(FÖR)FALL Meddelanden Från Avdelningen För Nordisk Litteratur, Nr 14 Helsingfors Universitet, Helsingfors 2005

ETT SKRATTRETANDE (FÖR)FALL Meddelanden från avdelningen för nordisk litteratur, nr 14 Helsingfors universitet, Helsingfors 2005

Foton: Teatterimuseon arkisto Kristina Malmio

ETT SKRATTRETANDE (FÖR)FALL

Teatraliskt metaspråk, förströelselitteratur och den bildade klassen i Finland på 1910- och 1920-talen

Meddelanden från avdelningen för nordisk litteratur Institutionen för nordiska språk och nordisk litteratur, Helsingfors universitet Helsingfors 2005 O, Humbug, Humbug, med vilja och vett all världen åt dig tyckes skatta. Blott skämtarn har kvar sin gudomliga rätt att ta dig Pickwickiskt och skratta. (Procopé, 1923.)

Nauru on merkki ennen kaikkea ajatteluprosessin käännekohdasta: jotakin on valjennut ihmispololle. (Kinnunen, 1994, s. 60.) [Skratt är framför allt ett tecken på en vändpunkt i tankeprocessen: den stackars människan har insett någonting.]

1 2 INNEHÅLL

Förord 5

KAPITEL 1 slår fast utgångspunkterna för denna undersökning 1.1 Inledning 7 1.2 Teatraliskt metaspråk = parodi + ironi + metaﬁ ktivitet 9 1.3 Diskursivt närmelsesätt 12 1.4 Förströelselitteratur 14 1.5 Diskursiv gemenskap: den bildade klassen 16 2. Forskningen i metaﬁ ktioner versus det diskursiva närmelsesättet 18 3. Teatraliskt metaspråk och socialt ambivalenta situationer 21

KAPITEL 2 fokuserar skrattretande identiteter i Lennart Wikströms detektivroman Guldgruvan (1916) 2.1 Det litterära fältet: ”Den stora publiken får smak för delikatesser” 25 2.2 Diskursen kring dagdrivare utsätts för gyckel 27 2.3 Olle Björck, en löjlig detektiv 32 2.4 Detektivromanen i Finland 37 2.5 Skrattretande förvandling i Amerika 40 2.6 Kampen mellan diskursiva gemenskaper 42 2.7 Kritik av litteratur, kultur och den bildade klassen – och av en själv 45 2.8 Rollspel och maskerade handlingar – Söderhjelm än en gång 47

KAPITEL 3 visar hur Kersti Bergroth gycklar med smak och ekonomi i pjäsen Herra Vento (1921) 3.1 Det litterära fältet: Eliterna och förströelselitteraturen 49 3.2 Pjäsen som det litterära fältets spegling av sig självt 50 3.3 Den ensamma esteten versus representanterna för den ekonomiska diskursen 52 3.4 De kvinnliga läsarna – och det enda undantaget 58 3.5 Skrattretande värderelativism – diskursiva gemenskaper och kritisk diskurs 65 3.6 Försämring föder ny kunskap 69 3.7 Bergroth leker och spelar med sina egna författarpositioner 71 3.8 ”Intelligensklassens proletarisering” 74

3 KAPITEL 4 analyserar hur Elsa Soini skämtar med moral och fördärv i romanen Sisko ja kultainen pikari (1928) 4.1 Det litterära fältet: Kriterierna för mottagandet av förströelselitteratur 77 4.2 Dekadent tröskeltext 79 4.3 Den bildade och förfallna berättaren 81 4.4 Gestalternas moraliska tillstånd 85 4.5 ”Ni” och ”vi” – till vem talar berättaren? 91 4.6 Förförd och förstörd av ”hög” litteratur 96 4.7 Förströelse förknippas med synd och skam 100 4.8 Eliten versus ”massorna” 105 4.9 Den bildade klassens bild av sig själv förändras 108

KAPITEL 5 tar fasta på den löjliga relationen mellan litteratur och ”verklighet” i Valentins parodisamling Fiikuksen varjossa (1928) 5.1 Det litterära fältet: Humorns uppgifter och status 111 5.2 Metaﬁ ktioner och diskurser om verkligheten 112 5.3 Författaren driver med sin plats i litteraturen och i verkligheten 115 5.4 Titelkonstruktionerna ”förkroppsligar” teatraliskt metaspråk 119 5.5 Vilken är den publik som undervisas i att läsa? 120 5.6 Det ”naturliga” främmandegörs 123 5.7 Alternativ: det sunda förnuftet 129 5.8 De löjliga nya läsarna: den uppstigande medelklassen 132 5.9 Resultatet av folkbildningen 136 5.10 Annorlunda undervisning i en ny situation 139

KAPITEL 6 visar att gentlemän förekommer i allehanda skepnader i Brummell & C: os detektivroman Skelettgåtan (1929) 6.1 Det litterära fältet: Graden av kommersialisering 143 6.2 Teatraliskt metaspråk och diskursen om gentlemän 144 6.3 Berättare nummer 1 identiﬁ erar en parodisk gentleman 146 6.4 Balder Ekström, den moderna gentlemannen 150 6.4.1 Gentlemän på låtsas? 150 6.4.2 (Klass) skelettet i Balders garberob 153 6.4.3 Författaren Balder, Theslöfs motbild och dubbelgångare 156 6.5 Från herreman till ”frackpolis” 159 6.6 ”Mina herrar” – den inskrivna publiken 163 6.7 Brummell & C: o och social mobilitet 164 6.7 Klass och ideal 170

SAMMANFATTNING 175 LITTERATUR 181 SUMMARY 197 NAMNREGISTER 203

4 FÖRORD

Bland alla dem som på ett eller annat sätt bidragit till denna avhandling och till vilka jag i dag riktar mitt varma tack vill jag främst nämna min handledare, professor Lea Rojola. Hon ledde in mig på mitt avhandlingsämne när hon av mig beställde en artikel om populärlitteratur för Suomen kirjallisuushistoria 2. Hennes kritiska och ovillkorliga syn på vetenskapen har lärt mig mycket. Via henne blev jag medlem i en grupp doktorander, Uusi nainen, som samlades på restaurangen Kluuvi fredagseftermiddagar för att diskutera litteratur och teori. Samtalen i gruppen utgjorde under en tid i avhandlingsskrivandet mitt sanna universitet, en plats för tänkande när det är som bäst.

Jag har alltid kunnat lita på professor Merete Mazzarellas omdöme när mitt eget har svikit. Hon har visat stor förståelse för mina överdrivet optimistiska tid- tabeller och alltid ställt upp när jag behövt respons. Professor Beata Agrell från Göteborgs universitet och universitetslektor Anders Öhman från Umeå universitet har vid olika tillfällen kommit med goda och kloka råd som fört arbetet vidare. På slutrakan har jag haft stor nytta även av de grundliga och genomskådande kommentarer som jag fått av mina förhandsgranskare, professorerna Liisi Huhtala och Päivi Lappalainen.

Mina år på Litteraturvetenskapliga institutionen vid Åbo Akademi har varit av stor betydelse. Där ﬁ nns, tack vare professor Clas Zilliacus och lektor Roger Holmström, en inställning till litteraturen och vetenskapen som jag känt som min. Diskussionerna med John Sundholm på kafeet på Nunnegatan var viktiga under tiden i Åbo. Ett givande samarbete har jag även funnit på Suomen kielen ja kulttuuritieteiden laitos vid Joensuu universitet. Professorerna i litteratur, Erkki Sevänen och Risto Turunen och assistent Mika Hallila har skapat sammanhang i vilka min forskning passat in.

5 Voltaire skriver i slutet av Candide att vi måste odla vår trädgård. Det har jag gjort tillsammans med docent Anna Makkonen på jordlotten i Hertonäs. Våra diskussioner om klass och samhälle förda över jordgubbsplantor och potatisblast har varit både inspirerande och jordnära.

På Institutionen för nordiska språk och nordisk litteratur ﬁ nns många som under årens lopp i form av diskussioner, uppmuntrande kommentarer och gott samarbete har bidragit till att avhandligen blivit av. Här tänker jag speciellt på prefekt Hanna Lehti-Eklund, assistent Camilla Wide och Rita Paqvalén. Ett sär- skilt tack vill jag rikta till lektor Beatrice Silén för språkgranskning. Även lektor Ingegerd Nyström har hjälpt mig med språket i ett tidigare skede.

Assistenturen i nordisk litteratur har gett den kontinuitet som utgjort en viktig grundförutsättning för arbetet. Finansiellt stöd har jag fått från Jenny ja Antti Wihuris fond och från kansler vid Helsingfors universitet. Institutionen för nordiska språk och nordisk litteratur har åtagit sig att ge ut denna bok vilket jag är tacksam för.

Till sist vill jag tacka de som levat tillsammans med en avhandlingsskrivande fru och mamma under en längre tid. Jukka, Joel och Anton, männena i mitt liv, har visat kärlek, omtanke och tålamod. De står för champagne varvat med knäckebröd och fönstertvättning, ett hem som är ett riktigt hem. Mina för- äldrars, Ingeborg och Lasse Malmios, och mina svärföräldrars, Anja och Jorma Laines, hjälp har räddat många deadlines. Även denna.

Denna bok tillägnas ”lilla frun”, Ingrid Agte, min mormor.

Helsingfors i augusti 2005

Kristina Malmio

6 KAPITEL 1 slår fast utgångspunkterna för denna undersökning

1.1 Inledning märkte jag att ett parodiskt-ironiskt-självre- fl exivt sätt att skriva blev allt vanligare i Finland Detta arbete undersöker ett parodiskt-ironiskt- mot slutet av 1910-talet. På 1920-talet var det självrefl exivt sätt att skriva i följande fem texter: rentav det förhärskande sättet att skriva så kallad Lennart Wikström alias Henning Söderhjelm, förströelselitteratur också om det avtog på Guldgruvan. Detektiv- och äventyrsroman (1916), trettiotalet.2 (Se Malmio, 1999, s. 289−298; Kersti Bergroth, Herra Vento. Näytelmä (1921), Malmio, 2000, s. 161−172; se även Tarkka, Elsa Soini, Sisko ja kultainen pikari. Romaani 1980, s. 184−185.) Böckernas explicita litterära (1928), Valentin alias Ensio Rislakki, Fiikuksen självrefl exivitet samt raljerande och ambivalenta varjossa. Ivamukailuja (1928) och Brummell & tonfall väckte mitt intresse. Speciellt fascinerades C: o alias Georg H. Theslöf, Skelettgåtan (1929). jag av den rikliga förekomsten av självrefl exivitet Arbetet belyser den fi nska och fi nlandssvenska i texter som av sin samtid klassifi cerades som förströelselitteraturen, ett område som hittills förströelselitteratur och av upptäckten att själv- endast fl yktigt berörts i historiska översiktsart- refl exiviteten var utbredd just på 1920-talet. iklar.1 Under 1910- och 1920-talen expanderade Dessa observationer ledde till följande för detta den inhemska förströelselitteraturen starkt. arbete centrala frågor: Varför valde författare att 1920-talet var en viktig tid för den inhemska skriva på detta parodiskt-ironiskt-självrefl exiva förströelselitteraturen, den har av fl era forskare sätt vid denna tidpunkt? Varför förekommer uppfattats som en genombrottstid och ”guld- det så mycket självrefl exivitet i texterna – vad ålder”. (Pennanen, 1970, s. 300; Eskola, 1982, i den samtida kontexten kan det tänkas vara ett s. 641; Turunen, 1995, s. 28.) uttryck för? Undersökningen har sitt ursprung i en upptäckt Undersökningens främsta verktyg är det teatr- jag gjorde då jag i slutet av 1990-talet arbetade aliska metaspråket, ett begrepp jag lånar från den med två litteraturhistoriska artiklar om den fi nska 3 franske fi losofen Jean Baudrillard samt ett dis- och fi nlandssvenska förströelselitteraturen. Då

1 Eila Pennanen har diskuterat förströelselitteraturen fältet under en längre tidsperiod. John Sundholm (1999) och några av de författare jag här behandlar i en artikel använder fi nlandssvenska detektivromaner som material när med namnet ”Ajanvietekirjallisuus”, Suomen Kirjallisuus han utvecklar en narrativ modell för populärt berättande i VIII. Kirjallisuuden lajeja (1970), likaså Pekka Tarkka sin avhandling Populärt berättande och offentlighet. Sujet, excess, (1980) i Otavan historia. Toinen osa 1918–1940. Tarkka den sociala detektiven och den privata familjen. Sundholm tar lägger även märke till den stora andelen humoristisk i sin läsning av romanerna fl yktigt fasta på klass. Se även litteratur i slutet av 1920-talet (Tarkka, 1980, s. Malmio, 1999 och 2000. 184–185). Erkki Sevänens avhandling Vapauden rajat. 2 Användningen av detta tonfall var ingalunda enbart Kirjallisuuden tuotannon ja välityksen yhteiskunnallinen säätely ett inhemskt fenomen. Spår av parodi, ironi och Suomessa vuosina 1918–1939 (1994) och Risto Turunens självrefl exivitet går att fi nna i många engelska, amerikanska artikel ”Musta lammas ja hyvät paimenet. Populaari- ja och svenska böcker utgivna på 1910- och 1920-talen, t.ex. massakulttuurin institutionaalisesta asemasta”, Musta i Frank Heller alias Gunnar Serners romaner och i Anita lammas. Kirjoituksia populaari- ja massakulttuurista (1995) Loos’ Gentlemen Prefer Blondes, 1925, utgiven på fi nska 1927. beskriver förströelselitteraturen som en del av det litterära

7 kursivt närmelsesätt.4 Genom att läsa det teatr- verk har kommit till, förmedlats och överlevt” aliska metaspråket i relation till två kontexter (Svedjedal, 2000, s. 57). Svedjedals uppfattning – litteraturen och den så kallade bildade klassen om litteraturvetenskapens utveckling och nu- – syftar avhandligen till att analysera texternas varande situation kan kritiseras, likaså kan hans självrefl exivitet samt till att konstruera inte uppdelning mellan undersökningar som frågar bara en litterär, utan också en samhällsanknuten hur (tolkning, strukturanalys, närläsningar) och förklaring till den. Mina ledande hypoteser är de som frågar varför (orsaksförklaringar, hur verk att teatraliskt metaspråk föds i situationer som kommit till, sammanhang) ifrågasättas. Han på- präglas av social spänning samt att den bildade pekar själv att dessa är svåra att urskilja samt att klassen utgör texternas diskursiva gemenskap. forskaren för att kunna besvara frågan varför, Det teatraliska metaspråket tolkar jag som ett måste gå via tolkningen, frågan hur (Svedjedal, uttryck för pågående förändringar i litteraturen, 2000, s. 56−57). Men trots invändningarna kulturen och samhället – förändringar som an- anser han att litteraturvetenskapens huvudsakliga knyter till förändringar i den bildade klassens syn uppgift är ”[…] att söka spelet av orsaker bakom på sig själv och sin plats och betydelse i samhället skönlitteraturen […] ” (Svedjedal, 2000, s. 57). och i kulturen. Denna förklaring är – givetvis I detta arbete avancerar jag via frågan hur teatr- – beroende av de verk jag valt att undersöka och aliskt metaspråk förekommer i de undersökta de kontexter i vilka jag valt att läsa texterna.5 texterna till frågan varför. Jag anser emellertid att Den är även beroende av mig som läsare. Litter- letandet efter svaret på frågan varför inte handlar aturhistorieskrivning styrs alltid, påpekar David om att söka efter en given ”verklighet” som Perkins, av forskarens personlighet, intressen utgör en texts bakgrund och anledningen till att och värderingar (Perkins, 1992, s. 13). den är sådan den är. Jag uppfattar snarare är även frågan varför och konstruerandet av texternas I sista hand anknyter arbetet till mitt intresse för kontext är en fråga om tolkning: genom att läsa relationen mellan texter och ”verklighet” och för texterna i en eller fl era kontexter skapar jag en frågor som är av varför-karaktär. I en metalitter möjlig förklaring till varför texterna är skrivna aturvetenskaplig artikel skriver Johan Svedjedal på ett parodiskt-ironiskt-självrefl exivt sätt.6 provocerande: ”Vår bransch är inte i sista hand att tolka texter – den är att förklara hur litterära

3 Begreppet det teatraliska metaspråket förekommer i ämne. Hawthorn påpekar att denna defi nition av diskurs i Baudrillards bok Amerika endast en gång (Baudrillard, 1990, viss mån kan jämföras med begreppet register som används s. 123−124). Jag återkommer till hans beskrivning längre inom lingvistiken. Se även Rojola, 1995, s. 13; Jokinen et fram. Här räcker det med att konstatera att begreppet al., 1993, s. 27. För de olika sätten att defi niera diskurs, se inte defi nieras i Baudrillards text på något sätt, inte heller Hawthorn, 2000, s. 86−91. beskrivs det speciellt utförligt. 5 Torsten Pettersson diskuterar motsättningen mellan 4 Termen diskurs betecknar inom lingvistiken språk i vad han kallar för litteraturtolkningens monism versus bruk. Linda Hutcheon (1994, s. 90) menar med diskurser konstruktivism. Den monistiska ståndpunkten utgår från en former av social praktik, växelverkan mellan deltagare i uppfattning enligt vilken det fi nns en korrekt tolkning av särskilda situationer, oberoende av om det är frågan om ett verk medan konstruktivister enligt Pettersson anser diskussioner mellan människor ansikte mot ansikte eller att tolkningar är projektioner av olika metodologier. om det är frågan om att tolka texter. Se även Palmer, (Pettersson, 2002, s. 66−70.) Han pläderar själv för ett 1991, s. 70–71. Enligt Jeremy Hawthorn uppfattar Michel synsätt enligt vilket ett litterärt verk består av element ”[…] Foucault diskurser som ”[…] large groups of statements vars tolkningsbarhet visserligen är av obestämd omfattning – rule-governed language terrains defi ned by what Foucault men ändå begränsas både av elementens egen beskaffenhet refers to as ’strategic possibilities’ (Hawthorn, 2000, s. och av (den tolkning som görs av) övriga element” 87). Hawthorn exemplifi erar med medicinsk diskurs: (Pettersson, 2002, s. 73). Min uppfattning om relationen För Foucault fi nns t.ex. i Frankrike vid en given tidpunkt mellan texten, kontexten och tolkaren sammanfaller med en diskurs kring medicin. Det innebär att det fi nns en Petterssons. uppsättning regler, konventioner och förmedlingssystem 6 Enligt forskare i diskursanalys fi nns det två motsatta som styr sätten att tala om sjukdom och behandling, som uppfattningar om språket. Ett, att språket återger bestämmer vem som talar, när, var och till vem om detta verkligheten och är ett verktyg med hjälp av vilket man

8 1.2 Teatraliskt metaspråk = hjälp av den även föra fram hur jag använder parodi + ironi + metaﬁ ktivitet termerna parodi, ironi och metaﬁ ktivitet:

Jag kallar texternas parodiskt-ironiskt-självre- Ah, te romanttiset ystävät, lukijat – en voi fl exiva tillvägagångssätt för teatraliskt metaspråk. sille mitään. En voi sille mitään, ettei Sisko Med det teatraliska metaspråket betecknas ett saanut lentää yhdeksänkymmenen kilomet- överdrivet, teatraliskt språkbruk där själva språ- rin vauhdilla ulos avaruuteen ja maata liljois- ket blir objekt, en dubbelröstad, av parodi och ta ja jasmiineista rakennetulla katafalkilla ironi präglad diskurs. Teatralisk, ”tillgjort drama- Villa Marian hohtokupuisten lamppujen tisk” som ordboksdefi nitionen lyder, leder tan- keskellä valkeana kuin kukkaset itsekin karna förutom till teater och rollspel, även till – kymmenen kesäöisen suudelman tähden. överdrift och förställning. Metaspråk är ett En voi sille mitään. Niin armollinen ei språk som refererar till ett annat språk, inte till kahdeskymmenes vuosisata ole katuville 7 ”verklighet”. Med objektspråk betecknar jag det Magdaleenoilleen. 8 språk som är objektet för metaspråket. För Se virvoittaa heidät takaisin tähän kurjaan att identifi era hur det teatraliska metaspråket elämään. Se lähettää Margueritet keuhko- byggs upp i texterna, utnyttjar jag defi nitioner tautiparantoloihin ja Wertherit Suomen- 9 av parodi, ironi och metafi ktivitet. Den främsta lahden kultahiekkarannoille. uppgiften är emellertid att undersöka varför (Soini, 1928, s. 240.) det teatraliska metaspråket används, inte ingå- ende diskutera skillnaderna mellan dessa tre [Ack, ni romantiska vänner, läsare – jag strategier. För mina ändamål räcker därför en kan inte hjälpa det. Jag kan inte hjälpa att tämligen enkel defi nition av parodi, ironi och Sisko inte fi ck fl yga ut i rymden i nittio 10 metafi ktivitet. kilometers hastighet och ligga vit som en blomma på en katafalk byggd av liljor och Följande passage ur Elsa Soinis roman Sisko ja jasminer omringad av Villa Marias glänsande kultainen pikari (Sisko och den gyllene bägaren) lampor – på grund av tio kyssar i sommar- är ett exempel på det sätt att skriva som jag kal- natten. Jag kan inte hjälpa det. Det tjugonde lar för det teatraliska metaspråket. Jag ska med

kan få kunskap om existerande fakta. Två, att språket inte 8 Christine Bohnet (1998, s. 11) talar om primärtext kan uppfattas som en bro till verkligheten utan att det är en (objektplan) och metatext (sekundär plan). Se även del av själva verkligheten (Jokinen et al. 1993, s. 9). Det Genette, 1980, s. 228 och Waugh, 1984, s. 4. senare synsättet innebär en uppfattning enligt vilken språket 9 Parodi, ironi och metafi ktivitet ses här som besläktade konstruerar verklighet. Det återger inte bara verkligheten, underavdelningar i kategorierna komik och humor. R. D. utan ordnar och bygger, konstruerar och rekonstruerar V. Glasgow använder benämningen komedi för alla olika också den verklighet i vilken vi lever (Jokinen et al. former vars uppgift är att framkalla skratt. ”[…] comedy is 1993, s. 18, se även 21). Här ligger kanske den största here interpreted primarily in its capacity to cause laughter, skillnaden mellan Svedjedals och mitt perspektiv. Medan and, in an attempt to avoid too many overnice technical ”verkligheten” för Svedjedal tycks vara något som fi nns och distinctions at the outset (for example between farce and som forskaren återger så sanningsenligt som möjligt är den satire, burlesque and travesty), all comic subgenres and för mig något som konstrueras i språket. modes are tossed into a single terminological melting 7 Narratologen Gerald Prince påpekar att det inte är ett pot that is intended fi rst and foremost to fi lter out what elements form utan dess relation till andra element som they have in common as laughter-inducing phenomena.” gör det till ett ”meta”element. När en diskurs handlar om (Glasgow, 1995, s. 13.) språk, är den metalingvistisk, när en diskurs handlar om 10 För en genomgång av användningen och defi nitionerna narration är den metanarrativ. (Prince, 1982, s. 115 ff.) av begreppet parodi i litteraturens historia, se kapitel 1 Metafi ktion, defi nierad framförallt som självrefl exiv fi ktion, i Rose, 1979 och Rose, 1993. D. C. Muecke beskriver d.v.s. fi ktion som handlar om fi ktion utgör en form av meta tidigare uppfattningar om ironin i kapitel 2, ”The nature of bland andra. Mika Hallila anser dock att relationen mellan irony” (Muecke, 1970). För en genomgång av begreppet metafi ktion och fi ktion är mera komplicerad än den mellan metafi ction, dess historia och forskningen i metafi ktioner, se metaspråk och språk (Hallila, 2004, s. 210). t.ex. Hallila, 2001a, s. 23−35 och Currie, 1995.

9 århundradet förlåter inte sina ångerfulla illusionskapande (att berätta en berättelse) och Magdalenor. avslöjandet av illusionen, mellan att berätta en berättelse och kommentera berättelsen man Den återupplivar dem tillbaka till detta berättat (Waugh, 1984, s. 6).12 Med tanke på usla liv. Den skickar Margueritorna till den uppdelning jag tog upp tidigare kan man sanatorier och Werthers till gyllene säga att metafi ktioner är fi ktioner som tar själva sandstränder vid den Finska Viken.] fi ktionen till sitt objekt. Berättaren i Soinis roman – en kärleksroman – Samtidigt som berättaren i Sisko ja kultainen pika- har under berättelsens gång återgett en romantisk ri visar en självrefl exiv medvetenhet om sin be- historia som dock här ifrågasätts genom att hon rättelse, sina åhörare och hur berättelsen för- hänvisar till konventionerna i andra kärleks- håller sig till konventionerna i andra berättelser berättelser, de berättelser i vilka det är möjligt i samma genre leker hon med sin roll som för hjältinnor eller hjältar att dö på ett rom- berättare och med läsarnas förväntningar. Det antiskt och stiligt sätt. Denna medvetenhet om upprepade ”jag kan inte hjälpa det” läses av mig den egna berättelsen, kommentarerna som tar som en ironisk signal – meningen skapar hos den egna berättelsen till objekt samt sättet att läsaren en känsla av låtsad hjälplöshet. Ironin explicit uppväcka närvaron av en berättare som defi nieras ofta som ett retoriskt grepp, som inför läsarna i fi ktionen genom att kalla dem vid består av att en person uttalar motsatsen till namn, är alla textuella drag som förknippats det hon verkligen avser. Enligt till exempel med så kallade metafi ktiva texter. Med termen Eleanor Hutchens handlar ironin i grund metafi ction har forskare betecknat å ena sidan en och botten om ”[…] the sport of bringing subgenre inom romanen, å andra sidan vissa drag about a conclusion by indicating its opposite” eller element i romaner (Hallila, 2001a, s. 7). (Hutchens, 1960, s. 358). Ett väsentligt Jag använder metafi ktion i den senare betydelsen. element i ironin är en motsättning mellan yttre Metafi ktioner är fi ktioner som innefattar en sken och ”verklighet”. Ironin föds i en spänn- första kommentar till sin egen narrativa och/ ing mellan två nivåer, närmare bestämt det eller lingvistiska identitet. (Hutcheon, 1980, s. sagda och det osagda, i det osagdas makt att 1, 6, se även Waugh, 1984, s. 2–3.)11 De drar ifrågasätta det sagda.13 En ironiker låtsas att han uppmärksamheten till det egna berättandet samt säger en sak, men säger egentligen någonting inför skrivande och läsning i själva berättelsen. annat. (Muecke, 1970, s. 30, se även Hutcheon, (Hutcheon, 1980, s. 9, 12, se även Kettunen, 1994, s. 59.) Ironi är emellertid alltid ”risky 1986, s. 465.) De bygger enligt Patricia Waugh business”; Linda Hutcheon påpekar att mot- på den grundläggande motsättningen mellan

11 En fråga som här uppstår är om orden självmedveten, ett inuti romanen förekommande intresse för skrivande självrefl exiv och metafi ktiv betyder samma sak och om en och läsande, de olika sätten på vilka läsaren görs medveten text som hänvisar till sig själv kan sägas vara självmedveten om och uppmärksam på berättandet som process, m.m. i betydelsen medveten om sin egen art. Enligt Prince har uppfattats som typiska drag för metafi ktiva texter är det skäl att inte blanda metanarrativa element med (Hutcheon, 1980, s. 8−13; Waugh, 1984, s. 2, 14, självrefl exiva element, men skillnaden han gör är diffus 21–22). Lucien Dällenbach defi nierar ‘mise en abyme’ (Prince, 1982, s. 117). Rojola påpekar att ”Kysymys siitä, som” […] any aspect enclosed within a work that shows onko itseensä viittaava fi ktio myös itsestään tietoinen, on a similarity with the work that contains it” (Dällenbach, hankala. Käytännössä näitä kahta on hyvin vaikea erottaa 1989, s. 8, 36; se även Rojola, 1995, s. 32–37). Mark toisistaan.” (Rojola, 1995, s. 53, not 43.) [Frågan, om Currie som kritiserar Waughs och Hutcheons defi nitioner en fi ktion som hänvisar till sig själv även är medveten, i av och syn på metafi ktivitet skriver att ifall det är betydelsen medveten om sin egen art, är svår. I praktiken karakteristiskt för metafi ktioner att de inkluderar relationen är det mycket svårt att skilja mellan dessa två.] Jag mellan författare och läsare, fi ktion och kritik, konst och använder i detta arbete termerna metafi ktiv, självrefl exiv och liv, kan vi fi nna föregångare för den här sortens litteratur självmedveten till att beskriva en fi ktion som tar fi ktionen till överallt i litteraturens historia (Currie, 1995, s. 5). sitt objekt. 13 Det har diskuterats om det osagda utgör den direkta 12 Mise en abyme-strukturer, författarens närvaro i verket, motsatsen till det sagda eller inte. Hutcheon betonar att

10 tagaren kanske inte alls uppfattar en författares kommenterar blir i passagen utsatt för en ironiska intentioner och mottagare, speciellt parodisk behandling. Jag uppfattar att den i den moderna tiden, kan läsa in ironi där en romantiska diskursen här är ett objekt utsatt författare inte haft intentionen att vara ironisk. för berättarens gyckel. Berättarens sätt att Ironin förutsätter hos tolkaren en avsikt att tolka imitera den romantiska diskursen ljuder ställvis ett fenomen ironiskt. Denna avsikt bygger av dubbel diskurs. Den gestaltas i komisk emellertid på ironiska markörer i texter, till motsättning till berättelsens nutid, den visas exempel motsättningar och inkongruenser av som omöjlig att upprätthålla under moderna olika slag. De sätter igång den ironiska tolk- omständigheter och som en aning överdriven ningen. (Hutcheon, 1994, s. 9−12.) I passagen och skrattretande. I och med att berättelsen från Soinis text skapas ironin av motsättningen gycklar med kärleksromaner driver den även mellan berättaren som försäkrar att hon inte kan med sig själv. Närvaron av två samtidiga påverka händelserna i berättelsen och läsaren nivåer är tydlig. Den första nivån består av den som anar att så inte är fallet, som vet att en romantiska diskursen då den skrivs, läses och tas berättare alltid har makten över sin berättelse. på allvar, den andra nivån av en lek med den I avsnittet ovan uppstår även en ironisk klyfta första nivåns konventioner och begränsningar. mellan vad berättaren till synes gör – tilltalar Berättelsen förklarar självrefl exivt spänningen sina romantiska läsare – och vad hon/han egent- mellan dessa två nivåer som en produkt av den ligen gör, det vill säga markerar ett (självironiskt) nya tiden. De parodierade texternas idealistiska, avstånd till dem som brukar läsa den här sortens gammalmodiga lidanden, och den idealistiska, böcker (och kanske tar dem på allvar) – och till gammalmodiga litteratur de representerar, sin egen handling: att berätta en historia av det kontrasteras mot det krassa nuet, den praktiska här slaget. verkligheten med dess icke-romantiska, icke- känslosamma lösningar på kärleksproblem. Berättelsen är emellertid inte bara självrefl exiv och ironisk utan också parodisk. Parodi känne- Beskrivningen av Soinis text exemplifi erar inte tecknas av närvaron av två röster, texter eller bara egenarten hos de undersökta texterna utan språk, där metaspråket uppvisar en kritisk, för även fram i vilken betydelse jag använder avståndstagande attityd gentemot det språk det parodi, ironi och metafi ktivitet. Utöver det får tar till objekt. (Bachtin, 1991, s. 206–207; Rose, den illustrera anledningarna till att jag valt att 1979, s. 50; Rose, 1993, s. 79; Hutcheon, 1985, använda begreppet teatraliskt metaspråk. Det an- s. 6, 32–34.)14 Den imiterar på ett sätt som vänds för att det väl beskriver egenarten hos de signalerar avstånd till det språk som imiteras texter jag undersöker. De är både teatraliska, i (Hutcheon, 1985, s. 32). Medan ironin fungerar bemärkelsen överdrivna och gycklande, och indirekt, presenterar parodin öppet sina offer metaspråkliga, det vill säga uppväcker närvaron (Rose, 1979, s. 51). Den romantiska diskursen av ett annat språk som texterna kommenterar. som Soinis berättare uppväckt och vars kon- Vidare glider parodi, ironi och metafi ktivitet in ventioner berättaren på ett självironiskt sätt i varandra på ett intrikat sätt både i praktiken ironin, sedd från tolkarens synvinkel, handlar om ” […] betecknande − ett betecknat. (Hutcheon, 1994, s. 12−13.) the making or inferring of meaning in addition to and 14 Denna attityd eller värdering beskrivs i de olika different from what is stated, together with an attitude presentationerna varierande som stridslysten (Bachtin, toward both the said and the unsaid” (Hutcheon, 1994, 1991), polemisk (Dentith, 2000), kritisk (Hutcheon, s. 11). Ironin kräver båda det sagda och det osagda för 1985) eller komisk (Rose, 1979), beroende på forskarens att bli till, den uppstår i utrymmet mellan det sagda och infallsvinkel och på vilka verk eller diskurser som osagda. Den ironiska betydelsen är inte endast det osagda, undersöks. Oberoende av vilka adjektiv forskare använder och det osagda är inte endast en enkel omkastning eller för att beskriva relationen mellan objektspråk och motsatsen till det sagda: den är alltid en annan och mer än metaspråk i parodin, framgår det att relationen präglas av det sagda. På grund av detta kan man inte lita på ironin, den en klyfta och spänning mellan två röster, nivåer, diskurser. undergräver den semantiska säkerheten hos relationen ett

11 – såsom avsnittet från Soinis roman visar – och i eller berättaren uppfattar och inbillar sig sina teorin15. Mellan parodi, ironi och metafi ktivitet mottagare och deras makt över yttrandet (se råder en familjelikhet i wittgensteinsk mening. även Pearce, 1994, s. 40). Talarens avsikt lik- De liknar inte varandra i alla avseenden, men är som hans eller hennes värdering av ämnet och förbundna med varandra genom en kontinuerlig uppfattning om den tilltänkta mottagaren läm- kedja av likheter (se Nordenfelt, 1979, s. 76). nar spår i själva yttrandet. Det sammanhang i Jag anser – efter ett antal fåfänga försök! – att vilket yttrandet uttalas är av central betydelse. inget av dessa tre litterära grepp kan lyftas upp Om man analyserar ett yttrande skilt från dess på de andras bekostnad i de texter jag analyserar. kontext, försvinner spåren av adressivitet, på- De är alla med om att skapa textens metanivå. pekar Bachtin (1986, s. 99). Begreppet teatraliskt metaspråk är således en benämning som inbegriper den samtidiga Ett yttrande är dessutom en länk i en kedja av närvaron av parodi, ironi och metafi ktivitet i yttranden, det står i relation till inte bara en tid- texterna. igare replik, utan varslar också om det svar den förväntar sig (Bachtin, 1986, s. 91, s. 95−99).18 1.3 Diskursivt närmelsesätt Metafi ktivitet anknyter, såsom begreppet låter förstå, framförallt till fi ktionens återspegling av Termen teatraliskt metaspråk har även som fi ktionen. Begreppet teatraliskt metaspråk antyder uppgift att signalera att jag undersöker texternas däremot att självrefl exivitet förekommer även tonfall och iögonenfallande självrefl exivitet ur 16 i anknytning till andra diskurser utöver den en diskursiv synvinkel. Sett ur detta perspektiv direkt litterära diskursen. Det åskådliggör det uppfattas litteraturen som yttranden och handl- att jag här istället för att – såsom i tidigare ingar i en given situation, som uttalanden riktade metafi ktionsforskning – tolka självrefl exiviteten till vissa åhörare i en viss situation. Poetiska och som en egenskap hos fi ktionen ser på själv- praktiska yttranden är enligt Michail Bachtin lika refl exiviteten i anknytning till talaren. Det såtillvida att de existerar som kommunikativa diskursiva närmelsesättet gör det med andra handlingar, som respons till eller förväntan på 17 ord möjligt att besvara den för arbetet centrala en annans ord (adressivitet). För att förstå frågan: varför valde författare att skriva på detta varför någon talar som han eller hon gör, måste sätt just i denna situation i detta samhälle vid man beakta vad diskussionen handlar om, i hur- denna tid? I det ingår en uppfattning om relat- dan situation den förs och vem den är riktad ionen mellan texten, dess tonfall och den hist- till. Bachtin (1986, s. 95) konstaterar att kom- oriska, samhälleliga och kulturella situationen positionen och framförallt stilen i ett yttrande (eller, snarare: andra diskurser i den) i vilken beror på vem yttrandet är riktat till, hur talaren detta tal förs som ett språk bland andra. Det

15 Inom litteraturforskningen har det pågått en oavbruten paralleller mellan litterära texter och språkbruk. André klassifi ceringstrafi k mellan parodi, ironi och metafi ktivitet Brink (1998, s. 8) påpekar att det egentligen inte är riktigt vilken, beroende på forskarens intressen och fokusering att tala om tal i fi ktion för det som förekommer i fi ktionen samt de verk hon/han arbetat med, resulterat i olika är ett imiterande av en talakt. Se även Londen, 1989, s. uppfattningar om hur parodi, ironi eller metafi ktion ska 8−10 om relationen mellan autentiskt talspråk och litterärt beskrivas och defi nieras och hur dessa grepp förhåller sig talspråk. till varandra. Jag nämner några exempel: det har påpekats 17 Bachtin gör i Speech genres en uppdelning i primära att parodier är metafi ktiva (Rose, 1979), metafi ktioner (enkla) talgenrer och sekundära (komplexa) talgenrer. parodiska (Waugh, 1984, s. 63−86), parodier ironiska Litteraturen ingår i den senare gruppen, som skapas i (Hutcheon, 1985). Forskare har framhållit att alla relation till de enkla genrerna: ”During the process of their metafi ktioner inte är parodiska (Rose, 1979, s. 65; formation [sekundära talgenrer], they absorb and digest Dentith, 2000, s. 16) och att metafi ktiviteten i vissa various primary (simple) genres that have taken form in texter kan fungera som ett verktyg för satir, litterär kritik unmediated speech communication” (Bachtin, 1986, s. 63). och självironi (Rose, 1979, s. 77). Forskare har hittat 18 Pearce påpekar att ”[…] readers should simply be aware metafi ktivitet i såväl ironiska som parodiska texter. that the Bakhtinian model of the dialogic utterance – the 16 Se Dentith (2000, s. 4, 21) om problemen med att dra central relationship between speaker and interlocutor

12 beaktar sådana aspekter som frågan om talarens kursiva närmelsesättet är de undersökta text- avsikt med sitt yttrande och dennas uppfattning ernas egenart. Jag uppfattar att texterna rekom- om den tilltänkta mottagaren.19 menderar ett diskursivt närmelsesätt genom att skapa en dialog med sina läsare. Berättaren Metodiskt innebär det diskursiva närmelsesättet vänder sig i fi ktionen tidvis direkt till sina att jag i textanalyskapitlen granskar vem det är förmodade åhörare och/eller läsare, och drar som i de enskilda verken talar det teatraliska uppmärksamheten inte bara till sitt sätt att tala metaspråket, vem det talas till, vilka de dis- och till sin roll som talare, utan också till sin kurser är som blir föremål för det, varför och publik. Texterna iscensätter en berättarsituation i hurdana situationer (se även Hutcheon, 1994, på ett sätt som drar uppmärksamheten till den- s. 143). Jag fokuserar en eller två litterära samma.20 Vidare signalerar det teatraliska meta- diskurser som är centrala föremål för det teatr- språket med dess inslag av parodi och ironi en aliska metaspråket i det analyserade verket och ständigt pågående värdering, en – för att an- undersöker dem med utgångspunkt i de im- vända ett begrepp från Linda Hutcheon (1994) plikationer av makt och klass som dessa diskurser – ”kritisk udd”. Texterna utövar makt genom väckte i sin samtida kontext. Vidare visar jag hur att utsätta andra texter (och deras eventuella texternas självrefl exivitet byggs upp och hur det läsare) för gyckel och bedömning. Språkbruket pekar på författaren av verket. Min fråga varför anknyter explicit till frågor om makt, hierarkier författare på 1910- och 1920-talen valde att och skillnader som inte är bara av litterär, utan skriva förströelselitteratur som kännetecknas också av social och kulturell art. Det diskursiva av det teatraliska metaspråket kan på basis av närmelsesättet fokuserar makt i talsituationer Bachtins tankar stöpas om till frågor av följande − frågor om auktoritet och makt är inkodade i slag: Vad är dessa texter ett svar på och hurdant begreppet diskurs, konstaterar Hutcheon (1994, är det svar texterna förutser? Vem använder s.17; se även Eagleton 1983, s. 205−206; det teatraliska metaspråket i texterna? Vilka Shiach, 1989, s. 1−19; Jokinen et al. 1993, s. diskurser utsätts för gyckel, vem ”tillhör” de och 17).21 Det gör det med andra ord möjligt att läsa vilken status har de? Hurdana är de situationer texterna medhårs, men även mothårs. Texter i vilka det teatraliska metaspråket förekommer som är litterärt refl exiva såsom dessa för på i texterna, hurdan är den samtida situation i många olika sätt fram sig själva som litteratur, de vilken dessa texters författare yttrar sig? rekommenderar en litterär läsning av sig själva. Att ta till diskursbegreppet är ett sätt att komma Ytterligare anledningar till att jag använder över texternas uppenbara iver att framställa sig begreppet det teatraliska metaspråket och det dis- själva framförallt som litteratur.

– is employed by literary and cultural critics to refer both och kallar sina antagna läsare vid namn – kan formulera en to relations within the text and to that between text and hypotes om textens eventuella tilltänkta läsare. Att göra en reader” (Pearce, 1994, s. 81). Jerry Palmer gör en viktig empirisk undersökning av de faktiska läsarna på 1910- och reservation i samband med att han sammanfattar sina 1920-talen är omöjligt. Det ﬁ nns endast små spår av en (bachtinska) uppfattningar om vardagligt språkbruk och antagen publik i författarnas yttranden om hur de föreställer adressivitet: ”1. All statements necessarily represent their sig sina läsare, i kritikernas uppfattningar av vem som läste speaker: (s)he is the position from which the statement dessa texter samt i undersökningar av förlagens verksamhet. is made. 2. All language is fundamentally dialogic: that Texternas diskursiva gemenskap är emellertid inte den is to say, the addressee is a necessary and intrinsic part samma som dess aktuella läsarkrets, den publik recensenter of all statements. 3. The addressee is thus also a position hänvisar till. ’inscribed’ in the statement, the place where the statement 20 Det uppfattas som typiskt för parodi att den drar is to be heard. 4. These positions necessarily implicate uppmärksamheten till den egna diskursiva situationen the speaker and listener in whatever identiﬁ cations are (Hutcheon, 1985, s. 23). suggested by the utterance. Of course, this does not 21 mean that listeners are obliged to accept whatever Enligt Pearce (1994, s. 11) är den samtida forskningen is said to them – […]” (Palmer, 1991, s. 74. Fetstil KM.) som använder Bachtins teorier oense om Bachtin var medveten om maktens implicita närvaro i varje dialogiskt 19 Teorin om adressivitet innebär bland annat tanken att jag möte eller inte. – genom att att se hur texten riktar sig till sina mottagare

13 En viktig motivering till begreppet det teatraliska kriterier som han förkastar, pläderar Boëthius metaspråket ligger i det förhållande som enligt för en ”smaksociologisk defi nition”. I kategorin Baudrillard råder mellan refl exivitet å ena sidan ”populärlitteratur” ingår den litteratur som de och samhälle, makt, social position och klass å ledande smakbärarna inom en kultur vid olika andra sidan − en tanke som sociologen Risto tillpunkter räknat dit. (Boëthius, 1991, s. Alapuro vidareutvecklat. Baudrillards och Ala- 4−5; se även Koistinen et al., 1995, s. 6−15.) puros tankar kring det teatraliska metaspråket ”De ledande smakbärarna” faller i fl era olika och uppfattningarna om under hurdana för- grupper. Där förekommer sådana instanser hållanden det förekommer ska jag återkomma såsom den litterära institutionen, kritiker, till längre fram i avsnitt 3. I avsnitt 2 beskriver litteraturhistoriker, skolmyndigheter, bibliotek jag kort forskningen kring metafi ktioner. Vissa och akademier. Boëthius påpekar emellertid egenskaper i forskningen kring metafi ktioner att det alltsedan romantiken och den litterära utgör ytterligare en anledning till att jag till- modernismen funnits två huvudkriterier för lämpar det diskursiva närmelsesättet och till vad som räknats som populärlitteratur: ”[...] att Alapuros artikel om Baudrillard visade sig å ena sidan standardisering, likformighet och betydelsefull för detta arbete. upprepning av gamla mönster, å den andra en mycket stor publik med låga litterära anspråk”. 1.4 Förströelselitteratur (Boëthius, 1991, s. 5.) Dessa kriterier går tidvis att urskilja då de ”ledande smakbärarna” Termen förströelselitteratur används i denna klassifi cerar litteratur under den studerande 22 undersökning historiskt. Härmed avses texter perioden. De texter jag analyserar identifi erades som de olika agenterna – författare, förlag, krit- av de samtida kritikerna som förströelse utifrån 23 iker, forskare – på det litterära fältet på 1910- den genre (detektivroman, kärleksroman, kås- och 1920-talen placerade i kategorin förströ- eri, komedi) i vilken de ingick och böckernas

elselitteratur. Jag utgår från Ulf Boëthius’ förmodade syfte (förströelse, avkoppling). Både resonemang kring populärlitteratur. ”Som den de verk jag undersöker och mottagandet av dem moderna populärlitteraturforskningen har på- utgjorde repliker i en pågående diskussion om pekat är gränsen mellan den ’högre’ och den litteratur och förströelselitteratur. Denna dis- ’lägre’ litteraturen i praktiken omöjlig att dra. kussion samt situationen på det litterära fältet Det fi nns ingen väsensskillnad mellan dem. belyses i början av de enskilda textanalyskapitlen. Kategorierna ’högre’ och ’lägre’ litteratur får helt Varje kapitel inleds med en kort presentation av enkelt inrymma det som den härskande smaken någon aspekt av det samtida litterära fältet och vid olika tidpunkter behagar räkna dit”, kon- den aktuella litterära diskursen. Dessa inledande staterar Boëthius (1989, s. 9) i sin undersökning avsnitt behandlar frågor som anknyter till alla de om detektivlitteraturen i Sverige. I artikeln i arbetet analyserade verken. ”Populärlitteraturen – fi nns den?” beskriver han ytterligare svårigheterna i att defi niera vad som I den fi nska litteraturen uppträder det teatr- utgör det gemensamma kännetecknet för alla de aliska metaspråket i många olika genrer. Det 24 böcker man klassifi cerat som populärlitteratur. fi nns i kåserier (t.ex. Aino och Tatu Pekkarinens Istället för olika kvantitativa eller kvalitativa Päivänpaistetta. Ihmismäistä ilkeyttä ynnä leppoisaa

22 De få inhemska forskare som undersökt fi nländsk attityder” när hon skriver om förströelselitteratur. Hon förströelselitteratur har använt varierande kriterier när de menar dock att förströelse strävar efter att uppfylla defi nierat sitt objekt. Eila Pennanen påpekar att gränsen publikens orealistiska önskedrömmar. (Pennanen, 1970, mellan konst och förströelse är oklar. Publikframgång kan s. 299.) Pekka Tarkka (1980, s. 174−175) utvidgar uppfattas som ett kännetecken för förströelse, men även Pennanens lista med författarens motiv. John Sundholm konstlitteratur säljs ibland i massor. Därför väljer Pennanen tar fasta på yttre kriterier, han väljer ut de romaner som på att även diskutera verk som kritikerna har uppmärksammat basis av omslag, underrubrik och titel kan klassifi ceras som eller sådana böcker som innehåller ”intressanta sociala detektivromaner (Sundholm, 1999, s. 94−95).

14 lempeäkin, 1930), äventyrs- och detektivromaner Böckerna jag undersöker utgör enligt min (t.ex. Olli Karila alias Niilo Pärnänen, Kahden mening representativa exempel på det parodiskt- reportterin seikkailut, 1922 eller i Simo Penttilä ironiskt-självrefl exiva sättet att skriva på 1910- alias Uuno Hirvonens Haaremin ruusu, 1922), och 1920-talen samtidigt som de avviker från komedier/farser (t.ex. i Agapetus alias Yrjö varandra på sätt som gör en bred behandling Soinis Olenko minä tullut haaremiin, 1927), hum- av det teatraliska metaspråket möjlig. Å ena oristiska romaner (t.ex. Agapetus Aatamin puvus- sidan förekommer det teatraliska metaspråket sa… ja vähän Eevankin, 1928 och Eino Auers i texterna tydligt och genomgående. Texternas Merta edemmäs kalaan, 1929) och i romaner som metafi ktivitet är explicit26, den är ett drag i själva kritikerna uppfattade som skrivna framförallt texterna, inte endast resultatet av en metafi ktiv för en kvinnlig publik (t.ex. Elsa Soinis Jumalten läsning av vissa drag i texterna (se Currie, ja ihmisten suosikit, 1926, Hilja Valtonens Älä 1995, s. 5). Å andra sidan skapas det teatraliska nuolaise ennen kuin tipahtaa!, 1927 och Mirjam metaspråket i de enskilda böckerna delvis på olika Heino alias Kersti Bergroths Ilojen tie, 1926). sätt och tar olika diskurser till sitt objekt. Vidare I den fi nlandssvenska litteraturen som av sam- utgör texterna ett tämligen representativt urval tida recensenter kategoriserades som ”förströ- av de litterära genrer inom vilka det teatraliska elselitteratur” förekommer parodiska, ironiska metaspråket förekom. I samtida tidningar och och självrefl exiva drag framför allt i detektiv- tidskrifter publicerades t.ex. kåserier och ävent- romaner och äventyrsromaner skrivna av man- yrsberättelser i vilka parodiska, ironiska och liga författare. Som exempel kan nämnas metafi ktiva drag fi nns, men den litterära själv- böcker av Lennart Wikström alias Henning refl exiviteten är utmärkande framförallt för Söderhjelm, Ernst von Wendt och Gabriel de texter som utkom i bokform. Alla de fem Sanden, Aleko Lilius’ Herr C. Gs politiska äventyr, författare vars verk här analyseras använde sig av 1919, Hugo Lagus’ Assistenten Aristides Tejtus det teatraliska metaspråket i fl era böcker under äventyr, 1920 och René Ahrenbergs Testamentet, 1910- och 1920-talen. Det utgjorde med andra 1921. Ett skämtande tonfall präglar delvis även ord ett återkommande grepp i deras litterära etikettböckerna Mannen i sino prydno. Kursbok i repertoar och ett för dem typiskt sätt att skriva. savoir-vivre och Kvinnan i sino prydno som Georg H. Theslöf gav ut åren 1925 och 1926 under Det fi nns texter som kunde ha varit med i namnet Brummell & C: o. Andra fi nlandssvenska denna undersökning men som nu har uteslutits texter, präglade av parodiskt-ironiskt-själv- och texter som kunde ha ifrågasatt den tolkning refl exiva inslag, är till exempel Père Nobles jag i detta arbete för fram. Jag kan tänka mig (alias Svante Dahlström) Sommar, 1917 och att en analys av det teatraliska metaspråket i Ernst von Wendts humoristiska Pensionatet till exempel Hilja Valtonens kärleksromaner Skogshyddan, 1922.25 eller Simo Penttilä alias Uuno Hirvonens ävent-

23 ”För Bourdieu organiseras allt mänskligt liv i olika ’fält’. Det går inte att ﬁ nna ett masslitteraturens ursprung. Ett fält uppstår när människor samlas kring ett gemensamt (Jameson, 1984, s. 39.) De texter jag arbetar med faller intresse, en delad förvissning om att något är tillräckligt mellan Jamesons kategorier. Texterna upprepar, men på viktigt för att man ska strida för det och strida om det”, ett medvetet, kritiskt och avståndstagande sätt och tar tidvis skriver Johan Svedjedal. Fältet skapas av oenighet och avstånd inte bara till vissa konventioner, utan också till där fortgår kampen om hur god smak ser ut, vem som själva upprepningen. bestämmer det, o.s.v. (Svedjedal, 1998, s. 83.) 25 På 1930-talet utkom några romaner på svenska som 24 Fredric Jameson ser modernismen och masslitteraturen präglas av detta tonfall, nämligen Romanpristävlingen av Sten som skilda reaktioner på samma historiska situation Söderskär alias Ragnar Öller (1936) och Lars Doll alias Ulla och dilemma. Modernismen och masslitteraturen har Bjernes Getingboet (1938). gemensamt bland annat upprepningen. Medan den 26 Linda Hutcheon anser (1980, s. 4−7) att alla berättelser modernistiska texten löser det samhälleliga dilemma på något sätt är självreﬂ exiva, men de kan vara det antingen ur vilket den uppstår genom att alltid skapa nytt, har på ett öppet och synligt (”overt”) eller på ett dolt (”covert”) upprepningen i den masslitterära texten blivit osynlig. sätt.

15 yrsromaner kunde ha lett till ett annat resultat. vilken jag och andra högt utbildade humanister Dessa två författares texter präglas tidvis av ett befi nner oss i dagens samhälle. teatraliskt metaspråk men författarna hörde inte till den bildade klassen. Här har dock vissa 1.5 Diskursiv gemenskap: praktiska aspekter styrt mina val. Jag har redan den bildade klassen studerat Valtonen tidigare (se Malmio, 1996a) och ville nu skriva om andra författare. Penttiläs För att kunna diskutera vem som talar teatraliskt äventyrsromaner fi ck inte utrymme eftersom metaspråk och till vem, krävs ytterligare ett jag ville ta upp det teatraliska metaspråket både begrepp: diskursiv gemenskap. Diskursiva gemen- i fi nska och fi nlandssvenska texter. Jag har inte skaper skapas enligt Hutcheon (1994, s. 91) av uteslutit Valtonen och Penttilä på grund av gemensam kunskap, tro, sedvänjor, värderingar deras klasstillhörighet (lägre medelklass re- och kommunikativa strategier. Medlemmarna spektive arbetarklass) – jag har valt texterna jag i en diskursiv gemenskap delar förutom upp- undersöker på basis av hur framträdande själv- fattningarna om hur kommunikation fungerar i refl exiviteten i dem är och har först därefter allmänhet, även uppfattningarna om hur kom- konstruerat de två centrala kontexterna i vilka munikation fungerar med tanke på deltagarnas jag läser dessa texter. Vad beträffar texternas identitet, ställning och sociala status (Hutcheon, tidmässiga representativitet kunde jag ha valt 1994, s. 99).28 Elsa Soinis Jumalten ja ihmisten suosikit från 1926 istället för Sisko ja kultainen pikari och Herr Forskare har påpekat att kontext inte är någ- Corpwieth. Gentleman-detektiv. Hans första äventyr onting som existerar utanför yttrandet utan framställda av Tre Herrar från 1914 kunde ha skapas i tolkningsprocessen, i den dialog tolk- presenterat 1910-talet jämsides med Guldgruvan. aren för med de texter hon undersöker. (Se Att jag valt just de fem böcker jag valt beror i Hutcheon, 1994, s. 146; Mikkonen, 1997, s. 12; sista hand på att de – för att ta till bachtinska Karkama, 1998, s. 79; Karkamas, Lyytikäinens tankegångar – talar till mig. De har förmågan och Kovalas bidrag i Konteksti – tutkimuksen att roa ännu idag. Min litteraturvetenskapliga avainsana? 1998, s. 78−95; Lehtonen, 1998, s. utbildning spelar säkert in här. Den har format 31−32; Pettersson, 2002, s. 54.)29 Så är fallet min smak och styr mina val trots att jag befattar även här. Den bildade klassen utgör vid sidan om mig med litteratur som litteraturvetare ofta de samtida diskussionerna kring litteratur och ignorerat.27 förströelselitteratur den viktigaste kontexten när jag förklarar varför författarna använder ett Mitt främsta intresse i de undersökta text- teatraliskt metaspråk. Att relatera texterna till erna ligger emellertid inte i att de är förströ- en diskursiv gemenskap vid namnet den bildade elselitteratur utan i deras tonfall och i den klassen är resultatet av min dialog med texterna. utpräglade självrefl exiviteten. Att det parodiskt- Jag anser att det teatraliska metaspråket i de ironiskt-självrefl exiva tonfallet tilltalar mig i så analyserade texterna pekar på en diskursiv hög grad kan eventuellt tänkas berätta något om gemenskap som går under benämningen den den litterära, kulturella och sociala situation i bildade klassen. Detta innebär emellertid att

27 Även litteraturforskare ingår i kategorin ”de ledande 28 Lynne Pearce menar med discursive community gestalter smakbärarna”. Risto Turunen (1995, s. 24) påpekar, som ingår i olika sociala klasser och lingvistiska register alldeles riktigt, att en forskare som väljer sitt objekt och (Pearce, 1994, s. 123). på det tillämpar ett forskningsgrepp som utvecklats inom 29 För en kritik av historisk kontextualisering, se Perkins, forskningen av allvarlig konstlitteratur, nödvändigtvis utför 1992, kapitel 6. handlingar som är värderande, skapar ny kanon och suddar 30 Morag Shiach sammanfattar det bourdieuska begreppet ut gränser mellan högt och lågt. Se även Lehtonen, 1998, s. kulturellt kapital på följande sätt: ” ‘Cultural capital ’ 8 om det estetiskt-formalistiska paradigmet inom ﬁ nländsk thus refers to the collection of recognized and valorized litteraturforskning. cultural resources and powers, expressed, for example, in

16 den bildade klassen inte bara är en kontext i iskt sett yngsta, sättet att beteckna de intel- relation till vilken det teatraliska metaspråket lektuella har de intellektuella en diskursiv pos- i de analyserade texterna blir begripligt utan ition som kan intas av vem som helst. I denna också ett av undersökningens resultat (se även diskursiva position producerar talaren sig själv Lehtonen, 1998, s. 32). som en medlem av och representant för intelligentian. Detta sker genom att talaren intar en Med den bildade klassen menas här ett socialt position ovanför och utanför det han/hon talar övre, högt utbildat skikt, vars uppgifter bestått om. Samtidigt producerar talaren sig själv som av andligt och kulturellt ledarskap, en grupp en som står utanför det han/hon talar om. som identifi erat sig med bildning, litteratur och Kännetecknande för detta språk är att det är kultur och vars position delvis varit avhängig självrefl exivt och kritiskt. (Alasuutari, 1998, s. av dess bildning och kulturella kapital.30 Pertti 157, 161.) Den akademiska eliten, författare och Alasuutari (1998, s. 153–161) skiljer mellan tre politiker ges som exempel på professionella olika sätt på vilka man i forskningen närmat sig utövare av denna diskurs (Alasuutari, 1998, s. ”de intellektuella eller den bildade klassen”.31 168). Forskare har med intelligentia för det första betecknat en befolkningsgrupp som uppfyller Oberoende av om jag uppfattar de intellektuella vissa kriterier. Då har de menat den nationella eller den bildade klassen som en diskursiv överklassen och senare i historien ett högt gemenskap, som har hand om vissa ideologiska utbildat samhällskikt. Den andra defi nitionen och andliga uppgifter i samhället eller som en på de intellektuella har som utgångspunkt det speciell social befolkningsgrupp, verkar det politiska, ideologiska och andliga ledarskap som som om dessa tre kategorier – åtminstone delvis denna grupp utövat i samhället. De intellektu- – skulle sammanfalla i Finland i slutet på 1800- ella för nationens tal om nationen, producerar talet och början av 1900-talet. Nuförtiden kan, gemensamma referensramar, utför det ideo- enligt Alasuutari, vem som helst inta en position logiska arbete som skapar nationens andliga och bland de intellektuella. Detta är emellertid politiska klimat och styr de diskurser inom vilka ett resultat av den demokratisering som det nationen diskuterar ämnen som är viktiga för fi nska samhället genomgått. (Se Alasuutari & den.32 Intelligentian strävar efter att påverka Ruuska, 1998, s. 12.) Jag understryker att nationens andliga och politiska atmosfär via under de kulturella, sociala och ekonomiska sådana institutioner som skolväsendet, offent- omständigheter som rådde i Finland på 1910- ligheten och konst- och kulturlivet. (Alasuutari, och 1920-talen ingick de människor som 1998, s. 155−156.)33 Enligt det tredje, histor- räknade som intellektuella med största sannolikt educational qualifi cations, that can be ’invested’ in order to elitens främsta uppgift bestod av att upprätthålla kulturell ensure a return of social power…” (Shiach, 1989, s. 16). enhetlighet. (Alapuro, 1973, s. 10.) I boken Suomen 31 Fetstil KM. I fortsättningen använder Alasuutari i artikeln älymystö Venäjän varjossa talar Alapuro om den bildade endast termen de intellektuella. I undersökningar glider klassen eller de intellektuella och defi nierar dem utgående benämningarna överklassen, den bildade klassen och de från deras uppgift: ”Älymystöllä tai intellektuelleilla intellektuella ofta in i varandra. Det råder varken enighet tarkoitan henkilöitä ja ryhmiä, jotka muotoilevat ja om begreppens exakta innehåll eller om relationen mellan levittävät aatteita. He määrittelevät aikakauden luonnetta begreppen, konstaterar Pertti Karkama och Hanne Koivisto ja meidän paikkaamme siinä argumentoimalla julkisesti. (1997, s. 11−12). Siksi heitä on tässä mielessä ollut Suomessa siitä alkaen kun poliittinen julkisuus syntyi 1800-luvun puolimaissa” 32 Enligt den här defi nitionen är den litterära diskursen, (Alapuro, 1997, s. 7). [Med de intellektuella betecknar jag diskussionen om litteraturen, en av de intellektuellas individer och grupper som utformar och sprider idéer. De uppgifter. beskriver periodens karaktär och vår plats i tiden genom 33 I sin undersökning om den fi nskhetsivrande att offi ciellt argumentera om den. I den här bemärkelsen studentrörelsen på 1920- och 1930-talen talar Risto har intellektuella funnits i Finland ända sedan den politiska Alapuro om en ideologisk elit och menar framförallt offentligheten uppstod i mitten av 1800-talet.] personer som innehade betydelsefulla poster inom 34 Aimo Halila konstaterar att ”Suomen universitetet, skolväsendet och kyrkan. Den ideologiska itsenäistymisvaiheessa koulutuksellisen tasa-arvoisuuden

17 i den sociala grupp som kallas för den bildade Med tanke på min uppgift, att undersöka vad klassen.34 Ännu vid sekelskiftet utgjorde det teatraliska metaspråket har för funktion emellertid överklassen och medelklassen endast i texterna samt varför författare använde sig några procent av befolkningen (Sevänen, 1994, av den här sortens sätt att skriva på 1910- s. 334). De som ingick i den välutbildade och 1920-talen, är Hutcheons och Waughs socialgruppen var de samma som utövade defi nitioner av metafi ktion både användbara andligt och politiskt ledarskap. De utgjorde, och icke användbara. De kan utnyttjas i av de historiska beskrivningarna att döma, en identifi erandet av självrefl exiva drag i texterna, enhetlig grupp med gemensam kultur, språk men besvarar frågan om varför metafi ktivitet och uppgifter, med andra ord: en diskursiv förekommer på ett för mina ändamål bristfälligt gemenskap. sätt. En anledning till detta är att de ställer andra mål för sina undersökningar. Hutcheons syfte 2. Forskningen i metafi ktioner är att granska vad metafi ktiviteten innebär för versus det diskursiva romanteori och klassifi cera de olika typerna av närmelsesättet självrefl exivitet i moderna texter på ett exakt sätt. (Hutcheon, 1980, s. 5–6) Waugh strävar efter Det är inte min mening att här närmare att visa att metafi ktivitet är en tendens inom all undersöka forskningen i metafi ktioner, endast romankonst. Genom att studera metafi ktivitet, visa på vissa ur min synvinkel centrala brister undersöker man de drag som är kännetecknande i metafi ktionsforskningen och ytterligare för romaner, anser hon (Waugh, 1984, s. argumentera för användningen av ett diskursivt 5). Både Hutcheon och Waugh utgår ifrån en närmelsesätt. uppfattning om att självrefl exiviteten är ett för romanen inneboende och kännetecknande drag Mika Hallila påpekar att 1980-talsforskningen (Hutcheon, 1980, s. 8–13, 17–18; Waugh, i metafi ktioner framförallt präglades av att 1984, s. 5). En uppfattning som strävar efter den var formalistiskt inriktad35 och behandlade att visa att romaner alltid, på ett eller annat sätt frågor som anknöt till postmodernismen och är metafi ktiva, förklarar emellertid inte varför den postmoderna romanen (Hallila, 2001a, s. 6, metafi ktiviteten vid vissa tidpunkter är så tydlig 31−32; Hallila 2001b, s. 125; se även Malmio, och under andra tider osynlig. 2003). Denna inriktning hade sin utgångspunkt i två undersökningar som utkom på 1980-talet Som förklaringar till varför metafi ktivitet – Linda Hutcheons bok Narcissistic narrative. The förekommer erbjuder Hutcheon och Waugh metafi ctional paradox (1980) och Patricia Waughs två alternativ. För det första relaterar de Metafi ction. The theory and practice of self-conscious förekomsten av metafi ktion till parodi och fi ction (1984). Hutcheons och Waughs teorier till dess uppgift att förnya litteraturen genom bildade ett paradigm i 1980-tals forskning, att avslöja döda litterära konventioner och de gick igen i de fl esta undersökningar kring refl ektera över dem. (Hutcheon, 1980, s. 9–10, metafi ktioner från denna period, och även 50; Waugh, 1984, s. 65.) Sedd ur min synvinkel senare (Hallila, 2001a, s. 32). är denna förklaring en först och främst litterär

esteinä olivat toisaalta maalaisten ja kaupunkilaisten en abyme-strukturer. Hon skriver: ”Useat mise en abyme- eriarvoisuus, toisaalta varallisuuserot ja yhteiskunnalliset tutkimukset ovat kuitenkin keskittyneet ilmiön entistä vastakohdat” (Halila, 1982, s. 113). [Likställdheten inom tarkempaan formaaliseen määrittämiseen ja erityispiirteiden utbildningen hindrades under den fas som Finland blev deskriptioon, jolloin ilmiön merkitystä ei juuri ole självständigt av ojämlikheten mellan de som bodde på pohdittu” (Rojola, 1995, s. 50). [Många undersökningar landet och de som bodde i städer, av inkomstskillnader och av mise en abyme har emellertid koncentrerat sig på att i av sociala motsättningar. ] Se även Sevänen (1994, s. 50) allt högre grad deﬁ niera och beskriva fenomenets formella om betydelsen av kulturellt kapital för författare. särdrag och egenskaper vilket lett till att man inte grubblat 35 Rojola beskriver denna formalism i forskningen av mise över fenomenets betydelse. ]

18 förklaring; den går tillbaka till den litterära kaos, osäkerhet och brist på kontinuitet, förblir diskursen som den främsta kontexten vid oklart. En trötthet på realismens konventioner analysen av självrefl exiva texter. Den litterära eller en krisartad upplevelse av nuet kunde diskursen utgör i min undersökning emellertid kanske lika väl resultera i att man väljer något en ”mellanstation”; de litterära – och även annat slags litterärt grepp? Mot Waughs andra – diskurser berättelserna parodierar, uppfattning om ”verkligheten” som en sorts måste relateras till den samtida kulturella men allmänt förtryckande abstraktion ställer jag även samhälleliga kontexten. Mot Waughs det diskursiva närmelsesättets vad man kunde uppfattning om att parodin och den litterära kalla mikroperspektiv, det vill säga jag fokuserar självrefl exiviteten brukar dyka upp i kristider på den situation i vilken yttrandet fälls och den i romangenrens historia (Waugh, 1984, s. makt som yttrandet strävar att utöva. 1980-tals 65, 71), ställer jag frågan om man kan säga att forskning tolkade texternas självrefl exivitet litteraturen i sig är i kris? Ur ett diskursivt framförallt som texternas självrefl exivitet perspektiv sett uppstår litteratur inte ur intet medan jag strävar efter att tolka texternas eller av sig själv utan den skapas av någon. Den självrefl exivitet i sista hand som en talarnas och är en handling med inte enbart en litterär, utan en diskursiv gemenskaps självrefl exivitet.36 också en social kontext. Det formalistiska skede som Hutcheon och För det andra anknyter Hutcheon och Waugh Waugh representerar gick enligt Hallila metafi ktivitet till postmodernitet. Waugh (1984, så småningom över i forskningen kring kapitel 1) uppfattar litterär självrefl exivitet som metafi ktioner.37 På 1990-talet utkom ett ett svar på och ett bidrag till den genomgående, antal undersökningar i vilka forskare som postmoderna känslan av att verkligheten eller representerade feministiska, postkoloniala historien är en räcka konstruktioner, konstgjorda och Cultural Studies-inriktningar, tog itu med strukturer utan varaktighet. Den litterära metafi ktioner som framställningar eller delar självrefl exiviteten förklaras som ett uttryck för av en kulturell och samhällelig verklighet. ett postmodernt samhälle, en den postmoderna (Hallila, 2001a, s. 34) Som ett exempel på en världens mimesis. Detta samhälle beskrivs av kontextualiserande undersökning i metafi ktion Waugh vagt som förtryckande och kaotiskt, kan nämnas David Shepherds utredning av men hon går inte in på vem som förtrycker, metafi ktiviteten som litterär praktik i det var, när och hur. Varför vissa författare väljer sena 1920- och tidiga 1930-talets Sovjet. Han just refl exiviteten som strategi eller vad det relaterar metafi ktiviteten till förändringar i är i refl exiviteten i sig som gör att den lämpar litteraturen, men i någon mån även till den sig i en situation som präglas av en känsla av kulturella och samhälleliga situationen i Sovjet.

36 Hutcheon snuddar vid den skillnad jag här tar fasta places itself on the border between fi ction and criticism, på när hon diskuterar anledningar till självrefl exivitet. and which takes that border as its subject” (Currie, Enligt henne fokuserar de fl esta diskussionerna kring 1995, s. 2). Originaliteten han tillskriver sin defi nition är postmodernismen på de psykologiska, fi losofi ska, diskutabel. Idén om metafi ktioner som diskurser i vilka ideologiska eller sociala anledningarna till den ymniga fi ktion och kritik är oskiljaktiga ingår enligt min mening förekomsten av självrefl exivitet i vår kultur. Hon beskriver redan i de tidigare defi nitionerna av metafi ktivitet (se sin position på följande sätt: ”The focus of a debate on the t.ex. Waugh, 1984, s. 2–3; Alter, 1975, s. 12; Hutcheon, causes of the change must necessarily be on the perpetrator 1980, s. 15). Att Currie anknyter metafi ktivitet till of the change – the author. The interest here is rather on diskurs innebär inte heller att han inför ett diskursivt the text, on the literary manifestation of the change, ...” närmelsesätt på metafi ktivitet i texter. Han närmar sig inte (Hutcheon, 1980, s. 3). metafi ktiviteteten som yttranden i en given kontext. Vidare 37 Detta stämmer enligt min mening inte helt. Som går Curries granskning av metafi ktivitet liksom Waughs och exempel på formalistiska undersökningar av metafi ktioner Hutcheons i sista hand ut på att utveckla en defi nition med från 1990-talet kan nämnas Currie, 1995 och Bohnet, hjälp av vilken man kan identifi era självrefl exivitet i fi ktiva 1998. T.ex. Mark Currie defi nierar metafi ktion som en och/eller vetenskapliga texter. Inte heller han är ute för att diskurs på gränslinjen, som ”[…] a kind of writing which besvara frågan varför metafi ktivitet uppträder.

19 (Shepherd, 1992.) Han undersöker den ryska hänvisningarna inte bara till litteratur utan metafi ktiviteten i anknytning till den litterära kris också till samtida kultur och samhälle. Jag som uppstod bland den litterära intelligentian undersöker metafi ktiviteten från en ny i Sovjet som resultatet av modernistiska synvinkel i och med att jag analyserar texter experiment, revolutionen och inbördeskriget som klassifi cerats som förströelselitteratur och (Shepherd, 1992, s. 17). Även om Shepherd närmar mig metafi ktiviteten ur ett diskursivt kontextualiserar den litterära självrefl exiviteten perspektiv. Forskningen i metafi ktioner har i Ryssland, är kontexten framförallt litterär (se vanligen fokuserat den så kallade allvarliga Shepherd, 1992, s. 4–5, 9). Hans slutsats av konstlitteraturen, med undantag för genomgången av forskning i metafi ktioner lyder Hutcheon (1980) som granskat metafi ktiva emellertid: självrefl exiviteten kan uppfattas som drag i detektivromaner. (Se även Pyrhönen, en strategi som möjliggör frågor av ideologisk 1994.) Undersökningar i vilka den litterära karaktär snarare än utesluter dem (Shepherd, självrefl exiviteten placeras i ett diskursivt, 1992, s. 16). socialt sammanhang och undersöks med betoning på klass har enligt min uppfattning inte Det har förekommit ett paradigmskifte i ännu gjorts i denna omfattning. Däremot har undersökningar av parodi och ironi under populärlitteratur undersökts från en diskursiv 1980- och 1990-talen (se Hutcheon, 1985 och synvinkel (Palmer, 1991, framförallt kapitlen 4 1994; Dentith, 2000). Från att ha undersökt och 6). Likaså fi nns det ett antal undersökningar parodin och ironin som fasta drag i texten gick i vilka relationen mellan ett socialt skikt och forskare allt mer över till att uppfatta dem som litteratur undersöks. De förklaringar som till praxis som uppstår och förekommer i diskursiva exempel John Carey (1992) kommer med i sin situationer. Uppfattningen om ironins och genomgång av det gensvar masskulturen mött parodins tillblivelse i diskurs innebär att de inte hos den engelska intelligentian påminner om kan beaktas separat från den sociala, historiska mina slutsatser angående relationen mellan det och kulturella kontext i vilken de används och teatraliska metaspråket och den bildade klassen mottas.38 Enligt min mening kan man kanske (se även Cawelti, 1976, s. 104). Om man säga att detta diskursiva paradigmskifte inte med ”litteratursociologi” avser undersökningar i samma omfattning har berört forskningen i som ställer frågan om litteraturens relation till metafi ktioner. samhället och närmar sig litteraturen som ett socialt fenomen är detta en litteratursociologisk Litterärt självrefl exiva texter för fram undersökning. (Se Svedjedal, 1998, s. 77.) Men litteraturen som sin första kontext vilket även mitt arbete kan även tänkas tangera så kallad har inverkat på forskningen i metafi ktioner.39 Cultural Studies-forskning; materialet utgörs Den har ofta sökt anledningen till självrefl exivitet av förströelselitteratur, arbetet utreder hur i texten och framför allt i litteraturen. I denna en kulturell praktik – i detta fall en litterär undersökning är det meningen att, till skillnad strategi – anknyter till frågor om makt och klass från många undersökningar i metafi ktivitet,40 och ser på litteraturen i en social kontext (se gå över denna första kontext och anknyta de t.ex. Lehtonen, 1998, s. 32, 79−80; se även i texterna kommande litterära självrefl exiva Pettersson, 2002, s. 15).

38 Kommunikationens kontextbundenhet gäller givetvis 39 David Shepherd uttrycker problemet på ett slående sätt för all kommunikation, men enligt Hutcheon accentueras i sin genomgång av forskningen i metaﬁ ktioner. Han anser dessa frågor i ironi och parodi. Hon påpekar att parodin att ”[…] criticism that concerns itself with such writing kräver att tolkaren tar till en ”pragmatisk kontext” i vilken [självreﬂ exiva texter] must surely run the risk of becoming hon beaktar ”[…] the author’s (or text’s) intent, the effect as unhealthily introverted or ’narcissistic’ as its object” upon the reader, the competence involved in the encoding (Shepherd, 1992, s. 2). and the decoding of the parody, the contextual elements 40 Här tänker jag framförallt på sådana undersökningar som that mediate or determine the comprehension of parodic Christensen, 1981; Hutcheon, 1980; Dällenbach, 1989/ modes” (Hutcheon, 1985, s. 22). 1977; Genette, 1997/1982; Bohnet, 1998.

20 3. Teatraliskt metaspråk och socialt att vara någonting annat.43 Prétention innebär att ambivalenta situationer människan är medveten om att gränserna för sociala positioner inte kan överskridas, men Det för mitt arbete väsentliga i Jean Baudrillards att hon även som fånge kan leka med gränserna och Risto Alapuros beskrivningar av det (Alapuro, 1996, s. 79). teatraliska metaspråket utgörs av att de för fram en hypotes om den sociala situation i vilken den Begreppet det teatraliska metaspråket förekommer här sortens sätt att tala uppkommer. i Jean Baudrillards Amerika endast på ett ställe där han beskriver skillnaden mellan den första Risto Alapuro diskuterar i sin essä ”Ensimmäinen gradens (Amerika) och den andra gradens ja toinen aste” Baudrillards bok om skillnaderna (Frankrike) beteende. Baudrillard skriver: mellan den europeiska och amerikanska kulturen. Alapuro menar att det inte i Finland fi nns Denna ”konformism” [som präglar någon kultur av andra grad, liksom det enligt amerikanarnas beteende] är refl exen av Baudrillard inte fi nns någon sådan i Amerika. en viss frihet: frånvaron av fördomar och Den dominerande (hög) kulturen i Finland anspråk. Man skulle kunna hävda att är av den första graden, den karakteriseras av amerikanernas fördomsfrihet är förbunden sanningsfi xering, ett ord är en allvarlig sak som med en avsaknad av omdöme. Det skulle klart och tydligt refererar till en värld utanför vara orättvist, men när allt kommer språket och betyder vad det utsäger, ”[…] omkring, varför skulle man inte föredra kaikki on sitä miltä näyttääkin” (Alapuro, 1996, denna lättvindiga lösning framför vår tunga 41 s. 74). [… allt är som det ser ut att vara.] och pretentiösa? Se på den här fl ickan som Den andra gradens kultur, som till exempel serverar i ert guestroom: hon gör det i full förekommer i Frankrike, präglas däremot av frihet med ett leende, utan vare sig medvetenhet om sig själv, refl exivitet. I den fördomar eller anspråk, som om hon satt relaterar människorna medvetet sin position mittemot er. Tingen är inte jämlika, men till omgivningen och klär om den, de leker och hon gör inte krav på jämlikhet; denna har spelar med ”fakta” från den första graden och erövrats i sederna. Tvärtemot Sartres överskrider den. (Alapuro, 1996, s. 74−75.) Det servitör som är helt alienerad i förhållande viktiga i den andra graden är tecknets relation till sin framträdelseform och som bara kan till ett annat tecken, inte tecknets relation till lösa denna situation genom att övergå till verkligheten, dess autenticitet, såsom fallet är ett teatraliskt metaspråk, genom att i sin i den första gradens kulturer (Alapuro, 1996, gestik hävda en frihet eller en jämlikhet 42 s. 80). För att ytterligare beskriva det som är som han saknar. kännetecknande för den andra graden hänvisar Härav den olyckliga intellektualiteten Alapuro till det Baudrillard kallar för prétention. i hans beteende, som hos oss kännetecknar Med prétention menas en medvetenhet om den nästan alla sociala klasser. Denna fråga om egna positionen och ett försök att frigöra sig från en jämlikhet i sederna, en frihet i sederna, denna position genom rollspel och teater, genom har varken fått en lösning eller ens

41 Alapuro deltar med artikeln i en diskussion som förts Baudrillards bok Amérique i sin artikel med orden ”[…] av sociologer, semiotiker och historiker om den ﬁ nska ajaa meidät ikuisiksi ajoiksi esittämään kuviteltuja vaateita kulturen. Samma problematik snuddar han vid i sin artikel ja luuloja (prétention)” medan översättaren Tiina Arppe ”Suomalainen Bourdieu ja Musta leski”, Sosiologia 1/88, s. återger samma avsnitt med orden ”[…] meidät on 3−7. tuomittu ikuiseen teeskentelyyn” (Baudrillard, 1991, s. 42 Alapuro (1996, s. 74) påpekar att termerna le premier 194). Johan Öbergs översättning av passagen kommer degré och framför allt le second degré är etablerade begrepp i närmast Alapuros. ”[…] den hänskjuter oss till en evig det franska språket. anspråksfullhet” (Baudrillard, 1990, s. 124). Arppes 43 översättning av prétention, förställning, motsvarar bäst den Alapuro (1996, s. 79) översätter passagen från Jean betydelse jag är ute efter.

21 formulerats i vår kultur, det är bara den Enligt Baudrillard/Alapuro uppstår det politiska eller fi losofi ska frågan om teatraliska metaspråket och den förställning jämlikhet som har ställts, och den som de förknippar med det i situationer som hänskjuter oss till en evig anspråksfullhet. präglas av social spänning och ambivalens.44 (Baudrillard, 1990, s. 123−124.) En ojämnlikhet i beteende kontrasteras mot en tradition av jämställdhet inom politik och Den andra gradens kultur präglas, skriver fi losofi . ”Juuri tämä kuilu, tämä kahdentuminen Alapuro, av förställning, skådespel, lek och spel, johtaa Baudrillardin mukaan pretentioon”, närvaron av två nivåer, en spänning (Alapuro, tolkar Alapuro Baudrillard (Alapuro, 1996, s. 1996, s. 75). Den ”lek” som Baudrillard 80). [Just den här klyftan, den här dubbleringen beskriver verkar synnerligen allvarlig, olycklig leder enligt Baudrillard till pretention.] Den och uppfylld av krav. Servitören tar avstånd från andra graden, refl exivitet och dubblering, sin roll som servitör och genom att ta till ett handlar om en spänning mellan den första och teatraliskt metaspråk signalerar han att han inte den andra graden. En klyfta mellan nivåerna, ”på riktigt” är en servitör. Det är frågan om non- en dubblering där en diskurs (i detta fall verbala signaler, om ett beteende som riktar sig demokratisk diskurs) förekommer samtidigt i till och kommenterar det egna beteendet, tar två motsatta versioner, leder till förställning och det till föremål. Detta metaspråk förekommer teatraliskt metaspråk. i en situation som präglas av underläge, en medvetenhet om den egna sociala positionen Det teatraliska metaspråket och den andra samt en uppfattning om att positionen inte är graden ges en klar anknytning till makt: om en den man anser att den borde vara. Det teatraliska kultur domineras av den första eller den andra metaspråkets kärna utgörs av en förställning graden beror på skillnader i hierarkiskhet, i som anknyter till samhällelig position och det mängden av distinktioner, påpekar Alapuro. maktspel som sociala positioner innebär. Det Finland är ett utpräglat demokratiskt land, lyder uppstår en diskrepans mellan den ”låga” position argumentet, hos oss förekommer så få hierarkier som situationen placerar individen i och den och distinktioner att här därför inte heller ideologi, politik eller fi losofi (demokratisk förekommer en andra gradens kultur. Alapuro diskurs) som ger upphov till uppfattningar om (1996, s. 76 f.) hänvisar till undersökningar en position som är till sin innebörd ”högre”. som betonar det demokratiska i den fi nska Jag uppfattar att situationen kan omskrivas som kulturen (förhållanden kring jordägande, en skillnad mellan två olika subjektpositioner, överklassens språkbyte, tillgången på utbildning där servitören anknyter sin identitet till den i alla samhällsklasser) i jämförelse med t.ex. subjektposition som den fi losofi skt-politiska Frankrike. Han tar upp bland annat sociologen diskursen om demokrati erbjuder medan hans Klaus Mäkelä, som hävdat att den fi nska kulturen arbete placerar honom i rollen som betjänt i på grund av sin historia är en tämligen homogen en kultur där denna position sammanfaller med kultur som inte ger upphov till en sådan hierarki konnotationer av ojämlikhet (till skillnad från, av stilar som Bourdieu fi nner i Frankrike. Som enligt Baudrillard, Amerika). Det teatraliska ett exempel på det demokratiska i den fi nska metaspråket har som uppgift att markera att smaken nämner Mäkelä skönlitteraturen. subjektet är medvetet om denna diskrepans och Forskare har på basis av läsarundersökningar att den ”roll” som upptas per defi nition är en kunnat konstatera att skillnaderna mellan roll. Det signalerar avstånd och skillnad. vad olika socialgrupper i Finland läser är

44 Detta synsätt närmar sig det diskursiva perspektivet. 45 Jokinen beskriver de ﬁ nska läsarna och deras sätt Hutcheon (1985 och 1994) och Dentith (2000) som att läsa i termer av den första graden. Han fastslår fokuserat ironi och parodi ur ett diskursivt perspektiv att sanningsenlighet (realism), ett bekant språk samt anknyter dessa grepp till en samhällelig kontext präglad vardaglighet utgjort de egenskaper som garanterat en av maktkamp, sociala hierarkier och skillnader. Se även roman i Finland en stor publik. ”Kirjailijan on hyvä Glasgow, 1995, s. 23 om skratt och social spänning. pysytellä tosiasioissa. Lukijat ovat tarkkoja, ettei kirjoissa

22 förvånansvärt små. (Mäkelä, 1985, s. 254; se resonemang om anledningen till varför och under även Jokinen, 1997.)45 Även andra kulturella hurdana omständigheter den andra gradens fält är tämligen odifferentierade. En hierarki kultur uppstår. Argumentet för frånvaron av av stilar förutsätter en ojämlikhet med långa den andra graden ligger i bristen på hierarkier traditioner vilken Finland enligt Mäkelä inte och distinktioner. Den synliga närvaron av den har. (Mäkelä, 1985, s. 254.) andra graden i litteraturen leder – liksom delvis även texternas sätt att tala och det diskursiva Det fi nns många invändningar att komma med närmelsesättet – mig in på frågor om makt, här: Alapuros artikel, liksom Baudrillards hierarkier och distinktioner i Finland i början text som artikeln baserar på, är en essä. I den av 1900-talet. Forskare har beskrivit 1920-talet förekommer ingen egentlig begreppsutredning. som ett decennium av motsägelser; det präglas Termerna det teatraliska metaspråket och den andra av den samtidiga närvaron av motsatta värden graden är vaga och kan inte direkt användas som och uppfattningar om till exempel människan, redskap i analys av texter. Dessutom påpekar moralen eller friheten. (Onnela, 1990, s. 7–10; Alapuro (1996, s. 73−74) att sökandet efter Tarkka, 1992, s. 167.) Det demokratiska Finland skillnader mellan Finland och Frankrike är en håller på 1910- och 1920-talen på att skapas och syssla vars tjusning ligger i dess hopplöshet växa fram men samtidigt förekommer spår av eller stora frihet – i vår intuitiva säkerhet och distinktioner och hierarkier som har sina rötter i omöjligheten att kunna bevisa något. Vidare i bland annat ståndssamhället och det faktum talar han om ”djupstrukturer i kulturen”, jag att högre utbildning ännu i praktiken är ett däremot om ett sätt att skriva litteratur vid en privilegium för ett smalt skikt. (Se t.ex. Ollila, given tidpunkt. Det kan även påpekas – såsom 1998, s. 113.) Dessa distinktioner och hierarkier till exempel Hutcheon (1980) gör – att litteratur kanske inte är lika utpräglade, ”förfi nade” eller alltid är mer eller mindre självrefl exiv. mångfacetterade som de fransmännen har att uppvisa, men de fi nns, produceras och förnyas. Trots anmärkningarna anser jag att Alapuros En förändring håller på att ske. En tudelad resonemang är användbara i analysen av det och ambivalent situation, som är hierarkiskt parodiskt-ironiskt-självrefl exiva sättet att sett instabil, har uppstått då den pågående skriva förströelselitteratur i Finland på 1910- demokratiseringen strävar att utplåna gränser och 1920-talen. Alapuros från Baudrillard och skillnader.46 (Se även Frykman & Löfgren, härledda tankar om de omständigheter som 1979, s. 74; Mäkinen, 1997, s. 87.) leder till en andra gradens kultur erbjuder en tankemodell som hjälper mig att besvara frågan De böcker jag undersöker är avsedda att roa. Jag varför all denna självrefl exivitet blir aktuell tar dem på allvar. En paradox? Glasgow påpekar: just vid denna tidpunkt – en fråga som teorier ”A widely held and not completely unjustifi ed kring metafi ktivitet sällan ställer och som de prejudice, harbored in particular by those who – då de ställer den – inte besvarar på ett för would wish to veil humor in inscrutability, mina ändamål tillfredställande sätt. Istället för is that people who attempt to theorize about att acceptera Alapuros hypotes om att den laughter of all things must be pedantic windbags fi nska kulturen präglas av den första graden, and wearisome party poopers” (Glasgow, 1995, utnyttjar jag alltså hans från Baudrillard härledda s. 15). Avgör själv! kirjoiteta mitä sattuu. Paitsi luotettava kuvaus nykyajasta efter att grunda sig, i den mån det för fi ktion är möjligt, hyvä romaani voi olla myös asiapitoinen retki historiaan.” på forskning. Jokinen (1997, s. 31–58) problematiserar (Jokinen, 1997, s. 43.) [Det är bra om författaren håller emellertid uppfattningen om den fi nska kulturen som en sig till fakta. Läsarna är noga med att det i böcker inte första gradens kultur. skrivs vad som råkar sig. En god roman förväntas inte 46 Anthony Giddens förknippar refl exivitet med bara vara en pålitlig skildring av den moderna tiden utan modernitet. (Giddens, 1991) De förändringar som det också en faktaspäckad resa in i historian.] De verk som teatraliska metaspråket anknyter till kan utan tvekan blivit populära bland fi nska läsare är sådana som strävar kopplas till moderniseringen av det fi nska samhället.

23 24 KAPITEL 2 fokuserar skrattretande identiteter i Lennart Wikströms detektivroman Guldgruvan (1916)

2.1 Det litterära fältet: ”Den stora H. J. Viherjuuri, att den var ett verktyg med publiken får smak för delikatesser” hjälp av vilket man utvecklade en nationell självständighet och särart. (Tarkka, 1980, s. Den internationella tidsfördrivskulturen befäste 25.) Före Finlands självständighet var den sina positioner i Finland i slutet av 1800-talet. inhemska produktionen av förströelselitteratur Förenings- och fritidsverksamheten växte obetydlig. Den mesta förströelselitteraturen, snabbt och blev allt allmännare samtidigt som främst detektivromaner och kärleksromaner, den urbana livsstilen spred sig. Detta ledde importerades från England, Amerika, Sverige till förändringar i kulturen och uppkomsten och Tyskland. (Koivisto, 1992, s. 47−50; av en ny allmänkultur. Till denna utveckling Sevänen, 1994, s. 103−104, 171−172; Kovala, bidrog bland annat folkskolan effektivt. Folkets 1999, s. 302−309.) Under första världskriget läskunskaper förbättrades och öppnade vägen och efter självständigheten förändrades för en ny marknad för billiga tryckalster med situationen, det publicerades allt ﬂ er böcker, lätt innehåll. (Zweygbergk, 1958, s. 107–108; ekonomin blomstrade upp, kulturen genomgick Knuuttila, 1988, s. 287; Sevänen, 1994, s. 56; en förändring där förströelsen intog en allt mer 1 Kovala, 1999, s. 304.) dominerande plats.2 Antalet inhemska texter som av de samtida kritikerna klassiﬁ cerades som I Finland kopplades litteraturen på 1800-talet ”förströelselitteratur”, ”reselektyr”, ”läsning på och i början av 1900-talet i hög grad till ideal semestern” och ”hängmattsläsning”, ”roande såsom den nationella kulturen och identiteten läsning”, ”dussinlitteratur” ökade.3 Författaren (Jokinen, 1997, s. 7−8; Varpio, 2002, s. John Bergh (1916) beskrev det moderna läget 413). Boken, författaren och litteraturen på följande sätt: ”Det är visserligen sant, att hade speciellt en hög status. Man ansåg att många tecken tyda på ett minskadt intresse litteraturen utgjorde grunden för bildningen och för diktkonsten från den stora publikens sida. upprätthöll den och, enligt Otavas reklamchef Man blickar inte längre upp till författaren och

1 Masskulturens och populärkulturens uppkomst början av 1900-talet såsom Ulf Boëthius beskriver den. och diskursen i mass- och populärkultur har i olika Bl.a. befolkningstillväxt och urbanisering, förbättrad undersökningar anknutits till industrialisering, urbanisering läskunnighet, stigande reallöner, kortare arbetstider, allt och kapitalismens genombrott. Se t.ex. Knuuttila, 1988, billigare bokpriser och förbättrad spridning av böcker s. 281; Strinati, 1995, s. 8; Turunen, 1995, s. 19. ”The ledde till en ökad efterfrågan på böcker. Läsningen development of the concept of ’popular culture’, then, demokratiserades: ”[… ] från att ha varit ett privilegium must be seen as a complex series of responses to historical för ett smalt borgerligt skikt spreds det nu också till andra developments within communication technologies, to samhällsgrupper” (Boëthius, 1989, s. 25). increased literacy, or to changes in class relations”, skriver 3 Frykman och Löfgren (1979, s. 43–44, 62) talar om Morag Shiach (1989, s. 2). en borgerlig kultur som kännetecknas av splittring eller 2 Situationen påminner mycket om den i Sverige i uppdelning, där natur, sommar och fritid förekommer

25 poeten med samma vördnad och aktning som på ”delikatesser” och som om denna smak Dickens dagar och mottager ej deras nyutkomna mycket snabbt spridit sig även till de allra arbeten med samma entusiasm.” Nuförtiden, bortersta vrårna av landsbygden så att i skriver Bergh, råder massproduktionens och den stuga, där man förut grät över massläsningens tidevarv. Det moderna läsandet Genovevas sorgliga öde och senare präglas av att läsare slukar massvis med böcker, fördjupade sig i Päivärintas läsare vill ha omväxling men de vill inte läsa folklivsskildringar samt litet senare med långa och grundliga böcker. (Bergh, 1916.) Inte förundran slukade Sången om den eldröda bara vad läsare läser och hur de läser, utan också blomman, där livnär nu ynglingar och vilka som läser förändras. ungmön sin odödliga själ med salongs- romaner av Elinor Glyn eller revolver- Helle Cannelin, bibliotekschef och recensent, skottsberättelser av Stein Riverton.] skildrade 1924 den förändring som skett i publikens smak, publikens sammansättning och I inledningen var jag inne på Boëthius’ den litterära marknaden: smaksociologiska defi nition av populärlitteratur. Enligt den ingår i kategorin populärlitteratur Sivistyksemme ja kirjallisuutemme on niin den litteratur som de ledande smakbärarna nuori, että kansan lukuhalua suurin piirtein inom en kultur vid olika tillpunkter räknat dit viime vuosikymmeniin asti pystyi tyydyttä- (Boëthius, 1991, s. 4−5). Detta sker inom mään sangen tukeva henkinen ravinto, ei diskursen kring litteratur. Cannelins utlåtande vielä kaivattu niin paljon kaikenlaisia köy- är ett exempel på den samtida litterära käisiä jälkiruokia. Nyt näyttää siltä, että diskussionen och det pågående defi nierandet suuri yleisö on päässyt noiden ”herkkujen” av förströelselitteratur. Cannelin är en, såsom makuun ja tuntuu myöskin siltä, että tämä ovan framstår, smakdomare i ordets sanna maku hyvin nopeasti on leviämässä maaseu- betydelse: hon fäller kritiska omdömen om den dun kaukaisimpiinkiin soppiin, niin että ”stora publikens” smak för andligt ohälsosamma mökissä, jossa aikaisemmin itkettiin Geno- ”delikatesser”, litteratur som förstör läsarnas veevan surullista kohtaloa ja sitten hartaasti aptit för ”riktig” litteratur. Hon utövar makt syvennyttiin Päivärinnan kansanelämän- i sin egenskap av bibliotekschef och recensent kuvauksiin sekä myöhemmin hieman ihme- inom två olika delområden på det litterära fältet: tellen ahmittiin Laulua tulipunaisesta kukasta, inom folkbildningen och litteraturkritiken (se nyt nuorukaiset ja neitoset ravitsevat Sevänen, 1994, s. 161−162). kuolematonta sieluaan Elinor Glynin salonkiromaaneilla tai Stein Rivertonin Boëthius’ lista över agenter som på det litterära revolverinlaukauskertomuksilla. fältet medverkar i klassifi ceringen av ett verk (Cannelin, 1924, s. 1−2.) som förströelselitteratur är emellertid bristfällig på några väsentliga punkter. Redan innan [Vår bildning och vår litteratur är så ung, smakdomarna sätter igång med klassifi cerandet att folkets läslusta ända fram till förra görs val som inverkar på bedömningen. årtiondet i stora drag tillfredställdes av För det första kan författaren, till exempel tämligen mättande andlig spis, man genom användningen av pseudonym, titlar, saknade inte så mycket lätta efterrätter förord och underrubriker, avisera om att av alla de slag. Nu verkar det som om boken läsaren håller i handen är tänkt som den stora publiken fattat smak för förströelselitteratur. Även valet av genre spelar

å ena sidan och å den andra vinter, vardag, stad och syftar på. Även i Guldgruvans recensioner talas om ”En arbete. Jag uppfattar att de återkommande epiteten sommarbok” och om ”hängmattan på sommarnöjet” (H. N., ”sommarläsning”, ”hängmattsläsning”, ”reselektyr”, m.m. 1916; se även Söderhjelm, 1916). signalerar den sortens uppdelning Frykman och Löfgren

26 in: en del genrer, som till exempel detektiv- London i Finsk Tidskrift (1915) är ett illustrativt och äventyrsromanen, uppfattades på 1910- exempel på hur smakdomare i diskursen kring och 1920-talen som populära per defi nition. litteratur konstruerar den allvarliga litteraturen Vidare signalerade förlaget texternas tilltänkta och förströelselitteraturen genom att peka på position och uppgift genom bokens omslagsbild skillnaderna mellan ”egentlig” litteratur och dess och övriga utseende. Tydliga signaler var till motsats, ”icke-litteratur”. Nordenstreng (1915) exempel om texten utkom i en serie eller inte, skrev: ”Troligen godkännes en sådan bok [Frank vad serien i så fall hette och hurdana böcker den Hellers] inte som litteratur i egentlig mening. innehöll. Pärmarna på de humoristiska romaner Där fi nnas absolut inga stämningar, inget som utkom i slutet av 1910-talet och på 1920- grubbel, ingen diskussion af problem, inget talet var ofta illustrerade med karikatyrer som missnöje med lifvet. Men den är fl ödande rik på signalerade att boken hade intentionen att smittsamt godt lynne, den sätter skrattmusklerna roa. Av de romaner jag undersöker implicerar i fl itig rörelse och är således nyttig för hälsan.” Guldgruvans och Skelettgåtans omslagsbilder spänning och äventyr, medan Valentins Fiikuksen 2.2 Diskursen kring dagdrivare varjossa utgör ett exempel på de ovan nämnda utsätts för gyckel humoristiska, med karikatyr illustrerade pärmarna. Pärmen på Sisko ja kultainen pikari Handlingens hufvuddrag kunna återgifvas bidrar till att klassifi cera boken som en modern med få ord. En ung Helsingforsare af kvinnoroman genom att visa huvudpersonen, dagdrifvartyp, halft förlofvad med en söt den unga fl ickan, i fashionabla kläder och hatt. sjuttonåring, fi nner en vacker dag sin Pärmbilden till Herra Vento placerar texten inom tillbedda försvunnen. Han ikläder sig en teaterns och komedins tradition genom att visa detektivs skepelse, anställer förhör och en teatermask. efterforskningar enligt alla konstens regler och gör öfverraskande upptäckter, som Efter utgivningen var det kritikernas tur tvinga honom att följa hennes spår till att bidra till klassifi ceringen. De avsåg med Amerika, där han upplefver en mängd förströelselitteratur på 1910- och 1920-talen skiftande och farliga äfventyr. litteratur som hade funktionen att förströ, roa, Hans dagdrifvarindolens frätes härunder underhålla. Till exempel Cannelin beskrev efter hand bort och ersättes af äkta förströelselitteratur som litteratur som var amerikansk energi. Och hans energi ämnad som förströelse; hon skrev att det är krönes slutligen med full framgång: frågan om böcker ”[…], joiden tekijöitä ei ole han återfi nner den unga damen, som på pakoittanut tähän työhön taiteellinen luomishalu sitt håll varit utsatt för otaliga underbara tai muu sellainen, vaan aivan yksinkertaisesti upplefvelser, och får sin välförtjänta halu ansion tai muun tähden kirjoittaa kirjoja, belöning. (H. N./Holger Nohrström?, joita ihmiset ajanvietteeksi mielellään lukisivat” 1916.) (Cannelin, 1924, s. 1). [… vars författare inte tvingats till arbete av en konstnärlig skaparlust Lennart Wikström alias Henning Söderhjelms utan som helt enkelt på grund av inkomster bok Guldgruvan, med undertiteln ”detektiv- eller andra anledningar velat skriva böcker som och äventyrsroman” utkom 1916. Boken faller människor gärna läser som tidsfördriv.] Kritik- genremässigt i två delar. Den första delen är erna förknippade också förströelselitteratur skriven enligt den klassiska detektivromanens med förmodad publikframgång, lätthet, goda konventioner (se Cawelti, 1976, s. 80−98) försäljningssiffror och ofta även med modernitet med fokusering på gåtan med den försvunna (Malmio, 1996b, s. 113−124; se även Malmio, hjältinnan Greta. Redan så tidigt som på sidan 94 1999 och 2000). Rolf Nordenstrengs recension av 256 sidor avslöjas dock svaren på de centrala av Frank Hellers bok Herr Collins affärer i frågorna i boken för läsaren. Romanens senare

27 del, som går ut på att spåra upp skurken, hitta sedan den första repliken som öppet signalerar Greta och sätta henne fri, har mera karaktären teatraliskt metaspråk och uttalar namnet på den av en äventyrsberättelse.4 diskurs som romanen framförallt driver med. I den identifi erar huvudpersonen Olle Björck sig I romanens början befi nner huvudpersonen sig själv på följande sätt: ”Jag är en historisk ehuru i en situation som präglas av underläge i spel nulevande typ, jag är klassifi cerad, diskuterad, och kärlek. Han har just förlorat i tennis mot behandlad med största allvar och intensiv hjältinnan, i vidare mening kan han inte längre vördnad. Jag är – han viskade hest – jag är behålla sin plats som hjältinnans ideal på grund en DAGDRIVARE.” (Wikström, 1916, s. 7) av sitt förfall. För många besök på restauranger Berättelsens lek och spel med dagdrivargestalten, utgör anledningen till att han inte kan agera ett gyckel som förekommer i romanens första del, enligt hennes romantiska förväntningar, varför görs tydligt. Olles fördärv, utseende, beteende han enligt sina egna ord utvecklats från en ”senig och de förklaringar han ger till sin försämring och stark yngling” (Wikström, 1916, s. 6), ”ung sammanfaller med dagdrivarattityden. Med och frisk och glad” (Wikström, 1916, s. 13) till benämningen dagdrivare har forskare i den sin motsats: fet, lat, alkoholiserad och orkeslös. fi nlandssvenska litteraturen betecknat en litterär ”Nu är du en spänstig skönhet och jag en herre strömning, en grupp unga, främst manliga5 som fått mage och dåliga vanor och förresten prosaförfattare som mellan åren 1907 och 1917 ingenting. Tror du man lär sig spela tennis på publicerade romaner som handlar om unga Catani eller Alphyddan eller någon annan krog? moderna handlingsförlamade, passiva, besvikna Har du icke hört att jag kallas ’Alkoh-Olle’?” män i stadsmiljö6 (se t.ex. Pettersson, 1986; (Wikström, 1916, s. 6−7), konstaterar Olle Ciaravolo, 2000b, s. 47). Dagdrivarlitteraturen när Greta vill veta varför han spelar så dåligt. beskrivs som självmedveten, ironisk och Redan här kan läsaren skymta spår av den pessimistisk (Pettersson, 1986, s. 11). Torsten diskurs som blir föremål för det teatraliska Pettersson (1986, s. 30) poängterar att trots metaspråket i romanen. Olles tillstånd av att dagdrivarlitteraturens tonfall på ytan förfall liksom namnen på restaurangerna kan verkar ironiskt spirituell står texterna till sin associeras till diskursen kring dagdrivare. Det stämning närmare tragiken. Förläggaren Bertel teatraliska metaspråket som tar diskursen kring Appelbergs syn på dagdrivarna citeras av både dagdrivare till objekt uppträder i fortsättningen Thomas Warburton och Pettersson som en regelbundet i berättelsen. Det förekommer utkristalliserad bild av vad riktningen innebar: framförallt då Olle refl ekterar över sin identitet. Han både identifi erar sig som en dagdrivare Gemensamt för de fl esta av fl anörerna är och tar avstånd från sig själv i sin egenskap av en passiv hållning till livet, både dagdrivare. känslomässigt och intellektuellt. Man är gärna åskådare, som från livets parkett Några rader efter repliken i vilken Olle med ett trött, vemodigt, melankoliskt identifi erar sig som ”Alkoh-Olle” kommer eller underfundigt leende följer

4 Denna tudelning anmärkte en samtida recensent på. egentliga äventyrslitteraturen var mera populär än Signaturen H. N. skrev att Wikström i mitten av boken kriminalromanerna. (Kukkola, 1980, s. 49.) tappar ”det detektivistiska elementet” och därefter 5 Med undantag för Kersti Bergroth (1973, s. 63) som fortsätter med överraskningar och äventyr, som är placerade sig själv i den här gruppen och vars position bland ”en faktor af enklare slag” (H. N., 1916). ”Denna dagdrivare även diskuterats av litteraturhistorieskrivare artskillnad vållar emellertid på samma gång en viss (Koli, 1999, s. 195−196; Forssell, 2000, s. 57). gradskillnad”, påpekade H. N. Av anmälarens värdering 6 Ordet dagdrivare kom att stå som en benämning för framgår att detektivromaner rangordnades högre än gruppen efter att Torsten Helsingius’ roman Dagdrivare äventyrsromaner. Enligt Timo Kukkola hade de få ﬁ nska utkom 1914. Före det användes termen ﬂ anör. (Pettersson, kriminalromaner som utgavs på 1920- och 1930-talen 1986, s. 10.) rikligt med inslag av äventyr. Han menar också att den

28 handlingsmänniskans krumsprång på Olles identifi kation av sig själv åtföljs av Gretas arenan, åhöraren som roar sig med fråga: ”Är du verkligen en dålig människa?” att stillsamt eller ironiskt avlyssna trosvissa (Wikström, 1916, s. 7). Frågan liksom idékämpars vapenlarm. Ett drag av diskussionen som förs mellan Olle och Greta klädsam, ibland kokett pessimism hör om anledningarna till Olles förfall är en parodisk också till den ungdomliga attityden. återgivning av den i samtiden förekommande (Appelberg via Warburton, 1984, s. 104; diskussionen kring dagdrivarlitteratur. Då Pettersson, 1986, s. 11.)7 böckerna kom ut debatterades om ungdomen verkligen var sådan som dagdrivarförfattarna Olle är precis så handlingsförlamad, pessimistisk, skildrade den och böckerna kritiserades för besviken och passiv som en äkta dagdrivare omoral. Olle beskriver sig själv genom att uppfattades vara. Hans konstaterande att ”[…] hänvisa till denna diskussion i och med att jag drömmer inte om framtiden annat än när han talar om sig själv som en ”typ”, som jag sover” (Wikström, 1916, s. 9) samt hans ”historisk”, det vill säga gammalmodig och/eller självkritiska (och delvis även självironiska) tankar betydelsefull, som ett samtalsämne för otaliga ”Han var ju inte ens en lastbar människa, nej, bara kritiska dialoger, som en representant för en en oduglig och slapp människa, en tom säck, en samtida aktuell fi ktion och den ”verklighet” till gäspande och likgiltig strunt” (Wikström, 1916, vilken man anknöt denna fi ktion. Han deklarerar s. 12), bidrar ytterligare till bilden av honom öppet sin fi ktivitet och slår därmed sönder den som en dagdrivaregestalt. Samtalet med Greta mimesis som dagdrivarlitteraturen eftersträvade. får Olle att för en stund bli allvarlig och tragisk Han är en gestalt som är medveten om sig själv på ett äkta dagdrivarsätt. Han våndas: ”Vad hon som upprepning av ”verklighet” och litterära [Greta] var vacker, där hon satt vid hans sida, förebilder och som leker med denna kunskap, vad hon var underbart härlig och skön! Och vad överskrider gränsen mellan ”verklighet” och han var usel, vad han stod lågt, huru han sjunkit! fi ktion. Olle tar inte bara den samtida litterära En blekfet neurasteniker var han, en herre på diskursen (och verklighetsåtergivningen) utan väg till den stora betydelselösheten” (Wikström, också den kritiska diskursen till sitt objekt. 1916, s. 12). Han skämtar med kritikernas beskrivningar och klassifi ceringar av dagdrivare. Olle Björcks självidentifi kation avslöjar emellertid att han inte bara är en dagdrivare utan Även det sammanhang i vilket Olle deklarerar att han också gycklar med dagdrivare. Hans sätt sin dagdrivaridentitet är viktigt för att läsaren att beskriva sig själv signalerar förställning och ska uppfatta gycklet som riktar sig mot diskursen närvaron av två nivåer. Yttrandet är till synes kring dagdrivare. Enligt Margaret A. Rose utgör allvarligt – han viskar – men det motsägelsefulla en komisk inkongruens ett kännetecken för i en viskning med stora bokstäver avslöjar leken/ parodi (se även Muecke, 1970, s. 34). Först spelet, ironin och förställningen i repliken. Olles uppväcker författaren vissa förväntningar hos ord gör ett teatraliskt intryck och är en replik publiken, sedan förstör hon eller han dessa på metanivå: en litterär gestalt kommenterar förväntningar genom att till exempel införa det han representerar. Yttrandet är inte endast en text som står i motsättning till den text metafi ktivt utan också självironiskt, han skrattar publiken väntar sig eller genom att placera åt det han är. Även dialogen antyder att repliken en text i en oväntad omgivning. Som följd av är menad som lustig: Greta kritiserar Olle för detta uppstår en så kallad komisk inkongruens. att skämta. (Rose, 1979, s. 22−23.) Den för Guldgruvan

7 Päivi Molarius (1998, s. 164−165) ser dagdrivarna genom att utsätta sig för andras blickar och vars identitet som paradoxala dandygestalter som skapar sin identitet överskrider könskategorier.

