HTF Årgång Från Krigskommunism Till Upproret I Tallinn Historisk Tidskrift För Finland Yrkesutbildningen Av Finländska Krigsinvalider
Total Page:16
File Type:pdf, Size:1020Kb
Historisk Tidskrift för Finland Historisk Tidskrift för Finland 2015:3 245 Matti Lackman, Från krigskommunism till upproret i Tallinn. Kommunisternas upprorsverksamhet 1919–1924 och dess inverkan på Finlands säkerhet 293 Hannu Mähönen, Yrkesstudier bortom havet. Yrkesutbildningen av finländska krigsinvalider i Sverige 1942–1947 322 Marja Kivilehto, Från Livet i början av 1800-talet till En enda värld. Historiskt tänkande i finlandssvenska högstadieläroböcker i historia Granskningar 351 Joachim Östlund, Saltets pris. Svenska slavar i Nordafrika och handeln i Medelhavet 1650–1770. Av Emil Kaukonen 355 Marie-Christine Skuncke, Carl Peter Thunberg. Botanist and Physician. Av Päivi Maria Pihlaja 358 Julia Dahlberg & Joachim Mickwitz, Havet, Handeln och Nationen. Släkten Donner i Finland 1690–1945. Av Alexandra Ramsay 362 Henry Wiklund, Uppdraget som växte. Historien om Svenska litteratursällskapet som förvaltare av allmännyttigt kapital. Av Henry Rask 100 HTF ÅRGÅNG Från krigskommunism till upproret i Tallinn Historisk Tidskrift för Finland www.historisktidskrift.fi Yrkesutbildningen av finländska krigsinvalider Redaktionens adress: Historisk Tidskrift för Finland c/o Vetenskapernas hus, Kyrkogatan 6, 2015:3 i Sverige 1942–1947 00170 Helsingfors. Internet: www.historisktidskrift.fi Prenumerationspris 2015: 40,00 €. Historiskt tänkande i finlandssvenska högstadie- För beställningar till utlandet tillkommer 5,00 €. Lösnummerpris: 15,00 €. Försäljning: läroböcker i historia Akademiska bokhandeln i Helsingfors och Åbo, Vetenskapsbokhandeln i Helsingfors (Snellmansgatan 13), Gaudeamus Kirja & Kahvi samt genom redaktionen. 2015:3 ISSN: 0046-7596 Tryck: Oy Fram Ab, Vasa 2015 Historisk Tidskrift för Finland utgiven av Historiska föreningen r.f., Helsingfors REDAKTIONEN Ansvarig redaktör: Docent Lars-Folke Landgrén Redaktionssekreterare: Fil.mag. Jens Grandell • Fil.dr Jennica Thylin-Klaus Ekonom: Fil.mag. Michaela Bränn REDAKTIONSRÅD John Strömberg (ordförande) • Anders Ahlbäck • Annette Forsén Johanna Ilmakunnas • Henrik Knif • Lars-Folke Landgrén Jani Marjanen • Henrik Meinander • Eljas Orrman • Henrika Tandefelt Nils Erik Villstrand • Holger Weiss • Charlotta Wolff TILL VÅRA LÄSARE Meddelanden om prenume rationer och adressföränd ringar skall riktas till vår adress: HTF / Michaela Bränn Historisk Tidskrift för Finland c/o Vetenskapernas hus Kyrkogatan 6 00170 Helsingfors Tele fon 040-563 1492 E-post: [email protected] Redaktionens kontaktuppgifter: [email protected] [email protected] [email protected] Historisk Tidskrift för Telefon +358 9 191 22997 (Lars-Folke Landgrén) Finland Historisk Tidskrift för Finland www.historisktidskrift.fi trycks med bidrag av Vetenskapliga samfundens delegation och Svenska littera tur sällskapet i Finland MATTI LACKMAN Från krigskommunism till upproret i Tallinn Kommunisternas upprorsverksamhet 1919–1924 och dess inverkan på Finlands säkerhet Finland i en kniptång 1919 olsjevikregeringen i Rådsryssland hade hösten 1918 många be- kymmer p.g.a. den inre oredan i landet och den stundande in- ternationella