Medeltidskyrkornas Modernisering Analyserar 1900-Talets Kyrkorestaurer- Ingar Främst Ur Ett Arkitekturhistoriskt Perspektiv

ANNA ELMÉN BERG

Landets medeltidskyrkor har under tidernas gång omprövats, omvärderats och omgestaltats. Under 1900-talet fanns både ekonomiska förutsättningar och moderniseringsvilja. Särskilt under efterkrigstiden undergick många kyrkor restaureringar som syftade till att modernisera dem.

Medeltidskyrkornas modernisering analyserar 1900-talets kyrkorestaureringar främst ur ett arkitekturhistoriskt perspektiv. Modernitet och föränd- ringar i samhälle och kyrkoliv bildar bakgrund till de faktiska åtgärder av antikvarisk eller nyskapande art som dessa kyrkobyggnader blev föremål för. Särskilda fallstudier ägnas de åtta stenkyrkor i Luleå stift som räknar sitt ursprung till senmedeltiden.

I dagens situation ställs allt högre krav på kyrkobyggnadernas anpassning till en mer flexibel användning med nya inslag. Det krävs därför att både den kyrkliga och den antikvariska praktiken kontinuerligt tar ställning till dessa miljöer samt till olika tiders gestaltningar och inredningar. Mot den bakgrunden är det angeläget att kunskapen omkring dem ökar.

Anna Elmén Berg (f. 1962) är fil. dr i konstvetenskap och antikvarie vid Piteå museum. Boken är resultatet av forskningprojektet Medeltidskyrkor- nas modernisering, vilket har bedrivits vid Konstvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet, inom Forum för forskning kring de kyrkliga kulturarven (FFKK). Projektet har finansierats av Kungl. Vitterhetsakademien och Konstvetenskapliga institutionen och volymen ingår som nr 3 i FFKK:s skriftserie. Arcus sacri inom Acta universitatis upsaliensis. ARCUS SACRI NR 3 ACTA UNIVERSITATIS UPSALIENSIS

Anna Elmén Berg, Medeltidskyrkornas modernisering: Den svenska restaureringsdiskursen och kyrkliga moderniseringsprocessen ca 1925–1975 ANNA ELMÉN BERG med exempel från Övre Norrland Red. Hedvig Brander Jonsson, Emilie Karlsmo och Jakob Lindblad. ACTA UNIVERSITATIS UPSALIENSIS, ARCUS SACRI, NR 3. UPPSALA 2017 Medeltidskyrkornas modernisering ISBN 978-91-639-2950-2 Medeltidskyrkornas modernisering Redaktörer Hedvig Brander Jonsson, Emilie Karlsmo & Jakob Lindblad ACTA UNIVERSITATIS UPSALIENSIS ARCUS SACRI NR 3 UPPSALA 2017 ANNA ELMÉN BERG Medeltidskyrkornas modernisering

Den svenska restaureringsdiskursen och kyrkliga moderniseringsprocessen ca 1925–1975 med exempel från Övre Norrland

Redaktörer Hedvig Brander Jonsson, Emilie Karlsmo & Jakob Lindblad ACTA UNIVERSITATIS UPSALIENSIS ARCUS SACRI NR 3 UPPSALA 2017 Projektet Medeltidskyrkornas modernisering har bedrivits vid Forum för forskning kring de kyrkliga kulturarven (FFKK) vid Konstvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet. Projektet har bekostats av Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien och Konstvetenskapliga institutionen.

Anslag till publiceringen har lämnats av: Brandförsäkringsverkets stiftelse för bebyggelsehistorisk forskning Magnus Bergvalls Stiftelse Stiftelsen Konung Gustaf VI Adolfs fond för svensk kultur

Anslag till resor har lämnats av: Härnösands och Luleå stifts råd för utbildning och forskning Magnus Bergvalls Stiftelse

Omslagsbilden visar Nederluleå kyrkas östra gavel. Korfönstrets profilerade omfattning är en rekonstruktion som tillkom vid fasadrestaureringen 1954 och byggdes efter ritningar av arkitekt Bengt Romare. Foto Gabriel Hildebrand, Riksantikvarieämbetet 1996.

Grafisk form: Helikopter Brand Design Typsnitt: Sentinel och Whitney Inlagan 120 g Edixon och omslaget 300 g Edixon Tryck: Luleå Grafiska 2017 ISBN 978-91-639-2950-2 Innehållsförteckning

Förord 9 Inledning 11 1. Övre Norrlands medeltida stenkyrkor 27 Kyrkorna i konsthistorien 31

2. Svenska kyrkan och moderniseringsprocessen i Luleå stift 37 Kyrkohistoriska förutsättningar 41 Det lågkyrkliga arvet 43 Folkkyrkotanken och församlingslivets förnyelse 44 Ny kyrkosyn och ny högkyrklighet 47 En praktiskt inriktad kristendom 52 Kyrka och samhälle – tro och vetande 53 En folkkyrka på historisk grund 55 En demokratisk folkkyrka på fornkyrklig grund 60 Kyrkobyggande och kyrkorestaurerande 63

3. Restaurering i teori och praktik 69 Debatten i Västeuropa 70 En förändrad konstsyn 73 Teori och praktik i Italien 74 Idéerna förmedlade till svenska förhållanden 76 Restaureringsideologin i ett svenskt sammanhang 81 Organisation och lagstiftning 83 Restaureringsdoktrinen som praktisk handbok 85 1920-talets restaureringar 92 Mot en ny tidsstil 97 Tiden söker sitt uttryck 101 Domkyrkor och stockholmskyrkor på 1930- och 40-talen 107 Salomos tempel eller en maskin att sitta i 118 Efter andra världskriget 121 1950-talets teori och praktik 128 Sent 1950-tal: Lund och Växjö domkyrkor 133 Det tidiga 1960-talets restaureringsdebatt 143 Ett nytt kyrkorum för en ny kyrkosyn 150 Venedigdokumentet 1964 152 Att låta gammalt vara gammalt och nytt vara nytt 154 Underhåll eller smakrestaurering? 160 Mot en mer tolerant restaureringssyn 166

4. Umeå landsförsamlings kyrka på Backen 171 Efter 1893 års brand 172 1910 års restaurering 178 Förberedelser för 1952 års restaurering 180 1952 års restaurering 183 Återinvigning och komplettering 190 Epilog 192

5. Piteå landsförsamlings kyrka i Öjebyn 195 Restaureringar från 1890-tal till 1930-tal 197 1960-talsrestaureringens förhistoria 202 Restaureringsdebatten 204 Interiör restaurering 1963–1964 208 Exteriör restaurering 1964 213 Återinvigning och mottagande 214 Kyrkorummet inför eftervärlden 217

6. Nederluleå kyrka i Gammelstad 221 Restaureringen av kalkmålningarna 1909 222 Kyrkorummet på 1910- och 20-talen 225 Restaurering av mur och stigluckor 230 1936 års restaurering 232 Exteriör restaurering 1954 234 Interiör restaurering 1969–1971 237 Utförda åtgärder 239 Återinvigning och mottagande 248

7. Medeltidskyrkornas modernisering 251 Noter 287

Katalog över förändringar i Bygdeå, Lövånger, Nederkalix, 315 Nordmalings och Skellefteå landsförsamlings kyrkor

Käll- och litteraturförteckning 338 Personregister 350 Förord Forskningsprojektet Medeltidskyrkornas modernisering startade 2012 när jag anställdes som forskare vid Konstvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet och knöts till Forum för forskning kring de kyrkliga kulturarven (FFKK). Projektet har finansierats av institutionen och Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Kolle- gorna vid institutionen har bidragit till den trevliga arbetsmiljön. Fem personer har varit en oumbärlig förutsättning för projektets tillkomst och genomförande: Stort tack till Hedvig Brander Jonsson, Jan von Bonsdorff, Emilie Karlsmo, Jakob Lindblad och Henrik Widmark! Jag vill också tacka Er som deltagit i de seminarier som getts vid FFKK. Ni har alla bidragit till en stimulerande forskningsmiljö. För goda samtal, värdefulla råd, handfasta kommentarer och detaljupp- lysningar vill jag särskilt tacka Jeanette Aro, Markus Dahlberg, Karl Johan Eklund, Eva Gradin, Lotta Gustafsson, Mattias Legnér, Anna Mikro Vikstrand, Anna Nilsén och Ingrid Sjöström. Ett tack slutligen till personal och styrelse vid Piteå museum, som generöst stöttat min forskning och beviljat tjänstledighet från mitt ordinarie arbete som antikvarie.

Norrfjärden den 22 september 2017 Anna Elmén Berg

9 10 INLEDNING Inledning Landets kyrkobyggnader har under tidernas gång omprövats, omvär- derats och omgestaltats. Under 1900-talet och framför allt i efterkrigstid fanns både ekonomiska förutsättningar och moderniseringsvilja. Många undergick restaureringar som syftade till att modernisera dem. Restaureringsarkitekterna tog ofta ett helhetsgrepp på kyrkomiljön, men gestaltningarna har inte alltid uppskattats av eftervärlden. I dagens situation ställs allt högre krav på kyrkobyggnadernas anpassning till en mer flexibel användning med nya inslag.1 Det krävs därför att både den kyrkliga och den antikvariska praktiken kontinuerligt tar ställning till dessa miljöer samt till olika tiders gestaltningar och inredningar. Mot den bakgrunden är det angeläget att kunskapen omkring dem ökar. I denna studie dokumenteras och diskuteras medeltidskyrkornas 1900-talshistoria främst ur ett arkitekturhistoriskt perspektiv, mot bakgrund av sociala och kyrkliga förhållanden i norra Sverige samt de restaureringsideologier som formulerats och praktiserats under den tid som behandlas. De åtta stenkyrkor som räknar sitt ursprung från medeltiden i det nuvarande Luleå stift utgör ämnen för konkreta fallstudier. De är intressanta undersökningsobjekt bland annat därför att de representerar restaureringar under en stor del av 1900-talet. Kyrkorna restaurerades under tidsperioden 1929–1971: Bygdeå 1929 (arkitekt Knut Nordenskjöld), Lövånger 1934 (Birger Dahlberg), Nordmaling 1950 (Erik Fant), Umeå landsförsamling 1953 (Knut Nordenskjöld), Nederkalix 1955 (Einar Lundberg), Skellefteå landsförsamling 1964 (Rolf Bergh), Piteå landsförsamling 1964 (Jo- han Thomé) samt Nederluleå 1971 (Erik Lundberg och Uno Söder- berg). Utöver dessa större restaureringar har kyrkorna genomgått mer eller mindre genomgripande förändringar vid flera tillfällen under sin historia. Medeltidskyrkor är i restaureringssammanhang av särskilt intresse att undersöka. Dels har de en lång historia och därmed en arkitektur och inredning som tillkommit under flera århundraden. Dels har de i restaureringarnas samtid varit objekt för särskilda föreställningar om historia och estetik som påverkar gestaltningarna. Luleå stifts medeltidskyrkor är lämpliga undersökningsobjekt genom restaureringarnas spridning i tid under den berörda perioden, men även för att de tidigare endast sparsamt uppmärksammats i forskningssammanhang. Endast en av dem, Nederluleå kyrka, har ägnats en monografi i Sveriges Kyrkor (av Barbro Flodin). Skellefteå landsförsamlings kyrka har uppmärk- sammats främst ur teologisk och liturgisk synpunkt i teologen Börje Thomelius avhandling om arkitekten Rolf Berghs kyrkoarkitektur.

11 INLEDNING

Tre av restaureringarna, Umeå landsförsamlings, Piteå landsförsam- lings och Nederluleå församlings kyrkor, behandlas utförligare, eftersom de bedömts som de mest innehållsrika exemplen. De representerar 1950-, 60- och 70-talen, de decennier under vilka de mest omgestaltande restaureringarna under 1900-talet utfördes. Kring dem konstruerar jag kronologiska berättelser som refererar och tolkar hän- delseförloppet. Beskrivningen av Umeå landsförsamlings kyrka har dock försvårats av att det restaurerade kyrkorummet utplånades av en brand 1986. Det verkar också som om det bevarade källmaterialet för Umeås del är något knappare än för övriga kyrkor. De återstående fem kyrkornas förändringshistoria har kortfattat sammanställts i katalogform.

De frågeställningar som styrt framställningen är:

• Vilka intentioner hade Svenska kyrkan med restaureringarna? • Vilka problem och behov föranledde restaureringsåtgärderna? • Hur gestaltades kyrkorna i samband med restaureringarna? • Hur tolkade aktörerna kyrkorummen och hur såg deras ideologiska förhållningssätt ut? • Vilka värden tillskrev de olika aktörerna kyrkorna och deras inventarier i samband med restaureringsprocessen? • Hur tedde sig eventuella debatter i samband med restaureringarna? • Hur har restaureringarna värderats och hanterats av eftervärlden?

Syftet är att öka kunskapen omkring en period i medeltidskyrkornas historia som (frånsett deras tillkomsttid) präglat dem mer än någon annan. Avsikten är att dokumentera händelseförloppen ur ett konst- och arkitekturhistoriskt perspektiv samt att analysera dem i förhål- lande till den idé- och kulturhistoriska kontexten. Det skall redan här sägas, att detta inte är någon studie av regional sä- rart. En övrenorrländsk egenart finns verkligen i kyrkohistorien, men det har redan från början ingått i min förståelse av ämnet att denna inte haft något genomslag på kyrkorestaureringarnas område. Där- till har beroendet av rikssvenska, i första hand mellansvenska för- hållanden, varit alltför stort. Kyrkans ledare hämtades i de flesta fall söderifrån och den fåtaliga arkitektkår som fanns i regionen fick, med Birger Dahlberg från Skellefteå som enda undantag, inte utföra de här undersökta restaureringarna. Eftersom församlingarna ofta fick kontakt med arkitekterna genom Kungl. Byggnadsstyrelsens rekommendationer, var det för det mesta stockholmsarkitekter som fick restaureringsuppdragen i Övre Norrland. Bakgrunden till händelseförloppet tecknas därför främst ur ett riksperspektiv. De undersökta kyrkorna är i många avseenden representativa även

12 INLEDNING för svenska förhållanden i allmänhet. En kyrkorestaurering var ingen intern angelägenhet för den lokala församlingen, utan skedde i ett verksamhetsfält som präglades av förbindelser på lokal, regional och nationell nivå. Processen påverkades av kyrkosamfundet på lokal för- samlingsnivå, på stiftsnivå och riksnivå, av länsmuseer, av de statliga myndigheterna Riksantikvarieämbetet och Kungliga Byggnadssty- relsen samt av de olika restaureringsarkitekterna. De flesta av dessa hade som redan nämnts ingen lokal anknytning. Restaureringarna ses därför i relation till det lokala församlingslivet, samtida strömningar inom kyrkosamfundet, kulturminnesvårdens ställning samt rådande restaureringsideologier. Genom ett brett urval av källmaterial har jag försökt ringa in flera perspektiv på skeendena: de enskilda försam- lingarnas, stiftets, länsmuseets, Riksantikvarieämbetets och Kungl. Byggnadsstyrelsens. Ibland kommer också enskilda individer till tals i skrivelser, tidningsartiklar eller som insändarskribenter.2

1900-talets kyrkorestaureringar bär på intressanta problemsamlingar, som studien söker svar på. Den övergripande frågan är hur vi skall för- stå denna förändringsprocess. Är det ur ett arkitekturhistoriskt perspektiv möjligt att se på restaureringarna som moderniseringsprojekt, i analogi med den modernisering som det omgivande samhället samtidigt genomgick, när det svenska samhället förändrades genom uppbyggnaden av det moderna välfärdssamhället? I avhandlingen Mellan tradition och modernitet: Arkitektur och arkitekturdebatt 1900–1930 (2000) reserverar Eva Eriksson termen moderniseringsprocessen för den materiella omvandlingen. Jag vill däremot i denna process även inkludera mentala förändringar. För förståelsen av de olika aspekter som integreras i restaureringsprocessen är det viktigt att även beakta hur människornas kognitiva funktioner och strategier, med andra ord deras sätt att hantera kunskap och information, omdanas under påver- kan av moderniseringen. Till historien om kyrkornas restaurering hör inte enbart resultaten, utan även det som försvann. Vid restaureringen gällde det att anpassa kyrkobyggnaden till en modern användning. Konsekvensen blev ofta att en 1800-talsinredning eller en tidig 1900-talsinredning som uppfattades som otidsenlig valdes bort. Församlingarna försågs istäl- let med en miljö som motsvarade deras behov i en ny tid: för försam- lingarnas vardagsarbete som utvecklades i en mer demokratisk riktning, för dess moderna smak och för gudstjänstens liturgiska behov. För att förstå varför dessa inredningar systematiskt avlägsnades, är det nödvändigt att problematisera den komplicerade syn på det sena 1800-talets stilarkitektur som fanns i bakgrunden; likväl som den höga

13 INLEDNING

värderingen av medeltiden. I studien kommer olika aspekter av denna problematik att belysas.

Jag har valt att analysera händelseförloppet med utgångspunkt ifrån ett par klassiska begrepp: modernitet och modernism. Att modernisera betyder att förnya, att bringa i fas med samtiden eller med nutidens modeord: att uppdatera. Som studien kommer att visa, kan modernisering uppfattas på många olika sätt. Begreppet modernitet är undfly- ende eftersom det följer med sin tid, medan det objekt som det appliceras på däremot åldras. Vad som är modernt beror därför alltid på betraktarens position. Det finns egentligen inte någon större liktydighet mellan begreppet modernitet och den riktning inom konsten och arkitekturen som kal�- las modernismen. Moderniseringar av byggnader eller miljöer i grund- läggande bemärkelse görs kontinuerligt och har så alltid gjorts. Men just modernismens estetik och ideologi har under 1900-talet haft en fundamental inverkan på hur restaureringens praktik och teori föränd- rats och är därmed av största betydelse för förståelsen av hur kyrkorestaureringarna kom att gestaltas i efterkrigstid. Vad som menas med modernism är inte entydigt. Modernismen är enligt Björn Linns artikel i Nationalencyklopedien:

en sammanfattande benämning på en strömning i västerländsk kultur som ifrågasätter accepterade traditioner och vill ersätta dem med en rationell och kritisk hållning till världen med ständig öppenhet för förändringar, andliga och materiella. De flesta konstarter sökte sig under 1800-talets senare del fram mot modernistiska uttrycksformer; genombrotten skedde i allmänhet under det tidiga 1900-talet.

Inom arkitekturhistorien används begreppet på flera sätt. Linn anser att modernismen i princip bör ”omfatta alla försök att i opposition mot det sena 1800-talets stilhistoriska arbetssätt skapa en arkitektur som konsekvent uttryck för det moderna samhället”.3 Med ett sådant synsätt ligger en viktig brytpunkt på 1890-talet när den akademiska stilarkitekturen förlorade sin ställning till en annan arkitekturuppfatt- ning. Enligt Linn karakteriserades perioden efter 1890 av ett sökande som utgick från andra frågeställningar än stilarkitekturen gjort. Mo- dernism kan därför också beteckna en metod. Arkitekterna gjorde inte längre sina val utifrån lämpliga stilar, utan en alternativ handlingsväg blev att istället utgå från själva byggnadsprocessen, från material och hantverk.4 Detta innebar till en början inget direkt avståndstagande från traditionen. Enligt Eva Eriksson är modernismen en riktning som känneteck-

14 INLEDNING nas av att ”stillöshet” och tidlöshet blev en målsättning. Vid 1900-talets början handlade det om en tidlöshet med förankring i historien, om än på väg mot enklare, mer avskalade former. Även de arkitekter som marknadsförde den modernistiska arkitekturen på 1930-talet strävade enligt Eriksson efter tidlöshet och stillöshet, men nu med helt andra pretentioner. Modernismen presenterades med anspråk att representera mer bestående värden än tidigare arkitektur. Skillnaden låg enligt deras synsätt i

att formspråket hade ett direkt samband med tidens egna drivande krafter, det var inte baserat på flyktiga modetrender eller påklistrade historiska mönster utan på samhällsutvecklingen i djupare mening.5

Oavsett om man väljer att sätta modernismens ”genombrott” till 1890 eller 19306 har man som forskare att förhålla sig till tidigare historieskrivning som präglades av att när modernismen lanserades, skedde det programmatiskt och genom att en bild av modernismen som arkitekturhistoriens slutmål etablerades, som därefter länge varit gällan- de. Eriksson kallar företeelsen Myten om modernismen. Hon menar att den ställning som arkitekturhistoriker som Sigfried Giedion och Nikolaus Pevsner tillskrev modernismen, som ”ett sant uttryck för den nya tiden” innebar en konstruktion som krävde att en rad andra riktningar uteslöts ur historieskrivningen.7 Som Emilie Karlsmo visat, drabbade uteslutningen inte enbart formuttryck utan även hela gen- rer. Som en följd av att skrivningen inriktades på det nya, och det som ansågs nyskapande alltid var det som förebådade modernismen, kom exempelvis kyrkokonsten att utelämnas ur framställningarna av 1900-talets offentliga konst. Eftersom det rörde sig om beställd konst, så sågs den som mindre sann, mindre äkta, än den konst som skapades av ”fria” konstnärer.8 Även Hans Hayden har framhållit att konsthistorieskrivningen kring bildkonst präglas av uteslutningar och att det paradigm som i efterkrigstid etablerades som ”modernismen”, alltför en- sidigt setts som analogt med den avantgardistiska moderna konsten.9 Filosofen Sven-Olov Wallenstein skriver om modernismen som historisk konstruktion i Den moderna arkitekturens filosofier (2004). Han menar att den modernistiska traditionen konstruerades redan under de första decennierna av 1900-talet av teoretiker som verkade inom den tyska konsthistorietraditionen. Arvet från Hegel är framträ- dande i de många referenserna till tidsandan. Arkitekturen ses som ett av tidsandans bärande uttryck.10 Trots sina metafysiska under- toner har detta synsätt varit en bärande dogm inom den rationalistis- ka, modernistiska rörelsen, som strängt hävdat att en konstnärlig eller arkitektonisk gestaltning måste vara ett äkta uttryck för sin tid. I restaureringssammanhang medförde detta att en tydlig rågång mellan gammalt och nytt måste upprätthållas och att de skapelser som inte

15 INLEDNING

följde denna norm fördömdes som förfalskningar och pastischer. Det är uppenbart att den modernistiska historieskrivningen även präglat den svenska skrivningen av 1900-talets arkitekturhistoria.11 Men trots att modernisterna utmönstrade historien som förebild för sitt skapande, har det även under den period som brukar betraktas som allra mest modernistiska naturligtvis funnits arkitekter som sökt sig tillbaka till traditionen, till den historiska arkitekturen, för att finna referenser för byggandet. Särskilt inom kyrkoarkitekturen har denna tendens varit tydlig. Göran Lindahl tecknade på 1950-talet kyrkobyggandets historia under 1900-talet som två parallellt löpande linjer. Den ena kallades historism och exemplifierades av bland andra Engelbrektskyrkan (1914) och Högalidskyrkan (1923) i Stockholm samt Masthuggskyrkan i Göteborg (1914). Även Staffans kyrka i Gävle (1930), Stora kyrkan i Östersund (1940) och Malmbergets kyrka (1946) räknades in. Den andra riktningen kallades den antitraditio- nella linjen, och representerades av exempelvis S:t Matteus kyrka och Stefanskyrkan i Stockholm från 1903 respektive 1904, samt Kiruna kyrka (1912) och Västerledskyrkan i Bromma (1930).12 Den sist- nämnda, som ritades av arkitekten Birger Borgström, representerar en grupp kyrkor som Lindahl förbigår. Tillsammans med exempelvis Boo kyrka i Nacka (1923) och S:t Örjans kyrka i Skelleftehamn (1932), tillkom dessa byggnader som refererar till den kristna basilikan under påverkan av det kyrkliga intresset för den äldsta kristna kyrkan, ofta kallad fornkyrkan. Dessa byggnader uppskattades i kyrkliga sammanhang, men inte av arkitekturhistoriker. Restaurerandet av de äldre kyrkorna har stått i en ständig växelver- kan med byggandet av nya kyrkor. Ibland har nybyggandet stått som förebild för restaurerandet och ibland har förhållandet varit det om- vända, att inspirationen kommit från de restaurerade medeltidskyrkorna.13 De svenska kyrkobyggnaderna etablerades som ett nationellt kulturarv under 1900-talets första hälft.14 Under 1910- och 1920-talen kom kyrkorna att stå i centrum för många intressen. Inom den unga konsthistoriska forskningen undersöktes medeltidskonsten med komparativ stilkritik och ikonografisk analys; därmed hamnade kyrkobyggnaderna i fokus. Forskning och inventering bedrevs intensivt med siktet inställt på en svensk konsthistoria. Men arbetet drevs också framåt av viljan att effektivisera kulturminnesvården, som moderniserades genom ny lagstiftning och organisation. Det är inom denna diskurs som 1900-talets kyrkorestaureringar har sina förutsättningar. Mot en sådan bakgrund har jag för denna studie av medeltidskyrkornas modernisering valt att inte göra någon skarp tidsavgränsning bakåt, men betoningen ligger på perioden efter 1920-talets mitt. Fram- åt i tiden har undersökningens slutår satts till mitten av 1970-talet. På

16 INLEDNING

1970-talet bröts efterkrigstidens exempellöst långa ekonomiska expansion. Den stora utbyggnadsperioden av det svenska välfärdssam- hället var över. Förutsättningarna för arkitektur och byggande föränd- rades i och med energikrisen 1973. Arkitekturens framtid kom nu att diskuteras i andra termer än storskalig planering och rationalitet som varit ledande under det sena 1960- och det tidiga 1970-talet. Det skedde under inflytande av den teoretiska postmodernistiska diskussion som fördes internationellt.15 Claes Caldenby anser att det internationella byggnadsvårdsåret 1975 åtminstone kan ses som en markering av att perspektivet skiftade.16 Ur ett restaureringshistoriskt perspektiv markerar två riksdagsbe- slut under 1970-talet milstolpar. Det första gällde restaureringen av Uppsala domkyrka, där riksdagen motsatte sig en genomgripande restaurering, som skulle ha medfört radikala konsekvenser för den nygotiska gestaltning som domkyrkan fått under Helgo Zettervalls ledning 1886–1893. Istället föreskrev riksdagsbeslutet 1970 ett minimalt mått av åtgärder, som vid utförandet mest fick karaktär av underhåll och konservering.17 Det andra var riksdagens beslut 1974 att inte riva riksdagshuset från 1907, utan istället satsa på ombyggnad.18 Arkitekten Aron Johanssons skapelse i nybarock hade då under hela sin tillvaro varit ett av de mest föraktade byggnadsverken i landet.

Hur kan man då i detta sammanhang se på begreppet modernitet? Kortfattat kan modernitet uttryckas som ”det att svara mot nutidens krav”; tekniskt, värderingsmässigt, estetiskt eller på annat sätt.19 Soc- iologen Håkan Thörn urskiljer utifrån det begreppshistoriska verket Geschichtliche Grundbegriffe tre möjliga betydelser av ”det moderna”. För det första det som är samtidigt, till skillnad från det som är föregå- ende. För det andra det som är nytt i motsats till det som är gammalt. Och för det tredje det som är övergående sett i relation till det som är evigt eller beständigt.20 Den polsk-brittiske sociologen Zygmunt Bauman framhåller som en viktig aspekt av moderniteten vår benägenhet att strukturera världen genom att kategorisera och klassificera företeelser. Att kategorisera handlar om att inkludera och etikettera, men även om att exkludera. Eftersom allt inte ryms i etablerade kategorier uppstår en ambivalens, som då framtvingar ytterligare kategoriseringar.21 Inom den västerländska konsthistorien har kategoriserandet handlat om att stilbestämma. Min hypotes är att en orsak till utrensningen av de illa ansedda konstverken från 1800-talets slut och 1900-talets början kan sökas redan i själva stilklassificeringen. Genom konsthistoriker- nas föreställning om stilutveckling, skapades en estetisk kanon som

17 INLEDNING

fokuserade på höjdpunkterna inom de olika stilarna. En ambivalens uppstod då i förhållandet till de konstverk och de konstnärer som inte höll måttet. Enligt den brittiske sociologen Anthony Giddens tolkning har det moderna samhället genomgått stora omvandlingar. Moderna institutioner har en dynamisk karaktär och en global räckvidd. För det moderna sociala livet erbjuder rationella organisationer en dynamik som förbinder det lokala med det globala, på ett sätt som inte var möjligt i förmoderna samhällen. En följd av moderniteteten är framväxten av abstrakta system, av symboliska medel som exempelvis pengar, samt av ett expertvälde. För att samhället skall fungera krävs att medborgarna har tillit till de allt mer differentierade, abstrakta systemen. Men tilltron är inte blind. Det moderna livet ställer också krav på reflexivitet. Sociala bruk och konventioner prövas och omprövas ständigt i ljuset av ny kunskap och information. Kunskap kan inte längre likställas med visshet. Inte ens i vetenskapliga sammanhang uppnås evigt giltig kunskap. Samhället och individen måste istället ständigt reflektera, göra val och tillämpa ny kunskap på ett förnuftigt och rationellt sätt.22 En dominerande tankemodell inom den tidiga sociologin var att för- ändringen gick från ett traditionellt till ett modernt samhälle. Den tyske sociologen och filosofen Peter Wagner menar att forskningen i stället måste se till en mångfald moderniteter.23 Enligt Wagner kan samhälls- institutionernas förändringar förklaras utifrån att de i en tidigare form inte kunnat uppfylla omvärldens förväntningar och krav och där- med hamnat i en kris. Den kritik de utsätts för medför en nyorientering och därmed förändras också institutionerna. Både Giddens och Wagners synsätt kan enligt min uppfattning vara tillämpliga för att tolka händelseförloppet inom restaureringsdiskursens område.

Studien är disponerad på så sätt att i det första kapitlet presenteras de medeltida stenkyrkorna i Övre Norrland, det vill säga undersöknings- objekten och deras historiska bakgrund. Därefter görs en kortfattad genomgång av deras ställning i konsthistorien. Vid restaureringarna ingår kyrkobyggnaderna i en process av växelverkan: konsthistorieskrivningen får betydelse för receptionen av kyrkorna och påverkar värderingar och ställningstaganden. Samtidigt ger restaureringarna tillfällen till nya byggnadsarkeologiska undersökningar som ger nya forskningsrön och i sin tur leder till att konsthistorieskrivningen mås- te revideras. Avsnittet baseras på den konsthistoriska och historiska litteratur om kyrkoarkitektur och kyrkobyggnader som vuxit fram under 1900-talet och kan även ses som en forskningsöversikt. Övre Norrlands kyrkor har tidigare ägnats ett forskningsprojekt vid Institu-

18 INLEDNING tionen för konstvetenskap, Umeå universitet, av Anders Åman, Marta Järnfeldt-Carlsson och Anna Elmén Berg. Detta presenterades i nr 22/1991 av Bebyggelsehistorisk tidskrift. Av särskild betydelse i detta sammanhang är en avhandling i medeltidsarkeologi, som gett nya perspektiv på de senmedeltida kyrkobyggena och också medfört att äldre dateringar fått revideras: Thomas Wallerströms Norrbotten, Sverige och medeltiden. Problem kring makt och bosättning i en europeisk periferi, del 1 & 2 (1995). Svenska kyrkans och då särskilt Luleå stifts perspektiv behandlas i det andra kapitlet. Utifrån ett idé- och kulturhistoriskt perspektiv görs där en översiktlig genomgång av de första tre fjärdedelarna av 1900-talets kyrkohistoria, sedda mot en historisk bakgrund och i relation till den allmänna samhällsutvecklingen. Genom att fokusera på aktörernas kyrkosyn och förhållande till moderniteten är syftet att få perspektiv på det samtida kyrkobyggandet och kyrkorestaurerandet. Forskningsläget har fått styra framställningen i något större ut- sträckning än vad som kanske varit önskvärt. För händelseutveckling- en på riksplanet finns en rikhaltig litteratur. Självklar utgångspunkt för framställningen har varit det åttonde bandet av Sveriges kyrkohistoria, Religionsfrihetens och ekumenikens tid, författad av Ingmar Brohed (2005). Beträffande Luleå stifts historia under 1900-talet är situationen inte lika tillfredsställande. Det finns dock tre doktors- avhandlingar som berör olika aspekter av stiftets kyrkoliv: teologen Curt Carlssons Samhörighet och separation: Evangeliska Fosterlands- stiftelsen och Svenska kyrkan i pitebygden och skelleftebygden (1979), historikern Lars Elenius, Både finsk och svensk: Modernisering, nationalism och språkförändring i Tornedalen 1850–1939 (2001) samt religionsvetaren Mayvor Ekbergs Se människan! En studie av Luleå stifts möte med den moderna kulturen under 1900-talets första hälft (2003). Viktiga källor för kapitlet har varit biskoparnas herdabrev. Bisko- parna var stiftets högsta andliga ledare och tillika dess administrativa chefer. Biskopen var självskriven ordförande i domkapitlet, som var en statlig myndighet med ansvar inför regeringen.24 I restaureringssammanhang var det domkapitlen som på Byggnadsstyrelsens begäran yttrade sig angående de kyrkliga aspekterna på föreslagna åtgärder. Luleå stift bildades 1904 och de fyra första biskoparna skrev herdabrev som publicerades samma år som de tillträdde sina ämbeten. Historikern Ulrika Lagerlöf Nilsson diskuterar herdabreven som käl- lor i sin avhandling Med lust och bävan: Vägen till biskopsstolen inom Svenska kyrkan under 1900-talet (2010). Hon anser att dessa är en tydligt genrebunden typ av text och att de kan ge svar på hur biskoparna uppfattade sina ämbeten och uppdrag. Men de är även präglade av vad som var ”lämpligt” att skriva. Det kan därför vara svårt att skilja mellan biskoparnas personliga uppfattning och vad som är ett uttryck för

19 INLEDNING

de förväntningar de tyckte sig vara styrda av. I detta sammanhang är det dock tillräckligt att anta, att det som faktiskt kom i tryck också uttryckte ett slags viljeyttring. Eftersom biskoparna var stiftets främsta ämbetsinnehavare, får man förmoda att deras förhållningssätt varit vägledande för dess präster och att det därmed äger en viss represen- tativitet för stiftet som helhet. Det tredje kapitlet är det mest omfattande. Avsikten med detta är att bidra med en genomarbetad framställning av förlopp, ideologier och aktörer, något som hittills saknats. Det utgör också en nödvändig utgångspunkt för det avslutande kapitlets analys och diskussion. Här ges en översikt över den svenska restaureringsdiskursen och restaurering diskuteras utifrån teoribildning, praktik och debatt under hela undersökningsperioden. Den antikvariska restaureringsideologi som etablerades i Sverige omkring sekelskiftet ses mot bakgrund av den internationella restaureringsdebatten, kartlagd av Göran Kåring i avhandlingen När medeltidens sol gått ned: Debatten om byggnadsvård i England, Frankrike och Tyskland 1815–1914 (1992). Av betydelse för framställningen har även internationellt orienterade översiktsverk varit: Wim Denslagens Architectural Restoration in Western Europe: Controversy and Continuity (1994); Jukka Jokilehtos A History of Ar- chitectural Conservation: The Contribution of English, French, German and Italian thought towards an international approach to the conservation of cultural property (1986), A History of Architectural Conser- vation (1999) samt Miles Glendinnings The Conservation Movement: Antiquity to Modernity (2013). Sedda i relation till den internationella debatten blir vissa av de drag tydligare, som kännetecknar den svenska restaureringstradi- tionen, som Victor Edman betecknat fältet i avhandlingen En svensk restaureringstradition: Tre arkitekter gestaltar 1900-talets historiesyn (1999). Dit hör kritiken av det sena 1800-talets arkitektur och den aversion mot stilarkitekturen som kom till uttryck, i Sverige inte så mycket i skrift som i utrensningen av det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets kyrkoinredningar. Dit hör även förhållandet till den nya modernistiska konst- och arkitektursyn som samtidigt växte fram. I en artikel med titeln ”1800-talsarkitekturens dåliga eftermäle – i Tysk- land och Sverige” (1998) framhåller Anders Åman den roll som inflytandet från Tyskland spelade för den uppfattning om 1800-talets stilarkitektur – och det tidiga 1900-talets jugend – som levde kvar ända in på 1970-talet. Han understryker också att det avgörande för denna påverkan var ”styrkan i det svenska gensvaret, från både nationalromantiker och funktionalister och från flera generationer av svenska konsthistoriker”.25 Den tråden följer jag upp i en genomgång av någ- ra av de viktigaste texterna omkring restaurering och arkitektur som publicerades under perioden.

20 INLEDNING

Den negativa receptionen av 1800-talets och det tidiga 1900-talets arkitektur hade en positiv motbild i den höga värderingen av medeltiden, som ibland till och med tog sig utopiska uttryck. Denna före- teelse är för äldre tidsperioder, särskilt för 1800-talet väl känd, men inte så ofta behandlad i forskningen omkring modernismen. Inom arkitekturhistorien har den sannolikt förbisetts, eftersom skrivningen koncentrerats på att dokumentera det framåtsyftande i modernismens framväxt. Viktig för förståelsen av denna utopiska medeltidsvi- sion har idéhistorikern Staffan Källströms bok Framtidens katedral: Medeltidsdröm och utopisk modernism (2000) varit. Det kan diskuteras huruvida de stora, kanoniserade verken i konsthistorien verkligen har haft en förebildande betydelse. Emilie Karlsmo och Ludvig Qvarnström har med exempel hämtade från arkitektur respektive bildkonst visat att det inte självklart är så. Gunnar Asplunds begravningskapell på Skogskyrkogården eller Isaac Grünewalds för- slag till utsmyckning av vigselrummet i Stockholms rådhus är stora, på estetiska grunder uppburna verk inom vår svenska konsthistoria. Men som influenser och förebilder fick de egentligen ingen direkt betydelse för formutvecklingen.26 När det gäller de stora exemplen inom restaureringshistorien verkar det dock som om de verkligen varit viktiga referenser för efterföl- jande restaureringar. De restaureringar som betecknats som milstolpar tycks faktiskt ha varit det, i den bemärkelsen att de i vissa fall pekat ut en ny riktning som manat till efterföljd, ibland också ett nytt för- hållningssätt till objekten. Till dessa hör exempelvis restaureringarna av Strängnäs domkyrka, Oscarskyrkan i Stockholm, domkyrkan i Lu- leå, Johannes kyrka i Stockholm och domkyrkan i Västerås. Däremot skall exemplens makt inte överskattas. Som framgår av detta kapitel, är det sannolikt att en restaureringsteoretisk text av arkitekten Erik Fant spelade en mycket större roll för kyrkorestaureringens praktik än någonsin Strängnäs domkyrka. Kyrkorestaureringar har behandlats av flera forskare. En aktuell översikt erbjuds i Fredrik Bedoires Restaureringskonstens historia (2013) som beskriver svensk restaureringshistoria med internationella utblickar. De restaureringar som samtiden betraktade som viktiga presenterades i tidskriften Byggmästaren/Arkitektur och det var också i första hand där som kritik och debatt fördes.27 Ur arkitekturhistorisk synpunkt är det dock inte tillräckligt att enbart se till de stora, förebildliga restaureringsexemplen. Karakte- ristiskt för den tid när kyrkorna etablerades som kulturarv var att det inte handlade om något eliturval, utan att värnandet gällde alla Sveri- ges kyrkor, som betraktades som omistliga delar av det nationella kulturarvet. För att få en bred bild av restaureringshistorien är det viktigt att inte enbart se till det snäva urval av kyrkor, som restaurerats av de

21 INLEDNING

främsta arkitekterna. Eftersom tidigare forskning ofta valt att fokusera på dem som framstår som restaureringshistoriens giganter, främst Sigurd Curman och Erik Lundberg, har ibland restaureringshistorien skrivits som en del av deras biografi. Detta har medfört att andra sammanhang kommit i skymundan. En strävan för mig har därför varit att bredda perspektivet och lyfta fram även andra exempel än de gängse. Ett intressant sådant är arkitekten Axel Lindegren, som var en fram- trädande person i sin samtids kulturdebatt och utövande restaureringsarkitekt, men som inte är särskilt omskriven. Inom ramen för detta projekt har det dock inte varit möjligt att behandla hela det intressanta 1970-talet, utan urvalet har fått göras ut- ifrån vad som haft relevans i förhållande till fallstudierna. Därför diskuteras i texten Erik Lundberg, men inte exempelvis Börje Blomé och Ove Hidemark, restaureringsarkitekter som från och med 1970-talet blir mycket betydelsefulla för teori, debatt och praktik. För en analys av dessa hänvisas till Edman (1999), Gustafsson (2013) samt Bedoire (2013). Det är också nödvändigt att få en överblick över de i mer vardaglig bemärkelse representativa exemplen, de vanliga sockenkyrkorna runt om landet.28 Särskilt viktig för denna studie har därför Lotta Gustafs- sons avhandling Medeltidskyrkan i Uppland: Restaurering och rumslig förnyelse under 1900-talet (2010 & 2013) varit. Den behandlar restaureringar under samma period, framför allt från ett arkitektperspektiv, och ger tillfälle till jämförelser. De fjärde, femte och sjätte kapitlen ägnas restaureringarna av Umeå landsförsamlings kyrka på Backen, Piteå landsförsamlings kyrka i Öjebyn och Nederluleå församlings kyrka i Gammelstad. Dessa kapitel kan läsas fristående, till exempel av den lokalhistoriskt intresserade. Det sjunde kapitlet presenterar under rubriken Medeltidskyrkornas modernisering undersökningens resultat i en diskuterande sammanfattning. I en avslutande katalog redovisas översiktligt undersökning- ens återstående fem exempel, kyrkorna i Bygdeå, Lövånger, Neder- kalix, Nordmaling samt Skellefteå landsförsamling.

Hur kan vi då se på kyrkobyggnaderna idag? Som Anders Åman fram- höll i en artikel 1991 är kyrkor i Sverige den enda byggnadskategori som ger möjlighet att se på byggnader i det riktigt långa perspektivet. Som byggnadstyp betraktad, genom arvet från den fornkristna basilikan med rötter i den romerska arkitekturen. Men även som enskild kyrkobyggnad, där flera historiska epoker ofta fortlever vidare sida vid sida. Som en bild av hur det historiska förloppet framskrider, använder han ett begrepp hämtat från botaniken, rhizom, som i Willy Kyrklunds

22 INLEDNING poesi används som en metafor för hur minnet fungerar. En vitsippas horisontella rotstock har den egenskapen att den ”tillväxer i ena änden samtidigt som den dör i den andra”.29 Arkitektur kan ses som kropp, gestalt, form, men även som bärare av betydelser. I arkitekten Aldo Rossis L´architettura della città (1982) är det stadsmiljön som behandlas, men delar av hans arkitektursyn kan utan svårigheter appliceras på kyrkobyggnaden som företeelse. Ur ett lokalt perspektiv ger arkitekturen konkret form åt det kollektiva livet. Under dess fortlevnad läggs lager på lager, tid till tid. Byggnaden kan därför också föreställas som ett minne eller ett medvetande. Dess användning eller funktion kan skifta och ibland till och med tyckas oberoende av sin form. Men samtidigt är formen och materialiteten dess primära egenskaper, det som vi först uppfattar. Den individuella byggnaden ”finns därför både i formen och i dess komplexa existens i rum och tid”. Den har brukats på olika sätt i olika tider och därmed överlagrats med mängder av skeenden. I vår förståelse av byggnaden är också minnen och psykologiska associationer betydelsefulla.30 En teoretisk utgångspunkt för mitt sätt att se på kyrkobyggnaderna är tanken att det är i skeden av förändringar som värden och betydelser kommuniceras och reproduceras, samtidigt som nya skapas. Detta gör det särskilt motiverat att studera restaureringar. Restaureringen ses här som förhandling och process. Utgångspunkten är socialkonstruk- tivistisk. En kyrkobyggnad i sig har varken värden eller betydelser för- rän någon tillskriver den sådana.31 För att anlägga ett sådant perspektiv är det nödvändigt att skilja mellan objekt och idéer.32 Kulturhistoriska värden och historiska betydelser är relativa värden, i den bemärkel- sen att de är beroende av ett socialt sammanhang och en produkt av mänsklig interaktion.33 De värden som tillskrivs kyrkobyggnaderna är inte på något sätt naturligt givna, utan all värde- och betydelsebildning sker genom mänsklig kommunikation. Det sker bland annat i restaureringsprocessen, som innebär aktiva förhandlingar och val av vilka värden och betydelser som reproduceras och produceras. Därför finns det också skäl att se på restaurering som receptionshistoria:

Om restaurering är ett specifikt begrepp, så är reception desto vidare. Det innefattar alla förändringar, oberoende av vad de kallas och dessutom den förändrade förståelsen, antingen den yttrar sig i byggda förändringar eller i vetenskaplig forskning och synen på kulturarvet.34

Receptionsbegreppet gör det möjligt att sätta in restaureringarna i ett större sammanhang genom att relatera dem till kulturarv och samhäl- le i en vidare bemärkelse.35 För att förstå de ställningstaganden som görs i restaureringsprocessens förhandlingsskede, är det viktigt att förstå hur objekten betraktats, värderats och tolkats av de olika aktör- erna. Detta är avgörande för vilka åtgärder som till slut kommer till

23 INLEDNING

utförande. Aktörernas ståndpunkter i olika frågor är avhängigt såväl professionell tillhörighet som personliga kunskaper och åsikter. Ut- fallet av processen är slutligen också beroende av vilka som vid olika tidpunkter har tolkningsföreträde.

Moderniteten har sin grundval i 1700-talets upplysningstänkande.36 De idéer om förnuft, vetenskap och framsteg som då utvecklades, låg till grund för den tilltro till moderniteten som kom att genomsy- ra samhället under de kommande seklerna. Historien sågs som en framåtskridande process. Genom rationellt tänkande och tekniska framsteg tänktes människans utveckling fortgå mot allt högre stadier av frihet och lycka för individen. Processen påverkade människans materiella förhållanden, men även hennes andliga. I idéhistorikern Sven-Erik Liedmans tolkning lyder Max Webers ofta anförda tes om den moderna utvecklingen: ”upplysningens program är att beröva världen dess trolldomsglans”.37 Begreppet Ent- zauberung, som användes av Weber och filosofen och teologen Franz Rosensweig, översätts vanligen med ”avmystifiering”, men Liedman förordar istället ”bruten förtrollning” eller ”förlorad trolldomsglans”.38 Genom modern rationalitet, vetenskap och teknik, befrias mänsklig- heten från irrationell vidskeplighet, men berövas samtidigt tron på absoluta värden. Karl Marx var inne på detta synsätt 1848 när han beskrev den moderna miljö som framtiden skulle bära med sig:

Alla fast inrotade förhållanden och dem åtföljande gamla ärevördiga föreställ- ningar och åskådningar upplöses, alla nybildade föråldras innan de hinner förbenas. Allt som är fast förflyktigas, allt heligt profaneras, och människorna blir tvungna att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindel- ser med nyktra ögon.39

Men Marx bars samtidigt av tankegången att ”allt går havande med sin motsats”, som filosofen och kulturkritikern Marshall Berman uttrycker det.40 Det moderna livet är i grunden motsägelsefullt:

Inte ens vetenskapens rena ljus verkar kunna lysa annat än mot okunnighe- tens mörka bakgrund. Alla våra uppfinningar och framsteg tycks leda till att de materiella krafterna utrustas med andligt liv och att det mänskliga livet fördummas till en materiell kraft.41

Sven-Erik Liedman omfattar ett liknande resonemang när han visar på att ”avförtrollningen” inte alls varit så genomgripande som filoso- ferna en gång föreställde sig. Det sker också en ”återförtrollning”:

24 INLEDNING

Den moderna människan kan låta sig förtrollas av förändringarnas snabb- het och de löften om ständigt nya verktyg och sensationer som den rastlösa utvecklingen ger.42

Inom arkitekturen finns ett liknande tänkesätt och en liknande upplevelse av föränderligheten (som hos Marx och Weber) hos arkitekten Karl Friedrich Schinkel. Efter en resa till England, där han erfarit industrialiseringens påverkan på landskapet och städerna, ser han arkitekturens framtida utmaning i att nå fram till en egen stil, som uttrycker hans tids erfarenhet och samtidigt kan inordnas i den klassicistiska traditionen. 1826 skriver han:

Ve den tid i vilken allt blir rörligt, till och med det som skulle vara mest varak- tigt, nämligen konsten att bygga, där ordet mode blir spritt inom arkitekturen, där man kan betrakta formerna, materialen och varje verktyg som en leksak som man kan behandla efter behag, där man är benägen att försöka sig på allt, eftersom inget är på plats och ingenting därför förefaller vara erfoderligt.43

Schinkels problem är i princip detsamma som arkitekternas på 1890- talet och på 1910-talet, såväl som omkring 1930 och under efterkrigstiden: det gäller att ”skapa en arkitektur för det moderna samhället”.44 Den modernistiska strategin var dock en annan än Schinkels. Gen- om att avlägsna sig från traditionen, tänkte sig de funktionalistiska arkitekterna att de kunde uppnå ett friare, mer äkta, skapande. De kom också att förneka estetiska ambitioner och hävdade istället konstruktion och funktion.45 Samtidigt går ju ”allt havande med sin motsats”. Det skedde följaktligen också en ”återförtrollning”, när modernisterna dogmatiskt hävdade att var tid måste ha sitt eget uttryck, att man mås- te skilja mellan gammalt och nytt. Trots det kom tradition, estetik och historiska byggnader att spela en viktig roll även framgent.

25 ÖVRE NORRLANDS MEDELTIDA STENKYRKOR

26 ÖVRE NORRLANDS MEDELTIDA STENKYRKOR 1. Övre Norrlands medeltida stenkyrkor Vid medeltidens slut fanns i det nuvarande Luleå stift åtta socknar och åtta stenkyrkor. Fem i det nuvarande Västerbottens län: Nordma- ling,46 Umeå, Bygdeå, Lövånger och Skellefteå; samt tre i det nuvarande Norrbottens län: Piteå, Luleå och Kalix.47 Samtliga kyrkor finns kvar och ligger glest utplacerade längs kusten, de flesta vid mynningarna av de stora älvarna, övriga på lämpligt avstånd mellan dem. Socknarna var stora och sträckte sig från kust till fjäll. Under medeltiden utgjorde landsändan den yttersta utposten av Uppsala ärkestift. I jämförelse med medeltidskyrkorna i mellersta och södra Norrland är kyrkorna i Övre Norrland anmärkningsvärt stora och välbyggda. För den som reser uppåt längs kusten, ter det sig som om kyrkorna blir mindre, snedare och sämre byggda ju längre norrut man kommer. Sedan förändras bilden. Norr om Ångermanland är kyrkorna större, men mer glest belägna. De är även byggnadstekniskt sett av en högre kvalitet.48 Denna skillnad i kyrkobyggandet uppmärksammades tidigt av forskningen.49 Den sågs då som en skillnad i tid, där de mellannorrländska kyrkorna representerade ett tidigare stadium. Denna förklaring har modifierats av senare forskning, som kommit fram till att de flesta av de bevarade kyrkorna i Medelpad och Ångermanland tillkommit först under senmedeltiden, företrädesvis under ärkebiskopen Jakob Ulfs- sons tid. Flera av dem har dock föregåtts av romanska stenkyrkor med smalare, rakt avslutat kor.50 De mellannorrländska medeltidskyrkorna är med andra ord samtida som de övrenorrländska, men mindre på- kostade. Ytterligare en intressant omständighet tyder på, att den övrenorr- ländska delen av ärkestiftet under den senare medeltiden var särskilt befrämjad. En jämförelse mellan de två första sockenkyrkorna längs kusten på den östra sidan om dagens riksgräns ger vid handen, att även Torneå socken hörde till den gynnade kretsen. Torneå hörde under medeltiden till Uppsala ärkestift, medan grannsocknen Kemi hamnat på Åbosidan av den stiftsgräns som drogs redan på 1300-talet.51

Bygdeå kyrka är belägen på en klippa ovanför det som på medeltiden var en hamn. Foto Bertil Berthelson, Riksantikvarieämbetet.

27 ÖVRE NORRLANDS MEDELTIDA STENKYRKOR

Luleå stifts åtta kyrkor med ursprung i medeltiden samt Nedertorneå kyrka i nuvarande Finland som tillhör samma generation. Karta Rune Kjelson 1991, Institutionen för konstvetenskap, Umeå universitet.

28 ÖVRE NORRLANDS MEDELTIDA STENKYRKOR

I Torneå byggdes under senmedeltiden en stor stenkyrka på rektang- ulär grundplan, i Kemi en mindre, lite sämre byggd, med påfallande sned planfigur.52 Kyrkobyggnaderna tycks vara nästan samtidiga: Nedertorneå kyrka (Alatornio) byggdes sannolikt 1496–1513, Kemi (Keminmaa) 1519–1521.53 Övre Norrlands medeltidskyrkor har senast av medeltidsarkeologen Thomas Wallerström daterats till decennierna omkring sekelskiftet 1500.54 Som framgått ingick i denna grupp även Torneå, som efter 1810 tillhört Finland. Stenkyrkorna ter sig som en enhetlig grupp av kyrkor, närmast be- släktade med samtida kyrkor i norra Uppland.55 Denna typ av kyrkor karakteriserades av konsthistorikern Gerda Boëthius som tegelornerade gråstenskyrkor.56 Det är byggnader med murverk av tuktad marksten. Runt muröppningar och på gavelröstena har använts tegel, som gett möjlighet till mer utarbetade former med dekorativa portaler och blinderingar. De stora salkyrkorna har rektangulär plan och branta gavlar som ger dem en gotisk resning. Kyrkorna är tornlösa, men i Piteå (Öjebyn) finns ett fristående, förhållandevis lågt klocktorn.57 Samtliga har, eller har haft, tillbyggda vapenhus framför ingångspor- talen i sydväst och sakristior i nordost. De tycks även ha haft korporta- ler på sydsidan. Redan från början har det också slagits ribbvalv i tegel över kyrkorummen.58 Byggnaderna företer sådana likheter att det verkar troligt att de anlagts efter en enhetlig arkitektonisk plan och i ett gemensamt sammanhang. De bör också ha haft en relativt kort byggnadstid.59 I analogi med medeltidsarkeologen Markus Hiekkanens slutsatser rörande de finska samtida stenkyrkorna i Åbo stift, kan man nog anta, att ärkestif- tet haft ”klara arkitektoniskt-liturgiska intentioner” med kyrkobyggandet.60 Enligt konsthistorikern Anna Nilsén övergick man inom kyrkan till att bygga kyrkor utan separata kor under senare delen av 1200-talet. Nybyggda kyrkor byggdes då som salkyrkor och i äldre kyrkor med smalare kor utvidgades murverken till en rektangulär grundplan. För- klaringen till detta är en ny uppfattning om nattvarden som medför- de liturgiska förändringar. Vid laterankonciliet 1215 stadfästes den så kallade transsubstantiationen, det under som förvandlade hostian till Kristi lekamen. Mässfirandet fick karaktär av liturgiskt skådespel och höjdpunkten i ceremonin var elevationen, upphöjandet av hostian. Genom salkyrkoformen blev koret öppnare, församlingen kunde se vad som hände vid mässan och förutsattes därmed bli mer delaktiga.61 Vid tiden för de övrenorrländska kyrkornas byggande var salkyrkan sedan länge en väl etablerad byggnadstyp i ärkestiftet.62 Kyrkorna skiljer sig däremot åt storleksmässigt. De största finns i Nederluleå och Umeå, de minsta i Lövånger och Nordmaling.63 Stor-

29 ÖVRE NORRLANDS MEDELTIDA STENKYRKOR

leksvariationerna avspeglar i stort sett socknarnas relativa välstånd och befolkningstal, så som de kommer till uttryck i senare uppbörds- längder.64 Det monumentala stenkyrkobyggandet i Övre Norrland har i den tidiga forskningen satts i samband med Jakob Ulfssons (Örnfot) tid som ärkebiskop. Hans vapensköld återfinns bland korets kalkmålningar i Nederluleå kyrka.65 Sambandet med ärkebiskopen har även bekräftats av senare forskning.66 Jakob Ulfssons episkopat inföll under perioden 1469–1515. Han innehade också Övre Norrland som personlig förlä- ning från 1482, med ett kort avbrott 1497–1501. Detta innebar att han i området förfogade över både den kyrkliga och den kungliga beskatt- ningsrätten. Möjligen hade detta förhållande betydelse för finansie- ringen av byggena.67 Från 1440-talet finns dokumenterat att den kyrkliga organisationen successivt effektiviserades genom nya prosteriindelningar.68 1460 var Övre Norrland delat i två kontrakt med prostar i Umeå och Luleå.69 1499 fanns en prost också i Skellefteå.70 En handlingskraftig organisation var en viktig förutsättning för så stora företag som stenkyrko- byggen. En annan var en bärkraftig ekonomi. I området fanns ingen adel, som kunde bidra till kyrkobyggnaderna. Däremot fanns så kal�- lade birkarlar, en klass av bondeköpmän, som kunde vara ytterst för-

Stenkyrkorna i Övre Norrland är samtliga salkyrkor med rektangulära grundplaner, men varierar i storlek. Nederluleå kyrka är störst, Bygdeå hör till de mindre. Planrit- ningar Rune Kjelson, 1991, Institutionen för konstvetenskap, Umeå universitet.

30 ÖVRE NORRLANDS MEDELTIDA STENKYRKOR mögna. Deras välstånd vilade på lappmarkshandel och skatteuppbörd bland samerna. Lukrativt för landsändan var även laxfisket i de stora älvarna.71 Birkarlarnas nära förbindelse med kyrkan bekräftas av att prästerna senare ofta kom att rekryteras från birkarlasläkter. Präster kunde också själva vara birkarlar.72 Mot den bakgrunden är konsthistorikern Tore Stenströms tanke om kyrkan som tempel och magasin intressant. Han driver tesen att kyrkornas storlek inte enbart kan förklaras utifrån antalet försam- lingsbor, utan att byggnaderna också måste tänkas som kombinerade gudstjänstlokaler och lagerutrymmen. Begreppet köpmanskyrka är belagt från tidigt 1000-tal, men ända fram till reformationen fanns enligt Stenström möjlighet att kombinera dessa två funktioner.73 De medeltida kyrkomiljöerna i Övre Norrland har kontinuitet ända in i vår tid. Samtliga kyrkplatser var socknarnas centralplatser och hade en viktig funktion genom handeln. När städerna Umeå, Piteå, Luleå och Torneå grundades på 1500- och 1600-talen var det runt sockenkyrkan som de först anlades. De kyrkplatser som inte blev städer; Nordmaling, Bygdeå, Lövånger, Skellefteå och Kalix förblev lokala centra. Runt samtliga medeltidskyrkor fanns från 1600-talet kyrkstä- der, med enkla timrade stugor, där bönderna kunde övernatta. Kyrk- städerna hade inte enbart kyrkliga funktioner, utan tjänade även administrativa och merkantila ändamål. Vid särskilda kyrkhelger hölls marknader och ting. Från kyrkplatserna organiserades också skatte- uppbörden. 74 Trots att socknarna från början sträckte sig från kusten och ända in till norska gränsen, var medeltidskyrkorna tillräckligt stora för lång tid framåt. I inlandet tillkom nya kyrkplatser under 1600-talet och då delades socknarna. Vid kusten tillkom nya kyrkor i städerna, som på grund av landhöjningen under senare delen av 1600-talet tvingades att flytta till bättre hamnlägen.75

Kyrkorna i konsthistorien Att konsthistorieskrivningen i restaureringssammanhang påverkade receptionen av kyrkorna och därmed hade inverkan på hur dessa kom att gestaltas är tydligt. Därför kan det här vara på sin plats med en kort utvikning omkring medeltidskyrkornas historiografi. De problem som rört tolkningen av kyrkorna kan i princip föras tillbaka till två frågeställningar: kyrkornas ålder och deras storlek. Beträffande kyrkornas ålder fanns traditionsuppgifter i äldre litteratur. Abraham Abrahamsson Hülphers förmedlade exempelvis i sin topografiska beskrivning av Piteå socken (1789) uppgifter från ortens egen historieskrivare prosten Carl Solander.76 Under 1900-talet var Leonard Bygdén, forskare och överbibliotekarie vid Uppsala univer- sitetsbibliotek, först med att utifrån det skriftliga källmaterialet före-

31 ÖVRE NORRLANDS MEDELTIDA STENKYRKOR

slå dateringar av medeltidskyrkorna.77 Han placerade dem alla inom intervallet 1400-talets senare del till 1500-talets början.78 Utifrån dagens forskningsläge kan konstateras att Bygdén träffat rätt. Konsthistorikerna tycks däremot ha haft problem med att förhål- la sig till kyrkornas ålder på grund av byggnadernas storlek. Utifrån äldre generationers erfarenhet av forskning omkring mellansvenska kyrkor,79 var det svårt att förstå att kyrkorna tillkommit under en sam- manhängande byggnadsperiod och redan från början byggts så stora. Det är mot den bakgrunden man måste förstå Gerda Boëthius, Hans Beskows och Erik Lundbergs försök att läsa in utvecklingshistorier i kyrkobyggnaderna. I norrlandsforskningen introducerades detta synsätt av Henrik Cornell i Norrlands kyrkliga konst under medeltiden (1918). Med exemplen Njurunda (Medelpad), Nordingrå (Ångermanland) och Trönö (Hälsingland) visade han på att Norrlands kyrkor i det skick de bevarats fram till 1900-talet, ofta var produkter av flera byggnadsperioder. Genom att läsa byggnadernas murskarvar kunde en många gånger komplicerad byggnadshistoria klarläggas.80 Cornell ägnade däremot inte de övrenorrländska kyrkobyggnaderna någon särskild uppmärk- samhet, utan gav dem enbart en kortfattad beskrivning.81 Han gjorde inte heller någon närmare datering av dem, utan antog utifrån deras planform att de var senmedeltida.82 Bland kalkmåleri och inventarier som kunde bidra till kyrkornas datering daterade han kalkmålning- arna i Nederluleå kyrka till 1480-talet och altarskåpet till 1500-talets början.83 Dopfuntarna i Nederluleå och Nederkalix hänfördes till tiden omkring 1500.84 De försvunna målningarna i Umeå landsförsamlings kyrka, kända endast genom avbildningar, fick på grund av dräkternas renässanskaraktär en något senare datering.85 Gerda Boëthius skrev inte om Övre Norrlands kyrkor, men hon be- sökte Norrbotten 1947. Hon gjorde då en tolkning av Nederluleå kyrka, som uppenbarligen baserades på jämförelser med Dalarnas och Upp- lands medeltidskyrkor, som hon genom sin forskning var väl förtrogen med.86 Beroende på sydportalens och korfönstrets gotiska utseenden daterade Gerda Boëthius Nederluleå kyrka till 1300-talets slut eller omkring 1400. Utifrån sköldbågarnas och långhusmurarnas utformning, antog hon felaktigt att valven var senare inslagna och att långhus- murarna samtidigt var förhöjda omkring 2,5 meter. Vapenhuset antogs ha tillkommit sist. Genom dess murverk, ett regelbundet munk- förband och fogar som daterades till omkring 1500, ansåg hon det vara yngre än kyrkan.87 Erik Lundberg flyttade i sin bok om Albertus Pictor (1961) kyrkans tillkomsttid ännu längre tillbaka.88 Han satte den då i samband med den svenska kolonisationen och ansåg att den uppförts redan på

32 ÖVRE NORRLANDS MEDELTIDA STENKYRKOR

1300-talet. Lundbergs tolkning tycks ha baserats på hans uppfattning att korfönstret hade en sådan placering att det måste ha planerats i samband med ett välvt innertak av trä. Valven måste följaktligen ha tillkommit senare. Dessa daterade han till omkring 1480. Lundberg underströk valvens rangplats i senmedeltidens byggnadskonst och menade att de inte fick ses som ett utslag av något provinsiell byggande. Korets inredning under valven, med målningsskrud, altarskåp, krucifix, korstolar, biskopsstol och korskrank, tillhörde senmedeltiden och ingick i ett enhetligt koncept. Prakten och kvalitén talade för att kyrkan varit föremål för ärkebiskopen Jakob Ulfssons särskilda om- sorger. Detta var en tankegång han framfört redan 1937.89 Prästen och lokalhistorikern i Nederluleå, Albert Nordberg, refererade Gerda Boëthius tolkning i sin sockenhistorik, men var skeptisk till hennes datering. Utifrån sin kännedom om bygdens historia, ansåg han det osannolikt att kyrkan tillkommit så tidigt. Med tanke på att landsändan koloniserades sent, var det enligt Nordbergs uppfattning inte sannolikt att bygden vid denna tid hade haft en tillräcklig folk- mängd för att åstadkomma en kyrkobyggnad av denna storlek. Nord- berg anslöt sig istället till historikern Leonard Bygdéns uppfattning, att Nederluleå kyrka uppförts under kyrkoherde Sverkillus Olavis tid (1481–1502).90 Denne var under perioden 1497–1499 syssloman vid Uppsala domkyrka, samtidigt som han innehade kyrkoherdeämbetet i Luleå socken.91 Pionjären inom forskningen kring Övre Norrlands kyrkor var Hans Beskow, konsthistoriker och landsantikvarie i Norrbotten 1946–1961, därefter förste antikvarie och byråchef vid Stockholms stadsmuseum fram till 1974. Denne utgav 1952 Bidrag till studiet av övre Norrlands kyrkor.92 Hans Beskow ansåg att den datering till ”omkring 1500”, som anfördes i äldre litteratur i stort sett var riktig. Han antog dock att några av kyrkorna grundlagts redan vid 1400-talets början, men inte stått färdiga förrän omkring år 1500. Beskow ansåg att vid dessa kyrkors byggande en ”omkantring i smakriktningen” hade skett under senare delen av 1400-talet och att denna var möjlig att urskilja på några kyrkor. De nymodigheter som då framträdde var tillbyggnaden av vapenhus framför sydsidans ingång, sakristia intill korets nordmur samt inslagning av tegelvalv på kraftiga pelare som inmurades mot in- nerväggarna och förbands med sköldbågar.93 Dessa antaganden tycks grunda sig på Henrik Cornells analys, som denne alltså gjort utifrån Uppland samt södra och mellersta Norrland.94 Hans Beskow säger explicit: ”Särskilt förvånande äro dessa kyrkors betydande dimensioner”. Han inser också att de i princip redan vid grundläggningen utstakats till sin nuvarande storlek.95 Men han för- söker samtidigt jämka samman denna insikt med vad som är känt om kyrkobyggandet i Mellansverige och med vad Cornell skrivit omkring

33 ÖVRE NORRLANDS MEDELTIDA STENKYRKOR

nedre Norrland. När denna modell applicerades på Övre Norrlands kyrkor, ledde den dock fel. Läsningen av murverken försvårades naturligtvis av att kyrkorna var putsade. Restaureringar som blottade murverken eller där golven togs upp, gav värdefulla möjligheter till byggnadsundersökningar. Dessa ledde också som vi skall se till nya tolkningar av byggnadernas historia. Men i Nederluleå hade kyrkoherden Nordberg redan innan restaureringen 1954 dragit slutsatsen, att kyrkan inte var resultatet av någon ombyggnad eller tillbyggnad. Vid särskilda väderomslag, från stark kyla till blidväder, bildades nämligen rimfrost på murverket, så att ”varje sten och varje fog i väggarna kan urskiljas”. Eftersom inga skarvar i murverket då kunde upptäckas, drog han slutsatsen att kyrkan redan från början måste ha uppförts till sin fulla storlek.96 Sammanfattningsvis kan man nog säga, att de tidiga konsthisto- rikernas tilltro till sina specifikt konsthistoriska metoder, läsning av murverk och komparativ stilanalys, förde dem fel, när de valde att bortse från de skriftliga källor som historikerna bidragit med. Genom senare byggnadsarkeologiska undersökningar har dock säkrare kunskaper om byggnadernas historia och därmed deras dateringar kunnat uppnås.

34 ÖVRE NORRLANDS MEDELTIDA STENKYRKOR

35 ÖVRE NORRLANDS MEDELTIDA STENKYRKOR

36 SVENSKA KYRKAN OCH MODERNISERINGSPROCESSEN 2. Svenska kyrkan och moderniseringsprocessen i Luleå stift

Under medeltiden hörde Övre Norrland till ärkestiftet. År 1647 bröts Norrland (utom Gästrikland och Hälsingland) ut och bildade Härnö- sands stift. Redan under 1600-talet var detta, på grund av dess ohan- terliga storlek, indelat i två så kallade synodallag och prästmötena hölls på två orter, i Piteå och Härnösand.97 Först 1904 tillkom Luleå stift. Det kom att bestå av Norrbottens och Västerbottens län, med andra ord landskapen Västerbotten och Lappland samt Nordmalings socken som tillhör landskapet Ångermanland.98 Stiftsbildningen blev en smärtsam process för Svenska kyrkan, därför att den kom att för- bindas med en annan organisationsförändring inom biskopsväsendet. Eftersom det i såväl kyrkomötet som i riksdagen fanns en obenägenhet att utöka antalet stift i landet, ansågs det nödvändigt att ett nybildat stift kompenserades genom en sammanslagning av två andra. Som en följd av detta resulterade stiftsbildningen i norr även i att Kalmar stift 1915 uppgick i Växjö.99 Behovet av en stiftsstyrelse längst i norr måste ses mot bakgrund av den samhällsutveckling som Övre Norrland hade genomgått under de närmast föregående decennierna. Sverige industrialiserades under senare delen av 1800-talet och den norrländska basindustrin blev ett begrepp. Norrlands industrialisering baserades på storskaliga råvaru- uttag av skog, malm och vattenkraft. De norrländska naturresurserna kom att bilda basen för den svenska industrialiseringsprocessen och bidra till den välståndsutveckling som sedan följde.100 Sågverksindustrin ledde utvecklingen och var redan 1875 så etablerad att hälften av landets trävaruexport kom från Norrland. Den svenska trävaruhandeln var då störst i världen.101 Det var dock järn- malmsbrytningen som fick störst betydelse. De lappländska malmfält- en var kända sedan århundraden, men en storskalig utvinning kunde ske först sedan transporterna fått en effektiv lösning. När Malmbanan mellan Luleå och Gällivare togs i bruk 1888, startade en omfattande exploatering.102 Mellan 1890 och 1910 ökade malmproduktionen från lite mer än 5 000 ton till nästan fem miljoner ton årligen.103

Prästvigning i Luleå domkyrka 1929. Luleå kommuns stadsarkiv.

37 SVENSKA KYRKAN OCH MODERNISERINGSPROCESSEN

Norrlands befolkningsökning låg under industrialiseringsperioden över riksgenomsnittet.104 I Norrbottens län nästan trefaldigades befolkningen mellan 1850 och 1910. Under 1890-talet beskrivs den sam- hällsekonomiska utvecklingen som explosionsartad.105 Befolkningen ökade då med nästan 30 %.106 Störst var ökningen i de orter som påver- kades av industrialiseringen.107 Vid sekelskiftet 1900 var Norrland, och då i synnerhet Övre Norr- land, den landsända till vilken de största förväntningarna inför framtiden knöts.108 Samtidigt var regionen i många avseenden den minst utvecklade, med utbredd fattigdom, låg utbildningsnivå och bostadsstandard. Dessa förutsättningar innebar sannolikt att moderniseringsprocessen här gick snabbare än på många andra håll. Den förändra- de samhällsstruktur som blev industrialiseringens följd innebar nya bebyggelsemönster och kommunikationer, men fick även sociala och kulturella konsekvenser i form av nya levnadsförhållanden och men- taliteter. Moderniseringen innefattade även sekulariseringsproces- sen, en differentiering som innebar att den religiösa sfären i människ- ornas liv skiljdes från den sociala och politiska; men även att kyrkans inflytande över samhällets institutioner minskade.109 En av industrialiseringens mest vittomfamnande konsekvenser var ett samhällsbyggande som saknar motsvarighet i historien. Tillväxten i form av nya samhällen kan illustreras av statistik från Norrbotten: År 1880 fanns i länet endast fyra tätorter med mer än 500 invånare: Piteå, Luleå, Boden och Haparanda. Sjuttio år senare uppgick antalet tätorter till 107 stycken.110 Samtliga tre näringsgrenar – skogen, malmen, vattenkraften – verkade samhällsbildande, men i olika grad och under olika tidsperioder. Samtidigt som industrialiseringen pågick även en kolonisering av inlandet, med nyodlingar och nybyggen som följd. Jordbruket moderniserades genom införandet av maskiner och bättre odlingstekniker.111 Ofta kombinerades jordbruket med lönearbete i skogsavverkning och flottning.112 Skogsindustrin förbättrade därigenom försörjnings- möjligheterna för befolkningen i skogsbygderna, men skapade till en början inga tätorter. Först på 1920-talet, när sågverksindustrin koncentrerats till större sågverk vid kusten, uppstod förutsättningar för samhällsbildningar.113 Den industriella gruvdriften verkade däremot samhällsbildande genom gruvornas lokalisering och behovet av ar- betskraft. Tätorter uppkom nu fjärran från de gamla kyrkorna, på platser där tidigare endast den samiska befolkningen verkat i traditionella näringar. I Norrbotten uppbyggdes de största gruvsamhällena Kiruna, Malmberget och Koskullskulle omkring sekelskiftet.114 När Skellefte- fältets sulfidmalmstillgångar upptäcktes på 1920-talet tillkom en rad nya gruvor och med dem nya samhällen, störst av dem Boliden i Väster- botten.115

38 SVENSKA KYRKAN OCH MODERNISERINGSPROCESSEN

Utbyggnaden av vattenkraften inleddes i stor skala först under 1910- talet med Porjus kraftstation i Stora Luleälv. Vattenkraften verkade samhällsbildande i viss mån. Eftersom anläggningsarbetena utfördes i glest bebyggda inlands- och fjällområden uppstod anläggarsamhällen som oftast var temporära. Dessa revs i regel när kraftstationerna stod färdiga. Undantaget är Porjus som lyckades överleva som samhälle.116 Förutsättningen för industrisatsningarna var att det fanns en fungerande infrastruktur. Genom utbyggnaden av järnvägsnätet tillkom också stationssamhällen som blev centrum för handeln i omlandet.117 Det var med andra ord under ett expansivt skede som bildandet av Luleå stift skedde. Orsaken till stiftsbildningen framstod för samtiden tydligt. Dåvarande biskopen i Härnösand, Martin Johansson, åskåd- liggjorde den genom att framhäva att Härnösands stift till ytan var tio gånger större än Karlstads stift, 20 gånger större än Skara stift och 42 gånger större än Kalmar stift. Enligt kyrkohistorikern Oloph Bexell uppfattades stiften vid denna tid av beslutsfattarna nästan enbart som administrativa distrikt som framför allt ägnade sig åt myndighets- utövning, medan biskopens teologiskt motiverade funktion inte betonades. Biskopen sågs som en offentlig chefstjänsteman, som ledare för kyrka och skola.118 Att stiftsbildningen inte enbart var en inomkyrklig fråga, framgår av att den även motiverades av utrikespolitiska skäl. Stiftet är i princip samtida med Bodens fästning, som började byggas 1901 efter ett riks- dagsbeslut året innan. Ecklesiastikministern Gunnar Wennerberg var sedan 1870-talet positiv till ett stift längst i norr och menade att det var nödvändigt med en ”moralisk upprustning” av befolkningen, främst med anledning av ”faran från öster”.119 Nationalism och för- svarshänsyn gick hand i hand och mot den bakgrunden är det inte svårt att förstå, att den ”moraliska upprustningen” också fick betydelse för behandlingen av Övre Norrlands minoritetskulturer. Sedan 1870-talet hade Härnösands stift genom folkskolan i Tornedalen fört en assimileringspolitik som syftade till försvenskning. Närheten till Finland (som var ett ryskt storfurstendöme) liksom språkdarwinis- tiska föreställningar motiverade den nationalistiska språkpolitiken.120 År 1904 blev Olof Bergqvist stiftets förste biskop. Denne var då kyrkoherde i Gällivare och hade meriterande kunskaper i både samiska och finska.121 Under Bergqvist intensifierades försvensknings- politiken gentemot de finsktalande församlingarna, samtidigt som en ny segregativ skolpolitik utformades för de renskötande samernas barn. Som historikern Lars Elenius visat, fanns det rasbiologiska skäl till språkpolitiken. Men Elenius framhåller att språkpolitiken även innehöll delar som möjligen kan kallas integrativa. Under samma tidsperiod bemödade sig stiftet om att göra översättningar av religiös litteratur till finska och samiska. Sedan reformationen hade kyrkans

39 SVENSKA KYRKAN OCH MODERNISERINGSPROCESSEN

Olof Bergqvist blev den förste biskopen i det nya Luleå stift 1904. Han var då kyrkoherde i Gällivare och hade kunskaper i både samiska och finska. Under Bergqvist tid tillkom 58 nya kyrkobyggnader i stiftet. Målning i Luleå stifts ägo. Foto Ola Johansson.

40 SVENSKA KYRKAN OCH MODERNISERINGSPROCESSEN princip varit, att undervisningen skulle hållas på folkspråken, så att Guds ord kunde förmedlas och förstås. Samarbetet med den laesta- dianska rörelsen, som hade både finska och svenska som gudstjänst- språk, fördjupades också under Bergqvist tid.122

Kyrkohistoriska förutsättningar Det finns vissa särdrag i Övre Norrlands kyrkohistoria, som har sina rötter i äldre tid, men som påverkar kyrkolivet långt fram i tiden. Ett materiellt uttryck för detta är de norrländska kyrkstäderna, beståen- de av små timrade stugor, där bönderna kunde övernatta vid kyrko- besök. Kyrkstädernas tillkomst förklaras av de norrländska socknarnas storlek, som gjorde det svårt för sockenborna att göra kyrkobesök över dagen. Istället utvecklades seden att kyrkan besöktes vissa kyrkhelger. Stugorna frekventerades flitigt även vid marknader, socken- stämmor och ting. Det finns inget historiskt stöd för att kyrkstäderna skulle ha ett medeltida ursprung. Företeelsen tycks i stället vara efterreformatorisk. Kyrkans krav på befolkningens närvaro i kyrkan med- förde behov av inkvartering.123 Redan på 1600-talet reglerades också kyrkobesöken för de långväga besökarna genom vad som kallades kyrkotur. De som hade mindre än en mil till kyrkan, skulle besöka den varje söndag, de som hade en till två mil varannan, de som hade mellan två och tre mil var tredje och så vidare. För de bybor som stannade hemma förordades istället byabön. Denna hölls i någon av gårdarna i byn och leddes av en läskunnig hus- bonde. Historikern Daniel Lindmark karakteriserar den ursprungliga byabönen som en form av utvidgad husandakt, som omfattade flera hushåll. Han anser att den sedan under 1700-talet, genom byalagens förstärkta ställning, kom att utgöra en likställig ersättning för guds- tjänsten i kyrkan. Byabönen leddes av en lekman och kontrollerades av byamännen. Detta faktum har i forskningen framhållits som en del- förklaring till läseriets utbredning i Övre Norrland. Genom byabön- erna var byborna vana att själva organisera gudstjänster, att läsa an- daktslitteratur, men också att på egen hand reflektera över innehållet i texterna. Den kunskap man därigenom tillägnat sig, beredde vägen för ett självständigt agerande i trosfrågor. Byabönsinstitutionen fortlevde trots konventikelplakatets förbud 1726 mot religiösa sammankomster som inte var ledda av präst. Den understöddes också uttryckligen i ett kungligt brev från 1822. Men byabönen kunde också kamoflera vad som i själva verket var läseriets konventiklar.124 Andra särdrag i den övrenorrländska kyrkohistorien är den språk- och etnicitetsproblematik som redan berörts ovan samt bruket att nöddöpa barn, som föddes långt från sockenkyrkan.125 Biskop Berg- qvist omnämner frågan i en ämbetsberättelse 1915 och visar där stor förståelse för att familjer, som bor så långt bort att det kan dröja mån-

41 SVENSKA KYRKAN OCH MODERNISERINGSPROCESSEN

ader innan barnet kan tas till en präst, väljer att istället låta nöddöpa barnet för att inte riskera att det dör odöpt. Vanligtvis lät man därefter dopet bekräftas av en präst. I vissa församlingar var det dock brukligt att låta döpa barn i samband med högmässogudstjänsterna. Detta an- såg biskopen föredömligt och önskade att så kunde ske oftare.126 Till den övrenorrländska kyrkohistorien hör även 1800-talets stora väckelserörelser, först det så kallade norrlandsläseriet, eller luther- läseriet, som uppstod under 1800-talets första decennier, och senare under 1840-talet även de väckelser som utgick från Carl Olof Rosenius och Lars Levi Laestadius.127 Om äldre forskning tenderat att se läseriet i Västerbotten och Norrbotten som en reaktion mot moderniserande strömningar inom kyrkolivet, så har idéhistorikern Stefan Gelfgren nyanserat bilden av läsarna, genom att även framhålla det moderna samhället och individualiseringen som en förutsättning för väckel- sen.128 Genom väckelserörelserna hade Övre Norrland vid tiden för stiftsbildningen en utpräglat lågkyrklig karaktär, med ett stort lekmannainflytande på kyrkolivet.129 Religionsvetaren Mayvor Ekberg refererar två framställningar av hur kyrkolivet i stiftet tedde sig under 1900-talets första hälft. Emil Edsman kom till Skellefteå församling som präst 1906 och i Lövånger mötte han enligt egen utsago för första gången ett blomstrande kyrkoliv. I hans hembygd Roslagen hade frikyrkligheten ”tömt kyrkorna”. I Skellefteå var kyrkan däremot fullsatt på söndagar- na, när omkring 3 000 personer besökte högmässan. Edsman noterade två förhållanden, som skiljde sig ifrån vad han tidigare hade sett. För det första att predikan var det moment av gudstjänsten som värde- rades högst: ”Man samlade sig under altartjänsten före predikan och avlägsnade sig under altartjänsten efter predikan”. För det andra att många i församlingen hellre sjöng ur Sions toner, än ur psalmboken.130 I en prästmötesavhandling från 1945 ger Viktor Söderberg en samtida skildring av kyrkolivet i Luleå stift.131 Enligt Söderberg präglas stiftets kyrkoliv fortfarande vid denna tid av lutherläseriet och de väckel- sebetonade rörelserna. Stiftet karakteriseras av lekmannainflytandet och idén om det allmänna prästadömet är bärande för såväl kyrkoliv som samhällsliv. Den enkla lekmannen är en självständigt tänkande person, som inte räds auktoriteter, vare sig kyrkliga eller världsliga, och som reder sig själv i såväl andliga som världsliga frågor. Söderbergs analys av detta individualistiska drag är att personlighetstypen inte enbart kan anses härröra från landsändans sociala villkor. Han anser istället att ursprunget står att finna i lutherläseriet och att en direkt källa till självständigheten utgörs av Luthers skrift En kristen människas frihet.

42 SVENSKA KYRKAN OCH MODERNISERINGSPROCESSEN

Det lågkyrkliga arvet Prästerna till det nya stiftet rekryterades från Uppsala universitet, som varit centrum för den nyevangeliska väckelsen vid 1800-talets mitt och där det därefter utvecklats ett lågkyrkligt kyrkoprogram. De enskilda prästernas kyrkosyn avgjorde deras lämplighet att verka inom stiftet. Det var viktigt att ”stiftet fick präster med förståelse för den speciella typ av församlingsliv som väckelserörelserna främjade genom sitt arbete”.132 Det uppsaliensiska lågkyrkliga programmet utformades av framför andra Anders Fredrik Beckman och Martin Johansson, båda biskopar i Härnösands stift under senare delen av 1800-talet.133 Programmet formulerades i polemik mot den högkyrkliga teologi och kyrkosyn som utbildades i Lund. I debatten var huvudfrågan den moderna identiteten och den individualiserade människans behov av frihet. I den högkyrk- liga strategin ingick en strävan att återställa den traditionella kyrkliga ordningen genom att övervinna den individualism som visat sig i tidens väckelserörelser och som tidvis resulterat i separatism. Från Lund kom förslag på hur man genom skärpt lagstiftning, för brott mot konventikelplakatet, skulle kunna bevara den enhetliga kyrkostruk- turen. I Uppsala såg man däremot ingen mening med en enhetskyrka som byggde på tvångsmedel. Uppsalateologerna ville istället införliva det som de uppfattade som värdefullt i väckelserörelserna: den medvetna, personliga tron. Enheten ville de bevara genom att betona det kristocentriska perspektivet på tron, runt vilket kyrkan kunde samlas. För dem var kyrkan beroende av individerna, och kyrkotillhörigheten skulle inte baseras på tvång, utan på frivillig sammanslutning. Kyrkan skulle vara ”de troendes samfund”.134 Lågkyrkligheten innefattade således i jämförelse med högkyrklig- heten en större respekt för den självständiga individen och en större öppenhet för moderniteten. Med detta följde även en kyrkosyn som lämnade utrymme för lekmännen att ta plats i kyrkolivet. Kyrkan sågs som en organisk helhet, sammanfogad av fria, självbestämmande ”af Guds heliga Anda samlade, styrda och innerligt enade varelser”. Tron var enligt denna kyrkosyn det som konstituerade kyrkan. I synen på det prästerliga ämbetet utgick lågkyrkligheten från att detta var en gåva till församlingen som hade samma ställning som det allmänna prästadömet, vilket var och en genom dopet var delaktig i. Varje för- samlingsmedlem hade därför i princip legitim rätt att predika och ut- dela sakrament.135 Det lågkyrkliga arvet från Uppsala och Härnösands stift var alltså det som bildade bakgrunden för luleåstiftets teologi och kyrkosyn. Luleå stifts bejakande av den troende individen betydde dock inte att dess företrädare inte såg faror med den framväxande moderniteten. Ek- berg ger i sin avhandling om Luleå stifts möte med moderniseringspro-

43 SVENSKA KYRKAN OCH MODERNISERINGSPROCESSEN

cessen en ögonblicksbild från Luleå stifts första prästmöte, som hölls gemensamt med Härnösands stift. När härnösandsbiskopen Martin Johansson lämnade över ansvaret till den nyutnämnde luleåbiskop- en Olof Bergqvist 1904, gjorde han det med en framställning av det arbete som nu väntade i det nya Luleå stift. Hans förhoppning var att delningen skulle medföra ökade resurser och att det pastorala arbetet skulle kunna intensifieras. Men det var inte enbart med tillförsikt han såg framtiden an. Det var hans uppfattning att de separatistiska tendenser som väckelserörelsen fört med sig nu hade minskat. Men hans oro inför framtiden kvarstod. Den rörde såväl samhällsutveckling- en som den moderna teologin och den kritiska utforskningen av bibeln. Han befarade att dessa sammantaget skulle komma att medföra ”folkets avkristnande”, ”rationalism och Gudsförnekelse”.136

Folkkyrkotanken och församlingslivets förnyelse Under de första decennierna av Bergqvists ämbetsperiod, var det enligt Ekberg den ungkyrkliga folkkyrkotanken som utgjorde den teologiska grunden för stiftet.137 Ungkyrkorörelsen var från 1908 en nationellt orienterad väckelse bland kristna studenter i Uppsala och utvecklades under påföljande decennium till en viktig riktning inom Svenska kyrkan. Den hade en förutsättning i den nya teologi som utvecklades i Uppsala efter sekelskiftet. Dess främsta företrädare var Nathan Söderblom och Einar Billing. Den sistnämnde, senare biskop i Västerås, utformade den folkkyrkotanke som var grundläggande för ungkyrkorörelsen. Den avfattades som en reaktion mot frikyrkornas troendeförsamlingsbegrepp. Billing avvisade detta som alltför exklusivt, eftersom det uteslöt oliktänkande ur gemenskapen. För Billing var kyrkans ändamål att förmedla Guds nåd till alla människor, till hela det svenska folket. Och för att uppnå detta, var det i den territo- rialt avgränsade lokalförsamlingen som folkkyrkan hade sin ideala or- ganisationsform. En annan utgångspunkt för ungkyrkorörelsen var den så kallade församlingsrörelsen. Sedan 1890-talet hade kyrkan försökt möta det nya samhällets krav genom ett vitaliserat kyrkoliv. Detta tog sig bland annat uttryck i ökat intresse för sociala frågor, diakoni och själavård samt i insatser för fattigvård och särskilda aktiviteter för barn och unga. Inspirationen kom framför allt från J.A. Eklund, senare biskop i Karlstad, men vid denna tid vice pastor i Uppsala domkyrkoförsam- ling. För Eklund var gemenskapen i församlingen fundamental. Och församlingen var lokalförsamlingen, den gamla socknen, som omfattade samtliga människor inom ett geografiskt avgränsat område.138 För biskop Bergqvist hade folkkyrkan en förutsättning i sin för- bindelse med staten.139 Han såg i sin samtid att kyrkans inflytande på samhällsförhållandena var ifrågasatta och minskade, samtidigt som

44 SVENSKA KYRKAN OCH MODERNISERINGSPROCESSEN det från statens sida fanns en benägenhet att se på kyrkans män ”snarare som statens tjänare än som kyrkans”. Men fördelarna med den statskyrkliga strukturen övervägde ändå. Som fristående kyrka skulle kyrkan förlora i inflytande. Enligt Bergqvist var det genom sin förbind- else med staten som kyrkan kunde verka som en verklig folkkyrka. Överhuvudtaget tycks Bergqvist ha haft ett pragmatiskt förhåll- ningssätt till sitt värv. I sitt herdabrev 1904 tog han upp flera av de före- teelser i tiden som skapat oro inom kyrkan. Beträffande den moderna teologins historisk-kritiska granskning av bibeln, ville han för kyrkan uppställa som huvudregel, att aldrig ställa sig avvisande till fri forskning, som han såg som en konsekvens av reformationens principer. Till forskningsresultaten ansåg han däremot att kyrkan borde ”intaga den upphöjda och avvaktande ställning, som bevarar henne från att ryckas hit och dit efter de tillfälliga meningarnas vindkast”. Både lekmän och präster borde med upphöjt lugn bevara sin tro genom meningsutbyte- na, i trygg förvissning om att ”Guds ord och löfte skall bestå”.140 Bergqvist var också positivt inställd till lekmannainslag i försam- lingarna, så länge som de inte orsakade söndring. Han ville att lek- männen skulle ses som en tillgång i församlingen och i det diakonala arbetet. I frågan om lekmannapredikan konstaterade han att det fanns många trakter där de prästerliga resurserna inte räckte till och att det där inte kunde anses annat än uppbyggligt att människorna fick till- gång till Guds ord. På platser där det däremot fanns tillräckligt många präster var det dock enligt biskopens uppfattning ”mindre nödvän- digt” att lekmannapredikanter tog till orda. Men enligt hans åsikt mås- te man ”taga förhållandena sådana de äro.” Eftersom lekmannapredikanter var ett faktum, gällde det för kyrkan att inte stöta bort någon, utan istället i kyrklig anda söka samverkan.141 Efter sekelskiftet 1900 koncentrerades Svenska kyrkans förnyelse- strävanden till församlingsarbetet. Svenska kyrkans diakonistyrelse inrättades 1910 som ett organ för församlingsvården. Församlingens arbete innefattade såväl legal verksamhet, som frivillig. Som legal betecknades den verksamhet som var föreskriven i statlig reglering. Kyrkan var således huvudman för folkskolan och där undervisades i grundläggande kristendomskunskap. Denna kompletterades av kyrkans egen konfirmationsundervisning. Söndagsskolan blev en ny form av undervisning. Även för ungdomar efter konfirmationsålder söktes nya arbetssätt.142 För församlingarnas diakonala och sociala insatser spelade syföreningar en viktig roll.143 Nya arbetssätt och växande verksamhet krävde nya lokaler. I större städer byggdes redan under 1900-talets första decennier församlings- hem, tänkta som ”vardagsrum” för församlingsarbetet.144 I Övre Norr- land såg församlingsstrukturen annorlunda ut. Därför löstes lokalfrå- gan här på ett annat sätt. Byabönstraditionen var fortfarande levande

45 SVENSKA KYRKAN OCH MODERNISERINGSPROCESSEN

och lekmannasammankomster och söndagsskolor hölls ofta i byasko- lorna.145 Behovet av samlingslokaler var störst ute i byarna och därför byggdes bönhus, enkla gudstjänstlokaler där byborna kunde komma samman utan att behöva resa in till kyrkbyn. Teologen och kyrkohistorikern Curt Carlsson har undersökt bönhusens tillkomst i Piteå lands- församling under 1900-talets början. I vissa fall skänkte skolstyrelsen byns skolhus till byalaget, i andra till den lokala DUF-föreningen, en ungdomsförening som tillhörde Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen. Skolhusen ombyggdes så till bönhus. I många fall togs initiativet ist- ället av föreningar, av EFS-föreningar eller missionsföreningar i för- samlingen. Ofta stod byalaget som initiativtagare. Då bildades en bönhusfören- ing, där alla bybor, oavsett annan föreningstillhörighet, kunde teckna medlemskap. Byggandet och förvaltandet sköttes av en bönhussty- relse. Enligt Carlsson bör dessa byabönhus ses som ett uttryck för den gamla byasamhörigheten. Han tolkade dem som ett omsorgsfullt omhändertagande av byns andliga enhet. Bönhuset skulle ägas gemensamt och stå öppet för alla. Det skulle både stå till tjänst för Svenska kyrkans och för EFS sammankomster.146 Bönhusen användes som komplement för kyrkans gudstjänster och uppgavs på 1930-talet vid dessa tillfället vara mangrant besökta av byborna.147 På 1920-talet började församlingshem att byggas i blygsam skala.148 Det första i Norrbotten var sannolikt det som tillkom 1922, nära för- samlingskyrkan i Öjebyn. Huvudman för detta var Öjebyns kristliga ungdomsförening, en inomkyrklig förening, bildad 1906 på kyrkoherdens initiativ.149 På 1930-talet ökade behovet av församlingshem, det byggdes ett fåtal, men fler och fler församlingar sade sig nu ha behov av församlingshem.150 På riksplanet fördes även en diskussion om hur gudstjänstlivet skulle förnyas. Ett liturgiskt förnyelsearbete hade påbörjats på 1890- talet, bland annat genom införandet av ny kyrkohandbok 1894. Inom ungkyrkorörelsen fanns också ett brett intresse för de estetiska aspekterna av kyrkolivet, för kyrkomusik, inredningskonst och arkitektur. Från Tyskland, Frankrike och England kom impulser till liturgisk för- nyelse.151 Efter sekelskiftet diskuterades nattvarden och predikan.152 För Bergqvist stod förkunnelsen i centrum och predikan skulle stå på en evangelisk grund. I sitt herdabrev 1904 och vid prästmötet 1908 diskuterade han predikans form och innehåll i relation till den samtida människan, som kanske var på väg att förlora kontakten med kristendomen.153 Han ansåg det fullt berättigat, att förkunnelsen skulle anpassas till den moderna människan. Predikan skulle vara ”tidsenlig” i så måtto att åhöraren skulle kunna känna igen sig själv och sin egen tid. Predikanten skulle, enligt Bergqvist, tala som ”en människa till

46 SVENSKA KYRKAN OCH MODERNISERINGSPROCESSEN människor” och undervisa på ett sådant sätt att den som lyssnade ock- så berördes av det sagda. Däremot skulle ”ofruktbart teoretiserande och abstrakt dogmatiserande” undvikas.154

Ny kyrkosyn och ny högkyrklighet Ungkyrkorörelsen hade vuxit fram under en svår period i Svenska kyrkans historia. Samhällsförändringarna hade försvagat kyrkans position. Den mest svidande kritiken kom från väckelse- och frikyrko- rörelsen som företrädde en utpräglat individualistisk kristendomssyn. Ungkyrkorörelsen och dess folkkyrkobegrepp verkade däremot som en samlande kraft på kyrkolivet under 1900-talets första decennier. Folk- kyrkotanken fick också ett konkret uttryck i det reformprogram som landets biskopar uppställde 1929 och som även stöddes av kyrkomö- tet.155 Programmet syftade till en modern folkkyrka, som gentemot den svenska staten skulle kunna inta en friare ställning. Trängda mellan å ena sidan risken att reduceras till en förening av religiöst intresserade individer och å andra sidan till en statsfunktion för handhavande av kulturella och religiösa frågor, sökte biskoparna ett tredje alternativ. Istället för en statlig myndighetsroll i en alltmer sekulariserad stat, eftersträvades en mer folkrörelsepräglad kyrkoform.156 Enlig kyrkohistorikern Sven Thidevall kom istället de reformer som riksdagen under 1930-talet beslutade om att verka i motsatt riktning, mot en förstärkt statlig myndighetsroll.157 Genom 1930 års försam- lingsstyrelselag infördes kyrkofullmäktige i församlingar över 5 000 invånare. Detta var en parallell till den borgerliga kommunens styrel- sesätt och därmed infördes ett valsystem som gav de politiska partierna inflytande över församlingarna.158 Förändringen medförde att av de lekmän som tidigare engagerat sig i kyrkan, krävdes nu även att de var partipolitiskt aktiva. Enligt Thidevall innebar myndighetsmodel- len förmodligen även att prästens ställning stärktes i jämförelse med hur den skulle ha sett ut i en folkrörelsekyrka. Den medförde också att kvinnornas ställning i församlingarna försvagades, genom att arbets- områden där kvinnor gjorde de aktiva insatserna, som mission och diakoni, hamnade utanför de beslutande strukturerna.159 På 1920-talet skedde en nyorientering inom Svenska kyrkan, som på sikt även medförde en förändrad kyrkosyn. Influenser kom från flera håll. Med Nathan Söderblom som ärkebiskop fick kyrkan en mer ekumenisk och allmänkyrklig inriktning. Söderblom förmedlade kontakter framför allt från den anglikanska kyrkan.160 Han var själv däremot inte en del av den högkyrklighet, som växte fram under på- verkan av de anglikanska kontakterna.161 Högkyrkligheten hade rötter i ungkyrkorörelsen, men impulser kom även från de katolska och orto- doxa kyrkorna.162 Samtidigt medförde internationell bibelforskning en omtolkning av texternas vittnesbörd om den äldsta kyrkan. Tidigare

47 SVENSKA KYRKAN OCH MODERNISERINGSPROCESSEN

forskning hade framfört synen på kyrkan som en sammanslutning av enskilda kristna. Nu betonades istället att ecclesia, kyrkan, tillkommit genom att Jesus grundlagt den.163 Tiden omkring 1930 ses ibland som en brytningsperiod i kyrkohistorien. Då framträdde en ny generation teologer som kom att påverka händelseförloppet under de kommande decennierna. Genom Anders Nygren, Gustaf Aulén och Ragnar Bring blev lundateologin ett begrepp.164 Enligt idéhistorikern Tore Frängsmyr var det karakteristiska för denna riktning viljan att skilja på tro och vetande. Teologin skulle bli mer vetenskaplig genom att avskiljas från all metafysik. Samtidigt innebar detta att ”tron renades och fick ett egenvärde”.165 Den nya kyrkosynen förmedlades genom universitetsteologer i Lund och Uppsala, i samarbete med kyrkliga ledare. Företrädarnas kyrkosyn hade enligt kyrkohistorikern Ingmar Brohed en gemensam utgångspunkt i uppfattningen att kyrkan hade sitt upphov i Kristus. Det betonades att det är genom dopet, som den enskilda människan förs in i kyrkan. Denna sågs som Kristi kropp och det var nådemedlen, Ordet och Sakramenten, som konstituerade kyrkan. Med detta följde även synen på prästämbetet som en gudomlig ordning.166 Till den nya kyrkosynens mest framträdande teologer hörde Bo Giertz. I hans kyrkotänkande var enhetstanken framträdande och all form av individualism avvisades. En bärande tanke för Giertz var att kyrkan har ett tredubbelt arv att förvalta. Genom reformationens åter- upptäckt av den gamla, rätta kyrkan, bands fornkyrkan och den lutherska reformationen samman. Till dessa lades 1800-talets väckelse och dess särpräglade själavårdstradition. Det var dessa arvedelar som kyrkan hade att bevara och levandegöra. Yngve Brilioth anses inte ha representerat den nya kyrkosynen, men blev viktig för svenskt kyrkoliv genom sin förmedling av traditionen från den anglikanska kyrkan. Hans bok Nattvarden i evangeliskt gudstjänstliv (1926) spelade en viktig roll för hur nattvardens ställning i det svenska gudstjänstlivet för- ändrades under de följande decennierna.167 En mer uttalat högkyrklig kyrkosyn anfördes av Gunnar Rosendal, som 1935 publicerade programskriften Kyrklig förnyelse, som anses ha varit epokgörande för den högkyrkliga riktningen inom kyrkan. Den följdes av en rad av skrifter på samma tema. Samtidigt arbetade Rosendal pastoralt på gudstjänstens förnyelse som församlingspräst i Osby församling i Skåne under 1940- och 50-talen.168 Hans förny- elsesträvanden väckte ofta motstånd, men det anses också att han bidragit till införandet av mycket som i dagens kyrka uppfattas som ”normalt”: ”flitigt nattvardsfirande, tideböner, retreater och stilla dagar, liturgisk medvetenhet med skrudar, korstecken, processioner och blommor och tända ljus på altaret osv.”169 Detsamma gäller hans bidrag till kyrkobyggandets och -restaurerandets område, där han tidigt

48 SVENSKA KYRKAN OCH MODERNISERINGSPROCESSEN framförde idéer som först långt senare gjorde sig gällande.170 Mer om Rosendals tänkande i nästa kapitel. Den nya kyrkosynen bidrog till att stärka kyrkans identitet men utsattes också för kritik, främst från den äldre folkkyrkosynens försva- rare.171 Debatten gav även återklang i Bengt Jonzons herdabrev, som skrevs när han tillträdde biskopsämbetet i Luleå 1938.172 Jonzon väl- komnade en reformation av kyrkan och menade att den alltid måste stå redo att möta nya tiders krav. Men hur kraven tillmötesgås är av- görande för hur resultatet blir. Istället för en ny samling såg han risk för ökad söndring.173 Den kyrkliga förnyelsens krav på att kyrkan skulle reformeras genom en koncentration på kyrkans egenart, såg han som en ovillighet från kyrkligt håll, att gå det moderna samhället till mötes:

Man gör med kärvhet front mot all ”anpassning” och är misstänksam mot de strävanden, som vilja återerövra förlorade positioner och marker genom att gå tiden till mötes, söka anknytning till dess tendenser och rörelser och utnyttja dess arbetsformer. Man har snarare lust i det som mest går den s.k. tidsandan emot. Framför allt yrkar man på en förnyelse av kyrkans liv i gudstjänst och tillbedjan, i ordets och sakramentens regelbundna och flitiga bruk med åter- upplivande av forna former och med stark betoning av biskops- och prästäm- betet. Prästen skall vara präst och intet annat, ordets och sakramentens vigde tjänare; hans liv och väsen, handlande och framträdande i helg och söcken skola präglas därav. Försummade eller bortglömda stycken av kyrkans arv, såsom bikt och reglerat andaktsliv, tagas fram och förnyas. Man håller hårt på Skrift och bekännelse, ofta med särskild betoning av de förreformatoriska sym- bola, och fattar dem gärna lagiskt såsom kyrkliga normer, dem man har en gläd- je i att underkasta sig, vare sig man förstår dem eller ej. Man söker sambandet med den allmänneliga kristenheten framför allt på grundval av den apostoliska successionen, som tillmätes hög religiös betydelse, och löper där med faran att komma på sidan om den gemenskap som reformationen skapat.174

Biskopen erkände villigt det berättigade i den nya kyrkosynens vilja att återge nattvarden en viktig plats i gudstjänstlivet, liksom dess strävan att ge altaret, kyrkorummet och liturgin en större värdighet. Han såg ingen anledning till att man i en evangelisk kyrka inte kunde använ- da traditioner som korstecken och knäfall. Det han vände sig emot var inte företeelserna som sådana, utan det han såg som ivrandet för yttre ting. Han såg ingen nytta med att biskops- och prästämbetet betonades så starkt och avvisade idén om att den ”apostoliska successionen” skulle vara av religiös betydelse.175 Hans ståndpunkt var att det var det evangeliska budskapet och dess mottagande i tron som skulle stå i centrum.176 Jonzon uppmanade därför stiftets präster att gå varligt fram, när nyheter introducerades i församlingarna. Enligt hans uppfattning hörde den låga uppskattningen av gudstjänstens ”former och skönhet” som fanns i stiftet, samman med väckelsetraditionens värdering av ordet och tron som det avgörande.

49 SVENSKA KYRKAN OCH MODERNISERINGSPROCESSEN

Därför måste här handlas med varsamhet och själasörjarvishet. Det är viktigare att själar ställas inför Gud och uppväckas till ånger och tro än att bort- lagda mässkläder och okänd mässmusik komma i bruk.177

Bengt Jonzons obenägenhet att sätta liturgin alltför högt är dokumenterad även i hans korrespondens med Nathan Söderblom 1928, i en passus där han undrade ”vart tron och Kristus ta vägen i denna skog av liturgisk visdom”.178 I herdabrevet uttryckte han det i en aforism:

Formerna tjäna bäst, när man glömmer dem för innehållet, såsom när ramen så tjänar att framhäva konstverket att man blott ser och tänker på detta.179

Av Ekbergs forskning framgår att den nya kyrkosynen var en svår frå- ga för Luleå stift, eftersom den upplevdes ifrågasätta det lågkyrkliga arvet.180 När det kom till diskussionen om trons innehåll, visar hon på att Bengt Jonzon, likt sin företrädare, förespråkade en anpassning till den moderna kulturen och samhällsutvecklingen, liksom öppenhet inför vetenskapen. Men han underströk också betydelsen av att inte ge avkall på det evangeliska budskapet och avvisade kravet på att en anpassning skulle ske genom att trosinnehållet förminskades. Hur förkunnelsen formulerades var därigenom av stor betydelse.181

Bengt Jonzon tillträdde biskopsämbetet i Luleå 1937. Hans kyrkotänkande hade en samhällstillvänd sida som kom till uttryck bland annat i hans engagemang i den finska situationen under andra världskriget. Målning av M. Lindqvist 1958, i Luleå stifts ägo. Foto Ola Johansson.

50 SVENSKA KYRKAN OCH MODERNISERINGSPROCESSEN

51 SVENSKA KYRKAN OCH MODERNISERINGSPROCESSEN

En praktiskt inriktad kristendom Luleå stift kom under biskop Bengt Jonzon att företräda en praktiskt inriktad kristendom, där tron och den kristna läran också skulle komma till utryck i en vilja till att påverka samhällsutvecklingen.182 Jonzon representerar genom sin person flera av de viktigaste riktningarna i svensk kyrkohistoria. I sonen Bror Jonzons biografi karakteriseras han som ”väckelsens barnbarn i fädernas kyrka”. Genom sin uppväxt i Hälsingland fanns hans bakgrund i den evangeliska väckelsen. Under studierna i Uppsala var han delaktig i ungkyrkorörelsens återupptäckt av kyrkan. Han tillbringade långa perioder i Finland och disputerade i kyrkohistoria på avhandlingen Studier i Paavo Ruotsalainens fromhet, med särskild hänsyn till frälsningsvissheten (1935). Genom de finska resorna hade han färdigheter i det finska språket.183 Han hade redan på 1920-talet även besökt den svenska delen av Tornedalen för att studera laestadianismen och de äldre andliga rörelserna i Tornedalen, som i sin tur influerat den finska pietistiska väckelsen.184 Biskopens kyrkotänkande hade redan i herdabrevet en samhälls- tillvänd sida. Den fortskridande sekulariseringen hade inneburit att samhället övertagit alltmer av vad som tidigare varit kyrkans uppgift inom undervisning, sjukvård och socialvård. Men enligt Jonzon hade det skett under inverkan av att ”de statliga och samhälleliga myndigheterna haft öppen blick för de religiösa krafternas betydelse på detta fält”. Det var hans uppfattning att religionen fortfarande var oumbär- lig i samhället och såg i den samtida socialvårdens samverkan mellan samhälle och frivilligt kristet arbete en förebild. I den statskyrkliga formen fanns enligt Jonzon motsättningar, men han ansåg också att staten i många avseenden gått kyrkans önskemål till mötes. Han fram- höll att det även bland allmänheten fanns en hög uppskattning av kyrkan, inte enbart bland de kyrksamma.185 Bengt Jonzon kom tidigt i kontakt med Oxfordgrupprörelsen. Den- na anses ha haft ett avgörande inflytande på hans biskopsgärning.186 Detta var en ny form av väckelserörelse, som var interkonfessionell och som riktade sig direkt till enskilda personer, ofta ledare inom kyrka och samhälle, som i sin tur skulle kunna påverka sin omgivning. Oxfordgrupprörelsen ombildades 1938, utifrån programförklaring- en Moral Re-Armament (MRA), som senare blev rörelsens officiella namn. Under den svenska benämningen Moralisk upprustning blev rörelsen framgångsrik i Sverige.187 Fastän MRA inte syftade till samfundsbildning, såg Jonzon rörel- sen som en inspiration även för kyrkan.188 Han ansåg att väckelserna, som i Sverige varit bestämmande för hur den samtida religiositeten kommit att utformas, skapat ”nyktra, vakna, ansvarskännande, offer- villiga människor”. Men med väckelserörelserna skapades också en åtskillnad mellan ”andligt” och ”världsligt” i samhället. På så sätt sepa-

52 SVENSKA KYRKAN OCH MODERNISERINGSPROCESSEN rerades den religiösa delen av livet från arbets-, kultur- och samhälls- livet. Denna särskillnad mellan andliga och världsliga livsområden kom så att samspela med kulturradikalismen och ”nyhedniska” ideologier, som ansåg att ”De kristna [---] må odla sina specialintressen. Men med samhälle, stat, kultur, politik har kristendomen inget att skaffa”.189 Enligt Jonzon var detta en orsak till att Svenska kyrkan inte stått rustad inför de ekonomiska och sociala förändringar som skedde med industrialiseringen. Samhällsförändringen fick genomgripande konsekvenser därför att

kyrkan i Sverige icke [var] skickad att fatta vad som skedde och att bedöma det från frigjort kristliga och moraliska ståndpunkter. Hon var för bunden av det gamla stånds- och bondesamhällets traditioner och livssyn; hon var för litet andligt vaken. Och där hon var vaken, var hon det till väsentlig del i väckelsens tecken med dennas styrka men också med dess i detta sammanhang ödesdigra begränsning. Så kom arbetarrörelsens frammarsch att ske under andra sig- naler än de kristna och till stor del i motsättning mot kyrkan.190

I det moderna samhället gällde det enligt Jonzon att se utöver den begränsade målsättning som kyrkan tidigare hade. Han såg Moralisk upprustning som medlet att nå målet ”att Gud verkligen och framom allt annat får makten över människorna och alla deras livsförhållan- den” [min kurs].191 Det rörelsen kämpade för var

att i alla yrken, samhällskretsar och folk uppväcka och dana människor ledda av Gud och därmed skickade att föra utvecklingen in på nya, hälsobringan- de vägar mot en framtid av frihet och vänskap, trygghet och fred. I en seku- lariseringens och avkristningens tidsålder, då Gud för massor av folk blivit en vidskepelse, en myt, ett fornminne, en högtidssymbol eller ett frågetecken, gör Moralisk upprustning Gud till den centrala faktorn mitt i deras modärna, bullrande och hektiska vardagsverklighet.192

Kyrka och samhälle – tro och vetande Under andra världskriget var Svenska kyrkan trots den fortgående sekulariseringen en integrerad del av det svenska samhället och kunde fortfarande göra sin röst hörd i samhällsdebatten. Sammanhållningen mellan kyrka och samhälle manifesterades också 1941 i parollen ”Den svenska linjen är den kristna linjen”, som formulerades av företrädare för kyrkomöte och riksdag.193 Stämningen i landet har beskrivits som att det växte fram en ”beredskapsreligiositet”, som medförde samling kring traditionella kristna värden.194 I det samtida kulturlivet fanns också ett intresse för religion: inom skönlitteraturen talas ibland om en religiös renässans under mellankrigstiden.195 Men under andra världskriget startade också en mer genomgripande debatt om samhäl- lets fundamentala värden. Från kyrkligt håll hade bland annat Man- fred Björkqvist hävdat att den kristna religionen var nödvändig för att

53 SVENSKA KYRKAN OCH MODERNISERINGSPROCESSEN

respekt för människovärdet och en civiliserad ordning skulle kunna upprätthållas. Ett profant humanistiskt perspektiv företräddes istället av Gunnar Hirdman, folkbildare med rötterna i arbetarrörelsen, som argumenterade mot att kristendomens företrädare skulle ha monopol på moralen.196 I efterkrigstidens Sverige blev kyrkans och kristendomens roll i samhället allt mer ifrågasatt. I den rådande folkhemsideologin var samhällsnytta en vägledande princip och de värden som kyrkan före- trädde marginaliserades. En rad statliga reformer genomfördes som gav medborgarna större trygghet, samtidigt som kyrkans inflytande över samhällsutvecklingen minskade. Kraven på statskyrkans av- skaffande framfördes allt oftare och inom skolan ansågs att kristen- domsundervisningen borde ersättas med konfessionsfri religionskunskap.197 Den livsåskådningsdebatt som förts under hela 1940-talet kulminerade 1949, när uppsalafilosofen Ingemar Hedenius med sin bok Tro och vetande utifrån ett förnuftsresonemang riktade kritik mot frågan om kristendomens sanning, svenska teologer och biskopar inom Svenska kyrkan.198 Debatten anses ha varit den intensivaste i Svenska kyrkans historia och medförde att kyrkans inflytande minskade, men även att kristendomen kom att framstå som ett mindre tro- värdigt livsåskådningsalternativ.199 På längre sikt ledde debatten också till att prästutbildningen avskildes från den teologiska forskningen vid universiteten.200 I Luleå stift präglade den framför allt 1953 års präst- möte där Sam Perman framförde en oration över Tro och förnuft.201 På 1950-talet fick folkkyrkobegreppet en ny aktualitet och delvis också en ny innebörd. Kyrkan upplevde att avståndet mellan folk och kyrka hade vidgats och att det nu gällde för kyrkan att söka nya vägar för att närma sig människorna. Samhällets differentiering genom industrialisering och urbanisering tycktes ha inneburit att stora sociala grupper stod utanför församlingsgemenskapen. Genom ett öppnare, mer demokratiskt förhållningssätt gällde det därför att söka samarbete med samhällets moderna yttringar i form av politiska partier, fack- föreningar och andra folkrörelser. Den nya folkkyrkotanken formulerades i polemik mot såväl den äldre folkkyrkoidén som högkyrkligheten. Kyrkan betraktades inte längre som en nådegåva till folket, utan istället sågs folket som kyrkans subjekt. Genom en demokratiseringsprocess skulle ”den öppna folkkyrkan” förverkliga Sveriges kyrka som en folkkyrka. Visionen om ett mer jämställt samhälle framskymtar också. Den teologiska motiveringen till prästämbetet trädde i bakgrunden, till förmån för synen på prästen som enbart en specialutbildad tjänsteman. Folkkyrkan upp- ställdes ibland som motsatsen till ”prästkyrkan” eller ”elitkyrkan”. Det fanns också en beröringspunkt med det samtida folkhemsbegreppet, i föreställningen om att i det moderna samhället har alla medborgare

54 SVENSKA KYRKAN OCH MODERNISERINGSPROCESSEN inflytande över beslutsprocesserna och tar därigenom ansvar för sam- hällsutvecklingen.202 Flera reformer från 1950- och 60-talen markerar att kyrka och samhälle nu övergick till ett mer profant, men också mer demokratiskt skede. Genom 1951 års religionsfrihetslag fick svenska medborgare rätt att lämna Svenska kyrkan, utan att träda in i något annat religi- öst samfund. Detta var en fråga som diskuterats länge och föreslagits redan i den tidigare nämnda biskopsmotionen 1929.203 Frågan om för- hållandet mellan kyrka och stat kom därefter att utredas och debatte- ras under hela återstoden av 1900-talet. Genom en ny skolstyrelselag 1958 upphävdes de sista administrativa sambanden mellan kyrka och skola och domkapitlen avhändes samma år sin myndighetsroll i statliga, regionala skolfrågor.204 På sextiotalet ersattes också kristendomsämnet i skolan av det nya äm- net religionskunskap.205 Kyrkomötet hade demokratiserats genom en ny förordning 1949.206 År 1958 fattades beslut i den långdragna frågan om kvinnors rätt till prästämbetet och de första kvinnorna prästvigdes 1960.207 Av särskild betydelse för det lokala församlingslivet blev den nya församlingsstyrelselag som beslutades 1961. Med denna försvann äldre regler om kyrkorådets ansvar för kyrkotukt och församlingsdis- ciplin. Kyrkorådet fick ställning ”dels som kyrkokommunalt organ, dels som församlingsvårdande organ”. En nyhet var att kyrkoherden inte längre var självskriven ordförande i kyrkorådet, utan ordföranden skulle väljas bland ledamöterna. Kyrkoherden var däremot självskri- ven ledamot.208 År 1963 kom också en ny biskopsvalslag, som gav lekfolket större inflytande över biskopsvalen.209 Enligt Brohed upplevde Svenska kyrkan under dessa decennier att kyrkopolitiken från statens sida blev allt mindre tillmötesgående och att Svenska kyrkan därigenom förhindrades att genomföra nya satsningar och reformer. Vid 1950-talets mitt utarbetades genom ett samarbete mellan Biskopsmötet och Diakonistyrelsen ett utveck- lingsprogram, avsett att användas internt inom församlingar och stift. Avsikten var att förnya de delar av kyrkans verksamhet som inte styrdes av lagstiftningen. Programmet avsåg också att göra lekfolk och för- troendevalda mer delaktiga och ansvarstagande. Till de prioriterade områdena hörde att bringa kyrkan i större samstämmighet med det moderna samhället.210

En folkkyrka på historisk grund Luleå stifts tredje biskop Ivar Hylander tillträdde ämbetet 1956.211 I sitt herdabrev omnämnde han både Einar Billing och J.A. Eklund som viktiga inspirationskällor för sitt teologiska tänkande och visade där- med att den teologiskt motiverade folkkyrkotanken fortsatte att inspi- rera blivande präster långt fram i tiden. En annan utgångspunkt var

55 SVENSKA KYRKAN OCH MODERNISERINGSPROCESSEN

56 SVENSKA KYRKAN OCH MODERNISERINGSPROCESSEN hans egen forskning. Genom den ansåg han sig ha funnit ett ”personligt svar på frågan om åtskillnaden och samhörigheten mellan trons värld och vetandets”. Därigenom hade han kommit till övertygelsen att den teologiska vetenskapen måste verka i samspel med det kristna fromhetslivet. ”Spänningen mellan tro och vetande, liksom för övrigt spänningen i trons villkor överhuvud, ter sig för mig som ett livstecken – isolering är död”.212 Ivar Hylander framstår som en representativ förespråkare för det nya folkkyrkoidealet och i sitt herdabrev delgav han stiftet sina tankar under rubriken Vår kyrka och vårt folk.213 I en betraktelse över kyrkans historia visade han hur samhörigheten mellan Sveriges folk och Sveri- ges kyrka bestått under växlande samhällsvillkor. Den nyligen genom- förda religionsfrihetslagstiftningen såg han som ett försök att ”med bevarad folkkyrkosyn förena religionsfrihetens krav på individens självbestämmanderätt”. Den sedan medeltiden nedärvda församlings- indelningen var det tydligaste uttrycket för förbindelsen mellan kyrka och folk, men även mellan kyrka och samhälle. ”Kyrkotänkandet” måste för svenska förhållanden därför också vara synonymt med ett ”försam- lingstänkande”. Landets kyrkor bar vittnesbörd om olika skeden av folkets historia, om hur man samlats i Guds ord och om hur bygderna fogats in i den kristna odlingen.

