RECENSIONER

En minoritetslitteratur turen och problematiserar upplevelser av blir till hemkänsla, hemort och naturförsjunken- het. : Må vi blicka tillbaka mot Studiens åtta författare förhåller det förflutna. Svenskt och finskt hos åtta sig alla till en samtid i förändring, till finlandssvenska författare 1899–1944. moderniteten, urbaniseringen, demokra- Helsingfors: SLS & Stockholm: Atlantis, tiseringen, språkfrågan – processer som 2011, 343 s. är invävda i varandra. Författarna skri- ver också från en gemensam position där Allting var kanske inte bättre förr. Inte det nationella arvet från Runeberg och ens i de författarskap som behandlas Topelius känns av och där det gäller att i Michel Ekmans bok Må vi blicka till­ skapa en ny nationell språklig minoritets­ baka mot det förflutna. Svenskt och finskt litteratur, nämligen den finlandssvenska. hos åtta finlandssvenska författare 1899– Urvalet är därför välmotiverat och för rakt 1944. Men titeln är välfunnen för den in i spännande frågor. problematik som Ekman ser gå igen hos Skapandet av en minoritetslitteratur Arvid Mörne, Jacob Tegengren, Jarl Hem- är i hög grad ett medvetet projekt hos mer, Gustaf Mattson, Sigrid Backman, Arvid Mörne, både i hans roll som poet Bertel Gripenberg, Elmer Diktonius och och litteraturhistoriker. Systematiskt byg- . ger han upp bilden av skärgården som en Ekmans historiska och tematiska särskild finlandssvensk poetisk miljö. Am- studie är, utöver inledningen och avslut- bitionen att förena svenskhet, allmogekul- ningen, strukturerad i tre helheter. I två tur och nationalism stöter på inbyggda separata delar behandlas viktiga regioner svårigheter. I utformandet av en särskild i den finlandssvenska litteraturen: skär- finlandssvensk litteratur nödsakas han off- gården och Österbotten via Mörne res- ra Runeberg och Topelius, som skrev för pektive Tegengren. I följande del granskas hela nationen oavsett språk, vilket enligt både byasamhället och storstaden i Hem- Ekman ledde till en dränerad litteratur- mers, Mattssons och Backmans författar- historieskrivning. skap utgående från den tyske sociologen För Tegengrens och Hemmers del Ferdinand Tönnies begreppspar Gemein- tecknas bilden av en idyllisk (svensk) schaft och Gesellschaft. I den sista delen bygdegemenskap som hotas av samhälls­ behandlas Gripenbergs, Diktonius och förändringar. Det visar sig att Gustaf Enckells förhållande till det finska. Mattsons kåserier i dagspressen inte heller Som en viktig teoretisk utgångspunkt är det undantag i sällskapet man kunde för Ekmans arbete fungerar begreppet vänta sig. Trots sitt urbana sammanhang i ”platsens poesi”, vilket enligt författaren Helsingfors och skribentens journalistiska fokuserar på människans relation till na- flanörsroll blir kåserierna ingen entydig

