Linköpings universitet | Institutionen för Kultur och Samhälle Masteruppsats, 30 hp | Religionsvetenskap Vårterminen 2021

”…venerunt sorores in Skæningiam” Om de svenska systrakonventen inom Predikarorden under medeltiden

”…venerunt sorores in Skæningiam” On the Swedish convents of the Sisters of the Order of Preachers in the Middle Ages

Jörgen Hedman Handledare: Kjell O Lejon Examinator: Tomas Widholm Linköpings universitet SE-581 83 Linköping, Sweden 013-28 10 00, www.liu.se …venerunt sorores in Skæningiam – om de svenska systrakonventen inom Predikarorden under medeltiden …venerunt sorores in Skæningiam – on the Swedish convents of the Sisters of the Order of Preachers in the Middle Ages

Abstract During the later part of the 13th century, two female convents of the Dominican order were founded in the realm of Sweden, both in the diocese of Linköping. The Dominican order first came to Sweden as early as in the 1220’s, and the history of the brothers’ convents has been described to a much greater extent – at least up to the end of the 14th century –than the history of the sisters. Therefore, a conclusive history of the female convents is still lacking.

In this master thesis, I aim to describe the foundation and the history of the Swedish sisters of the Order of Preachers from around 1270 to the closing of the convents in the Reformation Era, around 1540, and also attempt to clarify who the benefactors of the convents were. In part due to the fervour of the reformators, there is a substantial deficiency when it comes to source material pertaining to the Dominican order’s history in Sweden and especially concerning the sisters’ convents. I will therefore try to compile all available relevant source material, in order to build a comprehensive picture of the history of the convents. This is however not enough when it comes to describing the everyday life of the sisters. To this end, it becomes necessary to partake of research concerning the female convents of the Order of Preachers and the spiritual development in the rest of Europe, mainly in France, Germany and Italy, and compare it to what the Swedish source material can reveal. This research will also be used as a comparison with prominent features in the Swedish convents. Primarily the Swedish source material consists of charters and annals, but there are also some literary sources that will come into consideration. The theoretical framework discusses the possibilities of applying gender theory to the history of the sisters’ convents, furthermore a sociological approach to networks of families as well as any possible mentalities that could have influenced medieval women in their decision to enter a monastery. Certain modern research on Swedish female monasteries of different orders, or with a different historical aim from the one applied in this thesis, will also be discussed.

The conclusions reached are that a modified version of gender theory might possibly be applied to the results, furthermore that there were visible connections between the patrons of the convents even though they are difficult to interpret, and that the mentality of women has to be taken into consideration when trying to outline the history of medieval monasteries. Another conclusion is that there still remains a great academic effort to establish and write the history of the Order of Preachers in Sweden in the middle ages, and the Orders’ impact on society, in its entirety. Innehåll

1. Inledning 1 1.1 Bakgrund, syfte och frågeställningar 2 1.2 Definitioner och avgränsningar 3 1.3 Källmaterial 3 1.3.1 Källkritisk reflexion 6 1.4 Metod 6 1.5 Forskningsläge 9 1.5.1 Predikarorden i Norden 9 1.5.2 Systrarna och kvinnor i kloster 10 1.5.3 Petrus de Dacia och breven 11 1.6 Teoretiska överväganden 12 1.7 Disposition 14 Kapitel 2: Ordo fratri Prædicatorum 15 2.1 Predikarordens uppkomst 15 2.2 Bröderna 16 2.3 Systrarna 18 2.4 ”Den Tredje orden” 19 2.5 Observansen 20 2.6 Predikarorden och Sverige 21 Kapitel 3: 1200-talets andliga klimat 26 3.1 Beguiner och pinzochere 27 3.2 En predikarbroders möte med en beguin 29 3.3 Systrakonvent inom Predikarorden 31 3.3.1 Systrakonventens organisation 32 3.3.2 Inträde i konventet 33 3.3.3 Dagligt liv i konventet 34 Kapitel 4: De svenska systrakonventen 38 4.1 ”Sankta Ingrids kloster” i Skänninge 38 4.1.1 Ingrid Elofsdotter 39 4.1.2 När invigdes systrakonventet i Skänninge? 43 4.1.3 Invigningen av St. Martin - ett möjligt scenario 47 4.1.4 Varför dröjde invigningen så länge? 48 4.1.5 St. Martins konvent 53 4.1.6 Kanonisationsprocessen 55 4.2 St. Johannes i Kalmar 56

0 4.2.1 Margareta Gustavsdotter 56 4.2.2 När invigdes systrakonventet i Kalmar? 57 4.2.3 St. Johannes Döparens konvent 60 4.3 Systrarnas sista tid 63 4.4 Vem eller vilka understödde systrakonventen? 65 4.5 Finns något kvar av systrakonventen idag? 68 5. Avslutande reflexioner 69 5.1 Sammanfattning 70 5.2 Konventen och kvinnorna 72 5.3 Konventen och släktgrupperna 75 5.4 Avslutning 76 Summary 77 Käll- och litteraturförteckning 80

0 Använda förkortningar

DD Diplomatarium Danicum DMS Det Medeltida Sverige DN Diplomatarium Norvegicum DS Diplomatarium Suecanum DV Vadstenadiariet EK Erikskrönikan FCN Fundamental Constitutions of the Nuns FMU Finlands Medeltidsurkunder HOPD Historia Ordinis Prædicatorum in Dacia HSH Handlingar rörande Sveriges Historia HT (Svensk) Historisk tidskrift KLNM Kulturhistoriskt lexikon för Nordisk medeltid KST Kalmar Stads Tänkebok KVHAA Kungliga Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakademin MOPH Monumenta Ordinis fratrum Prædicatorum Historica PHT Personhistorisk Tidskrift RA Riksarkivet RAÄ Riksantikvarieämbetet SBL Svenskt Biografiskt lexikon SD Svenskt Diplomatarium SDHK Svenskt Diplomatariums Huvudkartotek SHM Statens Historiska museer SK Sturekrönikan UUB Uppsala Universitetsbibliotek ÄSF Äldre svenska frälsesläkter 1. Inledning

Women seem to have played a surprisingly prominent role in medieval male Dominican life. Johnny Grandjean Gøgsig Jakobsen

å jungfru Marie födelsedag, den 8 september i nådens år 1291 stod Benedicta Holm- Pstansdotter vid dörren till St. Martins konvent i Skänninge och överlämnade sina egendomar som ingift till konventets syssloman Lars från Snyttringe. Vittnen till överlåtelsen var riddaren Nils Sestridsson, herr Nils Holmfridsson, prior Peter och lektor Nils i Skänninge brödrakonvent, prior Torsten i Kalmar, samt andra viktiga personer i bygden, och Johan Toresson offentliggjorde överlåtelsen i laga ordning. Benedicta härstammade från Berga i Handbörds härad i Småland, i närheten av Högsby, och någon tid innan hon inträdde som novis i konventet samlade hon sina släktingar och närstående till stämma för att enligt gällande lag erbjuda dem hembud till hennes arvegods. Tinget var sammankallat av Johan ”Lille” från ”Myriby” på inrådan av lagmannen i Östergötland Bengt Magnusson. Benedictas släktingar varken ville eller kunde köpa hela godsmängden, och de bad henne därför att avstå en del av egendomen mot att de sade upp sina rättigheter till den övriga delen. Benedictas arvingar, hennes faster ”øa” och kusinerna Holmstan och Torir erhöll egendom i Bötterum och Bötås, vilket de godtog i närvaro av vittnena "Gerdarus thanne", Karl och "ærinwardus" från Berga, Birger "vlfwidinsun" och hans bror Lars från Stavby samt Hemming Sunesson. Egendomarna som Benedicta donerade till konventet låg i Möre, Handbörds och Aspelands härader i nuvarande Kalmar län, och bestod av egendomar i Berga i "andhbyrdia", 1 landbo i "ysaacsgerde", 3 landbor i skogen "bøthaskog", egendom i Husaby, jord och 2 landbor i "sindhrastadh" och jord i ”vfræhulm" förutom gården Berga i Kalmar, som hon behöll för eget bruk under sin livstid varefter den skulle övergå i konventets ägo. Benedicta hade dock ett villkor: om ett konvent skulle inrättas i Kalmar under hennes livstid förbehöll hon sig rätten att utan några hinder kunna flytta över dit med alla sina ägodelar. Diplomen som upprättades för att kungöra detta beseglades av Johan ”Lille”, lagman Nils Sigridsson i Värend, Nils Sestridsson och Johan Toresson. Därefter begav sig Benedicta till Skänninge och inträdde i konventet.1

Det är tydligt att Benedicta Holmstansdotter, från ”mörkaste Småland” hade nära kontakter med framträdande personer i rikets ledning, två av sigillanterna var rådsherrar. I mars 1292 tog dessutom lagman Bengt Magnusson, kung Magnus ”Ladulås” kusinbarn, alla Benedictas egendomar under sitt beskydd inklusive förvaltare, landbor, tjänare och andra personer bosatta där, och befriade egendomarna och personerna från alla kungliga skatter och sakören.2 Varför gjorde han det?

1 DS 1254 (12981105), DS 1260 (1299), DS 1291 (12991115), DS 1307 (1300? Se datumkommentar i SDHK) 2 DS 1066 (12920325) 1 Berättelsen om syster Benedicta är en liten del av något som sysselsatt mig under cirka tio år. Det började med en enkel fråga från en gymnasieelev i Kalmar: ”Var kommer namnet ’Systraströmmen’ ifrån?” Namnet på vattendraget nedanför min arbetsplats Stagne- liusskolan hade dessförinnan inte betytt något särskilt, men frågan väckte en tanke – vilka systrar kunde det röra sig om? Jag sa till eleven som det var, att jag inte visste och bad att få återkomma. Vid första anblicken verkade svaret ganska enkelt men som så ofta visade det sig att det dolde sig fler, och betydligt mer komplicerade, frågor bakom detta till synes enkla problem. Från att ha varit en enkel lokalhistorisk fråga växte det ut till något mycket större, till att innefatta den kristna kyrkan under 1200-talet, den svenska medel- tidshistorien och ett antal livsöden som legat dolda i arkiven – i alla fall för mig. Så efter att ha ”vänt på alla stenar” så kan jag äntligen svara eleven (som gått vidare i livet för länge sedan): ”Det är en lång historia. Så här var det….”

1.1 Bakgrund, syfte och frågeställningar Då Benedicta Holmstansdotter inträdde vid St. Martin i slutet av 1200-talet hade det funnits olika klosterordnar i Sverige i drygt 150 år. De äldsta munkklostren i Sverige var Alvastra vid Vättern och Nydala i Småland, båda tillhörande cistercienserorden och grundlagda 1143. De äldsta nunneklostren var Vreta från tidigt 1100-tal och Askeby i Linköpingstrakten, som båda tillhörde benediktinorden men övergick till cistercien- serorden från 1160-talet. Under loppet av hundra år grundades därefter ytterligare sju eller åtta kloster tillhörande cisterciens- eller benediktinerorden, varav tre nunnekloster. Under den första delen av 1200-talet kom två nyligen grundade ordnar till Sverige – Franciskanerorden och Predikarorden – och nya konvent inom dessa ordnar grundades både för män och för kvinnor. När det gäller både tidigare och senare ordnar har en del nunnekloster gjorts till föremål för studier – till exempel Nils Ahnlund om Vreta kloster, Kjell O Lejon om Askeby, Lars-Arne Norborg om Vadstena kloster för att nämna några3 – och under de senaste årtiondena har det även forskats om kvinnors inträde i svenska nunnekloster. Det finns också en del forskning om de manliga delarna av både Franciskanerorden och Predikarorden i Sverige, samt ett antal monografier om de olika brödrakonventen inom Predikarorden. Då det gäller de bägge systrakonventen inom Predikarorden som grundlades vid 1200-talets slut finns det dock ingen samlad framställning, vilket försvårar förståelsen av den roll som systrarna kan ha spelat i det medeltida Sverige.

Syftet med föreliggande arbete blir därför att klarlägga de svenska systrakonventens inom Predikarorden tillkomst och historia, samt att undersöka vilka personer och grupper som understödde grundandet av konventen. Frågeställningar som skall besvaras är:

• Hur och av vem grundades systrakonventen? Vilka likheter och skillnader kan man se? • Hur utvecklades systrakonventen under perioden fram till reformationen? • På vilket sätt var släkt- eller familjenätverk inblandade i konventens tillkomst?

3 Ahnlund ”Vreta klosters äldsta donatorer”HT 1945, Lejon (2008), Norborg Storföretaget Vadstena kloster (Lund 1958) 2 1.2 Definitioner och avgränsningar Bröderna i den orden som grundades 1216 av Domingo de Guzmán är kända under olika namn, de har kallats för ’dominikaner’, ’svartbröder’, ’tiggarbröder’ eller ’tiggarmunkar’ och orden själv har ofta gått under namnet ’Dominikanerorden’ (i internationell litteratur används genomgående detta.) Här nedan kommer jag att använda begreppen ’Predikar- orden’ och ’predikarbröder’ vilket överensstämmer med Predikarordens egen terminologi. Likaså använder jag begreppet ’systrar’ (inom Predikarorden) i stället för ’nunnor’. De byggnader som hörde till Predikarorden kallas ofta för ’kloster’ men det korrekta begreppet är ’konvent’, ett begrepp som inledningsvis syftade på brödra- och systragemenskapen men som tidigt användes i överförd bemärkelse även på byggnaderna. Begreppen ’aristokrati’ och ’frälse’ använder jag i stort sett synonymt för att beteckna ’personer med en (världslig och/eller andlig) maktposition’ i det medeltida samhället – väl medveten om det problematiska med vart och ett av dessa begrepp. Övriga begrepp definieras löpande. Undersökningen omfattar i första hand perioden 1270–1540 vad avser systrakonventen men sträcker sig även till 1200-talets inledning för att teckna bakgrunden. Det geografiska område som omfattas är i första hand det medeltida Linköpings stift, och i andra hand den södra delen av det medeltida Sverige. Det är omöjligt att undvika vissa kopplingar till resten av Europa, eftersom de europeiska systrakonventen kommer att ställas i relation till de svenska. I vissa avseenden görs nedan jämförelser med Franciskanerorden, men i det stora hela har denna lämnats utanför arbetet. En jämförelse med franciskanernas systrakonvent St. Klara i Stockholm hade förmodligen kunnat fördjupa detta arbete, men tiden har helt enkelt inte räckt till.

1.3 Källmaterial Generellt är källmaterialet från den svenska högmedeltiden fragmentariskt och slump- mässigt bevarat. I ännu högre grad kan detta sägas gälla det källmaterial som berör Predikarordens svenska historia, till stor del beroende av händelseutvecklingen under reformationen. För att kartlägga systrakonventen och deras grundläggning och utveckling blir utmaningen därför att försöka ”pussla ihop” uppgifter från flera källor av lite olika kvalitet och trovärdighet. Jag presenterar här det använda källmaterialet i bokstavsordning och diskuterar det lite kortfattat; för referenser se käll- och litteraturförteckningen.

Annaler Från Sverige och Danmark finns ett antal annaler bevarade som mycket kortfattat anger årtal för Predikarordens etableringar av konvent i Norden. Annalerna kan tillsammans skapa en kronologisk stomme för Predikarordens etablering i Sverige och övriga Norden, samtidigt som angivelserna av årtal kan variera och skilja sig åt på vissa punkter. De annaler som finns i svenska arkiv och bibliotek har publicerats av Göte Paulsson i Annales Suecici medii aevi: svensk medeltidsannalistik (1974), och nedan kommer jag endast att beröra de notiser och annaler som har relevans för frågan om systrakonventen och deras utveckling i Norden. I många fall sammanfaller de olika annalernas uppgifter, och de källkritiska svårigheterna med att ange sambanden och beroendeförhållanden mellan dem är många. Textkritiska synpunkter, källkritiska frågor om beroende samt handskrifternas

3 proveniens och historia har Paulsson utrett med största möjliga noggrannhet. Paulsson använder begreppet ’årböcker’ och namnger dem efter de år de omfattar, och jag kommer här nedan att följa hans terminologi och beteckningar. Även Vadstenadiariet (utg. Gejrot 1996) har nedan använts som jämförelse för vissa årtal.

Constitutiones Sorores Ordinis Prædicatorum Regler för systrakonventen antogs officiellt av Ordens generalkapitel 1259. Under åren skrevs de om, nya regler lades till och flera olika äldre regelsystem användes i olika systrakonvent. Det är därför inte en helt enkel uppgift att leta fram vilken av de olika constitutiones som kan ha gällt för systrakonventen i Sverige. Jag har använt en utgåva på engelska, Fundamental Constitutions of the Nuns som finns tillgänglig via Internet, som underlag för beskrivningen av hur systrarnas konvent kan antas ha varit organiserade. Denna version är inte medeltida men kan i stort sägas stämma överens med de tidigare.

Det medeltida Sverige Projektet ”Det medeltida Sverige” inleddes på 1960-talet i Vitterhetsakademiens regi, men överfördes 1982 till Riksantikvarieämbetet. Sedan 2012 sker utgivningen genom Riksarkivets särskilda forskargrupp. Utgåvan Det medeltida Sverige (DMS) kartlägger och sammanställer dokument rörande egendomsförhållanden i enskilda socknar och stadsbildningar. DMS har hittills publicerat utgåvor om Uppland, Södermanland, Småland och Öland samt delar av Värmland och Gästrikland. Detta innebär en begränsning för studiet av Predikarordens egendomar i Sverige; det är dock möjligt att använda DMS för att studera systrakonventets i Kalmar egendomsförhållanden.

Diplommaterial De svenska Medeltidsbreven finns publicerade i Diplomatarium Suecanum (DS) och Svenskt Diplomatarium (SD), och finns även till stor del tillgängliga på Internet via Svenskt Diplomatariums Huvudkartotek över medeltidsbreven (SDHK). Publiceringen av de medeltida dokumenten inleddes redan på 1820-talet och pågår fortfarande. Urkunderna är av officiell natur, till exempel brev från påvedömet med instruktioner, indulgenser och liknande, tillkännagivanden eller skyddsbrev från kungar och lagmän, men oftast är diplomen av ekonomisk natur – till exempel egendomsöverlåtelser, donationer och testamenten – vilket säkerligen har varit avgörande för vilka diplom som bevarats till eftervärlden. De innehåller mycket sällan mer än namn (ibland bara initialerna) på en eller flera personer som deltagit vid diplomets upprättande, och de orter som nämns är ofta omöjliga att identifiera. Vissa problem med datering kan finnas och ibland är texterna svåra att tolka, eller omöjliga att tyda. Det är dock möjligt att utifrån diplommaterialet skapa ett historiskt ramverk, och i vissa fall även studera enskilda aktörers handlingar. Även diplomen i de danska, norska och finska diplomatarierna har gett viss information. Jag har studerat diplommaterialet via Internet och där det har behövts har jag fått hjälp med tolkningen av fraser eller abbreviaturer i medeltidslatinet.

4 Historia Ordinis Prædicatorum in Dacia Berättelsen om hur Predikarorden kom till Norden skrevs antagligen ner på 1260-talet. Originalet är försvunnet, men en avskrift gjordes på 1300-talet och fanns i Köpenhamn till branden 1728. Thomas Bartholin gjorde en avskrift av detta dokument, som i sin tur skrevs av och publicerades 1783 i Scriptores Rerum Danicarum vol V. Ytterligare en avskrift gjordes 1584; baserat på dessa bägge gjordes ett försök att ”återskapa” originalet som publicerades 1918-20. Ytterligare ett försök till rekonstruktion av Simon Tugwell OP publicerades i Archivum Fratrum Predicatorum vol. 66 i slutet av 1990-talet. I detta sammanhang kommer jag att använda texten enbart som bakgrund till beskrivningen av Predikarordens historia i Sverige. Det finns ett flertal anmärkningar som kan göras mot krönikans version av historien, och Per Bjørn Halvorsen OP har diskuterat några av problemen med Historias framställning i en artikel från 1997.

Kalmar stads tänkebok Urkunden finns bevarad i Uppsala Universitetsbibliotek (E 211) och omfattar tiden från 1381–1560. Merparten av texterna är dock från perioderna 1421–1446 och 1474–1493. Texterna i början och slutet avviker från den kronologiska ordningen. De är i huvudsak på fornsvenska, men en del av dem är på lågtyska eller latin. Handskriften är utgiven av Ivar Modéer och Sten Engström (1945–1949) och innehåller en del uppgifter om systra- konventets i Kalmar transaktioner.

Kalmarsystrarnas räkenskapsbok Handskriften från sent 1400-tal finns i Riksarkivet (D9) och har aldrig blivit publicerad. Utdrag ur boken finns i Berggrens monografi över Kalmarkonventet från 1902, och en textkritisk utgåva var under utarbetande av Henrik Williams i början av 2000-talet. Av olika skäl har detta arbete inte slutförts; professor Williams har vänligen tillhandahållit en renskriven version av den fornsvenska texten. Boken används här som en beskrivning av vardagslivet i konventet och dess ekonomi.

Konung Gustaf den förstes registratur Gustav Vasas brevväxling finns utgiven i Handlingar rörande Sveriges historia (1861-) och är tillgänglig via Internet. I detta sammanhang har jag använt den för att belysa systrakonventens sista tid och upplösning från 1520-talet.

Monumenta Ordinis Fratrum Prædicatorum Historica Publiceringen av Predikarordens egen historia inleddes 1896, och är fortfarande under utgivning. De publicerade handlingarna från ordens generalkapitel 1220–1844 finns tillgängliga via Internet. De innehåller beslut som till största delen behandlar interna frågor, till exempel tillägg till ordensreglerna eller föreskrifter om förböner, botgöring respektive avlösning för speciella personer, och kommer här nedan att användas mest för att fastställa ungefärliga tidpunkter för grundandet av konventen.

5 Vita Christinæ Stumbelensis Breven från Petrus de Dacia, ”vår förste författare” till Kristina av Stommeln utgör också ett källmaterial för denna undersökning. Brevväxlingen publicerades 1896 av Johannes Paulsson, den första svenska översättningen gjordes av Tryggve Lundén och publicerades 1950 och den senaste översättningen gjordes av Monika Asztalos 1991. Diskussionen om brevens värde som källmaterial, deras datering och deras användning har upptagit en del av forskningen vilket kommer att diskuteras mer ingående nedan. Här kan sägas att brevens karaktär av berättande källa givetvis manar till försiktighet men vissa av breven har en stark relevans för frågan om systrakonventet i Skänninge. Petrus de Dacia är också det enda ögonvittne som kan sägas berätta om skeendet vid grundandet av Skänninge- konventet, och hans beskrivning måste därför beaktas.

Övrigt källmaterial En del övriga berättande källor har också använts, som Erikskrönikan, Sturekrönikan, Magnus saga och En swensk cröneka av Olaus Petri. Var och en av dessa har en tydlig tendens och detta är givetvis ett skäl till att använda dem försiktigt. Samtidigt breddar de perspektivet på skeendet och bidrar med en del fakta som kan verifieras genom andra källor. Likaså har en del originaltexter, bland annat St. Dominicus enda kvarlämnade brev och en del hagiografiska texter, använts för att beskriva systrakonventens utveckling på kontinenten. Dessa texter finns publicerade av Simon Tugwell OP i en antologi från 1982.

1.3.1 Källkritisk reflexion I arbetet med att klarlägga systrakonventens historia har jag helt utgått från tryckta eller elektroniska versioner av källmaterialet, i flera fall i översättning eller i parallellutgåva med den latinska texten. I några fall har jag fått hjälp med att översätta vissa textavsnitt på latin. Redan det faktum att en källa bearbetats av någon utgivare och återgetts i tryckt form utgör en potentiell risk som måste tas hänsyn till då det gäller användandet av dem. Samtidigt är tillgängligheten då det gäller originalhandlingar från den svenska medeltiden starkt begränsad, och tillgång till dem innebär en ibland oöverstiglig svårighet – både praktisk och ekonomisk. Dessutom måste jag erkänna mina brister då det gäller att läsa och tolka medeltida handskrifter i original, både vad gäller stil och abbreviaturer, vilket gjort att jag varit helt och hållet hänvisad till de tryckta utgåvorna. I många fall har dessa granskats och givits ut av sakkunniga personer, vilket förhoppningsvis gör att utgåvorna av källmaterialet ändå kan sägas vara tillförlitliga. Användandet av tryckta och elektroniska utgåvor gör också att tillgängligheten till materialet blir större, för mig men även för den som vill kontrollera min läsning av källorna.

1.4 Metod Källmaterialet rörande systrakonventen är som sagt inte bevarat mer än fragmentariskt. Därför har jag bedömt det som nödvändigt att samla så många tänkbara källor som möjligt som var och en kan bidra med någon liten del, för att förhoppningsvis kunna skapa en helhetsbild av skeendet och de personer som varit inblandade. Man skulle kanske kunna

6 kalla detta för en ”holistisk” metodologi som beaktar samtliga möjliga källfragment och tolkar dem utifrån deras (antagna) plats inom en given kontext. In this way the inaccuracies and distorsions of particular sources are more likely to be revealed […] considered together, and compared one against the other, there is at least the chance that they will reveal the true facts – or something very close to them.4

Det primära källmaterialet för undersökningen är framför allt diplomen i SDHK med alla svårigheter och begränsningar det medför i termer av översättning, urval, representativitet och tillförlitlighet: är regesterna korrekt översatta? (Vad står det i originalet?) Vilka diplom har bevarats (och vilka kan ha förkommit)? Är diplomen som bevarats verkligen representativa för skeendet? Kan det ha funnits bakomliggande orsaker till att ett diplom upprättades på det sätt som skedde? Vilka var utfärdare, och vem/vilka sigillerade? Där det har funnits tveksamheter har jag försökt att jämföra regest och originaltext och att hitta andra, och helst oberoende, belägg som styrker diplomets uppgifter, eller att bortse från diplomet i sin helhet. Ett annat problem som kan uppkomma gäller olika uppgifter i källorna om dateringar av en händelse, något som diskuteras mer ingående nedan. I och med att diplomen sökts upp och lästs via Internet finns även risken att jag har missat något avgörande dokument. En förteckning av antalet sökord som använts i SDHK skulle dock bli alltför omfattande för att få plats här.

Tyvärr räcker inte diplommaterialet fullt ut för att skapa en helhetsbild av systra- konventens historia i Sverige, och forskningen på området hittills har varit nästan lika fragmentarisk som källmaterialet – för att inte säga obefintlig. Därför har jag, förutom att komplettera diplomen med annat material, också bedömt det som nödvändigt att använda mig av den forskning som finns om systrakonventen på kontinenten, för att därefter kunna jämföra med det som är möjligt att säkerställa om de svenska systrakonventen. Detta kunde kallas en ”analogimetod”, att jämföra ett belagt fenomen på ett ställe med ett annat ställe där samma fenomen inte säkert kan beläggas genom brist på källmaterial, och dra induktiva slutsatser utifrån jämförelsen. Ett argument för detta tillvägagångssätt är att förhållanden i systrakonventen oavsett geografisk lokalisering kan antas ha varit lika i flera relevanta avseenden.5 Metoden är dock inte helt invändningsfri, frågan är: om det inte finns tillgängliga källor inom ett visst område (geografiskt eller tematiskt), är det då ”tillåtet” att använda källor från ett annat område och dra slutsatser utifrån ”analogier”? Det vill säga: hur kan vi vara säkra på att förhållanden i Italien, Tyskland eller Frankrike motsvarade de förhållanden som var för handen i Norden? Eller: om det inte finns källor från Predikarorden, duger källor från Franciskanerorden i stället?

Enligt min mening är det möjligt att genom en komparativ ansats dra säkrare slutsatser än genom att enbart förlita mig på vad det svenska källmaterialet eventuellt kan berätta, och därmed också kunna påstå att ”så var det förmodligen”. Den komparativa metoden utgår från det empiriska materialet som måste analyseras i sin historiska kontext, men tonvikten

4 Tosh (1993) s 66, jfr s 63: ”…ideally [the sources] should be studied in their entirety.” 5 Jfr Rosing (2006) s 73 f 7 bör ligga på den problematik som är studiens syfte.6 Komparativa studier kan enligt Marwick vara ”… a source of new syntheses, new questions and, sometimes, convincing answers […]”, vilket är ytterligare ett argument för vikten av att kunna göra jämförelser mellan konventen i olika länder trots att källmaterialet inte är heltäckande.7 Magnus Mörner har formulerat ett antal grundläggande villkor för den komparativa metoden i historia: jämförelseobjekten måste tjäna syftet med studien, de måste vara representativa för helheten och de måste ha en likartad relation till den undersökta kontexten.8 Jag menar att dessa villkor är uppfyllda så långt det är möjligt då det gäller jämförelser mellan systrakonventen i Sverige och de på kontinenten.

Likaså kan villkoren sägas vara uppfyllda då det gäller det primära källmaterialet. Att göra jämförelser mellan uppgifterna i källmaterialet för att kanske kunna få fram wie es warscheinlich gewesen, har jag tidigare liknat vid en ”bulldozermetod” – man skrapar och skrapar och framför plogskivan bygger man sakta upp ett berg av material. Därefter granskar man materialhögen, jämför och sorterar den utifrån dess bidrag, och hoppas att man fått med allt relevant material.9 Detta är en ganska traditionell historisk metod som implicit antar att själva mängden material utgör säkrare belägg för ett visst narrativ eller en viss slutsats, i alla fall då det finns samstämmiga uppgifter i fler källor än en, och metoden kommer också till användning här nedan. Det har dock inneburit att mängden referenser och hänvisningar kanske blivit större än vad som är nödvändigt. Samtidigt menar jag att den ”historiska sannolikheten” därigenom blivit en aning högre, och detsamma får då också antas gälla för hänvisningar till sekundärkällor och litteratur.

Bristen på källmaterial som berör systrakonventen, och karaktären av slumpmässighet i det material som bevarats, innebär också ett metodologiskt problem: min tolkning av källornas vittnesbörd och deras inbördes plats i ”pusslet” kan leda till en bristande validitet i hela undersökningen. Detta är ett problem i all historisk forskning, och inom medeltids- historien kan bristen på källor ofta leda till rena fiktioner. Genom att använda ett brett urval av olika typer av källmaterial anser jag dock att undersökningens validitet blir något högre och frågeställningarna något mer möjliga att besvara. Det innebär inte att resultaten av undersökningen skulle vara möjliga att generalisera – att en viss företeelse eller skeende (antagligen) ägde rum på ett visst sätt kan gå att jämföra med liknande företeelser på någon annan plats (vilket också kommer att göras nedan) men detta innebär givetvis inte att det går att säga ”så var det alltid”. Framför allt får detta sägas gälla i en kvalitativ studie av unika historiska händelser som i föreliggande fall, och tillförlitligheten i studien samt giltigheten hos de slutsatser som kan sägas följa kanske inte blir så hög som skulle vara önskvärt. Samtidigt finns det knappt någon tidigare studie inom området, och framför allt inga övergripande, som skulle kunna tjäna som jämförelse.

6 Se Haupt (2007), fr a s 700 ff 7 Marwick: (1993) s 79. Jfr Tosh (1993) s 124: ”[Comparative studies] …enables us to separate the essential from the particular and to weight our explanations accordingly.” 8 Mörner (1981) s 230 f 9 Jfr Tosh (1993) s 62 ff 8 1.5 Forskningsläge

1.5.1 Predikarorden i Norden När det gäller forskningen om den manliga delen av Predikarorden i Norden är man tvungen att inleda med Jarl Gallén. Hans avhandling från 1946, La province de Dacie de l’ ordre des frères precheurs – histoire générale jusqu’ au Grand schisme, utgör portalverket för Predikarordens historia i Norden fram till slutet av 1300-talet. Gallén har även skrivit flera artiklar på området, till exempel Dominikankonventet och dess funktionärer under medeltiden från 1950 som är en sammanfattning av ett kapitel i del II av hans avhandling – en del som dock aldrig utkom – och hans kunskaper inom området gjorde honom till en auktoritet som inte går att bortse från. Tyvärr avslutas avhandlingen 1378, och därmed finns det också en lucka i forskningen om Predikarordens historia i Norden, framför allt i Sverige, till och med reformationen. Det måste också sägas att hans behandling av systrakonventens historia är mycket översiktlig, bara ett fåtal sidor, vilket gör avhandlingen mindre användbar i detta sammanhang. Gallén använder källmaterialet för att skapa en kronologiskt sammanhängande berättelse som han kopplar till det riks- och kyrkopolitiska skeendet under perioden fram till 1378, och hans huvudsakliga syfte är att redogöra för sammanhanget mellan Predikarorden och den politiska utvecklingen av de nordiska samhällena under perioden. Trots att Gallén är en uttalad anhängare av Predikarorden utelämnar han en stor del av deras betydelse för utvecklingen i Norden, till exempel deras inflytande på kulturen, lagstiftningen, utbildningen eller spiritualiteten, och de 75 år som gått sedan avhandlingen publicerades har lyft fram nya frågor och infallsvinklar som gör texten en aning daterad.

En betydligt mer nutida beskrivning av Predikarordens historia i Norden är avhandlingen Prædikebrødrenes samfundsrolle i middelalderens Danmark (2008) av Johnny Grand- jean Gøgsig Jakobsen, lektor vid Köpenhamns universitet. Liksom Gallén har Jakobsen skrivit flera artiklar inom området, till exempel om konventet i Lödöse, predikarbrödernas roll i korstågen runt Östersjön och om brödernas terminering. Han har även samlat in och publicerat en stor mängd källmaterial som berör Predikarorden i Norden på en websida, och organiserat seminarier på området vid The International Medieval Congress (IMC). Avhandlingen är tematiskt organiserad, den behandlar i stort sett samtliga relevanta delar av Predikarordens verksamhet i Norden, framför allt i Danmark, och täcker in tidsperioden 1220–1550. Jakobsen använder sig av ”analogimetoden” utan att problematisera den, och jag har i princip själv accepterat den för att kunna komplettera föreliggande arbete med jämförbart material. Tyvärr har dock Jakobsen helt valt bort de danska (och likaså de svenska) systrakonventen från sin avhandling, något han själv beklagar, och avhandlingen blir därmed också något mindre användbar för denna undersökning. En del av hans resultat har, tillsammans med Galléns, kommit till användning nedan för bakgrunds- teckningen av Predikarordens historia i Europa och Sverige.

Det finns en hel del artiklar, kapitel i avhandlingar och monografier som behandlar enskilda brödrakonvent i det medeltida Sverige och även i övriga Norden. Bland

9 författarna kan nämnas Kjell Kumlien, som skrivit om konventet i Västerås, Bengt Kilström som skrivit om Strängnäs, Aarno Maliniemi och Sten Tesch som skrivit om konventet i Sigtuna, samt ett flertal andra. En samling artiklar från ett symposium i Åbo 1999 om Predikarordens historia i Finland och övriga Östersjöområdet har viss användning för bakgrunden i detta arbete, men de behandlar endast brödrakonventen. Predikarordens koppling till Sveriges medeltida städer behandlas kortfattat i Sjuttiosex medeltidsstäder (RAÄ, rapport 73) där arkeologiska resultat kopplas till städernas historia och urbaniseringsprocessen; i projekt Medeltidsstadens delrapporter (Nr 40: Skänninge, Nr 61: Kalmar) behandlas både brödra- och systrakonventens arkeologi och historia något mer ingående men ändå ytterst översiktligt. Den enda artikel jag lyckats finna om ett svenskt systrakonvent är Kalmar nunnekloster (1902) av Per Gustav Berggren; artikeln är huvudsakligen korrekt men saknar referenser och kan idag anses förlegad. Som sammanfattning kan man alltså konstatera att även om det finns en hel del forskning rörande Predikarbrödernas historia i Sverige, så har hittills forskningen om de svenska systrakonventen varit i stort sett frånvarande och i själva verket är det ett tomrum i forskningen som behöver fyllas ut.

1.5.2 Systrarna och kvinnor i kloster Under de senaste decennierna har dock både intresset för, och forskningen kring, systra- konventen samt kvinnors fromhetsliv med anknytning till Predikarorden fått ett rejält uppsving på utomnordiskt område. Forskare från både Europa och USA har publicerat artiklar och avhandlingar som behandlar såväl enskilda konvent som olika aspekter på systrarnas liv under alla delar av medeltiden. Av dessa kan bland andra nämnas Sylvie Duval, som studerat systrarna under ’Observansen’ i Frankrike, Maiju Lehmijoki-Gardner vars avhandling behandlar kvinnor av ’Tredje orden’ i Italien, Erika Lauren Lindgren, som studerat två systrakonvent i södra Tyskland, och flera andra vars resultat kommer att presenteras nedan för att sedan kunna jämföras med det svenska källmaterialet. Flera av forskarna har också tillsammans med många andra bidragit till encyklopedin Women and gender in medieval Europe (2006, red. M Schaus) som ger en mycket god överblick över den allra senaste forskningen om kvinnor under medeltiden, inte enbart om systrarna.

Det har också under de senaste decennierna publicerats en del avhandlingar som berör kvinnor i klostren i det medeltida Sverige. Kristin Parikhs avhandling Kvinnoklostren på Östgötaslätten under medeltiden; asketiskt ideal – politisk realitet (1991) är en delstudie i ett forskningsprojekt som syftade till att relatera lokala kloster till de västeuropeiska klosterordnarna. Hennes undersökning behandlar hur monastikens asketiska ideal hävdade sig emot lokalsamhällets strukturer i det svenska medeltida samhället, och hennes samlade slutsats blir att det är traditioner från det förkristna samhället som varit så starka att de asketiska idealen aldrig kunnat slå igenom. Parikh behandlar systra- konventet i Skänninge och dess ekonomiska transaktioner under 1300- och 1400-talen, men hennes framställning är behäftad med vissa brister och präglas på sina ställen av en förvirrad sammanblandning av personer. Catharina Anderssons avhandling Kloster och aristokrati – nunnor, munkar och gåvor i det svenska samhället till 1300-talets mitt

10 (2006) berör systrakonventen i Skänninge och Kalmar bland andra. Hon undersöker kvinnors inträde i kloster utifrån de sociala motiv som kan ha legat bakom att en kvinna avgav klosterlöften, liksom vilka juridiska konsekvenser det eventuellt kan ha fått med avseende på den medföljande donationen. Andersson utgår från en uttalad genusanalys av det medeltida samhället, och en analys av klosterinträde som en aspekt av gåvo- institutionen som utgår från Mauss och Malinowskis antropologiska arbeten. Hennes huvudsakliga tes är att aristokratiska män placerade en dotter eller flera, eller i vissa fall en icke besläktad flicka, i kloster som en gåva till Gud för att skaffa sig (och släkten) en förebedjerska och för att öka sitt sociala anseende, sitt ”symboliska kapital”. Anderssons avhandling är väl genomarbetad även om jag kan ha vissa metodologiska invändningar, då hon till exempel mycket väl hade kunnat bredda sin undersökning med annat källmaterial och då kanske kunnat nyansera sina slutsatser. Såväl Parikh som Andersson lyfter fram gåvoinstitutionen som ett analytiskt begrepp för förståelsen av kvinnors inträde i kloster under medeltiden, och av hur konflikten mellan det kristna fattigdomsidealet och lokala sedvänjor kunde överbryggas. Parikhs och Anderssons resultat kommer också att diskuteras nedan i relation till vad som framkommer om systrakonventen.

