Trävaruindustrien I Medelpad
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
Trävaruindustrien i Medelpad. Av G. Wärn. örutsättningarna för en storindustri grundad på förädling av ]Fskogsprodukter äro i Medelpad särskilt stora. I ett tidigare skede, under 1800-talet och dessförinnan, vann i dessa trakter även järnindustrien en betydande utveckling, vilket i huvudsak berodde på tillgången av vattenkraft i våra älvar men även på möjligheten att i järnbrukens närhet av virke från närliggande skogar fram ställa träkol. Från mitten på förra århundradet har emellertid sågverksindustrien och från detta sekels början jämsides med denna trärnasseindustrien nästan helt behärskat den industriella verksamheten i detta landskap. Anledningen till att de naturliga förutsättningarna för en blomstrande skogsindustri i så hög grad äro till finnandes i Me delpad är framför allt den goda tillgången på skog av hög kvalite inom landskapet samt möjligheten att på de mäktiga floder, Indals älven och Ljungan, som genomflyta landskapet och som med sina förgreningar äro i stånd att uppsamla icke blott Medelpads egna skogsprodukter utan även större delen av skogstillgången inom Jämtland, transportera skogens alster från fjällen i väster ned till Medelpads kust. Dit är också för närvarande landskapets i det närmaste hela sågverksindustri och all cellulosatillverkning för• lagd. Inlandsindustrien representeras nu inom Medelpad endast av tvenne fabriker för framställning av mekanisk massa, den ena förenad med pappersbruk, samt ett par mindre sågverk. Det var först i och med ångans inträde i industriens tjänst som tyngdpunkten av trävaruindustrien kom att förläggas till 23 ------------ kusten. Före ångsågarnas tid, d. v. s. före medio av förra år• hundradet, voro exportsågverken för driften hänvisade till vatten kraft och således förlagda till de större vattenfallen såsom vid Ljungan i Matfors och vid Indalsälven i Sillre. När senare, när• mare seklets slut, möjlighet förefanns att omforma vattenkraften till elektrisk energi, vilken lätt kunde transporteras längre sträckor, var det endast helt naturligt, att kustsocknarna på grund av be kväma och billiga utskeppningsmöjligheter kommo att bliva den egentliga hemorten icke blott för sågverken utan också för cellu losafabrikerna. Svartviks sågverk och hyvleri. I bakgrunden Essviks sulfitfabrik. Under förra århundradet representerades trävaruexportindu• strien i SundsvalIs distrikt uteslutande av sågverken. Från den tid, då de första ångsågarna kommo till stånd vid Tunadal och Wifstavarv omkring år 1850 (Tunadal 1849), gick utvecklingen under förra seklet mycket snabbt, så att vid sekelskiftet endast i detta distrikt ett trettiotal exportsågverk voro i gång. Jämsides med utskeppning av sågade varor försiggick under nämnda tid en 24 mycket betydande export av bjälkar. Vid en del av de större sågverken anlades också exporthyvlerier för förädling av det så• gade virket; det första exporthyvleriet byggdes sålunda vid Mon på 1870-talet. Sågverksindustrien har allt från sin början haft att genomgå många kriser, vilka tillfälligt verkat förlamande på densamma, men fortfarande intager den en framstående plats vid sidan av annan skogsförädlingsindustri. En nedgång i produktionen inom detta distrikt under senare år har dock icke kunnat undvikas. Detta har icke endast sin förklaring i det förhållandet, att ökad konkurrens från Finland och även Ryssland gjort en viss inskränk• ning av produktionen nödvändig, utan beror också till stor del därpå, att tillgången på råvara för tillverkningen är betydligt min dre än tidigare. Detta återigen förklaras dels därav, att de grövre träden, som lämna till försågning lämpligt timmer, i skogarna kring Ljungan och Indalsälven nu ej förekomma i lika stor myckenhet som tidigare - helt naturligt för övrigt, då dessa ju oftast främst representera den avverkningsmogna skogen och sålunda i första hand få falla för yxan - och dels därav, att möjligheten att såsom tidigare skett från övre Norrland inköpa sågtimmer för förädling i detta distrikt blivit allt mer beskuren. Denna senare omständig• het, som äger direkt samband med att det numera endast i liten utsträckning står den icke statsägda industrien till buds att i fri konkurrens inköpa sitt råvarubehov från Kronans skogar i Norr botten, haJr icke minst bidragit till att göra det omöjligt att bi behålla sågverksindustrien härstädes vid samma produktion som tidigare. Av dessa orsaker ha sålunda ett stort antal sågverk i detta distrikt - i synnerhet sådana, som icke haft egna skogar att lägga till grund för sin råvaruförsörjning - varit nödsakade att nedlägga eller inskränka driften, vilket ju i sin tur haft för vår folkförsörjning i Medelpads bygder mycket beklagliga kon sekvenser. I det föregående har berörts den svåra konkurrens, som såg• verksindustrien