http://www.diva-portal.org
This is the published version of a paper published in Axess.
Citation for the original published paper (version of record):
Olofsson, T. (2019) Från Ikaros till gossen Gråsten Axess, (8): 58-61
Access to the published version may require subscription.
N.B. When citing this work, cite the original published paper.
Permanent link to this version: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:lnu:diva-89897 Från Ikaros till gossen Gråsten
När Werner Aspenström ville frigöra sig från den ångestladdade 40-talsdiktningen inspirerades han av Harry Martinson. Sedan hittade han sin egen unika röst. Av Tommy Olofsson
nder ett besök hemma Han hade börjat som generationsdiktare och hos Artur Lundkvist och lojal 40-talist. Skriket och tystnaden är den tids- Maria Wine i deras lägen- typiska titeln på en diktsamling han gav ut 1945, het i Råsunda någon gång men redan fyra år senare, i Snölegend, börjar han i mitten av 1980-talet uppsöka det mindre ångestladdade tonläge som bekände jag att jag under man brukar förknippa med det svenska 50-talet. min uppväxt i Blekinge När Aspenström stegvis lämnar ångestdikt- hade haft svårt att ta till ning och apokalyptiska stämningar bakom sig mig och beröras av Harry Martinsons diktning. och istället sträcker sig mot en diktning som lov- U Detta därför att våra lärare ständigt försökte prisar tillvarons under och ynnesten att leva är proppa i oss den, medan vi elever försökte vär- det just Martinson som verkar vara hans vikti- ja oss så gott vi kunde. Först ett tiotal år efter att gaste litterära inspirationskälla. jag fyttat från Blekinge började jag med vidöpp- TRADITION na ögon läsa Martinson, i hög grad tack vare att en Aspenström har även under den- Werner Aspenström, som jag under några år vur- na period en annan ton, mer ironisk, made för, skrev så varmt om honom. M än Martinson. Aspenström skyr det ”Aspenström!” frustade Artur Lundkvist och öppet känslosamma, sådant som Martinson för- sade att allt som är av något värde i hans poesi är behållslöst kunde hänge sig åt. I Aspenströms sådant som direkt påminner om Martinson och poesi blir det vardagliga mystiskt, medan tvärt- som denne har lyckats med så mycket bättre. Jag om de stora existentiella frågorna behandlas minns inte exakt hur orden föll, men detta var i som banaliteter. En sådan skepticism fnns inte alla fall andemeningen. hos Martinson. Jag började argumentera emot, men det Ett belysande exempel är hur Martinsons visade sig vara lönlöst. starka ekologiska enga- Lundkvist svepte yllefl- ”Han utvecklas till en poet gemang hos Aspenström ten tätare om sina ben omvandlas till humoris- och slog dövörat till. som vanligen är mycket tiskt tillspetsade formu- Han lyssnade inte utan leringar som: ”Sardinen tittade på Maria Wine, lätt att känna igen på vill att burken öppnas som genast såg till att ett sitt smått gäckande, milt mot havet.” Där har vi, i nytt samtalsämne kom ett nötskal, den Aspen- upp. Det var inte första humoristiska och stundom strömska inversionen av gången under kvällen vemodiga tonfall.” Harry Martinson. som hon ingrep på detta Vad Aspenström vill sätt. Hon verkade vara van vid att göra så, när efterlikna, fast från en mindre naiv utgångs- hennes make hade sagt sitt och inte hade lust punkt, är Martinsons fantastiska inlevelse i det med vidare diskussioner. Vad hade jag då kunnat konkreta och unika i de enskilda föremålen och säga om Aspenström och kanske även om hans livsformerna, en nästan linnéansk uppmärksam- relation till föregångaren Martinson? het inför naturens småkryp och minsta detal- Visst är det riktigt att Martinson framstår som jer. Vare sig dessa står rotfasta i jorden eller kan läromästare och vägvisare för Werner Aspen- streta omkring på rörliga ben eller fyga på lätta Tommy Olofsson är poet, ström (1918–1997) under ett viktigt skede. Det vingar mellan blommor och blad. Liksom hos skribent och professor är när Aspenström frigör sig från den 40-talis- Martinson fnns hos Aspenström en motvilja emeritus i kreativt tiska estetik som var hans första litterära hem- mot det emblematiska och symboliska. Med det skrivande. vist under åren före och efter hans debut 1943. emblematiska menar jag en poetisk strategi som