29 centrala komiska inkongruensen inträder när synes neutralt sätt, medan iscensättandet av en fi ktiv gestalt, en dagdrivare, förekommer i berättelsen som en motsats till den romantiska en detektivroman, vilket för läsare bekanta med diskursen genomförs av gestalterna. Det uppstår dagdrivarromaner och/eller detektivberättelser ett spel/en lek mellan de väckta, romantiska innebär ”fel” genre, ”fel” berättelse och förväntningarna och det faktiska innehållet i oväntade handlingar. Dagdrivaren, en gestalt den dialog som följer och som för kullkastandet som implicerar förfall, allvar, misslyckanden, vidare. ”Han”, dagdrivaren Olle befi nner sig generationsproblem och fi nlandssvensk kultur, i ett tillstånd av förnedring och uppfyller på utsätts i Guldgruvan för en omfattande parodiskt- inga sätt kriterierna på en hjälte. Berättelsens ironisk ”transkontextualisering” (se Hutcheon, första nivå, den romantiska diskursen som 1985, s. 31−32). står för allvar och begär, förmår inte rycka upp en litterär anti-hjälte med rötterna i den Inte bara detektivberättelsen utan också samtida verkligheten. Tvärtom, Olle utgör kärleksromanen utgör en felaktig kontext för en parodi på en romantisk hjälte, en ”[…] dagdrivaren Olle. Här är det berättaren som form of imitation, but characterized by ironic osynligt bidrar till att skapa en parodisk-ironisk inversion” (Hutcheon, 1985, s. 6; se även inversion i och med att det fi nns motsättning Dentith, 2000, s. 9). Förutom hjälten är även mellan vad berättaren först säger och vad han den romantiska situationens centrala scen, ”han sedan berättar.8 Linda Hutcheon påpekar att och hon” och dialogen mellan de älskande på läsare kan läsa in ironi även i sådana texter där ett parodiskt och ironiskt sätt omvända. Paret författaren inte alls haft intentionen att vara talar om sprit istället för om kärlek. Hjältinnan, ironisk. Men för att läsaren ska ge texten en som förgäves försöker tvinga in anti-hjälten i ironisk tolkning krävs vissa signaler, ironiska positionen som hjälte, kan likaså beskrivas i markörer i texten. (Hutcheon, 1994, s. parodiskt-ironiska termer som en motbild till 10−11.) ”The move [att läsa texten ironiskt] den romantiska berättelsens hjälplösa och svaga is usually triggered (and then directed) by hjältinnor. Hon vinner deras tennisspel och confl ictual textual or contextual evidence utmärks av de egenskaper som brukar falla på or by markers which are socially agreed manliga hjältars lott, nämligen aktivitet, kraft, upon”, skriver hon (Hutcheon, 1994, s. 11). vilja och beslutsamhet. Han däremot lider av Tillämpat på mitt material innebär Hutcheons brist på energi, styrka och begär, det vill säga tankegångar följande: jag skapar ironin i min implicerar impotens och omanlighet. Hon läsning av texten men utifrån vissa textuella nästan friar till honom. Han avfärdar emellertid markörer, i detta fall den konfl ikt som råder en position inom den romantiska diskursen med mellan kapitelrubriken och innehållet i kapitlet. en raljerande förklaring i form av en litterär och Namnet på första kapitlet i Guldgruvan, ”Han och samhällelig självidentifi kation. Den romantiska hon”, är en rubrik som väcker förväntningar diskursen kan inte uppväckas; positionen på en romantisk diskurs. Men berättaren går som dagdrivare är oförenlig med positionen direkt över från den romantiska rubriken till att som romantisk hjälte. Här öppnar sig – i och återge den romantiska hjältinnan Gretas replik med kullkastningen som sker mellan rubrik till Olle, antihjälten. Repliken lyder: ”Åsna!” och innehåll – möjligheten till två motsatta (Wikström, 1916, s. 5) – ett yttrande som läsarpositioner. Det är tänkbart att uppfatta utgör en ironisk kullkastning av de förväntningar kapitelrubriken ”Han och hon” antingen som en på tonfall och innehåll som berättaren väcker i allvarligt menad kapitelrubrik, eller, efter det rubriken. Här håller berättaren masken, det att läsaren upptäcker att innehållet i kapitlet är vill säga yttrar endast ”Han och hon” på ett till raka motsatsen till de förväntningar som väcks

8 Hutcheon uppfattar ironin som parodins viktigaste retoriska grepp, strategin med hjälp av vilken läsarens uppmärksamhet väcks (Hutcheon, 1985, s. 31).

30 i kapitelrubriken, som förställning; berättaren I sin samtida kontext representerade dagdrivare yttrar sig såsom vore han omedveten om den allvarlig konstlitteratur, kulturellt kapital och parodiskt-ironiska inversionen som förekommer överklass. Detta ska jag återkomma till längre i kapitlet. fram. Här räcker det med att påpeka att Olles gestalt även anspelar på kultur, bildning och Men för att komma tillbaka till Olles kritisk position. Han visar kännedom om den dagdrivaridentitet: i början av Guldgruvan aktuella litterära situationen, litteraturkritiken framkommer det att Olle upplever att han inte och den samhälleliga debatten. Han visar har någon framtid, betydelse eller makt. Han ibland prov på insikt i estetik och kunskaper i ställer med andra ord stora förväntningar på sig konsthistoria; han lägger till exempel märke till själv, även detta ett drag som gör att han kan att skurken, mr. Briggs hus är en imitation av förknippas med dagdrivare. Massimo Ciaravolo europeiska palats och hans port ”[…] en kopia skriver: efter någon gallerport från renässansen, ehuru förgylld” (Wikström, 1916, s. 107). Olle har En typisk situation i dagdrivarlitteraturen dessutom en parodisk universitetsutbildning: är att den unge hjälten känner sig sjuk i den består av sju approbatur i diverse ämnen. själen och drömmer om sundhet, liv Han kan med andra ord inte bestämma sig för och styrka. Jansons, Hildéns, Helsingius, någonting och inte heller fullborda det han Söderhjelms och Grotenfelts unga hjältar börjat med. är besatta av denna styrkas ideal, som dock oftast verkar ouppnåeliga. Det teatraliska metaspråket som tar diskursen (Ciaravolo, 2000b, s. 49.) kring dagdrivare till sitt objekt i Guldgruvan har som uppgift att roa läsaren. Olle gycklar med sin De ideal och den styrka som dagdrivarna drömde identitet samt utsätts tidvis även för berättarens om att uppnå har tolkats som drömmar om en gyckel. En dagdrivare, ursprungligen en position som intellektuella eller någon annan tragisk gestalt, blir skrattretande både i sina betydelsefull samhällelig position (Ciaravolo, egna och i berättarens ögon. Aarne Kinnunen 2000b, s. 49).9 Den uppgift som Olle så som undersökt humor påpekar att det fi nns en småningom tvingas ta i detektivberättelsen kan aspekt av det teatraliska, av rollspel och den uppfattas som en ironisk och parodisk motsats andra graden inskriven i de litterära former till de stora dåd dagdrivarna drömde om. som är ute efter att roa.10 Komik och humor Olles uppgift är inte kulturellt, politiskt eller skiljer sig från vanliga former av iakttagelser intellektuellt betydelsefull. Den handlar inte om genom att alltid dra uppmärksamheten till sig att nå en högt uppsatt position i samhället, utföra själva – i komik och humor är en metanivå alltid betydelsefulla handlingar eller skriva infl ytelserik närvarande, skriver Kinnunen. (Kinnunen, litteratur utan att leta reda på sin försvunna 1994, s. 262.) 11 Talaren markerar att hans eller fl ickvän och bekämpa en amerikansk skurk. Å hennes sätt att tala är viktigt, att åhöraren ska andra sidan kan han slutföra denna uppgift och lägga märke till hur någonting görs. En komiker nå sitt mål, någonting som var omöjligt för är, konstaterar Kinnunen, utan tvivel en roll, dagdrivare men som lyckas per defi nition för och en humorist även den en roll, en persona, huvudpersoner i detektivromaner. en mask (Kinnunen, 1994, s. 256; se även Glasgow, 1995, s. 19). Jag uppfattar alltså att

9 Warburton (1984, s. 105) beskriver tiotalisternas fäder fantastiska. som ”orubbliga piedestaler”. 11 Kinnunen placerar för det mesta komik och humor 10 Gérard Genette (1980, s. 234) påpekar att parallellt. Om skillnaden mellan komik och humor, se överskridanden av narrativa nivåer – ett grepp typiskt för Kinnunen, 1994, s. 254. självreﬂ exiva texter – ofta uppfattas som komiska eller

31 det är möjligt att i samband med komiska genrer är emellertid en förklaring som stannar vid den tala om en ”roarroll”.12 Mycket har skrivits litterära kontexten. För att besvara min fråga om omöjligheten i att komma åt författarnas måste jag se hurdan förändring den skrattretande intentioner och om betydelsen av mottagaren dagdrivaren genomgår i detektivromanen och i skapandet av humor, komik parodi, ironi. vad denna utveckling implicerar i sin samtida De som undersökt humor, komik, ironi och kontext med tanke på identitet och klass.13 parodi har emellertid påpekat att forskare, som undersöker genrer och modi vars funktion är 2.3 Olle Björck, en löjlig detektiv att locka fram skratt, måste ta författarens och mottagarens intention i beaktande. (Se t.ex. Inte bara dagdrivarlitteratur utan också Hutcheon, 1985, s. 22, 84, 87−88; Hutcheon, detektivromaner, detektiver och författare och 1994, s. 4, 11; Kinnunen, 1994, s. 26, 70−72.) läsare av detektivromaner utgör i Guldgruvan ”We may know that addresser and its intentions föremål för gyckel. Det teatraliska metaspråket only in the form of inferences that we, as receiv- uppträder i romanen sporadiskt, i anslutning till ers, make from the text, but such inferences are den detektiviska delen. Berättelsen avancerar not to be ignored”, påpekar Hutcheon (1985, s. genom dialoger mellan gestalter eller genom 23). Detta betyder att den roarroll som Olle och intrig beskriven av berättaren på ett tämligen berättaren tidvis upptar i Guldgruvan i sista hand icke-värderande sätt som en räcka handlingar. anknyter till författaren Söderhjelm. Berättaren avstår med ett undantag från direkta kommentarer till de tilltänkta läsarna (till Följande frågor uppstår: Varför ville Söderhjelm skillnad från de berättare som förekommer roa sina läsare med att parodiera dagdrivare? t.ex. i Soinis eller i Valentins texter). I de Varför utsatte han dagdrivare för det teatraliska passager som faller inom äventyrsromanens metaspråket? En förklaring kan ﬁ nnas i den konventioner förekommer inget teatraliskt rikliga publiceringen av dagdrivarlitteratur. metaspråk. Berättelsen rör sig i långa avsnitt på Då Guldgruvan utkom var dagdrivarlitteraturen nivå ett och är då detektivroman på allvar, för att redan mycket etablerad. ”[…] denna litterära sedan plötsligt börja diskutera detektivromanen strömning växer sig stark under 1910-talet”, som genre och kommentera sig själv som noterar Torsten Pettersson (1986, s. 9). Lutz detektivroman på ett sätt som präglas av Röhrich ser parodin som ett symptom för leda, teatraliskt metaspråk. Detektivromanens mättnad, och brist på tro: ”A protest is made konventioner utnyttjas för att berätta en against that which has been transmitted. Bore- berättelse som faller inom genrens ramar – nivå dom, satiation, or lack of belief unburden them- ett – och samtidigt blir detektivromaner och selves in laughter” (Röhrich via Rose, 1993, s. detektivromanernas konventioner i Guldgruvan 46). Parodin kan alltså ses som ett tecken på att ett objekt som utsätts för berättarens gyckel dagdrivarlitteraturen genom upprepning blivit – en metanivå uppstår. en tydlig modell vars ursprungliga aktualitet och betydelse i och med upprepningen avtagit. Detta Alla klassiska detektivromaner innehåller, skriver John G. Cawelti (1976, s. 91), följande

12 Jag använder termen roarroll för att poängtera det en (social) mask är ett för komedin väsentligt drag. Här blir teatraliska, överdrivna och medvetna i berättarnas och Glasgow emellertid tvungen att konstruera två versioner gestalternas sätt att förhålla sig till de positioner de upptar. av masken: för det första den dualistiska som förutsätter en Ordet roll betyder inte att jag anser att det fi nns ett ”äkta skillnad mellan ansikte och mask, mellan ”appearance and jag” att falla tillbaka på bakom ”rollen” utan berättarnas reality”, och för det andra den monistiska som deklarerar medvetna lek och spel med olika identiteter. R. D. V. att det – trots allt – inte existerar någonting bakom Glasgow använder metaforer från teaterns värld när han masken. (Glasgow, 1995, s. 30.) diskuterar olika former av humor och komik. Enligt 13 Identitet skapas, skriver Stuart Hall, i olika diskurser, Glasgow signalerar skådespel och komedier spel/lek genom praktiker och positioner som korsar varandra och ofta att ta till en meta-signal, en vad han kallar för ”play-face”. befi nner sig i konfl ikt med varandra. ”Precisely because Han uppfattar att skillnaden mellan ett (asocialt) ansikte och identities are constructed within, not outside, discourse,

32 grundelement: introducerandet av detektiven, pokus var blott till för att förbrylla läsaren. brott och ledtrådar, misstänkta personer – Om, hade han ofta sagt sig, om och falska lösningar samt tillkännagivandet detektiven i varje givet ögonblick handlat av lösningen, förklaring och utgång.14 på det enklast och naturligast möjliga Detektivromaner är strukturerade kring två sättet, då skulle den mystiska saken klarnat grunddrag, ett problem eller ett brott och betydligt snabbare, och då – ja, då skulle en detektiv som löser problement genom att det inte heller ha blivit någon roman av tänka rationellt (Symons, 1985, s. 13). Dessa det! Nu gällde det alltså att handla så grundelement förekommer – något modifi erade enkelt och naturligt som möjligt. Vad var – även i Guldgruvan. Berättaren frammanar nu det enklaste och naturligaste för detektivromanens genrekonventioner första honom? Att undra över saken, grubbla och gången i namnet på kapitel två, ”Försvunnen”. fundera. Javisst! Det gällde blott att göra Följaktligen tilldelas Olle uppgiften att leta detta metodiskt. Handla så som det faller reda på Greta som försvunnit under mystiska sig enklast och göra det metodiskt, se där omständigheter. Han börjar omedelbart tänka den detektiviska princip Olle Björck ville på detektivlitteratur: ”Genom Olles huvud göra till sin. (Wikström, 1916, s. 21.) fl ögo reminiscenser ur detektivböckerna …” (Wikström, 1916, s. 18). En medvetenhet om Metaspråk? Ja, en fi ktiv gestalt hänvisar till en den egna berättelsens genretillhörighet antyds, annan fi ktiv gestalt och till den diskurs som fi nns men den leder ännu inte till någon insikt hos i detektivromaner. Passagen är självrefl exiv i Olle. Komisk upprepning (se Kinnunen, 1994, och med att det språk som utgör objektet för s. 17) uppstår i och med att en gestalt i en repliken är det samma som romanen själv är detektivroman börjar tänka på detektivromaner ett exempel på. Litterär självmedvetenhet är när han ställs inför det faktum att hans fl ickvän inte ovanlig i detektivromaner, forskare av har försvunnit. Det teatraliska metaspråket detektivromaner har enligt Heta Pyrhönen som tar diskursen kring detektivromaner till påpekat att en medvetenhet om den egna sitt objektspråk inträder emellertid i större berättelsens strukturerande principer är ett omfattning först lite längre fram i en passage typiskt drag för detektivromaner (Pyrhönen, där berättaren återger Olles funderingar efter 1994, s. 32−33). Hon hänvisar till S. E. Gretas mystiska försvinnande: Sweeney som anser att detektivberättelsen drar uppmärksamheten till sin egen narration på alla Han avundades starkt Sherlock Holmes. berättelsens grundnivåer: ”[...] it places in the Men han beslöt sig för att icke taga denne foreground both its form and content, dramatizes till modell utan helt enkelt tänka och the interaction of narrative levels and embedded handla så, som det bäst passade honom. texts, and, by incorporating the presence of the Han hyste ingen speciell sympati för alla two necessary narrative fi gures of writer and litteraturens detektivbragder. Ofta var ju reader, mirrors its own writing, reading, and saken alldeles enkel när den en gång interpretative processes” (Pyrhönen, 1994, 15 klargjordes – och allt detektivens hokus s. 32). Genom att nämna Sherlock Holmes we need to understand them as produced in specifi c 15 Pyrhönen nämner framförallt tre artiklar i vilka forskare historical and institutional sites within specifi c discursive uppfattar självrefl exiviteten i detektivromaner som ett formations and practices, by specifi c enunciative strategies”, explicit tematiserande av berättandet. I dessa artiklar läses formulerar Hall (1996, s. 4). genren som ett semiallegoriskt eller tematiskt uttryck 14 Den klassiska detektivberättelsen har enligt Cawelti sin för ämnesområden inom strukturell poetik. Följaktligen, början i Edgar Allan Poes berättelser från 1840-talet. Den skriver Pyrhönen, ses detektivromaner som metalitterära blir en populär genre i slutet av 1800-talet i samband med berättelser som befattar sig med sina egna strukturerande Conan Doyles Sherlock Holmes-berättelser och fortsätter principer och som framställningar av litteraturen i att blomstra ända fram till andra världskriget. (Cawelti, allmänhet. (Pyrhönen, 1994, s. 32.) Jag ser denna tolkning 1976, s. 80.) – att forskare läser självrefl exivitet i detektivromaner som

33 signalerar Olle en medvetenhet om vilka krav parodisk kompromiss, en detektivisk metod på form och innehåll som detektivromanen som har dagdriveriets kännetecken. Olle tänker ställer. Han uppträder även i rollen som läsare fortsätta med att ”undra över saken, grubbla och och blir därmed en ställföreträdare för läsaren fundera” (dagdriveri) men göra det metodiskt utanför fi ktionen. Passagen är också ironisk; (detektivism). Senare inser han att han är oskyldig, tillitsfull omedvetenhet, som går ut tvungen att ändra strategi. Detektivromanens på att offret med några ord avslöjar att han/hon konventioner förutsätter, såsom berättelsen i inte har en aning om att situationen inte är den fortsättningen visar, en ”handlingens man”, en som han/hon tror den vara, medan läsaren är som går rakt på sak, handlar raskt och utför medveten om både offrets omedvetenhet och undersökningar. Som dagdrivare var Olle vilken situationen på riktigt är, utgör enligt endast andligen en fånge, medan hans enkla och D. H. Muecke (1970, s. 29) en av ironins naturliga detektiviska metod har den ironiska signaler i texter. Omständigheterna kring följden att skurken mr. Briggs tillfångatar honom Gretas försvinnande får Olle att associera till på riktigt. En populär genre utsätts direkt för detektivromaner och han känner sig lockad att gyckel, indirekt parodieras det realistiskt- följa Sherlock Holmes exempel.16 En ironisk estetiska programmet för dagdrivarlitteraturen. situation uppstår genom att Olle avfärdar detektivromanen och dess konventioner. Han I den ovan citerade passagen om Sherlock Holmes tillbakavisar det självklara, att handla som en framför Olle även (självrefl exiv) litteraturkritik. detektiv i en detektivroman. En motsättning Den litteratur berättelsen är ett exempel mellan appearance och reality inträder (se på utsätts av huvudpersonen för en kritisk Muecke, 1970, s. 10); till synes kan Olle avfärda värdering. I denna litteraturkritik kan läsaren detektivromanens genrekonventioner och krav dessutom ana att berättarens värdering avviker på detektivens egenskaper, i ”verkligheten” är från huvudpersonens. Berättaren i Guldgruvan berättelsens genre redan fastslagen. pendlar mellan två berättarhållningar, tidvis är han osynlig och neutral, tidvis präglas berättandet Trots avståndstagandet från Holmes, detektiven och Olles repliker av en dubbelröstad diskurs med status, och trots att Olle håller fast vid som får läsaren att misstänka berättaren för dagdrivarprincipen att icke-handla, sätter han rollspel och förställning. Med dubbel diskurs paradoxalt nog i gång med undersökningar menas ett yttrande i vilket läsaren samtidigt enligt den klassiska metoden. Han gör upp kan uppfatta två skilda röster vars värderingar teorier, letar efter ledtrådar, förhör ögonvittnen av situationen inte är samma (se Dentith, 2000, och ställer retoriska frågor till synes till sig s. 64). Bachtin (1991, s. 206, 207) beskriver själv men med uppgift att aktivera läsaren att relationen mellan de två samtidiga rösterna delta i undersökningen. Hans metod präglas i ett ord eller yttrande i termer av ”fi entlig med andra ord delvis av den ”ratiocination”17, konfrontation” och ”kamp”. Relationen mellan logiskt tänkande, som utmärker Sherlock de två rösterna, Olles och berättarens, är Holmes-berättelserna. Jag tolkar emellertid dock inte fi entlig. Snarare är berättarens sätt Olles detektiviska metod som en parodi på att förhålla sig till sin huvudperson road och Sherlock Holmes’ metod. Hans strategi är en samtidigt avståndstagande. När dagdrivaren Olle

en allegori för skrivande och läsning – som ytterligare en följande sätt: ”To detect means to recognize intuitively, but utpräglat litterär förklaring av självreﬂ exiviteten. this alone is not enough, for the reader must be let in the 16 Signaturen O. H. (Olaf Homén) beskrev huvudpersonen process and an intuition cannot easily be displayed in print. i Conan Doyles böcker som detektivlitteraturens ”[…] mest Thus to detect means also to assemble data and make logical ryktbara gestalt: den oförliknelige Sherlock Holmes” (O. ﬁ ndings, to indulge in a kind of practical mathematics that H., 1909, s. 212). can be reduced to premises, inferences, and conclusions, a process Poe calls ratiocination.” (Dictionary of World Literary 17 I Dictionary of World Literary Terms beskrivs detection på Terms, 1970, s. 78.)

34 i textavsnittet ovan på ett naivt sätt tar avstånd berättelse han själv förekommer i inte alls borde från detektivlitteraturen och dess främste fi nnas. Olle beskriver detektivromaner som representant och hjälte Sherlock Holmes, tar ”hokus pokus”, det vill säga trollkonster eller berättaren i sin tur avstånd från Olle. Olles trick uppbyggda enligt genrekonventioner med naivitet och malplacerade kritik av genren, uppgiften att få läsaren att tro på någonting som hans litteraturkritiska ställningstaganden och inte fi nns på riktigt. Dess estetik motsvarar inte oförmåga att inse vad situationen kräver präglas Olles litterära (parodiska) ideal av ”enkelhet” av dubbel diskurs. Över hans beundran och och ”naturlighet” och hans uppfattning om hur kritik av detektivlitteraturen lägger sig en verkligheten är beskaffad. Det komiska i det andra nivå som består av berättarens lågmälda hela ligger i läsarens kunskap om att Olle här, och gycklande kritik av Olles kritik. Olle är en omedveten om sin egen berättelse, kritiserar parodi på en litteraturkritiker, en som håller fast den samma. Hans utövande av makt i form av vid sina estetiska principer och inte inser vad litteraturkritik är skrattretande, för – ironiskt den berättelse i vilken han förekommer ställer nog – har fi ktionen och dess genrekonventioner för krav. Genom att kritisera dem som skriver den verkliga makten över honom. De för en detektivromaner kritiserar Olle dessutom inte detektivroman typiska händelserna tvingar bara den berättelse inom vilken han förekommer honom nämligen i fortsättningen att ändra sig. utan också sin skapare, Söderhjelm. Hans funderingar kring detektivromaner utgör med Enligt Cawelti kännetecknas detektiven i den andra ord refl exioner över läsande och skrivande klassiska detektivberättelsen – till exempel hos av detektivromaner (se Pyrhönen, 1994, s. 32). Edgar Allan Poe – av en aristokratisk avskildhet, briljans och excentricitet. I gestalten kombineras Olle blir i sin egenskap av bärare av en poets förmåga till intuitiva insikter med en dagdrivardiskurs, kultur och bildning ett vetenskapares förmåga till induktiv bevisföring. föremål för berättarens lågmälda gyckel. Han (Cawelti, 1976, s. 93.) Sedd mot denna är skrattretande inte bara som dagdrivare och bakgrund ter sig Olle, huvudpersonen i en litteraturkritiker i en detektivroman utan också detektivroman, till en början som en parodi som läsare av detektivlitteratur. Samtidigt på en detektiv. Medan den klassiska detektiven som han förhåller sig en smula nedlåtande till är en moraliskt och intellektuellt överlägsen detektivromanerna (och till romanernas icke- gestalt (Cawelti, 1976, s. 104) är Olle på många kritiska läsare), visar han en ingående kännedom sätt underlägsen. Han är varken briljant eller om detektivromaner och avslöjas alltså som handlingskraftig och hans metod är fel. Han gör en ivrig läsare av dem; en som dock inte låter inte ett speciellt intelligent intryck. I det kapitel sig luras av böckernas konstgjorda intriger.18 som heter ”Detektiven handlar” kör Olle, som Han blir en läsarens parodiska dubbelgångare, blivit tillfångatagen av skurken mr. Briggs, hans en läsare i texten som ställer sig ovanför och fartyg på grund, ett infall som kunde ha satt utanför just den sortens fi ktion som han själv och Greta i livsfara. I ställe för att rädda Greta – läsaren utanför fi ktionen läser. Hans värdering av regelrätt detektiv- och äventyrsroman – utropar genren är på ett komiskt sätt motsägelsefull: han Olle: ”Hon får inte drunkna, får inte, får inte!” kritiserar genren för dess genretypiska sätt att (Wikström, 1916, s. 64). Han handlar inte, utan ställa upp en gåta och föredrar istället en sådan skriker och agerar alltså på ett sätt som är den lösning på gåtan som – såsom han själv påpekar ironiska och parodiska motsatsen till handlingar – helt och hållet skulle hindra förekomsten som kännetecknar en detektiv och hjälte. De av detektivromaner. Med andra ord: han som skrivit om komik och humor påpekar att förespråkar en litteratursyn enligt vilken den folk gör sitt yttersta för att inte bli uppfattade

18 I berättelsen gycklas även med Greta som läser dagdrivarlitteratur på ett överdrivet naivt sätt.

35 som skrattretande. Det innebär känslor av Identitet, påpekar Patricia Waugh (1985, s. 82), skam och skräck. (Kinnunen, 1994, s. 28; utgör ett ämne som detektivromaner liksom Bergson, 1994, s. 21.) Olle är skrattretande, metafi ktioner diskuterar. Detektivromanen vilket kan uppfattas som ytterligare ett bygger på den spänning som skapas genom misslyckande. I sin egenskap av dagdrivare framförandet av ett mysterium och fördröjandet inom en detektivroman blir han utsatt för en av den rätta lösningen. Den identitet som serie överdrivna misslyckanden som markerar Waugh avser är emellertid brottslingens. I parodiskt-komisk överdrift. Han misslyckas Guldgruvan är identiteten ett diskussionsämne av inte bara såsom dagdrivare misslyckas, utan till den andra graden. Olle utvecklas till en andra en början också som detektiv. Det är värt att gradens detektiv, en som imiterar detektiverna i notera att berättaren kallar Olle för detektiv detektivromaner, en kopia som är medveten om redan i ett skede när hans handlingar på intet sätt sina förebilder. Den nya identiteten bekräftas uppfyller de starka konventioner av ordning och i en parodiskt-ironisk spegelbild: ”Han ställde logik som råder inom detektivlitteraturen (se sig framför spegeln för att ta en överblick Hutcheon, 1980, s. 72), utan utgör en parodi av sin person – den nyaste internationella på dem. Här förekommer med andra ord åter stordetektiven” (Wikström, 1916, s. 103). en ironisk motsättning mellan kapitelrubrik och Identiteter är utbytbara och de spelas på ett innehållet i kapitlet. sätt som antyder att de är roller. En del av rollspelet och den effekten av teater det för med Så småningom förvandlas Olle emellertid till sig faller inom detektiv- och äventyrsromanens en detektiv som handlar såsom en detektiv genretypiska maskeringar, namnbyten och enligt konventionerna i en detektivroman förklädnader (se Boëthius, 1989, s. 103). De bör handla. Kapitelrubriken ”Detektiven genretypiska bytena av identitet är emellertid blir detektiv” möter läsaren när hon har följt ett rollspel av den första graden medan det med Olles strävanden under närmare hundra rollspel som i Guldgruvan anknyter till det sidor. Upprepningen i rubriken bygger upp en teatraliska metaspråket är överdrivet eller på metanivå och signalerar berättarens närvaro andra sätt betonat. Genom parodiska, ironiska och hans eventuellt avvikande värdering av och självrefl exiva grepp byggs en subjektposition detektiven i fråga. Rubriken innebär en indirekt upp som signalerar att den som talar medvetet kritik av Olle som oäkta detektiv i början av har intagit en roll. Till synes identifi erar Olle berättelsen samt innehåller även en självironisk sig nu med detektivromaners hjältar, medan kommentar som riktar sig mot berättaren. berättaren däremot antyder sin position Det är han som i tidigare kapitelrubriker utanför och ovanför både dagdrivarlitteratur identifi erat Olle som detektiv. Nu inser Olle i och detektivlitteratur och den förändring en dubbelröstad och självrefl exiv replik: ”Han Olle genomgår. Detektivrollen präglas liksom förstod att det ej gick an att förakta litteraturens dagdrivarrollen av överdrift och gyckel, av detektiver, nej, man måste taga dem till förebild ett avstånd mellan det en gestalt tror sig vara och mönster” (Wikström, 1916, s. 101). I Olles och hur berättaren uppfattar honom. Gycklet naiva bekännelse om detektiver som förebilder framförs till exempel med hjälp av den och mönster ligger möjligheten till den ironiska självrefl exiva upprepningen: ”Detektiven blir inversionen på lut. Läsaren noterar att Olle inser detektiv”. Varje Olles förkunnande av identitet vikten av att agera enligt genrekonventionerna och varje identitetsbyte han gör åtföljs av i det skede då gåtan med Gretas försvinnande berättarens dubbla diskurs. redan har blivit löst. Detektivens främsta uppgift är härmed fullbordat, problemet är Olles parodiska, kritiska yttranden om detekt- löst och endast handlingen – att frigöra henne ivromanens genre öppnar för läsaren möjligheter – kvarstår. till identifi kation och avstånd. Läsaren kan samtidigt både njuta av detektivromanen och

36 skratta åt den. Berättelsen förebådar parodiskt- utländska förebilder och antalet publicerade ironiskt och självrefl exivt även sitt eget utländska detektiv- och äventyrsromaner ökade mottagande hos kritikerna. Den diskuterar stort, påpekar Timo Kukkola (1980, s. 39−40). gycklande sin identitet som detektivroman skriven enligt vissa konventioner och driver Det självrefl exiva och humoristiska tonfallet är med de värderingar som anknyts till genren. inte ovanligt i detektiv- och äventyrsromaner. Den kommenterar sig själv som berättelse och Heta Pyrhönen (1994, s. 1−2, 31−32) påpekar att avslöjar hur dess fi ktiva illusion är uppbyggd detektivromanen ända sedan Sherlock Holmes’ men gör det genom en gestalt som är överdrivet dagar innehållit kommentarer om sig själv, naiv och som – ironiskt nog – inte vet det som uppvisat en självmedveten förståelse för sina läsaren vet, nämligen att han yttrar sig om sin egna ingredienser och även innehållit den första egen berättelse. kritiken av sig själv (se även Hutcheon, 1980, s. 31). Boëthius (1989, s. 115) beskriver tonen i 2.4 Detektivromanen i Finland Nick Carter-böckerna som munter, lättsam och lekfull. De tidiga inhemska detektivromanerna Detektivromanen var då Guldgruvan utkom redan var inte sämre i detta avseende. Parodiska, iron- en bekant genre i Finland. I Katalog öfver den iska och metafi ktiva inslag går att fi nna redan i svenska litteraturen i Finland fi nns från perioden detektivromanen Min första bragd av Harald 1896−1900 Sällsamma historier av Arthur Selmer-Geeth21 från år 1904, likaså i den tio år Conan Doyle och under perioden 1901−1905 senare utgivna Herr Corpwieth. Gentleman-detektiv. publicerades fl era Sherlock Holmes-böcker. Hans första äventyr framställda av Tre Herrar Åren 1906−1915 utgav Holger Schildt en serie (1914), alias Emil Hasselblatt, Olaf Homén och vid namn Moderna detektivromaner I, och Karisto Henning Söderhjelm. Lasse Koskela konstaterar serierna Salapoliisiseikkailuja 1907−1908 och 19 att det inom den fi nska detektivromanen redan Seikkailuromaaneja 1908−1910. 1894 kom den tidigt uppstod en självrefl exiv tradition. I Uuno första fi nska översättningen av Sherlock Holmes. Hirvonens, sedermera känd under pseudonym 1904 började förlag ge ut översättningar av även Simo Penttilä, roman Gyldenbrookien kunnia (1918) andra berömda detektiv- och äventyrsromaner, parodieras Holmes-berättelser och enligt författ- bland annat Nick Carter-böcker på fi nska aren framförallt berättelser skrivna av Rikhard (Kukkola, 1980, s. 29) och samma år utkom Hornanlinna. (Koskela, 1999, s. 342−343.) den första inhemska detektivromanen, Harald Pseudonymen Hornanlinna alias Rikhard Ruths Selmer-Geeths alias Werner Örns Min första 20 detektivromaner från 1910 utgör de första inom bragd. På 1910-talet blev detektivromanen i den fi nskspråkiga detektivlitteraturen (Kukkola, Finland mångsidigare, vid sidan om Sherlock 1980, s. 28). Guldgruvan är med andra ord inte Holmes och Nick Carter förekom även andra ensam i sitt slag.22

19 Enligt Boëthius (1989, s. 60, 121) var intresset för såldes under 1904 omkring 1.700 ex” (Appelberg, 1966, detektivhistorier och Amerikaskildringar mycket stort i s. 136). Sverige vid sekelskiftet. 21 Den beslutsamhet med vilken Selmer-Geeth, pseudonym 20 Eilif Appelberg har i Söderströms förlagshistoria citerat för Werner Örn, domare till yrket, höll fast vid sin den brevväxling som föregick utgivandet av Min första bragd. anonymitet, tolkar jag som ett tecken på den låga status en Förlaget ställde sig enligt Appelberg reserverat till boken. författare av detektivromaner hade i början av 1900-talet. Författaren svarade: ”Att våra kritici skola behandla min 22 Däremot vet jag inte hur vanligt det är att nya bok med djupaste förakt vet jag naturligtvis. Men tvärt detektivromaner, vid sidan om den självrefl exivitetet som emot Herrarnes mening är jag lifl igt öfvertygad om att den riktar sig mot detektivromanens genre och som alltså är publik, för hvilken boken är afsedd och hvilken värderar en vanlig inom detektivromaner, visar på självrefl exivitet i förnuftig kriminalroman högre, ju längre den är, skall blifva relation till även annan litteratur (här dagdrivarlitteratur) förtjust.” Appelberg slutar med att konstatera att ”Publiken eller andra diskurser (diskursen kring gentlemän som jag tar tyckes ha värderat boken högt, ty av upplagans 2.000 ex. fasta på i kapitel 6).

37 Anledningen till att Söderhjelm skrev en parodi Gunnar Serners böcker samt påpekar att boken på detektivromaner var den samma som till – trots att den visar att dess författare känner att han skrev en parodi på en dagdrivarroman, till Conan Doyle och ”detektivismen” – snarare nämligen det stora antalet utgivna böcker i denna ansluter sig till ”[...] en modernare, delvis af genre. Denna förklaring räcker emellertid inte franska mönster påverkad skola, hvilken mera – den anknyter endast till litteratur – utan jag lägger an på en rask och spännande handling, full måste gå vidare och se vad detektivromanen på af öfverraskningar och effekter, i förening med 1910-talet stod för och sedan relatera det till den fyndighet och humör i framställningen än på position Söderhjelm intog. Detektivromanen grundlig analys och strängt logisk deduktion” (H. konnoterade den stora världen, modernitet, fasta N., 1916).25 Det är värt att notera att H. N. inte berättar- och genrekonventioner, förströelse alls hänvisar till de amerikanska genremodellerna, och stor popularitet (Pyrhönen, 1994, s. 1−2; Nick Carter eller Nat Pinkerton, trots att Olle i Sundholm, 1999, s. 94; Sundholm, 2000, s. Guldgruvan besöker Pinkertons detektivbyrå 175).23 Kritikerna infogade ofta i recensioner i New York.26 Besöket utgör ytterligare en ett litet avsnitt om detektivromanernas parodiskt-ironiskt-självrefl exiv replik i vilken antagna publik som de uppfattade vara stor berättelsen yttrar sig om sina förebilder med och okritisk. Recensenten R. konstaterade om vilka den för en parodiskt-ironiskt-självrefl exiv Edwin Christiansons detektivroman Röjd ur dialog. Kan det att H. N. inte nämner de vägen att det var troligt att boken kommer att få amerikanska genremodellerna ha någonting med ”strykande afsättning”(R., 1907). G. C. beskrev dessa böckers status att göra? Medan ”Sherlock boken som ”[…] ett försök i kriminalromanens Holmes var engelsman; hans namn doftade pipa, hos oss föga idkade industrigren” och ansåg analytiskt grubbel och fi nkultur” (Boëthius, att den ”synes [mig] böra kunna motsvara den 1989, s. 41), utgjorde Nick Carter-böckerna icke alltför blaserade läsarens anspråk” (G. C./ i Sverige ett av föremålen i en debatt om Gunnar Castrén?, 1907, s. 9).24 ”smutslitteratur” (Boëthius, 1989, s. 29−31).27

Recensenten H. N. nämner i Hufvudstadsbladet I en genomgång av utländska, nyligen utkomna, svensk ”äfventyrsnovellistik” som Guldgruvans till svenska översatta detektivromaner, framförde förebilder. Han hänvisar till Frank Heller alias signaturen O. H., Olaf Homén, år 1909 det

23 I sin recension av sin under pseudonym skrivna bok Carter-böckerna å ena sidan som en möjlighet att njuta av betonade Söderhjelm konventionernas betydelse för den kapitalistiska tiden, å andra sidan även som ett sätt att genren och det genretypiska i Guldgruvan. Han skrev: protestera mot disciplinerings- och kultiveringstänkande. ”Boken är, som så mången af dess föregångare, byggd (Boëthius, 1986, s. 118−128.) på den spänning en serie äfventyrliga situationer förmår 25 H. N. nämner även Anders Ejes, pseudonym för skänka. Här fi nna vi alla den ’tekniska romantikens’ den svenska författaren Axel Essen, äventyrsromaner hjälpmedel: expresståg, bilar, lustyachter, atlanterångare, som förebilder till Guldgruvan. Söderhjelm (1916, s. revolvrar; alla äfventyrsberättelsens sedan gammalt kända 151) hänvisar i sin recension till Stein Riverton, alias ingredienser: den store bofven, den oskyldiga unga fl ickan, Sven Elvestad, en norsk journalist och författare av den henne ömt älskande ynglingen, som räddar henne ur detektivromaner. skurkens klor, den hemlighetsfulla dokumentkistan, gömd 26 De första Nick Carter-böckerna utgavs i Sverige 1903 i grufvan långt borta bland Colorados berg – allt detta och (Boëthius, 1989, s. 41). Pinkerton var inte bara namnet mycket mer, som hör till genren och måste fi nnas för att på en känd detektivbyrå som hade grundats 1850 i USA åstadkomma den beräknade effekten. Författaren trampar av skotten Allan Pinkerton, utan också namnet på Nat således i gamla, välkända spår.” (Söderhjelm, 1916, s. 151.) Pinkerton, ”detektivernas konung”, huvudpersonen i de 24 Ulf Boëthius (1989, s. 118) antar att Nick Carter- berättelser som Allan Pinkerton skrev med detektivbyråns böckerna i Sverige lästes av fl era olika publiker i alla sociala arkiv som källa. Dessa berättelser utkom på fi nska lager. Redan samtiden relaterade böckerna till den snabba som häften åren 1916−17. (Kukkola, 1985, s. 160.) moderniseringen, industrialiseringen och den nya raska Nat Pinkerton var också namnet på en av böckerna i livsrytmen. Böckerna återspeglade på många sätt den detektivromanserien om Nick Carter (Boëthius, 1989, s. moderna tiden, storstaden och penningekonomin. Boëthius 48, 49). påpekar att alla samhällsklasser drabbades av kraven på 27 John Carey (1992, s. 8) kallar däremot Holmes för en rationalitet, punktlighet och disciplin. Han tolkar Nick

38 jag uppfattar som den samtida litterära elitens jag visst icke väntat mig synnerligen mycket” (O. värdering av och krav på detektivlitteraturen. H., 1909, s. 214). O. H. föredrar framförallt Artikeln utkom i Argus, ett språkrör för de den diskursiva strategi, ironin, som innebär den fi nlandssvenska intellektuella.28 O. H. (1909, samtidiga närvaron av två nivåer, avstånd och s. 212) anknöt genren till modernitet, intellekt, kontroll. Amerika och tidsanda, ”nuet”. Han efterlyste humor och ironi, stil och ordentliga problem Det är värt att lägga märke till att Guldgruvan samt avstånd till känslor i böckerna. Speciellt uppfyller fl era av de krav som O. H. i egenskap ironi var något han menade att ”[...] man så av representant för den litterära eliten ställde gärna ville fi nna i denna litteratur, som man, på en detektivroman som han kunde ”ta på alla resonemang till trots, till följd av någon allvar”. I den förekommer humor och ironi hemlig fördom har så svårt att ta på allvar” (O. och den visar ett avstånd till känslor i form H., 1909, s. 213). Direkt säger O. H. att man av parodi som riktar sig mot den romantiska inte kan ta genren på allvar, indirekt säger han diskursen och dagdrivarlitteraturen. Guldgruvan att humor, ironi och skämtsamhet gör att man, signalerar på många sätt sin uppgift att roa och paradoxalt nog, kan ta en detektivroman på i den andan mottogs den. Recensenten H. N. allvar. Han värdesätter kontroll och avstånd och uppskattade inte bara bokens stil, miljöskildring kritiserar införandet av känslor: och dialog, utan också dess sätt att driva med dagdrivarelitteraturen. H. N. skrev i Den kyliga stämning av förståndsmässighet Hufvudstadsbladet: och behärskning, av intellektets och även kroppens energi som redan Poe betonade Det är ett välfunnet drag af författaren att och vilken Doyle förstått att hålla fram låta sin hjälte tillhöra dagdrifvarnas skrå. som det förnämsta draget, denna svala luft Tack vare alla de debatter, som offentligen där allt ska gro och spira och händelserna såväl som enskildt förts om bemälda växa och blomma enligt kausalitetens lag herrar, erhålla de första kapitlen, där – den mänges ofta med drivhusfl äktar från hjältens egenskap af dagdrifvare starkast känslornas värld: man fl ätar in allehanda understrykes, en roande aktualitet. Dess rörande bihandlingar. verkan blir så mycket större som (O. H., 1909, s. 214.) författaren tillåter sig att säga rätt lustiga saker i den brännande frågan och När den är som bäst anknyter detektivismen göra diverse satiriskt färgade anspelningar enligt O. H. till ”litteratur”, när den är och observationer rörande denna litterära som sämst förekommer den i formen av en typ. Boken har åtskilliga skämtsamma sentimental förbrytarhistoria, ”sliskig sötma”, poänger, som göra sig förträffl igt. eller som en kriminalroman som endast rätt (H. N., 1916.)29 och slätt redogör för ett brott. Recensenten högaktar Conan Doyle och Edgar Allan Poe, Författaren och kritikern skrattar åt samma men fi nner genrens nuvarande tillstånd ” [...] saker, med andra ord: de ingår i samma diskursiva åtskilligt mindre gynnsamt än jag väntat; ehuru gemenskap.30 Och inte endast det, dessutom var

”[…] intellectual for mass consumption – speciﬁ cally for 29 Även Thomas Warburton förknippar allusionerna till the middle- and lower-middle-class readers”. dagdrivare med satir. ”Lennart Wikströms Guldgruvan 28 Enligt historiker Rainer Knapas var Argus en (1916) börjar med rena – satiriska – dagdriveriet, men kulturtidskrift som ” […] bevakade den liberalt övergår snart till en halsbrytande förbrytarjakt över och på intellektuella traditionen i Finland och arvet efter andra sidan Atlanten” (Warburton, 1984, s. 116). Euterpe-gruppen”. Bland Argus medarbetare förekom 30 Alltid blev inte mottagandet lika gott. Söderhjelm ﬂ era framstående författare och representanter för den konstaterar i Unga år: ”Samtidigt hade jag också slarvat akademiska eliten. (Knapas, 2000a, s. 362−363; se även ihop ännu en Lennart Wikström-bok, Burgundertabletterna, Sevänen, 1994, s. 53.) som var en drift med förbudslagen och dess

39 de nära vänner. Även Söderhjelms memoarer efter Greta och mr. Briggs hamnar han snabbt ger en bild av den diskursiva gemenskap i Amerika, ”[…] den naturliga skådeplatsen för inom vilken och för vilken de fi nlandssvenska allt hvad raffl ande historier heter” (Söderhjelm, detektivromanerna skrevs vid denna tidpunkt; 1916, s. 151). Så snabbt Olle omringas av ” […] det var en hobby för välutbildade herrar, ett denna amerikanska luft, som var mättad med internt skämtande vänner mellan. (Söderhjelm, energi och företagsamhet […]” (Wikström, 1962, s. 87; se även Stjernschantz, 1981; 1916, s. 100), börjar han känna av ett våldsamt Sundholm, 2000, s. 175.) behov att göra något. Hans identitet visar sig vara platsbunden, anknuten till Finland. Hans 2.5 Skrattretande förvandling förändring är skrattretande snabb och orsakerna i Amerika är likaväl en parodiskt-ironisk inversion av de motiv som styr en dagdrivares förändring. I Guldgruvan står Amerika för energi och begär, I en dagdrivarroman behöver huvupersonen arbete, demokratisering och modernitet. Det är oftast en hel roman för att komma till insikten först där som Olle slutgiltigt förvandlas till en om att han måste förändra sig. Olle ställer i detektiv, och efter det tar ytterligare ett steg Guldgruvan däremot sig frågan: ”Har jag på några i den demokratiseringsprocess han genomgår. timmar blivit en annan människa?” (Wikström, Berättaren konstaterar: ”[…] den tjugonde 1916, s. 39). Uppfattningen om jaget och augusti såg honom [Olle] som en solbränd, identiteten som någonting orubbligt, ersätts arbetsklädd man med skarpa drag, starka käkar av en snabbt utbytbar, platsbunden identitet.32 och en brinnande energi i blicken. På en månad Förändringen motiveras inte av individens inre hade han blivit en äkta yankee.” (Wikström, andliga utveckling utan produceras framför allt 1916, s. 115−116.)31 Också denna äkthet och av Amerika, den nya omgivning Olle hamnar i. identitet är emellertid tillfällig och präglas av Förvandlingen kan även uppfattas som parodi på gyckel. I Guldgruvan förekommer vid sidan modernitet, på uppfattningarna om människan om det teatraliska metaspråket även direkta och nutiden som snabb, effektiv och ombytlig. hänvisningar till teater och rollspel. Olle axlar John Sundholm har påpekat att detektivhistorian under berättelsens gång fl era olika roller och i Guldgruvan fungerar som ” […] ett sätt att skriva sista kapitlet heter faktiskt ”Sista akten”. Redan ut sig från ett samhälle och dess litteratursyn. i början av berättelsen kopplas berättelsens Från en litterär offentlighet till en vardaglig centrala scen, Amerika, till skådespel men modern” (Sundholm, 1999, s. 113−114). (Wikström, 1916, s. 29−30). Olles identitet Detta sker, men samtidigt förekommer även ett i Amerika är en oavbruten teaterföreställning, mer eller mindre parodiskt avståndstagande och han spelar ständigt en annan än han är. kritiserande av samma modernitet.

Det teatraliska metaspråket anknyter inte bara Olle är inte romanens enda eller första till de av Olle upptagna identiteterna som dagdrivare stadd i förändring. I berättelsens dagdrivare och detektiv. Det förekommer även förﬂ utna ﬁ nns Gretas far, Albert Spangen, som i anslutning till förändring av identitet och i precis som Olle har levt ett ”dåligt”, det vill anledningarna till att Olle förändras. I sin jakt säga för en dagdrivare lämpligt liv. Spangen har

verklighetsfrämmande stöttepelare. Dessa ignorerade helt framtidslandet USA och hela den amerikanska mentaliteten. satiren … ” (Söderhjelm, 1962, s. 115.) Han var inte bara skarpsinnig utan också stark, snabb och 31 Lars Wendelius har undersökt denna gestalt i svenska handlingskraftig; hans huvudsakliga verksamhetsområde romaner och skriver: ”De amerikaner som uppträder i var New York, en av världens modernaste städer med svensk skönlitteratur fr.o.m. slutet av 1890-talet får en skyskrapor och luftburna spårvagnar.” påfallande enhetlig yttre framtoning. Framför allt betonas 32 Detta anknyter till moderniseringen. Idealet i det deras magerhet, markerade anletsdrag och skarpa ögon.” tidigare, agrara ståndssamhället var att behålla en (Wendelius, 1982, s. 42, 79−81.) Boëthius (1989, s. ståndsmässig ekonomisk och social position, medan 41) anser att Nick Carter-ﬁ guren ”[…] förkroppsligade människorna i den moderna tiden strävar efter att komma

40 nästan ruinerat sina föräldrar ekonomiskt och allvar och överklass, sammanfaller detektiven skickas därför till Amerika där han utvecklas från med energi, förnuft och handling.33 Detektiv- dagdrivare till arbetare och vidare till gruvägare och äventyrsromanerna i Nick Carter-serien och miljonär. Hans svåger, den österbottniska för enligt Boëthius’ (1989, s. 7) fram ideal som arbetaren-emigranten Karl Österblom sammanföll med den borgerliga medelklassens berättar om hur Albert Spangen ”[…] söp, värderingar. Den borgerliga världsåskådningen skröt och skrävlade och lekte fi n herre bland växte fram under 1800-talet i Sverige och emigranterna”. Han blir tvungen att förändra dess grundprinciper anknöt till tid, kontroll sig. Österblom konstaterar: ”Småningom lät han och hushållning (Frykman & Löfgren, 1979, sitt övermod falla, lade bort alla dåliga vanor och s. 34−35). Detektiven signalerar förutom blev en god arbetare” (Wikström, 1916, s. 171). medelklass även modernitet, en modernitet Representanten för överklassdekadens, Albert, med anknytning till ett annat samhällsskikt än gifter sig till slut med arbetaren Österbloms det dagdrivare hör till.34 Detektivens relation syster och får dottern Greta som efter moderns till tid, rörelse och teknik, hans seende och död skickas till Finland för att uppfostras av hans logik för fram sådana ideal som kontroll, Alberts syster. Albert Spangen har, liksom förnuft och aktivitet. Olles förvandlings- och Olle kommer att göra, växlat identitet, klass anpassningsprocess beskrivs emellertid på ett och nationalitet. Spangens berättelse utgör sätt som avslöjar att berättaren förhåller sig till Guldgruvans mise en abyme, berättelsen inuti den på ett ambivalent sätt. Hans amerikanisering berättelsen och en av dess många självrefl exiva är skrattretande. speglar. Forskare har i dagdrivarnas pessimism och Amerika sågs som en plats för motstånd mot cynism sett en reaktion på den fi nlandssvenska den dekadens som rådde i Europa efter första överklassens förändrade livsvillkor i Finland världskriget, skriver Mats Björkin (1998, s. efter representationsreformen 1906, på 295). Det är precis den rollen Amerika spelar deras förlorade hegemoniska ställning (t.ex. i Guldgruvan. Där botas Olles (och Albert Allardt & Starck, 1981, s. 109; Zuck, 1983, Spangens) dekadens och han blir delaktig i s. 23; Warburton, 1984, s. 105; Pettersson, arbete, modernitet, masskultur och kapitalism. 1986, s. 31−34; Sevänen, 1994, s. 52, Sundhet, liv och styrka kan uppnås! En 372−373). Representationsreformen avskaffade impotent dagdrivare kan bli en man, en hjälte fyraståndslantdagen och införde ett demokratiskt och en detektiv, men det sker i Amerika och system med allmän rösträtt för både kvinnor och för det krävs att han avstår från sin identitet män (Knapas, 2000b, s. 20). Dagdrivardiskursen och allt det innebär i form av språk, social uppstod i det mardrömslandsskap som ställning, världsbild och litterära ideal. Medan moderniseringen och riksdagsreformen skapat. dagdrivaren tydligt står för kultur, passivitet, ”Den gamla världsbilden föll i spillror, medan ut ur sitt stånd och uppåt, snabbt bli rik och socialt 34 Calinescu gör en uppdelning mellan två moderniteter, ”förnäm”. Den sociala rörligheten ökade. (Kilpi, 1917, s. där den estetiska moderniteten kännetecknas av ett 99−101.) djupt förakt mot den borgerliga moderniteten som 33 Dagdrivarlitteraturen och detektivlitteraturen har byggde på sådana ideal som framgång, frihet och förnuft. tolkats som reaktioner på samma saker: storstaden, Dagdriveriet kan ses som en representant för den estetiska industrialismen, massamhället. ”Dagdrivarnas berättelser moderniteten. Calinescu påpekar emellertid: ”The ideas of återspeglar därför också individens förvirring gentemot det modernity and progress on the one hand, and the idea of anonyma massamhället, där den moderna storstaden snarare decadence on the other, are mutually exclusive only at the utsätter individen för meningslöshet än erbjuder möjlighet crudest level of understanding” (Calinescu, 1987, s. 155). till ny ordning och nytt liv,” skriver Massimo Ciaravolo Om dagdrivarlitteratur och modernitet, se t.ex. Ciaravolo, (2000b, s. 49). Enligt Kracauer hade detektivromanen 2000b, s. 47−51. ingen djupare mening. Den uttryckte endast en längtan efter mening i ett genomindustrialiserat samhälle (Kracauer via Sundholm, 1999, s. 93).

41 framtidsutsikterna tycktes oklara och dystra”, 2.6 Kampen mellan beskriver Massimo Ciaravolo tidsandan (2000b, diskursiva gemenskaper s. 48). I Guldgruvan tvingas dagdrivaren att ta steget in i en genre och en värld som styrs Liksom dagdriveri implicerar även Amerika av främmande logik och krav och som leder diskursiv gemenskap. Uppfattningen om Amerika till att han måste förändra sig och anpassa sig som sinnebilden för massamhälle och masskultur till nya ideal. Genom att acceptera en roll var allmänt spridd bland de intellektuella i som detektiv vinner dagdrivaren i energi Europa på 1800-talet och i början av 1900-talet. och potens, men förlorar i klass. Detta är ”America is identifi ed as the home of the mass en förändring/utveckling som berättaren revolt against literary taste, the point being that gycklar med. Amerika är en mardrömssfär för what can happen there can happen here if the dagdrivaren framförallt med tanke på sociala ’democratic sentiment’ is allowed to spread”, hierarkier. Detektivromanen anknyter till skriver Dominic Strinati (1995, s. 22−23). demokratisering, modernitet, förströelse och Inom de teorier om masskultur som uppstod en stor publik. I den upphävs alla de sociala på 1800-talet, uppfattades amerikaniseringen hierarkier och distinktioner som i den gamla som ett hot. Demokratiseringen skulle genom världen garanterar dagdrivaren en hög position att låta massorna ta över makten inom politiken inom litteraturen, kulturen och samhället. I och kulturen, bryta ner traditionella klass- och 36 den nya moderna världen där detektiven hör smakhierarkier. (Strinati, 1995, s. 7.) I Sverige hemma råder medelklassens borgerliga ideal. betydde Amerika på 1910-talet två saker, en Dagdrivarförfattarna tillhörde den kulturella rationalisering av arbete och produktion och överklassen och deras texter kan tänkas ha en rationalisering eller industrialisering av riktat sig till den kulturella överklassen, medan fritiden. ”Eller kortare uttryckt, fordismen och detektivlitteraturen bar en prägel av den stora masskulturen”, skriver Mats Björkin (1998, s. publiken.35 52). Amerikanska fi lmer och populärlitteratur utgjorde de viktigaste formerna av amerikansk 37 I Guldgruvan används det teatraliska metaspråket populärkultur som spred sig till Finland. av en huvudperson som är en representant Henry Fords och Frederick W. Taylors idéer för den bildade klassen samt av en berättare om effektivitet, organisering och rationalisering som intar en ambivalent position gentemot av arbete var bekanta även här. (Mäkinen, 1992, dagdrivardiskursen, detektivlitteraturen och s. 244; Immonen, Mäkinen, Onnela, 1992, s. berättelsen han berättar. Denna berättare 16.) utnyttjar berättarstrategier som förutsätter en läsare som ska vara uppmärksam på närvaron Medan Amerika implicerar ”massans revolt mot av två samtidiga nivåer i texten. Det teatraliska den goda smaken”, är konnotationerna kring metaspråket används i situationer i vilka identitet parodi och ironi de motsatta. De som forskat och förändring av identitet diskuteras. Till vem i parodins historia är överens om att parodier riktas det då? blomstrar upp under kulturellt förfi nade perioder då den som parodierar kan lita på

35 ”Amerikkalaisuudella tarkoitettiin suurten underhållning. Koskela nämner också att amerikaniseringen kansanjoukkojen kulttuuria”, konstaterar Lasse Koskela hörde ihop med en mångfacetterad kulturell förändring som när han beskriver Ernst Nevanlinnas uppfattning om den hängde ihop med samhällets demokratisering. (Koskela, amerikanska kulturen. [Med amerikanisering menades 1999, s. 262.) de stora folkskarornas kultur.] Enligt Koskela förhöll den 36 Om amerikaniseringen i Finland, se t.ex. Koivisto, 1992; unga generationen i Finland på tjugotalet sig ambivalent till Malmio, 2004. amerikansk kultur och amerikanisering. Den accepterade 37 Keijo Virtanen (1988, s. 468) anser att den amerikanska den amerikanska kulturens ungdomlighet och tekniska masskulturen framförallt konsumerades av industriarbetare effektivitet, men förkastade den amerikanska livsstilens i Finland. ytlighet och den amerikanska kulturens karaktär av

42 läsarens kompetens (Hutcheon, 1985, s. 19). skriver romanen in sig i den bildade klassens I parodin är orden potentiellt dubbeltydiga, diskursiva gemenskap genom att anknyta till men aktualiseras endast av de mottagare som dagdrivardiskursen, å andra sidan tar den delvis uppfyller vissa nödvändiga förutsättningar i form avstånd från den samma genom att gyckla med av förmåga eller utbildning. Parodi och ironi har dagdrivarlitteraturen. ofta kopplats till överklassen, så kallade bildade diskursiva gemenskaper eller intelligentian. Den diskursiva gemenskapen som berättelsen (Hutcheon, 1985, s. 94−95; Hutcheon, 1994, riktar sina yttranden till utkristalliseras i ett s. 41; Karkama, 1997, s. 228.) Linda Hutcheon meningsutbyte mellan huvudpersonen Olle anser att parodin, liksom ironin av mottagaren och antagonisten mr. Briggs och handlar – åter förutsätter en viss institutionaliserad uppsättning en gång – om identitet. I Guldgruvan pågår värderingar, både estetiska (generisk-retoriska) en maktkamp mellan Olle, representanten och sociala (ideologiska) för att bli uppfattad för kultur och dekadens och mr. Briggs, en och bli till. Den som parodierar förutsätter en ond representant för Amerika och allt vad publik med en likadan uppsättning kulturella det implicerar av modernitet, överfl öd och och lingvistiska koder samt bekantskap med obildning. Briggs är motsatsen till Olle, en den text som parodieras. (Hutcheon, 1985, s. self-made man som genom bedrägeri och stöld 94−95.) har arbetat upp sig från kypare till miljardör, en uppkomling vars omgivning signalerar lyx, Guldgruvan skriver på olika sätt in sig i en prakt, överdrift, teknik och kopia. Olle har diskursiv gemenskap vid namn bildad klass. tagit anställning som arbetare hos mr. Briggs De berättarstrategier som används i boken är under falskt namn, ett rollspel som faller inom sådana som signaturen O. H., en representant detektivromanens genrekonventioner. Briggs för de intellektuella, uppskattade och efterlyste. misstänker emellertid på basis av Olles språk och Berättelsen riktar sig mot dagdrivarlitteraturen, utseende att detta namn är oriktigt. Den dialog som i sin samtid konnoterade allvarlig som följer är en utdragen språklig duell. Vapen konstlitteratur, bildad överklass och litterärt används inte, endast ord, trots att det är frågan högt uppsatt position. I romanen fi nns en om en detektiv- och äventyrsroman. (Olle:) ” spänning mellan den diskursiva gemenskap som – Jag heter William Johnson. […] – Lögn, sade tar detektivromaner på allvar och de som inte Briggs. Du är inte anglosaxare. – Nej, sade Olle, gör det. Berättaren, den andra rösten, driver men jag talar ogärna om mitt riktiga namn. – Se, med naiva läsare av den första graden, de som se, sade Briggs, du råkar fast. Vad hette du förr? läser och tror på det de läst. Flera läsarpositioner – Immanuel Kant, efter Ni nödvändigtvis skall öppnar sig, både den som är ute efter att läsa veta det. – Hm, sade Briggs, när kom du till förströelselitteratur och den som vill ta avstånd staterna?” (Wikström, 1916, s. 125.) Mr. Briggs från förströelselitteratur och naiva läsare av fortsätter att tvivla på Olles identitet, men låter förströelselitteratur fi nner här sin position. ”Immanuel Kant” passera som ett godtagbart Bokens tilltal präglas av ambivalens. Läsaren namn – det framstår inte omedelbart som fel kan skratta åt dagdrivarlitteraturen och allt den för honom. Olle som befi nner sig i underläge står för eller åt detektivlitteraturen och allt den lurar skurken genom att uppge fel identitet, implicerar eller åt båda. Guldgruvan förutsätter men inte vilket namn som helst utan ett sådant litterär kompetens på två områden, kunskap som anknyter till Olles bildning. Han utnyttjar om den allvarliga konstlitteraturen och om sina kunskaper till att leda sin motståndare, en detektivlitteraturen. Genom sitt tonfall och obildad mångmiljonär, fel och han är – tillfälligt genom sin teatraliskt metaspråkliga dialog med – överlägsen. Denna seger är emellertid ironisk diskursen om dagdrivare skriver berättelsen i sin kortvarighet, redan på följande sida blir sig samtidigt både innanför och utanför en Olle tvungen att gripa till fysiska medel för att bildad diskursiv gemenskap. Å ena sidan övertyga mr. Briggs om att han inte är Olle.

43 Det humoristiska identitetsskapandet fungerar samt framförallt kultur och språk, om en person tvåsidigt, det skapar grupptillhörighet och drar talade svenska, den bildade klassens språk eller upp gränser mot dem som inte ingår i gruppen, fi nska, folkets språk. (Alapuro, 1973, s. 11.) anser Birgit Hertzberg Johnsen (1996, s. 83). Universitetsstudier och akademisk bildning I konfl ikten mellan Olle och mr. Briggs pågår utgjorde de väsentligaste markörerna för den ett ironiskt-parodiskt uteslutande av mr. Briggs bildade klassen och dess livsstil (Alapuro, 1973, och alla de läsare i vars bildning Immanuel Kant s. 29). Den bildade klassen hade med andra ord inte ingår samtidigt som en bildad diskursiv en identitet som byggde på bildning, kultur gemenskap skrivs in. Duellen mellan Olle och och språk. Under slutet av 1800-talet sysslade mr. Briggs är förutom en kamp mellan hjälte och stadsbor vanligtvis med kultur inom ramarna skurk, en kamp mellan diskursiva gemenskaper. för sina olika samhällsskikt, ”societeter”, skriver En liknande kamp pågår i kapitlet ”Detektiven Aimo Halila. Åren 1875−1918 var det i första sjunger” där Olle utnyttjar melodierna i fi nska hand den bildade klassen som i egenskap av och svenska sånger för att överföra hemliga det dominerande skiktet bestämde över den meddelanden som inte får förstås av mr. Briggs kommunala kulturpolitikens allmänna drag. till Greta. Kultur i olika former utnyttjas som ett (Halila, 1983, s. 378.)39 ”Usealla taholla hemligt språk, den används till motstånd, till att ajateltiin, että meillä oli tavallaan kaksi leda de oinvigda vilse och till att utesluta dem. kulttuuria, ylempi ruotsinkielinen ja alempi suomenkielinen”, skriver Halila (1983, s. 378). Romanen iscensätter en situation i vilken [På fl era håll tänkte man att vi på sätt och vis avståndet och skillnaderna mellan två för hade två kulturer, en högre svenskspråkig varandra främmande diskursiva gemenskaper och en lägre fi nskspråkig kultur.] I slutet av är stort. Skillnaderna och avståndet mellan den perioden hade städernas bildade överklass bildade klassen och den stora publiken förekom redan börjat förlora sina positioner och sin även i den samtida situationen då Guldgruvan betydelse som den ledande kulturgruppen som publicerades. Olikheterna hade sina rötter i bestämde över smaken och kulturen. De lägre, ståndssamhället. Kaarlo Wirilander visar hur speciellt fi nskspråkiga men även svenskspråkiga herrskapståndet långsamt omvandlades från befolkningsskikten ville vara med och utforma ett stånd vars sociala ställning grundade sig på kommunernas kulturverksamhet. (Halila, 1983, härkomst till den bildade klassen, ett socialt s. 379.) skikt vars ställning ”[…] baserade sig på boklig bildning och stabil ekonomi” (Wirilander, Det litterära, kulturella och sociala underläge 1982, s. 321).38 Risto Alapuro (1997, s. 23) som Olle drabbats av genom att han hamnat i en beskriver överklassens kultur på 1800-talet som detektivroman kan läsas som en parodi på den rätt homogen oberoende av om den var svensk- kulturella situationen i sin helhet, en situation eller fi nskspråkig. Fennomanerna hade gått över där den allvarliga litteraturen och kulturen från det svenska språket till det fi nska, hela den befi nner sig i underläge och i ett tillstånd bildade klassens hade studerat vid ett och samma av förändring. Den pågående förvandlingen universitet. De viktigaste markörerna för utkristalliseras enligt min mening i Cannelins gränsen mellan den bildade klassen och folket ord citerade i början av kapitlet: ”den stora utgjordes av skillnader i bildning och livsstil publiken får smak för delikatesser”. Den

38 Wirilander beskriver termen den bildade klassens historia ’herrasväki’, ’vallasväki’, och för vilken till slut det fi nska på följande sätt: småningom under 1800-talets lopp, ordet ’säätyläistö’ konstruerades” (Wirilander, 1982, s. men egentligen först i slutet av århundradet började man 355). använda benämningen den bildade klassen ”[…] om den 39 Halila inkluderar i den kommunala kulturpolitiken demografi skt rätt opreciserade och med tiden allt vagare undervisningen, biblioteksväsendet, sport-, ungdoms- och avgränsade samhällsgrupp, som redan länge på svenska fritidsverksamheten, olika områden inom konsten samt hade kallats ’herrskap’ och ’ståndspersoner’, på fi nska musei- och hembygdsväsendet.

44 fi nlandssvenska dagdrivaren som går i närkamp vars kultur tidigare endast talat till den egna med den amerikanske affärsmannen och skurken diskursiva gemenskapen börjar rikta sig till kan läsas som en parodiskt-ironiskt-självrefl exiv andra samhällsgrupper, främst till den växande bild av den samtida kultursituationen. Den medelklassen som blir allt mera betydelsefull. präglas av den ökade betydelsen av utländsk (Se Allardt & Starck, 1981, s. 161−168.) En populärlitteratur och den diskursiva gemenskap borgerlig kultur i Sevänens bemärkelse – en den riktar sig till. När jag ser på berättelsen som riktar sig till samhällsklasser utöver den i klasstermer tolkar jag den som en parodisk egna – håller på att skapas i Guldgruvan, men bild av den övre bildade klassen som känner denna förvandling är ännu inte avslutad. Därav trycket ”underifrån”, följden av en pågående ambivalenserna: å ena sidan anpassar Olle sig till demokratiseringsprocess.40 Dagdrivaren ska medelklassideal, å andra sidan uppstår direkta förvandlas till detektiv, överklassungdomarna maktkamper med och avståndstaganden från den till medelklassmän – och slutligen: diskursiva gemenskap mr. Briggs konnoterar. överklassförfattaren till en förströelseförfattare som genom att skriva en förströelseroman kan 2.7 Kritik av litteratur, kultur erhålla ”energi”, det vill säga stor publik och och den bildade klassen – och möjlig ekonomisk framgång. Genom att avstå av en själv från en dagdrivaridentitet och förvandlas till en modern handlingens man kan en antihjälte vinna Dagdrivarlitteraturen har ömsom uppfattats kärlek och pengar. Och genom att förhålla sig som en samhällelig reaktion, ömsom som en parodiskt-ironiskt till dagdrivarlitteraturens och litterär strömning framkallad av europeiska detektivromanens konventioner kan en författare och nordiska litterära förebilder såsom i sin roman signalera ett avstånd till den handling Hjalmar Söderberg, Herman Bang och Anatole han utför: skrivandet av en detektivroman, en France. Dagdrivargestalten har tolkats som en roman som implicerar förströelse, stor publik, utkristalliserad bild av sysslolöshet, dekadens demokratisering och modernitet. och passivitet och ett realistiskt uttryck för den fi nlandssvenska kulturella överklassens Det översta skiktets kultur inom ståndssamhället situation efter riksdagsreformen 1906.41 brukade inte sträva efter att tilltala de andra Torsten Pettersson (1986, s. 31−33) ser klasserna. Den borgerliga kulturen har tidsläget, det ryska trycket, landets egna inre däremot ända från början präglats av att den problem, den fi nska frammarschen och ”det vänder sig till alla folkgrupper och ofta även sociala trycket underifrån” som de främsta uppträder som representant för dem, påpekar anledningarna till dagdrivarlitteraturen. Kersti Sevänen. (Sevänen, 1994, s. 31.) Jag uppfattar Bergroth anser däremot att de avgörande att Guldgruvan och framförallt det teatraliska infl uenserna kom från Europa. ”Me nuoret metaspråket i den gestaltar en förändring otimme elämäntunnelmamme suuren maailman som har just med de tilltänkta läsarna att silloisesta tunnelmasta”, skriver hon (Bergroth, göra. Det är frågan om en anpassningsprocess 1973, s. 63).42 [Vi unga anammade våra där författare från de övre bildade klasserna livsstämningar från de dåtida stämningarna i

40 Det är Torsten Pettersson som i samband med 41 Nordenstrengs beskrivning av ”egentlig litteratur” som dagdrivarna nämner (1986, s. 33) ”[…] det sociala trycket präglad av återgivandet av stämningar, grubbleri, diskussion underifrån, som hade konkretiserats i socialdemokraternas av problem och missnöje med livet är en beskrivning som oväntat stora framgång i det första lantdagsvalet 1907. Till påminner mycket om dagdrivarlitteraturen (Nordenstreng, skillnad från det ryska och det ﬁ nska trycket omnämns detta 1915). sällan av dagdrivarförfattarna, och tycks åtminstone inte på 42 Bergroths replik är en kommentar till Gunnar Castréns ett fullt medvetet plan ha spelat någon större roll för deras och B. Estlanders uppfattning att dagdrivargenerationen dystra syn på tillvaron.” föddes som en reaktion på inhemska yttre omständigheter.

45 den stora världen.] Denna atmosfär beskriver I artikeln ”De unga” intar Söderhjelm en position hon som präglad av ironi, cynism och pessimism som intellektuell, han yttrar sig kritiskt om ett (Bergroth, 1973, s. 72). fenomen i samhället och strävar efter att påverka det ideologiska klimatet.43 Han analyserar den Matei Calinescu (1987, s. 141) ställer den situation i vilken han och hans jämnåriga befi nner träffande frågan: vem försöker parodiera sig och konstaterar att nutidens ungdom inte har någonting som den uppfattar som helt några förebilder att kämpa för. De lever på obetydelsefullt eller värdelöst? Och hans ”idealens baksida”. Tidsandan är skeptisk och svar lyder: ingen. Dagdrivareförfattarna var relativistisk och atmosfären i Finland negativ betydelsefulla. De fi ck tidigt den professionella och handlingsförlamande. Söderhjelm uppfattar elitens förtroende och de utgjorde en fast del av ofärdsåren och språkstriden som de främsta eliten, påpekar Erkki Sevänen (1994, s. 373). orsakerna till att den svenska ungdomen är passiv De hade en högt uppsatt position på det litterära och cynisk till skillnad från den fi nska. (H.S., fältet och tilldelades åren 1918−1929 tämligen 1910; se även Söderhjelm, 1962, s. 51−52.) rikligt med litterära pris och stipendier. De Skillnaden mellan de fi nska och fi nlandssvenska ansågs i stilistiskt och konstnärligt avseende ungdomarna ligger i att de fi nska ännu strävar representera tidens litterära topp. (Sevänen, efter att uppnå ”kultur, bildning, förfi ning”, 1994, s. 360.) Genom att driva med dagdrivare, någonting de svenska enligt Söderhjelm redan gycklar Söderhjelm med en litterär riktning länge ägt. som var litterärt, kulturellt och samhälleligt betydelsefull. Sevänen (1994, s. 372) påpekar att dagdrivarfenomenet till sin bakgrund starkt var I och med att Henning Söderhjelm placerar ett överklassfenomen. Gruppens författare kom dagdrivare och dagdrivarlitteratur som objektet med några undantag från överklassen. Detta för det teatraliska metaspråket, driver han inte gäller även för Söderhjelm. Hans far, Werner bara med en litterär riktning kopplad till kultur, Söderhjelm, var professor, essäist och kritiker, frågor om makt och maktlöshet och högt uppsatt Finlands minister i Sverige under de första åren samhällsposition utan också med sig själv och det av självständigheten och en ”portalgestalt för en sociala och kulturella skikt i vilket han ingick. modern litteraturforskning i Finland” (Zilliacus, År 1910 publicerade Söderhjelm i Argus artikeln 2000a, s. 208−209). Werner Söderhjelm var ”De unga” där han försökte förklara orsakerna medlem av överklassen och den ideologiska till ungdomens (d.v.s. sin egen generations) eliten44 och Henning Söderhjelm tillhörde ”liknöjdhet, lojhet, brist på intresse, sömnighet, redan i egenskap av son till en elitmedlem slapphet, kritiskhet, hånfullhet, pessimism likaså överklassen. Han hade en akademisk o.s.v.”, de känslor av cynism och pessimism som utbildning, som ännu i slutet av 1800-talet och kom till uttryck i dagdrivarlitteraturen (H. S., början av 1900-talet innebar att man blev en del 1910). Artikeln har sedermera uppfattats som en av samhällets toppskikt (se Alestalo, 1980, s. av dagdrivarriktningens centrala programartiklar 167). Han ingick med andra ord i den diskursiva och i litteraturhistoriska sammanhang förknippas gemenskap som utgörs av den bildade klassen. Söderhjelms namn med dagdrivarförfattarna. (Warburton, 1984, s. 114−116; Pettersson, Simon Dentith förknippar den ymniga 1986, s. 9; Holmström, 1988, s. 18; Koli, förekomsten av parodi i England mellan 1880- 1999, s. 191; Ciaravolo, 2000b, s. 49.) och 1950-talen med det faktum att avståndet

43 Om de intellektuellas uppgifter i samhället, se 44 Med den ideologiska eliten betecknar Alapuro personer Sevänen, 1997, s. 34-35; Alasuutari, 1998, s. 155−156. som innehade de viktigaste posterna i kyrkan och vid Intelligentian utgör enligt Sevänen en delgrupp inom universitetet. Överklassen är den grupp ur vilken eliter den bildade klassen i bredare mening och författare och rekryteras. Elitens barn räknas in i överklassen, skriver konstnärer är i sin tur en del av de intellektuella (Sevänen, Alapuro (1973, s. 10−11.) 1997, s. 34).

46 mellan olika sociala klasser under denna period Stackars lilla Greta, sade Olle, den där var stort. Han anser att det i samhällen som är illusionen måste jag genast krossa. När jag starkt socialt uppdelade i skikt och i vilka olika står här och ser in mot det land, där min klasser lever i relativ social isolering, fi nns en förändring har försiggått, så förstår jag stor sannolikhet för att författare producerar bättre än någonsin att jag ej är skapt att parodiska omgestaltningar av de sociala skikt handla. Jag har gjort det för att jag älskar vars beteende, språk och skrivande starkt dig. Men hädanefter tänker jag inte arbeta präglas av klass. (Dentith, 2000, s. 30−31.) och handla annat än vid mitt skrivbord. Jag Beskrivningen motsvarar situationen i Finland hatar detta jäktande, nervpinande liv, som på 1800-talet och ännu i början av 1900-talet. I ännu kallas amerikanskt, men sannolikt samhället förekom stora skillnader mellan olika blir framtidens. […] Jag skulle aldrig ha klasser och sociala skikt. Det var framförallt kunnat ägna mitt liv åt att exploatera kulturella aspekter, skillnader i bildning och putspomadorna. Det behövdes en levnadssätt som skapade skillnaden mellan den amerikan till det. bildade klassen och de övriga skikten (Alapuro, (Wikström, 1916, s. 255.) 1973, s. 11). Dentith talar emellertid om olika klassers parodier av varandra, inte om Olle, som under berättelsens gång har intagit parodier som riktar sig mot den klass som fl era olika roller samt agerat i egenskap av parodieraren ingår i. Frågan varför teatraliskt både läsare och kritiker, vill även gälla som metaspråk används i Guldgruvan kan formuleras författare. Meningen enligt vilken han härefter på följande sätt: Varför parodierar Söderhjelm kommer att handla vid ett skrivbord läser jag den bildade klassen och sig själv? Varför har den som en självrefl exiv kommentar till berättelsen diskursiva gemenskapen blivit skrattretande i själv; Olle tänker bli en författare som skriver sina egna ögon? texter med handling, det vill säga detektiv- och äventyrsromaner. Härmed förvandlas han till 2.8 Rollspel och maskerade en dubbelgångare för författaren Söderhjelm handlingar – Söderhjelm än en gång som genom att skriva Guldgruvan handlat vid sitt skrivbord. Det teatraliska metaspråket pekar i Guldgruvan på tre ställen på sin författare. Första gången syns Olles och berättarens relation till detektiv- det, såsom jag redan påpekat, i det gyckel som romaner präglas av både anpassning och avstånd. berättelsen riktar mot dagdrivare, andra gången Samma förhållningssätt kan även spåras hos i den kritik Olle (indirekt) riktar mot författare författaren. Guldgruvan var inte Söderhjelms av detektivromaner. Det tredje stället kommer debut som författare av detektivromaner. i slutet av Guldgruvan, där Olle identifi erar sig År 1914 utgav han som nämnt tillsammans en sista gång. Kärleken och den romantiska med Emil Hasselblatt och Olaf Homén under diskursen som var omöjlig på grund av Olles pseudonymen ”Tre herrar” en parodisk samling dagdrivarstatus har efter hans förändring till en detektivhistorier med namnet Herr Corpwieth. ”handlingens man” förverkligats; Greta är Olles Gentleman-detektiv. I sina memoarer kallade fästmö och mr. Briggs har fått sitt straff. Men Söderhjelm boken för ”ett skämt”. (Söderhjelm, när Greta på fartyget under resan från Amerika 1962, s. 87−88, 90−91.) Enligt Olof Mustelin till Finland uttrycker sin förtjusning över Olles präglades Söderhjelms förhållningssätt till denna förändring, tar han avstånd från sin identitet genre av ambivalens. Mustelin skriver: som en ”handlingens man” och allt det innebär i termer av modernitet. Han väljer istället en Med tillfredställelse konstaterade han position som är en omformning av den gamla [Henning Söderhjelm] att Herr Corpwieth. och den nya. Gentleman-detektiv hade blivit en succé, samtidigt som boken ju var ett skämt. Att,

47 såsom Schildt föreslagit, nu fortsätta med på teatraliskt metaspråk, en självmedveten, ”detektivlitterär verksamhet” ingav honom självironisk och parodisk handling. Till synes emellertid en viss avsmak. Det fanns recenserar Söderhjelm på kritiskt avstånd en för synpunkter som talade för en sådan honom obekant bok, i verkligheten skriver han verksamhet, men trots allt var han ytterst om en text han själv producerat. Han berömmer tveksam. (Mustelin, 1983, s. 49.) sin bok för ”[…] det raska utförandet och det genomgående goda humöret […]” (Söderhjelm, Söderhjelm var också angelägen om att det 1916, s. 151) men kritiserar sig själv – ironiskt inte skulle komma ut att han stod bakom nog – för bristen på konstnärlighet och pseudonymen för Guldgruvan (Mustelin, 1983, originalitet, egenskaper recensenterna i första s. 51). I ett brev från Söderhjelm till Holger hand inte väntade sig av en detektivroman. Schildt skriver Söderhjelm att han måste tänka Genom att ställa krav på konstnärlighet skriver på sin vetenskapliga karriär, ”[…] det vore säkert han in sig i en estetisk, litterärt-konstnärlig icke fördelaktigt att anhålla om en docentur med diskurs. Den förs av den litterära eliten och en meritlista i det allmänna medvetandet fylld började i större omfattning förekomma i den med detektivböcker” (Mustelin, 1983, s. 49). litterära kritiken i Finland på 1920-talet. Den Han var doktor i psykologi samt amanuens på var enligt Sevänen speciellt framträdande just Helsingfors universitetsbibliotek. Han skrev i den fi nlandssvenska kritiken (Sevänen, 1994, vetenskapliga och populärvetenskapliga artiklar, s. 265). var redaktör för tidskriften Arena och författade romaner som klassifi cerades och klassifi ceras Namnet Lennart Wikström är en mask45, en som allvarlig konstlitteratur. Att skriva författarroll och det teatraliska metaspråket detektivromaner var med andra ord en handling är en strategi som har uppgiften att signalera som stred mot den position som intellektuell att författaren inte identifi erar sig med Söderhjelm innehade, mot den klass i vilken han förströelseförfattare utan placerar sig i en ingick och mot hans ambitioner att gälla som en position utanför och ovanför dem. Med hjälp allvarlig vetenskapsidkare och konstförfattare. av det teatraliska metaspråket föregriper författaren även hur romanen kommer att tas Söderhjelm upptog en ironisk låtsasposition som emot i författarens egen diskursiva gemenskap. objektiv kritiker när han recenserade sin under Kritiken uttrycks så att säga på förhand, pseudonym skrivna bok i Finsk Tidskrift. Senare i romanen. Guldgruvan är berättelsen om kallade han recensionen för ” [...] kanske ett litterärt, kulturellt och socialt fördärv, om hur opassande skämt i en så allvarlig publikation” en författare genom att inta olika parodiska (Söderhjelm, 1962, s. 93). Jag uppfattar att den roller markerar distans både till kultur- och maskerade recensionshandlingen är ytterligare klassmässigt ”högt” förfall och ”låg”46 framgång en aspekt eller nivå i det medvetna spel med och vad han kan uppnå genom att falla. En identiteter och roller som pågår i Guldgruvan spänning råder mellan den kulturella identiteten och som utgivandet av en detektivroman under hos författaren och handlingen, skrivandet av en pseudonym utgör i sitt historiska sammanhang. förströelseroman. Söderhjelms recension av Wikströms bok kan nämligen läsas som ytterligare ett exempel

45 John Sundholm påpekar: ”Deckarens pseudonym 46 Här och även på annat håll i avhandlingen gäller att då möjliggör ett offentligt uppträdande med namnet uttextat adjektiv såsom ”hög”, ”låg”, m.ﬂ . förekommer betecknar och skall knappast läsas som enbart en ironisk kommentar de hierarkier och värderingar som ﬁ nns i texterna eller i och skämt. Den gängse litterära offentligheten kräver kontexten. Det är alltså inte frågan om mina värderingar. den roll Söderhjelm har som recensent i FT, han kan inte uppträda offentligen som deckarförfattare” (Sundholm, 1999, s. 116).

48 KAPITEL 3 visar hur Kersti Bergroth gycklar med smak och ekonomi i pjäsen Herra Vento (1921)

3.1 Det litterära fältet: Eliterna Vidare påpekar Sevänen (1994, s. 36) att det och förströelselitteraturen på det litterära fältet samtidigt förekom olika Erkki Sevänen (1994), som undersökt den fi nska grupper, så kallade deleliter som innehade och fi nlandsvenska litterära institutionen under nyckelpositioner i att producera, förmedla och mellankrigstiden, menar att det litterära fältet kontrollera litteratur.2 Den förlagspolitiska på 1920 och 1930-talen karakteriserades av såväl eliten bestod av de förlag som dominerade traditionella som moderna drag. Å ena sidan fanns fältet och deras chefer; folkupplysningseliten det redan en särskild marknadsbaserad litterär beslutade vad som lästes i skolorna och hur institution vars målsättning var en omfattande litteratur skulle undervisas. I den professionella produktion och konsumtion av litteratur. De eliten ingick experterna på det litterära fältet, ekonomiska och tekniska förutsättningarna för såsom litteraturforskare, de kritiker som skrev ett dylikt differentierat litterärt system fanns i ledande tidningar samt de personer som redan. Å andra sidan fanns det även faktorer bestämde om litterära pris och stipendier. som begränsade och kontrollerade systemet. Författareliten betecknar en grupp författare Dessa faktorer utgjordes av samhällets agrara med status, författare som fi ck motta offi ciella karaktär, Finlands perifera läge men framför hyllningar och resurser. De här grupperna ledde allt av den första republikens politiska egenart. diskussionen kring litteratur. (Sevänen, 1994, s. 42.) Utvecklingen gick från och med 1910-talet mot en allt större Sevänen (1994, s. 56) konstaterar vidare kommersialisering och en växande andel att olika deleliters sätt att förhålla sig till förströelselitteratur samtidigt som förlagen förströelselitteraturen varierade. De stora och andra sociala institutioner förväntade sig ledande fi nska förlagen balanserade mellan att litteraturen skulle delta i uppbyggandet av nationella ideologiska och kulturella strävanden en nationell ideologi, en, med Sevänens ord, och marknadsbetonade intressen. Samtidigt ”medborgarreligion”.1 (Sevänen, 1994, s. 56, som de upprätthöll och främjade den nationella 61.) De främsta byggstenarna för denna ideologi kulturen, ville förlagen sälja ett stort antal utgjordes av kyrkliga dygder, nationalism, böcker. Så gott som alla ledande förlag hade patriotism, en agrar anda och militarism, skriver redan på 1910-talet gått in för att ge ut serier han (Sevänen, 1994, s. 111). av billiga, lätta böcker som riktade sig mot en

1 Sevänen beskriver ingenstans direkt vad han uppfattar som utbildning och med låg social position. (Se Sevänen, 1994, förströelselitteratur. Indirekt framkommer det emellertid s. 56.) att han med förströelselitteratur menar litteratur som 2 Dessa deleliter sammanfaller med de grupper Boëthius’ mestadels skrivs och läses av författare och läsare utan (1991, s. 4−5) räknar in i ”de ledande smakbärarna”.

49 ny, ”låg” publik. Kyrkan och biblioteksväsendet Antti Aronen, josta saamme tietää, että hän förhöll sig negativt till förströelselitteraturen, on ”oikea taiteilija”, jonka teoksilla ei kui- liksom Suomen Kirjailijaliitto till den utländska tenkaan ole yleisön suosiota, eikä siis förströelselitteraturen (Sevänen, 1994, myöskään menekkiä. Hän on kihloissa s. 161−162). Andra forskare har påpekat kustantajan sisaren kanssa ja saa nähtävästi att kritikernas attityd till den inhemska sen vuoksi teoksensa painatetuksi. Kustanta- förströelselitteraturen däremot var tämligen ja Maunulle on kuitenkin raha korkein positiv på 1920-talet (givetvis förekommer ihanne, jonka vuoksi hän ihailee kirjailijatar variation), en svängning till det negativa Biltdtiä [sic!], koska hänen ”helppotajuisilla” började först på 1930-talet. (Tarkka, 1980, s. romaaneillaan on suuri menekki. Kun 176; Eskola, 1982, s. 645; Turunen, 1995, Arosen morsian Minna Maunukin ilmoittaa s. 28; Malmio, 1999, s. 290.) En nationell rakastavansa mukavuuksia, joita vaan rahalla diskurs med argument som anknyter till den on saatavissa, saa kustantaja houkutelluksi nyvunna självständigheten och vikten av en Arosen salanimellä Vento kirjoittamaan egen litteratur som skulle innehålla alla genrer yleisöön menevän romaanin, jossa pää- spelade en viktig roll i det positiva bemötandet sankarina on ”teräväkatseinen insinööri”.4 av den inhemska förströelselitteraturen. Tällä uutuudella onkin menestystä. Toisessa Resonemang av nationellt slag förekom även näytöksessä kuvataan, miten kaunis ja rikas före självständigheten såsom till exempel i Hj. naisopistolaisneitonen saapuu tervehtimään L.´s (Hjalmar Lenning) recension av Harald kirjailija Ventoa. Tämä haluaa leikitellä Selmer-Geeths detektivroman Min första bragd. tulen kanssa ja esiintyy ihastuneelle tyttösel- ”Efterfrågan på arbeten af detta slag är som le erikoisena voimaihmisenä. Kohtaus kehit- bekant stor och ett försök att från inhemskt håll tyy niin pitkälle, että Noora – se on neito- upptaga konkurrensen med den utländska öfver- sen nimi – luulee herra Vennon häntä kosi- sättningslitteraturens alster inom genren bör neen ja saa tapahtumalle siunauksen holhoo- därför kunna påräkna alla amatörers intresse”, jaltaan, jona sattuu olemaan juuri alussa ansåg Hj. L. (1904). Recensenterna påpekade mainittu kirjailijatar Bildt. Antti Aronen ei upprepade gånger att om de måste välja mellan kuitenkaan hetkeäkään ole ajatellut luopua en utländsk och inhemsk förströelselitteratur, oikeasta morsiamestaan Minna Maunusta skulle de med glädje välja den inhemska. ja viimeisen näytöksen tehtävänä on monien hauskojen kohtausten jälkeen selvittää tämä 3.2 Pjäsen som det litterära sekaantunut vyyhti. (Leo, 1922.) fältets spegling av sig självt [Den första akten sker på förläggaren Kersti Bergroths Herra Vento. Näytelmä (1921) Maunus kontor. Dit anländer författaren är en komedi3 som framförallt gycklar med Antti Aronen om vilken vi får veta att han det litterära fältet, vissa av dess deleliter, är en ”sann konstnär”, vars verk emellertid smakdomare och agenter samt fältets tudelade inte faller publiken i smaken och därför inte situation. Händelserna i pjäsen sammanfattades har någon åtgång. Han är förlovad med på följande sätt av signaturen Leo: förläggarens syster och får förmodligen av den orsaken sina böcker publicerade. För Ensimäinen [sic!] näytös tapahtuu kustantaja förläggaren Maunu är pengar dock det Maunun konttorissa. Sinne saapuu kirjailija högsta idealet och därför beundrar han

3 De ﬂ esta samtida recensenter klassiﬁ cerade pjäsen som ett 4 ”Spekulanten och ingenjören med de hugstora drömmarna ”lustspel” (Leo, 1922; H. V., 1922; J. A. P., 1922; H. C., och den dynamiska personligheten blir i början av 1900- 1921; -l., 1922) men även som ”ett kåseri i pjäsform” (N-o- talet en litterär modetyp”, skriver Lars Wendelius (1982, n., 1922). För en genomgång av typiska drag i komedier, se s. 53). t.ex. Frye, 1973, s. 163−186.

50 författarinnan Bildt, för hennes ”lättfattliga” för.5 Den förströelseroman som Aronen sedan romaner säljer väl. När även Aronens fästmö skriver, ”Mairen tarina” [Maires berättelse] är Minna Maunu erkänner att hon älskar en (parodi) på en romantisk förströelseroman. bekvämligheter som endast kan fås med Men vid sidan om parodin av kärleksromaner, pengar, lyckas förläggaren locka Aronen att bygger pjäsen på en romantisk intrig, där de under pseudonym Vento skriva en älskande, Minna och Aronen, Maunu och publiktilltalande roman med en ”skarpögd Hellin till slut får varandra.6 Det fi nns en likhet ingenjör” i hjälterollen. Denna nyhet är mellan den berättelse som blir till inför ögonen sedan framgångsrik. I den andra akten på publiken eller läses av mig och de parodiska skildras hur en vacker och rik kvinnlig kärleksromanerna ”Ellan rakkaus” [Ellas kärlek] studerande kommer för att hälsa på och ”Mairen tarina” som förekommer i pjäsen. författaren Vento. Han vill leka med elden Både pjäsen och berättelserna inne i pjäsen, dess och presenterar sig för den förtjusta fl ickan mise en abyme, handlar om pengar och kärlek. som en speciellt kraftfull människa. Scenen Och både pjäsen som helhet och de enskilda utvecklas så långt att Noora – det är fl ickans berättelserna i pjäsen är metafi ktiva, det vill säga namn – tror att herr Vento friat till henne pjäsen utgör på många olika nivåer ett exempel och hennes förmyndare som råkar vara den i på en litterär diskurs som gycklar med litterär början nämnda författaren Bildt ger sin diskurs. välsignelse åt förlovningen. Antti Aronen har emellertid inte en sekund tänkt på att ge Men här gycklas inte enbart med litteraturen upp sin sanna fästmö Minna Maunu och utan också i hög grad med det litterära fältet, efter ett antal roliga scener reds denna härva med dem som skapar litteratur, de som säljer ut i den sista akten.] den och de som konsumerar böcker. Rose (1979, s. 71−72) jämför den självrefl exiva I Guldgruvan uppträdde det teatraliska meta- parodin med en spegel som i ett verk används språket sporadiskt i situationer som aktualis- för författarens refl ektioner över sig själv som erade frågor om och förändring av identitet. författare, tidvis för att refl ektera över läsaren, I Herra Vento förekommer det teatraliska meta- tidvis för att förvränga och karrikera de författare språket på ett mera genomgående sätt. Redan och läsare vilka den som parodierar vill utsätta namnet på pjäsen, ”Herra Vento” innehåller en för satir. Gestalterna i Herra Vento är agenter teatraliskt metaspråklig dimension. Pjäsens titel på det litterära fältet, författare, förläggare och fokuserar det namn och den förvandling som läsare. De kan tolkas som parodiskt-ironiskt- sker då den allvarliga konstförfattaren Aronen självrefl exiva kommentarer i en diskussion om tar pseudonymen Vili Vento och bestämmer litteratur samtidigt som de i pjäsen diskuterar sig för att skriva en förströelseroman. Detta framförallt litteratur. Diskussionen handlar om namn ska enligt Aronen vara lika skrattretande, författarens villkor på det moderna litterära förnedrande och smaklöst (Bergroth, 1921, fältet, kriterierna för värdering av litteratur, s. 55) som den handling han bestämmer sig publikens sammansättning och förväntningar.

5 Enligt Aronen är skrivandet av förströelselitteratur detta tal, objektlitteratur och metalitteratur.” (Barthes, inte bara en handling som är skrattretande, smaklös och 1967, s. 114.) förnedrande utan också en handling som innebär känslor 6 Frye menar att komedin vanligtvis bygger på en intrig i av skam. (Bergroth, 1921, s. 56.) Aronens känslor inför vilken en ung man uppvaktar en ung kvinna, men mannens förströelselitteraturen påminner om Roland Barthes’ tankar planer hindras av en, ofta faderlig, motståndare. Mot slutet enligt vilka den litterära självreﬂ exiviteten har en relation av komedin sker en vändning i intrigen som gör att hjälten till borgarklassens dåliga samvete. Barthes skriver: ”Så kan nå det han eftersträvar. Komedier slutar ofta med en småningom, antagligen samtidigt med att bourgeoisins fest eller en festlig ritual, t.ex. vigsel, som symboliserar det goda samvete visade de första tecknen på en uppluckring, nya samhället komedin strävar att upprätta. (Frye, 1973, s. började den [litteraturen] känna sig tvåfaldig: på en gång 163−164.) föremålet för en blick och blicken själv, tal, och tal om

51 De enskilda gestalternas repliker och deras V., 1922) Överlag uppskattade recensenterna dialog är för det mesta parodiskt-ironiska, men distansen, kritiken och gycklet som förekom i tidvis även metafi ktiva. Pjäsen är en fi ktion som pjäsen. innehåller inte bara kommentarer till sin egen narrativa identitet (Hutcheon, 1980, s. 1) utan Den motsättning som pjäsen ställer upp som det visar också inför ögonen på publiken hur den väsentliga och centrala på det litterära fältet är kommer till samt hur den mottas genom att föra konfl ikten mellan estetik och ekonomi. Denna fram författare och läsare (Rose, 1979, s. 13). stridighet går igen på alla nivåer i Herra Vento. Den utgör kärnan i intrigen och den centrala De samtida recensenterna var ense om att pjäsen motsättningen inom och mellan gestalterna, hade för avsikt att roa sin publik (se t.ex. -l., den förekommer i repliker och i dialoger. Alla 1922; H. C., 1921).7 Vidare påpekade fl era av gestalter i pjäsen är uppbyggda kring en relation dem att publiken gillade pjäsen stort och att till den estetiska och ekonomiska diskursen. den förmodligen skulle gå för slutsålda hus (se De är samtidigt parodier på samtida aktuella t.ex. P, 1922; Tampereen Teatteri., 1922; J. diskurser med en anknytning till frågor om A. P., 1922). I de komiska genrernas hierarki på god smak och dålig smak, ande och materia. 1920-talet placerade kritikerna komedi högst, Pjäsen iscensätter en (parodisk) kamp mellan därefter följde fars medan tidningskåseri stod två författare, Antti Alanen och fröken Bildt lägst (N-o-n., 1922; se även A. K., 1922). Herra som är representanter för motsatta smaker Vento nådde i denna rangordning inte speciellt och diskursiva gemenskaper. Den beskriver högt. Pjäsen var enligt signaturen N-o-n. en situation i vilken litteraturen samtidigt (1922) närmast ett tidningskåseri, om också ett förekommer i två (till synes) oförenliga intelligent och piggt sådant. Kritikerna förhöll versioner. Kampens kärna, som gestaltas bland sig en smula nedlåtande till pjäsen, men ansåg annat av författarna Alanen och Bildt, ligger i att det nog fanns behov av lustspel i ”den magra motsättningen mellan den estetiskt-andliga och fi nska komedin” (J. A. P., 1922). ”Se [Herra den ekonomiskt-materialistiska diskursen. De Vento] on kirjallinen tuote, sen ilmapiiri on ses som oförenliga med varandra och försöken kokonaan kirjallinen, mutta silti se ei ole eloton, att kombinera dessa två poler bygger upp de vaan kaiken takaa pilkahtaa jotakin suurempaa ja komiska situationerna. I detta kapitel undersöker ikuista, taistelu hengen ja mammonan välillä”, jag vad den estetiska och ekonomiska diskursen framförde recensenten N-o-n (1922). [Den är i pjäsen implicerar samt varför estetik, ekonomi en litterär produkt och dess atmosfär är helt och samt kombinationen av estetik och ekonomi har hållet litterär, men trots det är den inte livlös blivit skrattretande. utan bakom det hela urskiljer man någonting större och evigt, nämligen kampen mellan 3.3 Den ensamma esteten versus ande och mammon.] Kritikern D. U. J. beskrev representanterna pjäsen som ”någon sorts estetisk studie” (1924). för den ekonomiska diskursen Bergroth fi ck uppskattning för de glimtar av satir som förekommer i Herra Vento. Satir ansågs ”Ja tiedäthän sinäkin, että minä olen tositaiteili- vara ”hälsosamt”; den avslöjade, undervisade ja”, konstaterar Aronen för sin förläggare Maunu och förbättrade genom kritik. (J. A. P., 1922; som inte mottar hans nyaste verk med glädje Tampereen teatteri., 1922; Leo, 1922; H. (Bergroth, 1921, s. 21). [Och du vet ju att jag

7 I Helsingin Sanomat citerar recensenten E. P-la. (1940) hymyillä, nauraa, leikkiä.’ ” [Jag har sällan skrivit något författaren: ” ’Olen harvoin kirjoittanut mitään iloista, glatt, men ’Herra Vento’ är glad, hävdar upphovskvinnan mutta ’Herra Vento’ on iloinen’, väittää tekijä itse ja jatkaa: och fortsätter: Livslust är så sällsynt, att om inte min ’Elämänilo on niin harvinaista, että jos ei näytelmälläni pjäs har några andra meriter, hoppas jag, att dess leende, ole muita ansioita, niin toivon, että hymyilevä, naurava skrattande och lekfulla gång hos åskådarna väcker en lust att ja leikkivä kulku herättää katsojissa halua itsekin hetken le, skratta och leka.]

52 är en sann konstnär.] Namnet på Aronens verk ska sträva efter det andliga framför materia. är, signifi kativt, ”Ihmisen suhde kaikkeuteen”, Den konstlitteratur Aronen skriver och hans människans relation till alltet. Aronen är en uppfattning om att konst och pengar inte bör ha representant för den allvarliga konstlitteraturen, någonting med varandra att göra hör hemma i konst, idealism och 1800-tal.8 I scenanvisningen den estetiska diskursen på nivå ett. Genom att beskrivs hans yttre som ”mjukt”, ”fi losofi skt utsätta den estetiska diskursen i Aronens gestalt drömmande”, inte-kokett, ”tankspritt eller för gyckel, driver Bergroth med det allvar, den fundersamt” samt med ett stänk av ”ancien makt och den idealism den estetiska diskursen régime” över sig (Bergroth, 1921, s. 14). och den allvarliga konstlitteraturen stått för. Han representerar en konstuppfattning och Representanten för den estetik som tidigare haft världsåskådning med rötter i romantiken, en så betydelsefull roll då det gällt att bestämma han skriver driven av inre tvång konst för vad som är god smak är ironiskt maktlös i kommande generationer (Bergroth, 1921, s. pjäsens nu. Aronen är skrattretande: hans 17).9 Begreppet ”sann konstnär” inrymmer en uppfattning om hans betydelse står i motsättning möjlig ironisk dimension. Aronen är en parodi till omgivningens uppfattning om honom. Att på den Sanna Konstnären, en fattig visionär och han inte är betydelsefull förs fram på olika sätt estet som upplever sig som ett ensamt geni. Och men framförallt genom det faktum att den makt ensam är han, den enda representanten för sin över läsaren han gör anspråk på inte fi nns. Ingen diskursiva gemenskap i pjäsen. Den estetiska läser hans böcker. diskurs och goda smak Aronen förkroppsligar utsätts i pjäsen genomgående för en parodiskt- Bergroth målar upp en parodisk bild av den ironisk behandling. Ett exempel på detta är den allvarliga författaren och hans överdrivna situation där fästmön Minna hittar på namnet maktlöshet. Frågan om en allvarlig på Aronens nästa bok, ”Yksin ja ylpeänä”, konstförfattares status såsom den behandlas ”ensam och stolt”. Situationen är emellertid och ifrågasätts i pjäsen kan jämföras med ironisk: åskådaren – men inte Minna – vet att författares status i den samtida kontexten. Om Aronen redan har förvandlats till Vili Vento, de allvarliga konstnärernas och författarnas författare av förströelselitteratur. Han är inte betydelse i den nya republiken råder dock längre ensam eller stolt. Och i och med att han varierande uppfattningar. Medan Sevänen gestaltar både litteratur och författare är han (1994, t.ex. s. 61) anser att litteraturen även inte bara ett föremål för parodi och ironi utan efter inbördeskriget hade en central betydelse samtidigt också en självrefl exiv replik som riktar i förstärkandet av den nationella identiteten sig mot litteraturen och det litterära fältet. och speciellt i (åter) skapandet av den efter 1918, målar Pekka Tarkka (1992, s. 146) Aronen står för bildning, förfi ning och andlighet. upp en bild som han beskriver som ”på något För honom är verklighet och materia endast sätt tragisk” eftersom författarnas och även någonting förbigående och overkligt, människan konstnärernas betydelse minskade starkt.

