Malm INLAGA Slutversion

Är det detta som kallas postmodernism? En studie i Katarina Frostensons och Stig Larssons diktning Malm, Victor 2019 Document Version: Förlagets slutgiltiga version Link to publication Citation for published version (APA): Malm, V. (2019). Är det detta som kallas postmodernism? En studie i Katarina Frostensons och Stig Larssons diktning. Ellerströms förlag. Total number of authors: 1 General rights Unless other specific re-use rights are stated the following general rights apply: Copyright and moral rights for the publications made accessible in the public portal are retained by the authors and/or other copyright owners and it is a condition of accessing publications that users recognise and abide by the legal requirements associated with these rights. • Users may download and print one copy of any publication from the public portal for the purpose of private study or research. • You may not further distribute the material or use it for any profit-making activity or commercial gain • You may freely distribute the URL identifying the publication in the public portal Read more about Creative commons licenses: https://creativecommons.org/licenses/ Take down policy If you believe that this document breaches copyright please contact us providing details, and we will remove access to the work immediately and investigate your claim. LUND UNIVERSITY PO Box 117 221 00 Lund +46 46-222 00 00 är det detta som kallas postmodernism? victor malm är det detta som kallas postmodernism? En studie i Katarina Frostensons och Stig Larssons diktning Utgiven med bidrag från HT-fakulteten Stiftelsen Landshövding Per Westlings minnesfond Gunvor och Josef Anérs stiftelse Åke Wibergs stiftelse Henric och Amélie Hallbäcks stipendiefond eureka | ellerströms akademiska nr 70 copyright © Victor Malm och ellerströms förlag 2019 omslag Clara Wendel grafisk form inlaga Marie Pettersson redaktör Marie Pettersson tryck Tallinna Raamatutrükikoda 2019 isbn 978 91 7247 554 0 innehåll 1. inledning 9 Postmodernitet och postmodernism 12 Nyhetens tradition och frihetens tyranni 15 Material och problemställningar 20 Urvalsprinciper och lässtrategier 22 Tidigare forskning 24 Metodologiska utgångspunkter 27 Kontext/text 31 Författare/text 35 2. postmodernitet, historiografi, postmodernism 39 Varför postmodernitet? 39 En kort begreppshistoria 50 Några sätt att förstå termen ’postmodernistisk litteratur’ 60 Den postmoderna poesin 67 En svensk postmodernism? 71 En postmodern realism? 78 Åttiotal, historieskrivning, postmodernism 85 Postmodernism revisited 104 3. dräpekonst och fröspridning 113 En frostensonsk epok? 113 Dunklet och det postmoderna 117 Orden och tingen 124 Mimologen 127 Bilder som inte avbildar 134 Motspråk, negativitet, autonomi 142 Negativiteten 146 Vad gör ett negativ? 148 Negativet i två versioner 156 Negativ, tindra 156 Styckmord och sparagmos 158 Bildvärlden och negativet 164 Det ondas rytm, eller negativitetens tradition 177 Negativ, brinn 184 Framstegets vändplan 201 Poesin och det öppna 208 Med bilders bistånd, eller Frostenson och det postmoderna 216 Bildstormaren 218 Att fröspridas 229 4. den sista modernisten 237 Provokatören 237 Ondskans fest 244 Sanningssägare utan guld 249 Provokation och motstånd 252 Frihet, mekanik, tradition 253 De särskilda stilarna 253 Individen och traditionen 261 Innan den dåliga dikten 268 Larssons strunt 272 Dikt och förbannad lögn 279 Antipoesi och postmodernitet 284 Dekreativ dikt 288 Att natta de sina 293 Thoth och Horus 297 Skitboken 310 Skitbokens varför 322 Hämndens nedriga diktning 332 Den sista modernisten? 347 Utflykt i det postmoderna 354 Litteraturens slut, eller litteratur om litteraturens slut 359 Modernismens ideologi och den litterära institutionen 363 5. avslutning 375 Om vi ändå hade en postmodernism 383 summary 395 noter 401 litteraturförteckning 453 personregister 471 1. inledning Ska man tro den svenska litteraturhistorieskrivningen och de svenska, framför allt stockholmska, dagstidningarna är det entydigt: under åttio- talet blev den svenska litteraturen postmodern. Åtminstone heter det så under perioden, liksom i karakteriseringar av perioden under decennierna som följer.1 Men vad det betyder att decenniet var postmodernt är sällan tydligt, eftersom det oftast förblir oklart vad termerna ’postmodern’ och ’postmodernism’ betyder, det medger till och med Staffan Bergsten i Den svenska poesins historia (2007).2 1986 skrev kritikern Nils Schwartz om postmodernismen som en form av händelse, en ankomst, på ett sätt som är sig- nifikativt för bryderierna som termen tycktes orsaka: ”Postmodernismen är över oss, vare sig vi vill det eller inte, en kontinental våg som obevekligt sköljer in över våra karga kuster och lämnar oss djupt villrådiga.” 