85 RECENSIONER

avspegling av moderniteten. Mattsson med andra ord in i en kontext, där en ny utgår i sitt familjära tilltal från en homo- nationell litteratur på språklig grund gen borgerlig läsekrets med en gemensam skulle konstrueras. Det var ett trevande värdegrund och en cyklicitet i vanorna, och motsägelsefullt projekt som fick fart bestämd av årstidernas växlingar och av aktuella politiska frågor, såsom lant- familjehögtider. Världen blir en liten och dagsreformen 1906 och finskans status intim sfär. som officiellt jämställt språk 1902. De Sigrid Backman, känd som realistisk studerade författarskapen hanterar belä- skildrare av den svenska arbetarklassen, genheten på skilda sätt men för samtliga lyckas enligt Ekman undvika hela språk- är frågan komplicerad. Genomgången är frågan i sina beskrivningar av de svensk- intressant både i sina delstudier och i den språkiga kollektivens arbetargemenskap helhetsbild som tecknas. i 1920-talets Helsingfors. Detta trots att På texttolkningsplanet kan jag ibland två tredjedelar av stadens arbetarbefolk- uppleva att det sker förrädiska glidningar ning redan vid sekelskiftet var finsksprå- mellan litterär gestaltning och de idéer kig. Där Mörne, Tegengren, Hemmer, som tillskrivs författarna. Det är själv- Mattson och Backman uppvisar ett stort klart att författare kan använda t.ex. avstånd till eller helt sonika kringgår det romankaraktärer som språkrör för egna finska är både Gripenberg och Diktonius synpunkter, men slutsatserna som dras mera involverade. verkar ibland vara förankrade i annat Via krigstematiken hos Gripenberg än de texter som anförs. Låt mig ta ett följer Ekman upp en utvecklingslinje konkret exempel. Enligt Ekman är för- i författarens attityd till det finska. Inbör- ändringar av ondo för Tegengren och deskriget blir en vändpunkt som omvand- ”finnarna, deras språk och mentalitet, står lar främlingskapet till hat mot de röda för något absolut främmande i Tegengrens medan kriget i övrigt förbrödrar de båda värld”. Apropå den unga flyktingen och språkgrupperna som slåss på samma sida. junkern i novellen ”Främlingen” (med Diktonius hemmastaddhet i den finska kriget 1918 som bakgrund) i samlingen kulturen är större än hos någon annan Rasmus Teel skriver Ekman: av de åtta författarna, men även i hans Han är visserligen inte finne, skildringar av det idylliska finska landska- men det är illa nog att han är pet och folket röjs en distans i ironier och av okänt ursprung. Ingrids far nedlåtenhet – den reflekterandes, bilda- skjuter utan prut ned honom ur bakhåll, och utdömer sedan ett des och flerspråkiges distans. Med Rabbe straff åt sin dotter. I hans utbrott Enckell avslutas genomgången och i hans framgår klart finnarnas position. De är på grund av sin ras och naturbeskrivningar av det finska inlandet sitt annorlundaskap generellt kring Jorois är utanförskapet accentuerat. värdelösa, alldeles oberoende av De enskilda författarskapen sätts individuella egenskaper, och det värderingsfria berättargreppet

86 AVAIN – för litteraturforskning • 2011 • 3 RECENSIONER

i novellen gör ingenting för att litteraturen idag tar han inte ställning till. skapa distans till det skildrade. Men att känna till sin historia är på något Men läser man novellen är det uppen- sätt redan ett svar. bart att den vreda fadern inte samman- faller med berättelsens norm (för en sådan Anna Möller-Sibelius finns), tvärtom ter han sig fruktansvärd och intill omänsklighet driven av princi- per. Karaktären Ingrid skildras däremot inlevelsefullt inifrån och får läsarens sym- Parland på allvar – eller? patier, liksom hennes och främlingens förälskelse i varandra. Det är faderns miss- Clas Zilliacus (red.): Erhållit Europa / riktade hämnd (han hade förlorat sina tre vilket härmed erkännes. Henry Parland- söner i kriget) och maktfullkomliga ing- studier. Helsingfors: SLS & Stockholm: ripande som utgör hotet i novellen, inte Atlantis, 2011. 237 s. främlingskapet. Kärleken som överbryg- gar främlingskap framstår som novellens Det är inte jag Det är en mun som blåser ut rök ideal. [--] När man upptäcker sådana felläsning- ar som berättartekniskt lätt kan vederläg- Få har i sitt skrivande odlat en lika gas frågar man sig hur det egentligen för- kvicksilveraktig ambivalens som Henry håller sig med Tegengrens inställning till Parland. Det dubbelbottnade är hos svenskt och finskt, till ideal och hot. Blir honom själva stilen, det osäkra själva bilden som ges inte skev? övertygelsen. I finlandssvensk litteratur Generellt tycker jag också det tydli- är det väl bara Henrik Tikkanen som gare borde framgå att citerade fragment kommer i närheten när det gäller att ge ingår i olika genrer med olika litterära paradox och ironi genial form. I jäm­ premisser och funktioner, att publicerat förelse med Parland låter de flesta av oss tal har sitt retoriska sammanhang, krigs- som trista dogmatiker, och mycket riktigt lyrik sitt. Det gör en viss skillnad också kritiserades han av sina samtida moder- för den tematiska läsningen. nistkolleger och Rabbe Ekmans bok är tvivelsutan ett inne- Enckell för ”ytlighet” och ”barnslighet”. hållsdigert arbete som i sin panorering Att ytan är djup ser med tiden allt över ett stort material och med sin flera. Inte minst de två Parland-renässan- gedigna bakgrundskunskap ger ett värde- serna tyder på ovanlig staying power. Det fullt perspektiv på den finlandssvenska lit- första förtjusta återseendet inträffande teraturens historia. Vad de åtta författar­ under popkonstens 1960-tal, då essäisten skapens språkpolitiska spänningar och Johannes Salminen talade om Parland strategier innebär för den finlandssvenska som ”den ende i vår modernism som

