Sphinx-2018-2019-1.Pdf
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
SOCIETAS SCIENTIARUM FENNICA Finska Vetenskaps-Societeten—Suomen Tiedeseura The Finnish Society of Sciences and Letters SPHINX ÅRSBOK—VUOSIKIRJA—YEARBOOK 2018–2019 HELSINGFORS—HELSINKI 2019 © Finska Vetenskaps-Societeten—Suomen Tiedeseura 2019 ISSN 0783-5892 ISBN 978-951-653-435-3 Grano Oy Vasa—Vaasa 2019 INNEHÅLL—SISÄLLYS Föredrag hållna vid Societetens sammanträden Tiedeseuran kokouksissa pidettyjä esitelmiä Symposium om aktuell forskning Symposiumi ajankohtaisesta tutkimuksesta KRISTIAN DONNER: Ett framsynt öga 7 PAULINE VON BONSDORFF: Barndomens estetik och estetik i barndomen 17 MARKKU SUKSI: Grundlagsbestämmelsen om administrativ indelning vid social- och hälsovårdsreformen — Språkrättsligt problematiska skrivningar i tre propositioner 27 Föredrag—Esitelmiä MIKAEL COLLAN: Tekoälyllä terveyttä — Perusteita ja sovellutuksia lyhyesti 55 SUSANNA FELLMAN: Fyra myter och några fakta — Resultat från historisk forskning om konkurrensreglering 63 PAULINE STENBERG: Att räkna barr från rymden — Matematisk- fysikaliska modeller i fjärranalys 69 GUNILLA WIDÉN: Informationskompetens — En av de viktigaste färdigheterna i vår digitaliserade värld 79 JUKKA SIHVONEN: Kafkan kanssa elokuvissa 89 KIMMO GRÖNLUND: Statskunskap som vetenskap 99 Levnadsteckningar över Societetens ledamöter Tiedeseuran jäsenten elämäkertoja PETER HOLMBERG av Dan-Olof Riska 110 ERIK ANDERSSON av Marketta Sundman 114 4 Sphinx 2018–2019 HENRIK FORSIUS av Reijo Vihko 122 SVEN EMIL KOCK av Guje Sevón 126 BORIS SJÖBERG av Göran Högnäs 132 LORD QUIRK av H. K. Riikonen 138 ANDERS AHLQVIST av Fred Karlsson 144 Finska Vetenskaps-Societeten år 2018–2019 Suomen Tiedeseura vuonna 2018–2019 Verksamhet—Toiminta—Activities Ständige sekreterarens verksamhetsberättelse 2018–2019 151 Pysyvän sihteerin toimintakertomus 2018–2019 171 Annual report of the Finnish Society for Sciences and Letters 2018–2019 189 Skattmästarens berättelse över år 2018 203 Varainhoitajan kertomus vuodesta 2018 205 Preses hälsning vid årshögtiden—Chairman’s greeting at the annual celebration: Are scientific academies still needed? 207 Oratiuncula a Henrico Solinio habita 211 Pris—Palkinnot 215 Forskningsunderstöd—Apurahat—Grants 225 Magnus Ehrnrooths stiftelse—Magnus Ehrnroothin säätiö 229 The Magnus Ehrnrooth Foundation 229 Ledamotsförteckning—Jäsenluettelo—List of Members Ordinarie ledamöter—Varsinaiset jäsenet—Ordinary Members 237 Utländska ledamöter—Ulkomaiset jäsenet—Foreign Members 264 Ordinarie ledamöter sektionsvis—Varsinaiset jäsenet sektioittain 278 Ordinary members by the section 278 Finska Vetenskaps-Societetens styrelse, ämbetsmän och funktionärer 282 Suomen Tiedeseuran hallitus, virkamiehet ja toimihenkilöt 282 Societetens representanter i vetenskapliga organisationer och samfund 283 Tiedeseuran edustajat tieteellisissä järjestöissä ja yhteisöissä 283 Föredrag hållna vid Societetens sammanträden Tiedeseuran kokouksissa pidettyjä esitelmiä ETT FRAMSYNT ÖGA Föredrag hållet vid Finska Vetenskaps-Societetens symposium om aktuell forskning den 21 maj 2018 av KRISTIAN DONNER “Adaptation” kan inom biologin avse både evolutionära och fysiologiska processer, som mekanistiskt inte har något gemen- samt. En övergripande definition kunde vara “funktionella och strukturella förändringar som ökar organismers eller popula- tioners överlevnads- och fortplantningsutsikter under ett givet spektrum av miljöförhållanden”. Under det paraplyet ryms skeenden som tidsmässigt spänner från makroevolutionens årmiljoner till bråkdelar av enskilda individers levnadslopp. Fast de baserar sig på vitt skilda mekanismer, måste de på något sätt haka in i varandra. Arters och populationers framgång bygger i sista hand på individers framgång. Individers adaptation bygger på potentialiteter som har inprogrammerats under evolutions- historien. Med andra ord: evolutionär adaptation handlar inte bara om organismers egenskaper utan lika väl om deras beredskaper att i dialog med miljön aktivera olika genetiska subrutiner och fysiologiska processer. Organismerna har evolutionärt adapterats att adaptera. Sambanden är komplicerade och en helhetssyn försvåras av att evolutionsbiologer, fysiologer och molekylärbiologer tillhör olika “akademiska klaner”, som talar olika språk men ofta konkurrerar om samma resurser. Då föder framgång förenkling och förenkling framgång, för en tid. Exempelvis firade 1930-talets “moderna syntes” av darwinism och populationsgenetik sina största segrar från 1960- till 1980-talet i en reduktionistisk, 8 Sphinx 2018–2019 genfixerad form (tänk på Richard Dawkins’ “själviska gen”), där den levande organismen blev en bisak. Detsamma gäller den molekylära revolution som inleddes av Watsons och Cricks DNA- genombrott 1953. Det simplistiska DNA makes RNA makes protein (som kallades “molekylärbiologins centrala dogm”) över- skuggade i decennier det faktum att ett massivt informationsflöde går i motsatt riktning, då avläsningen av DNA genom hela livet kontrolleras av proteiner och RNA, och den vägen av hela organismen och dess miljö. Inte ens groddbanans celler är immuna. Både i ägget och i spermien annoteras DNA-texten under miljöns inflytande med läsanvisningar, och förvärvade egenskaper kan nedärvas t.o.m. över flera generationer. Sådana s.k. epi- genetiska modifikationer byter visserligen inte ut bokstäver i den genetiska grundtexten, men de förskjuter villkoren för hur olika genvarianter exponeras för det naturliga urvalet. Med undantag för vissa enkla fall “ser” det naturliga urvalet inte enskilda gener, utan komplexa och dynamiska gensystem. Trots att klassiska genmutationer givetvis sker slumpmässigt, utan att miljön kommer åt att rikta dem, kan möjligheten till direkt miljöintervention i genfunktionen göras ärftlig genom att det naturliga urvalet fixerar gensystem som svarar på bestämda omgivningssignaler. Den tyske genetikern Richard Woltereck formulerade redan i genetikens barndom i början av 1900-talet tanken att vad generna definierar för individen är spektra av möjliga utvecklingslinjer, något han sammanfattade i begreppet Reaktionsnorm. Termen “fenotypisk plasticitet” används idag ofta både om detta och om mer efemär fysiologisk adaptation. Dessutom kan viktiga delar av individutvecklingen ske på basis av allmänna “spelregler” utan detaljerad genkontroll. Vår egen hjärna är ett hisnande exempel på ett organ inställt på att avläsa och påverkas av omgivningen, i avgörande hänseenden befriad från genetisk “micromanagement”. Den hjärnan har i sin tur bidragit till att omforma livsmiljön på sätt som ytterligare har ökat värdet av sådan plasticitet. Modellsystem för adaptation Frukterna av människans hjärna ställer dessvärre andra organismer inför utmaningar som gör frågan om gränserna för deras adaptabilitet akut. Jag ska med klimatförändringen i åtanke men med en viss optimism beskriva några resultat av vår forskning om ögats anpassningsmekanismer hos ett litet kräftdjur, reliktpungräkan Mysis relicta och dess systerarter (Fig. 1 A och B). Den danske fysiologen August Krogh skrev 1929 “For a large Kristian Donner 9 number of problems there will be some animal of choice, or a few such animals, on which it can be most conveniently studied”. Då det gäller adaptation till växlande ljusförhållanden på olika tids- skalor framstår våra pungräkor som sådana “animals of choice”, bl.a. för att deras adaptationsregister kan tolkas mot bakgrunden av en relativt välkänd paleogeografisk historia. Figur 1. (A) Reliktpungräkan Mysis relicta. Notera det stora mörka fasettögat, som vittnar om hur viktig synen är för djuret. De närbesläktade Mysis-arterna ser så lika ut att bara en expert kan se skillnad på dem. (B) Släktträdet för de arter som här är aktuella. Släktet Mysis omfattar globalt 15 arter i Nordatlanten och Norra ishavet, varav de flesta har förblivit rent marina. Till dem hör egentligen också M. mixta, som dock förekommer även i Östersjön, men inte i sötvattenssjöar. Vi fokuserar på gruppen “istidsrelikter” som har anpassat sig till bräckt och sött vatten. (M. diluviana som finns i nordamerikanska sjöar behandlas dock inte här.) Artparet M salemaai / M. segerstralei separerade från M. relicta för uppskattningsvis 2 miljoner år sedan. (C) Lokalerna för de populationer vilkas spektralkänslighet vi har uppmätt. Nummer 10 (Lammi) och 11 (Tvärminne) markerar våra modell- populationer av M. relicta (Lp och Sp). Släktet Mysis består av 15 arter med cirkumpolär och boreal utbredning. Alla är ursprungligen marina. De arter vi har intresserat oss för (Fig. 1 B och C) har i olika skeden av istiden invaderat det nuvarande Östersjöområdet och lever kvar som relikter i Östersjön och ett stort antal insjöar med mycket varierande ljustransmission. På vägen har de upplevt upprepade 10 Sphinx 2018–2019 och dramatiska växlingar i salinitet och ljusförhållanden. Medan rent vatten (vare sig salt eller sött) är blått, är hela brackvattenshavet och dess kuster i olika utsträckning grönfärgade av organiskt material, och sjöarnas vatten varierar från gulgrönt ända till djupt rödbrunt. Eftersom synsinnet är av avgörande betydelse i pungräkornas liv, måste deras blotta existens i så olika ljusmiljöer idag betyda att de har utvecklat en betydande adaptationspotential. Ljusmiljö och spektral känslighet Vårt ursprungliga val av Mysis relicta som modellart hade mycket praktiska orsaker. Det finns två för biologer lättillgängliga populationer, en nära Tvärminne zoologiska station i den rätt klara och gulgröna Pojoviken och en vid Lammi biologiska station i den mörka och bruna sjön Pääjärvi (lokalerna 11 och 10 i Fig. 1 C). Magnus Lindström