Och detta innebär på samma gång en förpliktelse för nuet och framtiden: där ny bygd skapas, där människor söka sig samman för att leva sitt arbetsliv, där skall också kyrkan vara tillstädes för att skapa helg åt människolivet, för att ge helgd åt hem och samhälle.

Hylander exemplifierade med bebyggelseutvecklingen som i Luleå stift gått från medeltidens stora kustsocknar, via 1600-talets koloni- sation av lappmarken, till samtidens kraftfulla expansion, där ökad be- folkning medfört tillkomsten av nya tätorter. Lika litet som han kunde tänka sig att denna samhällsutveckling skulle komma att avstanna, lika litet fick den kyrkliga utbyggnaden avta. Det måste enligt Hylan- der vara kyrkans strategi att varhelst människorna bosätter sig, skall kyrkan finnas tillhands för att skapa en gemenskap av högre dignitet. I detta avseende måste kyrkan vara ”dristigt förekommande”. Det var visserligen så att det som han kallade ”den yttre organisationen” i sig själv intet förmår. Men utan den kunde inte heller något ordnat för- samlingsliv finnas.

Ivar Hylander var stiftets tredje biskop (1956–1966). Hans representerade det nya folkkyrkoidealet och såg samtidigt kyrkan som en grund för historisk kontinuitet. Foto Luleå stift.

57 SVENSKA KYRKAN OCH MODERNISERINGSPROCESSEN

Kyrkans uppgift är att förmedla evangeliet till folket. Prästens roll är därvid främst budbärarens.214 Det ska ske på gamla beprövade vägar, ”genom Ordets förkunnelse och undervisning, genom själavård och församlingsvård”. Men det måste i samtiden också ske på nya vägar och här gäller det att söka sig fram. Precis som sina företrädare ansåg han att samtiden ställde nya krav på förkunnelsen. Den skulle vara förståelig inte enbart för de vana kyrkobesökarna, som bar med sig kunskapen om kristendomen, utan även för ”vanliga människor”, som kanske saknade kyrkotraditioner och därmed förkunskaper.215 Han ansåg att det som tidigare varit ett problem, sammanfattat som ”van- vårdad altartjänst”, nu var övervunnet. Men han tyckte att allmänhet- en fortfarande behövde undervisas om exempelvis de olika momenten av högmässoordningen. Prästens undervisning behövde dock inte nödvändigtvis ske från predikstolen, utan det gällde att även finna nya former i församlingslivet.216 Biskop Hylander framhöll att det inte enbart fordrades ett ”kyrko- tänkande” utan också ett ”kyrkohandlande”: parallellt med att samhäl- let förändrades, måste även kyrkolivet förnyas. Och här handlade det om såväl organisatoriska och ekonomiska som personella resurser, om församlingsindelning och prästtjänster, men även om ett större lek- mannadeltagande. När det gällde lekmännen, såg han stiftets särskil- da traditioner som en resurs att bevara och utveckla. Med tacksamhet framhöll han att de insatser som gjordes av exempelvis diakoniarbe- tare, musiker, prästfruar och ledamöter av kyrkoråd- och fullmäktige. Dessa påminde honom

om den hälsosamma sanningen, att vår kyrka är en folkkyrka även i den meningen, att hon icke är en prästkyrka eller en präststyrd kyrka utan en kyrka där präst och församlingsmedlem, var och en i sitt stånd och sin kallelse, ha att dela ansvaret för församlingens sunda liv och andliga förkovran.217

Efterkrigstiden och femtiotalet var en motsägelsefull tid. På samhälls- arenan tappade Svenska kyrkan inflytande, men inomkyrkligt sett var det en tid av expansion och framtidstro. Biskopen Ivar Hylander fick i detta skede ägna mycket av sin tid åt det han benämnde ”den yttre organisationen”. Möjligen var detta en uppgift som passade honom mycket väl. Hans person- och lokalkännedom är omvittnad och det verkar också som om hans historiska kunskaper gjorde att han kunde se på de många församlingarna i ett större kulturhistoriskt sammanhang än hans föregångare gjort.218 Som pensionär ägnade han sig åt personhistorisk forskning och sammanställde på Svenska prästför-

Stiftets fjärde biskop Stig Hellsten (1966–1980). Under Hellstens tid ställdes stiftet inför nya utmaningar, när folkomflyttningarna medförde att kustförsamlingarna växte, medan inlandet avfolkades. Foto Lulebild.

58 SVENSKA KYRKAN OCH MODERNISERINGSPROCESSEN

59 SVENSKA KYRKAN OCH MODERNISERINGSPROCESSEN

bundets uppdrag Biografisk matrikel över Svenska kyrkans prästerskap (1970). Han författade även Luleå stift 1904–1981: prästerskap och församlingar, som utkom just före hans död 1982.

En demokratisk folkkyrka på fornkyrklig grund Det skiljer enbart tio år mellan Hylanders herdabrev 1956 och hans efterträdare Stig Hellstens 1966, men vid en jämförelse framstår det ändå tydligt att det under mellantiden skett stora förändringar. Vid denna tid anses den kyrkliga byråkratiseringen ha tilltagit och stiften tillfördes många nya verksamhetsformer och arbetsområden.219 På riksplanet leddes det kyrkliga utvecklingsarbetet av Diakonistyrel- sen som hade en omfattande verksamhet. Därifrån kom impulser till nya satsningar via riktlinjer och kursverksamhet. Genomförandet ute i församlingarna leddes däremot allt oftare av stiften. Diakonistyrel- sen bytte 1966 namn till Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete. Centralrådet omorganiserades på nytt 1972, när religionssociologen Berndt Gustafsson tillträdde som ny direktor. 220 Denne kom att bli betydelsefull för den kommande händelseutveck- lingen, inte minst för kyrkobyggandet. Hans tillträdande kan också ses som ett tecken i tiden. I efterkrigstidens svenska välfärdsbygge var framtidstron och tron på rationalismen stark. Det ideala samhället skulle byggas på en vetenskaplig grund och samhällsvetenskaperna tillväxte starkt vid universiteten. Forskarnas uppgift var inte enbart att beskriva och analysera samhället, utan forskningen skulle också peka ut vilken riktning som utvecklingen skulle ta, så att resultaten skulle kunna tillämpas.221 Även inom Svenska kyrkan tog man samhällsvetenskaperna till hjälp och då särskilt religionssociologin. År 1966 tillträdde Stig Hellsten biskopsämbetet i Luleå stift.222 Hellsten kände då stiftet väl efter att ha verkat som domprost i Luleå sedan 1958. Hans herdabrev skiljer sig från föregångarnas på flera sätt. Där finns inte mycket om hans personliga bakgrund och om hans teologiska utgångspunkter, som hos tidigare biskopar. För första gången vänder sig biskopen inte heller enbart till prästerna, utan nu är även lekfolket en uttalad målgrupp. Enligt historikern Ulrika Lagerlöf Nils- son är förändringen tidstypisk. Hennes forskning visar att herdabreven alltmer kom att utformas som ”diskussionsmaterial” omkring kyrkans arbetsformer och om hur kyrkan skulle nå ut i samhället. Detta är en karakteristik som passar väl in även på Hellstens skrift.223 Där Ivar Hylander framhållit prästen som budbärare, betonade Stig Hellsten istället alla medkristna i stiftet som Guds tjänare.224 I ett resonemang omkring distinktionen mellan präst och lekman tog biskopen avstamp i det nyligen timade biskopsvalet, där lekfolket i Luleå stift för första gången haft inflytande.225 Hellsten fann detta vara en allde-

60 SVENSKA KYRKAN OCH MODERNISERINGSPROCESSEN les självklar ordning och därtill följdriktig, sedd i förhållande till den praxis som funnits i den tidigaste kyrkan. I fornkyrkan, så som den framställdes i Nya testamentet, fanns med undantag för apostlarna ingen skillnad i rang mellan prästerna och folket. Däremot hade olika kristna olika uppdrag i fornkyrkan, som alla tjänade kyrkans bästa. Där fanns ”inte minst olika kvinnliga uppgifter”. Hellsten framhöll att även Luther avvisade tanken på någon principiell skillnad och istället framhöll att präster och lekmän hade skilda funktioner. Genom dopet var alla vigda till präster. Med sin lära om det allmänna prästadömet ansåg biskopen att Luther ”lyfter fram i ljuset bibelns och urkristendomens självklara ’lekmannasyn’ ”. Hans ansåg också att det i hans egen samtid återigen fanns förutsättningar för

att i vår kyrka ställa fram i ljuset den de kristnas likställdhet i den kristna för- samlingen, som vi sett i urkristendomen och funnit betonad i reformationen i kritik mot romersk hierarki. ’Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här är icke man och kvinna’ – här är icke lekman eller präst. Alla kristna bär i Kristi kyrkas livsgemenskap ansvar för kyrkan. Ja vi är alla lekmän – efter ordets egentliga innebörd. Vi tillhör Guds laós, Guds folk. Och var och en – prästen och övriga laikóí – har sitt ämbete, sin uppgift och kallelse att vara trogen mot.226

Att vara kristen är således att vara lekman, att tillhöra gudsfolket. Att vara präst är därtill att predika ordet, förvalta sakramenten och svara för den enskilda själavården. Detta uppdrag får prästen vid prästvig- ningen.227 I Hellstens beskrivning av prästens uppgifter finns ett mer offensivt drag än i tidigare herdabrev och han utvecklade också ett bredare perspektiv på prästgärningen än sina föregångare. Han talade exempelvis om ”det moderna församlingsarbetets fascinerande möj- ligheter” och om att allt prästens arbete skulle var en förkunnelse av evangelium. Han betonade också med ett citat att ”Nådegåvorna äro mångahanda” (I Kor. 12:4).228 Förutom förkunnelsen och dopet lyfte han fram konfirmationen som en av de viktigaste uppgifterna.229 Biskopen ansåg att betydelsen av det som tidigare varit traditionella lekmannauppgifter skulle komma att öka, men att kyrkans användan- de av frivilliginsatser ofta präglats av fantasilöshet. När det i samtiden diskuterades hur kyrkan skulle nå ut till människorna, ansåg han det självklart att detta skulle ske via lekmännen. Dessa var kyrkans för- längda arm, som dagligen nådde andra människor och väl kände deras levnadsvillkor. Lekmännens tro gav dem uppdraget att verka i sina egna liv. De kunde nå ut med det evangeliska budskapet i ”det moderna samhällets kollektiv” på ett annat sätt än prästerna.230 I Hellstens text skymtar två viktiga inspirationskällor för hans före- språkande för lekfolkets plats och funktion i kyrkolivet; dels inflytandet från Andra vatikankonciliet, dels den så kallade förvaltarskaps-

61 SVENSKA KYRKAN OCH MODERNISERINGSPROCESSEN

tanken.231 Idén om förvaltarskap kom från amerikanskt kyrkoliv och förmedlades till Europa via Lutherska Världsförbundet. Den stod för en fördjupad medverkan av lekmännen i kyrkolivet. För svenska för- hållanden utvecklades tanken och gavs en teologisk motivering av Helge Brattgård i boken Goda förvaltare (1964). Enligt Brohed blev idén betydelsefull för det svenska församlingslivets förnyelse från 1950-talets slut och framåt.232 Andra vatikankonciliet var den romersk-katolska kyrkans tjugoförsta allmänna kyrkomöte som hölls i Rom 1962–65 och fick betydelse för reformarbetet inom kristna kyrk- or i hela västvärlden. Mötet präglades av en för den katolska kyrkan ny öppenhet och en vilja att gå det profana samhället till mötes genom att gemensamt söka lösningar på samtidens problem. För Svenska kyrkan fick det starka genomslag i den liturgiska förnyelsen och viljan till större gemenskap i gudstjänsten.233 Dess betydelse för kyrkorummets gestaltning diskuteras i nästa kapitel. Stig Hellstens herdabrev utvecklar ytterligare två ämnen som rör moderniteten. Ett kapitel handlar om demokratin i kyrkan och är en redogörelse för hur kyrkan demokratiserats genom ny lagstiftning och ökat lekmannainflytande. 234 Den kyrkosyn som hans resonemang utmynnar i, definierar han som ”en folkkyrka i den meningen att den till själva sin organisation är så inrättad, att den förkunnar Guds nåd till alla i folket”. Biskopen betonar med hänvisning till Einar Billing att idén om folkkyrkan är religiöst motiverad och att det därför inte är fråga om enbart ett folkstyre vilket som helst. Det handlar

om ett från Guds nåd orienterat samfund. Det har sitt centrum i Guds till alla erbjudna nåd, manifesterat i nådens medel ord och sakrament, i funktion i församlingens gudstjänst. Just härigenom är folkkyrkan till själva sin struktur demokratisk. Detta sker inte genom någon utifrån verkande demokratiseringsprocess utan genom att kyrkans uppgift är att först och sist bringa Guds nåd till människorna i vårt folk utan någon åtskillnad. Härför är vi alla medansvariga.

Det sista kapitlet har rubriken Bibelns budskap i en ny tid.235 Den nya tiden karakteriseras enligt Hellsten av att både teologi och kyrka betraktar en historisk syn på bibeln som självklar. De senaste årtionde- nas forskning har bidragit med ny kunskap om bibelns historiska sammanhang, dess tillkomst och den historiska miljö den framträdde i. Bibeln ses i samtiden inte längre som någon metafysisk skrift, som tillkommit genom mirakel, utan som ”en samling litterära dokument, som är bärare och överbringare av Guds ord och budskap”. Eftersom den skildrar historiska händelser, är den också att betrakta som historiska dokument, som tål att utsättas för historisk-kritisk granskning. Där finns motsägelser och ofullkomligheter, men dessa förminskar inte ”bibelns auktoritet eller sanning”. Den är

62 SVENSKA KYRKAN OCH MODERNISERINGSPROCESSEN

inte desto mindre Guds ord, budskapet till oss om Jesus Kristus. Ordet, det full komliga, har här tagit gestalt i ofullkomlighetens värld, och spåren av denna ofullkomlighet kan bibelforskarna se också innanför bibelns pärmar.236

I dagens föränderliga samhälle framförs enligt Hellsten ofta åsikten att kyrkan behöver ett tidsenligare budskap. Ibland ställs frågan om en ”modern människa” verkligen kan tro på bibeln. Enligt Hellsten mås- te kritiken tas på allvar. Han uppfattar den framför allt som gällande kyrkans sätt att framföra budskapet. Kritiken handlar om att man inte förstår vad kyrkan talar om. Biskopen tolkar det som att det egentligen inte är ett ”förenklat eller uttunnat” budskap som eftersöks. Det som efterfrågas är ett förklarat budskap.

Kyrkobyggande och kyrkorestaurerande Luleå stifts utvecklings- och förnyelsearbete kan följas i prästmötes- handlingar, ämbetsberättelser och visitationshandlingar. För att sörja för gudstjänstlivet behövdes vid seklets början en ändamålsenlig organisation och lämpliga lokaler. Till det sista prästmötet 1904 i det odelade Härnösands stift, som samtidigt var det första för det nybildade Luleå stift, framförde biskopen Martin Johansson i sin ämbetsbe- rättelse vad vi idag skulle kalla en åtgärdsplan. Han beskrev uppgiften att bygga nya kyrkor, på platser där det tidigare ej funnits några guds- tjänstlokaler, som en av de angelägnare, ”ja i vissa fall måste frågan om gudstjänstlokaler sättas framför de andra frågorna”.237 Nära förbunden med den prioriterade kyrkobyggnadsfrågan var den organisatoriska frågan om församlings- och pastoratsdelningar. Vid påföljande kyrkomöte, som hölls i Luleå 1908, var församlingar- nas antal 53 och de var organiserade i 44 pastorat. Sammanlagt fanns då 60 kyrkor och kapell.238 Trettio år senare var församlingarna 64 och pastoraten 56.239 I landet som helhet såg regeringen däremot restrik- tivt på bildandet av nya församlingar.240 Antalet präster i stiftet ökade också under de första trettio åren.241 I Bergqvists herdabrev 1904 talade han till sina ämbetsbröder om kallelsen:

Våra uppgifter ligga på ett högre plan än det rent materiella. Vi äro kallade att göra tjänst i sanningens och ljusets rike, för att leda våra medmänniskor till delaktighet af den andliga världens verkligheter. Åt hvar och en af oss har Gud gifvit sitt särskilda pund att förvalta.242

Denna förvaltande uppgift hanterades under 1900-talets första decennier genom en uppdelning mellan det yttre och det inre kyrkoväsen- det. Till det yttre hörde det som var en förutsättning för att det kyrkliga arbetet skulle fungera: den administrativa indelningen, såväl som gudstjänstlokalerna och den prästerliga bemanningen.243 Till det inre hörde församlingsvården i en mer ideell mening.

63 SVENSKA KYRKAN OCH MODERNISERINGSPROCESSEN

Det krav som ställdes på kyrkobyggnaderna under denna period var att de skulle hållas i gott skick, att de skulle vara till utrymmet tillräckligt stora och ”till sitt ändamål i övrigt lämpliga”. Med denna återkomman- de formulering tycks bland annat menas att de skulle vara försedda med uppvärmningsanordning. Den syn på kyrkobyggnaderna som anlades var framför allt praktisk, aldrig liturgisk. När estetiska frågor berördes användes ofta begreppet ”tilltalande”. Vid några tillfällen framskymtar en omsorg om kyrkobyggnaderna som kulturhistoriskt arv. Det rörde då exempelvis Gråträsk kyrkoruin som senare rekonstruerades.244 Under biskop Bergqvist tid, fram till 1937, tillkom 58 nya kyrkobyggnader i Övre Norrland.245 Många församlingar var fat- tiga och avlägset belägna och kyrkobyggandet var förenat med stora svårigheter.246 På 1940-talet bildades inte längre nya församlingar, utan de stora församlingarna uppdelades istället i kyrkobokföringsdistrikt.247 I äm- betsberättelsen till 1941 års kyrkomöte gjorde biskopen Bengt Jonzon jämförelser mellan hur prästtätheten i Övre Norrland respektive öv- riga landet såg ut. Han fann att den kyrkliga organisationen trots de föregående decenniernas utbyggnad ännu inte vuxit ut i paritet med vad som ”anses normalt och naturligt för andra landsdelar eller – vad som är viktigare och det enda viktiga – till vad som under nuvarande förhållanden är behövligt för en tillfredsställande församlingsvård”. Luleå stift hade färre präster per invånare än andra jämförbara stift, detta trots att flera av församlingarna var vidsträckta som landskap i södra Sverige. Biskopen ansåg att detta var ”ett symptom bland många andra på att Övre Norrlands förhållanden icke bedömts och behandlats efter samma mått som rikets i övrigt”.248 På 1950-talet gjordes en ny kontraktsindelning, men den betraktades som ett provisorium i väntan på den kommande pastoratsreg- leringen. Denna genomfördes 1965 och innebar att tolv nya pastorat bildades. Antalet pastorat blev då 70, antalet församlingar 79 och antalet kyrkobokföringsdistrikt (vid sidan av moderförsamlingen) 20.249 I flera fall kom församlingarna därefter att organiseras i kyrkliga samfälligheter, vilket gav dem möjlighet till samordning av vissa frågor.250 Under perioden 1951–1975 byggdes ytterligare 98 kyrkor och kapell.251 Samtidigt som så många nybyggen skedde underhölls och restaurerades också mängder av byggnader. Relationen mellan nybyggnader och restaureringar framgår av ämbetsberättelserna. På grund av gränsdragningsproblem är det svårt att uppställa en tillför- litlig statistik. Men utifrån ämbetsberättelsernas uppgifter, står i alla fall klart att antalet nybyggnader ända in på 1970-talet klart översteg antalet restaureringar.252 Kyrkobyggandet i stiftet var intensivt även sett i ett riksperspektiv. I relativa tal var det störst i landet. Under perioden 1860–1950 förnya-

64 SVENSKA KYRKAN OCH MODERNISERINGSPROCESSEN des 41 % av kyrkobeståndet i Lappland, 48 % i Norrbotten och hela 62 % i Västerbotten. Riksgenomsnittet låg under samma period på 20 %.253 I biskoparnas ämbetsberättelser är offervillighet en ofta återkom- mande formulering när det gäller kyrkobyggandet. År 1947 skriver biskopen Bengt Jonzon: ”Trots kris- och krigstid och därav uppkomna hinder har nya kyrkor och kapell tillkommit [---] Denna omfattande byggenskap har blivit möjlig genom en stor offervillighet såväl från enskilda från församlingarna.”254 I en ämbetsberättelse sex år senare sägs att ”Trots byggrestriktioner ha genom församlingars och enskil- das nit och offervilja ett betydande antal större och mindre kyrkliga byggnader kommit till eller restaurerats”.255 Kolonisationen av inlandet fortsatte genom kapellbyggande ända in på 1960-talet. Därefter vände den demografiska trenden och behovet av nya kyrkor blev istället störst i tätorterna vid kusten.256 Efter att befolkningen under hela 1900-talet expanderat mot väster, medförde avfolkningen av inlandet i början av 1970-talet ett nytt planeringspro- blem för stiftet. Som en konsekvens av den snabba urbaniseringen gällde det nu att omfördela resurserna mellan de expansiva försam- lingarna vid kusten och de små glesbygdsförsamlingarna.257 För för- samlingarna vid kusten innebar efterkrigstiden följaktligen inflyttning av nya människor. Detta medförde att medeltidskyrkorna på nytt kom att befinna sig i ett expansivt sammanhang. Landsförsamlingarna blev i flera fall relativt centralt belägna tätorter i direkt närhet till de växande städerna. Den dramatiska folkomflyttningen ställde nya krav på stiftets orga- nisationsförmåga. Biskopen Stig Hellsten definierade problemet 1971: Det gällde

att på en gång göra en realistisk koncentration på tätorterna och giva glesbyg- den all den kyrkans omsorg som församlingsborna där har självklar rätt att begära. Det gäller både att bygga nytt på ny missionsmark och att vårda det andliga livet i befolkningssvag, gammalkyrklig bygd. Det gäller både att totalt ompröva gamla former för församlingsarbetet och att hålla fast vid sådant som upplevs som meningsfullt.258

I Hellstens herdabrev från 1966 märks för första gången insikten om att det församlingsliv och kyrkoliv som diskuteras också bör få konsekvenser för kyrkorummen:

Lekmännens engagement i gudstjänsten är ett allt oftare diskuterat men ännu olöst problem. Gudstjänsten skall ju inte vara en tvåmansaktion – prästen och kantorns – utan den levande församlingens möte med Gud. Visst är vördna- den för det heliga rummet ett värde, men den får inte bli så stor, att man inte vågar röra sig i kyrkan. Gudstjänsten är beroende av allas vår medverkan.259

I övrigt lämnar diskussionen omkring kyrkorum och gudstjänst inga

65 SVENSKA KYRKAN OCH MODERNISERINGSPROCESSEN

spår i prästmöteshandlingarna förrän vid stiftets tolfte prästmöte som hölls 1971. Den prästmötesavhandling som då presenterades av Sigvard Spinnell hette Vägen vidare: Uppgifter och möjligheter i präst- mötesperspektiv. Den gav genom tio teser underlag till analys och om- prövning av viktiga problemställningar i samtiden. Den tredje tesen handlade om gemenskapen vid gudstjänsterna och framhöll att kyrkorummets utformning hade betydelse.260 Spinnell hänvisade till Axel Rappes och Artur Adells prästmötesavhandlingar från 1962 respektive 1954 (mer om dessa i nästa kapitel) och framhöll begreppet kommu- nikativt rum. Med detta menades ett rum som befrämjar gemenskap och möjliggör samverkan mellan de tjänstgörande och gudstjänstdel- tagarna, men även mellan gudstjänstdeltagarna.261 Spinnells framställning kom för sent för att ha någon inverkan på de restaureringar av medeltidskyrkor som undersöks i denna studie. Däremot verkar det sannolikt att den introducerade en diskussion i stiftet som blev av betydelse för det fortsatta byggandet av nya kyrkor.

66 SVENSKA KYRKAN OCH MODERNISERINGSPROCESSEN

67 SVENSKA KYRKAN OCH MODERNISERINGSPROCESSEN

68 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK 3. Restaurering i teori och praktik

Fornminnesintresset och modernitetsintresset ha sålunda mötts till samverkan inför restaureringsuppgifterna, som på så sätt fått en djupare estetisk innebörd, än de ägde under stilefterbildningsvurmens tid.262

Axel Lindegren 1913

Vid 1900-talets början skedde i Sverige en teoretisk nyorientering inom restaureringskonsten och en ny metod etablerades. Kortfattat uttryckt innebar skiftet att den tidigare restaureringsideologin över- gavs, som hävdat principen att en byggnad skulle återföras till ett ide- alt tidigare stadium och därmed till en enhetlig stil. Istället inriktades restaureringen på konservering av den historiskt framvuxna byggnaden. Detta innebar att även förändringar och tillägg från senare skeden i byggnadens historia skulle respekteras. Idéerna kring den antikvariska restaureringsideologin förmedlades till det svenska området från Europa. Händelseförloppet har behandlats tidigare och skall inte refereras här.263 Den nya restaureringsideologins mest framträdande representant var Sigurd Curman och hans betydelse för det nya låg både på det teoretiska och på det praktiska planet. Hans programförklaring skedde i två artiklar i tidskriften Kult och konst 1905 och 1906.264 I dessa framförde han den nya doktrinen, men avvisade samtidigt idén att det skulle vara möjligt att uppställa några allmänt giltiga grundsatser för restaureringar. Han förespråkade istället att restaureringens mål och synen på objektet skulle vara vägledande. En gedigen byggnadsunder- sökning skulle föregå upprättandet av restaureringsprogram och restaureringarna skulle dokumenteras.265 Fastän man på goda grunder kan se på Curmans gärning som att han grundlade en svensk restaureringstradition, finns det även anledning att reflektera över att restaureringsrörelsen i första hand var en internationell, främst västeuropeisk företeelse.266 Restaurering kan vara ett motsägelsefullt fenomen och dess förutsättningar och konsekvenser är svåra att förstå enbart utifrån det svenska materialet.

Lau kyrka på Gotland efter Åke Pornes restaurering 1958–1960. Foto Riksantikvarieämbetet.

69 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

Genom att vidga perspektivet och se de teoretiska diskussionerna i en internationell kontext blir det möjligt att få tydligare konturer av det som varit två paradoxer i det svenska 1900-talets restaureringshistoria. Den första paradoxen rör det faktum att de restaureringar som utförts i enlighet med det som av eftervärlden karakteriserats som den antikvariska restaureringsdoktrinen, samtidigt ändå alltid inneburit ett mått av modernisering.267 Restauratörerna har då också själva ansett sig ha moderniserat genom att åskådliggöra ett historiskt skeende. Den andra rör det kategoriska avvisandet av det sena 1800-talets nystilsarkitektur och inredningskonst, som kom till uttryck inte så mycket i teorin som i praktiken. Teoretikerna sade sig respektera til�- lägg från olika tidsperioder, men i praktiken skedde en utrensning av det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets bidrag. Attityden till nystilarna och jugend var en viktig förutsättning när ideologin växte fram, men den kom också till uttryck i en aversion som levde kvar ända in i på 1970-talet. Bortrensandet av 1800-talet i samband med kyrkorestaureringar var närmast systematiskt. Det brukar förklaras med att 1900-tals- restauratörerna saknade förståelse för inredningarnas kvaliteter och utifrån en ny arkitektursyn, som strävade efter ”äkthet”, ansåg att inredningarna var ”osanna” och representerade dålig smak.268 Arkitek- turhistorikern Britt-Inger Johansson har förklarat fenomenet med hänvisning till en förändring av de estetiska idealen:

Nya estetiska bedömningskriterier sammanfogas till ett system där det konst- närligt värdefulla omdefinieras. Genom att tillämpa den nya definitionen på det gamla kan man övertyga samtiden om att det förgångnas verk i själva verket saknar konstnärligt värde och därigenom existensberättigande.269

Det finns här anledning att närmare undersöka denna omdefinition av konstnärligt värde. De idéhistoriska förutsättningarna återfinns som vi skall se dels i den internationella restaureringsdebatten, dels i fram- växten av en ny arkitektur och en modernistisk konstsyn. Det är i denna kontext som Axel Lindegrens ord ovan är intressanta.

Debatten i Västeuropa I sin kartläggning av restaureringsdebatten i Västeuropa har arkitekturhistorikern Göran Kåring visat, att det inte var så enkelt, som att den stilenlighetliga restaureringsideologin avlöstes av den antikvariska restaureringsideologin. De olika riktningarna diskuterades istället parallellt.270 Den teoretiska debatten präglades av en begränsad reper- toar av argument som ständigt återkom. I princip rörde den sig mellan två ytterligheter: en som var inriktad på konservering av den historiskt givna byggnaden och en som ville rekonstruera den. Annorlunda uttryckt: en som ville lämna den så orörd som möjligt och en som ville

70 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

återge den sin forna glans, eller den glans den möjligen kunde ha haft en gång i tiden. Förståelsen försvåras av att riktningarna inte alltid var renodlade och att många mellanformer formulerades. Samma princip kunde ibland åberopas av förespråkare för diametralt olika åsikter. Dessutom förekom ofta en diskrepans mellan ord och handling.271 Redan på 1840-talet fanns i Tyskland merparten av de idéer som vid 1900-talets början både i Tyskland och senare även i Sverige skulle komma att uppfattas som en modern, antikvariskt inriktad restaureringsdoktrin. Delstaten Preussen hade tidigt en statligt styrd kulturminnesvård. Från denna härstammar en cirkulärskrivelse från 1843, som gått till historien eftersom det var första gången som restaureringsprinciper gavs officiell status. Ett ofta citerat avsnitt lyder i Kårings översättning:

…att avsikten med en restaurering aldrig kan vara att utplåna varje liten bristfällighet som är ett spår av tidigare sekler och som bidrar till att ge byggnadsverket dess karaktär, för att på så vis skänka byggnaden ett nytt utseende. Restaureringen skall blott omfatta skador som nu eller i framtiden kan innebära fara, och skall gå ut på att söka bota dem effektivt men så osynligt som möjligt. Den restaurering som hjälper upp alla väsentliga brister utan att märkas är att betrakta som den mest fullkomliga.272

En restaurering skulle med andra ord inte syfta till att omgestalta ett byggnadsverk genom att utplåna spåren av dess historia. Den skulle enbart inriktas på att avhjälpa skador som på sikt hotade byggnadens fortbestånd. Vid sekelskiftet 1900 och fram till första världskriget var Tyskland och Italien Europas ledande nationer inom restaureringsteori och mo- numentvård.273 För Sveriges del var det främst inflödet av idéer från den tyskspråkiga kulturkretsen som påverkade. Svenska arkitekter reste på sina resor till kontinenten genom Tyskland och kom i kontakt med tysk gotik- och renässansarkitektur. Det var också främst från tysk litteratur som svenskarna fick information om internationella förhållanden.274 Inom den konsthistoriska forskningen var Tyskland världsledande och spelade en avgörande roll för svenska akademiska förhållanden.275 Tyska arkitekter och konsthistoriker var i sin tur välunderrättade om förhållandena i grannländerna England och Frankrike, genom litteratur, tidskrifter och egna resor.276 År 1899 introducerades en ny facktidskrift, Die Denkmalpflege. Följande år hölls också den första av Tag für Denkmalpflege, som blev en årligen återkommande konferens som diskuterade olika aspekter på den monumentvård som nu börja- de betecknas som kulturminnesvård.277 En konferens som hölls 1905 har gått till historien med anledning av den debatt som då utspelades. Den gällde restaureringen av slottet i Heidelberg. I debatten ställdes

71 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

stilrenhetens förespråkare mot den antikvariska linjen. Här skärptes argumentationen och debatten lade därmed grund för den restaureringssyn som växte fram under 1900-talet. I Heidelberg kom också opinionen för första gången att svänga till förmån för den antikvariska synen på monumenten.278 Det var många tyskspråkiga teoretiker som vid denna tid stödde den linje som ibland slagkraftigt formulerades Konservieren – nichts restaurieren! Gemensamt för dem alla var avvisandet av 1800-talets restaureringspraxis.279 En av dem var arkitekten och konsthistorikern Albrecht Haupt, som förespråkade att ett monument skulle bevaras i dess befintliga tillstånd och att de ändringar det gått igenom hörde till dess väsen. Varje verk var unikt i sin individuella karaktär.280 Det som debattörerna ställde sig avvisande till var rekonstruktion, arkitekternas tolkning av ett tidigare, ofta förment ursprungligt stadium i byggnadens historia. Där arkitekterna själva menade sig genom-

Staden Heidelberg i Baden-Würtenberg på 1880-talet. Slottet på berget spelade en huvudroll i restaureringsdebatten vid 1900-talets början. Foto Carl Curman, Riksantikvarieämbetet.

72 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK föra ett återställande, ansåg allt fler debattörer med konsthistorikern Georg Dehio att de i själva verket sysslade med förfalskning. Begreppet ”återställande” var centralt i restaureringssammanhang från tidigt 1800-tal och framåt. Oftast handlade det om ett återställande av den ”ursprungliga” arkitekturen. En grundläggande åtgärd blev då att av- lägsna alla de tillägg som genom historien tillfogats byggnaden. Inred- ningar i renässans, barock och rokoko, konsthistoriska epoker som betraktades som förfallsperioder, ersattes av nyromanska eller nygotiska inredningar. Även hela byggnadspartier kunde rivas och ”återställas” till ett tidigare stadium.281 Bland konsthistoriker framfördes nu istället uppfattningen att en återställd medeltid inte avspeglade ett medeltida tillstånd, utan istäl- let bara visade upp 1800-talets bild av medeltiden.282 Alla tillägg från olika tider borde istället bevaras, så att byggnaden själv skulle kunna vittna om sin historia.283 Kring sekelskiftet var också principen om alla konstepokers lika värde, som bland annat framförts av den österrik- iske konsthistorikern Alois Riegl, nästan allmänt godtagen.284 Istäl- let för att se vissa perioder som förfallsperioder och andra som guld- åldrar, som låg nära till hands för den normativa estetiken, kunde man efter Riegl istället betrakta konsten som ett uttryck för en tid och en kultur.285 Därigenom skapades större förståelse för tidigare föraktade perioder i historien.

En förändrad konstsyn Genom den västeuropeiska, framför allt den tyskspråkiga debatten, lades alltså grunden för det förakt för 1800-talets nystilsarkitektur som sedan blev så betydelsefullt i den svenska restaureringspraktiken. Föraktet fördjupades också under inflytande av den förändrade konstsyn som 1900-talet medförde. Denna innebar, bland mycket annat, att självständigt konstnärligt skapande kom att ses som motsatsen till imitation och kopierande.286 Kritiken av stilrestaureringarna gick hand i hand med kritiken av stilarkitekturen och sammanföll därmed också med de krav på en ny arkitektur som den förde med sig.287 Men den modernistiska konstsynen innebar också att medeltiden upphöj- des till konsthistoriens mest uppskattade period. En viktig förespråkare för en ny arkitektur var Hermann Muthe- sius, engelskinfluerad tysk arkitekt och skriftställare samt en av ini- tiativtagarna till Deutscher Werkbund.288 Muthesius är känd som en av modernismens pionjärer. Mindre omskrivet är hans engagemang i restaureringsdebatten och hans uppfattning – i Morris efterföljd – att förnyelsen av konsten borde ta sin utgångspunkt i medeltiden. Muthe- sius utgav 1902 skriften Stilarchitectur und Baukunst. Den fick stort inflytande även i Sverige där den utkom 1910. För Muthesius framstod medeltiden som en av arkitekturhistoriens blomstringsperioder. I den

73 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

gotiska arkitekturen ansågs de olika konstformerna på ett naturligt sätt ha samverkat och utgjort en väl integrerad konstnärlig helhet i arkitekturens hägn.289 Denna enhetlighet ansågs ha gått förlorad under renässansen. Då hade måleriet och skulpturen frigjort sig och istället etablerats som självständiga konstarter. Detta var också en tid som ut- märktes av social söndring, något som resulterade i att den folklighet som enligt Muthesius utmärkt gotiken, nu gick förlorad. Konsten blev istället ett uttryck för bildning.290 Romantikens återupptäckt av medeltiden vid slutet av 1700-talet hälsade Muthesius som den nordiska egenartens och den germanska andans återfödelse. Men genom ”restaureringsvurmens” inriktning under 1800-talet på att omhänderta medeltida byggnadsverk, ansåg han att medeltidsintresset urartat i barbari och förstörelse av historiska värden. Den slutsats som Muthesius drog av stilrestaureringarna, var att det överhuvudtaget inte är möjligt att skapa konstverk i en annan tids anda.291 Detta förde honom över till kritiken av 1800-talets stilarkitektur. Det förfall och den förvirring som han ansåg känneteckna seklets konstnärliga tillstånd, gjorde att han karakteriserade epoken som ”det konstnärliga kaoset”.

Likt en hungrig hjord afbetade arkitekter och konsthandtverkare under de sista två årtiondena af det sistförflutna århundradet all den förebildsväxtlighet, som den efter den tyska renässansens följande utvecklingsperioden sett spira. En ovärdig jakt begynte, under hvilken senrenässans, barock, rokoko, zopf och empire i samma grad afslaktades, men efter en kort blodsugningstid kastades allt på skräphögen.292 Detta århundrade, som i arkitektoniskt hänseende kan kännetecknas som det kaotiska stilvirrvarrets tid, har åtminstone haft det goda med sig, att man under detta lärt sig inse stilsträfvandets värdelöshet. Vi ha nu kommit så långt, att vi ej en gång räkna en skickligt gjord tillämpning af en historisk stilarkitektur som en förtjänst, värd vårt intresse. Det anses numera fastslaget, att ingen af de gamla arkitekturstilarna lämpar sig som nutidsstil, att ingen af dem är lifskraftig nog att läggas till grund för modernisering.293

Även den samtida jugendstilen förkastades av Muthesius. Den betecknades som ett meningslöst experiment ”som söker en modern stils väsen däri, att på den gamla organismen klistras modernt stiliserade blom- och bladmotiv”.294 Det Muthesius istället propagerade för var en konstnärlig äkthet, där överensstämmelse mellan ”väsen och form” råd- er och där byggnadens gestalt är ett ärligt uttryck för dess ändamål.295

Teori och praktik i Italien Som redan framgått var Italien vid sidan om Tyskland en ledande nation inom restaureringsteori och monumentvård i Europa. Om in- flödet från den tyskspråkiga debatten till Sverige var mer allmänt, så

74 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK var inflytandet från Italien mer specifikt och förmedlades genom Si- gurd Curman. Arkitekturhistorikern Anders Åman har i sin biografi om Curman visat, att det under den bildningsresa som denne företog i Europa 1903–1905 i första hand var den praktiska erfarenheten som intresserade honom, medan teori och ideologi kom i andra hand.296 Ge- nom Curmans referat från Venedig är det också möjligt att få en bild av det som i den teoretiska debatten sällan berörs, nämligen hur restaureringar i praktiken genomfördes. Italiens store restaureringsideolog var vid tiden för Curmans resa arkitekten Camillo Boito som 1883 utformat en inflytelserik restaureringsdoktrin, sammanfattad i sju punkter. Samtliga hade tidigare förekommit i den internationella debatten. Men genom Boito fick de ny aktualitet och började tillämpas. Restaureringen av S. Maria in Cosmedin i Rom 1894–99 ses som ett mönsterexempel på ett arbete i Boitos anda.297 Boito förespråkade en restriktiv syn på restaurering. Han ansåg att det var bättre att förstärka än reparera, bättre att reparera än restaurera. Ett restaureringsprogram skulle grundas på såväl noggranna byggnadsarkeologiska studier som arkivforskning. Innan programmet upprättades skulle även objektets fortsatta användning vägas in. Res- taureringen skulle dokumenteras noggrant, i en tryckt skrift efteråt och med en inskrift på byggnaden. Senare tillägg skulle respekteras som integrerade delar av byggnadsverket. Tillbyggnader skulle helst undvikas, men om de måste utföras, skulle de ges en modern form och byggas i moderna material. Rekonstruktioner kunde accepteras om de utfördes i en förenklad form. Nytt skulle kunna skiljas från gammalt. Den restriktiva synen på rekonstruktioner som fanns i både Tysk- land och Italien ställdes dock på svåra prov när det kom till mötet med den praktiska verkligheten. Kampanilen i Venedig, som störtat samman 1902, rekonstruerades under de närmast följande åren. Men innan dess fördes en intensiv internationell debatt. Vissa debattörer an- såg att en rekonstruktion utifrån ett historiskt perspektiv skulle vara värdelös och att kampanilen istället kunde byggas upp som ett modernt verk. Andra ansåg att det med tanke på byggnadens symbolvärde och betydelse för stadsbilden var nödvändigt att göra avsteg från principerna.298 Curman kommenterade diskussionen i sin rapport från ”De senaste restaureringsarbetena i Venedig”:

Undantag måste alltid finnas äfven från de sundaste principer. Och att i detta fall ett undantag måste göras, det torde alla vara villiga att erkänna, som en gång sett Marcuskampanilens silhuett teckna sig mot den blåa luften, bildande accenten, utropstecknet för det måleriska jubelrop, som brusar en tillmötes vid åsynen av Marcusplatsen.299

Curman rapporterade utförligt från restaureringen av S. Maria Glo-

75 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

riosa dei Frari som genomfördes under arkitekten Max Ongaros ledning och som han betecknade som representativ för de samtida restaureringsprinciperna i Venedig. På grund av lagunstadens insta- bila grundförhållanden hade många byggnadsverk skador som krävde omfattande förstärkningar. Vid kyrkan gjordes sådana med hjälp av moderna material och tekniker. Grundförstärkningar skedde genom pålning och pågjutningar av betong. Murar och valv stabiliserades genom att ett tidigare ankarsystem återuppfördes. Detta var från början uppbyggt i trä, men byggdes nu av järnankare som kläddes in för att ge intryck av trä.300 Detta förfaringssätt låg i gränslandet för vad som ansågs tillåtet. Enligt Boitos restaureringsdoktrin skulle nytillfogade delar kunna särskiljas. Att reparationer skulle ske i avvikande material rekommenderades även av de tyska teoretikerna.301 Användning av moderna tekniker och material sågs däremot inte som något problem. Curman redogjorde för ett planerat projekt som diskuterades under hans besök i staden: att riva och återuppföra det valv som pryddes av bröderna Zuccatis mosaiker över huvudingången till S. Marco. Mosaikerna skulle efter ingreppet kunna återmonteras utan att några skador syntes. Ytskiktet, ”konstverkets öfverhud” skulle därigenom räddas. Detta ansåg Curman vara huvudsaken. För behandlingen av ytskikten utvecklades i praktiken nya metoder. För att säkra mosaiker fixerades delar genom insprutning av flytande cement. Ytorna rengjordes däremot enbart med ljummet såpvatten.302 Under 1800-talet hade det vanliga förfaringssättet i Europa varit att murytor, skulptur och ornamentik ”friskades upp” genom att ytorna renhöggs eller skrapades rena. Även exempelvis profileringar ren- höggs, vilket kunde innebära att deras mått tunnades ut.303 I S. Maria Gloriosa dei Frari rengjordes murarna från äldre kalkfärgslager och kolonner och andra delar borstades rena, men renhöggs däremot inte, vilket Curman särskilt betonade.304 De dekorationsmålningar från vitt skilda perioder som framträtt tilläts verka sida vid sida, utan krav på stilrenhet eller ”uppfriskning” av färgen.

Idéerna förmedlade till svenska förhållanden Sigurd Curmans insats för den teoretiska nyorienteringen i Sverige brukar framhållas som epokgörande. Men det brukar också nämnas att hans texter rent idémässigt inte var särskilt originella. Mycket av det som Curman förde fram var redan allmängods även i Sverige.305 Även som praktiserande restaureringsarkitekt fick Curman normbil- dande betydelse.306 De lärdomar han förde med sig omsattes i praktiken genom hans egna restaureringar. Enligt hans metod skulle byggnaden sättas i stånd att med bibehål- len autenticitet själv berätta sin historia. Detta skedde genom att olika förändringsskeden bevarades eller återupprättades genom att tas

76 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK fram, om de doldes av senare förändringar. Funktionen skulle tillgodoses genom varsamma förändringar. Men restaureringen skulle också utformas med en estetisk helhetsverkan som slutmål. Denna helhetssyn motiverade ofta stora omgestaltningar av kyrkorummet.307 Restaureringen av Strängnäs domkyrka 1907–1910 har gått till historien som det tillfälle där Curman som amanuens i Överintendent- sämbetet för första gången kunde överföra idéerna till den praktiska byggnadsvården. Som Vitterhetsakademiens kulturhistoriske kontrollant fick han i samarbete med arkitekten Fredrik Lilljekvist till- fälle att pröva teorierna i verkligheten. Tillsammans med bland andra konservatorn C.L. Lundin utarbetade han här den metod för restaurering av kalkmålningar som bildade norm.308 Restaureringen har kallats den första byggnadsarkeologiska restaureringen, eftersom den grundades på ett noggrannare studium av byggnaden än någonsin tidigare skett.309 Resultatet är restaureringsteoretiskt intressant också därför att det präglas av dialogen mellan två olika synsätt. Å ena sidan den kulturhistoriske kontrollantens, Curmans, som såg till att den så kallade kärnkyrkans sydportal inte kompletterades, utan tilläts att genom frampreparerade fragment själv berätta sin historia. Å andra sidan restaureringsarkitektens, Lilljekvists, som lät rekonstruera nordportalen så som det hölls för troligt att den kunde ha sett ut. Rummets helhetsverkan förändrades totalt. Flera olika byggnadsperioder fram- trädde sida vid sida. Det som försvann var nyklassicismens tolkning av det medeltida kyrkorummet: de vitkalkade väggarna, tillsammans med en kolonnuppställning av Carl Fredrik Sundvall från 1800-talets första hälft och en sluten bänkinredning. Det som kom istället var frilagda, röda tegelmurar och medeltida kalkmålningar, ett återinsatt medeltida altarskåp samt en ny, enhetlig inredning i jugend med öppna bänkar.310 Att döma av debatten gick omställningen till en ny hållning i restau- reringsfrågan i Sverige relativt friktionsfritt. I det svenska meningsut- bytet märks i detta skede inte det uppskruvade tonfall som präglat den europeiska debatten, utan samtalet skedde i en mer lågmäld form.311 Här uppstod inte heller den motsättning mellan arkitekter och konsthistoriker som varit en drivkraft för debatten i Tyskland.312 Tvärtom var arkitektkåren drivande i strävan att förverkliga den nya inriktningen.313 I jämförelse med den ställning som Curman innehar i historieskrivningen, framstår arkitekten Axel Lindegren som en något förbisedd aktör i den restaureringsteoretiska diskursen. Han omnämns ibland som översättare av Hermann Muthesius verk Stilarchitectur und Baukunst, på svenska Stilarkitektur och byggnadskonst (1910).314 Men hans verksamhetsfält och inflytande var större än så. Lindegren var

77 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

Ovan vänster. Strängnäs domkyrka. Nordportalen i kyrkans äldsta del, som rekonstruerades av Fredrik Lilljekvist. Foto Helge Linde 1909, Riksantikvarieämbetet. Ovan höger:. Strängnäs domkyrka. Den äldsta kyrkans sydportal kompletterades inte, utan tilläts att genom frampreparerade fragment själv berätta sin historia, i enlighet med Sigurd Curmans restaureringssyn. Foto Carl R. af Ugglas 1910, Riksantikvarieä- mbetet. Nedre bild: Strängnäs domkyrka. Vid restaureringen 1907–1910 togs de röda tegelmurarna och de medeltida kalkmålningarna fram, ett medeltida altarskåp återinsattes i koret och en ny jugendinredning tillkom. Foto Alf Lindhe 1911, Riksantikvarieämbetet.

78 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

Strängnäs domkyrka. Före restaureringen var kyrkorummet vitkalkat och koret pryddes av en kolonnuppställning av C.F. Sundvall från 1800-talets början. Foto Riksantikvarieämbetet.

79 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

på 1910-talet arkitekt vid Överintendentsämbetet, beläst och berest och väl insatt i särskilt den tyska konstteoretiska debatten. Hans mest kända byggnadsverk är förmodligen KFUM i Uppsala (1911). Han restaurerade dessutom ett fyrtiotal kyrkor, bland dem Stora Tuna kyrka i Dalarna samt ägnade sig åt bildkonst och möbeldesign.315 I detta sammanhang är dock hans verksamhet som kulturskribent av störst intresse. Lindegren skrev bland annat en utförligt inledning till sin översättning av Muthesius. Han skrev artiklar om estetik i dags- pressen och höll offentliga föredrag. Flera av hans texter publicerades också i bearbetat skick i skriften Konsten och samhället: Vardagslivets estetik med flera uppsatser (1913) som kan ses som hans estetiska program. Som en röd tråd löper genom hans skrifter visionen om en ny ”tidsstil”. Denna förhoppning delade han med många andra av tidens debattörer.316 Den gällde alltså inte enbart en ny arkitektur, utan en ny enhetlig stil för den nya tiden. Lindegren menade att:

Under varje nytt skede i den mänskliga kulturens utveckling antager sam- hällslivet genom påverkan av olika omständigheter en viss yttre hållning, en typisk säregenhet, sin allmänna stil. Vid denna stilbildningsprocess spelar numera av de bildande konsterna endast arkitekturen någon mer betydande roll, ehuru, som det visat sig även denna konst i sin ordning är mera emotta- gare än givare i det berörda hänseendet. Övriga konstarter, poesi, och skön- litteratur ej ens undantagna, scenisk konst, danskonst, konsthantverk, ha däremot var sin stora andel i den stilistiska omvandlingen. Men även och ej minst sätta hantverkskonsterna av högre och lägre art och den mekaniska in- dustrien sin prägel på livet och uppfattningen av detta liv.317

Den föreställning om att historien fortskrider som en utvecklingsprocess, som Lindegren gav uttryck för, fanns även hos Muthesius men gick framför allt tillbaka på Riegl. Drivkraften i utvecklingen var enligt Lindegren en ”urdrift” som han benämner försköningsbegäret.318 His- torien ses i ett evolutionistiskt perspektiv, men utvecklingen är samtidigt cyklisk. Sedd i detta perspektiv var det sena 1800-talets konst enligt Lindegren en degenererad period. Vid det tidiga 1900-talet fanns däremot mycket som talade för att konsten var inne i en uppgångsperi- od. Den svenska konsten var i Lindegrens samtid ofullgången, men han förutspådde att den så småningom skulle kulminera i ett nytt, enhetligt konstutövande, en ”konstnärlig allmänanda”.319 Lindegren tänkte sig att ”nationalkänslan” nu skulle återuppväckas och att Sverige som nation skulle söka en enhetlig plan för att lösa aktuella samhällspro- blem. Det offentliga samhället, staten och kommunerna, förutsattes ta ett större ansvar för konstens fortbestånd, främst genom den monumentala konsten, måleri och skulptur, i samband med uppförandet av offentliga byggnader. Till detta samhällsansvar för konstutövningen inberäknade han också fornminnesvården, som han ofta benämnde

80 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK arkitekturminnesvård. Konsten hade enligt Lindegrens uppfattning en social uppgift och dess uppdrag vidgades när utvecklingen gick mot ett mer demokratiskt samhälle. Då borde konsten också bli en i bästa bemärkelse folklig angelägenhet.320 Begreppet ”stil” hade för Lindegren en normativ innebörd. Att ha stilkänsla, var att ha smak, och då i betydelsen god smak. En ”naturlig känsla för stil” var med andra ord en estetisk instinkt som var mer utvecklad hos vissa individer än hos andra.321 För dem som var mindre lyckligt lottade, gällde att följa de goda exemplen. God smak och stilkänsla kunde ”förvärvas genom övning, träning, uppmärksamhet och intresse”.322 Lindegren framstod i detta som representativ för sin tid. Det finns otaliga exempel på smakfostran i tidens kulturliv.323 Det är dock svårt att avgöra i vilken utsträckning Lindegren lästes av samtiden. Ett mått på hans framgång kan kanske vara att han var en av endast tre samtida kulturpersonligheter som omnämndes i Ellen Keys Skönhet för alla (1918). De andra var Carl Larsson och Verner von Heidenstam.324 Med Key delade Lindegren intresset för vardagslivets estetik, som också var titeln på en av hans artiklar. Som Key ansåg han att det ändamålsenliga var det sköna och att det sköna var till för alla, att konsten borde bli folkets egendom. I Ruskins efterföljd såg såväl Lindegren som Key konsten som en kraft som kunde bilda och förädla människan.325 Axel Lindegrens arkitektursyn utgick från föreställningen om en tidsstil och från uppfattningen om att i bildandet av en ny sådan, borde arkitekturen inta en ledande ställning.326 Han intog en polemisk, ned- låtande attityd till det sena 1800-talets arkitektur och menade att ”den urartade till något av det mest ledsamma, andetomma och banala, som denna för försimpling lätt utsatta konst någonsin förfallit till”.327 I sin inledning till Stilarkitektur och byggnadskonst underströk han Muthe- sius avståndstagande och förmedlade synen på även jugendstilen som ett dekadent fenomen.328 Lindegren trodde att den konstnärliga förnyelse som nu skulle komma, istället skulle vara ett uttryck för samhällets praktiska behov.329 Efter nedgångsperioden kunde byggnadskonsten nu söka näring i de ”moderna nationalitetssträvandena” och från lokala traditioner. De gamla, svenska byggnadsverken framstod enligt Lindegren för samtiden alltmer som värdefulla dokument. I den enkla, lantliga byggnadskonsten fanns goda förebilder. De kunde hämtas från såväl enkla lant- kyrkor som från den traditionella agrara bebyggelsen.

Restaureringsideologin i ett svenskt sammanhang Ett årtionde in på det nya seklet var de nya förhållningssätten till bygg- nadsvård, såväl som till stilarkitekturen och de äldre stilrestaureringarna väl etablerad, men enbart inom en snäv elit. För att kunna för-

81 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

verkliga idéerna gällde det nu att föra ut dem till en bredare allmänhet. När det gällde kyrkorestaureringar var det särskilt prästerskapet som måste nås. Detta skedde också genom ett brett upplagt inventerings- och upplysningsprojekt.330 Även i förmedlandet av den nya restaureringssynen gjorde Axel Lindegren en tidig insats. I Konsten och samhället (1913) framhöll han fornminnesvården som en av det ”moderna samhällets viktigaste an- gelägenheter”. I en översikt över 1800-talets restaureringsmetoder beskrev han företeelsen som hänsynslös och principvidrig. Han citerade den tyske konsthistorikern Cornelius Gurlitts skrivning om 1800-talets monumentvård som förfalskning och sammanfattade konsekven- serna för eftervärlden:

Beklagligare än förfalskningen av ett monument är förintelsen. Denna är av tvåfaldig art: den brutala demoleringen, undanrödjandet av ett minnesrikt monument och den pietetlösa, takt- och kärlekslösa omvandlingen, den totala moderniseringen.331

Axel Lindegren skrev också den första skrift som förmedlade den nya synen på kyrkorestaureringarna i en mer praktisk bemärkelse. Den utkom 1917, samma år som Kungl. Byggnadsstyrelsen bildades. Den hade det uttalade syftet att nå ut till landets präster. Förutom att redogöra för hur församlingen i framtiden förväntades hantera förändrings- ärenden, både formellt och praktiskt, förmedlade skriften också det nya ideologiska förhållningssättet gentemot byggnadsverken.332 Som en primär grundsats citerades den kungliga preussiska förordningen från 1843 (s. 71), som allmängiltig för en god arkitekturminnesvård. Som exempel på perioder som förbrutit sig mot denna, anförde Lin- degren de omgestaltande restaureringar som utförts under senare delen av 1800-talet, då man ”ansåg sig berättigad att blott man höll sig till en viss historisk stil få otvunget i denna stil nyskapa och förändra på bekostnad av det kvarvarande gamla, äkta och stämningsmättade”. Han talade inlevelsefullt om den sorg man i fackkretsar upplevt inför de felsteg som begåtts och hur denna fördjupats till en känsla av att den nuvarande generationen har ett ansvar gentemot kommande, att ”försona vad som brutits och söka uttänka medel att förhindra ett åter- upprepande av missgreppen”.333 Enligt Lindegrens uppfattning måste varje förändring i en historisk byggnad utgå från ett praktiskt behov. Han betecknade det som en ”missriktad skönhetssträvan” att alltför kritiskt granska gamla monument och menade att hans egen samtid saknade förutsättningar att förstå äldre tiders konst. Frågan om fult eller vackert borde därför inte ställas. Det var inte på estetiska grunder urvalet av vad som skall bevaras skulle göras. Istället borde en församling ”bevara allt som bevaras kan av det, som vittnar om framfarna tiders smak, hantverksskicklig-

82 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK het och av helig känsla buren offervillighet”.334 Man borde heller inte sätta likhetstecken mellan förnyelse och försköning. Detta ”är särskilt farligt i tider, då den allmänna stilkänslan delvis ännu befinner sig på ett outvecklat stadium, och konstalstringen ännu står under inflytande av en omogen, på sig själv osäker konstuppfattning”.335 När det gäller Lindegrens inställning till kyrkorestaureringar är det uppenbart att det givetvis handlar om pietet mot det förgångna och omsorg om äktheten i byggnader, konst- och kulturhistoriskt värde- fulla föremål och inredningar.336 Men det handlar även om estetik. Och med tanke på hans låga värdering av den samtida smaken och hans förväntningar om en ny tidsstil, var det enligt hans åsikt viktigare att församlingarna ägnade sig åt vård och underhåll, än åt större omskapande förändringar.337 För det finns enligt Lindegren i kyrkorestaureringar alltid en mot- sättning mellan den historiska kunskapen och den konstnärligt ar- betande arkitektens självständiga fantasi. Hur arkitekten än uppfattar sin uppgift så är denne ändå alltid bärare av sin tids konstnärliga ideal. Det som blir till i en restaurering bär därför alltid prägel av sin tids smak.338

De gamla kyrkornas karaktär av levande byggnadsverk, av ombildningsbara monument modifierade allt efter de med kulturens framsteg växlande beting- elserna för deras ändamålsenliga användning, ställer dem i ett visst intimt förhållande till tidskonsten, till tidssmaken och tidsstilen.

Organisation och lagstiftning Viktigt inför framtiden var att det inom kulturminnesvården vid denna tid inte gjordes något eliturval av vilka kyrkor som skulle skyddas. Det budskap som framfördes, och som också Axel Lindegren förmedlade, var att när det rörde det kyrkliga kulturarvet var allt av intresse. Det kyrkliga kulturarvet som helhet betraktades som oersättligt ur ett nationellt perspektiv och skulle säkerställas genom att restaureras utan att förvanskas. Detta var en viktig utgångspunkt för det organisations- arbete som följde. År 1917 ombildades Överintendentsämbetet till Kungliga Bygg- nadsstyrelsen. En ny instruktion som trädde i kraft året därpå fö- reskrev ett ordnat samarbete med riksantikvarien. Byggnadsvårds- ärendena handlades inom Byggnadsstyrelsen av den kulturhistoriska byrån, allmänt känd som K-byrån, vars första chef var Sigurd Curman. Arkitekten Ragnar Hjorth blev nytt byggnadsråd och chef för K-byrån 1923, när Curman lämnade Byggnadsstyrelsen för att istället bli riksantikvarie. Det nya, moderna ämbetsverket Riksantikvarieämbetet som leddes av riksantikvarien inrättades 1938. Men redan före 1938, när Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvi- tetsakademien hanterade frågorna, hade en specialisering skett. 1917

83 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

anställdes arkitekten Sven Brandel för att biträda riksantikvarien vid handläggning av byggnadsärenden. Därmed tillfördes akademien en kompetens som tidigare saknats. En informell byggnadsvårdsavdel- ning tillkom senare under ledning av Brandel, som blev extra antikvarie och föredragande i byggnadsärenden 1925.339 Som chef för K-byrån presenterade Curman i en kortfattad text i samband med utställning- en för äldre kyrklig konst i Uppsala 1918, den då etablerade synen på kyrkorna som kulturarv och informerade om hur kyrkoärendena i framtiden skulle handläggas.340 De nya restaureringsidéerna kodifierades i ny lagstiftning 1920. I Kungl. Maj:ts kungörelse med föreskrifter rörande det offentliga bygg- nadsväsendet fastställdes att reparations- och underhållsarbeten inte skulle syfta till att återställa en byggnad till nyskick, utan utföras så att dess ålderdomliga karaktär och patina bevarades.341 Lagstiftning- en förenklade en tidigare mycket krånglig handläggning och reglerade ansvarsfördelningen mellan myndigheterna. Nu skulle rivnings- och restaureringsärenden granskas av Byggnadsstyrelsen och riksantikvarien gemensamt. Byggnadsstyrelsen skulle fastställa förslag och ritningar. Enbart i de eventuella fall där styrelsen och riksantikvarien var oeniga, måste avgörandet fällas av Kungl. Maj:t. Den nya lagen ga- ranterade de myndigheter som handlade arkitektoniska och antikvariska frågor inflytande. Även domkapitlens rätt att yttra sig över förslag skrevs in i lagtexten. Det ankom på Byggnadsstyrelsen att inhämta vederbörande domkapitels syn på om det ur kyrklig synpunkt fanns något att erinra mot föreslagna åtgärder.342 Lagstiftningen gav även Byggnadsstyrelsen möjlighet att tillsätta en kulturhistorisk kontrollant, som kunde utöva tillsyn över det praktiska restaureringsarbetet. Denne hämtades från den regionala organisationen och var i allmän- het tjänsteman vid länsmuseet.343 Den nya ordningen avsåg att skydda objekten, men innebar samtidigt att församlingens handlingsfrihet begränsades. När det gällde restaureringar måste församlingen göra en anmälan till Byggnads- styrelsen innan någon bindande åtgärd vidtagits. Om den planerade åtgärden var omfattande eller berörde kulturhistoriska, konstnärliga eller tekniska aspekter, skulle Byggnadsstyrelsen och riksantikvarien gemensamt ombesörja en undersökning. Om det var nödvändigt skulle frågan utredas på plats. Myndigheterna skulle sedan, i samråd med församlingen, upprätta ett program för hur ett åtgärdsförslag skulle se ut. Församlingen kunde därefter låta en kompetent person samman- ställa ett slutgiltigt förslag. Det ålåg Byggnadsstyrelsen att ge förslag på lämplig arkitekt om församlingen så önskade. Även detta gav myndigheten möjlighet att styra händelseförloppet. Under en ganska kort period lyckades alltså kulturminnesvården driva igenom en radikal nyorientering. Det finns dock tecken på att

84 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK det inte skedde utan motstånd. På 1920-talet fördes inte längre någon principiell restaureringsdebatt utan arkitekter, antikvarier och mu- seimän i bredare bemärkelse var nu eniga om metoderna. Men inom Svenska kyrkan uppstod en opposition, som hävdade att de utomkyrk- liga myndigheternas inflytande var alltför stort. Den debatt som utbröt 1927 har analyserats tidigare och här skall därför enbart lyftas fram den aspekt av debatten som rör restaureringsprinciperna.344 Det som föranledde debatten var en skrivelse som inlämnats som motion till ärkestiftets prästmöte 1927. Den var författad av kyrkoherde Gunnar Rydeman i Veckholm, Uppland. Rydeman förespråkade en återgång till de gamla restaureringsprinciperna, där inventarierna återfördes till det som man uppfattade som ursprungligt skick. Han avfärdade det antikvariska synsättet som en modenyck.345 Rydemans inlägg var till stora delar osakligt, men det är inte otroligt att hans svårigheter att acceptera det nya sättet att restaurera exempelvis medeltida skulptur var representativa för många ute i församlingarna. Han såg ett stort problem i att ”Den sunda uppfattningens fordran att en sak måste vara hel och icke visa uppenbara spår av tidens förstörel- se för att giva åsyftat intryck avvisas (av myndigheterna) liksom rätten att placera befintliga föremål efter eget omdöme” och accepterade inte ”senare tiders perversa smakriktning att se några skönhetsvärden i det trasiga, stympade och halvfärdiga”.346 Det förefaller sannolikt att den äldre stilhistoriska restaureringsmetoden hade en större folklig acceptans än den nya antikvariska metoden. Stilrestaureringarna var på det hela taget lättare att förstå, de resulterade i kyrkorum som var dekorativa, snygga och prydliga. För att tillgodogöra sig de nya restaureringsidéerna krävdes däremot vissa förkunskaper. Att acceptera, kanske så småningom till och med uppskatta avflagnade träskulpturer som inte på långa vägar motsvarade en oskolad församlingsmedlems uppfattning om vad som kunde betraktas som ett konstverk, krävde en viss ”konstförståelse” och därmed en viss smakfostran. Mot den bakgrunden blir Axel Lindegrens betoning av att urvalet av vad som skulle bevaras i kyrkorna inte fick göras på estetiska grunder mer begriplig (s. 82).

Restaureringsdoktrinen som praktisk handbok Som tidigare nämnts, var Sigurd Curman inte villig att uppställa någ- ra bindande grundsatser för restaurering. Han hade under sin euro- paresa erfarit hur de principfasta rekonstruktionsmotståndarna fått se slaget förlorat inför venetianarnas behov av märkesbyggnaden vid Markusplatsen. Sannolikt hade många med honom insett att det alltid skulle kunna uppstå praktiska situationer, där alltför fasta principer skulle kunna bli hindrande, istället för vägledande. Uppgiften att författa en handledning för restaurering av landets

85 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

kyrkor föll istället på arkitekten Erik Fant, elev och medarbetare till Curman. Enligt arkitekturhistorikern Lotta Gustafsson är det också troligt att det skedde på Curmans uppdrag.347 I jämförelse med Axel Lindegrens skrift, har Fants artikel ”Om moderna principer vid kyrkorestaureringar” (1922) mer karaktär av praktisk handbok.348 Den publicerades i Tidskrift för svensk hembygdsvård och fick stor spridning. Artikeln är värd ett närmare studium beroende på den enorma betydelse den fick för kommande kyrkorestaureringar, förmodligen över hela landet. Precis som Lindegren introducerar Fant den nya restaureringsmetoden genom att ta avstånd från den tidigare, om än i mildare ordalag. Han anser att stilrestaureringarnas resultat blev missvisande och fal- ska och att kyrkorna genom att ”återställas” till medeltiden miste sitt historiska värde, genom att mellanliggande perioders bidrag avlägsna- des. Det är enligt hans uppfattning främst genom att inte gå till väga på detta sätt som det moderna i den nya metoden ligger: ”Den moderna restaureringskonsten lägger stor vikt vid denna historiska sida av saken och söker så vitt möjligt att bibehålla och framhäva skilda tiders tillsatser och förena dem till en konstnärlig enhet”. Eftersom mycket gått förlorat blir uppgiften för dagens restauratörer därför att rädda vad som räddas kan: ”Man söker därför också i vår tid med all makt att taga reda på, skydda och tillgodogöra sig, vad som återstår, och på bästa sätt neutralisera begångna misstag” [min kursivering].349 Som Lindegren anser Fant att utgångspunkten för varje restaurering måste vara praktisk. Till skillnad från Lindegren anför han däre- mot inledningsvis inga särskilda estetiska preferenser, men betonar att om något helt nytt måste tillkomma bör man försöka ”sätta sin egen tids prägel därpå”. Däremot bör man avhålla sig från ”alltför extrema yttringar av den moderna konsten”.350 En tillbyggnad till en äldre byggnad är att föredra framför en nybyggnad.351 Som moderna grundprinciper framlägger han tre teser efter Sigurd Curman som Fant menar är användbara utgångspunkter för varje restaurering:

Vid uppgörande av ett restaureringsförslag gäller det först och främst att be- svara frågan: vad vill man åstadkomma genom restaureringsarbetet? Därpå svaras: Man vill 1) avlägsna alla de brister och olägenheter, som utgöra faror för kyrkans materiella bestånd 2) sätta kyrkan i stånd att på lämpligaste sätt fylla sitt nuvarande ändamål, därvid iakttagande att 3) låta kyrkan på ett så ärligt och tydligt men även så estetiskt tilltalande sätt som möjligt berätta sin historia och visa sina särdrag, varvid även senare tiders verk böra respekteras lika väl som de äldres, om de utgöra något karaktäristiskt för sin tid.352

Av den första principen följer att underhållet av kyrkan betonas. Un- derhållet skall dock ske med viss försiktighet. Genom hänsyn till bygg-

86 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK nadens patina värnas även dess historiska stämningsvärden. Det gäl- ler att skydda den så kallade ”överhuden”, det som senare tider skulle benämna ytskiktet. Det är enligt Fant brukligt att tjocka putslager av- lägsnas som vanligen tillkommit under 1800-talet. Därigenom fram- träder murarnas karaktär och materialitet. Ny puts kan därefter på- föras i tunna skikt, som låter murverkets ojämnheter framträda och därigenom förmedlar en ålderdomlig karaktär. Om ytan skall lämnas utan puts, bör den renborstas grundligt, men absolut inte renhuggas. Syftet är att låta den visa upp ”sin ärliga och ärriga men desto mera vördnadsvärda yta”. Interiört nytillkommen puts patineras lämpligen genom att brytas i grått eller gult. I den sista strykningen kan användas en mörkare färg, som ströpplas eller penslas över, så att bottenfärgen kan lysa igenom. Därigenom fås en mjukare och livligare yta, som inte ter sig alldeles nymålad, utan ansluter till stämningen i det gamla rummet. Fant pläderar för äkta material och framhåller att kyrkornas tak- täckning alltid skiljt sig från den profana bebyggelsens. Han framhål- ler kyrkspån som det allra lämpligaste. I nödfall kan tegel, skiffer eller plåt tänkas. Otänkbara är däremot modernare material som korruge- rad plåt och papp, samt imiterande material som cementtaktegel och eternitskiffer. När det gäller grundförstärkningar är dock moderna material inget hinder. Där är det lämpligt att använda betong.353 Av den andra principen, den om ändamålsenligheten, följer en mängd praktiska frågor gällande åtgärder som tas till för att förbättra bekvämligheten. Det handlar om moderna uppvärmningssystem, tät- ning av fönster, ombyggnad av bänkinredningar samt golvens beskaf- fenhet. De praktiska resonemangen blandas här med antikvarisk och estetisk argumentation. Om fönstrens värmeisolering skall förbätt- ras, kan detta ske genom insättning av nya innanfönster. Dessa bör då tillverkas med stora, odelade glas, eftersom dess verkan blir orolig om de indelas på samma sätt som ett smårutigt ytterfönster. Spröjsarna täcker då inte varandra, utan ger en splittrad effekt för ögat. Beträffande bänkinredningen framhåller Fant att de slutna bän- karna är ett karakteristiskt drag för den svenska lantkyrkan. Dessa ger kyrkorummet ett lugn och en värdighet som öppna bänkar inte kan ge. Bänkinredningen kan enkelt byggas om för att bli bekvämare och även radavståndet kan utökas. Bänkgavlarna eller -dörrarna får då breddas. Av utrymningsskäl bör dörrarna hängas så att de kan öppnas mot ut- gången. Tidigare har olika problem med de slutna bänkinredningarna påtalats. Det gällde exempelvis att dörrarna slamrade. Detta kan enligt Fant lätt avhjälpas genom att liten gummiplatta som dämpar ljudet fästs på gaveln. En annan fråga hade gällt golvkylan och svårigheten att få luften att cirkulera i den slutna bänkinredningen. Som svar på den problematiken rekommenderar Fant att även om stengolv läggs

87 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

i kyrkan, bör bänkkvarteren få trägolv. För en stenkyrka är för övrigt alltid stengolv att föredra, helst av stora kalkstensplattor som Fant anser värdigast. Om det ligger gravstenar i golven, föredrar han att dessa flyttas om de är utsatta för nötning. Att resa upp dem mot väggen är däremot inte lämpligt; de bör få behålla sin karaktär av täckplatta.354 Belysningsfrågan ses som både ett estetiskt och praktiskt problem. Fant menar att dessa två aspekter ofta hamnar i konflikt med varandra. Hans sympatier ligger hos det medeltida kyrkorummet: ”svagt be- lyst, nästan försänkt i halvmörker och med några ständigt brinnande ljuslågor i koret”, som han anser hade oöverträffade stämningsvärden. Enligt hans uppfattning har det protestantiska kravet att det skall vara möjligt att läsa i psalmboken medfört alldeles för ljusa kyrkorum. Sär- skilt eventuella gavelfönster i öster bör stängas av, genom att muras igen eller dämpas med färgat glas. Även i långhuset kan ljuset lämpli- gen dämpas genom insättning av så kallade antikglas. Fant inser det elektriska ljusets fördelar, men tycker att användan- det av elektrisk belysning i kyrkorummet är att driva moderniseringen alltför långt. Ett kyrkorum bör lysas upp av levande ljus. Återigen är det omsorgen om rummens stämningsvärden som gör sig påmind. Dä- remot kan det vara motiverat att diskret montera elektriskt ljus för att belysa ytor i skymundan, som i trapphus, på läktare och i sakristian.355 Den tredje principen gäller estetiska och antikvariska frågor. I dessa fall är det enligt Fant svårare att ge generella anvisningar. Utgångs- punkten bör vara den byggnadsarkeologiska undersökning som bör fö- regå varje restaurering. De spår av äldre lämningar som påträffas kan vara av intresse att visa upp, men detta bör då ske på ett estetiskt tilltalande sätt. Ett äldre, igenmurat fönster kan kanske inte tas upp helt, men dess form och läge i muren kan markeras. En eventuell grund av äldre kyrka kan representeras av diskreta markeringar i golvläggning- en. En tillbyggnad kan få framträda som en svag skuggning i putsen. En felande del i en portal kan lagas, genom att en ny del av samma material sätts in, men exempelvis skulpturala delar kompletteras inte, eftersom det sannolikt inte är känt hur de sett ut. En vittrad skulptur kan ersättas med en kopia och originalet kan då flyttas till en mer skyddad plats. Kopian måste i sådana fall märkas, så att den är lätt att urskilja. Ett listverk kan kompletteras, men måste då märkas med RN, för re- noverat.356 I fråga om restaurering av kalkmålningar understryker Fant att målningarna måste betraktas som historiska dokument. Han diskuterar problemet att församlingen och konsthistorikern ibland kan ha olika synsätt på hur målningarna skall restaureras och redogör därefter pedagogiskt för den restaureringsmetod som utvecklats efter sträng- näsrestaureringen. Fant betonar att detta är ett hantverk som endast ett fåtal specialister behärskar. Han är också noga med att påpeka,

88 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK att medeltida målningar enbart kan tas fram om kyrkan försetts med ett modernt uppvärmningssystem, eftersom kamineldning sotar ned interiören.357 Fant förordar också att framtagna kalkmålningar kompletteras med helt nya. Dessa bör då ansluta till de gamla målningarna, men samtidigt ha en tydligt modern karaktär.358 Kyrkans inredning diskuteras av Fant med tydliga preferenser för medeltiden, för stämningsskapande åtgärder samt med ett visst inslag av liturgiskt nytänkande i folkkyrklig anda. Altaret bör exempelvis placeras på en förhöjning för att få ett mått av monumentalitet. Den slutna altarringen kan frångås för att altarbordet inte skall skymmas och för att prästen skall kunna inträda mot altaret på ett värdigare sätt, rakt framifrån. Om församlingen äger ett medeltida altarskåp bör det återfå sin ursprungliga placering. Fant menar att principen ”var tid skall få visa sina karaktäristiska drag” kan motivera att ett senare konstverk av god kvalitet behålls. Men om ”altaret blott försetts med ett tarvligt träkors eller annan dekoration utan konstnärligt värde” är ett utbyte alltid befogat.359 Andra medeltidsföremål bör utplaceras så att de bidrar till utsmyckningen av kyrkorummet, triumfkrucifix gärna som på medeltiden på en tvärbjälke i triumfbågen. Liksom altaret bör dopfunten få en värdigare framtoning. Fant refererar till det medeltida bruket att ha dopfunten placerad i väster, nära ingången, där den stod eftersom det odöpta barnet inte kunde föras in i kyrkans heligare delar. Men han anser att denna placering idag inte är tillämplig, eftersom de flesta dopfuntar numera står i koret. Han föredrar särskilda dopkapell, men där detta inte är möjligt bör dopfunten ställas på ett fundament och gärna få en konstfull inramning av ett skrank eller ett utsmyckat lock. För föremål som inte kan placeras in i kyrkorummet föreslår Fant att ett litet kyrkomuseum inrättas på en avskild plats. Däremot bör inte kyrkorummet vara ett museum, utan föremål som ställs upp där bör alltid fylla en dekorativ eller symbolisk funktion.360 Målningen av den fasta inredningen är avgörande för helhetsintrycket. Fant förordar här en tillbakagång till ett tidigare stadium, till det marmoreringsmåleri som var vanligt på 1600- och 1700-talen, då inredningen var målad på ett diskret, men omväxlande sätt, ofta med inslag av förgyllda partier. Han framhåller att det bruk som var vanligt under 1800-talet, att måla inredningen i vitt, brunt eller i ådrad ekimitation, numera anses schablonmässigt och ovärdigt ett kyrkorum. Han betonar att måleriet är ett kvalificerat hantverk som bör utföras av experter. Dessa kan praktisera metoden att skrapa fram partier av äldre måleri, som därefter kan användas som förlaga för den nya målningen. Eller så kan äldre måleri i sin helhet skrapas fram och vid behov kompletteras. Gammalt trä som mörknat av ålder kan också få vara omålat, det tillför skönhetsvärden.361

89 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

Ramsta kyrka i Uppland byggdes 1925–1927 efter ritningar av Sven Brandel. Foto Sören Hallgren 1959, Riksantikvarieämbetet.

90 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

Erik Fants artikel var pedagogiskt och praktiskt inriktad och förmed- lade en restaureringsnorm, som i praktiken redan varit gällande ett tiotal år. Till sina beståndsdelar gick denna moderna restaureringsteori tillbaka till den tyska debatten omkring sekelskiftet, men det fanns inslag som var äldre än så. Fant framhöll exempelvis:

En idealisk restaurering är nämligen sådan, att, när man betraktar resultatet, bör man ej märka, att någonting är gjort vid kyrkan på långa tider, men ändå skall man ha känslan av att allt är välvårdat och ändamålsenligt.362

Då formulerade han som vi tidigare sett, en idé som funnits med i debatten åtminstone sedan 1843 (s. 71). Arkitekturhistorikern Lotta Gustafsson har pekat på det tvetydiga i citatet. Samtidigt som Fant förespråkade ett slags ideal av orördhet, motiverade hans restaureringsmetod mycket stora omgestaltningar.363 Det finns också uppenbara inslag av normativ estetik i texten, om än betydligt diskretare uttryckt än hos Axel Lindegren. Medeltiden och dess stämningsvärden är det mest eftersträvansvärda, 1600- och 1700-talets inslag föredras framför 1800-talets konst och inrednings- måleri, som avfärdas som ovärdigt, tarvligt, schablonmässigt och i avsaknad av konstnärligt värde. Fant förespråkar i princip att såväl 1800-talets altarutsmyckningar som dess interiörmåleri skall rensas bort. Men han uttrycker det lite försiktigt som att man bör ”neutralisera begångna misstag”.364 Erik Fants artikel var tillräckligt konkret för att användas som en handfast manual för kyrkorestaurering och så tycks den också ha an- vänts. Exempelvis genomfördes enligt Gustafsson under perioden 1917–1942 ett sextiotal restaureringar i Uppland i enlighet med Fants anvisningar. Hon karakteriserar resultatet som ett tema med variatio- ner, där rummen omgestaltades utifrån ett likartat tänkesätt och där- för uppvisar en viss enhetlighet. Men eftersom samtidigt varje byggnads särart framhävdes, blev resultatet ändå mångskiftande. Gustafsson påvisar också likheter mellan de restaurerade kyrkorna och exempelvis en nybyggd kyrka som Ramsta, uppförd 1925–27 efter ritningar av arkitekten Sven Brandel.365 Även min egen studie av restaurering av ödekyrkor, det tidiga 1900-talets stora fråga för kulturminnesvården såväl som för Svens- ka kyrkan, visar att det fanns en överensstämmelse mellan restaureringsideologin och de samtida, nationalromantiska arkitekturidealen.366 Ödekyrkorestaureringarna kännetecknas av att det var den autentiska byggnadskroppen, ärrad av mursömmar från tidigare ombyggnader och igensatta fönster, som skulle tala. Avtrycken av tidernas gång var en eftersträvansvärd kvalitet och därför värderades patinans subtila värden högt. Historien skulle levandegöras genom inventarier

91 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

från olika perioder. Det fanns också en strävan att förstärka de associ- ativa stämningsvärdena. Tidens mest uppburna kyrkobygge var Engelbrektskyrkan i Stock- holm, ritad av Lars Israel Wahlman och invigd 1914. Kyrkan ses som ett genombrottsverk för den nya nationalromantiska arkitekturen, den som slutligen bröt arkitekturens beroende av nystilarna och skapade en ny kyrkotyp för det moderna samhället.367 Engelbrektskyrkan var mest uppskattad, men inte först, det var Upp- enbarelsekyrkan i Saltsjöbaden (1913) ritad av Ferdinand Boberg i nära samarbete med ärkebiskopen Nathan Söderblom och konsthistorikern Johnny Roosval. Till samma syskonskara hör även Mast- huggskyrkan i Göteborg (1914) av Sigfrid Ericson och Högalidskyrkan i Stockholm (1923) av Ivar Tengbom.368 Att det finns ett estetiskt släkt- skap mellan tidens restaureringar och de fritt skapande arkitekternas kyrkorum och då särskilt Wahlmans, visade Göran Lindahl redan 1953.369 Arkitekturhistorikern Emilie Karlsmo har särskilt framhållit referensen till de restaurerade medeltidskyrkorna i Engelbrektskyr- kans dekorationsmåleri, men också analyserat kyrkorummet i relation till ungkyrkorörelsens folkkyrkotanke med dess betoning av försam- lingens gemenskap grundad på dopet.370 Om de restaurerade kyrkorna under denna period således kan för- stås som inflytelserika influenser för de nybyggda, så kan också sägas att förhållandet snart skulle vara det omvända. Med Engelbrektskyr- kan och hennes systerkyrkor övergick initiativet till nykyrkobyggan- det. Detta fick också konsekvenser för den fortsatta restaureringspraktiken, eftersom inspirationen till restaurering av historiska byggnader nu också kom att hämtas från nybyggda kyrkor.

1920-talets restaureringar Åren 1914–1922 restaurerades en av de viktigaste medeltidskyrkorna i Stockholm, Riddarholmskyrkan, franciskanernas klosterkyrka som sedan Gustav II Adolfs begravning 1634 använts som kunglig begrav- ningskyrka. Restaureringen föranleddes av att Livrustkammarens trofésamling, som förvarats där sedan 1817, flyttades 1906. Flyttning- en orsakade en debatt bland museimännen. Arkeologen Emil Ekhoff ansåg det pietetslöst att flytta bort de fanor och troféer som gett kyrkan karaktär och stämning av stormaktstid. Ett sådant förfaringssätt ansåg han inte som ett lämpligt sätt att hedra minnet av Gustav II Adolf, ”hvars lifsgärning utgjorde en märkessten i hela mänsklighet- ens utveckling och hvilken Nordtysklands folk ännu i dag skatta som en andlig befriare!” Mot Ekhoffs höga skattning av kyrkorummets

Engelbrektskyrkan i Stockholm ritades av Lars Israel Wahlman och invigdes 1914. Interiör mot öster, med kormålningar av Olle Hjortzberg. Foto Sören Hallgren 1969, Riksantikvarieämbetet.

92 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

93 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

nationalistiska symbol- och stämningsvärden anförde Livrustkam- marens intendent Rudolf Cederström en mer pragmatisk ståndpunkt; fanorna måste avlägsnas för att deras fortbestånd skulle kunna säk- ras. Han upplyste om att i kyrkorummet funnits 3 890 fanor uppsatta. De hade suttit så tätt att de gnidits mot varandra och på så sätt hade nötningsskador uppstått. Sommartid utsattes de också för fukt med mögelskador som följd. Om trofésamlingen efter konservering skulle kunna återföras, måste dessa olägenheter enligt Cederström först av- hjälpas.371 Riddarholmskyrkan restaurerades under ledning av arkitekten Gustaf Lindgren. Fuktproblemen avhjälptes genom installation av ett nytt uppvärmningssystem.372 Delar av trofésamlingen återinsattes efter konservering, men det rörde sig då endast om en bråkdel av samlingen. Sigurd Wallin, etnolog och museiman, karakteriserade den nya hängningen som ”luftig och genomskinlig”.373 Kring fanornas historiska betydelse för Riddarholmskyrkan rådde konsensus, men bevaran- deaspekten sattes i första rummet. I stora drag handlade restaureringen om att återställa kyrkorummets medeltida gestaltning. De bedömare som kommenterade restaureringen efteråt, förutom Wallin även arkitekten Erik Lundberg, var också nöjda med resultatet.374 Deras texter andas dock en viss ambivalens i konstaterandet att interiören nu har mer hållning av medeltid än som tidigare barock. Men, som Lundberg uttryckte det:

Detta har också under arbetets gång allt mer och mer blivit rättfärdigat, i det att kyrkan genom de upptäckter, som efter hand gjorts, måste betraktas som ett av landets viktigaste medeltida monument. Man kunde ju kanske tänka sig, att ett sådant byggnadsverk som Riddarholmskyrkan, där senare tiders tillägg dock äro lika betydelsefulla som den ursprungliga delen, ej skulle tåla vid ett återställande till det äldsta tillståndet utan betänkliga brytningar av helhetsverken. [sic!] Men detta har dock ej blivit fallet.375

Tack vare de noggranna byggnadsarkeologiska undersökningar som utförts och legat till grund för revideringar av den ursprungliga res- taureringsplanen ansåg Lundberg att man lyckats följa ”de anvisningar byggnaden själv efter hand lämnat”. De vetenskapliga undersök- ningarna genomfördes av Martin Olsson och publicerades 1918 och i Sveriges Kyrkor 1928–37. Denne var också Byggnadsstyrelsens och riksantikvariens kontrollant. Den kritik som Lundberg riktade mot restaureringen var nedtonad, men gällde de nytillkomna delarna av inredningen, sannolikt den vestibul och det vindfång som tillkom vid hu- vudentrén samt trappuppgången till orgelläktaren. Han betonade att nytillägg i en sådan interiör som Riddarholmskyrkans måste hålla en ”sådan kvalitet, att de kunna stå värdigt vid sidan av de gamla delarna, vilka här ofta äro av yppersta rang”.376

94 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

Om det rådde en viss tveksamhet till att omgestalta ett barockt kyrkorum till ett medeltida, så rådde det ingen osäkerhet om det riktiga i att rensa bort en nygotisk inredning från 1840-talet. Det som försvann var arkitekten Axel Nyströms restaurering från 1835–1846. Lundberg nämnde Nyströms insats och menade att den fortfarande präglade ex- teriören genom övre delen av tornet och gjutjärnsspiran. Men för att ”nå sitt mål har restaureringen måst avlägsna de höljen, varmed senare tider klätt den medeltida byggnadsstommen”.377 Dessa offer ifråga- sattes inte. Restaureringen av Riddarholmskyrkan genomfördes i enlighet med de nya antikvariska idéerna och den praxis som utarbetats i Sträng- näs.378 Det var ett objekt som passade principerna bra, det fanns en historia som kunde återkallas och inventarier som kunde levandegöra historien. Men de nya restaureringsprinciperna kom även att använ- das på objekt som de egentligen inte var anpassade för, exempelvis 1700- och 1800-talens stora nyklassicistiska kyrkobyggnader.379 Det antikvariska synsättet kunde med viss svårighet tillämpas på dem. Bäst gick det i kyrkor som haft en medeltida föregångare. Där kunde bevarade medeltida inventarier placeras in i kyrkorummet, som i Nordingrå kyrka i Ångermanland, där ett medeltida altarskåp upp- ställdes på altaret framför ett nyklassicistiskt arkitekturarrangemang från 1825. Många kyrkor anpassades också genom att den första färg- sättningen övergavs och rummen avfärgades i dovare toner.380 När det däremot kom till det sena 1800-talets nygotiska kyrkor, gav restaureringsideologin ingen vägledning alls. Nygotiken låg alltför nära i tid för att den skulle kunna anses ha några antikvariska värden och den representerade den stilarkitektur som sekelskiftets restaureringsdebatt kraftfullt tagit avstånd från. I jämförelse med medeltidskyrkorna framstod de nygotiska som ”oäkta”. De ansågs representera en banal smak och helt sakna stämningsvärden. Arkitekturhistorikern Krister Malmström karakteriserar denna åsiktsriktning som ”gotikhat” och citerar författaren och kritikern Tor Hedbergs uttalande från 1906 om arkitekten Gustaf Hermanssons två stockholmskyrkor Oscar (invigd 1903) och Sofia (byggd 1902–1906) som ”alster af en förtorkad, andelös och plebejisk smak”.381 Det som framstår som den för fortsättningen mest betydelsefulla restaureringen under 1920-talet var därefter Lars Israel Wahlmans restaurering av Oscarskyrkan i Stockholm 1921–22. Gustaf Hermans- son hade upprättat byggnadsritningar efter en arkitekttävling som hölls 1895–96. Ritningsförslaget hade redan på tävlingsstadiet kritise- rats för att vara fantasilöst och schablonmässigt. När kyrkan så togs i bruk framstod den för den införstådda publiken redan som en torftig representant för en föråldrad kyrkotyp. Endast femton år efter kyrkans invigning tog församlingen därför initiativ till att förändra interiören.

95 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

Uppdraget gick till Wahlman och Malmström anser att Wahlmans promemoria inför restaureringen även kan ses som nygotikföraktar- nas programförklaring, här med Malmströms sammanfattande formulering:

Kyrkorummet var alltför ljust, den polerade graniten i pelarna och armaturen i glänsande mässing alltför vulgär, glasfönster och dekor i kyrkorummet torftig. För att göra det som alltför profant uppfattade kyrkorummet mera religi- öst ville Wahlman ha ’förenkling, renhet i linjer, av utsmyckningen oberoende storhetsdrag, klarhet’.382

Wahlmans restaurering medförde en total omgestaltning av interiör- en. I Hermanssons gestaltning hade rummet präglats av en jämn och stark ljussättning och ett omfattande dekorationsmåleri hade gett rummet en färgrik kolorit. Inredningen var konsekvent nygotisk och ritad av Hermansson. Den innefattade bland annat en altaruppsats i vit marmor som tillverkats i Italien, en predikstol i ek och i korfönstret en glasmålning föreställande Jesu bergspredikan. I Wahlmans tappning fick rummet en mer dämpad ljussättning och en dunklare färgverkan. Restaureringens huvudnummer var den norske konstnären Emanuel Vigelands färgmättade, mörka glasmål- ningar som ersatte de tidigare klara fönsterglasen. Rummet ommå-

Oscarskyrkan i Stockholm ritades av Gustaf Hermansson och invigdes 1903. Interiör mot öster. Foto från samma år, Riksantikvarieämbetet.

96 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK lades i grå nyanser och pelarna av polerad, röd granit behöggs så att ytan blev matt och grårosa. Som ersättning för det dekorationsmåleri som utplånades, gjordes ny konstnärlig utsmyckning endast av koret, där dekorationsmålningarna utfördes av Filip Månsson. Stora delar av inredningen byttes ut och den nya inredningen präglades istället för nygotik av en elegant 20-talsklassicism, med inslag av vegetativa former i empire, jugend och medeltidsornamentik.383 Efter Oscarskyrkans restaurering blev det möjligt att se på kyrkorestaurering på ett annat sätt, än det som förmedlats av det tidiga 1900-talets teoretiker. Ett kyrkorum kunde nu omgestaltas för att anpassas till ett samtida arkitekturideal, en samtida smak. Anders Åman använder begreppet estetisk modernisering.384 I och med detta synsätt uppstod en markant skillnad mellan olika objekt. Den hade inte stöd i lagstiftningen, men blev en allmänt accepterad praxis. För äldre kyrkor gällde pietet, medan det sena 1800-talets kyrkor fritt kunde om- formas, utan att de myndigheter som ansvarade för bevakningen av kyrkornas kulturhistoriska värden hade något att invända. Tvärtom var utplåningen av nygotikens kyrkorum sanktionerad på allra hög- sta ort, av riksantikvarien Sigurd Curman, som tog starka intryck av Oscarskyrkans nya gestaltning och inte fann anledning att här ställa de krav på autenticitet som han gjorde i andra sammanhang. Den skyldighet som Curman ansåg att staten hade att vaka över kyrkorna och som enligt hans uppfattning motiverade kulturminneslagstiftningen, gällde ”naturligtvis våra gamla kyrkor. Samma skäl är givetvis icke tillämpliga på de nya”.385

Mot en ny tidsstil Efter första världskriget uppstod i Europa på nytt diskussionen om konservering respektive restaurering, men nu med helt nya förtecken. Krigets förstörelse medförde att fokus i diskussionen försköts från att gälla enstaka byggnader till hela stadsmiljöer.386 Vid en konferens i Aten 1931 formulerades för första gången ett internationellt manifest omkring byggnadsrestaurering. Mötet arrang- erades av International Museums Office (IMO), som bildats 1926 och var en föregångare till våra dagars International Council of Museums (ICOM) som tillkom 1946. Konferensen samlade 120 deltagare från mer än tjugo länder.387 Atendokumentet baserades till stora delar på den italienske arkitekten Gustavo Giovannonis restaureringsteori.388 I Atendokumentet återkom flera punkter från den tidigare europeiska debatten: kontinuerligt underhåll föredrogs framför restaurering; om restaurering måste ske, rekommenderades att historiska och konstnärliga tillägg från samtliga perioder skulle respekteras.389 Det betonades också att byggnadens användning var av betydelse för dess bevarande. Om den förändrades måste den nya användningen

97 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

vara förenlig med dess historiska och konstnärliga karaktär. De olika ländernas samhällsansvar för monumenten framhölls och det markerades särskilt att detta även gällde byggnader i privat ägo. Moderna material och tekniker ansågs användbara, särskilt nämndes armerad betong. Det hölls dock före, att vid förstärkningar kunde betongen döl- jas, detta för att monumentets karaktär skulle bevaras. När det däre- mot gällde användning av nya material i samband med konservering av ruiner, borde tilläggen gå att urskilja.390 Inga svenskar deltog i Atenkongressen 1931 och intresset för vad som försiggick i Europa på byggnadsvårdsområdet tycks ha varit svalt. Veterligen refererades Atendokumentet inte ens i fackpressen. Svens- ka arkitekter deltog däremot vid konferenser anordnade av CIAM, Congrès Internationaux d’Architecture, en internationell arkitektsam- manslutning, som även arrangerade viktiga utställningar som verkade för spridningen av den modernistiska arkitekturen, i Sverige kallad funktionalismen. En av de viktigaste förespråkarna för den nya arkitekturen var Gregor Paulsson, konsthistoriker och vid denna tid di- rektör för Svenska slöjdföreningen. Även arkitekterna Uno Åhrén och Sven Markelius betydde mycket för upprätthållandet av de internationella kontakterna och spridningen av de modernistiska idéerna.391 Så kom det sig att ett annat Charta Athena, utgivet av CIAM 1933, kom att betyda mer för svenska förhållanden än det internationella de- kretet om byggnadsvård. 1933 års dokument behandlade den funktionella staden och där fanns även en passus om de historiska städerna. Där sades att särskilt värdefulla stadskärnor skulle respekteras, utan att invånarna därför skulle behöva leva i misär. För att kunna släppa in ljus och luft i trånga kvarter förespråkades rivning av gårdsbebyggel- se. Det förordades också att nytillkommen bebyggelse skulle skilja sig från den gamla arkitekturen.392 Om kyrkorestaurering och kyrkoarkitektur i nyproduktion vid seklets första två decennier hade varit högt värderade uppgifter, så hade vid denna tid de svenska arkitekternas fokus överflyttats på mer profana samhällsbyggnadsintressen. Framstående arkitekter ritade begravningskapell och krematorier, byggnadsuppgifter som berörde den kyrkliga sfären och samtidigt var en del av samhällets modernisering.393 Men annars var det framför allt de vardagliga uppgifterna som kom att stå i centrum. Städernas och trafikens tillväxt, trångboddhet och låg bostadsstandard var påtagliga problem som i ett nytt politiskt samhällsklimat krävde nya lösningar. I det välfärdsbygge som nu på- börjades uppställdes folkhemmet som en förebild för ett mer demokratiskt och tryggare samhälle.394 Det kan i denna kontext tyckas som om inget väsentligt inträffade som påverkade restaureringsfrågan. Men även om den antikvariska restaureringsideologin i praktiken fortsatt gjorde sig gällande, skedde

98 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK samtidigt en radikalisering av arkitektursynen som på sikt fick konsekvenser. Samma år som Atenkonferensen om byggnadsvård, 1931, utkom acceptera, som sammanfattade de funktionalistiska arkitekternas ståndpunkter. Innan vi tittar närmare på den, kan det dock vara motiverat att först göra en tillbakablick på den närmaste föregångaren till acceptera, konsthistorikern Gregor Paulssons skrift Den nya arkitekturen (1916). Den har tidigare analyserats främst i sin egenskap av programskrift för den framväxande modernismen.395 Men den innehåller även flera aspekter som tangerar de frågeställningar som berörs här, trots att den överhuvudtaget inte vidrör frågor som kyrkorestaureringar och kulturarv. Den befäster däremot på ett mer allmänt plan den höga värderingen av medeltiden och, som dess negativa motbild, nedvärde- ringen av det sena 1800-talets stilarkitektur och jugend. I jämförelse med Axel Lindegrens Konsten och samhället som utgivits endast tre år tidigare, intar den också en betydligt radikalare ståndpunkt i synen på förhållandet till traditionen och historien. För Paulsson framstår det som om tidigare epoker i historien haft en enhetligare kultur än hans egen. När nu samtiden befinner sig i en genombrottstid för en ny arkitektur, är det hans förhoppning att ett så- dant tillstånd åter skall kunna uppnås. Detta skall dock inte ske genom kopiering av äldre förebilder eller genom ”sentimental konservatism”. Istället gäller det att urskilja vad som är livskraftigt just nu. Han på- pekar att frågeställningen är nästan lika mycket organisatorisk som estetisk.396 När medeltiden av Paulsson framhålls som en förebild, är det följ- aktligen inte utifrån estetiska kriterier. Istället är det den sociala dimensionen som betonas. I Paulssons historieskrivning är gotiken det ”korporativa borgerskapets” tid. Under gotiken överfördes kyrkans roll som kulturbärare på det profana samhället. Den makt över konsten och ekonomin som kyrkan haft under tidig medeltid, överflyttades nu till borgerliga institutioner. Kyrkan behöll sin ställning som andligt centrum, medan de materiella spörsmålen övergick till samhället. Som städernas och borgarnas konst kom den att bäras upp av en kollektiv samhällsanda. Därigenom uppstod enligt Paulsson intresse inte enbart för den kyrkliga konsten, utan även för städernas förskönande. Nya kommunala byggnadstyper som exempelvis rådhus tillkommer. Borgerskapet bygger vackra bostadshus och ”anlägger de underbara små torgen, med deras statyer och brunnar, vilka än i dag göra många av dessa städer mer levande än de mest moderna”.397 Paulsson ser en parallell företeelse i sin egen tid. Han menar att det för ett tiotal år sedan enbart talades om arkitektur i samband med mo- numentalt byggande. Nu höjs allt fler röster som kräver att arkitekturen skall reformeras genom att:

99 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

förenas med praktiska nyttobyggnader, fabriker, handelshus, konstruktions- byggnader, hyreskaserner, industriprodukter m.m. Det går en rörelse genom tiden som bestämt fordrar att få ”skönhet” in i alla vår vardagsmiljös detaljer.398

Med hänvisning till den tyske konstteoretikern Wilhelm Haussens- tein, ser han medeltiden som en ”organisk” tid. Haussensteins teori utgick från idéer hos Henri Saint-Simon, Ferdinand Lasalle och Karl Marx, och beskrev samhällets sociala, ekonomiska och politiska organisation. Samhällsordningen ansågs växla mellan perioder av positiv kollektiv organisation och stegrad negativ individualism – sammanfattat i det polära motsatsparet Organisch-Kritisch.399 I enlighet med denna modell anser Paulsson däremot att den närm- ast föregående perioden varit ”i eminent grad kritisk”. På 1830–1840- talet skapade industrialiseringen nya produktionsförhållanden och orsakade då ett brott med den stiltradition som utvecklats ända sedan renässansen. För arkitekturens del medförde detta ”kaos med villrå- dighet och dekadens”:

Samhället som sådant blir berusat av sin materiella kultur och sluter sig för konsten. Därav specialiseringen, uppkomsten av individualismen som generell kulturföreteelse: då de ekonomiska möjligheterna till annat saknas, måste konstnären producera för sig själv eller i lyckligaste fall för ett par samlare. Stafflitavlan, friskulpturen, de konstindustriella kuriositeterna, den arkitektoniska stilanarkin. Den konst som får någon liten kontakt med det offentliga blir mestadels – även med god vilja från beställarens sida – den sämsta. [---] Den arkitektur som frodas blir den som bäst imiterar det praktfullaste och vräkigaste av vad som fordom fanns.400

Det är också värt att notera, att Paulsson ibland sätter ”skönhet” inom citationstecken. Han framhåller att ett villkor ”för en reformrörelse på det ästetiska området är, att den är fri från ästeticism”. Den tendens att vilja överföra traditionella värden på den nya tidens produkter, som exempelvis finns inom hemslöjdsrörelsen, och ”det ideliga talet om bevarandet av de nationella värdena” ser han som osunda och förkonst- lade företeelser.401 Framväxten av en ny tidsstil som motsvarar det moderna samhällets anda, måste istället ta sin utgångspunkt i samtiden. Som konstvetaren Hans Pettersson (Hayden) påpekat blir istället kvalitet det nya honnörsordet för Paulsson. Begreppet omfattar för honom såväl form och materal som utförande.402 Även originalitet krävs. En kopia kan enligt Paulsson aldrig uppnå kvalitetskriteriet.403 Den närmast utopiska tolkning av medeltiden och dess kollektiv- istiska samhällsanda som Paulsson i Den nya arkitekturen gör sig till talesman för, fanns som vi har sett även hos Hermann Muthesius, som spelade en viktig ideologisk roll för Deutscher Werkbund, den tyska reformrörelse som starkt influerade Paulssons tänkande och hans

100 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK verksamhet som socialestetisk reformator och direktör för Svenska slöjdföreningen. Den fanns även i den samtida tyska expressionismen och den dans- ka arkitekturhistorikern Merete Ahnfeldt-Mollerup menar att det hos unga, tyska arkitekter vid denna tid fanns två skilda medeltidsbilder. En som bar andliga, mystiska drag och en annan som intresserade sig för arkitekturens grundläggande, materiella struktur. De båda före- ställningarna stod inte i motsatsställning till varandra, utan kunde fungera även inom en och samma persons idévärld.404 Idéhistorikern Staffan Källström anser att de olika medeltidsbilder som konstruerades i den modernistiska kontexten, var tankefigurer som skapades som en följd av den känsla av meningsförlust som upp- stått i moderniseringsprocessen:

Medeltiden som tankefigur och den därmed sammanhängande idealiseringen av det medeltida samhället som livsform är alltså ägnad att stödja visionen av en kommande tid och en ny social struktur där den helhet som präglade den medeltida människans liv är återställd och ”undantagstillståndet” hävts.405

Tiden söker sitt uttryck En ytterligare radikalisering av arkitektursynen skedde genom den nyss nämnda stridsskriften acceptera (1931). Skriften utgavs efter Stockholmsutställningen och var ett samarbete mellan fem arkitekter och en konsthistoriker: Gunnar Asplund, Wolter Gahn, Sven Markelius, Eskil Sundahl, Uno Åhrén samt Gregor Paulsson. Syftet var pole- miskt. Det gällde att bemöta den kritik som riktats mot Stockholms- utställningen och mot den funktionalistiska arkitekturen. I efterhand har texten kommit att uppfattas som funktionalisternas program- förklaring.406 En premiss för författarnas tänkande är, liksom för föregående teo- retikers, att det tidigare i historien funnits en enhetlig kultur och att denna enhetlighet gått förlorad i samtiden.407 Frågeställningen om en enhetlig tidsstil är således fortfarande aktuell, men formuleras nu på ett annat sätt än tidigare. Författarna till acceptera anser att om man betecknar stil som en uppsättning färdiga former, får samtiden nog anses vara stillös, eller kanske snarare ”att dess ’stil’ bör bestå i själva stillösheten”. Men om stil istället betecknas som ett uttryck för sin tid, som de former som tidens behov och människornas sätt att leva anger, så menar författa- ren att det inte enbart finns förutsättningar för att en sådan stil kan utvecklas, utan även att det redan finns utmärkta representanter för denna stil. Hittills är det ingenjörernas alster som stått för förnyelsen. För att även arkitekterna skall kunna skapa i den nya stilen, krävs enligt författaren att deras estetiska pretentioner kastas överbord:

101 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

När vi kommit därhän, att vi inte längre fattar det estetiska som någonting som kommer uppifrån för att förena sig med det tekniska, som är av lägre här- komst, kommer nerifrån, utan betraktar varje form, vilken inte ger ett fullgott uttryck för funktionen, som helt enkelt ofullkomlig – då har vi förutsättningen klar för en allmän tidsstil.

Under parollen ”ned med skönheten” hävdar författarna att det är en ”verklighetsfrämmande esteticism” som stått i vägen för arkitekturens möjligheter att finna ett eget formspråk i samklang med sin egen tid. Estetiken motverkar också samhällets demokratisering. Den ”fina” kulturen har blivit en hämsko, som orsakar en uppdelning mellan de människor som ses som representanter för det praktiska livet och de som anses kulturella. Istället för estetik fordras nu en ny ordning, en ny organisation. Nya hus behöver inte vara bärare av eviga skönhetsvärden. De kan istället ses som förbrukningsartiklar. De skall tjäna sin uppgift väl, men kan sedan förstöras efter en kortare eller längre tid. Det viktiga är hur de fyller sin uppgift. Ändamålsenligheten skall vara så perfekt att det samtidigt blir en estetisk njutning att se byggnaden i bruk.408 Som arkitekturhistorikern Eva Eriksson betonat är det tiden som spelar huvudrollen i acceptera och den uppfattas i princip som liktydig med moderniseringsprocessen.409 Den tes som författarna driver, är att arkitekturen måste ställa sig i den nya tidens tjänst: ”Vi måste an- mäla oss som dess tjänare, vi måste hjälpa till att lösa dess problem”.410 De förnekar dock att en ny stil kan växa fram organiskt, som enbart en logisk konsekvens av material och teknik. För att en ny arkitektur skall kunna skapas, krävs vilja och gestaltningskraft: ”Det är först den mål- medvetna viljan att finna den logiskt ändamålsenliga formen som kan nå fram till en stil.”411 I motsats till dem som vill avfärda den nya byggnadskonsten som en dagslända, framhåller författarna att det inte enbart rör sig om en formmässig förändring. Det handlar istället om en djupare, principiell förändring av attityd och tänkesätt. Som jämförelse uppställer de bilden av att arkitekturen nu genomgår samma frigörelse från en uppfordrande estetik, som en gång vetenskapen gjorde sig fri från beroendet av religionen.412 De betonar att den nya tiden ställer krav på objektivitet och menar med detta att det inte längre duger att återan- vända äldre tiders typer och former, utan att varje ny uppgift kräver att förutsättningslöst prövas och sakligt gestaltas. En strävan efter en tidsenlig form är både ett krav och ett intresse ”så tillvida som det synes oss mera både eggande och värdigt att ge gestalt åt de tanke- och känsloströmmar, som rinner genom nutidens liv och skänker det dess näring”.413 Med udden riktad mot de föregående decenniernas tillbakablickande arkitektur, betonas vikten av att skilja mellan gammalt och nytt.

