Et Konkret Resultat Av Arbeiderbevegelsens Skandina Viske Samarbeid Var De Norsk-Svenske Grensestevnene I Halden, Meråker Og Arvika I 1914
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
76 Et konkret resultat av arbeiderbevegelsens skandina viske samarbeid var de norsk-svenske grensestevnene i Halden, Meråker og Arvika i 1914. Den skandinaviske samarbeidskomitéen fant 1914 som et egnet tidspunkt til å fremme de skandinaviske arbeidernes felles interesser og til minnet om den 100-årige freden mellom de skandi naviske folkene. Stevnene ble da også i stor grad freds demonstrasjoner. Artikkelen tar for seg bakgrunnen og forarbeidet til arrangementene og viser deres betydning for det skandinaviske samarbeidet generelt. Martin Grass «... den starkaste brygga mellan nordens folk for fredligt arbete .. De skandinaviska arbetar- och fredsmotena sommaren 1914 Till 8:e skandinaviska arbetarkongressen som avholls i Stock holm den 2—4 september 1912 hade Norsk arbeidsmandsfor- bunds avdeling 191, Follum bruk, låmnat in en motion dar man fdreslog «att foranstalta om ett skandinaviskt arbetar- mote på gransen mellan Norge och Sverige år 1915». Någon egentlig motivering for detta forslag foreligger inte. Man ut- tryckte endast en forvissning om «den stora betydelse ett så dant mote kan få for Skandinaviens arbetande folk». Men vi kan nog utgå ifrån att motionårerna tankte «jubileumsfira» den svensk-norska arbetarsolidaritet som hade manifesterats under unionsupplosningen 1905. På forslag av det utskott (nr III) som hade att bereda de internationella (huvudsakligen skandinaviska) frågorna gav kongressen sitt bifall med «sym pati for motionens syfte» men hånskot frågan till «huvud- styrelserna i de skandinaviska lånderna». Den korta debatt som redovisas i protokollet gållde inte sakfrågan eller forslagets intentioner utan det organisatoriska ansvaret for det fore- slagna arbetarmotet. Utskottet hade i sitt utlåtande enbart nåmnt de socialdemokratiska huvudstyrelserna som ansvari- ga. Den norske LO-ordfdranden Ole O. Lian talade for den till slut accepterade utvidgningen, en uppfattning som tydligen forst hade framforts av Herman Lindqvist, den svenske LO- ordforanden. En av de två talare som forespråkade den ur- sprungliga formuleringen var Hjalmar Branting som ansåg att motionen «nårmast hade ett politiskt syfte». Debatten, som egentligen var en intern svensk diskussion, och de skilda upp- fattningarna skall inte overinterpreteras — i protokollet nåmns bara talarna och ingenting om deras argument. Men det år åndå intressant att konstatera att två av de tre svenskar, som understodde norrmånnen — Lian sekunderades av DNAs ordforande Christian Holterman Knudsen — resp de fackliga 78 ledarna, upptrådde på kongressen med långtgående forslag om det skandinaviska samarbetet. Båda, Carl Lindhagen och Fredrik Strom, tillhorde dessutom partioppositionen som just hade formerat sig organisatoriskt. Lindhagens forslag om en komplettering av partiprogrammet genom formuleringen «ett arbete for Nordens enhet» ingick i SAP:s motion till arbetar kongressen aven om partikongressen 1911 hade avstyrkt detta krav. Lindhagen, medlem i SAP:s verkstallande utskott (VU) och riksdagsman, var ombud for Stockholms arbetarkom- mun. Strom, partisekreterare och styrelsemedlem i Stock holms arbetarkommun, hade tilsammans med Zeth FIdglund, ungdomsforbundets ordforande och partioppositionens le- dande man, forfattat en motion från Stockholms arbetarkom mun dar man fdreslog «fastare former for samarbetet mellan de skandinaviska arbetarpartierna och fackliga lands- organisationerna» samt ett verkstallande organ sammansatt av resp huvudorganisationer. Arbetarkongressen godkånde det senare forslaget, och det var ett viktigt beslut. Med detta verkstallande utskott, Kom- mittén for skandinaviska arbetarrorelsens samarbete, dar de socialdemokratiska och fackliga huvudorganisationerna i var- je skandinaviskt land var representerade genom var sitt om bud, inleddes nåmligen en ny fas i det organiserade skandina viska samarbetet. Skandinaviska samarbetskommittén — lik som senare «eftertrådaren», Nordiska samarbetskommittén — kom i praktiken att ersåtta arbetarkongresserna. Samtidigt fbrde Skandinaviska — och senare Nordiska — samarbets kommittén det gemensamma politiska och fackliga samarbe tet vidare som hade pråglat arbetarkongresserna, aven efter 1897 års beslut om ett organisatoriskt sårskiljande mellan de båda rorelserna (genom att inratta fackliga landsorganisatio- ner). Samarbetskommittén, som skulle leda det skandinaviska samarbetet mellan arbetarkongresserna, inriktade sig i forstå hand på skandinavisk inrikespolitik. Det visar arbetarkongres- sens anvisningar for det parlamentariska arbetet och Skandi Carl Lindhagen tilhørte den venstresosialistiske fløy i det naviska samarbetskommitténs beslut på det konstituerande svenske socialdemokratiet. motet i Goteborg i oktober 1913 med all tydlighet. Men sjålv- Han representerte Stockholms fallet fanns en transskandinavisk internationell dimension, arbetarekommun på den skan dinaviske arbetarkongressen i både i ideologisk bemårkelse genom hånvisningen till socialis- 1912. Lindhagen var sterkt enmens principiella inriktning på internationalisering och all- gasjert i fredsaken og det inter nasjonale fredsarbeidet. månt formulerat i vissa politiska frågor (internationell lagstift- 79 ning, omsåttning av Andra internationalens beslut, gemen- Deltakere på den skandinaviske arbeiderkonferansen i Gote- samt skandinaviskt utrikespolitiskt upptrådande). 