Folkland och folkvapen Larsson, Mats G. Fornvännen 83, 224-233 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1988_224 Ingår i: samla.raa.se Fokland och folkvapen

Av Mats G. Larsson

Larsson, M. G. 1989. Folkland och folkvapen. (Folk lands and folk weapons.) hörnvännen 83 Stockholm.

The names of the three folkland which in the Middle Ages formed the province Uppland in central Sweden, Tiundaland, Attundaland and Fjädrundaland, are generally interpreted as indicating ihal they consisted of, respectively, len, eight and tour districts called hund, each of which supplied or included one hundred something. The most fréquent interpretadon has been thal the hundred in ques­ tion was the number of men for the ledung, i.e. lhe levy of men for the navy. The author uses settlemeiil archaeological material to compare the three folk land in different periods and to analyse the nalure ofthis 'hundred'. The propor­ tions between the numbers of settlements within the three regions suggest that their names torrespond to the conditions at the end ol the Prehistoric period and that their boundaries were not significantly altered between then and the Middle Ages The number of 'hundreds' in the folkland names may refer to lhe men wilhin the regions who were obliged to the "folk weapons" slipulatcd in the Medieval laws. The hundare-distritts as they are known from the Middle Ages, however, must have been very uneven in population at the end ol the Iron Age and could not have supplied uniformly sized fon es.

Mats G. Larsson, Mossby 12, S-27010 Skivarp, Sweden.

De tre uppländska folklanden omnämns första härledas ur vissa av namnen på de medeltida gängen i en latinsk text från omkring 1120, det hundarena. Språkligt sett anses hund respektive s. k. Florensdokumentet (SD s. 3), i formerna hundare vara synonyma termer för "skara (här) Tindia, Atanht och Fedundrb. Två av dem omtalas på hundra man", där det yngre hundare ersatt under formerna af Tmdce landi och af Ficedrunde det äldre hund (Ekbo 1962 s. 34, 38-39; An­ bndi i den i ett bihang till äldre Västgötalagen ca dersson 1979 s. 107-108; 1982 s. 54-55). 1285 nedskrivna redogörelsen fören gränslägg- Flera forskare har försökt rekonstruera en ning mellan Sverige, Norge och Danmark som äldre lölklandsinddning där det skeppslagsin- skall ha ägt rum på Danaholmen under Emund delade kustområdet Roden ingått i huncl- Slemmes regering, alltså kring mitten av 1000- distrikten/hundarena eller där folklanden inne­ talct (Lindquist 1941 s. 75). Dessa namn anses fattat områden även utanför det nuvarande som identiska med de hos Snorre och i medelti­ Uppland, i första hand delar av Västmanland. da källor redovisade fornsvenska namnen Tiun­ Den medeltida indelningen skulle då vara re­ daland, Attundabnd och Fjceprundabnd. I Snorres sultatet av avsöndringar av särskilda skeppslag text framstår Fjädrundaland som liktydigt med och/eller av andra gränsregleringar (Hjärne Västmanland {Hcimskrmgb s. 237). 1947 s. 1-10; 1952 s. 91-148; Hafström 1949 s. Polklandsnamnen har allmänt ansetts grun­ 143; Schuck 1949 s. 8-50). Från arkeologiskt dade pä atl folklanden då namnen uppstod be­ håll har tanken pä ett hunddistrikt/storhundare stod av tio, åtta respektive fyra hund, administ­ som bestått av 120 bebyggelseenheter också lett rativa områden som i sin tur innefattat hundra till att slutsatser om större eller mindre onm-g- eller hundratjugo av någonting; enligt den van­ k-ringar av äldre hundares- och folklandsgrän- ligaste tolkningen bemanning på ledungsskep­ ser dragits (Hyenstrand 1974 s. 122—24; Am­ pen. Något administrativt område med benäm­ brosiani 1982 s. 67—82). En på arkeologiskt ningen hund finns ej nämnt i historiska källor, material byggd rekonstruktion av en äldre in­ men anses förutom ur folklandsnamncn kunna delning i hund-distrikt har även gjorts för Sö-

Fmnmnnen 83 (1938) Folkland och folkvapen 225

Fig. 1, Upplands medeltida indelning i folkland oeh hundaren samt antal forntida bebyggelseenheter i dt- oli­ ka hundarena. Grundkarla efter Atlas över Sverige och Andersson (1982) med vissa ändringar enligl DMS. An- lalsuppgilter enligt Ambrosiani (1982) oth Gustavsson & Liden (1980). — The Medieval division of Uppland and the number of prehistoric settlements in lhe different hundaren. dermanland (Wijkander 1983). Gemensamt till administrativa indelningar fören tidsperiod för alla dessa rekonstruktioner är att de är hy- från vilken skriftliga källor så gott som saknas, potetiska, vilket väl dock är oundvikligt om Jag skall här pröva folklandsnamnen på be- man överhuvudtaget vill försöka få fram förslag byggdsearkeologiskt material utgående från

