Samlaren

Tidskrift för svensk litteraturvetenskaplig forskning Årgång 108 1987

Svenska Litteratursällskapet

Distribution: Almqvist & Wiksell International, Stockholm Detta verk har digitaliserats. Bilderna av den tryckta texten har tolkats maskinellt (OCR-tolkats) för att skapa en sökbar text som ligger osynlig bakom bilden. Den maskinellt tolkade texten kan innehålla fel. REDAKTIONSKOMMITTÉ

Göteborg: Lars Lönnroth Lund: Louise Vinge, Ulla-Britta Lagerroth Stockholm: Inge Jonsson, Kjell Espmark, Vivi Edström Umeå: Sverker R. Ek Uppsala: Thure Stenström, Lars Furuland, Bengt Landgren

Redaktör: Docent Ulf Wittrock, Litteraturvetenskapliga institutionen, Box 1909, 75149 Uppsala

Utgiven med understöd av Humanistisk-Samhällsvetenskapliga Forskningsrådet

Bidrag till Samlaren bör vara maskinskrivna med dubbla radavstånd och eventuella noter skall vara samlade i slutet av uppsatsen. Titlar och citat bör var väl kontrollerade. Observera att korrekturändringar inte kan göras mot manuskriptet.

ISBN 91-22-01233-8 (häftad) ISBN 91-22-01235-4 (bunden) ISSN 0348-6133

Printed in Sweden by Almqvist & Wiksell Tryckeri, Uppsala 1988 118 Recensioner av doktorsavhandlingar landskapet är fullt av alla dem som »sökt» men som nu ket till läkarna, ger dem övertygelsen att han är svårt somnat »i de underligaste ställningar». Så småningom sjuk och att hjälp kanske ej finns. Den djupa känsloköl- anar man, att de sover dödens sömn och att de kanske den var hans sjuka [...]. (191) tagit sina liv i sökandet. Och det är när han söker bot mot denna sjukdom - sin Omedelbart före detta parti står den likaledes gåtfulla egen form av bot - som han, utan att vilja det, går över meningen: »Men innan alla somnar harjakten gått.» Vil­ gränsen den 4 november 1954. Han var själv bliven ett ken jakt? Vem är jägaren och vem villebrådet? De sökan­ villebråd, hetsat till döds. de har sökt »sin vän» - är detta jägare och villebråd? Så var priset högt för det geniala författarskap, som Kanske, för de har sökt intensivt, som hetsade. Men Kerstin Laitinen frilägger så suveränt - det högsta möj­ därmed står det också klart, att det här även är fråga om liga. en annan jakt, en hetsjakt, där de sökande själva är ville­ brådet - det villebråd som nu ligger utstrött över landska­ Erland Lagerroth pet. Det hela kan sammanfattas med en liten sentens i upptakten till Dagermans artikel »Vårt behov av tröst är omättligt ...»: »Jag jagar själv tröst som en jägare ett Henrik Jansson: Per Olov Enquist och det inställda upp­ villebråd». roret. Ett författarskap i relation till svensk debatt Den »som släppte hundarna lösa» är alltså ingen annan 1961-1986. Åbo Akademis förlag 1987. än jägaren bakom hetsjakten. Men han har också andra identiteter. Om Hildur, när Simon vacklat iväg, står det, Henrik Janssons avhandling är det hittills mest innehålls­ att »Hon var alldeles ensam när hon fann». Vad fann hon? rika arbetet om Per Olov Enquists uppmärksammade för­ Tydligen »den vän som överallt jag söker», den vän som fattarskap. Föregångarna är visserligen inte många. I stor man enligt den föregående berömda »insändaren» kan skala - men också på problematiskt abstrakt nivå - har finna just »på den botten dit vår förtvivlan driver oss att dansken Erik H. Henningsen i sitt arbete från 1975 Per falla». Den vännen är inte döden, som Laitinen, påverkad Olov Enquist. En undersfigelse af en venstreintellektuel av Olof Lagercrantz, vill få oss att tro, utan den som forfatt ers forsö g på at omfunktionere den littercere institu­ Hildur för samtal med på bottnen - dvs. »den som släppte tion diskuterat Enquists författarskap från åren hundarna lösa». 