Träanvändning Och Materialval I Finska Prästgårdar

Helsingin yliopisto - Helsingfors universitet - University of Helsinki Tiedekunta/Osasto - Fakultet/ Sektion - Faculty Laitos - Institution - Department Agrikultur-forstvetenskapliga fakulteten Institutionen för skogsvetenskaper Tekijä - Författare - Author Backström Harry Sanfrid Työn nimi - Arbetets titel - Title Materialval i prästgårdarna Oppiaine - Läroämne - Subject Träteknologi Työn laji/Arbetets art/Level Aika/Datum/Month and year Sivumäärä/Sidoantal/Number of pages Kandidatavhandling 07/2016 100 s. Tiivistelmä/Referat/Abstract

Prästgårdar är en del av kulturmiljön och den byggnadshistoriska miljön i det finländska samhället. En stor del av prästgårdarna är innefattade i Museiverkets register över byggda kulturmiljöer av riksintresse, så kallade RKY-objekt. Vid byggandet av prästgårdar har man i stor utsträckning använt sig av trä som konstruktions-, inrednings och fasadmaterial, framför allt när det gäller äldre prästgårdar som byggdes på landsbygden.

Undersökningen innehöll två huvudfrågeställningar:

För det första har beskrivits de trä- och övriga konstruktioner som man ur generell och principiell synvinkel använde vid byggandet av prästgårdarna, hur detta virke anskaffades, vilka trädslagsval som gjordes, vilka kvalitetskrav som ställdes på konstruktionsvirket samt hur trävirket och konstruktionerna vidareförädlades.

Undersökningen innehöll också fallstudier. Fallstudierna utgörs av 4 prästgårdar på Borgå stifts område. För fallstudieobjekten redogjordes för grund/ stenfot, bjälklagHELSINGFORS (bottenplatta), huskroppens UNIVERSI disposition, TET stommens konstruktion, fasadmaterial, takkonstruktion, taktäckningsmaterial, insidans tak-, vägg och golvmaterial i bostadsvåningen. De träd och i viss mån också buskar som fanns på prästgårdens tomt har också inventerats och redogjorts för. Inventeringarna och inspektionerna vid prästgårdarna genomfördes på förvintern 2015 och under vintern och våren 2016. Backström Harry Sanfrid Handledare Rikala Juha, lektor De prästgårdar som har undersökts är prostgården i Pargas (byggd 1770-talet) på Pargas stads område i västra delen av Åboland och tillhörande Pargas kyrkliga samfällighet, Saltviks prästgård (byggd 1920-talet) i Saltviks kommun på Åland och tillhörande Saltviks församling, Dragsfjärds prästgård (byggd 1950-talet) i Kimitoöns kommun i östra delen av Åboland och tillhörande Kimitoöns församling och Liljendals prästgård (byggd 1970-talet) i Liljendals kommun i Östra Nyland och tillhörande Liljendals församling.

Fallstudieexemplen, de 4 prästgårdarna visar på prästgårdsbyggande under en period omfattande cirka 200 år och den stora variationsrikedom som det har funnits i fråga om val av material och arkitektoniska TRÄANVlösningar.ÄNDNING Däremot kan exemplen inte OCH i övrig fungera som underlag för generaliserande av träteknologiska och konstruktionstekniska val vid byggande av prästgårdar i Finland.

MATERIALVAL I FINSKA

PRÄSTGÅRDAR

Kandidatavhandling,Avainsanat/Nyckelord/Keywords augusti 2016 prästgård, stomme, fasadmaterial, trädslag, timmer, virkesanskaffning, kvalitetskrav

Säilytyspaikka/Förvaringsställe/Where deposited

Muita tietoja/Övriga uppgifter/Additional information

Backström, H. 2016. Träanvändning och materialval i finska prästgårdar. Kandidatavhandling i träteknologi. Helsingfors universitet/ Agrikultur-forstvetenskapliga fakulteten/ Institutionen för skogsvetenskaper. 104 s.

REFERAT Prästgårdar är en del av kulturmiljön och den byggnadshistoriska miljön i det finländska samhället. En stor del av prästgårdarna är innefattade i Museiverkets register över byggda kulturmiljöer av riksintresse, så kallade RKY-objekt. Vid byggande av prästgårdar har man i stor utsträckning använt sig av trä som konstruktions-, inrednings- och fasadmaterial, framför allt när det gäller äldre prästgårdar samt prästgårdar som byggdes på landsbygden. Undersökningen innehöll två huvudfrågeställningar: För det första har beskrivits de trä- och övriga konstruktioner som man ur generell och principiell synvinkel använde vid byggande av prästgårdarna, hur detta virke anskaffades i äldre tider, vilka trädslagsval som gjordes, vilka kvalitetskrav som ställdes på virket samt hur trävirket och konstruktionerna vidareförädlades. För det andra innehöll undersökningen fallstudier. Fallstudierna utgjordes av 4 prästgårdar på Borgå stifts område. För fallstudieobjekten redogjordes för grund/ stenfot, bjälklag (bottenplatta), huskroppens disposition, stommens konstruktion, fasadmaterial, takkonstruktion, taktäckningsmaterial, insidans tak-, vägg- och golvmaterial i bostadsvåningen. De träd och i viss mån också annan växtlighet på prästgårdens tomt inventerades och redogjordes för. Inventeringarna och inspektionerna genomfördes på förvintern 2015 och vintern och våren 2016. De prästgårdar som har undersökts är prostgården i Pargas (byggd 1770-talet) på Pargas stads område i västra delen av Åboland och tillhörande Pargas kyrkliga samfällighet, Saltviks prästgård (byggd 1920-talet) på Saltviks kommuns område på Åland och tillhörande Saltviks församling, Dragsfjärds prästgård (byggd 1950-talet) i Kimitoöns kommun i östra delen av Åboland och tillhörande Kimitoöns församling och Liljendals prästgård (byggd 1970- talet) i Liljendals kommun i Östra Nyland och tillhörande Liljendals församling. Fallstudieexemplen, de 4 prästgårdarna visar på prästgårdsbyggande under en period omfattande cirka 200 år och den stora variationsrikedom som har funnits i fråga om val av material och arkitektoniska lösningar. Däremot kan exemplen inte i övrigt fungera som underlag för generaliserande av de träteknologiska och konstruktionstekniska valen vid byggande av prästgårdar i Finland. Nyckelord: prästgård, stomme, fasadmaterial, timmer, virkesanskaffning, kvalitetskrav, vidareförädling

Backström, H. 2016. Use of wood and other materials in Finnish rectories. Bachelor´s Thesis in wood technology. University of Helsinki/ Agriculture and Forestry Faculty/ Department of Forest Sciences. 104 p.

ABSTRACT Rectories are a part of the cultural environment and of building historic environment in the Finnish society. A great part of Finnish rectories are included in the National Board of Antiquities register of built cultural environments that are of national interest, so called RKY objects. In building rectories wood have been used as construction-, interior- and as facade materials, especially in older rectories and parsonages built in the countryside. The study included two main issues: First a description of the wood and other constructions that from the general and fundamental point of view were used in building parsonages, how the timber was acquired in earlier times, the choice of tree species in constructions, quality requirements in timber and how the timber and building constructions were further processed. Secondly, the study also consisted of case studies. The case studies included 4 rectories in Porvoo diocese area. For the case study objects accounted for stone base, beams (base), the housing body outline, frame construction, facade materials, roof construction, roofing material, the inside roof, wall and floor coverings in residential floor. The trees and to some extent also other vegetation in the rectory garden were inventoried and accounted for. The inventories and inspections were carried out in early winter 2015 and winter and spring 2016. The parsonages (rectories) that have been investigated are Deanery in Pargas (built in the 1770s) on the Pargas city area in the western part of Archipelago, associated Pargas church community, Saltvik parsonage (built in the 1920s) on Saltviks municipality area in Åland and associated Saltviks parish, Dragsfjärd rectory (built in the 1950s) in Kimitoön municipality area in the eastern part of the Archipelago, associated Kimitoön parish and Liljendal rectory (built in the 1970s) at Liljendal municipality area in eastern Uusimaa and associated Liljendal parish. The case study examples, the 4 parsonages shows the rectory building for a period covering about 200 years and the great diversity that has existed in the choice of materials and architectural solutions. However, the examples cannot otherwise serve as a basis for generalization of the wood and construction technological choices when building rectories in Finland. Keywords: rectory, parsonage, housing body, facade material, timber, wood procurement, quality demand, further processing

Innehåll 1. INLEDNING ...... 4 1.1 Forskningsuppgift och frågeställning ...... 5 1.2 Tidigare forskning och källmaterial ...... 6 1.3 Metodologiska utgångspunkter och metodval ...... 8 1.4 Begrepp ...... 10 1.5 Disposition ...... 12 2. BAKGRUND ...... 15 2.1 Prästgårdarnas uppkomst ...... 15 2.2 Reglering av prästgårdarnas byggbestånd ...... 16 2.3 Evangelisk-lutherska kyrkan och Borgå stift ...... 25 2.4 Prästgårdarna i Borgå stift ...... 28 2.5 Sammanfattning och diskussion ...... 34 3. TRÄKONSTRUKTIONERNA I PRÄSTGÅRDARNA ...... 36 3.1 Anskaffning av virke till byggprojektet ...... 38 3.2 Kvalitetskrav på trävirket ...... 42 3.3 Trädslagsval i byggnadsstommen och timrets deformering ...... 47 3.4 Vidareförädling av träkonstruktionerna ...... 50 3.5 Förändringar i användning av trävirke vid byggandet av prästgårdar .... 53 3.6 Sammanfattning och diskussion ...... 55 4. FYRA EXEMPEL PÅ MATERIALVAL OCH BYGGNADSTEKNISK LÖSNING VID BYGGANDET AV PRÄSTGÅRDEN ...... 56 4.1 Prostgården i Pargas byggd på 1770-talet ...... 58 4.2 Saltviks prästgård byggd på 1920-talet ...... 65 4.3 Dragsfjärds prästgård byggd på 1950-talet ...... 70 4.4 Liljendals prästgård byggd på 1970-talet ...... 75 4.5 Sammanfattning och diskussion ...... 80 5. SLUTDISKUSSION ...... 84 Källmaterial ...... 86 Bildmaterial ...... 104 Bottenplansritningar...... 104

1. INLEDNING

Prästgårdarna har under lång tid varit en del av det finska samhället, kulturmiljön och den byggnadshistoriska miljön (Giertz 2009, Selander et al. 2012). Detta är ett faktum som framför allt på landsbygden har varit gällande och där prästgården tillsammans med kyrkan har varit landmärken i socknen, byn och i närsamhället (Godenhjelm 1935). De kvarvarande prästgårdarna är fortfarande viktiga byggnader i den byggda kulturmiljön och många prästgårdar är innefattade i Museiverkets register över byggda kulturmiljöer av riksintresse, så kallade RKY-objekt (Museiverket 30.12.2015). Största delen av prästgårdarna används inte längre för sin ursprungliga uppgift, att fungera som bostäder för prästerskapet, som kansliutrymmen och som plats för olika typer av sammankomster. Vid byggandet av prästgårdarna formades byggnaderna ursprungligen för ovanstående ändamål. De var därför i regel stora för att kunna betjäna församlingsmedlemmarna i olika sammanhang och under en tid när det inte ännu hade byggts församlingshem (Backström 2008, 2014).

Vid byggandet har man i stor utsträckning använt sig av trä som konstruktions- inrednings- och fasadmaterial, framför allt när det gäller äldre prästgårdar och prästgårdar som byggdes på landsbygden. Men det finns också exempel på prästgårdar som har byggts av tegel eller sten. Om vi ser på den kartläggning som Hugo Godenhjelm (1935) utförde 1933 och som resulterade i en omfattande utredning över samtliga prästgårdar i den evangelisk-lutherska kyrkan och där de flesta församlingars prästgårdar fanns avbildade hade 704 prästgårdar av totalt 723 prästgårdar en fasad av trä. De återstående 19 prästgårdarna hade en fasad av tegel, betong eller sten eller som en kombination av dessa. I sammanräkningen har de fastigheter där ärkebiskopen och biskoparna i den evangelisk-lutherska kyrkan var bosatta i vid tidpunkten lämnats utanför. Däremot har inräknats de församlingshus där

4 det fanns bostäder för prästerskapet, ämbetslokaler som den typen av bostäder benämndes. I många fall fanns också församlingshem och kansliutrymmen inrymda i samma fastighet. Detta var ett företrädande byggnadssätt och förfaringssätt i stadsmiljö där det krävdes bostäder för flera präster i samma församling och det behövdes också bostäder för andra arbetstagare i församlingarna, till exempel för diakonissor och kyrkvaktmästare. Av de prästgårdar som hade en fasad av sten, tegel eller betong fanns 14 prästgårdar av totalt 19 i stadsmiljö (Godenhjelm 1935, Backström 2014).

1.1 Forskningsuppgift och frågeställning

Kandidatavhandlingen med rubriken Träanvändning och materialval i finska prästgårdar skrivs i ämnet träteknologi men har också anknytning och beröringspunkter till byggnadsteknik, byggnadshistoria, kulturhistoria och kyrkohistoria. Tyngdpunkten i undersökningen ligger på att beskriva användningen av trä samt övriga materialval i prästgårdarna och framför allt huskroppens konstruktion, m.a.o. stommen och fasaden även om också andra detaljer i prästgården berörs ytligt. Detta gäller framför allt de exempel som ingår (Se kapitel 3−4).

En sekundär målsättning med undersökningen är att genom en omgivningsanalys beskriva uppkomsten av prästgårdarna i Finland. Analysen utförs bland annat utgående från lagar och förordningar som har varit gällande under en lång tid med start i Dalalagen och Västmannalagen som nedskrevs i slutet av 1200-talet och början på 1300-talet (Holmbäck & Wessén 1936). Omgivningsanalysen sträcker sig fram till den kejserliga förordningen från 1892 där det ännu mycket noga stipulerades på vilket sätt en prästgård skulle

5 byggas och vilka material som skulle användas vid byggandet (19.7.1892/29b, Giertz 2009).

Undersökningen innehåller två huvudfrågeställningar som samtidigt ger innehållet till undersökningen huvudkapitel, kapitlen 3 och 4:

a) En beskrivning över trä- och övriga konstruktioner som man ur generell synvinkel använde vid byggandet av prästgårdar och på vilket sätt man i äldre tider skaffade detta virke och bland annat vilka kvalitetskrav man ställde på virket och hur träkonstruktionerna vidareförädlades. Beskrivningen tar främst fasta på stomvirke och fasadmaterial. b) En beskrivning över 4 prästgårdar i Borgå stift i form av fallstudier, de konstruktionslösningar man har valt vid byggandet och de byggnadsmaterial man har använt sig av vid byggandet och inredandet av prästgården. I viss mån beskrivs också det tomtområde på vilken prästgården finns och det trädbestånd som fanns runt omkring prästgården vid tidpunkten för inspektionen. I vissa fall presenteras också en del av de buskar och annan växtlighet som fanns på prästgårdstomten. Prästgårdarna representerar olika tidsperioder i fråga om byggande, från 1770-talet fram till 1970-talet. Det är en tidsram som omfattar cirka 200 år.

1.2 Tidigare forskning och källmaterial

I Finland och i Sverige samt i övriga delar av Norden har endast i mindre utsträckning genomförts vetenskaplig forskning kring prästgårdar i

6 församlingarna och de kyrkliga samfälligheterna på det sätt som frågeställningen enligt ovanstående är formulerad. Vid byggandet av prästgårdar har under århundradenas lopp trävirke och framför allt timmer i stor utsträckning fungerat som byggnadsmaterial men prästgårdar har inte varit föremål för undersökningar ur ett träteknologiskt perspektiv. Trä har använts till prästgårdarnas stomme, till takstolar och bjälklag, ibland som taktäckningsmaterial, som fasadmaterial, till ytterdörrar, fönsterkarmar och som inredningsmaterial, bland annat i form av innerdörrar, trappor, trägolv och panel på väggar och tak (F 19.7.1892/29b, Giertz 2009).

I verket Sahatavaratuotanto har Marketta Sipi beskrivit virkesanskaffningen och vidareförädlingen av stock (Sipi 2006). Matti Kärkkäinen har i verket Puutieteen perusteet beskrivit bland annat träets egenskaper och felaktigheter (Kärkkäinen 2003). Panu Kaila har utförligt behandlat bland annat olika konstruktionslösningar och materialval vid byggande men det materialet och de beskrivningarna är inte specifikt framtagna för att beskriva prästgårdsbyggande per se (Kaila 1987, Kaila 2002).

Prästgårdar har ur materialvalssynpunkt och konstruktionstekniskt perspektiv främst berörts i ett antal publikationer av senare datum. Sven-Åke Selander et al. har utkommit med ett verk med titeln Prästgårdar och prästgårdsliv i Lunds stift 1850−2011. I verket presenteras prästgårdarna i Lunds stift ur ett historiskt och aktuellt perspektiv och i verket finns beskrivningar över byggnadsstilar och materialval vid byggandet av de prästgårdar som fanns i Lunds stift i Sverige. Materialval och byggnadsstilar vid byggandet av prästgårdar i Lunds stift skiljer sig märkbart från de konstruktions- och materiallösningar man har tillämpat i de finländska prästgårdarna (Selander et al. 2012). Marja Terttu Knapas, Markku Heikkilä och Timo Åvist har i boken Suomalaiset pappilat beskrivit prästgårdar ur ett finländskt perspektiv, framför allt ur ett kulturhistoriskt perspektiv (Knapas et al. 2009). I verket

Svenska prästgårdar beskriver Martin Giertz rikssvenska prästgårdar ur ett kulturarvs-, trädgårds- och byggnadsvårdsperspektiv (Giertz 2009). Anu Soikkeli har i sin doktorsavhandling beskrivit prästgårdarna främst ur ett byggnadstekniskt och kulturhistoriskt perspektiv (Soikkeli 2000A−B). Christina Remmer har utfört en byggnadshistorisk studie med titeln Prästgårdar på Åland. Byggnadshistoriska studier över prästgårdarna på Åland (Remmer 1986). Matti Salomäki har ur byggnadsteknisk synvinkel utfört en kartläggning över prästgårdarna i gamla Vasa län från 1700-talets början och fram till 1920 (Salomäki 1994). Forskningsfältet ter sig sparsamt med tanke på den forskningsproblematik som har beskrivits ovan.

Lagar, förordningar och cirkulär från domkapitlen samt församlingarnas protokoll har använts som källmaterial för att belysa och beskriva vilken inverkan lagstiftningen och beslutsfattandet har haft på byggandet av prästgårdarna. Som källmaterial fungerar också monografier, antologier och artiklar samt material och artefakter i form av, fotografier, ritningar och inspektionsprotokoll. Som källmaterial har också använts hemsidor med detaljinformation om prästgårdarna på Borgå stifts område, bland annat Museiverkets hemsidor samt meddelanden som har inhämtats via anställda i församlingar, kyrkliga samfälligheter och Domkapitlet i Borgå stift.

1.3 Metodologiska utgångspunkter och metodval

Nedan presenteras kort de forsknings- och undersökningsmetoder som har använts. Avhandlingens frågeställningar har klarlagts med hjälp av och via multipla informationskällor och utgörs av såväl primärt som sekundärt källmaterial. Multipla källor möjliggör att skeendet och utvecklingen över tid kan granskas ur flera synvinklar (Yin 2006, Alvesson & Sköldberg 2008). I

8 praktiken har det handlat om triangulering av olika data och som har gett underlag till analys och framtagande av svar i form av beskrivning över aktuell frågeställning (Miles & Huberman 1994, Yin 2006, Olsson & Sörensen 2007).

Valet av fallstudieobjekt kan naturligtvis ur representativitetsaspekt problematiseras. Exemplen, prästgårdarna som har valts ut är delvis tidstypiska exempel över hur man byggde prästgårdar men visar också på avvikande lösningsmodeller som inte till alla delar är representativa. Statistisk generalisering är inte tillämpbart i detta fall, däremot kan representativiteten eventuellt problematiseras med hjälp av analytisk generalisering (Se Kakkuri-Knuuttila & Heinlahti 2006).

De fysiska artefakterna i form av de prästgårdar som ingår som fallstudieobjekt i undersökningen har inspekterats och besiktats på ort och ställe. Inspektionerna av fallstudieexemplen har utförts av författaren under perioden december 2015 och fram till medlet av maj 2016 (Inspektionsprotokoll 2015A, 2016A−C). Inspektionsprotokoll har uppgjorts och detaljer i prästgårdarna har fotograferats och tagits som stöd för minnet och som hjälp vid analysprocessen. En del av fotografierna har inkluderats i undersökningen (Toivonen 1999, Alvesson & Sköldberg 2008, Nationalmuseum 2009, Hällström 2011, Esaiasson et al. 2012).

Inspektionsprotokollen samt tillhörande bilagor till exempel i form av ritningar eller fotografier har analyserats med hjälp av innehålls- och bildanalys. Dokumentationen över prästgårdarna som församlingarna och den kyrkliga samfälligheten tillhandahållit har inte till alla delar varit fullständig men det material som har funnits tillgänglig har utnyttjats vid analysen. Lagar, förordningar, cirkulär, instruktioner, föreskrifter, meddelanden och

9 protokoll har analyserats med hjälp av innehållsanalys för att utreda de begränsningar som var gällande kring byggandet samt för att utreda och belysa prästgårdsbyggandet framför allt ur ett träteknologiskt men också ur byggnadsteknologisk synvinkel. Övrig specifik och riktad informationssökning kring detaljer i anslutning till undersökningen har genomförts genom att intervjua personal inom församlingar, kyrkliga samfälligheter samt personal vid Borgå domkapitel. Det har till exempel varit detaljfrågor kring åldern på församlingens eller den kyrkliga samfällighetens prästgård och vilka material som har använts vid byggandet.

I undersökningen har inte ur metodologisk, formell och teoretisk synvinkel i brödtexten framlagts synpunkter på reliabilitetsaspekter, validitetsaspekter och forskningsetiska aspekter. Däremot har i praktiken hänsyn tagits till dessa aspekter vid undersökningens genomförande (Kakkuri-Knuuttila & Heinlahti 2006, Alvesson & Sköldberg 2008, Esaiasson et al. 2012, Kvale & Brinkmann 2014). Vid användning av citat och vid markering av ett visst begrepp, rubrik eller egennamn har använts kursiverad stil i den löpande texten. Längre citat har markerats med hjälp av indrag för tydlighetens skull. Vid användning av en icke etablerad terminologi eller begrepp eller när termen har använts till exempel i karikerande eller förstärkt syfte har begreppet satts inom citationstecken.

