Komik och musik Hjalmar Gullbergsstudier Kjell Å Modéer Böcker på minnets åkrar Om beredskapstidens poesi och dess prosaiska kontexter – i en ny läsning

1. Metod: Clemenstorgsböcker Vi har alla våra fasta rutiner. När jag nära nog dagligen cyklar förbi Clemenstorget i Lund brukar jag stanna till för en närmast rituell spaning efter den tid som flytt. Bland torgförsäljarna, som prång- lar ut allt från frukt och grönt till kuriosa och damkläder, finns också de som säljer böcker i bananlådor. Priset ligger mellan 5 och 10 kronor/styck. Det är vår tids marknadsanpassade antikva- riatsbokhandel, som framträder i denna brutala form, samtidigt som de traditionella antikvariaten successivt slår igen på grund av olönsamhet, bland annat (men inte bara) på grund av för höga lokalkostnader. Den senmoderna second-hand bokmarknaden är ett kapitel för sig och ska inte få något större utrymme i detta sammanhang, men det finns ändå anledning notera att den selektion som tidigare fanns på ett välsorterat antikvariat mellan rare-books och second- hand books har i dag blivit allt tydligare. Ovanliga äldre böcker, rare-books, har fortfarande en kapitalstark marknad, medan det blir allt svårare att identifiera ett traditionellt forum för den be- gagnade boken. En kvantitativt expanderande bokproduktion har alltsedan efterkrigstiden gjort boken till en konsumtionsvara. Det är ett urval av dessa böcker jag ska behandla. Det är up- penbart att de böcker som varje dag saluförs på Clemenstorget

59 kommer från dödsbon, vilka av rationella skäl i ett slag sålt de av- lidnas boksamlingar. De substantiella bibliotek, som i dag på detta sätt sprids för vinden, härrör från bildningshungriga personer som byggt upp sina boksamlingar under 60–70 år. Delar av dessa innehåller säkert också delar som övertagits från äldre bestånd. En stor del av den kohort, som de senaste åren legat i dessa banan- lådor, representerar 1930–40-talens bokutgivning, huvudsakligen härrörande från bokägare med en anti-nazistisk inställning. Den tidens bokproduktion var mycket särpräglad. Liksom tidsandan karakteriserades perioden av såväl utvecklingsoptimism som apo- kalyps, såväl idealism som realism. Jag har blivit alltmer nyfiken på den här perioden, vårt nära förflutna, och särskilt då för beredskapstidens poesi och prosa, vitterhet och vetenskap. Jag är själv ett krigsbarn och har därför ytterst vaga egna minnen från den perioden. Men inte bara böck- erna utan också deras tidigare ägare kommer mig till mötes, när jag börjar bekanta mig med den här periodens litteratur. Dessa kan ofta identifieras med hjälp av en namnteckning eller ett ex- libris, ibland finner man ett visitkort med dedikation, ibland ett kvarglömt notisblad eller vykort. Läsningen förmedlar därigenom inte bara författarens budskap utan ger också en konkret anknyt- ning till den tidigare ägarens tidsbestämda läsning av boken. De här aktuella böckerna har alltmer kommit att framstå som skördar på minnets åkrar, åkrar som väckts till liv efter att i decennier ha legat för fäfot – och som nu får en ny läsning i vår samtid och med våra nutida ögon. Beredskapstidens säregna litteratur ger oss en viktig bild av den till stor del obearbetade period av vår moderna historia, som omfattar tiden 1932–1950. Med denna artikel vill jag måla upp min bild av den tiden, främst med hjälp av de källor jag funnit i Clemenstorgets bananlådor. Jag fokuserar här på motståndslitte-

60 raturen, den protyska positionen har sina egna utforskare; beträf- fande kvinnolitteraturen har den nyligen fått sin hävdatecknare 1. Men först ett par exempel på böcker som ger oss kontexten till de mera vittra litteraturformerna.

2. Beredskapslitteraturens politiska, rättsliga och religiösa kontexter År 1941 utkom Alva och Gunnar Myrdals reportagebok Kontakt med Amerika. Det är ett märkligt tidsdokument. Makarna Myrdal återvände efter ett par forskningsår i USA på försommaren 1940 till Sverige. De var »mittsjöss« i livet och mittsjöss på Atlanten mellan Amerika och Sverige på väg hem »mitt i ett världskrig« »Båten kränger våldsamt och nitrocellulosatunnorna på fördäck bumpar dovt och farligt mot varann. Man avläser sina instrument och studerar korten – och man väntar. Man styr mot det som ännu ingen ser.« Bildspråket är påtagligt konkret. De ger en mycket in- siktsfull skildring av USA under Franklin D. Roosevelts New Deal. En mer uttalad plaidoyer för det moderna Amerika än denna hade inte utkommit sedan Fredrika Bremer publicerade sina intryck från sin USA-resa i Hemmen i den nya världen (1853–54). Ma- karna Myrdals bok är en parallellskildring till den amerikanske journalisten och författaren Marquis Childs bok Sweden – The Middle Way om det kooperativa Sverige efter Stockholmsutställ- ningen 1930 och om folkhemmets tillkomst. Den utkom i första upplagan 1936. De båda jämför USA och Sverige. »Det finns över- huvudtaget något i själva andan av amerikanskt samhällsliv, som även den mest fosterländska svensk endast kan önska att vi bleve mer smittade av: något dynamiskt, djärvt och experimentaliskt i metoderna men konservativt i principerna, något ungdomligt och

1 Bibi Jonsson, Bruna pennor: Kvinnor, nazism och litteratur, Carlsson Bokförlag: Stockholm 2012.

61 idealistiskt. Det finns i Amerika en anspråkslöshet och värma i de personliga relationerna människorna emellan, som stämmer med vår svenska teori men ej i samma grad med vårt dagliga liv. Först och sist är Amerika grundmurat demokratiskt. Den amerikanska demokratin är ett skott på samma gamla stam som vårt nordiska samhällsetos också vuxit från. Och den demokratin kommer att stå. Vi har aldrig råd att inte vara våra vänners vän. Vi har det allraminst nu i Nordens ödestyngda prövningstid. 2« Boken inne- håller en alldeles lysande beskrivning av det amerikanska kultur- livet, som också dragits med i New Deal-andan med dess sociala medvetenhet. »Konst och kultur får alltmer av en social tendens och konsumtionen av konst och kultur demokratiseras. - - - Det kan utan överdrift sägas att all litteratur i Amerika som gör an- språk på litterärt värde har fått även ett socialt värde.« Det gäl- ler bland annat både dramatiker som Eugene O’Neill och Robert Sherwood och romanförfattare som Sinclair Lewis, Pearl Buck och John Steinbeck. 3 Ett exempel på översättningar av periodens amerikanska ro- maner får räcka. I en bananlåda låg John Steinbecks »Månen har gått ned«, som utkom på Bonniers 1943. 4 Romanen handlar om den militära ockupationen av en stad i norra Europa med uppenbara associationer till den tyska ockupa- tionen av Norge. Gustaf Hellström skrev i sin recension att man här fått »en krigsroman av betydande andliga dimensioner«. I mitt exemplar står »Elfte tusendet«. Boken blev också en svensk försälj- ningsframgång. Makarna Myrdals vän och kollega Herbert Tingsten lyfte i sina

2 Alva och Gunnar Myrdal, Kontakt med Amerika, Albert Bonniers Förlag Stockholm 1941, 30. 3 Myrdal, a.a. (1941), 173 f. 4 John Steinbeck, Månen har gått ned, Roman, Albert Bonniers Förlag Stockholm 1943.

62 memoarer fram betydelsen av det nordiska perspektivet. »Det blev under en tid god politisk ton att hålla på Norden och att i mer el- ler mindre allmänna ordalag tala om den gemenskap som skulle komma.«5 I ett avslutande kapitel »Sverige – Norden« tog Myrdals i sin amerikabok bland annat upp rättsfrågorna och konstaterade, att det fanns anledning för den »upplysta och ansvarsmedvetna medborgaren« att noga följa utvecklingen. Beredskapstiden ska- pade en viktig och angelägen diskurs om rättens uppgift i en ex- traordinär situation. »Landets vetenskapsmän på det juridiska området ställs i detta läge inför en ytterligt viktig fosterländsk plikt«, menade de. »De har en insats att göra till stärkande av mot- ståndskraften hos de rättsstatsprinciper, i vilka de är fostrade och på vars grundval hela deras vetenskapliga verksamhet varit och är fotad. De principer som även kan antas vara bejakade av praktiskt taget hela vårt folk.« De fordrade, att juristerna skulle ställa om sin forskning. »Det är vad vårt lands försvarsberedskap kräver av dem.« Juristerna skulle »vända sin uppmärksamhet till de princip- problem på rättssystemets botten, som vi så länge tryggt kunnat försumma.« 6 Det fanns också jurister, som slöt upp under de patriotiska fa- norna. Ett antal professorer vid Stockholms högskolas juridiska fakultet gav exempelvis ut ett arbete 1941, Svensk lag och rätt, på Kooperativa förbundets förlag. I förordet skrev de, att »varje svensk har i denna tid att på sin front efter arten och måttet av sina krafter göra sin insats för Sveriges försvar. Den försvarsfront denna bok avser att tjäna är den svenska rättsordningen.« För- fattarna kände det »som en plikt att söka ge en vidare publik en fördjupad insikt och därmed en ökad förståelse för den svenska

5 Herbert Tingsten, Mitt liv: Mellan trettio och femtio, P.A. Norstedt & Söners Förlag: Stockholm 1961, 337. 6 Myrdal, a.a. (1941), 351.

