6 Raoul Wallenberg Arresteras

6 Raoul Wallenberg arresteras 6.1 Pilkorsväldet oktober till december 1944 Svenska beskickningen i Budapest hårt ansatt December 1944 var en kritisk månad, inte bara för legationen i Moskva, utan desto mer för legationen i Budapest. Den humanitära aktionen för skydd av judarna hade intensifierats efter pilkorsarnas maktövertagande i mitten av oktober och kom under december månad att nå sin största omfattning. 15–20 000 judar innehade vid årsskiftet 1944–45 olika typer av skyddshandlingar utfärdade av den svenska legationen. Samtidigt försämrades emellertid legationens möjligheter att ge aktivt bistånd åt de judar som innehade svenska skyddspass. Pil- korsregeringen under Szálasi aviserade, kort efter kuppen den 15 oktober 1944, att man framgent inte ämnade respektera de tidi- gare ungerska regeringarnas utfästelser gällande de svenska skyddsdokumenten (HP 21 Eu, 18/10-1944). Wallenberg lyckades emellertid därefter i förhandlingar med pilkorsarnas utrikesminister baron Kémeny utverka att den nya regimen trots allt skulle respektera innehavarna av svenska skyddsdokument. Från pilkorsarnas sida var man dock angelägen om att få ett svenskt erkännande av den nya regimen (HP 21 Eu, 22/10-1944). Från UD:s sida hade man dock redan den 19 oktober 1944 avise- rat att något erkännande av den nya regimen ”givetvis [inte kunde] ställas i utsikt” (HP 21 Eu, 19/10-1944). Dagen efter, den 20 oktober, informerades Tjernysjev, som nämnts, av von Post att man från svensk sida vägrade erkänna pilkorsregimen. Den ungerska legationspersonalen i Stockholm anmodades kort härefter att utrymma sina beskickningslokaler. 171 Raoul Wallenberg arresteras SOU 2003:18 Kamp mot klockan De följande veckorna under det sista kvartalet 1944 präglades av en nervpåfrestande kamp mot klockan där det gällde att så långt möj- ligt förhala ett svenskt erkännande utan att respekten för de av beskickningen utfärdade skyddsdokumenten helt undergrävdes. Den 27 oktober mottogs minister Danielsson av Kémeny, varvid denne deklarerade att de svenska skyddspassen skulle respekteras, samt uttalade sin förhoppning om att de goda förbindelserna mellan Ungern och Sverige skulle bestå (HP 21 Eu, 27/10-1944). Den 31 oktober meddelade svenska beskickningen att den ungerska pilkorsregimen visserligen var beredd att respektera skyddspassen, men kunde endast tillåta utresa av de ”svenska” judarna till Sverige i utbyte mot ett svenskt erkännande av den nya regimen (HP 21 Eu, 31/10-1944). Det är intressant att notera att UD den 2 november, trots de radikalt försämrade betingelserna efter den 15 oktober, meddelade att ”ni bör söka utverka största möjliga utökning av antalet skyddspass” (HP 21 Eu, 2/11-1944). Den 8 november 1944 telegraferade Danielsson att läget försäm- rats för judarna och att man från pilkorsregimens sida var angelä- gen om att komma till en lösning på frågan om erkännande. Danielsson konstaterade härvid: Ur juderäddningssynpunkt önskvärt att något formellt tillmötes- gående kunde visas för att eventuellt möjliggöra uppskjutandet av det den 15 november planerade likställandet av skyddspassjudar med övriga judar. Ifrågasätter underhand till ungerska vederbörande fram- föres den omständigheten att beskickningen kvarstannat kan tydas såsom ett defactoerkännande av den nya regeringen (HP 21 Eu, 8/11- 1944). Stockholm svarade att Danielsson ägde ”utan användande av uttrycket erkännande påpeka att beskickningen dock kvarstannat efter regeringsändringen” (HP 21 Eu, 9/11-1944). När pilkorsarna kort därefter lämnade förslag på en person som sändebud till Stockholm, svarade UD med att ett ”mottagande här av representant för Szalasy kan ej ifrågakomma. Ni bör dock ej för närvarande framföra detta utan söka förhala saken” (HP 21 Eu, 13/11-1944). Den 15 november meddelade Danielsson att den spanska beskickningen, i syfte att utverka skydd åt ”sina” judiska skyddslingar, beslutat mottaga en representant för pilkorsarna i Madrid. UD svarade den 16 november 1944 att ”meddelandet […] föranleder ingen 172 SOU 2003:18 Raoul Wallenberg arresteras ändring vår ståndpunkt icke erkännande Szalasyregimen” (HP 21 Eu, 16/11-1944). Den 16 november konstaterade Danielsson att ”vårt förhand- lingsläge med ungerska myndigheter synnerligen svårt, då man synbarligen vill avvakta besked om erkännande av representant [i Stockholm] för den nya regeringen. Då Budapests intagande av ryssarna fördröjts, äro möjligheterna att uppnå resultat genom för- halning alltmer beskurna” (HP 21 Eu, 16/11-1944). Den 21 november varnade Danielsson för att pilkorsarna avsåg att ”någon av de sista nätterna innan ryssarnas ankomst organisera pöbelupplopp vid de neutrala beskickningarna, söka efter judar samt utplundra de respektive beskickningshusen” (HP 1 Eu, 21/11-1944), och den 23 november 