87 RECENSIONER

andligt sett verkar att vara utan återvändo ändå någonstans kan ligga något i detta. mantalsskriven i det tjugonde århundra- Utan den ironiska svävningen skulle par- det”. Parland-renässans två inleddes med landska textens egenart försvinna. Per Stams avhandling Krapula (1998) och I det ambivalenta ligger också en pågår fortfarande – hit hör översättningar viktig förbindelselänk till t.ex. Vladimir bl.a. på tyska och engelska, vidare Agneta Majakovskij och Ilja Ehrenburg, två ryska Rahikainens brevmontage- och bilderbok intertexter som Hanna Ruutu respektive Jag är ju utlänning vart jag än kommer Olga Mäeots analyserar i två av bokens (2009), och nu senast Erhållit Europa / intressantaste kon/texter. Inte heller vilket härmed erkännes, redigerad av Majakovskij är nämligen så ”allvarlig” Clas Zilliacus, som bygger på inlägg vid som Ruutu på ett ställe hävdar. Via två 100-årsseminariet 2008. opublicerade artikelutkast av Henry Par- Erhållit Europa är en rolig bok land om Ehrenburg visar Mäeots upp eftersom Henry Parland själv så ofta Parland som klarsynt och estetiskt avan- citeras: han är ju lustfyllt citerbar. Alla cerad kritiker i funktion, fast här verkar skribenter noterar också hans ironi. En det långsökt att som Mäeots tala om Par- annan sak är sen i vilken grad studierna lands ”humanism”. En svag kultskugga lyckas kalibrera in denna ambivalens hänger också över Per Stams studie i den i sina analyser. Vilka är egentligen de parlandska diktverkstaden, som inleder poler han gnistrar mellan? Till exempel volymen. Visst är den unge författa- bygger Johannes Göransson en betrak- rens målmedvetna nerstrykning av allt telse över ”Henry Parlands dadaism” på ”onödigt” i dikterna i debuten Idealreali- ett brev till en kompis där Parland be- sation (1929) imponerande. Men många skriver en ”dadaistisk” utfärd till sport- fina – eller åtminstone intressanta – lös- stugan. Här hade Göransson kommit ningar hamnar också bland det strukna. längre om han inte tagit Parlands anek- För övrigt bekräftar antologin hur dotiska stil fullt så på orden, som om det gedigen Per Stams ovan nämnda avhand- var fråga om tungt litteraturhistoriskt ling är: även om många infallsvinklar bevis­material. Något liknande gäller ännu kan fördjupas, har Stam för det för Parland som exponent för ”den nya mesta redan varit inne i dem. Men så sakligheten”, ämnet för Leif Fribergs text. klart får vi rikare kontexter till t.ex. Par- Parlands parodiska, manifestartade text lands filmintresse (Renatie Bleibtreu och ”Sakernas uppror”, som flera skribenter John Sundholm). I bokens mest upp- hänvisar till, är ju inte alls enbart ”saklig”. slagsrika text skriver Sanna Nyqvist om När Parland skriver att tingen ”kräver en Parlands modernitet och urbanitet, med ställning i livet”, oberoende av männis- snygga iakttagelser av t.ex. tröskelns, far- korna, svävar poängen mellan det absurda stuns, portgångens liminala betydelser påståendet och den vaga känslan att det i hans efterlämnade roman Sönder. Också

