Ingvarstågets arkeologiska bakgrund Larsson, Mats G. Fornvännen 98-113 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1986_098 Ingår i: samla.raa.se Ingvarstågets arkeologiska bakgrund

Av Mats G. Larsson

Larsson, M. G. 1986. Ingvarstågets arkeologiska bakgrund. (The archaeologi­ cal background of the "Ingvar expedition".) Fornvännen 81. Stockholm.

A considcrable number of Swedish runestones refer to a certain Ingvar, a chieftain who was the leader of the last great Viking age expedition eastwards. The "Ingvar stones" form the only group of runestones relating a specific historical event. The author has examined the connections of the stones with other ancient monuments, prehistoric settlements and probable administra­ tive or eultie centres. The examination has also included the distribution of the stones in the different provinces and hundreds, as they are known from medieval sources. An attempt to calculate the number of participants in the expedition is made. The stones show a connection with localities which probably belonged to families with a higher social rank than the average. The distribution of the Ingvar stones relative to other runestones in the same areas may indicate that the participants in the expedition were similarly distributed in the provinces (old Swedsh folkland) Fjädrundaland, Tiundaland, Västmanland and Söder­ manland, while Attundaland is almost exduded. The author has interpreted this as the king using the ledung, which is described in the medieval laws, to help Jaroslav of Kiev in his battle against the Pecenegs in 1036. Some of the participants remained with Jaroslav and after some years went on to Särkland.

Mats G. Larsson, Mossby 12, S-270 10 Skivarp, Sweden

De skriftliga källor som berör Ingvar den vitt­ till viss variation av det exakta årtalet. Efter­ farnes expedition till Särkland har tidigare som Ingvarståget med säkerhet var en expe­ diskuterats av mig i denna tidskrift (Larsson dition till sjöss, vet vi dessutom att samtliga 1983). För att få en fördjupad bild av händel­ stenar är resta över sjöfarare: styrmän eller sen och orsakerna till den har jag fortsatt besättningsmän. En sådan enhetlig grupp ar­ forskningen med att gå igenom Ingvarsste­ keologiskt material bör kunna ge information narna i deras arkeologiska sammanhang, dvs. inte bara om den historiska händelsen, utan deras förhållande till övriga fornlämningar, även om det samhälle och den befolkning som dåtida bebyggelseenheter/befolkning och san­ låg bakom denna händelse. nolika centralorter. Undersökningen har Jag har i undersökningen försökt få svar på också omfattat stenarnas spridning över de följande frågor: olika landskapen och hundarena sådana de är kända från medeltida källor. Resultatet pre­ — Vilken grupp i samhället representeras av senterades i en seminarieuppsats vid Lunds stenarna? Avviker de berörda ägoenheter­ Universitet 1984. Följande uppsats är en na genom sitt fornlämningsbestånd från sammanfattning av dessa resultat, med vissa det normala? kompletteringar och korrigeringar. — Hur var expeditionen organiserad och hur stor var den? Finns det något samband Ingvarsstenarna utgör den enda grupp av- med det sedan tidig medeltid belagda led­ runstenar som omtalar en konkret historisk ungsväsendet? händelse. De kan därmed även bedömas vara — Vilken anknytning har stenarna till den inbördes samtida, naturligtvis med möjlighet politiska/historiska situationen?

Fornvännen 81 (1986) Ingvarstågets arkeologiska bakgrund 99

Runstenarna har genomgåtts en efter en och antas ha varit gravhällar som utplacerats i deras ursprungliga placering sökts med hjälp samband med eller efter att platsen blivit kyr­ av uppgifterna i Sveriges Runinskrifter samt de kogård. Däremot har stenar med enbart orna­ geologiska och ekonomiska kartbladen. Här­ mentik medtagits. vid har den äldre jordartskartan använts, dels Resultatet av genomgången presenteras i för att den på ett tydligt sätt markerar de då tabell 1. De Ingvarsstenar som medtagits är kända fornlämningarna (1860-talet), dels för endast de 25 stycken jag bedömt som relativt att den visar vägar och gårdar som de låg säkra. Kriteriet har därvid varit att texten drygt 100 år före nutid, dvs. innan de stora skall nämna eller kan antas ha nämnt att förändringarna på grund av bilismen och den personen ifråga rest med en Ingvar. Enbart industriella expansionen skett. färdmålet Särkland eller motsvarande områ­ För stenar som hittats inmurade i kyrkor de har ej ansetts som tillräckligt skäl att med­ och andra byggnader har jag om det varit ta stenen. Inte heller de stenar som av vissa möjligt sökt finna en anknytning till närlig­ forskare antas vara resta av Ingvar och hans gande förhistorisk bebyggelseenhet (enhet bröder har medtagits, då de dels är osäkra, med gravfält från yngre järnålder). Enligt dels inte berör Ingvarståget. I tabellen har landskapslagarna var bönderna skyldiga att medtagits några uppgifter från litteraturen föra fram "stock och sten" till kyrkobygge i som berör orten ifråga. Varifrån de tagits har socknen. Man kan därför i de flesta fall anta jag av utrymmesskäl ej redovisat här, utan att stenen i alla fall står kvar i ursprunglig jag får här hänvisa till min fullständiga upp­ socken. Med tanke på hur tunga och otympli­ sats (Larsson 1984), där även motiveringarna ga stenarna är, är det heller inte så troligt att för stenarnas knytning till ägoenhet finns re­ man transporterade dem särskilt långt bara dovisade. för att få fram byggnadsmaterial; sten finns det gott om i Mellansverige. Som exempel på Berörda ägoenheter den arbetsinsats som krävdes för att flytta en De 25 stenarna är som framgår av tabellen runsten kan nämnas uppgiften i Sveriges Run­ spridda på 21 enheter. För att få en överblick inskrifter om att det krävdes 10 man och tre över fornlämningsmaterialet har jag i tabell 2 oxar för att flytta U 644 från brofästet vid uppdelat ägoenheterna efter förekomst av oli­ 1'.killa till ett gravfält femton famnar bort. ka fornlämningstyper. Jag skall nedan göra Stod stenen redan från början nära byggnads­ en analys av materialet med utgångspunkt i platsen, kanske på ett gravfält som sedan de båda tabellerna. övergick till kyrkogård, var det däremot na­ turligt att den användes som tröskel eller i Under gravfält har jag inräknat de fåtaliga muren. högarna vid Berga samt de enligt äldre upp­ De typer och antal fornlämningar som gifter sannolika gravfälten i Lifsinge, Tierp finns på den berörda enheten har fätts fram och Tystberga. Fyra enheter saknar helt upp­ med hjälp av Fornminnesinventeringens ma­ gift om gravfält. Tre av dessa är kyrkor. Den terial. Resultatet har sedan kontrollerats med fjärde, Alsta, har två runstenar på ägorna och hjälp av material i projektet Mälardalens be­ bör därför rimligtvis ha existerat under sen byggelse (Gustavsson & Liden 1980) och vikingatid. Det är troligt att ett gravfält kan jordartskartan. Dessutom har noterats de ha bortodlats på den åker där Ingvarsstens- uppgifter om nu försvunna gravfält vid ste­ fragmentet hittades. Även vid Jäders kyrka narna som finns i Sveriges Runinskrifter. För visar det fynd som gjorts att platsen möjligen respektive enhet har också undersökts om det kan ha varit begravningsplats innan kyrkan finns grävnings- eller lösfynd som kan kom­ kom dit. I Strängnäs finns enligt Sveriges Kyr­ plettera bilden. Härvid har använts i första kor högar på kyrkogården som möjligen kan hand kortregistret vid Statens historiska mu­ ha varit förhistoriska gravar innan de i sen tid seums museiavdelning. övriga runstenar på användes som vanliga gravar med gravsten. enheten har registrerats utom i de fall de kan Eventuella övriga gravfält i Strängnäs torde