1.4 Begrepp

Prästgård. I lagen angående de evangelisk-lutherska församlingarnas boställen från år 1944 definieras en prästgård som ett boställe eller del av boställe som omfattar för präst bestämd bostad. I samma lag definierades en ämbetsbostad vara en bostad avsedd för en präst eller kantor-organist, men

10 utan markområde som naturaförmån (29.12.1944/1034). I lönelagen för den evangelisk-lutherska kyrkan från år 1966 avsåg man med termerna prästgård och tjänstebostad en bostad som var avsedd för församlingens ordinarie präst (25.2.1966/105). Lönelagen för den evangelisk-lutherska kyrkan förnyades 1983 och i den nya lagen förtydligades terminologin och i lagen avsåg man med benämningen prästgård och tjänstebostad en bostad som var avsedd för en kyrkoherde eller kaplan (22.12.1983/1035). Prästgårdarna utgjorde i regel fristående fastigheter (Backström 2014). Med prästgård avser jag i denna undersökning en tjänstebostad för prästerskapet där en kyrkoherde eller en kaplan är bosatt eller har varit bosatt. Det innebär också att det var en tjänstebostad som ursprungligen var avsedd som bostad för en kyrkoherde eller en kaplan, men att den i ett senare skede i en del fall har tagits i annan användning. Det kan också vara så att bostaden ursprungligen byggdes eller anskaffades för annan användning, men att den i ett senare skede togs i bruk som prästgård. En prästgård kan enligt denna definition också vara en tjänstebostad inrymd i ett större fastighetskomplex (Backström 2014).

I Nationalencyklopedin (1994) definieras begreppet prästgård på följande sätt: Boställe för kyrkoherde eller annan präst, för en jordegendom, från 1910 (Sverige, förf. anm.) begränsad till tjänstebostad jämte tomt och trädgård. Fram till denna tid levde prästen på prästgårdens jordbruk (Nationalencyklopedin 1994). I texten används synonymt bägge termer, prästgård och tjänstebostad. Termen tjänstebostad kan därtill anses vara en mera övergripande term och användes också inom andra sektorer i samhället, till exempel vid beskrivning av boendeformer för personal inom stat, kommun och eller skogsindustri (Se Facta 1971).

Bol. Ett begrepp som ibland också nämns i undersökningen vid beskrivning av en prästgård är bol eller utvidgat som kyrkoherdebol eller kaplansbol. Begreppet användes redan i Västmannalagen och termen syftar på

11 prästbostället med hus och omgivande mark och skog som var avdelad till prästens försörjning. I Västmannalagen som är nedtecknad i slutet av 1200- talet och början av 1300-talet kan vi läsa följande (Holmbäck & Wessén 1936, Giertz 2009):

Nu är kyrka börjad med grundval och lyktad upptill med huv, då skall kyrkan hava bol, som prästen kan bo på.

Från medeltiden och ända fram till början av 1900-talet baserade sig prästens försörjning huvudsakligen på vad jorden vid prästgården gav och via djurhushållningen. Därtill hade församlingens präst rätt till tionde (Välimäki 2002, Giertz 2009, Selander et al. 2012). Prästen hade enligt Västmannalagen också rätt till penningbetalning för olika typer av förrättningar, till exempel för själamässor, jordfästningar och vigslar (Holmbäck & Wessén 1936, Välimäki 2002). Prästgården med tillhörande mark och eventuellt skogsinnehav kallades också för prästbordet, prästbolet eller kyrkobolet. På latin mensa (Giertz 2009).

1.5 Disposition

Uppläggningen av föreliggande beskrivande undersökning är huvudsakligen systematisk. Kapitel 1 med rubriken Inledning motiveras och formuleras forskningsuppgiften och frågeställningen, den tidigare forskningen inom denna tematik presenteras, källmaterialet framläggs samt redogörs kort för undersökningens metodologiska grepp och metodval. Därtill redogörs för ett antal begrepp och undersökningens disposition.

I kapitel 2 Bakgrund ingår beskrivning över prästgårdarnas uppkomst med start i medeltid och utvecklingen fram till nutid. Prästgårdsbyggandet har

12 under århundradenas lopp reglerats via lagar och förordningar, kapitlet innefattar en kortfattad översikt av lagstiftarens syn och regelverk kring prästgårdsbyggandet. Undersökningen tar som utgångspunkt situationen i Borgå stift och de fallstudier som ingår i undersökningen är också hämtade från Borgå stift. Som en kort omgivningsanalys ingår också en kort presentation av den evangelisk-lutherska kyrkan och däri ingående Borgå stift. I kapitlet finns också en kort beskrivning över de kvarvarande prästgårdarna i Borgå stift vid utgången av 2015 och de material man har använt sig av till stomme och fasad.

I kapitel 3 Träkonstruktionerna i prästgårdarna framläggs och presenteras träkonstruktionerna i prästgårdarna, vilka trädslag man har använt sig av vid byggandet och vilka kvalitetskrav man har ställt på trävirket. Likaså utreds hur trävirket till byggprojektet har anskaffats och hur trävirket har vidarebearbetats inom ramen för byggprojektet. I kapitlet belyses också summariskt på vilket sätt användningen av trä vid byggande av prästgårdar på Borgå stifts område har förändrats under århundradenas lopp.

I kapitel 4 Fyra exempel på materialval och byggnadsteknisk lösning vid byggandet av prästgården beskrivs 4 prästgårdar på Borgå stifts område i form av fallstudier. De prästgårdar som ingår som exempel är Pargas prostgård i västra delen av Åboland, prästgården i Saltviks församling på Åland, prästgården i Dragsfjärd i östra delen av Åboland och prästgården i Liljendal i Östra Nyland. Prästgårdsexemplen har valts med tanke på en viss geografisk spridning även om samtliga exempel i detta fall är från södra delen av Borgå stift. Målsättningen har främst varit att visa på byggande under olika tidsperioder samt olika materialval och konstruktionslösningar. Det har styrt valet av fallstudieobjekt.

I kapitel 5 med titeln Slutdiskussion summeras och sammanfattas de viktigaste rönen i undersökningen.

2. BAKGRUND

Nedanstående kapitel har 5 underkapitel. Inledningsvis beskrivs prästgårdarnas uppkomst med start i medeltiden och bland annat kring de orsaker som ledde till att församlingarna började bygga prästgårdar till prästerna. Byggandet av prästgårdarna har reglerats under lång tid. Redan på 1200-talet lagstiftade det svenska riket kring prästgårdsbyggandet i Dalalagen och Västmannalagen. Den evangelisk-lutherska kyrkan och Borgå stift presenteras kort i kapitlet likaså redogörs den aktuella situationen (vid utgången av 2015) för prästgårdarna i stiftet. Kapitlet innehåller också en kort sammanfattning och diskussion.

2.1 Prästgårdarnas uppkomst

Redan under förkristen tid var det vanligt att sockenmännen tog sig till socknens centrum för att avhandla gemensamma frågor. Den katolska kyrkan övertog den hedniska indelningen i socknar och gjorde samtidigt socknen till den minsta enheten i den kyrkliga förvaltningen (Gyllenberg 1968, Pirinen 1968, Ahlbäck 1979). I socknen centrum byggde bönderna en kyrka och så småningom inleddes kyrkogången på söndagarna (Suolahti 1912, Holmbäck & Wessén 1936, Selander et al. 2012). Efter gudstjänsten var det naturligt att inne i kyrkan eller på kyrkbacken samtala och besluta om socknens angelägenheter (Gyllenberg 1968, Pirinen 1968, Ahlbäck 1979). För det mesta placerades kyrkan och prästgården i närheten av något vattendrag, en å eller en insjö. Placeringen var påkallad av praktiska orsaker. Vattenlederna var på många ställen de enda farbara vägarna som ledde till kyrkan. Markerna i närheten av vattendrag eller insjöar var ofta bördiga och på det sättet fördelaktiga med tanke på det

15 jordbruk som utövades vid prästgården. Ifall prästgårdsbyggnaden var placerad invid en insjö placerades den för det mesta på den norra eller den östliga stranden så att solen utan problem kunde lysa från väster och från söder på åkrarna. Det fanns då för det mesta skog på norra och östra sidan och den skyddade mot de kalla nordliga och östliga vindarna (Suolahti 1912). Bönderna fick i uppgift att underhålla och sköta om kyrkan, präst och klockare skulle anställas och bönderna fick också i uppgift att ordna med boställen (bol) för präst och klockare (Holmbäck & Wessén 1936, Gyllenberg 1968, Pirinen 1968, Ahlbäck 1979, Widén 1996, Välimäki 2002, Giertz 2009). Bönderna (allmogen) ålades enligt Västmannalagen och Dalalagen att betala tionde. Förvaltningen av prästboställets egendomen låg enligt Västmannalagen på prästens ansvar. Sockenkyrkans egendom förvaltades av klockaren (Holmbäck & Wessén 1936). Längre fram förvaltades församlingens egendom av kyrkoherden med bistånd av två kyrkvärdar som var utsedda av församlingen. Kyrkoherdens och kyrkvärdarnas förvaltning av församlingens egendom stod i sin tur under sockenmännens övervakning och insyn (Pirinen 1968, Ahlbäck 1979).

2.2 Reglering av prästgårdarnas byggbestånd

Prästgårdarnas byggnadsbestånd och mängd har under lång tid reglerats med hjälp av resolutioner, förordningar och lagar (19.7.1892/29b, Giertz 2009). Lagstiftaren har under årens lopp haft olika synpunkter på hur församlingens boställen skall vara beskaffade i fråga om antal byggnader, placering, materialval, dimensionering, storlek och utseende (Giertz 2009). Redan på 1200-talet och 1300-talet fanns det i landskapslagarna noggranna föreskrifter om antalet byggnader på ett prästboställe. I Dalalagen stipuleras att prästen skall ha en stuga, en lada, ett biskopshärbärge, ett stekarehus, ett hästhus, ett fähus och ett visthus

(Holmbäck & Wessén 1936). Ännu i början av 1600-talet hade en stor del av prästgårdarna en indelning och placering på prästgårdstunet som gick tillbaka till medeltiden. Detta innebar att de hus som hörde till prästbostället fanns utspridda på prästgårdstunet med ett hus för varje användningsform (Suolahti 1912, Storå 1982). Så småningom började man samla husen i en rad, eller i en fyrkant. Att samla byggnaderna nära varandra hade också en annan funktion. När man byggde på det sättet gav det bättre skydd mot en hotande fara eller inkräktare (Suolahti 1912).

Bild 1 (Giertz 2009). Parstuga.

Så småningom tillkom en ny typ av sätesbyggnad, den så kallade parstugan (Suolahti 1912, Storå 1982). Det var en planlösning som började användas vid byggandet av prästboställenas huvudbyggnader under 1600-talets första årtionden (Suolahti 1912). Den typiska parstugan innehöll en förstuga och bakom den en kammare. Till höger om förstugan fanns ett större rum som vid tidpunkten kallades för herrestuga. Till vänster om förstugan fanns bagarstugan som var uppvärmd under kalla perioder och fungerade samtidigt som husets kök (Giertz 2009, Bild 1).

Bild 2 (Giertz 2009). Utökad parstuga eller framkammarstuga.

I slutet av 1600-talet förstorade man ofta dessa parstugor med en gavelkammare till vänster om bagarstugan. Detta tillägg gjorde att husets yttermått växte ytterligare och i vissa fall byggde man ännu en kammare i andra ändan av huset, till höger från förstugan sett. Denna typ av bostadshus kallades ibland för utökad parstuga och ibland för framkammarstuga. En bidragande orsak till att man inte byggde bredare hus än 6−6,5 meter var att timret, stockarna längd begränsade bredden på huset (Giertz 2009, Bild 2).

Bild 3 (Giertz 2009). Salsbyggning med så kallat sexdelat plan.

När vi kommer in på 1680-talet började den långsträckta och smala parstugan överges för en annan typ av planlösning. Ett nytt byggnadssätt med utländska förebilder och som kallades för salsbyggning slog så småningom igenom och genom att skarva timret blev måttsättningen av byggnaden och rummen mera fri. Bottenplansindelningen var enligt fransk modell och man sökte också förebild och utnyttjade typritningar som ursprungligen var utvecklade för militära boställen (Suolahti 1912, Giertz 2009). Med de nya förebilderna förändrades bottenplansindelningen på prästgårdsboställena (Giertz 2009, Bild 3).

Förebilden och rumsindelningen hade egentligen sitt ursprung i Italien och ett byggnadsideal som gick ända tillbaka till romartiden. Det var fråga om en öppen planlösning. Enligt denna nya bottenplanslösning fanns det möjlighet att vandra runt ett stort rum, salen, som placerades i mitten av sätesbyggnaden (Storå 1982, Giertz 2009). Man började bygga en sätesbyggnad med långsida på cirka 16 meter och kortsida om cirka 8 meter. Denna nya typ av indelning kallades för sexdelat plan. Den sexdelade bottenplanen som ibland också kallades för salsbyggning blev den förhärskande indelningen i de prästgårdar som byggdes från 1710 och framåt (Giertz 2009, Bild 3). Bland annat prostgården i Pargas (byggd på 1770-talet) som ingår som fallstudie i undersökningen är rumsindelningen uppbyggd enligt det sexdelade planet (Inspektionsprotokoll 2015A).

På 1720-talet fastställdes prästernas privilegier. Allmogen, de jordägande bönderna opponerade sig i lantdagen mot byggandet och de många reparationerna som de var tvungna att bekosta på prästgårdarna. Bönderna ställde frågan vad som egentligen avsågs med laga hus. Den kungliga resolutionen som utfärdades 1720 innehöll bestämmelser om att parstugorna skulle sammanföras till en byggnad. Denna byggnad skulle enligt resolutionen innehålla förstuga, sal, två kamrar och ett stort kök

(Suolahti 1912, Giertz 2009). Vidare bestämde man i resolutionen att adeln inte längre var tvungna att delta i byggande och underhåll. Enligt resolutionen var byggande och underhåll av byggnaderna ett ärende som skulle avgöras mellan socknens bönder och socknens präst. En ny kunglig resolution utfärdades i augusti 1727. I resolutionen angavs måtten på de viktigaste byggnaderna på prästens boställe (Suolahti 1912, Remmer 1986, Giertz 2009). De mått som angavs var minimimått. Ville prästen på orten bygga en större prästgård så var den tilläggskostnad som detta medförde något som han själv fick bekosta. Dessutom stipulerades i resolutionen att i socknar där det fanns gott om timmer kunde man bygga större hus (Giertz 2009).

Enligt den kungliga resolutionen från 1727 skulle sätesbyggnaden (prästgårdens huvudbyggnad) motsvara medeltidens sovstuga och stuga. Byggnaden skulle vara cirka 15,4 meter lång och ca 7,1 meter bred innanför knutarna och rumshöjden stipulerades till 2,38 meter (Storå 1982). Det innebar i praktiken yttermått om cirka 15,5 x 7,4 meter (Giertz 2009). Till prästgården hörde förstuga och sal, i ena ändan kök och i husets andra ända två kamrar (Suolahti 1912, Storå 1982, Giertz 2009). Dessutom angavs mått för rummen i prästgården (Suolahti 1912, Remmer 1986, Giertz 2009). Salen skulle vara 7,1 meter lång och 5,3 meter bred. Kamrarna skulle på motsvarande sätt vara 3,6 meter breda och 4,2 meter långa. Förstugan skulle vara 7,1 meter lång och cirka 1,8 meter bred (Suolahti 1912, Remmer 1986).

Det nya byggsättet var ett förenklat sexdelat plan, och det innebar på sätt och vis en tillbakagång i fråga om storlek och bottenplan jämfört med indelning i ett sexdelat plan som delvis hade tagits i bruk redan tidigare (Remmer 1986, Giertz 2009). Storleken på de prästgårdar som byggdes varierade mycket de kommande årtiondena. Vid ingången till 1800-talet

20 blev prästgårdarna i regel större än vad föreskrifterna krävde bland annat som en följd av förbättrad levnadsstandard och förbättrade ekonomiska villkor i församlingarna. Sätesbyggnaderna påminde igen om de salsbyggningar som förekom redan ett århundrade tidigare (Suolahti 1912).

En ny kunglig resolution utfärdades 1762. I den fastställdes att prästen själv skulle ombesörja 8 byggnader på egen bekostnad. I dessa 8 byggnader innefattades källare, drängstuga, torkhus eller badstuga, vagnshus, svinhus, hemlighetshus, fårhus och en sädeslada med dubbelt golv och loge. Detta innebar att om allt byggdes ut enligt resolutionens krav fanns det på prästgårdstunet totalt 15 hus. 7 laga hus som socknens bönder skulle bygga och underhålla samt därtill 8 hus som prästen på orten bekostade. Utöver detta fanns det stora variationer i olika socknar i fråga om storlek på byggnaderna och antalet hus (Suolahti 1912, Giertz 2009). Det var nämligen så att man ofta gjorde lokala konventioner, överenskommelser med prästerskapet som avvek från minimikraven i resolutionerna (Giertz 2009).

Enligt Hans Kejserliga Majestäts förordning om tjänstebostäder för prästerskapet från år 1892 skulle bostället för församlingens präst förses med de byggnader som var nödvändiga för boendet och för boställets skötsel i övrigt. Det fanns enligt förordningen två typer av tjänsteboställen. För det första var det en ämbetsgård som hade getts som bestående bostad till en kyrkoherde, kaplan eller annan präst i stadigvarande tjänst. Det andra alternativet var ett löneboställe där tjänstebostaden utgjorde en del av prästens lön. På landet var det tingsrätten och i städerna rådstugurätten som avgjorde platsen för bostället, antalet lagliga byggnader, byggnadssätt, material och inredning i tjänstebostaden. Till ett boställe i

21 stadsmiljö skulle enligt förordningen höra huvudbyggnad, drängstuga, visthus, källare, vedbod och avträde (19.7.1892/29b).

Utöver dessa byggnader skulle till en tjänstebostad på landet höra bagarstuga, stall, vagnshus, fähus, kokhus, spannmålsbod och bastu. Ytterligare skulle vid en ämbetsgård och bol som innehade jordbruk eller skola byggas mjölkrum, redskapslider, fårhus, svinhus, ria med loge och lada. I förordningen stadgades också att man om särskilda behov förelåg kunde avvika från förordningen så att någon byggnad kunde utelämnas eller någon byggnad kunde uppföras utöver de uppräknade. Men i möjligheten för tjänsteinnehavaren att uppföra ytterligare byggnader på bostället för sin egen bekvämlighets skull ingick en begränsning och föreskrift i fråga om utnyttjande av virke från boställets skog (19.7.1892/29b).

Brunnar skulle man också ordna med så att det för hushållet fanns en brunn och en separat brunn för ladugården. Boställshavaren ålades att ta ansvar för brunnarnas skötsel. Enligt förordningen om boställen för evangelisk- lutherska församlingar från år 1892 var det viktigt vid byggnadsplaneringen att ta hänsyn till läge, dimensionering av bostadsbyggnaden, användning och ortens seder och bruk, samt också det ekonomiska utrymmet som de byggansvariga förfogade över. Enligt samma förordning skulle bostadsbyggnaden byggas avskilt från övriga hus om inte byggnadsordningen på orten föreskrev annorlunda. Stenfoten skulle vara minst 45 centimeter hög där den var som lägst. Väggstommen till bostadshuset skulle uppföras av timmer, tegel eller annat byggnadsmaterial som var brukligt och tillgängligt på orten (19.7.1892/29b).

Enligt förordningen skulle en kyrkoherdebostad ha minst 6 rum och högst 10 rum. En annan tjänstebostad, till exempel för klockaren skulle ha minst 4 och högst 7 rum. Om församlingen hade en officiell hjälppräst skulle det för honom också ordnas med lämplig bostad. I kyrkoherdens bostadshus skulle det enligt förordning finnas tambur, kök, skafferi, kontor och förstugor i behövlig mängd. Köket skulle förses med spis och i varje rum egen eldstad, också i tamburen. Eldstäderna skulle uppföras med en yta av kakel eller annat material som man använde på orten för ändamålet. Framför varje eldstadsöppning skulle det finnas gnistskydd i form av plåt eller stenplattor. Takhöjd, minimi höjd stipulerades till 3,5 meter och fönstren skulle förses med dubbla glas. Väggarna skulle förses med tapeter, innertaken med en beklädnad av gips eller träpanel. Panel och dörrkarmar samt dörr och fönsterinfattningar skulle målas med oljefärg. Golven av trä skulle antingen oljemålas eller bestrykas med fernissa. Det rum som var avsett att användas som arkiv skulle skyddas för eldfara. Enligt förordningen skulle man som taktäckningsmaterial helst använda sig av eldfasta material. Bostadshuset ytterväggar skulle förses med lämplig beklädnad och yta, med beaktande av ortens sed (19.7.1892/29b).

Prästgårdarna byggdes under 1800-talets slut och 1900-talets början ibland med mansardtak, eller också i empirisk stil. Ett mansardtak är ett yttertak med brutet takfall, vanligtvis ett brutet sadeltak (Ahlstrand et al. 1976). Mansardtaket var ur byggnadsteknisk synvinkel fördelaktig och hållbar. Det krävde att taket byggdes med hjälp av takstolar vilket inte vid tidpunkten var vanligt i takkonstruktioner med sadeltak. En fördel med mansardtak var också att huskroppen kunde göras bred och gav möjlighet till rum med full takhöjd på övre våningen (Knapas et al. 2009). Längre fram byggde man gärna i mera pampig stil, med utsirade trädekorationer och med olika typer av verandautrymmen för sommarbruk (Knapas et al. 2009, Se också Inspektionsprotokoll 2015A). Övriga hus på bostället skulle uppföras avskilda från varandra, eller om det var lämpligt

23 sammanbyggas. Stenfoten skulle vara minst trettio centimeter hög på det lägsta stället. Det ställdes också krav på att fähus och stall skulle förses med vindsvåning för foder eller annat lämpligt utrymme för djurens foder. Ytterväggarna på boställets ekonomibyggnader skulle förses med beklädnad och färgsättning i stil med huvudbyggnaden (19.7.1892/29b).

Medel för byggandet och underhåll av en ämbetsgård för präster i landsförsamling samt i förenad lands- och stadsförsamling skulle enligt den kejserliga förordningen från 19 juli 1892 tas från en för ändamålet inrättad boställskassa. De församlingsmedlemmar som deltog i bestridande av prästerskapets lön var också skyldiga att delta i inbetalning av penningmedel till boställskassan. Likaså skulle prästerskapet delta i inbetalning av medel (19.7.1892/29a). Vid insamlandet av medel till kunde man också använda sådana kassamedel som i ett tidigare skede influtit till församlingen, exempelvis från försäljning av skog. Ifall det på bostället fanns skog som var mogen att avverkas, och där hushållningsplanen för skogen inte ännu var fastställd, och om man inte i övrigt behövde virket för husbehov kunde man inskaffa tillstånd till skogsförsäljning. De influtna medlen från en sådan virkesförsäljning skulle tillfalla boställskassan. Om det fanns en godkänd hushållningsplan och skogsdelningsplan och avkastningen från skogen var större än det årliga behovet för boställshavaren, också i fråga om behövligt virke för torpbyggnader och ängslador skulle överskottet från en försäljning tillfalla boställskassan. Överskott skulle överföras till kassan också efter det att kapitalbeloppet uppnått föreskriven nivå (19.7.1892/29a−b).