Famanmn 81 (1983) 226 M. G. Larsson omfattningen av de medeltida hundaresindda- tal som sålunda erhålls, tio, åtta respektive fyra, de folklanden såsom de redovisas av DMS i den överensstämmer också relativt väl med det an­ utsträckning verket utkommit och av Styffe tal hundaren som är känt från medeltid. Ti­ (1911) för övriga delar av området (fig. 1). Att undaland har då tolv hundaren, men ett äldre Snorre och en senare isländsk källa identifierar antal av tio synes sannolikt med tanke på vade- Fjädrundaland med Västmanland och att det bestämmdserna i landskapslagarna, där vade- finns andra särdrag för Fjädrundaland, bl. a. att beloppet är tio mark lör Tiundaland, samtidigt någon lagman för folklandet inte nämns i land­ som beloppen för de övriga landen helt överens­ skapslagarna eller andra källor (Hjärne 1952 s. stämmer med de antal hundaren som är kända 118—23) är enligt min bedömning inte tillräck­ från medeltid. Attundaland innehåller det för­ ligt för att man i första hand ska dra slutsatsen väntade antalet åtta, medan Fjädrundaland av­ att folklandsinddningen ursprungligen avvikit viker genom att ha fem hundaren. Tills vidare i högre grad från den medeltida. Att såväl Flo- bortser jag dock från om en territoriell underin­ rensdokumentet ca hundra år före Snorre som delning som byggt på ett numerärt hund ur­ den västgötska gränsläggningsbeskrivningen sprungligen funnits inom folklanden och ser i förutom Fjädrundaland nämner Guasmannia stället på de olika landen som helheter vilka kan respektive Vceslmanruebndi får anses avsevärt ha innefattat tio, åtta respektive fyra hundratal minska trovärdigheten i Snorres uppgifter i det­ (100 el. 120) av någonting. la fäll. Det har ansetts att de av Snorre beskriv­ Olika teorier har framlagts om arten av den na förhållandena skulle avse en indelning som mängd som begreppet /rara/ursprungligen gällt. är äldre än 1100-talets början (bl. a. Hjärne Man brukar tala om gårdsteorin, härteorin och 1952 s. 182), men sammanhanget i hans text ty­ mängdteorin, där gårdsteorin tolkar begreppet der snarast på att han talar om sin egen tid, un­ som 100 eller 120 gårdar eller brukningsarealer der vilken "Västmanland eller Fjädrunda­ av viss storlek, härteorin ett av lika många kri­ land" anges vara ett biskopsdöme. Ingenting i gare besittningstaget område och mängdteorin det senare kamerala materialet tyder på att en större obestämd skara människor vilka bil­ Västmanland helt eller delvis ingått i Fjäd- dat en bygd (Hafström 1949 s. 139). Som be­ rundaland. släktad med härteorin kan betraktas den teori Det bebyggelsearkeologiska källmaterial jag om att hundaret utrustat hundra eller hundra­ här kommer att använda är i huvudsak det som tjugo roddare till ledungsskeppen som presen­ publicerats av Ambrosiani (1980 o. 1982) med terats av Hjärne (1947 s. 10) respektive Haf­ vissa mindre kompletteringar ur grundmateri­ ström (1949 s. 137, 143; 1962 sp. 76-77). De alet på Statens historiska museum (Gustavsson teorier som bygger på antal gårdar eller krigare & Liden 1980). Detta material är resultatet av kan i viss utsträckning prövas mot arkeologiskt detaljerade genomgångar av fornlämningsma- eller en kombination av arkeologiskt och histo­ tcrialet i Mälarlandskapen och är enligt min riskt material, medan mängdteorin är tör obe­ mening den bästa utgångspunkt för bebyggel­ stämd för detta. Den anses från språklig syn­ se-arkeologiska studier som står till buds i da­ punkt ej heller längre aktuell (Andersson 1979 gens forskningsläge. För de stora områden jag s. 112). kommer att behandla här avviker det inte heller Oavsett arten av det hundratal som kan ha le­ anmärkningsvärt mycket från råmaterialet i gat till grund för folklandsnamnen bör antalet i Hycnstrands stora genomgång av Mälarbyg­ fråga kunna antas vara i stort sett proportionellt den under yngre järnålder (1974 s. 82—88). mot antalet bebyggelseenheter (jfr Gustavsson När det gäller tolkningen av källmaterialet kom­ & Liden 1980) i respektive folkland vid den tid mer jag dock nedan att redovisa en från både namnen började användas. Mot bakgrund av Ambrosiani och Hyenstrand avvikande upp­ de likartade naturförhållandena och betraktat länning. över de stora områden som respektive folkland Folklandsnamnen har som nämnts tolkats så omfattade bör man kunna räkna med att inga att folklanden bestått av så många administra­ större avvikelser i bebyggelseenheternas medel­ tiva områden, hund, som namnet anger. De an­ storlek funnits mellan de olika landen. För att

