Zacharias Topelius Skrifter I

Zacharias Topelius Ljungblommor

Utgiven av Carola Herberts under medverkan av Clas Zilliacus

Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors Bokförlaget Atlantis, Stockholm 2010 Redaktionsr åd Max Engman (ordförande) Pia Forssell Rainer Knapas Barbro Ståhle Sjönell Kerstin Thelander Clas Zilliacus Kim Björklund (föredragande)

Zacharias Topelius Skrifter stöds av Undervisningsministeriet, Finska Kulturfonden, Finska Vetenskaps-Societeten, Museiverket och Finlands nationalmuseum, Nationalbiblioteket, Statens konstmuseum, Svenska folkskolans vänner och Svenska kulturfonden

Tryckt med stöd av Oskar Öflunds stiftelse. Detta verk är nr 742 i serien Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland. Det utges av Svenska litteratursällskapet i Finland och distribueras i Sverige av Bokförlaget Atlantis.

© Författarna och Svenska litteratursällskapet i Finland 2010 www.sls.fi www.topelius.fi Omslag och grafisk form: Antti Pokela Omslagsbild: Porträtt av Zacharias Topelius. F. Kaschenreuter 1845, Finlands nationalmuseum. Foto: Museiverket, Helsingfors.

ISBN 978-951-583-211-5 (Finland) ISBN 978-951-583-219-1 (pdf) ISBN 978-91-7353-424-6 (Sverige) ISSN 0039-6842 Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland

Tryck: WS Bookwell, Borgå 2010 Innehåll

Förord ...... XIII

Inledning av Clas Zilliacus ...... XV Lyrikerns arbetsfält ...... XIX Lyriska interventioner ...... XXIX Den lyriska produktionen ...... XXXV Lyriken i sin tid ...... XLII Den samtida kritiken av Carola Herberts ...... XLVII Forskningsöversikt av Clas Zilliacus och Carola Herberts ...... LIV

L jungblommor I (1845)

Ljungblommor ...... 3 I. Sången ...... 4 Kantele ...... 5 Grafven i Karttula ...... 9 Vid den sofvande flickans bild ...... 13 Hafvets Flicka ...... 15 På kullen om våren ...... 16 En liten tid ...... 17 Vid Elfmynningen ...... 18 Lärkröster i Maj ...... 20 På Hoppets Dag ...... 21 Ynglingens val ...... 22 Jag älskar ej verlden ...... 22 Dröm lifvet bort ...... 23 Julpsalm ...... 24 Aminas sång till Maria ...... 25 Vintervisa ...... 26 Fotspåret i klippan ...... 27 Tiden och dess Moder ...... 29 Blomman om Julaftonen ...... 30 Baldomero Espartero ...... 31

II. De tvenne fåglarna i dalen ...... 34 Farkosten på vågen ...... 36 Fågelens visa ...... 37 Hvem är din lefnads ljus? ...... 38 Tvenne blommor ...... 39 Hans Handske ...... 40 Den flydda ...... 41 Den första snön ...... 42 Eden ...... 43 Sjömannen vid rodret ...... 45 Ut till hafs! ...... 46 Till Emma ...... 47 Hvarför gret du? ...... 48 Löjen och tårar ...... 48 Kärlekens Dualism ...... 49 I natten ...... 50 Irrskenet på heden ...... 51 Du är min ro ...... 52

III. Låt opp! ...... 53 Krigsropet 1840 ...... 54 Thronen utan like ...... 60 Napoleons återkomst i December 1840 ...... 62 Ottomaniska Porten...... 64 Helsingfors ...... 65 Stockholm ...... 67 Friedrich Rückert ...... 69 Emanuel Svedenborg ...... 70 Lönnrot, Castrén ...... 71 IV. Kärlekens Parabol ...... 73 Seglaren på verldshafvet ...... 74 Vågen ...... 75 Tårarnas makt ...... 76 Menniskoanden ...... 77 Necken ...... 79 Ynglingen ...... 81 Flickan ...... 82 Engelen och skyn ...... 83 Octoberstjernan ...... 83 Qvinnans starkhet ...... 85 Århundradets Natt ...... 86 Notbilaga: En liten tid ...... 89

L jungblommor II (1850)

Dröm och Verklighet ...... 93 I. Vetandets törst ...... 94 Det oförgängliga ...... 94 Själens frid ...... 95 Stjernhvalfvet ...... 96 Vålnaden på egen graf ...... 97 En sommarnatt i skogen ...... 100 Höst-taflor ...... 101 Höjden och djupet ...... 103 Vid Tjugu år ...... 105 Vid pianot ...... 106 Hon går förbi ...... 107 Waldemars hemlighet ...... 109 Då vill jag ej mera sörja ...... 110 Anderöster på hafvets strand ...... 112 En verld i spillror ...... 113 Den sextonårigas tankar ...... 114 Sällheten ...... 115 De tjugufyra åren ...... 117 Den resande studenten ...... 118 Åskvädret ...... 119 Maskraden ...... 121 Orions bälte ...... 123 Asparnas kärlek ...... 124 Skridskoåkaren ...... 126 Ödemarkens jul ...... 128 Respolska ...... 130 Metaren ...... 131 Augustiqvällen ...... 133 På balen och på bergen ...... 135 Den fordna flickan ...... 136 Selmas tankar i våren ...... 137 Försakelsen ...... 139 Två englar ...... 141

II. Åbo domkyrka ...... 143 Napoleons graf ...... 145 Landet törstar ...... 147 Morgonstormen i våren ...... 148 Den blåa randen på hafvet ...... 150 Lofsång i hungeråret 1847 ...... 151 Våren 1848 ...... 154 Finlands Namn ...... 157 Första Maj ...... 158 1 Januari 1850 ...... 160

III. Stoftets förtviflan ...... 163 Skuggan ...... 164 Villande vägar ...... 165 Led mig! ...... 166 I lif och död ...... 167 Dämonen ...... 168 Sörj icke för morgondagen ...... 169 Lotta Lennings Vaggvisa ...... 170 Nattvardsbarnen ...... 171 Guds öga vakar ...... 173 Folkmelodier ...... 173

L jungblommor III (1854)

Blommor i vågens brus ...... 177 I. Folkvisan i konsertsalen ...... 178 Blommorna på torget ...... 179 Den ringa gåfvan ...... 180 Romantiskt äfventyr ...... 181 Fingerräkningen ...... 182 Selmas sparbössa ...... 184 Den eviga sommaren ...... 186 Första Maj ...... 187 I Esplanaderna ...... 189 Kung Carls jagt ...... 191 Naturens skönhet ...... 193 Miranda ...... 194 Odödliga kyssar ...... 195 Andesyn ...... 197 Månkartan ...... 198

II. Sylvias visor 1. Sylvia presenterar sig sjelf och bjuder sorgerna rymma ...... 200 2. en liten flickas klagan för Sylvia i skogen ...... 202 3. Sylvia har sett Sicilien och Egypten och finner dock Finland så skönt .... 204 4. Björken berättar hvad som kan hända i månskenet ...... 205 5. Sommarvindarna sjunga för blommorna på fordna slagfält ...... 207 6. Sunnanvinden berättar om dödens skördar i södra Finland ...... 208 7. Skördefolket dansar om qvällen på ängen ...... 210 8. Fiskaren sjunger i sin båt om qvällen på hafvet ...... 211 9. Sylvias helsning från Sicilien ...... 212 10. Våren och Sylvia komma tillbaka ... 214 11. Under häggarnas doft ...... 215 12. Fridsböner i aftonens lugn ...... 217

III. Sanct Henrik ...... 220 Simson och Salomo ...... 223 Nyåret 1854 ...... 223 Studentvisa ...... 225 Vår enda arfvelott ...... 226 Höstens vanmakt ...... 228 Johan Jacob Nervander ...... 230 Mathias Alexander Castrén ...... 230 Georg August Wallin ...... 231 Gustaf III ...... 232 Prins Gustaf ...... 233

IV. Vintergatan ...... 235 En liten pilt ...... 236 Jordens längtan ...... 238 Det rätta hemmet ...... 239 Det eviga ljuset ...... 241

Ur Sånger I (1860)

Johan Jacob Tengström ...... 245 Adolf Iwar Arwidsson ...... 245 Jacob Gabriel Leistenius ...... 248 Finlands öde ...... 249 Islossningen i Uleå elf ...... 253 Kometen 1858 ...... 256 Snöflingorna...... 259 Sylvias visor 2. Under Rönn och Syrén ...... 261 9. Fågelperspektiv ...... 262 Beethovens Längtans-Vals ...... 265 Ny Sjömansvisa ...... 265 Biografi öfver en ros ...... 267 Ynglingens drömmar ...... 269 Den 14 Mars 1851 ...... 272 Två konungar ...... 274 Bengt Erland Fogelberg ...... 276 Stockholm ...... 277 Saima kanal ...... 278 Helsning till den finska nödens välgörare utom Finland ...... 285 Veteranerne ...... 287

Kommentarer ...... 291

Textkritisk redogörelse av Carola Herberts Utgivningshistorien ...... 293 Beskrivning av originalupplagorna ...... 297 Val av grundtext ...... 297 Manuskript och övriga tryck ...... 298 Ändringarnas omfattning och karaktär ...... 298 Ortografi och interpunktion ...... 300 Skillnader mellan bokutgåvan och den digitala utgåvan ...... 300 Läsanvisningar och redovisningsprinciper för kommentarerna ...... 300 Rättelser enligt originalupplagornas förteckningar över tryckfel ...... 301 Utgivarens ändringar gentemot originalupplagorna ...... 302 Förkortningar ...... 304 Kommentarer till de enskilda dikterna ...... 307 Manuskript och tryck till 1898 ...... 524 Översättningar och tonsättningar till 1898...... 537 Kronologiskt register ...... 545

Källor och litteratur ...... 550 Förstaradsregister ...... 561

Inledning Förord

acharias Topelius debuterade som författare 1845 med diktsamlingen Ljungblommor. Samlingen utkommer som första del i utgåvan Zacharias Topelius Skrifter, tillsammans med Ljungblom- morZ II (1850) och Ljungblommor III (1854) samt de nya dikter som ingår i den reviderade upplagan Sånger I (1860). Ljungblommor utges i både tryckt och elektronisk form. Den elektroniska utgåvan innehåller fullständiga textkritiska redogörelser samt utförligare kommentarer än bokutgåvan. arbetet påbörjades i januari 2004 med en inventering av lyrikmanu skripten utförd av fil. mag., redaktör Malin Bredbacka-Grahn. Fil. mag., redaktör Carola Herberts har inventerat trycken, etablerat texten, skrivit ut manuskript och tryck, uppgjort variantförteckningar, övriga förteckningar och register. Redaktionsassistenterna pol. kand. Cecilia Eriksson, fil. mag. Catharina Gripenberg och hum. kand. Sofia Wahlström har kollationerat den etablerade texten och kontrollerat manuskript och övriga tryck mot grundtexten. Cecilia Eriksson har därtill kontrollerat uppgifterna i förteckningarna över manuskript, tryck, översättningar och tonsättningar. CatharinaG ripen- berg har jämfört de icke-reviderade svenska upplagorna med de av Topelius reviderade upplagorna 1860 och 1880, samt kompletterat förteckningen över manuskript med dateringsintervall där manuskripten saknar dateringar. Inledningen har författats av professor Clas Zilliacus med undantag för avsnittet om den samtida kritiken, sammanställt av Carola Herberts, som också står för den textkritiska inledningen. Dikterna har kommenterats av Carola Herberts, i samarbete med fil. dr Arne Toftegaard Pedersen och Clas Zilliacus. Arne Toftegaard Pedersen har även bidragit med underlag för inledningen. Ledande editionsredaktören fil. dr Pia Forssell har hållit sin hand över arbetet i alla dess faser. Hela redaktionsrådet, framför allt fil. dr h.c. Rainer Knapas och docent Barbro Ståhle Sjönell, har bidragit med värdefulla synpunkter. Clas Zilliacus är ansvarig redaktör för detta band.

Helsingfors den 8 september 2010 Carola Herberts Clas Zilliacus

XIII

Inledning

Inledning 15

XV Inledning

Lyrikerns arbetsfält ...... XIX 10 Lyriska interventioner ...... XXIX Den lyriska produktionen ...... X X XV Lyriken i sin tid ...... XLII Den samtida kritiken ...... XLV II 15 Forskningsöversikt ...... LIV

XVI Inledning

acharias Topelius lyriska produktion är omfångsrik och mångförgrenad till motiv och former. Den omspänner mer än ett 10 halvt århundrade av oavbrutet poetiskt skapande. Denna utgåva Zinnehåller diktsamlingarna Ljungblommor I (1845), Ljungblommor II (1850), Ljungblommor III (1854) och Sånger I. Ljungblommor (1860). Den sistnämn- da uppsamlar i sig de tre föregående i urval och innehåller därtill tjugo nya dikter. Utgåvan rymmer alltså den i diktsamlingar sammanförda lyrik Tope- 15 lius utgav 1845–1860. Den bör dock inte tas för en täckande presentation av skaldens lyriska alstring fram till 1860, inte heller för en kronologiskt fram- skridande sådan. Dels skrev Topelius under perioden en ansenlig mängd vers som inte inrymts i de fyra diktsamlingarna; hit hör, utöver juvenilia, tillfällesdikt av akademisk och annan solenn eller mindre solenn art, visor 20 för barn samt libretton. Dels hade han före debuten i bokform 1845 samlat på sig en reservfond av ungdomsdikter som väntade på eventuell befordran till trycket. Poem ur den tidiga produktionen återfinns utminuterade i alla samlingar av Ljungblommor. dikterna trycktes sällan utan bearbetning, vilket i vissa fall kunde inne- 25 bära betydande förskjutningar i fråga om form och motiv.1 Ett instruktivt exempel på företagna ändringar är den tidigast koncipierade av samtliga dikter i föreliggande band, dikten »Vetandets törst» (s. 94), som Topelius skrev när han var femton år. Diktens första manuskript är daterat den 28 maj 1833, samma dag som han av sin lärare Runeberg fick ta emot det betyg som gjorde 30 honom till studentkandidat, valedicent. Detta steg över tröskeln firade han med en dikt som med fog kan kallas tillfällesdikt, den första i en mycket lång räcka av sådana. Ju mer Topelius axlade rollen av man i staten desto flitigare diktade han för särskilda tillfällen, både på eget initiativ och på begäran. Ändringarna i »Vetandets törst» gäller bildspråket, versifikationen och 35 själva diktuppslaget. I diktens bilder växlar två hos skalden högfrekventa motiv, vatten och himmel. En räcka starka motsatser ger bilderna dyna- mik. Men i det första utkastet saknas själva bildmaterialet, vilket gör dikten

XVII Inledning

1 abstrakt och svårgripbar. Den har strävan och riktning men saknar ett rum för denna strävan. Även om den senare versionen »domineras av det romantiska tänkandets idealistiska och metafysiska vokabulär», som Olof Enckell har karakteriserat den, ger den läsaren bilder att fästa tanken vid.2 5 när dikten trycktes hade Topelius sedan länge funnit rytmer som för honom var mer kongeniala, lättare och mer melodiösa än den hexameter »Vetandets törst» är fotad på. Dock kan valet av versmått för denna dikt sägas passa femtonåringens didaktiska allvar. Den må som hexameterövning utgöra ett undantag i Topelius tryckta produktion. Men som metrisk övning 10 är den karakteristisk för hans iver att öva upp sina färdigheter i hantverket och att finna versmönster med en känslofärg ägnad att bära fram diktens utsaga. kunskapsbegäret är ett motiv som hos Topelius senare får åtskilliga ut- formningar, i lyrik och prosa. Den kvarhållna dateringen till trots är den sjutton år senare tryckta diktens hållning en annan än den var 1833. I det första 15 utkastet var förnuftet och snillet diktens heroer. De har båda strukits inför trycket. Det subjekt som ersätter dem kallar han anden.K unskapsbegäret som motiv kom med tiden att allt mer påtagligt omgärdas av förbehåll; de berodde på en tilltagande misstro mot förnuftet som rättesnöre, som den äldre Tope- lius med stegrad religiositet kunde ge varnande och rentav hånfulla uttryck. 20 »Vetandets törst» publicerades första gången i den andra samlingen av Ljungblommor. Den inleder samlingens första avdelning, i täten för en rad tidiga dikter tryckta i kronologisk följd. Men den föregås i sin tur av »Dröm och Verklighet» från 1840, en stort famnande dialogdikt om verklighetens gränser och minnets. Och denna är i sin tur en utbruten och kraftigt omarbe- 25 tad version eller avläggare av en betydligt längre svit, »Hangolas Dikt», som till namn och ämne är mycket specifik. Den pekar rakt på skaldens erotiska biografi, och är så starkt upprunnen ur denna att sviten aldrig blev tryckt under hans livstid.3 Redan dessa exempel ger en inblick i Topelius sätt att sammanställa sina 30 diktsamlingar. Långt in i författarskapet uppsöker han sitt förråd av poem från unga år, som han sedan justerar och reviderar. Mycket länge – se avsnittet om mottagandet – får han ta emot kritik för att ha befordrat omogna alster till trycket. Också nya dikter prövas fram och skrivs om. Topelius var en sällsynt produktiv och flyhänt skribent, men det flyhänt skrivna ägnade 35 han gärna flera omarbetningar. En granskning av de 160 dikter som utgör de tre samlingarna Ljungblommor (före Sånger I) ger vid handen att nästan tre fjärdedelar av dikterna förekommer i två till fyra versioner. Av fyrtiofem dikter föreligger fyra versioner, och var åttonde dikt förekommer i hela fem

XVIII Inledning versioner. Inte oväntat är det den första samlingens dikter som utsatts för de 1 mest omfattande ändringarna.4

Lyrikerns arbetsfält 5 En rättvis bild av lyrikern Topelius måste föregås av en skiss av lyrikens roll i hans produktion under den period Ljungblommor omfattar. Hans aktions område som skriftställare och samhällsaktör sträckte sig långt utöver lyriken. En rättvisande bild kräver i sin tur en konturteckning av författarskapets yttre villkor. 10 Sin första fasta anställning efter att ha blivit magister 1840 fick Topelius som redaktör för Helsingfors Tidningar, en post som han tillträdde i december 1841 och lämnade först 1860. Det var ett vanskött blad den unge mannen övertog. Möjligheterna att ersätta eller komplettera det som tvådagarsbla- dets föregående redaktion hade fyllt med hjälp av sax och klister var därför 15 många, och han utnyttjade dem. Tidningen blev premiärforum för hans lyrik och detta gäller hela den period föreliggande band täcker.D en blev också ett i hela landet populärt organ för en feuilletonism av det slag som fransk press redan hade odlat i decennier, och som utöver fortsättningsberättelser bland annat omfattade kåserande inslag i olika ämnen.D et var här hans historiska 20 romaner fick plats, i lycklig växelverkan mellan spalternas stoffbehov och författarens förmåga att fylla detta. Redan under sitt första år som redaktör inledde han en serie av varje månad återkommande brev till en fingerad yrkesmilitär, löjtnant Leopold, stationerad i Grusien och därför i behov av nyheter hemifrån. Att utse en 25 militär till mottagare av de redaktionella breven var fyndigt. Den ryska erövringen av Finland hade öppnat en helt ny och viktig karriärväg med betydande avancemangsmöjligheter för »våra landsmän», som finländska officerare i rysk tjänst kom att kallas i tidningsnotiser om deras verksamhet i 5 olika hörn av imperiet. Det i tidningssammanhang nya, förtroligt kåserande 30 tonfallet i dessa brev, kända som Leopoldinerbreven, står i kraftig kontrast till notismaterialets kurialprosa.6 Det röjer en för Topelius viktig pedagogisk princip: det som är lönt att göra är det lönt att göra i många former och genrer. Det är så det fastnar i läsarnas minne. 35 Ord till offentligheten Som exempel kan tjäna den tryckta offentlighet Topelius ägnade Floradagen den 13 maj 1848. Det var den dag då Runebergs »Vårt land» för första gången

XIX Inledning

1 framfördes i Fredrik Pacius tonsättning, som i ett slag antogs som dess musikaliska dräkt, vid en fest där Fredrik Cygnæus höll ett bemärkt tal till foster landet. För eftervärlden har dagen kommit att framstå som en högtidsdag av avgörande betydelse för utformningen av en finsk nationalkänsla.D et var 5 då det finska folkmedvetandet blev »invigdt åt fosterlandet», sade Topelius trettio år senare.7 att så skedde är inte minst hans förtjänst. På själva festdagen ståtade skalden Topelius dikt »Våren 1848» (s. 154) på första sidan av Helsingfors Tidningar; den genomgick senare åtskilliga modifikationer. Här kontrasteras 10 europeisk upprorsanda mot den fruktbara friden hemmavid, revolutionens våldsamhet mot odlarens idoga strävan. Versifikatoriskt understryks skaldens val av politisk linje genom att frihetsstormen 1848 »bryter fram i en rytm av susande anapester», vilka när dikten gestaltar sitt fosterländska program »bytas mot lugna, jämna jamber».8 Det följande numret av Helsing- 15 fors Tidningar utkom den 17 maj. Där betonar redaktören Topelius i prydlig artikelform dels den entusiasm Florafesten väckte, dels dess högtidliga och städade förlopp. Den 20 maj, i numret därpå, trycks skaldens dikt »Finlands Namn» (s. 157, komm. s. 434 ff.). dikten är ett av hans mest beundrade fosterländska poem. Den söker 20 fånga dagen som andaktsfylld upplevelse: vad de närvarande fick bevittna var »Vårt lands» och Finlands födelse. Den som i ideal gestaltning fixerade det upplevda för eftervärlden var Topelius. Med hjälp av de associativa glid- ningar som kännetecknar hans äktlyriska dikter gör han Florafesten till en akt där Finland på en och samma gång blir förlöst och döpt, och sällar sig 25 så till de tre huvudaktörerna. I tidningsversionen 1848 talar dikten om hur Cygnæus i sin oration »nämner ett namn, så fullt af hopp /O ch fullt af minnen tillika.» År 1860 har Topelius bytt tempus och gett namnet stadfästande kraft: E» tt blixtrande ursprungsord han fann, / För vilket töcknena vika.» Men innan Floradagen på Gumtäkts äng installerats som patriotisk lieu de 30 mémoire hade den också andra, mer populära drag. Om detta vetredaktören och kåsören Topelius ge besked i ett Leopoldinerbrev den 31 maj, som är renons på patos. Det som där beskrivs är en tygellös folkfest.9 det blev många tryckta ord av Topelius kring Floradagen 1848. De två dikterna har upptagits i kanon, medan redaktörens prosa har gulnat i läggen. 35 För den samtida läsande allmänheten torde de olika texterna ha samverkat, och så ville den mångsidige skriftställaren tänka sig saken.10 Inte olikt skriftställeriet kring maj 1848 var variationerna kringKung Carls jagt 1852. Denna opera, både Topelius och Finlands första, avsatte dels ett

XX Inledning vemodigt återblickande poem (s. 191) med samma namn, dels en skräck 1 romantisk blankversberättelse förklädd till prosapoem. I berättelsen, rubri- cerad »Romantiskt äfventyr» (s. 181), roar han sig med att ge operan i buffa- version. Topelius flitiga återbruk av idéer stöder sig också på faktum att ren upprepning inte finns. Inte heller förblir det som byter genre, modus eller 5 tilltal, detsamma. Ett och samma goda uppslag blir för mottagaren ett annat i ett historiskt planschverk än i en roman, ett annat i en saga än på scenen – i proverb, opera eller lustspel – och kanske rentav ett tredje i en läsebok för de lägsta läroverken. Här blev några av de genrer nämnda i vilka Topelius var rastlöst verksam under den tid då hans herbarier med Ljungblommor tillkom. 10 det vore lätt att se det ständiga flödet som en given konsekvens av -oav bruten ingivelse. Men inspiration och flytande penna är både självklara och otillräckliga förklaringar. Bakom Topelius breda bruk av genrer har ovan antytts en pedagogisk princip. Bakom den pedagogiska, och överordnad denna, finner man en patriotisk princip. Strängt taget handlar det om två 15 värdegrunder, Gud och fosterlandet; en tredje instans för vördnad är far och mor. Detta är de storheter som drev författaren i alla hans genrer, också hans lyrik. Topelius ville i alla tre avseenden vara en god son. I en artikel 1855 framhåller Topelius fäderneslandet som det för barns fostran nästviktigaste ämnet efter religionen och tillägger: D» et liknar reli- 20 gionen deruti, att det mera skall inlefvas, än inläras, och deruti, att det är en lika nödvändig grundval för lifvet i verlden, som kristendomen är för lifvet i Gud. En menniska utan fädernesland är lika hemlös, fridlös, haltlös, utan hållning och sammanhang, utan höghet och lyftning, utan kärlek och skön- 11 het i sin själs botten, som en menniska utanG ud.» 25 när dessa tankar om angelägen barnläsning ställs samman med Topelius tankar om barnets upplevelse av världen får man goda riktmärken för vad han ville med sin lyrik. Två till ytan så olika dikter som »Menniskoanden» (s. 77) och »Folkvisan i konsertsalen» (s. 178) utgör i sista hand appeller till barnasinnet. Barnets värld står för Topelius högre än den vuxnes, närmare 30 andens rike. Han använder också uttrycken att se upp till barnet, höja sig till barnets nivå; idealiseringen av barnet, urmänniskan, är ett för romantiken karakteristiskt drag.12 Barnets värld är hel och obruten, objektiv, där saknas den vuxnes klyfta mellan natur och ande. D» juret talar, skogen sjunger, blomman glädes och sörjer; allt i naturen har lif, röst, känsla och mening; alla 35 förstå barnet och barnet förstår dem.» 13 Topelius kontrasterar barnets värld mot vuxenvärlden på ett sätt som erinrar om den av honom ofta nämnde Schillers polarisering av naiv och sentimental diktning, en hörnsten i roman-

XXI Inledning

14 1 tikens poetik. Barnet saknar reflexion, finner han. Ordet reflexion har för Topelius en med åren allt starkare negativ värdering. Reflexionen ställer sig mellan den troende och hans Gud, den är förnuftstrons och det skeptiska intellektets instrument. 5 Han kan rentav hävda att den dikt han skapat med hjälp av reflexionen – och biträdd av känsla och tanke! – bär spår av konstslöjd: »Allt vad jag lyckats dikta eller i annan form utföra, är endast då i högre betydelse sant, skönt och innerligt, när jag fått det till skänks».15 Som en diktares själv analys är detta strikt taget ambivalent. Ovan har påvisats att omarbetning 10 var praxis hos Topelius, vilket rimligtvis innebar att han filat på skänkerna. Mer adekvat är att, som Bengt Holmqvist formulerat det med Sylvias visa »Under Rönn och Syrén» som exempel, i hans lyrik se inre och yttre verklighet flyta in i varandra, »sinnesintryck och reflexion förenas i en milt svävande extas».16 Man kan också fråga sig om Topelius kategoriskt ville 15 underkänna den egna produktionen av instrumentell dikt, t.ex. tillfällesdikt eller hyllningspoem som var beställda eller av andra skäl inte kunde lämnas odiktade. Frågan är central: i denna inledning hävdas att hela författarskapet, också lyriken, utöver sin värdegrund hade ett instrumentellt syfte.17 Tope- lius ville åstadkomma något, i stark övertygelse om att varje yttrat ord har 18 20 verkan och innebär ansvar. Han ville ingjuta tre slag av kärlek i sina läsare: gudfruktighet, fosterlandskärlek och föräldravördnad. Detta är ett ärende. Topelius var inte primärt intresserad av lyrik som en självförverkli- gandets eller det subjektiva uttryckets konst. Författarskapet som helhet kunde i moderna termer beskrivas som aktiv intervention i samtidens liv 25 och opinionsbildning. Mycket av hans lyrik stod först att läsa i Helsingfors Tidningar, ett faktum som kunde dra på honom raljerande kommentarer: seriösa poeter gör inte så.19 De dikter som entydigt har framfötts ur ett subjektivt uttrycksbehov utgör ett mindretal i hans lyriska alstring och är i regel av tidigt datum. I föreliggande band är deras närvaro mer markant än i 30 produktionen som helhet. De är i regel bättre poesi, skirt melodiska och väl- ljudande på ett sätt som tjänar både memorerandet och minnesvärdheten. De har inte heller den ställvis förströdda diktion som häftar vid en del av hans tillfälles- och högtidspoesi.

35 Ur det personliga Den lyrik som verkar ha emanerat ur ett subjektivt uttrycksbehov har skiftande tillkomstbetingelser. Där finns dikt med erotisk bakgrund. Där finns dikt som artikulerar själanöd och gudsförtröstan. Där finns livskriser, so-

XXII Inledning nen Michaels och nära vänners död, för vilka sorgen söker ord. Och där 1 finns dikt som tillflykt undan en fientligt sinnad omvärld, terapeutisk dikt för egen själsfrid. En samlad ansats av sistnämnda slag gav Topelius den gemensamma rubriken Sylvias visor. Många av hans kändaste dikter ingår där. Impulsen till de erotiska dikterna kan dateras i biografin.D e handlar om 5 Greta Mattsdotter (Matintytär), bondflicka och dotter till husbonden på Kahra i Alavo, ett gästgiveri som Topelius första gången använde som etapp- mål på väg från födelsestaden Nykarleby till Helsingfors vintern 1838.20 Den femtiomila sträckan hann han tillryggalägga åtskilliga gånger under studie tiden och senare. I barndomstrakten bodde också hans ungdomsförälskelser. 10 En av dem var rådmansdotternE milie Lindqvist, som efter deras förlovning 1843 blev hans hustru 1846. Men vintern 1838 och ett par år därtill var denna utgång oviss. Hans konkurrent och bäste vän Henrik Backman såg ut att segra i rivaliteten om Emilie.21 Det bör inte förvåna om han på väg till eller från Nykarleby befann sig i attraherbart tillstånd.Å r 1838 var han nyss fyllda 15 tjugo, Greta femton. Mötenas art är höljd i klärobskyr men att han nu mötte något för honom helt nytt står klart. Han konfronterades med en stark passion och därmed med en okänd sida hos sig själv. I dagboken beskriver han ett möte med ett naturbarn av naturlig värdig- het, en företrädare för det finska folket; här erbjöds fosterländskhet och exo- 20 tik på en och samma gång. På hemgjord franska skildrar Topelius i dagboken vad han upplevt. Man kan fråga sig om chiffreringen skulle skydda mot inblick eller distansera honom själv från det skrivna. På svenska beskriver han Greta som mörkskön, ett adjektiv med stark och farlig laddning; det franska ordet blir hos honom belletenebreuse. Den av honom beundrade Alm- 25 qvist använde ordet dunkelskön, med en nyans av mörk, demonisk makt. De korta mötena på Kahra kan ha raffinerats av en återblickande fantasi; saken undandrar sig bevisning eftersom hans egna agiterade vittnesmål i dagbokstext och dikt är allt vi har att tillgå. Starka affekter och starka effekter kunde gott samsas i tidens högromantiska litterära repertoar, som den unge 30 Topelius arbetade på att tillägna sig och böja för sina syften. kahraromansen kan ha varit ensidig men den fick Topelius att leka med giftasdrömmar. Historien nådde sitt naturliga slut sommaren 1840, när han passerade Kahra och av värdinnan fick veta att dottern förlovat sig med en bondson i trakten. Men ur själva erfarenheten avsöndrades i sex års tid 35 (1839–1845) dikter som präglas av stor intensitet, oftast också av bjärta mot- satsställningar och själsanfäktelse. Tre sådana dikter har lagts in som ett slags svit i den första diktsamlingen (s. 49 ff.); de sex övriga har infogats i den

XXIII Inledning

1 andra. Till dem hör »Dämonen» (s. 168), en hårt spänd dialog mellan mörk- skön flicka och vild gosse. Den ser ut som prosa men har en tydlig meter, dess stigande pæoner avancerar i sporrsträck. En dikt som aldrig fick komma med i någon samling är den tidigare nämnda »Hangolas Dikt», av vilken 5 »Dröm och Verklighet» är ett kondensat som inleder den andra samlingen Ljungblommor. Först med den mer avklarnat återblickande »Den resande studenten» (s. 118), daterad 1845, synes Topelius ha lagt Kahra bakom sig, även om episoden självfallet kan ha levt vidare som produktiv klangbotten. Författarens egen utvärdering av beståndet är intressant: i urvalsvolymen 10 Sånger återstår fem dikter. ett fästmansbrev från den 6–7 mars 1843 till Emilie Lindqvist röjer en stark ambivalens inför minnena. Här försöker Topelius inte långt efter för- lovningen ge fästmön insyn i sin blivande makes själ:

15 Du känner ej du allt det vilda, dystra och stormiga, som stundom gömt sig under min svarta sidenväst och som gjort att jag känt mig hemma i Shakespeares, i Byrons och i Almqvists mörksköna dikter. Ack, Milla, jag har ej varit lycklig med de fantasier, som stundom fått makt öfver mig – när jag vid lugnare ögonblick genomläst de ord jag skrifvit under sådana stunder, ha de på engång gladt mig 22 20 och skrämt mig, så vackra voro de och ändå så afskyvärda.

Det är sådana stunder som genererat dikter som »Dämonen» och »Villande vägar» (s. 165). De bär syn för sägen, vittnar om stark ruelse och ett klam- rande efter fäste i religionen. 25 Det finska till mötes Kahraepisoden blev för Topelius mycket mer än en erotisk etapp mellan barndomens Nykarleby och vuxenlivet i huvudstaden. Mötet med en finsk flicka innebar också en starkt upplevd beröring med det finska Finland.D et 30 gjorde honom än mer mottaglig för den tidiga, idealistiska fennomani som nyligen hade gjort sina första starka inbrytningar med grundandet av Finska Litteratursällskapet 1831 och Lönnrots utgivning av Kalevala i dess första version 1835. Suomi var ett namn på allas läppar, även där kunskaperna i finska inte sträckte sig mycket längre än så. Topelius var uppvuxen med denna 35 entusiasm. När fadern, läkaren Zacharias Topelius d.ä., hade satt honom i trivialskola i Uleåborg 1829 var det för att i god tid vänja honom vid en främ- mande studieomgivning, men också för att han skulle lära sig finska. Staden var i motsats till det helt svenska Nykarleby finskdominerad, även om skol-

XXIV Inledning undervisningen, liksom vid alla högre skolor i landet, gavs på svenska. Bland 1 skolans tidigare elever räknades många av de män som skulle forma Finlands 1800-tal: Franzén, Runeberg, Snellman, Nervander, Castrén. Redan Topelius farfar, kyrkomålaren Mikael Toppelius, hade intresserat sig för den finska folkdikten. Detta intresse hade han överfört på sin son 5 läkaren, som under sina vaccinationsresor insamlade finska runor, och vars utgivning av sviten Suomen Kansan Wanhoja Runoja på 1820-talet utgjorde en viktig grund för Lönnrots arbete. Zacharias d.y. har livfullt vittnat om hur kringvandrande handelsmän från Karelen fyllde faderns kammare med 23 sina underliga runor. Hans eget bidrag till familjens och folkets tradition 10 blev de dikter på runometer som inleder hans första samling. I en av dem, hyllningsdikten »Kantele» (1842), celebreras en ny tids början på den gamlas grund: Barden är död och kantelen har förstummats. Men sången åter- uppväcks av Lönnrot som finner det förflutnas runor och av Runeberg som skapar nya (s. 9). 15 »Kantele» presenteras som en dikt om en dikt, funnen som en blomma i ljungen, den allraminsta och blekaste av blommor. Topelius utkorande av ljungblomman är en funktion av många samverkande faktorer. Ljungen och ljungens landskap kan förknippas med heden, också med den skotska heden och den för romantiken mäktiga inspiration som utgick från MacPherson 20 och Ossians sånger.24 Här blir den mer specifikt en symbol för den finska naturens karga skönhet och för den finska folksjälen. Ljungen svarar mot den syn på det finska armodets förädlande egenskaper som vid denna tid höll på att befästas; de reella alternativen till en sådan syn var för övrigt få. Ytterst fruktbärande för detta synsätt var Runebergs bl.a. på klimatlärans grund -av 25 fattade uppsats om Saarijärvi socken 1832. I ett företal till sina handskrivna dikthäften från 1838, kallade »Ljung Blommornas Bok», motiverar Topelius valet av symbol för sina dikter:

Jag älskar skogen och hafvet, det djupa lugnet och den vilda stormen i begge. Jag 30 älskar solen och stjernorna och månen och skyarna. Jag älskar ock den stilla daggen på dalens blommor: – striden, segern och segerns frid. På slätterna, bland verldens fröjder, går sällan min stig. Derföre är min sång en ljungblomma lik, enslig fostrad i skogen.25

35 Ljungen blir en sinnebild för hela Topelius lyriska produktion. »Ljungblom- mor», den första samlingens opaginerat framförställda titeldikt inleder, i samma position, också Sånger I. »Långa vintrar ha förflutit / Sedan jag i

XXV Inledning

1 vårens dagar / Hedens ljung har sammanknutit» börjar titeldikten i diktsamlingen Nya Blad (1870), och titeldikten i Topelius sista diktsamling Ljung (1880), upptar samma motiv. Klätt i runometer binder ljungmotivet ihop diktsamlingarna med varandra. 5 Topelius fennomani nyanserades efterhand och från 1860 ersattes Suomi av Finland som namn på fosterlandet. I en dikt från sina mest finsksinnade år, fram till 1840-talets mitt, kunde han yrka på att den unga finska anden skulle skaka av sig »germaniskt slagg» (»Lönnrot, Castrén», s. 71).26 Som promo- tionsskald 1844 hade han agiterat för »Ett folk! ett land! ett språk! en sång 10 och en visdom». Promotionsdikten fick stor ideologisk tyngd. Student fennomanin utgjorde under en följd av år en viktig intellektuell miljö för Topelius – 1843–1847 skötte han kuratelet för N( ord)österbottniska nationen – och frågan om finskt och svenskt inför det ryska tillspetsades av de språkförhållanden som gav detta landskap dess särprägel.27 15 Ännu ett tredjedels sekel senare, i sitt inskriptionstal som avgående universitetsrektor 1878, hänvisar Topelius till »att man då för första gången förnam det tama rytandet af ett ungt lejon, som döptes till fennomani».28 Vid denna tid drevs hans finskhetsiver framför allt av rättviseskäl, av vad folkets stora flertal hade rätt att fordra för sig och sitt språk. I språkfrågan 20 hade han sökt sig mot den politiska mitten.

Sylvias visor De femton dikter Topelius publicerade 1853–1860 under den gemensamma rubriken Sylvias visor kan sägas ha sprungit ur ett smärtande behov av dist- 25 raktion. Topelius tog sin tillflykt till naturlyriken och naturens förmåga att läka sår som han dragit på sig i samhällslivet. Det är betecknande att han under de år Krimkriget omedelbart berörde Finland fyllde sin barntidning Eos med nästan sextio sagor och dikter för de yngsta: att skriva för barn var ett annat sätt att uppsöka det oskuldsfulla.29 30 Tolv Sylviavisor ingår i den tredje samlingen Ljungblommor. Antalet är det samma i Sånger I, men där har två av dem bytts ut mot nya.30 En av dessa är den tidigare nämnda »Under Rönn och Syrén», som Fredrik Vetterlund i en uppsats till skaldens hundraårsminne kallar ett »underverk av doft och blom». I uppsatsens rubrik koras Topelius till Finlands romantiker. Det är just 35 den romantiska ogripbarheten som är denna diktares styrka, anser Vetterlund, och han finner att det är med Sylviavisorna den inhemska kritiken har nåtts av insikten, och Topelius fått sitt genombrott.31 I en senare anställd jämförelse mellan Runeberg och Topelius preciserar Vetterlund denna ogripbarhet:

XXVI Inledning

Den Topeliuska strofens smältande silverklang uttrycker hjärteinnerlighet och 1 landskapsbesjälning på ett sätt, som i all sin jungfruliga eller fågelaktiga skygg- het är trolskare, sångbarare, mycket ofta därföre även mer betagande lyriskt. Runeberg själv har sagt det särdeles målande: han kunde göra skog och sjö men Topelius den blå luften däröver; alltså det som i motsats till det realistiska kan 5 kallas romantiskt, dagern, musiken över det hela. Sylviavisornas vårkvitter, något av det mest äktlyriska som svensk dikt företett, är otänkbart hos den tyngre och stadigare Runeberg.32

»Sången är af sorg upprunnen, / Men af sorg är glädje vunnen» lyder det 10 från Kanteletar lånade men omstämda omkvädet i den första diktsamlingens ingångsdikt, »Sången» (s. 4). Med samma anslag inleds Sylviadikterna, som »bjuder sorgerna rymma» (s. 199). Temat varieras rikt: ute i naturen finner hjärtat hugsvalan, det innerstas kval finner läkedom och den förgråtne frid och försoning. Den som lovar sådan tröst är Sylvia, sångfågeln. Sylvia är ett 15 kollektivt namn för försommarens jublande fåglalåt. Valet av en bevingad protagonist erbjöd fördelar utöver sångbarheten. Landskapet sett uppifrån gav helhetsverkan, storslagenhet, serenitet.U tsik- ten ovanifrån, det vertikala perspektivet, höll genom Runebergs insats på att etablera sig som poetisk regel för det finska landskapets höga visa, och flera 20 Sylviavisor utnyttjar detta.D et är också en synvinkel ur vilken den bevingade återger mänsklig ävlan dess rätta proportioner. Dessa rätta proportioner är för Topelius egentligen av två slag. Dels hejdas människans förmätenhet när hon får se sig i rätt storlek, dels blir hon, sedd från höjden medG uds av poeten förmedlade blick, en del av naturen. Därmed utgör hon inte längre 25 det motstycke till naturen som romantiken gjort henne till, och som hon framstår som också hos Runeberg.33 Topelius sångfågel kan inte bara svinga sig upp i skyn. Den visar sig också i sig samla upp naturens alla besjälade och personifierade uppenbarelse 34 former: vind, våg, vårens sång, källsprång, ängsblommans doft. »Behöf- 30 ver det nämnas, att de flesta och gladaste sångfåglarna i våra skogar tillhöra slägtet Sylvia?», frågas i en not. De visor som Topelius byter ut för Sånger I är för övrigt de två vilkas ämne är döden (s. 206). Den förra besväras av ordprunk och sökta bilder, den senare av att dess tröstande ord är så njugga. Bland mycket annat karakteriserar dikterna fågelns kvitter som en blom- 35 mas andedräkt (s. 214). Det som Vetterlund fann eteriskt och ogripbart ut- pekades av kritiken som konturlöst, som kolliderande bilder eller katakreser, eller som tomma ordslingor. Ett exempel är dikten »Sylvia har sett Sicilien

XXVII Inledning

1 och Egypten och finner dock Finland så skönt» (s. 204). Rubriken, med dess karakteristiska prisning av hemlandets armod, ersattes i Sånger med »En sommardag i Kangasala». I dikten förekommer – det som här avses är öar – uttrycket »naturens gröna tankar / i blåa vågornas hamn», en sam- 35 5 manställning som drog på sig både kritik och försvar. På likartat sätt vågat var uttrycket »klar som ett barndomshem» i samma strof, vilket Topelius själv bytte ut mot »klar som en samvetsfrid». Hans Ruin har kritiserat slutstrofernas kvittrande örn, men av Olof Enckell blivit tillrättavisad för att inte observera vem som har ordet i dikten.36 Fler invändningar kunde göras. 10 Till exempel är ljungen knappast för andras blick så ensam, eller vissnar så ung, som skalden gör gällande. Det mesta av dessa kritikpunkter handlar om poetisk licens, som godtas av den som är villig att se Topelius lyrik som ett regelverk för sig. Friheter han tar sig kan då ses som hastverk och insparad möda, men 15 också som ett aktivt arbete med att slå sig fri från det tröttkörda bildspråk som en redan bedagad romantik lämnat i arv. Det var ingen liten utma- ning att å ena sidan värja sig mot mönster som Almqvist och Runeberg, och å den andra att ta sig förbi den poetiska allmänningens tegnérismer och kalenderpoesins nötta fraser. En starkt bidragande faktor till Topelius 20 framgång var sångbarheten. »Sjung!» är en i dikterna ofta upprepad uppmaning, som också har blivit åtlydd. Många av Sylviavisorna rotade sig i 1800-talets mest populära sångrepertoar och flera av dem har hållit sig kvar till sen tid. Den ovan diskuterade visan, med inledningsraden »Jag gungar i högsta grenen» och i Gabriel Linséns tonsättning, torde ha svingat sig 25 högst upp i repertoaren. Tonsättningar av dikter ur Ljungblommor förtecknas i bilaga. Om Tope- lius fortsatta och starka närvaro i den finlandssvenska sångskatten vittnar t.ex. två sångböcker utgivna med halvsekellångt mellanrum. I Finländsk sång och visa. Sångbok för skolor, hem, föreningar och allsångsstämmor (1953) är 37 30 Topelius främste textleverantör (25), med Runeberg på andra plats (15). Stora sångboken. 250 finlandssvenska sånger och visor (2003) innehåller 34 sånger av Topelius; näst efter honom kommer Alexander Slotte (14).38 I Den svenska sångboken (1997) förekommer han inte, svensk sång i Finland företräds där av andra namn.39 Hans position i den svenska skolsången har 35 däremot varit grundmurad. En undersökning av svenska skolsångböck- er 1842–1972 ger vid handen att Topelius var periodens mest frekventa författarnamn, med en spridning på hela sextio olika dikter i nästan alla sångkategorier.40

XXVIII Inledning

Lyriska interventioner 1

Topelius använde lyrik för många slag av uppgifter. Ovan antyddes att han habilt kunde byta ut sin vingade pegas mot ett versifierande ök, om ett tillfälle så krävde. Men mer än rimsmed var han lyriker, och kanske rentav 5 lyriker mer än något annat. I slutorden till sin Topeliusbiografi ser Paul Ny- berg, skaldens dotterson, lyrismen som det mest framträdande draget i hans väsen.41 Det är i Sylviavisorna denna lyrism drivs längst. Topelius väldiga produktion framför allt i en bred uppsättning prosa genrer gör det lätt att blunda för lyrikens centrala plats i författarskapet, och 10 därmed kanske också att förbise lyrismen som dominerande väsensdrag.D et nationsbygge som pågick gjorde gärna bruk av ett poetiskt förtätat språk, men dagligt samhälleligt arbete utfördes på prosa. För Topelius var naturen poesins domän, medan samhället och staden bäst ägnade sig för prosan. I samhällsbygget var han aktivt med, på prosa, och allt mer som man i staten. 15 Det hände att han också som lyriker störtade sig in i samhällsdebatten, vilket kunde göra ont värre. Men ont kunde också trotsas, eller lindras, eller göras gott igen, med hjälp av lyrik.D essa olika slag av lyrisk intervention skall här belysas med exempel från 1850-talet. åren 1852 och 1853 drabbades storfurstendömet av åtskilliga prövningar. 20 Björneborg brann i maj och Vasa i augusti 1852, torka och missväxt tog skör- den, rödsoten härjade. För universitetet var 1852 ett omvälvande år, med nya statuter som bl.a. innebar att professuren i filosofi indrogs och studentavdelningarna (nationerna) upplöstes. Dessa åtgärder – som inom kort annullera- des – kom för de berörda att skymma ett större faktum, nämligen att statuter- 25 na innebar en framsynt modernisering av universitetet. Förgrundsgestalter inom vetenskapen avled under året, M. A. Castrén i maj och orientalisten G. A. Wallin i oktober. Cygnæus publicerade i Helsingfors Tidningar ett mörk- synt poem, »Höstens segervinning», mot vilket redaktören-skalden diktade »Höstens vanmakt» (s. 227). Topelius motdikt ville förtröstansfullt neu- 30 tralisera den »förmätna smärta», den cyniska uppgivenhet han tyckte sig finna i Cygnæus dikt och dess uppräkning av årets motgångar.42 I den tredje samlingen Ljungblommor ingår inte bara denna motdikt utan också poemet »Blommor i vågens brus» (s. 177); även detta, framförställt i samlingen, talar mot all uppgivenhet. År 1853 kom med förnyad missväxt, åtföljande hunger 35 och koleraepidemi. På våren utbröt Krimkriget, eller Orientaliska kriget. dessa år av motgångar för landet var för Topelius produktiva år. Framför allt engagerade han sig som dramatiker, men det här var också den tid då

XXIX Inledning

1 Finland framställdt i teckningar slutfördes och Fältskärns berättelser inleddes. I sin lyrik sökte han lugn och jämvikt, och fann det i den förening av natur- besjälning och fosterländskhet som han tillskrev sångfågeln, sylvian.43 Året 1854 blev däremot fyllt av personliga och förbittrande motgångar, i vilka den 5 lätt uppblossande lyrikern Topelius hade sin andel, som utlösande faktor. Därförinnan hade redaktören Topelius i sin tidning ägnat mycket utrymme åt det besök kejsaren med söner avlade i Helsingfors i mars.44 Hans entusiasm för kejsarhuset, som han gärna artikulerade i lyriska ordalag, ansågs på många håll varmare än lämpligt.45 Tiden var också skandinavismens, med 10 dess åt annat håll riktade förhoppningar. I sammanhanget kan nämnas att Helsingfors Tidningar nyåret 1854 ökade sitt utrymme med mer än hälften genom att byta till ett större, trespaltigt format; också detta kunde föranleda presskolleger att söka strid. under själva kejsarbesöket skedde något som Topelius belackare fann 15 än mer graverande. Han utnämndes till extraordinarie professor i Finlands historia, ett arrangemang de nya statuterna gav möjlighet till. För sitt leve- bröd hade Topelius tidigare sökt ett lektorat i historia vid gymnasiet i Vasa. Många, däribland han själv, tyckte att det var i huvudstaden han gjorde den största nyttan. En som aktivt hade verkat för professuren var Fredrik Cyg- 20 næus, som själv nyligen tillträtt en nyinrättad professur i estetik och nyare litteratur. utnämningen innebar att Topelius fortsatta tillvaro i landets centrum tryggades. Den innebar också en fast anknytning till universitetet, som för honom utgjorde landets hjärta, där spes patriæ, landets hopp, fostrades. 25 Topelius skulle sedermera inneha ordinarie historieprofessurer (1863–1878) och verka som universitetets rektor (1875–1878). Under praktiskt taget hela sin mannaålder tjänade han lärosätet i olika egenskaper, bl.a. skötte han kuratelet för (Nord)österbottniska nationen 1843–1847.46 I den kretsen föddes bland annat »Det går ett rop kringN ord, kring Söder, / Att verlden hör den 30 frie till», en marsch skriven till Marseljäsens melodi. Studenter sjöng den gärna på gator och fester, trots överhetligt förbud. Topelius promotionsdikt 1844 har nämnts.47 Den följdes av en stor mängd akademiska sånger och poem, versifierade hyllningar och parentationer. Det akademiska albumet Joukahainen för 1848 innehöll t.ex. inte färre än fyra studentsånger av hans 35 hand. Topelius rent vetenskapliga meritering för professuren var inte starkare än att man i liberala och skandinavistiska kretsar lätt kunde betrakta utnäm- ningen som erkänsla för hans starkt proryska ställningstagande i kriget, före

XXX Inledning

48 gånget av journalistiskt kryperi för den nye storfursten-kejsaren. Med ett 1 annat synsätt kunde ställningstagandet tas som uttryck för en anmärknings- värd självständighet gentemot en utbredd västmaktsvänlig opinion. Väsent- ligt för Topelius ställningstagande var att kristet välde i detta krig stod mot muhammedanskt. Hans religiösa fördragsamhet kände gränser; en av dem 5 gällde islam. Detta har bl.a. funnit uttryck i två dikter från tidigt 1840-tal, i »Ottomaniska Porten» (s. 64) och än mer i »Thronen utan like» (s. 60). Den senares slående undersåtliga ton förstås kanske bäst utifrån motivet att en kejsare på sin tron kan göra storverk »till korsets fromma / När vika måste vantrons makt den onda». 10 Sin professur fick Topelius utan specimination, vilket var ovanligt. Hans kanske starkaste merit var Hertiginnan af Finland (1850), en roman från tiden för Hattarnas krig på 1740-talet som djärvt presenterar ett skeende i dels historiografisk, dels fiktionaliserad version.49 Tillämpad historia kunde ha varit en adekvat benämning på den professur han tillträdde. Topelius var 15 medveten om var hans begåvning och begränsningar låg, och kunde ha sam- tyckt till en sådan rubrik.50 Två månader efter professorsutnämningen drog Topelius åter starka anti- patier på sig, denna gång genom en ren straffdikt. Våren 1854 hade krigs- handlingarna på Krim utsträckts till Östersjön. Den första engelska skott- 20 lossningen, som ägde rum vid Ekenäs, utlöste »Den första blodsdroppen. (19 maj 1854.)», en dikt som i fjorton fyrradiga strofer nedkallar Finlands straffdom överA lbion. Det är inte svårt att inse att Topelius utdragna strids- fanfar måste få menliga följder för sin upphovsman; den var överilad och saknade dessutom poetiska förtjänster. Den ställde upp, valde sida: »Och 25 politikens trassel, Europa, Muhamed, / – Allt, allt ha vi förgätit, ty nu är Fin- land med!»51 Nu följde en period av såväl förstuckna som frontala angrepp, infama smädedikter inbegripna.52 De förbittrade Topelius och aktiverade polemikern i honom. Men den som gick segrande ur striden var lyrikern.53 30 »Islossningen i Uleå elf» Topelius tionde Sylviavisa (s. 214) förkunnar vårens och Sylvias återkomst med det trotsiga omkvädet »Ändå! Ändå!». Visan sågs första gången i hans tidning dagen efter skottlossningen vidE kenäs. Lyrik kunde också gottgöra vad Topelius hade förbrutit när han förivrat sig som lyriker. Ett stort anlagt 35 belägg för detta är »Islossningen i Uleå elf» (s. 253), och ett paradexempel på hans förmåga att skalda om fosterland och frihet på ett sådant sätt att det var svårt för höga vederbörande att nagla fast det förgripliga i det.