Om det i boställets skogar hade uppkommit vindfällen, var det enligt Ecklesiastik-Expeditionen i Kejserliga Senaten i Finland tillåtet att sälja det virket utan särskilt tillstånd. Om mängden virke som utföll från en avverkning av vindfällen var så stor att det påverkade skogsdelningsplanen

24 så uppmanades församlingen att anmäla om detta till Forststyrelsen (Turun arkkihiippakunnan tuomiokapituli 1897). Drabbades bostället av skada som förorsakats av markägaren skulle också skadeersättningen tillfalla boställskassan. Likaså skulle ersättningar som inflöt från eventuellt olagligt svedjebruk på prästboställets marker tillfalla kassan (19.7.1892/29b).

Det kapitalbelopp som inte insamlats med hjälp av försäljningar och eventuella skadeersättningar enligt ovan skulle insamlas av de jordägande bönderna och av ortens präst (19.7.1892/29a−b, Gyllenberg 1968). Inbetalningen till boställskassan skulle pågå så länge och i sådan utsträckning att de årliga ränteintäkterna räckte till för det årliga underhållet av byggnaderna på bostället. Stadsförsamlingarna var inte skyldiga att inrätta en boställskassa utan församlingen kunde självständigt avgöra på vilket sätt kostnaderna för byggandet och underhållet av tjänstebostäderna för prästerskapet skulle bestridas (19.7.1892/29b). Ett alternativ för stadsförsamlingarna var att man i stället för att bygga tjänstebostad till ortens präst eller präster betalade hyrespeng (19.7.1892/29a).

2.3 Evangelisk-lutherska kyrkan och Borgå stift

Ett stift i den evangelisk-lutherska kyrkan är ett kyrkligt förvaltningsområde som leds av stiftets biskop och domkapitlet. Domkapitlet har ansvar för förvaltningen och verksamheten i stiftet. Som förvaltningsorgan för stiftet fungerar enligt kyrkolagen stiftsfullmäktige med medlemmar som består av 14 lekmän och 7 präster (26.11.1993/1054). Under 1700-talet och fram till mitten av 1800-talet var församlingarna ur geografisk synvinkel stora i den

25 evangelisk-lutherska kyrkan och sockenförvaltningen sköttes om av församlingarnas prästerskap. Ett fåtal församlingar indelades i mindre församlingar under slutet av 1700-talet. Däremot grundades ett stort antal nya kapellförsamlingar och predikogäll i den evangelisk-lutherska kyrkan, totalt cirka 60 stycken. Kapellförsamlingarna och predikogällen grundades främst i östra och norra delen av landet (Laasonen 2000).

Under första halvan av 1800-talet var församlingsdelningar sällsynta. Men under perioden 1856−1868 inkom totalt 168 initiativ till senaten om grundande av nya församlingar i samband med att kommunalförvaltningen inleddes och utvecklades i landet. Förordningen om kommunalförvaltningen på landet gavs 6 februari 1865 och reformeringen av städernas kommunala förvaltning trädde i kraft 1873 (Murtorinne 2000A). Den evangelisk- lutherska kyrkan hade vid utgången av 2014 totalt 4 034 235 närvarande medlemmar och under 2015 minskade antalet närvarande medlemmar ytterligare och var vid årets slut 3 999 414 (Kyrkostyrelsen 2015 och 2016A−B). Den evangelisk lutherska kyrkan var vid utgången av 2014 indelat i 9 stift (Kyrkostyrelsen 2015).

Under 2000-talet minskade antalet församlingar i den evangelisk-lutherska kyrkan i snabb takt på grund av samgångar mellan församlingarna. År 2000 uppgick församlingarnas antal till 587. År 2005 var församlingarnas antal 562 (Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland 2005). Under andra halvan av 2000- talet skedde stor minskning i antalet församlingar i den evangelisk-lutherska kyrkan. År 2008 fanns det 515 evangelisk-lutherska församlingar i Finland. År 2010 var antalet nere i 465 och 2014 fanns det 422 evangelisk-lutherska församlingar i Finland (Suomen evankelis-luterilaisen kirkon keskushallinto 2011, Kyrkostyrelsen 2013, Kyrkostyrelsen 2015). Under 2015 minskade antalet församlingar i kyrkan ytterligare. Vid utgången av året var det 412 församlingar i den evangelisk-lutherska kyrkan (Kyrkostyrelsen 2016A−B).

Bild 4 (Stil & Form 2015). Församlingarna och prosterierna i Borgå stift.

Borgå stift grundades 1923 och är det enda svenskspråkiga stiftet i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland (Murtorinne 2000B, Martling 2007). Borgå stift var vid utgången av 2015 indelat i 9 prosterier (Årsbok för Borgå stift 2015, Bild 4). Stiftet är ett delvis icke territoriellt stift för de svenskspråkiga församlingarna samt för tvåspråkiga församlingar med svensk majoritet. Till Borgå stift hör också de landsomfattande församlingarna Tyska evangelisk-lutherska församlingen i Finland och Rikssvenska Olaus Petri församling som har sitt säte i Helsingfors. Antalet närvarande medlemmar i Borgå stift var vid utgången av 2014 totalt 247 046 och vid utgången av 2015 totalt 242 854 närvarande medlemmar, en minskning från 2014 med 4192 personer (Kyrkostyrelsen 2015 och 2016A−B). Stiftet verkar till stor del i jordbruks- och skogsbygdsdominerad glesbygd samt i kust- och

27 skärgårdsmiljö (Bild 4). Församlingarna i Borgå stift har under lång tid varit små och framför allt på Åland är församlingarna fortfarande små och det avspeglar sig också i det att det vid utgången av 2015 fortfarande fanns 14 prästgårdar i åländska församlingarnas ägo när samtidigt församlingarnas antal vid samma tidpunkt var 10 till antalet. Under perioden 1970−2015 minskade antalet församlingar i Borgå stift via sammanslagningar från 85 församlingar 1970 och vid utgången av 2015 var församlingarnas antal 56 (Backström 2014, Årsbok för Borgå stift 2015).

2.4 Prästgårdarna i Borgå stift

Prästgårdarna i Borgå stift som var i församlingarnas eller de kyrkliga samfälligheternas ägo har sedan 1970 och fram till utgången av 2015 minskat med 52 prästgårdar och vid utgången av 2015 var prästgårdarnas antal totalt 64 på Borgå stifts område (Backström 2014, Bilaga 3). I minskningen inräknas de bostäder som tidigare var avsedda för prästerskapet bland annat i huvudstadsregionen, totalt 3 bostäder. De bostäderna var och är inte regelrätta prästgårdar utan var tjänstebostäder och räknas därför inte längre med i sammanställningen för situationen vid utgången av 2015 och där det främsta intresset var att utreda prästgårdarnas byggkonstruktion och ålder (Bilaga 1−3). Däremot har prästgårdarna avsedda för kyrkoherdarna i Rikssvenska Olaus Petri och Tyska evangelisk-lutherska församlingen i Finland räknats med i sammanställningen. De var regelrätta prästgårdar och kyrkoherdarna hade dessutom boendeplikt i församlingens prästgård vid utgången av 2015. Boendeplikten fortgick på 2016 års sida (Bilagorna 4−5). Helhetssituationen när det gäller boendeplikt för kyrkoherdarna i Borgå stift kan studeras i bilagorna 4−5.

Samtidigt bör noteras att av de återstående prästgårdarna som var i församlingarnas eller de kyrkliga samfälligheternas ägo och är medräknade i sammanställningen så hörde två prästgårdar förvaltningsmässigt och organisatoriskt till Lappo stift. Det var Haga prästgård och Sundom prästgård i Vasa men de är ändå medräknade på grund av att församlingarna som använde prästgårdarna tillhörde Borgå stift. Sundom prästgård saknades i den tidigare sammanställningen (Backström 2014) som utfördes gällande situationen vid utgången av 2012 för prästgårdarna i Borgå stift (Backström 2014, Bilaga 1). Merparten av de återstående prästgårdarna i Borgå stift är gamla och är företrädesvis timrade byggnader med fasad av träpanel (Bilaga 1, Figur 1, Tabell 1).

Byggda kulturmiljöer av riksintresse syftar på en inventering som utförts av Museiverket och är en del av de målsättningar som uppställts via markanvändnings- och bygglagen. I Museiverkets listning över byggda kulturmiljöer av riksintresse, så kallade RKY-objekt ingår totalt 24 av de kvarvarande prästgårdarna. Det är objekt som finns på olika håll i Borgå stift förutom på Åland (Museiverket 30.12.2015, Bilaga 1). Som en del av byggnadsarvet på Åland klassificeras 1700-tals prästgårdarna på Åland som är byggda i tegel nämligen prästgårdarna i Sund (1788), Hammarland (1791) och Lemland (1798) (Byggnadsarvsobjekt på Åland 30.12.2015).

Om prästgården är byggd i två våningar är det ibland så att nedre våningens stomme består av timmer medan övre våningen är spirad och har en ytterväggsisolering av sågspån. Så var till exempel fallet med kaplansgården i Esbo, byggd 1923. Men framför allt om prästgården är byggd på 1700- eller 1800-talet så är en prästgård byggd i två våningar företrädesvis timrad ända upp till taktriangeln. Prostgården i Pargas som ingår som fallstudieexempel i undersökningen är byggd på det sättet (Inspektionsprotokoll 2015 A, Bilaga 1). Ibland försågs också timmerväggen på prästgårdens utsida med

29 näverbeklädnad. Näverbeklädnaden fungerade som isolering under brädfodringen, framför allt som vindskydd (Backström 2008).

Ett fåtal av de kvarvarande prästgårdarna är byggda med stomme och fasad av tegel eller så att prästgårdens tegelfasad därtill har rappats (Bilaga 2). Till exempel prästgården i Petalax som är byggd på 1960-talet har en fasad av tegel och trä men spirad stomme (Bilaga 1−2). Prästgården i Saltvik byggd 1920−1922 har en stomme och fasad av tegel (Remmer 1986, Boman 2016). Den äldsta prästgården av tegel i Borgå stift finns på Åland i Sunds (byggd på 1788) församling. Tegelfasaden är rappad och målad (Remmer 1986, Bilaga 1−2).

Av Godenhjelms (1935) utredning framgår att 1933 fanns det en prästgård av tegel i den evangelisk-lutherska kyrkan som var äldre nämligen prästgården i Maarian seurakunta utanför Åbo och tillhörande Ärkestiftet. Den färdigställdes 1787 men det är oklart om den prästgården finns kvar i församlingens eller den kyrkliga samfällighetens ägo (Godenhjelm 1935).

Tabell 1 (Bilaga 1). Prästgårdar i Borgå stift, yttre fasad, per 31.12.2015.

Prosteri/ Borgå stift Förs. Prästg. Trä Tegel Betong Annat Övrigt Pedersöre prosteri 10 7 6 1 0 0 Korsholms prosteri 9 10 8 1 0 1 Rappning Närpes prosteri 3 2 2 0 0 0 Åbolands prosteri 3 8 7 0 0 1 Rappning Raseborgs prosteri 5 7 7 0 0 0 Helsingfors prosteri 5 2 0 1 1 0 Mell. Nylands prosteri 5 4 4 0 0 0 Domprosteriet 6 10 9 1 0 0 Ålands prosteri 10 14 9 1 0 4 Rappning Summa 56 64 52 5 1 6

Av tabell 1 på omstående sida och figur 1 nedan framgår att trä som fasadmaterial var övervägande i prästgårdsfastigheterna på Borgå stifts område. Av de prästgårdar som hade en stomme av tegel fanns 5 prästgårdar på Åland, av dessa hade 1 prästgård en ytterväggsyta (puts) av oputsat tegel och 4 prästgårdar hade rappad yta på fasaden. I Österbotten hade 1 prästgård stomme och fasad av tegel och 1 prästgård med timrad stomme men den yttre fasaden (puts) var rappad samt 1 prästgård som hade en fasad som en kombination av tegel och trä. I Åboland hade en prästgård stomme och fasad av tegel och med rappad yta (Tabell 1, Figur 1−2, Bilaga 1−2).

Huvudsakligt fasadmaterial 60

0 Trä Tegel Betong

Figur 1 (Bilaga 1). Av figuren framgår att på Borgå stifts område hade av de återstående 64 prästgårdarna 52 prästgårdar en fasad av trä, 11 prästgårdar hade tegelfasad (av dem 6 fasader med rappad yta), 1 prästgård i Helsingfors hade en fasad huvudsakligen av betong men också till en del av tegel.

Fastighetens stomme, materialval

0 Timmer Spirad Tegel Betong

Figur 2 (Bilaga 2). Av figuren framgår att av de återstående 64 prästgårdarna i Borgå stift hade 48 prästgårdar en stomme av timmer, 7 prästgårdar var spirade, 8 prästgårdar hade en stomme av tegel och 1 prästgårdar hade en stomme av betong. Figuren beskriver situationen vid utgången av 2015.

Antal prästgårdar per ålderskategori 14

Figur 3 (Bilaga 1). Antal och byggnadsår för prästgårdar i Borgå stift indelade i ålderskategorier och som fortfarande är i den kyrkliga samfälligheternas

32 eller församlingarnas ägo. Figuren beskriver situationen vid utgången av 2015.

Av de återstående prästgårdarna i Borgå stift som vid utgången av 2015 var i församlingarnas eller de kyrkliga samfälligheternas ägo byggdes 2 prästgårdar under perioden 1731−1760, 7 prästgårdar perioden 1761−1790, 7 prästgårdar 1791−1820, 9 prästgårdar 1821−1850 och 13 prästgårdar under perioden 1851−1880 (Bilaga 1). En delorsak till att så många prästgårdar byggdes under den perioden var att många församlingar blev självständiga under perioden 1865−1868 när kommunalförvaltningen på landet infördes. Församlingen fick en egen kyrkoherde och i samband med det byggdes många nya prästgårdar (Murtorinne 2000A). Under perioden 1881−1910 byggdes 7 prästgårdar, 6 prästgårdar byggdes 1911−1940, hela 11 prästgårdar byggdes 1941−1970 och under perioden 1971−2000 byggdes 2 prästgårdar. Den sista prästgården på Borgå stifts område byggdes under 1990-talet på Åland, i Brändö-Kumlinge församling (Figur 3, Bilaga 1).

Prästgårdarna har utvidgats och renoverats i flera repriser men jag går inte närmare in på det i undersökningen utan i bilaga 1 anges den ursprungliga tidpunkten för färdigställande av prästgårdarna och där kan byggnadstidpunkten för respektive församlings prästgård studeras. Det var många gånger så att de prästgårdar som byggdes på 1700-talet förlängdes och utvidgades på 1800-talet. En del prästgårdar försågs med en kall veranda på framsidan i slutet av 1800-talet enligt den tidens stilideal (Godenhjelm 1935, Se inspektionsprotokoll 2015A).

Av de prästgårdar som såldes under perioden 1970−2015 byggdes 3 prästgårdar efter kriget (1945−) (Backström 2014, Bilaga 3). Av de återstående prästgårdarna i Borgå stift byggdes inte en enda prästgård genast

33 efter kriget men under 1950- och 1960-talet byggdes hela 11 prästgårdar i Borgå stift (Figur 3, Bilaga 1).

2.5 Sammanfattning och diskussion

När man ser tillbaka på prästgårdsbyggandet under de senaste århundradena så är det tydligt att användningen av trävirkets möjligheter och samtidigt begränsningar har varit styrande på många sätt vid byggandet. Timrets längd var under lång tid avgörande för hur bred prästgård man kunde bygga. Längre fram lärde man sig att skarva timret och då fanns det möjlighet att bygga en prästgård med annorlunda bottenplan enligt nya förebilder och arkitektoniska ideal. Byggandet reglerades också starkt via statsmakten och via kyrkligt beslutsfattande och framför allt på Åland fanns det en stark oro att virkestillgången inte skulle räcka till för byggnadsändamål. Dessutom ansåg man allmänt på Åland att stenmaterial, främst tegel var att föredra vid byggandet på grund av bättre hållbarhet mot röta. Så småningom kom man också till insikt om att grunden, stenfoten var viktig för att inte de nedersta stockvarven i prästgårdens stomme skulle ruttna bort. I den kejserliga förordningen från 1892 stipulerades stenfotens höjd. Förordningen ställde krav på att stenfoten skulle vara högre jämfört med tidigare byggnadspraxis. Den högre stenfoten innebar att timret inte på samma sätt som tidigare blev utsatt för röta. Dessutom hade man också möjlighet att isolera golven bättre och det innebar bättre boendekomfort.

Framför allt de äldre prästgårdarna från 1700- och 1800-talet var till stor del byggda med en stomme av liggande timmer och det naturliga fasadmaterialet var då också trä, det var liggande panel och ibland också stående panel. Några av de äldre prästgårdarna byggdes av tegel och rappades, eller som den

34 nuvarande prästgården i Saltvik bibehölls en tegelfasad av oputsat tegel. Prästgården i Saltvik är såtillvida ett lite annorlunda exempel, den byggdes inte ursprungligen för församlingens behov utan det var en arkitektbostad som ritades av arkitekten själv.

Användningen av församlingens skogar reglerades också, och avkastningen från avverkningarna skulle inbetalas till den boställskassa som skulle inrättas i varje landsförsamling och förenade lands- och stadsförsamlingar. Avkastningen från kapitalet i boställskassan skulle användas till underhåll av alla de byggnader som fanns på bostället, inte enbart för huvudbyggnaden. Det som också gör att de äldre prästgårdarna fortfarande i stor utsträckning är i gott skick är det att prästgårdarna ofta byggdes högt upp på en backe och med möjlighet till god dränering av huskroppen. Om det fanns möjlighet att låta grunden vila på berget så tog man också vara på den möjligheten och det gav stabilitet till byggkonstruktionen. Samtidigt fanns det också problem med att låta grunden helt eller delvis vila på berg. Markvatten som sökte sig längs berget in under husgrunden kunde medföra att huskroppens golvkonstruktion blev utsatt för fukt. Men att bygga högt upp gav trots allt fördelar. Därför har prästgårdar som har byggts på en högt belägen tomt bibehållits raka ända in till våra dagar. Det fanns framför allt i slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet också andra motiv att bygga högt upp. En prästgård där utsikten från prästgårdstunet var vidsträckt var lättare att försvara när det var oroliga tider i landet (Laasonen 2000, Murtorinne 2000A).

3. TRÄKONSTRUKTIONERNA I PRÄSTGÅRDARNA

I detta kapitel tas utgångspunkten i prästgårdarnas träkonstruktioner, främst gällande huskroppens stomme och de fasadmaterial som har använts. Kapitlet innehåller 6 underkapitel. I kapitlet behandlas virkesanskaffningsprocessen, de trädslagsval som har gjorts och på vilka sätt stomvirket, timret kan deformeras. Därtill ingår i kapitlet ett avsnitt om kvalitetskrav på virket och på vilket sätt virket vidareförädlades samt hur användningen av trävirke i prästgårdarna har förändrats under årens lopp. I kapitlet tas ställning till bland annat anskaffningsprocess och kvalitetsfrågor ur ett skogsteknologiskt, träteknologiskt samt historiskt perspektiv men också med spridda synpunkter på nutida förhållanden.

Kapitlet är därför till sin textutformning inte till alla delar är homogent, det finns en viss dissonans och spänning mellan de framförda uppgifterna. Detta är medvetet, undersökningen som helhet handlar om prästgårdar som i sig är historiska och kulturhistoriska byggnader men som också är bundna till de träteknologiska och byggnadstekniska premisserna vid olika tidsperioder. Det var begränsningar på grund av tillgängliga material. Likaså var det begränsningar på grund av ortens tradition och krav som framställdes från församlingens eller kyrkoherdens sida. Därtill hade lagstiftaren synpunkter på hur prästgården skulle utformas (Soikkeli 2000A−B, Giertz 2009). Till sist i kapitlet en liten sammanfattning över de viktigaste rönen.

Bild 5 (YLE/ Härus 2015). Domprostgården i Borgå.

Bilden ovan visar Domprostgården i Borgå som under 2015−2016 genomgår en omfattande renovering (Bild 5). Så som redaktör Stefan Härus för YLE Östnyland skriver i sin artikel så är det bara skalet kvar av Domprostgården i Borgå (Svenska YLE 15.12.2015). Prästgården är byggd på 1870-talet och är enligt gällande resolutioner och förordning under 1700-och 1800-talet byggd med en stomme av liggande timmer och fasaden är beklädd med träpanel (19.7.1892/29b, Suolahti 1912, Giertz 2009, Bilaga 2). Domprostgården är ett aktuellt exempel på renovering och iståndsättande av en tidstypisk prästgård från 1800-talet som var byggd enligt dåtidens stilideal och rumsindelning (Bild 5).

Domprostgården har under många år stått tom och vad den skall användas till efter eventuell sanering har länge varit föremål för diskussion bland beslutsfattarna i Borgå kyrkliga samfällighet (Backström 2014). Men under 2015 kunde man bland beslutsfattarna slutligen enas om att renoveringen skall påbörjas. Domprosttjänsten är förenad med boendeplikt. Domprosten har inte bott i prästgården på grund av dess behov av renovering. Han beviljades 2015 personlig befrielse från boendeplikten i prästgården (Bilaga

4). Prästgården har tagits med i undersökningen i och med att det ger möjlighet till att närmare granska de trämaterial som har använts vid byggandet. En del av bilderna återfinns i kapitlet nedan. Prästgården fungerar således vad gäller bildmaterial som ett aktuellt exempel i kapitlet (Bilderna 5−8).

3.1 Anskaffning av virke till byggprojektet

De äldre prästgårdarna från 1700-talet och 1800-talet samt prästgårdar byggda under de första årtiondena av 1900-talet i Borgå stift hade som redan har konstaterats till största delen en byggnadsstomme av timmer och var försedda med brädfodring (Bilaga 2, Figur 1−2, Tabell 1). Att bygga ett hus av timmer och i detta fall en prästgård var ett byggnadssätt som man var van vid (Ekman et al. 1922). Också andra hus byggdes med en stomme av timmer, ordinära bostadshus men också olika typer av loft, ladugårdar och lador (Ekman et al. 1922, Åkerblom 1971).