Fanrannen 81(1983) Folkbnd och folkvapen 227 man skall få en bild av folklandens storlek i för• följts, anges öarna tillhöra Attundalands Rod, hållande till varandra vid olika tider bör alltså men har ändå inlagts inom samma yttre grän­ en jämförelse mellan antalet bebyggelseenheter ser som Bro hundare. Om en liknande beräk­ vid respektive tidsperiod vara en lämplig ning som ovanstående görs med Färingöarna grund. inräknade i Attundaland, och Adelsö socken i Antalet bebyggelseenheter med fornläm­ konsekvens med detta förs till Fjädrundaland, ningar av yngre järnålderstyp i de olika folklan­ blir förhållandet mellan de tre folklanden 9,0 : den framgår av Ambrosianis översikter (1982 s. 9,1 : 3,9. Fjädrundaland har fortfarande den 70, 75 o. 79). Ojämnheter i bortodlingsandcl förväntade storleken gentemot de två övriga och inventeringskvalitet inom de olika område­ medan Attundalands övervikt i förhållande till na av Uppland bör vara relativt väl utjämnade Tiundaland ökats ytterligare. Avvikelserna är i det stora materialet. Med anpassning till Styf­ dock fortfarande inte orimliga med tanke på att fes indelning, enligt vilken de norra delarna av grundmaterialet inte kan göra anspråk på att Färendö tingslag bör läggas till Roden, Ekerö exakt motsvara forntidens bebyggdseförhål- till Södermanland, västra delen av S:t Olofs landen. socken överföras från Attundaland till Tiunda­ Som jämförelse kan man se på förhållandena land samt Oknö räknas under Trögd i stället för mellan antalen bebyggelseenheter efter det till­ Södermanland, erhålls för de olika folklanden skott som givits av den medeltida kolonisatio­ följande antal forntida bebyggelseenheter: nen. En ungefärlig totalbild av forntida och i första hand medeltida enheter ges av Ambrosi­ Tiundaland 684 ani (1980 s. 128). Med anpassning till de grän­ Attundaland 628 Fjädrundaland (exkl. Adelsö sn) 287 ser som antas ovan fås följande antal för de olika Summa 1 599 folklanden: Tiundaland ca 1 530 De tre folklanden borde tillsammans enligt sina Attundaland ca 940 namn innehålla 22 numerära hund. Om man Fjädrundaland (exkl. Adelsö sn) ca 735 fördelar 22 i proportion till antalet forntida be­ Summa ca 3 205 byggelseenheter får man för Tiundaland 9,4, Attundaland 8,6 och Fjädrundaland 3,9. At­ Om man fördelar 22 tänkta hund proportionellt tundaland är alltså något för stort och Tiunda­ mot dessa antal erhålls för Tiundaland 10,5, land något för litet, men siffrorna ansluter i Attundaland 6,5 oth Fjädrundaland 5,0. Dessa stort sett väl till de enligt namnen förväntade ta­ siffror överensstämmer inte lika väl med de för• len. Avvikelserna från dessa är i själva verket så väntade som talen för de forntida enheterna. små, -5,9%, +8,0% respektive-1,3%, att det Avvikelserna är här +5,0%,—19,3% respekti­ snarast skulle ha varit förvånande om de varit ve + 26,1%. mindre. Resultatet visar att de medeltida folk­ Slutligen kan man göra en jämförelse med landens namn och utsträckning stämmer väl talen för enheter som bör vara äldre än vikinga­ överens med förhållandet dem emellan vad av­ tid om man utgår från deras gravlaltsstorlek ser bebyggelse vid forntidens slut. (Ambrosiani 1980 s. 128—131). Som jag tidiga­ Vilka områden som under tidig medeltid in­ re diskuterat (Larsson 1987 s. 18) ger detta san­ gick i folklanden och vilka som räknats till Ro­ nolikt inte någon säker datering liir den enskil­ den eller i övrigt utgjort särskilda skeppslag el­ da bebyggdscenheten, men bör med etl större ler tingslag med självständig ställning i förhål­ material ge en grov uppfattning om hur stort lande till de hundaresinddade områdena är antal av de forntida enheterna som kan ha en omdiskuterat. Speciella problem finns för Fä- viss ålder, Ambrosianis siffror blir här med ringöarna, vilka av Styffe inräknats i Attunda­ samma anpassningar som för ovanstående: lands Rod, men som ibland framstår som själv­ Tiundaland ca 181 ständiga områden och ibland har inräknats i Attundaland ca 225 Bro hundare (Styffe 1911 s. 376). \ Atlas över Sve­ fjädrundaland (exkl. Adelsö sn) ta 33 rige (1967 133-134:5), där Styffe i stort sett Summa ca 439

