Väsby Län Och Långhundra Härad

Väsby län och Långhundra härad

Två politiskt-territoriella områden och deras relation till 1600-talets gränsdragning för Uppsala län

Av NILS SUNDQUIST

Knappast något gammalsvenskt land har under tidernas lopp blivit föremål för så stark uppdelning som Uppland. Redan under forntiden var det indelat i hundaren och skeppslag. Sockenindel­ ningens ålder är ännu ej fullt klarlagd, men mycket tyder på att även denna är av hög ålder. Vi veta att redan tidigt ett antal hundaren, sedermera bibehållna i det uppländska landskapsterri­ toriet, voro sammanslutna till s. k. folkland, enligt dokumentära vittnesbörd tre till antalet. Härtill kom det land, det s. k. Roden, som med sina skeppslag bildade ett särskilt politiskt område ut­ efter Östersjökusten. Trots att vi ha förhållandevis god kunskap om de tre uppländska folklandens utsträckning under medeltiden, veta vi föga om deras ihopfogning under forntiden. Ett torde dock vara säkert: ej oväsentliga justeringar vidtogos vid och efter kris­ tendomens införande, enkannerligen vid gränsläggningen för de första fasta stiften. Den kyrkliga stiftsindelningen torde vara att betrakta som föregångaren för de politiskt-territoriella samman­ slagningarna: 1100-talets vidsträckta Uppsala ärkestift var den områdeskonsolidering, som gav den första impulsen till den upp­ ländska lagsagans upprättande vid pass hundra år efteråt. Vad som skedde när detta försiggick, dvs. landskapet Upplands bildande på 1290-talet, veta vi väl genom orden i Upplandslagen, stadfäst av konungen 1296. Det var de tre nyssnämnda gamla folk­ landen och Roden, som sammanfördes till en lagsaga under en lagman. Folklanden miste nu sin betydelse i flera hänseenden. Alltjämt hade de dock åtminstone en uppgift, nämligen det dem 8 N 1 L s s u N D Q u 1 s T Väs by län och Långhundra härad

tillagda privilegiet att taga konung, varom U pplandslagens ord ger klart besked. Nämnda uppgift kom även den att med tiden upphöra i och med att den gamla valproceduren kom ur bruk, vilket torde ha skett i brytningen mellan i400- och i500-tal. I folkmedvetandet höll sig dock känslan för de gamla folklanden länge vid liv. Ett tecken härpå är det förhållandet att de inom landskapet Uppland hemmahörande studenterna i Uppsala under i6oo-talet bildade icke mindre än tre nationer, nämligen Upp­ lands, Roslags och Fjärdhundra. Den förstnämnda nationen, Upp­ lands, rekryterades i huvudsak från det gamla Tiundaland kring Uppsala, Roslags från Attundaland och Roslagen och Fjärdhundra från Fjädrundaland. Icke förrän på i820-talet sammanslogos de tre delnationerna till den nuvarande Upplands nation. Vad som sagts må gälla som ett uttryck för att den uppländska landskaps­ gemenskapen blivit mer påtaglig först under nyare tid. Ett uppdelande i nya områden, som är nog så viktigt i Upp­ lands indelningshistoria, är upprättandet av de s. k. »länen» och »fögderierna» under medeltiden och vasatiden. Med län kunde menas ett område, som någon rikets troman fick sig anförtrott antingen som ärebetygelse eller som vederlag för något presterat. Benämningen »fögderi» säger allt om ett dylikt områdes art: ett fogdedistrikt för skattindrivningen. Det torde ej vara möjligt att kunna helt restlöst förteckna de många länen och fögderierna i gammal tid. Man bör dock ha klart för sig att de ej heller hade samma organisatoriska fasthet som i6oo-talets storlän. De länsområden av denna nya typ, som landskapet Uppland slutgiltigt indelades i eller fick lämna mark till, blevo Uppsala län, Stockholms län och Västmanlands län. Benämningarna ha skiftat något, men då det här ej är meningen att mera utförligt beröra länens tillkomsthistoria, användes endast de nu angivna namnen. I stort sett från i714 härröra de länsgränser mellan dessa län, som alltjämt gälla. Vilka ideer grundade man sig då på, då länsgränserna upp­ drogos? Frågan kan vara värd att bringa i erinran i dessa dagar, då statsrevisorerna uttalat att tiden nu kan vara inne att utarbeta förslag till en länsgränsrevision. ÅRSBOKEN Uppland 1957 9