Fornvännen 81 (1986) 100 M.G.Larsson ha blivit förstörda vid stadens framväxt under, uppträder i grupp på samma ägoenhet, såsom medeltiden. t.ex. vid Blacksta/Kjulaås och Norsborg/ Av ovanstående framgår att 3 av de 21 Hundhamra. Jag vet därför inte på hur många enheterna med relativt stor säkerhet haft för• enheter storhögarna/kungshögarna är sprid­ historiska gravfält som nu är bortodlade. Yt­ da, men låt oss uppskatta dem till ca 200, terligare 3 av enheterna kan ha haft sådana, vilket knappast är i underkant. Med ca 3800 men med mindre säkerhet. Av de behandlade förhistoriska enheter i Mälardalen (Ambro­ enheterna skulle alltså 3-6 stycken eller siani 1980 s. 128) skulle detta innebära att ca 14—29 % kunna vara förhistoriska enheter 5 % hade en eller flera storhögar/kungshö­ utan att det framgår av materialet i Fornmin­ gar. Ingvarsenheterna visar med sina 19 % nesinventeringen, vilket därmed skulle tyda alltså en klar överrepresentation, även om på en relativt stor bortodlingsandel även i hänsyn tas till att Fornminnesinventeringens Mälardalen. Materialet är dock alldeles för material kan sakna vissa äldre uppgifter om litet för att man ska kunna dra några slutsat­ nu förstörda högar, medan jag i ett fall med­ ser av värde beträffande detta. En större tagit en sådan uppgift i min redovisning genomgång av områdets runstenar på liknan­ (Lundby, Sö 131). de sätt skulle möjligen kunna ge tillräckligt underlag för en bedömning. Enheter med skeppssättningar uppvisar sam­ Medeltalet gravar i de kända gravfälten är ma frekvens inom gruppen som de med stor­ för Södermanland 112, för Uppland 60 och högar. I Södermanland (där alla ligger) utgör för hela materialet 80 stycken. 5 av enheterna de en tredjedel av Ingvarsenheterna. Två av har över 100 gravar; två av dessa är medelti­ skeppssättningarna är försvunna; uppgifterna da tingsplatser. Vid jämförelse med gravfälts- bygger på äldre material. statistik för Mälardalen (Hyenstrand 1974 s. Skeppssättningarna uppgår enligt Stenber­ 25 f) är dessa värden inte anmärkningsvärda. ger (1979 s. 698) till 150 stycken i Söderman­ Möjligen kan medelvärdet för Södermanland land och 200 stycken i Uppland. Av dessa anses högt, men det orsakas i hög grad av att torde den största delen härröra från yngre Krällinge med sina 285 gravar ingår i grup­ järnålder. De skeppssättningar som daterats pen. Med gravantalet som indikation på en till bronsålder tillhör vanligtvis södra Sverige ägoenhets ålder skulle man alltså kunna dra och Gotland. Tyvärr finns inga uppgifter re­ slutsatsen att Ingvarsenheterna varken är dovisade om antalet skeppssättningar i grav­ äldre eller yngre än ägoenheterna i Mälarda­ fält, så att man kan få en säkrare bild av hur len i allmänhet. många som kan tillhöra yngre järnålder. En Iögonfallande är det stora antalet enheter genomgång av Fornminnesinventeringens ko­ som har runstenar utöver Ingvarsstenen. Om dade material skulle kunna göras, men jag kyrkorna borträknas utgör dessa enheter fort­ har inte haft möjlighet till detta inom ramen farande minst 60 % av de återstående 15 en­ för denna uppsats. heterna. Medelantalet runstenar per enhet Med Stenbergers siffror som underlag skul­ inom gruppen är 2,7 om kyrkorna medräk­ le andelen enheter med skeppssättningar i nas, annars 2,1. Medeltalet för Mälardalen både Södermanland och Uppland uppgå till rör sig om ca 0,4 per förhistorisk ägoenhet ca 10 %. Ingvarsenheterna uppvisar totalt för (totalt antal runstenar dividerat med antalet Mälardalen och särskilt för Södermanland en ägoenheter i Mälardalen). Det framgår tyd­ klar överrepresentation i förhållande till dessa ligt att Ingvarsstenarna rests av familjer/ätter siffror. En reservation måste dock göras här. som även i övrigt hade som sed att rista run­ En stor del av skeppssättningarna i Mellan­ stenar över sina medlemmar. sverige kan ha förstörts genom bortodling och Även en knytning till storhögar/kungshö­ stenhämtning och därför ej kommit med vid gar framträder tydligt. Det totala antalet av inventeringen. Jag har i mitt material med dessa gravtyper uppgår i Mälardalen till ca två stycken sådana försvunna skeppssättning­ 243 (Hyenstrand 1974 s. 116). Flera av dessa ar (Lundby, Stäringe). Materialets litenhet

Fornvännen 81 (1986) Ingvarstågets arkeologiska bakgrund 101 gör naturligtvis resultaten osäkra och känsli­ Husby; stenen hittades i stort sett mitt emel­ ga för även mindre störningar av detta slag. lan denna plats och Bjällbrunna längre söder­ På tre av enheterna har större fynd gjorts: i ut. Eskilstuna, Norsborg/Hundhamra och Ber­ I materialet finns två eller tre Tuna-orter: ga. Fynden av smycken och mynt understry­ Eskilstuna, Håtuna och möjligen Tierp, av ker i viss mån de två förstnämnda orternas vilka Håtuna redan nämnts under tingsplat­ betydelse i samhället; särskilt gäller detta Es­ ser. kilstuna, som inte såsom Hundhamra har en Slutligen bör nämnas Vi, som med sitt kungshög att påvisa sin ställning med. Berga kultbetonade namn och många runstenar kan har förutom ryttargraven inga speciella kän­ ha utgjort någon form av huvudenhet. netecken på att ha varit speciellt betydelsefull enhet utöver de två runstenarna. Gravfältet Totalt är det alltså mellan 6 och 9 av enheter­ är mycket litet, även om en av högarna far na som kan antas ha varit storgård och/eller anses relativt stor. Ryttargraven stärker emel­ huvudenhet av något slag. Till detta kommer lertid den bild som ges av de två runstenarna, två enheter med mycket stora gravfält, Finsta vilka ju utgör en stor del (8 %) av Västman­ och Krällinge, samt de tre återstående kyr­ lands ca 25 egentliga runstenar. Man skall korna, som kanske utgjort enheter med spe­ dock komma ihåg att ryttargravar är relativt ciell ställning före kristendomens införande. I vanliga i Västmanland (Simonsson 1967). flera av dessa fall vet vi inte med säkerhet om stenarna verkligen tillhört den aktuella ägo­ Två av Ingvarsenheterna är medeltida tings­ enheten eller om de placerats där av annat platser (Blacksta/Kjulaås och Håtuna). Man skäl. Bilden av Ingvarsstenarnas resare så­ kan här liksom för landskapscentret Sträng­ som tillhörande betydande ätter är dock tyd­ näs ifrågasätta om stenen tillhört ägoenheten lig, något som sannolikt är fallet för en stor eller om den rests på den gemensamma sam­ del av landets runstenar. Vi kan emellertid lingsplatsen för att ses av så många männi­ därmed inte dra slutsatsen att deltagarna i skor som möjligt. Frågan sammanhänger Ingvarståget till största delen kommit från med de stora gravfält som finns både vid Kju- samhällets övre skikt, utan snarare att det är laås och vid Håtuna. just denna grupp av deltagarna som fått ste­ Att den döde tillhört det hundare som nar resta över sig. tingsplatsen gällt för far dock anses säkert. På annat sätt förhåller det sig med Strängnäs, Geografisk spridning enligt södermannalagen den plats där ledung­ Ingvarsstenarnas spridning i Mellansverige en skulle kungöras första söndagen i fastan. framgår av kartan på figur 1. Att den största Här kan man tänka sig att en sten rests även delen finns i Södermanland framgår tydligt, över en person som inte bodde i Åkers hunda­ liksom att stenarna i stor utsträckning står re, där Strängnäs ligger, utan på någon an­ nära Mälaren. Det finns dock även stenar nan plats i landskapet. Det är alltså inte bara långt ute i periferin — i nordligaste Uppland domkyrkobygget som medfört osäkerhet om och vid Bråviken. Om man betraktar denna vart Strängnässtenarna egentligen hör, utan spridningsbild kan man få intrycket att Ing­ även de administrativa förhållandena, såsom varståget i huvudsak utgick från Söderman­ de är kända från tidig medeltid. land och att den största delen av deltagarna Två av enheterna är troliga häradscentra kom från trakten söder om Mälaren. Detta är av något slag, nämligen Huseby-Svinnegarn också den uppfattning de flesta forskare haft och Hundhamra. Detta styrks av både om expeditionens sammansättning. ortnamnen och de stora högarna inom dem. Kan man då med hjälp av bara stenantalet Här är det mer sannolikt än för tingsplatserna i de olika landskapen dra en sådan slutsats? att stenen hört till just den enheten, med tan­ Det hela är i själva verket mer komplicerat än ke på platsernas sannolika ställning som hu­ så. För det första måste man så långt man kan vudgårdar. Även ög 155 kan ha tillhört ett använda den landskapsindelning som torde