63 rätten, denna omistliga svenska ägodel, en grundval för hela vår nationella tillvaro.«7 Till denna kategori av tydligt nationalistisk populärvetenskaplig produktion hör också rättshistorieprofessorn och högerriksdagsmannen Henrik Munktells arbete Det svenska rättsarvet 1944. 8 Inskränkningarna i yttrande- och tryckfriheten var ett annat exempel på rättspolitiska åtgärder på grund av det trängda utri- kespolitiska läget. Myrdals skrev: »Nyligen har för första gången på generationer dagsupplagor av en stor daglig tidning med de mest lysande traditioner i vår presshistoria indragits utan rättegång och utan angivande av skäl eller orsak.«9 De syftade naturligtvis på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning där chefredaktören Torgny Segerstedts I dag-krönikor fallit i onåd hos regeringen. Ef- ter Segerstedts död våren 1945 utkom en samling av hans I dag- krönikor inte bara i Sverige utan också i Danmark. Mitt exemplar, tryckt på Norstedts i Stockholm 1945, utkom på P Haase & Søns Forlag i Köpenhamn.10 I Segerstedts krönika den 30.4.1941 tog han just upp orätten. »När rättens lås öppnas med falska nycklar, stiger ofärden över tröskeln«, skrev han. »När godtycket vinner inpass i rättsväsendet mister detta sin förpliktande karaktär. Så snart ovidkommande synpunkter få öva inflytande på lags stiftande eller lags handha- vande, avskäres sambandet mellan folkets livsvilja och rättskip- ningen. Våld och väld göra sitt inträde på scenen. De må maskera

7 Ivar Agge, Karl Benckert, Gösta Eberstein, Åke Hassler, Nils Herlitz, Håkan Nial, Svensk lag och rätt, Kooperativa förbundets bokförlag Stockholm 1941. 8 Henrik Munktell, Det svenska rättsarvet, Bonniers: Stockholm 1944. – Om detta arbete och dess historiska kontexter: Kjell Å Modéer, Det svenska rättsarvet: Om beredskapstidens historisering och dess rättsliga uttryck ur ett law & literature- perspektiv, Vetenskapssocietetens i Lund Årsbok 2013, 88 ff. 9 Myrdal, a.a. (1941), 346. 10 Torgny Segerstedt, I dag, P Haase & Søns Forlag, Köpenhamn 1945, 192.

64 sig som samhällsnyttans eller ett politiskt systems vapendragare, rätten kännes icke vid dem, och det folk som lagens helgd gått i blodet, vägrar erkänna dem. Det tarvas ingen demaskering för att folket skall känna igen de agerande. - - - Folkets sunda instinkter vända sig emot den maktutövning, som grundar sig på våldet med åsidosättande av rätten.« Segerstedts kamp mot hitlerismen i vid mening riktade sig mot dem »som skymfa rättens och frihetens standar«. De »må vara än så övermodiga i sin maktkänsla. Till in- tet blir deras storhet. De ha avstängt sig från livets källsprång.« Särskilt noga följde Segerstedt också det norska folkets kamp, och i februari 1942 skrev han sin krönika om den norske biskopen Eivind Berggrav, som då hade skilts ifrån sitt ämbete. Segerstedt hyllade honom som en av förgrundsfigurerna i det norska folkets försvarskamp.11 Berggrav stod centralt i den Norska kyrkans kamp mot Quislingregeringen och var författare till det kompromisslösa manifestet och bekännelseskriften Kirkens Grunn, som försvarade den norska kyrkans autonoma kamp mot regeringen och som läs- tes upp i alla norska kyrkor på påskdagen 1942. En kyrkans man i Sverige som högaktade Berggrav var dåvarande biskopen i Sträng- näs Gustaf Aulén, som i arbetet Kyrkan och nationalsocialismen 1944 bl.a. redovisade den norska kyrkans modiga och målmedvet- na kamp.12 Auléns argumentation är intressant. Han underströk att utgångpunkten för den norska kyrkostriden »gällde frågan om rätten och rättsordningens uppehållande«. Kyrkan försva- rade rätten och beivrade övergreppen mot gällande rättsordning. Haagkonventionens bestämmelser om religionsfrihet och dom- stolarnas oavhängighet stod i centrum. Den biskopliga aktionen tog sikte på »rättsfrågor av allmän innebörd, den rättslöshet som

11 Torgny Segerstedt, a.a. (1945), 224 ff. 12 Gustaf Aulén, Kyrkan och nationalsocialismen – Kyrkan och statslivet, Svenska kyrkans Diakonistyrelses Förlag: Stockholm 1944, 56 ff.

65 hotade i landet i dess helhet.« Den norska Høyesterett hade i slutet av 1940 i protest mot Quislingregimen lagt ner sina ämbeten – 1942 gjorde biskoparna detsamma. Men Aulén konstaterade, att den norska kyrkan inte enbart agerat av juridiska skäl. »Frågan om rätten är för kyrkan på samma gång en fråga om rättfärdig- heten. Det som uppkallar kyrkan är icke bara att faktiskt gällande rätt kränkes, utan också och framför allt att de mest elementära kraven i Guds lag överträdes.«13 Guds ord består av både lag och evangelium. Ett annat perspektiv på samtiden tecknade konsthistoriepro- fessorn Ragnar Josephson, som från Lunds horisont följde ut- vecklingen i vårt södra grannland. Han har beskrivit det Lund han mötte, när han åren kring 1930 kom från Stockholm till Lund och upplevde akademins reaktioner efter Hitlers maktövertagan- de 1933. »Det sköt stridslystna blickar« ur Hans Larssons milda ögon, när han slog fast att, »man skall vara tolerant mot allt utom intoleransen« och Olle Holmberg övergav sin betraktande opoli- tiska position: »endast en individ kan tänka, endast en individ kan känna och bära ansvar. Individens okränkbarhet var det omistliga värdet«14. Josephson gav 1941 ut ett arbete med titeln Tidens drama, där han i en essay Utsikt över Norge redovisar sina intryck från resor dit 1939, den sista till Bergen i augusti samma år. Där kommente- rar han även i en essay med titeln Rum för andakt Eivind Berggrav, som också uttryckt sig kärnfullt om »den spännande vänskapen« mellan konsten och kyrkan i Norge. Det är antagonismen mel- lan dem, som är det fruktbara, framhöll Josephson. En konst som begär en harmonisk, medgörlig kulturkyrka att arbeta i är »selv- morderisk«. Konsten lever av de sinnen, som spränger alla konst-

13 Gustaf Aulén, a.a. (1944), 72. 14 Ragnar Josephson, Strimmor av liv, Albert Bonniers Förlag Stockholm 1967, 157.

66 I trädgården i Falsterbo, Hjalmar Gullberg, en katt och Vilhelm Moberg. former. »Men även kyrkan gör sig själv en dålig tjänst, om den av konstnären begär en lydig och innehållsservil konst. Det skulle betyda döden för det religiösa momentet i konstens själsrytm. Kyrkan skall spänna bågen högt för konsten, det skall kräva det mest lidelsefulla av den. Det är en modig tes«, skrev Josephson.15 Berggrav säger, att när hos en konstnär »konstens vibration faller samman med den personliga ex[is]tentiella gripenheten av Gud, då få vi den stora skapande timmen.« Det är det fenomen som Horace Engdahl i sin utgåva av Per Daniel Amadeus Atterboms italienska resa har formulerat som »det estetiska chocktillstånd« som mötte romantikern Atterbom 1816 när denne konfronterades