8 Industrialiseringen innebar i Finland på 1870-talet 9 Magnus Persson beskriver den romantiska enligt Matti Klinge en motsättning mellan en engelsk, konstuppfattningen på följande sätt: ”Den antar att konst pragmatisk syn på konsten och en tysk, aristokratisk syn är en inneboende egenskap och ett inneboende väsen som uppfattade att konsten existerar för sin egen skull. Den hos speciella objekt som är avskilda från vardagslivet, senare riktningen medförde en idealism som ringaktade varumarknaden och andra världsliga kontexter. Konst allt det yttre. Den tyska idealismen lärde att ”[…] materia, skapas av kreativa konstnärer med en personlig, unik ulkoinen ympäristö, esineet, olivat vain hengen heijastusta, vision de vill/måste förmedla utan några andra intressen että niin muodoin arvokasta oli vain henkisten arvojen än de rent konstnärliga. Konsten rymmer eviga sanningar kehittäminen sekä yksilön että kansan tasolla.” (Klinge, och appellerar till de högre egenskaperna hos sin publik” 1977, s. 155.) [… materia, yttre omgivning, föremål, (Persson, 2002, s. 28). endast var reﬂ exioner av anden och det värdefulla bestod endast av att utveckla andliga värden både hos individen och hos folket.]

53 Självaste Gallen-Kallela yttrade sig bittert Herra Vento tangerar den senare uppfattningen: om att konsten i dess gamla bemärkelse inte den allvarlige konstförfattarens betydelse och längre hade någon betydelse inför den nya läsekrets har försvunnit. Aronen beskrivs som tidens kommersialism och materialism, skriver ”ancien régime”, vilket betyder en gammaldags Tarkka (1992, s. 144). Kerttu Saarenheimo anda eller en styrelseform som varit rådande påpekar apropå Tulenkantajat-gruppen att den före en förändring. Berättaren antyder att han är förra generationens författare hade varit socialt en gestalt som hör hemma i det förgångna.10 engagerade och aktiva. Efter första världskriget förändrades situationen: Den estetiska diskursen och den diskursiva gemenskap som använder sig av den estetiska Uusi tasavalta keskitti ponnistuksensa diskursen anknyter till sådant som står högt i aineelliseen rakennustyöhön, eikä henkisen den kulturella eller sociala hierarkin. ”Ancien ja aineellisen kehityksen suhde enää régime” kan tolkas som en syftning på en ollut entisenlaisensa. Kirjailijan ja hänen estetisk diskurs eller ett socialt skikt som lukijakuntansa suhde muuttui. Ei voitu tidigare härskat. Här handlar det om både enää hevin kuvitella, että joku 20-luvun och: Aronen är en representant inte bara för nuorista kirjailijoista olisi merkinnyt författare och estetiker, utan eventuellt också kansakunnalle samaa kuin esimerkiksi för en bildad klass som varit ledare för kulturen Juhani Aho tai Johannes Linnankoski jo och bildningen och bestämt vad som räknats nuoruusvuosinaan. som god smak. Ett estetiskt förhållningssätt (Saarenheimo, 1966, s. 99.) gentemot konst och litteratur är i första hand utmärkande för människor med högre [Den unga republiken koncentrerade sig på klassbakgrund och högre utbildning, påpekar att bygga upp det materiella och relationen Sevänen (1994, s. 92). Han menar även att mellan den andliga och den materiella författare ännu i början av 1900-talet med stor utvecklingen var inte längre densamma. sannolikhet ingick i en socialt högt uppsatt grupp Författarens relation till läsarna förändrades. i samhället. Han konstaterar att överklassen och Man kunde inte längre riktigt föreställa medelklassen var överrepresenterad i den ﬁ nska sig att någon av 20-talets unga författare författareliten, precis som i övriga europeiska skulle ha haft samma betydelse för länder (Sevänen, 1994, s. 334, 350). Medan nationen som till exempel Juhani Aho överklassens och medelklassens sammanlagda eller Johannes Linnakoski redan under andel av befolkningen i slutet av 1800-talet sina ungdomsår hade.] och vid sekelskiftet var omkring fem procent,

10 Jag kallar här den i scenanvisningarna förekommande, sceninstruktioner, m.m. (Pfi ster, 1988, s. 4.) Pfi ster menar beskrivande, förklarande och talande instansen för att den publicerade dramatexten kan uppdelas i två nivåer ”berättaren”. Manfred Pfi ster anser att en av de eller skikt. Den primära texten består av den dialog som grundläggande skillnaderna mellan berättande texter och förs mellan gestalterna, den sekundära texten – av Pfi ster dramatexter ligger i den kommunikativa situationen mellan även kallad för ”authorial secondary text” – innehåller de författaren och mottagaren. ”For, whilst the receiver of a textavsnitt som inte kan återges i talad form på scenen. dramatic text feels directly confronted with the characters (Pfi ster, 1988, s. 13−14, 72.) I den ingår omfattande represented, in narrative texts they are mediated by a more förklarande eller kommenterande passager som ofta inte i or less concrete narrator fi gure”, skriver Pfi ster (1988, s. sin helhet kan förvandlas till iscensättning. (Pfi ster, 1988, 3). Dramatexter kompenserar för denna ”förlust” på två s. 72.) Pfi sters namn för den här sortens verksamhet är olika sätt. För det första har dramatexter tillgång till icke- ”författaren som episk berättare” (Pfi ster, 1988, s. 71). verbala koder och förmedlingssätt som delvis kan ta över Längre fram påpekar han även att tanken om frånvaron de i narrativa texter förekommande berättarfunktionerna. av en förmedlande narrativ funktion i pjäser egentligen För det andra förekommer det inne i dramatexter passager endast är en idealiserad norm från vilken författare avvikit som har berättande funktioner. Här ingår t.ex. kören regelbundet (Pfi ster, 1988, s. 69). Han menar också att i klassiska tragedier, kommenterande karaktärer, olika det fi nns en ”[…] particularly strong affi nity between epic förklarande paratexter såsom introduktioner, förord och communication structures and comedy” (Pfi ster, 1988, s. 71).

54 utgjorde dessa klassers gemensamma andel i inte med hur gestalten själv uppfattar sig. Det författareliten nära 70 procent. (Sevänen, 1994, fi nns en inbyggd inkongruens i kombinationen s. 350−351.) av ”värdefull” och ”en skygg liten fågel”. Denna inkongruens signalerar förställning eller I Aronens gestalt driver Bergroth gyckel gestaltens självbedrägeri: Fröken Bildt uppfattar med den estetiska diskursen och den bildade sig som en liten fågel, men är enligt berättaren klassen. Antti är en gammaldags författare som i verkligheten fet och smaklöst klädd. Ändelsen representerar hög klass, de som haft makten ”-nen” i ordet ”pikkulintu” för motsättningen över litteraturen och den goda smaken. I pjäsens ännu ett steg längre genom att accentuera det nu har situationen emellertid förändrats och lilla. Här gäller det som forskare i smakens makten på det litterära fältet övertagits av en historia har påpekat: till smakens väsen hör att lägre klass författare, fröken Bildt. Hon är, det i den ingår både en estetisk och en moralisk som framgått, motsatsen till Aronen både vad dimension (Gronow, 1997, s. 12). I berättarens gäller smak och klass. I sceninstruktionerna perspektiv sammanfaller god smak och stil, introduceras hon på följande sätt: aspekter som ingår i den estetiska diskursen, med inre kvaliteter, andlighet och själ. Senare Hän on lihavanpuoleinen, puvussa ei ole framgår att fröken Bildts moral är lika låg som tyyliä, mutta se on kallis ja siinä on hennes smak. naisellisia pitsejä. Hänellä on sormuksia, rannerenkaita ja harsoja. Hän esiintyy Berättaren signalerar sitt medlemskap i en arvokkaasti, mutta samalla hän on arka diskursiv gemenskap som anknyter till ”god” pikkulintunen. Häntä katsellessa tulee aina smak, stil och själ på fl era sätt. För det första är ajatelleeksi, ettei hän ole nuori eikä stil och smak de kriterier från vilka berättaren myöskään vanha. Hänessä miellyttää hänen utgår i sina beskrivningar av gestalterna. För hymyilevä, leveä armollisuutensa. det andra kommunicerar berättaren distans till (Bergroth, 1921, s. 22–23.) dem som representerar smaklöshet. Berättaren skriver via sin värdering av fröken Bildts stil och [Hon är fetlagd, dräkten har ingen stil, smak in sig i den estetiska diskursen, inom vilket men den är dyr och prydd med kvinnliga talet om det sköna, konsten, estetiska objekt spetsar. Hon har ringar, armband och och skönhetsupplevelser samt kriterierna för fl or. Hon uppträder på ett värdigt sätt, vad som är estetiskt förs. Värderingen av fröken men är samtidigt en skygg liten fågel. När Bildt avslöjar att i den diskursiva gemenskap man ser på henne kommer man alltid att berättaren ingår kan den estetiska diskursen inte tänka på att hon varken är ung eller kombineras med pengar. En god smak kan inte gammal. Hennes leende och breda vinnas med pengar. nådighet är tilltalande.] I samband med fröken Bildt väcks konnotationer Berättaren säger rakt ut att Maria Bildts klädsel inte bara till dålig smak och mycket pengar är utan stil; hon är sinnebilden för dålig smak utan också till förställning, falskhet och stor och mycket pengar. Berättaren är dubbelröstad publik. Fröken Bildts böcker säljer bra. Maunu i den bemärkelse Bachtin (1991, s. 206−207) beskriver hennes nyaste alster som en bok för menar att parodin är dubbelröstad. ”Arka alla och välkomnar den med orden: ”Sitä on pikkulintunen”, en skygg liten fågel är ett laajoissa piireissä odoteltu” (Bergroth, 1921, yttrande som polemiskt imiterar Maria Bildts s. 23). [Man har väntat på den i vida kretsar.] språkbruk. I beskrivningen av gestalten utnyttjas Relationen till det socialt låga skapas inte bara dennas ord och sätt att tala på ett sätt som genom att hänvisa till hennes dåliga smak utan vänder språket mot sin ursprungliga talare. också genom att hänvisa till den stora publiken. Berättarens värdering av gestalten sammanfaller Åberopandet av den stora publiken väcker

55 diskursen om ”massorna”. ”Tal om massan utgör Å ena sidan säger hon en sak men sammanhanget ett kodat sätt att tala om klass”, skriver Magnus röjer att hon menar en annan. Hennes sätt att Persson som hänvisar till Raymond Williams utan svårigheter kombinera sina till synes ärliga uppfattningar om massan som den evigt Andra estetiska kriterier – ” jag älskar verklighet” (Persson, 2002, s. 26). I Herra Vento är klass och – med den ekonomiska diskursen – ”procenten bildning förenade; andligt låg förknippas med är väl den samma” – antyder att hennes estetiska klassmässigt låg. ideal inte är äkta, djupa och allvarliga. Å andra sidan vägrar hon att i sin text byta ut greve mot Fröken Bildts beskrivning av sin senaste bok, baron fast Maunu säger att det skulle inbringa ”Ellan rakkaus” [Ellas kärlek], är ett exempel mera pengar. Hon har med andra ord ideal och på teatraliskt metaspråk såsom det förekommer principer, men redan i hennes egna repliker i pjäsen. Hon deklarerar: ”Koko romaani on avslöjas de som icke-bestående och tvingande otettu suoraan elävästä elämästä. Minä rakastan eller baserade på ”fel” sorts normer och därför todellisuutta, raikasta todellisuutta, ja prosentti skrattretande. Fröken Bildt är en fullkomlig kai on kuin ennenkin?” (Bergroth, 1921, s. pragmatiker, hennes värderingar dikteras av 29)11 [Hela romanen är tagen direkt ur det stunden och är därmed motsatsen till ideal. levande livet. Jag älskar verkligheten, den friska Hon är en löjlig kombination av pengar och verkligheten, och procenten är väl den samma litteratur, ett bevis på att ande och mammon som förut?] Repliken är parodiskt-ironisk på fl era inte kan förenas. sätt. Beskrivningen ”en sann historia” framförs om en genretypisk romantisk kärleksberättelse. Pjäsens och recensenternas uppfattningar om Den handlar om en ung hjältinna, Ella som trots och kriterier för god respektive dålig smak ett aktivt societetsliv lider av livets tomhet men sammanföll. Likaså uppfattningarna om var letar efter ett ideal, en man med starkt lynne man kunde hitta den verkligt undermåliga som vandrar över oändliga snövidder och som publiken. De samtida recensenterna var snabba inte på tio år mött ”andra människor än sina att identifi era fröken Bildt som en karikatyr draghundar” (Bergroth, 1921, s. 26). En dag av utländska kvinnliga författare av populära träffar Ella en ung jordbrukare som hon faller romantiska historier. Namn som Courths- för. Hon vill gifta sig med honom, men hennes Mahler, Runa, Maria Sick, Barclay, Blicher- far, en baron, förbjuder äktenskapet. Till slut Clausen och Flygare-Carlén nämdes i samband ger baronen efter och de unga får varandra. med gestalten. (N-o-n., 1922; A. K., 1922.) Jag Beskrivningen av ”Ellan rakkaus” utgör en uppfattar fröken Bildt framförallt som en parodi parodi på innehållet och konventionerna i på den tyska förströelseförfattarinnan Hedwig en förströelseroman på tjugotalet. Genom Courths-Mahler. Hon var samtidens främsta att beskriva en berättelse som Aronen (och representant för romantisk förströelselitteratur läsaren) uppfattar som genomgående osann och med en stor kvinnlig publik. Under åren verklighetsfrämmande som ”sann” åstadkommer 1918−1927 utkom 55 upplagor av Courths- Bergroth en motsättning och därmed en möjlig Mahlers böcker på fi nska (Sevänen, 1994, s. 172; ironi. Den diskursiva gemenskapen blir tudelad: se också Saarenheimo, 1966, s. 29) och hennes de som uppfattar meningen som ironisk och de texter gick också som följetonger i dagstidningar, som inte gör det. Samtidigt appellerar meningen till exempel i Aamulehti. I den samtida litterära på ett indirekt sätt till åskådarnas uppfattning diskussionen fi ck Courths-Mahlers romaner om romantiska historier som icke-verkliga. representera förströelselitteraturen som den Dessutom avlöjas fröken Bildt, producenten av onda Andra, den förföriska utländska sötsaken det romantiska i pjäsen, som förljugen och falsk. som förstör publikens smak (t.ex. A. K., 1922;

11 Recensenten P. kallar fröken Bildt för kvinnligt inkonsekvent (P. 1922). Fetstil KM.

56 se även Malmio, 1996b). Hon kallades bland estetik och ekonomi. Han skulle låta bli att annat för ”den ökända” (Saarenheimo, 1966, publicera Aronens alster om han vågade, men s. 29). Courths-Mahlers namn användes ofta i ifall Aronen en dag vinner Nobelpriset kommer samtida och även senare tiders recensioner som han – ironiskt nog – att sälja lika bra som ”den en bedömningsgrund och en genrebeskrivning. sämsta författare” (Bergroth, 1921, s. 21). Kritikern Lauri Viljanen beskrev till och med Herra Vento som en ”väldigt litterär Courths- Maunu är en parodisk representant för den Mahler-fars” (Viljanen, 1954, s. 44). ekonomiska tendens som genomsyrade 1920- talet (se Tarkka, 1980, s. 22). Han är en Fröken Bildts relation till den ekonomiska ”self made man”, vars högsta ideal och största diskursen är förljugen och präglad av kärlek utgörs av pengar och som genom eget förställning, hon tar endast till synes avstånd arbete skaffat sig framgång och förmögenhet från den. Förläggaren Maunu och Minna (Bergroth, 1921, s. 7−8). Den här sortens – hans syster – bejakar däremot till fullo den gestalter var populära i Finland på 1920-talet.12 ekonomiska diskursen. De är representanter Moderniseringen av det ﬁ nländska samhället för den nya tidens materialism, blandade smak krävde individer som kunde anpassa sig och och brist på andlig dimension. I Maunus repliker utvecklas till målmedvetna och effektiva, återkommer den komiska inkongruensen mellan friska ”self made”-människor som litade på sig estetik och ekonomi, poesi och pengar. Han själva och inte ryggade inför nya uppgifter. utnyttjar poetisk diskurs till att beskriva sin Förebilderna hämtades från Amerika och kärlek till pengar: ”Raha on kevätsade, joka olika guideböcker som förlagen utgav enligt panee voimamme kukkimaan. […] Raha on amerikansk modell vann stor populäritet. tähti joka johtaa meitä. Kun ajattelen rahaa (Immonen et al., 1992, s. 16.) Maunu är även niin sydämeni lämpenee, minä olen kuin lapsi, en representant för den sociala grupp som sköt minä voisin uskoa ja runoilla” (Bergroth, 1921, undan den bildade klassen från dess position på s. 14). [Pengar är som vårregnet som får våra samhällets topp: kapitalisterna, borgarklassen krafter att blomma upp. […] Pengar är stjärnan som livnärde sig på industri och handel. Deras som leder oss. När jag tänker på pengar blir position baserade sig på egna lyckade affärer, mitt hjärta varmt, jag är som ett barn, jag inte på släkt, tradition eller bildning. Den nya skulle kunna tro och dikta.] Hos Maunu ställs borgarklassen befäste sina positioner på 1920- den poetiska diskursen i ekonomins tjänst och 1930-talen på bekostnad av den traditionella och litteraturen existerar endast som källa tjänstemannakåren och den akademiska bildade till inkomst. För honom spelar det ingen roll klassen noterade förändringens kulturella vad han utger för böcker bara de säljer. Den följder. ”Aikaisemmin meidän ihannoimamme estetiska diskursen såsom den framkommer sivistyneistö todella hallitsi julkista elämäämme. i allvarlig konstlitteratur vållar emellertid Nyt kapitalistipiirit antavat sille leimansa”, problem för honom, inte ens Maunu kan förena citerar Alapuro en replik ur Tornin pidot som

12 Dock inte i alla kretsar. Det första världskriget förde ilmiö, joka sai mm. Saksassa todellisen kulttuuritaistelun med sig en expanderande bokmarknad, billigare böcker och piirteitä”, skriver Häggman (2001, s. 242) om Maila nya köpare (Häggman, 2001, s. 238−239). Bokmarknaden Talvios roman Niniven lapset som iscensätter en liknande blev överhettad och intogs av sådana företagare som motsättning som Herra Vento. [’Affärsman’ blev under endast var intresserade av litteratur som ett sätt att få världskriget åtminstone i vissa kulturkretsar och på snabba vinster. ” ’Liikemiehestä’ tuli maailmansodan etablerade förlag ett skällsord av något slag, en synonym vuosina ainakin kulttuuripiireissä ja vakiintuneissa för en tölpaktig och omoralisk uppkomling. Den av Talvio kustannusliikkeissä jonkinlainen kirosana, moukkamaisen presenterade motsättningen mellan pengarnas värld och ja moraalittoman nousukkaan synonyymi. […] Talvion den bildade klassen samt den i boken återgivna traditionella esittelemä rahamaailman ja sivistyneistön vastakkainasettelu bildade klassens ångest inför nya pengar var ett aktuellt sekä teoksesta huokuva perinteisen oppineiston ahdistus europeiskt fenomen som bl.a. i Tyskland ﬁ ck drag av ’uuden rahan’ edessä oli yleiseurooppalainen ajankohtainen verklig kulturkamp.]

57 uttrycker en liknande motsättning mellan eivät kuvasta minkäänlaista sielunelämää” estetik och ekonomi som den Herra Vento bygger (Bergroth, 1921, s. 73) [Noora är söt, älsklig, på (Alapuro, 1980, s. 93). [Tidigare styrde vår efter tio år kanske själfull. Hennes kläder är beundrade bildade klass verkligen vårt offi ciella dyrbara, fl ickaktiga, avspeglar inget själsligt liv.] liv. Numera präglas den av kapitalistkretsar.] Huruvida en gestalt är själfull är enligt denna scensinstruktion någonting som kan gestaltas 3.4 De kvinnliga läsarna – genom kläder. Även bristen på själfullhet kan och det enda undantaget iscensättas och uttryckas av en gestalt på ett sätt som går att se. Det är – givetvis – frågan om Inför ögonen på Herra Ventos publik defi nieras en sceninstruktion i en pjäs: yttre kännetecken kvalitet och kriterierna för litteratur och har uppgiften att signalera inre kvaliteter. förströelselitteratur, god och dålig smak. Anvisningen kan eventuellt även uppfattas Pjäsen gestaltar inte bara producenter utan som parodiskt-ironisk: det är skrattretande att också konsumenter av litteratur. Läsarna inne kläder, det yttre, ger uttryck för själen, det i pjäsen deltar i evalueringen av litteratur. inre. Men hur kan brist på själfullhet återges i Enligt Aronen borde hans estetiskt-poetiska klädseln? Beskrivningen av Nooras kläder kan böcker som befattar sig med existentiella frågor antingen tolkas som ett uttryck för berättande angå alla människor. Via Minna och Maunu får inslag i dramat (Pfi ster, 1988, s. 71−72) eller läsaren av pjäsen emellertid veta att Aronens som ett uttryck för en uppfattning enligt publik består av några kritiker och en handfull vilken själfullhet i 1920-talskontext kan ges fi nsmakare. Minna är den enda gestalten som ett fysiskt och visuellt uttryck. Vidare baserar faktiskt läser Aronens böcker i pjäsen, medan sig berättarens beskrivning av Nooras ”själlösa” förströelseförfattaren Vili Ventos romaner eller fröken Bildts ”smaklösa” kläder på ett läses av Minna, Noora, fröken Bildt och många, antagande om att läsaren eller publiken har många andra. Vidare framkommer det i en dialog en likadan uppfattning som berättaren om mellan förläggaren Maunu och Hellin, hans hurdana de kläder är som uttrycker god smak. sekreterare, att de böcker som numera säljer Det är inte heller egalt vad berättaren i sin bra antingen är mycket praktiska eller mycket beskrivning och värdering av gestalterna tar romantiska, guideböcker eller kärleksromaner, fasta på. Berättaren i Herra Vento fokuserar på såsom t.ex. fi nsk grammatik, läsebok i franska, sådana aspekter som förmögenhet, smak och böcker om äktenskapslagen eller böcker av stil samt inre egenskaper, huruvida han eller hon Maria Bildt. Läsarna vill ha undervisning eller har en själ, det vill säga vilket gestaltens andliga romantisk förströelse. Och de som läser är utan tillstånd är. Scenanvisningen som beskriver undantag kvinnor. Nooras egenskaper med hjälp av hennes klädsel förser med andra ord läsaren med indirekt Noora Elling, uppfostrad av fröken Bildt med information om berättarens värderingskriterier romantisk litteratur och förströelseförfattaren samt vilken diskursiv gemenskap berättaren Vili Ventos stora beundrare, förkroppsligar en ingår i. Smak och stil fungerar även inne i pjäsen parodi med långa anor; den naiva unga fl ickan som markörer med hjälp av vilka människor som efter att ha slukat ansenliga mängder av klassifi cerar varandra. romantisk litteratur utvecklat inte bara en dålig litterär smak utan också en falsk uppfattning om Forskare har påpekat att seendet och smaken verkligheten (se Larsson, 1993, s. 319−327). som markörer för skillnad mellan olika sociala Noora är skrattretande framförallt på grund av skikt ökade i betydelse i moderna sammanhang. att hon försöker tolka de situationer hon hamnar Fenomenet hängde ihop med den pågående i med hjälp av romantisk diskurs. Berättaren urbaniseringen och demokratiseringen. ”I det beskriver henne på följande sätt: ”Noora on sievä, äldre ståndssamhället var gränserna uppåt herttainen, kymmenen vuoden perästä ehkä tydliga och oproblematiska. Ännu vid 1800- henkevä. Vaatteet kallisarvoiset, tyttömäiset,

58 talets början var den sociala mobiliteten låg [Det sceniska i storstaden betydde ett och klassgränserna fasta. I ett sådant relativt ökande antal tecken. Igenkännandet av stabilt socialt system behöver man inte ägna så tecken förutsatte att man kunde läsa dem. mycket energi åt gränsbevarande aktiviteter och Att konsumtionen ökade och ritualer. Både i staden och på landsbygden kunde ståndsskillnaderna försvann gjorde att de olika klasserna leva tätt invid varandra utan blickens och ögats ”kvickhet” fi ck en större att överklassen behövde kommunicera distans”, betydelse. Det gjorde att tecknen blev skriver etnologerna Frykman och Löfgren både mer förfi nade och komplicerade (1979, s. 74). I och med moderniseringen och samtidigt som antalet tecken utökades. den ökade sociala rörligheten växte behovet av Demokratiseringen av massproduktion och markörer för skillnad. Ritva Hapuli beskriver det konsumtion ledde till den nya frågan hur bekymmer över de synliga sociala skillnadernas social ojämlikhet skulle uttryckas, hur de försvinnande som kommer till uttryck i artiklar rika på ett synligt sätt skulle ge ett bevis på skrivna av kritikerna och kulturskribenterna sin förmögenhet. Detta ledde till ett Raoul af Hällström och Olavi Paavolainen på betonande av små tecken. Kampen om det 1920-talet. Hon skriver: symboliska kapital som skapar och återskapar skillnad hårdnade och vardagliga Suurkaupungin näyttämöllisyys merkitsi handlingar fi ck en stark symbolisk kasvavaa merkkien kirjoja. Merkkien tunnis- innebörd. Smaken var en väsentlig del av taminen edellytti niiden lukutaitoa. Katseen den samhälleliga kontrollen och ja silmän ”sukkeluuden” tärkeyttä lisäsivät statussystemet. Smaken utgjorde ett kulutuksen kasvu ja säätyerojen murtumi- system med hjälp av vilket man vid sidan nen. Ne sekä hienovaraistivat ja monimut- om ekonomiska privilegier kunde skilja kaistivat että kasvattivat luettavien merkkien sociala grupper från varandra.] määrää. Massatuotannon ja kulutuksen demokratisoitumisen myötä uudeksi kysy- Smak och stil hade med andra ord en aktualitet mykseksi nousi, miten sosiaalinen eriarvoi- som markörer för skillnad i den samtida, av suus saisi ilmaisunsa, miten rikkaat antaisivat förändring och pågående demokratisering näkyvän todisteen vauraudestaan. Tämä joh- präglade, situationen. De användes bl.a. till att ti pienten merkkien korostamiseen. Kamp- befästa klass.13 Ett sätt att signalera och befästa pailu symbolisesta eroa luovasta ja sitä säi- klass är att påpeka att god smak inte kan köpas lyttävästä pääomasta koveni ja arjen toimin- utan måste erövras på andra sätt. not saivat voimakkaan symbolisen merkityk- sen. Maku oli oleellinen osa yhteiskunnallis- Regeln att den estetiska och ekonomiska ta kontrollia ja statusjärjestelmää. Maku diskursen inte kan kombineras återkommer hos muodosti taloudellisten etuoikeuksien alla Noora. God smak förekommer inte i sällskap av toisen systeemin, jolla voi erotella yhteis- mycket pengar: Noora är arvtagare till en stor kunnallisia ryhmiä toisistaan. egendom, men hennes ”jag” beskriver berättaren (Hapuli, 1995, s. 140; se även Immonen i termer av frånvaro av en andlig dimension, själ et al., 1992, s. 13.) och bildning.14 Inom den klassiska estetiken var god smak ett ”Bildungsbegriff”, ett

13 Det här gäller även för mode. Gronow (1997, s. 91) parodisk allusion till en pjäs vid namnet Naisopistossa av hänvisar till Colin Campbell som påpekar att mode i A. Kehn och M. Frehsee som hade premiär på Suomen moderna samhällen fungerar som ett substitut för normer Kansallisteatteri 1919. Denna pjäs, som Rafael Koskimies i smak. (1972, s. 72) beskriver som en munter fars, blev en sällsynt 14 Egentligen driver pjäsen med Nooras ”bildning”. Hon succé och förstärkte teaterns ekonomi. studerar vid Keravan naisopisto, vilket förmodligen är en

59 bildningsbegrepp. Åtminstone i princip kunde ARONEN Ja iltapäivällä sinä huvittelet – luet alla oberoende av socialt ursprung uppnå Vili Ventoa ja muita? MINNA Niin” (Bergroth, bildning, men i praktiken krävde det god tid 1921, s. 85). [MINNA På förmiddagen arbetar och goda förebilder, menar sociologen Jukka och utvecklas jag. Då har jag franska lektioner Gronow. (Gronow, 1997, s. 86.) Berättarens och porslinsmålning och god litteratur sätt att förhålla sig till Nooras andliga utveckling (ömt) såsom dina böcker. ARONEN Och på är ironiskt, yttrandet kan antingen läsas eftermiddagen roar du dig – läser Vili Vento såsom det står eller som motsatsen, att hon och de andra? MINNA Ja.] Jag tolkar Minnas förmodligen inte kommer att bli själfull eller ha replik som ett exempel på dubbelröstad diskurs. god smak – inte ens om tio år. Det är det senare Föremålet för gyckel är här en uppfattning alternativet som läsaren styrs mot på basis av hur enligt vilken den goda litteraturen implicerar Nooras beter sig i pjäsen samt av att hon bildats arbete och utveckling, möda och bildning. I av fröken Bildt, som är ett dåligt exempel vad och med att den allvarliga konstlitteraturen gäller smak och moral. placeras i sällskap med vad som kan uppfattas som motsatsen till seriös bildning – lektioner i Minna, Antti Aronens fästmö och förläggaren franska och i poslinsmålning – uppstår komisk Maunus syster, beskrivs av berättaren som inkongruens. Den allvarliga konstlitteraturen en societetskvinna vars bildning är blandad. förekommer i ett skrattretande sammanhang; Hon är en ytlig estet, som representerar lyx, den hör till en överklasskvinnans sysslor på förﬁ ning, elegans och överklassumgänge. förmiddagen. Vidare uppfattar jag Minna som en ”Hänellä on hurmaavat vaatteet, ja hänestä parodiskt-ironisk replik som riktar sig mot den näkee että hän panee runsaasti aikaa ruumiinsa romantiska diskursens ideala hjältinnor. Hon hoitoon. Ottaa innokkaasti osaa seuraelämään, har en plats i intrigen som föremål för Aronens on lukenut paljon, mutta sekalaista. On romantiska känslor, men hon är motsatsen hienostunut, ylimielinen, ajattelee kauneuttaan till en hjältinna som styrs av äkta kärlek. Den ja vapaahetkinä myös kehitystään”, konstaterar romantiska sfären söker hon sig till då hon berättaren (Bergroth, 1921, s. 38). [Hon har behöver den till någonting, men hennes relation förtjusande kläder och man ser på henne att hon till känslor och kärlek präglas av kontroll. Minna lägger mycket tid på att vårda sin kropp. Hon kan hushålla med sin passion vilket implicerar deltar aktivt i societetslivet, har läst mycket men förnuft, ekonomi, pragmatik och modernitet. blandat. Hon är förﬁ nad, arrogant, tänker på sin Hon imiterar skickligt Anttis estetiska diskurs skönhet och på fritiden även på sin utveckling.] och romantiska visioner. När hon vill leda hans Överklassaspekten accentueras även av att Minna tankar från det faktum att hon inte gifter sig med tar avstånd från både fröken Bildt och Noora honom på grund av hans brist på pengar, lockar vars uppförande hon uppfattar som opassande hon in honom i hans egen sfär genom att tala familjärt. Hennes sätt att klä sig vittnar enligt hans språk. berättaren om god smak men hennes omdöme beträffande böcker varierar. Hon läser både MINNA Katso – tuolla on Länsi- allvarlig konstlitteratur och förströelseromaner, Heikinkatu. Länsi-Heikinkatu! Aronens böcker och fröken Bildts romaner. Mitä se on? Se on harhaa ja lasten leikkiä. Me kaksi, me Minnas bildning är en parodisk-ironisk emme ota sitä vakavalta kommentar till en 1800-tals romantisk kannalta. Se on vain totuuden överklasshjältinnas bildning vilket framgår verho – katsokaamme sen läpi, av den dialog hon för med Antti. ”MINNA nähkäämme totuus ja elämä sen Aamupäivällä minä teen työtä ja kehityn. Silloin takana! […] minulla on ranskantunnit ja posliinimaalaus ja ARONEN Niin, totuutta me molemmat hyvä kirjallisuus (hellästi) niinkuin sinun kirjasi. etsimme. Elämän ydintä.

60 MINNA Niin, me emme pyydä sitä varför hon inte accepterat honom. ”MINNA mitä maailma pyytää. […] (hellästi) Mitä minä sanoin? ARONEN Että MINNA (uneksivasti) Antti, maailma minä olen niin köyhä että meidän luonteemme häipyy, ei ole muuta olemassa eivät sovi yhteen” (Bergroth, 1921, s. 43). kuin me kaksi, oioi, automobiili [MINNA (ömt) Vad var det jag sade? ARONEN odottaa ulkona. Att jag är så fattig att våra karaktärer inte passar (Bergroth, 1921, s. 45−46.) ihop.] Minna vill ha både högt och lågt, ande och materia men framför allt pengar. Hennes [MINNA Se – där är Mannerheimsvägen. kriterier är ytterligare ett exempel på komisk Mannerheimsvägen! Vad är den? inkongruens. I hennes av Antti återgivna Den är en illusion och en lek replik förenas en yttre omständighet, pengar för barn. Vi två, vi tar den inte och förmögenhet, med dess motsats, en inre på allvar. Den är endast ett egenskap, ett karaktärsdrag. draperi som skymmer sanningen – låt oss se genom den, låt oss Margaret A. Rose (1993, s. 34) skriver: se sanningen och livet bakom ”The sudden destruction of expectations den! which accompanies the perception of such ARONEN Ja, vi båda söker sanningen. incongruities has long been recognised as a basic Livets kärna. ingredient of humour”. Det komiska i Herra MINNA Ja, vi strävar inte efter det Vento stämmer väl in i Roses beskrivning. världen strävar. […] Samtidigt som pjäsen leker med gestalterna och MINNA (drömskt) Antti, världen spelar dem mot varandra, leker och spelar den utplånas, det existerar inget även med läsarens/åskådarens förväntningar. annat än vi två, ojoj, ute väntar Då Minna besöker Maunu för att hämta pengar, taxibilen.] frågar Maunu vad hon behöver pengarna till: ”Uusi hattuko? MINNA Hattu! Tuo nyt on För Antti är den estetiska diskursen allvar och niin vanhaa ja kulunutta. Mies ei luule, että ”verklighet”, för Minna ett språk hon talar när naisella on mitään muita harrastuksia kuin det passar in i hennes syften. Antti och Minna hatut. Vaatii nykyajan nainen muutakin kuin ingår i två olika diskursiva gemenskaper och hattuja. MAUNU Esimerkiksi? MINNA No talar på två olika nivåer. De snabba växlingarna esimerkiksi silkkisulkkia [sic!]” (Bergroth, mellan andens romantiskt-idealistiska sfär 1921, s. 47–48) [En ny hatt? MINNA En hatt! och den materiella världen i form av bilar Det där är så gammaldags och slitet. En man och pengar utgör ett tydligt exempel på hur tror att kvinnor inte har några andra hobbyn parodin fungerar genom att konfrontera två än hattar. Nutida kvinnor kräver även annat. områden. Dessutom signalerar de komiska MAUNU Till exempel? MINNA Nå till exempel inkongruenserna som byggs upp genom att silkestrumpor.] Replikskiftet får åskådaren/ författaren kontrasterar två sfärer som inte läsaren att vänta sig ett andligt svar av Minna hör ihop – idealism och den materiella världen men förväntningarna leds på ett parodiskt sätt – ytterligare en aspekt; förställningen. Minna till motsatsen: hon är i behov av mera materia, lever sig in endast på låtsas. Hon är en ironiskt- mera lyx. Ordstävet att människan icke endast parodisk replik med tanke på den ekonomiska lever av bröd, kullkastas genom att det påpekas diskursens relation till den romantiska. Jan att den nya kvinnan för att leva inte bara behöver Cohn (1988, s. 127) påpekar att döljandet av bröd/hattar utan också bröd/silkestrumpor. I relationen mellan pengar och kärlek utgör ett sin replik identiﬁ erar Minna sig som en modern av den romantiska intrigens centrala drag. I kvinna, en självidentiﬁ kation som uppväcker en dialog som handlar om varför Minna tackat ytterligare en parodiskt-ironisk dimension. Hon nej till Aronens frieri, påminner han henne om är inte bara en parodi på en romantisk hjältinna,

61 utan också en parodi på den nya kvinnan som och opålitliga” borgarklass. Det framkommer i framträder i Finland i början av 1900-talet med berättarens beskrivning av hennes bildning som krav på jämställdhet med mannen.15 Kvinnorna ”blandad”. Hon deltar både i den gammalmodiga krävde rätt till utbildning och ekonomisk bildningen och den moderna förströelsen, självständighet samt rätt att delta i det sociala men präglas samtidigt av en ytlighet och livet. (Lappalainen, 1991, s. 356; Hapuli et materialism som förknippas med modernitet. al., 1992, s. 107; Hapuli, 1995, s. 153−156.) Vidare uppfattar jag henne som en parodi på Under sin till synes moderna yta är Minna en modernitet tolkad som en paradoxal, ny tid som gammaldags hjältinna som strävar efter att gifta består av motsatser och inneboende ambiguitet sig rikt. (se Berman, 1982, s. 14−15; Rojola, 1995, s. 14−15). Hon är en gestalt i vilken förenas det Den diskursiva gemenskap som Minna ingår som tidigare varit oförenligt, högt och lågt, i präglas av förställning, ytlighet och status. estetik och ekonomi. Därför är hon samtidigt Den består av människor som prisar Aronens både modern och komisk. bok på basis av de recensioner den fått istället för att själva läsa boken. Dessa människor är Det är ingen slump att fröken Bildt, författaren ytligt bildade eller vill gälla som bildade men på med dålig smak och Noora, läsaren med dålig riktigt är de det inte. Minna älskar ideal, poesi smak, är kvinnor. Under 1800-talet befästes och estetik på grund av den status och betydelse i debatterna om masskulturen i Europa en de har i andra människors ögon. Minnas uppfattning där masskulturen associerades modernitet innebär liksom Maunus frånvaro med det feminina i, skriver Andreas Huyssen. av själ, för henne existerar konsten endast som Hans tes är att det feminina på den tiden var makt och beröm. Hon vill inte gifta sig med inskrivet i termen masskultur. För att kunna Aronen på grund av hans fattigdom, men vill att förstå de historiska och retoriska tendenser han fortsättningsvis ska hålla fast vid sina höga som är inbyggda i dikotomin modernism ideal. ”Minä rakastan sinun kirjailijamainettasi, versus masskultur, måste man vara medveten sinun pikkuista hienoa mainettasi, jonka vain om kopplingen mellan det feminina och muutamat tuntevat, joka kukkii ujosti varjossa. masskulturen. (Huyssen, 1986, s. 192.) Voi pikku Antti, sinä olet suuri mies,” deklarerar Bergroths pjäs gestaltar tydligt den konstellation hon (Bergroth, 1921, s. 41). [Jag älskar ditt Huyssen skissar: medan kvinnan placerades i författarrenommé, ditt fi na lilla renommé, som rollen som läsaren av sämre litteratur, subjektiv, endast några få känner till, som blygt blommar emotionell och passiv (Noora), beskrevs i skuggan. Å lilla Antti, du är en stor man.] männen som författare av genuin litteratur, I Minnas replik är hög uppskattning på ett objektiva, ironiska och med kontroll över sina komiskt sätt liten. Den förmögna borgarklassen estetiska medel (Aronen). (Se Huyssen, 1986, som under 1800-talet hade utgjort grunden för s. 189−191; Hapuli, 1995, s. 58.) Pjäsen Herra bildningen blev efter första världskriget i Europa Vento fungerar samtidigt på två, delvis motsatta oberäknelig och opålitlig, skriver Tarkka (1992, plan. Pjäsen är både rolig förströelse och ett s. 164) och tillägger att detta skikt fascinerades inlägg i debatten om masskultur och dålig smak. stort av den massproduktion av förströelse som Medan Aronen fortfarande identifi erar sig som nu fi ck sitt genombrott. Jag uppfattar Minna sann konstnär, deklarerar han stolt: ”Minua eivät som en representant för denna ”oberäkneliga kaikki pienet pankkineidit osta.” Maunus ironiska

15 Liisi Huhtala (1986, s. 35−36) skriver att sin synlighet. Kvinnorna bedrev universitetsstudier, i kvinnosaksdiskussionen som pågått sedan 1880-talet kvinnosaksskriverier pläderade man för en modell enligt var tämligen lågmäld i början av 1920-talet. De teman vilken kvinnor förenade arbete och hem och 1919 ﬁ ck den som tidigare stått i centrum, d.v.s. rätten till egna gifta kvinnan rätt att utöva yrke utan den äkta mannens inkomster, jämlik utbildning och eget yrke, liksom tillstånd. striden om könsmoral och prostitution, hade nu förlorat

62 svar lyder: ”Sepä se. Sinä olet niin ylpeä ettet och trofast samt moraliskt överlägsen de andra kirjoita pankkineitejä varten, ja he ainoat ostavat karaktärerna i Herra Vento. Hon är bäraren av den kirjallisuutta” (Bergroth, 1921, s. 16–17). sanna kärleken och den romantiska diskursen [Mina böcker köps inte av alla små bankfröknar. såsom den förekommer i romantiska berättelser MAUNU Just det. Du är för stolt för att skriva skrivna på allvar. I början är hon fattig, i slutet för bankfröknar och de är de enda som köper kommer hon åt pengar utan att själv ha begärt litteratur.] Aronen, liksom berättaren, intar det – ett säkert kännetecken på en romantisk en position ovanför och utanför den diskursiva hjältinna av den första graden (Cohn, 1988, s. gemenskapen bestående av kvinnliga läsare som 127). Hon beskrivs som en sund och förståndig hör till ett annat samhällsskikt och som har en ﬂ icka som vet vad hon vill och som är vacker annan bildning. Denna värdering sammanfaller men inte medveten om det själv – ett lika vanligt med recensenternas. Kopplingen mellan det kännetecken på en romantisk hjältinna som det feminina, dålig smak och förströelse görs inte förra. Hellin är allvarlig, hon står utanför lek och bara i pjäsen, utan också i recensionerna av den. spel och förställning. ”Ei ymmärrä leikinlaskua Till exempel signaturen A. K. uppfattade män ja on puhdas sielun ja ruumiin puolesta”, som läste romantiska förströelseromaner som konstaterar berättaren (Bergroth, 1921, s. ”naisluonteinen”, femininiserade (A. K., 1922; 7). [Förstår sig inte på lek och är ren både till se även D. U. J., 1924; P., 1922). själ och kropp.] Hellin har ingen åsikt om det estetiska, hon yttrar sig endast om praktiska Pjäsens kvinnliga läsare är parodiskt-ironiskt- saker och faktiska omständigheter. Vidare är självreﬂ exiva repliker som tar olika slags hon en sann modern, förvärvsarbetande och litteratur och läsare till sitt objekt. Bakom självförsörjande kvinna medan Minna lever på allt gyckel för pjäsen emellertid fram tanken Maunus pengar och Noora på sitt arv. att litteraturens makt över människorna är mycket stor; de böcker människan läser formar Det uppstår en ambivalens: samtidigt som hennes själ på ett slutgiltigt sätt. Denna åsikt låg den romantiska berättelsen berättas utsätts enligt Sevänen (1994, s. 161) i bakgrunden när den för kritik och gyckel. Å ena sidan driver människor med positioner inom folkbildnings- pjäsen skoningslöst med kärleksromaner samt och biblioteksväsendet ville skydda läsarna från med författare och läsare av kärleksromaner, å förströelselitteratur. Samtidigt driver pjäsen andra sidan spelar den inför åskådarna/läsarna emellertid även med denna uppfattning: alla de upp en berättelse som handlar om kärlek och kvinnor som i pjäsen läst litteratur, saknar ”själ”, har ett lyckligt slut. Pjäsen förhåller sig på ett det vill säga andliga och moraliska egenskaper ambivalent sätt även till kvinnor och kvinnliga medan den enda – Hellin, Maunus sekreterare läsare. Å ena sidan driver den öppet med dem, å – som uttryckligen inte har en relation till andra sidan kan Hellin, pjäsens motsvarighet till humor, konst eller litteratur, kan älska på riktigt ”en liten bankfröken”, i sin egenskap av pjäsens och fatta moraliska beslut. sunda förnuft tolkas som en dold hyllning till en samtida publik bestående av yrkesarbetande Hellin är undantaget bland de kvinnliga kvinnor. Den i pjäsen inbyggda ambivalensen, gestalterna i pjäsen. Medan de andra kvinnorna dess dubbla tilltal gör att pjäsen kan rikta sig till agerar i rollen som läsare och öppet för fram två olika diskursiva gemenskaper samtidigt. Den vad de läser (vilket i sin tur avslöjar graden av kan både tilltala dem som uppfattar ironin och deras bildning), får publiken inte motsvarande dem som inte gör det. Denna aspekt upptogs uppgifter om Hellin. Ingenting sägs om hennes av en samtida kritiker, signaturen H. C. (Helle smak. Hon är inte komisk, det vill säga hon är Cannelin?) i Naisten Ääni. H. C. uppskattade inte uppbyggd kring en inkongruens. Hon spelar pjäsens tendens, att den driver med den publik inte rollen av någonting annat än hon är. Hon som slukar förströelseromaner. Hon tyckte är osentimental, förnuftig, verklighetsanknuten att Herra Ventos kritik hade en ”hälsosam” och

63 ”god” aktualitet, för enligt H. C. höll samtiden yleisölle tuttu ennestäänkin, ellei muusta niin på att drunkna i mindervärdig äventyrs- och siitä sodasta, jonka naisopistolaiset ja pankkineidit kvinnolitteratur. Men hon undrade även om ovat sitä vastaan käyneet”, skrev skribenten i pjäsens publik var kapabel att känna igen sig som Satakunnan Kansa (Tampereen Teatteri., 1922). föremålet för kritiken. Hon tvivlade: [Kersti Bergroths ”Herra Vento” är förmodligen redan bekant för publiken – om inte annars så Luultavampaa on, että ”Ellan rakkauden” på grund av det krig som kvinnliga studerande ihastuneet lukijat (etupäässä kai lukijattaret) och bankfröknar fört mot den.] Signaturen P. katsellessaan tätä näytelmää etupäässä seu- förundrade sig över reaktionerna på pjäsen och raavat juonen kehitystä ja lopussa ovat yhtä uppfattade protesterna som ett uttryck för dåligt herttaisen tyytyväisiä noista kahdesta onnel- samvete. ”[…] omituiselta tuntuu, ettei meidän lisesta parista kuin siitä, että rakastavaiset aikakaudellamme sen jotenkin hellästi sattuvaa heidän juuri lukemassaan uudessa Courths- ruoskaa ole ymmärretty sen paremmin Porvoon Mahlerin romaanissa (tai vaikkapa vain naisopistossa kuin Helsingin pankkineitienkään Verna Kankaan kirjassa Rikas tyttö!) saivat keskuudessa kuin että on menty siveellisen toisensa.16 (H. C.,1921.) suuttumuksen vallassa panemaan vastalauseita sitä vastaan”, skrev P. (1922). [… det känns [Det är mera sannolikt att de förtjusta konstigt, att varken kvinnliga studerande i Borgå läsarna (förmodligen framförallt eller bankfröknarna i Helsingfors i våra tider har läsarinnorna) av ”Ellas kärlek” framförallt förstått dess ömt träffande piska utan istället har, följer intrigen i pjäsen och i slutet är lika drabbade av en sedlig vrede, argumenterat mot rart nöjda över de här två lyckliga paren den.] som de är över att de älskande i den nyss lästa nya romanen av Courths-Mahler Recensenterna var ense om att pjäsen kritiserar (eller i till exempel Verna Kangas’ bok läsare av romantisk litteratur och de uppfattas Den rika ﬂ ickan!) får varandra.] utgöra exempel på hela den ”kvinnliga världens” litterära smak. De ﬂ esta recensenter menade H. C.s förväntningar slog av allt att döma fel. att pjäsens udd var riktad framförallt mot Enligt tidningsuppgifter kände åtminstone Noora. Hon tolkas både som en representant en del av den samtida kvinnliga publiken sig för den stora publiken och för moderna unga förolämpad över farsens sätt att återge kvinnor. kvinnor i allmänhet. ”Tällä tavalla kirjailija Flera kritiker hänvisade till en debatt som bröt sekä pilkkaa yleistä makua että antaa myöskin ut i tidningarnas spalter i anslutning till pjäsen. erittäin onnistuneen katsauksen nykypäivien Av recensionerna framkommer även vilka nuoren naisen köykäisestä sielunelämästä”, grupper av kvinnor som reagerat; förolämpade ansåg signaturen D. U. J. i Etelä-Suomen Sanomat ”bankfröknar” och ”elever vid kvinnoinstitut” (1924). [På detta sätt gycklar författaren på nämns. ”Kersti Bergrothin ’Herra Vento’ lienee ett lyckat sätt med den allmänna smaken och

16 Syftningen är en intressant. Verna Kangas var nämligen eräs tunnettu kirjailijattaremme. Jos niin on – eikä meillä en av Bergroths otaliga pseudonymer. Rikas tyttö utkom tietystikään ole mitään syytä sitä epäillä – on kirjailijatar liksom Herra Vento 1921. I en recension av boken skrev varmaankin itse ollut tietoinen siitä, että ne ainekset, joista kritikern – a. (1921) att man redan undrat var den ﬁ nska hän on romaaninsa kokoonpannut, ovat olleet kovin kevyttä Courths-Mahler gömmer sig, men att hon nu dykt upp. laatua ja sen vuoksi katsonut edullisimmaksi piiloutua – a. uttryckte även sin glädje över att de ﬁ nska kvinnorna salanimen taakse” (M-n., 1921). [Förlaget meddelar inte längre behöver leva ”enbart på importvaror”. I att bakom pseudonymen gömmer sig en av våra kända recensionerna av Rikas tyttö förekom många gissningar om författarinnor. Om så är – och vi har naturligtvis inget vem den författare var som dolde sig bakom pseudonymen skäl att misstänka det – har författarinnan säkert själv varit Verna Kangas. En kritiker yttrade sig även om de eventuella medveten om att de ingredienser av vilka hon sammansatt motiven för författarens användning av pseudonym: sin roman har varit av det lättaste laget och har därför ansett ”Kustantaja ilmoittaa, että tekijän salanimen takana piilee det fördelaktigt att gömma sig bakom en pseudonym.]

64 återger samtidigt på ett mycket lyckat sätt talar på ett lite överlägset eller självironiskt nutida unga kvinnors ytliga självsliv.] Pjäsens sätt om de begär som en förströelseförfattare satir mottogs som sanningsenlig, det vill säga tillfredställer hos ”människor”.19 (Tarkka, 1980, dess sätt att beskriva situationen i litteraturen s. 175–176.) och den stora allmänhetens smak motsvarade kritikernas uppfattning om förhållandena. 3.5 Skrattretande värderelativism Satiren uppfattades därför som berättigad (se – diskursiva gemenskaper och P., 1922). kritisk diskurs De yrkesarbetande kvinnorna utgör kärnan i den Talet i dramer riktar sig alltid samtidigt till feminina masspubliken som inte bara författaren två olika åhörare. En gestalt på scenen talar Aronen utan också författaren Bergroth samtidigt både till en annan gestalt och till åtminstone delvis förhöll sig nedlåtande till. År åhörarna. På samma sätt är även det subjekt 1925 beskrev Bergroth i ett brev till sitt förlag som yttrar sig dubbelt, det ena subjektet som Otava den publik hon tänkte sig att hennes uttrycker sig är en fi ktiv gestalt på scenen, det senaste bok, den under pseudonymen Mirjam andra är den faktiska författaren. (Pfi ster 1988, Heino skrivna Miellyttämisen taito, skulle få: s. 103.) Denna dubbelhet präglar givetvis även ”Se on lohtua niille yksinkertaisille viattomille Herra Vento. Men vid sidan om den fi nns en ompelijatar- ja liikeapulaissydämille, jotka nyt dubbelhet som skapas av de i dialogen använda kevään ja kesän tullen heräävät kaihoamaan strategierna ironi och parodi. lemmen onnea” (Kersti Bergroth till K. Herra Johtaja, Vanaja, Parkku, 11.3.1925, Dialogen i Herra Vento bygger på de för komiska Otavan arkisto, Mappi KK. Kersti Bergroth, genrer typiska grepp såsom upprepning, kirjeenvaihto 1920−29).17 [Den tröstar de enkla, inversion (det symmetriska kullkastandet av oskyldiga sömmerske- och affärsbiträdehjärtan roller) och missuppfattning.20 Varje allvarlig som nu vid vårens och sommarens ankomst replik Aronen yttrar bemöts av Maunus vaknar upp till att längta efter kärlekens lycka.] kritiska ”andra” röst. ”Kuuletko, minun kirjani Tarkka nämner Bergroth när han konstaterar att ovat syntymättömiä varten!” [Hördu, mina vissa av förlaget Otavas kvinnliga författare på verk är för de ofödda!] utropar Aronen och 1920-talet förhöll sig till litteraturen som till menar den visionära dimensionen i sina verk, affärsverksamhet.18 De kvinnliga författarna var medan Maunus svar: ”Sen minä myönnän” enligt Tarkka medvetna om den publik deras [Jag medger det], syftar på att Aronens böcker böcker riktade sig till. Hans uppfattning är att inte köps eller läses av den samtida publiken Bergroth under pseudonymerna Mirjam Heino (Bergroth, 1921, s. 17). Repliken består av en och Verna Kangas skrev till en grupp läsare som kombination av upprepning och motsättning, ingick i den ”lägre medelklassen”, medan hon två för komiska genrer centrala grepp. Maunu under eget namn skrev för den bildade klassen. upprepar Anttis mening men ger den en motsatt Tarkka noterar även att hon i sina romaner innebörd. Ingen förstår den andra i Herra Vento.

17 Tidsangivelsen på mappen är missvisande, brevväxlingen 19 Tarkka tolkar tydligen affärsbiträden som män då börjar först år 1925. I den ﬁ nns inga brev som direkt han i sin hänvisning till Bergroths läsarkrets talar om handlar om Herra Vento. ”människor”, trots att citatet från Bergroth tydligt hänvisar 18 I Garm, n: o 3, 1.2.1925 kåserar signaturen Binocle till kvinnor. Det framgår av den feminina formen på ordet under titeln ”Litterära kuriositeter. Honorar och förskott ”ompelijatar”. (Tarkka, 1980, s. 175–176.) genom tiderna, poeternas kredit mm.”: ”Att skriva vers 20 Dessa grepp bygger upp såväl gestalter som dialog eller över huvud syssla med litteratur hör som bekant till i komiska genrer, karikatyrer och situationskomedier de minst inbringande yrkena. Undantagen såsom Zola och (Bergson, 1994, s. 72−82). Shipley (1970, s. 53) många franska komediförfattare, bekräfta endast regeln. förknippar missuppfattningar och förväxlade identiteter Bokspekulation och farsfabrikation föder nog sin man eller med det farsaktade i komedier. Se även Frye, 1973, s. 170. sin kvinna om yrket bedrivs med nödig sakkännedom och energi.” (Binocle, 1925)

65 Till synes oskyldiga repliker innebär alltid en för sina skolkamrater: ” – Hyvää päivää – hihii. möjlig ironisk inversion såsom till exempel i – Olen, olen. Hirveän intresantti. – Ei – ei. följande mening: ”ARONEN Minä kirjoitan – Pitkä. – Ei, tumma. – Hihii, hyi, en minä niinkuin minun on pakko kirjoittaa. MAUNU voi sanoa. En minä ole katsonut niin tarkkaan. Olisi edullista jos sinun olisi pakko kirjoittaa (Juoksee katsomaan.) Siniset, siniset ne ovat. esim. koulukielioppi” (Bergroth, 1921, s. 17). Hihii!” (Bergroth, 1921, s. 78). [– God dag [ARONEN Jag skriver såsom jag är tvungen – hihi. – Ja, det är jag. Mycket intressant. att skriva. MAUNU Det vore fördelaktigt om – Nej – nej. – Lång. – Nej, mörk. – Hihi, fy, du skulle känna dig tvungen att skriva t.ex. en det kan jag inte säga. Jag har inte sett efter så grammatikbok för skolorna.] Förläggaren driver noga. (Springer för att se.) Blåa, de är blåa. Hihi!] i sin replik med den allvarliga och romantiska Denna diskursiva gemenskap är emellertid den författarens inre tvång att skapa konst. Även här mest skrattretande av pjäsens olika diskursiva upprepar Maunu Anttis mening men ger den ett gemenskaper. Pjäsen iscensätter en situation motsatt innehåll. Dialogen och situationerna som präglas av den samtidiga närvaron av fl era som utspelas på scenen bygger på den samtidiga diskursiva gemenskaper som befi nner sig på närvaron av två nivåer. Gestalterna yttrar sig på olika, sinsemellan oförenliga nivåer och föraktar allvar medan dialogen eller situationen avslöjar varandra. Läget kännetecknas av det Hutcheon att gestalten är motsatsen till det han/hon tror nämner som typiskt för situationer i vilka ironi sig vara, nämligen skrattretande, falsk och blir till. Enligt henne verkar det som om ironi okunnig om hur saker och ting egentligen är i uppstår i ”de områden av kontakt” som blir till pjäsens verklighet. Ironi uppstår i Herra Vento i ”[…] the ’social spaces where cultures meet, bland annat i spänningen mellan det yttre clash, grapple with each other, often in contexts sken gestalterna tror på och den ”verklighet” of highly asymmetrical relations of power’ […]” som öppnar sig inför ögonen på publiken eller (Hutcheon, 1994, s. 93). I Herra Vento pågår läsaren. en strid mellan olika smaker, litterära ideal, värderingar, talare och publiker. De kommer Överhuvudtaget är svar på tidigare repliker i i kontakt och i konfl ikt med varandra via pjäsen ofta polemiska ekon av dessa. De tar den litteraturen. Mötet mellan representanterna för förra repliken till sitt objekt och förvränger den de motsatta smakerna präglas genomgående av ironiskt eller parodiskt till att betyda motsatsen maktassymmetri och maktkamp. till det som den som yttrat sig menat. Gestalterna talar samma språk endast i ironiskt syfte eller för Gestalterna som ingår i olika diskursiva att de själva ska vinna någonting. De talar med gemenskaper och som inte kan förstå varandra fl it förbi varandra och ifrågasätter varandras har emellertid, ironiskt nog, ett språk uppfattningar om estetik och ekonomi. De gemensamt. I pjäsen axlar de fl esta personerna kommunicerar ironiskt på två nivåer, där den kritikerrollen, de uppträder som smakdomare de talar till är ett offer som inte förstår den och värderar litteratur. Noora berättar för verkliga innebörden i den andras repliker medan förströelseförfattaren Vili Vento att Liisi den riktiga innebörden öppnar sig för läsaren/ Leinonen och Sissi Peltonen, medlemmar åskådaren.21 I pjäsens värld är försök till dialog i kvinnoinstitutets diskursiva gemenskap, mellan diskursiva gemenskaper skrattretande uppfattar att Aronens böcker är skrivna av en och omöjliga. Pjäsens enda diskursiva gemenskap talanglös författare och att de är så torra att där en person som yttrar sig blir förstådd av den de dammar. Minna beskriver Ventos bok som som hon talar med utgörs av Kvinnoinstitutet dålig men njutbar. Förläggaren Maunu ser i i Kervo. Noora beskriver i telefon Vili Vento fröken Bildt ett ”geni” och kallar henne för

21 Den dramatiska ironin, en situation i vilken åskådaren (1994, s. 158). Se även Pﬁ ster, 1988, s. 56. I Herra Vento vet mera än gestalten, skapar lätt komik, skriver Kinnunen utnyttjas dramatisk ironi regelbundet i skapandet av komiska situationer.

66 ”helig”, medan den allvarliga konstförfattaren På det litterära fältet utanför pjäsen hör den Aronen klassiﬁ cerar henne som ”en skapare av kritiska diskursen ihop med den bildade klassen. dussinromaner” (Bergroth, 1921, s. 22) och Värderingen av litteraturen är en av den bildade ”en fjärde klassens författare” (Bergroth, 1921, klassens intellektuella uppgifter i samhället i s. 49). dess egenskap av smakdomare och ledare av kulturen. Den kritiska diskursen och diskursen Den kritiska diskursen talas i Herra Vento även av om estetiken hänger ihop. Den kritiska diskursen dem som är bärare av dålig smak och oförmögna inskriver även en maktposition; den som talar att inse vad som är estetiskt sant och bestående. intar positionen som ovanför och utanför det Gestalterna yttrar sig tidvis direkt metakritiskt han talar om. Det gyckel som den kritiska som t.ex. Aronen till Maunu när han utropar: diskursen utsätts för i Herra Vento är inte bara ”Sinun mittapuusi, hyvä Maunu, on – – – ” ett gyckel med olika värderingar och estetiska (Bergroth, 1921, s. 22). [Dina kriterier, bäste omdömen utan också ett skämtande med den Maunu, är – – – ] De konfronterar varandras makt som kopplats till den kritiska diskursen. värderingar, vilket i pjäsen leder till en I pjäsen framstår den kritiska diskursen metakritisk diskussion. Den kritiska diskursen nämligen som maktlös och dess position som används till att mer eller mindre ironiskt- den instans där god smak artikuleras av esteter parodiskt kommentera och kritisera olika och smakdomare har upphävts. Åtminstone kriterier för värdering. Representanten för den till synes. I pjäsen råder en situation i vilken dåliga smaken får yttra sig om den goda smaken, kriterierna för högt och lågt, god och dålig de estetiskt låga uttalar sig om de estetiskt höga. smak har suddats ut. På Aronens konstaterande Gränser överskrids, komiskt inkongruenta att han är en ”sann konstnär” svarar förläggaren kombinationer uppstår. Fröken Bildt som tror Maunu med följande ord: ”Tiedän kyllä. att hon talar till Vili Vento yttrar sig till Aronen Sinä olet tositaiteilija. Siksi juuri kirjoistasi ei om hans kärleksroman på följande sätt: ”Mairen tiedä ovatko ne typeriä vai nerokkaita. Niin tarina ei vielä ole mikään kypsä teos, mutta te pirullista on tositaide” (Bergroth, 1921, s. pyritte oikeaan suuntaan” (Bergroth, 1921, s. 21). [Jag vet. Du är en sann konstnär. Därför 104). [Maires berättelse är inte ännu ett moget vet man inte om dina böcker är löjliga eller verk, men ni strävar i rätt riktning.] Här gycklar genialiska. Så djävulsk är den sanna konsten.] pjäsen både med allvarlig konstlitteratur och Aronens allvarliga och höga självidentiﬁ kation med förströelselitteratur: fröken Bildt använder vänds i Maunus kritiskt-ironiska kommentar den allvarliga konstlitteraturens kriterier på en till sin motsats och grunderna för den estetiska förströelseroman, en genre inom vilken kritiker värderingen kullkastas. Maunu bekräftar till vanligtvis inte brukat förvänta sig mognad. synes först Aronens höga värdering av sig själv. Ironin i situationen stegras ytterligare av att Sedan kullkastar han värdet och innebörden hon för Aronen (som hon tror är Vili Vento), i begreppet ”tositaiteilija”, en sann konstnär, beskriver Aronen som en dålig författare med genom att ge den ett ambivalent innehåll. ”Sann låg moral. Varje gestalts kritiska replik och konst” kan, påpekar Maunu, värderas ur två estetiska värdering av den andra gestaltens motsatta synvinklar. Antingen är den genialisk smak följs dessutom av berättarens indirekta eller också är den löjlig. Den kritiska diskursen värdering. I och med att berättaren i början och den värdering som ingår i den vänds på beskrivit fröken Bildt som en representant för ett parodiskt-ironiskt sätt till sin motsats. dålig smak, är de kritiska yttranden hon kommer Och för att nå detta ändamål används den med skrattretande. Den kritiska diskursen blir kritiska diskursen. De i den estetiska diskursen utsatt för en parodisk transkontextualisering: ingående uppfattningarna och kriterierna för den talas i ”felaktiga” sammanhang och uttalas den sanna konsten, den goda smaken och det av ”fel” munnar. estetiskt värdefulla blir föremål för ett parodiskt imiterande.

67 Jag var i förra kapitlet inne på Lutz Röhrich’s konst, litteratur och smak. På denna skenbara (Röhrich via Rose, 1993, s. 46) uppfattningar jämlikhet lägger sig sedan berättarens gyckel, om parodin som ett symptom på leda, mättnad, hennes kritiska värdering av de olika utövarna och brist på tro. Kanske kan berättelsen om av den kritiska diskursen. Även den kritiska den allvarliga konstförfattaren Antti Aronens diskursen är i sin maktlöshet skrattretande. transformation till förströelseförfattaren På 1950-talet blickade Bergroth bakåt på sitt Vili Vento läsas som berättelsen om hur författarskap och tangerade även samhällets representanterna för den estetiska diskursen har demokratiseringsprocess. Hon skrev att 1900- tappat tron på sig själva och på sina omdömen? talets viktigaste faktum var den förändring Indirekt, på ett gycklande sätt, presenterar pjäsen som skett inom kulturen och som gjort att Herra Vento även anledningen till denna brist på människosläktet verkade ha ökat. ”[…] kaikki tro. Inget kriterium för vad som uppfattas som kansanluokat nyt ovat ikäänkuin näkyvissä”, värdefullt dominerar längre. Esteterna har inte menade hon (Aleksis Kivestä Martti Merenmaahan, längre makten på det litterära fältet, deras 1954, s. 717). [Alla folkklasser är numera position som den diskursiva gemenskap som liksom synliga.] Kulturen hade förändrats från få har bestämt över vad som är bra och vad som människors kultur till många människors kultur är dåligt har upphört. Grunderna för värdering och det ställde författare inför nya utmaningar. är ur den bildade klassens – för det är i första De måste, ansåg Bergroth, å ena sidan kunna hand medlemmarna i den bildade klassen som förstå och acceptera denna förändring, å andra producerar och upprätthåller den estetiska sidan bli starkare för att kunna bekämpa faran och kritiska diskursen – synvinkel utsatta att kulturen blir svag och låg. Det är som om för fullkomlig kollaps: den goda litteraturen pjäsen skulle vara en tidig, skämtsam och kritisk kan uppfattas som genialisk eller dum, den iscensättning av denna senare framförda åsikt. dåliga litteraturen kan förstås som god. Den författare som enligt gamla kriterier var en Alla i pjäsen får till synes yttra sig. Likaså är god författare är nu betydelselös eller dammig de alla skrattretande oberoende av om de är medan förströelseförfattaren utkoras till helig. gammaldags esteter eller representanter får En fullkomlig värderelativism råder och i denna den nya tidens materialism. Ändå anser jag att situation försvinner den maktposition som den pjäsen reproducerar gränser mellan diskursiva bildade klassen innehaft som smakdomare och gemenskaper genom att visa att gestalterna andlig ledare. med sina uppfattningar om betydelsen och innebörden av estetik och ekonomi, konst och Gestalterna framför sina – sinsemellan materia, inte kan förstå varandra.22 Likaså för motstridiga – värderingar, vilket leder till en den bakom gycklet fram en hierarki. Berättaren ambivalent situation beträffande värderingar deltar genom sina värderingar i den pågående och smak. Å ena sidan får alla yttra sig, å andra kampen mellan olika smaker. Hon återger vissa sidan utsätts deras smaker för gyckel. I Herra gestalter som mer skrattretande, smaklösa och Vento råder ett (till synes) demokratiskt läge i omoraliska än andra. Trots att pjäsen driver vilken författare och läsare från olika klasser såväl med estetisk diskurs och andlighet som och med olika utbildning får yttra sig kritiskt med kritisk diskurs, ekonomisk diskurs och om litteraturen. Detta utmynnar emellertid i en modernitet, både med vad som kan uppfattas parodi på demokrati i kulturen. Pjäsen beskriver som ”högt” och ”lågt”, konstruerar den slutligen en situation där alla är jämlika när de diskuterar en diskurshierarki i vilken den romantik, den

22 Det är intressant att notera att Bergroth för fram en (se t.ex. Hapuli et al., 1992, s. 110; Sevänen, 1994, s. 56, – låt vara komisk, men ändå – uppfattning om obeﬁ ntlig 61, 111). förståelse mellan olika diskursiva gemenskaper in en tid 23 Pﬁ ster (1988, s. 60) beskriver ett antal tekniker som präglades av en uppfattning enligt vilken litteraturen som författare använder för att påverka de sätt på vilka hade en viktig identitets- och gemenskapsskapande uppgift publiken skapar sin uppfattning om pjäsen. Dramats

68 smak och de värderingar Maria Bildt och Noora kultur impotens, brist på energi, handling, vilja Elling står för även i fortsättningen implicerar och brist på sexuell attraktion. Trots att Antti är kulturell och även klassmässig låghet, falskhet, en sann konstnär, förhåller sig Minna till honom dålig smak samt felaktiga värderingar.23 Fastän som om han vore ett barn. Liksom Olle Björck Aronens romantiska verklighetsuppfattning med erövrar även Antti Aronen maskulinitet, pengar, sin anknytning till 1800-talet är överdriven, energi och modernitet genom ett identitetsbyte skrattretande naiv och verklighetsfrämmande, som innebär en försämring; en klassmässig, har den någongång varit hög, sann, verklig och kulturell och litterär deklassering. haft en dominerande position. Fröken Bildts 1900-talsromantiska (kärleksromanens) icke- Syskonen Minna och Maunu står för ekonomi, verklighet visar sig däremot vara genomgående modernitet och – sist, men inte minst – för falsk, förljugen och låg. Enligt den klassiska förförelse. I pjäsen fungerar de som drivkrafterna estetiken kunde man inte strida om frågor som bakom Aronens byte av smak och identitet. Joli anknyter till smak, för god smak uppfattades Jensen som undersökt den amerikanska kritiken som lika självklar och uppenbar som smaken av massmedierna i efterkrigstiden skriver: på salt och socker. ”As Edmund Burke (1987 ”Media discourse relies on a myth of seduction. [1757] ) saw it, if the possibility of a mistake is Its narrative strategy parallels the stories of the ruled out, only a fool could fail to distinguish Garden of Eden and of the Lorelei” (Jensen, between the beautiful and the ugly, as well as 1990, s. 159). I denna förförelseberättelse the right and wrong”, skriver Gronow (1997, s. tilldelas medierna rollen som förförerska eller 9). Det är i den här betydelsen som alla gestalter fresterska, som ormen i paradiset eller som utom Aronen är narrar i Herra Vento: de kan eller havsnymfen som leder publiken på villovägar, vill inte skilja mellan bra och dåligt. Aronen i skriver Jensen och tillägger: ”The discourse sin tur är en narr i och med att han avstår från of modernity shares the seduction myth with sin goda smak och omfattar en smak som han the media discourse” (Jensen, 1990, s. 160). uppfattar är dålig. En liknande förförelse- och förfallstematik förekommer även i Herra Vento – här kopplas den 3.6 Försämring föder ny kunskap ihop med förströelselitteratur och modernitet. Minna är Eva, som räcker Aronen, Adam, äpplet Intrigen i Herra Vento beskriver hur en i pjäsens från kunskapens träd då hon ställer det omöjliga värld avvikande författare blir likadan som alla och komiska kravet att Antti ska kunna förena andra författare, hur den estetiska diskursen estetisk diskurs och ekonomi. Hon säger sig ger vika för den ekonomiska och hurdan den älska Aronens ”fi na lilla konstnärsrykte”, men parodiska syntes är som nås genom denna påpekar samtidigt att en sann storman alltid förvandling. Att det bland alla de parodiska förstår att skaffa sig pengar (Bergroth, 1921, gestalterna i pjäsen just är den allvarliga s. 44). Maunu ger verktygen till förändringen, konstförfattaren, författaren med idealen samt han föreslår att Aronen ska skriva en representanten för den estetiska diskursen och förströelseroman under pseudonym. Förutom den bildade klassen som måste förvandlas och syndafallsmyten aktualiseras berättelsen om anpassa sig, är signifi kativt. Den gestalt som Faust, även den en berättelse om kunskap, vill upprätthålla gränsen mellan estetisk diskurs förförelse och fördärv. Maunu lockar den fattiga och ekonomi förändrar sig. Aronens utveckling poeten på villovägar i ordalag som ekar av gestaltas på ett sätt som i hög grad påminner om Bibel, Faust och marknadsekonomi. ”ARONEN Olles i Guldgruvan. Även i Herra Vento implicerar primärtext består vanligtvis av ett antal perspektiv. strävat efter. Tillämpat på Herra Vento förklarar idén om Utifrån sättet på vilket dessa olika perspektiv har blivit kontrollteknikerna varför vissa gestalter, såsom fröken sammansatta är det möjligt, anser Pfi ster (1988, s. 63), Bildt, framstår som mera skrattretande än de andra, trots att härleda en i texten förekommande kontrollteknik som att alla gestalter är skrattretande på sitt sätt. styr mottagarens perspektiv åt det håll som författaren

69 (rypistää kulmakarvojaan) Sinä tahdot houkutella perioder av epistemologisk förändring, den minua – houkutella minua – MAUNU (matkii uppträder ”[…] announcing the entrance of häntä) Houkutella sinua myymään sielusi! Voi new knowledge on stage as well as for the sentään, jos joku tarjoaisi minun sielustani 25 audience outside the play”. (Se även Waugh, prosenttia!” (Bergroth, 1921, s. 52). [ARONEN 1984, s. 65−66; Frye, 1973, s. 163−164.) (rynkar på ögonbrynen) Du vill locka mig – locka Denna beskrivning skildrar väl det som sker i mig – MAUNU (härmar honom) Locka dig att Herra Vento: Aronens försämring leder till en sälja din själ! Om ändå någon erbjöd 25 procent ny smak och en ny kunskap som är modern och för min själ!] För att förenas med sin älskade blandad, det vill säga densamma som Minnas. Minna måste Aronen bli av med sina ideal och Han deklarerar för Minna: ”Sinä annoit minulle sin själ, vilket i sin tur ger det lyckliga slutet en hyvän ja pahan tiedon omenan. Nyt minä ironisk, parodisk belysning. tunnen sekä automobiilit että taivaan tähdet. Minä tunnen ihmisen suhteen kaikkeuteen ja Liksom i Guldgruvan bär förändringen Aronen insinöörin suhteen pankkineitiin” (Bergroth, genomgår på en parodiskt-ironisk prägel; det 1921, s. 151). [Du räckte mig äpplet med den är frågan om en förändring som implicerar goda och den onda kunskapen. Nu känner jag fördärv, men med ambivalenta förtecken. till både bilar och himlens stjärnor. Jag känner Även här är förändringen skrattretande och till människans relation till altet och ingenjörens en parodi på den snabbhet, ombytlighet relation till bankfröken.] Kombinationen av och ytlighet som moderniteten kräver av högt och lågt, det andliga och det materiella människan. ”Ihmissielu on sentään omituinen. utgör den parodiska syntes pjäsen kommer Se muuttuu housujenmallin mukaan”, noterar med. Rose (1979, s. 71−72) påpekar att då Aronen till Maunu när han ser sig själv i spegeln parodin håller upp spegeln i förvrängande syfte (Bergroth, 1921, s. 69). [Människosjälen är den inte bara mimetisk utan också dialektisk. är ändå märkvärdig. Den förändras enligt Närmar jag mig pjäsen ur denna synvinkel, är modellen på byxorna.] Genom att ta upp gestalterna inte bara, såsom jag redan påpekat, rollen som Vili Vento erhåller Aronen inte repliker som parodierar samtida diskurser utan bara pengar, stor publik och makt utan också ny också repliker i dialektisk mening. Inom den kunskap, någonting som de parodiskt-ironiska estetiska diskursen är Aronen den parodiska allusionerna till Faust och ”Göthe” pekar mot. estetiska tesen och fröken Bildt den lika Faust säljer sin själ för kunskap, Aronen säljer parodiska antitesen. Samma dialektik präglar sin estetiska hållning, sin själ och sin goda smak den ekonomiska diskursen som förs framförallt i första hand för pengar och publik. Han inreder mellan Antti, tesen om att pengar och konst sitt rum på nytt. Äkta konst, för ﬁ n och för inte kan förenas och Maunu, antitesen enligt speciell för andra än kännare ersätts av kopior, vilken pengar kan kombineras med allt. I färgtryck (Bergroth, 1921, s. 70). Sociologiska dialektiska termer: Aronen har nu uppnått en teorier hävdar att överklassen strävar att (skrattretande) syntes och ny kunskap. Den markera skillnad till de lägre klasserna och att nya kunskapen och njutningen som han erövrat de lägre klasserna imiterar överklassens livsstil genom att skriva förströelselitteratur kopplas (Gronow, 1997, s. 41).24 Här sker det motsatta: ihop med makt över massorna. Aronen jublar: Aronen imiterar den stora publiken, de lägre ”Ennen ei kukaan kuunnellut minua. Nyt minua klasserna och deras smak. kuuntelevat tuhannet. Minä käsken, ja maailma tottelee” (Bergroth, 1921, s. 152). [Förut Rose (1979, s. 75) påpekar att en av parodins lyssnade ingen på mig. Nu lyssnar tusentals. Jag uppgifter är att fungera som ett verktyg i befaller och världen lyder.]

24 Gronow hänvisar bland annat till Thorstein Veblens, Norbert Elias’ och Pierre Bourdieus undersökningar.

70 Pjäsens sätt att gestalta Aronen, hans utveckling för publikens teaterintresse25 och A. K. antog och det litterära fältet har sin motsvarighet i att farsen skulle bli ett ”kassastycke” (1922). situationen och förändringarna som i början Om publiken i salongen konstateras fl era gånger av 1900-talet ägde rum i litteraturen. Den att den hade roligt åt pjäsen och A. K. (1922) moderna bokmarknaden fi ck sitt genombrott i nämner i tidningen Karjala att pjäsen gått för Finland under perioden mellan 1880-talet och fulla hus både i Helsingfors och på landet. I sin första världskriget. En kommersialiserings- samtida kontext kopplades pjäsen med andra ord process innebar förändringar i sättet att läsa ihop med förströelse, stor publik och ekonomisk och i uppfattningarna om författaren. Den framgång. förändrade även de genrer som folk läste. (Häggman, 2001, s. 14−15.) Signaturen –l. 3.7 Bergroth leker och spelar skrev (1922) om Herra Vento i Aamulehti: ”Tekijä med sina egna författarpositioner ivaa meidän keskiluokkamme kirjallista makua, joka mieluummin tyydyttää henkisen nälkänsä Pjäsens centrala fråga är hur en författare kan ’tusinaromaaneilla’ ja pakottaa kirjailijoita skriva en roman om kärlek samt tilltala en henkensä pitimeksi tasossaan alenemaan, samalla stor, kulturellt och socialt ”låg” publik och ändå kun kustantajat lyövät siitä rahaa.” [Författaren bevara sitt litterära rykte. Lösningen till detta gör sig lustig över den litterära smaken hos vår problem erbjuds i Herra Vento av förläggaren: medelklass som hellre stillar sin andliga hunger med ’dussinromaner’ och tvingar författare MAUNU (kääntyy hänen puoleensa, att gå ner i kvalitet för att kunna försörja sig katsoo häntä hetken verran) Kuule, samtidigt som förläggare gör pengar.] Kritikern Aronen. Tahdotko sinä viisaan gestaltar förändringen på det litterära fältet neuvon? som en ”degradering” som medelklasspubliken ARONEN Sinäkö sen muka antaisit? påtvingar författarna. Sevänen (1994, s. MAUNU Minä. 173−174) påpekar att uppfostrande berättelser ARONEN (epäilevästi) No, annahan ännu vid sekelskiftet var publikens favoritgenre. kuulla. Under mellankrigstiden ersattes de å ena sidan av MAUNU Kirjoita tusinaromaani äventyrs-, detektiv- och kärleksromaner, å andra salanimellä! sidan av farser, komedier och melodramer. ARONEN (ymmällään) Salanimellä? MAUNU Niin. Se on hyvin tavallista. Pjäsens centrala inkongruens mellan estetik ARONEN Salanimellä! och ekonomi samt den utveckling där konst MAUNU Silloin ei Minna tiedä siitä får ge vika för förströelse bär genomgående på mitään, ja sinä ansaitset en dimension av självironi och självrefl exivitet. hyvät rahat. Genom motsättningen diskuterar pjäsen sin (Bergroth, 1921, s. 51−52.) identitet som pjäs och föregriper sitt mottagande. Recensenterna förutspådde skådespelet stor [MAUNU (vänder sig till honom, ser på publik och ekonomisk framgång. Herra Vento honom en kort stund) Hör du, beskrevs av de samtida kritikerna som skojig, Aronen. Vill du ha ett gott råd? intelligent, pigg, humoristisk, ironisk och (tidvis) ARONEN Och du skulle vara den som satirisk. Den klassifi cerades som fars, kåseri, ger mig det? gyckelspel och komedi. (Se t.ex. P., 1922; N-o- MAUNU Jag. n., 1922; Tampereen Teatteri., 1922; -l., 1922; ARONEN (tvivlande) Nå, låt höra. H. V., 1922.) Signaturen Leo (1922) påpekade MAUNU Skriv en dussinroman under att farser är viktiga för teatrarnas ekonomi och pseudonym!

25 Leo talar om farser som ”välipala”, mellanmål. Ordet fars till användningen av farser som mellanspel. (Vinge, 1975, betydde ursprungligen ”att stoppa mellan”, vilket hänvisade s. 41; Davis, 1978, s. 7.)

71 ARONEN (förbryllad) Under representant för den estetiska diskursen. Lauri pseudonym? Viljanen klassifi cerade henne som en ”mycket MAUNU Ja. Det är mycket vanligt. ren kulturvarelse”, och beskrev hennes sätt att ARONEN Under pseudonym! se på människorna i hennes tidiga fi nsk- och MAUNU Då får Minna ingenting svenskspråkiga romaner som immateriellt och veta, och du förtjänar själfullt (Viljanen, 1954, s. 34, 38).28 Bergroth stora pengar.] själv skildrade på 1950-talet sin tidiga produktion som en konst för konstens skull (Aleksis Kivestä Aronen vill inte gå miste om sitt höga anseende Martti Merenmaahan, 1954, s. 717).29 Hon och går därför med på att använda pseudonym. placerade sig som en bland dagdrivarna med Han upptar en dubbel identitet där han samtidigt förebilder som Oscar Wilde och Hjalmar är både Antti Aronen och Vili Vento. Det som Söderberg, författare i vars produktion ironin först ter sig som lösningen på hans problem har en central ställning. Vidare beskrev hon emellertid leder så småningom till ett antal sig och sina kollegor på följande sätt: ”Olimme lögner och komiska missuppfattningar av kyynillisiä ja ironisia, ja ihanteemme oli olla vailla moraliskt tveksam karaktär. Han blir bland annat ihanteita” (Aleksis Kivestä Martti Merenmaahan, fästman till både Minna och Noora. Det som 1954, s. 716). [Vi var cyniska och ironiska och här är av vikt är dock lösningen på problemet, vi hade som ideal att vara utan ideal.] Hutcheon att han för att uppnå förmögenhet upptar en (1994, s. 96) påpekar att vissa diskursiva identitet som en författare som är motsatsen till gemenskaper värdesätter ironi medan andra det han på riktigt står för. I pjäsen förekommer inte gör det. Bergroth ingick i en litterär och litteraturen samtidigt i två motsatta versioner, kulturell diskursiv gemenskap för vilken ironin allvarlig konstlitteratur och ”låg” förströelse. var central och framträdande. Den utgjorde Den dubblering och den klyfta mellan två för henne ett ideal, en världsåskådning.30 Hon varianter av en och samma diskurs som enligt utnyttjade ironin inte bara när hon skrev texter Baudrillard och Alapuro producerar refl exivitet, som klassifi cerades som allvarlig konstlitteratur personifi eras av författaren Aronen då han utan också i de texter som förknippades med upptar en andra identitet som Vili Vento.26 förströelse. Denna dubblering är ytterst självrefl exiv och självironisk med tanke på Kersti Bergroths Aronen är inte bara en representant för den författarskap. bildade klassens författare, utan också en parodiskt-ironiskt-självrefl exiv dubbelgångare Enligt Sevänen (1994, s. 94) fi ck det estetiska till författaren Bergroth, själv en representant förhållningssättet som betonade konstens för den bildade klassen31, estet, smakdomare autonomi aldrig en speciellt betydelsefull plats och medlem i den litterära eliten. Gycklet i inom den professionella eliten i det fi nländska Herra Vento riktar sig mot den estetiska hållning litterära systemet.27 Bergroth var emellertid en hon representerar samt den kulturella och

26 Dubbla eller felaktiga identiteter är i och för sig vanliga den moderna perioden varit så betydelsefull och central för inom komedin (se t.ex. Frye, 1973, s. 170). Om självironi, de intellektuellas verksamhet att den kan uppfattas som ett se Muecke, 1970, s. 56. kännetecken för de intellektuella som diskursiv gemenskap 27 Sevänen (1994, s. 94) nämner dock samt som en gränsmarkör för deras identitet. 31 dagdrivarelitteraturen som en strömning som uttryckte den Bergroths föräldrar kom båda från prästsläkter och ingick här sortens esteticism. enligt Manninen och Ahola i den djupt fi nsksinnade bildade 28 Viljanen (1954, s. 35) menar att Bergroths tillbringade klassen från 1800-talets senare hälft (Manninen & Ahola, sina författarläroår i dekadens- och dagdrivarlitteraturens 1989, s. 474; se även Rantavaara, 1952, s. 22). Hennes ”förfi nade stilskola”. samhällsställning är i Sevänens (1994, s. 470) katalog 29 över fi nskspråkiga författare som fått litterära priser och Bergroth hänvisar till romanerna Augusti (1911), Aptit stipendier kort och gott ”överklass”. Bergroth hade en (1914), Sixtus (1916) och Helena, Kristian ja taulu (1920). universitetsutbildning i estetik, franska och konsthistoria. 30Enligt Pertti Karkama (1997, s. 228) har ironin under

72 sociala gemenskap hon ingår i. Bergroth, som inom förströelselitteraturen. Hon skrev under av de andra och även av sig själv beskrivits som fl era pseudonymer, producerade texter i vitt en utpräglad estet, använder komedins form till skilda genrer och agerade i varierande roller att diskutera konstens yttre omständigheter, (författare, kritiker, översättare) på det litterära de materiella och andra förutsättningar som fältet.32 Under eget namn skrev hon allvarlig indirekt dikterar den allvarliga konstlitteraturen konstlitteratur, essäer, pjäser och regisserade i en ny litterär, kulturell och ekonomisk två högkulturella tidskrifter, under namnet situation. Pjäsen bygger upp en dikotomi mellan Mary Marck utkom hon med fl ickböcker, som allvarlig konstlitteratur och förströelseroman, Tet utgav hon kåserier och som Mirjam Heino där Antti Aronen är den fullkomliga motsatsen romaner som samtiden klassifi cerade som till Vili Vento. Denna dikotomisering är givetvis förströelse för kvinnliga läsare. Hon författade anknuten till genrens krav, till de komiska barn- och ungdomsböcker, kåserisamlingar, genrernas sätt att gå till väga genom att bygga förströelseromaner, med mera. I de brev upp motsättningar. Men samtidigt undrar som Bergroth skickat till sitt förlag Otava, jag varför just motsättningen mellan allvarlig framträder en ekonomiskt medveten författare konstlitteratur och förströelselitteratur återges som förhandlar med förlaget om pseudonymer, som skrattretande? tilltänkta läsare, upplagor, procent och lay- outer.33 Hon skrev förströelseromaner för att I pjäsen är den allvarliga konstförfattaren kunna köpa hus och fi nansiera estetisk-kritisk löjlig på två olika sätt. För det första är han en verksamhet såsom kulturtidskriften Sininen skrattretande representant för den gamla tidens Kirja (se breven till förlaget 1927 och framåt. estetik och värderingar. För det andra är han Otavan arkisto, mappi: KK Bergroth Kersti, skrattretande när han försöker anpassa sig till kirjeenvaihto 1920−29).34 den dåliga smaken och tala till den diskursiva gemenskapen den dåliga smaken implicerar. Det Både Aronens ursprungliga identitet och fi nns en tydlig parallell mellan Aronens båda hans skrattretande förvandling till en dilemman och Bergroths egen tudelade identitet förströelseförfattare anknyter till Bergroths och situation som författare. Bergroth var egna författarpositioner. Hon leker genom att delaktig både i estetiska och kulturella strävanden göra författarna Antti Aronen, Vili Vento och och marknadsbetonade intressen. Hon innehade fröken Bildt till föremål för gyckel med sin egen under så gott som hela sin karriär en position tudelade litterära identitet. Det är ur denna såväl inom den allvarliga konstlitteraturen som klyfta som den andra graden – förställningen

32 En enkel förklaring till litterär självrefl exivitet är att 34 Enligt Viljanen (1954, s. 41) hade Sininen Kirja en viss metafi ktioner ofta skrivs av personer som innehar både betydelse i kulturhem, men dess inverkan på det dagliga rollen som författare och som akademiska forskare/ litterära livet uteblev. kritiker, menar Mark Currie. Författare/kritiker 35 I sina memoarer berättar Bergroth (1973, s. 33–34) personifi erar gränsen mellan fi ktion och kritik och utgör hur pjäsen kom till. Hon skriver: ”Olin päivällisillä Oton ett slags invånare i Litteraturlandet, det ställe där texter ja Annin [Manninen] luona ja siellä oli myös Eino Kalima. och tolkningar skapar den erfarenhetsvärld som författaren, Hän kysyi minulta, miksi en kirjoittanut suomeksi. medvetet eller inte, skildrar. (Currie, 1995, s. 3.) Kersti Muistaakseni hänestä oli lähtöisin ehdotus, että kirjoittaisin Bergroth kan ses som en författare av den sorten Currie näytelmän Kansallisteatteria varten. Lupasin tehdä sen, ja beskriver, hon agerade både som författare och kritiker. En pian tarjosinkin hänelle huvinäytelmän Herra Vento. Se invändning mot Curries uppfattning är dock att det i alla esitettiinkin sitten Kansallisteatterissa.” [Jag var på middag tider har funnits författare som samtidigt innehaft rollerna hos Otto och Anni, där var även Eino Kalima. Han frågade som författare, kritiker och forskare, utan att deras texter mig varför jag inte skrev på fi nska. Om jag kommer ihåg för det dominerats av metafi ktivitet. rätt var det hans förslag att jag skulle skriva en pjäs för 33 Se t.ex. Kersti Bergroth-Matson till K. Herra Johtaja! Nationalteatern. Jag lovade göra det, och ganska snart Tyrisevä, 24.3.1926; Kersti Bergroth-Matson till K. Herra erbjöd jag honom komedin Herra Vento. Den sattes sedan Maisteri! Tyrisevä, 9.4.1926; Kersti Bergroth-Matson till upp på Nationalteatern.] Pjäsen uppfördes 1922 även på K. Herra Maisteri! Tyrisevä, 18.5.1926. Svenska Teatern i Helsingfors under namnet Willy Wallén.

73 och det teatraliska metaspråket – slutligen förlust av ens konstnärliga rykte – därför måste uppstår. Bergroth själv ansåg att hon i Herra en allvarlig konstförfattare gömma sig bakom en Vento, sin första pjäs, ”[…] försökte le en smula pseudonym. Författarens dilemma konst versus åt författarnas förljugenhet” (Aleksis Kivestä Martti pengar löses med hjälp av en pseudonym både i Merenmaahan, 1954, s. 718).35 Hennes yttrande Aronens och i Bergroths fall. I Bergroths fall anser inkluderar även henne själv, uppfattningen jag att även det parodiskt-ironiskt-självrefl exiva om författarnas förljugenhet är en självkritisk gyckel som hennes förströelselitteratur präglas replik. I Herra Vento fi nns en dialog i vilken den av är en strategi för att hantera författarens fi ktiva författaren tillrättavisar sin förläggare. dilemma. Pjäsen strävar att samtidigt tilltala två I den förekommer följande meningsutbyte: olika diskursiva gemenskaper, både den bildade ”ARONEN (Maunulle) Koettaisit pitää sielussasi klassen och den ”stora allmänheten”. Den bildade erillään nuo kaksi sanaa: raha ja taide. Ne ovat klassens uppfattning om förströelselitteraturen eri asioita, raha ja taide. MAUNU Kustantajassa förkroppsligas i pjäsen i den nidbild på en ne yhtyvät. ARONEN Siksi onkin kustantaja förströelseförfattare som fröken Bildt är och i de rikos maailmanjärjestystä vastaan. MAUNU skamfulla och skrattretande innebörder Aronen Olenko minä rikos maailmanjärjestystä vastaan? tillskriver sin förvandling. Bergroth driver ARONEN Olet. Kustantaja, mahdoton emellertid även med sin egen identitet som epäluoma” (Bergroth, 1921, s. 19–20). författare av allvarlig konstlitteratur. Denne [ARONEN (till Maunu) Du borde försöka att författare får uppträda i en pjäs som de samtida inne i din själ hålla isär de här två orden: pengar kritikerna kopplade ihop med förströelse, och konst. De är två skiljda saker, pengar och stor publik och ekonomisk framgång. Seppo konst. MAUNU De förenas i en förläggare. Knuuttila (1996, s. 44) förklarar förekomsten ARONEN Det är därför som förläggare är av humor med ambivalens. Han skriver: ”Det brott mot världsordningen. MAUNU Är jag enligt min uppfattning helt avgörande kriteriet ett brott mot världsordningen? ARONEN Ja. för uppkomsten av en humoristisk situation En förläggare, ett otänkbart missfoster.] Men – möjligen vid sidan av överraskningsmomentet vid sidan om förläggaren blir Aronen sedan själv – är att det föreligger någon form av det ”ställe” där den skrattretande, ambivalenta, ambivalens.” Jag anser att Bergroths situation ”onaturliga” och ”brottsliga” kombinationen av i hög grad kännetecknas av ambivalens – enligt konst och pengar görs. Konst och pengar kan min mening är det just spänningen mellan förenas av en och samma författare men då Bergroths olika författarpositioner som gett måste denna författare ”klyvas itu” i två skilda, upphov till pjäsens självrefl exiva gyckel med motsatta författarskap där den ena står för allvarliga konstförfattare och författare av konsten och den andra för underhållningen. förströelselitteratur. Och såsom jag redan påpekade är den syntes Aronen når i slutet av pjäsen parodisk. Han 3.8 ”Intelligensklassens anser att han lyckats förena aspekter från den proletarisering” allvarliga konstlitteraturen med motiv från förströelselitteraturen. Men hans deklaration Man talar om det man har ont om, sägs det. ljuder av dubbel diskurs, av en värdering som är Herra Vento driver inte bara med konstens och motsatt till den han för fram och som i sista hand estetikens försvagade position på det litterära pekar på pjäsens författare.36 fältet utan också med pengarnas och den Att skriva förströelselitteratur innebär skam och ekonomiska diskursens betydelse i det moderna

36 Pfi ster framhåller att man på ett naivt sätt inte ska the audience’s attention to the wit of the author, whereas blanda gestalterna på scenen med författaren av pjäsen. the plays of the naturalist school, such as those of Ibsen, Han menar emellertid att stora gradskillnader fi nns mellan are attempts to establish the absolute dominance of fi gure pjäser och pjäser i huruvida det är gestalternas perspektiv orientation and eliminate all references to the author”, eller författarens perspektiv som dominerar talet. ”The skriver han (Pfi ster, 1988, s. 103). wit expressed in an Oscar Wilde comedy constantly draws

74 samhället. Att placera den ekonomiska diskursen Alapuro beskriver situationen för de unga, sida vid sida med den estetiska är inkongruent, fi nskspråkiga, akademiskt utbildade under komiskt och ”opassande” med tanke på Bergroth tjugotalet i motsägelsefulla termer: å ena sidan som allvarlig författare av konstlitteratur. hade gruppen ännu en tämligen hög social status, Enligt konstens autonomi och klassisk estetik å andra sidan hade positionen försvagats redan skulle konsten vara helt intresselös. Men den under en längre tid. Alapuro (1973, s. 48−49) ekonomiska diskursen är ”opassande” även med citerar en samhällshistoriker som sammanfattar tanke på Bergroths position som representant för den bildade klassens förändrade ekonomiska den bildade klassen: det uppfattades som ofi nt position i en mening: En magisters växlar dög eller opassande att tala om pengar (Lehtonen, inte längre på banken. För den akademiska 1982, s. 602; Alapuro, 1980, s. 68). ungdomen innebar förändringen en situation i vilken universitetsutbildningen inte längre Att den ekonomiska diskursen i pjäsen på olika automatiskt ledde till en högt uppsatt position i sätt utsätts för gyckel anknyter enligt min samhället (Alapuro, 1973, s. 51−52).38 mening – som jag redan påpekat i samband med beskrivningen av vad Maunu gestaltar – till den De av historiker framförda uppfattningarna om betydelse och vikt som denna diskurs hade i den bildade klassens kulturellt, ekonomiskt och samhället på 1920-talet (se Tarkka, 1980, s. 22). socialt prekära situation kommer tydligt till Det är emellertid inte den enda anledningen till uttryck i samtida tidningar. I tidningarna kunde varför den tas upp i pjäsen. Den ekonomiska man fi nna tal som hållits av universitetsrektorer diskursen hade blivit aktuell åtminstone för en där situationen framställdes i starka termer. del av den bildade klassen även på ett annat Rektorerna uttryckte en tydlig oro, de talade sätt. Oberoende av om jag tar fasta på Aronen om nödläge, osäkerhet och proletarisering. och Bergroth som representanter för författare År 1914 handlade inskriptionstalet vid eller för den bildade klassen, handlar det om Helsingfors universitet om ”öfverbefolkningen grupper vars ekonomiska och sociala villkor på den lärda banan”. Antalet studenter berodde och status i det fi nska samhället försämrades. enligt rektorn inte på att det inom nationen Statens bidrag till konstnärer sjönk till en fanns ett behov för dem alla, utan på att det bråkdel av vad det varit och infl ationen åt upp i samhället fanns en strävan att stiga socialt. värdet på pensionerna på 1920-talet. Enligt (Det akademiska proletariatet, 1914.) Enligt Tarkka (1992, s. 146, 147) förhöll staten sig min mening kan rektorns åsikt tolkas som ett avståndstagande och likgiltigt till konst och uttryck för den bildade klassens reaktion på vetenskap under hela mellankrigstiden.37 Risto den sociala mobilitet som moderniseringen

37 Efter första världskriget försörjde konsten inte längre långt senare, ända fram till det andra världskriget.] sina upphovsmän i samma utsträckning som tidigare, påstår 39 För liknande resonemang, se även Heikkinen, 1919. Tarkka (1992, s. 143). Kai Häggman (2001, s. 60) däremot Heikel talar faktiskt om den ”bildade medelklassen” och konstaterar att de ﬂ esta författare varken före eller efter den ”högre medelklassen”. (Min fetstil) Med det menar självständigheten kunnat leva på sitt författarskap. han ”de klasser av medborgare, som för sin utkomst 38 Matti Klinge har motsatt uppfattning om utvecklingen. direkt eller indirekt äro beroende av statskassan”, de Han anser att de övre skikten i samhället behöll sina som erhållit högre skolbildning, universitets- eller andra positioner. ”Sen ohella, että säätykierto toi uutta ainesta högskoleexamina, tjänstemän anställda av kommuner, men johtavaan kerrostumaan, vanha aatelis-, porvaris- ja även av affärslivet, industrien, bankväsendet, jordbruket, varsinkin pappissuvuista koostuva yläkerros pysyi Suomen m.m. Kai Häggman (1994, s. 23−26) påpekar att johdossa maan itsenäistymiseen asti ja vielä pitkälle sen medlemmar av den bildade klassen på 1800-talet kunde ohikin, aina toisen maailmansodan loppuun saakka”, skriver identiﬁ era sig som medelklass eller bildad medelklass trots Klinge (1975, s. 17). [Vid sidan om ståndsscirkulationen att de ingick i den bildade klassen (i bemärkelsen högt som förde med sig nytt material till det högsta skiktet, höll utbildad och högt uppsatt grupp i samhället). Begreppet det översta skiktet bestående av gamla adels-, borgar- och hade en positiv, ideologisk innebörd och utnyttjades framförallt prästfamiljer sina framstående positioner i i kritiken mot adelns hegemoni och ståndssamhällets Finland ända fram till att landet blev självständigt och ännu strukturer.

75 och demokratiseringen av samhället innebar. han levde i. ”De sista åren ha bevittnat en väldig År 1921 citerade Dagens Press Helsingfors uppmarsch av massorna. Men denna håller på att universitets rektor Ivar Heikel som ansåg att man gestalta sig till ett kolossalt moraliskt nederlag”, låtit de kretsar i samhälle vars uppgift består av förutspådde han (Terminsinskriptionen vid ”den andliga odlingen” falla ekonomiskt, socialt Helsingfors universitet. Rektor, professor Ivar och även kulturellt tillbaka från den ledande Heikels tal., 1922).40 ställning de haft. Heikel menade att detta kunde leda till att den vetenskapliga och kulturella Aronen är den bildade klassens estetiska och nivån sjönk kraftigt.39 Den materialism och strid ekonomiska ”deklassering” och förvandling om ekonomiska förmåner som pågick mellan de förkroppsligad. I sitt förhållande till Aronens olika klasserna och som präglade hela perioden förvandling är pjäsen ambivalent. På en nivå placerade andliga värden i andra hand, skrev talar den om en författares anpassning till Heikel. Staten hade blivit fattig, vilket ledde den nya publikens förväntningar och om hans till att tjänstemännen inte längre kunde försörja ”demokratisering”. På en annan nivå tar pjäsen sig på sina löner och de och deras familjer ”[…] genom det teatraliska metaspråket avstånd från ej mera kunna till det yttre uppträda, såsom Aronens förvandling. Föremålen för gyckel de själva och andra ansett deras stånd kräva”, är ironiskt nog Bergroths egna roller som fortsatte Heikel. (Rektor öppnar terminen författare. Enligt Alapuro växer den andra vid universitetet., 1921.) Detta kunde enligt gradens beteende fram av en insikt om att den honom i sin tur leda till att tjänstemännens och sociala ställningens gränser inte kan överskridas deras familjers sociala uppskattning minskade – att man är fånge inom sin egen sociala position i andras men även i deras egna ögon. Och det – men att man trots det kan leka med gränserna kunde ha en andligt och moraliskt deprimerande (Alapuro, 1996, s. 79). I den nya, estetiskt inverkan på dem. (Rektor öppnar terminen och ekonomiskt ambivalenta situationen vid universitetet., 1921) Det som skiljde – en situation som präglas av social spänning och den bildade klassen från folket var, skriver sjunkande status – leker och spelar författaren Alapuro (1973, s. 11), framförallt dess livsstil. Bergroth på ett självrefl exivt sätt med sina ”höga” Heikel uttrycker med andra ord en oro över och ”låga” identiteter. Klyftan och spänningen att tjänstemännen förlorar möjligheten att mellan olika identiteter åskådliggörs i Herra upprätthålla en position inom den bildade Vento. I pjäsen och i det fi nländska samhället har klassen, att de går miste om de materiella det uppstått en situation i vilken gränserna för resurser med hjälp av vilka de har upprätthållit de sociala positionerna håller på att förfl yttas. skillnaden till andra klasser. Det ekonomiska Författaren måste både i pjäsen och i den samtida läget betydde en ”deklassering” av den bildade situationen, låt vara hur skrattretande det än är, klassen. I Östra Nyland beskrevs situationen som överskrida sociala gränser. Han och hon måste en ”intelligensklassens proletarisering” (Det sänka sig under sin estetiska och sociala position andliga och materiella arbetet., 1921). 1922 för att på nytt, i denna nya situation, uppnå spann Heikel vidare på samma tema när han makt, pengar och publik. skrev om den ”överskattning av massorna, det materiella, av det sinnliga” som präglade det nu

40 Heikels tankegångar påminner stort om de som den eliter. ”[…] genomsnittsmänniskan är fullständigt på det spanska ﬁ losofen José Ortega y Gasset för fram i sin bok klara med sin trivialitet men likväl har panna att dristigt La rebelión de las masas (1929). Jag uppfattar att både träda in för det trivialas rätt och överallt driva det igenom”, inskriptionstalen och Ortega y Gassets tankegångar är skriver Ortega y Gasset (1934, s. 16.) Massan har i den exempel på den i tiden aktuella diskussionen om ”massan”. moderna tiden gjort sin smak till den rådande medan Ortega y Gassets bok handlar i sin helhet om ”massornas samhället förut styrdes av eliter som kännetecknades av uppror”. Genomsnittmänniskorna, ”massan” strävar efter en strävan efter en ”önskan, en idé, ett ideal” (Ortega y full samhällelig makt, en position som tidigare intogs av Gasset, 1934, s. 12).

76 KAPITEL 4 analyserar hur Elsa Soini skämtar med moral och fördärv i romanen Sisko ja kultainen pikari (1928)

4.1 Det litterära fältet: Turunen konstruerar ett fyrfält för att beskriva Kriterierna för mottagandet av hur kulturprodukter historiskt klassifi cerats. förströelselitteratur Kategorin hög/allvarlig innehåller den kultur som den kulturella eliten uppfattar som bra. I det förra kapitlet konstaterades att de olika Den har som uppgift att förmedla förädlande deleliternas värdering av förströelselitteraturen upplevelser och gestalta absolut skönhet och varierade under mellankrigstiden. Den sanning. I kategorin låg/lätt placerar Turunen fi nländska litterära eliten klassifi cerade den en stor del av den internationella masskulturen, utländska översättningslitteraturen som låg eller det han kallar för ”vulgär hedonism” och undermålig förströelse (Sevänen, 1994, s. 161, pornografi – alla kulturprodukter som har 173; Turunen, 1995, s. 21, 28), men förhöll som uppgift att tilltala de lägsta instinkterna sig däremot mindre kritiskt till den inhemska hos människan. Mellan dessa yttersta punkter förströelselitteraturen (Sevänen, 1994, s. fi nns kategorierna låg/allvarlig och hög/lätt. 161). En del inhemska förströelseförfattare I kategorin låg/allvarlig inordnar Turunen blev positivt bemötta av kritiken och av didaktisk konst såväl som det han beskriver stipendieutdelarna.1 De uppskattades till en som ”varje förädlande verksamhet”. Här viss grad av eliten, trots att de inte ingick i den förekommer till exempel religiös litteratur allvarliga konstlitteraturen (Sevänen, 1994, s. som anses vara av dålig litterär kvalitatet men 173). Detta berodde enligt Erkki Sevänen på vars moraliska innehåll och syfte uppfattas att de inhemska författarna på ett skickligt sätt som gott. Kulturprodukter som placeras i utnyttjade element från den ”nationalreligion” kategorin hög/lätt präglas av professionalitet, bestående av religiösa, nationella, agrara humor och elitens godkännande. De mottas och militära ideal som var rådande under som god underhållning eftersom den kulturella mellankrigstiden (Sevänen, 1994, s. 111, eliten kan anta att de tangerar allvarligare 240). Även Risto Turunen för fram en liknande frågor. Kategorierna låg/allvarlig och hög/lätt uppfattning. En av anledningarna till att den utgör enligt Turunen kärnan i den legitima inhemska underhållningslitteraturen fi ck ett populärkulturen. (Turunen, 1995, s. 21–22.) så positivt mottagande går, enligt Turunen Det är i kategorin hög/lätt som han (Turunen, (1995, s. 28), att fi nna i det faktum att den 1995, s. 28) placerar mycket av 1920-talets var välskriven samt i grund och botten agrar, förströelselitteratur.2 moralisk och nationell.