Formenen 8! (1988) 228 M. G. Larsson

En proportionell fördelning på samma sätt som räkna med att den tidpunkt det är fråga om kan ovan ger för Tiundaland 9,1, Attundaland 11,3 ligga någon tid före gravfältsbyggandets abso­ och Fjädrundaland 1,7. Avvikelserna från för• luta slutskede, och att antalet bebyggdseenhe- väntade värden är här ännu större än för antalet ter då varit ännu mindre. Det är alltså tveksamt enheter under sen tid,—9,3%, +40,9% respek­ om bebyggelseenheten kan utgöra grund fördel tive -58,7%. sökta hundratalet med den utsträckning av En motsvarande genomgång med kustområ­ folklanden som här ansetts sannolik. det Roden inräknat i Attundaland respektive Frågan om bebyggelseenheten varit by eller Tiundaland visar både för de äldre bebyggelse- ensamgård är omdiskuterad. Från arkeologiskt enheterna (> 60 gravar) och för samtliga fornti­ håll har ofta framhållits att befolkningsunder­ da enheter stora avvikelser från det förväntade laget enligt både inventerat och utgrävt grav­ förhållandet 10:8:4. Attundaland blir i båda fal­ antal pekar på ensamgården som det troligaste len avsevärt större än Tiundaland. Först med alternativet (Ambrosiani 1980 s. 124; Hyen­ samtliga bebyggelseenheter som kan antas vara strand 1974 s. 90). Då runstenarnas texter om­ i första hand medeltida dier äldre inräknade talar ägandeförhållanden förefaller enheterna (jfr det mellersta exemplet ovan) erhålls ett för• ifråga ha ägts av en person eller av bröder till­ hållande som ligger mycket nära det förvänta­ sammans (jfr Diiwel 1977 s. 37—40). I något de. En datering av folklandsnamnen till en god fall omtalas dock att två bröder ägt halva "byn" bil in på medeltiden kan dock uteslutas med var (Sö 145), vilket kan tyda på att enheten upp­ hänvisning till det i inledningen redovisade his­ styckats. Det kan alltså inte uteslutas att antalet toriska materialet, i vilket namnen är belagda gårdar redan under forntiden varit större än redan i början av 1100-talet och kanske så tidigt antalet bebyggelse-enheten Gårdsteorin kan som vid forntidens slut. därför inte avfärdas med det arkeologiska ma­ Den bild denna genomgång ger är att det av terialet som grund, men kan heller inte testas namnen förväntade förhållandet mellan Tiun­ närmare i brist på kunskap om i hur stor ut­ daland, Attundaland och Fjädrundaland, 10: sträckning fler än en gård funnits på samma be- 8:4, överensstämmer väl med bebyggelseförhål­ byggclseenhet. Detsamma gäller den besläkta­ landena då forntiden går mot sitt slut, men de av Söderlind (1968 s. 163) framlagda teorin mindre väl med förhållandena före vikingatid att ploglandet legat till grund för det sökta respektive efter medeltidens kolonisering. De hundratalet. slutsatser som kan dras av detta är att det en­ Att begreppet hund byggt pä bemanningen på dast mot slutet av forntiden fanns bebyggdse- ledungsskeppen har som nämnts varit den van­ mässiga förutsättningar för att folklandsnam­ ligaste tolkningen. Som jag visat tidigare är nen skulle kunna uppstå utifrån numerära för­ emellertid antalet hamnor, dvs. roddarplatser, hållanden, samt att några större ändringar av där det är känt från medeltid mycket lågt i för­ gränserna från slutet av forntiden till medelti­ hållande till den forntida bebyggelsen, i medel­ den därvid ej behöver förutsattas. tal en hamna på drygt tre bebyggdseenheten Antalet forntida bebyggelse-enheter inom Om antalet roddare varit högre än så måste hela det folklandsinddade området är enligt man förutsätta fler än en man per hamna eller ovanstående uppställning ca 1 600, Om bebyg­ att hamnorna ursprungligen varit betydligt gelseenheten legat till grund för antalet hund mindre och fler än under medeltid. Inget stöd borde samma område enligt namnen innehålla finns i källmaterialet för någotdera av dessa al­ 2 200 (22x100) eller 2 640 (22x120) enheter. ternativ (Larsson 1987 s. 42—44). I exempelvis Det på fornminnesinventeringen grundade an­ Trögd med sina 117 forntida bebyggelseenheter talet ligger därmed 27% respektive 39% under (inkl. Oknö) kan antalet hamnor antas ha varit det förväntade. Bortodling och brister i inven­ 36 (33 kända), dvs. ett underlag på i medeltal tering och utvärdering skulle kunna förklara en 3,3 bebyggelseenheter per hamna. Det bör inte del av underskottet, men det är tvivelaktigt om vara orealistiskt att tänka sig att ett likartat för• det finns ett så stort bortfall i materialet att det hållande rått i Fjädrundaland i dess helhet. I kan motsvara dessa värden. Man bör dessutom hela folklandet med dess 287 forntida bebyggd-

