Talmannen i den svenska riksdagen

Bertil Fiskesjö

Talmannen i den svenska riksdagen

  i samarbete med   © Riksbankens Jubileumsfond & Bertil Fiskesjö,       Fingraf tryckeri, Södertälje  Innehåll

Förord av Dan Brändström ...... 

Talmannen i den svenska riksdagen ...... 

Den historiska bakgrunden ......  Medeltid och stormaktstid,  · Frihetstiden,  · Gustavianska en- väldet,  · Ståndsriksdagen efter ,  · Tvåkammarriksdagen från ,  · Reformperioden fram till våra dagar,  · Steg på vägen till nuvarande ordning,  · Grundlagberedningen, 

Talmannen i den svenska enkammarriksdagen ......  Talmannens ställning,  · Vem blir talman?,  · Reglerna för val av talman,  · Principdeklarationer ,  · Dramatik ,  · Talmansvalet ,  · Vilka principer skall gälla för tal- mansval?,  · Talmannens uppgifter,  · Öppna sammanträ- den,  · Talmannens internationella engagemang,  · Talman- nen och regeringsbildningen,  · De vice talmännen,  · Slut- kommentarer, 

Litteratur och noter......   Förord

Under slutskedet av arbetet inom områdesgruppen för forskning om riksdagens funktion och arbetsformer diskuterades önskvärdheten av att beskriva talmansämbetets roll och utveckling under framförallt en- kammarriksdagens period. Unika förutsättningar för detta förelåg då ännu alla talmän var i livet och att det inom områdesgruppen fanns en person som var synnerligen lämpad för uppgiften nämligen dåva- rande :e vice talmannen Bertil Fiskesjö. Vid ett särskild sammankallat möte i riksdagshuset den  maj  under ledning av talman Birgitta Dahl deltog f d talmännen Henry Allard, Ingemund Bengtsson, age G Peterson och Ingegerd Troeds- son, vilka alla gav sitt samtycke och uttryckte sitt stöd till Bertil Fiske- sjö för att genomföra en sådan studie. Alla intervjuer kunde dock inte genomföras i sin planerade form, vilket medförde att projektet blev liggande ett tag. Det fick emeller- tid en ny aktualitet i samband med att talman Birgitta Dahl avslutade sin mandatperiod hösten . Vid det tillfället överlämnade styrel- sen för Riksbankens Jubileumsfond ett gåvoseminarium till henne med rubriken: Talmannens roll och förändring. Från Henry Allard till Birgitta Dahl. Inför detta seminarium inspirerades Bertil Fiskesjö att ånyo kort- fattat redogöra för den historiska bakgrunden till framväxten av det regelverk och den praxis som gäller för talmansinstitutionen i Sverige. Huvudvikten har emellertid inriktats på att beskriva den ordning som utvecklats inom enkammarsystemet som kom att gälla från och med .  Riksbankens Jubileumsfond framför härmed sitt varma tack till Ber- til Fiskesjö för att han med sedvanlig entusiasm och uthållighet full- gjort detta åtagande. Ett varmt tack även till Birgitta Dahl, Magnus Is- berg, Christer Jönsson och Olof Ruin, som under manusarbetets gång lämnat värdefulla synpunkter till Bertil.

Stockholm den  september 

Dan Brändström

  Talmannen i den svenska riksdagen

Varje sammanträde kräver en ordförande om sammankomsten skall kunna fungera tillfredsställande och om man skall kunna komma till beslut i en ordning som accepteras av de närvarande och av dem som i övrigt berörs av besluten. Detta gäller givetvis i allra högsta grad för sammankomsterna i den svenska riksdagens plenisal. Ordföranden i riksdagen kallas sedan gammalt talman. Den som innehar befattningen som talman har dock en ställning och en rad be- fogenheter och skyldigheter som är annorlunda och som i vissa avse- enden går utöver vad som gäller för andra ordförandeskap men i andra avseenden är mera begränsade. Avsikten med föreliggande uppsats är att i stora drag redovisa vad som enligt skrivna regler och praxis gäller för talmannen i den svenska enkammarriksdagen. I några avseenden har reglerna debatterats och ifrågasatts. De kontroversiella frågor, som förekommit, tas upp i det följande under olika avsnitt. Genomgången av regelsystem, riksdagshandlingar, utredningar och andra skriftliga källor har kompletterats och fördjupats genom samtal med talmän som tjänstgjort under de år som gått sedan enkammar- riksdagen infördes. Relevant litteratur har genomgåtts, däribland några skrifter av memoarkaraktär. I några fall har pressdebatten granskats. Enkammarsystemet kom att gälla från och med  års riksdag. Ytterligare reformer genomfördes i samband med att riksdagen  slutligt antog en ny regeringsform och en ny riksdagsordning, vilket även berörde talmannens ställning och funktioner. På senare år har också den interna riksdagsförvaltningen förändrats i betydande grad.   Liksom en hel del annat i den nya författningen bygger dock även talmansinstitutionen på en lång författningstradition. Det kan därför vara skäl att redovisa några inslag i den historiska utveckling som fö- regått vad som nu gäller.

  Den historiska bakgrunden

Medeltid och stormaktstid Den svenska riksdagens ursprung kan spåras till allehanda under ti- dig medeltid av kungar och riksföreståndare sammankallade möten. Benämningarna varierade: herredagar, allmänt möte, menigt möte, dag etc. Sammankomsterna, som var kortvariga och som vanligen hölls i Stockholm eller på andra orter i mellersta Sverige, leddes ofta av kungen eller riksföreståndaren själv och försiggick inte sällan under bar himmel. Representativiteten växlade. Dessutom förekom konkur- rerande möten i skilda delar av landet, t ex vid marknader och torg. Ett möte som hölls i Arboga i januari  med Engelbrekt Engelbrektsson som huvudperson har – enligt många forskare på tvivelaktiva grunder – angetts som det första möte som kunde beskrivas som en riksdag. Många menar att det var först på -talet, under Gustav Vasas och hans söners regeringstid, som sammankomsterna blev mera tyd- ligt representativa, bättre organiserade och fick ett vidare spektrum av ärenden att avhandla. En historiker, Herman Schück, har, efter att ha gått igenom tidigare skeden t o m påstått följande: ”Dock, om nå- gon upphovsman till den svenska riksdagen skall utpekas, är denne Gustav Vasa.” Begreppet ständer hade efter tyskt mönster kommit att användas för att ange olika grupper inom representationen och ibland som sam- lingsnamn. Beteckningen riksdag, som också antages ha införts efter tyskt mönster, började användas under -talet, dock omväxlande   med herredag. Det var först under -talet, som riksdag mera all- mänt slog igenom som samlad benämning på ståndens sammankoms- ter, d v s på riksmötet som sådant. Den första förteckning över dem som deltog är från riksdagen . Med skall då ha varit  frälsemän,  köpstadsmän från  städer,  bönder från olika härader och landskap, samt  bergsmän. Man har utgått ifrån, att även biskopar och präster var med även om de inte finns med i förteckningen. Det säregna med den svenska riksdagen är givetvis, att även bönderna fanns med redan i ett tidigt skede. Allt eftersom ståndsindelningen vann fasthet och stånden började sammanträda var för sig uppkom behovet av ordförande vid ståndens sammankomster. De utsågs av kungen. Adelns ordförande benämn- des så småningom lantmarskalk, i prästeståndet var ärkebiskopen, som var utsedd av kungen, självskriven ordförande. I borgarståndet utsågs vanligen borgmästaren i Stockholm till ordförande, även han utsedd av kungen. Talman är en beteckning av förhållandevis sent ursprung. Beteck- ningen kan säkert härledas från taleman, en benämning som förekom i olika sammanhang och som fanns med ännu i  års regeringsform. Den ersattes där av talman först på -talet. Borgarståndets ordförande benämndes talman första gången vid riksdagen  och böndernas vid riksdagen . För bondeståndet utsåg kungen dessutom en edsvuren sekreterare, som hade en betydel- sefull position inom ståndet och som tydligen också ledde sammanträ- den. Talmännen överlag var länge i minst lika hög grad kungens och rådets representanter som företrädare för sina stånd. En viktig uppgift för talmännen var således att utan allt för många omgångar få stånden att sluta upp kring förslagen från kung och råd. Kompetensområdet för riksdagen skall inte närmare beröras här. Så småningom fick man inflytande över frågor som rörde krig och fred och framförallt finansieringen. Stånden hade främst att ta ställning till de kungliga förslagen, även om man kunde anföra s k besvär. I Axel   Oxenstiernas riksdagsordning  föreskrevs det, att om stånden inte kunde komma överens ägde kungen att ta det ”svar” han tyckte var bäst. Privilegiefrågor var en ständig stridsfråga mellan stånden, främst adeln och bönderna. Riksdagen flyttade dock fram sina positioner, vilket bl a grundade sig på  års s k additament, d v s tillägg till  års regeringsform. I denna regeringsform, som också tillskrivs Axel Oxenstierna, berördes riksdagen endast i förbigående. I additamentet stadgades bl a, att riks- dagen skulle sammanträda vart tredje år och således inte som tidigare gällt enbart, när kungen så önskade. I riksdagen började man arbeta med utskott. Ett bankoutskott fick således ta över ansvaret för ”riksens ständers bank” . Ett s k sekret utskott tillsattes och hade vissa befo- genheter. Kungen utsåg dock ledamöterna i utskottet och ordförande var den av kungen utsedde lantmarskalken. Bönderna fick inte alls vara med i detta utskott. Ibland har -talet på grund av riksdagens mera framträdande roll kommit att kallas ”lilla frihetstiden”.

Frihetstiden Den utveckling som var på gång bröts av det karolinska enväldet, men blommade upp igen med full styrka under den s k frihetstiden – , då riksdagen genom de grundlagar som antogs och den utveckling som skedde, blev den dominerande statsmakten. För första gången fastslogs uttryckligen ständernas initiativrätt. Ett utvecklat parti- och utskottsväsende och en form av parlamentarism är en del av helhets- bilden. Detta är en mycket märklig epok i vår politiska historia. Riksdagen skulle enligt  års regeringsform sammanträda vart tredje år i januari. Benämningen talman infördes i  års regerings- form och i  års riksdagsordning, även om adelns talman fortfa- rande och f ö ända fram till representationsreformen  titulerades lantmarskalk. Stånden valde nu för första gången själva sina talmän för en riksdag i sänder. Vid behov utsågs en vice talman. Stånden för-   såg sig med egna sekretariat som satte upp beslut och skrev proto- koll. Bondeståndet fick dock fortfarande inte tillsätta ståndets egen sekreterare. Han tillsattes av de fyra talmännen tillsammans. Motivet var att ”bondeståndet behöver en som förer pennan vid riksdagssyss- lorna”. Bondeståndet fick dock inflytande över vem som skulle tillsät- tas, grundat på ett stadgande i regeringsformen om att ståndet inte kunde påtvingas en sekreterare som ståndet inte ville ha. Talmännen hade viktiga funktioner under frihetstidens många och ibland långa riksdagar. De ledde ståndens sammankomster och var de- ras främsta företrädare i olika sammanhang. De satt också med i ut- skott och delegationer och medverkade således vid de politiska beslu- tens beredning. Talmannen i adeln, lantmarskalken, var ordförande i det viktiga sekreta utskottet. Talmännens position och motsättning- arna mellan olika partigrupper inom stånden medförde, att det ibland stod het strid om talmansposten mellan olika falanger i de enskilda stånden, särskilt vid maktskiften mellan hattar och mössor. Inom adeln dominerade även i riksdagen under de första åren rå- dets starke man, kanslipresidenten Arvid Horn, som vid några riks- dagar t o m utsågs till lantmarskalk, således till talman för adeln.  genomdrevs dock, att ett riksråd inte fick väljas till lantmarskalk. Även inom andra stånd kunde talmannen tidvis få en mycket framträdande position. Det gällde t ex Olof Håkansson, bonde från Blekinge, som var medlem av bondeståndet från . Han valdes till talman för sitt stånd vid inte mindre än sju riksdagar i följd – och återkom en åttonde gång . I övrigt blev det ofta byte av talmän från riksdag till riksdag, utom i prästeståndet, där ärkebiskopen vanligtvis utsågs, om han var närvarande vid riksdagen. Ståndens och utskottens arbete skulle enligt riksdagsordningen sam- ordnas och regleras genom sammanträden mellan talmännen och yt- terligare två ledamöter från varje stånd. Dessa sammanträden blev så småningom regelbundet återkommande och kom att benämnas talmanskonferens. Talmanskonferensen sammanställde också schema   för riksdagsarbetet för längre tid, även om detta då och då fick änd- ras. Föredragningslistor för stånden gjordes inför plenum upp av tal- männen gemensamt. Talmännens uppgift att leda sammanträdena kunde ibland vara be- svärlig på grund av allmän oro – om man bortser från prästeståndet, där det tydligen gick lugnare till. Stånden antog visserligen särskilda ordningsregler, men dessa respekterades långt ifrån alltid. I adelns ord- ningsstadga föreskrevs t ex, att ingen fick avbryta en talare som hade ordet och att alla skulle intaga sina platser, när lantmarskalken anhöll därom. Talarna skulle hålla sig till sak och oanständiga ord och svor- domar fick inte förekomma. I bondeståndets ordningsregler stadga- des det t o m böter för förfallolös frånvaro, fallande i talet, oljud, oan- ständigt ropande och fylleri. Reglerna hindrade dock inte, att tumult kunde utbryta i samband med diskussioner i kontroversiella frågor. Ett upprört sammanträde inom adelsståndet skall ha följts av tio dueller och vid ett samman- träde i bondeståndet uppstod slagsmål och man hotade att kasta ut talmannen. Talmännen hade uppsikt över tillämpningen av grundlagarna och hade tilldelats rätt att vägra ställa proposition på förslag, som de an- såg stod i strid med grundlagarna. Denna rätt utnyttjades vid flera till- fällen. Vid några av dessa blev dock talmannens åsikt nedröstad i res- pektive stånd. Frihetstiden blev nyskapande för det politiska livet i många avse- enden, inte minst vad gäller riksdagens ställning och arbetsformer. Av särskilt intresse är den tryckfrihetsförordning, som antogs  som grundlag och som innebar att censuren avskaffades och princi- pen om allmänna handlingars offentlighet slogs fast. Mot frihetsti- dens slut utsåg riksdagen också justitiekanslern, vilket anses ha före- bådat senare justitieombudsmannainstitution. Vid flera riksdagar fö- rekom dessutom ytterligare framåtsyftande diskussioner och förslag i författningsfrågor.   Gustavianska enväldet Denna intressanta period i riksdagens historia fick i det mesta ett slut genom Gustav III:s statskupp,  års författning och  års för- enings- och säkerhetsakt. Därmed suspenderades frihetstidens författ- ningar.  års tryckfrihetsförordning ersattes med en ny , vilket bl a innebar att censuren återinfördes. Det var återigen kungen som bestämde om och när riksdagen skulle samlas. Riksdagens initiativrätt avskaffades. Ståndens rätt att själva välja talmän avskaffades också. De utsågs ånyo av kungen, vars uppfattning var, att talmännen skulle vara kung- ens speciella förtroendemän. Han samlade dem under riksdagarna på kvällstid till särskilda konferenser för att mottaga deras rapporter och för att utdela order för kommande dags förhandlingar. Vid ett tillfälle kallade han till sig hela bondeståndet och vid ett annat tillfälle satte han sig själv i lantmarskalkstolen vid adelns sammanträde.  höll han under eget ordförandeskap plenum plenorum med alla stånden. Riksdagen sköts nästan helt åt sidan. Efter den riksdag som hölls i Gävle kort före Gustaf III:s död  sammankallades riksdagen först  i Norrköping. Detta var den enda riksdagen under Gustav IV:s regeringstid. Flertalet ärenden behandlades i det hemliga utskott som Gustav III tillskapat . I detta utskott presiderade kungen själv. Det gustavianska enväldet blev på goda grunder beteckningen på pe- rioden fram till .

Ståndsriksdagen efter  Gustav IV avsattes  och samma år antog riksdagen en ny reger- ingsform och en ny successionsordning och året därpå, , en ny riksdagsordning. Därmed genomfördes en reglering av statslivet som för riksdagens del i huvudsak kom att stå sig fram till tvåkammarre- formen  och i andra avseenden betydligt längre. Regeringsformen   blev i grundläggande delar formellt kvar fram till . Den nya ord- ningen framställdes som en medelväg mellan frihetstidens riksdags- välde och det gustavianska enväldet. Även en ny tryckfrihetsförord- ning antogs , vilket bl a innebar att censuren avskaffades. Den er- sattes emellertid redan  – i grundlagsstridig ordning – av en mera restriktiv förordning, i vilken den s k indragningsmakten infördes. Maktbefogenheterna delades mellan kung och riksdag. Kungen till- erkändes rätten att ”allena styra riket i enlighet med denna regerings- form”. Han var dock skyldig att ta råd av ett statsråd, vars ledamö- ter han själv till- och avsatte. De var dock ansvariga för sina råd även inför riksdagen. Lagstiftningsmakten delades mellan kung och riks- dag. Budgetmakten återfördes dock i viktiga delar till riksdagen ge- nom den berömda formuleringen i regeringsformen: ”Svenska folkets urgamla rätt att sig själv beskatta utövas av riksens ständer allena vid allmän riksdag.” Riksdagen skulle sammanträda till lagtima möte vart femte år, men även urtima riksdagar kunde inkallas. Så skedde fram till  vid sex tillfällen. Därefter gällde, att riksdag skulle inkallas vart tredje år. Sammanlagt hölls sjutton riksdagar fram till den nya tvåkammarriks- dagen . Flera riksdagar pågick länge, de mest långvariga bortåt ett och ett halvt år. Riksdagen hade åter blivit en viktig maktfaktor efter den nedgångsperiod som funnits under det gustavianska enväldet. Ståndsindelningen bibehölls, även om det tidigt förekom diskus- sioner om övergång till ett tvåkammarsystem. Stånden skulle sam- manträda var för sig utom vid riksdagsöppnandet. För riksdagsbeslut krävdes tre stånds bifall. Grundlagsfrågor kunde dock förklaras vilande till nästa riksdag genom två stånds beslut. Vid den följande riksdagen krävdes samtliga stånds bifall. Sex ständiga och för stånden gemensamma utskott inrättades, där- ibland för första gången ett konstitutionsutskott, som i de flesta avse- enden fick de befogenheter som fortfarande tillkommer utskottet. Ut- skottets skulle bl a granska statsrådens ämbetsutövning. Granskningen   av förvaltning och domstolar lades under ett återinfört och fortfarande bestående ämbete, nämligen justitieombudsmannens. Ombudsman- nen valdes av ständerna genom elektorer. Även ett annat organ, som kom att bli bestående till , inrättades, nämligen riksdagens reviso- rer, med sex ledamöter från varje stånd. Från  kunde de tre ofrälse stånden flytta in i samma byggnad, riksens ständers hus. Tidigare hade de sammanträtt i skilda lokaler. Adeln hade länge haft ett eget hus, riddarhuset, som togs i bruk re- dan . I de nya grundlagarna angavs ständerna för första gången som ”svenska folkets representanter”. Beteckningen riksdag avsåg själva sammankomsterna. Termen riksdagsman användes nu flitigt som be- nämning på representanterna. Riksdagsmännen återfick initiativrät- ten. Även konstitutions-, banko- och statsutskotten tillerkändes ini- tiativrätt. Alla talmän utsågs dock alltfort av kungen. Adelns talman benämn- des fortfarande lantmarskalk. Ärkebiskopen ansågs som självskriven talman i prästeståndet, men han utsågs formellt av kungen. De vice talmännen utsågs också formellt av kungen utom vad beträffar adeln, där vid förfall för lantmarskalken den enligt matrikeln förste greven som var närvarande skulle överta. Kungen utsåg också sekreteraren i bondeståndet, trots upprepade krav från bondeståndet om att få utse sin egen sekreterare på samma sätt som gällde för de andra stånden. Kravet från ståndet biträddes vid riksdagen – av de övriga stånden, men kungen vägrade att sank- tionera ändringen. Först vid riksdagen – togs särbestämmelsen om bondeståndets sekreterare bort. Stånden skulle helst sammanträda samtidigt. En samordning av ståndens arbete – utöver vad som följde av de gemensamma utskot- ten – skedde genom överläggningar i en talmanskonferens efter möns- ter från frihetstiden, bestående av talmännen, två ledamöter från varje stånd samt ståndens sekreterare.   Talmännen hade att kalla till plena, förbereda ärendena, föredra dem och ställa proposition för beslut. De hade också att vaka över tillämpningen av grundlagarna och kunde vägra att ställa proposition på förslag, som de ansåg gick grundlagen emot. Om ståndet genom omröstning beslöt att proposition skulle ställas, skulle tvisten slitas av konstitutionsutskottet. Talmännen hade rätt att närvara vid utskot- tens sammanträden. Talmännen fick inte själva deltaga i ståndens överläggningar i sak- frågor eller i voteringarna eller förslå annat än det som fordrades för att verkställa grundlagarna, riddarhusordningen, de övriga ståndens ordningar och ståndens beslut. Informellt hade de dock i många fall ett betydande inflytande och ansågs även nu i hög grad också ha an- svar inför kungen. ”De kungavalda talmännen och bondesekretera- ren utgjorde ständigt anlitade kanaler för kungliga bearbetningar av stånden”. (Erik Fahlbeck) Detta gällde särskilt under Karl XIV Johans tid.¹