1.5.3 Petrus de Dacia och breven En stor del av forskningen kring Petrus de Dacia kretsar kring frågan om hans relation med den benådade Kristina av Stommeln. Henrik Schück skrev biografin Vår förste författare 1916, och hans egen karaktäristik av biografin som en ”klosterroman” är ganska träffande. Schück skriver med ett dramatiskt anslag och han drar ganska stora växlar på den implicita kärlekshistorien mellan Petrus och Kristina, liksom på den erotiska undertonen i flera av breven. Flera liknande exempel på denna typ av tolkningar, liksom de tolkningar som diskuterar brudmystiken i breven, skulle kunna ges men hamnar utanför detta sammanhang. Eftersom Petrus är en av ett försvinnande fåtal berättande källor från 1200-talet och den enda som uttryckligen behandlar grundläggningen av systrakonventet i Skänninge, så blir ändå forskningen om honom och brevväxlingen relevant. Breven finns i den så kallade Jülichhandskriften som idag förvaras i Aachen, vilken låg till grund för Paulssons utgåva 1896.10 Paulsson numrerade breven i den ordning som de fanns upptecknade i handskriften. I exkurs 3 i sin avhandling från 1946 gick Gallén noga igenom handskriften, och utifrån sin datering av breven konstruerade han en biografi över Petrus liv. Exkursen avslutas med en tabell där Gallén placerade samtliga brev i en kronologisk ordning med datum för avsändande och mottagande relaterat till biografin, och numrerade breven i denna ordning i stället. Tryggve Lundén följde Galléns kronologi och numrering i den svenska översättningen som kom 1950 (ny utgåva 1965), och infogade vissa förklarande tillägg mellan breven som han likaså hämtade från Gallén.

Därefter dröjde det till 1991, då Monika Asztalos gjorde en ny översättning av breven. Hon hävdar att det är uppenbart att vissa av breven inte kan vara autentiska och att Petrus har redigerat eller skrivit om dem i efterhand för att de skulle bli mer anpassade för publicering. Därmed accepterar hon inte Galléns dateringar utan argumenterar starkt för

10 Om Jülich-handskriften och en översikt över forskningsläget, se Blomkvist (2018), Blomkvist (2019) kap II 11 att brevens datering och därmed också ordningsföljd behöver korrigeras. Senast utkom Nils Blomkvist med en biografi över Petrus de Dacia (2019), där han bland annat argumenterar för att Petrus också blev inblandad i det politiska skeendet i 1200-talets Sverige. Eftersom denna del av forskningen har stark relevans för frågan om Skänninge- konventet så kommer en del av de olika tolkningarna att diskuteras mer i detalj nedan.

1.6 Teoretiska överväganden Det är ganska självklart att genusperspektivet är relevant som analytiskt redskap när det gäller frågan om kvinnors inträden i kloster, oavsett ordenstillhörighet. Samtidigt är jag tveksam till att genusteorin enligt Hirdman och Scott går att använda som modell för att förklara grundandet av de svenska systrakonventen. Yvonne Hirdman framhåller dikotomin och det hierarkiska överordnandet av mannen, medan Joan Scott vill analysera sociala, ekonomiska och politiska relationer ur detta perspektiv.11 Detta synsätt har dock fått kritik: ”…den anakronistiska föreställningen om en genusmässig och hierarkisk över-/ underordning [måste] ersättas av förklaringsmodeller i vilka mans- och kvinnoroller […] i princip varit sidoordnade och komplementära.”12 Kyhlberg ser genusrelationer under medeltiden som ett system av ”dynamisk egalitet” och Carol Clover frågar:

…just how useful is the category ”woman” in apprehending the status of women in early Scandinavia? To put it another way, was femaleness any more decisive in setting parameters on individual behavior than were wealth, prestige, marital status, or just plain personality and ambition?13 Andersson refererar Clovers ”en-köns-modell” som upplöser dikotomin och i stället ser det medeltida samhället som en hierarkisk struktur, där både kvinnor och män kunde inneha maktpositioner utan att för den skull den traditionella manliga överordningen rubbades.14 Med detta synsätt kunde en kvinna, till exempel priorinnan i systrakonventet, ha en starkare position än många män och samtidigt vara underordnad andra män, till exempel biskopen eller priorn i brödrakonventet i staden.15 Detta skulle kunna vara ett fruktbart perspektiv för att belysa relationerna mellan systrakonventen och det omgivande samhället. I detta sammanhang blir dock inte genusperspektivet tillräckligt som teoretisk förklaringsmodell då det gäller grundläggningen av systrakonventen.

En stor del av tidigare historieforskning har haft en teleologiskt statsvetenskaplig och nationalistisk inriktning, och Galléns avhandling kan sägas representera denna äldre skola där kyrkan och kungamakten utgör aktörer i statsbildningsprocessen på 1200-talet. Under den senare delen av 1900-talet har det dock framträtt en annorlunda teoribildning med influenser från antropologi och sociologi, som i stället betonar de personliga relationernas

11 Hagemann (1993) s 38 ff; Hirdman (1993) s 149 f 12 Kyhlberg (2012) s 168 13 Clover (1993) s 370. Jfr A a s 380 om ”the social binary” som differentierar ”…between strong and weak, powerful and powerless or disempowered […]” 14 Se Andersson (2006) s 43 ff 15 Kelly-Gadol (1993) menar att relationen mellan könen under medeltiden avspeglade feodala trohetsrelationer, och att priorinnor/abbedissor utövade ”…världslig såväl som andlig jurisdiktion över vidsträckta områden, och alltid i sina egna namn i kraft av sina ämbeten.” (A a s 65). Jfr även LeGoff (2005) s 57 ff 12 betydelse. Denna forskning studerar såväl släktband som vänskapliga förbindelser, brödraskap och gudföräldraskap, och studerar individers handlande inom ramen för deras sociala, religiösa och juridiska roller i olika grupper i stället för att se dem som aktörer inom ramen för en politisk/ekonomisk struktur. Med detta synsätt blir det också möjligt att tolka individers handlande inte som del av nationella/ideologiska strävanden eller konflikter, utan som ett led i deras positionering inom ramen för någon bestämd grupp- tillhörighet. Släktgruppen var central som modell för andra gruppkonstellationer, men gränsen mellan släktskap och vänskap kan vara flytande och svår att bestämma. Företrädare för denna inriktning är till exempel Gerd Althoff som studerat relationer i det tidigmedeltida Europa, Susan Reynolds som studerat gruppsamhörigheter i det högmedel- tida samhället och Lars Hermanson som bland annat beskrivit konflikterna i Danmark under 1100-talet som en maktkamp mellan olika grupperingar inom samma släkt.16 Enligt Althoff är det tydligt att - …bonds of kinship, friendship and co-operation often proved rather more powerful than the bond which existed between a vassal and his lord. This fact underlines once again the lack of influence enjoyed by any so-called ’state’ in this period; in the case of conflict with ’state’ authorities, be they kings, dukes or counts, ’private’ bonds often came out on top.17

Även om Althoffs forskning i första hand berör det tidigmedeltida Frankrike, kan ändå sägas att då det gäller att undersöka vilka eventuella släkt- eller andra grupper som var drivande i samband med grundandet av systrakonventen har detta synsätt mycket som talar för sig – i ett samhälle utan fasta institutioner blir individerna och deras relationer det som driver utveckling. Samtidigt innebar denna ”statslöshet” ett tillstånd som omfattade såväl aristokratins medlemmar som kyrkans, liksom medlemmarna av den kungliga familjen, där lojaliteter och vänskapsband fluktuerade och snabbt kunde växla och förändra situationen. I ett sådant samhälle fick även kvinnorna en central roll då äktenskap innebar upprättande av allianser, inte bara av ekonomisk natur, och likaså blev det viktigt att kunna placera kvinnor på strategiska platser – som i ett systrakonvent.18 Erika Lauren Lindgren har visat på vikten av släktrelationer i sin studie av konventen i Unterlinden och Adelhausen, och detta förhållande kanske kan jämföras med systra- konventen i Sverige? I alla fall är det motiverat att undersöka om så var fallet.

Ytterligare en fråga som bör beaktas är en mentalitetshistorisk aspekt på kvinnors inträde i kloster. När Benedicta Holmstansdotter inträdde i konventet i Skänninge, överlät hon 35 öresland och 6 landbogårdar i Småland till konventet och behöll gården (curia) Berga i Kalmar för sitt eget uppehälle. Om 8 öresland motsvarade 1 markland, och marklandet

16 Althoff (2004); Reynolds (2002); Hermanson (2000), jfr Hermanson (2009) s 16 ff. Reynolds (2002) är mycket kritisk mot den traditionella historieskrivning som hävdar att ”…different ranks or classes always percieve their interests to be different, that representation necessarily involves election, and that the only assemblies that can reflect collective solidarity are therefore those which are elected by members of all classes.” (A a s 251) 17 Althoff (2004) s 162 18 Lars Hermanson tar i sin avhandling inte fram denna aspekt på relationer utan ser kvinnorna ur en traditionell synvinkel, där ”Ett gott giftermål var en förutsättning för erkänd social och ekonomisk ställning”, Hermanson (2000) s 185. Han medger i en fotnot att en kvinna kunde ”skapa sig en ställning inom klostervästendet” men utvecklar inte detta över huvud taget. (Ibid. f) 13 motsvarar cirka 12 hektar, så innebär det att donationen var rejält omfattande – nästan 50 hektar – och att Benedicta själv var väl besutten. Vi vet inte något om huruvida Benedicta varit gift men egendomarna var hennes egna genom arv. Frågan är vilka motiv som kan ha drivit kvinnor av börd och med egna tillgångar att ta steget till klosterlivet? Andersson tar upp frågan, men hon koncentrerar sig på den manlige donatorns religiösa motiv och dess sociala betydelse för honom själv.19 Jag skulle snarare vilja hävda att 1200-talet var en tid av religiös omdaning – från 1000-talets missionstid hade 1100-talet inneburit den kristna lärans etablering i Sverige, och på 1200-talet började människors tro att fördjupas och förinnerligas, från de sakramentala handlingarna till en mer individualiserad syn där skriftemål, botgöring och den personliga relationen till Kristus fick en större betydelse. Denna förändring, som kan karaktäriseras som en ”väckelserörelse”, diskuteras mer ingående nedan och kan förklara en del av Predikarordens stora och hastiga framgångar. Likaså kan en mentalitetshistorisk analys tjäna som en förklaringsmodell som också tar hänsyn till den inträdande kvinnans religiösa medvetande vid klosterinträdet.20 Även om källorna tiger om kvinnornas tankar och motiv, så menar jag att det inte är tillräckligt att anta att kvinnor som Benedicta enbart såg klosterinträde som en ”social reträtt” – det fanns andra goda skäl.21

1.7 Disposition Detta arbete är indelat i tre delar. I kapitel 2 kommer jag att ge en beskrivning av Predikar- orden, dess historia och organisation, och dess historia i Sverige för att ge en bakgrund till systrarnas plats och roll inom Predikarorden. Därefter kommer jag i kapitel 3 att diskutera ”väckelsen” på 1100- och 1200-talen då nya fromhetsyttringar tog plats i Europa, och då framför allt hur denna rörelse kom att yttra sig bland kvinnor då jag menar att detta kan relateras till frågan om de inträdande kvinnornas motiv. I kapitel 3 kommer jag också att redovisa den moderna forskningens resultat rörande systrakonventen, och vad som är känt om vardagslivet för systrarna i Europa för att kunna göra jämförelser med de svenska konventen. I kapitel 4 undersöker jag de svenska systrakonventen utifrån de fråge- ställningar som ställts upp ovan – i avsnitt 4.1 konventet i Skänninge, dess grundläggning och historia fram till slutet av 1400-talet; i avsnitt 4.2 konventets i Kalmar grundläggning och historia likaså fram till 1400-talets slut, för att därefter i avsnitt 4.3 redogöra för systrakonventens historia fram till och med reformationen och konventens stängning. I avsnitt 4.4 undersöker jag vilka som var konventens gynnare och om det är möjligt att urskilja någon eller några specifika grupper som kan ha understött grundläggningen av konventen, och avslutar kapitlet med att i avsnitt 4.5 redovisa vad som finns kvar av konventen i nutiden. I kapitel 5 slutligen sammanfattas resultaten, diskuteras och jämförs med den moderna forskningens resultat. Möjliga slutsatser, liksom tankar som kan leda vidare kommer också att diskuteras.

19 Andersson (2006) s 319 f 20 Gurevich (1992) s 143: ”…it is possible to comprehend this meaning only by studying it in the context of its own culture.” 21 Jfr Andersson (2006) s 269 ff 14 Kapitel 2: Ordo fratri Prædicatorum Predikarorden är icke en munkorden utan ett samfund av klerker, vars ändamål vid sidan av den liturgiska korbönen är apostolisk verksamhet, utbredandet av den kristna tron, fördjupandet av det kristna livet, i första hand genom predikan (därav ordens officiella namn). Jarl Gallén

2.1 Predikarordens uppkomst omingo de Guzmán (1170–1221) var kanik i Osma i Spanien när han i början av 1200- Dtalet blev utsedd att, tillsammans med biskop Diego, resa till Danmark för att ledsaga kronprinsens av Kastilien trolovade från Danmark. På vägen genom södra Frankrike kom de i kontakt med grupper i grevskapet Toulouse, som var kritiska till katolska kyrkan och prästerskapet, de så kallade ”albigenserna” eller katharerna. Domingo och biskop Diego inledde 1204 arbetet att försöka motverka katharernas inflytande. Under ett antal år vandrade Domingo runt i södra Frankrike och predikade, och 1214 hade han och sex andra prästvigda slagit sig ner i Toulouse där tanken på en ny sorts orden tog fastare form. Vid fjärde Laterankonciliet 1215 gav Innocentius III preliminärt tillstånd till orden, och Predikarorden, eller Ordo fratri prædicatorum, grundades sedan genom beslut av påven Honorius III 1216. Det fjärde Laterankonciliet hade dock beslutat att inga religiösa ordnar med nya ordensregler skulle få inrättas, och Predikarorden kom därför att anta St. Augustinus regel som kompletterades med för orden speciella constitutiones.22 Något som särskiljde Predikarorden från tidigare ordnar var att medlemmarna inte var isolerade inom ett speciellt kloster, eftersom en av deras huvudsakliga uppgifter var att röra sig i samhället, predika den rena katolska kristendomen för ”vanligt folk” och på så vis förhindra de nya icke-ortodoxa tolkningar som hade börjat sprida sig bland annat i södra Frankrike. De kallas därför inte ’munkar’ utan fratres, ’bröder’. En annan sak som skiljde Predikarorden från tidigare klosterordnar var att brödernas konvent anlades i städer, där de hade möjlighet att ”…nå folket i deras dagliga liv, vid marknader och folksamlingar, genom vandringar i stad och bygd.”23 Brödernas konventskyrkor var också öppna för allmänheten, vilket kunde föranleda motsättningar med sekulärprästerskapet och med den andra stora mendikantorden, Franciskanerna.

För att öka deras trovärdighet bestämdes att bröderna skulle leva i apostolisk fattigdom, och vid sidan av predikan och skriftemål skulle de ägna sin tid åt bön, kontemplation och studier. Vid generalkapitlet i Paris 1236 bestämdes att bröderna skulle predika på det folkspråk som talades i en given provins, även om de bevarade predikningarna är skrivna på latin.24 För att kunna argumentera effektivt mot heretiker och oliktänkande betonade Domingo vikten av att bröderna skulle ha en hög utbildning, och att de skulle vara prästvigda. Därför sändes ordensbröder tidigt till universitetsstäderna – till Paris (1217), Bologna (1218), Montpellier och Palencia (1220), och Oxford (1221) – och de kom efter hand att få ett stort inflytande på undervisningen vid universiteten. Domingo hade dock

22 4:e Laterankonciliet, kanon 13 23 Gallén i KLNM band III, sp 178 24 Monumenta Ordinis Fratrum Prædicatorum Historica III s 9. Jag kommer att referera till Monumenta som MOPH. Jfr Jansen (2009) s 122 f. 15 uttömt sina krafter, i augusti 1221 avled han och begravdes i St. Niccolo i Bologna som var brödrakonventets kyrka. Begravningen förrättades av kardinal Ugolino som senare, som Gregorius IX, var den påve som helgonförklarade St. Dominicus 1234. Predikarorden blev tidigt indelad i tre delar: bröderna, systrarna och ”tredje orden”, och jag kommer att kort redogöra för dem och systrarnas plats i Predikarordens organisation.

2.2 Bröderna redikarorden växte snabbt och spred sig över Europa i tre olika ”vågor”: först anlades Pkonvent i universitetsstäder, därefter i stiftsstäder (eller i närliggande städer, till exempel Skänninge och Sigtuna) och i den tredje vågen grundades konvent i städer med stor ekonomisk eller politisk betydelse.25 En organisation av olika geografiska provinser skapades, som leddes av en provincialprior. Priorer och lektorer från de olika konventen i provinsen samlades varje år till ett provincialkapitel.26 De olika provinserna sände varje år två sändebud, diffinitores, till ordens generalkapitel där för orden gemensamma frågor beslutades. Vid generalkapitlen valdes också ordens ledare, generalmagistern.27 Vid predikarordens andra generalkapitel i Bologna 1221 hade orden redan vuxit till åtta provinser, med ett tjugotal brödrakonvent och tre systrakonvent. Vid generalkapitlet 1228 utökades antalet provinser med ytterligare fyra, bland andra provinsen Dacia där det dåtida Sverige med Finland, Norge, Danmark och Estland ingick, och i början av 1300- talet uppgick antalet brödra- och systrakonvent till drygt femhundra i 14 provinser.

Bröderna bosatte sig i konvent. Enligt ordens statuter krävdes det ett minimiantal av 12 bröder för grundläggandet av ett konvent, och enligt regeln fick inte brödrakonventen äga någon fast egendom utan bröderna skulle förtjäna sitt uppehälle genom gåvor och allmosor.28 Bröderna hade ingen fast placering vid något speciellt konvent, utan kunde sändas till den plats där de behövdes bäst; de hade alltså inte en stabilitas loci som de tidigare klosterordnarna. Bröderna predikade och utförde själavård under vandringar, terminering, runt i konventets område. Konventet leddes av en prior som levde i stort sett likadant som övriga bröder; priorns uppgift var att leda konventet, övervaka att ordensreglerna efterlevdes och att representera konventet utåt, men också att hålla sig uppdaterad på ”…sina bröders olika villkor, egenheter och anlag såväl till det yttre som det inre, och handleda var och en efter hans karaktär.”29 Priorn innehade sin position så länge han hade konventets förtroende. Han kunde avskedas eller absolveras på grund av fel eller försummelse, men lika ofta genom egen begäran eller för att han behövdes på annan plats.

25 Jakobsen (2008) s 34, Jakobsen (2007) s 164 26 Från Norden finns originalhandlingar - några endast i utdrag - från kapitlen 1252–1254 och 1291. Dessa finns publicerade i Stephens (1849-1852) och diskuteras i Gallén (1946), Exkurs 1. 27 Denna beskrivning av ordens organisation är mycket förenklad. Jfr Gallén i KLNM band III, sp 175 ff. 28 Dominicus var själv mycket noggrann med att bröderna skulle leva som mendikanter (lat. mendicare = tigga), och bröderna har därför, tillsammans med den några år äldre Franciskanerorden, kallats för en ”tiggarorden”. Redan tidigt stod det dock klart att fattigdomskravet inte var helt genomförbart - till exempel tilläts bröderna tidigt att äga sina egna konventsbyggnader - och efter hand minskade efterlevnaden mer och mer, se vidare nedan 2.5 29 Gallén (1949-1950) s 21 16 Livet i konventet följde ett strukturerat schema: bröderna samlades dagligen till capitulum quotidianum, för evangelieläsning och bön. Därefter hade bröder, noviser och konverser var för sig ett capitulum culparum för skriftemål och utfärdande av botgöring. Tidegärden och gudstjänsten var viktiga inslag i brödernas dagliga tillvaro, men liturgin förkortades för att ge bröderna tid för studier och undervisning. Lektorn hade en viktig roll i konventet – hans uppgift var att föreläsa om Skriften, om logik och dogmatik och föreläsningarna var obligatoriska, även för priorn.30 Lektorn hade dispens från andra arbetsuppgifter, och han kunde även ha ett eller flera biträden. Redan vid ordens första generalkapitel 1220 fattades ett beslut att varje konvent skulle utgöra ett eget studium particulare – en egen utbild- ningsenhet, där lektorn hade till uppgift att undervisa såväl bröderna som det sekulära prästerskapet.31 Studieplanen vid de olika konventen bestämdes av provincialkapitlet utifrån lektorernas kompetens. För att kunna tjänstgöra som lektor krävdes fyra års studier i teologi, och ordens betoning på utbildning gjorde att ordensgemensamma studia generalia grundlades tidigt, dit varje provins fick sända ett utvalt antal studenter. Det första generalstudiet inrättades i Paris på 1220-talet, och 1248 grundades ytterligare fyra: i Köln, Montpellier, Oxford och Bologna.

In its totality the Dominican academic system was comparable to a university, not concentrated in one place, but decentralized through the provinces and reaching its apex in the studium generale of St. Jaqcues.32

Efter minst ett år som novis inledde studenten 4-5 års studier av artes liberales och 3 års studier av logicalia. Därefter övergick en blivande lektor till teologiska studier under minst fyra år. ”Den långa studietiden förklarar varför överhuvud så få nordbor hade råd att avlägga doktorsgraden i teologi. Det stora flertalet av dem var tiggarbröder, vilka kunde utnyttja sina egna studiekonvent för sin utlandsvistelse.”33

Det tredje Laterankonciliet 1179 hade beslutat att skolor skulle inrättas vid domkyrkorna i alla stift. Detta beslut skärptes 1215, då det fjärde Laterankonciliet konstaterade att utbildningen av sekulärprästerskapet inte höll måttet, och att det därför vid domskolorna måste finnas en teolog som kunde undervisa prästerskapet.34 Inte heller detta beslut fick avsedd verkan, särskilt inte i perifera delar av kristenheten som Sverige, men ganska snart insåg såväl påvar och biskopar som predikarbröderna själva att detta var ett område där ordens kompetenser kunde komma till nytta. Predikarorden övergick från

…et sydfransk anti-kætter-korps til en international organisation af specialtrænede superprædikanter, både rettet på indsættelse i Romerkirkens brændpunkter imod kættere, hedninge og muslimer, som undervisere og teologiske konsulenter for bisper, kannikker og sognepræster, samt i vidt omfang også for fyrster og adelige, og endelig nok så vigtigt som prædikanter direkte blandt den menige lægbefolkning.35

30 Gallén (1949-1950) s 23 31 Gallén (1949-1950). s 14 ff, Kilström (1976) s 63 ff 32 Gallén (1983) s 15, citatet från Powicke: Ways of medieval Life and thought (Boston 1951) 33 Gallén (1983) s 15 34 4:e Laterankonciliet kanon 11, jfr kanon 27 35 Jakobsen (2008) s 33 17 Predikarbröderna kom att räknas som påvemaktens mest betydelsefulla medhjälpare och tilläts inte lämna orden, inte ens i de fall de valdes till biskopar.36 Påvarna uppdrog också vid flera tillfällen åt bröderna att predika korståg i det heliga landet, och i norra Europa fick de en viktig funktion för att värva riddare till det heliga kriget i Baltikum som påven likställde med korstågen mot Islam i det heliga landet. Korsfararna till Baltikum erbjöds också samma förlåtelse för sina synder som korsfarare till det heliga landet.37 Predikarbröderna i Visby fick tidigt en central roll som korstågspredikanter, då Visby blev en viktig mellanstation för tyska riddare på väg till Baltikum.38

2.3 Systrarna fter påvens godkännande av orden 1216 vandrade Dominicus oavbrutet runt, predi- E kade och rekryterade nya bröder. Det första systrakonventet grundades dock redan tio år innan Honorius III godkände Predikarorden. Dominicus mötte under sin tid i södra Frankrike nio kvinnor som han lyckades omvända från katharismen till en renlärig katolicism, och för att kunna vårda deras nyfunna tro inrättade han, med stöd av biskop Fulk i Toulouse, ett systrakonvent i Prouille 1206 där kvinnorna fick bo. Konventet användes också som utgångspunkt för brödernas predikoturer. När Dominicus besökte konventet i Madrid 1218 mötte han några kvinnor som önskade inträde i orden. Bröderna överlät en del egendom till systrarnas uppehälle, och 1220 lyckades systrarna komma över en byggnad där de kunde leva i klausur. Dominicus tillsatte sin egen bror Mames som uppsyningsman för konventet och skrev ett brev till dem som kan ses som det äldsta uttrycket för en regel för systrarna och för Dominicus inställning till klausuren:

From now on I want you to keep the silence in the prescribed places, namely, the refectory, the dormitory and the oratory, and to observe your Rule fully in everything else too. Let none of the sisters go outside the gate, and let nobody come in, except for the bishop or any other ecclesiastical superior, who comes to preach to you or to visitate. Do not be shy of using the discipline or keeping vigil. Be obedient to your prioress. Do not chatter with each other, or waste your time gossiping. […]39

Redan inom de tidigare klosterordnarna hade klausuren för nunnor varit svår att upprätthålla, och Honorius III engagerade Dominicus för att organisera ett kloster för nunnor som levde som sorores vagantes i Rom, med syftet att genomföra en sträng klausur. Kyrkan San Sisto hade tidigare avsatts för detta projekt av Innocentius III. Dominicus rekryterade nunnor från olika ordnar och 1221 inträdde ett 40-tal nunnor och ”många leksystrar” i det nya konventet.40 Reglerna för San Sisto kom att användas i flera nygrundade systrakonvent. Efter San Sisto grundades St. Agnes i Bologna 1223, och en stor mängd olika kvinnliga kommuniteter kom med tiden att söka inträde i orden, särskilt i

36 Liljeholm i PHT (1952) s 47 37 Påvebrev med korstågsmaning: t ex SDHK 40870 (12430923), SDHK 730 (12560311) 38 Konventet i Visby hade grundats runt 1228, antagligen med bröder från Tyskland och eventuellt från Lund; se vidare nedan 2.6. SDHK 730 (12560311) ställdes ut i tre exemplar, till provincialpriorerna i Tyskland och Dacia och till priorn i Visbykonventet, men redan 1243 skrev Innocentius IV till bröderna i Visby och uppmanade dem att predika korståg ”eftersom den Tyska orden behövde hjälp i sitt arbete”; DS 307 (12430923). 39 Tugwell (1982) s 394; Jfr Smith (2009) s 347 40 Smith (2009) s 348 f. 18 Tyskland.41 Till skillnad från brödernas organisation, som var tydligt strukturerad med en klar beslutskedja, var organisationen av systrakonventen varierad och ofta föremål för förändringar – ”In fact, the only feature consistently shared by all the women’s houses associated with Dominican Friars was their adherence to the rather vague Rule of St. Augustine.”42 Det dröjde till 1259 innan ordens generalkapitel gav Sorores Ordinis Prædicatorum ett eget regelverk (där klausuren var en självklarhet), men många konvent fortsatte ändå följa regeln från San Sisto eller lokalt utformade statuter. Framför allt i Tyskland var systrarnas anknytning till Predikarorden mer ett uttryck för andlig entusiasm än för en egentlig önskan att vara en del av ordensgemenskapen:

There is therefore an ambiguity about many of the houses of Dominican nuns, and in all of them there is a certain incompleteness about their Dominican identity, this makes the early sources concerning the nuns frequently disappointing and sometimes disconcerting.43

Systrarna av Predikarorden har kallats ’nunnor’ och konventen ’kloster’ för till skillnad från bröderna ägnade de sig inte åt utåtriktad verksamhet utan ägnade tiden i konventet åt gudstjänster, tidegärd, läsningar, studier och manuellt arbete. De var också undantagna från ordens strikta fattigdomskrav – systrakonventen fick inneha egendom för sin egen försörjning. Eftersom det inte fanns någon central plan för hur systrakonventen skulle administreras så fanns det också stora variationer mellan konventen, beroende på faktorer som till exempel ett konvents tillgångar, statusen och resurserna hos deras gynnare, de (ofta motsägelsefulla) ståndpunkter som påvar och biskopar intog till systrarna, liksom brödernas varierande inställning.44 Till en början var bröderna tveksamma till att befatta sig med kvinnor och deras andliga behov: vid generalkapitlet i Bologna 1240 varnades bröderna för att administrera sakramenten till religiosis mulieribus och 7 dagar på vatten och bröd samt disciplinstraff väntade den som bröt mot detta.45 Detta ändrades dock 1267, då Clemens IV utfärdade en bulla som uppmanade bröderna av Predikarorden att vara systrarnas själavårdare, och stadgade att predikan i systrakonventen skulle hållas av lektorerna i brödernas konvent. Nygrundade systrakonvent kom därefter att placeras i städer där brödrakonvent redan anlagts.46 Brödernas höga utbildningsnivå kom även att påverka utvecklingen i systrakonventen, eftersom utbildning också utgjorde ett viktigt inslag i systrarnas vardag.

2.4 ”Den Tredje orden” öregångaren till tredje orden fanns bland oorganiserade botgörare (poenitentes) som F på 1200-talet började bilda sammanslutningar, med syftet att hitta en mer formell religiös samvaro. Mendikantordnarnas andliga hängivenhet inspirerade både män och kvinnor till att sluta sig samman i olika former av kommuniteter med anknytning till

41 Tugwell (1982) s 387; se nedan 3.1. 42 Lehmijoki-Gardner, i Schaus (red) (2015) s 223 43 Tugwell (1982) s 29 44 Lehmijoki-Gardner, i Schaus (red) (2015) s 223 45 MOPH III s 17 46 1267 beslutades också att rätten att instifta nya systrakonvent tillkom påven eller tre successiva och eniga generalkapitel; Gallén (1946) s 88, jfr Schück (1916) s 173 19 någon av tiggarordnarna. Samtidigt som botgörarna fortsatte leva ”i världen” ägnade de sig åt botgöring och bön, tidegärd i hemmet, deltagande i mässan dagligen och välgörenhet i större utsträckning än det stora flertalet. ”Särskilt gällde detta fromma kvinnor som levde ett asketiskt liv under ordens ledning.”47 Oklarhet vad gällde deras kanoniska status gjorde att Predikarordens generalmagister Munio de Zamora formulerade en regel för botgörarna inom orden 1285, som fick påvens godkännande 1405.48 De kallades fratres et sorores de poenitentia, och började på 1400-talet kallas för den tredje orden eller tertiarier. Den kvinnliga delen av Tredje orden, dess utveckling och relationer med bröderna i Predikarorden kommer att behandlas mer ingående nedan. I konventen hade bröderna även hjälp av conversi, lekbröder som bistod med de mer praktiska göromålen: ”Överhuvud anförtroddes de sysslor som berörde den materiella sidan av konventets liv åt konversbröderna.”49 Även systrakonventen hade hjälp av utomstående, så kallade procuratores eller ”sysslomän”, som till exempel samlade in uppbörd från konventens egendomar, skaffade fram och köpte nödvändiga varor (som vin och vaxljus), tog hand om byggnader, bistod med ekonomiska transaktioner och så vidare. Systrakonventen tog även emot leksystrar för utbildning utan krav på novitiat.

2.5 Observansen fter hand som Predikarorden växte och vann en allt större popularitet, ökade också E mängden donationer, själagåvor och testamentariska gåvor vilket ledde till att de enskilda konventen tillfördes egendom i strid med fattigdomskravet, egendom som omsattes i nya och större konventsbyggnader och kyrkor. Inom Franciskanerorden ledde detta tidigt till en intern splittring mellan ’observanter’, som ville hålla fast vid apostolisk fattigdom, och ’konventualer’ som såg mer pragmatiskt på tillgångarna. Inom Predikar- orden dröjde denna reaktion till slutet av 1300-talet, när generalmagister Raimundus inledde en reform för att återställa ordens ursprungliga religiösa disciplin och återgå till den apostoliska fattigdom som Dominicus hävdat. Brödrakonventet i Utrecht blev det första reformerade konventet på 1390-talet, och bröder sändes ut därifrån för att sprida reformen till andra provinser. Under schismen inom katolska kyrkan och konciliarismen fick observantrörelsen större spridning, framför allt i de tyska provinserna.50 Obser- vantreformen hade sin grund i en förändrad syn på fromhet och innerlighet i den religiösa praktiken, men för systrarnas del kom observansen framför allt att innebära ett sätt att tvinga på dem ett mer kontrollerat religiöst livsmönster av ödmjukhet och lydnad.51 För kvinnorna i systrakonventen innebar Observansen hårdare krav på klausur och striktare förbud mot att lämna konventen liksom mot att släppa in utomstående, något som framträder med samstämmighet i flera olika källor:

47 Gallén i KLNM III sp 184 48 Kilström (1976) s 19, Tugwell (1982) s 29. Det kan dock finnas skäl att hävda att Munio de Zamora enbart skrev ett antal riktlinjer och att det på 1280-talet inte var helt entydigt hur predikarbröderna skulle förhålla sig till botgörande leksystrar, i stället pågick diskussioner om detta under hela 1300-talet. Se Lehmijoki-Gardner (2004), fr a s 670, 681 ff 49 Gallén (1949-1950) s 24 50 Jakobsen (2008) s 36 f, Vose (2013) s 968 51 Duval (2018) s 293, Hirbodian (2016) s 34 20 These documents also address in detail technical aspects of the cloister, such as the thickness of its doors, the number of locks needed to lock women away from the world, and the covers of the windows, as well as the regulations concerning visitors.52 Dessutom blev konflikten mellan observanter och konventualer ofta en politisk och social maktkamp där systrakonventen drogs in som en bricka i spelet:

Im Orden führte die Spaltung zwischen Konventualen und Observanten zu einem offenen Machtkampf, bei dem die Gewinnung eines Frauenklosters für die eine oder andere Seite oft einen Schritt zu Übernahme auch der Männerkonvents in der entsprechenden Stadt bedeuten konnte.53

I provinsen Dacia blev brödrakonventet i Reval det första reformerade 1475, övriga brödrakonvent i Baltikum och Finland berördes också under 1470-talet, och Observansen kom till Danmark på 1480-talet.54 I Sverige däremot är det svårare att säga om reformerna hade något större genomslag på grund av bristen på källmaterial, men ett tecken på att observansen även hade gjort insteg i Sverige var att Petrus Laurentii utsågs till generalvikarie över de bägge konventen i Skänninge 1475 med potestate reformandi.55 Predikarorden hade då funnits i Sverige i mer än 250 år.