15 Ragnar Josephson, a.a. (1941), 169 ff.

67 med den norditalienska religiösa konsten.16 »Religionens konst är konsten om det på en gång sublima och nära.« Berggrav väntade, så Josephson, på »de uttrycksformer, som kunna ge det varma och milda och det oändligt strävande och spänningsfyllda, inte var för sig men förbundna i roten«.17 Religion och samhälle blev ett återkommande litterärt tema under beredskapstiden. De nordiska folkkyrkorna blev en viktig identitetsmarkör i en tid präglad av social oro. I Danmark var det dramatikern och prästen Kaj Munk, som blev symbolen för det kyrkliga motståndet. De predikningar han höll 1941-42 utgavs av trycket.18 Predikningarna »er ikke holdt for Evigheden, men for Tiden. De skulde gerne gøre et Arbejde i Øjeblikket og derefter blive glemt. Men for resten er det ju kristen Tanke, at det, der gøres for Tiden, netop gøres for Evigheden.« Vad är en predikan, frågade Munk:19 »Efter min Kogebok er det Syner og Tanker hvortill Kristus inspirerer os. Hvor vilde jeg gerne, at denne Postil ikke skulde blivet il. Men den Helligaand trækker mig frem ved Haaret og siger: »Naar Uret- ten raaber paa Gaden, skal saa min Kirke sidde stum i en Krog?« Og jeg ved, der er Landsmænd, der har Brug for mine Ord. Derfor var det intet Valg. Det er et Danmark, jeg i lige Grad foragter og ynker. Og der er et, jeg elsker med blødende Sjæl. Det Danmark har en Plads i Guds Hjerte. Hvor maa vi kæmpe for at bevare den.«

16 Horace Engdahl, Om svårigheten att återvända från Italien, [Inledning.] P. D. A. Atterbom: Minnen från Tyskland och Italien, Del I, Atlantis: Stockholm 2002 xx f. 17 Ragnar Josephson, a.a. (1941), 176. 18 Kaj Munk, Med ordets sværd. Danske prædikener 1941-42, Nyt nordisk Forlag Arnold Busck: Köpenhamn 1942. 19 Kaj Munk, a.a. (1942), 62 f.

68 Denna predikan på domsöndagen (25. søndag efter Trinitatis) for- made sig till en kyrkopolitisk agitation för den danska kyrkans frihet. Den slutade med följande bön:20 »Vort største Ønske er dit Retfærdsrige over Jorden. Vort næs- te, at Danmark maa bestaa. Vi beder dig: Gin din Kirke at tjene det Land, den bor i her, saa vort Fædreland rejser sig, renset, genfødt, og forbroderforenet med Norge, Sverrig, Finland, Island under dit Korsbanner hjælper Verden med at finde Vejen fremad i den nye Dag.« Jag stannar här i min rapsodiska fondmålning av beredskapsti- dens »Zeitgeist«. Som vi kunnat konstatera har den inte bara tyd- liga politiska uttryck utan också rättsliga och religiösa. Hela tiden söker diskurserna sig fram i dynamiken mellan ett idealistiskt och ett pragmatiskt anslag. Det är mot bakgrund av denna komplexa sociala kontext också tidens kulturyttringar tog form.

3. Beredskapstidens vitterhet Professionella litteraturvetare började på 1970-80-talet göra sin analys av denna tidsbundna litteratur. Bengt Landgren har exem- pelvis belyst Hjalmar Gullbergs 40-talsproduktion21, och Anders Cullhed har på motsvarande sätt behandlat Erik Lindegrens pro- duktion under denna tid.22 Lindegren och Gullberg kan sägas stå emot varandra under 1940-talet; den förre ansåg sig representera kontakten med »den europeiska kulturen«, den senare – också enligt Lindegren – framstod mer som en »fanbärare« för ett na-

20 Kaj Munk, a.a. (1942) 69. 21 Bengt Landgren, Hjalmar Gullberg och beredskapslitteraturen: Studier i svensk dikt och politisk debatt 1933-1942, diss. Uppsala 1975. 22 Anders Cullhed, »Tiden söker sin röst«. Studier kring Erik Lindegrens Mannen utan väg, Stockholm 1982, 76 ff.

69 tionalistiskt beredskapsperspektiv23. Men motsättningen mellan Lindegren och Gullberg var samtidigt ett uttryck för en genera- tionsmotsättning. Gullberg var född 1898, Lindegren 1910 – bety- delsefulla tolv år skilde dem åt. År 1940 var Gullberg 42 år, Linde- gren 30. Ragnar Josephson karakteriserade 1941 generationen som växt upp mellan de två krigen som »ungdomen utan illusioner«24. »Vi se dessa människor från det sista kvartseklet passera revy. De ta sig så egendomliga ut, där de stå i dubbelskenet av de tvenne förödelserna, branden som nyligen släckts och den som nyss be- gynt.« Samma dikotomiska kategorisering levde kvar efter kriget. Anders Palm kallar dem »parnassister och modernister«; Erik Lindegren, själv modernist, kallade den äldre generationen för »lyriska gengångare« eller rätt och slätt Lundaskolan, för det var ju därifrån de kom, med gemensamma erfarenheter från 1920-talets studentmiljöer i Lund: Frans G Bengtsson, Hjalmar Gullberg, Karl Ragnar Gierow – och i marginalen också Gabriel Jönsson25. Som Landgren påpekat präglades beredskapslitteraturen av di- kotomier. Den »inrymmer både idyll och apokalyps, idealism och pessimism, aktivism och kvietism«. Den gav uttryck för den of- ficiella beredskapsretoriken, men den avvek också i hög grad från dess budskap26. Inledningsvis några musiklyriska exempel. Under ett antal år, 1936–50, var Hjalmar Gullberg chef för radioteatern. I denna egenskap spred han genom det då unga mediet både lyrik och tea- ter via etern. Här uruppfördes exempelvis flera stora »musikaliska hörspel«, exempelvis den 1 april 1940 Hjalmar Gullbergs Förklädd Gud med musik av Lars Erik Larsson. Förklädd Gud blev en prolog

23 Cullhed, a.a. (1982), 78f. 24 Ragnar Josephson, Tidens drama, Albert Bonniers Förlag 1941, 13 f. 25 Anders Palm, Parnassister och modernister, i Louise Vinge (red.), Skånes litteratur- historia, Del II, Corona Förlag Malmö 1997, 42. 26 Landgren, a.a. (1975), 254.

70 till beredskapstidens poesi. Dikten framstod för Ragnar Josephson som »Humanitetens trosbekännelse«27. För radion bidrog både Hilding Rosenberg och Lars Erik Larsson med ytterligare sådana nykomponerade körverk. Men Radiotjänst producerade också feature-program, rap- sodiska, berättande, halvt dramatiska. Karl Ragnar Gierow, som 1937-46 var litterär medarbetare vid Radiotjänst, lanserade den här typen av program. På midsommardagen 1940 sändes ett så- dant feature-program som hade rubriken Land skall med lag byg- gas. Ett program om rikets samvete. Det bestod av uppläsning av texter ur landskapslagarna, som blivit tillgängliga för en modern publik genom en nytolkning av juristen Åke Holmbäck och nord- isten Elias Wessén, Svenska landskapslagar, utgivna och tolkade för nutidens svenskar. Och även av Runebergs dikt Landshövdingen ur Fänrik Ståls sägner. I hela Norden – framför allt för tidens idealis- tiska jurister – blev Runebergs dikt Landshövdingen under krigs- åren en viktig metafor för domarens rättsliga autonomi och rättvi- sepatos. Det var den dikten som domarna i den norska Høyesterett läste upp hösten 1940 innan de nedlade sina ämbeten under Quis- lingregimen. Dikten betonade ämbetsmännens kall inför lagen. Radioprogrammet avslutades med slutorden ur Upplandslagen (utgiven av Åke Holmbäck & Elias Wessén1933):

Frid vare slutet på lagen förvisst Gud vare med oss alla till sist.

En parafras på detta radioprogram var Hilding Rosenbergs orato- rium En lagsaga, som uruppfördes i radio en söndagskväll i febru- ari 1942. Tillsammans med Ingvar Andersson, som under några

27 Ragnar Josephson, a.a. (1967), 157.

71 år var föredragschef på Radiotjänst (1942-46) och 1943 utgav sin Sveriges historia, valde Rosenberg ut avsnitt ur medeltidslagarna och partier ur Olaus Petris Svenska krönika. En lagsaga lyfter fram två slagord präglade under beredskapstiden, nämligen endräkt och den lagbundna friheten28. Detta oratorium är i hög grad ett bidrag till den politiska retorik och pedagogiska ordval som hävde fram konstruktionen av enande historiska symboler. Lagtexterna stod inte bara för historiska värden, de var samtidigt aktuella. De stod för »samlingen kring det vi äga i vår lagbundna frihet«. Men vem känner i dag till Rosenbergs En lagsaga? Detta beredskapso- ratorium har efter uruppförandet endast uppförts två gånger, i Gö- teborg 1950 och i Oslo 1953. Det tidsbundna perspektivet har fått det att åldras i förtid.

4. Nordens stämma Makarna Myrdal betonade vikten av att värna Norden och det nordiska kulturarvet. Detta arv från romantiken hade fått nya im- pulser efter första världskriget. Föreningarna Norden, som grun- dades i september 191829, blev viktiga nätverk under krigsåren. Ju- ridikprofessorn och statsvetaren Nils Herlitz såg potentiellt dessa som »den nordiska tankens generalstab«30. Av detta blev intet men föreningens tidskrift,Nordisk Tidskrift, kom framför allt i förhål- lande till Norge att bli viktig för »nordisk samarbeid over stengte grenser«31. Föreningen Nordens frihet, som bildades 1939, kom inled- ningsvis att stå frivilligarbetet i förhållande till Finland nära. Ef-

28 Henrik Karlsson, Hilding Rosenbergs beredskapsoratorium, Svensk Tidskrift för Musikforskning, Nr 2 1992, 61 ff. 29 Nils Herlitz, Tidsbilder: Upplevelser sedan sekelskiftet, P.A. Norstedt & Söners Förlag: Stockholm 1965 , 89 (med där angivna referenser). 30 Nils Herlitz, a.a. (1965), 282. 31 Nils Herlitz, a.a. (1965), 287.