Tvåkammarriksdagen från  Frågan om en reformering av representationen hade länge varit ett ständigt återkommande tema vid riksdagarna under -talets förra del. Redan  fanns ett memorial om ett tvåkammarsystem. Reformen dröjde dock och det var först genom riksdagsordningen  som ståndsriksdagen avskaffades och ersattes av en tvåkammar- riksdag.² Riksdagen sammanträdde enligt den nya ordningen varje år. Även urtima riksdag kunde inkallas.  kunde riksdagen flytta in i ett nytt riksdagshus på Helgeandsholmen. Andra kammaren utsågs i direkta val för tre år i sänder, – för fyra år. Första kammaren valdes indirekt av de ett par år tidigare inrät- tade landstingen och av städer som stod utanför landsting. Kammaren förnyades successivt. Mandattiden var från början nio år, – sex   år och – åtta år. För båda kamrarna gällde från början bety- dande förmögenhets- och inkomststreck som undan för undan redu- cerades. Först  blev rösträtten allmän för såväl män som kvinnor. Från början av -talet slog parlamentarismen igenom, d v s reger- ingars tillkomst och fortvaro blev beroende av partierna i riksdagen, även om kungen fram till genomförandet av enkammarriksdagen hade det formella ansvaret. Kamrarna var i princip likaberättigade. Vid skilda beslut i t ex lag- frågor föll ärendet. Vid skilda beslut i grundläggande ekonomiska frå- gor och om sammanjämkningsförsök misslyckades räknades rösterna i båda kamrarna samman, vilket gav andra kammaren, som hade ett högre ledamotstal, en övervikt. Utskottens verksamhet byggdes ut yt- terligare. De var gemensamma för kamrarna, med lika ledamotstal från båda kamrarna. Varje kammare skulle fortsättningsvis ha en talman och en vice tal- man. De utsågs dock fortfarande av kungen för ett riksmöte i sän- der. Själva tillsättningen försiggick under en del av -talet under mycket högtidliga former. Kamrarna utsåg under ålderspresidents led- ning tolv ledamöter var att ingå i en deputation, som infann sig hos kungen för att begära, att han skulle utse en talman och en vice talman för vardera kammaren. När kungen utnämnt vederbörande hade de enligt RO §  i  års riksdagsordning att avlägga följande ed: ”Jag N.N., utnämnd och förordnad att vid denna riksdag vara Tal- man (vice talman) i Första (Andra) kammaren, lofvar och svär, vid Gud och Hans heliga evangelium, att jag vill och skall med all min för- måga upprätthålla och försvara konungamakten och Riksdagens rätt- tigheter, i öfverenstämmelse med Rikets Regeringsform. Jag skall ock ställa mig till ovilkorlig efterlefnad Rikets öfriga grundlagar. Detta allt lofvar jag troget hålla, så sannt mig Gud hjelpe till lif och själ.” Efter trontalet och riksdagens högtidliga öppnande på rikssalen i slottet hade talmannen för respektive kammare att träda fram och till konungen i kamrarnas namn framföra ”deras undersåtliga vördnad”.   Talmanseden avskaffades . Från  blev talmansutnämning- arna ett regeringsärende. Utnämningarna kungjordes i respektive kam- mare genom att ett statsråd läste upp ett öppet brev från kungen. I samband med vissa reformer av riksdagsarbetet avskaffades kung- ens utnämningsrätt helt . Valet överfördes till kamrarna. Det hade således gått ungefär  år sedan den ordning, som frihetstidens grund- lagsfäder tyckte var självklar, återupplivades. Det kan nämnas, att sättet att utse talman hade debatterats vid många riksdagar, såväl under ståndsriksdagen som under tvåkammar- riksdagen. Bl a hade bondeståndet redan i samband med grundlags- reformerna i början på -talet framfört tanken, att stånden själva skulle utse sina talmän. Så småningom kom kravet från olika håll. Ett försvar för gällande ordning var länge, att en övergång till val inom stånden skulle vara ett ingrepp i kungens allmänna utnämnings- rätt och därmed också ett ingrepp i den maktdelning mellan kung och riksdag, som grundlagen skulle ge. Under tvåkammarriksdagen var- nade motståndarna för den partipolitisering och de interna strider som kunde bli följden, om kamrarna själva skulle utse sina talmän. En del av argumenten – om än med andra förtecken – känns igen i de debat- ter som fördes om talmansval under senare delen av -talet. Från och med  valde således kamrarna själva under ålderspresi- dentens ledning sina talmän och vice talmän. Antalet vice talmän utö- kades nu till två. Redan tidigt var det i realiteten partigrupperna i riks- dagen, som avgjorde vilka som skulle ingå i kamrarnas presidier. Det största partiet inom respektive kammare ansågs ha rätt till talmanspos- ten och det näst största partiet förste vice talmansposten etc. I andra kammaren blev det socialdemokraterna som tog över talmansposten; i första kammaren ett borgerligt parti. I första kammaren innehade dock ett borgerligt parti talmansposten även efter det att socialdemo- kraterna blivit största parti också i denna kammare. Talmännen liksom kamrarnas sekreterare valdes för en session i ta- get. Även kanslipersonalen i riksdagen tillsattes f ö för en session. De   formella valen i kamrarna var som regel enhälliga. Inom partierna kunde det dock då och då förekomma delade meningar. Det var vanligt, att talmän och vice talmän valdes om så länge de tillhörde kammaren och själva var villiga att ställa upp. Detta gjorde, att en talman stundom kunde sitta lång tid. Rekorden hade i andra kammaren August Sävström, som varit talman vid tjugo riksdagar när han vid  års ålder avgick  och i första kammaren Johan Nilsson som också lett sin kammare vid tjugo riksdagar, när han avgick  år gammal i och med  års riksdag. Omvalsprincipen gjorde, att Johan Nilsson, som var invald för högern, satt kvar även efter det att folk- partiet med bred marginal passerat högern genom riksdagsvalet . Det kan nämnas att första kammarens talman inte ingick i partigrupp fram till . Talmannens arbetsuppgifter kvarstod ganska länge i stort sett oför- ändrade. Det centrala var givetvis att leda och planera kammarens ar- bete.  tillkom en del nyheter, t ex en replikrätt enligt vissa regler, som talmannen hade att vaka över. Samma år infördes också i riksdags- ordningen en ny bestämmelse om att talmannen kunde ingripa och – i värsta fall – ta ifrån en talare ordet, om vederbörande använde ”per- sonligen förolämpande uttryck” eller kom att ”uppträda på ett mot god ordning stridande sätt”. Regeln kom att tillämpas med betydande moderation. På ståndsriksdagens tid hade det, som ovan nämnts, stun- dom gått ganska hett till vid sammanträdena, särskilt i adels- och bon- destånden. Det hade förekommit incidenter även under tvåkammar- riksdagen. Det enda sättet för talmannen att få slut på bråkiga plena hade fram till  varit att avsluta sammanträdet.³ Beslutsfattandet i kamrarna underlättades av den elektriska omröst- ningsapparat som installerades . Någon mera påtaglig representationsplikt utåt eller inåt för talmän- nen förekom inte under större delen av tvåkammarriksdagen. Inte hel- ler hade de att uppträda som särskilda förespråkare för riksdagen. Ett förslag om att talmännen helt allmänt skulle utöva värdskap för riks-   dagen avslogs . Ett förslag om att inrätta ett särskilt representa- tionsanslag hade avvisats redan . Denna njugga inställning hin- drade dock inte, att talmännen i olika sammanhang kom att fram- träda som riksdagens talesmän även utanför riksdagen. Redan vid det mycket omfattande firandet av riksdagens femhundraårsjubileum  i Arboga och Stockholm höll särskilt andra kammarens talman stora tal i olika sammanhang.⁴ De begränsningar som ansågs finnas för talmännen hindrade dock inte att talmansposten var prestigefylld och eftertraktad. Många tal- män under tvåkammarsystemet var också särpräglade och minnes- värda personligheter. Även efter  kvarstod äldre regler om att talmannen inte fick del- taga i överläggningarna annat än vad som krävdes för ”verkställighet av grundlagarna” och för ledningen av kammarens arbete. Han hade hel- ler inte rösträtt vid voteringarna. Även om man efter  som skäl för begränsningarna inte som tidigare kunde hänvisa till att talmännen var utsedda av kungen, så ansågs det, att talmännens uppgift att ha ansva- ret för riksdagsarbetet och att leda respektive kammares förhandlingar nödvändiggjorde en obunden och opartisk ställning. – beslöt riksdagsmajoriteten att i ett avseende ändra på dessa regler. Talmannen gavs rätt att avge sin röst i voteringarna. Den un- derliggande anledningen var, att de blockbildningar, som nu förelåg i riksdagen kunde – särskilt i andra kammaren – medföra, att en enda röst blev avgörande. ATP-omröstningen  hade visat detta. Det motiv som officiellt angavs var dock, att talmannen fått sitt mandat på samma grunder som andra riksdagsledamöter och att det därför var riktigt, att han med sin röst också kunde påverka besluten. Om rätten att delta i debatten, t ex för att motivera ställningstaganden sa- des ingenting.⁵

  Reformperioden fram till våra dagar Under -, - och -talen genomfördes ett mer omfattande ut- redningsarbete på det författningspolitiska området än någon gång tidigare i vår historia. – tog riksdagen på grundval av utred- ningsförslag en s k partiell författningsreform, som medförde stora förändringar för riksdagens del. De viktigaste var att tvåkammarsys- temet avskaffades och att den nya folkrepresentationen kom att bestå av en kammare med  ( från ) direktvalda ledamöter samt att ett nytt riksproportionellt valsystem med utjämningsmandat inför- des. Mandatperioden blev tre år. Vidare grundlagsfästes parlamentaris- men genom att möjlighet till misstroendeförklaring mot regeringen, s k negativ parlamentarism, skrevs in i regeringsformen. För talmanspresidiets del medförde övergången till enkammarsys- tem, att kammaren fortsättningsvis skulle utse en talman och tre vice talmän för en hel mandatperiod i taget. Reformarbetet fortsatte. Således genomfördes bl a en helt ny ut- skottsorganisation från . En bestämmelse om ersättare för riks- dagsmän infördes . Vid riksdagarna  och  fullföljdes re- formarbetet genom beslut om en ny regeringsform (RF) och en ny riksdagsordning (RO), vilka kom att gälla från och med . Genom den nya författningen tillkom viktiga nya uppgifter för talmannen, särskilt i samband med regeringsbildning. Även därefter har förändringar gjorts i författningen, bl a har genom beslut  mandatperioden förlängts till fyra år. Möjlighet till person- val infördes från och med valen –. Budgetprocessen har lagts om, bl a på det sättet, att statsbudgeten numera gäller för kalenderår. Riksdagen skall således behandla budgeten under hösten. Valen hålls liksom tidigare i september månad. Från  har också den gamla in- delningen i lagtima och urtima riksdag slopats. Riksmötet – som riks- dagens sammankomst benämns i den nya grundlagen – pågår således i princip fram till det att det nya riksmötet sammankommer.⁶   Steg på vägen till nuvarande ordning Efter omfattande diskussioner om författningsfrågor i riksdagen och inom partierna tillsatte den socialdemokratiska regeringen i aug  en parlamentarisk författningsutredning med Rickard Sandler som ordförande och med representanter för samtliga partier i riksdagen utom vänsterpartiet–kommunisterna. Utredningen fick mycket vidsträckta direktiv. Den skulle företa en samlad översyn av demokratins funktionsproblem och på grundval av denna översyn genomföra en modernisering av författningen. Utred- ningsarbetet blev också omfattande. Slutbetänkandet avlämnades först i mars . Utredningen hade kommit fram till att en allmän grund- lagsrevision var nödvändig. Tankar på partiella reformer hade såle- des efter ingående övervägningar förkastats. En ny författning måste bygga på en enhetlig grundval. I många viktiga frågor hade man uppnått enighet, även om ett antal reservationer och särskilda yttranden var fogade till slutbetänkandet. Enigheten omfattade dock inte kammarsystemet, vilket medförde att utredningen i kammarfrågan presenterade två alternativ. Ett som inne- bar att en riksdag med en kammare infördes och ett som byggde på att tvåkammarsystemet skulle behållas. Båda alternativen behandlades var för sig i en nyskriven regeringsform och en nyskriven riksdagsordning. Majoriteten av utredningens medlemmar stod dock bakom förslaget om en kammare, vilket således var att betrakta som ett huvudalterna- tiv. Utöver kammarfrågan kom särskilt utredningens förslag om ett nytt valsystem att väcka betydande uppmärksamhet och kritik vid den fortsatta behandlingen och i den allmänna debatten om förslagen. Men även i andra frågor blev det omfattande debatt. Det gällde också de frågor som är av speciellt intresse för denna framställning, det vill säga hur regeringsbildningar skulle gå till och vilka befogenhe- ter talmännen skulle ha. Härvidlag innebar författningsförslagen inga mera avgörande nyheter, även om utredningen redovisade omfattande   bakgrundsmaterial. Utredningens förslag om monarkens befogenheter kom dock att utsättas för ingående kritik. Eftersom utredningen inte hade i uppgift att behandla statsformen, d v s frågan om monarki eller republik, blev uppgiften att på ett lämp- ligt sätt formellt infoga monarkin i den parlamentarism som var all- mänt erkänd. Den gamla regeringsformen gav ju monarken mycket stora befogenheter, som dock ansågs överspelade av den utveckling som skett. Utredningen valde dock att formellt bibehålla betydande uppgifter för monarken, även om man också föreslog en förstärkt ställ- ning för statsministern och införande av s k negativ parlamentarism, d v s möjligheter för riksdagen att rösta bort en regering. Kungen skulle dock ha kvar t ex den formella rätten att utse stats- minister, han skulle ha kvar den formella beslutanderätten i en rad viktiga ärenden, som skulle avgöras i konselj, och han skulle ha visst utrymme att agera i fråga om upplösning av riksdagen och anordnan- det av extra val. Kritiken mot dessa och andra befogenheter utgick bl a ifrån att man inte – när man antog en helt ny författning – kunde utgå ifrån att dessa befogenheter aldrig skulle komma att utnyttjas på ett sådant sätt att det stod i strid med parlamentarismen. Man skrev ju en ny författning för att den skulle följas.⁷ En del förändringar, som tillmättes en viss vikt, föreslogs dock vad angår talmannens ställning Syftet angavs helt allmänt vara att ge tal- mannen en mera central roll. Bl a skulle den beslutanderätt som till- kom talmanskonferensen överföras till talmannen. Man tänkte sig också att talmannen skulle ha tillträde till utskottens sammanträ- den, dock utan yttrande- och förslagsrätt. Vid regeringsbildning åla- des monarken att överlägga med företrädare för riksdagsgrupperna, men också med riksdagens talman. Talmannen skulle således kunna påverka kungens val av statsminister. Enligt praxis hade dock talmän- nen i båda kamrarna redan tidigare konsulterats av kungen inför re- geringsskifte. Vidare gavs talmannen i uppgift att träda in som riksfö- reståndare om det inte fanns någon tillgänglig regent inom kungahu-   set. Enligt enkammaralternativet skulle antalet vice talmän utökas till tre och samtliga talmän skulle utses för hela mandatperioden. Utredningen föreslog också, att ett ersättarsystem skulle införas för riksdagsmän, som beviljades ledighet. Uppgiften att inkalla ersättare lades i talmannens hand. För talmannen själv skulle en ersättare alltid inträda. Ersättare skulle också kunna inkallas för vice talmän. Som en följd av detta föreskrevs, att den rösträtt vid beslutsfattandet, som till- erkänts talmannen genom ändring av riksdagsordningen , skulle tas bort. Samtidigt kom utredningen med en verklig innovation: Vid lika röstetal i beslutsärenden skulle talmannen tillerkännas utslagsröst! För detta förslag hänvisade man till regler i en del andra länder och till vad som gällde för fullmäktige i kommunerna. Delar av författningsutredningens förslag utsattes för hård kritik i den allmänna debatten och i en del frågor kvarstod reella politiska mot- sättningar. Förslagen kom således inte att leda till en samlad författ- ningsrevision enligt utredningens mönster. Det är dock att märka att många av de uppslag, som utredningen gett, kom igen i det fortsatta ut- redningsarbetet. En del av författningsutredningens förslag kom också att så småningom realiseras ungefär så som utredningen tänkt sig.

Grundlagberedningen Överläggningar mellan de politiska partierna gav vid handen, att för- fattningsutredningens samlade förslag inte kunde ligga till grund för en ny författning. Dessa överläggningar visade dock också, att det fanns stort intresse för att utredningsarbetet borde fortsätta. Detta ledde till att en ny utredning, grundlagberedningen, tillsattes i april  med syfte att fullfölja författningsutredningens arbete. Även nu blev det en parlamentarisk utredning med bred representation. Till ordförande utsågs Valter Åman.⁸ Utredningen hade möjligheter att lägga fram förslag etappvis. Så kom också att ske. Redan efter ett år var utredningen klar med förslag   till en s k partiell författningsreform, som i sig innebar stora föränd- ringar: Enkammarsystem med treårig mandatperiod, gemensam val- dag för valen till riksdag, kommuner och landsting, nytt rikspropor- tionellt valsystem, möjlighet till misstroendeförklaring, d v s så kallad negativ parlamentarism. Förslagen godtogs av riksdagarna –. I besluten ingick också, att den nya kammaren skulle utöver talman utse tre vice talmän. Även andra partiella reformer genomfördes på för- slag av grundlagberedningen. En ny utskottsorganisation började gälla från och med att den nya enkammarriksdagen sammanträdde i januari . Året efter tog riksdagen ett första beslut om att ersättare skulle inkallas för statsråden, talmannen och övriga riksdagsledamöter. Den reformen kunde dock tas definitivt först efter valet . Vidare publi- cerade utredningen en diskussionspromemoria, som är av intresse för ämnet i denna uppsats, nämligen om allmänna val på våren. De reformer som grundlagberedningen fick gehör för var mycket genomgripande. Lagtekniskt hade de dock tagits inom ramen för  års regeringsform, vilket innebar, att det fortfarande i författningen fanns en spänning mellan två principer, maktdelningens och parla- mentarismens. Dessutom fanns det betydande tekniska brister i såväl regeringsform som riksdagsordning på grund av att förändringarna skrivits in de gamla författningarna. Grundlagberedningen fortsatte arbetet med en totalrevision, bl a med siktet inställt på att försöka lösa de principiella knutar som kvar- stod. I mars  presenterade utredningen sitt slutbetänkande, vilket innebar förslag om ny regeringsform och ny riksdagsordning. De ti- digare beslutade förändringarna var givetvis infogade i de nya författ- ningsförslagen. Grundlagberedningens förslag vann gehör och togs av riksdagen en första gång  och definitivt . De nya lagarna kunde börja gälla från och med . Kungens befattning med regeringsbildningar och därtill hörande ting togs bort. Det blev nu i stället talmannen som fick i uppdrag att hantera regeringskriser.   Det innebar dock inte att utredningsarbetet avstannade. Flera nya utredningar har därefter arbetat med olika frågor, t ex två stycken Fri- och rättighetskommittéer, Folkstyrelsekommittén, Grundlagskommit- tén, Personvalskommittén, Grundlagsutredningen inför EU, Riksdags- utredningen, Demokratiutredningen. Förslagen från dessa och andra utredningar har lett till grundlagsändringar praktiskt taget varje man- datperiod. Bl a har fyraårig mandatperiod införts, liksom möjlighet till personval. En ny yttrandefrihetsgrundlag har antagits. Dessutom har interna riksdagsutredningar lett till förändringar av riksdagens arbets- former och riksdagens ledning. Utredningsverksamheten fortsätter. De för talmanskapet hittills viktigaste reformerna är dock de som blev ett resultat av grundlagberedningens arbete.

  Talmannen i den svenska enkammarriksdagen

Talmannens ställning Uppdraget som talman är prestigefyllt. Det är formellt det främsta uppdrag som en folkvald kan inneha. Detta följer av ledarskapet för den högsta lagstiftande församlingen i riket och av de uppgifter som i övrigt tillkommer talmannen. I rangordning kommer talmannen näst efter statschefen (monarken) och således före landets statsminis- ter. Med enkammarsystemet och med en del nya uppgifter som lades på talmannen genom det nya systemet fick talmannen både utåt och inåt en mera framträdande position. En särskild markering är, att tal- mannen i sista hand har att rycka in som riksföreståndare om det av olika skäl inte finns någon behörig statschef att tillgå. Talmannen är vidare självskriven ledamot av utrikesnämnden, regeringens särskilda samrådsorgan med företrädare för riksdagspartierna. De vice talmän- nen är suppleanter och har närvarorätt, även när de inte tjänstgör i tal- mannens ställe. Vice talmännen har även i övrigt att rycka in om tal- mannen har förhinder. Av normalt mindre betydelse är att talmannen också är ordförande i den s k krigsdelegationen, en slags miniriksdag om femtio ledamö- ter, som utses för varje mandatperiod och som kan träda i funktion i krislägen. En betydelsefull och mycket uppmärksammad ny uppgift för tal- mannen är att agera vid regeringars avgång och vid utseendet av ny statsminister.   Talmännen har allt mer kommit att betraktas som företrädare för riksdagen även utåt i olika sammanhang på ett helt annat sätt än under tvåkammarriksdagen, vilket i vissa avseenden kommer att beröras i det följande. Här skall endast nämnas, att när riksdagen – som ofta skett – kritiserats i medierna t ex för utrikesresor och liknande har talmän gått ut med tillrättalägganden av sakförhållandena och med försvar av riksdagsledamöterna. Även artiklar, signerade av talmän, om arbetet i riksdagen har förekommit på ett sätt som inte var vanligt tidigare. Talmannen skall opartiskt leda kammarens arbete. Det markeras särskilt av att talmannen alltfort inte har rätt att yttra sig vid sakbe- handling av ärenden i andra avseenden än de som rör handläggningen. Han har i och med den nya grundlagen inte heller rösträtt vid avgö- randena. I kammaren skall han alltid ha en ersättare. Det parti vars väljare valt in talmannen går således inte miste om någon röst vid vo- teringarna. Enligt praxis vistas inte talmannen i kammaren, annat än när hon/han leder kammarens sammanträde. Ersättarsystemet gäller dock inte – som författningsutredningen tänkt sig – de vice talmännen, när dessa tjänstgör. De har som vice tal- män inga ersättare och har kvar rösträtten vid avgörandena, även när de tjänstgör som talmän. När en vice talman tjänstgör i kammaren gäl- ler, bortsett från rösträtten, samma regler som för talmannen. I övrigt har de samma befogenheter som andra riksdagsmän och deltar aktivt i utskottsarbete och i kammardebatter, när de inte själva tjänstgör. De kan också fortsätta med partipolitisk verksamhet utanför riksdagen. För riksdagsmän i allmänhet gäller att ersättare kallas in om en le- damot beviljas ledighet för minst en månad. Talmannen har ansva- ret för att ersättarsystemet fungerar. När ersättare inträder i kamma- ren och när den ordinarie ledamoten intar sin plats skall detta med- delas i kammaren.⁹ Talmannen förväntas visa stor restriktivitet vad gäller politiskt och annat arbete också utanför riksdagen. Motiveringen för detta synsätt är att tilltron till talmannens opartiskhet annars kan lida skada. Några   bestämmelser om detta finns dock inte i författningen. Talmannen är numera välavlönad. Så var det inte under tvåkammarriksdagen. Tal- männen hade därför ofta någon extra om än inte allt för uppmärk- sammad sinekur. Men även efter införandet av enkammarriksdagen förekom ett och annat avlönat uppdrag. Således var såväl Henry Allard som hans efterträdare Ingemund Bengtsson ordförande i Spar- bankernas bank. age G Peterson ”ärvde” också uppdraget efter Inge- mund Bengtsson, men avgick efter något år ”av konstitutionella skäl” enligt vad han uppgivit. Ett uppdrag som han dock behöll var leda- motskapet i kungens medaljkommitté. Det kan i detta sammanhang nämnas, att talmännen i många andra länder agerar som politiska förgrundsfigurer. Reglerna för talmannen är t o m mera restriktiva i vårt land än i t ex Danmark och Norge. Det danska folketingets formand (talman) kan deltaga i debatten i tinget, om han överlämnar ordförandeposten till en naestformand (vice tal- man). I det norska stortinget kan stortingspresidenten (talmannen) t ex vara ledamot av lagtinget och delta i utskottsarbete. I Finland ingår talmansposten i diskussionerna om fördelning av befattningar i sam- band med regeringsbildning. Det har flera gånger hänt, att den som av en nyvald riksdag placerats som talman blivit statsminister, när re- geringsförhandlingarna är klara. Senaste exemplet på detta är reger- ingsskiftet i april . Det kan nämnas, att de socialdemokratiska talmännen varit med vid riksdagsgruppens sammanträden. Dock enligt uppgift utan att delta i debatter och beslut. Ingegerd Troedsson avstod helt från att delta i den moderata riksdagsgruppens sammanträde. För de vice tal- männen gäller, som nämnts, inte motsvarande restriktioner. De deltar fullt ut som partiaktiva i sina riksdagsgruppers inre arbete och i arbe- tet i utskott och kammare liksom i det utåtriktade partiarbetet inom respektive partier. Talmannens kontakter med regeringen har normalt inskränkt sig till frågor som rör arbetet i riksdagen d v s propositionsavlämning,   större debatter, där regeringsföreträdare skall deltaga, frågestunder och liknande samt inför besök från andra länder som också innefattar riks- dagen. Ibland har dock talmännen – som kommer att beröras nedan – ansett det befogat att uppmana regeringen att ägna riksdagen större uppmärksamhet. Med kungen och riksmarskalken har talmannen kontakter t ex in- för riksdagens öppnande, men också vid andra tillfällen. Även med överbefälhavaren hade talmännen kontakter. Ett utslag av detta var, att överbefälhavaren efter initiativ av Ingemund Bengtsson kommit att arrangera resor för hela talmanspresidiet till olika försvarsanlägg- ningar. Talmannen är ju som nämnts ovan ordförande i krigsdelega- tionen. Den vikt som fästs vid talmansuppdraget och olika uppfattningar om vilka principer, som skall gälla för valet av talman, har då och då också lett till delade meningar om vem som bör utses.