Fornvännen 81 (1936) 102 M.G.Larsson ha gällt under 1000-talet, då det nuvarande Uppland var delat på de tre folklanden At­ tundaland, Tiundaland och Fjädrundaland. Gränserna för dessa folkland som de var dragna på medeltiden framgår av figur 1. De har i stort sett accepterats av forskningen och följer den indelning av landet under medelti­ >•- _' I V"sr- den som publicerats av Styffe (1911). När det gäller Fjädrundaland har man emellertid dis­ VkitmmUnd kuterat huruvida Västmanland en gång helt eller delvis ingått däri, med tanke på vissa påståenden av Snorre Sturlasson (Hyen­ strand 1974 s. 69). Hyenstrand har också dis­ kuterat gränsen mellan Attundaland och Ti­ undaland (1974 s. 54-55). Nästa punkt att ta hänsyn till är benägen­ heten att överhuvudtaget resa runstenar i de olika landskapen. För att få en bild av delta­ gandet från respektive område bör man där­ för sätta Ingvarsstenarna i förhållande till det totala antalet runstenar inom dessa områden. Men det räcker inte med att bara jämföra med det totala antalet runstenar. Det kan ju Ö»t«.göt1«nd ha rått olika seder när det gäller att nämna Fig. 1. Ingvarsstenarnas spridning i de medeltida folk­ vad den döde har gjort, vad han dött av, vart landen. The distribution of the Ingvar stones in the me­ han rest och med vem etc. Man kan till exem­ dieval 'folklands'. pel även inom ett enskilt landskap som Söder­ manland iakttaga sådana skillnader. Inom de sydöstra delarna förefaller man ha varit mer lan befolkningarna i de två områdena enligt benägen att nämna något mer än det steroty- Ambrosianis beräkningar (1980 s. 128) och pa meddelandet att stenen är rest över en viss skulle kunna innebära att utlandsfärder sked­ person av den och den (Bråte & Wessén 1936 de i ungefär samma utsträckning i de båda s. XLIV). För att fa en uppfattning om dessa områdena. Denna jämförelse ger dock bara förhållanden har jag utgått från andelen ut- ett indicium; silvret kan ha nått landskapen landsfararstenar i de olika landskapen. Häri indirekt och dateringen kan variera. ligger naturligtvis en möjlig felkälla — dessa Om man nu tittar på andelen utlandsfa- inskrifter kan ju helt enkelt spegla i vilken rarstenar finner man en stor skillnad mellan utsträckning man rest utomlands i de olika området norr och området söder om Mäla­ områdena. Det finns dock enligt min mening ren. I Södermanland är ca 18 % av runste­ inte någon anledning att anta att förhållande• narna utlandsfararstenar, medan de i Upp­ na vad gäller utlandsfärder skulle ha skilt sig i land uppgår till endast 7 % (Ruprecht 1958 någon större utsträckning mellan de olika Stat. II). Dessa stenar är då de som Ruprecht landskapen runt Mälaren. Man kan här titta betraktat som säkra utlandsstenar, dvs. såda­ på antalet vikingatida silverskatter, som är na som klart nämner att personen ifråga varit väl spridda över hela Mälardalen med tyngd­ på utlandsfärd. Den stora skillnaden mellan punkt på sydligaste Attundaland. Enligt en landskapen i detta avseende har sannolikt sin karta av Stenberger skulle ett femtiotal skat­ bakgrund i att man i Södermanland var mer ter vara funna i Uppland och runt trettiofem i benägen att omtala den dödes bragder än i Södermanland (Stenberger 1979 s. 717). Det­ Uppland, där inskrifterna var mera stereo­ ta stämmer relativt väl med förhållandet mel- typa i detta avseende.

Fornvännen 81 (1986) Ingvarstågets arkeologiska bakgrund 103

Fig. 2. Ingvarsstenarnas fördelning på de senmedeltida häradena i Södermanland. — The distribution of the Ingvar stones in the late medieval 'hundreds' in Södermanland.

I tabell 3 redovisas Ingvarsstenarnas sprid­ I de övriga två uppländska folklanden är ning i olika landskap i relation till totalt antal andelen av det totala antalet runstenar betyd­ stenar och till utlandsfararstenar. Gravhällar ligt lägre än i Södermanland. Andelen av ut­ (Eskilstunakistor), stenar utan text samt ste­ landsfararstenar är dock betydligt närmare nar med äldre runor är ej medtagna. Antals­ den sörmländska, även om underlaget får an­ uppgifterna bygger på Sveriges Runinskrifter ses vara relativt litet. Anmärkningsvärt är att med kompletteringar ur Runverkets kortre­ de mellersta och norra delarna av Tiunda­ gister. Utlandsfararstenar enligt Ruprecht land är underrepresenterade med Ingvarsste­ (1958 s. 136-162). nar även i förhållande till utlandsfararstenar. Det som omedelbart framgår av tabellen är Endast Tierpsstenen visar att även dessa om­ Attundalands låga andel Ingvarsstenar enligt råden varit berörda. samtliga beräkningssätt. Det verkar som om Tre av Tiundalands fyra Ingvarsstenar detta folkland trots ett i övrigt stort utlands- finns i Håbo härad i söder. Här står också den fårande helt avstått att delta i Ingvars expedi­ dominerande delen utlandsfararstenar, nio tion — det måste vara mer än en slump som stycken (inkl. Sigtuna). Beträffande Sigtuna, ligger bakom detta. Man slås också av det som kan ha varit ett centrum i Tiundaland faktum att den enda Ingvarsstenen i området liksom Strängnäs i Södermanland, kan man ligger precis intill gränsen till Tiundaland. ställa sig frågan varför här inte finns någon Tillhörde denna del av Ärlinghundra härad Ingvarssten. Svaret kan möjligen ligga i det Tiundaland på 1000-talet, eller kan stenen ha förhållandet att endast ett fatal av Sigtunas ca någon anknytning till Sigtuna 5 km västerut? 30 runstenar är bevarade i sin helhet; den helt Wessén menar att Attundalandsstenen i dominerande delen består av mindre frag­ själva verket tillhör samma inre Mälarområ- ment. Eventuella Ingvarsstenar kan här där­ de som övriga Ingvarsstenar (Wessén 1960 s. för inte identifieras. 44). Västmanland skulle möjligen kunna inräk-