Den som studerar Uppsala läns gränsfigur över Uppland gör sig onekligen den frågan, varpå det kunde bero, att länet, när det en gång utbildades, fick en sådan säregen form. Länet sträcker sig . ju snarast som en remsa snett genom landskapet från Lövstabukten i norr till Mälaren, dvs. Grönsö- och Norra Björkfjärdarna, i sö• der. Strax nedom Uppsala har länet en så starkt utbildad »midja», att avståndet mellan västgränsen och östgränsen blir ej mer än 27 km. Även må sägas att den form Stockholms län erhöll blev särartad. Länet fick sin övre gräns ända uppe vid det nordupp­ ländska Frösåkers härad och sin nedre nedom Södet;törn. Praktiskt taget hela Upplands kust och en väsentlig del av Sörmlandskusten kom att inlemmas i Stockholms län. Det väcker också förvåning att Västmanlands län kom att skära så pass djupt in i Uppland som ända fram till Tämnaren. Att norra delen av folklandet Fjäd• rundaland lades under Västmanlands län är i och för sig an­ märkningsvärt, men att också hela det vida Våla härad skulle infogas i detsamma är minst sagt svårförklarligt. Ty härigenom har ju ett hundare i det centraluppländska folklandet Tiundaland förts till Västmanland - ett politiskt territorium, som genom ur­ åldriga förbindelser stått så starkt knutet till Uppsala läns huvud- ort Uppsala. · Minst lika besynnerlig är Uppsala läns östgräns, dvs. gränsen mot Stockholms län. Här konstateras det säregna förhållandet att Stockholms läns-gränsen tränger upp till mindre än en mils av­ stånd från Uppsala. Till sin spets har denna situation drivits i och med inkorporeringen av Bondkyrko socken med Uppsala stad 1947. Uppsala stads jurisdiktionsområde kom då att gränsa till Stockholms län vid Alsike. Att ett läns residensstad gränsar till grannlänet torde sakna motsvarighet på annat håll i Sverige.

