Samlaren

Tidskrift för svensk litteraturvetenskaplig forskning Årgång 114 1993

Svenska Litteratursällskapet

Detta verk har digitaliserats. Bilderna av den tryckta texten har tolkats maskinellt (OCR-tolkats) för att skapa en sökbar text som ligger osynlig bakom bilden. Den maskinellt tolkade texten kan innehålla fel. REDAKTIONSKOMMITTÉ

Göteborg: Lars Lönnroth, Stina Hansson Lund: Ulla-Britta Lagerroth, Margareta Wirmark Stockholm: Inge Jonsson, Kjell Espmark, Ulf Boethius Umeå: Sverker R. Ek Uppsala: Bengt Landgren, Johan Svedjedal

Redaktör: Docent Ulf Wittrock, Litteraturvetenskapliga institutionen, Slottet ing. AO, 752 37 Uppsala

Distribution: Svenska Litteratursällskapet, Litteraturvetenskapliga institutionen, Slottet ing. AO, 752 37 Uppsala

Utgiven med understöd av Humanistisk-Samhällsvetenskapliga Forskningsrådet

Bidrag till Samlaren bör vara maskinskrivna med dubbla radavstånd och eventuella noter skall vara samlade i slutet av uppsatsen. Titlar och citat bör vara väl kontrollerade. Observera att korrekturändringar inte kan göras mot manuskript.

ISBN 91-87666-08-01 ISSN 0348-6133

Printed in Sweden by Fälths Tryckeri, Värnamo 1994 Recensioner 159 nomenet. Den som studerar jazz skall bli jazzpianist, den successivt framväxande Vennbergforskningen. den som forskar om fotbollshuliganism måste själv bli Att forskningsöversikten således splittras upp medför huligan - empatin är ofrånkomlig forskardygd inom dock den nackdelen att de olika forskningsansatserna denna skolbildning. Forskaren måste befinna sig på står isolerade från varandra och därför inte blir före­ rätt våglängd - det gäller att »tune your body up» mål för jämförelse eller värderande diskussion. skriver Goffman. Engagerad med sin hela personlig­ Avhandlingens vetenskapliga förutsättningar pre­ het, kropp och sociala situation penetrerar forskaren senteras därefter. Med hänvisning till nykritikerna, den grupp hon vill studera. Derrida och Barthes går LE in för att betrakta Venn­ Gunnar Bäck är inom vårt ämnesområde en fors­ bergs texter som »faderlösa», skilda från sin författa­ kare av denna nya typ; en som registrerar minsta re. Likt ny kritikerna vill han bortse från dikternas grymtning och stön i den grupp han levt med. Hans biografiska kontext och samtidsbakgrund. Han är ute avhandling är ett djärvt försök att demonstrera hur efter att läsa dem i ett nuperspektiv. Den vennberg- teaterprocessen låter sig studeras, beskrivas och för­ ska tidskritiken dekontextualiseras med syfte att få stås. dess mera allmängiltiga aspekter att framträda. Den Avhandlingen ger inte bara ny kunskap om utan enskilda dikten ses som en reltivt autonom helhet, också nya perspektiv på vad det är som händer när vi men diktsamlingen betraktas som den överordnade säger att en föreställning drabbade, roade eller gene­ meningsskapande helheten. LE kallar sig närläsare rade oss. Det är min förhoppning att han fortsätter att och betonar att det är dikternas estetiska dimension undersöka konjunktivitetens värld. När han åter­ som står i förgrunden. kommer hoppas jag han gör det med ansade begrepp Talet om närläsning och estetisk inriktning väcker och förfinad teknik men med samma ihärdighet. förväntningar på noggranna analyser av enskilda dik­ Tomas Forser ter med siktet inställt på hur retoriska grepp på skilda nivåer samverkar för att bygga upp diktens helhets­ verkan. Men denna typ av närläsning redovisas gans­ ka sparsamt i avhandlingen. Anledningen är att det textanalytiska syftet korsas med ett annat och väsent­ Lars Elleström: Vårt hjärtas vilt lysande skrift. Om ligen annorlunda, nämligen en strävan att fånga ge­ Karl Vennbergs lyrik. Lund University Press 1992. nomgående tendenser i verket på ett sätt som har beröringspunkter med Jean Pierre Richard och den Lars Elleströms avhandling är en stort anlagd studie i tematiska kritiken. LE markerar ett visst avstånd till Karl Vennbergs lyriska produktion från och med Richard genom att säga att denne intresserar sig för Halmfackla från 1944 till och med I väntan på pendel­ verket medan han själv vill inrikta sig på de enskilda tåget från 1990. Den senaste stora genomlysningen av texterna. Men i praktiken är det sällan som argumen­ Vennbergs lyrik företogs 1977 av Ingemar Algulin i tationen i analyskapitlen får ge stöd för helhetstolk­ Den orfiska reträtten, som täcker diktningen fram till ningar av enskilda dikter. Till övervägande del är den och med Vägen till Spånga Folkan 1976. Sedan dess till för att stödja teser om tendenser i verket. har Vennberg givit ut ytterligare sex diktsamlingar, Något av det mest provocerande med avhandling­ och LE är alltså den förste som gör en samlad över­ en är LE:s sätt att frikoppla texten från dess omedel­ blick också över den senare delen av produktionen. bara förutsättningar, d.v.s. från författaren och från Boken har en klar och fast sammanhållen struktur. tillkomsttiden. Synen på den litterära texten som »fa­ Det är lätt att överblicka uppläggningen, lätt att fram­ derlös» medför att LE avvisar Vennbergs biografi för sig se den Vennbergtolkning som växer fram längs som suppleringsbas för tolkningar, att han avstår från två huvudlinjer: för det första via diktningens för­ att intervjua Karl Vennberg om hans diktning, att hållande till andra konstarter, för det andra via tre Vennbergs övriga produktion inte heller används för dominerande »figurer» i Vennbergs lyrik: »det dubb­ att belysa lyriken, t.o.m. att olika diktsamlingar inte la budskapet», »övergivandet» och »spåret». Den får belysa varandra. LE vill likställa Karl Vennbergs modell som tillämpas fungerar som en behändig men uttalanden om dikterna med andra läsares, och de får ändå mycket