72 ter ockupationen av Danmark och Norge konstaterade föreningen att målet var tron och hoppet »på en ny morgon för Norden. - - - Mot denna morgon och denna dag ämna vi skåda fram, även om gråvädersdagar och järnnätter måste genomlevas innan vi nå dit.«32 I dess styrelse satt ett antal svenska kulturpersonligheter, som verkade för demokrati och frihet33. Föreningen utgav 1941 på Kooperativa förbundets bokförlag ett omfattande arbete (474 s.) med den nordiska sång- och diktskatten: Nordens stämma34. Mitt exemplar tillhör den sjätte upplagan utgiven detta år. Vignetten till förordet hämtades från Johan Peringskiölds utgåva av Snorre (med Finlands och Islands vapen tillfogade) och med devisen från 1697: Non vi sed concordia, inte genom makt utan genom endräkt. Anslaget i förordet, dagtecknat december 1940, angav tidens anda: »I tider av hård prövning blomstrar dikten. I folkens liksom i enskilda människors sinnen framkallar nöden friska källsprång, oanad kraft, nytt mod. Detta nya bryter fram i dikt och sång – den dikten kan ge den enskilde tröst och ny förtröstan, den sången samlar människorna i ny, fastare gemenskap.«35 Nationella pröv- ningar har traditionellt resulterat i »stora känslor och stor dikt« »Och i detta år, då Nordens frihet hotats och hotas mer än nå- gonsin, bryter ny dikt fram med budskap till alla nordiska män- niskor.« Antologin utgavs »till bistånd i den kamp, som nu kräves av Nordens folk. - - - Den ger ett tvärsnitt av nordisk dikt, med tonvikt på modersmålet, på hembygden, på fosterlandet, på nord- isk gemenskap och framför allt på friheten. Ty när nordiska folk

32 Nordens Frihet den 25 april 1940. I: Johannes Edfelt & Ejnar Fors Bergström (red.), Nordens stämma: Samling av nordiska dikter för skola och hem, utgiven av ’Nordens Frihet’, Kooperativa Förbundets Bokförlag: Stockholm 1941, 453. 33 Tora Byström, Nordens frihet : samfundet, tidningen, kretsen. Sekel Bokförlag: Malmö 2009. 34 Edfelt & Fors Bergström, a.a. (1941). 35 Edfelt & Fors Bergström, a.a. (1941), 7.

73 i denna tid samlas kring fosterlandet och Norden, så är det icke trång nationalism utan vid frihetskänsla, som ger dem hopp och styrka.« Dikturvalet »är själv ett vittnesbörd om att denna frihets- känsla i förening med troheten mot lag och rätt och tron på mild mänsklighet varit gemensam för Nordens folk genom tiderna.«36 »Den dikt, som här är samlad, kan förvisso hjälpa oss att se och göra det väsentliga, kan stålsätta oss i den livssyn, som den finske patrioten R.A.Wrede uttryckte med tre ord: Rätt Alltid Warar.« Antologin inleddes med den folkkäre danske författaren Hans Hartvig Seedorff Pedersens Svanerne fra Norden från 1936. Den dikten föredrogs första gången på Nordens dag i september samma år, och de fem svanorna fanns också på ett plakat för detta arran​ gemang 1936. Den tillhörde 1941 redan en nordisk sång-kanon. Därefter följde ordnade i kronologiska avsnitt totalt 320 nordiska sånger och dikter. I det sista avsnittet fanns ett antal aktuella dik- ter, bland andra Otto Gelsteds Den niende april, Pär Lagerkvists Det sörjande Norden, Gunnar Mascoll Silverstolpes Finland, Nor- dal Griegs, 17 mai 1940, Lauri Viljanens Norrskenet och Hjalmar Gullbergs Noak (senare publicerad i Fem kornbröd och två fiskar). Antologin avslutades med Erik Axel Karlfeldts psalm ur 1937 års psalmbok37, Snabbt jagar stormen våra år, vars sista strof lyder:

Giv oss en härd att njuta vid av vårt beskärda bröd. Giv oss ett bröst att luta vid när glädjen vänds i nöd. Giv oss en tro att sluta vid sist i den mörka död.

36 Edfelt & Fors Bergström, a.a. (1941), 8 f. 37 Håkan Möller (red.), Den gamla psalmboken: Ett urval ur 1695, 1817 och 1937 års psalmböcker, Atlantis: Stockholm 2001, (1937:XIII), 305.

74 5. Den finlandssvenska dikten Ett antal av de finlandssvenska diktarna profilerade sig också -un der krigsåren. Bengt Landgren har i sin Silfverstolpe-monografi lyft fram den nationalistiska poesi som kriget födde »Östanhavs«, och där Runebergstraditionen med Fänrik Ståls sägner utgjorde ett viktigt element38. Under dessa år blev de karelska poeterna Edith Södergran (1892-1923) och Hagar Olsson (1893-1978) viktiga in- spiratörer och föredömen. Olof Lagercrantz har framhållit, att den »karelska grundtonen« dessa båda kvinnliga poeter förmedlade i hög grad trängde in och besjälade deras generation av moderna finska och svenska poeter39. »Natten har blivit tätare och ångesten större men samtidigt har också vissheten växt och den karelska frihetstonen blir kanske den som kommer att ljuda starkast när kanonerna och bombexplosionerna en gång tystnat«, skrev La- gercrantz i förordet till den festskrift med titelnHård Höst, som han redigerade till Hagar Olssons 50-årsdag 194340. Förlagsche- fen Johan Hansson på Bokförlaget Natur och Kultur noterade i en efterskrift, attHård Höst var en adekvat titel för denna bok. »En dov höststämning har lägrat sig över sinnena i Finland, Norge och andra i kriget indragna länder.« Han skisserade i sitt optimistiska bidrag Våren kommer de krav som måste ställas på fredsstiftarna efter kriget. Det demokratiska genombrottet hade varit halvhjär- tat. Det var inte så många som hade förmågan att se klart. »Både till höger och vänster framträdde pockande förståsigpåare som förklarade att friheten var en olycka, att statligt förmynderskap och tvång var det riktiga. Och så fick vi på nytt våld i stället för rätt,

38 Bengt Landgren, Den hotade idyllen: Gunnar Mascoll Silfverstolpe, Finland och den lyriska intimismen, [Kungl. Vitterhets-, Historie- och Antikvitets Akademien Handlingar, Filologisk-filosofiska serien 22], Stockholm 2008, 32 ff. 39 Olof Lagercrantz, Den karelska grundtonen, i: Olof Lagercrantz m.fl. (red.),Hård höst. Debatt och värdering, Natur och Kultur: Stockholm 1944, 9 ff. 40 Lagercrantz, a.a. (1943), 12.

75 diktatur i stället för demokrati, förlamande kollektivism i stället för livgivande rörelsefrihet. Med vad resultat? Jo, en världsomfat- tande oro, kulminerande i två världskrig.«41 I mitt Clemenstorgsexemplar av Hård Höst har på sista sidan inklistrats en lapp med texten: »Denna bok är tryckt i Finland och utkommer samtidigt där. Av hänsyn till den finska censuren såg sig redaktionen i Helsingfors nödsakad utesluta följande rader« som skulle ha följt på föregående stycke: »Nu måste allt göras om och det tycks kunna gå fort nog. Det tillsynes så grundmurade fascistiska systemet raserades på några dagar. Den större nazistiska byggnaden skakar redan i sina grund- valar. Inte heller av denna kommer det att finnas sten på sten. För kort tid sedan trodde jag att av det hitlerska väldet några monu- mentalbyggnader och autostraderna skulle finnas kvar för efter- världen. Med det omfång som bombningen av Tyskland nu fått befarar jag att det endast blir autostraderna. Allt annat – andan, myterna, ›lagstiftningen‹, institutionerna kommer att försvinna. Napoleon lämnade dock något värde efter sig. Men Hitler…?«42 År 1944 utgjorde uppenbarligen den finska censuren fortfa- rande ett konkret hot och risk förelåg att motståndstexter kunde betraktas som högförräderi. En författare som var väl representerad i de lundensiska bok- samlingarna från 1940-talet och framåt var den finlandssvenske författaren och filosofen Hans Ruin. Hans böcker speglar inte bara den moderna finlandssvenska lyriken utan också i hög grad den östsvenska kultursfär vars fragmentariska skärgård han själv var en del utav och som framstod som hotad under krigsåren. Ett sådant uttalat patriotiskt och elegiskt ackord anslog Ruin i Ett land stiger fram från 1941. Han ger där uttryck för de stäm-

41 Johan Hansson, Våren kommer, i: Olof Lagercrantz m.fl. (red.), a.a. (1943), 278. 42 Inklistrad lapp till Johan Hansson, a.a. (1944), 279.