Vem blir talman? Den praxis vad gällde fördelning av talmansposterna och omval av talmän, som kom att tillämpas under tvåkammarsystemets dagar har redovisats ovan. I enkammarriksdagen har ingen ännu kunnat tävla med den uthållighet som August Sävström och Johan Nilsson visade i respektive kammares talmansstol. I en del fall har dock talmannen suttit kvar åtskilliga år. Den förste talmannen i enkammarriksdagen blev Henry Allard, som innehade uppdraget från  till . Han hade dessförinnan varit talman i andra kammaren under två år. De följande talmännen är: Ingemund Bengtsson –, age G Peterson –, Inge- gerd Troedsson –, Birgitta Dahl –, Björn von Sydow från . Samtliga utom Ingegerd Troedsson, som är moderat, har varit so- cialdemokrater. Alla hade haft parlamentarisk erfarenhet, i en del fall   mycket lång sådan erfarenhet, när de tillträdde talmansposten. Allard kom in i riksdagen , Bengtsson , Peterson , Troedsson , Dahl  och von Sydow . Alla utom Allard hade också haft omfattande erfarenheter av regeringsarbete genom innehav av mi- nisterposter. Detta var förhållandevis ovanligt under tvåkammarriks- dagen. Ingegerd Troedsson hade dessutom varit förste vice talman se- dan , när hon utsågs till talman . Henry Allard och Ingemund Bengtsson återupptog inte någon po- litisk verksamhet av betydelse, när de lämnat talmansposten. De talmän, som därefter innehaft ämbetet, har fortsatt med ak- tiv politisk verksamhet – i ett fall på hög nivå – när talmanstiden va- rit över. age G Peterson var således konstitutionsutskottets ordfö- rande – och ingick från  som statsråd i Ingvar Carlssons och senare Göran Perssons regeringar. Ingvar Carlsson hade, enligt vad age G Peterson uppgivit, också erbjudit honom att återgå till tal- mansposten , vilket han dock avböjde. Även Ingegerd Troedsson har utövat stor aktivitet efter talmansperioden, dock inte på ledande partipolitiska poster. Bl a var hon ledamot av riksbanksfullmäktige åren –. Och hon har haft åtskilliga andra uppdrag. Birgitta Dahl har en rad ordförandeposter i organisationer av mera ideell karaktär och hon har också flera internationella engagemang. Samtliga de tre här nämnda har ofta varit anlitade som föredragshål- lare och de har varit flitigt verksamma som skribenter. Birgitta Dahl har också uppgett, att hon kommer att återuppta även mera renodlad partipolitisk verksamhet, och har t ex varit anlitad som talare första maj. Ett avslutat talmanskap behöver således inte betyda ett avslutat parti- politiskt engagemang, vilket var vanligt under tvåkammarsystemet. Ingegerd Troedsson var den första kvinnliga talmannen någonsin i den svenska riksdagen. Benämningen talman behölls dock utan knot av Troedsson och sedan av Birgitta Dahl. Fru talman blev den titula- tur som kom att användas i riksdagen och annorstädes. Den hade f ö   redan använts, när Troedsson och tidigare Cecilia Nettelbrandt tjänst- gjorde som vice talmän.¹⁰

Reglerna för val av talman Talmannen väljs bland kammarens ledamöter vid det första samman- trädet efter ett riksdagsval för hela mandatperioden, d v s efter  som regel för en fyraårsperiod. Om extra val till riksdagen ägt rum, skall nytt talmansval företas. Innan talmannen är vald leds sammanträdet av riksdagens ålderspre- sident, d v s den riksdagsledamot som har flest riksdagsår. Vid samma tillfälle väljs en förste, en andre och en tredje vice talman. Valen av tal- man och vice talmän förbereds inte – till skillnad från flertalet andra val inom riksdagen – av någon valberedning. Namnförslagen framförs således direkt i kammaren. Överläggningar mellan olika partigrupper kan dock förekomma. Några särskilda kvalifikationskrav för talman och vice talmän finns inte utöver att de måste vara riksdagsledamö- ter. Det finns inga regler för hur kammaren skulle förfara om det upp- kommit sådant missnöje med talmännen att krav reses för deras avlägs- nande under mandatperioden. Det är parti- eller gruppledarna i de olika partierna, som lägger fram namnförslagen. Vilka överväganden som i riksdagsgrupperna ligger bakom förslagen kan vara svårt att fastställa. Från tvåkammarriksda- gens tid finns det dock flera vittnesmål om att meningarna inom riks- dagsgrupperna varit delade, om vilka som skulle föras fram, och det förekom omröstningar.¹¹ Sådan större oenighet inom partigrupperna har inte hittills kun- nat spåras vad gäller förslagen till talman under enkammarriksdagen. Detsamma gäller posterna som vice talmän. De vice talmännen har som regel valts om så länge de tillhört riksdagen, även om det ibland blivit omkastningar i rangordningen. Deras poster har nämligen, en- ligt den praxis som rått under enkammarriksdagen, tilldelats partierna   strikt efter partiernas storlek i kammaren.¹² Talman och vice talmän kan väljas med acklamation. Om någon riksdagsledamot så begär skall det dock bli sluten omröstning. De vice talmännen har hittills utom i ett fall alltid valts med acklamation. Vid samma tillfälle väljer kammaren för mandatperioden kamma- rens högste tjänsteman, kammarsekreterare, enligt riksdagsprotokol- let. I riksdagsordningen är det numera tillagt, att han med tjänstebe- teckningen riksdagsdirektör också är chef för riksdagsförvaltningen d v s tjänsteorganisationen i riksdagen som helhet. Kammarsekretera- ren har hittills alltid valts med acklamation och valts om fram till pen- sioneringen. Innan talman är vald leds sammanträdet av ålderspresidenten, d v s den riksdagsledamot som har flest riksdagsår. Om talmannen skall väljas med sluten omröstning gäller, att den är vald som fått mer än hälften av de avgivna rösterna. Om ingen lyckas med detta skall valet tas om. Krävs det en tredje omgång skall valet stå mellan de två som fått flest röster i andra omgången och nu räcker det med att få flest röster för att bli vald. Samma regler gäller för val av vice talmän. Vid valet skall riksdagsledamöterna ropas upp och allt eftersom de passerar ålderspresidenten överlämna den vikta valsedeln till denne, som har att lägga ner sedeln i urnan. Vid sammanräkningen skall två särskilt utsedda ledamöter biträda.¹³

Principdeklarationer  Henry Allard omvaldes  med acklamation och utan debatt, trots att de tre borgerliga partierna fått majoritet i riksdagsvalet. Han kunde således behålla talmansposten fram till , då han lämnade riksdagen. I samband med valet  gjorde dock centerledaren och den blivande statsministern orbjörn Fälldin en markering, som kom att få betydelse för resonemangen kring talmansvalen vid se- nare tillfällen:   ”Inför valet av riksdagens talman har centerpartiet, moderata sam- lingspartiet och folkpartiet hävdat principen, att i det fall då det finns en majoritetsgruppering i riksdagen bör talmannen utses från denna gruppering. Motivet därför är, att talmannen enligt den nya grund- lagen utövar viktiga konstitutionella befogenheter. För innevarande mandatperiod är vi beredda att göra ett undantag från denna prin- cip med hänsyn till att herr Henry Allard i alla partier har ett utom- ordentligt stort förtroende och har utövat talmanskapet med skicklig- het och oväld.”¹⁴ De tre borgerliga partierna hade tillsammans vunnit majoritet i va- let . Företrädare för partierna hade angett, att de gjorde anspråk på talmansposten. Det förekom förhandlingar i ärendet. Inför den so- cialdemokratiska riksdagsgruppen skall Olof Palme ha motiverat kra- vet på återval av Allard på följande sätt: ”Vi har två argument. För det första så har sedan  det största partiet tillsatt talman. För det andra så är den nuvarande talmannen en av alla utomordentligt uppskattad person.” Han kunde också se- nare rapportera att de borgerliga gett med sig.¹⁵ Bidragande till att man på den borgerliga sidan inte drev saken till sin spets i enlighet med den principdeklaration, som återgivits ovan, var troligen, att man hade svårt att enas om en motkandidat. En själv- klar kandidat borde ha varit förste vice talmannen Torsten Bengtsson, som representerade det största partiet inom trepartigruppen, nämligen centerpartiet, och som var allmänt uppskattad för sitt rappa sätt att leda kammarens förhandlingar. I andra avseenden var han dock ifråga- satt inom folkpartiet och moderaterna. Risken för avhopp var således uppenbar. Vidare var de tre borgerliga partierna sysselsatta med reger- ingsförhandlingar. I det läget böjde man sig för argumentet, att Allard hade stort förtroende och därför kunde få fortsätta. Torsten Bengtsson återvaldes dock med acklamation som förste vice talman.¹⁶

  Dramatik  I valet hösten  gick den borgerliga treklövern tillbaka samman- lagt. I riksdagen behöll dock partierna majoriteten om än bara med ett mandat. Rangordningen mellan partierna hade emellertid nu för- ändrats så att moderaterna var det största partiet av de tre. Partierna blev överens om att åter samverka i en ny regering. Man var nu också överens om att försöka erövra talmansposten. Henry Allard lämnade riksdagen. Vid talmansvalet den  okt föreslog Olof Palme Ingemund Bengts- son till ny talman. Palme framhöll i sitt anförande, att det var viktigt, att talmannen kunde utses och verka med brett stöd i riksdagen. Och han ansåg, ”att en princip varmed detta kan åstadkommas är att välja en av alla respekterad ledamot från riksdagens största parti”. Och så framhöll han Ingemund Bengtssons stora förtjänster. Moderatledaren Gösta Bohman föreslog i ett mycket kortfattat an- förande, i vilket han hänvisade till Fälldins principdeklaration vid  års talmansval, moderaten Allan Hernelius. Han hade suttit i riksda- gen sedan  och var nu ordförande i utrikesutskottet. Han hade ingått i grundlagberedningen och tidigare varit ledamot av konstitu- tionsutskottet. Hernelius var uppenbarligen en kompromisskandidat. Centerpar- tiet hade åter försökt föra fram sin förste vice talman, Torsten Bengts- son, men utan att få gehör. Folkpartiet skall ha varit tveksam till Herne- lius och i pressen uppgavs det, att moderatledaren Gösta Bohman skulle ha föredragit Ingegerd Troedsson, medan riksdagsgruppen stan- nade för Hernelius. Hans kandidatur var således inte självklar.¹⁷ Valet förrättades inför Gunnar Sträng, som nu var ålderspresident i kammaren. När omröstningen avslutats och rösterna räknats kon- staterades det, att Hernelius fått  röster och Ingemund Bengtsson . Dessutom hade Torsten Bengtsson fått en röst och en valsedel var ogiltig. Eftersom ingen av kandidaterna fått mer än hälften av rös-   terna fick valet göras om. Efter den andra omgången tillkännagav ål- derspresidenten, att Ingemund Bengtsson erhållit  röster och Allan Hernelius  röster. En valsedel var ogiltig. Bengtsson hade således fått mer än hälften av de avgivna rösterna och ålderspresidenten för- klarade honom vald.¹⁸ Därefter gick man vidare och valde vice talmän. Moderaternas kan- didat Ingegerd Troedsson och centerpartiets Torsten Larsson valdes med acklamation till förste respektive andre vice talman. När folkpar- tiets gruppledare föreslagit Karl Erik Eriksson till posten som tredje vice talman, begärde emellertid vänsterpartiet–kommunisternas le- dare, C H Hermansson ordet och föreslog vänsterpartiets Eivor Mark- lund och krävde val med slutna sedlar. Den motivering han anförde var följande: ”Även vice talmännen spelar en viktig roll för riksdagsarbetet. Sam- mansättningen av presidiet bör återspegla riksdagens sammansätt- ning. Det skulle bli en kraftig snedbelastning, om tre av fyra talmän tas från de borgerliga partierna, medan endast en kommer från arbe- tarrörelsen.” Hermansson lyckades dock inte i sitt uppsåt. Eriksson erhöll  röster, Marklund  röster.  av de avgivna rösterna var ogiltiga. Påtagligt är dock att Marklund hade fått röster även från andra par- tier, eftersom vänsterpartiet endast hade  ledamöter i kammaren.¹⁹ Talmansvalet hade föregåtts av omfattande spekulationer och ut- talanden i medierna. Efter valet fortsatte debatten. Det saknades inte påståenden om att valförfarandet inte varit korrekt. Valet överklaga- des också till valprövningsnämnden av fyra moderater. Valprövningsnämndens huvudsakliga uppgift är att behandla kla- gomål i samband med de allmänna valen, men den kan också ta upp val inom riksdagen. Nämnden gjorde en ingående granskning av valet och fann en rad brister i själva hanteringen. De fann bl a vid en om- räkning av rösterna, att Ingemund Bengtsson i själva verket fått flest röster, en röst mer än Hernelius, redan i den första voteringen. Det   fanns också en viss kritik mot förfarandet vid omröstningen. Mot det resultat som den andra omröstningen gav hade man dock ingen in- vändning. Med hänsyn till vad som förevarit och att det första om- röstningsresultatet var felaktigt, ansåg dock valnämndens majoritet, d v s de borgerliga ledamöterna och den opartiske ordföranden, att va- let skulle göras om. Mot detta reserverade sig den socialdemokratiska minoriteten som inte ansåg att det första resultatet kunde ha påverkat röstningen i andra omgången.²⁰ De borgerliga partierna i riksdagen lät saken bero och Bengtsson valdes med acklamation. Bengtsson hade redan varit i funktion en tid och man var även nu mitt uppe i regeringsförhandlingar. Ingemund Bengtsson ifrågasattes således inte fortsättningsvis och satt kvar i sin befattning fram till avgången ur riksdagen . Social- demokraterna och vänsterpartiet–kommunisterna hade efter  års val majoritet i kammaren. Vänsterpartiet återkom dock med ungefär samma motivering som angetts ovan med kravet på posten som tredje vice talman, dock utan att begära votering.²¹ Även talmansvalet , då age G Peterson tillträdde, skedde med acklamation. Socialdemokraterna och vänsterpartiet hade fortfarande majoritet i kammaren. Peterson hade själv gärna velat bli talman, en- ligt vad han uppgivit, och han hade nominerats av en enhällig social- demokratisk riksdagsgrupp.²²

Talmansvalet  Under ungefär tolv år hade talmansvalen varit odramatiska. Efter det allmänna valet  lyftes ånyo talmansvalet fram i förgrunden för de- batten inför riksmötets början i oktober. Socialdemokraterna och vänsterpartiet hade förlorat majoriteten i riksdagen genom valet. Samtidigt hade valet gjort, att riksdagen blivit än mer diversifierad än tidigare genom att kristdemokraterna och ny demokrati vunnit representation med  respektive  ledamöter. De   tidigare tre koalitionsbröderna, moderaterna, centerpartiet och folk- partiet hade inte tillsammans majoritet. Med kristdemokraterna ver- kade det inte bli något problem. Den icke socialistiska sidan behövde dock också stöd av ny demokrati, som ansågs vara ett osäkrare kort, för att få majoritet i kammaren. Så snart valresultatet var klart började spekulationerna om talmans- posten. Nu kunde det vara dags att realisera den gamla tanken, att tal- mannen skulle rekryteras ur riksdagsmajoriteten och med en kandidat från det största partiet i grupperingen, hette det från borgerligt håll. Den socialdemokratiska gruppen nominerade enhälligt age G Peterson för omval. Motsidan bestämde sig för Ingegerd Troedsson. Hon representerade det största partiet inom den nya majoriteten. Moderata samlingspartiet var nu betydligt större än folkpartiet och centerpartiet tillsammans. Till detta kom att Ingegerd Troedsson hade varit förste vice talman under tolv år. I debatten inför valet i kammaren betonade inte den socialdemo- kratiske gruppledaren så som tidigare skett från socialdemokraterna, att talmannen borde komma från det största partiet i kammaren. Grupp- ledaren, Jan Bergqvist, torgförde i stället delvis nya tankegångar och yttrade bl a: ”Vi socialdemokrater anser inte, att talmannen alltid måste komma från det största av riksdagens partier. Vi anser inte heller, att majori- tetsgrupperingar behöver vara vägledande för valet av talman. Det viktiga är att söka en person med brett förtroende och att undvika en onödig partipolitisering av valet. Det är olyckligt om vi kommer i en situation, där innehavet av talmansämbetet svänger fram och tillbaka alltefter valutslaget. Talmannen har en konstitutionell roll, som för- fattningen vill frigöra från partipolitiseringen.” Han framhöll också den sittande talmannens skicklighet och oväld, samt tillfogade: ”Vi har också en lång och obruten praxis att tidigare talman alltid återväljs, om han står till förfogande för omval.” Moderaternas gruppledare, Lars Tobisson, hänvisade, när han före-   slog Ingegerd Troedsson, till den grundinställning som borgerliga fö- reträdare redovisat  och  och framhöll bl a: ”När majoriteten i kommunala församlingar skiftar sida i samband med val, ses det som en naturlig sak att också byta ordförande. Det är inget ställningstagande till den person som tidigare innehaft upp- draget. Det är ett utslag av politikens spelregler i en demokrati.” Han hemställde också att valet skulle ske med slutna sedlar. Gruppledarna för folkpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna instämde med korta anföranden. Folkpartiets Birgit Friggebo hade dock en principiell synpunkt. Hon konstaterade, att det inte fanns nå- gon etablerad praxis eller gemensam uppfattning över partigränserna om hur talmannen skall utses. Och hon tillade: ”Vi (folkpartiet) skulle ha föredragit att det hade funnits en rota- tionsordning som varit förankrad hos partierna.” Hur denna rotations- ordning skulle vara beskaffad angav hon dock inte. Vänsterpartiet stödde förslaget om omval av age G Peterson. Par- tiledaren, C H Hermansson, återknöt till den argumentation som tidi- gare brukat framföras av socialdemokraterna: ”Talmannen har av tra- dition och praxis utsetts från det största partiet i Sveriges riksdag.” Avgörande för valet var dock ställningstagandet från ny demokrati, och det hade i förhandsdiskussionerna spekulerats en del kring detta. Osäkerheten om partiets ställningstagande hade funnits fram till val- tillfället. Partiledarens, Ian Wachtmeisters, anförande före talmansvalet utmynnade dock i ett klart stöd för Ingegerd Troedsson. Dessförinnan hade han om resonemangen inom partigruppen bl a yttrat följande: ”Vid våra diskussioner om talmansvalet konstaterade vi, att vi gärna skulle ha sett ett statsskick med en talman utan partibeteckning, vald på personliga meriter. Talmansämbetet kunde då ha blivit ett sam- lande ämbete med en enande kraft. Våra erfarenheter av age G Peterson är, att han skulle vara en stark kandidat i ett sådant val. Vi in- ser emellertid, att även om valet inte borde vara en partipolitisk fråga, är det uppenbarligen just det. Dessutom är det en s k tung fråga.”   Den slutna omröstningen utföll med  röster för Ingegerd Troeds- son och  röster för age G Peterson.²³ Valet av talman  blev föremål för en omfattande diskussion i medierna. De flesta – om än inte alla – tidningar av borgerlig kulör ansåg att det var riktigt, att det skedde ett byte. De socialdemokratiska däremot ansåg, att age G Peterson borde ha valts om. Ingegerd Troedsson har uppgett, att hon in i det sista var osäker om utgången. age G Peterson hade uppenbarligen räknat med omval och gav vid en presskonferens efter valet uttryck för stor besvikelse och kritiserade de icke socialistiska partierna bl a för att ha partipolitiserat talmansvalet. Senare har han mildrat sina omdömen och accepterat principen, att majoritetsförhållandena i kammaren avgör talmansva- let. Uppenbart är, att det var osäkerheten om ny demokratis ställnings- taganden, som gav upphov till såväl Ingegerd Troedssons avvaktande hållning som age G Petersons besvikelse. Ny demokrati hade, enligt vad som påstods, gett olika signaler före talmansvalet.²⁴ Vid talmansvalen  och  då Birgitta Dahl utsågs och  då von Sydow valdes, skedde valen utan all dramatik. De politiska för- utsättningarna för valen var klara och de valdes med acklamation. En nyhet kan noteras. Tidigare har den valde talmannen efter valen av tal- man och vice talmän mycket kortfattat tackat för förtroendet å de val- das vägnar. Birgitta Dahl bröt denna tradition, när hon  tillträdde talmansposten, genom att hålla ett längre tal, i vilket hon bl a gladdes över den stora kvinnorepresentationen i riksdagen, samt berörde vik- tiga frågor som skulle komma upp under riksmötet. Vid omvalet  var hennes tal kortare. Björn von Sydow kopplade dock på den nya modellen och höll ett längre tal efter talmansvalet .²⁵

Vilka principer skall gälla för talmansval? Bytena på talmansposten har varit få under enkammarriksdagen – be- roende på omständigheter som i huvudsak redovisats ovan. I flertalet   fall har också valen väckt liten uppmärksamhet. I de fall då det stått strid om talmansposten har uppmärksamheten varit desto större och inläggen i medierna har varit många. Det har också uttryckts bekym- mer över att striderna kan skada trovärdigheten hos innehavarna av talmansuppdraget. I en del inlägg har det krävts klarare regler för vad som skall gälla. I några få fall har man t o m ansett, att talmansämbetet borde ges till nå- gon allmänt aktad person utanför riksdagen. Denna uppfattning tang- erades av Ian Wachtmeister i det ovan citerade uttalandet. En tes som drivits är att talmannen borde, om hon eller han sköter sina uppgifter på ett tillfredställande sätt, omväljas så länge vederbörande är kvar i riksdagen. Andra har, som framgått, hävdat, att talmannen alltid bör rekryteras ur det största partiet. Ytterligare en ståndpunkt har varit, att talmannen bör tas ur den majoritetsformation som kan bildas och därvidlag tillfalla det största partiet i denna formation. Varningar för s k partipolitisering av valet har, när det stått strid om talmansposten, kommit i huvudsak från socialdemokrater och vän- sterpartister. För en inte helt opartisk bedömare förefaller det något egendomligt, att de som sett det som naturligt med en socialdemokrat som talman aldrig tycks ha uppfattat detta som en partipolitisering. I mycket får det betraktas som en lek med ord. Alla de som valts till tal- män hittills har varit mycket aktiva och framstående politiker. För att ta ett exempel. En av dem som ordade mycket om partipolitisering, såväl direkt efter valet  som senare, nämligen age G Peterson, gick praktiskt taget direkt från statsrådsposterna till talmansämbetet. Han entledigades av statsministern den  september och valdes till talman den  oktober . I debattinlägg har det ibland sagts, att de som varnat för partipo- litisering föreställt sig, att vissa partiers kandidater skulle vara på nå- got sätt mindre benägna än andra att sköta uppgifterna på ett korrekt sätt, när de väl blivit valda. Det kan noteras, att man aldrig anfört ris- ken för partipolitisering vid valen av de vice talmännen. Det kan också   noteras, att särskilt medierna, men även en och annan forskare, an- vänt termen partipolitisering i samband med val av talman i nedsät- tande betydelse utan att närmare ange vad detta skulle grunda sig på. Det är svårt att se, att det skulle behövas någon ändring av de regler som gäller för talmansval. Ännu svårare är att finna ut hur dessa änd- ringar skulle vara utformade. Det förefaller givet att talmannen skall väljas bland och också av riksdagens ledamöter. Så har också skett efter . Vem skall annars förrätta valet? Politisk och parlamentarisk erfa- renhet är rätt självklara förutsättningar för att talmannen skall kunna klara av arbetet på ett för alla tillfredställande sätt. Det är också rätt gi- vet, att det är majoriteten som bestämmer, om man är oense om vem som skall utses. Inget parti kan göra anspråk på att i alla lägen ha först- födslorätten. Detta utesluter inte överläggningar mellan partier och partigrupper innan man går till val. Utgångspunkten är naturligtvis, att partierna för fram kandidater som man allmänt hyser förtroende för. Det kan tilläggas, att det vanliga i andra länder är att ny talman utses om majoriteten förändras vid ett allmänt val och att det är ma- joriteten som bestämmer. Den ordning som gäller i Storbritannien, nämligen att talmannen kan sitta kvar även vid ett majoritetsskifte, är således närmast ett undantag. Om man anser, att en s k partipolitisering av talmansvalen är skad- lig i den meningen, att en talman skulle kunna vara benägen att på något sätt favorisera den majoritet som valt talmannen – hur det nu skulle kunna gå till – skulle man kunna göra så som man gjort med ordförandeskapet i konstitutionsutskottet. Utskottet har bl a att gran- ska regeringens verksamhet. Där har man nämligen sedan -talet haft den principen, att ordföranden alltid skall tas ur oppositionen. Detta ledde bl a till, att age G Peterson kunde bli utskottets ordfö- rande efter avgången som talman hösten . Tanken att riksdagens talman på ett liknande sätt alltid skulle hämtas ur oppositionen har dock aldrig förts fram. Hittills har riksdagen uppenbarligen varit lyckosam. Det har varit   mycket svårt att vare sig inom eller utom riksdagen hitta någon kritik av större betydelse mot någon av de talmän som iklätts den upphöjda befattningen. Tvärtom har de talmän, som enkammarriksdagen hit- tills haft, fått mycket goda vitsord såväl under tiden de utövat befatt- ningen som efter det att de avgått.