88 AVAIN – Finsk tidskrift för litteraturforskning • 2011 • 3 RECENSIONER

Robert Åsbackas kloka och personliga text oro, meningslöshet – det till och med om karaktärskonstruktion hos Parland uppenbara ämnet i Parlands texter; är inte och Marcel Proust sticker ut. detta ”djup” den mycket synligt fram­lyfta Erhållit Europa/ vilket härmed erkän- ”ytan”? Humorn och absurdismen hos nes vittnar mångsidigt om att Henry Par- Parland tycks ha lurat en del tidiga kri- land tas allt mera på allvar som väsentlig tiker, som om det roliga inte kunde vara klassiker. Kanske tas han nu till den grad tillräckligt tungt, som om sanningen inte på allvar att ambivalensen hamnat i skug- kunde ta genvägar via ironi och ambiva- gan – återigen – fast nu från motsatt håll. lens. Kanske var det den smarta formen, Nu är hostpastillerna och filmaffischerna och själva talet om tomhet, som lurade hos Parland tecken på hans receptivitet folk; oron behandlas ju här varken ro- och modernitet – det som för en avfär- mantiskt eller ”sakligt” allvarsamt, utan dande Hagar Olsson var tvivelaktigt hör i kollision med triviala moderniteter som nu till hans främsta dygder. Hans fasci- vichyvatten, strumpor, bussar och jazz. nation för banala filmstjärnor, bilringar En hel del dikter, utkast och brev av och schlager är på ett plan äkta, men de Henry Parland lär för övrigt ännu vara serveras aldrig som sådana; om han kan se opublicerade – en smått hisnande tanke. ut att nästan hysteriskt hylla samtiden så är det kanske snarare för att reta borger- Trygve Söderling skapet än av någon djup övertygelse om modernitetens välsignelse? När Parland proklamerar ”de vida byxornas program” så kontrar han ju med ”själen” som envi- Vidgade vyer sas med att hänga med, om också ”insydd på Södergrans verk i uppslagen”. Det ihärdiga, skenbara för- nekandet av djup och ideal, uppmaning- Arne Toftegaard Pedersen (red.): På fria arna att ”ljuga större/ högre”, i både dik- villkor. Edith Södergran-studier. Helsing- ter och Sönder, kan lika väl som program fors: SLS & Stockholm: Atlantis, 2011. vara antiprogram och påminnelse, t.ex. 239 s. om vad reklamspråket inte innehåller. I Sverige var Sonja Åkesson parlandsk när I antologin På fria villkor förenas fors- hon på 1960-talet monterade reklamtex- kare, diktare och författare från de nor- ter till collage, en sorts readymade-dikter. diska länderna för att diskutera Edith Och vem säger att Andy Warhols ”yta” Södergrans dikter, författarbild och verk av tidningsbilder inte kan vara ångestlad- ur ett nutidsperspektiv. Forskningsartik- dad, ”djup”? larna varvas med dikter och essäer tilläg- Själv skulle jag vända på steken: är nade den stora modernistföregångaren, inte det vi kallar ”djup” – svåra känslor, ett grepp som känns fräscht och lyckat.