2.6 Predikarorden och Sverige är ärkebiskop Valerius dog 1220 valdes biskop Olof i Strängnäs, kallad ”Basatömer” N till hans efterträdare.56 Enligt Historia Ordinis Prædicatorum in Dacia reste prästen Gaufred vid St. Pers kyrka i Sigtuna till Rom för att för att hämta ärkebiskop Olofs pallium. Gaufred mötte Dominicus vid kurian, och bad att denne skulle sända predikarbröder till Sverige. Berättelsen om Predikarordens ankomst till Norden är behäftad med en del tveksamheter och har antagligen inget eget källvärde eftersom den bevarade texten är kopior av kopior; en del av uppgifterna går att kontrollera genom andra källor. De flesta som beskriver Predikarordens historia i Norden lutar sig dock ganska okritiskt mot dess uppgifter, till exempel Gallén eller Kilström. Enligt Historia sändes bröderna Simon och Nicolaus (från Sverige respektive Danmark) med Gaufred, men ärkebiskop Olof ville inte ta emot dem. De fick dock en plats att vistas hos herr Knut ”Longus” i Sko. En annan broder, Salomon, sändes av Dominicus till den danske kungen Valdemar, dit han kom efter ett antal äventyr och mötte den danske ärkebiskopen Andreas Sunesen som tog emot honom väl. Ärkebiskop Andreas hade deltagit i det fjärde Laterankonciliet i Rom 1215 och kan mycket väl ha träffat Dominicus personligen vid detta möte. Andreas Sunesen upplät mark och lät bygga hus i Lund åt bröderna, och dit begav sig även Simon och Nicolaus efter en tid, precis som många andra som upptagits i orden – antagligen för att de motarbetades av ärkebiskop Olof. Broder Simon valdes till den förste priorn i konventet i Lund, som

52 Lehmijoki-Gardner (1999) s 142, jfr Duval (2016) s 24 f 53 Hirbodian (2016) s 35 54 Salminen (2003) s 49, Jakobsen (2008) s 37. En märklig paradox är att de reformerade konventen fick stort stöd av världsliga gynnare – ur såväl aristokratin som borgerskapet – vilket tog sig uttryck i ett ökat antal donationer: ”…nægtes kan det ikke, at reformeringen ofte udløste umiddelbare og kontante fordele. ” (Jakobsen, ibid.) 55 Gallén (1981) s 20 56 Valerius död 1219: Årboken 1208 - 1288, Paulsson (1974) sidan 258 – eller 1220: DS 185 21 antagligen grundades 1223.57 I Visby grundades ett konvent omkring 1228, och enligt Historia grundades ett konvent i Reval 1229.58

Honorius III utfärdade redan 1221 ett skyddsbrev för brödernas kyrka i Sigtuna, och uppmanade alla kristna i Sverige att besöka konventet mot 20 dagars avlat.59 Varför hindrade då ärkebiskop Olof bröderna att etablera sig i Sverige? Det kan ha varit för att Olof inte ”gillade nymodigheter”, eller för att han kände sig hotad på något sätt av brödernas kunskaper eller kontakter. Gallén menar att det sekulära prästerskapet hade ”konservativa tendenser” och uppfattade de nya ordnarna som agenter för de ”grego- rianska idéerna” – ”Sverige var det minst utvecklade landet på det ecklesiastiska och religiösa planet […]”60 Det är också tänkbart att Olof motarbetade brödernas etablering för att göra en markering gentemot ärkebiskop Andreas i Lund, som var primas över den svenska kyrkoprovinsen.61 Olof Basatömer kan mycket väl ha känt till att Andreas Sunesen såg välvilligt på predikarbröderna, och här såg Olof kanske sitt tillfälle att hävda den svenska kyrkans oberoende av ärkestolen i Lund.62 En annan orsak kan ha varit det politiska läget i Sverige vid den här tiden – något som antyds av att bröderna fick en fristad av Knut Holmgersson ”Långe” som var kansler i förmyndarregeringen för Sveriges kung Erik Eriksson. Ärkebiskop Olof var släkt med Sveriges kung Erik, som avsattes av Knut Långe i ett uppror 1229 varefter Erik tvingades fly till sin morbror, den danske kungen Valdemar II ”Sejr”.63

Efter ärkebiskop Olofs död 1233 valdes Jarler till hans efterträdare, vilket förändrade Predikarordens situation radikalt – under Jarlers tid på ärkestolen (1235–1255) grundades brödrakonvent i Sigtuna och Skänninge (1237), Skara (1239), Kalmar och Lödöse (1243), Västerås (1244) och i Åbo (1249). Senare anlades brödrakonvent även i Strängnäs (1268) och i Stockholm (1343).64 Årboken 1208–1288 utgör den enda källan för konventens grundande till och med 1268, och har okritiskt använts i alla möjliga sammanhang. Därmed kan det finnas det tveksamheter rörande exakt vilket år ett konvent grundats, vilket dock inte förändrar att Predikarorden hade en stark expansion i Sverige under Jarlers ärkeepiskopat. Ärkebiskop Jarler stödde predikarbröderna på flera olika sätt, han valde sin gravplats i deras kyrka St. Maria i Sigtuna och det har till och med påståtts att

57 Historia Ordinis Prædicatorum in Dacia; Jag kommer nedan att referera till denna som HOPD. Om HOPD som källa, se vidare Lovén (2001) s 245. Om grundandet av konventet i Lund se Halvorsen (1997), Jakobsen (2011) s 11 ff. 58 Enligt HOPD grundades konventet i Reval efter ”den berömde kung Valdemars innerliga böner”, men de hedniska esterna dräpte både biskopen och prästerna där, och bröderna återvände till sina ursprungsorter. Det är möjligt att det i stället var en konflikt mellan Svärdsriddarorden och Danmark som hindrade brödernas etablering, se Christiansen (1997) s 101 ff, Kala (2003) s 64. Cirka tjugo år senare, omkring 1246, grundades konventet i Reval på nytt enligt HOPD, och broder Daniel från Visby blev dess förste prior. Jfr Pernler (2018) angående konventet i Visby. 59 SDHK 402 (12210105), avlaten DS 205 (12210111) 60 Gallén (1946) s 37:”La Suède était le pays scandinave le moins évolué sur le plan ecclésiastique et religieux.” 61 Se Piebenga (1998) s 75, Pernler (2003) s 30 62 Andreas Sunesen utsågs till påvlig legat i Norden redan 1204, och återigen 1212; Harrison (2005) s 320, med hänvisning till DD I:5; Nr 13, 38, 112. Ärkebiskop Andreas befogenheter pro Infidelium conversione understryks i ett påvebrev till ärkebiskop Valerius, DS 143 (12120404) 63 DS 229 (12240731), jfr även Tunberg (1950), not 8 s 129. 64 DS 292 (12351217); Årboken 1208 - 1288, Paulsson (1974) sidan 259 f 22 ärkebiskop Jarler själv tillhörde Predikarorden.65 De svenska konventen tillhörde provinsen Dacia som grundades 1228 vid generalkapitlet i Paris, och i provinsen ingick även konventen i Danmark, Norge och de så kallade conventus maritimi, konventen i Reval, Visby och Åbo.66 Förutom brödrakonventen invigdes under medeltiden fyra systrakonvent inom provinsen: St. Agnete i Roskilde 1263, St. Martin i Skänninge 1282, St Johannes Döparen i Kalmar 1299 och St. Agnete i Gavnø på Sjælland 1403. De allra äldsta konventen i Norden blev antagligen delvis bemannade med bröder från kontinenten: av 95 namngivna bröder hade 38 namn som inte kan nationellt bestämmas (apostlanamn som Petrus, Johannes osv), 34 var av nordiskt ursprung (Olaus, Birgerus osv) och 25 var i huvudsak av tysk härkomst, men även franska, engelska och flandriska namn förekom.67

De svenska biskoparna kan inledningsvis ha varit tveksamma till att låta bröderna grunda konvent i stiftsstäderna eftersom ordnarna var undantagna från biskoplig kontroll, och dessutom kunde ett populärt konvent hota den sekulära kyrkans inkomster då de konkurrerade om donationer och själagåvor.68 Då orden väl hade etablerat sig i en stad vandrade bröderna även runt (”terminerade”) inom ett bestämt område i omlandet runt konventet, mottog skriftemål, predikade och samlade in allmosor; till exempel var antagligen Öland, Möre, Emådalen och östra Värend Kalmarkonventets terminerings- område.69 Under sina vandringar hade bröderna rätt att förrätta gudstjänst vid portabla altaren, och även att uppehålla sig på bannlysta personers egendomar utan att själva drabbas av bannet.70 Eftersom de medeltida städerna i Sverige inte var lika stora som på kontinenten var insamlandet av allmosor under termineringen en viktig inkomstkälla för konventen. Inom området anlades också speciella terminariehus som bröderna kunde använda under sina vandringar.71

Bröderna kom efter hand att upplevas som en tillgång av det sekulära prästerskapet i Sverige, eftersom de kunde nå befolkningen i avlägsna delar av landet som till stor del bestod av otillgängliga skogsbygder. Men det finns också tecken på att sekulär- prästerskapet motarbetade bröderna: Bonifatius VIII utfärdade ett påbud år 1300 att bröderna, för att upprätthålla goda relationer, skulle skänka en fjärdedel av de insamlade allmosorna till sockenprästen.72 1375 tillät inte prästerna i Visby bröderna att mottaga skriftemål, och de som biktat sig inför bröderna nekades tillträde till nattvard.73 Detta

65 Ekhoff (1906) s 41 66 MOPH III s 3 67 Under perioden 1246-1254; Gallén (1946) s 23 68 Pernler (2003) s 30; Jakobsen (2007) s 163 menar att biskoparnas tveksamhet kan ha berott på att Sverige ännu inte hade fungerande domkapitel som kunde dra nytta av brödernas undervisning. 69 Blomkvist (1979) s 241. För en diskussion om brödernas terminering och svårigheterna att bestämma och upprätthålla konventens olika områden, se Jakobsen (2009) s 33 ff; Jfr Jakobsen (2007) s 172: ”Det er imidlertid vanskeligt, for ikke at sige umuligt, at udpege de konkrete termineringsdistrikter for konventerne.” 70 DS 323 (12460627), DN 7:22 (12610318) 71 Sigtunakonventet hade terminariehus i Uppsala och Stockholm, Jakobsen (2008) s 106. Angående möjligheten av ett terminariehus i Norberg, se Lovén (2001), s 261 f 72 DS 1303 (13000218), jfr FMU 232. Bullan upphävdes 1304 men återinfördes 1311. 73 DS 9169 (1375) 23 föranledde Bonifatius IX att ännu en gång tillskriva det svenska prästerskapet, för att göra slut på tvisterna mellan mendikantordnarna och prästerna.74 Trots motsättningar bidrog bröderna till att bygga upp den kyrkliga organisationen, dess utbildningsväsen och de svenska stiftens liturgier: ”Särskilt Uppsala ärkestifts liturgi påverkades starkt […]” och Åbo stift antog Predikarordens liturgi i sin helhet.75 I Sverige och Finland under Birger Jarl och hans söner hade Predikarorden stort inflytande och stöd av såväl kungamakten som av kyrkan, något som ”…delvis berodde på de släktförbindelser som förenade bröderna och deras understödjare med landets sekulära prästerskap.”76 De ledande i samhället insåg tidigt att de kunde ha nytta av predikarbrödernas höga utbildning inom både den romerska och den kanoniska rätten, och brödernas kontaktnät användes av den världsliga makten: Birger Jarl skickade predikarbröderna Bert och Commer som sändebud till Englands kung Henrik III för att sluta förbund, och kung Henrik sände två andra bröder, Gilbert och Roger, tillbaka till Birger för att diskutera villkoren.77 Liksom 1100-talets svenska ledande familjer hade understött cistercienserna och deras kloster stödde 1200- talets aristokrater bröderna och systrarna av Predikarorden.78

Under andra halvan av 1300-talet och 1400-talet upplevde Predikarorden en viss nedgång i Sverige och inga nya konventsgrundningar kom till stånd. Samtidigt byggdes de befintliga konventsbyggnaderna och kyrkorna ut, nya kapell inrättades och kyrkorna dekorerades med målade glasfönster och helgonskulpturer.79 Man kan även skönja en mer lättsam inställning till fattigdomslöftet: på flera håll ägde brödrakonventen kålgårdar, fastigheter, kvarnar och tegelbruk som gav inkomster. Bröderna erhöll privata donationer under perioden, och de fungerade som testamentsexekutorer. St. Birgitta bland andra riktade kritik mot ”förslappningen” i Predikarordens förhållande till fattigdomslöftet. Digerdödens härjningar kom att leda till en moralisk upplösning i samhället i stort – pesten dränerade de kyrkliga institutionerna på präster och andra funktionärer, vilket gjorde att påven fick ge dispenser för prästvigning till kandidater med illegitim härkomst (födda utom äktenskap eller söner av präster). I Sverige innebar även 1300- och 1400-talen generellt oroliga tider genom striderna mellan Magnus Eriksson och hans söner och de ständiga konflikterna under Albrecht av Mecklenburg och unionstiden. Dessa drabbade systra- konventet i Kalmar extra hårt eftersom staden ofta hamnade under belägring av än den ena, än den andra sidan. Predikarordens historia i Sverige fick sitt slut i och med besluten på riksdagen i Västerås 1527; en ödets ironi är att riksdagen sammanträdde i kapitelsalen i brödernas konvent. Gustav Vasa hävdade att mendikantordnarna – och speciellt bröderna i Predikarorden – var spioner och agitatorer för påvedömet som stödde upproren mot kungen. Han fick stöd av allmogen, som i sitt svar till kungen uttryckte att:

74 FMU 1025 (13950218) 75 Gallén i KLNM band III, sp 181. Predikarordens liturgi påverkade även Linköpings stift, se till exempel Helander (2006) s 71, 94 eller Johansson i Ferm & Tegnér (red.) (1987) s 70 76 Gallén (1946) s 101: ”Cela ne s’explique qu’ en partie par les rapports de parenté qui unissaient plusieurs membres et amies de l’ Ordre aux prélats séculiers du pays.” Se vidare nedan 4.4 77 DS 427 (12550722) 78 DS 855 (1255), DS 582 (1274), DS 865 (1275) till exempel. 79 Se Blomqvist, KLNM III sp 168 ff; Ekre i Hagberg (red) (2007), s 133 ff 24 Ther nest effther thet ath mange mwnkar (som fara stadz kringom rikit och tijgge) plæga föra mang fåfæng och lögnachtig tiende j bland almogen aff huilkit then meneman bedragen bliffuer menendis så j sanning vara som the them föregiffua gönum huilkit och annad sådanth formodhendis ær ath sådana vpror eller opstötninger haffuer endelis sijtt vrsprwng. Tycker oss för then skuld lickt vara ath the bliffua hema i theris closter vachthandis the tingest som them bör til gudz thiænist […]80 Att bröderna deltagit aktivt i agitationen mot kungen kan mycket väl kan stämma eftersom en av deras uppgifter var att bekämpa kätterska rörelser. Predikarbröder deltog i upproren i Dalarna både 1525 och 1527, och broder Nils Karlsson från Västeråskonventet blev gripen och avrättad för förräderi.81 Vid riksdagen pekades bröderna ut som upprorsstiftare, och kungen beslutade att bröderna bara skulle få terminera 10 veckor per år då de ”…föra kringom landit mykit bedregerj och lygn […]”.82 Under resten av året skulle de hålla sig innanför konventets väggar.

Dette påtvungne stabilitas loci i 42 uger om året var det reelle dødsstød for tiggerordenerne i Sverige, der blev kraftigt affolket i årene efter 1527. Allerede i 1528 var situationen blevet så alvorlig for prædikebrødrene oppe i Svealand, at de flere steder selv valgte af forlade klostrene i samlet flok .83

Reformationen gick hårt fram över konventen, deras tillhörigheter konfiskerades och de flesta av bröderna gick i landsflykt eller tvingades konvertera. Brödrakonventen i Sigtuna och Strängnäs var nedlagda 1529, Skara och Lödöse i början på 1530-talet liksom Skänninge och Kalmar. Konventsbyggnaderna revs och materialet i kyrkor och hus användes i konungens nya slottsbyggen. Även systrakonventen drabbades av kungens åtgärder och de sista systrarna av Predikarorden lämnade konventet i Skänninge på 1540- talet. De en gång omfattande biblioteken skingrades, eller så återanvändes pergaments- sidorna som omslag för Vasatidens räkenskaper – ”Händelsevis bevarade enskilda boklistor från Sigtuna och Stockholm antyda att det i dominikanernas konvent funnits ansenliga ehuru numera mestadels förstörda boksamlingar.”84 Detta får antas gälla även för systrakonventen, även om uppgifter helt saknas om deras bibliotek. Därför

… saknas den viktigaste delen av arkivmaterialet nästan helt, dvs. akter från provincialkapitlen, kopieböcker, inre korrespondens, annaler och annat som skulle belyst ordens verksamhet. Även där materialet är som rikligast (Skänninge, Sigtuna, Roskilde St. Agnete kloster) består det mestadels av föga intressanta ägohandlingar.85

Gustav Vasas och reformatorernas hårdhänta behandling av Predikarorden gör att det blir nödvändigt att vända sig utanför Sverige för att kunna ge en bild av livet i systrakonventen liksom av systrarnas plats i 1200-talets andliga utveckling i allmänhet.

80 HSH I:4 (1868) s 224 (Allmogens svar på Västerås recess, 15270625-27) 81 Jakobsen (2007) s 180 f 82 HSH I:4 (1868) s 242 f (Västerås ordinantia, 15270625-27) 83 Jakobsen (2007) s 182 84 Gallén i KLNM Band III sp 183. I UUB förvaras en del handskrifter som har proveniens i olika konvent, de innehåller predikosamlingar och en del litterära texter med ursprung från kontinenten. Se Borgehammar (2018), med en upp- räkning av bevarade texter i appendix. 85 Gallén i KLNM Band III sp 182 f. 25 Kapitel 3: 1200-talets andliga klimat

It is true of all the great heretical movements of the later Middle Ages that they can be understood only in the context of the cult of voluntary poverty. Norman Cohn

tvecklingen i Europa under 1100- och 1200-talen innebar en ständigt ökande U urbanisering, men också att nya, icke-ortodoxa, religiösa rörelser såg dagens ljus. Till en del kan detta sägas bero på utvecklingen inom kyrkan, där biskopar och klosterordnar byggt upp stora rikedomar och därigenom fjärmat sig från såväl folkets andliga behov som de kristna idealen. Den gregorianska reformrörelsen hade, i sin strävan att befria kyrkan från världsligt inflytande, även lyckats skapa uppfattningen att prästerskapet var mer intresserat av makt och rikedom än att predika evangelium, och som en reaktion på kyrkans och klostrens feodala hegemoni började människor kritisera kyrkan och efterfråga ett mer apostoliskt liv hos dess företrädare. En bidragande orsak till detta var också handelns ökande betydelse som skapade ökad rikedom för de urbana handelsmännen. Materiell rikedom förknippades med avaritia, girighet, vilket upplevdes som ett hinder för ett kristet liv. För det stora flertalet upplevdes de växande rikedomarna hos den nya samhällsklassen som provocerande, och apostolisk fattigdom blev ett ideal som fler och fler anammade.86 Det är troligt att mendikantordnarna tillsammans bidrog till att förhindra tillväxten av ”kätterska” rörelser under 1200-talet –

… because they had a flexible and easily adjustable framework they were able to establish contact with sections of the population which were hardly reached by the secular and especially the higher clergy or the monks, that is, the town population which was rapidly growing in the course of the thirteenth century.87

En tidig representant för ett liv i apostolisk fattigdom var Norbert av Xanten, (ca 1075– 1134) som inledde sin karriär som vandrande predikant men som senare grundade premonstratenserorden. En annan av dem som trädde fram som representant för en alternativ form av kristet liv var Peter Waldo/Valdés från Lyon (ca 1140–1205), som övergav ett liv som framgångsrik handelsman för ett liv i apostolisk fattigdom som kringvandrande predikant. Valdés fick ett antal följare men drog också till sig påvens uppmärksamhet, och efter en tid blev Valdés och hans grupp uteslutna ur kyrkan och förföljda. I norra Italien fanns en grupp kallade Humiliati som strävade efter ett renare liv i sina egna hem, i apostolisk fattigdom med reglerade andliga övningar. 1184 fördömdes de av Lucius III som heretiker, men Innocentius III tillät både en del av valdensarna och Humiliati att fortsätta sin verksamhet så länge de höll sig till den ortodoxa katolska läran.88 I södra Frankrike var missnöjet med prästerskapet stort även inom aristokratin, vilket gjorde det möjligt för rörelser som var betydligt mer oortodoxa än valdensarna att vinna terräng, och i början av 1200-talet var katharerna dominerande i området. Mötet mellan Dominicus och de sydfranska katharerna i Pamiers 1207 kan sägas vara starten på

86 Rosenwein & Little (1974) s 22 ff; Moore (2000) s 16 ff, 161 ff 87 Ullman (2003) s 218 88 Lehmijoki-Gardner (1999) s 30 26 Predikarorden som kringvandrande predikanter vilka representerade både en ortodoxt katolsk lära och en apostolisk fattigdom. I norra Europa fanns liknande rörelser som i söder, mest känd är kanske ”Den fria Andens bröder” som hävdade att fattigdom förlät synder och att de rika var ovillkorligt fördömda.89 Även norra Europa hade vandrande predikanter som predikade fattigdom, bland annat de så kallade begharderna, som vandrade mellan städerna, tiggde och predikade utan tillstånd. Några slog sig ner i närheten av en stad och levde som eremiter av allmosor, andra slöt sig samman i kommuniteter, men oftast levde de ett kringflackande liv i egendomslöshet. Begharderna hade ingen gemensam doktrin men en gemensam nämnare för dem kan sägas vara att deras målgrupp var kvinnor. I högmedeltidens Europa rådde ett permanent kvinno- överskott, delvis på grund av de ständigt pågående fejderna och krigen och delvis beroende på celibatet bland både det sekulära och det regulära prästerskapet. I de lägre klasserna – jordbruksbefolkning och hantverkare – kunde ogifta kvinnor hitta en plats i de växande industrierna, och inom aristokratin kunde de hitta en plats i kloster, men ibland den ökande gruppen av välbeställda köpmän i de växande städerna fanns inget alternativ för kvinnorna förutom äktenskap. Det var bland dessa kvinnor, änkor och ogifta utan behov att arbeta för sin försörjning som beguinerna rekryterades.90

3.1 Beguiner och pinzochere nder 1200-talet växte beguinerna fram som en massrörelse bland kvinnor i U nuvarande Belgien, Nederländerna, norra Frankrike, Rhendalen och i de tyska städerna. Beguinerna spreds senare vidare till Schweiz, Österrike, Danmark och Sverige. Vissa av dem levde normala liv i sina familjer, ett fåtal levde som vandrande predikanter, men de allra flesta slöt sig samman i kommuniteter i ett eller flera hus för att leva ett mer andligt liv. På några platser uppstod beguinerhof, hela kvarter där det kunde bo ett stort antal kvinnor: i mitten av 1200-talet skrev Matthew Paris att tvåtusen kvinnor i Kölnområdet var beguiner.91 I Köln hade beguinerna ett hus vid samma gata som predikarbrödernas konvent.92 Beguinrörelsen hade ingen gemensam organisation eller ledare, men de hade ändå vissa gemensamma kännetecken: de levde kyskt utan att avge kyskhetslöfte, de försörjde sig genom arbete (ofta textilarbete), de ägnade sig åt välgörenhet, vård av sjuka och undervisning. De bar enkla kläder och ett dok, även om dräkten kunde skilja sig åt mellan olika områden.

Beginen kom att företräda en ny kvinnlig roll vid sidan av de tre kvinnliga kategorierna i den kanoniska rätten [”jungfrun, hustrun & änkan”, min anm.] och nunnans roll. Hon levde både ett kontemplativt liv likt nunnorna men utan att avge eviga löften, samtidigt som hon var aktivt verksam i det sociala livet i den medeltida stadskulturen. Hon passade inte in i de rådande kyrkliga och samhälleliga strukturerna.93

89 Se Cohn (1970) s 148 ff et passim; LeGoff (2005) s 82 ff 90 Cohn (1970) s 160 f, Lindaräng (2009) s 23; jfr Hirbodian (2016) s 25: ”…eine attraktive Alternative für Frauen aus allen sozialen Schichten, besonders auch aus Niederadels- und Patrizierfamilien boten.” 91 Matthew Paris refererad i Blomkvist (2019) s 177 92 Schück (1916) s 84, Lovén (2001) s 254 93 Lindaräng (2009) s 26 27 Jacques de Vitry lyckades 1216 förmå Honorius III att låta kvinnor bo i kommuniteter utan anslutning till någon befintlig orden, och Gregorius IX godkände beguinerrörelsen 1233. Men redan 1259 uttryckte ett koncilium i Mainz missnöje över beguinernas sätt att leva, och förbjöd präster och munkar att besöka beguiner. Beguinerna kritiserades för att de störde ordningen i kyrkan och samhället, för att kvinnliga kollektiv var moraliskt för- kastliga och för att beguinernas religiösa engagemang var för känslomässigt. Vid konciliet i Vienne 1311 fördömde Clemens V beguinerna med argumentet att de spred läror som stred mot den sanna katolska tron. Detta ledde till förföljelse, framför allt i Tyskland, där ärkebiskopen i Köln anklagade beguinerna för ”kriminalitet, illegalt predikande, lösdriveri och prostitution.”94 Efter hand återkallades dock kyrkans fördömande och biskoparna ålades att granska beguinhusen för att förhindra heretiska tankar; dock inte i Tyskland där många beguiner tvingades fly till Brabant och Nederländerna.

Konflikterna mellan kyrkan och beguinerna var till stor del uttryck för konflikten mellan en manlig och en kvinnlig syn på religiositet och dess uttryck. Kvinnligt fromhetsliv anklagades för att vara för starkt känslomässigt, och kvinnors uttryck för andlighet – som sång, dans och poesi – var för okonventionellt. Även om beguinernas avsikter i grunden överensstämde med kyrkans, var deras asketicism och strävan efter mystiska erfarenheter något som inte sågs med blida ögon, eftersom beguinerna inte hade den disciplin och den kontroll som nunnor i ett kloster hade. Beguinernas fromhetsyttringar kom att manifestera tendenser som saknats tidigare, som extrema botgöringar, späkningar och intensiv hängivenhet till mystisk erfarenhet, vilket representerade en ny form av kvinnlig fromhet. Beguinerna svalt sig själva, piskade sig blodiga, bar tagelsärkar som rev sönder skinnet och vakade nätterna igenom under bön – allt för att återuppleva Kristi lidande. Detta kombinerades med en strävan till personlig kommunikation med Kristus, och med utåtriktat socialt arbete och manuellt arbete.95 Bröderna i mendikantordnarna fångade upp det mesta av denna religiositet, och i slutet av 1300-talet hade de flesta beguinhus anknytning till antingen Franciskanernas eller Predikarordens tredje orden. Beguiner- rörelsen fick aldrig något ordentligt fäste i medelhavsområdet, där liknande grupper av kvinnor mer direkt inkorporerades i mendikantordnarna. I Italien kallades de för beate, vestite, devote eller pinzochere, och från 1200-talet särskiljdes de beroende på vilken av ordnarna som de anknöt till. Många av dem levde liv som liknade beguinernas, även om de valde att leva ”i världen” i sina familjer. Många av dem sågs också som helgon redan under sin livstid.96 Predikarbröderna såg leksystrarnas hängivenhet som ett komplement till deras egen verksamhet, men var ovilliga att bära ansvaret för deras själavård:

In short, the friars’ reaction to pinzochere was an amalgam of admiration, suspicion, need, caution, interaction and domination. These conflicting attitudes, present already in the early years of the penitent movement, continued to shape the friars’ perception of penitent women throughout the Middle Ages.97

94 Lindaräng (2009) s 43, jfr Cohn (1970) s 161 95 Lehmijoki-Gardner (1999) s 31 ff. 96 Den mest namnkunniga av dem är St. Catharina de Siena, som kanoniserades 1461. 97 Lehmijoki-Gardner (1999) s 38 28 Predikarbröderna underströk till skillnad från Franciskanerna vikten av en mer moderat och institutionaliserad form av botgöring. För den medeltida kyrkan generellt var den bästa platsen för andlig fullkomning ett kloster, speciellt för kvinnor; kvinnor ansågs vara mer benägna att falla för frestelser än män och därmed sågs klostret som den säkra plats där frestelser kunde undvikas. I Tyskland hade beguinerna bildat kommuniteter redan på 1200-talet, och många av dessa övergick ganska snart till att vara regelrätta systrakonvent inom Predikarorden. Detta skedde på flera platser i tre steg:

Sie entstanden als mehr oder weniger spontane, ungeregelte Frauenkonvente – als Beginengemeinschaften, wenn mann so will –, übernahmen dann die Lebensweise der Dominikanerinnen, oft zugleich mit der Betreuung durch den örtlichen Männerkon- vent, und erlangten im letzten schritt die förmliche Inkorporation in dem Orden.98

Det är troligt att de två första stegen skedde på initiativ av kvinnorna själva, medan det tredje steget krävde såväl finansiellt som politiskt stöd. I Italien levde många av sorores poenitentes i sina egna hem, men från 1300-talet började även konvent för systrar inom tredje orden skapas – tidigast inom Franciskanerorden, inom Predikarorden från 1400- talet. Gemensamt för alla dessa olika varianter av kvinnlig fromhet är att de uppstod i en urban miljö, och att de skulle kunna ses som ”…en reaktion på det omyndigförklarande av kvinnor i kristendomens namn som reformpåvedömet stod för, och som även gjorde sig gällande i världslig lagstiftning.”99 Trots brödernas och kyrkans tveksamhet kan man ändå konstatera att det efter hand blev möjligt för religiösa kvinnor att leva ett respektabelt liv i världen till och med som ogifta, och likaså att bröderna som var deras andliga vägledare berikades av deras mystiska erfarenheter, mirakel och visioner.

3.2 En predikarbroders möte med en beguin n av de predikarbröder vars liv förändrades genom mötet med en av beguinerna var E Petrus de Dacia. Berättelsen om Petrus och Kristina, och deras brevväxling, är ett vittnesbörd över hur predikarbröderna på 1200-talet mötte och tolkade beguinrörelsen i Tyskland. Den har också en tydlig koppling till Sverige eftersom Petrus de Dacia hade en viktig roll i grundläggningen av det första systrakonventet i Sverige, vilket kommer att diskuteras närmare nedan.100 Petrus föddes på Gotland vid 1230-talets mitt och inträdde som novis i predikarbrödernas konvent i Visby någon gång på 1250-talet. Efter studier där och i Århus sändes han till konventet i Köln och dess studium generale för vidare utbildning år 1266, och där kom Petrus i kontakt med beguinen Kristina från byn Stommeln, en knapp mil nordväst om Köln. Kristina hade redan i 10-årsåldern haft en vision av Kristus som rådde henne att leva som beguin, och vid 13 lämnade hon sitt föräldrahem och anslöt sig till ett beguinhus i Köln, där hon fick visioner och blev hemsökt av Djävulen. Vid 17 år hade Kristina ett sammanbrott och flyttade hem till föräldrarna, men hennes visioner fortsatte och hon blev mer och mer anfäktad. Vid Petrus första möte med Kristina 1267 ”…grep en djävul tag i henne, kastade henne baklänges och slog hennes

98 Hirbodian (2016) s 27 99 Blomkvist (2019) s 177 100 Om Petrus de Dacia som en svensk representant för Predikarordens transnationella karaktär och om hans nätverk av internationella kontakter, se Lejon (2005), fr a s 125 ff 29 huvud så våldsamt mot väggen, att hela väggen skakade.”101 Petrus blev oerhört tagen av denna upplevelse, under de närmaste två åren besökte han Stommeln ytterligare tolv gånger och en vänskaplig relation växte fram mellan honom och Kristina. 1269 skickades Petrus till Paris för vidare utbildning, och han kunde därmed inte träffa henne mer på ett tag. I stället skickade de brev till varandra. 1270 utsågs Petrus till lektor vid konventet i Skänninge, och på vägen hem till Sverige passerade han Stommeln ännu en gång. Väl hemma i Sverige brevväxlade Petrus och Kristina under ett antal år, och 1279 återkom Petrus till Stommeln än en gång. Han mötte kanske Kristina en sista gång på sin väg till generalkapitlet i Bourdeaux 1287, men från detta möte finns inga dokument bevarade. Petrus skrev ner detaljerade skildringar av sina besök hos Kristina och hur hon ansattes av demoner, och en del av deras brevväxling är också bevarad. Petrus redigerade dessa texter, tillsammans med en del annat material till ett utkast för en vita över Kristina.102

Vita Christinæ Stumbelensis är inte skriven enligt klassiska hagiografiska mallar, även om dess syfte är klart och tydligt – att framställa Kristina som ett helgon. Petrus beskriver själv hur han ”i mer än tjugo år” längtat efter att Herren skulle sända någon som ”kunde lära mig hans helgons liv”, och att han, när han fick uppleva Kristinas hemsökelse, ”genomströmmades av en förut okänd fröjd, mitt hjärta fann tröst och min själ råkade i förundran.”103 Petrus berättelse utgör en tydlig beskrivning av beguinfromheten och hur den uppfattades på 1200-talet. Han var god vän med flera av beguinerna i Stommeln, och hälsar eller hänvisar till dem i flera brev. Det framgår tydligt att beguinerna varit en accepterad del av samhället i Stommeln, som hade ett beguinerhof där kvinnorna levde delvis i klausur.104 Beguinernas hus i Stommeln låg vid kyrkan, och kyrkoherdens syster var ”till dräkt och vandel en beguin”.105 Kristina umgicks frekvent med beguinerna i Stommeln och från andra orter.106 När Kristina bad ”som beguinerna i Köln” gjorde hon det i en hopsjunken liggande ställning.107 Kristina uppfattade sig själv som Kristi brud, och det gjorde även såväl magister Johannes i Stommeln som Petrus och de övriga predikarbröder som kom i kontakt med henne.108 Förutom Kristinas anfäktelser av demoner som beskrivs med fasansfull detaljrikedom, blev hon stigmatiserad, hamnade i hänryckning vid kommunionen, fick korsmärket i ena handen, vakade och fastade och hade extatiska visioner av Kristus. Allt detta beskriver Petrus på ett närmast journalistiskt sätt. Det förefaller även utom tvivel att predikarbröderna i Köln hade ett intresse av Kristina och beguinerna i Stommeln, att de ”…vårdade hennes talang, försökte hjälpa henne till anseende, [och] utsåg vad det verkar den begåvade studenten från Gotland att

101 Hänvisningar till Petrus de Dacia görs till Lundéns översättning 1950. Likaså hänvisningarna till brevens numrering. Citatet från Första besöket, Lundén (1950) s 29, jfr Blomkvist (2019) s 111 102 Angående Jülich-handskriften, se Blomkvist (2019) kap II, Blomkvist (2018) s 106 ff. Angående diskussionen om brevens datering och redigering hos Gallén, Asztalos och Blomkvist, se vidare nedan. 103 Första besöket, Lundén (1950) s 27 ff 104 Brev 3, Brev 8 Lundén (1950) ss 99, 116 105 Brev 48, Femtonde besöket; Lundén (1950) ss 257, 196 106 Brev 8, Brev 19, Femtonde besöket; Lundén (1950) ss 118, 154, 190, 194 107 Sjätte besöket, Lundén (1950) s 54 108 Till exempel Brev 38, Brev 42, Brev 44; Lundén (1950) s 210, ss 216 ff, 233 30 verka för hennes sak.”109 Vid Petrus första besök följde han med broder Walter, Kristinas biktfader sedan barndomen, och vid andra besöket med broder Gerhard som blivit hennes nye biktfader.110 Vid fjärde besöket uppmanade priorn i Köln Petrus att följa med broder Gerhard till Stommeln.111 Exemplen kan mångfaldigas. När Petrus lämnat Paris för Skänninge fortsatte han att verka för hennes sak, och antagligen bidrog han till att sprida beguinernas fromhetstyp bland dem han mötte i Sverige. Petrus försökte övertala Kristina att komma till Sverige men lyckades inte med det. Kontakten mellan Kristina och Predikar- bröderna i Köln upprätthölls under flera år, antagligen till Kristinas död år 1312.

3.3 Systrakonvent inom Predikarorden tvecklingen på kontinenten ledde som sagts till att många beguiner och pinzochere U uppgick i de två mendikantordnarna, antog systrarnas dräkt, avgav klosterlöften och levde sitt fortsatta liv innanför konventens murar. Fram till modern tid har dock forsk- ningen om Predikarorden inte ägnat särskilt mycket uppmärksamhet åt systrarna och de kvinnliga tertiarierna, vilket kan bero på Predikarordens uttryckligt klerikala karaktär som gjort att ordens historiker prioriterat bröderna och deras erfarenheter framför systrarnas, till skillnad från forskningen kring Franciskanerna där lekbröder och -systrar mer setts som en integrerad del av orden: Indeed, not only have the Dominican laity not attracted historians’ attention, but also the Dominican nuns have been given only a marginal position in the Orders’ histories. Hinnebusch’s two-volume History of the Dominican Order, for example, devotes barely twenty pages to the history of nuns […]112

Detta kan i ännu högre grad sägas gälla för Sverige, eftersom en stor del av källmaterialet helt enkelt saknas.113 Därmed blir det också nödvändigt att vända sig till den forskning om konventen, systrarna och deras liv i konventen som finns utanför Norden för att skapa en bakgrundsteckning till hur livet i ett systrakonvent kan ha tett sig även i Sverige. Grund- läggningen av systrakonventen i södra Tyskland beskrevs 1295 av en krönikeskrivande predikarbroder i Colmar på följande sätt:

When the Brothers Preachers first came to Teutonia, they found there certain little women enclosed near chapels; these they increased in numbers and organized into monasteries of women. Sometimes also the Brothers took up certain poor sisters, little women who followed some form of religious life, and established and constructed nuns’ monasteries with them in various locations. Meanwhile, there were also widows, noble virgins and rich people whom the Brothers found there and they built with them many noble things.114

109 Blomkvist (2019) s 176 110 Lundén (1950) ss 28, 35 111 Lundén (1950) s 44 112 Lehmijoki-Gardner (1999), not 27 s 19. Detta gäller även för Gallén och Jakobsen, där Gallén (1946) ägnar nio sidor av knappt 200 åt systrarna i Sverige, och Jakobsen (2008) helt väljer bort systrarna, ”en diskutabel avgränsning” som han motiverar med att verksamheten i systrakonventen i stort liknade brödernas, A a s 25 113 St. Agnete i Roskilde är det systrakonvent i Norden om vilket det finns mest källmaterial bevarat. Enligt Gallén är det ”föga intressanta ägohandlingar” men det borde finnas goda möjligheter att studera dess historia genom annat material – annalistiskt material, krönikor osv – där Danmark är betydligt bättre försett än Sverige. 114 Lindgren (2008) s 563; citatet från Monumenta Germaniae Historica Scriptores 17 (1861) s 234 31 Det centrala i citatet ovan är att bröderna samverkade med kvinnorna, både de ”små fattiga” men även med ”änkor, ädla jungfrur och rika människor” vilket påvisar att det fanns ett nätverk av ekonomiskt starka individer – både män och kvinnor – som bidrog till att grunda och upprätthålla konventen. I en studie av konventen Unterlinden i Colmar och Adelhausen i Freiburg har Erika Lauren Lindgren konstaterat att man i diplomen kan se att det fanns starka släktband mellan systrarna och deras gynnare, såväl i form av donationer och testamenten som själagåvor och avgifter för lägerstad.115 Till en början var gåvorna riktade till hela konventet, men från 1300-talet blev de mer specifikt riktade till enskilda systrar under deras livstid, varefter en del tillföll konventet medan en del återgick till donatorerna eller deras släkter.116 Lindgrens slutsatser blir att flertalet kvinnor i konventen återfinns i två kategorier: som grundläggare/släktingar till konventets gynnare, eller som änkor vilka likaledes hade släktrelationer till konventet. Vad finns det i övrigt som vi kan veta om systrakonventen på kontinenten och deras verksamhet?