Talmannens uppgifter    Talmannens viktigaste övergripande uppgift är givetvis att leda verksamheten i riksdagen och att leda och ansvara för planeringen av arbetet i kammaren. Detta så att säga vardagliga och föga uppmärksammade arbete tar det mesta av talmannens tid. Det slutliga ansvaret faller på talmannen, även om riksdagsordningen ganska noga anger inom vilka ramar talmannen har att verka. I riksdagen finns numera ett betydande antal tjänstemän – gott och väl  – inom olika organ som i en del fall har ganska specialiserade uppgifter. Förvaltningsansvaret var tidigare splittrat. Med verkan från  juli  beslöt riksdagen på förslag av en riksdagskommitté, som ar- betat ett par år under talman Birgitta Dahls ledning, ganska genomgri- pande förändringar av administrationen. Således avskaffades bl a den anrika talmanskonferensen, som haft en del samordnande uppgifter, även om dessa skiftat under olika epoker. Även den särskilda förvalt- ningsstyrelsen som ett fristående organ under talmannens ordföran- deskap avskaffades. Den samlade ledningen av verksamheten i riksdagen kom nu att överföras till en riksdagsstyrelse med talmannen som ordförande och med tio valda företrädare för de politiska partierna i riksdagen. Företrädare för partier som inte är tillräckligt stora för att få represen- tation har närvaro- och yttranderätt. De vice talmännen har också när- varo- och yttranderätt. Högste tjänsteman är riksdagsdirektören, som leder förvaltningen och ansvarar för och leder verksamheten enligt sty-   relsens direktiv och riktlinjer. Riksdagsstyrelsen är tänkt att samman- träda en gång i månaden. Riksdagsstyrelsen kan också väcka förslag hos riksdagen i frågor som gäller riksdagsarbetets bedrivande eller i annan fråga som faller under styrelsens handläggning. Så har också skett. Bl a har styrelsen efter åt- skilligt utredande och efter remissförfarande lagt ett omfattande för- slag, Moderniserad riksdagsordning, som efter beredning i konstitu- tionsutskottet enhälligt antagits av riksdagen i början av april . Vidare leder talmannen den s k ordförandekonferensen, som utgörs av utskottsordförandena och EU-nämndens ordförande. Detta är en slags ersättning för den gamla talmanskonferensen, där bl a utskottens ordförande ingick. Det kan nämnas att ytterligare en anrik riksdagsin- stitution, riksdagens revisorer, på förslag av riksdagskommittén gick i graven och kom att tillsammans med riksrevisionsverket ersättas av en ny sammanhållen riksrevision. Under riksdagsstyrelsen sorterar en rad organ av större eller mindre direkt praktisk betydelse för talmannens verksamhet. De viktigaste härvidlag är kammarkansliet och riksdagens internationella kansli. Utskotten och EU-nämnden har egna kanslier under ledning av en kanslichef.²⁶

       De uppgifter som talmannen har i kammaren skiljer sig i princip inte sär- skilt mycket från vad som gällde för talmännen enligt  års riks- dagsordning. En rad praktiska förändringar t ex vad gäller debattfor- mer och debattider har dock ägt rum. I riksdagsordningen anges det, att talmannen kallar till samman- träden i kammaren och leder dessa sammanträden. Där står också, att han inte får yttra sig i sakfrågan vid överläggning i ämne som är upptaget på föredragningslistan. Detsamma gäller för de vice talmän- nen, när de tjänstgör. Tanken bakom detta är givetvis, att den som le- der kammarens sammanträden skall inta en objektiv och oberoende   position. Därmed skiljer sig ordförandeskapet i kammaren påtagligt från vad som i realiteten gällde i den svenska riksdagen under stånds- riksdagen en god bit in på -talet, men också från vad som gäller i partier och organisationer i övrigt, där ordförandena vanligen för- väntas ha en central roll även vid sakbehandling av olika ärenden. Hur det skall gå till i kammaren är strikt reglerat i riksdagsordningen och i den praxis som utbildats, även om talmannen är centralgestal- ten. Planeringen av sammanträdena sker i samråd med kammarkans- liet och de vice talmännen. De vice talmännens ställning behandlas i ett särskilt avsnitt.²⁷

Öppna sammanträden Riksdagens sammanträden är öppna, vilket bl a innebär att allmänhe- ten har tillträde till åhörarläktarna. Riksdagen kan besluta om slutna sammanträden i krislägen. Slutna sammanträden har vi inte haft ef- ter andra världskriget. Åhörare som uppträder störande kan utvisas. Om det uppstår all- män oro kan tjänstgörande talman utvisa samtliga åhörare. Detta är ytterligt sällsynt men har förekommit under enkammarriksdagen. Vid ett par tillfällen under enkammarriksdagen har sammanträden fått av- brytas på grund av demonstrationer på läktaren, Under en invandrar- debatt våren  kedjade ett antal besökare på läktaren fast sig och fick klippas loss. Talmannen age G Peterson bedömde, att samman- trädet måste avbrytas. Vid ett tidigare tillfälle – det var en bostadsde- batt , när Ingegerd Troedsson tjänstgjorde som talman – lyckades några stycken hoppa ner i kammaren från läktaren. En av dem kom ända fram till talarstolen och påbörjade uppläsningen av ett manu- skript, innan han kunde avvisas från plenisalen. Som talman utrymde Troedsson läktaren fyra gånger. Vad hon särskilt reagerade mot var att medierna, bl a TV, var förvarnade av bråkstakarna. Säkerhetsbestämmelserna i riksdagen, vilka länge var ganska rudi-   mentära, har skärpts undan för undan. Efter incidenten under den ovan nämnda bostadsdebatten, installerades också en larmknapp på tal- mansbordets undersida för att talmannen skall kunna påkalla vakt. Tjänstgörande talman har således att hålla uppsikt över åhörarläk- tarna. Vid de flesta tillfällen har det vid incidenter räckt med att tal- mannen tagit till orda och meddelat, att meningsyttringar från läkta- ren inte är tillåtna. Riksdagen är också öppen för besökande grupper under ledning av riksdagsledamot eller anställda guider. Några gånger har s k öppet hus anordnats. Även andra former för mottagning av allmänhet, särskilt skolklasser, har prövats. Besöksfrekvensen i riksdagen är mycket hög.²⁸ Till öppenheten hör att det finns generösa faciliteter för radio, TV och press så att reportrarna kan följa debatten och göra referat och direktsändningar. Ännu i slutet av -talet kunde det möta mot- stånd, när radion ville göra direktsändningar från debatten i kam- rarna. Talmännen var ingalunda entusiastiska och talmanskonferen- sen ställde upp restriktiva villkor.²⁹ Den attityden är numera totalt förändrad. Alla medier är välkomna. De klagomål som nu förts fram i olika omgångar är i stället, att riksda- gen ägnas allt för lite uppmärksamhet i medierna. Det framhålls ofta, att riksdagen sätts åt sidan, att debatter och beslut i kammaren inte får den uppmärksamhet de borde ha och att det är regeringen som do- minerar mediebilden. Det bör här tillfogas, att varje ny talman ådagalagt betydande iver för att försöka få mer fokus på det som händer i riksdagen. Riksdagen skall, enligt talmännens mening, inte enbart framstå som det högsta lagstiftande organet utan också som vårt centrala forum för politiska utspel och debatter.³⁰ Talmännen har åtskilliga gånger protesterat mot att särskilt reger- ingsledamöter ofta väljer att gå ut i TV och på tidningarnas debattsi- dor, när de skall presentera viktiga nyheter och förslag. Klagomålen har inte bara framförts direkt till regeringen utan också offentligt. Som   exempel från senare tid kan nämnas talman Birgitta Dahls uttalande den  mars , när regeringen presenterat innehållet i en energi- proposition i medierna: ”Jag har vid åtskilliga tillfällen betonat vikten av att propositioner först skall presenteras i riksdagen och för riksda- gens ledamöter innan de offentliggörs, detta för att värna den öppna debatten och vårt demokratiska styrelseskick. Det är till riksdagen re- geringen överlämnar sina förslag och det är riksdagen som fattar be- sluten. Senast för några veckor sen tog jag upp den här frågan med statsministern.” age G Peterson har uppgivit, att han höll ett semi- narium med hela regeringen, där han gick igenom vad han tyckte man kunde förvänta sig av statsråden. Bl a tillhöll han dem att gå i pole- mik mot angrepp och inte bara lugnt sitta kvar i statsrådsbänken, när de avlevererat ett svar.³¹

  Ett sätt att försöka få större uppmärksamhet till riksdagen har varit att introducera nya debattformer, som i flerta- let fall kommit till på initiativ av talmän. Ett utslag av detta är, att det nu blivit allt vanligare att anordna s.k. särskilda debatter, d v s debat- ter i aktuella frågor, som inte direkt har med behandling av sakärenden att göra. Initiativet till sådana debatter tas vanligen av en partigrupp, som anser att det finns en viktig aktuell fråga, som annars inte står på dagordning. Initiativ kan också komma från talmannen. Tidigare var man mera restriktiv. Det har också blivit mera vanligt, att statsministern, utrikesminis- tern, eller någon annan minister lämnar redogörelser i kammaren om vad som förevarit inom t ex EU. Redogörelserna följs av debatt men leder inte till beslut. Traditionella debatter är s k remissdebatt och ut- rikespolitisk debatt. Vid sidan av den traditionella remissdebatten har det på senare tid också blivit vanligare med remissdebatter, s k bord- läggningsdebatter, även när andra förslag än budgeten skall remitte- ras till utskott.³² Det är numera vanligt med tidsgränser av olika slag. Avsikten har   bl a varit, att debatterna därmed skall bli snärtigare och mera attrak- tiva. En rätt ny debattform är de särskilda frågestunder som anordnas på torsdagarna, då ett antal statsråd kommer till kammaren och under en timma direkt svarar på frågor från ledamöter. Talmannen avgör vilka som får ställa frågor, men brukar fördela favörerna så att företrädare från olika partier kommer till tals. Samtidigt har de traditionella frågedebatterna tagits bort. Utöver de nämnda frågestunderna på torsdagarna kan dock numera den som vill ha besked från någon regeringsledamot ställa skriftliga frågor. Denna frågeform utnyttjas i hög grad. Frågorna och svaren publiceras i riks- dagsprotokollet. Möjligheten att ställa interpellationer finns kvar och interpella- tionsdebatter är vanliga i kammaren. Talmannen har fått utökade be- fogenheter att ingripa om talmannen anser att en interpellation eller skriftliga strider mot grundlag eller riksdagsordning.³³ Senaste inslaget i floran av nya debattformer är, att statsministern ensam ställer upp i kammaren en gång i månaden i en debatt med par- tiledare eller gruppledare. Tanken är att debatten skall pågå fyrtiofem minuter och att övriga riksdagsledamöter skall släppas fram den sista kvarten. En bakgrund till denna nya debattform är klagomål över att statsministern och övriga partiledare allt för sällan deltar i kammar- debatterna. De nya debattformerna har lett till en viss ökning av direktsänd- ningar i radio och TV från riksdagen under senare år. Så brukar t ex de ovan nämnda torsdagsdebatterna direktsändas. Även andra debat- ter, t ex partiledardebatter och debatter i anledning av aktuella frågor direktsänds ofta, helt eller delvis. Det senaste inslaget är från och med den  februari  det nya tv-programmet kanal  direkt med dag- liga sändningar från riksdagen.³⁴ Ett särskilt bekymmer är – har en del ansett – att den stora ple- nisalen ger ett ödsligt intryck, eftersom den är glest besatt, vilka de-   battformer man än har. Av den anledningen har det då och då dykt upp förslag, att man vid vissa debatter skulle kunna skärma av salen för att ge en mera intim miljö. Det har t o m funnits arkitektförslag om detta.³⁵ Ett annat förslag har varit att flytta debatterna till någon av de gamla kammarlokalerna, som ju är betydligt mindre än den nuvarande ple- nisalen. I anknytning till detta har man ibland aktualiserat ledamöternas placering i kammaren. Ledamöterna sitter nu valkretsvis i den ord- ning de blivit valda. Det skulle bli mera livligt gensvar i debatterna, har det sagts, om ledamöterna placerades partigruppsvis, så som det är t ex i den franska nationalförsamlingen allt sedan den stora revolu- tionen. Det har upprepade gånger väckts motioner om detta i riksda- gen. Förslagen har hittills inte vunnit gehör. Från och med  har ett och annat utskott bestämt sig för att utskottets ledamöter skall sitta samlade nedanför talmanspodiet, när utskottets betänkanden är uppe till debatt. Vid replikskiften kommer de debatterande närmare varandra genom att man utnyttjar de två talarstolar som också finns framför talmanspodiet.³⁶

   Talmannen har inte bara uppsikt över åhörarläktaren utan också över kammaren och har bl a att se till att ledamöterna intagit sina platser, innan voteringar äger rum och att sorlet i kammaren inte blir för högljutt under debatterna. Obehöriga, d v s sådana som inte är ledamöter eller tjänstemän i riksdagen eller partigruppkanslierna, har inte tillträde till kammaren utan visas dis- kret ut av någon vaktmästare på talmannens uppmaning. Undantag gäller för vissa biträden, ”öronviskare”, till statsråd och partiledare och för tidigare ledamöter, som således kan komma in och åhöra debatter direkt i kammaren. Förslag från folkpartiet om att EU-parlamentari- ker skulle få deltaga i vissa debatter i kammaren har hittills avvisats. En ordningsregel av principiell vikt är en bestämmelse som känns igen   från tidigare författningar: ”Ingen får vid sammanträde uttala sig otill- börligt om någon annan eller använda personligen förolämpande ut- tryck eller i övrigt i ord och handling uppträda på ett sätt som strider mot god ordning. Den som har ordet skall begränsa sitt anförande till det ämne som behandlas.” Om någon bryter mot dessa föreskrifter och inte rättar sig efter tal- mannens erinran, kan talmannen ta ifrån honom eller henne ordet för pågående överläggning. Det vanligaste är dock, att talmannen uppma- nar talaren att hålla sig till ämnet. Vanligtvis är numera debatterna i kammaren sansade och beteendet återhållsamt i jämförelse med vad som kan ske i en del andra parlament. Handgripligheter förekommer t ex inte i den svenska kammaren. Om man skulle lystra till en del in- slag i massmedierna är svenska riksdagsledamöter allt för sansade.³⁷ Dock, det är sedan ett par decennier tillbaka tillåtet att applådera i kammaren. Denna rätt utövas vanligen av de olika partigrupperna, när deras gruppledare eller annan partiföreträdare yttrat sig i en vik- tig debatt. Ett slags uppmuntrande demonstration, således. Det före- kommer, att de olika gruppernas ledamöter av de s k kvittningsmän- nen mer eller mindre kommenderas till kammaren, när partiledaren talar, för att undvika att applåderna ekar allt för glest. Detta gäller sär- skilt, när man vet att debatten kommer att direktsändas. I olika typer av debatter förekommer, som nämnts, numera en flora av olika tidsbegränsningar för inlägg, vilket talmannen skall vaka över. En och annan gång händer det, att talmannen avbryter allt för ivriga talare och talare som inte håller sig till ämnet. Under tvåkammarriks- dagen hände det, att ledamöterna slog med bänklocken, när de tyckte att en talare lade ut texten allt för länge. Sådant förekommer inte längre. De flesta är noga med att hålla de tider som gäller eller som de själva förbundit sig att respektera, och de brukar rätta sig efter talman- nens tillsägelser. Ingegerd Troedsson – och även vice talmän – hade till en början vissa bekymmer med ledamöter från ny demokrati, innan de ”skolats in” i de regler som gäller.   Alla talmän har varit måna om riksdagens värdighet. Manliga riksdags- ledamöter som kommit in i skjortärmarna har på talmannens upp- fordran blivit utförda ur kammaren av vaktmästare. Miljöpartister briljerade under den första mandatperioden ibland med att komma in i ollar med ärmarna uppkavlade. De fick tillsägelser av talmannen. Svårare har det varit, att avgöra vad som är värdig klädsel för kvinnliga ledamöter. Talmännen har försökt bekämpa det duande, som började förekomma i kammardebatter från slutet av -talet. Ett motiv för talmännens motstånd mot duandet är att det är viktigt, att namnen på de debatterande korrekt kommer med i protokollet.

  För riksdagens arbetsplanering är det av vikt, att regeringen håller de propositionstider som anges i pro- positionslistorna, eftersom propositionerna, d v s regeringens förslag till riksdagen, ofta är omfattande och ger riksdagen en så stor andel av arbetsmaterialet. Riksdagsåret / var antalet propositioner . Det är numera t o m föreskrivet i riksdagsordningen, att riksda- gen på förslag av talmannen fastställer, när propositioner, som enligt regeringens mening bör behandlas under det pågående riksmötet, se- nast skall lämnas. Det är till yttermera visso direkt förskrivet i riks- dagsordningen, att regeringen bör avlämna sina propositioner på så- dana tider att anhopning av arbete hos riksdagen om möjligt undvi- kes. Regeringen skall samråda med talmannen om detta.³⁸ Alla talmän har haft anledning att klaga hos regeringen över att man inte håller vad man lovat i dessa avseenden. Frågan har också åtskil- liga gånger varit uppe i konstitutionsutskottet. Regeringen brukar för- svara sig med att arbetsbördan är stor och att man även om det blivit tidsförskjutningar varit angelägen om att få med förslagen under riks- dagsåret. Helt bindande bestämmelser med tider för propositionsav- lämnandet fanns tidigare endast för den budgetproposition, som re- geringen är skyldig att avlämna varje år. Numera är det också direkt föreskrivet, att regeringen årligen och senast den  april skall lämna   en proposition, den s k vårpropositionen, med förslag till riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken.³⁹

  Propositionerna är således viktiga för riksdagens arbete. Det är också ledamöternas förslag, motionerna. Motioner kan väckas dels under den s k allmänna motionstiden på hösten, när regeringen lagt sitt budgetförslag men också i anslutning till andra propositioner och skrivelser från regeringen. Motioner väcks i stor mängd. Under riksmötet / avgavs . motioner. I en del andra parlament finns begränsningar i ledamöternas förslagsrätt. Så är inte fallet hos oss. Försök som gjorts att begränsa motionsrätten har hittills slagit slint. Det har ansetts vara en viktig princip, att alla leda- möter skall kunna lägga förslag i riksdagen.⁴⁰ Motioner får väckas ”om allt som kan komma under riksdagens prövning” (RO : ) Häri ligger dock en begränsning som framgår av regeringsformen (RF : ) enligt vilken inte ens riksdagen får be- stämma, t ex hur förvaltningsmyndighet skall besluta i särskilt fall som rör enskild eller i fall om tillämpning av lag. Det är ytterst talman- nens skyldighet att se till att motioner som går över gränsen inte släpps fram. I praktiken granskas alla motioner av kammarkansliet och det vanliga är att man i tveksamma fall tar kontakt med motionären och får vederbörande att avstå från motionen eller att ändra den så att den får ett generellt innehåll. Talmannen har också att vaka över tillämpningen av bestämmel- sen om motion med anledning av händelse av större vikt. (RO :) Bestämmelsen innebär att minst tio ledamöter kan väcka en gemen- sam motion, om händelsen inte kunnat förutses eller beaktas under den allmänna motionstiden. Tillämpningen av bestämmelsen har va- rit mycket restriktiv. Senast den  jan  stoppade kammaren på talmannens förslag en centermotion om Sveriges agerande i EU. De rikligt förekommande särskilda debatterna kan sägas ha kommit att göra denna extra motionsrätt mindre angelägen.    Talmannen är skyldig att ställa proposition till beslut på samtliga föreliggande yrkanden. Talmannen kan dock vägra, om han finner yrkandet strida mot grundlag eller riksdagsordning. Om kam- maren kräver proposition, skall yrkandet hänvisas till konstitutionsut- skottet, som avgör om det strider mot författningen. Endast ett sådant fall har förekommit under enkammarriksdagen. Talmannen, age G Peterson, vägrade remiss på en moderatmotion, som väckts med an- ledning av ”särskilt inträffad händelse”. Talmannen blev överröstad i kammaren men en majoritet i konstitutionsutskottet (/ : KU ) godkände talmannens åtgärd. För den dagliga verksamheten i och kring kammaren är tjänstemän- nen i det ovan nämnda kammarkansliet av särskild vikt. De gör i sam- verkan med talmannen bl a annat upp förslag till ärende-, talare- och voteringslistor. Även beslutsordningen är således väl förberedd. Det är utskottens förslag som riksdagen tar ställning till. Om inga andra yr- kanden föreligger än utskottets, klubbar talmannen detta. Om andra yrkanden förekommer och votering begärts kan talmannen först prova med uppresning. Är talmannen osäker om utfallet eller någon begär det skall rösträkning ske. Vid voteringar och rösträkningar, som är många i den svenska riksdagen men som samtidigt går snabbt undan med hjälp av omröstningsapparat, biträds den tjänstgörande talman- nen av en tjänsteman från kammarkansliet. Resultatet summeras ome- delbart på en tavla över podiet. Talmannen har, som nämnts ovan, er- sättare i riksdagen och ingen egen rösträtt. Om omröstningsapparaten inte fungerar skall ärendena avgöras ge- nom omröstningen med namnupprop. Vid de sällsynta fall då omröst- ningsapparaten inte varit i trim har antingen den som ställt yrkandet tagit tillbaka detta eller också har man skjutit på voteringen. Det vanliga är beslut med enkel majoritet. I vissa fall, t ex vid änd- ring av riksdagsordningen gäller särskilda majoritetsregler, vilket tal- mannen erinrar om före voteringen. Vid lika röstetal skall ytterst lottdragning ske under talmannens   överinseende. Det är en omständlig procedur, som dock fick tilläm- pas rätt flitigt efter valet , eftersom mandaten på de s k blocken i kammaren till många statistikers förvåning fördelades med –. Ledamotstalet sattes visserligen senare ner till  för att man skulle undvika jämna block. Det hindrade dock inte, att en hel del lottdrag- ningar blev nödvändiga även efter valet , eftersom regeringssidan då endast hade en rösts majoritet. Författningsutredningens förslag, att talmannen skulle få utslagsröst vid jämna röstetal, var det ingen som kopplade på i det fortsatta utredningsarbetet. För att om möjligt undvika lika röstetal vid slutvoteringen stadgas det numera (sedan ), att om rösterna är lika delade i en huvudom- röstning, skall ärendet bordläggas ännu en gång. Om det vid den för- nyade behandlingen också blir lika röstetal skall talmannen ställa för- slag om återförvisning till utskott. Blir det ingen återförvisning eller om det än en gång blir lika röstetal när ärendet återkommer får man fortfarande tillgripa lottning.⁴¹ Till kammarkansliet är knutet dels protokollkansliet, som har an- svar för protokollen, dels utredningstjänsten som utför utrednings- uppdrag åt bl a ledamöter och partikanslier.

