ETT SKRATTRETANDE (FÖR)FALL Meddelanden från avdelningen för nordisk litteratur, nr 14 Helsingfors universitet, Helsingfors 2005 Foton: Teatterimuseon arkisto Kristina Malmio ETT SKRATTRETANDE (FÖR)FALL Teatraliskt metaspråk, förströelselitteratur och den bildade klassen i Finland på 1910- och 1920-talen Meddelanden från avdelningen för nordisk litteratur Institutionen för nordiska språk och nordisk litteratur, Helsingfors universitet Helsingfors 2005 O, Humbug, Humbug, med vilja och vett all världen åt dig tyckes skatta. Blott skämtarn har kvar sin gudomliga rätt att ta dig Pickwickiskt och skratta. (Procopé, 1923.) Nauru on merkki ennen kaikkea ajatteluprosessin käännekohdasta: jotakin on valjennut ihmispololle. (Kinnunen, 1994, s. 60.) [Skratt är framför allt ett tecken på en vändpunkt i tankeprocessen: den stackars människan har insett någonting.] 1 2 INNEHÅLL Förord 5 KAPITEL 1 slår fast utgångspunkterna för denna undersökning 1.1 Inledning 7 1.2 Teatraliskt metaspråk = parodi + ironi + metafi ktivitet 9 1.3 Diskursivt närmelsesätt 12 1.4 Förströelselitteratur 14 1.5 Diskursiv gemenskap: den bildade klassen 16 2. Forskningen i metafi ktioner versus det diskursiva närmelsesättet 18 3. Teatraliskt metaspråk och socialt ambivalenta situationer 21 KAPITEL 2 fokuserar skrattretande identiteter i Lennart Wikströms detektivroman Guldgruvan (1916) 2.1 Det litterära fältet: ”Den stora publiken får smak för delikatesser” 25 2.2 Diskursen kring dagdrivare utsätts för gyckel 27 2.3 Olle Björck, en löjlig detektiv 32 2.4 Detektivromanen i Finland 37 2.5 Skrattretande förvandling i Amerika 40 2.6 Kampen mellan diskursiva gemenskaper 42 2.7 Kritik av litteratur, kultur och den bildade klassen – och av en själv 45 2.8 Rollspel och maskerade handlingar – Söderhjelm än en gång 47 KAPITEL 3 visar hur Kersti Bergroth gycklar med smak och ekonomi i pjäsen Herra Vento (1921) 3.1 Det litterära fältet: Eliterna och förströelselitteraturen 49 3.2 Pjäsen som det litterära fältets spegling av sig självt 50 3.3 Den ensamma esteten versus representanterna för den ekonomiska diskursen 52 3.4 De kvinnliga läsarna – och det enda undantaget 58 3.5 Skrattretande värderelativism – diskursiva gemenskaper och kritisk diskurs 65 3.6 Försämring föder ny kunskap 69 3.7 Bergroth leker och spelar med sina egna författarpositioner 71 3.8 ”Intelligensklassens proletarisering” 74 3 KAPITEL 4 analyserar hur Elsa Soini skämtar med moral och fördärv i romanen Sisko ja kultainen pikari (1928) 4.1 Det litterära fältet: Kriterierna för mottagandet av förströelselitteratur 77 4.2 Dekadent tröskeltext 79 4.3 Den bildade och förfallna berättaren 81 4.4 Gestalternas moraliska tillstånd 85 4.5 ”Ni” och ”vi” – till vem talar berättaren? 91 4.6 Förförd och förstörd av ”hög” litteratur 96 4.7 Förströelse förknippas med synd och skam 100 4.8 Eliten versus ”massorna” 105 4.9 Den bildade klassens bild av sig själv förändras 108 KAPITEL 5 tar fasta på den löjliga relationen mellan litteratur och ”verklighet” i Valentins parodisamling Fiikuksen varjossa (1928) 5.1 Det litterära fältet: Humorns uppgifter och status 111 5.2 Metafi ktioner och diskurser om verkligheten 112 5.3 Författaren driver med sin plats i litteraturen och i verkligheten 115 5.4 Titelkonstruktionerna ”förkroppsligar” teatraliskt metaspråk 119 5.5 Vilken är den publik som undervisas i att läsa? 120 5.6 Det ”naturliga” främmandegörs 123 5.7 Alternativ: det sunda förnuftet 129 5.8 De löjliga nya läsarna: den uppstigande medelklassen 132 5.9 Resultatet av folkbildningen 136 5.10 Annorlunda undervisning i en ny situation 139 KAPITEL 6 visar att gentlemän förekommer i allehanda skepnader i Brummell & C: os detektivroman Skelettgåtan (1929) 6.1 Det litterära fältet: Graden av kommersialisering 143 6.2 Teatraliskt metaspråk och diskursen om gentlemän 144 6.3 Berättare nummer 1 identifi erar en parodisk gentleman 146 6.4 Balder Ekström, den moderna gentlemannen 150 6.4.1 Gentlemän på låtsas? 150 6.4.2 (Klass) skelettet i Balders garberob 153 6.4.3 Författaren Balder, Theslöfs motbild och dubbelgångare 156 6.5 Från herreman till ”frackpolis” 159 6.6 ”Mina herrar” – den inskrivna publiken 163 6.7 Brummell & C: o och social mobilitet 164 6.7 Klass och ideal 170 SAMMANFATTNING 175 LITTERATUR 181 SUMMARY 197 NAMNREGISTER 203 4 FÖRORD Bland alla dem som på ett eller annat sätt bidragit till denna avhandling och till vilka jag i dag riktar mitt varma tack vill jag främst nämna min handledare, professor Lea Rojola. Hon ledde in mig på mitt avhandlingsämne när hon av mig beställde en artikel om populärlitteratur för Suomen kirjallisuushistoria 2. Hennes kritiska och ovillkorliga syn på vetenskapen har lärt mig mycket. Via henne blev jag medlem i en grupp doktorander, Uusi nainen, som samlades på restaurangen Kluuvi fredagseftermiddagar