1964-1974, dvs från romanen Magnetisörens femte vinter Men denne har en identitet till. I Hildurs fantasier om till och med novellsamlingen Berättelser från de inställda huset, det hus som är mänskligheten, tänker hon: »Vi upprorens tid mot bakgrund av den s.k. litterära institu­ måste söka». Men hon invänder själv: »Inte kan huset tionen. Tanken är därvid att Enquist under sitt mest poli­ söka den hemlöse, den hemlöse måste söka huset». Jäga­ tiskt engagerade skede, åren 1968-1971, inte bara inne­ ren och vännen är tillika denne hemlöse, den som söker hållsligt utan också till formen kommer att bryta upp från mänskligheten som sitt hus. etablerade mönster för att sedan, när vänstervindama Den »herre» Hildur talar med är till sist ingen annan än mojnat, retirera till mer etablerade former igen. Gud, med de olika identiteter denne kan tilläggas. Till dem Inte lika tesdrivande men i gengäld mer djuplodande är hör kanske också en kvinnoidentitet - besläktad är han i Jan Stenkvists analys av romanen Sekonden i uppsatsen vaije fall med rättvisans gudinna i Kafkas Processen (kap. »Om övervintringens villkor. En läsning av en roman från 7), hon som ett ögonblick senare framstår som segergudin­ 70-talet» i författarens Flykt och motstånd från 1971. na och efter ytterligare ett ögonblick som jaktens gudinna. Henrik Jansson förhåller sig till den första av sina före­ Undra på att människan måste gå »begärets irrvägar» för gångare så, att han tar in en större del av författarskapet. att finna fram till en sådan gud! Han inleder undersökningen med Enquists debutroman Avhandlingen har något att säga, inte bara om texter Kristallögat från 1961 och avslutar med romanen N ed­ och teorier utan också, som tredje led i en treenighet, om störtad ängel från 1985. Men framför allt är han konkret Dagermans person. Sålunda avlivas myten att Dagerman där Henningsen är abstrakt och spekulativ. Jansson in­ skulle ha lidit av sexualskräck. Det var bara den råa och tresserar sig för förhållandet mellan Enquists texter och brutala erotiken, i synnerhet den påtvingade homosexuel­ den del av den litterära institutionen som kritiken utgör. la, som väckte hans avsmak. Men det betyder inte att Han bemödar sig därvid om att studera hur denna kritik Dagerman var förmögen ett varaktigt kärleksförhållande. ser ut, vilka normer och värderingar den håller sig med ’Den omöjliga kärleken’ är ett återkommande tema i hans och vilka förskjutningar dessa system undergår. författarskap. Hans kärlekssyn »uppvisar narcissismens En huvudsynpunkt i avhandlingen är att Enquist med kännetecken». Detta var inte utan samband med att hans romanen Sekonden från 1971 skulle etablera ett slags egen mor svek - han träffade henne först när han redan jämvikt mellan existentiellt och samhälleligt: dvs mellan var vuxen. de poler mellan vilka mycket av debatten vid denna tid rör Allra mest har Kerstin Laitinen dock att säga om Dager­ sig. Denna jämvikt benämner Jansson »harmoni» och det man och döden. Det var »begäret efter liv», som drev ho­ är med denna upptäckt som han menar att han profilerar nom att söka sig till dödens närhet, först där kunde han sig gentemot Stenkvist. Denne sägs sålunda inte ha varse­ bryta igenom det förstelningens skal, som med åren växte blivit »harmonin mellan verkets politiska och privata sfä­ sig allt tjockare. Hur allvarligt detta var kan man se i Olof rer» (s. 13). Lagercrantz bok om Dagerman: På så sätt fullföljer Jansson linjer från både Erik H. Henningsen och Jan Stenkvist. Henningsens luftiga reso­ Han söker på vänners inrådan hjälp av den psykiatriska nemang för han ned på jorden, och han tar tillvara uppslag vetenskapen. [----- ] Våren 1950 tas han in på psykiatris­ från Stenkvists studie, även om han på grund av en egen­ ka kliniken på Karolinska sjukhuset. Han säger ej myc- domlig redovisningsteknik aldrig kommer att nämna titeln Recensioner av doktorsavhandlingar 119 på dennes uppsats - men väl boken - vare sig i texten eller en dokumentärroman, Sekonden är bland mycket annat i litteraturförteckningen. en minnesteckning, Musikanternas uttåg är relativt tradi­ tionell epik och Nedstörtad ängel slutligen är en mycket En kritik av Janssons avhandling kan bölja med titeln och tät kortroman där handlingen spränger såväl tid som rum. underrubriken. Titeln borde formulerats på sådant sätt