Bertil Fiskesjö Talmannen I Den Svenska Riksdagen
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
Talmannen i den svenska riksdagen Bertil Fiskesjö Talmannen i den svenska riksdagen i samarbete med © Riksbankens Jubileumsfond & Bertil Fiskesjö, Fingraf tryckeri, Södertälje Innehåll Förord av Dan Brändström ........................................................ Talmannen i den svenska riksdagen ............................................ Den historiska bakgrunden ........................................................ Medeltid och stormaktstid, · Frihetstiden, · Gustavianska en- väldet, · Ståndsriksdagen efter , · Tvåkammarriksdagen från , · Reformperioden fram till våra dagar, · Steg på vägen till nuvarande ordning, · Grundlagberedningen, Talmannen i den svenska enkammarriksdagen ........................... Talmannens ställning, · Vem blir talman?, · Reglerna för val av talman, · Principdeklarationer , · Dramatik , · Talmansvalet , · Vilka principer skall gälla för tal- mansval?, · Talmannens uppgifter, · Öppna sammanträ- den, · Talmannens internationella engagemang, · Talman- nen och regeringsbildningen, · De vice talmännen, · Slut- kommentarer, Litteratur och noter.................................................................... Förord Under slutskedet av arbetet inom områdesgruppen för forskning om riksdagens funktion och arbetsformer diskuterades önskvärdheten av att beskriva talmansämbetets roll och utveckling under framförallt en- kammarriksdagens period. Unika förutsättningar för detta förelåg då ännu alla talmän var i livet och att det inom områdesgruppen fanns en person som var synnerligen lämpad för uppgiften nämligen dåva- rande :e vice talmannen Bertil Fiskesjö. Vid ett särskild sammankallat möte i riksdagshuset den maj under ledning av talman Birgitta Dahl deltog f d talmännen Henry Allard, Ingemund Bengtsson, age G Peterson och Ingegerd Troeds- son, vilka alla gav sitt samtycke och uttryckte sitt stöd till Bertil Fiske- sjö för att genomföra en sådan studie. Alla intervjuer kunde dock inte genomföras i sin planerade form, vilket medförde att projektet blev liggande ett tag. Det fick emeller- tid en ny aktualitet i samband med att talman Birgitta Dahl avslutade sin mandatperiod hösten . Vid det tillfället överlämnade styrel- sen för Riksbankens Jubileumsfond ett gåvoseminarium till henne med rubriken: Talmannens roll och förändring. Från Henry Allard till Birgitta Dahl. Inför detta seminarium inspirerades Bertil Fiskesjö att ånyo kort- fattat redogöra för den historiska bakgrunden till framväxten av det regelverk och den praxis som gäller för talmansinstitutionen i Sverige. Huvudvikten har emellertid inriktats på att beskriva den ordning som utvecklats inom enkammarsystemet som kom att gälla från och med . Riksbankens Jubileumsfond framför härmed sitt varma tack till Ber- til Fiskesjö för att han med sedvanlig entusiasm och uthållighet full- gjort detta åtagande. Ett varmt tack även till Birgitta Dahl, Magnus Is- berg, Christer Jönsson och Olof Ruin, som under manusarbetets gång lämnat värdefulla synpunkter till Bertil. Stockholm den september Dan Brändström Talmannen i den svenska riksdagen Varje sammanträde kräver en ordförande om sammankomsten skall kunna fungera tillfredsställande och om man skall kunna komma till beslut i en ordning som accepteras av de närvarande och av dem som i övrigt berörs av besluten. Detta gäller givetvis i allra högsta grad för sammankomsterna i den svenska riksdagens plenisal. Ordföranden i riksdagen kallas sedan gammalt talman. Den som innehar befattningen som talman har dock en ställning och en rad be- fogenheter och skyldigheter som är annorlunda och som i vissa avse- enden går utöver vad som gäller för andra ordförandeskap men i andra avseenden är mera begränsade. Avsikten med föreliggande uppsats är att i stora drag redovisa vad som enligt skrivna regler och praxis gäller för talmannen i den svenska enkammarriksdagen. I några avseenden har reglerna debatterats och ifrågasatts. De kontroversiella frågor, som förekommit, tas upp i det följande under olika avsnitt. Genomgången av regelsystem, riksdagshandlingar, utredningar och andra skriftliga källor har kompletterats och fördjupats genom samtal med talmän som tjänstgjort under de år som gått sedan enkammar- riksdagen infördes. Relevant litteratur har genomgåtts, däribland några skrifter av memoarkaraktär. I några fall har pressdebatten granskats. Enkammarsystemet kom att gälla från och med års riksdag. Ytterligare reformer genomfördes i samband med att riksdagen slutligt antog en ny regeringsform och en ny riksdagsordning, vilket även berörde talmannens ställning och funktioner. På senare år har också den interna riksdagsförvaltningen förändrats i betydande grad. Liksom en hel del annat i den nya författningen bygger