102 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

När restaurerade gamla hus och nya patinerade byggnader ser lika halvgamla ut, går kulturen enligt författarnas åsikt miste om värdeful- la aspekter: att en mångfald av åldrar ställs mot varandra och att såväl gammalt som nytt är äkta.414 Äktheten utmärks av att det finns ett naturligt sammanhang mellan innehåll och form. Detta förhållande fanns i äldre arkitektur, som gotik och renässans, men gick förlorat under 1800-talet, när det började göras en åtskillnad mellan arkitektoniskt och praktiskt, när: ”Formen gjordes oberoende av byggnadens ändamål, exteriören av interiör- en.”415 Det är detta som kännetecknar en osund och falsk arkitektur. När det exempelvis saknas överensstämmelse mellan konstruktion och fasad: ”när vi byggt våra hus med en konstruktiv stomme av järn och utanpå den klistrat en antikiserande pilasterfasad, som med tunga palladianska baser vilar på marken”.416 1900-talets första decennier har utmärkts av en allt större strävan mot äkthet i arkitekturen. Genom kravet på äkta material och större omsorg om byggnadsteknik och praktiska lösningar har arkitekturen gått mot en mer organisk organisation. Men eftersom arkitekternas estetiska preferenser också tillåtits att komma till uttryck, har resultatet enligt författarna blivit dåliga kompromisser. Förhållandet mellan innehåll och form har kommit att präglas av att varken vara ett relevant uttryck för husets funktion eller kunna uppnå förebildernas estetiska dragningskraft.417 Byggnadstraditionen har enligt författarna till acceptera helt spelat ut sin roll som ett formförråd varifrån förebilder kan hämtas. Begrep- pet tradition ses i ett evolutionistiskt perspektiv som en förutsättning för utveckling. Den svenska arkitekturutvecklingen har skett språng- vis och närts av internationella impulser. Nya stilar har ersatt gamla, när utvecklingen brutit igenom traditionen. I en tid av snabb kulturell förändring lever äldre former kvar en tid, för att senare ersättas av nya. På så sätt har byggnadstraditionen ett berättigande. Att ge sanna uttryck för sin samtids livskänsla och allmänna kultur är att upprätthål- la en levande tradition. Formlån eller ”stilutstyrsel” är det inte.418 I en kort passus visar författarna sig dock medvetna om risken av att den moderna arkitekturen reduceras till att enbart gälla formsprå- ket och därmed bli en stil bland andra. De varnar för att den entusiasm som gripit världens arkitekter inför exempelvis Le Corbusiers verk, kan resultera i ett osjälvständigt efterliknande av former, att oskick- liga epigoner kommer att vilja ”rita modernt”. Men litet tillspetsat kan man här säga att de sätter sin tilltro till det naturliga urvalet: helt säkert ”kommer de former som inte har sin förnuftiga grund att falla bort”.419 Den nya byggnadskonsten behöver också en ny, fri konst. Även må- leriet och skulpturen skall frigöras från sin tidigare, tjänande ställning. En fri konst är inte underordnad arkitekturens krav.420 Mellan raderna

103 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

framförs alltså här ett tvärt avståndstagande till det dekorativa mo- numentalmåleri som haft framgång under 1800-talet och 1900-talets första decennier, inte minst i kyrkoinredningssammanhang. Det var heller inte första gången. Särskilt Uno Åhrén hade under inflytande av Le Corbusier tidigare pläderat för att en tavla på en vit vägg var att fö- redra framför dekormåleri på vägg.421 Även i betoningen av det internationella perspektivet distanse- rar sig författarna från de föregående decenniernas arkitektoniska sökande efter ett nationellt sammanhang. Begreppen provinsiellt – nationellt – internationellt betecknar för dem olika stadier i kulturens utveckling. I det provinsiella kulturlivet kunde en egenart utvecklas utifrån lokala förutsättningar och behov. När kommunikationerna sedan utvecklades bröts de olika landsändarnas isolering och allt fler gemensamma kulturdrag trängde igenom. Någon nationell ”svensk stil” har inte funnits, utan arkitekturen har alltid mottagit internationella impulser. Det nationella är därför att betrakta som ”en nyans av det internationella”. Och till det internationellas egenart hör i jämförelse med det provinsiellas, att det inte på samma sätt är beroende av rummet, av lokala förhållanden, utan istället kan hänföras till tiden.422 Denna syn på tidens företräde framför rummets, påverkar också författarnas inställning till historiska miljöer. I deras betraktelse över förändring och bevarande är det stadsmiljön, i första hand Stockholm som står i centrum. Men det är uppenbart att de principiella tanke- gångar som här framförs, sedda i ett längre perspektiv även kom att påverka kulturminnesvårdens innehåll på ett mer generellt plan. Förändring av stadsmiljön ses som en naturlig process och att motsätta sig förändring framställs som att bekämpa ”en fruktansvärd makt: själva tiden och dess vilja”.423 Det gamla måste gå förlorat för att stadens ”naturliga återväxt” skall kunna ske. Staden kan inte ses som ett konstverk, som tidigare hävdats,424 utan måste istället ses som en organism, stadd i utveckling från födelse till död. Stadsmiljön är och måste alltid vara i ett tillstånd av ständig förändring. Nya hustyper måste ta plats i den gamla miljön och äldre fasader måste förändras, när byggnaderna får nya funktioner. Författarna propagerar också för en större frimodighet i förhållan- de till den historiska miljön. Där tidigare teoretiker pläderat för att nya byggnader i stadsmiljön skall infogas på ett harmoniskt sätt,425 anser accepteras författare att det är i sin ordning att ställa nytt intill gammalt på ett helt oförmedlat sätt. För dem ter sig detta som ett ”naturligt” förhållningssätt – ”allt nytt måste ju skära mot det gamla, det ligger i utvecklingens natur”. Om ”utvecklingen stannar”, är det till skada för kulturen. Att ställa samtidens arkitektoniska formspråk i djärv motsatsställning till historisk arkitektur är både en rättighet och en skyldighet som är naturlig och

104 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK uttrycker en stark självkänsla – så har man enligt författarnas uppfattning alltid gjort.426 Att stadsmiljön förändras är logiskt. Men eftersom livet inte är enbart rationellt, menar författarna att det ibland kan finnas skäl att göra irrationella undantag. Det kan ibland finnas anledning att ”behålla ett stycke gammal miljö, en gammal onyttig byggnad, ett par gamla trän, som inte står för mycket i vägen”. En viss hänsyn måste visas, när det gäller byggnader i stadsmiljö som har särskilda kvaliteter och därför kan förväntas få en lång livslängd. Men hänsyn får inte innebära stil- kopiering, utan hänsyn skall istället tas till ”omgivningens arkitektoniska skala, måttförhållanden, gruppering och färg”. Det är intressant att notera att de exempel som författarna anför som nybyggen som brustit i hänsyn, är Norstedt & söners boktryckeri och dåvarande Riks- arkivet på Riddarholmen, med andra ord representanter för just den typ av arkitektur som de karakteriserar med omdömet ”stilutstyrsel”. När författarna i en avslutande betraktelse över Stockholm definierar de miljömässiga kvaliteter som de anser staden har och bör ha även i framtiden, kommer de dock till slutsatsen att det kan finnas historiskt betydelsefulla byggnader och stadspartier, eller sådana som tillför staden en särskild karaktär eller estetiska kvaliteter och därför måste bevaras, även om det skulle innebära stora kostnader eller praktiska uppoffringar.

Från dessa uppdelade synpunkter kommer vi alla, även vi, som icke bävar för utvecklingens gång, fram till några bestämda krav: att bevara våra fria vatten oförminskade och oinkräktade; att bevara det som finnes kvar av stadens hjär- ta av fri vegetation och naturlig strand; att bevara stadens böljande kontur; att i möjligaste mån bevara vissa utomordentliga arkitektoniska miljöer; att i viss utsträckning bevara historiskt eller arkitektoniskt alldeles särskilt värdefulla byggnader.

Men dessa krav på bevaranden måste enligt författarna alltid betraktas som undantag – det naturliga är ”utveckling med krav på högsta kvalité”.427 Med stridsskriften acceptera ansluter sig dess författare till de tidigare teoretikernas avståndstagande från stilarkitekturen. Det som är radikalt nytt är däremot att traditionen nu helt utmönstras. Historien har inte någon som helst relevans för det moderna samhället. Platsen och historien har spelat ut sin roll, tiden och den nya andan är det vä- sentliga – på denna punkt finns en djup klyfta gentemot den hållning som tidigare nationalromantiker som exempelvis Axel Lindegren intog. Det som intresserar funktionalisterna är inte skönhet, utan kvalitet. Men den frigörelse från estetiken som förespeglas är naturligtvis en chimär. Som ett led i deras strävan att framställa den moderna arkitekturen som given av en naturlig utveckling, söker författarna dölja

105 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

att det faktiskt rör sig om en estetisk nyorientering. När de definierar vari den moderna arkitekturen består sker det i ordalag som ger sken av naturgiven process, av att tiden själv söker sitt uttryck:

Tiden söker förenkling, renodling, lugna linjer, vackra, släta ytor. Vi använder medvetet, men på ett friare sätt är förr, motsättningen mellan ljus och skugga, mellan öppet och slutet, mellan plana och buktiga ytor, mellan raka och krökta linjer, mellan hårda material och mjuka stoff, mellan färger.428

Den australiska arkitekturhistorikern Lucy Creagh poängterar att acceptera saknar den aggressivitet och den utopiska prägel som karakteriserar andra avantgardemanifest i den internationella samtiden.429 Tonfallet är lättsamt och muntert. Ett retoriskt grepp är de humoris- tiska dialoger som ger motståndarna ordet och sedan elegant veder- lägger deras ståndpunkter. Texten andas optimism. Icke desto mindre lanseras den moderna arkitekturen på ett propa- gandamässigt sett mycket effektivt sätt, som ett starkt moraliskt imperativ. Det gäller inte enbart en ny arkitektur eller ens en ny tidsstil. Det som gäller nu är en modern livsmiljö för den nya, moderna människan och den skall byggas med krav på allra högsta kvalitet. Att förverkliga detta mål är en plikt. Idéhistorikern Kerstin Thörn har talat om ”den politisering och för- vetenskapligande av estetiken som blev funktionalisternas vapen”.430 Genom att förneka att det rörde sig om en ny estetik och istället lyfta fram kravet på att arkitektuppgifterna nu skulle behandlas med objektivitet, gav de sken av att arkitekturen nu, liksom tidigare vetenskapen, gjort sig fri från ologiskt tänkande och irrationalitet. Men självfallet handlade det samtidigt om en ny estetik. Det resonemang som för en nutida läsare är svårast att följa, är den determinism som författarna tillskriver moderniseringsprocessen. Tidens gång framställs som obeveklig och med den nya tiden följer ofrånkomligen en ny arkitektur. Några valmöjligheter tycks inte finnas. Eller – än värre – ett felval kan få ödesdigra konsekvenser. Som arkitekten Uno Åhrén hade uttryckt det i en artikel i Byggmästaren 1926:

Utvecklingen är hänsynslös. Att vara modärn eller icke modärn är nu den stora frågan, som sannerligen gäller icke bara i ytlig mening och för ytliga människor. Allra mest gäller den för eliten av kulturpersonligheter: med tiden eller – ur den! Den västerländska kulturens framtid eller undergång beror på om det går att vara modärn även i en djupt mänsklig och fruktbar mening.431

Eriksson har lyft fram den tyske filosofen Oswald Spenglers betydelse för den arkitektursyn som särskilt Uno Åhrén och Gunnar Asplund argumenterade för.432 Spenglers Der Untergang des Abendlandes (Väs- terlandets undergång) utkom i två delar 1918–1922 och påverkade tän-

106 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK kandet omkring arkitektur i Sverige under mellankrigstiden. Speng- ler var kulturpessimist och ifrågasatte framstegsoptimismen. Hans skrifter präglades istället av mytbildning och ödestro.433 Av arkitekterna uppfattades han dock mindre som undergångsvisionär, än som en filosofisk förespråkare för modernismen. Därigenom bidrog han i funktionalisternas ögon också till ”förvetenskapligandet” av estetiken. Spenglers ”verk gav en allmän filosofisk och vetenskaplig tyngd åt uppfattningen att den modernistiska rumsuppfattningen inte bara var ett nytt estetiskt mode utan en kärnpunkt i hela den västerländska kulturen och därmed oavvislig”.434

Domkyrkor och stockholmskyrkor på 1930- och 40-talet Det viktigaste exemplet på hur föraktet för 1800-talets nystilar och särskilt nygotiken varit en viktig drivkraft för skeendet, är fallet Upp- sala domkyrka som restaurerades av Helgo Zettervall 1885–1893 och interiört dekorerades med mural- och valvmålningar av bland andra arkitekten Agi Lindegren.435 Kritiken mot restaureringen var mång- skiftande och gällde från början tekniska och funktionella spörsmål. Vid restaureringen hade tillkommit en rik exteriör utsmyckning av betong. Denna började snart vittra sönder. 1918 instiftades därför en fond som skulle göra det möjligt att byta ut betongdetaljerna mot huggsten.436 Intentionen med fonden kan ses som ett resolut försök att tillföra äkthet i efterhand. Vid denna tid upptogs även frågan om en genomgripande restaurering för första gången. Det är betecknande att tanken först väcktes av en konsthistoriker, Carl R. af Ugglas, och att den framfördes med estetiska skäl som viktigaste argument. af Ugglas ifrågasatte om det nu, när betongen skulle ersättas, verkligen var vettigt att ”reproducera de gamla tarvliga Zettervallska formerna” i det nya materialet. Enligt hans uppfattning vore det att permanenta ett misstag:

att låta dessa slappa profiler, dessa bedrövliga listverk i den mest schematiska mönsterboksgotik, dessa klumpiga pinakelspiror, dessa gargouiller av dussin- fabrikat återuppstå i en gestalt, som genom sin större varaktighet bara förevi- gade det gamla eländet och för alla tider vittnade om den dåliga smakens och det obotfärdiga sinnelagets makabra triumf.437

Hans idé var istället en rekonstruktion, eller som han uttryckte det, ”en restaurering baklänges”. af Ugglas var på intet sätt omedveten om att ett återställande inte skulle kunna ge ett mer äkta resultat än Zettervalls restaurering. Men den skulle enligt hans förmenande åtminstone kunna ge en ”illusion av äkthet av ett slag, som den i sin nuvarande gestalt aldrig kan ge, och en illusion som vore skönare än den stupida fantasi, där den tog mandom hos den Viollet-le-Duc i västficksformat, som Helgo Zettervall var”.

107 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

Konsthistorikern af Ugglas förslag bemöttes av arkitekten Axel Lin- degren, som motsatte sig en restaurering. Han vände sig också emot af Ugglas nedsvärtning av Zettervall och framhöll att denne, trots sina missgrepp inom restaureringskonstens område, varit en betydande konstnär. Arkitekten Lindegren underkände helt konsthistorikerns estetiska bedömning:

Att konsthistorikern inte alltid är den oväldige domare han ger sig ut för att vara kan varje uppmärksam iakttagare av det konst- och kulturhistoriska forskningsresultatet med lätthet fastslå, ty en myt bildas så lätt och omvärde- ringar fota sig mera sällan, särskilt i fråga om arkitektur, på verklig sakkun- skap och på klar och säker blick för sammanhanget mellan förutsättningar och färdig alstring. Värst av allt är att konstforskare ofta sakna den ingående formkännedom, som är ovillkorligt för ett rätt domslut.438

Lindegren menade att det sannolikt inte fanns många arkitekter som skulle skriva under på af Ugglas fördömande. Han menade tvärtom att Zettervall var en mycket ”kunnig gotiker” och att hans formspråk inte alls kunde karakteriseras som mönsterboksgotik, utan tvärtom var resultatet av en ”levande formfantasi”. Det som orsakade schablonmäs- sigheten i formspråket var inte bristande kunskap hos arkitekten, utan ”cementmaterialets begränsade möjligheter att kunna skänka den gotiska formen liv och charm”. Lindegren tilltrodde inte heller sin samtid om att kunna skapa något bättre än Zettervall. Därför ansåg han att Zettervalls former borde återskapas, dock med undantag av strävpe- larnas fialer, som han tyckte var vanprydande. Under de följande decennierna kom diskussionerna även att gäl- la vad som framstod som brister i interiören. Arkitekten Lars Israel Wahlman fick domkapitlets uppdrag att utarbeta förslag på åtgärder. Bland andra ärkebiskopen Nathan Söderblom var vid denna tid inne på att problemet skulle kunna avhjälpas genom en restaurering i samma anda som Oscarskyrkans. Under flera år hade också Söderblom personligen ett samarbete med Emanuel Vigeland med siktet inställt på ett program för glasmålningar i kyrkorummet. När Söderblom avled 1931 tog dock händelseförloppet en annan vändning.439 Nu var det framför allt exteriörens dåliga tekniska skick som framstod som akut. Två alternativ hade utkristalliserats: antingen skulle kyrkans fasader påkostas en genomgripande förändring eller så skulle byggnaden ge- nomgå en grundlig reparation och konservering av fasaden, dock med bibehållande av Zettervalls arkitektur. Riksantikvarie Sigurd Curman förordade den senare inriktningen. I det yttrande han skrev 1931, tillsammans med Ragnar Hjorth från Byggnadsstyrelsen, gjordes en utförlig motivering. De beklagade visserligen att den zettervallska restaureringen utplånat oersättliga värden. Exteriören var enligt deras uppfattning före restaureringen ett resultat av flera olika epokers

108 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK insatser och den hårdhänta behandlingen av exteriörens arkitektur kunde med rätta fördömas som vandalisering. Men eftersom skadan nu redan var skedd, var det kyrkans samtida utseende man hade att rätta sig efter. En rekonstruktion skulle inte vara möjlig, utan enbart resultera i en gestaltning som saknade historisk äkthet. Om arkitekturen åter skulle förändras, måste den få en helt ny form och enligt Curmans och Hjorths bedömning vore detta ingen önskvärd lösning. Dels ansåg de det ”onaturligt” att en byggnad som Uppsala domkyrka skulle byta dräkt så snart efter 1800-talets restaurering, dels tilltrodde de inte samtidsarkitekturen om att kunna åstadkomma en tillräckligt tilltalande gestaltning. De förespråkade istället att domkyrkan skulle ses som en representant för sin restaureringstid och påtalade att den faktiskt redan hade ett visst affektionsvärde.440 Trots Riksantikvarieämbetets, Byggnadsstyrelsens och tidigare Axel Lindegrens sansade argumentation, tycks det under de närmaste decennierna som om avskyn för nygotiken, 1893 års restaurering och Zettervalls person tilltog i takt med att den modernistiska arkitekturen vann mark. Det skulle föra alltför långt att i detta sammanhang referera diskussionerna om Uppsala domkyrkas framtid. Men det framstår tydligt att de restaureringsförslag som tillkom under de föl- jande decennierna syftade i första hand till en fullständig utplåning av Zettervalls restaurering.441 Restaureringen av Uppsala domkyrka sköts på framtiden. Två andra exempel på estetiska moderniseringar från 1930-talet rörde Ja- kobs kyrka i Stockholm som restaurerades av Ove Leijonhufvud och domkyrkan i Luleå som restaurerades av Knut Nordenskjöld. Båda syftade till att utradera tidigare gestaltningar och istället skapa kyrkorum utifrån sin egen tids smak och värderingar. Jakobs kyrka uppfördes i olika perioder från 1588 och färdigställdes 1643 under murmästaren Hans Fersters ledning. Kyrkorummet präg- lades vid 1930-talets början av Carl Möllers restaurering 1892–1894 som bidragit med en dekorativ inredning i nyrenässans. Väggar och valv var generöst utsmyckade med målningar av Agi Lindegren. Möl- lers restaurering hade helt förvandlat interiören, som tidigare framför allt utmärkts av inredning från 1800-talets första decennier. 1890- talets inredning utrensades i sin tur totalt vid Leijonhufvuds restaurering 1935–1937. Sidoläktarna revs för att ge ett ljusare och luftigare rum. Orgelläkt- aren utvidgades. Den öppna bänkinredningen med skulpterade gavlar byggdes om och fick raka gavlar med spegelfyllningar. Nya vindfång och ny altarring tillkom. Den nytillverkade inredningen präglades av barockens formspråk och karakteristiska färgsättning i svart och mörkt brunt med förgyllda detaljer. Äldre inredningsdetaljer konserverades och återuppsattes i kyrkorummet, bland dem en stor mängd

109 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

begravningsvapen. Dekorationsmålningarna på valv, bågar och golv kalkades över och rummet fick en gråvit puts. I södra sidoskeppet, i det så kallade Hornska gravkoret, inrättades ett dopkapell varvid en äldre dopfunt åter togs i bruk. Kapellet utsmyckades med en glasmålning av Gunnar Torhamn.442 Restaureringens egendomligaste inslag var den altaruppsats som nytillverkades. Vid Möllers restaurering hade en låg altarprydnad i detaljrik nyrenässans placerats på altaret och ljuset från det mittersta korfönstret hade tillåtits flöda in. Det tidiga 1800-talets altaruppsats hade istället varit en målning av Fredric Westin som täckte korfönst- ret och omramades av ett arkitekturstycke av Carl Gustaf Blom-Carls- son. Att återanvända 1800-talets målning prövades, men det ansågs att den var för stor och förryckte korets proportioner.443 Istället valde arkitekten att nytillverka en hög altaruppsats i flera våningar i ett historiserande formspråk. 1600-talets altaruppsats var känd genom en beskrivning från 1770 som hade publicerats i monografin om Jakobs kyrka i Sveriges Kyrkor (1930).444 Med denna som grund och efter före- bild av andra samtida altaruppsatser, gjorde Leijonhufvud ritningar till en ny, som sedan tillverkades av skulptören John Lundqvist. I verket inkomponerades även två äldre målningar, varav åtminstone den ena antogs ha suttit i 1600-talets altaruppsats. Arkitekten har själv skrivit om restaureringen och betonade då att altaruppsatsen inte var att betrakta som en rekonstruktion. Uppenbarligen var rekonstruktioner nu så pass illa ansedda att detta måste understrykas. Enligt Leijonhufvud hade strävan istället varit att uppnå en arkitektonisk helhetsverkan i koret, men ”inom gränsen för den arkitektoniska uppställningen och den därav dikterade utformningen av detaljerna har skulpturarbetet skapats fullt självständigt av skulptör John Lundquist”.445 Om sina intentioner med restaureringen sade Leijonhufvud att han försökt frammana bilden av hur Jakobs kyrka framstod i slutet av 1600-talet och början av 1700-talet. Av en intervju med kyrkoherden Eskil Andrae framgår, att församlingen som beställare egentligen inte tänkte sig restaureringen som en tillbakagång till ett äldre skede, utan att de ansåg att arkitekten nydanade interiören med utgångspunkt ifrån historiska förebilder. Som en viktig förebild för restaureringen framhölls något överraskande ett samtida arkitekturverk: Högalids- kyrkan från 1923 av Ivar Tengbom. Kyrkoherden sade:

Man kan knappast hoppas att vid restaureringen återfinna något av den ursprungliga interiören, utan arkitekten får nydana utifrån de gamla förebil- derna. Vill någon ha närmare definition på vad vi avse, så rekommenderar jag honom ett besök i Högalidskyrkan, som ger goda exempel på 1600-talets kyrkobyggnadsstil.446

110 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

Myndigheternas inställning till Leijonhufvuds restaureringsförslag var från början ambivalent och därför medverkade de till att restaureringen blev mer omfattande än den från början planerades. När Bygg-

Övre bild: Jakobs kyrka, interiör före restaureringen. Rummet präglas fortfarande av Carl Möllers restaurering som gjordes 1892-1894. Foto Harald Faith-Ell 1926, Riks- antikvarieämbetet. Nedre bild: Jakobs kyrka, interiör mot öster efter Ove Leijonhufvuds restaurering 1935–1937. Foto Riksantikvarieämbetet.

111 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

nadsstyrelsen först yttrade sig 1933 ansåg den nämligen att planerna på att kalka över dekorationsmålningarna var tveksamma, eftersom dessa var en del av en större helhet, inkluderande bänkinredning, si- doläktare, paneler och glasmålningar. Styrelsen ansåg därför att en ”sådan åtgärd torde icke böra ifrågakomma annat än i sammanhang med en eventuell, mera genomgripande omdaning av interiören”. Riksantikvarien Curman instämde i Byggnadsstyrelsens yttrande.447 Två år senare ställde sig riksantikvarien däremot tveksam till att 1890-talsinredningen avlägsnas. Tillförordnad riksantikvarie var nu arkeologen Ture J:son Arne och handläggande antikvarie var arkitekten Erik Lundberg, som sedan 1932 var föredragande i byggnadsären- den.448 Lundberg uttryckte nu viss förståelse för intentionerna med den möllerska restaureringen. Den tolkades av honom som ett försök att återge rummet den karaktär av renässans, som förlorats under det tidiga 1800-talet. Han ansåg också att arbetet var utfört med ”omsorg och sinne för god kvalitet och i utvalt material”. Men riksantikvarien yrkade ändå inte på några förändringar i Leijonhufvuds restaurerings- förslag, eftersom det ur flera aspekter ”synes ägnat att kraftigt fram- häva kyrkorummets ursprungliga skönhet”. Vad beträffar den före- slagna altaruppsatsen, ansåg Lundberg dock att en modern utsmyckning av en ledande konstnär vore att föredra, annars befarade han att ”resultatet av restaureringen komma att bliva att en ny pastischinred- ning avlöser en äldre”.449 Som Lundberg så riktigt påpekar, var Leijonhufvuds restaurering verkligen utförd i samma anda som Möllers. Trots den antikvariska restaureringsideologins krav på respekt för tidigare perioders konst- närliga bidrag och modernismens krav på äkthet och förbud för imita- tioner, genomfördes i Jakobs kyrka en restaurering, som enbart skiljde sig från Möllers stilenhetliga restaurering i det att Leijonhufvud istäl- let för renässansen valde barocken som motiv för sin omgestaltning. Resultatet skiljer sig också i det att Leijonhufvuds gestaltning kan betraktas som en förenkling. Fortfarande rik på historiserande former saknar den dock det överdåd och den detaljrikedom som karakteriserade Möllers rum. Vid Knut Nordenskjölds restaurering av domkyrkan i Luleå fanns till skillnad från i Jakobs kyrka inget äldre inredningsskede att falla tillbaka på. Kyrkan uppfördes 1889–1893 i tegel i en renodlad nygotisk stil efter ritningar av Adolf Emil Melander. Den blev domkyrka när Lu- leå stift bildades 1904. Av tidningsartiklar framgår, att församlingen redan 1918 hade vänt sig till Byggnadsstyrelsen för att rådgöra om en eventuell restaurering av interiören. Det framstår som att skälet var helt och hållet estetiskt. Ett sådant projekt befanns då för kostsamt. Idén upptogs igen på 1930-talet. Restaureringsärendet behandlades med intresse i lokalpressen och av artiklarna framgår att interiören

112 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

Vänster bild: Domkyrkan i Luleå ritades av A.E. Melander och byggdes 1889–1893. Foto Luleå kommuns stadsarkiv. Höger bild: Domkyrkan i Luleå efter Knut Nordenskjölds restaurering 1938. Foto Luleå kommuns stadsarkiv. betraktades som överbelastad, att den nygotiska träinredningen med bänkar, läktare, pelare och valvbågar ansågs banal och färgsättningen alltför profan. Som kontrast framhölls den föregående kyrkan, som stått på samma plats men brunnit 1887, ”med dess massiva stenkropp, mäktiga murar, vördnadsbjudande valv och genomförda romanska båglinjer”.450 Avsikten med en restaurering var nu att försätta interiör- en i ett värdigt skick. Det hölls före att just materialet påverkade vär- digheten och att en ombyggnad i sten skulle ha en statushöjande effekt. Arkitektens intentioner förmedlades också i en tidningsartikel. Hans strävan uppges ha varit ”att söka få bort det intryck av splittring, som interiören nu ger, samt att söka arbeta in något av den känsla av lugn monumentalitet och stämning, som så många av de äldre svenska kyrkobyggnaderna bjuda”.451 Varken Byggnadsstyrelsen eller domkapitlet reste några invändningar mot restaureringen. Förslaget granskades ur byggnadsteknisk synpunkt, men riksantikvarien fick inte ärendet på remiss.452 Skälet var uppenbarligen att byggnaden inte ansågs ha något antikvariskt värde.

113 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

Hela träinredningen revs ut och ersattes av vitputsade murade pelare och valv.453 Ny sakristia tillbyggdes och ett dopkapell inrättades på södra sidan om altaret. Sidoläktarna revs och läktarna över korsarmarna disponerades om. Bänkinredningen byggdes om så att bän- karna fick rakt avslutade gavlar. Bänkar och läktarbarriärer försågs med marmoreringsmålningar. Nytt ljudtak tillverkades till predikstolen. Ny altarring och dopfunt tillverkades och altaruppsatsen fick en förenklad form, inom vilken de äldre målningarna inramades. På ömse sidor om mittgången, längs fram mot koret, uppställdes nytillverkade så kallade pyramider.454 Samtliga nya inventarier tillverkades efter Nordenskjölds ritningar. Dekorationsmåleriet utfördes av Yng- ve Lundström.455 I dopkapellet placerades också en oljemålning av Gunnar Torhamn. I triumfbågen upphängdes ett krucifix av konstnä- ren Carl Fagerberg. I koret tillkom ett nytt altarbord i mörk kalksten. Altaret dekorerades med ett antemensale i driven koppar, ett verk av konstnären Ragnar Myrsmeden. Att det var den äldre svenska kyrkoarkitekturen som var Norden- skjölds inspiration är lätt att uppfatta. Men influenserna var sannolikt inte så direkta. Även för restaureringen av domkyrkan i Luleå har Högalidskyrkan i efterhand framhållits som en förebild.456 I jämfö- relse med Engelbrektskyrkans mer subtila stämning, framstår Höga- lidskyrkans nationalromantik och de historiska referenserna som tydligare uttalade. Influenserna i den senare från äldre arkitektur och inredningar framträder ibland som rena kopior.457 I strävan att för- medla historiska stämningsvärden har över mittskeppet slagits murade valv efter medeltida förebilder. Inredningen är inspirerad av äldre svensk kyrkoinredningskonst. Bänkinredningen har rakt avslutade gavlar som går tillbaka på 1600- och 1700-talens slutna bänkkvarter. Predikstolen har karaktär av 1600-tal och krucifixet talar ett medeltida formspråk. Domkyrkan i Luleå uppvisar en liknande avfattning av historism. Där finns samma ambition att genom influenser från olika historiska perioder väva samman ett rum som framkallar en bild av tidernas gång: de höga medeltida valven som kontrasterar mot bänkinredningens låga, horisontellt vilande former. Där finns en liknande arkitektonisk disposition av rummet med ett mittskepp där valven på ömse sidor stöttas av genombrutna strävpelare, som bildar spetsbågiga sidogång- ar. Där finns också nya inventarier som utformats som på medeltiden eller på 1600- och 1700-talen. Som mest främmande för det från början nygotiska kyrkorummet i Luleå framstår de så kallade pyramiderna som uppställdes längst fram på ömse sidor om mittgången vid övergången till koret. Även i Höga- lidskyrkan finns en form av markering av denna övergång. Men i jäm- förelse med dessa, är domkyrkans mer trogna sina historiska, speci-

114 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK fikt norrländska förebilder. Snidade pyramider återfinns i många av de norrländska kyrkor som Nordenskjöld byggde eller restaurerade och får närmast ses som ett regionaliserande drag. Det som Högalidskyrkan, Jakobs kyrka, domkyrkan i Luleå och även flera andra av Nordenskjölds nybyggnader samt restaureringar uppvisar, en annan version av den svenska sockenkyrkan än tidigare Curmans och Fants.458 Här är det inte stämningsvärdena från den medeltida sockenkyrkan som förmedlas. Här är det istället den protestantiska sockenkyrkan, stormaktstidens kyrka, som framträder genom ett ljust, avskalat, vitputsat kyrkorum och i inredningarna med en tydlig efterreformatorisk ikonografi.

Högalids kyrka från 1923 byggdes efter ritningar av Ivar Tengbom. Interiör mot ös- ter med krucifix av Gunnar Torhamn och altarskåp av Erik Jerke. Foto Riksantik- varieämbetet.

115 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

Om man med Nordenskjölds restaurering av domkyrkan i Luleå kommit som allra längst ifrån förståelsen av 1800-talets nystilar, kan däre- mot restaureringen av Johannes kyrka i Stockholm 1945 ses som ett trendbrott. Kyrkan tillkom efter en tävling 1881. Den uppfördes efter arkitekten Carl Möllers ritningar och invigdes 1890. Till skillnad från Oscars församling knappt två decennier senare, tycks för- samlingen redan från början ha värdesatt sin nygotiska kyrka. Den publicerades i Sveriges Kyrkor 1934. Författarna Alice Quensel och Samuel Hedlund uttryckte viss uppskattning av arkitekturen och ansåg att den kunde ses som ett uttryck för ett nytt skede i 1800-talets nygotik. Enligt deras tolkning hade nygotikens främste arkitekt före Möller varit Helgo Zettervall. Denne hade försökt ge nygotiken en friare form, men därvid kommit att gestaltningsmässigt överdriva vissa former, så att helheten blivit lidande. Vad Möller däremot hade åstadkommit var en mer dogmatisk form av nygotik, som var närma- re besläktad med förebilderna: den franska höggotikens katedraler dit även Kölnerdomen räknades. Arkitekturen var så avpassad, att det var byggnaden som helhet som framträdde, inte som hos Zettervall detaljerna. Kyrkointeriören hade en rik målningsskrud av arkitekten Agi Lindegren och för den skulpturala utsmyckningen svarade konstnären Theodor Lundberg.459 Vid den restaurering som skedde 1945–46 under Erik Fants ledning skedde en viss ommöblering, men i princip lämnades interiören och den konstnärliga utsmyckningen orörd. Detta var veterligen första gången som en nygotisk 1800-talsinredning inte rensades bort. Res- taureringen föranleddes av praktiska orsaker och resulterade i för- bättrad akustik och uppvärmning. Orsaken till att Johannes behandlades så hänsynsfullt skymtar i Fants karakterisering av kyrkan i sin presentation av restaureringen. Den ses som en typisk representant för den ”imitationsarkitektur” som präglades av 1880-talets smak och som var ett resultat av det manifest för användandet av medeltidssti- lar som överintendenten Zettervall fastställt. Inom denna genre ansåg Fant att Johannes kyrka var den mest ”kunnigt utarbetade i en stil, som kan sägas vara doktrinärt gotisk med källor i Frankrike och Rehn- landet”.460 Även riksantikvarien Sigurd Curman stödde uttryckligen bevarandet av Johannes kyrka:

Johannes kyrka måste betraktas såsom en av sin tids konstnärligt mest ful�- lödiga svenska kyrkobyggnader, framför allt vad interiören angår. Byggnaden utgör såväl genom sitt material som i sin formgivning ett karakteristiskt prov på den arkitektur, som omedelbart föregick den nationella stilens genombrott i Sverige och som i väsentliga hänseenden utgjorde dennas förutsättning. En dylik byggnad, som motsvarar sin tids högsta konstnärliga standard, kan icke godtyckligt omdanas blott därför att den ej svarar mot dagens mode.461

116 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

Restaureringen av Johannes kyrka kan visserligen betecknas som ett erkännande av Möllers arkitektur, men den innebar egentligen inte något skifte i synen på nystilarna. Den negativa synen på 1800-tals- objekten kvarstod och även fortsättningsvis restaurerades 1800-talets och det tidiga 1900-talets kyrkobyggnader på ett oförsonligt sätt.462 Det som Fant och Curman tog ställning för var med andra ord inte nygotiken. Snarare får man se deras ståndpunkt som ett erkännande av att var tid har rätt till sitt eget uttryck och att detta uttryck kan tole- reras även i andra tider. Det som framträder här är också det synsätt som formulerades i funktionalisternas syn på bevarande, i skriften acceptera uttryckt som att förändring är en naturlig process i vilken det gamla måste gå för- lorat. Undantagsvis kunde det finnas anledning att bevara en miljö eller en byggnad, men det kunde endast ske om objekten hade särskilda kvaliteter. Detta förutsatte att ett eliturval gjordes. Som vi tidigare har sett var detta från början inte alls lagstiftarnas intention, utan där för- utsattes att alla kyrkor skulle omfattas av lagskyddet. Samma synsätt kommer till uttryck i några rader av Erik Lundberg, som tidigare framhållits i forskningen omkring Lundberg som restaureringsarkitekt:

Låt oss gärna vraka en hel del, men låt oss behålla det som är bra, låt oss behål- la det bästa. Icke alla gånger är det för övrigt lätt att avgöra vad som är bra och vad som är dåligt. Det omdömet kräver allvar och vilja till rättvisa.463

Citatet kommer från en kort artikel med den intressanta titeln "Var 1800-talets byggnadsstil ful?" som publicerades i Allmän Svensk Träd- gårdstidning (1937). Lundberg pläderade där för en öppnare syn på 1800-talets byggnadskonst och ansåg tiden mogen för en omprövning av eftervärldens hårda bedömning av den. Han återkom till temat om att välja och vraka även i en senare text om Curman. På tal om dennes kyrkorestaureringar framhöll han att:

Vackra ting från olika tidsåldrar trivas väl sida vid sida. De vittna icke blott om en enskild tid utan om fortskridande utveckling tiderna igenom. Låt oss inte vraka för att renodla, för att göra stilhistoriska mönsterbilder. Det är det levande organiska sammanhanget, som har värde.464

Lundberg förespråkade med andra ord tolerans i förhållande till tidigare generationers kulturalstring, men samtidigt att ett kvalitetsurval måste göras, eftersom det endast var det bästa som förtjänade att bevaras. Han uttryckte även en viss ödmjukhet inför uppgiften att urskilja vad som verkligen hade kvalitet. Ett annat tecken på att kulturminnesvården och restaureringstän- kandet nu stod inför en nyorientering var att begreppet ”ursprunglig”

117 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

ungefär vid denna tid på nytt blev ett honnörsord i restaureringsdiskursen. Som vi har sett användes det av Erik Lundberg 1935 för att motivera restaureringen i Jakobs kyrka (s. 111). Lundberg använde det även några år senare, när han i ett yttrande framförde en annan uppfattning än riksantikvarien Curman i fallet Uppsala domkyrka. Sedan 1938 var han då chef för byggnadsminnesavdelningen vid det nybildade Riksantikvarieämbetet. Hans inflytande över kyrkorestaureringarnas teori och praktik var stor och han kom att under de närmast föl- jande decennierna att efterträda Curman som den stora auktoriteten inom restaureringskonsten.465 På grund av Uppsala domkyrkas särställning i den svenska arkitekturhistorien ansåg Lundberg 1941 att byggnaden borde återställas till sin ursprungliga, gotiska form. Han anförde, att om domkyrkan hade stått i sin tidigare gestalt, skulle den ha varit organiskt framvuxen och därmed kunnat ses som ett uttryck för flera sekler av svensk historia. Men med Zettervalls restaurering hade allt försvunnit som vuxit fram under tidigare århundraden. Så när nu 1890-talets ytskikt tjänat ut, vore det enligt Lundberg fullt befogat att åter låta den äldsta byggnadsstommen framträda.466 Med andra ord: Det var den organiskt framvuxna byggnaden som Lundberg ansåg förtjäna vår respekt. 1800-talets restaureringar var däremot inte att betrakta som en del av denna historia, utan sågs som ett brott med historien, som något som förvanskat byggnadsverket.

Salomos tempel eller en maskin att sitta i Som ett av de mer betydelsefulla bidragen till restaureringsteorin vid denna tid måste konsthistorikern Johnny Roosvals skrift Sockenkyrka eller Salomos tempel (1943) betecknas. Roosval beskriver här medeltidskyrkan i ideal bemärkelse utifrån fyra karaktäristika:

1. som offer till Gud med självändamål eller med två ord som ’Guds hus’ 2. som komponerad enligt en crescendoidé 3. som smyckad av kostbara ämnen 4. som byggd av hållbaraste material och hållbaraste teknik liksom för evigheten.467

Roosval inleder med att citera Hälsingelagens ord: ”Den förste som byggde sockenkyrka var konung Salomo” och visar på ordens poetiska glans bland de prosaiska lagparagraferna: ”som en österländsk ädel- sten i en grå och fattig miljö”. Han menar att frasen inte enbart bör ses som ett uttryck för idealitet, utan att den även har en normativ mening: Att det är bibeln som ger underlaget till kyrkobyggandet. Han för- medlar genom en berättelse bilden av kyrkobyggande som offerhand-

118 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK ling, men även som uttryck för konstnärligt snille. Och han betonar att medeltidskyrkan liksom Salomos tempel är komponerad som

en stegring från rum till rum, ett crescendo i betydelse och utförande. Sålunda sker också i medeltidskyrkan ett crescendo från förhallen (eller tornrummet, ringkammaren, vapenhuset) till församlingsrummet (eller långhuset) och till koret. I förhallen sker invigningen till en kristens liv genom dopet, i långhuset hans fostran genom ordet och exemplet, i koret själva anammandet av gudomen.468

Roosval framhåller att i enlighet med bibelns föreskrifter är kraven på materialens höga kvalitet av betydelse även för medeltidskyrkan. Användningen av guld är signifikativ. De kostbaraste materialen åter- finns i koret, vid högaltaret. ”Kostbarheten är kyrkokonstens skyldighet och privilegium, den höjer henne över nyttigheten. Ju kostbarare, desto större offer från den byggandes sida.” En karakteristisk uppfin- ning av medeltidskonsten är enlig Roosval glasmålningen ”som skapar ädelstenar av själva ljuset”:

Det gammaltestamentliga allraheligaste utmärkes genom guld och ädel- stenar, den gammalkristna basilikans absid var klädd med mosaik i huvudsakligen blått och guld, den gotiska katedralens kor betecknas av en koncen- trerad glans av målade fönster, i vilka dagsljuset undergår en transubstantie- ring därigenom att de mest underbart harmoniska färger smältas in i glas, så att de väldiga fönstren likna flödande fontäner av lapis-lazuli-blått, blodrött, bärnstensbrunt eller guldgult.469

För Roosval är det kostbara även det hållbara. Avsikten med de bibliska kraven på materialens och byggnadsteknikens höga kvalitet är att templet – eller sockenkyrkan – skall stå för evigt.470 Johnny Roosvals suggestiva sätt att beskriva det medeltida kyrkorummet kom att få betydelse rent generellt för den redan så höga vär- deringen av medeltiden. Men till skillnad från generationskamraten Curman, som ville se till varje tidsperiods rätt att existera på sina egna villkor, bidrog Roosval även till missaktningen av senare tiders tillägg. Och då inte enbart 1800-talet och det tidiga 1900-talet. Med Roosval introducerades nu det förhållningssätt som senare kom att göra det möjligt att se allt som tillkommit efter medeltiden och reformationen som något som förvanskat det ursprungliga, medeltida kyrkorummet. Som en parafras på Le Corbusiers berömda uttalande om bostaden som en maskin att bo i, menar Roosval att ”kyrkan är en maskin att sitta i”.471 Han anser att maskinen fungerar bra under predikan, men att den annars är ”avstängd”. Han hävdar med bestämdhet att ”en tom protestantisk kyrka är beklämmande och hämmande för fromhets- sinnet.” Orsaken är framför allt de tomma bänkkvarteren som ger ett livlöst intryck – ”ja, dessa bänkrader är som tomma ärtbaljor!” Även predikstolen anser han ”ropa ut sin tomhet”.

119 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

Roosvals historieskrivning resulterar i slutsatsen att det vore önskvärt att ”kyrkor med storslagen arkitektur och med värdefulla gudsmöbler befriades från människomöblerna”. Han konstaterar dock att detta inte är tillrådligt i praktiken. Dessa möbler är ofta ”förträffliga, dekorativa arbeten, som ge en behaglig och värdig färg i interiören”. Med- an nya tillskott i det mindre format och enklare utförande, som han egentligen önskar, skulle ”utgöra svåra problem med stora risker av misslyckande”. Han anser också att de medeltida kyrkorummen ”tål” att påverkas av bänkinredningarna. Rummens arkitektur är i allmän- het tillräckligt kraftfull att göra sig gällande.472 I ett stycke av texten som närmast ter sig som handboksmässigt, menar han dock att det radikala förhållningssättet till bänkinredning- en borde tillämpas i vissa fall. Om det exempelvis i en kyrka med pelarburna valv inte finns några värdefulla gamla bänkar, bör man inte följa det vanliga 1700-talsexemplet med slutna bänkkvarter. Dessa har den nackdelen att de döljer medeltidskyrkans pelarbaser. Bättre då att inskränka bänkkvarteren till ett minimum och komplettera med lösa stolar med halmflätade sitsar. Inte heller i kyrkor med äldre bänkin- redningar borde dessa tillåtas att skymma kolonnbaserna.473 Roosval sammanfattar slutligen ytterligare en rad punkter, som han anser förvanskat kyrkorummen sedan medeltiden och därmed försva- gat crescendoidén:

1. Triumfkrucifixen har avlägsnats från triumfbågen. 2. Dopfunten har flyttats från sin plats i västpartiet till koret. 3. Orgeln har flyttats till väster och har utsmyckats så att den visuellt konkurrerar med altartavlan. 4. Kyrkogården har förlorat sin karaktär som kyrkans förgård, genom att murar och stigluckor rivits och stora lövträd planterats. 5. Altarets betydelse i kyrkorummet har försvagats, ofta gen-om att dess bilder rensats bort. Som avskräckande exempel nämns 1700-talets bruk av altarpredikstolar samt 1800-talets altar- prydnader i form av enkla kors med svepningskläde. 6. Medeltidens kostbarhetskrav har försvunnit och kyrkokonstens kvalitet har sjunkit. 7. Kravet på hållbart material upprätthålls inte längre.474

Konsthistorikern Johnny Roosvals kritik av den efterreformatoriska kyrkans behandling av det medeltida kyrkorummet kom vid modernisternas kyrkorestaureringar att få betydande konsekvenser. I hans uppfattning att det medeltida kyrkorummets höghet och crescendostruk- tur borde återupprättas fanns potential till stora omstruktureringar av

120 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK landets kyrkor. Hans auktoritet inom konsthistorieämnet medförde också att hans uppfattning veterligen inte ifrågasattes, inte ens av de myndigheter som var satta att skydda de antikvariska värdena.475

Efter andra världskriget De internationella överenskommelser som slutits i Aten 1931 havere- rade efter andra världskriget. Inför de bombade städernas ruiner föll principerna om autenticitet och om att konservera, inte restaurera, platt till marken.476 Förstörelsen var katastrofal och drabbade stora delar av Europa. Vissa förstörda tyska städer, liksom de polska städerna Gdansk och Warszawa återuppfördes som rekonstruktioner.477 Åter- uppbyggnaderna liknade i flera fall 1800-talets stilrestaureringar. Det som rekonstruerades var inte tillståndet innan kriget. Istället valdes, som i Gdansk, ett mera glansfullt skede av stadens historia. Rekon- struktionerna svarade mot ett socialt behov, det gällde för människor- na att övervinna den identitetskris som uppstått med förlusten av liv och miljö.478 Men, som den nederländske arkitekturhistorikern Wim Denslagen visat, fanns bland de modernistiska arkitekterna ett ambivalent för- hållningssätt. Jan Zachwatowicz ansåg exempelvis beträffande åter- uppbyggnaden av Warszawa, att vad som hänt måste betraktas som ett dramatiskt undantag från de grundläggande restaureringsprinciperna, som dock även i fortsättningen måste respekteras.479 De europiska efterkrigserfarenheterna påverkade inte nämnvärt de svenska förhållandena. Forskningen omkring restaureringskonst introducerades i Sverige 1953, med en artikel av Göran Lindahl i tidskriften Byggmästaren.480 Lindahl konstaterade där, att de curmanska restaureringsprinciperna i stort sett fortfarande kunde anses vara gällande. Han ansåg att resultatet av den antikvariska restaurerings- metodens tillämpning på de svenska kyrkorna i många fall blivit lyckade, men att svagheterna, ”främst den markanta aversionen mot 1800- talets arkitektur” blivit allt tydligare, i takt med att nystilskyrkorna behövt restaureras. Internationellt började det som kan kallas rehabiliteringen av stilarkitekturen enligt Denslagen på 1970-talet. Först då framträdde konsthistoriker som intresserade sig för 1800-talsarkitekturen, dock utan att vid denna tid våga tillskriva den några estetiska värden.481 I Sverige skedde det något tidigare. Göran Lindahls bok Högkyrkligt lågkyrkligt frikyrkligt i svensk arkitektur 1800–1950 (1955) var först ut.482 I förordet presenterades ämnet utifrån förutsättningen, att både byggnaderna och tidsperioden som behandlades ”länge räknats till de mest svåruthärdliga estetiska förvillelserna” i svensk arkitekturhistoria. Skriften syftade inte heller till någon estetisk omvärdering, utan till att visa, att även de till synes torftigaste byggnaderna en gång fått

121 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

en gestaltning, som ”uppfattats som meningsfull, att de betyder något, och att tolkningen av denna betydelse ger dem ett historiskt intresse".483 Vid denna tid verkar det med andra ord som om två motsatta synsätt växer fram: en riktning som talar för objektens historiska värde, här representerad av Göran Lindahl, en annan som framhåller deras estetiska betydelse, som ovan Erik Lundberg, när han betonar att det viktiga är vackra ting från olika åldrar som samsas sida vid sida och därmed synliggör en utvecklingshistoria. På 1950-talet blir samhällsklimatet i en allmän bemärkelse allt mer framtidsinriktat. Begreppet modernisering används allt oftare som ett ledord. Som framgick av kapitel två, var decenniet för Svenska kyrkan en motsägelsefull tid, som präglades av inre expansion men av förlorat inflytande på samhällslivet. Det är också tydligt att det sker en intres- seförskjutning inom restaureringsteorin: Fokus förflyttas från kyrkobyggnadernas tradition och historia till deras funktion och estetik. Diskussionen inom Svenska kyrkan kom i efterkrigstid att hämta näring ur den internationella liturgiska rörelse som kan föras tillbaka till 1800-talets mitt i Frankrike. Rörelsen sökte förnyelse genom historiska studier av de äldsta kristna traditionerna, av det som ofta kallades fornkyrkan. Den ansågs därför som en restaurerande rörelse. I den nya gudstjänstuppfattningen ställdes mässan i centrum. Den skulle fi- ras som en gemenskapshandling. Den moderna individualismen tänk- tes kunna motverkas genom att församlingen som gemenskap hävda- des. Gudstjänstdeltagarna skulle lämna rollen som passiva åskådare och istället bli aktiva deltagare i mässan. Konstvetaren Hedvig Bran- der Jonsson uttrycker det som att församlingen skulle ”få möjlighet att agera liturgiskt, inte vara reducerad till publik”.484 Den liturgiska rörelsens syn på gudstjänsten ställde nya krav på kyrkorummens utformning och inredning. Den kom att influera kyrkoarkitekturen i Frankrike och i den tyskspråkiga delen av Europa redan på 1920- och 30-talen.485 I Sverige dröjde det längre innan den liturgiska rörelsen mer generellt kom att påverka utformningen av kyrkorummet, men det finns vissa tidiga exempel. Som svar på kyrkans intresse för den äldsta kyrkan tillkom nya versioner av basilikor,486 exempelvis Boo kyrka i Nacka från 1923, arkitekt Martin Hedmark, Västerledskyr- kan i Bromma från 1932, ritad av Birger Borgström samt Örjans kyrka i Skellefteå från samma år av John Åkerlund.487 De är alla tre inspirerade av tidigkristna basilikor med två- respektive treskeppiga kyrkorum med pelarrader och utbyggnader för kor samt öppna takstolar eller platta innertak. Det är högst symptomatiskt att dessa kyrkobyggnader inte tagit plats i arkitekturhistorien. Inskrivna i det modernistiska paradigmet har de inte betraktats som nyskapande, utan som stilefterbildande och därmed ointressanta. Kyrkotypen fortlevde emellertid långt in på 1950-talet. Försoningens kyrka på Stora

122 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

Essingen i Stockholm stod färdig 1959. Den ritades av Cyrillus Johans- son och utformades som en basilika med fristående kampanil.488 Men som arkitekturhistorikern Anders Björkman framhållit var det i Sverige inte de fornkristna kyrkotyperna, utan de tidigmedeltida kyrkorna som kunde uppfattas som ”forna”. Inom kyrkoarkitekturen lades också vikt vid det nationella.489 Nationell medeltid kom därför att framstå som idealet såväl inom nybyggandet som inom restaurerandet. Genom att den liturgiska rörelsen riktade sökarljuset längre bak i tiden, till den tidigaste kristna tiden, fick också det intresse för medeltiden som funnits under hela 1900-talet en ny, högtidligare innebörd. Detta framgår tydligt av den text omkring kyrkobyggande och -restaurering som publicerades 1945 av prästen Gunnar Rosendal i Osby. Skriften hade titeln Kapellbygge och kyrkorestauration. Rosendals text har ett tvärsäkert, pretentiöst tonfall och hans gärning har i teologiska sammanhang inte alltid ansetts som kyrkopolitiskt korrekt.490 Det har också sagts att skriften inte hade någon större påverkan på händelse- förloppet.491 Men den introducerar helt klart nya både estetiska och liturgiska tendenser i tiden och där framförs också för första gången en rad krav som senare kom att bli allmänt kända, accepterade och respekterade (s. 48).

Boo kyrka i Nacka från 1923 ritades av Martin Hedmark. Dess formspråk är inspi- rerat av fornkristna basilikor och speglar kyrkans intresse för tidig kristen konst och arkitektur. Foto Nils Lagergren 1945, Riksantikvarieämbetet.

123 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

För Gunnar Rosendal är en kyrka ett Herrens hus och framför allt ett hus för mässfirandet.492 Den kan vara uppförd i vilken arkitektonisk stil som helst, men den skall vara upphöjd över det tillfälliga, det som är tidsbestämt eller modernt. En kyrka kan vara romansk, gotisk eller till och med funktionalistisk, men den måste samtidigt vara sakral och högtidlig. (Rosendal använder genomgående begreppet hieratisk.) En kyrka måste präglas av ”det upphöjda, det orörliga, det evigt vilande, det substantiella.” Enligt Rosendal kommer denna tidlöshet på ett kongenialt sätt till uttryck i den romanska kyrkoarkitekturen:

Dess fasta murar, dess fulländade valv, byggda på cirkelns – evighetens, det i sig slutnas – princip, dess hierarkiska anordning av vapenhus, långhus, kor och apsis i rektangulära, kvadratiska och cirkulära storheter, dess tvådimen- sionella bilder av Kristus in gloria i absidens valv med de tolv apostlarna där- under och dess plana, perspektivlösa väggdekorationer – allt detta är uttryck för det evigt vilande, för Guds väsen.493

Även i bysantinska mosaiker och ryska ikoner finns ”samma vilande i sig, samma eviga ro, samma himmelska skönhet” och denna skönhet är något helt annat än den jordiska skönhet som kännetecknar exempelvis Rafaels madonnor. I samtiden finns enligt Rosendal endast ett konstverk av samma fulländning som den bysantiska: Joakim Skov- gaards mosaikframställning av Kristi återkomst i Lunds domkyrkas korabsid. Men även Olle Hjortzbergs altarmålning i Osby kyrka (som Rosendal själv beställt) med motivet Måltiden i Emmaus, passerar dock Rosendals estetiska nålsöga. Kontrasten mellan de dramatiskt och dynamiskt tecknade lärjungarna och den rofyllda Kristusgestal- ten, gör enligt Rosendal att Kristus i denna målning framstår som himmelskt tidlös.494 Arkitektur är konst och konst är ett uttryck för vad konstnären bär inom sig. Därför uppställer Rosendal också som ett krav, att de arkitekter och konstnärer som verkar i kyrkan också lever i kyrkan. Att konst- nären själv är en from man, är enligt Rosendal en förutsättning för att han ska kunna skapa kyrkliga verk.495 I Kapellbygge och kyrkorestauration framställs veterligen för första gången i ett svenskt sammanhang de resonemang omkring altarets placering och dess förhållande till församlingen som senare blev viktig förändringsfaktor för Svenska kyrkans gudstjänstrum.496 Rosendal propagerar för ett enklare och mer koncentrerat kyrkorum. Altaret ska vara rummets liturgiska centrum, det centrum runt vilket kyrkan byggs. Koret är ett heligt rum, som helgas just av att altaret står där. Det ska vara på en gång ”upphöjt och tillgängligt, avskilt och öppet”. Ideala utformningar fanns enligt Rosendal i två skånska tidigmedeltida kyrkor, Hästveda och Östra Hoby. Altaret skulle vara fristående, så att prästen om så önskades kun-

124 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK de fira mässan versus populum. Det skulle också vara synligt och inte skymmas av höga altarskrank eller altarringar. Därför borde altarringen också vara öppen framtill. De äldsta kyrkofäderna kallade altaret för ett mensa domini, ett Herrens bord. Det var ”ett offerbord och en böneplats”. Det skulle därför ha formen av ett bord, dock i sakral och högtidlig utformning. Rosendal underströk också att det var själva altaret som var det vä- sentliga, inte eventuella altartavlor eller altarskåp. Altaret fick aldrig reduceras till en ”utväxt på en vägg” eller till enbart ett postament till en altartavla. Vid restaureringar borde altaret därför alltid skiljas från barockuppsatser och medeltida altarskåp. Det borde också befrias från allt som brukar stå på ett altare. Det fick inte belamras med blommor, ljusstakar och böcker. Krucifix borde placeras hängande och ljusstakar kunde stå på golvet.497 Gunnar Rosendals tankar om dopet var mycket bestämda: dopfuntens plats var vid kyrkans ingång. Genom dopet fördes människan in i den heliga kyrkan och därför skulle hon döpas redan vid ingången. Han kritiserade därför den tendens som fanns att vid restaureringar inrätta dopkapell i öster samt placeringen av de dopkapell som byggts i Engelbrektskyrkan och Högalidskyrkan. Rätt placerade dopkapell, vid ingången i väster, fanns däremot i S:t Nicolai i Nyköping och i S:t Pe- ters Kloster i Lund. Beträffande predikstolens plats och gestaltning, ansåg Rosendal att en sådan hörde till kyrkans väsentliga utrustning och borde ha sin plats i koret och så nära altaret som möjligt. Men han hade ingenting till övers för äldre renässans- och barockpredikstolar som han ansåg överröstade budskapet. Vid restaureringar rekommenderade han där- för att sådana predikstolar skulle överlämnas till museer och att istäl- let en ny, enklare predikstol skulle byggas. Det liturgiska värdet borde här vara överordnat det antikvariska, eftersom ”kyrkorummet är intet dött museum men ett levande rum”. Särskilt vände han sig emot altarpredikstolar. Dessa hade visserligen ett värde genom att visa på hur äldre kyrkorum kunde ordnas, ”även om man ordnade det illa”. Men en sådan uppvisning hörde hemma på museer, absolut inte i kyrkorum. Stora och höga predikstolar var olämpliga även ur funktionell synpunkt. Prästen borde stå så nära församlingen som möjligt och idealet var därför istället en ambo på norra sidan av triumfbågen. Bäst var två amboner: en på norra sidan, varifrån evangeliet kunde läsas, en på den södra, för epistelläsningen. Ur arkitektoniskt och estetiskt hänseende var stora predikstolar oönskade eftersom de skymde arkitekturen, sär- skilt om de var försedda med ljudtak.498 Till det som borde överlämnas i museernas vård hörde enligt Ro- sendals uppfattning även kyrkornas fasta bänkinredningar. Han vän- de sig därigenom emot den rådande uppfattningen om att bänkinred-

125 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

ningarna hörde till kyrkornas värdefullaste och vackraste inventarier. Han menade tvärtom i Roosvals efterföljd att införandet av kyrkbän- kar hade vanställt landets medeltidskyrkor. Bänkkvarter gjorde ”dem tunga, låga och tryckta och förtaga all musikalisk resonans”. Rosendal ansåg att en första olycka drabbat medeltidskyrkorna när de hade försetts med valv, som sänkte taken och gav interiörerna en nedtryckt karaktär. Detta i kontrast till det ”plana basiliketaket, det skönaste av alla kyrkotak”, som hörde till deras ursprungliga utförande. Den andra olycka som vederfarits interiörerna, var sextonhundra- talets införande av fasta bänkar, bänkdörrar samt en altaruppsats i barock och en alltför stor predikstol. En uppgift för kommande kyrkorestaureringar var därför att återge rummen så mycket som möjligt av deras rymd. Att riva valven framstod även för Rosendal tyvärr som omöjligt, men att ersätta bänkinredningarna med lösa stolar vore enligt hans förmenande önskvärt. Särskilt små kyrkobyggnader led enligt Rosendal skada av fasta bänkinredningar. Där blev bänkinredningen, istället för koret och altaret, det dominerande. Men även i större kyrkorum drog bänkin- redningen uppmärksamhet från altaret. Bänkinredningens införande i kyrkorummen hade också fått oönskade konsekvenser för orgelns placering. Eftersom kyrkorummet då blev trångt, hade orgeln ofta placerats på en läktare i väster. Detta blev därmed också platsen för kör och organist. En viktig uppgift för framtida kyrkorestaureringar vore att istället på nytt föra orgeln, organisten och kören så nära koret som möjligt.499 Rosendal lade stor vikt vid att gudstjänstdeltagarna vid varje sittplats skulle ha möjlighet att falla på knä. Enligt hans sätt att se, var den stora omsorg som visades bänkarnas bekvämlighet missriktad. Centralt ur liturgisk synpunkt var däremot att i varje kyrkbänk borde finnas ett knäfall. I de fall där lösa stolar brukades, borde dessa förses med krokar, där knäfallskuddar kunde hänga. Vid såväl nybyggen som restaureringar borde knäfallsfunktionen alltid tillgodoses. Därefter var det upp till församlingsprästen att se till att den verkligen kom till användning. Det handlade om att fostra församlingen i det väsentli- gaste i den kristna livsföringen, ödmjukhet och tillbedjan.500 Gunnar Rosendal var trots sitt kategoriska sätt att resonera väl medveten om att hans ideal inte kunde förverkligas i alla kyrkor. Han konstaterade därför att det gällde att utgå ifrån den kyrkobyggnad som stod till buds, anpassa sig efter den och göra det bästa möjliga av saken. Men det var samtidigt hans bestämda uppfattning att de kulturhistoriska, arkeologiska, arkitektoniska eller estetiska synpunkterna alltid måste stå tillbaka för de sakrala och liturgiska önskemålen. Han kritiserade också arkitekterna för sin tendens att bli en smula doktrinära, att till varje pris vilja förverkliga sin vision. Enligt Rosendal fick arki-

126 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK tekturen aldrig tillåtas styra över den kyrkliga funktionen.501 Inom restaureringsområdet hade Rosendal vid denna tid egna er- farenheter. Han blev kyrkoherde i Osby i Skåne 1934 och några år senare inleddes en restaurering av församlingskyrkan. Restaureringen leddes av den danske arkitekten Eiler Graebe, som senare blev tongi- vande restaureringsarkitekt i Skåne och domkyrkoarkitekt i Lund från 1943.502 I Osby hade Rosendal redan förverkligat många av de liturgiska och estetiska önskemål han framförde i skriften från 1945. 503 Osby 1800-talskyrka, i bruk sedan 1835, hade ett kvarstående romanskt kor med absid, som användes som sakristia och konfir- mandsal när Rosendal kom dit. Kyrkan hade en altarpredikstol från byggnadstiden som flankerades av två fönster med glasmålningar av Yngve Lundström från 1926. Vid restaureringen avlägsnades altar- predikstolen och en äldre predikstol från 1593 uppsattes på norra muren. Som altartavla tillkom den redan nämnda målningen av Olle Hjortzberg. Församlingen ställde sig tveksam till förändringen som därför tog lång tid att förverkliga.504 Rosendal framhöll 1945 också behovet av sidokapell i kyrkorna. I Osby kyrka hade korabsiden inretts till ett kapell som kallades S:t Petri kapell. Från början hade det ett altare av trä. 1938 tillkom ett nytt altare, murat i tegel och med fristående placering, så att prästen kunde fira mässan vänd mot församlingen, versus populum. I rummet fanns enkla lösa stolar med halmflätad sits som kunde ge plats för trettio personer. I sin beskrivning av altaret betonade Rosendal att detta altare alltid stod utan antependium och endast täcktes av två linnedukar.505

127 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

Osby 1800-talskyrka i Skåne har en kvarstående romansk absid. Den inreddes under Gunnar Rosendals ledning till ett kapell som kallades S:t Petri kapell, med fristående murat altare och lösa stolar med halmflätad sits. Foto efter 1938, Riksantikvarieämbetet

1950-talets teori och praktik I ett fåtal restaureringar av 1800-talskyrkor som genomfördes på 1950-talet finns referenser till den tidigkristna basilikan.506 Kastlösa kyrka på Öland blev mest omdiskuterad. Den ursprungliga salkyrkan från 1855 omgestaltades vid en restaurering 1953–54 till ett treskep- pigt långhus, där kopplade kalkstenspelare avgränsade skeppen. Mitt- skeppet täcktes av ett platt trätak med synliga bjälkar. I koret tillkom en stor muralmålning med motivet Kristi återkomst av konstnären Wal- demar Lorentzon. Målningen har ett modernt formspråk, men med tydliga bysantiska och romanska referenser. Det nya altaret var fri- stående och framhävdes genom målningens komposition. Ny predikstol och ny, sluten bänkinredning nytillverkades. Arkitekt var Ärland Noréen.507

128 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

De granskande myndigheterna motsatte sig inte förändringen. Riks- antikvarien skickade ärendet på remiss till landsantikvarien i Kalmar, Manne Hofrén, som tillstyrkte förslaget med hänvisning till att kyrkan inte var särskilt gammal och inte hade något antikvariskt intresse.508 Omgestaltningen fick däremot kritik från konsthistoriskt håll, där- för att basilikaformen ansågs vara en pastisch.509 Liturgihistorikern Bengt Stolt ansåg istället att den ur kyrklig synpunkt medfört stora förbättringar. Den nya rumsverkan gav enligt hans uppfattning en känsla av resning och rymd. Han tyckte också att det nya kyrkorummet i samspel med kormålningen förmedlade ett budskap till besökaren, som inbjöd till andakt och meditation. Detta i kontrast till det gamla rummet som han beskrev som ”kalt och ödsligt, så snart kyrkan inte är full av åhörare”.510 Arkitekturhistorikern Göran Lindahl riktade däremot kritik mot omgestaltningen. Hans skäl var antikvariska och han ansåg att:

En restaurering av detta slag bygger på en oerhörd och ofta omotiverad missaktning för 1800-talets arkitektur. Både präster och statliga restaure- ringsexperter borde snart inse, att de gängse omdömena om 1800-talets byggnadskonst ofta är grovt missvisande. Större 1800-talskyrkor, som undgått ombyggnader, torde f.ö. numera vara betydligt sällsyntare än t. ex. senmedeltida kyrkor med valvmålningar.511

De restaureringar som refererade bakåt i tiden på samma sätt som Kastlösa var dock i minoritet. De flesta kyrkorestaureringarna kom under denna tid tvärtom att bli allt mer modernistiska. Nu etablerades mer allmänt också en tankefigur som sedan fortlevat som en del av diskursen ända in i vår egen tid – den om en tänkt motsatsställning mellan en levande kyrka och ett museum.512 Stolt uttryckte det så att:

Faran med antikvariska restaureringar är emellertid att kyrkan inte i första hand blir ett gudstjänstrum utan något slags sakralt sockenmuseum, ett kuri- osakabinett, där varje tid kan känna sig hemma – utom vår egen!513

Under efterkrigstiden och särskilt på 1950-talet restaurerades fler kyrkor än någonsin tidigare i Sverige.514 Delvis kan den höga frekven- sen förklaras utifrån ett uppdämt behov eftersom många projekt skju- tits på framtiden under krigsåren. Samtidigt byggdes många nya kyrkor, särskilt i storstadsområdena.515 På femtiotalet blev också kyrkorna på nytt en intressant uppgift för arkitekterna. Ofta citerad är Göran Lindahls formulering om kyrkorna som en ”skönhetens tillflyktsort”. Kyrkoarkitekturen kunde nu ge en möjlighet till ett friare konstnärligt skapande, än kanske var möjligt inom det profana byggandet.516 Som Lotta Gustafsson genom sin forskning om upplandskyrkorna visat, kom de nybyggda kyrkorna även att påverka kyrkorestaureringarna. I sin analys av Skånela kyrkas restaurering 1950–1956 visar hon

129 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

hur två olika restaureringsuppfattningar avlöste varandra. Den förste arkitekten Erik Fant avled 1954 och ersattes då av Rolf Bergh, som ses som en av de ledande arkitekterna när det gällde teologiskt och liturgiskt nytänkande.517 I restaureringen prioriterades kyrkans äldsta skede, det romanska, men den präglades också av stora omgestaltningar, som framför allt Bergh stod för. Förändringarna står i samklang med vad som samtidigt åstadkoms inom nybyggandet, både vad gäller material och utförande.518 Karakteristiskt är exempelvis att koret genom bortflyttande av föremål rensades för att få en enklare och mer över- skådlig karaktär. Ett nytt murat tegelaltare tillkom, som vitputsades och försågs med en skiva av sandsten. Altarringen av trä avlägsnades och ersattes av ett svartmålat, genomsiktligt smidesräcke. Den nytillverkade bänkinredningen var traditionellt uppbyggd med kvarter och bänkdörrar, men den målades inte, utan klarlackades istället, så att ytorna framstod trärena med synlig ådring. För att nå bättre integra- tion mellan kör och församling revs västläktaren och orgeln placerades istället på ett podium på golvet.519 Gustafsson ser i det tidiga 1950-talets restaureringar en förskjut- ning i synen på äkthet i arkitekturen. Autenticitet karakteriseras nu av ett tydligt redovisande av materialen. Den putsslamning som stryks på murar och valv, är tunn för att de underliggande materialens struktur skall framträda. Träytor får gärna framstå trärena, så att ådringen syns. Till det äkta, autentiska hör också förhållandet till det moderna, att vara med sin tid, att bygga nytt och förnya både estetiskt och liturgiskt.520 Den nya, modernistiska arkitekturen tenderade med andra ord att välja enkelhet, ibland nästan askes, framför komplexitet; och rena enhetliga ytor, framför detaljrik dekoration. Den nya uppfattningen av äkthet sammanföll också med ett ärlighetskrav – det äkta var det vackra. Enlig Gustafsson var det tidiga 1950-talets restaureringar relativt opåverkade av den liturgiska rörelsens krav på förändringar. En mer radikal tendens märks först något senare.521 Den idédebatt som fördes under 1950-talet medverkade till att såväl de liturgiska och teologiska funktionskraven som de modernistiska inslagen tilläts ta allt större plats. Med början år 1948 hölls en rad konstnärskonferenser vid Sig- tunastiftelsen där såväl präster som arkitekter och konstnärer deltog. 1956 behandlades särskilt kyrkorummet och Rolf Bergh deltog med ett föredrag om modern kyrkoarkitektur. Han betonade att det väsentli- ga i kyrkobyggandet var hur rummet formades omkring mässan och menade även, att det var fullt möjligt att tillfredsställa nutidens funktionella krav även i en gammal kyrka, utan att de antikvariska värdena skadades. Bergh förutsåg också att ”Vår generation kommer att fram- tvinga en ny syn även på restaureringens område”.522 På 1950-talet framfördes de nya kraven på kyrkorummets funktio-

130 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK nalitet av flera författare. I en prästmötesavhandling i Linköpings stift av Arthur Adell, I Guds rika hus (1954), framlades flera av de tanke- gångar omkring hur kyrkorummet borde disponeras som redan Gun- nar Rosendal lyft fram. Adell framhöll mässfirandet som det centrala i gudstjänsten och därmed högaltarets betydelse.523 Han delade också Rosendals uppfattning att dopfunten borde återfå sin placering i den västra delen av kyrkan, men ansåg likväl att det var viktigt att den stod så att den var väl synlig för församlingen. Han tyckte att äldre predikstolar var alltför monumentala och alltför högt placerade, så att de dis- tanserade prästen från församlingen, och förespråkade därför flyttbara talarstolar. Och han förordade mindre kapell och avskilda rum, sär- skilt i stora kyrkor, där gudstjänster med färre deltagare kunde hållas. Liksom Rosendal ifrågasatte Adell den slutna typen av bänkkvarter med dörrar. Han betecknade dem som ”fårfålleliknande” och ansåg dem vara såväl obekväma, som orimligt stora. De borde istället ersät- tas av en mer flexibel lösning med staplingsbara stolar. En ny utformning av sittplatserna borde även ge möjligheter till knäfall. Adell ställ- de sig kritisk till de stora orglarna, där musikerna tvingades verka på västläktarna, utan någon egentlig kontakt med församlingarna. Han förespråkade istället körens placering i koret. Där borde också finnas en mindre orgel som var lättare att placera.524 I en skrift med den tidstypiska titeln Kyrkorestaurering: Några funktionella synpunkter från 1957 pläderade också Bengt Stolt för de nya kraven på kyrkornas inredning och utformning.525 Han diskuterade dem även i förhållande till de antikvariska aspekterna och menade att den oro som de antikvariska myndigheterna på senare tid gett uttryck för, var mindre allvarlig än det faktum att det inte från kyrkligt håll mer tydligt framhållits, hur kyrkorummen borde disponeras för att bäst kunna tjäna gudstjänstlivet.526 Stolt refererade till en cirkulärskrivelse som 1953 utgått från Byggnadsstyrelsen till landets domkapitel. Där hade påvisats att många restaureringar under senare år mer berott på att smaken förändrats, än utgått från reella praktiska eller kyrkliga behov. Byggnadsstyrelsen hade därför understrukit att de förändringar som vidtogs i första hand borde göra kyrkorna ”mer lämpade att fylla de krav som betingas av tidsförhållandena”. Stolt talade om ”okynnes- restaureringar” och menade att en drivkraft för dessa hade varit att få en vacker och välhållen kyrka, men att det samtidigt inneburit ett onö- digt resursslöseri. Enligt hans uppfattning hade många församlingar i sin önskan att modernisera, kasserat användbara inventarier för att skaffa nya, men sedan funnit att de efter bara ett par decennier verkat lika omoderna som de tidigare.527 Stolt påpekade att den funktionella aspekten på kyrkorummet måste vara överordnad och att det inte handlade om att inrätta ett sockenmuseum, utan ”ett värdigt och funktionsdugligt kyrkorum”. Det innebar

131 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

att även kyrkokonsten måste fylla en funktion. De historiska före- mål som verkligen gjorde det, försvarade väl sin plats i kyrkorummet. Men strävan måste vara att föremålen, exempelvis medeltida skulpturer, skulle ses som andaktsbilder och inte som utställnings- föremål. Föremål kunde dock även användas för att göra kyrkorummet mer levande. De borde då få en ändamålsenlig placering. Epitafier och vapensköldar borde exempelvis inte sitta på östväggen i koret, men kunde mycket väl placeras i långhuset. Föremål som inte var ändamåls- enliga borde flyttas till museer. Beträffande altarutsmyckningar ansåg Stolt att de ofta var värde- fulla för kyrkorummet, men att många stora altaruppsatser av mindre konstnärligt värde borde avlägsnas. Till dessa räknade han bland annat 1930- och 40-talens altarmålningar av Kristus framställd som en ”vanlig människa”. Huruvida en altarutsmyckning skulle avlägsnas eller ej, måste dock avgöras från fall till fall. Någon generell regel kunde enligt Stolt inte uppställas.528 Men på 1950-talet hördes också de första rösterna som manade till större försiktighet vid restaureringar. I den ovan nämna cirkulär- skrivelsen från 1953, framförde Byggnadsstyrelsen sin uppfattning att många kyrkorestaureringar i första hand hade orsakats av smak- förändringar.529 Särskilt ville församlingarna byta ut inredning från det sena 1800-talet, detta oavsett hur väl den fyllde sin funktion. Som vi redan sett, talade även Göran Lindahl 1955 för kyrkornas historiska betydelse. Samma år skrev Bertil Waldén, konsthistoriker och landsantikvarie i Örebro län, en artikel där han pekade på att en orörd 1800-talskyrka snart var lika sällsynt som en stavkyrka. Istället för att ställa olika stilar estetiskt mot varandra, ville Waldén lyfta fram begreppet karaktär.

En kyrkas karaktär, dess bomärke, är summan av det som under seklernas lopp ristats eller skurits i dess fysiska gestalt, evad nu detta må synas oss vackert eller fult.530

Waldén gav curmangenerationens arkitekter ett erkännande för deras metod, att låta skilda stilepoker samtidigt visas i samma miljö. Men deras tolerans hade haft sin begränsning och enligt Waldén hade deras estetiska värderingar i alltför hög grad varit präglade av idén om 1800-talet som en förfallsperiod. Han ansåg att samtidens arkitekter uppvisade intresse för de kultur- och konsthistoriska sammanhangen och försökte överbrygga skillnaden mellan funktionalism och nationalromantik. Tyvärr misslyckades de. En nyrestaurerad kyrka var fin och funktionsduglig, bönhusbänkarna var ersatta med bekväma, slutna bänkkvarter och den rykande kaminen av moderna elradiatorer. Men samtidigt hade någonting gått förlorat: kyrkan hade förlorat sin karaktär. Waldén manade därför till självbesinning och omprövning.

132 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

Den pietet som visade äldre generationers bidrag till kyrkorummen, skulle den enbart gälla fram till 1800-talets mitt? Borde inte även samtidens föräldrar och farföräldrar visas samma respekt? Waldén ansåg det och framhöll: ”Även om vi inte kan finna dessa bidrag smakfulla, så kan vi inte förneka att också de har sin karaktär”.531

Sent 1950-tal: Lund och Växjö domkyrkor Det sena femtiotalet och det tidiga sextiotalet bjöd på många restaureringar som genomgripande omgestaltade kyrkorum. Här skall diskuteras ett par av dem: Lunds domkyrka, som restaurerades 1954–1963 av Eiler Graebe och Växjö domkyrka 1957–1960 som omhändertogs av Kurt von Schmalensee.532 Till tidens mest uppmärksammade restaureringar hör även Västerås domkyrka som restaurerades 1958–1961 av Erik Lundberg. Denna har tidigare analyserats av flera forskare.533 Även Lau kyrka på Gotland, som restaurerades av Åke Porne 1958– 1960 väckte debatt, liksom restaureringen 1956–1961 av Knivsta kyrka i Uppland, av Harald Tafvelin och Lars Stalin.534 Lunds domkyrka var som landets förnämsta representant för romansk arkitektur utan tvekan det objekt som bäst svarade mot den liturgiska rörelsens intresse för fornkyrkan. Som vi tidigare har sett var Joakim Skovgaards mosaik i domkyrkans absid det enskilda konstverk som Gunnar Rosendal värderade högst. Domkyrkoarkitekten Eiler Graebe hade också tidigt samarbetat med Rosendal i Osby. Graebe var införstådd med de teologiska och liturgiska spörsmål som den liturgiska rörelsen framförde. Han undervisade i många år teologistu- denterna i Lund och blev hedersdoktor vid den teologiska fakulteten 1968.535 Hans ställningstaganden vid restaureringen baserades på in- gående byggnadsarkeologiska kunskaper om objektet och han var även införstådd med föregångarnas insatser. 1947 redovisade han i en artikel i Byggmästaren sin uppfattning om domkyrkans förtjänster och brister samt sin egen restaureringssyn.536 Graebe beklagade i artikeln att den zettervallska restaurering som tog sin början 1860 hade haft så höga krav på stilrenhet. Han ansåg att detta krav medfört att ”torr saklighet fördrev uråldrig patina” men med- gav samtidigt att det också medfört att exteriören undergått ”en välbe- hövlig upprensning”.537 Hans estetiska ideal var domkyrkans krypta, i denna ”ha vi det mest fulländade rum som förebild, fritt från all billig utsmyckning”.538 Enligt Graebe var ett grundläggande fel vid Zetter- valls restaurering att ”man alltför ivrigt lagt an på att göra kyrkan färdig i sin nya gestalt”.539 Det hade medfört att den konstnärliga utsmyckningen inte höll tillräckligt hög kvalitet. Han riktade kritik mot västgavelns arkitektur och mot att den ornamentik som tillkommit vid restaureringen i jämförelse med den äldre var torr och livlös: ett ”schablonmässigt kopierande” efter äldre förlagor var enligt hans upp-

133 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

fattning inte att betrakta som konstnärligt skapande. Han framhöll att de bästa resultaten uppnås om en konstnär får följa sin egen tids anda, istället för att tvingas skapa i ett föråldrat formspråk. Det som Graebe främst riktade sin kritik emot var följaktligen främst de dekorativa element som tillkommit vid den tidigare restaureringen: Svante Thulins kalkmålningar samt de målade fönsterglasen från Innsbruck, tillverkade efter Zettervalls ritningar. Han sammanfattade sin ståndpunkt:

Jag kan icke frigöra mig från den känslan, att det i sig själv ståtliga, monumentala kyrkorummet onödigt försetts med en del utsmyckning, som i stället för att höja kyrkans skönhet bidrar till att ställa de finare detaljerna i skymundan och verkar störande på totalbilden.540

Graebes inställning är att utvecklingen aldrig får avstanna. Varje tid måste ha rätt att välja, att skilja god konst från dålig och inte ängsligt bevara allting. Den skapande konstnären måste ha historiska kunskaper och ”känsla för det förgångna”, men måste också ha modet att göra förändringar och bidra med ny konstnärlig utsmyckning. Han avslutar artikeln med en förhoppning om att kyrkorummet, liksom i hans samtid kryptan, i framtiden skulle framträda ”i en ren och oförfalskad ma- terialverkan med framhävande av dess enastående konstverkan och ett uteslutande av förekommande mindervärdig grannlåt”.541

Lunds domkyrka i början av 1900-talet. Interiören härrör från Helgo Zettervalls restaurering. I valven Svante Thulins kalkmålningar från 1890-talet. Foto Lina Jonn 1906, Riksantikvarieämbetet.

134 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

Bänk- och stoluppställning i Lunds domkyrka efter Eiler Graebes restaurering. Fyra kvarter av den gamla bänkinredningen stod kvar i väster, men ersattes i övrigt av lösa trästolar med halmsits. Foto Riksantikvarieämbetet.

Det är inte möjligt att i detta sammanhang behandla de enskilda problem som Graebes restaurering av Lunds domkyrka hade att ta ställ- ning till.542 De åtgärder som utfördes refereras därför här endast i korthet. 1800-talets dekormåleri avlägsnades och valven putsades om. Skälen var inte enbart estetiska, utan även tekniska problem anfördes. Vissa ytor som hade stått putsade sedan en brand 1234 var skadade och dessa ersattes nu med nyhuggen sandsten som kom från samma stenbrott som ursprungligen gett sten till kyrkobygget. På andra ytor blottades sandsten som stått överputsad. Även fönstersmygarna, som tidigare varit murade av tegel och putsade, kläddes med sandsten. För att bättre åskådliggöra det romanska rummets rymd och arkitektur, rensades rummet delvis från inredning. Fyra kvarter av den gamla bänkinredningen fick stå kvar på ömse sidor om mittgången i väster. I övrigt ersattes bänkarna av lösa trästolar med halmsits, vilket frilade stora golvytor och gav möjlighet till en mer flexibel möblering, men framför allt gav ett öppnare rum. Även de bänkar som stod kvar förminskades, genom att dras tillbaka från sidorna så att pelarbaserna frilades. De äldre trägolven ersattes av nya stengolv med värmesling- or. Nya armaturer tillverkades efter Graebes ritningar. Armaturerna talar ett tydligt modernistiskt språk, med enkla, avskalade former och nakna glödlampor. De zettervallska glasmålningarna avlägsnades och ersattes av ett noggrant utvalt antikglas i ganska mörkt grå toner.

135 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

Koret omgestaltades i enlighet med den liturgiska rörelsens idéer: ett fritt stående altare placerades under absidens tribunbåge och altar- skåpet drogs tillbaka fyra meter in i absiden, så att prästen kunde officiera bakom altaret, vänd mot församlingen. På så sätt kom det medeltida altarskåpet också att få en placering som gjorde att det kunde framträda i all sin prakt, efter att ha haft en mer undanskymd placering under många år. I koret återupptogs delvis också två gotiska fönster. I Lund hade den exteriör som tillkom vid Helgo Zettervalls restaurering lämnats orörd och Graebes restaurering helt och hållet inriktats på interiören. I Växjö var utgångspunkten en annan. Domkyrkans exteriör

Lunds domkyrkas interiör efter Eiler Graebes restaurering 1954-1963. I korabsiden Joakim Skovgaards mosaik från 1924–1927. Armaturer efter Graebes ritningar. Foto 1963, Riksantikvarieämbetet.

136 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK hade 1849–1854 genomgått en total omgestaltning efter ritningar av Carl Georg Brunius.543 Exteriören karakteriserades därefter av en dekorativ trappgavelarkitektur. Byggnaden var vitputsad och de många tegelorneringarna framstod i kontrast därtill i tegelrött. Efter hundra år framstod Brunius ombyggnad som tekniskt under- målig och särskilt taken med sina många vinklar och sitt komplicerade avrinningssystem ansågs problematiska. Kyrkobyggnaden hade stora skador på både tak och murverk. På arkitekten Kurt von Schmalense- es förslag beslutades att taken skulle återfå en äldre utformning, vilket innebar att trappgavlarna mot norr och söder måste rivas. Arkitekten väckte också förslag om att Brunius tornkrön skulle avlägsnats och att domkyrkan istället skulle få en ny tornutformning. Kyrkan hade före en brand 1740 haft en karakteristisk siluett med dubbla spetsiga torn. Det var närmast en återgång till denna 1600-talsutformning som arkitekten ställde i utsikt.544 Enligt hans förslag skulle gestaltningen kunna återställa ”något av dess forna trotsiga och ursprungliga karaktär”.545

Växjö domkyrka i den gestaltning som gjordes 1849–1854 efter ritningar av C.G. Brunius. Foto Riksantikvarieämbetet.

137 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

Att en sådan genomgripande förvandling av exteriören, som också påverkade stadsbilden, faktiskt inte var kontroversiell framgår av att samtliga remissinstanser ställde sig bakom förslaget.546 Riksantikva- rien Bengt Thordeman anförde att Brunius gestaltning visserligen var av visst konsthistoriskt intresse, men att ämbetet med tanke på de tekniska svårigheterna inte ville motsätta sig förslaget.547 Han ville inte heller se någon rekonstruktion av byggnadens tidigare utförande, utan menade att det var viktigare att byggnaden gavs en tillfredsställande utformning ur arkitektoniskt hänseende. Resultatet blev en fullstän- dig omgestaltning av exteriören som också putsades i rött.

Exteriör av domkyrkan i Växjö efter Kurt von Schmalensees omgestaltning 1957– 1960. Foto Pål-Nils Pålsson, Riksantikvarieämbetet.

138 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

Interiören präglades av en restaurering från 1898–99 under ledning av arkitekt Carl Möller.548 Rummet hade en målningsskrud av deko- rationsmålaren Edvard Bergh, som täckte väggar, pelare och valv. Det hade en komplett nygotisk snickeriinredning bestående av orgelläkta- re, väggpaneler, dörromfattningar samt en öppen bänkinredning med skulpterade gavlar. Koret hade en rik träinredning bestående av altaruppsats, altarring och nygotiska korstolar. Även predikstolen som var några årtionden äldre präglades av det nygotiska formspråket. Vid den restaurering som tog sin början 1957 utplånades alla spår av den mycket enhetliga inredningen från 1899 års restaurering.549 Den var då i stort sett helt bevarad.550 De detaljrika målningarna för- svann när rummet putsades om. Väggpanelerna revs ut. Såväl bänkin- redning som predikstol avlägsnades. Det gamla trägolvet ersattes av ett nytt kalkstensgolv som i mittgången lades i ett geometriskt möns- ter i grå marmor. Istället för den goticerande bänkinredningen tillkom lösa, kopplade trästolar med lädersits.

Växjö domkyrkas interiör omkring sekelskiftet 1900. Rummet restaurerades 1898– 1899 under ledning av Carl Möller. Foto Gustaf Ewald, Riksantikvarieämbetet.

139 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

Kurt von Schmalensee tycks redan från början ha samarbetat med konstnären Jan Brazda kring kyrkorummets gestaltning. Detta med- förde att den konstnärliga utsmyckningen i Växjö kom att påverka in- teriörens utseende på ett mer genomgripande sätt än i någon annan av de samtida restaureringarna. Till detta förhållande bidrog förmodli-

Växjö domkyrka, interiör mot koret efter 1960 års restaurering. Korväggens glas- målningar av konstnären Jan Brazda, som också formgav det stora bronskorset som utgör altarprydnad. Foto Sören Hallgren 1968, Riksantikvarieämbetet.

140 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK gen även att det förutom altartavlan och orgelfasaden inte fanns några äldre inventarier som kunde återanvändas, något som flera bränder under århundradena medverkat till. De konstnärliga gestaltningarna är modernistiska, men inte på nå- got sätt sparsmakade och framstår därför i stark kontrast till det avskalade rummet. Genom användandet av traditionella tekniker och material, som glasmålningar och mosaiker, ansluter de samtidigt till intresset för den fornkristna och romanska europeiska konsten. Den nya predikstolen tillverkades efter ritningar av von Schmalensee och Brazda i grå gotlandsmarmor, med inläggningar av guldmosaik och förgyllt tak. Dopfunten ritades av Brazda och utfördes i svart granit och guldmosaik. Till dopfunten hör även ett nedsänkbart lock med kedja och hävarm i brons. Även det skulpturalt utformade högaltaret är byggt i grå marmor och dekorerat med en bård av mosaikdetaljer. Nya armaturer i form av ljuskronor och lampetter tillverkades efter ritningar av arkitekten. Både ljuskronor och lampetter fick en stram modernistisk hållning, men kombinerade ett system med levande ljus och oklädda glödlampor. Koret genomgick en fullständig omgestaltning.551 Korväggen ge- nombröts av ett stort åttkantigt rosettfönster och nedanför detta åtta lodräta lansettfönster som går ända ned till golvet. Muröppning- arna täcktes av färgstarka glasmålningar av Jan Brazda. Målning- arna har ett dekorativt motiv som består av texten till den så kallade Växjöpsalmen.552 Kompositionen gör att de många fönstren uppfattas som ett sammanhängande stort fönster. Altaret placerades fritt stå- ende några meter framför korväggen. Bakom altaret uppställdes ett stort kors i brons av Brazda, som tjänstgjorde som altarprydnad, utan att för den skull förta intrycket av att altaret var fristående. Genom sin storlek och kraftfulla utformning kunde korset hävda sig mot fonden av glasmålningarna som i sig utgjorde ett dominerande inslag i kyrkorummet. Koret fick ingen fast altarrundel, utan istället uppställdes lösa knäfallspallar. Dessa kunde vid behov flyttas fram eller åt sidan, för att altaret inte skulle skymmas.553 Trots de helt skilda uttryck som domkyrkorna i Lund och Växjö fick är det tydligt att båda restaureringarna, liksom många andra vid samma tid, bygger på ett antal grundprinciper som sedan varieras utifrån objektens förutsättningar. Den viktigaste är den höga värderingen av medeltiden och den därmed förknippade principen om det önskvärda i att återgå till ett ursprungligt stadium av byggnadens historia. Det handlar i första hand om ett rent materiellt återställande. Genom att skrapa ned 1800-talets tjocka putslager med dekorativa målningar kommer man ned till det rena murverket, som kan lämnas bart, som i Lund, eller förses med en tunnare puts som i Växjö. Genom den tunna putsen framhävs murarnas materialitet och valvens och pelarnas

141 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

former. Men det handlar också om ett framhävande av det historiska rummets rymd, ett drag som får tillskrivas arkitekternas modernistiska rumsuppfattning.554 De odekorerade murarna ges liv på andra sätt än genom på de traditionella. Genom noggranna studier av ljusinfall, skuggbildning och belysningsförhållanden når arkitekterna fram till helt nya rumskonstellationer och stämningsvärden, där val av fönster- glas såväl som armaturer är viktiga element. Betoningen av objektens materialitet gäller inte enbart murverk, utan omfattar även inredningen. Genom materialen uttrycks äkthet, autenticitet. Det är den estetiska principen om äkta material som tidigare framhölls av nationalromantikerna som kommer till heders igen, men nu med delvis nya förtecken. De äkta materialen skall nu framstå som genuina. De lösa stolar som ersätter de äldre bänkinredningarna är exempelvis inte målade, utan trärena och klädda med naturmaterial som halm eller skinn. Materialen har i den konstnärliga utsmyckningen även tydliga sym- bolvärden. Genom glasmålningar och mosaiker i bysantinska eller romanska former anknyter inredningarna till den tidiga kristna kyrkan och den liturgiska rörelsens idéer. I Växjö görs mosaikerna av en italiensk hantverkare vid namn Piazza och i tidningsartiklar om restaureringen nämns Ravenna som förebild. När arkitekten själv skriver om inredningen framhåller han att det rör sig om ”italienska guldmosaiker”.555 I kyrkorummen betonas korets ställning och altaret får en dominerande placering och påkostad utformning. Det ställs fristående så att prästen kan officiera stående bakom, vänd mot församlingen. Predik- stolar och dopfuntar får en mindre framträdande ställning. Försam- lingens behov av intimare rum för mindre sammankomster tillgodoses genom mindre gudstjänstrum och sidoorienterade dopkapell. Graebes och von Schmalensees modernistiska estetik åstadkom i Lund och Växjö tämligen avskalade kyrkorum. Kyrkorummen präglas av överskådlighet, de är enkla, rena och enhetliga. Den modernistiska inredningen framstår i kontrast till det historiska rummet. I Växjö sker det på ett mycket intensivt sätt, genom den konstnärliga utsmyckning- ens kraftfulla former och färger, som kontrasterar mot den annars rätt avskalade interiören. I Lund är skillnaden inte så stor, det moderna uppfattas här mer som samma andas barn som det historiska. I båda fallen är det också uppenbart att konsthistorikern Johnny Roosvals idéer om den ideala medeltidskyrkan finns med i bakgrunden: I Lund framstår friläggningen av rummet som ett skolboksex- empel: bänkinredningen förminskas för att rummets arkitektur skall framträda (särskilt framhålls att pelarbaserna skall friläggas) och kompletteras med lösa stolar. I Växjö kan användandet av ”kostbara material” i glasmålningar och mosaiker ses som direkt inspirerade av Roosvalcitatet ovan (s. 119). Jan Brazdas korfönster framstår som en

142 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK illustration till Roosvals fantasieggande beskrivning av hur glasmål- ningen ”skapar ädelstenar av själva ljuset”.556 I fallet Växjö kan dock skönjas en viss ambivalens i förhållande till det modernistiska förhållningssättet. Frågan om att utplåna Brunius 1800-talsgestaltning av domkyrkan eller Möllers interiör väckte inget motstånd. Det sades visserligen att 1800-talsarkitekturen kunde ha ett visst kulturhistoriskt värde, men detta vägde lätt i förhållande till byggnadens tekniskt undermåliga skick. Problemet gällde istället hur man skulle förhålla sig till modernismens krav på autenticitet och förbud mot pastischer. En tidningsartikel hävdade att det rörde sig om en ”stilenlig rekonstruktion av 1740-talskyrkan med sitt tvillingtorn”.557 Men att restaureringen skulle ha genomförts som en stilrestaurering av samma slag som Brunius omgestaltning, var det nog ingen av aktörerna som skulle ha hållit med om. Arkitekten själv sade att restaureringen framför allt ”gällt att åter- ställa allt ursprungligt i själva kyrkobyggnaden”.558 Därigenom ville han betona, att det inte handlade om att återställa till någon ideal stil, utan till ett faktiskt, vetenskapligt belagt tillstånd. För detta kunde han hänvisa både till byggnadsarkeologiska undersökningar och avbild- ningarna i förarbetena till Sueciaverket. von Schmalensee framhöll också särskilt värdet av Brunius uppmätningsritningar av kyrkans äld- re tillstånd. Medan riksantikvarie Thordeman, som vi sett ovan, hellre betonade att det rörde sig om en samtida gestaltning, som inte skulle bedömas ur historisk synpunkt, utan som ett arkitektoniskt verk.

Det tidiga 1960-talets restaureringsdebatt Frågan om pastischer eller ej diskuterades vid denna tid med en viss frustration. I ett inlägg om arkitektur och kulturvård 1959 uttryckte arkitekten Per-Olof Olsson sin vanmakt: dels ansåg han att ”för mycket mondän formgivning har smusslats in i gammal arkitektur under skydd av den vedertagna idén att nytillskott skall utföras i vår tids ’stil’ ”; dels var han missnöjd med ”kulturvårdarna”, som han ansåg inte accepterade denna princip: ”En pastisch, även en dålig pastisch, är för dem i princip bättre än en modern, riktig byggnad”.559 De valmöjlighe- ter som stod till buds uppfattades med arkitekten Carl-Axel Ackings ord vara: ”Å ena sidan en antikvarisk renodlad pastisch och å andra sidan en ansträngt aktualitetspräglad modernism”.560 Restaureringarna i Lund och Växjö fick ett blandat mottagande. Kulturjournalisten Clas Brunius medger i en artikel från kyrkans återinvigningsår 1960, att von Schmalensee i Växjö åstadkommit ett suggestivt rum, där glasmålningar och mosaik ger en doft av Ravenna, av fornkristendom och österländsk prakt. Men han anser samtidigt att arkitekten hade rensat bort mycket och att kyrkorummet därför ”i sitt nystrukna skick ser rätt torftig ut”. Skarp kritik riktar han mot exteri-

143 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

örens nya utseende, av arkitektoniska skäl, men framför allt av kulturhistoriska. Enligt Clas Brunius är murkrönet över västfasaden alltför smalt för att bära två spiror. Han ser inte heller något estetiskt motiv för spirorna. Eftersom domkyrkan är lågt liggande och fasaden endast kan ses inklämd mellan andra byggnader, ger spirorna ett alltför ”pin- nigt” intryck. Men Brunius viktigaste invändning rör von Schmalense- es historiska motivering till dubbelspirorna, som han helt underkänner. Att det under en tidigare period i kyrkans historia suttit dubbelspiror på västfasadens krön, är enligt hans uppfattning absolut inget skäl till att ”domkyrkan allt framgent skall ha två sputnikar som står och trängs”.561 Restaureringen av Lunds domkyrka kommenterades 1963 av An- ders Åman, som samma år lade fram en licentiatavhandling om Helgo Zettervalls kyrkorestaureringar vid den Konsthistoriska institutionen vid Uppsala universitet.562 Åman ger i ingressen sitt sammanfattande omdöme:

Domkyrkans förnyade interiör inger stor aktning både för monumentet och för dess senaste arkitekt, vars arbete präglats av en flärdfrihet som inte ut- märker alltför många moderna restaureringar. 563

I artikeln görs en historisk tillbakablick på domkyrkans historia och i detta perspektiv ser Åman arkitekten Graebes inklädning av interiör- en med sandsten som ett fullföljande av vad tidigare generationer inte förmått av ekonomiska skäl. Han är övertygad om att redan Zetter- vall skulle fullföljt sandstensbeklädnaden om medlen räckt till. Detta medför också att han kan se med mildare ögon på den fråga som han egentligen anser borde ha prövats noggrannare: avlägsnandet av det sena 1800-talets dekorationsmåleri. Åman visar på att målningarnas tekniska brister överdrevs och att skälen till borttagandet i själva verket var estetiska. Han anser också att frågan år 1963, mindre än tio år efter det att besluten togs, skulle ha behandlats med större tveksamhet. Men omdömet mildras något, eftersom Åman samtidigt är medveten om att Helgo Zettervall bestämt skulle ha avrått från dekorations- måleri på oputsade interiörer. Åman pekar också på att förklaringen till att interiören i Lunds domkyrka påkostats en sådan materialmässig förädling finns i tidens idealiserade syn på den romanska byggnadskonsten. Han menar att den oerhört kostsamma inklädnaden i sandsten aldrig skulle ha kommit till stånd, om den inte ”svarat mot vår höga uppfattning av den romanska tiden, som en nästan ojämförlig höjdpunkt i arkitekturens historia”. Avslutningsvis konstaterar Åman att ”Eiler Graebes restaurering av Lunds domkyrka, i motsats till en rad andra jämförbara arbeten i samtiden inte redan vid invigningen vädjar till eftervärldens lust att korrigera.” Vid 1960-talets början tog debatten om Uppsala domkyrka en ny

144 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK start. Ett par tidiga inlägg av Anders Åman anses ha gett den en ny inriktning.564 I en artikel från 1962 introducerade han ett nytt sätt att se på de dekorationsmålade 1800-talsinteriörerna. Där Göran Lindahl tidigare framhållit deras historiska betydelse och Bertil Waldén deras karaktär, underströk Åman nu att det också fanns anledning att uppskatta dem för deras estetiska kvaliteter.565 I en resumé över tidigare domkyrkorestaureringar pekade han på, att Erik Lundberg i Västerås avlägsnade Agi Lindegrens dekorations- målningar, med hänvisning till att de var av lägre kvalitet än Thulins målningar i Lunds domkyrka. Såväl målningarna i Lund som i Växjö domkyrka hade därefter knackats ned.566 I båda fallen skedde det med hänvisning till tekniska skäl, som enligt Åmans uppfattning i själva verket dolde en estetisk motvilja. Han ansåg att 1800-talets inredningar nu uppskattades på ett helt annat sätt än tidigare och att det var dags för ett nytt sätt att tänka:

Vi behöver en ny diskussion om principerna för historiska byggnaders restaurering. Frågetecknen är många. Skall vi verkligen tillåta ingrepp av den storleksordning som nyligen förekommit i Växjö? Blir det då inte fråga om ny- skapelse i stället för restaurering? Är det verkligen vettigt att bygga om tornet i Linköpings domkyrka? Skall vi inte en gång för alla genomskåda det estetiska korrigerande, som framträder under det praktiska nödtvångets täckmantel? Är den skinande färskhet som efter höga föredömen präglar allt fler av våra kyrkorestaureringar verkligen ett ideal att eftersträva?

Samma år gick journalisten Eva von Zweigbergk till hårt angrepp på de samtida restaureringarna i en artikel i Dagens Nyheter med rubriken ”Att förgripa sig på kyrkor”.567 Hon noterade att Svenska kyrkan nu restaurerade gamla kyrkor i ett rasande tempo och ansåg att det i sig var en lovvärd företeelse. Men hon menade inte att det var den enskilda församlingens ensak hur restaureringen genomfördes utan framhöll varje kyrkas kulturhistoriska värde:

Ofta är kyrkan den enda lokala sevärdheten, vars port står gästvänligt öppen. Kyrkan är och skall vara ett levande museum, sockenkyrkan förmedlar, när den är som bäst, en klar bild av traktens nedärvda kultur och det allmänna historiska skeendet. Över en vacker kyrka har varje församling rätt att vara stolt, och det är begripligt att den gärna kostar på en del för att få sin kyrka presentabel, ja, beundransvärd. von Zweigbergks kritik inriktades framför allt på Erik Lundberg, som ”samtidens populäraste restaurerare”. Hon drev tesen att han valt i princip samma metod som Zettervall, ett radikalt omgestaltande:

Ingen kan känna igen sig i en kyrka när Erik Lundberg har stängt porten efter sig. Det är ej längre det folkligt naiva, under hundratals år framälskade kyrkorummet, det är en ny kyrka signerad Erik Lundberg. Då är frågan: är Erik

145 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

Lundberg en betydande arkitekt? Hur många kan ärligt säga att det krimsi- ga altarskranket eller den kakelklädda predikstolen i Västerås domkyrka har kvalitet; jämfört med byggnadens naturliga höghet? Vem kan vid närmare eftertanke gilla de stilbrott som knakar i Ulrika Eleonora barockkyrka på Kungsholmen – grälla bänkfärger, stenaltare under Westins söta altartavla och den billiga, klippta mässingsarmatur som arkitekten ritar själv och sätter upp i varenda kyrka?

Arkitekten Björn Linn gick i svaromål och uppställde som en motbild till Eva von Zweigbergks ”levande museum” ett kyrkorum som genom århundradena belamrats med inventarier, av smakskäl såväl som av praktiska skäl.568 Han ställde frågan om det inom något annat områ- de skulle kunna godtas att ett museum ”på detta sätt fritt få växa fram utan någon ordnande princip och där värdefulla ting blandades med sådana som tillkommit mer eller mindre som nödlösningar?” Han ansåg själv att detta vore otänkbart och bedömde det därför befogat att vid en restaurering göra ”en kvalitetsvärdering och rensning”. Uppenbarligen menade han med detta att rensning skulle ske utifrån estetiska kriterier. Han betonade att ”Det fundamentala i varje kyrkobyggnad är själva rummet” och att det inte var inredningsföremålen, utan rummet som skulle inge en stämning av andakt. Han framhöll också att detta rum framför allt skulle vara ett ”levande gudstjänstrum”. Varje bedömning av Erik Lundberg som restaureringsarkitekt måste enligt Björn Linn därför göras utifrån vad som för Linn framstod som varje restaurerings målsättning: ”en upprensning med återställande av en mer ursprunglig karaktär”. Han betonade dessutom att varje restaurering måste ske med konstnärlig inlevelse, att restaureringsarkitekten måste ha förmåga till ”konstnärligt skapande av hög kvalitet”. Som ett inlägg i kyrkorestaureringsfrågan får man också betrakta Erik Lundbergs text ”Kyrkorestaurering” som publicerades i Bygd och Natur 1963.569 Lundberg för inte direkt den svarandes talan gentemot sina kritiker. Istället väljer han att visa på ett annat perspektiv. Även för honom har en gammal kyrka kulturhistoriskt värde, den visar på bygdens historia och andliga utveckling. Den är samtidigt ett förkroppsli- gande av förgångna skeenden och en fungerande verklighet i bygdens liv. Enligt Lundberg kan ibland konflikter uppstå mellan kyrkan som historiskt minnesmärke och samtida gudstjänstliv. Enligt hans uppfattning är det ingen lösning att portförbjuda det nya. Inte heller att i alltför hög grad bejaka det nya. En sådan attityd resulterar ofta i att ”man överdriver moderniteten, gör den brutal”. Vägen ut ur detta dilem- ma ligger för Lundberg i förståelsen för det gamla ur en mer praktisk aspekt. Restaureringsarkitekten måste tillägna sig kunskaper och för- ståelse för de äldre materialen och deras sätt att verka. Detta lär han sig av de gamla byggnaderna.

146 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

Det innebär dock inte att det är arkitektens uppgift att kopiera. I det konsekventa arbetet med ”naturliga material” är det också möjligt att tillvarata de nya möjligheter som modern teknik har att erbjuda. Lund- berg pekar på två konkreta områden där förnyelse är lämplig: bänkin- redning och belysning. En bänkinredning är viktig för bekvämlighet och trivsel, men alltför ofta har enligt Lundberg bekvämlighetsfrågan lösts genom ett överförande av en lösning som hör hemma i biografsalongen: ”plastklädd skumgummi på sits och rygg”. En förutsättning skall istäl- let vara att hela inredningen utförs ”i konsekvent träsammanfogning, d.v.s. utan användande av metallförbindningar, inte ens spik och skruv”. Genom den kunskapsuppbyggnad i träkonstruktion som detta innebär, ges också förutsättningar för kvalificerad vård av gammal träinredning. Det mest svårbemästrade problemet, men även det mest betydelsefulla, anser han dock vara kyrkorummets belysning.570 Där de nationalromantiska restauratorerna Curman och Fant ville bannlysa elektrisk belysning, anser Lundberg istället att det elektriska ljuset måste användas på så sätt att det ingår i en helhetslösning som eftersträvar samma effekter som det levande ljusets. Ljuslågan ses som ”levande” och förbränningen av ett ljus är ett skeende. Det elektriska ljuset är däremot orörligt. Där bör utnyttjas alla ”de moderna landvinningarna ifråga om vetenskapligt styrd beräkning av ljusmassa, ljusriktning, re- flexfördelning m.m.” Sedan gäller det inte i första hand att se till ”vackra enskilda pjäser”, armaturer, utan till behandlingen av de ytor som skall ta emot ljuset. Hur tak, väggar och valv är stofferade eller målade. Hur målade träytor och partier av metall reflekterar ljuset. Och hur framför allt guld, blankförgyllda ytor, verkar vid belysning. På så sätt kan ett annat skeende än den brinnande lågans skapas. Den kritik mot Lundbergs armaturer, som bland andra Eva von Zweigbergk framfört, bemöts med andra ord med det underförståd- da budskapet, att det gäller att se till hur armaturerna fungerar i kyrkorummet. Deras design är däremot av underordnad betydelse: ”Hel- heten är det som skall danas; det enskilda får blott existera såsom del av denna helhet”.571 Om Lundbergs text ses mot bakgrund av restaureringsdebatten kan det uppfattas som om han egentligen undviker den brännande punkten i diskussionen: hur det historiska kyrkorummet skall behandlas. Men genom ett konkret exempel, i en bildtext över en interiör av Alla Helgons kyrka i Nyköping, deklarerar han faktiskt sin ståndpunkt. En- ligt Lundberg hade kyrkorummet från 1500-talets senare hälft genom ”besvärande iståndsättningar” efter en brand på 1600-talet blivit van- ställt. Rummets kalkstenskolonner hade skadats svårt och därefter klätts in med tegel. Vid en genomgripande restaurering hade nu nya kalkstenskolonner uppsatts, som rekonstruerade (Lundberg skriver reproducerade) de gamlas utseende. Med andra ord framstår det tyd-

147 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

ligt att det inte heller för Lundberg är den historiskt framvuxna byggnadens autenticitet som står i centrum, utan det ursprungliga kyrkorummet, som kan destilleras fram genom en utrensning av senare tiders tillägg, men också rekonstrueras genom nya tillsatser.572 Intresset för restaureringsfrågan var nu stort. Vid den konstnärs- konferens som anordnades omkring temat på Sigtunastiftelsen 1963 deltog ett hundratal personer.573 En av talarna var arkitekten Lars Stalin, som i ett tidningsreferat presenterades som ”brinnande Erik Lundberg-lärjunge”. Han positionerade sig genom att inta en oför- sonligt radikal ståndpunkt, genom att hävda att gamla kyrkor överhu- vudtaget var odugliga som gudstjänstrum. Hans uppfattning var att de borde säljas ”åt dem som tycker om dem”. Förtjänsten borde användas för att bygga nya kyrkor.574 En annan talare var Sven E. Noreen, landsantikvarie i Kristianstads län, som året därpå också publicerade en artikel i Arkitektur på temat ”Gudstjänstrum eller museum”.575 Noreen sade sig i motsats till Sta- lin ha svårt att se någon direkt motsättning mellan de kyrkliga och de museala perspektiven på kyrkorummet. Enligt hans uppfattning an- lade kulturminnesvården antikvariska synpunkter på kyrkorna, inte museala, när de framförde uppfattningen att kyrkliga föremål borde ”bevaras i sin miljö och sin funktion”. En kyrka var följaktligen inget museum, utan ett kulturminnesmärke. Noreen lyfte fram det kulturhistoriska perspektivet på landets kyrkobyggnader:

Våra kyrkor ger sammantaget en bild av svensk arkitektur från 1000-talets början till dagens småkyrkor. Här finns på fasader, portaler och dopfuntar en skulpturskatt av både stor skönhet och primitivitet. Här finns på väggar och valv ett arkiv för dekorativ konst, som även ur internationell synpunkt ter sig märkvärdigt. Här, i kyrkan, är den enda plats, där sepulkral konst kommer till sin rätt, skulpturer, gravhällar, epitafier. Här finns möbelkonst, snickarglädje, allmogeblomster, silversmide, textila skatter. Här är mötesplatsen för internationella stilimpulser och provinsiell skaparglädje.

Enligt Noreen var denna rikedom och mångfald av uttryck också anledningen till att kyrkorna inte var ”våra” – de borde istället betraktas som ett arv, som varje generation hade att förvalta för de kommande. Detta måste också vara den principiella utgångspunkten för varje kyrkorestaurering. I analysen av sin samtids kyrkorestaureringar gjorde Noreen en historisk tillbakablick och menade att 1800-talets restaureringar var normativa, i det att man skapade en idealbild av kyrkan som skulle restaureras – återställas. Han menade att Curmans synsätt fortfarande var grundläggande ur den aspekten att den vetenskapliga, byggnads- historiska grunden respekterades. Men samtidigt hade även detta synsätt tenderat att bli normativt, eftersom det förutsatte en hög vär-

148 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK dering av medeltiden och som en följd av detta ett ringaktande av den efterreformatoriska konsten. Särskilt 1800-talets insatser hade setts med likgiltighet eller förakt. Noreen utpekade också Johnny Roosvals bok Sockenkyrka och Sa- lomos tempel (1943) som en viktig inspirationskälla till arkitekternas vilja att renodla ett medeltida rumsideal. Han ifrågasatte dock Roos- vals idé om rummet som komponerat enligt ett crescendo och menade att den medeltida kyrkobyggnaden i de flesta fall ”utgörs av additivt sammanfogade rumsenheter med skilda funktioner och utan den be- stämda riktning och enhetliga struktur som Roosval talar om”. Trots det diskutabla i Roosvals tolkning, hade den enligt Noreen ändå fått genomslag i praktiken: ”En restaurering enligt ’crescendoidén’ brukar omfatta borttagande av läktare, dopfuntens förflyttning till väster, krucifixets upphängning i triumfbågen, slutna bänkkvarter och accen- tuering av högaltaret”. Ett exempel på en normativ, byggnadsarkeolo- gisk restaurering var Lunds domkyrka, där ett slags idealtillstånd för en romansk kyrka preparerats fram samtidigt som ”domens interiör även illustrerar Roosvals crescendo”. I sin samtid såg Noreen även en än mer radikal tendens: ”att göra restaureringen till en pånyttfödelse av kyrkan”. Till denna riktnings främste företrädare utnämnde han Erik Lundberg.

När denna förnyelseprincip tillämpas blir föga eller inget kvar av det historiska monumentet. En funktionell och estetisk gudstjänstlokal är målsättningen. [---] Förfinad materialkänsla och högt ställda konstnärliga anspråk hör till restaureringsprincipens debetsida. Hänsynslöshet och godtycke mot de historiska värdena är de allvarliga nackdelarna. Hos förnyelsetankes arkitekter tycker man sig ana en för närmare analys oåtkomlig identifikation med monumentet, en ”Einfülung” där inte objektets konkreta delar utan dess abstrakta gestalt är det primära.

Landsantikvarien Sven E. Noreen talade istället för en restriktivare hållning och menade att varje restaurering skulle vara ”principlös” i den betydelsen att vid varje restaurering måste alla principer omprö- vas och kompromisslösningar sökas. Han noterade också att de kyrkliga myndigheterna, som enligt hans uppfattning hade det yttersta ansvaret, inte hade någon uttalad hållning i frågan. Noreen menade att det redan kunde vara svårt att hitta en orestaurerad kyrka, som visade historisk kontinuitet och var ett oförfalskat dokument över sin religiösa, sociala och kulturhistoriska utveckling. Snart finns inte längre den sockenkyrka

som inte är Salomos tempel, utan en bygdens ”körka”, med breda, nötta golv- tiljor, med malmkronor, med läktare, med atmosfär, karaktär och tradition.576

149 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

Ett nytt kyrkorum för en ny kyrkosyn Noreens uppfattning om de kyrkliga myndigheterna som hållningslö- sa, tycks just under denna tid utmanas. Vid konstnärskonferensen på Sigtunastiftelsen 1963 framfördes uppfattningen från kyrkligt håll, att det var kyrkans bruk som gudstjänstlokal som måste få fälla utslaget, om en situation med motstridiga intressen uppstod.577 En av föreläsar- na var domkyrkokomministern Axel Rappe, som föregående år utgett prästmötesavhandlingen Domus Ecclesiae i Strängnäs.578 Han ifråga- satte om de gamla ”museala” kyrkorna verkligen passade kyrkans ända- mål och framhöll att man exempelvis i Köln, där man byggt nya kyrkor efter kriget, hade föredragit att ge dem moderna utformningar. Rappe framhöll att:

det är ej bara fråga om skönhet, utan om en känsla av kontakt med sin egen tid. En gammal kyrka kan bli ett fornminne utan aktuell betydelse.579

Domprosten i Uppsala, Olle Herrlin, hade ett par år tidigare förmedlat de aktuella teologiska och liturgiska perspektiven på kyrkorummen till en kyrklig läsekrets. Hans prästmötesavhandling publicerades 1960 under titeln Liturgiska perspektiv.580 Herrlin har analyserats i andra sammanhang och här skall enbart en aspekt ur hans skrift beröras. I diskussionen kring hur kyrkorummet bör disponeras, anslöt sig Herr- lin i stort sett till de resonemang som Rosendal, Adell och Roosval tidigare fört. Han bidrog dock till att nyansera diskussionen om dopfuntens placering, när han till skillnad från föregångarna menade att dopfunten inte nödvändigtvis måste stå i väster. Han framhöll istället vikten av att dophandlingen skedde inför församlingen som samlats till gudstjänstens gemenskap. Genom att dopfunten hade flyttats fram till en mer central plats i rummet, menade han att dopets ställning i den svenska kyrkan stärkts.581 Axel Rappes prästmötesavhandling var inriktad på nya kyrkor, men där fanns också idéer som kunde omsättas vid restaureringar. I Domus Ecclesiae (1962) presenterade Rappe den samtida, moderna kyrkoarkitekturen utifrån dess ideologiska förutsättningar. I hans historieskrivning inleddes ett nytt skede i kyrkoarkitekturen på 1920-talet.582 Den var enligt Rappe dels beroende av den brytning som skedde med de estetiska ideal som rådde under stileklekticismen, dels av de nya material, konstruktioner och de möjligheter till nya uttryck som dessa medförde. Men viktigast av allt var den relation som etablerats mellan liturgi och arkitektur. Rappe framhöll framför allt den liturgiska rörel- sens intresse för fornkyrkan och inspirationen från äldre gudstjänst- bruk. Boken är huvudsakligen internationellt orienterad, med exempel hämtade från Tyskland, Holland och Schweiz. De synpunkter som Rappe framförde, teologiska och liturgiska så-

150 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK väl som arkitektoniska, var redan kända och etablerade för svenska arkitekter och teologer vid denna tid.583 Det visar tydligt de svenska exempel han anförde. Axel Rappe lanserade således inga nya idéer. Men han undersökte samtidsarkitekturen med en visionär blick som manade till efterföljd, kanske just genom att han såg den som början på någonting nytt:

Den kyrkoarkitektur, som nu är i vardande, kan och bör framför allt betraktas som ett uttryck för en ny förståelse av kyrkan själv som andlig realitet, kyrkan som Ekklesia i nytestamentlig mening. Det moderna gudstjänstrummet är icke endast byggt av betong och glas, det är även, och i högre grad än man ofta föreställt sig, byggt av teologi och liturgi.584

Trots Rappes inriktning på samtidsarkitekturen, framträder hans syn på de äldre kyrkorna också tydligt: enligt Rappes uppfattning kräver en ny kyrkosyn ett annat kyrkorum än det medeltida.585 Hans enda exempel på en kyrkorestaurering är hämtad från katedralen i Münster i Westfalen, som skadats svårt under andra världskriget, men rekonstruerats. Den yttre arkitekturen var enligt Rappe i stort sett densam- ma. Men kyrkorummet hade förändrats i enlighet med den liturgiska rörelsens reformprogram. Det högaltare som invigdes 1956 stod därför inte längre i koret. Istället hade det placerats i korsmitten, närmare församlingen. Rappe framhöll att härigenom hade kyrkorummet fått ”ett centrum, kring vilket alla kan samlas”. Prästerskapet och försam- lingen kunde förenas i gemenskap och biskopen kunde stå vid altaret ”ad populum versus, som husfadern i de troendes familj”. Nu firade man mässa med varandra: ”circumstantes, samlade kring altaret, förenade i den korporativa gemenskap, som kyrkan till sitt andliga väsen är”.586 Rappe uppfattade det medeltida koret som en kvarleva från en mer ”dogmatisk och känslomässig tro” – han uttrycker det som ”att koret har kvarstått i kyrkobyggnaden som den kristna församlingens sär- skilda nattvardssal”. I samtiden ansåg han dock att den ”enrumstanke” som arkitekturen övergått till bättre svarar mot det samtida försam- lingsbegreppet.587 I samband med presentationen av Frohnleichnam i Aachen uttrycker han det som att ”Koret är eliminerat, det evkaristis- ka rummet utgör en odelbar helhet.”588 Idén om den liturgiska gemenskapen genomsyrar, enligt Rappe, såväl tanken att altaret skall vara rummets samlande punkt, som de många olika planformer, som den moderna kyrkoarkitekturen gestal- tat. Rappes analys av de två huvudplanformerna Via sacra respektive Circumstantes visar att de influerat även svenska arkitekters konception av kyrkorum. Han lyfter särskilt fram de tyska arkitekterna Ru- dolf Schwarz och Otto Bartning som båda utvecklat planformer som syftade till att samla församlingarna runt altaret.