Det byggdes tidigare också skogsbostäder för avverkningspersonal med en stomme av timmer och likaså tillverkades stallen för hästarna som användes vid virkeskörningarna enligt samma princip. Det fanns också instruktioner hur man i stället för att använda timmer kunde spira stommen, väggarna bekläddes med bräder och som isolering i väggarna användes sågspån. Ännu på 1920-talet gavs noggranna anvisningar för hur dessa typer av skogsarbetarstugor och stall skulle byggas (Ekman et al. 1922). Bland bönderna hade man praktisk förvärvad kunskap om hur virket skulle anskaffas och hur en timmerstomme skulle färdigställas. Rådgivningsverksamheten för skogsbrukets behov förbättrades under andra halvan av 1800-talet. Utbildningen av skogsfackmän inleddes i Finland 1862

38 och 1878 anställdes de 2 första rådgivarna för privatskogsbruket. Det hade säkerligen också en positiv inverkan på virkesanskaffningsprocesserna (Hokajärvi 2012).

I Europa fanns det redan tidigt teoretisk kunskap om byggande i trä hos byggnadsplanerare och arkitekter. På 1500-talet fanns det en arkitekt vid namn Philibert De L`Orme. Han publicerade 1561 en bok om byggande och som bland annat innehöll uppgifter om virkets kvalitet och var man skulle söka efter det bästa timret till byggprojektet. Jag återkommer till kvalitetsfrågorna och arkitektens synpunkter kring det längre fram i kapitlet. Christofer Polhem från Sverige publicerade en bok om byggande 1739 och där han bland annat tog ställning till hur drevningen av timmerstockarna skulle utföras. Tidpunkten för när anskaffning av virke till en byggnad skulle ske var man därtill noga med. J.F.H. Mahn publicerade i sin bok Sveriges Löfskogar (1855) en undersökning enligt vilken talltimmer avsedd att användas som timmerstomme och som hade avverkats i december före vintersolstånd var vid utförda belastningsprov mera hållfast jämfört med timmer som hade fällts under perioden januari−mars (Kaila 2002). Det var också ofta så att hemmansägarna donerade timmer till prästgårdsbygget eller så var det fråga om ett absolut krav att virke skulle levereras (Välimäki 2002). Vid beställningen stipulerades längden på timret och grovleken i toppändan på det timmer som skulle levereras (Esse församlings kapellstämmoprotokoll 06.12.1868, Backström 2008, Wahlroos Ronny 17.01.2016).

Kravet på att de jordägande bönderna skulle se till att socknens präst hade en bostad går ända tillbaka till landskapslagarna som nedtecknades på 1200- och 1300-talet. I Dalalagen sägs det kort och koncist på följande sätt: Nu är präst tillsatt. Då skall man skaffa honom hus: en stuga, en lada, ett biskopshärbärge, ett stekarehus, ett hästhus, ett fähus, ett visthus (Holmbäck & Wessén 1936). Församlingarna på landsbygden och framför allt i

39 skogsbygderna var i regel fattiga men det fanns gott om timmer att använda till bygget (Selander et al. 2012). Det var delvis en följd av att marknaden för försäljning av stock var outvecklad under lång tid. Ännu under första halvan av 1800-talet var försäljningsmängderna små och produktionen och export av sågvirke var obetydlig (Ekman et al. 1922).

Det fanns också undantag från regeln att bygga av trä, till exempel på Åland och då byggde man av andra material, till exempel av tegel (19.7.1892/29b). Orsaken till att ett antal prästgårdar på Åland byggdes i tegel var inte enbart styrd av tillgång på lämpligt byggnadsmaterial. Enligt Remmer (1986) påverkades också byggandet av prästgårdar på Åland av det regelverk som styrde byggandet av statliga ämbetshus. Det regelverket hade inte i sig relevans vid byggandet av en prästgård men regelverket utnyttjades ibland vid argumenteringen för att man skulle kunna bygga av tegel (Remmer 1986).

Ibland var det också så att vid byggandet av en ny prästgård användes tillgängligt timmer till exempel från en tidigare prästgård som stod på samma tomt eller också så att det användes timmer från en ria eller någon annan byggnad som av en eller annan orsak hade blivit obehövlig. Detta var ett vanligt förfaringssätt, det gällde inte endast prästgårdar utan också vid byggande av andra typer av bostadshus och det var ett förfaringssätt som man använde sig av ännu på 1950-talet på landsbygden i Finland. Vid byggande av frontmannahus på 1950-talet var det vanligt att man till stommen använde sig av stockarna från en gammal ria eller lada. Stockarna planhyvlades på byggplatsen och väggarna uppsattes så att timret var stående. Trädymlingar borrades in i timret för att fästa dem vid varandra. På det sättet fick man snabbt en stockvägg som var stadig och som inte satte sig. Frontmannahusen byggdes i två våningar och gaveltrianglarna som ofta var spirade fästes direkt på stockändarna. Orsakerna till att man ibland använde timmer som använts för andra ändamål var att det var torrt, det var ett led i allmän sparsamhet och

40 timret fanns ibland att tillgå på mycket nära håll (Backström Harry 10.06.2016). Dessutom var anskaffningen av timmer från skogen till ett husbygge i sig en mödosam process med 1700- och 1800-tals avverkningsmetoder (Ekman et al. 1922, Norrmén 1928, Meinander 1945). Ännu fram till 1900-talets första årtionden sköttes avverkningarna med handkraft, med bågsåg eller med timmersvans och yxa (Ekman et al. 1922, Vöry 1946, Tuovinen 1948 A−B, Åkerblom 1971). Avverkningarna skedde företrädesvis vintertid. Virket barkades i skogen och kördes ut till avlägg (flottningsled) med häst och släde (Ekman et al. 1922, Vöry 1946, Åkerblom 1971).

Under hela 1940-talet skedde avverkningarna och utkörningarna manuellt (Vöry 1946). Ännu i slutet av årtiondet ifrågasattes motorsågens användbarhet som en möjlighet att effektivisera det manuella avverkningarbetet (Carpelan 1949). I Sverige genomfördes redan på 1920- talet försök med motorsåg för fällningsarbetet men de vägde mycket, upp till 30 kg och var enligt uppgift inte särskilt driftssäkra (Ekman et al. 1922). I Finland vidtog avverkningsmetodernas mekanisering på allvar först på 1950- talet när motorsågarna togs i bruk. Så småningom började man också använda traktorer i för virkesdrivningen, främst vid närtransport av virket (Zetterberg 1983, Mikkonen 1984, Konttinen & Drushka 1997).

Fjärrtransporten till förbrukningsplatsen sköttes ofta genom att flotta virket om det fanns lämpliga vattendrag i närheten. Man använde sig av såväl bäckar, åar och insjöar (så kallad insjöflottning) vid flottningen och i kustområden flottades också virke från holmar ute i havet, bland annat Bottniska viken (Ekman et al. 1922, Tuovinen 1948A, Hoving 1961A−B). Om det var kort väg till förbrukningsplatsen, till exempel en såg kördes timret vintertid med häst och släde ända fram till förbrukningsplatsen. Redan på 1920-talet fanns det i Sverige exempel på att man använde sig av traktorer vid

41 när- och fjärrtransporten (Ekman et al. 1922). Det var ofta så att vid ett prästgårdsbygge ingick det dagsverken. Det utdelades olika typer av dagsverken beroende på om man hade häst eller inte (Välimäki 2002). Dagsverket kunde också bestå i att leverera timmer eller andra typer av byggnadsmaterial, till exempel bräder till brädfodringen (Backström 2008).

3.2 Kvalitetskrav på trävirket

Vid val av råmaterial till en byggnadskonstruktion var man betydligt mera noggrann under 1700- och 1800-talet än vad fallet är i dag. Råvaran utgjordes av gran- eller furustock. Furu ansågs vara det bästa råmaterialet framför allt till byggnadsdelar som var i kontakt med ytterluften och där luftens fukthalt varierade enligt årstiderna. Gran användes till andra byggnadsdelar där granvirkets vita färg uppskattades. Bjälkar och sparrar användes vid byggande och enligt Ekman et al. (1922) skulle sådant virke vara friskt, kvistfattigt, rakt och rätvuxet virke med jämna årsringar och utan stora sprickor. Kravet var att det skulle vara vinterhugget och utdrivet obarkat. Dessutom var virke som inte hade flottats att föredra. Virket som användes till timmerväggarna var tvåslaget vilket innebar att det var sågat endast på två motsatta sidor och hade kärnan i mitten. Timmer av denna typ benämndes i dagligt tal för byggnadstimmer (Ekman et al. 1922). Att bygga ett nytt hus var en stor uppgift och därför gick man noggrant till väga vid anskaffningsprocessen. När stockarna valdes ut i skogen hade man klart för sig redan i det skedet vad stocken skulle användas till. Till exempel vid restaureringen av kyrkan i Sodankylä valdes stammarna som skulle användas till brädfodringen ut redan i skogsskiftet (Kaila 2002).

Det fanns möjlighet till ett urval av stammar i och med att det ofta var så att den kommande ägaren till byggnaden var med vid det tillfälle när virket valdes ut eller också så att timmermannen var med vid stamvalet. Dessutom var avverkningarna till sin omfattning inte så stora utan var mera småskaliga jämfört med nutida avverkningsmängder och avverkningarna koncentrerades till vinterhalvåret. Anledningen till att avverkningarna skedde främst vintertid var att utkörningarna skulle kunna skötas med häst och släde (Ekman et al. 1922, Vöry 1946, Tuovinen 1948A). Det fanns också andra orsaker till varför man valde att avverka vintertid. Avverkningarna skedde vintertid därför att under våren, sommaren och hösten var bönderna upptagna med jordbruksarbeten (Ekman et al. 1922, James & Eberle 2000). Det var dessutom allmänt känt att virke som avverkades under perioden november−februari var mera hållfast, hade bättre kvalitet och att virket inte lika lätt blev angripet av röta (Ekman et al. 1922, Kaila 2002).

Avverkning under tidpunkter som ur virkets synvinkel är de mest fördelaktiga är en kunskap som man också strävar till att utnyttja i dag i de fall där det är praktiskt möjligt (Kaila 2002). Vintertid är andelen lösliga näringsämnen i stammen på en lägre nivå och dessutom är risken för att virket blånar obefintlig. Svampangrepp och insektsangrepp på det avverkade virket förhindras när avverkningen sker under den kalla perioden av året (Ekman et al. 1922, Kaila 2002). Skogsavverkningarna har trots vetskapen om de negativa effekterna en annorlunda rytm i dag på grund av skogsindustrins behov av råmaterialförsörjning året runt. Den kontinuerliga råmaterialförsörjningen prioriteras därför högt och blir i stor utsträckning styrande vid planeringen av avverkningarna (Metsäteollisuus ry et al. 2012).

Det fanns redan i det skedet en klar bild och uppfattning om vilka mått som huset skulle ha. När man valde timmer till stommen bestämde man i skogen hur långa bitar det skulle bli. För en prästgård reglerades rumsstorlekarna

43 under den tid som Finland var en del av Sverige av kungens regelverk, så kallade resolutioner och när Finland blev en del av Ryssland utfärdades kejserliga förordningar om med vilka mått prästgårdarna i Finland skulle byggas. Till exempel när man beställde stomvirke av hemmansägarna i Esse för prästgårdsbygget stipulerades i beställningen längden på timret och vilken toppdiameter timret skulle ha. På det sättet kunde man redan i det skedet bestämma hur tjock yttervägg prästgården skulle få (Esse församlings kapellstämmoprotokoll 06.12.1868, 19.7.1892/29a−b, Backström 2008).

När man avverkade virket till fönster och dörrar var måttsättningen också på förhand planerat. Detta gällde också när man valde virke till takstolar, till brädfodring och till innergolven. Besluten om måttsättningen verkställdes på skogsskiftet. Man kan säga det så att kvaliteten på byggnadens konstruktion till en del bestämdes redan i skogen och när avverkningarbetet inleddes. Det var också en ekonomisk virkesanskaffning, spillet kunde också minimeras när råmaterialet sågades upp till rätt längd i skogen. I övrigt var det andra faktorer som påverkade slutresultatet, bland annat tillgången på det ur kvalitetssynvinkel mest lämpade råmaterialet till bygget (Kaila 2002).

Den franska renessansarkitekten Philibert De LÒrme publicerade 1561 en bok med namnet Uusia keksintöjä rakentaa hyvin ja halvalla. Han tog i boken ställning till kvalitetsfrågorna på virket och bland annat var i skogsskiftet virket skulle hämtas gav han detaljerade anvisningar kring. Enligt De LÒrme var det viktigt att vid val av lämpligt råmaterial hålla reda på väderstrecken. Enligt honom var stammarna på västra sidan sämst, virket på västra sidan var inte rakvuxet, hade benägenhet att brytas av och det innehöll mera ytved jämfört med virke som hade växt på annat håll i skogsskiftet. Det bästa virket fanns enligt De LÒrme på östra och norra sidan. Och om det fanns möjlighet att välja ytterligare så fanns det allra bästa virket på den östra sidan av skogsskiftet. I Norden har virket på den södra sidan ansetts vara sämst och

44 virket på den norra sidan bäst. C. Stål skrev 1834: Erfarenheten visar att träd som växer i skogens eller på backens norra sida är i allmänhet mera raka och virket är tätare, hårdare, finare och tyngre jämfört med virke från stammar på södra sidan [Förf. övers.] (Kaila 2002).

Nu är det omöjligt att säga i vilken mån man tillämpade exakt dessa regler vid anskaffning av virke till ett prästgårdsbygge. Men äldre tiders timmermän hade bestämd uppfattning om vilka bitar ur stammen som skulle användas för ett visst ändamål. Det som timmermännen såg noga på vid byggandet av till exempel en fönsterbåge var andelen kärnvirke, årsringarna och virkets densitet. Dessutom sorterades råmaterial för byggnadssnickeriändamål i olika kvalitetsklasser. Sveriges Träförädlingsfabrikers Förening tillämpade på 1920-talet 3 olika kvalitetsklasser (I−III) på virke som skulle användas för byggnadssnickeriändamål, exempelvis till dörrar, fönster och trappor (Ekman et al. 1922). Enligt en snickare vid namn Millman som 1778 skrev en artikel till den rikssvenska tidningen Ekonomi var det viktigt att vid avverkningen märka ut timrets norra sida. När man sedan timrade upp stommen så skulle man vända den norra sidan av stocken utåt, på det sättet fick man en yttervägg som var tät och hållbar (Kaila 2002).

Om vi gör ett långt hopp till nutida förhållanden och forskningsresultat kan vi enligt Kärkkäinen (2003) avgöra den växande stammens hållfasthet utifrån 4 olika faktorer och som bedöms på skogsskiftet. Det är densitet, elasticitetsmodul, proportionalitetsgräns och brytgräns. Alla dessa faktorer bedöms på platsen och när stammen växer och följaktligen har sin naturliga fukthalt. Stammens densitet avgörs utifrån stammens egen belastning som kan bedömas utgående från kronans form och den snötyngd som stammen får ta emot. Stammens elasticitetsmodul kan man avgöra utifrån styvhet i vind eller vid andra typer av belastningsförhållanden. Överskridning av proportionalitetsgränsen kan man avgöra om det finns stammar på

45 skogsskiftet som har fått varaktiga formförändringar. Brytgränsens överskridning kan lätt noteras från stammens bristningar så att till exempel toppen på stammen har gått av (Niklas 1997, Kärkkäinen 2003). Det som Kärkkäinen inte nämner i detta sammanhang är markens godhet, bonitet som är stark indikator på densitet och andel kärnvirke och i relation till stammarnas brösthöjdsdiameter. Om man dessutom vill utveckla resonemanget är torra kvistens gräns och hur väl stammen följer en cylindrisk form indikatorer på virkets kvalitet och som med lätthet kan konstateras i praktiska fältförhållanden (Väisänen 2006).

När man hade fällt stammarna så vidtog noggrannare kontroll av stockarnas kvalitet. Genom att lyssna till stammens klang kunde man avgöra om virket var friskt och i övrigt av god kvalitet. Jalmari Kekkonen skrev i Puutyöläisen tarvesaineopissa 1925 på följande sätt: Träets eko är också ett visst stöd vid bedömande av virkets godhet. Om stammen har ett ihåligt ljud när man knackar på stammen kan man befara att stammen är angripen av röta eller att virket i övrigt inte är friskt. Ekots hårdhet och kvalitet är också beroende av klimatet och av jordmånen; som bevis på detta är så kallade resonans- eller ekobottenstammar som anskaffas på bestämda orter och det virket används för att tillverka instrument [Förf. övers.] (Kaila 2002).

Enligt Kärkkäinen (2003) är trävirkets akustiska egenskaper vid husbyggnation främst intressanta vad gäller träytans absorptionsförmåga och ljudisoleringsförmåga och som i sin tur är beroende av såväl de trädslag som används men också av det byggnadstekniska utförandet. Massivt trä har dåligt absorptionsförmåga, till exempel träpanel eller fanerskivor som har monterats på ett fast underlag reflekterar över 90 % av ljudenergin. Detta kan jämföras med mineralull som reflekterar endast 20−30 % av ljudenergin (Schultz 1969, Parjo 1970, Kärkkäinen 2003).

3.3 Trädslagsval i byggnadsstommen och timrets deformering

Trädets celler behöver vatten till sina livsfunktioner. Vattnet finns i cellernas håligheter som fritt vatten och som vatten bundet till cellväggarna. När virket börjar torka är torkhastigheten beroende av den fukt som virket innehåller men torkhastigheten är också beroende av virkesdimensionerna (Kärkkäinen 2003, Sipi 2006). När virket börjar torka krymper det och sprickbildningar kan förekomma (Sipi 2006). Desto tjockare virkesdimensionen är desto större är också sprickbildningen. Om stocken har sågats upp till bräder orkar inte krympningen utveckla så stor kraft att den överstiger träets draghållfasthet (Kaila 2002). Virket börjar spricka när fukten i cellväggarna minskar och ifall torkningen sker på så sätt att spänningarna i virkesbiten överstiger draghållfastheten (Kärkkäinen 2003).

Bild 6 (YLE/ Härus 2015). Väggkonstruktion i Domprostgården.

Av bilden ovan framgår att prästgården är upptimrad med liggande stockar och synbarligen är det så att det huvudsakligen är furustockar (Pinus Sylvestris L.) (Sarvas 1964) som har använts som råmaterial åtminstone i den

47 vägg som är synlig på bilden (Bild 6). Vid anskaffning av timmer till prästgårdsbyggnaderna har man använt såväl gran (Picea abies L.) (Sarvas 1964) som furu, det har varit de lokala förhållandena i form av tillgång på råmaterial som har styrt trädslagsvalet även om furu var att föredra på grund av bättre hållfasthet mot röta (Ekman et al. 1922, Kärkkäinen 2003). Stockarna är av bilden att döma intakta även om de har längsgående sprickor på grund av att stockarna har sågats färska som 1 exlog, med andra ord att timmerbiten har kärnan i mitten (Ekman et al. 1922, Kaila 2002).

Timret på bilden på omstående sida har sågats till sin slutliga form från färskt virke och därför har torkningskrympningen förorsakat de längsgående sprickorna på virkesbiten (Bild 7). Hur mycket det torkade virket spricker är beroende av virkestjockleken samt det sätt på vilket virket är torkat och med vilken hastighet torkningen har skett (Kaila 1987, Kaila 2002, Sipi 2006). Har virket torkat långsamt som stock så kan stocken sedan som torr sågas upp till önskade dimensioner och då är sprickbildningen och böjningen minimal (Kaila 1987, Kaila 2002, Kärkkäinen 2003). Sprickbildningen i virket har alltid vid byggnationer upplevts som problematiskt. Man har strävat till att motverka sprickbildningen genom att se till att torkningen har skett långsammare. Ett sätt har varit att lämna den stock som huggits på vintern och som barkats i skogen obarkad cirka 1 meter från bägge ändar för att på så sätt förhindra att vattnet avdunstar snabbt via stockens ändträ. Ibland har man också tillgripit metoden att tjära toppen och roten på stocken för att förhindra avdunstningen via ändträet, eller i varje fall att göra den betydligt långsammare. I Norge har man för att minska sprickbildningen vid sågningen av timret sågat en skåra i stocken och vid upptimringen vänt skåran uppåt för att förhindra att väggens vikt åstadkom klyvning av timret (Kaila 2002).

Bild 7 (YLE/ Härus 2015). Timmerbit i stockvägg.

Av detaljbilden ovan framgår att det är fråga om en furustock som har formats, sågats på två sidor (tvåslaget virke) och springorna mellan stockarna har tätats med hjälp av mossa. Stockarna ligger mot varandra i obearbetad form förutom att stockarna har barkats och att en mossränna (långdrag) mellan stockarna har upphuggits (Bild 7). Vanligen har man utfört upphuggningen av mossrännan så att den nedre stockens övre sida har lämnats obearbetad. I den övre stocken har man huggit ut ett mycket brett spår i form av ett uppochnedvänt V. På det sättet kom inte den övre stocken att ligga och balansera på den nedre stockens mittparti utan fick stöd på timrets bägge sidor. När man har utfört upphuggningen av rännan har kvistarna huggits djupare jämfört med övrigt trä för att kvistarna inte skall börja bära när timret torkar. I mossrännan har man satt mossa, antingen väggmossa Pleurozium schreberi eller husmossa Hylocomium splendens (Hallingbäck & Holmåsen 1982). Mossan torkades inte utan applicerades som fuktig. Väggens vågräthet och väggens nominella bredd bibehölls genom att lägga stockarna på varandra turvis med toppända och rotända mot varandra (Kaila 2002).

3.4 Vidareförädling av träkonstruktionerna

Enligt den kejserliga förordningen från 1892 var det klart utsagt på vilket sätt man skulle vidareförädla träkonstruktionerna inne i prästgårdens bostadsutrymmen. Innertaken skulle ha en yta av gips eller panel. Vidare stipulerades att panel, dörrkarmar och fönsterinfattningar skulle målas med oljefärg. Om man hade golv av trä så skulle de antingen målas med oljefärg eller bestrykas med fernissa.

Bild 8 (YLE/ Härus 2015). Tapet på innerväggen i Domprostgården.

Som av interiörbilden ovan framgår har tapeterna limmats direkt på stockarna. Att förfara på detta sätt var naturligtvis problematiskt och föga hållbart. Timret rörde sig hela tiden och tapeten förmådde inte motstå rörelserna och följden var att tapeten i exemplet har fått längsgående sprickor. Dessutom blev drevningen synlig och det torra drevningsmaterialet blev till ett förfång i bostadsutrymmena (Bild 8). Men förfaringssättet att limma tapeterna direkt på stockarna var helt i enlighet med den kejserliga förordningen från 1892. I förordningen konstateras helt enkelt att väggarna

50 skall förses med tapeter (19.7.1892/29b). Men i praktiken försedde man nog ofta innerväggarna med spännpapp och dessutom med halvpanel i de bostadsutrymmen som var utsatta för mekaniskt slitage, till exempel i köket eller tamburen (i gamla tider förstuga). Spännpapp började tillverkas i Finland på 1870−talet (Kaila 2002). Exemplet på bild 8 ovan där tapeterna limmades direkt på stockarna är således inte till alla delar representativt. Spännpapperet målades eller så tapetserades väggarna och om det fanns halvpanel målades den med oljefärg eller lackades (Inspektionsprotokoll 2015A). Panelen i innertak och halvpanelen var hyvlad som pärlspont eller med STV profil (Se bilaga 6). Ibland försågs också tapeterna till exempel i salen med handmålade tilläggsdekorationer (Kaila 2002, Inspektionsprotokoll 2015A).