När det på 1600-talet, vid stormaktstidens gryning, i och med utarbetandet av 1634 års regeringsform för första gången blev aktuellt att skapa mera hanterliga områden för statsförvaltningen - ej för stora men ej heller för små - hade det kanske varit i sin ordning att de sedan sekler hävdvunna folklandsgränserna fått bli utgångspunkten. Visserligen hade en långt gående fögderiin- 10 N 1 L s s u N o Q u 1 s T Väs by län och Långhundra härad delning - som inledningsvis antytts - delat upp även folklanden, men trots härav hade dessa, i enlighet med vad som ovan också uttalats, stått starka i folkmedvetandet. Att folklandsgränserna i viss utsträckning följts vid i6oo-talets länsbildning är det heller ingen svårighet att konstatera. Särskilt är så förhållandet mot öster, där Erlinghundra och Långhundra härader fått bestämma gränserna mellan Uppsala och Stockholms län. Även mot väster faller det strax i ögonen att vissa folklandsgränser följts mellan Uppsala och Västmanlands län; så gränsen mellan Ragunda och Torstuna hära~er , med andra ord ett gränsstycke mellan Tiunda­ land och Fjädrundaland. Erkännas måste dock att de nya läns­ gränserna ofta skuro över folklandsgränserna. Även om Attunda­ land och Roden kommo att bilda kärnan i Stockholms län, befanns det tydligen lämpligt att överföra Tiundalandshundaret Närding• hundra till Stockholms län. I söder ansågs Attundalandshundaret Bro lämpligt att inlemmas i Uppsala län. Mest uppstyckat av de gamla folklanden blev Fjädrundaland: medan södra delen därav, dvs. Lagunda, Asunda och Trögds härader, infogades i Uppsala län, lades norra delen till Västmanlands län. Om man än kunde gå radikalt fram med folklandens gränser, höll man alltid på hundaresgränserna: ett hundare blev aldrig sönderstyckat. Vad Roden beträffar inlemmades dess huvuddel i Stockholms län. Endast nordliga delen av norra Roden, dvs. området nordväst om städerna Östhammar och öregrund, kom att infogas i Uppsala län, varigenom även detta fick ett stycke Östersjökust. Har det vid sidan om folklanden funnits andra politiskt-terri­ toriella områden, som man tagit hänsyn till vid utbildandet av de uppländska storlänen på i6oo-talet? Så vitt jag har mig bekant har detta för Upplands historia så betydelsefulla spörsmål ej tidigare debatterats. Ett försök må tillåtas att söka förklaringen, eller för• klaringarna, till att länsgränsdragningen blev som den blev - med dess många anledningar till irritation. Om vi till en början stanna vid västra Uppland, varav väsent• liga partier, som nyss antytts, fördes till Västmanlands län, gäller frågan om något territorium här, vid sidan om folklandet Fjäd• rundaland och utbildat före storlänen, fått sådan hävd att man ÅRSBOKEN Uppland 1957 11 icke ville splittra det. Det finns ett politiskt-territoriellt område, som i detta fall tilldrar sig intresse. Det är det s. k. Väsby län, vars tillkomst och sammansättning baserats på att Sala silvergruva kring sig samlat ett lämpligt uppland. Huvuddelen av Väsby län ut­ gjorde Fjädrundalands norra del, utökat med Våla hundare - en­ kannerligen det område, som »undandrogs» Uppsala län och i stället fördes till Västmanlands. Frågan ställer sig något annorlunda för Uppsala läns östgräns. Här är det alldeles tydligt att folklandsgränsen mellan Tiunda­ land och Attundaland blivit normerande. Men varför har icke de närmast Uppsala belägna attundalandshundarena, eller i varje fall något av dem, lagts till Uppsala län så att dess residensstad också på denna sida fått ett omland, som haft skälig rymd? I berörda spörsmål stannar man gärna inför Långhundra härad. Detta sträckte sig över hela det gamla Attundaland och förenade med sitt långsträckta landområde praktiskt taget Östersjökusten med centraluppland. Det söder om Långhundra härad belägna Erlinghundra härad sträckte sig visserligen ännu längre mot väster, dvs. upp mot Uppsalatrakten, men det finns inget tvivel om att det är just Långhundra härad som genom sin särartade form kommit i förgrunden vid bestämmandet av länsgränsen. Det var helt enkelt ej möjligt att lägga Långhundra härad till Uppsala län; detta län skulle då ha kommit att sträcka sig ända till Åkers skeppslag och därigenom praktiskt taget ha skurit av Stockholms län i två delar. Genom att Erlinglmndra härad fick göra sällskap till Stockholms län kunde en något mera hyfsad gränslinje preste­ ras än vad som skulle ha blivit fallet om Långhundra härad ensamt infogats i det sistnämnda länet. Om man på en karta över Uppland, där man uppdragit 1600- talets storlänsgränser, på ett särskiljande sätt utmärker Väsby län och Långhundra härad (utökat med Erlinghundra härad), ses tyd­ ligt att dessa områden ha sin plats inom »midjan» på ömse sidor om Uppsala i Uppsala län.

Väs by län. Sitt namn fick detta län genom att dess fogde hade sitt säte på kungsgården Väsby utanför Sala. En alternerande 12 N 1 L s s u N D Q u 1 s T Väs by län och Långhundra härad

Bild I . Kartan visar gränserna för de gamla uppländska folklanden Tiunda­ land, Attundaland och Fjädrundaland samt Roden (utefter kusten). Även ses Västmanlands och Gästriklands gränser. Det med mörk ton betecknade större området är Väsby län sådan dess utsträckning var i553. Länet omfattar delar av Tiundaland, Fjädrundaland och Västmanland. Det med mörk ton marke­ rade mindre området utgör Långhundra härad, som sträcker sig över hela Attundalands bredd. Som synes börjar redan vid mitten av i500-talet det nu­ varande Uppsala läns säregna form framträda.

