Främlingskap
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
främlingskap Olle Widhe främlingskap Etik och form i Willy Kyrklunds tidiga prosa Copyright © Olle Widhe och ellerströms förlag 2005 Grafisk form Marie Pettersson Omslagsbild Lütfi Özkök 1966 Tryck Preses Nams, Riga 2005 isbn 91-7247-128-x Innehåll inledning I vanmakt och protest 9 Tidigare Kyrklundforskning 11 Positioneringar 14 Något om etik, skönlitteratur och form 16 Ingångar till Kyrklunds gestaltningsmetod 19 Allegori 19 Montage 21 Exempel 23 I marginalen 25 del i Från novelldebut till experimentell roman 1. Det etiska tomrummet Ångvälten (1948) Novelldebut i ett litterärt 40-tal 31 En situationsetik som grundhållning? 36 Mellan subjekt och objekt (”Prognos: negativ”) 43 Berättarens och läsarens rörlighet 46 Allegoriska ansatser (”Ångvälten”) 51 Mellan det konkreta och det abstrakta 56 Den bibliska pretexten 59 Kain och den bibliska exilen (”Strandfolket”) 62 Kains exil och Abels (”Abel Amatus Ohmberg”) 65 Jobs bok och konstverket som protest (”Opus Tegula”) 72 2. Ett moralfilosofiskt montage Tvåsam (1949) Allegori om ansvar och skuld 81 Författarens ansvar och läsarens 90 Det litterära montaget 94 Exempelberättelsens paradoxala lärdom 97 Exilen och Jobs krav på rättvisa 102 3. Till och från realismen Solange (1951) Vid 50-talets början 109 Mellan realism och allegori 113 Ytterligare en sedelärande berättelse? 119 Romanen: ”en moralkaka som fastnar i halsen” 126 4. Mot en ny prosaform Mästaren Ma (1953) Mästarens vandringar 131 Ett hörn av en tanke: allegori och filosofi 138 Att välja livsåskådning: Hedenius eller Almqvist 145 Protesten och kärlekens former 151 del ii Om Polyfem förvandlad (1964) 5. Romanen i samtiden I början av 60-talet 159 Trolöshetsdebatten 162 Dialektiken i ”En politisk dialog” 166 Montagets, collagets och den öppna konstens etik 173 Montagets tilltal 179 6. En prismatisk traktat Romanens tillkomsthistoria 185 Myterna om Polyphemos och Jobs bok 191 Den prismatiska metoden 198 Betraktande, apostrofering och läsarroll 202 7. Romanen som gåva Konstnärsrollen 211 Från orakel till exempel 213 Exempel på kärlek 217 Om pythians sorg och författarens vanmakt 221 Från symbol till allegori 224 Kvinnans gåva som textens tilltal 232 8. Den orientaliska texten Sydostvisaren 237 Tusen och en berättelse 242 Exempelberättelsen som allegori 246 Ingenting att ge 254 estetiken: etikens form En skapande form 263 Allegori 266 Montage 271 Exempel 273 ”När främlingen utträder ur sitt främlingskap” 276 Efterord 281 Summary 283 Noter 293 Förkortningar 333 Käll- och litteraturförteckning 335 Personregister 353 Inledning I vanmakt och protest Willy Kyrklunds intresse för etiska frågor går att följa genom hela förfat- tarskapet. Men i hans texter möter vi knappast en moralpredikant som med förebildliga exempel och välmenande moraliteter utlovar en väg till ett bättre liv. Om Kyrklund i någon mening kan betraktas som moralist tvivlar han samtidigt genomgående på föreställningen om den goda handlingens belö- ning och på att verkligheten faktiskt bryr sig om vad den enskilda människan anser om rätt och rättvisa. Redan i debuten Ångvälten (1948) blir denna hållning tydlig. Samlingens titelnovell handlar om en elektrisk ångvält som sätts i rullning av några barn när föraren är borta. Det visar sig snart att den inte går att stoppa och efter att ha krossat ett barn och en bikupa som ställt sig i vägen för dess obevekliga tyngd rullar den in i en evig cirkelrörelse. Att en av novellens karaktärer av- slutningsvis försöker ta den frånvarande förarens plats förändrar inte ångväl- tens framfart. Berättaren avrundar det hela i ett tonläge som närmar sig det visionära: ”I evighet skulle han köra så, runt, runt, väja för den svarta fläcken [efter det krossade barnet] och känna granatkastarnas mynningar riktade emot sig. I evighet”.1 ”Ångvälten” är en novell som försöker åskådliggöra något annat än det som konkret framställs. Allteftersom novellen fortskrider bryts det realistiska berättandet sönder och den blint rusande ångvälten förvandlas till ett motiv med allmängiltig prägel. Med en djävulsk-parodisk gest avtäcker novellen vad som kan benämnas Kyrklunds absurda värld, lika obönhörlig och tragisk som slumpartad och komisk. Kanske kan man säga att den är en allegori som illustrerar att en världsordning utan förare eller Gud är en världsordning utan nåd, och livet inget annat än ett elakt skämt på människans bekostnad. Novellen förebådar då det kommande författarskapets variationer av en och samma paradoxala sentens: universum saknar den godhet och det förnuft som människan har rätt att kräva. Men parallellt med visionen av en värld som lämnar människan ensam med sin vanmakt pekar novellen ut en rörelse i motsatt riktning. Situationen för den nye föraren, som avslutningsvis tvingas ta den frånvarande