Förmannen 8! (1988) Folkbnd och folkvapen 229

seenheter skulle antalet hamnor därmed ha le­ lolkvapen varit 20 år i de uppländska folklan­ gat runt 90. Aven om beräkningsmetoden kan den. Låt oss som övre gräns sätta 60 år. angripas för att den är alltför generaliserande Hur många vapenföra män som fanns i de tre kan resultatet knappast vara så avvikande från folklanden går inte att få en uppfattning om an­ det verkliga att man kan räkna med att det i själ­ nat än genom relativt grova uppskattningar av va verket funnits 400 eller 480 hamnor i folklan­ antalet personer per bebyggelseenhet och till­ det. I Vendel och Våla hundaren i Tiundaland gänglig statistik och beräkningar rörande ål­ finns sammanlagt högst 12 hamnor som har dersfördelningen under forntiden. Använd­ förutsättningar att kunna vara forntida på ett ning av sådant material kan kritiseras för atl ge underlag av 39 forntida bebyggelseenheter. hypotetiska resultat, men i valet mellan att dra Förhållandet är här likartat med det i Fjädrun­ slutsatser med det material vi har tillgängligt daland. Det bör alltså kunna fastslås med stor och att tills vidare avstå från att pröva hypoteser sannolikhet att det sökta hundratalet inte gäller om forntidens befolkningsförhållanden anser antalet hamnor och därmed sannolikt heller jag det befogat att välja det förstnämnda. inte antalet roddarplatser på ledungsskeppen. Antalet personer per bebyggelseenhet har Ledungsuppbådet torde ha omfattat endast med hjälp av utgrävningar uppskattats till 6—8 cn del av de vapenföra männen i respektive (Ambrosiani 1980 s. 124). Siven (1982 s. 40- folkland, vilka deltagit i tur och ordning under 42) har gjort två alternativa beräkningar av be­ olika år. Detta framgår tydligt av skrivningen i folkningen i Mälardalen utgående dels från to­ Södermannalagen (Kg X, jfr Larsson 1987 s. talantalet gravar, dels från antalet bebyggelse­ 39), och har sannolikt gällt även de uppländska enheter med olika antagna antal personer per folklanden. Vid allmänt uppbåd till försvar av enhet (4,7—10). Resultatet visar relativt god det egna landskapet och om nödvändigt större överensstämmelse mellan de två beräkningarna delar av riket torde alla vapenföra män dock ha av talen för befolkningen runt år 1050, åtmins­ varit tvungna att ställa upp, liksom förhållan• tone för de högre antalen personer per bebyg- det varit i Norge, där både "tegn och träl" skul­ gdseenhet. Bennett (1987 s. 157) har redovisat le möta upp vid hot mot landet {Gubttngsbgen ett antal totalutgrävda gravfält. En beräkning 312). I Sverige har detta uppbåd troligen gått på antalet per århundrade av de gravar som där under namnet bndwarn, ett begrepp som om­ daterats till vikingatid, med förutsättningen nämns i Hälsingelagen (Kg VIII) vid sidan om 4% dödlighet, varav hälften barn, och en barn­ ulrodir, dvs. ledung. I Hälsingelagen (R XIV:2) andel i gravarna på 10% (jfr Ambrosiani 1973) finns också bestämmelser om vilka som var för­ ger för dessa gravfält en bakomliggande befolk­ pliktade att inneha folkvapen: alla vapenföra ning på 4,5—11,5 och i medeltal 8,2 personer. män över 18 år. Någon övre åldersgräns sätts (Lovö 27 är undantaget då den vikingatida be­ inte ut, men nedsättningen av förmågan att folkningen på bebyggelseenheten ifråga i hu­ bära vapen vid viss ålder kan ha bedömts från vudsak begravdes på ett annat gravfält. [Petré fall till fall. Upplandslagen (M XI:2) anger 1984 s. 14]. Eventuell förekomst av parallella dubbel bot lör dråp av man som är så ung eller gravfält på samma bebyggelseenheter som de så gammal att han ej är i stånd att bära fulla övriga av Bennett presenterade gravfälten har lolkvapen och är fritagen från utskylder och åt­ inte kontrollerats av mig.) Jag har tidigare gärder. I samma lag (Kg X:l) anges att den som (Larsson 1986 s. 106, 1987 s. 31) med Sivens be­ är 20 år skall stå i alla utskylder tills konungen räkningar som grund utgått frän ett medelantal gör honom fri. Både HL och UL har alltså hög­ av 8 personer per bebyggelseenhet och finner re älder för lölkvapen/utskylder än myndighets­ det med stöd av ovanstående rimligt att göra det åldern, som i HL är 12 och i UL 15 år. Vi vet ej även i denna uppsats. om dessa bestämmelser funnits under förhisto• Befolkningsandelen män mellan 20 och 60 år risk tid, men i brist på kunskap om detta antar är enligt Sivens beräkningar på Westcrhusma- jag i det följande att så varit förhållandet, åt­ terialet 17-18% (Siven 1982 s. 48-51). Denna minstone i forntidens slutskede. Jag utgår alltså andel överensstämmer väl med de värden som från att den nedre åldersgränsen för att bära presenteras i paleodcmografiska "model life