XXXI Inledning

1 dikten skrevs i april 1856, efter fredsslutet. Man kan säga att denna dikt ändade den kris som hade utlösts av dikten om den första blodsdroppen, och återgav Topelius hans status av ansedd medborgare och trovärdig patriot. Själv förefaller han aldrig ha haft några svårigheter att förena sina lojaliteter 5 med storfurstendömet och kejsardömet och deras gemensamma överhuvud. Det var satraperna och censuren som bar honom emot. Bägge dessa hanteras skickligt i »Islossningen i Uleå elf». Själva handlaget visar också på det som ovan sades om hur Topelius hade lärt sig att ge sin idealism påtaglighet med hjälp av åskådligt stoff hämtat ur den verkliga världen. 10 »Islossningen i Uleå elf» är det mest genomförda exemplet på vad George C. Schoolfield har kallat Topelius hydrografi, hans vattenskrift.54 Ter- men kan verka preciös men den är saklig och gör tjänst. Ord för vatten före- kommer överallt i Ljungblommor. Med inte färre än 171 förekomster placerar sig ordet ’våg’ på sjunde plats bland samlingarnas vanligaste ord, efter ’natt’, 55 15 ’hjerta’, ’dag’, ’se’, ’jord’ och ’ljus’. Även ’djup’, ’sjö’ och ’haf’ är högfrekventa. Vattnet är ett element som bär många av Topelius centrala dikter, äktlyriska likaväl som dikter med en politisk agenda. Ofta är de två slagen besläktade. Då kan vattnet vara än sakled, än bildled: än är hav hav, än står det för frihet. dikten om islossningen är Topelius ståtligaste vattendikt och den ägnar 20 sig för några allmänna kommentarer om hans lyriska språk. De gäller motiv och form men också diktens relation till andra verk. Den skrevs våren 1856, vid en tidpunkt då storfurstendömet var fyllt av förväntningar. Tronskifte hade nyligen ägt rum och stora förhoppningar ställdes på den nyss tillträdde Alexander II. Krimkriget hade avslutats genom freden i Paris i mars. Isarna 25 syntes gå både i naturen och i politiken. Motivet med källan som blir till en älv med bestämmelsen att skapa sitt eget öde återfinns redan i en dikt från 1842, »Vid Elfmynningen» (s. 18). »Att sjelf en väg sig bana» uppges i den vara älvens bestämmelse, och dess saga anges uttryckligen vara lik människans. Slutackordet är att älvens öde 30 döljs i havet: den uppgår i evigheten. Som ung poet diktade Topelius gärna på platonisk idégrund. Idealismen övergav han aldrig, men verklighetsbasen vidgades efterhand.E tt exempel på sådan breddning kan beskrivas som följer. I »Islossningen i Uleå elf» är det verkligheten som har överhöghet, inte idégrunden, som i »Vid Elfmynningen». Verklighetens diktat här heter tem- 35 peraturväxling, genomströmningshastighet, höjd över havet. I sistnämnda topografiska faktum finns ett av Topelius återkommande ämnen, landhöj- ningen, skickligt inarbetat; företeelsen torde ha fascinerat honom icke minst därför att den förenar tidens och rummets inverkan.56 Naturligtvis har också

XXXII Inledning detta poem en idégrund, det handlar inte om att isarna går. Men båda dik- 1 terna bör, för att få rimlig tyngd och mening, transponeras från naturskildring till ett annat betydelseplan. Pirkko Alhoniemi konstaterar om detta hos Topelius rikligt företrädda slag av naturlyrik, att hans karakterisering av landskapet står i allegorins tjänst. Dikternas huvudsakliga uppgift är att -en 5 tusiasmera och aktivera till handling: det är inte som bilder de ska tas emot utan som uppmaningar.57 Det var som lyhört tolkad uppmaning Topelius islossningsdikt gav honom återinträde i den patriotiska gemenskapen. Som omstridd professor i historia inledde Topelius sin ämbetsutövning med föreläsningar i geografi. För honom var dessa två ämnen sidor av samma 10 sak. Uppfattningen att geografin bestämmer över historien har fått status av maxim i finländskt politiskt tänkande. Topelius uppfattning om geografins företräde kan sägas ha blivit knäsatt genomBoken om Vårt Land, den läsebok för läroverk som han utgav 1875 och som ända fram till andra världskrigets slut formade det uppväxande släktets bild av landet. Bokens nittonde läse- 15 stycke heter »Uleå elf» och skildrar målande och sakrikt detta för Österbot- tens samfärdsel viktigaste vattendrag.O mkring en fjärdedel av läsestycket är en prosavariation på samma islossningsmotiv som i dikten; dramaturgin och förloppet är motsvariga. Beskrivningen av hur isens sista motstånd bryts ner vid den sista forsen överensstämmer i detalj, givet att textgenrerna är högst 20 olika. Bilden av här och strid, av träl och bojor återkommer i båda. Motivet hade av författaren tecknats flera gånger innan det formades till föreskriven skollektyr. Dikten om Ule älv är dock ingen förstudie för läseboken. För Topelius utgjorde dikten motivets poetiska kulmination. Framgången i genomförandet har en delförklaring i att allegorin är byggd på 25 sådant han faktiskt sett. I trivialskolan i Uleåborg hade han med egna ögon bevittnat hur älven befriade sig från vinterns bojor.D ikten har det upplevdas fräschör och realism. Som lovsång till vårens och vågens förenade styrka är den i dubbel måtto ett naturpoem. Med 164 förekomster står ’vår/-lig’ i fråga om ordfrekvens högt i Ljungblommor, strax efter ’våg’. I sin studie över 30 Topelius fosterländska lyrik registrerar Gunnar Castrén de täta nedslagen av kraftscener som denna och summerar att »denna vårbild, hans barndoms och hans ungdoms minnen av havet och floderna som spränga istäcket, blivit en av de fruktbaraste bilderna i hans fantasi.»58 detta stora poem, kan det tillfogas, är inte enbart natureuforiskt. Som 35 diktbygge har det många drag som för det i närheten av Runebergs »Döbeln vid Jutas» (1848), ett patriotiskt paradnummer om trotsig kamp och »omot- ståndlig fart från trakt till trakt». I båda dikterna avlöser tre faser varandra:

XXXIII Inledning

1 trots och maning, bataljmålning, och tackord fyllda med såväl erkänsla som självkänsla. Byggelementet är i båda dikterna rimmad jambisk pentameter, med undantag för bataljmålningen. Hos Runeberg består denna av en enda strof, som utgör en vändskiva, medan den hos Topelius byter till fallande 5 rytm och i tio starkt allittererande strofer följer Ule älv där den stormar an, hejdas, och slår sig fri. Med bytet av rytm följer ett perspektivskifte, från första till tredje person: Ule älv är ett exempel, en konkretisering. Diktens hjälte är hela den här av bunden kraft som Finlands alla älvar utgör, från Kemi till Vuoksen: sådant är fosterlandet, okuvligt. Mittpartiets bataljmål- 59 10 ning i tredje person tydliggör slutets återgång till älvens tal i jagform. Här går den runebergska diktens drag av intertext i dagen. Där Döbeln tackar sin Gud, segergivaren, tackar Topelius älv sin segergivare våren: föga hade någondera förmått uträtta av egen kraft. Med imitation av Runeberg har allt detta dock ingenting att göra. 15 Censuren »Islossningen i Uleå elf» var för Topelius en medborgerlig framgång. Han hade där transponerat aktuella och allmänt omfattade tankar till ord som kunde ta sig förbi censuren och ändå för hans läsare var omedelbart avläs- 20 bara. Censuren å sin sida var inte en dikttolkande instans. Den måste läsa efter bokstaven, och mot naturens cykliska gång hade den svårt att ingripa. Censuren var ett för den tryckta offentligheten i storfurstendömet centralt faktum.60 Där fortlevde till en början samma pressregim som rått under nästan hela den gustavianska tiden. Sverige införde 1810, kort efter rikets 25 delning, total tryckfrihet, som emellertid två år senare kringskars av den s.k. indragningsmakten. En växande diskrepans mellan de två delarna i det nyss gemensamma riket blev efter hand alltmer påtaglig. År 1829 infördes preventiv censur, övervakad av en Censuröverstyrelse, som på ämbetets väg- nar leddes av universitetets vicekansler. Under överstyrelsen sorterade en 61 30 Censurkommitté, med ombud på alla orter med tryckeri. Varje trycksak, tidningar inbegripna, skulle förses med ettImprimatur – ’må tryckas’ – samt censors namn. Till detta kom granskning av alla importerade trycksaker. Snellmans utmanande publicistik i Saima skärpte myndigheternas vak- samhet, och bladet indrogs 1846. Nymornade frihetssträvanden på konti- 35 nenten underströk de säkerhetspolitiska aspekterna på tryckfrihetens grän- ser. Genom en räcka åtgärder under 1840-talets senare hälft ställdes censuren under generalguvernörens absoluta kontroll, och alla utrikesnyheter måste från 1848 ha passerat censuren i S:t Petersburg. Vaksamheten kulminerade

XXXIV Inledning

1850 i en författning som förbjöd publicering på finska av alster i andra 1 ämnen än religiösa och ekonomiska. Förbudet efterlevdes inte länge, men generalguvernören greve Berg (1855–1861) upprätthöll en stram pressregim. Topelius förhållande till generalguvernören kan betecknas som spänt, och när han i slutet av sitt islossningspoem hyllade naturens kraft att »spränga 5 berg» kunde en vaken läsare förnöjt uppfatta också en annan detonation än den denoterade.62 Som tidningsredaktör hade Topelius erfarenhet av censurens arbete två gånger i veckan. Strax under tidningshuvudet på Helsingfors Tidningars paradsida lästes mottotQuid verum atque decens curo et rogo. Mottot utsäger 10 att tidningen vårdar och beflitar sig om vad sant och anständigt är. Men lati- net kunde också med lite illvilja fås att betyda Vad bryr jag mig om det som är sant och anständigt, en tolkning som härrörde från tiden före Topelius redaktörskap. En redaktörs dilemma var att han inte, i en offentlighetunder förmyndarskap, bestämde över sitt innehåll, d.v.s. över anständighetens 15 gränser. någon gång kunde censuren vara anständigheten behjälplig genom alltför ovarsamma och därmed lätt genomskådade ingrepp. Ett sådant kan beses i »Kung Carls jagt» (s. 191). Dikten trycktes första gången i Helsing- fors Tidningar 27/11 1852 och saknar där en vers, »Farväl, o vårt fosterland!» 20 (v. 16). Diktens stabila rimschema och strofform vittnar vältaligt om att en vers uteslutits just där; samma verkan får ett tillagt tankstreck som ser ut som en aposiopes, en avbruten tanke. Rimordet »mästarhand» ger mer än en antydan om att det ord som saknas är »fosterland». Läsarnas goda minne gör resten: operan hade haft bejublad premiär tidigare samma år och dess 25 avslutande rader, ett farväl till fosterlandet, fanns för allmänheten i kär håg- komst. Censors strykning blev en understrykning.

Den lyriska produktionen 30 Topelius exceptionella mångsidighet i fråga om former och genrer har sin motsvarighet också inom de enskilda litterära grundformerna. En snabb panorering över dikttyper och lyriska subgenrer ger en uppfattning om bred- den i hans lyriska alstring.63 en rätt ingående diskussion har ovan ägnats både den erotiskt inspi- 35 rerade bekännelselyriken och den äktlyriska poesi i vilken Topelius med förkärlek besjälar naturen, och därmed åtminstone på diktens ytplan drar diktaren, d.v.s. sig själv, ur fokus. Naturlyriken vetter åt två håll. Dels fram-

XXXV Inledning

1 manas där andakt inför fosterlandets skönhet, och stämningen används som underlag för patriotisk lystringssång, dels kan den lovsjunga naturen som föremål för Guds allfamning. Detta görs i sin tur på två sätt. Antingen sker det med klangliga medel, med välljud som gör naturen en och odelbar, eller 5 på semantisk väg, ofta med en hel räcka av synestesier som gör det påtagligt att för sinnena, förnimmelsen, är alltet ett. denna svärmiskt naturförsjunkna lyrik får hos Topelius en uppförstorad pendang i ett antal kosmiska fantasier, som utspelas i världsalltet eller gestaltar förundran inför detta, eller helt enkelt avser att få människan att besinna 10 vilken hennes naturliga storlek är. De kosmiska dikterna bär ofta på en berät- telse formad som anekdot eller legend. I Ljungblommor ingår också talrika ballader och romanser, ofta med förtätat episka moment.E piska är självfallet också prosapoemen, som i huvudsak har fått parabelns eller legendens form. Romantikerns dragning till folkets genrer röjer sig i titlar som »Res- 15 polska» (s. 130) eller »Folkmelodier» (s. 173). Men också en rak motsats till detta uppsökande av folklig tradition finner man i sedesatiriska rolldikter, små diktdramer och genrebilder. Någon gång kombineras de tre, som i ung- flicksdialogen »Fingerräkningen» (s. 182) eller den barnnaiva »Selmas spar- bössa» (s. 184); här yppar sig också Topelius förmåga att låta ana beskheter 20 av lenngrenskt slag men servera dem som moralkaka. Ensam representant för, eller förebud om, en genre som Topelius senare kom att göra stora och förblivande insatser i är »Julpsalm» (s. 24). Själva titeln ger mindre en antydan om diktens tänkta användning än en signal om författarens högstämda inspiration för denna dikt.64 25 de till samtiden och enskilda tilldragelser knutna dikterna är av många olika slag. Student-, manings- och lystringssångerna hör hit, liksom hyll- ningarna till stormän i maktens eller diktens värld, hälsningar till en försam- lad publik, sorgevers, griftekväden, äreminnen och lovsånger. Till inskol- ningen som lyriker hörde som naturlig del arbete i kända stilar, imitation 30 och pastisch. Flertalet imitationer stannade i arbetshäften; tryckt blev t.ex. »Hafvets flicka» (s. 15), gjord efter Almqvist. Runebergimitationer för- färdigade Topelius helt i början av sin bana och med namns nämnande. Runeberg och Almqvist var centrala influenser i samtida svenskspråkig dikt och båda är tydligt skönjbara i Topelius första diktsamling. Han frigjorde 35 sig gradvis, med läsefrukterna i behåll. Som pastisch kan man betrakta »Vålnaden på egen graf» (s. 97) från 1830-talet, skriven som ett fragment, vilket var ett av romantiken omhuldat manér.65 Att den alls nådde trycket kan förvåna.

XXXVI Inledning

Vid komponerandet av sina diktsamlingar kunde Topelius ogenerat ställa 1 gammal dikt bredvid ny om han ansåg att det tematiskt eller genremässigt fanns något att vinna genom detta grannskap. Den enda obrutet kronolo- giska följd av dikter som finns i de tre samlingarna Ljungblommor utgörs av den andra samlingens första avdelning, som består av 33 dikter från 1833 till 5 1850. Allt annat lade Topelius i följd på andra grunder. utmönstring av dikter gjorde han med hård hand; Sånger I (1860) upptar i sig de tre föregångarna i kraftigt reducerat och reviderat skick. Här finns, utöver 20 nyintagna dikter, 84 av föregångarnas 160. Samlingen trycktes i Sverige och riktades primärt till en svensk publik. Dikterna grupperades för 10 första gången i rubricerade avdelningar. Dessa ger boken ett drag av återblick och överblick, summering av ett kvartssekel av lyriskt skapande.D e anger de ärenden i vilka och för vilka han hade strängat sin lyra. av brev från Topelius förläggare Albert Bonnier framgår att såväl urvalet som valet av titel till denna utgåva är Topelius eget: »Beträffande Tits 15 önskningar såväl om Samlingens Tittel som urvalet, underkastar jag mig naturligtvis helt och hållet Tits bestämmelser, må det dock vara mig tillåtet att yttra min mening och önskan, att så få som möjligt af Tits nyare tillfäl- lighetsstycken må blifva uteslutna – enär dessa, oaktadt det tillfälliga af deras tillkomst, likväl genom utmärkta egenskaper mycket väl häfda sina platser 20 uti Samlingen.»66

Tematik Uttrycksformerna, dikttyperna och genrerna i Ljungblommor är som synes många. En inventering av de grundläggande teman som är lyrikern Tope- 25 lius egentliga angelägenhet, och som formerna skall ge gestalt åt, visar att de utgör ett väl sammanhållet helt. Dessutom är lyrikens huvudteman hos Topelius förbundna med varandra. Vanligen är de byggda på antiteser – t.ex. mörker/ljus, materia/ljus, jord/himmel, natur/ande, oro/frid, längta/ nå, splittring/enhet – i strävan mot en syntes. Antitesen var för Topelius 30 både ett faktum i världen, en kamp mellan makter, och ett stilmedel, vilket gör de täta förekomsterna av den naturliga och verkningsfulla i hans lyrik. Detta gör honom inte till bekännande hegelian och skriver inte heller in honom i någon annan filosofisk skola. Mer än Hegel var för honom Victor Hugo, litterär idol från hans tidiga ungdom, en motsatsernas mästare. Det 35 vore vilseförande att tala om Topelius filosofi, anser J. O. E. Donner: hans tänkande var ett känslotänkande, intuitivt, med en stark dragning till mys- tik.67 Hegelianismen var för Topelius förnuftstänkandet inkarnerat och bar

XXXVII Inledning

1 honom därför djupt emot, men han synes ha ägnat mycken energi åt att söka komma underfund med dess system.68 den roll ljuset spelade i Topelius tankevärld torde kunna återföras på tysk naturfilosofi; Schelling såg ljuset som »die lebendige Form der Ein- 69 5 bildung des Endlichen ins Unendliche». Ljuset, antecknade den åldrige Topelius i sin tänkebok, »är skapelsens själ, som skiner igenom materiens hårda skal […] en andekraft, direkt emanerad ur världsanden,G ud.»70 Hela dess framträdande tyder därpå, fortsätter han, och ger åskådningsexempel på hur ljuset verkar på människa och natur. Exemplen låter som tagna ur 10 hans lyrik, där ljuset, för nordbon mer kärt än för andra, utnämns till »Vår enda arfvelott» (s. 226).D et jordiska ljusets kvintessens var för honom juni natten, som gav hans lyrism fritt spelrum. Men intressantare än att i Topelius se en av många sommarskalder är att hela året för honom erbjöd poetiskt stoff. Hans syn på vårens makt har framgått, liksom på höstens vanmakt. 15 Med sina livligt och åskådligt utförda bilder av människan i hennes vinter- landskap var han både ovanlig och tidig, hävdar Maija Lehtonen.71 att besjunga samtliga årstider var också att fromt framhålla årscykelns och därmed skapelsens överhöghet över människan. »Lifvet förgår som qvällens fläkt; / Evig är vårens andedrägt!», heter det i den version av 20 »Under Rönn och Syrén» som har vunnit hävd. För Topelius, liksom för Stagnelius, vars brottning med disharmonier appellerade till honom i hans ungdom, var naturen ett Guds tempel. Kreaturens individuella suckar är där av övergående art, skapelsen lever vidare. Man kan säga att både Tope- lius och Stagnelius platoniserade kreaturens suckan som tema: skapelsens 25 längtan efter förlossning är hos dem avbildernas längtan att återförenas med urlivet, att skaka av sig materiens bojor för idéernas ljusa värld.N är längtan tematiseras i Topelius lyrik är det i sista hand denna längtan som avses. Den kan uttryckas i bilder av det drömda målet, som i parabeln »Seglaren på verldshafvet» (s. 74) eller »Jordens längtan» (s. 238), eller i bilder av hur 30 avståndet till målet växer, som i »En verld i spillror» (s. 113). Barnets värld framställs där som odelbar; den vuxnes vetande har slagit den i spillror. om antitesen hos Topelius är en poetiskt produktiv figur för rolöshet, som i »Kärlekens Dualism» (s. 49), är syntesen dess efterlängtade be segrare. Den är en högre enhet, ett uppgående i något större (t.ex. regn el- 35 ler flod i hav), ett sammansmältande (som mellan piano och forte, s. 106), ett allfamnat allt. Alltet ägnade han en hel del astrallyrik.72 Gemensamt för denna är hisnande formatförskjutningar. I »Kometen 1858» talar en förbi- passerande komet till jorden och beskriver sig själv som »ett vilset flarn på

XXXVIII Inledning rymdens oceaner, / En sväfvande atom uti ett strandlöst haf» (s. 257). De 1 nya måtten skall bryta med vaneseendet, tukta människan för hennes hybris och återkalla henne till den kosmiska ordningen. I den främsta av dikterna, »Vintergatan» (s. 235), se Gud ändå stort på sådan mänsklig förmätenhet; detta i sin tur säger kanske något om den begränsade poetiska räckvidden 5 för didaktisk poesi. I de kosmiska fantasierna, som Enckell kallar dem, sammanförs rummets och tidens ofantlighet och den cykliska återkomsten. Det korta jordelivet och den långa döden får i kometdikten en formulering som förefaller ha att- raherat Topelius, som namn på det för alla gemensamma kretsloppet: klotet 10 bär på »multna lemningar af slägten, som likt vågor / Blott födas att förgås». Bilden har ytterligare tre förekomster iLjungblommor : multnade drottningar, multnade prinsessor och multnade hjärtan.73 ett viktigt element i Topelius kristendomsuppfattning och därmed också ett underliggande tema i hans lyrik är försynen. Tidigare granskades 15 »Islossningen i Uleå elf» som tidsdikt, men dikten har ett tema som går långt utöver det timliga: vårflödet, skeendets motor, är i dikten ett namn för försynens dispositioner. Gunnar Castrén har påpekat den starkt providen- tiella tankegången i dikten: att Finland bör invänta den stund som försy- nen bestämt för dess frigörelse och inte av egen kraft försöka tillkämpa sig 20 den.74 Tanken på försynen kom att hos Topelius med stigande ålder ta sig alltmer tydliga uttryck. Hegeliansk historiefilosofi och religiositet förenas i en sinnrik millenaristisk utformning.75 I Ljungblommor har försynen ännu ingen tankebyggnad som stöd, men uppfattningen om Guds allmakt och omtanke om sin skapelse yttrar sig i lyriken på många olika sätt. Topelius 25 Gud styr allt, men av vissheten om att G» uds öga vakar» (s. 173) följer inte att han ständigt ingriper. Han kan göra det, om fel begåtts; ett exempel på hur naturligt det är för Topelius att moralisera ges i en Sylviavisa (s. 202 ff.), där landets hungersnöd blir dess straff för brännvinsbränningen. Folkens historia, konstaterar Castrén, består för Topelius av prövningar som Gud 30 sänder och belöningar som han skänker.76 Försynens anordningar spänner över en lång tidsrymd redan i den hög- stämda »Sanct Henrik» (s. 220 ff.). Enligt legenden var Sankt Henrik den som kristnade Finland, och därmed inlemmade landet – Åbo stift – i Guds övergripande frälsningsplan. Efter sjuhundra år av tålig väntan inför Guds 35 tron får helgonet i dikten av Herren höra om hur folken är »timmer i häf- dens skog, / Som resning några, andra som underlag», och att just Finlands trofasta folk skall kallas till »lönen, segern, äran och palmerna». Nära denna

XXXIX Inledning

1 dikt i samlingen placerade Topelius den polemiska »Höstens vanmakt» där han, som framgått, tog Fredrik Cygnæus i upptuktelse för cynism: mot framtidstro och försynstillit är mörkret maktlöst. För Topelius föreföll Finlands folk ha omfattats avG uds särskildaste försyn. Hungeråret 1857 sände han en 5 poetisk »Helsning till den finska nödens välgörare utom Finland» (s. 285), där diktens förra hälft kraftfullt rättfärdigar gåvorna: Finland är ett bålverk mot mörkrets makt, det är Europas »sista, framåtskjutna post» och den trotsiga kamp som här förs är »mensklighetens egen strid».77

10 Det lyriska hantverket Topelius kunde uttala sig självförklenande om sin dikt som konstslöjd. Icke desto mindre hyste han ett starkt intresse för det lyriska hantverket. Det sträckte sig över hela skalan av byggelement, från versfötter och rytm och rimflätning till frågor om stikisk eller strofisk utformning och vidare till ett 15 studium av prosapoesins möjligheter. Den tidiga lyriken vittnar om hans iver att pröva många slag av diktion; han ville också undersöka om ett metriskt mönster har ett versetos, om meter i sig bär en stämning. Efter hand kan man urskilja något av en arbetsfördelning för olika versifikatoriska lösningar. T.ex. etablerade sig ett taktfast, ofta fyrtaktigt jambiskt schema 20 som förinställt värde för en hyllningsdikt: det användes inte utan undantag, men högfrekvent. den tidigaste lyriken domineras av 1830-talets Kalevalainfluens och av runometerns fallande rytm, till den grad att man i Ljungblommor I möter det första tryckstarka radslutet först en sjättedel in i samlingen; sådana är annars 25 högfrekventa i romantisk poesi. Ytterligare en runometerdikt från 1841 har stuckits in i den andra samlingen (s. 110). Dikter byggda på trokéer utgör, runometern inbegripen, en knapp sjättedel av hela beståndet. Fallande rytm, trokeisk eller trokeisk-daktylisk, präglar en femtedel av dikterna. Bland dem finner man »Lofsång i hungeråret 1847» (s. 151), som för sin både apokalyp- 30 tiska och didaktiska detaljrikedom har valt den spatiösa hexametern, och tre ståtliga sapfiska strofer till minne av den högt begåvade och tidigt bort- gångne Johan Jakob Nervander (s. 230). nio dikter, merparten av dem stort anlagda byggen, blandar mått, vers- längd, rimschema och strofformer för att kontrastera satser i olika tempi; 35 »Islossningen i Uleå elf» kommenterades ovan ur denna aspekt. den entydigt viktigaste versfoten i Ljungblommor är jamben. Nära hälf- ten av dikterna är rent jambiska och långt mer än hälften har jambisk eller jambisk-anapestisk stigande rytm. Tidens metriska miljö var full av mönster

XL Inledning som gynnade denna romantiskt enkla gångart, tänjbar för såväl heroiskt och 1 elegiskt som anekdotiskt bruk. Till mönstren hör fyrradingar som Heine strofen och den till sitt ursprung engelska men av Herder förtyskade balladstrofen. Den senare kom till upprepad användning hos Topelius (t.ex. s. 239). I ett dussin dikter begagnar han en femstavig jambisk versfras som 5 även på svenska brukar benämnas med den norska termen nystev. Strofen består av en eller två nystevfraser per versrad. Topelius gör bruk av båda alternativen, vilka totalt ger fyra olika lägen för radbrytning. Han använder tre. Exempel: »Det var en dag / Utaf ljus och strålar / Och gladt behag;» (s. 67); »Jag stod på bergen i morgonsvalkan. / Den blåa rymd» (s. 150); 10 »Hur ljus du hägrat för piltens öga! / Hur stor du fyllde historiens blad!» (s. 277). Ytterligare experimenterar han med att ge nystev i prosautskrift (»Stoftets förtviflan», s. 163). Nystevfrasens polskerytm är vanlig i folkvi- sor och så hårt bunden till musik att dess läsrytm ansetts kunna erbjuda 78 problem. För Topelius tedde sig saken knappast så. 15 I ett halvt dussin poem gör Topelius bruk av ghaselen, en exklusiv persisk versform som i tolkningar och original europeiserats genom den av honom högt skattade skalden och orientalisten Friedrich Rückert (se s. 69). Första raden och samtliga jämna rader har i en ghasel ett repeterrim eller en genomgående epifor, i övrigt saknas rim. Dess struktur, som är väl ägnad 20 för att i monoton koncentration hålla fast ett tema, är stark nog att också tillåta avvikelser i form av t.ex. rim även i udda rad. I Norden var ghaselen föga känd. I Finland hade den använts av Topelius sju år äldre diktarkollega Lars Stenbäck, som efter sin omvändelse till den pietistiska väckelsen 1837 hade tagit ghaselen i bruk för rent religiös dikt. Topelius första ghaseler är 25 från tidigt 1840-tal; detta var för honom oroliga år som dessutom var utsatta för impulser från pietismen. Diktformen får gestalta anfäktelser som inte ligger de stenbäckska ghaselerna efter i intensitet (»I natten», s. 50; »Led mig!», s. 166).79 Men den används också i mindre marterade syften.80 en kategori för sig utgör de inte färre än tjugo prosadikterna, vars fler- 30 tal utgörs av parabler, diktade 1835–1845. För dessa parabler hade Topelius förutom i Jesu liknelser i evangelierna en förebild i Herderlärjungen Krum- machers Parabeln, i svensk översättning (1817) kallade Paraboler, eller San- ning i dikten; Topelius övertog den grekiska formen parabol. Liknelsens syfte var för Topelius liksom för Krummacher att lära ut och försinnliga vissa san- 35 ningar, men framför allt att visa hän mot det översinnliga och dettas moraliska imperativ. Gränsen mellan prosa och lyrik i diktsamlingarna är oskarp. En del av prosan är metrisk: den ovan nämnda nystevprosan var bara ett fall

XLI Inledning

1 bland flera. Väsentligare är att parablerna och lyriken företräder vad Björn Pettersson kallar samma poetiska uppfattningsform: »Många dikter äro helt enkelt versifierade parabler», framhåller han.81 Prosaisk är Topelius mindre i sina prosapoem än i dikter där något 5 solennt tillfälle bjöd att saker sades på vers. Topelius dikt är i regel lyrisk, sångbar, orienterad mot muntligt framförande. I centrum för sångbarhe- ten och välljudet – belackarna talade gärna om klingklang – står upprepningen, i rikt varierat utförande och knuten till många olika diktelement. Rimflätningen uppvisar en rikedom som kan kallas slösande. Ghaselens 10 repeterrim har sin motsvarighet i anaforer som återfinns utströdda över hela lyriken, med Sylvias första visa (s. 200) som långt drivet exempel. Allitteration och assonans inövade Topelius tidigt, under runometerns år, och dessa stilgrepp förefaller därefter ha stått honom till tämligen mödolöst förfogande. Som uppvisningsexempel från tiden efter Ljungblommor I kan 15 »Sällheten» (s. 115), »Orions bälte» (s. 123) och »På balen och på bergen» (s. 135) anföras. Någon gång kan välljudet överrösta ordkombinationernas logiska samband; ’zacharinsötma’ var en kritisk neologism för topelianskt alltför ljuvt välljud. En verkningsfull förening av ljud- och meningsupp- repning finner Topelius i 1850-talets början i den enstaviga polysyndesen, 20 ståtligast uthamrad i »Vintergatan», vars kärlekspar Salami och Zulamith »skildes åt af natt och död och sorg och synd också».82 Denna räcka spe- gelvänds senare i dikten.

Lyriken i sin tid 25 I det Finland där Topelius inledde sin lyrikerbana hade konstpoesin i stort sett legat i lägervall efter rikets delning och Franzéns överflyttning till- Sve rige 1811. Runebergs debut med Dikter 1830 gav hopp om att de döda åren var till ända. Svårigheterna var många; det gällde ju också att inom de nya 30 politiska ramarna och de villkor de erbjöd arbeta fram en egen litterär offentlighet. Under lyrikern Topelius formativa år var folkdikten minst lika viktig som konstpoesin och långt mer inhemsk. Sin ställning fick den i kraft av det arbete som, förberett av Zacharias Topelius d. ä., utfördes av Lönn- rot i det 1831 grundade Finska litteratursällskapets hägn.D en unge Topelius 35 lyrik hade alltså två tillflöden, också om dessas yttersta upprinnelse fanns i romantiken och grunden för värderingen av dem därför var densamma.

XLII Inledning

Tidssammanhanget 1 Topelius är inte bara den av Finlands svenskspråkiga diktare som var mest mottaglig för impulser från den finska folkdikten, och gjorde mest bruk av den. Författareftermälets starka betoning på sagorna och berättandet har skymt den omständigheten att han också, inte minst i sin lyrik, bedrev konst- 5 politik. Hans aktiva insats för Kalevalaromantiken var något som svensk- sinnade kritiker räknade honom till last.83 Kalevalaromantiken var ingen spontant uppblommande senromantik; de två ledande konstpolitikerna Cygnæus och Topelius hade med sitt, vad Aimo Reitala kallar »målmed- vetna programtänkande» aktiv andel i dess genomslag.84 10 Litterärt hade riksdelningen för storfurstendömets del på många sätt inneburit en fortsättning på det som föregått. Att så skedde främjade det lugn i landet som den nya överheten påbjöd, och upprätthöll obruten kontakt med såväl klassiska som tidigromantiska ideal. I Sverige hade omställ- ningen medfört djärv nyorientering, och en ny poetisk skola som riktade 15 sig mot såväl akademism och klassicitet som allt lågt och vardagligt. Med denna rörelse, tydligast avtecknad bland uppsalaromantikernas fosforister (»ljusbärare»), stod de s.k. åboromantikerna i kontakt. I Topelius fostran till lyriker har man betraktat de impulser han mottog från den finska folkdikten som ett nyttigt motmedel mot den svenska romantikens svärmiska 20 filosofiska symbolism, som han också var öppen för.85 god kännedom om samtida lyrik hade han inhämtat genom läsning, och genom avskrift och imitation hade han övat in hantverket. Särskilt betydel- sefulla förefaller Franzén, Stagnelius, Almqvist och Runeberg ha varit för honom. De svarade mot olika behov hos lyrikern i vardande, landsmännen 25 mer för det serena, svenskarna för den rolöshet som också krävde uttryck. Svårast var det för honom att värja sig mot impulser från Franzén och i synnerhet mot Almqvist; influenser från båda är tydligt avläsbara i hans första diktsamling. Runebergs inflytande hade Topelius dessutom tätt inpå sig, som elev till skalden och inackorderad hos denne i Helsingfors 1832–1833. 30 Grundläggande olikheter, bl.a. ett svalt intresse för klassicitet och ett starkt intresse för tidsskeendet, tillät Topelius att, med läsefrukterna i behåll, und- gå eftersägande. Bland tidiga litterära förebilder på andra språk observeras, bland andra, Schiller, Byron, Rückert, Heine och Hugo. I en uppsats om Heine frågar sig Topelius 1849 varför åren mellan 1815 35 och 1848, »det i yttre måtto lugnaste och lyckligaste tidehvarfE uropa njutit sedan många århundraden», räknat så få epiker och så många lyriker. Han ger också svaret »att detta yttre lugn allenast varit trötthetens förbidan på

XLIII Inledning

1 nya krafter till nya stormar, och att denna förbidan i allt sitt saktmod varit innerst genomträngd af en djup glödande oro, en de andliga krafternas blod- lösa, men på qval och tvifvel rika kamp i det tysta!».86 Heine beskrivs i uppsatsen som ett troget uttryck för denna period. I efterhand kom tidsandan 5 och dess konstyttringar att betecknas med det parodiskt nedlåtande uttrycket Biedermeier; ordet myntades 1855 för att beskriva den efternapoleonska erans kultur som en av restaurationen påbjuden reträtt till idyll, familj och förnöjsamhet. Topelius karakteristik är intressant, eftersom han själv ofta beskrivits som biedermeierlyriker.87 Ifråga om iakttagelseskärpa eller verbal 10 pregnans kan hans lyrik inte mäta sig med Heines, men tidens kast mellan ro och oro har de gemensamt. europa må ha räknat många lyriker 1815–1848, i Finland var de få och stod i skuggan av Runeberg. Där fanns den mångbegåvade fysikern Nervander (1805–1848), aktiv i det 1830 av akademiker i huvudstaden bildade Lördags- 15 sällskapet, vars politiskt och litterärt animerade sammankomster Topelius som studiosus fick någon inblick i: de hölls ofta hemma hos Runebergs. Där fanns Cygnæus (1807–1881), vars lyrik redan för samtiden fick stå tillbaka för hans estetiska och kritiska författarskap.D är fanns Stenbäck (1811–1870), som efter en kort men formsäker diktarbana fann att poesin fjärmade -män 20 niskan från Gud, och därefter övergav allt profant diktande. Och där fanns Jacob Gabriel Leistenius (1821–1858), en studentpoet som Topelius efter hans frånfälle hyllade för hans »goda löje» (s. 248). Långt fler var de inte.88 Inte ens om slutåret 1848 utsträcks till 1860, året för Sånger I, växer lyrikernas antal stort. Till dem hör Emil von Qvanten (1827–1903), en fen- 25 noman och skandinavist som tidigt överflyttade till Sverige, Josef Julius Wecksell (1837–1907), sekelmittens stora lyriska och dramatiska löfte, tidigt själsförmörkad, och Karl Robert Malmström (1830–1900). Men då har vi redan lämnat den litterära miljö som formade Topelius för en som formats av honom. Malmström var, i sin debutsamling Dikter (1856) och senare, direkt 30 Topeliusepigon, och såg inget fel i det. Att han var illuster i samtiden vittnar om att lyriken omkring 1860 hade återinträtt i en fattigdom inte olik det armod den hade trätt ut ur tre årtionden tidigare.89

Topelius lyriska egenart 35 Mot andra samtida svenskspråkiga lyriker i Finland avtecknar sig Topelius i kraft av sitt breda tekniska kunnande, sitt osvikliga gehör för sångbarhet, och en snabbhet i konceptionen som gynnar eller rentav säkerställer poetisk helhetsverkan. Men därtill var han en exponent för romantiska tankegångar

XLIV Inledning som han inte bara gav minnesvärd och förtätad lyrisk gestalt utan också för- 1 mådde modernisera för de fosterländska syften han hängivet ville främja. Fredrik Vetterlund kallade honom Finlands romantiker. »I vårt land», fast- slår Björn Pettersson, »är han den ende diktare av betydelse som till sitt väsen varit en äktboren romantiker och som mottagit bestående intryck av 5 romantikens livsåskådning».90 Svenskarna, konstaterade Otto Sylwan i sin litteraturhistoria, saknar en romantiker med sådan enkelhet och konkretion i uttrycket.91 klarast framstår Topelius egenart om den sätts i relation till ett slag av samtidslyrik som ovan passerat oomnämnd när lyriker nämnts vid namn. 10 Tidens poesikalendrar, där bidragsgivarna oftast var signaturer eller pseudo- nymer, utgjorde nämligen ett viktigt inslag i det snäva diktutbudet. I stort sett gick 1840-talets poetiska produktion i kalendrarnas tecken. De var en publi- kationsform initierad i Tyskland med de s.k. Musenalmanache, som genom Atterbom fick en svensk avläggare i Poetisk kalender 1811. Sex år senare fick 15 denna en åboromantisk motsvarighet i Aura, följd av många fler; t.ex.Necken innehåller viktiga originalbidrag av Topelius. Kalenderpoesins rätt jämna, om icke jämngoda kvalitet förklaras bäst med att de repertoarestetiska regler som hade präglat poesin före romantiken behöll mycket av sin giltighet i kalendrarna. Med det av skalderna upparbetade språket gick det att versifiera 20 enligt kända mönster, också utan talang. Naturen utgavs i stereotyperad upplaga, »ständigt likadan i oändliga upprepningar», konstaterar Ragnar Öller i en avhandling om andrarangspoesin i Finland 1838–1853.92 I ett tidningskåseri gör Topelius som nybliven redaktör en liknande iakttagelse om svenska kalendrar; mot de inhemska är han vanligen mer 25 skonsam.93 »Likt parasitväxter slingra de sig kring några hyllade mönster och nära sig af deras must», färgen är deras men doften lånad, menar han, och kallar dem ett eget, småtäckt och småbehändigt släkte.94 Adjektiven var inte riskfria: i recensioner av hans Ljungblommor ingick i regel, och på goda grunder, återhållsamt och förminskande beröm av liknande slag. Lyrik flöt 30 lätt ur Topelius penna. detta är också ett sätt att notera att han som lyriker visste vad som var allmänt omtyckt, och de av hans dikter som enbart var täcka eller småtäcka har gått kalenderpoesins allmänna öde till mötes.D e flesta dikter som över- levt har gjort det genom kvaliteter som inte kan åstadkommas på repertoar 35 estetisk grund. I stället för att kretsa kring en kärna som kan kondenseras till prosa är Topelius bästa lyrik byggd runt en stämning, som framkallas på klanglig väg och motstår parafrasering. Den är ljusmättad och luftig men

XLV Inledning

1 har ändå en verbal precision som gör att motivet kan ses, varseblivas. Som naturlyriker var Topelius friluftsmålare, han såg in situ och skydde det all- männa benämnandet. Om det sedda motivet ändå kan konsternera beror det mindre på enskilda ordval än på att orden har sammanfogats alltför raskt. 5 Den egenskap som då kommer till undsättning är sångbarheten, vilkenO tto Sylwan har framhållit som den egentliga karaktären hos Topelius lyrik.95 Redan vid seklets mitt var Topelius sin tids mångsidigaste skriftställare i Finland. Verksamheten i många medier och genrer gav honom efter hand en kumulativ, självförstärkande genomslagskraft som säkrade honom en perma- 10 nent plats i det allmänna medvetandet. Hans insatser i samhällslivet och hans oförtröttliga medverkan i olika föreningsaktiviteter gav i de mest skiftande sammanhang versifierade avtryck. Mycket var stundens barn och glömdes med den. Också den del som kunde kallas minnesvårdande är till största delen glömd, men den tjänade sin tid. Topelius var yngre än den första gene- 15 rationen av nationsbyggare, födda i seklets början; den insats han, som senare kommen, utförde för att dikta in dem i nationens pantheon är avsevärd. det är en sedan länge vedertagen, och rimlig, syn att all Topelius lyrik i någon mening är en lovsång till Gud och fosterlandet. Forskningen har funnit också innovativa drag i detta prisande, och granskat hur lyriken som 20 fosterländsk dikt bröt ny mark i poetologiskt avseende genom att uppdatera det romantiska konceptet. Pirkko Alhoniemi påvisade 1969 hur konsekvent Topelius lyrik tog naturen i bruk för allegoriska syften.96 I en komprimerad framställning av vad han kallar Topelius stora syntes demonstrerar Pertti Lassila hur Topelius politiserade naturen och inlemmade den i samhället.97 25 Runeberg hade framställt den som ett objekt för estetisk beundran eller en återspegling av det gudomliga, oberörbara. Den orörda naturens egenvärde, ett grundelement i Franzéns, Stenbäcks och Runebergs världsbild, mister hos Topelius sin betydelse. Motsatsen mellan natur och kultur måste lösas upp, Finlands natur måste införlivas med det nationella utvecklingsprojek- 30 tet, utläser Lassila ur hans lyrik. Skalden överför naturen från den estetisk- idealistiska till den pragmatisk-politiska sfären och gör den till handlande aktör. Som kardinalt exempel på naturen som samhällstjänare anför Lassila »Saima kanal» (s. 278), det stort anlagda poem från 1856 som celebrerar 35 kanalens invigning och insjösystemets förening med havet. Här finns kända ledmotiv, sådana som försynstanken och det lillas uppgående i det stora. Men dikten anställer också en säregen moralisk betraktelse över den stora insjön, som får erfara nåden i »att räcka fri sin hand / till arbet’ för sitt fos-

XLVI Inledning terland». Det praktiska ingenjörskunnandet var för Topelius en Gudi behag- 1 lig konst, en naturlig sådan, om däremot vetenskapens förmätenhet kunde locka till predikosam motförkunnelse.98 Hos Topelius saknas den misstro mot människans ingripande i naturen som utgör den romantiska naturupp- fattningens egentliga hämsko för framstegstanken, hävdar Lassila. 5 detta moderna drag har inte räddat mycket av lyriken för eftervärlden. Generationer av 1800-talsungdomar i både Finland och Sverige har av Tope lius fått sin första uppfattning om vad lyrik är, menade Gunnar Tideström 1956.99 Den utsagan gällde också 1900-talets första hälft: i den ansedde svenska skolmannen Alfred Dalins Svensk vers, i en serie Läseböcker för Sve- 10 riges barndomsskolor, står Topelius för en tiondedel av hela diktbeståndet, i snart sagt alla bokens avdelningar. Boken utkom 1908 och ständiga nytryck höll den på repertoaren i fyrtio år.100 Under seklets senare hälft förändrades läget. Topelius poesi, det för Fredrik Vetterlund »mest äktlyriska i svensk dikt», finns inte företrädd t.ex. i de för studiebruk vitt spridda antologierna 15 Svensk lyrik (1967) eller Svensk dikt (1978).101 Där han förekommer i senare antologier sker det sparsamt. Till det som tas med hör alltid »Vintergatan», som också i en undersökning befunnits vara finlandssvenska radiolyssnares favoritdikt.102 20 Den samtida kritiken

Litteraturbevakningen i den svenskspråkiga pressen i Finland var vid seklets mitt begränsad. I den finskspråkiga saknades den; huvudstaden fick sin första finska tidning, Suometar, 1847. Pressens expansion dröjde i Finland 25 till 1860-talet. De tidningar i Finland som recenserade litteratur uppmärk- sammade också Topelius lyriksamlingar. Den svenska upplagan 1860 nådde nyhetströskeln i Sverige, och den andra upplagan Ljungblommor som utkom i Finland 1880 noterades också i finsk press. den kritik som här resumeras kan förefalla både magistral och ogene- 30 rös, rentav kitslig, på samma gång. Sådan var tidens sed.103 I det följande ses denna sed tillämpad på Topelius då nya, okända och trevande författarskap, som den mellanliggande kanoniseringsprocessen har gjort oåtkomlig för sentida läsare. 35 Ljungblommor I Den första tidning som anmälde Ljungblommor I var Åbo Underrättelser, där samlingen behandlas utgående från de »till tonart och skaplynne något

XLVII Inledning

1 olika» delarna. Recensenten värjer sig mot vad han kallar det allmänt utbredda manéret att ständigt idissla och imitera den finska runan, vilket också Topelius sägs göra i samlingens första del. Han kan godta det som ett övergångsmoment, motsvarande den götiska poesi som »med thy åt- 5 följande mythologisk utstyrsel» några årtionden tidigare ville göra Sve- riges vitterhet svensk; »numera lär väl knappast någon tänka derpå». I de elegiskt-idylliska dikterna uppfattar han »en högre lyrisk flygt» och ekon av såväl Rückert som Almqvist. När Topelius i tredje delen övergår från sitt »erotiska och idylliska joller» till aktuella tidsbilder framträder 10 författarskapet som mest självständigt och fördelaktigt, menar recensenten; särskilt uppskattas »den herrliga drapan» överN apoleons återkomst. Prosaparablerna i samlingens sista del lovordas också för sina poetiska kvaliteter, och för att åskådliggöra dem ges ett utdrag urK » ärlekens Parabol» ombrutet i versform.104 15 Topelius författarkollega Fredrik Berndtson ger i Morgonbladet Tope- lius sångmö epitetet »täck» – i dubbel bemärkelse: innehållet draperas av en symbolik, vars konstfullt »förföriska slöja» samtidigt täcker »konst idealets små bristfälligheter». I författarens svaghet för symbolik »röjer sig förståndsreflexionens oförmåga af ett klart och objectivt åskådliggörande af 20 idéen, af idealet; den kastar sig härvid i armarna på fantasien och nöjer sig med försöket att medelst bilder, allegorier, paraboler, antydningar, hjelpa sig ur detta chaos». Berndtson berömmer emellertid Topelius tekniska talang och förmåga att »poetiskt skildra ett intryck, en känsla, en situation: här är han helt och hållet sig sjelf medveten, klar, naiv, omvexlande, 25 till och med originel». Mycket i samlingens två första delar karakteriseras av en »beundransvärd skönhet», men »den brillanta utstyrseln och de vackra maneren, uppoffra innehållet». »Minst af allt» tilltalas han av »den anda af nykter och förståndig verldsåskådning» som sticker fram: »Man kan riktigt hjertligt förarga sig åt, att se med hvilken sans och sjelfbelåten- 30 het den vackra sångmön helt förståndigt slår sig på att konstruera verlds historien och mensklighetens öden, och derpå utsmyckar alltsammans med sina rosor, sitt skimmer och sina dofter. SeKrigsropet 1840.» De flesta reflexioner som går under namnet parabler betecknar Berndtson som rena moralpredikningar.105 35 I Helsingfors Tidningar uppmärksammades diktsamlingen av den ställ- företrädande redaktören Robert Tengström. Han finner att Topelius talang helt och hållet ligger »inom den poetiska genremålningen»: små vardags- scener framställs »med en finhet, en innerlighet och ett behag, som lemnar

XLVIII Inledning intet öfrigt att önska.» Han prisar också deras musikaliska, »efter tankens 1 och känslans finaste skiftningar sig smygande diktion». Samlingens tredje del finner han betydligt underlägsen de övriga i poetisk skönhet, N» apoleons återkomst» undantagen.106 j. V. Snellmans recension publicerades hösten 1846 i Kallavesi. Snellman 5 hävdar att Topelius »fantasi dväljes i en sfér mellan blind tro och klar insigt, och en slags ifrån denna grund härflytande mysticism både afkyler känslan och hämmar hans fantasis flygt». Men när författaren »i en småtäck skildring inlägger ett oblandadt uttryck af den milda känsla, som hos honom är ett hufvuddrag, så frambringar hans sångmö de mest naiva och älskliga 10 produkter.» För att belägga sitt resonemang nämner Snellman därefter några mindre lyckade dikter, och som exempel på ett »intagande stycke» återges till sist dikten »Eden».107

Ljungblommor II 15 Recensenten i Morgonbladet anser att ungdomsdikterna i den andra diktsamlingen borde ha utelämnas av den mognade författaren. Många av de nyare dikterna präglas av den »oskuldsfulla fromhet och renhet, som man har lärt sig att älska hos Franzén», så välgörande olik »den beräknande verlds- klokhet, som icke så sällan grumlar Hr T:i tidningsartiklar». »Försakelsen» 20 anses vara det vackraste i samlingen och citeras i sin helhet. Språkbehand- lingen anses ha »svingat sig upp till mästerskap», med förbehållet att »Hr T. låter stundom förleda sig till öfverdrift uti den yttre utstyrseln, hvilket icke annat kan, än verka menligt på den harmoniska jemvigt, som bör ega 108 rum mellan form och innehåll.» Ordval och tonfall i anmälan erinrar om 25 bladets kritik av debutsamlingen. Litteraturbladets redaktör Sven Gabriel Elmgren slår inledningsvis fast att Topelius som poet intar en plats av andra ordningen: »Formen är den glat- taste och mest fulländade man kan begära; vi vilja icke säga att hans dikter saknar tanke, en sådan finnes nog till husbehof, men storartade vyer och en 30 upplyftande verldsåskådning, som en skald af första ordningen alltid har att bjuda på, dem saknar man hos Hr Topelius.» Att det mesta varit synligt i Topelius tidning, »ibland nyheter för dagen och annoncer om borttappadt gods», röjer att han inte är en poet »på fullt allvar». Många dikter präglas av något svävande och osäkert, menar Elmgren, men tillägger att det ändå 35 finns »ett visst behag, en nätthet utbredd öfver dem». Recensionen avslutas med »Orions bälte», »ett stycke som tydliggör Topelii sångmös både fel och förtjenster».109

XLIX Inledning

1 I den ungdomligt kåserande insända anmälan signerad 3 el. som ingick i Åbo Tidningar indelas dikterna i kategorier: den idylliska, den romantiska, den fantastiska, den religiösa och den patriotiska. Dessa behärskar Topelius till fulländning. Härutöver urskiljer skribenten också obegripliga och tri- 5 viala dikter. Som exempel på den fantastiska genren återges »Lotta Lennings Vaggvisa». Anmälaren avslutar med att berömma häftets yttre, dess papper och typografi: D» et första häftet Ljungblommor måste skämmas i bredd med detta.»110

10 Ljungblommor III Sven Gabriel Elmgren som recenserade också den tredje samlingen i Litte- raturbladet anser att Topelius utbildat formen »till högsta fullkomlighet», innehållet däremot har »tycke af blå dunst, eller doft». Sådan poesi låter sig inte dissekeras av recensenter »utan vädjar till tycke och smak». Förfat- 15 taren har »onekligen gått ett stycke framåt» sedan det andra häftet. Särskilt beröms Sylvias visor, deras musikalitet, den enkla och vackra tankegången och bilderna, och som provstycke återger Elmgren »En liten flickas klagan för Sylvia i skogen». Samtidigt noterar han att tidpunkten för »veka och lekande» dikter inte är gynnsam; många läsare »skola mena att man nu- 20 förtiden kan ha annat att göra än ’akta på fåglalåt’».D ärefter citerar han två strofer ur titeldikten, där Topelius »ursäktat denna anakronism».111 anmälaren i Wiborgs Tidning finner både »stycken af mindre betyden- het» och »sådana af högt poetiskt värde, såväl till tanke som till form. Öfver den sednare är förf. i synnerhet en fulländad mästare», hans vers »klingar 25 som eolsharpans ton i sommarqvällen». Avslutningsvis återges »Vinter gatan».112 I Morgonbladet anmäldes diktsamlingen samtidigt med dramat Regina von Emmeritz, och författaren konstateras ha odlat sin lyriska talang med framgång. Särskilt tilltalande är några »Sylvia-visor», »de herrliga döds- 30 runorna» över Castrén, Wallin och prins Gustaf, och den »innerligt vackra klagosången öfver ’en liten pilt’». Recensionen handlar också om Topelius roll i Krimkrigets upphettade opinionsklimat. Ord som ’täck’ och ’älsklig’, som upprepat används i till synes berömmande syfte, visar sig i recensio- nens senare del stå för omanlighet. »Något vågadt är det af förf. att just nu 35 offentliggöra» den annars vackra studentvisan, i vilken ingen skall svika det fäderneärvda kallet »Att rota ljusets fana stark / I nordens ödemark». »Så- dana visor fordra en man bakom orden», fortsätter anmälaren och citerar ytterligare några verser han anser hållna i en tonart högre än den, för vilken

L Inledning

»Hr T. erhållit diktens gåfva». Recensionen summeras: »Hans sång är älsk- 1 ligast, när den gjuter glans öfver lifvets stilla fröjder och fläktar bort tårarne vid dess sorger.»113 Åbo Tidningar kommenterar inledningsvis det yttre: första samlingen var »ful som stryk», den andra »rätt vacker och tillfredsställande», medan den 5 tredje åter är ändrad till det sämre. Formatet anses alltför litet.114 I innehållet ser recensenten »några fel och flere dygder»: »Hr Topelius urartar ofta, -må hända genom språkets sjelfförgudning, till poetiska fraser, som susa läsarens öra och själ förbi, till ett tomt klingel, som mycket närmar sig det genomskinliga, vattenhaltiga och triviala.» Men när han lösrycker sig från detta fel, 10 och dikteras »af sann känsla och någon stor tanke, är han alltid anslående». Många exempel på »lyckade dikter» anförs, t.ex. »Blommorna på torget», »Selmas sparbössa», »Sylvias visor», »Prins Gustaf», »Vintergatan», och inte minst »En liten pilt».115 15 De reviderade upplagorna från 1860, 1880 och 1888 Den svenska reviderade upplagan Sånger I utkom lagom till julförsäljningen 1860. Post- och Inrikes Tidningar presenterade den tillsammans med några andra av Bonniers förlagsartiklar med följande ord: 20 Någon utförligare anmälan af en samling dikter af denne författare torde ej be- höfvas, då han, åtminstone till ryktet, redan är bekant för de fleste svenska läsare. Säkert kunna äfven få mäta sig med honom i verklig poetisk begåfning samt talang att behandla språket. I förevarande samling finner man med urval sam- manförde de flesta af författarens förut, under titelnLjungblommor och på olika 25 tider, offentliggjorda dikter. Mest anslående förefalla oss i allmänhet de dikter, som tillhöra tiden mellan 1840 och 1850; hos dem är det fina behaget mest skärt och omedvetet, hos dem är känslan mest innerlig och sann.116

Aftonbladet noterar att ovanligt många diktsamlingar utkommit till julen. 30 Bland dem nämns »Lyriska dikter af Z. Topelius, den utmärkte finske lyrikern, hvilkens poesier redan vunnit stark anklang genom hvad man här lärt känna af hans ’ljungblommor’, men som genom denna i Sverige nu utgifna samling utan tvifvel skall bli ännu mera känd och värderad.»117 I Nya Dagligt Allehanda uppmärksammades samlingen i den återkommande spalt »Bref 35 till kusin Betty» där dikten »Ödemarkens jul» trycktes av.118 I Litteraturbladet ingår en anmälan av J. V. Snellman, som denna gång bemödar sig om att lyfta fram förtjänsterna i Topelius skaldskap.119 Hans

LI Inledning

1 sätt att karakterisera dem avviker från flertalet kritikers. Han diskuterar fördelningen på fyra rubriker och påpekar att några dikter placerats fel.120 Avdelningen »Naturen» präglas av »ett skymningssken, ett spöklikt ande- skimmer», »Lifvet» av en viss kyla, ett visst dunkel som sammantaget ger 5 intrycket av en stilla resignation. Dessa drag ser han som ett resultat av den ödsliga finska naturens inflytande och skaldens religiösa förtröstan.121 Alm- qvistsk influens är uppenbar i en svävande formlöshet och konturlöshet, menar Snellman, men tillägger att detta inte gäller den yttre formen »hvari Topelius erkändt är en af få öfverträffad mästare». 10 att Ljungblommor utkom i reviderade upplagor 1880 och 1888 meddelas av många finländska tidningar, såväl finsk- som svenskspråkiga, i de flesta endast kortfattat. en längre anmälan av både Ljungblommor och Nya blad 1880 ingick i Helsingfors Dagblad och något förkortad i Åbo Underrättelser.122 Diktsamling- 15 arna, bägge i ny »praktfull utstyrsel», välkomnas entusiastiskt: den poetiska inspirationen hos Topelius är så mäktig, »att man med ens känner sig lyftad ur hvardaglighetens trånga verld till poesins oändligt ljusa rymder». Det är emellertid inte hans »rika och lefvande diktion» och »flytande vers- bildning» som betingar denna känsla, utan »kärnan, andan i det hela».123 20 Recensenten anser att de flesta omarbetningarna kan betraktas som förbätt- ringar av språk och diktion, och noterar med tillfredsställelse att de populä- raste dikterna framträder i oförändrad form.124 I en stort upplagd artikel i Finsk Tidskrift analyserar Arvid Hultin 1880- års upplagor av Ljungblommor och Nya blad.125 Han noterar att drag som 25 accentueras i de nyare dikterna, naturvetenskapens förmätenhet och den gudomliga allestädesnärvaron, var företrädda redan i den tidiga lyriken (»Fotspåret i klippan» och »Ödemarkens jul»). Han ställer sig tveksam till att en författare tar sig rätten att i en senare redaktion omskapa grundtanken i en dikt, och påpekar att en del »skrala dikter» borde ha gallrats bort.126 30 Hultin anser att Topelius kanske lyckas bäst i de fosterländska dikterna, med undantag för verser där författaren förlorat sig i »gränslösa överdrifter», som i »Saima kanal». Vackra patriotiska bilder och tankar hittar han där- emot i »Ynglingens drömmar». Tillfällighetslyriken innehåller både »hop- kok på gamla ingifvelser» och »de allra vackraste smycken», som »En liten 35 pilt». I de bästa dikterna harmonierar innehåll och form fullständigt, menar Hultin och berömmer bildrikedomen och de fyndiga allitterationerna. Men »det musikaliskt-poetiska vågsvallet i skaldens inspiration» åstadkommer ibland en hel rad obegripliga och ohållbara metaforer. I »Sylvias visor» ser

LII Inledning han en mängd språkliga svagheter, men han tillägger att Topelius har så stora 1 förtjänster att hans anseende inte rubbas fastän några brister uppmärksam- mas. I artikelns andra del, om Emil von Qvanten, drar Hultin några paralleller till Topelius lyriska verk.127 För den minnesgode var sammanställningen av Topelius och skandinavisten von Qvanten eldfängd: under Krimkriget 5 hade båda diktarna intagit framskjutna men motsattapositioner i den politiska diskussionen om Finlands framtid i krigsperspektiv.128 artikeln resulterade i en hetsig polemik i Hufvudstadsbladet mellan Hultin och Valfrid Vasenius, som ansåg Hultin småsint och partisk, och indignerad uppfattade jämförelsen mellan Topelius och von Qvanten som 10 orättvis.129 Hultin avfärdade å sin sida »antikritiken» som ett förhastat käns- loutbrott uppbyggt på förvrängningar av artikeln. I de följande inläggen fylls spalterna mer av personliga utfall och invektiv än sakresonemang.130 Också redaktören för Östra Finland, Gabriel Lagus, bemötte Hultins artikel. Lagus hävdar att Hultin saknar kompetens att tillägna sig poesin i Topelius verser 15 som »höra till de vackraste och mest bevingade, som den svenska lyriken åstadkommit».131

Egna återblickar

I Självbiografiska anteckningar, dikterade 1883 och utgivna 1922, uttalar sig 20 Topelius om utgivningen av sina första dikter och mottagandet av dem:

Så tysta och föga bemärkta utkastades de i den oblida världen på en tid, när Runebergs Julkväll, Hanna och Nadeschda förtjusade allmänheten, att de kanske förblivit utan spår, om icke den läsande allmänheten förut gjort bekantskap 25 med några föregångare i tidningarna. Kritiken var också mycket beskedlig mot dessa blommor från skogen, vilka på mången sida ännu buro spåren av en barnslig hand, som lekte på lyran. Minst en tredjedel av detta häftes innehåll är med allt skäl utesluten från följande upplagor.132

Om det andra häftet konstaterar Topelius att han »mognade långsamt», och 30 att det »innehöll mycken kart, något politik och icke så litet sentimentalitet. Först omkring året 1852 växte den stundom gråtmilda, stundom dansande skolflickan, min sångmö, ur sin snäva barnklädning, behöll sin innerlighet, men blev mera medveten, mera kritisk och på samma gång djupare, utan att dock någonsin nå de högsta mål, dem hon med brinnande hjärta eftersträ- 35 vade».133 1856 ger Topelius i ett brev tillK arl Robert Malmström, som sänt honom sina diktmanuskript, rådet att sovra noggrant. Av egen erfarenhet visste

LIII Inledning

1 Topelius hur svårt det är att utesluta: »mycket står subjektivt klart för diktaren, vilket dock ej har tillräckligt objektivitet, för att senteras av andra i samma dager.» Han önskar att han i sina två första diktsamlingar kunde »stryka ut mycket, som för alltid bort stadna i egna gömmor».134 5 Topelius anser att Ljungblommor III i jämförelse med andra samlingen hade klarnat och mognat betydligt: »Om det är sant, att Sylvias visor beteckna den högsta ståndpunkt jag uppnått uti lyriken, så inträffade detta åren 1852–1855. Dessa visor upprunno ur djupa strider och behov av frid i naturens sköte; den frid, som står upphöjd över naturen, kände jag väl, men 135 10 ännu blott i det avlägsna fjärran». Detta följs av en tidigare delvis citerad självkritisk anmärkning med ansenlig bärvidd: »Det jag själv gjort, det som känslan dikterat, tanken utarbetat och reflexionen utmejslat i anslående form, bär spår av konstslöjd, är underlägset och jämförelsevis kallt. Allt vad jag lyckats dikta eller i annan form utföra, är endast då i högre betydelse sant, 136 15 skönt och innerligt, när jag fått det till skänks». Han uppger vidare att hans egen erfarenhet av tidningskritikerns arbete har gett honom den »minsta möjliga grad av aktning för tidningars omdömen».137

Forskningsöversikt 20 Av Topelius-forskningen har merparten, varav fem biografier, tillkommit före 1950. Den första levnadsteckningen, som utgavs av Eliel Vest 1905, presenterar och kommenterar ingående Topelius författarskap.138 Lyriken får relativt stor uppmärksamhet, och diktcitat anförs generöst för att belysa To- 25 pelius idévärld. Vest instämmer i det allmänna omdömet att den tredje diktsamlingen har fler förtjänster och färre brister än de två första. Om debut samlingen konstaterar Vest att »det fosforistiska målningsmaneret» som kan skönjas i de tidiga dikterna inte längre slog an hos publiken. Däremot anser han att Topelius i dikter av senare datum frigjort sig från efterhärm- 139 30 ning, och därmed från »en hel hop dimdunkel» och »falsk drapering». Valfrid Vasenius mer än tretusensidiga verk i sex delar om Topelius liv och författarskap följer en övergripande kronologisk indelning och en underordnad tematisk.140 Vasenius lägger i sin biografi grunden för en seder mera knäsatt tolkning av Topelius som romantiker, idealist och patriot. Han 35 placerar lyrikern Topelius i samma kontext som berättaren, tidningsmannen och opinionsbildaren. Topelius framställs som uttolkare av tidens anda och ideal, och som ett språkrör för sitt folk: »Skalden gaf medborgaren det varma hjärtat, den vidsynta uppfattningen, framtidssynerna, den åskådliga,

LIV Inledning lefvande framställningen; medborgaren gaf skalden höga ämnen för hans 1 diktning och känsla af att denna tolkade hvad som rörde sig i ett helt folks hjärta».141 Vasenius redovisar ingående för Topelius litterära influenser men betonar samtidigt hans originalitet. Han avhåller sig i princip från kritiska synpunkter på sitt föremål. 5 a. J. Sarlins finskspråkiga biografi från 1917 betonar, också i sin behand- ling av lyriken, Topelius patriotism samt hans pedagogiska och fostrande insats. Boken utgavs av Kansanvalistusseura (Sällskapet för folkupplysning) i dess serie levnadsteckningar, en markering av den centrala ställning Tope- lius tillerkänts som det finska folkets lärare, framför allt genom sina läse- 10 böcker.142 Selma Lagerlöf fick till Topelius hundraårsminne 1918 i uppdrag av Svenska Akademien att skildra hans liv och verk i en minnesteckning. Det blev ett romantiserat porträtt av den unge diktaren. Lagerlöf deklarerar i sitt företal att hon har lånat många av Topelius »lyriska småbitar» för att ge stöd 15 åt framställningen, och dessutom »inflätat några av hans bästa prosabitar» i texten.143 Resultatet är en inkännande och livfullt dramatiserad berättelse som syftar till att återskapa skaldens känslovärld och skildra de psykolo giska motiven bakom i synnerhet dikternas tillkomst. De framstår m.a.o. som direkta uttryck för diktarens lättrörda själsliv, och den första diktsam- 20 lingen betecknas som »hans eget hjärtas saga».144 en femte biografi utgavs av Topelius dotterson Paul Nyberg 1949, som i förordet uppger att han är mera intresserad av verkens historia än av deras estetiska form och litteraturpsykologiska värde.145 Redan i debuten 1845 ser han embryot till den idévärld där Topelius dikt sedan skulle röra sig. Den 25 första samlingen bedöms som mycket ojämn och urvalet i den andra som ogenomtänkt.146 Nyberg beskriver morfadern som en hyperromantisk natur, vars temperament ofta i ungdomen lockade honom till »förhastade poetiska excesser».147 Hans starka samhällsengagemang hade sitt pris, menarN yberg: det gav honom »sällan om någonsin tillfälle att koncentrera sig kring det, 30 som kanske hade bort vara hans enda passion, dikten. Han var djupt med veten om det och han led av det. Det var på sätt och vis hans livs tragik.»148 Till hundraårsminnet 1918 tecknar kritikern och poeten V. A. Kosken niemi ett porträtt av Topelius som lyriker, och ställer honom mellan Runeberg och Stenbäck. Topelius har varken Runebergs djupa personliga 35 skaparkraft eller Stenbäcks lyriska hetta, men hans virtuositet och intellek- tuella rörlighet är större än bådas, bedömer Koskenniemi.149 Festskriften Zacharias Topelius hundraårsminne innehåller nio studier i Topelius förfat-

LV Inledning

1 tarskap, varav två behandlar hans lyrik. Fredrik Vetterlund karakteriserar i sin uppsats Topelius som »Finlands stora romantiska diktarpersonlighet», dess Atterbom.150 Han urskiljer hos Topelius två romantiska diktlandskap: Kalevaladiktens mörka tallskogar och Sylvias ljusgröna lövskog. Från de 5 finska runorna härrör »vemodet som skuggar glädjen i Topelius dikt», medan ljuset och lättheten i framförallt Sylvia-visorna emanerar från Tope- lius skaldelynne. Vetterlunds beundran för Sylvia-visorna är ohöljd och han ger dem en särställning i svensk poesi.151 gunnar Castrén granskar den del av Topelius lyrik från 1840- och 1850- 10 talen där fosterlandet gestaltas som ett historiskt, kulturellt och politiskt begrepp, »anden i fosterlandet».152 De patriotiska dikterna blir ett koncentrat av den historia som Finlands folk genomlevt.153 Castrén återkom till Topelius fosterländska diktning 1943, med fokus på hans renodlat politiska dikter, och konstaterar att de framförallt återspeglar de två stora politiska 15 frågorna i tiden: förhållandet mellan finskt och svenskt och förhållandet till Ryssland. Castrén redogör för Snellmans och Topelius divergerande åsikter i språkfrågan, och i fråga om förhållandet till det ryska framhåller Castrén Topelius kejsartrohet.154 I en artikel från 1931 presenterar Werner Söderhjelm Topelius tidigaste 20 lyriska diktning, i huvudsak tidigare otryckt material, varvat med artikel- författarens kommentarer.155 Genom att återge största delen av den långa genrehybriden »Hangolas Dikt» bidrar Söderhjelm till att lyfta in den unge Topelius möte med Greta Mattsdotter på forskningsfältet. Stort utrymme ges i noterna åt mottagandet avLjungblommor i dagspressen. Avslutningsvis 25 redovisas, med utgångspunkt i Topelius Självbiografiska anteckningar, centrala lyriska influenser.156 I Martin Granérs avhandling från 1944 tolkas Topelius kärlekslyrik utgående från tre förälskelser. Situation och stämning i de enskilda dikterna härleds ur diktarens liv, sådant det skildras i dagböckerna. Tillvägagångs 30 sättet leder i många fall till spekulativa slutsatser, menG ranér anlägger också andra perspektiv och identifierar diktarens inspirationskällor.157 Två år efter Granérs studie utkom Arne Törnudds Flickan från Kahra. Där beskrivs Topelius passionerade känslor som »ett paradisiskt rus före syndafallet», av sådant djup att det årtionden framöver kan spåras i hans diktning.158 Liksom 35 hos Granér blir kopplingen mellan den föregivna inspirationskällan och de enskilda dikterna ibland långsökt. Björn Petterssons artikel »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» (1952) är en omfångsrik litteraturhistoriskt inriktad undersökning, präglad av ett

LVI Inledning genomgående komparativt grepp. Förebilder och parallellställen i samtida 1 och äldre diktning anförs och diskuteras. Naturbilderna indelar Pettersson i tre kategorier utgående från deras karaktär av personifikation, besjälning eller symbolik. år 1970 utgav Olof Enckell 120 dikter av Topelius, med målsättningen att 5 ge en representativ och mångsidig bild av Topelius lyrik. Urvalet omfattar både tidigare tryckta och otryckta dikter, tillkomna 1833–1897.159 Dikterna är försedda med kommentarer, som oftast sammanfattar tidigare forskning. Härutöver redovisar Enckell alltid mer betydande omarbetningar av dikterna. 10 enskilda dikter har kommenterats av bl.a. Ruth Hedvall, Yrjö Hirn, Hans Ruin och E. N. Tigerstedt. Pirkko Alhoniemi har undersökt de patriotiska dikterna i översikten Isänmaan korkeat veisut (1969). Forskningsintresset har på senare år ägnats andra sidor av författarskapet än lyriken; Maija Lehtonen och Pertti Lassila hör till de få litteraturforskare som haft också 15 den i fokus. Mer aktiva har historikerna varit, ofta med idéhistorisk inrikt- ning. Mauri Noro skärskådar Topelius försynstanke i Kaitselmuusaate Tope- liuksen historianfilosofiassa (1968), Nils Erik Forsgårds avhandling I det femte inseglets tecken (1998) fokuserar den åldrande Topelius idévärld och Matti Klinge presenterar Topelius som samhällsaktör i Idyll och hot (2000). 20

Litteraturhistoriska översikter Topelius har en given plats i de svenska litteraturhistoriska översikterna, och hans lyrik omnämns alltid. Ofta står Topelius som en underrubrik i ett kapitel om Runeberg och hans samtid; namnen på övriga finländska förfat- 25 tare som nämns växlar. Beröringspunkterna med Franzén, Runeberg och Almqvist uppmärksammas i regel, liksom inflytandet från mötet medG reta Mattsdotter och den finska folkdiktningen. I Schück och Warburgs litteraturhistoria från 1916 sägs Topelius iLjung - 160 blommor ha uppenbarat sitt »idylliskt naiva skaldelynne». År 1919 presen- 30 terar Otto Sylwan Topelius som en »naturglädjens poetiska tolk», framhåller Topelius särart och understryker att man i Sverige saknar enromantiker med sådan enkelhet och konkretion i uttrycket.161 År 1956 urskiljer Gunnar Tide- ström oskuld, kärlek och natur som huvudmotiv i Ljungblommor och tonen 162 i samlingarna beskriver han som »i regel ljus, lätt, öm». I Den Svenska 35 Litteraturenpåminner Bengt Holmqvist 1988 om att författaren i sin tid fram- förallt dyrkades för sin poesi: »den lättrörde svärmaren för allt skönt och ädelt, de unga damernas riddare och sommarens sångare». Men Topelius

LVII Inledning

1 skyr inte det banala »och spiller ingen tid på en mer energisk genomföring av sina teman». »Mest därför har så mycket av hans blomprakt vissnat ned».163 Porträttet är rubricerat »Topelius – journalist och sagofarbror». erik Ekelunds presentation av Topelius i Finlands svenska litteratur 1969 5 ägnar lyriken i dess historiska sammanhang stor uppmärksamhet. Påpekan- det att Topelius »ju inte enbart» var lyriker visar sig först halvvägs inne i den nästan fyrtiosidiga framställningen, som växlar mellan informativ detalj och auktoritativ överblick.164 I Finlands svenska litteraturhistoria 1999 framträder Topelius i en rik uppsättning diktarroller, och inte minst som 165 10 opinionsbildare: han »använde dikten som ett instrument för handling». Lyrikens andel i presentationen är relativt sett liten. Vid en panorering ter sig forskningen i Topelius lyrik kvalitetsmässigt ojämn och till större delen anmärkningsvärt inaktuell. Att lyriken avsatt så lite forskning under det senaste halvseklet torde ha flera förklaringar. Dess 15 estetiska och eufoniska egenskaper kan ha betraktats som redan framtagna och undersökta. Det gäller också den värdegrund lyriken står på, en position som för en sentida läsare är svår att inta; de historiskt skolade har med sitt kunnande vänt sig till andra delar av författarskapet.D en fria versens seger- tåg under 1900-talet ledde, om också med fördröjning, till en klar tyngd- 20 punktsförskjutning i lyrikforskningen. den finska forskningsreceptionen av Topelius lyrik skiljer sig på ett -an tal punkter markant både från den svenska i Finland och den i Sverige. Om lyriken på senare tid har uppmärksammats mindre på svenska, har den i finsk forskning alltid spelat en mindre roll, och en mer senkommen.Skälen 25 är lättinsedda. Den första bokutgåvan av Topelius lyrik, som innehöll knappt femtio dikter i finsk tolkning, utkom till åttioårsdagen.166 En mycket omsorgsfull recension i tidskriftenValvoja pekar på de tekniska svårigheter dikternas bilder, meter, rim och ljudslingor ställer tolkaren inför.167 Det som därförinnan översatts, mest för sångbruk, var nästan ingenting, framgår av 30 en inventering gjord av Yrjö Wichmann; detta gällde fram till 1870-talet så gott som hela författarskapet.168 Den kanonisering Topelius därefter blev föremål för på finska bygger inte på lyriken utan på de skrifter han mer direkt ägnade ungdomens och folkets fostran, och på att han betraktades som en språkpolitisk tillgång. 35 I ett kapitel om litterär kanonisering i Kirjallinen elämä (2000) granskar Juhani Niemi exemplet Topelius. Han betecknar det som en av den finska litteraturhistorieskrivningens besynnerligheter att Runeberg och Topelius länge isolerades i en kategori för sig, sågs som historiska egendomligheter

LVIII Inledning som liksom skapade sina verk på fel språk. Niemi finner att de historiska 1 översikter på finska som utkom i storfurstendömet inte behandlade Topelius produktion som om den ingick i hela landets litterära kontinuum, och hade sin verkan där.169 Samma snävsyn har dock förekommit på båda språken. 5 Clas Zilliacus

LIX Inledning

1 N o t er

1 undantag förekommer; och spårlös bearbetning kan inte beläggas. Som ytterlig- hetsexempel kunde »Höstens vanmakt» (s. 228) anföras: dikten skrevs snabbt, i reaktivt syfte, den trycktes snabbt, och omtrycktes inte under författarens livstid. 5 Manuskript saknas. 2 Zachris Topelius, 120 dikter, kommenterade av Olof Enckell 1970, s. 6. Valfrid Va- senius ger en provkarta på motivförskjutningar i Topelius dikter över tid, Zacharias Topelius V, s. 122–131. Om versionerna av »Vetandets törst», se komm. s. 389, och Werner Söderhjelm, »Topelius’ tidigaste lyriska diktning», Historiska och litteraturhistoriska studier 7 1931, s. 2 f. 3 Sviten är i förkortad form tryckt i Söderhjelm, ibid., s. 26–39 och i sin helhet i Arne 10 Törnudd, Flickan från Kahra i Topelius’ liv och diktning 1948, s. 114–134. 4 angående ändringarnas omfattning och karaktär, se den textkritiska inledningen s. 298 f. 5 Se Max Engman, Lejonet och dubbelörnen 2000, s. 42–70. 6 Merparten av breven kan läsas, i nystavning och kommenterade, i Zachris Topelius Leopoldinerbrev, utg. av Clas Zilliacus 2003. 15 7 Zacharias Topelius, »Den 14 September 1878», Tal vid K. Alexanders-Universitetets inskrifningar den 15 September 1877, den 19 Januari 1878 och den 14 September 1878 af Universitetets d.v. Rektor 1878, s. 31. Matti Klinge har påpekat hur föga utvecklad en finsk nationalkänsla var under tiden närmast efter den ryska annexionen, Rune- bergs två fosterland 1983, s. 30. 8 gunnar Castrén, »Topelius’ fosterländska lyrik», Zacharias Topelius hundraårs 20 minne. Festskrift den 14 januari 1918, s. 238 f. 9 I brev till hustrun 14/5 1848 beskrivs skeendet på samma sätt som i bladet, men senare anförtror Topelius henne att många lyceister var »illa blusta» och att 600 glas slogs sönder (odaterad lapp, trol. med brev 2/6 1848). Om alkoholkonsumtionen under festen, se Hirn, »Finlands namn. En fest, en dikt och ett tal» 1951 (1941), s. 175 ff. och Klinge, Idyll och hot 2000, s. 126 ff. 10 om Topelius publicistiska mångsidighet, se Clas Zilliacus, »Till löjtnant Leopold i 25 Grusien»1985, s. 128 f. 11 »Om läsning för barn. III», Helsingfors Tidningar 8/12 1855. 12 Se Kaarina Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 245. 13 »Barnet», Blad ur min tänkebok 1899, s. 84. Citatet är av sent datum, men Topelius uppfattning om barnets själsliv tillkom tidigt och synes inte ha undergått föränd- ringar. 30 14 »Über naive und sentimentalische Dichtung» 1795–1796. 15 Zacharias Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 138 f. 16 Holmqvist, »Runeberg och romantiken i Finland» (1988) 1999, s. 138. 17 den första avdelningen dikter i Ljungblommor II kan kanske sägas undandra sig denna karakteristik. 18 I ett fragment avsett som företal till Blad ur min tänkebok läses: »Hvarje ord skapar

35 sin tankeverld […] Naturljuden förgå, tanken i sig är frö utan grodd, ordet är handling och bär sitt ansvar.», Topelius 1899, s. 261. 19 jfr S. G. Elmgrens recension av den andra diktsamlingen, s. XLIX. 20 Topelius förhållande till Greta Mattsdotter har omständligt behandlats i Mar- tin Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946 och i Törnudd, Flickan från Kahra

LX Inledning

1948. Se också Söderhjelm, »Topelius’ tidigaste lyriska diktning» 1931, s. 25 f. och 1 Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 120–131. 21 om Henrik Backman, se kommentar s. 321. 22 ZT–EL 6–7/3 1843. 23 nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 59. 24 nils Arfvidssons metriska översättning avOssians sånger som utkom julen 1842 ut- 5 övade stort inflytande, bl.a. på Runebergs Kung Fjalar, vilket Topelius identifierar i ett Leopoldinerbrev HT 1/6 1844; se f.ö. Kjell-Arne Brändströms kommentar till Kung Fjalar, SS XII:II:3, s. 246–251, 289–292. 25 Topelius, »Ljung Blommornas Bok I», s. 2 (NB 244.150). 26 HT 1/3 1845; i Ljungblommor I har »germaniskt» ersatts av »allt utländskt» (s. 72). – När Kalevalamotiv omkring 1860 återkommer är förhållandet till dem 10 mer ytligt, planerat, konstaterar Tarkiainen 1918, s. 19 f.; »ett mer yttre» kallas för- hållandet hos Castrén, »Topelius’ fosterländska lyrik» 1918, s. 233. 27 Se Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 205–234. 28 Topelius, »Tal vid Kejserliga Alexanders-universitetets inskrifningar. Den 14 Sep- tember 1878». 29 Hur Topelius själv upplevde denna tid framgår t.ex. av ett förtroligt brev till J. L. Runeberg 14/3 1855 (»jag börjar begripa att Vår Herre ej ämnat en vismakare till 15 diplomat»). Detta och andra brev från samma tid citeras generöst i Vasenius III, s. 486–504. 30 »Sylvias sommartankar» trycktes i HT 9/8 1854 men ingår inte i någon samling. Nya Blad 1870 innehåller fyra nya Sylviavisor. 31 Vetterlund, »Finlands romantiker. Några studier i Zachris Topelii lyrik» 1918, s. 5. 32 Vetterlund, N » ågot om lyrismen hos Runeberg», Festskrift till Yrjö Hirn den 7 20 december 1930 1930, s. 456. 33 Se Pertti Lassila, Runoilija ja rumpali 2000, s. 73. – Det grandiosa perspektivets möjligheter att förmedla en moral drivs ännu längre i Topelius med tiden rätt talrika kosmiska poem; »Kometen 1858» (s. 256) kan läsas som en pendang till Sylvia visan »Fågelperspektiv» (s. 262). 34 ett ingående resonemang om termerna personifikation resp. besjälning i Topelius 25 naturlyrik förs i Pettersson 1952, s. 6–60. Noteras kan att retorikens prosopopoeia, d.v.s. att ickemänskligt tillskrivs mänskliga drag, är en ambivalent trop, som rymmer såväl inlevelse som besittningstagande. 35 arvid Hultins kritik, »Studier bland våra lyriker» 1881, s. 186, ingående bemött av Gabriel Lagus i Östra Finland 11/4 1881. – Bilden diskuteras, och godtas, i Petters- son 1952, s. 104 f. 36 Ruin, Det finns ett leende 1943, s. 120; Topelius, 120 dikter 1970, s. 138. 30 37 utgiven av Greta Dahlström och Alfhild Forslin 1953. 38 kommentarer av Ann-Mari Häggman 2003. 39 urval och kommentarer av Anders Palm och Johan Stenström 1997. 40 Märta Netterstad, Så sjöng barnen förr. Textmaterialet i de svenska skolsångböckerna 1842–1972, Stockholm 1982, s. 141–144. 41 nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 611. 35 42 Cygnæus dikt trycktes i HT 9/10 1852, Topelius fyra dagar senare, se komm. till dikten, s. 481. 43 det generiska uttrycket ’sylvian’ påträffas i Hans Ruin, Ett land stiger fram 1941, s. 119.

LXI Inledning

1 44 Se t.ex. HT 18/3 1854. 45 arvid Mörne förklarar euforin inför kejsarbesöket, större i HT än i andra blad, med att Topelius var romantiker: det är därför »en man som Nikolaj den förste vandrar omkring i Helsingfors Tidningars spalter som en urbild av kejserlig och mänsklig storhet». »Studier i Finlands press 1854–56» 1912, s. 113–116. Jfr Nyberg, Zachris 5 Topelius 1949, s. 262. 46 Topelius blev fil.kand. och promoverades till magister 1840; fil. lic. blev han 1844 och fil. dr 1847. 47 under femtio år (1844–1894) hann Topelius författa fem promotionsdikter. 48 nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 259; Erik Ekelund, »Topelius och hans samtid» 1969, s. 184 f. 49 utöver dissertationen om fornfinnarnas giftermålsseder 1847 hade han meriterat 10 sig som e. o. amanuens vid Universitetsbiblioteket 1846–1851. 50 Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 151–154. Jfr Matti Klinge, Idyll och hot 2000, s. 227. Klinge förmodar emellertid att Topelius akademiska ambitioner var större än han lät påskina, ibid., s. 235. 51 HT 24/5 1854. Topelius lät aldrig trycka om dikten under sin livstid. – Se Cast- rén 1918 b, s. 265 f.; Mörne 1912, s. 117–147; Ekelund 1969, s. 184 ff.; Vasenius III, 15 s. 451 ff. 52 Se t.ex. Hirn 1951, s. 203 ff. IN B:s samling förvaras en niddikt vars avslutning lyder »Och höj! hans längtansfulla tryn! / till Zarens akter, o försyn! / Gud skydde Zacharias», citerad efter Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 274. 53 »Topelius är samtidigt den mest utåtriktade författaren och den innerligaste poeten i Finlands svenska litteratur», framhållerE kelund, »Topelius och hans samtid» 20 1969, s. 187. 54 george C. Schoolfield, N» ational Romanticism – A Golden Age?», A History of Finland’s Literature 1998, s. 336. 55 uppgifterna baserar sig på utgivarens kartläggning av ordfrekvenser iLjungblommor . 56 Se Lehtonen, »Natur und Mensch bei Zachris Topelius» 1993, s. 130. 57 alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 101. 58 Castrén, »Topelius’ fosterländska lyrik» 1918, s. 241, 246. 25 59 Bland de många flod- och havsdikterna är talet i jagform unikt för denna dikt, enligt Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 25. 60 om censuren se Päiviö Tommila, »Sensuuriolot ennen vuotta 1865» 1980, s. 3–16. I Suomen lehdistön historia 1 1988, ges några grafiskt åskådliga exempel på censur- ingrepp under 1800-talet, s. 102–105. 61 Censurorganen lades inte uteslutande i händerna på centralismens tjänare, påpe- 30 kar Johan Wrede, Världen enligt Runeberg 2005, s. 154 f. Om censurens personella aspekter, se även Pia Forssell, Författaren, förläggarna och forskarna. J. L. Runeberg och utgivningshistorien i Finland och Sverige 2009, s. 61–65. 62 jämnt ett år efter denna dikt tryckte Topelius dikten »Till våren» i HT 29/4 1857, vilket drog på sig greve Bergs misshag. Topelius kände sig vantolkad men antyder samtidigt att denna »den obetydligaste vårvisa» också har en politisk läsart; utan 35 en sådan ter sig dikten f.ö. rätt poänglös. Definitionsmässigt är aisopiskt tal av detta slag aldrig entydigt. Se t.ex. Enckells kommentarer, Topelius, 120 dikter 1970, s. 163 f., 176 ff. och Vasenius IV, s. 67–70, 83 f. 63 jfr Enckells genreuppräkning i inledningen till Topelius, 120 dikter 1970, s. VIII. 64 Vasenius II, s. 519.

LXII Inledning

65 Vasenius V, s. 106. 1 66 Bonnier–Topelius, 26/7 1860. 67 donner, »Zacharias Topelius – kristen och mystiker» 1931, Finsk Tidskrift 1931, s. 250. 68 Se E. N. Tigerstedt, »Topelius-studier» 1943, s. 53–107. 69 Citat ur Lehtonen, »Natur und Mensch bei Zachris Topelius» 1993, s. 118. Lehto- 5 nen infattar auktoritativt den topelianska naturlyriken i dess filosofiska sammanhang. 70 »Ljuset», Blad ur min tänkebok 1895, s. 64 f. 71 Lehtonen, »Natur und Mensch bei Zachris Topelius» 1993, s. 127. 72 Termen återfinns hos Öller, Ett kvarts sekel av vårt litterära liv, 1828–1853 1920, s. 353: subgenren var tillräckligt frekvent för att behöva ett namn. 10 73 Se nedan s. 143, 181, 207. 74 Castrén, »Topelius’ politiska diktning» [1943]1958, s. 187. 75 Se Mauri Noro, Kaitselmusaate Topeliuksen historianfilosofiassa 1968, Nils Erik Fors- gård, I det femte inseglets tecken 1998, och Topelius egen sista stora essä »Det providentiela i verldshistorien» 1890. 76 Castrén, »Topelius’ fosterländska lyrik», 1918, s. 257. 77 Samma idé återfanns redan 1840 i »Våra julidagar», SS I, s. 50 ff. och i »Student- 15 visa», s. 225. Tanken om Finland som utpost och förpost kan sägas ha blivit kodi- fierad 1832 av Runeberg i uppsatsen om Saarijärvi. 78 alf Henrikson, Verskonstens ABC 1982, s. 122. 79 Stenbäck, Dikter och prosa. Inl. och komm. Johannes Salminen 1974, s. 42 f., 117, 119 f., 123 f. Om ghaselens etos, se Gunnar Tideström, Poetiska figurer och mer än så 1989, s. 41 f. 20 80 en lättsam ghasel, om finnens sävlighet, ingick i HT 11/12 1844; partiellt avtryckt i Vasenius III, s. 286 f. 81 Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 79. Samma iakttagelse gör Vasenius, V s. 137. Parablerna behandlas ingående av Pettersson, ibid. s. 61–79. 82 För andra polysyndeser se s. 228 v. 19, s. 239 v. 6, s. 270 v. 35, s. 285 v. 8. 83 Se avsnittet om den samtida kritiken s. XLVIII. 25 84 Cit. i Ewald Reuter, »Zur Aktualität der Romantik», Zur Aktualität der Romantik. Finnisch-deutsches Symposium 24.9. – 27.9. 1991 an der Universität Tampere 1993, s. 58. – Alla gånger behövde Kalevala inte ens nämnas; se »Folkvisan i konsert salen», s. 178 f. 85 Så Viljo Tarkiainen, »Topeliuksen suhde suomalaiseen kansanrunouteen», Suoma lainen Suomi 3/1918, s. 28. 86 uppsatsen (HT 22/12 1849) ger en högst personlig bekännelse om Topelius 30 lyriska receptivitet; se även Tigerstedt, »Topelius-studier» 1943, s. 41–45. 87 en företrädare för denna idyllik är »Du är min ro», s. 52, komm. s. 354, en fri tolkning av en dikt av Rückert. Se Vasenius II, s. 525 ff. 88 en sorgfällig inventering av den sekundära lyriken för åren 1828–1853 föreligger i Öller, Ett kvarts sekel av vårt litterära liv. 1828–1853 1920. 89 Se Ekelund, »Topelius och hans samtid», Finlands svenska litteratur 2 1969, s. 212– 35 215, samt Öller, Ett kvarts sekel av vårt litterära liv. 1828–1853 1920, s. 348–355. 90 Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 5. 91 Sylwan, »Den finländska litteraturen. Topelius»,Den svenska litteraturens historia II 1919, s. 506 ff.

LXIII Inledning

1 92 Öller, Ett kvarts sekel av vårt litterära liv. 1828–1853 1920, s. 11. 93 kritikens spotska ton erinrar om redaktör Runebergs artiklar i Helsingfors Morgon- blad om svensk litteratur tio år tidigare, och har liknande drag av finländsk självstän- dighetsmarkering. 94 HT 22/6 1842. Se även Vasenius VI, s. 30–33. 5 95 Sylwan, Svensk verskonst 1934, s. 117. 96 alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 100–107, 206–230. 97 Lassila, Runoilija ja rumpali 2000, s. 64–78. 98 jari Koponen, Topelius ja tulevaisuus 1998, s. 19. 99 Tideström, »Runeberg och den finlandssvenska litteraturen», Ny illustrerad svensk litteraturhistoria 3 1956, s. 481. 100 Boken hade då nått en upplaga på 150 000 ex. Sin underrubrik »Psalmer, sånger 10 och visor» till trots lade antologin ingen vikt vid musiksidan. Se Staffan Björck, Svenska språkets skönheter. Om den lyriska antologin i Sverige – dess historia och former 1984, s. 90–95. 101 Vetterlund, N» ågot om lyrismen hos Runeberg» 1930, s. 456. 102 Barbro Nygård, »Folkets diktantologi. Önskedikten i radion 1964–1974» 1991, s. 249. 15 103 juhani Niemi, Kirjallinen elämä. Kirjallisuuden yhteiskuntasuhteiden kartoitusta 2000, s. 114. 104 Åbo Underrättelser 16/7 1845. 105 Fredrik Berndtson, Morgonbladet 31/7 1845; ordet »medveten» i citatet troligen ett tryckfel för omedveten. – I en resumé av den litterära utgivningen under 1845 presenteras samlingen med följande ord: »Ljungblommor af Z. Topelius hafva en 20 viss behaglig doft för stunden, men lemna intet residuum qvar för en annan gång och uthärda icke någon allvarligare granskning af hårdhändta kritici.» »Den sköna litteraturen» beskrivs som »jemförelsevis den rikaste åtminstone till mängden». Denna rikedom omfattade två diktsamlingar (Topelius och Cygnæus), två poetiska kalendrar, en finsk antologi och en översättning,Morgonbladet 8/1 1846. 106 Helsingfors Tidningar 10/1 1846. Kommentaren är diskret placerad i en anmälan av den poetiska kalendern Necken, där några av Topelius dikter publicerades. 25 107 kommentaren till Topelius diktsamling avslutar en serie artiklar om poesins då- varande tillstånd i Finland. Övriga samlingar som Snellman behandlar är Foster- ländskt album, Finska kadetten, Necken, Lärkan och Finsk antologi eller samling af valda skaldestycken af Finska författare från äldre till nyare tider, J. V. Snellman, Kallavesi, nr 8–9, 11 och 17/10 1846; J. V. Snellman, Samlade Arbeten V, Helsingfors 1995, s. 322–325. – Snellman bedrev i sin Saima 1844–1846 en kontinuerlig pennfejd 30 mot den lättviktiga publicistik han ansåg prägla Topelius tidning. 108 Morgonbladet 23/12 1850, s. 2 f. 109 S. G. Elmgren, Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning, December 1850, nr 12, s. 47 f. 110 Åbo Tidningar 13/6 1851, signaturen 3el. troligen Ludvig Leonard Laurén. I Åbo Underrättelser hade debutsamlingens elegans hälsats som »en prydnad i de skönas 35 budoirer» (16/7 1845; ref. ovan). 111 S. G. Elmgren, Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning, Maj 1854, nr 5, s. 148 ff. Elmgren citerar andra och femte strofen i »Blommor i vågens brus», se s. 177.

LXIV Inledning

112 Wiborgs Tidning 3/1 1855, s. 1 f.: »[...] ’Vintergatan’, ett stycke så poetiskt skönt, att 1 vi på lång tid icke läst något dermed jemförligt.» 113 Morgonbladet (Mbl) 11/1 1855, s. 2 f. Eliel Vest tillskriver recensionen August Schauman, 1905, s. 231 f., liksom Paul Nyberg 1949, s. 277. Valfrid Vasenius uppger att recensionen inte är av Schauman men möjligen av Edvard Bergh, som medverkade i Mbl, Vasenius III 1918, s. 496. Söderhjelm meddelar att anmälaren i Mbl 5 var Fredrik Berndtson; insinuationen om omanlighet kan då läsas mot faktum att Berndtson 1852 mottagit redaktörskapet för Finlands Allmänna Tidning och där- med allmänt ansågs ha övergett det fria ordet för det officiella (Söderhjelm 1931, s. 67). Berndtson var förutvarande redaktör för Mbl, Schauman redaktör sedan 1853. – Topelius gick två dagar senare i svaromål i HT (13/1 1855). Han önskade att åtminstone dikterna skulle få leva sitt eget liv, fridlysta från illvilliga tolkningar: 10 »Gå ej med blida ord i rosengårdarna enkom för att ditföra en kardborre från den stora betesmarken utanföre. Fläcka ej med stridens bitterhet de oskyldiga, som, födda i skönhet, vilja blomstra i frid.» 114 kommentaren är svårbegriplig: de kända exemplaren av samlingarna har samma format, och papper och typografi i II och III är desamma. 115 Åbo Tidningar 14/1 1856. ÅT presenterar Ljungblommor tillsammans med Regina von Emmeritz och Sagor. 15 116 Post- och Inrikes Tidningar 13/12 1860. – Anmälan möjligen skriven av tidningens teater- och musikrecensent, finländaren Emil von Qvanten (medarbetare 1858– 1865, 1867–1875). 117 Aftonbladet 22/12 1860. 118 Nya Dagligt Allehanda 24/12 1860. Brevet avslutas: »Jag har köpt åt dig några böcker, som jag icke fått tillfälle att afsända. […] »samla omkring dig dina små sys- 20 kon, läs dem detta vackra stycke.»D et kan nämnas att HT 1856 innehållit av Tope- lius skrivna brev till »kusin Betty», i liknande ton. 119 j. V. Snellman, Litteraturblad n:o 1, 1861; J. V. Snellman. Samlade Arbeten X, Helsing- fors 1997, s. 5 f. – »Ref. har en gång förut, för många år tillbaka, yttrat några ord om Topelii skaldskap. För tillfället kan han icke erinra sig det speciela i detta tidigare yttrande och vårdar sig verkligen icke om att uppsöka det. Man förledes lätt att 25 vidhålla gamla meningar. Vi veta dock, att den tidigare anmälan är lika erkännande som denna.», ibid., s. 6. 120 underrubriken »Till Skuggorna» och avdelningen »Hågkomster» innehåller dikter som hör till »Fäderneslandet», påpekar Snellman. I fjärde upplagan av Sånger är uppställningen ändrad i enlighet med detta. 121 den också för Topelius karakteristiska allvarsamheten ser Snellman som ett fel som vidlåder lyriken i landet överlag, anser Pertti Karkama i en analys av denna recen- 30 sion: »Detta torde ha sin grund i hans mot romantikens känslosamhet riktade håll- ning och i nyhumanismens, som gärna också vill ge uttryck för avklarnad glädje, ’Heiterkeit’.» Karkama, J.V. Snellmanin kirjallisuuspolitiikka 1989, s. 222. 122 Helsingfors Dagblad 9/12 1880, signerad W. Första halvan av anmälan ingick i Åbo Underrättelser 10/12 1880. Recensenten uppger attLjungblommor och Nya blad utkommit i handeln samma dag. 35 123 Så här långt kan lovorden gälla bägge diktsamlingarna, men i fortsättningen talas endast om »denna diktsamling», som uppenbart avser Ljungblommor. 124 Helsingfors Dagblad 9/12 1880.

LXV Inledning

1 125 de omdömen som här refereras gäller uteslutande Ljungblommor. Arvid Hultin, »Studier bland våra lyriker. Topelius och von Qvanten.», Finsk Tidskrift 1881, Tom X, s. 169–196. 126 Som exempel på dikter där författaren gjort en helomvändning anförs N» apoleons graf» där »tacksamt» ändrats till »tankfullt», och »Napoleons återkomst i 5 December 1840». Ibid., Tom X, s. 173. 127 Ibid., s. 174–196. Hultin antyder att von Qvantens lyriska produktion visserligen är liten, men jämnare än Topelius. F.ö. betecknas Topelius kärlekslyrik som »mera omvexlande» än von Qvantens, som besjunger »kärlekens längtan och saknad». Naturkänslan är »rikt utvecklad» hos dem båda, hos Topelius »mera målande», hos von Qvanten »mera melodisk». Den förre ger »taflor på inhemsk grund», den senare älskar »ett försjunkande i naturåskådning». Hos bägge »förmänskligas 10 naturen». von Qvanten tävlar på tillfällighetsdiktens område med Topelius i att ge en händelse ett fulltonigt uttryck. Ibid., s. 188–192. 128 Se t.ex. Nyberg 1949, s. 278 f. von Qvanten hade 1853 överflyttat till Sverige. 129 Vasenius, »Antikritik», Hufvudstadsbladet 30/3 1881. Vasenius menar bl.a. att Hul- tin gör Topelius orättvisa genom att lyfta fram förtjänster hos von Qvanten men förtiga samma drag hos Topelius. 15 130 Hultin, »Sjelfförsvar», Hbl 6–7/4 1881; Vasenius, »Replik», Hbl 10/4 1881; Hul- tin, »Herr antikritikern, ytterligare belyst», Hbl 16/4 1881 och Vasenius, »Slutord till hr A. Hultin», Hbl 19/4 1881. 131 Som exempel på Hultins poetiska okänslighet anförs hans kritik av »Sylvias visor». Gabriel Lagus, »Kritiker och antikritiker», Östra Finland 11/4 1881. 132 Topelius 1922, s. 100. 20 133 Ibid., s. 114. 134 Topelius–Malmström 16/4 1856. 135 Topelius 1922, s. 138. 136 Ibid., s. 138 f. 137 Ibid., s. 83. 138 eliel Vest, Zachris Topelius. En biografisk studie 1905. Vest hade tidigare utgett biografiska studier över J. L. Runeberg 1902 och J. V. Snellman 1904. 25 139 Ibid., s. 109. Mottagandet av Ljungblommor I s. 104–109, av Ljungblommor II–III s. 227–232. 140 Valfrid Vasenius, Zacharias Topelius. Hans lif och skaldegärning I–VI 1912–1930. 141 Ibid. IV, s. 148. 142 a. J. Sarlin, Zacharias Topelius. Elämä ja toiminta 1917. 143 Selma Lagerlöf, Zachris Topelius. Utveckling och mognad 1920, s. 2. 30 144 Ibid., s. 253. 145 nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 6. 146 Ibid., s. 165 f. 147 Ibid., s. 605, 611. Om Ljungblommor III ger Nyberg inget omdöme. 148 Ibid., s. 7. Systersonen Zachris Schalin har publicerat minnesteckningar av Tope- lius, där han knyter dikter till specifika händelser och platser i skaldens barndom, 35 »Hemkretsmotiv i Z. Topelii diktning» 1918, s. [22]–47, och Kuddnäs. Skalden Z. Topelius’ forna hemgårds historia 1935. 149 koskenniemi, »Topelius lyyrikkona», Kirjoja ja kirjailijoita 1918, s. 93. 150 Vetterlund, »Finlands romantiker» 1918, s. 5. 151 Ibid., s. 14, 18–27.

LXVI Inledning

152 Castrén, »Topelius’ fosterländska lyrik» 1918, s. 266. Samma år publicerades Cast- 1 réns artikel »Finlands folk i Topelius’ verk» i FU. 153 Ibid., s. 219 ff. Som ex. ur Ljungblommor anförs »Sanct Henrik» (s. 220), »Åbo domkyrka» (s. 143) och »Studentvisa» (s. 225). 154 Castrén, »Topelius’ politiska diktning» 1958, s. [171]–187, tryckt i Nordisk Tid- skrift 1943. 5 155 Söderhjelm, »Topelius’ tidigaste lyriska diktning» 1931, s. [1]–82. 156 Ibid., s. 76–82. 157 granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946. 158 Törnudd, Flickan från Kahra 1948, s. 46. 159 enckell, »Inledning», Topelius, 120 dikter 1970, s. VII. 160 karl Warburg, »Runeberg och den svenska dikten», Illustrerad svensk litteraturhis- 10 toria 1916, s. 57. 161 Sylwan, »Den finländska litteraturen. Topelius»,Svenska litteraturens historia 1919, s. 506 ff. 162 Tideström, »Runeberg och den finlandssvenska litteraturen», Ny illustrerad svensk litteraturhistoria 3 1956, s. 481. 163 Holmqvist, »Runeberg och romantiken i Finland» (1988) 1999, s. 138. 164 ekelund, Finlands svenska litteratur 2 1969, s. 191. 15 165 johan Wrede, »Zachris Topelius – barnatro och fosterland» 1999, s. 330. 166 Z. Topeliuksen runoja. Kokoelma suomennoksia 1898. 167 k. F., »Lyyrillistä runoutta», Valvoja 2/1898, s. 137–141. Initialerna torde avse Kaarlo Forsman, tolkare av fr.a. grekantik litteratur. 168 Wichmann, »Z. Topelius suomeksi», Valvoja 1/1898, s. 27 f. 169 niemi, Kirjallinen elämä 2000, s. 117. 20

LXVII

Ljungblommor I (1845)

Ljungblommor I

Ljungblommor.

Vilda skogen har sin blomma Och sin doft har ödemarken, Ljungen har sin bleka rodnad, Heden äger ock sin glädje; 5 Och det rika menskohjertat, Skall, mer armt än ödemarken, Fattigt mer än sorgsna heden, Det ej sina blommor bära, Sjelf sin ljufva tröst ej nära?

10 Några sånger har jag sjungit, När i bröstet hjertat brände, Sjungit dem för Ellis glädje Och för Ainas aftontankar; Selmas panna dervid ljusnat, 15 Fannys ömma ögon skimrat, Emmas blida blåa blickar Klarare än stjernor strålat. Så i vackra ögons värma Sångerna likt drifvor smultit, 20 Runnit upp som morgondrömmar I ett vårligt hjertas kärlek. Nu jag samlat har de späda, Skickar dem åt Suomis flickor, Att en sorgsen stund fördrifva, 25 Att i vårens doft och längtan Sångens ro de hulda gifva. 1845.

3 L j u n g b l o m m o r

Sången.

Så är sagan nu om sången, Så det ädla Suomifolket, Så det visa folket säger: Sången är af sorg upprunnen, 5 Men af sång är glädje vunnen.

Runotar bor långt i skogen, Fjerran uppå mon är kojan, Låg är kojan, hög är tallen, Runotar af qvinnor visast. 10 Sånger kan hon många tusen, Kan från ny till nedan sjunga, Vet hvad icke många veta, Kan allt ondt med ord besvärja, Ofärd ifrån menskor värja.

15 Kom en dag en gladlynt främling, Trädde i den låga kojan: »Frid med dig, du sagomoder, Vidtberömda sångarinna! Vida vägar har jag vandrat, 20 Fjerran ditt beröm förnummit; Nu, o moder, ett mig lofva: Lär mig sångens goda gåfva!»

Runotar, den visa qvinnan, Sagomodren, log och sade: 25 »Ej om tusen ord jag hade Och dig tusen sånger lärde, Ej om all din tid du sutte Vid min härd och täljde runor, Smidde dem af guld och silfver,

4 Ljungblommor I

30 Dem af sol och måne byggde, Kan det enda jag dig lofva: Lära sångens goda gåfva.»

Sade främlingen bedröfvad: »Hvad skall jag, o moder, göra?» 35 Sade Runotar, den visa: »Gå dit bort i ödemarken, Göm en sorg uti ditt hjerta, Då skall sången ro dig gifva; Dina läppar sjelfmant lifva; 40 Sången är af sorg upprunnen, Men af sång är glädje vunnen.» 1842.

K antele.

Nu en saga vill jag sjunga, Hvem vill uppå sagan höra? Månne björken? Månne tallen? Månne lundens blommor alla? 5 Björken har ej tid att höra, Tallen mycket har att göra, Blommorna ha ännu mera. Selma, du min smultronblomma! Fanny, täcka tusensköna! 10 Sätt dig här i vackra lunden, Lyss på mig i aftonstunden.

Liten dikt vill jag berätta, Dikten har jag engång funnit Lik ett hjortron uppå tufvan, 15 Lik ett ensamt bär på stjelken, Enslig blomma uppå ljungen. Funnos äfven andra blommor, Vackra barn af skogens tufvor, Vårens döttrar, silfverklara, 20 Himmelsblåa, underbara;

5 L j u n g b l o m m o r

Men jag tog den allraminsta, Tog den blekaste af alla. Uti blomman log en perla, Var det dagg blott, var det tårar? 25 Skogens ljufhet log i perlan, Dalens doft och ödemarkens Tysta sorg i den sig speglat. Perlan spilldes ned på tufvan; Sorgsna tufvan börjar knoppas, 30 Börjar längta, börjar hoppas, Börjar le i färger bjerta: Sorgsna tufvan är mitt hjerta.

Så om Kantele är sången: Uppå mossan under tallen, 35 Uppå vilda skogens tufva Låg den döde barden fallen. Kantele, det ljufva spelet, Låg invid den dödes fötter, Kantele, det glada spelet, 40 Var så tyst som döda lärkan, Som en somnad vinterbölja, Som en bäck, hvars våg förrunnit, Som en härd, hvars eld förbrunnit.

Vinden vandrade i skogen, 45 Öfver tufvor, öfver toppar. Kantele, det ljufva spelet, Börjar susa uti vinden. Börjar sjunga så och säga: »Ve mig arma, ve mig glömda! 50 Sorgsen sofver jag på tufvan, Slumrar under gröna granen, Granens barr uppå mig falla, Skogens ruskor mig betäcka, Mossa vexer på min sida, 55 Ogräs mellan mina strängar. Ve mig arma, ve mig glömda!

6 Ljungblommor I

Fordom var det annorlunda, Då jag bars som barn på armen, Invid starka hjeltars hjertan. 60 Starka hjeltars stora hjertan Slogo högt i hårda barmen, Ljufva jungfrurs ljusa blickar Glada glimmade, när glädjen Ströfvade på mina strängar, 65 Sorgen sakta smög deröfver. Ve mig arma, ve mig glömda! Handen, som mig bar, har vissnat, Vissnat sångens blåa blommor, Strödda öfver ljung och tufva, 70 Domnat bort de förr så ljufva; O hur snart de bleknat alla! Ingen vill till lif dem kalla.»

Kommo tvenne män i lunden, Ädle män med ljusa blickar, 75 Funno der den döde barden, Kantele invid hans fötter. Sade då den ene mannen: »Frid med dina gråa lockar, Gamle fallne runofader! 80 Ej så snart skall du förgätas, Menar jag, i Suomilandet. Jag vill gå i djupa skogen, Leta uti öde kärret Efter blyga Suomiblommor, 85 Kanteles förgråtna döttrar, Vill till kransar hop dem binda, Kransarna vill jag, o fader, Kring ditt gråa hufvud linda.»

Gick så bort den ene mannen 90 Uti kärr och öde skogar, Kom igen från kärr och skogar, Med de blyga Suomiblommor,

7 L j u n g b l o m m o r

Band dem hop till kransar alla, Kransarna han sedan sakta 95 Lindade kring fadrens hufvud, Runofadrens silfverlockar. Vackert var det visst att skåda Väna blommor, hvita lockar, Vårens ros och vinterns drifva, 100 Lifvets leende och dödens. Och det blef en doft i skogen, Vällukt kring den gamles panna, Som när öfver gamla häggen Milda majregn sakta dugga, 105 Kala grenar hastigt grönska, Gröna grenar hastigt knoppas, Knopparna slå ut i blommor, Blommorna så ljufligt andas Och med vällukt vinden blandas.

110 Deraf djupt den andre rördes Och hans håg blef mild som majdoft. Kantele han tog från tufvan, Stämde de förgätna strängar Och begynte nya runor, 115 Nya runor, längtansfulla, Kärleksrika, underbara, Himmelsblåa, silfverklara. – Välljud gick kring hela nejden, Som när uppå dunkla grenen 120 Sjunger Satakielinen, Skumma skogar sakta susa; Strida forssar stilla brusa, Starka stormars tungor tystna, Blad och blommor le och lyssna.

125 Hvilka äro dessa männer, Dessa ädle sångarhjeltar, Som förgätna blommor plockat, Kantele från tufvan tagit?

8 Ljungblommor I

Säg ett namn, du goda saga, 130 Sedan säg mig ock ett annat, Att jag får de kära namnen Hviska ut för mina lunder. Mina lunder skola glädjas, Löf och gren af kärlek susa. 135 Namnen hviska de åt vinden, Vinden för dem sedan längre, Hviskar dem åt insjöns vågor, Insjöns vågor oupphörligt Hviska dem åt sina stränder. 140 Så i vida Suomilandet Skola tusen lunders blommor, Tusen sjöars vågor ständigt Säga om de kära namnen; Att de aldrig mer förgätas, 145 Aldrig, aldrig dö, sålänge Vind och våg i Suomi sjunga.

Nu så hören, mina lunder, Hören vind och vackra vågor, Sagan har mig namnen gifvit 150 Och jag ger er dem för evigt: Runeberg, Elias Lönnrot. 1842.

Gr afven i Karttula*).

Hvarför skälfver björkens skugga Borta der på kyrkogården, På den kända, kära kullen? Hvarför skiner der så sorgligt 5 Månen genom brustna skyar? Hvilka visor hvisslar vinden, När han smäktande sig smyger

*) Har afseende på en den 13 Sept. 1841 i Karttula Kapell af Kuopio socken passerad händelse.

9 L j u n g b l o m m o r

Genom gröna granens grenar? Hvad berätta blåa böljors 10 Bleka vålnader på viken Af den fjerran sedda fjärden, Af det klara Kuivajärvi?

Det är qval i björkens qvistar, Grämelse i granens grenar, 15 Tårars sky kring månens skimmer, Vemod öfver vikens vågor. Sörjande och sakta susar Sången öfver sund och sjöar: Vågen tog vår vän, den väna, 20 Djupet gömt vårt ljus, det ljufva, Natten stal vår morgonstråle, Uti glömska sjönk vår glädje Och vår saknad evigt sörjer.

Ute der vid björkars udde, 25 Der sig djupast vågen hvälfver, Sam en båt i aftonsolen. Båten bar en brud på brådjup, Bruden bar ett brustet hjerta; Båten bar bedragen yngling, 30 Ynglingen bar bröst, som brände. Böljan slog och bröstet brände, Solen sken och tåren skymde; Två par ögons ömhet möttes, Två par armars bojor bundos, 35 Två par läppar lätt berördes, Tvenne hjertan sammangjötos, Och från verldens ve och våda Tog det tysta djup dem båda.

Det var bleka Karttu-blomman, 40 Bruden med det brustna hjertat; Det var skogens stam, den starke Savolaxarn Kolehmainen.

10 Ljungblommor I

Natten om de stilla sofvo I den vilda vågens vagga; 45 Skum var deras skira täcke, Klippan deras kalla kudde; Vinden hven och vågen hvälfdes, Vattnen våndades i vemod; Onda orons orm de ungas 50 Stilla frid ej mer fick stjäla; Fast omslutna, sammangjutna, De i dödens slummer slocknat Ljufvare än brud i brand vid Brudgums bröst i brölloppsqvällen….

55 Karttunen, förkrossad fader, Tog i sorg den döda dottren Der vid udden upp ur vågen; Tog ock käcke Kolehmainen, Bäddade i blommor båda 60 Borta der i kyrkogården, I den kända, kära kullen, Under björkens skumma skugga, Evigt gröna granens grenar.

Hög en hamn på kullen höjes, 65 Vålnad dväljs på kyrkovallen, Andar gå i aftonsvalkan, Suckar genom löfven susa; Dagas det i dödens dimmor? Gifver jordens djup den gömda 70 Gäst åt lifvets åtrå åter? Dag ej gryr i grafvens dimmor, Jorden gömmer sina gäster; Tirikainens tysta tår i Gråt på grafvens grönska faller, 75 Öfvergifven brudgums ömma Klagan sig i toner kläder:

11 L j u n g b l o m m o r

»Satt en ensam sparf i grenen Af en gran på Kuiva-udden, Ensam flög en flyktig mås i 80 Kretsar öfver Kuivajärvi. Hvad må späda sparfven spörja? Måsens spända spejaröga, Hvad må det i vågen spana? Tirikainens, Tirikainens 85 Sjunkna sällhet söker måsen Uti fjärdens fjerran vågor; Tirikainens, Tirikainens Flydda lyckas lust begabbar Sparfven, som på qvisten qvittrar.»

90 »Det var unga Karttu-bruden, Bruden med det brustna hjertat; Ömma ögat smallt i tårar, Tårarna som bäckar runno, Bäckarna som elfvar flöto 95 Ur den dimomhöljda källan, Ur det töckenblåa ögat. Talade då Tirikainen, Henne bad bedröfvad brudgum: Säg, hvi sörjer nu min sällhet, 100 Glimmar uti gråt min glädje? Morgondagg och jungfrutårar, Brudars gråt och majdags drifvor, Lätt som doft i dal fördunsta. Dagas, du min morgondimma! 105 Klara sjö, i skönhet skimra! Skära sky i purpur skifta! Glimma, du mitt guld, i glädje, Att din älskling ej må ängslas, Att din make sällhet smake! 110 Men om tysta tårekällan Djupt ur hjertats qval uppqväller, Om en annan du allena All ditt hjertas ljufhet gifvit, –

12 Ljungblommor I

Tag din frihet, fångna fågel! 115 Siska skön ur garnet skynda, Fri som våg i viken vandrar, Svan i aftonsvalkan svärmar!»

»Det var unga Karttu-bruden, Bruden med det brustna hjertat; 120 Välja ville hon, den väna: En var hennes vän, den ende, Och den andre hennes brudgum, Fläckad hennes älsklings ära. Välja kunde ej den kära, 125 Svor sin tro åt Tirikainen, Svor sitt lif åt Kolehmainen, Gick så bort och kom ej mera, Sjönk i natt och sågs ej mera, Gret en gång och sen ej mera, 130 Flydde som för fläkten molnet Tårögdt öfver nejden hastar, För att aldrig återvända…» 1841.

Vid den sofvande flick ans bild.

Nu var tyst, var tyst min tanke; Och min blick, var blyg och blunda! Smyg så tyst, som öfver tufvan Aftonvindens vingar hvifta, 5 In i denna skymnings skönhet, Denna djupa tystnads ljufhet; Kläd dig i en drägt af drömmar, Uti sömnens sidenslöja; Dölj dig i ett dok af dunkel, 10 I en mantel utaf midnatt; Att den skygga du ej skrämmer, Att den vackra icke vaknar, Att ur dimomhöljda drömmars Verld du väna mön ej väcker. – –

13 L j u n g b l o m m o r

15 Hvad kan nu den vackra drömma? Hvilka sköna skyar skimra Öfver detta ömma ögas Gömda, blåa, blyga himlar? Hvilka tankars snabba svalor 20 Svärma under denna panna? Hvilka outsägligt ljufva, Djupa, vådligt varma vågor Bölja under barmens blommor?