76 77 ningar som »svingar mellan de två ytterpunkterna: hösten 1939, vår svarta höst, och hösten 1941, då den sista essän skrevs medan kanonmullret från Hangö vällde fram genom luften och myn- ningseldarna lyste i oktobernatten«43. På pärmen en vinjett av Sig- ne Hammarsten-Jansson med en martall på ett yttre skär och med havet som horisont. Martallen blev för Ruin inte bara en symbol för poesin – »ett intensivt uttryck för den poetiska förtätningen« – utan speciellt för »Finlands svenska dikt. Den samlar och förtätar en hel diktnings innersta avsikter. Dess sega rottågor i stenen äro vår trygghets fästen. Och på knotiga grenar lyfter den vår ångest, vårt trots – och vår tro på framtiden.«44 Ruin exemplifierar i detta arbete den finlandssvenska natio- nella särarten med Runeberg som en patriarkal ikon, och han ger känsloladdade exempel på den brist på förståelse för detta na- tionsmedvetna anslag som hans svenska kolleger gav uttryck för. Han berättar om ett möte han hade i Klara på musikrestaurang- en W 6 i november 1939 med Nils Ferlin, Harry Martinsson och Olof Lagercrantz. Till deras bord anslöt sig »en ung man åtföljd av sin hustru«. Han visade sig vara »en blandning av en begreppsspi- kare och agitator«, tydligen »en verksam kraft i den socialistiska ungdomsrörelsen45. Och han gick hårt ut i debatten: »Dikten ska ge massorna vad de behöver. Bidra till deras uppfostran, ge dem kunskap, väcka dem. Vi har inte bruk för en dikt, som kanske kan betyda något för bleka estetsnobbar.« Nachspiel följde hemma hos »den sociale ivraren och hans hustru«, och den litterära debatten exploderade. Runeberg kom på tal och Ruin ryckte in till hans för- svar, särskilt som nationalskalden vid den tiden hade fått särskild

43 Hans Ruin, Ett land stiger fram, Wahlström & Widstrand, Stockholm (tr.Helsingfors) 1941, 5. 44 Hans Ruin, a.a. (1941), 173. 45 Hans Ruin, a.a. (1941), 44 ff.

78 aktualitet. I Finland berättade bokhandelsrapporterna hösten 1939 »att Fänriks Ståls sägner vid sidan av Bibeln och en luftvärnsbro- schyr hade den största åtgången.« Strunt samma, menade värden. Även om Runeberg kunde betyda något under rådande förhållan- den i Finland betydde han ingenting för Sverige. »Men för oss är han död – stendöd«. När den nattliga debatten kom in på en jäm- förelse mellan de sociala och ekonomiska förhållandena i Finland och Sverige förklarade värden anledningen till skillnaderna: »Jag skall säga vad det innerst beror på. Jo – den svenska överklassen i Finland är den mest cyniska och brutala i världen. Det har jag siffror på. Ovedersäglig statistik. Den utnyttjar hänsynslöst arbe- tarklassen.« Då var måttet rågat för Hans Ruin. Han identifierade sig förvisso inte med Finlands svenska överklass, men denna be- skäftiga förvrängning av de finska förhållandena – »börjande från Runeberg« – blev för mycket för honom. Han sa adjö till värdin- nan – »här kunde han inte längre stanna« och lämnade. Skildringen av flygresan hem till Helsingfors beskriver han som ett reningsbad. Han hämtar stöd i ett rikt metaforspråk. Han lämnade ett surmulet Sverige med dess misslynta atmosfär. »Mörkt i alla väderstreck« skriver han, men i trakten av Åbo »var allt klar- het, bara klarhet«. »Den låga novembersolen hävde fram den kullriga muskulaturen i terrängen, ådalarnas mjuka veck, fältens buktningar«. Och han kom tillbaka till Finland där kriget stod för dörren. Gång efter annan återkom han senhösten 1939 i sina tan- kar till den upprörda diskussionen hemma hos den svenske socia- listen. »Han stod för mig som inkarnationen av allt det doktrinära i vissa svenska kretsar, som förde en bekymmerslös tillvaro på den stora åskådarläktaren Skandinavien och trodde sig utur sina en gång för alla fastlåsta synpunkter kunna bedöma andra och deras mentalitet. Den egna förträfflighetens ordrika vittnen.« Efter en dryg månad fick han ett brev från mannen ifråga:

79 »Broder Ruin! Du satt en natt hemma hos oss och vi diskuterade Finland. Ett ord – jag tror inte att det var fel – kom dig att flamma till i ett vre- dens försvar för ditt land. Det har legat och grott i mig. Nästa gång vi träffas bär jag de frivilligas uniform. Och jag hoppas vi träffas. Din tillgivne gycklare N.N.« Och Ruin konkluderade: »Så är det med oss och våra domar över våra medmänniskor. Med oss själva var det ingenting, men med dem vi dömde var det så mycket mer.«46 I den följande essän, Från Stockholm till Märkäjärvi, sker ett märkligt möte. Mitt under vinterkriget i februari 1940 vid Mär- käjärvi ligger Hans Ruin sjuk. Dörren öppnades till hans rum och in trädde brevskrivaren från Stockholm. »Jag hade svårt att känna igen honom - - - Tummen hade han omlindad, den hade skadats vid hanteringen av den luftvärnspjäs han skötte om. - - - Rösten var rostig av kommandorop och iskall luft. - - - Han var helt och hållet soldat. Han diskuterade inte, resonerade inte, vände inte ut och in på problemen. - - - Han hade en gång för alla huggit av knuten på frågorna med trons svärd.«47 » – Intet förmår avskräcka oss då vi kämpar för vår tro, sade han. - - - Vi har gjort oss beredda att dö för ett abstraktum, som vi kallar frihet eller kultur eller fosterland – ett väldigt begrepp, som rymmer olika ting för olika människor, men ändå är för alla allt det som gör livet värt att leva. Skulle vi förlora det som vi strider för, så skulle livet bli omöjligt att leva. Hellre skulle vi dö för det i en kamp, som klokskapen finner meningslös.« Hans Ruin kunde inte ta ögonen från honom, men »om vårt intermezzo från hösten talade vi inte ett ord. Men han satt länge på min sängkant och läste utantill – Runeberg i långa banor.«48

46 Hans Ruin, a.a. (1941), 48 ff. 47 Hans Ruin, a.a. (1941), 72. 48 Hans Ruin, a.a. (1941), 72 f.

80 I dessa både realistiska och känsloladdade ögonblicksbilder – samtidigt lyriskt kärva som av Runeberg själv – har Hans Ruin på ett fascinerande sätt fångat den svenska, finska – och finlandssven- ska – positionen beträffande kulturell identitet under krigsåren. I den självbiografiska bokenHuset med de fyra fönstren slog Hans Ruin an ett tematiskt ackord kring minnen från familjens släktgård på Härligö i den västnyländska skärgården. Den boken utkom i första upplagan redan 1940 och gav från det finlands- svenska perspektivet ett bidrag till beredskapstidens, eller för Fin- lands del krigsårens, vacklan mellan idyll och apokalyps. Detta har också lyfts fram av Thomas Ek i hans avhandling om Hans Ruins självbiografiska essäistik 200349. Ruin stod hela kretsen av finlandssvenska poeter mycket nära, och i ett par Clemenstorgs- böcker (Det finns ett leende1943 och Arvid Mörne 1946) kartlade han hela sin vänkrets: Arvid Mörne, Runar Schildt, Erik Groten- fels, Jarl Hemmer, Yrjö Hirn, för att bara nämna några. Hans Ruin valde efter kriget att gå i vetenskaplig exil. Han flyt- tade med sin familj till Lund 1946 och fick en docenttjänst i estetik. Här mötte han en ny vänkrets. Redan i början av 1930-talet hade han i Lund lärt känna Hjalmar Gullberg, Olle Holmberg och Algot Werin. När han återkom på 1940-talet tillkom bland andra Ragnar Josephson. Det var en forskarmiljö som Ingvar Holm karakteri- serade på följande sätt: »en liknande cocktail gavs inte norr om Alperna«50. Lund blev Ruins södra nod, Härligö hans norra; han pendlade under efterkrigstiden mentalt och fysiskt mellan dem. Ruin och Gullberg höll kontakten genom åren och något av det sista Gullberg skrev var ett 70-årstelegram från honom och Greta Thott till Hans Ruin i juni 1961.

49 Thomas Ek,En människas uttryck: Studier i Hans Ruins självbiografiska essäistik, Skrifter utg. av Svenska litteratursällskapet i Finland (nr 657), Helsingfors 2003. 50 Thomas Ek, a.a. (2003), 34.