Talmannens internationella engagemang Talmannens internationella kontakter har ökat kraftigt under de se- naste årtiondena. Det har bl a medfört att riksdagens internationella kansli fått mycket att göra. Det bistår talmannen vid internationella kontakter, men också utskotten och riksdagens delegationer till bl a Europarådet, Interparlamentariska unionen, Nordiska rådet och Osse:s (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) parlamentariska församling. Även EU-medlemskapet har inneburit en starkt ökad kontaktverk- samhet över gränserna, inte minst för riksdagsutskotten. Men även talmännens internationella engagemang har ökat. Talman von Sydow   har liksom tidigare talmän särskilt uppmanat utskotten att genom be- sök upprätthålla kontakter med EU-länder och numera också de län- der som väntar på inträde i EU. Ingegerd Troedsson verkade som tal- man för att minst hälften av utskottsresorna skulle gå till europeiska länder, vilket hon också fick gehör för. Talmannens mera direkta utlandskontakter har blivit allt flera. Så kallade talmansresor har förekommit under större delen av enkam- marriksdagen. Vid dessa resor, där sammanträffanden med bl a tal- män och andra företrädare för de besökta parlamenten varit ett viktigt inslag, har representanter för partierna i riksdagen ofta ingått. Det har således varit fråga om en riksdagsdelegation. Motsvarande be- sök från andra parlament förekommer också hos den svenska riks- dagen. Under senare årtionden har också internationella kontakter av nå- got annan karaktär förekommit. Talmansträffar över gränserna – tal- män i Norden och Baltikum, talmän i länderna inom EU – förekom redan under age G Petersons talmanskap. Denna form för kontak- ter har expanderat kraftigt, särskilt under Birgitta Dahls tid som tal- man. Som exempel på nya former kan nämnas, att talman Birgitta Dahl hösten  deltog i ett globalt talmansmöte i New York, där talmän från hela världen möttes och som avslutades med att man an- tog en deklaration om de nationella parlamentens roll i det internatio- nella samarbetet. Birgitta Dahl hade medverkat i den grupp som för- beredde konferensen. Birgitta Dahl har också deltagit i och arrangerat flera möten med kvinnliga talmän från olika länder och med talmän- nen i de länder som ingår i EU. Vid dessa och andra sammankomster har talmannen hållit tal om demokratifrågor, parlamentens roll etc. Ytterligare exempel från senare tid: Under år  företogs tal- mansresor till Australien, Skottland och Jugoslavien. Därutöver var den svenska talmannen den – november värd för ett EU-talmans- möte, i vilket förutom talmännen i medlemsstaterna också Europa- parlamentets och de s k kandidatländernas talmän deltog. Mötet myn-   nade ut i en resolution om ett antal frågor, bl a med en uppmaning till ratificering av Nicefördraget, överenskommelsen om en internationell domstol för brott mot mänskliga rättigheter och Kyotoprotokollet. Frekvensen av besök utifrån i den svenska riksdagen har också i öv- rigt ökat under de senaste årtiondena, ofta med något utskott som an- svarig mottagare. Men även till riksdagen som sådan kommer det be- sök. Flera av dessa har väckt betydande uppmärksamhet. Som exem- pel kan nämnas när Nelson Mandela togs emot av talman Peterson. (Första gången Mandela såg ett parlament inifrån.) Ett annat besök som blev omskrivet var när Dalai Lama kom till riksdagen. Besök av detta slag har senare förekommit då och då. För att nämna några be- sök under senare år: Under  mottog den svenska talmannen bl a FN:s generalsekreterare Kofi Annan, som också talade i riksdagen, talmannen i Chile, Rysslands premiärminister och Jugoslaviens presi- dent. Ett uppmärksammat besök på senare tid var, när ordföranden i EU:s framtidskonvent, Giscard d’Estaing, i april  besökte riksda- gen och talade om EU:s framtid i andrakammarsalen.⁴² Ett särskilt initiativ, som väckte betydande uppmärksamhet, bör nämnas. I början av januari  stod det och vägde hur det skulle gå i de baltiska staterna. Bl a hade sovjetiska trupper trängt in i det litau- iska parlamentet. I det läget gjorde talman age G Peterson ett ut- talande i vilket han fördömde intrånget. Samma dag tog talmannen initiativet till en manifestation i riksdagen för de baltiska folken. Den ägde rum den  januari under uppslutning från samtliga partier och med deltagande av representanter från de nya baltiska parlamenten. Därefter beslöt talmannen i samförstånd med riksdagspartierna och med regeringen att sända de vice talmännen till de baltiska ländernas parlament. Besöken ägde rum den  januari under ganska dramatiska former. Och respektive vice talman höll ett solidaritetstal i parlamen- ten i Vilnius, Tallinn och Riga. Även därefter upprätthölls på olika plan nära kontakter mellan det svenska parlamentet och de baltiska. Dessa kontakter har bibehållits och utvidgats med bl a annat återkom-   mande bilaterala talmansbesök. Detta har också gällt andra stater i öst som frigjordes efter Berlinmurens fall.⁴³ Vad som helt allmänt kan konstateras är således, att talmännen nu- mera på ett helt annat sätt än under tvåkammarriksdagen är interna- tionellt aktiva. Denna utveckling påbörjades särskilt under age G Petersons och Ingegerd Troedssons talmanskap och har sedan under Birgitta Dahls tid som talman fortsatt med klart ökad frekvens. Man kan se alla dessa kontakter med andra parlament som ytterligare en markering av riksdagens centrala roll i svenskt statsliv, men självklart också som en följd av den allmänna internationaliseringen. Det bör också i detta sammanhang nämnas, att en särskild form av manifestationer i riksdagen med uppslutning från alla partier har bli- vit vanligare. Ingegerd Troedsson tog med anledning av våldet mot invandrare initiativ till ett fackeltåg som åtföljdes av en manifesta- tion i kammaren, då hon också talade. Hon talade också i kammaren på internationella kvinnodagen och vid -årsjubileet av den kvinn- liga rösträtten. Det kan också ha varit minneshögtider av annat slag, t ex med anledning av Raoul Wallenbergs försvinnande och -års- dagen av mordet på Olof Palme, ceremonier till minne av Holocaust och mot intolerans och våld och en särskild samling mot terrordåden i New York. FN-dagen och internationella kvinnodagen brukar nu- mera årligen uppmärksammas i kammaren. Ett urval av de tal som Birgitta Dahl hållit vid sådana och andra arrangemang har getts ut av riksdagen.⁴⁴ Någon principiell debatt om talmannens vidgade internationella kontakter har inte förts. Man kan tänka sig, att det skulle kunna bli konflikter, om de överläggningar talmannen deltar i behandlar mera specifika utrikespolitiska frågor. Huvudansvaret för utrikespolitiken ligger hos regeringen med utrikesministern och statsministern som de främsta företrädarna för landet utåt. Regeringens ledamöter är i sin tur ansvariga inför riksdagen som helhet och inför utskotten och EU-nämnden. Deras ageranden och uttalanden kan också granskas av   riksdagens konstitutionsutskott. Något större utrymme för ett själv- ständigt agerande för talmannen på det utrikespolitiska området finns inte. Det hindrar givetvis inte, att uttalanden från talmannen kan få särskilt genomslag, om de är väl förankrade hos regeringen och par- tierna i riksdagen. age G Petersons aktion för de baltiska staterna, som redovisats ovan, är ett exempel på detta. Någon kritik mot tal- männens internationella kontakter eller ökade allmänna aktivitet har har inte kunnat spåras.

Talmannen och regeringsbildningen Det har, som framgått, på olika områden skett en betydande utveck- ling vad gäller aktiviteter från talmannen och från riksdagen som hel- het. Några mer påtagliga förändringar av talmannens uppgifter enligt regelsystemet har inte ansetts vara av nöden. Praxis är tänjbar härvid- lag. I ett fall har dock en nytillkommen uppgift getts till talmannen i den nya grundlagen, en uppgift som är principiellt viktig och som väckt betydande uppmärksamhet och en hel del debatt. Det är talman- nens roll vid lösandet av regeringskriser.

 Hur monarkens befogenheter skulle inpassas i ett parlamentariskt system, när författningen skrevs om, var en speci- ell huvudvärk för utredningarna och för de politiska partierna. Det fanns visserligen debattörer och en och annan politiker, som menade att man nu, när hela författningshavet stormade, borde passa på att avskaffa monarkin. Argument saknades inte. Det grundläggande ar- gumentet var givetvis, att monarkin i princip var odemokratisk, efter- som kronan gick i arv. Dessutom hade det största partiet, socialdemo- kraterna, republik inskrivet i programmet sedan .⁴⁵ Ingen av de båda stora utredningarna, författningsutredningen och grundlagberedningen, hade dock enligt sina direktiv att ifrågasätta monarkins existens. Monarkin togs för given av de flesta inom riksda-   gen och socialdemokraterna drev inte frågan. Ett motiv för detta har ansetts vara, att republikfrågan ansågs vara riskabel och svår att hand- skas med vid t ex allmänna val. Någon utbredd folkopinion för repu- blik fanns inte. Inte heller inom socialdemokratin fanns det någon entusiasm för republik. Socialdemokratiska ledare och statsministrar hade inte heller upplevt några större problem med monarkin, efter det att parlamentarismen från -talet ansågs accepterad i praktiken. I regeringens grundlagsproposition  hette det bl a om monarkin: ”Den har också visat sig kunna fungera på ett från parlamentarisk syn- punkt oklanderligt sätt”.⁴⁶ Det bör noteras att vänsterpartiet–kommunisterna, som inte var re- presenterat i författningsutredningen eller grundlagberedningen upp- repade gånger motionerat i riksdagen om övergång till republik. Även enskilda miljöpartister har förordat republik. Också utanför riksdagen har det under senare år förekommit förslag om att monarkin skall av- skaffas. Det vanligaste alternativet i dessa sammanhang har varit att riksdagens talman även bör vara statschef.⁴⁷ Även om partierna sedan länge var ense om parlamentarismen, det vill säga riksdagens och inte kungens överhöghet över regeringen, kvar- stod för utredarna frågan om hur den skulle grundlagsfästas. Båda ut- redningarna stannade för s k negativ parlamentarism. Det blev också det, som skrevs in i författningen , och som sedan fördes över i den nya regeringsform som togs . Då skrevs också ”ett parlamen- tariskt statsskick” in i den portalparagraf som inleder det första kapit- let i regeringsformen. De konkreta reglerna angav redan  hur det skall gå till om riksdagen ville göra sig av med ministrar eller med re- geringar som helhet. Däremot krävdes ingen positiv förtroendeom- röstning för att en regering skulle kunna träda till. Den återstående knäckfrågan var därför länge hur man skulle förfara, när en regering eller en regeringsbildare utsågs. Dittills hade det alltid varit monarken, som formellt hade huvudrollen, när regeringskriser skulle lösas. Författningsutredningen och grundlagberedningen lät göra   ingående undersökningar om hur systemet fungerade i jämförbara mo- narkier och hur det hade fungerat i vårt land under -talet.⁴⁸ Dessa undersökningar visade, att kungen i vårt land så småningom kommit att hantera den känsliga frågan på ett sätt som väckte föga kri- tik. Kungen rådgjorde med den avgående statsministern, kallade en- ligt ett ganska fast mönster till sig talmännen i båda kamrarna och le- darna för partierna – ibland i flera omgångar. Han sammanställde de råd han fått och gav sedan uppdraget att bilda regering till den som framstod som möjlig att få acceptans för i riksdagen, även om valet aldrig direkt konfirmerades genom någon omröstning. Regeringsbildningen var under tjugotalet och första delen av tret- tiotalet en rätt besvärlig uppgift, dels därför att det länge inte fanns någon given majoritetskonstellation i riksdagen, dels därför att till- frågade och möjliga statsministerkandidater ibland av olika skäl tack- ade nej. När en statsminister blivit klar överlämnades personuppsätt- ningen i regeringen till statsministerns avgörande, även om kungen formellt utnämnde alla statsråd. Det finns dock exempel på att kungen intresserade sig särskilt för vem som borde bli t ex utrikesminister. Författningsutredningen stannade för att kungen skulle ha kvar en del formella uppdrag. Han skulle t ex vara ordförande i de konseljer, där viktiga frågor avgjordes. Han skulle också ha kvar uppdraget att ta fram en statsminister. Så är det fortfarande i några västeuropeiska de- mokratier med monarki. Utredningen ansåg således inte att det fanns någon större fara för att kungen skulle missbruka sitt inflytande. Den möjlighet till misstroende, som utredningen också föreslog, innebar dessutom en garanti för att riksdagens inflytande inte kunde sättas å sido i det långa loppet. Förslaget väckte dock, som ovan nämnts, en hel del kritik. Det var få som tog fasta på att klagomålen mot gällande ordning i sak var få. Principfrågorna sköts i förgrunden. En monark i en parlamentarisk demokrati borde inte ha formella befogenheter som kunde ha direkt politisk relevans.   Det blev grundlagberedningen som tog fram den modell som nu gäller för monarkens ställning och för sättet att bilda regering. För- utsättningen var redan i direktiven, att ansvaret skulle gå över till tal- mannen. Besluten, som slutligt togs inom utredningen i augusti , brukar efter platsen där besluten fattades kallas för Torekovskompro- missen. Vad kompromissen i besluten innebar är inte klarlagt i de- talj, även om uppgörelsen ägnats stor uppmärksamhet i såväl den all- männa debatten som i forskningen. Resonemangen i Torekov böljade lite fram och tillbaka. Vem som ursprungligen kom på den modell som föreslogs och på utredningens förslag antogs av riksdagen är fak- tiskt oklart, även om en och annan ansett sig vara den egentliga kon- struktören.⁴⁹ Vad som är uppenbart är att särskilt moderaterna helst sett, att monarken fått ha kvar fler formella uppgifter – kanske även uppgif- ten som regeringsbildare, medan socialdemokraterna vill ge så lite på hand som möjligt. Moderaterna fick inte något stöd av centerpartiet och folkpartiet. Ännu vid behandlingen av grundlagspropositionen  framställde dock moderaterna i en partimotion krav på ytterli- gare uppgifter för monarken för att bl a markera statschefens ställning. Det gällde undertecknandet av en del lagar, förordningar och utnäm- ningar. Man hävdade att dessa formella befogenheter inte omfattades av överenskommelsen. Motionen vann dock inte gehör utanför mo- deratgruppen vid riksdagsbehandlingen. Någon moderat motion som skulle ha kunnat kullkasta överenskommelsen som helhet tilläts dock inte, enligt vad Ingegerd Troedsson uppgett.⁵⁰ Innebörden av besluten i beredningen och senare i riksdagen erbju- der däremot inga större tolkningssvårigheter. Kungen skall fortfarande vara statschef, ha representativa uppgifter, och sitta ordförande vid ut- rikesnämndens sammanträden. Vid ett framträdande i riksdagen för- klarar monarken på talmannens anmodan riksmötet öppnat varje år. Vidare skall han presidera över en särskild konselj, när regeringsskifte äger rum. Han skall också vara ordförande vid de s k informations-   konseljer, som kan anordnas. Statsministern är direkt ålagd att hålla monarken ”underrättad om rikets angelägenheter”. Enligt folkrätten skall främmande sändebud ackrediteras (visa upp sin fullmakt) hos statschefen och tas emot av honom och de kreditivbrev, genom vilka svenska sändebud ackrediteras i främmande stater, undertecknas av kungen. Om detta senare finns inga bestämmelser i regeringsformen. Kungen åtnjuter rättslig immunitet för handlingar som statschef. Statschefen är i olika sammanhang en betydelsefull person som re- presentant inåt och utåt för riket. Det ansvar för regeringsbildning, som följt kungen genom tiderna, är dock borta i och med  års grundlag.⁵¹

  Ansvaret att agera ligger numera hos riksdagen med talmannen som en central aktör. I talmannens an- svar ingår två moment. Han skall mottaga och bevilja en avgående re- gerings avskedsansökan och han skall föreslå riksdagen en kandidat till statsministerposten. Riksdagen skall rösta om talmannens förslag. Talmannen har inga befogenheter att ta initiativ till en regerings av- gång. Det är först när en statsminister lämnar in sin avskedsansökan, som talmannen inträder som aktör. Det är endast statsministerposten riksdagen på talmannens förslag beslutar om. Den praxis som utbildats under tvåkammarriksdagen, att statsministern själv bestämde, vilka han ville ha i sin regering, grund- lagsfästes i och med  års regeringsform. Valet i kammaren av stats- ministern och det faktum att han ensam utnämner och avskedar stats- råd brukar anföras som de tyngst vägande skälen, när man numera ofta påstår, att statsministern fått en starkare ställning. Ett annat mindre tungt vägande skäl, som förekommer, är att innehavaren av statsmi- nisterposten sedan några år tillbaka formellt är chef inte bara för re- geringen utan också för hela regeringskansliet. Ännu mer avgörande är säkerligen den omfattande massmediala uppmärksamhet, som nu- mera tillkommer regeringschefer runt om i världen, så också i vårt   land. Inte minst medlemskapet i EU har gett statsministerns agerande ökad tyngd i den allmänna opinionen.

   Talmannen har fått träda i aktion vid åtskilliga regeringskriser under enkammarriksdagen. Alla talmän un- der enkammarriksdagen har haft att hantera regeringskriser. Det har gällt tillkomsten av följande tio regeringar:

 regeringen Fälldin I – talman Allard,  regeringen Ullsten – talman Allard,  regeringen Fälldin II – talman Bengtsson,  regeringen Fälldin III – talman Bengtsson,  regeringen Palme – talman Bengtsson,  regeringen Carlsson I – talman Bengtsson,  regeringen Carlsson II – talman Peterson,  regeringen Bildt – talman Troedsson,  regeringen Carlsson III – talman Dahl,  regeringen Persson – talman Dahl.

De reella orsakerna till att en regering avgår kan skifta. Formellt är dock regeringens existens enligt författningen knuten till innehavaren av statsministerposten. Om statsministern avgår eller dör skall hela re- geringen avgå. Avgång på grund av dödsfall har inträffat en gång. Efter mordet på Olof Palme avgick regeringen den  mars . En regering kan i övrigt avgå av olika anledningar. Statsministern kan inför ett viktigt avgörande i riksdagen förklara att regeringen av- går, om inte riksdagsmajoriteten sluter upp kring regeringsförslaget. Det brukar kallas att ställa kabinettsfråga. Under enkammarriksdagen har detta hittills endast inträffat en gång, nämligen den  februari , när Ingvar Carlsson ställde kabinettsfråga, förlorade i kammaren och redan samma dag lämnade in sin regerings avskedsansökan. Någon generell regel om att regeringen måste avgå efter nederlag i   riksdagen finns dock inte. En regering kan således förlora flera vote- ringar och ändå sitta kvar. Det är upp till statsministern att bedöma hur allvarligt motgångarna i riksdagen skall tas. En regering kan också avgå på grund av inre sönderfall. Kärnkraft- frågan sprängde den borgerliga trepartiregeringen Fälldin  och Fälldin lämnade in avskedsansökan  oktober. Moderaterna utträdde ur den andra borgerliga trepartiregeringen Fälldin våren  efter oe- nighet i skattefrågan. Efter det att socialdemokrater och moderater hotat med misstroendeförklaring om regeringen satt kvar, inlämnade statsministern regeringens avskedsansökan till talmannen den  maj . När ett val gått de regerande ordentligt emot, kan detta vara en an- ledning till att regeringen avgår. Så skedde med den socialdemokra- tiska regeringen Palme efter valet , folkpartiregeringen Ullsten efter valet , den borgerliga tvåpartiregeringen Fälldin efter valet , den socialdemokratiska regeringen Carlsson efter valet  och den borgerliga fyrpartiregeringen Bildt efter valet . Ett särfall är om den sittande statsministern ensam av någon anled- ning avgår. Så skedde i mars , då Ingvar Carlsson avgick och där- med hela regeringen. Detta följer av att det är statsministern som väljs av riksdagen. Om statsministern är borta faller hela regeringen.

 Om statsministern segar sig kvar, är den enda möjligheten för riksdagen att få bort en regering att anta en misstroendeförklaring mot statsministern. Om en misstroendeförkla- ring vinner med ett erforderligt antal röster i kammaren och statsmi- nistern inte inom en vecka väljer att utlysa nyval skall talmannen be- vilja statsministern avsked. Riksdagen kan enligt särskilda regler anta en misstroendeförkla- ring mot såväl statsministern som mot enskilda statsråd. En misstro- endeförklaring mot statsministern gäller automatiskt hela regeringen. Bakom ett krav på misstroendeförklaring måste stå minst en tiondel av   riksdagens ledamöter. För att regeringen skall tvingas avgå krävs det, att en majoritet av riksdagens ledamöter röstar för misstroendeförkla- ringen. Det räcker således inte med vanlig majoritet bland de röstande. Samma regler gäller för misstroende mot enskilt statsråd. Försök att rösta bort en regering med misstroendeförklaringar har gjorts flera gånger, senast den  okt . Alla har hittills misslyckats och har i första hand varit uttryck för politiskt missnöje inom oppo- sitionspartier.⁵² Misstroendeförklaringar har således visat sig vara ett rätt trubbigt instrument. Resultaten av de omröstningar som hållits har varit för- utsebara. Den argumentation som anfördes från initiativtagarna i ok- tober  och särskilt  har dock ett mera principiellt intresse och knyter an till frågan om en regering alltid borde avgå efter ett val och därmed överlåta åt talmannen och riksdagen att ha sista ordet om det fortsatta regerandet, när folket sagt sitt i val.

     Frågan om en regering alltid borde avgå efter ett val har varit uppe i riksdagen flera gånger. Grundläggande argumentet mot har varit, att man inte borde ställa till med regeringskriser i onödan. Det borde räcka med möjligheten till misstroendeförklaring för att få väck en regering, som bet sig fast vid makten. De flesta partier i riksdagen har hittills delat den uppfatt- ningen. Avvikande meningar har dock funnits och när detta skrivs lig- ger partimotioner om obligatorisk regeringsavgång från centerpartiet och miljöpartiet för behandling i konstitutionsutskottet. Senast inför omröstningen av misstroendeförklaringen i oktober  diskutera- des frågan. Om förslagen skulle vinna gehör blir det naturligtvis tal- mannens uppgift att träda i funktion efter varje val för att få fram en statsministerkandidat.⁵³