Fomvännen 81 (1986) 104 M.G.Larsson nas i samma område som Fjädrundaland (jfr ligen att runstenarna rests under samma tids­ ovan). Andelen Ingvarsstenar av antalet ut­ rymd och med jämn intensitet i de olika land­ landsfararstenar i detta område skulle då bli skapen, vilket inte helt varit fallet. De sörm­ 21 %, dvs. den skiljer sig inte så mycket från ländska stenarna anses av vissa forskare ha den sörmländska. rests dels före, dels omkring och efter 1050, De två stenarna i Östergötland står perifert medan de uppländska i större utsträckning i landskapet, nära gränsen till Södermanland. skulle ha rests kring och efter 1050 (Ruprecht Man skulle här kunna tänka sig någon form 1958 s. 139 o. 148). Enligt von Friesen (1928 av kontakt med det nordligare landskapet. s. 56) restes 3/4 av de uppländska stenarna Den ena av stenarna (ög 145) har inte nam­ under senare halten av 1000-talet. Tyngd­ net Ingvar belagt i inskriften. Att den ändå punkten för stenresandet kan därför ligga räknats som Ingvarssten beror på vissa likhe­ närmare tiden för Ingvarståget, runt 1040, i ter med ög 155 i textinnehållet. Stenen är Södermanland än i Uppland, och resandet dock ingen direkt kopia av ög 155 och bör kan ha varit förhållandevis intensivare i det betraktas som en relativt osäker Ingvarssten. förstnämnda landskapet vid denna tid än i Det finns emellertid ytterligare ett problem det senare. Detta skulle kunna vara ytterliga­ i samband med dessa stenar. De står båda i re en delförklaring till varför expeditionen Lösings härad. Vid häradets södra gräns, vid nämns på större andel av de sörmländska Grönhögs vad mellan Furingstads och Tåby stenarna än de uppländska. I brist på mer socknar, hittades ög 30, som nu är flyttad exakta dateringar av runstenarna och stati­ söderut in i Björkekinds härad. Denna run­ stik över deras spridning i tiden rör man sig sten är rest över en Ingvar som dött österut, här dock på relativt osäker mark. av hans fader. Enligt uppgifter i Fornminnes­ Sammanfattningsvis kan sägas att bilden av- inventeringen kan stenen ha blivit flyttad från ett Ingvarståg som huvudsakligen utgått från ett mindre gravfält i Grönhög, Furingstads Södermanland inte nödvändigtvis behöver socken, Lösings härad. I Furingstads socken vara riktig. Det är möjligt att en liknande an­ finns ög 149 och 152, vilka enligt Sveriges del av befolkningen i Fjädrundaland, Tiunda­ Runinskrifter skulle kunna ha ett samband med land och Västmanland i själva verket deltagit, resåren av ög 30. Allt tyder alltså på att ög men att stenantalet i dessa områden 30 ursprungligen tillhört Lösings härad. Ste­ blivit lägre av skäl som redovisats ovan. nen har aldrig såvitt mig är bekant ansetts Tierpsstenen visar också tydligt att inte en­ vara rest över Ingvar den vittfarne själv, vil­ dast Mälarområdet berörts i Tiundaland. ket inte heller verkar troligt med tanke på Frånvaron av Ingvarsstenar i den centrala dess avsides läge i förhållande till övriga Ing­ delen av detta folkland komplicerar dock varsstenar och de skäl som talar för att Ingvar spridningsbilden. Att Attundaland inte be­ den vittfarne hade anknytning till Strängnäs­ rörts av händelsen annat än i mycket liten trakten (bl.a. von Friesen 1910 s. 208). Där­ utsträckning framgår emellertid tydligt, me­ emot skulle man kunna tänka sig att de två dan Östergötlands roll är mera oklar. Ingvarsstenarna i samma härad skulle kunna ha samband med Ingvar från Furingstad och Fördelning på administrativa enheter inte med Ingvar den vittfarne. Förutom ste­ Det enda landskap som har ett tillräckligt narnas avsides läge i förhållande till övriga underlag för att man skall kunna dra några Ingvarsstenar skiljer de sig genom att uttryc­ slutsatser om Ingvarsstenarnas spridning på ket "hilfniki" (ung. = truppavdelning) an­ olika hundare eller härader är Södermanland. vänds där övriga stenar har "lid" (här, skara). Figur 2 visar en karta över Södermanlands I brist på ytterligare material (år väl de båda senmedeltida härader enligt Styffes uppgifter stenarna emellertid fortsätta att räknas som (1911). Det är osäkert om denna indelning sammanhörande med den mer kände Ingvar. motsvarar 1000-talets. Försök har gjorts att få För att man ska kunna jämföra procenttal fram Södermanlands ursprungliga hund av den typ som behandlas ovan krävs egent­ (Wijkander 1983), men de får betraktas som

Fornvännen 81 (1986) Ingvarstågets arkeologiska bakgrund 105

relativt hypotetiska. Jag har därför valt att de värdena små, mindre än en sten, utom i ett använda endast den senmedeltida indelning­ fall, österrekarne, där det förväntade värdet en. överskrides med tre stenar. Även om denna De statistiska metoderna i detta och följan• enskilda avvikelse inte gjort att hypotesen i sin de avsnitt har diskuterats med och granskats helhet avslagits är den påfallande stor. Om av t. f. professor Sven Berg vid Lunds univer­ x—X man normerar värdet, dvs. beräknar , får sitets statistiska institution. Vx Ingvarsstenarnas fördelning på de olika hära­ •nan värdet 2,98, vilket enligt normalfördel­ derna framgår av figur 2. De flesta härader ningen skulle innebära att sannolikheten att har en eller flera stenar. Åkers härad med slumpmässigt uppnå eller överstiga värdet är Strängnäs och österrekarne härad med Es­ endast 0,2 %. Det troligaste är därför att det kilstuna framträder som dominerande. För höga stenantalet för österrekarne inte beror att få en mer rättvisande bild av spridningen på slumpen, utan har någon annan bak­ bör man dock även här relatera stenarna till grund. totala antalet runstenar i respektive härad. Vilken kan då vara förklaringen? Vid hära­ Som nämnts ovan kan det stora antalet dets gräns mot Västerrekarne ligger Eskilstu­ Ingvarsstenar i Strängnäs stadsområde bero na, dit troligen två av Ingvarsstenarna kan på speciella omständigheter, samtidigt som knytas, och det är denna ort som drar upp det är osäkert om stenarna egentligen tillhört antalet för österrekarne, som för övrigt har det härad (Åkers) som staden ligger i. Jag har två Ingvarsstenar, vilket avviker betydligt därför undantagit Strängnäs stad i den följan• mindre från det förväntade antalet. Eskilstu­ de analysen, eftersom jag här försöker fä fram nas betydelse som trolig stormansgård under fördelningen över landskapet i stort. yngre järnålder har diskuterats av Damell I tabell 4 redovisas Ingvarsstenarnas för• (1977 s. 19), och orten var under 1000-talets delning på Södermanlands härader. Jag har mitt ett centrum för missionen. Även beträf­ också beräknat det stenantal som skulle ha fande Ingvarsstenarna förefaller det som om gällt för varje härad om Ingvarsstenarna haft platsen haft en speciell ställning, liksom jämn andel av runstenarna i de olika härader­ Strängnäs. na, samt avvikelsen från detta värde. Slutli­ 10 stycken av Ingvarsstenarna skulle där­ gen har jag gjort en X"-analys med syftet att med vara relativt jämnt fördelade på landska­ pröva hypotesen att stenresandet och därmed pets härader, där de utgör knappt 3 % av deltagandet haft en likformig fördelning över Södermanlands runstenar. Till detta kommer de olika administrativa enheterna och att av­ 5 stenar som är knutna till landskapets två vikelserna kan vara slumpmässiga. Det me­ troligen mest betydande centralorter, Sträng­ delvärde som använts för att beräkna förvän• näs och Eskilstuna. tat antal Ingvarsstenar är stenantalet för hela landskapet exklusive Strängnäs dividerat med det totala runstensantalet för hela land­ Deltagarantal skapet exklusive Strängnäs (liksom tidigare Även för en uppskattning av antalet deltagare exkl. hällar o. runlösa stenar). i Ingvarståget är Södermanland det enda om­ Det framräknade xa-värdet visar att hypote­ rådet där underlaget är tillräckligt stort för sen om likformig fördelning inte kan avvisas. att några beräkningar ska kunna göras. Osä­ Värdet svarar mot ett s. k. P-värde på ca kerhetsfaktorerna är emellertid stora, och de 30%, vilket innebär att det är en 30 %-ig kalkyler jag gjort nedan får betraktas som chans att värdet 12,83 skulle överskridas av mer eller mindre hypotetiska. De kan dock ge en slump vid en jämn spridning av stenresan­ en uppfattning om storleksordningen på ex­ det. Att hypotesen inte avvisas innebär å and­ peditionen. För att överhuvudtaget kunna nå ra sidan inte att den är bevisad. fram till någonting måste man göra vissa Som synes är avvikelserna från de förvänta• förenklingar och antaganden (som kan vara