Enligt förordningen från 1892 skulle man som taktäckningsmaterial använda sig av eldfasta material vilket i många fall innebär att man använde sig av tegel som takbeklädnad. Längre fram använde man sig också av takplattor tillverkade av betong, så kallade cementtegel (19.7.1892/29b, Kaila 2002, Backström 2014). Cement användes första gången i Finland 1856 vid byggandet av Saima kanal men introducerades i husbyggnation i slutet av 1800-talet (Kaila 2002). Fasadens utseende på prästgårdarna har ändrat mycket under de gångna århundradena. Under 1600- och 1700-talet använde man sig av en stående brädfodring med så kallad slätspont, i praktiken med dagens HPL profil. Ibland använde man sig också av panel med halvspont med profilerna UYS eller UYV. Bräderna var ofta breda och av olika bredd. Man använde sig av genomsågad stock och det medförde att bräderna fick olika bredd. Brädfodringen målades med rödmylla och gavlarna i vitt (Kaila 2002, Bilaga 6). Vid 1700-talets slut hade prästgårdarna en brädfodring av stående brädpanel utan spont men med täckribbor och målad med rödmylla (Godenhjelm 1935, Kaila 2002). I början av 1800-talet byggdes prästgårdarna i empirestil och ofta med en brädfodring som en kombination av liggande och stående panel. Det var spontad panel med de vanligaste profilerna UTV eller

UTK och detta sätt att utforma brädfodringen kom ursprungligen från Ryssland (Kaila 2002, Bilaga 6).

Den vanliga färgen på brädfodringen under 1800-talets första årtionden var ljusgul, listerna och gavlarna målade med vit färg. Listerna och gavlarna målades med blyvitt som mörknade när färgen utsattes för väder och vind och ytan blev med tiden gråvit och blek. När vi kommer till mitten av 1800-talet och ungrenässansen målades listerna och gavelbrädorna i en mörkare nyans än väggen i övrigt och färgskalan blev också i övrigt mörkare. Ockragula väggar och med bruna eller mörkröda lister och gavelbrädor var en vanlig kombination. Prästgården i Limingo från 1853 och byggd i två våningar skulle enligt arbetsbeskrivningen målas grå, nedre våningen i en mörkare grå nyans än övre våningen. Listerna skulle målas pärlgråa och till den delen också på samma sätt, nedre våningens lister i en mörkare nyans jämfört med övre våningens lister och gavelbrädor. Rena grundfärger ansågs under 1800−talets andra halva vara ociviliserade färger. I stället valde man att utgå från tre blandade nyanser nämligen kromoxidgrön, gröngul och rödbrun (Kaila 2002).

3.5 Förändringar i användning av trävirke vid byggandet av prästgårdar

Stommaterial enligt ålderskategori 14 12 10 8 6 4 2 0

Timmer Tegel Spirad Betong

Figur 4 (Bilaga 1−2). När vi ser på val av stommaterial per ålderskategori för de återstående 64 prästgårdarna i Borgå stift som fanns vid utgången av 2015 i en församlings eller en kyrklig samfällighets ägo kan vi av figuren konstatera att som redan i ett flertal repriser framförts så har timmer varit det företrädande råmaterialet vid byggandet. Av totalt 64 prästgårdar hade 48 prästgårdar en stomme av timmer, 8 prästgårdar en stomme av tegel, 7 prästgårdar en spirad stomme och 1 prästgård stomme av betong. Av de 8 prästgårdar som hade en stomme av tegel fanns största delen på Åland, 5 stycken. Av dessa är 3 prästgårdar byggda i ett snävt intervall om 1788−1798, 1 prästgård är byggd 1877 och 1 prästgård 1922 (Bilaga 1−2). Det är prästgården i Saltvik som byggdes 1920−1922 och den byggnaden uppfördes inte ursprungligen för församlingens behov (Remmer 1986).

Av de återstående prästgårdarna med en stomme av tegel fanns 1 prästgård i Jakobstad, Pedersöre prosteri och den är byggd 1963. I Åbolands prosteri, närmare bestämt i Dragsfjärd fanns 1 prästgård med stomme av tegel och den byggdes på 1950-talet. Prästgården i Dragsfjärd finns med som ett exempel i

53 undersökningen. I Helsingfors prosteri var 1 prästgård med stomme av tegel nämligen bostaden för kyrkoherden i Tyska evangelisk-lutherska församlingen, prästgården byggdes 1889. Förutom prästgården så är också församlingens kyrka som är byggd i nygotisk stil byggd av tegel. Byggnaderna har också fasad av oputsat tegel. Det fanns vid utgången av 2015 totalt 7 prästgårdar som hade spirad stomme. Av dem var 2 prästgårdar byggda på 1950-talet nämligen prästgårdarna i Hitis och Ingå, 3 prästgårdar var byggda på 1960-talet, det var prästgårdarna i Petalax (Korsholms prosteri), Kökar (Ålands prosteri) och Pernå (Domprosteriet). Endast 1 prästgård med spirad stomme byggdes på 1970-talet, prästgården i Liljendal och tillhörande Domprosteriet. Prästgården i Liljendal är också ett exempelobjekt i undersökningen. Prästgården på Kumlinge och tillhörande Ålands prosteri byggdes på 1990-talet och den har spirad stomme. Av prästgårdarna i Borgå stift fanns det endast 1 prästgård som hade stomme av betong. Det var prästgården i centrala Helsingfors som var avdelad för kyrkoherden i Rikssvenska Olaus Petri församling. Prästgården byggdes 1932 (Bilaga 1−2).

När vi ser på val av stommaterial kan konstateras utgående från åldersfördelningen att timmer som stommaterial var mycket populärt under lång tid. Byggandet av prästgårdar på Åland med stomme av tegel var mera en lokal tradition och inte på samma sätt knutet till ålderskategori och byggnadsstil. Dessutom byggdes endast ett fåtal prästgårdar under andra halvan av 1900-talet på Åland. Att spira upp stommen var en företeelse som var knutet till den allmänna trenden i landet vid byggande. Att bygga i tegel och betong i Helsingfors var knutet till tradition, stilideal och tidsålder samt det som passade in i byggnadsstilen i övrigt i stadsmiljö. Prästgården i tyska församlingen följde byggnadsstilen för kyrkan och bildade på så sätt en helhet i det kvarter där kyrka, kansliutrymmen och prästgård finns (Bilaga 1−2).

3.6 Sammanfattning och diskussion

Anskaffandet av virke till en prästgårdsbyggnad var en stor process. Avverkningarna sköttes ända fram till mitten av 1900-talet med manuell kraft och utdrivningen av virket vintertid till avlägg skedde med hjälp av häst. Det var naturligt att använda timmer vid byggandet av församlingens prästgård. Bönderna skulle utföra dagsverken i församlingen och vid ett prästgårdsbygge stipulerades ibland att de jordägande bönderna skulle leverera byggnadsmaterial till stomme och fasad, men också till andra byggnadsdetaljer. Virkestillgången i församlingarnas skogar utnyttjades också. Virke fanns att tillgå i skogarna och stocken var under lång tid ett förmånligt byggnadsmaterial på grund av begränsad marknad i övrigt för timret. Dessutom fanns det mycket praktiskt kunnande bland bönderna i att använda och bygga i trä, och det utnyttjades vid utdelning av dagsverkena vid prästgårdsbyggningen.

Det fanns också redan tidigt såväl praktisk som teoretisk förvärvad kunskap om på vilket sätt man kunde erhålla det bästa råmaterialet till byggprocessen. Av de återstående prästgårdarna i Borgå stift som vid utgången av 2015 var i församlingarnas eller den kyrkliga samfällighetens ägo hade största delen en stomme av timmer. Ungefär samtidigt som mekaniseringen av virkesdrivningen inleddes ändrade också sättet att bygga. Man övergav timmerstommen och började bygga prästgårdar med en spirad stomme. Det var ett sätt att spara på råmaterial men samtidigt ett sätt att förbättra isoleringen av huskroppen tack vare att nya isoleringsmaterial blev tillgängliga på marknaden.

4. FYRA EXEMPEL PÅ MATERIALVAL OCH BYGGNADSTEKNISK LÖSNING VID BYGGANDET AV PRÄSTGÅRDEN

I detta kapitel beskrivs 4 prästgårdar i form av fallstudier och exempel på val av konstruktionsmaterial, främst trädelarna och som samtidigt representerar olika tidsperioder i den evangelisk-lutherska kyrkan. Beskrivningarna bygger på primärt empiriskt material i form av författarens inspektionsprotokoll från inspektioner utförda under förvintern 2015 samt vintern−våren 2016 samt på övrigt tillgängligt sekundärt källmaterial. Till inspektionsprotokollen har i vissa fall fogats detaljbildmaterial och till en del också bottenplansritningar (Inspektionsprotokoll 2015A och 2016A−C). Samtliga fallstudier är prästgårdar som finns på Borgå stifts område, men exemplen kan också till en del anses vara tidstypiska för prästgårdar i de övriga stiften i Finland (Godenhjelm 1935). Fallstudierna ger en bild över utvecklingen i användningen av olika byggnadsmaterial under en period om cirka 200 år, 1770−1970. Exemplen visar samtidigt på den stora förändring som har skett i val av olika byggnadsmaterial (Inspektionsprotokoll 2015A och 2016A−C). Fallstudieexemplen visar också på den stora variationsrikedom som det finns i fråga om arkitektonisk utformning (Remmer 1986, Skogssjö 2007). Beskrivningarna innehåller en kort historik över prästgårdarnas tillkomst och i anslutning till historiken finns en fasadbild på respektive prästgård. Ett antal detaljbilder finns också med. Bildmaterialet i anslutning till fallstudierna är tagna under perioden 2010−2016.

Tyngdpunkten i beskrivningarna ligger på de byggnadstekniska lösningarna i prästgårdarna och framför allt de trämaterial man har använt sig av vid byggandet. Av beskrivningen framgår för samtliga exempel följande byggnadsdelar i systematisk ordning: Grund/ stenfot/ bjälklag (bottenplatta) samt huskroppens disposition, stommens konstruktion och material samt fasadmaterial, takkonstruktion och taktäckningsmaterial, insidans vägg- och

56 takmaterial samt golvmaterial i bostadsvåningen. Därtill finns en punkt med övrigt att notera kring prästgårdens konstruktion och information bland annat om prästgårdens tomt och de träd, buskar och växter som fanns på tomten vid tidpunkten för inspektion. När ett trädslag, buske eller växt omnämns första gången i texten anges också det latinska namnet. Vid upprepningar används endast det svenska namnet. Trots att en del av inspektionerna har utförts under 2016 så tar beskrivningarna fasta på situationen vid utgången av 2015. I slutet av kapitlet finns en kort sammanfattning över fallstudierna och särskilda noteringar som har gjorts i anslutning till fallstudieexemplen.

Bild 9 (Stil & Form 2016). Fallstudieobjektens geografiska placering.

Av bild 9 på föregående sida framgår fallstudieexemplens (prästgårdarnas) geografiska placering i stiftet. Samtliga exempel är ur geografisk synvinkel hämtade från Borgå stifts södra del (Bild 9). Avsikten har varit att presentera prästgårdar som är byggda under olika tidsperioder och som samtidigt representerar olika byggnadsstilar. Pargas prostgård byggd på 1770-talet, Saltviks prästgård byggd på 1920-talet, Dragsfjärds prästgård byggdes på 1950-talet och Liljendals prästgård byggdes på 1970-talet (Backström 2014, Bilaga 1, Bild 9).

4.1 Prostgården i Pargas byggd på 1770-talet

Pargas församling som har anor ända till medeltiden ägde i början endast ett boställe, bol för prästerskapet. Prästgården kallades kort och gott för Prästgården och där bodde församlingens kyrkoherde. I slutet av 1600−talet fick församlingen via kungens förläningar prästboställen för kaplanernas försörjning (Backström 2014). Då ändrades Prästgårdens namn till Prostgården och benämns så i annaler av senare datum (Backström 2012). Den nuvarande prästgården är uppförd omkring 1770. Den är tillbyggd i den västra ändan genast i början av 1800-talet. På 1890-talet byggdes den glasveranda som kan ses på bild 10 (Backström 2012, Backström 2014).

Pargas församling fungerade som prebendeförsamling för biskoparna i Åbo stift och avkastningen från jordbruket vid prästgården var följaktligen avsedd för biskopens försörjning (Backström 2012). Prostgården har fungerat som säte för Åbo domkapitel efter Åbo brand 1827 och som bostad och boställe för ett flertal biskopar bland annat Finlands första ärkebiskop Jacob Tengström (Ekelund 1942, Backström 2012, Backström 2014).

Prästgården förvaltades vid utgången av 2015 av Pargas kyrkliga samfällighet. Prästgården hade vattenburen oljeuppvärmning vid utgången av 2015 men ett nytt värmesystem i prästgården var under planering. Prästgården stod tom vid utgången av 2015 men var annonserad till uthyrning (Inspektionsprotokoll 2015A).

Bild 10 (Warén-Backström 2012). Pargas prostgård på Pargas stads område.

Grunden/ stenfot/ bjälklag samt huskroppens disposition. Huskroppen inrymmer källarvåning, bostadsvåning och kall vindsvåning. Prostgården i Pargas står på en grund av natursten. Under en del av huset finns krypgrund och källare har grävts ut och byggts på cirka halva delen av bottenplansytan. Källarvåningen som har urgrävts på 1950-talet är gjuten i betong och i källarutrymmena finns garage, pannrum och matkällare. Tomten där prästgården står har berg i dagen och husgrundens östra del vilar direkt på berget. Stenfoten har i ett senare skede delvis reparerats med betong, bland annat som av bilden framgår ovanför garagedörren och grunden under glasverandan. Dräneringen runt huset förnyades 2014 och söndriga fogar i stenfoten reparerades sommaren 2015. Huskroppen vilar på ett bjälklag av

59 delvis barkat grovt timmer i varierande dimensioner, huvudsakligen med en toppdiameter över 200 mm och nedre bjälklag i bostadsvåningen är tillverkad av obehandlade plankor huvudsakligen i tjockleken 63x200 mm (Inspektionsprotokoll 2015A, Bild 10).

Stomme och fasad. Stommen i huskroppen är av liggande obehandlat men barkat timmer, springorna mellan stockarna har drevats med mossa. Huskroppen är timrad upp till takbandet i övre våningen. Övre våningen är kall men enskilda rum har byggts vid gavlarna och i mitten av den kalla vinden. Rummen har tidigare delvis använts som sovrum och som kontorsutrymmen. Golvet i övre våningens oinredda del är av obehandlade plankor av varierande bredd i intervallet 150−250 mm. De vilar på ett bjälklag av obehandlade plankor och som i sin tur vilar mot intag i timmerstommens timmervarv. Hål för fönstren på långsidorna i övre våningen har huggits upp direkt i timret. Prästgården har fönster- och dörrkarmar av trä. Den egentliga fasaden är av stående spontad slätpanel av dimensionen 28x160 mm. Verandadelen som är oisolerad och står på spiror har liggande spontad slätpanel av dimensionen 24x170 mm. Fasaden är målad med oljefärg, ljusgul med gavlar och lister i vitt och representerar således empirestilen som var gällande i början av 1800-talet. Fönsterbleck och vattenlister är av galvaniserad plåt och vitmålade. Dörrarna är brunmålade och fönsterkarmarna är vitmålade i samma nyans som gavlarna och listerna (Inspektionsprotokoll 2015A).

Takkonstruktion och taktäckningsmaterial. Takstolarna är av trä och vilar direkt på timrets översta varv. Gavlarna är spirade och förmodligen isolerade med sågspån. Prästgården har falsat plåttak. Plåttaket är svartmålat. Stuprännorna och nertagstrattarna vid takkanten är av plåt och svartmålade. Nertagstrattarna vid markytan monterades i samband med förnyande av

60 dräneringen (2014) runt huskroppen är av svart plast (Inspektionsprotokoll 2015A).

Insidans vägg- och takmaterial samt golvmaterial i bostadsvåningen. Väggarna är på insidan beklädda delvis med spännpapper och delvis med spånskivor. En del väggar är försedda med tapeter och en del väggar är målade. Innertaken är av fiberplattor och är vitmålade. Största delen av golven är av trä och lackade, spontat friskkvistigt furuvirke HLL 28x95 mm. Av bild 11 framgår golvmaterialet i salen och i biblioteket och mellandörrarna av trä som syns på bilden är ursprungliga och med ursprungliga dörrbeslag (Bild 11). Köksgolvet är också av trä och är täckmålat. En del av hallen och två sovrum har golv med en yta av linoleum. Två sovrum renoverades delvis 2010 och har golvbeläggning av tarkett (Inspektionsprotokoll 2015A).

Bild 11 (Warén-Backström 2012). Interiörbild från Pargas prostgård.

Övrigt att notera. Prästgården står delvis på berg uppe på en kulle och är omgiven av en tomt på cirka 2 ha. Berg i dagen på cirka 20 procent av tomtens areal. Tomten sluttar kraftigt nedåt på tre sidor, höjdskillnad mellan tomten och den omgivande åkermarken beroende på mätpunkt cirka 10−20 meter. Tomten har tidigare varit omgiven av vatten på tre sidor men havet har dragit sig tillbaka och områdena närmast prästgårdstomten består numera av låglänt åkermark. Området närmast prästgården består av anlagd gräsmatta som delvis förnyades i samband med att dräneringen runt huskroppen verkställdes 2014. Marken på prästgårdens tomt är mycket kalkrik, boniteten är lund, OMT och mindre områden med MT, några enstaka fläckar av VT. Den delen av tomten som inte har gräsmatta har en undervegetation av olika gräsarter, i någon mån lingonris (Vaccinium vitis-idaea) och blåbärsris (Vaccinium myrtillus). På de bördigare (lund) partierna av tomten fanns också blåsippor (Anemone hepatica), vitsippor (Anemone nemorosa) och de för finländska förhållanden rätt sällsynta gulsipporna (Anemone ranunculoides). På tomten fanns några äldre bärbuskar, bland annat krusbär (Ribes uva-crispa) men inga bärbuskar som ger skörd (Hiitonen & Kurtto 1982, Luontoportti 2016, Inspektionsprotokoll 2015A). I anslutning till uthusbyggnaden fanns ett litet trädgårdsland (Inspektionsprotokoll 2015A).

På prästgårdstomten växer olika trädslag av varierande ålder och kondition bland annat ek (Quercus robur), gran (Picea abies), björk (Betula pendula och Betula pubescens), tall (Pinus sylvestris), asp (Populus tremula), ask (Fraxinus excelsior), alm (Ulmus glabra), lönn (Acer platanoides), sälg (Salix caprea) tuja (Thuja) ett stort antal äppelträd (Malus domestica) av olika sort och i dålig kondition, plommonträd (Prunus domestica L.), päronträd (Pyrus communis), körsbärsträd (Prunus avium), en (Juniperus communis), klibbal (Alnus glutinosa) och rönn (Sorbus aucuparia) (Sarvas 1964, Hiitonen & Kurtto 1982, Hämet-Ahti et al. 1989, Inspektionsprotokoll 2015A). Av de prydnadsbuskar som finns på tomten kan nämnas hägg (Prunus padus) guldregn (Laburnum) och syren (Syringa vulgaris). En tuja

(Thuja) planterades på tomten våren 2013 och hade uppnått en höjd av 90 centimeter vid inspektionstillfället i december 2015 (Hiitonen & Kurtto 1982, Hämet-Ahti et al. 1989, Inspektionsprotokoll 2015A).

Bild 12 (Warén-Backström 2013). Äppelträd som beskurits felaktigt.

På prästgårdstomtens trädbestånd har för cirka 10−15 år sedan utförts en del beskärning (bland annat på lönn och äppelträd, se bild 12 på föregående sida) på ett okunnigt sätt vilket kommer att medföra att livslängden på en del av gårdsträden kommer att förkortas märkbart. De äppelträd som beskurits har tagit stor skada, rötangreppen på huvudstammarna kan konstateras okulärt (Bild 12). Äppelträden bör förnyas inom en period om cirka 5−10 år och nyplantering av gårdsträd borde också verkställas inom de närmaste åren för att åstadkomma åldersvariation i trädbeståndet och för att ersätta de träd som har tagit skada på grund av felaktig behandling. Största delen av det perifera trädbeståndet på tomten gallrades sommaren 2015. Bland annat avverkades ett stort antal björkar som var överståndare i det yngre beståndet bestående av tall och gran. En del av askarna som fanns på tomten hade angripits av asksjuka (svampsjukdom, Chalara fraxinea) och därför var man tvungen att avverka en stor del av dem i samband med gallring av trädbeståndet (Forestry Commission 2013, Inspektionsprotokoll 2015A).

Bild 13 (Warén-Backström 2012). Timrad uthusbyggnad invid prostgården.

På prostgårdens tomt finns en timrad tvåvånings (loft) uthusbyggnad med källare murad av tegel. Källaren har skottgluggar i markytans nivå ut mot havet (Inspektionsprotokoll 2015A, Bild 13).

Tidigare har det funnits en arrendatorsbostad på tomten samt ett bostadshus som uppfördes av ärkebiskop Jacob Tengström. Grunden av kilsten till bostadshuset som ärkebiskopen uppförde för familjens behov kunde man ännu till en del urskiljas i terrängen vid inspektionstillfället. Likaså kunde man tydligt i terrängen urskilja grunden av kilsten där arrendatorsbostaden har funnits. Arrendatorsbostaden flyttades i ett senare skede cirka 200 meter längre bort från prästgården men brann senare ned till grunden. På samma plats dit arrendatorsbostaden flyttades har ett nytt bostadshus uppförts 2011−2012 av de nuvarande ägarna (Ekelund 1942, Inspektionsprotokoll 2015A).