58 Tradition /Axess nr 8 2019 Werner Aspenström. FOTO: BERTIL S-SON ÅBERG / TT
››
Axess nr 8 2019 /Tradition 59 i jakten på en bra symbol lätt ser förbi det unika i naturens och ström eftertryckligt från alla dystopiska perspektiv på tillvaron. tingens uppenbarelseformer. Lärjungen tar alltså över den gamla stafettpinnen när mästaren i I en artikel från 1951 gör Aspenström en jämförelse mellan Gun- hög hastighet ger sig iväg på en annan bana. nar Ekelöf och Harry Martinson. Här ställer han på ett belysande Det är i Dikter under träden som Aspenström etablerar en jord- sätt Martinsons måleriska diktning, som, skriver han, ”vårdar och bunden motivkrets och en ironisk eller ofta öppet humoristisk ton frambär de enskilda tingen”, mot Ekelöfs alienerade verklighets- som hädanefter kommer att prägla praktiskt taget allt han skriver. svindel och ord om dikten som ”mystik och musik”. Vad han foku- Och i denna diktsamling ingår en av hans mest kända dikter ”Ika- serar är alltså två skilda poetiska gestaltningsprinciper. ros och gossen Gråsten”, en efektfull gensaga riktad mot 40-talis- Å ena sidan har vi en mer innehållsmättad och utflytande mens banerförare Erik Lindegrens storslagna dikt om Ikaros i Vin- gestaltningsprincip, å andra sidan en mer formsträng och stilise- terofer, för övrigt inte bara mot den ikariska modernismen utan rande, en som syftar till att tygla verkligheten snarare än att på mot himlastormande eller utopiska visioner överhuvudtaget. Det Martinsons vis hänge sig åt den i dess oöverskådliga mångfald. är det låga perspektivet som gäller hos Aspenström: Skillnaden ligger i om dikten som sin utgångspunkt har en indi- viduellt betingad inlevelse eller utgår från en principiellt utfor- Efter att ha läst 73 (förträfiga) dikter om Ikaros mad metod. Den skillnad han är ute efter att beskriva sammanfat- önskar jag lägga ett ord för hans lantlige kusin, tar Aspenström i följande ordalag: ”I den stora höstdikten ’Absen- gossen Gråsten, kvarlämnad på ängen. tia animi’ har Ekelöf införlivat harkrankarna, ’de dumma djäv- Jag talar också på en grästuvas vägnar larna’. Jag föreställer mig att Martinson skulle gå den motsatta som åtnjuter skugga och vindskydd. vägen och i en dikt om harkrankarna försöka införliva hösten.” Aspenströms sätt att jämföra Ekelöf och Martinson, att ställa Efter att ha läst 73 dikter om fykt och vingar dem mot varandra, visar tydligt att han kände sig befryndad med önskar jag frambära min hyllning till fotsulan, den senare. Han söker stöd hos Martinson och uppfattar dennes den nedåtvända själen, konsten att stanna hyllning av den omedelbara iakttagelsen som ett alternativ till och att äga tyngd – såsom gossen Gråsten 40-talspoesins brist på verklighetsförankring och vurm för sym- eller hans syster, hemmadottern fröken Granbuske, bolen. som glanslöst men evigt grönskar. I en intervju vid mitten av 50-talet berättar Aspenström, att han ”tagit för vana att varje sommar läsa någonting av Strindberg eller Aspenströms hyllning till fotsulans flosof och ”konsten att stan- Martinson för att påminnas om det svenska språkets rikedom”. na och att äga tyngd” ledde honom att i nästa steg skriva en liten Särskilt talande är hans tillägg: ”Annars läser jag mest huller om underbar prosabok, Bäcken (1958), som nu i femtio år har stått sig buller, och helst inte skönlitteratur