3.3.1 Systrakonventens organisation Humbert de Romans, som valdes till ordens generalmagister 1254, delade i sin traktat De officiis ordinis Prædicatorum (1269) in bröderna i konventen i olika grupper. En grupp var prior, subprior, novismästare, konversmästare och corrector familiæ. En annan grupp var kantor, succentor och sakristan, vilkas tjänst var knuten till firandet av den dagliga gudstjänsten. Konventet hade en librarius med ansvar för biblioteket, och lektorn hade som sagt en viktig uppgift; han kunde även ha assistenter i sitt arbete.117 När det gäller systrakonventen finns inte lika detaljerade beskrivningar av systrarnas olika uppgifter, men i regelverket finns förutom priorinnan även uttalat att konventet ska ha en subpriorinna, som assisterar priorinnan i ledningen av konventet. Priorinnan utser också en syster som ansvarig för gudstjänsten. En syster ska ha rollen som infirmaria, och priorinnan ansvarar för att hon (eller flera) systrar tränas i vård av sjuka. Regeln säger också att biblioteket ska vara väl försett med böcker för studier; i de större konventen kan detta mycket väl ha skötts av en av systrarna. En novismästarinna ska finnas, och likaså ska en av systrarna fungera som skattmästare (quaestoria) och administrera konventets tillgångar.118

Ett systrakonvents överordnade var antingen Predikarordens generalmagister, dess provincialprior eller priorn i det närmaste brödrakonventet. Den överordnade hade beslutsrätt vid valet av priorinna, godkände donationer, och skulle visitera konventet minst vartannat år för att övervaka konventets styrelse och om nödvändigt till- och avsätta funktionärer. Konventets överordnade kunde också, liksom biskopen i stiftet, ge tillstånd till att bryta klausuren för en syster som var allvarligt sjuk.119 Priorinnan styrde konventet

115 Lindgren (2008) s 568 f, 574 f 116 Lindgren (2008) s 577, jfr Parikh (1991) s 100 f, 150; Andersson (2006) s 294 ff; jfr dock s 218 f 117 Gallén (1949-1950) s 23 118 Enligt regeln bestod konventets tillgångar i 1) allt systrarna erhöll för produkterna från sitt arbete eller från personliga gåvor, 2) donationer som konventet erhöll, samt 3) allt som konventet erhållit över tid – såväl fast som rörlig egendom eller kapital – och inkomster av detta; Fundamental Constitutions of the Nuns, (nedan: FCN) sektion IV, kap. I: 268 119FCN, sektion II, kap. I: V, 227 32 tillsammans med ett råd, bestående av subpriorinnan, novismästarinnan och (om möjligt) den syster som fungerat som priorinna under föregående period. Rådet hade en mandatperiod på tre år, och en sekreterare skulle utses av rådet. Rådet hade beslutsrätt då det gällde ”personalärenden” – förlängning av prövotid eller novitiat, till- och avsättande av funktionärer, anställning eller avsked av utomstående personal. Konventets capitulum bestod av samtliga systrar i konventet, som hade beslutsrätt i valet av priorinna och övriga funktionärer, ansvar för att konventets diarium fördes och hade rätt att sända petitioner eller frågor till både ordens generalmagister och till generalkapitlet. I alla frågor av större vikt hade kapitlet avgörande, och kapitlets beslut fattades i sluten omröstning.120 För att kunna väljas till priorinna krävdes att en syster var generös och givmild (”charitable”), att hon hade tillräckliga kunskaper i kanonisk rätt och Predikarordens traditioner samt att hon skulle kunna delta i de gemensamma aktiviteterna. Konventets byggnader var först och främst dess kyrka och den därmed förbundna korsgången. Övriga byggnader innehöll kök och matsal, studierum, bibliotek, samlingssal, sjukstuga och systrarnas privata utrymmen. Antagligen hade systrarna enskilda rum, precis som i brödrakonventen, för att bättre kunna ägna sig åt studier och andaktsövningar. I största möjliga utsträckning skulle konventet även ha en egen kyrkogård reserverad för systrarna.

3.3.2 Inträde i konventet Efter en prövotid på sex månader inträdde den sökande som novis. Noviserna skulle om möjligt ha en gemensam samlingssal och ett bibliotek, och novitiatet skulle pågå i tolv månader inom klausuren. Priorinnan skulle tillkännagöra inträdet, som antecknades i konventets diarium och signerades av novisen och av två vittnen. Efter de tolv månaderna avgav novisen temporära löften enligt ett givet formulär:

I, sister NN, make profession and promise obedience to God and to Blessed Mary and to Blessed Dominic, and to the Master of the Order of Friars Preachers, and to you, sister NN, prioress of the monastery of NN, and to your successors, according to the Rule of Blessed Augustine and the Constitutions of the Nuns of the Order of Preachers, that I will be obedient to you and your successors for three years.121

Detta antecknades likaså i diariet och bevittnades, och efter utgången av tre år avgav systern ånyo sina löften enligt samma formulär, med ändringen ”intill döden” i den avslutande meningen. I och med detta inträde avsade sig den inträdande systern helt kontakterna med världen utanför konventets murar. Regeln definierar systrarnas löften om lydnad, kyskhet och fattigdom men även betydelsen av klausur och tystnad, som särskilt ska upprätthållas på platser och vid tider för bön, studier och vila. ”[Silence] is the guardian of all observance and a particular aid to peace and contemplation.”122 Den inträdande systern fick därmed också ikläda sig ordensdräkten: en vit tunika, ett skärp med ett vidhängande radband, en vit skapular, ett svart dok och en svart kappa.

120 FCN, sektion II, kap. I: II, 203 ff 121 FCN, sektion I, kap. IV: I, 157. Redan i Constitutiones från 1259 faställdes formeln: Ego N. facio professionem. et promitto obedienciam deo. et beate marie et beato dominico: et tibi N. priorisse. uice N. magistri ordinis fratrum predicatorum. secundum regulam beati augustini et instituciones sororum. quarum cura predicto ordini est commissa: quod ero obediens tibi. aliisque priorissis meis. usque ad mortem. 122 FCN, sektion I, kap. I: V, 46 33 3.3.3 Dagligt liv i konventet Krönikörens i Colmar beskrivning av brödernas ankomst till Tyskland stämmer väl överens med det som tidigare sagts – redan i slutet av 1200-talet hade många av beguinernas kommuniteter i Tyskland anslutits till Predikarorden, nya systrakonvent grundats och redan 1303 fanns ett 90-tal systrakonvent i provinsen Teutonia. Även inom ramen för konventen fortsatte en del av systrarna sin asketiska livsföring, som till exempel Agnes från Ochsenstein i konventet i Unterlinden, vars tillvaro i konventet

…was very strict and tightly disciplined. She wore down and punished her innocent body with vigils and fasts, constant prayers, and with no end of other such good works. In summer and winter alike she used always to get up early enough before Matins to have time to recite the whole psalter. […] For many years she tied three different kinds of girdle tightly around herself next to her skin: one was entirely made of iron […]123

Eller syster Gertrude från Colmar, som varje dag ”…used to beat herself with very sharp disciplines […]”124 eller för den delen Maria av Ungern, som vakade nätterna igenom, bar kläder fulla av löss och bar en tagelskjorta närmast kroppen. Maria fastade betydligt mer än vad som var föreskrivet, och när priorinnan som blev orolig för hennes hälsa bad henne inte fasta så mycket, brast Maria ut i ohejdad gråt.125 Det är inte rimligt att tolka dessa berättelser som att späkningar och askes hörde till vardagen för alla i systrakonventen, eftersom en hel del av dessa källor är hagiografiska eller är dokument hämtade från kanonisationsprocesser. Det är dock ofrånkomligt att dra paralleller med beguinerna och den typ av fromhet som de gav uttryck för.126 En del av systrarnas vardag bestod av botgöring, men om detta kunde påverka de dagliga rutinerna eller systerns hälsa krävdes priorinnans tillåtelse även om botgöring pålagts av biktfader eller andlig rådgivare. Vid det dagliga kapitlet kunde botgöring påläggas om det ansågs nödvändigt; i huvudsak utgjordes botgöringen av särskilda fromhetsövningar, särskilda former av avstående eller arbete som betjänade hela konventet.127 Systrarna fastade alla fredagar, under Adventstid och Påskfastan samt övriga fastedagar enligt kalendern. De förväntades även arbeta, eftersom ”…idleness is the enemy of the soul and the mother and nurse of all vices […]”, men gudstjänst och bön, liksom studier och undervisning, hade företräde framför arbets- schemat. Begreppet ’arbete’ gavs också en vid definition: ”varje mänsklig aktivitet, manuell eller intellektuell, som systrarna företog sig”.

Centrum i systrarnas liv var tidegärden, där framför allt Laudes och Vesper var den dagliga gudstjänstens ”gångjärn”. Före nattens tystnad sjöngs Completorium, och Salve Regina. Systrarna följde samma liturgiska mönster som bröderna, och efter mässan skulle systrarna ”…be given sufficient time for private thanksgiving and intimate converse with the Lord.”128 Systrarna i konventet förväntades sjunga dagligen i var och en av de åtta

123 Tugwell (1982) s 418 124 Tugwell (1982) s 422 125 Tugwell (1982) s 412 ff. 126 ”De små” och ”De fattiga” kvinnorna i citatet ovan kan mycket väl ha varit beguiner, Lindgren (2008) s 565 127 FCN, sektion I, kap. I: V, 72 128 FCN, sektion I, kap. II: I, 77 ff 34 tidebönerna, och att sjunga det lilla Mariaofficiet efter var och en av dem. De förväntades likaså sjunga i högmässan. Detta krävde ett antal liturgiska böcker: antifonalier, lektionarier och breviarier, samt gradualen för mässfirandet. Även processionaler ingick i deras boksamlingar, i Predikarordens liturgi blev completorium den mest högtidliga av tideböner med processioner som avslutades med Salve Regina. Ordinariet för processioner skrevs för bröderna, men systrarna förväntades följa det. Pérez ger exempel från spanska konvent som visar hur systrarna genomförde processionen efter completorium, inne i kyrkan men framför allt i korsgången där olika altare tjänade som liturgiska stationer.129

Högläsning av auktoriserade texter var en konstant del av systrarnas vardag, man kanske kan säga att systrarnas liv var ”inrutat i text” – före capitulum qoutidianum lyssnade de till hur någon av systrarna läste dagens evangelietext. I refectorium åt de under tystnad, medan en passande text lästes högt. De som inte hade specifika arbetsuppgifter samlades gemensamt, och sysslade till exempel med handarbete under tystnad, medan texter ur en andaktsbok lästes högt. Efter matutin och efter completorium hade systrarna tid för privat bön eller andakt. För en del av systrarna innebar detta förmodligen egen läsning av kontemplativa texter, medan studier var beroende av vilka texter som fanns tillgängliga.130 Under tiderna för arbete och läsning skulle strikt tystnad råda, och varje version av systrarnas constitutiones specificerar de texter som ska läsas i kapitlen, vid måltider, vid completorium och övriga böner i tidegärden. I akterna från generalkapitlen 1242 och 1249 hänvisas också till att systrarna ska ha tillgång till texter för att läsa, för översättning och för att kunna producera manuskript.131 I flera konvent var systrarna också aktiva som skrivare och illuminerare.132

Priorinnan hade ansvar för att lektioner och studier skedde regelbundet och att systrarna fick möjlighet att diskutera innehållet, sannolikt med den broder eller lektor som utsetts att undervisa systrarna. Framför allt skulle systrarna ha möjlighet att studera den Heliga Skrift och ges sådan undervisning som fördjupade deras kunskaper i liturgin.133 Även om regeln för systrarna som antogs vid generalkapitlet 1259 skrevs av män, gav den redan då stora möjligheter för systrarna att bedriva litterär verksamhet. Regeln stipulerar att

…except for during the hours when the sisters ought to attend to prayer, reading, provision for the Divine Office, or singing, or for the study of letters, everyone should attend to manual work as the prioress see fit.134

Smith menar att det är tydligt att många systrakonvent var betydelsefulla lärocentra, vilket också visar att systrarna drog fördel av de möjligheter som regeln och konstitutionerna

129 Pérez (2015) ss 264 ff, 277 130 Naughton (1995) s 10 131 Smith (2014) s 90 f 132 Pérez (2015) s 254 133 FCN, sektion I, kap. III: II, 101; kap. IV: 106 ff 134 Institutiones Ordinis Monialum, citerad i Smith (2014) s 86 f. I regeln från 1259 står det dock bara ”ut exceptis illis horis et temporibus. quibus oracioni uel officio uel alii occupacioni necessarie debent intendere: operibus manuum ad utilitatem communem […]” 35 tillät. Hon hänvisar till belägg för att texter av Augustinus var frekvent förekommande, och i en boklista från konventet i Lemgo i Westfalen finns ett stort antal teologiska böcker och texter för andakt, liksom kommentarer till regeln av Hugo de St. Victor och Humbert av Romans, de flesta på latin.135 I konventet i Poissy förfogade systrarna förutom över ett stort antal liturgiska böcker även över Maria av Ungerns vita, texter av St. Bernhard av Clairvaux och av Humbert av Romans.136

Givetvis kan inte detta sägas gälla generellt för alla systrakonvent, tillgången på texter och graden av systrarnas literacitet varierade säkert beroende på konventets ekonomiska resurser, lektorernas engagemang, graden av kontroll från bröderna och en mängd andra faktorer. Literacitet uppfattades allmänt som liktydigt med att behärska latin, men det fanns kontexter där lärande och studier även kunde bedrivas genom andra metoder än det egna, visuella läsandet. Privat läsning var för övrigt en verksamhet som också innebar verbalisering av det lästa, som ett medel för att stärka kontemplationen. Kunskaperna i latin hos systrarna kunde variera mellan att kunna Psaltarverserna utantill, över att kunna imitera de liturgiska texterna, till hög behärskning av latin tillräcklig för att läsa texter av till exempel Augustinus, Boethius, Bonaventura eller Hugo av St. Victor.137 Samtidigt som bröderna ofta intog en ambivalent inställning till systrarna och deras fromhetsyttringar, erhöll bröderna även viktiga bidrag till spiritualiteten inom Predikarorden.138 Som exempel kan nämnas brevväxlingen mellan Jordanus av Sachsen och Diana d’Andaló, där det är tydligt hur hon och de övriga systrarna i St. Agnes inspirerade och vägledde en högt uppsatt predikarbroder i hans eget andliga sökande.139

När det gäller de svenska systrakonventen är det omöjligt att belägga vilka texter systrarna haft tillgång till eller vilken nivå av utbildning systrarna kan ha haft. Enligt regeln skall de ha haft tid för att lära sig läsa och skriva, och då undervisningen sköttes av lektorn eller någon av bröderna i stadens konvent hade systrarna tillgång till de mest kvalificerade lärare som det medeltida Sverige kunde uppbåda.140 Det är rimligt att systrarna haft tillgång till texter som fördjupade deras kunskaper i Skriften. Hagiografiska texter och liturgiska böcker bör ha funnits i de svenska systrakonventen, liksom kanske de krönikor, eller Schwesternbücher som författades av systrar i södra Tyskland under 1300- och 1400- talen.141 De är skrivna på tyska och skildrar idealiserade levnadsförlopp för enskilda, mystiskt benådade systrar, och kan ha ingått i de svenska systrarnas boksamlingar då andelen tyskar i befolkningen var stor såväl i Skänninge som i Kalmar.

135 Smith (2014) ss 78, 92 f; jfr Pérez (2015) s 250 ff 136 Naughton (1995) s 21 137 Smith (2014) s 78 138 Se Lehmijoki-Gardners artikel i Schaus (red) (2015), s 224 för exempel på olika texter. Hon nämner även Petrus de Dacia och Kristina av Stommeln som exempel på hur ”These spiritual bonds produced a rich body of hagiographic texts commemorating the passion of Christ through the celebration of womens’ self-denial and eucharistic piety.” 139 Se Tugwell (1982) s 401 ff 140 Se t ex Lejon (2005) om Petrus de Dacia och nivån på hans utbildning. 141 Hirbodian (2016) s 29; Jfr Lindgren (2008) s 570, Lindgrens artikel i Schaus (red) (2015) s 761 f. Det har diskuterats huruvida systrarna i södra Tyskland inte hade samma kunskaper i latin som de i norra, Hirbodian avfärdar detta och menar att Die Schwesternbücher fungerade som utbildningsmaterial för noviser, av vilka många var illiterata vid sitt inträde; se Hirbodian (2016) s 30 f 36 Även om systrarna kan sägas ha haft en hög grad av intellektuell frihet innanför konventets murar, så var deras fysiska rörelsefrihet starkt begränsad, åtminstone i teorin. Bonifatius VIII utfärdade bullan Periculoso 1298, som fastslog att alla nunnor, oberoende av vilken orden de tillhörde eller var deras kloster var belägna, skulle leva under fullständig klausur. Abbedissor och priorinnor som hade juridiska eller andra ärenden utanför konvents- murarna, skulle i möjligaste mån utföra dessa via en procurator. Bullan infördes i Liber Sextus och skulle gälla för all framtid. Den motiverades med att det var opassande för nunnor att umgås med män på grund av ”[…] the threat that women in general posed to the fragile sexual virtue of men.”142 Brundage & Makowski hävdar att det är tydligt att på 1300-talet hade klausuren blivit ett mål i sig själv för att reglera systrarnas aktiviteter och kontakter.143 Det är dock en öppen fråga om den stränga klausuren efterlevdes i den utsträckning som påven önskade, Makowski säger att ”The traditional image of nuns passively acquiescing to this papal initiative is simply not supported by the evidence.”144 Då det gäller klausuren i de svenska systrakonventen finns det ett mycket tunt källmaterial men det förefaller inte som efterlevnaden varit helt hundraprocentig.

Efter denna lite väl omfattande översikt blir det också möjligt att urskilja en del generella drag som kan ha betydelse för detta arbete. Det har tydligt framgått att kvinnor haft en viktig roll inom Predikarorden ända sedan dess grundläggning, men också att bröderna haft en ambivalent inställning till dem. Det är likaså uppenbart att kvinnor hade en central betydelse i de religiösa strömningarna under 1100- och 1200-talen, och att den fromhet som växte fram bland kvinnor i olika delar av Europa hade inverkan på Predikarorden; ett tydligt exempel på detta är Petrus de Dacia och Kölnkonventets relation till beguin- kommuniteten i Stommeln. Det framgår också att de tidiga systrakonventen i stor utsträckning kom till stånd i ett samarbete mellan predikarbröder och fromma kvinnor ur olika samhällsskikt men framför allt genom stöd av kvinnor med ekonomiskt och politiskt inflytelserika släktförbindelser. Det är också tydligt att de systrakonvent som grundades på kontinenten i många fall fungerade som ”bildningscentra” för kvinnor, att i många fall systrarna hade en hög literacitet och god tillgång till texter, såväl teologiska som ordens- relaterade och liturgiska texter. Med detta som bakgrund blir det också möjligt att gå vidare till de svenska systrakonventen, deras grundläggning och deras historia, för att se om det går att hitta några företeelser som är möjliga att jämföra med det ovan sagda.

142 Brundage & Makowski (1994) s 147 143 Brundage & Makowski (1994) s 152 f 144 Makowski i Schaus (red) (2015) s 575. Jfr Eileen Powers forskning, refererad i Lejon (2008) s 104 ff. 37 Kapitel 4: De svenska systrakonventen Det är tack och lov inte riktigt så illa som att källmaterialet bara består av ”föga intressanta ägohandlingar” även om det är sprött och fragmentariskt. Förutom diplommaterial och annalistiska texter finns en del andra källor från tiden som tillsammans bidrar till att skapa en bild av de två systrakonventen. Jag kommer här att först gå igenom St. Martins i Skänninge historia fram till och med 1400-talet, därefter St. Johannes i Kalmar likaså till 1400-talet, och avslutar med konventens historia fram till deras nedläggning i och med reformationen. Efter detta kommer jag att redovisa vad källorna säger om vem/vilka som var konventens gynnare och om det går att dra några slutsatser om eventuella nätverk av familjer eller släkter som var särskilt inblandade i grundandet av konventen. Jag avslutar med vad som finns kvar av systrakonventen i nutiden. Först av allt ett tillrättaläggande:

4.1 ”Sankta Ingrids kloster” i Skänninge är man försöker hitta material om konventet i Skänninge så stöter man direkt på ett N antal beskrivningar av Ingrid Elofsdotter. Kort efter hennes död i slutet av 1200-talet började man se henne som ett helgon, och mirakel sades ha skett vid åkallande av hennes namn. Detta ledde till att Linköpingsbiskopen Knut initierade en kanonisationsprocess i början av 1400-talet och en beskrivning av Ingrids liv och helighet sändes till konciliet i Konstanz. Eftersom detta är en del av konventets historia kommer processen och handlingarna att gås igenom mer i detalj nedan. Det som däremot kan konstateras är att materialet som sändes till konciliet har bildat stomme till en legendarisk berättelse som upprepats av många, men som tyvärr inte innehåller särskilt mycket belagda fakta. Ända från Olaus Magnus har ”legenden” fortsatt att upprepas, och den återkommer så sent som på 1900-talet i flera olika varianter. I korthet lyder den som följer: ”Ingrid var en mycket from kvinna av nobel götalandssläkt som fick kallelse från Gud att grunda ett kloster. Hon reste ett flertal gånger till Rom för att övertala påven att ge tillstånd till detta, och som pilgrim besökte hon även Jerusalem och Santiago de Compostela. Tyvärr avled hon ganska snart efter invigningen.”

Hinnebusch skrev 1948 en veritabel helgonvita där legenden broderas ut med mängder av obelagda detaljer.145 I Linköpings stiftsbok 1982 skrev Gunnar Rörby en version, där Ingrid mötte Martin IV i Rom innan han valdes till påve. Rörby säger ”Vi kan väl inte förebrå Ingrid att hon vände sig till en orättmätigt vald påve, för hon kände ej till intrigerna vid den påvliga kurian.”146 I minnesboken 2007 över 500-årsminnet av Ingrids skrinläggning skriver Eva Fagerberg bland annat att Ingrids bror Johan var ”…en mäktig och elak sälle som trots allt bättrade sig efter Ingrids böner.”147 Jarl Gallén påstår att Ingrid Elofsdotter i Skänninge blev en tidig företrädare för mystisk spiritualitet ”i detta grova och nyligen kristnade land”.148 Han upprepade legenden om ”Sankta Ingrid” i Svenskt Biografiskt

145 Hinnebusch (1948), (1949) 146 Rörby (1982) s 129 f 147 Fagerberg (2007) s 9 148 Gallén (1946) s 129: ”dans ce pays rude et nouvellement christianisé […]” Galléns påstående om Ingrid Elofsdotter som representant för ”mystisk spiritualitet” grundar sig i hans uppfattning att Petrus de Dacia brev 28 handlar om henne, vilket inte är säkert – vi har tyvärr inga belägg för de svenska systrarnas spiritualitet och Ingrid Elofsdotter efterlämnade inga skrifter som bekräftar detta. 38 Lexikon.149 De ”legendariska” berättelserna innehåller samtidigt – i varierande grad – en del historiskt korrekta detaljer. Eftersom legenden upprätthållits och reproducerats in i modern tid kan det vara på sin plats att börja med att försöka skapa en biografi (eller i alla fall en skiss till biografi) över henne, utifrån det källorna säger om ”Sankta Ingrid”.

4.1.1 Ingrid Elofsdotter ngrids släkt framträdde i slutet av 1200-talet och tillhörde rikets högsta aristokrati.150 IHon hade (åtminstone) två bröder och en syster. Ingrids och hennes syskons far hette Elof, men vem han var är osäkert, och vem deras mor var är omöjligt att veta. Att fadern Elof tillhörde en mycket framstående familj är tydligt med tanke på syskonens stora jordinnehav, som i första hand var koncentrerat till Aska härad i Östergötland där de hade sitt ursprung, men även till södra Öland.151 Förmodligen dog Elof 1264 eller strax därefter, och begravdes i Alvastra. Det finns mycket som tyder på att Elof var bror (eller halvbror) till Birger Jarl.152 Familjens markinnehav i Aska härad ligger en dryg halvmil norr om Bjälbo där Birger växte upp, och även Bjälboätten ägde jord på södra Öland sedan åtminstone jarl Birger ”Brosas" tid.153 Även om det finns vissa tveksamheter rörande identifikationen så är min tolkning att det mest sannolika är att Ingrid och hennes övriga syskon faktiskt var kusiner till den kungliga familjen från 1250, då Valdemar Birgersson valdes till svensk kung. Det kan vara rimligt att anta att syskonen var födda under 1200- talets första årtionden, kanske något äldre än kung Valdemar och hans syskon. Att de kände kung Valdemar är i alla fall utom allt tvivel, kungen hjälpte till vid en arvstvist när Ingrid sålde en gård i Kastlösa till biskop Henrik av Linköping. Ingrid hade varit gift med en i övrigt okänd Sigge (dominus Siggo) som avled omkring 1270, men de hade inga barn.154 Av honom hade Ingrid fått en gård (curia) i Kastlösa på Öland i morgongåva (in donacionem propter nupcias). Efter Sigges död bestämde sig Ingrid för att sälja godset till Linköpingskyrkan, men hennes styvson - bara nämnd som ’G’ - motsatte sig försäljningen och menade att arvingarna borde ha tillfrågats innan försäljningen ägde rum. Kung Valdemar löste tvisten och arvingarna fick nöja sig med en summa av 40 mark penningar.155 Kung Valdemar var också med vid ett annat tillfälle, när Ingrid överlämnade jordegendomar till sina bröder men vi vet inte när detta skedde.156

149 Gallén i SBL band 20 (1973-1975) s 25. Brilioth och andra har dock hävdat att legenden uppvisar mycket stora likheter med berättelsen om St. Birgitta; Brilioth (1941) s 156, jfr Schück (1916) s 171, Schück (1929) s 128 150 Hildebrand i SBL Bd 13 (1950) s 407 151 Elofssönernas jordägande: Möckleby, Ås DS 885 (antagligen runt 1275, se nedan), Melby (Segerstad) DS 801 (1285), Ottenby DS 805 (1285), DS 1095 (1293), Norra Vedbo härad DS 1069 (1292), Aska härad DS 1095, 1096 (1293) 152 Elof framträder i DS 405 (12530211) som bror till jarlen men syftningen kan även vara på Ulf jarl; i DS 891 (12620826) sägs han dock uttryckligen vara bror till Birger, och likaså i DS 536 (12681027) där han skänker sin gård i Aspelunda till Alvastra kloster. Antagligen ägde således Elof jord även i trakten av Mjölby i Östergötland. Enligt DS 891 hade Elof ännu en son, Filip, som avlidit före 1262. Enligt Gillingstam var Elof antagligen son till Ingrid Ylva i ett senare äktenskap, SBL Bd 16 (1964-1966) s 260; ett implicit argument för släktskapet är att dottern döptes till Ingrid. Det är dock mer rimligt att det var ett tidigare äktenskap med tanke på åldersskillnaden mellan Birger Jarl och hans övriga bröder. 153 Svibo DS 185 (1220), DS 144 (1224); Össby DS 2019, DS 2024 (1315). I den genealogiska utredningen av tidigare ägare till Össby nämns Elof, Ingrid Ylvas son; se DMS 4:3 s 297. 154 ”Senast 6 april 1271”, Gallén i SBL Band 20 (1973-1975) s 25 155 I DS 549 (12710406) står ”honesta mulier domina Jngerig”. Liljeholm förhåller sig lite skeptisk till Galléns identifi- kation men menar att ”Tidsmässigt går det ju utmärkt”, PHT (1952) s 55 f 156 DS 855 (1250-1275, se nedan om dateringen) 39 Ingrids syster Kristina avled senast 1281 och är egentligen känd enbart till namnet, det är möjligt att även hon var änka och hade barn. Brodern Anders är likaså endast ett namn och han var död senast 1295, då brodern Johan agerade som förmyndare för Anders barn som hette Elof, Peter och Ragnhild.157 Peter Andersson blev camerarius (skattmästare) åt kung Birger Magnusson, och Ragnhild Andersdotter gifte sig med Lars från Snyttringe, strax nordväst om Skänninge, före 1292. Efter Lars död (senast 1298) gifte Ragnhild om sig med den tyske riddaren Eckhard Bralstorp från Mecklenburg, men efter Eckhards död 1308 försvinner även Ragnhild ur dokumenten.158 Ingrids bror Johan ingick äktenskap med Ingeborg, dotter till en av Sveriges aristokrater, Karl Tjälvesson till Fånö i Uppland.159 Johan och Ingeborg hade en dotter, Kristina, som var gift med lagmannen Birger Persson till Finsta, men Kristina Johansdotter och Birger Persson fick inga barn. I mitten på 1270- talet försvinner Johan Elofsson ur källorna och är borta ett antal år, när han återkommer på 1280-talet kallas han för ”riddare i Svärdsriddarorden”, en titel som han själv betecknade ”Kristi riddare i Livland” och som hans dotter kallade för ”Kristi riddarorden” i sitt testamente – den riddarorden som vi idag känner till som Tyska orden.160 Johan Elofsson hade patronat över Ås kyrka vid Ottenby på Öland och antagligen även kyrkan i grannsocknen Möckleby, som båda överläts till Nydala kloster 1279.161

1285 skänkte Johan Elofsson ett gods i Segerstad på Öland till Nydala kloster och bytte sitt gods i Ottenby mot gods i Södermanland, även det med Nydala kloster.162 Efter dessa affärer dröjer det sju år innan han återkommer i dokumenten 1292, och då gjorde han upp en affär som innebar att han bytte jordar i norra Småland mot jord i sydvästra Närke.163 Året därpå låg hans dotter Kristina på sitt yttersta och dikterade sitt testamente i Broby i närheten av Linköping. I sitt testamente skänkte Kristina Johansdotter penninggåvor till predikarbröderna och -systrarna i Skänninge, skänkte pengar och jord i Aska härad till sin far och hans orden, och ålade honom och hennes make att sälja hennes gård i ”Othamaby” på Öland. Fyra dagar senare var hon död, och Johan bekräftade hennes sista vilja.164 Under de två följande åren agerade Johan som verkställare av dotterns testamente.165 Därefter försvann han igen – antingen avled han, eller så återvände han ännu en gång till Baltikum och korstågen. I det sistnämnda fallet kan han ha deltagit i de nyligen uppblossade striderna mot Novgorod, som hade angripit svenska fästen i Tavastland och Karelen.

157 DS 1069 (1292), barnen DS 1148 (12951104). I artikeln ”Elofssönernas ätt”, SBL 13 (1950) s 407 uppges att Anders levde 1292, vilket kan bero på en tolkning av DS 1069; samtidigt står hans bror Johan som ensamt ansvarig för jordaffären. Liljeholm, PHT (1952) s 51 ff, menar att barnen i DS 1148 var Kristinas. SBL anger också, med hänvisning till Liljeholm, att Kristina varit gift. 158 Även Ragnhild Andersdotters son med riddaren Eckhard, Notholm, ägde jord i Borgby, Mörbylånga på Öland, DS 3189 (13360201), som han antagligen ärvt från sin mor. 159 DS 572 (12740213), jfr ÄSF 1, 1957 s 50 f 160 Titeln i Petrus de Dacia brev 49, Lundén (1950) s 257; DS 801 (1285), DS 1095 (12930706) 161 DS 661, DS 662 (12790302) 162 DS 801 (1285), DS 805 (12850514) 163 DS 1069 (12920426) 164 DS 1095 (12930707), DS 1096 (12930711) 165 Till exempel DS 1119 (12941001), DS 1148 (12951104) 40 Då Ingrid blivit änka och avhänt sig gården i Kastlösa till Linköpingskyrkan flyttade hon samma år, 1271, tillbaka till sin hembygd i Östergötland och slog sig ner i Skänninge tillsammans med sin syster Kristina. Skänninge ligger väldigt nära gränsen mellan Aska härad som syskonen härstammade från, och Vifolka, Bobergs och Gilstrings härader. Under medeltiden växte staden till en av de viktigaste centralorterna i Östergötland, och hade antagligen karaktären av centralort redan på 1000-1100-talen. Skänninge hade vuxit fram vid en krök i Skenaån där flera landsvägar möttes, och nämns redan i slutet av 1100- talet.166 Runtom staden fanns (och finns) en rik jordbruksbygd, och flera av rikets framstående familjer ägde jordar i stadens närhet. Staden blev en centralort för handel och den viktigaste årliga marknaden vid Olsmässotid (29 juli) hade antagligen ägt rum långt innan en stad växte fram. Skänninge blev också tidigt en kyrklig centralort och säte för prosten i den västra delen av Östergötland, i ”Västanstång”. I staden fanns vid 1200-talets slut tre kyrkor: Allhelgonakyrkan, St. Martin och Vårfrukyrkan, de två förstnämnda arkeologiskt daterade till 1000-1100-talet.167 Där fanns även ett hospital och ett helgeandshus. St. Olof, predikarbrödernas konvent, grundades redan 1237 och låg utanför stadens östra delar. Skänninge fick också tidigt en stor tysk befolkning tack vare stadens betydelse för handeln. Under Birger Jarls tid fanns ett mynthus i staden, och med predikarbröderna kom även ett tegelbruk till Skänninge – kanske Sveriges första.168 En av 1200-talets viktigaste händelser ägde rum i Skänninge år 1248, då den påvlige legaten Vilhelm av Sabina kom till Sverige för att genomdriva det fjärde Laterankonciliets beslut. Vid mötet deltog de svenska biskoparna ac multis aliis, bland annat Birger Magnusson, den nyblivne jarlen.169 Det verkar troligt att Vilhelm under sin fyra månaders vistelse i Skänninge bodde i predikarbrödernas konvent St. Olof, under den tiden skrev han bland annat flera brev till stöd för bröderna i Sigtuna. När mötet var över begav sig Vilhelm till Gotland, där han varit som påvligt sändebud redan tjugo år tidigare för att stödja korstågsrörelsen i Baltikum.170

Elofsdöttrarna slog sig ner i närheten av St. Martins kyrka, på den norra sidan av Skenaån, men det är osäkert om kyrkan senare revs eller om den byggdes om för konventet.171 De fick ganska snart kontakt med predikarbrodern Petrus de Dacia, som var nybliven lektor i predikarbrödernas konvent St. Olof, och det är rimligt att det var hans undervisning som ledde till att Ingrid och Kristina beslutade sig för att leva resten av livet som systrar i Predikarorden.172 Det samlades även ett antal andra kvinnor omkring Ingrid och Kristina, som likaså bestämt sig för att leva ett religiöst liv avskilda från yttervärlden. Beskrivningen av Ingrids och hennes medsystrars tillvaro i Skänninge vilar till stor del på breven i Vita Christinæ Stumbelensis, men är inte kronologiskt heltäckande. Det är dock inte särskilt förvånande att broder Petrus inledde kontakter med Elofsdöttrarna när han kom till

166 Skeningiam DS 74 (11780317) 167 Hasselmo (1983) ss 10, 48 168 Schück (1929) s 55 169 DS 359 (12480301) 170 SDHK 40848 (12241231), DS 837 (1226) 171 Se Hasselmo (1983) ss 13 f, 35 172 Gallén (1946) s 126 41 Skänninge, han uppfattade antagligen deras andliga strävanden som lika beguinernas i Stommeln och berättade säkert för dem om den ”saliga jungfrun” Kristina som ett andligt föredöme. Inspirerade av Petrus de Dacia bestämde sig systrarna Elofsdotter för att leva som ordenssystrar i väntan på att ett konvent skulle kunna inrättas, de var de ”två första som anlade systrarnas dräkt i Sverige”, men den slutgiltiga invigningen av konventet kom att dröja tio år.173 Ingrids bröder Johan och Anders donerade ett antal gårdar på Öland för att täcka omkostnaderna för ett systrakonvent i Skänninge, ifall ett sådant skulle komma till stånd.174 I ett brev till Kristina av Stommeln skriver Petrus:

Herren har emellertid i detta land tröstat mig genom några fromma kvinnor, om vilka jag redan förut skrivit till dig, och av vilka några redan bära vår ordens dräkt, andra världslig dräkt, andra beginernas dräkt. Bland dessa har jag en dotter som är vid pass sjuttiotvå år [som under] fyra och ett halvt år aldrig legat utan ständigt suttit eller också gått lite. Under denna tid har hon endast ätit två gånger i veckan […] Jag har också en annan dotter, som Gud uppenbart benådat, och som har många uppenbarelser. Hon äter aldrig kött, dricker sällan öl och förtär ännu mera sällan mjölkmat. Var fredag faller hon i extas, som börjar vid midnatt och varar till vespertid. Stundom är hon stigmatiserad och bär många av Kristi sårmärken på sin kropp. När hon är frisk, bär hon städse en sträv tagelskjorta […]175

Även om detta kanske är något överdrivet förefaller det ändå som att kvinnorna vid St. Martin levde ett liv som liknar beguinernas. I ett annat brev skrev Petrus att han ”…har sex andliga döttrar, hos vilka du kan bo och vilka gärna med sin ärvda förmögenhet försörja dig med mat och kläder.”176 Det sista har tolkats som åsyftande Kristina och Ingrid Elofsdöttrar, vilket skulle kunna vara rimligt.177 Det förefaller således klart att systrarna Elofsdotter hade beslutat sig för att förverkliga ett konvent i Skänninge. Ingrid sålde sin gård i Kastlösa 1271 och kom antagligen till Skänninge samma år, året därefter levde hon ”vid St. Martin” med sin syster och hade träffat broder Petrus, och hennes bröder Anders och Johan gjorde sin donation någon gång mellan 1271 och 1275. Även Ingrids bror Johan hade kontakter med Petrus de Dacia, antingen i samband med sin och Anders donation till konventet eller i något annat sammanhang i samband med Ingrids och Kristinas vistelse i Skänninge.178 Nästa gång Ingrid dyker upp i källorna är 1277, då det hade samlats ett antal kvinnor runt henne.179 Ytterligare fyra eller fem år senare blev konventet verklighet, och

173 Brev 51, Lundén (1950) s 260 ff. (= SDHK 1188) 174 Anders och Johan Elofssons donation (DS 885) innefattade gods på Öland och i Östergötland som Ingrid skötat till dem i kung Valdemars närvaro, och således är brevets terminus ante quem 1275 men bör förmodligen ha utfärdats betydligt tidigare. Dateringen i DS (1250-1275) avser Valdemars regeringstid men efter innehållet bör diplomet med största sannolikhet dateras till 1272-1273. 175 Brev 28, Lundén (1950) s 173 f 176 Brev 27, Lundén (1950) s 170 ff 177 Däremot är det tveksamt att den 72-åriga kvinnan (född cirka 1200) skulle åsyfta någon av Elofsdöttrarna, då detta skulle innebära att Ingrid Ylva fött Elof senast på 1180-talet. I sådana fall borde Ingrid Ylva varit född senast 1150, och hon skulle då ha fött Birger (Jarl) i 50-årsåldern. Jfr dock Blomkvist (2019) s 257 178 Johan Elofsson var Petrus de Dacia ”vän och lärjunge” enligt Yngve Brilioth (1941) s 149. Johan Elofsson hade också goda chanser att bli inspirerad till att ta korset och bege sig till andra sidan Östersjön, eftersom Gregorius X 1274 uppmanade Predikarordens provincialprior Augustinus att ”på bästa sätt predika korståg” i städerna och stiften i hela provinsen, och utlovade 100 dagars avlat för den som lyssnade till korstågspredikan. Se DS 584 (12741113), DS 255 (12750109), jfr DN 1:54 (12560311) 179 Detta enligt Galléns utredning av kronologin i Petrus brev: Brev 28 antar Gallén vara skrivet 1277 eller därefter, då Petrus förflyttats till Västerås. 42 Ingrid anlade formellt systrarnas dräkt på Marie upptagelses dag den 15 augusti. Predikar- ordens provincialprior Augustinus sände efter fyra systrar från St. Agnete i Danmark för att antalet systrar skulle vara tillräckligt.180 Vid invigningen av konventet var både kung Magnus och biskop Henrik av Linköping närvarande, och enligt Erikskrönikan var det kungen som lagde ther then första steen och gjorde en donation av hundrada mark sölffs. Kung Magnus bekräftade även bröderna Elofssons donation.181