  En annan variant för att framtvinga ett reger- ingsskifte, som då och då förekommit i den allmänna debatten i vårt   land, är den som kan tillämpas i Tyskland. Där kan förbundsdagen genom att en majoritet av ledamöterna röstar fram en ny förbunds- kansler (statsminister) tvinga den sittande kanslern och regeringen att avgå. Detta brukar ibland kallas för positivt misstroende, eftersom den majoritet som vill ha väck en förbundskansler måste ha enats om en ny. Tanken är att olika grupperingar med högst olika motiv inte skall kunna rösta bort en regering. Detta system skulle göra misstro- endeomröstningar av det slag, som vi har och som motiverats på de mest skilda sätt, omöjliga. Det har också ansetts, att det tyska systemet skulle främja tillkomsten av majoritetsregeringar. Något större intresse har dock inte denna variant väckt i vårt land. Inte heller andra former av positiva förtroendeomröstningar för en tillträdande regering har vunnit gehör. En ambition bakom det svenska systemet är ju att inte i onödan förhindra tillkomsten av minoritetsregeringar.⁵⁴ I Finland har i enlighet med den nya grundlag, som gäller från den  mars , en ny ordning för regeringsbildning prövats för första gången i mars–april . Förfarandet utgår ifrån att ledaren för det parti, som fått flest riksdagsledamöter efter ett val sonderar möjlighe- terna att bilda regering. Om detta går i lås väljs statsministern direkt av riksdagen. En majoritet av de avlämnade rösterna räcker för att statsministern skall väljas. Om statsministerkandidaten inte får mer än hälften av rösterna gör man om proceduren. Dessa omröstningar görs på vanligt sätt med omröstningsapparat. Lyckas det inte heller den andra gången blir det omröstning med valsedlar. Nu blir den vald som får flest röster. Presidentens undertecknande av utnämningen är en ren formalitet. Övriga statsråd utnämns också av presidenten men på förslag av statsministern. Finland, där presidentens inflytande vid regeringsbildningar tidigare var mycket stort, har således nu lagt an- svaret så gott som helt på riksdagen.⁵⁵ Talmannen kan aldrig ta initiativet till att en regering, som enligt gällande regler håller sig kvar och som trots nederlag i kammaren eller nederlag i allmänt val sitter kvar, skall avgå.   Talmannen börjar fungera, om statsministern frivilligt inlämnat sin avskedsansökan eller om kammaren antagit en misstroendeför- klaring. Men liksom han inte kan avskeda en regering, som har gäl- lande regelsystem på sin sida, lika lite har han något annat val än att entlediga statsministern och regeringen, när statsministern begär det. Han kan således inte vädja till statsministern att återta avskedsansökan och sitta kvar. Statsministern har dock, som nämnts, vid misstroende- förklaring en vecka på sig att förordna om extra val. Gör han det fal- ler misstroendeförklaringen. Talmannen har således i detta fall att av- vakta en vecka, innan han tar beslut om entledigande. Talmannen kan dock inte påfordra att den avgående statsministern skall utnyttja möj- ligheten till extra val. Samtidigt som talmannen beviljar avskedsansökan erinrar talman- nen om bestämmelsen i regeringsformen, där det stadgas, att regerings- ledamöterna är skyldiga att uppehålla sina befattningar till dess ny re- gering tillträtt. En sådan regering brukar ofta kallas expeditionsreger- ing, därmed antydande, att den inte får befatta sig med annat än s k löpande ärenden. I grundlagen finns dock ingen annan restriktion för en sådan regering, än att den inte får anordna nyval. Erfarenheter från andra länder visar, att det mycket väl kan hända, att lösningen av en re- geringskris drar ut på tiden och att händelser inträffar som gör det nöd- vändigt för den sittande regeringen att agera även i viktiga frågor.⁵⁶ I Sverige har dock hittills regeringskriser i flertalet fall lösts så snabbt som grundlag och riksdagsordning möjliggör. Det har också konstitu- tionsutskottet konstaterat i sina granskningsbetänkanden. Detta har dock inte hindrat klagomål mot att regeringskriser drar allt för långt ut på tiden. En viss fördröjning måste det bli efter ett allmänt val på grund av bestämmelserna om när den nya riksdagen skall samman- träda, talmansval, riksdagsöppnande, och reglerna om bordläggning av talmannens förslag. Som längst har regeringsbildning efter ett val tagit  dagar, räknat efter valdagen. När regeringsskiften inträffat un- der mandatperioden har det gått betydligt snabbare.⁵⁷         När statsministern entledigats vidtar för talmannen den viktiga uppgif- ten, att försöka få fram någon, som är beredd att axla den fallna man- teln, och att få kammaren att välja denna person i enlighet med de regler som gäller. Det är talmannen som förbereder valet, men det är kammaren som väljer. Det är inget som hindrar, att den avgående tal- mannen inleder sonderingarna för att sedan överlämna redovisning om vad som förevarit till den tillträdande talmannen. Så har skett vid de tillfällen talmän avlöst varandra d v s inför regeringsskiftena ,  och . Vad talmannen har att göra är enligt regeringsformen att kalla till sig företrädare för partierna i riksdagen för att höra deras mening om hur regeringskrisen skall lösas, att konferera med de vice talmännen och på grundval av vad som därigenom framkommer föreslå kamma- ren en person som statsminister. Talmannens sonderingar kan gå mycket snabbt och utan några kom- plikationer. När t ex Ingvar Carlsson  fördes fram som kandidat efter den mördade Olof Palme, var det ingen som hade något emot detta och vid omröstningen om Carlsson i riksdagen den  mars, in- träffade det hittills unika förhållandet, att ingen partigrupp röstade mot förslaget.  ledamöter, socialdemokrater och vänsterpartister, röstade ja. Samtliga närvarande  borgerliga ledamöter avstod i vo- teringen.⁵⁸ När Carlsson avgått omedelbart efter nederlaget i riksdagen vid om- röstningen om det s k stoppaketet  februari  blev det däremot – för att ta ett annat exempel – en något mera komplicerad omgång. Det var genom att vänsterpartiet röstade med de borgerliga, som re- geringen Carlsson fälldes. Socialdemokraterna hade ingen egen majo- ritet i kammaren. Vänsterpartiledaren Werner hade visserligen redan i debatten den  februari i kammaren sagt, att han inte tänkte med- verka till att de borgerliga fick ta över. Regeringen hade dock fällts av majoriteten i kammaren och inför talmannen uppgav Werner att han   ville diskutera politiska frågor med Carlsson. Talmannen, age G Peterson, inledde en serie konsultationer. Det var således inte självklart, att Carlsson skulle komma tillbaka. Han hade också utsatts för kritik från olika håll, dels därför att han inte inlett förhandlingar med andra partier, innan han avgick, dels därför att inte utnyttjat möjligheten att utlysa extra val. Talmannen gav först moderatledaren Carl Bildt i uppdrag att sondera förutsättningarna för att bilda en borgerlig trepartiregering. Först när denne efter ett par da- gar meddelade talmannen, att det inte fanns förutsättningar för detta gick budet ånyo till Ingvar Carlsson, som enligt de samtal talmannen haft, framstod som det mest rimliga alternativet och som förklarade att han var beredd att på nytt bilda en socialdemokratisk regering. Inför omröstningen var känslorna fortfarande upprörda. Folkparti- ledaren Bengt Westerberg uttalade att regeringskrisen ”framstår som en absurd teater i vilken många har tvingats spela med”. Moderat- ledaren hotade vid ett tillfälle inför talmannen att låta moderatgrup- pen utebli från voteringen, ett hot som dock inte verkställdes. De tre vice talmännen stödde enhälligt talmannens förslag. Vid omröst- ningen den  februari röstade  ledamöter, socialdemokrater och vänsterpartister, ja till talmannens förslag,  ledamöter, moderater och folkpartister, röstade nej,  ledamöter, centerpartister och miljö- partister, avstod i voteringen. Regeringskrisen löstes således, trots de olika omgångarna, på endast elva dagar. Den pressdebatt som fördes i samband med regeringskrisen visade, att alla inte var på det klara med, att talmannen inte har någon möjlig- het att framtvinga nyval på annat sätt än att fyra gånger föra fram en ”omöjlig” kandidat, som riksdagen vägrar att acceptera. Ett sådant spel skulle naturligtvis ingen talman vilja inlåta sig på. Det skulle innebära att talmannen valde sida och frångick sin huvuduppgift. Talmannens uppdrag är ju tvärtom, att på grundval av de konsultationer han haft så snabbt som möjligt få fram en statsministerkandidat, som enligt gäl- lande regler kan godtas av kammaren.   Det kan i detta sammanhang också nämnas, att det blev en press- debatt även om talmannens information till medierna om förloppet av regeringssonderingarna. Man klagade över att talmannen höll inne med information. Det bör understrykas, att det är talmannen själv som avgör vad som skall lämnas ut. Helt allmänt kan det sägas, att det säkert skulle komplicera processen, om de gruppledare och parti- ledare som talmannen överlägger med inte kunde lita på, att talman- nen ålägger sig stor restriktivitet vad gäller meddelanden till medierna. Talmannen för anteckningar för eget bruk om vad som sagts. När jour- nalister krävde att få ta del av anteckningarna, vägrade helt naturligt talmannen att gå med på detta. Frågan fördes faktiskt ända upp till re- geringsrätten, som entydigt slog fast, att talmannen har rätt att hem- lighålla anteckningar.⁵⁹ Även vid andra tillfällen har det förekommit viss kritik mot talman- nens agerande. Den avgående talmannen Ingegerd Troedsson gav ef- ter entledigandet av regeringen Bildt i september  på grundval av den diskussion, som bl a förts om möjligheten till en blocköverskri- dande regering Ingvar Carlsson i uppdrag att undersöka möjligheten att bilda en regering ”på bredast möjliga underlag”. Ingvar Carlsson återkom med beskedet, att han efter samtal med övriga partiledare funnit, att en ren socialdemokratisk regering skulle ha de bästa för- utsättningarna. Det visade också talmannens efterföljande diskussio- ner med de andra partiledarna. Talmannen fick i medierna kritik för att hon ”gett upp”. Hon borde ha tagit längre tid på sig. Hennes svar på de anklagelserna var ”… att inte ens en talman med all tid i värl- den kan idka tvångsgifte.”⁶⁰ Proceduren fullföljdes av den nya talman- nen, Birgitta Dahl. Talmannen har således att efter konsultationerna föreslå kammaren en ny statsminister. Efter bordläggningar röstar kammaren i en öppen votering. Talmannens förslag är godkänt om inte mer än hälften av le- damöterna röstar mot det. Det räcker således inte heller här att en ma- joritet av de röstande går emot förslaget för att det skall fällas.   Som ett – visserligen extremt – exempel på hur rösterna kan förde- las, brukar valet av Ola Ullsten till statsminister den  oktober  anföras. Vid omröstningen röstade endast de folkpartistiska ledamö- terna,  stycken, ja till talmannens förslag.  ledamöter från mode- raterna och vänsterpartiet röstade nej.  ledamöter, socialdemokrater och centerpartister, lade ner sina röster. En majoritet av kammarens ledamöter hade således inte röstat nej. Talmannens förslag till statsmi- nister var godkänt. Genom att avstå i voteringen medverkar ledamö- terna till att en föreslagen kandidat blir vald. Valet föregicks av kom- plicerade politiska överväganden inom olika partier.⁶¹ Det har förekommit att en majoritet av de röstande har röstat mot talmannens förslag. Efter valet  föreslog talmannen orbjörn Fälldin som statsminister. Vid omröstningen i kammaren den  okto- ber röstade  ledamöter, socialdemokrater och vänsterpartister, mot talmannens förslag, medan  ledamöter, moderater, centerpartister och folkpartister röstade för. En ledamot avstod. Fälldin var därmed vald. De potentiella regeringsinnehavarna hade inte brytt sig om att t ex kalla hem alla ledamöter som var utomlands, eftersom man utgick ifrån att nejsidan inte skulle kunna mönstra en majoritet av riksdagens ledamöter. Det saknades en röst.⁶² När en statsminister enligt detta system är vald utfärdar talmannen å riksdagens vägnar omgående fullmakt för statsministern. Birgitta Dahl införde som talman vid regeringsskiftet i oktober  seden, att fullmakten undertecknas vid talmansbordet direkt efter omröst- ningen och överlämnas till den valde statsministern. Det blir därmed en ceremoni i plenisalen.⁶³ I de flesta val som förekommer gäller majoritetsregeln, d v s krav på antingen absolut eller relativ majoritet för den som väljs. Varför gäller inte detta för ett så viktigt val som valet av statsminister? Svaret på den frågan ges i förarbeten och i kommentarer. Avsikten är, som redan framgått ovan, att inte förhindra tillkomsten av en mi- noritetsregering i lägen då det inte är möjligt att få till stånd en ma-   joritetsregering, men då en minoritetsregering kan accepteras av riks- dagsmajoriteten. En ordning av det här slaget har således ansetts vara en godtagbar och praktisk lösning. Den långtgående proportionalite- ten i valsystemet gör att många partier kan komma in i riksdagen och när så sker, kan det bli svårt att formera majoritetsregeringar med ut- talat positivt stöd i kammaren. Erfarenheten visar också, att majoritetsregeringar är sällsynta. Av de elva regeringar som funnits under enkammarriksdagen har endast två varit klara majoritetsregeringar, nämligen regeringarna Fälldin I och III – och –. I övrigt har det således varit minoritetsreger- ingar, som varit beroende av ett mer eller mindre kontinuerligt stöd av ett eller flera partier i riksdagen och som för tillkomsten varit beroende av att en majoritet i riksdagen inte röstat mot talmannens förslag. Röstningen i kammaren vid valen av statsminister visar ett något varierat mönster. Ibland har partier som i ett visst läge varit helt emot den föreslagne kandidaten röstat nej. Det har hänt att partier röstat nej till talmannens förslag, även om det varit uppenbart, att talman- nens förslag varit korrekt ur parlamentarisk synpunkt. Partier som i den rådande parlamentariska och politiska situationen ansett, att tal- mannens förslag varit det bästa eller åtminstone den mest logiska lös- ningen har ibland beslutat att avstå i voteringen, d v s att lägga ner sina röster och därmed möjliggöra valet. Om ett parti skall rösta ja, nej eller avstå har således ofta kommit att bli ett partipolitiskt avgörande, oav- sett hur läget i kammaren har varit. Socialdemokrater och vänsterpar- tister har alltid röstat nej till borgerliga statsministerkandidater utom i ett fall, nämligen när Ola Ullsten utsågs till statsminister i okt , då socialdemokraterna lade ner sina röster. För de borgerliga partierna har mönstret varit mera varierat.

     Enligt grundlagen väljer kam- maren en person till statsminister. Några särskilda krav på den som skall väljas finns inte i författningen utöver att statsministern- lik   som övriga statsråd måste vara svensk medborgare sedan minst tio år. Kammaren har endast att godta eller förkasta talmannens förslag enligt de regler som gäller. Ett uttalande i grundlagspropositionen har dock tagits till intäkt för mera vittgående motiveringar. I grundlagspropo- sitionen hade justitieministern infogat: ”Det är emellertid tydligt, att riksdagens ställningstagande realiter kommer att gälla inte bara vem som skall bli statsminister utan också – och framförallt – regeringens partimässiga sammansättning och dess program i stort.” Det är såle- des ett motivuttalande som inte har förankring i någon grundlagsre- gel. Det har dock flera gånger av socialdemokraterna och vänsterpar- tiet kommunisterna angetts som motiv för att rösta nej till borgerliga statsministerkandidater. Så skedde redan vid talmannens förslag om Fälldin som statsminister , trots att det var uppenbart, att han hade majoritet i kammaren.⁶⁴ Denna fråga behandlades senare av en ny parlamentarisk grundlags- kommitté, i vilken majoriteten klart tog avstånd från att ställnings- tagandet också skulle gälla den politik som en tillkommande reger- ing kunde tänkas föra, alltså regeringens program i stort. Socialdemo- kraterna föreslog i en reservation, att omröstningen om talmannens förslag skulle slopas helt. Frågan om vad omröstningen skulle tänkas omfatta berörde de av detta skäl inte. Om riksdagsmajoriteten öns- kade korrigera talmannens val hade man möjlighet att tillgripa miss- troendeförklaring. Alla talmän efter Allard och Bengtsson har förklarat att de vid sina sonderingar aldrig berört vilken politik en tillkommande regering kunde tänkas komma att föra. Det skulle också innebära, att de gick utanför det uppdrag som talmannen har. Hans uppdrag är att försöka få fram en statsministerkandidat, som kammaren godkänner enligt de regler som gäller.⁶⁵ Regeringsbildningsprocessen och vad omröstningen i kammaren skall avse behandlades ytterligare och med betydande utförlighet i den parlamentariska folkstyrelsekommitté, som tillsattes  och som av-   lämnade sitt betänkande i december . I direktiven hade justitie- ministern, Sten Wickbom bl a sagt att han för sin del ansåg, att om- röstningen om talmannens förslag kunde slopas. Kommittén betonade, att talmannens roll borde bibehållas. Ett sys- tem med direkt omröstning i kammaren utan att man hade någon som hade i uppgift att leda konsultationer och lägga förslag skulle vara mycket svårt att konstruera. Man hänvisade till grundlagberedning- ens resonemang. Kommittén ansåg också, utan någon reservation från socialdemokraterna, att omröstningen i kammaren skulle bibehållas. Kommittén accepterade att talmannen, utöver den han föreslog som statsminister, också skulle ange den förväntade regeringens partimäs- siga sammansättning. Däremot tog man direkt avstånd från, att omröstningen också skulle avse den kommande regeringens program. Departementschefens utta- lande i grundlagspropositionen  betecknades ”som olyckligt”. Inte heller på den punkten reserverade sig de socialdemokratiska ledamö- terna. Vänsterpartisten i utredningen höll dock fast vid den uppfatt- ning, som tidigare framförts av partiet: ”Den regeringsförklaring som nu lämnas efter det att regeringen bildats, bör i stora drag vara klar re- dan när förslaget till statsminister presenteras. En regeringsbildare bör eftersträva, att presentera ett program för vilket det kan finnas majo- ritet i riksdagen.”⁶⁶ Direkta hänvisningar till att omröstningen inte bara gällde perso- nen utan även ett slags förväntat regeringsprogram har dock – trots folkstyrelsekommitténs bestämda avståndstagande, vilket konstitu- tionsutskottet noterat utan invändningar – förekommit även däref- ter. Inför valet av Carl Bildt i oktober  yttrade t ex den socialdemo- kratiske gruppledaren Jan Bergqvist bl a följande: ”Omröstningen gäl- ler såväl statsminister som partisammansättning och därmed politiskt program för den föreslagna regeringen.” Vänsterpartiet har konsekvent hänvisat till formuleringen i grund- lagspropositionen. Inför omröstningen  framhöll partiledaren,   Lars Werner, bl a: ”Den omröstning som riksdagen nu står inför är alltså inte först och främst för eller emot en viss person, utan i grun- den en omröstning för eller emot ett borgerligt regeringsprogram un- der moderat ledning.” Vänsterpartiet har också i olika sammanhang, även inför omröstningen  hävdat, att det ”varit rimligare att stats- ministerkandidaten inför riksdagen också presenterat sitt förslag till regeringsprogram redan innan omröstningen.” Ett argument mot att statsministerkandidaten skall presentera ett re- geringsprogram före valet är att regeringsskiften därmed skulle kunna dra ut ytterligare på tiden.⁶⁷ Vänsterpartiet har konsekvent röstat nej till alla borgerliga statsmi- nisterkandidater. Detsamma har socialdemokraterna gjort utom i ett fall, nämligen då Ola Ullsten utsågs , då socialdemokraterna av- stod i voteringen och därmed möjliggjorde tillkomsten av folkparti- regeringen. Även partier som genom att lägga ner sina röster möjliggjort ett val av talmannens kandidat har som regel varit angelägna om att fram- hålla, att detta inte innebar, att man tog positiv ställning till den poli- tik, som kunde följa av valet. Det mest rimliga borde vara – kan man tycka – att partier som visserligen inte har några varma känslor för den kommande regeringen men anser att talmannen har gjort ett riktigt val åtminstone avstod i voteringarna. Men så har det således inte va- rit. I de anföranden som föregått voteringarna har man gjort diverse partipolitiska uttalanden. I detta sammanhang bör också beröras, att talmannen från och med regeringen Ullsten  har valt att i förslaget till riksdagen ange inte bara den kandidat som bör väljas utan också den partimässiga sam- mansättningen i den regering, som statsministerkandidaten sagt sig vilja bilda. I talmannens förslag om Ullsten som statsminister  ingick såle- des också att talmannen, Allard, utöver upplysningen, att Ullsten av- såg att bilda en folkpartiregering tillfogade, att det i regeringen ”kan   komma att ingå personer utan partipolitisk förankring”. Det finns inget stadgande om att talmannen också skall ange vilket eller vilka partier som skall ingå i den föreslagne statsministerns regering och det har fö- rekommit enstaka invändningar mot Allards initiativ. Omnämnandet av vilka partier som skall ingå har dock upprepats vid alla senare förslag om statsminister och tycks nu vara accepterat. Det får därmed uppfat- tas som etablerad praxis, även om inte heller detta har någon författ- ningsmässig grund. Allard har också i en intervju efter det att han lämnat riksdagen sagt, att han rent principiellt ansåg, att riksdagen inte enbart skulle ta ställning till vem som skall bli statsminister utan också den partipo- litiska sammansättningen av den regering den föreslagne statsminis- tern ämnade bilda.⁶⁸ Ställningstagandet kan ha betydelse, om regeringen är en koalitions- regering. Statsministern tillsätter och avskedar enligt gällande bestäm- melser egenhändigt statsråd i den regering statsministern leder. När en koalitionsregering bildas är det dock rätt självklart, att de i koalitionen ingående partierna i realiteten bestämmer, vilka som skall vara med från respektive parti, även om partiledarna kan diskutera uppsättningen som helhet. Det är dock statsministern som utnämner statsråden. Den fråga som kan uppkomma är hur den statsminister, som leder en koalitionsregering, kan agera, när ett eller flera av koalitionsparti- erna lämnar regeringen. Formellt enligt författningen kan han avskeda de statsråd som vill gå och ersätta dessa med nya statsråd, som han själv utnämner. Eftersom han då leder en regering, som har en annan partipolitisk sammansättning än den som talmannen angav, när stats- ministern valdes i kammaren, kan det dock sägas uppstå ett moraliskt dilemma. Allard betonade detta i den ovan nämnda intervjun. Frågan blev aktuell, när moderaterna hotade att lämna treparti- regeringen Fälldin kring månadsskiftet april–maj  efter motsätt- ningar i skattefrågan och också beviljades avsked den  maj. Deras uppgifter tilldelades andra statsråd. Fälldin hade enligt gällande regler   kunnat sitta kvar. Han kunde också ha utlyst extra val. Han valde dock att avgå och inlämnade sin avskedsansökan den  maj. Det avgörande var dock säkerligen inte enbart talmannens formuleringar vid statsmi- nistervalet  utan att såväl socialdemokrater som moderater hotat med misstroendeförklaring. Till detta kom att talmannen, Ingemund Bengtsson, redan den  april formulerat Allards tankar i klartext in- för den regeringskris som seglade upp: ”Lämnar en part regeringen, måste hela regeringen avgå. Trepartisamverkan var en förutsättning för dess tillkomst och också för dess fortsatta existens.”⁶⁹ Talmännens markeringar och uttalanden kan således i vissa lägen i hög grad påverka en statsministers möjligheter att sitta kvar, även om detta inte framgår av grundlagstexten och även om talmannen i övrigt inte kan påverka en sittande statsministers val av statsråd. Efter diverse turer återkom dock Fälldin som statsminister efter för- slag av talmannen och genom val i riksdagen redan den  maj. Nu i spetsen för en tvåpartiregering, bestående av centerpartister och folk- partister. I kammaren röstade  nej, socialdemokraterna och vänster- partiet kommunisterna,  röstade ja, centerpartister och folkpartis- ter,  ledamöter, moderaterna, lade ner sina röster. Fälldin var såle- des vald. Det fattades en röst för att stoppa honom. Regeringen satt kvar fram t o m valet . Socialdemokraterna och vänsterpartiet sade sig i debatten inför va- let ha föredragit extra val. Moderatledaren, Gösta Bohman framhöll att han också varit inne på den tanken. Även Fälldin hade övervägt extra val men avvisat detta. Ett snabbt extra val, juni diskuterades, hade bl a krävt ändringar i vallagen och lett till en del andra kompli- kationer.⁷⁰ Regeringen Bildt, som tillkommit efter  års val, var en koali- tionsregering av fyra partier, moderaterna, folkpartiet, kristdemokra- terna och centerpartiet. Den  juni  lämnade centerpartiets par- tiledare, Olof Johansson, regeringen på grund av regeringens beslut i Öresundsbrofrågan. Centerpartiets övriga tre statsråd stannade dock   kvar i regeringen. Av det skälet uppkom inte frågan om regeringens fortsatta existens – annat än internt inom centerpartiet. Om även de övriga centerstatsråden slagit följe med partiledaren hade knappast regeringen Bildt kunnat sitta kvar, efter de uttalanden som gjorts av tidigare talmän, eftersom talmannen, Ingegerd Troeds- son, i sitt förslag till riksdagen den  och den  oktober  klart an- gett de fyra partier som skulle ingå i den regering Carl Bildt avsåg att bilda. Det hade således blivit en regeringsskris mitt i sommaren endast några månader före valet i september . Rent teoretiskt kan man fråga sig hur läget hade varit om exempelvis tre av de fyra centerstats- råden avgått. Hade det då fortfarande varit en fyrpartiregering? Talmannens angivande av vilka eller vilket parti, som skall ingå i en regering och den effekt detta får om ett eller flera partier lämnar en ko- alitionsregering, måste också få konsekvenser om en sittande statsmi- nister vill vidga regeringsunderlaget genom att ta in representanter för ett nytt parti i regeringen. Om den möjligheten öppnar sig måste så- ledes statsministern lämna in sin och regeringens avskedsansökan och frågan om vem som skall bli statsminister återgå till talmannen och riksdagen. Något sådant fall har inte inträffat ännu och frågan har hel- ler inte diskuterats närmare, även om företrädare för miljöpartiet i maj  sagt att de kan komma att säga upp samarbetsavtalet med social- demokraterna om de inte kommer med i regeringen nästa år. Redan efter det senaste valet  krävde miljöpartiet och viss mån även vänsterpartiet platser i regeringen för att ge den sitt stöd. Om dessa krav hade tillgodosetts hade uppenbarligen regeringen Persson varit tvungen att avgå. Han hade som mandat, när talman Dahl den  mars  förde fram hans kandidatur i kammaren att bilda en reger- ing ”bestående av företrädare för Arbetarpartiet socialdemokraterna.” Denna aspekt togs dock inte upp i de diskussioner som fördes i reger- ingsfrågan. Bidragande till detta bör ha varit att statsministern kon- sekvent avvisade kraven på platser i regeringen från samarbetsparti- erna. I uppgörelsen med vänsterpartiet och miljöpartiet ingick dock,   att direkta partiföreträdare för dessa partier skulle medverka i bered- ningsarbetet i vissa departement. En slags koalitionsregering i det för- dolda, har kritikerna sagt. Frågan är anmäld till granskning i konsti- tutionsutskottet.⁷¹

  Alla komplikationer till trots har tal- mannen hittills fått sin kandidat godtagen vid omröstningen i kamma- ren. Grunden för dessa framgångar är naturligtvis noggranna genom- gångar med partiernas företrädare i riksdagen. Talmannen har varit sä- ker på att den föreslagne skulle klara valet innan förslaget lades fram. Talmannens förslag till statsminister har i samtliga fall accepterats i kammaromröstningen redan i den första omröstningen. Det avgö- rande för detta har varit att talmannen på grundval av förhandling- arna med parti- och gruppledare tolkat läget rätt. Grundlagen har dock förutsett, att det skulle kunna hända att mer än hälften av ledamöterna röstar mot talmannens förslag. Om så skulle ske skall talmannen återkomma med förslag upp till fyra gånger. Faller talmannens förslag även ärde gången skall ett extra val utlysas, såvida inte ordinarie val skall äga rum inom tre månader. Efter valet får den då utsedde talmannen börja på nytt. Skulle en sådan här händelse inträffa innebär detta, att den s k expe- ditionsministären sitter kvar fram till att regeringsfrågan lösts. Det har ansetts, att det skulle vara ett bevis på en mycket allvarlig politisk kris i vårt parlamentariska system, om inte kammaren skulle lyckas rösta fram en statsminister enligt de regler som gäller. Samtidigt kan man erinra om att en frustrerad opposition vid ett flertal tillfällen krävt ett extra val, när den parlamentariska situationen inför ett statsminister- val varit oklar. Hittills har dock alla sådana krav avvisats.

