Fredrika Runeberg 200 År
Total Page:16
File Type:pdf, Size:1020Kb
Fredrika Runeberg 200 år 2 • 2007 Omslagsbild: Walter Runebergs teckning av Fredrika Runeberg från 1860-talet. Foto Jan Lindroth, Borgå museum. Bildbehandling Maria Appelberg. Detta temanummer av Källan utges med anledning av Fredrika Runebergs 200-års- jubileum den 2 september 2007. Redaktörer för Källan 2/2007: Hedvig Rask och Nora Ervalahti Källans redaktion: Nina Edgren-Henrichson, Magnus Pettersson och Mikael Korhonen Svenska litteratursällskapet i Finland Riddaregatan 5 00170 Helsingfors tfn (09) 618 777 e-post info@sls.fi www.sls.fi Källan. Svenska litteratursällskapet informerar ISSN 1237-8356 Ekenäs Tryckeri Ab Ekenäs 2007 Fredrika Runeberg 200 år Hedvig Rask och Nora Ervalahti (red.) Svenska litteratursällskapet i Finland Helsingfors 2007 Innehåll Merete Mazzarella: Om att vilja nå ut ....................................................... 3 Agneta Rahikainen: Från Jakobstad till Borgå – en litterär resa ............ 10 Marketta Tamminen: Heminredningar på Fredrika Runebergs tid ...... 20 Yrsa Lindqvist: Hem och hushåll – den gifta kvinnans företag ............ 28 Alexandra Ramsay: Inget oskyldigt nöje. Fruntimmersföreningarna på Fredrika Runebergs tid .................................................................. 39 Birgitta Holm: Kvinnorna och romanens framväxt i Norden. Fru Catharina Boije och hennes döttrar .................................................. 50 Eeva Ruoff: Att odla sin trädgård. Några nedslag i kvinnlig träd- gårdshistoria ......................................................................................... 57 Clas Zilliacus: Runebergskulter ................................................................ 65 2 Om att vilja nå ut Man kan börja med hennes egen röst. en röst som talade ord, varma, glada, inner- Man kan till och med börja med hennes liga. Ack, men de voro nu blott underliga egen röst som den låter när den talar om och fremmande, utan sammanhang med hvad som föregick. Hvem ville höra dem, just röstens betydelse, om hur brännande ingen. De funno ej genklang i något hjerta, angeläget det är att få göra sig hörd, vil- de dogo än en gång bort. Det var Dunklas ken förbannelse det är att bli nedtystad själ, det var uttrycket af hvad hon älskat och och vilket vådligt företag det är att för- tänkt, som dog. söka kommunicera med eftervärlden. I en av sina prosaskisser berättar Fred- Den prosaskiss sagan om Dunkla ingår i rika Runeberg historien om Dunkla, en heter ”Tre som flyttade till Sverige” och ung kvinna som får sin dom av en troll- handlar uttryckligen om den oförståelse packa: ”Må din tungas röst höras då du och det förlöjligande som mött kvinnliga bannar, då du ordnar ditt hushåll, då du författare i Finland. Man kan fråga sig talar tomhetens eller till och med förtalets varför Fredrika Runeberg valt namnet ord med dina grannqvinnor, men se, talar Dunkla. Kan det vara för att det är själens du själens ord, hjertats ord, […] då skola djupare, halvt omedvetna skikt hon vill de icke få ljud, de skola tysta försvinna i kommunicera? Behovet att få kommu- luften.” nicera är, menar jag, under alla omstän- Dunkla grips av fasa och vädjar till digheter det stora temat i Fredrika Rune- trollpackan: ”Hvad har jag brutit, straffa bergs liv. Liksom Dunklas var det ett liv mig icke så. Döm mig till mörker, döm fullt av praktiska omsorger och eftersom mig till hvad helst annat, tag blott icke hennes hörsel tidigt blev nedsatt och un- bort själens och hjertats ord.” der årens lopp obönhörligt försämrades Trollpackan är obeveklig men försöker hade hon inte mycket utbyte av samtal, ändå erbjuda den unga kvinnan en smula åtminstone inte i större sällskap. Men tröst. Hon talar om framtiden. När Dunk- hur upptagen hon än var skrev hon brev la är död, säger hon, då ska helt andra – till sin väninna från flickpensionstiden, villkor gälla, då ska hennes röst klinga Augusta Lundahl, gift Wallenius, till sin fritt. Sagan slutar: syster Carolina Tengström, senare till sina många söner när de var utflugna i värl- Och bort gick Dunkla, och hon styrde sitt den och till Emilie Björkstén, den kvinna hus, och hon gjorde mycken nytta; men hon J. L. Runeberg förälskade sig så häftigt i gick genom lifvet som en död, ty hon egde vid 1840-talets mitt och som med åren ej ljud för sitt hjerta och sin själ. Men hon dog; och nu vaknade alla ord, blev hennes vän och förtrogna, inte minst som hon talat i sitt hjerta, men ej kunnat ge vad gäller skrivandet. Hon skrev snabbt, i ljud, och ofta ljöd då i hennes fordna hem stor brådska, ibland med nästintill oläslig 3 handstil – hon inleder ofta med ett ”nu vill jag raspa några rader” – och ofta har breven det muntliga småpratets vardag- liga karaktär. Om hon hade levt i dag skulle hon antagligen ha älskat att mejla. Men man ser också hur hon i breven försöker sätta ord på sin verklighet, ib- land så att hon där letar sig fram till formuleringar som sedan