4.2 Saltviks prästgård byggd på 1920-talet

Arkitekt Oscar Bomansson uppförde åren 1920−1922 Villa Oscarsberg i Kvarnbo, Saltviks kommun på Åland som privatbostad (Remmer 1986, Skogssjö 2007, Boman 2016, Bild 14). Prästgården ligger intill Saltviks kyrka på ett avstånd av cirka 45 meter (Situationsplan ÅMR 6819:4, Inspektionsprotokoll 2016B). Arkitekturen i karaktärsbyggnaden påminner med den oputsade tegelfasaden om 1800-talets nygotiska period i Finland. Samma typ av arkitektur återfinns i Tyska evangelisk-lutherska församlingens prästgård (byggd 1889) i Helsingfors (Bilaga 1). Fasaden har också drag av barock på grund av de välvda tegelutsmyckningarna på huskroppens övre del, se bifogat bildmaterial (Remmer 1986, Skogssjö 2007, Boman 2016). Villa Oscarsberg inköptes av Saltviks församling i januari

1962 till ämbetsbostad för församlingens kyrkoherde (Remmer 1986, Skogssjö 2007). I prästgården fanns också församlingens pastorskansli inrymt (Boman 2016, Inspektionsprotokoll 2016B). Den gamla prästgården såldes senare samma år som den Bomanssonska villan inköptes till församlingen (Backström 2014, Boman 2016). Prästgården hade tidigare vattenburen oljeuppvärmning med egen värmepanna men i samband med renovering 1996−1997 togs beslutet att inte installera ny värmepanna i prästgården. I stället grävdes värmekulvert från församlingshemmet (Mariagården) och prästgården får sin värmeförsörjning med vattenburen oljeuppvärmning via Mariahemmets värmepanna (Boman 2016, Inspektionsprotokoll 2016B). Prästgården förvaltades vid utgången av 2015 av Saltviks församling. Församlingens kyrkoherde bodde inte i prästgården. Prästgården var vid utgången av 2015 satt till s.k. tyst försäljning (Inspektionsprotokoll 2016B).

Bild 14 (Warén-Backström 2016). Saltviks prästgård på Åland.

Grunden/ stenfot/ bjälklag samt huskroppens disposition. Huskroppen inrymmer källarvåning, bostadsvåning, vindsvåning och kall övre vind. Villa

Oscarsberg i Saltvik står på en grund av rödgranit och östra delen av huset står på berg. Källarvåningen inrymmer pastorskansli en del sanitetsutrymmen, övriga hjälputrymmen och pannrum. Bostadsvåningen användes som verksamhetsutrymmen, likaså vindsvåningen. Prästgården användes inte som bostad vid utgången av 2015 (Boman 2016, Inspektionsprotokoll 2016B, Bild 14).

Stomme och fasad. Stommen i huskroppen är murad av tegel i dubbla rader med luftspalt emellan. Teglet som huskroppen är murad av är tillverkade i Lemland, cirka 40 km från Saltvik. Totaltjocklek på väggarna 50 cm. Fasaden är av rött oputsat tegel. Fönsterbleck och vattenlister av kopparplåt. Fönsterkarmar och dörrar av trä. Dörrarna målade bruna och fönsterkarmarna vita (Boman 2016, Inspektionsprotokoll 2016B, Bild 15).

Bild 15 (Warén-Backström 2016). Detaljbild av fönsterkonstruktion.

Takkonstruktion och taktäckningsmaterial. Takstolarna är av trä 100x100 mm och vilar direkt på tegelväggarnas översta varv. Gavlarna är också av

67 tegel. Prästgårdens yttertak är täckt med plattor av eternit. De yttre välvda bågarna i barockstil på takkonstruktionen är täckta med kopparplåt. Stuprännorna och nertagstrattarna vid takkanten är av kopparplåt. Nertagstrattarna vid markytan är också av kopparplåt (Boman 2016, Inspektionsprotokoll 2016B, Bild 16).

Bild 16 (Warén-Backström 2016). Detalj, tak- och fönsterkonstruktion.

Insidans vägg- och takmaterial samt golvmaterial i bostadsvåningen. Prästgården genomgick omfattande sanering 1962 i samband med att församlingen köpte fastigheten. Den följande renoveringen genomfördes 1996−1997 (Boman 2016). Väggarna på husets insida i bostadsvåningen är beklädda med gipsskivor och tapetserade, innertaken förmodligen också av gips och indelade i sektioner med trälister. En del av golven har plastmatta, en del plankgolv och därtill golv med yta av tarkett (Inspektionsprotokoll 2016B, Bild 17).

Bild 17 (Warén-Backström 2016). Detaljbild av trägolv i prästgården.

Övrigt att notera. Prästgården står delvis på berg, omgiven av en kilformad tomt på cirka 0,78 ha. Tomten har ställvis berg i dagen och som framgår av bild 14. Tomten angränsar till kyrkans tomt med kyrkan på den högsta punkten. Tomten är svagt sluttande nedåt. Området närmast prästgården består av anlagd gräsmatta. Tomten gränsar på två sidor till väg och på den tredje sidan till granntomt med bostadshus. Marken på prästgårdens tomt har vid sin övre punkt karaktären av MT och OMT och i det lägsta partiet lund. Vid tomtgränsen som vetter mot kyrkan finns en uthusbyggnad. Vid gränsen till granntomten finns en jordkällare. Källaren var inte i användning vid tidpunkten för inspektion (Inspektionsprotkoll 2016B).

På prästgårdstomten växer olika trädslag av varierande ålder och kondition bland annat ek, vårtbjörk, glasbjörk, tall, cembratall (Pinus cembra) ask, lönn, sälg och äppelträd (Sarvas 1964, Hiitonen & Kurtto 1982, Hämet-Ahti et al. 1989, Inspektionsprotokoll 2016B). På tomten sparsamt med prydnadsbuskar. Prydnadsbuskarna artbestämdes inte vid inspektionen. Inga

69 nya trädplanteringar har utförts på tomten under lång tid. Nyplantering av gårdsträd borde planeras och verkställas med tanke på förnyelse av de äldre gårdsträden som förmodligen blir aktuellt inom ett par årtionden. Förnyelse bör ske för att åstadkomma åldersvariation i trädbeståndet. Vid planeringen av nyplanteringar skulle det vara en fördel om man i planeringen skulle se såväl kyrkans som prästgårdens trädbestånd (och eventuellt buskar) som en helhet. Kyrkan och prästgården ligger nära intill varandra på ett avstånd av cirka 45 meter mellan fastigheterna. En viss kongruens och enhetlighet i områdets förekomst och arter av träd och buskar skulle förstärka det positiva helhetsintrycket (Inspektionsprotokoll 2016B).

4.3 Dragsfjärds prästgård byggd på 1950-talet

Prästgården i Dragsfjärd och numera tillhörande Kimitoöns församling är byggd på 1950-talet (Inspektionsprotokoll 2016A). Den tidigare prästgården som fanns i Labbnäs i Dragsfjärds kommundel köptes av Amos Andersson efter att den nya prästgården hade byggts intill kyrkan i Dragsfjärd (Åbo Underrättelser 05.07.2012). Dimensioneringen av den nya prästgården är förhållandevis moderat, prästgårdens yttre mått 11x21 meter. Rumsindelningen är modern. Rummen är normalstora, rumshöjden i bostadsutrymmena är enligt ritningarna 2,7 meter och avviker inte från dagens standard. Prästgården är till sin utformning och storlek jämförbar med ett större egnahemshus och bostadsstandarden är också jämförbar med bostadsstandarden i ett ordinärt egnahemshus. Pastorskansliet fanns tidigare inrymt i prästgården (Inspektionsprotokoll 2016A, Bild 18). I Dragsfjärds församling byggdes första delen av församlingshemmet 1966 och församlingshemmet utvidgades 1983. I samband med utvidgningen flyttades pastorskansliet från prästgården i Dragsfjärd till den nya delen i församlingshemmet (Gustafsson Pernilla 18.06.2014). Prästgården hade

70 vattenburen oljeuppvärmning vid utgången av 2015. Prästgården var vid utgången av 2015 uthyrd till en privat familj (Inspektionsprotokoll 2016A).

Bild 18 (Warén-Backström 2010). Dragsfjärds prästgård på Kimitoön.

Grunden/ stenfot/ bottenplatta samt huskroppens disposition. Huskroppen inrymmer källarvåning, bostadsvåning och kall vindsvåning. Prästgården i Dragsfjärd står på en grund av raka betongpelare utan sula, väggtjocklek 250 mm. Av ritningarna framgår att grunddränering runt huset är inplanerad. Dräneringen förmodligen verkställd med tegelrör. Bottenplattan mellan källare och bostadsvåningen är gjuten i betong samt med källarvåning i betong under hela huskroppen. I källarvåningen finns en del av de sociala utrymmena samt pannrum och garage. Takhöjd i källarvåningen är enligt ritningarna 2,1 meter och golven i källarvåningen är målade med ljusgrå betongfärg, väggarna och taken är vitkalkade (Inspektionsprotokoll 2016A).

Bottenplansritning 1 (Avskrift, Backström 2016). Dragsfjärds prästgård.

Av bottenplansritningen framgår nuvarande rumsdimensionering och - placering i Dragsfjärds prästgårds bostadsvåning. Bottenplansritningen uppgjordes i samband med att prästgården genomgick en omfattande sanering 1988. I rum nummer 1 fanns tidigare pastorskansli, notera den separata ingången till kansliet invid vindfång, rum 11. I källarvåningens utrymmen under pastorskansliet fanns tidigare församlingens arkivutrymmen. I arkivutrymmena är golv, väggar och tak av betong och dörren till arkivet är av metall. I rum nummer 9 angränsande till pastorskansliet med utsikt mot begravningsplatsen och kyrkan fanns kyrkoherdens arbetsrum (Inspektionsprotokoll 2016A, Bottenplansritning 1).

Stomme och fasad. Stommen till källarvåningen är av betong. Bostadsvåningens stomme är av tegel, fasaden är rappad och gulmålad Inspektionsprotokoll 2016A, Bild 18). Golven i bostadsvåningen vilar på bjälklag i dimensionen 75x200 mm (Inspektionsprotokoll 2016A).

Takkonstruktion och taktäckningsmaterial. Vindsvåningens golv vilar på bjälklag av trä i dimensionen 75x200 mm med c/c 380 och 500 mm. Bjälklaget vilar på tegelstommen, gavlarna är spirade och taket har takstolar av trä i dimensionen 50x150 mm och c/c 1000 mm. Prästgården har ett yttertak av svart plastad takplåt. Stuprännorna är av plåt och vitmålade. Nertagstrattarna vid markytan är av betong. Verandan som kan ses på bild 18 har ett tak tillverkat i genomskinlig hårdplast (Parawell) och som vilar på pelare i av trä i dimensionen 100x200 mm och tvärgående balkar i trä och i dimensionen 50x150 mm (Inspektionsprotokoll 2016A, Bild 18).

Bild 19 (Warén-Backström 2010). Interiörbild från prästgården i Dragsfjärd.

Insidans vägg- och takmaterial samt golvmaterial i bostadsvåningen. Prästgården genomgick omfattande saneringar invändigt 1964 och 1988. En mera begränsad ytrenovering genomfördes hösten 2010. Väggarna på husets insida i bostadsvåningen är beklädda med gyproc och tapetserade, innertaken av gyproc och med yta av vetonit. En del av golven har plastmatta, ungefär hälften av bostadsrummen har plankgolv av furu. Av bild 19 ovan framgår

73 furugolvet i salen och dörrar och fönster i trä och vitmålade av så kallad fransk typ (Inspektionsprotokoll 2016A, Bild 19).

Övrigt att notera. Prästgården är omgiven av en relativt plan tomt på cirka 1 ha som gränsar till huvudinfarten till Dragsfjärds by på motsatta sidan slutar tomten vid en låg havsstrand som är igenväxt med vass. Kyrkan är på cirka 200 avstånd och mellan kyrkan och prästgården finns begravningsplatsen. På kyrkans bortre sida finns församlingshemmet. Marken på tomten är relativt karg, boniteten VT och CT, några små fläckar av OMT alldeles i närheten av prästgårdstomten ena hörn. Kan eventuellt vara rester av ett tidigare trädgårdsland. I riktning mot stranden övergår boniteten gradvis till VT/MT (Inspektionsprotokoll 2016A).

Området närmast prästgården består av anlagd gräsmatta. Tomtens undervegetation är i övrigt huvudsakligen lingonris och ljung (Calluna vulgaris) med fläckvisa inslag av blåbär, någon enstaka enbuske. Inga bärbuskar eller fruktträd, inte heller något trädgårdsland i aktivt bruk. Inga större höjdvariationer på tomten förutom att tomten stiger något alldeles i kanten av tomten i riktning mot begravningsplatsen. Trädbeståndet på prästgårdstomten är huvudsakligen tall som är av god kvalitet. Trädbeståndet har nått avverkningsmogen ålder, något inslag av gran. Åldern på huvudstammarna av tall okulärt uppskattade till cirka 90 år. Trädbeståndet har gallrats för cirka 15−20 år sedan och står i gles timmerställning.

Begravningsplatsen som gränsar till prästgårdens tomt har ett trädbestånd av samma ålder. Inga nya trädplanteringar på prästgårdens tomt förutom en makedonisk tall (Pinus peuce) som planterades våren 2011. Nyplantering av gårdsträd borde fortsätta, eventuellt kunde man genom att ytterligare glesa ut en del av tallbeståndet åstadkomma förnyelse med hjälp av naturligt

74 uppkomna tallplantor som finns i markbotten (Sarvas 1964, Hiitonen & Kurtto 1982, Inspektionsprotokoll 2016A).

I samband med att prästgården byggdes har man också planterat en grupp av bland annat silvergran (Abies alba), sitkagran (Picea sitchensis) och svartgran (Picea mariana) men marken där planteringen har skett har varit för mager och träden var vid inspektionstillfället i dålig kondition (Sarvas 1964, Hämet- Ahti et al. 1989, Inspektionsprotokoll 2016A). En del av ädelgranarna som hade torkat stående avverkades sommaren 2011. På tomten fanns förutom huvudbyggnaden ett bilgarage med rörstomme och tak och väggar av presenningstyg samt en spirad lada med brädfasad i dåligt skick, ladan användes inte vid tidpunkten för inspektion (Inspektionsprotokoll 2016A).

4.4 Liljendals prästgård byggd på 1970-talet

Prästgården i Liljendal och tillhörande Liljendals församling i Östra Nyland är byggd på 1970-talet. Prästgården förvaltades vid utgången av 2015 av Liljendals församling. Prästgården hade vattenburen oljeuppvärmning vid utgången av 2015. Församlingens kyrkoherde bodde inte i prästgården. Prästgården användes vid utgången av 2015 som arbets- och verksamhetsutrymme och församlingens pastorskansli fanns också inrymt i prästgården (Inspektionsprotokoll 2016C, Bild 20).

Bild 20 (Backström 2016). Liljendals prästgård i Liljendals kommun.

Grunden/ stenfot/ bjälklag samt huskroppens disposition. Prästgården står på en grund av betong och husets bottenplatta är av betong. Huskroppen inrymmer bostadsvåning och övriga verksamhetsutrymmen i ett plan. Huset är byggt i tre sektioner, garagedel och sociala utrymmen, mellanliggande bostadsdel med bland annat kök i mittsektionen och sektion som inrymmer pastorskansli. Huskroppens plan har formen av ett brett dubbelsidigt U och bildar en liten innergård på framsidan (Inspektionsprotokoll 2016C, Bild 20, Bottenplansritning 2). Bottenplansritningen nedan som tyvärr är lite otydlig visar främst rumsdimensioneringen, huskroppens form och indelning i sektioner (Botteplansritning 2).

Bottenplansritning 2 (Avskrift, Backström 2016). Liljendals prästgård.

Stomme och fasad. Stommen är spirad och den yttre fasaden är av vittegel som har vitslammats. Fönsterbleck och vattenlister av plåt och brunmålade. Fönsterkarmar och dörrar av trä. Dörrarna brunbetsade och fönsterkarmarna målade bruna. Ytterdörrarna har sparkplåtar nedtill av kopparplåt (Inspektionsprotokoll 2016C, Bild 22).

Takkonstruktion och taktäckningsmaterial. Prästgården har falsat plåttak. Plåttaket är brunmålat. Vattentakets utskift är på undersidan glesbrädade och brunmålade i samma nyans som fönsterkarmarna. Stuprännorna är av plåt och vitmålade (Inspektionsprotokoll 2016C, Bild 21−22).

Bild 21 (Backström 2016). Detaljbild från vattentakets undersida.

Bild 22 (Backström 2016). Detaljbild från ingången till bostadsdelen.

Insidans vägg- och takmaterial samt golvmaterial i bostadsvåningen. Innertaken är till största delen av trä, några tak är beklädda med skiva och målade (Bild 23). Väggarna är till stor del målade, några väggar är beklädda

78 med tapet. Golvet i salen har ekparkett, tamburen till den privata delen har golvbeläggning av tegel. De övriga golven har plastmatta (Inspektionsprotokoll 2016C).

Bild 23 (Backström 2016). Detaljbild av innertak i trä.

Övrigt att notera. Prästgården står högst uppe på en något kilformad tomt på cirka 0,70 ha. Tomten angränsar på en sida till församlingshemmets tomt och angränsar till väg på två sidor och på den fjärde sidan till ett parkområde. Tomten är svagt sluttande nedåt. Området runt prästgården består av anlagd gräsmatta. Marken på prästgårdens tomt har vid sin övre punkt karaktären av MT och OMT och i det lägsta partiet lund. Vid tomtgränsen som vetter mot församlingshemmet finns en uthusbyggnad och ett äldre egnahemshus (Inspektionsprotokoll 2016C).

På prästgårdstomten växer olika trädslag av varierande ålder och kondition bland annat ek, gran, en, vårtbjörk, alm (Ulmus laevis), tall, lönn, rönn, thuja, och äppelträd (Sarvas 1964, Hiitonen & Kurtto 1982, Hämet-Ahti et al. 1989,

Inspektionsprotokoll 2016C). På tomten rikligt med prydnadsbuskar bland annat syren, hagtorn (Crataegus), förmodligen häckhagtorn (Crataegus grayana), alpros (Rhododendron L.) och därtill vinbärsbuskar (Ribes) (Hämet-Ahti et al. 1989, Luontoportti 2016, Inspektionsprotokoll 2016C). Avveckling av ett äldre träd, förmodligen gran har utförts rätt nyligen. Trädplanteringar har utförts och trädbeståndet var vid inspektionstillfället av olika ålder och gav ett positivt helhetsintryck (Inspektionsprotokoll 2016C).

4.5 Sammanfattning och diskussion

Fyra prästgårdar från fyra olika tidsperioder har presenterats. Presentationen och fallstudieobjekten visar att begreppet prästgård kan innehålla fastigheter av helt olika karaktär och stil. Materialvalen har varit olika vid byggande och sättet att bygga var också av helt olika karaktär. Användningen av trä framträder på olika sätt i prästgårdarna. Fallstudieobjekten ger en bild av materialval och byggnadstradition. Prostgården i Pargas (1770-tal) är byggd i trä och vid val av inredningsmaterial har man framför allt när det gäller val av golvmaterial också använt sig av trä. En stor del av trägolven är förnyade på 1980- eller 1990-talet. Man har vid saneringen av innergolven valt att sätta in ett nytt trägolv av god kvalitet. Trägolven är fortfarande i gott skick, de har inte ännu blivit ytslipade och kommer att fylla sin tekniska och utseendemässiga funktion lång tid framöver. Ytter- och innerdörrarna av trä är till en del ursprungliga och golv- och taklister är också av trä. Likaså är trappräcket och trappan upp till den kalla vinden av trä. Prästgården i Saltvik (1920-tal) är byggd med en stomme och fasad av tegel och användningen av trä inskränker sig främst till fönster och dörrar samt inredningsmaterial i form av innerdörrar, lister, trappräcken, trappor och golv. Prästgårdarna i Dragsfjärd (1950-tal) och Liljedal (1970-tal) är byggda i tegel och är mera moderna i fråga om rumsdisposition och inredningsmaterial. I dessa

80 prästgårdar har man förutom till dörrar och fönsterkarmar använt trä som inredningsmaterial bland annat i golv och tak samt till innerdörrar, golv- och taklister.

Inspektionerna och också de val man har gjort vid renoveringarna och saneringarna har gett upphov till en del reflektioner och kommentarer. Vid inspektionerna har också använts sekundärt källmaterial som har varit tillgängligt. Det sekundära källmaterialet har delvis varit bristfälligt. Församlingarna och i ett fall den kyrkliga samfälligheten har inte systematiskt dokumenterat den prästgård som de har i sin ägo. Med tanke på underhåll och skötsel skulle det vara viktigt att en detaljerad dokumentation skulle utföras. En sådan dokumentation har inte varit möjlig att genomföra inom ramen för denna undersökning. Det har inte heller varit avsikten. Det skulle kräva att man går tillbaka till tidpunkten för prästgårdens byggande och utifrån församlingens eller den kyrkliga samfällighetens beslutsprotokoll kontrollerar och dokumenterar de åtgärder som man har beslutat om. Likaså skulle det kräva att man också kontrollerar vilka åtgärder som har verkställts via annan typ av dokumentation, till exempel via fakturor och eventuella entreprenadavtal.

När det gäller prästgården i Saltvik har Museiverket på Åland relativt uttömmande dokumenterat prästgården ur byggnadsteknisk synvinkel. Den tidsålder som husen representerar är viktiga att bibehålla vid genomförande av större saneringar och reparationer. Prostgården i Pargas är på grund av sin ålder vad gäller val av material vid saneringar och renoveringar den mest kritiska. Men det är inte för någon av prästgårdarna lämpligt att i större utsträckning välja material som inte tidsmässigt passar in. Val av färgsättning och vidareförädling av olika synliga ytor är också synnerligen viktigt att beakta i sammanhanget. Felaktiga val av material bland annat vid sanering av innergolven avspeglade sig i två av fallstudieobjekten.

I prostgården i Pargas hade man vid byte av golvmaterial i ett av rummen i anslutning till köket på 2010-talet använt sig av tarkett som inte stämde ihop med köksgolvet som var av trä och täckmålat och som var i kongruens med husets karaktär och ålder i övrigt. Detta är förvånande med tanke på att innergolven till en stor del i övrigt hade sanerats tidigare och där hade man använt sig av trä och som passade väl in i husets karaktär. Köksinredningen förnyades på 2010-talet och förverkligades med ett stilideal som stred märkbart mot husets 1700-tals stil. Köket skulle ha varit betjänt av en köksinredning av mera rustik karaktär som skulle ha passat in i den tidsanda som prostgården representerar. Dessutom hade renoveringarna genomförts slarvigt. Det fanns tydliga tecken på dålig yrkeskunskap vid förverkligandet av detaljarbete i renoveringen, bland annat vid övergång mellan olika inredningsmaterial. Det slarviga genomförandet av renoveringen försämrade slutintrycket. Något har hänt när det gäller planeringen av de renoveringar som genomfördes på 2010-talet, prästgårdens stil och ålder har glömts bort vid planering och genomförande av renoveringarna.