  När grundlagspropositionen behandlades i konstitutionsutskottet och kammaren godtog alla, att talmannen skulle vara huvudagerande vid regeringskriser. I ett fall förekom dock   kritik mot reglernas utformning och förslag om förändring. Sju folk- partister, med Björn Molin som första namn väckte en motion, som folkpartiet följde upp i en reservation i utskottet och i kammarde- batten. Enligt förslaget skulle det krävas, att mer än hälften av ledamöterna – alltså en positiv majoritet – röstade för den kandidat talmannen förde fram för att denne skulle bli vald. Uppnåddes inte denna majo- ritet skulle talmannen återkomma. Även denna gång skulle det krävas positiv majoritet bland ledamöterna. Om även den andra omröstningen misslyckades skulle initiativet gå till ledamöterna. Minst en tolftedel av ledamöterna skulle ha rätt att föra fram en kandidat till statsminister. Röstade minst hälften av ledamöterna för en av dem som fördes fram var vederbörande vald. Om ingen lyckades få detta röstetal skulle en ärde omröstning före- tas om den eller de två kandidater som i den närmaste omröstningen fått flest röster. I denna slutliga omröstning skulle det räcka med van- lig enkel majoritet för att bli vald. I en särskild reservation yrkades dessutom, att talmannen inte skulle väljas för hel mandatperiod utan vid varje riksmöte. Ett motiv för ändringsförslaget var att man ansåg, att den ordning som i enlighet med grundlagberedningen föreslogs i propositionen skulle kunna leda till manipulationer: ”Den ger möjlighet för en enda person, talmannen, att framtvinga nyval genom att till statsminister föreslå kandidater, som icke kan vinna riksdagens stöd. Den föreslagna ordningen möjliggör vidare att till statsminister kan utses en person som inte har stöd av flertalet av riksdagens ledamöter.” I kammardebatten talade folkpartiledamöter t o m om risken för talmansvälde. Någon framgång hade man dock inte med initiativet. Vid omröstningen i kammaren var det endast folkpartiledamöterna som röstade för förslaget. Det har inte återupprepats. Det har i olika sammanhang förekommit kritik mot att det kan komma att ta för lång tid, innan kammaren får ta ställning till ett för-   slag om statsminister. Särskilt efter ett val tar det – dagar i bästa fall, innan kammaren kan välja en statsminister – redan på grund av de bestämmelser som finns om när kammaren skall sammanträda. Landet kan befinna sig i en krissituation, har det sagts, och då kan det vara illa om man inte har en handlingskraftig regering. Den frågan berördes också i det ovan nämnda folkpartiförslaget. Där föreslog man, att talmannen i trängda lägen skulle kunna utse en statsminister, om talmannen fick instämmande av alla de tre vice tal- männen. Riksdagen fick sedan, när den samlades, ta ställning till tal- männens val.⁷² Ett annat ännu mera radikalt förslag har, som nämnts, förekommit i olika sammanhang. Redan i den ovan berörda grundlagskommittén (SOU :), föreslog de socialdemokratiska ledamöterna, att kam- maren skulle nöja sig med den kandidat talmannen efter ingående konsultationer kommit fram till. Talmannen skulle således utse stats- ministern utan något val i kammaren. Om man ansåg, att talmannen valt fel, kunde man väcka misstroendeförklaring. Förslaget har åter- kommit i olika sammanhang. Argumenten behandlades med viss ut- förlighet av folkstyrelsekommittén . Kommittén ansåg att röstningen i kammaren borde bibehållas. De partier som accepterade talmannens förslag men som hade syn- punkter på den kommande regeringens förväntade politik kunde framföra dessa synpunkter i meningsyttringar i samband med valet. Enbart möjligheten till misstroendeförklaringar var inte tillräcklig för att säkra kammarens inflytande. Den av talmannen utsedde statsmi- nistern kunde t ex efter en viss tid förordna om extra val och därmed ställa riksdagen åsido. I kommittén fanns inga reservationer på denna punkt. Även socialdemokraterna accepterade således nu, att omröst- ningen i kammaren skulle behållas.⁷³ Ett särskilt problem kan uppkomma efter ett val, som skall leda till regeringsskifte, eftersom statsministern på grund av valutslaget lämnat in sin avskedsansökan och fått denna beviljad, redan innan den nya   riksdagen kommer samman. Den sittande talmannen har kvar sina uppgifter fram till den nyvalda kammarens sammanträde och eventu- ellt val av ny talman. För att regeringsbildningsprocessen skall komma igång så snart som möjligt kan den sittande talmannen påbörja konsultationerna. Detta har som nämnts förekommit flera gånger, särskilt efter valen  och , då age G Peterson resp Ingegerd Troedsson inlett överlägg- ningarna med partiledarna och informerade den nyvalde talmannen, d v s Troedsson resp Dahl, som hade att ta över, om vad som förevarit. Detta tycks inte ha föranlett några mera allvarliga besvärligheter, en- ligt vad inblandade talmän uppgett.  var regeringsfrågan i prak- tiken avgjord, när den nyvalda talmannen, Birgitta Dahl, trädde till och hade att fullfölja processen. Miljöpartiet har dock i en partimo- tion ansett att det är en onödig komplikation att val och talmansval riskerar att sammanfalla. Partiet föreslår att talmansvalet i stället för- läggs till årsskiftet efter det allmänna valet.⁷⁴

     Av andra skäl än de här nämnda, kan det bli tidspress vid regeringsskifte även ibland när regeringen sitter kvar. Efter upprepade krav i riksdagen och ef- ter utredningsarbete har budgetåret lagts om och sammanfaller sedan  med kalenderåret. Motiven för detta var bl a att statens budgetår bör överensstämma med vad som länge gällt i kommunerna och med vad som gäller i flertalet EU-länder. Ett annat motiv, som framfördes var, att man med en omläggning skulle få en utjämning av arbetsbör- dan i riksdagen. Budgeten skulle göras klar under hösten och den an- hopning av såväl budget- som lagstiftningsärenden under april–maj, som tidigare förekommit skulle därmed kunna undvikas. Omläggningen av budgetåret och en del andra reformer som ge- nomförts vad gäller riksdagsarbetet är ett resultat av en riksdagsutred- ning, som från oktober  leddes av talman age G Peterson och efter talmansskiftet  av talman Ingegerd Troedsson. Utredningen   var klar i juni . Detta var den mest omfattande utredning, som dittills gjorts inom riksdagen, även om den haft en del föregångare och efterföljare. Ingegerd Troedsson lade personligen ner ett stort arbete på utredningen. Ett förslag som arbetades fram i utredningen var den s k rambudgetmodellen, som fortfarande gäller, även om den då och då ifrågasatts av enskilda ledamöter och partier.⁷⁵ Nu gällande regler föreskriver att regeringens budgetförslag under icke valår skall föreläggas riksdagen senast den  september och un- der valår senast en vecka efter riksdagens öppnande. Om detta inte är möjligt på grund av regeringsskifte, skall budgetpropositionen avläm- nas inom tio dagar efter regeringsskiftet dock senast den  november. Det finns också en extra möjlighet att förskjuta budgetåret, men det är en undantagsregel och den har ännu inte tillämpats någon gång.⁷⁶ Det är således normalt knappa tidsmarginaler, som gäller för rege- ringsbildning och för budgetarbetet. Särskilt besvärligt kan det natur- ligtvis vara för en nytillträdande regering att sätta sin prägel på bud- geten. Men även när en regering sitter kvar, särskilt om det är en mi- noritetsregering kan de tider som finns angivna vara pressande, om minoritetsregeringen vill försäkra sig om mera långsiktigt stöd hos andra partier, vilket t ex regeringen Perssons olika förhandlingsom- gångar med vänsterpartiet och miljöpartiet efter valet  illustre- rade. Det har också sagts, att det är olyckligt att det mest intensiva ar- betet med den kommande budgeten sammanfaller med slutskedet av valrörelsen. Med hänsyn till de komplikationer som här antytts, har det i olika sammanhang föreslagits, att vi skulle gå över till val på våren i stället för i september. Redan grundlagberedningen utarbetade en promemo- ria i frågan och därefter har frågan tagits upp senare av utredningar inom riksdagen, särskilt den stora riksdagsutredningen som avläm- nade sitt slutbetänkande  – samt i motioner i riksdagen. Frågan blev ännu mera aktuell efter beslutet – efter förslag av riksdagsutred- ningen – om övergång till kalenderårsbudget.   Förslagen om vårval har varit ganska likartade liksom motiven. Tanken har varit, att valen skulle kunna äga rum i slutet på maj eller början av juni. Riksdagen skulle kunna samlas till en kort session ef- ter valet för att välja ny talman. Vidare skulle talmannen omedelbart men utan stress kunna ta itu med regeringsbildningsfrågan. När riks- dagen valt statsminister skulle den nya regeringen ha sommaren på sig att utarbeta budgeten och andra förslag som kunde ligga färdiga, när riksdagen samlades på hösten. Trots allt utredande har positionerna i frågan verkat vara låsta. Social- demokraterna har varit mest mot förändringen. Man har uttryckt far- hågor för att valdeltagandet skulle sjunka om man flyttade valen till vå- ren. Den stress som nuvarande ordning kan leda till vad gäller talmans- val, val av statsminister och framtagning av budgetförslaget tycks man således få leva med även framöver. Frågan har dock förts vidare. Konstitutionsutskottet tillstyrkte hös- ten  motioner från samtliga partier utom socialdemokraterna med krav på att frågan om vårval skulle utredas vidare och uppgiften att göra detta gavs genom tilläggsdirektiv  års författningsutredning.⁷⁷ Vid flera tillfällen, när regeringskriser varit aktuella, har frågan om extra val ventilerats. I stället för att avgå skulle en regering i knipa kunna utlysa extra val. Så länge mandatperioden var endast tre år ut- gjorde detta i kombination med fasta mandatperioder ett påtagligt så- väl praktiskt som psykologiskt hinder för extra val. För en sittande regering är naturligtvis också ett extra val i allra högsta grad en partipolitisk fråga även om utrymmet kan vara något större nu med fyraåriga mandatperioder. De fasta mandatperioderna är dock ett fortsatt hinder för extra val, även om en regering kan utnyttja hotet som en press på t ex vrenskande samarbetspartier. Den  och den  mars  förklarade statsminister Carl Bildt, att regeringen skulle utlysa ex- tra val om förslagen om riktlinjerna för den ekonomiska politiken fäll- des i kammaren, vilket anses ha varit orsaken till att ny demokrati lade ner rösterna i kammaren och därmed räddade regeringsförslaget.⁷⁸   Talmannen har ingen befogenhet att föreslå en statsminister som kommer med sin avskedsansökan, att statsministern skall återta denna och anordna extra val i stället. Något extra val har inte förekommit under enkammarriksdagen. I t ex Danmark och Storbritannien kan regeringen på ett helt annat sätt utnyttja makten att bestämma valdag, eftersom ny mandatperiod – fyra resp fem år – börjar löpa efter varje val. I ett fåtal länder, t ex USA och Norge kan man överhuvudtaget inte avkorta de valda för- samlingarnas mandattid. De bakgrundsfaktorer som här berörts är föremål för fortsatt debatt. Om förändringar skulle genomföras, t ex val på våren, obligatorisk avgång för regeringen efter ett val, s k löpande mandatperioder med ökade möjligheter till nyval, så skulle detta naturligtvis påverka tal- mannens befattning med regeringskriser. Några sådana förändringar kan dock knappast förutses under överblickbar framtid.

De vice talmännen Jag har i det föregående endast i ringa grad berört de vice talmännens position och uppgifter. Det är självklart, att det är talmannen som stått i centrum för framställningen, eftersom det är talmannen som har det avgörande ansvaret i de sammanhang som här berörts. Något bör dock sägas om de vice talmännen, som har delansvar i olika avseenden. Jag har i detta avsnitt utöver formalia tagit med en del egna intryck och erfarenheter från min tid som vice talman, väl medveten om att andra vice talmän kan ha andra versioner att redo- visa. Det är således bitvis en partsinlaga. Jag var tredje vice talman från den  april  t o m riksmötet , då jag lämnade riksdagen i och med valet i september. Jag hade således nöjet att samarbeta med tre talmän. Ingemund Bengtsson var talman fram t.o.m. september , därefter age G Peterson och Ingegerd Troedsson. Som kolleger i presidiet hade jag i övrigt de första åren   Ingegerd Troedsson från moderaterna och Karl Erik Eriksson från folkpartiet och senare Christer Eirefelt från folkpartiet och under den sista perioden Stig Alemyr från socialdemokraterna. Det var Karin Söder som övertalade mig att gå in som vice talman efter Anders Dahlgren, som hastigt avlidit. Jag ansågs inom partiet ha en viss talang som ordförande, bl a hade jag lett ett antal partistämmor, jag var distriktsordförande i Malmöhus län och jag hade varit ordfö- rande i konstitutionsutskottet under en mandatperiod. Dessutom an- sågs det vara en merit, att jag var engagerad i författningsfrågor av olika slag. I riksdagen kom jag in vid valet . Jag var dock inte särskilt svår att övertala. Jag har alltid gillat att sitta ordförande i olika sammanhang och såg fram emot uppgifterna i talmanspresidiet. Som framgått tidigare väljs omedelbart efter valet av talman en för- ste, en andre och en tredje vice talman för mandatperioden. Eftersom jag tillträdde i april fick det anordnas ett särskilt val för mig. Rang- ordningen går strikt efter partiernas storlek i kammaren. När social- demokraterna haft talmansposten har således posten som förste vice talman tillfallit det största borgerliga partiet och under de tre år som Ingegerd Troedsson var talman blev en socialdemokrat förste vice. Det finns inga regler i författningen om detta, men det är en praxis som tillämpats under hela enkammarriksdagen. Under de åtta år jag till- hörde presidiet var jag således tredje vice talman, eftersom centerpar- tiet gått starkt tillbaka under -talet. På -talet hade partiet inne- haft posten som förste vice talman. Under de år jag har personlig erfa- renhet av hade dock denna rangordning ingen praktisk betydelse vad gällde tjänstgöring i kammaren eller andra uppgifter. I riksdagsordningen står det numera lite högtidligt, att talmannen får ”överlåta åt en vice talman, att leda ett sammanträde”. I detta kan tolkas in det självklara, att talmannen har huvudansvaret och också le- der kammarens sammanträden, när hon eller han så önskar. I prakti- ken skedde planeringen av verksamheten – särskilt under de år age   G Peterson och Ingegerd Troedsson var talmän – i nära samverkan mellan talmannen, de vice talmännen och kammarsekreteraren. Tillsammans gjorde vi för någon månad i taget upp ett tjänstgö- ringsschema, enligt vilket talman och vice talmän avlöste varandra i kammaren. Om oförutsedda hinder skulle uppstå för den som stod i tur, ryckte någon annan in. Skiftena i talmansstolen skedde och sker formlöst. Ännu under Ingemund Bengtssons tid kunde passen i tal- mansstolen vara upp till tre timmar i sträck. Vi skar senare ner dem till som regel högst två timmar. Det har varit vanligt, att talmannen inle- der sittningarna i kammaren, särskilt vid större och av medierna sär- skilt uppmärksammade debatter. I riksdagsprotokollet anges noggrant vem som tjänstgjort under behandlingen av de olika ärendena. Det kunde hända – på grund av olika förhinder – att vi endast var två som avlöste varandra under en lång debattdag. Debatterna kan pågå till elva på kvällen. Detta är i sig en restriktion som infördes efter krav från personalen. Ännu under mina första år i riksdagen kunde det hända, att man på våren efter avslutat plenum kunde gå ut och njuta av den nya dag som grydde över huvudstadens vatten. När man tjänstgjort flitigt i kammaren inträffade det ibland att nå- gon frågade hur man orkade med alla passen i talmansstolen. Leda- möterna kunde ju – utom vid voteringarna – gå ut och in i kamma- ren som de behagade. Jag erinrade mig, att jag – långt innan jag blev vice talman – ställt samma fråga till Henry Allard. Det svar jag fick var: ”Jo du. Jag lyssnar på vad de säger.” Jag försökte tillämpa samma princip. Det var mycket allmänbildande att tjänstgöra i kammaren. Som riksdagsledamot hade man att i betydande grad koncentrera sig på de frågor, som man hade särskilt ansvar för eller som särskilt föll in un- der de egna intressesfärerna. När man tjänstgjorde i kammaren fick man ta del av den mera ingående argumenteringen i ärenden av alla möjliga slag. Jag har alltid haft ringa förståelse för dem som hävdat, att riksdagsdebatterna är ointressanta. Jag tyckte snarast, att de i många   avseenden bekräftade mitt i olika sammanhang framförda påstående om att riksdagen är vår i särklass främsta kunskapsbank i politiska frå- gor. Som bekant är det en uppfattning som inte alltid delas av frustre- rade journalister, som hellre vill ha saftiga rubriker än en utförlig ar- gumentering i sak. Den tid man som vice talman fick avsätta till ledningen av kamma- rens sammanträden varierade starkt beroende på den ojämna arbets- belastningen i kammaren. Under högsäsong, d v s när ärendena ström- made in från utskotten för debatt och beslut och plenum varade fram till elva på kvällen, kunde det bli upp till sex timmar per dag, vid en- staka tillfällen ännu mer, beroende på hur de andra talmännen hade det med sina engagemang. Under lågsäsong var sammanträdena ofta inte längre än att en enda talman ledigt klarade av dem. S k bordlägg- ningsplena tog endast några minuter. Den vice talman som tjänstgör i kammaren har samma skyldighe- ter och befogenheter som den ordinarie talmannen. Därutöver har de vice talmännen kvar sin beslutanderätt i de ärenden kammaren avgör. För att tjänstgörande vice talman skall kunna delta i omröstningarna finns det en knappanel på talmansbordet. Samtidigt som man höll ett öga på kammaren, framställde beslutsalternativen och ledde voterings- förfarandet hade man således att sköta sin egen knapptryckning. Det behöver inte talmannen tänka på när han tjänstgör. När jag blivit vice talman insåg jag snabbt – liksom när jag en gång i tiden var lärare på gymnasium och universitet – att namnkunskapen var viktig. Riksdagsledamöterna är många och efter varje val är om- kring en tredjedel nya. De ledamöter man mera kontinuerligt kom i närmare kontakt med var i första hand de som tillhörde den egna riksdagsgruppen, de som satt i det egna utskottet eller tillhörde utred- ningar man medverkade i. Och så fanns det ett antal som under alla omständigheter var kändisar. Det gällde inte bara partiledare, grupp- ledare och likställda utan också utskottsordföranden och andra som flitigt förekom i kammaren och i medierna.   Ingen riksdagsledamot, som t ex begärde ordet i kammaren, gil- lade dock om sittande talman började gå igenom det ledamotsregister, som finns på talmansbordet, för att klura ut vem vederbörande kunde vara. Jag försökte därför systematiskt lära mig namnet på alla de  ledamöterna och ev inhoppade ersättare. Och inför varje debatt var jag noga med att notera för mig själv, vilka som var närvarande. Det kunde vara knepigt med vissa kvinnor, eftersom det kommit på mo- det med dubbla efternamn. Det var länge ganska vanligt med s k instämmanden. Det innebar att en eller ett antal ledamöter reste sig i sina bänkar för att markera, hur mycket de gillade det en talare sagt från talarstolen. Det kunde t o m hända, att praktiskt taget en hel riksdagsgrupp kom inström- mande i kammaren för att delta i instämmandet. Det gällde för tal- mannen att nämna vid namn alla de som på detta sätt ville markera, att de hade samma uppfattning som den som talat. Det väckte sym- patier om man i ett svepande löp kunde ropa upp dem en efter en. Därmed kom de med i protokollet. Dessa massinstämmanden – som inte alla talmän uppskattade – har blivit sällsynta numera efter det att man införde rätten att applådera i kammaren. Personligen trivdes jag i hög grad med att tjänstgöra i kammaren. Även för den som varit ordförande i många olika sammanhang var det något alldeles speciellt att få leda debatter och klubba beslut i landets högsta beslutande församling. Samtidigt bör man kanske erkänna, att det i många avseenden var betydligt enklare att tjänstgöra i kammaren än att t ex leda en partistämma. Arbetet i kammaren följer strikta regler och överraskningarna är få. En partistämma däremot kan – även om också den styrs av antagna regler – lätt gå i alla väderstreck, om man inte håller hårt i klubban. En av talmannens viktiga uppgifter är, som framgått tidigare, att ta fram en kandidat till statsministerposten, när en regering avgått. Innan talmannen lägger förslaget i riksdagen skall de vice talmän- nen tillfrågas enligt författningen. Det finns dock inte angivet hur in-   gående orienteringen skall vara. Det kan således räcka med ett enda sammanträde, när det hela efter talmannens konsultationer med par- tiledare och gruppledare i praktiken är klart. Så var det uppenbarligen länge. Talmännen Peterson och Troedsson bröt detta mönster och gav betydligt fylligare information vid de rådfrågningar som förekom. Det var naturligtvis en hederssak för oss vice talmän, att inte yppa för ut- omstående vad vi visste, innan statsministervalet var klart. I de fall där jag medverkade ställde de vice talmännen enigt upp bakom talman- nens agerande och förslag. Överhuvudtaget upplevde jag samarbetet mellan talmännen, de vice talmännen och tjänstemännen i kammarkansliet som mycket för- troendefullt. De mera spontana kontakterna underlättades av att vi hade våra tjänsterum i rad i den s k talmanskorridoren i riksdagshuset och också hade nära till kammarkansliets tjänstemän. En av fördelarna med att vara vice talman var att man kände sig väl- orienterad om vad som var på gång i riksdagens olika hörn. En effekt av detta var att man hade goda kontakter med medierna. Då och då ringde journalister för att få lägesbeskrivningar och sakupplysningar – och ibland omdömen. Som framgått av andra avsnitt ökade riksdagens utlandskontakter kontinuerligt i antal. En betydande del av dem som kom till riksda- gen togs om hand av utskotten. Vid mera prominenta besök föll det på talmannen att ordna med t ex middagar. Då och då fick vi vice tal- män rycka in som värdar. Själv minns jag särskilt ett besök från med- lemmar av Högsta sovjet (det var före murens fall) och ett på hög nivå från Kina. Jag brukade vid sådana tillfällen vara så uppriktig jag kunde såväl i mina tal som i samtalen vid bordet. Det vållade aldrig några problem. De besökande tog mina provokationer med ro, åt och drack och gav svar på tal. Vid besöket från Kina påtalade jag bl a den i mitt tycke orättfärdiga ockupationen av Tibet. Delegationsledaren hänvisade lugnt till en person, som satt mitt emot mig vid bordet: ”Fråga honom vad han tycker. Han är infödd borgmästare i Lhasa.”   Borgmästaren hade inga invändningar mot den kinesiska ockupatio- nen. Även andra uppgifter kunde skvätta över till vice talmän. Vid två tillfällen – i Bryssel och Haag – representerade jag riksdagen vid s k eu- ropeiska talmansmöten. Vi ett tillfälle ledde jag en delegation i kung- aparets fotspår till USA. Vice talmanskapet bidrog till en del uppdrag av annat slag. Således besökte jag Brasilien och de federala organen i bl a Brasilia i UD:s regi. Paraguay besökte jag på uppdrag av SIDA. Det hade kommit in en begäran om hjälp med organisationen av par- lamentet efter diktaturens fall. Jag skulle undersöka förutsättningarna för detta. Jag var också med på ett par ordinära talmansresor – till Portugal och Tyskland. Det mest dramatiska utlandsuppdraget var dock det tidigare nämnda besöket i Riga den  januari , där jag talade i det nya parlamentet. Läget var mycket osäkert. Natten innan jag kom hade det förekommit skottlossning utanför parlamentet och flera människor hade dödats. Kulhålen var kvar i det hotell där jag övernattade. Parlamentet var bar- rikaderat. Man hade kört fram tunga lastbilar med sand, traktorer och andra fordon. Folk som höll vakt vid parlamentet hade tänt stora stock- eldar för att hålla värmen. Bilderna av denna vilja att försvara parlamen- tet och den demokrati som var på gång, har etsat sig fast på näthinnan. Mina vice talmanskolleger, Ingegerd Troedsson och Christer Eirefelt hade liknande upplevelser i Vilnius och Tallinn. Även vid resor av annat slag, som jag företog i ett betydande antal, hade jag nytta av vice talmanskapet. I Peking kunde jag således träffa medlemmar av folkförsamlingens presidium och i Tokyo hade jag samtal med talmännen i båda kamrarna. När jag ledde en delegation till Kenya fick vi tillträde till sammanträde med parlamentet (där man just bl a diskuterade om ministrar skulle få vara pistolbeväpnade, när de besvarade interpellationer) och också till det utskott, som de ansåg motsvarade vårt konstitutionsutskott. Helt allmänt kan jag nog kon- statera att vice talmanskapet gav större prestige utomlands än hemma.   Här bidrog det på sin höjd till uppdrag att sitta ordförande vid en del sammankomster och till att jag blev erbjuden att hålla några föredrag även i organisationer utanför mitt eget parti. Fördelar i övrigt? Av många ansågs det vara ett privilegium, att vi vice talmän fick vara med på t ex nobelfesten och en del andra solenna tillställningar. Evenemang av detta slag kunde ibland leda till att man lärde känna en del människor, som man annars inte hade kommit i kontakt med. Många föreställde sig att det var synnerligen lukrativt att vara vice talman. Det var det inte alls. Till en början utgick inget extra arvode. Så småningom infördes ett arvode som svarade mot ungefär en extra månadslön som riksdagsman. Numera har ersättningen höjts. Talmannen har att på heltid ägna sig åt att leda och företräda riks- dagen. Så är det inte för de vice talmännen, även om en del uppen- barligen tror detta att döma av t ex en del intervjufrågor jag fick, när jag valdes första gången. En rätt vanlig fråga var: Skall du lämna den aktiva politiken nu? Det var aldrig aktuellt. De vice talmännen är fria att fortsätta den politiska verksamheten inom och utom riksdagen. För min egen del innebar det bl a att jag satt i konstitutionsutskottet under hela min tid som vice talman, under den sista perioden var jag vice ordförande i utskottet och jag var med i en rad utredningar. Jag var ordförande i partiets s k lagkommitté, del- tog i gruppmöten och hade åtskilliga debatter i kammaren som före- trädare för mitt parti och hade också en del uppgifter i partiet inom min region. Jag var också tidvis rätt flitig skribent i olika blad. Det enda som jag direkt hade att avstå ifrån, när jag blev vice tal- man, var mitt medlemskap i Europarådets rådgivande församling. De rätt täta resorna för t ex utskottssammanträden i Paris och Strasbourg gick inte att förena med tjänstgöringsschemat i kammaren. De flesta av mina kolleger som vice talmän hade det på motsva- rande sätt. De vice talmännen var vanligen synnerligen aktiva i det politiska livet.   Bör det vara så här? Eller bör även de vice talmännen höjas upp över den grymma politiska vardagen? Jag tycker inte det. Det räcker med att en ordinarie talman har ett heltidsansvar för ledningen av riksda- gen. Tjänstgöringen i kammaren kan visserligen under vissa perioder ta ganska mycket tid även för de vice talmännen. Under andra peri- oder är det lugnare. Jag tror inte att aktiva politiker skulle känna sig tillfreds, om de som vice talmän kopplades bort från annan politisk verksamhet. En sådan ordning skulle också, tror jag, påverka rekryte- ringen i negativ riktning.