Fm munnen 81(1983) 230 M. G. Larsson

tables" av Hassan (1981, s. 114-116). Antalet mycket av ett markland jord som av en wigher män med skyldighet att bära folkvapen skulle (vapenför) man. Det är betecknande att be­ därmed bli ca 8x0,175 = 1,4 per bebyggelseen­ greppet folkbnd i första hand används om just de het. (Den som eventuellt irriterar sig på deci- landskap där namnen anger ett visst hundratal, malddar av människor kan i stället tänka sig att dvs. troligen just storleken på landetsjfoft. fem bebyggelseenheter i medeltal omfattat sju Jag har tidigare försökt datera den äldsta vapenföra män.) Det totala antalet folkvapen- hamneindelningen i Svealandskapen med hjälp försedda män i det av 22 hund bestående lolk- av arkeologiskt material. Den tidpunkt materi­ landsinddade området skulle därmed bli alet därvid pekade på var slutet av niohundra­ 1 600 x 1,4 = 2 240, dvs. så gott som exakt 22 de­ talet. Dateringen överensstämde med isländska cimala hundratal. Den exakta överensstäm­ sagouppgifter om Norges indelning i skeppsre­ melsen bör inte överbetonas och beror nog mest dor och med en uppgift i Styrbjörns saga som på en slump, men att storleksordningen ligger säger att Erik Segersäll införde bestämmelser vid den förväntade kan knappast förnekas. om vilka vapen och rustningar varje bonde Man bör dock komma ihåg att bedömningen av skulle äga (Larsson 1987 s. 31 o. 35). Denna da­ antalet bebyggelseenheter bör ge en för låg siff­ tering förefaller efter ovanstående genomgång ra med tanke på bortodling och brister i inven­ rimlig även för uppkomsten av folklandsnam­ teringen. Antalet vid gravfältsbyggandets abso­ nen. Huruvida de landområden som bildat luta slutskede får därför antas ha varit högre än folklanden utgjort någon form av territoriella det vi känner idag. I själva verket bör det antal enheter eller småkungadömen även tidigare jag använt i dessa beräkningar ha gällt en viss går ej att pröva med den metod jag använt här. tidrymd innan forntidens slut. Om man å and­ De områden som bildar hundaren under me­ ra sidan tänker sig att ett hund omfattat 120 va­ deltiden innehåller ett mycket varierande antal penföra män måste man troligen gå fram till det forntida bebyggelseenheter. Dessa uppgår till allra sista skedet för att erhålla tillräckligt antal. mellan 18 (Våla) och 117 (Trögd) per hundare. Någon noggrannare datering kan naturligtvis Om Vendd/Våla/Tierp såsom ofta föreslagits inte göras, men såväl förhållandet mellan folk­ räknas som ett hundare ligger antalen mellan landen, vilket diskuterats ovan, som det beräk­ 30 (Torsåker) och 117 (Ambrosiani 1982 s. 70, nade antalet vapenföra män inom det behand­ 75 o. 79; Gustavsson & Liden 1980). Det antal lade området tyder på att folklandsnamnen av­ bebyggelseenheter som borde finnas i numerärt ser förhållandena någon tid före forntidens likvärdiga forntida hund blir med de förutsätt­ slut. Antalet folkvapenförsedda män i de olika ningar som redovisats ovan ca 1 600 : 22 = ca 73 folklanden blir med fördelning i proportion till enheten Ytterst få hundaren ligger ens i närhe­ den forntida bebyggelsestorleken; Tiundaland ten av detta antal. Aven om vi tillåter en avvi­ ca 960, Attundaland ca 880 och Fjädrundaland kelse på± 20% hamnar endast 5 eller 6 hunda­ ca 400. ren inom ramen, nämligen Arlinghundra (69), Appdlativet/»//cZiW skulle alltså kunna syfta Lyhundra (80), Hagunda (66), Norunda (59), på det folk i betydelsen "krigshär" eller "kri- Närdinghundra (78) och — möjligen — Ven­ garskara" (Schlyter 1877 s. 173; Hellqvist 1957 dd/Våla/Tierp (68). Skillnaderna mellan hun­ s. 230) som de folkvapenförsedda männen i res­ darena kan knappast bortförklaras med varie­ pekt ivc land kunde bilda vid försvar av landet, rande gårdsstorlekar mellan de olika hundare­ landvärn, och av vilken styrka ledungsuppbå­ na, bortodling eller brister vid inventeringen det utgjorde endast en del. Dessa vapenföra respektive vid analysen av vilka gravfält som män torde ha utgjort bondesamhällets stomme kan tillhöra yngre järnålder. Det kan därmed och varit den del av befolkningen som ägt talan lastslås att de områden som framträder som på tingen, samtidigt som det var de som också hundaren i det medeltida materialet inte kan ha stod för skyldigheterna gentemot konungen. varit likvärdiga vare sig beträffande antal be- Utskyldsskyldighcten för de vapenföra män­ byggelseenheter, antal gärdar eller antal vapen­ nen lever kvar i Upplandslagens Kg X, enligt föra män under forntiden. Jag har tidigare visat vilken ledungsskatten skulle erläggas med lika att de inte heller varit likvärdiga vad avser anta-