81 Slå en drill, en lång Näktergal vid vår sjö, För älskaren av sång Vår vän på Härligö.

Gullbergs mångåriga sommarviste före Bökeberg var under många år Falsterbo, som Daniel Hjorth också framhållit i sitt ar- bete Poesiens udde.51 Jag ska återkomma till Gullberg, men börjar med att lyfta fram en annan av Falsterbonäsets författare, Anders Ös-terling, som i sin produktion från krigsåren också har fram- manat tidstypiska idealistiska ordackord. I diktsamlingen Livets värde 1940 betonade Österling det mo- derna livets ytlighet mot livets eviga värden. I dikten Natt i Fal- sterbo ställde han den moderna jazzdansen på badhotellet Falster- bohus – utövad av sommargäster som inte hade annat att göra, »nothing to do« – mot den medeltida kyrkan i sandklitterna med havets vågor vid horisonten som en oroande ljudkuliss: »Var är vår ro?« För Österling var valet mellan de två världarna lätt. Han distanserade sig från det dekadenta mondäna sommarlivet, men sympatiserade med den romantiska kyrkans stillhet med blin- kande fyrar och spelande syrsor som ljus- och ljudkuliss. Dikten hade publicerats i Stockholms Tidningen redan sommaren 1936, där Österling då arbetade.52 När volymen Livets värde utkom 1940 förvandlades jazzdansen närmast till en klassisk Totentanz-meta- for, som ställdes mot den eviga frågan om var friden och freden fanns. Medeltidskyrkan förvandlas till en strandad Noaks ark, då på nytt en ödesmättad överlevnadsmetafor:

51 Daniel Hjorth, Poesiens udde: skalder och konstnärer på Falsterbonäset genom hundra år, Hjalmar Gullbergsällskapet: Malmö 2010. 52 Stockholms-Tidningen 19.7.1936. – Jag tackar professor Jenny Westerström för viktiga upplysningar om denna Österling-dikt.

82 Bakom hotellets lysande fönster herrar och damer sin afton fördriva, fram och tillbaka i skuggspelsmönster efter musiken de vagga och kliva. Och med utländsk tunga saxofonerna sjunga: Nothing to do, nothing to do, nothing to do, to do.

Natten är molnig och månskensblandad. Fyrarna blinka och havet rullar. Kyrkan i mörkret liknar en strandad Noaksark bland korsprydda kullar. Ensliga syrsor spela På sin lantliga fela: Var är vår ro, var är vår ro, var är vår ro, vår ro?

I samma diktsamling ingick också dikten Maj 1940, som klart förmedlar tidens känslor kring behovet av nationell samling.

Vårstjärnor lysa åter över landet men inga glädjeeldar hälsa dem. I vaksamt mörker vilar skärgårdsbandet och ett befästat läger är vårt hem.

Så tungt och långt var ej i mannaminne ett vinterår. Det har ej vikit än. Vi möta tvivlande, med bortvänt sinne den milda majsol, som var förr vår vän.

83 - - - Men detta nya allvar gör oss landet blott mera kärt. Nu gäller liv och död. Nu knytes hårt det gamla ödesbandet, ärliga hjärtans kraft i sorg och nöd.

Den enkla hedern tingar ej om löner. Den högsta plikten talar till envar. En manlig vår av ungdom, våra söner, står upp i vapen, redo till försvar för fred och frihet och för allt som bar mot samma himmel våra fäders böner.

Och i en annan dikt lyfter han upp en annan nationell identi- tetssymbol, Mitt språk, som han som diktare försvarar:

I ett litet och hotat språk odlar jag diktens ord, medan kriget med sotsvart stråk härjar himmel och jord.

Lätt förintas mitt hus, min stad, men om en bomb slår ned, hamrar jag än på min sista rad ömt som en smyckessmed.

Tankar gälla som tidsfördriv. Tanks är dagens paroll. Kanske leker jag bort mitt liv som ett barn med sin boll.

84 Medan den stormande tiden slår starkare värden i kras, formar jag dock, så länge jag får, versens bräckliga vas.

Folkens blodiga flyttningsbråk dånar med hjul av järn. I ett litet och hotat språk dar jag mitt enda värn.

I mitt förvärvade exemplar ligger ett gulnat tidningsutklipp. Det är en dikt av författaren och filosofen Alf Ahlberg,I världs- mörkret, där krigshändelserna också bildar fond.

Genom höstliga töcken, som gråna mot sensommarkvällarnas brand, demonernas vingslag dåna över mörknande hav och land; ur nattsvart hotande skyar deras flammande ljungeldar spy över brinnande städer och byar sin laddning av skrot och bly.

En avgrundsandarnas skara genom natten brusar förbi; från härjade länder svara sirenernas ångestskri. Där bombkrevader skalla och människoverk bli flarn, för de blinda slagen falla skuldlöst offrade barn.

85 Jag har inte kunnat datera Ahlbergs dikt, men den är uppen- barligen skriven ett par-tre år efter Österlings samling kom ut, och tidningsklippet är ur Dagens Nyheter, där Ahlberg ofta skrev på 1930-40-talen. Ahlberg slår an ett ackord om gudomlig förtröstan: »Guds ljusa skapande ande, - - - har den flytt ur en värld av fasor, av ångest och ve och kval, av blödande människotrasor, som kämpa i dödsskuggans dal.« Nej, diktaren »skönjer, där dovt som en dyning dör larmet från fasornas värld, som en stigande mor- gongryning Mikaels flammande svärd.« Dikten mynnar som en Bachfuga ut i ett optimistiskt dur-ackord: Över länder där sångerna tiga vid dödsflodens mäktiga brus en gång skall sakta stiga som ett stilla gryningsljus på nytt över mörko lande och mörksens väldighet Guds ljusa, skapande ande, som är av evighet. Diktens titel »I världsmörket« associerar till Bertil Malmbergs dikt Sången om världsmörkret. Det var samma formulering Ahl- berg använt några år tidigare (1936) när han i Bonniers litterära magasin anmälde Karl Gustav Hildebrands bok Kristna perspektiv, ett arbete som enligt Ahlberg »är skriven med en dramatisk dikta- res intuition för den verkliga innebörden av det oerhörda drama, som makternas och väldigheternas kamp i det stora världsmörkret utgör och för den roll, som däri tillkommer kristendomen.«53 Också Gabriel Jönsson gav accent åt tidsandan i sin diktsam- ling Kustland 1941. I dikten Vid Öresund från våren 1940:

53 Alf Ahlberg, Kristen självbesinning, [Rec. av Karl Gustav Hildebrand, Kristna perspektiv] Bonniers litterära magasin No 2, Febr. 1936, 136.

86 Lärkans drill och vipans jämmer säga mig att det är vår, och det klara ljuset stämmer ju med ljuset andra år.

Och jag ser hur skuggan flackar i en risig hassellund där jag går på ljusa backar vid det blåa Öresund.

Allt är sig likt som tillförne med sitt spel av blåst och sol och i backens svarta törne lovar det att bli viol.

Men det mörknar över Bälten och med nyväckt kärlek ser jag de ljusa fria fälten där min sådd skall myllas ner.

Se, en snövägg står i väster som en malmgrå lufthärs hot. Frändefolket har fått gäster Sverige står gevär för fot.

Det är i volymen Kustland, som också Gabriel Jönssons kända dikt Arv och eget är införd, där han föreskriver inskriptionen på hans gravsten.

87 Och när det redes mig en grav där Glumslövs källsprång gå skall det på stenen stå: Själv sjöng jag blott en liten stund. Sjung för mig evigt, Öresund.

5. Hjalmar Gullberg Den som står mest centralt i den svenska beredskapsdiktningen är Hjalmar Gullberg och då kanske främst genom Fem kornbröd och två fiskar, som kom ut 1942. Gullberg hade i början av 1940-talet blivit en etablerad poet. Han hade efterträtt Selma Lagerlöf på stol nr 7 i Svenska akademien. Han satt också centralt placerad i det då moderna radiomediet som chef för radioteatern. Mitt exemplar av Fem kornbröd och två fiskar är från den sjun- de upplagan! Det visar vilken genomslagskraft den diktsamlingen hade i sin samtid. Som Anders Palm noterat blev den »något så ovanligt som en lyrisk bestseller«.54 Dikterna anknöt till Gullbergs sydskandinaviska rum, till Falsterbo, Köpenhamn och Malmö åren kring 1940. Det är lätt för oss att kliva ut ur beredskapstidens mentala fängelseperiod och raljera över det vi kan betrakta som den tidens patetiska retorik. Men med förståelse av tiden framstår den vrede och förtvivlan, det idealistiska engagemang med tro på rätt och frihet, och det driv som kom till uttryck i Gullbergs penna som i hög grad äkta och övertygande. Carl Fehrman har beskrivit hur Hjalmar Gullberg föredrog dikter ur denna samling, då ännu opublicerade, på en studentafton i Lund våren 1942, då också kör- verket Förklädd gud framfördes med Gullberg som recitatör. En av de nyskrivna dikterna, Spel på taggtråd, framfördes här för första gången och slog, med Fehrmans formulering »med sitt

54 Anders Palm, a.a. (1997), 41.

88 metaforiska grepp - - - an ett ackord som gav resonans.«55 När han spelar på taggtråd, som spänts på stranden »en friluftsharpa byggd för storm av några män i uniform« associerar vi gärna till de ordlekande infall som han hade lärt på Akademiska Föreningen i Lund under studentåren. De följde honom genom livet. Här inte- greras de i en sång om frihet:

Kom inte hit från främlingskust, du som till denna strand har lust; kom inte hit på upptäcktsfärd, om du vill nedslå oss med svärd om du vill fånga oss med list.

