Där Kunskapen Tätnar Som Moln
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
DÄR KUNSKAPEN TÄTNAR SOM MOLN Där kunskapen tätnar som moln Essäer om litteraturen som kunskapsfält och kunskapsform Redaktörer Claes Ahlund, Katarina Båth och Anna Möller-Sibelius Litteraturvetenskap och Filosofi vid Åbo Akademi — Åbo 2021 Tryckt med bidrag från Svenska litteratursällskapet i Finland © Författarna Omslag och grafsk form: Fredrik Bäck Tryck: Painosalama, Åbo 2021 ISBN 978-952-12-4019-5 (häftad) ISBN 978-952-12-4020-1 (pdf) www.abo.f Innehåll Förord 9 1. Poesi och essäistik som kunskapsform 11 ”där kunskapen tätnar som moln” Poesin som kunskapsform i Tua Forsströms Tallört 13 ANNA MÖLLER-SIBELIUS För att se bättre Om rörelse och vetande i en dikt av Solveig von Schoultz 29 Carola Envall Kunskap och inlevelse i Oscar Parlands essäistik och författarskap 41 Olga Engfelt På spaning efter essän som redskap för kunskap om litteratur Om Hans Ruin, R.R. Eklund och, i förbifarten, Berlinmurens fall 55 Anders Westerlund 2. Sanning, föreställning och destruktiv kunskap 69 Sanning, föreställning, förljugenhet Om litteratur, etik och estetisering i Katarina Frostensons K 71 Camilla Kronqvist Karin Smirnof och sanningen 95 Katja Sandqvist Meningsförlust och destruktiv kunskap – ett litterärt tema 107 Claes Ahlund 3. Motstånd och antifascism 127 Med kunskapen som krut: en författares värntjänst 129 Hanna Aspegren Osäkerhetens förtvivlade hopp Om skönlitteratur och antifascistisk kunskap 145 Ylva Perera 4. Självrefexion, möten och läkande 159 Kan litteraturen förändra vår syn på oss själva? 161 Göran Torrkulla Att mötas 173 Hugo Strandberg Att läsa är att läsa sig själv 185 Alexander Öhman I behov av poesi 199 Nicholas Lawrence Att låta orden förvandla en Några tankar om litteraturens läkande kraft 211 Katarina Båth 5. Levd erfarenhet – litteraturen som kunskapsfält 229 Livet i ett gränslandskap Refektioner kring berättelser om demens 231 Ylva Gustafsson Skönlitteratur som kulturanalytisk strategi 247 Fredrik Nilsson Skribenter 267 Förord itteraturen har i alla tider utövat en stark dragningskraft, men den har också kritiserats, bland annat för att uppmuntra L till omoral. Litteraturens förhållande till verklighet, kunskap och sanning är en annan fråga som diskuterats intensivt. En åter- kommande ståndpunkt är den att litteraturen är farlig eftersom den kan sprida lögner. Också hos dem som är mer positiva till litteraturen har många frågor väckts: Vilket slags kunskap kan litteraturen för- medla eller generera, till vilken nytta är den för oss och hur förhåller sig den sig till den kunskap som vi inhämtar på annat håll? Dessa viktiga frågor har inte bara ställts utifrån. Också i poesi, dramatik och romaner har frågan om litteraturens förhållande till kunskap och sanning otaliga gånger tematiserats och problematiserats. I denna antologi ingår sexton essäer där lika många forskare från Åbo Akademi – de allra festa från ämnena litteraturvetenskap och flosof – belyser förhållandet mellan kunskap och litteratur. Somliga skribenter tar fasta på enskilda författares position, medan andra upp- märksammar vissa litterära genrer som särskilda kunskapsformer. Ett bidrag diskuterar hur litteraturen kan användas inom etnologin och ett par andra uppmärksammar sjukdomsberättelser och traumanarrativ. Här fnns också essäer som följer litteraturhistoriska utvecklingslinjer 9 Där kunskapen tätnar som moln och sådana som på ett mer principiellt plan behandlar relationen mellan kunskap och litteratur i förhållande till estetik och etik, eller till självrefexion och självinsikt. Idén till antologin föddes inom litteraturvetenskapen vid Åbo Akademi, och fck snabbt ett positivt gensvar från grannämnet i Arken – filosofin. Inom båda ämnena finns ett stort intresse för relationen mellan kunskap och litteratur, och bidragen till antologin bekräftar den gamla sanningen att vi kan göra oss en betydligt bättre bild av en fråga om vi betraktar föremålet för vårt intresse från fera håll. Vi hoppas också att essäerna ska stimulera till vidare refexioner om kunskapens roll i skönlitteraturen och skönlitteraturens roll för det som vi kallar kunskap. Claes Ahlund, Katarina Båth och Anna Möller-Sibelius Redaktörer 10 1. Poesi och essäistik som kunskapsform ”där kunskapen tätnar som moln” Poesin som kunskapsform i Tua Forsströms Tallört Anna Möller-Sibelius nder en längre tid, medan jag varit inriktad på annat i mitt arbete som lyrikforskare, har ett tema dykt upp lite U varstans i de dikter jag läst. Det är möjligt att det beror på mig själv, att det fnns personliga skäl till att jag lägger märke till just det här just nu, men utan tvekan fnns det också inskrivet som ett ämne i själva dikterna. Jag tänker på kunskap, och på närbesläktade begrepp och fenomen som sanning, lögn, vetskap, ovisshet. Poesin