dock även talmansinstitutionen på en lång författningstradition. Det kan därför vara skäl att redovisa några inslag i den historiska utveckling som fö- regått vad som nu gäller. Den historiska bakgrunden Medeltid och stormaktstid Den svenska riksdagens ursprung kan spåras till allehanda under ti- dig medeltid av kungar och riksföreståndare sammankallade möten. Benämningarna varierade: herredagar, allmänt möte, menigt möte, dag etc. Sammankomsterna, som var kortvariga och som vanligen hölls i Stockholm eller på andra orter i mellersta Sverige, leddes ofta av kungen eller riksföreståndaren själv och försiggick inte sällan under bar himmel. Representativiteten växlade. Dessutom förekom konkur- rerande möten i skilda delar av landet, t ex vid marknader och torg. Ett möte som hölls i Arboga i januari med Engelbrekt Engelbrektsson som huvudperson har – enligt många forskare på tvivelaktiva grunder – angetts som det första möte som kunde beskrivas som en riksdag. Många menar att det var först på -talet, under Gustav Vasas och hans söners regeringstid, som sammankomsterna blev mera tyd- ligt representativa, bättre organiserade och fick ett vidare spektrum av ärenden att avhandla. En historiker, Herman Schück, har, efter att ha gått igenom tidigare skeden t o m påstått följande: ”Dock, om nå- gon upphovsman till den svenska riksdagen skall utpekas, är denne Gustav Vasa.” Begreppet ständer hade efter tyskt mönster kommit att användas för att ange olika grupper inom representationen och ibland som sam- lingsnamn. Beteckningen riksdag, som också antages ha införts efter tyskt mönster, började användas under -talet, dock omväxlande med herredag. Det var först under -talet, som riksdag mera all- mänt slog igenom som samlad benämning på ståndens sammankoms- ter, d v s på riksmötet som sådant. Den första förteckning över dem som deltog är från riksdagen . Med skall då ha varit frälsemän, köpstadsmän från städer, bönder från olika härader och landskap, samt bergsmän. Man har utgått ifrån, att även biskopar och präster var med även om de inte finns med i förteckningen. Det säregna med den svenska riksdagen är givetvis, att även bönderna fanns med redan i ett tidigt skede. Allt eftersom ståndsindelningen vann fasthet och stånden började sammanträda var för sig uppkom behovet av ordförande vid ståndens sammankomster. De utsågs av kungen. Adelns ordförande benämn- des så småningom lantmarskalk, i prästeståndet var ärkebiskopen, som var utsedd av kungen, självskriven ordförande. I borgarståndet utsågs vanligen borgmästaren i Stockholm till ordförande, även han utsedd av kungen. Talman är en beteckning av förhållandevis sent ursprung. Beteck- ningen kan säkert härledas från taleman, en benämning som förekom i olika sammanhang och som fanns med ännu i års regeringsform. Den ersattes där av talman först på -talet. Borgarståndets ordförande benämndes talman första gången vid riksdagen och böndernas vid riksdagen . För bondeståndet utsåg kungen dessutom en edsvuren sekreterare, som hade en betydel- sefull position inom ståndet och som tydligen också ledde sammanträ- den. Talmännen överlag var länge i minst lika hög grad kungens och rådets representanter som företrädare för sina stånd. En viktig uppgift för talmännen var således att utan allt för många omgångar få stånden att sluta upp kring förslagen från kung och råd. Kompetensområdet för riksdagen skall inte närmare beröras här. Så småningom fick man inflytande över frågor som rörde krig och fred och framförallt finansieringen. Stånden hade främst att ta ställning till de kungliga förslagen, även om man kunde anföra s k besvär. I Axel Oxenstiernas riksdagsordning föreskrevs det, att om stånden inte kunde komma överens ägde kungen att ta det ”svar” han tyckte var bäst. Privilegiefrågor var en ständig stridsfråga mellan stånden, främst adeln och bönderna. Riksdagen flyttade dock fram sina positioner, vilket bl a grundade sig på års s k additament, d v s tillägg till års regeringsform. I denna regeringsform, som också tillskrivs Axel Oxenstierna, berördes riksdagen endast i förbigående. I additamentet stadgades bl a, att riks- dagen skulle sammanträda vart tredje år och således inte som tidigare gällt enbart, när kungen så önskade. I riksdagen började man arbeta med utskott. Ett bankoutskott fick således ta över ansvaret för ”riksens ständers bank” . Ett s k sekret utskott tillsattes och hade vissa befo- genheter. Kungen utsåg dock ledamöterna i utskottet och ordförande var den av kungen utsedde lantmarskalken. Bönderna fick inte alls vara med i detta utskott. Ibland har -talet på grund av riksdagens mera framträdande roll kommit att kallas ”lilla frihetstiden”. Frihetstiden Den utveckling som var på gång bröts av det karolinska enväldet, men blommade upp igen med full styrka under den s k frihetstiden – , då