rymlig behållare för Karl Vennbergs alltså inverka på tolkningen bara om de kan prägla diktning med användbara fack för centrala teman. den på ett fruktbart sätt. Det är en sund princip, men i Med lätt hand rör sig LE med teorier och texter, praktiken visar LE betydligt mindre intresse för Karl och framställningen är beundransvärt klar och väl­ Vennbergs upplysningar än för tidigare litteraturfors­ skriven. De teoretiska avsnitten är lätta att följa. LE kares tolkningar. Många citat och anspelningar för­ har sett till att all diskussion finns i texten, medan blir oidentifierade i LE:s genomgång av den senare noterna bara innehåller sidhänvisningar, och det är produktionen. En och annan fråga till Karl Vennberg ett förfarande som underlättar läsningen. Korrektur­ kunde nog ha verkat förlösande för tolkningsarbetet. läsningen är föredömlig och stickprovskontroller an­ Med tanke på det stora tillmötesgående som Venn­ tyder att det finns mycket få fel i noter och register. berg visat tidigare forskare, framför allt Karl Erik Boken har fem kapitel. Det första presenterar ma­ Lagerlöf, som fick tillfälle att utnyttja Vennbergs brev terialet och de metodiska utgångspunkterna. På ett och dagböcker, är det synd att LE så rigoröst till- koncist och systematiskt sätt karakteriseras var och lämpar principen om diktens faderlösa status. Myck­ en av de 16 diktsamlingarna från och med Halmfackla en latent kunskap har lämnats obeaktad. och receptionen av dem kartläggs. Insprängd i denna I själva verket är LE heller inte konsekvent när det kronologiska redogörelse nämns och kommenteras gäller att lösgöra texterna från författarjaget. Det 160 Recensioner

framgår efter hand att de faderlösa texterna trots allt med att negligera den specifika kontext som dikterna bärs upp av ett subjekt som framför ett dubbelt bud­ refererar till är att det då i stället blir en sorts generell skap, som överger och överges, som iakttar spår eller referensram som gör sig gällande - en normalupp­ lämnar spår. LE kallar detta subjekt för »Vennberg», fattning om sviken kärlek i allmänhet, med resultat vilket inte åsyftar mannen Karl Vennberg utan ett att dikten banaliseras. »diktjag». »Diktjaget» används i en utvidgad betydel­ På ett motsvarande sätt banaliseras de politiska se och syftar alltså inte som brukligt på »jaget i den dikterna genom att lösgöras från sin utpekade tids- här dikten» utan på »jaget i den här diktsamlingen». kontext. Vennberg har i sin lyrik under nästan 50 år De sexton diktsamlingarnas »diktjag» befinns emel­ levererat fortlöpande reaktioner på vår tids politiska lertid vara så lika att »summan av diktjag» betraktas historia: från andra världskrigets apokalyptiska stäm­ som ett och samma subjekt, betecknat »Vennberg». ningar och krigets efterdyningar i Sverige, Nato-de- Också de texter där inget »jag» kommer till tals kan batt och atomförsvarsdebatt, risken för ett tredje behändigt nog tillskrivas samma subjekt: här står då världskrig, begynnande kolonial frigörelse, Vietnam­ »Vennberg» för den implicite författaren. Men inte kriget, den revolutionära vänstern i Sverige, kommu­ nog med att LE abstraherar fram ett subjekt, en röst, nismens urartning i Sovjet, Kina och Östeuropa, den ur de sexton diktsamlingar som han säger sig vilja döende marxismen, de utmaningar som möter den betrakta som separata enheter. Detta subjekt till­ kapitalistiska världen efter det kalla krigets slut. Det skrivs också ett kämpande och lidande psyke. Sub­ ter sig som upplagt för en kronologisk genomgång av jektets psykiska egenskaper beskrivs t.ex. som så: Vennbergs politiska hållning - men att detta inte in­ »Vennberg skrattar för det mesta ett mörkt skratt åt går i LE:s syfte måste man naturligtvis respektera. livets skådespel», »’Vårbräckning’ ger ett av de mest LE är ute efter att komma åt Vennbergs generella intensiva uttrycken för Vennbergs paradoxala livsvil- inställning till politik, och därför presenterar han sina ja», »Det finns hos Vennberg ett tvång att söka efter exempel i en a-kronologisk följd och bortser med­ gud» eller som i kommentaren till »Drömmen om ett vetet från dikternas explicita tidsanknytning. Kvar ansikte»: »Det är rusiga ögonblick som dessa som får står bara den negativa eller positiva politiska värde­ sökandet efter mening och livsgivande ord att fort­ ringen. I de fall den är negativ så tolkas den ofta av sätta, trots alla svårigheter, de ständiga nederlagen LE som en avvisande hållning till »makten» eller och den näst intill kompakta desillusionen». I dessa »ideologierna» eller »fanatismen». Min invändning och andra formuleringar närmar sig LE en mycket är att han då ofta förefaller ha skalat bort diktens traditionell syn på dikten som spontant uttryck för egen poäng. Vad den angriper är vanligen inte »mak­ författarens känslor. Författarjaget är tillbaka som ten» utan en bestämd maktutövning knuten till speci­ centrum för intresset - tvärtemot vad man skulle fika omständigheter. De samhällskritiska nyanserna vänta sig av en textcentrerad läsning. går förlorade och det som tas fram är bara evigt giltiga Man kan då säga att när nu LE trots allt intresserar men därför också tämligen banala sanningar. Ett ex­ sig inte bara för texterna utan också för deras hypo- empel bland många är LE:s kommentar till dikten staserade subjekt, så borde han för att ge en rättvisan­ »Vädjan till de tre (fyra, fem) stora» i Synfält 1954. de bild av detta också ta hänsyn till de beskrivningar Dess »vädjan» till makten har sin udd i anspelningar­ som subjektet ger av sig själv, i texterna. I Vennbergs na på kärnvapenhotet, men LE pekar enbart på det diktning finns en alldeles ovanligt stor mängd sj