utan fackböcker – på jakt efter som en mindre klassiker i svensk litteratur. Den består av stäm- färskvaror som inte härsknat till estetik.” ningsmättade prosabitar och anekdoter som frammanar ett lant- En annan artikel av Aspenström från 1951 har rubriken ”Om det ligt Sverige som knappt alls längre existerar. Vi förs till författa- naiva”. Där kretsar han kring det ”naiva” rens barndomsby Torrbo några kilo- hos författare han uppskattar, sådana ”Hos Aspenström finns meter öster om Smedjebacken i södra som kan leverera färskvaror. Till denna Dalarna. Där växte han upp med två äldre krets räknar han Almqvist, Strindberg, också en tidig kritik syskon och en tapper mor som blev änka Fröding, Martinson och ett par till. av föreställningen om mindre än en vecka innan yngste sonen Han hänvisar inte uttryckligen till fyllde ett år. Denna prekära omständig- Friedrich Schiller, men den som läser jaget som ett slags fast het beskriver Aspenström i lakoniska artikeln kommer naturligtvis att tänka ordalag: på dennes uppsats ”Über naive und sen- personlighetskärna.” ”Min far var en stark och storväxt Her- timentalische Dichtung” från 1795. Schil- kulesperson, på amatörfotografet skall ler hävdar där att det i grund och botten fnns bara två slags dik- han just rida iväg på en sadlad tjur. Före den spanska sjukans vin- tare: de som är naturliga och de som söker det naturliga: ”Der ter hade han aldrig legat sjuk, nu dog han som en fuga, jag hann Dichter ist entweder Natur, oder er wird sie suchen.” Antingen inte sitta i hans knä. Min mor sjönk ned på pallen bredvid spisen är diktaren natur eller söker han efter den. De naiva diktarna har och vaggade översiggivet med händerna för ansiktet, gråtfäck- ett oproblematiskt och intuitivt förhållande till litterära stilgrepp. arna på korkmattan torkade aldrig.” Verkliga konstnärliga genier är naiva, fastslår Schiller, och har inte Även Harry Martinson förlorade tidigt sin far, kraftkarlen och fått sina sinnen grumlade av tidsbundna teorier. den fruktade slagskämpen Martin Olofsson, som dog i lungtuber- kulos när Harry var sex år. Detta medförde att änkan fck svårt att et är tydligen med utgångspunkt från sådana romantis- försörja sig och sina sju barn, så svårt att hon emigrerade till USA ka föreställningar om genuin konstnärlig sensibilitet som och då tog bara en dotter med sig. ”Min far är död och min mor är i D Aspenström medvetet frigör sig från den 40-talism som i Kalifornien”, utbrister Harry Martinsons alter ego Martin Tomas- början präglade hans författarskap, inte bara i stilistiskt hänse- son i den suveräna barndomsskildringen Nässlorna blomma (1935). ende utan även motiviskt. Han skrotar sin tidigare tro på apoka- lypsen och världens snara undergång, väl medveten om att hoten spenströms tidiga förlust av fadern blev inte lika katastro- mot människornas tillvaro på planeten är ganska påträngande, fal. Modern fydde inte fältet utan stannade trofast kvar men långtifrån allt här i livet utgör hot, och det är istället detta A på det lilla torpet och såg till att hennes barn inte spreds han börjar skriva om. för vinden. Erfarenheten att växa upp faderlös beskriver Aspen- Det är naturlyrikern Martinson han anknyter till, inte den Mar- ström som att ”växa upp utan en tumme”. ”Han hade ingen far./ tinson som 1956 siade om mänsklighetens undergång och sände Han hade ingen tumme.” Så formulerar han sitt öde i dikten ut rymdskeppet Aniara. Sådana dystopiska visioner är främmande ”Tumlös”. Som stöd hade han i alla fall en tretton år äldre store- för Aspenström. Han börjar odla ett lågt perspektiv, snarast i stil bror Albin, en gossen Gråsten som tidigt bidrog till familjens för- med den Martinson som skrivit om daggmasken, ”den djupe, den sörjning och som efter moderns död tog över torpet och bodde lugne odlaren/ den evige grå lille bonden i jordens mull”. Med Dik- där under hela sin levnad. ter under träden, liksom Aniara utgiven just 1956, avviker Aspen- Aspenströms barndom var alltså långtifrån lika uppslitande
