Sigrid Liljeholm
Total Page:16
File Type:pdf, Size:1020Kb
Sigrid Liljeholm Fredrika Runeberg • sigrid liljeholm ROMAN Inledning av Pia Forssell Svenska litteratursällskapet i Finland Denna utgåva av Fredrika Runebergs Sigrid Liljeholm har möjliggjorts tack vare ekonomiskt stöd från Vitterhetskommissionen och genom denna från dess medlemsorganisationer Arbetets Vänner Huvudför- eningen, Föreningen Konstsamfundet, Svenska folkskolans vänner och Svenska litteratursällskapet i Finland. Bidrag har även erhållits av Svenska kulturfonden. Volymen är den nittonde i Vitterhetskommissionens serie utgåvor av äldre finlandssvensk litteratur. Textetablering: Daniela Silén och Pia Forssell Omslag och grafisk formgivning: Mika Huovinen, Oy Graaf Ab ISBN 978-951-583-153-8 www.sls.fi Tryck: Gummerus Printing, Jyväskylä 2007 Inledning igrid Liljeholm utkom 1862 och är Fredrika Runebergs tredje bokS och hennes andra historiska roman. Den är dubbelt så omfat- tande som den föregående, Fru Catharina Boije och hennes döttrar, och den har ett imponerande persongalleri av både historiska och fiktiva gestalter. Handlingen utspelar sig i Finland under klubbekriget 1596 och ett par decennier framöver. Fredrika Rune berg skildrar det historiska händelseförloppet under perioden: bondeupproret 1596, och de följande årens politiska maktkamp och inbördeskriget mellan den kungatrogna adeln och hertig Karl (från 1604 Karl IX). Jämsides tecknar hon en handfull högreståndskvinnors liv i skuggan av våldet och oroligheterna. Romanens teman är makt, lojalitet och legitimitet samt kvin- norollerna i Fredrika Runebergs samtid. Varken författarinnan eller den samtida kritiken ansåg att Sigrid Liljeholm skulle kallas roman. Fredrika Runeberg tänkte sig undertiteln »En teckning från Klas Flemings tid», och hade tvekat mellan titlarna »Sigrid Liljeholm» och »Konungens trogna». Alternativen visar att hon var medveten om att romanen inte är enhetlig, utan att handlingen splittras mellan den politiska historien, manshistorien om man så vill, och kvinnornas historia. Kluvenheten understryks av de olika berättarperspektiven: i avsnitten om Fleming, hertigen, klubbekriget och de politiska förvecklingarna kommenterar författaren-berättaren personer och händelser och är i större utsträckning närvarande än i avsnitten om kvinnornas historia. Den fiktiva kvinnliga huvudpersonen Sigrid skildras av andra personer i romanen eller av en mycket diskret berättare, som utan kommentarer återger hennes tankar och känslor. I slutet möter läsaren en äldre Sigrid som skildras övervägande utifrån, liksom de historiska personerna i boken. De historiska huvudpersonerna är Claes Fleming, som har författarens uttalade sympatier, och hans motståndare hertig Karl, som i motsvarande grad framställs i negativ dager. Klubbekriget och kampen om kronan skildras utgående från motsättningen mellan Fleming och hertigen, där den senare framkallar upproret genom att manipulera bönderna och den förre sätter lojaliteten mot Sigismund före alla andra hänsyn. Men som de två män- nen beskrivs i romanen ger de inte intryck av att vara varandras motsatser, utan verkar nästan identiska: envisa, aggressiva och snara att ta till målande invektiv. Som en motsats framstår i stället den unga Sigrid, dotter till Flemings trogne anhängare Erik Liljeholm och hans ståndsmedvetna hustru Metta Abbornät. Sigrid skildras länge genom sin rastlöst energiska mors ögon, och kontrasten mellan mor och dotter gör att hon framstår som blyg och försagd. Småningom får hon tillfälle att visa en stillsam VI tapperhet och rådighet, när hon ber hertigen om lov att föra sin sårade fästman Enevald Fincke från det nyss erövrade Åbo slott, och när hon senare planerar och arrangerar sin fängslade fars flykt från slottet. Slutet visar Sigrid i Koivukylä, en idyllisk och uppodlad by som har vuxit fram omkring det ödehemman dit Erik Liljeholm tog sin tillflykt undan hertig Karl. Forskningen har i allmänhet ansett att avsnittet om livet i byn är en utopisk gestaltning av verksamhetsområden för 1800-talets medelklasskvinnor. Byn är placerad utanför samhället eftersom kvinnor i Fredrika Runebergs samtid hade så ytterst begränsade möjligheter att verka inom det. Sigrid har i byn ordnat sjukvård, åldringsvård och undervisning, och därtill ägnat sig åt folkbildning: kvinnorna har hon lärt mat- lagning och männen har vants av med att sova bort vintern. Claes Fleming beskrivs i romanen som »koloss» (s. 227) och som »den store, den mäktige anden» (s. 148). I romanens slut framställs Sigrid också som överväldigande i förhållande till sin omgivning. Detta sker genom att byn beskrivs med diminutiver. Den är liten, renlig och nätt, husen omges av små täppor och bönehuset är också litet. Det enda hus som skiljer sig genom att vara »litet större och prydligare än de öfriga» (s. 