östa Ågren, Lars Huldén och Claes Andersson skrev under 1960- och 1970-talen ANNA MÖLLER-SIBELIUS Gpoesi med socialt engagemang. I likhet med andra författare strävade de efter att öppna poesin mot vardagen, samhället och politiken. Lyrikens förhållande till ideologier, FOTO: ROBERT SEGER inte minst vänsterrörelsen, var ofta föremål för debatt. I Dikt och ideologi lyfts en fängslande men förbisedd period i den finlandssvenska poesins historia fram. Anna Möller-Sibelius visar hur motsättningen mellan socialt engagemang och poesins genrekrav kom att bli både kreativ och produktiv i de tre författarskapen. Dikterna tar upp förortsliv, mentalvård, tv-program, Anna möller-sibelius kärnvapenhot, demonstrationståg och nationella ikoner. är litteraturforskare och kritiker. Dessa ämnen krävde ett nytt formspråk och inspirerade till Hon disputerade 2007 vid Åbo experiment och kommunikation med läsaren. Akademi på en avhandling om Solveig von Schoultz poesi. Hon I sin analys kontextualiserar Möller-Sibelius dikterna och . har tidigare utgett boken Roll, nyanserar samtidigt bilden av dessa årtionden. Hon visar retorik och modernitet i Bertel hur författarna återknyter till och breddar en idealistisk Gripenbergs lyrik (2015) på SLS tradition, granskar samtidens marxism och blickar framåt och publicerat ett flertal artiklar mot en socialkonstruktivistisk syn på poesin och språket. om poeterna i föreliggande bok samt medverkat i antologier och tidskrifter. GÖSTA ÅGRENS, LARS HULDÉNS Svenska Litteratursällskapet i Finland APPELL FÖRLAG och CLAES ANDERSSONS 1960–70-talspoesi arkiv/Rafael Olins fotosamling 112) (ÖTA SLS ISBN 978-951-583-424-9 (Finland) ISBN 978-91-984063-7-5 (Sverige) ISSN 0039-6842 (Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland) 9 SLS 821 — OMSLAG: FREDRIK BÄCK OMSLAG: APPELL OMSLAGSBILDER: Gösta Ågren Rafael 1968. Olin, Foto Familjearkiv. Paetau. Max 1963.Lars Huldén Foto Ateljé Holmström, Schildts Foto & Söderströms.Claes Andersson 1967. DIKT OCH IDEOLOGI ANNA MÖLLER-SIBELIUS DIKT OCH IDEOLOGI GÖSTA ÅGRENS, LARS HULDÉNS och CLAES ANDERSSONS 1960–70-talspoesi Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors Appell Förlag, Stockholm 2018 Denna bok är nummer 821 i serien Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland och utges gemensamt av Svenska litteratursällskapet i Finland och Appell Förlag. Boken utges med stöd av Ingrid, Margit och Henrik Höijers donationsfond II inom Svenska litteratursällskapet i Finland. © Författaren och Svenska litteratursällskapet i Finland Omslag och grafisk form: Fredrik Bäck Boken är satt med TT Lakes och Adobe Garamond Premier Pro. Detta verk är licensierat enligt Creative Commons Erkännande-Icke kommersiell- IngaBearbetningar 4.0 Internationell (cc by-nc-nd 4.0). ISBN 978-951-583-424-9 (tryckt utgåva, Finland) ISBN 978-91-984063-7-5 (tryckt utgåva, Sverige) ISBN 978-951-583-439-3, urn:nbn:fi:sls-978-951-583-439-3 (epub) ISBN 978-951-583-440-9, urn:nbn:fi:sls-978-951-583-440-9 (pdf ) ISSN 0039-6842 (Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland) udk 82 INNEHÅLL FÖRORD 9 INLEDNING 13 Generationen som försvann? 13 Vad är dikt? Vad är ideologi? 25 Om urvalet 29 Bokens struktur 32 Del 1 – GÖSTA ÅGREN: PARADOXALITET ”Slottet av grå verklighet”. Idealism och materialitet 39 Europas etiska problem 43 Österbottnisk hembygd: förtryck och möjligheter 54 Kärlekens etos 66 Som en brinnande borg i ett invaderat land 66 Rationalism och natur 71 Animagestalter och feminism 80 ”Allt starkare blir vägen, som vi går”. Inre utveckling 85 Massans insikt och mänskligheten som jordens skabb 85 Undersökandet av sanningen måste självt vara sant 99 Poesins uppgift 116 Finns det ingen som kan uppfostras? 116 Det viktigaste samtalet sker i tystnad 130 Del 2 – LARS HULDÉN: POLYFONI ”Futurum, futurum, varför har du övergivit mig!”. Kristen diskurs 145 För trolösa 145 Jesusdikter 153 Judas och behovet att vara pop 161 Nationell diskurs 167 Mannerheim och omförhandlingen av vitt och rött 168 ”Dödare är det gott om” i Runebergs dikt 181 Förmänskligandet av Runeberg; och kvinnornas roll 189 Den färglösa naturpoesin? 197 Den som inte är med oss är mot oss 197 Herdedikt som samhällskommentar 203 Det är traditionen som behärskar oss 217 Språket är ett ytfenomen 217 Författarens intention 228 Del 3 – CLAES ANDERSSON: DIALEKTIK ”Det godaste ord jag vet är: oss”. Språket som kropp och kroppen som språk 241 Poesi kan man inte äta 242 All död beror på syrebrist 250 Gid rakslä gaj! 255 Tala är guld 259 Samhället vi lever och dör i 267 Solidaritet – något som händer oss 267 Urban anonymitet 279 Psykiatrin som samhällets röntgenbild 290 Idealism i praktiken 300 ”Har de barn som byggt bomben?”. Idyll och trauma 308 Chockartade kollisioner 309 Mot en syntes: ”Det finns ett barn i allt”? 