benämning, »Salbergs län», återgick på det s. k. Salberget, dvs. Silverberget vid Sala gruva, under vasatiden rikets omistliga eko­ nomiska tillgång. Drag ur Väsby läns historia behandlas av AssAR ÅRSBOKEN Uppland 1957

JANSSON i En bok om Sala socken, 1950, varur följande hämtas (sid. 107 ff):

Första gången som Väsby omtalas som säte för en länsfogde, är år 1530. Samma år utfärdar Gustav Wasa den 2 juli sina första egentliga privile­ gier för Sala gruva. Dessa utfärdades från Väsby. I en samtidigt utfärdad instruktion till Nils Ugla, som då var »Wår Fougte och Embetzman på Wessby gård», anges vilka socknar som då räknades tillhöra denna fogdes ämbetsområde. De var Sala, Kila, Kumla, Möklinta och Norrby. En fogde vid Sala omtalas första gången redan 1525, d å kungen upp­ manar allmogen på »Salabergit• att vara hans fogde Lasse Västgöte hör• sam. Får man döma av detta uttryck skulle Lasse Västgöte inte ha haft något territoriellt distrikt sig underlagt. Men redan följande år, då Jöns Bitzare - tidigare fogde· i Tierp m. fl. härad - utnämnts till fogde, upp­ ges han ha fått nuvarande över Tjurbo härad som sitt distrikt. År 1530 är, som ovan nämndes, Norrby socken inbegripen i fogdens distrikt. År 1533 utökades området med Simtuna och Torstuna härader i Fjärd­ hundra, någon gång under senare delen av 1530-talet tillkom Folkare härad i Dalarna, år 1545 lades Våla härad i Uppland till Väsby län och ungefär samtidigt överflyttades Ytter Tjurbo härad också till Väsby län. De tre Dala-socknarna hade dock redan år 1553 förts över från Väsby län till Näsgårds län. Men återstoden, således över Tjurbo, Torstuna, Simtuna, Våla och Ytter Tjurbo, tillhörde Väsby län så länge det exi­ sterade. På 1620-talet börjar emellertid Väsby län försvinna som ett självstän• digt fögderi i samband med att Gustav Il Adolf upptar det utomlands gängse systemet med arrendatorer för skatteuppbörden m. m., som gav Kronan kontanta penningar i stället för en massa mer eller mindre svår• omsatta varor. De stora och dyrbara krigen gjorde det nödvändigt att staten fick en snabb och säker tillgång till penningmedel. Därför var det inte bara skatteuppbörden som utarrenderades. Så skedde även med bl. a. bergsbruket. I Sala kombinerades dessa båda former av arrenden. Den 6 april 1620 är ett kontrakt dagtecknat om utarrendering av •Sala hytta, gård och hyttor och alla dess ägor, Ekeby bokverken . . . • till ett konsortium bestående av Johan Grönewalclt, Nils Jönsson, Bastia:i lhe­ ring och Cornelius Hansson. I detta kontrakt ingår räntorna från sock­ narna Sala, Kila, Kumla, Möklinta (dvs. över Tjurbo h ärad) samt Norrby och Tärna. Följande år utarrenderas bl. a. Stens Bottens gruvbrytning till bl. a. H enrik Pihl och den 19 maj samma år hela Väsby län utom de 14 N 1 L s s u N n Q u 1 s T Väs by län och Långhundra härad ovannämnda sex socknarna - som sedermera kom att bilda en grupp för sig i förhållandet till Sala silvergruva - till J öran J öransson och Erik Hansson. I detta kontrakt undantages uttryckligen »Sala bergsbruk». Denne J öran J öransson hade ända sedan 1610 varit länsfogde i Väs by län. Detta var emellertid bara inledningen. Efter smärre förändringar i samband med ändringar i kontrakten träffas 1623 och 1624 nya upp­ görelser. Den 8 februari 1623 utarrenderas gruvan och hyttan på sex år till ett bolag på sex personer, nämligen Jöran Jöransson, Jonas Rollenhagen, Peder Jöransson, Erik Hansson, Henrik Pihl och Anders Olofsson. Aret därpå förpaktas de olika häradena i Väsby län - utom de nyssnämnda sex socknarna som ingick i det stora arrendet - till enskilda medlemmar i bolaget. Rollenhagen tar hand om Simtuna, Peder Jönsson får Tors­ tuna, Jöran Jöransson Våla och Anders Olofsson Ytter Tjurbo. I och med detta kontrakt har ju Väsby län de facto upphört att exi­ stera, även om hela området allt fortfarande fick tjänstgöra som ett slags uppland för arbetena vid silververket. Så blev f. ö. fallet ända fram på 1800-talet. Väsby gård är inte längre nödvändig. När Sala stad 1624 får sina privilegier läggs all jord som tillhört Väsby under den nya staden för att styckas till bergsmanstomter och bergsmansjord. Bara själva går• den blir kvar och den blir så småningom säte för högste chefen vid gruvan, bergmästaren. Men Väshy gård överföres inte till Sala stad. Den hörde fortfarande socknen till, och räknades som 3/ 16 mantal. Först fr. o. m. 1891 överflyttades gården till Sala stad.