O var tyst, var tyst min tanke, 25 Och min blick var blyg och blunda! Engel, ädla, låt mig älska Dessa långa, lösta lockar, Låt mig kyssa dessa kinders Kärlek, dessa ögons ömhet, 30 Låt mig längta lifvet bort och Dö vid dina läppars lycka – – – –! Tyst! ack, öppnas ej ditt öga? Dina läppar le och lefva, Ande bor i barmens böljor; 35 Ljufva, hur ditt anlet ljusnar! Vaknar du då verkligt? – – – – – – – – – – – – – – – – – – Nej, du vaknar ej, ack nej! Aldrig öppnar sig ditt öga 40 Och min längtan ser du ej. Evigt skall du slumra så, Evigt lugn din själ betäcker, Aldrig dig min klagan väcker, Aldrig skall du mig förstå.

45 Ack, du är en bild – ej mer! Kalla äro dina läppar, Fast så himmelskt varmt du ler. Och du syntes mig så öm – Hvarför var mitt hopp en villa?

14 Ljungblommor I

50 Hvarför, o du falska lilla! Hvarför var ditt lif en dröm?

Dock – ej blott en dröm var du – Nu jag känner dig och anar Hvem du är – det vet jag nu. 55 Ofta förr jag såg dig så, Men då slog du upp ditt öga, Klart som stjernan, – och den höga Himlen var ej sluten då. – – – 1840.

Hafvets Flick a. (Imitation.)

Sköna skeppet sjunger så, Sångens ljud på vågen gå: Hafvets fria vackra flicka Föddes för det friska blå. 5 I hemmets blåa gårdar hon hvilat, Vingade vindar hvilat vid hennes sida; Lugn var på ytans Glans och den höga Himmelens sol sig doppade blank i 10 Djupets förklaring.

Men nu steg ur hafvets famn Längtan utan mål och namn. Hafvets vilda vackra flicka Bada vill i fjerran hamn. 15 Ur hemmets blåa armar hon ilar, Vingade vindar ila vid hennes sida; Fladdrande fläktars Lek och de hvita Vågornas lust vildt susa omkring dess 20 Bana i badet.

15 L j u n g b l o m m o r

Gördeln hennes frihet band, Gördeln löste hennes hand; Vilda hafvets vackra flicka Ilar från sin gröna strand. 25 Snöhvita slöjor i solen blänka; Hvinande vindar hvifta vid hennes sida; Svanor i skinande Silfver simma: I hafvets svällande svalka svärmar 30 Emilias längtan.

Och en röst jag hviska hör, Rösten bort i stormen dör: Hafvets flydda vackra flicka All vår kärlek med sig för. 35 Lockarna fladdra på våta vågen, Vingade vindar hviska vid hennes sida; Tindrande stjernors Saliga lust sig Speglar i djupets oändliga vemod: 40 Emilia flydde! 1840.

På kullen om våren.

Guds godhet kläder jorden grön om våren Och himlen kläder han i ljus och strålar; Han låter solen le och sjelfva tåren, Som molnet gråter, han i purpur målar; 5 Hvi höljer han i vårens glada timma En ädel menskoblick i dödens dimma?

Han vårdar markens unga blomsterslägten, Värnlösa liljan, som på ängen skalkas; Han skyddar dem, han bjuder vestanfläkten, 10 Att endast smekande de späda nalkas; Hvi bröt han dig, du unga stam, i våren Och lade vissnad all vår fröjd på båren?

16 Ljungblommor I

Jag står på kullen, der vår älskling hvilar, Jag frågar himlen och jag frågar jorden, 15 Jag frågar molnet, som i rymden ilar, Men ingen, ingen har ett svar på orden; De äro stumma alla, grafven tiger, Och dödens dimma öfver kullen stiger.

Han for, den dyre, som en ros i strömmen, 20 Af vågen stulen från den sorgsna stranden; Han flydde ack så snabb, som ungdomsdrömmen, När uti lifvets hetta smäktar anden. I vårens dar, när alla englar småle, Han flydde lik en villad morgonstråle.

25 Frid öfver dem, som sofva! – dem som lyktat I sena ålderns dar den trötta färden! Frid öfver dem, som snabbt i våren flyktat, En vårsky likt, med kärlek bort från verlden! Lätt hvile öfver bruten glädje mullen, 30 Och ljufligt dofte rosorna på kullen! 1842.

En liten tid.

O låt mig lefva en liten tid Och dö lik blomman i dalens frid, Och räkna dagarnas fröjd och qval Och glömma dagarnas tal!

5 O låt mig lefva en liten tid, Med hjerta rent och med ande blid, Och låt mig andas den korta vår Och dö förr’n våren förgår!

Förr’n solen öfver min fröjd gått ned, 10 Förr’n stjernan mistat det ljus hon spred,

17 L j u n g b l o m m o r

Förr’n matken sårat mitt hjertas tro – O låt mitt hjerta få ro!

I hoppets saliga morgonglans, När kärlek binder sin myrtenkrans, 15 I andens ljufliga knoppningstid – O låt min ande få frid!

Hur outsägeligt kär och dyr Du är, o vår, som lik flamman flyr! Hur skönt, o lif, när, mot höjden vändt, 20 Till flygt din vinge du spännt!

O låt mig lefva en liten tid Och dö lik blomman i dalens frid, Och räkna dagarnas fröjd och qval Och glömma dagarnas tal! 1845.

Vid Elfmynningen.

Kom, vackra silfverbölja, Kom bort till blåa hafvet, Att der ditt flöde dölja, Förgätet och begrafvet, 5 Och glömma bort dig sjelf – Kom, sköna, klara elf!

Din himmelsblåa moder, Den ljusa höjdens källa, Hvars svala perlefloder 10 Ur bergens klyftor välla, Och i hvars spegel ner Den klara stjernan ser,

Hon sände ut ditt flöde, Att sjelf en väg sig bana, 15 Att skapa sjelf sitt öde

18 Ljungblommor I

Och sjelf ett mål sig dana; Hon gaf dig lifvets lott: Att strida, strida blott.

I klippans hårda vagga 20 Du vexte upp så herrligt, Du slog din hvita fragga Mot fjällens dam förfärligt, Och för din makt med hast Den starka klyftan brast.

25 Hvar vår, när öfver jorden Den sorgsna drifvan gråtit, Du, plötsligt jätte vorden, Din lugna brädd förlåtit Och brottats vildt ibland 30 Med furan på din strand.

Sen har du, långt från fjällen, I stilla dalar susat, Blott svanens färd i qvällen Din spegelyta krusat, 35 Och strandens blommor tyst Din vackra hvirfvel kysst.

Och i ditt blåa öga Sig lundens fägring målat, Och ur din barm den höga 40 Azuren återstrålat, Och lifvets skönhet all Har lett i din christall.

Nu skynda att ditt flöde I hafvets sköte dölja! 45 Hur lik ett menskoöde Din saga är, o bölja, Hur lik i nöd och strid, I skönhet och i frid!

19 L j u n g b l o m m o r

Säll den, lik dig, förklarad, 50 Med himlen i sitt sköte Och spegelns glans bevarad, Sitt öde går till möte Och sjunker ljus och blid I evighetens frid. 1842.

Lärkröster i Maj.

O du lummiga lund! O du skuggande skog! O du äng i din älskliga vår! Ljuf är rosornas röst, 5 Jag förnimmer den nog, Och jag liljornas löjen förstår.

O du vänliga vik, Med din speglade sky, Med din silfveromstrålade strand 10 I din glimmande glans Runor randas och fly, Jag dem läser i lugnet ibland.

O du seglande svan, O du sångare säll, 15 Du som sjunger i skimrande sjö! I din sång är ej sorg Och ditt qval har en qväll; Mina sorger din sång skall förströ.

Går en vind öfver våg, 20 Öfver grumliga grund, Öfver böljorna brusar en by; Då ler vårsol på vik, Stillar stormen på stund, Och de fladdrande fläktarna fly.

20 Ljungblommor I

25 Ty hvar vinter har vår, Och ett hopp har hvar höst, Och all midnatt i morgon förgår; Jag vill tro på en sol, Och på rosornas röst, 30 Och på ängarnas älskliga vår. 1844.

På Hoppets Dag.

Stig upp på bergen! Lifvets morgon randas Och dödens dimmor vika bort ur dalen; Ty ungdom bor uti den luft du andas Och helsa bor i skummande pokalen. 5 Töm hoppets dryck! Af ingen sorg den blandas, Och i dess sötma snart fördunsta qvalen.

Stig upp på bergen! Säg farväl åt natten, Hvars sista sky af morgonstormen jagas, Hvars sista is förgås i vikens vatten, 10 Hvars sista stjernas sken alltmer försvagas; Och helsa dagens ljus, den ädla skatten, Och bed, för land och folk det ock må dagas!

Bed, att så långt som Suomis bygder sträckas, I frid dess skördar gro, i fröjd uppskäras; 15 Bed, att till lif dess alla blommor väckas, Att ingen må af dolda matkar täras; Bed, att dess trogna hopp må aldrig gäckas, Att aldrig må dess fasta mod förfäras!

Bed, att det dagas! Än är natt och dimma 20 Från fordomtid utöfver månget sinne; Bed, att det ljus, den klara morgonstrimma, Som ren oss glädt, för Suomi ej försvinne! I dunkel furuskog må solen glimma Och sagan ensam gömma nattens minne.

21 L j u n g b l o m m o r

25 Ty nu är vår, nu uppgår hoppets stjerna, En maj för jorden och en maj för anden, Nu redo fälten stå för korn och kärna, Och redo stå de unga bröst i landen; Der sås den skörd, som Suomis hopp skall värna, 30 Och fjerran framtid lägger dervid handen. 1 Maj 1844.

Ynglingens val.

Engelen stod vid lifvets port, Ropande högt: välj, yngling, fort! Här leder stigen till lifvets höjd, Striden och segern och segerns fröjd. 5 Kämpa och njut! men din njutning är kort, Skördaren mejar i våren dig bort.

Skyr du för skördaren, ändra ditt val! Här leder vägen till lifvets dal; Slingrande stigar bland dimmorna gå, 10 Matt skiner solen och himlen är grå, Blek som en höstdag är rosens knopp; Sent skall dock sluta din vandrings lopp.

Aldrig, jag sade, o engel, af nåd Ömkligt jag tänjer min lefnadstråd. 15 Tungt är att vandra i lifvets dal, Höjden jag älskar, för den är mitt val. Gif mig, o engel, gif njutning och strid, Skördaren gifve sin eviga frid! 1839.

Jag älsk ar ej verlden.

Jag älskar ej verlden Och villan och flärden, Ej dårliga fröjden;

22 Ljungblommor I

Jag älskar mot höjden 5 Och stjernorna blicka, Jag älskar att dricka Med törstande tunga Det eviga ljuset, Och stilla besjunga 10 Guds strålar i gruset. Låt storma derute! Ro gästar härinne; Inom dig du slute Din himmel, o sinne! 15 Den tager dock ingen. Låt menskorna skratta, Dem lustarna fatta I yrande ringen, Dem vanskelig lycka 20 Till afgrunder leder Och störtar dit neder, Då högst de sig tycka! Ej smärta mig löjen Af svindlande dårar, 25 Ej locka mig nöjen, Som sluta med tårar; Mig kallar från verldens Och villans och flärdens Försåtliga stig 30 Guds godhet till sig. 1835.

Dröm lifvet bort.

Dröm lifvet bort! Dess fröjd är kort, Dess längtan lång – En enda gång 5 Blott lycklig blif, Och sedan – slut! Ej lampans lif,

23 L j u n g b l o m m o r

Som tynar ut – Ej vekens lif, 10 Som ryker än, Sen anden, elden lemnat den! Blott en minut, En blixt af fröjd, Och sedan – slut! 15 Och jag är nöjd.

Dock ej för mig, – Ett ringa grand, – Min ädla and’ Förbränne sig; 20 Men tusende Förädlande, upplysande, Den slockne af I natt och graf! 1835.

Julpsalm.

Det mörknar ute och vindens brus Far öfver de dunkla dalar; Natt faller öfver den armes hus, Den rikes stolta salar; 5 Hvar är det ljus, Det klara, som oss hugsvalar?

I dödens skugga, der än vi gå, Vi blinda och sorgsna alla, Hvar är den stråle, vi hoppas på, 10 Som skall i vår skymning falla? Hvar ljusna må Den nattliga himmel kalla?

De eviga stjernor skåda klart I däldernas dunkel neder, 15 Af festliga ljus ett underbart,

24 Ljungblommor I

Ett glänsande sken sig breder. Kom snart, kom snart, Du enda ljus, som oss leder!

Snöflingan derute frusen far, 20 Kring backarna vinden skenar; Månn’ sparven varmt uti boet har, Och skatan i björkens grenar? Små fågelpar, Hur väl jag er alla menar!

25 Men brasan brinner så varm på häll Och ljusen skina så klara; O det är visst, att i qväll, i qväll, I qväll vill ett barn jag vara, Så glad och säll 30 I gladaste syskonskara.

Guds mörker ljusnar i klarhet då, Guds ovän ej får oss fresta; De heliga englar med ögon blå I arma hyddan gästa; 35 Det är ändå Af alla jular den bästa. 1843.

Aminas sång till Maria. (Fragment.)

Jag vet en bok, der hvarje sida prålar I evig glans, af inga sekler tärd; Der hvarje rad lik silfver återstrålar Och hvarje bokstaf är för sig en verld. 5 Der bladdrar ingen hand i blåa bladen, Men uppenbara stå dock alla orden Och läslig är den silfverblanka raden, Fast ingen skrift den liknar uppå jorden.

25 L j u n g b l o m m o r

Hvar qväll, när skuggorna begrafvit dagen 10 Och ned åt midnatt stupar stundens lopp, Då ligger blåa boken vidt uppslagen, Der läser jag om tro och tröst och hopp. När aftonsolen sjunkit djupt i hafvet, Och ned i tystnad sjunkit menskohvimlen, 15 Och lifvets hopp är djupt i natt begrafvet, Då frågar jordens frågor jag af himlen.

Jag kan det språk, som morgonvinden talar, Och vågens dån, som emot stranden slår, Och löfvens sus och lundens näktergalar 20 Och blomstrens suckar alla jag förstår. Jag läser ord i vårens stilla grönska Och uti himlens gyllne skyar höga, Jag anar hvad de stumma hjertan önska Och läser tankar i ett menskoöga.

25 Uti ditt öga – i Marias öga Jag läser godhet, idel godhet blott, Och hur din egen sällhet rör dig föga, Blott sällhet blir de dinas glada lott. Jag frågat stjernorna om dina öden 30 Och ljusa löften de mig unnat alla: Frid, hopp och kärlek blott, tills sena glöden Af lifvets lampa tyst i aska falla. 1841.

Vintervisa.

Vind och hvita vågor Stredo nyss på sjön; Blåa bryggor blänka Nu kring öde ön. 5 Smidig skida skön Öfver slätten slinter. Vacker är vår vinter Och så frisk är snön.

26 Ljungblommor I

Aftonsömnig solen 10 Syns och morgontung, Skumma skuggor skymma Suomis hed och ljung. Folkets håg är ung, Stålfast är dess sinne. 15 Gladt vår perta brinne! Sjung en visa, sjung!

Det var skarpt i skogen, Der jag högg i dag, Rim i håret hängde, 20 Som en björn var jag; Det tog friska tag. Nu den långa qvällen Här vid heta hällen Sjunga vi i lag.

25 Sjung de gamla runor, Dem vi än ha qvar, Sjung hur godt och trofast Finska hjertat var; Sjung om flydda dar, 30 Sjung om dar, som stunda, Tills vi trötta blunda, Pertan slocknat har. 1843.

Fotspåret i klippan.

Jag stod vid hällen på branta stranden Af flodens våg; Med stum förundran i hårda klippan Ett fjät jag såg, 5 Ett fjät så tydligt, som uti sanden Man ser ett spår, När barnafoten i muntra lekar Deröfver går.

27 L j u n g b l o m m o r

De lärde säga, att fordom jorden 10 Som lava flöt; Sen vid dess svalning ur vida remnor Graniten sköt. Om det är sanning, o flodens klippa, Och smallt du så, 15 Som jern i ässja, en mensklig fot ej Berört dig då.

För många tusen försvunna solhvarf Har Herren Gud En engel utsändt till jordens lava 20 Att gå hans bud, Att spörja grannt, om en verld af skönhet Der kunde gro; Om der Guds afbild i frid och oskuld Än kunde bo.

25 Och engeln satte på mjuka hällen Sin barnafot, Men drog förfärad den strax tillbaka För brandens hot, Och flög till Herren igen och sade: 30 »Än mången tår Din sky får gråta på heta jorden, Förr’n sval hon står.»

Och Herren lät sina skyar dugga Den svala flod, 35 På jordens lava, tills uti blommor Och vår hon stod. Men minnesgoda graniten gömde Sitt englafjät, Och än i dag med förundran vandrarn 40 Betraktar det. 1845.

28 Ljungblommor I

Tiden och dess Moder.

En väldig konung, stolt och stark och stor, Med kopparkrona på sitt mörka hår Och spira utaf jern i mäktig hand, Sitt hufvud höjer högt i himlens sky 5 Och med sin fot förtrampar jordens ätt Och med sin lie mejar verldars skörd.

Hvarhelst han andas – der blir molnet snö, Till is byts tåren, kärlek byts i hat; Hvarhelst han trampar – der bli tingen stoft, 10 Högt frodas i hans spår förgängelsen; Den korta vår, det späda blomsterlif, Den bleka menskofröjd för honom fly.

Den starke konung har en moder mild, En hög gestalt i öfverjordisk glans, 15 Med stjernors diadem i gyllne hår, Solkrona kring sin tinnings högblå hvalf, Högtidlig som en stjernklar natt, fast ljuf Som nytänd morgonstråle är dess blick.

Den höga drottning sluter verldens rund 20 Och rymdens gränser i sin andefamn; Der mildt hon andas över jordens sorg, Der smälter hat i kärlek, natt blir ljus, Och döden lif, och tidens alla qval I tårar utaf sällhet lösas opp.

25 En dag satt Tiden uppå hafvets strand Och formade en bild af sand och sad’: »Mitt verk är du och lefver blott i mig!» Men Evigheten böjde huld sig ned Och kysste bilden – och i bildens barm 30 En klarögd, en odödlig ande steg.

29 L j u n g b l o m m o r

Då sade tiden vred: »du lek af mig, Du grand af stoft, blif åter hvad du var!» Och bilden bleknade och med en suck Dess klena väsen sjönk till jord igen; 35 Men ur det brustna ögat segerstolt, Odödlig och förklarad anden steg.

Då sade Evigheten mildt och log, – Men saligt allvar låg i hennes blick – »O Tid! o Tid! ditt rike är dock mitt; 40 I djupet af ditt väsende är jag, Men blott ett bländsken af min glans är du Och all din död är blott ett lif i mig!» 1836.

Blomman om Julaftonen.

1 »Är det, o Gud! din verld alltså? Jag aldrig såg den än; Men annorlunda jag ändå Har föreställt mig den.

5 Jag drömt så gladt om den engång, Hur den var skön och ljus, Med vestanvind och fågelsång Och klara källors sus;

Hur ängen stod i glans och gull, 10 Hur mild dess doft sig spred; Hur solen såg så kärleksfull; På tusen blommor ned.

I frusna tufvan jag det drömt, Der sof jag än i går; 15 Då sken, o Gud! din sol så ömt; Jag trodde det var vår.

30 Ljungblommor I

Jag slog så glad mitt öga opp, Jag var så barnsligt säll; Men grymt bedrogs mitt hjertas hopp 20 I hård Decemberqväll.

Ty lund och våg bar dödens drägt Och solen sjönk med hast, Och för en kyss af nordens fläkt Mitt späda hjerta brast.

25 Du glada sol, du drömda vår, Du vackra verld, farväl! När utan kärlek glömd hon står, Förtvinar blommans själ.»

En yngling kom och blomman bröt, 30 Sin flicka gaf han den: »Mins, när du bär den vid ditt sköt, I lif och död din vän!»

Men flickan sade: »gosse blif Ej falsk, lik solens sken, 35 Och väck ej hjertats ros till lif, Att dö förgäten sen!» 1842.

Baldomero Espartero.

Om den stolte generalen, Om Vittorias segerhertig, Baldomero Espartero, Gref Luchana, Grand af Spanien, 5 Visste hvad hans bild förunnats, Mindre skulle han då klaga, Mindre ödets hårdhet banna.

I Valencias huerta Vexte stolta spanska röret, …

31 L j u n g b l o m m o r

10 Till en käpp man röret gjorde, Satte doppsko utaf silfver, Utaf guld en knapp till handtag, Och i knappen målad bild af Baldomero Espartero, 15 Segerhertig, Grand af Spanien. Käppen köpte sen en sjöman, Den till Helsingfors han förde, Gaf åt en student den dyre Baldomero Espartero, 20 Segerhertig, Gref Luchana.

Satt en mö med mjuka lockar Under lönnens löf en afton, Såg så gladt på Baldomero Espartero, Grand af Spanien, 25 Såg den granna uniformen, Ordnarna och gyllne skinnet, Såg mustacherna, de fagra, Och den manligt krökta näsan …. Förde i förtjusning bilden 30 Till de röda rosenläppar, Kysste hjertligt Espartero Baldomero, Grand af Spanien. Baldomero Espartero, Gref Luchana, segerhertig, 35 Flyttades från spanska röret, Från sin gyllne ram i knappen, På de fagra smultronläppar, Dog så död en hjelte värdig, Ljufligare, än Narvaez, 40 Lopez, Concha och Serrano Åt den fallne krigarn unnat.

Icke mången Grand af Spanien, Icke mången tapper krigsman Ätes af så ljufva läppar, 45 Får en graf så mjuk och vacker.

32 Ljungblommor I

Visste han sin död i rosor, Baldomero Espartero, Segerhertig af Vittoria, Gref Luchana, Grand af Spanien, 50 Mindre sörjde nu den stolte, Der i landsflykt han i London Sorgsna tragedier skrifver, Mindre han begret förlusten Af sin dröm om Spaniens krona. 1844.

33 L j u n g b l o m m o r

II.

De tvenne fåglarna i dalen.

Emellan höga klippor Jag vet en dal, I skuggor evigt sluten Och tyst och sval, 5 Dit solens milda öga Ej nånsin hann Och stjernans sken i natten En väg ej fann.

Igenom dalen flyter 10 Förutan larm Med purpurröda böljor En flod så varm. Från öster in den brusar I dalens frid 15 Och vestanut i bugter Far bort så strid,

Och ingen storm har grumlat Dess bölja än, Och ingen stjerna speglat 20 Sin glans i den, Och ingen blomma spirat Uppå dess rand, Och ingen flodgud badat Invid dess strand.

25 Men der i trånga dalen Den störtar fram, Den skälfver utaf våldet Den starka dam,

34 Ljungblommor I

Och vidgar sig så våldsamt 30 Och, skakad än, Sig drar med hast tillsamman Af harm igen.

På klipporna i dalen Vid flodens rand 35 Der sjunga tvenne fåglar Så skönt ibland; De sjunga der så ljufligt På hvar sin topp Och vinden förer sången 40 Ur dalen opp.

Svart är den ena fågeln Och purpurröd; Hans öga glänser sällsamt Af dunkel glöd; 45 Som stormen öfver rosor Med suckar flyr, Så är hans sång, så trånfull Och vild och yr.

Så liljehvit den andra 50 Och himmelsblå, På höga klippan sjunger En sång också; Men som en doft af liljor, Från klippans bryn 55 Hans sång steg upp i våren Mot morgonskyn.

Hur ofta uppå berget Jag suttit stum, Och blickat ned i dalen 60 På flodens skum, Och hört den svarta fågeln Med dunkel glöd

35 L j u n g b l o m m o r

Ur djupet sjunga kärlek Och lust och död.

65 Som bleka ljungeldstrimmor En åsksvart dag, Så låg en färg i sången, Ett mörkt behag. Det klang så ljuft i dalen 70 Och dock beklämdt; Mitt hjerta blef så gladt och Så sorgset stämdt.

Då slog den hvita sångarn Sin drill igen 75 Om kärleken och hoppet Och troheten; Mitt bröst blef åter fritt och Min håg blef sval, Och sången klang så frisk ur 80 Den djupa dal. 1841.

Farkosten på vågen.

Skyhöga vågor vandra I djupa sjön, Den hvita fradgan stänker Mot dagen skön.

5 En liten farkost gungar På bölja sval; Än når han höjdens himlar, Än djupets dal.

Än öfver ljusa skyar 10 Han skridit tyst, Der klara stjernans stråle Hans bölja kysst;

36 Ljungblommor I

Än uti dunkla dälder, Han slungats kring, 15 I skönaste korallers Uddhvassa ring.

Så har den arme irrat Väl mången dag; Den djupa sjön är lifvet, 20 Farkosten jag.

Men kärleken är böljan, Som brusar än, Och Emmas öga stjernan, Som kysser den. 1840.

Fågelens visa.

Der sjöng en fågel på lindeqvist, på lindeqvist: »En liten fågel är jag förvisst, Som nog kan spela och sjunga.»

5 »Men borta dröjer mitt hjertas vän, mitt hjertas vän; I lund och mark är han fjerran än Och flyger långt uti skogen.»

Guds vackra engel med ögon blå, 10 med ögon blå, Han satt i molnet och hörde på Och sjöng så sakta i qvällen:

»Du lilla fågel på lindeqvist, på lindeqvist, 15 Gud gif din älskling åt dig så visst, Som du kan spela och sjunga!»

37 L j u n g b l o m m o r

Och fågeln sjunger ännu i dag, ännu i dag; Om vännen kommit vet intet jag, 20 Och intet engelen heller. 1837.

Hvem är din lefnads ljus?

»Och hade jag allt godt Och hade icke dig, Hur bitter vor’ min lott På jordens sorgsna stig! 5 Och satt jag stolt och hög Och hade gods och gull, Och hade icke dig, Hur arm jag kände mig!»

»Och vor’ jag god och vis 10 Och ägde kunskap all, Och hörde jag mitt pris I tusen återskall, Och såg mitt namn i glans Klart strålande och stort, 15 Och hade icke dig, Hur glömd jag kände mig!»

»Hur blef min sällhet du, Mitt hopp, min enda ro? Hur blef du mig så ljuf, 20 Hur kunde jag det tro? Se, jordens dal är mörk, En skugga är mitt lif, Men ljus är blott hos dig – O kom och blif hos mig!»

25 Der i den skumma natt De varma ord jag bad,

38 Ljungblommor I

Jag högt af häpnad spratt, En röst invid mig sad’: »Hvem älskar du allen? 30 Hvem är din lefnads ljus? Till hvem flög bönens ljud, Till flickan eller – Gud?» 1843.

Tvenne blommor.

Såg du henne brölloppsdagen? Sköna voro anletsdragen, Men som vårens hvita stjernor, O så bleka voro de! 5 Och jag såg en sällsam dimma Öfver hennes ögon simma, Och hon log så outsägligt, Som de sällas skuggor le.

Jag till henne gick och sade: 10 O var glad ibland de glade, På din kind låt lifvets lycka Strö sitt rosenskimmer än. Blek är sorgen, blek är döden, Kärlek älskar rosenglöden, 15 Glädjen klär sig helst i rosor: O så var min ros igen!

Och hon log så djupt och sade: Tvenne blommor bär den glade; Rosen är hans älskarinna, 20 Liljan är hans hjertas vän. Lifvets lätta fjärillycka Vill i rosor helst sig smycka; Sälla hjertats tysta glädje, Hvita liljor älskar den.

39 L j u n g b l o m m o r

25 Och nu ser jag henne åter; Våren ler och drifvan gråter, Sorg och löje vikit fjerran, Från den huldas anlete. Och, liksom på brölloppsdagen, – 30 Sköna äro anletsdragen, Men som hvita vinterstjernor, O så bleka äro de!

Och här står jag, stum af smärta, Vid den dyras brustna hjerta, 35 Och de aningsfulla orden Rinna i min håg igen: Lifvets lätta fjärillycka Vill i rosor helst sig smycka; Sälla hjertats tysta glädje, 40 Hvita liljor älskar den. 1842.

Hans Handske.

När han stod invid min sida, Hvad hans ögon voro blida, Hvad hans blick var outsägligt Stolt och ljuf och herrlig då! 5 Och hur varm i valsens yra Kände jag hans hand, den dyra, Och hur darrande och saligt Kände jag hans hjerta slå!

Och hans röst jag aldrig glömmer, 10 Och hans ord jag evigt gömmer; Tusen ord jag sen förgätit, Hans jag ej förgätit har. Jag förstod hans blick, den stumma, Hur hans sista minnesblomma, 15 Hur hans enda lefnadsglädje, Hur hans lif och död jag var!

40 Ljungblommor I

Och det var den sista gången ….. Sedan njöt jag glädje mången, Mången gång jag sedan valsat, 20 Men ej nånsin så som då. Ty han sofver under kullen, Och den mörka, mörka mullen Hvilar på hans ädla hjerta, Och det fick för mig ej slå …..

25 Men jag honom mins, den glade, När han kappan på mig lade, Hur min hand han sakta tryckte, Djupt i mina ögon såg … Och hans handske föll och glömdes, 30 Men jag vet nog hvar den gömdes, Och jag vet på hvilket hjerta Den alltsedan troget låg.

Och jag vet ett sorgset öga, Som i lifvet glädes föga, 35 Och som dock i smärtfull glädje Glänser, när det handsken ser. Jag en flicka vet, som stilla Under tårar kysst den lilla, Hvarje morgon, hvarje afton, 40 När för slumrarn tyst hon ber. 1844.

Den flydda.

O du som, lik dagen, i vester bortflydde, Jag såg dig ej åter när morgonen grydde, När aftonens svalka till jorden flöt ner, Jag såg dig ej mer!

5 Du flydde med vågen, som skummande svällde, Men lugnet tog åter sitt saliga välde

41 L j u n g b l o m m o r

Och vågen sjönk hän – men o älskade vän, Du kom ej igen!

När vårsolen tämde den modiga vinden, 10 När löfvet slog ut uppå qvisten af linden, Och stjernorna gömde sin silfrade skatt, Då sjönk du i natt.

Då lyftes mitt öga, och himlen var mulen Och hafvet betäckt af en dimma så kulen, 15 Och jorden i vårdrägt så sorgsen och tyst, Som döden hon kysst.

Ty du var försvunnen och liljorna höga Nedsänkte i daggiga tårar sitt öga, Och fågeln i lunden med smältande röst 20 Sjöng saknad och höst.

O vor’ jag en sky uppå himmelen klara, O vor’ jag en vårfläkt och fick till dig fara Och smekande hviska: o älskade vän, Kom åter igen! 1839.

Den första snön.

Det var så mörkt kring fält och dal Och öde blomstergård, Och jorden låg så svart och kal Och känslolös och hård.

5 Då föll, en frisk Novembernatt, Den första hvita snö, Och det blef ljust och godt och gladt Kring fält och dal och sjö.

Min flydda flicka mindes jag, 10 Min vän i fordna dar;

42 Ljungblommor I

Hur likt en tung Novemberdag Mitt lif alltsedan var.

Sen möttes vi en dag igen, En kulen, kulen höst; 15 Då låg mitt hjertas fordna vän Invid en gubbes bröst.

Sin tro för guld hon sålt, min mö, Hon sålt för rang sin ed; Då föll den första hvita snö 20 Uppå mitt hjerta ned.

Det var så friskt och kallt, och snart Min barm blef marmorhård; Och nattens stjernor skeno klart På öde blomstergård. 1844.

Eden.

Hon satt vid stranden Och såg i vågen Och qvällen led, Och bortom viken 5 I aftonmolnet Gick solen ned.

Hon log så himmelskt, Hon var så sorgsen, Så säll ändå: 10 I morgon hon Vid sin älsklings sida Som brud skall stå.

Han stod vid tallen Och såg i hennes 15 Blå ögon ned,

43 L j u n g b l o m m o r

Och kysste locken, Som vestanfläkten Dref gyckel med.

Han sad’ i qvällen 20 Så ljufva ord Och så himmelsblå; Hon sade intet, Men hennes blick Var så vacker då.

25 Då kom der fjerran Ett barn af synden, En sorgens mö; Hon såg de unga, De sälla båda 30 Vid spegelsjö.

Hon gret så bittert, Hon såg så djupt I sitt hjerta då, Och svor så heligt, 35 Att bättre vägar I lifvet gå.

Och aftonvinden, Som gick i lunden, Han hörde det, 40 Och for med eden Till Gud i himlen, Och Gud förlät. 1842.

44 Ljungblommor I

Sjömannen vid rodret.

Nej, det går mig ej ur hågen, Aldrig kan jag det förglömma, Hur vid färden öfver vågen Hennes blickar voro ömma.

5 Aldrig såg jag henne sådan, Kall hon var som Nordsjöns bölja; Dubbelt kall, om hon i vådan Stundom glömt sitt hjerta dölja.

Och jag svor väl tusen gånger 10 Att den hårda öfvergifva; Strax derefter jag med ånger Svor, hos henne evigt blifva.

Som för en sydvest ej sällan Vimpeln far mot himlens fästen, 15 Så var leken oss emellan: Vimpeln jag och hon sydvesten.

Lilla nålen lik i dosan, All min längtan sågs ej tveka, Hur min skuta vände kosan, 20 Att precis på henne peka.

O hur ofta mina tankar Sökte sig till sjöss från hamnen, Der de lågo tyst för ankar I den klippomhvärfda famnen;

25 Men de arma väderdrifna Skreko: ror i le! på stunden, Och med alla segel rifna Sökte gamla ankargrunden.

45 L j u n g b l o m m o r

När jag ändtligt mig bemannat, 30 For till sjöss, gaf f–n åt resten, Se då blef det plötsligt annat, Och helt spak var nu sydvesten.

När vid skeppets reling sedan Hon ett tyst farväl sågs nicka, 35 – Ankaret var lättadt redan – O då var hon täck, min flicka,

Som en brigg med smärta toppar, Smäckra rår och bugtig sida, Från hvars segel regnet droppar, 40 När deröfver molnen skrida.

Salta äro hafvets floder, Sötare min flickas kyssar; Nu jag famnar blott mitt roder, Och Gud vet hvart skeppet kryssar. 1842.

Ut till hafs!

Stjernorna se ned i djupen; Öfver fjärden glider slupen, Vågen går kring den i svall, Snart är vågens oro all.

5 Du som sitter vid min sida, O hur sorgsna, o hur blida Dina ögon höja sig Ifrån hafvets rymd till mig!

Jag förstår hvad blicken talar: 10 Se hur våra barndomsdalar Fly, likt strandens glädje der, Och vår framtid hafvet är.

46 Ljungblommor I

Nu farväl, J vackra stränder, Ljusbeglänsta morgonländer, 15 Löfklädd dal och blommig höjd, Vårlig doft och barnslig fröjd!

Ut till hafs, till hafs, till blanka Böljors skimmer flyr vår planka, Lång är färden, lifvet kort; 20 Vill du följa mig dit bort?

När du lutar dig i natten Öfver lugna fjärdens vatten, Djupets stjernor le i krans, Aina, kring din pannas glans.

25 Och jag ser de sällas öar Glänsa bortom lifvets sjöar, Och jag ser, vid himlens rand Äger hafvet ock en strand. 1843.

Till Emma.

O vor’ jag ett minne – och bands ej af tid, Och finge beständigt dig följa; Och finge begjuta din lefnad med frid, Din graf med välsignelser hölja; 5 Och gömma ditt lif i min vårdande famn, Och lära en verld att ditt älskade namn Med tårar af kärlek beskölja!

O vor’ jag en tanke – och bands ej af rum, Och fing’ i ditt hjerta mig dölja, 10 Och finge dig leda, der stigen är skum, Och der hon är slipprig, dig följa; Och lysa din väg genom skuggornas land Till sällhetens evigt förklarade strand Öfver tidernas brusande bölja! 1839.

47 L j u n g b l o m m o r

Hvarför gret du?

Du Ainas älskade öga, hvarför gret du? Du blåa glänsande himmel, hvarför gret du? Se, lifvets brusande ström vid dina fötter Sig lägger lugn och strålande. Hvarför gret du? 5 Omkring dig sorgernas tigrar stilla hvila, Som lam så spaka. Älskade, hvarför gret du? Hat, afund, vrede, gamar, som hjertat tära, I dufvoslummer sofva de. Hvarför gret du? På afstånd qvida förskjuten kärleks suckar; 10 Dig sviker ingen, ingen. O hvarför gret du? Som aftonfläkten går öfver späda rosor, Så lätt din stig du vandrar. O hvarför gret du? Lik vattenliljan, i lifvets stilla fjärdar Du ömt dig speglar. Älskade, hvarför gret du? 15 Hör du ej fågelns röst i den dunkla skogen; Han sörjer och gråter aldrig; hvarför gret du? Gud hägnar markens blomster; tro mig, han vattnar, Din späda förhoppnings stängel; hvarför gret du? De lyckliga, de som vandra i morgonglansen, 20 De le, o Aina! Svara mig: hvarför gret du? 1843.

Löjen och tår ar.

Jag var ett barn, jag en docka fick, och då log jag; Var liten flicka, min siska dog, och då gret jag. Jag lekte brud och jag var så grann, och då log jag; Sen tog man grannlåten bort igen, och då gret jag. 5 Så blef jag stor, man mig nämnde skön, och då log jag; Sen blef jag sjuk och så blek en tid, och då gret jag. Jag fick ett hjerta, det slog i valsen, då log jag, Men hur det kom sig, när balen slutat, då gret jag. Jag såg en gosse, han såg på mig, och då log jag; 10 Sen såg han bort på en annan flicka, då gret jag. Sen blef jag stolt, tog min spotska min, och då log jag, Som verlden ler, men i hjertats botten då gret jag.

48 Ljungblommor I

Han kom i går och han kom i dag, och då log jag; I dag så gick han för evigt bort, och då gret jag; 15 Ty pappa sad’: »du är rik, mitt barn!» och då log jag; Men mamma sad’: »tag en bättre fästman!» – då gret jag. 1844.

K ärlekens Dualism. (Antitheser.)

1. O lilja hvit! o stjerna ljus! O stråle klar i jordens grus! O barndomsengel ren och skär! Mitt hopp du var, min ro du är.

5 2. O ros i glans! o drufvoglöd! Min fröjd, mitt qval, mitt lif, min död! O fina, dödligt ljufva doft! Jag andas in ditt gift, ditt stoft.

1. Ditt öga är blått som himlen. 10 2. Ditt öga är svart som en skön åska. 1. Frid och oskuld stråla mildt kring dig. 2. Blixt vid midnatt, outsägligt herrlig är du! 1. O morgonstrimma, herrlig blir din dag 2. O aftonsky i eld och guld, du bådar storm. 15 1. För god för denna verldens synd är du. 2. Glans i mitt lif! Jag älskar dig i döden. 1. Ej rodna, älskade! lätt som en fläkt min kyss din läpp berörde. 2. Förskräcks ej, purpurflamma! Eld törstar efter eld. Min kyss på dina läppar brann.

20 1. Du hvita lilja, o min dag i glans! O stråle skär i lifvets dunkla våg! Försonande, förklarande och blid, Fall lik en aftondagg på hjertats strid!

2. Kom, röda rosenglöd! Kom, midnattsstjerna klar! 25 Med outsäglig fröjd och outsägligt qval.

49 L j u n g b l o m m o r

Skyhöga purpurvåg i lifvets vilda sjö! – I flammor går mitt lif – fall öfver dem – och dö! 1840.

I natten.

Villad fågel, af nordan drifven hit, Leo säg, hvem söker din blick i natten? Dig jag söker, min mörka himmel du! Dina spår jag förföljer i djupa natten. 5 Mina spår, o Leo, i ljuset gå; Hvarför söker du mig i djupa natten? Du min svarta sky! o jag söker dig, Ty jag skyr att se mina spår i natten. Dig jag söker – dig bör jag evigt fly; 10 Vore jag blind och såg ej min väg i natten! Hvarför ville mig Leo evigt fly, Evigt dölja sin väg till mig i natten? Derför’ vill jag fly att jag älskar dig; Älska dig är ett brott mer svart än natten; 15 Älska dig är en dödlig midnattssynd, Är en vådeld, som allt förstör om natten. Vådeld, Leo? Ett brott så svart? O säg! Du sköna mörker! Blixtrande sky i natten! I dina armar, der ingen jordisk blick 20 Och ingen himmelsk ser mig i djupa natten, Invid ditt hjertas klappande hemlighet, Vid dina läppars brännande glöd i natten, Med rysande kärlek säger jag ordet ut: Den ed var falsk, som jag svurit dig i natten: 25 Jag är en annans! – När jag det ordet sagt, Då hatar du mig – allt svartare mörknar natten. 1841.

50 Ljungblommor I

Irrskenet på heden.

Du bleka ros på hedens stig, Du tufvans ljufva ljung! En enda dag jag älskat dig, När än min själ var ung.

5 Jag älskat dig en enda dag, En enda midnatt blott; Men år förgått och hjertats slag Sitt lugn ej återfått.

Två skyars brand i rymden strötts, 10 Två nattmoln duggat ner; En enda gång två hjertan mötts, Och sedan aldrig mer.

Jag sökt dig sen i skogens snår, På hedens sorgsna stig; 15 Ej ljungen bar af dig ett spår, Ej tufvan kände dig.

Ett sken i månlös natt du var, En fjerran vådeld lik, En ljusterflamma mild och klar 20 På strand af insjövik.

Jag tog dig för en stjerna ren, En nattlig fyr på haf; Men om jag följt ditt blanka sken, Jag hopplöst gått i qvaf.

25 Dock… hur försåtligt än du brann, O nattens ros! jag dig Ej glömma och ej hata kan; Förgät för evigt mig! 1843.

51 L j u n g b l o m m o r

Du är min ro.

Du är min ro, Min tröst, min frid, Min himmel blid, Mitt hopp, min tro, 5 Min längtans hamn Hvart andedrag … O bred i dag Mot mig din famn!

Min själ är trött, 10 Min längtan varm; Låt vid din barm Mig hvila sött! Du är mitt lif, Min oro säll … 15 Till lifvets qväll Hos mig förblif!

Slut i din famn Mig, dyra du! Gif mig ännu 20 De ljufva namn! I morgon ren Din helgedom, Din famn, är tom, Din själ allen.

25 O du är rik Och du är varm, Men jag är arm … Ej från mig vik! O se på mig, 30 Min enda ro! O låt mig bo Och bli hos dig! 1844.

52 Ljungblommor I

III.

Låt opp! (Nyårsnattstycke.)

Hvem klappar så sent på verldens port? Låt opp! Låt opp! Var snar, ty stunderna ila fort; Låt opp! Låt opp! 5 Der står en jätte med tusen armar Och slår på porten med makt och larmar: Låt opp! Låt opp! Den unga Tid, det är jättens namn; Han kom ur den dunkla nattens famn; 10 Låt opp! Låt opp! Han kom som en storm öfver öde heden, Han vet ej stigen, han frågar ej leden; Låt opp! Låt opp! Men hvar han brottande framåt går, 15 Der bleknar ljungen uti hans spår; Låt opp! Låt opp! Och irrbloss flämta och skyar tjockna, Och tusenåriga stjernor slockna. Låt opp! Låt opp! 20 Kring pannan bär han en sliten krans – Medborgarkronan – den blef dock hans. Låt opp! Låt opp! Fredspalmen hvilar i ro på armen, Men en vulkan är fördold i barmen. 25 Låt opp! Låt opp! Trons heliga ros bär han i hand, Han ryckt den opp, han förödt dess brand; Låt opp! Låt opp! Men rosen stinger uti hans händer, 30 Han har ingen ro hvart han sig vänder; Låt opp! Låt opp!

53 L j u n g b l o m m o r

Han vet icke sjelf hvart kosan bär. En brännande törst hans själ förtär; Låt opp! Låt opp! 35 Den kan ej släckas af nöjets drufva, All jordens dagg kan ej den förljufva; Låt opp! Låt opp! Han grumlade källan af lifvets flod; Han ville för den ge sitt hjerteblod; 40 Låt opp! Låt opp! Men grumlad ger den åt honom döden; Ju mer han dricker, dess större glöden. Låt opp! Låt opp! Tills källan klarnar igen som förr, 45 Han klappar fåfängt på fridens dörr. Låt opp! Låt opp! 1841–42.

Krigsropet 1840.

Högt herrskar med lyckliga spiran Den gyllene freden i verlden, Den dyrköpta friheten träder Allt närmare hyddornas söner, 5 Och hyddornas friborna söner De gullgula tegarna berga. De vimpelomfladdrade skeppen Med skatterna svärma kring hafven, Och jorden är säll som ett eden, 10 Der konsternas skönaste blommor Allt rikare skifta och dofta, Der kunskapens lefvande källor Uppspringa i svalkan och lugnet Och menskan, den lyckliga, vandrar 15 Från njutning till njutning och prisar Sin vishet och prisar förmågan Att njuta det flyende lifvet.

54 Ljungblommor I

Dock – hvadan det skärande missljud I samtidens prisade eden? 20 Ett rop jag förnimmer bland folken, Ett underligt anskri i fjerran, Och dåft som den dånande åskan Kanonerna dundra vid Beirut. Men stilla och tynande ljuder 25 Långt bort från den solbrända östern, Från stranden af himmelska China, Ett bäfvande skri öfver verlden.

Då lyftar Europa med undran Sin blick ifrån konsternas blommor, 30 Sitt öra från döfvande sorlet Af kunskapens källor och armen Från gullgula tegen och lyssnar:

»Hvem ropar på storm uti lugnet? Hvem manar ur fredliga skyar 35 Den mödosamt fängslade blixten? Hvem är han, den skriande dåren, Som ropar på blod och på tårar? Har böljan ej slukat och jorden Ej druckit tillräckligt af båda?»

40 En röst ifrån Albion svarar: »Europa, du mäktiga drottning, Som vidt öfver hafvena herrskar! Din hetsiga frankiska dotter Är den som på åskorna ropar.

45 Ren står hon på spetsen af Atlas Och hemligt med blickarna slukar Välsignade stranden af Nilen Allt upp till det guldrika Sennaar Och perlornas hemland i Gondar – 50 Dock förr än de lystna begären

55 L j u n g b l o m m o r

Hon i katarakterna släcker, Skall öknarnas hvirflande sandhaf Dess vingskjutna örnar begrafva.»

En röst från den frankiska sköldmön: 55 »Europa, min kungliga moder, Som vidt öfver länderna herrskar! Britannias krämarelystnad Är den som på stormarna ropar. Ren står hennes fot öfver Porten, 60 Som fordom man nämnde den stora, Och nu vill hon dela försåtligt Dess stycken med nordiske jätten. Fördenskull i heliga landet Kanonerna freden predika; 65 Men fjerran i morgonens länder, Millioner-befolkade China Den ädla Britannia tvingar Att köpa med glänsande guldet Ett mördande gift och, berusadt, 70 I ockrerskans armar sig kasta. Men förr än det sker, hennes högmod, Ett vrak utan räddning förloradt, Skall sjunka i verldshafvets böljor.»

Som böljornas börjande krusning 75 Bebådar den stundande stormen, Som dånet i bergen förkunnar För däldernas hyddor lavinen, Så rusar ett gny öfver verlden, Likt rasslet af slipade vapen, 80 Och blandade rop i det tysta.

Europa den kungliga sköldmön Far upp och med handen på svärdet, Med hotande blickar hon talar: »Ve dig, du rebelliska slägte! 85 Ve dig och din eviga oro!

56 Ljungblommor I

Af frihet och ära du skryter Och täljer de segrar de kostat; Men nycken du följer, lik barnet, För Afrikas dadlar du kämpar 90 Och kämpar för Asiens fikon. Nu hör hvad Europa dig bjuder: Stör icke min fredliga hvila, Väck icke den slumrande vreden, Lek ej som en dåre med krutet! 95 Ve den som det tänder och vågar Att gripa, den förste, till svärdet! Hans trolösa arm skall jag krossa Och byta i smälek hans ära; Och runne än tårarnas floder 100 Och blodets som Donau djupa Igenom hans land – deras bäddar Jag vill med ruiner fördämma, Att folken må veta och skåda Den stoltes förskräckliga öde, 105 Som sjelf uppå stormarna ropat.»

Så talade kungliga sköldmön Europa med hotande stämma, Och folken med bäfvan fördolde De halfdragna svärden i slidan.

110 Då ljöd från det innersta djupet Af tidernas mörker en stämma, – Hon var som den gråaste forntid Så fjerran och likväl så nära Som flyende stunden, – och sade: 115 »Ve öfver dig stolta och starka! Ve dig, du förmätna Europa, Som trotsar på våld och på vapen Och trotsar på konst och på visdom Och aktar för ringa att böja 120 Ditt knä för den store i höjden, Som ler åt din prisade visdom

57 L j u n g b l o m m o r

Och aktar din storhet för intet! Nu hör hvad den mäktige säger:

Ej trotsa på vapen och härar! 125 Se jag är densamme som fordom Det kopparbepansrade Roma Och alla dess härar förkrossat; Mig var hon ett verktyg allenast, Som du, och när stunden var kommen, 130 Jag ödde med hån hennes allmakt. Ej trotsa på vett och på visdom! Se jag är densamme som fattig, Föraktad och smädad af menskor, Framträdde i tiden och blåste 135 Med fläktande ande i spillror Den menskliga vishetens korthus, På hvilket årtusenden byggde. Ej trotsa, förmätna Europa, Att mäktigt jag satt dig att vårda 140 Mitt ljus genom seklernas töcken! Se, är jag ej den som har störtat Mitt korade folk och förkrossat Jerusalems portar och Davids, Dem länge min ynnest jag unnat! 145 Europa, min jordiska älskling! Med sorg och med innerlig kärlek Och stundom med glädje mitt öga I seklernas skiften dig skådat. Dig har till min sanning jag fostrat 150 Framför dina svagare bröder, Dig har i din barndom jag skyddat, Och högt i din ungdom dig älskat, Och när du för sanning och frihet Blef mogen, jag skänkte dig båda. 155 Men illa min kärlek du lönat, Der högt af din ära du yfves, Som vore ej gifvaren ofvan. Ve, blinda, din stolthet! – Vulkaner,

58 Ljungblommor I

Af leende grönskan fördolda, 160 Arbeta i djupet och tära Den grund, der du byggt dina korthus. Märk, råttorna gnaga på thronen, Och staterna darra för spöken. Knappt tygla de bristande dammar 165 Den våldsamma vårflod af folken, Hvars vinter, den långa, nu töar. Kring smyga de hungrande tigrar, Omättliga njutningsbegäret, Den anden förpestande otron 170 Och gudaförhånande trotset. De vise med lagar sig möda, De mäktige trotsa på vapen; Med smicker och list de förgäfves De väldiga strömmarna dämma; 175 De honom förgätit, den ende, Som rädda förmår och med ordets Allsmäktiga vapen besvärja Till tystnad den stigande stormen.»

»Nu hör hvad den mäktige säger: 180 Omvänd dig till bättring och nedböj Till jorden ditt ansigtes högmod! Att icke den store i höjden En dag, då han finner dig mogen För vreden, borttager ifrån dig 185 Sin stödjande hand och din äras Guds ära förhånande storverk Förskräckligt i spillror förkrossar. Då skall – när i seklernas skiften På andra och aflägsna länder 190 Min kärlek har strålat – en främling Till ödsliga stränderna lända Af fordom så stolta Europa, Skall högt ifrån Alpernas spetsar På öknarna blicka och säga: 195 Europa, du fallna furstinna,

59 L j u n g b l o m m o r

Som vidt öfver länderna herrskat Och vida i tidernas töcken Har glänst! o hvad blindhet har vållat, Olyckliga! att emot Herren 200 Du vågat i högmod dig ställa? För kommande slägten han tecknat Det djupt på din krossade panna: Guds älskling var hon, tills hon glömde Att gifva sin ära åt honom; 205 Ve alla som detta förgäta!» 1840.

Thronen utan like.

Nu är den tid då slättens lejon sofva Och fjällens örnar hvila sina vingar; Nu är den tid, då fredens milda gåfva De gyllne skördars frukt ur jorden tvingar; 5 Blott stundom ljuda hväsningarna dåfva Af tidens orm, på fältet sträckt i ringar.

Ty fast på ytan lugnat seklets vågor, I djupet gå de än, i menskobrösten, Och andens verldar stå i rök och lågor 10 Och hjertats rosor vissna bort för hösten, När lifvet frågar sina stora frågor Och ljudelig i dagens larm hörs rösten.

Hvem bär nu verldens mäktigaste krona? Hvem länkar Ryska örnens flykt, den stora, 15 Som öfver vida länders rymd ses throna? Hvem skall dess makt befästa och förstora? Hvem skall dess kraft med fredens ro försona Och bjuda mörkret sig i ljus förlora?

En ridderlig och kraftig ande vakar 20 För Rysslands väl. Han tämjer stormens ilar, Och när dess yra verldens throner skakar,

60 Ljungblommor I

Det djupa lugnet kring hans rike hvilar. Han blodig dat för fredens värf försakar Och mot hans mildhet slöas hatets pilar.

25 Tung är hans spira. Många ögon skåda Till honom upp, näst Gud, med varma böner; Ty väl och ve bero af honom båda, Han ensam skiftar straff och skiftar löner, Han bär all nöd, han värja skall all våda, 30 En far för sextio millioner söner.

Men Gud, som lagt all omsorg i hans händer, Har dessa händer starka gjort och milda; De vise och de gode i hans länder, De så hans skördar uti öknar vilda, 35 Och folkens kärlek, som ej återvänder, Gör spiran lätt och mödorna ej spillda.

Kring thronen står hans unga ätt i blomma, Hans hopp och rikets. Fjerran dar, som stunda, Se ljust på dem och häfden tala stumma 40 Förtäckta ord om välden, dem de grunda, På fjerran kust en dag till korsets fromma, När vika måste vantrons makt den onda.

Hvem skådar allt hvad tidens förlåt täcker? Från Ålands skär till Sitkas – blott ett rike, 45 En thron kring jordens niondel sig sträcker; Ej verlden skådat förr den thronens like. Men öfverallt Guds allmakts öga räcker; Han folken styr, Hans huldhet dem ej svike! 1843.

61 L j u n g b l o m m o r

Napoleons återkomst i December 1840.

Det går ett rykte kring verlden än, Så sällsamt klinga de orden: Århundradets man har stått upp igen, Hans namn flyger åter kring jorden; 5 Han kom ur den hårda klippans famn, Han kom öfver hafvet till älskad hamn, Till bragdernas valplats i norden.

O när han for från sin äras land Och böljorna gingo så höga, 10 Då brast hans hjerta på enslig strand Och Frankrike sökte hans öga! Der satt han stum på sin lyckas graf Och såg mot det vida, det vilda haf; Hans sorg visste verlden föga.

15 Och solen sjönk uti hafvet ned Och böljorna glänste så röda, Som ville de säga: »den glans, du spred, Skall tyst uti natten förblöda.» Och natten kom efter dagens qvalm; 20 Och vindarna bröto den höga palm; Den store sof hos de döda.

Han sof under ensliga klippans häll, Det sista än af hans länder; Hans kämpar sofvo på Spaniens fjäll, 25 På Nilens fruktbara stränder; De sofvo i Rysslands blodiga snö Och Leipzig såg dem i skaror dö För stolta fiendehänder.

De som ej sofvo, som lefde sen, 30 En annan herrskares slafvar, De sörjde att icke bo i en Af Waterloos tusende grafvar;

62 Ljungblommor I

I grafven gick deras stjerna ner, På jorden ägde de intet mer, 35 Blott sorgens piligrimsstafvar.

I stoftet blöder den Franska örn Och brutna äro hans vingar; Han sitter i verldens yttersta hörn, Den ende, som räddning bringar, 40 Och främlingen smädar i Albions hamn Hans stora, hans stolta, hans starka namn, Och bragdernas ära förringar.

Förgicks så slägtet, som sett hans fall Och stänkts med blod af hans strider; 45 Hans ryktes dånande vapenskall Förnimma de unga tider; De resa hans skyhöga äras stod, Då klappa de unga bröst af mod – Till seklets middag det lider.

50 Det går ett rop öfver dal och fjäll: Gif Frankrike hjelten åter! Och Albion lyftar på klippans häll, Sin graf den store förlåter; Han ilar igen till sin äras land, 55 Och Frankrike väntar på Seinens strand Och jublar af stolthet och gråter.

Fast stum, han talar så mäktigt än Med minnets dånande tunga; Och Austerlitz’ åskor dundra igen, 60 Marengoblixtarna ljunga. De grånade kämpar med ärrigt bröst, De höra som förr hans manande röst Och känna sig plötsligt unga.

Den gamla tid står så brännande varm 65 De nyfödda slägten nära;

63 L j u n g b l o m m o r

Det glöder en längtan i deras barm Och stormarna blifva dem kära. All tidens oro slår upp i svall, Men hjelten hvilar så lugn och kall, 70 Han vet ej af all sin ära.

Väl var hans ära som blod så röd, Som en storm han gick öfver verlden; Väl var han rik på tårar och död, Der han gick den segrande färden; 75 Men grafven renat hans ryktes glans Och Frankrike vet ej ett namn som hans, Och ej hans like bland svärden. 1841.