att Visst kan man säga att allt detta utgör en »helhet» man anat att det är romanen Sekonden som står i centrum såtillvida som det är Enquist som skrivit alltsammans. för undersökningen. Det förhåller sig ju så, att av avhand­ Men därutöver är idén poänglös. Tyvärr ligger denna lingens 190 textsidor inte mindre än 100 sidor tas i anspråk helhetssyn som en dimma över annars intressanta avsnitt för analysen av denna roman. Avhandlingens innehållsför­ om symbolik, drömmar och annat i romanen. Den naturli­ teckning bekräftar detta. Kapitelrubrikema lyder: »Inled­ ga gången hade här varit den kronologiska, men Jansson ning», »Före Sekonden» och »Sekonden och efteråt». plockar citat obekymrad av kronologien och missar där­ Det förhåller sig inte heller så att den lite lättsinniga med intressanta sammanhang. huvudrubriken korrigeras av en mer insnävande underru­ Också när det gäller dispositionen i stort kunde man brik. »Ett författarskap i relation till svensk debatt med fördel tänkt sig en annan uppläggning. Som det nu är, 1961-1986» lovar helt enkelt för mycket. »Debatt» är ju avslutas genomgången av romanen med några berättartek- ett mycket vitt begrepp som borde preciserats. Birgitta niska iakttagelser. Man kan här i förbigående invända att Jansson använder i sin avhandling Trolösheten (1984) - det hade varit önskvärt att avhandlingsförfattaren mobili­ som för övrigt rymmer en god analys av Magnetisörens serat ett större batteri av berättartekniska analysverktyg. femte vinter - ordet »kulturdebatt», vilket torde vara vad Här föreligger ju en roman som har ironin som ett av sina också Henrik Jansson åsyftar. Och dessutom förhåller det verkningsmedel. Detta betyder att denna roman sällsynt sig så att ambitionsnivån när det gäller kartläggningen av illa lämpar sig för citatplock. Även i övrigt borde kanske denna debatt sjunker efter hand. Så formulerar Jansson romanen med sin »trasselsuddsstruktur» - som en recen­ själv detta förhållande: »Medan ambitionen för tiden från sent beskrev det - vara en utmaning för en narratologiskt Enquists debut fram till utgivningen av Sekondens pocket- intresserad uttolkare. Och har man inte det specialintres­ upplaga varit att teckna en klar helhetsbild av debattkli­ set, är det ändå nödvändigt att av ren självbevarelsedrift matet, samt för resten av sjuttitalet att frilägga riktgivande neutralisera de felkällor som kan störa framvaskandet av tendenser, nöjer jag mig för de avslutande sju årens del budskapet. Här borde alltså avhandlingsförfattaren gått in med att dra upp några oavslutade skisser» (s. 18). med lite större energi och detta så mycket hellre som Vi har här att göra med en fallande skala från »klar Stenkvist nästan helt avstår från specifika berättarteknis­ helhetsbild» till »oavslutade skisser» beträffande den ka iakttagelser. Dennes hänvisningar till Aarseth och Er­ svenska debatt som vid närmare betraktande visar sig land Lagerroth tyder snarast på dåligt samvete och är utgöras av kultursidorna i sju svenska dagstidningar och exempel på hur en rutinerad uppsatsförfattare avväpnar dessutom av några tidskrifter. »Debatt» blir då sådant förutsägbara invändningar. Vad som ändå finns av berät­ som Enquist på ett eller annat sätt haft beröring med, men tartekniska iakttagelser i Janssons avhandling har nu ham­ detta behöver ju ingalunda vara synonymt med »svensk nat på fel plats. De återfinns mot slutet av kapitlet om debatt». Sekonden, när de borde stått i böljan. Det är ju först när Även formuleringen »ett författarskap» lovar för myc­ man analyserat formen, bestämt vad det egentligen är man ket. Det är visserligen sant att en del intressanta ting sägs håller i handen och sett efter hur detta är konstruerat som om Enquists väg till Sekonden och även om det han man kan bölja tala om innehållet. skrivit därefter, men det är ändå tydligt att detta mest är Också i mindre sammanhang bryter Jansson mot krono­ inledning och avslutning till avhandlingen om Sekonden. logi och logik, när