320 Poesi som uppror och eftertanke 333 NOTER 346 bildKÄLLOR 373 LITTERATUR 374 PERSONREGISTER 387 FÖRORD ag har ingen personlig relation till 1960- och 1970-talens ideologier. Jag är född 1971 och om jag växte upp i ett politiserat Jtidsklimat och dess efterdyningar undgick det mig helt. Mitt intresse för saken är den utomståendes. Vissa minnen har i alla fall stigit upp i medvetandet under arbe- tet med den här boken. De finns samlade kring en gestalt från min barndom. Helge Lassenius var regissör och under hans år i Öster- botten i Karleby ungdomsförenings amatörteaterverksamhet blev han bekant med mina föräldrar. Han levde för sig själv och det sades om honom att han hade brutit med sin fina uppväxtmiljö i Helsingfors och att han spelat galen för att slippa militärtjänst- göring. Han hade ett vildvuxet skägg, tröja och säckiga sammets- byxor och sa alltid ”jo, jo” med ett indraget blåsljud. Han var inte som andra vuxna jag kände, han gjorde vad han ville. Åt en liter glass till lunch. Struntade i att diska. Vandrade i den lappländska vildmarken om sommarnätterna. Och lånade sin ödemarksstuga åt vår familj för att vi skulle få uppleva detsamma. Han regisserade teater föreställningar och den som ville fick vara med. Han gjorde allt utan åthävor, som den naturligaste sak. Ur ett barns perspektiv, åtminstone mitt, tedde han sig som något alldeles speciellt. Ett slags hjälte. Jag hade inga etiketter att beskriva honom med då. Nu skulle jag säga: antiborgerlig och vänster, ekologiskt orienterad, en konstnär som lyfte fram det lokala/regionala, som arbetade kollektivt och demokratiskt, en bohem i tiden. Jag googlar honom. Det blir inte många träffar, men jag ser att han till exempel regisserade före- 9 FÖRORD ställningen ”Stadens bröd” 1977 i Jakobstad, en pjäs baserad på två romaner av Anna Bondestam, känd som socialdemokratisk arbetar- klassförfattare. Själv minns jag alla nyårsrevyer och ”Nej ta hålen man målar min stugo rö” av folklivsförfattaren Alexander Slotte, som uppfördes på hembygdsgården i Karleby sommaren 1976. Min pappa spelade dräng och mamma var sufflös. Jag kan inte bedöma graden av politisk avsiktlighet i Helges verksamhet, men jag tar mig friheten att i honom se en personifikation av sextio- och sjuttio- talens vänsterorienterade kulturklimat. På det sättet har jag kun- nat förankra mitt bokprojekt också i en personlig erfarenhet. Till den erfarenheten hör att abstraktioner som ”ideologi” och ”konst” utformas av enskilda individer på unika sätt – en självklarhet som det är nyttigt att påminna sig om när man ger sig i kast med trender och kollektiva manifest under en tidsperiod som den aktuella. Incitamentet till att skriva en bok om 1960–70-talens finlands- svenska poesi kom egentligen från ett projekt om finlandssvensk idylldiktning som planerades tillsammans med några andra fors- kare. Finansieringen uteblev och projektet förverkligades aldrig. Min andel skulle ha berört 1960- och 1970-talen, för den tidsperi- oden behövde också täckas i vårt upplägg och jag kände mig lockad av idén att undersöka vad som sker med idyllen just under en tid som associeras med allt annat än idylliskhet. När projektet inte blev av modifierade jag frågeställningarna och gick vidare på egen hand. Den här boken är ett resultat av den processen. Idyllen finns fortfarande med som ett underordnat element; i flera dikter i mitt material blir den omprövad, utmanad, kritiserad, försvarad, och om och om igen kontrasterad mot en oroande verklighet. Helge Lassenius lämnade Österbotten för nya regissörsuppdrag i Göteborg någon gång när jag själv gick in i adolescensen och ut ur amatörteatersammanhanget. Han hann inte förverkliga många projekt i Sverige, för en dag med hård storm föll ett träd över vägen, över hans bil, över honom. Han blev allvarligt skadad. Som ett barn igen, sades det. En brutal vändning, ett osannolikt sammanträf- 10 FÖRORD fande. Fortfarande chockartat när jag tänker på det, information som jag inte vill ta in. Men sextio- och sjuttiotalspoetiken skulle inte ha sorterat ut en sådan sak, olyckshändelsen hade dugt som ett motiv, likaväl som den nöd ett samhällssystem kan generera. På det sättet blir minnet av Helge och hans livsöde för mig en privat, halvt mytisk länk inte bara till antiborgerligheten utan också till chock-estetiken under den tidsperiod jag undersökt. • Jag vill rikta ett varmt tack till alla som hjälpt mig med arbetet på denna bok, för det första till finansiärerna Finlands facklitterära författare r.f. och Litteraturvetenskapliga nämnden vid Svenska litteratursällskapet i Finland. Tack till alla granskare och redaktörer som gett mig värdefulla synpunkter på de artiklar jag skrivit under arbetsprocessens gång, som etapper på vägen till denna bok. Tack särskilt till de av Svenska litteratursällskapet