Väsby län upphör följaktligen att existera såsom län 1623, dvs. ett knappt decennium före 1634 års regeringsform, men man torde böra ta fasta på J a nssons uttalande att även sedan Väsby län upp­ hört såsom län, hela området allt fortfarande h ade uppgift som ett slags uppland för silververket, en uppgift som varade ända fram på 1800-talet. Tydligt är att Väsby län, som - vilket av det ovan anförda framgått - sedan 1553 utgjorts av över T jurbo, Ytter T jurbo, Simtuna, Torstuna och Våla h ärader, haft sådan hävd och förankring i folkmedvetandet att m a n ansett det böra hållas samman även vid den nya länsindelningen. Genom Ytter Tjurbos närhet till Västerås och Salas nära relationer till samma stad kom hela Väsby län att inlemmas i det nya Västmanlands län. D et gamla tiundalandshundarets Våla öde var därmed beseglat. ÅRSBOKEN Uppland 1957

Bild 2. Kartan visar det nuvarande Uppsala läns gränser. Länsfigurens smala •midja• bildad av det gamla Väsby län (W) i väster och Långhundra härad­ Erlinghundra härad (L, E) i öster. Väsby läns beståndsdelar voro: Simtuna härad (1), Torstuna härad (2), Våla härad (3), övertjurbo härad (4) och Yttertjurbo härad (5) .

L ånghund r a härad. Detta attundalandshundare bestod ända fram till 1800-talet av sju socknar, nämligen Lagga, östuna, Husby-Långhundra, Gottröra, Närtuna, Kårsta och Garn.

Det är höjt över varje tvivel att hundaret fått sin utformning efter de historiskt viktiga sjöleder, som förbundo Fyrisåstråket vid Uppsala med Östersjön vid Trälhavet. Nämnda sjöled var icke hel, den bestod av två delar, en nordvästlig och en sydöstlig: det var på vattendelningsområdet mellan dem som Attundalands tingsplats, den s. k. Folklandstingsstad, NILS SUNDQU IS T Väsby län och Långhundra härad kom att utbilda sig. Nämnda plats, belägen i grannhäradet Seming­ hundra, :ir i dessa dagar aktuell då myndigheterna till slut stannat inför att storflygplatsen förlägges vid den s. k. H almsjön strax intill »folklandstingsstaden• och Lunda kyrka. Den nordvästra sjöleden, som förband Folklandstingsstad med Fyrisåstråket, sträckte sig från Sigrids­ holmssjön i Lunda över Vidbo genom Husby-L ånghundra, östuna, Lagga och Danmarks socknar, där den via Sävjaån alltjämt utfaller vid övre Föret. Den sydöstra sjöleden sträckte sig från sin källa vid Södersjön i Lunda, förbi Lunda kyrka upp till Skepptuna och följde härefter När• tuna, Kårsta och den gamla Garns sockens västra gränser ner igenom Österåker förbi Biskops-Tuna för att där utfalla i Trälhavet. Den sist­ nämnda sjöleden bildar Långhundra h ärads västra gräns utefter dess södra del. Under 1800-talet undergick Långhundra härad vissa förändringar ge­ nom att sammanslagning 1838 skedde av Garns socken och den på andra sidan sjöleden belägna össeby socken till össeby-Garns socken. Då ö sseby tillhörde Vallentuna h ärad , kom den nya storsocknen, ö sseby-Garn, att helt inhysas i detta grannhärad.