3 Även om vad förblev oklart rådde det tillsynes ingen tvekan om att någonting hade hänt. Postmodernismen kom, den var där, men ingen var riktigt säker på vad det innebar, ändå var, som Anders Burman skriver i Flykten från Hegel (2016), postmodernismen då det mest spännande, det nyaste och mest eggande, man kunde föreställa sig, ty anlänt hade en term som i sig verkade utmana nedärvda och stelnade föreställningar och uppmanade till att tänka nytt.4 En nyhet! Och behovet av nyheter är all- tid stort. Tidskrifter som Artes och Res Publica publicerade temanummer 10 kapitel 1 om termen. Böcker med titlar som Postmoderna tider? och Nomadfilosofi publicerades. 1982 debatterades poststrukturalismen på kultursidorna och under längre perioder åren 1986 och 1987 fördes livliga debatter om postmodernismen, framför allt i Dagens Nyheter och Aftonbladet, varav den kanske mest betydelsefulla föranleddes av utställningen Implosion som Lars Nittve sammanställde för Moderna museets räkning 1987, där internationella konstnärer – ofta kallade postmodernister – som Dara Birnbaum, Cindy Sherman och Sigmar Polke introducerades för svensk publik. I efterhand har dock den svenska postmodernismen huvudsakligen associerats med litteraturtidskriften Kris, som från och med 1977 förde in en rad kontinentala tänkare – exempelvis Jacques Derrida, Roland Barthes och Maurice Blanchot – i den svenska litteraturdiskussionen. Tidskriftens redaktion var inte helt stabil över åren, men konstanterna och frontfigurerna utgjordes av namn som idag är välkända: litteratur- vetarna Horace Engdahl, Anders Olsson och Arne Melberg samt förfat- taren Stig Larsson – en krets som i Ebba Witt-Brattströms Stå i bredd (2014) sägs stå ansvariga för ”vad som kom att kallas ’den postmoderna vändningen’” i svensk litteratur.5 Det finns goda skäl att vara skeptisk till en sådan beskrivning. Möjligen betraktas tidskriften bättre som ett slags plantskola: 1988 byttes redaktionen ut, andra idag välbekanta personer tog plats: litteraturvetaren och författaren Aris Fioretos och filosofer som Daniel Birnbaum, Sven Olov Wallenstein och Hans Ruin. Stig Larsson (f. 1955) är den ena av författarna som står i den här stu- diens blickpunkt. Den andra är Katarina Frostenson (f. 1953). Båda har associerats med Kris: Larsson genom att han ingick i tidskriftens redaktion, Frostenson på mer indirekta sätt och genom att flera av Kris-skribenterna skrev om hennes poesi. De har också framhållits som representativa exempel på den så kallade postmoderna vändningen, huvudsakligen så i litteraturhistorieskrivningen. I mindre grad så i forskningen om deras författarskap – där de sällan eller aldrig ställs i relation eller sida vid sida – som dock inte intresserat sig för periodiserande, kontextuella eller historiografiska frågor i särskilt stor utsträckning (Bo G. Janssons studier i den svenska och nordiska postmodernismen är ett undantag och disku- teras ingående senare). Witt-Brattström är den som senast och med störst tydlighet har pekat ut dem som exempel på en postmodernistisk ström- ning i den svenska litteraturen, en föreställning som jag dröjer vid längre inledning 11 fram för att diskutera och rättfärdiga ett påstående som kan göras redan nu: begreppet ’postmodernism’, sådant det används i Witt-Brattströms studie och Bergstens historieskrivning (där Frostenson och Ann Jäder- lund är exemplen), förlänar ingen mening åt författarskapen. Det är, för det första, ett begrepp som tillmäts en betydelse långt större än dess analytiska koherens och specificitet – och det fortsätter, för det andra, att vara oklart huruvida begreppet betecknar en stil, en historisk epok, en genre, en filosofi eller en normerande litteraturteori som föreskrivs åttiotalets unga författare av ”en liten sekt teoristinna unghannar”, som Witt-Brattström uttrycker saken.6 Syftet med föreliggande avhandling är först och främst att avlämna analyser och tolkningar av Frostensons och Larssons poetiska författar- skap. Dessa läsningar kommer dock föregås av och ramas in med en dis- kussion av den litteraturhistoriografiska associationen mellan dem och en svensk postmodernism. Där argumenterar jag för att kopplingen har gjorts på tveksamma grunder och att den inte genererar någon väsentlig förståelse för respektive poets specificitet. Men därmed är inte sagt att den ska avfärdas, åtminstone inte helt och hållet, bara att begreppet fungerar som en relativt meningslös etikett. Tesen jag driver i kapitlen om Frostenson och Larsson är nämligen att termen ’postmodernitet’ har en litteraturvetenskaplig och litteraturhistoriografisk relevans, att den kan fungera som en meningsgivande kontext genom vilken både po- eternas specificitet och gemensamheter kan synliggöras utan att löpa reduceringens risk. Alltså, att det är möjligt att lära sig något väsentligt om Frostensons

Load more