151 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

Venedigdokumentet 1964 På den internationella arenan hölls för arkitekter och tekniker inom kulturminnesvård två viktiga konferenser, den första i Paris 1957 och den andra i Venedig 1964. Till venedigkonferensen kom mer än 600 deltagare från 61 länder. Den resulterade i ett fördrag, som gått till historien som the Venice Charter, i Sverige Venedigdokumentet. Detta blev sedan ledande norm för International Comittée on Monuments and Sites (ICOMOS) som bildades i Warszawa året därpå.589 Dokumentets övergripande målsättning signalerar en förändrad in- ställning till bevarande. Begreppet ”historiskt minnesmärke” definierades nu inte enbart som applicerbart på enskilda arkitektoniska monument, utan även mer oansenliga stads- eller landsbygdsområden av historiskt intresse kunde omfattas.590 Detta innebar ett viktigt steg på vägen mot det miljötänkande som redan präglade intresset för stads- förnyelse i Sverige och senare inarbetades i byggnadslagstiftningen.591 Venedigdokumentet fastslog vidare konservering och restaurering som ett expertisområde. Kulturarvet skulle utforskas och bevaras på ett sätt som grundades i både teknisk och vetenskaplig fackkunskap. Målsättningen var att bevara ”såväl konstverket som det historiska vittnesbördet”. Arkitekturhistorikern Jukka Jokilehto framhåller denna formulering som ett försök att skapa balans mellan de estetiska och de historiska värdena. Han menar att under efterkrigstiden internationellt funnits en tendens till att de konstnärliga aspekterna fått allt större utrymme.592 Som vi har sett var samma tendens tydlig i Sverige. Dokumentet understryker också att ett bevarande förutsätter kontinuerligt underhåll.593 Beträffande minnesmärkets användning sägs att det är önskvärt att det kan användas för allmännyttiga ändamål och att anpassning till annan användning endast bör tillåtas om det kan ske med bibehållande av byggnadens arkitektoniska och konstnärliga gestaltning. Venedigdokumentet betonar också att en historisk byggnad är oskiljaktig från både sin historia och sin miljö. Den bör således inte flyttas, annat om det föreligger mycket starka skäl.594 Restaurering definieras som en specialiserad verksamhet, vars syfte är ”att bevara och uttolka ett minnesmärkes formmässiga och historiska värden. Den grundas på respekt för äldre material och autentisk dokumentation.” Att restaureringen skall baseras på grundliga förun- dersökningar understryks, liksom att utförandet skall dokumenteras i ”analytisk och kritisk form”. Dokumentationen skall illustreras med ritningar och fotografier och därefter tillföras ett offentligt arkiv där det finns tillgängligt för forskning.595 Konstruktioner som krävs för att komplettera ett byggnadsverk måste utföras i samtidens formspråk. Kompletteringar tillåts endast om byggnadsverkets alla värdefulla delar respekteras: ”dess hävdvun�- na helhetsgestaltning, balansen i kompositionen och förhållandet till

152 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK omgivningen”. De skall ansluta harmoniskt till helheten, men samtidigt vara möjliga att urskilja från äldre, autentiska delar, ”så att restaureringen inte förfalskar minnesmärkets konstnärliga och historiska vittnesbörd”.596 I frågan om vad som skall bevaras och visas, är dokumentet relativt tydligt. Alla tillskott av värde måste respekteras, oberoende av deras ålder. Stilenlighet är inte det mål som eftersträvas. När det gäller skikt från olika tidsperioder är det endast undantagsvis befogat att friläg- ga ett underliggande lager. Detta får enbart ske, om det som avlägsnas är av litet intresse, samtidigt som det som tas fram ”är av stort historiskt, arkeologiskt eller estetiskt värde samt bedömes vara i tillräckligt gott skick”. Skrivningen uppvisar dock ett medvetande om att det till syvende och sist inte finns några objektiva kriterier för restaurering: det måste ändå alltid göras en bedömning av vad som faktiskt är vär- defullt. Därför betonas också att sådana beslut inte får tas av en enda person.597 Angående inställningen till moderna byggnadstekniker och material, skiljer sig Venedigdokumentet väsentligt från det trettio år äldre Atendokumentet. År 1931 ställde sig fördragsförfattarna positivt till användandet av exempelvis armerad betong, men ansåg att den skulle döljas. År 1964 sägs istället att ”om traditionell teknik visar sig otill- räcklig” kan byggnadsverk säkerställas genom användande av samtidens metoder. Dessa måste i så fall vara beprövade utifrån både vetenskapliga och erfarenhetsmässiga grunder. Utan att det egentligen poängteras, framstår alltså traditionella metoder och material som ett förstahandsval för de byggnadsrestaureringar som föredras i Venedig- dokumentet.598 Enligt arkitekten Börje Blomé, som var en av få svenskar som deltog i konferensen i Venedig, blev dokumentet för svenska förhållanden en bekräftelse på de normer som redan tillämpades inom kulturmin- nesvården.599 Det tycks inte heller ha påverkat den pågående debatten nämnvärt. Det presenterades dock av Blomé i en artikel i Svenska Dag- bladet 1970 och han efterlyste där ett mer medvetet förhållningssätt vid restaureringar. Han uppfattade det rådande förhållandet inom byggnadsrestaurering som principlöst.600 Formuleringarna i Venedigdokumentet hämtades framför allt från den restaureringsideologi som vid mitten av 1900-talet utformades i Italien. Riktningen benämns ”restauro critico”, i Sverige ”kritisk restaurering”. Jokilehto hänför den kritiska restaureringsteorin till teoretikerna C.G. Argan, Cesare Brandi, Renato Bonelli, Benedetto Croce och Roberto Pane. Bland dessa anses Brandi ha varit den mest inflytelserika.601 I svenska sammanhang är det framför allt Erik Lundberg som anses ha utövat den kritiska restaureringsmetoden.602

153 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

Att låta gammalt vara gammalt och nytt vara nytt Arkitekten Erik Lundbergs olika bidrag till tidens restaureringsteori är svåra att överskatta, men samtidigt en smula ogripbara. Hans insats var liksom tidigare Curmans både teoretisk och praktisk, och bestod av konsthistorisk forskning såväl som praktiskt restaurerande. Han medverkade också till områdets professionalisering genom undervisning av blivande arkitekter. Sett i denna kontext är hans skriftliga restaureringsteoretiska bidrag inte särskilt omfattande, även detta i likhet med Curman. Förutom den text om kyrkorestaurering från 1962 som redan berörts ovan, består den av en ganska kortfattad, tudelad text, som gavs ut 1966. Till skillnad från Curmans texter, som faktiskt kan ses som ett slags programförklaringar, är Lundbergs skrivna ganska sent i hans karriär. Vid denna tid har kritiken mot hans metod redan tagit fart. Som framgick (s. 145) ansågs hans restaureringar vara alltför långtgående och brista i respekten inför det historiska kyrkorummet. Hans text måste därför samtidigt läsas som ett genmäle inför hans kritiker.603 Redan Lundbergs tolkning av begreppet restaurering placerar in honom i funktionalisternas skara. Han använder det i betydelsen att återställa till funktionsduglighet.604 Men som vi tidigare sett var detta också målsättningen för de antikvariska restaureringarna. För Fant och Lindegren sammanfattades det i begreppet ändamålsenlighet.605 Denna syn på funktionen som ett primärt värde och som utgångs- punkt för restaurering, kompliceras enligt Lundberg av att komfort- höjning med krav på exempelvis uppvärmning, belysning och be- kvämlighet skall ske genom anpassning av ett historiskt rum.606 Vid en restaurering står kulturhistorikern/konstvetaren och den moder- ne arkitekten för olika sidor av problematiken. Lundberg anser dock inte att restaureringsarkitektens uppgift består av att medla mellan de båda. Dennes uppgift är istället att lämna ett självständigt positivt bidrag, att skapa. Detta gör arkitekten bäst genom att inte maskera nytillskott, utan genom att låta ”nytt vara nytt och gammalt, gammalt”. Lundberg anser att det då är restaureringsarkitektens uppgift att ”åstadkomma balans mellan gammalt och nytt”.607 Han vänder sig med andra ord mot vad han kallar rekonstruktions- raseriet. Även där ansluter han sig till det modernistiska sättet att se på en uppgift: Lundberg driver tesen att samtiden måste vägra att acceptera äldre normer. Istället måste arkitekten göra sina egna värderingar och finna nya normer. Han anser att det i samtiden finns en tendens att göra rekonstruktionen till normalmodell för restaureringen. Mot denna protesterar han, eftersom en sådan metod enbart resulterar i efterbildningar. Rummets färgbehandling är för Lundberg grundläggande. Vid en restaurering gäller det ofta att utröna hur exempelvis ursprungliga

154 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK bänkar varit behandlade. Lundberg framhåller att det då absolut inte bör förutsättas att den ursprungliga färgsättningen skall vara vägle- dande. Här skall istället ”arkitektens öga och sinne pröva och avgöra”. Åtgärderna skall inte vara återställande. Istället är målet ”att låta det gamla få klinga i en helhet som är vår tids”. Lundbergs uppfattning är att kunskap om material och hantverk är centrala för restaureringsarkitekten och han har också andra ford- ringar på kvalitet än vad den moderna byggnadsindustrin kan erbjuda. Han ställer dessutom höga krav på arkitektens deltagande i arbetspro- cessen. Med ett exempel rörande målningsbehandling redogör han för svårigheterna:

Oftast presenterar i första ronden den utförande handen, målaremästaren, en färgkarta, kanske med många hundra nyanser, och begär besked om vilket nummer i serien som kan passa. Vi möta här en alldeles naturlig och rimlig strävan hos färgindustrin att med vetenskaplig bas åstadkomma en rationali- sering, utomordentligt värdefull ur framställningens synpunkt, rationellt och ekonomiskt; ur byggherrens och arkitektens synpunkt, inte minst med hänsyn till den perfekta arbetsbeskrivningen; ur arbetsledningens synpunkt, för bygg- mästaren. Men för vårt speciella ändamål duger detta alls inte. Arkitekten måste få vara med om tillredningen av färgpastan, han måste behärska frågan om pastans art, dess seghet, genomskinlighet, grad av täckande verkan, dess relation till träunderlaget. Eljest kan han inte klara problem av tillhörande art.608

För Erik Lundberg står det fullständigt klart, att en gammal byggnad inte kan behandlas med samtida modern rationell byggnadsteknik.609 Restaurering måste ske på byggnadens egna villkor. Det är arkitektens uppgift att sätta sig in i det ”byggnadstänkande” som rådde när byggnaden uppfördes. Att använda armerad betong eller moderna järnkon- struktioner i ett murat byggnadsparti är inte ansvarsfullt. Först genom inträngande studier av byggnaden själv, av teknik och material, kan arkitekten fatta beslut om framtida åtgärder. Till skillnad från ”konst- vetenskapens män” som gör stilbedömningar och hämtar sin kunskap om byggnadsteknik från arkiv, måste arkitekten bedöma byggnaden som ”bygge, konstruktion, utnyttjande av material”. Lundberg betonar dock, att det inte är frågan om att använda gamla former eller konstruktioner som förebilder. Snarare handlar det om att dra slutsatser av det man sett, ”att renodla vissa företeelser och tendenser, som vi kunna tycka oss skönja i det gamla”. Här måste också finnas ett visst mått av frihet för arkitekten att gestalta det nya.610 Lundbergs arkitektursyn utvecklas i textens andra del. Att kän- na och förstå byggnadens materialitet är inte tillräckligt. Arkitekten måste också förstå byggnadens estetiska uttryck, dess ”värden med stilinnebörd”. Förståelsen behöver inte vara intellektuell, den kan också vara intuitiv (Lundberg formulerar det som en ”sinnets förstå- else”).611 Ju högre konstnärlig kvalitet ett objekt äger, desto större är

155 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

kravet på arkitektens förståelse och hänsyn. Lundberg framhåller här tydligt de estetiska värdena på bekostnad av de historiska. Enligt hans uppfattning är en konstnärligt helgjuten miljö ömtålig på ett helt annat sätt, än en miljö som tillkommit på mer konventionella eller traditionella grunder. Den konstnärliga kvaliteten och helheten är essentiell. Den kan ibland motivera ett återställande av en byggnad. Lundberg menar att det finns exempel på när ett återställande skulle kunna medföra att landet skulle kunna ”återfå ett värdefullt monument”. Förmodligen syftar han här som vi sett tidigare på Uppsala domkyrka (s. 118). Men vanligare är att senare tiders omdaningar varit så genomgripande att det inte är möjligt att skapa en ny helhetsgestaltning genom rekonstruktioner.612 Lundberg anser att nästan lika karakteristisk som funktionalisternas sätt att tänka rum som rymd, är i den moderna byggnadskonsten synen på väggen som ett ”aggregat”. Han beskriver samtidens arkitektur som baserad på ett ”aggregattänkande”, där byggnadsindustrin bidragit med nya material som spärrfanér och träfiberplattor samt tekniker som gjutning av armerad betong. En svårighet i fråga om sådana material ser han i att de ofta är beroende av någon form av standard- montering. En än större svårighet infinner sig i restaureringssammanhang och när det gäller övergångar och sammanfogningar av olika material. Naturmaterial som sten och trä är användbara på ett helt annat sätt än de industriellt framställda materialen. Vid äldre byggande kom ett fåtal material till användning och de sammanfogades i enlighet med traditionella metoder. Det är framför allt dessa kvaliteter som Lundberg vill studera och utveckla i nya konstruktioner. En- ligt hans uppfattning är det här – i behärskandet av trätänkandet och tegelmurningen – som restaureringsarkitekten bör lägga betoningen. Även mötena mellan olika material är viktiga. Materialen bör nyttjas utifrån sina egna förutsättningar och möjligheter. Denna inlevelse i materialen tvingar arkitekten till att variera gestaltningarna utifrån respektive material och ger en formgivning utifrån en konkret verklighet, frikopplad från ritbordet.613 På vissa punkter är det nämligen Lundbergs åsikt att funktionalismen medfört att viktiga värden gått förlorade. I den logiskt, rationella arbetsmetodik som nu präglar byggandet anser han att samtiden för- lorat ”sinnet för annat än resonemangs-logik”. Inför de perfekta skapelser som dessa nya byggnader kan te sig som, erfar Lundberg en viss monotoni, en ”leda vid denna smidiga kraft som ideligen manifesterar sig på nytt, i rad, och som inte tycks ha några andra uttrycksvärden än smidig styrka och långt driven harmonisk perfektion”. Som en motbild uppställer han:

156 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

uttrycken för det oberäkneliga, oförutsedda eller ännu hellre för tillvarons out- grundligt rika mångfald – detta som ständigt utmanar oss att försöka fatta, genomskåda, behärska? Men som vi dock innerst så tacksamt erfara som liv, källa, utan början, utan slut, ständigt förnyande sig själv.614

Hur skall då Lundbergs restaureringsteoretiska text uppfattas? Det är intressant att notera, att han nästan inte alls diskuterar antikvariska frågeställningar. Han tar heller inte upp frågor om kyrkorummets funktion i liturgiska sammanhang. Istället upptas hans text av ytterst konkreta resonemang om restaureringsarkitektens uppgift och om material och teknik. Till sist utmynnar texten dock i filosofiska ton- gångar omkring vikten av att tillvarata tillvarons mångfald. Lundberg skriver under på många av funktionalisternas teser, som avvisandet av historien som förebild för samtidens skapande och förkas- tandet av rekonstruktioner. Men han kritiserar dem samtidigt för att i logikens och rationalitetens namn låta andra mer uttrycksfulla och på upplevelse grundade aspekter av arkitekturen gå förlorade. I betraktande av Lundbergs teori och praktik framstår det tydligt att hans förkastande av 1800-talets arkitektur inte är kategoriskt, som det var för tidigare generationers arkitekter.615 Han gör istället ett urval som baseras på en kvalitetsbedömning, också detta ett modernistiskt drag. Att resultatet ofta blir detsamma, att 1800-talets bidrag rensas bort, anser han själv vara ett resultat av att de inte hållit en tillräckligt hög estetisk kvalitet. Det är också uppenbart att han inte var intresserad av sådana moderna påfund som standardisering. Hans otaliga nytillverkade bänkin- redningar och armaturer uppvisar tvärtom en stor variationsrikedom. Även kyrkorummens målningsbehandlingar görs olika från fall till fall. Lundberg erbjuder inga standardlösningar, utan resultatet kommer sig av inlevelsen i det aktuella objektets särskilda förutsättningar. Erik Lundberg uttalade sig inte själv om sina influenser och hittills har forskningen framför allt sett hans gärning i ett nationellt perspektiv. Det är därför en angelägen fråga för fortsatt forskning att kontex- tualisera Lundbergs restaureringar i ett internationellt perspektiv. Att han var en resande person avspeglas i synnerhet i hans arkitekturhistoriska författarskap. Vilka samtida restaureringar han såg under sina resor och vilka intryck han tog av dem, vore av stort intresse att få veta. Men Lundberg har som redan nämnts också placerats in i den kritiska restaureringsideologin och då särskilt i förhållande till Cesare Brandi. En jämförelse mellan Lundberg och Brandi, visar också tydligt att det är där som Lundberg hämtat stöd åtminstone för delar av sin restaureringsteori. Brandis teori är mångfacetterad och man kan närma sig den från flera olika håll. Men en utgångspunkt för honom är att han urskiljer

157 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

konstverk som en särskild kategori i förhållande till mer ordinära före- mål. Ett bruksföremål skiljer sig exempelvis från ett konstverk, genom att det tillkommit som ett svar på funktionella behov. Konstverket har däremot tillkommit genom en unik, kreativ process. Ett bruksföremål kan relativt enkelt återställas i brukbart skick, medan ett konstverk kräver en helt annan förståelse.616 Detta resonemang svarar väl mot Lundbergs tanke att ett konstnärligt helgjutet kyrkorum är känsligare (och viktigare) än ett rum som tillkommit mer på traditionella grunder. Cesare Brandi definierar restaurering av ett konstverk som ”det metodologiska erkännandet av detsamma i dess fysiska skepnad och i dess estetisk-historiska dubbelhet med beaktande av dess vidarelev- nad i framtiden”.617 Ett konstverk har alltså en fysisk gestalt och be- står av både estetiska och historiska aspekter. Av detta följer sedan två påståenden: det man restaurerar är enbart konstverkets material och restaureringen ”skall syfta till att återställa konstverkets enhet, för- utsatt att detta kan uppnås utan att begå konstnärliga eller historiska förvanskningar eller falsarier, och utan att utplåna spåren av konstverkets levnad i tiden”.618 Konstverkets material är en fysisk realitet, som samtidigt är en ma- terialisering av ett konstnärligt tänkande och har en historisk betydelse. En rekonstruktion kan aldrig i egentlig mening ersätta ett original. Även om en saknad byggnadsdel ersätts av en ny i samma material, kan den inte få samma historiska relevans. Av samma anledning kan ett avlägsnande av ett original från dess ursprungliga plats bara motiveras i exceptionella fall. Patinan är ett resultat av åldrande och ett avlägsnande av den förvanskar materialets historiska aspekter, men kan också förstöra dess konstnärliga sidor.619 En restaurering måste enligt Brandi föregås av ett erkännande av objektet som konstverk/arkitektur. Ett konstverk kan dels analyseras i sig, per se, som struktur och/eller arkitektur; dels som konstverket framstår i det ögonblick som det medvetandegörs hos betraktaren.620 Brandi tänker sig att tiden i förhållande till konstverket kan ses som tre faser. Den första rör den tid det tar för konstnären att förverkliga konstverket. Den andra rör intervallet mellan konstverkets tillblivelse och nutid. Den tredje rör det ögonblick när betraktaren blir medveten om konstverket. Det är endast i den tredje fasen som restaurering kan motiveras. Då kan den också ses som en historisk händelse. Genom restaureringen förs verket vidare mot framtiden. Att välja en annan fas i tidsaxeln måste däremot betraktas som godtyckligt. Det är inte möjligt att återställa till ett tidigare skede eller att bortse från historien. Sådant resulterar enbart i fantasier. Det är inte heller fruktbart att se konstverk som representanter för stilideal.621 Brandi betraktar de två fundamentala aspekterna av verket, den estetiska och den historiska, som delvis motsatsställda. När dessa hamnar

158 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK i konflikt, anser han inte att det är genom en kompromiss som mot- sättningen skall lösas. Endast undantagsvis kan senare tillägg tas bort. Men enligt Brandi är den historiska aspekten oftast att betrakta som sekundär. Därför kan tillägg som förvanskar eller stör den estetiska bilden avlägsnas. Det estetiska värdet har med andra ord företräde framför det historiska.622 Eftersom restaureringen syftar till att återställa konstverkets enhet är även utformningen av de moderna tilläggen väsentliga. Nya delar bör vara lätta att identifiera på nära håll, men bör inte utformas så att de är alltför iögonenfallande. Tillägg måste ses som delar av en ny fas i ett konstverks historia. Särskilt inom arkitektur kan de relateras till utvecklingen och till introducerandet av nya funktioner i miljön. Det är då viktigt att respektera den nya enhet som blir resultatet. Borttag- ande av delar måste å sin sida alltid vara väl motiverade och de bör också tillåtas att lämna spår efter sig i miljön. Annars kan resultatet lätt bli historieförfalskning. Det finns uppenbarligen många beröringspunkter mellan Brandis teori och Lundbergs teori och praktik. Intresset för byggnadernas och inredningarnas materialitet är som vi sett den viktigaste infallsvin- keln för Lundberg och har en motsvarighet i Brandis idé att det man restaurerar är enbart materialet. Detta måste då ses i relation till 1800-talets idealistiska idéer om att det var byggnadens stilenhetlig- het som skulle återställas. Erkännandet av objektet som konstverk var också fundamentalt för Lundberg, som inkännande diskuterade såväl konstruktion och historia, som uttryck och utseende. Han lade också stor vikt vid sin, det vill säga samtidens tolkning av verket.623 Att en restaurering syftade till att återställa konstverkets enhet var också självklart för Lundberg. Det hade det även varit för nationalromantikernas antikvariska restaureringar. Men där dessa ibland tänkte sig att de återgick till ett äld re skede, ”restaurerade baklänges” som af Ugglas uttryckte sig (ovan s. 108), så ansåg inte Lundberg att det handlade om någon återgång i tiden. Det handlade istället om att få verket att svara upp mot samtiden, mot det som Brandi kallade en ny enhet. Så när Lundberg ibland uttrycker en önskan om att återgå till ett ”ursprungligt” skede, så menar han tydligtvis inte en återgång i tid. För honom handlar det istället om att återställa konstverket, att gå tillbaka till en konstnärlig konception eller en arkitektonisk struktur som han uppfattar som väsentlig. Hos Brandi har Lundberg också stöd för sin uppfattning att estetiska värden är viktigare än historiska. Det ledde till utrensning av det som han uppfattade som estetiskt undermåligt. Men det resulterade också i en omsorgsfull utformning av den nya enheten, av det nya, samtida kyrkorummet som vävdes samman med stor inlevelse i material, form och ljus.

159 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

Underhåll eller smakrestaurering? Under senare delen av 1960-talet tilltog kritiken mot de modernistiska kyrkorestaureringarna. I en artikel i Svenska Dagbladet 1967 gick Göran Lindahl till storms mot arkitekten Åke Pornes restaurerings- förslag för Uppsala domkyrkan och därmed även mot restaureringskonstens ställning i allmänhet.624 Lindahl lade en del av skulden på Byggnadsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet, men framför allt på- talade han arkitektens ansvar:

Restaureringsarkitekten är i nutiden sällan en person, som verkligen vet nå- got om fuktvandring i gamla murar, utan i stället en expert på konsten att mästra det förflutna genom att korrigera det eller ibland genom att övertrum- fa det. Smakrestaureringarna kom tidigt att drabba 1800-talet. Eller rättare: en av restaureringskonstens huvuduppgifter blev att utplåna spåren av det senare 1800-talet. Detta skede frånkändes allt värde, dess produkter fram- ställdes som horrörer, som snarast borde försvinna.

Byggnadsstyrelsen genom K-byråns chef, dåvarande byggnadsrådet Sven Söderholm genmälde att myndigheten varit medveten om problemet (som nu allmänt gick under begreppet smakrestaureringarna) och försökt motverka det sedan 1950-talet. Till myndighetens försvar anförde Söderholm bland annat den tidigare nämnda cirkulärskrivelse som utsänts till domkapitlen redan 1953 (s. 132). Han ansåg att Bygg- nadsstyrelsen sedan dess hade varit tvungna att bedriva en verksamhet byggd på kompromisser, men att utan myndighetens medverkan skulle utplåningen av 1800-talet ha varit total. Nu kunde Söderholm peka på några framgångsexempel: målningarna av Olle Hjortzberg och Juli- us Kronberg i Klara respektive Adolf Fredriks kyrkor i Stockholm hade skonats, liksom Zettervalls restaurering av Trelleborgs kyrka samt interiörmålningar av Agi Lindegren i Malma kyrka i Västmanland.625 Göran Lindahl lyfte också fram frågan om den stadsbebyggelse som sedan nationalromantikernas tid förtalats av estetiska skäl och nu hotades av rivning: riksdagshuset, operan, hovstallarna och riksarkivet. ”Tekniska och funktionella skäl spelar mindre roll, likaså frågan om ersättare för det nedrivna. Huvudsaken är själva utplånandet, en åtgärd i den goda och upplysta smakens namn”.626 Söderholm svarade på detta, att det ur myndighetens perspektiv inte alls var en fråga om smak. Istället handlade det om att ”byggnadernas accelererande funk- tionsoduglighet” i kombination med deras attraktiva lägen, gjorde det svårt att försvara dem.627 Lindahl skrev ett nytt debattinlägg året därpå och pekade då ut två ansvariga parter för smakrestaureringarna av kyrkorna: den första var byggherrarna, det vill säga församlingarna som han ansåg ofta anfördes av en präst med förändringsambitioner. Lindahl ställde frå-

160 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK gan: ”Har denna bygglyx över huvud taget något med modernt kristet församlingsarbete att göra?” Den andra parten var enligt Lindahl arkitekterna. Där ansåg han att deras privata, konstnärliga ambitioner kommit att belasta restaureringsuppdragen på ett orimligt sätt: ”Vad som behövs är genomtänkt underhållsteknik, inte ett fortsättande i all evinnerlighet av smakrestaureringarna.” Han exemplifierade missför- hållandena med en nyutkommen bok av arkitekten Johan Thomé. Denne presenterade i boken sina egna arbeten, bland dem restaureringen av Njurunda kyrka, om vilken Thomé skrev att ”Korets arkitektoniska utformning ansågs kräva en helt ny omgestaltning.” Resultatet blev enligt Lindahl att ”ett av Norrlands ståtligaste kyrkorum plattades till på ett sätt som förmodligen är ohjälpligt”.628 Lindahls uppfattning fick dock inte stå oemotsagd. En replik från arkitekten Bertil Franklin, Luleå, publicerades i Arkitektur under titel ”Är underhåll nog?”.629 Franklin menade att det var väl motiverat och ansvarsfullt att restaurera en kyrka som tidigare varit orörd. I sådana fall kunde det dock räcka med underhållsåtgärder, med att lösa funktionella och praktiska behov. Det gällde då att vara återhållsam och göra ändringar med eftertanke. När det däremot gäller en kyrka som tidigare restaurerats, ansåg Franklin däremot att arkitekten kunde ha friare händer:

Det finns ett otal misslyckade ombyggnader, inte minst från 30-talet. Här upplever man starkt ett behov av att få ingripa och att med dagens formuppfattning skapa något nytt och bättre. Är detta verkligen en dålig ambition?

Under 1960-talets senare del skärptes således motsättningen mellan de som framhöll de estetiska värdena och de som representerade de kulturhistoriska. Det brukar också sägas att det fanns en oenighet mellan de båda myndigheterna Kungl. Byggnadsstyrelsen och Riks- antikvarieämbetet. Till denna skall ha bidragit att handläggarna vid de olika myndigheterna var arkitekter respektive konsthistoriker/ antikvarier.630 Men i den stora mängd arkivalier som jag tagit del av rörande handläggningen av restaureringsärendena syns ingen sådan motsättning. Tvärtom genomfördes även riktigt stora förändringar med Riksantikvarieämbetets samtycke. Så kunde exempelvis Bengt Thordeman, riksantikvarie från 1954, som hade ett omvittnat intresse för kyrkorestaureringarna och i vissa sammanhang pläderade för en större förståelse för 1800-talets arkitektur, som vi sett ovan godkänna omgestaltningen av Växjö kyrka.631 Thordeman var också engagerad i de små församlingarnas ekonomiska situation och under hans tid kunde statsbidrag utverkas för restaureringarna av Skånela kyrka i Uppland och Lau kyrka på Gotland.632 Den sistnämnda genomfördes 1958–1960 och blev en av de mest om- välvande restaureringarna i landet överhuvudtaget.

161 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

Vänster bild: Lau kyrka på Gotland. Interiör mot väster 1915. Foto Eina Erici, Riksantikvarieämbetet. Höger bild: Lau kyrka efter Åke Pornes restaurering 1958–1960. Foto Iwar Andersson 1961, Riksantikvarieämbetet.

Såväl riksantikvarien som Byggnadsstyrelsen såg projektet som en räddningsaktion och var angelägna om att det skulle förverkligas. Res- taureringen genomfördes av arkitekt Åke Porne med myndigheternas goda minne, men åtminstone delvis mot församlingens vilja. Försam- lingen fick komma till tals under planeringsstadiet, men förbigicks i senare skeden. Arkitekten hade informella kontakter med myndigheterna och flera viktiga beslut togs muntligt utan att församlingen ens tillfrågades. Enligt arkitekten berodde detta på statsbidraget: ”Kyrko- rådet i Lau hade inte så mycket att säga till om därför att det hela bekos- tades av staten.”633 Restaureringen hyllades i invigningstalet av riksantikvarien, men karakteriserades av Göran Lindahl som en ”smakrestaurering i 1800-talets anda”.634 År 1967 överfördes K-byrån från Byggnadsstyrelsen till Riksanti- kvarieämbetet och därmed samlades hela myndighetsansvaret för kyrkoärendena hos Riksantikvarieämbetet.635 Detta skedde dock inte som en följd av den kritik som riktats mot handläggningen. För- ra riksantikvarien Margareta Biörnstad som skrivit Riksantikvarie- ämbetets efterkrigshistoria, visar på att flytten istället föranleddes

162 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK av statens önskan om att omorganisera Byggnadsstyrelsen till ett af- färsverk för statligt byggande och fastighetsförvaltning. Därmed miste kulturminnesvården sin organisatoriska hemvist och det föreföll då naturligt att den övertogs av det ämbetsverk som tidigare remissbe- handlat ärendena. Riksantikvarieämbetets inställning till kyrkorna vid denna tid re- dovisades av antikvarien Per-Olov Westlund. Han ringade in problematiken genom att betona att kyrkorna måste ses som ”både guds- tjänstrum och kulturhistoriska minnesmärken”. Till de aktuella frågor som måste diskuteras, anförde han altarets placering. På denna punkt önskade han ett klargörande från kyrkans sida: ”är detta en tillfällig moderiktning eller står vi inför krav, som kommer att växa i styrka?” Han syftade här på att bruket att fira mässan versus populum medförde önskemål om fristående altaren. En annan grupp problem som Westlund urskiljde var de tekniska. Vid 1960-talets mitt tycks det som om restaureringsdiskursen på allvar växlar om till att alltmer bli en fråga om material. Nu inleddes ock- så den kunskapsuppbyggnad omkring tekniker och material som in i vår tid varit en fundamental del av kulturvården.636 År 1974 publicerade överantikvarien vid Riksantikvarieämbetet Sverker Janson skriften Kulturvård och samhällsbildning som på ett mer övergripande sätt analyserade kulturvårdens ställning och möj- ligheter. Kulturminnesvården gick nu in i ett nytt skede och så framstod situationen också för samtiden. I 1974 års kulturproposition sades att ett viktigt generellt mål för kulturpolitiken var att tillvarata och levandegöra äldre tiders kultur. Detta kom att kallas kulturpolitikens ”bevarandemål”.637 Samtidigt blev kulturminnesvården under riksantikvarien Roland Pålssons tid, från 1972, allt mer en integrerad del av samhällsplaneringen. År 1975 utropades till europeiskt byggnads- vårdsår. För samtiden framstod det som att kulturvården nu stod in- för en period av viktiga reformer.638 I denna kontext framstår Sverker Jansons text som både rannsakande och framåtsyftande. Vad beträffar kyrkobyggnaderna ville Janson se problemet med smakrestaureringarna utifrån en annan synvinkel. Han betonade att kraven på att kyrkobyggnaderna måste kunna uppfylla sin funktion, måste ha företräde framför arkitekternas estetiska bedömningar. Apropå restaureringen av Lau kyrka, menade han att denna hade varit en fullkomligt ”verklighetsfrämmande” omgestaltning. Till stora kostnader hade ett enormt kyrkorum ”nyexploaterats” på ett sätt som inte stod i rimlig proportion till att gudstjänsterna brukade ha ett tiotal besökare.639 Janson pekade på det motsägelsefulla i att det antikvariska intresset hävdade respekt för kyrkobyggnadernas hela historia, men inte hade motsatt sig restaureringen av Växjö domkyrka och inte heller

163 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

utplåningen av nygotiken. Och på det faktum, att när kyrkans värde som kulturminne framhållits, hade det även för antikvarierna framför allt varit konstens och arkitekturens formmässiga förändringar som avsetts, inte dess idémässiga förutsättningar. Janson ansåg däremot att det faktiskt i första hand alltid varit så, att det varit förändringar inom kyrkolivet, som drivit på förändringar av kyrkorummen. Han framhöll att förståelsen för nygotiken varit alltför ensidig, då den enbart bedömts utifrån estetiska grunder. Janson visade istället på att nygotiken i själva verket hade sina idéhistoriska rötter i det kyrkliga livet. Genom Pugins författarskap hade den uppfattningen kommit att råda, att det gotiska formspråket var det mest lämpade att uttrycka de kristna idéerna. I detta fanns enligt Janson nygotikens väsentliga för- utsättningar, medan de estetiska enbart var sekundära.640 Överantikvarien lyfte även fram frågan om hur skyddsföreskrift- erna i 1920 års kungörelse skulle tolkas. Han ansåg att det inte till- räckligt uppmärksammats att skyddet också omfattade kyrkolivet. I en skälighetsprövning skulle de kulturhistoriska värdena vägas mot församlingens önskemål om gudstjänstrummets användning. Skyddet hade enligt Janson en kyrklig innebörd, genom att det gällde så snart en kyrka invigts. Det var ”helgedomen” som skulle skyddas mot oge- nomtänkta förändringar.641 Inte i första hand de estetiska eller stilhistoriska värdena. Janson kritiserade skarpt tendensen att vilja återföra kyrkorna till tidigare, ”ursprungligare” stadier. Han höll före att denna princip baserades på en föreställning om att det äldsta alltid var det intressantaste och mest genuina och samtidigt medförde att en godtycklig gräns sedan drogs på ”lagom avstånd” till samtiden. För att det ”ursprungliga” skulle kunna framträda, måste det senare avlägsnas. Det som togs bort, var det som aktörerna menade inte hade respekterat objektets antikvariska värden. Av samma anledning vill de inte tillåta nya tillskott. Janson menade att dessa resonemang konstruerades på stilhistoriska grunder och att gudstjänstbrukets roll i gestaltningen då helt igno- reras. Argumentationen handlade nämligen aldrig om att återställa kyrkorummet till ett katolskt kyrkorum, utan alltid om en återgång till en ideal föreställning om medeltidens konst och arkitektur.642 Han menade också att denna ständigt efterfrågade ”ursprunglighet” i själva verket dolde det faktum att ett bevarande samtidigt alltid innebär en förnyelse.643 Sverker Janson ville också göra upp med det oskick som han ansåg de restaureringar vara, som hade som målsättning att korrigera tidigare restaureringar. Han tyckte att orsakerna till detta inte diskuterats tillräckligt. Församlingarnas uppfattning hade inte heller beaktats i skälig utsträckning. Bedömningen hade istället gjorts av fackmän som värderade objekten utifrån sina, som Janson hävdade, ensidiga sak-

164 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK kunskaper. Hans recept för att i framtiden styra upp handläggningen formulerar han koncist:

Tillstånd till radikala omgestaltningar skulle [---] kunna lämnas, när det finns ett genomtänkt program för ett förändrat utnyttjande av kyrkorummet, och där ett sedvanligt bevarande skulle medföra hinder eller olägenhet, som inte stod i rimligt förhållande till bevarandets betydelse. Dessa förändrade kyrkor skulle dessutom snart bli utomordentligt intressanta objekt som en spegel av kyrkolivet. Utgår man från en sådan ståndpunkt och i sedvanliga fall lämnar tillstånd för förändringar för gudstjänstlivet, så följer härmed å andra sidan strängare krav för bevarande, när man inte har starkare skäl för en omgestaltning.

Men enligt Janson fanns naturligtvis kyrkobyggnader av så högt kulturhistoriskt värde, att varken ändringar i gudstjänstbruk eller en arkitekts lust att förändra kunde tillåtas. Dessa byggnader kunde vara romanska eller gotiska kyrkor som hade särskild historisk betydelse. Det kunde vara kyrkor som var präglade av sin upphovsman, av den samhälleliga eller kyrkliga utvecklingen. Sådana måste undantas från större förändringar. Janson betonade att ett sådant sätt att se på kyrkorestaureringar inte skulle vara mer lättvindiga än tidigare. Det skulle däremot innebära att principen om byggnadernas kyrkliga betydelse skulle få större genomslag. Han betonade också att i det motsatta fallet, när principen om de kulturhistoriska värdenas företräde skulle föreligga, måste församlingarna få kännedom om detta på ett tidigt stadium i planeringen.644 Jansons kritik framstår som skarpast mot den egna tillhörigheten, mot antikvariekåren. Denna typ av självkritik kommer även till uttryck i en artikel som antikvarien Lars D. Cnattingius skrev under byggnads- vårdsåret 1975. Där summerade han verksamheten och konstaterade att Riksantikvarieämbetets roll i efterkrigstid måste karakteriseras som passiv eller negativ. Istället för att driva restaureringsärenden och föreslå åtgärder, hade handläggarna varit hänvisade till att i re- missförfarandet skära bort förslag. Anledningen var enligt Cnattingi- us bristande resurser.645 Biörnstad bedömer i sin historiska framställning fyrtio år senare problemet också som en kompetensfråga. Från det att Erik Lundberg lämnade Riksantikvarieämbetet 1946, till 1960 var riksantikvarien Martin Olsson ämbetets ende arkitekt.646 Därefter saknade ämbetet arkitekt ända fram till 1967, när K-byrån flyttade in. Mot bakgrund av denna studie framstår det för mig som uppenbart, att det mest avgörande problemet när det gällde möjligheten att tillvarata de kulturhistoriska värdena inte alls var motsättningar mellan arkitekter och antikvarier eller ens att Riksantikvarieämbetet saknade arkitektkompetens. Tvärtom var det i den normativa samsyn om-

165 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

kring konst och arkitektur som fanns mellan myndigheterna som det största hindret låg. Både arkitekter och antikvarier omfattade den vär- deskala som framhöll ursprungligt och medeltida som bra och 1800-tal som dåligt. Värderingarna gjordes framför allt utifrån modernistiska estetiska preferenser. Som Sverker Janson påpekade, kom kyrkornas kyrkliga betydelse sällan i första hand.

Mot en mer tolerant restaureringssyn På 1970-talet började det förhoppningsfullt talas om en vändpunkt i restaureringsfrågan.647 Det förslag på restaurering av Uppsala domkyrka som framlades 1969 föll inte i god jord.648 Resultatet blev att restaureringsfrågan slutligen avgjordes i riksdagen 1971. Då beslutades om ett betydligt reducerat projekt som huvudsakligen bevarade de dittills så avskydda tilläggen från 1800-talet.649 I en ledare i Dagens Nyheter framhölls att beslutet var av övergripande betydelse inte bara för Uppsala domkyrkas framtid utan för framtidens byggnadsvård överhuvudtaget:

Utan tvivel kommer den fortsatta handläggningen av Uppsala domkyrkas restaurering att få prejudicerande betydelse. Om riksdagen tar avstånd från en smakrestaurering i Uppsala, kan det kanske bromsa de ymnigt förekom- mande okynnesrestaureringarna på andra håll.650

Vid denna tid började också Riksantikvarieämbetet att inta en mer restriktiv hållning till förändringar.651 I en förstärkt myndighetsroll var det lättare att hävda de antikvariska aspekterna. Men orsaken var enligt min uppfattning framför allt en förändrad syn på vad som skulle hävdas. Sedan 1950-talet, när begreppet modernisering blev en ledstjär- na för den väg mot allt högre stadier av utveckling som det tänktes att samhällsutvecklingen tog, hade kyrkorna utsatts för allt radikalare omgestaltningar. Till detta bidrog som vi sett den modernistiska arkitektursynen, den liturgiska förnyelsen och den konsthistoriska forskningen. De mest modernistiskt omgestaltande restaureringarna skedde i slutet av 1950-talet och blev mycket omdiskuterade. Den kritik som riktades mot restaureringarna i Växjö, Lund och Västerås, blev också avgörande för det slutliga utfallet i fråga om Uppsala domkyrkas restaurering.

Vänster, övre bild: Västerås domkyrka. Interiör mot altaret före 1890-talets restaurering. Foto Didrik Jansson, Riksantikvarieämbetet. Höger, övre bild: Västerås domkyrka. Interiör mot altaret efter restaureringen 1896–1898. Foto Gustaf Ewald, Riksantikvarieämbetet. Nedre bild: Västerås domkyrka, interiör mot koret efter Erik Lundbergs restaurering 1958–1961. Foto Västmanlands läns museum.

166 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

167 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK

Tendensen till en mer konserverande syn på kulturminnesvård var internationell och 1975 som byggnadsvårdsår markerar på så sätt början på ett nytt synsätt. Men problematiken med de radikala omgestalt- ningarna av kyrkorna rörde sig inte enbart längs axeln konservering – modernisering. Moderniseringen innebar i början av undersöknings- perioden inget hot mot det etablerade kyrkliga kulturarvet: de äldsta inredningarna och inventarierna respekterades i princip alltid. Det som var en viktig drivkraft i restaureringarna var däremot aversionen mot 1800-talets och det tidiga 1900-talets bidrag. Särskilt de stilenhetliga restaureringar som tillkommit under senare delen av 1800- talet ansågs ha förvanskat kyrkobyggnadernas utseende. De betraktades också som estetiskt undermåliga och måste därför rensas bort. De ledande restaureringsteorierna föreskrev, efter stilrestaureringarnas tid, alltid att tillägg från tidigare historiska perioder skulle respekteras. Men det gjordes samtidigt med förbehållet att respekten gällde värdefulla tillägg. Därmed lämnades utrymme för tolkning. I takt med att modernismens konstsyn vann insteg, radikaliserades också avskyn för stilarkitekturen. De modernistiska arkitekterna intog en elitistisk ståndpunkt och tog sig rätten att välja vad som betecknade kvalitet och vad som inte gjorde det. Kvalitetsbedömningarna skedde främst utifrån ett estetiskt perspektiv. Det som ansågs värt att bevara var endast det allra bästa. Ibland, som i Lau kyrka, skedde utrensningarna även mot församlingens vilja. I det mest radikala skedet och i synnerhet efter Roosvals bok Sockenkyrka eller Salomos tempel sågs det också som legitimt att exempelvis avlägsna även sådant som tidigare ansetts som ytterst värdefullt och karakteristiskt för den svenska sockenkyrkan: de slutna bänkkvarteren med dörrar kunde ersättas av lösa stolar. Något tillspetsat kan man uttrycka det så, att arkitekten nu såg det som sin uppgift att rensa kyrkorummet från det vanprydande skräp av låg kvalitet som tillkommit efter reformationen, för att därmed åter- ställa ett ursprungligt medeltida kyrkorum rent materiellt, men också ge det liv och stämning genom att skapa rymd i modernistisk bemär- kelse, genom raffinerad ljussättning, skuggverkan och genomtänkta belysningsförhållanden. Men de renrakade kyrkorummen kunde även motiveras teologiskt. I ett avskalat kyrkorum kunde koncentrationen inriktas på det väsent- liga. Anders Björkman har framhållit den tendens till motstånd mot estetiskt överlastade och pråliga kyrkorum som fanns bland teologer. Exempelvis argumenterade Ragnar Askmark 1957 för att kyrkorummen skulle präglas av ”enkelhet, värdighet och sanning”. Som Björk- man påpekar, finns där en samsyn med samtidsarkitekturen.652 Hedvig Brander Jonsson har också betonat att de tomma ytorna gav utrymme för rörelse i kyrkorummen och därmed gav möjlighet för församlingen

168 RESTAURERING I TEORI OCH PRAKTIK att verka i en mer aktiv roll. De gav plats för exempelvis körframträ- danden, kyrkospel, processioner och liturgisk dans.653 Kritiken av de modernistiska kyrkorestaureringarna hade en parallell företeelse inom den profana bebyggelsen. Där betecknar också regeringens beslut att inte riva riksdagshuset en ideologisk omorien- tering mot en mer tolerant arkitektursyn och en ny byggnadsvård.654 Sedan sent 1960-tal hade då förts en frenetisk debatt om bevarande och förnyelse i stadsmiljö, en reaktion på de saneringar och nybyggnader som omvandlat landets stadskärnor under de föregående decennierna. Argumentationen underbyggdes av arkitekturhistorisk forskning och fördes fram av forskare och arkitekter i Stockholm och Göteborg. Vid denna period börjar också begrepp som varsam ombyggnad och varsam stadsförnyelse att införlivas i diskursen, för att senare under 1980-talet leta sig in i lagstiftningen.655 I den nya Plan- och Bygglagen (SFS 1987:10) som tillkom 1987 var begreppen inarbetade och befäste kulturminnesvårdens ställning i samhällsplaneringen. För det kyrkliga kulturarvets del kom 1920 års lagstiftning att gälla ända fram till 1989, när den nya Kulturminneslagen (SFS 1988:950) tillkom. Den nya lagstiftningen visar tydligt på att perspektivet skiftat. Genom användningen av begreppet kulturhistoriskt värde betonas en bredare uppfattning av vilka värden som kyrkorna är bärare av, i jäm- förelse med den betoning på estetiska och arkitektoniska värden som blev praxis under efterkrigstid, men som vi sett saknade stöd i gällande lagstiftning.

169 UMEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA PÅ BACKEN

170 UMEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA PÅ BACKEN 4. Umeå lands- församlings kyrka på Backen De flesta medeltidskyrkor i Övre Norrland har monumentala lägen. På den punkten skiljer sig Umeå landsförsamlings kyrka från mäng- den.656 Kyrkan är, sedd från landsidan, tvärtom lågt belägen i en älv- dal, på en platå på norra sidan av Ume älvs strand. Från älvsidan ter sig dock placeringen ändamålsenlig. Upp till denna plats var älven seglingsbar under medeltiden. Här fanns också ett överfartsställe som sedan blev färjeplats och här gick kustlandsvägen som från senare delen av 1600-talet förband Stockholm och Övre Norrland. Ett område strax nedströms kyrkan kallas fortfarande för Hamnen. Namnet ger en antydan om kyrkplatsens funktion som medeltida centralplats.

Bild vänster: Umeå landsförsamlings kyrka på Backen. Foto Henrik Cornell, Riksantikvarieämbetet. Bild höger: Umeå landsförsamlings kyrka på Backen, sedd från älvsidan på 1840- talet. Foto av akvarell, Riksantikvarieämbetet.

171 UMEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA PÅ BACKEN

Umeås sockencentrum skiljer sig från andra jämförbara, även i det att platsen under hela medeltiden var den lämpligaste för en kyrka. Några av de andra medeltidskyrkorna, exempelvis Luleå och Piteå, tycks ha haft föregångare i trä på andra platser, längre uppströms älvarna. Men Umeälven var, på grund av forsarna i Baggböle och Norrfors, ofarbar längre uppströms och därför har det ansetts sannolikt att den träkyrka som föregick stenkyrkan, måste ha funnits på samma plats.657 Umeå nämns som socken första gången 1314. År 1324 höll ärkebis- kopen Olof Björnsson en visitation på platsen. Stenkyrkan kan däre- mot utifrån en anteckning i Palmskiölds samlingar med sannolikhet dateras till 1508. När en ny stad fick privilegier 1621 kom den istället att förläggas till sin nuvarande plats, ungefär fem kilometer nedströms älven. På 1600-talet bröts storsocknen upp och kyrkor byggdes i inlandet i Lycksele 1607 och Åsele 1648. Därmed minskade antalet kyrkobe- sökare som behövde beredas plats i kyrkan. Ny stadskyrka uppfördes också 1646–1649. På 1700-talet ansågs landskyrkan ändå för trång och 1792 upprättade kyrkobyggmästaren Jacob Thomasson Rijf ett förslag på en ny klassicistisk korskyrka.658 Detta kom inte att utföras utan istället gjordes en genomgripande ombyggnad 1804–1805 efter ritningar av murmästaren Simon Asplund. Det medeltida vapenhuset revs då och sydportalen sattes igen. En ny ingång med en rusticerad portal öppnades i väster. I interiören tycks också läktare ha uppförts vid denna tid. Kyrkplatsen ter sig idag närmast isolerad och det är svårt att före- ställa sig dess glansperiod. Landhöjningen har gjort att den förlorat kontakten med älven och kustlandsvägen har tagit sig andra vägar. Den omgivande begravningsplatsen har en långsträckt form som föl- jer den forna älvstranden och avgränsas mot norr av en stenmur. Ös- ter om kyrkan ligger en klockstapel i trä daterad 1751 och tillskriven kyrkobyggmästaren Hans Biskop. Kyrkans historia har präglats av två stora bränder, 1893 respektive 1986, som framtvingat genomgripande omgestaltningar. Sitt nuvarande utseende med benvit puts och röda tegelorneringar fick exteriören efter den sista branden, då även interi- ören kraftigt omgestaltades.659

Efter 1893 års brand Den första branden började på vinden under pågående gudstjänst den 25 mars 1893. Orsaken var att ett överhettat rör från en kamin antän- de yttertaket. I den sockenhistorik som läraren J.O. Högstadius utgav samma år, finns en suggestiv skildring av den panik som uppstod när församlingen skulle utrymma byggnaden.660 Flera personer blev ned- trampade och skadade. Högstadius menade att paniken egentligen inte orsakades av branden, utan av att det fanns en föreställning sedan gammalt tillbaka, om att kyrkan skulle ”sjunka på stället”. Möjligen var

172 UMEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA PÅ BACKEN det kyrkans placering på strandavsatsen som gett upphov till en förut- sägelse om att marken genom erodering skulle undermineras och rasa ner i älven. Branden orsakade stora skador. Yttertaket brann av och lämnade valven exponerade för snö och kyla. Interiören klarade sig bättre, som framgår av Högstadius avbildning av interiören som gjordes dagen efter branden. Korpartiet med altardekorationen, ett kors med törnekro- na och svepduk från 1844, skonades, liksom predikstolen som tillkommit 1779 och var ett verk av en bildhuggare vid namn Caræus. Såväl långhusets läktare som bänkinredningen från 1805 stod kvar, men var delvis skadade.661 Orgelläktaren verkar ha haft svårare skador. Det uppges att den inte fattade eld, men att orgeln tog skada av värmen och det vatten som sprutades över den vid släckningsarbetet.662

Interiör mot koret i Umeå landsförsamlings kyrka. Avbildningen av rummet gjordes av J.O. Högstadius dagen efter branden. Foto Västerbottens museum.

173 UMEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA PÅ BACKEN

Branden orsakade även stora putsavfall i interiören. Därigenom upp- täcktes att interiören haft en skrud av kalkmålningar. Närmare under- sökningar visade att målningarna sträckte sig över de två östligaste travéerna. Kalkmålningarna dokumenterades i akvareller av lektorn C.N. Pahl. Målningarna hade redan vid 1600-talets början omnämnts av fornforskaren och arkivarien Martin Aschaneus.663 De hade däref- ter vid okänd tidpunkt kalkats över.

De kalkmålningar som framträdde efter branden dokumenterades i akvareller av C.N. Pahl 1893 och kalkades därefter över. Foto Riksantikvarieämbetet.

174 UMEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA PÅ BACKEN

Efter branden inspekterades kyrkan av Överintendentsämbetets ut- sände, arkitekten Ludvig Peterson.664 Denne ansåg felaktigt att kyrkan från början hade uppförts redan på 1200-talet och att den då hade haft romanska, rundbågiga fönster och platt innertak av trä. Han tolkade byggnaden i enlighet med mellansvenska förhållanden och trodde att kyrkan därefter byggts om på 1400-talet: då skulle stjärnvalven som vilade på invändiga väggpelare ha tillkommit. Murarna skulle samtidigt ha förhöjts och gavelpartierna med tegelorneringar byggts på. Vid samma tidpunkt skulle, enligt arkitektens historieskrivning, fönst- ren ha utvidgats och de tidigare rundbågiga formerna omändrats till ”spetsbågestil”. Peterson ansåg att gråstensmurarna var av låg kvalitet och att kyrkan redan från början varit uppförda på ett ”ovanligt slarvigt sätt”. Ef- ter branden beskrev han murarna som buktande och spruckna. Han noterade att de böjde av utåt och att i synnerhet korgaveln hade en stark lutning. Peterson framhöll däremot de fyra stjärnvalven som präktiga och vackra, men menade att de nu var så spruckna och sönd- riga att de inte skulle kunna repareras. Hans sammantagna bedöm- ning var att kyrkans stomme var i så dåligt skick, att en reparation inte skulle kunna ske på ett betryggande sätt.

Umeå landsförsamlings kyrka brann den 25 mars 1893. Valven är vid fotografe- ringstillfället fortfarande kvar, men det östra gavelröstet hade rasat efter en storm i april samma år. Foto Västerbottens museum.

175 UMEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA PÅ BACKEN

På församlingens förfrågan om det skulle vara möjligt att använda kyrkan tillfälligt, ifall valven revs och ett nytt provisoriskt tak uppfördes, svarade Ludvig Peterson att han inte fann det tillrådligt. Trots detta upprättade Peterson ett par år senare ritningar för kyrkans reparation.665 Redan 1895 togs kyrkan därefter åter i bruk efter det att de nöd- vändigaste reparationerna verkställts.666 Reparationernas omfattning framgår av en arbetsbeskrivning i kyrkoarkivet.667 Projektet inleddes med rivningsarbeten. Eftersom valven efter branden hade stått oskyddade, hade skadorna under vårvintern 1893 förvärrats av frostsprängningar. Det östra gavelröstet hade stått upprätt efter branden, men stympats av en storm den 3 april. Även korvalvet hade rasat, så när reparationerna igångsattes, revs de övriga tre tegelvalven och de flesta murpelarna i interiören.668 Även delar av den östra, såväl som den norra muren revs och ersattes av en vägg murad i tegel. När det östra gavelfältet murades upp, fick dess tegelblinderingar ett utseende som väsentligt skiljer sig från de medeltida.669 Byggnadsfirman Jakobson & Eriksson gjorde arbetet på entreprenad. Byggnaden fick nya, spetsiga takstolar som följde gavelmurarnas gotiska resning. Yttertaket kläddes med plåt. Som innertak konstruerades som ersättning för stjärnvalven ett panelat tredingstak i trä.670 Sannolikt var det arkitekten Petersons tolkning av kyrkan som en 1200-talsbyggnad, som gjorde att innertaket gavs vad som kan tolkas som nyromanska former. Eftersom reparationerna sades vara provisoriska kom Petersons ritningsförslag att förbilligas genom att påkostade detaljer förenkla- des. Exempelvis prutades ned på innertakets kvalitet. Ritningarna visar ett utförande i ramverk med fyllningar, men församlingen fick till- stånd till ett enklare utförande med spåntade bräder och slamfärgning istället för oljemålning. Vidare uteslöts taksparrarna under konsolerna och taklisten mellan sparrarna förminskades.671 I interiören nedhöggs den skadade putsen och väggytorna putsades om och dekorationsmålades. De övre läktarna i koret, liksom över orgelläktaren togs ned. Rummet var belagt med ett cementgolv som lagades. All träinredning, liksom fönster, dörrar och karmar, lagades, kompletterades samt målades. Nya läktargolv lades in och ny bänkin- redning tillkom. Predikstol och altare med altarring återinsattes på sina platser. När reparationerna avsynades i februari 1896 konstatera- des av bänkinredningen var för trång och att bänkarna skulle glesas ut.

Klockstapeln vid Umeå landsförsamlings kyrka samt östgaveln som murades upp igen på 1890-talet. Foto Sven Brandel, Riksantikvarieämbetet.

176 UMEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA PÅ BACKEN

177 UMEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA PÅ BACKEN

1910 års restaurering När arkitekten Fredrik Falkenberg tolv år senare lade fram ett restau- reringsförslag, beklagade han att den restaurering som gjordes efter branden inte hade utförts på ett mer genomarbetat sätt. Han menade att eftersom Överintendentsämbetet betraktat innertaket och läktar- na som provisorier, hade de inte ställt de krav på utförande som hade varit tillrådligt. Falkenberg påtalade att arbetet trots Överintendents- ämbetets anvisningar utförts på ett så pass hållbart sätt, att försam- lingen inom överskådlig tid knappast skulle kunna förmås att bekosta en ytterligare ombyggnad. Han ansåg dock att starka skäl talade för en sådan ”i närmare samklang med det forna utseendet och de ännu kvarvarande partierna från denna tid”. Falkenberg ansåg dock att kyrkorummet som det nu såg ut, var ett ”ovanligt kyrkorum med imponerande dimensioner” och han såg det som sin uppgift att göra rummet mer tilltalande, främst genom deko- rering och förändringar av koret. Hans uppdrag verkar i första hand ha utgått ifrån behovet av ny uppvärmning. Hans text andas genomgåen-

Interiören i Umeå landsförsamlings kyrka efter Fredrik Falkenbergs restaurering 1910, med ny inredning och Filip Månssons dekorationsmålningar. Foto Västerbottens museum. 178 UMEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA PÅ BACKEN de en stor omsorg om församlingens ekonomi, som tyder på att han fått snäva ramar att röra sig inom.672 Kyrkans restaurering resulterade i att en ny värmeanläggning installerades. Den bestod av ett varmluftssystem vars maskineri placerades i en varmluftskammare som grävdes ut under sakristian. Nytt kalkstensgolv lades i korpartiet, medan däremot cementgolvet behölls i långhuset. Även innanför altarringen lades ett trägolv, något upphöjt i förhållande till korgolvet. Korgolvet förhöjdes i sin tur över långhusets golv och tre trappsteg upp till koret tillkom. Nytt altarskåp tillverkades av Norrtelje snickerifabrik efter Falken- bergs ritningar. Det var en triptyk med förhöjt mittparti i mörk ek. I skåpet uppsattes tre snidade figurer, i ett ljusare träslag, föreställande Kristus flankerad av Petrus och Paulus. Bildhuggarens namn är okänt. Den äldre altarprydnaden, korset med törnekrona och svepduk kasserades inte, utan uppställdes i korets södra hörn, intill dopfunten. En äldre altarring behölls men målades om i en brun kulör som tog upp altarskåpets färgsättning. Korfönstret fick en dekorativ glasmålning uppsatt i spröjsar av järn, utförd av Neuman & Vogel.673 I koret upp- ställdes även två nummertavlor, varav den ena var äldre, den andra nytillverkats. Bänkinredningen, bestående av öppna bänkar med ornerade gavlar, bibehölls och målades i en kraftfull blågrön kulör. Men uppställningen förändrades något, bland annat genom att den främre bänkraden togs bort. Läktarbarriären gavs en smäckrare utformning genom att de övre delarna av stolparna, som bar på kandelabrar, togs bort. Samtidigt om- formades överliggaren så att den gavs en förkroppning omkring stolparna. Fotografier av interiören visar dock att kandelabrarna även fort- sättningsvis uppställdes på stolparna. All träinredning oljemålades. På murarna satt väggpaneler av pärlspånt. Ovanför dessa vattrevs murarna och målades med vit kalkfärg. Därefter utfördes kalkmål- ningar av dekorationsmålaren Filip Månsson. Falkenbergs intentioner med dekorationsmåleriet var att tona ned alltför skarpt belysta partier som orsakade bländning. Han betonade att de orneringar som anbringades på den vita bottenfärgen skulle vara färgstarka och ”fint sönderdelade”. Hur Falkenberg tänkte sig korväggens dekoration framgår av en perspektivskiss. Men detaljutformningen av dekora- tionsmåleriet överläts på Filip Månsson.674 Restaureringen avsynades av arkitekten själv på Överintendents- ämbetets uppdrag i september 1911. Falkenberg konstaterade att arbetet var väl utfört i enlighet med ämbetets tillstånd, men att uppsättan- det av nummertavlorna inte var godkänt. På Filip Månssons initiativ hade måleriet utsträckts även till de södra och norra murarna, utöver korväggen som Falkenberg föreslagit. Arkitekten ansåg att detta var ett lyckat tilltag och att han själv inte hade kommit med det förslaget enbart av ekonomiska skäl.675 179 UMEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA PÅ BACKEN

Kyrkan återinvigdes den 23 november 1910 av biskopen Olof Bergqvist. Hans invigningspredikan trycktes dagen därpå i Umeå Nya Tidning.676 I en av de tidningsartiklar som behandlade restaureringen gavs också ett estetiskt omdöme. Mottagandet var inte direkt översvallande:

…dess byggnadsform sådan den i början av detta årtusende skapades, är nog alltför enkel, dess linjer alltför raka för att ens den grundligaste reparation skulle kunna göra den till hvad man vanligen menar med vacker kyrka. Men sådan den nu framträder är den icke allenast i ordentligt skick utan den är ett fullt värdigt Herrens tempel, öfver hvilket församlingens medlemmar kunna vara både glada och stolta.677

I församlingens ämbetsberättelse vid biskopsvisitation fyra år senare betecknades dock restaureringen som ”synnerligen lyckad”.678

Förberedelser för 1952 års restaurering Församlingen fick kontakt med arkitekten Knut Nordenskjöld redan på 1920-talet. Han var vid denna tid verksam i grannförsamlingarna. I Skellefteå byggdes S:t Olofs kyrka 1925–1927, som han ritade tillsammans med arkitekten Gustav Adolf Falk. I Bygdeå restaurerade han medeltidskyrkan 1928–1929. Nordenskjöld kom sedan att upp- rätta det restaureringsprogram som följdes vid den stora restaurering som Umeå landsförsamlings kyrka genomgick på 1950-talet. Såväl i Skellefteå som i Bygdeå samarbetade han med Yngve Lundström och Gunnar Torhamn och det var också dessa som fick uppdragen i Umeå landsförsamlings kyrka, när det gällde konservering och dekorations- måleri, respektive konstnärlig utsmyckning. Nordenskjölds första uppdrag för församlingen utfördes 1924. Då ritade arkitekten en minnestavla som uppsattes i koret till 200-års- minnet av kyrkoherden Nils Grubbs bortgång. Året därpå upprättade han ett förslag till elektrisk belysning som dock inte kom till utförande förrän vid 1930-talets början.679 Sju år senare ritade han också ett begravningskapell som uppfördes på kyrkogården 1939.680 Förslaget att kyrkan skulle restaureras hade diskuterats i försam- lingen en tid, och den som tog initiativet till att det skulle bli av var häradsdomaren August Lundberg på Teg. Denne motionerade i kyrko- fullmäktige 1938.681 Vid den biskopsvisitation som hölls 1939 sades att ”framför allt det oförgätliga minnet av helgedomen i dess gamla gestalt har kommit församlingen att finna det angeläget att åstadkomma en förbättring”.682 Knut Nordenskjölds förslag till kyrkans restaurering sammanställdes därefter 1940. Under arbetet hölls samråd med Riks- antikvarieämbetet, som företräddes av antikvarien Bertil Berthelson vid ett möte i kyrkan i början av oktober 1940. Närvarande var även kyrkoherden Theodor Lundh och länsarkitekten Karl Sörensen. I sitt tjänstememorial skrev Berthelson att han framfört önskemål beträff-

180 UMEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA PÅ BACKEN ande några detaljer i förslaget, oklart vilka. Han ansåg också att det var av särskild betydelse ”att förse kyrkan med stenvalv såsom ersättning för det sentida brädtaket”.683 På grund av andra världskriget kom det att dröja flera år innan Nor- denskjölds restaureringsförslag fördes vidare i processen. Efter krigs- slutet tog kyrkoherden Theodor Lundh upp frågan om valvens ålder till diskussion. Orsaken var idén om att återuppbygga stjärnvalven. I äldre historieskrivning omkring kyrkan fanns uppgifter som tydde på att valven kanske inte var medeltida. Dessa härrörde från uppgifter i kyrkans räkenskaper, som tolkats som att valven byggts på 1600-talet. Vid sitt besök i Umeå hade Berthelson dock konstaterat att den kvar- stående väggpelaren varit murad av medeltida tegel. Lundh inhämtade nu dennes uppfattning om uppgifterna. Berthelson stod fast vid sin be- dömning att valven måste ha varit medeltida och menade att de 1 200 tegel som nämndes i räkenskaperna inte skulle ha räckt till för att bygga tegelvalv. De kunde däremot ha använts vid en reparation.684 Församlingen ingick med restaureringsförslaget till Byggnadssty- relsen i januari 1947.685 Riksantikvarieämbetet anförde i sitt yttrande, som skrevs av Bertil Berthelson, att innertakets anordning hade ett visst kulturhistoriskt intresse, men att en välvning av interiören skulle tillföra kvaliteter ur arkitektoniskt hänseende. Han ville därför inte framföra någon erinran mot förslaget. Ur byggnadshistorisk synpunkt ansåg Berthelson det viktigt att genom noggranna undersökningar fastställa hur de ursprungliga valven sett ut. Samtidigt betonade han att de nya valven inte exakt behövde följa de gamlas form. Berthelsons formuleringar tyder på att han ville undvika att förespråka en rekonstruktion och hellre talade om arkitektonisk betydelse. Berthelson påminde också om att det fanns rester av kalkmålningar dolda under putsen och ville att även dessa skulle undersökas. Först efter en sådan undersökning kunde man ta ställning till om några partier var så väl bevarade att de kunde friläggas och konserveras. När det gällde bänkarnas utformning framhöll han vikten av en traditionell bänkinredning med slutna bänkkvarter. Beträffande de föreslagna ut- formningarna av ny altarprydnad och ny orgelfasad, ansåg han att de borde bearbetas vidare.686 Domkapitlet hade ur kyrklig synpunkt inget att erinra mot förslaget, men underströk Riksantikvarieämbetets uppfattning att bänkinred- ningen skulle vara sluten.687 Byggnadsstyrelsen gick på samma linje i sitt beslut 1947. Nordenskjölds förslag fastställdes med samma reser- vationer som ämbetet hade gjort: att kalkmålningarna borde undersö- kas, att bänkinredningen borde göras sluten på grund av dess betydelse för kyrkorummets karaktär och att förslagen till altaruppsats och orgelfasad borde bearbetas ytterligare. Om valven sades enbart att ”Ur byggnadshistorisk synpunkt bör noggranna undersökningar utföras

181 UMEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA PÅ BACKEN

för att fastställa den ursprungliga välvningens form”. Inte heller Bygg- nadsstyrelsen ansåg uppenbarligen att välvningen var att betrakta som en rekonstruktion. Byggnadsstyrelsen anförde också ytterligare en fråga av arkitektonisk art. Nordenskjöld hade föreslagit att trappsteget upp till koret skulle få en rund form. Styrelsen ansåg dock att detta inte överens- stämde med rummet karaktär och att det skulle omarbetas. Slutligen föreskrevs att valvens konstruktionsritningar när de sammanställts också skulle underställas Byggnadsstyrelsens prövning.688 Detta skedde ett par år senare. Tillstånd till grävning av källare samt konstruktion av nya valv gavs 1951.689 Tillstånd gavs 1952 även till ny elektrisk värmeanläggning och belysning. Både länsantikvarien och riksantikvarien ställde sig i detta sammanhang tveksamma till förslaget att belysa interiören med strål- kastare och lysrör. Men med tanke på att valven var nybyggda, ansåg de sig inte kunna vara riktigt lika restriktiva, som de skulle ha varit gentemot ett orört kyrkorum. Byggnadsstyrelsen intog samma ståndpunkt och förslaget godkändes.690 Den planerade restaureringen presenterades i en tidningsartikel i Västerbottens-Kuriren 1949. Reportaget ger en bild av kyrkointeriören som sliten och medfaren, sotig och dyster, men absolut inte vanvårdad. Det betonades särskilt att inventarierna var slitna, men välskötta. Men murarna var nedsotade och besökarna uppgavs lida både av golvdrag och av obekväma bänkar. Cementgolvet betecknades som söndervitt- rat och sönderfruset. Och ”lappläktarna” ansågs vanprydande. Med den benämningen avsågs tydligen läktarna längs norra och södra murarna. De tidigare restaureringarna efter branden betecknades nu som provisoriska och uppgavs ha vandaliserat interiören. Väggmålning- arna av Filip Månsson betecknades som ”värsta smörjan” och orna- mentiken bedömdes som alltför orolig. Korets dekorerade väggar var nedsmutsade och uppvisade putsavfall. Skadorna på dekorationsmål- ningarna uppgavs ha uppkommit vid byggnadsundersökningar: ”Det är inte ’tidens tand’ som gnagt i stenarna utan riksantikvarien, som gjort vällovliga försök att knacka fram de medeltida målningar, som vid branden 1893 blottades”.691 Dessa undersökningar finns inte dokumenterade i Riksantikvarieämbetets arkiv, vilket är anmärkningsvärt. Däremot är de dokumenterade i ett brev till församlingens kyrkoherde av konstnären Yngve Lundström 1948. Han rapporterade att han före- tagit undersökningar och att de målningar som funnits, nu var nästan helt utplånade av senare putsbehandling.692 Enligt församlingens kyrkoherde Theodor Lundh fanns det nu hos församlingen en stark längtan att få kyrkan återställd, till ”sitt ursprungliga, rätta skick”, med andra ord det utseende den hade före branden 1893. En grundlig restaurering ansågs förpliktande, efter-

182 UMEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA PÅ BACKEN som det gällde en av länets äldsta och mest vördnadsbjudande kyrkor. Detta innebar framför allt, att man vill ha tillbaka de stjärnvalv som förstördes i branden och åstadkomma en värdigare utsmyckning av interiören. Vidare ville församlingen återfå de medeltida inventarier som sedan 1900-talets början förvarades på Västerbottens museum.693

1952 års restaurering Restaureringen påbörjades i januari 1952.694 Vid denna tid var Knut Nordenskjöld redan avliden, så arbetet leddes istället av hans medarbetare sedan länge, Georg Rudner.695 Landsantikvarien Gunnar Wes- tin var antikvarisk kontrollant.696 Sedan sidoläktarna rivits och interiören tömts på inventarier, togs golven upp och en arkeologisk undersökning genomfördes. Från de gravar som påträffades under hela kyrkorummet, samlades skelettdelar ihop. Efter utgrävningen placerades de i en gemensam grav under golvet i den södra delen av koret.697 Undersökningen genomfördes av intendenten vid Västerbottens museum, Karl Cajmatz. Den gav inga belägg för vad som ibland förmo- dats, att stenkyrkan skulle kunna vara uppförd tidigare än vid 1500-talets början. Däremot framkom fragment av vad som tolkats som läm- ningarna efter en medeltida träkyrka.698 Vid den byggnadsarkeologiska undersökningen av stenkyrkans murverk framkom också spår efter en ingång på norra muren, liksom en spetsbågig portal på sydsidan och lämningar efter ett medeltida vapenhus i söder. De målningar som redan efter 1893 års brand kommit i dagen och dokumenterats av Pahl undersöktes, men det gjordes också nya fynd. I kyrkorummet stod två ursprungliga bemålade murpelare kvar på gränsen mellan kor och långhus. Även på korväggen hittades fragment av målningar – dessa hade inte varit synliga vid Pahls besök.699 Intendenten Karl Cajmatz som genomförde undersökningen tog ett aktivt intresse i kyrkans restaurering och ifrågasatte vissa av de ställ- ningstaganden som restaureringskommittén gjorde. Han beklagade att församlingen inte lät rekonstruera det ursprungliga korfönstret. Enligt Cajmatz hade dess utseende nästan exakt kunnat rekonstrueras utifrån den byggnadsarkeologiska undersökningen. Det var enbart dess höjd som inte kunde anges, eftersom korgaveln tidigare byggts om. Restaureringskommittén hade avfärdat detta förslag med argumentet att det skulle ha gett ett alltför starkt motljus i interiören. Mot detta genmälde Cajmatz i sin tur att ett sådant problem lätt hade kunnat elimineras genom att fönstret försågs med en glasmålning. Hans önskemål var att en glasmålning skulle beställas av konstnären Bo Be- skow, vars fönster i Skara domkyrka han framhöll.700 Förslaget diskuterades också med Riksantikvarieämbetet, men det beslutades till sist att korfönstret skulle muras igen. Orsaken var att ämbetet ansåg att en

183 UMEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA PÅ BACKEN

Fragment av kalkmålningar i Umeå landsförsamlings kyrka, dokumenterade i samband med 1950-talets restaurering. Foto Bertil Ekholz, Riksantikvarieämbetet.

rekonstruktion inte skulle ha blivit autentisk, eftersom fönstrets övre avgränsning inte kunde avgöras.701 Cajmatz ansåg också att åtminstone några av de fragmentariska kalkmålningarna borde bevaras. I sin argumentation drev han konsekvent tesen att ”kyrkan borde själv kunna få vittna om sin ålder”. I en insändare förklarade han att han fann ”det lite inkonsekvent att med stora kostnader bygga in pelare och valv för att återfå den medeltida prägeln, men samtidigt dölja den verkliga medeltid, som under arbetets gång kommit i dagen”.702 Riksantikvarieämbetet framhöll målningarnas vetenskapliga vär- de, men ställde inga krav på att de skulle bevaras.703 Diskussionen

184 UMEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA PÅ BACKEN omkring kalkmålningarnas vara eller inte vara, slutade med att några fragment verkligen bevarades på korväggen. Enligt Cajmatz var det kyrkoherden Theodor Lundhs förtjänst. Denne hade ändrat inställ- ning och tyckt att målningarna kunde få vara kvar, efter det att han studerat bevarade kalkmålningar i upplandskyrkor.704 Interiören omgestaltades i enlighet med Knut Nordenskjölds ritningar. Innertaket revs inte, utan lämnades kvar ovanför valven. Intill yttermurarna uppmurades väggpelare som stöd för de fyra tegelvalv som sedan slogs över rummet. Pelarna står på fundament av betong, men murades liksom på medeltiden av tegel med kannelerade skaft och gropkapitäl. Liksom i medeltidskyrkorna slogs också det formrikaste valvet över koret. De två mittersta travéerna fick enklare stjärnvalv och längst i väster slogs ett kryssvalv. Valven putsades och målades i enlighet med resten av interiören. I övrigt lämnades de helt odekorerade. Innanför västra gavelentrén uppbyggdes mellanväggar för att avdela ett utrymme för vapenhus. Under detta byggdes en källare och där tillkom toaletter och omklädningsrum. I långhuset revs de stora sidoläktarna. Orgelläktaren i väster bibe- hölls, men stöden vid yttermurarna revs och de tvärgående bjälkarna fick istället stöd av inmurade U-balkar. De kvarstående sex stöden, parvis placerade på ömse sidor om mittgången, fick en ny utformning. Deras kapitäl och lister revs bort och de fick istället en kolonnformad inklädnad av trä i enlighet med Nordenskjölds ritningar. Likaså fick läktarbarriären en ny inklädnad; på insidan av masonit, på yttersidan av lamellträ, som i mittpartiet gavs en dekorativ utformning. På un- dersidan kläddes läktaren med masonit. Genom påspikade profilerade lister gavs den ett mönster som imiterade traditionella ramverk och fyllningar. Äldre fönster lagades och ett antal fönster nytillverkades. Till det nya korfönstret utfördes ett korsformat spröjsverk, som i innerbåg- arna tillverkades av järn och i ytterbågarna av trä. Nya innerdörrar tillverkades bland annat till vapenhus och sakristia. Dörrarna mot vapenhuset försågs med en korsformad uppglasning. Fönsterbänkarna kläddes med lågerhuggen kalksten. På väggarna knackades lös puts ned. Lagningar och kompletteringar gjordes med kalkbruk. I arbetsbeskrivningen betonades att detta skulle ske med bruk vars finhetsgrad skulle överensstämma med den tidigare väggbehandlingens. Hela den norra muren, som hade genomslag av fukt, försågs mellan murpelarna med reveteringsplattor av korkbetong, ett isoleringsmaterial som bestod av korksmulor i betong. Övriga ytor vattrevs. Sedan slätputsades ytorna med grovt putskalk- bruk. På korets gavelvägg, där målningsfragmenten fanns, behandlades putsen, så att målningarna anslöt till de nyputsade väggarna. Efter

185 UMEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA PÅ BACKEN

putsning avslipades alla ytor och slutligen målades de med kalkfärg. Enligt arbetsbeskrivningen skulle full täckning uppnås efter två stryk- ningar. Den tredje skulle vara en lasyrbehandling och göras i en ton som arkitekten beslutade. I interiören sluttade golvet ned mot koret och denna sluttning be- hölls samtidigt som golvet i mittgången belades med kalkstensplattor. Kalkstensgolvet i koret lades om och i samband med detta omflyttades de gravhällar som låg där. Kalksten lades även i såväl kortrappan som läktartrapporna. I bänkkvarteren inlades trägolv av furu och på detta en linoleummatta. Runt bänkinredningen anbringades en kantlist av ek. Innanför altarringen lades ett golv av ek. Även i sakristian samt på läktarna lades trägolv. Korväggen gestaltades i enlighet med arkitektens ritningar. Det äldre korfönstret hade varit högt och försett med en glasmålning. Detta förminskades nu till ett mindre med cirkelrund form. I det nya korfönstret insattes en glasmålning som tillverkades av N.P. Ringströms glasmästeri efter en kartong av konstnären Gunnar Torhamn.705

Interiör mot koret i Umeå landsförsamlings kyrka efter 1952 års restaurering. Kors- et från 1884 pryder altaret provisoriskt i väntan på det nya altarskåpet. Det runda korfönstret har en glasmålning av Gunnar Torhamn. Foto Västerbottens museum.

186 UMEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA PÅ BACKEN

Den äldre glasmålningen flyttades till norrfönstret under läktaren. Hur glasmålningen värderades framgår av ett brev som Karl Cajmatz skrev som landsantikvariens representant.706 Cajmatz ansåg att fönst- ret saknade konstnärligt värde. Men han menade att eftersom många församlingsbor var vana vid denna utsmyckning och beklagade att den skulle tas bort, borde den bevaras genom att flyttas. För, som Caj- matz uttryckte det, ”det synes mig ligga en viss fara i att en generation tillspillogiver, vad de närmast föregående åstadkommit”. Ett nytt altare fick en stomme av betong, som förankrades vid den östra muren. Det försågs med sidostycken och täckskiva av kalksten. Arkitekten Georg Rudner föreslog att ringen skulle vara öppen i mitten, för att prästen skulle kunna gå fram till altaret rakt framifrån.707 Förslaget tycks inte ha gillats av församlingen och utfördes inte. Altar- ringen utfördes som en tät konstruktion i lamellträ. Knäfall och över- liggare kläddes i sammet. Även nya nummertavlor tillverkades, men de gamla verkar samtidigt ha behållits. Förminskningen av korfönstret motiverades, som vi tidigare sett, av att ett stort fönster antogs skulle ha gett ett besvärande motljus. Ytterligare ett skäl var att den nya gestaltningen gav utrymme för ett större altarskåp. För att åskådliggöra hur koret skulle komma att se ut, tillverkades modeller av koret och altarskåpet som presenterades för kyrkobyggnadskommittén. Denna hyste farhågor om att ett altarskåp skulle bli för litet och diskuterade därför att istället låta bemåla fond- väggen med en muralmålning.708 Slutligen beslutades dock om ett nytt altarskåp och detta beställdes av Gunnar Torhamn.709 Dopfunten återfick sin plats i koret, nära det södra fönstret. Den medeltida foten försågs med en ny cuppa i sten, tillverkad efter Nor- denskjölds ritningar. Dopfunten ställdes på ett lågt podium av kalksten. Ny bänkinredning tillverkades. Nordenskjölds första ritningar visar en traditionell, sluten bänkinredning där bänkarna var försedda med nummerskyltar och dörrarna dekorerade. Eftersom församlingen motsatte sig dörrarna, så gjordes bänkarna istället öppna. De gestaltades dock som en traditionell bänkinredning med rakt avslutade gavlar. Gavlarna försågs med sidostycken av påspikade lister som gav intryck av ramverk, samma dekoration som Nordenskjöld föreslagit för dörr- arna.710 Mot koret tillverkades bänkskärmar med samma utformning. Nor- denskjöld ritade även pyramider, som tänktes snidande med ornamen- tala, genombrutna skärningar. Dessa skulle ha placerats på bänkskär- men i övergången mellan kor och långhus. Det kom dock inte att för- verkligas, eftersom församlingen bedömde att det fanns en risk att de skulle kunna skymma sikten mot koret. Däremot insattes järnrör i bänkgavlarna.711 Tanken med dem var att man vid exempelvis mid- sommar och bröllop skulle kunna sätta ned björkar i dem. Vid andra

187 UMEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA PÅ BACKEN

tillfäll-en användes de för ljusstakar. På läktaren behölls de gamla bänkarna. Den nya inredningen målades av konstnären och konservatorn Yngve Lundström, vars förslag till färgsättning godkändes av Byggnadsstyrelsen i september 1952.712 Predikstolen uppsattes på sin förra plats på den norra muren. Denna, liksom övriga äldre inventarier, konserverades av konservatorerna Bernhard Lindblom och Gösta Dahlström under Lundströms ledning. De två äldre epitafier som församlingen ägde, ett över häradshöv- dingen Plantin och det andra över landshövdingen Gyllengrip och hans hustru, konserverades av Yngve Lundström och uppsattes där- efter.713 Framme vid koret hängdes även den relativt nytillkomna min- nestavlan över kyrkoherden Grubb, som Nordenskjöld ritat 1924. Församlingen var också intresserad av att återfå vissa äldre inventarier, bland andra ett medeltida triumfkrucifix som fanns deponerat på Västerbottens museum.714 Denna skulptur var dock skadad och för att få ett komplett konstverk att hänga upp i triumfbågen ansökte för- samlingen om att få komplettera och måla om det. Riksantikvarieäm- betet gav inte tillstånd till detta.715 Avslaget orsakade en viss upprörd- het i restaureringskommittén, där vissa ansåg att församlingens rätt till sina egna inventarier kränktes.716 Intendenten Karl Cajmatz redogjorde därför i en tidningsartikel dels för bakgrunden till ämbetets beslut, som han ansåg var att medeltida föremål tidigare ofta förstörts genom att ”förbättras”, dels för anledningen att föremålen faktiskt be- fann sig i länsmuseets förvar. Cajmatz framhöll att det var genom församlingens försumlighet som medeltidsinventarierna kommit till skada och påvisade att triumfkrucifixet redan 1771 placerats på norra väggen, tillsammans med skulpturer ur församlingens altarskåp. Detta hade då ersatts av en ny altarprydnad. Resterna av skåpet hade hamnat under läktartrappan. Medeltidsinventarierna gjorde slutligen sin sorti i samband med det tidiga 1800-talets ombyggnad. De slängdes då in i klockstapeln, där de låg och skräpade när Högstadius skrev sin historik 1893.717 År 1916 uppgavs att inventarierna förvarades i Fornminnesmuseet i Umeå.718 Det medeltida krucifixet undersöktes av Yngve Lundström som an- såg att det var ett intressant konstverk som väl skulle kunna pryda sin plats i kyrkan. Han ansåg även att församlingens önskemål om att komplettera det borde tillgodoses.719 Riksantikvarieämbetet tillät dock inte de åtgärder han föreslog och avförde därmed frågan.720 Även exteriören restaurerades 1952. För att förstärka grundmu- rar och pelare gjordes undergjutningar av betong. Den medeltida sa-

Umeå landsförsamlings medeltida inventarier förvarades på Västerbottens museum. Triumfkrucifixet återuppsattes i kyrkan efter konservering, men utplånades senare i branden 1986. Foto Riksantikvarieämbetet.

188 UMEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA PÅ BACKEN

189 UMEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA PÅ BACKEN

kristian fick en mindre tillbyggnad av ett vindfång mot väster. I övrigt skedde inga större förändringar rörande murverket. Korfönstret för- minskades dock så att det återstod ett cirkelrunt mindre fönster, ganska högt beläget på den östra gaveln. Det större fönstret murades igen, men kvarstod som synliga ristningar i fasaden i enlighet med arkitektens ritningar. Yttermurarna ägnades en omsorgsfull behandling i enlighet med anvisningar som upprättades av Georg Rudner.721 Putsen nedknacka- des i sin helhet och sprickor lagades. Blottade murytor sandblästrades. Innan putsning avvattnades alla ytor. Putsningen utfördes med för- grundning av tunnflytande, rent cementbruk. För färdigputsning före- skrev Rudner en kronputs som färgats genom inblandning av krossad sten eller tegel. Putssort och putsytans struktur och färg skulle god- kännas på plats av arkitekten, dekorationsmålaren och kontrollant. Senare fasadundersökningar tyder på att fasaden fick en kulör som var mer beige, än den som finns idag.722 Närmast marken höggs putsen bort ända in till det frilagda murverket och fogströks, för att detta skulle kunna framstå som en sockel. Runt den nya entrén på sakristian uppsattes en omfattning av lå- gerhuggen mörkgrå kalksten. Till entrén tillverkades också ny kopp- arbeslagen ytterdörr. Denna pryddes med ett korsformat fönster av samma form som på vapenhusets innerdörrar. Yttertrapporna var i sten och dessa översågs och lagades. Lösa steg fästes med cementbruk. Fönstren linoljemålades. Knut Nordenskjölds arbetsbeskrivning föreskrev att ny takbelägg- ning skulle läggas av kluvna takspån av kärnfuru. Det betonades där att spånen skulle tillverkas och läggas i enlighet med Byggnadsstyrelsens Anvisningar rörande tillverkning och påläggning av spån (1934). Det verkar dock som om taket istället täcktes med svartplåt.723 Den byggnadsarkeologiska undersökningen resulterade i att det på den södra muren upptäcktes rester efter en medeltida portal samt markeringar efter vapenhusets tak. Det finns veterligen ingen dokumentation över hur kyrkans exteriör såg ut efter restaureringen, men det förefaller sannolikt att dessa delar markerades som ritsningar i putsen.

Återinvigning och komplettering Umeå landsförsamlings kyrka återinvigdes efter restaurering den 12 juli 1953 av biskopen Bengt Jonzon. Återinvigningen refererades i Stockholms-Tidningen som uppgav att uppslutningen var häpnads- väckande stor. Inne i kyrkan kunde beredas plats för ett tusental åhö- rare. Utanför samlades ytterligare två- till tretusen personer som fick följa återinvigningsakten och högmässan genom högtalare.724 I tidningsreferat i lokalpressen prisades samstämmigt det nya

190 UMEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA PÅ BACKEN kyrkorummet som en helhet där gammalt och nytt smält samman. Kyrkorummet ansågs nu som ”renat och rensat från tidigare epokers överlastning”. Att sidoläktarna rivits och att den enda läktaren nu var orgelläktaren sågs som ett lyckat drag, som gett en ljusare och mer överskådlig interiör. ”Återställd renhet och skönhet” ansågs nu kunna fylla församlingen med ”lyckan av att äga ett rymligt och vackert tempel, där minnen och tradition bevarats med all tänkbar pietet och hänsyn för de gångna epokerna i byggnadens historia”. Särskilt upp- märksammades väggbehandlingen, som utförts ”så att fina ljuseffekter uppstår”. Den elektriska belysningen ansågs också fint utformad, med en ljusramp i taket som kunde ställas om så att ljuset vid behov kunde tonas ned.725 Kyrkorummets inredning var dock inte komplett till kyrkans åter- invigning. Det nya altarskåpet var inte klart och på altaret uppställ- des därför provisoriskt det förgyllda korset från 1884. Inte heller den nya orgeln var färdig. Därför stod den gamla orgeln fortfarande kvar på orgelläktaren. Först 1955 tillkom en ny orgel. Denna tillverkades av Grönlunds orgelbyggeri i Gammelstad och vid tillkomsten framhölls det att orgeln var landets största helmekaniska orgel.726 Beträffande orgeln uttalade domkapitlet i samband med remissen för ovanlighetens skull ett önskemål som hade liturgisk bakgrund. Biskopen Bengt Jonzon ville att det skulle undersökas om spelbordet kunde få en annan placering.727 Syftet skulle ha varit att ge organisten och prästen bättre förutsättningar för kommunikation. Förslaget skulle dock ha inneburit att orgeln måste byggas på ett annat sätt än planerat, så det kunde inte förverkligas. Även altarskåpet kom på plats 1955 och invigdes tillsammans med orgeln vid en särskild ceremoni samma år av kontraktsprosten Axel Lindström.728 Gunnar Torhamns altarskåp var en triptyk, där corpus upptogs av en snidad Golgataframställning och flyglarna av fyra måla- de bilder: på vänster sida Intåget i Jerusalem och Getsemane, på höger sida Nattvarden och Uppståndelsen. För församlingen var dock inte restaureringen avslutad förrän det medeltida krucifixet återinsatts i kyrkorummet. Frågan om krucifixets återbördande till kyrkan var ännu inte avgjord. Församlingens kyrkoherde Theodor Lundh ingick därför till Riksantikvarieämbetet med en förnyad förfrågan.729 Följande år konserverades krucifixet av konservator Sven Dalén i enlighet med ämbetets anvisningar och på hösten 1956 hängdes det upp i triumfbågen. Upphängningen dokumenterades genom ett kyrkorådsprotokoll, som delgavs Riksantikvarieämbetet för att ämbetet skulle få ta del av kyrkorådets synpunkter. Rådet ansåg nämligen att de konserverings- åtgärder som nu genomförts enbart var att betrakta som ”en etapp på vägen till krucifixets ’återupprättelse’ ”. De hade före uppsättningen

191 UMEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA PÅ BACKEN

Det nytillverkade altarskåpet av Gunnar Torhamn samt triumfkrucifixet kom på plats 1955 respektive 1956. Foto Riksantikvarieämbetet.

fått tillfälle att granska resultatet av konservatorns arbete och funnit att arbetena var utförda med skicklighet och grundlighet. Men kyrko- rådet ansåg också att arbetet inte borde ha stannat vid en konservering, som de menade innebar ett man låtit krucifixet förbli ”ett bevis för oförstånd och försummelser i gången tid”. De önskade istället att korset och kristusgestalten, med ledning av de färgrester som åter- stod, skulle ha fått genomgå en kompletterande målningsbehandling ”varigenom krucifixets skönhet skulle framträtt bättre än vad nu är fallet”.730

Epilog När Umeå landsförsamlings kyrka brann igen 1986, hade den nyss genomgått ytterligare en restaurering. Arkitekten Rolf Bergh hade upprättat ett restaureringsförslag 1981, som godkändes av Riksantik-

192 UMEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA PÅ BACKEN varieämbetet samma år.731 Detta innebar förändringar både i väster och öster. För att bereda plats för toaletter och kapprum föreslogs en översyn av den västra delen av kyrkan. Om den norra läktartrappan revs, kunde plats beredas för toaletter, en kammare och ett så kallat kyrktorg med bokbord, kapphylla och förvaringsskåp. Torget skulle av- gränsas med ett dekorativt smide. I den östra delen av kyrkorummet föreslogs att en kororgel skulle placeras på den södra sidan, mitt emot predikstolen. Tanken var att där också skulle beredas plats för kören, vilket krävde ett ingrepp i det södra bänkkvarteret. Det föreslogs därför att två bänkar skulle tas bort och fyra bänkar kortas av. Riksantikvarieämbetet ansåg att de föreslagna åtgärderna skulle göra rummet mer funktionsdugligt och bekvämt och såg inga antikvariska hinder, men förutsatte att åtgärderna skulle genomföras med krav på hög arkitektonisk kvalitet. Inte heller domkapitlet hade något att erinra mot förslaget.732 Från länsmuseets sida uttrycktes en viss tveksamhet, men antikvarien Sune Persson ville dock inte motsätta sig förändringarna.733 Bland vissa församlingsbor väckte dock förslaget större motstånd. Församlingsbon Harriet Åberg ansåg till exempel att kyrkan inte borde moderniseras, utan orörd få behålla det hon uppfattade som dess medeltida karaktär. Det riktades också kritik mot musiklivets allt större påverkan på församlingslivet, som exempelvis Erik Henriksson, en av kyrkorådets ledamöter, ansåg tilläts breda ut sig på bekostnad av det kristna budskapet.734 Förespråkarna för restaureringen, bland dem kyrkoherden Carl Bertil Nygren, ansåg däremot att kyrkan för att ”fungera i tiden” måste anpassas både komfortmässigt och för ett mer diversifierat kyrkoliv.735 Det är svårt att säga om det berodde på kritiken, men Rolf Berghs förslag kom inte att förverkligas. Efter en viss överarbetning av VAB Callander arkitektkontor, genom byggnadsin- genjör Rolf Sixtensson, kom en mindre genomgripande version av för- slaget till utförande.736 Kyrkan återinvigdes efter restaureringen i maj 1985.737 Umeå landsförsamlings kyrka brann på nytt den 7 november 1986. Orsaken var en felande radiator under en bänksits. Det tredingstak av trä som tillkommit efter 1893 års brand fanns då kvar ovanför tegelvalven och bidrog till att branden blev så omfattande. Tegelvalven från 1950-talets restaurering klarade sig däremot, medan kyrkorummet helt ödelades. Rummets inventarier, bland dem triumfkrucifixet, gick också förlorade. Efter branden iståndsattes kyrkan på nytt efter restaureringsprogram av arkitekten Jerk Alton och med konstnärlig utsmyckning av Astrid Theselius och Pär Andersson. Den togs i bruk igen 1990.738 Denna restaurering faller dock utanför denna studies av- gränsningar.

193 PITEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA I ÖJEBYN

194 PITEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA I ÖJEBYN 5. Piteå landsförsam- lings kyrka i Öjebyn Piteå landsförsamlings kyrka är fortfarande idag som på medeltiden synlig vitt över bygden.739 Den senmedeltida kyrkan, som på 1750-talet ombyggdes till korskyrka, omges av en av landets största kyrkstäder. Kyrkogården inramas av en bogårdsmur. I dess nordvästra hörn står en panelad, rödfärgad likbod. Det medeltida klocktornet utgjorde tidigare stiglucka i en äldre mur. Den nuvarande stigporten tillkom 1947. Platsen är centralt belägen i det gamla sockencentrum som under 1900-talet utvecklats till en av kommunens större tätorter, Öjebyn. När kyrkan anlades var platsen en ö. Fastän kyrkplatsen genom landhöjningens inverkan sedan länge förlorat kontakten med vattnet, är det fortfarande fullt möjligt att göra sig en föreställning om hur bygden såg ut på medeltiden. Kyrkobyggnaden är belägen på områdets högsta punkt. Mot söder sluttar marken ned mot det som idag är en be- gravningsplats. Där låg hamnen, som var livsnerven för den stad som anlades på platsen 1621. Kyrkobyggnadens tidiga historia är fragmentariskt känd. Från 1644 och ett par år framåt ägnades kyrkan en grundligare reparation. År 1666 brann staden och kyrkan skadades, oklart i vilken omfattning. Det är känt att yttertaket brann av, medan däremot valven klarade sig. En orgel från 1650-talet förstördes dock. Även det fristående klocktornet, med två klockor och ett urverk, skadades.740 Efter stadsbranden flyttades staden till ett gynnsammare hamnläge längre ut mot kusten. Sockenkyrkan brann på nytt 1721, när den under det Stora nordiska kriget sattes i brand av den ryska skärgårdsflottan som i krigets slutskede härjade norrlandskusten. Även nu tycks skadorna ha blivit relativt lindriga.741 I kyrkorummet finns inte några medeltida inventarier. Ansvarig för detta torde ha varit kyrkoherden Olaus Stephani Graan, som på 1660-talet avyttrade eller förstörde en målad väggbonad samt flera skulpturer, bland annat ett krucifix och en framställning av Kristi grav.742 Den nuvarande predikstolen av Nils Jakobsson Fluur tillverkades för församlingen 1706, varvid en äldre predikstol överkläddes. Den gestaltades i en kvardröjande renässansstil, eller i vad som Per Gustaf Hamberg så poetiskt kallade ”Den nordiska renässansens efterblom- string”. Predikstolen stofferades av målaren Petter Bergström 1735.743

Klocktornet vid Piteå landsförsamlings kyrka i Öjebyn på 1920-talet. Foto Sven Brandel, Riksantikvarieämbetet.

195 PITEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA I ÖJEBYN

Fluur snidade 1707 också praktfulla ramar till graverade minnestavlor av Ambrosius Hedengran, dels en jubelfesttavla från 1693 till minnet av Uppsala möte, dels en minnestavla över slaget vid Narva 1700.744 Altaruppsatsen beställdes däremot från huvudstaden. Den är en snidad praktpjäs i romersk barock av stockholmsmästaren Caspar Schrö- der, inköpt 1704.745 Medeltidskyrkan var tillräckligt stor för församlingens behov långt fram i tiden. Delar av den ursprungliga storsocknen bröts ut på 1600-talet och nya församlingar bildades i inlandet, i Arjeplog och Ar- vidsjaur. Även Nasafjäll och Silbojokk var under en period från 1640 egna pastorat i Pite lappmark.746 För stadens behov byggdes en träkyr- ka invid den nya stadsplatsen på 1680-talet.747 Trots att den skara som samlades till gudstjänst i sockenkyrkan på så sätt minskat, blev rummet på grund av befolkningsökningen för trångt vid 1700-talets mitt. Kyrkan hade då sju läktare, men kunde ändå inte bereda sittplats för alla. Vid större högtider uppges besökare ha blivit stående utanför.748 För att råda bot på trängseln i kyrkan vände sig församlingen genom prosten Carl Solander till Gottfried Franck, murmästare i Stockholm, som gjorde ritningar till en utbyggnad.749 Denne skickade sedan upp sin gesäll Daniel Hagman, för att leda arbetet på plats. Hagman gjorde här sitt första norrländska uppdrag. Han blev senare en framstående kyrkobyggmästare i Norrland. Hagman förstorade kyrkan genom att bygga om den till en korskyrka med entréer i tre korsarmar. Korsar- marna uppfördes år 1751, varvid vapenhuset revs. Sakristians takut- formning förändrades också. De medeltida stjärnvalven i de ursprungliga tre travéerna kompletterades i de nya korsarmarna med enklare kryssvalv. Byggnadsperioden uppgick till sex månader. Nya läktare om vardera två våningar uppfördes följande år i de nya korsarmarna. Den gamla västläktaren behölls som orgelläktare. Fem år senare reparera- des de gamla korsarmarna i väster och öster, varvid fönstren förstora- des och interiören vitkalkades. 750 Därmed hade kyrkan anpassats till den nya tidens både funktionella och estetiska krav, och fått en skinande vit interiör där stora, regelbundet placerade fönster gav ljus åt församlingens gudstjänstrum. På en punkt avvisade församlingen dock det nydanande formspråket. Gott- fried Francks ritningar frångicks och istället för ett brutet tak som tidens mode föreskrev, utformades korsarmarnas tak på samma sätt som medeltidskyrkans: som ett högt, brant sadeltak.751 På så sätt fick kyrkan ett mer enhetligt utseende. Nästa viktiga förändring av kyrkan uppges ha skett 1811.752 Då flyttades altaret från koret i den östra korsarmen till rummets korsmitt och en fjärde ingång togs upp i öster. Vid detta tillfälle tycks också den medeltida koringången i sydost ha murats igen. Altaret placerades i hörnet mellan de östra och södra korsarmarna, som en pendang till

196 PITEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA I ÖJEBYN

Den äldsta kända bilden av Piteå landsförsamlings kyrka i Öjebyn, förmodligen från 1880-talet. Medeltidskyrkan tillbyggdes med korsarmar på 1750-talet. Foto Klara Lidfeldt, Piteå museum. predikstolen på andra sidan rummet. Inspiration till denna förändring kom sannolikt från utbyggnaderna av kyrkorna i Torneå och Skellef- teå som genomförts 1797 respektive 1800. Dessa stora, nyklassicistiska kyrkor ritades av Jacob Thomasson Rijf och i dem stod altaret och predikstolen vid korsmitten. Arkitekten hade först använt motivet när Pedersöre medeltida kyrka i Österbotten utvidgades 1787–95.753 Motivet med altare och predikstol vid korsmitten gick tillbaka på Katarina kyrka i Stockholm, som den varit inredd 1666–1692.754 Idag är Öjebyn den enda kyrka i landet där detta ”centralaltarmotiv” finns bevarat.755 Konceptet tycks ha blivit framgångsrikt i bygden. Det til�- lämpades även när Älvsbyn bröts ut ur Piteå socken och byggde egen kyrka 1809–1813.756

Restaureringar från 1890-tal till 1930-tal På 1890-talet skedde en genomgripande restaurering. Upphovsman till restaureringsritningarna var Bengt Lundgren, byggnadsingenjör i Luleå.757 Exteriören putsades nu om och kläddes i en medeltidsroman- tisk dräkt, med nyromanska detaljer i olikfärgad puts mot gulvit botten: hörnrisaliter, dekorativa band längs gavlar och runt fönster samt blinderingar i form av kors och rundlar. Byggnaden fick en utskjutande stålslipad cementsockel och spåntaket utbyttes mot ett plåttak. Interiören försågs med en ny träinredning med brant lutande läkta- re i söder och väster. Orgeln placerades på en läktare i norr. Samtliga

197 PITEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA I ÖJEBYN

läktare hade genombrutna barriärer och bars upp av kannelerade pelare med dekorativa kapitäl. De gamla, slutna bänkkvarteren ersattes av en ny, öppen bänkinredning med nygotiska gavlar och lövsågade skärmar. Träinredningen ådringsmålades i mörk ekimitation. Väg- garna försågs upp till manshöjd med kvaderstensmönster i oljefärg. För värmeförsörjningen installerades stora plåtkaminer och med dem långa rökrör. Även predikstolen ådringsmålades i ekimitation och altaruppsatsen målades vit. Ny altarring av profilsvarvade balusterdockor tillkom. Valven dekorationsmålades. Det övervägande intrycket efter restaureringen var den livliga dekorationen och den mörkt bruna färgskalan.758 Drygt trettio år efter restaureringen besöktes kyrkan av Sven Bran- del, arkitekt och antikvarie på Riksantikvarieämbetet. Särskilt interi- ören blev föremål för hans missnöje:

Piteå landsförsamlings kyrka, som är ett av Nordsveriges ståtligaste tempel, har vid en på 1890-talet genomförd restaurering i viss mån förvanskats genom en rad mindre lämpliga åtgärder.759

Piteå landsförsamlings kyrka. Interiören efter 1890-talets restaurering. Foto Piteå museum.

198 PITEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA I ÖJEBYN

I ett program för kyrkans restaurering daterat 1925, förtecknade Brandel vad han ansåg vara ”kyrkorummets mest framträdande brister”. 760 Valvens och väggarnas målningar var enligt hans uppfattning konstnärligt undermåliga. Väggarnas muralmålningar var målade för högt upp på väggen och hade en olämplig färgsättning. Uppvärm- ningssystemet, med vanprydande kaminer och störande rökrör, var olämpligt, eftersom det sotade och smutsade ner de kalkade väggarna. Bänkinredningen, läktarbarriärerna och bänkskärmarna hade en allt- för alldaglig prägel för att pryda ett kyrkorum. Enligt Brandel påmin- de bänkgavlarna om trädgårdssoffor och bänkskärmarna om staket. Möblernas bemålning i ekimitation ansågs förfulande. Men det allvarligaste var enligt Sven Brandels uppfattning altarets placering, som innebar att kyrkan faktiskt saknade kor och markerad huvudaxel. Han fann det därför önskvärt att kyrkans mittaxel återigen skulle markeras, genom altarets uppställning mot den östra muren. Hans förslag var att östingången skulle muras igen och altaret flyttas tillbaka. Östväggens stora fönster skulle förminskas genom att den nedre delen murades igen. Upptill kunde sedan formas ett mindre, cirkelrunt fönster som kunde förses med en glasmålning. Exteriört föreslog Brandel att plåttaken på kyrkan och klocktornet skulle täckas med tjocka, tjärade träspån eller åtminstone skulle må- las svarta. Fasaderna borde avfärgas i en lämpligare kulör och blind- fönstren putsas över. Cementsockeln borde tjäras. För första gången i kyrkans historia föreslogs också att interiörens antikvariska värden skulle tillvaratas. I kyrkans äldsta delar borde un- dersökas om medeltida målningar fanns under putsen. Predikstolen och altaruppsatsen borde återfå sin tidigare färgsättning. Slutligen borde församlingens 1500-talsantependium samt vissa andra, äldre inventarier placeras in som prydnader i kyrkorummet och ”en värdig plats beredas för dopfunten”. Sven Brandels restaureringsförslag är karakteristiskt på flera sätt. Den medeltidsromantiska estetik som interiören vid denna tid representerade var vid tiden för Brandels besök överspelad. Även på andra platser blev ”den bruna perioden” i kyrkans historia kort. Också den prioritering han gjorde mellan korsbyggnadens olika delar var tidstypisk. I valet mellan resterna av medeltidskyrkan och det nyare, enhetligt klassicistiska kyrkorummet hade den förra företräde.761 Medelti- den var för Sven Brandel och hans generation alltid att föredra, men den skulle vara ”äkta” och inte tillkommen på 1890-talet. Brandels restaureringsförslag kom inte direkt till utförande, men aktualiserades och reviderades 1929, när det uppdagades att försam- lingen utan tillstånd genomfört vissa förändringar.762 Med Byggnads- styrelsens tillåtelse hade kaminerna och rökrören avlägsnats och elektrisk uppvärmning installerats.763 Därefter hade församlingen utan

199 PITEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA I ÖJEBYN

tillstånd gått vidare med att borsta och kalkstryka väggarna samt bätt- ra på valvens dekorationsmålningar. Elektrisk belysning hade också installerats, bland annat hade ramper med glödlampor monterats på altaruppsatsen samt på läktarbarriärerna.764 Två gravhällar som tidigare varit försvunna, men nyligen återbördats till församlingen, hade murats in i väggarna.765 Utvändigt hade nya trappsteg av betong lagts framför entréerna. Åtgärderna väckte uppmärksamhet i lokalpressen och kom även till myndigheternas kännedom.766 Riksantikvarieämbetet reagerade på händelsen med att till för- samlingen översända Brandels reviderade förslag med vissa riktlinjer inför det fortsatta arbetet, samt en uppmaning till församlingen att ta kontakt med en kunnig arkitekt som kunde upprätta ett förslag till restaurering och färgsättning som underlag till det fortsatta arbetet och för Byggnadsstyrelsens prövning. Kyrkan genomgick därefter en mindre restaurering 1933. Denna ljusade upp, slätade ut och fyllde igen det som betraktats som interi-

Interiören i Piteå landsförsamlings kyrka efter 1933 års restaurering av Eberhard Lovén. Notera glödlampsfrisen på läktaren. Foto Piteå museum

200 PITEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA I ÖJEBYN

örens värsta skavanker. Läktarbarriärerna och bänkskärmarna sattes igen med rektangulära fyllningar, som enligt ritningarna tillverkades av hårda torexskivor. Sedan målades de i ljust gulgrått. Även bänkin- redningen målades om. En ingång till sakristian togs upp. Arbetet skedde efter ritningar av länsarkitekten Eberhard Lovén i Luleå och kan närmast karakteriseras som en anpassning till den samtida funktionalistiska estetiken.767 En antikvarisk insats gjordes genom att de viktigaste inventarierna återfick sina äldre färgsättningar. Konserveringen utfördes av artisten Fridthiof Erichsson.768 Altaruppsatsen befriades från glödlamps- rampen och den vita färg som tillkommit vid 1890-talets restaurering. På predikstolen upptäckte konservatorn att bakomliggande pannåer

Till vänster: Piteå landsförsamlings kyrka. Altaruppsatsen av Caspar Schröder inköptes 1704 och ommålades vid 1890-talets restaurering. Foto Sven Brandel, Riksantikvarieämbetet. Till höger: Altaruppsatsens färgsättning återskapades 1933 vid en konservering av Fridthiof Erichsson. Foto Norrbottens museum.

201 PITEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA I ÖJEBYN

Vid restaureringen konserverades även predikstolen, varvid predikstolsdörren som hittades på vinden återinsattes. Konservator Fridthiof Erichsson till vänster, med sin assistent Bertil Linné. Foto Norrbottens museum.

hade figurmålningar. Dessa kunde skrapas fram och uppsattes däref- ter i kyrkorummet. Målningarna härrörde från en äldre predikstol från 1648. På vinden hittade Erichsson predikstolens gamla dörr. Även på den kunde ett äldre målningsskikt tas fram.769 Ett nytt överstycke sni- dades till dörren.770 I enlighet med Sven Brandels förslag uppsattes också 1500-talsan- tependiet inom glas och ram på väggen i den östra korsarmen. Till kyrkorummets prydnad skänkte kyrkoherden Axel Sandin fyra oljemål- ningar med religiösa motiv, som han själv hade målat. Två uppsattes på pelarna vid läktaren i väster, två i den östra korsarmen.771

1960-talsrestaureringens förhistoria Vid en visitation 1946 som hölls av domprosten Sam Perman, framför- des synpunkter på Sandins målningar. Perman ansåg att målningarna inte passade i kyrkorummet och att de riskerade att splittra besökar- nas uppmärksamhet. Han framhöll också det önskvärda i att försam-

202 PITEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA I ÖJEBYN lingen började planera för att flytta altaret till den östra väggen. Som motiv anförde han att en sådan placering skulle vara till hjälp för besö- karen när det gällde att koncentrera sig vid gudstjänsten.772 År 1958 firade Piteå landsförsamling en jubileumshögtid i kyrkan, med anledning av att det var 550 år sedan ”det bestämdes, att detta skulle bli centrum både andligt och materiellt för Pite älvdal”.773 Ju- bileet utgick från ett donationsbrev, skrivet på påskaftonen 1408, där Peter Djäken och hans hustru Gunhild Guttormsdotter skänkte mark till prästbord för församlingen.774 Till jubileet publicerades två artiklar som utgjorde den dittills mest kvalificerade sammanställningen av kyrkans historia. Författaren hette Arne Lindgren och var teologie kandidat i Uppsala, född i Öje- byn. Texten är en inlevelsefull och kunnig historik, men tendentiös i det att den framställer 1800-talet i kyrkans historia som ett saeculum obscurum, ett mörkt sekel. Enligt Arne Lindgrens uppfattning borde altaret återfå sin ursprungliga plats i koret.775 Den negativa bilden av 1800-talet och åsikten att altaret borde flyttas, återkommer i det tal som landsantikvarien Hans Beskow höll vid jubileumsfirandet i kyrkan:

… att alla generationer har försökt att göra kyrkan så vacker som möjligt. [---] att trots att det tillkommit vid olika tidsåldrar, så bildar det hela en harmonisk enhet. Tyvärr kan man dock inte ta med 1800-talet. Det låter ju säräget men det beror på att vi på 1800-talet hade en mycket egenartad inställning till gamla byggnader. Känslan för pietet fanns inte. Vi behöver bara tänka på vårt lands kanske störste personlighet under den tiden, biskopen Tegnér, som lät riva och spränga medeltida kyrkor och på sin höjd göra dem till pittoreska ruiner. Det vittnar ju om hur liten känsla man hade för gångna generationers arbete.776

Det kyrkorum som Hans Beskow talade i 1958, karakteriserades huvudsakligen av de två restaureringarna från 1893 respektive 1933. Rummets särpräglade disposition med altaret mitt i korskyrkan hade hävd sedan 1811. Det var detta kyrkorum som församlingsborna vuxit upp med. Uppenbarligen föll Sam Permans, Arne Lindgrens och Hans Beskows förslag om att flytta tillbaka altaret inte i god jord. Det är mot denna bakgrund som det principbeslut som kyrkofullmäktige senare fattade måste förstås. År 1960 tog Piteå landsförsamlings kyrkoråd de första kontakterna med myndigheterna för att få råd och anvisningar om hur man skulle förfara med den restaurering av kyrkan som nu beslutats om.777 Två år tidigare hade biskopen Ivar Hylander vid en visitation konstaterat att kyrkorummet behövde en översyn.778 Redan i detta skede fanns i församlingen ett bestämt ställningstagande mot de önskemål som tidigare Perman, Lindgren och Beskow hade framfört. Frågan hade diskuterats ingående i kyrkofullmäktige och resultatet av denna dis-

203 PITEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA I ÖJEBYN

kussion blev, att ”kyrkofullmäktige fattade enhälligt principbeslut om restaurering av kyrkan i Öjebyn”. Kyrkorådet fick i uppdrag att utreda frågan och utredningen skulle ”beakta församlingens bestämda öns- kan att altare och orgelläktare bibehålles på sin nuvarande plats”. Av protokollet framgår att fullmäktiges ordförande, kyrkoherden Torsten Nilsson, ansåg att det var olämpligt att fatta ett så specifikt beslut redan innan utredningen inletts. Hans invändning lämnades dock utan beaktande.779 Samma höst gjordes ett inlägg, som lade ytterligare bränsle på den pyrande glödhög som den föreslagna restaureringen nu utgjorde. Ar- kitekten Börje Blomé höll då en provföreläsning för professuren i Svensk och jämförande arkitekturhistoria vid Kungl. Konsthögskolan i Stockholm. Föreläsningen behandlade Öjeby kyrkas kommande restaurering.780 Efter en genomgång av kyrkans arkitektur, inredning och byggnadshistoria, ställde han den retoriska frågan:

Hur skall man nu angripa uppgiften? Om man vid den nu aktuella restaureringen av Öjebyns kyrka skulle följa tidigare tillämpade principer, hade man att gå mycket bryskt tillväga. Med undantag för predikstol och altare, skulle all inredning utrivas och ersättas med nytillverkning. Kyrkan skulle med andra ord förvandlas till en modern kyrka med inredning och dekor från vår egen tid. Ett förfarande som emellertid föga har med restaureringskonst att skaffa.781

Citatet framstår idag med viss ironi, eftersom det var just detta som skulle komma att ske. Blomé redogör dock för hur för en restaureringsarkitekt med ut- gångspunkt i exemplet Öjebyns kyrka skulle kunna tillämpa en alternativ metod. Först gör han en analys av vilka konsekvenser en återgång till olika skeden i byggnadens historia skulle medföra: till 1890-talets restaurering, till 1750-talets korskyrka och till medeltidskyrkan. Där- efter prövar han resultatet mot de synpunkter som framförs vid myndigheternas handläggning av ärendet: Församlingens önskemål och synpunkter, såsom de framförs genom kyrkoråd och kyrkofullmäktige; de liturgiska synpunkterna som kommer från domkapitlet; de antikvariska och arkitekturhistoriska från Riksantikvarieämbetet och slutligen de byggnadstekniska och arkitektoniska från Byggnadsstyrelsen. Blomés föreläsning publicerades även i lokalpressen och blev där- för betydelsefull för den lokala debatten.782 Utan att själv egentligen ta ställning, pekade han nämligen på att det vid en restaurering alltid finns flera möjliga vägar att gå. De alternativ som enligt Blomé stod till buds, hade därmed öppet redovisats. Detta gav möjlighet för var och en att själv bilda sig en uppfattning i frågan.