1 borgi 1913. Fra venstre Magnus Den betydelse och inverkan som «den sermerkte skandina Nilssen, C.F. Madsen. Her viske internasjonalisme» (Fostervoll), manifesterad i de skan mann Lindqvist, Th. Stauning, Ote O. Lian og Fredrik Strøm. dinaviska kongresserna, har haft for de skandinaviska lånder- nas arbetarrorelser har både av aktorerna och i litteraturen omnåmnts i positiva ordalag. En av pionjårerna på området, Jens Jensen, kallade i sitt jubileumsforedrag på arbetarkon gressen 1912 samarbetet for ett exemplariskt bidrag till «den praktiske Internationalisme mellom Arbejderne Verden over». Som konkreta exempel på detta «Stykke praktisk Skan dinavisme» anforde han det nåmnda beslutet om fackliga landsorganisationer 1897, omsesidig strejkhjålp samt hjålp- aktionerna under den danska storlockouten 1899 och den svenska storstrejken 1909, dessutom samstammigheten under unionsupplosningen 1905. Just dessa exempel och i ovrigt bara mycket allmånna omdomen återfinns i litteraturen. Jag vill inte bestrida riktigheten och betydelsen av dessa och andra 80 nedslag av praktisk skandinavism men dock komma med två påpekanden. For det forstå finns det onekligen ett idylliseran- de drag i dessa omdomen om det skandinaviska samarbetet. Solidaritetsaktioner år inte något unikt for det skandinaviska samarbetet utan forekom aven gentemot utomskandinaviska organisationer, låt saga att de forra formodligen dominerade (det vore kanske vårt en jåmforande undersokning). Beslut om hjålpaktioner gav inte alltid onskat resultat vilket kunde leda till friktioner. Ett exempel. Den skandinaviska kongressen 1901 hade utlovat de danska och norska arbetarorganisatio- nernas «kraftigste og mest energiske Støtte», åven «pekuni ært», till den svenska rostråttsstrejken 1902. N år detta under- stod inte kunde låmnas p g a egna svårigheter i Danmark och Norge så var de interna svenska reaktionerna kraftiga. Det ta- lades om «de stora och breda loften» som «icke infriats», om «bristande kollegialitet» och att det var «helt enkelt oforskåmt (...) att inte hjålpa oss». Man betecknade vidare danskarna som «smarta» och påpekade att man inte fick «något vederlag for den hjålp vi svenskar låmnat dem over under for oss svåra tider». Åven efter unionsupplosningen kan man notera vissa sårade kånslor hos svenskarna gentemot de norska partikam- raterna, bl a når man internt diskuterade forberedelserna for arbetarkongressen i Kristiania 1907.2 For det andra gåiler det att framhålla de nationella realiteterna, intressena och over- vågandena i samarbetet. Dessa spelade en viktig roll for initia tivet till det organiserade samarbetet vid 1880-talets mitt (strejkbrytarfrågan), och de fanns hela tiden sas konstitueran de med i samarbetet. FIjalmar Branting skrev infor arbetarkon gressen 1912 att «så snart man går utanfor de generella, princi- piella uttalanden» så stoter man «mot den vansklighet som gor att åven Internationalen i regel avhåller sig från att dekretera taktik for den socialistiska framryckningen — de skilda forut- såttningarna betinga i vissa stycken ett olika upptrådande».3 Branting, liksom andra aktorer, bedomde de nationella organi- sationernas grundlåggande sjålvståndighet som något posi tivt. Det gor f o också Kaare Fostervoll som utforligast har be- handlat arbetarskandinavismen. I svenska LO:s stora utred ning från 1912 infor omorganisationen antyds samma problem ur en annan synsvinkel. Man påtalar en forandring och skiljer mellan arbetarkongresserna fore och efter 1901. De senare har «icke haft storre reell betydelse for fackfbreningsro- 81 reisen», dvs den svenska. Åven om man tillskriver dem «ur agi tatorisk synpunkt» ett visst «praktiskt varde genom de in- struktioner som i vissa hanseenden gavs och genom ombuden fordes vidare till resp land», så kan «den praktiska betydelsen (...) starkt ifrågasåttas». Arbetarkongresserna har «for fack- foreningsrorelsens del» to m blivit «i sina verkningar synnerli- gen negativa»: antingen har resolutionerna «icke lett till några som helst åtgårder» eller har «i något fall kommit i motsått- ning till den rent praktiska utvecklingen av berort forhållande, dvs kolliderat med de nationella forutsåttningarna.4 Hår år vi ganska långt från