han påstår att Enquist i sin roman Inte minst mot denna bakgrund ter det sig överraskande Kristallögat från 1961 drar konsekvenserna av Torsten att Jansson vill betrakta Enquists författarskap som en Ekboms programartikel »Romanen som verklighetsforsk- »helhet». Det heter: »Hans produktion behandlas som en ning» från 1962 eller då han hävdar att Ekbom i denna helhet, vars viktigaste enskilda element är romanen Se­ artikel »spinner vidare på» ett föredrag av Nathalie Sar- konden» (s. 15). Med detta synsätt gör i själva verket raute, »Den nya romanen», vilket trycktes i tidskriften Jansson den författare han annars så lojalt tjänar, en Rondo 1963. otjänst. Han kommer att missa utvecklingsaspekten på En väsentligare invändning är att Jansson använder sig detta sällsynt heterogena författarskap. Enquist har näm­ av felaktig upplaga av Sekonden. Sekonden föreligger i två ligen ett grundtema som han både utvecklar och varierar. olika utföranden: originalupplagan från 1971 och en av I böljan handlar det om att hitta fram till sina känslor. författaren omarbetad version från 1972, utgiven i pocket­ Efter hand vidgas problematiken till att gälla viljan att format. Jansson utreder också, mot slutet av avhandling­ också samtidigt se klart, och det önskade tillståndet blir en, skillnaderna mellan de båda versionerna - vilket även en syntes av privat och samhälleligt, ett levande känsloliv, Henningsen gjort utan att Jansson påpekar det - och politiskt iakttagande samtidigt med delaktighet. finner därvid att Enquist inte, som han själv påstår i Också till det yttre ser ju Enquists romaner mycket förordet till pocketutgåvan, ger texten endast en språklig olika ut och på ett sätt som innebär påfrestningar för den bearbetning, »en allmän språklig översyn, en detaljputs- som vill tala om en »helhet». Kristallögat är en relativt ning mest». Jansson visar nu att de politiska ställningsta­ konventionell berättelse med handlingen förlagd till förfat­ gandena är mindre markerade i pocketupplagan. För sin tarens samtid, Färdvägen är ett slags bildningsroman och analys skulle Jansson naturligtvis valt den ursprungliga samtidigt en metaroman, Magnetisörens femte vinter är texten och inte nöjt sig med Enquists påstående att en roman i historisk dräkt, Hess är ett slags collageroman pocketupplagan är den »definitiva» versionen. Förutom - den mest öppna av Enquists romaner, Legionärerna är att alla textkritiska principer talar för att man väljer origi­ 120 Recensioner av doktorsavhandlingar nalupplagan, förhåller det sig ju så att det är denna som ju snarast i dessa sammanhang ordet numer brukas. En­ recenseras. Jansson beskriver ingående en romans motta­ quists bok blir i så fall en motvikt: i stället för en vitter gande och analyserar en annan. person avhandlas här en släggkastare - och till på köpet en som fuskade. Till bakgrundsteckningen hör också en god kartläggning Som påpekats talas det åtskilligt om ironi i Sekonden. av hur det politiska engagemanget accelererar i svensk Berättaren är medveten om att han ständigt garderar sig debatt från och med 60-talets mitt, närmare bestämt från med ironi. Han talar om denna ironi som »billig» och som våren och sommaren 1965, och hur detta medför nya »privat», och det heter att den är en borgerlig egenskap. värderingar också hos litteraturkritikerna. Många författa­ Ironin är alltså ett dilemma och motsatsen kallas här re överger nu sina fria fantasier eller sin »öppna konst» »sentimentalitet», vilken alltså i denna roman står för och börjar vända sig mot den konkreta verkligheten, bör­ något positivt, närmast frånvaron av ironi. Detta är ett jar skriva dokumentärt. Som Jansson påpekar finns det ju inslag av ironi i boken; berättaren känner leda vid sina likheter mellan den till synes amoraliska öppna konsten egna sarkasmer som distanserar honom från verkligheten. och dokumentärromanen. I båda fallen överlåter man en Men detta med ironi är ju något mycket vanskligt, och del av arbetet åt läsaren. I