återkommer i texter som är tänkta för en större publik, de självbiografiska Min pennas saga eller Anteckningar om Runeberg. Åtskilliga av breven handlar uttryckligen om hennes kommunikationsbehov. Tydligast blir det i några brev till Emilie Björkstén. Den 12 juni 1867 handlar det om hennes uttrycks- behov i allmänhet. ”Du märker, Emilie”, skriver hon, ”att jag lider af behofvet att ge mitt inre luft då jag prentar så här rys- ligt i ett bref. Jag tror också verkligen (ja, jag vet), att hvad jag lidit så mycket af hela Fredrika Runeberg debuterade 1844 med två berät- mitt lif, varit just en andlig qväfnings- telser som sedan kom att ingå i Teckningar och process, uppkommen af tvånget att icke drömmar (1861). Detalj ur Joseph Desarnods da- gerrotyp från 1846. (Reprofoto Jan Lindroth, SLS få uttala sig – af, i få ord sagt och i mitt arkiv) vanligaste, d.v.s. köksspråket uttryckt: af tvångets jernlock som ligger tungt öfver mitt inres sjudande gryta.” vill jag ju att någon må höra hvad jag talat. Den ogifta Emilie, vars svärmiskhet Denna tanke sökte jag fordom att tolka uti nog till en del var en följd av hennes syss- sagan om Dunkla. […] Och ännu tänker jag lika i det afseendet, skrifva utan att läsas är lolöshet, uppfattade gärna Fredrika som som att tala utan att höras af någon. Men prosaisk. Men man får tro att åtminstone hvarföre vill man bli läst i en så vidsträckt det här brevet fick henne att förstå vad krets som möjligt? Dock äfven detta förstår det innebar för väninnan att i så hög grad jag: begäret att sprida min tanke förstår jag. vara hänvisad till ”köksspråket”. Men detta olyckliga begär att bli gillad och Den 16 augusti 1868 formulerar sig berömd, hvarföre skall det som en mara gnaga, utan att kunna undflys, hvarföre Fredrika Runeberg mycket tydligt om skall det vara så svårt att slippa ifrån de il- sina författarambitioner, ja, till och med lusioner, som man engång sett hägra för sitt om sin författarfåfänga i ett brev till Emi- inre öga? lie: Det är en underlig sak med detta begär att Novellen ”Danserskan” bli läst, att bli känd! Huru mycket har icke jag kämpat med mig sjelf i det afseendet. Att man vill bli läst, är dock ej underligt. Har En annan belysande text i Teckningar och jag talat ur mitt hjertas allra innersta, min drömmar är ”Danserskan” som egendom- själs ord, mitt hjertas varmaste tanke, visst ligt nog inte alls uppmärksammats av 4 forskningen även om det är uppenbart Sjelf visste icke Rosa, att hon redan hade att den handlar om Fredrika Runebergs dansat mycket längre tid än något af de and- allra mest centrala problematik, behovet ra paren. Hon njöt i fullt mått af att utöfva sin sköna konst, och märkte ej de många att få kommunicera. Den börjar lako- blickar, som voro fästade på henne. Slutli- niskt med meningen: ”Rosa var alls icke gen, rädd att uttrötta henne, fattade hennes vacker.” Rosa är en femtonårig flicka som meddansare hennes hand och förde henne, bor ensam med sin far och som om kväl- efter en kort vals, till hennes plats. larna dansar för honom och får därmed bli sitt sannaste själv, ge uttryck åt sitt När dansen är slut bestämmer fadern att innersta jag: ”Den grofva drägten for- de ska hem trots att alla ber om att få se made sig kring henne då mer luftigt än Rosa dansa en gång till. I sin kammare en danserskas gaz, och glömmande sina begrundar Rosa vad hon upplevt: ”Så bekymmer drömde fadren bort mången hade hon aldrig dansat förr, det kände stund, i glad beundran, blickande på den hon. Denna afton, då hon uppträdde i sköna dansen. Från Rosas sinne var då en lätt drägt, i ett haf af ljus, vid en skön hvarje bekymmer utplånadt, hon kände musik, i en omgifning af unga, den hade blott att hon lefde, att hon njöt, i sorg, i gifvit hennes dans en helt annan färg, än glädje, i hänryckning, i stilla frid, och en den egt, när hon hemma dansade hvar- tår dallrade ofta i hennes öga, då hon slöt dagsklädd, ensam, utan musik. Äfven det sin dans. Då var Rosa skön.” bifall hon rönt lifvade och gladde henne; Rosa tycks vara nöjd med att ha sin far men högt slog hennes hjerta af fröjd, då som sin enda publik men en gång händer vid hemkomsten fadren slöt henne i sina det sig att hon blir bjuden på bal. Hon är armar, sägande: ’Min Rosa, haf tack; du först ovillig att gå men hennes far över- har i dag gjort din far den största glädje, talar henne. Kvällen börjar med att hon han haft på många år.’” sitter för sig själv i ett hörn men med ens Citaten förtjänar att läsas noggrant. blir hon uppbjuden, ställer sig blygt på Man noterar att Rosa på grund av det sin plats, låter sig föras i några stela tu- festliga sammanhanget (och på grund av rer – och kommer så plötsligt loss i en tur publiken) mer än nånsin förverkligar sig som går ut på att damen ska fly sin kaval- själv – och att hon gör det i samspel med jer som i sin tur ska förfölja henne och till men ändå mycket självständigt i förhål- slut fånga in henne till en vals: lande till sin partner.