I en annan dikt förflyttas vi till den svenska kulturveckan i det ockuperade Köpenhamn i januari 1941, som blev en stor och stark manifestation 1941 för den kulturella samhörigheten över Sundet. Hjalmar Gullberg var Æresgæst. Det var här han framförde sin Hälsning till Danmark:

Mörklagt ligger i kväll ditt hus och dämpad är tonen i samtalsorden, Danmark! som tände bildningens ljus för tusen år sen i Norden. I kyrkan som Absalon byggde i Lund ett minnesaltare sången äger: det var på den danska kulturens grund Tegnér i en upplyst stund bekransade Oehlenschläger. Fyrsträngad var Nordens luta som brast:

55 Carl Fehrman, I bildat sällskap, Göran Angsmark (red.), Studentafton: Lundensiskt fönster mot världen, Lunds Universitetshistoriska Sällskap och Akademiska Föreningen: Lund 2005, 49.

89 nu söker vår hand det förlorade greppet. Än står Kung Christian vid högan mast obruten på Danaskeppet. Hur skulle det folk kunna tigas ihjäl, som Grundtvig har sjungit med psalmsång samman? Ej släcks på jordiska makters befäl Guds sökarljus i den själ där Kierkegaard tände flamman!

Gullberg betraktade Köpenhamn som sin andra huvudstad och han upprätthöll under krigsåren sina kontakter med Danmark. Åtskilliga av hans »motståndsdikter« publicerades först i Politi- ken, och i flera av de religiöst stämda vårdikterna fanns både re- miniscenser och allusioner till Grundtvig.56 Till beredskapstidens diktarkanon hör också dikten Död ama- zon knuten till Karin Boyes död i april 1941:

Svärd som fäktar mot övermakten, du ska brytas och sönderslås! Starka trupper har enligt T.T. nått Thermopyle, Greklands lås. Fyrtiåriga Karin Boye efterlyses från Alingsås. - - - För Thermopyle i vårt hjärta måste några ge livet än. Denna dag stiger ner till Hades, följd av stolta hellenska män, mycket mörk och med stora ögon deras syster och döda vän.

56 Fehrman, a.a. (1958), 212.

90 Redan i diktsamlingen I en främmande stad hade Gullberg an- slagit ett ackord som återkom också under beredskapstiden, »där lundensisk ironi och spexton på ett säreget sätt förbindes med religiös mystik och helig andakt«.57 De religiösa dikterna har en framträdande position i Gullbergs lyriska produktion under den- na tid. I Fem kornbröd och två fiskar finns en diktsvit från 1940 med rubriken Uppenbarelseboken i skyddsrummet. Dikten Livets bok ur denna svit har hög politisk profil:

Du tror att segerkransen är dig ämnad, för att på folken du har lagt ditt ok. Men kanske blev du evigt utelämnad av den som skriver namn i livets bok. En hemlighet jag viskar dig i lönn: örtagårdsmästarn väntar dig med kniven – du ska vräkas i den brinnande sjön.

Du lät försvinna i en fängselhåla den som du ansåg farlig och för klok. När domen förestår, ska offret stråla kanhända med sitt namn i livets bok. En hemlighet jag viskar dig i lönn: om någon icke på dess blad är skriven, ska han vräkas i den brinnande sjön.

Den förnyade läsningen av Fem kornbröd och två fiskar blev för mig en konkret och påtaglig påminnelse om samtiden. I mitt Clemenstorgsexemplar låg ett kvarblivet postkort från februari

57 Per Meurling, Lund mellan världskrigen, Gerhard Bendz (red.), Under Lundagårds kronor: Minnen upptecknade av gamla studenter, Fjärde samlingen, CWK Gleerups Förlag: Lund 1957, 333.

91 1944. Det var ett meddelande på skrivmaskin från Tante Maria i Krakau i Generalguvernementet Polen till »min käraste Karin« med adress Mårtenstorget 10 i Lund. Maria tackade varmt för en yllejacka från Sverige. Hon bad enträget att både Karin och hennes syster skall skicka ett foto på dem. Hon ville lära känna dem bättre. »Ich erwarte von Dir ein paar Worte«. Nådde nånsin ett foto och en hälsning från Lund fram till Tante Maria i Krakau innan krigsstormen från öster drog fram över Polen? Det vet vi inte, men efter en krönika på kultursidan i Sydsvenskan sommaren 2012 vet jag att Karin hette Karin Wulff och att hennes mamma hade släktingar i Polen. Barndomsvänner identifierade mottagaren och ägaren – och gav därigenom bokens historia konkretion. Våren 1944 promoverades Hjalmar Gullberg till hedersdok- tor vid filosofiska fakulteten i Lund. Vid promotionen framförde han sin dikt Ungdomsstaden, som också tillhör beredskapslyriken, tyngd av omvärldens förintelseläger och krigsteatrar. Där heter det bland annat:

Omkring oss ligger jorden sönderslagen Vad sker i det som sker? Vad försiggår? Fast jag vet ingenting om morgondagen, vet jag att mänsklighetens sak är vår. Det ryker ur den stora dödsfabriken, där benmjöl blir av raka ryggar malt. Sätt vadd i örat – och du slipper skriken. Men hjärtat lär sig aldrig slå neutralt.

Ur årens skymning stiger ungdomsstaden och släktled efter släktled drar förbi. Jag är ett nummer i den långa raden

92 Efemärer i litteraturen: Ett kvarglömt postkort som bokmärke eller tidsminne. Detta postkort från Polen i mitt »Clemenstorgsexemplar« av Hjalmar Gullbergs Fem kornbröd och två fiskar ger en konkret påminnelse om behovet av bered- skapspoesi i beredskapstidens Sverige och samtidigt upplevelsen av närheten till Hitlers rike och totalitär maktutövning.

93 en lärling från Tegnérs akademi. Jag hyllar friheten som ej bär kedja. Jag prisar hoppet, kärleken och tron, som gör ett studierum till vapensmedja när timmen slår för Andens invasion.

Också när Malmö stadsteater invigdes några månader senare i september 1944 stod Gullberg i rampljuset. Han hade skrivit en prolog också den präglad av tidsandan:

Sorgflor bär tiden. Var finns segerfanan? Här bjuder jag till bröllop i Athen till skuggspel från Den Stora Skådebanan, som är allt mänskligt dramas moderscen.

Anslaget är som hämtat från den amerikanske dramatikern Maxwell Anderson, också nämnd i Myrdals bok. Det var Anderson som framhöll att teatern är samtidens enda fullt livsdugliga religi- onsform. »Dramats budskap är vad den sönderslitna världen trår efter«, framhöll Ragnar Josephson i sin recension av Andersons The Essence of Tragedy (Washington 1939). »Varhelst det budska- pet ljuder, välver sig en katedral över den av lumpenhet uppfyllda jorden. Vi behöva åter och åter höra förkunnelsen, att människan i grunden är bättre än hon själv tror, att hon är. Hon kan betvinga sin egen låghet. Hennes ande kan resa sig segrande över den le- kamliga undergången. Det är dramats förkunnelse. Den kan ge de misstrogna hopp och de håglösa mod.«58