1 Sevänen nämner i sammanhanget bland annat Elsa Soini 2 Turunen nämner i detta sammanhang sådana författare och hennes bror Yrjö Soini, som skrev humoristiska texter som Agapetus, Mika Waltari, Kersti Bergroth och Hilja under pseudonymen Agapetus. Valtonen.

77 Jag är ense med Sevänen och Turunen om att U., 1928) medan Valentins parodisamling kritikerna för det mesta förhöll sig positivt till Uninen mutta onnellinen prisades för sin moral den inhemska förströelselitteraturen på 1910- (K-aa., 1928). Flera recensenter anmärkte på och 1920-talen. Det fanns recensenter som Skelettgåtan. De menade att boken innehöll var negativt inställda men de var i minoritet. alltför många och ingående beskrivningar av (Malmiob, 1996, s. 116; se även Tarkka, 1980, det liv som fördes på restauranger och därför s. 176; Eskola, 1982, s. 645.) Men när jag inte kunde läggas i händerna på ungdomen (- relaterar de aspekter som Turunen – och delvis c-., 1929; Mr P., 1929; E. C., 1929). Med även Sevänen – uppfattar som betydelsefulla för andra ord: dess skildringar uppfattades som mer det positiva mottagandet av texter till de verk eller mindre omoraliska. Även på den tredje jag undersöker uppstår intressanta avvikelser punkten – enligt vilken böckerna grundar sig och även frågor. Wikströms, Bergroths, på fosterländska värderingar – avviker böckerna Soinis, Valentins och Brummell & C: os jag undersöker från ”nationalreligionen”. De var böcker mottogs nämligen för det mesta väl3 nationella i den bemärkelsen att de skrevs av men texterna avviker på de fl esta punkter från inhemska författare, men genremodellerna och de kriterier Turunen för fram. Böckerna jag de litterära förebilderna de utgår ifrån, hänvisar undersöker är för det första allt annat än agrara. till, imiterar och parodierar, är utländska. De kan på fl era punkter kopplas ihop med sådana företeelser som forskare har betecknat som Sammanfattningsvis kan konstateras att de moderna och de mottogs av sin samtid i termer analyserade böckerna av Wikström, Bergroth, av modernitet.4 Recensenterna uppfattade Soini, Valentin och Brummell & C: o varken är förströelselitteraturen i sig som en nutida speciellt nationella, agrara eller moraliska. Men företeelse. Vidare tog texterna upp företeelser, hur ska man i så fall förklara att texterna mottogs frågor och synsätt som kritikerna tyckte var tämligen positivt av de samtida kritikerna? Enligt typiska för det nu i vilket man levde. Böckerna recensenterna var texterna väl skrivna. På den bygger upp bilden av ett modernt samhälle där här punkten passar de in i Turunens beskrivning. bilar, båtar, fl ygplan och städer skapar känslan De böcker som i hans schema hör hemma i av en modern samtid som upplevs i stark kategorin hög/lätt kännetecknas ofta av att de kontrast till det gamla.5 Händelserna utspelas är professionellt skrivna och humoristiska. Men i urban miljö, de människor som berättelserna även en annan orsak spelar in vid sidan om det skildrar beskrivs som moderna och berättelserna faktum att böckerna jag undersöker med rätta ger uttryck för erfarenheter som de samtida kan beskrivas som professionellt skrivna och recensenterna uppfattade som moderna. Även humoristiska. Jag uppfattar att den i parodi, texternas tonfall förknippades med modernitet; ironi och metafi ktivitet inskrivna kritiska kritikerna påpekade att texternas lätta och hållningen är en viktig och central anledning gycklande tonfall och deras kåserande stil är till böckernas positiva mottagande. I metafi ktiva moderna fenomen. liksom i parodiska texter ingår ofta ett moment av (litteratur) kritik (se t.ex. Alter, 1975, s. 12; Jag fortsätter till Turunens kriterium nummer Rose, 1979, s. 34; Hutcheon, 1980, s. 6; Currie, två, frågan om moral. Uppfattningarna om 1995, s. 5). Texter, i vilka det förekommer de analyserade texternas moral varierade. En teatraliskt metaspråk, talar med andra ord del kritiker ansåg att Elsa Soinis romaner var delvis samma kritiska språk som recensenterna. osedliga och olämpliga för ungdomen (U. U. Genom sitt gyckel med och sin kritik av populära

3 Jag presenterar mottagandet av varje enskild text mera 5 Urbaniseringen, industrialiseringen och tekniseringen detaljerat i samband med min analys av texten i fråga. har uppfattats som emblematiska områden inom 4 För en diskussion om de olika sätten på vilka termerna moderniseringen (Rojola, 1995, s. 13. Se även Calinescu, modern och modernitet använts, se t.ex. Rojola, 1995, s. 1987, s. 41; Malmio, 1996b, s. 116; Malmio, 1999, s. 10−15; Luthersson, 1986. 293).

78 litterära former skapar böckerna ett avstånd till en så stor kraft att hon måste tömma den sitt eget projekt: att skriva en förströelsebok. ”gyllene bägaren” av sin hemliga De signalerar genom att inta en kritisk position kärlekstjusning i den sammetsögda ryska gentemot förströelselitteraturen att de ingår i prästen Vanjas heta omfamning, innan det samma diskursiva gemenskap som kritikerna. rätta idealet, den något trögare Ilmari Texternas självkritiska tonfall hade enligt min Sorri intar sin rättmätiga plats. mening en inverkan på kritikerna. De tillmätte Berättelsen är till det yttre på intet sätt texternas självmedvetenhet och distans till det märkvärdig, den handlar blott om egna projektet ett tämligen stort värde. Istället upplevelser som försiggår under några för ett omedelbart, allvarlig menat ”känslosvall” soliga dagar och romantiska nätter.] – ett drag som recensenterna förknippade med förströelselitteratur – möttes de i dessa texter I detta kapitel fokuserar jag diskursen om moral av ett gycklande och självkritiskt metaspråk. i Elsa Soinis roman Sisko ja kultainen pikari Många recensenter ansåg att kritiskhet, avstånd (1928). Med diskursen om moral menar jag och gyckel var tecken på hög kvalitet. alla de olika sätt på vilka berättelsen diskuterar normer och regler för uppförande – allt tal som 4.2 Dekadent tröskeltext anknyter till vad som är tillåtet och vad som inte är tillåtet, vad som är passande och vad som är Uudessa teoksessa ”Sisko ja kultainen pikari” opassande, vad som är gott och vad som är dåligt hän [Soini] vie lukijansa ”Pohjolan Rivieral- uppförande, tänkande, leverne. Moralen har i le”, Terijoen kultaisille hiekkarannoille, romanen många olika namn och uttrycksformer. missä muuan sivistynyt helsinkiläisperhe Den förekommer i allt tal som handlar om viettää kesäänsä yhdessä Kannaksen monista principer, sedlighet, ideal, förfall, med mera. suurista venäläishuviloista. Kirjan päähenki- Dekadens, förfall, omoraliskhet och opassande lönä on sanotun perheen nuorin jäsen, beteende anknyter i lika hög grad till diskursen kahdeksantoistavuotias Sisko, jonka hentoa om moral. Litteraturen och moralen, som i tyttösydäntä riuduttava rakkaudenikävä berättelsen på olika sätt kopplas till varandra, murtaa sulkunsa niin suurella voimalla, että utgör de främsta föremålen för gyckel i Sisko ja hänen on päästävä tyhjentämään salaisen kultainen pikari. lemmenhurmansa ”kultainen pikari” samettisilmäisen Vanjan, venäläispapin Romanen börjar med dikten ”Drick!” som ingick kiihkeässä syleilyssä, kunnes oikea ihanne, i Bertel Gripenbergs första diktsamling Dikter, Ilmari Sorri, hidasverisempänä ehtii ottaa 1903.6 Dikten, som är romanens tröskeltext, haltuunsa hänelle kuuluvan paikan. Kerto- är betydelsefull med tanke på berättelsens mus ei ole ulkonaisilta mitoiltaan mitenkään identitet, dess status och position på det litterära erikoinen, liikkuupahan vain parin aurinkoi- fältet. Den är viktig även med tanke på det gyckel sen päivän ja romanttisen yön elämyksissä. som riktar sig mot den moraliska diskursen. (M. N., 1928.) ”Drick!” beskriver ett hjärta som är en gyllene bägare där ett ”gnistrande, eldigt” och ”starkt [I sitt nya verk ”Sisko och den gyllene och sött” vin svämmar över brädderna. I de bägaren” tar författaren sina läsare med sig två första stroferna beskriver diktjaget sig självt till den ”nordiska Rivieran”, till Terijokis som bägare, i de två senare stroferna vänder sig gyllene sandstränder där en bildad familj jaget mot sitt ”du” och uppmanar det att dricka. från Helsingfors tillbringar sin sommar i en Dikten är till formen rimmad, kontrollerad av de stora ryska villorna på det Karelska och regelbunden (stigande, jamber) medan näset. Bokens huvudperson är den nämnda dess motiv och bildspråk leder tankarna till familjens yngsta medlem, adertonåriga okontrollerade känslor och begär. Den handlar Sisko, vars späda unga hjärta tärs av en om ungdom, omedelbara känslor, livsrus, glädje kärlekshunger som bryter sina spärrar med

79 och lidelse – läsaren förs in i en njutningens och dekadenta litterära skolan, utan också en stor del sinnlighetens sfär. Dess extatiska, uppmanande, av den symbolistiska och naturalistiska konsten utmanande och jublande ”jag” tilltalar direkt ett och litteraturen samt 1800-talets vetenskap ”du” som representeras av en ”snövit hand”, en och pseudovetenskap som intresserade sig för bild som implicerar femininitet. Det kvinnliga ärftlighet, sexualitet, kriminalitet, med mera, ”du”et uppmanas att förtära, sluka jaget, skriver Lyytikäinen. (Lyytikäinen, 1998a, ”Drick, drick min sjudande ungdoms brand, s. 8−9; se även Ahlund, 1994, s. 12−13.) / mitt hjärtas skummande must!”. Enligt Pirjo Enligt Claes Ahlund hade förfallsdiskurserna Lyytikäinen längtar symbolisten efter ett ideal, en framstående position i Europa framförallt men lever i en värld som han eller hon uppfattar kring sekelskiftet 1800−1900. Han menar med som fallen för i den förekommer inga ideal. dekadens ”[…] den vitt spridda upplevelsen av Idealen kan endast nås genom konstnärligt hela den västerländska civilisationens tillstånd betraktande eller illusioner. (Lyytikäinen, 1999, av förfall och upplösning och nära förestående s. 13.) Den mest betydelsefulla upplevelsen undergång.” (Ahlund, 1994, s. 13.) Med tiden inom symbolismen är extasen – att stiga över hittade förfallstematiken och -diskurserna vardagligheten – och Lyytikäinen (1997, s. 47) sin väg även till Finland men de ignorerades menar att ”[…] siihen näyttää myös seksuaalisen framförallt av de fi nska kulturkretsarna, skriver nautinnon hurma riittävän.”7 [… och det Lyytikäinen. De ville inte se förfall gestaltas i en tycks även kunna åstadkommas med hjälp av situation där den unga nationen kämpade för sin den sexuella njutningens tjusning.] Hennes existens. (Lyytikäinen, 1998a, s.13.) beskrivning skildrar väl Gripenbergs dikt. Den gestaltar sexualitet, fest och berusning, begär Jag använder här begreppet dekadens i den och extas men gör det på ett indirekt och mera omfattande betydelsen, det vill säga bildligt – symboliskt – sätt. Dikten upprättar som ”ett nätverk av förfallsdiskurser” där en sfär som präglas av en symboliskt framförd även symbolisten/dekadenten Gripenberg förförelse och sinnlighet som hänger ihop med inordnas. Romanens titel och dess tröskeltext sexuell njutning. inleder med andra ord romanens dialog med dekadensdiskursen. Bägaren, den dekadenta Lyytikäinen (1999, s. 138; se även Nieminen, symbolen för njutning, sexualitet och livsrus 1951, s. 260−261) beskriver i Suomen förekommer i titeln parallelt med ”Sisko”, kirjallisuushistoria 2 Bertel Gripenberg som namnet på huvudpersonen i romanen. Det en rent av exemplarisk representant för är ett namn som konnoterar en inhemsk, dekadent erotik. Hon nämner i sammanhanget betydligt mera vardagsanknuten verklighet är samlingen Dikter i vilken ”Drick!” ingick. Likaså de utländska, exotiska kvinnonamn – namn används benämningen dekadens i samband såsom Kleopatra, Salome och Delila – som med Gripenbergs diktning i Finlands svenska förknippades med dekadens (se Lyytikäinen, litteraturhistoria 2 (Wrede, 2000, s. 72). 1998a, s. 10−11; Lyytikäinen, 1999, s. 144). Begreppet dekadens har betecknat två fenomen. Sisko, en ung och oerfaren fl icka, är motsatsen För det första har det använts i en begränsad till de dekadenta femme fatale-fi gurer, som mening om en fransk litterär skola vars centrum både förförde och dödade (se Mazzarella, 1993, utgjordes av den av Paul Verlaine publicerade s. 181−186; Ahlund, 1994, s. 12; Lyytikäinen, tidskriften Le Décadent. För det andra har 1998a, s. 10). Den sfär i vilken Sisko hör termen utnyttjats i en mera omfattande hemma är en vardaglig verklighet – en sfär som betydelse om ett nätverk av förfallsdiskurser. I förkastades av de dekadenta (Rojola, 1999, s. begreppet dekadens ingår då inte bara den nämnda 160). Rubriken kan med andra ord uppfattas

6 Dikten har fråntagits sin titel i Soinis roman. och dekadens som två sidor av samma mentalitet eller 7 Lyytikäinen (1999, s. 136−137) uppfattar symbolism världsbild.

80 som motsägelsefull. I den kombineras två berättarens och gestalternas gyckel. Det avvikande och oförenliga sfärer. som är av vikt för min analys av moral och fördärv i Soinis Sisko ja kultainen pikari är det Dikten uppväcker inte bara en symbolistisk Lyytikäinen påpekar om dekadensens relation och dekadent litterär kontext, utan också en till diskursen om moral. Hon skriver: ”Kaikessa diskursiv gemenskap. Bertel Gripenberg var ’moraalittomuudessaan’ dekadenssi oli jatkuvaa under 1900-talets fyra första decennier i den puhetta moraalista. Siinä yhdistyi ikiaikainen litterära elitens ögon en av Finlands förnämsta huoli moraalisesta rappiosta tahallisiin diktare. ”Han ansågs vara den oförliknelige, provokaatioihin, Jumalan ikävä jumalanpilkkaan vars verk för all framtid skulle bli en förebild ja profanointiin” (Lyytikäinen, 1998a, s. 11). [I för svensk poesi i Finland”, skriver Johan all sin omoraliskhet var dekadensen ett ständigt Wrede (2000, s. 72). Gripenberg intog en pågående tal om moralen. I den förenades en betydelsefull position på det litterära fältet på evig oro över moraliskt förfall med medvetna 1920-talet (Sevänen, 1994, s. 74), han var en provokationer, en längtan till Gud med hädelse fi rad författare och uppfattades 1919 som en och profanering.] möjlig kandidat för Nobelpriset i litteraturen (Koskela, 1999, s. 230).8 Vidare var han friherre 4.3 Den bildade och samt en framstående och högljudd representant förfallna berättaren för det vita, borgerliga Finland.9 ”Drick!” är en tröskeltext med inte bara ett litterärt utan också En liknande ambivalens gentemot den egna ett socialt mervärde. Citatet från Gripenberg berättelsen som förekommer i Guldgruvan implicerar författarelit, allvarlig konstlitteratur och i Herra Vento fi nns även i Sisko ja kultainen och överklass. Jag uppfattar att romanen – i pikari. Å ena sidan handlar berättelsen om en och med att den hänvisar till Gripenbergs dikt ung fl ickas första kärlek och utveckling till i titeln och har hans dikt som tröskeltext – på kvinna, å andra sidan utsätts händelseförloppet första sidan skriver in sig i en bildad diskursiv och den romantiska historian för berättarens gemenskap. gyckel och ambivalenta värdering. Däremot skiljer sig Soinis roman från Guldgruvan och I titeln och i tröskeltexten förhåller romanen Herra Vento genom att ha en berättare som då sig emellertid ännu allvarligt till den dekadenta och då i texten tilltalar läsarna på ett mycket diskursen. I fortsättningen pendlar berättelsen explicit sätt. Denna berättare intar rollen som sedan mellan två förhållningssätt. Å ena gycklare och kommenterar på ett dubbelröstat sidan används den dekadenta diskursen för sätt inte bara gestalterna och händelserna hon att gestalta berättare, karaktärer, intrig och återger utan också sin berättelse och publik. miljö, å andra sidan blir den ett objekt för Tidvis går berättaren helt in i karaktärerna och

8 Soini beundrade Gripenbergs dikt stort (Uuno Kailaasta tid som präglades av språkstriden öppnar med en dikt Aila Meriluotoon, 1947, s. 35). Bergroth har beskrivit på svenska. Relationerna mellan fi nskspråkiga och Gripenberg som de ungas ideal: ”Me rakastimme hänen svenskspråkiga var spända på 1920-talet. ”Erikoisesti palavuuttaan, hänen häikäisevää tunnevoimaansa. […] suomenkielinen akateeminen sivistyneistö tunsi voitoksi Me osasimme kaikki ulkoa hänen runonsa. Uskollisesti myös suomenkielisen henkisen viljelyn nopean nousun. olen säilyttänyt muistissani näitä säkeitä, jotka silloin niin Kilpailuasenne vanhaan ruotsinkieliseen yläluokkaan mainiosti tulkitsivat sitä mitä tunsimme tai ainakin ylpeästi ja sen sivistykseen koettiin yhä voimakkaasti, joten luulimme tuntevamme: Teodora, jag vill kyssa dina läppar, suomenkielisen kulttuurin vahvistuminen nostatti sen som befalla …” (Bergroth, 1973, s. 35–36). [Vi älskade kannattajien sosiaalistakin itsetuntoa.” (Virrankoski, 1982, hans lidelsefullhet, hans bländande starka känslor. Vi kunde s. 58.) [Speciellt den fi nskspråkiga akademiskt bildade utantill alla hans dikter. Troget har jag förvarat i mitt minne klassen uppfattade den snabba tillväxten av fi nskspråkig följande rader, som på ett så träffande sätt uttryckte vad andlig odling som en triumf. Konkurrensen med den gamla vi då kände eller åtminstone så stolt trodde att vi kände: svenskspråkiga överklassen och dess civilisation upplevdes Teodora, …] starkt och den fi nskspråkiga kulturens tillväxt utökade även 9 Det är värt att notera att Sisko ja kultainen pikari i en den sociala självkänslan hos dess anhängare.]

81 gestaltar världen såsom den ter sig för dem, Meningen är självrefl exiv, berättelsen hänvisar tidvis beskriver hon dem på ett sätt som ljuder till sig själv som berättelse samtidigt som av dubbel diskurs. Då intar hon en position den eventuellt parodierar en litterärt-kritisk ovanför och utanför dem. diskurs. Kommentaren föregriper bokens mottagande och leker inte bara med läsarnas Omedelbart efter Gripenbergs dikt följer en antagna förväntningar, utan också med kritiker passage där berättaren har ordet. Avsnittet är ett och deras uppgift att känna igen och klassifi cera tydligt exempel på teatraliskt metaspråk: ”märkvärdiga” berättelser. Berättaren uttrycker sin medvetenhet om att berättelser om stor Ei tämä ole mikään merkillinen kertomus, kärlek – inräknat den egna berättelsen – ofta mikään outo ja ihmetyttävä tapahtumasarja. mottas som små, betydelselösa och eventuellt Onpa vain pikkuinen juttu Siskosta ja hänen även litterärt låga. Hon förhåller sig i repliken suuresta rakkaudestaan, onnestaan ja onnet- lekfullt – och eventuellt även ironiskt – till sin tomuudestaan, ja silloin ajattelen aina berättelses antagna betydelselöshet. Det innebär myöskin hänen hauskaa ja uteliasta ja innos- samtidigt ett gycklande avståndstagande till de tunutta perhettään, muutamia hyvinpuettu- kriterier recensenter står för. Berättaren leker ja, hyvinvoipia, hyväsydämisiä ihmisiä ja och spelar med de värderingar hon antar att den paria lämmintä kesäpäivää sekä -yötä tällä kommer att bli ett föremål för. kavalalla kahdellakymmenennellä vuosisadallamme. (Soini, 1928, s. 7.) De olika strategier med hjälp av vilka Soini bygger upp berättarens röst signalerar den komikerroll [Denna berättelse är inte en märkvärdig som berättaren intar (se även Kinnunen, 1994, berättelse, inte ett underligt och s. 262−263). Berättarens stil drar på ett för förvånansvärt händelseförlopp. Den är ju komiska genrer typiskt sätt uppmärksamheten endast en liten historia om Sisko och till hennes sätt att tala.10 Stilen är uppbyggd kring hennes stora kärlek, lycka och olycka, och upprepningar och motsättningar. Lika vanligt är då tänker jag alltid även på hennes roliga direkt tilltal. Berättaren börjar och avslutar och nyfi kna och intresserade familj, några tidvis sina repliker med små utrop eller repliker välklädda, välmående, godhjärtade av till exempel följande slag: ”Unohtakaamme människor och på några varma että” (Soini, 1928, s. 13) [Låt oss glömma sommardagar och -nätter i detta vårt att], ”Ah niin” (Soini, 1928, s. 50) [Ack ja], förrädiska tjugonde århundrade.] ”Tiedättekö te” (Soini, 1928, s. 48) [Visste ni] och ”No siitä myöhemmin paljonkin” (Soini, Berättelsen inleds som om den vore en replik 1928, s. 13) [Nå, om det får ni veta mycket i en pågående diskussion med att kommentera lite senare]. Den här sortens kommentarer felaktiga förväntningar på den egna berättelsen. är självrefl exiva: de är repliker som tar den På fi nska är det första ordet en negation, egna berättelsen eller de egna replikerna till ”denna berättelse är inte en märkvärdig objekt. ”A usual characteristic of metafi ction berättelse”. Den andra graden inträder i form is the narrator’s pronounced concern with av en metafi ktiv kommentar som riktar sig åt his ability to communicate”, påpekar Inger två håll. Å ena sidan alluderar berättelsen på Christensen (1981, s. 146). I Soinis roman en annan berättelse som romanen är skriven kommer berättarens utpräglade intresse för i relation till och som den utgör en motbild kommunikation enligt min mening till uttryck i av, å andra sidan kommenterar den eventuella repliker av det ovan citerade slaget, i små direkta läsares förväntningar och uppfattningar. utrop och retoriska frågor, kommentarer och

10 Lappalainen (1992, s. 91) tolkar berättarens i vilka berättaren vänder sig direkt till läsaren. (Se även accentuerade närvaro i Soinis romaner som ett uppväckande Christensen, 1981, s. 31.) av konventionerna från 1700- och 1800-tals romaner,

82 värderingar som åstadkoms med hjälp av små [De var helsingforsbor. talspråkliga ändelser ”-han”, ”-hän”, ”-kin”. Ni känner väl till Helsingfors? Dessa grepp drar läsarens uppmärksamhet till Vetenskapens, arbetets och konstens berättandet. En talspråklig effekt uppnås även viktigaste hemvist, lilla Finlands futtiga genom att berättaren avbryter sina egna repliker huvudstad, Nordens Paris, vars några och kommenterar det hon just själv sagt för ojämna stengator, snöglimrande eller att sedan berättare vidare. Tilltalet för tidvis blåblänkande vikar och tvåhundratusen tankarna till kåserande11 eller skvallrande, något invånare har sugit upp det karga, allvarliga som även de samtida kritikerna tog upp. Läsaren landets strängaste principer och det unga, får känslan av att eventuellt medverka i en levnadsglada folkets sorglösa, förtjusande societetsfruarnas dialog.12 Recensenten i Vaasa, glädje?.] M. N. kommenterade det talspråkliga i Soinis stil på följande sätt: ”Elsa Soinin kertomistapa on Passagen är ett exempel på det för berättaren jotakin aivan uutta kirjallisuudessamme; kevyttä, typiska sättet att iscensätta en talsituation iloittelevaa ja tutunomaisesti pakinoivaa, jossa som präglas av intimitet och omedelbarhet monin paikoin on enemmän puhutun kuin kombinerat med formell artighet. Oppositioner kirjoitetun sanan elävä välittömyys” (M. N., av olika slag är ett viktigt element i berättarens 1928). [Elsa Soinis sätt att berätta är nytt i vår repliker. Beskrivningen av ”vetenskapen, litteratur, det är raljerande och på ett välbekant arbetets och konstens huvudort” får sin motsats sätt kåserande, i det hörs på många ställen den i orden ”lilla” och ”futtiga”, ”lilla och ”futtiga” levande omedelbarhet som snarare hör hemma spelas i sin tur mot beskrivningen av Helsingfors i det talade än det skrivna ordet.] M. N. tyckte som Nordens Paris, vilket inte alls låter litet och även att Soinis böcker präglades av en intelligent futtigt. Den rikliga förekomsten av motsatser humor. bygger delvis upp den gycklande och komiska effekt berättarens tal präglas av. Efter den teatraliskt metaspråkliga öppnings- repliken fortsätter berättaren i samma gycklande I passagen uppträder för första gången tonfall: berättelsens centrala, komiska motsättning. De oförenliga uppfattningarna om ”det karga He olivat helsinkiläisiä. och allvarliga landets strängaste principer” Tunnettehan toki Helsingin? Tieteen, työn och ”det unga, levnadsglada folkets sorglösa, ja taiteen pääpesän, pienen Suomen pahaisen förtjusande glädje” som ändå presenteras sida pääkaupungin, Pohjolan Pariisin, jonka vid sida hänger enligt min mening ihop med den muutamiin mukuraisiin kivikatuihin, lumi- i berättelsen pågående diskussionen om moral. kimalteisiin tai sinivälkkyisiin salmisokkeloi- Motsättningarna gestaltar den konﬂ ikt mellan hin ja pariinsataantuhanteen asukkaaseen on en strävan att följa principer och ideal eller imeytynyt karun, vakavan maan ankarin att hänge sig åt njutning som hela berättelsen aatteellisuus ja nuoren, elämänhaluisen är organiserad under. Berättaren imiterar och kansan huoleton, ihastuttava ilo? förenar på ett parodiskt sätt två oförenliga (Soini, 1928, s. 7.) språk och verklighetsuppfattningar. Den motstridighet och motsägelsefullhet som en del

11 Enligt Manninen (1987, s. 24) präglas kåserier ofta av ett berättaren ideligen appellerar till läsaren väcker avsmak och intimt tonfall. De iscensätter en situation i vilken kåsören uttrycket tar gång på gång formen av ett vanligt kuttrande verkar föra ett familjärt samtal med läsarna. ﬂ ickor emellan.] Kritikern – av reaktionen att döma 12 Det iscensatta tilltalet är ett återkommande drag i ﬂ era av förmodligen en man – uppfattar att berättelsen tilltalar Soinis romaner. I recensionen av Jumalten ja ihmisten suosikit en kvinnlig diskursiv gemenskap. Texten informerar tar kritikern V. (1926) avstånd från tilltalet: ”Alituiset inte läsaren om berättaren är en man eller en kvinna. Jag vetoamiset lukijaan tympäisevät ja sanonta muodostuu vähä kommer i fortsättningen emellertid att tala om berättaren väliä tavalliseksi tyttöjen keskeiseksi lepertelyksi.” [Att som ”hon”.

83 forskare uppfattat som typisk för 1920-talet är i romanens värld genom att tala om gestalterna konkret närvarande i berättarens sätt att gestalta som ”vår” familj och genom att dra paralleller Helsingfors’ innevånare (se Onnela, 1990, s. mellan sig, familjen och läsare. ”Sellainen 9−10). Den syns också i de aspekter som ställs oli tämä perhe”, konstaterar berättaren, som varandras motsatser. Pekka Tarkka (1980, ”Onnellinen, säännöllinen, tavallinen. Jokainen s. 31) menar att tjugotalet präglades av en kamp eli omaa maailmaansa, kuten aina elämme” mellan modern livsuppfattning och ålderdomliga (Soini, 1928, s. 23).14 [Sådan var denna familj. ideal. Det har uppfattats som en period som Lycklig, regelbunden, vanlig. Alla levde de sitt kännetecknades av omfattande förändringar i liv, såsom vi alltid lever.] Hon skriver in sig i värderingar, normer och attityder samt av att den diskursiva gemenskap hon skildrar. Å andra auktoriteterna försvann (Immonen et al., 1992, sidan beskriver berättaren tidvis familjen på ett s. 11–14, 17; Hapuli, 1995, s. 18–22; Onnela, sätt som ljuder av dubbel diskurs. Hon intar 1990; Kallio, 1982, s. 24). ofta en position ovanför sina gestalter, speciellt huvudpersonen Sisko. Det ingår en aspekt av Flera drag i texten tyder på att berättaren är värdering i berättarens till synes godmodiga och en bildad person. Hennes till synes artiga, accepterande kommentarer. Hon återger till formella och spirituella sätt att tala signalerar en exempel Siskos känslor till Sorri, mannen hon är diskursiv gemenskap som består av människor kär i, på följande sätt: som tilltalar varandra hövligt och uppför sig väl. Hon använder främmande ord och uttryck Hän [Sisko] siis rakastui, toisin sanoen ihas- såsom ”dolce far niente”, ”fata morgana” och tui aivan normaalisti, ja rupesi nimittämään ”samum”. Hon återger repliker som innehåller suurta ihastustaan rakkaudeksi – hän, jonka fi nska, tyska och engelska. Vidare skildrar hon olisi pitänyt vielä kauan etäältä palvoa ihan- stundom Siskos känslointryck och naturen på teitaan ja loppujen lopuksi vuosien vierittyä, ett språk som anknyter till en estetisk diskurs. jos Sallima olisi niin määrännyt, jonkun Berättandet är ställvis poetiskt och direkt ihanteen (taikka tavallisimmin jonkun expressionistiskt13: ”Sisko on jo ovella, pakenee. muun) sylissä herätä uuteen elämään. Yöilma on outo, salpaa henkeä. On vain (Soini, 1928, s. 50.) liikkumatonta, lämmintä, sinertävää, mieletöntä valoa, läpitunkematonta pimeyttä puiden takana. [Hon [Sisko] blev alltså kär, med andra ord Mainingin solinaa, lehtien kahinaa, penkkien på ett helt normalt sätt förtjust, och narinaa, soran litinää. Pyörryttää” (Soini, började kalla sin stora förtjusning för 1928, s. 133). [Sisko är redan vid dörren, fl yr. kärlek – hon, som ännu länge på avstånd Nattluften är underlig, hon tappar andan. Det borde ha dyrkat sina ideal och till slut, fi nns endast ett orörligt, varmt, blått, vansinnigt efter ett antal år, om Ödet så ville, borde ljus, ett ogenomträngligt mörker bakom träden. ha vaknat upp till ett nytt liv i famnen på Bruset av dyningar, prasslet av löv, knarret från ett ideal (eller – vilket är vanligare – i bänkar, grus som krasar under hennes fötter. famnen på någon annan).] Hon känner sig yr.] Det ironiska och parodiska byggs här upp på ett Berättaren förhåller sig på ett tudelat sätt till tydligt och synligt sätt. Den första delen i repliken familjen hon skildrar. Å ena sidan befäster återger händelsen ur Siskos perspektiv – hon har berättaren sin – och även läsarnas – delaktighet blivit förälskad – den andra delen innehåller

13 De samtida uppfattade bl.a. betonandet av inre mening till Tolstojs Anna Karenina. Den börjar med repliken upplevelser och förkunnandet av en ny mänsklighet och om lyckliga familjer som alla är lyckliga på samma sätt, en ny generation som expressionistiska drag i den fi nska medan de olyckliga är olyckliga på var sitt specifi ka sätt. modernismen (Koskela, 1999, s. 272). Tolstojs roman omnämns i Sisko ja kultainen pikari på fl era 14 Talet om vanliga lyckliga familjer alluderar enligt min ställen.

84 berättarens uppfattning om händelsen. Den kritiserar hon nästan ömt gestalterna, men inte kommenterar och ifrågasätter innehållet i den för deras kyssande, det vill säga ”omoraliska” förra delen av meningen. Å ena sidan imiterar uppförande, utan för deras oerfarenhet och och parodierar berättaren Siskos sätt att uppfatta naivitet. Hon avslöjar sig därmed som en av vad som sker, å andra sidan kommenterar hon de moraliskt fallna gestalterna i berättelsen. på ett självrefl exivt sätt även sina egna ordval. För berättaren är både moral och omoral lika Det är Siskos romantiska känslor och Sisko som skrattretande. Hon är inte bara bildad utan också en romantisk hjältinna som är föremålet för moraliskt fallen, ”dekadent”. Hon behärskar berättarens gyckel. Berättaren antyder att hon lika bra det förgångnas och nuets vokabulär vet mera och bättre och att hon har tappat tron och syn på världen. ”Hän [Sisko] ei ollut vielä på den romantiska kärleken medan Sisko ännu tallannut konventtikenkiään länttään eikä tror på den. Berättarens kommentarer avslöjar viimevuossataisia ihanteitaan nachspielfl irttien att hon är en erfaren och illusionslös person. lokaan”, konstaterar berättaren i en replik som Hon menar att Siskos förälskelse egentligen imiterar och parodierar två motsatta språk och handlar om självbedrägeri och låter förstå att syner på verkligheten (Soini, 1928, s. 27). [Hon de ideal Sisko tror på inte fi nns. De skämt hade ännu inte trampat ner sina konventskor som berättaren riktar mot den romantiska eller smutsat ner sina ideal från förra diskursen är emellertid både ambivalenta och århundradet med sörjan från nachspielfl ört.] självrefl exiva; den berättelse som hon berättar Berättaren förebådar Siskos utveckling och är en romantisk historia. Den slutar som en berättelse på ett sätt som berättar om hennes regelrätt kärleksroman med att Sisko och egen omvandling. Den har förmodligen också Sorri ligger i varandras armar och kysses och – liksom sker i Siskos fall – lett från moral och berättaren konstaterar: ”Ja Sisko oli vihdoin ideal till modernt fördärv. onnellinen” (Soini, 1928, s. 244). [Och Sisko var slutligen lycklig.] 4.4 Gestalternas moraliska tillstånd

Berättarens värdering av Siskos ideal, principer Den motsättning som berättaren i början av och moral avslöjar indirekt berättarens position boken befäster mellan de helsingforsbor som inom diskursen kring moral. Den visar var hon står för gammaldags moral och principer beﬁ nner sig på axeln moral − fördärv, idealism och de som står för lust, sinnlighet, lättsinne − njutning. Sisko kysser Vanja och anser att och fördärv går igen i gestalterna. De utsätts hon gjort sig skyldig till en omoralisk handling. i tur och ordning – ironiskt nog – för den Berättaren däremot kommenterar kyssen på ”omoraliska” berättarens moraliska värdering. följande sätt: ”Tarpeekseen eivät lemmenpikaria Samtidigt är gestalterna även mer eller mindre ehtineet juoda, kyllästys oli kaukana, väkevänä, parodiska kommentarer till diskursen kring kipeänä sykki vielä nuori veri, kun heidät förfall och moral. De förkroppsligar olika yllätettiin. Arvaattehan. Tietysti heidät moraliska principer, de diskuterar moral, ideal yllätettiin, tyhmeliinit, jotka suutelivat oman och principer med varandra och kommer med auton vieressä, portin edessä” (Soini, 1928, förklaringar till sitt eget förfall. Motsättningen s. 136). [De hann inte dricka nog ur bägaren, moral − fördärv som romanen för fram som tristessen var fjärran, det unga blodet pulserade skrattretande går igen på olika nivåer. Den ännu starkt och ömt, då de ertappades. Det förekommer hos berättaren och gestalterna. kunde ni väl gissa. Naturligtvis ertappades de, Ett moraliskt förfall har i berättelsens början dumsnutarna, som kysstes bredvid den egna redan delvis inträffat. Gestalterna kan uppdelas bilen, framför porten.] Tidvis är berättaren öppet i de fallna och i de icke-fallna eller de ännu icke- kritisk mot sina gestalter, oftast kommenterar fallna. Intrigen beskriver huvudpersonen, Siskos hon till synes artigt gestalternas uppförande pågående kamp mellan moral och förfall. Ideal och deras uppfattning om verkligheten. Här och principer framträder på olika sätt också i de många litterära hänvisningarna romanen

85 kommer med. Även miljön där kampen inom 57). [Hon trodde att hon upplevde den största diskursen kring moral förs – Terijoki och dess stunden i sitt liv.] fallfärdiga spetsvillor – skildras på ett sätt som kopplar ihop den med njutning och förfall. Så småningom kommer Sisko emellertid i kontakt med förförelse och fördärv. Den kamp Enligt kritikern F. D. (Fanni Davidsson, 1928) mellan moral och fördärv som pågår i henne är Sisko ja kultainen pikari en tidsskildring som får sin slutgiltiga lösning i en situation där hon ställer i centrum en ung fl ickas förvånansvärt funderar på att begå självmord genom att köra snabba omställning från blyg oskuld till en bil av vägen. Hon talar till sig själv: ”Mitä on jazztidens ”befl äckade” ungdom. Huvudpersonen uskonto? Hysteriaa. Mitä on moraali? Hysteriaa. Sisko beskrivs av berättaren som familjens skatt, Mitä on rakkaus? Hysteriaa. Omatunto, älskling och ideal. Hon har blivit uppfostrad katumus – hysteriaa, vaarallisista vaarallisinta” enligt stränga principer. I Siskos närvaro är (Soini, 1928, s. 213). [Vad är religion? Hysteri. sprit, kortspel, ekivoka yttranden och tal mot Vad är moral? Hysteri. Vad är kärlek? Hysteri. förbudslagen och statskyrkan förbjudna. Hon Samvete, ånger – hysteri, det farligaste av allt anknyter till ett kvinnoideal från 1800-talet som det farliga.] I Siskos replik förknippas religion, personifi eras i Siskos numera döda mor. Modern moral och romantisk kärlek med varandra. De framställs som en ängel, ett mirakel och ett står för ideal, principer och det förgångna. Sisko ideal, som ett fenomen som inte förekommer väljer i stället nuet, anpassningen och förfallet. på 1900-talet och vars namn man knappt yttrar Här kombineras handlingen i en 1800-talsroman i vardagslag (Soini, 1928, s. 13). Hon utgör – att dö för kärlekens skull – med en handling ett exempel på det 1800-talskvinnoideal som som hör hemma på 1900-talet, att köra av vägen feministiska forskare har kallat för ”husets ängel” i hög fart. ”Autossa kiteytyi 1920-luvun nuorison (se t.ex. Melman, 1988, s. 4). Sisko, moderns irtautuminen kaikesta vanhasta”, konstaterar avbild, är moraliskt överlägsen sin familj.15 I Häggman (2001, s. 326). [Bilen blev sinnebilden berättelsens början förkroppsligar hon tydligt för 1920-talsungdomens frigörelse från allt det ideal, moral, normer och det förgångna och det gamla.] Att i hög fart köra av vägen blir den är i hennes egenskap av en ren och jungfrulig slutgiltiga förvandlingsscenen där pendlingen förebild som författaren Sorri beundrar henne. mellan moral och ideal och fördärv upphör. Resultatet av Siskos gammaldags uppfostran är Valet går mellan två (ironiska) alternativ: att dö att hon enligt berättaren är besvärande allvarlig (1800-tal) eller bli galen (modern, 1900-tal). och nästan högtidlig. Sisko är inte bara en allvarlig fl icka med höga, gammalmodiga ideal, Inkeri, Siskos storasyster, representerar samma utan också ett objekt för berättarens lek/spel stränga och höga 1800-talsideal som Sisko. med diskursen om moral. Berättaren driver Berättaren beskriver henne som ”perfekt”: med Sisko, hon markerar avstånd inte bara ”Turha oikeastaan puhua hänestä. Hän oli till principer och ideal utan också till Siskos täydellinen. Kaikki periaatteiden pykälät känslor och hennes allvar såsom till exempel i osuivat aina jullilleen elämän rattaiden lomiin, följande kommentar: ”Hän [Sisko] luuli elävänsä ei naksahdustakaan missään. Ei puhuta hänestä, elämänsä suurimman hetken” (Soini, 1928, s. näkymättömissähän hän halusi tämän kesän

15 Auvo, Siskos syster, ser i Sisko även en bild av sig samma stela, överdrivna slagord – i sin mun och upplevt själv. ”Joskus häivähti hänen [Auvo] mielessään muisto, samma skälvningar som nu pressade blodet i ansiktet på että hän joskus ennenkin oli nähnyt nuo samat, vakavat, Sisko och ﬁ ck hennes ögon att tåra sig utan synlig anledning uppiniskaiset silmät – peilissä, kuullut nuo samat kankeat, – i sina ådror för tio år sedan.] Auvo är en bild av vad som liioittelevat iskulauseet – omassa suussaan ja tuntenut tiden och erfarenheterna kommer att skapa av Sisko, en nuo samat sätkähdykset, jotka nyt ajoivat veren Siskon slags moralisk mise en abyme-gestalt. I det skede när Siskos kasvoille ja kyyneleet silmiin ilman näkyvää syytä – omissa förändring börjar ser hon sig själv i spegeln. Där ser hon suonissaan kymmenen vuotta sitten.” (Soini, 1928, s. 28) inte bara sig själv, utan också en annan, främmande, sinnlig [Ibland skymtade till ett minne om att hon tidigare hade ﬂ icka. (Soini, 1928, s. 106–107.) sett samma allvarliga och trotsiga ögon – i spegeln, hört

86 ollakin. Hänellä oli taas uusi aate, unelma och antyder att de eventuellt kan uppfattas som ja päämäärä. Ryijy! Omatekoinen ryijy, iso, skrattretande och överdrivna. tuuhea ja taiteellinen” (Soini, 1928, s. 16). [Det är egentligen onödigt att tala om henne. Hon var Päivi Lappalainen som undersökt ironin i Soinis perfekt. Allt hon gjorde föll på plats i livets stora roman Isänsä tytär påpekar att ironi bland annat kugghjul av principer och regler, inga knäpp uppstår i situationer i vilka gestalter och de frågor någonstans. Vi ska inte tala om henne, för hon de representerar återges på ett neutralt eller till ville ju vara osynlig denna sommar. Hon hade och med förståelsefullt sätt samtidigt som det åter ett nytt ideal, en dröm och ett mål. En rya! skapas en diskrepans mellan hur betydelsefulla En självgjord rya, stor, tät och konstnärlig.] dessa frågor är och hur människorna förhåller Här avslöjas en aspekt av det ironiska och sig till dem. (Lappalainen, 1992, s. 91; se dubbelröstade i berättarens sätt att tala; efter även Hutcheon, 1994, s. 11.) Berättarens sätt att hon två gånger kommenterat att det är att återge Inkeri passar väl in i Lappalainens onödigt att tala om Inkeri, fortsätter hon med beskrivning. Skildraren utsätter Inkeris stränga att beskriva henne. Till synes instämmer hon allvar och principer för gyckel, hon kan uppfattas med gestalten och gör som Inkeri vill, det vill som en parodi på gammaldags moral. Det som säga talar inte om henne, men på handlingens utgjort ideal och föremål för ihärdigt arbete och – det vill säga berättandets nivå – fortsätter strävan före år 1918 – nationell självständighet, hon att tala. Här ﬁ nns alltså en motsättning som andliga mål, självständig konst – ställs mot det för mig signalerar möjlig närvaro av ironi.16 som i berättelsens nu utgör föremålet för ideal Inkeri blir en sinnebild för kontroll, effektivitet och ihärdigt arbete: en ryamatta. Förr var ideal och självdisciplin. Hon förkroppsligar stränga andliga, gemensamma och nationella. Nutidens och allvarliga principer. I den av upprepning ideal, som kan beskrivas som privata, konkreta och överdrift präglade beskrivningen av den och materiella, är en parodisk-ironisk motsats perfekta Inkeri kan läsaren emellertid ana en till tidigare ideal.17 annan, avvikande mening om värdet av hennes kvaliteter. Till synes citerar berättaren Inkeris Av de manliga gestalterna i berättelsen är det egna ord och uppfattningar, men det görs på endast Konrad, Inkeris man som representerar ett sätt som vänder Inkeris principer mot henne moral, principer och ideal medan Martti, Auvos

16 Hutcheon påpekar: ”The infi nite variations and vaikeaksi niille intellektuaalisesti virittyneille, jotka combinations possible are what make irony both relatively itsenäisyysajan alussa olivat vähän alle kahdenkymmenen. rare and in need of markers or signals […] all ironies, in Heillä ei ollut enää mitään, mikä olisi voinut kiehtoa fact, are probably unstable ironies” (Hutcheon, 1994, s. ajatuksia ja kirvoittaa innostusta, ei enää aktivismia, ei 195). Även Lappalainen betonar ironins kontextbundenhet jääkäriliikettä, ei sosialismia. Elettiin kuin konkurssipesässä. och konstaterar: ”Omassa lukutavassani on tietysti ’vaarana’ Kaikki ulkonainen elämä oli kiusallisen arkipäiväistä, sille nähdä ironiaa siellä, missä sitä ei mahdollisesti ole eli ei tahdottu omistaa huomiota. Ei välitetty patrioottisista, nykypäivän näkökulmasta luen ironisena sellaista, mikä kansallisista tai sosiaalisista ongelmista. Oli vain yksi on tarkoitettu aivan joksikin muuksi” (Lappalainen, 1992, välttämätön pyrkimys: löytää persoonallisesti oikea tie s. 92). [I mitt sätt att läsa fi nns naturligtvis en ’fara’ att olemassaolon käsittämättömyydestä.” (Saarenheimo, upptäcka ironi där den eventuellt inte fi nns eller, med andra 1966, s. 38–39.) [Olof Enckell skildrar denna tid ord, med utgångspunkt i nutiden läsa in ironi i sådant som med en träffande jämförelse: ställd under Damokles var menat som någonting helt annat.] Dessa reservationer svärd. Han gestaltar situationen som ytterst svår för de gäller givetvis även för min läsning av berättarens ironi i intellektuellt inställda som var lite under tjugo år gamla när romanen. självständigheten inträdde. De hade inte längre någonting 17 Kerttu Saarenheimo citerar Olof Enckell när hon som kunde ha fängslat deras tankar och frigjort entusiasm: beskriver hur idealen hos den nya generationen formades ingen aktivism, ingen jägarrörelse, ingen socialism. Man under påverkan av den politiska krisen, revolutionen i levde som i ett konkursbo. Det yttre livet var förargligt Ryssland, första världskriget och inbördeskriget: vardagligt, det ville man inte rikta uppmärksamheten på. ”Olof Enckell luonnehtii tuota aikaa sattuvalla vertauksella: Man brydde sig inte om patriotiska, nationella eller sociala Damokleen miekan alla. Hän kuvaa tilannetta äärimmäisen problem. Det fanns endast en nödvändig strävan: att fi nna den personligt rätta vägen ut ur tillvarons obegriplighet.]

87 man, författaren Sorri och Vanja, den ryska representerar för Sorri möjligheten att med drängen står för lust, njutning och sexualitet. hjälp av den romantiska kärleken höja sig över Martti, Siskos syster Auvos otrogna make den låga, vulgära vardagen. Han vill beundra återges på följande sätt: ”Ja hän oli hirveästi Sisko på avstånd, vilket gör att berättaren kallar ihastunut vaimoonsa – eikä kuitenkaan ollut honom för en ”romantisk narr” (Soini, 1928, s. hänelle pikkumaisen uskollinen – sellainenhan 243). Hans försök att ställa Sisko på piedestal är oli niin vaikeata meidän päivinämme” (Soini, enligt berättaren lika skrattretande som Siskos 1928, s. 11). [Och han var så förskräckligt naiva kärlek till honom. förtjust i sin fru – men ändå inte på ett småaktigt sätt trogen henne – sådant var ju så svårt i våra Auvo, Siskos andra syster, representerar dagar.] I Marttis försäkran att han är väldigt motsatsen till Inkeris stränga och allvarliga förtjust i sin fru men att han inte kan vara henne principer. Hon återges av berättaren som trogen ﬁ nns en inbyggd motsättning som får ”fetlagd, glad och lycklig”, men denna beskrivning mig att misstänka att han inte talar sanning. ifrågasätts snabbt. Auvos man Martti bedrar Berättaren lånar Marttis egna ord för att beskriva henne vilket leder till att hon under berättelsens hans bristande och skrattretande moral, det vill gång varken är glad eller lycklig. (Soini, 1928, s. säga omoral. Möjligheten att läsa på två sätt 11) Ofta framkallar berättaren en möjlig ironisk öppnar sig, antingen kan läsaren ta berättaren dimension genom att skapa en situation i vilken på orden eller så kan hon misstänka en annan det uppstår en ironisk inkongruens mellan det mening bakom orden. Till synes är berättaren sagda – att Auvo är lycklig – och det som sedan ense med Martti, men samtidigt signalerar visas. Resultatet av Auvos äktenskap med den de små orden ”eikä kuitenkaan” [ändå inte] omoraliska Martti är att hon blivit tvungen och ”sellainenhan” [sådant] och motsättningen att omvandla sin 1800-talsmoral och sina i meningen (förskräckligt förtjust versus 1800-talsideal till 1900-talsomoral. Hon har otrogen) berättarens förställning och värdering. inte längre några förebilder, hon är moraliskt Berättaren antyder att hon endast på låtsas är av uttröttad och njutningslysten. Sisko jämför samma åsikt som Martti vars uppfattning hon henne med en mjuk bomullsdocka: ”Puristit, återger. Enligt gammaldags moraliska principer puristit, luurankoa, rautalankaa ei tuntunut är det ett ideal att vara trogen i äktenskapet. I missään” (Soini, 1928, s. 159). [Du klämde och den situation som råder i berättelsens nutid har klämde, men kunde inte känna något skelett, det emellertid blivit eftersträvanvärt att vara någon järntråd.] Auvo har ingen ryggrad, läs: otrogen – Martti anser att det är ”småaktigt” ingen moral, inga principer eller ideal. att vara trogen. En ironisk inversion uppstår; det som nu är ett ”ideal” är motsatsen till ideal Medan Martti är en parodi på en gentleman är såsom de uppfattats förut. 18 Auvo, hans fru, en parodi på en kvinna mitt i en äktenskapskris. I samband med Auvo skapas Veli, Siskos bror, pendlar i likhet med Sisko litterära allusioner bland annat till Tolstojs Anna mellan moral och fördärv, ideal och njutning. Karenina och Ibsens Et dukkehjem. I en situation i Han tar sina första steg in i den sfär av fördärv vilken hon för en hopplös moralisk kamp mot sin som består av fester, alkohol och sexuella man, utbrister hon: ”Tunnethan minut, Martti. relationer. Sorri, föremålet för Siskos kärlek Minulla ei ole luonnetta. Jos olisin Ibseniä, niin och begär, har förlorat alla sina ideal beträffande kokoisin luultavasti lapset kauniiksi ryhmäksi kärlek och konst. Han är en äkta dekadent, en ympärilleni ja lähtisin tieheni kuin Noora. Mutta erfaren och uttråkad, cynisk och självupptagen oma syyni!” (Soini, 1928, s. 147.) [Du känner man med många kvinnliga beundrare. Sisko ju mig, Martti. Jag har ingen karaktär. Om jag

18 Även då ironin är ute för att roa väcker den eventuellt moralisk överlägsenhet, anser Hutcheon (1994, föreställningar om hierarki, underkastelse, bedömning och s. 17).

88 vore Ibsen, skulle jag samla ihop mina barn i uppfattades som kvinnornas främsta uppgift. en vacker grupp kring mig och gå min väg likt (Hapuli et al., 1992, s. 107; Melman, 1988, Nora. Men det är mitt eget fel!] Auvo intar s. 24; se även Koskela, 1999, s. 274−275; tidvis precis som berättaren en komikerroll.19 Hapuli, 2000, s. 94.) Ruth är modern till kropp Hon framställer sig i sina egna och de andras och själ, hennes beteende likaväl som hennes ögon som en skrattretande motbild till litterära smak bär modernitetens kännetecken. hjältinnan i Ibsens pjäs. Berättaren skriver att Hon spelar tennis och är van att vinna, hon är Auvo gärna offrar sig för de andra, hon driver brunbränd och sexuellt fri. I det förfl utna har med sig själv och ger människorna på så vis ett hon haft ett förhållande med Martti. Hennes tillfälle att skratta på hennes bekostnad (Soini, frihet ifrågasätts liksom Auvos glädje genom att 1928, s. 178). Hennes replik får mycket riktigt den utsätts för en ironisk dubbelbelysning. Till Martti att brista i skratt. I allusionen till Henrik synes är hon fri, men indirekt för berättelsen Ibsens Et dukkehjem förenas två aspekter, moral fram en uppfattning enligt vilken modern och bildning. Auvo identifi erar sitt tillstånd sexuell frihet innebär olycka. med hjälp av litteratur. Repliken kopplar ihop henne med allvarlig konstlitteratur och bildad Ruth skapas i termer av motsatser och paradoxer klass men visar samtidigt hennes moraliska vilket är typiskt i skildringar av de 1920-tals brister. Det beteende som varit möjligt i 1800- kvinnogestalter som förkroppsligar moderniteten talslitteraturen utgör det moraliska måttet (se Malmio, 1998). Det är hon som uttrycker som Auvo är medveten om att hon inte håller. den moderna ungdomens världssyn och dess ”Ibsen” markerar en diskursiv gemenskap, som uppfattning om moral, ideal och principer. Vad Auvo och Martti ingår i men som de samtidigt gör man med principer, frågar Ruth Sorri. Hon tar avstånd från genom att utsätta den för förkastar moralen med en pragmatisk och även skratt. Vidare är hänsyftningen till Ibsen ett komisk förklaring: man kan inte äta principer, exempel på en teatraliskt metaspråklig replik. inte heller klä sig i dem. (Soini, 1928, s. 174.) Auvo kommenterar krisen i sitt äktenskap Människor med ideal är enligt Ruth gammaldags med hjälp av ett skådespel som handlar om en och lyckliga, de hör till det förgångna medan kris i äktenskapet. Hon är en fi ktiv gestalt som de unga moderna människorna inte har någon identifi erar sig själv på ett parodiskt-ironiskt sätt användning för ideal. Ruth intar en parodiskt- i relation till en annan fi ktiv gestalt. ironisk attityd till människor med principer. Hon koketterar med sitt fördärv, hon vänder sitt Ruth, Marttis ”fl amma”, är en jazzfl icka. Hon moraliska förfall så att hon kommer att stå ovan förkroppsligar, såsom recensenten i New dem som är moraliskt överlägsna. Hon är en Yorkin Uutiset påpekade, den moderna kvinnan dekadent och förkroppsligar det lastbara leverne (Elsa Soini, Sisko ja kultainen pikari, 1928). som var på modet då Soini skrev sin roman (se Jazzfl ickan som gestalt uppstod vid sekelskiftet Saarenheimo, 1966, s. 105, 162−163). och var framförallt på 1920-talet en symbol för modern kvinnlighet och modern tidsanda. Den kritik som berättaren i berättelsen Hon kopplades ihop med förströelse och riktar mot de gestalter som beskrivs som fördärv (Saarenheimo, 1966, s. 163) och dekadenta är av en tämligen godmodig sort. väckte i sin samtid motstridiga känslor. Å Hutcheon påpekar att i och med att parodin ena sidan beundrades hennes kortklippta hår, alltid inkorporerar det den kritiserar, är den silkesstrumpor och okonventionella beteende i kritik som parodin framför inte lika negativ vilket det ingick fl ört, dans och rökning. Å andra som den som kännetecknar satiren. ”Any real sidan var man rädd för att den nya ”förvildade” attack would be self-destructive”, skriver hon. kvinnan skulle ge upp moderskapet som (Hutcheon, 1985, s. 44.) Detta kan ses som en

19 Och författaren. Om Soini konstateras i Uuno Kailaasta läggning samt att hon både kan och vill skriva ”roligt”. Aila Meriluotoon (1947, s. 33) att hon äger en humoristisk

89 förklaring till den tämligen milda behandling sett långsam, men åtminstone politiskt ett som de dekadenta gestalterna utsätts för i Sisko viktigt fenomen.] Kommerserådet Mattari är ja kultainen pikari. Den bildade och dekadenta med andra ord en ganska typisk representant berättaren ingår i samma diskursiva gemenskap för den bildade klassen i början av 1900-talet. som familjen hon skildrar. Berättaren uppvisar Vidare ingår han i samma människogrupp som en likadan illusionslös cynism och gycklande förläggaren Max Maunu i Bergroths pjäs, den och omoralisk attityd som de fallna gestalterna förmögna borgarklassen, ”kapitalisterna”, som står för. Berättaren och de moraliskt fördärvade på 1920- och 1930-talen tar över makten i gestalterna sitter moraliskt i samma båt, de talar samhället och kulturen från den bildade klassen tidvis samma språk och delar samma värderingar (se Alapuro, 1980, s. 93). Han förkroppsligar – med andra ord, de ingår i samma diskursiva den maktförskjutning som skett. Först har gemenskap. Den maskerade kritiken och han blivit utbildad till domare och därmed till godmodiga ironin som berättaren riktar mot de en medlem av den bildade klassen, efter det fallna gestalternas dåliga moral är en kritik och har han gått över till att bli affärsman i en tid ironi som även riktar sig mot henne. då förmögenhet blir en allt mer betydelsefull markör för tillhörighet i de översta skikten i Jag har identifi erat berättaren som en medlem samhället (se Alapuro, 1973, s. 49). Faderns av den bildade klassen. I vilket socialt skikt pengar har sedan använts till att ge döttrarna hör familjen då hemma? Berättaren påpekar i en överklassuppfostran. Även familjens livsstil förbifarten att kommerserådet Mattari, Inkeris, med utlandsresor, utbildning, kunskaper i Auvos, Velis och Siskos far, är ”Ensipolven främmande språk och tjänare signalerar en liikemiehiä, suomalaisen omaisuuden luojia, tillhörighet i ett bildat övre skikt (se Alapuro, tuomariksi teetetty kunnianhimoisten 1973, s. 13; Peltonen, 1992, s. 72; Toivonen, vanhempien tahdosta ja liikemieheksi 1992, s. 80, 84). De samtida kritikerna beskrev hankkiutunut omasta tahdostaan […]” (Soini, familjen som en ”bildad” familj och talade om 1928, s.12−13). [En affärsman av första ”helsingforssociéte” och ”förmögen borgarklass” generationen, en av skaparna av den fi nska i samband med gestalterna (se M. N., 1928; L. egendomen, utbildad till domare på grund av V: nen, 1928). de ambitiösa föräldrarnas vilja och affärsman på grund av egen vilja.] Fadern är en ”self-made man” Det är enligt min mening väsentligt att observera som på egen hand har skapat sin bana i samhället att alla gestalter i Sisko ja kultainen pikari, även de men vars föräldrar sett till att sonen fått en mest fördärvade av dem, av berättaren och av sig gedigen utbildning. Utbildning är medelklassens själva identifi eras genom sin relation till moral, främsta verktyg då det gäller att stiga socialt det vill säga värden, normer, principer och ideal. (Alapuro, 1980, s. 72). Pertti Haapala påpekar Berättaren förhåller sig gycklande till gestalterna att skolgång redan i början av 1900-talet var en oberoende av deras moral: de fördärvade är betydelsefull brytare av klassgränser. Att studera ironiskt-parodiska motbilder till moral, de med vid ett läroverk och vidare vid ett universitet hög moral är skrattretande. För att förstå varför innebar för varannan student att han/hon steg romanen gycklar med litteratur och moral, socialt i jämförelse med föräldrarna. Haapala måste jag se på litteraturen och moralen samt summerar: ”Kun joka toinen koulutetun luokan relationen mellan litteraturen och moralen i uusi jäsen oli ’nousukas’, lukeneisto oli selvästi sin samtida – och även tidigare – kontext. För muuttumassa. Eliitin muutos oli rakenteellisesti ironin är, enligt Hutcheon, ”transideologisk”; hidas, mutta se oli ainakin poliittisesti tärkeä den kan användas till att uttrycka många slags ilmiö.” (Haapala, 2003, s. 166.) [När varannan intressen. Den måste, liksom parodin, beaktas ny medlem i den bildade klassen var en i sin historiska kontext, och frågan om vad som ’uppkomling’, förändrades den bildade klassen blir föremålet för ironi eller parodi och från klart. Förändringen inom eliten var strukturellt vilken synpunkt måste alltid ställas på nytt.

90 (Hutcheon, 1994, s. 15−17; Dentith, 2000, s. ideologiska eliten, till vilken kyrkans och 188.) Det samma gäller för humor (Kinnunen, universitetets ledare räknades, hade som uppgift 1994, s. 64; Herkman, 2000, s. 375−377). att upprätthålla värderingar och stöda rådande institutioner. På samma sätt, skriver Alasuutari, Historikern Kai Häggman har påpekat att skapade intelligentian även det nationella det i slutet av 1800-talet i Finland riktades kultur- och bildningslivet. (Alasuutari, 1998, alldeles speciella förväntningar på litteraturen i s. 155−156.) jämförelse med andra konstarter samtidigt som man hyste farhågor om dess makt: litteraturen Jag anser att berättelsen, trots att den gycklar uppfattades som den enda konstarten som med moral och ideal, ansluter sig till diskursen nådde alla skikt i samhället. Författaren och kring moral. Genom att föra en diskurs om delvis även förläggaren tilldelades rollen moral och ideal samt genom att defi niera sig som nationella profeter. ”Valtiopäivämiehet själv i relation till de principer som den bildade korostivat kirjallisuuden merkitystä Suomen klassen stått för på 1800-talet, skriver berättaren kansan siveellisen mielialan ehkä tärkeimpänä och gestalterna in sig i den bildade klassen. Den vaikuttajana. Mikään ei niin kohottanut kansan moraliska diskussion som förs i Sisko ja kultainen mieltä kuin hyvä kirjallisuus, ja vastaavasti pikari är en parodiskt-ironisk replik som gycklar mikään ei ollut niin turmiollista kuin huono med de uppfattningar om moral och litteratur kirjallisuus”, skriver Häggman (2001, s. 111). som på 1800-talet rådde inom den bildade [Riksdagsmännen betonade litteraturens klassen. Genom att leka och spela med litteratur betydelse som kanske den viktigaste upphöjaren och moral, leker Soini med den bildade klassen, av det fi nska folkets sedlighet. Ingenting kunde med de moraliska ideal som tidigare varit upphöja folkets sinne på samma sätt som god högsta förebilder inom denna klass samt med litteratur, och på ett motsvarande sätt kunde uppfattningarna om litteraturens relation till ingenting vara lika fördärvligt som dålig moral. Berättaren och gestalterna i romanen är litteratur.] Litteraturen var viktig för nationens inte bara parodiskt-ironiska repliker om moral moral. Den skulle framförallt användas till utan också karikatyrer på den bildade klassens att höja den allmänna bildningsnivån och nuvarande moraliska och andliga tillstånd. sedligheten. Biblioteksverket krävde att biblioteksböcker skulle vara uppfostrande och 4.5 ”Ni” och ”vi” – fungera som allvarliga exempel och positiva till vem talar berättaren? förebilder. Den läsande allmänheten skulle skyddas mot verk som var moraliskt tvivelaktiga. I romanen förekommer två publiker eller (Sevänen, 1994, s. 230.) Relationen mellan grupper som berättaren explicit kallar vid moral och konst utgjorde ett av de bärande namn; ”ni” och ”vi”. Berättaren drar genom motiven i den estetiska diskussionen som sitt gycklande och självrefl exiva sätt att tala pågick i slutet av 1800-talet och i början av uppmärksamheten inte bara till sin berättelse 1900-talet. Nietzsche och Tolstoj var de stora och sitt sätt att berätta utan också till läsarna och bakgrundsfi gurerna i denna debatt som tog upp förutsättningarna för förståelse av berättelsen. sådana frågor som: Vad dikterar konstens moral? Jag återvänder till början – till en passage jag Ska konsten upprätthålla eller ifrågasätta den redan varit inne på – där berättaren uttryckligen rådande moraliska ordningen? (Mäkinen, 1989, vänder sig till sin publik: s. 40; Ollila, 1998, s. 174.) Det var framförallt den bildade klassen som diskuterade relationen Tunnettehan toki Helsingin? Tieteen, työn mellan konst och moral. Även diskursen kring ja taiteen pääpesän, pienen Suomen pahaisen moral fördes av den bildade klassen. Pertti pääkaupungin, Pohjolan Pariisin, jonka Alasuutari påpekar att en av den bildade klassens muutamiin mukuraisiin kivikatuihin, lumi- uppgifter utgjordes av andligt ledarskap. Den kimalteisiin tai sinivälkkyisiin salmisokkeloi- hin ja pariinsataantuhanteen asukkaaseen on

91 imeytynyt karun, vakavan maan ankarin 17) [ni vet ju att] och ”tiedättekö” (Soini, 1928, aatteellisuus ja nuoren, elämänhaluisen s. 9) [vet ni] – även på annat håll. Med tanke kansan huoleton, ihastuttava ilo? på frågan vem berättaren talar till öppnar sig (Soini, 1928, s. 7.) två alternativ. Antingen ringar repliken på ett betonat sätt in berättarens egna diskursiva [Ni känner väl till Helsingfors? gemenskap eller så öppnar den en möjlighet Vetenskapens, arbetets och konstens även för andra att ingå i denna gemenskap. viktigaste hemvist, lilla Finlands futtiga Eller kanske jag borde skriva: både och?20 Att huvudstad, Nordens Paris, vars några berättaren samtidigt vänder sig till två olika ojämna stengator, snöglimrande eller publiker, av vilka den ena är hennes diskursiva blåblänkande vikar och tvåhundratusen gemenskap och den andra består av sådana som invånare har sugit upp det karga, allvarliga till exempel genom att lyssna till berättarens landets strängaste principer och det unga, historia om Helsingforsbor samlar på kunskaper levnadsglada folkets sorglösa, förtjusande de inte tidigare haft tillgång till? glädje?] Det ”ni” berättaren talar till identifi eras i slutet Repliken ”Ni känner väl till Helsingfors?” är av boken: möjlig att uppfatta på två sätt. Alternativ ett: frågan ställs på riktigt och den som frågar tar Ah, te romanttiset ystävät, lukijat – en voi reda på åhörarens/läsarens kunskaper. ”Ni” sille mitään. En voi sille mitään, ettei Sisko betecknar då ett artigt ”ni” som används för saanut lentää yhdeksänkymmenen kilomet- att tilltala en person berättaren inte känner rin vauhdilla ulos avaruuteen ja maata liljois- och vars kulturella kompetens hon vill försäkra ta ja jasmiineista rakennetulla katafalkilla sig om. Alternativ två: frågan är en retorisk Villa Marian hohtokupuisten lamppujen fråga som signalerar att berättaren ingår i en keskellä valkeana kuin kukkaset itsekin diskursiv gemenskap som talar på ett visst sätt – kymmenen kesäöisen suudelman tähden. och som lever i Helsingfors. Om jag tar fasta på En voi sille mitään. Niin armollinen ei förekomsten av de upprepade små betoningarna kahdeskymmenes vuosisata ole katuville i orden ”tunnettehan” och ”toki” som omringar Magdaleenoilleen. ”ni”et verkar det som om meningen implicerade Se virvoittaa heidät takaisin tähän kurjaan att läsaren känner till Helsingfors. Repliken elämään. Se lähettää Margueritet uttrycker då egentligen en förvåning över att keuhkotautiparantoloihin ja Wertherit någon inte skulle känna till Helsingfors. I detta Suomenlahden kultahiekkarannoille. fall betecknar ”ni” ett tämligen intimt ”ni” där (Soini, 1928, s. 240.) berättaren anförtror sig åt en grupp åhörare som är inskrivna i samma diskursiva gemenskap som [Ack, ni romantiska vänner, läsare – jag talaren. Det verkar som om Soinis berättare kan inte hjälpa det. Jag kan inte hjälpa att tidvis leker med förutsättningarna för förståelse Sisko inte fi ck fl yga ut i rymden i nittio och genom sina små utrop väcker frågan om kilometers hastighet och ligga vit som en läsarens kunskaper. I texten förekommer tilltal blomma på en katafalk byggd av liljor och som liknar ”Tunnettehan toki” [Ni känner väl till] jasminer omringad av Villa Marias – till exempel ”tiedättehän sen” (Soini, 1928, s. glänsande lampor – på grund av tio kyssar

20 Hutcheon tar avstånd från den tidigare forskningens 1994, s. 90–101.) Här anser jag att Hutcheon plötsligt uppfattning enligt vilken ironi skapar gemenskap. Hon börjar tänka i termer av antingen-eller medan boken i närmar sig ironin från motsatt håll: en gemenskap, en övrigt präglas av en både-och-attityd. Jag frågar mig därför social kontext måste ﬁ nnas innan ironi kan förekomma. varför man inte kunde tänka sigt att ironin samtidigt både Gemenskapen utgör förutsättningen för att mottagaren ska förutsätter och skapar diskursiv gemenskap? kunna tolka ett yttrande på ett ironiskt sätt. (Hutcheon,

92 i sommarnatten. Jag kan inte hjälpa det. uppfattas som moraliskt upplyftande om den Det tjugonde århundradet förlåter inte värderas enligt de kriterier den bildade klassen sina ångerfulla Magdalenor. på 1800-talet ställde på litteratur och moral. Den väcker dem på nytt till detta usla liv. Den styrs istället av det tjugonde århundradet. Den skickar Margueriten till sanatorier ”Marguerite” och ”Werther” signalerar vidare och Werthers till gyllene sandstränder vid en diskursiv gemenskap som präglas av den Finska Viken.] bildning. De ”romantiska vänner” Soini skriver till förutsätts känna till Ibsen och Tolstoj, Å ena sidan meddelar berättelsen att dess Gripenberg, Dumas och Goethe för att kunna diskursiva gemenskap består av ”romantiska uppfatta och uppskatta de skämt berättaren vänner, läsare”, å andra sidan är det deras kommer med och kunna identifi era de diskurser allvarliga förväntningar och sätt att läsa som som utgör föremålet för berättarens gyckel. I berättaren gycklar med. Detta gyckel inkluderar fortsättningen framkommer det sedan att läsarna emellertid även den egna berättelsen. Här även kan ha nytta av kunskaper i den samtida namnges nu de ”märkvärdiga berättelser” som romantiska litteraturen, i verk skrivna av till berättaren i romanens början hänvisade till. exempel Michael Arlen, Margaret Kennedy, Personerna i de berättelser som en berättare med fl era. Berättaren framkallar närvaron av på tjugonde århundradet inte kan återberätta två olika diskursiva gemenskaper, en bildad benämns som ”Marguerite” och ”Werther” och en ”populär”. Berättaren och berättelsen är (Soini, 1928, s. 240). Marguerite är en tudelade, de är delaktiga i två samtidiga projekt. allusion till Alexandre Dumas’ roman La dame Å ena sidan berättas berättelsen om moraliskt aux camélias från 1848, berättelsen om den fördärv, å andra sidan berättas en romantisk prostituerade skönheten som dör i lungsot. kärlekshistoria. Berättaren och berättelsen Werther hänvisar givetvis till den unga mannen talar samtidigt till två olika publiker, den som dör för kärleken i Goethes Die Leiden des bildade klassen och den nya, stora, moderna Jungen Werther från 1774. Båda romanerna är ”masspubliken”. tragiska, romantiska kärlekshistorier som fått en stor publik. Passagen beskriver på ett raljerande Soini använder sig inte bara av ett tudelat ”ni” sätt de krav som nuet och moderniteten ställer utan även av ett ”vi” som också det tidvis är på hjältinnor, berättelser och även läsare. ambivalent. Berättaren (och även gestalterna) Romanen Sisko ja kultainen pikari, som är Siskos talar t.ex. om ”vår familj”, ”vår tid” och ”våra ”kärleksroman”, förhåller sig på ett parodiskt- dagar”. Genom att använda ordet ”vi” skriver ironiskt-självrefl exivt sätt till dessa berättelser. berättaren – som jag redan påpeka i kapitlet om Den visar vad som händer med den romantiska berättaren – in sig i den värld hon beskriver, kärleken i den nya tiden, i en tid i vilken evig skildrar och kommenterar. Samtidigt drar hon kärlek inte längre är ett ideal kvinnor och även läsarna in i denna värld. Linda Hutcheon män dör för. ”Magdalenor” och ”Margueriten” (1994, s. 187) påpekar att ”[…] fi rst person plural alluderar till diskursen kring moral, det vill säga pronouns always function to ’hail’ a discursive vad som sker med fallna kvinnor. Berättaren community”. Ordet hail inom enkla citattecken konstaterar ironiskt-parodiskt att det tjugonde signalerar att det ska läsas i althusseriansk århundradet inte skonar sina hjältinnor. De, betydelse. Tilltalet ”vi” kallar på läsaren, den Sisko inräknad, får inte dö på grund av tio öppnar möjligheten att inta en position i ett kyssar i sommarnatten, utan måste leva vidare kommunikativt sammanhang och i en diskursiv med konsekvenserna av sina egna handlingar. gemenskap. Det verkar som berättaren å ena Att dö gestaltas på ett ironiskt sätt som ett sidan ringar in den egna diskursiva gemenskapen nådigt alternativ, att leva som dess motsats. till att omfatta människor som talar artigt Berättaren visar en gycklande medvetenhet om till varandra och känner till Helsingfors. Å moralen i den egna berättelsen – den kan inte andra sidan öppnar hon genom att tala om

93 ”vi” möjligheten för alla möjliga läsare att ingå acceptance of the appropriateness of irony in i den diskursiva gemenskapen som hon själv certain circumstances,” påpekar Hutcheon representerar. Genom tröskeltexten förutsätter (1994, s. 97). Hon menar, med andra ord, att romanen närvaron av läsare som ingår i den lika barn leka bäst. Denna uppfattning bekräftas i bildade klassen, genom att tala om ”oss” och romanen. I berättelsen förekommer en scen som ”romantiska vänner, läsare” öppnas dörren även jag tolkar som en berättelse om hur en människa för den växande kvinnliga medelklasspubliken. blir delaktig i den diskursiva gemenskap som de dekadenta gestalterna ingår i. Den börjar med att I romanen diskuterar även ”vår familj” (Soini, Sisko ser sig själv i spegeln21 som en främmande, 1928, s. 9) frågan om kommunikation, närmare ny fl icka. Hon blir för första gången på allvar bestämt frågan: vem har förståelse för parodi medveten om sig själv som en sexuell varelse, och ironi? Familjen är tudelad. Inom den fi nns om sin egen kropps förföriskhet och sinnlighet de som förstår sig på ironi, parodi, gyckel och (Soini, 1928, s. 107−108). Hon är på väg till en de som inte gör det. Inkeri och Konrad, som fest och Martti undrar om hon använder puder. i romanen representerar 1800-talsmoral och Då svarar hon: ”Käytän. Ja tushia ja rougea ja allvar förstår inte lek eller ironi. De talar varken kureliivejä ja irtotukkaa – aivan kuin arvoisa det teatraliska metaspråket eller begriper sig lankoni haluaa. Ja sinulta saamaani hajuvettä. på det språk som Auvo och Martti talar med Onko vielä muita toivomuksia?” [Det gör jag. varandra. ”Tämä mondeeni kylpyläelämä käy Och tusch och rouge och snörliv och peruk ajan pitkään niin rasittavaksi” [Det här mondäna – precis som min ärade svåger önskar. Och den badortslivet börjar så småningom kännas så parfym jag har fått av dig. Har du ytterligare ansträngande], säger Auvo i en av ironi och några önskemål?] Berättaren kommenterar parodi präglad dialog med Martti, och berättaren denna replik med orden: ”Sisko oli ensi kertaa kommenterar: ”Inkeriä aina harmitti ja Konradia nokkelasanainen, …” (Soini, 1928, s. 109). ällistytti tällainen puhe, mutta Auvo ja Martti [Sisko var för första gången kvick …] Förr var ymmärsivät toistensa ajatukset mainiosti” (Soini, hon allvarlig, nu använder hon ett ironiskt, 1928, s. 77). [Den här sortens tal störde alltid gycklande och överdrivet språk när hon talar Inkeri och förbryllade Konrad, men Auvo och till Martti. Hon talar med andra ord för första Martti förstod varandra utmärkt.] Situationen gången det språk som är gemensamt för Auvo, i vilken repliken yttras avslöjar det ironiskt- Ruth, Martti och berättaren. Scenen beskriver parodiska i den. Auvo har nämligen inte indirekt även förutsättningarna för att en gestalt ansträngt sig ett dugg och det hon beskriver som eller en läsare ska kunna tala eller förstå det ”ett mondänt badortsliv” är egentligen en lantlig gycklande språkbruk berättaren använder. idyll. Medan Martti talar om att offra sig när han Det kräver att han eller hon avstår från en ska på en fest, vet Auvo, Martti och läsaren att gammaldags moral, allvar och ideal, att han eller han absolut vill gå på festen. hon ser på sig själv med nya ögon och bejakar sinnlighet, njutning och gyckel. Det är även bra På grund av att ironin är en indirekt talakt att kunna spela en roll, att låtsas vara någonting förutsätter den ganska mycket gemensam bak- annat än det man är. grundsinformation (Hutcheon, 1994, s. 98). ”The closer the cultural or discursive over- För att komma tillbaka till frågan vem lapping of contexts, the more likely both the berättelsen talar till: det parodiskt, ironiskt comprehension of specifi c ironies and also the själv-refl exiva språket talas i romanen av de

21 I de texter jag undersöker förekommer ett antal spegeln då de genomgått en identitetsförändring. Pertti ”konkreta” återspeglingar vid sidan om den självreﬂ exivitet Karkama påpekar att spegelmotivet var vanligt i sekel- som uppstår då berättaren eller gestalterna t.ex. skifteslitteraturen. Han kopplar det till fester och andra kommenterar sig själva eller berättelsen de ingår i. Sisko, offentliga situationer, i vilka ett socialt spel pågår. liksom Olle Björck och Antti Aronen, ser på sig själva i (Karkama, 1994, s. 136−137.)

94 dekadenta gestalterna när de talar om sådant som i Uusi Suomi boken som ”stilig”, ”lätt” och på ett eller annat sätt anknyter till diskursen om ”elegant”. Han menade att Soinis sätt att berätta moral och till förfallsdiskursen. De allvarliga och ingick i det absolut bästa som kvinnliga författare moraliska gestalterna förstår inte det teatraliska åstadkommit samt att hon helt tydligt strävade metaspråk som de dekadenta gestalterna efter en konstnärlig effekt. (U. S-n, 1928.) använder, det talas inte heller till representanter Kalevas kritiker R. P. (1928) uppfattade stilen för andra klasser än den egna. Som ett exempel som ”[…] parodiamaisen rohkeaa, mutta alusta kan tas ett replikskifte mellan Auvo och en loppuun kultivoidun älyperäistä”. [… parodiskt betjänt. I det är tilltalet och tonfallet formellt oförskräckt, men från början till slut kultiverat och avståndstagande, tjänstefl ickan talar om intelligent.] F. D. (Fanni Davidsson) ansåg att ”frun” och ”direktören” och Auvo talar till Soinis sätt att skriva nästan var ”amerikanskt” henne i tredje person singularis. Replikerna är (F. D., 1928), ett adjektiv som på 1920-talet var korta, formella och stela och dialogen handlar en synonym för ”modern” (se Malmio, 1996b, om vem som bestämmer. (Soini, 1928, s. s. 116). 160.) Det teatraliska metaspråket är ett språk som i romanen är gemensamt för de bildade, För kritiker med anknytning till arbetarrörelsens dekadenta och moderna. Det talas framförallt tidningar utgjorde romanen däremot ett exempel då de dekadenta diskuterar sitt eget moraliska på borgerligt förfall och omoral. Recensenten i förfall. Språket är självrefl exivt och självironiskt: Uusmaan Työmies beskrev gestalterna i romanen de dekadenta i romanen utsätter sig själva för på följande avståndstagande sätt: ironi och kritik. He ovat näet hienoa väkeä, lojuvat Frågan om romanens relation till moral huviloissaan lähellä itärajaa, vierailevat, diskuterades av recensenterna. De visar på en pitävät hauskoja kekkereitä, sanalla sanoen åsiktsfördelning som verkar utgå från klass. Det ovat suomalaista ”sivistyneistöä”, sellaista är intressant att notera att kritiker anknutna till europpalaistunutta [sic!], arbetartidningar efterlyser moral – en aspekt ennakkoluulotonta, aivankuin luotuja som enligt Sevänen ingick i den borgerliga parisilaista [sic!] yökabarettielämää nationalreligionen – medan de borgerliga kuvaavien elokuvien sivuhenkilöiksi tidningarnas recensenter i högre grad betonar (päähenkilöiltä näet vaaditaan toki jotakin). litterärt-estetiska kriterier (se Sevänen, 1994, (T. S. J., 1928.) s. 265). I de borgerliga tidningarna diskuterade kritikerna först och främst formen, bokens – som [De är nämligen fi nt folk, ligger i sina de uppfattade det – eleganta stil. Arbetarbladens villor nära östgränsen, går på besök, recensenter tog däremot mera fasta på ordnar roliga fester, med andra ord de innehållet i romanen. De borgerliga kritikerna är fi nsk ”bildad” klass, sådana kopplade ihop Soinis stil med kultur, intellekt europeiserade, fördomsfria gestalter och modernitet. Signaturen E. E. (1928) som är som skapade för att agera i biroller konstaterade i Uusi Aura att romanen ”[…] (av huvudpersoner kräver man ju ändå tosin ei tunkeudu ihmissielun pohjimmaisiin något) i fi lmer som skildrar nattkabarélivet syvyyksiin, mutta säkenöivällä, älykkäällä ja i Paris.] henkevällä tavalla se vie lukijansa keskelle nykyajan kuumeisen hyörinän ongelmia”. [… Genom att placera ”bildad klass” inom visserligen inte tränger sig in i de innersta citationstecken ifrågasätter T. S. J. en djupen av människosjälen, men på ett strålande, uppfattning enligt vilken gestalterna skulle intelligent och spirituellt sätt leder sina läsare representera bildad klass. Han eller hon in bland problemen i nutidens febriga glam.] antyder att de vill framstå som medlemmar av Signaturen U. S-n (Unto Seppänen) beskrev den bildade klassen men inte är det på riktigt.

95 Vidare jämför T. S. J. boken med en ”samling förföriska uppgiften. Den citerade dikten går pornografi ska fotografi er”. Kritikern U. U. U. igen i själva berättelsen. Den återges i form av framställde verket genomgående på ett negativt en sång som lockar och frestar Sisko att ge upp sätt i Työläisnuoriso. Han/hon uppfattade att dess de 1800-talsprinciper enligt vilka hon har blivit tema var obetydligt och gestalterna falska. U. U. uppfostrad. Den förvandlar Sisko till en kvinnlig U. kritiserade boken även för att det omoraliska ”backant” vars beteende inte längre hämmas beteendet i den inte döms och avfärdade Sisko av några moraliska regler. ”Eilinen ilta! Ihana ja kultainen pikari som konstlad, ytlig och direkt ilta. Se on elämää. Surra ja hävetäkö? Hullua. skadlig för ungdomen. (U. U. U., 1928) Sydän on taas tulvillaan säkenöivää, tulista viiniä, joka kuohuu reunojen ylitse. Elämää, Recensenterna kopplade upprepade gånger riemua ja rakkautta läikkyy hänen pikarissaan, romanen till bildad klass och använde orden kultaisessa, rubiinein koristellussa. Sitä riittää ”mondän” och ”societét” när de beskrev boken tarjota, ylpeästi, onnellisesti, tuhlaten, monelle (M. N., 1928; L. V: nen, 1928; T. S. J., – sadoille”, deklarerar Sisko efter en nattlig fest 1928).22 Dessa uttryck talar sitt tydliga språk om (Soini, 1928, s. 208). [Kvällen igår! Underbar den diskursiva gemenskap kritikerna ansåg att kväll. Det är livet. Att sörja och skämmas? Galet. boken, dess gestalter och även författaren ingick Hjärtat är åter fyllt av gnistrande, eldigt vin som i. Samtidigt avslöjade recensenterna även vilken skummar över kanterna. Livet, glädjen och diskursiv gemenskap de själva ingick i genom kärleken skvätter i hennes bägare, den gyllene, att uttrycka sin förtjusning eller sitt avstånd prydd med rubiner. Den kan man bjuda på, stolt, till den grupp människor berättelsen handlar lycklig, slösa bort på många – på hundratals.] om. Det moraliska fördärv som arbetarbladets Galenskap, omoral eller likgiltighet för moral recensenter uppfattade som klasstypiskt och är enligt Lyytikäinen typiska och populära motbjudande tar de borgerliga kritikerna inte motiv för dekadensen. I de dekadenta texterna fasta på. uttrycker huvudpersonerna en stolt och egenkär individualism, njutningslystnad och esteticism, 4.6 Förförd och förstörd dilettantism, sexualitet och hedendom. av ”hög” litteratur (Lyytikäinen, 1997, s. 12.) Beskrivningen av Siskos rus är med andra ord en för dekadensen I sin beskrivning av dekadensen hänvisar typisk gestaltning av njutningslystnad, stolt Matei Calinescu (1987, s. 161) till den franska individualism och likgiltighet för moraliska kritikern Désiré Nisard som betonade den principer. dekadenta konstens farliga karaktär, dess makt att förföra. Calinescu sammanfattar dekadensens Jag tolkar även intrigen i romanen som kärna i följande ord: ”Thus, in its hatred of life, en kommentar till Gripenbergs dikt och decadence masquerades as admiration of a high- till dekadensdiskursen. Enligt Lyytikäinen er life, and, because of its mastery in the art of präglades symbolismen av framförallt följande seduction, it is able to make weakness look like motsättning: ”Nautintojen punapurjeinen force, exhaustion as fulfi llment, cowardice like paratiisi vai Ideaalin valkea puhtaus? Noudattaako courage. Decadence is dangerous because it al- pirun vai enkelin kutsua?” (Lyytikäinen, 1997, s. ways disguises itself as its opposite.” (Calinescu, 30). [Njutningarnas paradis med röda segel eller 1987, s.180.) Gripenbergs dekadenta dikt den vita renheten av Ideal? Att följa djävulen får i Sisko ja kultainen pikari den ovan nämnda eller ängeln när de kallar på en?] Det är denna

22 ”Voi sanoa, että Elsa Soini sittemmin on erikoistunutkin 1989, s. 467). [Man kan säga att Elsa Soini sedermera har nimenomaan uudenaikaisen, itsenäisen naisen ja samalla specialiserat sig på skildringar av den moderna, självständiga helsinkiläisen sivistyneistön kuvaajaksi yleensä,” sägs det i kvinnan och den bildade klassen i Helsingfors.] Av boken den av Rauanheimo och Pekkanen redigerade boken Uuno framkommer inte vem som skrivit presentationen av Soinis Kailaasta Aila Meriluotoon (1947, s. 34; se även Huhtala, författarskap.

96 för symbolismen typiska och till diskursen om av en översvallande livskänsla som Sisko drabbas moral anknutna konfl ikt som Sisko ställs inför. av när hon hör Gripenbergs dikt sjungas. Handlingen fokuserar en ung fl ickas pendling mellan gammaldags principer och modern I Sisko ja kultainen pikari är den allvarliga njutning och hennes utveckling följer i de konstlitteraturen moraliskt farlig; den dekadentas spår. dekadenta dikten som antas gestalta förförelse på en symbolisk nivå leder i berättelsen till det Den dekadenta diskursen styr alltså berättelsen, Sisko upplever som verkligt förfall. Samtidigt men samtidigt utsätts den även för en parodisk utsetts emellertid även den dekadenta diskursen transkontextualisering. Symbolismen och för en ”förfl ackning” i och med att den upptas dekadensen byggde på en konstuppfattning där i ett ”lågt” sammanhang, i en kontext som är i fenomen i verkligheten fi ck ideella innebörder parodiskt-ironisk motsättning till symbolismen. och där den ”vulgära” vardagen förkastades Den synligaste parodiskt-ironiskt-självrefl exiva (Lyytikäinen, 1997, s. 13; Rojola, 1999, s. omvärderingen av Gripenbergs bägare och 160). I Soinis text sker det motsatta. Den den dekadenta diskursen görs av Ruth, den från en symbolistisk dikt överförda symbolen olyckliga jazzfl ickan och berättelsens mest – den gyllene bägaren – kopplas i romanen moderna människa. Först sjunger en trubadur ihop med en betydligt mera reell verklighet än sången om den gyllene bägaren på en fyllefest den ideella sfär symbolisterna förespråkade. och överför diktens extatiska livskänsla till Bägaren i ”Drick!” är av guld och smyckad Sisko. Följande kväll sjunger Ruth dikten för med röda rubiner. Den implicerar en furstlig en publik som består av familjen och några fest. Den fest i Sisko ja kultainen pikari på vilken middagsgäster. Alla är mätta, trötta och dagen en trubadur uppträder med sången om den efter. Ruths uppträdande väcker inte det gehör gyllene bägaren är en fest som kopplas ihop hon hoppats på. ”Mitä minä teille, helmiä sioille. med alkohol och sexualitet. Gripenbergs dikt Ja kultapikari! Miks’ei Gripenberg tarjoa pirtua citeras i ett sammanhang som är en parodisk kahvikupeista. Se vaikuttaa vielä paremmin ja motsats till den omgivning i vilken den gyllene sopii tyyliimme”, utbrister hon till sin publik bägaren, symbolen ursprungligen förekom. (Soini, 1928, s. 216). [Varför sjunger jag för Symbolen ”citeras” i ett icke-symboliskt er, pärlor åt svin. Och en gyllene bägare! Varför sammanhang. Bägaren innehåller inte heller bjuder Gripenberg inte på sprit ur kaffekoppar? vin utan sprit, män och kvinnor försvinner in Den påverkar ännu bättre och passar i vår stil.] i mörka hörn och avskilda rum, musiken som Hon har misslyckats i att förföra sin publik och spelas är jazz. Sisko ser inga snövita händer, anklagar dem genom en allusion till Bibeln för utan ”… lanteiden rennon, hekumallisen att vara oförmögna att känna igen det värdefulla liikkeen, tyttöjen raukean, nauttivan tottelun” då det serveras dem. Hon förvandlar i sin (Soini, 1928, s. 132). [… den avslappnade, självironiska och parodiska replik den sagolika vällustiga rörelsen av höfter, fl ickornas slaka, gyllene bägaren till kaffekoppar som implicerar njutningsfulla lydnad.] Dikten med mycket improviserad, ofi n fest. Ruth anpassar höga kulturella och sociala konnotationer sjungs Gripenberg till ”vår stil” som hon identifi erar med andra ord på en fest som implicerar ett som låg och ofi n. Mottagarna, representanterna långt mera verklighetsanknutet fördärv än den för den inhemska bildade klassen jämförs på ett Gripenbergs dikt står för. Rus förekommer i parodiskt sätt med svin, en uppfattning som situationen i två bemärkelser. Sisko blir konkret kanske inte med tanke på den förra kvällens berusad och förlorar kontrollen över sig själv. händelser när allt kommer omkring är så Hon kysser Vanja, familjens ryska dräng, en långsökt. Det är den bildade klassens nuvarande handling hon senare ångrar och skäms för. tillstånd som gör att Gripenbergs dekadenta Men rus förekommer även i en gripenbergsk, dikt blir ett lämpligt föremål för gyckel.23 Ruth dekadent bemärkelse, i den starka upplevelsen beskriver den bildade klassen i ett tillstånd

97 av fördärv. Det sker i termer som anknyter matkustajain kädet ja katseet hehkuivat, till deklassering. Stark olaglig sprit smugglad mutta minä olin tyyni ja onnellinen, sillä från Estland ersätter starkt, exotiskt, kryddat, minun mielessäni kohottivat vanhanaikaisten elegant vin.24 Eliten har tagit upp en livsstil och kaasulyhtyjen heikosti valaisemat puut ett beteende som implicerar underklass. huuruisia käsivarsiaan tummanviheriää tähtitaivasta kohden kaukana kotona. Det är framförallt här som jag tycker mig (Soini, 1928, s. 67.) urskilja att det i berättelsen samtidigt förekommer två versioner av fördärv. Å ena [Palmer lät sina korta, blåaktiga skuggor sidan den gammalmodiga, höga och allvarliga rinna på den världskända strandvägens heta dekadensen som Gripenberg och de allvarliga grus, och havet sjöng på sin safi rblåa allusionerna till hans dikt representerar, å andra häxvisa, och resenärernas händer och sidan det moderna, låga och skrattretande blickar glödde, men jag var lugn och fördärvet. Dekadensen som ett allvarligt, lycklig för i mina tankar lyfte träden, estetiskt ideal och en estetisk åskådning samt hemma långt borta, svagt belysta av de som haft dekadensen som ideal utsätts för gammaldags gaslyktor, sina av rimfrost gyckel. Ruths yttrande om ”vår” låga stil, är en betäckta armar mot den mörkgröna parodiskt-självironisk replik om de sätt på vilka stjärnhimlen.] den egna, bildade diskursiva gemenskapen har sjunkit estetiskt och moraliskt. Hennes replik är Sorris texter präglas av en livskänsla och en extas en modern dekadents parodiskt-ironiska tal om som påminner om ”Drick!”. Hans sätt att skriva dekadens i en situation där hon förlorat ett spel är hänfört, poetiskt-estetiskt och känslofullt. som även det varit omoraliskt. Hon har försökt Det visar på tydliga infl uenser från de så kallade att förföra en äkta man i hans hem i närvaron av Fackelbärarna vad beträffar tematik, bildspråk hans fru. och stil. Fackelbärarna var en aktuell litterär riktning på 1920-talet. Lasse Koskela beskriver Inte bara den dekadenta dikten utan också deras diktning som präglad av exotik och annan förförisk och betydelsefull litteratur blir erotik.25 Dikterna innehöll ”[…] elämänhurmaa, i romanen föremål för ett parodiskt-ironiskt värikästä koristeellisuutta, ihmisen sisäisen och självrefl exivt gyckel. Sisko förförs inte elämysmaailman ekspressionistista ilmaisua, bara av Gripenbergs dikt utan också av det uuden ajan tekniikan ja uudenlaisen som Sorri skriver. Sorri är en före detta diktare elämäntunteen ylistystä”, skriver han (Koskela, och numera en journalist som med sina texter 1999, s. 267; se även Lassila, 1987, s. 114; kan förtrolla en läsare. Berättaren citerar Mäkinen, 1989, s. 17–22; Koivisto, 1993, s. ”Maankiertäjä” [Landstrykaren], signaturen som 79; Häggman, 2001, s. 332). [… livsglädje, Sorri använder när han skriver resebrev från sin färggrann sirlighet, expressionistiska uttryck för utlandsresa till Medelhavet: människans inre upplevelser, hyllningar till den nya tidens teknik och till en ny slags livskänsla.] Palmut valuttivat lyhyet, sinertävät varjonsa Riktningen klassifi cerades av kritiker som maankuulun rantatien kuumalle soralle, ja allvarlig konstlitteratur och de författare som meri lauloi safi irinsinistä noitalauluaan, ja ingick i Fackelbärarna hade en betydelsefull roll

23 Degradering har uppfattats som ett kännetecken för 1982, s. 24). Resultatet av lagen blev det motsatta, vilket humor och komik, skriver Kinnunen, 1994, s. 17. framkommer även i Sisko ja kultainen pikari. Enligt Merja 24 Jag uppfattar den parodiskt-ironiska behandlingen av Sillanpää (2002, s. 60) var förbudslagen en besvikelse ”Drick!” även som en kommentar till förbudslagen. Den framförallt för den bildade klassen. 25 trädde i kraft år 1919 och stiftades för att åstadkomma Hapuli (1995, s. 12) skriver att Olavi Paavolainen, en nationell hållning och hälsosamma levnadsvanor (Kallio, av Fackelbärarna, 1928 gjorde en resa till Rivieran. Kanske Sorri är en parodi på Paavolainen?

98 och elitens stöd i den litterära institutionen på Inte bara unga fl ickor såsom Sisko utan också 20-talet (Sevänen, 1994, s. 182). äldre kvinnor såsom Auvo förförs av litteratur.27 Auvo kombinerar romaner med hängmatta, Berättarens sätt att förhålla sig till Fackelbärarna choklad och skugga. Hon läser för att förströ är tudelat. Å ena sidan berättar hon tidvis själv sig, njuta och fl y från verkligheten, inte för att på ett estetiskt, poetiskt-litterärt, hänfört och bilda sig. Hon är en ställföreträdande läsare expressionistiskt sätt som jag redan tidigare för alla de ”romantiska vänner, läsare” som påpekat. Hon använder en stil, ett bildspråk berättaren riktar sina ord till. Auvo lever i och ett tonfall som i mycket påminner om ett nu som präglas av moraliskt förfall, hon Fackelbärarna. Å andra sidan återger hon Sorris vantrivs och längtar efter romantik. Hon blir text på ett sätt som gör den skrattretande. I slutet medveten om det som pågår mellan Martti på Sorris text vars outtalade mottagare Sisko är, och Ruth, men drar sig för en konfrontation. kommer berättarens kommentar. ”Sinun yösi, I denna situation hittar hon nyckeln till ett låst sinun suloinen, viimeinen, siellä kaukana, sillä rum i villan där de bor. Rummet, som först ges hetkeksikään et tänä yönä rinnaltani väisty, skräckromantiska konnotationer, visar sig vara lähemmäksi tulet, sulat, lämpenet, tulistut, sinä en liten skrubb. Den är full av gammalt bråte, jäinen tyttö”, citerar berättaren Sorris resebrev damm, skräp och smuts samt gamla utländska och tillägger: ”Ja niin edespäin. Ja niin edespäin” böcker. Där hittar Auvo Tolstojs Anna Karenina, (Soini, 1928, s. 68). [Din natt, du söta, den berättelsen om förförelse och äktenskapsbrott sista, långt borta, du viker inte för en stund från på 1800-talet, och hon gömmer sig där för att min sida, närmare kommer du, du smälter, blir läsa boken.28 Romanen förtrollar henne till varm, fattar eld, du fl icka av is. Och så vidare. den grad att hon glömmer både tid och plats. Och så vidare.] Sorri och hans text kan läsas Hon rekommenderar den även för Inkeri som en gycklande replik som riktar sig mot med den parodiskt-ironiska litteraturkritiska Fackelbärarförfattarna, deras stil och tematik.26 kommentaren: ”Se on oikein mukava ollakseen Berättaren imiterar på ett överdrivet och mestariteos” (Soini, 1928, s. 220). [Den är riktigt parodiskt sätt en fackelbärarförfattares stil och trevlig trots att den är ett mästerverk.] Skrubben bryter genom sin kommentar (”och så vidare, och är, menar jag, en ironiskt-parodiskt-självrefl exiv så vidare”) sönder den illusion av autenticitet och bild av den allvarliga konstlitteraturens och den omedelbarhet som passagen bygger upp. Hennes moraliska berättelsens rum i modern tid. De kommentar förstör även den förförelse texten är associeras till det förfl utna, historiska, dammiga ute för att frambesvärja. Hon signalerar avstånd och trasiga. De kan slängas eller glömmas till det stilistiska såväl som det känslofulla och bort, men de kan även upphittas på nytt och förföriska i Fackelbärarnas texter. användas som tidsfördriv. Även den allt annat än respektfulla behandling Tolstojs ”mästerverk”

26 Den ambivalens gentemot Fackelbärarna som 27 Även i Soinis roman ﬁ nns tydliga likheter till de av förekommer hos berättaren går igen i Soinis uttalanden. I Andreas Huyssen skildrade uppfattningarna om kvinnliga romanen imiterar och parodierar Soini Fackelbärarna, på läsare. annat håll uttryckte hon sin beundran för denna litterära 28 Auvos läsning utgör en intressant parallell till de böcker strömning och visade att hon kände sig utanför den. som Elsa Soini räknar upp som viktiga för henne själv. Hon ”Tulenkantajat ovat muuten onneton rakkauteni… En nämner inte bara Gripenberg, Fackelbärarna och Michael koskaan oikein tuntenut kuuluvani heihin,” konstaterade Arlen utan också Sigrid Undset och Tolstoj: ”Mutta ainoa hon (Uuno Kailaasta Aila Meriluotoon, 1947, s. 38). [Jag är Kirjailija ja ainoa Romaani elämässäni ovat olleet Tolstoi ja bland annat olyckligt kär i Fackelbärarna… Jag kände mig hänen Anna Kareninansa, ellen ota lukuun lyhyttä Undset- aldrig på riktigt som en av dem.] Calinescu (1987, s. 141) ihastustani” (Uuno Kailaasta Aila Meriluotoon, 1947, s. 38). påpekar att parodin alltid förhåller sig ambivalent till sitt [Men den enda Författaren och den enda Boken i mitt liv objekt. Å ena sidan är den ute för att visa på det falska och har varit Tolstoj och hans Anna Karenina om jag förbiser skratterande i den text som parodieras, å andra sidan kan min korta förtjusning i Undset.] den i hemlighet beundra det den parodierar.

99 utsätts för längre fram talar om hur den moderna luokan keskuudessa. Ulkomainen sensatio- tidens människor förhåller sig till allvarlig ja jännityskirjallisuus on voittanut tavatto- konstlitteratur. Romanen, som dessutom masti alaa oikean kirjallisuuden kustannuk- handlar om moral, kastas ut genom fönstret av sella kaikissa piireissä, ja harvoin saavuttaa Martti, den moderna äktenskapsbrytaren som arvokkaampi teos nykyään huomattavan inte lider av dåligt samvete. menekin. (Sevänen, 1994, s. 162; se även Mäkinen, 1989, s. 129.) Auvo läser både verk som konnoterar förfall och verk som representerar moral, bildning [Uppfattningen att litteraturen bildar, att och principer. Hon kommenterar sitt moraliska den har en viktig del i det nationella livet, tillstånd genom allusioner till litteratur och har i hög grad försvagats även bland den hennes ironiskt-parodiska argument för s.k. bildade klassen. Den utländska litteraturen hör hemma inom diskursen kring sensations- och spänningslitteraturen har moral: ”Maailma on niin paha ja kirjat hyviä” vunnit ofantligt mycket mark i alla kretsar (Soini, 1928, s. 103). [Världen är så ond och på den riktiga litteraturens bekostnad och böcker så goda.] Hon diskuterar litteraturen i ett betydelsefullt verk får nuförtiden sällan moraliska termer och gycklar med en uppfattning en märkbar åtgång.] som går ut på att fel sorts litteraturläsning leder till moraliskt fördärv. Auvo tar emot en utländsk Uppfattningen om litteraturens centrala och roman, en ”Kennedy” 29 av sin granne med en bildande roll försvagades enligt Palola på 1920- självironisk kommentar: ”Nämä ulkomaalaiset talet även bland den bildade klassens medlemmar. kirjat ruineeraavat meidät” (Soini, 1928, s. Den bildade klassen som upprätthållit idealen om 103). [De här utländska böckerna ruinerar oss.] relationen mellan hög litteratur, hög moral och Gycklet riktar sig mot litteraturens förföriska hög bildning förändrades, likaså uppfattningarna förmåga liksom dess förmåga att upphöja och om betydelsen av litteratur, moral och bildning. bilda eller fördärva sina läsare. Auvo driver med Det Auvo läser samt hennes sätt att förhålla uppfattningen om litteraturens mer eller mindre sig till litteratur kan tolkas som en bild av den gynnsamma inverkan på läsaren. Samtidigt bildade klassens läsare stadd i förändring. Hon förkroppsligar hon samma uppfattning men är medveten om sitt eget förfall, både i sitt på ett parodiskt sätt. Trots att hon läser även förhållande till litteratur och till moral. god litteratur är hon omoralisk i betydelsen slapp, likgiltig, oförmögen att upprätthålla 4.7 Förströelse förknippas och förverkliga ideal och principer. I och med med synd och skam att romanen visar på de olika gestalternas sätt att läsa och förhålla sig till litteraturen för den Berättelsen driver alltså med ”hög” och en självrefl exiv diskussion om litteraturens uppskattad förförisk litteratur och med möjligheter att påverka sina läsare. uppfattningar som befäster en relation mellan läsare, hög litteratur och hög moral. Likaså leker Sevänen citerar Eino Palola, en medlem i och spelar den med ”låg” och modern förförisk styrelsen för Suomen Kirjailijaliitto, som år litteratur. Även här fi nns det en likhet mellan 1928 konstaterade: den egna texten och de texter som parodieras. Den parodiskt-ironiska behandlingen av den Käsitys siitä, että kirjallisuus on sivistysteki- moderna ”låga” litteraturen är på samma sätt jä, että sillä on tärkeä osa kansallisessa självrefl exiv som berättelsens gyckleri med elämässä, on tavattomassa määrässä entises- uppskattad dekadenslitteratur. tään heikentynyt myöskin n.s. sivistyneen

29 Här alluderar romanen förmodligen till en roman av Constant Nymph. Om Kennedys böcker, se Melman, 1988, Margaret Kennedy, som bl.a. år 1924 gav ut romanen The s. 76−88.

