Krönika

Mitt Lyriska Husapotek – Vitalitet och förnyelse

är jag var gymnasist på 1940- Blomberg – men han hade översatt en två gånger.”« (De darrande löven, talet brukade min mor ibland av hans romaner. Jag tog uppmaningen 1988) bjuda hem författargäster. till mig, och det var möjligen läsning av Man ser där vad som ger Lundkvist N»Vi måste fråga Artur om dikterna hos Lawrence som fick mig hans berättarglädje, den som är smitt- han vill komma!«, sa hon en dag. Hon själv att så småningom börja skriva po- sam och har betytt mycket för hans hade aldrig träffat Artur Lundkvist men esi. egen och kanske senare generationer: läst hans artiklar om böcker som han »Blåklinten står elektrisk i vetefäl- behovet att arbeta med bilder, rörliga recenserade, filmrecensionerna, debatt- tet/ och hotar skördemaskinen som en och stillastående bilder i ett brett flöde. inläggen, dikter och presentationer av svetslåga« har Artur skrivit, och man Bland konsthistoriens mästare har utländska författare, som han samlade i kan förstås undra om det är sant? Men Goya inspirerat honom till ett stort och boken »Ikarus’ flykt« (1939). det som skrivs i dikter har ibland en spännande romanporträtt, »Livsälskare, Mamma ringde upp honom och frå- sanning som överträffar alla beräkning- svartmålare«, 1974. Hans förmåga att gade om han ville komma hem en kväll ar. Det kan röra sig om appeller, ord till registrera och dra personliga slutsatser när det passade honom. Den mycket försvar för dyrbara värden och angrepp verkar outtömlig. I prosadikterna ser upptagne mannen tackade verkligen ja på fördomar som finns. man det överallt: »Kajan iakttar dig lik- och kom till oss, för honom vilt främ- Redan från början med debuten som du iakttar den, ni båda lika roat mande människor. »Glöd« 1928 fanns en ny livskänsla kritiska, kajan med huvudet på sned, som ville bryta upp stela konstformer, blicken lugnt rannsakande, tänk om den Artur Lundkvist kom, sågs och segrade. det gällde poesi och prosa, bildkonst kunde läsa dina böcker, vilket genom- Alla tyckte att det blev en fantastisk och film, sättet att skapa bilder och be- skådande.« (Sinnebilder, 1982) kväll. Jag bad om en autograf, som det skriva verkligheten och drömmarna. Han och hans hustru Maria Wine var heter på idrottsspråk. Han skrev i »Eld- Han var flitigare än alla och förnyade närvarande i Agadir vid den ohyggliga tema«, som innehåller prosadikter, mitt sig från bok till bok, mycket tack vare jordbävningen i den marockanska namn och sitt eget »med hjärtlig tilläg- att han hade internationella rötter för hamnstaden på våren 1960, då mer än nan«. Jag såg ett märkligt och nytt sitt författarskap. tio tusen människor omkom, men de språk: »I skogsbrynet bor en kvinna; själva blev räddade, och han kunde be- hon har halmhår och fågelhöfter; hon är En för denna tidning mycket känd förfat- skriva förödelsen: »husen skälvde likt formad som en slunga och döljer sina tare, , skrev i en artikel fartyg som kolliderar – – – och dagen snaror. Jägaren övernattar där med sin om honom när han fyllde 75 år bland var mycket vacker, strålande klar, ing- krutstänkta hund.« annat att han många gånger tänkt på ho- en fara i världen!« (Agadir, 1961) Härligt! Friska, livsbejakande och nom som en Don Juan-gestalt, där det skimrande ord. Jag blev fångad av or- inte finns någon hållbar gräns »mellan Mycket mera kan skrivas om denne dens signaler och har sen dess följt ho- livskraft och livsångest, mellan skapan- mästare, t ex hans svåra stroke som fäll- nom i hans böcker. Och sökte under ak- de och destruktion, mellan att vara be- de honom under ett föredrag han höll tiva yrkesår upp honom för radiopro- nådad och att vara förbannad. – – – I och lade honom utan kontakt med om- gram. detta ligger för mig spänningen och den världen. Men han vaknade efter tre må- Han översatte ti- fascinerande utma- nader en dag medan Maria satt vid hans digt dikter och pro- ningen i Artur säng och sjöng för honom, som hon sa från engelskan. Lundkvists förfat- brukade göra, sjöng och berättade. Han Jag minns att han tarskap – i denna hämtade sig faktiskt ganska bra och cirka trettio år sena- fruktsamma, rastlö- fortsatte som av ett mirakel att leva ett re berättade för mig sa, förtvivlat livs- nästan normalt liv men i långsammare hur han och vännen kraftiga oro.« tempo. Han hade för längesen skrivit: Harry Martinson, Orden samman- »Jag blir svår att döda«. som liksom - fattar bättre än Artur Lundkvist har ett eget förfat- kvist var en av »De många andra långa tarsällskap: [email protected] fem unga«, på 20- beskrivningar och talet brukade ligga i analyser hans egen- gräset i Vanadispar- art, hans uppbrott ken i sköna sommardagar och samtidigt hans vila i ett ämne han med var sitt engelsk– svenskt lexikon, vill belysa från många håll. Han gör det medan de tog sig genom engelska dik- i sina dikter och prosadikter, berättel- ter. »Allt är svårt i början, men det serna och afolyrismerna, det sista är en finns en entusiasm hos nybörjaren som form han ägnade sig åt från 1952. De är lovar gott!«, påpekade Artur med ett korta iakttagelser på gränsen mellan brett leende. aforism och lyrik, en sorts bildens gen- Han rekommenderade mig att läsa väg till tanken: »Många hundar är så dikter av D H Lawrence som han inte glada över rasten att de springer runt i själv hade översatt – det gjorde Erik åttor för att varje gång möta sig själva KRÖNIKÖR: Carl Magnus von Seth

2766 Läkartidningen ❙ Nr 24 ❙ 2002 ❙ Volym 99