Vid saneringen av Saltviks prästgård 1996−1997 lyckades man förhållandevis bra med renoveringen. Men vid val av tarkett som golvmaterial i en del av rummen, framför allt i salen har man frångått den stil som var gällande när huset byggdes 1920−1922. Generellt kan man säga att det är viktigt att där man tidigare har använt sig av trä som golvmaterial borde man också vid renoveringarna respektera det och på nytt sätta in ett trägolv vid saneringen. I många fall är det inte ens nödvändigt att byta ett gammalt golv utan slipning av trägolvet kan vara ett mycket bra alternativ.

När det gäller prästgården i Dragsfjärd har man lyckats bibehålla de material som var tidstypiska vid tidpunkten när prästgården byggdes på 1950-talet. Bland annat slipades och lackades de ursprungliga trägolven vid renoveringen 2010 och golven är användbara utan större åtgärder i ytterligare 20−30 år.

Prästgården i Liljendal som byggdes på 1970-talet har inte genomgått mera omfattande renoveringar förutom byte av köksinredning. Köksinredningen passade bra in tillsammans med de övriga inredningsmaterialen och med husets karaktär i övrigt. Tillsvidare fyller de ursprungliga ytorna i tak, väggar och golv sin utseendemässiga och tekniska funktion på ett bra sätt.

5. SLUTDISKUSSION

I Borgå stift fanns vid utgången av 2015 totalt 56 församlingar och organisatoriskt 8 kyrkliga samfälligheter som hörde till Borgå stift (Årsbok för Borgå stift 2015). Av totalt 64 kvarvarande prästgårdar i Borgå stifts församlingar eller kyrkliga samfälligheter (vid utgången av 2015) hade 52 prästgårdar en fasad av trä (Tabell 1, Figur 1). Sammanlagt 48 prästgårdar hade en stomme av timmer och 7 prästgårdar var spirade (Figur 2, Bilaga 2). Merparten av de återstående prästgårdarna i Borgå stift som är i församlingarnas eller de kyrkliga samfälligheternas ägo har stomme och fasad av trä. Prästgårdarna på Åland utgör ett undantag, de lokala byggtraditionerna och möjligheten att använda tegel från lokala tegelbruk har gett tegel företräde framom trä (Tabell 1, Figur 1−2, Bilaga 1−2). 4 prästgårdar i Borgå stift fungerade som exempel på materialval och konstruktionslösningar (Se kapitel 4).

Varje prästgård är unik, de är byggda under olika tidsperioder och där varierande premisser har varit riktgivande och styrande. Tillgängligheten på olika konstruktionsmaterial har styrt byggprocessen och val av byggmaterial. De lokala traditionerna vid byggande har också haft betydelse. Materialval, byggnadsstilar och prästgårdarnas storlek varierade väldigt mycket mellan församlingarna. I en del församlingar byggde man så som resolutionerna och förordningarna krävde men i andra församlingar byggde man ytterligare utrymmen och byggnader utöver det som var krav på. Det var olika ekonomiska realiteter och som helt och hållet var knutna till den församling där prästgården byggdes. Kyrkoherdens agerande vid prästgårdsbyggandet var ofta också avgörande för vilka materialval och konstruktionslösningar man valde vid byggandet (Soikkeli 2000A−B, Giertz 2009, Selander et al. 2012). Dimensioneringen av prästgården och val av material och byggnadsstil var därtill ett sätt för församlingsborna att visa hur väl man hade det ställt ur

84 ekonomisk synvinkel i församlingen. De enskilda exemplen som har presenterats inom ramen för undersökningen kan därför inte till alla delar anses vara representativa för prästgårdsbyggnationer i stort i den evangelisk- lutherska kyrkan (Se exempelvis Kakkuri-Knuuttila & Heinlahti 2006).

Prästgårdarna är en del av det finländska träteknologiska, byggnadstekniska, kulturhistoriska, byggnadshistoriska och kyrkohistoriska arvet. Vid byggandet av prästgårdar i äldre tider användes timmer i stor utsträckning som konstruktionsmaterial och trä användes också till trappor, räcken, dörrar, fönsterkarmar och innergolv. Trä var ett naturligt val, det fanns tillgängligt framför allt på landsbygden och i bygden fanns kännedom om anskaffning av råmaterialet och byggande i trä. Mycket litet av de träteknologiska aspekterna vid byggande av prästgårdar har tidigare berörts i forskningen. Därför har det varit viktigt att till en del klarlägga de träteknologiska men också de byggnadsteknologiska valen som har format prästgårdsbyggandet. Undersökningen kan därför ses som ett litet inledande bidrag i ökande av denna kännedom. Prästgårdarnas trädgårdar var tidigare ståtliga förebilder med ett stort antal trädslag, buskar, blommor samt hushållsträdgård. Trädgården och de grödor som odlades där var en viktig del av prästfamiljens försörjning. Fallstudierna i undersökningen har också till en del visat på dessa trädgårdar och den variationsrikedom som de har.

Källmaterial

Ahlbäck, R. 1979. Byaråd och sockenstämma. I verket: Ahlbäck, R. & Nykvist, N-E. (red.). Svenska Österbottens historia II. Svenska Österbottens landskapsförbund. Vasa. s. 173−217.

Ahlstrand, J.T. & Eriksson, T. 1976. Arkitekturtermer. Studentlitteratur. Lund. 243 s.

Alvesson, M. & Sköldberg, K. 2008. Tolkning och reflektion. Vetenskapsfilosofi och kvalitativ metod. Andra upplagan. Studentlitteratur. Lund. 616 s.

Ash dieback disease. 2013. [Nätdokument]. Forestry Commission. Läst 03.06.2016. Tillgängligt: http://www.forestry.gov.uk/planthealth.

Backman, S. 2013. Prästgården i Kyrkslätt. Kyrkslätts svenska församling/ Vingslag 2: 4−7.

Backström, H. 2016A. Inspektionsprotokoll över inspektion utförd vid Dragsfjärds prästgård i januari 2016.

−. 2016B. Inspektionsprotokoll över inspektion utförd vid Saltviks prästgård i april 2016.

−. 2016C. Inspektionsprotokoll över inspektion utförd vid Liljendals prästgård i maj 2016.

−. 2015A. Inspektionsprotokoll över inspektion utförd vid Pargas prostgård i december 2015.

−. 2014. Prästgårdarna i Borgå stift åren 1970−2012. Avhandling för högre pastoralexamen. Borgå domkapitel. Borgå. 158 s.

−. 2012. Prostgården i Pargas. Kyrkbron 1: 5−7.

−. 2008. Esse prästgård. Prästboställe och kulturhärd. Pro gradu avhandling. Åbo Akademi. Åbo. 99 s.

Boman, C. 2016. Avskrift av Carola Bomans handskrift om Saltviks prästgård.

−. 1996. Situationsplan för Saltvik prästgård, ÅMR 6819:4. Museibyrån. Mariehamn.

Borgå stift. 2015. Årsbok för Borgå stift. Svenskt kyrkoliv i Finland. Borgå stift. Borgå. 145 s.

Carpelan, G. 1949. Några resultat rörande motorsågarnas användning i skogsbruket. Metsätehos meddelande 20: 1−36.

Ekelund, K.A. 1942. Fredrika Runeberg. Holger Schildt. Helsingfors. 579 s.

Ekman, W. Eneroth, O. & Hanngren, H. & Hellström, O.H.J. & Löf, A. & Magnuson, G. & Nordquist, M. & Wesslén, G. 1922. Handbok i skogsteknologi. E. Fritzes Bokförlags Aktiebolag. Stockholm. 939 s.

Esaiasson, P. & Gilljam, M. & Oscarsson, H. & Wängnerud, L. 2012. Metodpraktikan. Konsten att studera samhälle, individ och marknad. Fjärde upplagan. Nordstedts juridik. Stockholm. 415 s.

Esse församling. 1868. Kapellstämmoprotokoll av den 06.12.1868.

Evangelisk-lutherska kyrkan. 2005. Årsöversikt. Evangelisk-lutherska kyrkan. Helsingfors. 28 s.

Facta. 1971. 10−osainen tietosanakirja. Osa 10 TYÖ−ÖÖ. Tietosanakirja Oy. Helsinki. 1132 s.

Förordning. Angående skyldigheten att deltaga i byggande och underhåll af prestgård i landets evangelisk-lutherska församlingar. 19.7.1892/29a.

Förordning. Angående prästerskapets i de evangelisk-lutherska församlingarna uti Finland boställen. 19.7.1892/29b.

Giertz, M. 2009. Svenska prästgårdar. Carlsson Bokförlag. Stockholm. 252 s.

Godenhjelm, H. 1935. Suomen pappilat. Otava. Helsinki. 240 s.

Gyllenberg, R. 1968. Suomen kirkon organisaatio. I verket: Nikolainen, A.T. & Pirinen, K. & Simojoki, M. & Sinnemäki, M. (red.). Kirkko Suomessa. Weilin+Göös. Helsinki. s. 85−98.

Hallingbäck, T. & Holmåsen, I. 1982. Mossor. En fälthandbok. Interpublishing. Stockholm. 220 s.

Hiitonen, I. & Kurtto, A. 1982. Otavan värikasvio. Björn Ursingin ja Hans- Erik Wanntorpin teoksen Fältflora. Kärlväxter mukaan toimittaneet. 12 uusittu painos. Otava. Keuruu. 270 s.

Hokajärvi, R. 2012. Metsäsuunnitteluprosessin kehittäminen – yksityismetsien suunnittelutoiminta ja sen historiallinen kehitys muutoksen suuntaajana. Dissertation. Helsingin yliopisto. Helsinki. 50 s.

Holmbäck, Å. & Wessén, E. 1936. Svenska landskapslagar. Tolkade och förklarade för nutidens svenskar. Andra serien: Dalalagen och Västmannalagen. Hugo Gebers Förlag. Uppsala. 348 s.

Hoving, V. 1961A. Enso-Gutzeit osakeyhtiö 1872−1958, I. Frenckellska Tryckeri Aktiebolaget. Helsingfors. 348 s.

−. 1961B. Enso-Gutzeit osakeyhtiö 1872−1958, II. Frenckellska Tryckeri Aktiebolaget. Helsingfors. 779 s.

Hällström, C.af. 2011. Aftryck från det förflutna. Historiska fotografier som källor. Åbo Akademis förlag. Åbo. 95 s.

Hämet-Ahti, L. & Palmén, A. & Alanko, P. & Tigerstedt, M.A. 1989. Suomen puu- ja pensaskasvio. Dendrologian seura ry Helsinki. 290 s.

James, S.C. & Eberle, P.R. 2000. Economic & Business Principles in Farm Planning & Production. Iowa State University Press. Iowa. 413 s.

Jomala kommun. 2014. Uppdatering av delgeneralplan för centralområde. [Nätdokument]. Jomala kommun/ Områdesarkitektkontoret. Läst 13.06.2016. Tillgängligt: http://www.jomala.ax/files/planbeskrivning2012015.pdf. 62 s.

Kaila, P. 2002. Talotohtori. Rakentajan pikkujättiläinen. WSOY. Helsinki. 661 s.

−. & Vihavainen, T. & Ekbom, P. 1987. Byggnadskonservering. Handbok för restaurering av byggnader som bevaras för museiändamål. Finlands museiförbund. Joensuu. 128 s.

Kakkuri-Knuuttila, M-L. & Heinlahti, K. 2006. Mitä on tutkimus? Argumentaatio ja tieteenfilosofia. Gaudeamus. Helsinki. 230 s.

Knapas, M.T. & Heikkilä, M. & Åvist, T. 2009. Suomalaiset pappilat. Kulttuuri-, talous- ja rakennushistoriaa. SKS. Hämeenlinna. 231 s.

Konttinen, H. & Drushka, K. 1997. Metsäkoneiden maailmanhistoria. Kustannusosakeyhtiö Otava. Helsinki. 254 s.

Kvale, S. & Brinkmann, S. 2014. Den kvalitativa forskningsintervjun. Studentlitteratur. Lund. 412 s.

Kyrkolag. 26.11.1993/1054.

Kyrkostyrelsen. 2016A. Statistisk årsbok för kyrkan 2015, del I−II. Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Helsingfors. 65 s.

−. 2016B. Statistisk årsbok för kyrkan 2015, del III−VI. Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Helsingfors. 139 s.

−. 2015. Statistisk årsbok för kyrkan 2014. Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Helsingfors. 222 s.

−.2013. Statistisk årsbok för kyrkan 2012. Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Helsingfors. 227 s.

Kärkkäinen, M. 2003. Puutieteen perusteet. Kustannusosakeyhtiö Metsälehti. Hämeenlinna. 451 s.

Laasonen, P. 2000. Finlands kyrkohistoria II. Artos. Malmö. 316 s.

Lag om ändring av lagen om de evangelisk-lutherska församlingarnas tjänstebostäder. 29.12.1944/1034.

Lönelag för den evangelisk-lutherska kyrkan. 25.2.1966/105.

Lönelag för den evangelisk-lutherska kyrkan. 22.12.1983/1035.

Martling, C.H. 2007. Kyrkans tjugo sekel. Ett kyrkohistoriskt kompendium. Artos & Norma Bokförlag. Skellefteå. 448 s.

Meinander, N. 1945. En krönika om vattensågen. Finska sågverksägareföreningen. Helsingfors. 316 s.

Metsäteollisuus ry & Ammattiliitto Pro ry & Puu- ja erityisalojen liitto & Paperiliitto r.y. & Sähköalojen ammattiliitto ry & METO – Metsäalan asiantuntijat ry & Ylemmät toimihenkilöt YTN ry. 2012. Metsäteollisuuden työntekijäliittojen ja työnantajaliiton yhteisiä elinkeinopoliittisia kannanottoja. [Nätdokument]. Läst 13.06.2016. Tillgängligt: http://docplayer.fi/docview/24/4052181/. 6 s.

Mikkonen, E. 1984. Puutavaran metsäkuljetus maataloustraktorilla. Metsätehon tiedotus 391: 1−25.

Miles, M.B. & Huberman, A.M. 1994. Qualitative data analysis: An expanded sourcebook. SAGE. Kalifornien. 338 s.

Murtorinne, E. 2000A. Finlands kyrkohistoria III. Autonomins tidevarv 1809−1899. Artos. Malmö. 290 s.

−. 2000B. Finlands kyrkohistoria IV. Från förtrycksperioden till våra dagar 1900−1990. Artos. Malmö. 342 s.

Nationalencyklopedin. 1994. Band 15 A−G. Bokförlaget Bra böcker. Höganäs. 610 s.

Nationalmuseum. 2009. Bildanalys. [Nätdokument]. Läst 13.06.2016. Tillgängligt: http://www.nationalmuseum.se/Global/PDF/Skolan/nationella_provet_ht_0 9/skola_npht09_bildanalys_.pdf . 5 s.

Niklas, K.J. 1997. Mechanical properties of black locust (Robinia pseudoacacia L.) wood: correlations among elastic and rupture moduli, proportional limit, and tissue density and specific gravity. Annals of Botany Journal 79: 479−485.

Norrmén, P.H. 1928. Mänttä bruk 1868−1928. GA. Serlachius aktiebolag. Mänttä. 233 s.

Nylund, R. 1972. Purmo kyrka 200 år. Purmo församlings förlag. Purmo. 51 s.

Olsson, H. & Sörensen, S. 2007. Forskningsprocessen. Kvalitativa och kvantitativa perspektiv. 2 upplagan. Liber. Stockholm. 190 s.

Parjo, M. 1970. Rakennus- ja huoneakustiikka. I verket: Leskinen, J. (red.). Tekniikan käsikirja 5. Jyväskylä. s. 431−446.

Pirinen, K. 1968. Suomen kirkon historia. I verket: Nikolainen, A.T. & Pirinen, K. & Simojoki, M. & Sinnemäki, M. (red.). Kirkko Suomessa. Weilin+Göös. Helsinki. s. 42−64.

Remmer, C. 1986. Prästgårdar på Åland. Byggnadshistoriska studier. Föreningen Ålands Vänner r.f. Mariehamn. 195 s.

Salomäki, M. 1994. Vaasan läänin vanhat pappilat 1700-luvulta 1920-luvulle. Vaasan läänihallitus. Vaasa. 198 s.

Sarvas, R. 1964. Havupuut. WSOY. Helsinki. 518 s.

Schultz, T.J. 1969. Acoustical properties of wood: a critique of the literature and survey of practical applications. For. Prod. J. 19(2): 21−29.

Selander, S-Å. & Selander, G. & Alenäs, S. 2012. Prästgård & Prästgårdsliv i Lunds stift 1850−2011. Stiftshistoriska sällskapet i Lunds stift. Lund. 268 s.

Sipi, M. 2006. Sahatavaratuotanto. Opetushallitus. Helsinki. 208 s.

Skogssjö, H. 2007. Familjer och gårdar i Saltvik, del II. Skogssjö Media. Mariehamn. 963 s.

Soikkeli, A. 2000A. Suomen vanhat pappilat – menneisyyden tulevaisuus, osa I. Dissertation. Oulun yliopisto. Oulu. 140 s.

−. 2000B. Suomen vanhat pappilat – menneisyyden tulevaisuus, osa II. Dissertation. Oulun yliopisto. Oulu. 485 s.

Storå, N. 1982. Trender i nordisk etnologisk föremålsforskning. Etnologiska institutionen vid Åbo Akademi. Åbo. 46 s.

Suolahti, G. 1912. Suomen pappilat 1700-luvulla. WSOY. Porvoo. 243 s.

Toivonen, T. 1999. Empiirinen sosiaalitutkimus. Filosofia ja metodologia. WSOY. Porvoo. 447 s.

Tuovinen, A. 1948A. Työsaavutukset veteen vierityksessä. Metsätehon tiedotus 6: 1−4.

−. 1948B. 1 miehen tukkisahan (”timmersvans”) käyttömahdollisuuksista. Metsätehon tiedotus 9: 1−10.

Turun arkkihiippakunnan tuomiokapituli. 1897. Kiertokirjeet. Turku.

Väisänen, E. 2006. Tukkikokoisen männyn kuivaoksarajan vaihtelu Suomessa. Pro gradu tutkielma. Helsingin yliopisto. Helsinki. 47 s.

Välimäki, H. 2002. Kymmenyksistä kirkollisveroon. Kirkollisverotus Suomen evankelislutelilaisessa kirkossa reformaatiosta nykypäivään. Dissertation. Suomen kirkkohistoriallinen seura. Helsinki. 454 s.

Vöry, J. 1946. Tietoja talvella 1946 suoritetun puutavaran hakkuita ja ajoja koskevan tilastotutkimuksen tuloksista. Metsätehon tiedotus 1a: 1−11.

Widén, S. 1996. Marieholms prästgård i Larsmo – kulturmiljö med tvåhundraåriga traditioner. Budkavlen 75: 52−69.

Yin, R.K. 2006. Fallstudier: design och genomförande. Liber. Malmö. 208 s.

Zetterberg, S. Puusta pitemmälle. Metsäliitto 1934−1984. Kirjayhtymä. Helsinki. 368 s.

Åbo Underrättelser. 05.07.2012. Tidningsartikel om Dragsfjärds prästgård.

Åkerblom, B. Pedersöre historia 1865−1965, del III. Pedersöre kommuns förlag. Pedersöre. 545 s.

Öst, S. 2013. Komplettering av Kvevlax kyrkbys inventering. Kvarter 21. Korsholms kommun. Korsholm. 15 s.

Bilagor

Bilaga 1. Församlingarna i Borgå stift, prästgårdar och byggnadsår, prosterivis, vid utgången av 2015.

Sida 1/2

Prosteri Förs. Prästg. RKY- Pedersöre prosteri 10 7 Byggn.år objekt Kyrkoherdeboställe, Munsala, Hagas 1779 ja Kaplansboställe, Jakobstad, Bonäs 1963 Kyrkoherdeboställe, Larsmo, Marieholm 1791 ja Kyrkoherdeboställe, Esse, Henriksborg 1870 ja Kyrkoherdeboställe, Purmo, Rosenborg 1774 ja Kyrkoherdeboställe, Terjärv, Häggman 1806 ja Kyrkoherdeboställe, Karleby, Kvikant (Chydenius) 1737 ja

Korsholms prosteri 9 10 Kyrkoherdeboställe, Korsholm, Haga *) 1782 ja Kyrkoherdeboställe, Sundom, *) 1871 Kaplansboställe, Korsholm, Kråklund, Vaktmästarbostaden 1847 Lybeckska gården, Korsholm 1830 Kyrkoherdeboställe, Solf, Stundars 1820 ja Kyrkoherdeboställe, Malax, Björkas 1868 Kyrkoherdeboställe, Bergö, Jakobsberg 1909 Kyrkoherdeboställe, Petalax, Johannisberg 1960-tal Kyrkoherdeboställe, Vörå, Myrbergslund 1825 ja Kyrkoherdeboställe, Kvevlax, Bock 1859 *) Den kyrkliga samfälligheten tillhör Lappo stift

Närpes prosteri 3 2 Kyrkoherdeboställe, Närpes, Klaresund 1889 ja Kyrkoherdeboställe, Pörtom, Köping 1959

Åbolands prosteri 3 8 Kyrkoherdeboställe, Kimito, Prostgården 1840-tal ja Kyrkoherdeboställe, Dragsfjärd 1950-tal Kyrkoherdeboställe, Hitis, Stubbnäs 1950-tal Kyrkoherdeboställe, Pargas, Prostgården 1770 Kyrkoherdeboställe, Nagu, Prostgården 1864 Kyrkoherdeboställe, Korpo 1925 Kyrkoherdeboställe, Houtskär, Anttas 1874 ja Kyrkoherdeboställe, Iniö, Prästkulla 1920-tal

Raseborgs prosteri 5 7 Kyrkoherdeboställe, Snappertuna, Thunaberg 1830-tal ja Kyrkoherdeboställe, Karis, Prästgårdsbacken 1795 ja Lilla prästgården, Karis, Råckers 1846 Kyrkoherdeboställe, Pojo, Sonabacka 1790-tal ja Kyrkoherdeboställe, Ingå, Prostgården 1836 ja Kaplansboställe, Ingå, Wiggesro 1950-tal Kaplansboställe, Sjundeå, Backa-Lillgård 1915 ja Summa 30 34

Bilaga 1. Församlingarna i Borgå stift, prästgårdar och byggnadsår, prosterivis, vid utgången av 2015.