laimannen 33(1938) Folkbnd och folkvapen 2 31 let hamnor, dvs. ledungsrodddare (Larsson språkligt också anses gå tillbaka på ett numerärt 1987 s. 37-38). hundratal, med säkerhet måste ha varit mycket Från arkeologiskt håll har under de senaste varierande i prestationsförmåga vid samma decennierna framförts förslag om att ett antal tid. Samtidigt överensstämmer antalet hundare av 120 bebyggelseenheter utgjort grund lör det mycket väl med folklandsnamnen. Möjligen ursprungliga hundaret, "storhundaret" om tio kan förklaringen ligga i det förhållande som re­ tolfter (Hyenstrand 1974 s. 122—24; Ambrosia­ dovisats av Andersson (1982 s. 61—62), nämli­ ni 1982 s. 67-82). De medeltida hundarenas gen att hundarena består såväl av systematiskt ovedersägligt ojämna storlek vad avser bebyg­ nyskapade distrikt som av äldre bygdegemen­ gelse under forntiden har därvid som nämnts skaper som inordnats i organisationen. Man medfört att man måste förutsätta att hundare­ skulle kunna tänka sig ett förlopp där man strä­ na eller hund-distrikten och folklanden ur­ vat efter att i proportion till totalantalet vapen­ sprungligen haft annan utsträckning än under föra män i respektive folkland avgränsa områ­ medeltiden. Hyenstrand och Ambrosiani läg­ den som omfattat ca hundra män, men att man ger för Attundaland och Tiundaland Rodens lätt göra betydande avsteg från detta hundratal bebyggelse till de innanför liggande hundarena med hänsyn till äldre bygdegemenskaper, na­ eller delvis som eget hundare. Trots detta kan turliga gränser och kommunikationsmöjlighe­ ett antal storhundaren som motsvarar folk­ ter. En annan möjlighet är att den fasta territo­ landsnamnen inte uppnås i Tiundaland. För riella underindelningen av folklanden uppstått Fjädrundaland blir detta problem ännu mer senare än folklanden själva. Hunden/hundare­ accentuerat, då folklandets bebyggelse endast na skulle till en början kunna tänkas ha varit motsvarar drygt två storhundaren. Dessa svå­ personliga distrikt knutna till vissa hövdingar righeter har noterats av både Hyenstrand (1974 och ha haft gränser som varit flytande en bit in s. 124) och Ambrosiani (1982 s. 76). För att få i medeltiden (jfr Lönnroth 1982 s. 14). Man kan tillräckligt stora folkland skulle man för Tiun­ här jämföra med de isländska godorden under daland behöva gå utanför Upplands gränser till fristatstiden, vilkas antal var bestämt i varje Ijär- Dalarna, Gästrikland eller Äland (Ambrosiani ding, men där den enskilde bonden kunde välja 1982 s. 76-77) och för Fjädrundaland till de vilken gode han ville tillhöra som tingsman (jfr östra delarna av Västmanland (Ambrosiani Andrén 1987 s. 25-27). 1982 s. 78-80; Hyenstrand 1974 s. 123-24). Att så stora avsteg har gjorts från numerär Som jag framfört ovan bör man enligt min överensstämmelse tyder på att hundaresindd- mening inte i första hand förutsätta större änd­ ningen inte primärt syftat till att åstadkomma ringar av folklandens utsträckning fram till me­ likstora prestationer, vilket i sin tur talar mer deltid. Den överensstämmelse med folklands­ för en judiciell än en militär indelning (jfr An­ namnen som föreligger för förhållandet mellan dersson 1982 s. 62). Att man som bakomliggan­ de tre områdenas forntida bebyggelse enligt vad de inriktning för indelningen ändå kan ha ut­ som framgått ovan är i stället ett starkt stöd lör gått från ett visst antal män behöver inte motsä­ att de hundaresinddade folklandens gränser ga att den avsett tingslag — det torde som inte avviker i större utsträckning från dem som nämnts ovan vara de vapenföra männen som gällde vid namngivningen. Det är därför mind­ utgjort grunden för tingen. re sannolikt att ett ursprungligt storhundare Sammanfattningsvis kan alltså sägas att folk­ om 120 bebyggelseenheter skulle utgöra en landens områden väl låter sig förenas med tan­ motsvarighet till Aanrf-bcgrcppet i folklands­ ken att de vid slutet av forntiden bestått av det namnen. antal grupper om hundra som deras respektive De resultat som redovisats ovan förefaller namn anger. Folklandsnamnen förefaller kun­ motsägelsefulla — folklanden kan vid slutet av na syfta på antalet folkvapenförsedda män forntiden mycket väl ha innehållit så inånga inom deras områden, vilket placerar folklanden grupper om hundra folkvapenförsedda män inom samma kategori som hamnorna och deras som deras namn anger, medan de territoriella grupperingar, den militära, även om antalet områden de är indelade i, hundarena, som hamnor och därmed ledungsroddare har mot-