100 Auvo har förjupat sig i Anna Karenina till den [(Ruth) ”Hör du, vad läste du? Erkänn grad att hon försenar sig till middagen, men hon nu genast så förlåter jag dig dina vill inte erkänna för sina gäster vilken bok hon synder.” varit försjunken i. Ruth tar till en dubbelröstad (Auvo) ”Jag kan inte.” moralisk diskurs när hon förhör Auvo. (Ruth) ”Erkänn bara. Glyn, Ruck eller Courths-Mahler?” Ruth blåste ringar (Ruth) ”Kuule, mitä sinä luit? Tunnusta mot taket. ”Vi kan bedra våra heti, niin saat synninpäästön.” vänner och bybor, men inte lurar vi (Auvo) ”En kehtaa.” bokaffärernas statistik och (Ruth) ”Tunnusta pois. Glyn, Ruck vai förläggare. Men Auvo är nog mera Courths-Mahler?” Ruth puhalteli fördärvad än så. Fabian, Loos eller renkaita kattoa kohden. ”Ystäväm- Arlen? Erkänn!” me ja kylänmiehemme me kylläkin (Auvo) ”Jag kan inte.” petämme, mutta kirjakauppojen (Ruth) ”Prat, är du fortfarande så barnslig? tilastoa ja kustantajia ei niinkään Vet du inte att du via succéböcker vedetä nenästä. Mutta Auvo on når allra djupast in i själen på din turmeltuneempi. Fabian, Loos vaiko tidsålder – ” Arlen? Tunnusta!” (Veli) Den är obeﬁ ntlig.” Veli var tvär. (Auvo) ”En kehtaa.” (Ruth) ”Varför inte obeﬁ ntlig, men i alla (Ruth) ”Pyh, vieläkö sinä olet noin lapselli- fall själ. Då jag läser i tidningarna nen? Etkö sinä tiedä, että sinä att en bok sålts i miljoner exemplar, menestyskirjojen avulla tunkeudut reser sig genast håret på mig av kaikkein syvimmälle aikakautesi förtjusning. Hej! Åter någonting sieluun – ” som tillfredställer mig. Varför (Veli) ”Olemattomaan.” Veli oli yrmeä. skulle jag vara bättre än miljoner (Ruth) ”Miks’ei olemattomaan, mutta andra. Erkänn alltså Auvo utan att joka tapauksessa sieluun. Jos minä vara rädd, vi är inte några luen lehdistä, että jotakin kirjaa samskoleelever som måste läsa menee miljoonia, niin heti nousevat Faust och Shakespeare på sommar- hiukseni pystyyn päässäni ihastuk- lovet för att kunna tro att de är sesta. Terve! Taas jotakin, joka bildade.” tyydyttää minua. Miksi minä muka Men Auvo kunde inte på något sätt olisin parempi kuin miljoonat muut. erkänna att hon försummat lunchen för Tunnusta siis Auvo pelkäämättä, me att läsa på gamla, goda Anna Karenina. emme ole yhteiskoulun konventti- Det skulle ha verkat som koketteri, om laisia, joiden täytyy lukea Faustia ja de alls hade trott på det.] Shakespearea kesälomilla voidakseen uskoa olevansa sivistyneitä.” Ruth utövar makt, hon vill att Auvo ska erkänna Mutta Auvo ei mitenkään olisi kehdannut sina synder inför henne. En ironisk situation myöntää unohtaneensa lounaan lukeakseen uppstår: den dekadenta gestalten uppträder i vanhaa hyvää Anna Kareninaa. Se olisi rollen som präst. Auvo skäms, men inte för haiskahtanut keikailulta, jos sitä olisi edes det som den ställföreträdande prästen tror. I uskottukaan. (Soini, 1928, s. 182–183.) dialogen mellan Auvo och Ruth presenteras ytterligare ett antal förföriska författare och

101 förförisk litteratur. Nu handlar det emellertid Den andra gruppen utländska romaner som inte om allvarlig konstlitteratur utan om den Ruth, den moderna läsaren framför de andra, utländska översättningslitteraturen riktad till kopplar till förförelse, synd, skam och omoral kvinnliga läsare. Den här litteraturen diskuteras heter ”Fabian, Loos, Arlen”.32 Dessa är, i termer som implicerar andligt och moraliskt menar Ruth, ännu mera demoraliserade och förfall. demoraliserande än de förstnämnda författarna. Även Arlens namn nämndes i samband med Den nya stora publiken uppstod i Finland i Sisko ja kultainen pikari. Kritikern Lauri Viljanen samband med att utländsk, översatt förströelse- skrev: litteratur började utkomma i större mängder (Kovala, 1999, s. 304; se även Tarkka, 1992, Uudessa romaanissaan, joka on lainannut s. 164).30 De av Ruth nämnda Glyn, Ruck och Gripenbergiltä motokseen yhden hänen Courths-Mahler är namn på samtida, utländska koreimpia dionyysisiä runojaan, astuu uusi författare av sentimentala kärleksromaner. Sisko aika esiin, jazzin aika. Ja tarina tapahtuu ja kultainen pikari likställdes i recensionerna meidän omalla uljaalla Rivierallamme, med de utländska kärleksromanerna. I samband Terijoella. Nainen ja auto, tanssi-ilta ja med romanen nämndes bland annat Anita bakkantinen hurmio kasinossa – Michael Loos’ Gentlemen Prefer Blondes och Eleanor Arlenin modernin inspiration siivet Glyns romaner (T. S-m., 1928; Elsa Soini, suhisevat voitokkaasti kirjallisuutemme Sisko ja kultainen pikari, 1928). En av Soinis kylmässä ilmastossa! (L. V: nen, 1928.) tidigare romaner, Jumalten ja ihmisten suosikit (1926), hade jämförts med Courths-Mahler [I den nya romanen, som lånat en av (R. af H./Raoul af Hällström, 1923; T. Gripenbergs vackraste dionysiska dikter V., 1926).31 Kritikerna förknippade den till sitt motto, uppträder den nya tiden, utländska romantiska förströelselitteraturen jazzens tidsålder. Och händelserna sker på med skamlig, degraderande och skrattretande vår egen stiliga Riviera, Terijoki. Kvinnan njutning (se Malmio, 1996b, s. 112−127). och bilen, balkvällen och den backantiska Inte heller kyrkan, den viktigaste instansen för hänförelsen på kasinot – man kan höra moral, förhöll sig positivt till den utländska den moderna inspirationens vingslag i förströelsekulturen som spreds i form av Michael Arlens tappning susa i vår tidskrifter, förströelselitteratur och ﬁ lmer litteraturs kalla klimat!] (Mäkinen, 1989, s. 65). Representanter för kyrkan ansåg att denna kultur försämrade Författaren Michael Arlens best-sellerroman folkets moral. ”[…] sitä kautta nähtiin leviävän The Green Hat. A Romance for a Few People (1924) sukupuolista holtittomuutta, kevytmielisyyttä, var på tjugotalet populär även i Finland (se nautinnon etsintää ja huvittelunhalua”, skriver Saarenheimo, 1966, s. 89, 92; Lassila, 1987, Mäkinen (1989, s. 66). [… man tänkte sig s. 160). The Green Hat är berättelsen om den att könslig slapphet, lättsinne, sökande efter vackra, rika, skandalomsusade och fördärvade njutningar och nöjeslystnad skulle spridas via överklasskvinnan Iris Storm som slutar sina dagar den.] genom att köra sin bil, en Hispano-Suiza, mot ett

30 ”Viihdekirjallisuuden nousu merkitsi myös för inhemska romaner skrivna av kvinnliga författare. kaunokirjallisuuden kääntäjän ammatin syntyä, ” skriver 32 Fabian syftar högst sannolikt på pseudonymen Warner Kovala (1999, s. 305) och nämner i detta sammanhang även Fabians (Samuel Hopkins Adams) roman Flaming Youth. Elsa Soini. [Förströelselitteraturens uppgång innebar även Boken, som kom ut 1923, handlar om en fl apper, jazzfl icka. att vi fi ck professionella översättare av skönlitteratur.] Den såldes i massor, fi lmatiserades och översattes av Salme 31 Den tyska Courths-Mahlers romaner användes på 1920- Setälä till fi nska 1926 med titeln Me nykyaikaiset. Jag tackar talet, såsom jag redan tidigare påpekat, som en måttstock Kristina Weimer för den här informationen.

102 träd.33 Michael Arlens roman ingick i en grupp moraliska värdering som Ruth gör av ”Arlen” så kallade ”sex novels” som kom ut i England angår även Sisko ja kultainen pikari. Berättelsen på 1920-talet.34 De samtida recensenterna leker på ett parodiskt-ironiskt-självrefl exivt sätt tyckte, enligt Billie Melman, att det fanns vissa – via sitt gyckel med ett verk som uppfattades kännetecknande drag i tidens ”sex romaner”. som omoraliskt och som berättelsen tydligt Huvudpersonen var en modern ung kvinna och påminner om – med sin egen identitet som en böckerna uppvisade ett ”tvångsmässigt” intresse roman som eventuellt kommer att uppfattas för modern sexualmoral. Vidare ansåg kritikerna som omoralisk litteratur. att romanerna gav en realistisk bild av kvinnans sexuella upplevelser och öppet diskuterade Gemensamt för alla de ovannämnda böckerna är kvinnlig sexualitet. Kritikerna förknippade den att de klassifi cerades som förströelselitteratur. växande efterfrågan på den här sortens romaner I dialogen mellan Ruth och Auvo kopplas den med den likaså växande kvinnliga publiken. utländska förströelselitteraturen ihop med synd, (Melman, 1988, s. 42.) Melman påpekar att yta, brist på själ och fördärv. Även den inhemska dessa nya sortens best-sellerböcker kopplades förströelselitteraturen och relationen mellan ihop med ”[…] philistinism, levelling-down and konst och förströelse tas upp i romanen. I en moral degeneracy”, med andra ord: fördärv. diskussion med författaren Sorri för Ruth fram ”And, if the best-seller as such refl ected the idén att han borde skriva en ”rolig roman” och cultural and moral maladies of the age, the sex därmed bli en ”stor författare”. Sorri avfärdar novel epitomised them”, skriver hon (Melman, förslaget med följande teatraliskt metaspråkliga 1988, s. 42). ord som riktar sig såväl mot Ruths förslag som mot det fi nska litterära fältet, litteraturkritiker Temat för Soinis roman, den unga kvinnans och den berättelse i vilken Sorri ingår: uppvaknande sexualitet är densamma som hos Arlen. Tidvis påminner även Soinis stil om Kuule, Ruth, mistä sinä oikeastaan olet Arlens (se Melman, 1988, s. 69−70; se även kotoisin, kuusta vaiko Pariisista? Hauskaa Kaakkola, 1997, s. 52−55). Liksom i Sisko ja romaania! ja kirjailijaksi! Ei taide ole kultainen pikari förekommer det även i The Green hauskaa, herran pieksut, eihän taide saa Hat litterära diskussioner om vilka Melman olla hauskaa täällä Suomessa. […] Jos påpekar att de samtidigt riktar sig till två olika yrität taidetta, niin älä kirjoita hauskasti, ja publiker, ”the literati and the large uninitiated jos kirjoitat hauskasti, niin älä Herran public” (Melman, 1988, s 73−74). Den av Ruth nimessä koeta väittää sitä taiteeksi. Se olisi nämnda ”Arlen” utgör med andra ord för det anteeksiantamaton erehdys. första en berättelse som Soinis roman kan tänkas (Soini, 1928, s. 199–200.) imitera. Den är romanens utländska förebild. För det andra är ”Arlen” ytterligare en variant [Hör du Ruth, var hör du egentligen i förfallsdiskursen. Medan Gripenberg står för hemma, på månen eller i Paris? En rolig ”högt”, dekadent förfall och Courths-Mahler roman! och författare! Konsten är inte för ”lågt” och sentimentalt, representerar rolig, herrejesses, konsten får inte vara Arlen det per defi nition moderna förfallet. För rolig här i Finland. […] Om du försöker det tredje ingår ”Arlen” också i den teatraliska dig på konst, skriv inte på ett roligt sätt, metaspråkliga diskursen där berättelsen på ett och om du skriver på ett skojigt sätt, påstå självironiskt sätt diskuterar sin egen identitet i för Guds skull inte att det är konst. Det anslutning till litterär och moralisk diskurs. Den vore ett oförlåtligt misstag.]

33 I romanen gör Sisko ett självmordförsök som imiterar Iris 34 Billie Melman (1988, s. 76−88) nämner även den Storms handling. tidigare omtalade Margaret Kennedys böcker i detta sammanhang.

103 Det är framförallt berättarens sätt att tala värderingskriterier på det litterära fältet. I sista som i romanen enligt min mening signalerar hand handlar tvisten om frågan: konst eller att Elsa Soini strävat efter att skriva en rolig, underhållning? Viljanens slutsats är: roande berättelse. Mot denna bakgrund blir Sorris replik om den ”roliga romanen” och den Lyhyesti: Elsa Soini kirjoittaa niin hyvin, position en författare av rolig litteratur ges på että se alkaa olla vaarallista oikealle det litterära fältet åtminstone delvis självreﬂ exiv kertomataiteelle meidän maassamme. och självironisk. Dilemmat som här gestaltas Siinäpä se! Siis tämä ei olekaan ”taidetta”. liknar det som gestaltas i Herra Vento.35 En rolig Niin taidehan on nykyjään kovin roman når en stor publik och författaren av den suhteellinen käsite. Sisko ja kultainen pikari roliga romanen kan bli populär, men aldrig stor osoittaa kerrassaan mondäänia kirjallista på riktigt, det vill säga i den litterära elitens sivistystä, ja se osoittaa raikasta ögon. Å ena sidan återskapar Sorris replik intelligenssiä siinä, että tekijätär on konstens och den allvarliga konstlitteraturens osannut täyttää englantilaisamerikkalaisen elitposition, å andra sidan gycklar han med dem virkistysromaanin kaavan kokonaan som utövar makt på det ﬁ nska litterära fältet omavaraisella suomalaisella elämällä. och med deras värderingar. Vid sidan om det (L. V: nen, 1928.) presenterar han sin bildning och världsvana: i Paris kan en författare ge ut böcker som är [Kort sagt: Elsa Soini skriver så bra, att det roliga och som trots det kan kallas ”konst”. är farligt för den riktiga berättarkonsten Dessutom förebådar Sorris replik mottagandet i vårt land. Där har vi det! Det här är alltså av romanen Sisko ja kultainen pikari. Kritikern inte ”konst”. Ja, konst är ju nuförtiden ett Lauri Viljanen citerade i sin recension av boken relativt begrepp. Sisko och den gyllene Sorris replik och berörde även frågan om Soinis bägaren visar tecken på en helt och hållet roman ska uppfattas som förströelselitteratur mondän litterär bildning, och den visar eller inte. Viljanen uppfattade författaren Sorris upp en fräsch intelligens emedan ovanciterade replik som en ”stridshandske”, en författarinnan lyckats uppfylla mönstret utmaning kastad av Elsa Soini. I sin recension för den engelsk-amerikanska efterlyste han ett nytt namn för den, enligt förströelseromanen med helt hans mening, intelligenta och kvicka litteratur självförsörjande inhemskt liv.] som skrivs av kvinnliga författare med Soini i spetsen. Hans svar på Soinis utmaning lydde: Kritikern Viljanens värdering ter sig ambivalent. ”Arvostelijan mieluinen haaste on ottaa tämä Han anser å ena sidan att konsten numera är pikantti haaste vastaan – taiteen nimissä”. ett relativt begrepp, å andra sidan uppfattar (L.V: nen, 1928) [Kritikern har den angenäma han Soinis roman som så väl skriven att den utmaningen att motta denna pikanta utmaning hotar den allvarliga konstlitteraturen i Finland. – i konstens namn.] Han för konstens talan i Till slut anknyter han emellertid romanen till en duell som förs om normer, principer och den angloamerikanska förströelselitteraturen.

35 Vid denna tidpunkt utkom i tidningar och tidskrifter [att skriva en roman] ei tarvita kutsumusta. Satunnainen rikligt med artiklar, kåserier och korta historier som rahanpuute tai keikailunhalu, siinä useimpien inspiratsiooni. även de diskuterade, i samma anda som i de böcker jag […] Suuri yleisö ei lue runoutta eikä maksa siitä.” analyserar, litteraturens och författarens förvandlade roll. (Julkunen, 1923, s. 445.) [– Jag kan inte skriva ordentlig Ett exempel utgörs av Kaarlo Julkunens skriveri ”Runoilija epik. – Vem har nu talat om ordentlig. Det kan endast få. ja leipä eli: Ei saa nähdä nälkää!” som utkom i tidskriften Men skriv skräp. Det kan vem som helst! Och det vet man! Maailma. [Diktaren och brödet eller: Det är inte tillåtet att Att skriva romaner har ju blivit ett allmänt utspritt sätt att svälta!] I den förekommer följande ﬁ ktiva dialog: ”– En osaa fånga pengar. […] Det behövs inget kall till det. Tillfällig kirjoittaa kunnollista epiikkaa. – Kuka tässä on kunnollisesta brist på pengar eller en lust att kokettera, där har du de puhunut. Siihen pystyvät vain harvat. Mutta kirjoita roskaa. ﬂ estas inspiration. […] Den stora allmänheten läser inte Sitä osaa kuka hyvänsä. Ja se tiedetään! Romaanikirjailuhan poesi och betalar inte för den.] on muuttunut yleiseksi rahansaalistuskeinoksi. […] Siihen

104 Den utländska, moderna och dekadenta de har en viss bildning men samtidigt förhåller förströelselitteraturen har i Sisko ja kultainen de sig på ett något ambivalent sätt till den. Ruth pikari fått, menar Viljanen, sin inhemska säger till Auvo: ” [...] me emme ole yhteiskoulun representant. konventtilaisia, joiden täytyy lukea Faustia ja Shakespearea kesälomilla voidakseen uskoa ”Kulturkritikens diagnoser över det kulturella olevansa sivistyneitä” (Soini, 1928, s. 183). [… förfall som följer i demokratiseringens, vi är inte några samskoleelever som måste läsa massutbildningens och masskulturens spår Faust och Shakespeare på sommarlovet för upprepas också i många konstnärliga verk”, att kunna tro att de är bildade.] Hon kopplar påpekar Magnus Persson i en genomgång av inte bara litteratur till bildning och identitet masskulturkritiken från slutet av 1800-talet fram utan också till socialt spel och maktutövning i till våra dagar (2002, s. 25, se även 22−27). sociala sammanhang. Människor utnyttjar enligt Detta sker enligt min mening även i Sisko ja henne litteraturen till att bygga sig å ena sidan kultainen pikari. Å ena sidan upptar romanen en en identitet som bildade, å andra sidan en status utländsk ”formel” och fyller den med ”inhemskt och position som bildade. Indirekt för Ruth liv”, å andra sidan deltar den på ett parodiskt- även fram att hon och Auvo inte behöver läsa ironiskt-självrefl exivt sätt i en diskussion kring Faust och Shakespeare för att gälla som bildade. kulturellt förfall. Detta fördärv hänger ihop Förut har den bildade klassen fört fram idén om med förströelselitteratur och därmed även litteraturens förmåga att förädla läsarens själ, med den egna berättelsen. Romanen deltar nu förknippas allvarlig konstlitteratur med en på ett självironiskt sätt i den förfallsdiskurs skrattretande lust att med hjälp av litteratur som litteratur- och kulturkritikerna förde spela rollen som bildad. Ruths replik kan tolkas speciellt ivrigt i anknytning till den så kallade på fl era sätt. För det första tänker jag mig att den masslitteraturen på 1920- och 1930-talen. Det antyder att i den ”bildning” som numera skapar förfall som romanen diskuterar är emellertid en bildad människa kanske inte längre ingår inte vilket fördärv som helst utan ett förfall sådana författare som Goethe eller Shakespeare. som kopplas ihop med en särskild diskursiv För det andra kan hennes replik tänkas vara gemenskap. I en villamiljö som implicerar riktad just mot uppkomlingar ur medelklassen överklass, förfall och lättja diskuteras inte bara som använder studier i till exempel litteratur äktenskapsmoral, unga fl ickors sedlighet och för att stiga socialt. För det tredje kan Ruths moderna kvinnors fördärv, utan också den replik även tolkas så att hon och Auvo vet att bildade klassens andliga förfall. Den i romanen de är bildade trots att de inte läser allvarlig förekommande litterära diskussionen målar upp konstlitteratur på sommaren. bilden av en situation där representanter för den bildade klassen gestaltar sig själva som moraliskt Situationen är emellertid en ironisk motsats till och andligt förslappade. Deras läsande styrs det Ruth antar: Auvo skäms inte för det Ruth inte längre av ideal och en strävan att utvecklas tror, det vill säga läsning av sentimental eller andligt, utan de vill bli förförda och/eller modern förströelselitteratur, utan tvärtom: förströdda. hon vill inte erkänna att hon läst en bok som i romanen beskrivs som ”ett mästerverk”. 4.8 Eliten versus ”massorna” Att erkänna att hon läst ”den gamla, goda” Anna Karenina skulle stämpla Auvo som en ”Tärkeä koko keskiluokkaa leimaava ideologinen representant för en gammaldags bildad elit, piirre on pyrkimys sosiaaliseen kohoamiseen men hon drar sig för detta. Det skulle inom koulutuksen kautta”, menar Risto Alapuro hennes diskursiva gemenskap, de dekadenta, (1980, s. 72). [Ett viktigt ideologiskt drag som tolkas som förställning. Litteratur i form av karakteriserar hela medelklassen är dess strävan allvarlig konstlitteratur och markör för bildning att utnyttja utbildning till att stiga socialt.] förknippas i berättelsens nu inte bara med Gestalterna i Sisko ja kultainen pikari signalerar att

105 förställning, att man låtsas vara bildad, utan i den bildade klassen. På 1800-talet var också med skam. bildningsnivån och den enhetliga bildningen kännetecken som markerade skiljelinjen mellan Den som i berättelsens nu läser allvarlig den bildade klassen och folket (se Alapuro, höglitteratur och avslöjar det för de andra, 1973, s. 11; se även Alapuro, 1980, s. 40). gör anspråk på att gälla som bildad. Medan Att på 1800-talet nämna att man läst Faust, Auvo i hemlighet tar avstånd från den allvarliga Shakespeare eller Anna Karenina var en handling konstlitteraturen, deklarerar Ruth öppet att som troligen skrev in talaren i den bildade hon ingår i en stor publik. Hon identifi erar sig klassens diskursiva gemenskap bestående av som en läsare av den litteratur som läses av gemensamma kunskaper, utbildning, livsstil och miljoner. Hon är delaktig i den masspublik som kulturellt kapital. I romanens nu har situationen har uppstått i denna nya tid som inte har någon förändrats. Gestalterna diskuterar sin läsning själ, läs: i denna tid som har avstått från moral och använder litteratur till att identifi era sig och ideal. Enligt Ruth är fördärv någonting själva, men drar sig samtidigt för att identifi era allmänt accepterat och vanligt, eftersträvansvärt sig som medlemmar av den bildade klassen. och modernt. Hennes deklaration innebär ett De signalerar avstånd till den elitposition som avståndstagande från den elitposition som den medlemskap i den bildade klassen inneburit. bildade klassen innehaft. Ruths beskrivning av Denna elitposition har betytt ett ansvar för sig själv som en av många påminner mycket om producerandet och upprätthållandet av såväl den spanska fi losofen Ortega y Gasset skildringar litterära, kulturella och moraliska värderingar av ”massan”. Ortega y Gasset (1934, s. 12−13) (se Alasuutari, 1998, s. 155−156). skrev: ”Massa är var och en, som – i gott och ont – icke tillmäter sig något bestämt värde utan Konstellationen eliten versus massorna präglar helt enkelt anser sig som genomsnitt och som i romanen även gestaltningen av författarkåren. likväl icke ryggar tillbaka för denna tanke, ja Detta framkommer när Sorri, en medlem som känner sig väl till mods, när han märker, att av den bildade klassen, på ett ironiskt och han är som alla andra.” 36 Det som enligt honom självironiskt sätt beskriver sin författarbana präglar nutiden är det faktum att de grupper och förändringarna på det litterära fältet. Det som förut styrde och bestämde, har fått stiga avslöjas att författaren Sorri som ung skrivit åt sidan. I det moderna samhället är det massan dikter, men att han inte längre vill identifi era som styr. (Ortega y Gasset, 1934, s. 9−16.) sig som författare eftersom alla enligt honom nuförtiden skriver.37 Han vill inte vara en av Ruths replik antyder att bildning och elitposition ”massan”. Sorri tar avstånd från författaryrket är skrattretande och gammaldags, medan därför att den elitposition som författare förut förströelse, fördärv och ”massa” är modernt och haft inte längre fi nns. En maktförskjutning har – på ett dubbelröstat sätt – eftersträvansvärt. skett: författarkåren har övertagits av ”massan”. Hon koketterar med sitt fördärv – vilket kan Numera är han journalist och redaktör. Den uppfattas som ett ytterligare kännetecken för litterära verksamhet han bedriver och förhåller att hon är dekadent (se Ahlund, 1994, s. 11). sig ironiskt till går ut på att leta fram texter Auvo och Ruth avstår på ett själv-ironiskt som kan publiceras, redigera dem och betala sätt från att inta positionen som medlemmar för dem. Han förhåller sig nedlåtande till de

36 Originalet La rebelión de las masas utkom 1929. I sin bok ”Graphomani” till Henri Bergson som skall ”[…] ha givit analyserar Ortega y Gasset de problem som mänskligheten en utförlig beskrivning på den smittosammaste och mest enligt hans uppfattning ställs inför då de massor som förödande moderna sjukdomen, graphomanin eller, med tidigare stått utanför kulturens och bildningens traditioner ett gott, av dig nyss använt inhemskt uttryck: skrivklådan”. gör anspråk på makt och inﬂ ytande och i allt större Enligt kåsören lär Bergson ha trätt upp mot ”dagens sant utsträckning sätter sin prägel på den moderna civilisationen. demokratiska lösen, given med oefterhärmlig grandezza: 37 Pseudonymen Gerdt Bokpräntare hänvisar i kåseriet skriver du, så skriver jag, så skriva vi allihop!” (Gerdt Bokpräntare, 1921.)

106 författare han i egenskap av redaktör för en upplevelser och lidanden duger inte som motiv litterär tidskrift har att göra med. Åter kopplas i den fi nska litteraturen utan numera krävs den litterära diskursen ihop med diskursen kring ett ”lägre” fördärv. Enligt hans självironiska moral. Sorri beskriver sig självironiskt som ”[…] uppfattning hade han för välpressade byxor, jonkinlainen kirjallinen bordellinemäntä” (Soini, för regelbundna levnadsvanor och för mycket 1928, s. 198) [en sorts litterär bordellvärdinna] kunskaper för att kunna uppfattas som och sin verksamhet ironiskt som storartad poet.”En voinut asua matkailijakodissa enkä litterär verksamhet (Soini, 1928, s. 198−199). vipata satasta saadakseni viskipullon. Minulta Han skildrar situationen i termer som antyder puuttuivat siis kaikki edellytykset”, summerar att författare, litteraturen och det litterära fältet han (Soini, 1928, s. 199; se även 201). [Jag befi nner sig i ett tillstånd av förfl ackning. Han kunde inte bo på ett hem för resenärer eller jämför sin litterära verksamhet med en som drar låna en hundring för en whiskyfl aska. Jag hade nytta av andras prostitution och drar paralleller med andra ord inga förutsättningar.] Han mellan omoraliskt beteende och litterär läste även god lyrik vilket hade den följden verksamhet. Maktförskjutningen på det litterära att han insåg att han var en dålig poet, något fältet har enligt Sorri inneburit en litteraturens som enligt hans mening publiken aldrig skulle och författarnas moraliska degradering. Sorri ha upptäckt. Med andra ord: Sorri leker och är en representant för allvarlig konstlitteratur spelar med sin position som en som ingår i en skriven av manliga författare. De har nu förlorat bildad elit. Uppfattningen att medlemskap i sin position på det litterära fältet och istället den bildade klassen med kunskaper i litteratur, gett sig in på en omoralisk litterär verksamhet. förmögenhet och en kritisk-estetisk läggning Den litterära elitens kriterier har ersatts av utgör ett hinder för författarskap, är ironisk. den nya obildade läsande publikens krav. Både Enligt undersökningar har människor som ingår den höga litterära verksamhet Sorri tidigare i de höga samhällsklasserna en större benägenhet bedrivit – som Auvo parodiskt kallar för ”att att bli författare än människor från andra klasser. synda på versmått” – och den låga verksamhet Författarskap förutsätter kulturellt kapital och han nu bedriver faller under samma, av gyckel människor som ingår i högre samhällsklasser har präglade, förfallsdiskurs. större och fl era möjligheter att vinna det. Både relativt och absolut sett beträds författarbanan De som enligt Sorri är ansvariga för det litterära i större omfattning av högre samhällsklasser, fältets och författarkårens förfl ackning är av menar Sevänen (1994, s. 50). I det nu som ett bestämt kön och en bestämd klass. Han romanen skildrar har emellertid makten på det låter för det första förstå att författaryrket litterära fältet förskjutits och den har enligt Sorri blivit kvinnornas angelägenhet. Denna åsikt övertagits av kvinnliga författare och fattiga och framträdde ofta även i samtida recensioner alkoholiserade manliga författare från de lägre av romaner skrivna av kvinnliga författare klasserna. Den egna elitpositionen är, ironiskt (Malmio, 1996b, s. 113). För det andra anser nog, inte längre en elitposition. Sorri, en medlem i den bildade klassen, att en författare nuförtiden för att duga som författare Författaren Sorri kan uppfattas som författaren måste ingå i en lägre klass. Den bildade klassens Soinis parodiskt-ironiska dubbelgångare.38

38 Också Ruth kan på en punkt uppfattas som Soinis att hon saknade pennans tröst, den som under förra seklen dubbelgångare. Berättaren konstaterar att även Ruth hade lockat så många medsystar till dagböckerna.] I Uuno skriver och kommenterar hennes skrivande på följande Kailaasta Aila Meriluotoon beskrivs hur det kom sig att sätt: ”Tietysti hän [Ruth] kirjoitti salaa; kaikki naiset Soini blev författare i ordalag som påminner om de motiv kirjoittavat. Hän nautti niin paljon, kärsi niin paljon, että berättaren nämner när hon beskriver Ruth. Anledningarna hän kaipasi kynän lohdutusta, sitä, joka oli houkutellut niin till Soinis litterära verksamhet var saknad och leda. Efter att monet kanssasisaret edellisillä vuosisadoilla päiväkirjojensa ha bott i New York i några år ﬂ yttade hon med sina barn till turviin” (Soini, 1928, s. 200). [Naturligtvis skrev hon i Helsingfors medan mannen stannade kvar i Amerika där han hemlighet; alla kvinnor skriver. Hon njöt så, led så mycket, arbetade som konsul. ”[…] ollessaan sitten yksin lapsineen

107 Han förkroppsligar Fackelbärarlitteraturen Valkoisia elefantteja? Ei, kultaseni. Meidän som Soini både skriver sig in i och gör till ett aikamme on ollut liian hullu. Jos miljoonat föremål för gyckel. Dessutom är han medlem elävät, ihanat, nuoret ihmiset tapetaan vain av den bildade klassen. Soinis familj ingick i den jonkin aatteen tai paragraafi n takia, jos bildade klassen39 och hon hade en akademisk rintaasi lyödään puukko, kun pyydät tulta utbildning. Sevänen (1994, s. 476) placerar savukkeeseesi Kasarminkadulla, jos herrat henne i kategorin överklass. Sorris självironiska ja hullut rikkovat lakia yhdessä ja yksinään, deklaration enligt vilken den bildade klassens ilossa ja surussa ja kerskuvat sillä – niin on lidanden inte duger i den fi nska litteraturen niin suutarin yhdentekevää meistä tytöistä, är en replik som inkluderar Soini. Hon är en panemmeko jauhon nenälle vai leivinlaudal- författare som ingår i den bildade klassen och le tai suuteleeko joku mukava herra meitä gestaltar i Sisko ja kultainen pikari (och även i kädelle vaiko suulle erotessamme illalla. andra verk) det som enligt författaren Sorri inte Usko pois. (Soini, 1928, s. 175.) duger, nämligen den bildade klassens lidanden. Sorri uttrycker det litterära fältets föraktfulla [Vita elefanter? Nej, min älskling. Vår tid syn på kvinnliga författare, en uppfattning som har varit för galen. Om miljoner levande, Soini själv blev utsatt för. I recensionerna av underbara, unga människor dödas endast Soinis romaner framkommer det att hennes för en idé eller en paragraf, om man slår författarskap uppfattades som en bland de en kniv i bröstet på dig då du på många kvinnliga författarskapen som på 1920- Kaserngatan ber att få eld på din cigarett, talet trädde fram på det litterära fältet och om herrar och galningar bryter mot lagen som enligt kritiker rubbade dess maktbalans tillsammans och i ensamhet, glada och (se Malmio, 1996b, s. 113). Sorris påståenden, ledsna och skryter med det – då är det så både de som anknyter till författarnas kön och förbannat likgiltigt för oss fl ickor om vi de som anknyter till deras klass, är självironiska lägger mjölet på näsan eller på bakbordet med tanke på Soinis kön och klass. eller om en herre kysser oss på handen eller på munnen på kvällen när vi skiljs.] 4.10 Den bildade klassens bild av sig själv förändras Detta replikskifte yttras i en situation som präglas av dramatisk ironi. Alla i rummet utom Sorri vet Sisko ja kultainen pikari, som ingående visar på att Sisko fallit för Vanja. Ruths replik förklarar olika former av förfl ackning inom moral och varför de omoraliska har blivit omoraliska. litteratur i det nu som skildras, kommer även Anledningarna till gestalternas världsbild och till med en förklaring till hur och varför denna deras försämring ligger i den verklighet de vistas omoraliska situation har uppstått. När Sorri, i. Skillnaderna mellan ”herre” och ”galning”, som tänker på Sisko, påstår att det fi nns unga betydelsefull och icke-betydelsefull, tillåten människor med principer, svarar Ruth med en och förbjuden, liten och stor, hög och låg, god replik som anknyter till diskursen om moral: och dålig, konst och förströelse är i berättelsens nu omöjliga att upprätthålla. Ruth, berättelsens

Helsingissä hän [Soini] rupesi ikäväänsä haihduttaakseen, verksamhetslust förde hon manusskriptet till en förläggare kenenkään tietämättä kirjoittelemaan ja kirjoitti, kunnes som sedan köpte det.] huomasi, että romaani alkoi hahmottua. Hän ei ollut 39 I Uuno Kailaasta Aila Meriluotoon (1947, s. 19–20) nämns ajatellut julkisuutta, mutta tuli äkillisessä tarmonpuuskassa om Soinis bror, pseudonymen Agapetus, att hans familj vieneeksi käsikirjoituksen kustantajalle, joka sen ostikin” härstammar från en mycket gammal prästsläkt. Vidare (Uuno Kailaasta Aila Meriluotoon 1947, s. 34). [Då hon beskrivs hemmets anda som starkt litterär. Trots att Yrjö vistades i Helsingfors ensam med sina barn började Soini och Elsa Soinis far innehade titeln bankdirektör, påpekades utan att någon visste om det, för att lindra sin leda, skriva det att han till sin läggning snarare var humanist och och skrev tills hon upptäckte att en roman tagit form. Hon författare än en representant för ”mammon”. hade inte tänkt på publicitet, men i ett plötsligt ryck av

108 verkligt moderna människa – och märk väl, som var förstört, hemlöshet, arbetslöshet, kvinna – uttrycker en värderelativism som sjukdom, hungersnöd och uppror. De slog förklaras som resultet av första världskriget, på ett grymt sätt sönder de drömmar som inbördeskriget och förbudslagen. Det går inte väckts av den krigstida retoriken. Ett längre att säga vad som är rätt och vad fel och tillstånd utan illusioner var den därmed faller bottnen ur moralen. omedelbara följden. Början på årtiondet efter kriget präglades av en andlig kris och Ruths situationsbeskrivning påminner mycket den har skildrats som en period präglad av om senare gestaltningar av den brytning med ett sökande efter intensiva njutningar och tidigare värderingar, normer och regler som även som en tid av ”galenskap”. Tanken att världskriget innebar (Mäkinen, 1989, s. 29; kriget kanske inte varit värt alla mödor och Koskela, 1999, s. 263). Det första världskriget kval förskräckte. Människorna ville var en kris för alla, skriver Ritva Hapuli: begrava denna tanke och det innebar att de samtidigt även begravde kriget. Gamla Sodan päättyminen ei tuonut välitöntä rau- identiteter och värden höll inte längre. haa Eurooppaan. Sen oli uskottu parantavan Kriget hade visat hur fl yktigt och maailmaa, mutta se jätti jälkeensä raunioita, slumpmässigt allt var och därmed gjort tuhotun maan, asunnottomuutta, työttö- nuet värdefullt. Allt tycktes driva för myyttä, sairauksia, nälänhätää ja kapinoita. vinden. Krisen berörde lantbruksarbetare, Ne särkivät julmasti unelmat, jotka sodan- landägare, fabrikörer, industriarbetare, aikainen retoriikka oli herättänyt. Illuusio- tjänstemän och urbana medlemmar av nottomuus oli välitön seuraus. Sodanjälkei- intelligentian. Den infl uerade såväl de unga sen vuosikymmen alkupuolta leimasi som de gamla, såväl kvinnor som män.] henkinen kriisi ja sitä onkin kuvattu kiihkeä- nä nautinnon etsinnän ja jopa ”hulluuden Alapuro understryker att det första världskriget kautena”. Ajatus siitä, että sota ei olisikaan och det fi nska inbördeskriget betydde en djup ollut vaivojen ja tuskien arvoinen, oli kris för den bildade klassen. Den kultur i vilken kauhistuttava. Ihmiset halusivat haudata den bildade klassen hade en central position hade tämän ajatuksen, mikä merkitsi myös sodan utsatts för ett hårt slag, och den bildade klassen hautaamista. Vanhat identiteetit ja arvot reagerade starkt. (Alapuro, 1973, s. 45−46, eivät enää pitäneet. Sota oli osoittanut 48.)40 Han menar även att en värderingarnas och kaiken ohikiitävyyden ja sattumanvaraisuu- normernas kris särskilt hårt drabbar den bildade den ja siten tehnyt nykyhetkestä arvokkaan. klassen som är huvudmannen för normer och Kaikki tuntui olevan tuuliajolla. Kriisi vai- ideal (Alapuro, 1973, s. 10). Alapuro ser talet kutti maatyöläisiin, maanomistajiin, tehtaili- om moral och sedlighet som vanligt inom övre joihin, teollisuustyöläisiin, virkamiehistöön samhällsskikt som blivit utsatta för hot. Den ja kaupunkilaisälymystöön. Se vaikutti niin bildade klassen som ännu på 1920-talet hade nuoriin kuin vanhoihin, niin naisiin kuin en klar överklassprägel reagerar, skriver han, miehiin. (Hapuli, 2000, s. 89.) på förändringar genom att tala om moral och genom att betona andliga värden. (Alapuro, [Att kriget upphörde förde inte 1973, s. 99−100.) Diskursen om moral och omedelbart med sig fred till Europa. Man moralisk pånyttfödelse har en klar uppgift: den hade trott att världen nu skulle bli bättre, ska återställa en förlorad integration och tidigare men kriget lämnade efter sig ruiner, land makt- och statusrelationer (Alapuro, 1973, s.

40 Kari Mäkinen (1989, s. 26) menar att redan tiden ett utveckling, industrialisering och urbanisering, vilket halvt sekel före första världskriget i Europa hade inneburit grundligt omskapade människornas världssyn. Den andliga en aldrig tidigare bevittnad ekonomisk och teknisk och materiella miljön förändrades.

109 46). Jag har här visat att den moraliska diskursen (och litterära) diskursen till objekt är ett den och det teatraliska metaspråket som riktar sig bildade klassens sätt att förhålla sig till de mot den moraliska diskursen i Sisko ja kultainen förändringar som skett och som sker. pikari kan kopplas till den bildade klassen och till dess uppgift som andlig ledare, upprätthållare Den moraliska diskursen har i romanen inte av värden, normer och moral. Diskursen om som uppgift att återställa tidigare makt- och moral handlar emellertid i romanen inte om den statusförhållanden. Det skratt som en författare pånyttfödelse via moralisk diskurs som Alapuro av den bildade klassen här riktar mot sig själv talar om. Snarare beskriver och diskuterar och de övriga representanterna för den bildade Sisko ja kultainen pikari på ett självrefl exivt sätt klassen fungerar snarare som en plötslig situationen efter den moraliska ”pånyttfödelse” insikt. ”Nauru on merkki ennen kaikkea som följer det första världskriget och de ajatteluprosessin käännekohdasta: jotakin on omfattande förändringarna i samhället. Den valjennut ihmispololle,” påpekar Aarne Kinnunen ”pånyttfödelse” som Soinis roman gestaltar (1994, s. 60). [Skratt är framförallt ett tecken är av en parodiskt-ironisk art: den innebär på en vändpunkt i tankeprocessen: den stackars en förfl ackning av moralen. I det förgångna människan har insett någonting.] Det teatraliska fi nns den allvarliga moralen, sedligheten och metaspråket som tar den moraliska diskursen till de fasta värderingarna som upprätthållits av föremål uttalar den bildade klassens parodiskt- den bildade klassen – nu råder ett tillstånd av ironiskt-självrefl exiva uppfattning om sig själv skrattretande fördärv och kullkastade normer. och sitt tillstånd som präglat av förfall. Den Det har uppstått en klyfta mellan de ideal och iscensätter på ett gycklande sätt förändringen i normer som var rådande på 1800-talet och den den bildade klassens syn på sig själv. Den moral omoral, brist på normer och ideal som råder i och de ideal som den bildade klassen producerat den verklighet romanen gestaltar. och upprätthållit på 1800-talet har både utgjort en viktig aspekt av den bildade klassens Enligt Alapuro kan spår av refl exivitet, av identitet och ett verktyg med hjälp av vilken närvaron av den andra nivån urskiljas i den fi nska den upprätthållit sin position och uppfattning kulturen först under de sista årtiondena på 1900- om sig själv. I romanens nu gestaltas den klyfta talet. Han förknippar förekomsten av refl exivitet som uppstått inom diskursen om moral. Att bland annat med den strida strömmen av tecken gestalterna identifi erar sig själva i termer som och teckensystem människor nuförtiden är kan kopplas till moral och litteratur är enligt utsatta för, men påpekar samtidigt att det min mening en påminnelse om den forna bildade snarare är frågan om ”[…] lukeneiston klassens värderingar och ideal. Gestalterna riktar omakuvan muuttumisesta kuin kulttuuristen sina parodiskt-ironiskt-självrefl exiva repliker syvärakenteiden muutoksesta” 41 (Alapuro, mot tidigare uppfattningar om vad som är 1996, s. 78. Fetstil KM). [ … förändringar i passande och vad som inte är det, samtidigt som de intellektuellas bild av sig själva snarare än de förkroppsligar den bildade klassens moraliska förändringar av djupstrukturer i kulturen.] Det förfall i nutiden. Litteraturen och moralen här är centralt med tanke på Sisko ja kultainen är på ett intrikat sätt kopplade till varandra pikari och även de övriga texterna jag analyserar. och används av den parodiska och förfl ackade Det teatraliska metaspråket som förekommer på bildade klassens medlemmar då de ska gestalta 1910- och 1920-talen hör i sista hand ihop med sitt nuvarande, skrattretande moraliska tillstånd. förändringar i den bildade klassens uppfattning Men även litteraturens tillstånd är kluvet, om sig själv. Den håller på att förändras. Det skrattretande och ”förfl ackat”. teatraliska metaspråket som tar den moraliska

41 Termen ”lukeneisto” [bildad klass] uppfattar jag som identisk med de intellektuella.

110 KAPITEL 5 tar fasta på den löjliga relationen mellan litteratur och ”verklighet” i Valentins parodisamling Fiikuksen varjossa (1928)

5.1 Det litterära fältet: tillskrev humoristiska texter även ”[…] en roll Humorns uppgifter och status såsom folkuppfostrare, genom att lära den stora allmänheten förstå en konstnärlig, frisk All förströelselitteratur är inte ute för att roa. teckning, och såsom radikalkurer mot spleen” Att en text på olika sätt meddelar att den ska (Brunila, 1909, s. 24). De skulle bilda folket och 1 uppfattas som rolig , utgör inte heller någon bota de tungsinta och uttråkade. Men humorn 2 garanti för att den verkligen mottas som sådan. hade även andra funktioner. I tidningsartiklar Texterna jag undersöker uppfattades dock av förekom uppfattningar enligt vilka humor – och de samtida kritikerna som roande, humoristisk det skratt den i bästa fall ger upphov till – kunde litteratur. kurera, pigga upp och även förädla (se t.ex. Nordenstreng, 1915, s. 477). 1922 anmärkte Att roa var i början av 1900-talet en uppskattad Onni Tolvanen att det fanns få verkliga handling. 1909 påpekade Birger Brunila i en humorister och när sådana förekom, brukade kritik av inhemska skämttidningar: ”Humorn de uppskattas högt. ”Hyvälle humoristiselle är här [i Finland] en raritet, som mycket sällan kirjallisuudelle on aina annettu suuri arvo”, dyker upp offentligt, på sin höjd två gånger i skrev han.3 (Tolvanen, 1922, s. 147.) [Man månaden. Och dock är humorn en vara, som har alltid uppskattat god humoristisk litteratur vi behövde i långt högre grad här uppe i vårt högt.] Tolvanen påpekade att humorister inte ruskiga, fattiga, förbudsivrande, språkgrälande, endast ska uppfattas som pajaser och skojare – de politiserande fosterland.” (Brunila, 1909, s. är också mänsklighetens välgörare. En författare 23.) Han ansåg att skämttidningarna var vapen som lyckas få människorna lätta till mods, glada i en kamp mot det låga, föraktliga och orätta. och till att skratta är en tröstare som gjort gott. De fungerade som ”sanningsspeglar” som visade Många humorister är dessutom lärare och på fel och svagheter och skapade motvikt till uppfostrare. (Tolvanen, 1922, s. 147−148.) ”överdriven idealism och skönmålning”. Brunila Även Tolvanen betonar att humoristiska texter

1 Parodi och ironi har regelbundet förknippats med skratt, populärkultur kan ha som sin intension att roa eller inte, då humor och komik och ansetts markera textens strävan det likaväl kan vara mottagaren, den som ser och upplever, att locka fram skratt. Se t.ex. Glasgow, 1995; Kinnunen, som skapar humorn.] 1994. 3 Tolvanen ansåg att ”egentlig humor” som grundar sig 2 Juha Herkman (2000, s. 376) skriver i anknytning till på en djup kännedom om människolivets motstridigheter Aarne Kinnunen som undersökt humor: ”Huumori tehdään, är den högsta formen av komik. Han placerar satir och ja se voi olla populaarikulttuurin tekijöiden intentioissa komik i en humorhierarki under den egentliga humorn. tai ei, sillä vastaanottaja, katsoja ja kokija, voi yhtä hyvin (Tolvanen, 1922, s. 149.) Om humoristisk litteratur, se olla huumorin tekijä.” [Humor skapas, och skaparna av även Tiusanen, 1963, s. 34−37.

111 på ett effektivt sätt visar på mänskliga brister medborgare” och ”de” som föll utanför ”vår” som borde botas. Denna uppfostrande roll krets.5 Tarkka lämnar slutligen sin fråga om gjorde att de humoristiska böckerna dög för anledningen till den myckna humorn öppen. biblioteken. Bibliotekens främsta uppgift var Han kommer varken med en förklaring till allt nämligen att bilda folket. (Tolvanen, 1922, s. gyckel eller med en beskrivning av vilka de ”vi” 148, 151.) Pseudonymen K-aa. (1928) tog fasta är som skrattar och drar gränser i humoristiska på humorns uppfostrande uppgift i sin värdering genrer på 1920-talet. Inte heller besvarar han av kåsören Valentins parodisamling Uninen mutta frågan om vilka de ”de” är som utgör föremålet onnellinen. Signaturen berömde boken för att den för skrattet eller vilken den gemenskap är som sprider glädje omkring sig och ansåg att Valentin befi nner sig i kris. (Tarkka, 1980, s. 184–185.) och författare av parodier överlag är litteraturens De frågorna ger däremot min undersökning moralister i en positiv bemärkelse. Deras uppgift – genom att fokusera det teatraliska metaspråket handlar om att uppfostra svaga människor. Enligt och undersöka självrefl exiviteten ur en diskursiv K-aa. är författare av parodier medvetna om sin synvinkel – svar på. makt. ”He tietävät, että älykkäästi ja elegantisti tehty pilakuva säpsähdyttää ojennettavaa 5.2 Metafi ktioner och diskurser kanssaihmistä vähintäinkin yhtä tehokkaasti kuin om verkligheten moitteen pasuunan ääni” (K-aa., 1928), menade skribenten. [De vet att en intelligent och elegant Tässä yhteydessä tekee mieli viitata vain skämtteckning kommer den medmänniska man parodiasikermään ”Tummapukuinen nai- vill ge en uppsträckning att rycka till minst lika nen”, jossa Valentin on erinomaisella tyylin effektivt som klander.] ja ajatuksen hallinnalla saanut oleellisimmat piirteet esille eräitten kotimaisten kirjaili- Pekka Tarkka påpekar i Otavan historia 2 att joitten kerrontatavasta. Niinpä on hän Simo humorn hade en central ställning i den fi nska Penttilää ”matkinut” niin oivallisesti, että förströelselitteraturen vid skiftet mellan 1920- lukija olisi ollut tietoinen esikuvasta ilman och 1930-talen och spekulerar kring anledningen kirjoituksen yhteyteen liittyvää selontekoa- till detta. Han diskuterar uppfattningen om kin. Hän on saanut esille kaiken sen mieli- humor som en form av eskapism som blir kuvituksen huipennuksen ja jännittävyyttä betydelsefull då en gemenskap befi nner sig merkitsevän vauhdin, joka todella on luon- i kris och konstaterar att den ekonomiska teenomaista Simo Penttilän kirjalaadulle. depressionen i slutet av tjugotalet kan ses om Niinikään [sic!] on hän tehostanut oikealla en orsak till den ”farsernas och lekfullhetens tavalla kirjailijanimi Bagheeraan kuuluvia störtfl od” som svepte fram över landet. Han piirteitä, ja Pentti Haanpään, nuoren anmärker emellertid att humor redan hade pohjalaisen kertojan omasävyisen karua, förekommit under de ekonomiskt goda åren hieman arkiasuista novellityyliä on hän och även före det.4 Man kan också tänka sig, alleviivannut taidolla ja ilmeikkyydellä. fortsätter Tarkka, att humorn utnyttjades […] Vielä on Valentin huvitellut samaisesti till att skapa nationell enhetlighet i ett land Arvi Kivimaan ja Kersti Bergrothin kustan- som splittrats av inbördeskriget. Den här nuksella ja tällöinkin on hän päässyt koko uppfattningen argumenterar han mot genom onnelliseen tulokseen, vaikka esikuvat eivät att konstatera att tjugotalets humor ofta drog ole olleetkaan tässä tapauksessa yhtä antoisat noggranna gränser mellan ”vi, ordentliga karrikoitaviksi.

4 Ari Uino skriver att utbudet av skämttidningar var mest direkta lån från utländska tidningar. (Uino, 1988, s. 288.) omfattande i Finland på 1920-talet. Fenomenet var allmänt Jfr även Kupiainen, 1954; Knuuttila, 1988, s. 287. utspritt, vid sekelskiftet frodades överallt i Europa en 5 Om humorns identitetskapande uppgifter, se Hertzberg omfattande och mångsidig humoristiskt-satirisk skämtpress Johnsen, 1996, s. 83. och en del av de ﬁ nska tidningarnas material utgjordes av

112 ”Fiikuksen varjossaan” on Valentin att så småningom kommer att brista. Jag entistä taitavammin asettanut ivailun alaisek- menar alla dessa ”kända romaner” stöpta i si eräät sellaiset kirjalaadut, joitten elämän- samma form i vilka kärleken alltid har langan toivoisi jo vähitellen katkeavan. Tar- samma motbjudande sötsliskiga smak och i koitan noita samoihin muotteihin valettuja vilka man offrar hundratals sidor till ”tunnettuja romaaneja”, joissa rakkaudella överfl ödig känslosamhet och nervslitande on ikuisesti sama tympäisevän äitelä maku ja vemod.] joissa uhrataan satoja sivuja tyhjänpäiväiselle tunteilemiselle ja hermoja ärsyttävälle hai- Henning Söderhjelm använde namnet Lennart kailulle. (A. K-o./Antero Kajanto, 1928.) Wikström för att gömma sig undan den förlust av trovärdighet som skrivandet av detektivromaner [I detta sammanhang har man endast lust att innebar i hans diskursiva gemenskap. Signaturen hänvisa till parodisamlingen ”Den ”Valentin” har en helt annan uppgift, den står mörkklädda kvinnan” i vilken Valentin för en kåsör och är en signal för att texten är genom en utmärkt behärskning av stil och ute för att roa.6 Samtiden beskrev Valentin tanke får fram de väsentligaste dragen i alias Ensio Rislakki7 som en ”känd kåsör” och berättarkonsten hos vissa inhemska ”intelligent humorist” (K-aa., 1928; se även författare. Han har till exempel ”imiterat” Niemi, 1965, s. 488−489; Tarkka, 1980, s. Simo Penttilä på ett så utmärkt sätt att 186; Laitinen, 1981, s. 459). Innan Fiikuksen läsaren skulle ha varit medveten om varjossa. Ivamukailuja utkom 1928 hade Valentin förlagan även utan den redogörelse som arbetat som journalist och kåsör på ett antal fi nns i samband med skriften. Han har fått tidningar, bland annat på Uusi Suomi och Suomen fram de fantasins höjdpunkter och den Kuvalehti. I hans produktion ingår kåserier och spänningsfyllda fart som är karaktäristisk för parodier, pjäser, guideböcker, pojkböcker och Simo Penttiläs författarkvalitet. På samma reseberättelser. sätt har han på rätt sätt betonat de drag som förknippas med författarnamnet Bagheera Fiikuksen varjossa består av tretton korta historier och han har på ett talangfullt och som i bokens undertitel identifi eras som uttrycksfullt sätt understrukit Pentti ”ivamukailu”, hånfulla omarbetningar.8 Varje Haanpääs, en ung österbottnisk berättares, parodi är försedd med en titel som berättar egendomligt karga, en aning vardagliga vad det är för en samtida text som parodin novellstil. […] Dessutom har Valentin på driver med. Den största gruppen i Fiikuksen samma sätt gycklat på Arvi Kivimaas och varjossa består av de parodier som driver Kersti Bergroths bekostnad och även här har med den romantiska diskursen såsom den resultatet utfallit lyckligt trots att förekommer i samtida inhemska eller utländska förebilderna i dessa fall inte varit lika kärleksberättelser. Här ingår ”Rakastan tacksamma att karikera. sinuakin” [Jag älskar även dig], ”Kadotettu onni” I ”I skuggan av en fi kus” har Valentin [Den förlorade lyckan], ”Onnen yrttitarhassa” [I på ett ännu skickligare sätt än förut hånat lyckans örtagård], ”Sydämen Golgata” [Hjärtats sådana litteraturer vars livstråd man hoppas Golgata], ”Jim ja Maud” [Jim och Maud],

6 Kåseriets kommunikativa situation präglas av dess nämner Valentin (1968, s. 78−79) att han började skriva intension att roa. Signaturens uppgift är att för läsaren kåserier under namnet Valentin då han arbetade som markera att texten är ämnad som ett kåseri och att den redaktionssekreterare på Etelä–Suomi men han säger förutsätter ett visst sätt att läsa, påpekar Kirsti Manninen. ingenting om varför han valde just detta namn till sin Intentionen att framkalla skratt har gjort parodi, satir och pseudonym. ironi till en väsentlig del av kåserandet. (Manninen, 1987, 8 Kritikerna kallade boken enligt dess underrubrik för en s. 23.) ”parodisamling”. Bibliograﬁ n Suomen kirjailijat identiﬁ erar 7 Svanberg fram till 1934. I sina memoarer Narriko vain den däremot som ”kåserier”.

113 ”Parooni ja Anna-Liisa” [Baronen och Anna- till exempel vissa intertexter som självrefl exiva Lisa] och ”Hän ei nauranut” [Hon skrattade allusioner till den undersökta texten. inte]. Den andra gruppen parodier har som Metafi ktiviteten i Valentins parodisamling är objekt något aktuellt betydelsefullt (mass) tydlig och explicit: den befästs av berättaren fenomen: sport och nationalism (”Pavarcan redan i rubriken på varje enskild parodi. En del sankari” [Hjälten från Pavarca]), bildning av parodierna är mera självrefl exiva än de andra, (”Sivistystä”) eller marknadsekonomi och mode men i nästan alla ingår öppet självironiska och (”Myyntipäällikön suru” [Försäljningschefens självmedvetna kommentarer. sorg]). En specifi k grupp utgörs av den parodi som heter ”Tummapukuinen nainen”. [Den Jag fokuserar i detta kapitel på parodiernas mörkklädda kvinnan] I den ingår fl era kortare självrefl exiva gyckel med litteratur och parodier som har aktuell fi nsk litteratur framförallt med en litteraturuppfattning enligt som föremål. Stilen hos en expressionistisk vilken litteratur och språk framställer verklighet fackelbärare (Arvi Kivimaa), en före detta på ett trovärdigt och sant sätt. Att parodierna dagdrivare (Kersti Bergroth) och en realist gycklar med relationen mellan fi ktionen och den (Pentti Haanpää) utgör ett lika bra föremål för så kallade ”verkligheten” är ingen överraskning. gyckel som uppförandeguider av Bagheera alias Jag har redan påpekat att parodierna är utpräglat Erkki Kivijärvi. Valentin driver även med Simo metafi ktiva. Enligt Patricia Waugh är en metafi k- Penttilä, vars äventyrsberättelser redan i sig tion en fi ktion som […] self-consciously and är parodiska (se Koskela, 1999, s. 342−343; systematically draws attention to its status as an Kukkola, 1980, s. 43−45). ”Liikkuva orja” artefact in order to pose questions about the re- [Den mobila slaven] är en parodi på berättelser lationship between fi ction and reality” (Waugh, skrivna i dagboksform, den rasistiska ”Turhaan 1984, s. 2).10 Ett ifrågasättande av relationen hiottu tikari” [Dolken som slipades i onödan] mellan text och verklighet, fi ktionens värld identifi erar sig som en parodi på en humoresk, och de diskurser med hjälp av vilka vi gestaltar ett mindre litterärt stycke av skämtsamt slag. världen, har även av andra forskare uppfattats som ett drag typiskt för metafi ktioner (se t.ex. Även om parodiska, ironiska och metafi ktiva Alter, 1975, s. x). Waugh skriver: drag i Valentins parodier glider in i varandra på samma intrikata sätt som i de övriga texterna Language is an independent, self-contained är parodiernas metafi ktivitet i särklass bland system which generates its own “meanings”. de böcker jag analyserar. Mark Currie talar Its relationship to the phenomenal world is om en ”metafi ktionernas paradox” som går ut highly complex, problematic and regulated på att den litterära texten och läsningen av by convention. “Meta”terms, therefore, are den är oskiljaktiga.9 Refl exiviteten kan lika required in order to explore the relation- mycket uppstå som ett resultat av läsningen ship between this arbitrary linguistic system som den kan förekomma som en egenskap i and the world to which it apparently refers. texten. (Currie, 1995, s. 10; se även Hutcheon, In fi ction they are required in order to 1980, s. 17−35.) Jag har visat på detta i de explore the relationship between the world tidigare kapitlen. Å ena sidan har jag identifi erat of fi ction and the world outside the fi ction. metafi ktiva drag i texterna, å andra sidan har jag (Waugh, 1984, s. 3.) gjort en metafi ktiv läsning i och med att jag läst

9 Detta är ingalunda den enda paradoxen som förknippats hon läser. Textens paradox går ut på att den både vänder med metafi ktioner. Hutcheon skiljer mellan två paradoxer sig narcissistiskt inåt, mot sig själv och utåt, mot läsaren i metafi ktioner: läsarens och textens paradox. Läsarens (Hutcheon, 1980, s. 5, 7). En paradox ligger enligt min paradox går ut på att läsaren av metafi ktioner å ena sidan mening även i det överskridandet av narrativa nivåer som är tvungen att bli medveten om det konstgjorda i det metafi ktiva texter befattar sig med. hon läser, å andra sidan deltar hon i skapandet av det 10 För en kritik av Waughs defi nition, se Currie, 1995, s.

114 Här infogar jag en viktig reservation: vi har en annan genre, påpekar Rojola. (Rojola, 1995, inte tillgång till världen utanför fi ktionen som s. 72.) Det som vid en given tidpunkt anses sådan, framställningar är inte heller skilda från motsvara verkligheten anknyter alltså för det den verklighet i vilken de uppstår och vilken första till det som då uppfattas som naturligt, de framställer.11 Vi har endast tillgång till de för det andra till sätten på vilka det naturliga diskurser som gestaltar världen och verkligheten. framställs (Rojola, 1995, s. 73). Eller såsom Waugh konstaterar: ”In literary fi c- tion it is, in fact, possible only to ‘represent’ the Jag visar i detta kapitel på de olika strategier discourses of that world” (Waugh, 1984, s. 3). Då som Valentin använder när han gycklar med jag skriver verklighet menar jag alltså diskurser de konventioner som de parodierade texterna om verkligheten, allt det tal som strävar efter utnyttjar för att göra anspråk på att vara naturliga, att gestalta och framställa verkligheten. Här verkliga, trovärdiga och sanna. Vidare går jag in är uppfattningar om naturlighet, sannolikhet på hur han ifrågasätter litteraturens relation till och sanning av en central betydelse. Lea verkligheten utanför litteraturen. Jag ställer Rojola (1995, s. 67, s. 71−72) påpekar att frågan vad som gett upphov till denna misstro uppfattningar enligt vilka skönlitterära verk mot den samtida litteraturens förmåga att återge motsvarar verkligheten och/eller sanningen verklighet? Varför styr Valentin läsarens blick alltid är socialt producerade och historiskt mot relationen mellan text och verklighet? föränderliga. Rojola använder den fi nska termen Vilka grupper i samhället kan kopplas ihop med todenvastaavuus, ”sannolikhet” eller ”prägel av en litteraturuppfattning enligt vilken litteratur (skenbar) sanning”, som en motsvarighet till ger en sann och trovärdig bild av verkligheten det engelska ordet verisimilitude. De drag som och varför är denna litteraturuppfattning i en text vid en rådande historisk och kulturell skrattretande i Valentins ögon?12 situation uppfattas motsvara verkligheten föds i relation till en omfattande, utspridd och 5.3 Författaren driver med sin plats fragmentarisk diskurs – en allmän åsikt – med i litteraturen och i verkligheten hjälp av vilken en samtida publik kommer överens om vad som är förnuftigt, normalt och Fiikuksen varjossa börjar med ett förord som sannolikt. Rojola hänvisar till Gérard Genette riktar sig direkt till läsaren och är undertecknat som uppfattar att texternas sannolikhet och av ”Valentin”. I denna tröskeltext möts läsaren trovärdighet värderas genom att de relateras av en iscensatt metalitterär motsättning mellan till en uppsättning sociala och institutionella ”dem” och ”oss”. Med ”dem” betecknas författare normer. Men skönlitteraturens relation till av ett särskilt slag och med ”oss”, ett majestätiskt verkligheten styrs inte bara av sociala utan också vi, författaren av den text läsaren läser. Han är av historiskt föränderliga litterära normer. också författare, men av ett annat slag. ”De” Genrer bestämmer vad som uppfattas som skapar poesi, vackra tankar och underbara ”naturligt” i en text. De konventioner som inom visioner i skuggan av palmer eller björkar. Deras en genre skapar en framställning som publiken texter, skrivna i naturen, präglas av estetik, uppfattar som verklighetstrogen gäller inte inom poesi och fantasi. Valentins beskrivning av dessa

1, 15. Currie kritiserar även beskrivningen av metaﬁ ktioner 12 Med litteraturuppfattning menas de olika sätten på vilka som ”själv-medvetna” för en inbyggd ologiskhet. texter artikulerar vad litteratur i grund och botten är, vad 11 Rojola (1995, s. 6−8) konstaterar att en väsentlig den borde vara samt hur den lokaliseras i kulturen och i dimension av ”re-presentaatio”, framställning, utgörs relation till övriga diskurser (se Lyytikäinen, 1995, s. 12). av att producera på nytt det som framställs. Ett litterärt I litteraturuppfattningen ingår olika syner på litteratur, dess verk återger inte mekaniskt en bild av en yttre verklighet kvalitet, uppgifter och betydelse liksom uppfattningar om utan den omformar och omgestaltar det den framställer. relationen mellan litteratur och verklighet. Därför, menar Rojola, kan man säga att litteratur inte bara framställer utan också producerar verklighet och skapar betydelser.

115 andra författarskap och de texter de producerar bensinlukt eller odygdigt caféliv. ”Muutamat präglas av dubbelröstad diskurs: han imiterar kirjailijat pysyttelivät lähes ohjelmallisesti stilen hos de andra författarna och vänder den maalaisissa aiheissa ja ympäristöissä eli juuri siinä samtidigt mot författarna på ett sätt som låter aihepiirissä, jota monet pitivät arvostettavana läsaren ana en värdering av dem som en aning suomalaiskansallisena kansankuvauksen skrattretande. Den egna texten däremot får sin traditiona”, skriver Koskela och nämner i detta prägel av att den skrivits i skuggan av en fi kus, sammanhang författare såsom Ilmari Kianto, en krukväxt som beskrivs som prosaisk, stel Arvi Järventaus, Artturi Leinonen, med fl era. och oberörd. ”Sen [fi kusen] elämä on puhtainta (Koskela, 1999, s. 275.) [Några författare höll proosaa: se ei kuki, ei levitä tuoksua. Se ei anna sig nästan programmatiskt till lantliga motiv och kauniita ajatuksia, eikä ihania näkyjä.” (Valentin, lantlig omgivning, alltså till ämnesområden som 1928a, s. 5). [Dess [fi kusens] liv är renaste många uppfattade att utgjorde den uppskattade prosa: den blommar inte, den doftar inte. fi nsknationella folkskildringens tradition.] Kari Den skapar inte vackra tankar eller underbara Mäkinen beskriver en liknande uppdelning inom visioner.] Högkultur anknyts till ”naturlig” den allvarliga (borgerliga) konstlitteraturen natur medan krukväxten, ett exempel på på 1910-talet. På den ena sidan fanns enligt artifi ciell natur, implicerar en parodisk motsats Mäkinen de författare vars litteratur grundade till kultur, det vill säga en icke-kultur eller en sig på ett fi nskt religiöst arv och en agrar livsstil, kultur av ett annat slag. Som ett litterärt träd på den andra den bildade eliten i huvudstaden. är fi kusen skrattretande opoetisk till skillnad Den följde de europeiska strömningarna från den exotiska, romantiska palmen eller och stödde sig på städernas bildade läsare. den nordiska, sköna björken men samtidigt är (Mäkinen, 1989, s. 44; se även Koivisto, 1993, den ett exempel på ”renaste prosa”. I samband s. 77−80.) Enligt Mäkinen (1989, s. 136) valde med fi kusen alluderas – men på ett parodiskt Fackelbärarna att skapa autonom konst som sätt – till en sann återgivning av verkligheten. motsvarade den nya tiden istället för att bygga Fikusen beskrivs även som räddningen i en upp det fi nska samhället och den nationella situation i vilken naturen är frånvarande. Den identiteten. Fackelbärarna och de nationellt- ger skugga i det heta rummet högt uppe i ett agrara författarna var varandras motsatser såval modernt höghus. i estetik och tematik som i uppfattningarna om litteraturens uppgift. Däremot hade de Genom att driva med palmer och björkar tar gemensamt en hög position på det samtida Valentin till objekt två litterära strömningar litterära fältet. Sevänen (1994, s. 181–182) som upprätthöll en estetisk respektive nationell påpekar att den professionella eliten, det vill uppfattning om konsten och som uppskattades säga litteraturhistoriker, forskare och kritiker av den litterära eliten. Palmerna implicerar inte och stora och uppskattade förlag, stödde dessa bara exotik utan också Fackelbärarnas texter. författare. De innehade betydelsefulla positioner Ett drag av exotism och längtan till fjärran inom den litterära institutionen under 1920- länder var typiskt för Fackelbärarnas produktion talet. i mitten på tjugotalet (Mäkinen, 1989, s. 127; se även Saarenheimo, 1966, s. 182). Björkarna, I förordet förekommer författare, litteratur en symbol för agrarmiljö, nationalism och det och litteraturuppfattning samtidigt i tre olika fi nska folket, implicerar fi nska författare som versioner. De två första litteraturerna, som riktade in sig på en fi nskt-nationell tematik. implicerar allvarlig konstlitteratur, skapar enligt Lasse Koskela konstaterar att fastän 1920- berättaren texter som står ovanför verkligheten talet kan beskrivas som ett decennium av och förädlar den. Den tredje texten står i framtidstro, den nya generationens frammarsch opposition till allvarlig konstlitteratur vars och ungdomliga livskänsla, inspirerades uppgift består av att överföra vackra tankar långtifrån alla författare av reklamljus, och underbara visioner. Palmer och björkar

116 föder litteratur som förmedlar en andlig att driva med de litteraturer som uppskattades och estetisk dimension utanför och ovanför av den litterära eliten och genom att defi niera vardagsverkligheten. Fikusen påverkar sin sig själv som en parodiskt-ironisk motbild till författare på motsatt vis; i dess omgivning föds den. Det teatraliska metaspråket tas i bruk i litteratur som är prosaisk på ett överdrivet en situation som präglas av brist på makt och och gycklande sätt, litteratur som dikteras frånvaro av estetik, inspiration och fantasi. av en närvarande, materiell verklighet. Valentin skriver: ”Me emme päässeet palmujen, Genom sitt en aning dubbelröstade sätt ei edes koivujen varjoon” (Valentin, 1928a, att tala antyder författaren även att både s. 5). [Vi kom inte i skuggan av palmer, inte litteratur med anknytning till en sfär ovanför ens i skuggan av björkar.] Den andligt höga, vardagsverkligheten och litteratur med ”himmelska” konsten ställs som motsats till de anknytning till det alldagliga är skrattretande. texter som skrivs av en författare som är hög Det verkar även som författaren indirekt på ett komiskt sätt. Hans rum fi nns i sjunde skämtar med en litteraturuppfattning enligt våningen på ett höghus. Det höga omvandlas vilken författare, omgivning och verk står i från abstrakt till konkret och minskar i värde.13 en kausal relation till varandra. ”Ja katso”, deklarerar författaren gycklande om palmernas Fikusen bär inte bara på parodisk och självironisk och björkarnas inverkan på författare, ”kynä information om stilen och karaktären hos den piirtää kaunista jälkeä ja suloisia sanoja, ja text läsaren läser, utan också om författarens pilvet muuttuvat enkeleiksi ja tähdet iskevät sociala tillhörighet. Den kan läsas som en själv- silmää maan asukkaille” (Valentin, 1928a, s. ironisk klassmarkör. Fikusen är en borgerlig, 5). [Och se, pennan ritar vackra tecken och gammaldags krukväxt som på 1800-talet prydde behagliga ord, och molnen förvandlas till änglar den bildade klassens salar. Den uppfattades och stjärnorna ser på världens invånare med redan i början av 1900-talet som en gammaldags en blink i ögat.] Å ena sidan parodierar han en växt som endast äldre högreklassdamer hade. uppfattning enligt vilken det fi nns en relation (Arkio, 1985, s. 86.)14 Författaren Rislakkis mellan en text och den natur eller verklighet i familj ingick i den bildade klassen: han var vilken texten kommer till, å andra sidan återger son till en kontraktsprost, student och hade han sin egen text som det parodiska resultatet universitetsstudier och studier i journalistisk av den omgivning i vilken den skrivits, det vill bakom sig.15 Enligt Sevänen (1994, s. 475) säga den direkta relationen mellan texten och hörde Rislakki till överklassen. I och med att verkligheten. Valentin identifi erar fi kusen som sitt litterära träd, gycklar han med sin egen klasstillhörighet. Valentin yttrar sig på ett gycklande sätt om sin Dessutom skriver han i skuggan av den; å position på det samtida litterära fältet genom ena sidan skyddar fi kusen honom, å andra

13 Aarne Kinnunen (1994, s. 17–18) nämner att forskare 1968, s. 19.) [Far var alldeles tyst en stund. Han varken uppfattat inkongruens och värdeminskning, upprepning, accepterade eller förbjöd mina planer. – Alltså ingen kombination av det levande och det mekaniska samt magister eller någon annan akademisk grad…, sade han karnevalisering som kännetecknande för komik. sedan. […] – Alltså endast någon form av narr, sade han 14 Päivi Lappalainen har för mig påpekat att ﬁ kusen sedan.] Rislakkis fars reaktion tyder på att han tolkade också kan uppfattas som en symbol för den uppstigande Valentins val av karriär i termer av en bildnings- och medelklassen som imiterar de högre sociala skiktens livsstil. eventuellt även klassmässig ”deklassering”. Valentin nämner Ser man på den ur detta perspektiv kan den tänkas innebära också att en journalist ”på den tiden och även senare” ett gyckel som riktar sig mot Valentins läsare. uppfattades som ett tecken på förfall av något slag. ”… 15 kumma kyllä, sillä olivathan jo Snellman ja hänen arvoisensa I sin självbiograﬁ Narriko vain beskriver Rislakki på miehet havainneet, että sanomalehti oli kansanvalistustyön ett parodiskt-ironiskt sätt sin faders reaktion när sonen tekijä – ja jonkun sitäkin piti toimittaa”, skriver han. avslöjade att han tänker bli journalist. ”Isä oli hetken aivan (Valentin 1968, s. 21.) [… vilket var konstigt, då redan hiljaa. Ei myöntänyt eikä kieltänyt. – Ei siis maisteria eikä Snellman och män av hans rang hade lagt märke till att en muutakaan akateemista arvoa…, sanoi hän sitten. […] tidning kunde användas i folkbildningsarbete – och någon – Siis jonkinlainen narri vain, sanoi hän sitten.” (Valentin, skulle ju även redigera den.]

117 sidan kan den uppfattas som någonting som beträffande barnens skolgång, utlandsresor och skymmer. Situationen i vilken förordet skrivs är tjänstefolk. (Peltonen, 1992, s. 72, 77–78; motsägelsefull på många sätt: skribenten sitter Zetterberg, 1995, s. 68; se även Alapuro, instängd i ett urbant, modernt stenhus, under 1980, s. 92–95; Häggman, 2001, s. 276–277.) påverkan av den stela krukväxten, en prosaisk, Situationen kommenterades till och med av gammalmodig och skrattretande budbärare från kåsören Brummell & C: o alias Georg Theslöf i 1800-talets salar och bildade klass. Författaren hans humoristiska guidebok Kvinnan i sino prydno skriver, svettas och röker cigarrer. Valentin (1926) där han konstaterar: ”Efter kriget, efter tillför skrivandet konnotationer av hårt arbete, de bildades proletarisering, har man också i vardag och nödvändighet men dessa kombineras Norden begynt fi nna att ’fi nt folk’ trots allt på ett parodiskt-ironiskt sätt med cigarrer, det kan reda sig utan tjänstfolk, åtminstone så länge vill säga lyx och njutning som implicerar herrar krafterna äro unga och kassan klen” (Brummell ur överklassen. & C: o, 1926, s. 51). Dessa försämringar i den bildade klassens ekonomi skedde samtidigt som Det svettiga tvång som präglar ”vi”ets pengar blev en allt viktigare markör för social skrivarsituation hade sin motsvarighet i Ensio position (Alapuro, 1973, s. 49). Rislakkis liv. Våren 1928 publicerade han parodisamlingen Uninen mutta onnellinen. Förordet är undertecknat av en enda, som Novelliparodioja, [Sömnig men lycklig. använder sig av ett maktfullt retoriskt, Novellparodier] som både till sin form och också majestätiskt och komiskt motsägelsefullt uppläggning mycket liknar Fiikuksen varjossa [I ”vi”. Han bygger upp en subjektposition som skuggan av en fi kus]. På hösten utkom Fiikuksen signalerar makt i en situation som präglas av varjossa samt pojkboken Musta kilpa-auto. Kertomus arbete, tvång och maktlöshet. Talaren låtsas vara reippaista pojista ja huimasta kilpailusta [Den svarta mäktig, allvarlig och högtidlig, men låter ana att racerbilen. En berättelse om raska pojkar och ett han är motsatsen till allt detta. Det uppstår svindlande äventyr]. Alla dessa böcker skrevs av något av en klyfta mellan hans retoriska position ekonomiska skäl. Rislakki hade familj och var och den position han innehar i verkligheten. mycket skuldsatt. Han konstaterade att i en Hans identitet präglas av förställning och sådan situation var det enda nyttiga arbetet ett rollspel, han leker och spelar med den egna sådant som gav pengar. (Meistä tuli kirjailijoita, situationen och positionen. Han både utövar 1947, s. 242.) Den första parodisamlingen makt och gycklar med sin maktlöshet. Genom Uninen, mutta onnellinen refuserades och familjen att gyckla med litteraturen signalerar ”vi” befann sig fortsättningsvis i en svår ekonomisk litterär bildning: han är för det första medveten situation. ”Ja perhe paikkasi vaatteita, osti halpaa om den aktuella allvarliga konstlitteraturen. lihaa ja juustoa, istui kotona iltaisin …”, skriver För det andra identifi erar han sitt verk i en Valentin (Meistä tuli kirjailijoita, 1947, s. 243). parodiskt-ironisk relation till den litteratur som [Och familjen lappade kläder, köpte billigt kött uppskattas av den litterära eliten – inte i relation och ost och satt hemma på kvällarna …] Hans till förströelselitteraturen som han sedan gycklar beskrivning av familjens ekonomiska situation med i de enskilda parodierna. ekar av den intelligentians proletarisering som jag var inne på i kapitlet om Herra Vento. På I tröskeltexten driver författaren med allvarlig 1920-talet var den bildade klassens ekonomiska konstlitteratur, förordet som genre, sin egen situation svår (se t.ex. Suomen lehdistön historia text samt med sig själv som författare. Han vill 2, 1987, s. 353). Infl ationen betydde för den göra läsaren medveten om de motsägelsefulla bildade klassen sjunkande levnadstandard och och skrattretande omständigheter under vilka märkbara svårigheter att upprätthålla den hans text har kommit till, om parodisamlingens livsstil som förut varit möjlig för familjer i den relation till andra texter samt vilken hans bildade klassen. Nu tvingades man att tänka om position på det litterära fältet är. Redan titeln på

118 parodisamlingen Fiikuksen varjossa är en teatraliskt inte eller hon endast log (Av typen vemodig metaspråklig replik: den kommenterar på berättelse med lyckligt slut)], ”Tummapukuinen ett parodiskt-ironiskt-självrefl exivt sätt den nainen (Eräitten kotimaisten kirjailijoitten situation i vilken den egna texten har kommit tapaan)” [Den mörkklädda kvinnan (Enligt till. Den parodierar en litteraturuppfattning vissa inhemska författares modell)] och ”Onnen enligt vilken en särskild omgivning ger upphov yrttitarhassa (Rakkauskertomus suomalaiseen till litteratur av ett särskilt slag. Valentin tapaan)” [I lyckans örtagård (Av typen fi nsk framställer sin text som det parodiska resultatet kärleksberättelse)]. Det berättande och utdragna av de motsägelsefulla omständigheter under sättet att börja kapitel är typiskt för fi nska och vilka den har skrivits, förhållanden som är fi nlandssvenska humoristiska romaner från motsatsen till en inspirerande och andlig tjugotalet. Det förekommer i böcker av till utgångspunkt. Samtidigt står titeln indirekt exempel Simo Penttilä, Agapetus, Aleko Lilius, också för författarens ironiskt-parodiska Brummell & C: o och Olli Karila.16 Titlarna uppfattning om sin texts ”natur”, det vill säga i Valentins parodisamling avviker emellertid dess litterära karaktär och kvalitet. också från de inhemska förströelseromanernas titelkonventioner. De är samtidigt ytterst 5.4 Titelkonstruktionerna metafi ktiva. Modellen för titlarna hämtade ”förkroppsligar” teatraliskt Valentin från den kanadensiska författaren 17 metaspråk och humoristen Stephen Leacocks böcker. Valentin nämnde även i olika sammanhang att Titlarna på varje kapitel (parodi) i Fiikuksen han uppfattade Leacock som sin stora idol och varjossa är långa och ingående. Varje rubrik litterära lärofader. (Meistä tuli kirjailijoita, 1947, består av två eller tre, grafi skt från varandra s. 240−243; K-aa., 1928.) I Leacocks till fi nska skilda rubriker och underrubriker, såsom i översatta parodisamling Naurua naamion takaa. Uusia romaaniparodioja från 1926 förekommer Kadotettu onni en titelstruktur som formellt och grafi skt är eli identisk med den Valentin använder.18 Mitä minä teen plyyshikapalla (Rakkauskertomus suosittuun tapaan) Titlarna är synliga och konkreta exempel på teatraliskt metaspråk. Jag ska exemplifi era med [Den förlorade lyckan eller Vad gör jag med en titeln ”Rakastan sinuakin eli Missä on neiti Koburg? plyschkappa (En kärleksberättelse enligt den (Eräitten hyvin tunnettujen romaanien tapaan)” populära modellen)] (Valentin, 1928a, s. 7). [Jag älskar även dig eller Var är fröken Koburg? (Enligt modellen för Jag ger ytterligare några exempel: ”Pavarcan vissa mycket kända romaner)] Den första delen i sankari eli sellaisia me olemme (Urheilukertomusten rubriken är ett exempel på dubbelröstad diskurs tapaan)” [Hjälten från Pavarca eller sådana är vi som tar den romantiska diskursens ord till objekt (Av typen idrottsberättelse) ], ”Hän ei nauranut och på ett parodiskt-ironiskt sätt vänder dem mot eli hän vain hymyili (Alakuloisten, mutta hyvin densamma. ”Jag älskar dig” är en första gradens päättyvien kertomusten tapaan)” [Hon skrattade replik inom den romantiska diskursen. Det är

16 Sättet förekommer även i samtida utländska modellen för de bästa berättelser från 1875)] Leacock förströelseromaner, t.ex. i Anita Loos’ Gentlemen Prefer parodier gycklar med den samtida populära litteraturen Blondes (1925) och Frank Hellers äventyrsromaner. såsom romantiska historier, detektivromaner, noveller i 17 T.ex. första parodin i Leacocks bok Naurua naamion takaa damtidningar, spökhistorier, m.m. 18 heter ”IHANA WINNIE eli LÄPI KOETTELEMUSTEN Leacock’s original hette Winsome Winnie, and Other JA KIUSAUSTEN (Kerrottu parhaimpien v:n 1875 mallien New Nonsense Novels och utkom 1920. Valentin imiterade mukaan)” (Leacock, 1926, s. 5). [Den underbara Winnie titelkonstruktionerna redan i parodisamlingen Uninen mutta eller utsatt för prövningar och frestelser (Berättad enligt onnellinen.

119 den lilla partikeln ”-kin”, ”även”, som signalerar titelkonstruktionerna. Rubrikerna bygger å att denna replik ingår i den andra graden – enligt ena sidan upp olika fi ktioner, å andra sidan den romantiska diskursen älskar man passionerat avslöjar och främmandegör de dessa fi ktioner endast en människa. Följande del innehåller (se Hutcheon, 1980, s. 24) och de konventioner frågan om var fröken Koburg befi nner sig. De enligt vilka dessa fi ktioner är konstruerade. två första rubrikerna är upprepningar av repliker Rubriken ”Rakastan sinuakin” [Jag älskar även som sedan förekommer inne i parodin. De är dig] visar att både den romantiska berättelsen med andra ord på samma gång både citat och och parodin på den är en upprepning av parodiska versioner av den romantiska diskursen tidigare berättelser, konstgjord och uppdiktad. parodin riktar sig mot. Delarna binds samman av Fiktionens status som fi ktion fokuseras ordet ”eli”, ”eller”, som signalerar att enheterna ytterligare genom att berättaren inom parentes är likvärdiga. De meningar som sammanförs är beskriver vilken sorts texter här parodieras. Han emellertid inte identiska vilket producerar en hänvisar till en allmän kunskap om litteratur och komisk inkongruens av den art Rose (1979, antyder att den litteratur som här parodieras s. 22) menar att är typisk för parodin. De små är mycket läst och därför känd och/eller ändelserna och orden som binder ihop titlarna ökänd. Sammanfattningsvis kan konstateras att signalerar berättarens närvaro. De två första titelkonstruktionen gör sitt yttersta för att den nivåerna i titeln utgör ett praktexempel på text parodin ger sig ut för att härma och kritisera parodi defi nierad som ”upprepning med kritiskt inte kan tas på allvar, som sann, trovärdig eller avstånd” (Hutcheon, 1985, s. 32). Den sista naturlig. delen av rubriken är en läsanvisning skriven med de allra minsta bokstäverna. Kommentaren 5.5 Vilken är den publik som informerar i ordalag som ekar av litterär och undervisas i att läsa? kritisk diskurs om den text som parodieras och om den diskursiva gemenskap som berättaren Varför är titlarna då så övertydliga, varför förlöjligar och tar avstånd från. förekommer alla dessa otaliga strategier som dessutom upprepas och som alla pekar på ett Titlarna bygger upp en mise en abyme-struktur. och samma objekt för gyckel? Eller: vilken är Rubriken inom parentes utgör inte bara de den diskursiva gemenskap som alluderas på? övriga meningarnas utan också hela berättelsens ”spegel”. Vidare åskådliggör titelkonstruktionen Flera förklaringar framstår som tänkbara. på ett visuellt sätt det teatraliska metaspråket. För det första står upprepningen som redan Den placerar objektspråket och metaspråket påpekats i parodins tjänst. ”Parody, then, in its separat, på var sin rad/nivå. Genom att placera ironic ’trans-contextualization’ and inversion, kommentaren inom parentes och skriva den is repetition with difference” (1985, s. 32), i mindre typsnitt antyder berättaren att den skriver Hutcheon. Sedd ur detta perspektiv har är mindre viktig. Den innehåller dock − upprepningen uppgiften att roa: upprepning ironiskt nog − väsentlig information. Den är ett ofta använt grepp med hjälp av vilket en tredje rubriken signalerar med stor tydlighet författare kan sträva att uppnå en komisk effekt. det sammanhang i vilken läsaren ska placera För det andra kan titelkonstruktionen signalera rubrikerna ett och två och utesluter möjligheten författarens osäkerhet om sin publiks beläsenhet till en naiv och omedelbar inlevelse. Patricia och/eller förmåga att uppfatta skämtet. För att Waugh påpekar att metafi ktiva romaner är verkligen försäkra sig om att läsaren uppfattar uppbyggda runt en fundamental och oavbruten föremålet för gycklet förser Valentin parodin opposition: att konstruera en fi ktion (såsom med en direkt förklaring eller kommentar om t.ex. i traditionell realism) versus att avslöja var läsaren ska fästa blicken. Det är dock värt att fi ktionen som en konstruktion (Waugh, notera att läsaren samtidigt måste kunna förhålla 1984, s. 6). Denna opposition syns tydligt i sig till tre olika rubriker av vilka de två första är parodiska imitationer av en litterär text medan

120 den tredje öppet deklarerar vad parodin riktar bildad diskursiv gemenskap. Denna diskursiva sig mot och förser läsaren med uppgifter om gemenskap förutsätts emellertid känna till inte textens litterära identitet. bara allvarlig konstlitteratur utan också samtida populär litteratur, de böcker som läses av I forskningen kring metafi ktioner råder tudelade många. uppfattningar om vilken funktion de i texter förekommande metafi ktiva elementen har En möjlighet är att metafi ktiviteten i Valentins för läsaren. Enligt Gerald Prince fungerar text uträttar – på det för det teatraliska metafi ktiviteten som en läsanvisning; de metaspråket typiska ambivalenta sättet – båda metafi ktiva signalerna gör på förhand en del ärendena.20 Parodierna kan tänkas tala till två av läsarens arbete (Prince, 1982, s. 140). Han diskursiva gemenskaper samtidigt och ta avstånd verkar med andra ord mena att metafi ktivitet från dem båda. Titelkonstruktionerna ger den underlättar läsningen. Christiane Bohnet stora och okunniga publiken instruktioner om påpekar däremot att metafi ktiviteten förutsätter hur den ska läsa samtidigt som parodierna talar av läsaren en annorlunda lässtil och inställning till den bildade gemenskapen genom att driva till texten. I metafi ktiva texter måste läsaren med de populära romaner den stora publiken samtidigt greppa två texter och placera dem läser och genom att utnyttja en titelstruktur i relation till varandra. Läsaren måste kunna som kräver en van läsare. Parodierna kanske ta i beaktande den betydelse som konstrueras inte bara undervisar obildade läsare att läsa på på textens första såväl som på dess metanivå. ett mera kritiskt sätt – att inte läsa litteratur Istället för en betydelse uppstår två eller som sanna och verkliga framställningar – utan fl era möjliga betydelser. (Bohnet, 1998, s. också undervisar den bildade klassens läsare 16.) Hon tycks mena att metafi ktiva texter i den stora publikens litteratur. Mass- och är mera krävande för läsaren än texter som förstöelselitteraturen fi ck som jag redan endast fungerar på en nivå. Metafi ktiviteten påpekat, på 1920-talet en allt mer betydelsefull uppfattas alltså – paradoxalt nog – både som plats på den litterära marknaden. Om berättaren ett drag som underlättar och som komplicerar är ute för att upplysa den bildade klassens läsare läsningen.19 För att anknyta till metafi ktiviteten om den samtida förströelselitteraturen, gör den i Valentins titlar och i parodierna: om jag det på ett sätt där den klart och tydligt uttrycker tolkar de metafi ktiva inslagen i parodierna som värderingar som faller kritikerna och den bildade signaler på författarens osäkerhet på sina läsares klassen i smaken. Samtidigt driver berättaren bildning och som tecken på hans strävanden även med allvarlig konstlitteratur, den litteratur att styra sina läsare, visar sig Valentin vara en som den bildade klassen förhöll sig allvarligt lärare som samtidigt som han undervisar en till. Berättaren intar en position där han inte eventuellt osäker och obildad publik i hur texten bara både skriver in sig och tar avstånd från en ska läsas, helt öppet driver med denna läsande bildad diskursiv gemenskap utan också signalerar allmänhet och dess sätt att läsa. Om jag däremot avstånd till förströelselitteratur och dess läsare. uppfattar att Fiikuksen varjossa förutsätter en Samtidigt som han själv skriver texter som läsare med förmågan att samtidigt uppfatta fl era samtiden klassifi cerade som underhållande och nivåer i texten pekar metafi ktiviteten på en roliga.

19 Huruvida forskare tolkar metafi ktiviteten som en svår har å ena sidan uppfattats som ett tecken på inåtblickande, eller en lätt litterär strategi är givetvis beroende av vilken destruktion och dekadens, å andra sidan som en strategi sorts texter de arbetar med. De undersökta verken utgör som för litteraturen framåt och banar väg för nya kreativa den kontext inom vilken forskare tolkar betydelsen av former och möjligheter. (Waugh, 1984, s. 64−65.) Waugh metafi ktiviteten och dess eventuella inverkan på läsare. menar att anledningen till denna tudelning går att fi nna i 20 Waugh påpekar att samtida litteraturkritiker har mottagit parodin. Hon skriver: ”The problem arises because parody parodi (och metafi ktioner) på ett motstridigt sätt. Parodi is double-edged” (Waugh, 1984,s. 64).

121 Valentins gyckel som riktas mot texter som är 1928; A. K-o. /Antero Kajanto, 1928), vilket populära är självironiskt. Han hade som kåsör var en placering med status. och tidningsredaktör en stor läsande publik. Tidningarnas publik ökade kraftigt under de Recensenterna yttrade sig även om första årtiondena på 1900-talet som följd av parodisamlingens eventuella publik. Kåsören stigande levnadsstandard och bildningsnivå. Olli (Väinö Nuorteva) förhåller sig till Valentins Samtidigt utvecklades tidningarnas innehåll bok och dess läsare på ett tudelat och raljant i en mera underhållande riktning. (Suomen vis. Å ena sidan uppfattar han parodier så lehdistön historia 2, 1987, s. 169, 353, 385.) överdrivna att även den minst uppmärksamma En populär kåsör var viktig för försäljningen av kan uppfatta dem: ”Parodia on peili, jossa tidningen (Suomen lehdistön historia 10, 1992, s. kirjallisissa tuotteissa olevat heikkoudet 266; se även Suomen lehdistön historia 2, 1987, venyvät ja paisuvat paljastaen avuttomuutensa s. 382−384). Valentin och signaturen Bagheera heikkonäköisimmällekin”, skriver han (Olli, alias Erkki Kivijärvi hade sina kolumner i Suomen 1928). [Parodin är en spegel i vilken de svagheter Kuvalehti, Kersti Bergroth kåserade regelbundet som fi nns i litterära verk blir uttänjda och sväller i Kodin Kuvalehti och Agapetus ingick i ut på ett sätt som avslöjar bristerna även för de redaktionen på Seura. (Sevänen, 1994, s. 81.) svagaste ögon.] Å andra sidan, påpekar Olli, 1920- och 1930-talen har av forskare uppfattats ställer parodin vissa krav på läsarna: ”Parodia on som tidningskåseriets guldålder i Finland. Den kirjallisuuskriitillistä satiiria (näettekö, kuinka lekfullhetens och humorns störtfl od som Tarkka hienoja sanoja osaamme!), joka menestyäkseen (1980, s. 184) omtalar som ett kännetecken för vaatii älyä ja määrättyä kulttuuria sekä tekijältä tjugotalet förekom även i tidningstexter.21 että lukijoilta. Valentinin tapauksessa ainakin tekijä täyttää tämän vaatimuksen” (Olli, 1928). Fiikuksen varjossa mottogs genomgående positivt. [Parodin är litteraturkritisk satir (ser ni så fi na Signaturen A. K-o. (Antero Kajanto, 1928) ord vi kan!) som, för att vara framfångsrik, av ansåg att parodierna var högklassiga. ”Ne ovat sin skapare och sina läsare kräver intellekt och kuin virvoittavat keitaat tämän päivän monien viss kultur. I Valentins fall uppfyller åtminstone kirjallisten kokeilujen erämaassa”, skrev han. författaren dessa krav.] Skribenten pekar på en [De är som uppfriskande oaser i det öken som möjlig klyfta mellan författaren och hans publik dagens många litterära experiment skapat.] samt kopplar ihop parodierna med en diskursiv Recensenten K-aa. i Uusi Suomi menade att även gemenskap som präglas av bildning, intellekt och parodier kan utvecklas till en konstform om de kultur. Olli gycklar med sin egen bildning men skrivs med tillräcklig inspiration. Enligt K-aa. skriver samtidigt in sig i den bildade gemenskap (1928) gjorde Valentin med sin parodisamling där han även placerar Valentin. Han leker och ”en liten litterär landvinning på ett ytterst spelar på ett självironiskt sätt också med sin egen ärorikt sätt”. Recensenterna ansåg att parodierna status som läsare genom att ställa frågan om vädjade till läsarens intellekt och betonade han är en läsare som innehar den bildning och Valentins skicklighet och hans stilistiska säkerhet det intellekt som är nödvändigt för en läsare av (se t.ex. A. K-o./Antero Kajanto, 1928; Olli, parodier. Även signaturen Eino Johannes yttrade 1928). De samtida anmälarna rangordnade sig om bokens tänkbara publik i en jämförelse av parodisamlingen i kategorin ”humor” (Olli, författarna Agapetus och Valentin. Enligt Eino

21 Den kåserande stilen präglade både journalistiska nainen) käyttivät uutta sanomalehtityyliä säästellen ja och ﬁ ktiva texter. Tarkka skriver: ”Kirjallinen johtaja miellyttävästi.” (Tarkka, 1980, s. 176.) [Den litterära Ilmari Ahma arvioi kirjeessään Väinö Kolkkalalle, chefen Ilmari Ahma uppskattade i ett brev till Väinö että sanomalehtityössä toimiva kirjailija oppii helposti Kolkkala, att en författare som arbetar som journalist utan tunnettujen pakinoitsijoiden viljelemän kevyen ja taitavan svårighet kan lära sig den lätta och skickliga stilen som tyylin. Hän oli sitä mieltä, että esimerkiksi Agapetus används av kåsörer. Han var även av den åsikten att till (Setä ja serkunpoika) tai Simo Penttilä (Maailman kaunein exempel Agapetus eller Simo Penttilä använde den nya journalistiska stilen sparsamt och på ett behagligt sätt.]

122 Johannes förutsätter Valentins parodisamling sitä ole vielä ehditty kasvattaa tajuamaan en mera utvecklad läsare medan Agapetus’ huumoria sen ylimmissä asteissa. Sadan humoristiska romaner snarare tilltalar folket för vuoden kuluttua täälläkin jo varmaan hans situationskomik kräver inga intellektuella ymmärretään pilakuva ilman pitkiä ansträngningar av läsaren (Eino Johannes, 1928). selityksiä ja osataan nauraa sellaisellekin Skribentens uppfattning om sammansättningen koomiselle asialle kuin omalle itselleen. och storleken av publiken är dock motstridig. (Uuno Kailaasta Aila Meriluotoon, 1947, Han tycks samtidigt ha både en liten och en stor s. 214.) publik i tankarna.22 Å ena sidan ställer Valentins text enligt skribenten vissa krav på sin läsare, å Dock måste jag medge att jag inte anser andra sidan konstaterar han att ”det fi nska folket” vårt folks sinne för humor vara så bra som tagit texten till sig fast genren är ny.23 man tidvis hör påstås, men det är inte folkets fel, utan beror på att man inte ännu I sin självbiografi Narriko vain yttrade Valentin har hunnit uppfostra det till att förstå sig kritiskt om sina kåserier som enligt hans högre grader av humor. Om hundra år mening inte alltid höll måttet. Vidare tog han förstår man säkert redan även här en avstånd från sina läsare. Han menade att ”Lukijat karikatyr utan långa förklaringar och kan ovat tarkkoja ja arkoja, ja mikä minulle oli skratta också åt en sådan komisk grej pelkkää takaperin menoa oli eräitten lukijoitten som en själv.] täydellinen ymmärtämys huumoria kohtaan, toisin sanoen huumorintajuttomuus” (Valentin, Valentin menar att ”folket”, det vill säga läsare 1968, s. 78–79). [Läsarna är noggranna och måste uppfostras för att uppfatta humor. känsliga, och det som för mig var ren krabbgång Det tar emellertid tid. Än så länge måste en var för en del läsare det de uppfattade som skämtteckning förses med en förklaring och en fulländad humor, med andra ord brist på lång, lång tid återstår innan det fi nska folket lär humor.] Han låter förstå att läsarna har en sig att känna igen ”riktig” humor. felaktig uppfattning om vad som är roligt. De ges ansvaret för att han som humorist och 5.6 Det ”naturliga” främmandegörs skribent blir tvungen att skriva sådant som han inte uppfattar som tillräckligt bra eller roligt. Det i titlarna påbörjade självmedvetna och Med andra ord: han antyder att han inte ingår systematiska fokuserandet på fi ktionens i samma diskursiva gemenskap som sina läsare. konstgjordhet fortsätter sedan inne i de enskilda De skrattar nödvändigtvis inte åt samma saker. parodierna. Detta förfarande har i metafi ktioner, På ett annat ställe försäkrar Valentin – på sitt påstår Waugh (1984, s. 2), uppgiften att ställa typiska parodiskt-ironiska sätt – att han trots allt frågor om textens relation till verkligheten. tror på ”det fi nska folkets” framtid även gällande humor. Han skriver: Parodin ”Kadotettu onni” [Den förlorade lyckan] börjar med följande beskrivning: Tosin minun täytyy myöntää etten pidä kansamme huumorintajua niin korkeana On tietysti tyyni, salaperäisen viehättävä, kuin sitä joskus kuulee mainittavan, mutta oudon sykähdyttävä ja kummasti kaihoava syy ei olekaan kansassa, vaan siinä, ettei kesäillan hämäryys eräällä saloseudulla. Kaikkialla muualla sataa ja myrskyää.

22 Den ambivalens som förekommer hos signaturerna Olli 23 Enligt Valentin såldes Fiikuksen varjossa i två upplagor och Eino Johannes rörande läsarna kan eventuellt kopplas (Meistä tuli kirjailijoita, 1947, s. 244). Boken var med andra ihop med de pågående förändringarna bland läsare vid ord ingen enorm succé om dess försäljning jämförs med de denna tidpunkt (se Tarkka, 1992, s. 164). Jag återkommer verkliga storförsäljarna Hilja Valtonen och Agapetus vars till detta i 5.8. böcker utkom i betydligt ﬂ era upplagor (se Tarkka, 1980, s. 174).

123 Metsäpolkua pitkin, joka tietysti on kapea, drar berättaren uppmärksamheten till dess astelee Heikki Metso, tietysti ripein onaturlighet och konstgjordhet. Upprepningen askelin. Hän on tietysti matkalla tapaamaan kullkastar berättelsens trovärdighet – den visar rakastettuaan Maija Saarimäkeä.” att berättelsen inte är en sann framställning av (Valentin, 1928a, s. 39.) en enastående stund i livet utan en artiﬁ ciell och litterär upprepning av en färdig modell.24 [Det är naturligtvis en stilla, på ett Det klimat som råder visas även det som hemlighetsfullt sätt förtjusande, onaturligt. ”Naturligtvis”, påpekar berättaren, egendomligt gripande och underlig, är det vackert väder i denna berättelse, trots vemodigt dunkel sommarkväll i någon att det någon annanstans stormar. Klimatet ödemark. Överallt på andra håll regnar uppstår på grund av modellberättelsens krav, och stormar det. Längs skogsstigen som inte som ett resultat av sann återgivning av naturligtvis är smal stiger Heikki Metso, naturen. I den empiriska verkligheten kan naturligtvis med raska steg. Han är inte storm och vackert väder förekomma naturligtvis på väg till ett möte med samtidigt. Så diskursen om verkligheten, det sin älskade Maija Saarimäki.] vill säga talet om naturlighet, trovärdighet och sannolikhet uppväcks i parodiska och Här öppnar sig två möjliga betydelser. Antingen ironiska syften. Berättarens metaspråkliga antyder berättaren att allt det han skildrar kommentarer strävar framförallt efter att visa faktiskt är självklart eller också – vilket är en onaturligheten i populära berättelsers sätt att mycket mera sannolik tolkning – låter han återge en sommarkväll i Finland. Vad parodin genom att upprepa ordet ”tietysti”, ”naturligtvis” åstadkommer är att relationen mellan den förstå att denna berättelse har berättats precis ”riktiga” sommarkvällen och sommarkvällen på detta sätt redan många gånger. ”Tekstin såsom den framställs i litteraturen kapas luonnollistamisessa on kysymys siitä, että teksti av. Indirekt uppmanas läsaren hela tiden att tuodaan suhteeseen sellaisen diskurssin tai mallin jämföra den verklighet texten framställer med kanssa, joka jo ennestään on jossain mielessä verkligheten såsom läsaren uppfattar den. Ordet luonnollista tai legitiimiä”, skriver Rojola (1995, ”naturligtvis” har vid sidan om sin parodiska s. 73). [När en text görs naturlig ges den en uppgift – att dra uppmärksamheten till den relation till en sådan diskurs eller modell, som parodierade textens skrattretande onaturliga redan i någon mening är naturlig eller legitim.] och icke trovärdiga stil – uppgiften att sätta I parodin sker det som Rojola beskriver, det vill igång jämförelsen. En allmän kunskap om säga skildringen relateras via ordet ”naturligtvis” verkligheten uppväcks. Berättaren signalerar till en diskurs om sanning, trovärdighet och att de parodierade texternas sätt att framställa verklighet. De upprepade ”naturligtvis”-orden natur och verklighet inte motsvarar berättarens i meningarna antyder att de säger någonting uppfattning. om hur saker och ting är i verkligheten. Men orden fungerar här på ett parodiskt och ironiskt Parodin ”Onnen yrttitarhassa (Rakkauskertomus sätt – de betecknar sin motsats. Parodierandet suomalaiseen tapaan)” [I lyckans örtagård (Enligt av stilen som används till att gestalta naturen modellen för ﬁ nska kärleksberättelser)] börjar har samma uppgift. Istället för att resultera i en med följande replik: ”Metsä soi hiljaisuutta. Se naturlig skildring pekar de på ett betonat sätt på on selvä se.” (Valentin, 1928a, s. 71.) [Skogen skildringens onaturlighet. Genom att upprepade ljuder av stillhet. Det är klart.] Bilden av en tyst gånger betona berättelsens trovärdighet skog skapas med hjälp av ett ganska vanligt bildligt

24 Keijo Kettunen (1986, s. 467) påpekar att ju fi ktioner, textuella världar skapas. Självklara grundelement självrefl exivare fi ktioner är desto tydligare lyfter de fram i texter utsätts för kommentarer eller problematiseras på de ramar, processer eller procedurer med hjälp av vilka olika sätt (Kettunen, 1986, s. 469).

124 uttryck. Genast därefter utsätts beskrivningen kärleksroman enligt den fi nska modellen på ett för en kommentar, ”det är klart”. Den uträttar ”naturligt” sätt skapar en fi ktion avslöjas här med samma parodiska och metafi ktiva ärenden som hjälp av upprepning och överdrift. Det parodiska ordet ”naturligtvis” i citatet ovan, det vill säga avslöjandet och främmandegörandet av stilen uppväcker diskursen om verkligheten. Till synes åtföljs sedan åter av berättarens kommentar. försäkrar berättaren läsaren om att han faktiskt Den antyder hans stigande irritation över det tror på den mening han yttrar, att meningen parodierade språket och ifrågasätter riktigheten är sann och trovärdig på ett självklart sätt. ”På i den första meningen. riktigt” väcker han en misstanke om den första meningens riktighet. Genom sin kommentar Från reserverat tvivel går berättaren över till att slår berättaren sönder den parodierade textens uttrycka en gycklande och samtidigt parodiskt- ”normala” följd, de konventioner enligt vilka ironiskt fi entlig attityd gentemot berättelsen han gestaltningen av natur sker i kärleksberättelser. parodierar. ”Tuntuu siltä, että kaiken olevaisen Den första meningen ger sig ut för att säga täytyy pakahtua omaan itseensä. Kunpa se någonting om naturen, den andra meningen pakahtuisi!” (Valentin, 1928a, s. 71.) [Det känns kommenterar den första meningens strävan som om allt som existerar kunde spricka. O, om att gälla som en sann återgivning av naturen det gjorde det!] Den första meningen som är på ett sätt som avslöjar den första meningen ett parodiskt citat åtföljs av en kommentar som som ett talesätt. Kommentaren aviserar också eventuellt står i strid med den första meningen. att den första meningen och dess uppenbara Kommentaren kan uppfattas på två sätt. självklarhet ska läsas ”fel”, på ett ironiskt sätt. Antingen håller den andra meningen (till synes) Den ska inte tolkas på sitt vanliga litterära och med den första i och med att den uttrycker bildliga sätt som en beskrivning av ett tillstånd en önskan om att allt ska ”spricka” eller tappa i naturen utan ordagrant. Då avslöjas det falska andan. Eller så gycklar den andra meningen med i meningen. Den bygger på en inskriven komisk den första meningen. Då uttrycker berättaren inkongruens, en paradox som uppstår om en indirekt önskan att inte bara den här sortens läsaren tar orden ”soida” [ljuda] och ”hiljaisuus” känslouttryck och sättet att återge dem utan [stillhet] bokstavligen. Från att ha hänvisat till också den här sortens berättelser skall upphöra. en naturlig verklighet börjar meningen istället Denna önskan delar berättaren med kritikern A. att tala om språket och dess konstgjorda natur. K-o. (Antero Kajanto) vars dom lyder: ”Tekijä Indirekt leker berättaren dessutom med dem [Valentin] ei ole tahtonut säästää raippojaan, som tar en mening såsom den citerade för given. vaan on auliisti järjestänyt kelpo löylytyksen. Här är berättaren ännu inte öppet kritisk men Vaikuttakoon se asianosaisiin kuolettavasti!” genom att en självklarhet påpekas som självklar (A. K-o.,1928) [Skribenten har inte velat utsätts meningen för tvivel och eventuell ironi. spara på prygel utan har på ett tjänstvilligt sätt arrangerat en ordentligt avbasning. Må Passagen fortsätter med en parodisk upprepning den ta död på de inblandade!] Kritikern och av språket och stilen i en berättelse som av Valentin står för liknande litterära värderingar berättaren identifi eras som en ”kärleksberättelse och mål: romantiska, populära texter skall enligt den fi nska modellen”: ”Ikihiljainen rauha utrotas med parodin som vapen. Parodierna peittää ikäänkuin paarinliina untuvahienoon är verktyg i ett mer eller mindre lekfullt verhoonsa metsän versovan elämänsykähtelyn. ”kulturkrig” (se Dentith, 2000, s. 58−59, 74). Mikäli peittää.” (Valentin, 1928a, s. 71.) [Ett A. K-o. (1928) påpekar, alldeles riktigt, att urgammalt lugn sveper in skogens spirande Valentins parodier varken ler vänligt eller är pulsslag lik en fjäderlätt duk över en bår. Om den barmhärtiga utan snarare närmar sig satir.25 nu sveper.] Berättaren imiterar den parodierade Sista meningen i passagen utgörs av följande textens sätt att gestalta naturen på ett överdrivet replik: ”Valkopukuiset kuuset kuiskaavat och kritiskt sätt. Konventionerna som i en toisilleen. Ja luonto laulaa. Haitulitittaa!”