Ottomanisk a Porten.

Ifrån öster förnam jag en röst, Från Bosphorens förtjusande kust, Och jag gömde dess ord i mitt bröst, Och jag hörde dess verop med lust.

5 En Dervisch med försilfrade hår, Med ett anlet af solen förbrändt, Uti Stambuls kiosker står Och hans öga åt Mekka är vändt.

Och han ropar med darrande röst 10 Öfver Moslems nationer sitt ve! Och af skräck är förstelnadt hvart bröst, När den åldrige siarn de se.

»Bajazeth, du Guds ljungande eld, Stig ur grönskande griften igen! 15 Svinga högt, tills vår ovän är fälld, Segersabeln, o Soliman, än!»

64 Ljungblommor I

»Ty profeten i vrede sin hand Från de trogne i nöden bortvändt, Öfver Islams förlofvade land 20 Sina klor hafva örnarna spännt.»

»Ve att Solimans sabel är bräckt, Ve, din blixt, Bajazeth, är ej mer! Och af sorg sjunker halfmånen släckt I de blodiga skyarna ner.»

25 »Ty J sofven i paradis På de himmelska Houris arm, Edert rike är gifvet till pris Åt de otrogne hundarnes harm.»

»O att aldrig den dag må gå opp, 30 O att ej jag den hemska må se, Då korstecknet med segrande hopp Står i glans på Sophias moské!»

»Men Osmanernes välde är slut, Det har ödet oryggeligt sagt, 35 Ur Europa drifs Asien ut, Gud är stor! Han har krossat vår makt.»

»Jag ser Moslems skymfeligt fly, Jag ser Gjaurernes nalkande här, Ack och Solimans spira en ny 40 Romulus Augustulus bär!» 1842.

Helsingfors. (Från sjösidan den 7 Sept. 1839, kl. 11:a.)

Det faller ett flor öfver vikar och sjöar Och skuggorna sjunka på uddar och öar; Men djupt i de stilla, de speglande fjärdar Se stjernornas verldar.

65 L j u n g b l o m m o r

5 Du stad, som högsätet i landet förvärfde! Du dotter af hafvet, hvars oro du ärfde! Lättfärdiga mö, som på klipporna skalkas! Jag åter dig nalkas.

Ditt skimmer jag ser i den skymmande natten, 10 Och lampornas sken i de mörkblåa vatten, Och hamnarna, holkade djupt i graniten Åt kriget och fliten.

Jag ser dina torn, dina stolta façader Sig ordna i hvita och glänsande rader, 15 Jag lyss till ditt larm, som ej tänker på friden, Fast qvällen är liden.

Jag lyss till det lif, som i njutningen letar Sitt eviga mål och för dagen arbetar, De slägten, som tumla på branter och stupa 20 Med ens i det djupa.

Likt källornas sötma förlorad i hafven, De ädle arbeta från vaggan till grafven; De vise, likt gnistor i natten, sig sprida Och morgonen bida.

25 Det susar ett ord öfver mörkblåa vatten, Det kommer en röst genom dunklet af natten: Säg är du, o stad, som den främsta dig kallar, Lik vågen, som svallar?

Lik vågen, som glimmar behagsjuk mot dagen, 30 Af främmande glitter förförd och bedragen, Och redo att byta för fläkten, som stormen Så lynnet, som formen?

O hellre, lik klippan, på hvilken du hvilar, Stå manlig och fast mot de vexlande ilar,

66 Ljungblommor I

35 Och hellre din lycka och ära förena Med landets allena!

Ty vill du bli Suomis ankar i striden, Och vill du blott tänka dess tankar i tiden, Och känna högt klappa inom dig dess hjerta 40 I lust och i smärta;

Då skall du bli Suomis perla och öga, En stolthet och glädje för låga och höga; Men vill du det ej … då förgånge ditt namn Ur häfdernas famn!

Stockholm.

Det var en dag Utaf ljus och strålar Och gladt behag; Det var ett lif, 5 Sådant skalden målar Till tidsfördrif.

Det var en stad Mellan höga branter Och vågors bad. 10 En grönska mild Såg från alla kanter I sjön sin bild.

En himmel blå Gjöt sin klara höga 15 Strålglans derpå, Och varmt och godt Glödde solens öga På stad och slott.

67 L j u n g b l o m m o r

Och folket der 20 Hade mycket roligt Bland allt besvär; Det var så lätt, Det var så förtroligt, – Så var dess sätt.

25 Det var ändå Ej i fordna tider Alldeles så; Ty folk och land Skifta, hvad det lider, 30 Allt efterhand.

Då var det strid Uppå dessa stränder, Der nu är frid. – Svärd buro ju 35 Dessa svenska händer, Som leka nu.

Med bister håg Stod en kraft, som, vaken, I härnad låg. 40 Från Björkö våg Styrde svarta draken Till ledungståg.

En kämpaätt Spillde blod kring verlden 45 Med styrkans rätt; Och det var här Som den slipat svärden, Mot dessa skär.

O Mälarstrand 50 Hur du skiftat öde Allt efterhand!

68 Ljungblommor I

Din glans är bytt, Dina kämpar döde, – Och allt är nytt.

55 Så tänkte jag, När sig solen sänkte Midsommardag; Men om ej rätt, Om ej sannt jag tänkte, 60 Förlåt mig det.

Förlåt mig det, O du Mälarbölja, Så ljuf, så lätt! Den vackra stad 65 Dina vågor skölja, Den är dock glad!

Jag älskar den, Jag de minnen aktar, Som bo der än, 70 Och varm i håg Jag din lek betraktar O Mälarvåg! 1843.

Friedrich Rückert.

Solstrålen lik, som genom brustna skyar I spridda färger skimrar öfver trakten Och, hvar han faller än, på fält och byar, På floden, insjöns vik och katarakten, 5 På slätt, på dal – föryngrar och förnyar, Förljufvar allt med himlaburna makten;

Så, sångarkonung! hvart ditt öga svärmar, Bland dalens blommor och bland menskoringen, Du allt i glada färger lyckligt härmar;

69 L j u n g b l o m m o r

10 Du fattar andens fina doft i tingen Och dem till källan, dän de kommit, närmar; Men närmare till den än du är ingen.

Väl rundt omkring så många lyror klinga I sorg, i fröjd, i mången tonart stämda, 15 Och många strängar stämmas högt och springa Och många tystna, utaf larmet skrämda; Men såsom dina strängar stämmas inga, Så sprittande af lif och dock så dämda.

Som bäcken, yrande, med vågor unga, 20 Emellan klyftor nya vägar banar, Så smidigt lekande uppå din tunga Och mäktigt dock ditt Tyska språk sig danar. Så rikt du känner måste du ock sjunga; I hvarje ord man Rückerts ande anar. 1842.

Emanuel Svedenborg.

Ja qvar står gåtan evigt oförklarad, Städs ny, städs gammal, lik en våg i hafven, Och qvar står frågan evigt obesvarad: Hvad bidar anden och hvad döljer grafven?

5 Hvar anings sken, som lik en ljungeld blänker, Hur tvärt det slocknar i den svarta natten! För hvarje blick, som djupet når, sig sänker Ett förlåt skumt – och dold, som förr, är skatten.

Det suckar och det klappar i det stumma, 10 Det tysta hvalfvet inom fängselmuren; Men fångens sköna ögon äro skumma Och gallret skymmer för hans blick naturen.

Likt morgonstrålar, som ur molnet bryta Och vida nejders taflor rosenfärga;

70 Ljungblommor I

15 Så skimrar anden öfver tingens yta – Men djupets dunkel kan han ej besvärja.

Hur varmt han hela verlden genomletat! Han spanat örnens flygt i skyar höga, Han myrans vägar i det tysta vetat, 20 Och blommans stilla groning såg hans öga.

Mest dock han sökt sig sjelf i verlden vida; I allt han lösa sökt sin egen gåta, Han hört sin egen röst i stormen qvida, Och sett sin bild i källans böljor gråta.

25 Men hur han än kring jord och himmel svärmat, Han funnit allt, men ej sig sjelf han funnit; Hans egen skugga blott hans bild har härmat Och – när sin famn mot den han sträckt – försvunnit.

Djupt är den vises leende, när stilla 30 Han efter färden slumrar in om qvällen Och ser sig om på dagens långa villa, Och lifvet sjunker, som en sol bak’ fjällen;

När all hans kunskaps sköna bubblor brista, Och han förlorad står, lik våg i hafven, 35 Var tron hans första goda, blef hans sista, Och tron allena segrar öfver grafven. 1842.

Lönnrot, Castrén.

Den store andens verk på jorden alla Igenom sekler långsamt framåt skrida; De nötta verktyg sakta undanfalla, Men verken sjelfva rastlöst framåt lida. 5 Säll den sig valt ett verk, som ej kan falla, För hvilket det är värdt till döden strida.

71 L j u n g b l o m m o r

Den store anden väckts i Suomis hjerta; Sin kallelse vill han förstå och fylla; Vill bära egna färger, friska, bjerta, 10 Ej mer med lånadt glitter sig förgylla; Sig sjelf han vara vill i lust och smärta, Och skapa sjelf den visdom, han vill hylla.

Men han är ung, – han måste gå tillbaka I ödemarken, att sig sjelf der finna; 15 Allt utländskt slagg han måste af sig skaka; Sig sjelf med strid han måste återvinna. Må han med klarhet ut sin bana staka! Må han med manlig kamp sitt mål upphinna!

Vi som i hembygds salar trygge gästa, 20 Som i godt mak beqväma pligter sköta, Vi sände ut de starkaste och bästa Att strid pro aris et pro focis möta. Ej annan lön vi för de ädle fästa, Än folkets kärlek, som ej tid skall nöta.

25 Gån ut med mod! Ert verk skall icke falla! Det är ej ert – det är ett folks, som beder. – Om nånsin trofast bön kan seger kalla, Om redligt arbete till målet leder – Gån ut med mod – ert verk skall icke falla! 30 Vi skole bedja, bröder, här för eder!

Sjelf skolen J er mödas frukt ej skörda – Ej J och ej det slägte, som nu andas – Men engång blifva folkets böner hörda, Och när en morgon ny för Suomi randas, 35 En fjerran framtid skall ert minne vörda Och edra namn i sång och saga blandas. 1845.

72 Ljungblommor I

IV.

1. K ärlekens Par abol.

Han satt vid vackra stranden, i höga poppelns skugga, på bänken invid häck- en, han satt vid hennes sida, den mörke Julianus. Hon satt invid hans sida i klara aftonsolen, och underbart de glänste, den vackra Ainas ögon. Men boken, den hon läsit, förgäten låg i gräset. Då sägs att Julianus har länge sett i Ainas stjernklara ögon in. Och när 5 i dem han funnit sitt eget väsen åter förskönadt och förklaradt, då har han lett lik solen, som ser i källan ned. Sen har han sakta lindat den vackra Ainas lockar omkring sin hals och frågat: hvad månne kärlek är? Då har den skälmska Aina ej sagt ett ord, men pekat uppå den nära häck- en, som blomstrade i vällukt, uppå den yngsta rosen en gyllne fjäril satt. Men 10 sen har fjäriln flugit, och Aina har sig ångrat, och lutat lätt sitt hufvud mot älskad barm och frågat med stumma ögats längtan: hvad månne kärlek är? Och då har Julianus sitt öga vändt från flickan till smala strömmens fåra, der uppå skilda stränder två smärta björkar stodo, och sina kronor båda de fast tillsamman lindat och, djup och strid som lifvet, flöt strömmen under 15 dem. Men sen har stormen kommit och skilt de bådas kronor, och ynglingen och flickan med blicken sökt hvarandra och frågat blad och blommor, och frågat vind och vågor, och frågat jord och himmel: hvad månne kärlek är? Och då har solen sjunkit i dunkla vestanskogar, och då har svalka fal- 20 lit från gyllne aftonhimmeln, och då har daggen regnat på rosenhäckens prakt. Den föll i klara perlor och tvenne perlor möttes på yngsta rosens kalk. I skepnad af en vindfläkt, Guds ande gick i bladen, han rörde daggens perlor, de glänste mot hvarandra och sjönko så tillsamman i outsäglig skönhet och kunde aldrig skiljas, ty båda voro ett. 25 Det har han sett med glädje, den ädle Julianus, och det med namnlös ömhet den vackra Aina sett. De sett all jordens skönhet, all himlens glans sig spegla i dessa perlors klarhet, och aldrig mer de frågat: hvad månne kärlek är? 1843.

73 L j u n g b l o m m o r

2. Seglaren på verldshafvet.

Det var engång en ö i oceanen fjerran bort i haf, dem aldrig någon främling plöjt. Det var en lycklig ö, en fredlig grönska i det vilda blå. Här glänste all naturens prakt i aldrig vissnande behag. Hit hann ej nordens kulna vind och ingen dyster vintersky utgjöt sin hvita snödoft öfver ön. Knappt med ett lätt 5 och flyktigt vemod hösten andades på blommorna och flydde sedan skygg för vårens blick. Och menskor bodde uppå ön, ett slägte fritt och sällt och gladt. Lik blommans lif var deras lott, att älska och att njuta blott. Och så var deras vandring genom lifvets blomsterdal förutan sorg och saknad der, och döden var för 10 dem en slummer blott, helt litet djupare än den de njöto i sitt lif. En enda var ej lycklig der, en yngling full af dunkel längtans brand. Han såg mot hafvet jemt. Likt vågens eviga oro var hans bröst. Han sade: »Slum- ra! icke är det menskans mål, ej hennes högsta, djupa, sanna lif – Här slumrar anden i naturens armar sött och såsom drömmar irrande i dunkel lefve vi. 15 Men jag vill vaka, – o i verlden vill jag svärma ut, vill söka mig en bättre ö!» Då redde ynglingen ett skepp och for. På hafvet mötte han ett annat skepp. »Hvart går din väg?» sad’ främlingen, som mötte der. – »Jag söker mig en bättre ö.» – »Förgäfves söker du, vänd om, o yngling, vänd! Jag är från samma hem som du, jag sökte samma mål som du, jag sökte i det toma 20 blott, fann aldrig mina tankars hamn. Nu vänder jag igen; vänd äfven du!» – »Nej,» sade ynglingen, »jag äger kraft att söka långt, att irra länge utan ro; jag vänder ej, farväl!» Och vida gick hans väg i blåa öknar bort. Allena var han nu, allena med sin tysta längtan blott. Och lång var vägen. Då kom han ock till land och 25 sökte der sin ö. Men der var jorden kall och hård och onda menskor bodde der. Dem styrde lidelserna blott och genom deras hjertan foro vilda stormar. Då grumlades det friska hoppets källvåg uti seglarns själ. »Ack bättre,» sade han, »var på min barndomsö. Dock vill jag sträfva stadigt än» – Och han for vidare och ankrade i mången hamn och sporde invid mången strand om 30 der ej fanns hans drömmars ö, men utan framgång ständigt. Sist när han rest i många år, kom han en sommarqväll till stranden af en blomklädd ö. Här var ej storm, här var ej strid, i löfven susade en fläkt, i käl- lan sken en rosensky och herdars milda sång ljöd ner i dalens lugn. Men öfver lund och källa flöt förklarad glans från himlen ner; den flöt ock öfver honom 35 som här landsteg nyss. »Gläd dig min själ,» utbrast han då, »jag funnit mina drömmars ö, den bästa jorden har.» – Och uti tårar flöt hans blick.

74 Ljungblommor I

Men genom tåren såg han nu en bild så kär. Det var hans faders hydda ju, det var hans barndoms gröna dal, han kände dem. »Ha!» brast han ut och ljus gick opp: »Jag seglat jorden kring.» 40 1838.

3. Vågen.

Det var en natt i svalka; på fästet månen sken; de strödda skyar summo som tankar i det vida och utan spår de skredo i nattens dunkel bort. Djupt under klara månen på jordens tysta dälder den mörka skuggan låg. Der ingen lutas strängar i natten sakta ljödo, och der slog intet hjerta, hvars suckar funnit ord. Så tyst som nattens spöken gå genom skogens skuggor, så gingo genom 5 lunden de honungsmätta vindar, de trötta aftonandar i löfvens kronor sofvo, och verlden hade frid. Blott vågen var vaken i vida verlden. Högt slog hennes längtan mot strandens klippor. Högt brusade oron i hennes fradga. Hon suckade tungt; då hviskade månen och sade så: »Hvi suckar du våg dernere i djupet? Hvi är 10 du den enda som vakar och klagar, då verlden har frid och blott mina strålar gå fram och gå åter i drömlik glans?» »Vredgas icke, silfverdrottning, sade vågen, vredgas icke om jag ensam uti vida verlden klagar. Se, i bottenlösa barmen speglar jag ditt klara anlet, dina skyars ljusa lockar, dina stjernors silfverblickar ur mitt inre återstråla. 15 Då odödligt sörjer jag, att fast mitt djup, der stjernan speglas, syns omät- ligt liksom höjden, är dock allt en villa endast, sand och klippor hårdt mig fängsla och helt nära under mig är mörka jorden, invid hvilken oförklarligt tvång mig binder. Derför böljar i min barm en namnlös, outsäglig längtan; ofvan vill jag bort till höjden, vill ej mer, af villor gäckad, fången invid jor- 20 dens stränder ensam gråta.» Så sorlade vågen och månen af klagande stämman bevektes. Hon sände på strålarnas glänsande vingar till sörjande böljan de susande orden: »Sörj icke, du dotter af vinden och djupet, sörj icke att villor der nere dig qvälja och stränder dig stänga, fast ofvan du ville bland skyarna bölja. Från höjden 25 du kommit i perlande daggen och regnbågens droppar; vid gruset du dväljes en tid och i djupet du höjderna speglar. Dock bor i din barm en makt, som dig löser och bojorna bräcker, när stunden är inne. Nu längta och lid, nu bida och hoppas!» Så talade månen.

75 L j u n g b l o m m o r

30 Och de ljufva orden gjöto sötma uti vågens längtan. Friare och mera fridfullt slog hon sedan emot stranden, ljusare och mera ljufligt logo sedan uti barmen höga höjdens stjernor. Då kom en dag, en afton kom, och åter Såg månen ned från höjderna till djupet, 35 Kring hennes hvita panna lätt sig lindat Det ljusa silfvermolnets skira slöja, Och ljusa silfvermolnets skira slöja, Hon var den i sin längtan lösta vågen, Som fordom ensam uti verlden klagat. 40 Då log den milda månen genom molnet, Och stjernorna med ljusa blickar blänkte Och, liksom förr, den höga höjden herrligt Sig speglade i djupets ljufva längtan. 1837.

4. Tår arnas makt.

Leo kom hem från vida verlden och satte sig på tufvan vid stranden der han ofta lekt som barn. Elin sade: hvad tänker Leo uppå i dag? Leo sade: Mins du ännu en morgon då vi voro mycket små och vår mor hade gått till staden för att köpa kläder och band, men Elin var gången ut till 5 sina lam i lunderna? Och Leo, som ej hörde sin mors spinnrock surra, sprang upp från den lilla bädden och fann dörren obevakad. Då smög han ut på den vackra ängen vid stugan och var mycket glad. Ty öfver honom var himlen och fjärlarne och under honom var jorden och blommorna, han såg det täcka och det glada af dem alla. Alla löf på grenen, alla strån på marken, alla klippor 10 vid stranden hade en röst och en tunga, de sade honom sina hjertans tankar, han förstod dem alla, fåglarnas qvitter och humlornas sakta surrande på johannisblomstren, alla, alla förstod han, som hade de ägt en själ lik hans själ och ett hjerta likt hans hjerta. Ett enda förstod han ej, det var de silfverklara perlor, som glimmade mot dagen i convaljernas hvita kalkar. Hvad månne 15 perlorna betyda? frågade han, och convaljerna sade: tårar. Tårar? det enda förstod ej Leo då. Men i detsamma sken solen klart öfver topparna i lunden och convaljernas tårar doftade bort i lunderna. Åter efter många år gick Leo ut ur stugan en qväll när solen rann ned, och sitter nu på tufvan under tallen och ser mot hafvet der vågorna gå. Och åter 20 glimma perlorna i convaljernas kalkar, men blommorna hafva numera ingen

76 Ljungblommor I röst att tala. Flor har fallit öfver all naturens barndomsglädje, de vackra örter, de glada fåglar tala ett främmande språk, de ha inga tårar för Leos sorg och för hans glädje ha de inga löjen mer, de äro stumma, hemlighetsfulla och det är slut med den förtroliga leken mellan honom och dem. Nu förstår dock Leo hvad tårarna äro, lifvet har gjort honom förtrolig med dem, sorg och 25 glädje hafva lärt honom att älska dem; deras makt är stor. Ty vindarna kasta mycket stoft i blommornas kalkar; deraf förtvinar deras skönhet och deras glädje dör. Tåliga stå de med sin rot i jorden; de få ej gå bort att bada sig i källan. Men himlen gråter öfver dem sitt regn och sin dagg, för att bortskölja stoftet; så blifva de rena genom tårar, blifva glada och ljufva 30 intill dess de vissna. Tårarna, o Elin, äro himlens välsignade gåfva ofvanefter åt jordens sorg. I menniskoögat glimma de vid lifvets morgon, och vid dess afton klarast; middagen förtorkar dem ofta, de försvinna under dagens tunga och hetta. Äfven menniskan står med sin rot i jorden, hon får ej rycka sig lös från den och gå 35 bort till källan att två sig hvit. Utan källan kommer till henne ofvanefter i tårar; så blir hon utan sin förskyllan ren. 1840.

5. Menniskoanden.

En morgon, när jorden ännu var ganska ung, sken solen klar öfver de varma ljusa österländer. Under kokospalmerna och bananas, mellan högstammiga cedrar och ofantliga ormbunkar rörde sig i sällsamt hvimmel dessa urverl- dens djur af ofantliga nu förgångna former, hvilka man ännu stundom finner förfrusna i isbergen eller förstenade i kalkklipporna. Jätteörnar genomströf- 5 vade luften, oformliga ödlor solade sig i flodernas gyttja och vidunderligt stora hvalar rörde sig oviga i de milsdjupa hafven. Allt lefvande var ännu i sin daning, ofulländadt, oformligt, och naturen syntes öfva sina jättekrafter i kolossala skapelser, framkastade liksom på försök, för att åter snart lemna rum för mera andliga och fulländade gestalter af lif. 10 Men fjerran vid stranden af verldshafvet der den hundramila floden -ut gjöt i hafssältan sin söta våg, sken solen underbart hett och klart på en enda punkt af den fruktbara dyn. Här möttes sältan och sötman af floden och hafvet, båda befruktade jorden och båda brändes af solen, och i det ögonblick när den stora anden uttalade sitt varde! uppstod på denna punkt ett nytt 15 och fulländadt väsende, för hvars strålande skönhet hela skapelsen ödmjukt böjde sig såsom för en herre och konung öfver hela denna verld af stoft.

77 L j u n g b l o m m o r

Detta väsende, dittills okändt och sedan både skönt och sorgligt ryktbart på jorden, var menniskan. Om hennes storhet, hennes djupa fall och hennes 20 upprättelse af nåden tala de heliga böcker, dem forntiden gifvit till lärdom åt kommande slägten allt intill jordens senaste tid. Men om menniskoandens första fråga, som föregick fallet, och hvilken ännu i dag städse föregår de förmätna andars affall till trots mot Gud, derom tala de heliga skrifter i dunkla och hemlighetsfulla ord. Om denna fråga finns likväl en saga, men 25 hvem som först berättat den, vet ingen. Sagan talar, äfven den, om menniskoandens första oskuld. Han var ett barn, den gudaborne, liksom han åter måste blifva ett barn, för att ingå i sitt hemlands saliga himmel. Han lekte oskuldsfull med jordens rosor och dagg, han jagade i lek öfver fältet för att fasttaga molnens skuggor, som i nyckfulla 30 skepnader foro fram och åter öfver slätterna. Alla skapade varelser kring honom hade röst, lif och själ; de voro oskuldsfulla, äfven de, och uti dem var ingen synd. I lustgården, säger sagan, vid foten af kunskapens träd på godt och ondt upprann en källas åder i klarhet. Och Guds ovän flög i fjärilhamn från ros till 35 ros, tills han lockat det jagande barnet till randen af källan; der satte han sig på en lotusplanta och lät sina vingar skimra i morgonrodnaden. Då lutade sig barnet i lek öfver källan och såg en gestalt, från hvilken det ej mer förmådde vända sina ögon bort. Och morgon blef middag, och middag blef qväll; men stumma, hänryckta, försjunkna i tillbedjan, sågo de båda gestalterna djupt 40 i hvarandras odödliga ögon in. Sist när qvällen förblödde i skyn, flög fjäriln upp från lotusplantan och satte sig på barnets arm, och på gestaltens arm i källan fladdrade i samma ögonblick en fjäril likaså. Då började barnet jem- föra: denna fjäril är min fjäril, denna arm är min arm, denna fot är min fot och … denna gestalt är jag … Jag? … Hvad är då jag? 45 Och himmel och haf och jord och källor och lunder och alla lefvande varelser ryste vid denna fråga och drogo sig slutna och stumma tillbaka från Menniskan allt efter den stunden. Ty i samma stund hade menniskoanden affallit från naturen och all dess barndomsglädje, hade uppställt sig sjelf som sitt eviga mål och prisgifvit sig åt tviflet och kunskapens törst sitt lif ige- 50 nom. Omätliga afgrund i en enda fråga: hvad är menniskan? Otaliga skatter af ungdomsglädje och barndomsfrid har denna frågas bottenlösa djup för alltid uppslukat, hela tidehvarfs ro har den härjat grymt och ännu i dag hänvisar den anden oupphörligt på sig sjelf. Men till denna fråga kom 55 Menniskan först efter att hafva lem för lem sönderstyckat sig sjelf. Hvar

78 Ljungblommor I

återfinner hon helheten? Skall hon, evigt försjunken i åskådande af sig sjelf, förgäfves anropa sin bild i källan om svar och fullkomning? Nej bort skall hon slita sig från den magiska trollkraften af denna förföriska toma skugga af henne sjelf, hvilken flyr hvarje vidrörande och gäckar hvarje fråga. Åter måste hon gå till sin barndomstro, till lustgården med dess 60 rinnande vattensprång, till hela den lefvande naturen, och åter måste hon förstå dess röster och närma sig till dess hjerta och åter blifva barn igen, – dock annorlunda och fullkomligare, såsom man är när man vunnit en stor och herrlig seger öfver sig sjelf. Aktar hon detta för ringa, då må hon taga sig till vara, att icke nästa morgonsol finner henne förstenad vid an- 65 blicken af hennes egen bild i källan. 1845.

6. Necken.

I dessa längesedan förflutna dagar då jorden var barn och tiden var yngling ännu och allt var så ungt, så ostadigt och så börjande än, i de dagar då menniskans första synd kastat sin dystra skugga öfver all naturens barn- domsglädje och höjderna bleknade och djupen svartnade af bäfvan för häm- nande Guds vrede, i dessa dagar af jordens första sorg satt en stjernklar afton 5 Necken ensam på sin klippiga strand. I hans lockar susade aftonvinden, som vestanifrån flydde hän öfver strändernas grönska, och den blåa himlen såg med kärlek in i hans klara ögon. Ty äfven Necken var en blomstrande yngling då ännu, kyliga vågor hade ej än med is omstelnat hans hjertas brand och sorgen höjde endast hans ögas svärmande glans. I höjden var ljust, de 10 eviga stjernorna brunno der i högtidlig prakt, och under dem blomstrade vår i jordens lunder. Och hvarföre sörjer då Necken och hvarföre griper hans hand så läng- tansfullt i harpans strängar? I natten ljuder hans sång, hvem tyder dess ljud? 15 Eviga herrliga höga andar af ljus, som deruppe bon; förnimmen sången, den vemodsfulla, som går öfver gullharpans strängar och med brustna toner suckande upp mot höjden flyr. Jag satt uti böljornas sal, på korallernas glimmande grund och rörde i glädje min harpas strängar. Min sång var böl- jornas lof, hur de mäktiga vandra kring jordens rund och aldrig tröttna att 20 sjungande gå kring hafvets omätliga slätter. Men strängarna ljödo så dåft i den vågombrusade salen, de ville ej klinga i dunkla borgen, – i djupet var skymmande natt och perlorna lyste så matt i mitt tak af christall. Då blef

79 L j u n g b l o m m o r

mitt hjerta så trångt, jag ville dit ofvan till ljusets verld från de skuggor, 25 bland hvilka en boning mig ödet gaf. Jag ville dit ofvan till himlens sol, till stjernornas ljus, till lundernas grönska, till allt det herrliga, som jag älskar så högt och i djupet ej ser. O hur förutan dem min dag är lång och min qväll är mörk i perlornas sal! Blott när midnatt på fästet står och med tusen för- klarade ögon blickar på jord och haf – på alla, blott ej på sorgernas son i det 30 tysta djupet – blott då får jag lyfta ur dunklet mitt öga och sorgsen betrakta den sällhet, som aldrig, aldrig blir min. Eviga, herrliga, höga andar af ljus, som deruppe bon, o hvarför blef höj- den så klar och djupet så mörkt och mitt längtande bröst så evinnerligt utan tröst? 35 Detta förnummo stjernorna i sin blåa himmel och andarna lyssnade i lundernas tystnad på den sällsamma sången. Och de bådo verldarnes Herre och sade: Fader, gif honom ditt ljus! Och Herren i höjden sade: hvarföre bedjen J det? Sade stjernorna och andarna: emedan han älskar ditt ljus, emedan 40 verldens skönhet fått makt öfver honom och fyllt med längtan hans håg. O Herre, är det ett brott att älska på jorden? Sade Herren: himmel och höjd stråla af mitt ljus, men öfver jorden och djupen har fallit mörker och natt för menniskans synds skull. Ljus och mör- ker i hvarandras famn, strålen bruten mot dunkla speglar, det är jordens 45 skönhet. Den kärlek, som dyrkar spegeln allena, är icke ren. Sade de himmelska: huru skall man älska på jorden? Herren sade: odeladt det enda i allt. Icke tillbedja det brutna. Icke gifva sig bort åt ett lånadt ljus. Men de kunna ej annat dernere. Och derföre om- huldar nåden dem, som älska det sköna rent efter deras sätt. Och derföre 50 skänker jag ynglingen i djupet den tröst han begär. Så talade Herren och det suckade tungt i de låga dälder af sorg deröfver att kärleken till den brutna strålen icke är ren. Men öfver hafven drog en för- sonande fläkt och vågorna nedlade sina lockiga hufvuden att sofva i djupen. Se, då sken plötsligt en himmelsk stråle i de innersta klyftorna af vattnens 55 natt, stjernorna sågo med sina tusende ögon dit ned och lunderna böjde sina blommor och grenar ned öfver stränderna för att för första gången spegla deras skönhet i böljornas klarhet. Herren hade gjort vattnen genomskinliga och lofsånger ljödo längst ned i de fordom dunkla djup, i perlornas sal och korallernas glimmande grund. 60 Sedan dess har mycket förändrats på denna jordering och Necken har blifvit gammal och grå, men sorg går icke mer öfver hans strängars gull, ty

80 Ljungblommor I han skådar i djupet höjdernas skönhet. Den glädjen fick han ändå för sin kärleks skull. 1836.

7. Ynglingen.

Engång har jag stått på grafvarna och betraktat lifvets skönhet. Sorg hade fallit som ett flor öfver allt jordlifs glädje, men himlen skickade en vind som lyftade en flik af floret, och bortom dem såg jag det sköna, ädla och herrliga småle åt förgängelsen, som vid deras fot krökte sig lik en orm i vanmakt. Då tänkte jag: förgås, hvad är det? 5 Så länge jag älskar, lefver jag i en omätelig verld, jag vet det och jag är rik. Hvarföre skulle jag minnas att jag är ett grand? Jag älskar skogen och hafvet, det djupa lugnet och den vilda stormen i båda. Sol, stjernor och skyar, norrskenet, ljungelden, slagregnet, det högsta, det herrligaste, fullt af strid, seger och ljus, allt det mäktiga och stora i him- 10 melen och på jorden, allt det täcka och ljufva i detta lif, daggen på dalens blommor, vårens ljufvaste längtan, jag älskar dem alla. Hvem är så rik som jag? All verldens herrlighet, all rikedom, all makt, all ära, all glädje strö ut för mig sin glans, vänskapen sitter vid min sida, kärleken breder mot mig 15 lycksaliga armar och ser på mig med strålande sälla blåa ögon – ja jag är rik. Men ett enda saknar jag. Jag törstar. Vishet, du höga drottning, som sitter vid den klara Urdar- brunnen och öser lefvande vatten i deras skålar, som törsta efter dig, – gif mig din svala helsodryck! 20 Åskorna gå i rymderna, ljungeldar skina, sol, måne och stjernor skifta för mig sitt ljus, vind och vågor tala för mig sitt täcka språk och för mig dofta rosor utan tal; men det som i dem är det evigt sköna, det högsta och det heligaste, enheten i deras mångfald, sambandet i deras splittring, ljuset, lifvet, sanningen i dem alla, Guds ande i allt … för det enda och eviga är jag 25 blind. Mångfalden öfverraskar mig, bländar mig, nedtrycker mig. Du som allt fullkomnar och gör helt i dig, upplys mig! Jag törstar djupt. För min själs ögon breder sig stundom öknars sandhaf, jag söker sanningens lefvande vattukällor, men vinden, som bortsopar mina spår i sanden, för till mig de outsägligt ljufva dofter, som åter locka mig bort 30 från sanningens ökenstigar. Mina rosor se på mig, mina förgätmigejer vinka mig, deras kärlek gör mig blind, men säll. Hvad skall jag välja? Ögonblickets

81 L j u n g b l o m m o r

lust och skönheten splittrad i färgade strålar eller vishetens eviga lust, som, lik ljuset, är det spriddas sammantag och svalkan för den törst, som förtärde 35 mig? 1842.

8. Flick an.

Ganska vacker är du, min trädgård, när syrenerna blomma och elfven ned- anföre glimmar i morgonrodnaden. Sjung du lilla fågel högt upp der på den smärta gungande grenen af min vackraste ljusgröna björk. Sjung du som ingen sorg och inga tankar har; i granen på stranden sitter din vän, hvad 5 skulle du sörja öfver, du? Med mig skulle du byta öde. Hvarföre gick jag egentligen ut så tidigt när alla syskonen sofva i sina små bäddar och intet menniskohjerta slår emot dagens bråk ännu? Hvarföre? Ja hvarföre? Godt och gladt är det att vara ensam med löfkojorna i morgonsvalkan. Det kallar jag en sällhet att vara allena med sina tankar i våren. Men 10 mina tankar … med dem är det ofta rätt löjligt. »Du ser grufligt vigtig ut,» sade häromdagen min mor och jag bedyrar, att jag tänkte på ingenting. Det är narraktigt. Det kommer sig deraf att jag blifvit stor nu. Jag är mycket äldre än alla dessa blommor och nästan så gammal som den stora björken der. Femton år! 15 nu är det hög tid att bli förnuftig, stadig som en gärdsgårdsstör och vis som en nattugla. … Min Herr Apollo der, en fjäril får ej glömma hela verlden för en tusensköna … sakta, sakta, lofvar du att framdeles bli trogen och stadig, så skall du undslippa. Du är mig så lik en viss … hvem prasslar i häckarna? Ja ja, det är annorlunda när man blir stor. Då komma bekymren och tå- 20 rarna och man får veta hvad lifvet är. Då går man gerna ensam, tänker på ingenting och gråter öfver ingenting. Att vara ensam är ändå ej bra, man har så underliga tankar och man får till slut rätt ledsamt. Det är bättre att vara två … Jag håller af dig, min narciss, du doftar så längtansfullt. Elfven flyter i vackra hvirflar, han har ingen ro, ingen ro! … Der for en viss i går, jag såg 25 hans hvita segel ila bort mellan stammarna. Länge jag såg Seglet i vester, det flög på sin våg, Ack det är lyckligt …..

Nu måste vi tänka på något annat. Jag hade en dröm i natt, jag tyckte mig gå 30 i trädgården, och syrener och häckar blommade gladt som nu. På deras blad

82 Ljungblommor I låg dagg; det såg ut som hade de gråtit nyss. Vinden for i bladen och de rörde sig till ord och frågade hvarandra: »hvar är vår vän?» Då sade det af bloms- terna som var vackrast: »jag har sökt honom i trädgården och på stranden och på vägen och i parken, men han fanns icke; jag skickade mina dofter ut att kalla honom öfverallt, och han kom icke!» I detsamma for en vind och 35 rörde häckarnas blad och trädens kronor; daggtårarne föllo på marken, solen slök dem och middagen kom het öfver blommorna. Hvad skall detta betyda? 1843.

9. Engelen och sk yn.

Qvällsolen sjönk i hafvet och skyarna flöto sakta bort öfver bergen. En ung engel gick bland molnen och lekte med aftonens rosor. Skön, hvit och oskuldsfull var den ljusa gestalten i skyn; blåa himlar logo i dess ögon, strå- lar fladdrade som lockar kring dess panna och i lockarna glimmade vackra stjernor, likt daggdroppar fallna på mörkgröna löf en qväll när månen skiner. 5 Öfverallt hvarthelst den sköna engeln såg, der blef allt så ljust, så himmelskt klart, och skyarna rodnade rundt omkring af kärlek. Men på långt afstånd sväfvade en ensam sky; dess kärlek visste ingen af, på den föll ingen blick. Och natten kom. Då kände sig skyn så ensam der, vemod böljade i dess bleka dimmor och den smallt i tårar. Och tårarna föllo 10 allt ned, och det var vår på jorden. Hvarhelst då tårarna föllo, der upprann knopp vid knopp, blomma vid blomma, rosor, convaljer, violer och förgät- migejer i lunderna. Den sköna engeln gick i lunden och andades säll och tacksam convaljernas doft, och violerna satte engeln vid sin barm och log. »Och hvadan är du, 15 ljufva doft, från hvilken salig källa rann du opp?» – »Min källa är en tår, den gret en ensam sky i går.» … Då kysste engeln blomman och såg mot himlen, men af skyn fanns intet spår. Och engeln gret … öfver all förgäten kärlek, hvars ensliga tårar obe- märkt falla för den älskades framtida glädje …. 20 1841.

10. Octoberstjernan.

Följande lilla biljett skref en blåögd stjerna till solen en octoberqväll, när månen låg och drömde i molnen och det var rätt kallt, kusligt och otrefligt

83 L j u n g b l o m m o r

i rymderna. Budbärare var en småtäck rosig morgonsky, som spände sina förgyllda vingar till flykt rakt östanut. Men om skyn var en skalk, eller om 5 zephirerna dansade alltför muntert om med den i morgonsvalkan, det vet man ej med säkerhet, allt nog, biljetten föll ned. Skrifven var den med stjernskrift och icke god att ta reda uppå; ty detta alphabet har många tusende bokstäfver, liksom det chinesiska, men långt mera skinande, skönformade, anderika. Man har likväl sökt tyda skriften ungefär så: 10 Klara strålande Guds öga, säg, hur vakar du så ständigt och blir ej nånsin trött och somnar aldrig? Förgäten af dig för några flyende stunder, hvilar den mörka jorden der nere i det tysta djupa, och skuggorna sträcka sina svarta armar allt rundt kring den. Dernere hasta vindarna sin ensliga färd öfver löflösa lunder och störtregnet gråter öfver döda blommor. Sjöarnas speglar 15 löpa ihop till is, lyktgubbar irra öfver kärren, nattens drömmar gyckla med de lättrogna slumrare. Och de som vaka i sorg, och de som törsta efter ljus, de sucka och säga: när kommer vår glada sol? Men många finnas, som älska det mörka och skuggsköna på jorden förmer än en himmelsk dager. De gömma sina hufvuden i natt och säga: låtom oss tända våra egna ljus, ty Guds öga 20 sofver. Men Guds öga sofver icke, fast det gått ned bortom jorden, på andra verldar lyser det i klarhet och stjernorna återstråla dess sken. För mig går du aldrig ned, mitt enda saliga ljus är du. Höjdernas Herre har satt mig till en diamant i sin strålande ärekrona, men jag vet väl att glansen icke är min. – Många tusende stjerneldar fladdra kring mig i blåa himlen – vackra och 25 klara flammor, men o så kalla och känslolösa! De äro så fjerran vida bort, de höra ju ej mitt hjerta slå, de förstå ej dess djup, dess lif och dess längtan. Men du som jag älskar, du förstår. Omäteligt fjerran, är du dock evigt nära; verldarna hafva rum mellan oss och min hand räcker dig. På jorden fly vå- rarna bort, skönheten skiftar färg och vindarna sprida sällhetens doft i toma 30 rymden. Skyarna byta gestalt häruppe, månen är ej sig lik och mången skön stjerna bär polernas is i sitt blåa öga. Blott du är evigt skön och evigt varm; välsignelse flödar i sälla strålar rundt kring dig och outsägligt ljufva äro dina ögonkast. Det föränderliga har ingen makt öfver dig, vansklighetens böljor lägga sig lugna och skinande vid dina fötter, dricka ditt ljus och dunsta bort 35 i det vida blå. Tidens sorger sjunka maktlösa ned inför ditt anlete, förgäta sig sjelfva och dö i sällhet. O att jag kunde förgäta mig sjelf uti ditt ljus! Men du stiger i öster öfver jorden ren. Här kommer en irrande sky; med den vill jag omlinda min panna och stilla slumra i dina strålar, du höga, rika sol! 1838.

84 Ljungblommor I

11. Qvinnans starkhet.

Underliga äro rösterna i denna tid, de lockande falska stämmor tala försåtli- gare nu än förr. De säga till qvinnan: »Kom ut, du förtryckta, du som från verldens begynnelse suckat i det orättvisa fängelset, kom ut i det fria! Kom ut i det fria, o qvinna, och kasta med harm de tusenåriga bojor bort! Du ädla och sköna stoftklädda engel, 5 hvem gjorde dig till mensklighetens svaga, förtrampade hälft? Hvem bjöd dig förtryckas, nedsättas, misshandlas och aktas så ringa, att öknens nomad bortbyter tio hustrur mot en stridshäst och civilisationens vise män sälja sina döttrar för rang och guld? Hvem bjöd dig vara tjenarens tjenarinna, mannens trälinna, nyckernas offer, passionernas leksak, öfverallt den sva- 10 gaste, öfverallt den vikande och underdåniga, hvilken af mannen ej äger att fordra rättvisa, endast nåd? Se huru de smeka dig i dag, du skönaste blomma i verldens trädgård, och i morgon kasta de dig bort, förvissnad, glömd, till- intetgjord. Drottninganamn gifva de dig, och slafvinnans lydnad fordra de dock. Är du icke mannens moder; huru skulle du vara hans tjenarinna? Kom 15 ut i det fria, blif mannens vederlike, dela hans mödor och hans ära, tilltrotsa dig hans aktning och bevisa honom, att samma försyn nedlade samma för- måga i ditt bröst, som i hans!» Jag satt på den lilla gröna soffan vid rosenhäcken i trädgården. Tankfull lutade jag mitt hufvud mot den vackra björkens stam, Georges Sands Lelia 20 föll ur min hand och mina ögon slötos sakta. Då syntes mig att en ljus engel stod tätt invid häcken och såg mildt på blommorna och sade: hvad önsken J? Och alla blommorna höjde sina kalkar högre, rosorna i häcken, neglikorna i trädgårdssängen, georginerna i sina krukor, och sade: låt oss blifva 25 träd, vi vilja ej vara blommor mera! Sade engelen: hvarföre viljen J ej det? Sade blommorna: vinden bryter oss, fjärlarna bedraga oss, menskorna förtrampa oss för det vi äro svaga. Sade engelen: träd kunnen J ej blifva, men träds skickelse kunnen J an- 30 taga. Kring edra stänglar skall barken hårdna, barr skall vexa öfver edra grenar och stinga dem som vidröra er. Eder doft skall fördunsta och eder skönhet förgås, att J mån synas starka och frukta ingen. Och likväl kunnen J ej vara träd, ej heller blommor mer, utan tistlar lika, vid hvilka ingen gerna rör. Sade blommorna: hårda ord säger du oss. Kan det sköna aldrig vara starkt 35 på jorden?

85 L j u n g b l o m m o r

Sade engelen: skönheten är styrkans moder och båda tillkommer jemn lik ära. Men skönheten skall aldrig begära att vara något annat än sig sjelf. Skönheten är ödmjuk, det är hennes ära; hon är värnlös, det är hennes vapen. 40 Att gifva allt och begära intet, det är hennes himmelska företräde; hvarföre skulle hon afsäga sig det för nyck eller afunds skull? Vindar och menniskor kunna vara lika orättvisa mot de svaga; mot hvad hafva ej menniskor brutit? Men den svagas starkhet i lifvet, hennes seger i döden, hennes bästa smycke inför himmel och jord, äro ödmjukhet, hängifvenhet, offer … Viljen J gå 45 bort från eder sjelfva och byta eder ljufva svaghet, icke mot styrka, utan mot styrkans skugga? Sade rosorna, neglikorna och georginerna alla med en röst: låtom oss vara blommor alltid! Nu gick solen ur molnet, mina ögon bländades och jag vaknade. För- 50 svunnen var den ljusa engeln och blommorna ägde numera ingen röst. Men jag förstod deras glada samtal i aftonskimret: låtom oss vara blommor alltid! Georges Sand hade nedfallit i det fuktiga gräset och en stygg mask kröp ut mellan bladen. Men jag tecknade i permen: o qvinna, var qvinna alltid! 1844.

Århundradets Natt.

Någon har förtäljt en dröm från år 1800. Det långa seklet var nu tillända. Dess sista sol var sjunken djupt i verldshafvet. Och hvad hade den sett? Hafvet dånade dåft och vinden ilade dyster hän öfver bergen. Jag såg den 5 tunga natten falla tät öfver jorden; mitt hjerta var beklämdt, sorg förmörkade min själs ögon. Jag tänkte på den tid som nu var; bedröfvelse hängde sig fast vid mina tankars vingar. Fåfängt irrade min blick ända ned till bottnen af vår tid; ett tjockt dunkel 10 låg som ett berg öfver det omätliga djupet. Här och der ljungade genom natten en blekröd blixt. Vid dess sken såg jag onda och goda englar kämpa och arbeta. De onda voro många, stora och starka. Framför andra var en engel stark, hemsk och förfärlig, och hans namn var Otro. Honom såg jag härma solen med ett blekt sken och uträtta stora och mörka ting genom 15 irrbloss. Der han arbetade nere på tidens botten, der uppsteg till ytan en hemsk bubbla och förpestade menniskornas hjertan med trots mot Gud.

86 Ljungblommor I

Detta såg jag med stor ångest, såsom en hvilken hänger på en fin tråd öfver en omätelig afgrund och ser ofvanför sig en mal med ifver gnaga. Mig syntes christenheten lik en ruin och en brusten bubbla, och jag gret af sorg. 20 Då kom en slummer öfver min sörjande själ och Gud sände mig under slummern en tröstrik dröm. Jag stod i en öken och i en djup natt och hörde Guds andedrägt fara med frid öfver verlden. Jag upplyftade min blick och se! framför mig stod ett altar, på hvilket var skrifvet: Jehovah. 25 Klar och skinande brann på altaret en ganska liten låga, ringa som den af ett nytändt ljus, men oändligt ljuflig att se uppå. Och späda barnaröster sjöngo i mörka natten rundtomkring: O hur outsägligt herrligt, Herre, är i denna syndens natt och dödens skugga ditt ords ljus, det eviga klara! Då nalkades fjerran ifrån i natten en svart och förfärlig skugga, en stark, 30 hemsk och trotsig engel; och på hans mörka panna stod skrifvet: fördömd. Stolt och hotande närmade han sig lågan och blåste på den af alla krafter, såsom ville han blåsa den ut. Och barnarösterna tystnade plötsligt i skyarna rundtomkring. Men ju mera engelen blåste, desto mera klart och strålande blef den ringa lågans sken. 35 Då vredgades den trotsige engeln och sade till luftens vindar: Sen denna lilla låga, som gäckar min makt. Ryten till och blåsen den ut, att dess ljus må försvinna från jorden. Och vindarna lydde hans bud och störtade sig i vilda stormar öfver lågan, men lågan förgicks icke, utan flammade högt mot himlen, så att dess sken 40 syntes vida omkring. Då sjönk den mörke engelns stolta trots och full af ängslan ropade han till hafvet: vatten, vatten, häf upp dina floder och dränk i dina djupa böljor den låga, som stormen ej förmådde släcka ut af jorden! Och hafvet hörde hans röst och sände sina störtsjöar höga som berg öf- 45 ver lågan. Då bäfvade och suckade det omkring mig i skyarna och en sakta klagan hördes, såsom af dämpad barnagråt. Fruktan kom öfver min själ och jag sade: Herre ho räddar ditt ljus? Då hördes på stort afstånd en röst som sade: frukta icke! Himmel och jord skola förgås, men mitt ord skall icke förgås, utan blifva evinnerligen. 50 När jag detta hörde såg jag mig om, och se! den ringa lågan hade antändt hafsfloderna, vattnet strömmade som en brinnande sjö öfver alla land, och jord och himmel blefvo skinande ljusa af dess klara glans. Men den onde engeln blef häraf djupt förfärad och ropade i sitt hjertas

87 L j u n g b l o m m o r

55 ångest så högt att bergen brakade: Remna, o jord, upplåt ditt svalg och begraf i dödens djupaste gömmor det mig förhatliga ljusets glans! Och jorden remnade och upplät sitt svalg och de brinnande floderna med allt deras ljus störtade ned deruti. Då gladdes den fördömde och sade: visserligen är det nu förbi med ljuset och mörkret har uppslukat det till evig 60 tid. – Men jag förtröstade fast på löftet att Guds ord skall blifva evinnerligen. Vid det jag nu med bäfvan och hopp förbidade hvad komma skulle, se, då förnam jag ett stort under. Der upprann i djupet ett stigande sken, som mäktigt arbetade sig upp ur jordens innersta. Och ljuset trängde allt igenom 65 de fasta berg, jorden begynte att hvitglödga såsom en ofantelig kula, nyss upphämtad ur härden, och verlden blef så ljus som Guds klaraste dag i strålar och bländande glans. Det kunde den fördömde engeln, Guds fiende och ljusets, icke fördraga. Utan han böjde sin panna med hot och hat, och störtade med ljungeldens 70 hastighet ned till det yttersta djupets botten, men strålarna nådde honom äfven der och han hädde Gud. Då började åter, en efter annan, allt högre och klarare, allt ljufvare och mera melodiska, de späda barnarösterna rundtomkring: Helig, helig, helig är Herren Gud och heligt hans ljus! Fulle äro himlarna och jorden af hans 75 herrlighet, höjderna stråla af hans klarhet, djupen förtälja hans ära. Segrat har hans ord öfver synd och död, öfver sorg och nöd, till menskors tro och tröst och ro i alla evigheters evighet. Ära vare Gud i höjden och frid på jorden och menniskorna en god vilje! 1835.

Ljungblommor II (1850)

Ljungblommor II

Dröm och Verklighet.

»De flydda ungdomsminnen, de äro drömmar, Som slockna bort likt stjernor i morgonljuset, De ila bort som bubblor på tidens strömmar, Men guldet, det är tyngst och blir qvar i gruset. 5 Se lifvet ilar framåt med lösa tömmar, Allt flera englaröster dö bort i bruset, Allt svalare blir hjertat och mera fruset, Och allt, hvarför en menska i tiden ömmar, Det dör i tiden bort, och det är blott drömmar.»

10 När dessa ord mig vännen, den kloke, sade, Då kände jag hur frosten lik vinterdrifva Omkring mitt varma hjerta sin kyla lade. »Och är ditt guld så tungt, så må qvar det blifva På bottnens grus och sökas med stör och spade. 15 Och är mitt hjerta fruset, hvem skall det lifva, Om icke tro och kärlek sin ro det gifva, Om icke englaröster och drömmar glade Sin milda skönhet ge? Var det så du sade?»

»Ty lifvets dröm och vaka, hvem kan dem följa? 20 En fin omärklig linie är mellan båda; Svårt är att skilja himmel från fjerran bölja, Och verklighetens gränser kan ingen skåda. Hvad lifvet än må blotta, hvad det må dölja, I drömmars skum, som brister i ständig våda, 25 Jag skådat evigheten sin glans förråda, Då allt det guld, som floden och hafvet skölja, Med all sin tyngd förgängelsens nyck setts följa.» 1840.

93 L j u n g b l o m m o r

Vetandets törst.

Verlden är vid, och mitt mål det är långt, och det glänser i fjerran Klart som en tindrande stjerna i skyn uti lefnadens skymning. Dock jag vill fram. Han törstar i mig, den eviga anden, Har ingen ro, ingen ro. Den tysta, brinnande längtan 5 Bryter sig väg, går fram med kraft och känner ej hinder, Tills i den strålande källans flod sin svalka han finner. Stigen är brant, om vilse vi gå, hvem leder vår kosa? Eviga ljus, vårt hopp, vårt mål, du ständigt oss lede Hän genom nattliga dimmor ditbort, der lefnadens vågor 10 Brytas emot det oändligas strand! Der hamnar vår längtan, Der, obunden och fri, når anden sin svalka, och renad Vetandets törst, oändelig sjelf, det oändliga hinner. 28 Maj 1833.

Det oförgängliga.

Och vinterqvällen är så lång, Den bleka sol gått ned; Och månen går sin stilla gång, Och mina tankar med.

5 För tusen år tillbaka satt En yngling, varm som jag, Och såg en dag gå ned i natt, En natt gå upp i dag;

Och såg den klara månens rund, 10 Och tänkte så vid sig: Mitt lif är blott en aftonstund, Du öfverlefver mig.

94 Ljungblommor II

Och kanske efter tusen år, Då står en yngling än 15 Och ser hur stilla månen går Och säger så till den:

Der går du än liksom en kung I himlens höga loft, Än lika skön och lika ung, 20 Men jag är blott ett stoft.

Och natt och död och sorg och qval, Som bygga bo här ner’ I jordens skumma tåredal, Till dig de nå ej mer.

25 De dunsta bort, de spridas ut I rymdens klara blå; När sekler slockna och ta slut, Du slocknar ej ändå.

Då syntes mig ett stilla flor 30 Liksom af natt och höst Kring månens ljusa panna for, Och till mig kom dess röst:

Odödlige! ett stoft är jag: Lägg bort den sorgsna min! 35 Om tusen år du ser en dag Min slocknade ruin! 1834.

Själens frid.

Oskuld, rena seraph, hade jag dig! Själens gyllene frid, hade jag dig! Hade jag dig, blott dig! Himmelens stjernor då lyste min stig;

95 L j u n g b l o m m o r

5 Saliga englars blick vinkade mig; Hade jag dig, blott dig!

Hafvets villande våg brusar igen, Lifvets mäktiga storm stiger igen; – Den ser jag ej – ej den! 10 Heliga själens lugn, dig ser jag än! Himmel på jordens stoft, dig ser jag än! Dig ser jag än – dig än! 1835.

Stjernhvalfvet.

De glimma, de glimma, De nattliga ljus, I skuggornas timma På jordenes grus. 5 Jag stilla beundrar Den eviga eld Här ner i min däld I töcken och dimma.

När norrskenen spraka, 10 Det är som jag stod’ Årtusen tillbaka På tidernas flod Och såge mot himlen Och visste ej än 15 Hvad rör sig i den, Hvad makter der vaka.

Till stjernornas härar Min tanke jag vändt, – En fröjd som förfärar, 20 Den förr jag ej kännt, – Till tidernas början, Till verldarnas port:

96 Ljungblommor II

Hvad makt har den gjort, Den himmelen ärar?

25 I eviga, klara, Som vandren der opp’, Skall himlen bevara Ett mål för mitt hopp? Skall nånsin bland eder, 30 Odödliga, jag, Odödlig en dag, I salighet vara? 1836.

Vålnaden på egen gr af. (Capriccio i H moll.)

Det suckar, suckar I svarta natten En sakta klagan, En bön om frälsning, 5 Ett rop om räddning … Det hör den vissna Skendöda jorden, Det hör den toma Stjernlösa himlen, 10 Men ingen svarar. Döfstumma eko’t I klyftan sofver, Och nattens andar I innanmätet 15 Af jorden snarka. Ett grufligt mörker Min själ betäcker; Min sol har nedgått, Mitt hopp har slocknat, 20 Min egen vålnad Märglös och krumpen

97 L j u n g b l o m m o r

I natten sitter På egen graf ….

Hvad här jag lidit och hvad här jag kännt, 25 Den eld mig tjusat och den eld mig brännt, De korta dagars minnen alla, alla, De sjunkit djupt i glömskans flod den kalla.

Det är en stilla boning Inunder mull. 30 Deröfver sänder solen Sin blick af gull; Deröfver susar björken Med krona sval, Och fågeln sjunger sakta 35 I högblå sal.

Tyst! Hvem är du, som rörde vid min kind Och störde mina ljusa sommardrömmar? »Jag är en kropplös, öfvergifven vind, Som natt och dag igenom verlden strömmar 40 Och söker under ständigt ökadt lopp Min fordna starka gudasköna kropp».

Och hvem är du, som djerfves med ditt ljus Den helga skymning störa lik en fåne? »Jag enka är i nattens sorgehus, 45 Jag är den evigt sorgsna midnattsmåne, Som söker utan ro kring verldens rymd Mitt lif, min sol, af dödens skuggor skymd».