Fornvännen 81 (1986) 106 M. G. Larsson felaktiga). De förutsättningar jag använder är järnålder, ej endast vikingatid. Talet kan följande: dock vara intressant att använda som ett al­ — Den grupp av de döda som fatt runstenar ternativ för beräkningen av antal döda under resta är representativ för den jordägande be­ runstenstid. folkningen i stort vad avser andel som deltagit För gravfält från yngre järnålder har anta­ i Ingvarståget. Inte bara stormän utan även let vid utgrävning undersökta gravar visat sig vanliga bönder och deras söner var med på vara i medeltal 1,7 gånger antalet inventera­ skeppen som roddare/kämpar. (Man kan de. Medeltalet för förhållandet mellan gravar t. ex. lägga märke till att tre av de sju upp­ med ben och undersökta gravar har för sam­ ländska stenarna är resta över styrmän. Stör­ ma gravfält varit ca 0,8. (Ambrosiani 1973 s. re delen av besättningarna på dessa skepp 132 fT.). Andelen barn i undersökta gravfält är bestod alltså av män som aldrig fick någon låg, mellan 5 och 15 % för yngre järnålder sten rest över sig och därmed är anonyma för (Ambrosiani 1973 s. 125). Med 10% barn oss.) och ovan angivna faktorer skulle vi erhålla ca — Ingvarsstenama är varken under- eller 20 begravningar av vuxna per enhet och år­ överrepresenterade i materialet, och det är hundrade. Med Södermanlands ca 1 425 för• utskrivet på dem om personen deltagit. Un­ historiska enheter (Ambrosiani 1980 s. 128) dantag från denna förutsättning görs dock för skulle detta innebära ca 28000 begravda vux­ Eskilstuna och Strängnäs, där speciella för• na per århundrade, varav 14000 män. Under hållanden kan ha rått. Andelen Ingvarsstenar 80 år blir begravningsantalet för män drygt i landskapet sätts därför till 3 %, vilket mot­ 11 000. svarar den del som är jämnt spridd över Sö­ Att utgå direkt från begravningar bör vara dermanland. riktigast; anledningen är att man då slipper — Runstenarna i landskapet restes med jämn omvägen över population och dödlighet på de fördelning under ca 80 år, centrerade kring olika ägoenheterna. Eftersom underlagsmate­ 1000-talets mitt. rialet ovan är osäkert skall jag dock göra en — Antal döda under motsvarande period kan beräkning även med populationsberäkningar framräknas ur begravningstal och antal ägo­ som utgångspunkt. Siven (1982 s. 40 (T.) har enheter i Södermanland under yngre järnål­ beräknat befolkningen i Mälarlandskapen år der. 1050 till mellan 20000 och 40000 personer För att ytterligare förenkla beräkningarna vid 40 promille dödlighet. Med 6 respektive har jag bortsett från att vissa runstenar gäller 10 personer per bebyggelseenhet får han som två eller flera döda, vilket delvis bör uppvägas jämförelse siffrorna 23000 resp 38000 invåna­ av att två eller flera stenar ibland kan gälla re i samma landskap. Låt oss därför anta samma person. befolkningstalet ca 30000, vilket skulle mot­ Antalet döda under runstenstid kan beräk­ svara ca 8 personer per enhet. För Söderman­ nas på olika sätt, alla relativt osäkra. Den lands 1 425 enheter skulle detta ge en befolk­ mest direkta metoden bör vara att utgå från ning på ca 11400 personer. antal begravningar per århundrade och med Med dödligheten 40 promille innebär detta hjälp av utgrävningsmaterial få fram andelen att ca 46000 personer dött per århundrade. vuxna män, dvs. den kategori över vilken Det gäller sedan att ur detta antal bedöma runstenar rests (den lilla andelen kvinnor, ca hur många som varit barn (under 14/15 år). 1,6 % är försumbar i detta sammanhang). Enligt Ambrosiani (1973 s. 125) skulle ande­ Ambrosiani har för en grupp bebyggelseenhe­ len barn och ungdomar vara ca 60 % av de ter i Mälardalen erhållit omkring 16 gravar döda vid en mortalitet på 40-50 promille. I per enhet och århundrade i medeltal (Ambro­ dessa 60 % ingår alltså ungdomar, en grupp siani 1964 s. 202). Värdet är emellertid sche­ som mycket väl kan ha fått runstenar resta matiskt framtaget med en ungefärlig upp­ över sig. Dessutom gäller det uppgivna värdet skattning av det antal århundraden gravfältet för intervallet över de 40 promille dödlighet varit i bruk. Det avser dessutom hela yngre som antagits ovan. Om man därför sätter

Fornvännen 81 (1986) Ingvarstågets arkeologiska bakgrund 107 andelen barn till 50 % av de döda skulle detta personer, skulle alltså knappt 3000 utgöras av ge 23 000 döda vuxna per århundrade, varav vuxna män. Enligt mina beräkningar ovan 11 500 män. Under 80 år ger denna beräk­ skulle cirka var tionde av dem ha deltagit i ningsmetod drygt 9000 döda män. Ingvarståget. De båda beräkningsmetoderna ger som sy­ Om man antar samma andel deltagare av nes en viss skillnad i slutvärdet, vilket visar Fjädrundalands, Tiundalands och Västman­ osäkerheten i dem. Man bör också komma lands befolkning som av Södermanlands, ihåg att många ägoenheter/gravfält kan vara skulle man med de ca 1 400 enheter området försvunna; detta antyds ju bland annat av omfattade (inkl. Tiundalands Rod) få ungefär genomgången av Ingvarsstenarnas enheter. samma deltagarantal som från Söderman­ Därmed skulle dödstalet öka. Jag antager i det land. Om man i stället utgår ifrån att land­ följande att medelvärdet mellan de båda be­ skapens Ingvarsstenar uppgår till ca 1 % av räkningsmetoderna gäller, dvs. 10000 döda det totala antalet runstenar i området blir män i Södermanland under runstenstiden. deltagarantalet en tredjedel av Söderman­ Med förutsättningen att runstenarna visar lands, dvs. drygt 100 man. Östergötlands an­ en representativ grupp av befolkningen skulle del är ännu svårare att uppskatta. 3 % av de döda under runstenstid ha deltagit Förutom det över den territoriella organi­ i Ingvarståget. Med 10000 döda skulle detta sationen spridda deltagandet kan olika stor­ för Södermanlands del motsvara cirka 300 mansgårdar ha sänt egna skepp, såsom Es­ man. Siffran verkar inte på något sätt orimlig. kilstuna i Södermanland och Huseby-Svinne- Utspritt på landskapets 12 senmedeltida hä­ garn i Uppland. rader skulle det innebära ca 25 man per hä­ Sammanfattningsvis kan man anta att ex­ rad. Häraderna var emellertid inte jämnstora peditionen bestått av mellan 500 och 1 000 vad gäller befolkning (Wijkander 1983 s. 28). man. För Södermanlands del är det troligt att Om man i stället fördelar antalet i proportion deltagarna varit jämnt fördelade på de admi­ till befolkningstalen (antalet ägoenheter) i re­ nistrativa enheterna med ett skepp per hun­ spektive härad får man ett deltagarantal på dare, vartill har kommit enskilt ägda skepp mellan 17 och 33 man. från stormansgårdar i Mälartrakten. Samma 1000-talets hund kan ha varit färre och ha förhållande kan ha rått i Fjädrundaland, Ti­ haft annan utsträckning än de senmedeltida undaland och Västmanland, men är där mera hundarena. Wijkander har antagit nio styc­ osäkert. ken med mellan 11,5 och 15,5 tolfter i varje. De härader eller hundare som är inblanda­ Storleksordningen i antal deltagare per hun­ de enligt ovanstående resonemang är 34 ex­ dare skulle med detta mindre antal inte änd­ klusive Östergötland, om Fjädrundaland och ras anmärkningsvärt mycket. Tillsammans Tiundaland räknas som fyra respektive tio med den i föregående kapitel visade jämna hundare. Ett skepp per hundare skulle alltså spridningen över landskapet ger de här fram- ge drygt 30 skepp. Antalet kan jämföras med räknade siffrorna intrycket att det utgått ett den uppgift som ges i den isländska sagan om skepp från varje hundare, vilket i sin tur leder Ingvar den vittfarne, som säger att Ingvar for tankarna till ett ledungsföretag. Ledungs­ till Gårdarike med 30 skepp. Av de skepp som skeppens storlek är inte känd, men olika fors­ deltog visar sig tre stycken i runstenarnas kare har med ledning av medeltidens admi­ texter; 3 av Upplands 7 Ingvarsstenar omta­ nistrativa indelning antagit roddarantalet till lar en styrman. mellan 24 och 40 man (sammanf. av Lund­ berg 1972 s. 9; Wijkander 1983 s. 13 ff.). Anknytning till politisk situation Andelen av befolkningen som bestod av Någon gång kring 1040 utgår alltså en till män över 15 år kan med hjälp av Sivens synes välorganiserad expedition från Mellan­ material antagas till en knapp fjärdedel (Si­ sverige österut, där man enligt Gripsholms­ ven 1982 s. 48-52). Med den ovan antagna stenen (Sö 179) deltar i strider, varefter flera befolkningen i Södermanland, drygt 11000 deltagare möter döden söderut i Särkland.