60 Tradition /Axess nr 8 2019 och prekär som Harry Martinsons. Ändå är det uppenbart att det en rationalistisk syn på dem och tycks snarast uppfatta dem som öde de delade i form av tidig faderlöshet bidrar till Aspenströms en form av mer eller mindre nödvändiga utsöndringar av hjärnan: intresse för Martinson. Någon världsnomad blir Werner aldrig såsom sjömannen Om man inte drömmer blir man galen, Harry och heller inte någon som drömmer om rymdfärder. Man men mitt i drömmen väcks man av förståndet, kan konstatera att Aspenström saknar Martinsons enorma erfa- som beställer en traditionell engelsk frukost. renhetsbank och gränsöverskridande fantasi, dystopisk såväl som Man får gå halvgalen en dag till. utopisk. Han var heller inte autodidakt som Martinson utan gavs möjlighet att efter sexårig folkskola studera vidare på folkhögsko- När Harry Martinson i början av 60-talet råkade i akut onåd hos en lan i Sigtuna, för att så småningom ta studenten och läsa vidare rad yngre kritiker drabbade snart samma kritik även Aspenström. på Stockholms högskola till en fl kand i ämnena religionskun- Det var några svåra år för båda poeterna. Martinson blev förlöjli- skap, kyrkohistoria, flosof och litteraturhistoria. Förmodligen gad för sin diktsamling Vagnen (1960), den bok där han förfasar sig bidrog den akademiska utbildningen till att ”bondestudenten”, över den ökande bilismen. De unga kritikerna i storstadspressen som han kallar sig i dikten ”Bondestudentens sista brev”, utveck- hade antagligen fått råd att köpa sin första bil och avfärdade Mar- lade ett skeptiskt och ironiskt sinnelag, fjärran från den i Schil- tinson som en gnällig gammal gubbe och segelfartygsromantiker. lersk mening storslagna naivitet och vildvuxna naturlighet man Aspenström fck först Göran Palm över sig, i en essä med den kan fnna hos Martinson. maliciösa titeln ”Evighetssinnet”, tryckt i Bonniers Litterära Maga- sin 1961. Tre år senare kom Folke Isakssons och Björn Håkansons os Aspenström fnns också en tidig kritik av föreställning- monstruösa recensioner av diktsamlingen Trappan från 1964. I en om jaget som ett slags fast personlighetskärna. Han dessa recen sioner efterlyser kritikerna ett globalt politiskt engage- H är övertygad om att ”man består av rätt olikartade perso- mang och anser att tiden är förbi för stugsittarpoesi med utsikt över ner”, som det är diktarens uppgift att ge en grästuva och/eller en stjärnhimmel. röst åt istället för att till beskådan ställa ”När Harry Martinson i Harry Martinson tog så illa vid sig att ut en rent fktiv diktarpersonlighet, som han slutade sända manuskript till sitt publiken via dikterna skall lära sig att äls- början av 60-talet råkade bokförlag. Framgent skrev han bara för ka: ”Jaget bör man inte föreställa sig som i akut onåd hos en rad skrivbordslådan, förklarade han bittert. någon sorts centrumanläggning utan Men hans förläggare Georg Svensson snarare som ett magnetfält, alltså något yngre kritiker drabbade åkte några gånger ut till honom i Gnesta som förutsätter två poler.” Så skriver och lockade ömt av honom ett och annat han på ett ställe, och på ett annat är han snart samma kritik även manus till en diktsamling. Martinson sarkastisk mot ”romantikens kvarsitta- Aspenström. Det var några var extremt känslig för kritik. De elaka re” för att de håller sig med en föråldrad artiklarna om hans och Eyvind John- människosyn och ett alltför blankpolerat svåra år för båda poeterna.” sons gemensamma Nobelpris i littera- symbolspråk. tur lär ha bidragit till att Martinson sjönk Det sammansatta och