FINLANDS LINJE © Paavo Väyrynen Och Kustannusosakeyhtiö Paasilinna 2014
Total Page:16
File Type:pdf, Size:1020Kb
Paavo Väyrynen FINLANDS LINJE © Paavo Väyrynen och Kustannusosakeyhtiö Paasilinna 2014 Omslag: Laura Noponen ISBN 978-952-299-055-6 TILL LÄSAREN Under de senaste åren har jag sökt fördjupa mig i historien – såväl i händelser i det förgångna som i historieskrivning. Min första tidsresa hänger samman med Kemi stads åldringshem Niemi-Niemelä som vi köpte 1998. Jag skrev om det i boken Pohjanranta som utkom 2005. Verket har starka kopplingar till olika skeden i Norra bottens och hela Finlands utveckling. Min andra tidsresa gick till skeden knutna till min egen släkt. När min far fyllde 100 år i januari 2010 skrev jag en bok om honom – Eemeli Väyrysen vuosisata (Eemeli Väyrynens århundrade). Jag studerade min släkts rötter så långt dokumenten sträckte sig. Också detta arbete öppnade perspektiv på både min hembygds och hela landets historia. I min senaste bok Huonomminkin olisi voinut käydä (Det kunde också ha gått sämre) tillämpade jag en kontrafaktuell historieskrivningsmetod på mitt eget liv och min verksamhet. Jag funderade på hur det kunde ha gått om något avgörande gjorts på annat sätt. Denna granskningsmetod har sitt berättigande då beslut i praktiken ofta fattas som val mellan olika alternativ. Speciellt inom den ekonomiska historien kan 5 man i efterhand bedöma visheten i gjorda beslut. Inom politisk historia har kontrafaktuella metoder brukats i liten utsträckning. Detta är märkligt då beslut ofta fattas genom omröstning och ibland med knapp majoritet. I efterhand vore det klokt att fundera på vilken utvecklingen blivit med en alternativ lösning. Även i beslutsfattande som riktar sig framåt i tiden borde ett kontrafaktualt grepp finnas med. Vi borde noggrant överväga tillbudsstående alternativ och söka förutspå följderna under lång tid. I efterhand vore det då möjligt att bedöma vem som hade rätt och vem som hade fel. På detta sätt kunde vi förbättra kvaliteten i politiskt beslutsfattande. Under den senaste tiden har jag ondgjort mig över att de böcker som skrivits om Finlands politiska historia liksom politikernas minnen och bibliografier till innehållet varit väldigt tunna och ofta ger en mycket förenklad eller direkt förvrängd bild av verkligheten. Den generella bristen i dem är att de lösgjorts från den ekonomiska utvecklingen, internationella samband och samhället som helhet. Partiernas och politikernas verksamhet granskas ofta som blott ett spel och en maktkamp. Här handlar det om ett mer omfattande problem som hänger samman med historieskrivningens uppsplittring. Ekonomisk och socialhistoria framställs ofta som helt fristående från den politiska utvecklingen och beslutsfattandet. Detsamma gäller utbildning, kultur och medias verksamhet. Också forskningen kring politiken lider av uppsplittring. Den begränsas i allmänhet till mätning av partiernas och politikernas popularitet och analys av valresultaten. Utanför granskningen förblir ofta helt hur olika aktörer lyckats främja 6 för dem själva viktiga samhälleliga mål. Medias inverkan på val- och gallupresultaten är nog föremål för forskning men i allmänhet enbart i form av utredningar om hur partier och politiker har lyckats i sina media strategier. Jag har gett denna bok titeln Finlands linje Jag söker ge en helhetsbild av Finlands politiska utveckling – utformningen av Finlands linje – under den tid då politisk verksamhet förekommit i Finland. Jag söker också det finländska samhällets och vårt politiska systems äldre rötter. Till slut skriver jag om framtiden utgående från det gångna och nutiden. Då det politiska systemet är en komplicerad helhet är forskning om politik och politisk historia mycket krävande. I kärnan finns de politiska partierna. Bland dem finns sådana som bildats i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet samt sådana som grundats helt nyligen. Många nya partier är populistiska till sin natur. Speciellt för de större gamla partierna är det typiskt att de är djupt förankrade i Finlands ekonomi, de ekonomiska intresseorganisationerna och medborgarsamhället. Även de internationella förbindelserna har påverkat deras verksamhet. Samlingspartiet som grundades 1918 har genom tiderna befrämjat näringslivets – industrins, handelns och affärsbankernas – intressen och varit deras språkrör. Det socialdemokratiska partiet grundades redan i slutet av 1800-talet för att främja den arbetande befolkningens intressen. Partiet har haft och har starka kopplingar till fackföreningsrörelsen. Centerns uppstod under namn av Agrarförbundet år 1906 för att främja de fria böndernas och den övriga landsbygdsbefolkningens intressen och ideal. 