89 RECENSIONER

Antologins läsare får en insyn i dagens källtrogen. Rahikainens artikel skildrar Södergran-forskning som tar avstånd skickligt de många stämplar som till den traditionella, biografiorienterade Södergran har getts genom tiderna. Lit- linjen. Det finns fortfarande mycket att terär myt­bildning var också något som göra för att placera Södergran i en kultu- modernisterna själv praktiserade, och även rell och (världs)litterär kontext; allt från om Södergran själv kanske inte gjorde det att kartlägga hur hon har influerats av i någon större utsträckning, hade fenome- kulturella och litterära strömningar till net i början något att göra med biogra- hur hennes verk relaterar till den samtida fismens centrala läge. Rahikainen ställer europeiska litteraturen och kulturen. också frågan om Södergran kan karakte- På fria villkor innehåller flera sådana riseras som finlandssvensk om man utgår välkomna inlägg. från hennes rötter, uppväxt och kulturel- Torsten Petterssons och Agneta Rahi­ la omgivning – en viktig fråga som också kainens artiklar sätter Södergran (och, öppnar vägar till fortsatta kontextualise- i Rahikainens fall, även Södergran-forsk- ringar av hennes författarskap i den euro- ningen) i en bred kulturell och litterär peiska modernismens kanon. kontext. Petterssons artikel anlägger ett Antologin innehåller också artiklar perspektiv på hela den finlandssvenska som skildrar Södergrans diktning och modernismen och ser den som en del av dess säregna djup. Vesa Haapala gran- den internationella modernismen. Han skar debutsamlingen Dikter (1916) och söker den finlandssvenska modernismens diskuterar dess struktur som montage. rötter speciellt i den finlandssvenska kul- Utgångspunkten är verkligen passande, turens position som mångkulturell, och eftersom de modernistiska diktsamling- därmed marginell och lite ”annan” än arna ofta har en inre struktur som bin- den härskande språkgruppens. Petters- der verket samman så till den grad, att son finner också många representanter dikterna kanske inte ens var menade att av mångkulturell identitet bland de läsas skilda från helheten. Haapala gör ett europeiska modernistdiktarna, även om bra jobb i tolkningen av samlingens intri- det också finns exempel på det motsatta. kata struktur, även om montagebegreppet En position i marginalen ser ut att vara ibland ter sig lite problematiskt som ett gynnsam för en pluralistisk diktsyn och verktyg i diktanalysen. Eva Kuhlefelt och stil, hävdar Pettersson. Agneta Rahikai- Judith Meurer-Bongardt diskuterar i sina nens intressanta inlägg granskar Söder- respektive inlägg förbindelserna mellan grans författarbild dels som ett kulturellt Södergran och Hagar Olsson. Kuhlefelt fenomen, dels som något som är belastat gör en djärv, queer läsning av Södergrans av en gammal, särskilt biografisk forsk- och Olssons brevväxling. Även om mate- ningstradition som inte alltid (som hon rialet kan locka fram sådana tolkningar, ger många exempel på) har varit särskilt lönar det sig att komma ihåg att det vid