Restaureringsdebatten Det var sannolikt genom Byggnadsstyrelsen, som församlingen fick

204 PITEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA I ÖJEBYN kontakt med restaureringsarkitekten Johan Thomé.783 Arkitektens första restaureringsförslag förelåg i december 1960.784 Eftersom bygg- nadskommitténs protokoll inte återfunnits, är det inte möjligt att följa de diskussioner som ledde fram till att programmet efterhand reviderades. I januari 1962 presenterades förslaget för lokalpressen.785 Av tidningsartiklarna framstod det som att arkitektens intention var att låta kyrkan behålla sin 1800-talskaraktär. Som framgår av restaureringsprogrammet var detta en sanning med modifikation. Hans avsikt var att, helt i enlighet med församlingens önskemål, behålla altarets placering från 1811 och en del av bänkarnas disposition från 1890-talet. Däremot skulle ingenting av 1800-talsinredningen bevaras. Det förefaller som om frågorna diskuterades livligt ute i bygden och att debatten därefter flammade upp på allvar i oktober 1962, då de första inläggen presenterades i tidningarna. De tidvis mycket hetsiga åsiktsutbytena pågick sedan under hela restaureringen.786 Även den kritik som under restaureringens gång kom att riktas mot arbetet, kan förmodligen tillskrivas de heta känslor som meningsskiljaktigheterna rört upp.787 Restaureringsdebatten hade många ingredienser, men i detta sammanhang skall enbart det som framstår som diskussionens kärna lyftas fram, nämligen altarets placering. Debatten utbröt offentligt efter det att landsantikvarien Harald Hvarfners yttrande över restau- reringsförslaget publicerats. I motsats till den förre landsantikvarien Hans Beskow, så hade Hvarfner inga invändningar mot restaurerings- förslaget. Detta väckte uppmärksamhet.788 Den som gjorde det första kritiska inlägget var musikdirektör Gerhard Karnå, kyrkomusiker i församlingen.789 Till hans meningsfränder kom att höra främst präster i församlingen, bland dem särskilt komminister Erik Holmqvist, den tidigare nämnde teologie kandidat Arne Lindgren samt en kyrkvakt- mästare som i diskussionen inte nämns vid namn.790 Karnå fick även stöd från lärarrådet vid Framnäs folkhögskolas musiklinje, som yttrade sig utifrån omsorgen om det kyrkliga musiklivet i pitebygden.791 Kombattanterna kom mot slutet av debatten att av motståndarna kal�- las för ”den lilla aggressiva klicken”.792 Deras uppfattning var att altaret skulle flyttas tillbaka till den östra korsarmen så att rummets medeltida disposition återställdes. Altarets placering var en 1800-talskonstruktion och enligt debattörernas åsikt var detta sekel ett lågvattenmärke sett ur teologiskt, liturgiskt och mu- sikaliskt perspektiv. Ur liturgiskt avseende ansåg de att ett kor behöv- des, ”för att hjälpa präst och församling till andakt och tillbedjan”.793 Men framför allt var deras ståndpunkt betingad av den normativa ställning de tilldelade medeltiden i kyrkans historia. Genom att låta altaret stå kvar vid korsmitten menade de att ”denna kyrka dömdes att vara en 1800-talskyrka”, detta i motsats till länets två övriga medeltids-

205 PITEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA I ÖJEBYN

kyrkor, Nederkalix och Nederluleå, som ansågs ha genomgått pietets- fulla restaureringar.794 Luleå domkapitel genom biskopen Ivar Hylander delade deras in- ställning.795 Eftersom det var prästernas inställning att altarets placering var olämpligt vid gudstjänster, ansåg han att altaret borde flyttas och ett kor inrättas i öster. Därigenom skulle medeltidskyrkan åter- upprättas. Domkapitlet ansåg det ”beklagligt om den skulle bindas till det nedgångsskede i kyrkoarkitektoniskt och liturgiskt avseende som 1800-talet utgör”. Man såg det även som problematiskt att ”Genom frånvaron av ett kor saknar gudstjänstbesökaren en fast punkt, mot vilken blicken kan söka sig och som kan vara en hjälp till andakt och tillbedjan”. Stiftets yttrande innehåller också en intressant reflektion omkring det samtida kyrkobyggandet som användes för jämförelsens skull:

I den moderna kyrkoarkitekturen, som på ett lovvärt sätt söker tillgodose kravet på kyrkorummet såsom gudstjänstrum, har man väl ofta slopat koret såsom avskild del av kyrkorummet och flyttat altarpartiet närmare församlingen. Men altaret har regelmässigt, även om det göres fristående, såsom bakgrund en avslutande vägg, som också låter en altarprydnad komma till sin rätt.

Riksantikvarieämbetet, Byggnadsstyrelsen och Norrbottens museum, företrätt av landsantikvarien Harald Hvarfner, motsatte sig däremot en flyttning och bedömde att altaret skulle stå kvar. Byggnadsstyrelsen uttryckte deras samstämmiga uppfattning som att man ”finner den sedan 150 år hävdvunna placeringen av altaret i Öjeby kyrka hava ett stort värde och detta icke blott ur kulturhistorisk synpunkt – såsom en altarlösning varav det i Sverige finns få jämförbara – utan också ur arkitektonisk och funktionell synpunkt”.796 Med stöd av dessa myndigheter kunde församlingen hålla fast vid sitt önskemål om att altaret skulle få stå kvar. Deras ståndpunkt fastställdes i förnyade beslut både i kyrkofullmäktige och i kyrkoråd.797 Av ett kyrkorådsprotokoll från tiden framgår också att kyrkorådet beställde två exemplar av Axel Rap- pes prästmötesavhandling Domus Ecclesiae.798 Om den lästes och om den i så fall bidrog till debatten framgår däremot inte av källmaterialet. Debatten förefaller i efterhand som något ojämn, eftersom de som ägde beslutsrätt i frågan, kyrkorådet och kyrkofullmäktige, valde att inte gå i svaromål offentligt. Utifrån en insändare, skriven av en anonym fullmäktigeledamot, kan man dock dra slutsatsen att råd och fullmäktige framför allt såg frågan utifrån ett brukarperspektiv. Med udden riktad mot prästerskapet, framhåller skribenten att om altaret flyttas till korsarmen, finns risken att den tjänstgörande prästen kommer för långt ”bort” från församlingen. Insändarskribenten underkän- ner även i ironiska ordalag de självutnämnda experterna, som påstod att de sakkunniga myndigheterna genom att låta kyrkan behålla sin

206 PITEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA I ÖJEBYN centraliserande karaktär från 1800-talet, vill skapa ”något befängt att skratta åt”:

Sakkunskapen skulle enligt musikdirektör Karnå utgöras av, förutom tjänst- görande kyrkomusiker, församlingens präster, kyrkvaktmästare och en teologie kandidat. Befängt! 799

Av en debatt i kyrkofullmäktige, som refererades i två tidningar, framkom två olika sätt att se på altarets placering. Gunfred Stenberg i Ar- nemark ansåg att om altaret flyttades till öster, skulle sittplatserna i korsarmarna bli obrukbara, eftersom man då inte skulle kunna se altartjänsten därifrån. Henning Lindmark, Strömnäs, genmälde däre- mot att det förhandenvarande tillståndet innebar en splittring av be- sökarna i olika grupper runt en öppning i rummets mitt. Han såg detta som ett uttryck för den söndring som rådde i församlingen, där olika grupper tittade snett på varandra.800 Intressant är också att notera det som inte alls diskuterades under restaureringsdebatten, nämligen 1800-talets träinredning: bänkarna och läktarna. Inredningen nämndes egentligen bara vid ett tillfälle, när en av kritikerna ironiskt anförde ”Nya bänkar planeras. Men var- för skulle man skaffa nya bänkar, om man vill bevara 1800-talet i kyrkan?”801 För skribenten framstod det uppenbarligen som en helt orim- lig tanke att bevara bänkinredningen. Kring avlägsnandet av 1800-talsinredningen rådde konsensus. Varken Riksantikvarieämbetet eller landsantikvarien, vars uppgift var att slå vakt om de kulturhistoriska värdena, hade några invänd- ningar. Från Riksantikvarieämbetet var den enda bevarandesynpunkt som framkom, att det hade varit önskvärt att trägolvet med sina breda plankor hade fått vara kvar. I övrigt innehöll ämbetets yttrande enbart standardformuleringar rörande de kalkmålningar som eventu- ellt skulle kunna finnas under putsen och de gravar och grunder som kunde finnas under golvet samt anvisningar om att äldre inventarier endast fick behandlas av konservator som ämbetet godkänt.802 Även landsantikvarien Harald Hvarfner ansåg att trägolvet borde ligga kvar, men hade inga invändningar mot att bänkinredningen avlägsnades.803 Utifrån restaureringsprogrammets skrivning om att en ny, sluten bänkinredning utan dörrar skulle tillverkas, framförde domkapitlet önskemål om att bänkarna istället skulle förses med dörrar. Man fö- reslog också att de gamla bänkdörrarna från 1600-talsinredningen skulle kunna rekonstrueras. Från domkapitlets sida uttrycktes också förhoppningar om att ifall koret rekonstruerades, skulle också två snidade obelisker kunna återföras, som tidigare tillhört kyrkan, men nu fanns i Arvidsjaurs församling.804

207 PITEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA I ÖJEBYN

Interiör restaurering 1963–1964 Restaureringsarbetet påbörjades hösten 1963 med dränerings- och grundförstärkningsarbeten.805 Vid den västra korsarmen gjordes en undergjutning av betong. I samband med grävningen påträffades grunden till det gamla vapenhuset. I kyrkorummet inleddes arbetet med undersökningen av de medeltida byggnadspartierna. På västra korsarmens södra sida återfanns den ursprungliga ingångsportalen. Runt denna fanns spår av kalkmål- ningar med mönster av draperier, som dock var alltför fragmentariskt bevarade för att kunna återställas. Även spår av korportalen i den östra korsarmen återfanns. På de tidigare slätputsade valvstöden hittades tegelprofileringar i form av gropdekorationer på kapitälen och fem- språngig kannelering på pelarna. Dessa togs fram och en ny tunn puts påfördes, som mjukt följde murstenarnas struktur och lät pelarnas profilering framträda. Vid platsen för den medeltida portalen på söd- ra muren, markerades portalens form i putsen. Väggytorna målades enligt byggnadsbeskrivningen med matta emulsions- och latexfärger. Valvens dekorationsmålningar från 1890-talet restaurerades, men förenklades något, genom att vissa dekorativa detaljer togs bort. Undersökningarna under golvet gjordes med utgångspunkt i den teori som Hans Beskow framfört på 1950-talet, att kyrkan skulle ha byggts i två etapper (s. 33). Den första skulle ha inletts efter 1408 och då omfattat de två östligaste travéerna. Omkring år 1500 skulle kyrkan så ha tillbyggts med ytterligare en travée samt vapenhuset.806 Utgräv- ningarna övervakades av konsthistorikern Lars D. Cnattingius från Riksantikvarieämbetet och landsantikvarien Harald Hvarfner. Deras förhoppning var att dels finna grundmuren till den första, västra gaveln, dels att finna medeltida gravar i den västra travéen. Om Beskows teori stämde, borde den följaktligen ha legat inom den första begravningsplatsen.807 Förhoppningarna kom dock på skam. Grävningarna gav istället besked om att kyrkan redan från början uppförts i hela sin längd och att vapenhuset var samtida med kyrkan. Följaktligen hittade man heller inga medeltida gravar. De gravar som påträffades var av yngre datum och flera varv av gravar kunde konstateras. Eftersom de bedömdes vara av senare datum, ansågs det inte motiverat att göra några grundligare arkeologiska undersökningar.808 De skelettdelar som påträffades samlades istället försiktigt ihop och lades i sammanlagt nio träkistor. Dessa gravsattes den 7 februari 1964, i en murad gravkammare under altaret.809 Mitt i kyrkorummet grävdes en rörkulvert som ett kors, som följ- de korskyrkans form. Under sakristian samt under västra korsarmen gjordes grävningar för källare. I sakristiekällaren inreddes ett vakt- mästarrum med kapprum och toalett. I den västra källaren byggdes

208 PITEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA I ÖJEBYN ett nedre vapenhus som också kunde användas som andaktsrum samt förråd för stolar, arkiv, toalett och värmecentral. Här placerades en ol- jeeldad varmvattenpanna samt oljecistern. I kyrkorummet drogs vär- meslingor under golvet och radiatorer hängdes på väggarna. I väster, norr och söder uppfördes skärmväggar av putsat tegel som avskilde läktartrapporna från kyrkorummet. En del av vapenhuset avskiljdes till brudkammare genom en väggskärm av stolpar. I kyrkorummet var det av största betydelse för rummets karaktär att altaret fick behålla sin placering från 1811. Därigenom bibehölls orien-

Piteå landsförsamlings kyrka, interiör mot öster efter 1960-talets restaurering. Ur arkitekten Johan Thomés presentation av restaureringen. Foto Sune Sundahl, Arkitektur- och designcentrum

209 PITEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA I ÖJEBYN

teringen mot kyrkorummets mitt. De praktiska problem som funnits med trängsel framför altaret vid begravningar och nattvardsgång, av- hjälptes genom att korsmitten frilades. Bänkinredningen drogs tillbaka så att en fri yta bildades mitt i rummet. I korsmitten uppställdes också dopfunten. Möbleringen gjordes med större bänkavstånd än tidigare och rörelsen i rummet underlättades genom bredare mittgång- ar. Även in mot ytterväggarna drogs bänkarna tillbaka för att ge plats för vägghängda radiatorer. Omdisponeringen av bänkinredningen innebar att antalet sittplatser minskades från 1 200 till 850. Rummets symmetri förstärktes av att orgeln flyttades till läktaren i väster, där också utrymme för kören bereddes. Interiörens karaktär förändrades genom utrensningen av 1800-talsinredningen. De nya läktarna i norr, söder och väster bars av stålbalkar istället för pelare och dess bakre delar sänktes, vilket gav dem ett lättare uttryck och bidrog till bättre ljusinsläpp. Även läktarna drogs tillbaka från korsmitten, så att läktarbarriärerna framträdde först bakom murpelarna. Ge- nom södra läktarens tillbakadragande gavs altaruppsatsen utrymme att bättre komma till sin rätt. Läktarnas genombrutna fronter av raka vertikaler präglades i jämförelse med de äldre av en lugnare enkelhet. Läktarna, bänkskärmarna och den nytillverkade bänkinredningen av furu karakteriserades av horisontalitet och förenades genom den enhetliga formgivningen och den diskreta ytbehandlingen med vit lasyr. Även de nya portarna var av vitlaserad furu. Nytt golv lades i ett rakt rutmönster av stora kalkstensskivor. De gravhällar som murats in i väggarna på 1930-talet, skulle enligt restaureringsprogrammet läggas tillbaka i golvet. Så skedde inte, utan häl- larna förblev i murarna. Nya fönsterbänkar av kalksten monterades, sedan befintliga fönsterbänkar i cement bilats bort. Orgelläktarens trappa bekläddes med kalksten, övriga läktartrappor med heltäck- ningsmatta. Trappräckena av metall målades med svart lackfärg. Nytt altare murades av tegel och putsades. Ovanpå lades en ny altarskiva av handhuggen kalksten med grovt lågerhuggen kant. Framför tillkom en ny, skinnklädd bönpall. Altarringen avkortades något, knä- fallet och överliggaren byggdes om och bekläddes med skinn. Balus- terdockorna och sockel målades med mörkblå lackfärg. Den åttkantiga dopfuntscuppan från 1600-talet uppställdes på ett nytt kalkstensfun- dament, kvadratiskt med avfasade hörn. För antependiet tillverkades ett nytt glasskåp som uppsattes i den norra korsarmen. Montern hade även trädörrar så att den kunde hållas stängd och broderiet inte behöv- de exponeras för ljus hela tiden. Sakristian inreddes med ett nytt bönealtare och en piscina. I bygg- nadsanvisningarna betonades att det kopparrör som skulle dras från piscinan skulle mynna i vigd jord. Det fick alltså inte kopplas in på av- loppsledningen. För sakristian tillverkades även ett skrudskåp och ett

210 PITEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA I ÖJEBYN antependieskåp. De historiska inventarierna översågs av konservator Fridtiof Erichsson.810 Efter avslutad restaurering var rummet rensat från 1800-talsinredningen och därigenom framträdde de rumsliga dimensionerna tydligare.811 Genom att pelarnas profileringar frilagts, blev valvens betydelse för rummets strukturella uppbyggnad påtaglig. Ur de tunga pelarna stiger tegelribborna som strålar ut och bildar valv över kyrkorummet. Dekorationsmålningarna från 1890-talet beskriver valvens former. Murarnas tunna vita puts, som låter murverket skönjas, förstärker den medeltida karaktären. De moderna inslagen, läktarna, bänkinred- ningen och ingångsportarna, framstår som nedtonade. De historiska inventarierna, predikstolen och altaruppsatsen, framträder däremot som lysande accenter. Kyrkorummet är ett historiskt rum med medeltida valv och pelare. Det är samtidigt ett klassicistiskt rum, symmetriskt, vitputsat och med stora rundbågiga fönster. Men det är faktiskt även ett modernt och funktionalistiskt rum. Det är inget skräpigt och stökigt historiskt rum, utan allt är renrakat, rationellt, funktionellt och väl avvägt. De historiska detaljerna: konturen av portalen, gravhällarna i väggarna, samt de konstnärliga inventarierna, är inplacerade i kyrkorummet på ett tillrättalagt och estetiskt medvetet sätt. Sedda mot en historisk bakgrund är placeringarna dock inte alltid autentiska. Behandlingen av gravhällarna är ett karakteristiskt exempel. Placerade i golvet kunde de berätta om kyrkorummets användning och tidigare gravskick. Inmurade i väggarna reduceras deras funktion till att bli nästan enbart dekorativ. Redan från början av restaureringen planerades även en samtida konstnärlig utsmyckning. I restaureringsprogrammet föreslogs en glasmålning i det forna koret. I och med diskussionen om altarets placering uppstod dock farhågan, att en glasmålning skulle försvåra ett tillbakaflyttande av altaret till öster, om församlingen i framtiden så skulle önska.812 Förmodligen var det därför som istället förslaget att läktartaken skulle bemålas uppkom. Detta gav möjlighet till att göra mycket stora, samtida tillägg, utan att rummets helhetsintryck stördes. Sannolikt förmedlades uppdraget till stockholmskonstnären Pelle Åberg genom arkitekten. Pelle Åbergs skisser med bibliska motiv godkändes av alla instanser utan vidare kommentarer. På grund av sjukdom kunde konstnären inte själv utföra målningarna. Utifrån hans skisser förverkligades där- för målningarna av hans kollegor Håkan Engström, Kurt Lindau och Knut Gruwa.813 Målningarna fick en diskret placering på den breda furutakpanelen under läktaren. Panelen grundades först med zinkvit plastbinder. Målningen utfördes därefter med laserande tempera i milda kulörer. Under den västra läktaren utformades målningen som

211 PITEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA I ÖJEBYN

Pelle Åbergs målningar i Piteå landsförsamlings kyrka täcker stora ytor men är diskret placerade under läktartaken. Foto Anna Elmén Berg 2012.

en bred fris runt hela den rektangulära ytan, med motiven vända inåt. Dessa hämtades från Gamla testamentet. Till målningarna i norr och söder hämtades motiven ur Nya testamentet och koncentrerades till takens mitt. Motiven var vända in mot rummet. När målningarna presenterades för lokalpressen, beskrevs de som kännetecknade av ”en tunn färgteckning som har karaktären av ett medeltida måleri”. Även att motiven hade berättande karaktär beskrevs som typiskt medeltida.814 Referensen till medeltida måleri är intressant. Kanske såg restauratorerna målningarna som en ersätt- ning för de medeltidsmålningar de hoppats finna under putsen? Möj- ligen kunde de laserande, milda kulörerna på läktartakens målningar ses som en motsvarighet till den bleka framtoning som man hade för- väntat sig att de medeltida väggmålningarna skulle ha haft. De utspar- ade partierna skulle också ha framträtt som vitt, som en motsvarighet till hur de nya målningarna som framstod mot en vitlaserad, trären yta. Pelle Åbergs målningar är diskreta tillägg till kyrkorummet, men gav det ett drag av modern samtidighet, som uppenbarligen framstod som eftersträvansvärt. Bilderna karakteriseras av ett konturbundet figura- tivt måleri, men saknar helt det medeltida måleriets lite kärva uttryck och det drastiskt berättande bildspråket. Motiven utgörs av de mest levande berättelserna ur den kristna traditionen och kan däremot kanske ses som moderniseringar av 1800-talets idealiserade skolplanscher.

212 PITEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA I ÖJEBYN

Exteriör restaurering 1964 Den utvändiga restaureringen blev betydligt mer omfattande än planerat. I enlighet med restaureringsprogrammet skulle väggbehand- lingen endast innebära reparation och underhåll av putsfasaderna från 1890-talet. Istället kom minst tre lager puts att knackas ned.815 Enligt byggnadsbeskrivningen gjordes därpå först en tunngrundning med cementbruk, därefter ytpåslag med kalkcementbruk. Putsen på- fördes relativt tunt, för att det underliggande murverkets struktur skulle framträda. Ytan kvastades och avfärgades med cementfärg i en gråvit ton. På byggnadens medeltida gavlar i väster och öster påträf- fades väl bevarade tegeldekorationer i form av försänkta blinderingar, men även mer ovanliga reliefmönster.816 Eftersom relieferna bedöm- des svåra att återställa, höggs mönstret istället in som försänkningar i tegelmuren. Dekorationerna avfärgades sedan i vitt, som kontrast till den gråvita väggputsen. Marksockelns betongpåslag avlägsnades ända in till muren, som sedan fogströks med betongbruk. Betongtrapporna revs och ersattes av trappor i granit.

Vid den exteriöra restaureringen på 1960-talet togs de medeltida tegelblinderingarna fram. Foto Norrbottens museum.

213 PITEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA I ÖJEBYN

Nytillverkade fönster och bågar monterades med antikglas och något glesare spröjsindelning än tidigare. Fönsterbänkarna beslogs med kop- parplåt. Även de yttre entrédörrarna beslogs med koppar. Karakteris- tiska för arkitekten är de dörrhandtag av fyrsidiga rör av koppar, vars konturer tillsammans bildar en rektangel. De kan betraktas som arkitektens signum, lätt igenkännbara även för den som besöker Ovanåkers, Häggdångers och Ovansjö kyrkor, alla restaurerade av Johan Thomé.817 Kyrktaket täcktes med ny kopparplåt och försågs med fotränna och stuprör. Åskledare monterades. Taktryttarens mittstock var rötska- dad och byttes ut. Korsen på taket rätades upp och dess infästningar förstärktes. Takkorsens kulor på både kyrka och klocktorn skulle enligt restaureringsprogrammet förgyllas. Det är idag svårt att avgöra om så skedde. På vinden isolerades valven med mineralull. Takstolarna över östra korsarmen uppvisade deformationer. För att förhindra att dessa skulle förvärras, skedde förstärkningar. Vid omputsningen framkom vissa detaljer som kunde prepareras fram och lämnas synliga som dokumentationsytor. I sydmuren togs delar av den ursprungliga ingångsportalen fram. Framför den utmärk- tes konturerna av det tidigare medeltida vapenhuset i marken. På väs- tra gaveln markerades en ursprunglig, spetsbågig fönsterform ovanför 1700-talets muröppning. Klocktornets puts avlägsnades också, men till skillnad från kyrkobyggnaden putsades den sedan inte på nytt, utan murverket fogströks enbart. Denna fasadbehandling stred mot Byggnadsstyrelsens anvisningar. Församlingen hade föregripit myndigheternas handläggning och utfört fasadbehandlingen utan att avvakta vederbörliga tillstånd. Varken Riksantikvarieämbetet eller Byggnadsstyrelsen var nöjda med resultatet.818 Antikvarien Iwar Anderson, som ägnat byggnaden en grundlig undersökning, ansåg att de övre delarna av tornet var senare uppförda och murade på ett sätt som tydde på att de aldrig varit avsed- da att framträda utan puts. Hans rekommendation hade varit en ytbehandling av tunn puts och enhetlig avfärgning. Anderson kunde konstatera, att just det hade hänt, som hans anvisningar hade syftat till att undvika, nämligen ”att byggnaden kommit att te sig som ett historiskt preparat och ett arkitektoniskt lappverk”.819 Ställda inför fullbordat faktum valde myndigheterna dock att inte driva frågan vidare.820

Återinvigning och mottagande Piteå landsförsamlings kyrka återinvigdes tacksägelsehelgen 1964 av biskopen Ivar Hylander. Högmässopredikan hölls av kyrkoherden Torsten Nilsson. Kyrkoherdens tal var en betraktelse över förnyelsens under utifrån Psaltarens ord i vers 40:4: ”Han lade i min mun en ny sång, en lovsång till vår Gud.” Ur Nilssons perspektiv var kyrkobyggnadens förnyelse byggd på mänskliga planer och beräkningar. Men som

214 PITEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA I ÖJEBYN

Piteå landsförsamlings kyrkas södra fasad med den medeltida portalen, som lämnats oputsad för att åskådliggöra kyrkans historia. Foto Sune Sundahl, Arkitektur- och designcentrum.

215 PITEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA I ÖJEBYN

fullbordat verk, om än byggt med mänskliga händer, måste resultatet ses som ett underverk, för ”om icke Herren bygger huset, arbetar den fåfängt, som därpå arbetar”. När den nya sången denna dag stiger mot de gamla kyrkovalven omfattar den ett gammalt tema:

…detta tempel, en andlig kraftkälla för en hel bygd, har från släkte till släkte så långt tillbaka, att dess äldsta skeden förtonar i ett historiens halvdunkel, fått förkunna Guds nåd och Guds trofasthet. Släkte har följt på släkte under skilda yttre levnadsvillkor, bygden har i mångt och mycket förändrat karaktär, men tonen från himlen har aldrig förstummats i släktledens pilgrimssång. Och själva helgedomen har väl också den varit underkastad förändring och förvandling, men den har århundraden igenom hållit trogen vakt kring det som är Kristi församlings dyra klenoder: nådens medel i Ord och sakrament, anförtrodda henne av församlingens Herre själv. 821

Det har varit den nuvarande generationen förunnat att förnya den ål- derdomliga kyrkan. Den träder nu fram i förnyad skepnad och det är kyrkoherdens förhoppning att den kan få bli ”ett redskap till försam- lingens förnyelse på den grund, som en gång för alla är lagd, nämligen Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne Frälsaren och Herren”. Hur församlingens medlemmar mottog kyrkans förnyelse är inte möjligt att bilda sig en uppfattning om. Vid invigningen var kyrkan mer än fullsatt, så det kan i alla fall konstateras att intresset var stort.822 En tidningsartikel citerar i efterhand en anonym gammal dam som sades ha sagt ” – Ni har förstört min barndoms kyrka”. Det är emellertid tveksamt om citatet är autentiskt. Dess syfte var säkerligen att visa på hur genomgripande kyrkans omvandling hade varit och att reaktionen från särskilt äldre människor skulle kunna vara att se ”en genomgripande restaurering och modernisering som ödeläggelse”.823 Bland de tidningsartiklar som behandlade restaureringen var tonfallet påfallande positivt. Signaturen Coff skrev en uppskattande artikel i Piteå-Tidningen dagen före invigningen.824 Enligt hans uppfattning hade kyrkan innan restaurering varit ”en vacker byggnad i en ful klädsel”. Sedan den tjocka putsen utvändigt skalats av, kunde kyrkan nu framträda i en värdigare dräkt. Den nya tunna putsen täckte, mer än dolde murverket. Och gavlarnas tegelblinderingar återgav kyrkan sin medeltida karaktär. Glädjande var också att klocktornet återfått sitt medeltida utseende. Det framhölls även att interiören skalats av sina missprydande, klumpigt utförda läktare och istället fått läktare som kändes fritt svävande. Arkitekten berömdes för den rena och ljusa interiören, där varmt ljus föll in genom antikglaset på den trävita inredningen av kvistfri furu. Även det gråvita stengolvet uppskattades och ansågs utgöra en verkningsfull kontrast mot kyrkorummets textilier. Den enda kritiska anmärkningen riktades mot altaret, som ansågs onödigt stort. Som restaureringens signatur framhölls läktartakens målningar.

216 PITEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA I ÖJEBYN

Svidande kritik kom däremot från signaturen Custos under rubriken ”En tvivelaktig restaurering”. Bakom pseudonymen dolde sig sannolikt Arne Lindgren, som tidigare spelat en viktig roll som debattör. Denne underströk på nytt sin åsikt, att altaret borde ha flyttats tillbaka till öster. Därpå följde en skur av invändningar mot restaureringens ställningstaganden ur liturgisk, antikvarisk och historisk synpunkt. Sammanfattningsvis ansåg Custos, att församlingskyrkan nu framstod som en 1960-talsskapelse. Alltför liten hänsyn hade tagits till kyrkan ”ur allmän konstsynpunkt”. Med detta måste förmodligen förstås rummets helhetsverkan. Genom de moderna tilläggen bar den fäderneärvda, medeltida helgedomen nu ”det moderna godtyckets signatur”. Om dessa i en nybyggnad skulle ha tett sig som lyckade, framstod de nu som orsaken till landsförsamlingens förlust av sitt gamla kyrkorum. Eftersom det i den norra landsändan finns ytterst få medeltidskyrkor, ansåg skribenten att dessa borde vårdas med hänsyn. De nutida arkitekterna borde istället kunna få utlopp för sin skaparglädje i de många nya kyrkor och småkyrkor som byggs. En verklig respekt för fädernas efterlämnade verk i förening med en klar blick för nutida praktiska behov borde därför ha fått vara avgö- rande vid restaureringen av en så gammal kyrka som Piteå landskyrka. Nu blev det varken det ena eller det andra som fick komma till tals.825

Kyrkorummet inför eftervärlden Kyrkoherden Torsten Nilsson formulerade sin syn på restaureringen i den kyrkobeskrivning som trycktes två år senare:

Varje tid har givit sitt bidrag till kyrkan, byggt, ändrat, byggt till, byggt om, restaurerat. Ingen tid har helt utplånat det förgångna. Den senaste restaureringen har sökt ge det förflutna i alla dess skeden i möjligaste mån rättvisa. Vad som finns kvar av värde har tagits fram. Vår egen insats har på intet sätt utgjort något försök att utifrån vår tids uppfattning av gången tid utfylla eller komplettera fädernas verk. Allt som har tillkommit vid denna reparation och ombyggnad av kyrkan har därför fått en klar karaktär av vår egen tid. Men det är gjort i en strävan efter samklang med det gamla, vars skönhet och andakt- svärden man medvetet sökt framhäva.826

Kyrkoherdens formulering är en bra sammanfattning av restauratö- rernas intentioner, men bortser från att ett par skeden i kyrkans historia faktiskt nästan helt utplånades, nämligen 1890-talets och 1930-talets restaureringar. Till kyrkorummet fördes ett par år senare ytterligare ett par historiska inventarier. De så kallade korpyramiderna, som stiftet tidigare framfört önskemål om att få återbördade, sattes in i kyrkorummet 1965. De placerades på ömse sidor om mittgången vid den västra korsarmen, som en markering av korsmitten som koret.827 Att döma av det senare händelseförloppet, ansågs dock den moder-

217 PITEÅ LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA I ÖJEBYN

nistiska inredningen redan från början som problematisk. Bänkarnas ytbehandling upptogs första gången till diskussion 1972. Det framför- des då åsikter om att bänkinredningen antingen borde laseras eller målas i en blå färgton. Förslaget kom från församlingens byggnads- kommitté.828 Den uppgavs ha väckts av kyrkobesökare, som funnit inredningen alltför modern för att passa kyrkobyggnadens karaktär.829 På landsantikvarien Kjell Lundholms initiativ kontaktades arkitekten Johan Thomé.830 Denne föreslog ett möte på plats. Vid detta möte framförde Thomé åsikten, att bänkinredningen skulle kunna laseras och att man då borde välja en roströd kulör, som fanns på predikstolen. Han ansåg däremot att läktarbarriärerna borde lämnas omålade. Istäl- let föreslog han att en ny matta i rostrött skulle läggas in.831 Det är ovisst om en roströd matta tillkom, men däremot är det klart att bänkarna inte laserades. Frågan om bänkarnas målning aktualiserades igen på 1990-talet. Församlingens intention var då att måla bän- kar, bänkskärmar och läktarbarriärer och syftet sades vara att stämma den moderna inredningen i harmoni med den äldre.832 Riksantikva- rieämbetet gav sitt tillstånd med motiveringen att täckmålning skulle innebära en bättre anpassning till kyrkorummets karaktär.833 Inte heller denna gång kom ommålningen att förverkligas. Nästa gång förändringar initierades rörde de inte estetiska aspekter, utan funktionella. Orgeln stod på den västra läktaren, men 1998 revs den norra läktaren och en ny orgel placerades i norra korsarmen. Orgeln byggdes in bakom den gamla fasaden från 1874. Den ställdes på ett högt podium och framför byggdes gradänger för kören.834 För- ändringen fick stora konsekvenser för kyrkorummets helhetskaraktär. Bakgrunden till den nya placeringen av orgeln var diskussioner som förts i församlingen, men även med Riksantikvarieämbetet, i samband med det så kallade Övertorneåprojektet.835 Under 1990-talet genom- fördes ett forsknings- och utvecklingsprojekt vid Musikhögskolan i Piteå och Luleå tekniska universitet, som innebar att en 1600-talsor- gel rekonstruerades.836 Denna orgel var ursprungligen byggd för Tys- ka kyrkan i Stockholm. När den senare såldes till Tornedalen delades den upp, så att huvuddelen av orgeln hamnade i Övertorneå kyrka och ryggpositivet i Hietaniemi kyrka. Den nya orgeln byggdes av Grön- lunds orgelbyggeri i Gammelstad. När projektet diskuterades föreslogs i ett tidigt skede att den rekonstruerade orgeln skulle stå i den norra korsarmen i kyrkan i Öjebyn. Nu blev det inte så, utan den kom istället att hamna i grannförsamlingen Norrfjärden, i en 1960-talskyrka ritad av arkitekt Göte Lundström. Där blev den ett fantastiskt tillskott. Placerad på en läktare över ingångs- partiet, upplevs den som väl proportionerad i förhållande till rummet. Dess rikedom på färger och former kontrasterar på ett intressant sätt mot den enhetliga interiören av mörkt tegel.

218 NEDERLULEÅ KYRKA I GAMMELSTAD

När Piteå landsförsamling så skulle bygga ny orgel i kyrkan i Öjebyn, aktualiserades av praktiska skäl samma lösning som tidigare diskuterats för Övertorneåprojektets rekonstruktionsförslag: att norra läk- taren skulle rivas, så att den nya orgeln skulle kunna placeras där.837 Församlingen såg förändringen som ett led i utvecklingen av ett rikare musikliv. Som ett avgörande argument anfördes, att eftersom organisten även ledde kören som stod på golvet i kyrkan, var han tvungen att ofta förflytta sig mellan orgelläktaren och kören. Detta innebar stör- ningar som medförde önskemål om ett mer praktiskt arrangemang.838 Riksantikvarieämbetet var tveksamt till åtgärden, men lämnade ändå tillstånd.839 I sina yttranden framhöll ämbetet att 1960-talsläk- taren hade hävd i kyrkan, att den var viktig för balansen i rummet och att det fanns en ”risk att den harmoniska symmetrin går förlorad, att norra delen med orgel och predikstol placerade nära varandra kan ge ett överlastat intryck”. Det är en bra beskrivning av hur kyrkorummet ter sig idag. Om man ser denna förändring i ett historiskt perspektiv är den alldeles uppenbara slutsats man kan dra, att musikens roll i kyrkolivet har ökat. Men den kan nog också ses som ett uttryck för att detta mo- derniserade kyrkorum inte hade någon högre status hos församlingen och Riksantikvarieämbetet. Det finns för församlingen även uppenbara fördelar med att ha orgeln på golvet. Närheten till kör och ibland även till andra musiker, ger möjligheter till samverkan som lyfter musiklivet. I diskussionen om kyrkornas framtid talas idag om att kyrkornas användning bör differentieras och utökas.840 Kyrkan i Öjebyn används ofta för konserter. Varje sommar hålls en stor musikfestival i Piteå. Vid dessa tillfällen är det också värdefullt att man faktiskt ser organisten vid framträdandet. Men orgelflytten, en förändring som närmast kan karakteriseras som en funktionell anpassning, gav också estetiska och liturgiska konsekvenser. Ur ett estetiskt perspektiv innebar orgelns nya placering att det tidigare harmoniska och välbalanserade kyrkorummet kantrade visuellt. Symmetrin, som var en viktig del av helheten, gick förlo- rad och den norra delen av rummet känns idag belamrad. Liturgiskt innebar förändringen att det som tidigare varit kyrkorummets fokus, predikstolen och altaret, nu högljutt överröstas av orgeln. En konsekvens av rivningen av läktaren, var också att en av Pelle Åbergs målningar på läktartaket revs. I enlighet med Riksantikvarie- ämbetets anvisningar togs den tillvara och omplacerades.841 Den pryder nu taket i församlingsgården Margretelunds andaktsrum.

219 NEDERLULEÅ KYRKA I GAMMELSTAD

Nederluleå kyrka med klocktornet från1851 och den medeltida stigluckan. Foto Henrik Cornell, Riksantikvarieämbetet.

220 NEDERLULEÅ KYRKA I GAMMELSTAD 6. Nederluleå kyrka i Gammelstad Det vilar en säregen skönhet över hela denna arkitekturbild. Och man behöver inte tveka: vi äga här ett av dessa evigt giltiga skönhetsvärden som bestå här och var i hela världen, Venedigs Markusplats t.ex., dessa platser varest det hela, ehuru tillkommet efterhand och under loppet av århundraden, samlar sig till harmonisk enhet, ett samspel som är svårt att gripa och skildra i ord men ger oss en härlig känsla av fulländning, av frihet från tvång, av tidlös existens.842

Den anblick som arkitekten och konsthistorikern Erik Lundberg så hänfört beskrev 1937 var kyrkplatsen i Gammelstad, Nederluleå för- samling. Den senmedeltida kyrkan och det nyklassicistiska klocktornet från 1850-talet bildar fortfarande en säregen ensemble. Kyrkogården omges av en bogårdsmur i sten med två medeltida stigluckor murade i tegel, den västra med en timrad överbyggnad från 1748. Stigluckorna utmärker sig genom att vara de enda kända i landet som är försedda med inbyggda försvarsanordningar.843 Längs stenmurens östra sträck- ning ligger också det Frisellska gravkoret, en mindre murad, gråputsad byggnad, samt ett kombinerat gravkapell och bårhus från 1880-talet. Kapellet är egentligen timrat, men klätt med fasadtegel och rödputsat med dekorativa detaljer markerade i grå puts. Det anslöt tidigare till det utseende som kyrkobyggnaden då hade, med röd puts och hörnli- sener, taklist och fönsteromfattningar markerade i grått.844 Kyrkan var länge rödputsad, men framstår sedan 1950-talet med oputsat murverk och vitputsade blinderingar mot tegelröda gavelspetsar. Kyrkan och klocktornet höjer sig mäktigt över den omkringliggande kyrkstaden med sitt myller av små timrade, rödmålade stugor som ligger längs de infartsvägar som radiellt strålar in mot det centrum som kyrkan utgör. Kyrkstaden är den största i landet och sedan 1996 upptagen på Unescos världsarvslista.845 Platsen har kontinuitet som sockencentrum från medeltiden. Landhöjningen har sedan dess förändrat landskapet och strandlinjen har förskjutits så långt ut, att det är svårt att föreställa sig att platsen en gång var omfluten av vatten. Här anlades staden Luleå 1621. När staden sedan 1649 flyttades längre ut mot havet, till bättre hamnför- hållanden, uppstod begreppet den Gamla staden. Det har i modern tid

Nederluleå kyrka med klocktornet från1851 och den medeltida stigluckan. Foto Henrik Cornell, Riksantikvarieämbetet.

221 NEDERLULEÅ KYRKA I GAMMELSTAD

Vänster: Den arkitekturbild som Erik Lundberg hänfördes av: Nederluleå kyrka i Gammelstad, omgiven av kyrkstaden. Foto Carl Gustaf Rosenberg, Riksantikvarie- ämbetet. Höger: Interiör mot koret i Nederluleå kyrka före 1909. Krucifixet hänger på kor- väggen och korpyramiderna flankerar mittgången. Kyrkorummet är vitputsat och försett med läktare. Foto Riksantikvarieämbetet.

gett upphov till ortnamnet Gammelstad, som betecknar en av kommunens största tätorter.846 Nederluleå kyrkas historia är väl dokumenterad genom volym 223 av Sveriges Kyrkor, författad av Barbro Flodin.847 Socknens historia skrevs av prosten Albert Nordberg och publicerades i två delar redan 1928.848 Denna skrift blev hans livsverk, som han också fortsatte att revidera fram till sin bortgång 1954. Den sista upplagan kom 1970 och hade då kompletterats av två efter varandra följande landsantikvarier i Norrbotten, Hans Beskow och Harald Hvarfner. Med detta verk lades grunden för ett kvalificerat studium av socknens historia.

Restaureringen av kalkmålningarna 1909 Under sina arkivstudier upptäckte Albert Nordberg som vice pastor 1905 en notis om gamla målningar i ett besiktningsprotokoll från 1737. Vid egna undersökningar fann han målningsfragment i korvalvet. Via domkapitlet fick han kontakt med Vitterhetsakademien och fick veta att det skulle kunna vara fullt möjligt att återställa målningarna. 1907 besökte riksantikvarien Hans Hildebrand kyrkan och på prov knackades en större yta i valvet fram.849 Två år senare kunde kalkmålning-

222 NEDERLULEÅ KYRKA I GAMMELSTAD

De medeltida kalkmålningarna i Nederluleå kyrka framtogs 1909. Foto ur Sigurd Curmans samling, Riksantikvarieämbetet. . arna tas fram med statsbidrag. Det som motiverade det statliga enga- gemanget var att fyndet var så anmärkningsvärt. Aldrig tidigare hade kalkmålningar påträffats så långt norrut. Hans Hildebrand var också tidens mest betydande medeltidsforskare och hans intresse för medeltida kalkmålningar är väl dokumenterat.850 Ansvarig för restaureringen blev amanuensen Sigurd Curman, som då redan genomfört restaureringen av målningarna i domkyrkan i Strängnäs samma år. Tillsammans med dekorationsmålaren Carl Leopold Lundin hade han i Strängnäs för första gången kunnat praktisera den antikvariska metod för restaurering av kalkmålningar, som han tillägnat sig vid studier utomlands och som sedan blev normbil- dande.851 Samme Lundin genomförde restaureringen i Nederluleå.852 När arbetet igångsattes i juli 1909 upptäcktes snart att även kor- väggarna varit bemålade. Hela restaureringsarbetet tog tre månader i anspråk. För att kunna ta fram kalkmålningarna i koret rev man två läktare från 1779 på norra sidan. Sedan målningarna knackats fram rengjordes de och restaurerades i enlighet med de principer som utarbetats vid strängnäsrestaureringen.853 Figurala framställningar fick

223 NEDERLULEÅ KYRKA I GAMMELSTAD

inte kompletteras. Dock kunde deras konturer få förstärkas om det skedde med största noggrannhet. Inga linjer fick dras, utöver dem som redan fanns i den befintliga målningen. Ornament och dekorativa delar kunde däremot kompletteras. Utfyllningarna skulle då utmärkas genom streckning, antingen genom att färgytorna lades upp streckvis eller genom att ränder rispades i linjerna med stålspets. Markeringen skulle dock vara så diskret att den inte skulle kunna upptäckas vid en första anblick, utan först vid en närmare granskning. Valvets målningar befanns i gott skick, medan väggmålningarna var sämre bevarade. På den norra väggen hade bärbjälkar efter läk- tarna skadat målningarna, på den södra muren var det upptagningen av det södra fönstret som orsakat skador. Runt fönstret drogs en bred, brunröd rand för att dölja skadorna. Mot denna fick de schablonerade bårderna ansluta. Putsytan ovanför fönstret fylldes med schablonmå- lade ornament, för att förta intrycket av vit fläck. Av omsorg om helhetsintrycket fläckades övriga tomma ytor med svamp för att inte lysa igenom. På den norra delen av östra korväggen hängdes det medeltida triumfkrucifixet upp, för att dölja bildfält som Curman betraktade som helt förstörda. När kyrkorummet i övrigt skulle kalkstrykas, visade det sig att även de övriga valven hade enkla dekorationer, sannolikt från 1600-talet. Valvstrålarnas skråkanter var färgade med rödbrun färg och strålknu- tarna var försedda med en femuddig stjärna på blå botten. På Curmans förslag målades skråkanterna på nytt upp i rödbrunt och slutstenarna återställdes. Kalkningen av kyrkorummet utfördes så att den första strykningen ströpplades i en varierande, gul ton, som anslöt till korets bottenton. För att tona ned gränsen mellan kor och långhus gjordes ytan skäckig med hjälp av färg som påfördes med svamp. Mot långhu- set färgades småningom fläckigheten ned. I samband med målningsrestaureringen återfördes även de två portalerna i koret till tidigare utförande. Portalen till sakristian befriades från vit puts som dolde en omfattning av rött, profilerat tegel. Korpor- talens inre, ursprungliga dörranslag var igenmurat och porten hade istället försetts med en dörr i murens ytterkant. Påmurningen avlägs- nades och den tidigare dörren av smidda, hopnitade plåtar som förva- rades i vapenhuset återfördes till sin plats. Framtagningen av kalkmålningarna framhölls som en milstolpe i församlingens historia och målningarna introducerades för allmän- heten med ett citat från arkeologen Oscar Montelius, som framhöll ”att Nederluleå kyrka är den nordligast belägna i världen, där medel- tidsmålningar anträffats”.854 Kalkmålningarna presenterades första gången i skrift av Albert Nordberg snart efter återinvigningen julda- gen 1909. Texten trycktes sedan i ett litet häfte.855 Nordbergs manuskript fackgranskades av Sigurd Curman.856 Målningarna placerades på

224 NEDERLULEÅ KYRKA I GAMMELSTAD grundval av Otto Sylwans forskning in i den så kallade Kumlagruppen, som ett sannolikt verk av Albertus Pictor. Med hjälp av en illustration från Husby-Sjultolfts kyrka i Hans Hildebrands Den kyrkliga konsten under Sveriges medeltid, pekade Nordberg ut den plats där en mäs- tarsignatur borde ha funnits: över sakristians dörr, på ett språkband under två änglar som bär på en monstrans. Tyvärr var texten på språk- bandet utplånad. Men Albert Nordberg uttryckte sin förhoppning in- för framtiden: ”Det vore roligt, om det en dag vid närmare undersök- ning vunne bekräftelse, att man äfven hade att räkna Nederluleå kyrka bland dem, som målats af den framstående mästarens hand”.857

Kyrkorummet på 1910- och 20-talen Efter framtagningen av målningarna präglades kyrkorummet av flera perioder av inredningsinsatser. I koret stod det nederländska altarskå- pet som genom århundradena alltid aktats som kyrkorummets värde- fullaste prydnad.858 På korväggen hängde det medeltida krucifixet. Vid södra sidan av koret stod en märklig bänkinredning bestående av dels en så kallad kungsbänk från 1694, dels medeltida korbänkar och en så kallad biskopsstol. Dessa var sammanställda med delar av 1700-talets bänkinredning.859 Predikstolen, snidad 1709–1712 av Nils Jacobsson Fluur, satt på en murpelare på norra väggen. Enligt Per Gustaf Ham- berg framstår den som höjdpunkten i hans produktion. Den är rikt skulpterad i ett dekorativt formspråk som bär på reminiscenser från den nordiska renässansen. Vid predikstolens tillkomst anses den enbart ha varit målad i svart och vitt omväxlande med omålade, trärena partier. På 1740-talet stofferades den av målaren Eric Fellström från Torneå.860 Altarskranket härstammade från 1769. Gränsen mellan kortravéen och långhuset utmärktes genom så kallade pyramider, snidade 1749 av bildhuggaren Nils Berg och senare målade av I. Ollon- gren.861 På västläktaren, tillkommen 1862, stod en orgel invigd samma år.862 På 1890-talet hade interiören setts över. Läktare och altarring må- lades då om. De historiska inventarierna, altarskåpet, predikstolen och triumfkrucifixet renoverades, förgylldes och övermålades av en fabri- kör F.W. Heldenstedt från Örebro.863 Den gamla bänkinredningen från 1747 ersattes av en ny 1905. Denna var öppen och försedd med gavlar som avslutades uppåt med rundlar, enligt ritningarna dekorerade med en stjärna. Ritningarna hade utförts av John Wikberg, Luleå, men dessa omarbetades av arkitekten Fritz Eckert på Överintendentsäm- betets uppdrag. Bänkinredningen såväl som de medeltida bänkarna i koret målades klart blågröna med dekorativa detaljer i rött och guld.864 Samtidigt lades nytt golv av furuplank in. Kyrkorummet värmdes med kaminer, så kallade Gurneyska ugnar med tillhörande skrymmande rördragningar.865

225 NEDERLULEÅ KYRKA I GAMMELSTAD

Det nederländska altarskåpet i Nederluleå kyrka har genom århundradena behållit sin plats och status som altarprydnad och församlingens förnämligaste inventarie. Foto Riksantikvarieämbetet.

226 NEDERLULEÅ KYRKA I GAMMELSTAD

Den så kallade kungsbänken från 1694 samt en medeltida korbänkinredning och en biskopsstol var sammanställd med delar av 1700-talets bänkinredning och stod i koret i Nederluleå kyrka. Foto Riksantikvarieämbetet.

Ett par decennier senare ansågs de tidigare utförda åtgärderna inte hålla högsta kvalitet. När arkitekten vid Kungl. Överintendentsäm- betet Otar Hökerberg avgav sin inspektionsberättelse efter ett besök sommaren 1916 riktades kritik mot behandlingen av predikstolen, som ”målats i skäligen brokiga färger”, men även mot den nya bänkinred- ningen, vars färgsättning Hökerberg ansåg stämde illa överens med kyrkorummet i övrigt. Särskilt illa var målningen av de skulpterade korbänkarna, som enligt Hökerberg helt förvanskat deras karaktär.866 Hökerbergs bedömning delades av konsthistorikern Axel L. Rom- dahl som skrev om kyrkan i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning påföljande år.867 Han fängslades av miljön och såg i kyrkstaden en ål- derdomlig reminiscens av hur tidigare de svenska stiftsstäderna legat omkring sina katedraler. I sin samtid ansåg han att miljön närmast liknade Strängnäs. Men om kyrkan tedde sig imponerande, så riktade Romdahl skarp kritik mot ”den klåfingriga ändringsdriften” som medfört att kyrkogårdsmuren rivits 1897–1903 och istället ersatts av ett järnstaket. Och i kyrkans mäktiga inre både förundrades och förfä- rades han av altarskåpet, ”kanske det största nederländska altarskåp vårt land äger”, som gjorde ett ståtligt intryck på sin ursprungliga plats i koret, men som fått en ovärdig övermålning i sen tid ”anno domini 1891!”. Romdahl ogillade också såväl triumfkrucifixets bemålning som

227 NEDERLULEÅ KYRKA I GAMMELSTAD

dess placering på korväggen. Den allvarligaste kritiken riktas dock mot bänkinredningen:

Bänkinredningen utgjordes till år 1905 av slutna bänkar marmorerade i blå- grönt, men består nu av ljusgrönt målade öppna bänkar av tarvligaste typ. Den skriande gröna färgen har för totaleffektens skull utsträckts till de intressanta resterna av korstolar vid korets södra sida. Konstnärligt sett är den det mest störande draget i kyrkan.

Förutom de invändningar mot kyrkorummets inredning som gjorts ur antikvariskt och estetiskt hänseende, hade Otar Hökerberg vid sin inspektion också pekat på en praktisk angelägenhet som skulle bli en följetong långt fram i tiden: att uppvärmningssystemet genom risken för nedsotning medförde en fara för kalkmålningarnas fortbestånd.868 Efter riksantikvariens påpekande togs frågan upp av församlingen och det resulterade ett par år senare i att kaminerna revs ut. Istället inrät- tades ett varmluftssystem, som försörjdes från två så kallade kalorifä- rer, som värmde upp en värmekammare som inrättades under kyrkan. Luftströmmar leddes så genom en kanal och utmynnade vid den norra pelaren i långhusets östligaste del.869 År 1921 firade Luleå stad 300-årsjubileum och på sommaren anordnades en jubileumsutställning. På utställningen fanns också en avdelning för äldre kyrklig konst som anordnades av antikvarien och konsthistorikern Erik Salvén.870 Det verkar sannolikt att kyrkoherden Albert Nordberg besökte utställningen och där inspirerades till att hemma i Gammelstad gå på skattjakt. I sockenmagasinet utanför kyrkogården påträffade han en del fynd och kallade då på Salvén. Med Salvéns hjälp kunde ett 60-tal olika fragment med snidade trädetal- jer tillvaratas.871 Dessa visade sig vara fragment från 1700-talets korskrank, från predikstolen och triumfkrucifixet; samt två av de snidade ramverken till de Hedengranska minnestavlorna och ett epitafium över komministern Nils Berghem. De tre minnestavlorna var snidade av Nils Jacobsson Fluur 1709– 1715. Tavlorna var inalles fyra och samtliga hade blivit nedtagna och monterats isär 1862 när kyrkväggarna rappades och vitlimmades. Tre av dem var tavelramar, snidade som inramningar av kopparstick av kalligrafen Ambrosius Hedengran. En av dem, jubelfesttavlan över festen till hundraårsminnet av Uppsala möte 1593, hade restaurerats redan 1910 och återuppsatts på den norra väggen. Minnestavlorna över Karl XI:s död samt över Karl XII:s seger vid Narva samt epitafiet restaurerades 1928. Ramarna restaurerades av hemmansägaren Karl Albert Nilsson i Södra Sunderbyn. De graverade trycken konserverades av hovbokbindaren Gustav Hedberg, Stockholm.872 De uppsattes sedan i kyrkorummet. Ramarna är enastående inte enbart genom sin storlek (den största är 490 cm hög och 270 cm bred), utan även genom

228 NEDERLULEÅ KYRKA I GAMMELSTAD

Ovan: På 1920-talet återfanns äldre inventarier i sockenmagasinet, bland dem 1700-talets korskrank. Foto Riksantikvarieämbetet. Nedan: En minnestavla snidad av Nils Jacobsson Fluur 1709 återuppsattes på norra muren i Nederluleå kyrka 1910. Foto Norrbottens museum.

229 NEDERLULEÅ KYRKA I GAMMELSTAD

sitt uttryck, som bidragit till att de benämnts ”de märkligaste konstverken i Övre Norrland sedan medeltidens slut”.873

Restaurering av mur och stigluckor Kyrkogårdsmiljön återställdes under 1900-talets första decennier. Frågan om stigluckornas fortbestånd väcktes på högsta nivå redan vid tiden för murens rivning. Riksantikvarien Hans Hildebrand kon- taktade då landshövdingen i Norrbottens län, Karl Johan Bergström, med en förfrågan om det skulle vara möjligt att ”fridlysa” stigluckorna. Denne försäkrade riksantikvarien att dessa inte på något sätt var riv- ningshotade, utan tvärtom skulle restaureras.874 År 1905 anslog kyrko- stämman medel för restaurering av den norra stigluckan. Frågan fick dock vila ytterligare två decennier. På hösten 1927 fastställde Kungl. Byggnadsstyrelsen ett restaureringsförslag för norra stigluckan, sam- manställt av länsarkitekten Eberhard Lovén. Denna gång kom arbetet verkligen till utförande.875 Tre år senare restaurerades även den västra stigluckan. Arkitekten Lovén hade då föreslagit att dess timrade över- byggnad skulle rivas och att den istället skulle ”rekonstrueras” med den norra som förebild. Efter att ha inhämtat riksantikvariens yttrande, kom Byggnadsstyrelsen fram till att man inte kunde godkänna detta förslag, med hänvisning till att det faktiskt inte var känt hur den västra hade sett ut. Myndigheterna ansåg att stigluckan i sitt nuvarande utseende hade såväl estetiska som kulturhistoriska värden och att dess utseende därför skulle bibehållas. De ville dock inte motsätta sig att dess valv rekonstruerades.

Den västra stigluckan vid Nederluleå kyrka restaurerades 1930 under ledning av arkitekten Eberhard Lovén. Foto Eberhard Lovén, Riksantikvarieämbetet.

230 NEDERLULEÅ KYRKA I GAMMELSTAD

Riksantikvarien Sigurd Curman lämnade inför restaureringen detalj- anvisningar för att värna den västra stigluckans autenticitet: spån- taket skulle läggas i exakt samma mönster som tidigare och spånen skulle ha samma utförande som de gamla. En målad inskrift på väst- gaveln skulle bevaras. Nya delar, som det nya valvet, de sittbänkar som rekonstruerades samt nyinsatta stockar skulle märkas med tillkom- står. För att följa arbetet och tillvarata de antikvariska intressena fick Gunnar Ullenius, intendent i Norrbottens läns hembygdsförening, riksantikvariens förordnande.876 Efter stigluckornas restaurering höjdes röster för att även bogårds- muren skulle återuppbyggas. 877 Riksantikvarien Curman fann projektet synnerligen önskvärt och även denna gång var det Eberhard Lovén som stod för restaureringsförslaget.878 Av ekonomiska skäl täcktes muren med torv, trots att riksantikvarien föredragit en spåntäckning. 879 Uppbyggnaden skedde som så kallat statskommunalt arbete, med medel från Statens arbetslöshetskommission.880 Församlingen samverkade i projektet med Nederluleå hembygdsgille, som bildats 1928 på initiativ av prosten Albert Nordberg och läraren Helmer Hornberg från Alvik. Samma år som kyrkogårdsmuren återuppbyggdes, 1932,

Återuppbyggnaden av en bogårdsmur runt Nederluleå kyrka skedde som statskommunalt arbete 1932. Foto Norrbottens museum.

231 NEDERLULEÅ KYRKA I GAMMELSTAD

restes på gillets initiativ även en minnessten över socknens son, Erik Benzelius d.ä. och hans söner Erik, Jakob och Henrik, som alla fyra på 1700-talet varit ärkebiskopar i Uppsala.881 Stenen ritades av Eberhard Lovén och placerades vid den södra kyrkmuren.882 Det är av intresse att notera att miljön runt kyrkan värnades från allra högsta instans redan 1905, genom riksantikvarien Hans Hilde- brands initiativ. Denne var genom sin medeltidsforskning benägen att tillskriva stigluckorna ett utomordentligt högt kulturhistoriskt värde. Restaureringarna av stigluckorna och bogårdsmuren kan också tolkas som att kyrkomiljöerna under det tidiga 1900-talet allt mer kom att ses ur ett helhetsperspektiv. Det är också tydligt att kravet på autenticitet från myndigheternas sida blev allt större.

1936 års restaurering Problemen med nedsvärtning av väggar och valv i interiören kvarstod, trots att uppvärmningssystemet bytts ut. Vid 1936 års restaurering installerades därför ett nytt värmesystem med lågtrycksånga och radiatorer i kyrkorummet. Systemet eldades med ved. Eldningen skedde i ett pannrum som byggdes i den förra värmekammaren i källaren.883 Restaureringen av kyrkorummet skedde efter ett program av Eber- hard Lovén som fastställdes 1935.884 Åtgärderna gällde dels att förbätt- ra rummets värmevärden, dels att renovera den invändiga målningen. Fönstren hade enkla bågar på ett ramverk av plattjärn. Detta förstyva- des och nya dubbla, kopplade träbågar tillverkades. Äldre glas tillvaratogs och kompletterades med nya så kallade antikglas. Mot utsidan användes vanligt fönsterglas. Korfönstrets bågar med blyspröjsar och så kallade katedralglas flyttades till insidan. På utsidan uppsattes nya fönsterbågar. Ytterdörrarna i väster samt i koret isolerades med trä- fiberplattor och spontad träpanel. På utsidan fick de nya plåtbeslag. I vapenhuset återinsattes den gamla järndörren, som fram till dess förvarats i sockenmagasinet. Även dörrarna mot läktartrapporna, ”vanliga profana kammardörrar med franska foder” bekläddes med träfiberskivor. Av restaureringsprogrammet framgår, att syftet med spegeldörrarnas inklädning inte i första hand var estetiskt, utan pri- märt handlade om värmeisolering. Rummets möblering genomgick en mindre omdisponering. Genom att korta av vissa bänkar och skjuta andra ut mot ytterväggarna kunde mittgången breddas. Bänkinredningen fick nya, raka bänkgavlar med ramar och fyllningar. Mot koret uppsattes en nytillverkad skärm, lika- ledes med ramar och fyllningar som hämtade profilformer från kor- bänkarnas dörrar. På detta uppsattes de äldre korskranksornament som tidigare hittats i sockenmagasinet. Vissa kompletteringar av or- namenten gjordes. De snidade obeliskerna på plintar flyttades också åt sidan, så att mittgången kunde breddas.

232 NEDERLULEÅ KYRKA I GAMMELSTAD

Nederluleå kyrka, interiör mot väster efter 1930-talets restaurering. 1800-talets bänkinredningar har fått raka gavlar och nya bänkskärmar mot koret. På bänkskär- marna uppsattes därefter korskranket från 1700-talet. Foto Riksantikvarieämbetet.

I interiören översågs putsskador och väggarna rengjordes och kalkades. Den rödbruna färgen på valvstrålarna bättrades. Fönster, trädör- rar och läktartak målades. Kalkmålningarna i koret rengjordes och konserverades av konservator Alfred Nilson, Stockholm. Denne försåg även altarringen, bänkinredningen, orgelläktarna samt orgelfasaden med marmoreringsmålningar. Nilson ansvarade också för omhän- dertagandet av de äldre inventarierna. De medeltida korgavlarna och korbänken rengjordes och äldre färger i rött, grönt och guld skrapades fram. Obeliskerna och korskranket rengjordes och retuscherades och korskranket uppsattes på bänkskärmen mot koret. Triumfkrucifixet, altarskåpet, predikstolen och minnestavlorna befriades från övermål- ning och den ursprungliga polykromin fixerades och retuscherades. Krucifixet uppsattes i triumfbågen.885 Restaureringen gav interiören en renare och ljusare prägel och bidrog till att återställa flera av de äldre inventarierna till ett ur antikvarisk synpunkt mer önskvärt tillstånd. Men den innebar också en tydlig anpassning till tidens modernistiska ideal, exempelvis i utslätandet av ytor genom ombyggnaden av det tidiga 1900-talets bänkinredning och den nya bänkskärmen mot koret. Av Alfred Nilsons anbudshandlingar framgår att det var på hans förslag som bänkinredningen fick nya, raka gavlar. Enligt Nilssons åsikt störde 1905 års runda bänkgavlar

233 NEDERLULEÅ KYRKA I GAMMELSTAD

helhetsintrycket och medförde att rummets ”utomordentliga skönhet och proportionerliga arkitektur” inte kunde komma till sin rätt.886 Att klä in spegeldörrar med träfiberplattor var ett vanligt förfaringssätt i profana miljöer. Här motiverades det av arkitekten med att materialet hade bra isoleringsförmåga. Samtidigt är det ofrånkomligt att se detta som ett uttryck för arkitektens estetiska preferenser. Målningsbehandlingen innebar att det sena 1800-talets övermål- ningar på den äldre inredningen avlägsnades och därigenom fick rummet en mindre livlig och samtidigt en ålderdomligare karaktär, mer anslutande till hur 1700-talets kyrkorum kunde ha sett ut. Rummet fick för första gången också elektrisk belysning och längs väggarna uppsattes mässingslampetter tillverkade efter ritningar av arkitekt Bertil Höök, Luleå. Arkitekten och konsthistorikern Erik Lundberg besökte Nederluleå som riksantikvariens kontrollant under restaureringen. 887 Påföljande år skrev han den artikel om kyrkan som citerades ovan. Med denna be- fäste han kyrkans, klocktornets och kyrkstadens ställning som en av landets värdefullaste kyrkomiljöer.888 Att Lundbergs värdering även var myndighetens, visade sig några år senare i handläggningen av en förfrågan från församlingen. Vid en brand i kyrkbyn, norr om kyrkan, i december 1940, förstördes ett flertal byggnader, bland dem kommunalhuset och tjugo kyrkstugor. Branden föranledde församlingen att tillskriva Byggnadsstyrelsen med en för- frågan om att få byta ut takets spånbeläggning mot ett brandsäkrare material. I ett yttrande av riksantikvarien Sigurd Curman och hand- läggande antikvarie Erik Lundberg, yrkades dock på att begäran å det bestämdaste skulle avslås. De ansåg att spånbeläggningen var ett alltför väsentligt inslag i den betydelsefulla byggnadsensemble som kyrkan och den enastående omgivning som de ansåg att den kringlig- gande kyrkstaden utgjorde. Ur såväl konstnärlig som kulturhistorisk synpunkt, skulle ett avlägsnande av spåntaket medföra en alltför stor förlust. Byggnadsstyrelsen delade Riksantikvarieämbetets uppfattning och avslog församlingens begäran.889

Exteriör restaurering 1954 År 1945 putsades klocktornet om och i det sammanhanget väcktes även fråga om en omputsning av kyrkobyggnaden. Arbetet ställdes under länsarkitekt Eberhard Lovéns överinseende. Omputsningen blev dock inte av vid det tillfället, så tillståndet till åtgärden förnyades av Byggnadsstyrelsen 1953. Arbetsbeskrivningen hade då reviderats av civilingenjören Sven H. Nycander, som tycks ha varit tidens auktoritet på putsarbeten. Arbetet inleddes året därpå under teknisk ledning av Nycander. Till kulturhistorisk kontrollant utsågs landsantikvarien Hans Beskow.890

234 NEDERLULEÅ KYRKA I GAMMELSTAD

Nederluleå kyrka sedd från norr. Exteriör efter restaureringen 1954, när den röda putsen knackades ned och kyrkan lämnades oputsad. Foto Riksantikvarieämbetet.

Kyrkan var sedan 1770-talet rödputsad med vita dörr- och fönster- omfattningar, hörnlisener, lister och dekorativa, blinda rundfönster. Västportalen och korfönstret i öster hade rusticerade omfattningar.891 När putsen i maj 1954 delvis var nedtagen avsände Hans Beskow ett brev till förste antikvarie Bertil Berthelson vid Riksantikvarieämbetet. Texten är mer personligt hållen än de vanliga ämbetsskrivelserna vid denna tid. Beskow ville framföra sin åsikt att kyrkan inte bör putsas om. Men han ville också förmedla sin och andras slående upplevelse av murverket:

Ju mer jag ser på kyrkan desto mer tragiskt finner jag det att dessa sällsynt vackra murar skola överputsas. Kyrkan är magnifik just nu. Alla arbetare och arbetsledare skaka på huvudet när det gäller att putsa murarna. Och jag tror, att varje människa, som ser dessa murar, måste bli av samma uppfattning. Kyrkan är redan nu med ställningar och all lort så grann, att det framstår som en vandalism att dölja murytorna. Man kan visserligen peka på den tvåhund- raåriga traditionen med röd puts (den kom till omkr. 1750) men all expertis – även Nycander! – har framhållit risken av att i vårt klimat försöka att få puts att fästa på dessa släta ytor. När nu det mesta i kyrkan är grann medeltid och så mycket av medeltidsstämningen är bevarad, skall man då ej även återställa denna sällsynt imponerande och estetiskt otroligt granna exteriör? 892

Hans Beskow fick stöd av Sven Nycander, men även av Riksantikvarie- ämbetets antikvarie Erik Bohrn, som kom till Nederluleå kyrka i bör-

235 NEDERLULEÅ KYRKA I GAMMELSTAD

jan av juni. Tillsammans kunde de konstatera att kyrkans murverk var både vackert och av utomordentligt hög kvalitet. Det var omsorgsfullt utfört och på flertalet ställen var den ursprungliga fogningen bevarad. Av detta drog de alla tre slutsatsen att kyrkan från början varit oputsad och att det skulle vara möjligt att återställa murarna till ursprungligt skick. De tegelblinderingar som blottats på gavelröstenas tegelpartier bedömdes också fullt möjliga att återställa, genom att inmurade partier avlägsnades. Erik Bohrn slutsats var att det ur såväl estetisk som antikvarisk synpunkt var av största intresse att murarna inte putsades, utan att de återställdes till dess ursprungliga utseende.893 Riksantikvarieämbetet delade hans bedömning att murverket ursprungligen stått oputsat. Ämbetet ansåg att den röda putsen visserligen hade ett antikvarisk värde, särskilt som en sådan fasadbehandling hade hävd i norra Sverige. Men man ansåg ändå att väsentligare antikvariska värden kunde vinnas genom att låta murverket framträda oputsat. Särskilt framhölls att kyrkan bättre kunde samspela med det vitputsade klocktornet och de medeltida stigluckorna samt den omgivande miljön.894 Församlingsborna var å sin sida inledningsvis något skeptiskt in- ställda till att ändra omputsningsplanerna.895 Men i kyrkofullmäkti- ge togs ett enhälligt beslut att lämna murverket oputsat.896 Så skedde också. Murverket fogströks med ett kalkcementbruk och fogarna, liksom tegelorneringarnas gulvita botten, färgsattes efter kulör från de ursprungliga fogarna. På den östra gaveln hade tegelpartiet skadats vid putsnedtagningen. Där utfördes lagningar och gaveln täcktes med ett tunt putslager, som målades som det medeltida teglet.897 Korfönstret på den östra gaveln återställdes genom att fönstersmygen, vars profiler hade huggits bort före omputsningen, rekonstruerades efter ritningar av arkitekten Bengt Romare.898 Som utgångspunkt för profileringen togs portalen mellan vapenhus och kyrkorum.899 När putsen avlägsnades blev det möjligt att närmare undersöka murverket. De tegelblinderingar som hittades dokumenterades genom uppmätningar.900 Hans Beskow fann också anledning att revidera sin tidigare uppfattning om kyrkans byggnadshistoria. I Bidrag till studiet av övre Norrlands kyrkor som utgivits två år tidigare, hade han hållit för sannolikt, att kyrkan redan från början uppförts i sin nuvarande storlek. Han hade också delat Gerda Boëthius uppfattning om att lång- husets murar förhöjts 2,5 meter. Tillkomsttiden hade han förlagt till 1400-talets första hälft.901 Inför de oputsade murarna avskrevs teorin om att kyrkobyggnaden ursprungligen varit lägre. Däremot tyckte Beskow sig nu kunna urskilja en skarv på den norra fasaden. Att motsvarande skarv saknades på den södra fasaden förklarades med att den utplånats vid upptagningen av en fönsteröppning. Murskarven tolkade han som att murnings-

236 NEDERLULEÅ KYRKA I GAMMELSTAD arbetet påbörjats i den västra delen och sedan stannat upp vid denna skarv. På väggpartiet öster därom ansåg han att murningen var mindre omsorgsfullt utförd. Den slutsats som Hans Beskow kom fram till, var att kyrkan ursprungligen var tänkt att byggas mindre. Han ansåg att under arbetets gång, förmodligen vid ärkebiskopen Jakob Ulfssons be- sök 1472, hade byggnadsplanerna ändrats, och kyrkan utbyggts till sin fulla längd. Vid denna tidpunkt trodde Beskow att även sakristia och vapenhus hade tillbyggts och stjärnvalv slagits över kyrkorummet.902 Med det facit i hand, som senare forskning försett oss med, är det ingen tvekan om att långhuset är tillkommet i ett sammanhang och att Hans Beskow övertolkade murverksanalysen.903 Hans uppfattning om murarnas utförande är också överspelad. Enligt Beskow bestod murverket mest av obearbetad marksten. Enligt Barbro Flodin, som senare tittat närmare på hantverket, har stenarna kluvits med hammare och mejsel. Verktygen har lämnat spår på många stenar.904

Interiör restaurering 1969–1971 Vid en visitation av biskopen Ivar Hylander 1962 väcktes frågan om kyrkans restaurering.905 Än en gång var nedsmutsningen av valven och kormålningarna en bidragande orsak till att förändringar initierades. Nytt värmesystem med direktverkande el genom radiatorer i kyrkorummet och under bänkarna hade installerats 1952–53. Men problemet med nedsvärtning hade man inte kommit till rätta med. Yt- terligare förändringar hade skett under de följande åren. 1953 hade toalett- och städutrymmen inrättats i en källare under vapenhuset. 1960 gjordes förstärkningar av takstolar i västra delen av kyrkan.906 Predik- stolen restaurerades av konservatorn och artisten Fridthiof Erichson 1960. Vid detta tillfälle rengjordes och fästes de befintliga färgerna.907 Efter biskopsvisitationen bildades en byggnadskommitté.908 Den- na anlitade 1965 arkitekten och professorn i arkitekturhistoria Erik Lundberg för att arbeta fram ett restaureringsförslag.909 Riktlinjerna för en restaurering drogs upp vid ett möte på plats i mars 1966.910 Ett första förslag presenterades för församlingen hösten 1966.911 Förslaget har en resonerande karaktär och Erik Lundberg inleder med att än en gång fastslå restaureringsobjektets särställning: ”Kyrkorummet har en hållning, mått och värdighet som ställer den [sic] i särklass först och främst i Norrland men därtill också i hela vårt land.” Han betonar att rummets ”exceptionalitet” gör det viktigt att varje åtgärd prövas i relation till dess rangställning. Hans uppfattning är även att ”byggnaden i sin helhet uppnått en karaktär av att vara defi- nitivt utformad och utsmyckad i nära nog allt väsentligt”. Som ett undantag från denna slutgiltighet framstår dock orgelläkta- ren och orgelfasaden. I en historisk tillbakablick framkallar Lundberg den pittoreska bilden av hur rummet under 1700-talet varit belamrat

237 NEDERLULEÅ KYRKA I GAMMELSTAD

med många läktare byggda i flera våningar. Dessa revs 1862 och ersattes med nuvarande läktare och orgel. För att förstå dessas utformning är det enligt Lundberg viktigt att föreställa sig att de utformades för ett slätputsat, vitkalkat rum. Sedan dess har kyrkorummet förändrats, först genom framtagningen av kalkmålningarna, därefter genom andra förändringar som bidragit till att den medeltida inredningen numera spelar huvudrollen i interiören. Lundberg understryker att det inte be- höver uppfattas som felaktigt eller störande att inslag från olika tider finns i ett kyrkorum. Även om dessa står sida vid sida på ett oförmedlat sätt, kan enligt hans uppfattning sådant ibland ge särskilda estetiska kvaliteter.912 Han anser att läktaren tillför kyrkorummet vissa värden, genom sitt formspråk som för tankarna till norrländsk 1700-talstra- dition. Orgelfasaden däremot avfärdas som en ”standardvara” och ”ett främmande inslag i helheten”. Församlingens praktiska önskemål har gällt bland annat en ny orgel och i samband med detta att läktarbarriären flyttas tillbaka. Lundberg anser att dessa åtgärder är önskvärda även ur arkitektoniskt perspektiv. Läktaren har utskjutande partier längs norra och södra murarna. Lundberg framhåller att om dessa avlägsnas och läktaren flyttas bakåt, kan två valvpelarna i väster frigöras, rummet blir öppnare och dess arkitektoniska valörer framträder tydligare. Genom den södra ingången från vapenhuset kommer man att komma rakt in i kyrkorummet och inte som tidigare in under läktaren. Den gamla järnporten kan då åter- insättas. Utrymmet under läktaren kan användas för de serviceutrym- men som församlingen önskar: brudkammare, skrudkammare samt förråd för städutrustning. Ett andra, utarbetat restaureringsförslag förelåg i november 1968.913 I detta förslag fördjupas både den konsthistoriska och den arkitektoniska analysen av kyrkorummet. Inledningsvis förklarar Lundberg kyrkobyggnadens storlek och därmed skillnaden mellan den och ”nor- mala små sockenkyrkor söderut i landet” med att den byggts för en församling som sträckte sig från kust till fjäll. Kyrkan måste dimen- sioneras för att samtliga sockenbor vid stora högtider skulle kunna inrymmas. Den måste också ha flera präster anställda, som ridande betjänade den stora församlingen. Nederluleå kyrka var den största och förnämsta av den rad av medeltidskyrkor längs norrlandskusten, som tillkommit i enlighet med dessa förutsättningar. Dess särställning och att den särskilt gynnats av ärkebiskopen bevisas av den biskopstron och de korbänkar som Lund- berg ansåg att ärkebiskopen låtit tillverka för sig och sina följeslaga- re att använda vid visitationerna. Det var också hans uppfattning att ärkebiskopen ”låtit Nederluleå spela en arkitektoniskt ledande roll i landet”, genom byggandet av stjärnvalven. Dessa bedömde han som de ”tidigaste och finaste stjärnvalven av yngre typ [---] inte bara i Norr-

238 NEDERLULEÅ KYRKA I GAMMELSTAD land utan även om man tar med hela Mälardalen”; ”byggda av den byggmästare som var typdanande nere i Mälardalen”.914 Ärkebiskopen medverkade också till att valven smyckades av en framstående, upp- ländsk konstnär. Av en annan text från 1961 framgår, att Lundberg uppfattade hela den senmedeltida inredningen som en enhetlig konception.915 Erik Lundberg ansåg dock att kyrkan var äldre än stjärnvalven. Korfönstrets utseende tydde på att det byggts för ett rum med ett välvt innertak av trä. Denna kyrka daterade han till 1300-talet. Han kunde också spåra en äldre träkyrka på samma plats. Enligt hans uppfattning satt den södra ingångsportalen anmärkningsvärt långt från kyrkans västra mur. Detta förhållande kunde möjligen förklaras av att stenkyrkan byggts kring en äldre träkyrka, som stod kvar under byggnadstiden. Portalens läge hade då bestämts av träkyrkans dörröppning. Till denna ursprungliga träkyrka hänförde Lundberg kyrkans äldsta inventarie, den träpelare vid vilken en fattigbössa var fäst, som tidigare måste ha fungerat som ”mittelständare” i ett korskrank. Denna pelare bör då ha varit fundament för ett triumfkrucifix. Arkitektoniskt handlar restaureringen nu för Lundberg om att stämma samman kyrkorummet. Sedan ”rummets vithet” från 1700- och 1800-talen försvunnit i och med framtagningen av kalkmålning- arna har förutsättningarna förändrats. Det handlar mycket om färg- ställningarna: putsen är bengul och i kalkmålningarna dominerar rödbrunt och klart grönt. Korinredningen har genom framtagningen av dessa återfått sitt miljösammanhang. Predikstolen och de snidade tavelramarna är däremot byggda för det vitkalkade rummet. Lundberg anser dock att de samsas bra med den återställda interiören. Detsam- ma gäller korskranket samt obeliskerna. Inför bänkinredningen är han mer tveksam. Han ser den som en heterogen sammanställning, en 1800-talsinredning som blivit ombyggd flera gånger.

Utförda åtgärder Kyrkofullmäktige beslöt i oktober 1968 att anta restaureringsförsla- get och att uppdra åt byggnadskommittén att utföra restaureringen.916 Vid den remissrunda som följde passerade restaureringsförslaget i stort sett utan erinran. Domkapitlet anförde viss tveksamhet mot att inbyggnaden under läktaren skulle ha fönster in mot kyrkorummet.917 Landsantikvarien Harald Hvarfner tillstyrkte restaureringsförslaget, men ansåg att den föreslagna stenbarriär som skulle utgöra underrede för korskranket, istället skulle utföras i trä. 918 Byggnadsstyrelsen öns- kade smärre förtydliganden av teknisk art på exempelvis golvets konstruktion.919 Ingen instans kommenterade avlägsnandet av den äldre bänkinredningen eller att trägolvet skulle tas bort. Riksantikvarieämbetet godkände förslaget i juli 1969, med vissa de-

239 NEDERLULEÅ KYRKA I GAMMELSTAD

taljanmärkningar. Beträffande inbyggnaderna under läktaren skulle fortsatt samråd ske. Detsamma gällde kyrkorummets färgsättning. Be- handlingen av kalkmålningarna liksom av den äldre inredningen och vissa inventarier måste utföras av konservator som godkänts av ämbe- tet. Nedmonteringen av korstolarna måste övervakas av ansvarig arkitekt eller konservator. Och markundersökningar måste företas under golvet, innan nytt golvbjälklag utfördes. Landsantikvarien utsågs till antikvarisk kontrollant.920 Tidigare på våren hade Erik Lundberg avlidit.921 Detta påverkade dock inte restaureringen. För församlingen hade Lundberg varit ”deras” arkitekt, men hans kompanjon arkitekt Uno Söderberg hade hela tiden funnits med i projektet. Att döma av källmaterialet verkar det rimligt att anta Lundberg stod för den arkitekturhistoriska och arkitektoniska analysen, men att sedan det praktiska utförandet växte fram i dialog mellan dem båda.922

Vid den arkeologiska undersökning som föregick restaureringen upptäcktes att det väggfasta altaret bestod av tre olika partier. Foto: Norrbottens museum.

240 NEDERLULEÅ KYRKA I GAMMELSTAD

Arbetet inleddes under hösten 1969. 923 Två år tidigare hade åskleda- ranläggning installerats och en plåtskorsten hade tagits bort. Exteriört skedde nu en allmän översyn av kyrkobyggnaden och spåntaket tjära- des. Vissa takstolar förstärktes. Klocktornet putsades om. När trägolvet avlägsnats gjordes omkring nyåret en arkeologisk un- dersökning under golvet under ledning av Kjell Lundholm, Norrbot- tens museum.924 Denna finansierades delvis som beredskapsarbete via länsarbetsnämnden. Undersökningar gjordes i sakristian, i koret samt i långhusets mittgång, där en kulvert grävdes för den nya värmeinstal- lationen. Lagren i marken var sedan tidigare omrörda i samband med grav- grävningar. Det fanns inga spår efter en tidigare träkyrka, som det funnits vissa förhoppningar om. Däremot upptäcktes äldre golvåsar samt några stenfundament som sannolikt utgjort stöd för golvåsar. Förutom skelettdelar och fragment av kistor återfanns också flera gravkamma-

Det medeltida murpartiet bildade utgångspunkt för det nya stenaltaret som byggdes efter ritningar av Uno Söderberg. Foto Gabriel Hildebrand 1996, Riksantikvarieäm- betet.

241 NEDERLULEÅ KYRKA I GAMMELSTAD

re, både timrade och murade i tegel. Bland fynden fanns framförallt mynt och knappar, men även färgat glas. I sakristian påträffades två blå skärvor som möjligen kan ha varit bemålade. De skelettdelar som hittades begravdes på nytt efter undersökningarnas avslutande. I det första restaureringsförslaget fördes en diskussion om valet av golvmaterial. Erik Lundberg ansåg visserligen att det kunde finnas skäl för att hålla fast vid trägolv, men att detta då borde hålla högsta kvalitet, för att nå upp till kyrkorummets dignitet. Men eftersom det samtidigt gjordes överväganden om val av uppvärmningssystem och det ansågs att risken för nedsmutsning av väggar och valv skulle minska med golvvärme, så blev resultatet ändå att trägolvet försvann. Istället tillkom en ny golvkonstruktion, en betongplatta med ingjutna värme- slingor. Golvet i kyrkorummet och sakristian belades med plattor av hyvlad kalksten. I sakristian inlades ett golv av tegel. Värmeslingorna i golvet kompletterades även med väggfasta radiatorer under fönstren. Nya fönster tillverkades, varvid den äldre, smidda järnstommen åter-

Kungsbänken och biskopsstolen i Nederluleå kyrkas kor efter det att 1700-talets bänkskärmar avlägsnats. Foto Gabriel Hildebrand 1996, Riksantikvarieämbetet.

242 NEDERLULEÅ KYRKA I GAMMELSTAD användes och försågs med färglösa antikglas i blyspröjs. Nya innerbåg- ar tillverkades av trä och utrustades med isolerglas. Vid den arkeologiska undersökningen hade det väggfasta tegelal- tarets puts avlägsnats.925 Det upptäcktes då att det bestod av tre olika partier från tre olika perioder. Mittpartiet var en omsorgsfullt murad plint som bedömdes vara medeltida, placerad ungefär en meter från östväggen. Denna del hade i senare tid påmurats bakifrån så att altaret blev väggfast. Den sekundärt tillkomna delen revs och det medeltida partiet blev utgångspunkten för en påbyggnad, som gjordes efter ritningar av Uno Söderberg. Direkt i anslutning till den medeltida muren uppfördes ett nytt avtrappat parti, med ett framskjutande mittparti, som frontalt avtecknar sig som ett valv. De nya delarna slammades och vitkalkades. Ovanpå lades skivor av grå, polerad kalksten, med avfasade kanter. Den bakre fick utgöra underlag till altarskåpet, den främre blev altarskiva. Eftersom denna vilar på det framskjutande, genombrutna murpartiet får den karaktär av altarbord. Ett alternativt förslag innebar att det kunde ha lämnats ett cirka en meter brett mellanrum mellan altarskåp och altare, så att prästen kunde stå vänd mot försam- lingen. Detta avvisades dock av alla instanser, utan några som helst kommentarer.926 Vid undersökningen under golvet hade under senare påmurningar av altaret och en gravhäll också hittats ett parti med snett lagda tegel-

243 NEDERLULEÅ KYRKA I GAMMELSTAD

stenar, rester av ett tegelgolv. Med ledning av dessa stenar, lades ett tegelgolv i koret bakom altaret med samma mönster.927 Konsekvensen av altarets ombyggnad blev alltså att altaret och altarskåpet flyttades fram från östväggen. Koret omgestaltades även på andra sätt. Den bänk- inredning som stått på norra sidan avlägsnades och där bereddes ist- ället utrymme för kororgel och lösa stolar för kören. Det fastställda restaureringsförslaget innehöll inga åtgärder beträffande bänkarna i den östra delen, de medeltida korstolar som var uppställda bakom bänkskärmar från 1700-talet. Intentionen var att dessa skulle behål- la sitt utförande. När dessa nedmonterades under ansvarig arkitekts överinseende och i närvaro av byggnadskommittén, kom detta dock att omprövas. Uno Söderberg har inlevelsefullt beskrivit händelsen:

Det ögonblick under nedmonteringen då 1700-talsskärmarna avlägsnats och de gamla korstolarna stod ensamma, uppradade utefter sydväggen blev för de församlade en minnesbild svår att avfärda som någonting tillfälligt. Koret gav intryck av balans, lugn och harmoni. Stolarna utgjorde ett värdefull arkitektoniskt tillskott i korets inredning medan den stora uppbyggnaden som helhet endast hade kunnat uppfattas som en påträngande stor volym. Några tan- kegångar som avsåg en förändring togs emellertid inte upp vid detta tillfälle. Men upplevelsen kom framdeles att få betydelse.928

Upplevelsen av de frigjorda korstolarna, tillsammans med en önskan att få ett större utrymme i koret, föranledde församlingen att komma med förslaget att bänkarna skulle få en annan uppställning. Även ur praktisk synpunkt var detta önskvärt, eftersom det var nödvändigt att sätta upp en radiator under det södra fönstret och bänkarna inte kunde stå alltför nära den. I januari 1971 genomfördes ett samrådsmöte med tre representanter från Riksantikvarieämbetet, landsantikvarien, byggnadskommit- tén och arkitekten. Samtliga deltagande ansåg att en alternativ upp- ställning var möjlig. Arkitekten betonade dock att det inte var möjligt att åstadkomma en rekonstruktion, detta visade den utredning som arkitekten Bertil Franklin, Luleå, gjort 1966.929 Istället gällde det att ge bänkarna en värdigare uppställning. Den nya uppställningen av kor- bänkarna godkändes av Riksantikvarieämbetet i maj 1971 och arbetet ställdes under konservatorn Alf Hedmans och landsantikvarien Ha- rald Hvarfners tillsyn.930 Ytterligare en åtgärd förändrade korets gestaltning. Korskranket flyttades ett litet stycke västerut, till andra sidan av pelarparet och uppställdes på en bänkskärm av trä. Skranket sänktes något, för att inte skymma sikten. På ömse sidor om mittgången markerade obeliskerna övergången till koret. I korets sydvästra del uppställdes den senmedeltida dopfunten. Kyrkväggarna och valven rengjordes och kalkades. De medeltida

244 NEDERLULEÅ KYRKA I GAMMELSTAD

Nederluleå kyrka. Interiör mot öster från 1996. Rummet har fortfarande det utseende det fick vid restaureringen 1969–1971 som utfördes under ledning av Erik Lundberg och Uno Söderberg. Foto Gabriel Hildebrand, Riksantikvarieämbetet. kalkmålningarna rengjordes av konservator Peter Tångeberg.931 Pre- dikstolen och krucifixet konserverades av konservator Alf Hedman, Gävle, varvid predikstolens äldre bemålning från 1745 återställdes.932 Altarskåpet renoverades och konserverades av konservatorn Sven Dalén, Stockholm.933 De största förändringarna skedde i långhuset och i kyrkans västra del. Den gamla bänkinredningen, byggd 1904–1905 och ombyggd 1936, ersattes av en ny öppen bänkinredning.934 Bänkarna uppställdes något glesare än tidigare och intill väggarna gavs utrymme för sidogångar. Trots att bänkinredningen är öppen, ordnades bänkarna i kvarter, genom att de på golvet förbands genom en liggande bräda. I den västra delen av rummet uppställdes bänkarna vända mot koret. Mellan predikstolen och koret vändes de däremot in mot mittgången. Bänkgav- larna fick en modernistisk utformning, med släta, rektangulära gavlar och i dem infällt ett horisontellt band, som förgylldes på kortsidorna. Sedda bakifrån avtecknar sig banden i rad fram mot koret. I gavelpartierna framträder också bänkarnas konstruktion, genom att tappar och genomförningar av säten och ryggstöd inte döljs, utan förs ända ut genom gaveln.

245 NEDERLULEÅ KYRKA I GAMMELSTAD

Bänkinredningen behandlades för att inte stå trären, utan istället ge intryck av trä som mörknat av ålder. Detta uppnåddes genom att träet först behandlades med ammoniak, sedan slipades med stålull. Sist på- fördes ett lager med vax som förlänade träet en viss glans. Insidan av bänkarna, säten och ryggstöd, laserades däremot i en mörkt blågrön ku- lör. Behandlingen skedde i två omgångar. Först upplades en tempera- grund i rätt skarpt kromoxidgrönt. Ovanpå ströks en koboltblå ägg- tempera i laserande teknik. Mot mittgången uppställdes genombrutna bänkskärmar av svarvade balusterdockor i slanka proportioner, grupperade tre och tre och med en förgylld kula på mitten. Mot koret användes istället slutna bänkskärmar. Ny elektrisk belysning installerades. Kyrkorummet hade varit för mörkt och i församlingens önskemål ingick att det skulle utredas om bänkinredningen kunde få en bättre belysning. De vägghängda lam- petterna från 1930-talets restaurering togs därför ned. Istället tillverkades 28 nya armaturer av förgylld järnplåt efter ritningar av Erik Lundberg. Armaturerna förevisades i fullskalemodell vid ett samråds- möte.935 De upphängdes så att belysningspunkterna pendlades ned över bänkraderna, jämnt fördelade över kyrkorummet. De äldre ljus- kronorna hängdes i koret respektive över mittgången. Under läktaren placerades nytillverkade kvadratiska armaturer av perforerad plåt. Längst i väster revs 1862 års läktare och orgelhuset demonterades. Ny orgel tillverkades lokalt i Gammelstad, av Grönlunds Orgelbyggeri. Orgelfasaden ritades av Uno Söderberg, som anpassade den till en central placering i utrymmet under det västra stjärnvalvet. Genom de ver- tikalt ställda orgelpiporna uppfyller den rummet helt. Bakom orgeln släpps ljus in genom ett v-format tomrum som speglar valvets form. Formen återupprepas längre ned, i ryggpositivet, och kan då belysas bakifrån genom orgelläktarens armaturer. In mot rummet spränger orgeln sina ramar, genom att det centralt placerade ryggpositivet och de flankerande pedalverken träder framför läktarbarriären. På sidorna balanserar diagonalställda läktarfronter intrycket genom betonad horisontalitet.936 Den nya orgelläktaren bars upp av sex furukolonner på höga socklar. Under den, på ömse sidor om mittgången, byggdes två rum. Det södra inreddes som väntrum, brudkammare samt skrudkammare. I den bakre delen byggdes läktartrappan in. Det norra blev personalrum, för- rådsutrymmen och toaletter. Framför både den västra ingången och den södra genom vapenhuset tillbyggdes vindfång. Läktarunderbyggnaden försågs mot kyrkorummet med en vitlaserad, stående träpanel. Rummen på ömse sidor om mittgången har föns- ter av blyspröjsat, ogenomskinligt antikglas in mot rummet. De möble- rades med samtida möbler av furu. Även sakristian fick ny inredning.

246 NEDERLULEÅ KYRKA I GAMMELSTAD

I restaureringens slutskede stämdes kyrkorummet samman genom den nytillkomna inredningens ytbehandling. Uno Söderberg betonade att det inte var möjligt att i förväg fastställa målningsbehandlingen, utan att de slutgiltiga besluten måste tas på plats:

Varje färg sätts ju direkt på platsen en eller ett par i sänder varefter dessa må- las upp. Därefter avstäms de övriga färganslagen ett efter ett så att de slutligen tillsammans bildar en helhet. Det definitiva programmet är således inte klart förrän den sista retuschen gjorts.937

Principiellt utgick färgsättningen från korets färgställning. Kalkmål- ningarnas rödbruna och gröna kulörer kompletterades med den röda färg som ansågs gått förlorad i målningarna, främst cinnober.938 En röllakansmatta med fält i olika röda toner anskaffades för att bättra på korets färgverkan. Mattan hette Rosengömma och komponerades av stockholmskonstnären Kerstin Kjellberg-Jacobsson, mest känd som skulptör. Den vävdes vid Gammelstads Handväveri.939 Bänkinredning- ens blågröna innanmäte och sparsamma förgyllning tänktes samspela med det rika guldinslaget i koret och predikstolens livliga färgsättning. Läktarinbyggnadens träpanel tänktes däremot nedtonad, dess vita lasyr låg nära kalkavfärgningens ton. Läktartaket av furupanel läm- nades obehandlat, för att mörkna naturligt. Balkarna under läktaren samt läktarbarriärens ramstycken behandlades som bänkarna, men ramstyckena fick ett något ljusare utförande. Fyllningarna målades med tempera i en blågrå ton. Profilen runt fyllningarna förgylldes. På orgelfasaden samspelade tennpiporna med omålade träpartier. Rygg- positivets träytor målades i en grön kulör som anslöt till altarringens. Dess krönande, svängda parti försågs med en förgyllning. Efter slutförd restaurering är kyrkorummet en enhet i samklang, en samstämd hyllning till medeltiden. Det stämningsfulla rummet har skapats genom sammanvägning av ljus och färgställning, i en relativt enkel och överblickbar rumsvolym. De äldre inredningsföremålen samspelar med den modernistiska inredningen både i stämning och färgsättning. Det diskreta upplägget av guld i orgelfasad och bänkgav- lar återspeglar de förgyllda delarna i armaturerna, predikstolen och altarskåpet i koret. Restaureringsarkitekterna tycks också ha tänkt detta som ett slutgiltigt rum. Förutom den nya kormattan fanns inget behov av ytterligare utsmyckningar i form av samtida konst. Det finns dock en inkonsekvens i Erik Lundbergs sätt att argumen- tera och verkställa. Det gäller främst förhållandet till läktaren. Han ar- gumenterar själv för ett historiskt kyrkorum fyllt av läktare och fram- håller Ytterlännäs gamla kyrka i Ångermanland som en förebild. Han framhåller som sin åsikt att medeltidens kyrkorum till skillnad från klassicismens inte skall vara överblickbart. Ändå väljer han att riva

247 NEDERLULEÅ KYRKA I GAMMELSTAD

läktaren med argumentet att det i onödan belamrar kyrkorummet. Ist- ället skapas en nästintill ”rent” medeltida kyrkorum, där den medeltida arkitekturen dominerar, där stjärnvalven som han värderar så högt fritt får spänna över kyrkorummet. I orgelns eleganta samspel med det västra stjärnvalvet uppstår däremot på samma gång en konfronta- tion och en samklang, där medeltid och modernism drabbar samman. Orgelns arkitektoniska gestaltning gör den till en kraft som nästan spränger kyrkorummet. Västpartiet framstår därmed i ett motsats- förhållande till korets lugna, ordnade förhållanden. Där råder istället en stillsam, kontemplativ medeltid i full överensstämmelse med arkitekterna Lundbergs och Söderbergs intentioner.

Återinvigning och mottagande Kyrkan återinvigdes på pingstdagen den 30 maj 1971 av biskop Stig Hellsten.940 Han assisterades av den förre biskopen Ivar Hylander som var den som initierade restaureringen. Invigningen var välbesökt och refererades i lokaltidningarna. Mottagandet var genomgående positivt. Även biskop Hellsten var gynnsamt inställd till restaureringen, men framhöll samtidigt i sitttal att en kyrkorestaurering är en världs- lig sak:

Men restaureringen blir värdelös om inte vi själva blir ett tempel i Herren. Det yttre skalet kan bli död materia om människan finns där och kan ta emot Guds nåd.941

Till högtidsdagen utgav Norrbottens museum restaureringsprogrammet av Erik Lundberg och Uno Söderberg i tryck. Broschyren delades ut till besökarna.942 Orgeln invigdes vid en särskild högtid i december samma år.943 Att döma av att kyrkorummet under de följande decennierna i princip bevarats som det gestaltades 1969–1971, måste restaureringen av Nederluleå kyrka betraktas som en framgång. Inga större förändring- ar har gjorts och det är först under senare år, under 2010-talet, som önskemål om några mer genomgripande åtgärder har uppställts. För- beredelser för en restaurering pågår nu (2017). Det är intressant att notera att även nu har frågan om att flytta fram altaret, så att prästen kan fira mässan vänd mot församlingen, versus populum, diskuterats. Detta förslag framfördes som vi har sett redan 1970 av arkitekten Uno Söderberg, men avvisades då i alla instanser. Ett fåtal åtgärder har dock genomförts som påverkat kyrkorummet. År 1974 tillkom en ny kororgel som byggdes av Grönlunds orgelbyggeri i Gammelstad. Fasaden ritades av Uno Söderberg.944 1999 förkortades de två bakersta bänkarna för att ge plats för ett bokbord och ett stols- upplag. Senare har ett mindre utrymme under läktaren byggts in, genom att en ny vägg ställdes snett mellan läktarunderbyggnadens södra

248 NEDERLULEÅ KYRKA I GAMMELSTAD rum och vindfånget. Väggen fick en diskret utformning och kläddes in med en likadan stående panel som underbyggnaden.945 En ny kormatta togs också i bruk 2006. Det är handtuftad ullmatta tillverkad av Kasthall i Kinna och komponerad av konstnären Mari- anne Öqvist. Mattan heter ”Levande stenar” och dess formgivning var enligt konstnären inspirerad av kyrkans stenmurar.946 Våren 2017 diskuteras på nytt en omdaning av interiören, som fått en mer diversifierad användning under senare år. Skälen är både liturgiska och praktiska. Genom en omdisponering av rummet vill försam- lingen skapa en miljö som främjar gemenskap. Musiken har alltmer integrerats i gudstjänstlivet och det finns en vilja att bereda kören utrymme i kyrkorummets främre del. Genom ett mer flexibelt kyrkorum tänkes även barn- och ungdomsverksamheten få ta plats i rummet. Gammelstad kyrkstads utnämning till världsarv på Unescos lista har medfört en ökande ström av turister, vilka även besöker kyrkan. Gen- om att inreda vapenhuset kan detta få funktion av så kallat kyrktorg och möta det behov av information som besöksindustrin uppställer.

249 250 MEDELTIDSKYRKORNAS MODERNISERING 7. Medeltidskyrkornas modernisering Man har inom Nederkalix byggt skolor och andra moderna inrättningar och levnadsstandarden har höjts. [---] Restaureringen av kyrkan inne- bär att den fått samma standard som kommunen i övrigt. Man kan inte i detta sammanhang tala om slöseri utan detta är ett tackoffer från för- samlingsbornas sida.947

Biskop Bengt Jonzon vid invigningen av Nederkalix kyrka 1955

I denna studie har den svenska restaureringsdiskursen och moderniseringsprocessen i Svenska kyrkan undersökts, med särskilt fokus på Luleå stift. Mot den bakgrunden har också åtta stenkyrkor med ursprung i medeltiden analyserats. Tre exempel har presenterats relativt utförligt i de föregående kapitlen: Umeå landsförsamlings, Piteå landsförsamlings samt Nederluleå församlings kyrkor. De övriga fem; Bygdeå, Lövånger, Nederkalix, Nordmaling och Skellefteå landsför- samlings kyrkor redovisas översiktligt i den följande katalogen. Med- eltidskyrkor med arkitektur och inredning från flera århundraden är för forskning om restaurering särskilt intressanta undersökningsob- jekt. I restaureringsprocessen kommuniceras och reproduceras betydelser och värden, samtidigt som nya skapas. Medeltidskyrkor är också objekt för särskilda föreställningar om historia och estetik som påverkar gestaltningarna. Medeltidskyrkornas modernisering har analyserats med utgångs- punkt i två klassiska begrepp. Så hur kan man då mot bakgrund av denna undersökning se på modernismen och moderniteten? Ett av de spår som denna studie följt rör det som jag kallat den första paradoxen: att den restaureringsmetod som etablerades efter sekelskiftet 1900 av de ledande restaureringsarkitekterna sågs som en modern restaureringsmetod, medan historieskrivningen framför allt framhållit dess betoning av kyrkornas traditionella och antikvariska värden.

Det medeltida triumfkrucifixet och kormålningarna i Nederluleå kyrka. Foto Iwar Andersson, Riksantikvarieämbetet.

251 MEDELTIDSKYRKORNAS MODERNISERING

Ett annat spår som undersökningen följt är det jag kallat den andra paradoxen: den rör förhållandet att samtidigt som arkitekterna förkla- rar sig respektera tillägg från historiens olika tidsperioder, görs en sys- tematisk utrensning av det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets inredningar. Utrensningarna sker i princip helt utan diskussion. Det finns under hela undersökningsperioden en underförstådd konsensus om att så måste ske. Det kan på sätt och vis framstå som djupt mänskligt att ta avstånd från den föregående generationens estetiska preferenser. Att byta synsätt kan framstå som en förutsättning för förändring eller förbätt- ring. Men i detta fall varade den avoga inställningen under flera generationer, ända fram till 1970-talet, och den är då så grundmurad, att motståndet avtar först efter en veritabel rehabiliteringsprocess. Det är därför inte tillräckligt att hänvisa till bristande förståelse, eller till att arkitekturen ansågs representera dålig smak och sakna äkthet. För att förstå den frenesi med vilken utrensningen av det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets kyrkoinredningar bedrevs, måste man söka en bredare förklaringsgrund. Rensningsivern blir mer förståelig mot bakgrund av den europeiska, i synnerhet den tyska restaureringsdebatten. Att debatten i Sverige fördes på en sakligare nivå än den ute i Europa, betyder inte att den svenska opinionen inte tog intryck av den hätska stämningen. Tvärt- om medverkade den samsyn omkring smak och restaureringsetik som uppstod i Sverige till den systematiska utrensningen. Det fanns helt enkelt ingen opinion emot den. Med den kritik som i Europa riktades mot stilrestaureringarna, etablerades synen på dem som vandalisering och förfalskning. Aversionen mot stilrestaureringarna spillde därefter över på hela det sena 1800-talets konst och kultur, men även på det tidiga 1900-talets jugend. När en ny konstsyn växte fram med modernismen, skedde det kontrastivt, genom ett kritiskt avståndsta- gande från stilarkitekturen. Slagordet ”Ge oss konst – icke stil!” handlade om den spirande modernismens nya krav – autenticitet, originalitet, samtidighet. Den nya arkitekturen etablerades som en motrörelse och att förverkliga den blev ett moraliskt imperativ. Estetiken var nära förbunden med etik och moral – för arkitekterna blev det närmast en plikt att rensa kyrkorna på torftiga konstföremål som inte uppfyllde det modernistiska estetiska kvalitetskriteriet. Tendensen fanns redan hos de restaureringsarkitekter som kan karakteriseras som nationalromantiska. När modernismen radikaliserades ökade intoleransen. Tron på skönheten och den goda smaken, som fanns hos de nationalromantiska arkitekterna, ersattes hos modernisterna av tron på moderniteten. Tankefiguren ”modernitet” legitimerade också utrens- ningsprocessen. I moderniteten fanns en fundamental framstegstro. Den kan ses som en konsekvens av den evolutionistiska historiesy-

252 MEDELTIDSKYRKORNAS MODERNISERING nen. Ytterligare en konsekvens var idén om nutidens överlägsenhet i förhållande till tidigare primitiva stadier. Den nedlåtande inställning till tidigare historiska perioder, som exempelvis den tyske arkitekten Hermann Muthesius gav uttryck för, fördes i Sverige vidare av såväl nationalromantiker som modernister. Den baserades på idén att ens egen tid besitter mer kunskap och större insikter än någonsin tidigare i historien. Därför kan man på ett helt nytt sätt göra rationella bedöm- ningar och man har också ”rätt” på ett helt annat sätt än tidigare historiska epoker. Modernismen sågs som historiens slutmål och de modernistiska arkitekterna hävdade dogmatiskt att arkitekturen måste vara ett sant uttryck för sin egen tid. I det perspektivet framstod nystilarna och jugend inte enbart som dålig smak. De tedde sig också som omoraliska i sina försök att gestalta utifrån en annan tids konst. I rationalitetens namn borde de därför utplånas. Detta framstod helt enkelt som en logisk konsekvens. Det framstår därmed som om problematiken omkring kyrkorestaureringarna inte så mycket rör sig längs axeln antikvariskt – modernt, utan mer om tron på den goda smaken och om en etablerad estetik kanon, som visserligen förändras, men som lever kvar långt fram i tiden. På 1930-talet blev begreppet ”ursprungligt” på nytt ett honnörsord i restaureringsdiskursen. Genom påståendet att man återgick till ett äldre skede av en byggnads historia, kunde mycket omfattande utrens- ningsåtgärder legitimeras. En förment vetenskaplig hållning kunde då dölja att det även rörde sig om ett estetiskt förhållningssätt. Ett sätt att förstå utrensningarna är genom sociologen Zygmunt Baumans resonemang (s. 17). Bauman ser som en väsentlig aspekt av moderniteten vår benägenhet att ordna tillvaron genom att kategorisera och klassificera. Men strävan att ge världen en struktur genom kategorisering, är såväl inkluderande som exkluderande. När företeel- ser inte passar in i de etablerade kategorierna, uppstår en ambivalens, en oordning i systemet. Den moderna politiken har enligt Bauman ofta styrts av viljan att eliminera ambivalens. Den intolerans som detta är ett uttryck för ser han som en följd av det moderna tänkandet. I analogi med Baumans tankegång kan man säga att den väster- ländska konsthistorieskrivningen bidrog till kategoriserandet genom stilhistoriska analyser. Den konsthistoria som dominerade var normativt inriktad och konsthistorikern blev en smakdomare, inriktad på komparativ stilkritik. Begreppet stil kan i sig uppfattas som ett evolutionistiskt begrepp, eftersom det innefattar föreställningen om stadier som efterträder varandra. Det inbegriper, exempelvis hos Muthesius och arkitekten Axel Lindegren, även en uppfattning om att föränd- ringen är organisk, genom att de olika stilarna genomgår olika stadier. Stilarna föds, mognar och dör.948 Höjdpunkten utgörs av det sta-

253 MEDELTIDSKYRKORNAS MODERNISERING

dium där den ideala stilen når sin fullbordan. Detta stadium utgör en estetisk kulmen. Genom konsthistorieskrivningen etableras således en estetisk kanon. Det som avviker från denna, framstår som en störning, som ambivalens. I motsats till höjdpunkterna betecknar stilarkitekturen och i viss mån jugend degenererade perioder. Sedda i relation till kanon saknar de estetiska kvaliteter. För de modernistiska arkitekter som ansåg att det var deras uppgift att förverkliga tidsandan, framstod de ”degenererade” arkitekturexemplen också som omoraliska. Trosvissa om att det var endast ”det bästa” som förtjänade att bevaras, blev det en del av deras mission att göra en estetisk rensning av kyrkorummen. I rationalitetens namn blev det inte enbart önskvärt att tidigare misstag neutraliserades, korrigerades och slutligen utplånades. Det blev ett krav och en plikt för den rättänkande, moderna människan. Konsthistorikerna, antikvarierna, arkitekterna och det sammanhang de ingår i, kan här ses som representanter för experterna och de abstrakta system som sociologen Anthony Giddens ser som en konsekvens av moderniteten (s. 18). Framtidstron och tilltron till att experterna skall visa vägen för samhällets utveckling, är ett dominerande drag särskilt under efterkrigstiden. Därigenom uppstår vad som kallas ett expertvälde. Men enligt Giddens framkallar moderniteten också ett krav på reflexivitet hos medborgarna. Den omprövning som stän- digt pågår gör att tilltron till experterna kan brista. Anders Åman framförde i en artikel om Uppsala domkyrkas restaurering 1982 tanken att riksdagens överraskande svängning i restaure- ringsfrågan 1970 måste ses mot bakgrund av den politiska stämning som rådde vid denna tid: ”misstro mot officiella experter och tvivel på mycket av det som av hävd kallades framsteg, antingen det sedan var kraftverksbyggen eller restaureringen, Vindelälven eller Uppsala domkyrka”.949 Beträffande kyrkorestaureringarna ligger det nu, trettiofem år efter Åmans artikel, nära till hands att se det som att en yngre generation experter utmanade de etablerade experterna med nya idéer och nya värderingar, baserade på ny kunskap och information. Med andra ord en ny modernisering. Moderniseringen innebar nu också att ett mer demokratiskt syn- sätt på expertrollen vann insteg. Detta avspeglas i exempelvis i Riks- antikvarieämbetets självkritiska hållning under 1970-talet och i den nya lagstiftning som trädde i kraft under 1980-talet. En tankefigur som ofta styrt historiska framställningar är den att förändringen gått från tradition till modernitet. Risken med ett sådant synsätt är att man frestas till en alltför deterministisk historieskrivning. Göran Kårings undersökning av den tidiga restaureringsdebatten i Europa visade att den stilenhetliga och den antikvariska restau-

254 MEDELTIDSKYRKORNAS MODERNISERING reringsideologien inte följde på varandra, utan länge existerade sida vid sida (s. 70). Denna undersökning om en senare period i Sverige uppvisar ett liknande resultat. I det undersökta materialet finns ingen direkt motsatsställning mellan det antikvariska synsättet och det modernistiska. Skillnaden är en fråga om nyanser. Att restaurering alltid medför ett mått av modernisering är ofrån- komligt. När det gäller exempelvis komfortfrågor som rör inomhus- klimat, så prioriteras alltid de modernaste lösningarna. Men det som representerar ett högt antikvariskt värde vid de mer nationalroman- tiskt orienterade restaureringarna gör det i princip också vid de modernistiska. Skillnaden rör istället det som tillkommer. Vid de nationalromantiska restaureringarna kunde inredningarna gestaltas som rekonstruktioner och anpassas till de historiska rummen. Vid de mer modernistiskt orienterade restaureringarna hävdades däremot att nytt måste skiljas från gammalt. Därför gestaltades tilläggen i sin samtids formspråk och skapade ofta en kontrast. Att försöka läsa förändringen som en övergång från tradition till modernitet innebär också att det perspektiv som förenade båda synsätten överskuggas. En viktig drivkraft för båda riktningarna var att restaureringar inte enbart handlade om att göra positiva tillägg. Lika viktigt var att korrigera det som de bedömde som degenererade avsteg från den konsthistoriska stilhistoriens framåtskridande mot allt högre stadier. Moderniteten får inte heller uppfattas som om den stod i motsats- ställning till traditionen. Om något, så handlar restaureringarnas praktik om att kombinera det ena med det andra, inte att ersätta det ena med det andra. Med andra ord: Tradition och modernitet står för två olika dimensioner i kyrkorummet – de moderniserande åtgärderna riktar sig inte mot traditionen i sig, utan mot det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets konstalster, som inte är införlivade med kulturarvet och inte anses estetiskt värdefulla. Vad som är modernt är beroende av betraktarens position och moderniteten finns i samtiden, medan såväl objekt som betraktelsesätt åldras och blir omoderna. Nya kunskaper och synsätt tillkommer; kyrkans företrädare, arkitekter och antikvarier får genom diskursens teori, debatt och praktik nya referenser att förhålla sig till. Kritiken bidrar till att värderingar förändras och nyorienteringar sker. Med ledning av sociologen Peter Wagners syn på hur samhällsinstitutionerna föränd- ras (s. 18), kan vi se flera skeden av modernisering som föranleds av de omprövningar som ständigt pågick och som har varit en fundamental del av både moderniteten och modernismen.