125 (Valentin, 1928a, s. 71). [De vitklädda granarna därefter och som tar den första meningen viskar till varandra. Och naturen sjunger. till sitt objekt, styr läsarens uppmärksamhet Fadderallallej!] ”Haitulitittaa!” [Fadderallallej!] från meningens innehåll – vad den ”betyder” är åter en replik som kan uppfattas på två sätt, – till det bokstavliga språkliga uttrycket och antingen hänvisar den till naturens sång eller uppbyggnaden av meningen. Genom att på olika också är den en kommentar som anknyter till sätt upprepa orden och handlingen i den första de tidigare kommentarerna, ”Se on selvä se”, meningen, ifrågasätter de tre senare meningarna ”Mikäli peittää” och ”Kunpa se pakahtuisi!”. [Det trovärdigheten hos den första. Språkets förmåga är klart, Om den nu sveper, O, om det gjorde att referera till en verklighet utanför språket det] I det senare fallet kan kommentaren läsas kapas av och meningarna börjar istället cirkulera som en berättarens gycklande inversion av de runt ordet ”runt”.26 tidigare kommentarerna. Den antyder då att inte bara den parodierade texten utan också I Valentins parodier är det inte bara berättaren det egna förfarandet, det vill säga det parodiska utan också gestalterna som på olika sätt drar ifrågasättandet och det ”kulturkrig” som förs i uppmärksamheten till den parodierade textens parodierna, är skrattretande. relation till verkligheten. Även de deltar i det metafi ktiva och parodiska främmandegörandet Språkets och ordens naturlighet och trovärdighet av fi ktionen. Det görs bland annat genom blir upprepade gånger föremål för gycklande att gestalterna tar över berättarens och även imitation. ”Heikki kulki sitten rahaa ansaiten författarens uppgifter i och med att de strävar ympäri maata. Kaksi vuotta hän kulki ympäri. att skapa och upprätthålla en textuell värld. Den Hän kulki ympäri joka paikassa. Vain pari manliga huvudpersonen Fritz replik kan citeras kertaa kulki hän erään paikan ympäri”, skildrar som ett exempel på detta: ”Juliana, huudahti berättaren huvudpersonens ageranden i den hän. Olin aivan unohtaa erään tärkeän asian! ovan citerade parodin. (Valentin, 1928a, s. Sillä aikaa kun minä olen Poperin linnassa, 42.) [Heikki vandrade runtomkring i landet pitää sinua vaivata sisäinen levottomuus. Koko för att tjäna pengar. I två år vandrade han juttu olisi mennyt piloille, ellen olisi muistanut omkring. Han vandrade omkring på alla ställen. tätä!” (Valentin, 1928a, s. 16.) [Juliana, Endast två gånger vandrade han runt ett ställe.] utropade han. Jag höll nästan på att glömma Genom upprepning av orden ”vandra omkring” en viktig sak. Då jag befi nner mig på Popers skapar berättaren det överdrivna tonfallet slott ska du drabbas av inre oro. Hade jag inte som är typiskt för det teatraliska metaspråket. kommit ihåg det här skulle alltsammans ha Språket tar språket till objekt för gyckel. Den blivit förstört!] Genrer styr ganska långt det första meningen som skildrar Heikki vandrande naturligas olika aspekter i en text, påpekar omkring i landet för att tjäna pengar håller sig Rojola (1995, s. 72). I Valentins parodier är ännu inom den första graden; den kan tänkas det de fi ktiva gestalterna som får ta ansvar för hänvisa till en handling i en empirisk verklighet de konventioner vars uppgift är att bygga upp en utanför fi ktionen. De tre meningar som följer berättelses genretypiska naturlighet. I stället för

25 Hutcheon (1980, s. 111) konstaterar att metafi ktioner typiska normbrott. I Fiikuksen varjossa förekommer det ofta riktar sig mot läsarens litterära, moraliska eller sociala rikligt med normbrott och gränsöverskridningar av olika blindhet och fördomar. För en beskrivning av skillnaderna slag. Berättelserna befattar sig med gränser, konventioner mellan parodi och satir, se Rose, 1979, s. 44–49. och regler av allehanda slag. De bryter ner sådana 26 Kirsti Manninen menar att normbrott av olika slag är oppositioner och hierarkier som uppe – nere, hög – låg, kännetecknande för kåserier. Ett normbrott strävar att inne – ute, subjekt – objekt, abstrakt – konkret, m.m. överskrida allmänt accepterade normer för kommunikation, Metafi ktivitet är en form av normbrott i och med att den stil och språk. Det skratt som kåseriet uppväcker grundar överskrider gränsen mellan olika narrativa nivåer samt sig på ett omformande av verkligheten och dess normer bryter ned gränsen mellan fi ktionens värld och världen på alla nivåer. (Manninen, 1987, s. 24–25.) Valentins lek utanför fi ktionen (se Genette, 1980, s. 234; Holmberg & med språk är med andra ord ett exempel på de för kåserier Ohlsson, 1999, s. 81; Kettunen, 1986, s. 467).

126 att använda konventioner på ett osynligt, det vill Vi borde redan befi nna oss på sidan tjugo, säga icke-betonat sätt till att skapa en ”naturlig” med andra ord på landsvägen där greve text, låter Valentin sina gestalter med möda von und zu Stottendorff kör mot oss i en och besvär producera fram konventionerna landå.] och ”naturligheten”. Gestalternas uttryckliga önskan att följa konventionerna för att skapa en Även här fokuseras och främmandegörs trovärdig berättelse och deras kommenterande de konventioner med hjälp av vilka den av de känslor som de därför ännu måste hinna parodierade sortens berättelser framställer uppleva leder till ett motsatt, parodiskt resultat. sig själva som trovärdiga och sanna inom sin De konventioner som i en berättelse används egen genre. Gestalterna strävar att gälla som för att gestalta känslor och händelser på ett gestalter av den första graden i en situation som naturligt och trovärdigt sätt, läggs fram på är en situation av den andra graden. Den går, förhand i parodin och förvandlas till sin motsats, ironiskt nog, ut på att imitera språket, stilen till parodier på naturlighet och trovärdighet. och intrigen i en bok. Till synes poängteras I en berättelse som strävar efter att framställa nödvändigheten i att imitera ordagrant för att känslor på ett naturligt sätt ska känslorna och åstadkomma en sann och trovärdig berättelse, händelserna drabba personerna ”oväntat” men ”på riktigt” avslöjas de parodierade texternas här är de resultatet av gestalternas medvetna skrattretande konstgjordhet och onaturlighet. handlingar. Såsom till exempel Julianas inre oro Gestalternas strävan att skapa en textuell värld som Fritz ”beställer”. slås sönder i och med deras explicita strävan. Samtidigt är även de kriterier, som ställs på Gestalterna deltar i berättelsen som om de fi ktionen för att den kan uppfattas som sann och spelade roller i en amatörteaterföreställning27 trovärdig, parodiska, små och falska. Det räcker De kritiserar också varandra för att de inte inte att gestalten endast yttrar sig på ett beslöjat uppfyller den imiterade genrens konventioner: sätt utan repliken måste vara både beslöjad och upphetsad. − Huonosti tehty, poikaseni! Minähän juuri sanoin, että tuo on lausuttava Vid sidan om de genreinterna sannolikhets- och verhotulla ja samalla kiihtyneellä äänellä. trovärdighetskraven framkallas i citatet ovan även Sinun äänesi oli yksinomaan verhottu. Ei en annan diskurs om verklighet, trovärdighet kävele. Juttu on piloilla. – Isäni armas, och sannolikhet i och med att gestalterna direkt sanoi Fritz, minähän voin sanoa sen hänvisar till den bok de strävar att imitera. uudelleen! – Uudelleen! Ääh, se pitkittää Boken, införd i fi ktionen som ett fysiskt föremål, juttua. Meidän olisi jo pitänyt olla sivulla utgör ytterligare ett parodiskt kriterium 20, toisin sanoen maantiellä, jossa meitä för berättelsens trovärdighet. Gestalterna vastaan ajaa landoossa kreivi von und zu konstaterar att de redan borde vara på sidan Stottendorff. (Valentin, 1928a, s. 11.) tjugo. Ifall Fritz upprepar sin replik som han först misslyckades med kommer berättelsen att [− Dåligt handlat, min son! Jag sade ju just förlängas och då motsvarar dess längd inte längre att det där ska yttras med en röst som den berättelse den imiterar. Att ta repliken på samtidigt är både beslöjad och upphetsad. nytt skulle leda till en (parodiskt) osann och Din röst var endast beslöjad. Det går inte icke trovärdig berättelse. Textens trovärdighet an. Historian är förstörd. – Kära fadern mäts genom att jämföra den med den fysiska min, sade Fritz, jag kan ju säga det på nytt! bok gestalterna försöker återskapa. Men även – På nytt! Äsch, det drar ut på berättelsen. dessa sannolikhetskriterier är skrattretande och

27 Valentin nämnde senare i en intervju att skrivandet honom att intressera sig för teater och skådespel (Meistä tuli av parodier och kåserier var en stilistisk skola som ﬁ ck kirjailijoita, 1947, s. 245).

127 främmandegör ytterligare konventionerna i den skrivet är skrivet” låter som en allusion på Bibeln parodierade texten. Dessutom gäller för gestalt- eller på lagtexter men hon hänvisar de facto till erna vad Waugh påpekat: ”Characters in fi ction en roman skriven av Hedvig Courths-Mahler. are, of course, literally signs on a page before Den romantiska romanen är den (parodiska) they are anything else. The implications of this lag som gestalterna inte kan ifrågasätta eller provide a fairly simple creative starting point avvika från. Boken hon imiterar kan uppfattas for much metafi ctional play.” (Waugh, 1984, s. som den skrattretande motsatsen till en allvarlig 56.) Att gestalterna i fi ktionen på ett parodiskt och tvingande text. Den empiriska verkligheten sätt försöker skapa en trovärdig berättelse enligt och dess vardagsanknutna språk står i en komisk en på förhand given modell skapar ett intryck av motsättning till sättet att framställa tillstånd dem som skrattretande men verkliga gestalter och känslor i romantiska berättelser. Hjältar – men samtidigt vet läsaren att gestalterna är som förlorar medvetandet konfronteras med fi ktiva gestalter. reparatörer.

Gestalterna strävar inte bara efter att följa Berättaren och gestalterna har ett gemensamt genrens konventioner utan deltar också tidvis mål: de strävar efter att få berättelserna i diskursen om verklighet genom att kritisera slutförda för att sedan återvända till verkligheten berättelsen de förekommer i för onaturlighet. utanför fi ktionen. Till exempel huvudpersonen De är medvetna om fi ktionens konventioner Heikki klagar i slutet på parodin ”Kadotettu men hänvisar samtidigt till sina liv utanför onni”: ”Missä viipyy se nainen, jolle minun fi ktionen. Baronen och greven i ”Rakastan pitää antaa tämä plyyshikappa? Kertomuksen sinuakin” [Jag älskar även dig] tar en sup medan pitäisi vähitellen päättyä, mutta eihän sitä voi de väntar på sin tur i fi ktionen och damen som lopettaa ennenkuin minä saan sijoitettua tämän axlar rollen av förförerska är rädd att hennes plyyshikapan. Omituista jos minä jään lopun rykte kommer att lida av att hon i varje bok ikääni kantamaan plyyshikappaa.” (Valentin, tvingas förföra. Till slut ger hon sig. ”Menkää 1928a, s. 46.) [Var dröjer den kvinna som maata nuori mies ja olkaa huumaantunut kaksi jag ska överräcka denna plyschkappa till? viikkoa. Oikeastaan viikko riittäisi, sillä meille Berättelsen borde så småningom ta slut, men tulee remonttimiehiä ensi viikolla ja … no, den kan ju inte avslutas förrän jag har lyckats sille ei voi mitään, mikä on kirjoitettu se on placera denna plyschkappa. Det är konstigt om kirjoitettu”, konstaterar hon. (Valentin, 1928a, jag resten av mitt liv ska bära omkring på en s. 19.) [Gå och lägg er unge man och bli bedövad plyschkappa.] Heikkis kommentar överskrider för två veckor. Egentligen skulle en vecka vara på ett för metafi ktioner typiskt sätt gränsen nog för nästa vecka anländer reparatörerna och mellan fi ktion och ”verklighet”, mellan olika … nå, det kan inte hjälpas, det som är skrivet är berättarnivåer. Berättarens, gestalternas och skrivet.] Förförerskan yttrar sig om en klyfta som i sista hand författarens projekt går ut på att råder mellan konventionerna i den berättelse frigöra sig från den berättelse de förekommer hon förekommer i och den verklighet hon i. De föredrar verkligheten utanför fi ktionen samtidigt ingår i. De parodierade fi ktionernas framför verkligheten inom fi ktionen. Heikki falska verklighet konfronteras med gestalternas som bär på kappan är sömnig och skyndar sig verklighet som även den är fi ktiv (och parodisk) för att få berättelsen avslutad. Med detsamma trots dess anspråk att gälla som verklig (eller hittar han kvinnan som ska få kappan, sedan åtminstone mera trovärdig än verkligheten växlar gestalterna i rask takt de obligatoriska i de parodierade texterna). Förförerskans replikerna i en berättelse av det slag de imiterar. ”verkliga” verklighet skapas genom hänvisningar Därefter utropar Heikki på de sista raderna: till en empirisk verklighet i form av realistiska ” – Kas niin, nyt se on tehty. Nyt ovat lukijat tidsangivelser och vardagssysslor. Hennes tyytyväisiä tähän kertomukseen.” (Valentin, undergivna replik enligt vilken ”det som är 1928a, s. 47.) [– Så där ja, nu är det gjort.

128 Nu är läsarna belåtna med denna berättelse.] historiallisesti muuttuvaa. (Rojola, 1995, Här avslöjas att det är läsarna som har tvingat s. 71.) gestalterna och berättaren att bete sig på ett sätt som inte motsvarar gestalternas eller berättarens [Men i detta sammanhang är det viktigt att uppfattning om verkligheten eller deras komma ihåg att så snart man förkastar ”verkliga” behov. Det är läsarna som har makten ett system av sannolikhet, träder man över gestalterna, berättaren och författaren. oundvikligen in i ett annat, som inte alls är Gestalternas och berättarens iver att få slut på mindre konventionellt än det förra. Detta berättelserna är dubbelröstad. Samtidigt som bevisar endast att sannolikheten alltid de (till synes) lyder konventionerna inom den är socialt producerad. Den sanning som berättelse i vilken de förekommer, signalerar sannolikheten är ute efter är alltid berättaren (och tidvis även gestalterna) avstånd beroende av samhället och kulturen och till de konventionsbundna och orealistiska därmed historiskt föränderlig.] berättelser publiken längtar efter. Tidvis antyder gestalterna även att de berättelser Valentins parodier förkastar det system de imiterar tvingar dem till ett oförnuftigt av sannolikhet som råder i de parodierade beteende. Till exempel i slutet av ”Rakastan litterära texterna. Men därefter sker det som sinuakin” [Jag älskar även dig] konstaterar Rojola beskriver: parodierna inträder i ett nytt baronen att han nu äntligen kan återvända hem system av sannolikheter. Parodierna kritiserar och så riktig säd på sina åkrar (Valentin, 1928a, inte bara en litteraturuppfattning enligt vilken s. 21). I och med att gestalterna tidvis förhåller litterära texter förmår återge verkligheten på sig kritiskt till de ﬁ ktioner i vilka de ingår är ett sanningsenligt sätt utan uträttar också andra, de berättarens och Valentins dubbelgångare. delvis motsatta ärenden: de pläderar starkt för De drar uppmärksamheten till de godtyckliga, sin syn på verkligheten. Samtidigt som Valentin oförnuftiga och verklighetsfrämmande gycklar med och främmandegör de sätt på vilka konventionerna i de berättelser de agerar i. På de parodierade texterna bygger upp ett sken av det sättet förebygger berättaren och gestalterna trovärdighet och naturlighet återupprättar han en första gradens läsning inte bara av vissa verk relationen mellan text och verklighet för egna utan också av litteratur och texter i allmänhet. ändamål. De kullkastar en tro på att texter ger en sanningsenlig bild av verkligheten. I Valentins Så här resonerar berättaren i parodin ”Onnen parodier skapas en klyfta mellan verkligheten yrttitarhassa”: såsom den framställs i litteraturen och verkligheten såsom den förs fram av Valentin. Sillä aikaa oli luonnossa tapahtunut yhtä ja toista. Esimerkiksi tummat, lumen 5.7 Alternativ: det sunda förnuftet verhoamat jättipuut seisoivat kuin kivettyneinä. Ja sitten kuuluu aika lailla Här gäller det som Rojola skriver om luonnon valtasuonen sykähtelyä. Jollain ei trovärdigheten hos framställningar i allmänhet: ole alkulähdettä ja jokin ilmestyy näköpiiriin. Mikähän pahus se on? Mutta tässä yhteydessä on tärkeää muistaa, Niin, ja sitten kaikki olevainen sulautuu että kun yksi todenvastaavuuden systeemi vaaleanharmaaseen massajoukkioon. hylätään, astutaan väistämättä toiseen, joka Se tarkoittaa sitä, että sataa lunta, selvää ei välttämättä ole yhtään todellisempi, lunta. (Valentin, 1928a, s. 72.) yhtään vähemmän konventionaalinen kuin entinenkään. Tämä osoittaa vain, että [Det skedde ett och annat i naturen under todenvastaavuus on aina sosiaalisesti den tiden. Till exempel de mörka, tuotettua. Se totuus, jota siinä etsitään, snöbetäckta jätteträden stod som on aina sosiaalista ja kulttuurista ja siten

129 förstenade. Och samtidigt hör man ”ren” snö. De ord som beskriver snön antyder naturens jätteådra pulsera ganska mycket. att den är ett faktum vars trovärdighet och Någonting har inget ursprung och något verklighetsanknytning inte kan ifrågasättas. annat dyker upp inom synhåll. Vad fan kan Valentin uppväcker med andra ord åter diskursen det vara? Ja, och sedan smälter allt som om verklighet. Enligt forskare kan parodier fi nns till en ljusgrå massa. Det betyder att främmandegöra, roa, avslöja, korrigera, gyckla, det snöar, klar snö.] med mera. Parodier kan även användas som ”[...] a weapon wielded on behalf of sturdy common Genom kommentaren ”Vad fan kan det vara” sense, and against the attractions of self-delusion antyder berättaren att det litterära språket och and make-believe [...]”, skriver Simon Dentith dess sätt att återge naturen är så onaturligt och (Dentith 2000, s. 74; se även Hutcheon, 1985, svårbegripligt i den parodierade texten att han s. 15−16). Valentins parodier uträttar alla är tvungen att förklara passagen för sig själv de ärenden som Dentith nämner, också den och/eller för läsaren. Berättaren undervisar sina som har med det så kallade sunda förnuftet att eventuellt obildade läsare på ett gycklande sätt göra. Det litterära ”bedrägeri” som Valentin är om hur de ska uppfatta den litterära skildringen, ute för att avslöja är författarnas falska sätt att vad den betyder på riktigt. Samtidigt antyder framställa verkligheten. Parodierna pläderar hans lakoniska replik att den parodierade textens för det förnuftiga, självklara, naturliga och sätt att framställa naturen är skrattretande sannolika – den empiriska verkligheten – som artifi ciellt och konstlat. Valentin driver här även ett alternativ till de, på olika sätt falska, litterära med den bildade klassen. Forskare har påpekat återgivningarna av verkligheten.28 Den egna att den kultiverade och civiliserade människan texten är en konstruktion i vilken relationen skapade gränser mot naturen genom att göra mellan text, språk och verklighet i andra naturen till föremål för ett estetiskt seende. Den texter kritiseras och ifrågasätts för att övertyga bildade klassen ville sedan överföra det estetiska läsaren om att författarens uppfattning om hur synsättet även på folket. Också folket skulle verkligheten är beskaffad är den rätta, med uppfostras till att beundra naturens skönhet. andra ord den som bäst motsvarar verkligheten. (Se t.ex. Ollila, 1993, s. 40–41.) Marja Jalava Valentin är ute för att övertyga sin publik om att (Jalava, 2002, s. 449) som har skrivit om J. V. hans världssyn är rationell, trovärdig och riktig Snellmans litteratursyn påpekar: ”Luonnollisuus, samt att publiken därför borde överta denna luonnon muodot sekä ’luonnonihmisen’ syn. Det ”sunda förnuftet” han för fram bygger ajatukset ja mielikuvat ilmensivät hänen på en genomgående kritisk attityd och de egna, taidekäsityksessään naivia ja välitöntä empiriska iakttagelserna. Han hänvisar till den tunnesuhdetta todellisuuteen.” [Naturlighet, ”prosaiska verkligheten” men den sammanfaller naturens former och ”naturmänniskans” tankar – såsom jag visade i början – med ett visst socialt och uppfattningar uttryckte i hans konstsyn skikt, dess världsbild och ideal och går dess en naiv och omedelbar känslorelation till ärenden. Den prosaiska och oberörda fi kusen, verkligheten.] blandningen av svett och cigarrdoft, signalerar närvaro. Det abstrakta, existentiella, svävande uttrycket om att allt som fi nns till smälter ihop till Fiikuksen varjossa kan som helhet uppfattas en ljusgrå massa översätts av berättaren till som Valentins parodiskt-ironiskt-metafi ktiva sin komiska motsats, någonting konkret, bild av det samtida fi nska litterära fältet. materiellt och empiriskt iakttagbart, nämligen Parodisamlingen tar till objekt en heterogen

28 Frykman och Löfgren beskriver hur den borgerliga för även andra klasser i samhället. De skriver: ”Den kulturen växer fram i Sverige på 1800-talet och hur borgerliga klassen såg sig som bärare av ett nytt och bättre dess ideal och världsbild så småningom blir normen samhällssystem, där förnuft, rationalitet och moral skulle härska” (Frykman och Löfgren, 1979, s. 35).

130 samling litteraturer. I den ingår kärleksromaner av intellektuell ledare stod för diskursen om och idrottsberättelser, berättelser skrivna i litteratur. På 1800-talet förväntades litteraturen dagboksform och berättelser som berättaren vara moraliskt lärorik och förädlande. Konsten kallar lärorika. Både inhemska och utländska hade inget egenvärde i sig utan den skulle böcker av varierande slag och kvalitet blir gynna höga ideal, främja och utveckla nationen, utsatta för gyckel. Antalet parodier som tar moralen och bildningen. (Se t.ex. Ollila, 1998, den allvarliga konstlitteraturen till objekt är s. 174−175, 179; Häggman, 2001, s. 34; emellertid avsevärt färre än de som riktar sig Jalava, 2002, s. 447.) J. V. Snellmans syn på mot sådana böcker eller genrer som förknippas litteraturens egenart och betydelse i bildningens med den stora allmänheten. Oftast driver tjänst utgjorde grunden för den bildade klassens parodierna med den litteratur som bygger på syn på litteraturen. Enligt Snellman var den den romantiska diskursen. Författaren har läst bildade klassens uppgift att bilda folket och den in sig på såväl ”hög” som ”låg” litteratur som han nationella litteraturen utgjorde ett av de främsta sedan utsätter för en och samma gycklande och verktygen i denna verksamhet. (Karkama, 1989, avståndstagande värdering. Det är endast två s. 257.) Konstens och litteraturens uppgift samtida litteraturer som inte ingår i Valentins bestod inte bara av att framställa världen såsom parodiska litterära fält: den fi nlandssvenska den är utan också såsom den som bäst borde vara litteraturen och arbetarlitteraturen. Medan (Karkama, 1989, s. 32, 38; se även Koskimies, Bergroth i Herra Vento öppet gycklar med det 1965, s. 7−8). Litteraturen hade även förmågan litterära fältet genom att återge agenterna på att förädla människosjälen. ”Mikään tiede ei det litterära fältet i skrattretande belysning kykene runon tavoin kohottamaan tunnelmaa ja förekommer hos Valentin en indirekt kritik av ohjaamaan nuorta mieltä siihen, mitä se eniten det litterära fältet. Den framkommer genom på rakastaa, ideaaliin. Runoilija on korkeimmassa att han parodierar nästan alla samtida aktuella ilmestyksessään syvämielisin tulkki kaikkien litterära framställningar. Varken Arvi Kivimaas aikojen tietämiselle; eikä totuus missään muussa och Kersti Bergroths idealistiska fi ktioner muodossa vaikuta niin vastustamattomasti eller den utpräglade realismen i Haanpääs stil, vakaumukseen kuin runon muodossa”, citerar gestalter, miljö och återgivning faller kåsören i Karkama Snellmans tankar. (Snellman via smaken. Han gycklar både med realistiska och Karkama, 1989, s. 261.) [Ingen vetenskap kan på inte realistiska texter, likaså kritiserar han det samma sätt som dikten upphöja stämningen och overkliga, osannolika och konventionsbundna i styra det unga sinnet mot det det mest älskar, de samtida förströelseromanerna. Det centrala idealet. Poeten är i sin högsta uppenbarelse är en tanke enligt vilken de litterära normerna den allra djupsinnigaste tolken för kunskapen för framställning av verklighet inte motsvarar i alla tider, och sanningen då den uppträder i diskursen om verkligheten utanför fi ktionen. diktens form utövar en kraft som inverkar på Valentin uttrycker i sina parodier en gycklande övertygelsen på ett sätt man inte kan motstå.] och samtidigt djup och genomgående misstro Den av Snellman utstakade uppfattningen om mot den samtida litteraturens förmåga att på ett litteraturen och dess nationella, ideologiska sant sätt återge verkligheten. Men varför driver uppgifter var rådande och betydelsefull ännu han just med litteraturens (o)förmåga att att långt in på 1900-talet (se Sevänen, 1994, s. 61; gestalta verkligheten på ett trovärdigt sätt? Karkama och Koivisto, 1999, s. 11−12). Den ledde så småningom till att en realistisk tendens För att förstå Valentins gyckel med en förstärktes i litteraturen, påpekar Yrjö Varpio litteraturuppfattning enligt vilken litteratur (2002, s. 413). kan återge verklighet på ett sant sätt måste jag se varifrån denna litteraturuppfattning Denna av den bildade klassen uppburna härstammar och vad den kan kopplas ihop med. uppfattningen enligt vilken litteraturen är en sann Det är den bildade klassen som i sin egenskap tolk och förmedlare av såväl sanning, verklighet,

131 kunskap som bildning utgör enligt min mening serious and valid, as a synthesis, as the form it det främsta föremålet för gyckel i Fiikuksen dialectically attempts to surpass” (Hutcheon, varjossa. Det är den som Valentin parodierar 1980, s. 25). Med utgångspunkt i Waughs och när han systematiskt främmandegör litterära Hutcheons tankegångar menar jag att Valentins konventioner och uppväcker en diskurs om projekt handlar om att fi nna en för hans verkligheten som läsaren uppmanas att jämföra diskursiva gemenskap kulturellt relevant form litteraturen med. Litteraturen hade utgjort ett av litterär verklighetsåtergivning. Att Valentin centralt och viktigt verktyg i gestaltandet av den i parodierna gycklar med all möjlig litteraturs fi nländska verkligheten medan Valentin nu låter relation till verkligheten signalerar enligt min förstå att all samtida litteraturs sätt att framställa mening att den av den bildade klassen uppburna verkligheten är främmande för verkligheten, litteraturuppfattningen har blivit omöjlig att falsk, osannolik och icke trovärdig. Hans strävan upprätthålla i den situation där Valentin skriver. att skapa ett – om också parodiskt – alternativ Det är därför den är skrattretande. För det till litterär verklighetsåtergivning kan tänkas första utges det numera för mycket litteratur signalera hans tillhörighet inom den bildade som återger ”fel” slags verklighet och gör det klassen. Sevänen påpekar att den bildade på ett ”felaktigt” sätt, till exempel utländska klassens uppgift i den förmoderna tiden bestod romantiska berättelser. För det andra är den av att systematisera, utveckla och bearbeta bild den inhemska allvarliga konstlitteraturen den rådande världsbilden och värderingarna i ger av verkligheten ”fel”. Den nya relationen samhället. I det moderna samhället utvecklas mellan texten och verkligheten bygger på en den bildade klassens uppgifter i en ny riktning. genomgående kritisk och empirisk hållning. Ett kritiskt förhållningssätt blir småningom en Med hjälp av det ”sunda förnuftet” konstruerar central kategori som defi nierar intelligentians berättaren på nytt en relation mellan text uppgifter. (Sevänen, 1997, s. 34−35.) Valentins och verklighet samt skapar en fi ktiv form av parodier präglas av en genomgående kritisk verklighetsåtergivning som varken är för ”hög” inställning. Den kan å ena sidan kopplas ihop – allvarlig konstlitteratur – eller för ”låg” med det för kåserier typiska kullkastandet av – romantisk förströelse. Han tar avstånd från alla slags normer, å andra sidan kan den ses som en litteraturuppfattning som den bildade klassen tecken på en position bland de intellektuella. fört fram trots att han kan uppfattas som en Kåsören kan uppfattas som en maskerad, medlem av den bildade klassen. parodisk representant för intelligentian. 5.8 De löjliga nya läsarna: den Waugh och Hutcheon anser att parodier uppstigande medelklassen och metafi ktioner kritiserar och omformar gamla konventioner för att överskrida dem Valentin driver inte bara med litterära texters och skapa nya. Enligt Patricia Waugh (1984, anspråk på att vara sanna och trovärdiga s. 18) undersöker metafi ktioner realismens framställningar av verkligheten utan också med konventioner för att – genom litterär läsare som tror att texter är sanna. Han inför i självrefl exion – uppfi nna en kulturellt relevant parodierna läsare, böcker och läsning av böcker. fi ktion som samtida läsare kan förstå. Realistiska Böckerna inom boken har fl era uppgifter. De konventioner utgör den bakgrund mot vilken aviserar ytterligare på ett mycket tydligt sätt vilka experimenterande strategier blir synliga de verk är som parodierna driver med. De styr och begripliga. Hutcheon för fram liknande ännu en gång läsarens blick mot godtyckligheten tankegångar när hon påpekar att det är fel att tro i relationen mellan den parodierade texten och att metafi ktioner endast handlar om ett gyckel diskursen om verkligheten. Likaså används med eller ett förstörande av objekttexten. böckerna inom boken till att driva med vissa Hon skriver: ”Metafi ction parodies and imi- aktuella genrer, läsare och sätt att läsa. tates as a way to a new form which is just as

132 I Fiikuksen varjossa uppträder de inne i texten böckerna skrivna av kvinnor får män av vår förekommande läsarna framförallt i de parodier sort väldigt sällan tillfälle att supa.] som tar den romantiska diskursen till objekt. Här förekommer karaktärerna nu i en berättelse de Gestalterna är läsare som utgår från att man är obekanta med. De kan därför inte omedelbart med hjälp av böcker lär sig att handla rätt i olika bete sig enligt de strikta, noggranna och situationer. Läsarna läser bokstavligen, de tror på upprepade konventioner som modellberättelsen det de läser och agerar enligt det. De gör ingen ställer. Deras okunskap är emellertid av skillnad mellan fi ktioner och rådgivningsböcker parodisk art – i den metafi ktiva kommentaren utan läser båda på samma sätt. Även då de i titelrubriken konstaterar berättaren att de uttrycker sin kritik eller misstro över den fi ktion romaner som här utgör modellen är mycket de är delaktiga i, fortsätter de att agera enligt de kända. Gestalterna kommenterar sin osäkerhet ”lagar” som fi ktionen ställer. I egenskap av läsare inför rollen de spelar och söker råd i böcker. är de okritiska och inkompetenta. De imiterar Fritz, den manliga huvudpersonen i parodin böcker i syfte att (åter) skapa en trovärdig fi ktion ”Rakastan sinuakin” [Jag älskar även dig], men deras imiterande leder till det motsatta. konstaterar för den kvinnliga huvudpersonen Och åter uppväcks diskursen om verkligheten. Juliana att han måste färdas till det närmaste Så snart greven och baronen får ett tillfälle tyr slottet för där kommer han att få anställning som de sig till ”verkligheten”; baronen påpekar att de inspektor. ” – Mistä sen tiedät? kysyi Juliana. – under de följande tjugo sidorna har möjligheten Voi tyhmyys, nimesi on nainen! huudahti Fritz. att supa. Deras ”litteraturkritik” sträcker sig Sopii lukea tästä kirjasta!” (Valentin 1928a: inte längre än till att konstatera att kvinnliga 15) [– Hur vet du det? frågade Juliana. – O författare inte ofta låter sina manliga gestalter dumhet, ditt namn är kvinna! utropade Fritz. dricka alkohol och till att notera de praktiska Var så god och läs i denna bok!] Det verk i vilken följderna berättelsen de imiterar har för deras gestalterna hämtar sina instruktioner är dock ”verkliga” liv. Fiktionen som gestalterna skapar inte Hamlet såsom Fritz’ replik antyder, utan en genom att imitera boken är resultatet av en roman av Hedwig Courths-Mahler: skrattretande (och ofta bristfällig) imitation av andra texter. ” – Kirja tänne! huudahti Gretel. Kreivi oli lukenut ääneen H. Courths- En muista ulkoa! Niin, minä voin hyvin – tämän Mahlerin kirjoista heitä koskevat kohdat. sanon heikolla äänellä, sitten alan nyyhkyttää – Enempää ei tässä tällä erää meistä – ja syön – mitä sattuu saamaan …” (Valentin, puhutakaan, sanoi hän sitten. Tässä on 1928a, s. 83). [ – Hit med boken! utropade ainakin kaksikymmentä sivua muita asioita. Gretel. Jag kommer inte ihåg! Ja, jag mår bra – Sillä aikaa me voimme ruveta det här säger jag med en ytterst svag röst, sedan ryyppäämään, kun ei ole muutakaan börjar jag snyfta – och äter – vad som råkar tekemistä. – Se sopii, sanoi parooni. fi nnas …] Inte bara fi ktionen gestalterna skapar Noissa naisten kirjoittamissa kirjoissa saa är skrattretande utan också själva gestalten. meikäläinen mies hyvin harvoin tilaisuuden Hon är maktlös, helt och hållet underställd ryypätä. (Valentin, 1928a, s. 16−17.) konventionerna i en kärleksberättelse enligt den tyska modellen. [Greven hade läst högt alla de partier i H. Courth-Mahlers bok som angick dem. Böckerna inom boken kullkastar – Här talas inget mera om oss just nu, sade litteraturuppfattningen enligt vilken litteratur han sedan. Det följer åtminstone tjugo återger verkligheten på ett trovärdigt sätt. De sidor om andra saker. Under den tiden för fram en parodisk uppfattning enligt vilken kan vi supa, då vi inte har något annat att det inte är verkligheten som styr berättelsernas göra. – Det passar, sade baronen. I de där utformning och innehåll utan tvärtom

133 – berättelserna styr verkligheten. Berättaren huvudperson Heinz Grote är osäker på hur länge avslutar sin skildring av julen med kommentaren: han ska se hjältinnan i ögonen, rekommenderar ”Ilo loistaa kaikkien kasvoilta. Ellette usko, niin han sig själv att studera frågan i en bok som lukekaa joululehdistä.” (Valentin, 1928a, s. 73.) handlar om affärsmannens känslor. Den fi nns, [Glädjen lyser ur allas ansikten. Om ni inte tillägger berättaren, även som pocketupplaga. tror på mig, läs i jultidningarna.] Här antyder (Valentin, 1928a, s. 81.) Därefter handlar berättaren att det är möjligt att läsaren inte tror Grote enligt modellen i en bok som skildrar på hans skildring om glädjen ur allas ansikten. affärsmannens djärvhet, en bok som, såsom Som ett bevis på att hans gestaltning faktiskt är han konstaterar för sig själv, även fi nns att sann och trovärdig ber han läsaren se efter i en köpa på realisation (Valentin, 1928a, s. 81). I text. Texten ges som ett kriterium för sanning fortsättningen styrs Grotes handlingar sedan av och verklighetstrogenhet, som den norm mot ”Tuhat varmaa tietä rikkauteen”, ”Odottamaton vilken texternas sannolikhet och trovärdighet kohtaus” och ”Yksinpuheluja tautivuoteen värderas. Verkligheten, det sanna och trovärdiga ääressä.” (Valentin, 1928a, s. 82–86.) [Tusen hittas inte i verkligheten, utan omvänt: i texter. säkra vägar till rikedom, En oväntad scen, Den snellmannianska synen på litteraturen som Monologer vid en sjukbädd] sann återgivning (se t.ex. Karkama, 1989, s. 32, 261) vänds på huvudet och berättaren I parodin gycklar Valentin med nutidens läsare gycklar med uppfattningen enligt vilken man och deras sätt att läsa, med situationen på det genom att läsa texter kan bilda sig en sann bild litterära fältet samt den litterära marknaden. Alla av verkligheten. Det parodiska i kommentaren de böcker parodin ”Sydämen Golgata” driver accentueras ytterligare av att sanningen går att med kan klassifi ceras som rådgivningsböcker. fi nna i jultidningar. Jultidningar var inte den Valentin gycklar här med en i samtiden populär litterära genre som i första hand uppfattades som genre. Handböcker av allehanda slag var en det ställe där en sann bild av verkligheten gick att genre som på tjugotalet växte i omfång och fi nna. De var en populär och penninginbringande betydelse (Tiihonen, 2000, s. 199; se även genre. Den största och mest betydelsefulla Tarkka, 1980, s. 24−25). Signaturen H. jultidningen var riktad till barn och utdelades i C. (Helle Cannelin) noterade att utländska folkskolor (Tarkka, 1980, s. 152). lättillgängliga böcker som behandlar livets olika problem i undervisande syfte var tämligen I parodin ”Sydämen Golgata (Rakkauskertomus populära på många bibliotek.29 I denna grupp saksalaiseen tapaan)” [Hjärtats Golgata (en ingick såväl guider i hur folk skulle umgås med kärleksberättelse enligt den tyska modellen)] andra människor som böcker som gav råd om som börjar med en parodi på Thomas Manns stil, hur män och kvinnor skulle uppfostra sina barn utnyttjas hänvisningarna till konkreta böcker eller förädla sig själva. H. C. nämner titlar såsom till det yttersta. I parodin rekommenderar ”Elämän ohjeita”, Osaatko elää”, ”Nuorison både berättaren och gestalterna läsaren att kasvatus”, ”Luonnetta rakentamassa”, ”Pyri se efter i olika böcker. Berättaren återger eteenpäin” m.m. (H. C., 1928, s. 257.) [Råd för huvudpersonens rörda känslor när han ser på sin livet, Kan du leva?, Hur uppfostra ungdomen, födelsestad och uppmanar: ”Katso tarkemmin Att bygga upp karaktären, Sträva framåt] kirjasta ’Liikemiehen tunteet’! Kolmas osa! ”Sydämen Golgata” är inte den enda parodin Neljäs luku!” (Valentin, 1928a, s. 81.) [Se i Fiikuksen varjossa i vilken rådgivningsböcker närmare i boken ’En affärsmans känslor’! Tredje utsätts för gyckel. Ett av föremålen för parodi delen! Fjärde kapitlet!] I en situation i vilken i serien ”Tummapukuinen nainen” utgörs av

29 Helle Cannelin konstaterar även att böckerna om Paavo populära.] Parodin ”Pavarcan sankari” i Fiikuksen varjossa Nurmi och Hannes Kolehmainen är de mest utlånade på driver inte bara med de populära idrottsberättelserna utan bibliotek samt att ”Olympialaiskisojen selostukset ovat siis också med demokrati, nationalism, stor publik och ﬁ nsk erittäin suosittuja” (H. C., 1928, s. 261). [Redogörelser identitet. från de olympiska spelen är med andra ord mycket

134 texter skrivna av signaturen Bagheera alias Erkki ekonomisk tendens (Tarkka, 1980, s. 33) Kivijärvi. Kivijärvi var journalist, teaterchef, som var synlig även inom litteraturen. Boken lärare och kåsör. Han författade inte bara och pennan var länge tecken på bildning och komedier, dikter och förströelseromaner utan emblem för den bildade klassen (Wirilander, också handböcker i hur man skulle uppföra 1982, s. 60, 321–322; Ollila, 1998, s. 106). sig. Dessa böcker ingick i den kategori av På tjugotalet förändras situationen slutgiltigt böcker vid namnet ”sedelära, levnadsvisdom, och böcker blir tillgängliga för ett allt större självuppfostran” som signaturen H. C. beskrev. antal läsare. Att köpa, läsa och citera ur böcker Bagheera strävade i sina rådgivningsböcker blir i princip öppet för alla. Brummell & C: o, att uppfostra en i etikett okunnig läsare. en representant för den bildade klassen, förser Valentin parodierar framförallt Bagheeras sätt i en rådgivningsgbok sina okunniga läsare med att kombinera existentiella resonemang med information om hur böcker uppfattas som konkreta råd till läsare. ”Monen täytyy tyytyä gåvor: ”En god bok är en värdefull gåva. Den yhteen ainoaan ruusuun elämässään. Ja silloin återkastar också alltid ett skimmer av kultur johtuu helposti kysymään: miksi minä elän? och andlig rikedom över givaren”. (Brummell & Missään tapauksessa ei silinteri päässä juosta C: o, 1926, s. 154.) Boken antyder med andra raitiovaunun jälessä eikä ajeta polkupyörällä” ord ännu kultur och bildning men samtidigt har (Valentin, 1928a, s. 58), resonerar berättaren. den blivit en vara som allt fl er har råd att köpa. [Många måste i sitt liv nöja sig med en endaste I och med massproduktionen slutar litteraturen ros. Och då ställer man lätt frågan: varför lever att vara en markör för den bildade klassens jag? Det är under inga omständigheter tillåtet elitposition och ett värdefullt föremål som endast att cykla eller springa med cylinderhatt på få har råd att köpa. Enligt Pekka Tarkka hade huvudet efter en spårvagn.] I parodin förenar böcker och tidningar före världskriget i första Valentin en andlig poetiskt-estetiskt-moralisk hand producerats för den bildade klassen trots diskurs på ett komiskt inkongruent sätt med inriktningen på folkbildning. 1920-talet förde konkreta instruktioner och råd såsom att det med sig en massproduktion och massförsäljning är ofi nt att bita på naglarna. Det är litteraturens av litteratur. (Tarkka, 1980, s. 17.) Signaturen kunskapsförmedlande, uppfostrande och V. H. anmärkte i Helsingin Sanomat 26.1.1919 att bildande uppgift Valentin driver med då han inhemsk litteratur, speciellt samlade verk nu har radar upp alla de böcker Heinz Grote söker framgång: ”Nykyinen rahanrunsaus on luonut lärdom i och när han tar Bagheera till objekt. aivan uusiakin kirjallisuuden lukijapiirejä, ja tästä Indirekt skämtar han även med de läsare som johtuu, että kotimaisten kirjailijain tuotteet ovat läser rådgivningsböcker och söker kunskap i saaneet erityisen vilkasta kysyntää pohjateoksiksi dem. koteihin, joissa vasta perustetaan varsinainen oma kirjasto.” (V. H., 1919.) [Det faktum att Berättaren i ”Sydämen Golgata” gycklar även folk i dag har mycket pengar har skapat helt med marknadsföringen när han påpekar efter nya läsekretsar för litteratur och på grund av varje titel han nämner att boken fi nns att köpa det här fi nns det en mycket livlig efterfrågan på realisation eller att den även kan köpas som på verk av inhemska författare som grundverk pocketbok. Publikationsverksamheten blev i sådana hem där man först nu håller på att under de första årtiondena på 1900-talet allt grunda ett egentligt eget bibliotek.] Den sociala mer marknadsinriktad, menar Sevänen. På sammansättningen av publiken för litteratur och 1910-talet började förlagen ge ut billiga serier tidningar förändrades (se t.ex. Tarkka, 1980, av böcker. I dessa serier ingick även uppskattade s 13−14, 17; Häggman, 2001, s. 276−277). verk, men huvudsakligen riktade sig serierna till Antalet människor som var tillräckligt bildade en ny, underklasspublik – termen är Sevänens och förmögna för att prenumerera på en tidning – som saknade lättare lektyr. (Sevänen, ökade jämnt under början av 1900-talet (Suomen 1994, s. 56.) 1920-talet präglades av en stark lehdistön historia 2, 1987, s. 146).

135 Utbildning, vars betydelse vuxit under 1800- kunskaper för att avancera socialt. Den använde talet och förstärkt den bildade klassens position böcker och utbildning som ett medel för att nå (Ollila, 1998, s. 27; Ollila, 2002, s. 169) var en en högre social ställning – en strävan att stiga viktig markör för den bildade klassen (se även socialt har uppfattats som ett viktigt kännetecken Alapuro, 1973, s. 11, 13; Halila, 1982, s. 113). för den nya medelklassen (se Alapuro, 1980, s. På 1920-talet höll situationen på att förändras: 70−72, 96; Alestalo, 1980, s. 146; se även kunskaper om litteratur och beläsenhet var Halila, 1982, s. 130; Åström, 1957, s. 184). inte längre något som nödvändigtvis var ett Den sökte i böcker efter instruktioner för hur kännetecken på att en person hörde till den den skulle bete sig i till exempel nya sociala bildade klassen. Förlagen riktade blicken situationer. Genom att driva med guideböcker framförallt på den nya medelklassen som växte gycklar Valentin med och tar avstånd från den fram (Tarkka, 1980, s. 17). Enligt Tarkka var nya medelklassen som började växa fram under encyklopedier ännu på 1910-talet riktade till slutet av 1800-talet. Uppkomsten av den nya den bildade klassen. På tjugotalet utgav förlaget medelklassen tog sedan fart under 1910- och Otava Pieni tietosanakirja som redigerades 1920-talen. utgående från bildande och demokratiska utgångspunkter. I marknadsföringen av Parodierna driver inte bara med författare och encyklopedin syns förlagets nya uppfattningar böcker som strävar att uppfostra och/eller om dess publik. Nu riktade förlaget sig till på olika sätt estetiskt eller kunskapsmässigt bredare folklager än förut och reklamen förädla och förändra sina läsare utan också appellerade till människors behov att stiga med dem som ordagrannt tror på det de läst. socialt. (Tarkka, 1980, s. 31−32.) Det var Valentins gyckel med verk och författare meningen att boken skulle nå folket, dess vad som försöker undervisa folket är emellertid Tarkka kallar ”breda och djupa lager” (Tarkka, självironiskt. Enligt min mening präglas hans 1980, s. 85). I broschyrerna för encyklopedin parodier av två för kåserier typiska strävanden: stod det att även en obemedlad kunde med de vill roa och de vill uppfostra (se Manninen, hjälp av kunskap konkurrera med de lyckligare 1987, s. 21−24; Taanila, 1970, s. 267). Kirsti lottade. Detta budskap fördes fram av en ﬁ gur Manninen påpekar att kåserier vill överföra som signiﬁ kativt nog hette Tohtori Tietovalta skribentens synvinkel på läsaren utan att denna och som i reklamen upprepade meningen: ”Tieto märker det. ”Siinä mielessä modernikin pakina valtaa, tieto voimaa, kansa tiedon aateloimaa” on yhä omalla tavallaan valistava”, betonar hon (Tarkka, 1980, s. 33, fetstil KM). [Kunskap är (Manninen, 1987, s. 24). [I den meningen är makt, kunskap är styrka, folket är förädlat av även ett modernt kåseri fortfarande på sitt sätt kunskap] Kunskap uppfattades inte bara som ett upplysande.] Bakom sin gycklande mask är sätt att uppnå en andens adel utan också som ett Valentin alltså ute för att uppfostra och upplysa verktyg på väg mot social framgång och makt. sina läsare om frågor som berör litteratur och Enligt min mening verkar det även som om verklighet. doktor Kunskapsmakts budskap nådde fram. Tarkka (1980, s. 87) skriver att encyklopedin 5.9 Resultatet av folkbildningen blev en stor försäljningsframgång och såldes i 42 000 serier. J. V. Snellmans litteraturuppfattning gick ut på att litteraturen inte bara skulle framställa världen Kristiina Tiihonen menar att den stora mängden sådan den är och sådan den är då den är som guider utgivna på tjugotalet var ett uttryck för bäst (Karkama, 1989, s. 32, s. 38, s. 68−69) en ”medelklassens panikreaktion” på en kulturell utan också tjäna nationen och kultiveringen förändring (Tiihonen, 2000, s. 199−200). Jag av folket (Karkama, 1989, s. 29, s. 80−81). tolkar däremot guideböckerna som ett tecken Konsten skulle, skriver Marja Jalava, drivas på att den växande medelklassen skaffade sig av en kärlek till nationen. Fosterlandskärleken förväntades även komma till uttryck i verken.

136 De skulle gestalta en typisk individs utveckling intresse. Enligt Sevänen (1994, s. 173−174) var mot en nationell medvetenhet. (Jalava, 2002, uppfostrande berättelser en populär genre ännu s. 447) Jag har redan visat på vilka sätt Valentin vid sekelskiftet 1900. Den metaﬁ ktiva titeln inom utsätter uppfattningen om litteraturens sanna parentes kan läsas som en anvisning om att det är relation till verkligheten för parodi. Han visar den uppfostrande litteraturen från sekelskiftet även konsekvent att den inre ”sanning” som som utgör objektspråket för parodin. Men titeln litteraturen för fram är falsk. Men parodierna kan även läsas som en instruktion för läsaren. riktar sig även mot den andra aspekten av den Den uppmanar läsaren att ta lärdom av denna bildade klassens litteraturuppfattning. De texter berättelse. Dess gyckel med undervisning och som oftast parodieras har enligt titlarna en stor folkbildning hänger ihop med de förändringar publik. Parodierna anknyter till de folkgrupper som demokrati och modernisering för med som i den samtida diskursen om litteratur sig. Den lärdom parodin ”Sivistystä” för fram är förekom under benämningarna ”massan” eller ironiskt nog mot bildning. ”folket”. Huvudpersonen i parodin är Hilma från Rimpilä Parodin ”Sivistystä eli kotiin kaupungista som är en torparänka i Kirujärvi by. Hon har (Opettavainen kertomus)” [Bildning eller hem en dotter som för tre år sedan farit till staden. från staden (En lärorik berättelse)] driver I början av berättelsen väntar Hilma sin dotter med folket, det vill säga de människogrupper på besök och förbereder en fest för sina grannar. som varit föremålet för den bildade klassens Hon har stora förväntningar på dottern och folkbildningsverksamhet. Därmed riktar den hon hoppas att hon har uppnått en betydande sig även mot Snellmans folkbildningsideal. position. Hilma, som enligt berättaren är en Kärnan i folkbildningstanken var, enligt Anne ambitiös kvinna, är kunnig och bildad på många, Ollila, att den bildade klassen visste innebörden parodiska sätt liksom de övriga representanterna i riktig bildning och medborgerliga plikter. Den för folket. Butiksinnehavaren i lanthandeln bildade klassens främsta uppgift bestod i att kysser på hand, Hilma strör franska ord och bringa kunskapens ljus till folket och styra in meningar i sitt tal och bjuder sina gäster på det okunniga folket på den rätta vägen. (Ollila, hummer på burk (i brist på färsk kaviar) och 1993, s. 10; se även Karkama, 1989, s. 29.) coctails. Uppgiften utgjorde grunden för den bildade klassens identitet men även för dess position – Tervetuloa, mesdames, sanoi Rimpilän och makt i samhället (Ollila, 1993, s. 48–49). Hilma. Saattuuko kenelläkään, apropos, Den uppfattades på 1800-talet som den bildade olemaan hummeripurkin avainta? – Jaa, klassens skyldighet, en plikt medlemmar i den lass mal nachdenken, sanoi naapurin bildade klassen förväntades fullfölja genom ett emäntä. Me söimme juuri viime ihärdigt och outtröttligt arbete. Folket skulle sunnuntaina hummeria, voi olla, että avain uppfostras till en livsstil som innebar goda on jäljellä. Lähden kyllä noutamaan sen! fasoner, renlighet, ordning, disciplin, sedlighet, – Oi, kiitos! C’est tres malheureusement! med mera. (Ollila, 1993, s. 295; se även (Valentin, 1928a, s 135–136.) Karkama, 1989, s. 52.) Vidare innebar bildning även en plikt för människan att oavbrutet [– Välkomna, mesdames, sade Hilma från utveckla sig själv30 (Ollila, 1993, s. 50). Rimpilä. Råkar någon av er, apropos, ha en öppnare till en burk hummer? – Ja, lass Titeln på parodin ”Sivistystä eli kotiin kaupungista mal nachdenken, sade grannfrun. Vi åt (Opettavainen kertomus)” är på ﬂ era sätt av hummer förra söndagen, det är möjligt att

30 Ortega y Gasset (1934, s. 12) deﬁ nierar eliter som strävan att skilja sig från majoriteten samt av att den består grupper som har en uppgift, ett mål eller ett ideal som alla av människor som kräver mer av sig själv än de andra. inom gruppen strävar att uppnå. Likaså präglas eliten av sin

137 vi har öppnaren kvar. Jag ska hämta den! till stadsboende överklassfl ickors kunskap, – O, tack! C’est tres malheureusement!] medan hönsskötsel och gallring av foderrovor hänger ihop med den agrara sfär där Eveliina Hilma, butiksinnehavaren och grannfrun, de ursprungligen hör hemma. Eveliina är en utpräglade representanterna för det fi nska folket, storkonsument av folkbildning, men kurserna talar främmande språk, beter sig på ett ytterst har endast lett till ett ytligt och skrattretande kultiverat sätt och äter mat som konnoterar imiterande. Enligt Pertti Karkama arbetade pengar, lyx och hög social status. Emblemet för folkbildningen för ett folk som skulle vara bildat, folket, de äkta fi nnarna ute på landet har blivit förnuftigt, medvetet om sig som en nation och världsvana men på ett parodiskt sätt. De är inte fritt (Karkama, 1989, s. 52, 75). Eveliina ger bildade på ”riktigt” för de använder de franska en negativ bild av folkbildningens betydelse orden på ett oriktigt sätt. Relationen mellan och resultat: hon är inte bildad på riktigt utan språkbruk, beteende och det sociala skikt talaren en parodisk motbild av den bildade klassens ingår i utgör här emellertid den främsta grunden ihärdiga strävanden. Hennes skolgång har inte för komisk diskrepans. ”Låga” gestalter har tagit heller berett henne en väg uppåt i samhället. över ett språk och beteende som implicerar högt Eveliina är en parodi på den i demokratin samhälleligt skikt och överklassuppfostran. ingående ideologin om allmänbildning. Hon är motsatsen till den förnuftiga och bildade Dottern Eveliina anländer, men inte med bil människan som eftersträvades (se Tarkka, 1980, som Hilma väntar sig. Hon kommer till fots s. 24). Hon har inte heller utvecklats till en bärande på en enda liten pappask men med människa medveten om fosterlandet. huvudet fullt av kunskap. I den här berättelsen liksom hos Bergroth och Soini är kvinnan ”Sivistystä” kan läsas som en parodiskt-ironisk tecknet på modernitet. Eveliina har blivit samhällskritik över vad som sker med kvinnorna en modern kvinna, hon röker cigaretter, och folket när de bildar sig och strävar uppåt har kortklippt hår och kort kjol. Dessutom i samhället. Berättaren intar en position har hon i staden deltagit i ett oändligt antal ovanför och utanför den stora allmänhetens kurser. I hennes bildning har ingått recitation, bildningsiver och strävan efter social stigning. gymnastik, plastik och måleri. Hon har också Demokratiseringen strävade efter att ge alla lärt sig hur man ska duka bord, sy kläder, samhällsklasser i det fi nska samhället en möjlighet baka kakor, sjunga, sköta höns och bin, gödsla till utbildning. Skolan och utbildningen blev blommor, göra manikyr, m.m. Vidare planerar allt viktigare faktorer när man strävade efter hon att delta i ”[…] hampaidenhoitokurssit, att förändra och utveckla samhället (Halila, valokuvauskurssit, kielikurssit, soittokurssit, 1982, s. 113). År 1921 godkände riksdagen kirjanpitokurssit, kankaan leikkaamiskurssit, folkskolelagen, som befäste allmän läroplikt paitakurssit, sohvatyynykurssit, raamattukurssit med en grundutbildning för alla folkgrupper. ja ... ” (Valentin, 1928a, s. 139). [… kurser i Statens kultur- och bildningprogram strävade i hur man sköter tänderna, kurser i fotografering, början av självständigheten framförallt att höja kurser i musik, kurser i bokföring, kurser i hur bildnings- och utbildningsnivån hos agrar- och man skär tyg, kurser i hur man syr skjortor, industribefolkningen (Kallio, 1982, s. 16). soffkuddekurser, bibelkurser och …] Hennes Enligt Tarkka jämnades skillnader mellan sociala bildning är parodisk i fl era bemärkelser. Eveliina skikt ut på ett nytt sätt. Levnadstandarden steg, kan inte skilja mellan en viktig, riktig och nyttig vilket ledde till att ett allt större antal människor kurs och dess motsats. Det har lett till att fi ck tillgång till skolgång, utbildning och välfärd. hennes curriculum vitae består av utbildning ”Yhteiskunta oli tasa-aineistunut, samat normit som är oförnuftig, det vill säga innehållsligt olivat yleistymässä eri ammattiryhmissä. Uusi och klassmässigt motsägelsefull och absurd. keskiluokka oli syntynyt”, gestaltar Tarkka den Att bilda sig i plastik och solosång kan kopplas utveckling som pågick. (Tarkka, 1980, s. 31.)31

138 [Samhället hade blivit mera homogent, samma kirjailijoita, 1947, s. 241). Den med Valentin normer blev allmänna i olika yrkesgrupper. samtida signaturen Jouko kopplar ihop kåseriet Den nya medelklassen hade uppstått.] med modernitet. Han menar att någonting Demokratiseringen av samhället med utbildning av det moderna amerikaniserade livet, dess åt allt fl era innebär en kris för den grupp vars spänning och ”hektiska nervliv” redan trängt in i position främst grundat sig på bildning, anser Finland. Det moderna livet präglas av snabbhet, John Carey. Representanter för det bildade av att människor uppfattar verkligheten som en skiktet klagade i slutet på 1800-talet och i början serie ögonblick som snabbt fl imrar förbi. Det av 1900-talet i Europa över ”massans revolt”. är här som kåsörer behövs. Jouko avrundar sitt Denna revolt formades av olika faktorer i olika kåseri i vilket han grubblar över kåsörer, med europeiska länder. ”In England, the educational följande slutsats och förutsägelse: legislation of the last decades of the nineteenth century, which introduced universal elementary Pakinoitsijain ammattikunta – tuo henkisen education, was crucial”, skriver Carey (1992, painiskelun höyhensarja – on uudenaikaisen s. 5). Valentins parodierande av folkbildningen kulttuurikehityksen johdonmukainen tulos. och rådgivningsböckerna kan enligt min mening Ihmisille pitää jo nyt ja vielä enemmän läsas som ett uttryck för den sortens kris Carey tulevaisuudessa syöttää kaikki pienin, jos beskriver, det vill säga en kris inom den grupp i mahdollista makein annoksin, teelusikalla, ja samhället som besuttit det kulturella kapitalet. helposti sulavaa tavaraa sen pitää olla. Sillä I den fi nska kontexten anknyter den parodi se nautitaan tuokiossa kaiken touhun ja som gycklar med folkbildningen även till den tohinan lomassa. Ihmisillä ei ole aikaa eikä idealistiska bild av folket som burits upp av kai haluakaan syventyä mihinkään asiaan den bildade klassen. Bilden raserades slutgiltigt hartiavoimaisella työllä. Siis pakinoitsijain i samband med inbördeskriget (se Alapuro, voittoisa armeija on pintapuolisen kulttuurin 1973, s. 45). Att såväl litteratur, dess sätt att ilmaus. […] Tulevaisuus kuuluu meille, framställa verkligheten, läsarna och folket kirjallisille kyyppareille … (Jouko, 1920.) skildras på ett sätt som gör dem skrattretande tyder på spänningar och förändringar inom alla [Kåsörernas yrkeskår – dessa den andliga dessa områden. brottningens fjäderviktare – är den konsekventa följden av den moderna 5.10 Annorlunda undervisning utvecklingen inom kulturen. Man måste i en ny situation redan nu och ännu mera i framtiden mata allt i människor i söta portioner, med Ordet modern är det begrepp som förenar tesked, och lättsmält ska det vara. För det Valentins parodisamlingar, tonfallet i dem och inmundigas i ett svep mitt i allt stök och kåseriet som genre. Efter att ha läst Leacocks fl äng. Människorna har varken tid eller lust parodier, bestämde kåsören sig för att skriva att med alla sina krafter fördjupa sig i en Uninen mutta onnellinen, en parodisamling som fråga. Kåsörernas segrande armé är alltså han beskriver med orden ”förmodligen den ett uttryck för en ytlig kultur. […] första inhemska moderna parodin”(Meistä tuli Framtiden tillhör oss, litterära kypare […]

31 Jag undrar om det konsekventa parodierandet av den av hög börd. Kärleksdiskursen iscensätter med andra ord romantiska diskursen i Fiikuksen varjossa och i många andra en fantasi, en situation i vilken klassgränserna överskrids. texter från tjugotalet har någonting med den pågående Berättelser i vilka det ingår en fantasi om en förening demokratiseringen av samhället att göra. På det offi ciella mellan människor från olika sociala sfärer eller klasser planet strävade den unga fi nska nationen att minska och förlöjligas just i de tider då skillnaderna mellan olika skikt jämna ut skillnader mellan olika klasser och sociala skikt. på allvar börjar jämnas ut. I den första gradens romantiska berättelser går intrigen ut på att en fattig fl icka av låg börd till slut äktar en rik pojke

139 Jouko pekar på en förändring hos författare den bildade klassens ”kris”. Den bildade klassen och läsare som kan kopplas till den pågående skapade sig på 1800-talet en särskild uppfattning moderniseringen av samhället. Publikens om litteraturen, verkligheten och relationen behov av bildning och nöje återstår men både mellan verkligheten och litteraturen. Den kunskapen och förströelsen måste numera skapade sig även en idealistisk uppfattning om det framföras i en ny form. (Se även Railo, 1925, folk den skulle bilda. När tjugotalet inträder har s. 183; N-va., 1922.) Den moderna tiden har dessa, den bildade klassens ideal fallit. Alapuro förvandlat det tidigare tunga och allvarliga (1973, s. 52) menar att den bildade klassens andliga grubbleriet till en fjäderlätt intellektuell ”kulturkris” på tjugotalet hade sina rötter i aktivitet. Jouko beskriver hur författare, inbördeskriget och medelklassifi cieringen. Han skribenter och kåsörer som förut varit seriösa beskriver situationen på ett sätt som gör att den bildare av folket nu är ”litterära kypare”. för mig ter sig ambivalent och spänningsfylld. De är servitörer vars uppgift består i att på Alapuro påpekar att å ena sidan var den bildade ett ödmjukt sätt servera de moderna läsarna klassens sociala uppskattning på tjugotalet lättsmälta och sötsliskiga ”portioner”, den enda ännu tämligen hög, å andra sidan hade hela kost de moderna människorna går med på att den borgerliga kulturen hamnat i kris: den konsumera. Om man relaterar Joukos tankar kultur i vilken den bildade klassen hade haft till det som är kärnan i folkbildningen kan man en betydelsefull position hade fått ett hårt slag se att en tydlig förskjutning av makt har skett: (Alapuro, 1973, s. 48). Medelklassifi ceringen, förut bestämde den bildade klassen innehållet som innebar en stor omvälvning för den bildade och kvaliteten i den bildning de ”serverade” klassen, blev allt mer tydlig på tjugotalet. Den folket, nu har människornas egna moderna var resultatet av en utveckling som pågått en krav på kultur tagit över. Jouko förhåller sig längre tid. Speciellt unga medlemmar av den raljerande till förändringen men beskriver den bildade klassen hade en motstridig och oklar samtidigt i termer som antyder att den moderna position i samhället. (Alapuro, 1973, s. 49.) utvecklingen innebär ett kulturens skrattretande fördärv, en pågående försämring. Han raljerar Jag nämnde i början av detta kapitel att Valentin inte bara med den nya publiken som inte vill kan ses som en representant för den bildade anstränga sig utan också med det han själv är: klassen. I Valentins fall är tillhörigheten i denna kåsörer. På ett självironiskt sätt deklarerar han diskursiva gemenskap dock mera ambivalent och att kåsörer ingår i den andliga brottningens osynligare än hos de övriga författare jag varit lättaste serie. inne på i de tidigare kapitlen. Rislakki var inte en medlem av den litterära och kulturella eliten Enligt Waugh (1984, s. 71) förekommer såsom Söderhjelm, Bergroth, eller Soini. Han parodi i samband med kriser i romangenrens skrev inte texter som klassifi cerades inom den utveckling. Men efter att ha analyserat vad allvarliga konstlitteraturen och deltog inte heller Valentins texter riktar sig mot samt efter att på allvar i den litterära diskursen. Hans val av ha relaterat hans gyckel till situationen i det yrke uppfattades av hans far, en representant samtida fi nska samhället menar jag att den av den bildade klassen, som ”narraktigt”. litteraturens ”kris” som Valentin på ett ironiskt- Valentin är framförallt en företrädare för den parodiskt-självrefl exivt sätt gestaltar inte bara bildade klassen som på 1920-talet blir en del av är en litteraturens och kulturens, utan också medelklassen. Möjligheterna att inta en position

140 inom den bildade klassen har i hans fall avsevärt undangömd strävan att – trots allt – bilda sin minskat och orsakerna är, åtminstone delvis, av läsare. Valentins texter uträttar under sin ekonomisk karaktär. parodiskt-ironiskt-självreﬂ exiva och moderna mask när allt kommer omkring ärenden som Den berättarposition Valentin intar i parodierna delvis sammanfaller med de uppgifter den är en placering utanför och ovanför både den bildade klassen satte upp för sig på 1800-talet gamla bildade klassen, den nya medelklassen och men gör det på ett för den moderna tiden folket. Det som återstår av en tillhörighet i den lämpligt sätt. bildade klassen är ﬁ kusen som en ”skugga”, en skrattretande symbol för litterär och klassmässig identitet samt en lika skrattretande och väl

141 142 KAPITEL 6 visar att gentlemän förekommer i allehanda skepnader i Brummell & C: os1 detektivroman Skelettgåtan (1929)

6.1 Det litterära fältet: Graden av förlag som var inriktade på folkbildning och kommersialisering kristen, moralisk verksamhet. Dessa liksom de övriga förlagen förhöll sig återhållsamt till Det borgerliga Finland strävade efter förströelselitteratur. (Sevänen, 1994, s. 55; se självständigheten och inbördeskriget att även Sevänen, 1994, s. 93−94.) Utvecklingen förstärka nationen och återupprätta den ledde dock mot en allt större kommersialisering, nationella enheten (Sevänen, 1994, s. 106). från och med förändringarna i början av 1900- Villkoren för den fi nska och fi nlandsvenska talet fram till 1920-talet då alla betydelsefulla publikationsverksamheten var under mellan- förlag gav ut förströelselitteratur och var krigstiden delvis de samma, skriver Erkki organiserade enligt ekonomiska principer med Sevänen. De politiska omständigheterna, det en strävan att ge ut mycket litteratur och vinna vill säga Finlands geografi ska läge och den första pengar på utgivningen. (Sevänen, 1994, s. 56.) republikens politiska maktkonstellationer, var Sevänen anser dock att kommersialiseringen givetvis lika för de båda delkulturerna. (Sevänen, av det fi nlandssvenska litterära fältet inte var 1994, s. 199.) Den intellektuella elitgruppens lika tydlig som av det fi nska. Detta trots att roll i att uppbygga och förstärka staten och även de fi nlandssvenska förlagen publicerade nationen betonades och medlemmarna i en betydelsefull andel förströelselitteratur. gruppen – där även författare ingick – erbjöds (Sevänen, 1994, s. 202.) Han räknar upp fyra betydelsefulla samhälleliga positioner (Sevänen, omständigheter som var olika i den fi nska och 1997, s. 36). Sevänen beskriver situationen på fi nlandssvenska publikationsverksamheten. det fi nska litterära fältet efter inbördeskriget För det första fanns det inga betydelsefulla som den ”snellmannianska litteratursynens fi nlandssvenska förlag som skulle ha specialiserat pånyttfödelse”. Även litteraturen skulle göra sig på förströelselitteratur. För det andra gjorde nationen starkare. (Sevänen, 1994, s. 61.) Här den fi nlandssvenska befolkningens i genomsnitt vill jag infl ika att nationsbyggandet dock inte högre sociala status och utbildning att de hade räknades till förströelselitteraturens uppgifter. större förutsättningar att identifi era sig med Dess uppgift var att förströ och roa. ”värdelitteraturen” – termen är Sevänens – och acceptera den som sin personliga På 1800-talet fungerade förlagen ännu inte på kulturform. Den tredje faktorn, som anknyter ett marknadsinriktat sätt, menar Sevänen. Han till faktor nummer två, var den fi nlandssvenska ger som exempel Söderströms och Gummerus författarkårens anmärkningsvärt höga sociala

1 Theslöfs signatur skrivs på ett antal sätt. Jag följer här det namnet regelbundet fel, t.ex. som ”Brummer” eller skrivsätt som förekommer på de ursprungliga bokpärmarna, ”Brummel”. Även i bibliograﬁ n Suomen kirjailijat d.v.s. ”Brummell & C: o”. Samtida recensenter skrev förekommer det i formen ”Brummel & C: o”.

143 bakgrund. Det bidrog enligt Sevänen delvis begynnande depressionen på 1930-talet och till att det inte fanns många utpräglade ett allmänt intresse för den nationella kulturen förströelseförfattare bland de svenskspråkiga förstärkte enligt Katariina Eskola den inhemska författarna. Den fjärde omständigheten som litteraturens och även förströelselitteraturens bidrog till att den fi nlandssvenska litteraturen ställning. (Eskola, 1982, s. 642; se även Tarkka, inte kommersialiserades i samma grad som den 1980, s. 166−167.) Sevänen (1994, s. 172) fi nska var att en stor del av förströelselitteraturen menar att den växande efterfrågan på litteratur importerades från Sverige. (Sevänen, 1994, och det faktum att intresset för läsning spred sig s. 202−203.) Ytterligare en aspekt förs till nya samhällsgrupper skapade grunden för fram av John Sundholm. Han beskriver den den inhemska förströelsen. Dess förutsättningar fi nlandssvenska ”välbärgade minoritetskulturen” förbättrades sedan ytterligare av att Finland som en kultur i vilken skrivandet och läsandet undertecknade Bern-kontraktet. Urpo Kovala är starkt laddade aktiviteter och påpekar: ”I en påpekar att mängden utgivna översättningar sådan starkt symbolisk kultur blir skrivandet av drastiskt svängde under mellankrigstiden. Den underhållningslitteratur problematiskt därför att snabba tillväxten av översättningslitteratur som varje enskild litterär akt förutsätts vara en insats börjat under första världskriget fortsatte under för den egna kulturen i dess helhet” (Sundholm, 1920-talet, trots att upplagorna var mindre. 2000, s. 175). Minoritetspositionen inverkade I slutet av 1920-talet rasade utgivningen som starkt på den svenskspråkiga kultureliten, efter resultat av Bern-kontraktet och den ekonomiska självständigheten koncentrerade den sig på att depressionen (Kovala, 1999, s. 305−306.) försäkra den svenska kulturens kontinuitet och traditioner (Sevänen, 1994, s. 199; se även Bern-kontraktet var säkert betydelsefullt för Zilliacus, 2000b, s. 14). den fi nländska förströelselitteraturen i slutet av 1920-talet och på trettiotalet. Men det teatraliska Jag instämmer i Sevänens uppfattning att det metaspråket förekommer i större omfattning i inom den fi nlandssvenska litteraturen funnits den fi nländska förströelselitteraturen redan långt få författare som skrivit fl era böcker som före år 1928. För det teatraliska metaspråkets klassifi cerats som förströelselitteratur. Trots uppkomst är emellertid det Kovala är inne på, de av Sevänen framförda skillnaderna mellan nämligen den stora mängden utländsk översatt det fi nska och det fi nlandssvenska litterära förströelselitteratur som gavs ut under första fältet och anledningarna till dem kvarstår dock världskriget och under tjugotalet av central det faktum att förströelselitteratur i början av betydelse. 1900-talet skrevs också på svenska i Finland av fi nlandssvenska författare vars utbildning och 6.2 Teatraliskt metaspråk och sociala status var hög och vars texter präglas diskursen om gentlemän av ett teatraliskt metaspråk som liknar det som förekommer i de fi nska böckerna. Skelettgåtan, skriven av signaturen Brummell & C: o alias Georg H. Theslöf, utkom år 1929. Forskare har diskuterat betydelsen av Romanens omslagsbild signalerar en detektiv- det så kallade Bern-kontraktet för den eller kriminalroman, likaså titeln som antyder fi nländska förströelselitteraturen. Kontraktet skräck och mysterium. Händelseförloppet i undertecknades år 1928 och i det förbjöds romanen är följande: ett skelett hittas uppe publicering av utländska texter utan ersättning. i en trädtopp, myndigheterna misslyckas I praktiken innebar Bern-kontraktet att priserna med att utreda brottet och fallet glöms bort. på översättningslitteratur i någon mån höjdes Någon månad senare diskuterar ett herrsällskap och importen av utländska förströelseböcker, händelsen och en i gruppen, författaren Balder åtminstone delvis, minskade. (Tarkka, Ekström, avslöjar att han har lösningen till 1980, s. 166−167.) Detta kontrakt, den gåtan. Han återger i en tillbakablick sina försök att komma mördaren på spåret och mördaren

144 Gustaf Löfströms berättelse. Löfström avslöjar inte till ett lyckligt slut, varken detektiven för Balder den mördades identitet samt eller samhället blir bättre av att mördarens anledningarna till att han begått brottet. Det identitet befästs (Sundholm, 1999, s. 122, som har skett är att Gustaf Löfström, före 125−126). Detektiven har en viktig samhällelig detta adelsman och löjtnant Gaston Falkensten funktion i detektivromaner. Genom att lösa vid den ryska fl ottan, sedermera polis och brotten med framgång återskapar detektiven spritsmugglare, har mördat adelsmannen, laglydighet och ordning. Brottslingens förlust senare dubbelagenten baron Liewenburg som är samhällets seger. (Lehtonen, 1998, s. 135; förrått sina landsmän för bolschevikerna samt Boëthius, 1989, s. 106; Palmer, 1991, s. 133.) förfört den prostituerade dansösen Helena som I Skelettgåtan utreds brottet, men ”lagen”, Löfström passionerat älskar.2 Mordet anknyter det statliga rättsväsendet, lämnas utanför den med andra ord till politik och kärlek. Efter att slutliga uppgörelsen. Detektiven tar mördarens han strypt Liewenburg hissar Löfström upp parti och låter bli att avslöja honom för polisen. liket i en grantopp där det hittas ett år senare av Romanens tonfall, som jag fokuserar på, är drängen Pekka. Brottet väcker författaren Balder däremot inte avvikande: den är skriven på ett Ekströms intresse. Med hjälp av detektivisk liknande parodiskt-ironiskt-metafi ktivt sätt som ”ratiocination”, det vill säga logiskt resonerande många andra romaner på tjugotalet. och genom att följa olika ledtrådar kommer Balder mördaren-polisen Löfström på spåret. Orden ”humor” och ”stil” upprepades i Balder blir varnad, lurad och tillfångatagen både omnämnandena av Skelettgåtan. H. B-n. skrev i av mördaren och av två olika polisenheter som Allas Krönika om hur författaren skildrar samtida misstänker honom för kommunistpropaganda Helsingfors med ”en välgörande, sarkastisk men och spritsmuggleri men släpps efter en tid. i grunden godmodig glimt i ögat” (H. B-n., Han bestämmer sig för att dra sig undan från 1929) och signaturen H-ström. prisade romanen detektivarbetet och får besök av mördaren som för dess humor och samhällssatir (H-ström., berättar hela historien för honom. Därefter tar 1929). Även framställningssättet fi ck beröm, E. Löfström ett jobb till sjöss och Helena reser C. anmärkte på bokens ”fl otta stil” som ”är känd bort. Några år senare återger Balder handlingen och uppskattad” (E. C., 1929) och signaturen för ett herrsällskap eftersom han läst i dagens H. B-n. noterade: ”Speciellt vill jag framhålla tidning att Löfström omkommit i en storm. stilens lediga elegans och den roligt raljerande (men med en underton av allvar uti) berättaren, John Sundholm har beskrivit Skelettgåtan som för tanken till den älskvärde och kvicke som ”en omvänd detektivberättelse” och rikssvenske äventyrsförfattaren Frank Hellers3 som det ”stora undantaget bland de tidiga akademiska jargong och uddiga skämtlynne” (H. fi nlandssvenska deckarna” (Sundholm, 1999, B-n., 1929). Det som författaren däremot fi ck s. 122, 125). Den avviker enligt honom från kritik för var den moraliska sidan av berättelsen. de övriga fi nlandssvenska detektivromanerna Kritikerna ansåg att bokens restaurangscener på fl era punkter: detektiven Balder är till var för många och detaljerade samt att de var skillnad från de andra detektiverna ”en tragisk olämpliga för unga läsare (-c-., 1929; Mr P., person”, och utredningen av brottet leder 1929; E. C., 1929).4

2 Mikko Lehtonen (1998, s. 135) påpekar att brottslingar och i dem förekommer även satir. Men de ﬁ nländska hos Conan Doyle aldrig ingår i borgarklassen eller förlagen förhöll sig försiktigt till Hellers böcker: ”Hän medelklassen utan vanligtvis är antingen adliga eller [Heller] teki hyviä kirjoja, mutta niiden ilmapiiri oli aivan uppkomplingar. liian suvaitsevainen, liian eurooppalainen. Toisaalta niiden 3 Timo Kukkola (1985, s. 183−184) beskriver Frank satiiri oli liian purevaa ja kohdistui vaarallisiin asioihin,” Heller alias Gunnar Serners detektivromaner som utmärkta menar Kukkola (1985, s. 185). [Han skrev bra böcker, men äventyrsromaner med inslag av intelligent humor och atmosfären i dem var alldeles för tolerant, för europeisk. Å livsvisdom. Berättelserna visar, menar Kukkola, god andra sidan var satiren i böckerna för bitsk och riktade sig kännedom om den internationella och europeiska kulturen mot farliga saker.] Se även Hedman, 1985. 4 Signaturen Mr P. (1929) uppfattade krogscenerna

145 Det teatraliska metaspråket förekommer i i överklassen. Både hans inre och hans yttre romanen i begränsad omfattning och endast är av hög klass i ordets både betydelser: hög tidvis. Skelettgåtan, en detektivroman med kvalitet och hög position i samhället. Diskursen skräckromantiska inslag, innehåller en del om gentlemän – som beskrivningen i ordboken parodiskt-ironiskt-självrefl exiva kommentarer är ett exempel på – beskriver de egenskaper till både detektivromaner och skräckromantik.5 en man måste ha samt de regler och normer I den fi nns även teatraliskt metaspråkliga han måste uppfylla för att duga som en man av diskussioner om konst och litteratur. Utöver hög klass. Den framställer ett mansideal som de parodiska kommentarerna som riktar sig mot delvis sammanfallit med tillhörighet i högre detektivromaner, romantik och skräckromantik, samhällsskikt. litteratur och konst driver romanen med vad jag kallar för diskursen om gentlemän. I detta Jag ställer följande frågor: varför gycklar kapitel fokuserar jag denna diskurs. Skelettgåtan med diskursen om gentlemän och varför just på 1920-talet? Dessutom kan man Med diskursen om gentlemän menar jag allt det ställa frågan varför jag fokuserar just diskursen språk som defi nierar, identifi erar och beskriver om gentlemän? Det gyckel som tar diskursen om gentlemän, som skapar och omskapar dem. I gentlemän till objekt i Skelettgåtan är nämligen Nordisk familjebok beskrivs gentlemannen år 1882 inte alls lika uppenbart som det teatraliska på följande sätt: metaspråk som anknyter till detektivromaner och skräckromantik. Diskursen om gentlemän Gentleman, pl. Gentlemen [dje’ntlm-], belyser emellertid relationen mellan teatraliskt Eng. (af genteel, artig, förfi nad, väl metaspråk och den bildade klassen på ytterligare uppfostrad), en person, som i fråga om ett sätt. Medan jag i de övriga kapitlen i min vanor, drägt, uttryckssätt och i allmänhet läsning har skapat relationen mellan den yttre uppträdande skickar sig på ett parodierade diskursen och den bildade klassen, sådant sätt, som brukar iakttagas i högre förekommer det i Skelettgåtan en tidvis öppen samhällsklasser; en man, som, tillhörande diskussion om klass. I denna diskussion spelar hvilken samhällsklass som hälst, eger god diskursen om gentlemän med dess implikationer uppfostran samt utmärker sig genom av överklass en central roll. hederskänsla, fi nkänslighet och öfver hufvud ett ädelt sinnelag; uti inskränkt 6.3 Berättare nummer 1 bemärkelse, en person, som eger identifi erar en parodisk gentleman förmögenhet och är af god familj; i plur. nyttjas ordet bl. a. vid tilltal som Skelettgåtan berättas av tre berättare som alla höfl ighets-term och för att skilja herrar tidvis gycklar med diskursen om gentlemän. från damer. Berättare nummer 1 inleder berättelsen (Nordisk familjebok, 1882, s. 1044.)6 genom att introducera brottet, myndigheternas misslyckade försök att reda ut det samt den Diskursen om gentlemän hör ihop med frågor egentliga berättaren av detektivberättelsen, om beteende, klädsel, fasoner, klass och Balder Ekström. Efter att Balder, berättare moral. Med ordet gentleman menas en man nummer 2 tagit över berättandet kommer som beter och klär sig väl samt eventuellt ingår berättare nummer 1 direkt till tals nästan endast

dessutom som olämpliga med tanke på romanens genre: min mening har han missat det parodiska i boken. När ”Litet för mycket krogscener ﬁ nnes det förstås i den, och skräckromantiska tongångar inträder dras de vanligen det är ju nästan opassande i en kriminalroman, som bör snart ner från sina allvarliga och mörka sfärer genom att röra sig i en kylig och abstrakt luft.” kontrasteras av någonting mycket verklighetsanknutet och 5 Johan Wopenka (1997, s. 29) beskriver Skelettgåtan som obetydelsefullt. ”melodramatisk, överdriven och helt orealistisk”. Enligt 6 Se Koukkunen (1990, s. 151−152) för ordet ”gentleman”s etymologi.

146 i kapitelrubrikerna. Berättare nummer 3 är Han var född i någon utkant av Gustaf Löfström. huvudstaden, ingen visste riktigt var. Ej heller kände någon hans faders Läsaren får inga direkta uppgifter om berättare samhällsställning. Man visste egentligen nummer 1 utan måste bilda sig en uppfattning blott att han under skoltiden gick i om denne på basis av det språk och de attityder, mossbelupna överrockar och att hans åsikter, hänvisningar och värderingar han direkt kläder alltid föreföllo vända.Vorden och indirekt uttrycker. Hans språk markerar student anlitade han all den kredit han tidvis bildning och kultur, han använder ord kunde få, och de uppnegocierade medlen som ”ariadnetråd”, ”ad interim”, ”Weltschmerz” använde han främst till att klä upp sig från och kallar affärsmän för ”Merkurius”.7 Hans topp till tå. Med återstoden söp han sig till tonfall är raljerande och han gycklar såväl med en viss världsvana och ett trevligt, myndigheterna som försöker utreda brottet som intellektuellt umgänge. Det var visst med de representanter av folket som misstänks då fråga om att han skulle bli juris doktor. för mordet. Berättare nummer 1 är även ironisk; (Brummell & C: o, 1929, s. 28.) meningen ”Saken var utagerad” (Brummell & C: o, 1929, s. 22) utgör början till den egentliga Berättare nummer 1 tar fasta på (och värderar) utredningen av brottet, och det som länsmannen Balders adress som är okänd, hans faders uppfattar som ”ett nytt och värdefullt spår” sociala position som även den är obekant samt (Brummell & C: o, 1929, s.18) visar berättaren på hans kläder som signalerar fattigdom. Han att är ytterligare en värdelös ledtråd. försöker slå fast Balders sociala ställning och i brist på de kunskaper som för berättaren är Diskursen om gentlemän uppträder i Skelettgåtan väsentliga, det vill säga uppgifter om adress framförallt i anknytning till frågor om identitet, och social ställning, tar han fasta på det alla kan det vill säga vem man kan känna igen som en se: klädseln. Samtidigt befäster berättaren sin gentleman och på vilka grunder. Diskursen egen position inom diskursen om gentlemän: tas tydligast upp av berättare nummer 1 i den beskrivningen av Balder berättar minst lika situation där han på ett sätt som ljuder av dubbel mycket om berättaren som den berättar om diskurs och gyckel introducerar berättare den han gestaltar. Ordet ”ingen” markerar social nummer 2, Balder Ekström, en författare och gräns och Balders utanförskap – det skapar ett detektiv. Situationen handlar om berättarens avstånd mellan berättaren och Balder. Berättare försök att placera Balder socialt och kulturellt. nummer 1 antyder att han och den gemenskap i Berättaren börjar med en skämtsam allusion, vilken han ingår hör till ett annat samhällsskikt ”Bland djuren i vår Herres hage var författaren än berättare nummer 2. För denna berättare Balder Ekström ett sällsamt exemplar” är Balder en social gåta, en uppkomling med (Brummell & C: o, 1929, s. 28)8, och beskriver ambitioner som berättaren förhåller sig en sedan Balder på följande sätt: aning nedlåtande till. Han hänvisar till Balder som ”ett sällsamt exemplar” – Balder är på

7 Enligt Ulf Boëthius är stilen i Nick Carter-häftena ”mycket sak, men därmellan präglas det av ironi, parodi och enkel” och språket ”formelartat och förutsägbart”. Han självreﬂ exivitet. Det är muntert och leksamt men emellanåt skriver: ”Främmande ord saknas nästan helt, meningarna varken speciellt enkelt eller vardagligt. I det ingår bl.a. är för det mesta korta, ungefär två tredjedelar av böckerna svåra ord, självreﬂ exivitet och dubbel diskurs. utgörs av dialog. […] Som regel är språket enkelt, 8 Denna allusion hänvisar förmodligen till den gamla vardagligt och bildfattigt.” (Boëthius, 1989, s. 102.) Å dansleken ”Det underliga djuret”. Pelle Holm citerar ur andra sidan påpekar han att tonen i böckerna är ”munter, Arwidssons Svenska fornsånger: ”Det är ett underligt djur lättsam och lekfull” med inslag av ”en illusionsbrytande uti vår herres hage, Det har gått där i femton år och gjort ironi” (Boëthius, 1989, s. 115). Språket och stilen i vår herre stor skade. Ätit upp hans pepparrot (osv) − − − Skelettgåtan både liknar och avviker från denna beskrivning. Släpp ut det, släpp ut det, det får fälle råd.” (Holm, 1948, Brummell & C: os språk är tidvis enkelt och rakt på s. 336.)

147 något grundläggande sätt annorlunda och udda. parodierar berättaren denna diskurs. Berättaren Berättaren beskriver hur Balder med hjälp av är ute för att roa, hans tal präglas av de för lånade pengar utplånar de synliga tecknen på komiska genrer typiska inkongruenserna som sin fattiga och obestämda bakgrund och strävar faller tillbaka på kombinationer av sådant som efter en ny samhällelig position. Balder har inte i kulturen uppfattas som oförenligt ”högt” fötts till den överklass inom vilken gentlemän, och ”lågt”.9 En komisk motsättning ligger i att enligt diskursen om gentlemän, vanligtvis en person når en position genom att bete sig uppfostras och förekommer, men uttrycket på ett ”lågt” sätt. På 1800-talet uppfostrades ”att klä upp sig från topp till tå” implicerar att överklassens barn hemma till ett beteende han strävar efter en position som gentleman. som passar för gentlemän/damer och till viss Klädsel hade, påpekar Anne Ollila (2002, s. världsvana. ”Nimenomaan kasvatuksen tuoma 168, 169), i ståndssamhället en viktig betydelse. kultivoituneisuus käytöstavoissa oli se tekijä, Den uttryckte social position. Gentlemannen joka erotti sivistyneistön rahvaasta ja loi ulkoiset och dandyn igenkänndes inte bara på sin stil edellytykset sen etuoikeutetulle asemalle”, och sitt beteende utan också på sin klädsel (se påpekar Ollila (1993, s. 51; se även Ollila, Moers, 1978, s. 12; Wilson, 1985, s. 180; se 2002, 190). [Det var framförallt det kultiverade även Molarius, 1998, s. 156). Svårigheten att beteendet, resultatet av uppfostran, som var beskriva en dandy kan tänkas vara en aspekt av den faktor som skilde den bildade klassen från dandyismens väsen, påpekar Ritva Hapuli. Hon allmogen och skapade de yttre förutsättningarna hänvisar till Jessica R. Feldman som beskriver för den bildade klassens privilegierade position.] dandyismen som paradoxal och rörlig. Det Med hjälp av lånade pengar och supande uppnår går emellertid att känna igen dandyer på vissa Balder en ”viss världsvana” samt ett ”trevligt egenskaper; enligt Feldman var förkonstling intellektuellt umgänge”. Med andra ord: han blir och nästan teatralisk elegans de strategier som delaktig i en gemenskap som består av människor dandyer ofta använde för att skapa sin stil och som inte har hans fattiga och obestämda sig själva som stil. (Feldman via Hapuli, 1995, bakgrund. Genom att låna pengar, klä upp sig s. 174.) Meningen enligt vilken Balder ”klädde och supa intar han positionen bland gentlemän. upp sig från topp till tå” signalerar med andra Hans bildning är dock en parodiskt-ironisk ord eventuellt att han är en dandy. Ordet motsats till den uppfostran som förut skapat ”dandy” deﬁ nieras i en ordbok från 1925 som gentlemän. Den signalerar även gentlemännens ”sprätt”, ”snobb” och ”modelejon”, och kopplas degradering. Att gentlemannaposition kan ihop med överdrift (Ordbok öfver svenska språket, uppnås på en krog antyder att den krets Balder 1925, s. 298). Även signaturen Bagheera når förmodligen är motsatsen till en andligt hög, (alias Erkki Kivijärvi) anser att dandyn – som intelligent gemenskap. Berättare nummer 1 ursprungligen föddes med gentlemannaskapet i gycklar här emellertid inte bara med samtidens blodet – numera gått till överdrift i sin klädsel avsigkomna gentlemän utan också med Balders och i sitt beteende (Bagheera, 1927, s. 23−24). strävan att bli gentleman. Han är i berättarens En verklig gentleman däremot väcker aldrig ögon en skrattretande ”self-made” gentleman, uppmärksamhet och anpassar sig till varje miljö en uppkomling som imiterar överklassens och umgänge, påpekar Bagheera (1927, s. 16). beteende, klädsel, språk och stil för att få inträde i dess diskursiva gemenskap. Balder är Med tanke på diskursen om gentlemän sker här en udda person, med andra ord svår att placera samtidigt två saker: å ena sidan beskriver och i diskursen om gentlemän. Samtidigt som tolkar berättare nummer 1 Balder utgående berättare nummer 1 ifrågasätter och gycklar från diskursen om gentlemän, å andra sidan med Balders gentlemannaidentitet skriver han

9 Palmer (1991, s. 185) hänvisar till en egen undersökning theories of humour that it arises from incongruity (Palmer, och konstaterar: ”It is a commonplace among recent 1987: 19–74).”

148 indirekt in sig själv i gruppen bestående av anspelar på fi n-de-sièclestämningen, en tidsanda gentlemän. som Kersti Bergroth i sina memoarer beskriver som intelligent, hånfull, lätt, dekadent, präglad Efter att ha beskrivit författaren och journalisten av ironi och Weltschmertz.10 Den kom till Ekströms bakgrund, parodiska bildning och uttryck i verk skrivna av sådana författare som uteblivna karriär går berättaren in på de texter Hjalmar Söderberg, Anatole France och Oscar Balder skriver. Berättarens replik antyder åter Wilde. (Bergroth, 1973, s. 38−46; Hedman, hans egen bildning, han visar på en kännedom 1985, s. 187; se även Ciaravolo, 2000a) i estetik och litteraturkritik när han konstaterar: Ungdomen, skriver Bergroth, beundrade dem ”Hans [Balders] alltid korta, ofta bisarra och påverkades av deras lätta ironi, cynism uppsatser voro fyllda av en weltschmertz, och blaserade övermod (Bergroth, 1973, s. vilken understundom kunde förbytas till 62−63). Balder kan alltså på basis av sina texter skarpslipad satir över världens dumhet och identifi eras som en dekadent, en dandy och även fåfänga” (Brummell & C: o, 1929, s. 29). För en fl anör eller en dagdrivare.11 jämförelsens skull återger jag det avsnitt där en polis beskriver Balders produktion. Medan Berättaren fortsätter sin av kulturell och litterär berättare nummer 1 kan identifi era Balders diskurs präglade beskrivning av Balder: estetiska inriktning och därmed avslöjar sig som en litteraturläsare och litteraturkännare Hans livs dikt hade en annan diktare en skildrar polisen hans författarskap i betydligt gång formulerat: vagare termer: ” – Balder Ekström, läste han ”Jag är en ensling, främmande för alla, [polisen], journalist och författare, har skrivit ett som går min egen väg i egen takt par böcker, vilka ansetts misslyckade och sålts och ser med drömsjukt tigande förakt blott i ett par hundra exemplar. Dessa böcker det stora mänskohavet tanklöst svalla.” innehålla ingenting revolutionärt utan skildra (Brummell & C: o, 1929, s. 29.) vardagstillvaron under något slags fi losofi sk synvinkel, som gör deras läsning synnerligen Dikten som berättaren ”citerar”12 skapar tålamodsprövande.” (Brummell & C: o, 1929, bilden av en dekadent och unik ensling som s. 96.) Polisens sätt att skildra Balders texter intar en position utanför och ovanför ”det avslöjar att han inte själv har läst dem samt stora mänskohavet”, det vill säga den stora att den polis som sammanställt rapporten om allmänheten. Passagen alluderar inte bara på Balder inte är en litteraturkännare utan helt det romantiska geniet och den romantiska enkelt har uppfattat texterna som svårbegripliga hjälten utan också på dandyer. Dandyn kan, och tråkiga. Balders texter signalerar en litterär menar Wilson, uppfattas som en version av den bildning som långt ifrån alla gestalter i romanen romantiska hjälten (Wilson, 1985, s. 182).13 äger. Socialt är Balder ”ett främmande djur”, Vidare beskrivs Balders yttre som oberört, kulturellt sett är han en del av berättare nummer oberoende av de strider som pågår inuti honom: 1:s diskursiva gemenskap. Ordet Weltschmertz ”Hans hjärta kunde härjas av cykloner, hans tanke

10 Ordet anspelar också på Goethes Die Leiden des Jungen som en dagdrivare som en dandy eller en gentlemannafi gur. Werther. Jag fokuserar i detta kapitel dock diskursen kring gentlemän 11 Begreppen ”dandy”, ”fl anör” och ”dagdrivare” angränsar och uppfattar dandyer här som en variant av gentlemän. 12 till varandra. Hos Molarius (1998, s. 157) och Hapuli Om denna dikt fi nns på riktigt eller är uppdiktad av (1995, s. 172) används ”fl anör” och ”dandy” parallellt när Theslöf, vet jag inte. Clas Zilliacus har för mig påpekat att de diskuterar olika former av modern manlighet. Ciaravolo den påminner om Hjalmar Procopés dikter. (2000b, s. 12) uppfattar dagdrivare som ”mer eller mindre 13 Däremot anser Wilson (1985, s. 182) att dandyn inte synonymt med fl anör”. Vidare menar Molarius (1998, sammanföll med Konstnären utan snarare tvärtom, även s. 156−182) att huvudpersonerna i den fi nlandssvenska om det på 1800-talet förekom konstnärer som var dandyer. dagdrivarlitteraturen är dandy-fi gurer. Merete Mazzarella Den sanna dandyn uträttade absolut ingenting. har för mig påpekat att Balder lika mycket kan uppfattas

149 kunde brottas med djävulen och Gud – alltid var Boëthius är den samtida fi ktiva detektiven Nick hans anlete lika slött och dött” (Brummell & C: Carter ”ett borgerligt dygdemönster”. Han o, 1929, s. 29). Hans inre upptas av känslor var ”[…] inte bara snabb, effektiv, viljestark känneteckande för en romantisk hjälte eller och uthållig utan också energisk, plikttrogen, en dandy, hans yttre är en mask: inga känslor modig, självuppoffrande och sanningskär – ja, t syns på ytan (se Molarius, 1998, s. 158). Här o m gudfruktig. Han saknar dessutom alla laster alluderas för första gången till den oberördhet och är mycket måttlig …”, skriver Boëthius som anknyter till diskursen om gentlemän och (1989, s. 112).15 Balders utredningar däremot dandyer. En dandy är kall utanpå men inuti innebär att han dricker och skriver nya växlar brinner det, menar Jessica R. Feldman (Feldman för att komma mördaren på spåret. ”Hela via Hapuli, 1995, s. 174). Dandyns oberördhet den veckan fortsatte jag mina spaningar. Jag omfattade det mesta, påpekar Ellen Moers. Hon superade och drack såsom aldrig förr i mitt liv. skriver: ”The epitome of selfi sh irresponsibility, Jag dansade på Socis och på Fennia, Franciskaner he was [dandy] ideally free of all human och Börs”, beskriver Balder sina uppgifter som commitments that confl ict with taste: passions, detektiv. (Brummell & C: o, 1929, s. 72−73.) moralities, ambitions, politics or occupations” Hans beteende är motsatsen till den andliga (Moers, 1978, s. 13). Samtidigt som berättaren höghet som förknippats med gentlemän och den gestaltar Balder på sätt som alluderar till en borgerliga dygd som Nick Carter exemplifi erar dandy och en romantisk hjälte beskrivs han dock enligt Boëthius. med ett språk som är dubbelröstat. Språket berättaren använder är en aning överdrivet och 6.4 Berättaren Balder Ekström, förekommer i ”fel” kontext, i en detektivroman. den moderna gentlemannen Det antyder att Balder inte bara är en dandy och en romantisk fi gur utan eventuellt också 6.4.1 Gentlemän på låtsas? en parodi på dem. Likaså kan förekomsten av Den av berättare nummer 1 återgivna, smått en dandy inom en detektivroman ses som en parodiska dandy-fi guren Balder Ekström intar parodisk rekontextualisering av dandyer och i berättelsen positionen som en dandy och gentlemän. Att inta positionen som dandy är att gentleman och talar även tidvis ett språk som medvetet inta en elitposition, allt det som kan anstår en sådan: elegant och ironiskt.16 Balder tänkas lämpligt för vanligt folk, är olämpligt för strör – liksom berättare nummer 1 – i sitt tal en gentleman och ska motarbetas av honom (se in markörer för bildning, utländska fraser och Wilson, 1985, s. 182−183, 200; Moers, 1978, höviska uttryck. Han skildrar till exempel en s. 13). Dandyer står för en förfi ning som har som fest på följande sätt: ”Glasen framför varje uppgift att skapa dandyns särställning gentemot kuvert voro också sju, vilket gav oss anledning alla andra människor. Detektivromaner däremot förmoda att de förståndsrudiment som möjligen implicerade förströelse och obildad publik och förekommo, voro dömda att döden dö under förknippades med elitens motsats, ”massan”, kvällens lopp” (Brummell & C: o, 1929, s. 14 stora läsarskaror. 42−43). Språket är indirekt, abstrakt, ironiskt, höviskt, tillgjort. Det är elegant och anknyter I och med att Balder är en dandy som till etikett och (överdrivet) formellt beteende. förekommer inom en detektivroman är han Berättaren talar inte om ”hjärna”, ”berusning” också en parodisk version av litterära detektiver eller om att ”supa sig plakat” utan han pratar om (se även Hedman, 1985, s. 172−173). Enligt ”förståndsrudiment”, och om hur de är ”dömda

14 Kombinationen gentleman-detektiv är emellertid vanlig dandyism. Han skriver: ”Stylistically speaking, irony is vid denna tidpunkt. Se Hedman, 1985, s. 160−169. dandyism, whose ﬁ rst aim, as Max Beerbohm, ironist and 15 John G. Cawelti (1976, s. 94) anknyter däremot dandy, tells us, is ’the production of the supreme effect detektiven till dekadens. through means the least extravagant’.” (Muecke, 1970, s. 45.) 16 Muecke uppfattar ironi som en språklig form av

150 att döden dö”.17 Han säger inte ”jag tror”, utan En ironisk klyfta mellan ideal och ”verklighet” ”vilket gav oss anledning förmoda”. Han skriver präglar också Balders gestaltning av herrar i in sig i en diskurs om gentlemän genom att med Skelettgåtan. I den detektivberättelse som Balder hjälp av de utvalda orden antyda ett elegant och återger för sin herrpublik förekommer några artigt beteende lämpligt för en gentleman. ”glada sällskap” bestående av ”herrar”. Där ingår bland annat en häradshövding, ett bergsråd, Såsom i berättare nummer 1s sätt att tala en kamrer och en trådrullsfabrikör. Balder uppstår det även i Balders tidvis en ironisk festar tillsammans med dessa herrar när han för klyfta mellan vad som sägs och vad som menas, första gången kommer i kontakt med Helena, mellan det ”höga” språk han använder och den Löfströms älskade. De herrar Balder berättar ”låga” situation i vilken eller det ”låga” objekt om är ”gentlemän” i den ironiska, motsatta om vilket det används. Balder talar till exempel meningen, den grupp herrar han berättar för om ”salong” och ”hotell” när han sitter inspärrad kan eventuellt uppfattas som gentlemän på hos polisen (Brummell & C: o, 1929, s. 92, riktigt. De dekadenta herrarna har pengar och 104). Speciellt bildad och ironisk är han när bildning, men de för ett liv som i berättelsen han talar om de prostituerade kvinnorna. Han gestaltas som omoraliskt. De kopplas ihop med jämför dem med den sköna Helena av Sparta lyx, fritid, okontrollerad sexualitet och fördärv. (Brummell & C: o, 1929, s. 80), med Circe, Balder ger fl era exempel på deras omoraliska Kleopatra och ”en aftonvind eller en skogsbäcks beteende (Brummell & C: o, 1929, s. 42−47, andedräkt” (Brummell & C: o, 1929, s. 46). 58−60, 69−72) medan han, enligt sin egen De kallas för ”detta illustra sällskap” och ”den (ironiska) utsaga, beter sig bättre och ställer sympatiska klickens representanter” (Brummell högre moraliska krav på sig själv. Om språk, & C: o, 1929, s. 69) i sammanhang som antyder bildning och beteende är de kännetecknen på att de står för sin egen och även andras moraliska basis av vilka man kan känna igen en gentleman fördärv och olycka. Ett språk som implicerar fi nt motsvarar varken dessa herrars språk eller beteende, bildning och hövlighet förekommer beteende deras bildning och position. Ett inte heller längre i dess vanliga miljö, salen exempel på detta utgörs av den passage eller salongen, utan det talas av en uppkomling där kamrer Pihlström, en av de dekadenta på en restaurang i en situation som hänger herremännen, för Balder återger sitt möte med ihop med moralisk ”låghet”; supande, brott Löfström i samband med en fest: och prostitution (Brummell & C: o, 1929, s. 42−56). Den prostituerade Helena ber Balder − Man måste erkänna att jag fått mig på en fyllesfest skriva en dikt om hennes fötter en jädrans sinkadus, sade Pihlström med och Balder kopierar Bertil Gripenbergs dikt ett söttsurt grin. Jag försökte hindra ”Tretton år” ur samlingen Aftnar i Tavastland Helena från att rymma i den där okända (1911) på en cigarrettask.18 bilen. Då bildörren fl ög upp, och den väna

17 I Skelettgåtan förekommer upprepade ironiska och Detektivromaner är uppbyggda kring intellekt. Läsaren parodiska hänvisningar till förstånd och förnuft. Balder talar följer i dem å ena sidan detektivens logiska resonemang, å t.ex. om sin ”ﬁ na hjärna”, om sina åhörares ”förmörkade andra sidan använder han/hon sin ”hjärna” när hon eller han hjärnor”, om polisernas sämre utrustade hjärnor, om sitt försöker lösa de gåtor berättelsen ställer. ”ljusa förstånd”, m.m. (Brummell & C: o, 1929, s. 113, 18 Det sammanhang i vilken Gripenberg citeras påminner 107, 146, 152). Tidvis förekommer även hänvisningar mycket om den situation i vilken hans dikt förekommer som anknyter till (och parodierar) modernitet: ”Min i Sisko ja kultainen pikari. I Skelettgåtan är Gripenbergs hjärnas turbiner” (Brummell & C: o, 1929, s. 64) och politiska konservatism och ”vithet” av betydelse. ”hjärnans kolvar och hjul arbetade för högtryck” (Brummell ”Gripenberg hade just ingen förståelse alls för de demokrat- & C: o, 1929, s. 81). Dessa meningar tolkar jag som iseringssträvanden som förekom också på ﬁ nlandssvenskt ett parodierande av både dandyer och detektiver. En av håll”, skriver Sven Willner (1984, s. 272). Det är inte av en dandyns centrala egenskaper och kännetecken är ”the slump som Balder, som i romanen gestaltas som mycket vit wit”, hans överlägsna intellekt som lyfter upp honom till och politiskt konservativ, citerar Gripenberg. en kategori ovan de andra (Moers, 1978, s. 19−20, 288).