4.1.2 När invigdes systrakonventet i Skänninge? ateringen av invigningen av systrakonventet vid St. Martin har till stor del baserats på Dde brev som Petrus de Dacia skickade till Kristina av Stommeln, och forskningen har satt invigningen av konventet i samband med ett provincialkapitel i Skänninge. Det är dock ett problem att fastställa huruvida provincialkapitlet Petrus refererar till i brev 50 ägde rum 1281 eller 1282. Tryggve Lundéns översättning följer dateringen i den utredning som Jarl Gallén gjorde och publicerade i Exkurs III i sin avhandling 1946. Brev 27, där Petrus berättar om sina ”sex andliga döttrar”, dateras av Gallén till ”före 1277”, då Petrus fortfarande var lektor i Skänninge, och brev 28 till ”1277 eller därefter” när Petrus blivit förflyttad till konventet i Västerås. Monika Asztalos har invänt mot detta och menar att Galléns kronologi är ”…svår att förena med innehållet i Petrus’ två brev från perioden 1272-1277.”182 I stället vill hon datera brev 28 till 1272 eller början av 1273, men menar att Galléns datering av brev 27 är korrekt.183 Anders Winroth har dock hävdat att hon

… förbiser dock att Galléns utsaga att Petrus uppenbarligen hade förflyttats till Västerås […] bara har giltighet om man daterar det [brev 28, min anm.] till 1277/78. Om man däremot accepterar Asztalos datering finns inga hållpunkter för att avgöra till vilket av ordensprovinsens konvent Petrus förflyttats.184

Asztalos huvudtes är att Petrus redigerat en del av breven i Vita Christinæ Stumbelensis långt efter att de skrevs, och att därmed hela den kronologi som Gallén presenterade måste revideras. Hon skiljer därvid mellan ”äkta” brev och reviderade, och arrangerar därför om brevsamlingen med ny numrering. Det är mycket möjligt att Petrus ”förbättrat” en del av de brev som ingår i samlingen för att de bättre skulle kunna passa in i den helgonvita över Kristina som han planerat att skriva, och Asztalos menar att arbetet med redigering startade då Petrus utsetts till prior i Västerås 1278. Nils Blomkvist diskuterar Asztalos omdatering av brev 27 och 28 som han accepterar, men menar att hennes lösning är ”alltför prydlig”, eftersom det inte lyfter det verkliga problemet: ”…att korrespondensen mellan Peter och Kristina legat nere under omkring fem år!”185 Blomkvist antar att orsaken till detta var att Petrus blivit ”tvångsförflyttad” till Västerås och blivit ålagd ett strikt ”…förbud att fortsättningsvis skriva till den absorberande flickan nere i Stommeln […]” eftersom han här i Sverige ”…blivit anförtrodd ett prioriterat projekt, avseende socialt

180 Brev 49-51; Lundén (1950) s 257-264 181 EK; Jansson (1987) s 68, Magnus bekräftelse DS 886 (1281 eller 1282, se datumkommentaren i SDHK) 182 Asztalos (1991) s 59 183 Jag går inte in på Asztalos argument för omdateringen, se Asztalos (1991) s 59-65 184 Recension av Asztalos 1991, PHT (1994) s 76 185 Blomkvist (2019) s 256, kursiverad i originalet 43 mycket högtstående döttrar […]” – det vill säga Elofsdöttrarna och deras konventsprojekt i Skänninge.186 Efter sin femåriga ”karantän” i Västerås kunde Petrus sedan återuppta kontakten med Kristina av Stommeln och med Elofsdöttrarna 1277, och fortsätta arbetet med systrakonventet. Blomkvist menar även att Johan och Anders Elofssöners donation till grundläggningen av systrakonventet ägde rum detta år.187 Petrus de Dacia lämnade Västerås och Sverige 1279 och reste via Gotland till Tyskland. Han återvände sent samma höst och reste från Kalmar till Visby på våren 1280, där han tillträdde som lektor i St. Nicolai.188 På hösten 1280 avhölls provincialkapitel i Oslo,189 och därifrån skickade Petrus ett brev till Kristina, där han bekräftar att han blivit sänd till Visbykonventet.190

När det gäller tidpunkten för invigningen av konventet vid St. Martin är dock inte uppgifterna i Petrus brev entydiga med resten av källmaterialet. Såväl Gallén som Asztalos och Blomkvist menar att provincialkapitlet och invigningen av konventet ägde rum 1281 i Skänninge på grundval av deras datering av Petrus brev. Enligt Ericus Olai venerunt sorores in Skæningiam 1281,191 men i Årboken 1208–1288, ”Skänningeannalerna”, anges det att provincialkapitlet 1281 avhölls i Visby.192 Petrus daterade brev i Visby på sommaren 1281, och provincialkapitel avhölls i regel i augusti – september.193 I handskriften anger Petrus vid ett fåtal tillfällen vilket år han mottagit ett brev, och många är endast daterade med datum. De sista 30-talet brev i handskriften har ingen årtalsangivelse alls – bland annat en central källtext i sammanhanget, ett brev från Johan Elofsson som han dikterade för broder Petrus. I brevet bjuder Johan in Kristina av Stommeln och hennes bror Sigwin till systrakonventet, och uppmanar henne att komma och bosätta sig tillsammans med hans syster Ingrid. Johan förklarar att han ärvt en ”synnerlig förkärlek för predikare- brödernas orden” av sina förfäder, och att denna förkärlek ”är gemensam för hela hans släkt”.194 Till detta brev fogade Petrus en liten biljett, där han upprepar Johan Elofssons inbjudan, och tillägger att ”Medan jag skriver detta brev, dvs. på Marie upptagelses oktavdag, är jag överhopad av göromål.”195 Både Asztalos och Blomkvist menar att detta skrevs i samband med provincialkapitlet, men Johan Elofssons brev till Kristina av Stommeln och Petrus följande brev är svåra att fästa i tiden.196 Enligt Gallén (1946) skrev Petrus dessa två brev (brev 49 och 50) 1281, i samband med kapitlet i Skänninge, och brev 51 på våren året därefter. I brev 51 skriver Petrus: ”I somras skrev jag ett brev till dig å herr Johans vägnar, han som ivrigt inbjöd dig till sin syster, vilken anlade våra ordenssystrars

186 Blomkvist (2019) s 260 f 187 Blomkvist (2019) s 263 188 Femtonde besöket, Lundén (1950) s 188 ff ; Brev 38-40; Lundén (1950) s 207 ff, jfr SDHK 1129, 1132, 1148 189 Årboken 1208–1288, Paulsson (1974) s 262 190 Lundén (1950) s 227 ff, jfr Asztalos (1991) s 89 191 Paulsson (1974) s 363 192 Årboken 1208–1288, Paulsson (1974) s 262 193 SDHK 1161, 1162, se datumkommentaren i SDHK; Brev 47, 48 Lundén (1950) s 253 ff. 194 SDHK 1187; Brev 49, Lundén (1950) s 257 ff 195 Brev 50; Lundén (1950) s 259 f 196 Brev 49, 50 (=SDHK 1187, 12810822, en vecka efter Marie upptagelse); och 51 (=SDHK 1188); Lundén (1950) s 257-264 . Petrus anger dock inga årtal för dessa brev i handskriften, enbart datumangivelser; se Paulsson (1896) ss 224, 236-239 44 dräkt på Marie upptagelses dag samma år.”197 Gallén daterade som sagt detta brev till ”våren 1282” medan SDHK daterar det till september 1281. Gallén daterade dock senare Johan Elofssons brev (49) till 1282, medan SDHK daterar brev 49 till 1281.198 Petrus anger att han mottog brev 47 år 1281, och brev 46 1282, ”långt efter att det skrevs”, och efter texten i brev 47 säger han att ”han mottog det föregående brevet” (priorem litteram) vid provincialkapitlet i Skänninge.199 Gallén ansåg att priorem syftar på brev 47, medan Henrik Schück antog att detta avsåg brev 46 och därför att konventet invigdes 1282.200

Galléns, och Asztalos, argumentation vilar även på det faktum att broder Maurititus från Reval utsetts till följeslagare (socius) till den utvalde diffinitor vid det kommande generalkapitlet i Vienne 1282.201 Bakgrunden är att Petrus och Kristina förmodligen hade diskuterat under Petrus besök i Stommeln 1279 att hennes bror Sigwin skulle kunna komma till Sverige och upptas i Predikarorden, något som tas upp vidare i brev 42-47.202 Efter hemkomsten 1280 ansträngde sig Petrus antagligen för att tillmötesgå denna önskan, och lyckades övertala prior Berthold i Västerås att ta emot Sigwin. Vid provincialkapitlet 1281 kom de båda, tillsammans med Petrus gamle vän broder Mauritius överens om hur Sigwin skulle kunna komma till Sverige. Mauritius åkte till generalkapitlet i Vienne på våren 1282, passerade Stommeln på hemvägen och tog med sig Kristinas bror till Sverige – ett arrangemang som Petrus gjort upp med Mauritius och prior Berthold, som även skickat med Mauritius en summa av tolv sterlingar för att täcka resekostnaderna eller som gåva till Kristina. Sigwin togs enligt Lundén upp som novis i Västeråskonventet 20 augusti 1282.203 Kristina själv kom dock inte med på resan, vilket var vad Petrus hade hoppats på och arbetat för. Året därpå sände Petrus ett brev till Kristina, där han bekräftade att Sigwin anlänt till Sverige och att han arbetade som cellarius åt bröderna i Västerås.204

Samtidigt anger som sagt Årboken 1208–1288 att provincialkapitlet hölls i Visby 1281. Adolf Schück gjorde en grundlig genomgång av argumenten för en datering av konventets invigning till 1282,205 och hävdade att den bevarade årboken är en excerpt av en årbok som förstörts i en brand 1288 i konventet i Skänninge.206 I årboken saknas dock notiser från år 1282, såväl om provincialkapitel som annat, vilket kan förefalla märkligt eftersom man kunde förvänta sig att ett provincialkapitel ”hemma” och invigning av ett systrakonvent

197 Brev 51, Lundén (1950) s 260. 198 ÄSF 1 (1957) s 27; Brilioth (1941) s 155 gör samma datering. Gallén hävdade också i annat sammanhang att Årboken 1208–1288’s angivelse av konvent i Oslo 1280 och Visby 1281 ”äro kontrollerbara genom Petrus de Dacias brevsamling”; Gallén (1940) s 26 199 Paulsson (1896), ss 198, 207 200 Gallén (1946) s 234 ff, Schück (1916) s 158 ff. Enligt Gallén försätter sig Schück i ”oupplösliga förlägenheter” (des embarras inextricables) genom denna tolkning; A a s 235 201 Paulsson (1896) s 207 202 Maj 1280 – ”våren 1281”, Galléns datering. Se Gallén (1946) s 225-244. 203 Datumet: Lundéns kommentar till brev 55, Lundén (1950) s 269. Jfr dock Collijns utgåva av Vita B. Christina Stumbelensis (1936), där han anger att Sigwin blev antagen vid konventet 1283 (A a s 83) 204 Brev 56, Lundén (1950) s 269 ff: ”hösten 1283 eller senare” 205 Schück (1952) s 44 ff. 206 Ericus Olai, Paulsson (1974) s 365 45 borde föranlett åtminstone en anteckning.207 Det kan bero på att årbokens text för 1282 förkommit då pergamenten monterades in i Ängsöhandskriften, där de bevarade läggen inte har lagts i kronologisk ordning.208 Mot Schücks argument kan anföras att årböckernas uppgifter ofta är otillförlitliga.209 Asztalos tar upp kritiken och säger sig inte kunna uttala sig om årbokens tillförlitlighet, men att hennes ståndpunkt när det gäller invigningen grundar sig på dateringarna i Petrus brev.210 Blomkvist säger ”Årtalet är omdiskuterat i forskningen, men det mesta tyder på 1281.”211

Det finns dock även andra skäl att datera invigningen till 1282: vid midsommartid befann sig kung Magnus tillsammans med samtliga biskopar och riddaren Knut Mattsson i Råberga i Linköpingstrakten, och dagen därefter stadfäste Magnus, tillsammans med sin bror Bengt och biskop Henrik, systern Kristina Birgersdotters donation av ett gods i Normlösa utanför Linköping.212 Biskop Henrik befann sig i Skänninge i juli 1282, och han beslutade, ”tillsammans med kung Magnus, lagmannen och stormännen” att bröderna i Skänninge skulle få en tredjedel av det som återstod av fattigtiondet i Västanstång efter att hospitalet fått sin del.213 Kung Magnus vidimation av brödernas donation och kungens skyddsbrev för konventet är båda daterade 1282 i SDHK, det sistnämnda är utfärdat 21 augusti ”vid Söderköping”.214 I Diplomatariet finns inga belägg för att kungen eller biskop Henrik befann sig i Skänninge eller dess närhet sommar eller höst 1281 (inte i Visby heller för den delen). Predikarordens generalkapitel i Montpellier 1283 beviljade tillstånd för ett nytt konvent i provinsen Dacia, möjligen ett ärende som lagts fram av diffinitor (broder Johannes?) och broder Mauritius föregående år.215 Ännu ett argument för datering av konventets invigning till 1282 är att Martin IV, som enligt ”legenden” var den påve som beviljade grundläggningen, tillträdde sitt ämbete i februari 1281 efter hårda motsättningar i konklaven. Att Ingrid Elofsdotter skulle ha hunnit uppsöka påven och få hans välsignelse för konventet på sex månader förefaller inte helt realistiskt. Därtill kommer att Martin IV aldrig befann sig i Rom under sin ämbetstid. Möjligen kan Ingrid ha uppsökt påven vid ett annat tillfälle och i så fall tidigare, innan invigningen av konventet.

207 Jfr dock Gallén (1946) s 236. 208 se Paulsson (1974) s 36 ff, 258 ff 209 Gallén tog genast upp Schücks utmaning av dateringen av konventets invigning, och åberopade ånyo Exkurs III i sin avhandling av 1946, generalkapitlet i Vienne 1282 och felaktiga dateringar och personuppgifter i Årboken 1208–1288 som argument för att Schück måste ha misstagit sig. Schück försvarade sin ståndpunkt med jämförelser med uppgifter ur andra annalistiska texter. Se HT (1952) ss 432-438. Rent allmänt kan sägas att en stor del av uppgifterna i Årboken 1208–1288 stämmer väl överens vid en jämförelse med diplomen i SDHK, även om excerpisten gjort en del flagranta fel. 210 Asztalos (1991) s 98 211 Blomkvist (2019) s 323 212 DS 748 (12820624), DS 749 (12820625) 213 SDHK 1213 (12820708), Schück (1959) ss 213, 251. Schück säger att detta dokument ”…tillför nytt material till den diskussion som förts huruvida ett provincialkapitel i Skänninge, vid vilket kungen närvar, ägde rum 1281 eller 1282.” (Ibid.) 214 DS 886 (1282), DS 754 (12820821 – men: XII calenda septembris i originalet, A 20). Jfr Brilioth (1941) s 154 215 MOPH III sid 225, Schück (1916) sid. 174. Förutom systrakonventet i Kalmar grundades inget annat konvent i Norden mellan 1277 och 1335. 46 Källorna motsäger alltså varandra, liksom forskarna som fördjupat sig i dateringen av breven från Petrus och det övriga källmaterialet. Det skulle dock kunna vara möjligt att lösa problemet genom en omtolkning av brevmaterialet, vilket också skulle kunna lösa upp en del av motsägelserna. I Brev 49 skriver Johan Elofsson:

Med tillstånd av Sveriges konung, med bifall av stiftsbiskopen och med samtycke av ordensprovincialen för Dacien, som även skickat systrar, har en vacker och lämplig plats blivit anvisad till ett kvinnligt dominikankonvent, och nödiga byggnader ha uppförts. Klostret har även för sitt timliga behov fått mottaga donationer av mitt, min broder Andreas’ och mina systrars fädernearv. Detta kan tolkas som att konventet ännu inte blivit invigt, bara att tillstånd har utverkats, platsen är bestämd, byggnader har uppförts och konventet är på väg att invigas, och kan därmed mycket väl vara skrivet 1281.216 I brev 51 skriver Petrus:

Med anledning av hennes [Ingrids, min anm.] fromma iver skickade provincialpriorn fyra systrar av vår orden till henne, för att de skulle kunna inrätta ett nytt systrakonvent; med tillstånd och samtycke av Sveriges konung och stiftets biskop, vilka personligen bevistade vårt generalkapitel [sic!] och därvid togo dessa systrar och all deras egendom i sitt beskydd. Även detta skulle kunna tolkas som att konventet ännu inte blivit invigt – provincialprior Augustinus skickade systrar för att de skulle kunna inrätta konventet. Varken Petrus eller Johan Elofsson säger explicit att konventet invigts. Brev 50, som är skrivet samtidigt som brev 49, är nedskrivet på ”Marie upptagelses oktavdag”, den 22 augusti. I brev 51 skriver Petrus att Ingrid ”anlade våra ordenssystrars dräkt på Marie upptagelses dag” den 15 augusti samma år som breven 49 och 50, det vill säga 1281. Jag menar att detta inte behöver innebära att konventet faktiskt blivit invigt, utan att den ceremoniella delen av invigningen kan ha ägt rum följande år med närvaro av kung Magnus och biskop Henrik. Kronologin kan i sådana fall revideras, vilket skulle göra att en del av svårigheterna med att bestämma datum för invigningen försvinner. Jag vill därför föra fram en möjlig tolkning, men gör inte anspråk på att slutgiltigt ha löst problemet.217

4.1.3 Invigningen av St. Martin - ett möjligt scenario 1279 reste Petrus till Stommeln där han och Kristina diskuterade Sigwins inträde i orden. På senhösten reste Petrus hem till Sverige och fick vinterkvarter i Kalmar. (Brev 38-39)

1280 reste Petrus till Gotland på våren och tillträdde som lektor vid St. Nicolai. Under året brevväxlade han och Kristina, och hon framförde sin önskan om Sigwin upprepade gånger. (Brev 40, 42-46) På sensommaren reste Petrus till provincialkapitlet i Oslo och skickade därifrån ett brev (43) till Kristina, där han försäkrade att han inte glömt hennes önskan. På senhösten skrev magister Johannes till Petrus att Kristinas ”…högsta hopp var, att hennes broder genom ditt bistånd och råd måtte bli upptagen i ett kloster”. (Brev 46)

216 Även Gallén (1946) säger att konventet inte grundlagts: ”…le couvent de moniales qui se prèpare […]”; A a s 236 f 217 Det finns inga egentliga kriterier för när ett konvent kan anses vara invigt: är det när systrar kommer till platsen, är det när de flyttar in i ett hus, är det när systrarna är tillräckligt många, när kungen utfärdar skyddsbrev eller är det när konventet blir godkänt av generalkapitlet/påven? Det sistnämnda skulle kunna vara det tydligaste; men i MOPH anges inte namn på konvent utan bara provinsen. Frågan om tidpunkten för St. Martins invigning blir därmed mer en akademisk fråga. Jfr Halvorsen (1997) om Lundakonventets invigning. 47 I brev 47, på våren 1281, upprepade Kristina än en gång sin önskan om Sigwin. I augusti hölls provincialkapitel i Skänninge. Dit kom bland många andra prior Berthold från Västerås samt Petrus gamle vän och studiekamrat Mauritius från Reval. Petrus planerade Sigwins resa till Sverige tillsammans med prior Berthold och Mauritius, som utsetts till diffinitors följeslagare vid nästa års generalkapitel. Provincialprior Augustinus godkände systrakonventet och sände efter systrar från St. Agnete, och Ingrid anlade symboliskt systrarnas dräkt. Även Ingrids bror Johan närvarade, och strax efter provincialkapitlet skrev Petrus breven från sig själv och från Johan Elofsson. (Brev 49, 50). Petrus skrev under hösten till Kristina med de glada nyheterna (Brev 51). Prior Berthold skrev också brev till Kristina någon gång under hösten 1281 eller våren 1282. (Brev 52).

Under våren 1282 skrev Petrus till magister Johannes att Maurititus är att vänta, (Brev 53) och en i övrigt okänd predikarbroder, Laurentius de Dacia, skrev till Kristina att Sigwin bör hålla sig redo att resa (Brev 54). Mauritius begav sig till generalkapitlet i Vienne, han passerade Stommeln i juni på hemväg och tog med sig Sigwin. De reste med båt till Visby, där bröderna tog emot Sigwin. Omkring den 9 augusti hölls provincialkapitlet i Visby,218 och därefter följde Sigwin med prior Berthold till Västerås och upptogs i Predikarorden den 20 augusti. Systrakonventet invigdes officiellt i Skänninge i närvaro av kung Magnus och biskop Henrik. Kung Magnus vidimerade bröderna Elofssons donation och utfäste sitt eget beskydd i ett diplom. Kristina skrev till Petrus och uttryckte sin stora tacksamhet (Brev 55). Petrus skrev därefter till Kristina att Sigwin hade blivit installerad och väl mottagen i Västerås (Brev 56, 1283 eller 1284).

4.1.4 Varför dröjde invigningen så länge? är det gäller invigningen av St. Martin så räcker det dock inte med att tentativt ha N fastställt ett datum och ett år, eftersom det finns ytterligare en fråga som måste behandlas i samband med konventets grundläggning. Johan Elofsson skrev i sitt brev till Kristina av Stommeln att hans systrar ”…voro de första kvinnor i Sverige, som anlade dominikanernas dräkt; mer än tio år voro de ensamma om att bära den […]” vilket måste tolkas som att de burit den åtminstone sedan 1271. Den uppmärksamhet och det starka stöd, inte minst från Petrus de Dacia, som Ingrids konvent verkar ha fått gör att man kan fundera på vad det var som gjorde att det dröjde över tio år innan konventet vid St. Martin kunde invigas? Orsaken som anges i Johan Elofssons brev är att

Denna deras önskan kunde dock ej på länge uppfyllas, dels på grund av brödernas betänkligheter, dels på grund av vissa världsliga personers bristande gudfruktighet.

Det är dock svårt att tänka sig vilka betänkligheter bröderna kan ha haft mot konventet – Ingrid och Kristina Elofsdöttrar uppmuntrades i sitt andliga sökande av broder Petrus, lektor i Skänninge, och det var säkert av intresse för hela provinsen att ett nytt systrakonvent skulle kunna komma till stånd. Konventet stöddes redan innan det var invigt av medlemmar i aristokratin, och i Ingrids och Johans närmaste omgivning åter- finns många som stödde predikarbröderna, både släktingar och bekanta. En ledtråd kan

218 In vigilia beati Laurentii; Paulsson (1896) s 208 48 vara Johans andra påstående, att bröderna tvekade tack vare vissa världsliga personer och deras ”bristande gudfruktighet”. Vilka kan dessa ha varit i så fall? De aristokratiska nätverken under 1200-talet innefattade inte särskilt många personer, vilket innebär att det skulle kunna gå att undersöka vilka ”världsliga personers” beteende som kan ha förhindrat invigningen av systrakonventet. 1200-talet var också en politiskt turbulent tid, fylld av fejder mellan stormän och mellan olika medlemmar av den kungliga familjen, vilket ger en fingervisning om vilka personer det kan ha rört sig om. Det finns en del som talar för att Johans och Ingrids släktskap och relationer med kung Valdemar var den avgörande orsaken till fördröjningen.

Redan när Valdemar var 10 år gammal hade Birger Jarl beslutat att Valdemar skulle gifta sig med prinsessan Sofia av Danmark, som var dotter till den tidigare danske kungen Erik Valdemarsson ”Plogpenning”. Bröllopet firades 1260.219 Sofia och Valdemar fick snart sonen Erik, som avled redan under sitt första levnadsår och gravsattes 1261 i predikarbrödernas konvent i Sigtuna.220 Drottning Sofia hade tre systrar – Ingeborg ingick äktenskap med den norske kung Magnus Håkonsson ”Lagaböte” 1261, vilket gjorde kung Valdemar och kung Magnus av Norge till svågrar; de två kvarvarande prinsessorna Agnes och Jutta blev dock inte gifta. Förmodligen var det prinsessornas kusin, kung Erik Kristoffersson ”Klipping”, och änkedrottningen Margrete ”Sambiria” som beslutade att Nordens första systrakonvent St. Agnete i Roskilde skulle grundas 1263. Där inträdde Agnes år 1264, och Jutta ytterligare två år senare, tillsammans med ”flera fromma flickor.”221 Agnes blev konventets första priorinna då hon bara var 15 år gammal men ämbetet övergick 1267 till den tre år äldre systern Jutta. Systrarna skänkte sitt farsarv till konventet, men redan efter ett par år lämnade de St. Agnete utan att begära dispens från sina löften. De tog även med sig en stor del av de ägodelar och tillhörigheter som de lämnat till konventet, och därefter skildes prinsessornas vägar. Det förefaller som Agnes även i fortsättningen levde ett oantastligt liv, medan Jutta gav sig av på äventyr – en tid efter dök hon upp i Sverige, hos sin syster Sofia och svågern Valdemar. Erikskrönikan beskriver Juttas ankomst till Sverige: kung Valdemar sände riddare och väpnare för att möta henne, hon beskrevs som en ängil ware aff hymmerik, och alla fröjdades vid hennes ankomst, även kung Valdemar – han blev betagen av hennes skönhet och kom henne alt affnär.222

Att kungen inledde ett förhållande med sin svägerska var upprörande, och dessutom var sexuella förbindelser mellan nära släktingar en dödssynd som bara kunde avlösas av påven. Något som förvärrade saken ytterligare var att Jutta förmodligen blev gravid med kungen. Drottning Sofia blev röd och blek om siin väna kynder och klagade sin vånda över att Jutta kommit till Sverige. Jutta i sin tur hade ju avvikit från St. Agnete där hon avlagt klosterlöften, vilket så småningom ledde till att hon blev bannlyst – den officiella orsaken till bannet var att hon vägrade återvända till konventet och vägrade lämna tillbaka det hon

219 Trolovningen EK, Jansson (1987) s 39 f. Bröllopet: Ibid. s 41 f 220 Årboken 1208–1288, Paulsson (1974) s 261 221 Gallén (1946) s 89 ff 222 EK, Jansson (1987) s 47 f. 49 tagit med sig.223 Skandalen var ett faktum, och Valdemars svägerska stannade envist kvar i Sverige.224 Valdemar lyckades på något sätt arrangera det så att Jutta kunde hålla sig undan både kyrkans och stormännens granskande blickar och föda deras barn i hemlighet, en son som döptes till Erik och som antagligen föddes 1272 eller 1273. Var i så fall? En möjlighet är att kung Valdemar tog hjälp av sin kusin Ingrid Elofsdotter i Skänninge. Valdemar hade tidigare hjälpt Ingrid Elofsdotter i tvisten om godset i Kastlösa, och Valdemar hade också varit närvarande då Ingrid överlät gods till sina bröder. Det förefaller rimligt att syskonen Elofsson hjälpte Valdemar att lösa sina akuta svårigheter på detta sätt – i donationen som bröderna gjorde till Ingrid sägs det att: …de beviljar en flicka vid namn ”Gytha”, som bor samman med deras syster i Skänninge avkastningen av godsen (predia) i ”aas” som underhåll, så länge hon lever, om ett nunnekonvent inte inrättas därstädes och hon överlever deras syster.225

Det är svårt att tänka sig att bröderna Elofsson skulle bevilja något liknande till en okänd flicka utan anledning. Jutta var bekant med konventsmiljön och kunde säkert passa in som en av de fromma jungfrur som samlats vid St. Martin. Även Petrus de Dacia lär i så fall ha varit införstådd med arrangemanget, något som mycket väl kan ha påverkat hans ställning både inom Predikarorden och hos Valdemars fiender.226

Affären med Jutta ledde sannolikt till att även kyrkans ledare i Sverige vände sig mot Valdemar och krävde att hans blodskam måste sonas. Detta innebar en botgöring inför påven själv, och Valdemar var alltså tvungen att bege sig från Sverige för att söka påvens absolution. Den tyske krönikören Detmar berättar att Valdemar begav sig till Rom och att påven löste honom från hans synd.227 I så fall mötte Valdemar antagligen Gregorius X i Lyon och inte i Rom – i mars 1272 hade påven utlyst ett allmänt kyrkomöte, och förhandlingarna i Lyon öppnades 7 maj 1274.228 Vid kyrkomötet närvarade ett stort antal kyrkliga dignitärer – även från den grekisk-ortodoxa kyrkan – tillsammans med kungar, stormän och ambassadörer från ett antal europeiska länder. Mötets sista session hölls den 17 juli 1274, men påven stannade i Lyon åtminstone till april året därpå. Då Valdemar lämnade landet för sin botgöringsresa såg hans bröder Magnus och Erik möjligheten att stärka sina positioner och förberedde en statskupp. Valdemar var medveten om att bröderna konspirerade mot honom och sökte påvens hjälp. I ett brev från Gregorius X till

223 1279 utfärdade Nicolaus III en bannlysning av Jutta och uppdrog åt biskoparna Erik i Skara och Henrik i Linköping att genomdriva detta, DS 881 (12790922). Uppdraget till biskoparna bör dock ha givits redan tidigare, senast 1276. Jfr Dansk Biografisk Lexikon Bd VIII, s 626; art ’Jutta’. 224 Årboken 826–1415, Paulsson (1974) s 383 f. anger att Valdemar våldfört sig på sin frus syster. Jämför även år 1277, Årboken 31–1463, Paulsson (1974) s 336; Olaus Petri s. 72. Båda dessa årböcker är dock betydligt senare och kan mycket väl vara feltraderade. Det är lika möjligt att skandalen överdrivits i propagandasyfte, jfr t ex Gallén (1946) s 93 f, EK Jansson (1987) s 197 f. 225 DS 885; Om Jutta och Valdemar fick barn, kan Johan och Anders Elofssöners gåvobrev dateras till senast 1273. 226 Jämför Blomkvist (2012), Blomkvist (2019) s 282 ff 227 Chroniken der Niedersächsische städte. Lübeck Bd 1 (1884) s 355. Detmars kronologi stämmer dock inte överens med övriga källor. Det är möjligt att Valdemar lämnade Sverige redan på hösten 1273, i september var Valdemar i Tyskland och gifte bort en av sina döttrar till Otto av Braunschweig (SDHK 933). Gregorius X lämnade Rom i juni 1273 och anlände till Lyon i november. Det är även möjligt att Valdemars resa ägde rum någon gång under 1274, den 6 mars 1274 daterade Valdemar en kungörelse i Sanda (DS 573) och den 22 augusti beseglade han ett testamente i Ask tillsammans med sin bror Magnus (DS 582).Valdemar återkommer sedan inte i källorna förrän på våren 1275. 228 DS 567 (12730413). 50 ärkebiskopen och biskopen i Linköping befallde påven dessa att se till att ingen försökte göra uppror i Sverige och välja ny kung ”eftersom den svenske kungen bett påven förhindra” att detta skulle ske.229 Det är möjligt att Ingrid Elofsdotter följde med Valdemar på resan till Lyon för att utverka påvens godkännande till grundandet av systrakonventet, Gregorius X utfärdade ett skyddsbrev för ett nunnekloster innan konciliet öppnat som kan ha varit avsett för konventet vid St. Martin.230 Enligt Olaus Magnus och Ingrids biografi inför kanonisationen begav hon sig till Rom för att erhålla påvens tillstånd, och det är i sådana fall mycket möjligt att Ingrid kan ha åkt vid detta tillfälle – till och med att hon ställt det som villkor för Juttas vistelse i Skänninge.

Då Valdemar återvände från kontinenten var läget mycket värre än han kunnat föreställa sig, och han kallade samman alla stormän som fortfarande var honom trogna till ett möte i Vadstena på palmsöndagen 1275.231 Vid ett möte senare samma år i den i övrigt okända orten Tränonäs, sa Magnus upp fred och vänskap med Valdemar. I början av sommaren stod så ett stort fältslag vid byn Hova i Tiveden som Magnus och Erik vann. Kung Valdemar tvingades fly till Värmland – eller till Norge – med drottning Sofia och sonen Erik som då var tre år gammal.232 Därefter begav sig Magnus till Uppsala och lät sig hyllas som Sveriges nye konung, och brodern Erik Birgersson utsågs till ny hertig. För att göra en lång historia kort så lyckades Magnus ”Ladulås” efter tre år göra sig till oinskränkt kung i Sverige, sluta förbund med Erik ”Klipping” i Danmark och med greve Gerhard av Holstein, vars dotter Helvig blev Magnus drottning. År 1278, då Magnus slutgiltigt lyckades erövra kronan och riket från sin bror, utbröt ett uppror bland de svenska stormännen i Västergötland. De upproriska som nämns vid namn, folkunga some, var Johan Filipsson och hans bror Birger, Johan Karlsson, Anund Tuvason och Filip Finvidsson.233 Upproret avstannade dock och förhandlingar inleddes. Kung Magnus bidade sin tid, och bjöd senare in upprorsmännen till borgen Gälakvist vid Skara med väl valda och vackra ord (sköön ord ok gäff). När de infann sig lät Magnus ta dem till fånga, förde dem till Stockholm och avrättade dem alla genom halshuggning hösten 1280, utom Filip Finvidsson som undslapp med att en stor del av hans egendomar blev konfiskerade.234

229 DS 577 (12740809), se även DS 587 (12750109), DS 571 (1274, kanske feldaterat, se datumkommentaren i SDHK) 230 SDHK 939 (12740426). Dokumentet är mycket skadat men avser Linköpings biskopsdöme. Om det gällde St. Martin, hade konventet i så fall kunnat invigas redan 1275 om det inte hade varit för utvecklingen i samband med tronstriderna. 231 SDHK 966; Schmid (1939-1941). 232 Årboken 1208–1288, Paulsson (1974) s 262; ”Gottskalksannalerna” (Magnus Saga s 333). Valdemars son Erik satt fängslad från cirka 1285 ända till kung Birger Magnussons kröning 1302 (se Jansson (1987) s 208 f), därefter begav han sig till Norge och blev rådsherre hos sin släkting kung Håkon Magnusson (DS 1573, 13080320). Efter 1322 finner vi Erik åter i Sverige, och 1327 benämns han riddare. Sistnämnda år öppnade Erik Valdemarsson en process för att kräva sin rätt till de gods som Agnes och Jutta donerat till St. Agnete (DS 2625, 13270819). En vecka senare meddelade landstinget på Själland dom i målet (DS 2626, 13270826) och godsen förklarades tillhöra konventet (DS 2652, 13280203). Med vilken rätt Erik hävdade detta kan man fråga sig, den mest rimliga förklaringen är att Erik var Valdemars son med Jutta. 233 EK, Jansson (1987) s 62. Johan Filipsson, Birger Filipsson och Johan Karlsson förekommer tillsammans med kung Magnus i DS 618 (12760921). De finns också i kungens närhet i maj-juni 1279 (DS 670, 12790515, och DS 679, 12790615) och fortfarande i oktober samma år (DS 688 & 689, 12791011).Det förefaller som kung Magnus vänt sig emot dem senast 1280 och låtit avrätta dem den 20 augusti detta år. (Datumet: Årboken 1160–1336, Paulsson (1974) s 271) 234 Årboken 266-1430, Paulsson (1974) s 280, Årboken 815-1444, Ibid. s 317 51 Upproret 1278 berörde även Ingrid Elofsdotter och hennes syskon. Den svenska aristokratin under 1200-talet bestod av 20-30 familjer där de flesta kände varandra och där äktenskap och släktskap var viktiga för att skapa och upprätthålla nätverk och för att behålla och öka familjens rikedom och inflytande. Johan Elofsson är ett bra exempel: han och hans syskon var kusiner till den kungliga familjen och Johans eget äktenskap, liksom hans dotters äktenskap, hade skapat släktband till två förnäma upplandssläkter – Fånö- och Finstaätterna. Därmed var Johan Elofsson nära besläktad med ledarna i det sista folkungaupproret: upprorsmannen Johan Karlsson var son till Karl Tjälvasson till Fånö, Johan Elofssons svärfar, och Filip Finvidsson var gift med en annan av Karls döttrar, så de var båda svågrar till Johan Elofsson.235 Karl Tjälvasson själv var gift med Johan och Birger Filipssons syster; bröderna Filipsson var således morbröder till Johan Elofssons hustru Ingeborg. Om Johan Elofsson fortfarande var kvar i Sverige och inte redan hade åkt till Baltikum, lär händelserna i samband med upproret och hans släktband till de samman- svurna ha givit honom mycket goda skäl att lämna landet; han var inte den ende som flydde till andra sidan Östersjön vid denna tid. Han stannade antagligen i Baltikum tills oron i Sverige hade lagt sig, och återkommer som sagt inte i dokumenten förrän i samband med provincialkonciliet 1281.