blockaden. Därför blev man tvungen att utnyttja Balla sina resurser. Röda arméns främsta uppgift var inte att tillfreds- ställa hämndgiriga röda finländares önskemål, och dess viktigaste fokus var inte Finland. När det i november 1918 bestämdes att också de finska rödgardisterna i Rådsryssland skulle ansluta sig till Röda armén, innebar det en möjlighet för Finlands kommunistiska parti (FKP), som grundats av finländska exilrevolutionärer i augusti samma år, att få stöd och hjälp.1 De s.k. oppositionsjägarna, som utbildats i Tyskland och av politis- ka skäl valt att inte återvända till Finland, blev en överraskande resurs för FKP när det gällde att fortsätta revolutionen. Hösten 1918 fanns det i Berlin, Hamburg och andra stora städer omkring 300 sådana jägare som var villiga att samarbeta med kommunisterna. Många av dem var fientligt inställda till tyskarna, och beredda att göra nästan vad som helst. När man började ta hem dessa jägare, visste de finländska myn- 1. Suomalaiset vallankumoukselliset Venäjän puna-armeijan riveissä I [Finländska revolutionärer i den ryska röda armén], Punapäällikkö, RGASPI, fond 516 (Finlands kommunistiska parti), opis 2, delo 798; Suomalaiset vallankumoukselliset Venäjän puna-armeijan riveissä II, Punapäällikkö, RGASPI, fond 516, opis 2, delo 798; Eylof Mattson, ’Pohjoinen rintama’, Toivo Antikainen (toim.), Neuvosto-Karjalan puolesta. Taistelukuvauksia Pohjoiselta rintamalta (Lenin grad 1927), s. 13–18; Tuomo Polvinen, Venäjän vallankumous ja Suomi 1917–1920 II. Toukokuu 1918–joulukuu 1920, andra upplagan (Juva 1987), s. 97–241; Markku Salomaa, ’Suomalaisrykmentit Venäjän kansalaissodassa’, Sotahistoriallinen Aikakauskirja 12 (1993), s. 7–45. Historisk Tidskrift för Finland årg. 100 2015:3 246 Matti Lackman digheterna att det fanns röda bland dem. Därför över vakade man noga den största eftertruppen med jägare som återvände till hemlandet i november. Jägarna splittrades upp mellan sina hemkommuner, så att de inte skulle kunna utgöra en säkerhetsrisk.2 Trots att de finska vita på vintern 1918 hade misslyckats med att ta kontrollen över Vitahavskarelen, blev Estlandsexpeditionen följande år en framgång. Tillsammans med generalerna Johan Laidoners3 och ryssen A. V. Koltshakins4 vita trupper besegrade den finländska fri- kåren Pohjan Pojat trupperna ur den röda armén och orsakade stora förluster bland de röda finländare som deltog.5 Den svåra situationen till trots svor krigskommissarien Lev Trot- skij (urspr. Leib Bronstein)6 i slutet av 1918 att om finländarna gick till angrepp, skulle Röda armén svara med samma mynt och marschera in i Helsingfors. G. Zinovjev (urspr. Radomylski och Hirsch)7 kallade i januari 1919 bl.a. chefen för FKP:s militärorganisation Jukka Rahja8 till förhandlingar. Under förhandlingarna kom man överens om att de finländare som tillhörde Röda armén fram till början av februari skulle mobiliseras för en operation riktad mot Finland. Rahja fick i uppgift att leda trupperna in i Helsingfors. FKP uppmanade den 19 februari 1919 arbetarna att gå i strejk och armén att göra uppror. Mauno Heimo 2. Matti Lackman, ’The Berlin Committee of the Finnish Communist Party in 1918’, Kyösti Julku (ed.), Historia Fenno Ugrica I:1. Congressus primus historiae fenno-ugricae (Oulu 1996); Matti Lackman, Suomen vai Saksan puolesta? Jääkäreiden tuntematon historia (Keuruu 2000), s. 635–648. 