älv- tidlösa i maktkritiken och kommenterar på ett ut­ refererande uttalanden och en lång rad självporträtt. slätande sätt: »den politiska verkligheten är alltid en Om LE bedömt diktjaget efter dessa skulle den bild annan än den borde vara. Makten är ett, människan han ger av »Vennberg» betydligt ha modifierats. Han ett annat och konungarna är alltför ofta tyranner». talar ofta om Vennbergs sarkastiska och bittra ironi, För att ringa in genomgående tendenser i Venn­ men vad man nästan inte alls får se är den avspända bergs lyrik använder sig LE av en modell där det humor med vilken texternas Vennberg betraktar sig tänjbara och mångfasetterade begreppet figur är den själv och sitt åldrande. Hos LE är »Vennberg» en centrala kategorin. En figur är »ett generativt kraft­ ständigt sviken idealist som fruktlöst sträcker sig mot centrum» i författarskapet, gång på gång manifeste­ fullkomligheten. Han är avskalad sin ålder och sin rat som »teman, motiv, kompositionsprinciper, bild­ samtidskontext. Detta skapar risk för missvisning i språk, metaaspekter med mera». LE urskiljer tre do­ analysen av dikternas politiska hållning och av kär- minerande figurer som successivt behandlas i lekstemat. kapitlen 3, 4 och 5: Det dubbla budskapet, Över­ Behandlingen av den sene Vennbergs erotiska dikt­ givandet och Spåret. Det dubbla budskapet är den ning riskerar i speciellt hög grad att bli lidande på mest grundläggande i och med att den ligger imma- försöket att bortse från alla konkreta bestämningar nent i de två andra. Den finns också med i perspekti­ hos det jag som talar i dikten. Så undanskyms t.ex. vet i den genomgång av Vennbergdikternas förhållan­ det faktum att det är en åldrande man som för ordet, de till andra konstarter som bildar kapitel 2. Det att dödsmedvetandet är starkt framträdande i dessa dubbla budskapet är alltså den kategori som håller dikter, att talet ofta riktas till någon som är död. samman hela boken och på ett avgörande sätt präglar Svartsjukan och desperationen inför den älskades LE:s Vennberguppfattning. otrohet är motiv som ibland verkar ha en alldeles I kapitlet »Dikten och konstarterna», som ankny­ speciell inramning: rivalen är döden själv, inte någon ter till musik, teater och bildkonst, spelar figuren det levande man. Det är aspekter som går förlorade om dubbla budskapet en relativt underordnad roll, men man betraktar jaget som tidlöst, ålderslöst. Faran den färgar ändå de övergripande resonemangen. LE Recensioner 161 vill visa att Vennberg uppvisar en dubbelhet också i alltså upphov till fina analyser. Men dessutom ligger sin inställning till de tre undersökta konstarterna - den till grund för en tes som LE framför med viss men det är en dubbelhet av ganska allmänt slag. Den emfas: »Till och med Tillskrift är repetitionen, för­ yttrar sig exempelvis i att musikmetaforer hos Venn­ enklat uttryckt, den ledande gestaltningsprincipen. berg omväxlande får gestalta »livets extatiska fullhet /—/ Från och med Sju ord på tunnelbanan är dikterna och dess bottenlägen», att metaforen livets skådespel i hög grad progressiva.» Att se en gräns mellan två hos Vennberg har anknytning till både komedi och perioder hos Vennberg just här faller sig naturligt tragedi, att Gud ibland liknas vid en bildkonstnär på redan av det faktum att det ligger en paus på elva år gott och ont och att människan då ses »som konstverk mellan dessa två diktsamlingar, medan produktionen av varierande status». Intet av detta förefaller vara så är tät och jämn både före 1960 och efter 1971. Tanken pass motsägelsefullt att man kan tala om ett »dubbelt att det skulle finnas en karakteristisk skillnad mellan budskap». den tidigare och senare diktningen är lockande för Det väsentliga i kapitlet är heller inte detta upp­ den systematiskt lagde. Men tesen om att skillnaden summerade slutresultat utan de konkreta och intres­ framför allt gäller repetition/progressivitet är dock santa delresultat som nås med anknytning till de skil­ ganska oprecist formulerad och därför svår att kon­ da konstarterna. När det gäller musiken för LE ett trollera. Är alla dikter antingen repetitiva eller pro­ kunnigt och välmotiverat resonemang om vad som gressiva, eller är det bara de specifikt bildmässiga krävs för att man ska kunna tala om att en dikt är som kan beskrivas så? Det är inte svårt att finna musikaliskt strukturerad och gör en kanhända skol­ exempel på repetitiva dikter i den senare diktningen bildande markering gentemot tidigare försök att fin­ och på progressiva i den tidigare. Det är möjligt att na analogier mellan musik och dikt. För övrigt under­ man skulle finna en dominans för den ena och den söker han här hur musiken används som motiv eller andra sorten i var sitt skede av produktionen, men för metafor hos Vennberg och kan också visa vilka inne­ att man ska kunna göra denna kvantitativa beräkning börd som tillförs dikterna av en rad musikaliska inter- behövs en precisering av påståendet. Någon under­ texter. byggnad av tesen förekommer inte i avhandlingen, I avsnittet om Vennbergdikternas förhållande till och det är inte helt lätt att se hur LE kommit fram till bildkonsten undersöker LE först hur konstverket an­ den. Men nog är den ett intressant uppslag för vidare vänds som metafor för världen, livet eller jaget hos forskning. Vennberg. Sen behandlas dikter som anknyter till Vad som för övrigt mest frapperar i bildkapitlet är bildkonsten på så sätt att de nämner ett konstnärs­ LE:s uttryckliga ointresse för att finna de verkliga namn och anknyter till konstnärens bildvärld, för det bilder som Vennberg refererar till. I en enda analys andra dikter som nämner bildtekniker eller bildbe­ går han till dessa visuella