förarens plats, förtydligar det moraliska subjektets situation i en sekulariserad värld. Enligt berättaren kommer han i evighet att ”väja för den svarta fläcken” efter det dödade barnet. På samma gång som ångvälten i en låst rörelse upprepar 9 sin cirkel finns det alltså ett manöverutrymme. När berättaren håller fram detta visserligen minimala manöverutrymme ger han plats för möjligheten att människan, i en mellanmänskligt bestämd relation, genom etiskt handlande, kan hävda ett mänskligt värde och trotsa världens oförsonlighet. Läser man så får novellen både en moralisk och didaktisk dimension, även om den inte visar på någon väg ut ur människans absurda situation. * Flera av novellerna i debutboken visar sig vara skrivna av en författare som lägger ner betydligt mer energi på att demonstrera den mänskliga viljans få- fänglighet än på att förespegla att situationen kan förändras till något bättre. Vanmakten är emellertid förenad med en moralisk protest och en vägran att låta sig övermannas av omvärldens omänsklighet. Och kanske kan man rent av säga att denna protest är hela författarskapets primus motor – för även om Kyrklund kommer att pröva sig fram i många olika riktningar och genrer under årens lopp minskar aldrig intresset för det etiska. Att man just här finner ett engagemang som samlar författarskapet och ger det en riktning intygas också av sena prosaverk med titlar som Den rätta känslan (1974) och Om godheten (1988), samt de moralfilosofiska texterna ”Consensus i etiken” (1996) och ”Om godhetens uppkomst ur flockinstinkten” (1997). Kyrklund framhåller gärna själv att den etiska dimensionen utgör ett vik- tigt inslag i hans skrivande och när han i det publicerade föredraget ”Tan- kemodeller” (1990) beskriver sin egen syn på författarskapet betonas till och med att vi här har att göra med ett av dess grundproblem.2 I föredraget för- klarar Kyrklund att all skönlitteratur handlar om människan men att han för egen del i första hand intresserat sig för hur människan blir till vad hon är. I sina texter har han därför inte placerat skildringen av den enskilda människan i centrum, utan de gemensamma betingelser som formar den enskilda män- niskan till en unik individ – eller för att använda en ofta återkommande for- mulering i kyrklundsammanhang: ”Jag intresserar mig icke för män niskorna. Jag intresserar mig för människans villkor”.3 I ”Tankemodeller” räknar Kyrklund kortfattat upp de punkter som han menar att författarskapet återkommer till; de är renodlat existentiella och kopplas till frågor som rör människans jag, hennes möjlighet att välja, Gud, döden och etiken: Typiskt existentiella frågeställningar gäller identiteten, jaget, som byggs upp av tillgänglig information med hjälp av minnet och glömskan, valet, som avgör den fortsatta informationen och även glömskan, Gud, som represen- terar den utommänskliga insikten och makten, döden, som innebär jagets upphörande. Hit hör även etiken, som är en följd av valet och som av många relateras till Gud.4 10 För att få en rättvisande bild av författarskapet är det kanske nödvändigt att lyfta fram ytterligare några ”frågeställningar”, utöver dem som Kyrklund själv nämner i sitt föredrag. Exempelvis den oavbrutet aktuella frågan om språkets möjlighet att förmedla bestämda innebörder, och den kunskapsteoretiska frå- gan om var gränsen för människans kunskap går. Trots detta är Kyrklunds egen uppräkning nog så initierad och sammanfattar några av författarskapets mer avgörande stödjepunkter. Kyrklund är en författare med osviklig känsla för den enskilda detaljens betydelse och i hans texter finns alltid en stark förbindelse mellan vad som sägs och hur det sägs. Eftersom noveller och romaner tematiserar etiska problem ligger det därför nära till hands för läsaren att fråga sig om inte också formen är knuten till det etiska i något avseende. När författaren Per Wästberg höll tal, då Kyrklund tilldelades Pilotpriset 1990, gav han också en antydan om ett sådant förhållande med en lika enkel som träffande vändning: ”Kyrklund är moralist utan pekfinger. Med lillfingret pekar han åt annat håll – som man ska göra då man i vissa länder lyfter en kopp te”.5 Ord som moraliserande leder kanske tankarna till den klassiska allegorin eller den sedelärande berättelsen och onekligen finns ett didaktiskt drag som är knutet till dessa former i Kyrklunds författarskap. Samtidigt är förhållan- det till läsaren aldrig entydigt vägledande eller auktoritärt. Som vi kommer att se kan man betrakta hans gestaltningsmetod i förhållande till den sede- lärande berättelsens form utan att för den skull uppfatta honom som mora- listisk i betydelsen tillrättavisande. Kyrklunds författarskap är lika mycket ett försök att ställa frågor om människans etiska och existentiella villkor som en oroande fordran som sätter läsarens livsåskådning