motsägelsefulla jaget skall komma till ner i en depression som han aldrig återhämtade sig från och som tals i all sin splittring. Häri ligger en av förklaringarna till att utmynnade i hans död för egen hand 1978. Aspenström under pseudonymen Per Gren 1955 skrev en satirisk Aspenström var ute i kylan under ett tiotal år, men smakens väx- vers riktad mot Göran Printz-Påhlson och dennes metapoesi, vil- lingar gjorde att hans diktning så småningom fck en renässans. ken ju röjer samma antiromantiska syn på jaget men avfärdar den dikt som vill vara ett uttryck för personligheten. fter att först ha varit 40-talist av ganska gängse snitt och i Här beträdde Aspenström en filosofisk domän som aldrig sin diktning styrd av tidsbunden modernistisk stil frigjor- intresserade Martinson och väl var främmande för dennes ome- E de sig alltså Aspenström från denna begränsning, med hjälp delbarhet. Aspenström hävdar med stor energi rätten att vara av Martinsons naturlyrik. Vad som därefter skedde var att lärjung- motsägelsefull och vara ”kluven från skallbenet till fotabjället”. en slutade gå i mästarens fotspår. Vid det laget började han vara I en typiskt paradoxal vändning förordar han att poesin bör vara ett unikt fenomen inom den svenska lyriken. Han utvecklas till ”en kontrollerad personlighetsklyvning”. en poet som vanligen är mycket lätt att känna igen på sitt smått Föga överraskande började Aspenström intressera sig för sina gäckande, milt humoristiska och stundom vemodiga tonfall. Det nattliga drömmar. Återgivningar av hela drömmar eller av bara är lätt att känna igen honom och att upptäcka när andra poeter drömfragment förekommer ofta i hans dikter alltifrån 50-talet. Så oftast förgäves försöker efterlikna honom. småningom skriver han en hel diktsamling som uteslutande åter- Efter initialt krångel med att anpassa sig till tidens krav och för- ger drömmar, Det röda molnet (1986). väntningar blev Aspenström en originell poet, nästan alltid upp- Till skillnad från praktiskt taget alla sina modernistiska före- friskande att läsa. Även som person kom han att visa stor inte- gångare och även sina generationskamrater avstår Aspenström gritet. Han blev invald i Svenska Akademien 1981, men lämnade från att söka sig till psykoanalytiska eller djuppsykologiska tolk- församlingen åtta år senare, 1989, samtidigt som Lars Gyllensten ningar av denna drömvärld. Varken Freud eller Jung tycks nämn- och Kerstin Ekman. Gyllensten och Ekman gjorde klart att deras värt intressera honom. Han tror nämligen inte på psykologiska skäl att lämna Akademien var att majoriteten av ledamöterna inte teorier och elaborerade läror. Och framför allt tror han inte alls stödde förslaget att utforma en ofentlig protestskrivelse mot aya- på förekomsten av det ”jag” som både psykoanalysen och djup- tollah Khomeinis fatwa mot Salman Rushdie, för att denne hade psykologin trots allt i grund och botten förutsätter. I själva ver- skrivit romanen Satansverserna. ket presenterar han sina drömmar och drömfragment som mer Werner Aspenström framförde aldrig något skäl. Han drog sig eller mindre osammanhängande yttringar av ett kameleontiskt bara undan, utan att ofentligt yppa ett ord om saken. Det var vad inre liv, omöjligt att på ett vederhäftigt sätt tolka eller kanske ens man kallar en talande tystnad. Den fck efterverkningar genom förstå sig på med någon som helst reda. att Aspenström snart även upphörde att vara medlem i Sveri- Mest uttrycker poeten bara oinskränkt förvåning inför inne- ges Författarförbund och i Svenska Pen. Han ville inte längre hållet i sina drömmar. De infogas helt enkelt i tillvarons uppsjö av uppfattas som representant eller talesman för något annat än underligheter. Aspenström är fascinerad av drömmarna, men har sig själv.
Axess nr 8 2019 /Tradition 61