under senare år haft att kämpa med från ett par andra av de större exportländerna för sågade trävaror. Detta har haft till följd, att sågverksindustrien i vårt land och icke minst 25 ------------ i vår ort under senaste femårsperiod ur teknisk synpunkt genom gått en utveckling som knappast tillförne. Det har varit nöd• vändigt att med anlitande av alla tekniska hjälpmedel minska produktionskostnaderna för att bestå i kampen på exportmark naden. Efter denna sålunda genomförda »rationalisering» - för 26 att använda ett ord, som fått en mindre god klang - torde det i al1a fal1 finnas stora utsikter för vår orts sågverksindustri att hävda sin rangplats bland exportörer av sågade och hyvlade trä• varor. Härtill bidrager också, att avfal1et från sågverken, som ju utgör en betydande del av timrets kubikmassa och som tidigare haft endast ringa värde, genom tillkomsten av sulfatindustrien och såsom råvara för denna erhål1it en värdeökning, vilken icke oväsentligt hjälper till att förbättra sågverksindustriens ekono miska möjligheter i vår ort. Det har tidigare antytts, att många av de sågverk, som voro i drift vid sekelskiftet och även något senare, av flera orsaker varit nödsakade att nedlägga sin verksamhet. De på fastlandet vid Medelpads kust belägna sågverk, som ännu äro i drift och som under många årtionden varit goda representanter för landets såg• verksindustri, äro från söder till norr Svartviks, Kubikenborgs, Tunadals, JohannedaIs, Sunds, Skönviks, Wifstavarfs och Sörviks sågverksanläggningar. Av de många sågverk, som tidigare funnos på Alnön, äro nu i drift endast några få, såsom Hovids, Nyviks, Karlsviks och Myrnäs sågverk. Inne i landet finnas inom Medel pad endast på några få stälIen mindre sågverksanläggningar, såsom iLucksta, Stöde, Viskan och Erikslund. För vidare förädling av större el1er mindre del av den sågade produktionen finnas export hyvlerier i verksamhet vid Svartvik, Johannedal, Skönvik, Wifsta varf, Nyvik och Myrnäs. Den nu i vår ort så utomordentligt betydande cel1ulosaindu strien är av jämförelsevis ungt datum. Ar 1897 byggdes i Essvik vid Ljungans utlopp Medelpads första sulfitfabrik; denna var då samtidigt vårt lands nordligaste anläggning av detta slag. Sedan tillkom år 1905 en liknande fabrik vid Svartvik, då utbyggd till 14.000 tons, samt efter ett par år ännu en vid Nyhamn och Skön• viks Aktiebolags sulfitfabrik vid Ortviken. Strax efteråt lades grunden till Wifstavarfs Aktiebolags stora fabriker, den ena i Wifstavarf för tillverkning av sulfatmassa och den andra i Fager vik för sulfitmassa, samt något senare Sunds Aktiebolags sulfit fabrik i Söråker. Ar 1930 uppförde sedan Svenska Cel1ulosa Aktiebolaget, som äger ekonomiska intressen i större delen av 27 __s.Ii•. ------ Sundsvallsdistriktets trävaruindustrier, en sulfatfabrik i östrand med en nuvarande kapacitet av 130.000 tons sulfatmassa. Av det sagda framgår, att under knappa två dec-ennier i detta sekels början icke mindre än sex fabriker för framställning av sulfitmassa uppfördes i denna ort. Anledningen till att just i detta distrikt utvecklingen inom sulfitfabrikationen gått så snabbt är i huvudsak, att såväl Indalsälvens som Ljungans ådalar till betydligt övervägande del äro bevuxna med granskogar, vilka kunna lämna den för sulfitmassetillverkningen nödvändiga råvaran. Allteftersom möjligheten att avsätta sulfitmassa ökats, ha de ur sprungliga fabrikerna utbyggts till allt större produktion, så att denna nu för inom Medelpad belägna sulfitfabriker uppgår till nära 300.000 tons pr år. Framställningen av sulfitcellulosa tillgår i största korthet så, att granveden, sedan den upphuggits till »f1is», kokas i en »syra» för utlösande av bindämnet i veden, s. k. lignin. Denna »syra» innehåller förutom vatten, kalk och svavel i bestämda proportioner. Wifstavarfs A.-B:s sulfitfabrik i Fagervik. 28 Den beredes i syratornet, där vatten silar ned genom en fyllning av kalksten. I vattnet inledes svaveldioxidgas, uppkommen genom förbl1änning av rent svavel eller svavelkis. De med denna syra utlösta cellulosafibrerna bliva vita och användas till framställning av olika sorters finare vitt papper. Då kvantitativ utvidgning av sulfitindustrien i våra orter knappast är tänkbar, är uppmärksamheten nu i stället så mycket mer inriktad på att framställa en massa, motsvarande de fordringar på en högklassig vara, som nu allmänt av köparne fordras. Ett steg i den riktningen är en ytterligare förädling av massan genom blekning, vilket i detta distrikt nu äger rum vid Essviks fabrik och inom kort även kommer att ske vid Ortvikens sulfitfabrik. På grund av den under världskriget rådande bristen på motor bränsle blev det då synnerligen aktuellt att anlägga spritfabriker i direkt förbindelse med sulfitfabrikerna för utvinnande av sulfit sprit ur avfallsluten. Denna senare innehåller