Och är du död, så sjunk i natt och slockna! Kring dig må hundra mörka skyar tjockna. 50 Ett minne bär du än från flydda dagar, Ditt stulna ljus – och det mig ej behagar. Släck ut ditt sken, det än från lifvet fångna, Till intet varda må allt det förgångna!

98 Ljungblommor II

Dig fridlösa, kropplösa, 55 Suckande vind, Som med isköld drar öfver fjällen, En vålnad lik mig, – Dig manar jag. Kom!

Ve! 60 Död är jag, Mörk är jag, Makt har jag! Ljuset, ljuset Hatar jag, 65 Fruktar jag, Krossar jag … Ve! Dig, solens spöke, Min hämd uppsöke. 70 På vindens vingar Till dig jag svingar, Den gyllne flamman Jag kramar samman, Med blixt som ljungar 75 Jag högt dig slungar, Att hjelplös stupa I rymder djupa …

Och der du fordom suttit i kunglig glans Med diadem af stjernor och strålars krans, 80 Der vill jag sammanrulla ett klot så tungt, Som ebenholz så dunkelt, en dyster punkt På blåa himlahvalfvet, att hvar till den Ett öga ser, det genast ser bort igen …

Men sjelf, sen jag dig 85 Ifrån thronen har fällt, Då kastar jag mig Genom rymderna snällt. Som en storm, som en knall,

99 L j u n g b l o m m o r

Som en blixt i sitt fall 90 Störtar ljungande ner, Se så skall jag der gå Ifrån spher till spher Öfver himmelens blå, Tills mig solen försmällt 95 Och mig vinden förtärt Och jag sjunker så sällt I den graf jag begärt …..

Då, jag känner det väl, Skall jag slockna och dö, 100 Då skall vinden min själ Genom rymderna strö, Då skall solen så mild Af atomerna fler Smälta samman en bild, 105 Sända bilden hit ner, Som en skugga i sol, Som ett månsken vid pol … Det är jag …… 1836.

En sommarnatt i skogen.

I skogen är det stilla, Och ingen vaka slår, Och ingen uggla störer Den tystnad som der rår.

5 Till sömns är ulfven vaggad Och björnen gått till ro, Den starka örnen sofver På klippan i sitt bo.

Der susar ingen källa, 10 Ej bäckens bölja ler,

100 Ljungblommor II

Och ingen vind der drager Sin friska ande mer.

Och solens gyllne öga Och månens panna skär 15 Och aftonstjernans stråle Ej blicka mera der.

Och sjelf är jag som skogen Så dyster och så skum, Så tyst och öfvergifven, 20 Så enslig och så stum.

De vilddjur i mitt sinne, De rytande begär, De lidelser så starka, De slumra alla der.

25 Men ock det goda sofver I nattens djupa hamn; Min tro, mitt hopp, min kärlek Förgåtts i dvalans famn.

Jag kan ej mera lida 30 Den dåfva, döda frid; Jag vill ha lif och svalka, Jag vill ha storm och strid.

Upp själens dolda makter, Till lif jag kallar er! 35 Om onda eller goda, Det frågar jag ej mer. 1837.

Höst-taflor.

1. Somnat har dagen nyss, Solen har sjunkit ren,

101 L j u n g b l o m m o r

Döende strålens kyss Färgar med rosigt sken 5 Randen af aftonskyn. Susande vindens fläkt Slumrar med vingen bräckt; Stilla vid skogens bryn Går öfver furans topp 10 Gyllene månen opp.

Frid är i djupet ock, Neder med domnad makt Böljornas lätta flock Lockiga hufvun lagt. 15 Lekande löjans dans Ringlar ej ytan mer, Bländad af månens glans Sam hon till djupet ner. Enslig på ljusgrön strand 20 Nickande björken ser Tankfull i vågen ner. Djupt uppå bottnens sand Darrar dess skugga skum. Men genom löfven ler 25 Himmelska stjernans brand; Helig och ljuf och stum Ser hon från höjden ner, Fridens och månens land, Spiller i vågens natt 30 Glänsande strålars skatt Så silfverhvit …

2. Qvällsmål var slutadt nyss, Lekande barnet ren Slumrat vid modrens kyss, 35 Slocknande brasans sken Lyste alltmera matt, Stilla mot fönstret böjd Vördige gubben satt,

102 Ljungblommor II

Blickade ut och nöjd 40 Talade fromma ord: »Gud vare lof! I år Bittida höst jag spår. Skörden är redan gjord, Nyss ha vi tröskat ut, 45 Sådden är redan slut, Jordens yppersta skatt, Brödet, oss Herren skänkt, Brödet med bark ej mängdt. Barn, det blir kallt i natt, 50 Hösten för dörren står, Vintern kommer, och sen Blir det väl åter vår, Sommar och solens sken. Herren är nådig än, 55 Skiftar de vexlande år; Menniskolifvets vår, Den kommer aldrig igen, Efter dess vinternatt Vakna vi dock så gladt». 1837.

Höjden och djupet.

Oro i djup och storm i höjd! Skuggande mörker i ljus och fröjd! Sky så svart, Hvadan och hvart?

5 Vi söka djupet, svara höjdens stämmor, Den ljufva dal, der lugnet ensamt andas, Der friden slumrar uti palmers skugga, Der ingen storm, hur högt han ofvan brusar, Från liljans kalk kan daggens perlor spilla, 10 Kan böja ned violens blyga stängel Och grumla lätt den klara bäckens våg.

103 L j u n g b l o m m o r

Jag, svarar djupet, Jag söker höjden. Mig qväljer lugnet 15 Och qvalmet trycker Och skuggan skrämmer. Jag söker höjden, Der frisk och modig Den starka vinden 20 Med skyar leker, Der ljusets floder I purpurvågor Kring verldar strömma, Der aeolsharpor 25 Med höga toner I vinden darra. Jag söker höjden, Som lågan söker, Som blomstren peka 30 Åt höjden, höjden!

När bugar sig höjden Till djupet och kysser Med glödande läppar Det kalla och döda, 35 Som slumrar derunder? När vakna dess vårar, När fläkta dess vindar, När klarna dess solar I qvalmet och dunklet, 40 Som hvila på djupet? När lifva dess klara Aeoliska toner Det tysta och slutna, Som dväljes i djupets 45 Hemskt tigande natt?

När reser sig djupet Till höjden och kastar

104 Ljungblommor II

Mildt famnande armar Kring striderna ofvan? 50 När doftar mot höjden Det saliga lugnet Med spira af vallmo, Som stormarna tämjer?

När mildrar dess svalka 55 De brännande flammor? När spiller dess skugga Sin vänliga skymning I solskenets vågor, Som blända derofvan 60 I glänsande höjd? 1838.

Vid Tjugu år.

Högt brusar sjön, och de hvita vågor Som svanor gå öfver hafvets slätter. Vid klippan bunden han står, vår julle, Kom, Aramintha, vi lösa den! 5 Kom i min famn, du min unga, mörka, Demoniskt tjusande sköna flicka, Kom till mitt hjerta på roddarbänken, Vi drifva handlöst i hafvet ut. Du darrar, svigtande rosenstängel! 10 En fasa röjs i ditt mörka öga – Tro mig, jag läser igenom fasan Din kärleks brännande hemlighet! Hur stormen tjuter, som ulf om natten! Han väntar rof – han blir ej bedragen, 15 Vi skola glödande, kärleksdruckna, I högsta sällhetens stund förgås. Du ljufva kind, lik ett moln af snödoft, Der solen spillde sin purpurflamma, Du är ej skapad att långsamt tyna 20 För veklingskyssar i myrtenlund.

105 L j u n g b l o m m o r

Du mörka öga, en natt af stjernor, Med snabba sväfvande kärleksnorrsken. Du är ej ämnadt att stilla slockna I skröplig ålders förbrunna glöd. 25 Låt veka piltar, låt rädda tärnor I långa år om sin låga läspa, Vi flamma hastigt en gång, en enda, Förbrinna herrligt i dödens stund. – Nu såg du skimret i molnets kanter? 30 Det är ej solen, du mörka flicka, Det är en ljungeld, som kysser randen Och stupar tvärt uti hafvets svall. Och vågen höjes som torn mot himlen – Sträck ut din hand, när hon lyfter jullen, 35 Och ryck en ljungeld af Zeus och krossa Ett kärlekspjunkande par på lek! Vi äro stolta som Romargudar, Vi mana döden, vi bjuda fasan, Och majestätiskt ett haf i uppror 40 Står här som ram kring vår kärleks glans. Kom, Aramintha, du barm som skälfver, Du kind som bränner, nu slog en svallvåg Mot högsta ljungeldens härd derofvan, Och haf och himmel i ett förgås. 45 Högtidligt, herrligt ett thordön rullar, Den gamla jorden i stycken remnar, Och djupet brinner, Och höjden brister, Verldsalltet störtar i stycken ned 50 Uppå vår kärleks Förmätna jubel I döden … 1838.

Vid pianot.

O du enda, underbara, Ljufva och harmoniskt klara,

106 Ljungblommor II

Vore du mitt lifs piano Och jag vor’ ditt starka forte! 5 Vore blott, du evigt ena, Du en ton och jag en annan, Och vi kunde oss förena Och försmälta i hvarannan! 1839.

Hon går förbi.

Jag stod så nära mitt hjertas ro, Min enda kära och ljufva tro; Jag stod förklädd uti salens hvimmel, Och varm i håg 5 Jag henne såg, Min vackra himmel, Min klara våg.

Jag stackars tok, jag då tänkte så: Hon skall mig känna och mig förstå! 10 Hvar är den mask, som förmår att dölja För älskad vän Ett drag af den, Hvars hand att följa Man längtar än!

15 O hennes väsen det kände jag, Om än hon gömde de ljufva drag I dalens dunklaste morgondimma, I nattens famn, I vågens hamn, 20 I molnets strimma, Bland tusen namn.

Nu genom salen ett skimmer går. Hon nalkas – och hvad mitt hjerta slår! Är det väl mig hennes blickar känna? 25 Hvad trolleri,

107 L j u n g b l o m m o r

Hvad glans uti En blick som denna! … Hon går förbi.

Hon går förbi lik en frusen fläkt, 30 Som ingen blomma till lif har väckt, Hon går förbi lik ett vintertöcken, En kylig vår, Uti hvars spår Ack ingen öken 35 I grönska slår.

Så fly, du irrsken uppå min stig! Du aldrig, aldrig har älskat mig. Så fly, du leende morgonstrimma, Min lyckas knopp, 40 Mitt hjertas hopp I dagens timma Och nattens lopp!

Min vän, den kloke, som stod bredvid, Han log så godt åt mitt hjertas strid: 45 Låt bli din flicka på prof att sätta; I sådan fart Man halkar snart Förbi den rätta, Det är ju klart.

50 Jag sade intet. Jag var så blek, Jag tog på allvar den grymma lek. Der låg en frost öfver balens hvimmel; Jag i min håg Förlorad såg 55 Min vackra himmel, Min klara våg. 1839.

108 Ljungblommor II

Waldemars hemlighet.

Derborta, så långt fågeln flyger och solen ser och tanken hinner på ett ögon- blick eller två, derborta i en gård som du icke känner bor någon som du icke vet. Der är en sjö, en lund, en slätt, en skog, en kyrka, en by, kanske också en stad; vid den sjön, i den lunden, på den slätten, utanför den skogen, invid 5 den kyrkan, i den byn eller staden, der bo många vackra flickor dem du aldrig sett, och bland dem en som du aldrig anat. Nu gissar du redan. Hon är lik en morgon i Maj. Du känner henne; hon är en konvalje som doftar, en skön ton som sväfvar bort öfver en stilla sjö. Vet du icke ren hvem jag menar? 10 Hennes väsen det är så ljuft; Augustinattens mildaste stjerna är icke mer himmelskt klar. Nu har du redan hennes bild, som natt och dag går lik en förklarad stråle genom den sorgsna skymningen af mina tankars natt. Har jag icke sagt dig hennes namn? Jag vill säga dig det. Det står skrifvet i stjernorna af en sommarhimmel, i vågorna af en blank stiltie på hafvet, på 15 första bladet af hjertats förseglade bok. Nu vet du det. En dag mötte jag henne i en lund utan namn, der hon gick bland blommor utan tal. Jag sade henne hvad ingen visste, hon gaf mig en blick som ingen såg. Nu vet du hvarom vårt möte var. En skalk ville utspionera min väg till henne i morgongryningen. Han 20 satte ut snaror för vindfläktarna, han gillrade ut nät för månstrålarna, och när han hade lyckats att fånga tusende fläktar och tiotusende månstrålar, så hade han ännu icke sett ett enda grässtrå, böjdt af hennes fot, när hon flydde mig. Jag har ett palats af diamanter och kristall; derinne bor den allraskönaste 25 fé, och hvar dag kan jag se en flik af hennes stjernströdda mantel inne uti det innersta. Men om jag sade dig hennes namn, skulle palatset störta och fén förgås som ett stjernfall i rymderna. Deraf kan du se att jag gerna yppar min hemlighet för alla. Men ack den bränner, den bränner som en vårsol bränner de sprickande 30 löf och de af kärlek svällande rosenkalkar. Den måste i dagen lik bubblan, som stiger upp från den omätliga grunden af ett milsdjupt haf, och i samma ögonblick hon kommer i ljuset, brister hon. Du djupets gömda, ack alltför- länge fördolda skönhet, skulle jag icke se dig med vällust brista? Min brud heter – låt mig se, min brud heter den namnlösa, den formlösa, 35 den ljudlösa, den outsägliga; – hvad jag älskar henne i slöjan af en hemlighets

109 L j u n g b l o m m o r

tätaste, rosenomdoftade natt! Stode hon här och jag kysste hennes läppar och du såge det, skulle jag dö, ja dö af sorg öfver att det onämnbara tagit gestalt och gått att spilla sin heliga glans bland färgspelet af jordens blommor. 40 Och du tror ännu att jag vill dölja henne! En morgon tidigt andades jag narcissernas ånga, den vemodigt ljufva, och jag sade till mig sjelf: det är hon! Då hörde jag omkring mig ett löje bland liljor och löf, mig tycktes de sade till hvarandra: nu veta vi hvem hon är, det är hon. Jag förskräcktes för dessa susande ord och för mig sjelf, att jag yppat 45 hvad de väsenlösa, evigt tigande drömmar förgäfves sökt utforska. Jag flydde långt bort, och jag lofvade mig det, att aldrig grumla min anings skimmer med ord som röja det outsägliga. Nu vet du allt, och hvad vill du sedan mera? Du som jag älskar utan namn, utan form och utan ljud, o jag vet dock så 50 visst att du icke är den döda tomheten, den blotta förnekelsen af det som de brännande hjertan gerna trycka fast till sig, omklädda med fager hy och varmaste blod. Jag vet att du är lifvet, skönheten och kärleken, och likväl kan ditt väsen icke fångas inom dessa ord och inom några ord. Du flyr mina läp- pars uttryck så som det högsta och skönaste ständigt flyr undan en jordisk 55 famn, och hade jag fångat dig, skulle du förgås. Men jag fångar dig icke, du outsägliga! jag utsträcker icke min hand att fasthålla dig. Och likväl står du mig ständigt nära: natt och dag ser jag ditt strålande anlete tätt vid mig, och framför mig sväfvar din bild, hvarthelst jag går, som ett fladdrande sken. Känner jag dig? Ack ja, min själs visshet, det är du. Ditt väsen låter icke binda 60 sig af doft, färg och ton, men det genomskimrar dem alla, deras skönhet är ingenting annat än du. Blommor, bilder och ljufva sånger – skulle jag se dem alla dagar, älska dem, minnas dem, och likväl icke varseblifva dig i dem? Långt mer än dem alla är du; och jag skulle ej känna dig? 1840.

Då vill jag ej mer a sörja.

Mången längtan har mitt hjerta Och mitt öga många blickar; Blickarna som dufvor flyga, Dufvorna som falkar ila, 5 Falkarna som örnar stiga, Örnarna slå ned på rofvet, Rofvet kan ej undfly örnen,

110 Ljungblommor II

Örnen irrar i det vida, Öfver vida hafvets bölja, 10 Hafvets bölja drifs af vinden, Vinden kommer ned från himlen, Himlen höljs af mörka molnet, Molnet kastar skumma skuggor, Skuggorna min själ betäcka.

15 Du min vackra, väna, varma, Du min fjerran flydda flicka, O att här inunder lönnens Lugna skymning skön du sutte! O att här vid hafvets höga, 20 Vågomhvälfda vik du vore, Och att här i milda månens Skimmersköna sken jag finge Vänligt vid ditt hjerta hvila! Men du dröjer långt derborta, 25 Hvilar långt i ödemarken; Ensam uppå enslig tufva, Uppå ljungens bleka blommor Blundar nu min blyga flicka. Och jag hvilar här allena 30 Under lugna lönnens skymning, Under lindens lätta sus och Under hvita häggens vällukt.

Stjernan, som i skyar skimrar, Frågande uppå mig skådar, 35 Vikens vågor hviska vänligt, Vinden spörjer hvad jag sörjer, Hvarför jag så ensam hvilar? Och jag lägger handen på min Längtansfulla barm och beder: 40 Gif igen min flydda flicka, Gif min blyga blomma åter! Låt mig här i hennes ögas Glans mitt ögas ömhet spegla,

111 L j u n g b l o m m o r

Här vid hennes hjerta gerna 45 All mitt hjertas suck försaka: Då vill jag ej mera sörja Aldrig mer allena klaga! 1841.

Anderöster på hafvets str and. Jag stod på det stormiga hafvets strand. Högt ofvan mig Jag hörde de susande alars röst, så sorgelig. Det hviskade saknad i lundens löf, och vinden for Med sorg öfver doftande blommors prakt. Ett dunkelt flor 5 Af vemod låg öfver dalens frid, på fältets vår, Och källans öga darrande sken, likt brusten tår. Men vågorna brusade högt och vildt. Det vida haf I aftonrodnaden glimmade likt en tårhöljd graf, Hvars rosor skimrande sommardagg med silfver strött. 10 Ett tält af glödande skyars brand, högt purpurrödt, I qvällen hvälfde sin dome af eld öfver vågens brus, Och solens gnistrande skifva sjönk i ett haf af ljus.

Der bortom strålande vågors glans i qvällens brand, Der står en förgäten ensam graf uppå hafvets strand. 15 Der göms min vän, den i förtid flydde, – min kärlek all Der hvilar under en mörkgrön tall vid hafvets svall. Han gick som strålen stilla går ned i aftonskyn, När nattens stjernor tindra alltren vid himlens bryn Och längtan suckar i dödens dal. –

Min älskling, kom! 20 Kom åter! Eviga afsked glöm, vänd åter om! Se lifvets skönhet vinkar dig hit och vårens glans! På stranden räcker hon dig, som förr, sin myrtenkrans, Din bleka flicka. Vännen i tårar står bredvid Och bjuder handen, som aldrig svek i lifvets strid. 25 Der stodo många på hafvets strand, när bort du drog, Och kastade blommor i vågens brus, dem vågen tog, Gaf aldrig igen. Du dyre, kom också till dem! Du glömde för mycken sällhet qvar i jordens hem.

112 Ljungblommor II

Kom snart, kom snart, ty dagen lutar till natt alltren, 30 Snart sjunker lifvets ilande fröjd, och hoppets sken I vester slocknar, drömmarna fly, och nornors tråd I ljufvaste sällhets stund klipps af förutan nåd. Kom snart! I dag slå rosorna ut sin sälla doft, I dag är vår, – i morgon kanske är våren stoft, 35 Och lifvets heta, brännande lust, ack innan kort, Hafsdimman lik, försvinner i blåa rymden bort.

Men hafvet suckar. Skummiga vågors djupa röst, Den talar så sällsama dystra ord förutan tröst: Gå, sorgsna yngling, bort från den mörka stranden gå! 40 Gå bort till lifvet! Död bor i dunkla böljors blå, Omätlig saknad qvider så tungt i djupets famn, Och stormen andas en längtan, längtan utan namn. Gå, sitt i skuggan af skyhög gran vid stugans dörr Och håll i handen din flickas hand, så varm som förr. 45 Då, när du dricker sällhet och lif ur hennes blick, Mins honom, som från sällhet och lif så ung bortgick! Men tänk ej nånsin, o yngling, då på graf och natt, På vissna rosor, brustet hopp och förlorad skatt! Ett haf är lifvet; gläds i din slup åt ytans blå, 50 Men hvad i det mörka djupet bor – tänk ej derpå! 1842.

En verld i spillror.

En enda bön begärde jag om våren; Ett var mitt hopp, min längtan var en enda, I hvarje dröm från glada ungdomsåren Log öfverallt emot mig blott en enda; 5 I hvarje bild jag fann de sälla spåren Af mina drömmars ljufva vän, min enda.

Jag var så rik: ett svar på tusen frågor! Millioner stjernors sken var blott ett enda; En enda voro oceanens vågor, 10 Och alla blommors milda doft en enda;

113 L j u n g b l o m m o r

Blott som en enda glödde vårskyns lågor, Och lundens stämmor klungo som en enda.

Nu har den brustit uti stycken många, Den sköna verld, som fordom var en enda; 15 Nu kan jag skilja hvarje blommas ånga Och hvarje stjernas sken, förr blott ett enda; Hvar lundens ton kan skildt mitt öra fånga, Och färg och våg ej äro mer ett enda.

Nu kan jag räkna hjertats slag och alla 20 Dess tusen böner, icke mer en enda; Nu har jag namn för de begär som svalla, Jag räknar dem och glömmer ej ett enda; Men mina drömmar ser som löf jag falla, Och borta är mitt hjertas ro, den enda. 1843.

Den sextonårigas tank ar. (7 April 1844.)

De liljor i dal, De förde en gång Fåfängeligt tal, När tiden blef lång: 5 »Hur vackra ändå Vi äro, vi små, Långt mer än den slägt, Som fjolåret väckt!»

Nytt år sedan kom, 10 De liljor i dal, De vexlade om, Men ej deras tal: »Hur vackra ändå, Vi äro, vi små, 15 Långt mer än den slägt, Som fjolåret väckt!»

114 Ljungblommor II

Det hörde en ek, Som lyssnat i skog På blommornas lek, 20 Han sade och log: »Hvar vår är sig lik, På skönhet så rik; Men allt går det tal Bland liljor i dal».

25 »För menniskohopp Så nya hvart år Slå tankar i knopp Som liljor i vår. De komma, de fly, 30 De tjusa, de bry; Den nyaste är Den skönaste der».

Så Lina har bytt Båd’ tankar och år, 35 Det sextonde flytt För evigt i går. Sorg, glädje och allt Ha vexlat gestalt; »Men allt går det tal 40 Bland liljor i dal».

Sällheten.

Stormen hviner. Väldiga hvita vågor Hvälfva högt, och hafvet i solen gnistrar. O hur brusar Underfull din bölja, o ungdomslust!

5 Sällhet! spöke! länge ditt spår jag spanat; Än jag såg din vinge hvifta i vårskyn;

115 L j u n g b l o m m o r

Än på hafven Sågs en flik af fladdrande manteln fly.

Dig jag letat med hjertats långa längtan, 10 Men din vinge vek bort i vinterdimmor; Formlöst, namnlöst, Sjönk ditt väsen i vågens hvita skum.

Sist jag vände med åldradt hjerta åter; Skumma skyars skuggor min själ omskyggde; 15 Se! då stod du Tätt invid. Din anddrägt kysste min kind.

Och du log som en vår efter långa vintrar, Och du bad mig bli vid ditt hjerta evigt, Bad mig luta, 20 Barnsligt from, min pannas brand mot ditt bröst.

Namn, gestalt och sanning ditt väsen vunnit; Ej mot blodlös skugga min famn jag sträckte; Dimmors spöken För ditt strålande öga sjönko hän.

25 Och jag andades ungdom vid ditt hjerta, Själens helsa drack jag ur dina ögon, Der, o sällhet! Du i qvinnohamn vid mitt hjerta låg.

Fläkten susar bort öfver blanka fjärdar. 30 Arlaregn öfver dalens blommor duggar; Dagern, doften, Svalkan öfver allt lifvets qvalm är du! 1844.

116 Ljungblommor II

De tjugufyr a åren. (26 Aug. 1845.)

De flydde som drömmar när dagarna gry, De unga, de vexlande åren: De flydde så hastigt som timmarna fly, När rosorna knoppas om våren; 5 De flydde likt englar som leka i sky Med strålande liljor i håren.

De hade sitt bråk och bekymmer också, Det skola vi icke berömma; De hade väl moln uppå himmelen blå 10 Och tårar i ögat det ömma. Men rika de voro på kärlek ändå, Det skola vi aldrig förglömma.

Vi ville dem rista i taflor af gull, Blott skada vi äge så ringa! – 15 Vi ville dem älska för minnenas skull Och älska för allt de oss bringa, Och sorgerna ville vi mylla i mull, Som hade de varit allsinga.

Vi bergat i ladorna två dussin år 20 Med skördar af minnen ren länge; Nu stänga vi ladorna alltsen i går Och lås för dem alla vi hänge; Ty ängarna blomma på nytt i sin vår, Och lian i glädje vi svänge.

25 Så låtom oss berga den flyende tid, Hur lefnadens trådar sig tvinna, Och berga de skördar af strid och af frid, Dem Gud låter ännu oss vinna; Vi berga dem nöjda och blifva dervid, 30 Att Gud skall oss tacksama finna.

117 L j u n g b l o m m o r

Den resande studenten.

Hans röst man hörde på afstånd ren, Hans gyllne lyra i solen sken, Hans piska small, och i raskt galopp Han körde på gården opp.

5 Så långt man mindes var han sig lik, Ej mera fattig, ej mera rik, Men lika modig och lika ung, Och alltid glad som en kung.

Det var han sjelf, det var hans gestalt, 10 Hans rock, hans kappa, hans vest och allt, Hans röda gördel med toffsar på, Puffert och flaska också.

Det var hans kärra, man mindes den, Hans kappsäck kände man väl igen, 15 Hans masurpipa med nött beslag, Den var sig lik än i dag.

Och regnet ifrån hans kappa dröp, Men gårdens flickor i kind han nöp, Och slog åt värden ett glas till rand 20 Och skakade gladt hans hand.

»Och käre herre, hvi år från år Ni far den vägen, fast tiden går?» »Du gamle tok, det är menskolott Att vanka och vandra blott».

25 »Men blir ni då ej fullärd engång? Säg, vill ni tyda ut fåglasång?» – »Bah, sådant för mig en småsak är! Jag konsten att lefva lär».

118 Ljungblommor II

»Här mycket ändrats sen ni for sist: 30 Vår gamle kyrkherre ha vi mist. Han dog af ålder». – »Nåväl, min vän, Ni fån väl en ann’ igen».

»Er vän, vår länsman, är enkling nu». – »Då tar han sig väl en annan fru». – 35 »Adjunkten gift sig». – »Då gjorde han Detsamma som mången ann».

»Och flickan borta i torpet der – Ni hade ju henne fordom kär, – Hon gömdes i går i kyrkomull, 40 Och, herre, det var er skull».

Då har studenten ett ord ej svar’t, Men bort han ilat med vindens fart; Ett år man väntat och väntat fler’, Men sett honom aldrig mer. 1845.

Åskvädret.

Qvalm låg öfver all naturens prakt, En tyngd öfver land och sjö sig lagt, I hetta smäktade blomstren alla, Och lunden törstade.

5 Vindstilla låg öfver fält och dal, Och ingen pust gick i skogen sval; Askgråa skyar som gamar summo Omkring på himmelen.

Små fåglar sökte sitt bo i tid, 10 Och hjordarna sökte hemmets frid; Hvart väsen bidade herrans väder; Blott menskan trotsade.

119 L j u n g b l o m m o r

Den rike herren på Vingsjö gård Sitt folk sändt ut med befallning hård 15 Att berga frodiga hö’t från ängen, Förr’n regnet började.

Och folket lydde hans bud med hast, Och slottern gick utan ro och rast, Och svetten dröp från hvarenda panna; – 20 Tungt var det arbetet.

Men knappt var hälften af ängen tömd Och halfva skörden i lador gömd, När skyn blef bjert med ramsvarta kanter Och himlen mörknade.

25 Ett sus kom nordan och östan från, På afstånd sporde man åskans dån; Och stora stänkande droppar föllo På hö’t som doftade.

Snart rätt öfver skördarens hjessa small 30 Den rullande, skarpa, hvassa knall, Ljungelden slickade molnens ränder, Störtregnet strömmade.

Men rike herren af Vingsjö stod På kullen högt med förbittradt mod. 35 Han bar en regnskärm, af stål var doppskon – Och skuren smattrade.

Han såg förderfvad sin vackra skörd, Han såg sin doftande äng förstörd, Han hädde himlen och hädde åskan, 40 Och blixten ljungade.

Och ingen vet hur dermed gick till, Förklare den det förklara vill,

120 Ljungblommor II

Om doppskons stål hade lockat blixten På gudsförsmädaren;

45 Alltnog, när ovädret sen tog slut, Och solen trädde ur molnen ut, Då fann man herren af Vingsjö mållös På kullen stående.

Stum, stel, förstörd, med en dåres skick, 50 Mot himlen stirrade hemsk hans blick – Och från den stunden, när åskan hördes, Den galne skrattade. 1845.

M askr aden.

Vet mamma, det var skada att Ej mamma kom uppå maskraden! Hur der var nätt och grannt och gladt, Man talar om i hela staden. 5 Och hvilken mängd af masker sen I olik drägt hvarenda en, Den lysande, den långa raden!

Jag glömmer aldrig den minut, Då bjudningskorten till oss lände; 10 Tänk, jag som aldrig sett förut En slik maskrad! Mitt hjerta brände. Om mamma mins från fordomtid Sin första bal, så mins dervid Hur ungefär sig mamma kände.

15 Det blef, må tro, ett bryderi, Hvad drägt jag borde passlig finna, Än ville jag en nunna bli, Än amazon och än herdinna. Väl tjugu voro på förslag,

121 L j u n g b l o m m o r

20 Men hur det var, så blef nu jag En riktig välbeställd turkinna.

Fast litet bråksam var min drägt, Jag kände mig så glad i hågen, Jag var så lätt som vindens fläkt 25 Och flyktig som en spån på vågen. Jag var förtjust i min tunique, Turbanen var i bästa skick, Och slöjan – ack att mamma såg den!

När jag i salen trädde först, 30 Jag kände allt mitt mod försvinna, Men när min häpnad var som störst, Då kom vår värd med sin värdinna Och sad’: »aj aj, hur täck ni är, Ni mången renegat gör här, 35 Min allrasötaste turkinna!»

Strax kom ett dussin gentlemän, Chineser, sjömän, arlekiner, Och alla blefvo muselmän, För att af mig få söta miner. 40 En nämnde mig sin Houri ren, En ann’ beskref sitt harem sen Och sitt palats utaf rubiner.

Sist kom en turk – vet mamma hvad, Det Hjalmar var, som sig försenat, – 45 »O österlandets ros! han sad’ Din doft min själ ren länge renat. Kom, låt oss svärja af den tro, Som mannen löfte ger att bo Med flera makar än Gud menat!»

50 »Jag – dyra flicka! – älskar blott På hela jordens rund en enda!» – Det var hans ord – jag skilde godt

122 Ljungblommor II

Hans röst, den varma, alltför kända. Jag rodnade – men ack hur väl 55 Att masken skymde bort min själ, – Hvem vet hvad annars kunnat hända?

Ja mamma, det var skada att Ej du kom med uppå maskraden. Der var så månget näpet spratt, 60 Som man nu sqvallrar om i staden. Men blir det än engång maskrad, Turkinnans drägt – vet mamma hvad, Jag tror att jag ej mer vill ha den. 1846.

Orions bälte.

O huru stilla stråla Guds klara ögon blå! O huru sköna skimra de tusen stjernor små! O hur de blicka blida Till jordens qvalm och qvida! 5 Och o hur hög och herrlig är Herrens himmel då!

Der stod en qväll på stranden af enslig nord en mö; Hon var så varm som våren, så hvit som vinterns snö. Till Orion den höga Såg tyst den ömmas öga, 10 Och hennes tankar gingo som vågor gå i sjö.

Och långt från hennes längtan och bortom fjerran fjäll Stod uti stum begrundning en yngling samma qväll, Hans blickar flögo vida Till Orion den blida; 15 Hans hjerta slog i blommor, som ros på klippans häll.

När så den enas blickar i blåa höjdens hem Den andras blickar mötte, fast ingen visste hvem, Fast berg och sjö och slätter,

123 L j u n g b l o m m o r

Fast dagar och fast nätter, 20 Fast hundramila drifvor sig lägrat mellan dem;

Då glimmade i glädje de sköna stjernor små, Då strålade så stilla Guds klara ögon blå, Då blickade de blida På jordens qvalm och qvida, 25 Och herrlig och högtidlig var Herrens himmel då. 1846.

Asparnas k ärlek.

Nej, det var ej blott en villa: Hvar gång lilla Emmas fot Som en fläkt så lätt och stilla Närmade sig trädens rot, 5 Gick en susning genom bladen, Och den långa täta raden Utaf aspar i allén Bugade hvarenda en.

Mången gång vid skördens fester 10 Emma uppå ängens stig Såg ej molnet uti vester, Borta hon fördröjde sig, Tills ett störtregn kom och skygga Flickan gladdes att sig trygga 15 Få till största aspens stam, Som stod der så allvarsam.

Och då klappade hon tacksam Stammen, hon i famnen höll, Och en tår, liksom af kärlek, 20 Ned från gamla aspen föll. Bästa paraply han redde Och med fadershuldhet bredde Alla sina grenars prakt Öfver Emma ut på vakt.

124 Ljungblommor II

25 Men en dag jag aldrig glömde: I den heta sommarns brand Uti moln sig himlen gömde, Åskan hördes efterhand. – Emma flydde skrämd från fältet 30 Till det välbekanta tältet Under aspens täta hvalf; – Men den gamla aspen skalf.

Hård och skroflig nu han kändes, Sällsamt han likt suckar drog, 35 Och en gren, när ned den vändes, Emma hårdt i pannan slog. Ledsen på det falska hägnet, Sprang hon hem igenom regnet, Uti sinnet vredgad än 40 På sin trolös blifne vän.

Dock när Emma återvände Vid en klarnad himmel dit, Se! då låg den gamle vännen, Aspen, splittrad bit för bit; 45 Blixten, åt den unga ämnad, Träffat trädets stam, och remnad Låg beskyddarn sträckt i mull, Fallen för sin kärleks skull.

Emma, englar visst dig vårda: 50 Redan på din barndoms stig Sjelfva lundens träd, de hårda, Älskat dig och dött för dig. O hur måste då, du klara, Menskors kärlek värd du vara, 55 Och hur lycklig blir ej den, Som ditt hjerta valt till vän! 1846.

125 L j u n g b l o m m o r

Skridskoåkaren.

Stugan är mörk som natten, Uret knäpper så jemnt: Syrsan skriker på ugnen, Tuppen gal uppå skämt. 5 Qvalmig är värmen inne, Ute är vintern kall; Bister decembermorgon Sprakar i skogens tall. Syns icke dagens strimma? 10 O hur natten är lång! Längre jag ej kan bida, Stugan den är så trång. Sofven, fader och moder, Sofven, J syskon små! 15 Tyst som ett nattens spöke, Smyger jag raskt på tå Ut! Sakta nu öfver gårdens Friska knarrande snö! 20 Slingrande stigen vet jag Ned till vår vackra sjö. Roines strimmiga spegel Lade sig först i går: Bär den? ängsliga fråga! 25 Bär så det nog förslår. Snö har i natt ej fallit, Fjärden är blank och skär, Icke ett segel glimmar, Icke en svan ror der. 30 Tusende stjernjuveler Gnistra i isens bryn, Men i sydost vid kullen Dagas det ren i skyn …

126 Ljungblommor II

O min verld är så rik, 35 Och min fjärd och min vik Som ett silfver så glimmande står! Och kring stränderna blå Hvita björkarna stå, Och de vänta den älskade vår.

40 Och då spänner jag gladt I den strålande natt Uppå foten min sko utaf stål; Och då flyger jag käckt Som den smygande fläkt 45 Emot strändernas bländande mål.

Och det brakar i is På förunderligt vis, Så det sista vill brista ibland; Men det icke mig bryr, 50 Till min flicka jag flyr Mot den vackra, den väntande strand.

Och bland björkarna der Är en kyrka så kär, Och vid kyrkan en stuga så röd; 55 Och i stugan en vän, Som mig väntar igen Vid de sprakande tallarnas glöd.

Se der lyser en eld I den frysande däld, 60 Från den älskades ensliga härd; Medan morgonens brand Ler i skyarnas rand, Går till henne min längtande färd.

Och hvar runa så klar, 65 Som i isen jag skar, Nog för henne berätta jag får;

127 L j u n g b l o m m o r

Hon skall le då ibland Och med lenaste hand Stryka morgonens rim af mitt hår. 1846.

Ödemarkens jul.

På öde mon är det hemskt i qväll: Kring ljungen sveper sig vinterns fäll, Der hvirflar bister en snötung storm, Och drifvorna byta ständigt form. 5 På flera mil syns ej väg, ej spår; En ensam vandrare, vinden går; Hans fjät kan dock ingen märka.

Is ligger fast öfver brådjup sjö, På isen tornar sig famnshög snö. 10 På stranden ensliga furan står Och skakar sitt tofviga mörka hår; På kronan kastar som örnen vig, Den hungriga vilda vinden sig Och strör dess barr uti rymden.

15 Hvems är det ängsliga skri på mon? Månn’ stormen jagat ur klyftan lon? Månn’ björn i idet vädrar försåt? Ve! rösten liknar en barnagråt. Blott öknens irrande ulf det är, 20 Hans klagan mig genom hjertat skär: Han hungrar, han och hans ungar.

Tätt vid den ensliga skogsjöns vik På armod och uppå fromhet rik Står låg en koja, och på dess häll 25 Glad sprakar brasan i juleqväll. På halmen leka de kära små, Och modersögon se huldt derpå; Dit skåda visst ock Guds englar.

128 Ljungblommor II

Ty aftonvarden är slutad just, 30 Och barnen leka ännu med lust, Men grånad farfar med stämma blid Ur bibeln läser om julens frid, Hur Jesusbarnet i denna natt Vardt födt, hur englarna sjöngo gladt 35 Och Bethlehems stjerna lyste.

Det hörde midt under lekens larm En af de späda; hans håg blef varm, Han såg genom rutan stjernans blick, Han tyst betagen ur stugan gick, 40 Och under klarnade himlens hvalf Han undrade, der af köld han skalf, Hvar Jesu stjerna månd’ vara.

Då – vild, blodlysten, af hunger tärd, Kom öknens ulf på sin mördarfärd; 45 Hans rofblick spanade barnet snart, Han störtade sig mot det med fart – Men stilla, undrande, fromt i håg, Mot Jesu stjernor än barnet såg – Och ulfven hejdade språnget.

50 Och ingen dödlig det tyda kan, Hvad känsla i djurets sinne rann; Men när, af sin ångest jagad ut, Den spädes moder dem fann till slut, Då stod den blodiga ulfven trygg, 55 Orörlig, tätt bakom barnets rygg, Och barnet log emot stjernan.

Och modren ryckte sitt barn till sig Och lofvade Gud så innerlig: »Förvisst den qvällen är helig nämnd, 60 När öknens ulf är till mildhet stämd. Du arma, hungrande gäst! Du må

129 L j u n g b l o m m o r

Mitt enda slagtade lam dock få, För Herrens röst i ditt hjerta!» 1846.

Respolsk a.*

Klang, min vackra bjellra, i den sena qväll! Spring, min raska fåle, öfver mo och fjäll! Hemåt ila vi med vindens snabba fart, Der så hvila vi i mjuka armar snart, 5 Och vår lycka ingen må förtycka. Alla qvällens norrsken flämta der i skyn, Alla sälla minnen skämta för min syn; – Klang, min vackra bjellra i den sena qväll! Spring, min raska fåle, öfver mo och fjäll! 10 Hemåt ila vi med vindens snabba fart, Der så hvila vi i mjuka armar snart, Och vår lycka ingen må förtycka.

Ratsch! det sprakar nog en frost i björk och tall; Kratsch! ett brak i skogen bådar furans fall; 15 Granens långa skuggor darra lätt på snön, Yfvig är dess pels och hvarje qvist är grön, Skogens kung är evigt ung och fager. Tusen, tusen stjernor gnistra i hans hår, Ingen kung på jorden sådan krona får; 20 Ratsch! det sprakar &c.

Hej galopp! det går på insjöns silfvertak; Hejda loppet ej för hvarje liten vak! Långa djupa fjärdar brusa under oss, Många ljufva verldars ljus i stjernors bloss 25 Vackra glimma uti isens strimma. Höjden är så klar, och klart är djupet ock:

* Melodin, en svensk polska, finnes anbragt i »Läkaren» af Blanche. Första stafvelsen i de två första raderna af hvarje vers accentueras skarpt och raskt. Allt det följande bindes samman legato.

130 Ljungblommor II

Dö, det är visst godt, men lefva bättre dock; Hej galopp &c.

Klang, min vackra bjellra, gladt i qvällens ro! 30 Spring, min raska fåle, öfver fjäll och mo! Första morgonstråle randas i vårt hem, Alla skogar småle, och vi le åt dem; Om vi stjelpa, det kan ingen hjelpa. Syns ett ljus ej glimma i den mörka däld? 35 Är det hemmets skimmer eller stjernans eld? Klang, min vackra bjellra, gladt i qvällens ro! Spring, min raska fåle, öfver fjäll och mo! Första morgonstråle randas i vårt hem, Alla skogar småle, och vi le åt dem; 40 Om vi stjelpa, det kan ingen hjelpa. 1846.

Metaren. (Melodin efter en dryckesvisa af Wadman.)

Kom, vackra morgonstråle, Kom klar och skär i österns rand, På vindens lätta fåle Sträck ut kring haf och land! 5 Kom att oss bry, Färga ny Dagens hy Och hvar mulen morgonsky!

De tysta djupa vatten 10 I sund och vikar sofvo nyss Sin söta sömn i natten Vid tusen stjernors kyss. Vinden han drog Tidigt nog 15 Öfver skog, Tills hvar bölja vaken log.

131 L j u n g b l o m m o r

Det gnistrar och det glimmar Som eld och guld i morgonskyn, Och hvarje bölja simmar 20 Så rosenröd om hyn. Silfret jag såg, Hur det låg Öfver våg, Och jag sjelf blef rik i håg.

25 Hvad månde björken tänka, Der, lutad öfver vikens glans, Han ser i vattnet blänka De gröna lockars krans? Alarnas ätt 30 Sköter lätt Och kokett Framför spegeln sin toilett.

Låt se om abborn nappar Och blanka idens stim sig ter, 35 Mitt vad jag annars tappar, Sin kyss ej Selma ger. Ack jag min tok, Var jag klok? Ref och krok 40 Offrar jag åt kärlekens ok.

Här vill jag kasta ankar Vid brinken nära holmens strand, Stor sak om mina tankar Gå förr än jag i land. 45 Vänligt och täckt Blommors slägt Med hvar fläkt Sänder hit sin andedrägt.

Vår lilla röda stuga 50 Bland al och björk så bra syns här;

132 Ljungblommor II

Jag kunde se en fluga På Selmas fönster der. Vackraste vän, Sofver än 55 Du i den, Fast så skön är morgonen?

Hollah! det drog i refven, Nu blir det allvar, märker jag, En abbor fast är blefven, 60 Och han tog stadigt tag. Gör ej besvär; Men …. se der Röd och skär Selma, Selma, Selma är! 1846.

Augustiqvällen.

En aftonstund I lummig lund Vid månens milda dager, Vid popplars sus 5 Vid vågors brus En yngling tankfull stod. En andedrägt Af vindens fläkt Gick stilla genom bladen, 10 En ånga lätt Af blommors ätt Från löf och häckar steg.

Det hvita hus I månens ljus, 15 Hur det förtroligt glänste! Och elf och strand Och park och land, Det var sig allt så likt.

133 L j u n g b l o m m o r

Han kände dem, 20 Det var hans hem Från glada barndomsdagar; Hvart blad, hvar gren, Hvar stig, hvar sten På honom vänligt såg.

25 Det var så gladt. I skuggors natt; Ett ljuslätt flor af vemod Låg stilla dock På björkens lock, 30 På rosenhäckens dagg … Och fjerran der, Snöhvit och skär, Så lätt som blomstrens ånga Hans vackra brud 35 Vid löfvens ljud Till honom sakta kom.

Då steg en doft, Half eld, half stoft, Ur tusen tusen blommor; 40 Hvad minnet gömt, Hvad hoppet drömt, I doften allt försmallt. Ej ord, ej namn, Ej jordisk hamn 45 De skygga tankar sökte; De runno hän, Som blid och vän En blomstersuck förgår.

Och nu är höst. 50 Den ljufva röst I löfvens sus förstummats; Det kära land Med elf och strand

134 Ljungblommor II

I natten fjerran står. 55 Men hvit och skär Hon än står när, Den fordna qvällens flicka, Och vän och blid Som blomstrens frid 60 En liten ljusalf ler. 1847.

På balen och på bergen.

Der glimmade lampors glans så glad, Och valsernas hvirfvel hven; Juveler blänkte bland blommors blad I bländande balens sken. 5 Der log på hvar läpp ett löje lätt; Den fladdrande fjäril flög; Det roade rodnande rosor rätt, När smickret i hjertat smög.

De vackra villor vexla alltjemt, 10 Som skyar skimra i sjö; De sköna läppar det skälmska skämt Som strålande stjernfall strö. Och ömhet bor i hvart ögonkast, I blickarnas blida blå; 15 Ett rus der rår utan ro och rast, Och böljor i barmen gå.

Men morgonsol uti salen ser På lockande löjens lek; De röda rosor rodna ej mer, 20 Den blomstrande kind är blek. Grå, grumlig grannlåt vid grynings sken Än glimmar lik falnad glöd, Allt skönt, allt skimrande skiftat ren, Och dansen den dignar död.

135 L j u n g b l o m m o r

25 Som svalan svärmar en afton sval, Så yrat en yngling der; Nu brann i hans bröst ett okändt qval, Sin frid den fann han ej här. Han störtade ut till stormig strand, 30 Der vågen hon hvälfver vred; Han klättrade raskt på klippans rand Och såg öfver nejden ned.

Der dansade vinden glad sin dans Kring doftande lund och däld, 35 Der glimmade sjön i morgonglans, I solens älskliga eld. Kring himlens blänkande blåa zon En jublande stråle sprang, Och lärkans lockande silfverton 40 Från skimrande skyar klang.

Han andades djupt, han andades djerft, Den yngling i yster fröjd; En visdom hade han nu förvärft, Med den han kände sig nöjd: 45 Det folk i qvalmiga qvällars qval Har sällheten ej förstått; Frid, fröjd och frihet så frisk och sval, De bo i naturen blott. 1848.

Den fordna flick an.

Jag såg henne efter många år; Hvar lilja på kinden dog. Der rullade tyst en bortgömd tår: Dess källa kände jag nog. 5 Jag kände det sorgsna skimmer, Som lätt öfver ögat drog.

136 Ljungblommor II

Som – hälften sorgset och hälften gladt – I lunden ett månsken far; Så flög ett leende, flyktigt, matt, 10 På de älskliga läppars par – En stjernas blick genom molnet, Ljuf, strålande, underbar.

Det leendet kan jag ej glömma mer; Det gick mig till hjertats grund, 15 Det följer mig hvart jag går och ser, Det blandas i nattens blund, Det går som en suck af vemod Igenom hvar glädtig stund.

Det står som en hamn från fordna dar, 20 Den länge försvunna tid, Då hon min älskade flicka var, Min himmelska stjerna blid. Nu står jag i aftonglansen Af min förlorade frid.

25 O att jag aldrig i lifvets rus Så slösat min rikedom, Mitt hjertas glädje, mitt ögas ljus, Min barndomsengel så from! Då stod jag ej nu förgäten 30 I ödelagd helgedom. 1848.

Selmas tank ar i våren.

1. Hvad månne de vänta på?

De älskliga blyga blommor I lundernas vackra vår, Jag tänker på dem beständigt, Jag dem icke rätt förstår. 5 De dofta så längtansfulla,

137 L j u n g b l o m m o r

De tyckas i väntan stå; Hvad månne de längta efter? Hvad månne de vänta på?

De vaggande väna vågor 10 Vid strändernas hvita sand, De sorla ibland så sorgset Och ändå så ömt ibland. Hvad ha de att sörja öfver, Så fria och glada än? 15 Likväl så tyckas de sakna En innerligt älskad vän.

Och hvad jag då minst begriper, Det är alla fåglar små, Som qvittra i löf och grenar 20 Rätt melankoliskt också. Ack vor’ jag en liten fågel, Jo annat skulle man se; Jag skulle minsann blott skämta Och sjunga af fröjd och le.

25 Men när jag mig rätt betänker, Så rinner det i min håg: Jag sjelf är som vårens blommor, Jag sjelf är som vårens våg. En längtan mitt hjerta gömmer, 30 Den aldrig jag kan förstå Hvad har jag att sörja öfver? Hvad månne jag väntar på?

2. Sjung! Sjung!

Sjung, sjung, brusande våg! Visorna dina vet jag. 35 Sjung, sjung, fågel i skog! Drillerna kan jag nog. Sjung, sjung, blomster i vind!

138 Ljungblommor II

Sucka sen aldrig mera! Sjung, sjung, mitt hjerta du! 40 Klaga ej mera nu!

Jag vet hvad jag vet, hvad ingen vet, Hvad ingen nu alls kan ana! Min hemlighet är min hemlighet, Den skall ingen dödlig spana …

45 Här, här stod han i går, Första och enda gången! Hans blick då, när han såg, Var som en mörkblå våg … Guldglans på vågen, 50 Solsken i hågen … Aldrig i sjelfva den bleka död Så kan jag den blicken glömma, Varm som den klara aftons glöd, När rosor om kärlek drömma … 55 Ve om han visste – Hvad? Sjung, sjung, brusande våg! Visorna dina vet jag. Sjung, sjung, fågel i skog! 60 Drillerna kan jag nog. Sjung, sjung, blomster i vind! Sucka sen aldrig mera! Sjung, sjung, mitt hjerta du! Klaga ej mera nu! 1848.

Försakelsen.

Nu klär sig våren igen så grön, Och alla lunder bli unga, Och alla vågor gå fritt i sjön, Och alla fåglar de sjunga. 5 Jag ensam sitter vid strandens våg

139 L j u n g b l o m m o r

Och är så sorgsen uti min håg, Och alla tankar bli tunga.

På dig jag tänker, du fordna vän, Som svor att aldrig mig svika; 10 Din ed, du dyre, hur höll du den? Hur höll du löftena rika? Som vinden far och som vågen ror, Så kom du hastigt och hastigt for, Och alla eder tillika.

15 De voro blommor i vårens famn, Dem första soldag förödde; De voro skyar förutan namn, Dem första vindkast förströdde; De voro drömmar – o ljufva vän, 20 Jag har dem qvar, jag ej gett dem än, Fastän mitt hjerta förblödde.

Ty fast du svikit din flickas tro, Så skall hon aldrig dig glömma, Och fast du stört hennes hjertas ro, 25 Så skall hon icke dig döma. När tusen bilder i lifvets storm För henne vexla gestalt och form, Din bild hon ensam skall gömma.

Och vor’ du mörk som en vinternatt 30 Och kallt som döden ditt hjerta, Så står du ljus för mitt minnes skatt I vårens färger de bjerta. Och vor’ du hatad och glömd och arm, Så står du älskad och rik och varm 35 I djupet dock af min smärta.

Kanske i stormarnas vilda brus Också ditt hjerta skall brista, Kanske din lycka, din lefnads ljus,

140 Ljungblommor II

Engång, som jag, du skall mista. 40 Då är jag död, men jag står dig när, Än lika älskande, varm och kär, Och följer dig i det sista.

När då en stilla, en helig frid I bittra qvalen sig gjuter, 45 När för ditt öga en stråle blid Som blixt i natten framskjuter; Då är det jag, som i andehamn, Ej känd, ej anad, uti min famn Dig ömt och innerligt sluter. 1849.

Två englar.

I tysta nattens timma, när lampan slocknat ren Och alla lifvets röster äro stumma, Då rinner opp ett stilla, ett strålande sken Igenom verldens skuggor de skumma. 5 Det vexer, det tätnar, det tager form och hamn, Och sist der står ett litet barn med skinande famn Och klara stjerneögon så fromma.

Det stiger fram till bädden, det lilla sköna barn, Och lägger handen tyst på mitt hjerta; 10 Der bodde lifvets äflan med snärjande garn Och alla lifvets strider de bjerta. Men alla, alla vika för liten barnahand: Hvar grumlig fröjd försvinner, och slö blir qvalets tand, Och söt blir all min bittraste smärta.

15 Och ja, jag känner dig, du Guds milda englabud; Hur kunde jag dig nånsin förglömma! Hvar dag så lånar Sorgen din ljufva barnaskrud Och dina drag de vackra och ömma. Hon sitter på mitt knä, der du fordom satt också,

141 L j u n g b l o m m o r

20 Och med små runda armar hon ömt mig famnar då Och torkar mina tårar som strömma.

Och ja, jag älskar Sorgen, liksom jag älskar dig; Så har jag tvenne englar så kära: Den ena följer troget om dagen min stig, 25 Den andra står om natten mig nära. Och båda andas svalka i lifvets heta brand, Och båda söfva qvalen med liten barnahand, Och båda vill i hjertat jag bära. 1850.

142 Ljungblommor II

II.

Åbo domk yrk a.

En höstlig qväll, när månen ur molnet skrider Och bleka norrsken sprakande fly kring fästet, På kyrkans höga spetsiga fönsterbågar Ett rörligt skimmer fram och tillbaka flämtar, 5 Ur okänd källa flytande, Döende, åter lefvande, lampan likt, Som dör ut.

Då glimmar spetsen af kopparklädda tornet, Blåhvita flammor, aflägsna stjernor lika, 10 Kring gyllne korset skina i nattens mörker, Och tornets fjädrade svarta skaror flykta. Men nederst rundt kring murarna Skuggorna tätna samlade, svarta likt Menskosorg.

15 Inom de höga bugtiga hvita hvalfven Förgångna dagar rufva på sina minnen. Här ligger Finlands forntid i natt begrafven; Här sofva under hällarna halfförgätna, Brynjlösa hjeltar, multnade 20 Drottningar utan rike och kyrkans män Utan skrud.

Ej andas här ett lefvande dödligt väsen, Ej hand för ögat ses och ej ljud förnimmes. Blodlösa skuggor, formlösa spöken sitta 25 På egna grafvar, stilla i sig försjunkna, Och stundom stiga dimlika Vålnader upp mot orgelens höjd och slå En ackord.

143 L j u n g b l o m m o r

När då, likt suckar stigna ur sorgsna hjertan, 30 I vemod susande toners stilla fläktar Från hvalf och pelare kastas fram och åter, Då glädas hamnarna, deras själar lyssna. Hvem tyder anderösterna, Susande som af forsen ett nattligt brus 35 Fjerran hörs?

»Förgånget, o förgånget är allt det fordna! Likt höstlig måne minnet på grifter vakar. Sol sjönk i vester; – skall hon i öster stiga? Hvad bådar skyarnas bleka purpurstrimma? 40 En morgonrodnad? ve, eller Aftonens sista flämtande skimmer, som Dör i natt?»

Då spritta skälfvande hamnar i hast tillsamman, Som rökmoln skingrade af ett plötsligt luftdrag. 45 Sin krona söker drottningen, men förgäfves; Sitt svärd vill hjelten gripa och griper marmorn; Och kyrkans furstar söka sin Ljungande bannblixt; – tiden den tärt, dess makt Är ej mer ……

50 En stund derefter dag genom fönstren strömmar, Högtidligt ringa till gudstjenst kyrkans klockor, Den gyllne orgeln höjer sin englastämma, Klar, mild och mäktig, att lofva Gud i andakt, Och menskohjertan saliga 55 Klappa i helig glömska af jordens qval Och betryck.

Sen från förklarad Christus på altartaflan Sin blick har vandraren vändt till kyrkans grifter Och stigit under hällarna till de döde, 60 En liten tid innan sjelf till dem han samlats. Då har han funnit storheten

144 Ljungblommor II

Fallen i stoft, sett häfderna gnagas bort Utaf mask. 1845.

Napoleons gr af.

Häll i det brusande vinet, Det ädla, det franska lån! Kamrater, ett glas champagne För Kejsar Napoleon!

5 I invalidernes kyrka, I fjerran Paris alltså, Der redes en bädd af marmor Med gyllene örnar på.

Gråhårige, bistre kämpar 10 Med kryckor och trädben – gif akt! Orubblige mer än marmorn Der hålla kring bädden vakt.

Månn’ blott som Indiens slafvar De stå der kring furstens pagod, 15 Allt för att jaga bort flugor Och fläkta en svalka god?

De stå der på vakt, som fordom Vid Austerlitz, med förlof, Der natten om före slaget 20 Helt stilla kejsaren sof.

Och sof han den natten stilla I kappan på marken bredd, Mer lugn han sofver i marmorn På litet hårdare bädd.

25 Och väcktes en tidig morgon Han der af kanonens lag,

145 L j u n g b l o m m o r

Så väckes han nu af åskan, Som dundrar på domedag.