tematiserar och problematiserar ett brett spektrum av epistemologiska frågor och jag har alltmer börjat fundera även på dikten som en särskild kunskapsform. Jag har alltid funnit det naturligt att arbeta induktivt, att börja med den enskilda dikten eller primärmaterialet, och därifrån närma mig de övergripande frågor som jag ändå tar sikte på och som min egentliga drivkraft kanske gäller. Diktanalysen har för mig främst varit en förståelse- och bildningsprocess, något som öppnat världen, gett kontexter, synliggjort idésammanhang, fått estetiska och etiska premisser att framträda. Kunskap i dikt kan 13 Där kunskapen tätnar som moln åtminstone diskuteras på de här två planen: som ett tema i dikten och som en verkan på läsaren. Med verkan menar jag i det här fallet inte något retoriskt eller mekaniskt, det vill säga att författarens stilgrepp skulle åstadkomma en strategisk efekt hos läsaren, ungefär som Edgar Allan Poe resonerar om skönheten som efekt i ”Kompositionens flosof” (1846).1 Nej, läsarens kunskapstillägnande är en betydligt mer subjektiv och intrikat process än så. I Tua Forsströms diktsamling Tallört (1979) tematiseras kunskap på ett sätt som jag fnner ytterst intressant, bland annat för att hon så sömlöst förenar det allra intimaste med det samhällspolitiska. Michel Ekman har i en essä om Forsströms diktning i Harens almanacka. Essäer om poesi och tid (2015) lyft fram tiden som det centrala i denna samling, liksom i hennes lyrik överlag.2 Men jag vill gärna komplettera bilden med några tankar om kunskapens roll i Tallört. Det är under sent sjuttiotal som diktsamlingen utkommer och tidsprägeln syns i solidaritetsperspektivet, den sociala medvetenheten och vardags- realismen. Men den kraftigaste vänsterpolitiska vågen hade vid det laget redan ebbat ut och Forsström rör sig självklart mellan samhälls- plan och drömskikt, trivialt och högstämt, blöjbarn och Mahler. Tallört är tillägnad dottern Linda, av allt att döma samma person som fgurerar som nyfödd och småbarn i fertalet av dikterna, och mottot för samlingen är ett citat ur Platons Staten; det gäller fångarna som bara ser skuggorna på grottans vägg och tar dessa för verklighet. De här utgångspunkterna – dels i vardagsrealism och moderskärlek/ moderströtthet, dels i flosof – antyder något om det sammansatta kunskapsstråket i diktsamlingen. En inblick i den epistemologiska situationen ger också enskilda rader ur olika dikter, där någonting explicit kunskapsrelaterat artikuleras: ”Fullständigt disintegrerad, sjuk / av oorganiserad kunskap”;3 ”Det är någonting främmande och / osynkroniserat, utan mönster / och mening Träden / brann långsamt upp” (s. 14 f.); ”Det är pärlugglans blick och / nya strukturer 14 ”där kunskapen tätnar som moln” / Längtan och främlingskap över allt / förstånd, begreppslighet över / allt förstånd rakt genom / världens vinande” (s. 19); ”Du är i kunskapens centrum, / jag kommer inte ifrån det” (s. 33); ”Jag tror på det tafatta, det förvirrade, osäkerheten” (s. 49); och ett sista exempel: ”Förebrå mig inte. Jag har ljugit mig sjuk, / vi har alla gjort det” (s. 54). När Sir Philip Sidney år 1583 i sitt Försvarstal för poesin vill skär- skåda de vanligaste invändningarna mot poesin nämner han några saker som brukar anföras: det fnns nyttigare discipliner att ägna sig åt, poesin är lögnens moder, poesin är lastbarhetens amma och slutligen, Platon förvisade ju poeterna ur sin stat. Han argumenterar vältaligt för hur kritiken på ingen punkt är berättigad, men vi kan här nöja oss med att se hur han tillbakavisar påståendet om diktens lögnaktighet och den platonska utvisningen eftersom båda aspekterna tangeras av Forsström. Sidney konstaterar helt enkelt att poeten ingenting bedyrar och därför heller aldrig ljuger: ”som jag uppfattar saken, är att ljuga att påstå att något som är oriktigt är sant. Andra konstutövare, och i all synnerhet historikerna, som bestämt påstår en massa saker, kan på grund av den mänskliga kunskapens osäkra natur knappast undgå att ljuga mycket. Men poeten påstår […] aldrig något säkert”.4 Av alla skribenter är han den som ljuger minst. Det fnns skäl att återkomma till poeters avhållsamhet från att påstå någonting säkert, eller deras benägenhet att bejaka osäkerheten, för det är ett viktigt inslag både hos Forsström och i genrediskussionen om poesi överlag. Vad beträfar förkastandet av dikten i Staten kontrar Sidney med att hänvisa till Platons dialog Ion, där poesin ges gudomligt beröm: ”Därför skall Platon som bannlyser missbruket, inte saken i sig, som inte bannlyser den utan ärar den på tillbörligt sätt, vara vår beskyddare, inte vår motståndare.” I själva verket tillskriver Platon poesin mer än han själv är beredd att göra, menar Sidney, eftersom den grekiske flosofen ser dikten som ”ett sannskyldigt ingjutande 15 Där kunskapen tätnar som moln av gudomlig