Svensk Teologisk Kvartalskrift
Total Page:16
File Type:pdf, Size:1020Kb
SVENSK TEOLOGISK KVARTALSKRIFT ÅRGÅNG ii HÄFTE 2 INNEHÅLL Sid. O lof Lin t o n : Den paulinska forskningens båda huvudproblem .. i i j Folke H olmström : Tre utkast till en eskatologisk totalsyn ............ 142 G un n a r W estin : Ett närmande mellan Protestant-episkopalkyrkan i U. S. A. och svenska kyrkan ................................................................... 167 Teologisk litteratur: D ick H elander : Den liturgiska utvecklingen i Sverige under 1800- talet. I. Tillkomsten av 1811 års kyrkohandbok, av Yngve Brilioth 192 A rthur C. H eadlam : Christian Theology, The Doctrine of God, av Gustaf Aulén ............................................................................................... 196 W illiam T emple: Nature, Man and God, av Sven Edvard Rodhe 199 Fragments of an Unknown Gospel and Other Early Christian Papyri, av Hugo Odeberg .............................................. 204 Ur tidskrifterna ................................................................................................... 208 LUND C. W. K. GLEERUPS FÖRLAG DEN PAULINSKA FORSKNINGENS BÅDA HUVUDPROBLEM AV DOCENT OLOF LINTON, UPPSALA vå huvudfrågor ha i olika varianter och kombinationer behärskat Tden senare Paulus-forskningen: Frågan om Pauli plats i urkristen domens historia och frågan om enheten i Pauli teologi — för kort hetens skull nedan kallade den kyrkohistoriska och den teologiska frågan. Båda ha med principiell klarhet och med full insikt om deras inbördes samband ställts av F. Chr. B aur (Paulus, der Apostel Jesu Christi, 1845, “1866 —7 , Das Christentum und die christliche Kirche der drei ersten Jahrhunderte, 1853, ;i 1863 ). Efter det hegelska sche mat: tes, antites, syntes, betraktar Baur det urapostoliska, petrinska evangeliet som tes, paulinismen som antites och den gammalkatolska kyrkan som syntes. Denna idé, som vill vara nyckeln till förståelsen av urkristendomens hela historia, korresponderar med en enhetlig syn på den paulinska teologien. Den teologi, som framställes som antites till den judekristna urförsamlingens teologi, tecknas enhetligt och skarpt. I dess centrum står läran om Anden med dess konsekvenser i antinomismen som motsats till urförsamlingens lagiver och univer salismen som motsats till dess partikularism. Även här spelar H egels filosofi in. Den andelära, som tillskrives Paulus, har på hegelskt ma ner sin nerv i tesen om den objektiva och subjektiva andens identitet, vilken utläses ur Rom. 8, ie: Anden själv vittnar med vår ande att vi äro Guds barn. Den mest uppmärksammade konsekvensen av denna enhetliga Paulus-tolkning var tesen, att endast de fyra »huvudbreven» — Romar-, Korinter- och Galaterbreven — voro odisputabelt äkta, pastoralbreven oäkta och de övriga mer eller mindre tvivelaktiga. Denna framställning har blivit kritiserad och uppmjukad på alla punkter, men har trots alla försök ej fått någon ersättare, som kun- II6 OLOF LINTON nat mäta sig därmed i fråga om klar och enhetlig syn på de båda huvudproblemen. Blott så mycket blev tydligt, att den baurska posi tionen måste revideras men i vilken mån och på vad sätt forblev om stritt. På gången av denna kritik kan jag här icke närmare gå in och behöver det ej heller, då Schweitzer i sin Geschichte der paulinischen Forschung ( 1911) givit en inträngande analys av Paulusforskningens dialektik. Här kan blott bli fråga om att antyda några huvuddrag. B aurs lösning av den kyrkohistoriska frågan väckte först kritik. Man fann det orimligt, att urkristendomen skulle rymma så starka motsättningar, som Baur förutsatte. Ä ena sidan försökte därför Ritschl (Die Entstehung der altkatholischen Kirche, 1850, “1857 ) och andra reducera motsatsförhållandet mellan urförsamlingen och Paulus och framhäva det gemensamma. Å den andra ville B. Bauer och längre fram de holländska radikalerna förlägga paulinismen till en senare tid och förklara alla Paulusbrev för oäkta. Det intressanta är emellertid att kritiken i båda fallen har till förutsättning ett annat utvecklingsbegrepp än Baurs. På båda hållen rör man sig med idén om en successiv utveckling i stället för den av Baur antagna dialek tiska. Utvecklingen har förlupit så småningom. Antingen måste då paulinismen vara urkristen och ej skilja sig så starkt från urförsam lingens tro, som Baur menat, eller är verkligen motsättningen så stor, och då måste paulinismen förläggas till en senare tid. Men även om denna kritik alltså till stor del icke är intern, har den dock satt fing ret på en svag punkt i den baurska konceptionen: hur förklara, att Paulus trots allt bevarade sambandet med urförsamlingen? Även Baurs lösning av frågan om enheten i Pauli teologi rönte en liknande dubbel kritik. Â ena sidan ville man draga gränserna vidare än Baur, å den andra