intertexter, nämligen Mag­ traktande, och för det tredje dikter som beskriver rittes bilder, till stor fördel för analysen. För övrigt något som om det vore en bild. Den större delen av hävdas att det inte gör någon större skillnad för tolk­ kapitlet handlar om den sistnämnda kategorin. I ningen om det är en verklig bild som ligger till grund Hans Lunds efterföljd talar LE om den litterära bild- för beskrivningen eller om det bara är så att någon­ transformationens skilda typer: ekphrasis (beskriv­ ting beskrivs »som om det vore en bild». LE säger: ning av faktiskt konstverk) och ikonisk projicering »Det är alltså med en textcentrerad läsning ofta omöj­ (verkligheten beskriven som bild) och undersöker ligt att skilja mellan faktisk och fiktiv bildtransforma- fördelningen av semantisk fokusering (bildbeskriv­ tion» och »Den verklighet som ligger bakom är mes­ ning) och semantisk expansion (bildtolkning) i Venn­ tadels oåtkomlig och även mindre intressant.» Mot bergs lyrik. Han finner att tolkningen dominerar över detta måste invändas att en textcentrerad lösning alls den rena beskrivningen. Terminologin används på ett inte gör det onödigt att ta reda på de referenser till mycket smidigt och klargörande sätt. utomtextliga förhållanden som finns i själva texten. LE presenterar dessutom en intressant distinktion En textinriktad metod befattar sig ju mycket med mellan progressiv och repetitiv gestaltning. Den förra intertexter och de visuella intertexterna borde inte inbegriper en filmatisk teknik, ett flöde av bilder, bilda undantag. Att bilden skulle vara »mestadels medan den senare framställer en i huvudsak statisk oåtkomlig» är inte sant. Det finns gott om referenser bild, som fokuseras om och om igen ur skiftande hos Vennberg, som ganska klart pekar ut en viss bild. perspektiv. Tre repetitiva dikter, »Dagen är aldrig vid Bilderna är åtkomliga på samma sätt som andra inter­ målet», »Idyll» och »Vart vill du rida hän», analyseras texter är det. Att det skulle vara mindre intressant att utifrån tanken att de beskriver verkliga eller fiktiva göra bekantskap med den verkliga bild som åsyftas i visuella bilder. I alla dessa fall spelar dessutom ryttar- texten är svårt att inse och motsägs av LE:s egna motivet en viktig roll, och analysen har som bakgrund resultat i analysen av hur Magrittes bilder visar sig en intresseväckande genomgång av hur detta motiv bidra till textens meningsproduktion. generellt gestaltas hos Vennberg. Den noggranna Det går lätt att finna exempel på att den snäva analysen av »Vart vill du rida hän» är speciellt givan­ hållningen till de visuella intertexterna berövar tolk­ de. Uppslag från tidigare forskning utvecklas - an­ ningen något väsentligt. De precist utpekande nam­ knytningar till Böhme, Apokalypsen, Maria i Ro­ nen Ulla Montan och Degas går LE förbi med en lite sengården - och helhetstolkningen vinner på att LE nonchalant fras: namnen »flimrar förbi utan att få en på ett nytt sätt framhäver spänningen mellan bilden bärande funktion i texten». Omnämnandet av Carl och jaget/betraktaren. Spitzweg i Från ö till ö eller allusionen på ett verk av Distinktionen mellan repetitivt och progressivt ger Max Ernst i dikten »Dags att dricka te» noteras över­ 162 Recensioner

huvudtaget inte. Men i alla dessa fall och en rad andra dismyterna, Paulus, Kurt Aspelin, moralen, friheten, pekar texten mot verkliga bilder, som på ett starkt idyllen, Lyndon B Johnson, Stalin, ryska revolutio­ meningsberikande sätt influerar läsningen. nen, USA under det kalla kriget, Sovjet under det Så till avhandlingens centrala del, kap. 3-5, som kalla kriget. Är det då inte tämligen givet att man präglas av modellen med de tre figurerna. Metoden finner ett helt spektrum av förhållningssätt, både po­ här går ut på att med hjälp av ett stort antal diktfrag­ sitiva och negativa? Även om alla dessa textställen ment och ett mindre antal hela dikter ur ett antal talar om utopier i vid mening, så talar de ju ändå om diktsamlingar fördelade så jämnt som möjligt över olika utopier och kan därför knappast bevisa en ambi­ tiden demonstrera de tre figurernas dominerande valens i inställningen till utopin som sådan. ställning i Vennbergs lyrik. Demonstrationssyftet är Inriktningen på utopin är speciellt missvisande när som allra starkast i kapitel 3, »Det dubbla budska­ det gäller kärleken. LE vill undersöka vilken attityd pet». dikterna visar till kärlekens utopi, men frågan är om Figuren det dubbla budskapet står för ett spän­ Vennbergs kärleksdikter ger svar på detta. De tycks ningsförhållande mellan vitt skilda positioner, en mera handla om upplevelser och mindre om huruvida dubbelhet i attityder som ofta manifesterar sig som kärleken är någonting att tro på eller ej. LE måste ironi. Med hjälp av teoretiker som Wayne Booth, alltså ibland pressa texterna mycket hårt för att få Alan Wilde och Gary Handwerk särskiljer LE i ett väl fram en anknytning till utopi eller ideal. Så sker t ex underbyggt och elegant genomfört resonemang två med följande treradiga dikt: »Inte är din kärlek någon typer av ironi - kritisk respektive etisk. Kritisk ironi annans lik./ Det fräser om den/ som när solen rullar ut erbjuder ett antingen-eller-val. Man säger en sak och i havet.» LE kommenterar: »Något av essensen i menar en annan. Det som man öppet påstår, det ska Vennbergs predikament är här samlat: idealisten som åhöraren förkasta, och det som man underförstått möter verkligheten och blir pessimist eller nihilist: menar, det ska han ta till sig. Etisk ironi är däremot en solen som rullar ut i havet och fräsande slocknar.» både-och-ironi. Det går inte riktigt att avgöra var den Dikten uppfattas alltså som