Även Petrus de Dacia bör ha haft anledning att oroa sig. Om Jutta dragit sig undan till hans ”andliga döttrar” i Skänninge och fött Valdemars oäkta son och Petrus varit införstådd med detta, ångrade han nog denna sin inblandning redan efter slaget vid Hova 1275. Detta kan vara ännu ett skäl till att han blev omplacerad till Västerås, han hade blivit alltför personligt inblandad i och komprometterad av systrarna Elofsdotters inblandning med ”vissa världsliga personer”. Predikarordens högre klerus lär ha haft stora betänkligheter om Ingrids motiv och Valdemars och Juttas ”bristande gudfruktighet”. Efter upproret 1278 hade Petrus fått ännu större anledning till oro, eftersom han också var biktfader åt en av de ledande upprorsmännen, Birger Filipsson, som valde sin gravplats i Vårfruberga redan i mars 1279, vilket beseglades av broder Petrus.236 Nils Blomkvist har tagit fasta på detta och satt det i samband med Petrus avsägelse från sitt priorat i Västerås, som Blomkvist förklarar med att ”…han drabbades av en psykosomatisk kris och flydde ur landet” till Tyskland och därefter till Gotland dit ”kung Magnus långa arm” inte kunde nå.237 Om ”Juttahypotesen” stämmer så lär Petrus haft ytterligare skäl att försöka undvika kungen. Efter avrättningarna 1280 verkar det dock som kungen återupprättat relationer med Predikarorden, även om Magnus under sin livstid framför allt gynnade Franciskanerna.238 1282 gav kungen sitt nådiga tillstånd till systrakonventets inrättande och tog systrarna i sitt beskydd, och konventet i Skänninge kunde äntligen inleda sin verksamhet.

235 DS 913 (12860522). Karl Tjälvassons hustru var dotterdotter till Knut jarl, jarlen Birger ”Brosas” son, och sonen Johan Karlsson liksom Filipssönerna var därmed också släkt med den kungliga familjen, de så kallade ”äkta folkungarna” Jfr SBL Bd 16 (1964–1966) s 683, Carlsson (1953) s 91 f. Jfr Harrison (2005) s 506 ff med en mycket förenklad version av de aristokratiska släktförhållandena. Blomkvist (2019) s 280 ff ger en korrekt och mer nyanserad bild. 236 DS 667, (12790313) 237 Blomkvist (2019) s 282 ff, 315; jfr Blomkvist (2012) s 195 f 238 Till exempel DS 751 (12820714). Jfr dock Magnus testamente DS 802 (12850222) som tydligt uttrycker kungens stöd till Franciskanerna; även deras konvent i Assisi ihågkoms med 24 mark lödig. 52 4.1.5 St. Martins konvent onventet som grundades fick namn efter St. Martin och Ingrid valdes till konventets K första priorinna, men det är osäkert hur länge hon fick njuta av att konventet äntligen blivit verklighet. I ansökan om kanonisation uppges att hon avlidit redan 1282. Förmodligen levde Ingrid bara en kort tid efter att konventet hade blivit verklighet, men det är även möjligt att hon dog några år därefter.239 Då var systern Kristina död sedan något eller några år, och kanske också hennes bror Anders Elofsson. Kort efter invigningen befriade kung Magnus konventet från alla kungliga skatter och avgifter och gav priorinnan domsrätt över alla hennes underlydande förvaltare och landbor.240 Redan på våren 1282 testamenterade lagmannen Folke Karlsson i Värend både en gård i ”møhamar” och diverse altarutrustning till systrarna.241 I september samma år testamenterade Ingeborg i Glänås vid Tåkern 4 mark silver till systrarna, och året därefter skänkte Valdemar Birgerssons drottning Sofia ett laxfiske i Norrköping till dem.242 Under kort tid erhöll systrarna vid St. Martin både pengagåvor och jorddonationer från framstående personer i den svenska aristokratin, och biskop Bengt i Linköping (kung Magnus bror) gav dem sitt beskydd.243 Konventets tillgångar växte fort, och redan vid 1200-talets slut var systrarna i Skänninge väl etablerade jordägare både i Uppland och i Östergötland.244 Magnus Eriksson och hans mor Ingeborg donerade patronatet över Bjälbo kyrka och socken till konventet 1353.245

Vi känner till namnen på några av priorinnorna under 1300-talet: Katarina (1323), Ingrid (1333-1334), Aleidis, som 1348 köpte egendom i Freberga, Rogslösa socken av Birgitta Birgersdotter, Iliana Kettilsdotter (1357-1377, syster till marsk Erik Puke), Holmborg (1380) och Ermegard, som var priorinna i nästan 30 år (1383-1412). Under den senare delen av 1300-talet kan man se hur priorinnorna ägnade sig åt ”aktiv godsförvaltning”; syster Iliana uppvaktade 1364 kung Albrekt för att återfå besittningsrätten till Bjälbo, och syster Ermegard lät 1402 kontakta påve Bonifatius IX för att besvära sig över att prästen Johannes Nicolai tillägnat sig Allhelgonakyrkan i Skänninge, som av Johannes XXII lagts under systrakonventet.246 Under 1300-talet fungerade systrakonventet i Skänninge även som kreditinstitut, och systrarna utökade sina egendomar ytterligare genom att överta jordar som förpantats som säkerhet för lån.247 Handhavandet av egendomarna, indriv- ningen av räntor och andra praktiska göromål utanför konventet sköttes av konventets

239 Ingrids död: Årboken 266 -1430, Paulsson (1974) s 281. Jfr dock Årboken 31 - 1463, Paulsson (1974) s 337: ”Eodem tempore moriebatur nobilis domina helga frw Ingret […]” på morgonen den 1 september cirka år 1290; texten fortsätter med att kung Magnus invigde Ingrids kloster sju år tidigare. 240 DS 754 (12820821) 241 DS 742 (12820425) 242 DS 755 (12820915), DS 760 (12830402) 243 DS 988 (12890405). 244 Se Parikh (1991) s 77 ff för en översikt av donationerna 245 DS 4944 (13530829), jfr RPB nr 3012 246 SDHK 8561 (13640801), SDHK 15763 (14020104) 247 Till exempel DS 4157 (13470318); Andersson (2006) s 184, Parikh (1991) s 77 ff med där anförd litteratur och källor. Viss försiktighet måste dock anbefallas när det gäller Parikhs skildring, eftersom den präglas av en stark förvirring, bland annat att Birgitta Birgersdotter skulle ha varit barnbarn till Johan Elofsson, A a s 76. 53 syssloman som även var konventets juridiska ombud tillsammans med priorinnan.248 En del av inkomsterna till konventet var ersättning för själamässor och avgifter för gravplatser inom konventet eller i kyrkan. Några gravhällar från St. Martin finns bevarade eftersom de flyttades till Vårfrukyrkan efter reformationen, bland andra efter Gustaf Mattson och hans maka, Hans Kröpelin och Vikke van Vitzen.249 Vi känner också till namnet på många av de kvinnor som inträdde i konventet – till en början tillhörde många av dem det högre skiktet i samhället, men över tid kom såväl lågfrälse som borgardöttrar att utgöra en allt större del av systrarnas skara.250 Vi kan med Schück anta att systrarnas dagar till stor del upptogs av tideböner, läsningar, gudstjänster och handarbete, medan hans påstående att de inte behärskade latin kan diskuteras: lektorn i St. Olof kom regelbundet till St. Martin för att predika och undervisa systrarna och det kanske är möjligt att anta att ett antal av dem var litterata redan vid sitt inträde i konventet.251 Även systrarna i Skänninge bör ha ägnat en del av sin tid åt litterär verksamhet vid sidan av den religiösa praktiken, och det är tänkbart att något bevarat exemplar av det Fornsvenska legendariet kopierades av dem.252

Donationerna blev sakta färre och färre, men kan följas ända till slutet av 1400-talet. Under 1400-talet kom köpstaden Skänninge att minska i betydelse som handelscentrum genom grannstaden Vadstenas tillväxt. Vadstena fick stadsrättigheter 1400, vilket innebar en svår konkurrens för köpmännen i Skänninge.253 Även konventet vid St. Martin kom från och med 1300-talets slut att hamna i skuggan av St. Birgittas kloster i Vadstena, som drog till sig allt större skaror av pilgrimer – även folk från Skänninge – och många unga borgardöttrar från Skänninge valde att avge klosterlöften i Birgittinerorden i stället. Detta påverkade St. Martins ekonomi, och systrarna vände sig till påven för hjälp. Bonifatius IX utfärdade en bulla 1401 som beviljade avlat åt dem som besökte Skänningekonventet vid vissa högtidsdagar och gav systrarna tillåtelse att utse biktfäder för att motta besökarnas skriftemål. Några dagar senare utfärdades ytterligare en bulla till stöd för konventet.254 Pilgrimer hade tidigt börjat besöka Ingrids grav, redan under 1300-talet hade Ingrid fått helgonrykte och människor hade vallfärdat till St. Martin för att få del av hennes nådegåvor. Efter det positiva beskedet från påven beslutade konventet att genomföra en exhumacio, en förflyttning av Ingrids reliker, för att understryka hennes status som helgon, öka konventets attraktionskraft och därigenom kunna dra till sig fler pilgrimer.

248 Schück (1929) s 135. Ragnhild Andersdotters make Lars från Snyttringe var antagligen den förste av sysslomännen; han uppträdde som konventets ombud vid Benedicta Holmstansdotters inträde. 249 Schück (1929) s 136 ff 250 Andersson (2006) s 402, Parikh (1991) s 83 251 Schück (1929) s 133, jfr ovan 252 Schück (1916) hävdar att det Fornsvenska legendariet översattes av predikarbröder för att användas i St. Martin (a a sid. 176, jfr Schück (1929) s 134). Även Valter Jansson menar att författaren tillhörde Predikarorden, ”..en lärd man med omfattande språkkunskaper” och att det tillkommit ”tidigast 1276 och senast 1307”, Jansson i KLNM IV, sp 518 ff. Huruvida de bevarade exemplaren kan ha varit avskrifter som gjordes i systrakonventet, jfr Lindroth (1975) s 70. 253 Hasselmo (1983) s 8, Schück (1929) s 148 f 254 SDHK 15747 (14011230), SDHK 15763 (14020104); se Fröjmark (1992) s 68 f 54 4.1.6 Kanonisationsprocessen irakel sades ha ägt rum genom Ingrids förböner, och antagligen togs beslutet att Mansöka om hennes helgonförklaring redan i slutet av 1300-talet. Predikarordens provincialprior erbjöd sig att föra Ingrids talan vid curian mot ersättning, men systrarna vände sig i stället till biskoparna Gjurd av Strängnäs och Knut av Linköping i ärendet.255 En skrivelse till Johannes XXIII och kardinalskollegiet om kanonisation av Ingrid och Nils Hermansson avsändes, men hann inte behandlas innan konciliet i Konstanz öppnade.256 Till ansökan författades även en levnadsbeskrivning som legat till grund för ”Legenden om Sankta Ingrid” – enligt denna reste hon ”upprepade gånger till Rom” men ”även till Jerusalem och andra heliga platser drog hon, liksom drottningen av Saba […]” och från sin barndom och genom hela livet levde hon ”kyskt, fromt och rättfärdigt [med] fastor, vakor, böner, många försakelser, allmosor och övriga fromhetsverk […]”257 Hela kyrkoprovinsen kom att engageras, samtliga Nordens ärkebiskopar liksom Erik av Pommern författade skrivelser till stöd för att en process skulle öppnas, och Brynolf Algotsson av Skara lades till ansökan.258 Ärendet godkändes av konciliet, och biskoparna i Oslo, Åbo och Växjö fick uppdraget att undersöka saken vidare.259 Vittnesförhören angående Ingrid hölls i Linköping någon gång i maj 1417, men protokollen är endast fragmentariskt bevarade.260 I dessa kan vi bland annat läsa om att Gunmund räddades från drunkning 1401 genom ett löfte till Sankta Ingrid, och att Ingegerd Svensdotter helats från blindhet 1402 efter böner till Ingrid.261 Processen avstannade dock, antagligen för att konventet saknade de ekonomiska medel som krävdes.262 Konventets status som pilgrimsmål var dock etablerat och från denna tid kom det att kallas ”Sankta Ingrids kloster”. En viss Ulf Staffansson, som slagit ihjäl Jeppe Krok, fick redan 1419 som botgöring bland annat göra en pelegrims- ganga till hælghe Ingredhe.263 Konventet fortsatte att erhålla donationer under 1400-talet men dess ekonomi inte var lika god som tidigare, priorinnan var vid flera tillfällen tvungen att försvara konventets rätt till vissa egendomar vid räfsteting.264 Stadsbränderna i Skänninge 1447 och 1466 gjorde nog inte konventets situation lättare.265 1497 gav dock påve Alexander VI tillstånd till Ingrids och Nils Hermanssons translatio, och en ny framställan om helgonförklaring gjordes 1499.266 Även denna gång saknades de nödvän- diga ekonomiska resurserna för att finansiera en helgonförklaring, men påvens tillstånd ansågs dock räcka för att Ingrids kult skulle kunna firas i Linköpings stift och förberedelser för skrinläggningen igångsattes.

255 Losman (1970) ger en utförlig beskrivning av ärendets gång i Konstanz, se A a s 26 ff 256 SDHK 18286 (14140316) 257 Återgiven i Lundén (1951) s 230 f, jfr Lundén (1983) s 358 ff, Schück (1895) s 471 f 258 SDHK 18294 (14140320), SDHK 18297 (14140321), SDHK 18310 (14140401), 259 SDHK 18726 (14160427) 260 Schück 1895 ss 463-466, datumet Fröjmark (1992) s 71 261 Fröjmark (1992) s 68 med not 5 262 SDHK 19080 (14180503). En bidragande orsak kan även vara att kaniken Lars Gädda, som var Linköpingstiftets representant i ärendet i Konstanz, avled i november 1417, DV s 157 263 SDHK 19326 (14190719) 264 SDHK 18169 (14131129); jfr SDHK 29705 (14740113), SDHK 38747 (1527) 265 DV s 255, Schück (1929) s 150 266 SDHK 33789 (14990710) 55 4.2 St. Johannes i Kalmar ust när 1400-talet går mot sitt slut blir det nödvändigt att lämna Skänninge och J systrarna vid ”Sankta Ingrids kloster”, för att undersöka hur det andra systrakonventet av Predikarorden, St. Johannes döparens konvent, inrättades i Kalmar. Jämfört med grundläggningen av St. Martin är källorna betydligt tydligare när det gäller att fastställa St. Johannes historia, och vilka personer som var aktiva i processen. Däremot är källmaterialet dåligt utnyttjat av forskningen, Nils Blomkvist som är en av de få som studerat diplomen säger att materialet är ”…i vissa avseenden unikt, främst genom de inblickar som det ger i grundandets juridik.”267 Blomkvist har gjort ett försök att omtolka diplommaterialet utifrån en ”omvärdering av källmaterialets inre logik” då han menar att det inte alls är självklart att avsikten från början var att placera konventet i Kalmar. Han drar slutsatsen att placeringen bestämdes genom påverkan från de rådsherrar, knutna till Värend och Tiohärad, som framträder som sigillanter på flera av diplomen.268 Mot Blomkvists tolkning kan invändas att det i första hand var Predikarordens generalkapitel som fattade beslut om inrättande av konvent inom provinsen, att provincialprior Olof, priorerna Torsten i Kalmar och Petrus i Skänninge samtliga var delaktiga i processen, och att generalkapitlet i Strasbourg 1296 gav tillstånd till två konvent i provinsen Dacia.269 Det är troligt att det ena var St. Johannes, inga andra konvent grundades i provinsen före 1325 då konventet i Vejle grundades. Även om frågor kan resas huruvida källorna blivit ”tillrättalagda” i efterhand för att konventsgrundningen skulle vara juridiskt oantastlig, så förefaller ändå händelseförloppet ganska tydligt och jag kommer här nedan att följa ”urkundernas manifesta innehåll” i beskrivningen av St. Johannes i Kalmar.270

4.2.1 Margareta Gustavsdotter recis som Ingrid Elofsdotter i Skänninge var det framför allt en kvinna ur den högre Paristokratin som kan sägas ha varit drivande i grundläggningen av St. Johannes, tillsammans med hennes familj. Margareta Gustavsdotter tillhörde en av Sveriges framstående släkter och hade två syskon, Karl och Ingeborg. Vi vet inget om deras föräldrar annat än faderns namn Gustav och att deras mor kanske hette Gertrud. Det som källorna berättar om deras jordegendomar gör att det är rimligt att anta att även de hade sitt ursprung i Östergötland, på godset Glänås vid Tåkern söder om Vadstena. Brodern Karl Gustavsson var kung Magnus marsk år 1275 och fortfarande i juli 1278, men sedan försvann han och återkommer inte i källorna förrän 1282, enligt Ericus Olai begav han sig till Finland.271 Efter sin hemkomst verkar han ha haft ekonomiska bekymmer, han sålde jord och hade skulder både till sin syster Margareta och till kyrkan.272 När han upprättade sitt eget testamente 1292 verkar han dock ha kommit ur sina svårigheter, han skänkte 80

267 Blomkvist (1975) s 38 (opubl.) 268 Blomkvist (1975) s 46 ff (opubl.) 269 MOPH III s 281 270 Citatet: Blomkvist (1975) s 33 (opubl.) Jfr Gallén (1946) s 129 ff, Bergren (1902). Även Andersson (2006) utgår från diplomens manifesta vittnesbörd, se A a s 279 ff 271 Enligt Gallén (1946) s 119 var Karl ”gouverneur de Finlande”, enligt Yrwing (1952) s 63 flydde Karl till Ryssland 1280 men enligt Ericus Olai skedde detta 1281, Paulsson (1974) s 363. 272 DS 807 (12850731), DS 930 (1287), DS 1032 (1291). 56 mark för att lösa sitt korstågslöfte och penningsummor till en stor mängd kyrkliga institutioner och ordnar, både i Sverige, i Åbo och i Reval, och han valde sin gravplats hos predikarbröderna i Skänninge.273 Det är troligt att Karl Gustavsson och Johan Elofsson kände varandra eftersom de umgicks i samma kretsar, Karl Gustavsson var testaments- exekutor till upprorsmannen Johan Filipsson och förmyndare till den sistnämndes son Knut Jonsson. Karls och Margaretas syster Ingeborg hade varit gift med den i övrigt okände Nils Mikaelsson, som var död redan 1281 och vars egendomar kung Magnus hade beslagtagit.274 Ingeborg de glanuas gjorde upp sitt eget testamente 1282, kanske var hon sjuk och trodde hon skulle dö. I testamentet skänkte hon gården ”Nodeby” med kvarn och övriga ägor till munkarna i Alvastra.275 Ingeborg dog inte, utan gifte om sig efter en tid med Bengt Petersson från Värend som var en av kung Magnus betrodda män.

Huruvida Karls och Ingeborgs syster Margareta hade varit gift är inte känt, men hon verkar ha varit en viljestark kvinna – 1289 förhandlade hon till sig rätten av sina syskon att förfoga över sina egendomar som hon själv bestämde och att få donera ”så mycket och vad hon ville” till kyrkor och kloster.276 Margareta hade antagligen redan en plan för hur hon skulle använda sina tillgångar, och det verkar som hon använt en del av tillgångarna för att stödja Predikarorden – hon nämns, tillsammans med brodern Karl, som en av dem som är berättigade till brödernas förböner redan 1291.277 Margareta de glænuas gjorde 1292 ett jordabyte med Johan Elofsson, där halva byn ”Tranuryd”, förmodligen i Tranås, byttes mot jord på ”Unø" i Hammars socken i Närke.278 Godsbytet mellan Johan Elofsson och Margareta Gustavsdotter kungjordes i St. Olof i Skänninge av Ragnhild Andersdotter och hennes make Lars från Snyttringe, som var förmyndare för döttrarna till den avlidna Gertrud från Glänås – sannolikt Ingeborgs och Margaretas mor.

4.2.2 När invigdes systrakonventet i Kalmar? Samtidigt som Margareta Gustavsdotter och Johan Elofsson gjorde upp om jordabytet i brödrakonventets kapitelsal, var syster Benedicta Holmstansdotter fullt sysselsatt med de vardagliga göromålen i St. Martin på andra sidan Skenaån. Johan Elofssons släkting, Lars från Snyttringe var sannolikt syssloman för konventet, och den som tog emot Benedictas egendom när hon inträdde.279 Benedicta hade också som vi sett ett villkor för överlåtelsen av sin egendom: om ett nytt konvent skulle grundas i Kalmar, skulle Benedicta kunna flytta dit och föra över sina ägodelar till detta.280 Något eller några år efter jordaffären med Johan Elofsson, kanske omkring 1295, antog också Margareta Gustavsdotter tillsammans

273 DS 1053 (1292). Han skänker gården ”Budhamar” till systrarna i Skänninge under förutsättning att syster Katarina där får disponera avkastningen under sin livstid. Se även Gallén (1946) s 123. 274 DS 724 (12810713) 275 DS 755 (12820915). ”Nodeby” är förmodligen en felskrivning för ”Norby” eller ”Nordeby”. 276 DS 993 (12890606), jfr DS 1509 (13060823) 277 Ista sunt suffragia pro vivis. […] Pro dominabus Ulfwildi, Margareta Gøstafdotær, […] ·i· missam. Provincialkapitlet i Västerås 1291; Stephens (1849-1852) s 559 ff 278 DS 1069 (12920426) 279 DS 1260 (1299), DS 1254 (12981105), DS 1307 (1300 eller 1299). 280 DS 1260 (1299) 57 med ett antal andra kvinnor systrarnas dräkt, och inträdde vid St. Martin i Skänninge.281 Där mötte hon Benedicta Holmstansdotter, och tillsammans började de arbeta för grundandet av ett nytt systrakonvent. För att förverkliga sina planer på det nya konventet begav sig Margareta och Benedicta, kanske tillsammans med några andra kvinnor, iväg från St. Martin. Även om de båda damerna lämnade St. Martin innan kalmarkonventet var färdigt, så fortsatte de under mellantiden att leva som systrar av Predikarorden.282 Rimligen var bröderna i såväl Kalmar som Skänninge införstådda med skeendet när Margareta lämnade St. Martin – såväl provincialpriorn Olof som prior Petrus i Skänninge och prior Torsten i Kalmar kände till villkoret i Benedictas donation och ”den fromma adelsdamen” Margaretas önskemål om att det nya systrakonventet skulle bli verklighet. Det kan till och med vara möjligt att provincialprior Olof påverkade beslutet i generalkapitlet att godkänna grundläggningen 1296. Vid en synod i Tälje med den svenska kyrkoprovinsen uppvaktade Margareta Sveriges biskopar med en anhållan om att få grunda ett nytt konvent i Kalmar, och biskop Lars i Linköping lovade att välsigna den blivande konventskyrkan.283 Margareta hade redan satt igång bygget av det nya konventet, och för att avlöna en präst, en klerk och dennes tjänare överlät hon sin gård i Norby i Närke samt en tomt i Kalmar till det nya systrakonventet.284 Rätten att förfoga över Benedictas egendomar fördes likaså över från Skänninge till Kalmarkonventet, och Margaretas och Benedictas donationer bekräftades av kung Birger Magnusson, ärkebiskop Nils samt predikarbrodern Olof, provinicialprior i provinsen Dacia.

Kalmar, som idag är en ganska liten och perifer stad var på 1200-talet det närmaste en huvudstad som Sverige hade, och den kungliga familjen hade starka intressen i landets sydöstra delar, både i Småland och på Öland. Handelsstaden Kalmar grundades i början av 1200-talet och måste ha haft en stark expansion under den första tiden, redan på 1260- talet fanns det ett flertal bofasta tyska köpmän i staden och kontakterna med Hansan fortsatte under hela medeltiden. St. Maria, Kalmars brödrakonvent, grundades redan 1243 och låg alldeles utanför slottet söder om vindbryggan. En bidragande orsak till det kungliga intresset för sydöstra Sverige var exporten av järn från de småländska sjöarna och myrarna, som förädlades genom blästbruk till ”kludde-järn” (ämnesjärn) på ett stort antal platser.285 Transporten från inlandet till Kalmar skedde via vattenvägarna, vid en del av transportlederna anlades försvarstorn och i Kalmar och Borgholm anlades två starka fästningar runt kastalerna från slutet av 1100-talet, för att bevaka den viktiga transportleden i Kalmarsund.286 Kalmar fick tidigt en stadsmur med portar i söder, väster och norr, och i det dåtida Sverige var det förutom Kalmar bara Stockholm och Visby som

281 DS 1291 (12991115) Det är tänkbart att en av de andra kvinnorna också var hennes syster, eftersom en syster Katarina nämns som boende i St. Martin i Karl Gustavssons testamente. 282 Provincialpriorn Olof intygade damernas skötsamma leverne ”omkring 1299”, SDHK 1851. 283 Konciliet i Tälje ägde antagligen rum i augusti 1298 (DS 1242), eller september 1299 (DS 1283, DS 1285). Det kan vara möjligt att provincialprior Olof var närvarande vid konciliet som predikant, se Pernler (2018) s 35, not 69 284 DS 1291 (12991115); ’Norby’ se ovan. 285 Hansson (2008) s 33 ff med där anförd litteratur, Blomkvist (1979) s 214 f. 286 Försvarstorn t. ex Strömserum, Hossmo; Kalmars betydelse som handelsstad, se Blomkvist (1979) s 200 ff. 58 hade en stadsmur.287 I juli 1266 kom den påvlige legaten Guido till Norden och ett kyrkomöte hölls i Kalmar med ett stort antal dignitärer, både världsliga och kyrkliga.288 I november 1276 firade kung Magnus sitt bröllop med Helvig av Holstein i Kalmar,289 och 1278 överlät kung Magnus sin rätt till patronat över kyrkan i Kalmar till ett dekanat vid Linköpings domkyrka.290 Några år efter att kampen mot Valdemar och folkungarna var över, utsågs kung Magnus till medlare i konflikten mellan den norske kung Erik Magnusson ”Prestehater” och de nordtyska städerna som blossade upp under 1284. Vid ett möte i Kalmar i september 1286 mötte kung Magnus representanter för parterna och avkunnade domslut.291 Det är således inte förvånande att Margareta Gustavsdotter ville anlägga det nya konventet i denna metropol. Att hon dessutom ägde eller förfogade över mark i staden gjorde saken ännu mer självklar, och mötet med Benedicta Holmstansdotter i Skänninge måste ha övertygat henne ännu fastare.

Invigningen ägde med största sannolikhet rum hösten 1299 i närvaro av bland andra rådmännen Nils Sigridsson och Nils Sestridsson, även om diplomet som bekräftar deras närvaro är upprättat 1301.292 Konventet helgades till St. Johannes döparen och låg utanför Kalmars egentliga stadsbebyggelse, på en liten höjdrygg kallad ”Kämpabacken” vid landsvägen nära stranden norr om staden. Margareta hade i samband med konventets invigning arrangerat så hennes och Benedictas donationer kungjordes offentligt och bevittnades ordentligt med sigill av betrodda personer: kung Birger, ärkebiskop Nils och provincialprior Olof.293 Margareta hade kommit överens med sina syskon tio år tidigare om att hon fick förfoga över sina egendomar som hon ville, men det verkar ändå ha funnits vissa oklarheter om hur egendomarna skulle fördelas mellan syskonen och konventet. Margareta och hennes syster Ingeborg gjorde därför en fördelning av jordegendomar i Östergötland och Närke, varvid brorsonen Gustav Karlsson fick en gård i Hammars socken i Närke.294 Ett halvår senare upprättade Ingeborg sitt testamente ännu en gång, och skänkte då gården Norby i Närke till systrarna i Kalmar ”för sin och sin son Håkans syndaförlåtelse”. Ingeborg valde även sin gravplats i St. Johannes i Kalmar.295 Trots Margaretas försök att undvika tveksamhet om hennes egendomar verkar det ändå ha funnits frågetecken, och för att försäkra sig om att inga ytterligare problem uppkom kring hennes donationer till konventet uppvaktade Margareta kung Birger 1306. ”På hennes enträgna böner” bekräftade kungen tidigare uppgörelser mellan syskonen, liksom Margaretas donationer.296 Även Benedictas övriga släktingar avsade sig vid samma tillfälle

287 En mur var ett viktigt tecken på statusen hos en ”riktig” stad, och Kalmar stads äldsta sigill är en bild av stadens mur med krenelerade torn; se Blomkvist (1979) s 220 f, Le Goff (2005) s 101 f 288 DS 510-520 (1266) 289 EK, Jansson (1987) s 54, ”in festo Sancti Martini”, Årboken 815-1444, Paulsson (1974) s 316. 290 DS 644 (12780504); 291 DS 1727, 1728 (12850703); se även Rosén (1942) 292 DS 1345 (13010912), jämför DS 1345 a, DS 1291 293 DS 1291 (12991115) 294 DS 1345, 1345a, 1346 (13010912). Antagligen hade uppgörelsen skett ett eller ett par år tidigare än kungörelserna, och att fördelningen enbart kungjordes för att vara juridiskt bindande. 295 DS 1359 (13020205). 296 DS 1509 (13060823) 59 alla anspråk som de skulle kunna ha på hennes egendomar, förmodligen genom kung Birgers medverkan. En av dessa släktingar hette Johan, prost i Möre och antagligen kyrkoherde i St. Nicolai, bykyrkan i Kalmar.297 Ingeborgs son, Håkan Ingeborgason ”Läma” verkar inte ha varit riktigt tillfreds med moderns och hans mosters överens- kommelse, men en tvist mellan honom och Margareta omkring vissa egendomar löstes så småningom genom förlikning 1320.298 Då var antagligen hans mor Ingeborg avliden, liksom också Håkans styvfar Bengt Petersson.299 Håkan Ingeborgason ”Läma” erhöll titeln riddare senast 1306, och befann sig i kung Birger Magnussons sällskap under 1300-talets första decennium. Han verkar dock ha tagit ställning för hertigarnas parti och blivit en av ”hertig Eriks riddare”. Därmed befann han sig på den vinnande sidan efter Nyköpings gästabud och upproret mot kung Birger.300

4.2.3 St. Johannes Döparens konvent ru Margareta blev konventets första priorinna, och hertigarna Erik och Valdemar tog F henne, konventet och alla dess egendomar under sitt beskydd 1307 och beviljade befrielse från kungliga skatter och avgifter. Hertigarna förbjöd också att systrarnas egendomar ofredades.301 Margareta Gustavsdotter var med största sannolikhet priorinna i St. Johannes till sin död, sista gången hon förekommer är 1320 i förlikningen med systersonen Håkan. Kristina Glysingsdotter kan ha efterträtt Margareta som priorinna, men de nästa kända priorinnorna hette Margareta (1389) och Kristina Holmstensdotter (1412).302 Vi känner till namnen på fyra av priorinnorna i konventet i slutet av 1400-talet – Katrin Hansdotter, Kristin Bondesdotter, Margit Martinsdotter och Karin – och även på flera av systrarna: Kristina, Karin, Birgitta, Beata, och Anna. Från och med 1300-talets första årtionden erhöll konventet penning- och jorddonationer i testamenten från framstående personer bland Sveriges stormannafamiljer. Det var förmodligen på detta sätt som konventet erhöll ön på andra sidan vattnet nedanför konventets byggnader, som blev känd under namnet ”Systraholmen.”303 Konventet i Kalmar erhöll liksom St. Martin i Skänninge jordegendomar som lämnades som ingift för de flickor som inträdde i konventet, till exempel gav Henrik Glysing under konventets första år en gård i Resmo på Öland, samt en gård och en kvarn i Rinkaby i Möre som ingift för sin dotter Kristina.304 Systrarnas i Kalmar egendomsaffärer nämns också i stadens tänkebok: år 1412 tillerkändes de en gård i Kalmar stad, 1433 en gatubodh med hus och jord nära rådhuset och 1474 skänkte Anders Olson bort en strandaboda i staden till systrarna.305 Under unionstiden utfärdades ett antal kungliga skyddsbrev för systrarna i Kalmar, det sista av Kristian I när

297 DS 1510 (13060823) - beseglat av kung Birger samma dag som det föregående. Vi vet ingenting om prosten Johan förutom att han av någon anledning fick 2 mark penningar i Peter Karlssons till Fånö testamente (DS 782, 12840122) 298 Förlikningen mellan Håkan och Margareta, DS 2463 (13200602), vidimerades av hertiginnan av Öland Ingeborg Eriksdotter i Kalmar fyra år senare, DS 2462 (13240411). 299 Ingeborg förekommer sista gången i en godsförsäljning år 1313, DS 1933 (13130729) 300 DS 1836 (13120220), DS 1981 (13141009), DS 1996 (13150104), DS 2023 (13150704), DS 2134 (13180227). 301 DS 1536 (13070306). 302 SDHK 13610 (13891031); KST s 25 303 SDHK 22446 (14351001), SDHK 35781 (15070420) 304 SDHK 2394 (1311?-1318?) 305 KST ss 25, 69 och 89. 60 han var på väg till Stockholm och slaget vid Brunkeberg.306 Liksom konventet i Skänninge fungerade även St. Johannes som kreditinstitut; till exempel pantsatte Henrik Svinakula allt sitt gods i Ekerum på Öland år 1368 ”för 15 guldpenningar och en tunna smör”, och Bonde Nilsson och hans hustru Estrid förpantade allt sitt gods i Algutsrum 1403 till systrarna i Kalmar mot en summa av 60 mark.307 Under den tid som konventet var livaktigt förfogade systrarna över totalt 135 gårdar eller jordlotter, framför allt i nuvarande Kalmar län och på Öland, men även egendomar i övriga Småland och mellansverige fanns i konventets ägo.

