FÖRINTELSENS RÖDA NEJLIKA Förintelsens Röda Nejlika Och Omvärlden, För Såväl Som Ny Äldre Viktig Forskning
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
Ulf Zander Raoul Wallenberg har fått status som en av andra världskrigets främsta FÖRINTELSENS RÖDA NEJLIKA hjältar tack vare de insatser han gjorde i Budapest 1944–1945 för att rädda judar undan Förintelsen. Samtidigt är hans öde förknippat med Raoul Wallenberg som historiekulturell symbol fångenskap och undergång i Sovjetunionen. I Förintelsens röda nejlika skriver Ulf Zander om den förändrade synen på Wallenberg i Sverige, Ungern och USA under efterkrigstiden. Diskussioner om det politiska och diplomatiska spelet kring honom är sammanflätat med olika kulturella gestaltningar av Wallenberg och hans öde. FÖRINTELSENS NEJLIKA RÖDA av Ulf Zander Ulf Zander är professor i historia med inriktning mot historiedidaktik vid Malmö högskola. Forum för levande historias skriftserie är en länk mellan forskarsamhället och omvärlden, för såväl ny som äldre viktig forskning. Syftet är att ge SKRIFT # 12:2012 spridning åt centrala forskningsresultat inom myndighetens kärnområden. Forum för levande historia FÖRINTELSENS RÖDA NEJLIKA Raoul Wallenberg som historiekulturell symbol av Ulf Zander SKRIFT # 12:2012 Forum för levande historia »Förintelsens röda nejlika – Raoul Wallenberg som historiekulturell symbol« ingår i Forum för levande historias skriftserie Författare Ulf Zander Redaktör Ingela Karlsson Ansvarig utgivare Eskil Franck Grafisk formgivning Ritator Omslagfoto Olivia Jeczmyk Foto Överst s. 186 Matti Östling Underst s. 186: Olivia Jeczmyk s. 127 och 132: Ulf Zander Övriga: Scanpix Tryck Edita, Västerås 2012 Forum för levande historia Box 2123, 103 13 STOCKHOLM Tel 08-723 87 50 Fax 08-723 87 59 [email protected] www.levandehistoria.se ISSN 1653-5332 ISBN 978-91-86261-17-1 © Forum för levande historia INNEHÅLL 9 FÖRORD 11 RAOUL WALLENBERG SOM FÖREBILD – EN FÖRÄNDERLIG HISTORIA 12 Minne och glömska kring Raoul Wallenberg 16 Förebilderna Raoul Wallenberg och Oskar Schindler 22 Historievetenskap i förändring 26 Att kommunicera historia 29 Det idealtypiska hjältemodet och Raoul Wallenberg 43 RAOUL WALLENBERG – LIV, GÄRING OCH HJÄLTESTATUS 43 De tidiga åren 44 Vägen till Budapest 47 Hjältelika mönster 48 Den röda nejlikan 52 1940-talets Röda nejlika 60 Pimpernel Smith, Svensson och Raoul Wallenberg 62 Från svart till röd nejlika – Harald Edelstam och arvet från Wallenberg 73 SVERIGE OCH RAOUL WALLENBERG – EN PROBLEMATISK RELATION 74 Att försöka förstå Förintelsen 78 I skuggan av Folke Bernadotte 79 Neutraliteten som ideal 81 Det diplomatiska misslyckandet 86 Rudolph Philipp och Wallenbergaktionen 91 Den tysta diplomatin som inrikespolitisk tvistefråga 96 Den svenska GULAG-debatten 98 Fortsatt tyst diplomati 99 Den svenska insatsen med amerikanska mått mätt 100 Den nya öppenheten och Raoul Wallenberg 102 Oskyldigt fängslade då och nu 121 AMERIKANISERINGEN AV RAOUL WALLENBERG 124 Ett begynnande internationellt intresse 130 Raoul Wallenberg och massmedierna 131 Wallenberg som TV-serie 139 Wallenberg och baronessan 140 Wallenberg kontra Eichmann 146 Raoul Wallenberg mellan fakta och fiktion – mottagandet av TV-serien 148 En svensk Wallenbergfilm av internationellt snitt 151 Affärsmannen som hjälte 154 Behovet av en svensk förintelsehistoria 167 DEN FÖREVIGADE RAOUL WALLENBERG 168 Förintelsemonument och Wallenbergstatyer 171 Wallenberg som ormdödare 174 »Ett monument på vilket det aldrig saknas blommor« 178 Ormdödarens återkomst 181 En hjälpande hand 185 Konst, monument eller både ock? 188 Historiekulturernas Wallenberg 200 REFERENSER 222 FÖRTECKNING ÖVER FILMER, TV-PROGRAM OCH MONUMENT 224 PERSONREGISTER FÖRORD År 2010 publicerades Hjälten. Raoul Wallenberg inför eftervärlden, som inte längre är tillgänglig. Förintelsens röda nejlika är en reviderad och utvidgad version av denna bok. Undertiteln, Raoul Wallenberg som historiekulturell symbol, har också varit benämningen på ett forskningsprojekt som har bedrivits fristående från »Förintelsen och den europeiska historiekulturen«, men de två projekten har i praktiken stått i nära förbindelse med varandra. Jag tackar projektmedlemmarna i »Förintelsen och den europeiska historiekulturen«: professor Klas-Göran Karlsson (huvudansvarig), fd Martin Alm, fd Johan Dietsch, docent Pär Frohnert, professor Kristian Gerner, fd Fredrik Lindström, sociolog Kerstin Nyström, fd Tomas Sniegon, fd Mikael Tossavainen, professor Barbara Törnquist- Plewa och fd Oscar Österberg. Oscar har även varit ett stort stöd på sin nuvarande arbetsplats, Forum för levande historia, liksom Eskil Franck, Charlotte Haider, Ingela Karlsson och Magnus Kirchhoff. Projektet »Raoul Wallenberg som historiekulturell symbol« har möjliggjorts genom ett tvåårigt stöd från Kansli ht vid Lunds universitet. I ett tidigt skede av projektet utbyttes