3. 1884–1953. Estnisk general. Se Jorma O. Tiainen (päätoim.), Taskutietojätti A–Ö (Jyväskylä 1985), s. 1066. 4. 1873–1920. Rysk amiral, 1916 kommendör för Svartahavsflottan. Fick 1918 i uppdrag att leda kampen mot bolsjevikerna. Togs till fånga och avrättades 1920. Se Tiainen (päätoim.), Taskutietojätti A–Ö, s. 964. 5. Markku Kangaspuro, Neuvosto-Karjalan taistelu itsehallinnosta. Nationalismi ja suomalaiset punaiset Neuvostoliiton vallankäytössä 1920–1939, Bibliotheca Historica 60 (Helsinki 2000), s. 70. 6. 1879–1940. Upphovsmannen till Röda armén, har betraktats som Lenins tänkte efterträdare. Mördades av Stalin. Se Tiainen (päätoim.), Taskutietojätti A–Ö, s. 2103. 7. 1893–1936. En av bolsjevikernas ledande män, ordförande för det revolutionära rådet i Petrograd, ordförande för Komintern 1919–1926, Otto Wille Kuusinens förman. Avrättades 1936. Natalia Lebedeva, Kimmo Rentola & Tauno Saarela, ”Kallis toveri Stalin!” Komintern ja Suomi (Helsinki 2002), s. 512. 8. 1887–1920. Bolsjevik från Petersburg, grundande medlem av FKP och medlem av centralkommittén 1918–1919, 1920, chef för FKP:s militära organisation. Sköts i augusti 1920. Tauno Saarela, Suomalaisen kommunismin synty 1918–1923 (Tampere 1996), s. 487, 500 och passim. Från krigskommunism till upproret i Tallinn 247 (i Sverige Heino)9 och Lauri Letonmäki10 skickades till Sverige för att därifrån förbereda stöd för operationen.11 Av den eftertrupp bestående av ungefär 125 jägare som redan i november 1918 hade skickats från Hamburg till Finland hade några jägare stannat kvar i Stockholm. Bland dem fanns Heikki Repo (i Sve- rige och Sovjetunionen Esko Kivi)12 och V. J. Syväjärvi13. Deras uppgift var att hjälpa Heimo och Letonmäki med att organisera de finländska röda som fanns vid malmfälten i norr och att hålla kontakt med de jägarkamrater som redan hade rest till Finland. I Sverige grundades snart den s.k. Finländska Röda Gardets Sverigebataljon (Suomen Pu- naisen Kaartin Ruotsin pataljoona, SPKRP), som skulle anfalla över Torne älv och under ledning av oppositionsjägarna ansluta sig till det gryende upproret i Finland.14 FKP utgav i februari 1919 i Petrograd Kommunistinen Vaali lippu, som hade en tydlig anknytning till händelserna. I enlighet med FKP:s program förklarades att den borgerliga demokratin hade nått sitt slut. De kommande valen hade inte längre någon betydelse. I stället för att 9. Från 1922 i olika uppgifter inom Komintern. Lebedeva, Rentola & Saarela, ”Kallis toveri Stalin!”, s. 505. 10. 1886–1935. Grundande medlem i FKP, medlem av centralkommittén 1918–1919, 1919– 1920, 1920–1921. Se Saarela, Suomalaisen kommunismin synty 1918–1923, s. 487, 500 och passim. 11. Tuomo Polvinen, Venäjän vallankumous ja Suomi 1917–1920. II. Toukokuu 1918–joulu- kuu 1920 (Juva 1987), s. 163; Kangaspuro, Neuvosto-Karjalan taistelu itsehallinnosta, s. 71. 12. 1888–1935. Togs till fånga av polisen och ryska soldater i samband med upploppet i Simo 1916. Frisläpptes från Uleåborgs länsfängelse under marsrevolutionen 1917 och återvände till Tyskland. Var chef för oppositionsjägarna, tillhörde ”Arbetarjägarnas