7 Finlands linje har formats i konkurrens och samarbete mellan dessa partier. De inre maktkamperna som avgjort deras linjer har även haft stor betydelse. Varje partis bakgrund har påverkat och påverkar dess lantbrukspolitiska, regionpolitiska, socialpolitiska, utbildnings- och kulturpolitiska linje. Den avspeglas också i partiets utrikes- och Europapolitik. Vid forskning i politik och politisk historia borde man kunna se de grundströmningar i samhällsutvecklingen som påverkar partiernas och enskilda politikers verksamhet. Trots att de gamla partierna har starka organisationer och trots att de får sitt huvudsakliga stöd från för dem närstående kretsar, får också de lov att söka stöd via allmän informationsförmedling och sociala medier. Under självständighetens första decennier hade partierna en kraftfull egen press. Numera har partipressen liten betydelse. Partiernas budskap förmedlas till folket via obundna media och sociala media. Trots att de ledande tidningarna och de elektroniska media är politiskt obundna har de och deras anställda egna ekonomiska och samhälleliga bindningar och åsikter som kommer fram i deras verksamhet. I enlighet med sin egen logik behandlar de dominerande media numera mycket litet och mycket ytligt politiska sakfrågor. Politiken har personifierats. Den behandlas ofta närmast som underhållning. Det finns också högklassisk journalistik men den når endast en liten del av väljarna. Här har vi det stora problemet i vårt politiska system. Den stora merparten av väljarna får vetskap om partiernas målsättningar och verksamhet endast via förytligade massmedia eller sociala media. Hur kan väljarna under 8 sådana omständigheter förrätta val som för utvecklingen i just den riktning de önskar? Under decennier definierade partierna sina målsättningar utgående från sina egna ideologier och på basen av diskussion mellan sina medlemmar. Stöd för målen söktes i val. Denna verksamhetsform kan kallas ideologisk viljepolitik. Numera följer partierna noggrant förändringar i den allmänna opinionen och söker handla enligt dem. Sålunda söker man inte påverka medborgaropinionen utan låter andra partier och andra samhälls- och mediakrafter bestämma politikens inriktning. Man kan tala om gallupdemokrati och imagepolitik. Speciellt inom de hävdvunna ”gamla” partierna styr ideologin fortfarande huvudlinjen. De nya politiska rörelserna är mer böjda för populism och gallupdemokrati. Även de ledande politikerna är mycket olika. Det finns ideologiska viljepolitiker, bland andra de i detta verk centrala Urho Kekkonen, Väinö Tanner, Mauno Koivisto, V.J. Sukselainen, Johannes Virolainen, Kalevi Sorsa, Tarja Halonen, Olli Rehn och Paavo Lipponen. Lipponen bytte emellertid sin ideologi från en ytterlighet till en annan. Jag räknar också mig själv till gruppen av ideologiska viljepolitiker. Det finns också ideologiska politiker som saknat viljestyrka. Till dem räknar jag Erkki Tuomioja som inte i avgörande skeden vågat kämpa för sin ideologiska linje. En del politiker är praktiknära handläggare av gemensamma ärenden som Kyösti Kallio, Ahti Karjalainen, Martti Miettunen, Karl August Fagerholm och Matti Vanhanen. 9 Med finns också maktpolitiker för vilka politik framom annat är ett spel. Den mest renodlade representanten för dem var Väinö Leskinen. Erkki Liikanen kommer inte långt efter. Liknande egenskaper ser jag hos Harri Holkeri, Ilkka Kanerva, Esko Aho, Seppo Kääriäinen och Mauri Pekkarinen. Politikertyperna är naturligtvis inte renodlade. I varje ledande politikers verksamhet finns dessa egenskaper och deras tyngd har under resans gång varierat. Största delen av dem som är med hör till efterföljarna som av olika orsaker stöder sina favoriter till och på ledande poster. Både ideologi och strävan efter fördelar finns med i bilden. Många efterföljare ser inte alltid vilken politiska linje de råkar främja. I detta verk söker jag placera in partiernas och politikernas verksamhet i ett historiskt, internationellt och brett samhälleligt sammanhang. Jag tror att vi på detta sätt kan göra det lättare att förstå många företeelser i det politiska livet. I kontrafaktuell anda söker jag fundera på hur det gått om man handlat annorlunda. Ett likadant helhetsgrepp eftersträvar jag också när jag går in på framtiden. Jag kopplar också den till ett kontrafaktuellt tänkande. Vi måste finna en linje för Finland som i alla avseenden håller genom decennier. Jag öppnar i mitt verk ett perspektiv som sträcker över generationer. Min granskning sträcker sig från medeltiden till nutiden och långt in i framtiden. Det självständiga Finlands historia och framtid delar jag upp i tre perioder omfattande femtio år var. Den första perioden – från början av självständigheten fram till Finlands 50 självständighetsdag – är för mig blott historia. Speciellt om dess slutskeden ger jag egna tolkningar. 10 Under den andra perioden – från 1960-talets slut till idag – har jag för egen del varit med om att forma Finlands linje. Detta avsnitt är det mest omfattande och innehåller