Sida 2/2

Prosteri Förs. Prästg. RKY- Helsingfors prosteri 5 2 Byggn.år objekt Kyrkoherdeboställe, Tyska ev.luth. 1889 Kyrkoherdeboställe, Olaus Petri 1932

Mellersta Nylands prosteri 5 4 Kyrkoherdeboställe, Kyrkslätt, Prästkulla 1836 Kyrkoherdeboställe, Esbo, Morby 1853 ja Kaplansboställe, Esbo, Ingas 1923 Kyrkoherdeboställe, Vanda, Prostgården 1897 ja

Domprosteriet 6 10 Domprostboställe, Borgå 1870-tal Kaplansboställe, Borgå 1763 Kyrkoherdeboställe, Liljendal 1970-tal Kyrkoherdeboställe, Lovisa 1900 Kyrkoherdeboställe, Pernå, Prostgården 1851 ja Kaplansboställe, Pernå, Nallas 1776 ja Kaplansboställe, Pernå 1960-tal Kyrkoherdeboställe, Sibbo, Prostgården 1845 ja Kaplansboställe, Sibbo, Knuts 1879 ja Kyrkoherdeboställe, Lappträsk, Tallbacka 1750-tal ja

Ålands prosteri 10 14 Kyrkoherdeboställe, Finström 1899 Kyrkoherdeboställe, Saltvik 1922 Kyrkoherdeboställe, Sund 1788 Kyrkoherdeboställe, Vårdö, Östergård 1877 Kyrkoherdeboställe, Hammarland, Loviselund 1791 Kyrkoherdeboställe, Eckerö, Fiskars o. Gissas 1899 Kyrkoherdeboställe, Jomala, Sandpark 1848 Kyrkoherdeboställe, Mariehamn 1957 Kyrkoherdeboställe Lemland, Skoglund 1798 Kyrkoherdeboställe, Föglö, Banken 1960-tal Kyrkoherdeboställe Sottunga 1960-tal Kyrkoherdeboställe Kumlinge, Karlsund 1990-tal Kyrkoherdeboställe, Brändö, Vestergård 1866 Kyrkoherdeboställe, Kökar, Hamnö 1966 Summa 26 30

Totalt summa 56 64

Bilaga 2. Fasadmaterial och stomme i prästgårdarna i Borgå stift, prosterivis, vid utgången av 2015.

Sida 1/2

Huvudsakligt fasadmaterial: Pedersöre prosteri Fasad Puts Byggn.år Stomme Kyrkoherdeboställe, Munsala, Hagas Trä Trä 1779 Timmer Kaplansboställe, Jakobstad, Bonäs Tegel Tegel 1963 Tegel Kyrkoherdeboställe, Larsmo, Marieholm Trä Trä 1791 Timmer Kyrkoherdeboställe, Esse, Henriksborg Trä Trä 1870 Timmer Kyrkoherdeboställe, Purmo, Rosenborg Trä Trä 1774 Timmer Kyrkoherdeboställe, Terjärv, Häggman Trä Trä 1806 Timmer Kyrkoherdeboställe, Karleby, Kvikant Trä Trä 1737 Timmer

Korsholms prosteri Kyrkoherdeboställe, Korsholm, Haga Trä Trä 1782 Timmer Kyrkoherdeboställe, Sundom Trä Trä 1871 Timmer Kaplansboställe, Korsholm, Vaktmästarb. Tegel Rappning och vitkalk. 1847 Timmer Lybeckska gården, Korsholm Trä Trä 1830 Timmer Kyrkoherdeboställe, Solf, Stundars Trä Trä 1820 Timmer Kyrkoherdeboställe, Malax, Björkas Trä Trä 1868 Timmer Kyrkoherdeboställe, Bergö, Jakobsberg Trä Trä 1909 Timmer Kyrkoherdeboställe, Petalax, Johannisberg Tegel Tegel/ trä 1960-tal Spirad Kyrkoherdeboställe, Vörå, Myrbergslund Trä Trä 1825 Timmer Kyrkoherdeboställe, Kvevlax, Bock Trä Trä 1859 Timmer

Närpes prosteri Kyrkoherdeboställe, Närpes, Klaresund Trä Trä 1889 Timmer Kyrkoherdeboställe, Pörtom, Köping Trä Trä 1959 Timmer

Åbolands prosteri Kyrkoherdeboställe, Kimito, Prostgården Trä Trä 1840-tal Timmer Kyrkoherdeboställe, Dragsfjärd Tegel Rappning, kalkad, gul 1950-tal Tegel Kyrkoherdeboställe, Hitis, Stubbnäs Trä Trä 1950-tal Spirad Kyrkoherdeboställe, Pargas, Prostgården Trä Trä 1770 Timmer Kyrkoherdeboställe, Nagu, Prostgården Trä Trä 1864 Timmer Kyrkoherdeboställe, Korpo Trä Trä 1925 Timmer Kyrkoherdeboställe, Houtskär, Anttas Trä Trä 1874 Timmer Kyrkoherdeboställe, Iniö, Prästkulla Trä Trä 1920-tal Timmer

Raseborgs prosteri Kyrkoherdeboställe, Snappertuna Trä Trä 1830-tal Timmer Kyrkoherdeboställe, Karis Trä Trä 1795 Timmer Lilla prästgården, Karis, Råckers Trä Trä 1846 Timmer Kyrkoherdeboställe, Pojo, Sonabacka Trä Trä 1790-tal Timmer Kyrkoherdeboställe, Ingå, Prostgården Trä Trä 1836 Timmer Kaplansboställe, Ingå, Wiggesro Trä Trä 1950-tal Spirad Kaplansboställe, Sjundeå, Backa-Lillgård Trä Trä 1915 Timmer

Bilaga 2. Fasadmaterial och stomme i prästgårdarna i Borgå stift, prosterivis, vid utgången av 2015.

Sida 2/2

Huvudsakligt fasadmaterial: Helsingfors prosteri Fasad Puts Byggn.år Stomme Kyrkoherdeboställe, Tyska ev.luth. Tegel Tegel 1889 Tegel Kyrkoherdeboställe, Olaus Petri Betong Betong/ tegel 1932 Betong

Mellersta Nylands prosteri Kyrkoherdeboställe, Kyrkslätt, Prästkulla Trä Trä 1836 Timmer Kyrkoherdeboställe, Esbo, Morby Trä Trä 1853 Timmer Kaplansboställe, Esbo, Ingas Trä Trä 1923 Timmer Kyrkoherdeboställe, Vanda, Prostgården Trä Trä 1897 Timmer

Domprosteriet Domprostboställe, Borgå Trä Trä 1870-tal Timmer Kaplansboställe, Borgå Trä Trä 1763 Timmer Kyrkoherdeboställe, Liljendal Tegel Tegel, vitslammad 1970-tal Spirad Kyrkoherdeboställe, Lovisa Trä Trä 1900 Timmer Kyrkoherdeboställe, Pernå, Prostgården Trä Trä 1851 Timmer Kaplansboställe, Pernå, Nallas Trä Trä 1776 Timmer Kaplansboställe, Pernå Trä Trä 1960-tal Spirad Kyrkoherdeboställe, Sibbo, Prostgården Trä Trä 1845 Timmer Kaplansboställe, Sibbo, Knuts Trä Trä 1879 Timmer Kyrkoherdeboställe, Lappträsk, Tallbacka Trä Trä 1750-tal Timmer

Ålands prosteri Kyrkoherdeboställe, Finström Trä Trä 1899 Timmer Kyrkoherdeboställe, Saltvik Tegel Tegel 1922 Tegel Kyrkoherdeboställe, Sund Tegel Rappning 1788 Tegel Kyrkoherdeboställe, Vårdö, Östergård Tegel Rappning 1877 Tegel Kyrkoherdeboställe, Hammarland, Lovisel. Tegel Rappning 1791 Tegel Kyrkoherdeboställe, Eckerö, Fiskars o. G. Trä Trä 1899 Timmer Kyrkoherdeboställe, Jomala, Sandpark Trä Trä 1848 Timmer Kyrkoherdeboställe, Mariehamn Trä Trä 1957 Timmer Kyrkoherdeboställe Lemland, Skoglund Tegel Rappning 1798 Tegel Kyrkoherdeboställe, Föglö, Banken Trä Trä 1960-tal Timmer Kyrkoherdeboställe Sottunga Trä Trä 1960-tal Timmer Kyrkoherdeboställe Kumlinge, Karlsund Trä Trä 1990-tal Spirad Kyrkoherdeboställe, Brändö, Vestergård Trä Trä 1866 Timmer Kyrkoherdeboställe, Kökar, Hamnö Trä Trä 1966 Spirad

Källmaterial till bilagorna 1−2:

Läst 09.12.2015 http://www.kulturmiljo.fi/read/asp/rsv_kohde_det.aspx?KOHDE_ID=1654 http://www.kulturmiljo.fi/read/asp/rsv_kohde_det.aspx?KOHDE_ID=1629 http://www.kulturmiljo.fi/read/asp/rsv_kohde_det.aspx?KOHDE_ID=1630 http://www.kulturmiljo.fi/read/asp/rsv_kohde_det.aspx?KOHDE_ID=1642 http://www.kulturmiljo.fi/read/asp/rsv_kohde_det.aspx?KOHDE_ID=1622 http://www.kulturmiljo.fi/read/asp/rsv_kohde_det.aspx?KOHDE_ID=1635

Läst 10.12.2015 http://www.sundomkapellforsamling.fi/utrymmen/prastgardar/sundom-prastgard http://www.kulturmiljo.fi/read/asp/rsv_kohde_det.aspx?KOHDE_ID=1638 http://www.kulturmiljo.fi/read/asp/rsv_kohde_det.aspx?KOHDE_ID=2041 http://www.kulturmiljo.fi/read/asp/rsv_kohde_det.aspx?KOHDE_ID=1713 http://www.kulturmiljo.fi/read/asp/rsv_kohde_det.aspx?KOHDE_ID=1628

Läst 14.12.2015 http://www.kulturmiljo.fi/read/asp/rsv_kohde_det.aspx?KOHDE_ID=1320 http://www.kulturmiljo.fi/read/asp/rsv_kohde_det.aspx?KOHDE_ID=1204 http://www.kulturmiljo.fi/read/asp/rsv_kohde_det.aspx?KOHDE_ID=1764 http://www.kulturmiljo.fi/read/asp/rsv_kohde_det.aspx?KOHDE_ID=5117 http://www.kulturmiljo.fi/read/asp/rsv_kohde_det.aspx?KOHDE_ID=1337 http://www.kulturmiljo.fi/read/asp/rsv_kohde_det.aspx?KOHDE_ID=1220 http://www.kulturmiljo.fi/read/asp/rsv_kohde_det.aspx?KOHDE_ID=1060

Läst 15.12.2015 http://svenska.yle.fi/artikel/2015/11/18/domprostgarden-i-borga-renoveras-varsamt-i-ett-ar http://www.alandstidningen.ax/nyheter/videoklipp-prastgard-fran-1700 https://www.vaasaevl.fi/utrymmen/prastgardar/haga-prastgard http://waara-family.blogspot.fi/2010/04/eckero-prastgard-1915.html https://sites.google.com/site/bossetaipale/fotoindex-2/vaardoe-kyrka http://www.alandstidningen.ax/kultur/jon-trivs-prastgardar http://www.raseborgsforsamlingar.fi/sv/kyrkor-och-fastigheter/karis/lilla-prastgarden http://www.raseborgsforsamlingar.fi/sv/kyrkor-och-fastigheter/karis/stora-prastgarden http://www.kulturmiljo.fi/read/asp/rsv_kohde_det.aspx?KOHDE_ID=1404 http://www.kulturmiljo.fi/read/asp/rsv_kohde_det.aspx?KOHDE_ID=1358 http://www.kulturmiljo.fi/read/asp/rsv_kohde_det.aspx?KOHDE_ID=1506 http://www.kulturmiljo.fi/read/asp/rsv_kohde_det.aspx?KOHDE_ID=1523

Läst 16.12.2015 http://www.archipelago.nu/SKARGARD/SVENSKA/ALAND/kokarhis.htm

Läst 30.12.2015 http://www.nba.fi/sv/kulturmiljo/byggnadsarv/byggda_kulturmiljoer http://www.rakennusperinto.fi/kulttuuriymparisto/kasitteisto/sv_SE/begrepp/ http://www.nba.fi/sv/kulturmiljo/byggnadsarv/byggda_kulturmiljoer http://www.rakennusperinto.fi/kulttuuriymparisto/alueellista_tietoa/sv_SE/Aland/ http://www.kulturmiljo.fi/read/asp/rsv_kohde_det.aspx?KOHDE_ID=1515 http://sund-vardoforsamling.fi

Läst 11.01.2016 http://www.esseforsamling.fi/kyrkor-och-lokaler/esse-forsamlingshem

Läst 14.03.2016 http://malaxforsamling.fi/514

Läst 13.06.2016 http://www.jomala.ax/files/planbeskrivning2012015.pdf

(Godenhjelm 1935), (Nylund 1972), (Salomäki 1994), (Backström 2008), (Backman 2013), (Öst 2013), (Backström 2014), Hos förf. Meddelat av: Pernilla Gustafsson 18.06.2014, Lars-Erik Björkstrand 10.12.2015, Jan-Erik Sandström 10.12.2015, Mats Björklund 10.12.2015, Roger Österåker 14.12.2015, Christer Lindvik 15.12.2015, Timo Viinikka 15.12.2015, Jarkko Koskinen 15.12.2015, Karl af Hällström 15.12.2015, Niklas Turku 16.12.2015, Diana Söderbacka 16.12.2015, Roger Österåker 16.12.2015, Mårten Andersson 18.12.2015, Jaana Vesterinen 18.12.2015, Harriet Herrgård 31.12.2015, Seija Korhonen 04.01.2016, Ingeborg Flythström 04.01.2016, Ismo Turunen 05.01.2016, Anne Breiling 07.01.2016, Christer Lindvik 08.01.2016.

Bilaga 3. Försäljningar av prästgårdar samt övriga minskningar i Borgå stift, prosterivis, vid utgången av 2015.

Sida 1/1

Prosteri Antal försäljningar per prosteri År Byggår Pedersöre prosteri 1 Kyrkoherdeboställe, Karleby, Karleby kyrkliga samfällighet 2014 1934

Korsholms prosteri 0

Närpes prosteri 2 Kyrkoherdeboställe, Sideby, Kristinestads svenska församling 2013 1877 Kyrkoherdeboställe, Kristinestad, Kristinestads svenska församling 2014 1862

Åbolands prosteri 1 Kyrkoherdeboställe, Västanfjärd, Kimitoöns församling 2014 1921

Raseborgs prosteri 1 Kaplansboställe i Dalkarby, Raseborgs kyrkliga samfällighet 2013 1885

Helsingfors prosteri 3 Tjänstebostäder som inte längre räknas med vid utgången av 2015 2015

Mellersta Nylands prosteri 0

Domprosteriet 0

Ålands prosteri 0

Summa totalt 8

Enligt Backström (2014) var vid utgången av 2012 totalt 71 prästgårdar i Borgå stift. Detta har inom ramen för denna utredning kompletterats med 1 prästgård (Sundom) som användes av den svenska församlingen i Vasa även om prästgården förvaltades av Vasa kyrkliga samfällighet som organisatoriskt underlyder Lappo stift. Följaktligen var det vid utgången av 2015 totalt 64 prästgårdar (72−8) kvar som var i församlingarnas eller de kyrkliga samfälligheternas ägo.

Källmaterial till bilaga 3:

Godenhjelm 1935, 211, 215−216, 222−223, 230.

Raseborgs kyrkliga samfällighets gemensamma kyrkofullmäktige protokoll av den 06.06.2013, § 40.

Kyrkostyrelsens ämbetskollegiums protokoll av den 19.09.2013, § 490.

Kristinestads svenska församlings församlingsråds protokoll av den 04.09.2013, § 58.

Kyrkostyrelsens ämbetskollegiums protokoll av den 14.11.2013, § 596.

Kimitoöns församlings kyrkofullmäktige protokoll av den 21.10.2013, § 44.

Kyrkostyrelsens ämbetskollegiums protokoll av den 09.01.2014, § 14.

Karleby kyrkliga samfällighets gemensamma kyrkofullmäktige protokoll av den 04.02.2014, § 5.

Kyrkostyrelsens ämbetskollegiums protokoll av den 10.04.2014, § 240.

Kristinestads svenska församlings församlingsråds protokoll av den 05.02.2014, § 8 och 19.03.2014, § 22.

Kyrkostyrelsens ämbetskollegiums protokoll av den 28.05.2014, § 340.

Backström 2014, 13−14, 19, 21, 24.

Hos förf. Meddelat av: Christer Lindvik 08.01.2016, Ronny Wahlroos 17.01.2016, Bjarne Grynngärds 18.01.2016.

100

Bilaga 4. Tjänster förenade med boendeplikt. Läget per 31.12.2015 i Borgå stift.

Sida 1/1 Personlig Prosteri och församling Boendepl. befrielse Prosteri Pedersöre prosteri, totalt 0 Korsholms prosteri Malax församling, kyrkoherdetjänst 1 Korsholms prosteri, totalt 1 Närpes prosteri, totalt 0 Åbolands prosteri, totalt 0 Raseborgs prosteri, totalt 0 Helsingfors prosteri Rikssvenska Olaus Petri församling, kyrkoherdetjänst 1 Tyska evangelisk-lutherska församlingen, kyrkoherdetjänst 1 Helsingfors prosteri, totalt 2 Mellersta Nylands prosteri Esbo svenska församling, kyrkoherdetjänst 1 Kyrkslätt svenska församling, kyrkoherdetjänst 1 Mellersta Nylands prosteri, totalt 2 Domprosteri Borgå svenska domkyrkoförsamling, domprosttjänst 1 1 Lovisa svenska församling, kyrkoherdetjänst 1 1 Domprosteri, totalt 2 Ålands prosteri Brändö-Kumlinge församling, kyrkoherdetjänst 1 Eckerö församling, kyrkoherdetjänst 1 Jomala församling, kyrkoherdetjänst 1 1 Lemland-Lumparland församling, kyrkoherdetjänst 1 Sund-Vårdö församling, kyrkoherdetjänst 1 1 Ålands södra skärgårdsförsamling, kyrkoherdetjänst 1 Ålands prosteri, totalt 6

Summa tjänster förenade med boendeplikt (generell) 13 Av dessa tjänsteinnehavare med personlig befrielse 4

Källmaterial till bilaga 4:

Hos förf. Meddelat av: Borgå domkapitel/ Kjell Andersson 28.02.2013, 04.03.2013, 25.11.2013, 08.01.2016, 15.03.2016; Borgå domkapitel/ Clas Abrahamsson 15.08.2016, 16.08.2016; Stina Lindgård 15.08.2016, 16.08.2016.

101

Bilaga 5. Tjänster förenade med boendeplikt. Läget per 16.08.2016 i Borgå stift.

Sida 1/1 Personlig Prosteri och församling Boendepl. befrielse Prosteri Pedersöre prosteri, totalt 0 Korsholms prosteri Malax församling, kyrkoherdetjänst 1 Korsholms prosteri, totalt 1 Närpes prosteri, totalt 0 Åbolands prosteri, totalt 0 Raseborgs prosteri, totalt 0 Helsingfors prosteri Rikssvenska Olaus Petri församling, kyrkoherdetjänst 1 Tyska evangelisk-lutherska församlingen, kyrkoherdetjänst 1 Helsingfors prosteri, totalt 2 Mellersta Nylands prosteri Esbo svenska församling, kyrkoherdetjänst 1 1 Kyrkslätt svenska församling, kyrkoherdetjänst 1 Mellersta Nylands prosteri, totalt 2 Domprosteri Borgå svenska domkyrkoförsamling, domprosttjänst 1 1 Lovisa svenska församling, kyrkoherdetjänst 1 1 Domprosteri, totalt 2 Ålands prosteri Brändö-Kumlinge församling, kyrkoherdetjänst 1 Eckerö församling, kyrkoherdetjänst 1 Jomala församling, kyrkoherdetjänst 1 1 Lemland-Lumparland församling, kyrkoherdetjänst 1 Sund-Vårdö församling, kyrkoherdetjänst 1 1 Ålands södra skärgårdsförsamling, kyrkoherdetjänst 1 Ålands prosteri, totalt 6

Summa tjänster förenade med boendeplikt (generell) 13 Av dessa tjänsteinnehavare med personlig befrielse 5

Källmaterial till bilaga 5:

102

Bilaga 6. De vanligaste panelprofilerna för utomhus- och inomhusbruk.

103

Bildmaterial

Bild 1. Parstuga. Foto: Giertz Martin (2009). s. 17.

Bild 2. Utökad parstuga eller framkammarstuga. Foto: Giertz Martin (2009). s. 18.

Bild 3. Salsbyggning med så kallat sexdelat plan. Foto: Giertz Martin (2009). s. 18.

Bild 4. Församlingarna och prosterierna i Borgå stift. Bildproduktion: Stil & Form (2015). s. 27.

Bild 5. Domprostgården i Borgå. Foto: YLE/ Härus Stefan (2015). s. 37.

Bild 6. Väggkonstruktion i Domprostgården. Foto: YLE/ Härus Stefan (2015). s. 47.

Bild 7. Timmerbit i stockvägg. Foto: YLE/ Härus Stefan (2015). s. 49.

Bild 8. Tapet på innerväggen i Domprostgården. Foto: YLE/ Härus Stefan (2015). s. 50.

Bild 9. Fallstudieobjektens geografiska placering. Bildproduktion: Stil & Form (2016). s. 57.

Bild 10. Pargas prostgård på Pargas stads område. Foto: Warén-Backström Leila (2012). s. 59.

Bild 11. Interiörbild från Pargas prostgård. Foto: Warén-Backström Leila (2012). s. 61.

Bild 12. Äppelträd som beskurits felaktigt. Foto: Warén-Backström Leila (2013). s. 63.

Bild 13. Timrad uthusbyggnad invid prostgården. Foto: Warén-Backström Leila (2012). s. 64.

Bild 14. Saltviks prästgård på Åland. Foto: Warén-Backström Leila (2016). s. 66.

Bild 15. Detaljbild av fönsterkonstruktion. Foto: Warén-Backström Leila (2016). s. 67.

Bild 16. Detalj, tak- och fönsterkonstruktion. Foto: Warén-Backström Leila (2016). s. 68.

Bild 17. Detaljbild av trägolv i prästgården. Foto: Warén-Backström Leila (2016). s. 69.

Bild 18. Dragsfjärds prästgård på Kimitoön. Foto: Warén-Backström Leila (2010). s. 71.

Bild 19. Interiörbild från prästgården i Dragsfjärd. Foto: Warén-Backström Leila (2010). s. 73.

Bild 20. Liljendals prästgård i Liljendals kommun. Foto: Backström Harry Sanfrid (2016). s. 76.

Bild 21. Detaljbild från vattentakets undersida. Foto: Backström Harry Sanfrid (2016). s. 78.

Bild 22. Detaljbild från ingången till bostadsdelen. Foto: Backström Harry Sanfrid (2016). s. 78.

Bild 23. Detaljbild av innertak i trä. Foto: Backström Harry Sanfrid (2016). s. 79.

Bottenplansritningar

Bottenplansritning 1. Dragsfjärds prästgård (Kimitoöns församling). s. 72.

Bottenplansritning 2. Liljendals prästgård (Liljendals församling). s. 77.

104