151 ängeln skulle stiga in, tog jag henne med stor del av fi nländarna uppfattade inte brott milt våld i armen. I samma ögonblick mot förbudslagen som verkliga brott (Sillanpää, sträcktes en näve ut ur bilens innanmäte. 2002, s. 57).19 Merja Sillanpää beskriver hur en Jag såg en massa himlakroppar dansa för tysk doktor vid namnet Gustav Mainz i en senare min inre syn och vaknade som ett lik på utgiven bok skildrade sin studieresa till Finland soffan här. Vad tror du kung Salomo skulle år 1924. Mainz beskrev ett omoraliskt beteende, gjort om han råkat ut för en sån här ökat våld samt en vettlös livsföring hos dem som katastrof? (Brummell & C: o, 1929, nyligen blivit rika på spritsmuggling. Mainz s. 53−54.) tyckte att han i alla folkgrupper kunde se spår av demoralisering (Sillanpää, 2002, s. 61 62.) Här återger Balder, en ”self-made” gentleman, för sina åhörare som är gentlemän en situation De herrar som på basis av bildning och position som kamrer Pihlström skildrat för honom. I den i samhället kan tänkas vara gentlemän framställs slåss två herrar, Löfström och Pihström, om en av berättaren Balder som parodiska motbilder prostituerad kvinna. Deras beteende är utpräglat till gentlemän. Men inte heller Balders ”lågt”. Historikern Eino Jutikkala citerar greve självupptagna position som dandy och gentleman C. G. Mannerheim som ansåg att det i de högre är säker. Den ifrågasätts under berättelsens gång samhällsklasserna förekom en djupare sedlighet. på ett mer eller mindre parodiskt-ironiskt sätt Den hade de bildade föräldrarna fortplantat i sina inte bara av berättare nummer 1 utan också av barn (Jutikkala, 1968, s. 185). Gestaltningen av andra gestalter och även av honom själv. I ett Pihlström och de övriga dekadenta herrarna är kapitel som heter ”Amatördetektiven anhålles, en ironiskt-parodisk motbild till uppfattningen misstänkt för landsförräderi” (Brummell & om de högre samhällsklassernas högre moral. C: o, 1929, s. 92) återger Balder hur han grips av den politiska centralpolisen. Gustaf Det tillstånd av fördärv som råder bland Löfström, polisen och mördaren, har lagt gentlemännen i romanen anknyter till kommunistiska pamfl etter i hans kappsäck samt förbudslagen. Signaturen H-ström skrev i spridit pamfl etterna på de områden där Balder Viborgs Nyheter: ”Icke heller samhällssatiren, rört sig och sedan låtit polisen få reda på saken. d.v.s. här enbart satiren över de förhållanden, Resultatet blir att Balder grips. På detta sätt som i vårt land skapats av sådana utomordentligt försöker Löfström hindra Balder från att reda ut lyckade lagar som totalförbudet m.m. är helt brottet. Då Balder förhörs misstänkt för att vara bannlyst ur Brummel (sic!) & C: os nya bok” kommunist konstaterar polisen: ” − Vad tjänar (H-ström., 1929). Forskare har påpekat att det till att neka, då bevisen äro klara? Ni vill ju förbudslagen som trädde i kraft år 1919 kan gälla för herreman. Herremän bruka bekänna beskrivas som en lag vars inverkan resulterade i öppet när de en gång råkat fast.” (Brummell en motsats till de hälsosamma levnadsvanor och & C: o, 1929, s. 98.) I polisens ögon bär den nationella rakryggighet som eftersträvades. Balders gentlemanna-identitet prägeln av låtsad Den ledde till lönnbränning, receptmissbruk identitet. Han identifi eras som en man som och insmuggling av estnisk och tysk sprit och strävar efter att höra till gruppen av gentleman dryckenskapen snarare tilltog än minskade på men som inte självklart ingår i den. Polisen låter grund av spritens lättillgänglighet. (Kallio, förstå att herremän, även då de utför brottsliga 1982, s. 24.) Dessutom minskade förbudslagen handlingar, förväntas bete sig enligt vissa ideal. människornas respekt för lagen och ledde till För att duga som gentleman krävs att Balder en omfattande kriminalitet. Under tjugotalet beter sig hederligt, vilket – ironiskt nog – i hans dog människor i Finland i våldsbrott 16 gånger fall skulle innebära ohederlighet. Han förväntas oftare än i Sverige. (Filpus, 2001, s. 20.) En erkänna ett brott han inte är skyldig till. Polisen 19 Sillanpää (2002, s. 60) menar att framförallt den bildade alla. Det alkoholförbud som förekommit under första klassen var besviken på förbudslagen för nu gällde lagen världskriget hade nämligen inte hindrat verksamheten på första klassens restauranger.

152 ifrågasätter Balders position som herreman kännetecknande för en gentleman. På andra håll men Balder bevarar masken av oberördhet i boken imiterar Balder det för dandyer – och trots att han inser sin prekära situation. Med även för Oscar Wilde – typiska ironiska sättet att andra ord: han fortsätter att agera enligt tala och det blaserade beteendet. Här citerar han diskursen om gentleman. Här möter läsaren åter Wilde i en situation som är skrattretande med oberördheten, kännetecknet på en gentleman tanke på hans identitet som dandy, gentleman och en dandy (se Moers, 1978, s. 13). och detektiv. Balder identifi erar sig som en negation av en gentleman medan brottslingen Inte bara polisen utan också Ekström använder Löfström, ironiskt nog, enligt Balder ”uppträtt diskursen om gentlemän till att diskutera sin som en fulländad gentleman” (Brummell & C: identitet. Balder, som inte anar något ont, följer o, 1929, s. 128). Hänvisningen till Wilde är Löfström till en öde stuga och blir instängd i emellertid ambivalent: att hänvisa till Oscar husets källare. Han luras av en polis som visar Wilde i en situation i vilken han förnekar sig vara den eftertraktade brottslingen. Nu faller sin identitet som gentleman är en akt som Balders mask av oberödhet och han utbrister: samtidigt tillskriver Balder en position inom den ”En gentleman blir aldrig förvånad, säger Wilde. bildade klassen och diskursen kring gentlemän. I detta ögonblick var jag säkert så långt från en Hänvisningen kan kopplas ihop med bildning gentleman som aldrig förr.” (Brummell & C: och kulturellt kapital. o, 1929, s. 128.) Situationen bygger på den ironiska skillnaden mellan sken och verklighet.20 Löfström ser ut att vara en polis och detektiv, 6. 4. 2 (Klass) skelettet i Balders men hans rätta identitet är adelsmannens, garderob gentlemannens och mördarens. Balder har själv intagit en gentlemannaposition medan Löfström I det ovannämnda polisförhöret ifrågasätter ursprungligen ingår i gruppen av herremän. förhörarna inte bara Balders position som Situationen iscensätter en kamp mellan två gentleman utan avslöjar också hans bakgrund varianter av gentlemän, ”uppkomlingen” versus för hans åhörare och för läsaren. Polisen, som den ”äkta” men numera fallne herremannen. Balder ger det parodiska namnet ”Pilatus”, har Balder befi nner sig – bokstavligen – i underläge: nämligen tillgång till de uppgifter som berättare han är instängd i en källare. I denna situation nummer 1 saknade.21 Förhöraren börjar med kullkastas nu hans position som gentleman att redogöra för Balders yrke, hans litterära helt och hållet. Balders replik är ett teatraliskt verksamhet och ekonomiska situation samt vad metaspråkligt yttrande som tydligt riktar han på sistone haft för sig. Därefter följer ett sig mot diskursen om gentlemän. Den yttre repliksskifte som Balder återger på följande sätt: oberördheten som var ett ideal eller en norm för ” − Er far var arbetaren Karl Ekström, fortsatte dandyer på 1700-talet gick vidare till den nya Pilatus. − Ja. − Han deltog i frihetskriget. − dandyismen i slutet på 1800-talet, skriver Ellen Ja. − På den orätta sidan.” (Brummell & C: o, Moers. Den nya dandyismen förkroppsligades 1929, s. 96−97.) Det avslöjas att Balder är son framförallt av Oscar Wilde. (Moers, 1978, s. till en rödgardist. Att vara röd hängde med stor 288, 295.) Huvudpersonen Balder identifi erar sannolikhet i den samtida kontexten ihop med sig på ett parodiskt-ironiskt sätt som en icke- att man ingick i arbetarklassen, talade fi nska gentleman genom att citera dandyn Oscar Wilde och hade dåliga ekonomiska förutsättningar (se och genom att hänvisa till den oberördhet som är Ylikangas, 1993, s. 18–21).22 Balders bakgrund

20 I egenskap av berättare är Balder en variant av både observatör och offer när han i romanen återberättar ”situational irony”: han gestaltar inför publiken den skillnad sina äventyr för åhörarna. Denna dubbla roll leder till en mellan sken and verklighet han själv fallit offer för när han del självironiska kommentarer. i sin godtrogenhet låter mördaren lura honom (se Muecke, 21 Balder intar här en parodisk position som Jesus. 1970, s. 28; se även Kinnunen, 1994, s. 140−141). Han är

153 kan med andra ord uppfattas som socialt ”låg” (Brummell & C: o, 1929, s. 11). Skelettet på medan han i berättelsens nu strävar efter en marknaden kan uppfattas som en parodi på ett ”hög” social status. skräckromantiskt benrangel, och – vidare – även som en parodi på en gentleman. Det är försett I och med detta avslöjande är det dags att med attribut som kännetecknar en herreman. begrunda romanens titel, ”Skelettgåtan”. Skelettet uppe i grantoppen identifi eras som en För det första anspelar titeln på den för herremans på basis av naglarna som ”utvisade detektivromaner typiska frågan om offrets och vård och ans” samt ”felfria tänder” (Brummell mördarens identitet. ”Skelettgåtan”: vems är & C: o, 1929, s. 22, 65). Samhällsposition kan skelettet i grantoppen, vem har hissat upp det befästas till och med på ett benrangel. För det och varför? Dessa frågor anknyter i berättelsen tredje anknyter titeln ”Skelettgåtan” till gåtan till diskursen om gentlemän och till överklass: om Balders ursprung och identitet som även den liket är en adelsmans. Han har mördats för anknyter till klass. Inte bara Löfström har ”ett att han betett sig på ett sätt som är oförenligt skelett i garderoben”, det vill säga vill dölja en med diskursen om gentlemän. Han har svikit skamlig eller kriminell handling i det förfl utna, sin klass och den diskursiva gemenskap som utan också Balder bär på en hemlighet.24 Hans består av gentleman. För det andra anknyter bakgrund utgör ett (klassmässigt och politiskt) titeln till skräckromantiska genrekonventioner, ”skelett i garderoben”. Hans far har hört till ”Skelettgåtan”, som även de i romanen anknyts arbetarklassen och de röda. till frågan om gentlemän. I skräckromaner är benrangel ett regelbundet återkommande Balder förkroppsligar en motsättning som kan element (Lehtonen, 1995, s. 8).23 Men alla uppfattas ironiskt (se Muecke, 1970, s. 10). Han de mer eller mindre parodiska skelett som intar en herremannaposition, men ”på riktigt” är förekommer i romanen är herremannaskelett. han en uppkomling och son till en rödgardist som Skelettet uppe i grantoppen beskrivs i äkta stupat i inbördeskriget. Med tanke på diskursen skräckromantiska ordalag: det är hemskt att kring gentlemän och dess anknytning till skåda och får blodet att isa sig i Pekkas ådror. överklassen är Balder en ytterst motsägelsefull Det för skräckromantiken typiska temat, och avvikande fi gur, en kombination av ”högt” av Yvonne Leffl er (1991, s. 25) kallad för och ”lågt”, en gentlemannadandy och son till ”människan som utlämnad åt något hotande”, en röd. Berättaren började sin skildring av inträder. Strax därpå jämförs det emellertid Balder med att konstatera att han är ”ett sällsamt med ett skelett Pekka sett på marknaden, exemplar” (Brummell & C: o, 1929, s. 28). Han motsatsen till skelettet i grantoppen: ”Men är udda, annorlunda och avvikande inte bara i det [skelettet på marknaden] hade varit fi nt berättarens diskursiva gemenskap utan också och vitt och gemytligt, med cylinder och käpp med tanke på de klass- och kulturgränser han och slängkappa, och det hade rökt cigarretter” överskridit. Han talar ett språk som är i kontrast

22 Jan Sundberg beskriver den fi nlandssvenska 23 Kukkola (1985, s. 177; se även Leffl er, 1991) nämner arbetarklassen som en grupp präglad av en alltid latent att den skandinaviska brottslitteraturen på 1800-talet hade närvarande lojalitetskonfl ikt mellan klass och etnisk den anglosaxiska och tyska skräckromantiken som förebild. grupptillhörighet (Sundberg, 1985, s. 90–92). Han Skelettgåtans parodi på skräckromantik kan uppfattas som framställer de språkliga, ekonomiska och sociala hinder som berättelsens ”arkeologi”, dess självrefl exiva medvetenhet stod i vägen för en svensk arbetares politiska radikalisering om sin egen historia. Se Rose, 1979, s. 13. och konstaterar: ”En politisk radikalisering var förknippad 24 Lehtonen (1995, s. 13) påpekar att intrigen i Topelius’ med risker, där de förväntade ekonomiska fördelarna lätt berättelser med skräckromantiska inslag ofta baserar sig på kunde vändas till förlust av redan uppnådda positioner. ”[…] en hemlighet, särskilt ett brott som har begåtts i det Dessutom innebar ett eventuellt engagemang lätt konfl ikter förfl utna – antingen av någon av de handlande personerna med nära släktingar och en distansiering till den kulturella eller av en tidigare generation – och som måste försonas gemenskapen i bysamhället.” (Sundberg, 1985, s. 59.) Att på berättelsens nu-plan. En persons gåtfulla förfl utna är ett samtidigt vara röd och svenskspråkig var med andra ord typiskt spänningskapande element i skräckromantiken.” nästan en avvikelse. Se även Hämäläinen, 1978, s. 31.

154 till hans ursprungliga samhälleliga position och utgångspunkt i hans fars position medan Balder är från början utomstående i den diskursiva förkroppsligar modernitet: hans position i gemenskap han berättar för och vars språk han samhället sammanfaller inte med pappans. Han imiterar. Han spelar rollen som gentleman.25 är en dandy som själv har arbetat sig upp och en Pertti Haapala påpekar att social mobilitet i parodiskt-ironisk symbol för den uppstigande slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet medelklassen. Han motsvarar på många punkter var en ny sak i det fi nländska samhället. Den den beskrivning av en dandy som Elizabeth väckte både stor förvirring och optimism och Wilson för fram. Hon påpekar att dandyn ”[…] omskakade samhällets grunder. Samhället var often had no family, no calling, apparently no i början av 1900-talet allt annat än stabilt, sexual life, no visible means of fi nancial support. skriver Haapala, men den sociala mobilitet He was the very archetype of the new urban man som förekom handlade inte om att överskrida who came from nowhere and for whom appear- klass- eller ståndsgränser. Det var snarare frågan ance was reality.” (Wilson, 1985, s. 180.) om folk som gick över från lantbruksarbete till stadsarbete. (Haapala, 2003, s. 165.) Med tanke på att det teatraliska metaspråket i de texter jag analyserat talas av gestalter som Balder är en gestalt som blivit möjlig tack vare kan identifi eras som representanter för den förändringarna i samhället och den sociala bildade klassen är Balder i egenskap av talare mobilitet som moderniteten innebar (se Kilpi, av teatraliskt metaspråk en anomali, en nästan 1917, s. 95−104; Sundberg, 1985, s. 73; iögonenfallande avvikelse.26 Varför har Theslöf Åström, 1956, s. 49−50; Jutikkala, 1968, då gett sin berättare och gentleman en bakgrund s. 185). Ståndssamhället byggde på att varje bland de röda? Inbördeskriget, av fl era forskare människa visste sin plats och förväntades hålla karaktäriserat som ett klasskrig (Alapuro, fast vid den medan det moderna samhället 1980, s. 74; Hämäläinen, 1978, s. 18), delade kännetecknas av individens strävan ”uppåt” på nationen i två oförenliga och oförsonliga läger.27 den sociala skalan (Kilpi, 1917, s. 95−101). Efter kriget stämplades personer som ingick Moderniseringen utökar antalet personer som i arbetarrörelsen av de borgerliga partierna med hjälp av utbildning rör sig uppåt i samhället som fosterlandsfi entliga och icke-nationella och Balder förkroppsligar det faktum att det (Sevänen, 1994, s. 23). Pekka Hämäläinen språk och beteende som varit överklassens påpekar att både borgarna och socialisterna övertas av andra grupper i samhället. Här är efter kriget bar på stereotypiska uppfattningar det viktigt att lägga märke till att berättaren om varandra. Socialdemokraterna hade svårt defi nierar Balder på ett gammaldags sätt med att släppa bilden av Svenska Folkpartiet som en

25 Lea Rojola skriver: ”Siirtyminen esimodernista moderniin skapa sig ett sådant jag som helt och hållet skulle ha gömt urbaaniin elämään ja nimenomaan säätyläispiireihin johtaa undan hans karaktär. I det moderna samhället råder en yksilön maailmaan, jota Pertti Karkama on luonnehtinut motsättning mellan det sociala och det individuella jaget.] teatraaliseksi. Se on myös nousukkaiden maailmaa. 26 Anna Makkonen (1991, s. 23) redogör i en artikel för Agraarisessa yhteisössä jokainen tunsi toisensa, eikä Michael Riffaterres tankar om hur det i läsprocessen uppstår kenelläkään ollut mahdollisuutta esittää roolia, jonka taakse situationer där läsaren ställs inför ett tolkningsproblem. olisi kätkeytynyt jotain muille täysin vierasta ja outoa. Läsarens uppmärksamhet riktas på ”intertextuella Kukaan ei voinut rakentaa itselleen sellaista minuutta, anomalier”, udda uttryck, talesätt och normavvikelser joka olisi peittänyt täysin hänen luonteensa. Modernissa som inte förklaras av kontexten. Dessa normbrott är spår yhteiskunnassa vallitsee sosiaalisen ja yksilöllisen minuuden av en frånvarande subtext som inte kan klargöras med välillä ristiriita.” (Rojola, 1999, s. 171–172.) [Förfl yttning hjälp av den undersökta texten eller ordboken. Läsaren från ett förmodernt till ett modernt urbant liv och tvingas att leta efter den subtext som erbjuder ett svar på framförallt till societeten leder individen in en värld som tolkningsproblemet. Pertti Karkama har beskrivit som teatralisk. Den är även 27 Sevänen (1994, s. 210) konstaterar att den en uppkomlingarnas värld. I det agrara samhället kände alla fi nlandssvenska författarkåren så gott som helt identifi erade varandra och ingen hade en möjlighet att uppträda i en roll sig med den vita sidan. Även författare som före kriget hade bakom vilken någonting för de andra helt främmande och haft vänstersympatier tog efter kriget tydligt avstånd från underligt skulle ha gömt sig. Ingen hade en möjlighet att arbetarrörelsen.

155 reaktionär högergruppering med nära kontakter ”massa”. Balder är i sin egenskap av anomali en till den traditionella överklassen och landets gestalt som pekar på klass som en underliggande rikaste kapitalister, industri- och affärsmän. De diskurs av betydelse för tolkningen av romanen svenskspråkiga icke-socialisterna upprätthöll i och dess sätt att rikta sig mot diskursen kring sin tur en uppfattning om socialdemokrater som gentlemän. Han är bäraren av klass och han ett blodtörstigt och primitivt underklassfolk som markerar klassamhällets inträde, en utveckling var ofosterländskt. Det hade gjort sig skyldigt till som skedde åren efter inbördeskriget (se landsförräderi och kunde eventuellt förnya sitt Ollila, 1993, s. 151). Han är tecknet på att försök om tillfälle gavs. (Hämäläinen, 1978, s. klyftan mellan överklassen och arbetarklassen, 107.)28 Det ligger en djup inre motsättning i det de bildade och de icke-bildade är möjlig att borgerliga projektet på 1920-talet. Man strävade överskrida, men han talar ur en position efter att förenhetliga nationen och återskapa den som präglas av maktdiskrepans och socialt sociala integrationen, men samtidigt stämplades underläge. de som deltagit i inbördeskriget på de rödas sida som brottslingar och upprorsmän. Denna Jag tolkar Balder som ett (ambivalent konfl ikt krävde en lösning. Fredric Jameson och skrattretande) försök att integrera påpekar att i litteraturen och mytologin arbetarklassen i en diskursiv gemenskap som förekommer ett antal gestalter som har en består av överklassherrar. Han får inträde förmedlande funktion, till exempel endast på överklassens villkor och hans position är en skrattretande narrs. Han är en […] the trickster, whose function is gränsöverskridande person med tanke på både essentially to unite positive and negative, kultur och klass, en fi ktiv symbolisk lösning som to solve or resolve the opposition through bär på tydliga ideologiska markörer. Med hjälp their own complex personal characteristics av Balders gestalt underordnas inbördeskriget or through the nimbleness of their actions. och de röda den bildade klassens värderingar. The imaginative vision is thus a kind of Han har rötter i ”den blodtörstiga underklassen”, logical proof or demonstration in its own men är ofarlig. När han har avslöjat sin bakgrund right: if the listener can visualize such a för sina åhörare övertygar han dem i fl era mediatory fi gure, then he has implicitly repriser och på olika sätt om sin lojalitet för admitted the possibility of a concrete deras diskursiva gemenskap. Balder bekräftar solution to his abstract dilemma. och bestyrker de vitas ideologi. Han tar avstånd (Jameson, 1972, s. 165−166.)29 från sin fars åsikter (Brummell & C: o, 1929, s. 97) och talar ironiskt om ”mordet” på denna Balder är enligt min mening en förmedlande (Brummell & C: o, 1929, s. 101). skälmgestalt av den art Jameson beskriver. Han hamnar i skrattretande situationer, han blir 6.4.3 Författaren Balder, Theslöfs utsatt för berättarens gycklande värdering och motbild och dubbelgångare driver även med sig själv. Även hans åhörare gycklar med honom. I hans gestalt förenar Balder är inte bara en (delvis parodisk) dandy och Theslöf fl era motsättningar: de vita och de röda, gentleman utan också författare och journalist. överklassen och arbetarklassen, de bildade och Via hans gestalt kommenterar Theslöf på ett de icke-bildade, ”herrar” och ”folket”, elit och parodiskt-ironiskt och självrefl exivt sätt den

28 Hämäläinen (1978, s. 108−109) menar att den 29 Andrew Wiget ser ”trickstern” som en ﬁ gur som gestaltar svenskspråkiga överklassen uppfattade socialisterna som alternativ som inte förekommer i det samhälle vi lever i ansvariga för att ståndslantdagen gick till historien och men som kunde förekomma (Ashley, 2003, s. 31). ersattes av en allmän och lika rösträtt. Denna förändring innebar för den svenskspråkiga överklassen en betydelsefull förlust av politisk makt.

156 allvarliga konstlitteraturen, Skelettgåtan och modell för sin Hermes, en gatfl icka står även sig själv. modell för ängeln på Aurora Karavajevs grav, och Gösta Berling, vilken slusk var Balder och hans texter implicerar allvar, han ej i verkligheten! […] Så välja också ensamhet, konst, smärta, poesi och litterär konstnärerna ut människor och händelser elit. Han, en allvarlig konstförfattare och ur den ström som passerar förbi dem, och dandy, är – liksom dagdrivaren Olle Björck i smida sedan om dem till konstverk enligt Guldgruvan – en komisk fi gur uppbyggd med sin andes ingivelser. hjälp av parodisk transkontextualisering. Han (Brummell & C: o, 1929, s. 37.) är en gestalt som hör ihop med en ”hög” litterär kontext men placeras i ”fel” berättelse. Hans Balders intresse för det oupplösta brottet är motiv för att utreda brottet är konstnärligt- estetiskt och hans konstnärliga metod går ut litterärt: ”Jag har spanat efter en människa på att omforma människor och händelser ur för att kanske en gång om jag bleve diktare verkligheten till konst. Deklarationen avslöjar här ha det stoft, varav en tragisk hjälte kunde emellertid inte bara Balders konstnärliga skapas” (Brummell & C: o, 1929, s. 37).30 Det strävanden utan kan också uppfattas som brott han undersöker ska inte vara ”något dåd författaren Theslöfs parodiskt-ironiskt- av en vanlig brottsling utan ett sorgespel där självrefl exiva kommentar till den egna litterära människohjärtats lidelser tornat upp sig så att metoden. Flera av de samtida recensenterna endast döden kunde skänka lisa” (Brummell & påpekade att Skelettgåtan baserade sig på verkliga C: o, 1929, s. 38). I egenskap av författare är händelser (E. C., 1929; -c-., 1929; D-s., 1929; Balder författaren Theslöfs parodiska motbild: H-ström., 1929; Mr P., 1929). Till exempel Balders författarskap utgör en motsats till den kritikern E. C. memorerade: litteratur Theslöf producerat och här i denna roman skapar. Medan de samtida kritikerna När man läser titeln, ”Skelettgåtan”, placerade Theslöfs texter i kategorierna ”kåseri” vaknar ett dunkelt minne om ett hemskt och ”förströelse”, förkroppsligar Balder däremot fynd i en öde skog inne i landet, där man den allvarliga konstlitteraturen. Samtidigt är fann ett lik dinglande i ett träd. Det är han emellertid tidvis gestaltad på ett språk som måhända den notisen, som givit Brummel ljuder av dubbel diskurs och som antyder att han & C: o [sic!] uppslaget till hans berättelse. är en aning löjlig.31 Om myndigheterna någonsin lyckades klara upp det mystiska fyndet har jag Berättaren-författaren Balder kommer i början glömt, men författaren till ”Skelettgåtan” av berättelsen med följande litterärt-estetiska löser i varje fall problemet på sitt sätt. Han deklaration: låter Balder Ekström, en ung litteratör, aus Liebe zur Kunst slå sig på detektivyrket Jag tror ingen konstnär diktar fritt. och lista ut sammanhanget. Han stöder sig alltid på något som timat i (E. C., 1929.) verkligheten. En målare tar en sergeant till Balders litterära och konstnärliga metod – att

30 Senare förändras emellertid Balders motiv. Han förklarar andra ”konstnären” i berättelsen heter Jaffa Jehkonen. för Löfström anledningen till sitt sökande på följande sätt: Han är en ”konstmålare” och ”strykare av herremannatyp” ”Jag sökte lösa ett intressant problem så där som folk löser som åker runt på gårdarna, målar porträtt av bondhustrur korsordsgåtor” (Brummell & C: o, 1929, s. 131). Han och deras barn samt förför sina modeller (Brummell & motiverar nu sin jakt efter mördaren med tidsfördriv. C: o, 1929, s. 66). Jehkonens konstnärskap går även 31 Konsten utgör en av de ”höga” diskurserna som i ut på att lura dem som i framtiden vill göra pengar på romanen utsätts för teatraliskt metaspråk. Inte bara Balder, konst. Han signerar sina tavlor med namn såsom Edelfelt, en representant för den allvarliga konstlitteraturen, utan Favén och Gallen-Kallela. Helena är en misslyckad dansös som haft konstnärliga ambitioner och den ironiska också andra utövare av konst är föremål för gyckel. Den benämningen ”konstälskare” används om en man som har

157 stödja sig på det som hänt i verkligheten och omforma och gestalta verkligheten på ett omforma det – är densamma Theslöf använt sig konstnärligt sätt är – ironiskt nog – en detektiv- av när han skrivit sin detektivroman. Balder är berättelse, en genre Balder tar avstånd från. ”Jag i sin egenskap av författare med andra ord inte är ingen Sherlock Holmes och intresserar mig ej bara Theslöfs parodiska motbild utan också hans för hans yrke” (Brummell & C: o, 1929, s. 27), dubbelgångare. deklarerar han men sätter sedan paradoxalt nog i gång med att berätta sin detektivhistoria i vilken Det fi nns även andra likheter mellan Balder och han reder ut brottet enligt konventionerna i en Theslöf. I och med att författaren-berättaren detektivroman.33 Han tar på ett parodiskt och Balder berättar en detektivhistoria sammanfal- självironiskt sätt avstånd från den genre inom ler hans berättelse med den Brummell & C: o vilken han berättar och den berättelse inom berättar. En del av (själv) ironin i konstellationen vilken han förekommer som gestalt. Även Balder – Theslöf ligger i den motsättning som Balders åhörare förhåller sig skämtande till fi nns mellan det mål Balder strävar mot och det detektivromaner. Publiken består av en grupp han sedan åstadkommer genom att berätta. Han herrar och en av dem, en journalist, föreslår när har tagit itu med mordet i hopp om att komma på de diskuterar det ouppklarade brottet följande: ett litterärt-konstnärligt motiv men resultatet blir ”Kanske du, ljuslockige Balder, vill axla Sherlock en detektivhistoria. Denna genre klassifi cerades Holmes’ mantel?” (Brummell & C: o, 1929, s. av samtida recensenter som ”förströelseläsning” 27).34 Herrarna som skämtar med detektiv- och ”sommarlektyr” (E. C., 1929; H-ström, romaner är emellertid samtidigt publiken i 1929). Till exempel signaturen D-s. (Elmer en detektivroman och begär ivrigt att få höra Diktonius) skildrade Skelettgåtan på ett en detektivhistoria. I och med att sällskapet synnerligen ironiskt sätt och kopplade ihop den gycklar med detektivromaner driver de även med dålig litteratur. Han skrev: ”För att vara med sig själva som gestalter i en detektivhistoria nästan lika spirituella i vårt omdöme som A/B samt som läsare och åhörare av detektivhistorier. Brummel [sic!] i sitt senaste mästerverk: det Balder talar ett språk som infriar hans åhörares betyder en milstolpe på vår sämre litteraturs förväntningar på två nivåer: han inte bara bättringsväg” (D-s., 1929; se även Sundholm, berättar historien publiken vill höra utan driver 1999, s. 123).32 Detektivromaner uppfattades också med den. Han värderar sin berättelse med som motsatsen till allvarlig konstlitteratur. samma kriterier som hans åhörare värderar Balder beskrivs, när hans allvarliga alster kommer genren han berättar inom. De delar uppfattningen på tal, som en ”misslyckad författare” (Brummell att detektivgenren är en aning skrattretande. & C: o, 1929, s. 96, s. 102). Resultatet av den misslyckade författarens strävan att De gentlemän Balder umgås och festar med är

sexuellt umgänge med en skådespelerska. Konsten och 1991, s. 47 för tidigare värderingar av skräckromanen.) konstnärskapet, en diskurs med ”höga” konnotationer, 33 Kukkola (1985, s. 208) påpekar i samband med Herr kopplas i berättelsen på ett parodiskt-ironiskt sätt ihop Corpwieth, gentlemandetektiv (1914) att så gott som alla med sådant som kan uppfattas som ”lågt”, såsom bedrägeri, detektivromaner som utkom vid denna tidpunkt i mindre kopiering, fattigdom och prostitution. eller större utsträckning hade Conan Doyles Sherlock 32 Inte heller skräckromanen, den andra genren romanen Holmes-historier som förebild. bär spår av, uppskattades av kritikerna. Skräckromaner 34 Balders namn och journalistens replik utgör en allusion klassades t.o.m. lägre än detektivromaner. Signaturen på den fornnordiska guden Balder, en ”skön, rättvis, H. B-n. skrev i sin recension av Skelettgåtan: ”[…] detta hjälpsam och mild gud med epitet ’den gode’ ”. Balder ’undangömmande’ [av den skyldige] av huvudförmålet, dödas av den blinde Höder genom Lokes svek. Det denna korsordsgåta, vars vita rutor småningom utfyllas förekommer ﬂ era likheter mellan traditionen om den vite med de rätta tecknen, bör väl vara en av de viktigaste Balder och Vite Krist. (Nationalencyklopedin, 1990, s. 230.) uppgifterna för en detektivförfattare och utvecklas på Guden Balder beskrivs som den ”vitaste” av asagudarna, bekostnad av den bloddrypande skräckromartiken [sic!], vilket får mig att tänka att Balder även på denna punkt är en som i längden både irriterar och förslöar” (H. B-n., 1929). parodi, en överdriven och ”låg” version av asaguden Balders Recensenten föredrog med andra ord förnuft och logiskt vithet. Medan asaguden Balders vithet är av andlig och resonerande framför känslor av skräck. (Se även Lefﬂ er, gudomlig art, är Balders vithet till sin natur politisk.

158 moraliskt fördärvade medan de han berättar för av författare av en detektivroman. Brummell eventuellt kan uppfattas som litterärt förfallna. & C: o leker och spelar med å ena sidan Balders konstnärliga alster saknar nästan helt allvarlig konstlitteratur och uppfattningarna läsare35 (Brummell & C: o, 1929, s. 96) men om allvarliga konstförfattare, å andra sidan med i egenskap av berättare av en detektivroman detektivromaner och sin roll som författare av har han en ivrig publik bestående av herremän. en detektivroman. Anne Ollila skriver att den moraliska norm som den bildade klassen satte upp för sig på 6.5 Från herreman till ”frackpolis” 1800-talet kan beskrivas med ordet ”pliktetik”. Man betonade plikten framförallt. I den Gustaf Löfström är berättelsens tredje berättare. bildade klassens skyldigheter ingick inte bara Trots att Balder berättar en stor del av historien är att civilisera folket utan man skulle också Löfströms berättelse berättelsens (klassmässiga) ”kärna”. Den är berättelsen i berättelsen och ger kontinuerligt utveckla sig själv. (Ollila, 1993, s. 36 50; se även Ortega y Gasset, 1934, s. 12−14.) svaret på alla frågor och gåtor som uppstått. De Situationen i vilken Balder berättar handlar för romanen centrala gåtorna, vem mördaren är emellertid för herremannapublikens del inte och vem den mördade är, sammanfaller med om att utveckla sig intellektuellt eller moraliskt, frågan om Löfströms identitet. Genom att inte heller om att bilda folket utan det handlar läsaren får ta del av vem Löfström är avslöjas om att förströ sig. Själva idén om förströelse även varför han begått sitt brott och vem kan uppfattas stå i konﬂ ikt med de ideal som han mördat. Löfström är en gentleman, en riddare eller kavaljer och den romantiska och tillskrevs den bildade klassens medlemmar på 37 1800-talet. Den bildade klassen hade burit på skräckromantiska diskursen förkroppsligad. en uppfattning om sig själv som moraliskt och Vidare är hans berättelse historien om de andligt överlägsen. Här gestaltas nu åhörare som ekonomiska och sociala förändringar som på ett ingår i den bildade klassen ivrigt lyssnande på en grundläggande sätt påverkat överklassens och underhållande berättelse. gentlemännens status och position i samhället.

Det skämtsamma förhållningssättet till På samma sätt som Balder först uppträder som detektivromaner som Balder och hans åhörare en gestalt i berättare nummer 1s berättelse, uttrycker i berättelsen är ett gyckel som på förekommer även berättare nummer 3, ett parodiskt och självreﬂ exivt sätt riktar sig Löfström, till att börja med som en person i även mot Skelettgåtan och Theslöf i egenskap Balders berättelse. Balder beskriver mördaren

35 Balders situation liknar Antti Aronens i Bergroths pjäs. detektivromanen skapas, vilken den publik är de riktar Både Balders och Anttis konstnärliga anspråk faller på sig till samt hurdana brott och situationer som skapar publikens krav på en underhållande berättelse. berättelser av detta slag. 37 36 Det fi nns en relation av s.k. mise en abyme-karaktär Med den romantiska och skräckromantiska diskursen mellan Balders och Löfströms berättelser. Rojola (1995, menas här allt tal som anknyter till kärlek och skräck. s. 58) konstaterar att i en mise en abyme-struktur är Ordet ”romantik” uppväcker å ena sidan associationer berättelsen i berättelsen också en berättelse om berättelsen, till romantiken som en period i (litteratur) historien, å d.v.s. en replik eller en kommentar som hänvisar till andra sidan till kärleksromaner som genre. Romantiken sin egen ram. Balders berättelse är för det första en uppfattades som en process i vilken det vanliga gavs en detektivhistoria (han återger sina utredningar) och för det sublim innebörd och det vardagliga en hemlig sida, det andra en indirekt skildring av hur en detektivberättelse kända förvandlades till någonting främmande. I och med kommer till (han berättar berättelsen för åhörare i att man romantiserade världen fann man enligt romantiker fi ktionen). För det tredje innehåller Balders berättelse dess ursprungliga betydelse. (Salminen, 1992, s. 19; se ytterligare en berättelse om hur en detektivhistoria även Leffl er, 1991, s. 16.) Både kärleken och skräcken kommer till, nämligen Löfströms redogörelse för de sociala hade som motiv sin plats i den historiska romantiken som och politiska anledningar som lett till att han begått ett betonade känslans rätt mot ensidig dyrkan av förnuft. Enligt mord. Romanen återspeglar inte bara sin egen intrig utan Lehtonen (1995, s. 11) har skräckromanen uppfattats som utgör också en replik om de omständigheter under vilka ett uttryck för den ”mörka” eller ”negativa” romantikens existentiella ångest.

159 i ordalag som både utnyttjar och parodierar en om Löfströms kluvenhet, dystra passioner och skräckromantisk diskurs. Han återges som en dunkla skuldkänslor, egenskaper som anknutits mystisk och överlägsen sjöoffi cer, en ”skugga” till romantiska och skräckromantiska hjältar som ”skymtar i bakgrunden” (Brummell & C: (Lehtonen, 1995, s. 11), antyds hans andliga och o, 1929, s. 42, 62), en hemlighetsfull och även sociala överlägsenhet. Balder fattar sympati för komisk gestalt döpt av Balder till ”Lord Boxing”, mördaren och betonar att han är en gentleman. en man man inte ska leka med (Brummell & ”Hans [Löfströms] uppförande och tal verkade C: o, 1929, s. 56, 113). Vidare skildras han avgjort herreman, skillnaden mellan honom och på basis av det lik han lämnat efter sig som ”en Lillback var himmelsvid”, noterar Balder som oförfärad, intelligent, sjöfarande man för vilken jämför Löfström, av överklassföräldrar, med döden ej mer har nån fasa” (Brummell & C: polisen Lillback, en bondson (Brummell & C: o, 1929, s. 36). Detta är en beskrivning som o, 1929, s. 153). Balder, själv en ”uppkomling”, befäster hans position bland skräckromantikens refl ekterar över skillnaden mellan de olika genretypiska skurkar (se Leffl er, 1991, s. sociala klasserna och beskriver olikheten som 30). Såväl Löfströms yttre som hans beteende väldig. Beteende och sätt att tala är de markörer signalerar skräckromantik. Han beskrivs ”blek med hjälp av vilka han fastställer Löfströms som döden”, han inträder oväntat och objuden tillhörighet i herrskapet. Här fi nns emellertid klockan tolv på natten, han bär på en hemsk en motstridighet: å ena sidan anser Balder att hemlighet (se Leffl er, 1991, s. 28, 23−37). gentlemän är lätta att identifi era, å andra sidan Här är nu den tragiska, romantiska hjälte Balder har han inte ursprungligen kunnat identifi era drömt om att skapa och som han gett sig ut Löfström som en gentleman. Med andra ord: för att hitta (Brummell & C: o, 1929, s. 37), de kännetecken – beteende och tal – som enligt förkroppsligad i Gustaf Löfström. Till synes Balder skiljer en herreman från en bondson är polis, i verkligheten mördare, en blandning av inte längre säkra. hjälte och skurk, en tragisk, romantisk hjälte och tidvis även en parodi på en sådan.38 Berättare nummer 1s position bland gentlemän avslöjades indirekt i den passage där han Diskursen om gentlemän upptas åter i samband identifi erade Balders strävan att uppnå en med fastställande av identitet. I Balders ställning bland gentlemän. Balders identitet inom beskrivningar av Löfström intar implikationerna denna diskursiva gemenskap ifrågasätts, såsom till förfi ning och bildning en viktig plats. Balder jag visat, i fl era repriser. Löfström är däremot befäster upprepade gånger Löfströms position den riktiga gentlemannen, den som någon gång inom ”herrskap”. När Balder ligger instängd i berättelsens förfl utna socialt, ekomiskt och i källaren, refl ekterar han över Löfströms kulturellt uppfyllt alla kriterier på en gentleman. överlägsenhet och noterar: ”Han [Löfström] Han är en representant för ståndssamhället, den gjorde också ett civiliserat intryck. Han var ryska tiden och 1800-talet. Han har agerat under högväxt och ståtlig till fi guren. Ansiktet var namnet Gustaf Löfström bara i tre år, innan blekt, verkade utvakat, och i pannan hade sorg det hette han Gaston Falkensten. Namnbytet och bekymmer ristat nog så läsbara runor. I signalerar klassbyte, från adlig går han över de mörka ögonen glimmade en dyster eld. till att uppträda som medelklass. Hans skäl för Hur kom det sig att jag aldrig observerat att uppta ett nytt namn återspeglar ideal som det belevade i hela hans uppträdande!” sammanfaller med 1800-talet, den romantiska (Brummell & C: o, 1929, s. 136.) Vid sidan diskursen och det förgångna. ”Detta för att

38 Även Helena, Löfströms älskade, är samtidigt en Även skildringen av hennes utseende får mig att tänka att romantisk hjältinna och en parodisk motbild till en sådan. hon är en parodi på en romantisk hjältinna. Å ena sidan Hjältinnan som i en romantisk och skräckromantisk beskrivs hon som ﬁ n och förnäm, å andra sidan nämns det berättelse förskroppsligar renhet och oskuld (se Lefﬂ er, att hennes ögon är lite trista och ögonbrynen nästan har 1991, s. 30) är i Skelettgåtan prostituerad och alkoholiserad. växt ihop (Brummell & C: o, 1929, s. 44−45).

160 icke befl äcka sina fäders blanka sköld med ett andligt grepp”, konstaterar Löfström ironiskt gärningar som enligt gängse terminologi kallas om Helena som älskar honom men bedrar brott”, förklarar han namnbytet (Brummell & honom (Brummell & C: o, 1929, s. 171). Kropp C: o, 1929, s. 157). Löfströms tal alluderar på och själ har, slutgiltigt, separerats från varandra. riddare, adel, långa anor och stränga normer Löfströms och Helenas kärlekshistoria är en för beteende.39 Han är en brottsling vars moral parodiskt-ironiskt-självrefl exiv version av Manon sträcker sig tillbaka till ståndssamhällets tid. Lescaut, en gammaldags romantisk kärleksroman, Mordet är nämligen på en symbolisk nivå ett och mördaren och spritsmugglaren Löfström återupprättande av ståndssamhällets normer. en parodisk och självironisk version av den Den mördade baronen Liewenburg har svikit romantiske och bedragne hjälten i abbé Prévosts de regler av heder och solidaritet, det vill säga romantiska roman. Allusionen till Manon den gentlemannakod som antas styra ädlingarnas Lescaut har två uppgifter: å ena sidan uppväcker och överklassens handlingar. Han hängs för att Löfström med hjälp av den ett tal om riddare han förrått sitt stånd och de ideal som i romanen och kavaljerer, å andra sidan identifi erar han anknyts till adel och överklass. Löfström sig som en parodi på gammaldags romantiska påpekar att adelsmän under den svenska tiden hjältar och riddare. Vidare är berättelsen om skulle avrättas med svärd samt tillägger: ”Repet Manon Lescaut Skelettgåtans mise en abyme- hörde plebsen till” (Brummell & C: o, 1929, s. berättelse.41 195).40 I och med att han hänger dubbelagenten nerklassar han den förrädiska adelsmannen till Löfström är liksom berättarna nummer ett och ”underklassen”. nummer två bildad och ironisk. Han talar om sitt ”ämbetsverk” då det ingår i hans jobb att använda Men även i Löfströms fall är gentlemanna- en kulspruta och säger sig stå ”i främsta ledet” identiteten tidvis skrattretande och ifrågasatt. när han uppträder iklädd i en frack (Brummell Löfström ironiserar över sig själv, den & C: o, 1929, s. 164−165). Ironin i Löfströms romantiska kärleken och sin position som tal föds av en klyfta mellan situationen Helenas ”kavaljer” när han konstaterar för förr och situationen i berättelsens nu, hans Balder: ”Men ni har läst Manon Lescaut, ni som utgångspunkter och den verklighet som möter är författare. Helena var av samma virke. Hon honom när han efter revolutionen återvänder älskade mig, endast mig, liksom Manon älskade till Finland från Ryssland. Hans berättelse är chevalier des Grieux. Men hon kunde bedra mig historien om en överklassyngling med god när som helst med Per eller Pål, som ställt till bakgrund, bildning och begåvning för vilken det kalas med ett lagom kvantum vin.” (Brummell & inte fi nns plats i självständighetstidens Finland. C: o, 1929, s. 172−173.) Abbé Prévosts roman Han förlorar såväl sin sociala som sin ekonomiska Histoire du chevalier des Grieux et de Manon Lescaut ställning. Ironin framkommer när han för Balder (1731) är berättelsen om chevalier des Grieux, skildrar sina misslyckanden och även sin naivitet: en ung och oerfaren man av god familj som ”Gott, jag var ju ung och frisk, kunde sex språk förälskar sig i den sköna och bedrägliga Manon. perfekt, kände mig alls icke obegåvad. Alltid Hon rymmer med honom, de lever tillsammans skulle man slå sig ut. Tänkte jag. Och ganska en tid men hon överger honom fl era gånger riktigt, efter tre månaders ansträngningar blev för män med socialt och ekonomiskt bättre jag kapten på Högholmsfärjan” (Brummell & positioner. ”Kärleken hade, mirabile dictu, blivit C: o, 1929, s. 161). Han har förväntningar på

39 I Bonniers synonym ordbok ges ordet gentleman inte bara 40 Jutikkala (1968, s. 74) påpekar att enligt adelns betydelserna ”artig man”, ”hederlig karl”, ”hedersman” privilegier hade endast den jämbördige rätten att döma en och ”taktfull herre” utan också ”kavaljer” och ”riddare”. adelsman. (Walter, 2000, s. 185). Se även Ordbok över svenska språket, 41 En mise en abyme-struktur inför i berättelsen alltid en 1929, s. 318. aspekt av metaﬁ ktivitet, menar Rojola (1995, s. 58−59).

161 en betydelsefull och hög social position, men i metaspråklig replik riktad mot diskursen om brist på annat tar han ett jobb där han forslar folk gentlemän. Han är en skrattretande kvarleva till en djurpark. Han byter inte bara namn utan från 1800-talet, från en tid där diskursen om också sysselsättning och status. I det ryska riket gentlemän ursprungligen hörde hemma och där innehade han en befattning som äldre löjtnant den hade sin motsvarighet i ideal som män som vid fl ottan, i den självständiga Finland får han ingick i överklassen strävade att upprätthålla. nöja sig med jobb av mycket lägre status. Senare Löfström är samtidigt både den ursprungliga verkar Löfström som polis och smugglare. Efter gentlemannen och en parodisk version av några år av ren misär blir han till sist anställd av densamma. Kampen mellan Balder och Löfström politiska centralpolisen, en händelse han återger är inte bara kampen mellan två olika versioner av på följande sätt: gentlemän och två olika klasser, det är också en kamp mellan ståndssamhället och klassamhället, Två veckor senare blev jag [Löfström] där ståndssamhället, som på ett retoriskt plan engagerad, främst som frackpolis. Politiska framhålls som överlägset – jag tänker här på centralpolisen arbetar naturligtvis främst Balders konstateranden att Löfström är honom i arbetarkretsar, men den är stundom i övermäktig – på berättelseplanet går under i behov av folk som kan uppträda i frack. och med att Löfström är ståndssamhällets sista Och folk som överhuvud kan uppträda representant i berättelsen. Löfström säger till som herremän. Dessutom är den i stort Balder: ”Jag är den siste av min ätt, och i sådana behov av språkkunskaper, ty den står fall lär det höra till pjäsen att vapenskölden ju i förbindelse med hela världens krossas” (Brummell & C: o, 1929, s. 203). antibolschevikiska organisationer. Mina meriter passade alltså, […] I Skelettgåtan lösgörs ordet ”gentlemän”, ett ord (Brummell & C: o, 1929, s. 164.) som ursprungligen betecknade en herreman av ädel börd, från sitt överklassammanhang. Löfström identifi erar sig som ”frackpolis”, en I kategorin gentleman kan numera ingå ytterst ironiskt-parodisk ställning med tanke en man vars far har varit en röd arbetare. på diskursen om gentlemän och överklass. Löfström, som förut på ett självfallet sätt hört I och med hans nya roll kullkastas slutligen till kategorin gentlemän, kan däremot inte hans status. Tidigare har han på grund av sin längre direkt identifi eras som en gentleman. höga position i samhället roat sig klädd i frack Romanen diskuterar på ett gycklande sätt – han erinrar sig sina utlandsresor, ”fl ydda frågan hur det är möjligt att i moderna tider tider” i London då han haft pengar, fritid och känna igen en gentleman, när de tidigare älskarinna (Brummell & C: o, 1929, s. 167) kriterierna inte längre fungerar. I den pågår – nu är fracken en arbetsdräkt som han tar på även ett omdefi nierande av innebörden i ordet sig för att tjäna pengar till sitt leverne. Den är ”gentleman”. Det verkar som om det är en en maskeradkostym som döljer hans verksamhet parodiskt-ironiskt-självrefl exiv klasskamp på som polis. Från att ha varit en gentleman på gång inom diskursen om gentlemän. Romanen riktigt tvingas Löfström av ekonomiska skäl nu gestaltar en situation i vilken sociala hierarkier att spela rollen som gentleman. Han utnyttjar är kullkastade. De socialt och kulturellt ”låga” sitt symboliska kapital, det vill säga sina har blivit ”höga” och de socialt, kulturellt och kunskaper i etikett och herremannabeteende i andligt ”höga” har blivit ”låga”. Relationen ett sammanhang som på ett radikalt (komiskt) mellan en gentlemannaidentitet och en sätt är motsatsen till det förgångna. Löfström, överklasstillhörighet har upphört eller håller på den verkliga gentlemannen, utsätts för en att upphöra. Det går inte längre att på basis av parodisk transkontextualisering som är resultatet det yttre anta någonting om det ”inre”, klädsel, av alla de förändringar som skett i samhället. språk och beteende avslöjar inte nödvändigtvis Hans position som ”frackpolis” är en teatraliskt längre en persons sociala tillhörighet.

162 6.6 ”Mina herrar” – grundar sig på det sätt att tala som kännetecknar den inskrivna publiken gentlemän. Trots att Balder talar ett språk som kan kopplas ihop med etikett, form och avstånd, Gentlemän intar många roller i Skelettgåtan: de signalerar hans tonfall närhet, direkthet, uppträder som författare, berättare, personer i gemenskap och även intimitet. ”Nå, mina berättelsen och/eller åhörare/läsare. Balder, en herrar”, (Brummell & C: o, 1929, s. 34) säger författare som berättar en detektivberättelse, är han eller ”Men låt oss gå till saken!” (Brummell i romanen inte bara omringad av två ”överklass” & C: o, 1929, s. 41) när han inleder sin berättare, berättare nummer 1 och Löfström, berättelse. Situationen i vilken Balder berättar utan berättar också för en överklasspublik. är informell och intim, språket han använder Balders situation är egentligen en parallell signalerar däremot ett formellt beteende med till den prostituerade Helenas: båda ser till noggranna regler för hur man får tilltala den att överklassen får tiden att gå, båda förser andra, det vill säga regler för etikett. Han riktar ”gentlemän” med tidsfördriv (se även Wilson, retoriska frågor och (överdrivet) artiga repliker 1985, s. 182–183). till sin publik. ”Mina herrar, skymtar ej bakom denna gåtas dunkel en sjöofﬁ cer, …”, frågar han Berättare nummer 1 beskriver författaren (Brummell & C: o, 1929, s. 36) eller: ”I polemik Balder Ekströms åhörare som ”ett glatt sällskap” med en föregående ärad talare och cirkusvän (Brummell & C: o, 1929, s. 24). Det består tillåter jag mig här fråga herrarna, inom vilket av en godsägare, en jurist, några affärsmän yrke kikare användes mera, på cirkus eller på och en journalist. Sällskapet har ätit middag på sjön?” (Brummell & C: o, 1929, s. 39). För mig Societetshuset i Helsingfors och diskuterar brott ljuder dessa repliker av diskursen om gentlemän, 42 vid kaffe och cigarr. Balder kallar sitt sällskap av en artighet och ett språkbruk typisk för denna upprepade gånger för ”mina herrar”, ett ordval diskurs. Men samtidigt klingar replikerna av som även skriver in honom själv i den diskursiva dubbel diskurs, de är en smula överdrivna och gemenskap han talar för. Han blir därmed en förekommer i kombination med aspekter de herre. Det framkommer att åhörarna är ”herrar”, inte brukar förekomma i samband med såsom ”gentlemän”, och ingår i en bildad överklass. till exempel cirkus. Det artiga språk Balder Godsägaren Faberman och hans umgänge strör talar är både ett språk mottagarna i egenskap in latinska, franska, tyska och engelska meningar av gentlemän och herrar talar och tidvis även en i sitt tal, liksom också hänvisningar till grekisk parodi på detta språk. Språkbruket signalerar att och nordisk mytologi, konsthistoria och Don Balder intagit en (komiker) roll. ”Du vet att jag Quijote. Utöver det innehar de även kunskaper i aldrig skämtar” (Brummell & C: o, 1929, s. 30), brottsmålshistorier och detektivromaner. försäkrar han godsägaren Faberman men hans sätt att berätta sin historia präglas av både ironi Tonfallet i ett yttrande bestäms av hur talaren och parodi. uppfattar mottagaren och hur talaren föreställer sig dennas reaktioner, skriver Bachtin (1986, s. I kapitlet om Guldgruvan var jag redan inne på 95−96). Balders sätt att tala är anpassat till hans att skrivande och läsning av detektivhistorier publik; åhörarna är herrar och kommunikationen verkar ha varit en hobby för välutbildade

42 Miljön i vilken berättelsen berättas har en anknytning eurooppalaistyylisestä ravintolakulttuurista. Se lounasti till (över) klass. I texten talas om ”guldkrogar” (Brummell Luodolla ja Kappelissa sekä nautti sherrykobbeleita Kämpin & C: o, 1929, s. 69). Merja Sillanpää konstaterar att Barissa.” (Sillanpää, 2002, s. 42.) [I Finland fanns en liten vid sekelskiftet, då samhället var differentierat i olika grupp som kunde njuta av en europeisk restaurangkultur. klasser, uppdelades restaurangerna i Helsingfors och Åbo Denna grupp åt lunch på Luoto och Kappeli och intog i tre kategorier som återspeglade samhällsstrukturen. sherrykobbels på Kämps bar.] Restaurangliv och Första klassens restauranger, såsom Kämp, var menade prostitution hörde ihop från slutet på 1800-talet ända fram för överklassen. (Sillanpää, 2002, s. 34.) Sillanpää till 1950-talet och prostitutionen verkar ha ökat under skriver: ”Suomessa oli pieni ryhmä, joka saattoi nauttia förbudslagen, menar Sillanpää (2002, s. 38). Om den bildade klassen och förbudslagen, se även Peltonen, 1992.

163 herrar, ett internt skämtande vänner mellan sin egen typiska adressat.43 Detektivromanen (Söderhjelm, 1962, s. 87; Stjernschantz, 1981; kopplades i Finland på 1920-talet ihop med en Sundholm, 1999, s. 124; Sundholm, 2000, s. stor, icke-bildad masspublik. I Skelettgåtan har 175). De åhörare som förekommer i Skelettgåtan författaren ersatt en stor och anonym publik med påminner mycket om denna, de fi nlandssvenska en specifi k och utvald till överklassen hörande detektivromanernas diskursiva gemenskap. bildad elitpublik, en herramannapublik. Den Även den skildring Balder ger av läsning av masspublik som genren antas förutsätta har bytts detektivromaner pekar i samma riktning. Balder ut till en annan. Faberman och hans umgänge uppträder i romanen nämligen även som en kan alltså uppfattas som publiken berättaren läsare av en detektivroman. Löfström lämnar föredrar. Likaså kan det parodiskt-ironiska honom instängd i källaren med en fl aska whisky tonfallet i romanen tänkas signalera samma sak: och en samling detektivhistorier. Där hittar två att författaren vänder sig till en publik bestående poliser sedan honom. Han beskriver situationen av herrar, gentlemän. på följande parodiskt-ironiska sätt: ”Situationen var kanske en smula förvirrande: i ett öde hus 6.7 Brummell & C: o med hänglås för dörren anträffas en lönnkällare och social mobilitet och i källarn ligger en herre rökande cigarr och läskande sig delvis med Sherlock Holmes, Georg H. Theslöf arbetade i början av delvis med konjak” (Brummell & C: o, 1929, s. 1900-talet som konst- och teaterkritiker, 145−146). Situationen i vilken Balder läser är reporter och kåsör bland annat på tidningarna en parodi: här sker detektivromanläsandet delvis Fyren, Helsingfors Posten, Nya Pressen och Åbo på ”rätt” sätt – en herre förströr sig genom att Underrättelser. Därefter ledde han Finska röka cigarr och dricka konjak – delvis på ”fel” Notisbyrån, fungerade som affärsman, attaché, sätt i och med att läsaren egentligen är en fånge legationsråd och byråchef för pressavdelningen som inte ligger och förströr sig på den egna vid utrikesministeriet. Från slutet av tjugotalet soffan utan ligger instängd i en källare. framåt jobbade han som journalist på Hufvudstadsbladet.44 Han var främst känd för De i metafi ktiva romaner förekommande sina kåserier, vilket även syns i recensionerna av åhörarna har uppfattats som återspeglingar av Skelettgåtan. De samtida recensenterna menade eller dubbelgångare till publiken utanför texten, att berättarens sätt att berätta liksom det som textens gestaltningar av dess kommande allmänna tonfallet i romanen tidvis påminner om läsare (Rose, 1979, s. 101). Ser jag på åhörarna i det som förekommer i kåserier. Recensenten H- Skelettgåtan ur detta perspektiv kan de uppfattas ström konstaterade att detektivromanförfattaren som romanens självrefl exiva antagande om vem Brummell & C: o hade ”en utomordentligt som kommer att läsa boken när den utkommit. effektiv medhjälpare i kåsören Brummell & Men åhörarna kan även – något som jag i detta C: o” (H-ström., 1929) och signaturen Mr P. sammanhang uppfattar är viktigare – uppfattas (1929) påpekade: ”Framställningen har formen som en bild av vem berättelsen och boken av ett lätt nedkastat kåseri, och Brummel [sic!] föredrar som sin läsare. Uppfattningen om kåserar ju bra.” Enligt John Sundholm (1999, mottagaren styr valet av talgenre, skriver Bachtin s. 123) var mottagandet av Skelettgåtan enbart (1986, s. 95−96) och tillägger att varje talgenre kåserande. Han menar att recensenterna inte inom de olika områdena för kommunikation har uppfattade det ovanliga och genreöverskridande

43 Enligt Bachtin är ”speech genres”, talgenrer, relativt de kom från högre samhällsskikt. År 1905 var närmare fasta och stabila former av tal med typiska teman, stil, 60 % av journalisterna studenter och över 43 % hade komposition och mottagare. Litteratur är en talgenre bland universitetsstudier bakom sig. Efter 1905 började andra. (Bachtin, 1986, s. 60–61, 78, 87.) bildningsnivån sjunka, en trend som fortsatte under hela 44 I Suomen lehdistön historia 2 konstateras att vid perioden mellan världskrigen. (Suomen lehdistön historia 2, sekelskiftet var journalisternas bildningsnivå hög samt att 1987, s. 114–115, 359.)

164 i romanen. Detta gäller även för de övriga o härstammar som man vet från den engelska fi nlandssvenska detektivromanerna, även de dandyn Beau Brummel [sic!], vilken ju på sin recenserades på ett ”kåserande och överseende” tid var Europas bäst klädda man” (Pennskaft, sätt, menar han (Sundholm, 1999, s. 124). 1928). Ursprungligen handlade dandyismen om Enligt min mening är tonfallet i recensionerna av medveten och utarberad elegans, originalitet Skelettgåtan inte bara kåserande och överseende och överlägsenhet. De för dandyn centrala utan också instämmande. Att författaren genom dragen – oavhängighet, originalitet, kontroll sin signatur samt genom sitt kåserande sätt att och förfi ning, med andra ord (andlig och skriva signalerade att han inte tagit sin uppgift social) överlägsenhet – skulle synas i klädernas på allvar, utan snarare ämnat roa, bidrog skärningar och elegans (Hapuli, 1995, s. 173; till att romanen inte heller togs på allvar av Moers, 1978, s. 21). George, även kallad för recensenterna. De mottog boken såsom ”mycket ”Beau”, Brummell uppfattades som skaparen läsvärd och roande lektyr” (H-ström., 1929), av dandyismen, han kallades för ”snobbarnas ”roande förströelseläsning” (E.C., 1929), ”en konung” och representerade en dandyism som verkligt rolig och spännande bok” (H. B-n., betonade isolering och överlägsenhet (Hapuli, 1929). På detta sätt tillkännagav de att de var 1995, s. 31, 173). Både ”Beau Brummell” och på samma våglängd som författaren vars verk de ”dandy” hör ihop med diskursen om gentleman. granskade, att de hade samma sinne för humor Ellen Moers som undersökt dandyns historia och att de delade samma värderingar för vad som skriver: ”To the question – What is a gentleman? är skrattretande och vad som är det inte. Med – which was to obsess poets and philosophers, andra ord: de skrev in sig i samma diskursiva novelists and divines, radicals and conservatives, gemenskap, i en samhörighet som skapas av the dandy made the most frivolous answer con- gemensam kunskap, tro, sedvänjor, värderingar ceivable. He was a gentleman – it was a visible och kommunikativa strategier (se Hutcheon, fact – by virtue of a ‘certain something’, a ‘je- 1994, s. 91). Dessutom var ”humor” – den ne-sais-quoi’ which could not be defi ned – or klass inom vilken romanen placerades – en rätt denied.” (Moers, 1978, s. 17.) så statusfylld kategori på 1920-talet såsom jag redan påpekat i kapitlet om Valentin. Genom att anta namnet av den kända 1800- talssnobben uppväcker Theslöf konnotationer Det gyckel som riktar sig mot gentlemän inleds till gentlemän, förfi ning, överlägsenhet, i Theslöfs litterära verksamhet redan före höghet och överklass. ”C: o” kopplar i sin tur Skelettgåtan. Signaturen ”Brummell & C: o” var författarskapet och skrivandet ihop med en en av Theslöfs många pseudonymer, ett namn handling som går ut på att producera (litterära) som på ett komiskt inkongruent sätt kombinerar varor för en stor publik. Den aknyter till företag, diskursen om gentlemän med litterär marknad marknad och ekonomi. Följaktligen kallade och implicerar en motsättning mellan ”högt” och kritikerna Theslöf för ”författaraktiebolaget” ”lågt”.45 Han nämner i en intervju i Allas Krönika och ”den omtyckta fi rman” (D-s., 1929; -c- 1928: ”Min sista signatur Brummel [sic!] & C: ., 1929).46 Signaturen anspelar på kulturens

45 I en intervju 1928 räknade Theslöf upp sina signaturer, sidan erkänner han att även han tidvis har gömt sig under bl.a. Jacobus, Marcelle, Lasse Löök, Lasse Lut och ”anonymitetens täckmantel” när han skrivit sådant han Brummell & C: o. Han tyckte att en signatur skulle skämts för. (Pennskaft, 1928.) vara både jovialisk och frätande och påpekade följande: 46 I den ovannämnda intervjun kommer Theslöf även med ”De ﬂ esta kåsörer ha åtminstone tvenne signaturer: en sin förklaring till vad ”C: o” står för: ”Ni frågar vad C: o paradsignatur under vilken de kåsera i den högre stilen har här att göra? Jo det var så att jag ursprungligen tänkte samt en annan som de låta svara för vad de också själva samarbeta med andra kåsörer. Detta blev dock ej av. anse vara skräp.” (Pennskaft, 1928.) Theslöfs uppfattning Mannen i sino prydno skrev jag ensam, men Kvinnan i sino om nyttan med att använda en signatur är motstridig: å ena prydno hade jag två medarbetare. Bland annat skrev Ture sidan påpekar han att den gemenskap inom vilken han skrev Janson det eleganta kapitlet om En ädel dam till häst.” är så liten att folk känner igen varandra på stilen, å andra (Pennskaft, 1928.)

165 pågående kommersialisering. Brummell- stood for superiority, irresponsibility, inactivi- namnets elitistiska fi nhet kopplas ihop med ty” (Moers, 1978, s. 13). Dandyism är en form affärsverksamhet, massproduktion och av elitism. Att inta positionen som dandy kan masspublik, en verksamhet som inte uppfattades uppfattas som ett försök att i tider som präglas som fi n. Ellen Moers beskriver Oscar Wildes av förändringar i maktstrukturer bygga upp en liv och verk som en dandyism försvagad av fi n ny form av aristokrati (se Molarius, 1998, s. de siécle-esteticism och förgrovad av fi n de 166; Wilson, 1985, s. 182−183). siécle-kommersialism (Moers, 1978, s. 295). Hon menar att man, när man analyserar dandyns Brummell & C: o var aktuell på 1920-talet poserande i England på 1890-talet, måste hålla i som författare till två etikettböcker, Mannen i minnet den masspublik för vilken Wilde skrev. sino prydno. En kursbok i savoir-vivre (1925)48 och Hon påpekar att perioden präglades av en Kvinnan i sino prydno (1926). Böckerna ingick i genomgående kommersialism och skriver: ”Litt- den populära kategorin rådgivningsböcker (se le of the posing of the time makes sense unless även kapitlet om Valentin). I dem undervisar we remember the enormous public before which Theslöf män och kvinnor i hur de ska bete sig it was performed.” (Moers, 1978, s. 292.)47 om de vill uppföra sig som en gentleman eller en Liksom i Wildes fall är det skäl att i samband med fi n dam. Enligt kritikerna var böckerna nyttiga Theslöf tänka på den situation i vilken han påtar och samtidsaktuella och av tidningsartiklarna att sig rollen som den parodiska dubbelgångaren döma fann de även köpare. P-s. kallar Mannen till den välkända dandyn Beau Brummell. i sino prydno för ”julmarknadens succés” (P-s., Även Theslöfs berättarsituation anknyter 1925) och artikeln med namnet ”Ture Jansons till den litterära marknaden och den ökande Helsingforsbok publiksuccès” (1926) har den kommersialiseringen av litteraturen – om också talande undertiteln ”Brummell & C: o fi nner i en mycket anspråkslös skala i jämförelse med dock de fl esta köparna”. I en genomgång i Wilde. Genom att uppta namnet ”Brummell Allas Krönika 9.1.1926 av julens mest sålda & C: o” förenar Theslöf kommersialism och litteratur nämns att Brummell & C: os Mannen elitposition, marknad och rollspel. Signaturen i sino prydno och Bagheera alias Erkki Kivijärvis är en självironisk replik som riktar sig både mot Seurustelun taito [Konsten att umgås] har gjort den ökade marknadsinriktningen på det litterära försäljningsrekord. Detta får skribenten Eric fältet och mot hans egen verksamhet inom denna Olsoni att ställa följande retoriska och gycklande kommersialism. Theslöf skrev nämligen inom fråga: två genrer – etikettguider och detektivromaner – som på 1920-talet sålde tämligen väl och lästes Vilket tyder på verkligt bildningsbehov, av många. Han riktar sig med andra ord till en eller hur? Både svenskar och fi nnar i detta stor publik men samtidigt kan hans signatur land längta lidelsefullt efter rättigheten att även uppfattas som ett avståndstagande från kallas gentleman. ”Tavallinen mies” vill samma stora publik. Att inta en dandyposition lära sig bära frack och landets talrika signalerar även ett förakt för demokratiseringen. ministerfruar skola lära sig gå, sitta och Ellen Moers skriver: ”Throughout the nine- tala. Med känd ”sisu” skola fi nnarna teenth century the rising majority called for tillvinna sig benämnngen [sic!] – nordens equality, responsibility, energy; the dandy fransmän! Men till en början skall boken

47 ”Wilde wollte den Abgrund, der im gewinnorientierten (Strömberg, 2002) som ”levnadskonst”, ”belevenhet”, XIX. Jahrhundert zwischen Kunst und Leben, zwischen ”världsvana”, ”god uppfostran”. På ﬁ nska lyder undertiteln dem Dandy-Schriftsteller und dem breiten Publikum på Mannen i sino prydno ”Elämäntaidon ja säädyllisyyden klaffte, überbrücken”, skriver Susanne Rossbach (2002, s. oppikirja”. [En lärobok i levnadskonst och sedlighet.] 22). Kunskaper i etikett kopplades med sedlighet, med ett 48 ”Savoir-vivre” beskrivs i Stora synonymordboken beteende som höll moraliska mått.

166 i levnadsvett och puukkokniven framtvinga Det är tydligt att skribenten föredrar män som en fruktansvärd dualism i det fi nska redan kan bära frack och ministerfruar som kan själslivet. (Olsoni, 1926.) gå, sitta och tala, det vill säga: har en uppfostran och ett beteende som passar deras position. I sitt resonemang om folkets bildningsbehov är Han pläderar med andra ord för en stabil skribenten enligt min mening utpräglat ironisk.49 samhällsordning där olika sociala klasser stannar Innan Olsoni går in på bildningsbehovet på sin (gamla) plats. Samtidigt (åter) skapar beskriver han de böcker som människorna köper skribenten genom att betona hur (skrattretande) till jul. De är, skriver han, ”konventionella” svår och stor förändringen är för ”folket” (se även och ”sentationsfäktade” och tillägger: ”Julens Hj. D., 1925) inte bara den egna positionen som bokmarknad har en skarpt markerad business- socialt överlägsen utan också skillnaden mellan prägel […]”. Den litteratur som han uppfattar samhällsklasser i ett samhälle där allt fl era värdefull är däremot mindre eftertraktad. strävar efter att socialt röra sig uppåt.51 (Olsoni, 1926.) Han antyder indirekt att de böcker i vilka människorna söker kunskaper Olsonis gyckel anknyter till aktuella fenomen inte är speciellt bildande samt driver med deras i samtiden. På 1920-talet förekom i många iver att lära sig att uppträda väl. Han beskriver sociala skikt en strävan efter social och kulturell en situation som enligt hans uppfattning går ut fi ness. Matti Klinge (1990, s. 67) anser att på att många strävar att bli gentlemän eller fi na societetslivets förfi ning var ett viktigt drag i kvinnor, det vill säga att inta en position som det ”glada” tjugotalet framförallt i Helsingfors. förut varit öppen endast för en liten elit. Dessa Den nya fi nessen hade sina grunder i att människor gestaltas på ett sätt som antyder att välståndet växte samt i det faktum att landets de är skrattretande. Passagen iscensätter en nya självständiga statliga position förde med motsättning som skribenten signalerar att är sig en utländsk diplomatkår till Helsingfors. komisk. Den ”vanliga människan” är motsatsen Den högre societén frigjorde sig från den gamla till mannen i frack, gentlemannen, på samma sätt umgängeskulturen som i stort hade baserat sig som fi nnarna utgör motsatsen till ”fransmän”. på prästerståndets traditioner, menar Klinge. Uppfostran och kunskaper i ett elegant och Enligt Tarkka (1980, s. 135) började sökandet världsvant beteende står i kontrast till fi nnarnas efter ”värdslig förfi ning” och ”mondäna” främsta kännetecken, kniven, ett föremål som beteendeformer sprida sig bland den nya implicerar ett ohämmat och okontrollerat, medelklassen.52 aggressivt beteende (se även Ollila, 1993, s. 38, 51).50 Olsoni skriver dessutom ”den vanliga Juhani U. E. Lehtonen (1982, s. 593) har mannen” på fi nska och antyder därmed att beskrivit de förändringar i kulturen, uppfattad ”uppkomlingarna” framförallt är fi nskspråkiga. i vid mening, som till slut nådde alla skikt i

49 Hutcheon skriver: ”My perspective on ironic signals – as i fi na manér” utan också ”en bok i takt” (von Klancken, on ironic’s semantics and on the role of intentionality – is 1925). von Klancken ansåg att en person kan ha läst fl era a pragmatic one: whatever they are, to be called ironic guider i hur han ska bete sig, men så snart han hamnar i markers, an interpreter has to have decided that they have en situation som är oförutsedd, är han illa ute. Det som worked in context to provoke an ironic interpretation. In gör den ”verkliga” gentlemannen, nämligen takt, kan inte addition, I suspect that they have to have been, in the fi rst läras i böcker. I en situation som präglas av en pågående place, what have been called ‘gestures of noticeability’ bildningens och beteendets demokratisering betonar von (Rabinowitz 1987: 53).” (Hutcheon, 1994, s. 154.) Klancken skillnaden mellan de som kan ”på riktigt” och 50 Olsoni använder fi nskspråkiga ord även när han beskriver de som endast har lärt sig fi nt beteende ur en bok. De ”folkets” främsta kännetecken. Folket associeras här som redan behärskar etiketten kan enligt von Klancken framförallt till de fi nskspråkiga fast skribenten i början även emellertid läsa Mannen i sino prydno för den är humoristisk nämner de svenskspråkiga. (von Klancken, 1925). Se även P-s., 1925. 52 51 Den samtida signaturen von Klancken (Einar Holmberg), Tarkka (1980, s. 135−136) nämner i detta sammanhang även det ett namn som signalerar höghet på låtsas, påpekade Bagheeras, Brummell & C: os och Kersti Bergroths om Mannen i sino prydno att den inte bara är en ”handbok guideböcker och anser att dessa författare förhöll sig en aning cyniskt till sin uppgift att sprida förfi ning bland folket.

167 samhället. Den nya urbana kulturen uppstod i tavoitteeksi, johon alemmat sosiaaliryhmät Finland som resultatet av en process som startade pyrkivät ja johon ne varallisuuserojen i slutet av 1800-talet och pågick under de första itsenäisyyden aikana kaventuessa decennierna av 1900-talet. Förändringen pääsivätkin. Se oli myös se kulttuuri, jonka var enligt Lehtonen mera omfattande än ylimmät ryhmät joutuivat olosuhteiden någon tidigare förändring och påverkade alla pakosta omaksumaan, kun – ehkä joitakin delområden inom kulturen, den materiella harvoja poikkeuksia lukuun ottamatta – såväl som den sociala och andliga kulturen. niillä ei ollut resursseja ylläpitää Utvecklingen satte igång då ett översta skikt eliittikulttuuria vanhassa muodossaan. bestående av höga tjänstemän och rika affärsmän (Lehtonen, 1982, s. 594.) bosatta i städer blev den grupp som styrde riktningarna inom mode, beteende och kultur [Denna medelklassiga allmänkultur i stället för ett stånd, adeln eller prästerskapet. utgjorde det konkreta målet som de lägre Det nya översta skiktets position baserade socialklasserna eftersträvade och som de sig på förmögenhet och samhällsställning (se uppnådde i och med att skillnaderna i även Åström, 1957, s. 41; Jutikkala, 1968, förmögenhet under självständigheten s. 183−185). Den unga urbana elitens kultur minskade. Den utgjorde även den kultur hade givetvis i hög grad sina rötter i den gamla som de översta grupperna på grund av ståndskulturen med dess starka intryck från omständigheterna var tvungna att omfatta fransk hovetikett men den hade även anpassat sig då de – med undantag för några enstaka till urbana förhållanden och penninghushållning. avvikelser – inte hade resurser att Som en följd av sociala och ekonomiska upprätthålla elitkulturen i dess gamla förändringar, urbanisering och industralisering form.] spred sig denna nya kulturform vidare från det översta borgarskapet i städerna till andra Det är i detta sammanhang både Brummell & befolkningsgrupper. (Lehtonen, 1982, s. 593.) C: os etikettböcker och hans detektivroman Den urbana borgerliga överklasskulturen, dess Skelettgåtan ingick. Aino Sinnemäki, som har värderingar, regler för beteende, vanor och undersökt fi nska etikettböcker, skriver att mode, andliga och sociala kultur blev en förebild böckerna förmedlade det traditionella översta som imiterades av andra grupper i samhället, ståndets etikett till dem som ville komma skriver Lehtonen (1982, s. 594). En allt större upp i samhället (Sinnemäki, 1991, s. 187, del av befolkningen var ekonomiskt och mentalt 188). ”Brummell & C: o” iscensätter sig som redo att överta en förenklad och förenhetligad dubbelgångaren till den perfekta gentlemannen, version av den ursprungligen mycket elitistiska Beau Brummell, för att sälja sina kunskaper borgarkulturen. Den urbana borgerliga om gentlemän till den stora publiken. Theslöf överklasskulturens utveckling ledde på grund var son till en krigskomissarie53, student och av socialt-ekonomiska men även politiska och hade inlett studier i humanistiska ämnen vid ideologiska bakgrundsfaktorer mot en kulturens Helsingfors universitet.54 Kritikerna associerade ”medelklassifi ciering”. Lehtonen skriver: i samband med Brummell & C: o framförallt till en stil som uppfattades som elegant, sprituell Tämä keskiluokkainen yleiskulttuuri och förfi nad. De drog paralleller mellan muodostui siksi konkreettiseksi författaren, hans ämne och framställningssätt.

53 En krigskomissarie är en lägre befattning inom armén. (Theslöf, 1948, s. 98.) Enligt Theslöf härstammade fadern, Krigskomissarien tar hand om utrustning och underhåll. en ”civil ämbetsman”, från en militärsläkt med ofﬁ cerare Theslöf beskriver sin familj på ett sätt som antyder att de i ﬂ era generationer och modern kom från en familj med ingick i den bildade klassen. Han påpekar, på svenska, att präster (Theslöf, 1948, s. 95−96). ”På fäderne var det svenskan under hans uppväxttid var de högre ständernas bössan, på möderne bibeln plus pianot som gav mitt språk. Finska talades i hans barndomshem endast i köket. barndomshem dess klangbotten”, skriver han (Theslöf, 1948, s. 95).

168 Till exempel signaturen Hj. D. (1925) påpekade och han har känt sin [sic!] manad att i anslutning till Mannen i sino prydno: ”[…] denne ge honom en lärobok. (H-n., 1925.) författares stil, elegant, spänstig och naturlig, har ett mycket starkt tycke med den verklige Signaturen, innehållet i de guideböcker gentlemannens dress. Den omsluter inte någon Brummell & C: o skrev och böckernas språk vanvårdad själ.” Theslöfs stil blir på samma sätt förknippades med etikett och normer, fasoner som en gentlemans eller en dandys klädsel ett och förfi ning som utmärkte ”societeten”. tecken på inre kvaliteter. Språklig förfi ning är Signaturen, ämnet på Theslöfs etikettböcker ett kännetecken på en gentleman och ett tecken samt mottagandet av dem faller under diskursen på hans inre fi nhet. Ordet ”elegant” förekommer kring gentlemän, det tal som går ut på att upprepade gånger i kritikernas beskrivningar av beskriva de främsta kännetecknen för en herre Theslöf och hans texter. Y. K. (1920) skildrade av hög klass. Att Theslöf väljer att kalla sig Brummell & C: o i följande ordalag: ” […] han efter Beau Brummell är en självironisk akt. Den har varit pressens charmör, Georg H., elegant riktar sig även mot den i dandyer och gentlemän och frejdig på samma gång, med skarp tunga inskrivna elitpositionen som en som står andligt och ändå ett romantiskt stänk över tinningen och socialt ovanför de vanliga människorna. […]” och signaturen W. berömde honom med följande ord: ” […] på en gång överlägsen, I de övre skiktens familjer uppfostrades barnen underhållande, kvick och fyndig författare med till att uppföra sig och följa etiketten (se t.ex. en elegant, fi nt och vårdat vässad penna”. (W., Ollila, 2002, s. 198), men som en följd av 1927) Tidningsskribenterna såg i Theslöf en den sociala rörligheten och ståndsgränsernas representant för den diskurs han undervisade i, försvinnande kom personer som inte hade lärt en äkta gentleman som visste hur en man skulle sig fasoner och etikett hemma, in i societeten. bete sig. Han var en garanti för den kunskap han Etikettböckernas och beteendeguidernas råd framförde. ”Mr Brummel [sic!] har rört sig bland fi ck ersätta bristen på uppfostran, skriver mycket folk och fi nt folk och han har haft ögonen Lehtonen. (Lehtonen, 1982, s. 612.)55 Theslöf med sig”, påpekade von Klancken (1925) och förvandlar i etikettböckerna ett symboliskt, signaturen H-n. skrev: kulturellt kapital i form av kunskaper i etikett till ekonomiskt mervärde. Det gör han Man får ett övertygande intryck av att emellertid i ett tonfall som är glättigt, kåserande författaren noga känner sitt ämne, att han och ambivalent. Redan namnet ”Brummell” rest mycket och rört sig mycket i de gycklar med diskursen om gentlemän. Den fi naste kretsar. Han har säkert mer än en förknippar författarskapet på ett parodiskt- gång blivit upprörd över den bristande ironiskt-självrefl exivt sätt med (en förställd) umgängeskonsten, det bristande andlig och social överlägsenhet. Samtidigt är levnadsvettet, ja vi kunna tillägga den en parodiskt-ironiskt-självrefl exiv replik folkvettet, hos en fi nländsk gentleman, som riktar sig mot den egna positionen och

54 Åström (1956, s. 285) drar gränsen mellan traditioner så gott som bröts av det andra världskriget. Den ståndspersoner och medelklass (han beskriver situationen var med andra ord i kraft ännu på 1920-talet. i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet) på 56 Att gentlemän på 1920-talet blev någonting tvetydigt följande sätt: ”Vad den ofta svårangivna gränsen mellan och skrattretande kan iakttas även på andra håll. I Ordbok ståndspersoner och övre medelklass beträffar kan som över svenska språket från 1929 beskrivs ”gentleman” på ett generell regel sägas, att ståndspersonernas yrken ansetts liknande sätt som i Nordisk familjebok år 1882 men med ett förutsätta universitetsbildning (resp. kadettskola), medan undantag. Först kommer redogörelsen som tar fasta på de högre medelklassyrkena i de ﬂ esta fall torde ha krävt gentlemannens karaktär, beteende och höga klass, därefter lärdomsskola som bildningsunderlag.” kommer det nya tillägget, en reservation: ”[…] herre; 55 Lehtonen (1982, s. 612) skriver att en beteende- stundom ironiskt.” (Ordbok över svenska språket, 1929, s. och klädkultur som hängde ihop med ståndsetikettens 318, fetstil KM; se även Hapuli, 1995, s. 173).

169 verksamheten som gentleman och förebild för av skillnader i bildning, livsstil, kultur och kommande gentlemän.56 Genom sitt gyckel språk, menar Alapuro (1973, s. 11). Samma med gentlemän driver Theslöf med en diskursiv markörer förekommer även i samband med gemenskap som han anses ingå i och vara expert kriterierna för gentlemän. Förut innebar en på. Han skämtar med andra ord även med sig gentlemannaidentitet att man tillhörde en själv. Recensenterna bekräftade och förstärkte liten elitgrupp, att man ingick i den bildade kopplingen mellan författaren och diskursen om överklassen och intog en till klass anknuten gentlemän för sin del. elitposition.57 I det nu som Skelettgåtan skildrar har språkets, beteendets och klädselns makt Diskursen om gentlemän, som Brummell & C: o att signalera elitposition delvis upphört. enligt kritikerna inte bara på ett sakkunnigt utan Det har blivit svårt att känna igen ”riktiga” också gycklande sätt undervisat i, återkommer gentlemän. Å ena sidan strävar nya folkgrupper, sedan i Skelettgåtan. Anspelningar på den överförs representerade av Balder, efter en plats inom redan i och med att Theslöf inte byter signatur den diskursiva gemenskapen bestående av utan ger ut sin detektivroman under namnet gentlemän. Å andra sidan har den som inom Brummell & C: o. I Skelettgåtan utsätts diskursen ståndssamhället på ett självklart sätt ingått i om gentlemän fortsättningsvis för parodi, ironi, gruppen av gentlemän – Löfström – inte längre självrefl exivitet samt för en omvärdering. Å möjlighet att inta positionen som gentleman ”på ena sidan undervisar Brummell & C: o män i riktigt”. Dessutom visar det sig att herrar med hur de kan bli gentlemän, å andra sidan gycklar bildning och hög social status är moraliskt och han både med traditionella gentlemän och med andligen förfallna – de är parodier på riktiga ”uppkomlingen” Balder. I och med att berättare gentlemän. Och skrattretande gentlemän nummer 1 driver med det språk och beteende förkommer inte endast inom fi ktionen utan också som är kännetecknande för gentlemän driver författaren Theslöf som upptagit det parodiska han inte bara med sig själv och sin diskursiva namnet Brummell & C: o iscensätter sig på ett gemenskap utan också med Brummell & C: sätt som antyder att en gentlemannaposition är o, författaren och gentlemannen. När Theslöf en aning skrattretande. Allt detta gyckel med gycklar med Balder gycklar han med den gentlemän tolkar jag som ett tecken på att det uppstigande medelklassen, den sociala grupp har blivit problematiskt för män som ingår i den som han med sina etikettböcker varit med bildade klassen att identifi era sig som gentleman. om att uppfostra till ett beteende som följer Diskursens kraft att skapa och upprätthålla konvenansen. Bland annat kravet på den yttre skillnader mellan klasser har försvunnit som oberördheten som Balder upprepade gånger resultat av förändringar i samhället. uttrycker förekommer i Mannen i sino prydno. Ett av Brummell & C: os råd till en gentleman Romanen befattar sig framförallt med två frågor: lyder: ”Låt icke förleda dig till avund, vrede eller frågan om klass och frågan om ideal. Klass och förargelse!” (Brummell & C: o, 1925, s. 5; se ideal diskuteras via diskursen om gentlemän. även Bagheera, 1927, s. 21). Frågorna har en aktualitet i det samtida samhället och situationen i Finland. Alapuro 6.8 Klass och ideal (1996, s. 78) ser samband mellan förekomsten av ett teatraliskt metaspråk och samhällen som De viktigaste markörerna för gränsen mellan är hierarkiska och differentierade. Finland var i den bildade klassen och folket utgjordes

57 Bagheera funderar på hur man ska översätta det engelska gentlemannien salaisuutena.” (Bagheera, 1927, s. 14.) ordet ”gentleman” till ﬁ nska och konstaterar: ”Vastauksia [Svar har anlänt men det rätta saknas. Det beror kanske on tullut, mutta ei ainoatakaan oikeaa. Ehkä se riippuu siitä, på att riktiga gentlemän inte deltar i dylika tävlingar. En etteivät oikeat gentlemannit ota osaa moisiin kilpailuihin. gentleman vet väl vad man menar med ordet men han Gentlemanni tietää hyvin, mitä sanalla tarkoitetaan, avslöjar det inte – han behåller kunskapen som sin och de mutta hän ei sitä sano – hän pitää asian omana ja muiden övriga gentlemännens hemlighet.]

170 slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet sig från de borgerligas kulturmönster och gick in enligt historiker ett samhälle som var tydligt för att skapa ett ”eget system av beteenderegler” tudelat. Sven-Erik Åström menar att det ﬁ nska (Åström, 1956, s. 46). Eino Jutikkala påpekar samhället byggde på en dikotomi mellan borgare att det var härkomsten och bildningen och arbetare (Åström, 1956, s. 46). Redan på som var det väsentliga – inte egendomen 1870-talet hade andra villkor än tillhörighet i ett – i uppdelningen mellan herrskap och allmoge stånd börjat gälla som kriterier när en individ (Jutikkala, 1968, s. 183−184). Jutikkala placerades på den samhälleliga rangskalan. illusterar hur djup klyftan mellan herrskapet Kulturella kännetecken spelade vid sidan om de och folket var genom att citera ett utlåtande om ekonomiska en viktig roll som uttryck för den spårvagnar från år 1883. I det konstateras att de sociala strukturen, när man skulle skilja mellan tänkta resenärerna ingår i två klasser – herrskap ”över-” och ”underklass”. (Åström, 1956, s. och arbetarklass – och att dessa klasser inte är 41.) Åström citerar Leo Mechelin som vid vana vid att umgås. Därför rekommenderas i sekelskiftet skrev: utlåtandet att spårvagnar ska ha två separata avdelningar för man befarade att annars skulle De på privilegier grundade endast någondera klassen använda spårvagnarna. ståndsskilnaderna hafva dels upphäfts, dels Jutikkala understryker att det i utlåtandet talas förlorat sin imponerande betydelse men om ”klasser” istället för ”ständer”. Han påpekar öfverklassen och underklassen hafva, ehuru att ordet ”klass” och speciellt benämningen ingalunda på grund af lagbud, gestaltat sig ”työtätekevä luokka”, ”arbetarklass”, är gamla uti det moderna samhället såsom motsatser uttryck i Finland. Begreppet ”stånd” ersattes så mot hvarandra. Öfverklassen, omfattande småningom av ”klass” utan att det man syftade icke endast de rika, utan äfven de många, på märkbart förändrades. Den vid sekelskiftet som genom statsfunktionernas ständiga 1800−1900 synliga klassgränsen var egentligen ökning försättas i en jämförelsevis god en kvarleva av den klyfta mellan herrskapet ekonomisk ställning, öfverklassen har sina och allmogen som oberoende av ståndsgränser kännemärken därjämte i den högre präglade den ﬁ nska samhällsstrukturen under bildningen. (Mechelin via Åström, 1956, ståndssamhällets tid, menar han. (Jutikkala, s. 41.) 1968, s. 184.) I slutet av 1800-talet började de klassgränser som varit synliga i vardagligt Åström (1956, s. 46) talar om ett ”rådande umgänge att försvinna. Utvecklingen fortsatte två-klassystem”. I samtida uttalanden uppdelas allt kraftigare under självständigheten, påpekar befolkningen i två kategorier, de bildade och Jutikkala (Jutikkala, 1968, s. 185). Det obildade.58 ”Ett gemensamt av klassmedlem- försvinnande eller utsuddande av hierarkier och marna accepterat kulturmönster kompletterade distinktioner som Skelettgåtan gestaltar hade med inkomsten och yrket vid klassbildningen i den andra ord sin motsvarighet i situationen i Finland tidiga industrialismens samhälle”, skriver Åström i början av 1900-talet. (1956, s. 46). Omkring 1906 frigjorde arbetare

58 Om den nya medelklassen som så småningom växte fram elintason rinnalla kohosi sivistystaso, mikä oli sanomalehtien till en grupp mellan överklassen och arbetarklassen, se kulutukselle merkittävää. Vuoden 1921 oppivelvollisuuslaki Åström, 1956, s. 47−50. ulotti ilmaisen kansanopetuksen kaikille.” [Skillnaderna 59 I Suomen lehdistön historia 2 (1987, s. 353) beskrivs i inkomster och förmögenhet minskade i Finland under förändringarna på följande sätt: ”Tulo- ja varallisuuserot mellankrigstiden. Industriarbetarnas löner steg – under kaventuivat Suomessa maailmansotien välisenä kautena. depressionen förekom dock massarbetslöshet – samtidigt Teollisuustyöväen palkat nousivat – lamavuosina kyllä oli som lönerna hos personer med intellektuellt arbete och joukkotyöttömyyttä – kun taas henkisen työn tekijöiden ja framförallt hos de lägre tjänstemännen fastnade på en klart varsinkin alempien virkamiesten palkat vakiintuivat selvästi lägre nivå än tiden före det första världskriget. Majoriteten alemmalle tasolle kuin ennen ensimmäistä maailmansotaa. ﬁ ck emellertid ta del av tillväxten och vid sidan om den Enemmistö kumminkin pääsi noususta osalliseksi, ja stigande levnadstandarden steg bildningsnivån, vilket var betydelsefullt för komsumtionen av tidningar. År 1921

171 Såsom jag redan påpekat utsattes den bildade värderingar och traditioner av alla slag. Tiden klassen i början av 1900-talet för omfattande präglades av ett ifrågasättande av traditioner, förändringar.59 Dessa omständigheter är sådana normer, moral och ideal. (Lehtonen, 1982, som enligt Risto Alapuro lyfter fram frågor s. 607; Hapuli, 2000, s. 89.) Hanne Koivisto om klass. Alapuro konstaterar att den bildade (1993, s. 78−79) konstaterar: ”[…] den klassen hade många drag av en status-grupp. viktigaste skillnaden mellan unga och gamla var Här utnyttjar han Max Webers distinktion den fullständiga upplösning av värderingar som mellan ”klass” och ”statusgrupper”, där klass följde med världskriget.” anknyter till ekonomi och status till social aktning. En statusgrupp kännetecknas av egen, I Skelettgåtan gestaltas den inhemska situationen enhetlig, särskild livsstil och bildning samt av präglad av politisk kamp och förbudslagen som begränsningar i socialt umgänge. Den har en skrattretande och/eller avsigkommen. Den egen kultur, skriver Alapuro, och konstaterar att här sortens beskrivningar av den fi nländska den bildade klassen i Finland hade många drag av ”verkligheten” förekom även annanstans. statusgrupp. Enligt Weber blir statusgruppens Signaturen Sioux kåserade i Garm n: o 11, 1924 anknytning till klass osynlig under tider av stabila under (den ironiska) titeln ”Salongskonversation och institutionaliserade samhälleliga relationer, i Helsingfors” om skillnader mellan åren 1904 medan klassituationen, det vill säga positionen och 1924. Detta nummer var ett temanummer på marknaden, framträder under perioder i vilken tidskriften ”fi rade” – i ironisk mening av ekonomisk och teknologisk förändring. – förbudslagens femårsdag. Enligt kåsören I slutet på 1800-talet blev klassituationen i diskuterade människor år 1904 bland annat Finland starkt påtaglig som resultatet av den smuggling av Fria ord, Bertel Gripenbergs pågående kapitaliska utvecklingen. Kyrkans och diktning, Edelfelt och Gallén och hur ”den tjänstemännens status och betydelse minskade svenska stammens djupa led” skulle väckas. samtidigt som industrins och handelns ökade. Sioux nämner även Henri Bergsons fi losofi ska (Alapuro, 1973, s. 13–14.) Detta innebar tankar om själslivets kännetecken som ett för den bildade klassen statusproblem och aktuellt ämne. Vidare ”citerar” kåsören en -motsättningar, påpekar Alapuro (1973, s. replik som han uppfattar är typisk för år 27). Slutgiltigt kulminerade klassaspekten och 1904: ”Studenternas folkbildningsarbete adlar klassamhället i inbördeskriget, som innebar en hela det uppväxande släktets själsliv. Det grundlig kris för den bildade klassen. Balder sammanför herreman och bonde, det drager förkroppsligar denna kris i Skelettgåtan. Han är ungdomens tankar från struntet och skräpet, markören för klass, klasskrig, klassamhälle. det siktar på sjärnorna” (Sioux, 1924). De ämnen som Sioux tar upp kan kopplas ihop Det är inte bara frågan om klass utan också med idealism, andlighet och estetik, med ”höga” frågan om ideal som är av betydelse vid denna samhälleliga mål som går ut på att bilda sig tidpunkt. Diskursen om gentlemän bygger på ett själv och folket. År 1924 innehåller samtalen ideal, den ädla och ridderliga gentlemannen.60 enligt kåsören däremot meningar av följande Den får vid denna tidpunkt ge vika liksom slag: ”Andersson är nog den bästa tråkaren.”, många andra diskurser som har en anknytning ”Apelsinlikören är nog den bästa likör som till det förgångna och 1800-talet. 1920-talet var kan bryggas i det här landet.” och ”Kommer en period som i Finland och i Europa innebar polisen är det bara att dricka ut alltsammans ett kritiskt förhållningssätt till ideal, attityder, så fort som möjligt.” Alla samtalsämnen hänger

infördes lagen om allmän läroplikt och alla fi ck rätt till samhällslagren, man av heder, ädel o. ridderlig man, ’fi n gratis undervisning.] karl’; äv. med försvagad bet., om person som bl. gm sitt 60 I defi nitionen av gentlemannen från år 1929 sägs yttre uppträdande l. sin klädsel gör intryck av att tillhöra de att en gentleman är en ” […] mansperson som har bildade klasserna; […].” (Ordbok över svenska språket, 1929, högsinnad karaktär o. ett sätt att vara som tillhör de övre s. 318. Fetstil KM.) Se även Bagheera, 1927, s. 29.