Men se, öfver marmorgrafven 30 I glänsande skön polyr, Der hvilar en väldig klippa Af huggen röd porfyr.

Hon hvilar så tung som döden Med tusende centners vigt; 35 Och viljen J höra klippans Så sällsamt dystra dikt?

Han stod i det fjerran Tilsit, Den store Napoleon, Och ekot ej än bortrullat 40 Af sista kanonens dån.

Hur undergifven, hur ödmjuk Ej syntes då verlden all! Den store kejsaren stod der Med Preussen till fotapall.

45 Och kejserligt stolt han sträckte Den segrande armen ut; En vink gaf länder och kronor Och tog dem nästa minut.

Så blott med en vink af handen 50 Han tydde på Finland också, Och snart uti nya banor Sågs landets framtid gå.

Och fyrtio år derefter, När brusten är hvarje länk 55 Af kejsarens makt, – då sändes Åt honom en återskänk.

146 Ljungblommor II

Då sänder Finland en klippa, Utbruten utur dess barm, Och lägger den tyst och tacksamt 60 På kejsarens lama arm.

Häll i det brusande vinet, Det ädla, det franska lån! Kamrater, ett glas champagne För Kejsar Napoleon! 1849.

Landet törstar.

Se landet törstar och grönskan tvinar, Af matthet dignar den späda brodd; Ut armas floden, hans källa sinar; Af egen moder är han förrådd.

5 Se landet törstar! Hvi molnen alla, Som dårens tankar, i rymden fly? Hvi låter skyn ej sin svalka falla På landets sveda, som bränner ny?

Se landet törstar! se fältet dignar! 10 Dess kärna smäktar i jorden än; Hvar är den sky, som dess skörd välsignar, Den dryck som läskar och lifvar den?

Kom ofvanefter, du klara källa! Kom morgonsky med din friska flod! 15 Låt tröst och svalka för folket qvälla! Låt landet bära sin törst med mod! 1845.

147 L j u n g b l o m m o r

Morgonstormen i våren.

Jag står uppå fjällets rand. De nattliga töckenspöken Gå täta under min fot; Det fjerran brusande haf, 5 De sjungande insjövågor Och fältens leende grönska Och dalens ljufliga dofter Och fågelsången i skogen Och herdelurarnas ljud 10 Förtyngas af dystra dimmor, Som hjertat tynges af sorg. Tornhöga, hotande, hemska, Sig skyarnas massor rest, Med skarpa svärtade kanter. 15 Af bleka blixtar ett sken Far öfver de mörka molnfjäll, Som öfver ett nattligt haf Ett glimmande stjernskott ilar Och blänker i dystra vågor, 20 Tills djupet svartnar igen. Ve! öfver all dagens glädje Och solens ljufliga sken Bergtunga skyar sig lägrat Och stänga allt himlens ljus, 25 Allt hoppets saliga skimmer För tröstlös menniskoblick.

Du klyftornas starka kungsörn, Mig låna ditt vingepar! Mig låna din hvassa huggtand, 30 Du ödemarkernas ulf! Du skyarnas ljusa ljungeld, Mig låna ditt cherubssvärd! Mitt herrliga kall jag känner, Jag vet mitt väldiga värf. 35 De skumma skuggor af natten,

148 Ljungblommor II

De skola fly för min arm – Jag krossar dem med min anddrägt, Jag skingrar dem med mitt vingslag; – En ljusets apostel, går jag 40 Att verka hämnarens verk, Att rensa verlden – och dö.

Så talar på fjerran fjället En enslig irrande fläkt. Han är så svag som en suck 45 Från rosende jungfruläppar, Men hjeltedjerf som en ljungeld, Han vexer till jättekraft. Han kastar sig ned från fjället Med susande örnevingar, 50 Han hugger sin tand i töcknen, Han klyfver med cherubssvärdet De darrande dimmors här. Stolt, stor, som en hämdeengel, Han styr i storm öfver jorden 55 Sitt väldiga segertåg. Det finns ej en makt så mäktig, Som står hans styrka emot, Och dalarnas dystra dimmor, Och skogarnas skumma skuggor, 60 Och skyarnas skygga skaror I bäfvan fly för hans blick.

Sist, när ifrån vesterns portar Till österns yttersta gräns Han susat igenom verlden, 65 Vidt verkande ljusets verk – När dalens tacksama blommor Sin vällukt all honom räckt, När fågelsången i lunden Och menskornas glada hymner 70 Till morgonhimmelen stiga Och sjunga hämnarens lof;

149 L j u n g b l o m m o r

Då sänker han starka vingen Och, rusad af doft och seger, Han söker sig trött en klyfta 75 I ödemarken och fjället, Och stilla, som barnets anddrägt, Han slumrar i öknens frid. 1846.

Den blå a r anden på hafvet.

Jag stod på bergen i morgonsvalkan. Den blåa rymd Låg hög, omätlig och klar – ej mera Af dimmor skymd. 5 Till sjöss for vinden, af vår berusad, I vildt galopp, Han for som pilten far ut i verlden, Så full af hopp. Ett vintermoln for i ångst på fästet; 10 Det bytte form, Det slogs för lifvet, det slets i stycken Af himlens storm. En enslig drifva, förtärd af tårar, I klyftan ödts, 15 Tills solen kärligt såg ned och drifvan Sig gret till döds. Ett vissnadt löf från förgångna dagar Ej märkt, hur blyg En sippa under dess sköld sig stulit 20 Ett lif i smyg. Allt sken af helsa och yppig ungdom Och allt var nytt; Blott hafvet ej sina hvita slätter I blå förbytt. 25 Månn’ under isen för evigt domnat Det fria haf? Månn’ unga vågor, månn’ starka strömmar Gått der i qvaf?

150 Ljungblommor II

Jag hör det sucka, jag hör det brusa, 30 I isens hvalf; Hvems är den stämma, som lik ett thordön Ur djupet skalf? Ha, det är hafvet! det sofver icke. Det vakar än; 35 Det slår mot bojan, oemotståndligt Det krossar den. Jag hör de unga, de fria böljor, Till strids de gå; De storma hvalfven, och hvalfven brista, 40 Och sjön är blå. Långt, långt der borta i solen glimmar Den blåa rand: Långt bort som hoppet, men dock så nära, Som vårens brand. 45 Du fjärdens börjande barndomsstrimma, Dig helsar jag; Med vårligt hjerta jag ser dig vexa Till haf en dag! 1847.

Lofsång i hunger året 1847.

Der i min ensliga dal vid stranden af glimmande insjön Stilla jag satt en dag och såg de mognande fälten, Åkerns böljande guld och ängens vänliga grönska, Ringa all lefnadens harm och verldens oro mig brydde. 5 Posten var kommen nyss; matt dröjde mitt flyktiga öga Än vid en fejd uti Schweitz, den sednaste tidning förtäljde, Än vid ett ljungande skämt från Vesuvens glödande läppar, Än vid en blixt från vulkanen Paris, som då mullrade redan. Lätt jag det gick förbi, lätt rörde en ömkan mitt hjerta, 10 När ifrån Irlands fält, från Frankrikes dalar och Tysklands Nådde det gräsliga anskri hit upp af smäktande hunger. Gud mig det tillgif, jag tänkte derpå, som mättade mannen Drager vid nödens anblick en suck och gäspar i tysthet. Björkens skugga var sval, der jag satt i den qvalmiga middag;

151 L j u n g b l o m m o r

15 Kom så på ögonlocken en tyngd, och jag halkade sakta Ned uppå gräsets blomstrande bädd, som när på vulkaners Skälfvande fot en pilgrim trygg sin siesta njuter.

Trädde så fram i drömmars drägt för mitt häpnande öga Hemska gestalters mängd. Millioner höljda i trasor 20 Sträckte förtviflade armar mot skyn, anropande himlen. Ack och himlen var stum; der föll ej, som fordom, en manna Riklig, ljuflig i hungerns qval och öknarnas hetta. Brännande solen såg på de vissnade skördar. En demon Rörde all fältens frukt med förruttnelsens giftiga ånga. 25 Ha, jag kände hans drag, mordengelens gräsliga anlet, Der han härjande gick kring fordom yppiga länder. Sådan gick han ock förr kring Finlands älskade bygder; Hunger så var hans namn! Han gästade länge i kojan, Kojan – ack, i Suomis land, der ser man så sällan 30 Gyllene armod i stolta palats. Der gömmes i kojor Hjertats skatter och trohets guld och silfrade sånger. Men han nådde dock dit, den bleke Hungern, han tärde Slägte från slägte på folkets märg; okänd var han aldrig, Kom dock stundom mer bister än förr, som isande nordan, 35 Slog hela nejder med nöd, kringströdde kring vägar och stigar Tusende tiggares hop – förvildade seder och sinnen … Och nu nalkas han hit (så syntes i gycklande drömmen). Nog han härjat i söder ren; . . ett steg öfver hafven … Finland når han … luften är mörk, det brusar i vågen, 40 Hemsk går en klagan i furornas sus. Ut störta ur kojan Män, som ett smaklöst bröd af skogarnas bark sig bereda, Qvinnor med slocknande blick, att baka den malade halmen … Fåfängt! Han blidkas ej, den rasande demon, han ryter Högt efter rof, som isarnas ulf. Vansinnigt begäret 45 Byter det mildaste lam till en vild bloddrypande tiger. Der en far, som rycker sitt bröd från den hungrande sonen, Der en son, som röjer ur väg den kostsame fadren; Der ett barn, som sliter med kyss ett stycke af modrens Blödande kind, och modren sjelf, som – höjd af förtviflan! – 50 Stillar sin hunger med dottrens lik, den tvinade spädas, Blödande, döende, dödande …

152 Ljungblommor II

Blek af fasa jag uppsprang. Ögat stirrade vildt på den soliga trakten, och långsamt Flydde så drömmarnas isande skräck som spöken för dagen. Nu hvad mötte min syn? Den yppigt doftande grönskan 55 Låg som ett löje kring dalar och fält. Välsignade skördar Vaggade tyngda af svällande korn i vågor för vinden. Nu var söndag. En frid förklarad, strålande, helig, Låg öfver nejden all. Den surrande humlan i hagen, Siskans qvitter och bäckens sorl, allt ljöd emot himlen 60 Ljuft som en bön. Från blommorna steg en ånga mot höjden, Fin, förtjusande frisk. Ur hyddorna strömmade folket Stilla, allvarligt i helgdagsdrägt, men gladt i sitt anlet, Bort till kyrkan – och klar öfver sjön ljöd klangen af klockor, Enkel och hög, som en lofsångs ljud i den skinande rymden.

65 Och då rördes jag djupt. Då steg ur mitt brinnande hjerta Tacksam en suck till verldarnas Gud. I andakt jag böjde Knä på den grönskande vall, i det strålande solsken, och höjde Stilla min röst till psalmernas ljud, som ljöd öfver vågen:

Helige Gud! allsmäktiga värn, hur stor är din vishet! 70 Folken fostrar du opp som barn. Dem mest du har älskat, Se dem gifver du nöd, dem gifver du hårdaste pröfning Ren uti barndomsdar, att härdiga bli deras hjertan. Tidigt din tuktan lär dem att dig, allsvåldige, frukta, Dig allena! – dock fasta i mod, oryggliga, starka, 75 Resa sig upp ånyo hvar gång du slår dem till jorden. Helige Gud, hur högt alltså du måste ha älskat Detta ditt fattiga finska folk, när ren kring dess vagga Nöden du ställt som en vårdande vän och sorgen som amma! O hur ofta vårt folk i askan af grusade hyddor 80 Suckat om frid att dem resa igen, och frid har du gifvit Blott för en stund, tills hyddan var bygd och blodet var torkadt. Men då kom han igen, mordengeln kriget, att jemna Åter med jorden den idoges skörd och landtmannens boning. O hur ofta också vid härjade tegen den arme 85 Vridit sin hand och bett dig om bröd, o Herre! I stället

153 L j u n g b l o m m o r

Gaf du en sten, i stället du lät den nattliga frosten Gå som en tjuf kring det mognade fält och stjäla dess skatter … Och det förstod dig dock, ditt folk, det tillbad i stillhet Än din osägliga nåd, som slog för att åter upprätta, 90 Och det gick lugnt igen till seklernas härjade arbet, Bygde sin hydda och sådde sin teg … Då rördes ditt hjerta. Nödens dag var förbi, välsignade håfvor du strödde Håfvor af frid, af bröd, af ljus kring de älskade bygder.

Se än i dag en klagan oss når från länder i fjerran, 95 Hungern är der, den härjande gäst, han kom som en stormby Plötslig och hård öfver klemade folk. Der suckar eländet, Vekliga barn af lycka och fröjd der digna till jorden. Men öfver oss, ditt pröfvade folk, det fordom så arma, Duggar i dag välsignelse ned, de svällande skördar 100 Bergas i fröjd, den glädtiga sång ur hyddorna ljuder. O hur lofva, o Gud, din godhet! Heligt och ödmjukt Faller jag ned att prisa din nåd, lofsjunga din allmakt. Och din vishet är stor. Din blick ser längre än menskors. Vi – vi sett blott den snabba sekund; vi se ej de skördar, 105 Sådda i dag, som hundrade år härefter, då länge Redan vi slumrat i jordens sköt, du kallar i dagen. Seklers blommor, spirande skönt ur fordna ruiners Aska och blod, dem plocka vi gladt. O må de ej säga, De som oss följa på fädernes jord, att, njutande rika 110 Fädernes arf, vi glömt att så för kommande tider!

Våren 1848.

Han kommer, han kommer, den starka storm, Han kommer med dystert gny; De bäfvande molnen byta form, De darrande skuggor fly; 5 Hans ande omhvälfver verlden – Som blod är himmelens hy.

154 Ljungblommor II

Han brusar från vestan och sunnanfrån, Zephirers och dofters land; Zephirernas smekning är bytt i hån 10 Och dofternas lek i brand. I ruset af rosors ånga Han tumlar från strand till strand.

De falla som rö, som rök, som stoft, De furor i jätteprakt; 15 Den väldige aktar ej färg, ej doft, Ej ålder, ej glans, ej makt. Vid sidan af skogens furstar Han liken af blommor lagt.

Nu slår han sin klo uti vågens bild, 20 Som gamen slår ned ur skyn; Hon våndas, hon ryter, hon krossar vild Sitt hufvud mot klippans bryn. Han strör hennes skum i rymden – Af skimrande färg en syn.

25 Väl hör du hans röst, ty vidt den når, Väl ser du hans härjartåg; Men hvadan han kommer och hvart han går, Ej hörde du och ej såg. Allsvåldige Gud allena 30 Vet väl hvar hans vagga låg.

Verldsstormare, der under qvalm och tryck Du plötsligt till lif blef väckt, Säg är du ett barn af slumpens nyck? Är du Herrens andedrägt, 35 För hvilken till stoft de falla, De verk utaf menskors slägt?

Jag står uppå klippans grå granit; Hon skälfver under min fot; I fjerran reser sig vågen hvit

155 L j u n g b l o m m o r

40 Och nalkas hitåt med hot. Det blänker i mörka skyar; Då ryster sig klippans rot …

Men skön som förr med sina tusen under Den unga våren nalkas Suomis stränder; 45 Frid andas öfver alla friska lunder, Och svalka bor i höga nordanländer.

Frid? Är det lifvets, är det dödens hvila? Och svalka? Är det polens frost jag andas? O jag vill fråga himlens moln, som ila, 50 Och lundens fläktar, som med dofter blandas.

Jag ser det dagas i de mörka nejder, Ser ödemarkerna sig gröna kläda; Jag ser det jern, som smidts till fordna fejder, I plog förbytt, en stilla lycka reda.

55 Jag ser i lifvets tusen pulsar alla De friska starka ådror mäktigt svälla; De brusa upp, de lugna sig, de falla, Kaskader lika, i sin moderkälla.

Ty nu är vår ej blott i lund och dalar, 60 Men andens verldar vidga sig och knoppas; Om framtid ren hvar stämma ljudligt talar, Och hvarje hjerta äger kraft att hoppas.

Stå upp i frid, du gamla Suomimoder! Du är ej död; du vaknar ung i våren. 65 Stå upp! Lös bojan bort af dina floder Och från ditt öga lös den fordna tåren!

Ty du är stark; hvi skulle stundens skyar, Om än så grå, ditt fasta hopp förgöra? Den storm, som verlden rundt kring dig förnyar, 70 Hvi skulle han din vakna frid förstöra?

156 Ljungblommor II

Finlands Namn. 13 Maj 1848.

Den döende sol hon sjunker skön I vikarnas vackra vatten; Ett skimmer af guld sig bredt kring ön, Och lunderna hålla sin aftonbön, 5 Och månen går upp i natten.

Kring kullar och äng, i lek och sång Sig glädtiga skaror närma; De känna ej sorg, ej svek, ej tvång, De svärma, de ock, engång, engång, 10 Som himmelens fåglar svärma.

Men hastigt vid hornets höga bud De väldiga sorl bli stumma; Man kunde förnimma vågens ljud Och vågornas stilla bön till Gud 15 Och sucken af ängens blomma.

I tätaste skaran en man står opp, Hans ord äro ädla, rika; En lösen han ger den unga tropp: Han nämner ett namn, så fullt af hopp 20 Och fullt af minnen tillika.

Och lyssnande, ljudlös, skaran står Med blottade hufvun alla; Det klappande hjertat mäktigt slår, Från kinden smyger sig tyst en tår, 25 Att osedd till marken falla.

Men knappt är det sista ord förbi, Förr’n slätterna kring hörs ljunga Ett enda omätligt jubelskri, Och hornen de stämma mäktigt i, 30 »Vårt land! Vårt land!» de besjunga.

157 L j u n g b l o m m o r

Och vill du det veta, det stolta namn, Som slätterna kring hörs skalla, Som ljuder tillbaka ur skogens famn, Ur klippornas bröst, ur vågens hamn, 35 Från blommornas läppar alla;

Välan, i ditt hjertas djup det skrif, Till lefnadens afton sena! Evärdeligt det din lösen blif’, Din lösen i nöd, i död, i lif 40 Är Finland, Finland allena!

Din moders namn det, o yngling, var, Det käraste bland de kära; Ve dig, om du glömt i framtids dar Det namn, du i dag i hjertat bar, 45 Och fläckat din moders ära!

Den döende sol, som sjunker skön I vikarnas vackra vatten, Hon hörde din fröjd, din ed, din bön; O att hon må se din kärleks lön, 50 När vikit engång har natten!

Första Maj.

Mig syntes jag stod på ett högt berg och såg bort öfver ett skönt land. Vida under min fot sågos sjöarna blåna, skogarna grönska och slätterna kläda sig i brokiga blommor. Men ännu hade icke sommaren andats varmt öfver dem, det var såsom under en tidig vår; isstycken simmade likt glänsande 5 svanor omkring i sjöarna, förvissningens minnen vexlade om med det gröna, omätliga ljunghedar begränsade fälten, och skälfvande stodo de späda blomsterslägten, med hvilka små barn i oskuld lekte. Visserligen, tänkte jag, är det hoppets första Maj i dag. Tätt invid mig i skrofliga klyftor hade mörka högstammiga furor 10 trängt sina rötter in i bergsremnorna. Förbi ilade snabbt en landsflyktig

158 Ljungblommor II vind, om från öster eller vester, jag vet det icke, och for genom furornas kronor med ett sus, som liknade väldiga forsars dån, när det en sommarnatt höres på långt afstånd. Dess tal var ej menniskotal, det var det som de dödas själar tala i de eviga rymder på hinsidan stjernorna. »Se, sade rösten, våren är när och allt det unga vill lefva. Hvad månne 15 det blifva af dessa vårliga bäckar, som nu så lustigt slinta från höjderna, troende att de vältra berg, när de lyckas bortskölja småstenarna i sin väg, – ack, de faderlöse piltar, förgråtna drifvans barn, hvad månde det blifva af dem? Skall, innan månen skiftar, solen förtorka dem, sanden uppsluka dem och hafvet svälja deras sista sinande rest, liksom menskotårar spårlöst 20 förrinna i tidens bölja?» »Och de späda blommor i dalen, vårens oskuldstankar, i hvilka ingen synd och ingen sorg är, hvad månde det blifva af dem? Skall dagen som kommer gäcka deras tro, kärleken svika dem, hoppet förskjuta dem och nattens första svidande frost andas öfver deras veka hjertan döden?» 25 »Och de små värnlösa barn, som födas i denna vexlingens tid, de älskliga ljufva små, som le mot fader och moder och gå in i lifvet utan aning om dess mödor och strider, hvad månde det blifva af dem? Skall deras lefnadsdag blifva stormig kanske, deras väsens oskuld fläckas och qvällen finna dem trötta, förslappade, redo att med brustna hjertan söka hvilan i 30 deras fäders jord, som aldrig nekar denna sista bön?» »Och det sköna, det herrliga landet, som breder sig här för vår syn, i sin täckhet så allvarligt och i sitt allvar dock så huldt, hvad månde blifva af det? Skall det slägte, som jollrar nu med lekarnas dockor, se dess vår bli sommar en dag, eller skall en frostnatt byta dess fält till is, innan skördaren 35 bergat sin teg och frukterna insamlats för evig tid?» »Se våren är när, och allt det unga vill lefva. Nytt kommer och gammalt går. Hvad månde blifva af det unga hopp?» Vid dessa ord afsomnade furornas sus och en vindstilla kom öfver rymderna. Ett töcken hade bredt sig öfver skog, fält och sjö: det tätnade, 40 det svartnade, det gick i vågor, det steg; det syntes, som flydde jorden undan mina fötter och dignade bort i ett okändt, omäteligt djup. Men berget der jag stod, det vek icke, det skälfde icke; jag tyckte mig stå som den för- liste på klippan i en svindlande fors, hvars otaliga vattenmassor ila förbi med tankens hastighet … 45 Om en stund skingrades töcknen, en sakta vind aflyftade slöjan, som betäckte landskapet, och oöfverskådliga bredde sig åter sjö, fält och skog nedanför bergets fot. Men allt stod nu i friskare färg än förr, vattnen blå

159 L j u n g b l o m m o r

are, lunderna grönare, slätterna besådda med blommor och gula skördar. 50 Borta voro isen och förvissningen, hedarnas bruna ljung var öfverallt genombruten af täcka odlingar, och små röda hus med hvita fönsterposter framskymtade mellan löfven af slokande björk. Män och qvinnor bergade hö på ängarna under berget, deras drag voro allvarsama och lugna, men utan tvärhet. Jag tyckte mig känna dem: för en stund sedan hade jag sett 55 dem leka som små barn. Jag nedsteg från berget och närmade mig de arbetande, de sågo mig icke; jag talade till dem, de hörde mig icke. Då grep en hastig aning min själ, jag såg på mig sjelf och fann mig vara ett väsen utan kropp. Jag begrep nu att jag var död och att femtio år förrunnit. Outsägelig var min känsla, när jag såg mig omkring … 1847.

1 Januari 1850.

Tornklockan ljuder i natten. Hör! Så sällsam är nu dess klang. Till nya ziffror sig visarn rör, När dånet ur malmen sprang.

5 Nu ringes det gamla till ro, till ro, Nu ringes det nya till strid; Ett slägte bäddas i grafvens bo, Ett annat står upp dervid.

Det nittonde seklets dag har nått 10 Sin strålande middagsstund, Nu klyfves i morgon- och aftonlott Århundradets långa rund.

O dag af sorger, o dag af ljus, Af strid och af segerpalm! 15 Din sol har gått opp i blod och grus; Skall qvällen gå ned i qvalm?

Din sol har gått opp i glans och storm, Och mörkret har flytt för den;

160 Ljungblommor II

Ha skyarna ren bytt färg och form, 20 Och stundar en natt igen?

O dag af sorger och längtan, om Vår väntan du så bedrog, Då låt oss dö förrän qvällen kom, Förrän all vår fröjd du tog!

25 Men om du en framtid skänka vill, Som löftena skön och ny, O slut ännu ej vårt öga till, Förrän vi ha sett den gry! ——

Vak opp, du vårt finska folk, vak opp 30 Till nittonde seklets dag! Dess lösen är ljus, dess fana hopp! Den fanan i handen tag!

Vak opp till mödornas ädla strid På skördens och tankens fält! 35 Båd’ guld och slagg har den rika tid; Tag an hvad der ädlast gällt!

När rundt omkring dig är kamp och blod, Du odle i frid din teg! Din klinga är skarp, som stål ditt mod; 40 Hvem vågar skylla dig feg?

Dig feg! som så ofta stridt och blödt Ur hundrade djupa sår, Som ofta din sista kraft förödt Och dock ännu upprätt står!

45 Som förr du värnat ditt land, din rätt Mot fienders starka här; Nu värna ej blott mot hungern det; Red ljuset en fristad der!

161 L j u n g b l o m m o r

Hvar ödemark, som med skördar täcks, 50 Hvar farled i förr stängd sjö, Hvar tankes ljus, som inom dig väcks, Bär framtidens ädla frö.

O att så blodig din morgon var I nittonde seklets strid, 55 Så ljuf, så herrlig, så blid, så klar Dig hägne dess aftonfrid!

162 Ljungblommor II

III.

Stoftets förtviflan.

Nu är det natt i naturens riken, och allt är lika: den sol, som praktfull upplyste verlden, och detta sandkorn, som foten trampar. Den mask, som usel i stoftet krälar, och jag, jag menskan, naturens herre, vi äro lika för nattens ögon. Förnuftets ljus och den store anden, som rastlöst sträfvar inom min panna, de äro bländsken i stoftet fångna, med det förgångna, tillintetgjorda, 5 och allt är natt! Jag står i lunden, hvars blommor, sånger och aftonstjernor mig fordom gladde. En natt har stigit inom mitt väsen, en skugga dyster och svart som grafven från inre verldar sig breder ut öfver all naturen. Sitt svalg har jorden för mig upplåtit, ur djupet hvirflar en dödens dimma och sveper in i förfärligt 10 mörker båd’ jord och himmel. I aska ligger all lifvets tro, som en brusten verld i ruiner störtad; i andens riken har solen slocknat, odödligheten är blott en saga, och Gud allsmäktig har stupat ned från sin stjernethron att förgås i gycklet af menskodrömmar … Så kom, min själ, du min himlaborna, min gudasköna och starka ande! Jag 15 vill dig föra till Intets portar, jag vill dig visa ett menskoöde bland grafvens döde, hur tusenåriga stjernor slockna, hur allt det goda och allt det sköna, hur himlar höga och menskans öga och blommans doft äro idel stoft. Det var engång två stoftkorn, som lågo uti mullen. Och natten låg deröf- ver, och allt var svart. 20 Men sen, när dagen grydde, då föll af slump en stråle på dessa korn i stoftet; de värmdes och de grodde, de vuxo och de höjdes, de blefvo tvenne blommor, på hvilkas sköna kronor med glädje ögat dröjde. Sin doft dem jorden skänkte och himlen sina färger, och ingen af dem tänkte på höst och sorg och död. 25 Då böjde sig den ena i lifvets korta stunder och såg beständigt nedåt till jordens dunkla famn. Den andra stod i ljuset upprätt och såg beständigt med klara blomsterögon mot blåa höjden opp. Och när man sporde båda, då sade ömt den låga: jag älskar endast jorden, och jorden är min moder, och jorden är mitt hem. Den höga åter sade: mitt hem det är i himlen, i himlen är min 30 kärlek, i himlen är mitt hopp.

163 L j u n g b l o m m o r

I samma stund så kom der en isig fläkt af nordan, och båda blomstren sjönko till jorden döda ned. Stoft blef den låga blomman i jordens moders- armar, och ack, den gudaborna, hon som till ljus och himmel sin hela tillit 35 satte, – hon blef ett stoft också! Hvad synes dig om sagan? Är icke ljugna himlars och drömda evigheters ljuft sköna morgonrodnad med dessa båda blommor i stoftet myllad ned? 1838.

Skuggan.

Chrysostomos, den fromme eremiten, gick ut en morgon uppå öde stigar, när solens första dunkelröda skifva sig höjde öfver horizontens rand. Berg- strömmen störtade i fjällets klyftor, en yngling stod vid randen utaf bruset och lyftade sin fot till språng deri. Då kom till honom eremitens stämma: 5 min son, hvad gör du? Häpen då sig vände den unge mannen och förvirrad sade: Hvad rätt har du att vägra mig att dö? Och hvarför dö i dina unga dagar? Må jag ej dö? Ett öde mig förföljer, en skugga hemsk och svart mitt lif för- 10 dystrar. Se, ofärd är min stig och sorg min bana. O jag har älskat skönhet, ljus och sanning så varmt som någon; jag för dem har kämpat; med hela glöden af min kraft jag störtat i lifvets strid, att ock en lager vinna. Men öfverallt en mörk och dyster makt min arm förlamat och min kraft har brutit. Midt i min glada sol, min sällhets stunder, mitt hjertas tro och viljans bästa uppsåt, en 15 dunkel, obegriplig, okänd hand har ångest strött och qval och onda tankar. I vanmakt står jag, kan ej mera strida, min själ är domnad, brusten, sjuk till döden. Så låt mig sluta! Men Chrysostomos, den fromme eremiten, teg helt stilla och sade sen: kom bort och följ med mig! Och ynglingen lät viljelös sig ledas. 20 Så kommo de på slätten. Solens klot stod föga öfver horizontens strimma, och vid de gingo, gingo de från solen. Sin tystnad eremiten bröt och sade, i det han pekade med handen framåt: säg mig, hvad ser du? Sade ynglingen: jag ser en lång förfärlig jätteskugga framför mig vandra öfver slättens ljung. 25 Den gamle sade: ser du ej att skuggan din stig bortskymmer, höljer den med mörker och sveper i sin nattligt dystra skrud hvar glädjeblomma uppå dina vägar? Så undfly den! Det kan jag ej, min fader!

164 Ljungblommor II

Och hvarför kan du icke det, min son? Emedan sjelf jag är min skuggas källa. 30 Så vänd dig om och säg: hvad ser du nu? Jag slätten ser i glans och ljus. O fader, försvunnen skuggan är, och allt är klarhet. Rätt sade du, min son! Välan, så länge din stig går bort från solen, som är Christus och evigt lif, så länge går framför dig den dystra skuggan af din egen 35 synd och sväljer i sitt bittra afgrundsmörker all lifvets högsta djupa fröjd och ljus. Förgäfves söker du att henne undfly, hon går med dig, hon står med dig, hon kufvar tyranniskt dig och som en slaf marterar; och fastän hon är tom uti sig sjelf och hennes verklighet hos dig blott finnes, dock all din ångest, all din djerfva strid till intet båta. Se, och denna nöd så lätt, så hastigt kan du 40 öfvervinna, blott du dig vänder om till solen åter, till Christus och till lifvets väg. Ty skuggan, hvad är hon annat än förnekadt ljus? och synden annat än förnekad Christus? Men månge vandrare i dödens dal, de se sin skugga blott och säga tröstlöst: det sanna uti lifvet är blott döden! Dock går din väg till Christus, då förvandlas tyrannen, som dig kufvat, till din slaf, som ödmjuk 45 uti vanmakt följer dig, och du är herre öfver lif och ljus, emedan Christus lyser dina vägar. Vid detta tal stod ynglingen så tyst. Sist föll han i den gamles famn och sade: ske mig, o fader, som du säger, amen! 1838.

Villande vägar.

O Gud, min Gud, förbarma dig i natten! Min själ har natt, fast lifvets morgon randas, Min ande törstar, räck mig lifvets vatten, Ty jordens dryck med dödens floder blandas! 5 Fast lifvet ler och skön är ungdomsskatten, Till jorden trycker mig den luft jag andas, Och himlens stjernor slockna bort i natten.

I töcken går jag; vägen jag ej finner, Som till din kärlek går igenom verlden; 10 Mig villar jordens glans, som snart förbrinner, Jag kan ej trampa rosorna på färden, Och derför aldrig fram till dig jag hinner.

165 L j u n g b l o m m o r

En stjerna lik i djupet utaf fjärden, Din herrlighet jag ser och aldrig finner.

15 I dina armar, Gud! i dina armar Jag hvila vill. Min själ är trött till döden, Och lifvets lust mig outsägligt harmar; Förbrunnen är den vilda ungdomsglöden, Och jag vill dö, om du dig ej förbarmar. 20 Om du mig flyr, skall jag förgås i nöden; O Gud, min Gud! jag flyr i dina armar. 1840.

Led mig!

Guds heliga hand, som leder verldarna, led mig! Guds starka arm, som uppbär himlarna, led mig! Jag ser din ljungeld, Herre! min själ förskräckes Inför din vrede. Hämnande allmakt, led mig! 5 Jag hör din åska, hör dina stormar brusa; Omätelig är din makt. O Herre, led mig! Ty jag är intet, ringa, lik rö som svigtar, Förtrampad mask på din sköna jord. O led mig! En vink af dig, och min varelse all förspilles 10 Lik morgondimman bort i det toma. Led mig! Förglömd af dig, jag famlar i ändlöst mörker, Går vill på vägen, som till dig för. O led mig! 1843.

166 Ljungblommor II

I lif och död.

I lif och död Blott din jag är, O Herre kär, Är du det stöd, 5 Som mig uppbär, Ej når mig nöd, Ej sorg mig tär, Blott din jag är I lif och död.

10 I död och lif O Herre god, Mig tålamod Och seger gif! Var du mitt mod, 15 Min styrka blif, För Jesu blod, O Herre god, I död och lif!

Ty vår förgår, 20 Och glädje flyr, Och lust så yr Byts om i tår; Men ljuf och dyr Din nåd består. 25 Ej sorg mig bryr, Fast glädje flyr Och vår förgår. 1843.

167 L j u n g b l o m m o r

Dämonen.

Ha, står du åter invid min sida, du mörka flicka, min dämon du! I dystra natten, af qvalen jagad, förblödd, förlorad och söndersliten, jag flydde dig som man flyr för döden, jag flydde dig som man flyr ett samvet, jag velat fly ifrån sjelfva lifvet, och dock du står vid min sida än! 5 Förskjut mig icke, du vilda gosse, o mins vår kärleks mörksköna dröm! O mins de glödande ljufva rosor i nattens dofter och stilla tystnad, o mins de heta, de sälla tårar, och mins den brännande längtans suckar i ödemarkernas aftonstorm! Hör upp att mana ur det förgångna den mörka synd, som min frid för- 10 ödde! De rosor alla, och alla tårar, och all min rysande längtans suckar, jag dem begrafvit i Lethes böljor, jag plånat dem ur min lefnad ut. Det är förgäfves, du fåfängt strider, den fordna kärleks eldröda minnen, de sköna spöken du ej utrotar, de följa dig genom lifvets stigar, i sjelfva grafven med dig de stiga, och bort i rymden af evigheter de klänga sig vid din 15 ande fast. O om du älskat, om, som du säger, du mig allena ditt hjerta gifvit, jag dig anropar: vik bort ifrån mig, ej mana mera den eld, som bränner till aska hela min lefnads frid! Förgäfves ber du, förgäfves hotar! Min är du, min i det varma lifvet, min 20 är du in i den dystra döden. För längesedan med heta kyssar jag vigde dig till mitt väsens make, jag fast dig fjettrar, jag ej dig släpper, förrän ditt väsen i mitt förgås. Ha, skall jag krökas som mask i stoftet för dig, du dämon med mörka ögon! Och vor’ du skön som en fallen engel, och bjöd du mig uti dina armar 25 Mahomas eden, vet, dig hatar och dig jag afskyr i evighet! Förgäfves ber du, förgäfves hatar! I djupa botten utaf ditt hjerta, der bor den makt dig åt mig förråder. Krök dig i stoftet, du viljelöse, fall ned i vanmakt för mina fötter, fall ned och tillbed din herrskarinna, tigg som en nåd mina läppars kyss! 30 Tillbedja dig … o du gräsligt sköna, du fina dödande stoft och gift! Är jag ett stoft, så är jag det skönsta; är jag ett gift, så är döden ljuf. Nej aldrig, rysliga syndens spöke! Vik bort från mig, jag befaller dig! Kom, dränk ditt grubbel i mina armar; se lifvets blixt den förgår … o kom! 35 Jag är förlorad, … – Kom, rus af sällhet …

168 Ljungblommor II

– Mig döden snärjer … – Kom, ljufva kärlek! … – O Herre Christus, mig hjelp och värna! – Hvad ord! Ve dig, om du än det nämner! 40 – O Herre Christus, stå vid min sida! – Hör upp! O vill du mig sönderslita! – O Herre Christus, jag dig anropar! – För sista gången min famn jag bjuder … – O Herre Christus, din famn mig skydde! 45 – Ve! ve! ve! … Hon flyr, den frestande nattens dämon, hon flyr för hot ej och ej för- bö ner, för Herrens namn blott den djerfva skyggar. O Herre Christus, min enda starkhet, se jag är svag lik ett rö som svigtar; i djupa botten utaf mitt hjerta, der bor en makt, som mig städs’ förråder. Så lär mig bygga på dig allena, i dig 50 allena mitt vapen söka! Då för ditt namn skall hvar dämon vika; om än hon nalkas så hvit som dagen, en ljusens engel i anletsdragen, så med ditt namn vill jag henne pröfva, all makt beröfva, och slåss för frid uti lifvets strid. 1844.

Sörj icke för morgondagen.

Hur mången tår jag falla sett Förutan nöd och fara; Hur mången sjelf sig qval beredt, Dem väl han kunnat spara; 5 Hur mången, missnöjd med sin lott, Har fruktat och har tviflat blott, Der lugn han kunnat vara!

Jag sett den fattige med nöd Sin ringa skärf förvärfva 10 Och äta lugn sitt hårda bröd Och slumra på sin kärfva. Han icke sörjt för morgondag, Han icke låtit misstro svag Sitt hjertas frid förderfva.

169 L j u n g b l o m m o r

15 Och Gud, som föder fåglars slägt, Hans skördar låtit mogna; Och Gud, som väfver liljors drägt, Har klädit sina trogna; Han sörjt för dem, han lyft dem opp, 20 Och så dem gjort i tro och hopp Beständigt redobogna.

Hur ofta om en sak jag bett, Den jag i drömmen njutit, Och när jag den förlorad sett, 25 Hur mången tår jag gjutit! Men sjönk engång min sol i natt, Hur skön hon steg igen, för att Försona hvad hon brutit!

För lifvets lugn, det är min tro, 30 Behöfver man så ringa; Min rikedom är hjertats ro, Fast skatter har jag inga. Mod! Mod och hopp! Hvi sörjer jag För hvad en dunkel morgondag 35 I skötet månde bringa? 1845.

Lotta Lennings Vaggvisa. (Lotta Lenning var en vansinnig flicka, som vaggade sitt döda barn.)

Nu kommer natt efter dagens strid, Och alla stjernor de glimma; Sof sött i natten, min stjerna blid, Mitt ögas ljufvaste strimma! 5 Se Christus vakar allena huld; Hans ögon skina som klara guld I denna verldenes dimma.

170 Ljungblommor II

Der stiga grafvarnas spöken opp Och sina klor de utsträcka; 10 De vilja gripa min rosenknopp Och himlens stjernor utsläcka. De säga mig att min skatt är död, Att all min ångest, att all min nöd Ej kan den dyra uppväcka.

15 Då visar jag dem din rosenmund: Den kan jag aldrig förglömma. De hvita englar, de se din blund, De se så ljufligt dig drömma. De bida alla en morgon klar, 20 När stilla öppnas ditt ögonpar Och i sin famn de dig gömma.

Jag vaggar dig till en salig ro Från mycken ångest och möda; Jag vaggar dig till en helig tro 25 På Jesus Christus den döda. Jag vaggar dig från all jordens kif Till himmelsk glädje och evigt lif, Som ingen mask kan föröda. 1846.

Nattvardsbarnen.

De stodo för Gud i sin helgedagsskrud, Så hvita som liljor i blomma; De stodo så rena för renhetens Gud, Som stjernor i qvällen den skumma; 5 De stodo betagna af psalmernas ljud, Förklarade, blida och fromma.

Kring dem sjöng den heliga orgelens röst, Som englar i himmelen sjunga; Kring dem slog af sällhet föräldrarnas bröst, 10 Till lof höjdes syskonens tunga;

171 L j u n g b l o m m o r

De stodo som barn inför Gud, och hans tröst Nedstrålade rik på de unga.

De gingo med barmen af kärlek så full Det heliga löftet att svära; 15 Hur ringa för dem var all verldenes gull, All verldenes nöjen och ära! Allt gåfvo de gladt för sin frälsares skull, Hans kors ville troget de bära.

De drucko hans vin och de åto hans bröd; 20 De svuro att bedja och vaka; De svuro att komma i glädje och nöd Till Christus, sin herre, tillbaka; De svuro med gråt att i lif och i död Allt annat för honom försaka.

25 Men ack hur förtorkade snart deras gråt, Som hedarnas rinnande vatten; Hur snart uppå lefnadens larmande stråt Förspilldes den himmelska skatten; Än unga de föllo i syndens försåt, 30 Som stjernorna falla i natten.

Så gingo de vilse i verldenes kif Och glömde sin herre, den kära; De glömde för ömkliga tidsfördrif Att korset med frälsaren bära; 35 De glömde att helga åt honom sitt lif Och gifva åt honom sin ära.

Sist när alla lefnadens fröjder och qval Med fridlösa hjertan de njutit, De minnas hur hvita som liljor i dal 40 De fordom till korset sig slutit, Och ångra det falska, det sorgliga val, Att Christus, sin vän, de förskjutit. 1845.

172 Ljungblommor II

Guds öga vak ar.

I mörker sjunker jordens ljus; Guds klara öga vakar; Och himlens öga sluter sig; Guds goda öga vakar. En nattsky stiger tät och tung, en norrskensflamma sprakar, En storm i natten ryter vild; Guds milda öga vakar. 5 En gränslös öken verlden syns, der ingen vägen stakar, Och villad vandrare förgås; men se! Guds öga vakar. Mot klippan rusar hafvets våg, och klippans fäste knakar, Och seglarns köl bräcks af som rö; Guds goda öga vakar. Ett qvalm förtynger luft och sky, högtidligt åskan brakar, 10 En ljungeld klyfver molnets rand; Guds ljufva öga vakar. Det skälfver under vandrarns fot, en bäfvan bergen skakar, Och jordens svalg upplåter sig; Guds öga stilla vakar. Krig rasar, välden störta kull, blod frossa stridens drakar, Hämd ropar folkens jemmerskri; Guds milda öga vakar. 15 När menskoblick ej annat ser, än att ur sina hakar Snart verldens gångjern kastas ut, Guds visa öga vakar. Säll den sig sjelf ej aktar stort, sitt eget ljus försakar, Och tänker endast fromt och gladt: Guds goda öga vakar! 1846.

Folkmelodier.*

Min vän är den bästa, förmer än de flesta, Han vill mig gästa, ej fresta, men fästa, Min vän är den enda, den kända, mig sända, Vill utan ända mig vända till frid. 5 Min vän ej sviker, ej fiker, ej viker, Han gör mig riker för evig tid. Min vän är herrlig, förfärlig och kärlig, Evigt begärlig i hjertats strid.

Kom du min bästa, min enda, min kära, 10 Kom att mig gästa, omvända och lära! Hjertat må brista, men icke dig mista,

* Tonvigten bör ligga stark på första stafvelsen af hvarje rad.

173 L j u n g b l o m m o r

Kom du min sista, min brist all fördrif! Du är mig nära, min kära, min ära, Kom att mig lära dig svära mitt lif! 15 Kom att förströ den förödande glöden; Trogen i nöden och döden mig blif! 1843.

174 Ljungblommor III (1854)

Ljungblommor III

Blommor i vågens brus.

Min vän, den kloke, sade så mörk i hågen: Hvem bjuder vårens doft åt en storm i hösten? Hvem kastar blommor ut i den vilda vågen? Hvem lyssnar uti åskan på fåglarösten?

5 Låt sångens fåglar tystna, när stormen talar, Ty högre nu de sjunga, kanon och trumma; I skogen vexa svärd, och i Finlands dalar Stridshästens hofvar trampa på vårens blomma.

När hvarje hand är knuten kring bajonetten 10 Och döft af vapenbraket är hvarje öra, Ett barn, hur vill det mäta sin kraft med jätten? En fläkt, hur vill den hoppas att klippan röra?

Jag sade: svärdet rostar, kanonen tiger, Och bajonetten bräcks, och der läkas såren; 15 Men hjertats längtan evigt mot himlen stiger, Och sången är odödlig och stark som våren.

Så låt de milda toner i bruset ila, Som röda rosor gunga på vilda vågen, Att bjuda hvarje hjerta en vapenhvila 20 Och strö en sommartanke i bistra hågen.

Då skall den hårda klippan af kärlek röras; Då skall ett barn sin styrka med jätten mäta; Då skola sångens fåglar i stormen höras, 25 Och Finlands flickor skola dem ej förgäta. 1854.

177 L j u n g b l o m m o r

Folkvisan i konsertsalen.

Mins du den stolta salen med utsigt emot sjön? Der samlas vi en afton, när våren nyss är grön. Vi folk af staden, vana vid baler och kurtis, Vi samlas der att glädjas, vi också på vårt vis.

5 Nu ser man ej de flammor, som förr till tusental Från gyllne kronor skeno omkring den hela sal. Blott sol och vår de skåda, liksom en täck idyll, På sammet och på siden, på blommor och på tyll.

Den snabba kottiljongens berusande musik 10 Ej ljuder nu, på vällust och flärd och nöjen rik. Den suckande Bellini, den brusande Auber, Den granne Donizetti man ej i dag hör der.

I stället träder blygsam en landtlig tärna in; Det är den arma Visan, hon bäfvar i sitt sinn; 15 Hon rodnar. Ack, så okänd är hon i denna sal; Af Weber och Rossini hon leds som till en bal.

Då går en sakta hviskning allt i den granna rad: Hvad vill den arma tärnan här i vår hufvudstad? För bönders hop på landet kan hon väl synas god, 20 Men att i staden sjunga, det är ett öfvermod.

Det anar icke Visan, hon är ett barn, hon tror, Att godhet och att kärlek i hvarje hjerta bor. Hon fattar mod, hon sjunger, och uti hvarje ton, Liksom på landet fordom, sitt hjerta lägger hon.

178 Ljungblommor III

25 Hon sjunger sina minnen från blåa insjöns strand, Från tysta skogens gömma, från klara källans rand, Hon sjunger sina drömmar från någon stilla dal, Der aftonvinden gungar i björkens krona sval.

Hon andas bergens helsa, hon härmar vågens dån 30 Och vakans ton om qvällen i skogen långtifrån; All vårens ljufva fägring, all sommarns blomsterprakt Allt höstens veka vemod hon i sin sång har lagt.

Vi folk af staden, vana vid baler och kurtis, Vi lyssna med förundran, vi le på gammalt vis; 35 Men hur det är, ett vemod igenom hjertat går, Och hur det är, så smyger i ögat tyst en tår.

Det är ett barndomsminne; den sången hörde vi I våra oskuldsdagar, ren längesen förbi; Då lyddes vi till toner från skog och dal och vik; 40 Sen har vårt hjerta hårdnat, vår håg är ej sig lik.

Det är som talte till oss ur visan än en röst: »Vänd åter, arma vän, till naturens modersbröst. Hvi är din stig så fridlös, hvi är din själ så tom? Så fåvitsk all din bildning, så arm din rikedom?»

45 »Vänd åter till naturen. Hvi gick du bort från den? Lyss på de ljufva röster dig kalla dit igen. Sälj ej för ytans skimmer din fromma barnalott. Ty ack, den högsta visdom är högsta oskuld blott.» 1851.

Blommorna på torget.

På torget stod den blyga rad Af blommor och af gröna blad, Och bredvid dem stod’ fläsk och hö Och talg och smör i vårens tö.

179 L j u n g b l o m m o r

5 Och menskohvimlet kom och gick Och gaf ej blommorna en blick, Men prutade på smör och talg Och slogs om fläsket i batalj.

Det gjorde mig så ondt om dem, 10 De arma barn förutan hem, De blyga barn af vår och ljus, Förvillade i lifvets brus.

Då kom en liten flicka glad Och köpte – kan du gissa hvad? 15 Hon tog hvad alla nyss försmått; Hon köpte vårens blommor blott.

Nog tänkte jag på eder då, J sångens blomsterdöttrar små, J barn af hjertats fröjd och sorg, 20 Dem jag strött ut på lifvets torg.

Visst kämpen J med fläsk och smör Om rangen der – hvem rår derför? – Men glädjens, om en enda blott Har älskat er och er förstått! 1853.

Den ringa gåfvan.

Ägde jag de tusen blommor utan namn och utan tal, Som i våren födas, knoppas, vissna, dö i lund och dal, Alla, alla gladt jag strödde, hulda flicka, på din stig, Nöjd om du vid deras dofter tänkte blott en gång på mig.

5 Ägde jag de tusen perlor, gömda uti hafvets grus, Glimmande som nattens stjernor, strålande som dagens ljus. Alla band jag till en krona, band dem kring ditt mörka hår, Blott i deras klara skimmer glänste ock för mig en tår.

180 Ljungblommor III

Men jag äger inga blommor, inga perlor äger jag, 10 Har blott tusen, tusen tankar i mitt hjerta natt och dag; Alla knoppas de som blommor, och som perlor skimra de, När jag tyst i mina drömmar ser din bild emot mig le.

Hvad jag har, det ger jag gerna; tag min arma blomstergård! Tag mitt hjertas bleka drömmar, tag dem, dyra, i din vård! 15 Du är våren, som hvar blomma väcker upp till lif och dag, Och det djupa mörka hafvet med dess dolda skatt är jag. 1850.

Romantiskt äfvent yr.

Derborta vid den dystra borgruinen, helt nära hafvets strand, der skummig våg mot klippan stänkte, satt den undersköna, svartlockiga och rosenröda flickan. Lugn stödde hon mot klippans häll sin hand och lyfte oförfärad tvenne mörka, stjernklara ögon mot den molnbetäckta, åskdigra, nattligt hemska himmelen. 5 Allt högre brusar stormens raseri, allt mera rytande slår hafvets bölja sin hvita hjessa emot klippans brant, och tätare, allt tätare blir nattens mörker. I djupa skuggan utaf borgruinen, der skymta skepnader i vida mantlar, der smyga vålnader i riddardrägt till midnattsmöten. Vilda hädelser, förfärligt hotande, hemlighetsfulla, förtäckta ord af ekot återkastas från grusade och 10 halft förfallna hvalf. Lyss … ack nej lyssna ej, ty lefvande man ej från stäl- let går med hemligheter så vådliga … Svart högförräderi i hvalfven lurar … ränker smidas här mot rikens välfärd och mot kungars thron. Fly, sköna flicka, fly! Hvart ord är döden! Fly snabbt med vingad fot! Hvart fångadt ljud är en förgiftad pil; hvart steg framåt är för din späda fot en öppen graf … 15 Men nej … hon flyr ej. Sorglöst leende, behagfull, lekande och trotsig än, mot klippan stöder hon sin hvita hand och stundom till de röda läppars par hon för … o himmel, hvad? … en karamell! Dock se … derborta tätnar skuggan nu, den hvitnar, tar gestalt och mensklig form … I snöhvit svepning vid den mörka mur står vålnaden utaf 20 en skön prinsessa, som bott i denna borg och multnat ren i fyra sekler under marmorvården. I samma stund så svartnar himlens hvalf … fly, dödliga! … ovädret brister löst, dåf rullar åskan, majestätisk ljungar en blixt ur sprängda moln och lyser på gestalter, spöken, gudahädare, banditer, mantelhöljda fu- rier och öppna grafvar, multnade prinsessor … 25

181 L j u n g b l o m m o r

Hon flyr dock ej, den undersköna flickan vid klippans brant, hon darrar ej en gång. Förtjusande hon sträcker ut sin hand och fattar … ve! en bägare med gift? … Ack nej, ett glas oskyldig limonad … Nu har ovädret nått sin höjd. Nu blixt på blixt sig korsar, söndersliter hotfullt midnattens täta slöja, 30 och med knall på knall nedstörtar regnet, och orkanen högt tjuter, hafvet häfver ångestfullt sitt bröst. Naturens alla fasor täfla med nattens spöken, menskors onda dåd. De mantelhöljde der vid borgruinen med bäfvan se prinsessans hvita spöke. Af häpnad slagne, hemskt tillintetgjorde, de fly, de fly hitåt … ack, rädda dig, du hulda flicka! … Nej, för sent! för sent! De kom 35 ma ren … banditer, röfvare, prinsessor, spöken, kungamördare, de nalkas dig, de störta fasansfullt vid blixtars sken, vid åskans dunderslag och stormens tjut i hafvet … Himlar, se! Hon rör sig knappt, den älskeliga flickan, hon står helt lugn och hviskar: ack så skönt! Och nära derinvid man hör en stämma: »bra, 40 mycket bra! Låt regnet stadna nu! Håll stilla hafvet! Tyst med stormen der! Och slut med åskan! Blixtra icke mer! Låt natten klarna! Fort ruinen bort! En bricka hit med ädla rhenska viner! Jag tackar er, banditer, röfvare, prinsessor, spöken, vålnader från fordom! Så herrligt har det aldrig lyckats än, och länge, länge lefve romantiken! … 45 Då tar den sköna flickan huld ett glas och ler … ty fjerran höras andra åskor … applåderna! Och så försvinna gladt de mantelhöljde skuggor, riddare, banditer, vålnader, förrädare och spökande prinsessor … i kulissen. 1852.

Fingerräkningen.

Nog mins du, söta Hilda, än den qvälln I vintras, när det var så kallt derute Och pappa kom från sta’n i vargskinnsfälln, Men brasan sprakade så klart på hälln – 5 Jag önskade att der ännu vi sut’e – Vi hade icke träffats på ett år, Och mycket ändras medan tiden går.

Sybågen den stod längesen i vrån. Pianot stängdes. Du tog res-piraten 10 Och delte pepparkakor ut och rån

182 Ljungblommor III

Åt syskonen, som skreko långtifrån Af glädje åt den rara läckra maten. Sen skjöto vi två stolar hop så tätt Vid brasan, och så blef det en duett.

15 Ack himmel, hvad det mycket händt ändå På detta år – vårt sjuttonde, min söta! Han hade kommit – han och han också, Han hade uniform med uppslag blå, Men han var rest, kanske att henne möta! 20 Han visst bedyrat det var ingenting, Men, gissa bara! Jo, han bar en ring!

På balen har han dansat först – Med hvem? Med dig? – Åhnej, med långa mamsell Fager. Sen med Charlotte … och har knappt sett på dem! 25 Men mig så bad han att ej fara hem … Då kom herr Kruslund, han som är så mager … – Men kottiljongen, säg? Du glömmer dig. – Ja den? Han dansade ju den med mig.

Och hvad han sade? – Åh, det har jag glömt … 30 – Omöjligt! – Af den lilla rosenbusken Uti mitt fönster har en knopp han gömt, Om visan som jag sjöng, så har han drömt, Och … då skrek mamma: kom, nu väntar kusken! … Han höll min kappa, räckte öfverskon 35 Och stod på medarna till långa bron.

Och sen den andre? – Expediten? – Ja. – Åh kära du, han hade ren fått korgen … – Kadetten? – Ja nog är han söt och bra, Men kammarjunkarn kan jag ej fördra … 40 – Och löjtnanten? – Han tog ett glas i sorgen … – Och gamla rådet, gör han än sig söt? … – Ja rådet, vet du, är och blir ett nöt.

183 L j u n g b l o m m o r

Du log, jag log. Och sen begynte vi På fingrarna att räkna allt tillsamman: 45 Vår första barndoms lilla sympathi Och sen hvar tjusfull dröm som gått förbi: Den första, andra, tredje, fjerde flamman. Men tänk vår häpnad, när uti en vrå Satt lilla syster Lise och hörde på.

50 Så sutto vi långt i den sena natt Och bigtade vid brasan så förtroligt Hvar hemlighet, som än vårt hjerta gladt, Hvar sorg, som myror i vårt hufvud satt, Och, Hilda, visst var det gudomligt roligt, 55 Men kanske, när den rätte kommit har, För honom ha vi ej ett finger qvar! 1839.

Selmas sparbössa.

Liten Selma kom så glad: Onkel, se så rara, Se så blanka pengars rad! Vet du, lilla onkel, hvad? 5 Dem så skall jag spara!

Först gaf gumor mig en slant; Sen gaf kusin Lotta; Sen så gaf min guvernant, Och så fick jag en af tant, 10 När jag fyllde åtta.

När jag ej drack kaffe sen (Säkert hundra koppar), Fick jag den. – Så fick jag den, När jag hade messlingen 15 Och tog bäska droppar.

184 Ljungblommor III

Se på den, i kanten böjd; Gissa, onkel! – Jo, ack Den gaf guffar helt förnöjd, När jag till hans stora fröjd 20 Spelte gubben Noach.

Den, med kungens bild uppå, Gaf mig gamla faster, Kysste mig och sade så: Gud bevare barnen små 25 För all verldens laster!

När jag gaf åt tiggarn der Enda smörgåsbiten, Sade pappa: tag den här! Onkel, se, af guld han är, 30 Fast han synes sliten.

Den så fick jag af en Ryss; Den gaf kronofogden; Den, så fick jag för en kyss – Onkel, ja, det var helt nyss, 35 Och löjtnanten tog den …

Jo, det såg jag strax på stund, Att du kysst löjtnanten. Der är ju kring lilla mund Qvar en ring så nätt och rund, 40 Sotad än i kanten.