90 AVAIN – Finsk tidskrift för litteraturforskning • 2011 • 3 RECENSIONER

sekelskiftet var något av en pose att skri- nistiska och emancipatoriska tolkningen. va från kvinna till kvinna i en liknande Såsom Lillqvist själv konstaterar, är båda anda som Södergran och Olsson gör. Det möjliga. Lillqvists analys kulminerar i en hittas således en kulturell bakgrund till skildring av parallellerna till symbolismen deras stormiga relation till varandra, och och dekadensen i Södergrans diktning, speciellt till stilen de använder i sina brev. även om hon inte tillhörde symbolismen Meurer-Bongardts artikel skildrar ung- som sådan och hennes diktning inte kan doms- och utopitematiken i Olssons och begränsas i en enda rörelse. Södergrans verk, och genom grundliga Idar Stegane, Peter Stein Larsen och läsningar av underliggande influenskällor Benedikte Rostbøll undersöker Söder- och paralleller i den europeiska kul- grans influenser på andra nordiska lyriker turen kopplar hon den till den övriga och litteraturer; den norska författaren- europeiska mellankrigslitteraturen. Tarjei Vesaas, den danska sensymbolis- Södergrans diktning kan säkert läsas som men och de danska kvinnliga diktarna en hyllning till den moderna kvinnan. Inger Christensen, Pia Tafdrup och Lone Olssons framtidsutopier har också ung- Hørslev. Dessa inlägg visar att Södergrans domen som en central tema, även om påverkningskrets är långt ifrån uttömd, Meurer-Bongardts paralleller till dagens och att det finns rum för ny intertextuell tyska ungdom kanske känns lite konst- forskning. gjorda. Antologin avslutas med Ebba Witt- Robert Åsbackas essä om dialogen Brattströms, Karl Johan Rahms och mellan R. R. Eklund och Södergran tar Birgitta Bouchts lite mer informella eller fasta på Eklunds recensioner av Söder- personliga inlägg i essäformat. På sätt och grans diktsamlingar, och den kastar ljus vis skildrar alla tre sitt eget förhållande till över hur deras poetiker skiljer sig och hur Södergran, och den betydelse diktaren har Eklund var påverkad av Södergran − även för dem. Dessutom är det högst intres- mot sin vilja. Åsbackas text visar hur ska- sant att få läsa Rahms beskrivning av vil- pandet blir till – det är inte i ensamhet, ka slags problem man kan möta när man utan snarare i dialog med andra likvär- översätter Södergran till khmer! diga, dvs. andra diktare och författare. Alla antologins texter talar sitt tyd- I sin djupa och klarsynta artikel om liga språk; Södergrans dikter och verk Södergrans extatiska diktjag skildrar är långt ifrån uttömda och de är kanske Holger Lillqvist diktarens tillhörighet mer moderna nu än någonsin. Mycket till den idealistiska traditionen. Lillqvists återstår att göra inom forskningen av Sö- gör bl.a. en djupanalys av dikten ”Dagen dergrans verk. De borde kontextualiseras svalnar” där dikten kopplas till det idealis- i den samtida litterära och kulturella (ja, tiska, vilket känns fräscht som omväxling mer exakt, mångkulturella!) traditionen; till den, sedan nittiotalet populära, femi- det finns fortfarande utrymme för studier

91 RECENSIONER

av hennes betydelse inom den finlands­ Jo. −Nej. Metodologiska läsningar av svenska modernismen, och såsom de novell ”Även dina skandinaviska inläggen visar, har hennes kameler” en välbehövlig och i det här fal- diktning också påverkat många senare let dessutom en föredömligt klargörande diktare. Södergran är och förblir högst genomlysning med konkret och handfast levande, vilket konstateras också i redak- slutresultat: ”Medan teorier är synsätt tören Arne Toftegaard Pedersens inled- är metoder verktyg, praktiska sätt att ta ning. Detsamma syns också i dikterna itu med texter. Teorierna är glasögonen, tillägnade Södergran, som finns i den fint metoderna spadarna och hackorna.” Jag redigerade antologin. tänker omedelbart stjäla formuleringarna till nästa proseminariekurs, men med Hanna Ruutu korrekt källangivelse förstås. Bokens redaktör Kristina Malmio har samlat fyra språkvetare och textanalytiker (litteraturvetare är en för smal definition) Inspirerande metodbok som alla tagit sig an ”Även dina kameler” (1965) och i sex texter valt olika perspek- Kristina Malmio (red): Jo. −Nej. Metodo- tiv för att illustrera hur en metodbaserad logiska läsningar av Solveig von Schoultz bearbetning av en text kan leda läsaren novell ”Även dina kameler”. Helsingfors: vidare in i en fiktionstexts hemligheter Avdelningen för nordisk litteratur, och oväntade betydelsemöjligheter. NORDICA, Finska, finskugriska och Den expansion av teoriperspektiv nordiska institutionen, Helsingfors inom litteraturvetenskapen som skett universitet, 2010. 140 s. sedan 70-talet och till idag gör urvals­ problemet något mer komplicerat än det Alla som undervisar litteratur kan inte skulle ha varit för bara 30 år sedan, men annat än instämma i Kristina Malmios de teoretiska utgångspunkter som nu beskrivning av den problematiska klyftan tagits med i boken representerar på sätt som infinner sig – mellan texten och lä- och vis ett slags grundläggande angrepps- saren – när den spontana upplevelseläs- punkter på litterära texter. ningen skall överflyttas till ett metodiskt Den narratologiska analysen visar hur sökande efter något som skall resultera språkets byggstenar används för att skapa i en samman­hängande analys. ett litterärt språk och en berättarstruktur Parhästarna teori och metod, den (Anne-Marie Londen). Intertextualitetens akademiska verktygslådans mantra och komplexa samband ges en genomarbetad själva redskapet i analys och forskning, illustration (Kristina Malmio). Det fe- får i inledningskapitlet till den litteratur- ministiska greppet visar på en variant av pedagogiska eller metodologiska skriften en texts samhälleliga karaktär, något som