självtilltal, och kärleken auktoriserade meningen ligger: både det utsagda och som subjektets idealistiska kärleksuppfattning. Solen det underförstådda står kvar och man kan varken är en bild för denna kärlek, och dess slocknande i riktigt förkasta eller riktigt acceptera någondera. havet är idealismens död. Men dikten talar inte om Motstridiga yttranden pockar på giltighet och läsaren slocknande utan om det sprakande mötet mellan het­ måste själv fälla utslaget mellan dem. Den etiska ta och kyla, eld och vatten. Visst kan man försöka sig ironin lämnar således ett dubbelt budskap till läsaren. på att tolka »din kärlek» som idealistens heta tro på Hur detta konkret sker i Vennbergs diktning försöker kärleken. Men det finns inget stöd i texten för att se LE så visa genom att specialstudera vilka inställning­ denna kärlekstro slockna och bli till nihilism. De ar till utopi som kommer till uttryck i Vennbergs lyrik. intensiva sinnesintrycken - hettan, ljusfenomenet då Det är fyra olika utopier det gäller: den politiska solens klot rullar ut i havet, fräsandet då eld möter utopin, religionens utopi, kärlekens utopi och ordens vatten gör det mycket svårt att bortse från en uppen­ eller poesins utopi. Han finner då att motstridande bart mera närliggande tolkning av vad orden uttryck­ ståndpunkter i alla dessa fyra fall står sida vid sida er, nämligen den talandes hänförelse inför den älska­ inom var och en av de diktsamlingar som han under­ des erotiska hetta. Speciellt som dikten står i en av­ söker. Den etiska ironin förblir oförmedlad i de tre delning, »Japanska infall», med en rad små korta första fallen; i fråga om poesin finns det en förmed­ kärleksdikter till ett du. lande ståndpunkt, den låga position som belyses spe­ Själva metoden för att få fram relevanta textexem­ ciellt med hänvisning till en dikt i Synfält med titeln pel skapar också vanskligheter. LE finner sitt analys­ »Ord alltför låga för rymden». material genom att ur texterna ecerpera ord och ut­ Den teoretiska redogörelsen för olika typer av iro­ tryck som har en innebörd av utopi och anknytning ni är klar och skarpsinnig, men tillämpningsavsnittet till politik, religion, kärlek och poesi. Risken med med exempel som ska visa på ett dubbelt budskap i denna nyckelordsmetod är att man får fram texter form av etisk ironi hos Vennberg väcker en hel del som inte uttalar sig om det som man är på jakt efter, invändingar. En är att LE hamnar i ett cirkelresone­ trots att ordvalet tycks ha beröring med det. Ord som mang genom att välja just inställningen till utopin som »gud», »dröm», »sol» och »bild» hör uppenbarligen sin prövosten. Utopi betyder ju ordagrant det som till dem som LE anser vara kopplade till ideal och ingenstans finns. Det står för ett aldrig förverkligat utopi. Tolkningen av ett enskilt textställe kommer lätt ideal. Således är det i sig ambivalent, både starkt att styras av denna preetablerade koppling - inte positivt och starkt negativt laddat. Att attityderna till sällan på ett sätt som ter sig tvivelaktigt mot bakgrund utopin - det mest åtråvärda och det mest ouppnåeliga av dikthelheten. Se t.ex. vad som sker med »solen» i - skiftar, är ingenting förvånande, knappast något det nyss analyserade exemplet. Ett kanske mera rätt­ motsägelsefullt. visande tillvägagångssätt som dessutom skulle ha ut­ Man kan också ofta inför LE:s exempel från den gjort en eftersträvansvärd kompromiss mellan det politiska sfären fråga sig om det verkligen är den tematiska studiet och den textcentrerade närläsning­ politiska utopin i allmänhet som dikten förhåller sig en kunde ha varit att i stället ta upp ett begränsat till. Dikterna som hans exempel tagits ur handlar i urval hela dikter som klart sätter det undersökta te­ själva verket om en rad ganska olika ämnen med mat i centrum - gud, politiken, kärleken och poesin - politisk anknytning: andra världskriget, det västtyska och så mera empiriskt undersöka vilka grundläggan­ efterkrigssamhället och terrorismen där, Lenin, para­ de gemensamma drag analysen skulle påvisa. Recensioner 163

Med sin metod att abstrahera fram ett ställnings­ del i kapitlet »Övergivandet». Modellen har då just i tagande för eller emot råkar LE också i konflikt med det fallet haft en olycklig makt över tanken. På ett en tolkningsskola som han annars åberopar sig på, liknande olyckligt sätt tycks modellen influera analy­ nämligen nykritikerna. Cleanth Brooks »The heresy sen av Vennbergs gudsbild, sådan den tecknas i kapit­ of paraphrase» hör väl till det som står sig även sedan len »Övergivandet» och »Spåret». Det jag vänder mig många av nykritikernas positioner kritiserats sönder. emot i det sammanhanget är LE:s tendens att tolka Brooks menar att man gör våld på diktens estetiska ordet »gud» som beteckning på en existerande gud helhet, om man försöker isolera ett rationellt på­ varje gång det dyker upp, för att på så sätt kunna peka stående ur den, och att »ett uttryck för en attityd blir på att det finns en gud som överger och som lämnar meningslöst om man inte relaterar den till den om­ spår. Distinktionen mellan »gud» och »gudsuppfatt­ ständighet som framkallar den och till den situation ning» upprätthålls inte. Raderna »gudarna som kom som omger den.» in genom okända portar/ dör med sina tillbedjare» Detta är en synpunkt som drabbar inte bara reso­ och »Snart brister marken under palats och gudar» nemanget kring dikternas dubbla budskap utan även blir för LE exempel på att Vennberg betraktar gudar­ försöket i inledningen till kapitlet »Övergivandet» att na som dödliga och att han dessutom ser deras död destillera fram Vennbergs kunskapsteoretiska atti­ som »ett svek» och »ett brutet löfte». Men vad det