En förteckning över kalmarsystrarnas samtliga räkenskaper under åren 1478-1486 finns bevarad, och i den framgår även vad de olika ägorna gav för årlig avkastning.308 Inkomsterna till St. Johannes dessa år kom från 45 gårdar, 14 landbogårdar, 7 markland och 2 öresland samt en del övriga intäkter. Men det är också möjligt att se att intäkterna inte på långa vägar täckte kostnaderna, år 1479 war opbyrdhen 214 mark ok 10 örtinger, wtgifften 431 mark. De låga intäkterna kan mycket väl ha berott på de ofta förekommande striderna i unionskonflikterna, krig och plundring gjorde det svårt för bönderna i Kalmartrakten och på Öland att betala sina räntor. Priorinnan syster Karin fick 1485 själv lägga ut cirka 7 mark til klosters behoff för att kunna köpa sill, rovor, torsk och humle samt vin till mässan.309 De höga kostnaderna berodde antagligen på att konventet var tvunget att avlöna anställda som skötte det praktiska arbetet – betalning till såväl tjänare som kokerska, skutskeppare, drängar och mjölnare finns upptagna i räkenskaperna. Konventet hade även en egen smedja, och en ladugård med 26 kor ok 1 tjur ok 2 stutta ok 2 yxnöökia.310 Även biskoparnas gästning tärde hårt på konventets ekonomi, 1487 klagade systrarna till påven över detta och över att behöva inkvartera biskopens hästar vintertid med mera.311

Förutom att kalmarsystrarnas räkenskapsbok beskriver konventets tillgångar och egen- domar, berättar den också mycket annat om livet i konventet. Den vittnar om priorinnans kontroll över konventets ekonomi, om att hon måste ha varit läs- och skrivkunnig (kanske även på latin) och ha haft åtminstone grundläggande kunskaper i matematik.312 Även om det är svårt att veta hur det dagliga livet innanför murarna tedde sig, kan räkenskapsboken ge svar på flera frågor om systrarnas vardag: vad de åt, deras utrustning och vilka de eventuellt kom i kontakt med. En stor del av dagen var säkert inrutad med gudstjänster, mässor och tidegärd, och även någon form av arbete. I systrarnas räkenskapsbok finns

306 DS 5766 (13570710), SDHK 24587 (14440801), SDHK 2975 (14710628). 307 Blomkvist (1979) s 246; DS 7765 (13680820), SD 394 (14031102) 308 RA D9. Williams (1996) s 140 ff beskriver källan utförligt. Berggren (1902) innehåller en uppräkning av jordegendomarna i boken och deras geografiska fördelning. 309 D9, 28r (Williams, opubl.) 310 Citaten från Berggren (1902) ss 54, 61. I systrarnas bok står det att ”tha war opbyrdhen ccxiiij mark ok x gunniska, wtgifften Ccccxxxj mark gunniska” (D9 3v, Williams opubl.) respektive ”xxiii baas nøth ok iii oxs økka ok en oxsa som till legho ær” (D9 20v, Williams opubl.) 311 Selling (1984) s 61 312 Den absolut sista anteckningen i uppbördsboken är en avbruten mening: Omnia dat Dominus non habet – fortsättningen torde lyda ”ergo minus”, dvs ”Herren ger allt men saknar ändå intet”; ett ordspråk som kan återfinnas bland annat som marginalanteckningar i böcker och på renässansmålningar. 61 bland annat upptaget ett inköp av en stor mängd papper som antagligen användes för avskrifter av religiösa texter – kanske för användning i konventet, men också för andra kyrkliga inrättningar eller rika privatpersoner.313 Ett återkommande inslag bör också ha varit att lektorn i brödrakonventet infann sig för att undervisa systrarna. Blomkvist har hävdat att konventet hade en roll som ”uppfostringsanstalt för unga kvinnor av börd” som mycket väl kan ha fått möjlighet att lära sig läsa, skriva och illuminera böcker.314 Kanske pågick i St. Johannes även utbildning för ”kvinnor av börd” som inte skulle inträda i konventet. Enligt ett bevarat ingiftsformulär från tidigt 1300-tal skulle jungfrun ’K’ studera såväl ”de fria konsterna” som praktiska göromål, vilket antyder att konventets utbildning höll en hög nivå.315

Livet i konventet behöver inte ha varit helt utan spännande avbrott: i juli 1436 infann sig de ledande männen i Nordens riken samt representanter för hansestäderna i Kalmar för ett unionsmöte. Det är tänkbart att St. Johannes fick härbärgera ett antal av gästerna och deras medföljande tjänare.316 Vardagen i systrakonventet var antagligen också fullt av mindre händelser: någon gång under andra halvan av 1400-talet tog sig prästen Nils Larsson utan tillstånd in i St. Johannes ”av köttslig lusta” och hade intimt umgänge med en av systrarna, Beata Olofsdotter. Han övertalade henne dessutom vid två tillfällen att följa med honom utanför konventsmurarna, men båda gångerna fördes hon tillbaka av sina föräldrar. Förutom detta brott mot den kanoniska rätten rånade prästen Nils senare också en annan, icke namngiven, överordnad präst på en summa pengar. Nils blev följdriktigt utestängd från den kyrkliga gemenskapen. Han vände sig till påven och fick faktiskt absolution 1492, förutsatt att han ersatte dem som lidit skada.317

Eftersom systrarna egentligen inte hade rätt att bege sig utanför konventets murar, hade de en syssloman som samlade in uppbörden från konventets landbor. Han bistod också med praktiska detaljer, till exempel när systrarna lånade en båt av predikarbröderna inne i staden för frakt av ved eller varor och uppbörd från deras många gårdar på Öland. År 1486 förskingrade sysslomannen Per Matthizon hela uppbörden för året så när som på 22 mark, varpå systrarna stod helt utan kontanta tillgångar och priorinnan blev bland annat tvungen att sälja ett silverstop för att täcka en del av underskottet.318 Priorinnan syster Karin skriver i uppbördsboken:

…nw then andra tidh jak warth priorissa gudh forlathe honom for stora sorgh han satthe mik wt j tha war hæær engin fastho fødha hwarke fissker ælla annat goth tha ladhe jac wt tolff mark oc xx mina egna pænighgha som jak saldhe min silff stop fore tha saldhe brodher tomos jth litith monstranciu for sextighi mark.319

313 D9 3v; Williams (1996) sid. 147. Ett bevarat missale kan ha framställts i St. Johannes, Selling (1982) s 40. 314 Blomkvist (1979), s. 246. 315 Williams (1996) hänvisar till det anonyma formuläret (C 204 II:60 i UUB, Öberg (1997) s 81), och menar att det antyder att jungfrun (Cecilia Glysingsdotter?) skulle få sin uppfostran i konventet, A a sid. 148. Jfr Berggren (1902) s 56. 316 SDHK 22618, 22621 ff. Enligt Berggren (1902) bodde de svenska rådsherrarna i St. Johannes (a a s 62). 317 SDHK 42361 (14920830); Risberg & Salonen 2008 sid. 351 318 Berggren (1902) sid. 55. 319 D9 32 v, 33r (Williams, opubl.); jfr Berggren (1902) s. 63 62 Pengarna användes för att betala en del skulder, köpa utsäde och mat, men St. Johannes hämtade sig aldrig från detta avbräck i ekonomin. Året därpå följde ännu ett bakslag när påven avslog konventets önskemål om att slås ihop med St. Georgskapellet som hörde till hospitalet i Kalmar och låg strax utanför stadens västra port, ”eftersom kapellets inkomster inte överskrider 20 gulddukater”.320 Efter Per Matthizons förskingring dröjde det sedan inte mer än knappt tjugo år innan konventet i Kalmar drabbades av nästa katastrof – 1504 drev Hemming Gadh och Svante Nilsson igenom att St. Johannes skulle stängas eftersom det var flere resor skinnat, brennt och platt i grund förderffvat, systrarna skulle flyttas till Skänninge och rådmännen uppmanade kalmarsystrarna att hädanefter vara ”Skänninge klosters priorinna och syssloman lydiga”.321 Hur många av systrarna från Kalmar som flyttade med till Skänninge är okänt men antagligen var det flertalet, eftersom striderna i och runt Kalmar gått hårt åt konventsbyggnaderna och konventets ekonomi hade försämrats redan före förskingringen 1486. Konventsbyggnaderna stod kvar 1531, då Gustav Vasa använde dem för att logera tyska legoknektar, men revs antagligen på 1540- talet i samband med att brödrakonventet började rivas för reparationerna på Kalmar slott.322 Den 200-åriga historien om St. Johannes döparens konvent i Kalmar var därmed över, och egendomarna fördes över till St. Martin.323

4.3 Systrarnas sista tid För systrarna i ”Sankta Ingrids kloster” innebar sammanslagningen av konventen ett välkommet tillskott till ekonomin – 45 gårdar, 14 landbogårdar och 1 utjord som nämns i uppbördsboken från St. Johannes återfinns i Smålands handlingar 1541 som tillhörande Skänningekonventet.324 Priorinnan Birgitta Petersdotter och de övriga systrarna i St. Martin kunde därmed inleda planeringen för Ingrids translation och skrinläggning, som påven tidigare givit tillstånd till. Denna stora händelse ägde rum den 29 juli 1507:

Samma år, kungen och martyren Olof den heliges dag skedde den heliga Ingrids translation i Skänninge stad av högvördiga fäder och herrar, genom Guds och påvestolens nåd biskopar, herrar Ingemar i Växjö och Vincent i Skara, i närvaro av riksföreståndaren herr Svante, samt många andra herrar och fruar, och därtill en mycket stor skara människor. Prisad vare Gud!325

Skrinläggningen beskrivs även i Sturekrönikan, som en festlig tillställning där Högtideligit gätstebwd giordes thå [och] math gaffs nok bade myken oc godher [med] ey allenast ööll wthen miodh oc win. Herrarna och bergsmännen som samlats begåffuade clostrett thz bästa the kwnde Mz peninga och gull oc sölfftacker store och reste sedan sin kos.326 Efter denna solemna tilldragelse kände systrarna säkert en viss optimism inför framtiden, och

320 SDHK 40388 (14870823). 321 SDHK 34764 (15040320), Berggren (1902) s 63 322 Selling (1984) ss 20, 61 323 Williams (1996) s 139, DMS 4:1 s 155. Egendomarna kan senare ha övergått till hospitalet eller helgeandshuset i Vadstena, jfr SDHK 38889 (15290906) 324 DMS 4:1–4 (1987-) 325 DV s 413, Schück (1929) s 142 326 SK 5640 ff, s 195 63 ett skyddsbrev för ”Sankta Ingrids kloster” utfärdades så sent som 1521 av Kristian II när han var på väg hem från Stockholms blodbad.327 Men slutet var nära – då Gustav Vasa valts till konung 1523 insamlades medel från kyrkor och kloster för återbetalning av skulden till Lübeck, St. Martin fick betala 20 mark silver, liksom St. Olof i Skänninge. Redan 13 februari 1527 blev Peder Svenske utsedd till ny procurator och tilsynes man över systrakonventet av Gustav Vasa.328 Tre veckor senare, 4 mars, fick herr Peder uppdraget att ransaka och vtdragha ur konventets jordebok vilka egendomar som tidigare tillhört St. Johannes i Kalmar.329 I juni samlades så riksdagen i Västerås, och reformationen inleddes på allvar. Den 1 september skrev Gustav Vasa till priorinnan:

Vår etc kære ffrw priorissa och j flere systrar oss ær förekommit the oskickelige regiment som en tijd long haffuer varet vdj edert closter med myken fånyttog fortærning med flere Cappellanar, æn eder behoff görss och tesligis med manga lærepiger som j drage in vppå closterens kosth och annan twnga som j kunne vel vara forwthan […]

Konungen beordrade att den fånyttoga förtäringen måste upphöra och att inga fler systrar skulle tas in i konventet, så det kunde komma till en skickeligare ordinantiam.330 Det är nog rimligt att anta att priorinnan reagerade med bestörtning och inledde förhandlingar, vilka ledde till att en uppgörelse mellan kungen och konventet träffades på senhösten 1529. Konventet fick behålla rätten att uppbära räntan från sina egendomar mot att det erlade en årlig summa om Jtt hundradhe mark ortoger.331 Detta var dock ett högst tillfälligt uppskov, då St. Martin drabbades av en stor eldsvåda den 11 maj 1531.332 De 100 mark som konventet enligt uppgörelsen skulle erlägga hade kungen förlänat till Peder Svenske, och systrarna stod helt utan tillgångar.333 Redan 4 juni skrev Gustav Vasa till Johannes Magni, electus i Linköping, att biskopen skulle förhandla med systrarna om att de skulle flytta till Vreta eller till Vadstena.334 Till Vadstena ville de inte flytta, och systrarna fanns fortfarande kvar i Skänninge 1544 när kungen beslutade att Ingrids skrin skulle flyttas till kloster- kyrkan i Vadstena.335 Samma år konfiskerade kungen konventets egendomar som då uppgick till drygt 70 hektar åker och äng till 50 lass hö, och 1547 började konvents- byggnaderna rivas och teglet fördes till slottsbygget i Vadstena.336 Historien om ”Sankta Ingrids kloster” var därmed slutgiltigt över, och likaså den mer än 250-åriga historien om systrarna av Predikarorden i Sverige.

327 SDHK 38441 (15210106). 328 HSH I: 4 (1868) s 53 (15270213) 329 HSH I: 4 (1868) s 87 (15270304) 330 HSH I: 4 (1868) s 312 (15270901) 331 HSH I: 5-6 (1871-1875) s 323 f (0kt-nov 1529) 332 DV s 453: ”Torsdagen före söndagen i Rogationes” 333 Schück (1929) s 184 334 HSH I: 7 (1877) s 358 (15310604) 335 HSH I: 16 (1895) ss 166, 216 (15440329, 15440415). Carl M Kjellberg ger en intressant beskrivning av relikskrinets vidare öden: enligt Messenius hamnade det genom Sigismund i Polen tillsammans med St. Birgittas och St. Katarinas skrin (Kjellberg i Schück (1929) s 188 f). Själva relikerna kan kanske ha blivit kvar på Vadstena slott för att senare, genom att de stals av le Beaulieu, hamna i Frankrike och därefter i Holland? Eller är ett av kranierna i Vadstena som DNA- undersökts på 2000-talet och daterats till sent 1200-tal faktiskt St. Ingrids? 336 HSH I: 18 (1900) s 204 (15470103); Schück (1929) s 187 64 4.4 Vem eller vilka understödde systrakonventen? Det har framgått ovan att Ingrid Elofsdotters och Margareta Gustavsdotters syskon varit direkt inblandade i systrakonventens tillkomst genom donationer, och genom personligt stöd till grundarna. Det har även funnits kontakt mellan dessa två släktgrupper även om beläggen är få. Frågan är om det kan ha funnits andra personer eller grupper som varit inblandade eller stött konventen i inledningsskedet? Diplomen i SDHK berättar i första hand om donationer, testamentsgåvor och ingifter, och i de flesta fall om gåvor som omfattar antingen brödra- och systrakonvent tillsammans, eller gåvor till ett stort antal religiösa institutioner där systrakonventen bara nämns som en av många mottagare. Därmed säger inte källmaterialet uttryckligen om en viss person egentligen kan räknas som gynnare av ett speciellt konvent. Gåvor till brödrakonventen förekommer också betydligt oftare i diplomen, vilket inte ska fattas som att systrakonventen saknade stöd utan snarare att dokumenten kan antas ha förkommit. Jag kommer nedan att beskriva donationerna till största delen i den kronologiska ordning som de tillkommit. När det gäller stödet för Predikarorden rent allmänt, kan man ur akterna från provincialkapitlet i Västerås 1291 utläsa vilka personer som gjort sig förtjänta av ordens förböner.337 En jämförelse av akterna med diplomen kan visa vissa samband, och en bild framträder av vilka som understödde systrakonventen under den första tiden. • Johan Elofsson, riddare, och Anders Elofsson som med sin donation 1273 bidrog till grundandet av St. Martin.338 Det är möjligt att Anders Elofsson är den ”Andrea camerario” som nämns i handlingarna från provincialkapitlet 1291; Peter Andersson, hans son, var skattmästare hos kung Birger Magnusson. • Folke Karlsson, riddare och Värends lagman gav både en gård i ”møhamar” och altar- utrustning till St. Martin i april 1282.339 Hans efterträdare Nils Sigridsson, lagman i Värend och riksråd gav pengar i sitt testamente ”till alla kloster i Linköpings stift”, och som vi har sett var han en av signatärerna vid Benedicta Holmstansdotters donation.340 Det är möjligt att det är lagman Nils som nämns i handlingarna från provincialkapitlet 1291 som ”Nicholaos Systrøcson”.341 • Ingeborg Gustavsdotter gav 1282 i sitt testamente 4 mark till systrarna i Skänninge.342 • Sofia Eriksdotter, före detta drottning av Sverige, gift med den avsatte kung Valdemar Birgersson, donerade 1283 ett laxfiske i Norrköping till St. Martin, och två år senare en kvarn i Mjölby som ingift för hennes tjänarinna Ingrid.343 Drottning Sofia, ”herr” Valdemar och även hans son (filio eius) unge herr Erik nämns i handlingarna från provincialkapitlet 1291 direkt efter de tre kungarna i Nordens riken. Även Valdemars och

337 Stephens (1849-1852) s 562 ff. Det är tänkbart att Predikarorden inte valde ut speciellt förtjänta riksråd utan tog dem som grupp, liksom biskoparna i Norden som även de samtliga räknas upp. 338 DS 885 (1273?? Jfr ovan) 339 DS 742 (12820425) 340 DS 1278 (12990716) 341 Det kan även syfta på rådsherren Nils Sestridsson, vilken också var en av sigillanterna till Benedictas donation, och ett av vittnena vid invigningen av St. Johannes i Kalmar. 342 DS 755 (12820915) 343 DS 760 (12830402), DS 814 (12850902) 65 Sofias dotter Margareta, som inträdde vid St. Martin 1286, erhåller förböner 1291 tillsammans med priorinnan (’J’?) vid St. Martin.344 • Karl Estridsson, riddare och riksråd, skänkte jord till St. Martin år 1286.345 • Elisabet Geresdotter, antagligen dotter till ”herr Gere från Venngarn”, donerade gården Tveta i Fånö till systrarna vid St. Martin i sitt testamente år 1286.346 • Ragnhild Erlandsdotter, tidigare gift med upprorsmannen Johan Karlsson till Fånö, testamenterade 3 mark penningar 1288 till systrarna i Skänninge bland ett flertal andra institutioner.347 Fru Ragnhild var lagman Birger Perssons kusin och omgift med riddaren och riksrådet Magnus Gregersson, ”naturlig” sonson till Birger jarl, vilken nämns i handlingarna från provincialkapitlet 1291 efter Birger Persson. • Biskop Bengt Birgersson tog systrarna vid St. Martin i sitt beskydd 1289, och förbjöd varje ofredande av dem och deras egendom.348 Bengt av Linköping avled 1291 innan provincialkapitlet men nämns i uppräkningen av förböner för de avlidna, liksom hans bror kung Magnus.349 • Karl Gustavsson, riddare och riksråd donerade i sitt testamente 1292 gården ”budhamar” till systrarna i Skänninge.350 Hans syster, Ingeborg Gustavsdotter, gav senare gårdarna Norby och Malma och en kvarn i Knutsbro till systrarna i Kalmar.351 Som vi har sett var Ingeborg och Karl Margareta Gustavdotters syskon. Karl Gustavsson omnämns även i handlingarna från provincialkapitlet 1291 liksom hans syster Marga- reta Gustavsdotter, vars egendomar tillsammans med Benedicta Holmstansdotters utgjorde den grundläggande donationen för St. Johannes i Kalmar. • Bengt Magnusson, Östergötlands lagman och riksråd tog Benedicta Holmstansdotters egendomar i sitt beskydd år 1292.352 Lagman Bengt nämns först av de världsliga stormännen i handlingarna från provincialkapitlet 1291. • Birger Persson, Upplands lagman och riksråd var i sitt första äktenskap gift med Kristina, Johan Elofssons dotter, som i sitt ”storartade testamente” år 1293 understödde St. Martin (bland ett stort antal kyrkliga institutioner).353 I sitt andra äktenskap var lagman Birger gift med Ingeborg, lagman Bengt Magnussons dotter, som i sitt

344 Angående priorinnan J, se DS 1273 (12990429) 345 DS 910 (12860423) 346, DS 918 (1286 i september) 347 DS 981 (12881210) 348 DS 988 (12890405) 349 I kung Magnus testamente ges 3 mark till samtliga konvent av Franciskaner- och Predikarorden; DS 802 (12850222). Enligt Gallén understödde biskop Lars av Linköping systrarna i Kalmar med un Marc d´argent pur; Gallén (1946) s 132. Biskop Lars nämns som electus i handlingarna från provincialkapitlet 1291. 350 DS 1053 (1292) 351 DS 1359 (13020205) 352 DS 1066 (12920325). Bengt Magnusson gav Predikarorden sitt uttalade stöd, redan 1275 gjorde han en väl tilltagen donation ”för sin hustru Margaretas själs frälsning” för att inrätta ett kanonikat i Linköping, som skulle helgas till ordens helgon Petrus martyren; DS 592 (12750416). Lagman Bengts testamente är förkommet, men dottern Ingeborgs testamente innefattar även 20 mark för utsmyckning av detta altare, DS 1980 (13140921) I handlingarna från provincialkapitlet 1291 nämns även lagman Bengts syster Ulfhild, som var gift med upprorsmannen Birger Filipsson. 353 DS 1095 (12930706); Citatet: Hildebrand, SBL Bd 13 (1950) s 407 66 testamente 1314 donerade 2 mark till systrarna i Kalmar och i Skänninge (bland flera andra).354 Lagman Birger själv gav 4 mark till systrarna i Skänninge i sitt testamente (bland många andra institutioner).355 Birger Persson nämns bland de första stormännen i handlingarna från provincialkapitlet 1291. • Hertigarna Erik och Valdemar Magnusson tog Kalmarsystrarna i sitt beskydd år 1307.356 Hertigarna testamenterade 20 mark till systrarna i båda konventen, och hertig Valdemars änka Ingeborg Eriksdotter understödde St. Johannes i Kalmar.357

Förutom de ovan nämnda erhöll konventen gåvor från ett antal andra personer, vars släktförhållanden inte är kända, under perioden 1298–1318.358 Samtliga uppräknade gynnare av systrakonventen tillhörde aristokratin i det medeltida Sverige, och det fanns även många släktförbindelser mellan de ovan nämnda personerna.359 Ingrid Elofsdotter och hennes bröder var kusiner med kungarna Valdemar och Magnus och med biskop Bengt av Linköping. Även hertigarna Erik och Valdemar tillhörde Bjälboätten liksom lagman Bengt Magnusson (dess ”lagmansgren”).360 Lagman Birger Persson var svärson till Johan Elofsson i sitt första äktenskap, och till lagman Bengt Magnusson i sitt andra. Ragnhild Erlandsdotter var lagman Birgers kusin, och hennes make Magnus Gregersson tillhörde ”Bjälboättens oäkta gren”. Hennes tidigare make Johan Karlsson var Johan Elofssons svåger. Lagmännen Folke Karlsson och Nils Sigridsson var släkt (obekant hur),361 och det har antagits att Karl Estridsson var halvbror till lagman Nils.362 Karl Gustavssons systrar Ingeborg och Margareta var fosterbarn till Anders Elofssons dotter Ragnhild och Lars från Snyttringe. Det är kanske möjligt att Margareta Gustavsdotter var den ”trogna tjänarinna” (fideli famule mee) som erhöll 14 örtugland i ”fanø” i Kristina Johansdotters testamente. Tyvärr är källäget alltför magert för att det ska vara möjligt att dra några säkra slutsatser om eventuella släktgrupper som gynnade systrakonventen i inledningsskedet utöver det ovan framförda, mer än den ganska triviala slutsatsen att systrakonventen stöddes av den främsta aristokratin. Nämnda släktrelationer skulle möjligen kunna utgöra en indiciekedja, men som så ofta då det gäller Sveriges medeltid får vi konstatera att vi inte säkert kan besvara frågan. Och det kanske vi måste nöja oss med.

354 DS 1980 (13140921) 355 DS 2586 (13261021) 356 DS 1536 (13070306), jfr SDHK 24587 (14440801), Gallén (1946) s 132 357 DS 2132 (13180118) 358 DS 1232 (12980425), DS 1274 (12990503), DS 1343 (13010908), DS 1556 (13070825), SDHK 2394 (1311), DS 1851 (13120523). Tre av dessa var testamenten, ett var en donation av jord och två var ingiftsdiplom. 359 I Jarl Galléns avhandling från 1946 finns ett antal släktträd som bilagor (s 290 ff) där Gallén också utreder vilka av frälseätternas manliga och kvinnliga medlemmar som erhållit sin gravplats i något av konventen, även om några av Galléns härledningar inte är helt korrekta. Flera av de ovan nämnda begravdes i St. Maria i Sigtuna eller i St. Olof i Skänninge. Se även ÄSF del I och II samt SBL, art. ’Natt och Dag’, ’Lejonbalk’, ’Folkungaätten’, ’Elofssönerna’, ’Finstaätten’ för närmare utredning av släktförhållandena. 360 Sambandet mellan Predikarorden och lagmännen framgår även i Årboken 1208–1288, som nämner att fyra östgötska och en öländsk lagman har avlidit. Detta skulle kunna visa på ett intressant samband mellan brödernas juridiska kompetens och framväxten av de svenska landskapslagarna; se till exempel Piebenga (1998) s 84. 361 Detta framgår av lagman Folkes testamente, DS 742 (12820425). Eventuellt var även de besläktade med Bjälboätten genom giftermål, se SBL Bd 22 (1977–1979) s 515 362 Se till exempel SBL Bd 14 (1963) s 47 67 4.5 Finns något kvar av systrakonventen idag? t. Johannes i Kalmar revs som sagt på 1540-talet och materialet fördes till slottet för Sutbyggnaden av yttervärnet runt själva slottsbyggnaderna. Området där konventet legat utnyttjades delvis för anläggandet av vallgraven runt om ravelinen Prins Carl vid uppbyggnaden av den nya Kalmar stad, som anlades från och med 1650-talet på Systraholmen. Konventets placering framgår av en avvägningskarta som upprättades 1698 av D Schmidt; på kartan finns en ”gamal kÿrkjegård” markerad på platsen för konventet. Under åren 1874-1878 byggdes Kalmars folkskola på platsen, och drygt hundra år senare (1983) byggdes Kalmar stadsbibliotek i direkt anslutning till skolan. En arke- ologisk provundersökning gjordes 1976, men inga rester av konventet påträf- fades.363 I mars 2015 gjordes en under- sökning med georadar på platsen, men inte heller då kunde några spår av konventet hittas. Vi vet därför egent- ligen ingenting om konventet, varken var det låg exakt eller vilka byggnader som fanns där. Med ledning av kyrko- gården som markerats på kartan från 1698 kan vi kanske anta att konventets yta omfattat cirka 50 x 50 meter, men Krigsarkivet, 0424: 058: 162. Kalmar: fortifikationen detta är en gissning.364

St. Martin i Skänninge revs likaså på 1540-talet och materialet fördes till Vadstena för det nya slottsbygget i hamnen. Konventet har grävts ut i flera omgångar, och både utbredning och plan har kunnat klarläggas och doku- menteras.365 Konventets grundmurar är frilagda, och anläggningen markerad med en pergola på två sidor. Mitt på gården finns en rekonstruerad brunn, och i konventets södra del finns en bevarad källare. Vid utgrävningarna på 1930-talet hittades runristade grav- hällar, vilket indikerar att det antagligen Brunnen vid St. Martin, efter Menander 2003 legat en äldre kyrka där, kanske tillhö- rande en storman eller en kungsgård.

363 Selling (1984) s 31 364 Om kartan och avståndsmätningar, se Selling (1984) s 48 365 Hasselmo (1983) s 15, 35 68 Utifrån resultaten av utgrävningarna vid St. Martin gjordes en rekonstruk- tionsritning av Erik Lundberg som i stort anger konventets plan och kyrkans plats. De byggnader som ingått i kon- ventet, utseende och användnings- område för byggnaderna är dock inte möjligt att uttala sig om. Kyrkan var drygt 20 meter lång och hela kon- ventsområdet cirka 40 x 40 meter. Vi kan anta att konventet haft byggnader med ungefär samma funktioner som i brödernas men utifrån de arkeologiska data som finns är det svårt att dra några säkra slutsatser; inte heller kan vi veta något om systrarnas verksamhet. Vi kan därför inte heller säga säkert att de inte Plan av St. Martin; efter Schück 1929 ägnade sin tid åt översättning, illu- mination och liknande.

5. Avslutande reflexioner Efter att ha beskrivit systrakonventens historia, deras grundläggning och utveckling fram till nedläggningen går det också att peka på likheter och skillnader mellan dem. Likaså blir det möjligt att jämföra de svenska konventen med uppgifterna från kontinenten och även där se vissa likheter. Rent allmänt tycker jag mig kunna påstå att historien om systrarna inom Predikarorden är en del av skeendet under den svenska medeltiden som är värd att lyfta fram, då deras roll tidigare inte fått tillbörlig uppmärksamhet. Likaså visar deras historia på samband som kanske inte varit helt uppenbara mellan olika aktörer under det svenska 1200-talet, relationer mellan Predikarorden och profana aktörer och även deras samband med den allmänna politiska händelseutvecklingen. Systrarnas historia blir som ett fönster för att titta in i ”ett annat land” som L P Hartley uttryckte det. Beskrivningen av systrakonventens historia hade mycket väl kunnat kompletteras med ännu mer detaljer ur källmaterialet, till exempel med uppgifter om de kvinnor som ingick, deras ingifters storlek och liknande. Detta har jag medvetet utelämnat, eftersom det i princip skulle innebära en lång uppräkning av namn som egentligen inte tillför något till historien.

De frågeställningar som ställdes upp i inledningen av detta arbete var: • Hur och av vem grundades systrakonventen? Vilka likheter och skillnader kan man se? • Hur utvecklades systrakonventen under perioden fram till reformationen? • På vilket sätt var släkt- eller familjenätverk inblandade i konventens tillkomst?

69 5.1 Sammanfattning Under 1200-talets två sista decennier grundlades två systrakonvent inom Predikarorden i Sverige, St. Martin i Skänninge 1282 och St. Johannes i Kalmar 1299. Initiativtagare och drivande i deras tillkomst var två kvinnor ur den främsta aristokratin, Ingrid Elofsdotter och Margareta Gustavsdotter, med stöd av i första hand deras närmaste familjer men även från såväl den kungliga familjen som andra framträdande aristokrater. Grundläggningen av St. Martin förefaller ha skett under medverkan av lektorn i brödrakonventet i Skänninge Petrus de Dacia, men det finns en svårighet att fastställa vilket år invigningen av St. Martin ägde rum eftersom uppgifterna skiljer sig åt mellan olika källor. Det förefaller också som Ingrid Elofsdotter, och kanske även hennes bröder kan ha varit inblandade i striderna om kungamakten på 1270-talet. Grundläggningen av St. Johannes är betydligt lättare att urskilja i källmaterialet, även om det skulle kunna finnas vissa tveksamheter om diplomens trovärdighet. Under 1300-talet verkar konventen ha haft en positiv ekonomisk utveckling med stöd i form av donationer och ingifter. Under 1400-talet börjar en viss stagnation kunna skönjas, framför allt i Skänninge där Vadstena kloster blev en konkurrent om populariteten, men även St. Johannes förefaller ha drabbats av ekonomisk tillbakagång under 1400-talet. En kanonisationsprocess för Ingrid Elofsdotter inleddes under 1400-talets första årtionden men kom aldrig att föras till slut. Under 1500-talets första år kan vi också se hur den världsliga makten tog aktiv kontroll över systrakonventen, St. Johannes lades ner av riksföreståndare Svante Nilsson 1504 och dess egendomar fördes över till St. Martin. Efter reformationen blev tillvaron för systrarna i Skänninge försvårad av Gustav Vasas åtgärder, och efter en brand 1531 upplöstes konventet sakta men säkert under det följande decenniet för att slutgiltigt stängas i mitten av 1540-talet.

Undersökningen har kunnat visa att det finns en viss överensstämmelse mellan grundandet av St. Martin i Skänninge och den beskrivning som krönikören i Colmar gav 1295: konventet vid St. Martin utvecklades från ett beguinage, via en kommunitet som levde efter ordens principer (genom Petrus de Dacia påverkan), till ett regelrätt systrakonvent.366 Detta kan däremot inte sägas gälla för St. Johannes, vars grundläggning förefaller annorlunda i och med att Margareta Gustavsdotter utverkade de svenska biskoparnas tillstånd till konventet, trots att det enligt Predikarordens regelverk krävdes tillstånd från påven eller generalkapitlet.367 Undersökningen visar också att klausuren i de svenska systrakonventen inte upprätthållits till hundra procent, genom att Margareta Gustavsdotter och Benedicta Holmstansdotter kunde lämna St. Martin innan konventet i Kalmar var färdigt, och att detta skedde med såväl Sveriges biskopars som provin- cialpriorens goda minne. Däremot finns inga andra belägg för brott mot klausuren, med undantag av uppgiften om prästen Nils Larsson som bröt sig in i St. Johannes. Trots att källorna är få och spröda så verkar det troligt att de svenska systrakonventen varit lärdomscentra – att systrarna fått lära sig läsa, skriva och illuminera, och att även leksystrar kunnat erhålla högre utbildning vid konventen.

366 Jfr Hirbodians ”tre-stegs-modell” ovan 367 Den enda förklaringen till detta är egentligen att generalkapitlets beslut i Strasbourg 1296 faktiskt avsåg St. Johannes. 70 Undersökningen av de svenska systrakonventens historia visar även tydliga likheter med andra resultat från kontinenten, till exempel att initiativtagarna bakom grundläggningen i båda fallen varit välsituerade kvinnor med ekonomiskt starka och politiskt inflytelserika släktrelationer.368 Vi vet att Ingrid Elofsdotter var änka men vi vet inte vilket civilstånd Margareta Gustavsdotter hade. Det är dock inte lika tydligt att släktrelationerna spelat samma kontinuerliga roll i de svenska konventens historia som i de tyska konvent Erika Lauren Lindgren undersökt – Elofssönernas ätt dog ut ganska tidigt, och det verkar inte som Karl Gustavssons eller Ingeborg Gustavsdotters ättlingar haft så stort intresse av att stödja St. Johannes. Genomgången av de personer som understödde de svenska konventen visar förvisso att släktrelationerna mellan de olika gynnarna var uppenbara i konventens inledningsskede, och en undersökning av 1300- och 1400-talens donationer skulle kanske kunna visa på ytterligare viktiga personer eller grupper som understött konventen. Men det skulle troligen inte kunna påvisas att dessa var direkt besläktade med grundarna.

Därmed menar jag att de frågor som ställts i detta arbete också blivit besvarade så långt det är möjligt. Jag kan inte påstå att eventuella slutsatser är generellt giltiga, till exempel huruvida systrarna i Sverige levde under exakt samma omständigheter som de på kontinenten, eftersom vi inte kan vara säkra på vilket regelverk som användes eller hur det följdes. Även om vissa slutsatser förefaller uppenbara så är de i bästa fall sannolika, och öppna för diskussion. Jag menar dock att det är rimligt att anta att systrarna i Sverige följde någon form av Constitutiones och att deras liv i konventet därför i stort kan sägas vara jämförbart med övriga systrakonvent. Undersökningen har också visat att villkoren för olika systrakonvent kunde skilja sig från varandra beroende på lokala faktorer, och de är därmed inte helt jämförbara även om de överensstämmer i många detaljer. Som nämndes i inledningen finns det en inneboende osäkerhet med den komparativa metoden, även om i detta fall jämförelseobjekten kan anses vara representativa. Det är också givetvis så att mina tolkningar ovan inte är invändningsfria: eftersom källmaterialet är så fragmentariskt, skulle det mycket väl gå att ”lägga pusslet” på ett annat sätt och komma till annorlunda resultat. Å andra sidan är en stor del av det bevarade källmaterialets vittnesbörd ganska entydigt. Jag kommer här nedan att analysera undersökningens resultat i relation till de teoretiska perspektiv som presenterades i inledningen, och utifrån detta diskutera ytterligare slutsatser som jag menar kan vara rimliga.

368 Jfr Lindgrens resultat ovan 71 5.2 Konventen och kvinnorna Catharina Andersson studium av kvinnors inträde i kloster- och konventsmiljö i Sverige under perioden 1150-1350 har som utgångspunkt att genusperspektivet kan bredda medeltidsforskningens syn på kvinnors situation.369 Såväl Andersson som Kristin Parikh hävdar att kvinnorna som ingick i kloster gjorde det genom en förmyndares beslut, och att kvinnorna inte hade en självständig röst i sammanhanget. Parikh upprepar detta flera gånger om Ingrid Elofsdotter.370 Samtidigt har undersökningen av systrakonventen visat att Ingrid Elofsdotter (och kanske även hennes syster) i högsta grad varit drivande i grundläggningen av St. Martin, och det är möjligt att Ingrids agerande i samband med kung Valdemars äktenskapsbrott kan utgöra ett ytterligare belägg för hennes själv- ständighet. I Margareta Gustavsdotters fall kan vi se att hon tidigt förhandlade till sig rätten att själv förfoga över sina egendomar och tillgångar efter eget gottfinnande, och att hon medvetet agerade med syftet att själv grunda ett konvent – till och med att hon själv uppvaktade det svenska episkopatet för att få deras stöd för en grundläggning.

Deras historier vittnar tydligt om två medvetna och självständiga kvinnors agerande i huvudsak utan beroende av förmyndarskap eller ättens godkännande. Samtidigt är det givetvis så att eftersom både Ingrid och Margareta härstammade från den högsta aristokratin var deras handlingsfrihet och resurser betydligt större än den genomsnittliga medeltida kvinnans. Kristin Parikh menar att Margareta Gustavsdotter och Benedicta Holmstansdotter var representativa för en ”ej så ovanlig kvinnotyp bland de besuttna samhällsskikten” och att de fått frihet av sina släktingar att ”förverkliga socialt accepterade ideal som legat i tiden”.371 Om man granskar källmaterialet från högmedeltiden framstår dock de bägge som relativt ovanliga – kvinnorna i högfrälset framträder som regel inte som självständiga i denna utsträckning, och om fler kvinnor hade varit lika bestämda som Margareta Gustavsdotter hade detta antagligen framgått i andra dokument.372

Däremot visar undersökningen att Clovers ”en-köns-modell” skulle kunna fungera bättre som instrument för att analysera priorinnornas relationer till samhället utanför konventsmurarna: i flera fall kan priorinnan sägas ha agerat utifrån en socialt överordnad position för att hävda konventens rättigheter, fast hela tiden på den manliga över- ordningens villkor – priorinnorna uppvaktade kungar, påvar och biskopar för att få sina och konventens intressen tillgodosedda, de gjorde självständiga egendomsaffärer (med män) och tog sig i vissa fall friheten att gå emot de formellt överordnade männen. Den

369 Andersson (2006) s 43 ff 370 Andersson (2006) s 78 ff, kap 4, fr. a. s 210 f; Parikh (1991), t. ex. s 92 f. Jfr dock Parikh s 80 om Benedicta Holmstansdotter, som var ”…mycket aktiv i att organisera och balansera sina egendomars uppdelning och avkastning mellan den privata ättens intressen och de dominikanska kvinnokonventen i landet […]” 371 Parikh (1991) s 99 372 Att bröderna Elofsson och Margareta Gustavsdotters syskon stödde och godkände deras agerande är en annan sak, som med största sannolikhet sammanhänger med de juridiska aspekterna på donationer av egendomar till konventen för deras upprättande. När det gäller St. Johannes är diplommaterialet väldigt entydigt: Margareta Gustavsdotter lät vid flera tillfällen offentliggöra donationerna för att det inte skulle finnas juridiska tveksamheter, och Benedicta Holmstansdotter gjorde detsamma på inrådan av den östgötske lagmannen Bengt Magnusson. I dessa fall framgår det tydligt att det är kvinnorna själva som är utfärdare av det juridiska tillkännagivandet. Likaså kan man se att bröderna Elofssons donation vid grundläggningen egentligen avsåg gods som tidigare tillhört Ingrid Elofsdotter; detta kan således vara en juridisk ”teknikalitet” för att ägandet ska vara oomtvistat. 72 traditionella könsmaktordningen kan således i många fall tolkas som underordnad det sociala hierarkiska systemet, och det dikotoma synsättet blir också mindre användbart för en genusanalys av systrakonventen. Det kan mycket väl vara så att denna syn på den medeltida könsmaktordningen innebär en anakronistisk ”överföring” av moderna tankar om patriarkala strukturer på det högmedeltida samhället.373

En av Catharina Anderssons slutsatser är att kvinnor placerades i kloster för att detta stärkte donatorns (ofta förmyndarens) ”symboliska kapital”, och att kvinnan och hennes förböner skulle kunna ses som en gåva till Gud för både donator och hans ätt.374 Utifrån källmaterialets vittnesbörd är detta en rimlig slutsats, eftersom diplomen till övervägande del är skrivna av män, bevittnade av män och till största delen tillkomna genom manliga initiativ. Samtidigt är det svårt att utifrån diplommaterialet uttala sig om kvinnornas motiv och delaktighet vid inträdet i ett kloster, och därmed finns det en risk att vi bortser från de mentaliteter som kan ha påverkat deras beslut eftersom detta kanske inte är explicit synligt i källmaterialet. Det som har framkommit ovan om det förändrade andliga klimatet på 1200-talet är dock ett starkt argument för att mentalitetsaspekten måste beaktas då en kvinna inträder i ett kloster. Jag menar att det är rimligt att tolka Petrus de Dacias beskrivning av yttringarna av beguinfromhet i Skänninge som ett tecken på spiritualiteten i det blivande konventet, beskrivningen hos Petrus de Dacia av hans ”andliga döttrar” uppvisar stora likheter med det vi vet om beguinfromhet i Europa. Förutom att det utifrån Petrus brev är mycket troligt att beguiner funnits i Skänninge i slutet av 1200-talet så har de även funnits på Gotland.375 Likaså fanns en beguinkommunitet vid klostret i Vadstena som är känd åtminstone sedan slutet av 1300-talet.376 Således har denna typ av spiritualitet varit känd och omfattad i Sverige, även om källmaterialet inte berättar något om beguinernas antal eller fromhetsliv. Galléns påstående om Ingrid Elofsdotter som representant för ”mystisk spiritualitet” går som sagt inte att belägga, men det är rimligt att anta att systrarna fått tillgång till andaktsböcker och Vitæ för sin andliga förkovran genom brödrakonventens förmedling, liksom att lektorernas undervisning kunnat förmedla strömningar med mystisk inriktning, och att detta i sin tur haft inverkan på kvinnors beslut att avlägga klosterlöften. Det är även rimligt att systrarna i både Kalmar och Skänninge haft kontakt med systrar i konvent i Tyskland, med tanke på det stora antalet tyskar i stadens befolkning, och att de på så sätt kunnat få del av hagiografiska texter som Die Schwesternbücher.377 Predikarordens utåtriktade karaktär, där lekmän både i stad och på landsbygden kunnat lyssna på deras predikan, ger också ytterligare skäl att anta att kvinnor i det medeltida Sverige kunnat bli påverkade av denna ”nya” typ av religiositet och att detta inverkat på deras beslut att avge klosterlöften.