92 AVAIN – Finsk tidskrift för litteraturforskning • 2011 • 3 RECENSIONER

alltid finns öppet eller mer eller mindre Min egen undervisningssituation dolt i en text (Kristina Malmio). Hur den bestäms av att så gott som alla studenter pedagogiskt viktiga tematiska analysen har finska som modersmål och därmed av novellen kan fördjupas om den länkas uppstår också ett problem inte bara med samman med von Schoulz övriga produk- snårig teoritext utan också med att be­ tion illustreras av Anna-Lena Möller-Sibe- arbeta den skönlitterära textens undertext, lius. Det överraskande är den teologiska konnotationer och inbyggda kulturella läsningen av novellen, eftersom just det- referenser. Det finns alltså ett första ytplan ta intertextuella samband helt håller på att tränga igenom på förståelsenivån att suddas ut på grund av alltför stort innan det är dags att gå vidare i fördjup- kunskapsunderskott hos de yngre gene­ ning. Teoritexter som jag själv använt hit- rationerna (Carola Envall). Merete tills, Bjerck-Hagens Vad är litteraturveten- Mazzarellas avslutande syntes knyter skap? som nämns i förordet och Staffan ihop bitarna till en helhet, en nödvändig Björks Litteraturvetenskap, har båda upp- påminnelse om att ett konstverk alltid är fattats som ”hårdtuggade” av studenterna, summan av alla delar. vilket i och för sig inte är något fel, men Har då Jo. −Nej. löst problemet att begriplighetsnivån måste ändå sist och överbrygga klyftan mellan teori och text- slutligen vara relativt hög för att en viss förståelse? Jo-Nej är jag frestad att svara. text skall tjäna som underlag för under- Kristina Malmios problemformulering visningen. Jo. −Nej. har den förtjänsten i inledningen pekar just på svårighe- att konkretionen i analysen är synligare ten att knyta ett teoretiskt och meto- när text och metod får växa in i varandra. diskt till­vägagångssätt till själva texten. Därför lämpar sig Jo. −Nej. som undervis- Det projektet lyckas bra i det här fallet, ningsmaterial både i de vanliga kurserna men även om de metodiska redskapen på högre nivå, som metodorientering i ett fungerar här, så står man i grunden inför proseminarium med litteraturinriktning helt nya utmaningar om analysen gäller och för självstudier för uppsatsskrivande en helt annan text. Det narratologiska studenter. maskineriet ser helt annorlunda ut i ett annat textbygge, det feministiska per- Carl-Eric Johansson spektivet kan vara helt irrelevant för att inte tala om den bibliska intertextualite- ten. Det förminskar inte värdet av den didaktiska potentialen i analysexemplen, utan pekar snarare på vilken besvärlig och grannlaga uppgift det är att arbeta med skönlitterära texter och inte minst att un- dervisa i hur man gör.

93