Fornvännen 81 (1986) 108 M. G. Larsson

Vad kan ha orsakat härfärden och vilka stri­ la (berättelsen om Torgny lagman) skulle le­ der åsyftas? dung ha förekommit redan före Olof Skötko­ Den historiskt dokumenterade händelse nungs tid. Uppgiften kan dock även återspeg­ som bäst verkar motsvara situationen är Nes­ la förhållanden på Snorres egen tid, 1200-ta- torskrönikans uppgift om att furst Jaroslav i let. Det är dock fullt möjligt att medeltidens Kievriket år 1036 samlade varjager för att få regler bygger på kungarättigheter som funnits hjälp i det stora slaget mot petjenegerna sam­ redan i slutet av vikingatiden. ma år (Norrback 1919 s. 92). Krönikan omta­ Enligt landskapslagarna skulle ledungen lar att Jaroslav ställde varjagerna i mitten och utlysas redan i februari, för att sedan samlas efter ett blodigt slag med nöd vann seger. Det vid pingsttid. I detta fall kan man därför tän­ är troligt att manfallet blev mycket stort ka sig att kungen använde den redan inkalla­ bland varjagerna med tanke på denna skild­ de flottan för att bistå Jaroslav. Hela ledung­ ring av slaget. Årtalet för händelsen stämmer en användes dock inte — Attundalands skepp för övrigt påfallande väl med den troliga ned­ saknades. I själva verket är just bristen på läggningstiden för en av de myntskatter i Es­ Ingvarsstenar i Attundaland ett belägg för att kilstuna som nämns i tabell 1. En stor del av tåget var systematiskt organiserat och inte ett runstenarna kan vara resta över män som mer slumpmässigt ihopsamlat vikingatåg. aldrig återkom från denna strid. Medan folk samlades från Tierp i norr till Jaroslav hade även tidigare kallat på varja­ Bråviken i söder deltog i stort sett ingen från ger som hjälp i strider, senast år 1024, då detta centrala kustområde — försvaret av det även namnet på deras ledare är nämnt; Jakun egna landet krävde också en insats, och för eller Håkon. Denna händelse har dock inte denna kan Attundaland ha fått stå. alls lämnat sådana spår i runstensmaterialet Ingvar kan ha varit det konungens "rätta som Ingvarståget; möjligen kan stenarna ombud" som i konungens ställe ansvarade för U 16 och U617 ha samband med nämnde ledungen (Holmbäck & Wessén 1979 s. 47). Håkon. Troligen är det tidsaspekten som spe­ Vem han var kommer inte fram av runstens­ lat in här; runstensresandet hade inte kommit materialet. Möjligen kan den sten i Strängnäs igång i samma utsträckning. (Sö 279) som omtalar "Emunds söner" vara Jaroslav bör alltså ha haft en viss erfaren­ rest över honom. Man kan därför gissa att het av hur han skulle bete sig fiir att få svear­ han kom från denna trakt, men detta är inte na att hjälpa honom. Det naturliga sättet bör alls säkert. Platsen var ju också som tidigare ha varit att vända sig till sveakonungen, nämnts det ställe där ledungen skulle utlysas, Anund Jakob, som var Jaroslavs svåger. I och stenen kan ha samband med det. Anta­ detta fall kan uppgiften inte ha varit så svår gandet att Ingvar kom från Södermanlands — petjenegerna hotade handelsvägen utmed Mälartrakter stöds emellertid av Gripsholms­ Dnepr, vilken bör ha varit av intresse även för stenen över "Ingvars broder", även om bro­ svearna, då (loden gav möjlighet till förbin• der här inte nödvändigtvis behöver betyda delser med Konstantinopel och Medelhavs­ köttslig broder (Jansson 1977 s. 69). Att Ing­ länderna. Att resor till detta område förekom var var en framstående man i samhället är flitigt framgår av de många mellansvenska dock klart. Om han var ledare för ett ledungs­ runstenar som nämner Grekland. tåg är det dessutom sannolikt att han stod Det snabbaste sättet för sveakonungen att kungaätten nära. samla ihop folk och skepp för uppgiften torde Det syfte med Ingvarståget som jag skissat ha varit att använda sig av sin ledungsrätt, ovan skulle tyda på att expeditionen inte bara dvs. den rätt som enligt de medeltida land­ varit det äventyrliga företag som tidigare an­ skapslagarna tillkom kungen att från de olika setts. Färden kan ha varit noggrant organise­ hundarena begära skepp och manskap i visst rad och följt politiska intentioner, åtminstone antal. Ledungens förekomst under 1000-talet till en början. är visserligen inte säkert belagd, men enligt Efter slaget mot petjenegerna borde rim­ en uppgift av Snorre Sturlasson i Heimskring­ ligtvis uppdraget ha varit slutfört. De flesta

Fornvännen 81 (1986) Ingvarstågets arkeologiska bakgrund 109

återvände dock tydligen inte. Vart de for vi­ olyckliga resultatet av denna blev dock tydli­ dare framgår av vissa av stenarna—Särkland. gen att han förolyckades tillsammans med en Ingvar har tydligen lockat med många av stor del av sina män, och alltså aldrig kunde besättningarna på en fortsatt färd. Syftet med deltaga i anfallet på Konstantinopel. denna är betydligt mer höljd i dunkel. Den Jag har uppmanats att mer detaljerat redo­ kan ha varit planerad från början, men den visa de källor som omtalar användningen av kan också ha bestämts hos Jaroslav och följt vägen Rion-Kura som handelsväg i äldre tid. hans intentioner. Den äldsta uppgiften härrör från Strabo (död Jag har i min tidigare uppsats (Larsson 19 e. Kr.), som säger att man med båt kunde 1983) lagt fram teorin att Särklandsfarden ta sig upp till Shorapani, ca 120 km uppför var ett handelspolitiskt företag, avsett att Rion, varifrån man på fyra dagar kunde ta sig öppna en väg genom Transkaukasien till till Kura på en körväg (Strabo 1912-16 s. Kaspiska havet och kalifatets länder. Detta 227). Nästa källa är Plinius d.ä. (död 79 kan ha varit av intresse från både rysk och e. Kr.) som uppger att Rion (Phasis) är segel­ svensk sida. bar för större farkoster drygt 60 km (dvs. Mellan Jaroslavs kamp mot petjenegerna ungefär upp till Bashi; Larsson 1983 s. 98), och Särklandsfarden, som med stöd av både och en lång väg ytterligare för mindre farkos­ den isländska sagan om Ingvar och georgiska ter. Han säger också att indiska varor förs källor kan dateras till början av 1040-talet, är över Kaspiska havet och uppför Kura, var­ det en lucka på några år, då vi inte har några ifrån de kan nå Phasis efter inte mer än fem källor som nämner aktiviteter av varjager i dagars landtransport och nedföras till Svarta Kievriket. Nestorskrönikan ger inga antyd­ havet (Plinius 1938-63 s. 346, 376). ningar, och Ingvars saga säger bara att man Marco Polo (1951 s. 33) nämner att genue- vistades hos Jaroslav tre år. Möjligen skulle sarna på 1200-talet börjat segla på Kaspiska vissa uppgifter hos den byzantinske krönikö­ havet ("sjön Ghcl"), och att de förde skepp ren Michael Psellos kunna kasta visst ljus tvärs över land och sjösatte dem där. Bratia- över denna tidsrymd. Han säger nämligen att nu (1929 s. 191) uppger att det antagits att de ryska "barbarerna" redan under kejsar landtransporten skett mellan Don och Volga, Michael IV (1034-1041) började förbereda men att vissa andra uppgifter hos Marco Polo ett anfall på Konstantinopel. Man började antyder att man kan ha använt den antika rusta av alla krafter, säger Psellos, högg ner routen genom Phasisdalen. träd inne i landet och gjorde stora och små Jag vill i detta sammanhang passa på att båtar, allt under stort hemlighetsmakeri. Kej­ göra en rättelse av en geografisk uppgift i min saren dog dock innan de hann anfalla, och tidigare uppsats. I brist på detaljerat kartma­ anfallet blev sedan inte av förrän år 1043, terial över hela Georgien uppgav jag fel läge under kejsar Konstantins IX regering (Psel­ för orten Sasirethi, där slaget med varjager los 1928 s. 8). inblandade stod enligt den georgiska kröni­ Med dessa uppgifter som bakgrund skulle kan (Larsson 1983 s. 100). Det finns i själva man kunna tänka sig att Ingvar och hans verket två Sasirethi, varav det rätta ligger ca män deltog i Jaroslavs intensiva förberedelser 40 km nordväst om Tiflis, betydligt längre för att anfalla Byzans. Just för båtbyggandet österut än det jag uppgivit. Här finns också kunde de skandinaviska kunskaperna säkert den skog, eller rättare strandskog, som nämns i komma till nytta. Även kontakten med Geor­ annalerna (Qaukhchishvili 1955 s. 301). Sko­ gien passar väl in i denna bild; detta rike var gen ligger mellan två armar av floden Kura. vid denna tid fiende till den byzantinske kej­ Slaget torde alltså ha stått alldeles intill flo­ saren (Larsson 1983 s. 100) och borde kunna den, vilket också passar bättre med uppgiften vara en viktig bundsfiirvant vid ett komman­ i Ingvars saga att man stred i närheten av de krig. Förutom en handelspolitisk förkla­ sina skepp. Det kartmaterial jag använt är ur ring kan det alltså finnas en militär bakgrund Wakhouchts geografiska beskrivning över till Ingvars färd till Transkaukasien. Det Georgien (1842 karta no 2 och 3).