373 Jfr Lindgren (2008): ”…the separation between secular and religious life among medieval women is perhaps an artificial and modern construct.” A a s 579 374 Se t ex Andersson (2006) ss 67 f, 320 375 Petrus de Dacia brev 58, Lundén (1950) s 274 376 Lindaräng (2009) s 7 ff, 60 ff. Lindaräng hävdar också att St. Birgitta varit starkt påverkad av beguinerna, som hon fått kännedom om både genom magister Matthias och genom drottning Blanche, men som hon även kommit i kontakt med vid hennes och Ulf Gudmarssons uppehåll i Arras på hemvägen från Santiago de Compostela; A a s 61 ff 377 Förmodligen var syster Ermegard, priorinna i konventet 1383-1412 av tysk härkomst. 73 Kristin Parikh har i sin avhandling diskuterat kvinnoklostrens framväxt och relationer till rådande värderingar i Östergötland under högmedeltiden. Hon utgår från antagandet att klostren i Sverige fjärmat sig från monastikens asketiska ideal, och genom att undersöka kvinnoklostrens i Östergötland egendomsförvaltning försöker Parikh visa hur fattigdoms- löftet i samtliga fall ”saknat relevans” och att godstransaktionerna ”…speglar praxis i den kommersiella miljön konventet var beläget i”.378 Angående kvinnors inträde i kloster, hävdar hon att ”offret” av en kvinna eller egendom till ett kloster blev ett sätt att få del av klostrets religiösa förtjänst:

Denna tanke, som kan sammanfattas i en symmetrisk do ut des-teologi, var i princip främmande för det ursprungliga klosteridealet, men blev den kristendomsform som det nordiska ättesamhället kunde acceptera som meningsfyllt.379

Hennes samlade slutsats blir att såväl det förkristna som det kristna Norden känne- tecknades av ett system av gåvor och gengåvor, och att det är förkristna gåvotraditioner som varit så starka att de asketiska idealen aldrig kunnat slå igenom: ”I vårt land var fattig- domsidealet en anomali och en social anstötlighet […]”380 Jag är tveksam till Parikhs påståenden om det svenska förkristna samhällets mentaliteter, som stöds med hänvis- ningar till material från västnordisk medeltid. Att dra slutsatser om motiven till kvinnors ingifter utifrån de egendomstransaktioner som klostren gjorde verkar också en aning konstruerat. Både Andersson och Parikh tolkar en kvinnas inträde i kloster som en gåva till Gud, vilket är rimligt men bör snarare ses ur kvinnans eget perspektiv: att hon ger hela sitt liv till Kristus. Gåvoinstitutionen har betydelse som analytiskt redskap, men bör också beakta kvinnans motiv. Jag är även tveksam till Catharina Anderssons antagande när det gäller vardagslivet i konventet, då hon påstår att livet som syster i Predikarorden inte skulle ha varit

…ett anmärkningsvärt stort brott gentemot det liv hon annars hade levt som aristokratisk hustru. Den medeltida kvinnans rumsliga plats var främst inom hushållet. […] Man kan också anta att många av de sysslor nunnan ägnade sig åt i klostret inte alltid var så olika de sysslor också andra aristokratiska kvinnor ägnade sig åt, utöver böner och mässor.381

Forskningen om systrakonventen och deras historia i Europa visar att större delen av tiden i konventen var systrarna fullt upptagna med just böner, mässor, läsningar, sång och andra aktiviteter som hörde till gudstjänsten, förutom undervisning, skrivande, illumination och liknande sysslor. Möjligen kan man säga att medeltidens kvinnor, även inom aristokratin, sysslade med handarbete (sömnad, broderi och andra textila arbetsuppgifter) men för systrarna i konventet var detta inte deras huvudsakliga uppgift. Även om vissa av systrarna kunde ha uppgifter inom ”hushållet” i konventet var det inte deras främsta ”rumsliga plats” – hushållet i konventet sköttes i första hand av avlönat tjänstefolk, vilket uppbördsboken från St. Johannes tydligt visar.

378 Parikh (1991) s 71, 78 379 Parikh (1991) s 101 380 Parikh (1991) s 144 ff 381 Andersson (2006) s 324; 74 5.3 Konventen och släktgrupperna Det har framgått ovan att det inte är helt möjligt att urskilja om speciella släktgrupper utöver den närmaste familjen varit delaktiga i grundläggningen av systrakonventen. Även om stödet från den främsta aristokratin varit betydande, så riktade det sig inte i första hand till systrarnas konvent annat än som en av många kyrkliga institutioner. Det har dock framgått tydligt att det fanns tydliga släktsamband mellan många av donatorerna som gav sitt stöd till konventen i det inledande skedet. Det är helt följdriktigt att se stödet för kyrkliga institutioner som ett uttryck för yttringar av fromhet och religiös hängivenhet under 1200-talet, men det skulle också vara rimligt att tolka stödet som en del av relationerna mellan olika grupper av aristokratiska personer i samhället. Lars Hermanson har i sin avhandling gett uttryck för denna tolkning, för den kyrkliga organisationen som …ett instrument, vilket kunde utnyttjas av olika medlemmar av eliten i deras ambitioner att utöka sin personliga maktställning. Utifrån detta perspektiv var kontrollen över den kyrkliga organisationen ett högt prioriterat politiskt mål i alla läger.382 Hermansons avhandling behandlar maktkampen i Danmark kring och efter mordet på Knut Lavard, utifrån Saxo Grammaticus och Knytlinga Saga. Hans arbete utgår också från en uttalad konfliktanalys, och hans tolkning är kanske inte helt möjlig att överföra på frågan om systrakonventen.383 Det skulle förmodligen gå att som Blomkvist tolka grundläggningen av St. Johannes i Kalmar som ett uttryck för regionala strävanden där stormän från olika delar av landet hävdade sina intressen, försökte utöva kontroll över placeringen av konventet och på detta sätt öka sitt inflytande. Enligt min mening ger dock källmaterialet inte entydigt stöd för hans tolkning. Jag har ovan hävdat att det är möjligt att sätta in grundandet av St. Martin i en kontext där Predikarordens representanter drogs in i konflikten mellan kung Valdemar och hans bröder. Konflikten mellan Birgerssönerna skulle i så fall innefattat både predikarbröderna och systrakonventet i Skänninge; ett indicium för denna tolkning skulle kunna vara kung Magnus ”Ladulås” favoriserande av Franciskanerna. Jag menar också att Ingrid Elofsdotter och hennes syskon delvis drogs med i skeendet runt ”det sista Folkungaupproret” genom sina släktförbindelser. I det sistnämnda fallet blir det rimligt att tolka kung Magnus uttalade strategi att bryta med en del av de gamla släktnätverken och i stället knyta till sig lojala stormän, genom Alsnö stadga och genom att skapa nya personliga förbindelser, som en logisk konsekvens av dessa händelser.384 Berättelsen om systrakonventet vid St. Martin blir i detta perspektiv en del av berättelsen om nätverk i medeltidens Sverige, deras relationer till den framväxande kungamakten och förändringen av det svenska medeltida samhället. Det är dock svårt att säkert belägga någon av dessa tolkningar, återigen tack vare bristen på källmaterial från 1200-talet. Att göra det skulle också innebära en ny undersökning, och jag får därför stanna vid dem som hypotetiska möjligheter för framtida forskning.

382 Hermanson (2000) s 165 383 ”Det är främst i samband med konflikter det är möjligt att blottlägga sociopolitiska strukturer”, Hermanson (2000) s 92 384 Lars Hermanson har lyft fram Skänningestadgan 1284 (DS 813) som ett exempel på hur de traditionella nätverken av släkt- och familjegrupper ”…var en mycket seg struktur, som tycks ha fortlevt långt in i högmedeltid.” Hermanson (2009) s 153, jfr s 171 75 5.4 Avslutning En lång resa är på väg mot sitt slut. Berättelsen om systrarna av Predikarorden i Sverige har upptagit min tid under en lång följd av år, och har lett mig ut på många sidospår – en del har varit rena återvändsgränder, andra har givit mig nya intressanta uppslag som gjort att systrarna fått stå åt sidan en tid. Samtidigt har mängden av källor och litteratur som måste gås igenom hela tiden ökat, en faktor som inverkat menligt på slutförandet av ”systraprojektet”. Under resans gång har det också blivit mer och mer uppenbart att det inte bara är systrarnas historia som legat dold i historiens källarvalv, utan att Predikarordens historia och dess samband med utvecklingen av Sverige och Norden under hög- och senmedeltid skulle behöva lyftas fram, undersökas och beskrivas. Uttrycket ”Segraren skriver historien” kan vara en förklaring till att Predikarorden hittills inte fångat historikernas intresse – Gustav Vasas reformation innebar inte bara förstörelse av källmaterial utan också ett medvetet propagandakrig mot samtliga katolska ordnar, vilket gjort att Predikarordens plats i den svenska historien inte studerats på allvar förrän i modern tid och då bara till viss del. Samtidigt återstår fortfarande att klargöra dess historia i Sverige från 1370-talet till 1540-talet, liksom brödernas inverkan på lagstiftning, utbildning, kyrklig organisation och liturgi, för att nämna några områden där Predikar- orden påverkade utvecklingen. Detta arbete kvarstår, liksom undersökningen av brödernas eventuella inblandning i de politiska händelserna. Jag ser fram emot att eventuellt få möjligheten att ”Fratrum contemplari et contemplata aliis tradere”.

St. Dominicus, målning av Fra Angelico

76 Summary This master thesis aims to describe the two convents of the sisters of the Order of Preachers in Sweden during the high and late Middle Ages. The questions raised are: Who founded the convents? How? Are there discernable similarities and/or differences pertaining to the foundations? How did the convents develop during the period from around 1280 up to the Reformation? Were there any particular groups and/or family networks that favoured the foundations? Earlier research concerning the Order of Preachers in Sweden has concentrated almost exclusively on the brothers’ convents, there is only one general overview (from 1946) of the history of the Order in the Nordic countries and this ends in 1378. Consequently, the history of the sisters remains to be examined. Due to the fact that the Reformation in Sweden resulted in the destruction of almost all source material such as protocols, copy books, correspondence and annals that could have given us a clearer picture of the Swedish convents, the author has compiled all available relevant sources – charters, annals, literary sources and other documents – to be able to give a conclusive picture of the history of the sisters’ convents in Skänninge and Kalmar. The lack of source material has also meant that their history has needed to be compared to research concerning convents in Germany, France and Italy in order to, as far as possible, give an exhaustive picture of the development of the convents in Sweden. Theoretical considerations in the thesis include the possibility of applying gender theory to the foundations, the opportunity to distinguish mentalities among women that entered a convent, and a sociological approach to the question of the networks of benefactors.

Firstly, a short background description of the Order of Preachers, its history and development both in Europe and in Sweden is given. The author has also deemed it necessary to include an overview of the situation in Europe during the 13th century, especially concerning the spiritual devotion among women that led to the occurence of movements such as the beguines in northern Europe and the devote or pinzochere in the south. Following this, a description of the rules, organization and daily life of the sisters’ convents in Europe is presented, in order to be compared with the results in the study. Thereafter follows the investigation of the sisters’ convents in Sweden, and a short summary of the results are as follows:

In the last two decades of the 13th century, two convents for sisters of the Order of Preachers were founded in Sweden, the one dedicated to St. Martin in Skänninge was inaugurated in 1282 and St. John the Baptist in Kalmar in 1299. The foundations were a result of the initiative of two women from the highest aristocracy, Ingrid Elofsdotter and Margareta Gustavsdotter, with support mainly from their relatives but also from representatives of the royal family and the higher nobility in medieval Sweden. The foundation of St. Martin in Skänninge seems to have come about under the influence of the lector in the male convent of St. Olof in Skänninge, Petrus de Dacia. It is however somewhat difficult to determine the exact date and year for this foundation, as the records in the source material diverge in this matter, which has caused a bit of an argument between scholars on the subject. It also seems possible that the founder of St. Martin,

77 Ingrid Elofsdotter, and her brothers may have been involved in the strife between king Valdemar and his brothers Magnus and Erik in the 1270’s which may have affected the time of inauguration of the convent. The date of the foundation of St. John the Baptist in Kalmar is comparatively easier to determine, even if it is possible that the source material concerning the foundation may have been manipulated afterwards to ensure that no legal questions could be raised concerning the endowments to the convent. Both convents seem to have prospered economically during the 14th century from gifts and donations, but in the 15th century there was a decline, especially in Skänninge where the newly founded monastery of St. Birgitta in the neighbouring town of Vadstena became a competitor. A process for the canonization of Ingrid Elofsdotter was initiated in the beginning of the 15th century, but was never brought to its end, mostly depending on the situation in the council of Konstanz and the lack of financial means. The decline also affected St. John in Kalmar, and the procurator of the convent embezzled almost all of the convent’s revenue in 1486. The following deficit eventually led to the closing of the convent in 1504, and all of its properties were transferred to St. Martin. Following the reformation in 1527 the measures initiated by king Gustav Vasa affected all the convents in Sweden, which among other things meant that the sisters had to pay a substantial sum to the king’s treasury. After a devastating fire in 1531 the king decided to close the convent of St. Martin, confiscated all of their property and the sisters were encouraged to move to other convents. As of today, nothing remains of St. John in Kalmar, but St. Martin in Skänninge has been archeo- logically excavated and the remains of the convents’ foundation walls can still be seen.

There is a certain conformity between the development of the convent in Skänninge and a description given by a chronicler in Colmar, Germany in 1295: the convent at St. Martin originated from a beguinage assembled by the parish church, and via a community of women that lived by the principles of the Order of Preachers a regulated convent was founded. The convent of St. John in Kalmar on the other hand seems to have been founded with the consent of the Swedish episcopal hierarchy, contrary to the constitutions of the Order. We can further see that the enclosure does not appear to have been fully enforced in the convents, and that the Swedish convents possibly served as educational institutions where the sisters, and maybe also laywomen, learned to read, write and possibly illuminate manuscripts. There is also a similarity between the Swedish convents and convents in Germany, where the founders in both countries were noblewomen with economically and politically influential family relations. Even though it is possible to see that the family bonds between the benefactors in the initial years of the convents are obvious, it is difficult to pick anyone out as solely supporting any special convent. Nor does the following generations of the founders’ families seem to have had an apparent interest in supporting the convents, although this line of enquiry has not been followed in this study.

The conclusions that can be reached are that a modified version of gender theory may be applicable to the study in so far as the prioress of both convents acted from a socially superior position of power in their relation with the world outside the convent walls, but always under the conditions of male supremacy. The author contends that the ”classical”

78 dichotomous gender theory does not seem to be applicable to the foundation of the convents, based on the fact that the founders apparently acted as independent and not as subordinate to a male guardian. As a corollary to this, the question of women’s mentalities when entering a convent is discussed. Unfortunately the sources give us very little guidance to ensure what kind of mentality lay behind the decision to take the monastic vows of obedience, chastity and poverty. The charters are written, witnessed and sealed by men, and a gender analysis could therefore interpret a woman’s taking of the veil as increasing her guardians’ ’social capital’, which has also been claimed by certain scholars. At the same time, this study has shown that there were established beguine communities in Sweden in the 13th century, which implies that this form of spirituality – disseminated mostly by the friars Preachers – was known and probably affected some womens’ decision to enter a monastery or a convent. Taking the vows can very well be interpreted as the woman being ’a gift to God’ but it begs the question: who is giving? The woman that enters the convent gives her life to Christ, and the interpretation that it is the guardian who is the sole ’donor’ is implicitly imposing an anachronistic view of the patriarchy upon the 13th century. When it comes to the question of the benefactors of the convents, the conclusion is that it may be possible to see the foundation of the convents as part of a strategic struggle for dominance between different groups of aristocrats, but that the evidence for this hypothesis does not emerge in this study. In fact it would take another, and a much more extensive study in order to ascertain this.

Finally the most obvious conclusion of this master thesis is that, even if it has given us a little better understanding of the sisters’ convents in Skänninge and Kalmar, there is a lot more work to be done when it comes to the history of the friars Preachers. The history of the Order of Preachers in Sweden in the period between 1378 and c. 1540 has never been brought to its termination, and neither has the influence of the brothers on such topics as legislation, education, church organization and liturgy been studied more than in a fragmented way with regional monographies of the separate convents or as a short outline en passant as a small part of Church history or the History of Ideas. This work is still waiting to be undertaken in the future.

79 Käll- och litteraturförteckning

Källor D9 (RA) Kalmar systrakonvents räkenskapsbok, opublicerad edition av Henrik Williams; delvis publicerad i Berggren 1902 DD Diplomatarium Danicum, tillgängligt via https://diplomatarium.dk/ DMS DET MEDELTIDA SVERIGE 4:1 Möre; red. Olle Ferm & Sigurd Rahmqvist (RA; Stockholm 1987) 4:2 Handbörd, Stranda; red. Olle Ferm (RA; Stockholm 1990) 4:3 Öland; red. Sigurd Rahmqvist (RA; Stockholm 1996) 4:4 Aspeland, Sevede, Tuna län; red. Sigurd Rahmqvist (RA; Stockholm 1999) DN Diplomatarium Norvegicum, tillgängligt via https://www.dokpro.uio.no/ DS/SDHK Svenskt Diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven, tillgänglig via https://sok.riksarkivet.se/sdhk DV Vadstenadiariet, utg. Claes Gejrot (Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia; Stockholm 1996) EK Erikskrönikan, red. Sven-Bertil Jansson (Tidens förlag; Stockholm 1987) FMU Finlands medeltidsurkunder, tillgängligt via http://df.narc.fi/ FCN Fundamental Constitutions of the Nuns, tillgänglig via https://www.op.org/dominican-family/ HOPD Historia Ordinis Prædicatorum in Dacia, tillgänglig via http://jggj.dk/HOPD.htm HSH Handlingar rörande Sveriges Historia (Stockholm 1836-), tillgänglig via https://gupea.ub.gu.se/ KST Kalmar stads tänkebok (UUB E 211), utgiven av Ivar Modéer och Sten Engström (Almqvist & Wiksell; Uppsala 1945-1949) MAGNUS, OLAUS Historia om de Nordiska folken del II, bok 6-11 (Gidlunds; Stockholm 1976) Magnus Håkonssons saga, ur Norges Kongesagaer, red. Finn Hødnebø & Hallvard Magerøy; (Gyldendal, Oslo 1979) MOPH Monumenta Ordinis fratrum Prædicatorum historica (Romae 1896-) https://onlinebooks.library.upenn.edu/webbin/serial?id=dominicanhistorylatin PAULSSON, GÖTE 1974 Annales Suecici Medii Aevi: svensk medeltidsannalistik (Gleerup; Lund 1974) PETRI, OLAVUS En Swensk cröneka, (Sveriges kristliga studentrörelses förlag; Uppsala 1917) PETRUS DE DACIA 1896 Vita Christinæ Stumbelensis, ed. Johannes Paulsson (1896); facsimilutgåva av Alf Önnerfors (Peter Lang Verlag, Frankfurt am Main 1985) 1950 Om den saliga Jungfrun Kristina av Stommeln, i översättning av Tryggve Lundén (Bonnier; Stockholm 1950)

STEPHENS, GEORGE 1849-1852 ”Brottstycken av en Dominikaner-ordens eller Predikare-brödernas Statut- eller Capitel-bok från XIII Århundradet.”, ingår i Kirkehistoriska Samlinger (Akademisk forlag; København 1849-1852), s 545-642 SK Sturekrönikan; ur Svenska medeltidens rimkrönikor del III, utg. G Klemming (Stockholm 1867-1868) tillgänglig via https://archive.org/stream/svenskamedeltid00medegoog#page/n577/mode/2up

80 Litteratur ALTHOFF, GERD 2004 Family, Friends and Followers - Political and social bonds in Early medieval Europe (Cambridge University press; New York 2004) ANDERSSON, CATHARINA 2006 Kloster och aristokrati – Nunnor, munkar och gåvor i det svenska samhället till 1300-talets mitt (Historiska institutionen, Göteborgs universitet 2006) ASZTALOS, MONIKA 1991 Petrus de Dacia om Christina från Stommeln – en kärleks historia (Carmina; Uppsala 1991) BERGGREN, PER GUSTAF 1902 ”Kalmar nunnekloster”, ingår i Meddelanden från Kalmar läns Fornminnesförening (Kalmar 1902) s. 33-65 BLOMKVIST, NILS 1975 ”Dominikanerna i Kalmar under äldre medeltid”, opublicerad seminarieuppsats; prof. Sven A Nilssons seminarium, Uppsala 26/11 1975 1979 ”Kalmars uppkomst och äldsta tid”, ingår i Kalmar stads historia I - Tiden intill 1300-talets mitt, red. Ingrid Hammarström (Kulturnämnden; Kalmar 1979) s 167-303 2012 ”Peter of Dacia and the Urban Revolution”, ingår i The Image of the Baltic, a Festschrift for Nils Blomkvist (Gotland university press; Visby 2012), s 185-202 2018 ”Nya synpunkter på vår förste författare”, ingår i Svenserud (red.) 2018 s 97-121 2019 Peter Gotlänning och Kristi brud – 1200-talsförfattaren Petrus de Dacia om kärlek, könsroller och vardagsliv (Norma; Skellefteå 2019) BORGEHAMMAR, STEPHAN 2018 ”De svenska dominikanernas predikan”, ingår i Svenserud (red.) 2018 s 123-147 BRILIOTH, YNGVE 1941 Svenska Kyrkans historia II – den senare medeltiden 1274-1521 (Svenska kyrkans diakonistyrelse; Uppsala 1941) BRUNDAGE, JAMES & MAKOWSKI, ELIZABETH 1994 ”Enclosure of nuns: the decretal Periculoso and its commentators”, ingår i Journal of Medieval History 20:2 (Elsevier; Amsterdam 1994), s 143-155 CARLSSON, STEN 1953 ”Folkungarna – en släktkonfederation”, ingår i Personhistorisk tidskrift årgång 51, häfte 3 (Personhistoriska samfundet; Stockholm 1953), s 73-112 CHRISTIANSEN, ERIC 1997 The Northern crusaders (Penguin books; London 1997) CLOVER, CAROL 1993 ”Regardless of sex: Men, Women and Power in early Northern Europe”; ingår i Speculum vol 68, Nr 2 (Mediaeval Academy of America; Chicago 1993) s 363-387 COHN, NORMAN 1970 The pursuit of the Millenium (Oxford University press; New York, 1970) DUVAL, SYLVIE 2016 ”The Observance’s women – New models of sanctity and religious discipline for the female Dominican Observant movement during the Fifteenth century”, ingår i Religious Orders and Religious Identity Formation, ca 1420-1620, red B. Roest & J. Uphoff (Brill; Leyden/Boston 2016) s 13-31 2018 ”Les Dominicaines ou les paradoxes de l’ Observance”, ingår i Mélanges de l’École française de Rome - Moyen Âge 130/2 (École française de Rome 2018) s 289-299 EKHOFF, EMIL 1906 ”Tvenne nyupptäckta medeltida epitafier i den gamla dominikankyrkan i Sigtuna”, ingår i Fornvännen nr 20 (KVHAA, 1906), s 20-43

81 EKRE, RUNE 2007 ”Kloster i Lödöse”, ingår i Hagberg (red.) 2007, s 109-158

ERICSSON, CHRISTINA (red.) 1993 Genus i historisk forskning (Studentlitteratur, Lund 1993) FAGERBERG, EVA 2007 Sankta Ingrid av Skänninge – hennes liv och gärning (Atremi; Kristianstad 2007) FERM, OLLE & TEGNÉR, GÖRAN (red.) 1987 Tanke och tro – aspekter på medeltidens idévärld och fromhetsliv (RA; Stockholm 1987) FRÖJMARK, ANDERS 1992 Mirakler och helgonkult – Linköpings biskopsdöme under senmedeltiden (Historiska institutionen, Uppsala universitet 1992) GALLÉN, JARL 1940 ”Dominikanerna och den medeltida annalistiken i Danmark och Sverige”, ingår i Historisk tidskrift för Finland (Historiska föreningen; Helsingfors 1940) s 1-41 1946 La province de Dacie de l’ ordre des frères précheurs 1: Histoire générale jusqu’au grande schisme (Söderström; Helsingfors 1946) 1949-1950 ”Dominikankonventet och dess funktionärer under medeltiden”, ingår i Situne Dei - Sigtuna fornhems årsbok (Sigtuna Fornhem; 1949-1950) s 14-25 1983 ”De religiösa ordnarnas, särskilt Dominikanordens, studier i Skandinavien under medeltiden”, ingår i Historica IV – föredrag vid det XVIII Nordiska historikermötet Jyväskylä 1981 (Yliopisto; Jyväskylä 1983), s 13-28 GUREVICH, AARON 1992 ”Approaches to the ”Annales school” - From the History of Mentalities to Historical synthesis”, Scandia vol 58 Nr 2 (1992) s 141-150 HAGBERG, JOHNNY (red.) 2007 Kloster och klosterliv i det medeltida Skara stift (Skara stiftshistoriska sällskap; Skara 2007) HAGEMANN, GRO 1993 ”Kvinnohistoria – disciplinär återvändsgränd eller fruktbart ämnesområde?” ingår i Ericsson (red.) 1993, s 35-56 HALVORSEN, PER BJÖRN 1997 “Dominikanerordenens begynnelse i Skandinavia”; föredrag 1997-05-24 tillgänglig via http://www.katolsk.no/tro/tema/historie/artikler/a_op_2 HANSSON, MARTIN 2008 Det medeltida Småland - en arkelogisk guidebok (Historiska media; Lund 2008) HARRISON, DICK 2005 Gud vill det! Nordiska korsfarare under medeltiden (Ordfront; Stockholm 2005) HASSELMO, MARGARETA 1983 Skänninge – Medeltidsstaden Rapport nr 40 (RAÄ/SHM; Stockholm 1983) HAUPT, HEINZ-GERHARD 2007 ”Comparative history – a contested method” i HT 127:4 (2007), s 697-716 HELANDER, SVEN 2006 ”Mässans liturgi”, ingår i Helander/Pernler/Piltz/Stolt: Mässa i medeltida socken, (Artos; Skellefteå 2006) s 56-99 HERMANSON, LARS 2000 Släkt, vänner och makt – en studie av elitens politiska kultur i 1100-talets Danmark (Historiska institutionen, Göteborgs universitet 2000) 2009 Bärande band – vänskap, kärlek och brödraskap i det medeltida Nordeuropa, cirka 1000-1200 (Nordic Academic press; Falun 2009)

82 HINNEBUSCH, FREDERICK 1948 ”Ingrid – saint of oblivion” ingår i Dominicana vol 33, nr 4 (1948) s 290-298 1949 ”Ingrid – saint of oblivion pt. II; the canonization process”, ingår i Dominicana vol 34, (Dominican House of Studies, Washington, D.C. 1949) s 31-37 HIRBODIAN, SIGRID 2016 ”Die Dominikanerinnen – ein Überblick”, ingår i Die deutschen Dominikaner und Dominikanerinnen im Mittelalter, red. Sabine von Heusinger et al. (De Gruyter; Berlin 2016) s 21-36

HIRDMAN, YVONNE 1993 ”Genussystemet – reflexioner kring kvinnors sociala underordning” ingår i Ericsson (red.) 1993, sid 146-161 JAKOBSEN, JOHNNY GRANDJEAN GØGSIG 2007 ”Dominikanerne i Västergötland – konventerne i Skara og (Gamla) Lödöse betragtet som en del Prædikantordenens nordiske provins Dacia”, ingår i Hagberg (red.) 2007, s 159-184 2008 Prædikebrødrenes samfundsrolle i middelalderens Danmark (Odense 2008) tillgänglig på http://www.jggj.dk/phd-afhandling.pdf 2009 ”De tiggarmunke fare omkring…” – om dominikansk og franciskansk terminering blandt middelalderens landboere”, ingår i Landbohistorisk tidskrift 2009:1 (Landbohistorisk selskab; København 2009) s 9-50 2011 ”Venerunt fratres predicatores – notes on the datings of the first Dominican convent foundations in Scandinavia”, ingår i Collegium Medievale (Oslo 2011) sid 5-22 JANSEN, KATHERINE 2009 ”The Word and its diffusion”, ingår i The Cambridge History of Christianity, vol 4: Christianity in Western Europe c. 1100-c. 1500 (Cambridge University press; Cambridge 2009) s 114-132 JOHANSSON, HILDING 1987 ”Gudstjänstliv i Sverige”, ingår i Ferm & Tegnér (red.) 1987, s 66-88 KALA, TIINA 2005 ”Dominicans in old Livonia”, ingår i Virtanen et al. (red.) 2005 s 63-67 KELLY-GADOL, JOAN 1993 ”Fanns renässansen också för kvinnorna?” ingår i Ericsson (red.) 1993, s 57-83 KILSTRÖM, BENGT INGMAR 1976 Dominikanska perspektiv (Verbum; Stockholm 1976) KULTURHISTORISKT LEXIKON FÖR NORDISK MEDELTID (KLNM) 1956- Red. John Granlund et al. (Allhem; Malmö 1956-1978) KYHLBERG, OLA 2012 Den långa järnåldern (Institutionen för Arkeologi, Uppsala Universitet 2012) LEGOFF, JACQUES 2005 The birth of Europe (Blackwell; Oxford 2005) LEHMIJOKI-GARDNER, MAIJU 1999 Worldly saints – Social interaction of Dominican penitent women in Italy, 1200-1500 (Suomen historiallinen seura; Helsinki 1999) 2004 ”Writing religious rules as an interactive process: Dominican penitent women and the making of their Regula”, ingår i Speculum, vol 79 nr 3 (Mediaeval Academy of America; Chicago 2004) s 660-687 LEJON, KJELL O 2005 ”Petrus de Dacia – dominikanbroderns internationella sammanhang”, ingår i Kjell O Lejon (red.) Diocesis Lincopensis II – medeltida internationella influenser (Norma; Skellefteå 2005), s 118-140 2008 Askeby kloster – om klostertid och klosterliv (Artos; Skellefteå 2008) LILJEHOLM, ADOLF FILIP 1952 ”Medeltida arvslagar och släktskapsbestämning II”, ingår i Personhistorisk tidskrift årgång 50, häfte 1-2 (Personhistoriska samfundet; Stockholm 1952) s 37-56

83 LINDARÄNG, INGEMAR 2009 Beginerna – en medeltida och nutida kvinnorörelse (Alatryck; Vadstena 2009) LINDGREN, ERIKA LAUREN 2008 ”Searching for Women in the records of Women: Two examples from the South German Dominicans”, ingår i Church History and Religious Culture 88:4 (Brill; Leyden 2008) s 563-580 LINDROTH, STEN 1975 Svensk lärdomshistoria 1: Medeltiden, Reformationstiden (Norstedts; Stockholm 1975) LOSMAN, BEATA 1970 Norden och reformkoncilierna 1408-1449 (Historiska institutionen, Göteborgs universitet 1970) LOVÉN, CHRISTIAN 2001 ”Kloster, klosterliknande inrättningar och klostertraditioner”, ingår i Fornvännen, årgång 96 (KVHAA, 2001) s 243-265 LUNDÉN, TRYGGVE 1951 ”Sankta Ingrid av Skänninge”, ingår i Credo nr 5-6 (Norlins; 1951) s 228-235 1983 Sveriges missionärer, helgon och kyrkogrundare – en bok om Sveriges kristnande (Artos; Storuman 1983) MARWICK, ARTHUR 1993 The Nature of History (MacMillan, Basingstoke/London 1993) MOORE, ROBERT IAN 2000 The first European revolution (Blackwell; Oxford 2000) MÖRNER, MAGNUS 1981 ”Komparation – att vidga historiska perspektiv” ingår i Scandia vol 47, Nr 2 (1981) s 225-243 NAUGHTON, JOAN MARGARET 1995 Manuscripts from the Dominican Monastery of Saint-Louis de Poissy (Departement of Fine Arts; University of Melbourne 1995) PARIKH, KRISTIN 1991 Kvinnoklostren på Östgötaslätten under medeltiden; asketiskt ideal – politisk realitet (Lund University press; Lund 1991) PÉREZ, MERCEDES 2015 ”Compline and its Processions in the context of Castilian Dominican nunneries”, ingår i Life and Religion in the Middle Ages, red Flocel Sabaté (Cambridge Scholars Publishing; Cambridge 2015) s 246-277 ? PERNLER, SVEN-ERIK 2005 ”The Dominican order and the consolidation of the Swedish church province in the Baltic Sea region”, ingår i Virtanen et al. (red.) 2005 s 29-35 2018 ”Dominikanernas 300 år på Gotland – en nytolkad historia med oväntade upptäckter”, ingår i Svenserud (red.) 2018, s 9-46 PIEBENGA, GRYTE 1998 “The Dominicans and their contribution to Scandinavian culture” ingår i Europe – the Nordic countries, red. A. Swanson and E. Törnqvist (Rodopi; Amsterdam 1998) s 73-86 REYNOLDS, SUSAN 2002 Kingdoms and Communities in Western Europe 900-1300 (Oxford University press; Oxford 2002) RISBERG, SARA & SALONEN, KIRSI 2008 Auctoritate Papæ – The Church province of Uppsala and the Apostolic Penitentiary 1410-1526 (RA; Stockholm 2008) ROSENWEIN, BARBARA & LITTLE, LESTER 1974 ”Social meaning in the Monastic and Mendicant spiritualities”, ingår i Past and Present nr 63 (Past and Present society; Oxford 1974), s 4-32 84 ROSING, HANS 2006 Att resonera logiskt – inledning till logikens grundbegrepp och metoder (2006) tillgänglig via http://web.abo.fi/fak/hf/filosofi/HRlogik/logik.html RÖRBY, GUNNAR 1982 ”S:ta Ingrid av Skänninge”, ingår i Talet och tystnaden, Linköpings stiftsbok 1982 (Linköpings stiftsstyrelse; red. Claes Klingberg), s 127-133 SALMINEN, TAPIO 2005 ”Dominicans in Tallinn, Viipuri and Turku”, ingår i Virtanen et al (red.) 2005 s 47-67 SCHAUS, MARGARET (red.) 2006 Women and Gender in Medieval Europe – an Encyclopedia (Routledge Taylor and Francis; New York 2006) SCHMID, TONI 1939-1941 ”En medeltida brevuppteckning”, ingår i Meddelanden från Östergötlands fornminnes- och museiförening (Linköping 1941) s 3-12 SCHÜCK, ADOLF 1929 Skänninge stads historia (Stadsfullmäktige i Skänninge; Linköping 1929) 1952 ”Studier i Skänninge-annalerna”, ingår i Historisk tidskrift (Svenska historiska föreningen; 1952) s 36-48 SCHÜCK, HENRIK 1895 ”Två svenska biografier från medeltiden”, ingår i Antikvarisk tidskrift (KVHAA; Stockholm 1895) s 430-474 1916 Vår förste författare – en själshistoria från medeltiden (Geber; Stockholm 1916) SCHÜCK, HERMAN 1959 Ecclesia Lincopensis - studier om Linköpingskyrkan under medeltiden och Gustav Vasa (Historiska institutionen, Stockholms universitet 1959) SELLING, DAGMAR 1982 ”Senmedeltidens Kalmar: miljö/människor/stadsplan”, ingår i Kalmar stads historia del II, red. I Hammarström (Kulturnämnden; Kalmar 1982) s 23-184 1984 Kalmar – Medeltidsstaden Rapport nr 61 (RAÄ/SHM; Göteborg 1984)

SMITH, JULIE ANN 2009 ”Prouille, Madrid, Rome: the evolution of the earliest Dominican Instituta for nuns”, ingår i Journal of Medieval History 35:4 (Elsevier; Amsterdam 2009) s 340-352 2014 ”The hours that they ought to direct to the Study of Letters: Literate practices in the Constitutions and Rule for the Dominican sisters”, ingår i Parergon vol 31, nr 1 (Australian and New Zealand association for medieval and renaissance studies; Perth 2014), s 73-94

SVENSERUD, RAGNAR (red.) 2018 Visby, världen och Guds rike – Dominikanernas tid på Gotland (Gotlands kyrkohistoriska sällskap; Visby 2018) SVENSKT BIOGRAFISKT LEXIKON (SBL) 1917- Red. Bertil Boethius m fl; (RA; Stockholm) Tillgänglig via https://sok.riksarkivet.se/ TOSH, JOHN 1993 The pursuit of History – aims, methods and new directions in the study of modern history (Longman, London/New York 1993) TUGWELL, SIMON 1982 Early Dominicans – selected writings (Paulist press; New Jersey 1982) TUNBERG, SVEN 1950 ”Erik den helige, Sveriges helgonkonung” ingår i Fornvännen, årg 45 (KVHAA, 1950) s 126-136

85 ULLMAN, WALTER 2003 A short history of the Papacy in the Middle Ages (Methuen; London 2003)

WILLIAMS, HENRIK 1996 ”Systraklostret i Kalmar och dess räkenskapsbok”, ingår i Kirkehistorier – rapport fra et middelalderssymposium; red. Nanna Dansholt m fl (Museum Tusculanum, Københavns universitet; Köpenhamn 1996) s 135-149 WINROTH, ANDERS 1994 ”En medeltida kärleks historia”, recension av Asztalos 1991; ingår i Personhistorisk tidskrift nr 3-4 (Personhistoriska samfundet; Stockholm 1994), s 75-77 VIRTANEN, KEIJO et al. (red.) 2005 Dominicans in Finland and around the Baltic Sea during the Middle Ages; rapport från symposiet ”Dominicans in the Dacian Province and in Finland”, 18-20 maj 1999 (Turun Maakuntamuseo, Saarijärvi 2005) VOSE, ROBIN 2013 ”The Dominican Order in late Medieval and Early modern History”, ingår i History Compass 11/11 (Blackwell; London 2013) s 967-982

YRWING, HUGO 1952 Maktkampen mellan Valdemar och Magnus Birgersson 1275-1281 (Gleerup; Lund 1952) ÄLDRE SVENSKA FRÄLSESLÄKTER I (ÄSF) 1957- Utgivna genom Folke Wernstedt, häfte 1-2 (Riddarhusdirektionen; Stockholm 1957, 1965)

ÖBERG, JAN 1997 Formularia Lincopensia – Zwei spätmittelalterliche Briefsteller auf dem Bistum Linköping (Cod. Upsal. C 204) (Almqvist & Wiksell; Stockholm 1997)

86