En Bildad Människa 1
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
En bildad människa I Sverige blev det i slutet av 1800-talet tydligt att det fanns två kulturer. Den klassiska ämbetsmannakulturen, där jurister, författare, filosofer och humanister spelat huvudroller å ena sidan; å den andra det nya, moderna naturvetenskapliga bildningsideal, som präglade nystartade tekniska högskolor och expanderande naturvetenskapliga forskningsmiljöer på universitet och företag. Den nya industriella tiden efterfrågade nya hjältar. Inga spelade dem bättre än ingenjören, vetenskapsmannen och företagaren. Och denna nya kultur kunde snart visa på exempellösa framgångar, både av egen kraft och av ett massivt kulturellt och ekonomiskt stöd av de politiskt radikala krafterna. År 1959 lästes Charles Percy Snow. Han hade just skrivit den numera klassiska pamfletten De två kulturerna. Snow, själv både fysiker och skönlitterär författare, reflekterade i den sorgset över de enorma kommunikationsklyftorna mellan humanister och naturvetare. De tillhörde två helt åtskilda kulturer, menade han. De kunde inte prata med varandra, de saknade varje gemensam referens. Humanisten kunde inte redogöra för de mest elementära naturvetenskapliga insikterna, inte ens principerna för tröghetslagen eller termodynamikens andra lag. Naturvetaren visste å sin sida inte vad Hamlet egentligen handlade om, än mindre vem T S Eliot eller Max Weber var. C P Snow är mycket engelsk. Hans erfarenheter syns mig möjliga bara i ett samhälle som förenar kulturkonservativ aristokratism och borgerlig kapitalism. Det är bara i en kultur av gentlemän som man kan skryta över att aldrig ha hört talas om vetenskapens utveckling efter Newton. Det är bara i ett kotteri av framtidsbesatta man inte förstår att man går miste om någonting för livet centralt om Shakespeare förblir blott ett namn. Humanisternas naturvetarintresse I Sverige fanns länge inte dessa inskränkta humanister. Hos oss har naturvetenskapen tvärtom och självklart betraktats som en del av kulturen. I svensk folkbildning var alltid ett av huvudmålen att göra naturvetenskapens resultat till en del av människors vardag och världsbild. Svenska humanistiska kulturskribenter har påfallande ofta sett det som sin uppgift att också skriva och prata om naturvetenskapens landvinningar. Vetenskapshistoria har i Sverige skrivits av professionella historiker, inte av välvilliga naturvetenskapliga amatörer. Många av våra mer bemärkta författare har en djup förankring i naturvetenskapen. Tänk till exempel på vilket avgörande inflytande över sina generationer Sten Selander, Harry Martinson, Lars Gyllensten, Sven Fagerberg, PC Jersild eller Lars Andersson har och haft. Vår ovanligt rika populärvetenskap vimlar av exempel på hur naturvetenskaplig allmänbildning skall förmedlas, och det är fascinerande att läsa äldre svensk veckopress när den berättar om det tjugonde århundradets fysiska och kemiska forskning. År 1959, Snows år, skulle ingen bildad svensk vara okunnig, än mindre bekänna sin totala okunskap om Newton, Darwin, Einstein, Bohr eller Heisenberg. I Sverige var situationen mer glädjande än i Snows England. Ett trendbrott Idag är denna svenska tradition hotad. Kanske är det så att det viktiga brottet äger rum under 1960-talet, då många humanister valde att göra samhällsvetenskapen – eller medierna – till sina främsta bundsförvanter i kampen mot den förslavande och livsfarliga vetenskapsteknokratin, som naturvetenskapen då förknippades med. Situationen blev förstås inte bättre med den senaste tidens ”vetenskapskrig”, där de två kulturernas mer stridbara företrädare förklarat respektive världsbild som humbug. Det är trist då humanister inte längre förstår vikten och det kulturellt signifikanta med naturvetarnas eller medicinares arbete. En verklig kultursida skall förstås skriva om dem, också om allt det osannolikt positiva de betytt för vår livskvalitet, för människans värdighet. De är en självklar del av kulturen, bidrar självklart mer än de flesta till vår förståelse av världen, människan och universum. Det är förstås dystert att tvingas konstatera att det idag finns kritiker, poeter och forskare som inte förstår att naturvetare och tekniker bidrar mer till vårt andliga välbefinnande än de flesta. Men det problemet är ändå, tror jag, relativt marginellt. Humaniora – en andlig infrastruktur Det verkliga problemet har blivit det omvända. Det allvarliga är inte naturvetenskapens svaga ställning i kulturen, utan humanioras svaga ställning i samhället. Jag ger inte mycket för kverulans, jag ser till och med ser mycket positivt på kulturens framtid i kunskapssamhället. Men jag tycker – också av anständighetsskäl – att det är hög tid att betala igen. Teknikerna och naturvetarna borde idag högljutt ge den humanistiska kulturen sitt stöd. Nu borde de tala om att konst och humaniora tillhör kulturen, är livsviktigt för en hållbar utveckling. Ingen ifrågasätter det självklara i att stödja den fysiska infrastrukturens utbyggnad. Bredband, vägar eller ekonomins regelsystem är bra exempel på det. I ett samhälle de optimistiska kallar kunskapssamhället borde det läggas ned mer vikt på att förstå att kulturen också utgör en infrastruktur, en andlig sådan. Jag tycker det är konstigt att så få förstår det. Ser vi på skolan, biblioteken, förlagen, medierna, lärarutbildningen, kulturarvsförmedlingens institutioner som infrastruktur, inser vi att de kräver ett starkt stöd, både moraliskt och ekonomiskt. På idéplanet därför att den kulturella infrastrukturens företrädare inte skall förlorar sin identitet, sin prestige; på det ekonomiska därför att infrastrukturbyggande kräver ständigt nya investeringar, investeringar som bara lönar sig på lång sikt. Kanske har, tyvärr, C P Snow sent omsider blivit verkligt relevant också i Sverige. Trängda humanister vet allt mindre om naturvetenskap, forskningsfrontsbesatta naturvetare struntar blankt i kulturarv och historia. En bildad människa Så vad kan man kräva att en prövande, resonerande samhällsmedborgare skall lära sig? Ja, i rollen som samhällsmedborgare kan – bör – vi aldrig bli specialister. Det kan – och bör – vi blott vara i våra yrken och professioner. I rollen som samhällsmedborgare måste vi skaffa oss en demokratisk generalistkompetens. Den handlar, menar jag, inte minst om att försöka tillägna sig de båda kulturernas värden och erfarenhet. Om att lära sig att se världen ur skilda perspektiv, att veta något om den andra rollens sett att tänka. I det hade nog Charles Percy Snow rätt: Det verkligt civiliserade är att leva med och i de två kulturerna. Sådan är en bildad människa, en samhällsmedborgare. Men då måste vi också lägga till rätta för en fungerande andlig infrastruktur, som effektivt och roligt kan förmedla de två kulturernas erfarenheter och kunskaper mellan generationerna. .