Fornvännen 31 (1986) 110 M.G.Larsson

Tabell 1. Översikt över Ingvarsstenarna och berörda ägoenheter. Tecknet — i kolumnen för antal gravar betyder att nägon uppgift om gravfält ej fåtts fram. Ett frågetecken i samma kolumn betyder att äldre uppgift om gravar finns, men att antalet är okänt och att ingen registrering finns i Fornminnesinventeringen. Beträffande begreppen kungshög och slorhög har Hyen- strands definitioner använts: storhög = 20 m i diameter eller större och kungshög = 30 m eller större. — Survey of the Ingvar stones and connected properties, The sign — in the column of number of graves means that no information on gravefields has been obtained. A ? in the same column means that eider information of graves exists, but the number is unknown, and there is no registration in the office for registration of ancient monuments (Fornminnesinventeringen) Slorhög = mound ^20 m diameter, kungshög = mound ^30 m (Hyenstrand's definitions).

Ingvars- Agoenhet Ek. kart- Totalt Antal gr. Speciella Fynd Uppgifter Stenens Text- sten blad antal yngre jä forn- om platsen i läge uppgifter runst. lämn . litteraturen

Sö9 Lifsinge lOHlg 1 ? ? Mindre väg Son lOHOg gravfält SÖ96 Jäders k:a 10H7a 3 — Silverbesl. Sekundärt, Fader f.v. tid kyrka Sö 105 Blacksta 10G6J 2 100 Storhögar Div. järn- Tingsplats Väg, invid Son (Kjulaäs) fragment bautasten Sö 107 Eskilstuna 10G6i 6 30 Fornborg Guldgubbar Stormans- Väg, nära Fader (Balsta) 2 skattfynd gärd bro (1000-tal) Sö 108 Eskilstuna <> .. .. .• Fader (Gredby) Sö 131 Lundby 9H6d 1 35 + Skeppssätt­ Väg, grav­ Broder ning, stor­ fält Särkland hög SÖ173 Tystberga 9H5g 3 •> ? Väg, grav­ Broder och fält (?) fader SÖ179 Finsta (?) 10H4f 3-4 150 Fornborg Sekundärt, Son, Ingvars (Gripsholm) 10H4g sluiisbyggn. broder, Särkland SÖ254 Krällinge 9I8d 1-2 285 Skeppssätt­ Sekundärt, Fader (Vansta) ning brosten SÖ277 Strängnäs 10H6d 6 — Landskaps­ Sekundärt, centrum kyrka SÖ279 Strängnäs 10H6d 6 Sekundärt Emunds (?) vid bygg söner, nad Särkland SÖ281 Strängnäs 10H6d 6 — " Sekundärt, Broder, kyrka Särkland Sö 287 Hundhamra 1014c 1 119 + Kungshög, Bronssmyck c-Hundares- Gravfält Broder storhög kors, sil- centrum (fader) skeppssättn. vermynt fornborg (1000-tal) SÖ320 Stäringe 9H7a 2 63 + Skepps­ Vattendrag Broder, sättning (gravfält) yngling SÖ335 Ärjakyrko- 10H4f 3-4 Sekundärt, Besättnings­ ruin kyrka man ("skeppa­ re"), broder U439 Steninge 1112c 1 20 Fornborg Vattenled Styrman, fader U644 Vi 11H2J 5 18 Hög Kam fragm. Väg, bro Fader 15—18 m? U654 Vi UH2j 5 18 Väg, bro Styrman, fa­ der (samma person som U644) U661 Håtuna 1112a 2 180 Div. y-.jä. Tingsplats Väg Fader (Råby)

Fornvännen 31 (1986) Ingvarstågets arkeologiska bakgrund 111

Tabell 1 forts.

Ingvars- Agoenhet Ek. kart- Totalt Antal gr. Speciella Fynd Uppgifter Stenens Text- sten blad antal yngre jä forn- om platsen i läge uppgifter runst. lämn . litteraturen

U 778 Huseby- HHld 6 + 21 Kungshög Sekundärt, Styrman, Svinne- kyrka ägde skepp, gam(?) (Svinnegarns k:a) U837 Alsta HH5g 2 Äker U1143 Tierps k:a 12H7i 2 ? Div. y. jå. Tuna? Sekundärt, Fader kyrka Vs 19 Berga HG4h 2 2-4 Hög 14 m Ryttargrav Väg? Styvson, yngling Ög 145 Dagsbergs 8G9f 2 54 Sekundärt, (Fader) k:a kyrka Ög 155 Bjäll- 8G8f 1 59 el 42 Äker Son brunna? 8G9f Husby?

Tabell 2. Fördelningavägoenhcler med Ingvarsstenar efter förkorns! av olika fornlämningslypcr. Procenttalen anger andel av Ingvarsenhetcrnai respektive landskap och totalt. Observera att samma enheter kan förekomma på flera ställen i tabel­ len. — Distribution of properties with Ingvar stones in accordance with occurrence of different types of ancient monuments. The per cent numbers indicate the part of the units with Ingvar stones in the different landscapes and totally. Please observe that the same units can occur in several lines in lhe table.

Fornlämningstyp Antal Ingvarsenheter

Södermanland Uppland Västmanland Östergötland Totalt

Grav täl t 9(75%) 5(83%) 1 (100%) 2(100%) 17(81%) Runstenar 8(67%) 5(83%) 1 (100%) 1 (50%) 15(71%) (utöver Ingvarssten) el. 9(75%) el. 16(76%) — varav kyrkor 3 (25%) 2(33%) — 1(50%) 6(29%) Slorhögar/kungshögar 3(25%) 1(17%) — — 4(19%) Fornborgar 3(25%) 1 (17%) — — 4(19%) Skeppssätlningar 4(33%) — — — 4(19%)

Tabell3. Ingvarsstenarna i de olika folklanden i relation till totalt antal runstenar och till utlandsfararstenar. — The Ingvar stones in the different^ift/amj in relation to the total number of runestones and to traveller-stones.