1944 rapporterade han att pilkorsarna avsåg att dränka samtliga judar som stod under svenskt beskydd i Donau såvida inte ett svenskt erkännande kom till stånd (HP 21 Eu, 23/11-1944). Den 26 november konstaterade han att Spanien, Turkiet och påvestolen lyckats bibringa pilkorsarna ”föreställ- ningen att den erkändes av dessa länder”: Om Sverige verkligen vill rädda sina ungerska judar, kunde svenska regeringen icke låna sig till ett liknande förfaringssätt, vilket icke torde föra med sig några konsekvenser, alldenstund den ungerska nazist- regeringens saga sannolikt snart är slut (HP 21 Eu, 26/11-1944). Den svenska positionen att vägra erkännande stod dock fast. Danielsson uppmanades dock av UD att ”förhindra att frågan sät- tes på sin spets” (HP 21 Eu, 13/12-1944). Per Anger skriver i sin bok Med Raoul Wallenberg i Budapest (1979) att den svenska regeringen härmed ryckt undan den juridiska grundvalen både för Raouls räddnings- mission som neutral diplomat och för beskickningens verksamhet som skyddsmakt för allierade och ryska medborgare. UD:s åtgärd och den därpå följande passiviteten, utlämnade de svenska diplomaterna som privatmän helt åt ungerska pilkorsregimens godtycke! (Anger, 1985: 98). I december 1944 försvårades läget ytterligare för beskickningen. Pilkorsförband utövade nu terror i form av plundringar och razzior mot bland annat svenska Röda korset och judar som stod under svenskt beskydd (HP 21 Eu, 5/12, 16/12, 18/12-1944). Försök att medelst tysk diplomatisk intervention få pilkorsarnas terror att upphöra misslyckades (HP 21 Eu, 19/12-1944). 173 Raoul Wallenberg arresteras SOU 2003:18 Den 15 december 1944 rapporterade Danielsson att en judisk beskickningsanställd, samt tre familjemedlemmar till lokalanställda judiska beskickningstjänstemän, skjutits av pilkorsarna (HP 21, Eu, 15/12-1944). Raoul Wallenberg utsattes därtill för ett dödshot från Adolf Eichmann. Danielsson telegraferade till Stockholm att Eich- mann uttalat att han ”avsåge låta skjuta judehunden Wallenberg” (HP 21 Eu, 16/12-1944). Terrorn mot judarna i Budapest rent generellt intensifierades likaså. I sin rapport av den 8 december 1944 (som för övrigt skulle bli hans sista), skrev Raoul Wallenberg: Sedan den sista rapporten har de ungerska judarnas läge ytterligare för- sämrats. Troligen cirka 40 000 judar, härav 15 000 män ur arbetstjäns- ten och 25 000 personer av bägge könen som tagits i sina hem eller på gatan har tvingats att till fots marschera till Tyskland. Marschsträckan är 240 km. Vädret har ända sedan man börjat arrangera dessa dödsmar- scher varit kallt och regnigt. Människorna har sovit under regnskydd och under bar himmel. De flesta ha fått äta eller dricka blott 3–4 gånger. Många ha dött (P 2 EuI, 8/12-1944). Genom skyddsbreven och genom sitt breda nät av kontakter hos alla inblandade parter kunde emellertid Wallenberg, tillsammans med sina medarbetare från den svenska legationen, representanter från ett antal andra neutrala länders beskickningar (i synnerhet Karl Lutz vid den schweiziska beskickningen) och Röda korset (bl.a. Valdemar Langlet) rädda minst 15 000 judar. Kanske uppgår siffran till 100 000. Det ligger utanför denna utrednings uppdrag att gå närmare in på den heroiska gärning som Raoul Wallenberg utförde under det sista kvartalet 1944. Icke desto mindre kan det också i detta sam- manhang vara värt att teckna en kort bild av verksamheten vid den svenska legationens humanitära avdelning. Attaché Lars G:son Berg, som bevittnade delar av räddningsaktionen, har skrivit föl- jande om Wallenbergs verksamhet: De jagade judarnas enda hopp var Wallenberg. Som en räddande ängel dök han ofta upp i sista stund. Just när något deportationståg skulle sätta sig i gång brukade han komma till platsen med ett skrivet – falskt eller äkta – tillstånd att ta ut alla judar med svenska skyddspass. Hade hans skyddslingar redan försvunnit från staden, skyndade Raoul efter dem med lastbilar och förde så många han kunde tillbaka till Budapest. […] Största betydelsen hade dock Wallenbergs oförtrutna arbete på att förekomma deportationerna. Hans rapportörer i ministerierna gav 174 SOU 2003:18 Raoul Wallenberg arresteras honom i god tid informationer om alla nya aktioner mot judarna. Genom sina förbindelser lyckades han då ofta få vederbörande att ta tillbaka sina beslut eller åtminstone ge dem en lindrigare form (Berg, 1949, 1983: 49). Den 23 december 1944 beordrades den svenska beskickningen, med hänvisning till den framryckande sovjetiska armén, att med kort varsel lämna Budapest och medfölja den ungerska pilkorsregimen till staden Szombathely i västra Ungern. Denna order väg- rade emellertid den svenska legationen att hörsamma eftersom, med Danielssons ord, ”de under beskickningens beskydd skydd stående judarna säkerligen [skulle varit]

Load more