det förra fallet för att illustrera romanen rymmer ironi också av annat slag. Fadern är att verkligheten är mångtydig, i det senare fallet för att avsedd att vara just motsatsen till ironisk dvs sentimental. uppmuntra läsaren att ta ställning. Det talas om hans »oironiska» kärlek och liknande, och En utlösande faktor är här Vietnamkriget, och Jansson det konstateras att han saknar förmågan till ironi. Ändå kunde kanske ha tillagt att 60-talet i Sverige rent allmänt inträffar det paradoxala att just hans lite snusförnuftiga präglas av en tilltagande internationalisering, varvid inte kommentarer i viss omgivning likväl kommer att framstå minst TV:s expansion varit betydelsefull. För Enquists som ironiska. »Stortävlingar fordrar storresultat» konsta­ del har det, när han skriver Sekonden, till och med gått så terar han troskyldigt, men författaren ser till att kontexten långt att han flyttat utomlands. Sekonden är till stor del är sådan att repliken blir starkt ironisk. Detta är ett berät­ skriven i Berlin, och detta faktum har satt sina spår i targrepp i romanen, och det torde vara svårt att begripa romanen. Det är uppenbart att Enquist när han skriver romanens kärna utan att något analysera författarens bruk Sekonden snarare ser sig själv som en europeisk intellek­ av denna ironi. Dessvärre förbigår Jansson helt detta tuell, och det hade måhända varit givande att försöka komplicerade men viktiga inslag. Eftersom han också av­ kartlägga det europeiska debattklimat i vilket romanen står från så gott som alla komparativa aspekter har han föds snarare än vissa inomsvenska debatter som nu redan inte haft ledning av det faktum att Enquist - som ju påstår var passerade och som dessutom behandlats utförligt i den sig inte läsa så mycket skönlitteratur - dock hänvisat till nämnda avhandlingen av Birgitta Jansson. såväl Thomas Mann som Lars Gyllensten, dvs författare som intagit en ironisk berättarattityd. Huvudsyftet med avhandlingens största kapitel, det om Här finns också outnyttjade möjligheter till intressant Sekonden, är alltså att visa hur Enquist förmår förena teoriupphängning. Såväl Lucien Goldmann {Pour une so- existentiellt och samhälleligt till en harmonisk enhet. Ex­ ciologie du roman, 1965) som Lucåks (.Die Theorie des akt vad Jansson menar blir inte klart, och tanken att det Romans, 1920) har diskuterat begreppet, vilket Henning- inte finns någon klyfta mellan det ena och det andra har sen drog nytta av i sin undersökning. för övrigt redan Stenkvist uttryckt i inledningen till sin En specialutredning av det ironiska i romanen hade uppsats. alltså varit på sin plats. Kanske är det också så att bokens En aning halvhjärtat är Janssons försök att genrebe­ berättare utvecklas från att vara ironiker till att bli mer stämma Sekonden. Han har inte heller observerat att En­ humorist på romanens slutsidor. Enquists bruk av det quist här ändrar sig mellan de två versionerna: den första nygrenska »agape» skulle kunna tyda på det. Det är här kallar han »roman» och den andra blott »bok». I intervju­ frestande att tänka sig - vilket också Karl Vennberg gjor­ er har författaren berättat om sitt sökande efter adekvat de i en recension i Aftonbladet (13.9.1971) - att den felan­ form. Han tycks därvid ha laborerat med åtskilliga beteck­ de länken mellan Enquist och Nygren heter Lars Ahlin. ningar: »kärleksroman», »essäsamling», »analys», »poli­ Enquist skulle i så fall kunnat fatta intresse för saken när tisk bildningsroman» och - till slut - »minnesteckning». han för Expressens räkning recenserade Erik Hjalmar Det var tydligen fyndet av rätt berättarvinkel och rätt Linders Fem decennier av nittonhundratalet i Expressen genrebeteckning som förlöste romanen. Man kan fråga sig den 17.2.1966. Enquists hållning till religionen på dessa varför Enquist valde just »minnesteckning» och inte »bio­ slutsidor är svårbestämbar. Berättaren önskar sig något grafi». Lika lite som Stenkvist utnyttjar Jansson till fullo slags nåd för dem han kallar »fuskare», ett i sin tur Starkies Rimbaudbiografi, vilken - som Stenkvist visat - svårtydbart begrepp. Tydligen är alla människor till sist försett författaren med upplysningar om Rimbauds liv. fuskare, även om det i romanen här finns en uppdelning i Men därutöver har sannolikt Enquist via denna bok kom­ skyldiga och mindre skyldiga. Detta nedkallande av nåden mit att fundera något över de svårigheter som är förknip­ och bruket av Nygrens »agape» i det inomvärldsliga sam­ pade med problemet att över huvud förstå en annan män­ manhanget för onekligen tankarna till Ahlin. niska och inte minst överraskande vändningar i dennes Till det bästa i avhandlingen hör ett avsnitt med rubri­ liv. Här är ju Rimbaud ett utomordentligt åskådnings­ ken »Symbol- och drömvärld». Jansson tycks vara den exempel, och Starkie uppehåller sig i sitt förord en del vid förste att uppmärksamma drömmarnas betydelse i roma­ dylika problem. Enquist kan helt enkelt ha velat visa att nen och i författarskapet i övrigt. Därmed är man ju osökt en släggkastare är lika svårförståelig som en dunkel poet. inne på djuppsykologin, och Jansson applicerar här med Annars skall väl benämningen »minnesteckning» leda tan­ framgång jungianska analysmodeller. Det förefaller san­ karna till Svenska Akademiens minnesteckningar; det är nolikt att Enquist haft egen beläsenhet i Jungs skrifter. Recensioner av doktorsavhandlingar 121

Likaså gör Jansson troligt att Enquist tecknat berättarens ratur utgiven under perioden 1945-1980 för att få fram »en i romanen utveckling efter mönstret av Jungs »individua- så fullständig och representativ förteckning som möjligt tionsprocess». över barn- och ungdomsböcker där invandrare förekom­ Till det som ropar på behandling, men som Jansson mer». Med invandrare menas arbetskraftsinvandrare, lämnar obearbetat, hör romanens »kroppsspråk». Enquist flyktingar, krigsbarn, desertörer, fosterbarn från andra excellerar i noggranna iakttagelser av personernas rörel­ länder och adoptivbarn. Det har blivit en lista på cirka 150 ser. I det kapitel i Sekonden som heter »Sekonden, plöts­ böcker. I ungefär 60 av böckerna förekommer invandrare ligt betänksam» finner man dessutom saken diskuterad. utan att deras bakgrund på något sätt problematiseras, i Detta avsnitt har t.o.m. ett motto som gör läsaren upp­ cirka 50 är invandrarmotivet »bimotiv» och i cirka 40 märksam på saken. Det är hämtat från Ernst Idla: »I »huvudmotiv» enligt Staffan Thorsons grovindelning. hållningen och rörelsen visar en person sin karaktär och Dessa siffror kan jämföras med den totala utgivningen sitt sinnelag. Med statisk hållning kan eventuella defekter av barn- och ungdomsböcker i Sverige. Thorson hänvisar tillfälligt döljas, men så snart man böljar röra sig, blottas till Mählqvists och Tellgrens undersökningar. De cirka omedelbart brister och felaktigheter.» 150 boktitlarna på böcker med invandrare ingår i de upp­ Detta tycks Enquist själv skriva under på, i vart fall skattningsvis cirka 10000 utgåvor av barn- och ungdoms­ drar han konsekvenserna av resonemanget, och även i böcker med svenska som originalspråk som getts ut hans fall röjer sig därvid en god portion moralism och 1945-1980. (Häri ingår en mängd omtryck av populära ibland även komik. Förhållningssättet kan spåras tidigare böcker.) I ett land där nästan var tionde person är invand­ i författarskapet och är då mest ett karikatyrmaner. Men rare eller har minst en invandrad förälder förekommer efter hand blir detta inslag betydelsefullare och figurerar alltså i barn- och ungdomsböckernas persongalleri en in­ även i seriösa sammanhang. vandrare bara en eller två gånger på 100 utgivna boktitlar! Man kan tänka sig att två faktorer i Enquists biografi Just denna matematiska jämförelse gör inte Staffan Thor­ kan spåras bakom detta speciella förhållningssätt. Dels son, men annars är ett genomgående grepp i avhandlingen den puritanism som ibland så starkt gör sig gällande i hans att verklighetens Sverige jämförs med