De olika skedena kan sammanfattas som följer:

255 MEDELTIDSKYRKORNAS MODERNISERING

• Först 1890-talet när de många stilenhetliga restaureringarna gen- omförs. • Därnäst under 1900-talets första decennier när den nationalromantiska, antikvariskt inriktade restaureringsmetoden slår igenom. I detta skede avlägsnas nystilsinredningar och rummen får inredningar som anpassas till ett historiskt-antikvariskt ideal. • Sedan omkring 1930, när en modernistiskt inriktad metod och ett nytt formspråk introduceras. Nu genomgår rummen moderniseringar, men samtidigt lyfts de antikvariska värdena fram. • Därefter under efterkrigstiden, när en allt mer radikal hållning intas och man även börjar ifrågasätta fundamenta i kyrkoinred- ningarna (exempelvis bänkinredningar och altaruppsatser) i både tanke och handling. • Och slutligen på 1970-talet när en mer tolerant arkitektursyn börjar göra sig gällande, genom att det sker en uppvärdering av de stilperioder som tidigare varit nedvärderade av estetiska skäl och förståelsen för andra kulturhistoriska värden ökar.

Svenska kyrkan var huvudman för de undersökta kyrkorestaureringarna och en grundläggande frågeställning har varit vilka intentioner som motiverade dem. Kapitlet om Svenska kyrkan och moderniseringsprocessen i Luleå stift visar att för stiftet var frågan om medeltidskyrkornas modernisering ingen särskilt definierad fråga, utan enbart en del av en större problemkomplex. Det gällde att tillskapa ändamåls- enliga gudstjänstlokaler för att tillhandahålla församlingsvård i det vidsträckta område som omfattade hela Övre Norrland. Vid stiftets tillkomst 1904 var lokalfrågan prioriterad och många nya kyrkor byggdes. Underhåll och restaurering av det befintliga byggnadsbeståndet var samtidigt viktigt, men sågs länge enbart som en praktisk fråga. Under seklets första decennier handlade det om att tillhandahålla än- damålsenliga kyrkorum. Nybyggandet var högst prioriterat eftersom det gällde att se till att det överhuvudtaget fanns lokaler i det område där kyrkan expanderade. Trots att församlingarna var restaureringarnas byggherrar, är det kyrkliga perspektivet det som är svårast att urskilja i restaureringsprocessen. De uppdrag som restaureringsarkitekterna fick förmedlades genom präster och kyrkoråd. För de teologiska och liturgiska önske- målen skrevs inga program, utan riktlinjerna formulerades i muntli- ga samtal. I kyrkoråds- eller kyrkobyggnadskommittéernas protokoll fördes inte heller några diskussioner. I källmaterialet omkring restaureringarna finns nästan enbart domkapitlens remissvar. Dessa var för det mesta ytterst kortfattade och innebar nästan alltid ett godkännan-

256 MEDELTIDSKYRKORNAS MODERNISERING de av de föreslagna åtgärderna. Ibland framförs önskemål, som i Umeå 1953, där biskopen ville att orgeln skulle byggas så att organisten skulle kunna kommunicera med liturgen i koret. Den synpunkten lämnades dock utan beaktande, eftersom den inkommit för sent i planerings- processen. Stiftens remissvar var enbart rådgivande och påverkade i de här undersökta fallen inte resultaten. Om man enbart ser till dessa handlingar, kan intrycket bli att kyrkan intog en ganska passiv hållning och att präster och biskopar överlät ansvaret på dem som utgjorde expertisen: arkitekter och antikvarier. Om man däremot läser prästmöteshandlingar och visitationsprotokoll framträder delvis en annan bild. Av visitationshandlingarna fram- går att församlingarna hade god uppsikt över sina byggnader. Vid visitationerna diskuterades byggnadernas utseende och skick detaljerat. Vid flera visitationer påtalade också biskoparna behovet av restaureringar. Så gjorde Ivar Hylander i Piteå landsförsamling 1958 och i Nederluleå 1962. Liturgiska spörsmål diskuterades däremot vid visi- tationstillfällena inte i samband med kyrkobyggnaderna. Det är därför svårt att veta vad kyrkan hade för uppfattning om hur rummen skulle gestaltas i de konkreta situationerna. Allmänna antaganden kan dock göras utifrån vad som i denna studie framkommit om stiftets kyrkosyn och dess syn på moderniteten. Den kyrkohistoriska bakgrunden i Övre Norrland bidrog till att kyrkorna enbart var en av flera möjliga lokaler för gudstjänstbruk. Tra- ditioner som byaböner, lutherläseri och väckelser samverkade med prästbrist och långa avstånd inom församlingarna. Inom det övrenorr- ländska kyrkolivet stod ordet och predikan i centrum. Denna kunde i princip hållas av vem som helst och var som helst, i ett hem, i ett bön- hus eller i en församlingsgård, likväl som i en kyrka. Lekmannapredik- andet var etablerat sedan århundraden och stiftets förste biskop Olof Bergqvist såg på det med milda ögon, av nödvändighet och så länge det inte verkade splittrande på församlingslivet. Stiftet mötte moderniseringen bland annat genom att ge väckelsen utrymme och att låta lekmannaverksamheten växa. Detta, liksom arvet från det lågkyrkliga Härnösands stift, bidrog till en pragmatisk syn på kyrkobyggnaderna. Det gällde under stiftets första decennier att för själavården förse den vidsträckta landsändan med tillräckligt många präster och tillräckligt många gudstjänstlokaler. Kyrkorna skulle byggas på ett ändamålsen- ligt sätt och helst förses med uppvärmningsanordningar. Praktiska problem stod högst på dagordningen. Restaureringar av äldre kyrkor gjordes för att de skulle hållas i ett ändamålsenligt och gott skick. Till att göra dem bekvämare bidrog att värma upp dem, men även att bygga om äldre bänkinredningar. Bruket att nöddöpa barn var utbrett och dop skedde även i hemmen. Bergqvist hade förståelse för detta, men verkade för att dopen skulle

257 MEDELTIDSKYRKORNAS MODERNISERING

ske i kyrkorummen. Samma strävan fanns generellt i Svenska kyrkan och det är mot den bakgrunden som restauratörernas vilja att ge dopfuntarna en värdigare uppställning får ses. Genom att dopfuntarna flyttas fram ges också dopet som kyrklig handling en värdigare inramning och därmed en större betydelse. Med den så kallade nya kyrkosynen kom Svenska kyrkan att delvis få en mer högkyrklig inriktning. Luleå stifts andre biskop Bengt Jon- zon intog en kritisk inställning till detta och menade att kyrkan genom att fokusera på sin egenart riskerade att öka söndringen. Han stod istället för en praktiskt inriktad kristendom, som gick den nya tiden till mötes genom en anpassning till den moderna kulturen och sam- hällsutvecklingen. Enligt Jonzon var det inte genom återvändandet till äldre former och bruk, som samhällsutvecklingen kunde påverkas. Han välkomnade dock en reformering av kyrkan och samtyckte till den nya kyrkosynens vilja att åter göra nattvarden till en viktig del av guds- tjänsten, liksom att ge kyrkorum, altare och liturgi en större värdighet. Men han manade samtidigt stiftets präster att gå varligt fram när nyheter introducerades. För församlingsmedlemmarna var det med tanke på stiftets väckelsetraditioner framför allt predikan som var viktig. Hur förkunnelsen formulerades och anpassades var följaktligen den väsentliga frågan; inte gudstjänstlivets former, utan dess innehåll. Efterkrigstiden innebar stora prövningar för kyrkan när dess roll i samhället blev allt mer ifrågasatt. Med början på 1950-talet fick folkkyrkobegreppet ny aktualitet och delvis ny innebörd. Den demokratiseringsprocess som kyrkosamfundet genomgick kan ses som en mo- derniseringsprocess som även innefattade kyrkobyggnaderna. Kyrkan sökte nya vägar och tog nu hjälp av samhällsvetenskaperna för att förstå samhällsförändringarna och hur man bäst skulle tillmötesgå människornas behov. Men även hur man skulle konkurrera om deras uppmärksamhet. I det moderna samhället fanns många möjligheter till fritidssysselsättningar och folkomflyttningar medförde inflyttning av nya medlemmar som inte av tradition var integrerade i församlingen. För stiftet inträdde ett skede av ständiga omprövningar och nyorienteringar. Församlingslivet differentierades och stora omfattande kyrkorestaureringar blev en del av förnyelsen. Att restaurera en kyrka var att restaurera kyrkolivet och att synliggöra kyrkan som en del av det moderna samhället. Stiftets tredje biskop Ivar Hylander representerade det nya folkkyrkoidealet och såg samtidigt kyrkan som en garant för historisk kontinuitet. Han betraktade kyrkobyggnaderna som vittnesbörd om hur Sveriges folk och Sveriges kyrka genom olika skeden hört samman. Stiftets samtida expansion in i inlandet såg han som en strategi, för att på varje plats där människor befinner sig skapa en gemenskap av högre dignitet. För Hylander var kyrkans uppgift att förmedla evangeliet och prästen var budbäraren. Men predikan måste

258 MEDELTIDSKYRKORNAS MODERNISERING inte enbart ske från predikstolen utan undervisningen kunde ske på många sätt. En väg att nå förnyelse var genom större lekmannadelta- gande. På denna punkt såg Hylander stiftets särskilda traditioner som en resurs. Det historiska värde som Hylander satte högt, avspeglade sig också i stiftets remissvar vid kyrkorestaureringarna. Ett exempel på detta är restaureringen av Piteå landsförsamlings kyrka. Här ville stiftet ännu vid 1960-talets början att det medeltida koret i den östra korsarmen skulle återställas och att en sluten bänkinredning skulle rekonstrueras. Hylander engagerade sig även i ärenden som gällde att återföra inventarier som överlåtits på andra församlingar. Under 1960-talet blev stiftet därefter allt mer framtidsinriktat. Den historiska förklaringsgrund som var viktig för Ivar Hylander, stod inte längre i förgrunden. Även för stiftets fjärde biskop Stig Hellsten var den demokratiska folkkyrkan ett ideal, men hans kyrkosyn var mer offensiv än Hylanders. Han efterlyste större fantasi i hur försam- lingslivet kunde utvecklas. Han hade också ett bredare perspektiv på prästgärningen och menade att det var genom lekmännen, som kyrkan skulle kunna nå ut i samhället. Han såg också att lekmannadeltagan- det borde få konsekvenser för kyrkorummens utformning, men någon diskussion om sambandet mellan gudstjänstens och kyrkorummens gestaltning finns inte i det undersökta materialet, förrän vid det präst- möte som Luleå stift höll 1971 (s. 66). Strävan i Luleå stift var under hela undersökningsperioden att anpassa kyrkan till moderniteten, till den individualiserade människan och det moderna samhället, utan att göra avkall på det kristna budskapet. Viljan till modernisering är hela tiden tydlig och kyrkobyggnaderna måste ses som ett uttryck för kyrkans strategi att nå fram till människorna och skapa en gemenskap på kristen grund. Det inledan- de citatet av Bengt Jonzon visar att man även inom kyrkan såg restaureringarna som moderniseringsprojekt, och då i analogi med den modernisering som det omgivande samhället genomgick.

Vilka problem och behov var det då som föranledde restaureringarna av medeltidskyrkorna? Initiativen till kyrkorestaureringarna togs i ett tidigare skede av den undersökta perioden av praktiska skäl: behovet gällde ofta en ny uppvärmningsanordning, som vid 1910 års restaurering av Umeå landsförsamlings kyrka. När Fredrik Falkenberg fick uppdraget att restaurera kyrkan var de funktionella skälen primära. I samband med att dessa behov åtgärdades, togs dock tillfället i akt att släta över rummets värsta skavanker och ge det ett samtida, dekorativt utseende.

259 MEDELTIDSKYRKORNAS MODERNISERING

När församlingen började planera en ny restaurering i samarbete med Knut Nordenskjöld trettio år senare, var incitamenten däremot helt andra. På 1940- och 50-talen gällde det att återknyta till medeltiden, men också att modernisera. Församlingen hade då länge upplevt en känsla av förlust. Efter branden 1893 hade de medeltida stjärnvalven gått förlorade. Det fanns också ett missnöje med de återställnings- åtgärder som därefter skett och som ofta betecknades som ”vandali- serande”. Innertaket av trä ansågs ha förvanskat rummets karaktär, de dekorativa muralmålningarna och inredningen med pelarburna läktare och öppen bänkinredning ansågs ge ett överlastat och oroligt uttryck. Genom att rensa interiören från ”överflödig” inredning och återskapa stjärnvalven återställdes rummet till sitt ”rätta” utseende och dess historia åskådliggjordes. Även det nya altarskåpet bidrog till att förtydliga rummets historia. Både dess disposition, som en triptyk med corpus och flyglar, och dess bibliska motiv återgick på medeltida förebilder. Genom att återföra det medeltida krucifixet och uppsätta det i triumfbågen fullföljdes processen. I Umeå landsförsamlings kyrka handlade restaureringen till stora delar således om att återställa församlingens identitet genom att åter- erövra den förlorade medeltida historien. Men den syftade även till att iordningställa rummet för samtiden. Anknytningen till historien gick därför hand i hand med ett moderniserande. Förutom ett nytt upp- värmningssystem tillkom även toaletter och kapprum, elektrisk belysning samt ett modernt högtalarsystem. Även i de övriga undersökta fallen är tendensen tydlig: i ett tidigare skede handlar restaureringarna främst om att komma till rätta med praktiska, funktionella problem. I ett senare skede tas större grepp om objekten. Som en mellanform kan man betrakta de mindre restaureringar som skedde i alla de undersökta kyrkobyggnaderna på 1930-talet. I exempelvis Piteå landsförsamling och Nederluleå församling gjordes, under ledning av länsarkitekten Eberhard Lovén, restaureringar som främst kan karakteriseras som estetiska moderniseringar. Dekorativa element i inredningen, som genombrutna bänkskärmar, läktarbarriä- rer och spegeldörrar slätades ut genom påspikning av träfiberplattor. Spegeldörrarnas påklädning motiverades också som värmebesparan- de åtgärder. Färgskalan anpassades till den samtida funktionalistiska estetiken när inredningen målades i ljust gulgrått. Vid dessa restaureringar gjordes också antikvariska insatser, som medförde att historiska inventarier återfick äldre färgsättningar. Restaureringarna blev senare till stora moderniseringsprojekt där det gällde att anpassa kyrkorna både funktionellt och estetiskt till samtiden. När arkitekten Johan Thomé på 1960-talet fick i uppdrag att restaurera Piteå landsförsamlings kyrka, var det inget enskilt problem

260 MEDELTIDSKYRKORNAS MODERNISERING eller behov som stod i förgrunden. Det förutsattes istället redan från början att restaureringen skulle ta ett helhetsgrepp på kyrkorummet. Vad beträffar exteriören planerades inledningsvis enbart för under- håll och reparation. I slutändan skedde ändå en total omgestaltning. 1890-talets nyromanska gestaltning utplånades till förmån för vad som kan karakteriseras som modernismens uppfattning av medeltiden. Murarnas materialitet framträdde genom den puts som påfördes så tunt att ojämnheternas kärvhet synliggjordes. Putsen avslutades däremot nedtill med en skarp kant som skvallrar om tillkomsttiden. Nedanför framknackades murytor som enbart fogströks och lämna- des oputsade, för att markeras som en sockel. De tegelblinderingar som framträdde på gavelpartierna togs fram och synliggjordes genom att färgas vitare än den i övrigt gråvita fasaden. Men för att anpassas till helhetsgestaltningen behandlades de på ett sätt som var irrepara- belt: de partier som framstod i relief höggs ned, så att de istället blev till försänkningar. Medeltida detaljer lämnades oputsade och tjänade det dubbla syftet att synliggöra kyrkans historia och utgöra dekorativa inslag. Klocktornet lämnades också oputsat, trots Byggnadsstyrselns anvisningar om tunn puts och enhetlig avfärgning. Även i interiören framstår slutresultatet tydligt som en konsekvens av modernismens estetik. Det var de värden som den modernistiska arkitektgenerationen uppskattade som tillvaratogs: det medeltida rummet som avtecknar sig i valv, stödpelare, gropkapitäl och frampreparerade detaljer som åskådliggör byggnadens ursprungliga gestalt; det vitkalkade rummet med de åldriga murarnas ojämnheter synliga genom den tunna putsen, upplyst genom 1700-talets fönstersättning som tonats ned genom insättningen av antikglas i fönstren; det tidiga 1800-talets centralt placerade altare samt det renrakade modernistiska rummet med enkla, odekorerade läktare och avskalad öppen bänk- inredning. Ett rent, ljust, enkelt, välbalanserat rum, där de historiska inventarierna framträder som lysande accenter. I detta rum verkar det som om moderniseringen varit det primära målet. Men förståelsen vore ofullständig om man inte ser, att i bakgrunden finns också en annan bevekelsegrund för åtgärderna: aversionen mot tidigare restaureringar som orsakar en utrensning av fullt funktionsduglig inredning. Bänkinredningen och de dekorativa läk- tarna bortsorteras inte av funktionella skäl, utan av estetiska. Även konstverk som inte ansågs hålla måttet avlägsnades ur interiören, som förre kyrkoherden Axel Sandins målningar. Två detaljer från 1890-talets restaurering tilläts fortsatt existens: altarringen med svarvade balusterdockor bevarades, liksom valvens dekorationsmålningar. De sistnämnda dock i en något förenklad form, eftersom de ansågs alltför oroliga.

261 MEDELTIDSKYRKORNAS MODERNISERING

I Nederluleå kyrka såg situationen något annorlunda ut, beroende på objektets exceptionella karaktär. Miljön var rikt sammansatt och hade en obruten kontinuitet från medeltiden. I Piteå hade de medeltida inventarierna rensats bort redan på 1600-talet. I Umeå hade de successivt förpassats ut ur kyrkorummet, för att vid 1900-talets början tillvaratas av den lokala museiföreningen. I Nederluleå stod det medeltida altarskåpet däremot hela tiden kvar på altaret. Genom prosten Albert Nordberg hade församlingen från och med 1905 kontinuerliga kontakter med riksantikvarien. Det tidiga 1900-talets åtgärder syftade främst till att tillvarata antikvariska värden. Först gällde det framtagandet av målningarna som skedde 1909 med den allra modernaste restaureringsmetoden. Därefter restaurerades utomhusmiljön när bogårds- muren återuppbyggdes och de medeltida stigluckorna sågs över med hög antikvarisk precision. Kyrkans puts knackades bort vid en exteriör restaurering 1954. Därefter har den stått oputsad, eftersom den samlade expertisen då gjorde bedömningen att murarna höll en utomordentligt hög kvalitet och att de redan från början måste ha byggts med intentionen att stå utan puts. Det kulturhistoriska värdet stod i Nederluleå hela tiden i förgrun- den. Det gällde även vid praktiska behov, som när värmesystem skulle bytas ut. Resonemangen kring utbytena kretsade varje gång omkring risken för nedsmutsning av kalkmålningarna. Även när frågan om restaurering väcktes 1962, var det omsorgen om kalkmålningarna som bidrog till att projektet sattes på dagordningen. Nederluleå kyrkas höga kulturhistoriska värden medförde att där inte fanns riktigt samma korrigeringsbehov som i Umeå och Piteå landsförsamlingar. Visserligen justerades tidigare åtgärder även här. Vid 1890-talets översyn av interiören hade de historiska inventarierna målats om. Övermålningarna kritiserades skarpt av besökande arkitekter och konsthistoriker på 1910-talet. På 1930-talet återställdes inventarierna med nya konserveringstekniska metoder. Men det finns en viss gradskillnad: i Nederluleå skedde restaureringarna hela tiden med en lyhörd följsamhet mot objektet, medan åt- gärderna i Umeå och Piteå mer var inriktade på samtidens behov och intressen.

Samtliga åtta undersökta restaureringar utfördes på ett tämligen enhetligt sätt. De åtgärder som utfördes kan indelas i olika kategorier: Som rena vård- och underhållsåtgärder kan räknas grundförstärk- ning och stabilisering av murar, åtgärder som syftade till att avhjälpa fuktproblem, putslagningar, översyn av tak, fönster och dörrar, om- målningar.

262 MEDELTIDSKYRKORNAS MODERNISERING

Nya funktionella behov gav upphov till åtgärder som exempelvis byggande av bekvämlighetsinrättningar som förvaringsutrymmen, brudkammare, kapprum, toaletter och vaktmästarrum. I sakristiorna tillkom förvaringsskåp för skrudar och andra textilier, i några fall även bönealtare. Komforthöjande åtgärder syftade till en bekvämare inomhusmiljö: dit hörde installation av uppvärmningsanordningar, tätning av dörrar och fönster, uppbyggnad av vindfång innanför ytterdörrarna, bekvä- mare bänkinredningar. Det tillkom också tekniska nyheter som elektrisk belysning och högtalaranläggningar. Andra åtgärder kan benämnas som rena standardhöjningar, som skedde genom att enkla, mindre kostsamma materiel ersattes av dyrba- rare material: trägolven ersattes av kalkstensgolv, fönsterbänkar besat- tes invändigt av kalksten och beslogs utvändigt med koppar eller plåt. Vissa åtgärder motiverades av förändringar över tid: eftersom guds- tjänstbesökarna var färre än förr, revs läktarna. De öppna bänkinred- ningarna var bekvämare och stod för en mer demokratisk folkkyrka, än de gamla bänkkvarteren med dörrar som förknippades med en odemo- kratisk, hierarkisk samhällsordning. Dessa funktionella förändringar samspelade med estetiska och liturgiska önskemål: rivning av pelarburna läktare gav ett renare och mer överskådligt kyrkorum. Öppna bänkar och senare även lösa stolar, gav en enklare och mer flexibel möjlighet för kyrkobesökarna att placera sig i rummet. Som åtgärder föranledda av teologiska och liturgiska önskemål kan räknas att det byggdes påkostade altare, tillkom nya dopfuntar, inves- terades i nya textila utsmyckningar och skrudar, samt som kronan på verket en ny, dyrbar orgel. Ett genomgående drag är att koren blev stör- re. Bänkinredningen justerades ibland så att koret fick större utrymme, ibland flyttades altarringen tillbaka. Kyrkornas kor fick också, som exempelvis i Bygdeå, en mer upphöjd position än tidigare. Ofta höjdes korgolvet ett par trappsteg över långhuset. Ibland höjdes också golvy- tan innanför altarringen upp. Dopfuntarna fick genomgående en mer monumental uppställning. Det är ofta svårt att veta var de tidigare har varit placerade. Troligen har de stått i koret, men mer i skymundan. Nu lyftes de fram och ställdes upp i den södra delen av koret. Ibland ställdes de på podier, som i Bygdeå, ibland utmärktes de på annat vis, som exempelvis i Nordmaling, där dopplatsens dignitet markerades med en skulptur. Om församlingen hade en äldre dopfunt återanvän- des den, som i Nederluleå och Nederkalix. I Piteå kompletterades en äldre cuppa med en ny modernistisk fot. I Umeå försågs en medeltida dopfuntsfot med en ny cuppa i sten. I Bygdeå, Lövånger, Nordmaling och Skellefteå tillverkades nya dopfuntar. Genomgående byggdes också mer påkostade altaren. Gamla träal- taren kasserades och nya fick en murad underdel samt överst en skiva

263 MEDELTIDSKYRKORNAS MODERNISERING

av kalksten, eller som i Skellefteå landsförsamling av skiffer. De utformades som bordsaltaren och kombinerades helst med äldre altaruppsatser. I Nederluleå, Nederkalix och Skellefteå finns medeltida altarskåp, i Piteå användes altaruppsatsen från 1700-talet. Till Umeå landsförsamlings kyrka tillverkades ett nytt altarskåp som anknöt till kyrkans medeltida historia. Däremot anammades under undersökningsperioden inte liturgiska nyheter som senare kommer att påverka förändringar inom Svenska kyrkan. Georg Rudners förslag om att altarringen i Umeå landsför- samling skulle vara öppen, så att prästen kunde träda fram till altaret rakt framifrån, avvisades av församlingen. När Uno Söderberg föreslog att altaret i Nederluleå skulle flyttas fram, så att det blev fristående och gav möjlighet för prästen att fira mässan vänd mot församlingen, avvisades förslaget i alla instanser, även av Luleå stift. Till kategorin arkitektonisk och estetisk modernisering kan föras strävan att tillföra miljön arkitektoniska och estetiska värden genom omsorgsfull formgivning och ny samtidskonst. Rensningen av kyrkorummen genom rivning av läktare och utrensning av dekorationer och inventarier som inte höll måttet, gav ett renare och mer överskåd- ligt kyrkorum. Nya läktare konstruerades gärna fribärande, som i Pi- teå landsförsamling, för att ge ett lättare intryck. Det som tillfördes höll vad beträffar material och form hög kvalitet. Det gestaltades så att form och material samspelade, men ibland även kontrasterade. Exem- pelvis ställdes naturmaterial som skinn och trä ofta mot svartmålat smide. Omsorgsfullt utförd ytbehandling, ljussättning samt färgsätt- ning gav spel mellan skuggor och dagrar.

Hur tolkade då restauratörerna kyrkobyggnaderna och hur såg deras ideologiska förhållningssätt ut? En smula tillspetsat kan det uttryckas så, att antikvarier och arkitekter tolkade kyrkorna i enlighet med den stilhistoriska matris som den konsthistoriska forskningen försett dem med: som konsthistoriska perioder som avlöser varandra och som karakteriseras av olika stilar. Historien sågs som en utvecklingsprocess, som ett ständigt framåtskridande mot högre stadier. Denna tankefigur framfördes i Sverige främst av arkitekterna Hermann Muthesius och Axel Lindegren. Dessa föreställde sig historien i ett evolutionistiskt perspektiv, men tänkte sig samtidigt att utvecklingen var cyklisk. Sedd ur detta perspektiv var det sena 1800-talets konst degenererad, medan konsten i deras samtid vid 1900-talets början var inne i en uppgångs- period. Muthesius och Lindegren befäste även synen på jugendstilen som ett dekadent fenomen. Deras attityd till dessa perioder var ytterst nedlåtande och syftet var att istället propagera för en ny tidsstil.

264 MEDELTIDSKYRKORNAS MODERNISERING

Arkitekterna Axel Lindegren och Erik Fant förmedlade en ny, modern restaureringsideologi, som i efterhand kommit att kallas den antikvariska. Den gjorde sig i princip gällande under hela den undersökta perioden. Men Lindegren och Fant gjorde det genom att samtidig etablera synen på 1800-talets restaureringar som vandalisering. Detta legitimerade den systematiska utrensningen av 1800-tals- och tidiga 1900-talsinredningar i kyrkorna. Det fick också konsekvenser för de relativt nybyggda, nygotiska kyrkorna som nästan samtliga utsattes för estetiska moderniseringar för att tillfredsställa den samtida smaken. Restaureringsideologin baserades på något som vi i dag skulle kalla för ett historiemedvetande. Det moderna synsättet låg för Lin- degren och Fant i respekten för den historiskt framvuxna byggnaden och då i kontrast till 1800-talets metod att återföra byggnaden till en förment ursprunglig stil. Eftersom deras moderna förhållningssätt tog sin utgångspunkt i byggnadsarkeologiska undersökningar och inte utgick från en idealiserad stil, kunde de också hävda att metoden var vetenskaplig. Fant sammanfattade den moderna restaureringsideologin i praktisk handboksform. Därigenom etablerades för svenska förhållanden en ideologisk inställning till restaureringsobjekten som blev normerande långt fram i tiden och en praktisk metod som till vissa delar tillämpas än idag. Både Lindegren och Fant förepråkade en helhetssyn på det som vi idag benämner det kyrkliga kulturarvet. För dem var de svenska kyrkorna och deras inventarier en betydelsebärande del av ett nationellt kulturarv. Fornminnesvårdens uppgift var central i det moderna sam- hället när det gällde att för framtiden bevara detta kulturarv i oför- vanskat skick. Brännpunkten låg på byggnadernas och konstverkens autenticitet, de sågs som originaldokument vars äkthet måste värnas. Urvalet av vad som skulle bevaras fick däremot inte göras på estetiska grunder. Istället gällde det att bevara allt som vittnade om äldre tiders smak, hantverk eller andlighet. Därför ansåg de också att restaureringar borde föranledas av praktiska skäl, inte estetiska, och att förnyelse inte nödvändigtvis var likvärdigt med försköning. Ideologin stod med andra ord för pietet mot det förgångna, men naturligtvis fanns där också en estetisk dimension. Denna låg nära de samtida nationalromantiska arkitekturidealen. Vid restaureringar gällde det att stämma samman olika tiders tillägg till en konstnärlig helhet. Avtrycken av tidens gång skulle förmedlas och stämnings- värden tas tillvara. I estetiken låg också en uppskattning av patinans subtila värden. Av den anledningen värderades även ofullkomliga spår högt. Fragmentariskt bevarade, blekta kalkmålningar och medeltida skulpturer återfördes inte till ett fullkomligare skede utan konserverades i sitt befintliga tillstånd. Eller befriades från senare puts eller bemålning för att kunna framträda i ett historiskt trovärdigt skick. För

265 MEDELTIDSKYRKORNAS MODERNISERING

att utjämna skillnaden mellan arkitekternas preferenser och försam- lingarnas, krävdes ibland en smula smakfostran, något som också var ett karakteristiskt inslag i tidens kulturdebatt. Restaureringspraktiken ingick i en växelverkan med det samtida kyrkobyggandet. I Engelbrektskyrkan i Stockholm som invigdes 1914 och ritades av Lars Israel Wahlman finns tydliga referenser till de restaurerade medeltidskyrkorna. Genom 1920-talets restaureringar be- fästes en estetisk och historisk norm ytterligare. Vid restaureringen av Riddarholmskyrkan i Stockholm återställdes kyrkorummets medeltida utseende, på bekostnad av dess barockgestaltning. Till det som ut- plånades hörde också en nygotisk inredning från 1840-talet. När Oscarskyrkan i Stockholm restaurerades 1921–22 av Wahlman sattes en ny praxis som saknade stöd i lagstiftningen. Den nygotiska byggnaden låg allt för nära i tid för att anses ha några antikvariska vär- den. Dess arkitektur ansågs banal och smaklös och blev måltavla för den åsiktsriktning som ibland kallats gotikhat. Genom restaureringen suddades nygotiken ut och ersattes av en elegant 1920-talsklassicism med inslag av vegetativa former i empire, jugend och medeltidsornamentik. Restaureringens huvudnummer var Emanuel Vigelands färg- mättade, mörka glasmålningar som gav rummet ett dämpat ljus och stämningsvärden som närmade sig medeltidsidealen. Efter Oscars- kyrkans restaurering kunde ett nygotiskt kyrkorum anpassas till ett samtida arkitekturideal, en samtida smak. Utplåningen av nygotikens kyrkorum sanktionerades från högsta ort av riksantikvarien Sigurd Curman, som ansåg att kulturminneslagstiftningen gällde de gamla kyrkorna, men att staten inte hade samma skyldighet att beskydda de nya. Efter första världskriget uppstod en ny restaureringsdiskussion i Europa, men den påverkade inte den svenska åsiktsbildningen. I Sve- rige överflyttades arkitekternas intressen till mer profana samhälls- byggnadsuppgifter. Den antikvariska restaureringsideologin fortsatte att göra sig gällande, men samtidigt skedde en radikalisering av arkitektursynen som på sikt fick konsekvenser även på kyrkorestaureringarnas område. Konsthistorikern Gregor Paulsson var en av modernismens mest framträdande ideologer i Sverige. Han utgav 1916 skriften Den nya arkitekturen som var en tidig programskrift för den framväxande modernismen. Den blev betydelsefull i förhållande till restaureringsdiskursen genom sin närmast utopiska tolkning av medeltiden. Genom Paulsson befästes den redan tidigare så höga värderingen av medeltiden och, som dess negativa motbild, nedvärderingen av 1800-talets stilarkitektur och jugend. Influenserna kom framför allt från Tysk- land, där unga arkitekter vid denna tid närde ett medeltidsideal. Pauls- sons medeltidsbild kan i enlighet med idéhistorikern Staffan Käll-

266 MEDELTIDSKYRKORNAS MODERNISERING ströms forskning tolkas som ett svar på den känsla av meningsförlust som uppstått i moderniseringsprocessen (s. 101). Mitt i den på framtiden så inriktade modernistiska rörelsen fanns alltså en drivkraft i den utopiska bilden av medeltiden. Men det var inte utifrån estetiska aspekter som medeltiden framstod som före- bildlig. Istället var det sociala och organisatoriska dimensioner som betonades och en kollektivistisk anda som efterfrågades. Estetiken framstod för Paulsson snarare som ett hinder för den frigörelse från traditionella värden som han ansåg nödvändig, för framväxten av en ny tidsstil som kunde motsvara det moderna samhällets anda. Han utmönstrade därför begreppet ”skönhet” och gjorde ”kvalitet” till det nya honnörsordet. För Paulsson omfattade detta begrepp form, material och utförande, men även originalitet. En kopia kunde därmed inte uppfylla kvalitetskriteriet. Modernismen, som i Sverige kallades funktionalismen, var en internationell rörelse. Både internationellt och nationellt lanserades den programmatiskt som historiens slutmål. I stridsskriften acceptera (1931) framställdes utvecklingen som en obönhörlig naturkraft. Den nya arkitekturen ansågs söka sin form genom en frigörelse från historien och estetiken, på samma sätt som vetenskapen en gång frigjort sig från religionen. Skriften lanserade den moderna arkitekturen på ett propagandamässigt sett mycket effektivt sätt, som ett starkt moraliskt imperativ. Arkitekturen måste ställa sig i den nya tidens tjänst. Det gällde att skapa en modern livsmiljö för den moderna människan. Att förverkliga detta mål var en plikt. Det nya samhället skulle byggas för den nya människan och det skulle ske med krav på allra högsta kvalitet. Med acceptera radikaliserades alltså arkitektursynen ytterligare. Författarna tog där spjärn mot historien och den äldre arkitekturen, särskilt stilarkitekturen, och fördjupade därigenom föraktet för nystilarna, i enlighet med sina nationalromantiska föregångare. Det som var radikalt nytt var att traditionen nu helt avfärdades. Platsen och historien hade spelat ut sin roll. Tiden och den nya andan var det väsentliga. De modernistiska teoretikerna drev tesen att arkitekturen måste vara ett äkta uttryck för sin tid. Äkthet definierades av att det fanns ett naturligt sammanhang mellan innehåll och form. Detta förhållande ansågs ha varit rådande under medeltid och renässans, men gått förlo- rat under 1800-talet, när en osund och falsk arkitektur tillkom, genom att formen då sågs oberoende av byggnadens ändamål. Med udden riktad mot de föregående decenniernas tillbakablickande arkitektur, po- ängterade modernisterna nu vikten av att skilja mellan gammalt och nytt. Byggnadstraditionen hade enligt deras uppfattning helt spelat ut sin roll som formförråd. Modernismen var både en ideologi och en metod. Genom att hävda

267 MEDELTIDSKYRKORNAS MODERNISERING

ett objektivt synsätt kunde estetiken ”förvetenskapligas”. Moderni- teten låg bland annat i att varje ny uppgift skulle prövas förutsätt- ningslöst, utan hänsyn till traditionen. Den skulle sedan gestaltas på ett sakligt, objektivt sätt. Men när arkitekterna hänvisade till den nya arkitekturen som en konsekvens av funktion och konstruktion, dolde de att det samtidigt rörde sig om en estetisk nyorientering. När de definierade den nya arkitekturens beståndsdelar skedde det i ordalag som gav intryck av naturgiven, frigörande process:

Tiden söker förenkling, renodling, lugna linjer, vackra, släta ytor. Vi använder medvetet, men på ett friare sätt än förr, motsättningen mellan ljus och skugga, mellan öppet och slutet, mellan plana och buktiga ytor, mellan raka och krökta linjer, mellan hårda material och mjuka stoff, mellan färger.950

I den funktionalistiska retoriken fanns också dogmatiska komponen- ter och inslag av determinism av närmast metafysiskt slag. Att följa den moderna vägen var inget fritt val, det var en naturlig utveckling, men också en ödesfråga. Med tanke på den dominans som modernismen fick som arkitektur och ideologi, är det inte förvånande att dess principiella resonemang även kom att påverka kulturminnesvården och restaureringsverk- samheten. Det synsätt som de nationalromantiska arkitekterna före- språkat var att nya tillägg till historiska miljöer skulle anpassas. De fick gärna gestaltas i samtida formspråk, men skulle utformas diskret och inte skrika ut sin tillkomsttid. Funktionalisterna hävdade istället en mer offensiv attityd. Enligt dem behövde det nya inte anpassas, utan kunde helt oförmedlat ställas vid sidan om det gamla. I själva verket låg det i ”utvecklingens natur” att det nya måste ”skära mot” det gamla. När författarna av acceptera diskuterade historiska miljöer gällde det stadsmiljön. Men deras syn på bevarande kom att bli gällande även inom andra områden. Det präglades av en slags socialdarwinism, där förändring sågs som en naturlig process. Att motsätta sig förändring framställdes som att bekämpa en oövervinnelig makt: tiden och dess vilja. Stadsmiljön sågs som en organism i ständig utveckling från födelse till död. Att undanta vissa delar från förstörelse var ”onaturligt” och kunde endast ske undantagsvis. Synsättet bäddade för att ett eliturval måste göras. Endast verk av allra högsta kvalitet kunde tillåtas ”överleva”. Bevarande måste alltid ses som ett irrationellt tilltag som stred mot naturen. Författarna hävdade även att den nya byggnadskonsten förtjäna- de en ny, fri konst, som inte var underordnad arkitekturen. Detta krav innebar ett avståndstagande från det dekorativa monumentalmå- leri som inte minst inom kyrkoinredning varit framgångsrikt under 1800-talet och 1900-talets första decennier. Idealet framställdes som en tavla inom ram på en vit vägg.

268 MEDELTIDSKYRKORNAS MODERNISERING

I takt med att modernismen vann insteg, framträdde också en allt mer intolerant syn på den redan tidigare så avskydda stilarkitekturen. Det saknades inte initiativ till att nyansera resonemangen. Ett exempel på detta är Axel Lindegrens försök att i debatten om Uppsala domkyrkas framtid framhålla arkitekten Helgo Zettervalls konstnärliga kvaliteter, trots att Lindegren själv hade en helt annan inställning till restaurering än Zettervall. När domkyrkans restaurering diskuterades under 1930- och 1940-talen syftade många förslag framför allt till en utplåning av Zettervalls restaurering och av Agi Lindegrens dekora- tionsmålningar. Argumenten var estetiska, men också präglade av modernisternas tolkning av begreppet äkthet. Även Sigurd Curmans och Ragnar Hjorths invändningar å Riksantikvarieämbetets och Bygg- nadsstyrelsens vägnar 1931 får ses som ett försök till en mer tolerant hållning. De förespråkade då att domkyrkan skulle ses som en representant för sin restaureringstid. Trots detta fortsatte utplåningen av nygotiken med oförminskad kraft. Ett av de tydligaste exemplen på att det rådde konsensus omkring uppfattningen att nystilsarkitekturen var värdelös och måste utraderas var domkyrkan i Luleå. Omgestaltningen av den nygotiska interiören som ritats av Adolf Emil Melander, var så okontroversiell att riksantikvarien inte ens fick ärendet på remiss. Arkitekt för restaureringen 1938 var Knut Nordenskjöld. Denne genomförde en estetisk modernisering av samma genomgripande slag som tidigare Wahlmans av Oscarskyrkan. Nordenskjöld inspirerades också av den äldre svenska arkitekturen. Men om det för Wahlman var medeltidens subtila stämning som utgjorde en förebild, var det för Nordenskjöld istället den efterreformatoriska, protestantiska sockenkyrkan som utgjorde inspirations- källan. Influenserna till Nordenskjölds många restaureringar, men även för hans nya kyrkobyggnader, kom också från Ivar Tengboms Högalidskyrkan i Stockholm från 1923. Riksantikvariens ställningstagande vid Erik Fants restaurering av Johannes kyrka i Stockholm 1945 kan däremot ses som ett trendbrott i hantering av nygotiken. Samtidigt visar exemplet att den modernistiska idén att enbart det bästa var bevarandevärt, vunnit insteg i kulturarvsdiskursen. Curman stödde bevarandet av Johannes med motiveringen att Carl Möllers kyrkoarkitektur representerade den tidens mest fullödiga konstnärliga kvalitet och att den utgjorde ett karakteristiskt prov på den arkitektur som föregick, och var en för- utsättning för, den ”nationella stilens genombrott i Sverige”. Utan att nämna nygotiken vid namn, hävdade han att en byggnad som håller så hög standard ur konstnärligt avseende, ”icke kan godtyckligt omdanas blott för att den ej svara mot dagens mode”.951 Med början på 1930-talet skedde en omsvängning – från natio-

269 MEDELTIDSKYRKORNAS MODERNISERING

nalromantikernas uppfattning att tillägg från olika perioder skall respekteras – till en renässans för det av stilenligheternas förspråkare så ofta använda begreppet ”ursprunglig”. Det framfördes veterligen först av arkitekten Erik Lundberg 1935, när han vid restaureringen av Jakobs kyrka argumenterade för Ove Leijonhufvuds restaureringsför- slag och stödde det vällovliga i att ”framhäva kyrkorummets ursprungliga skönhet”.952 Lundberg använde det också 1941 när han gick emot riksantikvarien Curmans uppfattning i fråga om Uppsala domkyrka och menade att den på grund av sin särställning inom den svenska arkitekturhistorien borde återställas till sin ursprungliga, gotiska form. Lundberg anförde då att domkyrkan före Zettervalls restaurering varit organiskt framvuxen och ett uttryck för sekler av svensk historia. Med restaureringen försvann så allt som vuxit fram under tidigare århundraden och när 1800-talets ytskikt nu tjänat ut, vore det befogat att åter låta den äldsta byggnadsstommen framträda. Till skillnad från Curman ville Lundberg med andra ord inte se 1800-talets restaureringar som en del av den organiskt framvuxna byggnadens historia. Den sågs istället som ett brott med historien, som något som för- vanskat byggnadsverket. Lundbergs syn på byggnaden som en naturvuxen organism som förvanskats av senare förändringar, understöddes på 1940-talet av två andra teoretiker. Konsthistorikern Johnny Roosvals skrift Sockenkyr- ka eller Salomos tempel (1943) utgjorde ett av de mest betydelsefulla bidragen till restaureringsteorin. Han beskrev medeltidskyrkan i ideal bemärkelse som Guds hus komponerad enligt en crescendoidé, byggd för evigheten och smyckad med de dyrbaraste material. Hans suggestiva sätt att levandegöra det medeltida kyrkorummet lyfte medeltids- idealet till nya höjder, samtidigt som det verkade för missaktningen av senare tiders tillägg. I relation till Lundberg, gick Roosval ett steg längre. Med Roosval skapades det förhållningssätt som gjorde det möjligt att se allt som tillkommit efter medeltiden och reformationen som något som förvanskat det urprungliga, medeltida kyrkorummet. På ett närmast handboksmässigt sätt pekade han ut på vilka punkter kyrkorummen skulle kunna rensas från protestantiska tillägg som förhindrade den medeltida arkitekturen att komma till sin rätt. Där nationalromantikerna framhållit den slutna bänkinredningen som ett karakteristiskt drag som förlänat kyrkorummet ett lugn och en värdig- het, liknade Roosval den vid tomma ärtbaljor, som gav ett livlöst och beklämmande intryck. Även predikstolar ansåg han ge intryck av tomhet. Slutligen förtecknade han en rad punkter, som han menade hade förvanskat kyrkorummen sedan medeltiden. Hans kritik kom i restaureringssammanhang att få betydande konsekvenser. Roosvals kritik understöddes också av teologen och liturgen Gunnar Rosendal som 1945 utgav skriften Kapellbygge och kyrkorestauration.

270 MEDELTIDSKYRKORNAS MODERNISERING

Rosendal var den mest framträdande representanten i Sverige för den internationella rörelse som kallats den liturgiska rörelsen. Den känne- tecknades av att söka förnyelse genom historiska studier av de äldsta kristna traditionerna, av det som ibland kallades fornkyrkan. Rörelsen ställde mässan i centrum och med den fick den höga värderingen av medeltiden en ny, högtidligare innebörd. Rosendals skrift etablerade nya estetiska och liturgiska tendenser. Han framställde bland annat för första gången i ett svenskt sammanhang de resonemang omkring altarets placering som senare kom att bli en viktig förändringsfaktor för gudstjänstrummen. Altaret skulle vara fritt stående, så att prästen kan fira mässan vänd mot församlingen, versus populum. Han instäm- de i Roosvalls uppfattning om att hela den efterreformatoriska tiden varit till förfång för kyrkorummet. För Rosendal var den romanska arkitekturen den som på ett kongenialt sätt svarade mot kyrkans väsen. Den första olycka som drabbat medeltidsrummen var att de försågs med valv, istället för platta trätak. Därefter hade olyckorna kommit slag i slag: bänkinredningar, predikstolar och altaruppsatser borde nu förpassas ut ur kyrkorummet. En viktig uppgift för framtida kyrkorestaureringar var därför enligt Rosendal att rensa kyrkorummen och återge dem deras rymd. Ett fåtal kyrkorestaureringar av 1800-talskyrkor som genomfördes på 1950-talet refererade till intresset för fornkyrkan genom att hämta inspiration från den tidigkristna basilikan. Kastlösa kyrka på Öland som restaurerades 1953–54 blev mest omdiskuterad. Annars gick kyrkorestaureringarna allt mer i modernismens tecken. Samhällsklima- tet blev allt mer framtidsinriktat. Begreppet modernisering användes allt oftare som modeord. Inom restaureringsteorin förflyttades nu fokus, från kyrkobyggnadernas tradition och historia till deras funktion och estetik. Flera författare, bland dem prästen Artur Adell, un- derströk de tankegångar om hur kyrkorummet skulle disponeras som Rosendal lyft fram: mässfirandets centrala uppgift i gudstjänsten liksom dopets betydelse, predikstolarnas alltför monumentala utformning, bänkinredningarnas otymplighet, behovet av mindre orglar och av att bereda kören plats i koret. Liturgihistorikern Bengt Stolt under- strök kraven på att kyrkorummets funktionalitet måste prioriteras framför andra aspekter. På 1950-talet hördes också de första rösterna, som manade till en större försiktighet vid restaureringar. Till dem hörde konsthistorikerna Göran Lindahl och Bertil Waldén. I deras resonemang märks också de första tendenserna till en vilja att rehabilitera 1800-talsarkitekturen. Redan 1937 hade Erik Lundberg förespråkat en mer tolerant syn och menat att tiden var mogen för en omprövning av eftervärldens hårda dom. Det skedde då utifrån ett resonemang omkring urvalspro- cessen, om hur man med utgångspunkt i estetiska kriterier skulle kun-

271 MEDELTIDSKYRKORNAS MODERNISERING

na göra ett kvalitetsurval för att bevara det bästa av 1800-talets konst. Lindahl och Waldén pekade istället på att det fanns andra kvalitets- kriterier än de estetiska. Lindahl talade om objektens historiska betydelser och värden. Waldén lyfte fram begreppet karaktär i ett försök att plädera för större respekt för de närmast föregående generationer- nas bidrag till kyrkorummen. Men under den närmast följande tiden var det den estetiska inriktningen, paradoxalt nog företrädd av framför andra Erik Lundberg, som hade tolkningsföreträde. Lundberg uttryckte det nu så att det viktiga var vackra ting, från olika åldrar, som samsades sida vid sida och där- med synliggjorde en utvecklingshistoria. Under det sena 1950-talet gjordes många kyrkorestaureringar som genomgripande omgestaltade landets mest kända kyrkorum. En av tidens mest uppmärksammande restaureringar var Lundbergs restaurering av Västerås domkyrka 1958–1961, som också betecknats som hans mästerverk. I Lund restaurerades domkyrkan av Eiler Graebe 1954– 1963 och i Växjö av Kurt von Schmalensee 1957–1960. Restaureringarna från denna tid har varierande uttryck, men bygger samtidigt på ett antal grundprinciper som varierats utifrån objektens förutsättningar. Den viktigaste är den höga värderingen av medeltiden och den därav följande önskan om att återföra byggnaden till ett ursprungligt stadium av historien. Det gäller i första hand ett rent materiellt återställande, där murverken behandlas så att byggnadernas materialitet och former framträder. Men det gäller också ett fram- hävande av de historiska rummens rymd. Detta drag kan tillskrivas arkitekternas modernistiska rumsuppfattning. Genom studier av ljusinfall, skuggbildning och belysningsförhållanden söker sig arkitekterna fram till nya rumskonstellationer och stämningsvärden, där val av fönsterglas och armaturer blir viktiga element. Genom inredningens material uttrycks tidens uppfattning om äkt- het, autenticitet. Det är nationalromantikernas estetiska idé som åter- kommer, men nu med delvis nya förtecken. Materialen skall framstå som naturliga och genuina. De lösa stolar som ersätter bänkinredning- arna är trärena och klädda med naturmaterial som halm eller skinn. Den modernistiska estetiken åstadkommer tämligen avskalade kyrkorum. De präglas av överskådlighet, de är enkla, rena och enhetliga. Den modernistiska inredningen framstår ofta i kontrast till det historiska rummet. Det är mot bakgrund av dessa, mycket genomgripande restaureringar, som man får se den debatt som sedan följde under det tidiga 1960-talet och som innebar att åsikter rörande estiska, kulturhistoriska och kyrkliga aspekter bröts mot varandra. Debatten om Uppsala domkyrka tog då fart igen och med ett par debattinlägg av arkitekturhistorikern Anders Åman fick den en ny inriktning. I en artikel från

272 MEDELTIDSKYRKORNAS MODERNISERING

1962 introducerade han ett nytt sätt att se på de dekorationsmålade 1800-talsinteriörerna. Där Göran Lindahl framhållit deras historiska betydelse och Bertil Waldén deras karaktär, underströk Anders Åman nu, att det också fanns anledning att uppskatta dem för deras estetiska kvaliteter. Han pekade på att avlägsnandet av målningarna vid dom- kyrkorestaureringarna gjorts med hänvisning till tekniska skäl, men att det i själva verket handlade om estetiska korrigeringar. Åman efterlyste en ny debatt om restaureringsprinciper. Samma år gick journalisten Eva von Zweigbergk till angrepp mot de samtida restaureringarna, i synnerhet Erik Lundbergs, i en artikel med rubriken ”Att förgripa sig på kyrkor”. Hon framhöll att alla kyrkor hade kulturhistoriska värden och att en kyrka borde få vara ett ”levande museum”. Hon drev tesen att Lundberg valt samma metod som en gång Zettervall, ett radikalt omgestaltande, och att det efter hans framfart inte längre gick att känna igen ”det folkligt naiva, det under hundratals år framälskade kyrkorummet”.953 Det kulturhistoriska perspektivet framhölls också av Sven E. No- reen som var landsantikvarie i Kristianstads län. Han menade att det redan var svårt att hitta en orestaurerad kyrka som uppvisade historisk kontinuitet och var ett autentiskt dokument över sin religiösa, sociala och kulturhistoriska utveckling. Noreen efterlyste därför en restriktivare hållning och menade att varje restaurering måste vara ”principlös” i den bemärkelsen att vid varje nytt tillfälle måste alla principer omprövas och kompromisslösningar sökas. Arkitekten Björn Linn trädde däremot i försvar för arkitektens rätt att göra en kvalitetsvärdering och rensning. Mot Eva von Zweigbergks ”levande museum” uppställde han bilden av ett kyrkorum som under århundraden belamrats med inventarier, av smakskäl såväl som praktiska skäl. Han ansåg att målet var ett levande gudstjänstrum och att det var själva rummet, inte inredningen som skulle inge stämning av andakt. Därför måste restaureringens målsättning framför allt vara ”en upprensning med återställande av en mer ursprunglig karaktär”.954 Erik Lundberg deltog inte i debatten. Men av en samtida text som han skrev framgår att det inte heller för honom var det historiskt framvuxna rummets autenticitet som prioriterades. Det väsentliga var istället det ursprungliga kyrkorummet som kunde destilleras fram genom utrensning av senare tiders tillägg, men också rekonstrueras genom nya tillsatser (s. 147). Prästen Axel Rappe angrep frågan från ett annat perspektiv och menade att det väsentliga var kyrkans bruk som gudstjänstlokal. Han ifrågasatte därför om de gamla ”museala” kyrkorna verkligen passade kyrkans ändamål. Rappes prästmötesavhandling Domus Ecclesiae (1962) presenterade den samtida, moderna arkitekturen utifrån ideologiska förutsättning och framhöll särskilt den relation som i Europa

273 MEDELTIDSKYRKORNAS MODERNISERING

etablerats mellan liturgi och arkitektur. De synpunkter Rappe fram- förde var redan kända och etablerade för svenska teologer och arkitekter. Men han undersökte samtidsarkitekturen med en visionär blick och såg den som början på någonting nytt. Därför fick den senare stor betydelse för kyrkobyggandet. Rappes avhandling innehöll även idéer som kunde omsättas vid restaureringar. Det var hans uppfattning att den moderna tidens kyrkosyn krävde ett annat kyrkorum än det medeltida. Det medeltida koret såg han som en kvarleva från en mer ”dogmatisk och känslomässig tro”. Den moderna arkitekturens uppfattning om ett enhetligt rum an- såg han svara bättre mot samtidens församlingsbegrepp. Det restaure- ringsexempel han lyfte fram var katedralen i Münster i Westfalen, som omgestaltats i enlighet med den liturgiska rörelsens reformprogram. Högaltaret hade 1956 placerats i korsmitten, närmare församlingen. Rappe framhöll att altaret på så sätt blivit ett centrum kring vilket för- samlingen kunde samlas, circumstantes, och prästen kunde fira mäs�- san ad populum versus. Som vi har sett var detta idéer som redan til�- lämpats också i Sverige (s. 151). Vid 1960-talets början diskuterades restaureringsfrågan också internationellt. En konferens i Venedig 1964 resulterade i det så kallade Venedigdokumentet. Såväl i Sverige som internationellt hade under efterkrigstiden funnits en tendens till att de konstnärliga och därmed de estetiska aspekterna fått allt större utrymme. Mot den bakgrunden kan dokumentets formuleringar förstås som ett försök att skapa balans mellan de historiska och de estetiska värdena. På nytt betonades nu att alla tillskott av värde måste respekteras, oberoende av deras ålder. Men skrivningen uppvisar också ett medvetande om att det i slutändan inte går att uppställa några objektiva kriterier för restaurering. Till sist måste ändå göras en bedömning av vad som är värdefullt. Venedigdokumentets essens hämtades från den restaureringsideologi som utformades efterkrigstidens Italien. Riktningen benämns ”restauro critico”, i Sverige ”kritisk restaurering”. Bland de italienska teoretiker som påverkade ideologin anses Cesare Brandi ha varit den mest inflytelserika. I svenska sammanhang är det framför allt Erik Lundberg som anses ha utövat den kritiska restaureringsmetoden. Det är också i förhållande till Brandis teori som Lundbergs restaureringsideologi blir lite tydligare. Lundbergs ställning inom den svenska restaureringsteorin är obe- stridlig, men svårgripbar eftersom han inte skrev särskilt mycket i frå- gan. Hans inflytande kommer sig av hans praktik som utövande restaureringsarkitekt, men även som lärare för blivande arkitekter. Hans gärning har framför allt setts i ett nationellt perspektiv och alltför litet är känt om i vilket förhållande han stod till den europeiska diskursen. Det är dock tydligt att det finns många beröringspunkter mellan

274 MEDELTIDSKYRKORNAS MODERNISERING

Brandis teori och Lundbergs teori och praktik. Brandis tes, att det man restaurerar är enbart materialet, har sin motsvarighet i Lundbergs sätt att betrakta materialiteten som den viktigaste aspekten. Detta måste då ses i relation till 1800-talets idealistiska idéer att det var stilenlig- heten som skulle återställas. Erkännandet av objektet som konstverk var fundamentalt för Brandi såväl som Lundberg, liksom att de lade stor vikt vid sin, det vill säga samtidens tolkning. Att en restaurering syftade till att återställa konstverkets enhet, var en grundprincip för dem båda. När Lundberg ibland uttryckte önskemålet om att återgå till ett ”ursprungligt” skede så menade han inte en återgång i tid, som de nationalromantiska arkitekterna ibland föreställde sig. För honom handlade det istället om att återställa konstverket, att gå tillbaka till en konstnärlig konception eller en arkitektonisk struktur som han uppfattade som väsentlig. Hos Brandi hade Lundberg också stöd för sin prioritering av estetiska värden framför historiska. Detta ledde i hans restaureringar till utrensning av sådant som han uppfattade som estetiskt undermåligt. Men det resulterade också i en omsorgsfull utformning av den ”nya enheten”, av det nya samtida kyrkorummet som vävdes samman med stor inlevelse i material, form och ljus. Under den senare delen av 1960-talet tilltog kritiken mot de modernistiska kyrkorestaureringarna. Även nu spelade debatten omkring Uppsala domkyrka en avgörande roll. I ett angrepp på Åke Pornes res- taureringsförslag till domkyrkans restaurering 1967, utmålade Göran Lindahl den samtida restaureringsarkitekten som ”en expert på konsten att mästra det förflutna genom att korrigera det eller ibland genom att övertrumfa det”.955 Han krävde också ett större ansvarstagande från Byggnadsstyrelsen. Från arkitekthåll kom motargument. Ett exempel är Bertil Frank- lins uppfattning att när det gällde tidigare restaurerade kyrkor, kunde arkitekten ha ganska fria händer. Enligt hans uppfattning fanns många misslyckade restaureringar, särskilt från 1930-talet. Han kunde inte tycka att det var en dålig ambition om en samtida arkitekt nu ingrep och skapade något nytt och bättre, utifrån dagens formuppfattning. Vid denna tid skärptes således motsättningarna mellan dem som framhöll de estetiska aspekterna och dem som representerade de kulturhistoriska. Det brukar också sägas, att det fanns en oenighet mellan myndigheterna, mellan Byggnadsstyrelsens arkitekter och Riksantikvarieämbetets antikvarier. Den historieskrivningen får inget stöd i min undersökning. Tvärtom visar denna studie att det fanns en normativ samsyn och att både arkitekter och antikvarier omfattade den värdeskala som framhöll ursprungligt och medeltida som bra och 1800-tal som dåligt. Även mycket genomgripande förändringar genomfördes med riksantikvariens godkännande. Värderingarna gjor-

275 MEDELTIDSKYRKORNAS MODERNISERING

des framför allt utifrån modernistiska estetiska preferenser. Riks- antikvarien Bengt Thordeman var personligen engagerad i restaureringen av Lau kyrka på Gotland, som genomfördes 1958–1960 och blev en av de mest radikalt omgestaltande restaureringarna överhuvudta- get. Den genomfördes med statsbidrag och med myndigheternas stöd, men åtminstone delvis mot församlingens vilja. År 1967 samlades hela myndighetsansvaret för kyrkoärendena hos Riksantikvarieämbetet, när K-byrån överfördes från Byggnadsstyrel- sen. Det skedde dock inte, som man hade kunnat föreställa sig, som en följd av den kritik som riktats mot handläggningen. Istället var det en följd av en omorganisation av myndigheten. I en förstärkt myndighetsroll kunde Riksantikvarieämbetet inta en mer restriktiv hållning till förändringar och på ett mer medvetet sätt hävda de antikvariska värdena. De närmaste åren gick i självprövning- ens tecken. Antikvarien Per-Olov Westlund redovisade Riksantikva- rieämbetets inställning till kyrkorna genom att betona att de måste ses som både gudstjänstrum och kulturhistoriska minnesmärken. Överantikvarien vid Riksantikvarieämbetet Sverker Janson publicerade 1974 skriften Kulturvård och samhällsbildning som måste betecknas som både rannsakande och framåtsyftande. Janson pekade på det motsägelsefulla i att antikvarierna sagt sig respektera kyrkobyggnadernas hela historia, men inte motsatt sig vare sig restaureringen av Växjö domkyrka eller utplåningen av nygotiken. Han menade att inte enbart arkitekterna, utan även antikvarierna främst sett till konstens och arkitekturens formmässiga förändringar, inte dess idémässiga förutsättningar. Han kritiserade också tendensen att vilja återföra kyrkorna till tidigare, ursprungligare stadier, som han menade handlade om en återgång till ett ideal föreställning om medeltiden och om stilhistoriska föreställningar. Enligt Janson dolde detta tal om ursprunglighet det faktum, att ett bevarande alltid även innefattade ett mått av förnyelse. Janson ville också komma till rätta med vad han uppfattade som ett oskick, de restaureringar som syftade till att korrigera tidigare restaureringar utifrån en förändrad smakuppfattning. Han uppfattade denna företeelse som driven av arkitekterna, som värderade objekten utifrån sina ”ensidiga” sakkunskaper. Enligt Janson hade församling- arnas önskemål inte beaktats i tillräckligt hög utsträckning. I framtiden måste i stället kraven på att kyrkobyggnaderna kan uppfylla sin funktion ha företräde framför arkitekternas estetiska preferenser. Kulturminnesvården gick nu in i ett nytt skede och blev en allt mer integrerad del av samhällsplaneringen. Frågan om Uppsala domkyrkas restaurering avgjordes i riksdagen 1970, då det beslutades om ett bevarande av de tidigare så avskydda 1800-talstilläggen. Regeringens beslut 1974 att inte riva riksdagshuset betecknar en ideologisk omo- rientering mot en mer tolerant arkitektursyn och en ny byggnadsvård.

276 MEDELTIDSKYRKORNAS MODERNISERING

Även för samtiden framstod det som om kulturvården nu stod inför en period av viktiga reformer. I 1974 års proposition uppställdes som ett viktigt mål för kulturpolitiken av att tillvarata och levandegöra äldre tiders kultur. Tendensen till en mer konserverande syn på kulturmin- nesvård var internationell och år 1975 utropades till europiskt bygg- nadsvårdsår. 1920 års lagstiftning förblev gällande ända fram till 1989, när den nya Kulturminneslagen trädde i bruk. Den nya lagstiftningen visar tydligt på en förändrad ideologisk hållning. Genom användningen av begreppet kulturhistoriskt värde betonas en bredare uppfattning om vilka värden som är väsentliga i kulturarvsdiskursen, jämfört med den betoning på estetiska och arkitektoniska värden som blev praxis under efterkrigstiden.

Mot den ideologiska bakgrund som tecknats ovan skall nu ställas frågan, vilka värden aktörerna tillskrev kyrkobyggnaderna och deras inventarier i samband med den praktiska restaureringsprocessen? Den äldsta stilen, den romanska, var som vi sett den mest värdefulla och lyftes fram i kyrkorestaureringsdiskursen av exempelvis teologen och liturgen Gunnar Rosendal samt vid restaureringen av Lunds domkyrka av arkitekten Eiler Graebe. Vid ett par tillfällen gjordes också för- sök att göra byggnadsbeståndet i Övre Norrland äldre än det egentligen är, genom att anknyta till det romanska. I Piteå landsförsamling fick kyrkobyggnaden och klocktornet på 1890-talet nyromanska putsfasa- der, efter ritningar av ingenjören Bengt Lundgren. Det är okänt i vilket idémässigt sammanhang den restaureringen hörde hemma. Eftersom den gjordes innan det överhuvudtaget fanns någon vetenskaplig datering av kyrkan, är det emellertid möjligt att Lundgren verkligen trodde att den ursprungligen varit romansk. Detta var sannolikt motivet till att den ikläddes en nyromansk stilhistorisk dräkt. När arkitekten Ludvig Peterson kom till Umeå landsförsamling efter branden 1893, tolkade han byggnaden efter mellansvenska förhållan- den och ansåg att den ursprungligen hade varit romansk och byggts på 1200-talet. Sannolikt låg den tolkningen till grund för att han därefter ritade ett trätak med romansk karaktär för interiören. De medeltida kyrkorna i Övre Norrland är dock samtliga senmedeltida och kan karakteriseras som gotiska genom sina brant resta tak. De exteriöra förändringar som gjordes vid restaureringarna karakteriseras alla av restauratörernas vilja att återgå till ett medeltida ursprung. När Nederluleå kyrka förlorade det utseende den haft sedan 1700-talet framstod det som ett återställande av dess ursprungliga gestalt. Mu- rarna lämnades oputsade därför att det uppfattades som att detta varit

277 MEDELTIDSKYRKORNAS MODERNISERING

byggherrarnas ursprungliga intention. I Piteå och Umeå landsförsam- lingar knackades den äldre putsen bort och byggnaderna påfördes istäl- let en tunn puts som följer murarnas ojämnheter och därmed betonar dess ålder och materialitet. Klocktornet i Piteå landsförsamling lämna- des däremot oputsat. Kyrkornas tegelornerade gavelrösten värderades högt, som vittnes- börd om deras medeltida ursprung. I Nederkalix hade en 1700-talsfa- sad med rödfärgad puts och klassicerande omfattningar och detaljer rekonstruerats på 1920-talet. 1955 togs tegelblinderingarna fram och avfärgades i vitt, samtidigt som den rödfärgade putsbehandlingen be- hölls. I Umeå murades den östra gaveln om och fick då blinderingar som inte stämmer överens med de medeltida. I Nederluleå togs tegelorneringarna fram och ägnades stor omsorg. Där de var skadade gjordes en retuschering med puts, men förmodligen ingen komplettering. I Piteå landsförsamlingen korrigerades däremot tegelorneringarna för att passa helhetsgestaltningen av exteriören. De delar som tidigare framstått i relief höggs ned och blev till försänkningar i muren. Medeltida detaljer som återfanns vid murverksundersökningar läm- nades synliga när byggnaderna putsades om. Rester av spetsbågiga portaler och fönster hittades vid de byggnadsarkeologiska undersökningar- na och rekonstruerades i Nederluleå, eller markerades som ristningar i putsen som i Umeå och Piteå. Det tydligaste exemplet är Thomés restaurering i Piteå landsförsamling, där den medeltida ingångsportalen synliggjordes både i exteriör och interiör. Där markerades även det medeltida vapenhusets planform i marken och ett spetsbågigt fönster i västfasaden. Även interiört prioriterades framtagningen av kyrkornas ursprungliga, medeltida gestalt och där spelade stjärnvalven en huvudroll. I de kyrkor som hade tegelvalv hade de bärande delarna ofta i senare tid blivit överputsade. När putsen knackades ned återfanns väggpelarnas kanne- lyrer och kapitälens utformning med karakteristiska gropar. I Nederluleå påträffades i koret medeltida kalkmålningar som kunde konserveras. Detta framstår som en höjdpunkt för restauratörerna. I övriga kyrkor kom förhoppningarna om att återfinna målningar inte att infrias. I Nederkalix, Piteå landsförsamling, Umeå och Nordmaling återfanns brottstycken av målningar, men de bedömdes som alltför fragmentariska för att kunna få framträda. I Umeå lämnades dock förhål- landevis små fragment synliga på korväggen. Vid restaureringarna lades stor vikt vid att inventarier som lämnat kyrkorummen skulle återbördas och här låg också mycket av antikva- riernas fokus i restaureringsprocessen. Åtskilliga inventarier hade hamnat i offentliga samlingar, andra återfanns i förvaringsbodar eller på vindar. Ett exempel är gravhällarna från Piteå landsförsamlings kyrka, som tycks ha kastats ut vid det tidiga 1800-talets ombyggnad. De börja-

278 MEDELTIDSKYRKORNAS MODERNISERING de vid 1900-talets början återfinnas ute i byarna runt Infjärden. Ett par av dem återfördes till kyrkan och murades in i väggarna. Återförande av inventarier skedde under hela undersökningsperioden. Till Lövång- er återfördes inventarier på 1980-talet från Skellefteå museum. Till Bygdeå återbördades skulpturer från Nysätra kyrka så sent som 2003. En viktig del av restaureringarna var också återställandet av de historiska inventarierna. Under den tidigare perioden, som i Bygdeå vid 1920-talets restaurering och Nederluleå och Lövånger 1936, ändrades bänkinredningarna så att de fick rakt avslutade gavlar för att återankny- ta till äldre, slutna bänkinredningar. Åtskilliga inventarier, såväl bänkin- redningar och läktarbarriärer, som altarskåp och predikstolar, hade vid tidigare restaureringar målats över och vid de flesta restaureringarna prioriterades att dess färgsättningar skulle återställas. I de fall där detta inte var möjligt gjordes istället nya färgsättningar med utgångspunkt ifrån de gamla inventarierna. I Lövånger marmorerades den ombyggda bänkinredningen i en färgsättning som anslöt till en äldre färgsättning av predikstolen. Hur inventarierna skulle behandlas blev vid några tillfällen föremål för tvister mellan församlingarna och antikvarierna. Vid återförandet av ett krucifix till Umeå landsförsamlings kyrka uppstod exempelvis men- ingsskiljaktigheter: församlingen ville rekonstruera genom att komplettera förlorade delar och måla skulpturen som det kunde tänkas att den hade sett ut. Riksantikvarieämbetet motsatte sig allt för långt gående åt- gärder och tillät endast konservering. Ett annat exempel gällde predikstolen i Lövångers kyrka. Där vill flera fullmäktigeledamöter 1934 måla om 1600-talspredikstolen, istället för att som Riksantikvarieämbetet föredrog, ta fram dess äldre färgsättning. Vid samtliga restaureringar övervägdes också om ett tillägg i samtidens formspråk skulle tillföras kyrkorummet. Detta får delvis tillskrivas restauratörernas evolutionistiska synsätt. I den räcka av historiska stilar som avlöste varandra skulle även samtiden vara representerad. Korfönstren var under hela undersökningsperioden under diskussion. Det ansågs önskvärt att kyrkorna skulle ha korfönster, eftersom det uppfattades som hörande till deras ursprungliga utförande. Men samtidigt fanns ett medvetande om att korfönster var problematiska, eftersom de kunde ge ett besvärande motljus. Det förslag på lösning som blev ett slags standard var att de skulle förses med glasmålningar. Därmed tillgodosågs också intresset av att samtiden skulle representeras. Efter hand ökade dock kraven på glasmålningarnas kvalitet. De glasmålningar som inte ansågs hålla hög konstnärlig kvalitet avlägsnades, som i Umeå landsförsamling. Där flyttades en glasmålning tillkommen vid Fredrik Falkenbergs restaurering 1910 till en mer undanskymd plats och fönst- ret förminskades vid restaureringen på 1950-talet. I Lövånger bevarades dock en glasmålning av Falkenberg som till-

279 MEDELTIDSKYRKORNAS MODERNISERING

kommit ungefär samtidigt. I Bygdeå tillkom en glasmålning av Gunnar Torhamn vid 1929 års restaurering. I Nordmaling togs ett igenmurat korfönster upp 1977 och en glasmålning av Bo Beskow sattes in. I Skellefteå tillkom den enda non-figurativa glasmålningen vid 1964 års restaurering av Rolf Bergh. Den utfördes av konstnären Kerstin Reich-Eriksson och utmärkte sig också genom att den fick en mer framträdande roll i kyrkorummet än någon annanstans. Målningen är cirkelrund och väl synlig där den höjer sig över den medeltida altaruppsatsen. Som redan nämnts var det vid en ideal restaurering önskvärt att återfinna medeltida kalkmålningar som kunde tas fram och konserveras. Bland Övre Norrlands medeltidskyrkor skedde det enbart i Ne- derluleå. Kanske var det därför som det där inte ansågs nödvändigt att rummet kompletterades med samtida bildkonst. Ett tillägg gjordes emellertid, i form av en kormatta sammansatt av främst röda kulö- rer och formgiven av Kerstin Kjellberg-Jacobsson. Arkitekterna Erik Lundberg och Uno Söderberg motiverade mattan med att rummets färgsättning måste kompletteras med särskilt cinnober, en kulör som gått förlorad i medeltidsmålningarna. När de medeltidsmålningar som återfanns inte kunde tillåtas att framträda i kyrkorummet, som i Piteå landsförsamlings kyrka, blev al- ternativet att komplettera med samtidskonst. Pelle Åbergs målningar från 1964 är ytmässigt mycket stora målningar, men samtidigt så diskret placerade under läktartaken att de inte på något sätt konkurrerar visuellt med de historiska inventarierna. När målningarna presenterades i lokalpressen gjordes det med referenser till medeltida kalkmå- leri. Denna referens till medeltiden säger dock mer om restauratörer- nas intentioner, än om konstnärens. I målningarna finns, förutom den lite bleka färgverkan, inte mycket som antyder att de är inspirerade av medeltidsmåleri. De måste istället bedömas som självständigt skapade konstverk, helt i modernismens anda. Motiven är däremot traditionella framställningar av bibliska berättelser. Modernisternas krav på en åtskillnad mellan nytt och gammalt, medförde ett underförstått förbud mot rekonstruktioner som skapade gränsdragningsproblem. I Nederluleå återförde Curman de två portalerna i koret till ett tidigare utförande. Denna åtgärd var förenlig med hans restaureringssyn, eftersom den inte krävde någon rekonstruktion, utan enbart borttagning av senare påförda lager av puts. I Umeå landsförsamling avvisades förslaget om att korfönstret skulle rekonstrueras, eftersom Riksantikvarieämbetet gjorde bedömningen att det var osäkert hur högt fönstret hade varit. I Nederluleå rekonstruerades däremot korfönstret efter ritningar av arkitekten Bengt Romare, eftersom det fanns ett säkrare kunskapsunderlag. Även fönstersmygens

280 MEDELTIDSKYRKORNAS MODERNISERING profileringar, som var borthuggna, rekonstruerades. Som förebild för profileringen togs en befintlig portal mellan vapenhus och kyrkorum. När stjärnvalven i Umeå landsförsamlings kyrka slogs över kyrkorummet, sågs det på olika sätt i olika diskurser. För församlingen, och förmodligen även för Nordenskjöld, handlade det om ett återställan- de, även om begreppet rekonstruktion inte användes. Både Riksanti- kvarieämbetet och Byggnadsstyrelsen gjorde bedömningen att nya stjärnvalv var önskvärda. De ansåg också att det ur byggnadshistorisk synpunkt var viktigt att dokumentera hur de medeltida valven hade sett ut. Men de ville inte kalla de nybyggda valven för rekonstruktioner, utan talade hellre om valvens arkitektoniska betydelse för rummets ka- raktär. I Nordmalings församling ville församlingen 1940 riva kyrkans trävalv från 1700-talet och rekonstruera de medeltida tegelmurade stjärnvalv som gått förlorade. Detta avstyrktes då av de antikvariska myndigheterna, som under hela undersökningsperioden prioriterade autenticitet framför rekonstruktion. Frågan om kyrkorummens belysning handlade också delvis om autenticitet. De arkitekter som försvarade den nationalromantiska estetiken avvisade elektriska installationer. De menade att levande ljus gav fullt tillräcklig belysning och var viktiga för att bevara kyrkorummens medeltida stämningsvärden. De beklagade också de fönsteröppningar som hade tagits upp på 1700-talet, som de ansåg var för stora och gav ett alltför skarpt ljus. Lösningen vid många restaureringar blev därför att mildra ljusinflödet genom glasmålningar och genom att sätta in ton- ade rutor av antikglas. Antikglas användes genomgående och med stor omsorg även av de modernistiska arkitekterna. En skillnad finns däremot i deras för- hållande till elektriciteten. Vid senare restaureringar blev elektrisk belysning standard. Arkitekternas ansträngningar koncentrerades istället till att använda elektricitet på nya, stämningsfulla sätt, genom att rita nya armaturer. I Nederluleå tillverkades exempelvis 1936 dekorativa mässingslampetter med karaktär av svenskt 1600-tal efter ritningar av arkitekten Bertil Höök. Motståndet mot att använda elektrisk belysning i kyrkorna levde kvar länge. När bänkbelysning installerades i Bygdeå kyrka så sent som på 1960-talet talades det om, att det gamla bruket att lysa upp kyrkorummet med levande ljus därigenom kunde bevaras. För Erik Lundberg var det däremot självklart att moderna belysningssystem skulle användas. Lundbergs armaturer från 1960- talets slut saknar också helt historiska referenser. De tillverkades av klippt, förgylld plåt som sammanfogades till abstrakta former, ibland tolkade som blommor. Lundberg såg ljuset som ett skeende, som också skulle samspela med rummet och inredningen och då särskilt dess förgyllda detaljer.

281 MEDELTIDSKYRKORNAS MODERNISERING

Prioriteringen av medeltiden krävde samtidigt sina offer. Men varken antikvarier eller arkitekter tvekade om vad som var värdefullast. För att muralmålningarna i Nederluleå skulle kunna tas fram, måste två läktare från 1779 rivas. I Bygdeå kyrka offrades muralmålningar från 1760-talet vid Nordenskjölds restaurering, för att man skulle kunna undersökas om det fanns underliggande medeltidsmålningar. I Umeå landsförsamlings kyrka utplånades Filip Månssons målningsskrud från 1910-talet på samma sätt. Genomgående märks denna värderingsskala som sätter äldre objekt högre än yngre. Detta är tydlig även vid de byggnadsarkeologiska undersökningarna. I Piteå landsförsamling fanns en förhoppning om att medeltida gravar skulle kunna hittas vid undersökningen under kyrkgolvet. När så inte skedde, samlades skelettdelar ihop och lades samman i en gravkammare. De gravar som tillkommit på 1700-talet ansågs inte intressanta, utan förstördes utan dokumentation. Alstren av olika perioders konst värderades således enligt en fallande skala. Senare konsthistoriska stilar accepterades visserligen av restaureringsarkitekterna, men aldrig på bekostnad av medeltiden. 1600-talet ansågs följaktligen bättre än 1700-talet, men eftersom fler inventarier finns bevarade från 1700-talet kan det i vissa kyrkorum framstå som om detta var ett prioriterat århundrade. Det var det ock- så, men enbart i förhållande till 1800-talet och det tidiga 1900-talet. Dessa två perioder behandlas genomgående på ett ytterst intolerant sätt. Utan diskussion görs i praktiken en estetisk rensning: såväl exteri- ört som interiört avlägsnas ur kyrkorna det mesta som tillkommit på 1800-talet och det tidiga 1900-talet. Utplåningen diskuteras genomgå- ende inte, utan är i källmaterialet underförstådd. Som framgått positionerade sig både de nationalromantiska och de modernistiska arkitekterna i ett motsatsförhållande till de stilenhetliga restaureringarna och stilarkitekturen. I enlighet med en evolutionistisk syn på historien som stilhistoria, betraktades modernismen som det högsta stadiet. Och eftersom modernisterna så att säga stod på det högsta berget, gav det dem också rätt att bedöma och döma tidigare stadier. Det som i deras ögon inte höll måttet, det vill säga var av hög kvalitet, var dömt att gå under, att rensas bort. Nationalromantiker och modernister skiljer sig åt genom skilda ideologiska förhållningssätt. Om man ser till arkitekternas attityd till de äldre inventarierna, fanns det till en början egentligen inte någon motsättning mellan den nationalromantiska och den modernistiska restaureringsmetoden. Båda inriktningarna respekterade vad de an- såg vara de värdefullaste inredningarna och inventarierna. Men i takt med att den modernistiska ideologin vann insteg, skedde en uppvär- dering av de medeltida inslagen och en nedvärdering av senare tillägg.

282 MEDELTIDSKYRKORNAS MODERNISERING

Detta undergrävde den mycket breda syn på det kyrkliga kulturarvet som nationalromantikerna omfattat. För modernisterna sågs bevarande av senare perioders konst i princip som ett undantag som endast kunde beviljas ett mycket exklusivt urval. Detta medförde att det blev legitimt att rensa ut även traditionella slutna bänkinredningar, inslag i kyrkorummet som av nationalromantikerna setts som omistliga delar av det svenska kulturarvet. Så skedde exempelvis i Nederluleå, med hänvisning till bänkarnas brist på kvalitet. Men, den slutna bänkin- redningen i Nederluleå var resultatet av den föregående restaurerings ombyggnad av en tidigare öppen bänkinredning från 1800-talet. Hade den härstammat från äldre perioder hade den sannolikt fått stå kvar. Det finns i det övrenorrländska materialet inga exempel på att bänkin- redningar från 1700-talet rensats bort. Mellan arkitekter och antikvarier märks i princip ingen skillnad i värderingen av byggnaderna och inventarierna. Detta kan exempli- fieras genom de diskussioner som förs omkring golven. Både arkitekter och antikvarier anser att det egentligen vore önskvärt att behålla gamla trägolv eftersom de bidrar till en ålderdomligare atmosfär i kyrkorummen. Men när trägolven ställs mot praktiska önskemål över- vinns tveksamheten. Ingen vill försaka den standardhöjning och höj- ning av arkitektonisk kvalitet som kalkstensgolven innebär, särskilt inte om golvvärme skall installeras.

Bland de åtta fall som genomgåtts i denna undersökning skedde restaureringarna i det stora hela i bästa samförstånd. I ett fall uppstod dock en stormande debatt som pågick under lång tid (s. 205). Hur kan man då se på debatten omkring altarets placering i Piteå landsförsam- lings kyrka i Öjebyn? Om tolkningen utgår från begreppet modernitet, finns flera möj- ligheter. Till att börja med kan själva debatten ses som ett utslag av modernitet. När församlingen 1960 uppsätter som en premiss för restaureringen att altaret inte ska flyttas, sker det i opposition mot den samlade expertis av antikvarier, arkitekter och teologer som tidigare försökt fostra församlingen in i den estetiska kanon, som hävdar att medeltidens arkitektur alltid är överlägsen senare tiders. Men i ett de- mokratiserat församlingsliv är de förtroendevalda beslutsfattare med eget ansvar. Det är frestande att i deras självständiga agerande även se arvet efter byabönstraditionerna och lutherläsarnas obenägenhet att underordna sig auktoriteter. Varför församlingen inte vill flytta altaret är en öppen fråga. En tolkning kan vara att församlingen är konservativ och vill behålla altaret som uttryck för en lokal tradition, en vana att använda kyrkorummet

283 MEDELTIDSKYRKORNAS MODERNISERING

på ett visst sätt. En annan kan vara att församlingen tänker modernt, när den väljer att se frågan ur ett funktions- och brukarperspektiv, istället för att betrakta den som en fråga om stil och estetik. Kanske kan det också vara så att församlingen delar de samtida antikvarier- nas bedömning, så som den kommer till uttryck i Byggnadsstyrelsens, Riksantikvarieämbetets och Norrbottens museums motiveringar. För dessa är altarets placering representativ för sin tillkomsttid och där- med ett bevarandevärt inslag även om det innebär att den medeltida konceptionen inte kommer till sin rätt. Men det kan också tänkas att församlingen inte känner till, eller inte bryr sig om, vare sig den estetiska eller kulturhistoriska dimensionen av kyrkorummet, utan enbart beaktar brukarperspektivet. Det är uppenbart att placeringen vid korsmitten gjorde det möjligt för fler att följa mässan vid altaret, om altaret stod vid korsmitten än om det stått inne i den östra korsarmen. En intressant aspekt av problematiken är att kyrkorådet inköpte två exemplar av Axel Rappes bok Domus Ecclesiae. Tyvärr avslöjar inte källmaterialet om böckernas lästes, av vem/vilka och vad det i så fall fick för effekter. Kanske tyckte församlingen att den liturgiska rörel- sens idéer inte hade någon relevans för deras restaureringsprojekt och att de inte var betjänta av att flytta fram altaret, så att prästen kunde fira mässan versus populum? Eller kanske fick församlingen bekräf- telse på att deras ståndpunkt i själva verket var modern, när de såg de många variationerna på planformer som Rappe anförde, för att visa på att församlingens gemenskap främjades av att man kunde fira mässan circumstantes, samlade kring altaret? Diskussionen om altarets placering avspeglar hur olika åsiktsrikt- ningar bröts mot varandra, men även hur värderingarna förändrades över tid. För arkitekten Sven Brandel 1925, domprosten Sam Perman 1946, antikvarien Hans Beskow och teologstudenten Arne Lindgren 1958 samt biskopen Ivar Hylander 1960, stod medeltidens arkitektur högst i kurs. För Byggnadsstyrelsen, Riksantikvarieämbetet liksom för landsantikvarien Harald Hvarfner hade 1963 även yngre perioders arkitektur vunnit i status. Därför kunde de uppskatta korskyrkans disposition med altare och predikstol centralt belägna. För antikvarierna och arkitekterna var det också uppenbart att detta var en bättre lös- ning ur ett funktionellt perspektiv.

Hur har då de modernistiska restaureringarna värderats och hanterats av eftervärlden? De tre exempel som behandlats utförligare i denna studie, visar på tre helt olika utfall. Genom en brand 1986 utplån- ades den gestalt som Umeå landsförsamlings kyrka fått vid 1952 års restaurering efter program och ritningar av Knut Nordenskjöld och

284 MEDELTIDSKYRKORNAS MODERNISERING

Georg Rudner. Den kom därefter att få en ny helhetsgestaltning som var oberoende av tidigare restaureringar. I Piteå landsförsamlings kyrka i Öjebyn och i Nederluleå försam- lings kyrka i Gammelstad har rummen värderats och hanterats på helt olika sätt. Kanske kan det uttryckas så, att en restaurerings ”fram- gång” kan ses i relation till hur väl den lyckats ställa sig i ett autentiskt förhållande till sitt objekt? I Piteå landsförsamlings kyrka verkar det som att de modernistiska inslagen i kyrkorummet varit så pass främmande att de inte riktigt uppfattats som integrerade i byggnaden, utan fortfarande ses som något som sticker ut. Vid ett par tillfällen har uppställts förslag på att bänkinredningen skall målas om, för att dess karaktär bättre skall passa byggnaden. Beträffande kyrkans och klocktornets exteriörer har några förslag om förändringar däremot inte framförts. Deras utföran- den har kommit att uppfattas som autentiska och därmed ”slutgiltiga”. I Nederluleå landsförsamlings kyrka har de modernistiska tilläggen däremot snarare uppfattats som stödjande för kyrkans medeltida ka- raktär. Trots att de även här till stora delar är dominerande och kon- trasterande, har de genom sin formgivning och ytbehandling fogats in på ett sätt som gjort att de uppfattats som tillhörande helheten. Varken exteriört eller interiört har heller några större förändringar skett. I Piteå landsförsamlings kyrka i Öjebyn gjordes däremot en mycket genomgripande förändring 1998 som slog sönder det väl balanserade kyrkorum som 1964 års restaurering åstadkommit. Då revs den norra läktaren och orgeln flyttades ner till ett podium på golvet. Rivningen innebar också att en av läktartakens målningar förpassades ur kyrkorummet. Förändringen kan ses som en anpassning till bygdens rika musikliv och som ett uttryck för att musiken alltmer integreras i guds- tjänstlivet. Men den medförde att rummet kantrade visuellt och att orgeln nu konkurrerar med predikstol och altare som rummets blick- punkter. Det är kanske inte rimligt att dra några långt gående slutsatser av ett enstaka fall som detta. Men hanteringen av ärendet tyder i alla fall på att 1960-talets tillägg vid 1990-talets slut ännu inte betraktades som någon bevarandevärd komponent i kyrkan. På 2010-talet ser situationen annorlunda ut. I den karakterisering av kyrkobyggnaden som gjorts av Länsstyrelsen i Norrbotten under senare år lyfts också 1960-talsinredningen fram som ett karaktärsbä- rande värde.956

Moderniseringen av medeltidskyrkorna har pågått kontinuerligt och fortgår. I moderniseringsskedena styrs restaureringarna av rådande

285 MEDELTIDSKYRKORNAS MODERNISERING

värderingar och tolkningar av objekten samt av behov av nya funktioner. Att restaureringarna inte alltid genomförts med den objektivitet som förespeglats framstår tydligt. Att aktörerna styrts av sina sympatier och antipatier för olika historiska och estetiska uttryck i högre grad än de själva uttalat, är uppenbart. För nationalromantiska arkitekter, som Axel Lindegren, framstod skönhet som en objektiv kategori. Inte heller de modernistiska arkitekterna såg smak som ett relativt värde. Det ter sig som en inkonsekvens att modernisterna, som i teorin hävdade funktionen som ett primärt värde, i praktiken gjorde urval utifrån estetiska kvaliteter. Betoningen av det estetiska hindrade arkitekterna från att se att ett konstverk i en kyrklig miljö inte alls måste vara av högsta konstnär- liga eller hantverksmässiga kvalitet, för att vara kulturhistoriskt eller andligt värdefullt. De kunde inte heller förutse betydelsen av de sociala och immateriella värdena och de lokala och regionala kontexter som i dagens kyrkoantikvariska diskurs tas för givna. Istället utvecklades en värderingsskala som tillämpades på ett sätt som utifrån dagens hori- sont ter sig både elitistiskt och odemokratiskt. Den kritik som i efterhand kan riktas mot moderniseringarna får dock inte överskugga det faktum att restaureringarna ofta resulterade i kyrkorum som gestaltats med stor inlevelse. De nya kyrkorummen vävde samman funktion och känsla i stämningsfulla rum, omsorgsfullt gestaltade i material, form, ljus och rymd.

286 Noter

1 I två relativt nya antologier presenteras en 16 Caldenby 1998, s. 173. mångfald av aktuella perspektiv på de kyrkliga 17 Åman 1982, s. 82. kulturarven: Bexell & Weman 2008, Karlsmo, 18 Caldenby 1998, s. 172 f. Lindblad & Widmark 2014. 19 Nationalencyklopedin, modernitet. 2 Beträffande källmaterial omkring kyrkores- http://www.ne.se (hämtad 2017-01-11) taureringar, se Elmén Berg 1997, s. 14 f. 20 Thörn 1997, s. 16. För en grundlig genomgång 3 Nationalencyklopedin, modernism. http:// av begreppen det moderna, modernisering, mo- www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/ dernitet och modernism utifrån samhällsveten- modernism (hämtad 2017-01-11), artikel av skaplig och filosofisk diskurs, se s. 14–32. Björn Linn. 21 Bauman 1991, s. 1–17. 4 Linn 2001, s. 27–31, 44 f. 22 Giddens 1996, s. 15–48, 81, 84 & 88. 5 Eriksson 2000, s. 507. 23 Wagner 2012, s. 35 ff. 6 En möjlig väg är att som i samlingsverket 24 Lagerlöf Nilsson 2010, s. 59 f. Kulturradikalismen 1993, tala om slutet av 25 Åman 1998, s. 225 f. 1920-talet och decennieskiftet 1930 som tid- 26 Karlsmo 2005, s. 10 ff, 19, 335–338; Qvarn- punkten för ”det moderna genombrottets andra ström 2010, s. 357 f. fas”, s. 7. 27 Jämför Karlsmo 2005, s. 347. 7 Eriksson 2000, s. 37 ff, Linn 2002, s. 515. 28 Uttrycket ”vardagligt representativa exem- 8 Karlsmo 2005, s. 12 ff. Se även Fuchs 2005, för pel” är hämtat från Karlsmo 2005, s. 23 & 346 en analys av varför glasmåleriet inte införlivats ff. Karlsmo påpekar mycket riktigt att valet av i den modernistiska diskursen, s. 11. exempel är avgörande inte enbart för represen- 9 Hayden 2006, s. 8 ff. tativiteten, utan även för tolkningen. För att 10 Wallenstein 2004, s. 200–215. Till de beskas- förstå vad som är det ”nya” inom arkitekturen, te kritikerna av modernisternas användning är det också nödvändigt att veta vad som är det av begreppet tidsanda och den modernistiska ”vanliga”. historieskrivningen i stort hör förmodligen den 29 Åman 1991, s 9–17. Inom filosofin finns en an- brittiske arkitekturhistorikern David Watkin, nan användning av begreppet. se Watkin 2001. 30 Wallenstein 2004, s. 247 f. Se Rossi 1982, sär- 11 Rådberg 1991, s. 35 ställer exempelvis den re- skilt s. 21–27. toriska frågan om hur det kommer sig att den 31 Nationalencyklopedin, konstruktionism. storhetsperiod i svenskt stadsbyggande som http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/ han anser perioden 1900–1930 utgör, dittills lång/konstruktionism (hämtad 2017-01-11), haft så svårt att göra sig gällande i historie- artikel av Björn Johnson. skrivningen. Beror det på att den inte passar in 32 Hacking 2010, passim, särskilt s. 97. i den mall som Giedion etablerar i Space, Time 33 Hammarström 1995, s. 42. and Architecture (1941)? Linn 2001, s. 129 fram- 34 håller att den period av svensk kyrkoarkitektur Åman 2008, s. 326. Se även Elmén Berg 1997, s. 13 f. som inträffade vid 1900-talets första decennier 35 och vars främste företrädare var Fredrik Fal- Åman 2008b, s. 93. kenberg är otillräckligt känd, såväl till nybygg- 36 Liedman 1997, s. 15–48. Det finns givetvis nader som restaureringar. Skälet är sannolikt andra uppfattningar om när moderniteten detsamma. Falkenbergs restaureringar hör till ”börjar”. Marshall Berman delar in moderni- dem som flitigt rensats bort. tetens historia i tre faser, där den första börjar 12 Lindahl 1955, s. 108–126. vid 1500-talets slut och sträcker sig till slutet av 1700-talet. Berman 1982, s 14. 13 Se exempelvis Elmén Berg 1997, s. 207 ff, 37 Gustafsson 2013, s. 77 ff. samt Karlsmo 2013, Liedman 1997, s. 45 & 454 ff. 38 s. 127. Liedman 1997, s. 454 ff. 39 14 Sammanställningen bygger på Elmén Berg Citerat efter Berman 1982, s. 18. 1997, s.76–83, samt däri anförd litteratur, sär- 40 Berman 1982, s. 18. skilt Wetterberg 1992. 41 Citerat efter Berman 1982, s. 17. 15 Caldenby 1998, s. 171–174, s. 178 f. 42 Liedman 1997, s. 455 ff.

287 43 Wallenstein 2004, s. 22. 60 Hiekkanen 1994, s. 452. 44 Linn 2002, s. 507. 61 Nilsén 1991, s. 74 f, se även Zeitler 2000 om 45 Eriksson 2000, s. 513. upplandskyrkorna, s. 27. 46 Nordmalings kyrka är ett särfall. Den ligger i 62 Bonnier 2008, s. 145 ff. landskapet Ångermanland och hörde tidigare 63 Beskow 1952, s. 14. till Västernorrlands län, men överflyttades till 64 Bygdén 1921, s 35 ff. samt Olofsson 1962, s. Västerbottens län 1810. När Luleå stift bildades 189 ff. 1904 kom församlingen att ingå i det nya stif- 65 Vapnet dateras till 1500-talets början, Flodin tet. Trots sin belägenhet i Ångermanland hör 1998, s. 93. kyrkan ändå den ”övrenorrländska gruppen”. 66 Se Beskow 1952, s.15, Nordberg 1953, s. 109– Församlingen bröts ut som egen församling ur 115, Olofsson 1962, s. 224–251, Åman 1991, s. Grundsunda 1480, under Jakob Ulfssons tid 192 samt Wallerström 1995, s. 43 f. som ärkebiskop, se Bygdén 1923, s. 345. Den 67 Wallerström 1994, s. 44. ingår inte i den grupp kyrkor som Wallerström 68 (1995) daterat, men både Beskow (1953 s. 13– Sedan 1370 hade samtliga socknar i Övre 30) och Hiekkanen (1994, s. 252) hänför den till Norrland tillhört ett prosteri, benämnt Norra samma grupp. Botten, se Beskow 1952, s. 11 samt Olofsson 1962, s. 183. Beträffande senare prosteriindel- 47 Elmén Berg, Järnfeldt-Carlsson & Åman ningar, se Olofsson 1962, s. 203–206 samt Wal- 1991, s 213, 222, 224–228, 231 & 238 f. lerström 1995, s. 43 f. 48 Åman 1991, s. 189 f. 69 Olofsson 1962, s. 206. 49 Berthelson 1936, s. 17. 70 Wallerström 1995, s. 43. 50 Grundberg 2006, s. 162. 71 Beskow 1952, s. 10 f. & Wallerström 1983, s. 39. 51 Olofsson 1962, s. 158 & 181 ff. Se även Ahn- 72 Bergman 2010, s. 184. Beträffande präster i lund 1920. Piteå socken, se Bygdén 1925, s. 64 ff, s. 68 & s. 52 Se planritningar Hiekkanen 1994, s. 301 & 86. 312. 73 Stenström 1994, s. 121 ff. Begreppet ”köp- 53 Hiekkanen 1994, s. 227, 238 & 252. manskyrka” används redan i Thietmars von 54 Wallerström 1995, s. 25–45. Se även Beskow Merseburg krönika 1016. 1952, s. 13 ff. 74 Vikström 1991, s 20 f. Standardverket om- 55 Jämför Bonnier 2004, s. 31 & 45 ff. kring de norrländska kyrkstäderna är Bergling 56 Boëthius 1921. 1964. 57 Andersson 1964–65; Knapas 1990, s. 257 & 75 Elmén Berg, Järnfeldt-Carlsson & Åman 264 samt Johansson 1993, s. 46 ff. 1991, s 240. 58 Wallerström 1995, s. 25–45. 76 Berggren 2011, s. 36 f. 59 Beskow 1952, s. 13–30, daterade kyrkorna 77 Bygdén 1923–28. till ”omkring 1500”, men ansåg att vissa var 78 Enligt Bygdén härrörde Nederkalix sanno- uppförda i etapper och därför hade en längre likt från 1400-talets senare hälft (del 2, 1923, s. byggnadstid; samt att exempelvis vapenhus 173); Nederluleå från 1400-talets sista årtion- och sakristior ofta var senare tillbyggda. Wal- den, (del 2, 1923, s. 192); Piteå landsförsamlings lerström 1995, s. 25–45, har istället kommit till kyrka från slutet av samma århundrade (del 3, slutsatsen att de redan från början uppförts 1925, s. 62); Skellefteå landsförsamling bygg- efter en enhetlig plan och under en byggnads- des 1485–1507 (del 3, 1925, s. 297); Lövånger tid på endast omkring tio år. Undantaget är byggdes vid slutet av medeltiden, men dess Lövånger, där den västra travéen sägs ha till- västra tredjedel tillkom 1649 (del 2, 1923, s. byggts 1649. Enligt Wallerström 1995, s. 29, har 146); Bygdeå uppfördes först 1539 (del 1, 1923, inga byggnadsarkeologiska undersökningar av s. 192); Umeå landsförsamlings kyrka byggdes Lövånger kyrka gjorts. Vid den dendrokronolo- 1501–1508 (del 4, 1926, s. 202); och Nordmaling giska provtagning som gjordes 2011 togs tyvärr fullbordades omkring 1480 (del 2, 1923, s. 345). inga prover från takstolen i den västra travéen. 79 Kempff Östlind 2003, s. 27, skriver beträffan- Proverna från de östra delarna visar att de yt- de Södermanland att stenkyrkorna nästan un- tersta ringarna i virket i långhuset är från 1495, dantagsvis uppförts under äldre medeltid, men i vapenhuset från 1505, se Kalela-Brundin & sedan omgestaltats etappvis under den senare Lindberg 2012, s. 11. medeltiden. Rörande Dalarna, är de bevara-

288 de medeltidskyrkorna antingen byggda under lan. Hans doktorsavhandling Bruksherrgårdar senmedeltiden eller genom omgestaltningar i Gästrikland gavs ut 1954. präglade av den tiden. Många bär spår av tidi- 93 Beskow 1952, s. 13 f. gare byggnadsetapper, se Bonnier 2010, s. 29. I 94 Cornell 1918, s. 10 & 60. Uppland, se Bonnier 2004, s. 31, kan däremot 95 Beskow 1952, s. 13 f. de medeltida stenkyrkorna hänföras till tre 96 perioder, som är väl avläsbara, beroende på att Nordberg del 1, 1970, s. 63. 97 kyrkorna därefter inte genomgått större för- Lindmark 2010, s. 25. ändringar. 98 Luleå stift 1904–1981, s. 11. Norrbotten har 80Cornell 1918, s. 23 ff. först under 1900-talet kommit att betraktas 81 Cornell 1918, s. 105 f. som ett landskap och fick ett landskapsvapen så sent som 1995. I Norrbotten är medbor- 82 Cornell 1918, s. 60. garnas identitet främst knuten till länet och 83 Cornell 1918, s. 110 & 200. begreppet Lappland används sällan. Norrbott- 84 Cornell 1918, s. 141 f. ningarna själva talar istället främst om ”kust” 85 Cornell 1918, s. 121. och ”inland”. 86 Om Boëthius forskning omkring kyrkor, se 99 Bexell 2003, s. 242 f, Wersäll 1953, s. 52 ff. För Järnfeldt-Carlsson 2008, s. 27 ff. Boëthius ett utförligare referat av det händelseförlopp 1921. som ledde fram till stiftsbildningen, se Wersäll 87 Boëthius skrivelse citeras i Nordberg 1970, s. 1944, s. 14–29. 64 f. För kritiska synpunkter på Boëthius date- 100 Björklund 1994, s. 150 ff. ringar av upplandskyrkorna, se Bonnier 1987, s. 101 Björklund 1994, s. 152. 127 ff. 102 Björklund 1994, s. 159 f. 88 Lundberg 1961, s.12 ff, se även Lundberg & 103 Björklund 1994, s. 159 f, 1990 s. 26. Söderberg 1971, s. 4. 104 Björklund 1994, s. 164. 89 Lundberg 1937. 105 Björklund 1990, s. 332. 90 Nordberg 1970, s. 64 ff. Nordberg föreslog att 106 kyrkan kunde ha invigts 1492, när herr Sverkil Björklund 1990, s. 22. till kyrkan införskaffade ett latinskt psalteri- 107 För en närmare analys av befolkningsför- um, s. 67. ändringen 1890–1930, se Elenius 2001, s. 313 f. 108 91 Bygdén 1923, s. 194 f. För intressanta syn- Sörlin 1988, passim. punkter på metoden att anlägga social- och 109 Ekberg 2004, s. 15 f, Nationalencyklopedin, kyrkohistoriska perspektiv på det konstveten- sekularisering. http://www.ne.se/lang/sekula- skapliga materialet, se Jacobsson 2002, s. 12 f. risering/303069, hämtad 2013-10-16. Om mo- 92 Gerda Boëthius datering av kyrkan till derniserings- och sekulariseringsprocesserna 1300-talets slut eller omkring 1400, föranled- utifrån ett kyrkligt perspektiv, se Thidevall de Nederluleå församling att ta kontakt med 2000, s. 15–24. landsantikvarien Hans Beskow. Efter samråd 110 William-Olsson 1946, s. 26 & Enequist 1957, med Sigurd Curman hade kyrkoherden Albert s. 59. För en översikt av samhällsbildningen Nordberg fått rådet att försöka få till stånd en i främst Västerbotten, se Vikström 1991, s. undersökning av kyrkans vind och takstolar, se 33–42. Se även s. 46–50, där tätortsbildning be- utdrag ur kyrkorådsprotokoll 11.12 1948. Hans handlas ur administrativt hänseende. Beskow föreslog istället en grundligare under- 111 Björklund 1990, s. 21 f. sökning, förslagsvis i Sveriges Kyrkors regi, se 112 Björklund 1990, s. 332. skrivelse till kyrkoherden Artur Lindgren 1.1 113 Elmén Berg 2000, s. 15 ff. 1949. I ett brev till en okänd person ber Beskow 114 Elmén Berg 2000, s. 25. honom ta upp frågan med Johnny Roosval, men 115 skriver samtidigt att han själv är intresserad av Björklund 1990, s. 159, Elmén Berg 2000, s. ämnet, att ”äldre bottniska kyrkotyper” kändes 25 f. Angående Boliden, se Vikström 1991, s. lockande, men att han var upptagen med ”Gäv- 146–156. le och Gästrikland”. Uppenbarligen var detta 116 Elmén Berg 2007, s. 46 & 2010. upprinnelsen till hans forskning om Övre Norr- 117 Björklund 1990, s. 331. Som Staffan Hansson lands kyrkor. Se brev från Hans Beskow 4.1 visat var Malmbanan, gruvbrytningen i Kiruna 1949, Norrbottens museums arkiv. Tydligen lät och Malmberget, Porjus kraftstation och Bo- han trots allt kyrkoforskningen komma emel- dens fästning alla tekniska system, så ömsesi-

289 digt beroende av varandra att det är möjligt att Uppsala och Lund karakteristisk för det kyrk- se dem som delar av ett teknologiskt megasys- liga läget. Under 1800-talets andra hälft hade tem, se Hansson 1998. förändringarna i kyrkolivet varit störst i mel- 118 Bexell 2003, s. 242 ff. Elenius 2001 redogör lansverige, minst i syd- och västsverige, s. 23 f. för Martin Johanssons motivering inför stifts- I Lund fanns därför vid denna tid fortfarande bildningen, s. 188 f. föreställningen om att det genom reformer var 119 Wersäll 1953, s. 54. För ett utförligare referat möjligt att bevara en enhetskyrka, s. 26. av Wennerbergs utläggning om de nationella 135 Ekberg 2004, s. 70–75, citat från s. 70. Enligt motiven, se Wersäll 1944, s. 19. Elenius 2001, s. Ekberg har lågkyrkligheten ibland framställts 189 f, om de etniska och språkliga komplikatio- på ett missvisande sätt i teologisk litteratur. nerna inom stiftet. Hon anser att det förbisetts att ”lågkyrklighe- 120 Elenius 2003, s. 157 f, Elenius 2001, s. 144 ff. ten tänkte sig en växelverkan mellan mänsk- ligt och gudomligt, där de båda leden står i ett 121 Om Olof Bergqvist, se Nordberg 1953 samt oskiljaktigt förhållande till varandra”, s. 18 & Bergqvist 1939. För personuppgifter, se Vem är 95 f. Jämför Aulén 1953, som ansåg att den det 1933, s. 66. lågkyrklighetens kyrkosyn ”deklasserade” kyr- 122 Elenius 2003, s. 155 ff. Se även Elenius 2001, kan till ”ett slags nödorganisation”, s. 55, som s. 189 ff. Beträffande finskans roll i gudstjänst- hade alltför mycket karaktär av kompromiss, s. livet i Gällivare församling, se Bergqvist 1939, s. 70–75. 127 ff. 136 Ekberg 2004, s. 13 & 147 f. 123 Standardverket omkring de norrländska 137 kyrkstäderna är Bergling 1964. Se även Vik- Ekberg 2004, s. 100 & 110. För ett bredare ström 1994. perspektiv på folkkyrkobegreppet, se Thidevall 2000, s. 79 f. 124 Lindmark 2010, s. 18–26. 138 Som Bexell 1993 visat, finns det i Billings 125 Lindmark 2010, s. 25. kyrkosyn ett släktskap med lundahögkyrklig- 126 Bergqvist 1915, s. 35 f. Se även Bergqvist hetens uppfattning av kyrkan som nådeanstalt, 1939. Även andra kyrkliga förrättningar skedde s. 130 ff. Thidevall 2000 uttrycker det som att vid sekelskiftet 1900 utanför kyrkorummet, se ungkyrkorörelsen eftersträvade ”en kristendom exempelvis Karlsmo 2013, s. 128. som både hade hela folket och den enskilda 127 Lindmark 2010, s. 26. Om norrlandsläse- individen i blickfältet. Det betydde en distan- riet, se Ericsson & Harnesk 1994. För koncisa sering från den religiösa individualismen inom distinktioner mellan olika fromhetstyper och frikyrklig och lågkyrklig väckelsefromhet, men väckelseinriktningar, se Bexell 1993, s. 125 ff. samtidigt innebar det en avgränsning från en 128 Gelfgren 2010. lundensisk högkyrklighet, där det individuel- 129 Brännström 1979, s. 12. Två studier behandla ställningstagandets betydelse riskerade att lar hur de inomkyrkliga väckelserna påverkade komma i skymundan.”, s. 28, samt s. 56 ff. Om det lokala församlingslivet i pite- respektive ungkyrkorörelsen, se även Elmén Berg 1997, s. skelleftebygderna och hur motsättningarna 43–48 samt däri anförd litteratur. kunde leda till separatism, men även hur lek- 139 Bergqvist 1904, s. 6. mannaengagemanget kunde komma kyrkolivet 140 Bergqvist 1904, s. 6–8, Ekberg 2004, s. 156. till godo, se Carlsson 1979 och Lundqvist 2008. 141 Bergqvist 1904, s. 11 f, Ekberg 2004, s. 110 f. 130 Edsman 2000, referat efter Ekberg 2004, 142 Brohed 2005, s. 54 & 58–61. Om Diakonisty- s. 107 f. Sions toner var Evangeliska Foster- relsens tillkomst, se Carlsson 1979, s. 73 f. lands-Stiftelsens psalmbok, först utgiven 1889. 143 Brohed 2005, s. 67 f. Nationalencyklopedin, Sionstoner, www.ne.se/ 144 sionstoner, hämtad 2013-10-17. Brohed 2005, s. 62. 145 Beträffande förhållandena i Piteå landsför- 131 Södergren 1945, referat efter Ekberg 2004, s. samling, se Carlsson 1979, s. 77. 108 f. 146 Carlsson 1979, s. 159 ff. & 215 f. 132 Brännström 1979, s. 12 och Ekberg 2004, s. 147 67. Bergqvist 1934, s. 6, 15. 148 133 Beckman var biskop i Härnösand 1865–1875, Bergqvist 1927, s. 5. Johansson 1888–1908. 149 Carlsson 1979, s. 80 f. 134 Ekberg 2004, s. 9, 17, 70, 87 ff, 92, 99 f. & 330. 150 Bergqvist 1934, s. 6 & 15. Enligt Thidevall 2000, är skillnaden mellan 151 Lundberg 1977, s. 124 f, Elmén Berg 1997, s. 48 ff.