snävare. Baur hade menat, att det före låg skarpa differenser inom den traderade Pauluslitteraturen och där för förklarat många brev för oäkta. En rad forskare försökte nu visa, att dessa förmenta motsättningar antingen ej alls existerade eller voro vida mindre än Baur antagit. Andra forskare åter upptäckte nya dif ferenser och reducerade de äkta brevens antal ännu mer eller antogo interpolationer. Och även här gör sig en genetisk tendens gällande. Baur hade — trots mångfaldiga hänvisningar till omvändelsen — fram för allt intresserat sig för den paulinska teologiens sakliga innebörd. DEN PAULINSKA FORSKNINGENS BÅDA HUVUDPROBLEM 117 Nu begynte man alltmer intressera sig för dess personliga genesis. Holsten tog till sin livsuppgift att ge en psykologisk förklaring av Pauli omvändelse och klarlägga den paulinska teologiens psykiska för utsättningar (Zum Evangelium des Paulus und des Petrus 1868, Das Evangelium des Paulus I, 1880). I detta värv fick han en härskara av medhjälpare, och de psykologiska Paulusstudierna börja vimla. I Rom. 7 finner man erinringen av den lönlösa kampen mot synden, Apg. 26 ,14 : det är dig svårt att spjärna mot udden tages som intäkt för att Paulus redan som förföljare varit osäker, vistelsen i Arabien göres till en meditationstid, då den paulinska teologien utarbetats o. s. v. över denna med idén om en enda successiv utvecklingslinje — hi storisk eller psykologisk — arbetande forskning med dess modernise ringar och abstraheringar bryter den religions- och idéhistoriska forsk ningen in och bringar så småningom en fullständig omvälvning. Den religionshistoriska forskningen förändrar till att börja med fullständigt den kyrkohistoriska frågan. Man bejakar ånyo spänningen mellan urförsamlingen och Paulus, men man rycker dem icke därför ifrån varandra i tiden. Man förklarar differenserna icke genom att förlägga urförsamlingen och Paulus till olika tider utan till olika and liga klimat, övergången från judendom till hellenism betyder mer än många århundraden. Alternativet: antingen överensstämmelse och tidligt sammanfallande eller motsättning och avstånd i tiden, är över vunnet. Den kyrkohistoriska frågan rycker in i den religionshisto riska frågans skugga. Paulus får i denna konception spela förmed larens roll. Som judisk rabbin hor han judendomen till, som världs- missionär hellenismen. Och denna förmedlarens roll är icke Paulus den förste att företräda. Före honom står den judiska diasporan, ur vilken han utgått. Paulus är diasporajude och såsom sådan beredd till apostolatet. Även frågan om enheten i Pauli teologi förändras av den religions historiska aspekten. I det ovannämnda kyrkohistoriska perspektivet passar uppenbarligen ej idén om en enhetlig paulinsk teologi. Tvärt om: har Paulus spelat denna förmedlande roll, har han gjort det i kraft därav, att han inom sig rymmer två världar. Det blir icke längre nöd vändigt att finna en enhet i Pauli teologi, utan denna kan bestå av 118 OLOF LINTON judiska och hellenistiska moment, som ligga sida vid sida utan egent ligt inre sammanhang. Men med detta har jag dock icke berört den religionshistoriska forskningens främsta insats. Den ligger i den radikala oppositionen mot alla moderniseringar och spiritualiseringar, vilka röjt sig dels däri att man omböjt och humaniserat apostelns »huvudtankar», dels däri att man undanskjutit alla i stycket icke passande »primitiva» före ställningar om demoner och andeväsen etc., vilka Baur behandlar i ett slutkapitel i sin Paulusbok: »Specielle Erörterung einiger dogmatischen Nebenfragen», och hans efterföljare och kritiker undanskjutit som »tidshistoriskt skal». Nu ställas dessa föreställningar i centrum. Pion- iärerna voro här Liidemann (Die Anthropologie des Apostels Paulus, 1872 ), Everling (Die paulinische Angelologie und Dämonologie, 1888), Gunkel (Die Wirkungen des Geistes nach der populären An schauung der apostolischen Zeit und nach der Lehre des Apostels Paulus, 1888), Kabisch (Die Eschatologie des Paulus in ihrem Zu sammenhängen mit dem Gesamtbegriff des Paulinismus, 1893). Den religionshistoriska skolan fortsätter värvet. Pauli tankevärld avklädes moderna omtolkningar och försköningar och avslöjar sin antika och primitiva realism. Hans andelära ter sig krass, hans sakramentslära magisk, hans kristologi mytologisk. I och med detta förlorar den kyrkohistoriska frågan åter mycket av sin skärpa. Paulus visar sig i dessa stycken stå på urkristendomens allmänna ståndpunkt. Han har i likhet med urapostlarna och alla sina medkristna trott på änglar och demoner, på en supranaturalt verkande ande och ändens närhet. Hans teologi bottnar i sen juden domens och urkristendomens allmänna tankevärld, som han delat fullt och helt. Länge hade man velat framhäva överensstämmelsen mellan Paulus och urförsamlingen men dragit sig för att peka på