3 Hotet Från Öst
Total Page:16
File Type:pdf, Size:1020Kb
3 Hotet från öst 3.1 Sovjetunionen och Norden För Sovjetunionen var Norden vid slutet av 1960-talet inte något prioriterat område. Mot bakgrund bl.a. av de spända relationerna till Kina var en förbättring av relationerna till väst, och särskilt fortsatt avspänning gentemot den andra supermakten, de viktigaste prioriteterna för den sovjetiska utrikespolitiken. På den europeiska scenen var det för Moskva av vikt att få principen om status quo efter andra världskriget befäst, och att få till stånd en europeisk säkerhetskonferens för detta ändamål. Vägen dit låg via de stora fördragsverken rörande Tyskland och Centraleuropa, och Norden låg i detta perspektiv vid sidan av. 3.1.1 Allmänt Den ökade militära betydelse som Nordområdena (med Nordområdena menas här norra Norge, Sverige och Finland, och angränsande havsområden i Norska havet och Barents hav), senare under 1970-talet skulle komma att få hade ännu vid slutet av 1960- talet inte börjat göra sig gällande. Norden var ”den glömda flanken”. Moskvas intresse vid denna tid var av allt att döma att bevara Norden som ett lågspänningsområde. Sällan gjorde sovjet- ledningen uttalanden om Norden eller frågor som rörde de nordiska länderna, och i den sovjetiska pressen var ämnet vid denna tid sparsamt förekommande. Det ansågs dock i det sovjetiska utrikesministeriet att en ”aktivisering” av Nato i de nordliga med- lemsländerna Danmark och Norge pågick.1 Genom sin geografiska position var det ofrånkomligt att Norden drogs in i den globala öst-västkonfrontationen, och även om området inte låg i centrum för supermakternas intresse är det i 1 Promemoria 1970-06-10, Skandinaviska avdelningen vid det sovjetiska utrikesministeriet. 121 Hotet från öst SOU 2002:108 detta perspektiv som Sovjetunionen under det kalla kriget betrak- tade Norden, alltså som en i första hand militärstrategisk ange- lägenhet. Moskvas grundläggande strategiska intresse torde i mycket ha varit av defensiv militärstrategisk natur, mot bakgrund av Natos fördelaktiga positioner vid Östersjöutloppen och i norr.2 Inte minst Nordens geografiska närhet till flera av Sovjetunionens viktigaste militära och ekonomiska områden torde ha bidragit till en känsla av sårbarhet. Under andra världskriget och fram till 1950-talet låg den främsta källan till sovjetiska säkerhetsbekymmer i hotet mot Leningrad.3 I takt med att de ubåtsbaserade kärnvapnen blev en väsentlig del av supermaktens slagstyrka började Murmanskbaserna gradvis anta allt större betydelse. Då kom uppmärksamheten att riktas mot Nordnorge, Svalbard och utfarterna från Kolahalvön.4 Också Island och Grönland berördes. Därmed kom den sovjetiska försvars- perimetern att genom den militära, tekniska och strategiska utveck- lingen skjutas längre norrut och västerut. Det nordiska säkerhetspolitiska mönstret kan sägas ha etablerats under 1950-talet i och med att Finlands säkerhetspolitiska grund- kurs slagits fast genom VSB-fördraget, Sovjetunionen hade lämnat Porkkalabasen och Danmarks och Norges Natomedlemskap etablerats med de begränsningar som gällt alltsedan dess, och den svenska neutralitetspolitiken lagts fast. Detta mönster hade i viss utsträckning kommit till genom sovjetiskt agerande. Förutom den uppenbara sovjetiska rollen i utformningen av den finska säkerhetspolitikens grunddrag var det ju också beaktande av sovjetiska positioner som medverkade till de norska och danska Natoförbehållen. Detta förhållande bidrog till att Sovjetunionen ansåg sig ha legitim rätt att kritisera vad som uppfattades som avvikelser från baspolitiken − ett synsätt som självfallet tillbakavisades av Danmark och Norge, som betraktade dessa förbehåll som ensidiga utfästelser.5 Om mönstret var givet var det dock ingen idealisk lösning ur sovjetisk synvinkel. Den självklara målsättningen för Moskva var att politiskt och militärt så långt möjligt minimera Nato:s in- 2 ”Reflexioner kring sovjetiska strategiska intressen i Norden”, L-G Engfeldt, 1984-06-26. Huvudavdelning 1, 100/Säk, Försvarets forskningsanstalt. Promemorian finns även bifogat ”Sammanträde med säkerhetspolitiska samrådsgruppen”, 1986-01-13, HP 1 Er, UD:s arkiv. 3 Berner, Ö. 1985. Sovjet & Norden: samarbete, säkerhet och konflikter under femtio år. Stockholm: Bonnier Fakta. s. 54. 4 Ibid. 5 ”Några huvuddrag i Sovjets syn på Norden”, P Osvald, 1984-09-19, HP 1 Er, UD:s arkiv. 