är tyd. Det är knappast lyckat att isolera en filosofisk tes tal om är väl snarare det faktum att religionerna ur ett antal dikter som LE gör när han talar om avlöser varandra i historien och att också den för Vennbergs övergivande av »sanningsbegreppet». Ut­ tillfället härskande religionen kommer att gå under. gångspunkten är att Göran Printz-Påhlson 1958 kallat Uttrycket »gudarna... dör» är ett sätt att uttrycka att Vennberg för nominalist, vilket för LE blir liktydigt en bestämd gudalära försvinner. För LE påkallar for­ med att Vennberg inte erkänner några sanningar. muleringen vittgående men omotiverade spekulatio­ Dock är det olika saker det gäller. Nominalisten för­ ner över Vennbergs gudsuppfattning: »Inom polyteis- nekar att allmänbegreppen och därmed också be­ tiska religioner där gudarnas liv framställs i heroiska greppet sanning existerar oberoende av människans myter förekommer det också att gudar dör. Vennberg språk och tänkande. Det innebär inte ett avvisande av kan i hinduistisk henoteistisk anda tala om flera olika begreppet sanning som sådant. Nominalisten menar gudar men i grund och botten betrakta dem som snarare att begreppet sanning kan definieras på olika inkarnationer av ett enda helt väsen. Det gudomliga sätt, att det är människor som bestämmer vilka vill­ kan inte, enligt detta synsätt, inringas med ett enda kor en sats måste uppfylla för att få kallas sann. ord eller ett enstaka begrepp. Vennbergs tal om flera Villkoren skiftar alltefter den kunskapsteori man om­ gudar kan tolkas som en strävan efter att fånga det fattar. gudomligas väsen, men ofta är det också ett sätt att Vennbergforskningen har ofta berört sanningspro- degradera den stora guden till matklösa smågudar. blematiken, men ingen forskare har varit så radikal Om någon av dessa smågudar dör tyder det på att det att han eller hon som LE påstått att Vennberg över­ gudomliga är inkomplett.» givit alla sanningsbegrepp. Det ter sig speciellt för­ I andra Vennbergdikter är den retoriska eller meta­ bryllande med tanke på att Vennberg enligt LE fort­ foriska användningen av gudsbeteckningar ännu tyd­ sätter att hävda att det är nödvändigt att söka san­ ligare, nämligen när skalden uttrycker sig som en ningen. Forskare som skrivit om Vennbergs Horatius, Propertius eller Juvenalis: »Odödliga skepticism har mestadels utgått från dikten »Klassisk Afrodite», »Vid Astarte», »gudarna». »Odödliga prolog» i Halmfackla. Man skulle till nöds kunna gå Afrodite, du som överger oss», står det hos Venn­ med på att Vennberg just i den dikten verkar att berg, och LE för in raden bland exemplen på guds- överge sanningsbegreppet. Men LE vill visa att detta övergivande. Men här är vi mycket långt från en övergivande är giltigt i hela produktionen. teologisk innebörd. Det kunde ju med samma sakin­ I det syftet tar han fram ett antal korta citat där nebörd ha stått: »Odödliga kärlek. ..». Kärleken ordet »sanning» förekommer för att visa ordets nega­ överger oss - underförstått: när vi blir gamla. Något tiva laddning. Men det är uppenbart att Vennberg svek av gudar i egentlig mening är det knappast tal använder »sanning» i klart positiv mening i flera av om. dessa fall. Mest tydligt är det exempel som anförs ur På likartat retoriskt sätt fungerar ordet »gud» i dikten »På andra sidan sanningen» i I väntan på pen­ dikten »Slutrapport om Sisyfos» i raden »det ögon­ deltåget. LE citerar raden »sanningen är en speltak­ blick/ då vi lurar gud på världsundergången». Formu­ tik» vilket föranleder honom att associera till Nietz- leringen ger LE anledning till en teologisk utlägg­ sches totala underminerande av sanningsbegreppet. ning: »Gud kan luras, han är ingalunda allsmäktig. I Vennberg kommer att framstå som postmodernist. stället framstår han som en överhet som, vilket är Men den som sätter in citatet i sitt sammanhang vanligt inte minst i komedier, blir dragen vid näsan av upptäcker att det i själva verket står »resten av san­ sina underhuggare. /—/ Världens tragiska lustspel ningen/ är en speltaktik», vilket är något helt annat. måste till slut komma fram till ridåfallet. Men kanske De orden tycks tvärtom antyda att det finns en san­ finns det ändå en liten möjlighet att undkomma den ning som är något annat än den postmoderna speltak- ände med förskräckelse som den store lille guden har tiksanningen. arrangerat som final». Men frasen »vi lurar gud på Anledningen till att LE är så angelägen om att visa världundergången» är knappast gudsbeskrivande. Av att Vennberg har övergivit alla sanningsbegrepp är textsammanhanget framgår att den anspelar på 50- förmodligen hans önskan att få in detta avsnitt som en talets atomvapenhot och underförstår det faktum att 164 Recensioner

människan för första gången i historien skaffat sig verkligen tycks vara möjligt för dikten att avsätta ett möjlighet att själv få jorden att gå under - något som varaktigt spår, uttala en tanke som bevaras, i de brukat anses vara försynens privilegium. Det är inte »låga» vardagsorden skulle det kanhända kunna fin­ alls tal om en apokalyps i arrangemang av »den store nas ett förtäckt spår efter det gudomliga ljuset - even­ lille guden». Dikten vänder sig inte mot någon gud tuellt i form av vad bokens sista ord kallar »en vilt utan mot samtiden. lysande skrift som når oss ifrån Hades». Kapitlet »Övergivandet» tar förutom den filosofis­ Modellen fungerar med reservation för vad som ka aspekten om Vennbergs övergivande av sannings­ redan sagts på ett mycket övertygande sätt i kapitlen begreppet upp ytterligare fyra aspekter: en formell, »Övergivandet» och »Spåret». Sedan man tagit del av en genremässig, en tematisk och en som man skulle LE:s rikhaltiga