Vid Attundalands inlemmande i Stockholms län blev det egent­ ligen endast ett par mindre justeringar: tiundalanclshundaret Se­ minghundra infogades i Stockholms län och attundalandshundaret Bro fördes till Uppsala län. Långhundra h ärad och Erlinghundra härad blevo till slut de attundalandshundaren, som fingo markera den djupa hävden i gränsdragningen mellan Uppsala län och Stockholms län. Vid utdaningen av gränserna för Stockholms län förefaller det, som ovan redan berörts, vara naturligt att hänsyn togs till den hävdvunna ställning, som det gamla R oden utefter Östersjökusten intagit sedan århundraden i det att nämnda kustterritorium fick ingå som en väsentlig del av Stockholms län; dettas huvudbestånds­ delar inom Uppland blevo följaktligen Attundaland och Roden. Men det är svårt att frigöra sig från tanken att det vid sidan härom funnits motiv av annan art för att förlägga Stockholmsläns• gränsen såsom skedde. Inom Stockholms län, vars centrum var rikshuvudstaden, kom att ligga de livaktiga kuststäderna öre­ grund, Östhammar, Norrtälje och Vaxholm. Det var ett livsvillkor ÅRSBOKEN Uppland 1957 för rikshuvudorten att icke dessa orter på minsta sätt konkurre­ rade med Stockholm med ty åtföljande hot mot dess ledande ställ• ning. Kanske det innebar något av en kontroll för huvudstaden att kuststäderna ingingo i det län, vars residensstad den var. Om än Stockholm utgjorde ett eget ståthållardöme, tar man nog inte alltför mycket miste om man utgår ifrån att ett samråd var etable­ rat rörande huvudstadens och dess omgivande läns icke blott administrativa utan också »Strategiska» frågor mellan riksstyrelse, överståthållare och länshövding. Då man emellertid intet säkert vet om det betraktelsesätt, som kunde ha tillämpats vid länsgrän• sernas uppdragande, får vad som nyss sagts till slut stanna vid en förmodan. Det är ej oviktigt att göra klart för sig vilka synpunkter, som blevo de avgörande vid de nuvarande länens utdanande som för• valtningsområden. I mycket voro teoretikerna strängt konserva­ tiva. Lätt torde det ej ha varit att frigöra sig från det mångårigt självvuxna och hävdvunna. Under de äldre tidernas kulturbeting­ elser märktes kanske ej så mycket av sådant som för oss förefaller så orimligt. Det är ej att förvåna sig över att den moderna utveck­ lingen pockar på en revision till förmån för naturligare frekvens­ områden för framförallt länshuvudorterna.

NOT

De synpunkter på Uppsala läns gränsdragning, som komma till uttryck i ovanstående uppsats, uttalades första gången i ett föredrag inför länsrådet i Uppsala län under landshövding GEORG ANoRtNs presidium 27 febr. 1956. - För uppgifter angående Uppsala läns historiska utveckling hänvisas till NILS SuNDQUIST-ANNA-MÄRTA TJERNBERG, Ståthållare och landshövdingar i Uppsala län under 350 år, i årsboken UPPLAND 1952. Att ännu på 17oo·talet > Väsby län• sammanhölls som en territoriell enhet framgår bl. a. därav att området då utgjorde ett häradshövdingedöme, seder­ mera Västmanlands läns östra domsaga. Se Årsboken Uppland 1957, sid. 91.

2 - 578510 Uppland I957