172 ihop med förbudslagen. Replikerna handlar om leker och spelar med den egna positionen som spritens pris, damernas drickande, böter och gentleman. Hans gentlemannaidentitet tillskrivs om hur goda framtidsutsikter en man inom honom både av de samtida recensenterna och statsförvaltningen har om han två gånger inom av honom själv då han tar namnet ”Brummell” en vecka har ”hamnat på halmen”. (Sioux, till sin signatur. Å ena sidan signalerar han att 1924.) Ordet ”salong” anger inte bara den han ingår i förﬁ nad elit, å andra sidan antyder omgivning i vilken dessa diskussioner förs utan han att denna position är skrattretande. Detta signalerar även om den klass i vilken de som talar kan enligt min mening kopplas ihop med den ingår. Den syftar på den bildade klassen liksom pågående demokratiseringen. För det första är de samtalsämnen som diskuteras 1904. Den en elitposition problematisk under en period ”fullständiga upplösning av värderingar” som som strävar att införa jämlikhet i samhället. För Koivisto beskriver syns tydligt. Den iscensätts det andra har gentlemännens elitposition blivit i den komiska motsättningen mellan åren 1904 ifrågasatt dels av de nya klasser som strävar efter och 1924. Allt det ”höga”, idealistiska, andliga, inträde bland gentlemän, dels av att gentlemän estetiska och kultiverande har ersatts av det inte längre är gentlemän om de relateras till de ”låga”, materiella, kroppsliga, försämrade och ideal och normer som på 1800-talet deﬁ nierade nerklassande. Den förändring som Sioux och en gentleman. Att undervisa de ”lägre” klasserna även Theslöf beskriver är ett ”förfall” som är i diskursen om gentlemän är för en medlem tydligt och synligt och som skett snabbt. De i den bildade klassen även en handling som ideal den bildade klassen har arbetat för har fallit med tanke på makt och social status är djupt på endast tio år. ambivalent. Det är en handling som leder till att hans egen gentlemannastatus samt den makt och Typiskt för den andra gradens kultur är, elitposition som hört ihop med en identitet som skriver Alapuro, ”prétention”, en medveten gentleman upphör. Det gyckel som Skelettgåtan blick riktad mot den egna positionen och ett riktar mot diskursen om gentlemän är ett sätt försök att frigöra sig från denna position genom för författaren, en medlem av den bildade skådespel och spel, genom att vara någonting klassen och en gentleman samt för de andra annat. ”Prétention”, förställning innebär att medlemmarna i hans diskursiva gemenskap, att man är medveten om att gränserna för sociala förhålla sig till de förändringar som håller på positioner inte kan överskridas, men att man att ske inom diskursen om gentlemän och den även som fånge kan leka med gränserna. diskursiva gemenskap bestående av gentlemän. (Alapuro, 1996, s. 79.) Theslöfs verksamhet Dessa förändringar anknyter till klass och till som Brummell & C: o visar Georg Theslöf, ideal. en man med rötter i den bildade klassen, som

173 174 SAMMANFATTNING

Självrefl exiva texter har ofta jämförts med Undersökningar av metafi ktivitet har ofta speglar (se t.ex. Rose, 1979; Dällenbach, 1989; fokuserat ”kanoniska” texter, det vill säga Hutcheon, 1980) och undersökts som litteratur texter uppskattade av den litterära eliten. Den som refl ekterar över sig själv som litteratur. Jag fi nländska förströelselitteraturen har inte heller har i detta arbete försökt se bakom spegeln, tidigare varit föremål för en egen undersökning komma på andra sidan litteraturens avspegling utan har främst beskrivits i översiktsverk av sig själv för att se vem det är som håller i och litteraturhistorier eller i samband med spegeln och i vilka syften. litteratursociologiska gestaltningar av det fi nländska litterära fältet.1 Materialet består av två detektivromaner, en pjäs, en kåserisamling och en kärleksroman – alla verk Det fi nns fl era anledningar till att jag i denna i vilka det förekommer explicit självrefl exivitet. I undersökning tar till ett diskursivt närmelsesätt sin samtida kontext placerades dessa texter inom och till begreppet det teatraliska metaspråket. kategorin ”förströelselitteratur”. Min avsikt har Metafi ktivitet anknyter, såsom begreppet låter varit att besvara frågan varför fem författare förstå, framförallt till fi ktionens återspegling av – Söderhjelm, Bergroth, Soini, Valentin och fi ktionen. Begreppet teatraliskt metaspråk antyder Brummell & C: o – i verk publicerade på 1910- däremot att självrefl exivitet förekommer även och 1920-talen skrev på ett utpräglat parodiskt- i samband med andra diskurser utöver den ironiskt-självrefl exivt sätt. För att ge svar på direkt litterära diskursen. Det åskådliggör det min fråga analyserar jag det parodiskt-ironiskt- att jag här istället för att – såsom i tidigare självrefl exiva språket – här kallat det teatraliska metafi ktionsforskning – tolka självrefl exiviteten metaspråket – som förekommer i texterna från som en egenskap hos fi ktionen ser på en diskursiv synvinkel. Begreppet det teatraliska självrefl exiviteten i anknytning till talaren. metaspråket hämtar jag från Jean Baudrillard. Jag Det diskursiva närmelsesättet gör det möjligt utnyttjar även Baudrillards och Risto Alapuros att besvara den för arbetet centrala frågan: beskrivning av de sociala omständigheter varför valde författare att skriva på detta sätt som ger upphov till en andra gradens kultur. just i denna situation i detta samhälle vid denna Undersökningen inför ett nytt perspektiv på tid? I det ingår en uppfattning om relationen forskningen i självrefl exiva texter. Den diskursiva mellan texten, dess tonfall och den historiska, synvinkeln har tidigare använts i forskningen om samhälleliga och kulturella situationen (eller, parodi och ironi (Hutcheon, 1985; Hutcheon, snarare: andra diskurser i den) i vilken detta 1994; Dentith, 2000) men har ännu inte slagit tal förs som ett språk bland andra. Det beaktar igenom i forskningen kring metafi ktioner. Likaså sådana aspekter som frågan om talarens avsikt är ämnet jag undersöker – självrefl exiviteten med sitt yttrande och dennas uppfattning i den fi nländska förströelselitteraturen – nytt. om den tilltänkta mottagaren. Texter som är

1 John Sundholms (1999) avhandling är ett undantag. I den utan han strävar att skapa en modell för analys av populära analyserar han ett antal ﬁ nlandssvenska detektivromaner. texter. Hans fokus ligger emellertid inte på de analyserade texterna

175 litterärt refl exiva såsom dessa för på många kallade förströelselitteraturen skapas, beskrivs och olika sätt fram sig själva som litteratur, de evalueras nämligen (delvis) i de diskussioner rekommenderar en litterär läsning av sig som förs mellan aktörer på det litterära fältet. själva. Att ta till diskursbegreppet är ett sätt Smakdomare av olika slag bestämmer vilka att komma över texternas uppenbara iver att verk som ingår i förströelselitteraturen liksom framställa sig själva framförallt som litteratur. kriterierna för god och dålig, värdefull och Vidare ligger en viktig motivering till begreppet mindre värdefull litteratur. De berättar för det teatraliska metaspråket i det förhållande som en nutida läsare hur människor på det litterära enligt Baudrillard råder mellan refl exivitet å ena fältet i Finland på 1910- och 1920-talen såg på sidan och samhälle, makt, social position och förströelselitteraturen och hur de värderade klass å andra sidan. Alapuros från Baudrillard författare av förströelselitteratur. ”Det litterära härledda tankar om de omständigheter som fältet”-avsnitten utgör inte bara en kontext leder till en andra gradens kultur erbjuder för den i kapitlet analyserade texten utan en tankemodell som hjälper mig att besvara också för de övriga böckerna som behandlas i frågan varför all denna självrefl exivitet blir undersökningen. aktuell just vid denna tidpunkt – en fråga som teorier kring metafi ktivitet sällan ställer och I de analyserade texterna talas det parodiskt- som de – då de ställer den – inte besvarar på ironiskt-självrefl exiva språket av berättare ett för mina ändamål tillfredställande sätt. Vissa och gestalter som på olika sätt antyder att de egenskaper i forskningen kring metafi ktioner är bildade. De använder ord som vid denna utgör ytterligare en anledning till att jag tidpunkt inte ingick i varje människas repertoar, tillämpar det diskursiva närmelsesättet. De likaså hänvisar de fl itigt till litteratur och kultur. mest betydelsefulla undersökningarna av De utnyttjar diskursiva strategier som kräver metafi ktivitet (Hutcheon, 1980; Waugh, 1984) en kulturell kompetens och visar på en kritisk är formalistiskt inriktade. Det innebär att de attityd som många forskare har kopplat ihop inte fokuserar frågan om varför metafi ktivitet med intelligentian. Det teatraliska metaspråket förekommer utan främst är inne på att undersöka används i situationer som präglas av berättarnas hur den förekommer. Dessa två undersökningar och gestalternas brist på makt och det talas till erbjuder vissa förklaringar på metafi ktivitet, andra medlemmar av samma bildade diskursiva men förklaringarna är antingen utpräglat gemenskap. Det har i de analyserade texterna litterära eller anknyter till postmoderniteten. två uppgifter: det ska roa och signalera avstånd. De hjälper mig inte att besvara frågan varför det förekom så riktligt med självrefl exivitet just på De gycklande, bildade och kritiska berättarna 1910- och 1920-talen i Finland. och gestalterna driver i texterna framförallt med två objekt. För det första gycklar de med genrer, Det diskursiva närmelsesättet innebär att jag i konventioner, författare, verk och läsare som kan de enskilda textanalyskapitlen ställer följande kopplas ihop med samtida förströelselitteratur. frågor: vem talar det teatraliska metaspråket För det andra parodierar berättarna och i den analyserade boken, vem talas det till, i gestalterna diskurser som hänger ihop med hurdana situationer, varför och vilka diskurser den bildade klassens ideal, normer, kultur och gycklar texten med? Varje kapitel inleds med ett världsbild. I alla de analyserade texterna riktar avsnitt som heter ”Det litterära fältet”. I dessa sig gyckleriet både mot förströelselitteraturen avsnitt presenterar jag det samtida litterära fältet och mot den bildade klassen. Oberoende om och hur det samtida litterära fältet värderade berättelsen driver med förströelselitteratur eller litteratur och förströelselitteratur. Den så med den bildade klassen är gycklet självrefl exivt,

176 det vill säga: det råder en identitet mellan den strategier och konventioner som hör hemma i som gycklar och det han eller hon gycklar med. förströelseromaner. Berättandet av en berättelse Lennart Wikströms detektivroman Guldgruvan som använder sig av förströelseromaners skämtar med detektivromaner samtidigt konventioner gestaltas på ett tudelat sätt. Det som berättaren berättar en detektivroman. innefattar – såsom Kersti Bergroths pjäs Herra Men den parodierar även dagdrivare och Vento visar – dels litterär och social nedgång, dagdrivarlitteratur och har i huvudrollen dels ny identitet, modernitet, stor publik och en dagdrivare som i Amerika förvandlas till ekonomisk framgång. Berättelser som kopplas en modern detektiv. Kersti Bergroths pjäs ihop med allvarlig konstlitteratur är likaså Herra Vento driver med allvarliga författare ambivalenta: både betydelsefulla och maktlösa och författare av förströelselitteratur, med på samma gång. En dubbelhet präglar även förläggare och läsare. Den gestaltar en allvarlig, texternas tilltal. Det verkar som de samtidigt skrattretande konstförfattare som skriver en strävade efter att både roa den bildade klassen modern kärleksroman för att tjäna pengar. och nå en stor, ny medelklasspublik som Men pjäsens gyckleri med kärleksromaner vid denna tidpunkt håller på att växa fram och förströelselitteratur är självrefl exivt. Den som resultatet av den i samhället pågående bygger på en kärleksintrig och mottogs av sin moderniseringen. samtid som populär förströelse. Elsa Soinis kärleksroman Sisko ja kultainen pikari driver I texterna gycklas genomgående med den med den bildade klassens syn på moral men egna identiteten. Här är det emellertid inte romanen skämtar även med kärleksromaner och frågan om en texters lek med sin identitet med författare av sådana. I Brummell & C: os som texter – ett synsätt som karakteriserat detektivroman Skelettgåtan är gentlemän under 1980-tals forskningen i metafi ktioner – utan kritisk och parodisk granskning. Parodierandet om talarnas självrefl exivitet. Den bild som av diskursen kring gentlemän sträcker sig berättarna och gestalterna, representanter för även till författaren av romanen. Med hjälp den bildade klassen, i romanerna ger av sig av sin pseudonym iscensätter Georg Theslöf själva är djupt självironisk. Talarna leker och sig som den parodiska dubbelgångaren till den spelar på ett självrefl exivt sätt med sina olika främsta dandy-gentlemannen , Beau Brummell. identiteter. De beskriver sig själva och varandra Valentins kåserier gycklar bland annat med i termer som anknyter till litterärt, kulturellt, en litteraturuppfattning enligt vilken texternas socialt, moraliskt och andligt förfall. Men relation till den omgivande världen är direkt även nedgången skildras som skrattretande. och ”sann”. Den parodierar även den bildade Gestalterna är fördärvade, medvetna om det klassens folkbildningsprojekt. Samtidigt går och driver med det. Valentins eget projekt emellertid ut på att bilda människor och han försöker övertyga dem Texternas självrefl exivitet tar inte slut inom om sanningen och trovärdigheten i hans egen pärmarna på de analyserade böckerna. Dessa framställning av relationen mellan litteratur och verks självrefl exivitet handlar enligt min mening verklighet. inte endast om litterära gestalter som i romaner gycklar med sin litterära identitet eller om den Texterna präglas av en genomgående bildade klassens representanter som driver dubbelhet. De utnyttjar genrekonventioner från med den bildade klassens nuvarande, ”låga” förströelselitteraturen samtidigt som de gycklar tillstånd. Det gyckel som pågår innefattar med dem och ifrågasätter dem. Berättarna nämligen även texternas författare. Likheten använder samtidigt både invecklade litterära mellan de parodiska representanterna för den

177 bildade klassen och deras skapare framträder roller och falska namn). De är ute för att roa och när jag placerar författarna i deras litterära skrattar även åt sig själva. och sociala kontext. I de analyserade böckerna skrattas åt det författarna Söderhjelm, Det är framförallt två kontexter som är centrala Bergroth, Soini, Rislakki och Theslöf är: för förståelsen av det teatraliska metaspråket i allvarliga konstförfattare, dagdrivare, esteter, de analyserade böckerna: den bildade klassen medlemmar av den bildade klassen, författare och litteraturen. För dessa kontexter gäller det av förströelseromaner, folkbildare, herremän, som fl era forskare har påpekat: kontexter fi nns kritiker. I böckerna skämtas det dessutom inte i bakgrunden eller utanför det analyserade med dessa författares egna handlingar; att de verket utan de uppstår i en forskares dialog med berättar, skriver eller kritiserar en berättelse de texter hon undersöker. Enligt min tolkning inom de genrer som samtiden kopplade ihop pekar de undersökta texterna framförallt på med förströelselitteratur, masspublik och dessa två kontexter, litteraturen samt den modernitet. bildade klassen. Kontexterna hänger dessutom ihop på ett intrikat sätt. På 1800-talet och Baudrillard och den fi nska sociologen ännu i början av 1900-talet var den bildade Risto Alapuro som i en artikel utvecklat klassen i Finland en liten elitgrupp bestående Baudrillards tankar och relaterat dem till det av människor med hög utbildning och hög fi nska samhället anknyter förekomsten av det social ställning. Den bildade klassens kultur var teatraliska metaspråket till sådana samhällen enhetlig och dess status hög. Den bildade klassen och situationer som präglas av hierarkier ledde den andliga diskussionen samt skapade och och maktdiskrepans. Enligt Alapuro uppstår upprätthöll den nationella gemenskapen. Denna det teatraliska metaspråket i den klyfta eller grupp stod för allt tal som fördes om konst, spänning som fi nns när en diskurs dubbleras, litteratur, religion, politik, moral, identitet, när den samtidigt förekommer i två motsatta med mera. Enligt den bildade klassens ideal på versioner. Baudrillard beskriver den ambivalenta 1800-talet skulle medlemmarna i den bildade hållningen hos servitören som å ena sidan är klassen sträva efter den egna och även andras underordnad sin servitörposition, å andra sidan bildning, en själens och andens kultivering med hjälp av teatraliskt metaspråk ger sken av och förädling. Ett viktigt verktyg i den bildade en jämlikhet han på riktigt i sin ställning saknar. klassens strävan att utveckla sig och folket Alapuro menar att det teatraliska metaspråket var litteratur. Litteraturen uppfattades som handlar om en lek och ett spel med den egna den viktigaste och mest infl ytelserika av de identiteten i en situation i vilken man vet att de olika konstformerna för den nådde alla skikt i samhälleliga gränserna inte går att överskrida. samhället. Den skulle utnyttjas till att utveckla På ett liknande sätt präglas de analyserade samhället och till att bygga upp en nära relation böckerna av en genomgående ambivalens och en till folket. Den skulle förse läsarna inte bara med lek och ett spel med de olika egna identiteterna. skildringar av känslor och skönhetsupplevelser Leken med den egna positionen utmärker utan också med sann kunskap och vägledning såväl gestalter, berättare som författare. De i etiska frågor. Författare skulle drivas av antyder alla att de inte ”på riktigt” är det de ser fosterländska mål och deras verk förväntades ut att vara eller att de inte i verkligheten gör uttrycka nationella ideal. Denna kontext – den det de ser ut att göra. Här tänker jag såväl på bildade klassen och allt den stod för, litteraturen författarnas rollspel (till exempel användning av och allt den konnoterade samt relationen pseudonym) som på gestalternas och berättarnas mellan dessa två – är väsentlig för förståelsen rollspel i texten (förställning, självironi, masker, av det teatraliska metaspråket i de analyserade

178 texterna. Böckerna driver med denna kontext mycket på 1910- och 1920-talen. Det är klyftan på olika sätt. mellan ”då”, 1800-tal, och ”nu”, 1900-tal som ger upphov till det teatraliska metaspråket. Det En grundlig förändring av samhället som börjat uppstår i den spänning som råder mellan den redan tidigare nådde sin kulmen och blev bildade klassens position och status förr och i speciellt framträdande just på 1910- och 1920- den nya situationen. talen. Förändringarna innebar att den bildade klassens kulturella betydelse minskade som De omställningar den bildade klassen i resultat av en pågående demokratiseringprocess. början av 1900-talet utsattes för gestaltas i de I en tid då ekonomin blev en allt viktigare markör analyserade romanerna i termer som anknyter för social position försämrades även den bildade till försämring, fördärv och förfall. Jag visar hur klassens ekonomiska förutsättningar och dess författare som är medlemmar av den bildade möjligheter att upprätthålla en livsstil passande klassen, en före detta elitkultur, tar till det för den bildade klassen försvagades. Samtidigt teatraliska metaspråket i en situation då de skedde det förändringar även inom litteraturen börjar skriva så kallad förströelselitteratur, verk och det litterära fältet. Förlagen publicerade allt som varken strävar efter att bilda eller förädla. mer utländsk och inhemsk förströelselitteratur, Det teatraliska metaspråket används för att på förströelselitteraturen ﬁ ck en allt mer ett självreﬂ exivt sätt leka och spela med den framstående roll och nya grupper av läsare med ”klyfta” som uppstår mellan deras ”höga” status nya förväntningar på litteratur inträdde på det som bildade och ”lågheten” i de genrer och litterära fältet. I och med industrialiseringen litterära modeller de utnyttjar. Med hjälp av det och demokratiseringen steg levnadstandarden teatraliska metaspråket förhåller sig den bildade och läskunnigheten. Böcker och utbildning blev klassens representanter till samtida förändringar tillgängliga för allt större grupper i samhället. inom litteratur, kultur, samhälle och den De markörer – språk, bildning och livsstil bildade klassens identitet. Det teatraliska – som på 1800-talet och ännu i början av 1900- metaspråket är den bildade klassens språk. Det talet signalerade en elitposition och markerade används av den bildade klassens medlemmar då gränsen mellan de bildade och de obildade var de på ett självironiskt sätt dels gycklar med det inte längre säkra tecken på att en person hörde de uppfattar som sin egen litterära, kulturella till den bildade klassen. På 1910- och 1920-talen och sociala nedgång, dels markerar avstånd förändrades även den bildade klassens sociala till förströelselitteratur och framförallt till status. Utbildning garanterade inte längre en den obildade masspublik som förknippas med hög position i samhället. Den bildade klassen förströelselitteratur på 1910- och 1920-talen. som förut ingått i de översta skikten i samhället Det teatraliska metaspråket utgör ett slags blev så småningom, åtminstone delvis, en del ”rollspråk”, en mask under vilken den bildade av medelklassen. Ytterligare en aspekt är viktig klassens representant utför en handling som med tanke på den bildade klassens situation på är starkt ambivalent. Förströelselitteratur har 1910- och 1920-talen. Under den här perioden blivit centralt och viktigt på det litterära fältet skedde en grundlig omvärdering av traditioner, och den utgör för författare ett möjligt sätt att normer, moral, värderingar och ideal. Denna uppnå modernitet, stor publik och ekonomisk omvärdering var av speciellt stor betydelse framgång. Att skriva förströelselitteratur för den bildade klassen eftersom dess uppgift i handlar med andra ord om att anpassa sig till de samhället som nämmt bestod av att skapa och förändringar som pågår på det litterära fältet. upprätthålla värden, normer, värderingar. Kort Det teatraliska metaspråket har emellertid sagt: den bildade klassens situation förändrades uppgiften att signalera att författaren inte

179 skriver ”på allvar”. Det vill säga: att han eller metaspråket som förekommer i texterna drar hon inte är en förströelseförfattare ”på riktigt” läsarens uppmärksamhet till tecknets relation utan intar en position ovanför och utanför den till ett annat tecken, inte tecknets relation till egna handlingen. verkligheten. I texterna fi nns den ”prétention”, förställning och det teatraliska metaspråket I Finland fi nns det ingen andra nivå, hävdar typiska för den andra graden. I de verk jag sociologen Risto Alapuro när han överför Jean analyserat fi nns med andra ord en andra gradens Baudrillards uppfattning om den amerikanska kultur men i den begränsade betydelsen av ordet kulturen på Finland. Mitt svar till Alapuros ”kultur”. De ger uttryck för en särskild diskursiv påstående är både jakande och nekande, ”ja” och gemenskaps kultur under en begränsad tid i ”nej”. Ja, Alapuro har rätt: den fi nska kulturen en situation präglad av maktförskjutning och präglas i allmänhet inte av en genomgående hierarkiförändringar. Författarna, medlemmar i refl exivitet som skulle ge skäl att kalla den för en den bildade klassen, ser i sin litterära spegel en andra gradens kultur. Och nej: min undersökning skrattretande och löjlig gestalt, närmare bestämt visar att det i Finland har förekommit en andra sig själva i akt med att skriva förströelselitteratur. gradens kultur. Den fi nska och fi nlandssvenska Det är en handling som i böckerna gestaltas som förströelselitteraturen skriven på 1910- och ett skrattretande (för) fall. 1920-talen uppfyller de fl esta kriterierna på den andra graden. Förströelselitteraturen präglas, liksom den andra nivåns kultur, av en medvetenhet om sig själv, refl exivitet. Den relaterar medvetet sin position till omgivningen, den leker och spelar med fakta från den första nivån och överskrider den. Det teatraliska

180 LITTERATUR

Otryckt material HALLILA, Mika, 2001a, Metaﬁ ktio. Nyt. Metaﬁ ktio käsitteena, genrenä ja romaanin elementtinä. Lisensiaatintutkimus, Joensuun yliopisto.

KAAKKOLA, Jaana, 1997, Jumalten keinusta tumman virran pyörteisiin. Uusi nainen Elsa Soinin 1920- ja 1930-luvun romaaneissa. Pro gradu-tutkimus, Helsingin Yliopisto.

Otavas arkiv, mapp KK Bergroth Kersti, kirjeenvaihto 1920–29: Kersti Bergroth-Matson till K. Herra Johtaja, Vanaja, Parkku, Niemelä 11.3.1925. Kersti Bergroth-Matson till K. Herra Johtaja! Tyrisevä 24.3.1926. Kersti Bergroth-Matson till K. Herra Maisteri! Tyrisevä 9.4.1926. Kersti Bergroth-Matson till K. Herra Maisteri! Tyrisevä 18.5.1926.

Tr yckt material –a., 1921, Keskisuomalainen 1.11.1921. Otavas arkiv, mapp Bergroth, Kersti, kuvert: Kangas, Verna, Rikas tyttö. AGAPETUS/Yrjö Soini, 1928, Aatamin puvussa… ja vähän Eevankin. Kevyt romaani. Otava, Helsinki. AGAPETUS/Yrjö Soini, 1927, Olenko minä tullut haaremiin? Kolminäytöksinen farssi. Otava, Helsinki. AHLUND, Claes, 1994, Medusas huvud. Dekadensens tematik i svensk sekelskiftesprosa. Acta Unversitatis Upsaliensis, Historia litterarum 18, Uppsala. AHRENBERG, René, 1921, Testamentet. Schildts, Helsingfors. A.K., 1922, Kersti Bergroth: Herra Vento. 3-näyt. huvinäytelmä. Karjala, 21.1.1922. A. K-o./Antero Kajanto, 1928, Parodioja. Suomen Sosialidemokraatti, 10.11.1928. ALAPURO, Risto, 1973, Akateeminen Karjala-Seura. Ylioppilasliike ja kansa 1920- ja 1930-luvulla. Väestötieteellisen yhdistyksen julkaisusarja. Politiikan tutkimuksia 14. WSOY, Porvoo, Helsinki. ALAPURO, Risto, 1997, Suomen älymystö Venäjän varjossa. Tammi, Helsinki. ALAPURO, Risto, 1980, Yhteiskuntaluokat ja sosiaaliset kerrostumat 1870-luvulta toiseen maailmansotaan. Suomalaiset. Yhteiskunnan rakenne teollistumisen aikana (red. Tapani Valkonen et al.). WSOY, Helsinki. ALAPURO, Risto, 1988, Suomalainen Bourdieu ja Musta leski. Sosiologia 1/88, s. 3−7. ALAPURO, Risto, 1996, Ensimmäinen ja toinen aste. Boken om vårt land 1996. Festskrift till professor Matti Klinge (red. Kerstin Smeds, Rainer Knapas, John Strömberg), s. 73−81. Otava, Söderström & Co., Helsingfors.

181 ALASUUTARI, Pertti, 1998, Älymystö ja kansakunta. Elävänä Euroopassa. Muuttuva suomalainen identiteetti (red. Pertti Alasuutari & Petri Ruuska), s. 153−174. Vastapaino, Tampere. ALASUUTARI, Pertti & Petri RUUSKA, 1998, Johdanto. Elävänä Euroopassa. Muuttuva suomalainen identiteetti (red. Pertti Alasuutari & Petri Ruuska), s. 5−18. Vastapaino, Tampere. ALEKSIS KIVESTÄ MARTTI MERENMAAHAN. Suomalaisten kirjailijain elämäkertoja, 1954, WSOY, Helsinki. ALESTALO, Matti, 1980, Yhteiskuntaluokat ja sosiaaliset kerrostumat toisen maailmansodan jälkeen. Suomalaiset. Yhteiskunnan rakenne teollistumisen aikana (red. Tapani Valkonen et al.). WSOY, Porvoo, Helsinki, Juva. ALTER, Robert, 1975, Partial Magic. The Novel as a Self-Conscious Genre. University of California Press, Berkeley. ALLARDT, Erik & STARCK, Christian, 1981, Vähemmistö, kieli ja yhteiskunta. Suomenruotsalaiset vertailevasta näkökulmasta. WSOY, Porvoo. APPELBERG, Eilif, 1966, Söderström & C: o Förlagsaktiebolag 1891−1915. Söderström & C: o, Helsingfors. ARKIO, Leena, 1985, Rakkaat vanhat huonekasvit. Ikkunapuutarhan historiaa Suomessa. Otava, Helsinki. ASHLEY, Kathleen, 2003, Toni Morrisonin trickster-hahmot. Vieraaseen kotiin. Kulttuurinen identiteetti ja muuttoliike kirjallisuudessa (red. Pirjo Ahokas och Lotta Kähkönen). Turun yliopisto, Taiteiden tutkimuksen laitos, Sarja A, n:o 52, Turku. AUER, Eino, 1929, Merta edemmäs kalaan. Kesäinen seikkailu. Gummerus, Jyväskylä.

BACHTIN, M. M., 1991/ 1963, Dostojevskijs poetik. Antropos, Gråbo. BACHTIN, M.M., 1986, The Problem of Speech Genres. Speech Genres & Other Late Essays (red. Caryl Emerson och Michael Holquist). University of Texas Press, Austin. BAGHEERA/Erkki Kivijärvi, 1927, Luomakunnan herra. Miehisen pukeutumisen laki- ja ohjekirja. Otava, Helsinki. BARTHES, Roland, 1967, Kritiska essäer. Cavefors, Uddevalla. BAUDRILLARD, Jean, 1990/1986, Amerika. Översatt av Johan Öberg. Korpen, Göteborg. BAUDRILLARD, Jean, 1991/1986, Amerikka. Översatt av Tiina Arppe. Loki-kirjat, Helsinki. BERGH, John, 1916, Romanens framtid. Hvad säga våra författare?. Veckans Krönika, n: o 6, 5.2.1916. BERGROTH, Kersti, 1921, Herra Vento. Näytelmä. Otava, Helsinki. BERGROTH, Kersti, 1973, Löytöretki. Otava, Helsinki. BERGSON, Henri, 1994/1900, Nauru. Tutkimus komiikan merkityksestä. Loki-kirjat, Helsinki. BERMAN, Marshall, 1982, All That is Solid Melts Into Air. The Experience of Modernity. Verso, London. BINOCLE, 1925, Litterära kuriositeter. Honorar och förskott genom tiderna, poeternas kredit m.m. Garm, N: o 3, 1.2.1925. BJÖRKIN, Mats, 1998, Amerikanism, bolsjevism och korta kjolar. Filmen och dess publik i Sverige under 1920-talet. Aura, Stockholm. BOËTHIUS, Ulf, 1989, När Nick Carter drevs på fl ykten. Kampen mot ’smutslitteraturen’ i Sverige 1908−1909. Gidlund, Stockholm. BOËTHIUS, Ulf, 1991, Populärlitteraturen – fi nns den? Tidskrift för litteraturvetenskap 2/1991, s. 3−17. Lund. BOHNET, Christine, 1998, Der metafi ktionale Roman. Untersuchungen zur Prosa Konstantin Vaginovs. Slavistische Beiträge 356. Verlag Otto Sagner, München.

182 BRINK, André, 1998, The Novel. Language and Narrative from Cervantes to Calvino. MacMillan, Basingstoke. BRUMMELL & C: o/Georg Theslöf, 1925, Mannen i sino prydno. Kursbok i savoir-vivre. Holger Schildts förlag, Helsingfors. BRUMMELL & C: o/Georg Theslöf, 1926, Kvinnan i sino prydno. Holger Schildts förlag, Helsingfors. BRUMMELL & C: o/Georg Theslöf, 1929, Skelettgåtan. Holger Schildts förlag, Helsingfors. BRUNILA, Birger, 1909, Karikatyrer och humor. Argus, nr 3. Helsingfors.

-c-. , 1929, Brummell och C: o som detektiv. Hufvudstadsbladet, 18.5.1929. CALINESCU, Matei, 1987, Five Faces of Modernity. Modernism, Avant-Garde, Decadence, Kitsch, Postmodernism. Duke University Press, Durham. CANNELIN, Helle, 1924, Ajanvietekirjallisuus yleisissä kirjastoissa. Kansanvalistus ja kirjastolehti. Kansanvalistusseuran ja Suomen kirjastoseuran julkaisema, N:o 1 (red. Helle Cannelin, Onni Tolvanen), s.1−5. CAREY, John, 1992, The Intellectuals and the Masses. Pride and Prejudice among the Literary Intelligentsia, 1880−1939. Faber and Faber, London, Boston. CAWELTI, John G., 1976, Adventure, Mystery, Romance. Formula Stories as Art and Popular Culture. The University of Chicago Press, Chicago och London. CHRISTENSEN, Inger, 1981, The Meaning of Metaﬁ ction. A Critical Study of Selected Novels by Sterne, Nabokov, Barth and Beckett. Universitetsforlaget, Bergen. CIARAVOLO, Massimo, 2000a, En ungdomsvän från Sverige. Om mottagandet av Hjalmar Söderbergs verk i Finland 1895−1920. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland nr 621, Söderbergsällskapets skriftserie nr 11. Svenska litteratursällskapet i Finland, Söderbergsällskapet, Helsingfors, Stockholm. CIARAVOLO, Massimo, 2000b, Dagdrivare och Runar Schildt. Finlands svenska litteraturhistoria. Andra delen: 1900-talet (utg. Clas Zilliacus, red. Michel Ekman). Svenska litteratursällskapet i Finland, Bokförlaget Atlantis, Helsingfors, Stockholm. COHN, Jan, 1988, Romance and the Erotics of Property. Mass-Market Fiction for Women. Duke university press, Durham. CURRIE, Mark, 1995, Introduction. Metaﬁ ction (red. Mark Currie), s. 1−18. Longman Critical Readers, London.

DAVIS MILNER, Jessica, 1978, Farce. The Critical Idiom 39. Methuen, London. DENTITH, Simon, 2000, Parody. The New Critical Idiom. Routledge, London and New York. Det akademiska proletariatet. Till Rektors inskriptionstal., 1914, Dagens Tidning, 20.1.1914. Det andliga och materiella arbetet., 1921, Östra Nyland, 26.1.1921. Brages pressarkiv, mapp 841A. Universitet 1910−1923. DICTIONARY OF WORLD LITERARY TERMS. Forms, Techniques, Criticism, 1970 (red. Joseph T. Shipley). Allen & Unwin, London. DOLL, Lars/Ulla Bjerne, 1938, Getingboet. Helsingfors-roman. Schildt, Helsingfors. D-s./Elmer Diktonius, 1929, Man lär oss. Arbetarbladet, 24.5.1929. D. U. J., 1924, Lahden teatteri. Ensi-ilta: ’Herra Vento’. Etelä-Suomen Sanomat, 4.3.1924. DÄLLENBACH, Lucien, 1989/1977, The Mirror in the Text. Polity Press, Cambridge.

EAGLETON, Terry, 1983, Literary Theory. An Introduction. Blackwell, Oxford. E. C., 1929, En inhemsk detektivbok. Åbo Underrättelser, 24.5.1929. E. E., 1928, Taide-elämä. Naiskirjailijoitamme. Uusi Aura, 17.5.1928.

183 EINO JOHANNES/E. J.V. Sipilä, 1928, Fiikuksen varjossa. Aatamin puvussa ja vähän Eevankin. Savonmaa, 13.11.1928. Elsa Soini, Sisko ja kultainen pikari, 1928, New Yorkin Uutiset, 10.5.1928. E. P-la., 1940, ’Herra Vento’ Ylioppilasteatterissa, Helsingin Sanomat 14.12.1940. ESKOLA, Katarina, 1982, Populaarikulttuuri. Kirjallisuus. Suomen kulttuurihistoria 3. (red. Päiviö Tommila et al.). WSOY, Porvoo, Helsinki, Juva.

FABIAN, Warner/ Samuel Hopkins Adams, 1923, Flaming Youth. F. D./Fanni Davidsson, 1928, Elsa Soinin romaani. Tampereen Sanomat, 8.4.1928. FILPUS, Kari, 2001, Alkoholin salakuljetus ja sen valvonta Perämeren rannikolla kieltolain aikana 1919– 1932. Acta Universitatis Ouluensis. Series B Humaniora 39. Oulun yliopisto, Oulu. FORSSELL, Pia, 2000, Skönandar och engagemang. Finlands svenska litteraturhistoria. Andra delen: 1900-talet (utg. Clas Zilliacus, red. Michel Ekman). Svenska litteratursällskapet i Finland, Bokförlaget Atlantis, Helsingfors, Stockholm. FRYE, Northrop, 1973/1957, Anatomy of Criticism. Four Essays. Princeton University Press, Princeton, New Jersey. FRYKMAN, Jonas & Orvar LÖFGREN, 1979, Den kultiverade människan. Skrifter utgivna av Etnologiska sällskapet i Lund 11. Liber, Lund.

G. C., 1907, Inhemsk svensk prosa. Argus, provnummer 2. GENETTE, Gérard, 1980, Narrative Discourse. An Essay in Method. Cornell University Press, Ithaca, New York. GENETTE, Gérard, 1997/1982, Palimpsests. Literature in the Second Degree. Stages, vol. 8. University of Nebraska, Lincoln. GERDT BOKPRÄNTARE, 1921, Graphomani. Nya Argus, 15.4.1921. GIDDENS, Anthony, 1991, Modernity and Self-Identity. Self and Society in the Late Modern Age. Polity Press, Cambridge. GLASGOW, R.D.V., 1995, Madness, Masks, and Laughter. An Essay on Comedy. Fairleigh Dickinson University Press, Madison Teaneck. GRIPENBERG, Bertel, 1903, Dikter. Hagelstam, Helsingfors. GRONOW, Jukka, 1997, The Sociology of Taste. Routledge, New York.

HAAPALA, Pertti, ”Rihkamakansa” – työväki sivistyneiden silmin. Suomen kulttuurihistoria 3. Oma maa ja maailma (red. Anja Kervanto Nevanlinna och Laura Kolbe). Tammi, Helsinki. HALILA, Aimo, 1982, Koululaitos ja vapaa kansansivistystyö. Suomen kulttuurihistoria 3. Itsenäisyyden aika (red. Päiviö Tommila et al.). WSOY, Porvoo, Helsinki, Juva. HALILA, Aimo, 1983, Kaupunkien kunnallinen kulttuuripolitiikka. Suomen kaupunkilaitoksen historia 2. 1870-luvulta autonomian ajan loppuun (huvudred. Päiviö Tommila). Suomen kaupunkiliitto, Helsinki. HALL, Stuart, 1996, Introduction: Who needs identity? Questions of Cultural Identity (red. Stuart Hall & Paul du Gay). Sage, London. HALLILA, Mika, 2001b, Antiromaanista valtavirtaan: metafi ktion käsite ja sen käyttö kirjallisuudentutkimuksessa. Kohti ymmärtävää dialogia. Kirjallisuudentutkijain seuran vuosikirja 54 (red. Mika Hallila och Tellervo Krogerus), s. 118−130. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki. HALLILA, Mika, 2004, Mitä metafi ktio refl ektoi? Metafi ktio ja sen suhde romaanin traditioon. Katkos ja kytkös. Modernismin ja postmodernismin suhde traditioon (red. Katriina Kajannes

184 et al.), s. 207−219. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 966. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki. HAPULI, Ritva, 1995, Nykyajan sininen kukka. Olavi Paavolainen ja nykyaika, Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 628. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki. HAPULI, Ritva 2000, Ihminen ensimmäisen maailmansodan pyörteissä. Modernin lumo ja pelko. Kymmenen kirjoitusta 1800−1900-lukujen vaihteen sukupuolisuudesta (red. Kari Immonen et al.), s. 80−100. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki. HAPULI, Ritva, KOIVUNEN, Anu, LAPPALAINEN, Päivi, ROJOLA, Lea, 1992, Uutta naista etsimässä. Vampyyrinainen ja Kenkkuinniemen sauna. Suomalainen kaksikymmenluku ja modernin mahdollisuus (red. Tapio Onnela), s. 98−112. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 574. Olavi Paavolainen-projektin julkaisuja 2. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki. HAWTHORN, Jeremy, 2000, A Glossary of Contemporary Literary Theory. Fourth edition. Arnold, London. H. B-n., 1929, Detektiv-böcker och deras mission. Brummel [sic!] & C:o: ”Skelettgåtan, Holger Schildt.” Allas Krönika, 31.5.1929. H. C., 1921, Kersti Bergroth: Herra Wento. Naisten Ääni, n: o 24, 1921. H. C./Helle Cannelin, 1928, Mitä kirjoja eniten lainataan. Tietokirjallisuus. Kansanvalistus ja kirjastolehti (red. Helle Cannelin, Onni Tolvanen) n:o 8, s. 255−263. Kansanvalistusseuran ja Suomen kirjastoseuran julkaisema. HEDMAN, Dag, 1985, Eleganta eskapader. Frank Hellers författarskap till och med Kejsarens gamla kläder. Bokförlaget Settern, Uppsala. HEINO, Mirjam/ Kersti Bergroth, 1926, Ilojen tie. Romaani. Otava, Helsinki. HEIKKINEN, Hannes, 1919, Nykyajan kulttuurikriisi. Yliopisto- y.m. kulttuurikysymyksiä. Otava, Helsinki. HERKMAN, Juha, 2000, Huumorin ja vallan keskeneräinen kysymys – populaarin kokemuksen jäljillä. Populaarin lumo – mediat ja arki (red. Anu Koivunen, Susanna Paasonen och Mari Pajala), s. 372−388. Turun yliopiston taiteiden tutkimuksen laitoksen julkaisuja, sarja A, n:o 46. Turun yliopisto, Mediatutkimus, Turku. HERTZBERG JOHNSEN, Birgit, 1996, Humor i menneskelig samspill. Humor och kultur (red. Ulf Palmenfelt), s. 67−85. NIF Publications 34, NIF, Turku. Hj. D./Hjalmar Dahl?, 1925, Vår bokrevy. Nya Tidningen, 28.11.1925. Hj. L./Hjalmar Lenning, 1904, En inhemsk detektivroman. Hufvufstadsbladet, 11.12.1904. H. N./ Holger Nohrström?, 1916, En sommarbok. Hufvudstadsbladet, 28.5.1916. H-n., 1925, En bok för våra herrar. Hufvudstadsbladet, 2.12.1925. Brages pressarkiv, Bro-Bru 157. HOLM, Pelle, 1948/1942, Bevingade ord och andra stående uttryck och benämningar. Bonniers, Stockholm. HOLMBERG, Claes-Göran & Anders OHLSSON, 1999, Epikanalys. En introduktion. Studentlitteratur, Lund. HOLMSTRÖM, Roger, 1988, Karakteristik och värdering. Studier i ﬁ nlandssvensk litteraturkritik 1916−1929. Åbo akademis förlag, Åbo. H. S./Henning Söderhjelm, 1910, De unga. Argus, nr 17, Helsingfors. H-ström., 1929, Brummell & C: o debuterar som detektivromanförfattare. Viborgs Nyheter, 25.5.1929. HUHTALA, Liisi, 1986, Hurmaava, hiottu, satasärmäinen nykyajan nainen? Elsa Soinin romaanien naiset nykyaikaa etsimässä. Kirjoja kätköistä. Näkökulmia 1920- ja 1930-luvun unohtuneeseen kirjallisuuteen (red. Kerttu Saarenheimo och Ulla-Maija Juutila),

185 s. 35−47. Kirjallisuuden ja musiikkitieteen laitos, Sarja A, n:o 15. Turun yliopisto, Turku. HUHTALA, Liisi, 1989, Hengästyttää olla moderni.”Sain roolin johon en mahdu”. Suomalaisen naiskirjallisuuden linjoja (red. Maria-Liisa Nevala). Otava, Helsinki. HUTCHENS, Eleanor N., 1960, The identiﬁ cation of irony. ELH, Volume 27, Issue 4 Dec., 1960, s. 352−363. Johns Hopkins University Press. HUTCHEON, Linda, 1980, Narcissistic Narrative. The Metaﬁ ctional Paradox. Wilfrid Laurier University Press, Waterloo. HUTCHEON, Linda, 1985, A Theory of Parody. The Teachings of Twentieth-Century Art Forms. Methuen, London. HUTCHEON, Linda, 1994, Irony’s Edge. The Theory and Politics of Irony. Routledge, London. HUYSSEN, Andreas, 1986, Mass culture as woman. Modernism’s Other. Studies in Entertainment. Critical Approaches to Mass Culture (red. Tania Modleski), s. 188−207. Indiana University Press, Bloomington and Indianapolis. H. V., 1922, Alkuperäinen huvinäytelmä. Suomen Sosialidemokraatti, 19.2.1922. HÄGGMAN, Kai, 2001, Piispankadulta Bulevardille. Werner Söderström Osakeyhtiö 1878−1939. WSOY, Helsinki. HÄMÄLÄINEN, Pekka Kalevi, 1978, Luokka ja kieli vallankumouksen Suomessa. Historiallisia tutkimuksia 107. Suomen historiallinen seura, Helsinki.

IMMONEN, Kari, MÄKINEN, Katriina, ONNELA, Tapio, 1992, Kaksikymmenluku – oliko sitä? Vampyyrinainen ja Kenkkuinniemen sauna. Suomalainen kaksikymmenluku ja modernin mahdollisuus (red. Tapio Onnela), s. 7−17. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 574. Olavi Paavolainen-projektin julkaisuja 2. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki.

JALAVA, Marja, 2002, J. V. Snellmanin kirjallisuuskäsitys. Suomen kulttuurihistoria 2. Tunne ja tieto (red. Rainer Knapas och Nils Erik Forsgård). Tammi, Helsinki. J. A. P., 1922, Tampereen Teatteri. Kersti Bergroth: ’Herra Vento’. Maaseudun Sanomat, 7.3.1922. JAMESON, Fredric, 1972, The Prison-House of Language. A Critical Account of Structuralism and Russian Formalism. Princeton Essays in Literature. Princeton University Press, Princeton N.J. JAMESON, Fredric, 1984, Reifi kaatio ja utopia massakulttuurissa. Tiedotustutkimus 3/1984, s. 29–45. Tiedotusopillinen yhdistys, Helsinki. JENSEN, Joli, 1990, Redeeming Modernity. Contradictions in Media Criticism. Communication and Human Values. Sage Publications, Newsbury Park, London, New Delhi. JOKINEN, Arja, JUHILA, Kirsi, SUONINEN, Eero (red.) 1993, Diskurssianalyysin aakkoset. Vastapaino, Tampere. JOKINEN, Kimmo, 1997, Suomalaisen lukemisen maisemaihanteet. SoPhi, Yhteiskuntatieteiden, valtio-opin ja fi losofi an julkaisuja 14. Nykykulttuurin tutkimusyksikön julkaisuja 56. Jyväskylän yliopisto, Jyväskylä. JOUKO, 1920, Pakinoitsijoista ja kulttuurifi losofi asta.Otava. Kuvallinen kuukausilehti (red. Ilmari Ahma). Tammikuu. JULKUNEN, Kaarlo, 1923, Runoilija ja leipä eli: Ei saa nähdä nälkää! Maailma, toukokuu. JUTIKKALA, Eino, 1968, Sääty-yhteiskunta och Sääty-yhteiskunnan hajoaminen. Suomen talous- ja sosiaalihistorian kehityslinjoja (red. Eino Jutikkala), s. 68−82, 174−188. Historian korkeakoulu 2. Werner Söderström, Porvoo.

186 K-aa., 1928, Suomalaisia parodioja. Valentin. Uninen, mutta onnellinen. Uusi Suomi, 25.3.1928. KALLIO, Veikko, 1982, Aate ja yhteiskunta. Suomen kulttuurihistoria 3. Itsenäisyyden aika (red. Päiviö Tommila et al.). WSOY, Helsinki, Juva. KANGAS, Verna/Kersti Bergroth, 1921, Rikas tyttö. Otava, Helsinki. KARILA, Olli/Niilo Pärnänen, 1922, Kahden reportterin seikkailut. Seikkailuromaani. Gummerus, Jyväskylä. KARKAMA, Pertti, 1989, J. V. Snellmanin kirjallisuuspolitiikka. Suomi 144. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki. KARKAMA, Pertti, 1994, Kirjallisuus ja nykyaika. Suomalaisen sanataiteen teemoja ja tendenssejä. Suomi 173. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki. KARKAMA, Pertti, 1997, Intellektuelli ja representaation kriisi. Näkökulma 1960-luvun kirjailijaintellektuellin ongelmiin. Älymystön jäljillä. Kirjoituksia suomalaisesta sivistyneistöstä ja älymystöstä (red. Pertti Karkama och Hanne Koivisto), s. 214–236. Tietolipas 151. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki. KARKAMA, Pertti, 1998, Kontekstualismin haasteet. Tutkija ja konteksti. Konteksti – tutkimuksen avainsana? Kirjallisuudentutkijain seuran vuosikirja 51, del I (red. Päivi Molarius), s. 78−83. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki. KARKAMA, Pertti, KOIVISTO, Hanne, 1997, Sivistyneistö ja älymystö Suomessa. Älymystön jäljillä. Kirjoituksia suomalaisesta sivistyneistöstä ja älymystöstä (red. Pertti Karkama och Hanne Koivisto), s. 9−29. Tietolipas 151. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki. KARKAMA, Pertti, KOIVISTO, Hanne, 1999, Lukijalle. Ajan paineessa. Kirjoituksia 1930-luvun suomalaisesta aatemaailmasta (red. Pertti Karkama och Hanne Koivisto), s. 7−15. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki. KATALOG ÖFVER DEN SVENSKA LITTERATUREN I FINLAND samt arbeten på främmande språk af ﬁ nländske författare eller utgifna i Finland, 1902, 1896−1900 (red. H. Bergroth). Skrifter utgifna af Svenska litteratursällskapet i Finland LIII, Helsingfors. KETTUNEN, Keijo, 1986, Kehto ja kirjapaino. Parnasso 8/1986, s. 465−471. KILPI, O.K., 1917, Suomen siirtolaisuus ja 19. vuosisadan kansantalous. Taloustieteellisiä tutkimuksia julkaissut kansantaloudellinen yhdistys XXII. Sana, Helsinki. KINNUNEN, Aarne, 1994, Huumorin ja koomisen keskeneräinen kysymys. WSOY, Porvoo, Helsinki, Juva. von KLANCKEN/Einar Holmberg, 1925, Boken som varje herre önskat sig. Åbo Underrättelser 30.11.1925. KLINGE, Matti, 1975, Bernadotten ja Leninin välissä. Tutkielmia kansallisista aiheista. Taskutieto 128. Werner Söderström, Porvoo, Helsinki. KLINGE, Matti, 1990, Vallankumouksesta talvisotaan. Helsingin yliopisto 1640−1990. Kolmas osa: Helsingin yliopisto 1917−1990 (förf. Matti Klinge och Rainer Knapas, Anto Leikola, John Strömberg). Otava, Helsinki. KLINGE, Matti, 1977, Kansanvalistus vai taideteollisuus? Fennomanian ja liberalismin maailmankuvista sata vuotta sitten. Maailmankuvan muutos tutkimuskohteena. Näkökulmia teollistumisajan Suomeen (red. Matti Kuusi, Risto Alapuro, Matti Klinge), s. 148−158. Otava, Helsinki. KNAPAS, Rainer, 2000a, Tidskrifterna under 1900-talet. I Finlands svenska litteraturhistoria. Andra delen: 1900-talet (utg. Clas Zilliacus, red. Michel Ekman). Svenska litteratursällskapet i Finland, Bokförlaget Atlantis, Helsingfors, Stockholm. KNAPAS, Rainer, 2000b, Två årtionden: 1899−1917. Finlands svenska litteraturhistoria. Andra delen: 1900-talet (utg. Clas Zilliacus, red. Michel Ekman). Svenska litteratursällskapet i Finland, Bokförlaget Atlantis, Helsingfors, Stockholm.

187 KNUUTTILA, Seppo, 1988, Miljardien kulttuuri och Suomalaisen populaarikulttuurin alkumatka. Suomen historia 8. Paasikiven aika, Kekkosen aika (redaktionskommitté Yrjö Blomstedt et al., red. Paula Avikainen ja Ilmari Hetemäki). Weilin + Göös, Espoo. KNUUTTILA, Seppo, 1996, Humorforskningens teori och praktik. Humor och kultur (red. Ulf Palmenfelt), s. 37−59. NIF Publications 34, NIF, Turku. KOISTINEN, Tero, SEVÄNEN, Erkki ja TURUNEN, Risto, 1995, Johdanto. Populaari- ja massakulttuurin tutkimisen lähtökohdista. Musta lammas. Kirjoituksia populaari- ja massakulttuurista (red. Tero Koistinen, Erkki Sevänen och Risto Turunen), s. 6−16. Kirjallisuuden ja kulttuurin tutkimuksia n:o 8. Joensuu University Press, Joensuu. KOIVISTO, Hanne, 1992, Kaksi Amerikkaa. Suomenkielisten kulttuuripiirien suhde amerikkalaisuuteen 1920-luvulla. Vampyyrinainen ja Kenkkuinniemen sauna. Suomalainen kaksikymmenluku ja modernin mahdollisuus (red. Tapio Onnela), s. 38−60. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 574. Olavi Paavolainen-projektin julkaisuja 2. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki. KOIVISTO, Hanne, 1993, Europabild och identitet i 20- och 30-talens Finland. Nya Argus, nr 3, s. 77−81. KOLI, Mari, 1999, Suomenruotsalaista kaupunkielämää. Suomen kirjallisuushistoria osa 2: Järkiuskosta vaistojen kapinaan (huvudred.Yrjö Varpio, red. Lea Rojola). Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki. KOSKELA, Lasse, 1999, Kansa taisteli, valkoiset kertoivat, Täyttä nykyaikaa och Nykyajan lumous särkyy. Suomen kirjallisuushistoria osa 2: Järkiuskosta vaistojen kapinaan (huvudred. Yrjö Varpio, red. Lea Rojola). Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki. KOSKIMIES, RAFAEL, 1965, Suomen kirjallisuus IV. Minna Canthista Eino Leinoon. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura ja Otava, Helsinki. KOSKIMIES, Rafael, 1972, Suomen kansallisteatteri. Osa 2: 1917−1950. Otava, Helsinki. KOUKKUNEN, Kalevi, 1990, Atomi ja missi. Vierassanojen etymologinen sanakirja. Werner Söderström, Porvoo, Helsinki, Juva. KOVALA, Urpo, 1998, Skylla ja Kharybdis? Konteksti – tutkimuksen avainsana? Kirjallisuudentutkijain seuran vuosikirja 51, del I (red. Päivi Molarius), s. 89–95. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki. KOVALA, Urpo, 1999, Käännöskirjallisuuden vanhat ja uudet tehtävät. Suomen kirjallisuushistoria osa 2: Järkiuskosta vaistojen kapinaan (huvudred. Yrjö Varpio, red.Lea Rojola). Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki. KUKKOLA, Timo, 1980, Hornanlinnan perilliset. 70 vuotta suomalaista salapoliisikirjallisuutta. WSOY, Porvoo, Helsinki, Juva. KUKKOLA, Timo, 1985, Sherlock Holmes & Co. Suomen dekkariseuran julkaisuja 1. Suomen dekkariseura, Helsinki. KUPIAINEN, Unto, 1954, Huumorin sukupolvi 1900-luvun suomalaisessa kirjallisuudessa. Suurlakon ja 1. maailmansodan välisenä aikana humoristisen tuotantonsa aloittaneet kertoma- ja näytelmäkirjailijat. WSOY, Porvoo, Helsinki.

-l., 1922, Herra Vento. Aamulehti,12.3.1922. LAGUS, Hugo, 1920, Assistenten Aristides Tejtus äventyr. Söderström, Helsingfors. LAITINEN, Kai, 1981, Suomen kirjallisuuden historia. Otava, Helsinki. LAPPALAINEN, Päivi, 1991, Body or mind: the difﬁ culty of integration in the representations of the female self. Modernismen i skandinavisk litteratur som historisk fenomen og teoretisk problem. Foredrag på den XVIII studiekonferanse i International Association for Scandinavian Studies (IASS), arrangert av Nordisk institutt, Universitetet i Trondheim, 29.

188 juli−3. august 1990, (red.Asmund Lien), s. 355−361. Nordisk institutt, AVH, Universitetet i Trondheim. LAPPALAINEN, Päivi, 1992, Hilpeätä hulluttelua vai totisinta totta? Elsa Soinin Isänsä tytär taiteilijaromaanina. Pakeneva keskipiste. Tutkielmia suomalaisesta taiteilijaromaanista (red. Tarja-Liisa Hypén), s. 75−94. Taiteiden tutkimuksen laitos, Sarja A, n:o 26. Turun yliopisto, Turku. LARSSON, Lisbeth, 1993, Den farliga romanen. Läsaren, romanförfattaren och genren. Nordisk kvinnolitteraturhistoria band 2., 1993: Fadershuset, 1800-talet (huvudred. Elisabeth Møller Jensen). Wiken, Höganäs. LASSILA, Pertti, 1987, Uuden aikakauden runous. Ekspressionistinen tematiikka 1910- ja 1920-luvun suomenkielisessa lyriikassa. Otava, Helsinki. LEACOCK, Stephen, 1926/1920, Naurua naamion takaa. Uusia romaaniparodioja. Gummerus, Jyväskylä. Original: Winsome Winnie, and Other New Nonsense novels. S.P. Gundy, Toronto. LEFFLER, Yvonne, 1991, I skräckens lustgård. Skräckromantik i svenska 1800-talsromaner. Skrifter utgivna av Litteraturvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet nummer 21, Göteborg. LEHTONEN, Juhani U. E., 1982, Kaupungistuva kansankulttuuri. Suomen kulttuurihistoria 3 (red. Päiviö Tommila et al.). WSOY, Porvoo, Helsinki, Juva. LEHTONEN, Maija, 1995, Den topelianska världsbildens mörka sida. Topelius och skräckromantiken. Historiska och litteraturhistoriska studier 70, Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland nr 590, s. 7−27. Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors. LEHTONEN, Mikko, 1998, Tutkainta vastaan. Kirjallisuuden- ja kulttuurintutkimuksen dialogeja. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 698. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki. LEO, 1922, Kirjallisuus ja taide. Oulun teatteri. Kersti Bergroth: Herra Vento. Kaleva, 15.1.1922. LILIUS, Aleko, 1919, Herr C. Gs politiska äventyr. Söderström, Helsingfors. LONDEN, Anne-Marie, 1989, Litterärt talspråk. Studier i Runar Schildts berättarteknik med särskild hänsyn till dialogen. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland nr 557. Humanistiska avhandlingar 3. Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors. LOOS, Anita, 1925, Gentlemen Prefer Blondes. New York. LUTHERSSON, Peter, 1986, Modernism och individualitet. En studie i den litterära modernismens kvalitativa egenart. Samhällsvetenskapligt bibliotek. Symposion, Stockholm/Lund. L. V: nen/ Viljanen, Lauri, 1928, Elsa Soini ja hänen uusi kirjansa. Helsingin Sanomat, 29.4.1928. LYYTIKÄINEN, Pirjo, 1997, Narkissos ja sﬁ nksi. Minä ja Toinen vuosisadanvaihteen kirjallisuudessa. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran Toimituksia 678. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki. LYYTIKÄINEN, Pirjo, 1995, Kirjallisuuskäsitys kirjallisuushistorian käsitteenä Michel Foucault’n arkeologian valossa. Ajan taitteita. Kirjallisuuskäsitys ja periodin murros suomalaisessa kirjallisuudessa (red. Juhani Sipilä), s. 11−23. Helsingin yliopiston kotimaisen kirjallisuuden laitoksen julkaisuja 4. Yliopistopaino, Helsinki. LYYTIKÄINEN, Pirjo, 1998a, Dekadenssi – rappion runous. Dekadenssi vuosisadanvaihteen taiteessa ja kirjallisuudessa (red. Pirjo Lyytikäinen), s. 7−15. Tietolipas 153. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki. LYYTIKÄINEN, Pirjo, 1998b, Tekstin historialliset kontekstit. Konteksti – tutkimuksen avainsana? Kirjallisuudentutkijain seuran vuosikirja 51, del I (red. Päivi Molarius), s. 84−88. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki.

189 LYYTIKÄINEN, Pirjo, 1999, Symbolismi ja dekadenssi. Suomen kirjallisuushistoria osa 2: Järkiuskosta vaistojen kapinaan (huvudred. Yrjö Varpio, red. Lea Rojola). Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki.

MAKKONEN, Anna, 1991, Onko intertekstuaalisuudella mitään rajaa? Intertekstuaalisuus. Suuntia ja sovelluksia (red. Auli Viikari), s. 9−30. Tietolipas 121. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki. MALMIO, Kristina, 1996, En pikara i det romantiska landskapet. Pia Ingström – Maria Österlund – Kristina Malmio, Hemmet, rummet och revolten. Studier i litterärt gränsöverskridande. Litteraturvetenskapliga institutionen vid Åbo Akademi, Åbo. MALMIO, Kristina, 1996, Kotitekoista samppanjaa kirjallisessa erämaassa. Naiskirjailijoita ja kritiikin kielikuvia 1920-luvun Suomessa. Sivupolkuja. Tutkimusretkiä kirjallisuuden rajaseuduille (red. Tero Norkola, Eila Rikkinen), s. 112−127. Tietolipas 148. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki. MALMIO, Kristina, 1998, Den romantiska diskursens fall. Kärlek och verklighet i några romaner skrivna av fi nska och svenska kvinnliga författare på 20-talet. Kvinnelitteraturhistorier. Rapport fra forskersymposiet Nordisk kvinners litteratur (red. Unni Langås), s. 177−186. Højskolen i Agder. Forskningsserien nr 7. Avdeling for humanistiske fag, Kristiansand. MALMIO, Kristina, 1999, Älykästä sukkeluutta ja reipasta realismia – 1920-luvun ajanvietekirjallisuus. Suomen kirjallisuushistoria osa 2: Järkiuskosta vaistojen kapinaan (huvudred. Yrjö Varpio, red. Lea Rojola). Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki. MALMIO, Kristina, 2000, Populärlitteraturen. Finlands svenska litteraturhistoria. Andra delen: 1900- talet (utg. Clas Zilliacus, red. Michel Ekman). Svenska litteratursällskapet i Finland, Bokförlaget Atlantis, Helsingfors, Stockholm. MALMIO, Kristina, 2003, Berättelsen är medveten om sig själv – varför? Några exempel på hur man inom litteraturvetenskapen förklarat metafi ktion och ett av sociologin inspirerat förslag till kontextualisering av refl exivitet. Kunskapens hugvalelse. Litteraturvetenskapliga studier tillägnade Clas Zilliacus (red. Roger Holmström och Michel Ekman), s. 121−134. Åbo Akademis förlag, Åbo. MALMIO, Kristina, 2004, Using and refusing America: ’America’ as a way of creating modernity and national identity. A case study of a fi nnish-swedish detective novel from 1916. Cultural Identity in Transition. Contemporary Conditions, Practices and Politics of a Global Phenomenon (red. Jari Kupiainen, Erkki Sevänen och John S. Stotesbury), s. 365−382. Atlantic Publishers and Distributions, New Delhi, India. MANNINEN, Kirsti, 1987, Ollista Bisquitiin. Ylioppilaslehden pakinat 1913−1968. Otava, Helsinki. MANNINEN, Kirsti & Suvi AHOLA, 1989, Verhona taide – Kersti Bergroth. ”Sain roolin johon en mahdu”. Suomalaisen naiskirjallisuuden linjoja (red. Maria-Liisa Nevala). Otava, Helsinki. MAZZARELLA, Merete, 1993, ’Nu nalkas Teodora’ – tankar kring Bertel Gripenbergs erotiska diktning. Historiska och litteraturhistoriska studier 68, Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, s. 177−188. Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors. MEISTÄ TULI KIRJAILIJOITA. 44 kirjailijaa kertoo kirjallisista ensiaskeleistaan, 1947 (red. Sorjonen, K., Rekola, V.). Gummerus, Jyväskylä. MELMAN, Billie, 1988, Women and the Popular Imagination in the Twenties. Flappers and Nymphs. St. Martin’s Press, New York. MIKKONEN, Kai, 1997, The Writer’s Metamorphosis. Tropes of Literary Refl ection and Revision. Tampere studies in literature and textuality. Tampere University Press, Tampere.

190 M-n., 1921, Karjalan Aamulehti, 9.11.1921. Otavas arkiv, mapp Bergroth, Kersti, kuvert: Kangas, Verna, Rikas tyttö. M. N., 1928, Elsa Soinin uusi romaani. Vaasa, 18.5.1928. MOERS, Ellen, 1978, The Dandy. Brummell to Beerbohm. University of Nebraska Press, Lincoln and London. MOLARIUS, Päivi, 1998, Suomenruotsalaisen dagdrivare-kirjallisuuden dandy ja modernin subjektin itsehahmotus. Dekadenssi vuosisadanvaihteen taiteessa ja kirjallisuudessa (red. Pirjo Lyytikäinen), s. 156−182. Tietolipas 153. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki. Mr P., 1929, Inhemsk detektivroman. Vasabladet, 23.6.1929. MUECKE, D. C., 1970, Irony. The Critical Idiom 13. Methuen, London. MUSTELIN, Olof, 1983, En förläggare och några av hans författare. Kring Holger Schildts förläggardebut 1913−1917. Svenska folkskolans vänner, Helsingfors. MÄKELÄ, Klaus, 1985, Kulttuurisen muuntelun yhteisöllinen rakenne Suomessa. Sosiologia 4/ 1985, s. 247−260. Westermarck-seura, Tampere. MÄKINEN, Ilkka, 1997, ”Nödvändighet af LainaKirjasto”. Modernin lukuhalun tulo Suomeen ja lukemisen instituutiot. Suomalaisen kirjallisuuden seuran toimituksia 668. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki. MÄKINEN, Kari, 1989, Unelma jälkikristillisestä kulttuurista ja uskonnosta. Tulenkantajien oppositio kansankirkollista arvomaailmaa vastaan 1924−1930. Suomen Kirkkohistoriallisen Seuran toimituksia 145. Suomen Kirkkohistoriallinen Seura, Helsinki. MÄKINEN, Katriina, 1992, Ihmeellinen kone – haave uudesta ihmisestä. Vampyyrinainen ja Kenkkuinniemen sauna. Suomalainen kaksikymmenluku ja modernin mahdollisuus (red. Tapio Onnela), s. 18−37. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 574. Olavi Paavolainen-projektin julkaisuja 2. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki.

NATIONALENCYKLOPEDIN. Ett uppslagsverk på vetenskaplig grund utarbetat på initiativ av Statens kulturråd, 1990, Andra bandet, Asb−Bis (chefredaktör Kari Marklund). Bra Böcker, Höganäs. NIEMI, Irmeli, 1965, Näytelmäkirjailijoita. Suomen Kirjallisuus V (red. Annamari Sarajas), s. 471−493. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura ja Otava, Helsinki. NIEMINEN, Armas, 1951, Taistelu sukupuolimoraalista. Avioliitto- ja seksuaalikysymyksiä suomalaisen hengenelämän ja yhteiskunnan murroksessa sääty-yhteiskunnan ajoilta 1910-luvulle. Väestöpoliittisen tutkimuslaitoksen julkaisuja, Sarja A:6. WSOY, Porvoo, Helsinki. N-o-n., 1922, Joensuun teatteri. ’Herra Vento’. Suur-Karjala, 21.2.1922. NORDENFELT, Lennart, 1979, Kunskap, värdering, förståelse. Introduktion till humanvetenskapernas teori och metod. Publica. LiberFörlag, Stockholm. NORDENSTRENG, Rolf, 1915, I bokhandeln. Frank Heller: Herr Collins affärer i London. Finsk Tidskrift, 1915: I. NORDISK FAMILJEBOK. Konversationslexikon och realencyklopedi innehållande upplysningar och förklaringar om märkvärdiga namn, föremål och begrepp, 1882, Femte bandet: Folkvisor – Grimnesmål. Expeditionen af Nordisk familjebok, Stockholm, Gernandts boktryckeri-aktiebolag. N-va., 1922, Seikkailukirjallisuutta. Uusi Suomi, 12.12.1922.

O. H./Olaf Homén, 1909, Detektivlitteraturen. Argus nr 22. OLLI/Väinö Nuorteva, 1928, Huumoria. Uusi Suomi 11.11.1928.

191 OLLILA, Anne, 1993, Suomen kotien päivä valkenee… Marttajärjestö suomalaisessa yhteiskunnassa vuoteen 1939. Historiallisia Tutkimuksia 173. Suomen Historiallinen Seura, Helsinki. OLLILA, Anne, 1998, Jalo velvollisuus. Virkanaisena 1800-luvun lopun Suomessa. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 711. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki. OLLILA, Anne, 2002, Elämää puutalokaupungissa och Tapoja, tunteita ja uskomuksia. Suomen kulttuurihistoria 2. Tunne ja tieto (red. Rainer Knapas och Nils Erik Forsgård). Tammi, Helsinki. OLSONI, Eric, 1926, Litteratursidan. Allas Krönika n:o 2, 9.1.1926. ONNELA, Tapio, 1990, Modernin unelma. Kuvia ja tunnelmia 1920-luvulta. Olavi Paavolainen- projektin julkaisuja 1. Otava, Helsinki. ORDBOK ÖFVER SVENSKA SPRÅKET, 1925, utgiven av Svenska Akademien. Sjätte bandet D-distingera. G.W. Gleerups förlag, Lund. ORDBOK ÖVER SVENSKA SPRÅKET, 1929, utgiven av Svenska Akademien. Tionde bandet G-Göttnisk. A.-B. Ph. Lindstedts univ.-bokhandel, Lund. ORTEGA Y GASSET, José, 1934/1929, Massornas uppror. Bokförlaget Natur och kultur, Stockholm.

P., 1922, Kirjallisuus ja taide. Oulun teatteri. Kirsti [sic!] Bergroth: Herra Vento. Kaiku 15.1.1922. PALMER, Jerry, 1991, Potboilers. Methods, Concepts and Case Studies in Popular Fiction. Routledge, London. PEARCE, Lynne, 1994, Reading Dialogics. Edward Arnold, London. PEKKARINEN, Aino, Pekkarinen, Tatu, 1930, Päivänpaistetta. Ihmismäistä ilkeyttä ynnä leppoisaa lempeäkin. Kirja, Helsinki. PELTONEN, Matti, 1992, Sivistyneet, 1920-luku ja kieltolaki. Vampyyrinainen ja Kenkkuinniemen sauna. Suomalainen kaksikymmenluku ja modernin mahdollisuus (red. Tapio Onnela), s. 61−78. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 574. Olavi Paavolainen- projektin julkaisuja 2. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki. PENNANEN, Eila, 1970, Ajanvietekirjallisuus. Suomen Kirjallisuus VIII. Kirjallisuuden lajeja (red. Pekka Tarkka), s. 299−321. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki. PENNSKAFT, 1928, Huru kom Ni att välja Er signatur. Våra svenska journalister bryta hemlighetsfullheten kring sina signaturer och berätta för en gångs skull om sig själva. Allas Krönika 11.2.1928. PENTTILÄ, Simo/Uuno Hirvonen, 1922, Haaremin ruusu. Seikkailuromaani. Otava, Helsinki. PÈRE NOBLE/Svante Dahlström, 1917, Sommar. Schildt, Helsingfors. PERKINS, David, 1992, Is Literary History Possible? The John Hopkins University Press, Baltimore. PERSSON, Magnus, 2002, Kampen om högt och lågt. Studier i den sena nittonhundratalsromanens förhållande till masskulturen och moderniteten. Brutus Östlings bokförlag Symposion, Stockholm. PETTERSSON, Torsten, 1986, Det svårgripbara livet: Ett förbisett tema i dagdrivarlitteraturen. Från dagdrivare till feminister. Studier i ﬁ nlandssvensk 1900-talslitteratur (red. Sven Linnér), s. 9−39. Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors. PETTERSSON, Torsten, 2002, Dolda principer. Kultur- och litteraturteoretiska studier. Studentlitteratur, Lund. PFISTER, Manfred, 1988/1977, The Theory and Analysis of Drama. Cambridge University Press, Cambridge. PRINCE, Gerald, 1982, Narratology. The Form and Functioning of Narrative. Janua Linguarum, Series Maior, 108. Mouton, Berlin.

192 PROCOPÉ, Hjalmar, 1923, Skämtarn. Garm, julen 1923 (red. Henry Rein, Ture Janson). P-s., 1925, Korta bokanmälningar. Borgåbladet 17.12. 1925. PYRHÖNEN, Heta, 1994, Murder from an Academic Angle. An Introduction to the Study of the Detective Narrative. Literary Criticism in Perspective. Camden House, Columbia (SC).

R., 1907, Röjd ur vägen: kriminalroman af Edv. Christiansson. Hufvudstadsbladet 17.12.1907. R. af H./Raoul af Hällström, 1923, Det var en gång en ung ﬂ icka – . Svenska Pressen 30.6.1923. RAILO, Eino, 1925, Eräitä näkökohtia n.s. ’ajanvietekirjallisuudesta’. Valvoja-Aika 1925, s. 177–185. RANTAVAARA, Irma, 1952, Johdanto: Kersti Bergroth. Kersti Bergroth Teokset I. Otava, Helsinki. R. P., 1928, Pirteä romaani. Kaleva 8.5.1928. Rektor öppnar terminen vid universitetet. Inskriptionstalet behandlar den bildade medelklassens betryck och farorna därav., 1921, Dagens Press 18.1.1921. ROJOLA, Lea, 1995, Varmuuden vuoksi. Modernin representaatio Volter Kilven Saaristosarjassa. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 627. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki. ROJOLA, Lea, 1999, Veren ääni och Modernia minuutta rakentamassa. Suomen kirjallisuushistoria osa 2: Järkiuskosta vaistojen kapinaan (huvudred. Yrjö Varpio, red. Lea Rojola). Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki. ROSE, Margaret A., 1979, Parody//Meta-ﬁ ction. An Analysis of Parody as a Critical Mirror to the Writing and Reception of Fiction. Croom Helm, London. ROSE, Margaret A., 1993, Parody: Ancient, Modern, and Post-Modern. Cambridge University Press, Cambridge. ROSSBACH, Susanne, 2002, Des Dandys Wort als Waffe. Dandyismus, narrative Vertextungsstrategien und Geschlechterdifferenz im Werk Jules Barbey d’Aurevillys. Mimesis 38. Max Niemeyer Verlag, Tübingen.

SAARENHEIMO, Kerttu, 1966, Tulenkantajat. Ryhmän vaiheita ja kirjallisia teemoja 1920-luvulla. Werner Söderström osakeyhtiö, Helsinki. SALMINEN, Kari, 1992, Tunteen, ihmeen ja salaperäisyyden puolesta. Romanttinen sankari ja valituksen pimennys. Lähikuva 3: 1992, s. 19−32. SEVÄNEN, Erkki, 1994, Vapauden rajat. Kirjallisuuden tuotannon ja välityksen yhteiskunnallinen sääntely Suomessa vuosina 1918−1939. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 612. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki. SEVÄNEN, Erkki, 1997, Ensimmäisen tasavallan poliittinen tilanne ja kirjallisen älymystön toimintastrategiat. Älymystön jäljillä. Kirjoituksia suomalaisesta sivistyneistöstä ja älymystöstä (red. Pertti Karkama och Hanne Koivisto), s. 33−63. Tietolipas 151. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki. SHEPHERD, David, 1992, Beyond Metaﬁ ction. Self-Consciousness in Soviet Literature. Clarendon Press, Oxford. SHIACH, Morag, 1989, Discourse on Popular Culture. Class, Gender and History in Cultural Analysis, 1730 to the Present. Polity Press, Cambridge. SHIPLEY, Joseph T. (ed.), 1970, Dictionary of World Literary Terms. Forms, Techniques, Criticism. George Allen & Unwin, London. SILLANPÄÄ, Merja, 2002, Säännöstelty huvi. Suomalainen ravintola 1900-luvulla. Bibliotheca Historica 72. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki.

193 SINNEMÄKI, Aino, 1991, ’Kun herra maksaa laskun, katselkaa muualle’. Sadan vuoden tapasuositukset Suomessa. Sosiologia 3/9, s. 176–191. SIOUX, 1924, Salongskonversation i Helsingfors. Garm, n: o 11, 1.6.1924. SOINI, Elsa, 1926, Jumalten ja ihmisten suosikit. Romaani. Otava, Helsinki. SOINI, Elsa, 1928, Sisko ja kultainen pikari. Romaani. Otava, Helsinki. STJERNSCHANTZ, Göran, 1981, Herr Corpwieth och hans vänner på gamla UB 1914−1916. Opusculum vol. 1 (1981). No 1, s. 28−41. STRINATI, Dominic, 1995, An Introduction to Theories of Popular Culture. Routledge, London. STRÅLKASTARE., 1930, Arbetarbladet 17.1.1930. SUNDBERG, Jan, 1985, Svenskhetens dilemma i Finland. Finlandssvenskarnas samling och splittring under 1900-talet. Bidrag till kännedom av Finlands natur och folk, Societas Scientiarum Fennica. Finska vetenskaps-societeten H. 133, Helsingfors. SUNDHOLM, John, 1999, Populärt berättande och offentlighet. Sujet, excess, den sociala detektiven och den privata familjen. Åbo Akademis förlag, Åbo. SUNDHOLM, John, 2000, Den klassiska detektivromanen. Finlands svenska litteraturhistoria. Andra delen: 1900-talet (utg. Clas Zilliacus, red. Michel Ekman). Svenska litteratursällskapet i Finland, Bokförlaget Atlantis, Helsingfors, Stockholm. SUOMEN LEHDISTÖN HISTORIA 2., 1987, Sanomalehdistö. Suurlakosta talvisotaan ( huvudred. Päiviö Tommila, förf. Toivo Nygård, Raimo Salokangas). Kustannuskiila, Kuopio. SUOMEN LEHDISTÖN HISTORIA 10., 1992, Aikakausilehdistön historia. Aikakausilehdistön kehityslinjat (förf. Päiviö Tommila et al.). Kustannuskiila, Kuopio. SVEDJEDAL, Johan, 1998, Litteratursociologi. Litteraturvetenskap − en inledning (red. Staffan Bergsten), s. 77−94. Studentlitteratur, Lund. SVEDJEDAL, Johan, 2000, Utanför marginalen. Litteraturvetenskap på 2000-talet. Tidskrift för litteraturvetenskap, 2000: 3−4, s. 52−59. SYMONS, Julian, 1985, Bloody Murder. From the Detective Story to the Crime Novel: A History. Viking, London. SÖDERHJELM, Henning, 1916, I bokhandeln. Finsk Tidskrift Augusti 1916:II, s. 151−152. Föreningen Granskaren, Åbo. SÖDERHJELM, Henning, 1962, Unga år. Holger Schildts förlag, Helsingfors. SÖDERSKÄR, Sten/Ragnar Öller, 1936, Romanpristävlingen. Helsingfors.

TAANILA, Hannu, 1970, Pakina. Suomen kirjallisuus VIII. Kirjallisuuden lajeja (red. Pekka Tarkka), s. 266−298. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura och Otava, Helsinki. Tampereen Teatteri. ’Herra Vento’., 1922, Satakunnan Kansa 22.3.1922. TARKKA, Pekka, 1980, Otavan historia. Toinen osa 1918−1940. Otava, Helsinki. TARKKA, Pekka, 1992, Nuoren tasavallan taide ja tiede. Suomi 75. Itsenäisen Suomen historia 4 (huvudred. Jukka Tarkka). Weilin & Göös, Espoo. Terminsinskriptionen vid Helsingfors universitet. Rektor, professor Ivar Heikels tal., 1922, Svenska Pressen 18.1.1922. THESLÖF, Georg H., 1948, Bössan, bibeln och pianot. Barndomshemmet i våra minnen. Nitton ﬁ nlandssvenskar berättar om sin barndom, s. 95−108. Holger Schildts förlag, Helsingfors. TIIHONEN, Kristiina, 2000, Puhtaan nuoruuden ihanne. Sukupuolikasvatusta nuorison opaskirjoissa 1920- ja 1930-luvuilla. Modernin lumo ja pelko. Kymmenen kirjoitusta 1800−1900-lukujen vaihteen sukupuolisuudesta (red. Kari Immonen et al.), s. 169−208. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki. TIUSANEN, Timo, 1963, Tapa puhua. Esseitä ja kirjoituksia. Kirjayhtymä, Helsinki. TOIVONEN, Timo, 1992, Maat, luokat ja kulutus 1920- ja 1930-luvuilla. Vampyyrinainen ja

194 Kenkkuinniemen sauna. Suomalainen kaksikymmenluku ja modernin mahdollisuus (red. Tapio Onnela), s. 79−97. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 574. Olavi Paavolainen-projektin julkaisuja 2. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsinki. TOLVANEN, Onni, 1922, Kirjastohoitajat ja kirjallisuus. Humoristinen kirjallisuus. Kansanvalistus ja kirjastolehti. Kansanvalistusseuran ja Suomen kirjastoseuran julkaisema (red. Helle Cannelin, Onni Tolvanen), n:o 8, s. 145−151. TRE HERRAR/Emil Hasselblatt, Olaf Homén och Henning Söderhjelm, 1914, Herr Corpwieth. Gentleman-detektiv. Hans första äventyr framställda av Tre Herrar. Holger Schildt, Borgå. T. S. J., 1928, Kotimaista tuotantoa. Uusmaan Työmies 15.5.1928. T. S-m., 1928, Hauskaa matkalukemista. Satakunnan Kansa 16.6.1928. Ture Jansons Helsingforsbok publiksuccès, 1926, Hufvudstadsbladet 21.12.1926. TURUNEN, Risto, 1995, Musta lammas ja hyvät paimenet. Populaari- ja massakulttuurin institutionaalisesta asemasta. Musta lammas. Kirjoituksia populaari- ja massakulttuurista (red. Tero Koistinen, Erkki Sevänen och Risto Turunen), s. 18−46. Kirjallisuuden ja kulttuurin tutkimuksia n:o 8. Joensuu University Press, Joensuu. T. V., 1926, Uusia kirjoja. Tyttöromaani. Etelä-Suomi 4.12.1926.

UINO, Ari, 1988, Politiikkaa huumorin varjolla. Suomen historia 8. Paasikiven aika, Kekkosen aika (redaktionskommitté Yrjö Blomstedt et al., red. Paula Avikainen och Ilmari Hetemäki). Weilin + Göös, Espoo. U. S-n/Unto Seppänen, 1928, Romaani pienestä tytönsydämestä. Uusi Suomi 22.4.1928. UUNO KAILAASTA AILA MERILUOTOON. Suomalaisten kirjailijain elämäkertoja, 1947 (red. Toivo Pekkanen och Reino Rauanheimo). WSOY, Helsinki, Porvoo. U. U. U., 1928, Kullalla koreiltu kirja. Työläisnuoriso 9.5.1928.

V., 1926, Kaksi Otavan romaaniuutuutta. Sosialisti 7.12.1926. W., 1927, Alla rökares bok. Hangö 17.12.1927. VALENTIN/Ensio Rislakki, 1928a, Fiikuksen varjossa. Ivamukailuja. Gummerus, Jyväskylä. VALENTIN/Ensio Rislakki, 1928b, Musta kilpa-auto. Kertomus reippaista pojista ja huimasta kilpailusta. Otava, Helsinki. VALENTIN/Ensio Rislakki, 1928c, Uninen mutta onnellinen. Novelliparodioja. Gummerus, Jyväskylä. VALENTIN/Ensio Rislakki, 1968, Narriko vain. Otava, Helsinki. WALTER, Göran, 2000, Bonniers synonymordbok. Bonnier, Stockholm. VALTONEN, Hilja, 1927, Älä nuolaise ennen kuin tipahtaa! Romaani. Otava, Helsinki. WARBURTON, Thomas, 1984, Åttio år fi nlandssvensk litteratur. Schildt, Helsingfors. VARPIO, Yrjö, 2002, Kirjallisuus, kansa ja kulttuuri. Suomen kulttuurihistoria 2. Tunne ja tieto (red. Rainer Knapas och Nils Erik Forsgård). Tammi, Helsinki. WAUGH, Patricia, 1984, Metafi ction. The Theory and Practice of Self-Conscious Fiction. Methuen, London and New York. WENDELIUS, Lars, 1982, Bilden av Amerika i svensk prosafi ktion 1890−1914. Skrifter utgivna av Litteraturvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet 16. Uppsala universitet, Uppsala. WENDT, Ernst von, 1922, Pensionatet Skogshyddan. Historien om en yngre lektors sommarnöje berättad av honom själv. Söderström, Helsingfors. V. H., 1919, Viikon kirjakuulumisia. Helsingin Sanomat 26.1.1919. WIKSTRÖM, Lennart/Henning Söderhjelm, 1916, Guldgruvan. Detektiv- och äventyrsroman. Holger Schildts förlag, Borgå.

195 VILJANEN, Lauri, 1954, Kersti Bergrothin tie. Kersti Bergroth kahdentoista kirjoittajan kuvaamana, s. 34−46. Otava, Helsinki. WILLNER, Sven, 1984, De ﬁ nlandssvenska författarna och nationalitetsfrågan. Svenskt i Finland 2. Demograﬁ ska och socialhistoriska studier (red. Max Engman, Henrik Stenius). Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland nr 519. Svenska Litteratursällskapet i Finland, Helsingfors. WILSON, Elizabeth, 1985, Adorned in Dreams. Fashion and Modernity. Virago, London. VINGE, Louise, 1975, Litteraturvetenskapens fackuttryck. Artiklar i urval ur Svenskt litteraturlexikon (utgivna av Louise Vinge). CWK Gleerup, Lund. WIRILANDER, Kaarlo, 1982, Herrskapsfolk. Ståndspersoner i Finland 1721−1870. Nordiska museets Handlingar 98. Nordiska museet, Stockholm. VIRRANKOSKI, Pentti, 1982, Maatalousmaasta teollisuusmaaksi. Suomen kulttuurihistoria 3. Itsenäisyyden aika (red. Päiviö Tommila et al.). WSOY, Porvoo, Helsinki, Juva. VIRTANEN, Keijo, 1988, Atlantin yhteys. Tutkimus amerikkalaisesta kulttuurista, sen suhteesta ja välittymisestä Eurooppaan vuosina 1776−1917. Historiallisia tutkimuksia 144. Suomen historiallinen seura, Helsinki. WOPENKA, Johan, 1997, Murha – men på svenska. Finlandssvensk kriminallitteratur 1904−1996. 333-serien: 4. BjW-förlaget, Göteborg. WREDE, Johan, 2000, Den traditionella poesin. Finlands svenska litteraturhistoria. Andra delen: 1900- talet (utg. Clas Zilliacus, red. Michel Ekman). Svenska litteratursällskapet i Finland, Bokförlaget Atlantis, Helsingfors, Stockholm.

ZETTERBERG, Seppo, 1995, Itsenäisen Suomen historia. Otava, Helsinki. ZILLIACUS, Clas, 2000a, Forskare, essäister och färdmän. Finlands svenska litteraturhistoria. Andra delen: 1900-talet (utg. Clas Zilliacus, red. Michel Ekman). Svenska litteratursällskapet i Finland, Bokförlaget Atlantis, Helsingfors, Stockholm. ZILLIACUS, Clas, 2000b, Finlandssvensk litteratur. Finlands svenska litteraturhistoria. Andra delen: 1900-talet (utg. Clas Zilliacus, red. Michel Ekman). Svenska litteratursällskapet i Finland, Bokförlaget Atlantis, Helsingfors, Stockholm. ZUCK, Virpi, 1983, Runar Schildt and His Tradition: an Approach Through Genre. Meddelanden från avdelningen för svensk litteratur, Nordica, Helsingfors universitet 3. Nordica, Helsingfors. ZWEYGBERGK, Ola, 1958, Om bokförlag och bokförläggare i Finland. En översikt. Helsingfors.

ÅSTRÖM, Sven-Erik, 1956, Helsingfors stads historia IV delen. Andra bandet. Perioden 1875−1918. Stadssamhällets omdaning. Helsingfors. ÅSTRÖM, Sven-Erik, 1957, Samhällsplanering och regionsbildning i kejsartidens Helsingfors. Studier i stadens inre differentiering 1810−1910. Helsingfors stads publikationer n: o 6, Helsingfors.

Y. K., 1920, En svensk. Georg H. Theslöf. Svenska Tidningen 11.10.1920. YLIKANGAS, Heikki, 1993, Tie Tampereelle. Dokumentoitu kuvaus Tampereen antautumiseen johtaneista sotatapahtumista Suomen sisällissodassa. Porvoo Helsinki Juva, WSOY.

ÖHMAN, Anders, 2002, Populärlitteratur. De populära genrernas estetik och historia. Studentlitteratur, Lund.

196 SUMMARY

A laughable decay: Theatrical metalanguage, this context. My general research question can popular literature and the educated class in be expressed as follows: Why did the authors Finland during the 1910s and 1920s use parodic, ironic and meta-fi ctional literary strategies in Finland in the 1910s and 1920s Researchers have often compared self-refl exive when writing popular literature? texts to mirrors (see e.g., Rose, 1979; Hutcheon, 1980; Dällenbach, 1989) and have In this study I have examined the parodic, apprehended metafi ctions as literature refl ecting ironic and metafi ctional writing in fi ve texts itself. My emphasis in this study has been to look published between 1916 and 1929. The subjects behind the self-refl exive literary mirror, that is, of my study were: Guldgruvan [The Gold Mine: a to fi nd out who is the one holding the mirror detective and adventure nolvel] published under and why? the penname Lennart Wikström (Henning Söderhjelm); Herra Vento [Mr. Vento: a play] During the 1910s and 1920s many popular novels by Kersti Bergroth; Sisko ja kultainen pikari characterised by an explicit self-refl exiveness [Sisko and the Golden Bowl] by Elsa Soini; were published in Finland. Furthermore, the Fiikuksen varjossa [In the Shadow of a Rubber stories were written in a playful and ambivalent Tree: a collection of parodies] published under style. The fi rst signs of this kind of writing could the pseudonym Valentin (Ensio Rislakki), and be seen during the 1910s; gradually it grew Skelettgåtan [The Skeleton Mystery] published more and more dominant during the 1920s under the penname Brummell & C: o (Georg and then came to an end at the beginning of Theslöf). The works chosen are representative the 1930s. This literary style could be found in examples of the self-refl exive writing of this Finnish as well as in Finnish-Swedish literature time. Their self-refl exivity is obvious, not a of the period and within many different genres: result of a metafi ctional reading of the texts, but in detective novels, romances, plays, short an explicit feature in the texts themselves. The stories and causeries. The texts are parodically texts also represent a variety of genres across and ironically self-conscious of their literary which this kind of writing was found in the 1910s identity and status as narrations belonging and 1920s. The books chosen take not only to genres usually associated with popular literature, but also several other discourses as literature. This obvious self-refl exivity is what their object of mockery, which makes it possible aroused my interest. Literary researchers have to approach the question of their self-refl exivity mainly focused on metafi ctive features within from several angles. Additionally, the authors I “high” literature or in serious modernist and have chosen also wrote a number of other works postmodernist writing, but I was intrigued by in the same fashion. Thus, a parodic, ironic and popular texts with visible and explicit self- self-refl exive style is typical for them, not an refl exivity. Moreover, studies have mostly been approach they apply only occasionally. concerned with determining how to categorise and identify metafi ctive traits in texts. I, In order to answer my research question I make however, wanted to know why the texts were use of the term “theatrical metalanguage” and a so self-conscious precisely at this time and in discoursive perspective. I call the parodic, ironic

197 and meta-fi ctional literary strategies of the texts consequences of metafi ction for the theory “theatrical metalanguage”, a term borrowed of the novel. She aims to create a typology from the French philosopher Jean Baudrillard of metafi ctions; that is, she describes all the (1986). I have decided to use it for several different ways in which metafi ctive features reasons. First, it depicts accurately the quality can occur in a text. Waugh, on the other hand, of the texts scrutinised. They are exaggerated discusses the relation between metafi ctions and and also make use of roleplay. Second, the texts postmodernity. Both Hutcheon and Waugh are of a meta-character; they comment on other argue that self-refl exivity is a feature inherent texts rather than refer to the world outside the in all novels and typical of the novel genre. text. More importantly the term “theatrical However, an approach that emphasises self- metalanguage” signals a change of focus in analysis refl exivity as a feature inherent in all novels does of self-refl exivity: instead of analysing the self- not explain why self-refl exivity is so obvious at a refl exivity of the texts as self-refl exivity of texts certain time in literary history and at other times (as is the case in much research on metafi ctions), not visible at all. it focuses on the self-refl exivity of the speakers using a theatrical metalanguage in the texts Hutcheon and Waugh are only occasionally analysed. The last reason for utilising the term interested in the question of why self-refl exivity “theatrical metalanguage” is the social aspect occurs. They answers are only partially that Baudrillard and the Finnish sociologist Risto adequate. First, Hutcheon and Waugh relate Alapuro attach to it. According to Baudrillard self-refl exivity in texts to parody. According to and Alapuro, theatrical metalanguage is used in Waugh, the function of parody is to refl ect upon hierarchical societies in situations characterised the dead conventions of outdated literature by social tension and power struggles. This and in this way to create new literature. For way of explaining self-refl exivity opens up the her, parody and self-refl exivity occur at crisis possibility of analysing literary self-refl exivity periods in the development of the novel. I want not only from a literary, but also from a wider to pose the following question here: can one cultural and social perspective. say that literature suffers from a crisis? From a discoursive point of view literature is not born I have also made use of a discoursive approach. out of nothing, but is created by someone in a I focus on questions about the kinds of people specifi c situation. Additionally, this explanation who use theatrical metalanguage, in different is a very literary one; that is, it only explains kinds of situations and contexts. I wanted to self-refl exivity in a literary context. Secondly, learn what discourses were the targets of the self-refl exivity is related to postmodernism. mockery of the speakers. I have chosen this Waugh sees the self-refl exivity of texts as a approach in order to answer my question. It refl ection of the postmodern condition. Viewed seemed to me that studies on metafi ctions have from a postmodern perspective, the world, not shown any special interest in examining language and history are seen as constructed self-refl exivity in a specifi c, social and cultural and artifi cial, and postmodern; self-refl exive context. The two most important theoretical literature mirrors this experience. Waugh studies on metafi ction, Linda Hutcheon’s perceives postmodern society as oppressive Narcissistic Narrative: The Metafi ctional Paradox and chaotic, but does not analyse who exactly (1980) and Patricia Waugh’s Metafi ction: The is oppressing whom, why, how and in what Theory and Practice of Self-Conscious Fiction (1984) kinds of situations. Neither does she answer have mainly analysed metafi ctions from two the question of why authors choose to write in perspectives. Hutcheon wants to discover the a self-refl exive way in a society characterised by

198 oppression and chaos. Why not choose some of detective novels while acting as a character in other literary strategy instead? For Waugh, a detective novel and by deciding not to follow then, society is abstract, oppressive and the example of Sherlock Holmes. At the end of anonymous. A discoursive approach, however, the novel he decides that he will – instead of offers a perspective from within, a possibility to becoming a modern man – become a writer focus on the context within which an utterance of detective novels. The author then pokes fun is enunciated and to look at questions of power at both the serious, esteemed literature of the precisely at the point at which they are used. time and at detective novels, a popular genre associated at the time with a large, uneducated In my particular texts theatrical metalanguage audience and with modernity. In Guldgruvan is the language of storytellers and characters as well as in the other texts I analyse in my that posit themselves in different ways as thesis the popular novels are associated with members of an educated class. The theatrical contradictory things: on the one hand they mean metalanguage is used in the works in situations a decline in terms of culture and class; on the distinguished by loss of power and status and other hand they become a means of change, and it is spoken to other members of the educated symbolise modernity, activity and masculinity. class. The targets of parodic, ironic and self- The joking that takes place in the texts is self- refl exive play of the educated class story-tellers refl exive also in the sense that it points to the and characters are two: fi rst, they joke about writers themselves. For example in the case of the genres, conventions, authors and readers Söderhjelm he was himself considered to be related to contemporary popular literature, and a Dagdrivare, a member of the young, urban, secondly they make fun of discourses related Finnish-Swedish male, upper-class, who was to the ideals, norms and worldview of the disappointed and passive due to the changes educated class in the 19th century. For example taking place within Finnish society at this time. in Guldgruvan, Chapter one, the protagonist Eventually those changes forced the leaders parodically identifi es himself at the beginning of society and culture from their dominant of the story as a Dagdrivare, a Finnish-Swedish positions. Thus, when making fun of fl aneurs fl aneur, a protagonist typical of many novels and detectives, Söderhjelm makes actually fun written in Finland during the 1910s. His of himself. What is additionally ironic about the girlfriend is kidnapped by an American self- theatrical metalanguage in Guldgruvan is that the made man and villain. The fl aneur, a passive author, Söderhjelm, wrote a critique of his own and unambitious upper-class member and book, which he published under a pseudonym. observer, enters a detective story and is forced In the review he ironically criticised his own by the genre conventions of such a story to act book for lacking originality, a feature the as a detective. He then suddenly changes (a reviewers of time usually did not expect of change that is a parody upon the ideas according detective novels. to which modernity makes people change), becomes a “real” detective, an active, strong In Chapter two I suggest that the struggle and determined man, who manages to save between two authors, two kinds of literary his girlfriend. During his visit to America the tastes and economic interests in Kersti fl aneur becomes a modern man and a member Bergroth’s comedy Herra Vento can be seen of the working class. In the story the discourse as Bergroth’s self-refl exive play on her own on fl aneurs is ridiculed, but fun is also made of identity as author. In the play Bergroth creates the detective novel genre to which the story a ridiculous author of serious literature who belongs. The fl aneur criticises the conventions in order to marry the woman he loves writes

199 a popular novel under a penname and becomes fun of those he is educating. He also ridicules a “celebrity”, a popular and wealthy author. In those among common people who have been the 1920s Bergroth, a member of the literary educated. He writes from the position of an elite, wrote several popular books aimed at a intellectual – he positions himself outside and large audience besides “high” literature. She above the subjects he writes about – but in a had several pennames and the critics could low genre, parody. Also Valentin relates in an not always identify Bergroth as the author of ambivalent way his readers: he strives to amuse certain love stories. Bergroth’s jokes about them, but also declares their lack of humour. serious literature and popular literature and romances are jokes that take herself and her The last chapter focuses on the discourse on own writing as their objects of parody. In the gentlemen and questions of class in the novel play she also parodies the new literary audiences Skelettgåtan, written under the penname and the “bad” taste of the lower class members Brummell & C: o. The detective story is about in society. However, these new audiences were a fl aneur, an author, a self-made gentleman and the readers of her popular novels. a detective, Balder Ekström, who becomes interested in a case where a skeleton is found Chapter three looks at the discourse on morality hanging in a tree. The story, which is told by and decay in the romance Sisko ja kultainen pikari Ekström to a group of interested gentlemen written by Elsa Soini. The novel is the story of a after a dinner at a fi rst-class restaurant, is young girl, Sisko, who gives up her high morals about a former gentleman madly in love with and becomes a modern young woman during a a prostitute. Due to the changes that had taken couple of sunny summer days. The discourse on place in Russia and Finland in 1918, the former decadence is used in the novel in several ways: nobleman has lost his profession, his fortune it describes the people depicted in the story, it and his position in society. Instead of attending is the main theme of the story, and it also links parties as a gentleman dressed in a tailcoat, he the story to the educated class. The ironic and now makes his appearance playing the role parodic, decadent storyteller, a member of the of a gentleman, who is really an under-cover educated class, makes fun of Sisko’s and the other policeman. The gentlemen depicted in the story character’s literary and moral decay. Soini was a are of two sorts. There are the traditional upper- member of the educated class and the joking that class types who are described as decayed and has as its object the members of the educated ridiculous, and there is a modern gentleman, class is a joke that includes herself as well. a self-made man who, several times during the story, becomes humiliated by the “real” In Chapter four I use the example of the gentlemen and who even depicts himself as journalist and parodist Valentin who makes fun ridiculous. But the parodying of the language, of those readers who believe that texts refer to manners and dress of the “real” gentlemen does a real world. He parodies the ways texts depict not end within the covers of the novel: the something as natural, and cuts off the relation penname “Brummell & C:o” of the author Georg between texts and “reality”. I demonstrate the H. Theslöf is also a parodic and self-refl exive importance of this apprehension for the Finnish comment upon the discourse on gentlemen. educated class during the 19th century. In his Beau Brummell was a very well known and causeries Valentin aims to educate his audience, famous English gentleman, often held up as the but does it in an ambivalent way. On the one king of gentlemen. Theslöf, who had written hand he imposes his own apprehension of reality two books on etiquette and manners during the on the reader; on the other hand, he makes 1920s, was apprehended by his contemporaries

200 as a real gentleman and an expert on the subject century the position and status of the educated he taught. By taking up the penname Brummell, class changed due to the modernisation and Theslöf makes a self-ironic comment upon his democratisation of culture and society. The own identity, and by combining the name of a former educated class lost literary, cultural and superior gentleman with the C: o, he creates a also social power and status. In addition, the parodic stance towards his own earlier literary economic situation of the educated class grew career in which he made proﬁ t by educating worse in a period during which the economy the new classes who were striving upwards became even more important than earlier for in society and were in need of education in one’s social status and position. Changes also upper-class behaviour. Finally, it seems to me took place within literature: the amount as that there is a parodic class struggle going on well as the impact of popular literature was within the discourse on gentlemen during the growing. Popular literature was perceived in 1920s. An earlier upper-class discourse was ambivalent ways; it was regarded as a lower class being “invaded” by newcomers and thus is phenomenon, but also as the literature of new, – in the books of a former upper-class member modern people in modern society. – ridiculed. My main point is that theatrical metalanguage The ambivalence typical of the texts is due to was, then, a way of coping used by the members the fact that the authors simultaneously appeal of the educated class in an ambivalent cultural to two audiences. They write within popular and social situation. It was used to make fun of genres and to new audiences. However, the oneself – a member of the educated class in a textual strategies they use, mainly irony, parody state of ridiculous failure – but also to mark a and self-reﬂ exion, are usually directed to well- difference from the “real” authors and readers educated readers and intellectuals. The authors of mass literature depicted by the elite as low also evaluate the popular genres in the same class authors with low taste and directed to manner as the – usually well-educated – critics uneducated readers. Finally, the theatrical and speak the same critical language as the critics. metalanguage was used to articulate ongoing It is easy to see why these texts were positively changes within the identities of the members received by the critics. The authors and the of the educated class. The texts I have analysed critics were members of the same discourse depict the ridiculous mirror image of the community; they kept the same distance from educated class, who hold up the mirror in order the popular genres and shared the same criteria to ask the question: what is becoming of me? concerning literary values and taste.

Two contexts are crucial for the understanding of the theatrical metalanguage in Finland during this period: the Finnish educated class and literature. The authors of the texts I analyse belonged to the educated class, a small elite group that belonged to the upper-class during the 19th century. Literature was of importance for this educated class; it was the tool used in cultivating oneself as well as the means by which knowledge and manners were brought to uneducated people. At the beginning of the 20th

201 202 NAMNREGISTER

–a. 64 Binocle 65 Abbé Prevost 161 Björkin, Mats 41, 42 Agapetus 15, 77, 108, 119, 122, 123 Blicher-Clausen, Jenny 56 Ahlund, Claes 80, 106 Boëthius, Ulf 14, 25, 26, 36, 37, 38, 40, 41, Ahma, Ilmari 122 49, 145, 147, 150 Ahrenberg, René 15 Bohnet, Christine 9, 19, 20, 121 A.K. 52, 56, 62, 71 Bourdieu, Pierre 15, 70 A. K-o. 113, 122, 125 Brink, André 12 Alapuro, Risto 14, 17, 21, 22, 23, 44, 46, Brummell, Georg 165, 166 47, 58, 75, 76, 90, 105, 106, 109, 110, 118, Brunila, Birger 111 136, 139, 140, 155, 170, 172, 173, 175, 176, 178, 180 -c-. 78, 145, 157, 165 Alasuutari, Pertti 17, 46, 91, 106 Calinescu, Matei 41, 46, 78, 96, 99 Alasuutari & Ruuska 17 Cannelin, Helle 26, 27, 44, 63, 134 Alestalo, Matti 46, 136 Carey, John 20, 38, 139 Alter, Robert 19, 78, 114 Cawelti, John G. 20, 27, 32, 33, 35, 150 Allardt & Starck 41, 45 Christensen, Inger 20, 82 Appelberg, Eilif 28, 29, 37 Christianson, Edwin 38 Arkio, Leena 117 Ciaravolo, Massimo 28, 31, 41, 42, 46, 149 Arlen, Michael 93, 99, 101, 102, 103 Cohn, Jan 61, 63 Ashley, Kathleen 156 Conan Doyle, Arthur 33, 34, 37, 38, 39, Auer, Eino 14 145, 158 Courths-Mahler, Hedwig 56, 57, 64, 101, Bachtin, M. M. 11, 12, 34, 55, 163, 164 102, 103, 128, 133 Bagheera 112, 113, 114, 122, 135, 148, 166, Currie, Mark 9, 10, 15, 19, 73, 78, 114, 115 167, 170, 172 Bang, Herman 45 Davis, Jessica 71 Barclay, Florence 56 Dentith, Simon 11, 12, 20, 22, 30, 34, 46, Barthes, Roland 51 47, 91, 125, 130, 175 Baudrillard, Jean 7, 8, 14, 21, 22, 23, 175, Doll, Lars 15 176, 178, 180 D-s. 157, 158, 165 Bergh, John 25, 26 D. U. J. 52, 63, 64 Bergroth, Kersti 28, 45, 46, 73, 77, 81, 112, Dumas, Alexandre 93 113, 114, 122, 131, 140, 149, 167 Dällenbach, Lucien 10, 20, 175 Bergson, Henri 36, 65, 106, 172 Berman, Marshall 62 Eagleton, Terry 13

203 E. C. 78, 145, 157, 158, 165 Hapuli et al.. 62, 68, 89 E. E. 95 Hawthorn, Jeremy 8 Eino Johannes 122, 123 H. B-n. 145, 158, 165 Eje, Anders 38 H. C. 50, 52, 63, 64, 134, 135 Elias, Norbert 70 Hedman, Dag 145, 149, 150 Enckell, Olof 87 Heikel, Ivar 75, 76 E. P-la. 52 Heino, Mirjam 15, 65, 73 Eskola, Katarina 7, 50, 78, 144 Heikkinen, Hannes 75 Heller, Frank 27, 38, 119, 145 Fabian, Warner 101, 102 Herkman, Juha 91, 111 F. D. 86, 95 Hertzberg Johnsen, Birgit 44, 112 Feldman, Jessica F. 148, 150 Hj. D. 167, 169 Filpus, Kari 152 Hj. L 50 Flygare-Carlén, Emilie 56 H. N. 26, 27, 28, 38, 39 Forssell, Pia 28 H-n. 169 France, Anatole 45, 149 Holm, Pelle 147 Frehsee, M. 59 Holmberg, Claes-Göran & Ohlsson, An- Frye, Northrop 50, 51, 65, 70, 72 ders 126 Frykman, Jonas & Löfgren, Orvar 23, 25, Holmström, Roger 46 26, 41, 59, 130 H. S. 46 H-ström. 145, 152, 157, 158, 164, 165 G. C. 38 Huhtala, Liisi 62, 96 Genette, Gérard 9, 20, 31, 115, 126 Hutchens, Eleanor N. 10 Gerdt Bokpräntare 106 Hutcheon, Linda 8, 10, 11, 12, 13, 15, 16, Giddens, Anthony 23 18, 19, 20, 22, 23, 30, 32, 36, 37, 43, 52, 66, Glasgow, R.D.V. 9, 22, 23, 31, 32, 111 72, 78, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 114, Glyn, Eleanor 101, 102 120, 126, 130, 132, 165, 167, 175, 176 Goethe, Johann W. von 93, 101, 105, 106, Huyssen, Andreas 62, 99 149 H. V. 50, 52, 71 Gripenberg, Bertel 79, 80, 81, 82, 93, 96, Häggman, Kai 57, 71, 75, 86, 91, 98, 118, 97, 98, 99, 103, 151, 172 131, 135 Gronow, Jukka 55, 59, 60, 69, 70 Hällström, Raoul af 59 Hämäläinen, Pekka Kalevi 154, 155, 156 Haanpää, Pentti 112, 113, 114, 131 Haapala, Pertti 90, 155 Ibsen, Henrik 74, 88, 89, 93 Halila, Aimo 17, 18, 44, 136, 138 Immonen et al. 42, 57, 59, 84 Hall, Stuart 32, 33 Jalava, Marja 130, 131, 136, 137 Hallila, Mika 9, 10, 18, 19 J. A. P. 50, 52 Hapuli, Ritva 59, 62, 84, 89, 98, 109, 148, Jameson, Fredric 15, 156 149, 150, 165, 169, 172 Jensen, Joli 69

204 Jokinen et al. 8, 9, 13 Lagus, Hugo 15 Jokinen, Kimmo 22, 23, 25 Laitinen, Kai 113 Jouko 139, 140 Lappalainen, Päivi 62, 82, 87, 117 Julkunen, Kaarlo 104 Larsson, Lisbeth 58 Jutikkala, Eino 152, 155, 161, 168, 171 Lassila, Pertti 98, 102 Järventaus, Arvi 116 Leacock, Stephen 119 Lefﬂ er, Yvonne 154, 158, 159, 160 K-aa. 78, 112, 113, 119, 122 Lehtonen, Juhani U. E. 75, 167, 168, 169, Kaakkola, Jaana 103 172 Kallio, Veikko 84, 98, 138, 152 Lehtonen, Maija 154, 159, 160 Kangas, Verna 64, 65 Lehtonen, Mikko 16, 17, 20, 145 Karila, Olli 15, 119 Leinonen, Artturi 116 Karkama, Pertti 16, 43, 72, 94, 131, 134, Leo 50, 52, 71 136, 137, 138, 155 Lilius, Aleko 15, 119 Karkama & Koivisto 17, 131 Londen, Anne-Marie 12 Kehn, A. 59 Loos, Anita 7, 101, 102, 119 Kennedy, Margaret 93, 100, 103 Luthersson, Peter 78 Kettunen, Keijo 10, 124, 126 L. V: nen 90, 96, 102, 104 Kianto, Ilmari 116 Lyytikäinen, Pirjo 16, 80, 81, 96, 97, 115 Kilpi, O. K. 41, 155 Kinnunen, Aarne 1, 31, 32, 33, 36, 66, 82, Mainz, Gustav 152 91, 98, 110, 111, 117, 153 Makkonen, Anna 155 Kivimaa, Arvi 112, 113, 114, 131 Malmio, Kristina 7, 16, 18, 27, 42, 50, 57, von Klancken 167, 169 78, 89, 95, 102, 107, 108 Klinge, Matti 53, 75, 167 Mann, Thomas 134 Knapas, Rainer 39, 41 Mannerheim, C. G. 152 Knuuttila, Seppo 25, 74, 112 Manninen, Kirsti 83, 113, 126, 136 Koistinen et al. 14 Manninen, Kirsti & Ahola, Suvi 72 Koivisto, Hanne 25, 42, 98, 116, 172 Marck, Mary 73 Koli, Mari 28, 46 Mazzarella, Merete 80, 149 Kolkkala, Väinö 122 Mechelin, Leo 171 Koskela, Lasse 37, 42, 81, 84, 89, 98, 109, Melman, Billie 86, 89, 100, 103 114, 116 Mikkonen, Kai 16 Koskimies, Rafael 59, 131 M-n. 64 Koukkunen, Kalevi 146 M. N. 79, 83, 90, 96 Kovala, Urpo 16, 25, 102, 144 Moers, Ellen 148, 150, 151, 153, 165, 166 Kukkola, Timo 28, 37, 38, 114, 145, 154, Molarius, Päivi 29, 148, 149, 150, 166 158 Mr P. 78, 145, 157, 164 Kupiainen, Unto 112 Muecke, D. C. 9, 10, 29, 34, 72, 150, 153, 154 -l. 50, 52, 71 Mustelin, Olof 47, 48

205 Mäkelä, Klaus 22, 23 P-s. 166, 167 Mäkinen, Ilkka 23 Pyrhönen, Heta 20, 33, 35, 37, 38 Mäkinen, Kari 42, 91, 98, 100, 102, 109, 116 R. 38 Mäkinen, Katriina 42 R. af H. 102 Railo, Eino 140 Niemi, Irmeli 113 Rantavaara, Irma 72 Nieminen, Armas 80 Riffaterrre, Michael 155 Nietzsche, Friedrich 91 Riverton, Stein 38 N-o-n. 50, 52, 56, 71 R. P. 95 Nordenfelt, Lennart 12 Rojola, Lea 8, 10, 18, 62, 78, 80, 97, 115, Nordenstreng, Rolf 27, 45, 111 124, 126, 129, 155, 159, 161 N-va. 140 Rose, Margaret A. 9, 11, 12, 29, 32, 51, 52, 61, 68, 70, 78, 120, 126, 154, 164, 175 O. H. 34, 38, 39, 43 Rossbach, Susanne 166 Olli 122 Ruck, Berta 101, 102 Ollila, Anne 23, 91, 130, 131, 135, 136, 137, Runa 56 148, 156, 159, 167, 169 Olsoni, Eric 166, 167 Saarenheimo, Kerttu 54, 56, 57, 87, 89, Onnela, Tapio 23, 84 102, 116 Ortega y Gasset, José 76, 106, 137, 159 Salminen, Kari 159 Sanden, Gabriel 15 P. 52, 56, 63, 64, 65, 71 Selmer-Geeth, Harald 37 Paavolainen, Olavi 59, 98 Setälä, Salme 102 Palmer, Jerry 8, 13, 20, 145, 148 Sevänen, Erkki 7, 18, 25, 26, 39, 41, 45, 46, Pearce, Lynne 12, 13, 16 48, 49, 50, 53, 54, 55, 56, 63, 68, 71, 72, 77, Pekkarinen, Aino, Tatu 14 78, 81, 91, 95, 99, 100, 107, 108, 116, 117, Peltonen, Matti 90, 118, 163 122, 131, 132, 135, 137, 143, 144, 155 Pennanen, Eila 7, 14 Shakespeare, William 101, 105, 106 Pennskaft 165 Shepherd, David 19, 20 Penttilä, Simo 15, 16, 37, 112, 113, 114, Shiach, Morag 13, 16, 17, 25 119, 122 Shipley, Joseph T. 65 Pére Noble 15 Sick, Maria 56 Perkins, David 8, 16 Sillanpää, Merja 98, 152, 163 Persson, Magnus 53, 56, 105 Sinnemäki, Aino 168 Pettersson, Torsten 8, 16, 20, 28, 29, 32, Sioux 172, 173 41, 45, 46 Snellman, J. V. 130, 131, 134, 136, 143 Pﬁ ster, Manfred 54, 58, 65, 66, 68, 69, 74 Stjernschantz, Göran 40, 164 Poe, Edgar Allan 33, 35, 39 Strinati, Dominic 25, 42 Prince, Gerald 9, 10, 121 Strömberg, Alva 166 Procopé, Hjalmar 1 Sundberg, Jan 154, 155

206 Sundholm, John 7, 14, 38, 40, 41, 48, 144, Waugh, Patricia 9, 10, 12, 18, 19, 36, 70, 145, 158, 164, 165, 175 114, 115, 120, 121, 123, 128, 132, 140, 176 Svedjedal, Johan 8, 9, 15, 20 Weber, Max 172 Symons, Julian 33 Veblen, Thorstein 70 Söderberg, Hjalmar 45, 72, 149 Wendelius, Lars 40, 50 Söderhjelm, Henning 15, 26, 38, 39, 40, Wendt, Ernst von 15 46, 47, 48, 113, 140, 164 Verlaine, Paul 80 Söderskär, Sten 15 V. H. 135 Wiget, Andrew 156 Taanila, Hannu 136 Wilde, Oscar 71, 74, 149, 153, 166 Talvio, Maila 57 Viljanen, Lauri 57, 72, 73, 104, 105 Tarkka, Pekka 7, 14, 23, 25, 50, 53, 54, 57, Williams, Raymond 56 62, 65, 75, 78, 84, 102, 112, 113, 122, 123, Willner, Sven 151 134, 135, 136, 138, 144, 167 Wilson, Elizabeth 148, 149, 150, 155, 163, Tet 73 166 Theslöf, Georg H. 118, 168 Vinge, Louise 71 Tiihonen, Kristiina 134, 136 Wirilander, Kaarlo 44, 135 Tiusanen, Timo 111 Virrankoski, Pentti 81 Toivonen, Timo 90 Virtanen, Keijo 42 Tolstoj, Lev 84, 88, 91, 93, 99, 101, 105, Wopenka, Johan 146 106 Wrede, Johan 80, 81 Tolvanen, Onni 111, 112 Topelius, Zacharias 154 Zetterberg, Seppo 118 Tre Herrar 16, 37, 47 Zilliacus, Clas 46, 144, 149 T. S. J. 95, 96 Zola, Emile 65 T. S-m. 102 Zuck, Virpi 41 Turunen, Risto 7, 16, 25, 50, 77, 78 Zweygbergk, Ola 25 T. V. 102 Åström, Sven-Erik 136, 155, 168, 169, 170, Uino, Ari 112 171 Undset, Sigrid 99 U. S-n 95 Y. K. 169 U. U. U. 78, 96 Ylikangas, Heikki 153

V. 83 W. 169 Valentin 113, 117, 123 Waltari, Mika 77 Walter, Göran 161 Valtonen, Hilja 15, 16, 77, 123 Warburton, Thomas 28, 31, 39, 41, 46 Varpio, Yrjö 25, 131