fiktionsvärldens i författarskap och som väl kan härledas till uppväxten i avseende på invandrarnas situation. skuggan av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Från denna Avhandlingen inleds med en översikt över invandringen miljö med dess »riter» och »ceremonier» - två begrepp till Sverige och den officiella hållningen till den. Den stora som författaren problematiserar i romanen - vandrar En­ frågan har varit om invandrarna skulle assimileras eller få quist över till idrottens värld med dess speciella känsla av möjligheter att behålla sin särart. Den segrande linjen har gemenskap och dess riter och ceremonier. Säkert har hans blivit att vaije individ skall få bibehålla och utveckla sin upplevelser på idrottsplatsen skärpt hans blick för män­ kulturella identitet i den utsträckning han/hon önskar. Det niskors rörelser. Ett lysande parti i Sekonden skildrar en har bland annat lett till rätt till hemspråksundervisning. höjdhoppares kroppsmedvetenhet när han tränar in ansat­ Svenskarnas attityder till invandrare har blivit något mer sen framför höjdhoppsgropen. toleranta, visar undersökningar, men fortfarande finns det Också andra författare har haft ett utvecklat sinne för kvar motvilja och osäkerhet inför det som är främmande. I kroppsspråk, Hjalmar Bergman t. ex. En hypotes som då en undersökning (Trankell) framhålls skönlitteraturen som kunde prövas är om inte personer som antingen på grund en möjlighet att sprida kunskaper och därmed förbättra av oformlighet (Bergman) eller långt uppdriven gymnas­ förståelsen mellan svenskar och invandrare. Staffan Thor­ tisk färdighet (Enquist) mer än den gymnastiska medel­ sons grundfråga är om barn- och ungdomslitteraturen måttan kommer att intressera sig för människors plastik i verkligen fyller den funktionen. den mån de blir skönlitterära författare. En viktig upplysning är att av de totalt sjuttio författar­ Henrik Jansson kan sägas i onödan ha avstått från na har bara sex själva invandrarbakgrund. Thorson visar överraskande många av de intressanta frågeställningar till övertygande att författare med egna erfarenheter i flera vilka denna komplicerade roman inbjuder. avseenden ger en annan bild än svenskarna. Förenklat Till avhandlingens ovanskliga förtjänster hör den utom­ kan vi säga att invandrarförfattama skriver om w i vandra­ ordentliga behärskningen av Enquists produktion. Denne re, medan de svenska författarna skriver om mvandrare. har i Jansson haft en hängiven läsare. Avhandligen är I fortsättningen redovisas invandrarnas situation i verk­ skriven på ett klart och utrymmes sparande språk. Trots ligheten och jämförs med fiktionsvärlden i materialet. Det sina brister - i praktiken: underlåtenhets synder - är det en stora kapitel 3 tar bland annat upp invandrarnas sociala väl sammanhållen och högst läsvärd studie över delar av situation, språkproblemet, relationskonflikter, kamrat­ Per Olov Enquists författarskap och om vad man tyckte skap, skola/utbildning och arbetslivet. I kapitel 4 står och tänkte på våra kultursidor under en period av ovanligt frågan om värderingar och attityder i centrum. I botten livaktig debatt. finns en kvantitativ överblick, men redovisningen är sna­ Hans-Göran Ekman rast »mjukdata»-inriktad. Det anser jag förtjänstfullt, men jag är tveksam till den grundsyn som här och var skymtar, nämligen att idealfallet är att fiktionsvärlden speglar verk­ ligheten så troget som möjligt. Avhandlingen är rik på berättigat kritiska synpunkter Staffan Thorson: Invandraren i barnboken. En motivstu- mot den aningslöshet och beskäftighet många svenska die i svensk barn- och ungdomslitteratur 1945-1980. Gbg författare avslöjar när de försöker skriva invandrarvänliga 1985. ungdomsböcker. Thorson gör bland annat en historisk Staffan Thorson har för sitt avhandlingsarbete gått igenom genomgång av etnocentriska och rasistiska inslag i äldre förteckningar över svenskspråkig barn- och ungdomslitte­ barn- och ungdomslitteratur och visar avslöjande att en