Famannen 81(1983) 232 M. G. Larsson

svarat endast en del av de vapenföra männen. Halström, G. 1949. Ledung och marklandsindelning. Upp­ Hundarena däremot framstår varken som om­ sala. råden för uppställning av ett visst antal beväp­ — 1962. Hundare. Kulturhistoriskt lexikon för nordisk me­ nade män eller som distrikt vilka bestått av ett deltid från vikingatid till reformationstid. Hassan, F. 1981. Demographic Archaeology. Studies in visst antal hamnor/ledungsroddare. De förefal­ Archaeology. New York. ler snarare vara resultatet av en indelning i Heimskringla. 1911. Nöregs konunga sogur udgivet af tingsområden, som visserligen kan ha varit in­ FTnnur Jonsson. Köbenhavn. riktad på ungelär jämnstora mantal, men som i Hellqvist, E. 1957. Svensk etymologisk ordbok. Lund. praktiken anpassats i hög grad efter äldre byg­ Hjärne, E. 1947. Roden. Upphovet oeh namnet. deenheter, naturliga gränser och kommunika­ Området oeh jarlen. Namn och bygd. tionsmöjligheter eller efter personliga rättsför• — 1952. Svelhiudh. En kommentar till Snorres hållanden. skildring av Sverige. Namn och bygd.. Hyenstrand, A. 1974. Centralbygd — randbygd. Stock­ holm. Larsson, M.G. 1986. Ingvarstågets arkeologiska bak­ grund. Fornvännen. Referenser — 1987. Hamnor, husbyar och ledung. University of Ambrosiani, B. 1973. Gravbegreppet i grävningssta­ Lund, Institute of Archaeology, Report series 29. tistiken. Tor. Lund. — 1980. Båtgravarnas bakgrund i Mälardalen. Ven­ Lindquist, I. 1941. Västgötalagens litterära bilagor. Skrif­ dellid. SHM. Stockholm. ter utgivna av Vetenskaps-societeten i Lund 26. — 1982. Hundare, skeppslag och fornlämningar. Be­ Lund. byggelsehistorisk liaskrift 4. Lönnroth, E. 1982. Administration oeh samhälle i Andersson, T. 1979. Die sthwedisthen Bezirksbe- 1000-talets Sverige. Bebyggelsehistorisk tidskrift 4. zcichnungen hund und hundare. Ein Beitrag zur Petré, B. 1984. Arkeologiska undersökningar på Lovö, del 4. Diskussion einer germanischen Wortfamilie. Bebyggclsearkeologisk analys. Åtta Universitatis Fruhmittelalterliche Studien 13. Stotkholmiensis. Studies in North-European Ar­ — 1982. Hund, hundare och härad frän språklig syn­ chaeology 10. Stockholm. punkt. Behyggelse/ustorisk tidskrift 4. Schlyter, D.C.J. 1877. Ordbok till samlingen av Sveriges Andrén, A. 1987. Avgränsning eller tillhörighet? — Gamla Lagar. Lund. olika principer för social organisation. Nordisk Schiick, A. 1949. Svithjod och folklanden. Historiska TAG. Rapport Ira den förste nordiske TAG-kon- studier tillägnade Nils Ahnlund. Stockholm. lerente i Helsingör, 15—17 november 1985, SD = Diplomatarium Svecanum, Appendix 1:1. 1936—42. Atlas över Sverige. 1953—71. Utg. av Svenska sällskapet Ed. L.M. Bååth. Stockholm. for antropologi oth geografi. Stockholm. Siven, G-H. 1982. Metoder för beräkning av förhistoriska po- Benett, A. 1987. Mälarområdels järnåldersgravlält. pulalioner. Arkeologiska rapporter och meddelan­ 7000 är på 20 är. Riksantikvarieämbetet. den frän inst. för arkeologi vid Stockholms uni­ DMS = Det medeltida Sverige. 1972—. Kungl. Vitterhets versitet 10. Stockholm. Historie och Antikvitets Akademien. Stockholm. Styffe, CG. 1911. Skandinavien under unionstiden. Stock­ Diiwel, K. 1977. Byr und bo in. wikingerzeitlichen holm. Runeninschriften aus Schweden. Das Dorf der Ei­ Svenska landskapslagar. 1979. Tolkade och förklarade av senzeit und des fruhen Mittelalters. Abhandlungen der A. Holmbätkoch E. Wessén. Delarna Söderman­ Akademie der Wissenschaften in Göttingen. nalagen och Hälsingelagen, Östgötalagen och Ekbo, S. 1962. Ordel hundare. Arkiv för nordisk filolog t. Upplandslagen. Stockholm Gulalingslagen. 1952. Overs. av Knul Robberstad. Söderlind, S. 1968. Häradet. Historisk tidskrift. Oslo. Wijkander, K. 1983. Kungshögar och sockenbildning. Stu­ Gustavsson, J. & Liden, H. 1980. Mälardalens be­ dier i Södermanlands administrativa indelning byggelse. Om etl kartprojt-kl vid Statens historis­ under vikingatid och tidig medellid. Sörmländ­ ka museum. Fornvännen. ska handlingar 39. Nyköping.

/•inmannen 81(1938) Folkbnd och folkvapen 233

Summary The names of the three folkbnd which in the large to denote the number of men for the ledung. Middle Ages formed the province of Uppland according to what is known ol that organisation in central Sweden, Tiundaland, Attundaland from Medieval sources. Neverthdess it may re­ and Fjädrundaland, are generally interpreted fer to the number of men who were obliged to as signifying that they consisted of, respectivdy, own "folk weapons", an obligation which in ten, eight and four districts called hund, each of the Medieval provincial laws is stated for men which supplied or included one hundred some- över a certain age. Only a proportion of these thing. The most fréquent interpretation has men were assigned to the ledung. been that the hundred in question was the num­ The districts into which the folkbnd were ber of men for the ledung, i.e. the levy of men for divided during the Middle Ages, the hundaren (s. the navy. hundare), which linguistically also can be derived A calculation from settlement archaeological from the number "hundred", were however material shows that the expected proportions very uneven both in population at the end of between the three folkbnd, 10:8:4, agree well the Iron Age and in the number of units that with the probable numbers of settlements with­ equipped ledung rowers {hamnor) and could there­ in the regions at the end of the Prehistoric era, fore not have supplied uniformly sized forces. but not to the same extent for earlier and låter The number of kundaren in the three regions, how­ periods. This agreement is valid only for the ever, seems to agree rather well with what could boundaries of the folkbnd which are known from be expected from the names of the folkbnd. The Medieval sources and if the coastal district, Ro­ contradictions in these results are difficult to den, is exduded. This seems to contradict the explain. It is possible that the hundaren were opinion of several scholars that the folkland ori­ judicial districts which were established with ginally had a very different extent than during the aim of obtaining approximately uniform the Middle Ages, and that in Prehistoric times sizes, but where great divergences have been Roden was a part of Tiundaland and Attunda­ pt-rmitted on the basis ofolder districts, natural land respectivdy. boundaries and Communications. Another pos­ The total number of hundreds according to sibility is that the districts originally were per­ lhe names of the folkbnd, twenty-two (i. e. 2,200 sonal rather than territorial, like in Iceland, or 2,640), seems to be too large to refer to the where the number of goöorö was fixed, but the units of settlement existing at the end of the late people could decide which godt to join. Iron Age in the region in question. It is also too

Förmannen 81 (1988)