Landskap Antal Runstenar Andel Utlandsfarar­ Andel Ingvarsstenar totalt Ingvarsstenar stenar Ingvarsstenar

Södermanland 15 ca 370 4,1 % 63 24 % Allundaland 1 .. 600 0,2 % 41 2 % Fjädrundaland exkl. Birka 2 .. 170 1,2 % 7 29% Tiundaland 4 .. 450 0,9 % 24 17 % Västmanland 1 .. 25 4,0 % 7 14% Östergötland 2 .. 230 0,9 % 12 17 -,,

Fornvännen 81 (1986) 112 M. G. Larsson

Tabell 4. Ingvarsstcnarnas fördelning pä Södermanlands medeltida härader. x2analys av hypotesen om likformig fördel• ning. — The distribution of lhe Ingvar stones in lhe medieval hundreds of Södermanland, x^analysis of the hypothesis of uniform distribution.

Härad Antal Ingvars- Förväntat Avvikelse (x-X)' rst. stenar (x) värde (X) (x-X) X

Västerrekarne 15 0 0,49 —0,49 0,49 Österrekarne 31 4 1,01 2,99 8,85 Åker (exkl. Strängnäs) 14 1 0,46 0,54 0,63 Selebo 40 1 1,31 —0,31 0,07 Öknebo 24 0 0,78 —0,78 0,78 Hölebo 27 0 0,88 —0,88 0,88 Daga 19 1 0,62 0,38 0,23 Jönåker 11 0 0,36 —0,36 0,36 Rönö 56 2 1,83 0,17 0,02 Oppunda 33 1 1,08 —0,08 0,01 Svartlösa 37 1 1,21 —0,21 0,04 Sotholm 60 1 1,96 —0,96 0,48 X2 - 12,83 Södermanland exkl. Strängnäs 367 12

Referenser Norrback, A. 1919. Nestorskrönikan. Stockholm Ambrosiani, B. 1964. Fornlämningar och bebyggelse. Uppsala Plinius. 1938-63. Pliny. Natural history. With an English — 1973. Gravbegreppet i grävningsstatistiken. Tor translation in ten volumes. Volume 2. London & Cam­ — 1980. Båtgravarnas bakgrund i Mälardalen. Vendeltid. bridge SHM. Stockholm Psellos. 1928. Chronographie ou histoire d'un siécle de Byzance Bråte, E. & Wessén, E. 1924—36. Södermanlands runinskrif­ (976-1077). Torne II. Paris ter. Stockholm Qaukhchishvili, S. 1955. Kharthlis Chovreba, Del 1. Tbilisi Bratianu, G. 1929. Recherches sur le commerce genois dans la Ruprecht, A. 1958. Die ausgehendc Wikingerzeit im Mer Noire. Paris Lichte der Runeninschriften. Palaestra. Band 224 Damell, D. 1977. Rekamebygdensjärnålder. Eskilstuna Simonsson, H. 1967. Studier rörande vikingatida vapen och Friesen, O. v. 1910. Hvem var Yngvar enn vidforli? ryttargravar med utgångspunkt från det västmanländska ma­ Fornvännen terialet. Lic. avh. Uppsala (stencil) — 1928. Runorna i Sverige. Uppsala Siven, C-H. 1982. Metoder för beräkning av förhistoriska popu- Gustavsson,.). & Liden, H. 1980. Mälardalens bebyggel­ lationer. Arkeologiska rapporter och meddelanden se. Fornvännen från Inst. för arkeologi vid Stockholms universitet, nr Holmbäck, A & Wessén, E. 1979. Svenska landskapslagar. 10. Stockholm Södermannalagen och Hälsingelagen. Stockholm Stenberger, M. 1979. Det forntida Sverige. Lund Hyenstrand, A. 1974. Centralbygd—Randbygd. Stockholm Strabo. 1912-16. The geography of Strabo. Lit. transl. by H.C. Jansson, S.B.F. 1977. Runinskrifter i Sverige. Storkholm Hamilton and W. Falconer. Volume 2. London Larsson, M.G. 1983. Vart for Ingvar den vittfarne? Forn­ SlyfTe, C.G. 1911. Skandinavien under unionstiden. Stockholm vännen Wakhouchl. 1842. Description géographic de la Géorgie, pub- — 1984. Ingvarstågets arkeologiska bakgrund. Semin. upps. liéepar M. Brossel. S:t Petersburg Lund (stencil) Wessén, E. 1960. Historiska mninskrifter. Kungl. Vitter­ Lundberg, B. 1972. Territoriell indelning och skall i Uppland hets, Historie oeh Antikvitets Akademiens handling­ under medeltiden. Slockholm ar, filologisk filosofiska serien, 6. Storkholm Marco Polo. 1951. Marco Polos resor eller världens beskriv­ Wijkander, K. 1983. Kungshögar och sockenbildning. Sörm­ ning. Stockholm ländska handlingar 39. Storkholm

The archaeological background of the "Ingvar expedition"

The "Ingvar stones" form the only group of centres. The examination also included the runestones relating a specific historical event. distribution of the stones among the different I have studied the stones' connection with provinces and hundreds, as they are known other ancient monuments, prehistoric settle­ from Medieval sources. ments and probable administrative or eultie

Förmännen 81 (1986) Ingvarstågets arkeologiska bakgrund 113

The examination of the Ingvar stones and dieval hundreds, where they amount to about the properties on which they were found 3 % of the runestones. The remainder belong shows that the majority were commissioned to Eskilstuna and Strängnäs, probably the by a group in the society which also erected two most important places in Södermanland other runestones on their land. There is also a in the llth century. A comparison between statistical connection with large mounds the percentage of Ingvar stones and the num­ (>20 m) — four of the 21 properties have one ber of dead according to different population or several such mounds in their area. There calculations indicates about 300 participants may be a link with ship-formed stone settings, from Södermanland, which together with the but this is less certain. Several of the Ingvar uniform distribution suggests that one ship properties are Medieval council venues {tings­ per hundred left the province. This impels me plats) or probable centres of smaller or larger to believe that the expedition was organized areas. In addition two of the properties are by a central authority, and was not a associated with very large burial grounds. "Viking-expedition" gathered more or less at These connections indicate a group of people random. The lack of Ingvar stones in Attun­ of high rank. This impression is strengthened daland confirms the theory that the participa­ by the rich finds made at three of the proper­ tion was organized in some way. In addition ties. there could have been privately equipped Unfortunatdy there is no corresponding ships from the more important estates around comparable material for the Swedish rune­ Lake Mälar. I have estimated the total num­ stones in general. However, I am of the opi­ ber of participants to 500-1 000. However, it nion that similar conditions may have pre- must be emphasized that my calculations are vailed as regards the families erecting rune­ based on simplified and uncertain assump- stones. tions and must be regarded as more or less The membership of a higher class which is hypothetical. indicated by the material is valid for the indi­ The political background to the expedition viduals who are commemorated by rune­ is here interpreted as the king sending his stones, but cannot be widened to include their ledung fleet from the Mälar provinces, except companions. The majority of them are not Attundaland, to help Jaroslav in his battle honoured with a runestone, which is clear against the Pecenegs in 1036. Varangians from the texts of the Upplandic Ingvar stones, participated in the battle according to the which tell that almost half of them were erect­ Russian primary chronicle; the account there ed for the captains of three different ships. suggests that many of them fell. A great part Thus their crews are anonymous. of the stones may have been erected to men The fact that most of the Ingvar stones who never returned from that battle. were erected in Södermanland need not mean After the first part of the expedition some of that most of the participants came from this the Swedes remained with Jaroslav, possibly province. Comparisons with the total number to assist him in his building of a fleet to attack of runestones erected över travellers in the Byzantium. According to the Byzantine different provinces, indicate that the partici- Chronicler Psellos these preparations took pation can have been about the same in the place during the reign of Michael IV (1034- whole Mälar area with the exception of At­ 1041). The expedition to Särkland — prob­ tundaland in the east, where the support was ably Transcaucasia — which is mentioned on clearly very small. The participation from some of the Ingvar stones may also have been Östergötland is, however, more difficult to undertaken during this period. The reason estimate. The pattern of distribution is also could have been commersial or military, as complicated by the absence of Ingvar stones part of the preparations for war against the in central Tiundaland. Byzantine emperor. However, the motives be­ Ten of Södermanland's 15 Ingvar stones hind Ingvar's activities towards the end of his are uniformly distributed among the Me­ career must bc regarded as very uncertain.

Fornvännen 8111986)