58 Josephson, a.a. (1941), 30 f.

94 5. »När timmen slår för Andens invasion« Lördagen den 28 april 1945 disputerade fil.lic. av Göteborgs na- tion Carl Fehrman på Carolinasalen i Kungshuset i Lundagård för vinnande av doktorsgraden. För att tala med Gullberg skedde det när timmen slog för »Andens invasion«. Två dagar senare be- gick Adolf Hitler självmord i sin bunker i Berlin. I det historiska perspektivet blir symboliken dramatisk, när man håller i minnet att Fehrmans avhandling behandlade den judiske litteraturveta- ren och poeten Oscar Levertins lyrik.59 Ett kapitel i avhandlingen bär titeln Judiskt och svenskt och inleds med ett historiskt citat: »För oss judar finnes nu icke något annat fosterland än Sverige, emedan vi överallt annorstädes äro främlingar«.60 Ett mera uttalat credo för den svenska motståndsrörelsen är svårt att finna! Citatet var hämtat från en skrivelse till Karl XIV Johan från den judiska stockholmsförsamlingen 1835 i vilken den vädjade om utökade medborgerliga rättigheter. Skrivelsen hade bl.a. undertecknats av Oscar Levertins farfar, Levin Jacob Levertin. Den eleganta men sarkastiska uttrycksformen hade också Carl Fehrman skolats in i. I Lundagård publicerade han 1940 ett kritiskt bidrag mot Fredrik Bööks famösa 4-oktober tal.61 I mitt clemenstorgsexemplar av avhandlingen som enligt de- dikationen tillhört »Fil.mag. Fröken Ingrid Brilioth« (g. Schaar) ligger bifogat utöver spikningsbilagan en »Tacksägelse« på ett »Extrablad« som enligt författarens uppgift endast tryckts »i 20 ex.«. Här framför Fehrman sitt tack till alla dem som varit honom behjälpliga i avhandlingsarbetet. Sådana formuleringar återfinns i dag i de flesta avhandlingarnas förord. Men Fehrman gör »tacksä-

59 Carl Fehrman, Levertins Lyrik, C.W.K. Gleerup Lund 1945. 60 Carl Fehrman, a.a. (1945), 270. 61 Sverker Oredsson, Lunds universitet under andra världskriget, Lunds universitetshistoriska sällskap: Lund 1996. – Svante Nordin, Fredrik Böök: En levnadsteckning, Natur & Kultur: Stockholm 1994.

95 gelsen« till en excellent pamflett med eleganta ordformuleringar satta i kapitäler, här endast exemplifierad av tacksamheten till »ett antal medlemmar av Svenska Akademien – bland dem Doktor Anders Österling, som bjudit mig ta plats i en förgylld rococostol i akademiens sekreterarrum, och Doktor Per Hallström, som bjudit författaren på utsökt italiensk chianti i Storängen.« De skarpsynta, eleganta och sylvassa formuleringarna avslöjade Carl Fehrman. Finalen på beredskapslyriken för Gullbergs del blev dikten Be- friat, som publicerades i Expressen den 5 maj 1945 och då som »lättrimmad och lättsmält datumvers med skånsk bismak« för att använda Anders Palms formulering:

Den lärka, som sjunger i Skåne sjöng aldrig med större behag. När solen har avlösts av måne skall återklang dallra från heden av sången som hördes i dag. Ty lärkan har sjungit om Danmark, och lärkan har sjungit om freden.

Olle Holmberg har i sin vänbok om Gullberg noterat, att när kriget tog slut och den påtänkte världserövraren föll, »då föll hans folk med honom«. »Allt återgick om inte till ordningen så till ett annat slags oordning«, noterade Holmberg. »De forna motstån- darna till ›det tredje riket‹ delade upp sig: somliga slöt sig i sina sympatier till Stalin, andra till västmakterna. En mellanliggande grupp intog vad som kallades ›den tredje ståndpunkten‹, en stånd- punkt närmre det östliga än det västliga alternativet. Att Hjalmar Gullberg hörde till dem som var västligt orienterade kan det inte vara indiskret att nämna.«62

62 Olle Holmberg, Hjalmar Gullberg. En vänbok, Bonniers: Stockholm 1966, 115 f.

96 Men beredskapsdiktningen var nu ett avslutat kapitel för ho- nom. Holmberg beskriver hur Gullberg själv såg sitt bidrag till denna litteraturform: »Ett halvt officiöst inslag i en lyrik av i övrigt helt privat karaktär.« »Det lär någon gång ha varit hans mening att samla och ge ut den under en rubrik som en smula ironiskt skulle skilja den från vad han annars skrivit, men en vän fick honom att avstå från planen.«63 Beredskapspoesin framstod i retrospektiv alltmer som efemär och avslagen. Vårdandet av det historiska minnet hade kvardröjande effekter också efter fredsslutet. Ett exempel är hundraårsminnet av Esaias Tegnérs död, som firades med imponerande festskrift och min- neshögtid den 2 november 1946. Den främsta anledningen att än en gång fira Tegnérminnet var enligt rektor magnificus Johannes Lindblom syftet, »att de idéer som skalden under sitt liv kämpade för och förhärligade i sin sång ännu en gång på nytt skola flamma upp för vår syn, och det just i en tid då så mycket dunkel råder.«64 Olle Holmberg bad Hjalmar Gullberg att skriva prologen. En ku- riositet i detta sammanhang: Gullberg hade som lyrikansvarig på Radiotjänst sett till att den 9 april 1940 Tegnérs Det eviga uppläs- tes som Dagens dikt. Men nu tackar Gullberg nej. En »dylik Teg- nérprolog« skulle »ta hela sommaren« ifrån honom. Han föreslog i stället Frans G Bengtsson, »som vid den tiden inte tycktes överan- stränga sig med skrivgöromål och följaktligen kunde anses ha gott om tid.«65 Men Holmberg tvekade att godta förslaget. Han var inte »säker på att han skulle besluta sig för att behandla det ärevördiga ämnet nog aktningsfullt.« Det blev i stället Anders Österling som

63 Olle Holmberg, (a.a.) 1966, 116. 64 Inbjudning till den högtidlighet varmed Lunds universitet den 2 november 1946 firar hundraårsminnet av Esaias Tegnérs död, utfärdad av universitetets rektor, Håkan Ohlssons boktryckeri: Lund 1946,10. 65 Holmberg, a.a. (1966), 137.

97 välvilligt övertog den uppgiften.66 Det färgstarka nationella, patriotiska – och folkkyrkoreligiösa – anslag som den svenska beredskapstidens vitterhet hade präglats av, försvann som i dimma efter några år. Det var som om man hade doppat lyriken i ett klorinbad. Erik Lindegren hade, som nämnts, ställt sig mycket kritisk till Gullbergs beredskapsdiktning. Han såg Gullberg »som en spirituell, stundom lekfullt bibelparafraserande infalls- och tillfällighetsdiktare, en lyrisk rentier som dragit sig tillbaka från sina utvecklingsmöjligheter i det trygga medvetandet att kritiken tillerkänt honom en ovanligt hög ränta på hans i ung- domen hopsamlade diktarkapital.«67 Hela det mystiskt religiösa anslag Gullberg hade exponerat un- der 1940-talet försvann åren kring 1950. Carl Fehrman framhåller, att det mystiska hade utsatts för »en erfarenhet om den paradoxalt stegrade avlägsenheten från guden, om den moderna människans i det absurda stegrade ensamhet.« Gullberg talade själv 1952 om gudarnas reträtt. »Impulser från den nya världsbilden har kanske fört mig fram till den uppfattning, som symboliskt uttryckes på ett annat ställe, nämligen att gudarna inte längre reglerar förloppet.«68 Efterkrigstidens sekulariseringsvåg hade initierats året före ge- nom 1951 års religionsfrihetslagstiftning, som ju inte bara införde en positiv religionsfrihet, utan också en negativ, dvs. rätten att inte ha någon religion. Det var inte den positiva religionsfriheten som var modern under efterkrigstiden, det var den negativa.

66 Anders Österling, Esaias Tegnér, Vid Lunds universitets minnesfest den 2 november 1946, Lund 1946 - Holmberg, a.a. (1966), 137 f. 67 Cullhed, a.a. (1982), 79. 68 Carl Fehrman, Hjalmar Gullberg, 2.uppl. Norstedt & Söners Förlag, Stockholm:1958, 129.

98 6. Ausklang I anslutning till Hjalmar Gullberg-jubiléet 1998 höll Carl Fehr- man i Lund en föreläsning om Gullberg i Humanisthusets hörsal. Auditoriet var påtagligt präglat av ett borgerligt 55 + klientel. Carl blickade ut över den månghövdade skaran och noterade: – I början av 1950-talet höll jag en föreläsningsserie om Hjal- mar Gullbergs poesi, och jag gläder mig mycket åt att så många av dem som den gången följde mina föreläsningar också är här i dag!Carls spetsiga infall var inte bara ett utslag av hans eleganta spiritualitet. Det var också en viktig tidsmarkör. Hjalmar Gullberg fångade på 1940-50-talen en ungdomlig publik. Situationen var inte densamma ett halvsekel senare. Också det kalla kriget var slut, och Sverige ingick som medlem i den Europeiska Unionen. Och många av dem som 1998 lyssnade till Carl Fehrmans eleganta re- torik, deras bibliotek sprids nu för vinden, bland annat på minnets åkrar på Clemenstorget i Lund. Det finns ingen anledning att defaitistiskt utropa:Sic transit gloria mundi. I stället bör vi uppväcka minnet av en litteratur som represen- terar en viktig men för yngre generationer i stora stycken bort- glömd del av vårt nära förflutna. Beredskapstidens diktning kan hjälpa oss att förstå och bearbeta de mörka delarna av det förflutna 1900-talet.

Överarbetat föredrag i Hjalmar Gullberg-sällskapet i Malmö den 21.11.2012.

99