exemplifiering finns det ingen an­ kunna kalla författarstrategisk. Den formella mani­ ledning att tvivla på att både övergivande och spår festationen av övergivandet är Vennbergs rikliga står för något centralt i Vennbergs lyrik, och att en bruk av negationer. Den genremässiga aspekten ges upplevelse av brist tematiseras i hela produktionen. av att satiren betraktas som en genre som har med Studiet av »den låga positionen» i Vennbergs lyrik övergivande att göra. Detta föranleder en genom­ introducerades av Algulin i Den orfiska reträtten gång av de Vennbergdikter som LE identifierar som 1977. Det vidareförs nu med avseende på Vennbergs satirer. Kapitlets huvuddel är den som anlägger en senare produktion och utvecklas med skarpsinne och tematisk aspekt på övergivandet. De fyra teman som fyndighet. Iakttagelserna gäller här snarare diktens undersöktes i kapitlet »Det dubbla budskapet» åter­ verkningsmedel än dess attityder, och resonemangen kommer, och undersökningen gäller nu hur övergi­ rör själva ordvalet i textfragmenten snarare än deras vandet gestaltar sig i fråga om ideal, politiska och tolkning. Detta gör exempelräckorna mera omedel­ andra, gud, kärleken och or den/poesin. Den femte bart övertygande. aspekten är en strategi som LE finner rekommende­ I kapitlet »Spåret» verkar undersökningen mindre rad i Vennbergs diktning, och som består i en reträtt bestämd av en färdig mall än i bokens tidigare delar. till den låga positionen. Här demonstrerar LE hur det Man får ett intryck av att LE undersökt »spåret» i låga gestaltas och finner att det kan vara både nega­ Vennbergs lyrik med nyfiken blick och sedan låtit tivt och positivt, för även det är inskrivet i det dubbla tendenser i undersökningen bestämma indelnings­ budskapet. Dock visar sig den positiva aspekten väga grunderna i kapitlet. Det är således det mest empiris­ tyngst, speciellt när det är fråga om ordens låghet, ka kapitlet och kanske just därför det mest invänd- och detta ställningstagande till det låga finns särskilt ningsfria. Man kan dock förundra sig över LE:s för­ pregnant summerat i dikten »Ord alltför låga för rym­ måga att hålla analysen obesmittad av tidskontexten den». Denna dikt bildar alltså slutpunkt i det här också här. Jag syftar speciellt på hans behandling av kapitlet, liksom i det förra. »spåret» i form av minnesdikt. Det han tar upp som Den tredje figuren, spåret, hänger samman med minnesdikter är dikter som skildrar anonyma och den föregående på så sätt att det efter ett övergivande obetydliga människor. Denna speciella variant av kvarstår spår, som påminner om det förlorade. Ut­ minnesdiktens genre ser han som ett signifikativt ex­ gångspunkten är att orden »spår» och »avtryck» och empel på Vennbergs »fixering vid det obetydliga». De deras synonymer förekommer ofta i Vennbergs dik­ exempel som anförs skildrar namnlösa människor ter. Spår och avtryck fungerar som motiv, men spåret som kanske är verkliga, kanske fiktiva. LE menar att kan också vara ett tematiskt komplex. De fyra cen­ de får ett förlängt liv genom att finnas som spår i trala teman som figurerat i de föregående kapitlen: Vennbergs produktion. gudsförhållandet, kärleken, poesin och idealen är al­ Det som får LE att tala om en »fixering vid det la förknippade med förlust, och därmed också med obetydliga» i samband med minnesdikten är kanske spår av det förlorade. viljan att förstärka avhandlingens grundtes om den Via en rad exempel ringar LE in vad han betraktar låga positionens privilegierade ställning i Vennbergs som »spår» hos Vennberg. I den tematiska genom­ etik och estetik. I själva verket finns det i Vennbergs gång som sen följer undersöks först gudsspåren och diktning en lång rad dikter om verkliga och allmänt kärlekens spår, sen följer en specialundersökning av bekanta och minst av allt obetydliga personer. Det spåret, som hos Vennberg kan vara ett spår efter Gud, finns dikter till minnet av Holger Ståhle, Gösta Os- efter kärleken, efter ondskan, sanningen och utopier­ wald, Hölderlin, Paul Celan, Lars Englund, Eva na, och dessutom efter mera obestämda livserfaren­ Wichman, Ivar Harrie, , Kurt Aspe- heter. Därefter följer ett avsnitt om liv sspåren: spåren lin, Paulus, Marina Tsvetajeva, Ragnar Oldberg och av det liv någon har bakom sig, eller eventuella kom­ Ljubov Popova. Dessutom finns det en rad dikter som mande spår efter den som dött, alltså spår i betydel­ är dedicerade till Gerard Bonnier, , Lars sen liv efter detta. Sen behandlas poesin som spår, Hillersberg, Jan Gehlin, Jonas Palm, Elsa Björkman- vilket får motivera ett studium av minnesdiktens gen­ Goldschmidt, och Nils Ferlin. Här re hos Vennberg. Till sist berörs frågan om poesins kan man verkligen tala om livsspår, här är det verkliga förmåga att avsätta meningsfulla och varaktiga spår. människor som dikten bevarar i minne. Inte minst Det resonemanget avslutas med en samlad analys av intressant är den estetiska aspekten här, samman­ fem dikter i Synfält som handlar om vad som kallas vävandet av Vennbergs egna föreställningar och den tankens och diktens problem. Som slutpunkt möter vi porträtterades. Det är svårt att förstå att LE när han då än en gång dikten »Ord alltför låga för rymden» ska skriva om dikten som spår efter människor väljer som sägs uttrycka en euforisk glädje över att det att negligera den här stora gruppen av dikter, som Recensioner 165 säger så mycket om Vennbergs estetik och referens­ av denna moderna svenska romankonst har redan ramar. inletts, men fortfarande saknas någorlunda omfattan­ de undersökningar av flera viktiga författarskap. Låt vara att LE tenderar att på ett ibland missvisande Ingela Pehrson (i fortsättningen IP) fyller med sin