329) är det som Sigrid låtit bygga åt sig. Hennes blyghet och tillbakadragenhet har vikit för »ett högt, nästan drottninglikt lugn», och det understryks att hon »verkeligen» kan kallas härskarinna över trakten (s. 332). Litteraturen om Fredrika Runebergs författarskap är vid det här laget rätt omfattande. Sigrid-gestalten har analyserats ingående, de senaste decennierna i allmänhet utgående från en VII feministisk litteratursyn. Däremot har forskningen i ganska liten utsträckning uppmärksammat Fredrika Runebergs förhållande till samtida estetik, eller hennes källmaterial och hennes sätt att använda det historiska stoffet. Därför skall här i fortsättningen fokuseras på Fredrika Runebergs romanestetik och på hennes historiska källor. Genre, tendens och estetiskt program Den historiska romanen i Walter Scotts efterföljd fick stor genomslagskraft internationellt. Svenska originalromaner med historiska motiv började utgivas från 1830-talet framåt, i Finland dröjde det till 1850 innan Zacharias Topelius Hertiginnan af Fin- land utkom. Fredrika Runebergs Fru Catharina Boije och hennes döttrar lär då ha varit färdigskriven sedan början av 1840-talet, men den utkom först 1858. I Finland valde författarna påfallande ofta att behandla just 1590-talet, då landet stod i centrum för dramatiska händelser och för det politiska intresset. Klubbekriget och striden om den svenska tronen var också såtillvida tacksamma motiv att det var fråga om en svensk-finsk-polsk konflikt utan rysk inblandning. Frågan hur Ryssland och rysk militär kunde framställas var Se Åsa Stenwall, Den frivilligt ödmjuka kvinnan. En bok om Fredrika Runebergs verklighet och diktning 1979; Merete Mazzarella, »Fredrika Runeberg (1807–1879). Kvinnoverklighet och kvinnoutopi» 1985 och Pia Forssell, »Sigrid Liljeholm och kvinnorollens gränser» 1994. För nyare forskning, se not 27. VIII känslig för finländska tidningsredaktörer och författare, censuren hade på 1830-talet belagt två av G. H. Mellins noveller som hade motiv från kriget 1808–1809 med införselförbud. Redan 1837 utkom A. O. Roos Johan Fleming, och 1851 Fredrik Cygnæus Claes Flemings tider. Samtidigt som Sigrid Liljeholm utkom i december 1862 hade J. J. Wecksells Daniel Hjort premiär, och Gabriel Lagus arbetade på Klubbhöfdingen, som dock publ icerades först 1869. Dehär fyra verken representerade dramat, d.v.s. den mest högtstående litterära genren enligt hegeliansk estetik. Men i mitten av 1800-talet läste publiken hellre historiska romaner än historiedramer, och att författarna här så länge höll fast vid dramat visar hur lång tid det tog innan genrer som romanen och den historiska romanen etablerade sig i Finland. Fredrik Berndtson behandlade motiv från 1590-talet i prosaform, i novellen »Förrädaren» (1849) som mestadels utspelar sig i polsk miljö. Fredrika Runeberg var alltså långtifrån ensam om att an- vända det historiska motivet. Hennes uttalade syfte framgår redan av inledningen till romanen. Det var att rehabilitera förloraren Claes Fleming, vars eftermäle hade utformats av segraren Karl IX:s historiografer, men inte heller här var hon först. Man var i allmänhet medveten om att Fleming hade fått sin historia skriven av sina fiender. Både Cygnæus i versdramat från 1851 och G. Z. Forsman i sin avhandling om klubbekriget (1857–1859) Johan Fleming utkom visserligen i Stockholm, men Roos var bördig från Fin- land. Berndt Federley, »Claes Fleming i hävdateckning och skönlitteratur» 1947, s. 439. Federley behandlar inte Sigrid Liljeholm, men ger en användbar översikt av hur Fleming framställdes i litteraturen. IX uppvärderade Fleming – och båda verken föregick Sigrid Liljeholm tidsmässigt. Däremot lyckades hon på ett ganska osökt sätt in- tegrera det historiska, det kulturhistoriska och det fiktiva stoffet. Hon lade ett omsorgsfullt pussel med kronologin och personerna, både de historiska och de fiktiva. Berättelsen om Sigrid gestaltas med kopplingar, som i stort sett verkar naturliga, till familjen Flemings historia och till hertig Karls erövring av Finland 1597 och 1599. Detta var inte självfallet. Stefan Johansson, som har undersökt inemot 200 svenska historiska romaner och noveller från tidigt 1830-tal till representationsreformen 1867, framhåller att författarna i allmänhet låter det historiska och det privata löpa parallellt utan större ansatser att förena stoffet. Sannolikt hade Fredrika Runeberg också ett annat syfte med romanen. I Min pennas saga säger hon sig ha velat skriva en kvinn ornas historia, men avstått från planen i brist på källor. I själva verket ger hon i Sigrid Liljeholm en serie kulturhistoriska bilder av högreståndskvinnans liv från 1500-talet till 1700-talet; från första kapitlets gamla nunna i Nådendals kloster, över de praktiskt dugliga adelsdamerna som skötte godsen medan deras män låg ute i