290 152 Brohed 2005, s. 54 f. 181 Ekberg 2004, s. 172–175. 153 Bergqvist 1904, s. 8–10, Ekberg 2004, s. 157– 182 Ekberg 2004, s. 265, 269 ff, 333. 162 & 167. 183 Jonzon 1988, s. 7, 12, 44, 48–61, 80. 154 Bergqvist 1904, s. 8. 184 Jonzon 1988, s. 56 f. & 122–132. Angående 155 Brohed 2005, s. 148 & Thidevall 2000, s. 30, s. Jonzons engagemang för Finland, se Jonzon 95, s. 127–181. Se även Elmén Berg 1997, s. 42 ff. 1988, s. 84, s. 126 även Tano 2000, s. 32 f. Be- 156 Thidevall 2000, s. 97, s. 144 f. och 181 f. träffande Svenska kyrkan och Finlandsfrågan, 157 Thidevall 2000, s. 240 f. se Brohed s. 187. 185 158 Thidevall 2000, s. 29, 241 ff. Jonzon 1938, s. 163–172. 186 159 Thidevall 2000, s. 242 f. Angående prästens Jonzon 1988, s. 71, 85, 147–154, Ekberg 2004, ställning i förhållande till lekmännen, se även s. 271 samt not 51, s. 284. s. 222. 187 Brohed 2005, s. 137 ff, Beskow 2013. Ett mått 160 Kilström 1990, s.11, 25–32, Brohed 2005, s. 56 på dess genomslag var att tre av de svenska bi- f, Weman 2006, s. 68 f. skopar som tillträdde 1937–1938 genom sina herdabrev visade sig sympatisera med rörelsen, 161 Brohed 2005, s. 56. se Brohed 2005, s. 138. Om biskoparnas vän- 162 Beskow 1990, s. 279 f. skapsförhållanden, se Jonzon 1988, s. 71 & 89. 163 Brohed 2005, s. 148, Oljelund 2009, s. 74 f. 188 Jonzon 1953 sammanfattar sin ståndpunkt i 164 Thidevall 2000, s. 29, Brohed 2005, s. 148. fyra punkter, s. 55–63. 165 Frängsmyr 2000, s. 237. 189 Jonzon 1953, s. 18 ff. 166 Brohed 2005, s. 149 ff. Beträffande bilden 190 Jonzon 1953, s. 21. av kyrkan som Kristi kropp, se även Oljelund 191 Jonzon 1953, s. 25. 2009, s. 74, 89 ff. samt Adell 1954, s. 18 ff. 192 Jonzon 1953, s. 28. 167 För utförligare analys av de olika företräda- 193 Brohed 2005, s. 168. rnas kyrkosyn i ett kyrkohistoriskt perspektiv, 194 se Brohed 2005, s. 150–156. Beträffande de- Berntson, Nilsson & Weijryd 2012, s. 327. ras förhållande till gudstjänst och liturgi, se 195 Hansson 2002, s. 23. Weman 2006, s.111 f, s. 117 ff. 196 Hansson 2002, s. 24 f. 168 Brohed 2005, s. 152 ff, Kilström 1990, s. 165 ff, 197 Brohed 2005, s. 194 ff, Frängsmyr 2000, s. Rosendal 1935. 302. 169 Bexell 1993, s. 133. 198 Hedenius 1949, Brohed 2005, s. 208, Frängs- 170 Rosendal 1945. Se vidare kapitel 4. myr 2000, s. 302 f, Hansson 2002, s. 25, Nordin 171 Brohed 2005, s. 148, 155 f. Kritiken kom fram- 2002 & 2009, s. 145 ff. för allt från biskoparna Bohlin, Härnösands 199 Brohed 2005, s. 207. stift, Runestam, Karlstads stift och Björkquist, 200 Frängsmyr 2000, s. 304. Om prästutbild- Stockholms stift. ningen, se Lagerlöf Nilsson 2010, s. 155. 172 Om Bengt Jonzon, se Sundkler 1973–75, s. 201 Ekberg 2004, s. 197 ff. 403. 202 Bexell 1993, s. 134 f, Martling 1992, s. 44 f, 173 Jonzon 1938, s. 128 f. Jämför Brohed 2005, Brohed 2005, s. 202 ff. som pekar dels på kritiken från de mer folk- 203 Brohed 2005, s. 256 f, Berntson m.fl. 2012, s. kyrkligt inriktade biskoparna, s. 155 f, dels på 325 f. att motsättningarna mot frikyrkligheten ökade, 204 Brohed 2005, s. 196. s. 157 f. 205 Tegborg 2005, s. 353 f. 174 Jonzon 1938, s. 144 f. 206 Brohed 2005, s. 216. 175 Jonzon 1938, s. 146–162, Ekberg 2004, s. 123 207 Brohed 2005, s. 211 ff. ff. För Jonzons inställning till gudstjänst och 208 Brohed 2005, s. 217 f. liturgi, se även Weman 2006, s. 112. 209 Lagerlöf Nilsson 2010, s. 55–58. 176 Jonzon 1938, s. 154. 210 Brohed 2005, s. 223. 177 Citerat efter Ekberg 2004, s. 125 f. 211 Om Ivar Hylander, se Vem är det 1963, s. 178 Jonzon 1988, s. 45. 492 samt Hellsten 1983. Hylander disputerade 179 Jonzon 1938, s. 157. 1932 på en avhandling betitlad Der literarische 180 Ekberg 2004, s. 125 ff. redogör för kritiken Samuel-Saul-Komplex traditionsgeschichtlich mot och försvaret av det lågkyrkliga arvet. untersucht och verkade som docent i gamla

291 testamentets exegetik vid Uppsala universitet. 235 Hellsten 1966, s. 62–72. Enligt Lagerlöf Nilsson 2010, s. 181, som fors- 236 Hellsten 1966, s. 66. kat omkring biskoparnas bakgrund, var det för 237 Johansson 1904, s. 49 och 182–194. Hylander meriterande att han även varit gene- 238 Bergqvist 1908, s. 20 ff. ralsekreterare för Allmänna svenska prästför- 239 Bergqvist 1934, s. 4. eningen samt redaktör för Svensk kyrkotidning. 240 Som redaktör för Svensk kyrkotidning företräd- Brohed 2005, s. 72. 241 de han tillsammans med Ruben Josefson en Bergqvist 1934, s. 5. antinazistisk linje, se Brohed 2005, s.174. Som 242 Bergqvist 1904, s. 20. domprost deltog Hylander i en inomkyrklig ut- 243 Bergqvist 1908, s. 20. redning om kyrka–statfrågan, Brohed 2005, s. 244 Bergqvist 1908, s. 5–6. Angående 261. Gråträsk, se Elmén Berg 1996. Flera ex- 212 Hylander 1956, s. 13 f, citaten hämtade från empel finns i visitationshandlingarna, vid s. 13 resp. 14. visitation i Piteå landsförsamling 1929 213 Hylander 1956, s. 73–84, citatet hämtat från berättas exempelvis att ett 1500-talsan- s. 75. tependium tillvaratagits och uppsatts invid altaret, se visitationshandlingar, HLA. 214 Hylander 1956, s. 21 ff, s. 44 och s. 77. 245 Sammanställningen bygger på Elmén Berg, 215 Hylander 1956, s. 44 f. Järnfeldt-Carlsson & Åman 1991 samt År av liv 216 Hylander 1956, s. 46 f. 2003. 217 Hylander 1956, s. 78 ff, citatet hämtat från s. 246 Järnfeldt-Carlsson 1991, har beskrivit byg- 80. gandets villkor i Ammarnäs, Sorsele försam- 218 Se exempelvis Hellsten 1983, Hylander 1980, ling, i det västerbottniska Lappland, där ka- samt Luleå stift 1904–1981, som Hylander sam- pellet som ritades av Torben Grut invigdes av manställde, men där författarens namn inte Bergqvist 1912. Till byggandet anslog staten framgår. 10 000 kronor som täckte kontantinsatsen. 219 Lagerlöf Nilsson 2010, s. 60. Sedan utfördes byggandet av fyrtiofyra försam- 220 Brohed 2005, s. 224 f. lingsbor, både kvinnor och män. 247 221 Frängsmyr 2000, s. 300 ff. Jonzon 1943, s. 232. 248 222 Om Stig Hellsten, se Vem är det 1993, s. 468. Jonzon 1943, s. 231. 249 223 Lagerlöf Nilsson 2010, s. 66 Hylander 1960, s. 118 f. & 1966, s. 104 ff. 250 224 Hellsten 1966, s. 7 ff. Se även Weman 2006, Hellsten 1971, s. 50. 251 s. 137 ff. Sammanställningen bygger på Elmén Berg, 225 Hellsten 1966, s. 14–21. Järnfeldt-Carlsson & Åman 1991 samt År av liv 226 2003. Hellsten 1966, s. 35. Beträffande gudsfolks- 252 tanken, se Oljelund 2009, s. 74 f, 87 f. Se statistikuppgifter i Handlingar rörande prästmöten 1904–1977. 227 Hellsten 1966, s. 23. 253 Lindblad 2008, s. 294 f. 228 Hellsten 1966, s. 10, s. 27–34 & s. 48. 254 Jonzon 1958, s. 192. 229 Hellsten 1966, s. 28. Hellsten hade tidigare 255 Jonzon 1959, s. 154. också lett framtagningen av en ny skrift tänkt 256 för handledning av konfirmationspräster, se Elmén Berg, Järnfeldt-Carlsson & Åman Tegborg 2005, s. 354. 1991, s. 248–251, Åman 1991, s. 200. 257 230 Hellsten 1966, s. 40–48. Hellsten 1971, s. 51 f. 258 231 Hellsten 1966, s. 39–40. Hellsten 1971, s. 52. 259 Hellsten 1966, s. 45–46. 232 Brohed 2005, s. 245 & 268. 260 Spinnell 1971, s. 9. 233 Piltz, Andra Vatikankonciliet, www.ne.se/ 261 lang/andra-vatikankonciliet, Nationalency- Spinnell 1971, s. 80. klopedien, hämtad 2014-01-09, Vallqvist 1990, 262 Lindegren 1913, s. 165. s. 269 ff. Angående den liturgiska rörelsen 263 Elmén Berg 1997, s. 54–61, Edman 1999, s. och förhållandet till Andra vatikankonciliet, 21–23, 28–39, Pettersson 2001, s. 68–75, Åman se Weman 2006, s. 69–77 & Brander Jonsson 2008a, s. 93–99, Bedoire 2013, s. 216–229. 2008, s. 20 ff. samt Oljelund 2009, s. 77 f. 264 Curman 1905 och 1906. 234 Hellsten 1966, s. 50–61. 265 Elmén Berg 1997, s. 54 ff.

292 266 Kåring 1992, s. 344 f. och 368. iska konstförståelsens idégods. Både idealise- 267 Åman 2008a, s. 95. ringen av medeltiden och idén om renässan- 268 Åman 2008a, s. 95 f, Bedoire 2013, s. 254. sens uppbrytande verkan på konstens enhetlighet finns uttryckt i Victor Hugos Ringaren i 269 Johansson 1997, s. 86. 270 Notre Dame (1831, sv. utg. 1928) s. 136–140. Om Kåring 1992, passim. Hugos roman, se även Källström 2000, s. 189. 271 Kåring 1992, s. 25, 122, 340, 345 och 361. 291 Muthesius 1910, s. 66–68. Beträffande skillnaden mellan det sagda och 292 Muthesius, 1910, s. 80 f, Axel Lindegrens gjorda, se särskilt Denslagen 1994, s. 171, som översättning. ”Zopf” var en nedsättande be- exemplifierar med Kugler, som entusiastiskt nämning på rokokon som användes inom det stödde färdigställandet av katedralen i Köln, tyska språkområdet. Zopf var svansdelen av Lübke som var positiv till kompletteringen av 1700-talets peruker, se Denslagen 2009b, s. 105. katedralen i Ulm samt K.D. Hassler som stödde 293 Muthesius 1910, s. 80 f och s. 138 f, Axel Lin- von Qvasts principer men samtidigt spelade en degrens översättning. ledande roll vid restaureringen av katedralen i 294 Ulm. Denslagen konstaterar: ”These are myste- Muthesius 1910, s. 98. ries that pass my understanding”. 295 Muthesius 1910, s. 82–87, 90 f, 94, 98 ff, 104 272 Kåring 1992, s. 268 ff, Denslagen 1994, s. 156 f, 110–115, 139. f, Bedoire 2013, s. 90. 296 Åman 2008b, s. 37–56. Sverker Jansson har 273 Kåring 1992, s. 239 och 367. i ett helt annat sammanhang påpekat att ”Cur- man var ingen ideolog, för detta var han alltför 274 Eriksson 2000, s. 135 f. verksamhetsupptagen”, Jansson 1991, s. 7. 275 Pettersson 2000, s. 83. 297 Kåring 1992, s. 234–237, se även Blomé 1977, 276 Kåring 1992, s. 239 f. s. 22 f, Jokilehto 1986, s. 335 och Jonsson 2000, 277 Kåring 1992, s. 303 ff samt Jokilehto 1986, s. s. 146, Bedoire 2013, s. 218 f. 376. 298 Denslagen 1994, s. 147, Jokilehto 1986, s. 344 278 Beträffande debatten om och restaurering- f, Åman 2008b, s. 51. en av slottet i Heidelberg, se Denslagen 1994, s. 299 Curman 1905, s. 30. För en redogörelse för 176–186, Kåring 1992, s. 308 ff, Åman 2008b, s. arbetena i Venedig, se Edman 1999, s. 28 ff. 49 samt Glendinning 2013, s. 150. 300 Curman 1905, s. 8–20. 279 Denslagen 1994, räknar upp de tyskspråkiga 301 Kåring 1992, s. 355. teoretiker bland vilka i princip rådde konsen- 302 Curman 1905, s. 6–7. sus: A. Riegl & M. Dvorák från Wien, G. Dehio 303 från Strassbourg, P. Clemen från Bonn, C. Gur- Kåring 1992, s. 298. Victor Hugo tillhörde litt från Dresden, H. von Geymüller från Lau- dem som ogillade förfaringssättet: sanne, J. Zemp från Zürich, J. Strzygowski från ”Då författaren till denna bok för några år sedan Graz och H. Muthesius, som vid denna tid bod- avlade ett besök eller, rättare sagt, letade ige- de i London, s. 144. Se även Kåring 1992, s. 302 f. nom Notre Dame, fann han i en mörk vrå i ett av tornen detta ord inristat i muren: A N A G K Ä 280 Kåring 1992, s. 303. Dessa grekiska bokstäver, svärtade av tiden, 281 Kåring 1992, s. 247 f. ganska djupt inristade i en form som tycktes 282 Kåring 1992, s. 271 och 303. vilja uppenbara, att det var en hand från med- 283 Kåring 1992, s. 271–274, 352. eltiden som skrivit dem, och framför allt den 284 Kåring 1992, s. 305, 334 och 352. dystra och tröstlösa tanke, de inneburo, gjorde 285 Larsson 1971, s. 9 f, Jokilehto 1999, 215 ff. ett livligt intryck på författaren. [--- ] Seder- 286 Denslagen 1994, s. 148 och 246; 2009a, s. 77 mera har muren blivit vitlimmad eller skrapad ff, 89–95. (jag kommer inte längre ihåg vilketdera) och inskriften har försvunnit. Ty på så sätt har man 287 Om kritiken mot stilarkitekturen, se Eriks- i över tvåhundra år behandlat de underbaraste son 2000, s. 46 ff, 85 ff och 94 ff. kyrkor från medeltiden. De stympas så över- 288 Frampton 1980, s. 110 ff, Åman 1998, s. 222 ff, allt, såväl invändigt som utvändigt. Prästen Eriksson 2000, s. 85 ff. vitlimmar dem, byggmästaren skrapar dem 289 Muthesius 1910, s. 27 f. och 41. och de människor, som följa efter, jämna dem 290 Muthesius 1910, s. 40 ff. Dessa antaganden med marken.” (Hugo 1928, s. 11) Under senare om medeltiden som en ”konstfulländningens hälften av 1800-talet blev det dock vanligt att tidsålder” var sedan länge en del av den europe- avlägsna överkalkningar för att istället frilägga

293 murar, även sådana där intentionen från början spiran i nybarock. varit att de skulle vara putsade. 316 Se exempelvis Eriksson s. 94 f. 304 Curman 1905, s. 14 ff. 317 Lindegren 1913, s. 30. Lindegrens tilltro till 305 Elmén Berg 1997, s. 54, Edman 1999, s. 34. klädedräktskonsten ter sig idag något egen- 306 Curmans restaureringar presenterades domlig, men även hos Muthesius fanns upp- redan 1929 i skriften Ædes sacræ antiquæ a fattningen om att modet ledde utvecklingen, Sigurd Curman restauratæ och har därefter se Muthesius 1910, s. 100 f. Om modets roll i behandlats av Fant 1946, Janson 1974, s. 256 f. Deutscher Werkbunds idébygge, se Schwartz och 1991, s. 11, Tegnér 1991, Elmén Berg 1997, 1996, s. 26–43. 61–66, Edman 1999, s. 39–47, 53–62, Pettersson 318 Lindegren 1913, s. IX och 33 f. Det ligger nära 2001, s. 75–87, Åman 2008a, 100–117 och Be- till hands, men är samtidigt något vanskligt, att doire 2013, s. 230–247. anta att Lindegrens begrepp försköningsbegä- 307 Elmén Berg 1997, s. 61–63. Jansson 1974, s. ret ligger nära Riegls Kunstwollen. Hos Linde- 256 f. pekade tidigt på att det lätt glöms bort hur gren tycks driften att försköna emanera från radikalt omdanande Curmans restaureringar människan själv, medan begreppet för Riegl faktiskt var. Enligt Jansson omskapas kyr- ibland anses ha metafysiska utgångspunkter korummen helt, genom en annan disposition i Hegels idé om världsandens förverkligande i ges de en helt ny rumsverkan. historien, se exempelvis Fernie 1995, s. 117. Om 308 Beträffande Strängnäsrestaureringen, se Riegls påverkan på konsthistorieskrivningen, Bohrn 1968, s. 436–469, Elmén Berg 1997, s. se även Fernie 1995, s. 14 f. samt Pettersson 60, Edman 1999, s. 55, Åman 2008a, s. 329 och 1997, s. 43 ff. 2008b, s. 72 ff samt Bedoire 2013, s. 230 ff. 319 Lindegren 1913, s. VII–X. 309 Bedoire 2013, s. 230. 320 Lindegren 1913, s. 1–9. 310 Åman 2008b, s. 76 ff. och Bedoire 2013, s. 230 321 Lindegren 1913, s. 21–26, 50, 52, 67. ff. 322 Lindegren 1913, s. 68. 311 Vid en diskussionsafton på den kulturhisto- 323 Se exempelvis Thörn 1997, s. 159–198, Karls- riska föreningen Urd i Uppsala 1906, debattera- mo 2005, s. 132, Ambjörnsson 2012, s. 438 f. des exempelvis restaureringsprinciperna och 324 Key 1918, s. 17, 30 och 42. för Victor Edman, som analyserat diskussio- 325 Lindegren 1913, s. 8, 42–44, 63 f. Jämför Key nen, framstår det som att skillnaderna i synsätt 1918, passim. Beträffande Key, se Ambjörnsson var relativt små. Curmans egna inlägg denna 2012, särskilt s. 430–450. afton möttes av bravorop och applåder, se Ed- 326 Lindegren 1910, s. 1–18. man 1999, s. 34–39, Elmén Berg 1997, s. 59. 327 Lindegren 1913, s. 141. 312 Kåring 1992, s. 322 och 327. 328 Lindegren erkände visserligen Henry van de 313 I den kommitté som arbetade fram den ovan Veldes storhet, i det att denne utformade deko- nämnda skrivelsen från Konstakademien 1902 ration plastiskt, som organiskt framvuxen ur ingick arkitekterna Ferdinand Boberg, Isak ytan och i anslutning till konstruktionen. Men Gustaf Clason, Agi Lindegren, Fredrik Lill- han ansåg att van de Veldes efterföljare sak- jekvist, Claes Grundström och Carl Möller, se nade förmåga till helhetsverkan och att hans Edman 1999, s. 23. Ett annat tecken på att ar- ”krokliniemotiv” därför stod och föll med ho- kitektkåren stödde den nya inriktningen var att nom själv, Lindegren 1910, s. 21 ff. deras organisation ’Svenska teknologförening- 329 Lindegren 1913, s. 149–155. en för byggnadskonst’ gav skrivelsen sitt stöd 330 offentligt, se Elmén Berg 1997, s. 58. Elmén Berg 1997, s. 76 f och s. 84. En viktig skrift på temat från kyrkligt håll var Åmark 314 Ivanov 1995, s. 51, Åman 1998, s. 222, Eriks- 1922. Bengtsson Melin 2014, behandlar utställ- son 2000, s. 86 och Linn 2001, s. 44 och 2002, ningar av medeltida konst i ett längre perspek- s. 516. tiv. 315 Axel Lindegren. http://www.ne.se/axel-lin- 331 Lindegren 1913, s. 160. degren, Nationalencyklopedin, hämtad 2014- 332 03-24. Lindegren, Axel Johan L. Nordisk famil- Lindegren 1917, främst s. 5–8, 11–33. Se även jebok, del 16, 1912. Stora Tuna återinvigdes 1917 Weman 2006, s. 199. och enligt Linn 2002, s. 516 f. skiljer den sig från 333 Lindegren 1917, s. 8 f och 18. Se även Linde- de vanliga Curmanrestaureringarna genom sin gren 1913, s. 161. öppet redovisade tillsats, den magnifika torn- 334 Lindegren 1917, s. 10–13.

294 335 Lindegren 1917, s. 9 f. höra sannerligen inte till den grupp, där Venus 336 Lindegren 1913, s. 162 ff. och 1917, s. 10, 13, 18. från Milo är ett berömt exempel”, se Rosén 337 Lindegren 1917, s. 10. 1988, s. 97. 347 338 Lindegren 1917, s. 34. Gustafsson 2013, s. 60 f. Erik Fant var den av Curmans efterföljare som stod honom närmast 339 Sammanställningen bygger på Elmén Berg och även fullföljde hans påbörjade restaure- 1997, s.76–83, samt däri anförd litteratur, sär- ringar. Andra arkitekter som var medarbetare skilt Wetterberg 1992. vid hans kontor var Axel Forssén, Ärland No- 340 Curman 1918. reen, Sven Brandel, Knut Nordenskjöld, Erik 341 SFS 1920:744, Kungl. Maj:ts kungörelse med Lundberg, Wolter Gahn, Birger Jonsson, Erik föreskrifter rörande det offentliga byggnads- Lundgren, Erik Rockström, Gösta Rollin och väsendet. Kungörelsen reviderades genom en Sigurd Westholm, Åman 2008b, s. 171 f. Fors- författning året därpå: SFS 1921:651, Kungl. séns, Noréns och Adolf Niklassons restaure- Maj:ts kungörelse angående ändrad lydelse i vis- ringsverksamhet i Västergötland har doku- sa delar av kungörelsen den 26 november 1920 menterats av Gullbrandsson 2008. (N:r 744) med föreskrifter rörande det offentliga 348 Texten har tidigare utförligt refererats och byggnadsväsendet. Se även Fant 1922a. Senare analyserats i förhållande till restaureringarna tillkom SFS 1942:929 Förordning om vården av av Upplands medeltidskyrkor, se Gustafsson vissa kyrkliga inventarier. 2013, s. 61–71. Se även Edman 1999, s. 62 ff och 342 SFS 1920:744. Kyrkohandläggningsord- Legnér 2012. Fants artikel från 1922 ligger både ningen skrevs även in i Kungl. Maj:ts beslut i språk och i sak mycket nära hans artikel om om organisation för Byggnadsstyrelsen, så Curmans restaureringar från 1946. ärendeordningen torde ha gällt redan från 349 Fant 1922b, s. 143. 1917, se Curman 1918, s. 82–87. Bestämmelsen 350 Fant 1922b, s. 143 f. att domkapitlet skulle ges tillfälle att yttra sig, 351 Fant 1922b, s. 154. verkar inte ha efterlevts i full utsträckning. Vid 352 biskopsmötet 1927 framkom önskemål om att Fant 1922b, s. 144. förordningen borde förtydligas i detta avseen- 353 Fant 1922b, s. 144 ff. de. Klagomål om att restaureringar utförts utan 354 Fant 1922b, s. 147–151. att domkapitlet underrättades framkom från 355 Fant 1922b, s. 151 ff. Denna ståndpunkt kan Växjö, Visby och Uppsala stift. Curman invän- idag te sig excentrisk, men var allmän vid tiden, de att Byggnadsstyrelsen inhämtade domka- jmf exempelvis Wahlman 1920, som anser att pitlens utlåtande rörande ”praktiskt taget” alla ”Det är en svår förgripelse på kyrkans andakt restaureringar och kyrkobyggen och att dom- att införa den skarpa, kalla elektriska belys- kapitlen i de flesta fall inte haft något att erinra. ningen”, s. 15. Så sent som 1946 skriver Fant om Se Rosén 1988, s. 97 och 115, Elmén Berg 1997, s. Curman, att han ”alltid fört en envis strid mot 85 och 227 samt Curman 1927, s. 28. allmänt införande av elektriskt ljus i landskyr- 343 Gustafsson förklarar restaureringsidéernas korna, som sällan användas på kvällarna”, Fant framgång i Uppland med att de stöddes av kul- 1946a, s. 463. turminnesvårdens formella struktur i form av 356 Fant 1922b, s. 155 f. lagstiftning och tillståndsgivning och att de ut- 357 Fant 1922b, s. 158. Enligt Mattias Legnér, övande arkitekterna i många fall var Curmans som behandlat Fants kyrkorestaureringar på elever. Riksantikvarieämbetets och Kungl. Gotland utifrån värmetekniska aspekter, har Byggnadsstyrelsens möjligheter att påverka låg dock valet av värmesystem inte särskilt stor på flera plan. Genom rekommendationer kun- påverkan på nedsmutsningen av kyrkorummet. de Byggnadsstyrelsen påverka församlingarnas Det rör sig istället om ett fysikaliskt problem, val av arkitekter i önskad riktning, Gustafsson som är beroende av luftrörelser i rummet. De 2013, s. 72 ff, se även den tidigare upplagan uppvärmda dammpartiklar som virvlar runt i 2010, s. 56. rummet fastnar när de möter en kall yta, som 344 Elmén Berg 1997, s. 84 ff, Rosén 1988, s. 97, kyrkornas yttermurar. Se Legnér 2012, s. 72. Bedoire 2013, s. 251 ff. 358 Fant 1922b, s. 156 ff. 345 Elmén Berg 1997, s. 84. 359 För perspektiv på den under denna tid så för- 346 Citerat efter Curman 1927, s. 24. Rydeman aktade typen av altarutsmyckning, se Brander anför också: ”Våra trasiga altarskåpsbilder, var- Jonsson 1994, s. 60–66. med Byggnadsstyrelsen vill pryda våra tempel, 360 Fant 1922b, s. 158–161.

295 361 Fant 1922b, s. 160 f. jen upprätthållas, Jokilehto 1986, s. 398 f. Om 362 Fant 1922b, s. 155. krigsskador och återuppbyggnad efter första 363 Gustafsson 2013, s. 69 f. världskriget, se Glendinning 2013, s. 187–198. 387 364 Fant 1922b, s. 143. Jokilehto 1986, s. 399 f och Glendinning 2013, s. 199. 365 Gustafsson 2013, s. 77 ff. 388 Kåring 1992, s. 235. Giovannoni var elev till 366 Elmén Berg 1997, s. 10 och 207. Beträffande Boito och i dennes efterföljd utvecklade han en ödekyrkorna, se även Åman 2008b, s. 118–126 restaureringsteori som karakteriserades som samt Bedoire 2013, s. 221–226. ”vetenskaplig restaurering”, se Jokilehto 1986, 367 Eriksson 2013, s. 17–62, Malmström 1990, s. s. 351–356, Blomé 1977, s. 25 ff, Bedoire 2013, s. 333 ff. För en analys av Wahlmans skrift Kyrko- 274. rummets andakt, se Brander Jonsson 2008. 389 Blomé 1977, s. 25 f, Jokilehto 1986, s. 399 ff, 368 Lindahl 1955, s. 108–120. Denslagen 1994, s. 236, Jonsson 2000, s. 146 f, 369 Lindahl 1953, s. 94 f. Bedoire 2013, s. 273 f. Atendokumentet återges 370 Karlsmo 2013, s. 115–135. i sin helhet av Jokilehto 1986, s. 405 ff, not 87. 371 Debatten refereras i ”Diskussion öfver rest- 390 Jokilehto 1986, s. 405 ff, not 87. aureringsprinciper i föreningen Urd i Uppsala”, 391 Rudberg 1998, s. 82 f. och 1981, s. 54, Bedoire s. 266 ff. 2013, s. 274. 372 Olsson 1928, s. 812 f. 392 Rudberg 1981, s. 54, Jonsson 2000, s. 147 373 Wallin 1922, s. 22. samt Bedoire 2013, s. 274. 374 Wallin 1922 och Lundberg 1923. 393 Karlsmo 2005, s. 106 f. och s. 170. 375 Lundberg 1923, s. 82. 394 Rudberg 1998, s. 81 ff. 376 Lundberg 1923, s. 88. 395 Eriksson 2000, s. 350–363. 377 Lundberg 1923, s. 82. 396 Paulsson 1916, ur förordet. 378 Åman 2004, s. 128. 397 Paulsson 1916, s. 1 f. 379 Åman 2008b, s. 173. 398 Paulsson 1916, ur förordet. 380 Elmén Berg 1997, s. 40 f. 399 Paulsson 1916, s. 4–8, Pettersson 1997, s. 47 f. 381 Malmström 1990, s. 306. För ett initierat per- 400 Paulsson 1916, s. 8 f. spektiv på nygotiken, se Hidemark 1991. Om 401 Paulsson 1916, s. 29 ff. hatet mot nystilarna i ett europeiskt perspektiv, 402 Pettersson 1997, s. 31. se Denslagen 2009a, s. 155 ff. 403 Paulsson 1919, s. 17–21. 382 Malmström 2003, s. 11. 404 Ahnfeldt-Mollerup 2011, s. 244 f. 383 Uppgifterna om restaureringen är hämtade 405 Källström 2000, s. 12 ff. Om känslan av för- från Malmström 1975, s. 179–185, 189, 192, 196, lust, se även Eriksson 2000, s. 94 ff. 199 ff, 235. Beträffande Wahlmans restaure- 406 ring av Sofia kyrka 1948–1951, se Malmström Skriften utgavs 1980 som facsimil med en 1990, s. 310 ff. samt s. 459 ff. efterskrift av Anders Åman, se s. 200 f. 407 384 Åman 2004, s. 129; 2008a, s. 329 f. och Asplund m. fl. 1931, s. 150 ff. 2008b, s. 176 f. 408 Asplund m. fl. 1931, s. 141 ff. 385 Curman 1918, s. 82. 409 Eriksson 2000, s. 484–493. 386 Exempelvis i Belgien var flera gamla stads- 410 Asplund m. fl. 1931, s. 14. kärnor allvarligt skadade och staden Ypres 411 Asplund m. fl. 1931, s. 144 (Ieper) var helt utplånad. I den diskussion 412 Asplund m. fl. 1931, s. 144. som följde framfördes argument för tre olika 413 Asplund m. fl. 1931, s. 14. möjligheter. Ett förslag var att bevara ruiner- 414 Asplund m. fl. 1931, s. 149. na i Ypres som minnen över förstörelsen, ett 415 Asplund m. fl. 1931, s. 153 ff. annat att se ruineringen som ett tillfälle att in- 416 föra nya stadsplaneringsprinciper. Det tredje, Asplund m. fl. 1931, s. 163. som slutligen kom att accepteras, innebar att 417 Asplund m. fl. 1931, s. 154 f staden rekonstruerades, med hänvisning till 418 Asplund m. fl. 1931, s. 160–171. att den medeltida staden bar på symbolvärden 419 Asplund m. fl. 1931, s. 148. som måste bevaras. I mellankrigstidens Eu- 420 Asplund m. fl. 1931, s. 171. ropa kunde inte den strikta konserveringslin- 421 Eriksson 2000, s. 467. Kritiken mot mural-

296 måleriet gällde också motiven och uttrycket, se K-byråns arkiv, ATA. Karlsmo 2005, s. 241. 444 Lundmark 1930, s. 317 f. 422 Asplund m. fl. 1931, s. 175 ff. 445 Leijonhufvud 1937, s. 6. Om altaruppsatsen, 423 Asplund m. fl. 1931, s. 185. se tidningsartiklar i ATA, Svenska Dagbladet 424 Eriksson 2000, s. 462. 7.11 1934, Stockholms Tidningen 21.11 1935, 425 Eriksson 2000, s. 512. Svenska Dagbladet 9.6 1936, Nya Dagligt Alle- 20.3 1937 och 19.3 426 Asplund m. fl. 1931, s. 187 ff. De exempel på handa Svenska Dagbladet 1937. Konstnären John Lundqvist hörde till de detta som anförs är barocktillägg till gotiska konstnärer som ansågs nyskapande och arbe- byggnader som det karolinska gravkoret vid tade under 1930-talet med den skulpturgrupp, Riddarholmskyrkan och tornet på Storkyrkan. Uppståndelsen, som restes i Monumenthal- Uppfattningen att ”så har man alltid gjort” fö- len på Skogskyrkogården i Stockholm 1941, se rekommer ibland, men det är inte svårt att hitta Karlsmo 2005, s. 262. exempel på motsatsen, att tillägg till en bygg- 446 nad i historisk tid anpassats till byggnadens Dagens Nyheter 14.1 1936. form. Ett exempel från samma tid är Tessin 447 Skrivelse från Byggnadsstyrelsen av den 17.3 d. y:s tillbyggnad av Oxenstjärnska gravkoret 1933 samt skrivelse från riksantikvarien av den vid Uppsala domkyrka, som följer byggnadens 28.2 1933, K-byråns arkiv, ATA. gotiska formspråk, se Hidemark 1991, s. 10. I 448 Meyerson 1982–83 och Berthelson 1969. själva verket tycks idén om arkitektur som kul- Lundberg var chef för byggnadsminnesavdel- turarv vara lika gammal som den västerländska ningen fram till 1946, se även Biörnstad 2015, byggnadskonsten, se Denslagen 2009b. s. 142. 427 Asplund m. fl. 1931, s. 190 ff. 449 Skrivelse från Riksantikvarien 28.5 1935, 428 Asplund m. fl. 1931, s. 167 f. Riksantikvarieämbetes och K-byråns arkiv, 429 Creagh 2008, s. 127. ATA. 450 430 Thörn 1997, s. 183. Se tidningsartiklar i Riksantikvarieämbe- tets och K-byråns arkiv, ATA: 431 Åhrén 1926, s. 133. Norrbottens-Ku- riren 28.1 1936, 28.5 1936, 29.10 1938, 8.11 1938, 432 Eriksson 2000, s. 462–466 och 481 ff. 9.11 1938, samt handlingar och ritningar om 433 För en genomlysande presentation av restaureringen i ATA. För historik om kyrkorna Spengler, se Nordin 1998, s. 196 ff och 219 f. samt en beskrivning av restaureringen, se Per- Om Spenglerreceptionen i Sverige, se Cavallie man 1956. 2009, särskilt s. 128 ff. 451 Norrbottens-Kuriren 22.5 1936, ATA. 434 Eriksson 2000, s. 465. 452 Skrivelser från Byggnadsstyrelsen 6.11 1936, 435 För restaureringen och dess efterspel, se 9.3 1937; från domkapitlet 9.1 1937, K-byråns Bengtsson & Bengtsson Melin 2014. Se även arkiv, ATA; Åman 2008b, s. 177 f. Åman (1963) 2015, s. 71–98. 453 Restaureringen beskrivs här efter Perman 436 Bengtsson 2014, s. 267. 1956 samt handlingar i Riksantikvarieämbe- 437 af Ugglas 1918. Se även Bengtsson 2014, s. tets arkiv, ATA. Kyrkan restaurerades igen på 267 f. 1980-talet, se Franklin 1984. 438 Lindegren 1918. 454 Pyramider kallas de snidade obelisker som 439 Bengtsson 2014, s. 267 ff, 270 ff. Brev till markerar övergången mellan kor och långhus, riksantikvarien från Emanuel Vigeland, 17.5 vanliga i norrländska kyrkor. 1933, Riksantikvarieämbetets arkiv, ATA. 455 Yngve Lundström skrev om restaureringen i 440 Bengtsson 2014, s. 272 f, skrivelse av den sina memoarer som gavs ut 1960, s. 214 f: ”Knut 31.10 1931, Riksantikvarieämbetes och K-by- Nordenskjöld byggde om Luleå kyrka. Denna råns arkiv, ATA. stora träkyrka, en fruktansvärd manifesta- 441 Lindblad 2015, Nilsson et al. 1976, Eliasson tion av romantisk snickarglädje, såg invändigt et al. 1978. Debatten och händelseförloppet ut som ett rövarhus. Men sedan tusen pinnar finns kortfattat sammanfattade i Åman 1982, och snickeriprydnader tagits bort och hela det 1994 och 2008b, s. 178 ff. Se även Bedoire 2013, inre omvandlats med en ren arkitektur i puts, s. 271–289. står det tidigare rövarhuset nu som ett mäktigt 442 Beträffande kyrkans historia, se Lindhagen Herrans tempel, med en rymd och en glans över 2008 och Lundmark 1930. interiören som knappast någon människa kan 443 Utdrag ur kyrkofullmäktiges protokoll, 1934, undgå att imponeras av.

297 Byggnadsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet 468 Roosval 1943, s. 5–10. lever idag i en annan tioårsepok. Nu skall man 469 Roosval 1943, s. 11 f. inte längre restaurera 80-talsarkitekturen, 470 Roosval 1943, s. 14. utan låta dessa kyrkor från en dekadensperiod 471 Roosval 1943, s. 14 f. stå som minnesmärken över sin tid. Principi- 472 Roosval 1943, s. 15–21. ellt låter detta säga sig, ja – det låter riktigt bra. 473 Det är bara synd att just den epoken skulle bli Roosval 1943, s. 23. skyddad framför andra. Principen har sällan 474 Roosval 1943, s. 24–28. gjorts gällande beträffande verk från arkitektu- 475 Restaureringen av Lau kyrka på Gotland kan rens högperioder. Ett är säkert: ombyggnaden ses som ett direkt svar på Roosvals skrift, talan- av Luleå kyrka utgör ett strålande monument de uttryckt av arkitekten Åke Porne som själv över slottsarkitekten Knut Nordenskjöld.” sade att han ”tog bort all protestantisk smörja”, 456 Skrivelse från Krister Malmström 30.9 1982, se Alm 1995. Riksantikvarieämbetets arkiv, ATA. 476 Denslagen 1994, s. 145–148. 457 Lindahl 1955, s. 117, Sárkány 1966. 477 Jokilehto 1986, s. 409 ff, Denslagen 2009a, s. 458 Nordenskjölds arkitektur behandlas i en 95–104. magisteruppsats av Berggren 2005 och hans 478 Jonsson 2000, s. 147 f. Om rekonstruktioner restaurering av Bygdeå kyrka i en D-uppsats av av förstörda monument som ett socialt och psy- Burman 1995. Han skriver själv om Skellefteå kologiskt behov, se Denslagen 1994, s. 145 och stadskyrka, se Nordenskjöld 1927. 2009a, s. 220 ff. 459 Quensel & Hedlund 1934, s. 506 ff. 479 Denslagen 2009a, s. 97. 460 Fant 1946b, s. 3. 480 Lindahl 1953. 461 Skrivelse av den 24.4 1945, Riksantikvarie- 481 Denslagen 2009a, s. 158. ämbetes och K-byråns arkiv, ATA. 482 För en översikt av den forskning som ”reha- 462 Så exempelvis Skara domkyrka som restau- biliterade” 1800-talets konst och arkitektur, se rerades av Ivar Tengbom 1947–1949 varvid Brander Jonsson 2000. den nygotiska inredningen avlägsnades, äldre 483 Lindahl 1955. Se även Linder 1958, som altaruppsats samt predikstol återinsattes och tycks ha varit först med att i text söka återupp- ny bänkinredning, ritad av Tengbom men i tra- rätta Zettervall. ditionellt utförande tillkom, se Bedoire 2013, 484 Brander Jonsson 2008, s. 20 ff, Weman s. 276 samt Sigsjö 2005, s. 24 f. Enligt Jan Lis- 2006, s. 69 ff, Björkman 2001, s. 17 ff. inski karakteriseras Tengboms restaurering 485 Björkman 2001, s. 20 ff. av hans vilja att låta kyrkorummet återvinna 486 de äldre inventarier som gått förlorade. Men Se Beskow 2001, som menar att de forn- det försiktiga förhållningssätt han uttrycker i kyrkliga typerna, basilikor och centralkyrkor, skrift skiljer sig från det praktiska utförandet, användes som förebilder under denna tid, men Lisinski 2004, s. 38. Tengbom skriver själv om att de betraktades som de sista utlöparna av restaurering, att noggrann kunskap om objek- 1800-talets stilimitationer och därför slogs ut tet måste ligga till grund för de personliga avgö- av funktionalismens arkitekturideal. randen som arkitekten måste göra mellan tek- 487 Ström 1960, Ljungström 1988, Eriksson Hul- niska, konstnärliga och antikvariska aspekter. tén 2004, s. 133 f. I förhållande till det vetenskapliga synsätt som 488 Stjernlöf-Lund 2008, s. 225 ff. Om Cyrillus historikerna står för gäller det för arkitekten att Johansson, se Karlsmo & Lindblad 2014. värna sin autonomi, se Tengbom 1953. 489 Björkman 2001, s. 27. 463 Lundberg 1938, s. 52. Se även Edman 1999, s. 490 Brodd 2003, s. 16, Bexell 2003, s. 21. Se även 105, Gustafsson 2013, s. 117. Ridderstedts presentation av Rosendal, 1998, s. 464 Lundberg 1946. 25 ff. 465 Beträffande Lundberg som restaureringsar- 491 Weman 2006, s. 21. Ridderstedt 1998, s. 113, kitekt, se Berthelson 1966, s. 238 ff, Westlund citerar däremot Peter Celsing, som 1957 ansåg 1975, s. 8–13, Edman 1999, s. 79–139, Bedoire att Rosendals skrift Kapellbygge och kyrkores- 2013, s. 296–309, Gustafsson 2013, s. 114 ff. tauration varit “en utmärkt vägledning för en 466 Skrivelse från Erik Lundberg 30.4 1941, K- arkitekt vid projekteringen av en kyrka”. byråns arkiv, ATA. 492 Rosendal 1945, s. 5 ff. 467 Roosval 1943, s. 14. 493 Rosendal 1945, s. 9 f.

298 494 Rosendal 1945, s. 11. Absidvalvet i Lunds 517 Thomelius 1992, Gustafsson 2013, s. 107 f. domkyrka revs och murades om 1924 under 518 Gustafsson 2013, s. 105 ff. Theodor Wåhlins tid som domkyrkoarkitekt. 519 Om restaureringen av Skånela, se Gustafs- Skovgaards mosaikutsmyckning färdigställ- son 2013, s. 85–104. des 1927, se Ponnert 2011, s. 46. Om mosai- 520 Gustafsson 2013, s. 103 f. kens Kristusmotiv se Stengård 1986, s. 36 och 521 245 samt Karlsmo 2005, s. 242 f. Beträffande Gustafsson 2013, s. 110. 522 Hjortzbergs altarmålning, se Ljungman 2008, Citat efter Gustafsson 2013, s. 107. Beträf- s. 8. fande betydelsen av konferenserna på Sigtu- 495 Rosendal 1945, s. 17 f. nastiftelsen, se Weman 2006, s. 142–176. Rolf Berghs föredrag vid konferensen 1956 public- 496 Björkman 2001, s. 27. Bruket att fira guds- erades i Vår Lösen 1956, under titeln ”Kyrkan tjänst versus populum skulle bli allmänt först mitt i staden”, se Thomelius s. 73 ff. genom Andra Vatikankonciliets liturgireform 523 1965, se Bexell 2003, s. 47. Adell 1954, s. 102–116. För ett utförligare referat av Adells skrift, se Weman 2006, s. 121 ff. 497 Rosendal 1945, s. 20–38. och 127. 498 Rosendal 1945, s. 42–48. 524 499 Adell 1954, s. 136–146. Rosendal 1945, s. 49–58. 525 500 Stolt 1957. Av litteraturförteckningen fram- Rosendal 1945, s. 58 f. går att de skrifter han refererar till för de litur- 501 Rosendal 1945, s. 35 och 65 f. giska synpunkterna på kyrkorummets inred- 502 Ponnert 2011, s. 265. ning är Adell och Rosendal. 503 Beträffande Osby kyrka och restaureringen, 526 Denna oro uttrycks även i en artikel av Erik se Ljungman 2008 och Ljungman 2003, s. 339 Bohrn 1959, s. 286. ff. 527 Citerat efter Stolt 1957, s. 16. 504 Werner 2003, s. 77 och Ljungman 2008, s. 8. 528 Stolt 1957, s. 18 f, s. 60–68. Om altarbilder Debatten kan följas genom tidningsurklipp ang. som framställer det vardagliga och nära i be- Osby kyrka i ATA. gravningskapell, se Karlsmo 2005, s. 253 ff. 505 Ljungman 2008, s. 4–11, Rosendal 1945, s. 31, 529 Cirkulärskrivelsen citeras in extenso i en 57 f. tidningsartikel 1967, se Söderholm 1967. 506 Lindblad 2009, s. 50. 530 Waldén 1955, s. 88. 507 Sjöström 2003, s. 64 f samt Roos 1955. Om 531Waldén 1955, s. 94. Året därpå underströk Lorentzons Kristusframställningar, se Sten- riksantikvarien Thordeman i en kommentar gård 1986, s. 109–119. Beträffande Ärland No- till ett restaureringsförslag för Uppsala dom- reen som restaureringsarkitekt, se Gullbrands- kyrka, att det var viktigt ”att ta till vara karak- son 2008, s. 39 ff. och 155 ff. samt Stolt 1957, s. tärsfulla inslag också från 1800-talets byggan- 63. de”, se Biörnstad 2015, s. 63. 508 Skrivelser från landsantikvarien 17.10 1951, 532 Bedoire 2013, s. 290 ff. riksantikvarien 23.10 1951, domkapitlet 28.11 533 Västerås kyrkas restaurering har utförligt 1951 samt Byggnadsstyrelsen 8.1 1952, K-by- behandlats av flera forskare och betraktas råns arkiv, ATA. som arkitekten Erik Lundbergs mästerverk, 509 Stolt 1957 s. 138. se Sandblom 1989, Edman 1999, s. 110–117 och 510 Stolt 1957, s. 135 ff. Bedoire 2013, s. 302 ff. 511 Lindahl 1955 s. 126. 534 Beträffande Lau, se Lagerlöf & Stolt 1975, s. 512 Se exempelvis, www.svenskakyrkan.se/de- 602 ff. samt Alm 1995; om Knivsta se Gustafs- fault.aspx?di=648827, där det sägs att kyrkan son 2013, s. 121–133. inte är något museum utan används än idag. 535 Acking 1978, s. 88. Eiler Graebes intresse för Uppgiften hämtad 2015-11-20. den äldsta kristna kyrkliga arkitekturen gjorde 513 Stolt 1957, s. 13. att han också reflekterade över hur Lunds dom- 514 Åman 2008a, s. 33 f. kyrka kunde ha sett ut med ett platt innertak 515 Björkman 2001, s. 26, Caldenby 2005, s. 496. trätak med synliga bjälkar. Det finns dock inget 516 Björkman 2001, s. 30 f, Caldenby 2005, s. som tyder på att han på allvar övervägde en så- 496. För översikter över kyrkoarkitekturen, se dan lösning, se Graebe 1963, s. 14. Björkman 2001, s. 16 ff. och 25–32 och Calden- 536 Graebe 1947. Beträffande Zettervalls restau- by 2005, s. 496–522. rering, se Åman 1963, 2015, s. 23–69.

299 537 Graebe 1947, s. 26. 1961. Perspektivet rymd framhålls exempelvis 538 Graebe 1947, s. 29. av Zevi 1957, särskilts s. 22–29, som säger att 539 Graebe 1947, s. 26. ”space is the protagonist of architecture”. 555 540 Graebe 1947, s. 28. Tidningsartikel av von Schmalensee, av 541 Graebe 1947, s. 30. okänt ursprung 6.2 1960, ATA. 556 542 Graebe har själv redogjort för restaurering- Roosval 1943, s. 13. 557 en i artiklar 1960, 1963 och 1964. Jönköpingsposten 4.2 1960. Tidningsartikel 543 Beträffande Brunius ombyggnad, se Gus- av von Schmalensee, av okänt ursprung 6.2 tafsson 1993 samt Gustafsson & Ullén 1970, s. 1960, ATA. 559 134–145. Olsson 1959, s. 82 ff. 560 544 Restaureringen refereras utifrån Gustafs- Acking 1978, s. 88. Exemplen kan mångfaldi- son & Ullén 1970, s. 146–151 samt handlingar gas: se exempelvis landsantikvarien i Upplands i ATA, särskilt von Schmalensees egen be- län Nils Sundquist skrivelse 1958, Gustafsson skrivning av restaureringen, se tidningsartikel 2013, s. 126. 6.2 1960. Beskrivningarna skiljer sig åt på en 561 Brunius 1960. punkt: Ullén uppger att predikstol och altare 562 Åman (1963) 2015. tillverkats i kalksten, medan von Schmalensee 563Åman (1963) 2015. skriver att materialet är Gotlandsmarmor. Res- 564 Heinemann 1970, s. 13. taureringen presenterades även i Arkitektur nr 565 Åman 1962a. 7, 1960. 566Åman 1962b. 545 Gustafsson & Ullén 1970, s. 149. 567 von Zweigbergk 1962. 546 Skrivelser från landsantikvarien Jan Erik 568 Anderbjörk 16.1 1957, riksantikvarien Bengt Linn 1962. 569 Thordeman 25.2 1957, domkapitlet 7.12 1956, Debatten refererades kortfattat i tidskriften i Byggnadsstyrelsen 2.7 1957, Växjö stads byggen osignerad artikel, s. 128 f. Se Lundberg 1963, nadsnämnd 28.11 1957, K-byråns arkiv, ATA. s. 73–77. 570 547 Bengt Thordeman blev riksantikvarie 1952, Lundberg 1963, s. 77. Lundbergs armaturer se Biörnstad 2015, s. 31 ff. har behandlats av Walfridson 2007. Hennes in- 548 Gustafsson & Ullén 1970, s. 144 ff. ventering är dock inte fullständig, till exempel saknas armaturerna i Nederluleå kyrka. 549 Gustafsson & Ullén 1970, s. 134–145 samt 571 beträffande inredningen s. 162–198. Lundberg 1963, s. 77. 572 550 Gustafsson & Ullén 1970, S. 147. De enda för- Även i andra sammanhang ger Lundberg ut- ändringar som rummet hade genomgått var en tryck för en normativ inställning till historien. restaurering av orgelläktaren samt att en äldre Ett exempel är när han i en betraktelse av det altartavla från 1700-talet hade placerats fram- kristna kyrkorummet i ett föredrag 1952 talar för fondfönstret i koret. om det orimliga i att korskranken under renäs- sansen började avlägsnas ur kyrkorummen, se 551 Beträffande von Schmalensees förhållande Lundberg 1952, s. 68. till den liturgiska förnyelserörelsen, se Wid- 573 mark 1998, s. 38 f, som menar att arkitekten för- Konferensen refereras av Gustafsson 2013, modligen inte hade några större insikter i den s.133–138. moderna liturgin, men sannolikt inspirerats av 574 ” ’Tivoliarkitektur i nya kyrkorna’: Hätskt restaureringen av domkyrkan i Münster som anfall mot kulturvården”, Dagens Nyheter 24.9 skedde på 1950-talet. 1963. Det som förmodligen var Stalins föredrag 552 Brander Jonsson 2008, s. 19. publicerades även i Arkitektur 1964, under titeln ”Kultur och kulturvård”. 553 Kyrkorummet har senast restaurerats 1995 575 under ledning av arkitekt Mats Edström. Då Noreen 1964. fick interiören på nytt en inredning med slutna 576 Noreen 1964. bänkkvarter och dörrar. 2002 invigdes också en 577 Weman 2006, s. 174. ny altaruppsats i glas, formgiven av Bertil Val- 578 Rappe 1962, analyseras av Brander Jonsson lien. 2008, s. 22 ff, Weman 2006, s. 133 ff och Björk- 554 Jmf Linn 2002, s. 581. Se även Björn Linns man 2001, s. 17 ff. Se även Widmark 1998, s. 19, presentation av Erik Lundbergs restaurering Ridderstedt 1998, s. 34 f. samt Thomelius 1992, av Västerås domkyrka, Svenska Dagbladet 17.3 som diskuterar arkitekten Rolf Berghs förhåll-

300 ande till Rappe, s. 37, 60 och 85. 2000, s. 150. 579 ”Varning för ’restaureringsskryt’ vid kyrko- 592 Venedigdokumentet, artikel 2–3, Jokilehto kongress i Sigtuna”, Dagens Nyheter 23.9 1963. 1986, s. 421. 580 Herrlin 1960, refereras av Weman 2006, s. 593 Venedigdokumentet, artikel 2–4. 130 ff. 594 Venedigdokumentet, artikel 5 och 7. Även 581 Herrlin 1960, s. 189 f. detta var idéer som förekommit i den svenska 582 Rappe 1962, s. 7 ff. diskursen sedan tidigt 1950-tal, men enligt för- 583 Beträffande det internationella inflytan- ra riksantikvarien Margareta Biörnstad kom en det på kyrkoarkitekturen, se Björkman 2001. mer miljöinriktad kulturminnesvård att dröja, Thomelius 1992, s. 37, anför ett citat av Rolf eftersom området inte var prioriterat politiskt, Bergh, som anses ha varit en av de arkitekter se Biörnstad 2015, s. 219. som var mest intresserad av att integrera teo- 595 Venedigdokumentet, artikel 9 och 16. logiska och liturgiska perspektiv i arkitekturen. 596 Venedigdokumentet, artikel 9, 12 och 13. Han skrev i en recension av Rappes bok, att för 597 Venedigdokumentet, artikel 11. dem som var insatta i frågeställningarna, inne- 598 Venedigdokumentet, artikel 10. bar Rappes bok ingenting nytt. Bergh hade själv 599 Blomé 1991, s. 4. Blomé fick stor betydelse studerat Rudolf Schwarz författarskap sedan när det gällde spridningen av kunskap omkring 1956. Enligt Björkman 2001, s. 179, kom Bergh i Venedigdokumentet och internationell bygg- kontakt med Schwarz skrifter vid en konferens nadsvård i Sverige, se Holmström 1993 och i Hamburg 1956. Björkman visar också på att kyrkan i Oxelösund, som gått till historien som Jonsson 2000, s. 150 f. 600 en av de första ordnad enligt de nya liturgiska Blomé 1970. idéerna, koncipierades redan 1951, s. 179. Wid- 601 Jokilehto 1986, s. 412–419 och 1999, s. 223– mark 1998, anser att även arkitekten Åke Porne 227. För redogörelser för Brandis tänkande, se genom studieresor i Tyskland och Frankrike Blomé 1977, s. 35–50, Jokilehto 1986, s. 417 ff, var väl förtrogen med den liturgiska rörelsens Jokilehto 1999, s. 228–237, Bedoire 2013, s. 313 idéer ”före Rappe”, s. 24 f. Ridderstedt 1998, s. samt Glendinning 2013, s. 264. 210, skriver att Peter Celsing 1959 deltog i en 602 Blomé 1977, s. 27 f, Bedoire 2013, s. 313 ff. internationell kyrkobyggnadskonferens utan- 603 Lundberg 1966. Texten har tidigare behand- för Geneve. Han gjorde då även en studieresa i lats av Edman 1999, s. 124–132, Gustafsson Italien och Frankrike. Dessa uppgifter tyder på 2013 s. 142 ff och Bedoire 2013, s. 298. Den att Axel Rappes betydelse som förmedlare av trycktes även 1964 och 1965 i form av två artik- de internationella idéerna till arkitekterna inte lar i årsboken Bygd och Natur. var särskilt stor. Kanske låg Rappes betydelse 604 Lundberg 1966, s. 1. istället i att vara en ögonöppnare för kyrkan? 605 Se ovan, samt Gustafsson 2013, s. 143. Peter Celsing höll 1957 ett föredrag där han 606 efterlyste ett större engagemang från kyrkans Lundberg 1966, s. 1–8. håll, i att ge arkitekten vägledning om hur ett 607 Lundberg 1966, s. 2. gudstjänstrum borde ordnas, när nya kyrkor 608 Lundberg 1966, s. 7. ritades, se Ridderstedt 1998, s. 276 f. 609 Lundberg 1966, s. 16 ff. 584 Rappe 1962, s. 22. 610 Lundberg 1966, s. 18 ff. 585 Rappe 1962, s. 23 f. 611 Edman 1999, s. 135 ff. framhåller den franske 586 Rappe 1962, s. 60 ff. filosofen Henri Bergsons idéer om tiden och in- 587 Rappe 1962, s. 23. tuitionen som viktiga för Lundbergs tänkande. 588 Rappe 1962, s. 39. Bergson var mellankrigstidens modefilosof i 589 Jokilehto 1986, s. 420 ff, Jonsson 2000, s. 148 Sverige, se Nordin 1984, s. 93. Bergson presen- och Bedoire 2013, s. 312 f. teras översiktligt i Nordin 2011, s. 111–117. 612 590 Venedigdokumentet, artikel 1. Lundberg 1966, s. 22 f. 613 591 Kulturmiljötänkandet introducerades i den Lundberg 1966, s. 24–36. svenska diskursen redan vid 1950-talets bör- 614 Lundberg 1966, s. 36–43. jan, se Biörnstad 2015, s. 81 f. Men dess genom- 615 Lundberg som restaureringsarkitekt har slag dröjde eftersom kulturminnesvård ansågs framför allt behandlats av Berthelson 1966, s. bakåtsträvande: ”Byggnadsvård blev i Sveri- 238 ff, Westlund 1975, s. 8–13, Edman 1999, s. ge likställt med monumentvård”, se Jonsson 79–139, Haas 2007, s. 114–117, Bedoire 2013, s.

301 296–309, Gustafsson 2013, s. 114 ff; samt i tre Pålsson och Harald Hvarfner, s. 8 samt Kleberg otryckta uppsatser: Sandblom 1989, Bergen- 1987, s. 29 f. Angående det internationella bygg- holtz 1999 samt Kallhed 2009. nadsvårdsåret, se Glendinning 2013, s. 405 ff. 616 Jokilehto 1999, s. 228 ff. 639 Janson 1974, s. 120 ff. 617 Översättningen är Börje Blomés, se Blomé 640 Janson 1974, s. 238 f. 1977, s. 36 f. 641 Janson 1974, s. 29 ff. och s. 240. 618 Översättning Blomé 1977, s. 36 f, se även Jok- 642 Janson 1974, s. 240 f. ilehto 1999, s. 233. 643 Janson 1974, s. 256. 619 Jokilehto 1999, s. 230. 644 Janson 1974, s. 240 ff. 620 Jokilehto 1999, s. 231. 645 Cnattingius 1975, s. 19. 621 Jokilehto 1999, s. 233. 646 Biörnstad 215, s. 29 ff, 40, 142 och 145. 622 Jokilehto 1986, s. 418; 1999 s. 235. 647 Lindahl 1972. Såväl Edman 1999, s. 143, som 623 Jmf Edman 1999, s. 131. Gustafsson 2013, s. 159 & 179, anser att tiden 624 Lindahl 1967. omkring 1970 kan betraktas som en brytnings- 625 Söderholm 1967. tid, när konservering börjar prioriteras framför 626 Lindahl 1967. modernisering. 648 627 Söderholm 1967. Bengtsson & Bengtsson Melin 2015, behandlar Åke Pornes restaurering. De viktigaste 628 Lindahl 1968. 629 handlingarna i ärendet finns publicerade i Hei- Franklin 1968. nemann 1970. Se även Widmark 1998, s. 25. 630 Se exempelvis Jangvik 1995–96, s. 132 f, Be- 649 Heinemann & Åman 1978. doire 2013, s. 290 och Biörnstad 2015, s. 149. 650 Dagens Nyheter 22.6 1970, ur Heinemann 631 Biörnstad 2015, s. 63 f. och 69. 1970. 632 Biörnstad 2015, s. 150. 651 Se exempelvis Gustafsson 2013, s. 155, ang. 633 Alm 1995, särskilt s. 72–76. restaureringen av Orkesta kyrka. 634 Alm 1995, s. 78 ff. Efter en sådan radikal 652 Björkman 2001, s. 28. omgestaltning framstår det som nästan paro- 653 Brander Jonsson 2000, s. 16. diskt, att församlingen därefter fick strida för 654 Caldenby 1998, s. 172 f. att få elektrisk belysning i kyrkorummet. Por- 655 ne ansåg nämligen att en elektrifiering inte var Caldenby 1998, s. 171–174, s. 178 f. lämplig med hänsyn till kyrkans kulturhistoris- 656 Beträffande kyrkplatsen och kyrkans histo- ka värde. ria, se Olsson 2014, Wallerström 1995, del 2, s. 635 Biörnstad 2015, s. 144 f. Se även Byggnadssty- 27 ff, Högstadius 1893, Bygdén 1926, s. 201 ff, relsen 1983, s. 12 och 32. Jämför Bedoire 2013, Beskow 1952, s. 16, Lundh 1956, Olsson 1959, s. 290 som skriver att motsättningarna var en Pettersson 1935 samt Benthe-Berglund 1985, grund till organisationsförändringen. Tidiga Lindberg & Berglund 2012. 657 exempel är artiklar av antikvarien Iwar An- Beskow 1952, s. 16, Lundh 1956, s. 86 och Ols- derssson och byggnadsingenjören Ingmar son 1959, s. 8 ff. Holmström som publicerades 1966 och 1967. 658 Elmén Berg, Järnfeldt-Carlsson & Åman 636 Westlund 1967, s. 123 f. Även i Lundbergs 1992, s. 231. text från 1966, efterlyses forskning om mate- 659 För en aktuell beskrivning och kulturhisto- rialhistoria, -behandling och -konstruktion, s. risk värdering, se Länsstyrelsen Västerbotten, 21. Se även Biörnstad 2015, s. 185. Holmström www.lansstyrelsen.se/vasterbotten. Den se- & Andersson 1967. Beträffande Anderssons naste fasadrenoveringen skedde 2012, se Lind- byggnadsarkeologiska inriktning, se Biörnstad berg & Berglund 2012. 2015, s. 185. För Holmströms tidiga verksam- 660 Högstadius 1893, s. 28. Se även Umeå Bladet het, se Legnér & Geijer 2015, s. 248 f. Holm- 23.11 1910 samt Högstadius 1893, tidningsur- ström 1987, behandlar hur kunskapen om kalk- klipp i ATA. bruk och putsning byggdes upp. Se även Edman 661 Högstadius 1893, s. 5, Bygdén 1926, s. 203. 1999, s. 147 f. Högstadius interiör är publicerad i Olsson 637 Om bevarandemålets bakgrund, se Kleberg 1959, s. 43. 1987. 662 Branden skildras i en tidningsartikel i Väster- 638 Janson 1974, se introduktion av Roland bottens-Kuriren 26.3 1943.

302 663 Bygdén 1922, Norberg 1940. Norberg date- 674 Eriksson 1996, s. 23. rade målningarna till 1520-talet, senare har 675 Besiktningsprotokoll av Falkenberg, daterat Mereth Lindgren framhållit att dateringarna är november 1911, K-byråns arkiv, ATA. osäkra och att de lika gärna kan ha tillkommit 676 Umeå Nya Tidning 24.11 1910. på 1510- som på 1530-talet, se Lindgren 1983, 677 Västerbottens Nyheter 26.11 1910. s. 41. 678 Handlingar angående visitation 28–29.11 664 Besiktningsprotokollet från den 5 maj 1893 1914, Domkapitlets arkiv, HLA. publicerades av Högstadius 1893, s. 11. Avskrif- 679 Ritningsförslag till minnestavla och elek- ter av protokollet finns i kyrkoarkivet i Härnö- trisk belysning, 1925; handlingar ang. tillstånd sands landsarkiv samt i Västerbottens muse- till uppsättning av minnestavla, 31.7 1924, 7.8 ums arkiv. 1924, 20.8 1924, 3.9 1924, 5.9 1924. Ansökan om 665 Ritningar till reparation av Umeå lands kyr- tillstånd till installation av elektrisk belysning ka, i nåder gillade den 22 mars 1895, ATA. Fred- 5.10 1931, K-byråns arkiv, ATA. rik Falkenberg har gjort en notering direkt på 680 Tillståndsansökan gällande uppförande av en av ritningarna: ”… ej följd!” Sannolikt menar gravkapell, november 1938. Falkenberg att bänkarnas uppställning inte 681 följde ritningarna. I kyrkans arkiv i HLA finns Nordsvenska Dagbladet 10.7 1953. en ritning över indelning av de nya bänkarna, 682 Ämbetsberättelse till biskopsvisitation 16– daterad 26 oktober 1895, av firman Jakobson & 19.10 1939. Domkapitlets arkiv, HLA. Erikson. 683 Tjänstememorial 29.10 1940, Riksantikva- 666 Olsson 1959, s. 32 f. och 52. rieämbetets arkiv och K-byråns arkiv, ATA. 667 Framställningen bygger på Kungl. Maj:ts till- 684 Brev från Lundh 4.10 1946, odaterat PM som stånd till reparationer 1895, arbetsbeskrivning av mig tolkats som Berthelsons svar, Riksanti- samt avsyningsinstrument i Umeå landsför- kvarieämbetets arkiv, ATA. Lundh redogör för samlings kyrkoarkiv, HLA. problemet i ämbetsberättelsen till biskopsvi- 668 Olsson 1959, s. 52. Jämför arbetsbeskriv- sitationen 24–27.10 1946. Domkapitlets arkiv, ning, Umeå landsförsamlings kyrkoarkiv, HLA. HLA. 685 669 Olsson 1959, s. 33. Kyrkans utseende efter Skrivelse från Umeå landsförsamling 8.1 branden dokumenterades i målningar av J.O. 1947. Beslut om att anta restaureringsförslaget Högstadius. Av dessa framgår den raserade hade tagits i kyrkofullmäktige 15.12 1946, se östgavelns medeltida utseende. Den medel- protokollsutdrag i K-byråns arkiv, ATA. 686 tida gaveln hade vapensköldar, men den nya Riksantikvarieämbetets yttrande 3 septem- smyckades istället med en trefönstergrupp och ber 1947, Riksantikvarieämbetets arkiv och davidsstjärnor. K-byråns arkiv, ATA. 687 670 Ritning av Ludvig Peterson 1895, ATA. Skrivelse från domkapitlet 1.10 1947, K-by- 671 Kungl. Maj:ts tillstånd 1985, Umeå landsför- råns arkiv, ATA. 688 samlings arkiv, HLA. Skrivelse av den 8.10 1947, Riksantikvarie- 672 Beskrivningen av restaureringen utgår från ämbetets arkiv och K-byråns arkiv, ATA. 689 Fredrik Falkenberg brev till församlingen 29.11 Församlingen ansökte om tillstånd i skrivel- 1908 och arbetsbeskrivning daterad 1908; se 4.8 1951, domkapitlet yttrade sig 3.10 1951, kostnadsförslag från Filip Månsson 19.11 1908 tillstånd gavs 16.10 1951, K-byråns arkiv, ATA. i Umeå landsförsamlings kyrkoarkiv, HLA; be- Tillstånd till elektrisk värmeanläggning gavs siktningsprotokoll av Falkenberg, september 23.12 1950. 1911 samt ritningar och fotografier i K-byråns 690 Tillståndsansökan 10.12 1951, länsantikva- arkiv och Riksantikvarieämbetets arkiv, ATA. riens yttrande 6.2 1952, domkapitlets yttrande Se även Umeåbladet 23.11 1910. Eftersom res- 12.3 1952, Riksantikvarieämbetets yttrande taureringsförslaget godkändes i november 12.2 1952, tillstånd från Byggnadsstyrelsen 26.3 1909 bör det huvudsakliga restaureringsar- 1952, K-byråns arkiv, ATA. betet ha utförts 1910. Det slutbesiktades 1911, 691 Västerbottens-Kuriren 28.1 1949. men kyrkan återinvigdes 27.11 1910. 692 Undersökningar finns som redan nämnts 673 Eriksson 1996, omslagets bild samt s. 21. En- inte dokumenterade i Riksantikvarieämbetets ligt Eriksson flyttades fönstret vid 1950-talets arkiv. Även landsantikvarien Gunnar Wes- restaurering till norra fönstret under läktaren tin visade intresse för att målningarna skulle och blev förstört vid 1986 års brand. undersökas, se skrivelse 25.1 1947, men inte

303 heller i Västerbottens museums arkiv finns ska Dagbladet 22.5 1953 och Västerbottens-Ku- några uppgifter om undersökningar vid denna riren 26.5 1953. tid. Brevet från Yngve Lundström finns i Umeå 703 Beträffande diskussionen om målningarna, landsförsamlings kyrkoarkiv i HLA och är da- se skrivelse från Riksantikvarieämbetet 30.7 terat 3.6 1948. Lundström uppger där att un- 1952, 13.8 1952, K-byråns arkiv, tillstånd från dersökningen avser Västerhiske kyrka. Umeå Byggnadsstyrelsen 9.9 1952 från Riksantikva- landsförsamlings kyrka har ibland kallats Väs- rieämbetet 6.5 1953, Riksantikvarieämbetets terhiske kyrka, ibland Backens kyrka. Kanske och K-byråns arkiv, ATA. denna namnförbistring är förklaringen till att 704 Västerbottens-Kuriren 26.5 1953. det i arkiven i ATA saknas handlingar omkring 705 Angående korfönstret se skrivelser från kyrkan som borde finnas där? Se även brev från Gunnar Torhamn 29.1 och 8.4 1953, från Ring- Riksantikvarieämbetets Bertil Berthelson 5.5 ströms 11.2 1953, Umeå landsförsamlings kyr- 1952, i samma arkiv. koarkiv, HLA. 693 Västerbottens-Kuriren 28.1 1949. I en arti- 706 Skrivelse från Cajmatz 26.4 1952, Västerbot- kel från 1941 sägs också att ”Församlingen har tens museums arkiv. aldrig riktigt känt sig tillfreds med det sätt på 707 Brev från Rudner till Lundh 11.10 1951, vilket kyrkan återuppbyggdes efter branden”, Umeå landsförsamlings arkiv, HLA. Umebladet 18.1 1941. 708 Se kyrkoherdens korrespondens med Gun- 694 Restaureringen refereras efter ritningar och nar Torhamn, 1950–1955, Umeå landsförsam- arbetsbeskrivning samt tidningsartiklar och lings arkiv, HLA. fotografier, Riksantikvarieämbetets arkiv samt 709 K-byråns arkiv, ATA. Se även arbetsbeskriv- Protokollsutdrag från restaureringskom- ningar av Georg Rudner, juli 1951 i Umeå lands- mittén 3.7 1952, domkapitlets yttrande 27.8 församlings kyrkoarkiv, HLA. 1952, skrivelse från byggnadskommittén 16.7 1952, tillstånd från Byggnadsstyrelsen 9.9 1952, 695 Brev från hustrun Ulla Nordenskjöld till K-byråns arkiv, ATA. församlingen, oktober 1950; se även korrespon- 710 dens från Knut Nordenskjölds arkitektkontor Skrivelse från Th. Lundh 7.1 och 2.4 1952, genom Georg Rudner 1951, Umeå landsförsam- Umeå landsförsamlings arkiv, HLA. Skrivelse lings kyrkoarkiv, HLA. från församlingen 4.4 1952, tillstånd gavs den 23.4 1952, K-byråns arkiv, ATA. 696 Skrivelse från Riksantikvarieämbetet 6.3 711 1952, Riksantikvarieämbetets arkiv, ATA. Se brev från Rudner 2.4 1952 och 10.4 1952, Umeå landsförsamlings arkiv, HLA. 697 Västerbottens-Kuriren 10.7 1953. 712 Skrivelse från Byggnadsstyrelsen 9.9 1952, 698 Handlingar från arkeologisk undersökning tillstånd till konserveringsarbeten 22.4 1953, av Umeå landsförsamlings kyrka, Västerbot- Riksantikvarieämbetets arkiv, ATA. tens museums arkiv samt Umeå landsförsam- 713 lings kyrkoarkiv, HLA. Opublicerad rapport av Konserveringsrapport från Yngve Lund- Cajmatz 1953. För kompletterade tolkning av ström, 1.6 1954, Riksantikvarieämbetets arkiv, lämningarna efter träkyrkan, se Olsson 1959, s. ATA. 9–17 samt Wallerström 1995, del 2, s. 27. 714 Begäran om att återfå krucifixet, brev till 699 Skrivelse från landsantikvarien 4.3 1952, till Västerbottens museum 8.1 1952, Umeå lands- ämbetet från Erik Bohrn 5.3 1952, Riksantikva- församlings arkiv, HLA. rieämbetets arkiv, ATA. Se även Nordsvenska 715 Se skrivelse från församlingen 8.1 1952, från Dagbladet 22.5 1953. landsantikvarien 23.1 1952, från Riksantikva- 700 Västerbottens Folkblad 22.5 1953, Nordsven- rieämbetet 6.3 1952 samt 6.5 1953, Riksantikva- ska Dagbladet 22.5 1953 och Västerbottens-Ku- rieämbetets arkiv, ATA. riren 26.5 1953. Se även Cajmatz skrivelse till 716 Västerbottens-Kuriren 22.5 1953 och 26.5 Georg Rudner, 26 april 1952, Riksantikvarie- 1953. Se skrivelse från församlingen 8.1 1952, ämbetets arkiv, ATA samt Cajmatz skrivelse från landsantikvarien 23.1 1952, Riksantikva- 26.4 1952, Västerbottens museums arkiv. rieämbetets arkiv, ATA. 701 Västerbottens-Kuriren 30.8 1952. Brev från 717 Högstadius 1893, s. 10. Riksantikvarieämbetet, Erik Bohrn, till lands- 718 Ahnlund 1916. antikvarien, 2.7 1952, Riksantikvarieämbetets 719 Skrivelse från Yngve Lundström 10.11 1952, arkiv, ATA. Umeå landsförsamlings kyrkoarkiv, HLA samt 702 Västerbottens Folkblad 22.5 1953, Nordsven- 12.11 1952, Riksantikvarieämbetets arkiv, ATA.

304 Se även Lundströms brev till kyrkoherden The- församlingen sedan 1 januari 2010 i den nybil- odor Lundh 16.3 1951, Umeå landsförsamlings dade Piteå församling. kyrkoarkiv, HLA. 740 Bygdén 1925, s 62, 71 och 73. Orgelverket 720 Skrivelse från Riksantikvarieämbetet 6.5 uppges av Bygdén ha varit tillverkat av Clas 1953, Riksantikvarieämbetets arkiv, ATA. Sander. 721 Förslag till helt ny utvändig puts 27.6 1952, 741 Westerlund 2009, s 195 f. Se även Steckzén Georg Rudner, Riksantikvarieämbetets arkiv, 1921, s 98. ATA. 742 Händelsen är känd genom att socknens all- 722 Lindberg & Berglund 2012, s. 9. moge klagade över kyrkoherdens egenmäktiga 723 Skrivelse från Rolf Sixtensson, VAB Callan- förfarande i en skrivelse till Härnösands kon- der arkitektkontor 30.9 1983, Riksantikvarie- sistorium 1669, se Bygdén 1925, s. 72. ämbetets arkiv, ATA. Ett nytt tak av koppar, er- 743 Hamberg 1974, s. 95 och 108 f. Om Nils Ja- satte ett äldre tak av svartplåt 1979–1980. cobsson Fluur, se Näslund & Telhammer 1986. 724 Stockholms-Tidningen 13.7 1953. 744 Hamberg 1974, s. 114 f. 725 Västerbottens-Kuriren 10.7 1953 och Nord- 745 af Ugglas 1935, s. 28 ff. svenska Dagbladet 10.7 1953. 746 Bygdén 1925, s 61. 726 Västerbottens-Kuriren 10.2 1955. Beträffan- 747 Elmén Berg, Järnfeldt-Carlsson & Åman de orgelläktaren och orgelfasaden se även skri- 1991, s. 227. velse från Riksantikvarieämbetet 27.8 1953, 748 Nygren 1910, s. 11 ff, Selinus 1922, s. 79 f. Byggnadsstyrelsens godkännande 16.9 1953, 749 Beträffande kyrkans ombyggnad, se Burman Riksantikvarieämbetets arkiv, ATA. 2011, s. 4 ff. Murmästaren Franck har i forsk- 727 Domkapitlets yttrande 15.4 1953, Umeå ningen ofta kallats Francke, från början san- landsförsamlings arkiv, HLA. nolikt på grund av en felläsning av hans namn- 728 Orgeln och altarskåpet presenterades i tid- teckning, se exempelvis Beskow 1952, s. 116. ningsartiklar som finns i Umeå landsförsam- Murmästaren torde dock ha varit identisk med lings kyrkoarkiv, HLA. den Gottfried Franck som ingick i murmästar- 729 Skrivelse från Th. Lundh 2.6 1955, Riksantik- ämbetet i Stockholm. Denne färdigställde sitt varieämbetets arkiv, ATA. mästerstycke 1746 och avled 1759, se Hall m.fl. 730 Utdrag ur kyrkorådets protokoll 3.10 1956, 1987, s. 92 samt Alm 1935, s. 99 och 233. Om Da- konserveringsrapport av Sven Dalén dec 1956, niel Hagman, se även Nodermann 1991, s. 35 f. Riksantikvarieämbetets arkiv, ATA. och 57 f, samt Alm 1935, s. 123 och 242. 731 Handlingar, arbetsbeskrivning och ritningar 750 Burman 2011, s. 4–11. för ombyggnad av Rolf Bergh 1.2 1981, skrivelse 751 Burman 2011, s. 6. från Riksantikvarieämbetet 19.10 1981, Riks- 752 Selinus 1922, s. 79 och Burman 2011, s. 8, 11. antikvarieämbetets arkiv, ATA. 753 Pettersson 1985, s. 330 ff. Samma lösning 732 Skrivelse från domkapitlet 15.4 1981, Riks- hade tidigare använts vid Karlebys kyrka, som antikvarieämbetets arkiv, ATA. tillbyggdes korsarmar 1786–1789, ibid. s. 319 ff. 733 Skrivelse från Västerbottens museum 31.7 754 Hamberg 1955, s. 194, 196 f. och Lindblad 1981, Riksantikvarieämbetets arkiv, ATA. 2009, s. 70. Även i Finland fanns en tradition 734 Se Västerbottens-Kuriren 19.1 1983 samt 1.6 av att placera altaret i hörnet mellan östra och 1983 (insändare av Erik Henriksson), inlägg av södra korsarmen, som enligt Pettersson 1985, Harriet Åberg i okänd tidning 30.6 1983, ATA. s. 216, kan härledas tillbaka till Katarina kyr- 735 Västerbottens-Kuriren 18.1 1983. ka. Först användes motivet i Kuusamo 1694. 736 Handlingar angående kyrkans ombyggnad Det användes såväl för stenkyrkor som för 30.9 1983, Riksantikvarieämbetets godkän- träkyrkor, som exempelvis Siikajoki 1701 och nande 4.4 1984, Riksantikvarieämbetets arkiv, Houtskär 1703–04, ibid. s. 218 f samt för Esse ATA. kyrka 1770, ibid. s. 235. 737 Västerbottens Folkblad 28.5 1985. 755 Lindblad 2009, s. 70. 738 Om arkitekten Jerk Altons restaureringar, se 756 Elmén Berg, Järnfeldt-Carlsson & Åman Weman 2009. 1991, s. 234 f. 739 Kyrkan tillhör det som fram till helt nyligen 757 Ritningar i Piteå landsförsamlings kyrkoar- var Piteå landsförsamling. Tillsammans med kiv, HLA, samt fotografier av ritningar i Riks- den tidigare Piteå stadsförsamling ingår lands- antikvarieämbetets databas Kulturmiljöbild.

305 Samtliga av dessa ritningar är osignerade. I kademiens uppmaning att ”ge dem en lämp- Överintendentsämbetets arkiv i Riksarkivet lig plats i kyrkan”, Norrbottens Allehanda 21.8 finns däremot en ritning till ny bänkinredning 1929. signerad Bengt Lundgren, Luleå, den 25 sep- 766 ”Restaurering utan tillstånd i Öjeby kyrka”, tember 1890. Byggnadsingenjör Bengt Lund- Norrbottens Tidningen 19.8 1929, ”Restaure- gren var verksam i trakterna av Luleå vid denna ring eller icke”, Norrbottens Allehanda 21.8 tid. Han utnämndes 1899 till ingenjör och bygg- 1929, ”Kyrkorådets åtgärd att icke anmäla ar- nadschef vid LKAB i Kiruna och var Hjalmar betet svårförklarig”, Norrbottens Tidningen Lundbohms närmaste medarbetare vid upp- 23.8 1929, ”Restaureringen av Öjeby kyrka” byggnaden av Kiruna. Lundgren tycks ha varit Norrbottens-Kuriren 27.8 1929. en mångsidig man, däremot är det en nyhet att 767 Handlingar och ritningar angående 1933 han till sina övriga meriter även kunde räkna års restaurering i Riksantikvarieämbetets och kyrkorestaureringar. Om Bengt Lundgren, se K-byråns arkiv, ATA samt fotografier i Piteå Brunnström 1981, s 67 ff. Restaureringen be- museums bildarkiv. Torexskivor var byggskivor skrivs kortfattat av Nilsson 1976, s. 8 samt i som tillverkades av träflis av Törefors aktiebo- ”Öjeby kyrka, ett av Norrbottens äldsta tempel”, lag i Kalix. Norrbottens-Kuriren 11.12 1926. 768 Byggnadsstyrelsen och Riksantikvarieäm- 758 Nilsson 1976 samt fotografier i Piteå muse- betet fastställde restaureringsförslaget 1933 ums bildarkiv. Se även Johan Thomés program och utfärdade tillstånd för Erichsson att utföra för restaurering, K-byråns arkiv, ATA. konserveringsarbetet. Till antikvarisk kontrol- 759 Program för restaurering av Piteå landsför- lant utsågs intendent Gunnar Ullenius, Norr- samlings kyrka av Sven Brandel 13.6 1925, ATA. bottens museum. Handlingar och ritningar i 760 Programmet sägs ha upprättats på pastors- Riksantikvarieämbetets och Byggnadsstyrel- ämbetets i Piteå anmodan, se ”Restaurering av sens arkiv, ATA. kyrkan i Öjebyn”, Norrbottens Tidningen 20.11 769 ”Öjeby-templets nyrestaurerade utsmyck- 1929. Skrivelse från Riksantikvarieämbetet ning”, Norrbottens-Kuriren 9.10 1933, ”Predik- 6.11 1929 samt Program för restaurering av stolen i Öjebykyrkan från år 1648”, Piteå-Tid- Piteå landsförsamlings kyrka av Sven Brandel ningen 11.10 1933. 13.6 1925, ATA. 770 761 Åman 2004, s 124 f. Om avvisandet av Ett nytt överstycke skulpterades av Frid- 1800-talet se vidare Elmén Berg 1997, s. 63. Be- thiof Erichsson och hans elev Bertil Linné, Pi- träffande tidens inställning till uppvärmnings- teå-Tidningen 15.9 1983. systemet, se Legnér 2012, s. 60. 771 ”Piteå landskyrka högtidligen återinvigd på 762 Beträffande gällande lagstiftning och den söndagen”, Norrbottens Allehanda 9.10 1933, statliga kulturminnesvårdens organisation, se ”Piteå landskyrkas återinvigning”, Norrbot- Elmén Berg 1997, s. 81 ff. tens-Kuriren 10.10 1933. 772 763 ”Öjeby kyrka, ett av Norrbottens äldsta tem- Visitationsprotokoll 25–29.9 1946, Domka- pel”, Norrbottens-Kuriren 11.12 1926. Frågan pitlets arkiv, HLA. om kyrkans uppvärmning debatterades vid en 773 Citat ur landsantikvarien Hans Beskows tal kyrkostämma i maj 1927, se ”Uppvärmning och vid jubileumshögtiden. Talet har inte bevarats i klockringning i Öjeby kyrka, Piteå-Tidningen skrift, men citeras i sin tur i en bilaga i en skri- 30.5 1927. velse av Arne Lindgren till Byggnadsstyrelsen 764 Skrivelse från Riksantikvarieämbetet 6.11 5.2 1963, K-byråns arkiv, ATA. Av ett brev från 1929, ATA. Arne Lindgren till Hans Beskow framgår att 765 Gravhällarna hade på 1920-talets återförts Lindgren gjorde en ljudupptagning av Beskows till kyrkan, då de återfanns på gårdar i Pitholm tal, se brev 2.5 1958, Norrbottens museums ar- och Svensbyn. Enligt kyrkoherden Sandins kiv. utredning hade de tagits ut från koret när nytt 774 Berggren 2009, s. 42 ff. I avsaknad av andra golv lades i samband med omändringarna om- källor rörande socknens historia, fick årtalet kring 1811. Bönder i bygden hade därefter tagit 1408 en bärande roll i historieskrivningen. hällar hem till sina gårdar för att använda dem Hans Beskow tog i sin studie av Övre Norrlands som brohällar. Se skrivelse från Axel Sandin till kyrkor årtalet som utgångspunkt för sin teori, Riksantikvarien 1.11 1925, ATA. Att gravhäl- att kyrkan byggts i två etapper. Den första bygg- larna murats in i väggarna försvarade prosten nadsperioden antogs ha inträffat vid 1400-ta- Sandin med att han bara följde Vitterhetsa- lets början. Se Beskow 1952, s. 22 ff. Arne Lind-

306 gren antog därefter att ”grundstenen till den Konsthögskolan. Han hade egen arkitektbyrå byggnad, som än i våra dagar utgör stommen från 1953. Thomé var tidigare verksam vid Ahr- i församlingens helgedom, lades redan sam- bom Zimdahl arkitektkontor, Stockholm; vid ma år, donationsåret”, se odaterade artiklar av Backström och Reinius arkitektkontor, Stock- Arne Lindgren från 1958 i Norrbottens-Kuri- holm; vid Landsbygdens byggnadsförenings ar- ren, ATA. kitektkontor samt vid Byggnadsstyrelsen. Vem 775 Artiklar av Arne Lindgren 1958 i Norrbot- är vem 1962, s. 1291. tens-Kuriren, ATA. Även Piteå-Tidningen 5.4 784 Programmet från december 1960 kom sena- 1958. re att revideras i oktober 1961 samt i mars 1962. 776 Tal av Hans Beskow vid kyrkans jubileums- Handlingar och ritningar från restaureringen i högtid 1958, citerat av Arne Lindgren, K-byråns ATA samt i Piteå landsförsamlings arkiv, Öje- arkiv, ATA. Att talet citeras efter en ljudupptag- byn och HLA. ning, framgår av Arne Lindgrens brev till Hans 785 ”Medeltidskyrka blir renoverad för 850 000 Beskow 2.5 1958, Norrbottens museums arkiv. kr”, Norrbottens-Kuriren 26.1 1962, ”Arkitekt- 777 Utdrag ur protokoll, hållet vid kyrkorådet förslag att bibehålla 1890-talsstilen”, odaterad 11.7 1960, samt skrivelse till Riksantikvarieäm- tidningsartikel i ATA, ”Öjebyns kyrka skall res- betet 22.8 1960, Riksantikvarieämbetets arkiv, taureras”, Norrbottens-Kuriren 1.3 1962. 786 ATA. Skrivelse till landsantikvarien, 22.8 1960, Debatten kan följas genom handlingar och Norrbottens museums arkiv. tidningsurklipp i ATA. 787 778 Visitationsprotokoll 20–27 april 1958, Dom- Kritiken spreds som rykten och rörde han- kapitlets arkiv, HLA. teringen av skelettdelar samt myndigheternas hantering av de antikvariska värdena i sam- 779 Utdrag ur protokoll vid kyrkofullmäktige band med grävningsarbetena. Norrbottens-Ku- 28.5 1960, Riksantikvarieämbetets arkiv, ATA. 780 riren 5.2 1964 samt odaterade tidningsartiklar Arkitekten fil. lic. Börje Blomés provföreläs- i ATA. Skrivelse från Olof Selinus 13.1 och 21.1 ning till professuren i svensk och jämförande 1964, skrivelse från Erik Holmqvist 22.2, 3.3 arkitekturhistoria vid Kungl. Konsthögskolan, samt 24.3 1964, Riksantikvarieämbetets arkiv, fredagen den 28.10 1960, Piteå landsförsam- ATA. Skrivelse från Riksantikvarieämbetet 9.6 lings kyrkoarkiv, HLA. Börje Blomé var arkitekt, 1964, skrivelse från landsantikvarien 4.5 samt elev till Erik Lundberg och Sven Ivar Lind. Han 7.5 1964, ATA. Landsantikvarien Harald Hvarf- vistades mycket i Rom från 1956 och ledde kur- ner utredde frågan och kom fram till att han ser i ”Byggnadskulturvård och restaurering” i inte hade någon anledning att rikta kritik mot Göteborg och Uppsala vid 1960-talets slut. Han det sätt på vilket utgrävningarna hade skett, se var främst verksam i Göteborg vid Chalmers skrivelse från Hvarfner 7.2 1964, Norrbottens tekniska högskola och på Konstvetenskapliga museums arkiv samt ATA. Utdrag ur protokoll institutionen vid Göteborgs universitet, där för Piteå landsförsamlings kyrkoråd 3.3 1964, han disputerade för Per Gustaf Hamberg 1977. ATA. Avhandlingen hette Kyrkorestaurering i teori 788 Skrivelse från Arne Lindgren till Riksanti- och praxis: Den italienska restaureringsdoktri- kvarieämbetet 12.11 1962, Norrbottens muse- nen och dess tillämpning vid restaureringen av ums arkiv. tre svenska kyrkor 1966–77. De restaureringar 789 Skrivelse av Gerhard Karnå 1.11 1962, Norr- som behandlades var hans egna av kyrkorna i bottens museums arkiv. Skrivelse av Gerhard Söderbärke i Dalarna, Häverö i Uppland samt Karnå, 26.9 1962 samt Harald Hvarfners svar Oscar Fredriks kyrka i Göteborg. 18.10 1962, Riksantikvarieämbetets arkiv, ATA. 781 Börje Blomés provföreläsning, Piteå lands- Piteå-Tidningen och Norrbottens-Kuriren 27.10 församlings kyrkoarkiv, HLA, s. 7. 1962, Piteå-Tidningen 27.11 1962. 782 Piteå-Tidningen den 24 och 28.2 1961. 790 Av en tidningsartikel framgår i efterhand, 783 Kyrkorådet sammanträdde i kyrkan 1960, att även kyrkoherden Torsten Nilsson ansett i närvaro av Kungl. Byggnadsstyrelsens byrå- att altaret borde flyttas, men att han inte velat direktör Sven Söderholm samt arkitekt Johan agera illojalt, utan velat följa de beslut som fat- Thomé, se ”Planer på restaurering av Öjeby kyr- tades. Därför ingick han inte i motståndargrup- ka utformas”, Piteå-Tidningen odat. 1960, ATA. pen, se Piteå-Tidningen 21.1 1963. Skrivelser Johan Thomé var född i Kyrkslätt i Finland. från Arne Lindgren 8.12 1962, 5.2 1963 samt 8.2 Han utbildades vid Kungliga tekniska högsko- 1963, ATA. Se även Norrbottens-Kuriren 6 och lan i Stockholm samt senare även vid Kungliga 7.11 1962, Norrländska Socialdemokraten 8.11

307 1962, Piteå-Tidningen 9.11 1962, Piteå-Tidning- ATA, i kyrkoarkivet i Öjebyn samt Thomé 1967. en 14.11 1962, Norrbottens-Kuriren 12.1 1963, 806 Beskow 1952, s. 24. 791 Norrbottens-Kuriren 2.11 1962. 807 Skrivelse från landsantikvarien i Norrbot- 792 Debatten kan följas genom handlingar och tens län, 17.2 1964, ATA. Undersökningarna tidningsartiklar i ATA. Beträffande ”den lil- tycks inte ha resulterat i någon rapport, men i la aggressiva klicken” se skrivelse från Erik Norrbottens museums arkiv finns en planrit- Holmqvist 3.3 1964, ATA. ning av L.D. Cnattingius, 26–29.11 1963. Se även 793 Skrivelse från Gerhard Karnå, Erik Holm- Beskow 1964–65. qvist och Per-Göte Lindström 21.1 1963, ATA. 808 Wallerström 1995, s. 31. 794 Piteå-Tidningen 27.10 1962. 809 Skrivelse från Harald Hvarfner 17.2 1964, 795 Skrivelse från Luleå domkapitel 31.10 1962, ATA. ATA. Norrbottens-Kuriren 8.11 1962. 810 Tillståndshandlingar från Riksantikvarie- 796 Skrivelse från Byggnadsstyrelsen 19.3 1963, ämbetet 15.6 1964, skrivelse från Fridtiof Er- ATA. ichsson 2.6 1964, Riksantikvarieämbetets ar- 797 Protokollsutdrag från kyrkofullmäktige 2.6 kiv, ATA. 1962, protokollsutdrag från kyrkoråd 7.6 1962, 811 Mellan raderna är det också möjligt att utlä- protokollsutdrag från kyrkofullmäktige 19.1 sa att även vissa andra inventarier försvinner, 1963, reservation från vissa fullmäktigeleda- för att de helt enkelt inte håller måttet. Axel möter 19.1 1963, ATA. Se även referat av de- Sandins oljemålningar rensas ut ur kyrkointe- batten i kyrkofullmäktige, där det på förslag riören utan att det nämns i handlingarna. av nio ledamöter i gruppen ”Kyrkans vänner” 812 Skrivelse från Landsantikvarien i Norrbot- diskuterades huruvida man skulle låta upp- tens län till Gerhard Karnå, 18.10 1962, Norr- rätta ett nytt restaureringsförslag, förslagsvis bottens museums arkiv. av arkitekt Rolf Bergh, se Piteå-Tidningen 21.1 813 ”En vacker kyrka har fått en värdig klädsel”, 1963 samt Norrbottens-Kuriren 21.1 1963. Efter Piteå-Tidningen 17.10 1964. Utdrag ur protokoll en artikel i Piteå-Tidningen ansåg Rolf Bergh i för kyrkofullmäktige 30.5 1964, samt kyrkoråd en skrivelse till Piteå landsförsamling att inn- 24.6 1964, ATA. Förslaget godkändes av Kungl. an man gått ut i pressen med hans namn, borde han själv ha tillfrågats. Han ansåg att arkitek- Byggnadsstyrelsen den 29.9 1964, ATA. Pelle ten Johan Thomé var ”en utomordentligt skick- Åberg avled samma år. 814 lig yrkesman, väl lämpad att lösa församlingens Sign. Coff, ”En vacker kyrka har fått en vär- problem”. Kyrkoherden Torsten Nilsson de- dig klädsel”, Piteå-Tidningen 17.10 1964. Enligt menterade å kyrkorådets vägnar att uppgif- redaktör Jan Lundqvist på Piteå-Tidningen var terna härstammade från dem och framhöll att skribenten Allan Forsberg. kyrkorådet inte haft för avsikt att kontakta Rolf 815 Kyrkan bedömdes ha varit putsad tre gång- Bergh, se Piteå-Tidningen 23.1 1962. er: efter stadsbranden 1666, vid 1750-talets 798 Kyrkorådsprotokoll 17.6 1963, Piteå lands- utbyggnad, vid 1890-talets restaurering. församlings kyrkoarkiv, HLA. 1700-talsputsen var röd. Thomé 1967, s. 117. Se 799 Piteå-Tidningen 31.10 1962. Ytterligare ett även Piteå-Tidningen 24.3 1964. stöd för altarets placering vid korsmitten for- 816 Uppmätningsritning av Harald Hvarfner mulerades av insändarskribenten ”Flitig kyr- 1964, i Norrbottens museums arkiv. Beträffan- kobesökare” i Piteå-Tidningen 13.11 1962. de blinderingarna, se Beskow 1964, s. 33 f. samt 800 Piteå-Tidningen 21.1 1963, se även Norrbot- Wallerström 1982–83, s. 40 f. tens-Kuriren 21.1 1963. 817 Se Thomé 1967. 801 Insändare av Arne Lindgren, Piteå-Tidning- 818 Skrivelser från Riksantikvarieämbetet 18.9 en 7.11 1962, även i ATA. 1964 och 10.3 1965 samt från Byggnadsstyrel- 802 Skrivelse från Riksantikvarieämbetet 19.10 sen 5.11 1964, 20.4 1965, ATA. 1962, ATA. 819 Skrivelse från Iwar Anderson 8.2 1965, ATA. 803 Skrivelse från Landsantikvarien i Norrbot- Byggnadsundersökningen redovisas i Ander- tens län, 7.9 1962, ATA. son 1964–65. 804 Skrivelse från Luleå domkapitel 31.10 1962, 820 Skrivelse från Byggnadsstyrelsen 20.4 1965, ATA. ATA. 805 Utförda åtgärder beskrivs i det följande uti- 821 ”Första dopet i återinvigda kyrkan” odaterad från handlingar, tidningsurklipp och ritningar i tidningsartikel, Riksantikvarieämbetets arkiv,

308 ATA. Högtidstal vid återöppnandet av Piteå rentierad användning av kyrkor”, 2006. landsförsamlings kyrka den 18 oktober 1964, 841 Skrivelse från Riksantikvarieämbetet 15.11 Piteå landsförsamlings kyrkoarkiv, HLA. 1995, ATA. 822 ”Första dopet i återinvigda kyrkan”, odaterad 842 Lundberg 1937, s. 139 f. tidningsartikel från Norrbottens-Kuriren, ATA. 843 Johansson 1993, s. 45 f. 823 Odaterad artikel av Ilse Holm, Norrländska 844 Kyrkogårdens byggnader beskrivs av Flodin Socialdemokraten, ATA. 1998, s. 25–36. 824 Sign. Coff, ”En vacker kyrka har fått en vär- 845 Se Världsarvet Gammelstads kyrkstads dig klädsel”, Piteå-Tidningen 17.10 1964. Bakom hemsida, Nyström 2011 samt Domeij 1999. pseudonymen dolde sig Allan Forsberg, en- 846 För en översikt av kyrkbyns historia, se ligt uppgift från redaktör Jan Lundquist, Pi- Isaksson 1992 & Lundholm 2013. teå-Tidningen. 847 Flodin 1998, särskilt s. 67–87. 825 Sign. Custos, odaterad artikel, ATA. 848 Nordberg 1928. 826 Nilsson 1966, senare upplaga 1976. 849 Nordberg 1910, s. 9 f. 827 Skrivelse från Kyrkorådet i Piteå lands- 850 Hildebrand 1875, Bedoire 2013, s. 223. församling 25.9 1965 – vill att korpelarna får 851 uppsättas i kyrkan. ATA. Utdrag ur protokoll, Åman 2008, s. 74 ff. samt Elmén Berg 1997, Arvidsjaurs kyrkofullmäktige 12.4 1965 depo- s. 60. nerar pyramiderna i Öjebyn. RAÄ gav sitt till- 852 Personuppgifter om C.L. Lundin finns i Na- stånd 2.5 1965. tionell Arkivdatabas, Riksarkivet, Svar. I sam- 828 Utdrag ur protokoll för kyrkorådets arbets- band med restaureringen av Nederluleå kyrka utskott 2.2 1972, Norrbottens museums arkiv. kallas han C.L. Lundin från Söderala. Lundin biträddes såväl i Strängnäs som i Gammelstad 829 Skrivelse från Piteå landsförsamling till av dekorationsmålaren Edvin Almgren från Riksantikvarieämbetet 21.4 1972, Norrbottens Dannemora, se Åman 2008, s. 74 samt Nord- museums arkiv. berg 1910, s. 10. 830 Skrivelse från landsantikvarien 29.5 1972, 853 Curman redogör för restaureringsarbetena Norrbottens museums arkiv. i en skrivelse 21.10 1909, Riksantikvarieämbe- 831 Skrivelse från Johan Thomé, 31.5 1972, pro- tets arkiv, ATA. Se även Flodin 1998, s. 81 ff. tokoll fört av NAB konsult vid sammanträde i 854 Citerat efter Nordberg 1910, s 13. kyrkan, 4.6 1973, Norrbottens museums arkiv. 855 Nordberg 1910. Texten publicerades först i 832 Skrivelse från Piteå landsförsamling 2.10 Norrbottens-Kuriren 31.12 1909 och 12.1 1910. 1992, ATA. 856 Nordberg 1971, s. 74. 833 Skrivelse från Riksantikvarieämbetet 25.11 857 1992, ATA. Nordberg 1910, s. 12 ff; Hildebrand 1907, s. 99. Attribueringen till Albertus Pictor har 834 Rapport över utförda åtgärder i Piteå lands- kvarstått i forskningen, se Flodin 1998, s. 99. församlings kyrka, Norrbottens museum 1998, År 2006 troddes också en signering av Alber- Norrbottens museums arkiv och ATA. Orgeln tus Pictor ha återfunnits, just på det ställe där från 1874 var byggd av Åkerman & Lund. Den Nordberg ansåg det sannolikt att den skulle ha ersattes av en ny orgel av Olov Hammarberg funnits. Signaturen sades vara synlig under 1948, som i sin tur ersattes av en orgel byggd av särskilda ljusförhållanden, se Öberg 2006 samt Kangasala 1975. Sandqvist Öberg 2009, s. 34. Vid en senare un- 835 Skrivelse från Riksantikvarieämbetet 2.2 dersökning har dock inte signeringen återfun- 1993, ATA. nits och på språkbandet återfanns nästan inga 836 Weman Ericsson 1997. spår efter pigment alls, se Lundmark & Asp 837 Skrivelse från Riksantikvarieämbetet 2.2 2016, s. 13. För en tolkning av motiv och språk- 1993. band, se Sandqvist Öberg, s. 232 ff. 838 Skrivelse från Piteå landsförsamling 7.11 858 Altarskåpet behandlas av Isaksson 1956 och 1994 samt rapport över utförda åtgärder i Piteå Flodin 1998, s. 105 ff. landsförsamlings kyrka, Norrbottens museum 859 Flodin 1998, s. 121–126. Uno Söderberg kom 1998, ATA. till slutsatsen att sammanställningen kan ha 839 Skrivelser från Riksantikvarieämbetet 2.2 uppstått så sent som omkring förra sekelskif- 1993 och 30.6 1995, ATA. tet, se skrivelse ang. pågående restaurering 840 ”Långsiktigt hållbar förvaltning och diffe- 25.2 1971, K-byråns arkiv, ATA.

309 860 Hamberg 1974, s. 110 ff. cember 1930, Skrivelse från Byggnadsstyrelsen 861 Flodin 1998, s. 128. 2.1 1931, Skrivelse från kyrkofullmäktige 13.1 862 Flodin 1998, s. 80 f. 1932, Skrivelser från riksantikvarien 14.1 1932, 863 Flodin 1998, s. 81 f, s. 114 & 121. skrivelse från Kungl. Byggnadsstyrelsen 15.1 1932, K-byråns arkiv, ATA. Ritning av Eber- 864 Flodin 1998, s. 123 & 127. hard Lovén, ATA. 865 Flodin 1998, s. 81 f. 879 Utdrag ur kyrkorådsprotokoll 25.3 1932, 866 Inspektionsberättelse av Otar Hökerberg, Skrivelse från kyrkorådet 31.3 1932, K-byråns 15.8 1916, Riksantikvarieämbetets arkiv, ATA. arkiv, ATA. Skrivelse från Gunnar Ullenius 14.4 Se även inspektionsblanketter 1.7 1916, K-by- 1932, skrivelse från Riksantikvarien 20.4 1932, råns arkiv, ATA. skrivelse från Kungl. Byggnadsstyrelsen 29.4 867 Axel L. Romdahl, ”Neder Luleå kyrka och 1932, Riksantikvarieämbetets arkiv, ATA. Gamlestad”, Göteborgs Handels- och Sjöfarts 880 Skrivelse från Statens Arbetslöshetskom- Tidning 22.12 1917, ATA. mission 6.2 1932, utdrag ur kyrkoråds- och 868 Inspektionsberättelse av Otar Hökerberg, kyrkofullmäktigeprotokoll 1.2 1932, K-byråns 15.8 1916, Riksantikvarieämbetets arkiv, ATA. arkiv, ATA. 869 Flodin 1998, s. 65 & 83. Handlingar ang. vär- 881 Stockholms-Tidningen 27.10 1936. Se även meinstallationen i K-byråns arkiv, ATA. Nederluleå hembygdsförenings hemsida. Om 870 Elmén Berg 1997, s. 92. Benzelius, se Nordberg 1928 del 2 (1970) s. 821 871 Norrskensflamman 18.8 1921. ff. 872 Flodin 1998, s. 80, 157, 163 ff. Ramarna ägnas 882 Flodin 1998, s. 38. en analys Hamberg av 1974, s. 114–120. 883 Flodin 1998, s. 65 & 83–86. Beträffande vär- 873 Åman 1991, s. 196. mesystem i kyrkor, se Legnér 2012. 874 Skrivelse från Kongl. Maj:ts Befallningshaf- 884 Flodin 1998, s. 83, Program för restaurering vande i Norrbottens län, 24.4 1903. Skrivelse av av Eberhard Lovén, 3.4 1934, Riksantikvarie- Carl Möller 25 april 1905, Riksantikvarieämbe- ämbetets arkiv, ATA. Restaureringen kan följas tets arkiv, ATA. Vid Otar Hökerbergs besök no- genom handlingar och ritningar i K-byråns och terades att stigluckan ännu inte var åtgärdad, ämbetets arkiv, ATA. Se även Nordberg del 2, se inspektionsberättelse 15.8 1916, Riksanti- 1970 s. 447, 481, 489, kvarieämbetets arkiv, ATA. 885 Nordberg del 2, 1970, s. 447. 875 Norrbottens-Kuriren 10.3 1928. Restaure- 886 Anbud från Alfred Nilson, 27.12 1935, Riks- ringsförslag till norra stenporten av Eberhard antikvarieämbetets arkiv, ATA. Skrivelse från Lovén 17.10 1927, Brev från Albert Nordberg riksantikvarien 2.7 1935, Riksantikvarieämbe- 1.3 1928, K-byråns arkiv, ATA. Skrivelse från tets arkiv, ATA. Kyrkofullmäktige beslutade att Kungl. Byggnadsstyrelsen 30.3 1928, 26.10 bänkgavlarna skulle ombyggas i enlighet med 1928, Riksantikvarieämbetets arkiv, ATA. Brev ritningar av Eberhard Lovén, se utdrag ur kyr- från kyrkorådets ordförande Albert Nordberg kofullmäktigeprotokoll 30.3 1936; Byggnads- 19.10 1920, skrivelse från Kungl. Byggnadssty- styrelsen fastställde förslaget 17.4 1936, K-by- relsen 5.11 1920, K-byråns arkiv, ATA. Flodin råns arkiv, ATA. 1998, s. 25 f. 887 Stockholms-Tidningen 27.10 1936, restaure- 876 Handlingar ang. restaurering av västra stig- ringen presenterades också i Norrbottens-Ku- luckan från 1930, K-byråns arkiv, ATA. Skrivel- riren 24.12 1936. se från Riksantikvarien 18.2 1931, skrivelse från 888 Lundberg 1937, s. 140. Kungl. Byggnadsstyrelsen 27.3 1931, arbets- 889 Skrivelse från kyrkorådets ordförande 10.3 beskrivning för restaurering av västra stig- 1941, yttrande från riksantikvarieämbetet 26.3 luckan 6.5 1931, skrivelse från riksantikvarien 1941, skrivelse från Byggnadsstyrelsen 16.4 den 28.5 1931, riksantikvariens förordnande 1971, K-byråns arkiv, ATA. för intendent Ullenius 10.6 1931, skrivelse från 890 Skrivelse från riksantikvarien 16.10 1945, riksantikvarien 22.6 1931, skrivelse från Kungl. skrivelse från Byggnadsstyrelsen 7.11 1945, Byggnadsstyrelsen 26.6 1931, Riksantikvarie- skrivelse från Byggnadsstyrelsen 26.9 1953, ämbetets arkiv, ATA. Flodin 1998, s. 29 f. skrivelse från Nederluleå kyrkoråd 28.4 1954, 877 Norrbottens-Kuriren 30.5 1928, 31.8 1928. skrivelse från riksantikvarieämbetet 12.5 1954, 878 Skrivelse från Eberhard Lovén 15.12 1930, Riksantikvarieämbetets arkiv, ATA. Kostnadsberäkning och arbetsbeskrivning de- 891 Flodin 1998, s. 77 ff.

310 892 Skrivelse från landsantikvarien Hans Be- fullmäktige, samt Valfrid Holmgren, kyrkvärd, skow 21.5 1954, uppmätningsritning av östra se Norrbottens-Kuriren 31.10 1969. gavelns tegelornamentik, Hans Beskow maj 909 Utdrag ur kyrkorådsprotokoll 22.7 1965, 1954, Riksantikvarieämbetets arkiv, ATA. Se K-byråns arkiv, ATA. även skrivelse från Hans Beskow 4.6 och 5.6 910 Skrivelse från byggnadskommittén 26.1 1954, K-byråns arkiv, ATA. 1966, protokoll fört vid sammanträde med den 893 Skrivelse från Erik Bohrn 3.6 1954, Riksantikv- utökade byggnadskommittén 16.3 1966, Norr- arieämbetets arkiv, ATA. PM ang. besiktning bottens museums arkiv. 2–3.6 1954, Erik Bohrn, 8.6 1954, K-byråns ar- 911 kiv, ATA. Norrländska Socialdemokraten 3.6 Program för restaurering, Erik Lundberg 1954, Västerbottens-Kuriren 4.6 1954, Svenska och Uno Söderberg juni 1966, utdrag ur bygg- Dagbladet 13.6 1954, Norrbottens-Kuriren 18.9 nadskommitténs protokoll 13.9 1966, utdrag ur 1954, Stockholms-Tidningen 26.9 1954. kyrkorådsprotokoll 6.10 1966, K-byråns arkiv, ATA. 894 Skrivelse från riksantikvarieämbetet 9.6 1954, Riksantikvarieämbetets arkiv, ATA; Skri- 912 Lundberg nämner det inte i detta samman- velse från Byggnadsstyrelsen 9.6 1954, K-by- hang, men i hans text om Nederluleå kyrka råns arkiv, ATA. från 1937, s. 146, finns ett exempel på att han 895 Norrbottens-Kuriren 25.5 1954. verkligen uppskattade sådana kontraster. Där skriver han om det vitputsade nyklassicistiska 896 Flodin 1998, s. 86. Utdrag ur kyrkofullmäkti- klocktornet, ”Hur mycket fattigare skulle inte geprotokoll 13.6 1954, K-byråns arkiv, ATA. Nederluleå vara utan detta torn, som ger tvär- 897 Arbetsbeskrivning av Sven Nycander 9.6 vändning och kontrast i bilden! Åtminstone 1954, K-byråns arkiv, ATA. Beskow 1968, s. 12. författaren räknar klocktornet till det bästa i 898 Beskow 1968, s. 8, Flodin 1998, s. 86. Skri- svensk arkitektur.” velse från Byggnadsstyrelsen 5.10 1954 samt 913 Program för restaurering november 1968, ritning av Bengt Romare, K-byråns arkiv, ATA. K-byråns arkiv, ATA. Programmet utgavs sena- 899 Beskow 1955, s. 53. re också i tryck, se Lundberg & Söderberg 1971. 900 Uppmätningsritningar av Hans Beskow I maj 1968 förelåg också en kostnadsberäkning, i Riksantikvarieämbetets arkiv, ATA samt i K-byråns arkiv, ATA. Norrbottens museums arkiv. 914 Lundberg & Söderberg 1971, s. 3 f. 901 Beskow 1952, s. 26. 915 Lundberg 1961, s. 12. 902 Beskow 1955, s. 49–58. Både sakristia och vapenhus har stötfogar, vilket visar att de är 916 Utdrag ur kyrkofullmäktigeprotokoll 26.10 sekundärt uppförda i förhållande till kyrkan. 1968, K-byråns arkiv, ATA. Att det skulle ha gått någon längre tidsrymd 917 Skrivelse från domkapitlet 5.3 1969, K-by- mellan kyrkobygget och tillbyggnaderna finns råns arkiv, ATA. det däremot inget som talar för. På grundval av 918 Skrivelse från landsantikvarien Harald undersökningar av murarna på vapenhusets Hvarfner 2.6 1969, K-byråns arkiv, ATA. vind, anser hon det troligt att vapenhuset sam- 919 manställts samtidigt som kyrkan, se Flodin s. Skrivelse från Byggnadsstyrelsen 10.2 1969, 47 & 50. K-byråns arkiv, ATA. 903 Flodin 1998, s. 47 & 181, not 7. 920 Skrivelse från Riksantikvarieämbetet 8.7 904 Beskow 1955, s. 50, Flodin 1998, s. 47. 1969, Riksantikvarieämbetets arkiv, ATA. 905 Biskopsvisitationsprotokoll 1–5.11 1962, Ne- 921 Erik Lundberg avled den 9 maj 1969, se Mey- derluleå kyrkoarkiv, Gammelstad och Domka- erson 1982–84. pitlets i Luleå stift arkiv, HLA. 922 Utifrån källmaterialet är det svårt att avgöra 906 Flodin 1998, s. 86. vem som ritade de olika delarna av inredningen. 907 Tillstånd till restaurering av predikstol 18.10 Uno Söderberg svarade naturligtvis för alla de- 1954. Norrbottens-Kuriren 26.7 1960. taljritningar som upprättades i ett senare skede. Altarets utseende, liksom uppställningarna 908 Byggnadskommittén bestod av kyrkoherden av korstolarna är han givetvis ensam upphovs- Torsten Bergman, ordförande, ing. Gunnar An- man till. Han brukar ibland också uppges som gren, Uppsala, tidigare verksam inom Neder- arkitekt för både orgeln och bänkinredningen. luleå kommun, Folke Kröger, vice ordförande i Men grunddragen i dessa var koncipierade re- kyrkorådet, Rune Clausén, ordförande i kyrko- dan 1968 och de första ritningarna kan i själva

311 verket Erik Lundberg ha stått för. Enklast är 934 Se not 80 ovan. naturligtvis att se dem som gemensamma verk. 935 Skrivelse från Uno Söderberg angående på- 923 Norrländska Socialdemokraten 30.10 1969, gående restaurering 25.2 1971, K-byråns arkiv, Norrbottens-Kuriren 31.10 1969. Restaurering- ATA. en kan följas genom de tidigare nämnda res- 936 Beträffande orgelns disposition, se annons taureringsförslagen (juni 1966 samt november av Grönlunds orgelbyggeri i Vår kyrka nr 20, 1968), för ett senare skede skrivelse angående 1972. pågående restaurering av Uno Söderberg 25.2 937 Skrivelse från Uno Söderberg angående på- 1971, K-byråns arkiv; samt ritningar i ATA. Se gående restaurering 25.2 1971, K-byråns arkiv, även Flodin 1998, s. 86 f. Slutbesiktningsproto- ATA. koll 1.10 1971, K-byråns arkiv, ATA. 938 Cinnober är ett mineraliskt pigment som 924 Rapport från arkeologisk undersökning av användes i kalkmåleri och gav en scharlakans- Nederluleå kyrka 1969–70, Thomas Waller- röd kulör. Eftersom cinnobern var dyrbar er- ström 3.12 1992, Riksantikvarieämbetets arkiv, sattes den av Albertus Pictors verkstad ofta av ATA. Wallerström 1995, s. 38 & Flodin 1998, s. blymönja, som sedan svartnat med tiden, Melin 160 f. Se även Norrbottens-Kuriren och Norr- 2009, s. 21. ländska Socialdemokraten 15.1 1970. 939 Uppgift från Anna Hedkvist, Nederluleå för- 925 Rapport från arkeologisk undersökning av samling, e-postmeddelande 29.4 2013. Nederluleå kyrka 1969–70, Thomas Waller- 940 ström 3.12 1992, Riksantikvarieämbetets arkiv, Norrbottens-Kuriren 31.3 1971, Norrländska ATA. Se även Flodin 1998, s. 104 f. Socialdemokraten 1.6 1971, Norrbottens-Kuri- ren 29.5 & 1.6 1971. 926 Skrivelse från Uno Söderberg 16.9 1970, 941 skrivelse från landsantikvarien i Norrbotten Citerat efter tidningsartikel i Norrbottens- 3.12 1970, skrivelse från riksantikvarieämbe- Kuriren 1.6 1971. tet 23.12 1970, yttrande från domkapitlet 18.12 942 Norrbottens-Kuriren 29.5 1971. 1970, utdrag ur byggnadskommitténs protokoll 943 Tidningsartikel i ATA, 17.12 1971. 22.6 1970. Riksantikvarieämbetet godkände 944 förslaget 26.1 1971, K-byråns arkiv, ATA. Handlingar och ritningar angående ny kororgel i Nederluleå kyrkoarkiv, Gammelstad, 927 Rapport från arkeologisk undersökning av numera i HLA. Nederluleå kyrka 1969–70, Thomas Waller- ström 3.12 1992, Riksantikvarieämbetets arkiv, 945 Tillstånd till förändring, 23.2 2012 samt 3.4 ATA. 2012, Länsstyrelsen Norrbotten. 928 Skrivelse från Uno Söderberg angående på- 946 Uppgift från Anna Hedkvist, Nederluleå för- gående restaurering 25.2 1971, K-byråns arkiv, samling, e-postmeddelande 29.4 2013. ATA. 947 Norrländska Socialdemokraten 17.10 1955, 929 Franklin 1966. tidningsurklipp i ATA. 930 Skrivelse från riksantikvarieämbetet 11.5 948 Användningen av de antika biologiska ut- 1971, K-byråns arkiv, ATA. vecklingsbegreppen tillväxt, blomstring, förfall 931 Norrländska Socialdemokraten 2.7 1970. går inom konsthistorien tillbaka till Vasari, se 932 Skrivelse från landsantikvarien 18.12 1969, Boström 2000, s. 116 f. skrivelse från riksantikvarieämbetet 18.1 1970, 949 Åman 1982, s. 82. Riksantikvarieämbetets arkiv, ATA. Utdrag ur 950 Asplund 1931, s. 167 f. kyrkofullmäktigeprotokoll 21.12 1969, Neder- 951 Skrivelse av den 24.4 1945, Riksantikvarie- luleå kyrkoarkiv, Gammelstad. Någon konser- ämbetets och K-byråns arkiv, ATA. veringsrapport har inte återfunnits, men att 952 färgerna återställdes framgår av Bergman 1971. Skrivelse från Riksantikvarieämbetet, 28.5 1935, Riksantikvarieämbetets och K-byråns 933 Vid 1890-talets renovering av altarskå- arkiv, ATA. pet omplacerades en del figurer. Bland annat 953 flyttades en djävulsbild, så att den skymdes von Zweigbergk 1962. 954 av andra figurer, Nordberg 1970, s. 464. 1956 Linn 1962. flyttades figurerna tillbaka till sin rätta plats, 955 Lindahl 1967. Isaksson 1965, s. 98.

312 956 Länsstyrelsen Norrbotten, Karaktär- iseringar av kyrkomiljöer: Piteå. www.lansstyrelsen.se/norrbotten/Site- CollectionDocuments/Sv/samhallsplane- ring-och-kulturmiljo/skyddad-bebyggelse/ Karakt%C3%A4riseringar%20kyrkor/Pi- te%C3%A5%20kommun.pdf

313 314 Katalog Katalog över förändringar i Bygdeå, Lövånger, Nederkalix, Nordma- lings och Skellefteå landsförsamlings kyrkor.