Slutkommentarer I det föregående har jag, om än i vissa avseenden rätt översiktligt, för- sökt redovisa talmannens uppgifter och verksamhetens utformning i praktiken. Det är en hel del ting som förändrats under de drygt trettio år som gått efter det att enkammarsystemet infördes. Debattformerna i kammaren har vidareutvecklats på förslag av varje ny talman. Ambi- tionerna att tydliggöra riksdagen som den första statsmakten har va- rit en ständig drivkraft. Talmannens position som företrädare utåt och inåt för riksdagen har förstärkts. Kontakterna över gränserna har blivit tätare och allt mer omfattande. Vad gäller de grundläggande uppgifterna för talmannen som chef för riksdagen som helhet och med ansvar för det representativa syste- mets funktion i kammaren har dock inga större förändringar skett. De justeringar som gjorts i regelverket är få och av begränsad betydelse. Man kan t o m våga påstå, att den verkligt nya uppgiften för tal- mannen, som tillkommit genom  års författning, nämligen att agera vid regeringsbildningar, rätt naturligt kan inordnas i den ord- ning som helt allmänt gäller. Regeringen är underordnad riksdagen. Talmannens uppgifter vid regeringskriser markerar ytterligare riksda- gens ansvar för det parlamentariska systemets funktion. Det är nu- mera få som anser att det behövs några grundläggande förändringar   härvidlag. Talmännen själva har ansett, att den nya ordningen funge- rar tillfredsställande. Ingen av talmännen har förordat det förslag, som tidigare förekommit, nämligen att talmannen själv utan omgången i kammaren skulle kunna utpeka den som skall bli statsminister. Man har ansett, att den tidsvinst detta i vissa lägen skulle kunna medföra är försumbar, jämfört med de komplikationer som skulle kunna upp- stå om talmannen missbedömt läget i kammaren. Av en redovisning, som lämnats i denna framställning om olika re- geringskriser och lösningen av dessa, har framgått, att reglerna i den nya författningen hittills kunnat tillämpas utan allvarligare invänd- ningar mot systemet som sådant. Regeringskriser har kunnat lösas snabbt. Valet i kammaren har aldrig behövt gå till mer än en votering. Någon kritik av betydelse mot de enskilda talmännens sätt att sköta de uppgifter de haft vid regeringskriser har inte förekommit. Av särskilt intresse är naturligtvis, att talmännens objektivitet och oberoende inte ifrågasätts. Hur känslig denna fråga är illustreras av den debatt som uppstod med anledning av uppgifter om att talmannen von Sydow i juni  skulle ha haft överläggningar med vissa partile- dare, om hur regeringssituationen skulle kunna vara efter folkomröst- ningen i september om medlemskapet i EMU.⁷⁹ Den kritik som funnits och som blossat upp kring regeringskriser har i allt väsentligt berört andra ting än talmannens sätt att sköta sina uppgifter. Dit hör t ex frågorna om förläggningen av de allmänna va- len, om införande av skyldighet för en regering att alltid avgå efter ett val, om att extra val i en del fall borde ha anordnats, d v s sådant som talmannen inte har någon befogenhet att avgöra. I övrigt har de ofta hårda debatter som förekommit i samband med regeringskriser varit av politisk karaktär med ringa anknytning till gällande bestämmelser om hur regeringskriser skall lösas. I ett vidare perspektiv kan man notera de debatter som fortlöpande förs, om hur det svenska systemet skall anpassas till vad som gäller inom t ex EU, särskilt hur riksdagen och dess utskott skall kunna få   ett större inflytande över frågor som avgörs på EU-nivå. Dessa frå- gor har engagerat olika talmän och det kan tänkas, att nya regler kan komma att utformas. Såväl inom som utom riksdagen har också förts en fortlöpande de- batt om effekterna på regeringsbildningen av den strikta proportio- nalismen och andra inslag i valsystemet, som bidrar till svårigheterna att bilda majoritetsregeringar. Många förslag har lanserats om att ge större partier särskilda favörer, t ex genom att slopa utjämningsmanda- ten. Även majoritetsval enligt brittiskt mönster har föreslagits. Oavsett vad man tycker i principfrågorna på dessa områden, torde man kunna utgå ifrån, att det kommer att vara mycket svårt att ändra på den pro- portionella mandatfördelningen – inte minst på grund av det flerpar- tisystem som sedan länge är väl etablerat i riksdagen. Man kan således förutspå, att talmännen även vid framtida rege- ringskriser under överblickbar framtid kommer att ha att handskas med ungefär samma problem, som hittills förekommit och som be- lysts i denna skrift.

  Litteratur och noter

¹ Grundläggande konstitutionella dokument från Magnus Erikssons lands- lag t o m  års regeringsform finns samlade i Sveriges konstitutionella urkunder, . (SNS) med inledande kommentarer av Nils Stjernquist. Ingående skildring av hur svenska riksdagen växte fram och utveckla- des under århundradena finns i det omfattande arbete, Sveriges Riksdag, som i sjutton band gavs ut till riksdagens -årsjubileum  under medverkan av ett stort antal historiker och statsvetare. Olika epoker i riksdagens utveckling skildras av Herman Schück, Göran Rystad, Michael F Metcalf, Sten Carlsson och Nils Stjernquist i Riksdagen genom tiderna, :a uppl . En mera kortfattad men innehållsrik och frikostigt illustrerad skildring av riksdagens utveckling genom tiderna är Stig Hadenius, Riksdagen, En svensk historia, . ² Tiden efter representationsreformen  är föremål för en rad arbeten av historiker och statsvetare i Samhälle och riksdag –, som gavs ut med anledning av tvåkammarsystemets -åriga historia . En sammanhållen skildring av utvecklingen från kammarreformen  till och med införandet av enkammarsystemet ges av Nils Stjernquist i Tvåkammartiden, Sveriges riksdag –, . I Stjernquists ar- bete finns ett särskilt avsnitt om talmännen. (s –) I Ferdinand Vegelow, Den svenska talmansinstitutionen, Akd avh  beskrivs och diskuteras talmannens ställning under ståndsriksdagen och tvåkammarriksdagen fram t o m de första årtiondena på -talet. Lars G Johansson redovisar i Svenska talmansval efter , Statsveten- skaplig Tidskrift  s – en rad talmansval och särkilt kontrover- ser därom inom den socialdemokratiska riksdagsgruppen.

  ³ Ett uppmärksammat fall  jan  återges av August Sävström i En tal- mans levnadsminnen  s  ff. Jmf Vilhelm Lundstedt, När klubban föll. . ⁴ Se t ex August Sävström a a s  ff. ⁵ Nyordningen var inte uppskattad av alla. ”Värst är att man måste rösta, men inte får tillfälle att motivera röstningen. Särskilt när man avviker från partilinjen, vilket hänt.” Erik Boheman (talman i FK –) Tankar i en talmansstol . ⁶ De överväganden som gjordes inom och mellan partierna inför en före- stående reform behandlas bl a i Björn von Sydow, Vägen till enkammar- riksdagen. Demokratisk författningspolitik i Sverige –. , samt i de avslutande kapitlen i Nils Stjernquist, Tvåkammartiden. . Vad gäller t ex alla de utredningsförslag som lett fram till den nuva- rande riksdagen och dess organisation hänvisas till de betänkanden som anges i texten och till de direkta referenser, som ges under olika avsnitt av framställningen. ⁷ Se t e x Herbert Tingsten, Skall kungamakten stärkas?  ⁸ Valter Åman anger i memoarboken Repor i färgen, , s , att bidra- gande till att han utsågs till ordförande kan ha varit ”vetskapen om att jag ingalunda tillhörde republikanerna”. Åman var en erkänt skicklig för- handlare och grundlagberedningens arbete gick snabbt undan. Men det saknades tydligen inte kritiker i regeringskretsen. Carl Lidbom medger i memoarboken Reformist  s  f, att Åman var en skicklig förhand- lare. I övrigt var Lidbom starkt kritisk till Åman. ⁹ De regler som gäller för talmannens och vice talmännens verksamhet är angivna i regeringsformen (RF) och riksdagsordningen (RO) ¹⁰ När frågan om titulaturen kommit på tal har man bl a hänvisat till vad som gäller inom andra områden av samhällslivet, t ex inom förvaltning och domstolsväsende. ¹¹ Se den ovan angivna uppsatsen av Lars G Johansson. August Sävström, som kom att sitta kvar vid  riksdagar, vann kandidaturen i den social- demokratiska riksdagsgruppen med  röster mot  för motkandidaten Ernst Eriksson. Sävströms ovan nämnda memoarer s . ¹² Förslagen i den socialdemokratiska riksdagsgruppen har varit enhälliga

  under enkammarperioden enligt Leif Andersson, Beslut(s)fattarna,  s –. ¹³ RF:: och RO , : ¹⁴ RD den  oktober  ¹⁵ Leif Andersson a a s  f ¹⁶ orbjörn Fälldin, En bonde blir statsminister  s . ¹⁷ Enligt vad Ingemund Bengtsson uppgett till författaren (/ ) hade de borgerliga gjort upp att när centerpartiet fick statsministerposten skulle moderaterna få talmansposten. Allard skall ha sagt till Gösta Bohman, att Hernelius på grund av nedsatt hörsel inte var lämplig, men Bohman an- såg att ljudförstärkare skulle kunna användas och kompensera. ¹⁸ Ingemund Bengtsson ansåg, enligt ovan angivna samtal, att han vunnit redan vid första omgången. Radio Halland hade följt namnräkningen. Det rörde sig om ren felräkning från valförrättarnas sida. Bengtsson hade inte stått till förfogande som vice talman om han inte blivit vald. Socialdemokraternas kandidat till vice talmansposten var – om Bengtsson inte blivit talman – Hilding Johansson. ¹⁹ RD den  oktober . Ur den omfattande debatten i medierna med anledning av valet  kan nämnas ett inlägg av Björn von Sydow: Välj den mest omdömesgille, SvD den  okt  samt ett motinlägg av Bertil Fiskesjö i SvD den  okt , där det bl a hette: ”Men vi får kanske be von Sydow om hjälp med att utpeka vilken av kammarens  ledamöter som på detta tveklösa sätt höjer sig över kammarens övriga  riksdagsmän.” ²⁰ Valprövningsnämndens protokoll : ²¹ RD den  okt  ²² Leif Andersson a a s  f; age G Peterson, Resan mot Mars  s  ²³ RD den  september  ²⁴ Ingegerd Troedsson och age G Peterson i dagspressen, t ex DN den  okt ; age G Peterson a a s  ff; Ingegerd Troedsson, Är strid om talmansposten ofrånkomlig? I Maktskifte, red Nils G Åsling  s  ff ²⁵ RD den  oktober , RD den  oktober , RD den  september .

  ²⁶ Talmanskonferensens förslag /: TK , KU /; Riksdags- styrelsens förslag /: RS , Moderniserad riksdagsorganisation; KU /:, RD /:. Utförlig redovisning av bl a riksdagsstyrelsen och förvaltningsorgani- sationen finns över riksdagens hemsidawww.riksdagen.se ²⁷ RO : och  ²⁸ RO :. Lag : om säkerhetsskydd i riksdagen ²⁹ Se Gunnar Helén i Riksdagen inifrån  s  ff. En ingående undersök- ning av relationerna mellan medierna och riksdagen med tonvikten på bör- jan av -talet ges i Folke Johansson, Riksdagen och medierna,  ³⁰ Detta har varit ett gemensamt tema för alla talmän i intervjuer, tidnings- artiklar och uttalanden. En omfattande redovisning av initiativ för att uppmärksamma riksda- gens ställning finns i age G Peterson a a s  ff Om den senaste talmannens, Björn von Sydows, tankar härvidlag se t ex Från riksdag och departement nr ,  ³¹ Jmf också t ex Birgitta Dahls artikel på DN:s debattsida den  nov : ”Jag kräver öppenhet av regeringen.” Även bland riksdagsledamöter har det förekommit klagomål mot att statsråd inte prioriterar kammaren. Se t ex mot / K , Roy Hansson (m), KU: ³² Debatter av detta slag redovisas på riksdagens hemsida och ägnas regel- mässigt betydande utrymme i tidningen Från riksdag och departement. ³³ RO –, / KU:, RD  april  ³⁴ En redovisning av planerade sändningar finns numera på riksdagens hemsida. ³⁵ Se t ex DN den  dec  ³⁶ Se t ex motion /: K (m), KU /:. Reservation av m och kd. ³⁷ RO : Angående EU-parlamentariker i kammaren se motioner /  K och K, / KU:. RD den  april  ³⁸ RO :– ³⁹ RF : , : , RO :  ⁴⁰ För argument och motargument se t ex mot :, KU : s , RD den  juni  s  ff

  ⁴¹ RO : . Se t ex Ingemund Bengtsson i Riksdagen inifrån s  om hur han som arbetsmarknadsminister upplevde lotteririksdagen: ”En natt för- lorade jag alla voteringar på grund av lottdragningarna. Jag blev ledsen och försökte trösta mig med att jag kanske i stället hade tur i kärlek.” ⁴² Redovisning av talmännens utrikeskontakter finns som regel löpande i Från riksdag och departement, som utkommer en gång i veckan. Större arrangemang brukar också omnämnas i Riksdagens årsbok. ⁴³ En utförlig redovisning av solidaritetsaktionen för de baltiska staterna finns i age G Peterson a a s  ff ⁴⁴ Birgitta Dahl, Riksdagens talman –. Tal i urval . ⁴⁵ Se t ex Pär-Erik Back och Gunnar Fredriksson, Republiken Sverige,  ⁴⁶ Prop :  s . Jmf Valter Åman a a s  ff ⁴⁷ Se t ex motion / K (v), / KU:  s ; Motion / K Mikaela Valtersson och Mikael Johansson (mp) ⁴⁸ Författningsutredningens huvudbetänkande :; Henrik Hermerén SOU :  del  samt Henrik Hermerén, Regeringsbildningen i fler- partisystem, akd avh  ⁴⁹ Torbjörn Bergman, Constitutional and Party Goals in Coalition For- mation, Ak avh , ger det hittills mest ingående försöket till kartlägg- ningen av motiven bakom samt innebörden av den s k Torekovkompro- missen. Jmf rec av Björn von Sydow i Statsvetenskaplig Tidskrift  nr  s  ff; Se också Carl Lidbom, Reformist,  s  ff ⁵⁰ Motion : . ⁵¹ RF :, :–, : , : , RO :  ⁵² RD  okt ,  febr ,  nov ,  okt ,  okt  ⁵³ Motion /: , Martin Olsson och Sven-Erik Nordin (c), Motion /: K (c), Motion /: K (mp), / KU:  s  f, Partimotioner / från c och mp samt motion /: K (m) och motion /:K  (fp) ⁵⁴ Gällande regler i ett antal länder fram t o m  se Henrik Hermerén a a ⁵⁵ Finlands grundlag  kap. Om tillämpningen se t ex Hufvudstadsbladet mars–april, särskilt  april  ⁵⁶ RF : –

  ⁵⁷ Översiktliga redovisningar av samtliga misstroendeomröstningar och re- geringsbildningar fram t o m maj  finns i / KU:  s  ff. I KU:s årliga granskningsbetänkanden redovisas kontinuerligt de re- geringsskiften som ägt rum under den tid granskningen omfattar. Se KU /:  s  ff, KU /:  s  ff, KU /:  s  ff, KU /:  s  ff, KU /:  s  ff, KU /:  s  f, KU /:  s  f, KU /: s  ff, KU /:  s  ff ⁵⁸ RD den  mars . KU /:  s  ⁵⁹ RD den  februari , KU /:  s  age G Peterson a a s –. Det kan nämnas att talmannen två gånger under händelseförloppet gav kungen en redogörelse. Leif Andersson a a s  redovisar diskussionen i den socialdemokra- tiska riksdagsgruppen. Se debatt i tidningar, särskilt DN, under febr . ⁶⁰ Ledare i DN den  sept . Ingegerd Troedssons svar i DN den  sept  ⁶¹ RD den  oktober . KU /:  s ; Leif Andersson a a s –  ⁶² RD den  oktober  ⁶³ RD den  oktober  ⁶⁴ Prop :  s  ⁶⁵ SOU : . Se också intervjun med Henry Allard i bilagan till betän- kandet s  ff ⁶⁶ SOU : , Folkstyrelsens villkor s  ff; Reservation av Nils Berndt- son (vpk) s  ⁶⁷ RD den  okt  ⁶⁸ Se den ovan nämnda intervjun med Henry Allard. Ingemund Bengtsson har sagt sig vara enig med Allard i hans bedömning. ⁶⁹ ”Ett onödigt beskäftigt och i detta ömtåliga läge mindre lämpligt utta- lande. Om än i sak riktigt” Gösta Bohman a a s . ⁷⁰ RD den  och  maj . orbjörn Fälldin a a s  ff, Gösta Bohman a a  ff. Fälldins och Bohmans ger också intressanta inblickar i talmannens agerande. Jmf

  också Ola Ullsten, Växling vid makten i Liberal ideologi och politik – s  ff ⁷¹ Anmälan till KU av Ingvar Svensson (kd). Se också utförlig redovisning av samarbetets former i Från riksdag och departement nr   ⁷² Motion : , Björn Molin m fl (fp), KU : , RD den  juni  ⁷³ SOU :  s  ff ⁷⁴ Intervjuer med talmännen Bengtsson, Peterson, Troedsson. Partimotion (mp) / K ⁷⁵ Reformera riksdagsarbetet! Riksdagsutredningen / del – ⁷⁶ RF :, :, RO : ⁷⁷ RF :, RO :, :, :; SOU : , Allmänna val på våren; Riks- dagsutredning /; / KU:  s , Dir justitiedep : Utredningen avvisar i sitt betänkande, SOU :, tanken på vår- val. ⁷⁸ RD den  och  mars  ⁷⁹ Se t ex inlägg av Mikael Gilljam i DN den  och  juli , Tommy Möller i DN den  juli  och Bertil Fiskesjö i Skånska Dagbladet den  juli 

Utöver de direkta noteringar som gjorts ovan hänvisar jag helt allmänt till in- tervjuer med talmännen Henry Allard den  okt  (per telefon) Ingemund Bengtsson den  okt , age G Peterson den  nov  och den  mars , Ingegerd Troedsson den  okt , Birgitta Dahl den  nov . Jag har vidare samtalat med kammarsekreteraren Gunnar Grenfors den  dec . Med talmännen Troedsson och Dahl har jag haft uppföljande brev- kontakt i mars . age G Peterson har utförligt behandlat sin tid som talman i memoarboken Resan mot mars .

 

Henry Allard. Talman –. Foto: Jan-Erik Carlsson / Pressens Bild. Ingemund Bengtsson. Talman –. Foto: Tobbe Gustavsson / Pressens Bild.

age G Peterson. Talman –. Foto: Peter de Ru. Ingegerd Troedsson. Talman –. Foto: Peter de Ru. Birgitta Dahl. Talman –. Foto: Eric Roxfelt / Pressens Bild.

Henry Allard, Ingemund Bengtsson, age G Peterson, Ingegerd Troedsson och Birgitta Dahl i Riksdagshuset . Foto: Christer Wallenholm.