sätt försumma det konkreta: det Vennbergska sub­ avhandling Livsmodet i skrönans värld. En studie i jektets självbild och dikternas uttryckliga referenser Torgny Lindgrens romaner Ormens väg på hällberget, till visuella intertexter, samtidshistoriska fenomen Bat Seba och Ljuset härvidlag en i ögonen fallande och verkliga personer. I gengäld måste det sägas att lucka, och detta sker fortare än man kunde ha haft han är ytterst uppmärksam på möjligheterna att an­ anledning att vänta - den första av de tre romanerna knyta till myter, trossystern och mystik. Han visar utgavs 1982 och den sista så sent som 1987. med mycket rikhaltig exemplifiering hur gnostiska I motsats till vad som har varit fallet i vissa andra och kabbalistiska föreställningar ingår i dikternas re­ nyare avhandlingar motsvaras det med tanke på det ferensram. Speciellt relevant är presentationen av akademiskt litteraturvetenskapliga sammanhanget den lurianska kabbalans idé om Guds exil, av Deus mycket korta tidsavståndet till undersökningsobjek­ absconditus-föreställningen och av Basilides kosmo- tet i detta fall inte av någon jämförbar modernitets- goni. Aktualiserandet av sådana kontexter är av stort strävan i metodiskt hänseende. IPs avhandling kan värde för en fördjupad Vennberguppfattning. beskrivas som en traditionell komparativ studie med Naturligtvis är det också en prestation att över­ idéhistorisk tyngdpunkt, visserligen kompletterad blicka ett stort lyriskt författarskap och med hjälp av genom bl.a. kompositionella iakttagelser. några få grundkategorier få sagt något väsentligt om IP ansluter sig i detta sammanhang till Torsten det. LE:s modellbygge vittnar om hög abstraktions­ Petterssons åsikt att den idéhistoriskt inriktade litte­ förmåga och metodisk fantasi. Bilder av den Venn­ raturvetenskapen i högre grad än hittills bör inrikta bergska lyriken följer grundlinjer som dragits upp av sig på sambandet mellan idéerna och »specifikt litte­ andra, men det är linjer som modifieras på ett in­ rära dimensioner». Det är en åsikt som jag gärna tressant och stundtals utmanande sätt här, antingen instämmer i. Avhandlingsförfattaren har således själv det nu gäller Printz-Påhlsons tal om Vennbergs miso- jämkat den traditionella idéhistoriska metoden ett logi, Lagerlöfs om hans skepticism och kluvenhet stycke i denna riktning; hon kunde förvisso ha gått eller Algulins om Vennbergs reträtt till låga positio­ längre. De intressanta resultat som IP redovisar utgör ner. Nytt material tillförs en äldre diskussion och enligt min mening inte desto mindre ännu ett bevis för framför allt sätts också den senare delen av Venn­ att den idéhistoriskt inriktade litteraturvetenskapen bergs produktion nu in i ett helhetsperspektiv. Av­ långt ifrån har spelat ut sin roll. handlingen är ett ambitiöst och till stora delar mycket I avhandlingens inledningsavsnitt diskuteras bl.a. lyckat försök att presentera genomgående tendenser i avgränsningar och urvalsfrågor. Den ursprungliga Vennbergs lyrik. LE vill åt »substansen», de generella tanken att behandla hela Torgny Lindgrens författar­ sanningarna, och lämnar därför det tillfälliga, »acci- skap har fått ge vika för en koncentration på »tre densen», åt sitt öde. Det kan te sig abstrakt - men tematiskt samhöriga romaner från 1980-talet» (s. 11). genom att utelämna det han finner försumbart får han Ormens väg på hälleberget (1982) var inte bara Torg­ som vinst en väldig bredd på sin undersökning. Av de ny Lindgrens sena men stora genombrott hos kritiker 536 dikter som ryms i Vennbergs sexton diktsam­ såväl som publik. Romanen innebär genom återvän­ lingar har LE kommenterat inte mindre än 416, dandet till det västerbottniska barndomsspråket och många av dem dessutom i flera olika sammanhang. barndomsmiljön en förnyelse inte bara i språkligt Den som går in i en läsprocess med detta verk å ena utan också i tematiskt hänseende. På den senare ni­ sidan och Vennbergs diktsamlingar å den andra får en vån beskriver IP denna förnyelse som en rörelse »bort sällsynt god chans till en livaktig inre diskussion med från den samhällskritik som framträder i Lindgrens båda författarna. lyrik och prosa under 1970-talet, till en fokusering av Mona Sandqvist intresset på människan som individ, på de existentiel­ la och religiösa frågorna» (s. 12) - vi kan här parente­ tiskt notera att i detta avseende framstår som representativ för sin författargenera­ tion. IP hänvisar på s. 13 till ett intervjuuttalande av Ingela Pehrson: Livsmodet i skrönans värld. En studie Torgny Lindgren från 1987, där han karakteriserar i Torgny Lindgrens romaner Ormens väg på hälleber­ sina böcker från Ormens väg på hälleberget till Ljuset get, Bat Seba och Ljuset. Skrifter utgivna av Littera­ som samhöriga. Den gemensamma nämnaren vore turvetenskapliga institutionen vid Uppsala universi­ den att de alla tillhör vad Torgny Lindgren beskriver tet, 29. Uppsala 1993. som den »skröniska» sfären, varmed han avser en grundläggande upplevelse av verklighetens mång­ De senaste decenniernas svenska utgivning innehål­ bottnade och otydbara karaktär. ler påfallande många romaner av stort intresse. Ut­ Som avhandlingens syfte anges på s. 13 en »väl­ över de stora romansviterna av bl.a. , grundad och rimligt täckande tolkning av den re­ Sven Delblanc, Hans Granlid, Kerstin Ekman och ligiösa och existentiella tematiken i de tre romaner­ Lars Gustafsson finner vi många mycket viktiga en­ na». De hjälpmedel i tolkningen av romanerna som skilda arbeten och bakom dem en rad intressanta kommer att användas presenteras också: »filosofisk/ författare. Den litteraturvetenskapliga utforskningen teologisk litteratur och i viss mån även skönlitteratur