Katalogsammanställningen behandlar denna undersöknings återstå- ende fem kyrkor i Övre Norrland. Den bygger på handlingar, ritningar, tidningsurklipp och fotografier angående respektive kyrka i Antikva- risk-Topografiska Arkivet, Norrbottens museums arkiv och Väster- bottens museums arkiv samt kulturhistoriska värdebeskrivningar på respektive länsstyrelsers hemsidor. För litteraturhänvisningar, se käll- och litteraturförteckning.

Bygdeå

Bygdeå kyrka med klockstapel från 1816 ritad av byggmästaren Simon Geting. Exteriör från norr. Foto Västerbottens museum.

Senmedeltida tegelornerad gråstenskyrka. Rektangulär salkyrka, 32,5 x 12,5 m. (utvändigt mått) med brant lutande sadeltak täckt med spån. Interiört tre travéer täckta med stjärnvalv. Klockstapel av Si- mon Geting d.y. från 1816. Ombyggdes 1756–57 av byggmästare Daniel Hagman, varvid vapenhuset revs och ny ingång med rusticerad portalomfattning togs upp i väster. Fasaderna putsades och avfärgades i tegelrött, med omfattningar och fasadindelningar i vitt.

T.v. Bygdeå kyrka. Interiör mot koret före 1929 års restaurering. Foto Henrik Cornell, Riksantikvarieämbetet.

315 Restaureringen av Bygdeå kyrka initierades 1924 av praktiska skäl, men projektet växte när församlingen fick kontakt med Knut Norden- skjöld. Denne var verksam i grannförsamlingen Skellefteå där S:t Olovs kyrka byggdes efter hans ritningar. Nordenskjölds restaureringar kan karakteriseras som nationalromantiska. Hans arkitektur hämtade referenser från historien, men han gjorde en annan tolkning av den svenska lantkyrkan än exempelvis Curman och Fant. I såväl Nordenskjölds nybyggda kyrkor som i hans restaureringar var det stormaktstidens kyrka som stod som förebild. En annan referens var det samtida kyrkobyggandet, där särskilt Ivar Tengboms Högalidskyrka inspirerade. Nordenskjölds restaurering 1928–1929 resulterade i ett kyrkorum där spåren efter den äldsta historien framkallats och tillrättalagts. Prio- riteringsordningen var tidstypisk: i letandet efter medeltidsmålningar offrades senare tillkomna målningar från 1700-talet. Nederdelen till korfönsteromramningen togs bort eftersom Nordenskjöld bedömde den som tillkommen 1885. Liksom i många andra projekt samarbetade Nordenskjöld här med Gunnar Torhamn, som är upphovsman till glasmålningen i korfönstret och Yngve Lundström, som stod för målningsbehandlingen, bland annat av den slutna bänkinredning som rekonstruerades genom att nya dörrar tillverkades efter en äldre förebild. På en punkt fick Nordenskjölds restaurering till följd att medeltidskyrkan förvanskades. Eftersom han uppfattade det som att korportalen var senare upptagen, lät han mura igen den. Annars framstår det som att Bygdeå kyrka passade hans restaureringssyn väl. Här fanns fler 1600-talsinventarier än vanligt och dessa korresponderar väl med hans historiserande formspråk. Ny dopfunt, nya nummertavlor och korpyramider tillverkades efter Nordenskjölds ritningar. Just nytillverkade korpyramider finns i många av hans kyrkorum och dessa kan möjligen tolkas som en form av norrländsk regionalism.

1928–29 års restaurering, arkitekt Knut Nordenskjöld, Stockholm Utvändig översyn av fasaden med putslagningar. Äldre lagningar med cement ersätts med kalkbruk. Koringången muras igen, eftersom arkitekten har den felaktiga uppfattningen att den var sent upptagen. Ny ingång till sakristian. Nya trappor av granit. Spåntaket kompletteras och tjäras. På vinden isoleras valven med sågspån. Fönstren får nya glasade innerbågar utan spröjsverk. Ytterbågarna renoveras med bi- behållande av de gamla glasen. Kaminer med tillhörande skorstenar avlägsnas. Nytt elektriskt uppvärmningssystem. Trägolvet renoveras med återanvändande av gamla golvplank. I koret golv av hyvlade, mörkgrå kalkstensplattor, upphöjt över kyrkorummet. Tre gravhällar läggs tillbaka i korgolvet. Den slutna bänkinredningen rekonstrueras genom att gavlarna

316 Bygdeå kyrka. Interiör mot koret. Foto Henrik Cornell, Riksantikvarieämbetet. breddas och nya bänkdörrar tillverkas efter äldre förebild. På läkta- ren nya, öppna bänkar med raka gavlar. Under bänkkvarteren ett nå- got upphöjt trägolv. Bänkskärmarnas äldre bemålning framtas, med mörkt blågröna ramverk samt speglar i ockragul bottenfärg med gråblå fåglar och kvistar. Nytillkomna delar målas i anslutande färgsättning. Bänkdörrarnas fyllningar marmoreras. Målningskonservering och -restaurering av konstnären Yngve Lundström, Stockholm. Väggar och valv undersöks, men inga spår efter medeltida kalkmål- ningar återfinns, med undantag av en liten bladdekoration i korvalvet. Undersökningarna orsakar förstörelse av valvens bladranksdekor, sannolikt tillkomna på 1760-talet. Väggar och valv rengörs och vitkalkas. Korväggens målning med skenarkitektur från 1768 tas fram. Partiet söder om korfönstret väl bevarat, den nedersta och norra delen kompletteras. Med hänvisning till att den är senare tillkommen, tas nedre delen av den snidade korfönsteromfattningen bort och ersätts av ett nytillverkat parti, cirka 1 1/2 meter högt. En av korbänkarna på södra sidan avlägsnas och bänkskärmen dras in mot muren. Altarrundel för- kortas något och förses upptill med stoppning samt ommålas i anslutning till bänkskärmarnas kulör. Predikstolens övermålning avlägsnas och en äldre färgsättning i mörkt blågrönt, tegelrött och brunsvart, återskapas. De vitmålade skulpturerna, som ansågs ha stått omålade, förgylls. På den marmorerade fönsteromfattningen i koret skrapas en äldre bemålning fram och kompletteras. Den nytillkomna nederdelen målas i en anslutande färgskala. Altarmålning och begravningsvapen rengörs och konserveras. Även läktarbröstningens och träpelarnas äldre färgsättning skrapas fram och återställs.

317 Träkorset på altaret flyttas till det södra korfönstret. På altaret upp- ställs istället ett mindre krucifix från 1600-talet. I korfönstret en glas- målning av konstnären Gunnar Torhamn. Efter arkitektens ritningar nytillverkas två nummertavlor, korpyramider samt dopfunt av skulptören David Wretlings ateljé, Umeå. Dopfunten uppställs på ett podium vid södra korfönstret. 1930 nytt or- gelverk, Åkerman & Lundh, Stockholm, varvid den gamla orgelfasaden från 1903 behålls.

1965–1966 års restaurering, arkitekt Bengt Lidström, Väster- bottenskommunernas Arkitekt- och Byggnadskontor (VAB) Tre bänkrader på södra sidan under läktaren och samt den södra läktartrappan tas bort. Under läktaren inbyggs brudkammare, toaletter och städutrymmen, samt ny elcentral. På läktaren kapprum för kören. Nya uppglasade ytterdörrar. De gamla dörrarna placeras in mot kyrkorummet. Fönstren renoveras. Altarbordet får en enklare utformning. Träkorset avlägsnas från södra korfönstret. Den medeltida skulpturen av Kristoffer ställs in som stöd under predikstolen. Bänkbelysning installeras och därigenom bevaras det gamla bruket att lysa upp kyrkorummet med levande ljus. Rengöring, lagning och retuschering av äldre inredningsdetaljer och inventarier, konservator Albert Eriksson, Sigtuna. Valv och väggar rengörs och kalkas. Interiörens färgsättning justeras till något ljusare färgtoner, genom att bänkinredningens insida får en ny färgsättning med en gröngrå lasyr på ljusgrå grund. Altarrundeln får en ny, ljusare färgsättning som ansluter till bänkskärmarna.

Senare förändringar i urval 1971 ny orgel Hammarbergs orgelbyggeri, Göteborg, bakom den gamla orgelfasaden. 1975 spåntaket repareras och tjäras om. 1991–1992 Utvändig putslagning. På vinden isoleras valven med mineralull. Nya belysningsinstallationer, varvid bänkbelysningen tas bort. Anordnande av litet kyrktorg genom borttagning av bänk längst bak i kyrkan. Inredning av kapprum i brudkammaren. Ommålning av fönster. Rengöring och kalkning av väggar och valv. Rengöring av inventarier samt konservering av läktarpelarnas måleri, konservator Per Mattsson, Gävle. 2003 fasadrestaurering. Sex medeltida skulpturer återförs till kyrkorummet från Nysätra kyrka. 2007 återinsätts predikstolens originalskulpturer som stulits fem år tidigare. 2007–2008 invändig ommålning.

318 Lövånger

Lövånger kyrka med klockstapel i trä. Foto Västerbottens museum.

Senmedeltida tegelornerad gråstenskyrka med vapenhus i söder, numera kallat ”lillkyrka”. Rektangulär salkyrka med brant lutande sadeltak. Tre travéer täckta med stjärnvalv, varav den västra tillbyggdes 1649. Sakristian tillbyggd på 1660-talet. Vid 1700-talets mitt skedde ombyggnadsarbeten under ledning av Daniel Hagman (1756) och An- ders Wahlberg (1760–65). Ny entré med rusticerad portalomfattning togs upp i väster. Klockstapel från omkring 1700. Gravkapell från 1874. Taket avtäcktes med plåt 1889.

Två större restaureringar skedde under 1900-talets första hälft och där- efter har byggnaden inte genomgått några större restaureringar. Fred- rik Falkenbergs restaurering 1909 initierades av praktiska skäl. Instal- lation av ett nytt värmesystem fick till följd att rummet disponerades om. Falkenbergs restaureringar kan karakteriseras som mindre antikvariskt medvetna än exempelvis Nordenskjölds tjugo år senare (jmf Bygdeå). Hans inredningar anpassades inte till det historiska rummet eller platsen, utan utformades i tidstypisk jugend. Vid restaureringen tillkom exempelvis ny öppen bänkinredning med ornerade, runda gavlar, nytt altarkors och predella, samt en glasmålning i korfönstret efter Falkenbergs ritningar. På korset fästes ett 1500-talskrucifix. Fredrik Falkenbergs restaureringar hör till dem som gärna utplånats av senare, modernistiska restaureringar. Att det finns så pass mycket kvar från Falkenbergs gestaltning i Lövånger, kan bero på att nästa restaurering skedde redan 1936. Denna leddes av Birger Dahlberg och är karakteristisk för 1930-talets restaureringar som präglas både av en försiktig modernisering och tillvaratagande av antikvariska värden.

319 Dahlberg byggde om bänkinredningen så att den fick rakt avslutade gavlar. Till koret inköptes lösa stolar. Predikstolen målades om efter en äldre färgsättning och denna blev förebild också för bänkarnas och läktarbar- riärens marmoreringsmålningar. Nya golv lades in, i långhuset av trä och i koret av kalksten. Trägolvet i långhuset finns fortfarande kvar, detta till skillnad de flesta övriga medeltidskyrkor i Övre Norrland, där golv av kalksten lagts in. Dahlbergs fasadbehandling var ovanlig. När fasaden putsades fick den ett särpräglat utseende med grovt pålagd puts med oregelbunden, vågig yta, som kontrasterar mot detaljer i slätputs.

1909 års restaurering, arkitekt Fredrik Falkenberg, Stockholm

Interiör mot koret. Lövånger kyrka efter 1909 års restaurering av Fredrik Falkenberg. Foto Västerbottens museum.

Sakristian påbyggs med en våning som täcks av ett kryssvalv. Nytt värmesystem med värmekammare som tillbyggs på sakristians västra sida. Yttertak av plåt. Södra läktaren rivs. Orgeln flyttas till ny läktare i väster. Prediksto- len flyttas från norra till södra sidan. Nytt vindfång framför entrén i väster. Tunnvalv av tegel slås över vapenhuset, som ersättning för ett äldre valv av trä. Fönstret på vapenhusets östvägg ombyggs till dörr. Nya trägolv, i koret golv av kalksten, innanför altarringen trägolv. Väggar och valv vattrivs och stryks med kalkfärg i en vit, något bruten, ton. Ny, öppen bänkinredning med runt avslutade, ornerade gavlar tillverkas efter ritningar av arkitekten. Vapenhuset möbleras med bänkar. Altarringen och altarbordet bibehålls, men altarringen kortas något på sidorna. Nytt altarkors och predella, samt glasmålning i korfönstret efter Falkenbergs ritningar. På korset fästs ett äldre krucifix daterat till 1500-talet.

320 1936 års restaurering, arkitekt Birger Dahlberg, Skellefteå

Lövånger kyrka efter 1936 års restaurering av Birger Dahlberg. Foto Västerbottens museum.

Dränering för avledning av vatten. Utvändig omputsning med kalkbruk, varvid fasaden gavs ett särpräglat utseende med grovt pålagd puts, med oregelbunden, vågig yta, som indelas av horisontella band och lisener i slätputs samt slätputsade fönster- och dörromfattningar. Solbänkar, fönsterbleck, hängrännor och stuprör i svartplåt. Stentrap- pa vid huvudingången. Nytt vattenburet värmesystem. Interiört nya trägolv, i vapenhuset golv av hyvlad kalksten. Bänkinredningen byggs om och får rakt avslutade gavlar. Ny läktarbarriär till läktaren vid koret. Valv och väggar vattrivs och kalkfärgas. Ny- och ommålning av all inredning. Omkläd- ning av altarringen. Till koret inköps lösa stolar. Predikstolen ommålas med färgsättning som går tillbaka på en äldre, varvid en äldre övermålning i vitt och guld från 1842 avlägsnas. Bänkinredning samt läktarbarriärer marmoreringsmålas i blågrönt och brunt, i en färgsättning som ansluter till predikstolen, av fabrikör Otto Wretling. Vapenhusets bänkinredning ges en något ljusare färgsättning. Fönstret i vapenhuset ersätts av ett nytt med antikglas i blyspröjsin- fattning. Avsikten är att få en mer dämpad belysning för de medeltida

321 skulpturer som församlingen hoppas kunna återbörda till kyrkorummet. Ny dopfunt efter ritningar av skulptören David Wretling.

Senare förändringar i urval 1945 ny orgel från Grönlunds orgelbyggeri i Gammelstad. 1954–55 mindre översyn, södra läktartrappan rivs. Brudkammare och toalett inreds. Väggar och valv rengörs. 1967 ny orgel från Grönlunds orgelbyggeri i Gammelstad. 1969 mindre restaurering, arkitekt Bo Tjernström, Skellefteå. Bänkin- redning och altarring ommålades. 1989 kororgel anskaffas och placeras på läktaren vid koret. Två bänk- rader vid koret tas bort för att ge utrymme kören. Vapenhuset inreds med altare till ”lillkyrka” för mindre andakter. Medeltidsskulpturer återbördas från Skellefteå museum och uppsätts i koret.

322 Nederkalix

Nederkalix kyrka före 1921 års restaurering. Klockstapel byggd omkring 1725 av Erich Erichsson i Sangis. Foto Olga Hultin, ur Silvéns samling, Riksantikvarie- ämbetet.

Senmedeltida tegelornerad gråstenskyrka. Rektangulär salkyrka (13,5 x 33 m) och sadeltak täckt med spån. Interiört tre travéer täckta med stjärnvalv. Vapenhus och sakristia. Klockstapel från omkring 1725 av Erich Erichson i Sangis.

Nederkalix kyrka, interiör mot koret före 1923 års restaurering. Foto Olga Hultin, ur Silvéns samling, Riksantikvarieämbetet.

323 Tre större restaureringar har under 1900-talet satt sin prägel på kyrkan. Den första skedde 1921–23 och leddes av Otar Hökerberg. Den hade en antikvarisk inriktning, men syftade samtidigt till att rensa bort en nygotisk inredning. Orgelfasaden och predikstolen omgestaltades ist- ället i nyrenässans. Bänkinredningen byggdes om och fick raka gavlar samt marmoreringsmålades. Äldre inventarier återinsattes, på altaret ett medeltida altarskåp och vid korgränsen ett korskrank med till- hörande pyramider och en korgrind. Exteriört återskapades kyrkans 1700-talsutseende genom framtagning av en äldre rödfärgad puts. Vid 1955 års restaurering av Einar Lundberg togs de medeltida tegelblinderingarna på kyrkans gavlar fram, men den röda putsen och 1700-talsgestaltningen från 1922 bibehölls ändå. Syftet med den inte- riöra restaureringen var, på församlingens önskemål, att återge rummet det utseende det haft före den förra restaureringen. Därför rensades nyrenässansinredningen delvis bort, dock utan att de nygotiska delarna återställdes. Den nyklassicistiska fönsteromfattningen och en kalvarie- grupp i gips som Hökerberg avlägsnat, återinsattes som altaruppsats. När predikstolen avkläddes sin dräkt av nyrenässans, återfanns en äldre predikstol som rekonstruerades. Koret utvidgades genom att korskranket och pyramiderna flyttades åt väster. Vid Uno Söderbergs restaurering 1973–75 gjordes en genomgripande modernisering av kyrkorummet och omgestaltning av koret. Nytt golv av kalksten och nytillverkad bänkinredning tillkom. Korskranket med pyramider behöll sin plats, men korskranket monterades så att det blev nedfällbart. Korgrinden avlägsnades. Det medeltida altarskåpet återfick sin plats på altaret, men altarringen revs. Ny, modernistisk altarring med knäfall av skinn och nytt altarbord i trä tillkom samt ny orgel och orgelläktare. För de konstnärliga tilläggen svarade Pär Andersson, som bidrog med en glasmålning i korfönstret som omramades av ett grönsk- ande målat parti på väggen, samt Kerstin Kjellberg-Jacobsson med en kormatta. Redan från början riktades kritik mot Söderbergs restaurering. Det sades att kyrkan var ”disharmoniskt restaurerad”. Kritiken gällde sär- skilt altarringen, som därför byttes ut 1986, mot en kopia av den gamla. Söderbergs altarring återinsattes därefter vid Kersti Lenngrens restaurering 1992–93. Då gjordes också omfattande ommålningsarbeten.

1921–23 års restaurering, arkitekt Otar Hökerberg, Stockholm Äldre, rödfärgad fasadputs tas fram. Östra gaveln putsas om. Fasadens äldre utseende återskapas genom att fönster- och dörromfattningar samt hörnpilastrar får upphöjd vit puts. Runda blindfönster återska- pas. Byggnadens sockel markeras genom att putsen nedtill knackas bort och muren fogstryks. Plåtskorstenar tas bort och spåntaket tjä- ras. Vind- och nockbrädor kompletteras och tjäras. Koringången för-

324 Nederkalix kyrka, interiör mot koret efter 1923 års restaurering av Otar Hökerberg. Riksantikvarieämbetet. ses med nya dörrar. Utvändig målning bättras och fönsterbänkplåtar svartmålas. Kaminerna i kyrkorummet avlägsnas och ersätts av ett luftvärme- system. Elektrisk belysning installeras. Putslagningar, väggar och valv kalkfärgas. Nytt trägolv. Översyn av dörrar och fönster. Sidoläktaren rivs. Orgelläktaren byggs om, stödpelarna kläs in och äldre läktarbar- riär återinsätts. Läktartrappan repareras. Bänkinredningen byggs om med nya, raka gavlar. På bänkskärmen mot koret uppsätts det snidade korskranket och i mittgången de gamla korgrindarna, mellan de flankerande obeliskerna. Fönsteromfattningen monteras ned. På halvkolonnerna ställs istäl- let dekorativa eldsurnor med flammor. Altarringen liksom övrig målad inredning bättringsmålas. Förgyllningar ses över. I korfönstret insätts antikglas. I övriga fönster ersätts de röda och blå glasen med vanligt fönsterglas. Den senmedeltida dopfunten placeras i koret. Altarskåpet restaureras av konservator Oscar Svensson och återin- sätts på altaret. På församlingens begäran behålls även kalvariegruppen med korset på altaret. Orgelfasaden liksom predikstolen omgestaltas i renässansens formspråk, med det uttalade syftet att avlägsna den nygotiska bekläd- naden. En konstruktion i två våningar byggs längs hela norra korväg- gen. Den utformas i renässansstil, har i botten en sluten skärm med speglar och fyllningar, är i den övre våningen öppen med en barriär av svarvade dockor. Överst urnor som dekoration. Uppbyggnadens funktion är att dölja predikstolstrappan och, på andra sidan sakristie- dörren, värmesystemets varmluftsintag.

325 Träinredningen målas i en grågrön grundton och därefter dekoreras vissa detaljer. Predikstolen får en polykrom färgsättning i grönt, ockra, svart och vitt. Träskulpturerna rengörs och restaureras. Panelver- ken marmoreras. Halvkolonnerna vid fönstret dekoreras med vin- ranksmotiv. Bänkskärmar och bänkgavlar marmoreras. Takpanelen i vapenhuset rengörs och målas med limfärg. Sakristian förlängs med en tillbyggnad i tegel för värmekammare och arkiv. Den gamla sakristiedörren sätts igen till fönster. Omkring 1940 nytt elektriskt värmesystem.

1955 års restaurering, arkitekt Einar Lundberg, Stockholm Fasadrestaurering med framtagning av medeltida tegelblinderingar. Blinderingarna avfärgas i vitt. Samtidigt bibehålls 1700-talsmönstret med vita omfattningar, hörnlisener och takband, samt runda blind- fönster. Putsen avfärgas i tegelröd kulör. Översyn av interiören. Väggar och valv rengörs och kalkfärgas. Rester av kalkmålningar återfinns i korvalvet, men bedöms som allt- för fragmentariska för att tas fram. Träinredningen ny- och ommålas. Nytt trägolv läggs i kyrkorummet. Uppbyggnaden vid luftvärmeintaget och predikstolen i koret rivs. Predikstolen kläs av senare tillsatser, varvid en äldre predikstol daterad 1674 återfinns. I klockstapeln ligger resterande trädetaljer och predikstolen rekonstrueras av konservator Fridthiof Erichson, som även ansvarar även för färgsättningens återställande. Predikstolstrap- pan får en barriär av svarvade stolpar. I klockstapeln hittas även två skadade medeltida skulpturer som restaureras. Koret utvidgas genom att bänkskärmen med korskrank och pyramider flyttas ett stycke åt väster. Korgolvet höjs över kyrkorummet. Nytt altarbord muras och avtäcks med stenskiva. Den klassicistiska fönsteromfattningen återställs. Ett kapitäl återfinns i ett hem i när- heten, använt som blombord. Dopfunten ställs upp framför det södra korfönstret. Kalvariegruppen i gips återfår sin centrala roll som altaruppsats, det medeltida altarskåpet monteras upp på nordväggen. Orgelläktaren dras tillbaka in under det västra stjärnvalvet och förses med nya pelare. Den äldre läktarbarriären bibehålls. I vapenhuset nytt tegelgolv samt installation av toalett. Portarna in till vapenhuset och in till kyrkorummet breddas. Ny inredning i sakristian.

1973–75 års restaurering, arkitekt Uno Söderberg, Stockholm Nytt golv av hyvlad kalksten i varierad läggning, med ingjutna värme- slingor. Golvnivån i korets sänks i höjd med kyrkorummet i övrigt. Nya fönster tillverkas i trä, med yttre parti av ofärgat antikglas i blyspröjs och ett inre parti med större isolerglasrutor. Väggar och valv rengörs, lagas och kalkavfärgas. Mot vinden isoleras valven med mineralull.

326 Nytillverkad bänkinredning i furu, med trärena gavelpartier, sitsar och ryggpartier invändigt laserade i grönt. På gavlarnas kortsidor små förgyllda band. Bänkarna uppställs på ömse sidor om mittgången ända ut till yttermurarna. På bänkskärmen mot koret monteras det snidade korskranket på gångjärn så att det går att fälla ned. Pyramiderna bibe- håller sin plats på ömse sidor mittgången, men korgrindarna avlägsnas. Koret omgestaltas genomgripande. Den gamla altarringen rivs och kalvariegruppen avlägsnas. Det medeltida altarskåpet återfår sin rang av främsta altarprydnad, dock i mindre format genom att flyglarna tas bort. Det placeras på ett nytt träaltare, placerat framför den murade konstruktion som bär fönsteromfattningens halvkolonner. Ny altarring tillverkas i en gles, rektangulär utformning med knäfall av skinn. Räcket till predikstol i smideskonstruktion. I korfönstret en glasmål- ning av Pär Andersson. På ömse sidor av altaret ett grönskande, målat parti av samma konstnär. Kormatta av Kerstin Kjellberg-Jacobsson. Ny orgel och orgelläktare. Orgelläktaren dras tillbaka ytterligare in i västra travéen. På orgelläktaren nya armaturer i mässingsplåt. Un- der läktartrappan påträffas rester av kalkmålningar, som dock bedöms som alltför fragmentariska för att kunna återställas. Sakristians inredning kompletteras med ett altare tillverkat i trä.

Senare förändringar i urval 1986 altarringen byts ut igen, mot en kopia av den gamla altarring som tidigare togs bort 1992–93, arkitekt Kersti Lenngren, altaret flyttas fram, korväggen må- las vit (enligt uppgift därför att Pär Anderssons målning börjat vittra bort), väggar och valv rengörs och kalkas. Altaruppsatsen förgylles. Ombyggnad av orgelläktaren. Altarringen från 1975 års restaurering återinsätts. Ommålning av läktarbarriär och bänkinredning.

327 Nordmaling

Nordmalings kyrka med klockstapel från 1768 av Pehr Zakrisson i Kubbe. Foto Länsmuseet Västernorrland.

Senmedeltida gråstenskyrka med spånklädda gavelrösten. Rektangu- lär salkyrka (13,5 x 33,5 m) med brant lutande sadeltak. Interiört tre travéer, från början täckta med stjärnvalv. Vapenhus och sakristia med valmtak. Vid en brand 1658 förstördes tegelvalven. 1733 uppbyggdes som ersättning stjärnvalv i trä av byggmästaren Hans Biskop. Klock- stapel av byggmästaren Pehr Zachrisson i Kubbe 1768. Gravkapell från 1892, som sedan 1992 används som kyrkomuseum.

På 1930-talet gjordes åtgärder för att förbättra kyrkorummets bekväm- lighet och utseende under ledning av Kjell Wretling. Redan på 1940-talet började sedan en större restaurering att diskuteras. Församlingen ville då riva de stjärnvalv av trä som sedan 1730-talet prytt interiören och rekonstruera de medeltida tegelvalv som gått förlorade i en brand. Riksantikvarieämbetet avstyrkte med hänvisning till trävalvens värde. Autenticiteten prioriterades här framför medeltidsarkitekturen som annars oftast värderades högst. År 1943 upprättade Erik Fant ett restaureringsförslag som förverk- ligades först 1950. Denna restaurering präglar fortfarande rummet och är ett representativt exempel på den antikvariska restaureringsmetod med nationalromantiska förtecken som utvecklades vid seklets början. Karakteristisk är behandlingen av valven. Dessa hade varit täckta av en bemålad väv sedan 1892 och uppstöttade av sekundära kolonner. Valvens tidigare utseende återställdes nu genom att väven och kolonnerna togs bort, valven kompletterades och dess dekorationsmåleri rekonstruerades.

328 Helt i enlighet med den anvisning för kyrkorestaurering som Fant skrev 1922 tillgodosåg restaureringen rummets ändamålsenlighet och be- kvämlighet, såväl för gudstjänstens behov som församlingens, dess arkitektoniska och estetiska helhetsverkan, dess antikvariska värden och dess värdighet och stämningsvärden. Bo Beskows glasmålning i korfönstret tillkom vid en senare restaurering 1977, som leddes av Bengt Lidström.

1905 års restaurering

Koret i Nordmalings kyrka efter 1905 års restaurering. Foto Västerbottens museum.

Ny ingång till sakristian utifrån kyrkogården. Under korvalvets konsoler uppsätts kolonner som stöd. Inredningen målas i ljusare färger; läktarbarriär, altarring och predikstol ommålas och förgylls. Väggarna oljemålas i ljusgrön ton och valven i vitt och grönt. Altarmålningarna tas ned och gipskopior av Thorvaldsens Kristus och Michelangelos Moses-skulpturer insätts i nischerna på ömse sidor om korfönstret, som förses med en glasmålning med korsfästelsemotiv. Ny orgel av E.A. Setterqvist & Son.

1915 gurneyska värmeugnar avlägsnas. Nya ugnar från Ebbes bruk. Målningsarbeten av målaren O.F. Nordell. 1923 elektrisk belysning installeras. 1926 gipsfigurerna tas bort och 1700-talsmålningarna återinsätts efter konservering, konservator Oscar Svensson, Stockholm. 1929 ny utvändig puts.

329 1932 års restaurering, arkitekt Kjell Wretling, Umeå Bänkarna byggs om för bättre bekvämlighet. Nytt golv läggs på det gamla, med mellanlägg av masonit för att avhjälpa golvdrag. Bättrings- målning i kyrkorum och vapenhus, Henrik och Harald Wallander. 1940 börjar en restaurering att diskuteras. Riksantikvarien avstyrker då församlingens förslag att utvidga kyrkan mot väster och att riva trä- valven för att ersätta dem med stjärnvalv av sten. 1945–46 ny orgel byggs bakom den gamla orgelfasaden.

1950 års restaurering, arkitekt Erik Fant, Stockholm

Nordmalings kyrka, interiör mot koret efter 1950 års restaurering efter program av Erik Fant. Foto Västerbottens museum.

Restaureringsförslag från 1943, planerna försenas på grund av kriget. Utvändig renborstning, putslagning och målning med kalkbruk som avfärgas i gråvitt, sockeln i något mörkare ton. Gavelröstena av resvir- ke kläs med träspån. Komplettering och tjärning av spåntak. I kyrkorummet tas den väv som klätt in valven sedan 1892 bort och trävalven kompletteras. Även kolonnerna under korvalvet avlägsnas. Konsolerna som valven vilar på förstärks med stödjärn. Under konsolerna påträffas dekorationsmålningar, som målas upp på nytt. Träval- vens äldre färgsättning återställs efter undersökning. Invändig puts, som varit bemålad med oljefärg, knackas ned. Väg- garna putsas om med tunt, kvastat kalkbruk som följer stenmurarnas ojämnheter. Väggarna och valv målas med limtempera, som får en nedtonad kulör. Nytt golv av brun, hyvlad kalksten. I korgolvet infogas en 1600-tals- gravsten som tidigare funnits i vapenhuset. I bänkkvarteren upphöjda trägolv.

330 Kaminerna avlägsnas och istället införs ett eluppvärmt vattenburet system med radiatorer. Nya fönster med karmar i samma utförande som de tidigare. I den yttre bågen antikglas i blyspröjs. I den inre tjock- are glas utan spröjsindelning. Fönstren målas i en mörk grågrön ton. Bänkarnas indelning i kvarter regleras, så att större utrymme bereds i koret. Kvarteren utfylls i de tomrum där kaminer tidigare stått. De gamla bänkdörrarna från 1748 återinsätts. Luckorna kompletteras med listverk och hängs så att de öppnas mot utgången. Bänkdörrarna rengörs från ekådring och en äldre färgsättning återskapas, konservator Gösta Lindström. Det målade glasfönstret tas bort och korfönstret i öster sätts igen på insidan. I nischen uppställs en skulpturgrupp i trä på temat ”Låten barnen komma till mig”, av skulptören Carl Oscar Avén, Stockholm. Ny dopfunt placeras i korets södra del, nedanför fönstret. Altarringen flyttas tillbaka för att utöka den fria ytan i koret. Ring- ens överliggare återställs, genom att en pålagd stoppning tas bort. I väster avkortas läktarens sidopartier, stödpelarna kompletteras med friskt virke och ställs på betongplintar. Nytt läktargolv av trä. Läk- tarbarriärens målningar av Thomas Kiempe tas fram av konservator Gösta Lindström. Ny orgel anordnas med två orgelhus på var sida av västfönstret, Åkerman & Lunds Nya Orgelfabriks Aktiebolag, Solna. Krönprydnaderna från 1812 års orgel återuppsätts. Den elektriska belysningen ses över. I sakristian byggs toalett och nytt trägolv av fernissad furu, lagd i mönster. Ny skåpinredning och ett nytt altare. I vapenhuset nytt golv av mönsterlagt tegel. Nytt vindfång med nya dörrar mellan vapenhus och kyrka.

1977 års restaurering, arkitekt Bengt Lidström, Västerbottens- kommunernas Arkitekt- och Byggnadskontor (VAB) Utvändig rengöring, kalkavfärgning och tjärning av taket. Kyrkans valv förses mot vinden med ny mineralullfilt och isolerande matta. Ny tvådelad, utåtgående ytterport insätts i vapenhuset. Den äldre dörren uppställs i vapenhuset. Invändigt målningsarbete görs med hänsyn till 1950 års färgsätt- ning. Väggarna får en något ljusare ton. För bättre ljusförhållanden under läktaren ändras dock läktartakets färg från mörkt gråblå till ljust grå. Rengörings-, konserverings- och bättringsarbeten på predikstol, altartavlor, altarring, bänkgavlar och dörrar, läktarbröstning, konservatorerna Albert Eriksson, Arlöv och Allan Einebrant, Svenstavik. Skulpturgruppen med Jesus och barnen flyttas till fönsternischen i södra muren, ovanför dopfunten. Det igenmurade korfönstret öppnas upp och en ny glasmålning tillkommer, av konstnären Bo Beskow, ut- förd av N.P. Ringströms i Stockholm. Bänkarna förses med dynor. Bänkdörrarnas målningar av Thomas

331 Kiempe rengörs från påmålningar och bänkgavlarnas målning har anpassats till dörrarnas. Bänkinredningen laseras. Väggarna rengörs och omkalkas. Valven ommålas med äggoljetempera. I valvens medal- jonger framtas originalfärg som konserveras. Ny orgel från Grönlunds orgelbyggeri, Gammelstad, placeras centralt på läktaren. Läktarens undertak repareras och målas om. Under läktaren ny belysning.

1988 års restaurering, arkitekt Rolf Sixtensson, Umeå Omdisponering av koret. Den främsta bänkraden tas bort och skranket flyttas efter. Södra korbänken avkortas för att ge plats för kororgel och lösa stolar. Ny kororgel, Johannes Menzels orgelbyggeri AB, Härnö- sand. Gravsten flyttas från korgolvet till vapenhuset där den muras in mot västra väggen. Korgolvet kompletteras med slipade kalkstensplattor av röd kalksten från Jämtland.

Senare förändringar i urval 1989 kalkning av exteriören. 1999 tas delar av bänkkvarteret i sydvästra hörnet bort, för inrättande av ett kyrktorg under läktaren. 2003 fasadrenovering.

332 Skellefteå landsförsamlings kyrka

Medeltidskyrkan i Skellefteå landsförsamling ombyggdes till korskyrka omkring 1800 efter ritningar av Jacob Thomasson Rijf. Foto Västerbottens museum.

Korskyrka med centraltorn. Före 1795 en tegelornerad gråstenskyrka med rektangulär salkyrkoplan (15 x 42 m), brant lutande sadeltak samt sakristia på nordsidan. Fyra travéer från början täckta med stjärnvalv. Ombyggdes 1795–96 till korskyrka efter ritningar av Jacob Thomasson Rijf, byggmästare Asplund, Umeå. Fasaden gavs en klassicistisk arkitektur med tempelgavlar vid entréerna och över korsmitten. Altaret och predikstolen före 1914 placerade vid korsmitten, orgelläktare i väster.

1910-talets restaurering av Fredrik Falkenberg föranleddes på tidstyp- iskt sätt av praktiska skäl. Behovet av en ny värmeanläggning löstes genom att nytt pannrum byggdes i östra korsarmen. För att dölja detta uppställdes mot kyrkorummet en hög, halvrund kolonnad, som inrama- de ett bemålat korfönster, omfamnade altaret och visuellt uppfyllde hela korsarmen på ett sätt som måste karakteriseras som nybarock. Nedan- för uppställdes altaret med flankerande kandelabrar på pelare. Omge- staltningen innebar att det nyklassicistiska centralkyrkokonceptet med altare och predikstol orienterade mot korsmitten bröts upp. Restaure- ringen måste betecknas som mer omskapande än antikvarisk, men vissa

333 inventarier tillvaratogs. På altaret återinsattes ett medeltida altarskåp och altarringen återanvändes. De tillägg som Falkenberg gjorde utformades tidsenligt, samtidigt som en viss anpassning skedde. Så utformades kolonnaden i en nyklassicism som anslöt till rummets karaktär, men samtidigt hade en omisskännlig karaktär av jugend. Till altarskåpet tillverkades ett överstycke i jugend. En nymodighet ur liturgisk synpunkt var att altarringen var öppen i mitten så att prästen kunde träda upp till altaret rakt framifrån. Den restaurering som genomfördes 1964 under ledning av Rolf Bergh, är på flera sätt karakteristisk för samtidens inställning. Där finns den höga uppskattningen av medeltiden, modet och viljan till radikal modernisering och metoden att rensa bort det som inte ansågs uppfylla kvali- tetskravet. Karakteristisk är behandlingen av sakristian. Den rensades på senare tillkommen inredning i det uttalade syftet att återställas till sin medeltida gestalt. Restaureringen styrdes i hög grad av influenserna från den liturgiska rörelsen som Bergh inhämtat vid resor utomlands. Detta föranledde korets omgestaltning. Den tidigare koruppställningen med kolonnad och glasmålning utrensades. Altaret flyttades fram och bakom inrättades ett mindre gudstjänstrum, ett så kallat sanctuarium. Där uppställdes ett mindre altarbord och lösa stolar. På vägghyllor runt om placerades medeltida skulpturer. Mot kyrkorummet restes ett skrank bestående av stående veteax i järn och mässing av konstnären Tore Bergh. I det stora rundfönstret som ersatte det tidigare korfönstret en nonfigurativ glasmålning av Britta Reich-Eriksson. Efter Berghs ritningar tillverkades nytt altare samt ny dopfunt i svart skiffer. Det medeltida altarskåpet behöll sin plats på altaret, men försågs med ett nytt överstycke och en predella av ljus marmor. Dopfun- ten uppställdes vid korsmitten nedanför altarmålningen från 1851. Till dopfunten tillverkades ett dopfat av silversmeden Sven Arne Gillgren. Det enda som blev kvar från 1910-talets restaurering var bänkinred- ningen som laserades i blått.

1914–1916 års restaurering, arkitekt Fredrik Falkenberg, Stockholm Orgelläktaren rivs och altaret flyttas från korsmitten till östra korsarmen, vars ingång muras igen. Det medeltida altarskåpet uppställs som altarprydnad. Till skåpet snidas ett nytt krönparti. De gamla kaminerna avlägsnas och nytt, vedeldat centralvärmesystem installeras. I östra korsarmen byggs ett pannrum, som in mot kyrkorummet döljs bakom en överbyggnad formad som en halvrund kolonnad som höjer sig över altaruppsatsen. Orgeln restaureras och flyttas till ny läktare i västra korsarmen. Nytt trägolv, ny bänkinredning och nya vindfång.

334 Skellefteå landsförsamlings kyrka, interiör mot koret efter 1916 års restaurering av Fredrik Falkenberg. Foto Västerbottens museum.

1935 års restaurering, byggmästare Artur Lindgren Grundförstärkningar i västra delen. Valven isoleras mot vinden med sågspånsfyllning. Putslagningar både ut- och invändigt. Målning av dörrar, fönster, väggpanel och bänkar. För värmeisolering av golvet läggs två lager träfiberskivor, på detta ett nytt plankgolv. Planken oljas och fernissas. Nytt vedeldat värmesystem med pumpvarmvatten och radiatorer installeras. Förändring av den elektriska belysningen med installation av ny armatur.

1949–1950 mindre restaurering, arkitekt Bengt Romare, Stockholm Toaletter installeras i sakristian samt under trapporna till orgelläkt- aren. Piscina i sakristian samt ny dörr till sakristian. 1952 installeras oljeeldning. Året därpå görs en provisorisk ändring av altaret av liturgiska skäl. Altaret sänks och breddas efter ritning av Bengt Romare. 1954 Ny orgel bakom den gamla fasaden, orgelbyggare A. Mårtensson i Lund.

1964 års restaurering, arkitekt Rolf Bergh, Stockholm Grundförstärkningsarbeten i den västra korsarmen. Utvändig omputsning. Ommålning av trälanterninen samt yttermurarna. Översyn av utvändiga förgyllningar samt lagning av takplåt. Nya entréplan i portikerna samt trappor i mörkgrå skiffer. Nya utvändiga socklar av marmor. Interiört förstärkning av det norra valvet samt ommålning av kyrkorummet. Nya vindfång i väster, norr och söder. Nytt golv av

335 skiffer läggs innanför entréerna samt i koret. Korgolvet upphöjs något över kyrkorummet. Bänkinredningen justeras och laseras i blått. Koret omgestaltas genom att värmecentralen och 1915 års över- byggnad rivs. Altaret flyttas framåt. Bakom den mur som bildar fond för altaret, inrättas ett så kallat sanctuarium, ett mindre guds- tjänstrum. På ömse sidor om altaret reses ett skrank, bestående av 24 stående veteax i järn och mässing, av konstnären Tore Bergh. Skranket avskiljer den östra korsarmen från kyrkorummet i övrigt. Sanctuariet inreds med ett mindre altarbord och lösa stolar. Runt väggarna utplaceras de medeltida skulpturerna. I det östra rundfönstret en glasmål- ning av konstnären Britta Reich-Eriksson. Konservering av medeltida inventarier, konservator Sven Dahlén. Nytt altare samt ny dopfunt i svart skiffer efter arkitektens ritningar. På altaret uppställs det medeltida altarskåpet på en predella av ljus marmor. Ett nytt krönparti snidas, efter en förebild från Sånga kyrka i

Skellefteå landsförsamlings kyrka, interiör mot koret efter 1964 års restaurering av Rolf Bergh. Foto Ateljé Sundahl, Riksantikvarieämbetet.

336 Ångermanland. I gördelbågen framför altaret hängs det medeltida triumfkrucifixet. Dopfunten uppställs nedanför altartavlan vid korsmitten. Till dopfunten ett fat med ciselerade blommönster av silversmeden Sven Arne Gillgren. Sakristian rensas på senare tillkommen inredning i syfte att åter- ställa dess medeltida karaktär. Nytt tegelgolv.

1984 arkitekt Hans Tirsén, läktarunderbyggnad för biutrymmen. 2008 ny orgel av Grönlunds orgelbyggeri i Gammelstad, bakom den gamla orgelfasaden.

Glasmålningen av Britta Reich-Eriksson i Skellefteå landsförsamlings kyrka tillkom i samband med 1960-talets restaurering. Foto Västerbottens museum.

337 Käll- och litteraturförteckning

Otryckta källor

Härnösand Piteå Riksarkivet, Härnösands landsarkiv (HLA) Piteå landsförsamlings kyrkoarkiv, Öjebyn Domkapitlets i Luleå stift arkiv, handlingar Handlingar, ritningar och fotografier. angående visitationer av berörda kyrkor. Piteå museums bildarkiv Piteå landsförsamlings arkiv, handlingar och Fotografier. ritningar. Umeå landsförsamlings arkiv, handlingar, Stockholm fotografier och ritningar. Antikvarisk-Topografiska arkivet (ATA) Handlingar, ritningar, tidningsurklipp och Luleå fotografier från respektive kyrkor i Kungl. Norrbottens museums arkiv och bildarkiv Byggnadsstyrelsens (K-byråns) och Riksanti- Handlingar angående kyrkoärenden samt kvarieämbetets arkiv. fotografier. Nederluleå kyrkoarkiv, Gammelstad Umeå Handlingar, ritningar, tidningsurklipp och Västerbottens museums arkiv och bildarkiv fotografier, numera flyttade till HLA. Handlingar angående kyrkoärenden och Länsstyrelsen i Norrbotten fotografier. Handlingar angående kyrkoärenden.

Otryckta manuskript, uppsatser och rapporter Benthe-Berglund, Ingrid, En essä på nära och i fokus, Konstvetenskapliga institutionen vid längre håll om Umeå landsförsamlings – Backens Stockholms universitet 1996. kyrka mest ur konst. vet. synpunkt, Umeå 1985. Bergenholz, Johan, Erik Lundbergs restaure- Kalela-Brundin, Maarit & Lindberg, Annika, ring av Söderala kyrka, C-uppsats, Konstveten- Dendrokronologiska undersökningar i gamla skapliga institutionen, Uppsala universitet 1999. kyrkor och kyrkliga byggnader i Luleå stift, Berggren, Marita, Knut Nordenskjölds sakarala Skogsmuseet i Lycksele AB, 2012. arkitektur och historism: En studie av 15 uppför- Kallhed, Jesper, Erik Lundberg som restaure- da kyrkor ritade av Knut Nordenskjöld, Magis- ringsarkitekt – motiv och uttryck mellan åren teruppsats, Konstvetenskapliga institutionen, 1926–1969, Kandidatuppsats, Konstveteskap- Uppsala universitet 2005. liga institutionen, Stockholms universitet 2009. Burman, Mattias, Bygdeå kyrka 1928–1929 – en restaurering av arkitekt Knut Nordenskjöld, Lindberg, Annika & Berglund, Lena, Backens D-uppsats, Institutionen i konstvetenskap, kyrka: Fasadrenovering 2012, antikvarisk rap- Umeå universitet 1995. port, Historiska hus i Norr AB, Umeå 2012. Burman, Mattias, Bygdeå kyrkas restaurering Sandblom, Katarina, Erik Lundbergs res- under 1700-talet, C-uppsats, Institutionen för taurering av Västerås domkyrka 1958–1961, konstvetenskap, Umeå universitet 1994. C-uppsats, Konstvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet 1989. Cajmatz, Karl, Redogörelse för undersökning- ar i Umeå landsförsamlings kyrka i samband Tano, Ingemar, Svenska kyrkan och Första med dess restaurering år 1952, Västerbottens arbetskompaniet Storsien: En granskning museum 1953. av hur Svenska kyrkan i Luleå stift genom Dalén, Elsa, Nordmalings kyrka år 1990 och biskop Jonzon förhöll sig till arbetskompaniet, en översikt av renoveringar och restaureringar Religionsvetenskapliga institutionen, Umeå under fem sekler, Umeå universitet: Institutio- universitet, 2000. nen för konstvetenskap 1990. Widmark, Henrik, Den nya liturgins krav Eriksson, Sonja, Fredrik Falkenberg 1895– och de gamla domkyrkorna, D-uppsats, Konst- 1924: Valda kyrkorestaureringar och kyrko- vetenskapliga institutionen, Uppsala univer- byggnader med den dekorativa utsmyckningen sitet 1998.

338 Internetpubliceringar Arkitektur och designcentrum, förteckning Nederluleå hembygdsförenings hemsida, över Johan Thomés ritningsarkiv, www.ark- www.nederlulea.se des.se/upptack/samlingar-och-forskarservice Riksantikvarieämbetet, Kulturmiljöbild, http:// ICOMOS, www.icomos.se/wp-content/uplo- kmb.raa.se/cocoon/bild/public_search.html ads/2013/05/Venice_Charter_ "Långsiktigt hållbar förvaltning och differen- Kerstin Kjellberg-Jacobsson, tierad användning av kyrkor" –dokumentation www.skulpturer.se från RAÄ:s seminarieserie våren 2006, http:// Länsstyrelserna i Norrbotten och Västerbot- old.raa.se/cms/showdocument/documents/ ten, kulturhistoriska värdebeskrivningar för extern_webbplats/2006/oktober/langsiktigt_ respektive kyrkor, www.lansstyrelsen.se/sv/ hallbar_forvaltning_och_differentierad_7477. Pages/default.aspx pdf Nationalencyklopedin, www.ne.se/ Svenska kyrkan, www.svenskakyrkan.se/ Nationell Arkivdatabas, Riksarkivet Svar, default.aspx?di=648827 www.nad.riksarkivet.se Världsarvet Gammelstads kyrkstad, www.lulea.se/gammelstad

Informanter Anna Hedkvist, Nederluleå församling, Stina Lundbäck, Nederkalix församling, e-postmeddelande 29.4 2013. e-postmeddelande 3.5 2013.

Tryckta källor och litteratur Acking, Carl-Axel, ”Eiler Graebe”, Vetenskaps- Anderson, Iwar & Holmström, Ingmar, Resta- societeten i Lund Årsbok 1978. rering av gamla byggnader ur främst teknisk Adell, Arthur, I Guds rika hus, Stockholm 1954. och antikvarisk synvinkel, Stockholm 1967. Ædes sacræ antiquæ a Sigurd Curman restau- Asplund, Gunnar m.fl, acceptera, Stockholm ratæ, Holmiæ 1929. (1931) 1980. af Ugglas, Carl R, ”En kyrkorestaurering bak- Att bygga ett land: 1900-talets svenska arkitek- länges”, Svenska Dagbladet 16.6 1918. tur (red. Claes Caldenby), Stockholm 1998. Ahnfeldt-Mollerup, Merete, “Modernismen i ”Att restaurera kyrkor”, (osign.), Bygd och Tyskland”, Arkitekturteoriernas historia, (red. natur: Årsbok 1963. Claes Caldenby & Erik Nygaard), Stockholm Aulén, Gustaf, Hundra års svensk kyrkodebatt: 2011. Drama i tre akter, Stockholm 1953. Ahnlund, Nils, ”Rannsakningen om stiftsgräns- Bauman, Zygmunt, Modernity and Ambivalen- en i Norrabotten 1374”, Historisk tidskrift 1920. ce (1991), Oxford 2007. Ahnlund, Nils, ”Umeå sockens vandaliserade Bedoire, Fredrik, Restaureringskonstens histo- medeltidskyrka. Öfverkalkade väggmålningar ria, Stockholm 2013. och ett sönderslaget altarskåp”, Umebladet 4.2 Bedoire, Fredrik, ”400 år av restaurering – i 1916. västgötaperspektiv”, Västgötakyrkor: 400 år av Alm, Henrik, Murmästare-ämbetet i Stock- restaurering, Stockholm 2004. holm, Stockholm 1935. Bengtsson Melin, Pia, Medeltiden on Display: Alm, Marja-Liisa, ” ’Jag tog bort all protestan- Uppställningar och utställningar av äldre tisk smörja’: Åke Pornes restaurering av Lau kyrkokonst från omkring 1850 fram till idag, kyrka 1958–1960”, Gotländskt arkiv 1995. Stockholm 2014. Ambjörnsson, Ronny, Ellen Key: En europeisk Bengtsson, Herman & Bengtsson Melin, Pia, intellektuell, Stockholm 2012. Uppsala domkyrka 7: Zettervalls restaurering Anderson, Iwar, ”Kapell stiglucka och klock- 1885–93 och tiden fram till 1934, Sveriges stapel. Om Piteå landsförsamlings klocktorn”, Kyrkor vol. 234, Uppsala 2014. Norrbotten 1964–65.

339 Bengtsson, Herman & Bengtsson Melin, Pia, Beskow, Per, ”Inte bara skrudar och rökelse: ”Åke Pornes restaurering 1971–76”, Uppsala Svensk högkyrklighet genom åren”, Signum domkyrka 8: Från 1935 till idag, Sveriges Kyr- 9–10/1990. kor vol. 236, Uppsala 2015. Bexell, Oloph, ” ’Goddag, det är fader Gunnar!’: Berggren, Åke, ”Carl Solander och hans för- En presentation av Gunnar Rosendal – några samlingshistorik”, Piteå museum årsbok 2011. konturer av hans liv och gärning”, Gunnar Berggren, Åke, ”Peter Djäkens donation till Rosendal: En banbrytare för kyrklig förnyelse, Piteå kyrka 1408”, Piteå museum årsbok 2009. (red. Vivi-Ann Grönqvist), Skellefteå 2003. Bergling, Ragnar, Kyrkstaden i övre Norrland: Bexell, Oloph, ”Kyrkligheter i svenska kyrkan”, kyrkliga, merkantila och judiciella funktioner Kyrkans liv: Introduktion till kyrkovetenska- under 1600- och 1700-talen (diss.), Umeå 1964. pen, (red. Stephan Borgehammar), Stockholm Bergman, Ingela, ”Finnar, lappar, renar och 1993. bönder. Om medeltida befolkningsgrupper och Bexell, Oloph, Sveriges kyrkohistoria 7: Folk- näringar avspeglade i ortnamn i Bottenvikens väckelsen och kyrkoförnyelsens tid, Stockholm kusttrakter”, Arkeologi i norr 12, Umeå 2010. 2003. Bergman, Torsten, ”Nederluleå kyrka restaure- Bexell, Peter & Weman, Gunnar (red.) Kyrko- rad”, Från bygd och vildmark 1971. rummet – kulturarv och gudstjänst: en samtalsbok Bergqvist, Olof, Bland svenskar, finnar och om ett förändringsskede, Skellefteå 2008. lappar, Stockholm 1939. Biörnstad, Margareta, Kulturminnesvård i Bergqvist, Olof, ”Från det kyrkliga arbetsfältet efterkrigstid – med Riksantikvarieämbetet i i det nordligaste Sverige. Två kyrkoinvigning- centrum, Stockholm 2015. ar”, Kyrkan och folket, Göteborg 1914. Björklund, Jörgen, ”Den samhällsekonomiska ”Bergqvist, Olof”, Vem är det: Svensk biografisk bakgrunden till Bodens fästning”, Boden: Fäst- handbok, Stockholm 1933. ningen Garnisonen Samhället, (red. Bror Oscar Bergqvist, Olof, Ämbetsberättelse till Luleå Nyström & Sven Skeppstedt), Boden 1990. stifts prästmöte 30 juni–2 juli 1908, Luleå 1908. Björklund, Jörgen, ”Framväxten av den norr- Bergqvist, Olof, Ämbetsberättelse till Luleå ländska basindustrin”, Botnia: En nordsvensk stifts prästmöte år 1915, Luleå 1915. region, (red. Lars-Erik Edlund & Lars Beck- Bergqvist, Olof, Ämbetsberättelse till Luleå man), Höganäs 1994. stifts prästmöte år 1921, Luleå 1922. Björklund, Jörgen, ”Från stationssamhälle till Bergqvist, Olof, Ämbetsberättelse till Luleå garnisonsstad”, Boden: Fästningen Garnisonen stifts prästmöte år 1927, Umeå 1927. (red. Bror Oscar Nyström & Sven Bergqvist, Olof, Ämbetsberättelse till Luleå Samhället, stifts prästmöte år 1934, Umeå 1934. Skeppstedt), Boden 1990. Berman, Marshall, Allt som är fast förflyktigas: Björkman, Anders, Form rörelse ljus: Johannes Modernism och modernitet (1982), Lund 1987. Olivegrens kyrkoarkitektur (diss.), Umeå 2001. Berntson, Martin, Nilsson, Bertil & Weijryd, Blomé, Börje, ”Den italienska restaurerings- Cecilia, Kyrka i Sverige: introduktion till svensk doktrinen i svensk tillämpning”, Arkitektur nr kyrkohistoria, Skellefteå 2012. 3/1978. Berthelsson, Bertil, ”Kyrkor och försam- Blomé, Börje, Kyrkorestaurering i teori och lingsbildning i det medeltida Norrbotten”, praxis: den italienska restaureringsdoktrinen Norrbotten 1936. och dess tillämpning vid restaurering av tre Berthelson, Bertil, ”Några ord om Erik Lund- svenska kyrkor 1966–1977, Göteborg 1977. berg”, Fornvännen 1966. Blomé Börje, ”Restaureringens tre vägvisare”, Beskow, Hans, Bidrag till studiet av övre Norr- Svenska Dagbladet 4.3 1970. lands kyrkor, Stockholm 1952. Boëthius, Gerda, De tegelornerade gråstenskyr- Beskow, Hans, Bruksherrgårdar i Gästrikland korna i norra Svealand: ett bidrag till kännedom (diss.), Stockholm 1954. om stilströmningarna under den yngre medelti- Beskow, Hans, Nederluleå kyrka Luleå Gamla den (diss.), Stockholm 1921. stad, Sveriges fornminnesplatser Nr 35, Stock- Bohrn, Erik, ”Kyrkorestaureringar”, Värmland holm 1968. förr och nu 1959. Beskow, Hans, ”Två kyrkorestaureringar”, Bohrn, Erik, Strängnäs domkyrka I:2, Nyare Norrbotten 1955. tidens byggnadshistoria samt beskrivning av Beskow, Hans, ”1400-tal i Öjebyn: Om Piteå kyrkogården och begravningsplatsen, Sveriges landsförsamlings kyrka”, Norrbotten 1964–65. Kyrkor vol. 124, Stockholm 1968.

340 Bonnier, Ann Catherine, Kyrkorna berättar: Cavallie, James, Spengler i Sverige: Den svens- Upplands kyrkor 1250–1350 (diss.), Uppsala ka receptionen av Oswald Spenglers teser om 1997. världshistorien och Västerlandets undergång, Bonnier, Ann Catherine, ”Medeltidens kyrkor”, Stockholm 2009. Dalarna: Landskapets kyrkor, Stockholm 2010. Cnattingius, Lars Daniel, “Riksantikvarieäm- Bonnier, Ann Catherine, ”Medeltidens kyrkor”, betets restaureringsprinciper genom tiderna”, Uppland: Landskapets kyrkor, Stockholm 2004. Restaureringsprinciper för kulturhistoriskt Bonnier, Ann Catherine, ”Sockenkyrkorna värdefulla byggnader och miljöer, Stockholm under medeltiden”, Sockenkyrkorna: Kulturarv 1976. och bebyggelsehistoria, Stockholm 2008. Cornell, Henrik, Norrlands kyrkliga konst Boström, Hans-Olof, ”Stil”, Tolv begrepp inom under medeltiden (diss.), Uppsala & Stockholm de estetiska vetenskaperna, (red. Hans-Olof 1918. Boström), Stockholm 2000. Creagh, Lucy, ”An Introduction to acceptera”, Brander Jonsson, Hedvig, ”Aspekter på det Modern Swedish Design: Three Founding Texts, (ed. Creagh, Lucy, Kåberg, Helena & Miller heliga rummet inom Svenska kyrkan”, Svenskt Lane, Barbara), New York 2008. gudstjänstliv 2008. Curman, Sigurd, “De senaste restaureringsar- Brodd, Sven-Erik, ”Spiritualitet, prästgårds- betena i Venedig”, Kult och konst 1905. teologi och forskning om svenska teologer: Curman, Sigurd, ”Restaureringsprinciper: någ- En inledning till Gunnar Rosendal”, Gunnar ra exempel och önskemål”, Kult och konst 1906. Rosendal: En banbrytare för kyrklig förnyelse, Curman, Sigurd, ”Upplysningar och råd an- (red. Vivi-Ann Grönqvist), Skellefteå 2003. gående den kyrkliga fornvården”, Minne från Brohed, Ingmar, Sveriges kyrkohistoria 8: Reli- utställningen av äldre kyrklig konst i Uppsala gionsfrihetens och ekumenikens tid, Stockholm våren 1918, (red. Johnny Roosval), Stockholm 2005. 1918. Brunius, Clas, ”Två sputnikar till historiens Curman, Sigurd, ”Vad har händt? Några ära”, Expressen 18.2 1960. reflexioner med anledning av ärkestiftets Brunnström, Lasse, Kiruna – ett samhällsbygge senaste aktion i kyrkorestaureringsfrågan”, i sekelskiftets Sverige, del I, Umeå 1981. Stockholms-Tidningen 1.7 1927, även särtryck Brännström, Olaus, ”Före stiftsbildningen”, Stockholm 1927. Luleå stift 75 år, Luleå 1979. Burman, Mattias, ”Öjeby kyrkas ombyggnad Denslagen, Wim, Architectural restoration in under 1700-talet”, Piteå museum årsbok 2011. Western Europe: Controversy and continuity, Amsterdam 1994. Bygdén, Leonard, Hernösands stifts herdamin- Denslagen, Wim, Memoires of Architecture: ne: Bidrag till kännedomen om prästerskap och Architectural Heritage and Historiography in kyrkliga förhållanden till tiden omkring Luleå the Distant Past, 2009. (2009b) stifts utbrytning, Andra, Tredje & Fjärde delen, Denslagen, Wim, Romantic Modernism: Uppsala 1923, 1925 & 1926. Nostalgia in the World of Conservation, Am- Bygdén, Leonard, ”Huru Umeås landsförsam- sterdam 2009. (2009a) ling fick sina väggmålningar”, Västerbotten 1921. ”Diskussion öfver restaureringsprinciper i Byggnadsstyrelsen: Byggnadsverk och verksam- föreningen Urd i Uppsala”, Kult och konst 1906. het, Stockholm 1983. Domeij, Pär, Nyström, Jan-Olov & Nyström, Caldenby, Claes, ”Arkitekturen”, Signums Maurits, Kyrkstaden, Luleå, Gammelstad, svenska konsthistoria: Konsten 1950–1975, Skellefteå 1999. (red. Jan Brunius), Stockholm 2005. Edberg, Birgitta, Johansson, Per-Anders, Caldenby, Claes, ”Vid medelvägens slut? Sandström Hans, Tollbom Arne, ”Restaure- 1975–1998”, Att bygga ett land: 1900-talets ringar och förändringar”, Nygotiska kyrkor svenska arkitektur, Stockholm 1998. i Skåne: Utveckling i form, material och kon- Caldenby, Claes & Hogdal, Lis, ”Hushållning”, struktion 1840–1910, Stockholm 1991. Arkitektur nr 3/1978. Edlund, Lars-Erik, ”Ortnamn och kulturgränser Carlsson, Curt, Samhörighet och separation: inom det bottniska området”, Norrbotten 1997. Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och Svenska Edman, Victor, En svensk restaureringstra- kyrkan i pitebygden och skelleftebygden (diss.), dition. Tre arkitekter gestaltar 1900-talets Stockholm 1979. historiesyn (diss.), Stockholm 1999.

341 Edsman, Carl Martin [& Emil], ”En gammal Fant, Erik, ”Om moderna principer vid res- Fjellstedtare och hans son berättar” Fjellstedt- taurering”, Tidskrift för hembygdsvård 1922. ska skola: Årsskrift 2000. (1922b) Ekberg, Mayvor, Se människan! En studie av Fant, Erik, ”Restaureringsarkitekten och Luleå stifts möte med den moderna kulturen byggnadsrådet”, Ad patriam illustrandam: under 1900-talets första hälft (diss.), Skellefteå Hyllningsskrift till Sigurd Curman 30 april 2004. 1946, Uppsala 1946. (1946a) Elenius, Lars, Både finsk och svensk: Moder- Fernie, Eric, Art history and its methods: nisering, nationalism och språkförändring i A critical anthology, London (1995) 1998. Tornedalen 1850–1939 (diss.), Umeå 2001. Flodin, Barbro, ”Kyrkobyggandet i övre Norr- Elenius, Lars, ”Luleå stift och språkpolitiken”, land 1760–1860”, Kyrkobyggnader 1760–1860. År av liv: Luleå stift 1904–2004, (red. Ulf Bo- Del 3, Övre Norrland, Sveriges Kyrkor, vol. 217, ström & Maria Lundström), Luleå 2003. Stockholm 1993. Eliasson, Ulla, Eriksson, Eva, Vahlne, Bo, Flodin, Barbro, Nederluleå kyrka, Norrbotten, Eronn, Anna-Lis & Hall, Thomas, ”Debatten Sveriges Kyrkor vol. 223. Stockholm 1998. 1915–1976 om Uppsala domkyrkas restaure- Frampton, Kenneth, Modern architecture: A ring II, Konsthistorisk tidskrift 1978. Elmén Berg, Anna, Fem ödekyrkor i Norrland: critical history, London (1980) 1987. Kyrklig förnyelse, kulturminnesvård och kyr- Franklin, Bertil, ”Koret i Nederluleå kyrka korestaureringar vid 1900-talets början (diss.), omkring 1500: Försök till rekonstruktion”, Umeå 1997. Norrbotten 1966. Elmén Berg, Anna, ”Kapellet i Gråträsk”, Pite- Franklin, Bertil, “Restaurering av Luleå dom- bygdens fornminnesförenings årsbok 1996. kyrka: MAF Arkitektkontor AB”, Arkitektur Elmén Berg, Anna, ”Porjus gamla kraftstation 9/1984. – från elproduktion till kulturarv”, Bebyggelse- Franklin, Bertil, ”Är underhåll nog?”, Arkitek- historisk tidskrift nr 53/2007. tur nr 5/1968. Elmén Berg, Anna, ”Porjus – platsen, industri- Fuchs, Helen, Glasmåleri, modernitet och mo- aliseringen och samhällsbyggandet”, Norrbot- dernism: Studier i glasmåleriets (konst)historia ten 2010. 1851–1955 (diss.), Lund 2005. Elmén Berg, Anna, Program för Norrbottens industriarv, Luleå 2000. Geijer, Mia, Makten över monumenten: Elmén Berg, Anna, Järnfeldt-Carlsson, Marta Restaurering av Vasaslott 1850–2000 (diss.), & Åman, Anders, ”Från Adak till Övertorneå. Stockholm 2007. Alfabetiskt inventarium över Övre Norrlands Geijer, Mia & Legnér, Mattias, Kulturarvet och kyrkor med kommenterade historiska kartor, komforten: Inomhusklimatet och förvaltningen Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 22/1991. av kulturhistoriska byggnader och samlingar Enequist, Gerd, ”Tätorternas och landsbygdens 1850–1985, Klintehamn 2015. näringstyper efter befolkningens sammansätt- Gelfgren, Stefan, ”Teoretiska perspektiv på ning”, Atlas över Sverige, Stockholm 1957. den norrländska väckelsen”, Ingångar till norr- Ericsson, Tom & Harnesk, Börje, Präster, ländsk kyrkohistoria, Umeå 2010. predikare och profeter: Läseriet i övre Norrland Giddens, Anthony, Modernitetens följder 1800–1850, Gideå 1994. (1990), Lund 1996. Eriksson Hultén, Karin, Resande i arkitektur: Glendinning, Miles, The Conservation Move- John Åkerlunds liv och verk (diss.), Umeå 2004. ment: Antiquity to Modernity, London & New Eriksson, Eva, ”Ett genombrottsverk i svensk York 2013. arkitektur”, ”Den vill vara stark och ny”: Engel- Graebe, Eiler, ”Lunds domkyrka genom tiderna brektskyrkan 100 år, Stockholm 2013. och några synpunkter på framtiden”, Byggmäs- Eriksson, Eva, Mellan tradition och modernitet: taren 1947. Arkitektur och arkitekturdebatt 1900–1930 Graebe, Eiler, Lunds domkyrka: Sammanställ- (diss.), Stockholm 2000. ning av händelserna kring Lunds domkyrkas Fant, Erik, ”Författningar rörande byggnad kor och altare 1833–1960, Lund 1960. och restaurering av kyrkor m.m.”, särtryck ur Graebe, Eiler, ”Lunds domkyrkas restaurering Svensk kyrkotidning nr 51/1922. (1922a) 1954–1963”, Arkitektur 1964. Fant, Erik, Johannes kyrka och dess restaure- Graebe, Eiler, Lunds domkyrkas restaurering ring, Stockholm 1946. (1946b) 1954–1963, Lund 1963.

342 Grundberg, Leif, Medeltid i centrum. Europe- Handlingar rörande prästmötet i Luleå 17–19 isering, historieskrivning och kulturarvsbruk i augusti 1965, Luleå 1966. norrländska kulturmiljöer (diss.), Umeå 2006. Handlingar rörande prästmötet i Luleå 1971, Gullbrandssson, Robin, “Tills du återupprättat Luleå 1971. helgedomarna”: Kyrkorestaureringar i Väster- Handlingar rörande prästmötet i Luleå 1977, götland 1920–1960, Skara 2008. Luleå 1977. Gustafsson, Evald, ” ’… såsom det anstår en Hansson, Jonas, ”Den industriella världen”, Cathedral…’: Växjö domkyrkas omgestaltning Signums svenska konsthistoria: Konsten under 1800-talet”, Kyrkobyggnader 1760–1860, 1915–1950, Lund 2002. del 2, Småland och Öland, Sveriges Kyrkor vol. Hansson, Staffan, ”Malm, räls och elektricitet: 216, Stockholm 1993. Skapandet av ett teknologiskt megasystem Gustafsson, Lotta, Medeltidskyrkan i Uppland: i Norrbotten 1880–1920”, Den konstruerade Restaurering och rumslig förnyelse under världen: Tekniska system i historiskt perspektiv, 1900-talet (diss.), (2010), Skellefteå 2013. (red. Pär Blomkvist & Arne Kaijser), Eslöv 1998. Haas, Jonas, ”Erik Lundberg: Antikvarie och Hayden, Hans, Modernismen som institution: restaureringsarkitekt i Stockholm”, Småländ- Om etableringen av ett estetiskt och historiogra- ska kulturbilder 2007. fiskt paradigm, Stockholm/Stehag 2006. Hacking, Ian, Social konstruktion av vad? Hedenius, Ingemar, Tro och vetande, Stock- (1999), Stockholm 2000. holm 1949. Hall, Thomas, Hidemark, Ove, Wikström, Heinemann, Thomas, En restaureringsfråga: Ska Lars & Adling, Stig, 1981, Murarmestarne: vi bry oss om Uppsala domkyrka? Uppsala 1970. Murarmestare embetet i Stockholm 1487–1987, Heinemann, Thomas & Åman, Anders, ”Upp- Stockholm 1981. sala domkyrka: kommentar till restaureringen Hamberg, Per Gustaf, Norrländska kyrkoinred- 1971–76”, Arkitektur nr 3/1978. ningar. Från reformation till ortodoxi. Idéhistoria, Hellsten, Stig, Från stiftet i norr: Luleå stift kulturförbindelser, mästare, Stockholm 1974. 1965–1970: Ämbetsberättelse, Luleå 1971. Hamberg, Per Gustaf, Tempelbygge för Hellsten, Stig, Gamla vägar och nya. Luleå stift protestanter. Arkitekturhistoriska studier i 1971–1976: Ämbetsberättelse, Luleå 1977. äldre reformert och evangelisk-luthersk miljö, Hellsten, Stig, Herdabrev till Luleå stift, Stock- Stockholm 1955. holm 1966. Hammarström, Gunhild, ”Att studera värden Hellsten, Stig, ”Luleå stifts tredje biskop”, Från och värdeförändringar”, I tider av uppbrott: bygd och vildmark, Luleå 1983. Värderingar och värderingsförändringar i det ”Hellsten, Stig”, Vem är det: Svensk biografisk moderna samhället (red. Jonas Anshelm), handbok, Stockholm 1993. Stockholm/Stehag 1995. Herrlin, Olle, Liturgiska perspektiv: Några ka- Handlingar rörande prästmötet i Hernösand pitel om kyrkans gudstjänst, Stockholm 1960. den 28, 29 och 30 juni 1904, Härnösand 1905. Hidemark, Ove, ”Vem älskar nygotiken?”, Handlingar rörande prästmötet i Luleå 30 Nygotiska kyrkor i Skåne: Utveckling i form, juni–2 juli 1908, Luleå 1908. material och konstruktion 1840–1910, (red. Handlingar rörande prästmötet i Luleå 14–16 juli 1915, Luleå 1915. Olof Antell), Stockholm 1991. Handlingar rörande prästmötet i Luleå 16–18 Hiekkanen, Markus, The stone churches of the augusti 1921, Luleå 1922. medieval diocese of Turku. A systematical clas- Handlingar rörande prästmötet i Luleå 16–18 sification and chronology (diss.), Helsinki 1994. augusti 1927, Luleå 1927. Hildebrand, Hans, Den kyrkliga konsten under Handlingar rörande prästmötet i Luleå 14–16 Sveriges medeltid: En kortfattad öfversikt, augusti 1934, Luleå 1934. Stockholm: Norstedt 1907. Handlingar rörande prästmötet i Luleå 12–14 Hogdal, Lis & Caldenby, Claes, ”Hushållning”, augusti 1941, Luleå 1945. Arkitektur nr 3/1978. Handlingar rörande prästmötet i Luleå 5–7 Holmström, Ingmar, ”Jakten på det försvunna augusti 1947, Luleå 1958. kalkbruket”, Forntid och framtid: En vänbok till Handlingar rörande prästmötet i Luleå 11–13 Roland Pålsson, Stockholm 1987. augusti 1953, Luleå 1959. Holmström, Ingmar, ”Restaureringsideolog- Handlingar rörande prästmötet i Luleå 18–20 ierna och det hantverksbaserade underhållet”, augusti 1959, Luleå 1960. Nordisk arkitekturforskning 1/1993.

343 Holmström, Ingmar & Anderson, Iwar, Restau- of cultural property, York 1986. rering av gamla byggnader ur främst teknisk Jonsson, Marita, ”Meningen med restaure- och antikvarisk synvinkel, Stockholm 1967. ringen: Restaureringsideologier från Eugène Hugo, Victor, Ringaren i Notre Dame, (1831), Viollet-Le-Duc till idag”. Byggnader och Stockholm 1928. betydelser: En antologi om arkitektur, (red. [Hylander, Ivar], ”Biskopens ämbetsberättelse Britt-Inger Johansson & Christian Lovén), med bilagor”, Handlingar rörande prästmötet i Stockholm 2000. Luleå 18–20 augusti 1959, Luleå 1960. Jonzon, Bengt, Kyrkan och moralisk upprust- [Hylander, Ivar], ”Biskopens ämbetsberättelse ning, Stockholm 1952. med bilagor”, Handlingar rörande prästmötet i Jonzon, Bengt, Ämbetsberättelse till Luleå stifts Luleå 17–19 augusti 1965, Luleå 1966. prästmöte 1941, Luleå 1943 Hylander, Ivar, ”Ett kapitel om återuppståndna Jonzon, Bengt, Ämbetsberättelse till Luleå stifts helgedomar”, Från bygd och vildmark 1980. prästmöte 1947, Luleå 1958. Hylander, Ivar, Herdabrev till prästerskapet i Jonzon, Bengt, Ämbetsberättelse till Luleå stifts Luleå stift, Stockholm 1956. prästmöte 1953, Luleå 1959. ”Hylander, Ivar”, Vem är det: Svensk biografisk Jonzon, Bror, Bengt Jonzon, biskop i norr, Luleå handbok, Stockholm 1963. 1988. Högstadius, Jacob Oscar, Beskrifning öfver Järnfeldt-Carlsson, Marta, Gerda Boëthius Umeå landsförsamlings kyrka, Umeå 1893 konsthistoriker och museichef bland idel män, Ingångar till norrländsk kyrkohistoria, (red. Umeå 2008. Daniel Lindmark), Umeå 2010. Karlholm, Dan, ”Handböcker i allmän och Isaksson, Britt, ”Nederluleå altarskåp – ett svensk konsthistoria”, 8 kapitel om konsthis- antwerpenarbete från o. 1525”, Norrbotten toriens historia i Sverige, (red. Britt-Inger Jo- 1956. hansson & Hans Petterson), Stockholm 2000. Isaksson, Olov & Folke, Gammelstad: Kyrkby Karlsmo, Emilie, ” ’Olikt vardagslivets rum’: vid Lule älv, Luleå 1992. Kyrkorum för gemenskap och livets skiften”, Ivanonv, Gunnela, ”Den besjälade industriva- ”Den vill vara stark och ny”: Engelbrektskyrkan ran: Idéerna kommer från Tyskland”, Formens 100 år, Stockholm 2013. rörelse: Svensk form genom 150 år, (red. Kerstin Karlsmo, Emilie, Rum för avsked: Begravnings- Wickman), Stockholm 1995. kapellets arkitektur och konstnärliga utsmyck- Jacobsson, Carina, Beställare och finansiärer: ning i 1900-talets Sverige (diss.), Göteborg Träskulptur från 1300-talet i gamla ärkestiftet, 2005. Visby 2002. Karlsmo, Emilie & Lindblad, Jakob, ”Mellan Jansson, Sverker, Kulturvård och samhällsbild- Engelbrekt och Björkhagen: Kyrkobyggandet ning, Stockholm 1974. vid 1900-talets mitt sett genom fyra arkitek- Jansson, Sverker, ”Sigurd Curman riksantikva- ters arkiv”, Forskning i centrum, (red. Monika rie”, Kulturmiljövård nr 4/1991. Sand), Stockholm 2014. Johansson, Britt-Inger, I tidens stil: Arkitekten Karlsmo, Emilie, Lindblad, Jakob & Widmark, Agi Lindegrens liv och verk: 1858–1927 (diss.), Henrik, De kyrkliga kulturarven: Aktuell forsk- Stockholm 1997. ning och pedagogisk utveckling, Uppsala 2014. Johansson, Jan, Kyrkogårdens hägn i det med- Kempff Östlind, Margareta, ”Medeltidens eltida Sverige: Om bogård, balk och stiglucka, kyrkor”, Södermanland: Landskapets kyrkor, Stockholm 1993. Stockholm 2003. Johansson, Martin, ”Tillståndet i försam- Key, Ellen, Skönhet för alla: fyra uppsatser, lingarna inom det odelade Hernösands stift, Stockholm (1918) 1996. skildradt i ämbetsberättelse vid 1904 års Kilström, Bengt Ingmar, Högkyrkligheten i prestmöte”, Handlingar rörande prästmötet i Sverige och Finland under 1900-talet, Delsbo Härnösand den 28, 29 och 30 juni 1904, Härnö- 1990. sand 1905. Kleberg, Carl-Johan, ”Bevarandemålet i den Jokilehto, Jukka, A History of Architectural nya kulturpolitiken”, Forntid och framtid: En Conservation, Oxford 1999. vänbok till Roland Pålsson, Stockholm 1987. Jokilehto, Jukka, A History of Architectural Knapas, Marja Terttu, ”Om klockornas place- Conservation: The contribution of English, ring i finländska medeltidskyrkor”, Hikuin 17, French, German and Italian thought towards Højbjerg 1990. an international approach to the conservation Kulturmiljövård nr 4/1991, temanummer om

344 Sigurd Curman. Stockholm 1913. Kulturradikalismen: Det moderna genombrott- Lindegren Axel, Om kyrkorestaurering, Stock- ets andra fas (red. Bertil Nolin), Stockholm/ holm 1917. Stehag 1993. Linder, Kerstin, ”Skara domkyrka – två restau- Kåring, Göran, När medeltidens sol gått ned: reringar”, Byggmästaren 1958. Debatten om byggnadsvård i England, Frankri- Lindgren, Mereth, Att lära och att pryda: Om ke och Tyskland 1815–1914 (diss.), Stockholm efterreformatoriska kyrkmålningar i Sverige (1992) 1995. cirka 1530–1630, Stockholm 1983. Källström, Staffan, Framtidens katedral: Med- Lindhagen, Suzanne, S:t Jacobs kyrka, Stock- eltidsdröm och utopisk modernism, Stockholm holm 2008. 2000. Lindmark, Daniel, ”Husandakt, konventikel och byabön: Om särdrag i den norrländska Lagerlöf Nilsson, Ulrika, Med lust och bävan: kyrkohistorien”, Ingångar till norrländsk kyr- Vägen till biskopsstolen inom Svenska kyrkan kohistoria, Umeå 2010. under 1900-talet, Göteborg 2010. Linn, Björn, ”Arkitekturen”, Signums svenska Lagerlöf, Erland & Stolt, Bengt, Lau kyrka, konsthistoria: Konsten 1890–1915 (red. Jan Sveriges Kyrkor vol. 165, Stockholm 1975. Torsten Ahlstrand), Lund 2001. Larsson, Lars-Olof, Metoder i konstvetenska- Linn, Björn, ”Arkitekturen”, Signums svenska pen, Stockholm (1971) 1980. konsthistoria: Konsten 1915–1950 (red. Jan Legnér, Mattias, ”Kyrkan – ’en maskin att sitta Torsten Ahlstrand), Lund 2002. i’: Införandet av komfortteknik i Gotlands kyr- Linn, Björn, ”Att restaurera kyrkor”, Dagens kor under 1900-talets första hälft”, Bebyggelse- Nyheter 9.12 1962. historisk tidskrift nr 63/2012. Linn, Björn, ”Restaurerade Västeråsdomen vi- Liedman, Sven-Eric, I skuggan av framtiden: sar 1960-talets världsbild”, Svenska Dagbladet Modernitetens idéhistoria Stockholm (1997), 17.3 1961. Stockholm 1998. Lisinski, Jan, ”Restaurering som förändring Lindahl, Göran, Högkyrkligt, lågkyrkligt och och tidsspegel – en reflektion utifrån Skara frikyrkligt i svensk arkitektur 1800–1950, domkyrka och S:ta Helena kyrka i Skövde”, Stockholm 1955. Västgötakyrkor: 400 år av restaurering, Stock- Lindahl, Göran, ”Restaureringskonst”, Svenska holm 2004. Dagbladet 3.5 1967. Ljungman, Staffan, ”Sagt och gjort: Gunnar Lindahl, Göran, ”Restaureringsproblemet: Rosendals pastoralteologi i teori och praxis”, En idéhistorisk skiss”, Byggmästaren 1953. Gunnar Rosendal: En banbrytare för kyrklig Lindahl, Göran, ”Restaureringsrapport mars – förnyelse (red. Vivi-Ann Grönqvist), Skellefteå april 1972”, Arkitektur nr 4/1972. 2003. Lindahl, Göran, ”Underhållsteknik eller smak- Ljungman, Staffan, Osby kyrka: En kyrkobe- restaurering”, Arkitektur nr 4/1968. skrivning, Osby 2008. Lindblad, Jakob, ”Kyrkorna 1860–1950”, Sock- Ljungström, Lars, Kyrkorna i Boo församling, enkyrkorna: Kulturarv och bebyggelsehistoria, Uppsala 1988. (red. Markus Dahlberg & Kristina Franzén), Luleå stift 1904–1981: Församlingar och präs- Stockholm 2008. terskap, Umeå 1982. Lindblad, Jakob, ”Restaureringsförslag och Lundberg, Erik, Albertus Pictor, Stockholm debatt 1935–1960”, Uppsala domkyrka 8: Från 1961. 1935 till idag, Sveriges Kyrkor vol. 236, Uppsala Lundberg, Erik, Att restaurera, Stockholm 2015. 1966. Lindblad, Jakob, 470 nya kyrkor. Bidrag till Lundberg, Erik, "Det kristna kyrkorummet: Sveriges arkitekturhistoria 1850–1890 (diss.), Föredrag vid Kungl. Akademiens för de fria Stockholm 2009. konsterna högtidsdag den 30 maj 1952”, Lindegren, Axel, ”Arkitekturens ledareställ- Meddelanden från Kungl. Akademien för de fria ning” & ”Det modernas målsmän i Tyskland”, konsterna, Stockholm 1952. Stilarkitektur och byggnadskonst, Stockholm Lundberg, Erik, ”Forskaren och läraren”, Ad 1910. patriam illustrandam: Hyllningsskrift till Lindegren, Axel, ”Bör domkyrkan i Uppsala Sigurd Curman den 30 april 1946, (red. Adolf restaureras?”, Svenska Dagbladet 23.6 1918. Schück & Bengt Thordeman), Stockholm 1946. Lindegren, Axel, Konsten och samhället: Lundberg, Erik, ”Kyrkorestaurering”, Bygd och Vardagslivets estetik med flera uppsatser, natur: Årsbok 1963.

345 Lundberg, Erik, ”Nederluleå gamla kyrka”, Norberg, Rune, ”De försvunna 1500-talsmål- Norrbotten 1937. ningarna i Umeå landskyrka”, Västerbotten. Lundberg, Erik, ”Riddarholmskyrkans restau- 1940. rering”, Byggmästaren 1923. Nordberg, Albert, En gammal Norrbottensbygd: Lundberg, Erik, ”Var 1800-talets byggnadsstil Anteckningar till Luleå sockens historia, Luleå ful?”, Allmän Svensk Trädgårdstidning nr 9/1937. 1928, (1970). Lundberg, Erik & Söderberg, Uno, Restaure- Nordberg, Albert, Medeltidsmålningarne och ring av Nederluleå kyrka: Förslag, Luleå 1971. altarskåpet i Nederluleå, Luleå 1910. Lundberg, Mabel, Kristen bildkonst under Nordberg, Albert, ”Med ärkebiskoparna på 1800-talet och det tidiga 1900-talet, Lund 1984. visitationsfärd”, Luleå stift i ord och bild, Lundh, Theodor, ”Umeå landsförsamlings Stockholm 1953. kyrka: ’Detta härliga Gudshus’: något om dess Nordenskjöld, Knut, ”Kyrkobyggnaden”, föregångare och byggnadshistoria till omkring Minnesskrift vid Skellefteå stadskyrkas invig- 1530”, Från bygd och vildmark 1956. ning den 9 oktober 1927, Skellefteå 1927. Lundholm, Kjell, Gammelstad – en plats i Nordin, Svante, Filosofernas krig: Den europe- världen, Luleå 2013. iska filosofin under första världskriget, Nora Lundmark, Efraim, S. Jakobs kyrka. 2, Konsthis- 1998. toria, Sveriges Kyrkor vol. 32, Stockholm 1930. Nordin, Svante, Från Hägerström till Hedenius: Lundqvist, Karl Axel, Från prästvälde till Den moderna svenska filosofin, Lund 1984. lekmannastyre: Evangeliska Fosterlands- Nordin, Svante, ”Hedenius fick kyrkan dit han Stiftelsen som inomkyrklig lekmannarörelse i ville”, Svenska Dagbladet, 15.9 2002. Skelleftebygden 1875–1923, Skellefteå 2008. Nordin, Svante, ”Hundra år av religionsdebatt”, Lundström, Yngve, Penselstråk: En målare Signums svenska kulturhistoria: 1900-talet, berättar, Stockholm 1960. Stockholm 2009. Noreen, Sven E., ”Gudstjänstrum eller muse- Malmström, Krister, Centralkyrkor inom Svens- um”, Arkitektur nr 12/1964. ka kyrkan 1820–1920: med en byggnadsantikva- Nygren, Alfred, Högtidstal vid Piteå landsför- risk inventering (diss.), Stockholm 1990. samlings 500-årsjubileum 1908 och afskeds- Malmström, Krister, Oscarskyrkan, Stockholm predikan pingstdagen 1909, Gefle 1910. 2003. Nyström, Maurits, ”Gammelstads kyrkstad, Malmström, Krister, Oscarskyrkan, Sveriges unik i världen”, Gammelstad – kyrkstaden och Kyrkor vol. 160, Stockholm 1975. människorna, Luleå 2011. Martling, Carl Henrik, Fädernas kyrka och Näslund, Anna-Greta & Telhammer, Ingrid, folkets: Svenska kyrkan i kyrkovetenskapligt Träsnidaren Nils Jacobsson Fluur, Skellefteå perspektiv, Stockholm 1992. 1986. Melin, Pia, ”Kriterier för attribueringar av målningssviterna”, Albertus Pictor: Målare av Oljelund, Karin, Kristi kropp och Guds folk: en sin tid I, Stockholm 2009. undersökning av ecklesiologin i Svenska kyr- Meyerson, Åke, ”Erik Johan Lundberg”, kans huvudgudstjänster 1942–2000, Skellefteå Svenskt biografiskt lexikon. Band 24, Stock- 2009. holm 1982–84. Olofsson, Sven Ingemar, ”Övre Norrlands med- Muthesius, Hermann, Stilarkitektur och bygg- eltid”, Övre Norrlands historia. Del I. Tiden till nadskonst. Stockholm (1904) 1910. 1600, Umeå 1962. Olsson, Karin, ”Umeå landsförsamlings kyrka”, Nilsén, Anna, Kyrkorummets brännpunkt: Västerbotten 1959. Gränsen mellan kor och långhus i den svenska Olsson, Martin, Riddarholmskyrkan. Del 1 landskyrkan – från romanik till nygotik, Stock- Byggnadshistoria, Sveriges Kyrkor vol. 28, holm 1991. Stockholm 1928. Nilsson, Staffan, Ahlberg, Nils & Hall, Thomas, Olsson, Per-Olof, ”Arkitektur och kulturvård”, ”Debatten 1915–1976 om Uppsala domkyrkas Arkitektur nr 4/1959. restaurering I, Konsthistorisk tidskrift 1976. Nilsson, Torsten, Piteå landsförsamlings kyrka, Paulsson, Gregor, Den nya arkitekturen, Öjebyn (1966), 1976. Stockholm 1916. Nodermann, Maj, ”Kyrkor, byggmästare och Paulsson, Gregor, Vackrare vardagsvara, timmermän i Jämtland och Härjedalen under Stockholm (1919) 1986. 1700-talets senare hälft”, Bebyggelsehistorisk Perman, Sam, Luleå kyrka och dess föregångare: tidskrift nr 22/1991. Kortfattad orientering, Luleå 1956.

346 Pettersson, Hans, ”Konsthistoria som univer- Sárkány, Tamás, Högalids kyrka i Stockholm, sitetsdisciplin”, 8 kapitel om konsthistoriens Sveriges Kyrkor vol. 109, Stockholm 1966. historia i Sverige, (red. Britt-Inger Johansson Schwartz, Frederic J, The Werkbund: Design & Hans Petterson), Stockholm 2000. Theory and Mass Culture before the First World Pettersson, Ingrid, ”Bidrag till Umeå landsför- War, New Haven 1996. samlings historia”, Västerbotten 1935. Schönbeck, Boris, “ ‘Dagens synsätt’: Om reno- Pettersson, Lars, ”Kyrkor och klockstaplar i vering och restaurering”, Arkitektur nr 5/1978. svenska Österbotten”, Svenska Österbottens Selinus, Olov, ”Pitebygdens kyrkor”, Från bygd historia V, Vasa 1985. och vildmark 1922. Pettersson, Richard, Fädernesland och fram- SFS 1920:744, Kungl. Maj:ts kungörelse med tidsland: Sigurd Curman och kulturminnesvår- föreskrifter rörande det offentliga byggnadsvä- dens etablering (diss.), Umeå 2001. sendet. Piltz, Anders, ”Andra Vatikankonciliet”, http:// SFS 1921:651, Kungl. Maj:ts kungörelse angå- www.ne.se/lang/andra-vatikankonciliet, Na- ende ändrad lydelse i vissa delar av kungörelsen tionalencyklopedien, hämtad 2014-01-09. den 26 november 1920 (N:r 744) med föreskrif- Ponnert, Hans, Theodor Wåhlin: Arkitekten och ter rörande det offentliga byggnadsväsendet. restaureringskonsten: en yrkesbiografi (diss.) SFS 1942:929, Förordning om vården av vissa Degerberga 2011. kyrkliga inventarier. Quensel, Alice & Hedlund, Samuel, Sankt Sigsjö, Ragnar, Skara domkyrka: Kort historik Johannes kyrka och Sankt Stefans kapell i och vägledning, Skara 2005. Stockholm: konsthistoriskt inventarium, Sveri- Sjöström, Ingrid, ”Restaureringar från ges Kyrkor vol. 40, Stockholm 1934. 1800-talets slut till idag”, Öland: Landskapets Qvarnström, Ludwig, Vigselrummet i Stock- kyrkor, (red. Marian Ullén), Stockholm 2003. holms rådhus och det tidiga 1900-talets monu- Sockenkyrkorna: Kulturarv och bebyggelse- mentmåleri: historia, reception, historiografi historia, (red. Markus Dahlberg & Kristina (diss.), Uppsala 2010 Franzén), Stockholm 2008. Spinnell, Sigvard, Vägen vidare: Uppgifter och Rappe, Axel, Domus Ecclesiae: Studier i nutida möjligheter i prästmötesperspektiv, Luleå 1971. kyrkoarkitektur, Stockholm 1962. Stalin, Lars, ”Kultur och kulturvård”, Arkitek- Ridderstedt, Lars, Adversus populum. Peter tur 1964. Celsings och Sigurd Lewerentz sakralarkitektur Steckzén Birger, Minnesskrift till Piteå stads 1945–1975, Uppsala 1998. 300-årsjubileum, Uppsala 1921. Roos, Tage, Tegnérkyrkan som blev en basilika, Stenström, Tore, ”Kyrkan som tempel och Mörbylånga 1979. magasin”, Botnia: En nordsvensk region (red. Rosén, Birgitta, Fädernas kyrka – församling- Lars-Erik Edlund & Lars Beckman), Höganäs ens hus: Svenska kyrkan och gudstjänstrummet 1994. ca 1890–1930 med speciell hänsyn till Stock- Stjernlöf-Lund, Anita, Cyrillus Johansson: holm (diss.), Lund 1988. Från Askersund till Östersund, Karlstad 2008. Rosendal, Gunnar, Kapellbygge och kyrkores- Stolt, Bengt, Kyrkorestaurering: Några funktio- tauration, Osby 1945. nella synpunkter, Stockholm 1957. Rosendal, Gunnar, Kyrklig förnyelse, Osby Ström, Brynolf, En bok om Västerledskyrkan, 1935. Bromma 1960. Rossi, Aldo, The Architecture of the City, Cam- Sundkler, Bengt, ”Bengt I.J. Jonzon”, Svenskt bridge, Mass. 1982. biografiskt lexikon, band 20, Stockholm Rudberg, Eva, ”Den tidiga funktionalismen. 1973–1975. 1930–40”, Att bygga ett land: 1900-talets Svedberg, Olle, ”Finns det en italiensk restau- svenska arkitektur, (red. Claes Caldenby), reringsdoktrin?”, Arkitektur nr 5/1978. Stockholm 1998. Södergren, Viktor, Vägar vi gått och vägen Rudberg, Eva, Uno Åhrén: En föregångsman fram: Tankar och linjer till hundra år av svenskt inom 1900-talets arkitektur och planering kyrkoliv, Stockholm 1945. (diss.), Stockholm 1981. Söderholm, Sven, ”Smakrestaureringarna”, Rådberg, Johan, ”Historikern som advokat”, Svenska Dagbladet 16.5 1967. Arkitektur 2/1991. Sörlin, Sverker, Framtidslandet: Debatten om Sandqvist Öberg, Christina, Albertus Pictor: Norrland och naturresurserna under det indu- Målare av sin tid II, Stockholm 2009. striella genombrottet, Stockholm 1988.

347 Tegborg, Lennart, ”Samverkan och växelver- Weman, Gunnar, Nutida gudstjänst och medel- kan. Kristendomsundervisning i kyrka och tida kyrkorum. Förhållandet mellan det sena skola”, Sveriges kyrkohistoria 8: Religions- 1900-talets liturgireform och det medeltida frihetens och ekumenikens tid, 2005. gudstjänstrummet i Svenska kyrkan, (diss.), Skellefteå 2006. Tegnér, Göran, ”Sigurd Curmans restaurering- Weman Ericsson, Lena (red.), Övertorneå- ar”, Kulturmiljövård nr 4/1991. projektet, Piteå 1997. Tengbom, Ivar, ”Om restaurering: Bilder från Wersäll, Otto, Luleå stifts tillblivelse: ett par senare arbeten”, Byggmästaren 1953. Ett 40-årsminne, Luleå 1944. ” ’Tivoliarkitektur i nya kyrkorna’: Hätskt anfall Wersäll, Otto, ”Så växte stiftet fram”, Luleå stift mot kulturvården”, Dagens Nyheter 24.9 1963. i ord och bild, 1953. Thidevall, Sven, Kampen om folkkyrkan: Ett Westlund, Per-Olof, ”Restaureringsarkitek- folkkyrkligt reformprograms öden 1928–1932, ten”, Erik Lundberg: Arkitekturhistoriker, bygg- Stockholm 2000. nadsminnesvårdare, trädgårds- och landskaps- Thomé, Johan, Johan Thomé Arkitekt. Arbeten arkitekt, (tills. m. Armin Tuulse & Jerk Alton), i urval 1955–1965, Stockholm 1967. Stockholm 1975. ”Thomé, Johan”, Vem är vem. Stor-Stockholm, Wetterberg, Ola, Monument och miljö: Perspek- Stockholm 1962. tiv på det tidiga 1900-talets byggnadsvård i Thomelius, Börje, Spegling av teologi och Sverige (diss.), Göteborg 1992. litteratur: Rolf Berghs kyrkoarkitektur (diss.), Stockholm 1992. Vikström, Eva, ”Kyrkorna 1760–1860”, Upp- Thörn, Kerstin, En bostad för hemmet: Idéhis- land. Landskapets kyrkor, Stockholm 2004. toriska studier i bostadsfrågan 1889–1929 Vikström, Eva, ”Kyrkstäder”, Norrländsk (diss.), Umeå 1997. uppslagsbok, Umeå 1994. Vikström, Eva, Platsen, bruket och samhället. Ugglas, Carl R. af, ”Altaret i Piteå landsför- Tätortsbildning och arkitektur 1860–1970, samlings (Öjeby) kyrka – ett verk av Caspar (diss.), Stockholm 1991. Schröder”, Norrbotten 1935. Vikström, Eva, ”Sockenkyrkor och tätorts- ”Varning för ’restaureringsskryt’ vid kyrkokon- bildning i Övre Norrland”, Bebyggelsehistorisk gress i Sigtuna”, Dagens Nyheter 23.9 1963. tidskrift nr 22/1991. Wagner, Peter, Modernity: Understanding the William-Olsson, William, Ekonomisk-geogra- present, Cambridge 2012. fisk karta över Sverige, Stockholm 1946. Waldén, Bertil, ”Den karaktärsfulla kaminen: Zeitler, Rudolf, ”Om medeltida svenska Otidsenliga funderingar om kyrkorestaure- landskyrkor, särskilt Uppland”, Byggnader ringar”, Till hembygden, nr 52, Stockholm 1955. och betydelser: En antologi om arkitektur, (red. Walfridson, Maria, Spretar slingar bucklar lys- Britt-Inger Johansson & Christian Lovén), er: En studie av Erik Lundbergs ljusarmaturer, Stockholm 2000. Bromma 2007. Zevi, Bruno, Space as architecture: How to look at architecture, New York 1957. Wallenstein, Sven-Olov, Den moderna arkitek- von Zweigbergk, Eva, “Att förgripa sig på kyr- turens filosofier, Stockholm 2004. kor”, Dagens Nyheter, 2.12 1962. Wallerström, Thomas, ”Kulturkontakter i Norrbottens kustland under medeltiden”, Åhrén, Uno, ”På väg mot en arkitektur”, Bygg- Norrbotten 1982–83. mästaren 1926. Wallerström, Thomas, Norrbotten, Sverige och Åman, Anders, [artikel utan titel], Svenska medeltiden: Problem kring makt och bosättning Dagbladet 31.8 1963. i en europeisk periferi, del 2, Stockholm 1995. Åman, Anders, Helgo Zettervalls domkyrkores- Wallin, Sigurd, Riddarholmskyrkan: En taureringar [1963], Uppsala 2015. överblick efter den avslutade restaureringen, Åman, Anders, ”Kyrkobyggandet i det långa per- särtryck ur Ord och bild, Stockholm 1922. spektivet”, Bebyggelsehistorisk tidskrift 22/1991. Vallquist, Gunnel, ”Där Herrens Ande är, där är Åman, Anders, ”Om restaurering – ett svar till frihet”, Signum 9–10/1990. professor Lindblom”, Svenska Dagbladet 4.3 Watkin, David, Morality & Architecture Revisi- 1962. ted, London 2001. Åman, Anders, ”Restaureringar från 1800- Weman, Gunnar, Jerk Alton. Nutida kyrko- talets slut till idag”, Uppland. Landskapets rumsarkitekt, Skellefteå 2009. kyrkor, Stockholm 2004.

348 Åman, Anders, ”Restaureringar och recep- Åman, Anders, ”1800-talsarkitekturens dåliga tionshistoria 1860–2000”, Sockenkyrkorna: eftermäle – i Tyskland och Sverige”, Konsthis- Kulturarv och bebyggelsehistoria, Stockholm torisk tidskrift häfte 4, 1998. 2008. (2008a) Åman, Anders & Heinemann, Thomas, ”Upp- Åman, Anders, Sigurd Curman: Riksantikvarie sala domkyrka: kommentar till restaureringen – ett porträtt, Stockholm 2008. (2008b) 1971–76”, Arkitektur nr 3/1978. Åman, Anders, ”Skall Uppsala domkyrka Åmark, Mats, Våra kyrkors helgd och vård, ’restaureras’?”, Svenska Dagbladet 24.2 1962, Stockholm 1922. (1962a). År av liv: Luleå stift 1904–2004, (red. Ulf Åman, Anders, ”Uppsala domkyrka – 100 år Boström & Maria Lundström Pedersen), efter 1893: Installationsföreläsning”, Valör Luleå 2003. 1/1994. Öberg, Jan, ”En nyupptäckt signering av Åman, Anders, ”Återblick på restaurerings- Albertus Pictor i Nederluleå”, frågan”, Uppsala domkyrka: Katedral genom Fornvännen 101, Stockholm 2006. sekler (red. Öyvind Sjöholm), Uppsala 1982. Åman, Anders, ”Övre Norrlands kyrkor – deras konsthistoria och geografi”, Bebyggelsehisto- risk tidskrift nr 22/1991.

349 Personregister Bring, Ragnar 48 Brohed, Ingmar 19, 48, 55, 62 Acking, Carl-Axel 143 Brunius, Carl Georg 137 f, 142 f Adell, Arthur 66, 130 f, 150, 273 Brunius, Clas 142 Ahnfeldt-Mollerup, Merete 101 Bygdén, Leonard 31 ff Albertus Pictor 32, 227 Cajmatz, Karl 183 ff, 187 f Alton, Jerk 194 Caldenby, Claes 17 Andersson, Iwar 162, 356 Caræus 173 Andersson, Pär 194, 326, 329 Carlsson, Curt 19, 46 Andrae, Eskil 110 Cederström, Rudolf 94 Argan, C.G. 153 Cnattingius, Lars Daniel 165, 210 Arne, Ture J:son 112 Coff 218 Aschaneus, Martin 174 Le Corbusier 103 f, 120 Askmark, Ragnar 168 Cornell, Henrik 32 f, 171, 223, 317, 319 Asplund, Gunnar 21, 101, 107 Creagh, Lucy 106 Asplund, Simon 172 Croce, Benedetto 153 Aulén, Gustaf 48, Curman, Carl 72 Bartning, Otto 151 Curman, Sigurd 22, 69, 75 ff, 79 f, 83 ff, 97, Bauman, Zygmunt 17, 255 109, 112, 116 ff, 121, 132, 147 f, 153 f, Beckman, Anders Fredrik 43 225 f, 233, 236, 268, 271 f, 282, 318 Bedoire, Fredrik 21 f Custos 219 Benzelius, Erik d.y. 234 Dahlberg, Birger 11 f, 321 ff Benzelius, Erik d.ä. 234 Dahlström, Gösta 188 Benzelius, Henrik 234 Dalén, Sven 191, 246 Benzelius, Jakob 234 Dehio, Georg 73 Berg, Nils 227 Denslagen, Wim 20, 121 f Bergh, Edvard 139 Eckert, Fritz 227 Bergh, Rolf 11, 129 f, 193, 282 Edman, Victor 20, 22 Berghem, Nils 230 Edsman, Emil 42 Bergqvist, Olof 39 ff, 44 ff, 63 f, 180, 259 Ekberg, Mayvor 19, 42 ff, 50 Bergström, Karl Johan 232 Ekhoff, Emil 92, 94 Bergström, Petter 197 Eklund, J.A. 44, 55 Berman, Marshall 24 Elenius, Lars 19, 39 Berthelson, Bertil 27, 180 f, 237 Engström, Håkan 213 Beskow, Bo 183, 282 Erichsson, Fridthiof 203 f, 213 Beskow, Hans 32 f, 205, 207, 210, Ericson, Sigfrid 92 224, 236 ff, 286 Eriksson, Alberg 320 Bexell, Oloph 39 Eriksson, Eva 13 ff, 102, 107 Billing, Einar 44, 55, 62 Fagerberg, Carl 114 Biskop, Hans 172 Falk, Gustav Adolf 180 Biörnstad, Margareta 162, 165 Falkenberg, Fredrik 178 f, 261, 281, 321 f, 335 f Björkman, Anders 123, 168 Fant, Erik 11, 21, 86 ff, 116 f, 129, 147, 154, Björnsson, Olof 172 266 f, 271, 318, 330 ff Blom-Carlsson, Carl Gustaf 110 Fellström, Eric 227 Blomé, Börje 22, 153, 206 Ferster, Hans 109 Boberg, Ferdinand 92 Flodin, Barbro 11, 224, 239 Boëthius, Gerda 29, 32 f, 238 Franck, Gottfried 198 Bohrn, Erik 238 Franklin, Bertil 161, 246, 277 Boito, Camillo 75 f Frängsmyr, Tore 48 Bonelli, Renato 153 Gahn, Wolter 101 Borgström, Birger 16, 123 Gelfgren, Stefan 42 Brandel, Sven 84, 90 f, 176, 197, 200 ff, 286 Geting, Simon 317 Brander Jonsson, Hedvig 122, 168 Giddens, Anthony 18, 256 Brandi, Cesare 153, 157 ff, 276 f Giedion, Sigfried 15 Brattgård, Helge 62 Giertz, Bo 48 Brazda, Jan 140 ff Giovannoni, Gustavo 98

350 Glendinning, Miles 20 Key, Ellen 81 Graan, Olaus Stephani 197 Kjellberg-Jacobsson, Kerstin 249, 282, 326, 329 Graebe, Eiler 127, 133 ff, 142, 144, 274, 279 Kronberg, Julius 160 Grubb, Nils 180, 188 Kyrklund, Willy 22 Gruwa, Knut 213 Kåring, Göran 20, 70 f, 256 Grünewald, Isaac 21 Källström, Staffan 21, 101, 268 Gurlitt, Cornelius 82 Laestadius, Lars Levi 42 Gustafsson, Berndt 60 Lagerlöf Nilsson, Ulrika 19, 60 Gustafsson, Lotta 22, 86, 90, 129 f Larsson, Carl 81 Gustav II Adolf 92, 94 Lasalle, Ferdinand 100 Guttormsdotter, Gunhild 205 Leijonhufvud, Ove 109 ff, 272 Gyllengrip, Gabriel 188 Lidström, Bengt 320, 331, 333 Hagman, Daniel 198, 317, 321 Liedman, Sven-Erik 24 Hamberg, Per Gustaf 197, 227 Lilljekvist, Fredrik 77, 79 Haussenstein, Wilhelm 100 Lindahl, Göran 16, 92, 121 f, 129, 132, 144, Hayden, Hans 15, 100 159 ff, 273 f, 277 Hedberg, Gustav 230 Lindau, Kurt 213 Hedberg, Tor 95 Lindblom, Bernhard 188 Hedengran, Ambrosius 198, 230 Lindegren, Agi 107, 145, 160, 271 Hedenius, Ingemar 54 Lindegren, Axel 22, 69 f, 80 ff, 85 f, 90, 99, Hedlund, Samuel 116 106, 108 f, 116, 154, 255, Hedman, Alf 246 266 f, 271, 188 Hedmark, Martin 123 Lindgren, Arne 205, 207, 219, 286 Hegel, Friedrich 15 Lindgren Artur 337 Heidenstam, Verner von 81 Lindgren, Gustaf 94 Heldenstedt, F.W. 227 Lindmark, Henning 209 Hellsten, Stig 58 ff, 65, 250, 261 Lindström, Axel 191 Henriksson, Erik 193 Lindström, Gösta 333 Hermansson, Gustaf 95 ff Linn, Björn 14, 146, 275 Herrlin, Olle 150 Linné, Bertil 204 Hidemark, Ove 22 Lovén, Eberhard 202 f, 232 ff, 236, 262 Hiekkanen, Markus 29 Lundberg, August 180 Hildebrand, Hans 224 f, 227, 232, 234 Lundberg, Einar 11, 326, 328, Hjorth, Ragnar 84, 109, 271 Lundberg, Erik 11, 22, 32 f, 94 f, 112, 117 f, Hjortzberg, Olle 92, 124, 127, 160 122, 133, 145 ff, 153 ff, 159, Hofrén, Manne 129 165 f, 223 f, 236, 239 ff, 246 ff, Holmqvist, Erik 207 272 ff, 282 f Hornberg, Helmer 233 Lundberg, Theodor 116 Hvarfner, Harald 207 ff, 224, 241, 246, 286 Lundgren, Bengt 199, 279 Hylander, Ivar 55 ff, 60, 205, 208, 216, 239, Lundh, Theodor 180 ff, 185, 191 250, 259 ff, 286 Lundholm, Kjell 220, 242 Högstadius, J.O. 172 f, 188 Lundin, Carl Leopold 77, 225 Hökerberg, Otar 229 f, 326 Lundquist, John 110 Höök, Bertil 236, 283 Lundström, Göte 220 Jakobsson Fluur, Nils 197 f, 227, 230 f Lundström, Yngve 114, 127, 180, 182, 188, 318 f Janson, Sverker 163 ff, 278 Luther, Martin 42, 61 Johansson, Aron 17 Malmström, Krister 95 f Johansson, Britt-Inger 70 Markelius, Sven 98, 101 Johansson, Cyrillus 123 Mattsson, Per 320 Johansson, Martin 39, 43 f, 63 Marx, Karl 24 f, 100 Jokilehto, Jukka 20, 152 f Melander, Adolf Emil 113, 271 Jonzon, Bengt 49 ff, 64 f, 190 f, 253, 260 Morris, William 74 Jonzon, Bror 52 Muthesius, Hermann 73 f, 80 f, 101, 225, 266 Järnfeldt-Carlsson, Marta 19 Myrsmeden, Ragnar 114 Karlsmo, Emilie 15, 21, 92 Månsson, Filip 97, 179, 182, 284 Karnå, Gerhard 207, 209 Mårtensson, A. 337

351 Möller, Carl 109 ff, 116 f, 139, 142, 271 Schröder, Caspar 198, 203 Nilsén, Anna 29 Schwarz, Rudolf 151 Nilson, Alfred 235 Sixtensson, Rolf 193, 334 Nilsson, Karl Albert 230 Skovgaard, Joakim 124, 133, 136 Nilsson, Torsten 206, 216, 219 Solander, Carl 31, 198 Nordberg, Albert 33 f, 224, 226 f, 230, 233, 264 Spengler, Oswald 107 Nordenskjöld, Knut 11, 109, 113 f, 116, 180 ff, Spinnell, Sigvard 66 185, 187 ff, 190, 261, 271, Stalin, Lars 133, 148 283 f, 286, 318, 321 Stenberg, Gunfred 209 Noreen, Sven E. 148 f, 275 Stenström, Tore 31 Noréen, Ärland 128 Stolt, Bengt 129, 131 f, 273 Nycander, Sven H. 236 ff Sundahl, Eskil 101 Nygren, Anders 48 Sundvall, Carl Fredrik 77, 79 Nygren, Carl Bertil 193 Sverkillus Olavi 33 Nyström, Axel 95 Sylwan, Otto 227 Ollongren, I. 227 Söderberg, Uno 11, 242 ff, 249 f, 266, Olsson, Martin 94, 165 282, 326, 328 Olsson, Per-Olof 143 Söderberg, Viktor 42 Ongaro, Max 76 Söderblom, Nathan 44, 47, 50, 92, 108 Pahl, C.N. 174, 183 Sörensen, Karl 180 Palmskiöld, Elias 172 Tafvelin, Harald 133 Pane, Roberto 153 Tengbom, Ivar 92, 112, 115, 271, 318 Paulsson, Gregor 98 ff, 268 f Theselius, Astrid 194 Perman, Sam 54, 204 f, 286 Thidevall, Sven 47 Peter Djäken 205 Thomasson Rijf, Jacob 172, 199, 335 Peterson, Ludvig 175 f, 279 Thomé, Johan 11, 161, 207, 211, 216, Petterson (Hayden), Hans 100 220, 262, 280 Pevsner, Nikolaus 15 Thomelius, Börje 11 Piazza 142 Thordeman, Bengt 138, 143, 161, 277 Plantin 188 Thulin, Svante 134, 145 Porne, Åke 69, 133, 159, 161 f, 277 Thörn, Håkan 17 Pugin, A.W. 164 Thörn, Kerstin 106 Pålsson, Roland 163 Tjernström, Bo 324 Quensel, Alice 116 Torhamn, Gunnar 110, 114 f, 180, 186 f, 191 f, Qvarnström, Ludvig 21 282, 318, 320 Rafael 124 Tångeberg, Peter 246 Rappe, Axel 66, 150 f, 208, 275 f, 286 Ugglas, Carl R. af 79, 107 f, 159 Riegl, Alois 73, 80 Ulfsson (Örnfot), Jakob 27, 30, 33, 239 Romare, Bengt 238, 282, 337 Ullenius, Gunnar 233 Romdahl, Axel R. 229 Wagner, Peter 18, 257 Roosval, Johnny 92, 118 ff, 126, 142, Wahlberg, Anders 321 148 ff, 168, 272 f Wahlman, Lars Israel 92, 95 ff, 108, 268, 271 Rosendal, Gunnar 48, 124 ff, 131, 133, 150, Waldén, Bertil 132 f, 144, 273 f 272 f, 279 Wallenstein, Sven-Olov 15 Rosenius, Carl Olof 42 Wallerström, Thomas 19, 29 Rosensweig, Franz 24 Wallin, Sigurd 94 Rossi, Aldo 23 Weber, Max 24 f Rudner, Georg 183, 187, 190, 266, 287 Wennerberg, Gunnar 39 Ruotsalainen, Paavo 52 Westin, Fredric 110, 145 Ruskin, John 81 Westin, Gunnar 183 Rydeman, Gunnar 85 Westlund, Per-Olov 163, 278 Saint-Simon, Henri 100 Vigeland, Emanuel 97, 108, 268 Salvén, Erik 230 Wikberg, John 227 Sandin, Axel 204, 263 Viollet-le-Duc, Eugène 108 Schinkel, Karl Friedrich 25 Wretling, David 320, 324 Schmalensee, Kurt von 133, 137 f, 140 ff, 274 Wretling, Kjell 330, 332

352 Wretling, Otto 323 Åhrén, Uno 98, 101, 104, 106 f Zachwatowicz, Jan 121 Åkerlund, John 123 Zettervall, Helgo 17, 107 ff, 116, 118, 133 ff, Åman, Anders 19 f, 22, 75, 97, 144 f, 256, 274 f 144 f, 160, 271 f, 275 Öqvist, Marianne 250 Zweigbergk, Eva von 145 ff, 275 Åberg, Harriet 193 Åberg, Pelle 213 f, 221, 282

De kyrkliga kulturarven. Aktuell forskning och pedagogisk utveckling Red. Emilie Karlsmo, Jakob Lindblad och Henrik Widmark ACTA UNIVERSITATIS UPSALIENSIS, ARCUS SACRI NR 1, Uppsala 2014

Anders Åman (1963): Helgo Zettervalls domkyrkorestaureringar Red. Emilie Karlsmo, Jakob Lindblad och Henrik Widmark ACTA UNIVERSITATIS UPSALIENSIS, ARCUS SACRI NR 2, Uppsala 2015

Anna Elmén Berg: Medeltidskyrkornas modernisering: Den svenska restaureringsdiskursen och kyrkliga moderniseringsprocessen ca 1925–1975 med exempel från Övre Norrland Red. Hedvig Brander Jonsson, Emilie Karlsmo och Jakob Lindblad ACTA UNIVERSITATIS UPSALIENSIS, ARCUS SACRI NR 3, Uppsala 2017

353