M a Ra L Ee N Ä R a N D Ra Skriver G Lä N Ta Prod U Ktion
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
Mara Mara Lee När Andra skriver Glänta produktion ”Att vägra reduceras till sin smärta är inte samma sak som att rneka sin skillnad, utan en överlevnadsstrategi som sy ar till ett öppnande av kategorier och ramar. Så när vi märker att omvärlden och o entligheten enbart adres- serar vår smärta, bör vi inte svara. För det där är inte ett samtal, inte ett äkta tilltal som äger rum. Nej, tvärtom; det är just den typen av performativ handling som be ster dig som ett underordnat och sårat subjekt. Såret kan visser- ligen vara en viktig del av identiteten r er talet Andra kroppar, men inte den enda identiteten. Och det viktiga här är: att subjektet självt väljer när hon vill adressera sitt sår, och när hon inte bör göra det. Trinh: ’Annanhet blir empowerment, kritisk skillnad inte när den ges, utan när den omskapas.’ Så, när makten interpellerar dig som ett sårat subjekt, och du vägrar svara, så betyder det inte att du sviker din identitet, utan det betyder att du gör motstånd mot ett språk- ligt och symboliskt rtryck som enbart vill lyssna på dig när du skriker ’smärta’.” Mara Lee är verksam som roman rfattare, poet, essäist, lärare och översättare. När Andra skriver är hennes av- handling i Litterär gestaltning vid Göteborgs universitet. Glänta produktion 9 789186 133580 När Andra skriver Glänta produktion Av Mara Lee har utgivits på andra förlag: Kom, 2000 Hennes vård, 2004 Ladies, 2007 Salome, 2011 Min natur (med Kristin Berget), 2012 Om Eva Hesse, 2013 Future perfect, 2014 När Andra skriver Skrivande som motstånd, ansvar och tid Avhandlingen ingår som nummer 50 i serien ArtMonitor www.konst.gu.se/artmonitor © Maria Lee Gerdén (Mara Lee) & Glänta produktion, 2014 Omslagsfoto: Annika von Hausswolff Grafisk form: Johan Ahlbäck Tryck: Munkreklam, Munkedal 2014 Isbn: 978-91-86133-58-0 www.glanta.org Innehåll Ingångar: Kroppar i brand 9 Kapitel 1: Att skriva med och mot 51 Att börja 53, Att skriva med och mot kroppen 56, Att skriva med och mot traditionen 61, Det kroppsliga dilemmat 63 Kapitel 2: Smärtpunkter, dagligen 69 Dagligen, detaljerna 71, Inkommensurabilitet 75, Den elfte timmen 79, Revans ögonblick: barbariet 82, Barbari 84, Punctum: att dua lidandet 86, Djurets ögonblick eller det som inte går över (Katarina Frostenson) 94 Kapitel 3: Främmande tider 107 Inte var, utan när blir vi främlingar 109, Queer time 110, Temporalitet som motstånd 114, Kroppars tid 115, Mot märkningen och konstnärlig praktik som kunskaps- metod 117, Tid, historia och njutande 120, Att njuta historiskt 122, Dubbla inskrivningar 124, Kroppen: en dubbel strategi 128 Kapitel 4: Förskjutningar 1 131 There is nothere there 133, Hemmet – förskjutningen, gränsen 137, Gamla begrepp, nya innebörder 1 139, Gamla begrepp, nya innebörder 2 144, Det goda hemmet 154 Kapitel 5: Förskjutningar 2 161 Solitude sister / Stockholmssyndromet 163, Skeva rötter 175, Katakres – skönhet 183, Fånge 192 Kapitel 6: Det dubbla greppet 197 När vrider vi härskarens redskap ur hens händer 199, Dubbelhet vs double bind 204, Mimikry 1: det tredje 210, Hejdandets tid – hotet 215, Hejdandets tid – en etisk gräns 223, Césaire och adressens politik 228, Mimikry 2: två svenska författare 235 Slutord: Traderingen av såret 245 Summary 253 Tack 261 Noter 263 Litteraturförteckning 279 Kroppar i brand Ingångar till avhandlingen När Andra skriver: Skrivande som motstånd, ansvar och tid Kroppar i brand Skriva. Tyngden i ordet är konstant, men i rörelse. Dess tyngdpunkt flyttar sig med den som skriver. För mig är gravitationen stark kring ordet göra, skrivandet som hand- ling, eller snarare som den plats där binariteten mellan tanke och handling inte längre kan upprätthållas. Att skriva blir något tredje; en hände lse som i grunden förmår förvandla jagets relation till Andra. Titeln När Andra skriver. Skrivande som motstånd, ansvar och tid är upp- fordrande, men inte lika uppfordrande som bokens innehåll. Att gå direkt till det som bränner har jag lärt mig från poesin. Men eld har en tendens att spridas. Vissa metaforer är lika snygga ”i verkligheten” som på pappret (som en ros). Eld är inte en av dem. Att skriva ord som känns, som bränner, är förenat med risker. Se, dikten har redan för- vandlats till en hög med sot. ”Våra kroppar står i brand” är en bild med hybrida rötter, men så är också hybriditet mångas verklighet. Den tillhör en vardag där ”men du är ju precis lika svensk som jag” är just det svaret som en vill höra, sam tidigt som det är det svaret som en minst av allt kan acceptera. När Andra skriver vill placera sig där, just i den smärtpunkten, och följa dess förgreningar, utifrån skrivandets fält. Vad betyder det när denna – min – kropp skriver: ”Våra kroppar står i brand”. Vilka bilder skapas? Den starkaste associationen leder till passionen. Ett intensivt kärleksmöte. Men jag skriver ”kroppar”, jag skriver inte hjärtan. Detta för att förstärka den bokstavliga tyngden. Konkreta kroppar i brand. Bilder av häxbränning. Bål. Kvinnokroppar som i sekler stigmatiserats. Finns det fler associationer? Den tredje associationen är en prövosten. Bilden