122 SOU 2002:108 Hotet från öst flytande och förbättra sina egna positioner i området. Den sovjetiske utrikesministern Gromyko förklarade för utrikes- minister Karin Söder år 1978 att enligt hans uppfattning Danmarks och Norges Natotillhörighet var en anomali och ett historiskt misstag. Det verkliga mönstret ur sovjetisk synvinkel var de fyra nordiska ländernas neutralitet, som under mellankrigstiden.6 Denna syn låg också bakom den sovjetiska negativa inställningen till förslaget om det Skandinaviska Försvarsförbundet. Moskva accepterade emellertid det nordiska mönstret sådant det utvecklats, och honorerade också explicit den norska och den danska baspolitiken. Samtidigt sökte man på olika sätt förhindra att Nato:s inflytande ökade i Danmark och Norge, och man uttryckte sig positivt till alla nordiska tankar och åtgärder som befäste distansen till Nato. När tillfälle gavs sökte Moskva försiktigt flytta fram sina positioner. Därvid tog man sällan några risker – tvärtom visade man i vissa fall vederbörlig återhållsamhet. Ett exempel på detta var att det konventionella sovjetiska försvaret på Kolahalvön i stort sett bibehölls kvantitativt på oförändrad nivå.7 Nordens ökade militärstrategiska betydelse under 1970- och 80- talet innebar dock väsentliga förskjutningar i bilden. Flygets ökade räckvidder, Nordflottans tillväxt och dess strategiska vikt, samt Östersjöflottans relativt minskade betydelse förändrade de militär- strategiska förutsättningarna ur sovjetisk synpunkt. Denna utveck- ling hade i huvudsak två konsekvenser för Sovjetunionens syn på Norden: försvaret av Murmanskbasen och nödvändigheten av fri passage ut till Atlanten ökade intresset för Norges allianspolitik och militära dispositioner, och den strategiska betydelsen av Kola- halvön ledde till en närmare koppling mellan skeenden i Central- europa och Nordeuropa.8 Detta ökade intresse för Norge tog sig uttryck i hårt motstånd mot t.ex. det norska beslutet om förhandslagringen. Moskva befarade sannolikt att sådana åtgärder på sikt skulle kunna leda till en politisk urholkning av baspolitikens restriktioner, och man följde noga avvikelser i exempelvis Nato:s övningsmönster som skulle tyda på en sådan erosion. Detsamma gällde gentemot Dan- mark, och Moskva reagerade exempelvis skarpt då västtyska plan landade på Bornholm år 1984. Enligt sovjetisk uppfattning hade Danmark redan år 1946 förbundit sig att inte tillåta utländsk militär 6 Ibid. 7 Ibid. 8 Ibid. 123 Hotet från öst SOU 2002:108 på ön. Den danska uppfattningen var att några löften aldrig avgivits, men man iakttog i praktiken denna begränsning. Ett annat exempel är att man på sovjetisk sida noga följde debatten om kryssningsmissilerna. Också Nordens ökade ekonomisk-strategiska betydelse bidrog till att öka det sovjetiska intresset för regionen. Olje- och gas- fyndigheterna i Norska havet och Barents hav drog med sig en rad havsrättsliga problem, särskilt med Norges ekonomiska zoner, delningslinjer, fiskezoner och Svalbards status. På sovjetisk sida visade man ett intresse av att undvika drastiska åtgärder i dessa frågor, som skulle ha kunnat leda till ytterligare ökad Natonärvaro. 3.1.2 Sovjetunionen och den nordiska balansen Sovjetunionen godtog aldrig begreppet den nordiska balansen. Skälen till detta var belysande för den sovjetiska synen på Norden i allmänhet. Ett godkännande av begreppet skulle ha inneburit en accept av Danmarks och Norges Natomedlemskap, och implicerat att det rådande läget i Norden var värt att slå vakt om. Termen nordisk balans sades syfta till att skyla över de reella faror som Nato:s aktivitet i Nordeuropa utgjorde. Det ifrågasattes också om man kunde tala om en balans när tre av länderna var med i Nato och de två andra stod utanför båda blocken. Man såg heller ingen parallellitet i kopplingarna mellan å ena sidan de nordiska Nato- länderna och Nato, och å andra sidan relationen Finland-Sovjet- unionen, eftersom det aldrig existerat något militärt samarbete mellan dessa båda länder. Tveksamheten till begreppet den nordiska balansen − som ju för övrigt också fanns på svensk sida − föranledde dock inte Moskva till att under den senare delen av det kalla kriget aktivt verka öppet för att rubba denna balans. Under Chrusjtjovtiden hade för- hållandet härvidlag varit annorlunda och den frispråkige Chrusjtjov inte dragit sig för att förmana de skandinaviska Natomedlemmarna att inte provocera sin mäktige granne. Neutralitet borde vara modellen för dessa stater (jfr Gromyko) och det neutrala Sverige borde i sin tur bättre odla sina förbindelser österut.9 Under Brezjnevtiden blev tonen mer lågmäld, även om undertonen var densamma, och det kan noteras att trots att Sovjetunionens militära styrka ökade dramatiskt både globalt och regionalt under 1960- och 9 Berner, Sovjet & Norden, s. 145. 124 SOU 2002:108 Hotet från öst 70-talen, så medförde detta inte då något ökat tryck på de nordiska länderna att ändra sin politik. Snarare ledde detta till en mer avspänd attityd till status quo, kombinerad med vaksamhet så att inte läget försämrades.10 Samtidigt sköts de militära positionerna framåt där så var möjligt utan konflikt. Synen på Norden som ett lågspänningsområde höll i sig till andra hälften av 1970-talet. Därefter slog förbistringen