tankar och texter med konstvetaren fd Tanja Schult. Pelle Johansson, verksam vid Kulturmagasinet i Helsingborg, förhöjde ett av besöken vid Riksarkivet och har bidragit med många värdefulla synpunkter. Arkivbesöken i Stockholm och Jerusalem har kunnat genomföras tack vare medel från Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping. Personalen vid Lunds Universitetsbibliotek, Regeringskansliets arkiv och bibliotek samt Riksarkivet i Stockholm, Yad Vashems arkiv i Jerusalem, New York Public Library samt det brittiska filminstitutets arkiv och bibliotek i London har varit till stor hjälp. Ett varmt tack riktas till Sean Delaney vid sistnämnda institution. Under devisen »Din önskan är min lag« har han gjort långt mer än vad plikten kräver i jakten på relevant Wallenbergmaterial. Lund i november 2011 Ulf Zander 9 RAOUL WALLENBERG SOM FÖREBILD – EN FÖRÄNDERLIG HISTORIA På omslaget till det första augustinumret av bildtidningen Se 1945 avporträtterades Margit Symo, »en eldig dansös av äkta ungersk härkomst«, när hon stående på knä siktar med pil och båge mot ett okänt mål. Särskilt uppseendeväckande var att hon gjorde övningen utan en tråd på kroppen. Men det var inte bara hennes skönhet, bakgrund som danserska och filmskådespelerska eller beredvillighet att ta av sig kläderna som motiverade Se:s redaktörer att placera henne på omslaget. Hon var, fick läsarna veta, ingen mindre än Ungerns svar på första världskrigsspionen Mata Hari. På grund av att tyskarna uppskattat Symo och att hon skickligt förmått att hålla sig väl med dem hade hon vid ett flertal tillfällen lyckats förmedla information till den svenska beskickningen i Budapest om var och när pogromer mot stadens judar skulle äga rum. I det »vackra bildreportaget« var Raoul Wallenberg visserligen nämnd, men bara i förbigående. Enligt Symo kunde hans försvinnande förklaras av att han mördats av nazisterna.1 Det är å ena sidan frestande att betrakta reportaget om Symo som ett udda inslag med besk eftersmak. Massmordet på Budapests judar blev till en fond för Symos perifera räddningsinsats, vars sanningshalt var omöjligt att bevisa, men som fick sitt »nyhetsvärde« av kombinationen kvinnlig spion och nakenhet. Både i text och bild låg uppmärksamheten helt och fullt på den glatt poserande nakendansösen som varit »en räddande ängel«. Intervjun med skådespelerskan kryddades med utläggningar kring hennes dramatiska flykt till Sverige ombord på ett Röda Korsfartyg med krigsfångar samt planerna på hennes kommande »showfilm«. I den skulle hon framträda som en svensk-ungersk motsvarighet till en annan skådespelerska med exotisk, sensuell och »etnisk« framtoning, musikalstjärnan Carmen Miranda. Å andra sidan följer reportaget om Symo ett mönster. Wallenbergs gärning – och försvinnande – blev känt efter att den svenske envoyén Ivan Danielsson och hans kollegor återkommit till Stockholm i april samma år. Deras hemkomst ledde till en början inte till någon uppmärksamhet för Wallenbergs del. När en av de räddade ungerska judarna fick komma till tals uttryckte hon istället stor tacksamhet över 11 hur alla vid den svenska beskickningen i Budapest hade tillhandahållit beskydd, vilket hade resulterat i att hon fått komma till »det fredens och ljusets paradis, som heter Sverige«.2 Redan i maj 1945 hade Se publicerat ett fotoreportage under rubriken »Budapestlegationen – en fästning i strid«. I den inledande texten beskrevs de svenska insatserna för att rädda Budapests judar, om än utan att gå in på detaljer, och den hårda kampen mot de antisemitiska ungerska pilkorsarna. I det följande bildsvepet, med fotografier av en av »dem som var med«, betonades beskickningens utsatta läge under stadens sista månader i tyska händer och »hur också diplomaterna med vapen i hand måste värja sig mot stridande desperados«.3 De personer som nämndes i bildreportaget var Lars G:son Berg samt Margareta Bauer och Asta Nilsson. Den sistnämnda, som arbetade för Rädda Barnen, titulerades som »Budapests ängel« i Vecko-Journalen.4 I de artiklar som publicerades under 1945 var det den svenska beskickningens kollektiva arbete som uppmärksammades, även om Ivan Danielssons, Wallenbergs och Per Angers insatser fick särskilda omnämnanden. De mest initierade redogörelserna återfanns, föga förvånande, i judiska tidskrifter som den brittiska The Jewish Chronicle och den svenska Judisk Krönika. Medan andra världskriget pågick rapporterade dessa tidskrifter om det folkmord som pågick samt var, hur och i vilken omfattning det skedde. Det var i dessa tidskrifter, som hade en betydligt mindre läsekrets jämfört med andra tidningar, som de fylligaste beskrivningarna av Wallenbergs och övriga Budapestsvenskars insatser stod att läsa. Judisk Krönika uppmärksammade även Röda Korsets insatser under våren 1945 samt betydelsen av Gustaf V:s brev till amiral Miklós Horthy sommaren 1944. I det hade den svenske