för den risk som både författaren och läsaren måste ta. Så här: när jag, denna kropp, skriver ”våra kroppar står i brand”, tänker åtminstone jag på brinnande munkar. Det gör möjligtvis också den som läser. Men i hemlighet, om hen är politiskt korrekt. Ty alla Kroppar i brand 11 kroppar i brand leder inte till associationen ”brinnande munkar”, men just denna – min, och vissa Andra – gör det. Och det är liksom inget att snacka om. Eller jo. För det är här som bilden också öppnar sig. Den blir mer än enbart passion och hat. Den visar att bilden ”våra kroppar står i brand” – när den yttras och skrivs utifrån denna – min – kropp, och vissa Andras, får ytterligare en menings- dimension, nämligen motstånd. En konkret bild för motståndet mot förtryck. Jag vill med detta exempel visa hur kroppen är avgörande i vår menings produktion. Att kroppar skapar mening. Att våra kroppar inte bara är skillnad, utan de gör skillnad. Även inom skrivandet. Och om läsaren vågar erkänna denna skillnad blir hen också belönad med en rikare läsupplevelse, om än inte alltid lika behaglig. Med andra ord: i läsande och skrivande politiseras mening på ett annat sätt än i vardagen, och den optik som vi vanligtvis använder i mötet med Andra sätts delvis ur spel. Eller annorlunda uttryckt: om vi skri- ver med våra kroppar, finns det också en asymmetriskt motsvarande läsart – att läsa med kroppen, med affekterna, instinkterna, och det vi minst av allt vill kännas vid. På så vis börjar våra kroppar tala. Min kropp, bildens kropp, men även läsarens. Samtidigt som den gestaltar den risk som är hela detta avhandlingsprojekts pulserande hjärta. Det är risken som består i att utsätta sig, men som lika gärna kan slå 12 Ingångar över i att jag istället utsätter den Andra för en risk, inte riskerar något alls, och i värsta fall: exploatering av Andra kroppar. Jag tar den risken. Bilden är för lockande för att låta bli. En författare måste resonera just så fastän det är riskabelt annars skulle hon inte komma någon vart alls. Jag tror också att det var så Katarina Frostenson resonerade när hon skrev om satyren Marsyas (mer om det i kapitel 2). ”Våra kroppar står i brand” är en bild som förenar passionen, hatet, motståndshandlingen och risktagandet. Jag vill börja där, här. Frågeställningen När Andra skriver: Skrivande som motstånd, ansvar och tid är en bok som utgår från den litterära, skrivande praktiken. Den handlar om erfaren- heten av att skriva utifrån en Annan kropp, och vill visa hur denna erfaren het är intimt sammanbunden med olika typer av temporaliteter som bryter upp och ifrågasätter vår linjära tidsuppfattning. Det är en undersökning som försöker göra teori. Jag försöker skapa redskap – tankefigurer, metoder och kritiska verktyg vilka dels vill beskriva Andra skrivande kroppars belägenhet, och dels ska kunna användas som konkreta motståndspraktiker. Vissa av problem ställningarna som jag tar upp – t ex hur representera utan att reproducera, eller om en måste välja mellan konstruktion versus dekon- struktion av identitet – är frågor som genom åren ofta har diskuterats både inom feministisk och postkolonial teori. Jag närmar mig dessa ”traditionstyngda” frågor från en delvis annan angreppsvinkel, nämli- gen den skrivande praktikens, för att därmed förhoppningsvis generera nya svar och möjlig heter. Écriture féminine? Avhandlingen utgör ett svar samt ett försök att skriva vidare på den litterära/teoretiska skriftpraktik som lanserades på sjuttiotalet av den Kroppar i brand 13 franska författaren Hélène Cixous under namnet écriture féminine (ett begrepp som också förknippas med Julia Kristeva och Luce Irigaray). Trots att det är ett begrepp som Cixous själv inte längre använder spelar det fortfarande en viktig teoretisk och litterär roll i en feministisk skrifttradition.1 I Cixous skrivande omgärdas kreativitet av ett utopiskt drag och écriture féminine är en form laddad med begär. Écriture féminine är orienterat mot dekonstruktionen av fallogocentriska strukturer och delar vissa aspekter med Derridas skriftbegrepp, men, som hon säger själv: ”Jag talar inte om skriftbegreppet så som Derrida gör det. Jag talar på ett mer idealistiskt sätt.”2 Hennes stil är ofta flödande, poetisk, och full av motsägelser. Den arbetar med olika stilnivåer samtidigt, och bär tydliga spår av Gamla testamentet och antik mytologi, men också av samtida filosofi. Derridas différance är en viktig förutsättning för Cixous skillnadsbegrepp, där betydelse inte uppstår genom binära oppositioner utan genom en skillnad i grader, vilket öppnar skriften för ”signifiantens fria spel”. I tidiga texter som ”Den yngsta” (La jeune née) och ”Medusas skratt” (La venue à l’écriture3) är det utopiska draget som starkast.4 Där kommer paradoxalt nog den så omhuldade skillnaden att delvis utraderas i och med ett slags försök till upphävande av den faderns lag som enligt Jacques Lacan installerar den symboliska ordningen – till förmån för relationer genomsyrade av det imaginära: här återfinner vi texter där jag, du, vi och samtliga grammatiska personer tycks fullkomligt utbytbara, och riktning- en pekar mot en utopisk enhet där varje skillnad riskerar att upphävas.