för att diskutera litteratur och teori. Samtalen i gruppen utgjorde under en tid i avhandlingsskrivandet mitt sanna universitet, en plats för tänkande när det är som bäst. Jag har alltid kunnat lita på professor Merete Mazzarellas omdöme när mitt eget har svikit. Hon har visat stor förståelse för mina överdrivet optimistiska tid- tabeller och alltid ställt upp när jag behövt respons. Professor Beata Agrell från Göteborgs universitet och universitetslektor Anders Öhman från Umeå universitet har vid olika tillfällen kommit med goda och kloka råd som fört arbetet vidare. På slutrakan har jag haft stor nytta även av de grundliga och genomskådande kommentarer som jag fått av mina förhandsgranskare, profess- orerna Liisi Huhtala och Päivi Lappalainen. Mina år på Litteraturvetenskapliga institutionen vid Åbo Akademi har varit av stor betydelse. Där fi nns, tack vare professor Clas Zilliacus och lektor Roger Holmström, en inställning till litteraturen och vetenskapen som jag känt som min. Diskussionerna med John Sundholm på kafeet på Nunnegatan var viktiga under tiden i Åbo. Ett givande samarbete har jag även funnit på Suomen kielen ja kulttuuritieteiden laitos vid Joensuu universitet. Professorerna i litteratur, Erkki Sevänen och Risto Turunen och assistent Mika Hallila har skapat samman- hang i vilka min forskning passat in. 5 Voltaire skriver i slutet av Candide att vi måste odla vår trädgård. Det har jag gjort tillsammans med docent Anna Makkonen på jordlotten i Hertonäs. Våra diskussioner om klass och samhälle förda över jordgubbsplantor och potatisblast har varit både inspirerande och jordnära. På Institutionen för nordiska språk och nordisk litteratur fi nns många som under årens lopp i form av diskussioner, uppmuntrande kommentarer och gott samarbete har bidragit till att avhandligen blivit av. Här tänker jag speciellt på prefekt Hanna Lehti-Eklund, assistent Camilla Wide och Rita Paqvalén. Ett sär- skilt tack vill jag rikta till lektor Beatrice Silén för språkgranskning. Även lektor Ingegerd Nyström har hjälpt mig med språket i ett tidigare skede. Assistenturen i nordisk litteratur har gett den kontinuitet som utgjort en viktig grundförutsättning för arbetet. Finansiellt stöd har jag fått från Jenny ja Antti Wihuris fond och från kansler vid Helsingfors universitet. Institutionen för nor- diska språk och nordisk litteratur har åtagit sig att ge ut denna bok vilket jag är tacksam för. Till sist vill jag tacka de som levat tillsammans med en avhandlingsskrivande fru och mamma under en längre tid. Jukka, Joel och Anton, männena i mitt liv, har visat kärlek, omtanke och tålamod. De står för champagne varvat med knäckebröd och fönstertvättning, ett hem som är ett riktigt hem. Mina för- äldrars, Ingeborg och Lasse Malmios, och mina svärföräldrars, Anja och Jorma Laines, hjälp har räddat många deadlines. Även denna. Denna bok tillägnas ”lilla frun”, Ingrid Agte, min mormor. Helsingfors i augusti 2005 Kristina Malmio 6 KAPITEL 1 slår fast utgångspunkterna för denna undersökning 1.1 Inledning märkte jag att ett parodiskt-ironiskt-självre- fl exivt sätt att skriva blev allt vanligare i Finland Detta arbete undersöker ett parodiskt-ironiskt- mot slutet av 1910-talet. På 1920-talet var det självrefl exivt sätt att skriva i följande fem texter: rentav det förhärskande sättet att skriva så kallad Lennart Wikström alias Henning Söderhjelm, förströelselitteratur också om det avtog på Guldgruvan. Detektiv- och äventyrsroman (1916), trettiotalet.2 (Se Malmio, 1999, s. 289−298; Kersti Bergroth, Herra Vento. Näytelmä (1921), Malmio, 2000, s. 161−172; se även Tarkka, Elsa Soini, Sisko ja kultainen pikari. Romaani 1980, s. 184−185.) Böckernas explicita litterära (1928), Valentin alias Ensio Rislakki, Fiikuksen självrefl exivitet samt raljerande och ambivalenta varjossa. Ivamukailuja (1928) och Brummell & tonfall väckte mitt intresse. Speciellt fascinerades C: o alias Georg H. Theslöf, Skelettgåtan (1929). jag av den rikliga förekomsten av självrefl exivitet Arbetet belyser den fi nska och fi nlandssvenska i texter som av sin samtid klassifi cerades som förströelselitteraturen, ett område som hittills förströelselitteratur och av upptäckten att själv- endast fl yktigt berörts i historiska översiktsart- refl exiviteten var utbredd just på 1920-talet. iklar.1 Under 1910- och 1920-talen expanderade Dessa observationer ledde till följande för detta den inhemska förströelselitteraturen starkt. arbete centrala frågor: Varför valde författare att 1920-talet var en viktig tid för den inhemska skriva på detta parodiskt-ironiskt-självrefl exiva förströelselitteraturen, den har av fl era forskare sätt vid denna tidpunkt? Varför förekommer uppfattats som en genombrottstid och ”guld- det så mycket självrefl exivitet i texterna – vad ålder”. (Pennanen,