Liten Selma, kom, sitt här På mitt knä, min docka. När du långa flickan är, Mins hvad gamla onkel lär: 45 Låt dig aldrig locka.

185 L j u n g b l o m m o r

En skall bjuda guld och glans, En juveler bjerta; En med rang och en med dans Knyta vill en myrtenkrans 50 Kring ditt unga hjerta.

Bättre är den skatt du nyss Gömt med lås och knäppen; Hellre än på smickret, lyss På din gamla fasters kyss 55 Med en bön på läppen.

Din dukat för tiggaren, Gömd sen du var liten; Det är mera halt i den, Det är äkta guld, fastän 60 Han kan synas sliten.

Göm i dina skatters bo Hvad dig bäst blef gifvet: Göm din glada barndomstro, Selma, göm ditt hjertas ro 65 För det långa lifvet. 1854.

Den eviga sommaren.

»Derute blåser stormen stygg Och drifvorna på gatan samlar, Och mörka natten svart och skygg Mot frusna fönsterrutan famlar.

5 Men borta i min farmors gård, Der är så ljust och varmt och stilla, Och aldrig der en vinter hård Med frost och snö och storm gör illa.

186 Ljungblommor III

Mins pappa ej den gården mer 10 Långt bort i norr vid elfvens vatten? Se der går solen aldrig ner, Och som en dag är sjelfva natten.

Vet pappa, der är ständigt vår Och ständigt gröna sommardagar. 15 Bland gräs och blommor der man går Att plocka bär i skog och hagar.

Och der är sjön beständigt blå, Och alla träd ha löf så blyga, Och alla lamm på ängen gå, 20 Och alla vackra svalor flyga.

Och der går ej min fröjd förbi, Der ville jag beständigt blifva. Säg, pappa, hvarför reste vi Från sommarn hit till natt och drifva?»

25 Det var den lilla Ainas ord, När hon sin ljusa sommar minnes Derborta i den höga nord Och vet ej att dess vinter finnes.

O barndomsdröm, som tror ännu 30 På oförvissneliga vårar, I djupet af hvart bröst är du Och ler ännu i våra tårar! 1853.

Första Maj.

Det var i fordna dagar, Den första Maj det var, När alla fåglar sjöngo Och himlen var så klar.

187 L j u n g b l o m m o r

5 Då gingo vi till ängen Och sågo der oss om; Hon trippade från venster Och jag från höger kom.

Det var i fordna dagar, 10 Då voro vi helt små; Hur kunde vi då redan Vår lilla list förstå? Hon kom med kloka syster, Jag stod förut på lur; 15 Så hände att vi möttes, Och ingen visste hur.

Då flög den runda bollen Med kil af saffian Allt som en solglänst stjerna 20 Mot himlens ljusa ban. Jag med den starka armen Mot skyn slog bollen opp; Hon med små hvita händer Tog lyra med ett hopp.

25 Sen sprungo vi i leken Med sista paret ut; Hon flydde mig för syn skull, Men lät sig tas till slut. Hon vände spotsk mig ryggen, 30 Men log, då ingen såg; Jag hade harm på läppen Och blommor i min håg.

Om qvällen när vi skildes, Såg kloka syster på; 35 Hon ville oss försona, Oss stackars dumma små; Befallte oss att kyssas … Det skedde med grimas;

188 Ljungblommor III

Men lång vi togo kyssen, 40 När som den måste tas.

Det var i fordna dagar. Sen möttes vi också En första Maj i staden, Vi voro stora då. 45 Hon gått i verldens skola Och kunde nog sin list; Jag narr bland mina böcker Min lilla kunskap mist.

Här sken ej himlens fäste, 50 Blott kronornas kristall, Här ljöd ej fågelsången, Blott dansmusikens svall. Här polkades i stället För »sista paret ut»; 55 Men, liksom förr, hon flydde Och lät sig tas till slut.

När rodnande jag sporde Om hon mig kännt igen, Så log hon ömt och sade: 60 »Mins första Maj du än?» Ack, jag var himmelskt lycklig! Jag såg mig om på baln; Då såg jag … hennes fästman, Den tjocke generaln. 1852.

I Esplanaderna.

Kamrater, sen J flickan der; hon var min fordna brud. En gång så stolt! En vext så smärt! En lilja i sin skrud! Hvar sågs ett öga mera blått, och hvar en kind mer röd! Vi älskade hvarann så högt, allt uti lif och död.

189 L j u n g b l o m m o r

5 En dag så möttes vi just här; – det var för flera år – Och solen sken så klar och varm, och rundt kring oss var vår, Med hvarje grässtrå, som skjöt opp ur mörka jordens famn, Rann i vår barm en känsla ny, en känsla utan namn.

En liten ljusröd hatt af flor sig slöt kring hennes kind; 10 En svart mantille af sidensarge flög lätt för himlens vind. Hon satt på bänken härinvid, och jag sågs fjerran stå; Vi tycktes känna knappt hvarann och kände nog ändå.

När jag såg dit, så såg hon bort; en rodnad skär och ren Flög öfver hennes kinders par, liksom ett himmelskt sken. 15 Jag var så blyg och hon än mer; man kunde tro minsann, Vi vore blinda, och likväl vi sågo blott hvarann.

Den gamla tanten – i bahytt, fast solen sken så glad, – Fick syn på mig och ropte: »Fritz, ett glas med limonad!» Jag till kapellet*) som en pil och tog ej ett, men två; 20 Det andra jag min flicka bjöd; min hand den skälfde så.

Hon sade »tack!» och intet mer. Men hennes öga såg Mig tvärtigenom själens grund, och hon förstod min håg. Vi skildes utan ord och ed, men hade allt förstått; Vårt hjertas ljufva hemlighet vi båda visste blott.

25 Sex år ha flytt sen dess, och nu vi möttes här igen, Och det var vår, som då, i glans och samma himmel än. Hon kom, som förr, i svart mantille och ljusröd hatt af flor, Men jag gick spotsk med min cigarr och en mustache så stor.

Hon helsade, jag helsade, vi sågo på hvarann; 30 Ej minsta skymt man mer hos oss af någon blyghet fann Vi talade om väderlek, om bal och kärleksdryck**); Vid ordet kärlek röjde hon en liten skämtsam nyck.

*) Ett konditori i Helsingfors’ esplanader. **) Operan af detta namn, gifven af amatörer i Helsingfors.

190 Ljungblommor III

Jag hennes tankar strax förstod, jag dristigt tydde dem: »Har fröken ock en flamma haft, och törs jag fråga hvem?» 35 »Min bästa löjtnant, sade hon, ej hyckleri, jag ber; Ni var ju litet kär i mig – och litet jag i er.»

Jag skrattade, hon skrattade, det let så friskt och godt; Men tron mig, detta löje var ett sodomsäpple blott, Vi kände bittert båda två, att allt vårt skämt det var 40 Ett hån mot hjertats barndomstro, mot flydda oskuldsdar.

Den gamla tanten – i bahytt, fast solen sken så glad, – Som då, men artigare, bad: »herr löjtnant, limonad!» Nu logo vi igen. Jag gick, jag vände åter; – då Såg jag en sönderpressad tår i flickans ögonvrå. 1850.

Kung Carls jagt.

Långt bort uppå tidens vågor Der sväfvade fram en syn; Det var en gammal gumma Med många rynkor i hyn. 5 Hon satt bland det unga slägtet, Ett lefvande minne qvar Från länge försvunna tider, Från sångens flyktade dar.

Då ljöd bland de nya toner 10 En gammal visa också; Den kände hon nog sen fordom, Den hade hon sjungit då. Det var den kungliga jagten Af Pacii mästarhand; 15 Det var dess hymn till Finland: »Farväl, o vårt fosterland!»

191 L j u n g b l o m m o r

Och femtio år försvunnit Allt sedan den först skrefs ned, Och mästaren han var borta, 20 Och sångarne voro med. Och mycket var annorlunda, Men sången var allt sig lik, Som förr så frisk och så mäktig, Så evigt ung och så rik.

25 I gamla gummans hjerta Det kändes så underbart, Der väcktes slumrande minnen Igen till lif så klart. Der sprang en ton af vemod 30 Och känslor förutan namn, Allt som den sorlande källan Ur hårda klippans famn.

En tår af stolthet och glädje På vissnade kinden rann; 35 Hon lade sin hand på hjertat: Ännu det klappa kan! Det klappar ännu som fordom Vid sångens kända röst; Det sköna föråldras aldrig 40 I ädla menniskobröst.

Dock … strålande vårsol skådar På täckta rutan ner; Upp slår den gamla sitt öga Och häpen omkring sig ser. 45 Hon ilar med hast till spegeln – Förlåt henne det, min vän! – Hon knappt har mod att kasta En bäfvande blick i den.

Det grånade hår har mörknat, 50 Den vissnade kind är röd;

192 Ljungblommor III

Der står en blomstrande flicka, En vår uti rosors glöd. De femtio flydda åren, Dem hade ju drömmen bragt, 55 När, varm af tjusande glädje, Hon kom ifrån »Kungens jagt». 1852.

Naturens skönhet.

Jag stod vid klippan I björkens skugga, Der vågen sakta Mot stranden slog. 5 Ett stilla skimmer Flög öfver fjärden, Och ljum en vindfläkt I löfven drog.

Det djupt mig rörde; 10 Jag såg på skimret, Jag såg på fjärden Och vågens dans; Med lutad panna Jag böjde knä för 15 Naturens skönhet I qvällens glans.

Då kom en vindfläkt Mer ljum än andra, Då kom en stråle, 20 Långt mera ljus: Det var den dyra, Jag henne kände På ögats skimmer Och andens sus.

193 L j u n g b l o m m o r

25 Från fjärdars vågor, Från glans och lågor Jag säll såg upp till Den ljufva famn; Med lutad panna 30 Jag böjde knä för Naturens skönhet I qvinnohamn. 1851.

Mir anda.

Det var Miranda, skön och stolt och ung. Den mig vill ha skall vara mer än kung. Och han skall ha ett rike mera stort, än man förut på hela jorden sport. Hon for i gyllne vagn och perlors glans. Nu vill jag binda mig en myr- 5 tenkrans, och kasta den i vida verlden ut och skåda hvem som finner den till slut. Så kom der kejsaren af österland, fann kransen, tog den vackra i sin hand och lade den för stolta flickans fot och sade: tag mitt kejsardöme mot. Omäteligt det är, mitt vida land, oräkneligt mitt folk som hafvets sand, 10 och mina gyllne slott sig fylla ren från golf till tak med guld och ädelsten. Miranda sade: alltför litet är ditt kejsardöme; större jag begär. För ringa, alltför ringa är din makt, och alltför arm är dina skatters prakt. I vrede och förvåning bort han drog, den höge fursten. Dock Miranda log och slungade en krans af rosor ut. Nu vill jag se hvem finner den till slut. 15 Så kom der jättestor med tunga fjät de höga bergens kung i majestät, tog kransen, lade den för flickans fot och sade: tag mitt kungarike mot. Mitt rike har sin like ej en gång från solens uppgång till dess nedergång. Jag råder öfver berg och skog och dal och dvergars skatt i diamanters sal. Miranda sade: alltför ringa är ditt rike, herre kung, ty jag begär långt mer 20 än fattiga juvelers tal och några tusen mil af berg och dal. Förtörnad drog så bergakungen bort. Miranda log och knöt sig innan kort en krans af vattenliljor som förut. Nu vill jag se hvem finner den till slut. Då steg ur hafvets bottenlösa djup dess jättekonung uti snäckans slup, 25 tog kransen, lade den för flickans fot och sade: tag mitt stolta rike mot.

194 Ljungblommor III

Så långt som solen ser och vinden når, den blåa ocean i vågor går. Kom, blif dess drottning, tag dess rikdom all, i perlors skrud på thronen af korall. Miranda sade: icke är jag van vid slika tvättfat som din ocean, och mer än fattiga korallers skrud skall den bestå, som mig begär till brud. Förgrymmad hafvens konung dök igen i blåa djupen. Dock Miranda än 30 log stolt som förr och knöt en krans af ljung åt verldens rikaste och störste kung. Då kom en yngling, arm på glans och gull, men med en barm af kraft och kärlek full, tog kransen, lade den för flickans fot och sade: tag mitt varma hjerta mot. 35 Miranda sade: österlandets prakt och bergens skatt och oceanens makt och kronor alla har jag stolt försmått, och du, du bjuder mig ditt hjerta blott! Då sade ynglingen så stolt som hon: jag ock ett rike har med gyllne thron, och det är hoppets rike utan gräns, det är en thron så hög som him- 40 melens. Allt, allt hvad jorden äger skönt och rart, och himlen högt och hafvet underbart, och mer än kronors och juvelers prakt, det äger den som äger hoppets makt. Då slog Miranda blyg sitt öga ner, besegrad, ej den spotska sköna mer, 45 och hon, som stolt all verldens glans försmått, hon nöjdes med ett ädelt hjerta blott. 1854.

Odödliga k yssar.

Kom en stund från balens hvimmel Under nattens klara himmel, Der sen tusen år millioner Stjernor se till jorden än. 5 Gå, som menskan går, förveten Från en vals till evigheten! Sen från evigheten skynda Till din glada vals igen.

Darrar du? Slå kring dig shavlen. 10 Det är frost i stjernesalen,

195 L j u n g b l o m m o r

Alltför hög är nattens himmel, Kall odödlighetens hamn. Mellan den och lifvets timma Ligger grafvens dystra dimma; 15 Darrar du att spårlöst svinna, Lik en våg i hafvets famn?

Darra ej, min bleka flicka! Vet, från hvarje stjerna blicka Ned cheruberne och samla 20 Strålar ifrån etherns sal. Tusen år behöfver strålen, För att nå de fjerran målen Och att spegla af för stjernan Hvad han sett i jordens dal.

25 Och så ila jordens öden Bortom lifvets gräns och döden Hän på strålars ljusa vingar Ut i vida rymders blå. Häfders skiften, här förglömda, 30 Menskoverk, begrafna, gömda, Rikens fall och flickors kyssar Skönjas klart deruppe då.

Kom, du väsen af sekunder, Låt oss lifvets korta stunder 35 Kyssa bort och le odödligt Åt vår korta lefnads flykt! Efter tusen år vi båda, Andar då, från stjernan skåda Rikens fall och samma kyssar 40 Nyss jag på din läpp har tryckt. 1851.

196 Ljungblommor III

Andesyn.

En ande gick i min tysta sal, Der nyss var dunkelt och öde; En stråle sken i min mörka dal, Der lågo fjärlarne döde; 5 En stjerna rann i mitt hjertas natt, Ett himmelskt löje det log så gladt I verldens sorger de snöde.

Det var en vän från de fordna dar, Som länge legat begrafven, 10 En fordom strålande våg det var, Som länge somnat i hafven; Det var en länge förbleknad glans, Ett brutet blad af en vissnad krans, En ros upprunnen på grafven.

15 Hvem är du, sköna och bleka hamn, Som ser med ögon så klara Och breder älskande ut din famn I hjertats synder och fara? O, jag har sett dina hulda drag 20 I fordna timmar af lifvets dag; Hvem kan du, ljufvaste, vara?

Jag är den första syrenens fläkt I vårens grönskande lunder, Den första stråle, som dagen väckt 25 I morgonskymningens stunder; Din första kärlek – o det är jag; Det första saliga hoppets dag, Hvars sol för evigt gått under.

Ack ja, jag ser dig, mitt hjertas vår, 30 Du längst försvunna, dig närma; Jag ser ett minne från fordna år De fordna fröjderna härma.

197 L j u n g b l o m m o r

Du milda sol i mitt hjertas natt, Du gick i molnet, men blott för att 35 I hela lifvet mig värma.

Der lyste stjernor med högre sken, Och flammor hetare brände; På himlen, mulen af åska ren, Väl många blixtar sig tände; 40 Men ingen ljungeld från skyars rund Såg ned lycksaligt i själens grund, Som du, den förste och ende.

Stå opp ur tidernas natt igen, Du fjerran slocknande strimma, 45 Och kalla vårarnas dofter än I lifvets höstliga dimma! Stå opp förklarad ur grafvens famn, Du sköna, älskade, bleka hamn I längtans ensliga timma! 1854.

M ånk artan.

Finns uti naturens riken någon älskligare syn, än Augustimånens öga, glimmande vid skogens bryn, när en pelare af silfver darrar i den klara sjön och en sakta dyning gungar mot den blomsterklädda ön? Kom, min flicka, kom, du ljufva vandrerska i qvällens stund, stöd emot 5 min axel kikarn och betrakta månens rund. Låt din tankes oskuld flyga bort till evighetens ro; der så skola våra andar fjerran i en framtid bo. Bort från köldens oceaner 1), stormarnes och regnens fejd 2), skall vår lätta julle segla till en evigt solklar nejd 3), der i fridens stilla vikar 4) böljor utaf nektar 5) slå och mot ymnighetens stränder 6) alla jordens qval förgå. 10 Ser du sjön derborta, dödens djupa underbara sjö 7)? Der så skola lifvets sorger som de lätta vågor dö. Och i drömmens spegelbölja 8) borta der vid bergets bryn vålnader af jordens minnen skola skämta för vår syn. Sen så stiga vi på bergen, glimmande i solens sken, nämnda efter jordens

198 Ljungblommor III vise, hvilkas andar bo der ren, och med onämnbara känslor se vi på vårt fordna hem uti jordens mörka dalar, älska och välsigna dem. 15 Men du vill ej mera skåda, du betäcker kikarns rör. Syns så dyster evigheten, räds du, arma barn, derför? O så lef, du jordens blomma, lef din korta blomstertid; och din oförvissneliga kärlek göm för stjernors frid. 1838.

1) Mare frigoris. – 2) Mare nubium, M. humorum, M. imbricum, oceanus procellarum. – 3) Mare serenitatis. – 4) Mare tranquillitatis. – 5) Mare nectaris. – 6) Mare foecunditatis. – 7) Lacus mortis. – 8) Lacus somniorum.

199 L j u n g b l o m m o r

II.

SY LV IAS V ISor.*)

1. Sylvia presenterar sig sjelf och bjuder sorgerna rymma.

Hvem är den fria, den klara ton, Som går i skog och i dalar, Som ljuder långt ur den öde mon Och högt ur skyarna talar, 5 Som hviskar sakta i vindens sus Och dånar mäktigt i vågens brus Och som mitt hjerta hugsvalar?

Jag är en fågel i luftens sal, Som lyfter högt mina vingar; 10 Jag är en vind öfver berg och dal, Som lätt i topparna svingar; Jag är en våg i den klara vik; Jag är en engel från himmelrik, Som alla sorger betvingar.

15 Jag är den smältande silfversång Från vårens darrande strängar; Jag är den klaraste källas språng Ur skogens mjukaste sängar; Jag är den svala, den friska röst, 20 Som väller upp ur naturens bröst, Som doft ur blommande ängar.

Jag smyger stilla till sorgens stig Och smärtans ensliga tårar

*) Behöfver det nämnas, att de flesta och gladaste sångfåglarne i våra skogar höra till slägtet Sylvia?

200 Ljungblommor III

Och hviskar sakta; kom ut till mig 25 Och tro på kommande vårar! Jag har en fröjd för ditt fria val, Jag har en läkdom för hvarje qval, Som än ditt innersta sårar.

Kom ut till mig, du förgråtne vän, 30 Till vår och frid och försoning! O huru stor är Guds godhet än, Hur full af nåd och förskoning! Hur hög hans himmel! Hur blått hans haf! Hur grön, hur herrlig, den jord han gaf 35 Oss bleka blomster till boning!

Kom ut, kom ut, och var fri och ung, Ty hoppets dagar de randas! Kom, var en fågel som jag, och sjung Hur skönt det dock är att andas! 40 Att andas ut i den gröna hamn, Naturens älskade modersfamn, Der ljus och skugga de blandas.

Ty vida verlden är fri och grön, Fast mycket tvång bor derinne; 45 Och Finlands bygd är så rik och skön, Fast mycket armod vi finne; Och sången strålar af glädje här, Fast litet sväfvande vemod bär Af vårens korthet ett minne.

50 Vårt sätt att glädjas är så en gång, Det står ej mer till att dölja, Vi lärde det af vår fågelsång Och strandens hviskande bölja. Ja, ja, det är litet sorg deri, 55 Men Finlands bygd är dock glad och fri, Så länge hafven den skölja. 9 Juni 1853.

201 L j u n g b l o m m o r

2. En liten flickas klagan för Sylvia i skogen.

Och jag satt der så säll I den strålande qväll, Och jag sjöng huru solen gick ned, Och jag sjöng ej allen, 5 Der var sång i hvar gren, Hela skogen han qvittrade med.

Och i fåglarnas låt Så förnam jag en gråt Af en liten en flicka på mark; 10 Hennes kind var så hvit, Och hon bet på en bit Af det hårdaste bröd utaf bark.

Och jag qvittrade gladt: Hvarför gråter min skatt? 15 Och hon sade: hvad stör det din lust, Du, som plockar din mat Ur de bräddade fat, Ur de knoppande topparnas must?

Men en sten är mitt bröd, 20 Och jag biter med nöd, Och min tand rår ej mera derpå. Och Gud nåde så visst, I vår stuga är brist, Och i höst blir ej bättre ändå.

25 Ty Guds nådiga hägn Ger ej åkrarna regn, Och all jordenes sköte är torrt; Och den glimmande skyn Uppå himmelens bryn 30 Ilar utan välsignelse bort.

202 Ljungblommor III

Har i bibeln du läst Om den flygande pest, Som förödde Egyptie land? Så en mask i sitt stoft 35 Äter ängarnas doft, Och de svedas som eld af hans tand.

På de gulnade fält Ryter hjorden af svält, Och de sinade spenar ge blod, 40 Och vår lada är tom Och vi vänta en dom För vår otack, när tiden var god.

Ty mitt fädernehus Är i synder och rus, 45 Och min moder har klagat sin nöd: Till ett gift ha vi redt Det som Gud har oss gett Till vårt signade dagliga bröd.

Ja det allt vi förskyllt, 50 Och vårt mått är ej fylldt, Ty de flyga de sorgliga bud. O du fågel i topp, Och du sjunger om hopp, Och du tröstar ännu uppå Gud!

55 Vid hon talade så, Runno tårarna små På den brödbit hon bar i sin korg; Och så mjuknade den, Och så bet hon igen, 60 Och så glömde hon hela sin sorg.

Och jag qvittrade: mod! Gud är mäktig och god, Och han saltar med tårar ditt bröd,

203 L j u n g b l o m m o r

För att göra det mjukt, 65 När ditt hjerta är sjukt, Och så gör han med all vår nöd. 18 Juni 1853.

3. Sylvia har sett Sicilien och Egypten och finner dock Finland så skönt.

Jag gungar i högsta grenen Af Harjulas högsta ås; Vidt skina de blåa vatten, Så långt de af ögat nås. 5 Af Längelmänvesis fjärdar Der skimrar ett silfverband, Och Roines älskliga vågor I fjerran kyssa dess strand.

Och blå som en älsklings öga, 10 Och klar som ett barndomshem, Den gungande Wesijärvi Sig stilla smyger till dem. Och hundrade öar simma Allt uti dess vida famn, 15 Naturens gröna tankar I blåa vågornas hamn.

Men rundt kring de täcka stränder Stå furor i dyster krans, Allt som den vise betraktar 20 De jollrande barnens dans. Och skördarnes tegar luta Mot dem sin grönskande kind, Och ängarnas blommor andas Sin doft i sommarens vind.

25 O hur det fattiga Finland Är rikt på skönhet ändå! O hur af guld och af silfver

204 Ljungblommor III

Dock stråla dess sjöar blå! Här ha i sorg och i glädje 30 Sin lyra sångerna stämt Och härma i stilla gungning De klara sjöarnas skämt.

Jag är blott en liten fågel Med späda vingar och små, 35 Men vor’ jag en örn i molnen, Jag flöge högt i det blå, Och flöge och flöge vida Allt upp till Guds allmakts thron Och sjönke der för hans fötter 40 Och qvittrade så min ton:

Du helige himlens herre, Jag tackar dig högt i bön, Att du har gett oss att älska En bygd så herrlig och skön! 45 O låt våra sjöar stråla Klart uti vår kärleks brand! Låt oss bli värda att älskas Så högt vi älska vårt land! Franzila, 20 Juni 1853.

4. Björken berättar hvad som kan hända i månskenet.

Vid den klara rand Af en blommig strand Sjöng en björk ibland Sina gröna visor, 5 Och jag hörde då I hans gren derpå, Och så sjöng han en gång så:

205 L j u n g b l o m m o r

Ack jag vet, jag vet Mången hemlighet; 10 Mången flicka gret Under mina grenar; Mången gosse såg Här så varm i håg På den blåa vikens våg.

15 Klara månen sken På min gröna gren, Och så var det en, Som skar namn i barken, Och det var blott ett, 20 Och han kysste det; Det har ingen, ingen sett.

Nästa qväll så kom Der en flicka, som Såg sig ofta om 25 Och skref namn i barken; Och det var blott ett, Och hon kysste det; Det har ingen, ingen sett.

Nästa afton sken 30 Månen på min gren, Och så kom allen En och så den andra, Tysta som en hamn, Sökte vännens namn 35 I min trogna hvita famn.

Och min hvita stam Stod helt allvarsam, Och så smög det fram Hvad de båda skrifvit; 40 Och de märkte nog

206 Ljungblommor III

Hvad som stod i skog, Och jag såg derpå och log.

Sedan hände så, Att de båda två 45 Togo miste då Och ej kysste – trädet; Lilla vän, hur lätt Händer icke det? Det har ingen, ingen sett.

50 Men det for ett sken Öfver löf och gren, Och ett sus der hven Öfver blad och toppar, Och en stjernas tår 55 Föll i vindens spår Ned på jordens korta vår. Ruovesi, 21 Juni 1853.

5. Sommarvindarna sjunga för blommorna på fordna slagfält.

Sjung, du min susande vind, öfver ängen, Sjung du de blödande minnen till ro; Samla din doft från blommornas hängen, Vuxna på grafvarnas ensliga bo. 5 Multnade hjertan dem gett sin saft, Tappraste armar dem gett sin kraft; Gråtande saknads kärliga tårar Vattnat de späda små blomsterskaft.

Lyssna – det dånar der borta vid fjärden; 10 Är det de döendes jemmerskrin? Är det en klang af de korsade svärden? Stridernas brak och kulornas hvin? Är det den jublande segerns larm?

207 L j u n g b l o m m o r

Är det den blödande flyktens harm? 15 Nej, det är hafvet, som suckar i stormen, Hafvet, som häfver sin blånande barm.

Hvälf då din våg öfver grafvar och minnen; Skölj då från nejden dess fläckar af blod; Plåna då hatet ur menskornas sinnen; 20 Slöa för evigt krigets lod! Ack, men det brusande haf i sitt lopp Hör ej den qvittrande fågel i topp; Stormen, besegrad af strändernas furor, Smyger i smekande fläktar hit opp.

25 Sjung då, min brusande vind, öfver nejden, Samla de tårfulla blommornas doft; Sjung om de tappre, som föllo i fejden; Strö dina dofter på deras stoft. Knyt deras eviga lagrars krans; 30 Sjung om den eviga ärans glans! Multnade hjertan i tufvorna klappa, Hjeltarnes armar skaka sin lans. Oravais slagfält, 30 Juli 1853.

6. Sunnanvinden berättar om dödens skördar i södra Finland.

Nu är det skördetid, Nu mejas blomstren af, Och åkern den är vid, Och hvass är skördarns glaf; 5 Men om för lian än Är axet moget – ack, Det vet allena Den Som åkerns tegar stack.

Nu säga månge: kom, 10 Vårt lif är blott en dag;

208 Ljungblommor III

Så låt oss tumla om I vilda nöjens lag. Som blomster äro vi, Dem nästa natt förstör; 15 Njut, förr’n det är förbi, Och drick, förrän du dör.

Och mången suckar tungt: Hur skall jag faran fly? Hur kan jag somna lugnt? 20 Skall jag se dagen gry? Den luft jag andas in Är dödens andedrägt, Den vän jag kallar min Förgås vid morgonväkt.

25 Men under sorg och strid, O menska, i ditt bröst, Der talar hög och blid En klar, en evig röst: Ej bäfvan och ej trotts 30 Förgäte himlens bud; När hvarje stöd förgåtts, Förtrösta blott på Gud!

Förtrösta blott på Gud! Som blomster äro vi, 35 I dag i sommarskrud, I morgon ren förbi. Men skördaren i dag, Som lyftar lians stål, Han väger sina slag, 40 Han mäter sina mål.

Gå, sök ditt enda stöd Hos Honom, i hvars hand Stå helsa, lif och död Och folk och fosterland!

209 L j u n g b l o m m o r

45 Med honom på din stig Gå faran trygg emot, Ty döden kröker sig I vanmakt vid Hans fot. Aug. 1853.

7. Skördefolket dansar om qvällen på ängen.

Nu låt sorgen fara, Låt bekymret rymma. Inga moln den klara Aftonsolen skymma. 5 Kom, så låt oss svinga, Nu så ha vi vingar, Kom, låt oss i ring kring björken ta. Alla fåglar sjunga, Sjunga hi hej, 10 Alla toppar gunga, Gunga hej sej. Kom, så låt oss svinga, Nu så ha vi vingar, Kom, låt oss i ring kring björken springa.

15 Bort med liar, vefvar, Bort med suck och möda. Alla löjen lefva, Alla qval är’ döda. Bort med sorgsna miner, 20 Bort med gråt och grin, När aftonsolen skiner fin och klar. Alla skogar dansa, Dansa hi hej, Alla ängar kransa, 25 Kransa hej sej. Bort med sorgsna miner, Bort med gråt och grin, När aftonsolen klar på ängen skiner.

210 Ljungblommor III

Sorgen är en tjuf, 30 Han skall i toppen hänga, Glädjen är så ljuf, Han skall i dansen svänga. Sörj ej morgondagen! Här i gröna hagen 35 Hoppet och behagen bygga bo. Alla dalar grönska, Grönska hi hej, Alla hjertan önska, Önska hej sej; 40 Sörj ej morgondagen! Här i gröna hagen Blommar hoppet friskt och le behagen.

Kom, min vackra, trogna, Kom, min hjertans kära, 45 Hoppets fält de mogna, Kom att axen skära! Solen sjunker stilla; Kom, min vackra lilla, Kom, åt hjertats ljufva villa le! 50 Klara stjernan brinner, Brinner hi hej, Och vårt lif försvinner, Svinner hej sej. Solen sjunker stilla; 55 Kom, min vackra lilla, Kom att le åt hjertats ljufva villa! Majniemi, 7 Aug. 1853.

8. Fiskaren sjunger i sin båt om qvällen på hafvet.

Somna, du min våg, i vestanfjärdar, Somna sakta mot holmens strand! Slockna, du min sol, i molnets verldar, Slockna stilla vid himlens rand!

211 L j u n g b l o m m o r

5 Bryt, du starka storm, din vilda vinge af! Flyg i dufvohamn allt kring det vida haf! Gunga roligt i vågens famn; Långt, långt i fjerran är mitt hjertas hamn.

Kom, du tysta, kom, du underbara, 10 Höga natt öfver spegelfjärd! Hafvet somnar. Tusen, tusen klara Stjernor blinka ur djupets verld. Hvar är hon, som brinner, hög, ovanskelig, Ensam bland de tusen, ensam der för mig? 15 Hvar är du, o min stjerna, nu? Långt, långt i fjerran ensam brinner du.

Ja, jag ser dig, klara stjernestrimma; Det var dig, som jag sökte gladt. Det var du, som i lifvets storm och dimma 20 Saligt log i mitt hjertas natt. Göm ditt hulda öga ej i molnet mer; O, jag ser på dig som man på våren ser När en vinter i hjertat rår; Långt, långt i fjerran är mitt hjertas vår.

25 Hafvet sofver. Evigheten strålar Stum, högtidlig på jordens sorg, Och det tysta mörka djupet målar Nya riken i nattens borg. Gunga mellan tvenne verldar, du min båt! 30 O hvar skall du hamna på din långa stråt? Hvar, o hvar är ditt lugna bo? Långt, långt i fjerran är mitt hjertas ro. Alön, 17 Aug. 1853.

9. Sylvias helsning från Sicilien.

Och nu är det jul i min älskade nord; Är det jul i hvart hjerta också? Och ljusen de brinna på rågade bord,

212 Ljungblommor III

Och barnen i väntan stå. 5 Der borta i taket, der hänger han än, Den bur, som har fångat min trognaste vän. Och sången har tystnat I fängelseborg; O hvem har ett hjerta för sångarens sorg?

10 Jag bor i de eviga vårarnas land, Der glödande drufvorna gro. Cypresserna dofta vid hafvets strand; Der har jag mitt ensliga bo. Det flammande Etna, det gnistrar så skönt; 15 Och luften är vårlig, och gräset är grönt. Orangernas ånga Ur skogarna går, Och ljuf mandolinen om kärlek slår.

Cypresserna dofta. Det brusande haf 20 I silfver mot stranden bryts; Vid foten af Etna, der är en graf, Hvars sorg uti blommor byts. Der slumrar en gäst ifrån nordens dal; Och nu är det jul i hans fädernesal. 25 Hvem sjunger din visa, Som fordom en gång? Hör, Sylvia sjunger din hembygds sång.

Och stråla, du klaraste stjerna i skyn, Se ned på min älskade nord! 30 Och när du går bort under himmelens bryn, Välsigna min fädernejord! I blommande vårar, på gyllene strand, Hvar finnes ett land som mitt fädernesland? För dig vill jag sjunga 35 Om kärlek och vår, Så länge din Sylvias hjerta slår. 24 Dec. 1853

213 L j u n g b l o m m o r

10. Våren och Sylvia komma tillbaka.

Jag kommer ändå, jag kommer nog Allt i den strålande vår, Så visst som träden löfvas i skog Och sjön uti vågor går. 5 Jag kommer till dig i lust och nöd, I sorg och glädje, Med längtans glöd; Jag kommer i fjerran blå Till dig, mitt hemland, ändå! 10 Ändå! Ändå!

Jag sjunger för dig i vårens glans Som fordom min silfverton, Liksom der aldrig en fara fanns Vid grönskande vårens thron. 15 När himmelen mulnar långtifrån I mörka åskor Och stormars dån, Jag aktar dock ej derpå, Jag sjunger för dig ändå! 20 Ändå! Ändå!

Jag är den minsta af vårens slägt, Som qvittrar i skog och mark; Min röst är en blommas andedrägt, Men ingen är dock så stark. 25 Ty sorg och fara och nöd och strid Och hat som grumlar Ett hjertas frid, Allt, allt skall till sist förgå, Men våren sjunger ändå! 30 Ändå! Ändå!

Jag sjunger den sång, som ej förgår, När dagens röster dö ut. Så länge på jorden ett hjerta slår

214 Ljungblommor III

I lifvets korta minut, 35 Så länge dallrar naturens röst Ur vårens dofter I menskors bröst; Och sorger och fröjd förgå, Men Sylvia sjunger ändå! 40 Ändå! Ändå!

Du sorgsna hjerta, kom ut till mig I strålars och blommors krans, Och tappa din sorg på vårens stig, Som dimmor i morgonglans; 45 Och hvila som jag i naturens famn, I ängens grönska Och lundens hamn, Och sjung, när stormarna gå, Din ljufva kärlek ändå! 50 Ändå! Ändå!

Ty vågorna somna i lifvets sjö, Och solen i skyar går, Och vårarnas hulda dofter dö, Som tankar i ungdomsår. 55 Men högt öfver dagens sorg och flärd, I morgonskimret Af hoppets verld, Der sjunger i himlens blå En liten fågel ändå! 60 Ändå! Ändå! 17 Maj 1854.

11. Under häggarnas doft.

I den stilla dal, I den gröna sal Mellan björk och al Står en hägg i blomma, 5 Och nog mins du den,

215 L j u n g b l o m m o r

Du mitt hjertas vän, Och nog mötas vi der än.

Som en drifvas snö, Som ett skum på sjö, 10 Som en hvitklädd mö Står vår hägg i blomma; Som en aftonfläkt, När en sol är släckt, Är så ljuf hans andedrägt.

15 O hur långt ifrån Ryter stridens dån, Och en storm med hån Öfver hafvet brusar; I vårt lugna bo, 20 Der är hopp och tro, Der är blomsterdoft och ro.

Hela skogens makt I sin sommarprakt Står kring oss på vakt 25 Med gevär på axel, Och vår fältmusik, Den är skön och rik, Fågelsång i skog och vik.

Och vårt lilla krig 30 Mellan mig och dig På den gröna stig Är ett krig om kyssar, Och det är vår sed, När vi sluta fred, 35 Ge vi lilla hjertat med.

Säg, vill du dervid Byta bort vår frid Mot all storm och strid,

216 Ljungblommor III

Som i verlden vanka? 40 Vill du, öm och from, Mot all rikedom Byta bort vår hägg i blom?

O så säg ej mer, Att vår sol går ner, 45 När den skönast ler, Lifvets korta glädje; O så hviska att Våra hjertans skatt Är en doft i sommarnatt.

50 Du mitt hjertas vän, Solen sjunker, men Hon går opp igen Öfver gyllne vågor, Och vårt lif förgår, 55 Men vår kärlek slår Åter blom i evig vår. 25 Maj 1854.

12. Fridsböner i aftonens lugn.

O du den spegelklara qvällens frid, Som hvilar öfver himmelsblåa fjärdar, Der stjernan skådar, älskelig och blid, I djupet ned från obekanta verldar, 5 O sänd en stråle till den mörka dal, Der stormen rasar och der oron qvider, Att stilla somna de förgråtna qval, Att glömda sjunka sorger utan tal Och ro må hvarje hjerta få, som lider.

10 O du naturens tysta aftonbön, Du stilla andakt öfver skog och stränder, Der vågen sjunger psalmer öfver sjön Och hvarje blomma ber med knäppta händer;

217 L j u n g b l o m m o r

O dö ej som en suck i stormens brus, 15 O slockna ej med solens sista strimma, O dröj ännu i skogens sakta sus, O kom till oss ännu i stjernors ljus, Att evigt i vår svunna glädje glimma.

Du heliga, du milda kärlek! Du, 20 Som allt försonar och som allt bevarar, Som tror i hösten på en vår ännu Och sjelfva natten med ditt ljus förklarar; O se, vår himmel mörknar långtifrån, Och stormen ryter vildt, och svärdet mördar; 25 En vink af dig, och tyst är stormens dån, Och hatets furie med straffadt hån I vanmakt för din fot din allmakt vördar.

Du mäktiga, du höga, kom till oss I aftonlugnet på naturens panna. 30 Släck i din glans den vilda stridens bloss; Du som välsignar, lär oss ej förbanna! O låt oss ej med bittra hjertan stå I qvällens skönhet, som hvar kulle kröner; O låt ej hat från våra läppar gå, 35 När rundtomkring till himmelen den blå Uppstiga hela jordens aftonböner!

Frid i naturen! Frid i hjertat! Frid Med alla dem, som i det korta lifvet Arbeta, lida här en liten tid 40 För allt hvad skönt och stort blef menskan gifvet. Om vän, om ovän, – fråga icke här, O menska, hvem han är, den man du möter, Men fråga blott om han ett hjerta bär För allt det ädlaste, som lifvet lär, 45 Och allt det eviga, som tid ej nöter.

Frid öfver jorden! Solen sjunker klar, Och mörkrets förlåt mild och sakta skrider

218 Ljungblommor III

Liksom en mur emellan det som var Och det som kommer i de nya tider. 50 De bleka blommorna i jordens dal I skuggor gömma sig för menskans öga, På det att, oafvändt i fröjd och qval, Det må se opp till ljusa stjernors sal Och klarna sjelf i glansen af det höga. 31 Aug. 1854.

219 L j u n g b l o m m o r

III.

Sanct Henrik.

Inför Guds thron i stjernornas höga sal Snart i sjuhundrade år Sanct Henrik stått Och bett sin brinnande bön för Finlands folk. I blod och nöd sju vingade sekler gått; 5 Gud ensam räknar tårarnas bittra tal, Som obemärkta fallit i enslig bygd Vid krigets ofärd, i hårda hungersår. Men tåligt, manligt, modigt, försakande, Ett slägte efter det andra till hvila gått, 10 Tills efter långa sekel af sorg och nöd Den väna freden hägnade folk och land Och fältens skördar, vattnade fordom rikt Af blod och tårar, buro i fröjd sin frukt.

Inför Guds thron i stjernornas höga sal 15 Med tårar stod den helige Henrik nu. Bor smärta ock i de sälla andars hem? Hvi skymmer tåren saliga helgons blick, Som oafvänd i klarhet ser upp till Gud? O icke förr den helige Henrik gret, 20 När uti hunger och mord hans folk förgicks. Ej gret han, när den åldriga tro han lärt Afkläddes Romas lånade helgonskrud Och klostren öde blefvo och icke mer I andakt bad till honom Suomis folk. 25 Då stod han lugn i förklarad frid och såg Med fromma ögats förtröstan upp till Gud. Och Gud lät Suomis skönhet blomstra ny, Lät nyväckt tro bli from som den gamla var Och nytänd bildning dagas uti dess sköt.

220 Ljungblommor III

30 Nu hvad fördunklar det höga helgons blick, När skördetunga gulna Suomis fält Och mycket lofvar den unga tid?

Så hör. Den helige böjer i bön sitt knä för Gud: »Allsvåldige, onämnbare, vredgas du? 35 Hemsöka fäders missdåd ännu ditt folk, Att du i vrede tager från det din hand? O Gud, det skymmer. Randas en morgon klar Till tusenårig dag för ditt finska folk? Hvad tyda tecknen? Skymmer en afton ren 40 För folkets långa sorgliga barndomsdag? Bär skyn blott derföre strålens purpurglans, Att solen går öfver all dess glädje ned? Ack, hafvets böljor svälja en ringa flod, I hafvets bitterhet dör dess sötma bort; 45 All himlens dagg kan ej göra den ljuf igen. Blott du, allsvåldige, skapar dag af natt; Ett ord af dig – och söt är den bittra våg! Låt ej de många slägten, som hädan gått I sorg och möda, hafva förgäfves blödt, 50 Arbetat, lidit, hoppats och trofast stridt! Låt i dess skönt uppblomstrande ungdomsvår Ditt folk ej falla!»

Slutade så hans bön, Liksom en helgonblick öfver framtidsdar. På honom, der han i tårar stod för Gud, 55 I mildhet hvilade Herrens ögon då, Och Herrens röst öfver honom kom i nåd: »Sörj icke, Henrik, du mitt vittne engång! Nog länge pröfvat har jag din kärleks land; I blod och tårar Suomi tvått sin skuld. 60 Nu faller aftondagg på dess långa sorg, Nu rinner morgonsol i dess framtid opp. Ur gömda dalar, ensliga barndomshem Jag kallar folken, strör dem kring jorden ut.

221 L j u n g b l o m m o r

Jag pröfvar dem; jag mäter dem makt och lön. 65 De äro frön; jag mognadens tid bestämt. De äro virken, timmer i häfdens skog, Som resning några, andra som underlag. Men dalen bytes stundom med berget om, Och det förbrukade lemnar det friska rum. 70 Jag sett ditt folk; det trofast i döden var Och i sin fattigdom rikt på kärlek dock. Fördenskull vill jag lyfta det högt en dag Och gifva det nåd att mitt starka vittne bli. Det var en klippa; varde ett hälleberg. 75 En bäck så ringa; varde en mäktig flod. En plog i öknen; varde mitt rika fält. Ett sken i natten; varde ett herrligt ljus. Ty dagen kommer; skuggorna vika bort, Och de som bott i den mörka sorgens dal, 80 De skola bida, vaka, strida och hoppas fast, Tills stunden kommen är och jag kallar dem Till lönen, segern, äran och palmerna.»

Stod så i glädje der han i sekler stått, Inför Guds thron i stjernornas höga sal, 85 Sanct Henrik vittnet. Tiderna rinna hän. I går, i dag, i morgon han står ännu I lof och bön för sitt ädla finska folk, Att skogens klippa varde ett hälleberg, Att ringa bäcken varde en mäktig flod, 90 Att öknens täppa varde Guds åkerfält, Att nattens strimma varde ett herrligt ljus, Att dag må gry öfver sorgens mörka dal, Att dalens söner bide med hopp den stund, När Herrens stämma ljuder att kalla dem 95 Till lönen, segern, äran och palmerna. 1841.

222 Ljungblommor III

Simson och Salomo.

Och liten pilt han läste så flitigt i sin bok, Och dömde sen deröfver så godt som han var klok.

Der var det gamla Juda med dess försvunna makt, De store hjeltars styrka, de vise kungars prakt.

5 Han läste ej, han såg det; – han var som en af dem; Han slog de Philistéer, han drog från Babel hem.

»Och hör du, moder kära, vor’ jag nu Simson blott, Af alla Finlands klippor jag byggde mig ett slott.»

»Och vore jag kung Salomo, med guld och ädelsten 10 Jag slott och gård förgyllde; – du skulle bo der sen.»

»Och om jag vore Simson, så slog’ jag den ihjäl, Som illa gör min moder och ej vill Finland väl.»

»Och vore jag kung Salomo, jag gaf mitt gyllne slott Åt den dig älskar, moder, och unnar Finland godt!»

15 »Och är jag nu ej Simson, ej Salomo – nå ja, Så kan den dagen komma, när jag blir lika bra.»

»Och kommer ej den dagen, nog blir jag karl ändå, Att älska land och moder och slåss för dem också.» 1851.

Nyåret 1854.

Du lilla barn, som nalkas hitåt På din faders snöiga graf, Du späda stjerna på lifvets stråt, Du bubbla i tidens haf; 5 Hvad skall det väl bli utaf din makt, När pilten har vuxit half,

223 L j u n g b l o m m o r

När stjernan har blifvit en sol i prakt Och bubblan ett himlahvalf?

Nu hoppar du lätt och fritt och gladt 10 På skridsko från pol till pol Och leker jul med din stjernenatt, Slår boll med din sjunkna sol. Som bleka löjen på nattens mund Du strör dina norrsken ut; 15 Hvad skall det väl bli af dig den stund När leken en dag tar slut?

Kom hit, kom, sätt dig i slädens fäll; Nog vet jag du frosten tål. Tag tömmen, kör öfver skog och fjäll 20 Långt bort till ditt fjerran mål. Och hejsan, smäll på din snabba häst, Nog trafvar den qvickt ändå. Vi åka i kapp till lifvets fest, Och stjelpa vi än – låt gå!

25 Låt gå, ty starkare hand än vår Osynlig i tömmen tar. Han styr vår släde, hvart än det går, Han vet hvart färden far. På medarna två kamrater slåss 30 Och följa på färden än, Der småler Glädjen så godt mot oss, Och Sorgen skuffas med den.

Du lille blomstrande goddagspilt Med din röda och frusna kind, 35 Hvad skall det väl bli af dig, när vildt Han stormar, lefnadens vind? Du bristande bubbla, du stjerneblink, Du skall ock slockna en dag; Vi höra dig till, vi följa din vink; 40 Så gör efter ditt behag.

224 Ljungblommor III

När stjernan har blifvit en sol i prakt Och bubblan ett himlahvalf? Ty genom ditt barnsliga ögas skämt Der strålar häfdernas dygd; Nu hoppar du lätt och fritt och gladt Din bubblas verld, som brister alltjemt, 10 På skridsko från pol till pol Af evigt virke är byggd. Och leker jul med din stjernenatt, 45 Låt gå, du stundens lille monark, Slår boll med din sjunkna sol. Öfver tidens brusande strand, Som bleka löjen på nattens mund Och när du en dag blir stor och stark, Du strör dina norrsken ut; Så hägna vårt fosterland! 15 Hvad skall det väl bli af dig den stund När leken en dag tar slut? Studentvisa.

Kom hit, kom, sätt dig i slädens fäll; Vi äro andens fria folk, Nog vet jag du frosten tål. Som, stolt att vara ljusets tolk, Tag tömmen, kör öfver skog och fjäll Skall evigt kämpa för dess rätt, 20 Långt bort till ditt fjerran mål. Kring verlden sprida det. Och hejsan, smäll på din snabba häst, 5 I dag densamma som i går, Nog trafvar den qvickt ändå. Densamma efter tusen år, Vi åka i kapp till lifvets fest, Orubblig står vår unga vakt, Och stjelpa vi än – låt gå! Som sjelfva ljusets makt.

25 Låt gå, ty starkare hand än vår Vi äro morgondagens slägt, Osynlig i tömmen tar. 10 Den nya tidens morgonväkt, Han styr vår släde, hvart än det går, Som bryter genom natt och död Han vet hvart färden far. Med omotståndlig glöd. På medarna två kamrater slåss Omäteligt vårt rike står, 30 Och följa på färden än, Ty hoppets vida verld är vår, Der småler Glädjen så godt mot oss, 15 Och vårt är allt hvad skönt och stort Och Sorgen skuffas med den. Ännu en framtid sport.

Du lille blomstrande goddagspilt Vi äro söner af vårt land, Med din röda och frusna kind, Vi älska högt dess gömda strand, 35 Hvad skall det väl bli af dig, när vildt För detta land, som fostrat oss, Han stormar, lefnadens vind? 20 Vi in i döden slåss. Du bristande bubbla, du stjerneblink, Och ingen, ingen svika skall Du skall ock slockna en dag; Vårt utaf fädren ärfda kall Vi höra dig till, vi följa din vink; Att rota ljusets fana stark 40 Så gör efter ditt behag. I nordens ödemark.

225 L j u n g b l o m m o r

25 Vårt land, som vi åt ljuset vigt, Skall blifva stort och ärorikt; Vi sjelfva må förgätna dö, Som vågen i dess sjö. Ty skuggorna försvinna här, 30 Men anden ensam evig är, Och evig är vår unga vakt, Som sjelfva ljusets makt. 1851.

Vår enda arfvelott.

Vi föddes i ett fjerran land Långt bort vid polens kulna strand, Der lifvets fröjd och ljusets skatt Städs kämpa emot köld och natt. 5 Och sorgens barn vi äro visst, Vår vagga stod i nöd och brist, Vår blick den var i seklers rymd Af många bittra tårar skymd.

Och derför ha vi ljuset kärt 10 Och mer än alla skatter värdt; Långt mer än söderns rika ätt Vi älska, vi behöfva det. Det är vårt hopp, vårt mod, vår tröst I sorg och brist och natt och höst. 15 Det är vår enda arfvelott, Det bästa vi af fädren fått.

Man sagt om oss i fordomtid, Att mörka makters onda strid I berget gömde solens glans 20 Och klara månens strålekrans; Men sångens milda välljud kom, Och sol och måne vände om,

226 Ljungblommor III

Och ljusets makt, som förr så ren, Odödligt genom natten sken.

25 O att, hvar gång en dunkel makt Vårt hopp, vår sol i berget bragt, Den milda sångens strängaspel Må rädda ljusets arfvedel! O att den ädla bildnings håg, 30 Hvars frö i fädrens sånger låg, Må blomstra fri och frisk och stark På fosterlandets helga mark!

Vi äro dock ett trofast folk, Vi höjde aldrig svekets dolk, 35 Vi aldrig lyft förmäten hand Mot furste och mot fosterland. Vi stridt för dem med hjeltemod, Vi gett för dem vårt hjerteblod; Hvem skulle oss om falskhet tro? 40 Hvem ville taga bort vår ro?

Vår ro – det är vår bildnings ljus, Ogrumladt under tidens brus. Ej makt, ej glans, ej guld vi fått, Vi ha vår bildnings skatter blott. 45 Den är, näst Gud, vårt fasta värn, Vårt hälleberg, vår mur af jern; Och ära den som akta vet Vårt finska Universitet!

Dig älska vi med redligt mod, 50 Du är vår yppersta klenod, Vårt hela vida land ej bär En skatt, som du, så dyr och kär. Du reste dig ur sorg och glöd, Som morgonsol ur natt och död. 55 Nu ser vårt land din nya stig, Dess hjerta klappar tyst i dig.

227 L j u n g b l o m m o r

En gång, när dagens äflan all Borttyna och förgätas skall, Då lefver qvar allt godt och stort, 60 Som Finland för sin bildning gjort. Och ristas skall i häfdens famn Ovanskeligt hvart ädelt namn, Som älska, akta, ära vet Vårt finska Universitet. 1852.

Höstens vanmakt.

Far hän, du ljufva blomsterprakt, Förtrolig, huld och vän! Du skimmer öfver dödens trakt, Du solens makt, du vårens makt, 5 Du lifvets makt, far hän!

Far hän, du sommarblåa fjärd Med hundra segel på; Du flod, af källans tårar närd, Du hoppets undersköna verld, 10 Far hän, far hän också!

Vår lott är arm, vår dom är hård. Se, stormen i sitt lopp Strör askan af vår brända gård Kring grafvar utan minnesvård 15 Och hjertan utan hopp.

Den långa natten kommer ren, Han kommer utan hejd, Med ulfvars tjut och lågors sken Och hot och hat och sorg och mehn 20 Och bister brödrafejd.

228 Ljungblommor III

Och det är all vår sorg och nöd, En gång, när dagens äflan all Att Du oss öfverger, Borttyna och förgätas skall, Du himmelska, du klara glöd, Då lefver qvar allt godt och stort, Att du, o Ljus, vår skatt, vårt stöd, 60 Som Finland för sin bildning gjort. 25 I natt och död går ner. Och ristas skall i häfdens famn Ovanskeligt hvart ädelt namn, Ty utan dig hvad är vårt val? Som älska, akta, ära vet Ett löf af stormen strödt, Vårt finska Universitet. Ett folk, som bor i dödens dal 1852. Och mellan is och nöd och qval 30 Sin bästa kraft förblödt …

När så mot eget bröst en förmäten smärta Höstens vanmakt. Med dessa ord den dödande pilen hvässte, Far hän, du ljufva blomsterprakt, Då såg jag upp med blödande sorgset hjerta, Förtrolig, huld och vän! Om alla stjernor slocknat på himlens fäste. Du skimmer öfver dödens trakt, Du solens makt, du vårens makt, 35 Sen såg jag ned till jorden, om i dess sköte 5 Du lifvets makt, far hän! Det sädeskorn, som gömdes för andra vårar, Ännu uti sin kärna en framtid slöte … Far hän, du sommarblåa fjärd Jag såg om det förgåtts uti höstens tårar. Med hundra segel på; Du flod, af källans tårar närd, Och alla stjernor skeno som förr så klara Du hoppets undersköna verld, 40 Och logo himmelskt ljuft och i aftonsuset 10 Far hän, far hän också! Der kommo ord, som sade: i nattens fara Odödligt, oförstörbart är ljuset, ljuset! Vår lott är arm, vår dom är hård. Se, stormen i sitt lopp Och sädeskornet, gömdt uti jordens hjerta, Strör askan af vår brända gård Låg qvar och grodde stilla i natt och tårar Kring grafvar utan minnesvård 45 Och sade hur en framtid ur död och smärta 15 Och hjertan utan hopp. Skall spira omotståndligt i nya vårar.

Den långa natten kommer ren, Och lifvet och naturen och häfden sade: Han kommer utan hejd, Hvar finns en natt så mörk, som ej förr sin dimma Med ulfvars tjut och lågors sken Med split och sorg och nöd uppå landet lade? Och hot och hat och sorg och mehn 50 Och dock så såg man dagen ånyo glimma. 20 Och bister brödrafejd.

229 L j u n g b l o m m o r

Förlorad är blott den som sig sjelf förlorar. Den sega kraft, som klädde med skördar polen, Skall bryta höstens makt, som vår ångst förstorar, Och när dess tid är kommen, så skiner solen. 1852.

Johan Jacob Nervander. (Studentsång vid grafven d. 20 Mars 1848.)

Vike de dystra sorger ur vårt minne. Dignad vid grafven lifvets strid försvinne. Helig, ovansklig träde för vårt sinne Andens förklaring.

5 Ljus af ditt ljus, o Gud, i ljusets dagar Han, som oss flytt, oss lärde ljusets lagar. Eviga ljus, som ej dödens natt försvagar, Dig vi förbide.

O hvi så tidigt skulle vi dig mista, 10 Snillets och sångens sköna gudagnista! Lär oss, o Gud, när våra hjertan brista, Stilla tillbedja!

M athias Alex ander Castrén. (Studentsång vid grafven d. 12 Maj 1852.)

Slumra välsignad i fädernejorden, Du som med mäktiga anden och orden Irrade vida kring polens strand, Bergande skörd för ditt fosterland!

5 Finland har funnit sin vagga den gömda, Minnenas dag har gått opp för de glömda, Ljud af försvinnande folk stå qvar, Frälsta af Dig för en framtids dar.

230 Ljungblommor III

Hvilan är kommen och bruten är stafven. 10 Finland i sorg vid den öppnade grafven Ristar för evigt ditt älskade namn Djupt i dess klarnade häfders famn.

O att, som Du, vi må lofva och lära Älska vårt land och dess språk och dess ära; 15 O att, som Du, vi med hjerta och hand Lefva och dö för vårt fosterland!

Georg August Wallin.

Gå, vandrare på lifvets väg, Din bana fram med fasta steg, Och mät ditt mål – ej dina fjät, Ej dina faror mät!

5 Se, Asiens hemska ödemark Med tak af is, med bröd af bark, Den gaf sitt rof, som dignat ren, Den gaf igen Castrén.

Och se, Arabiens heta sand 10 Med folk i glöd, med sol i brand, Den gaf igen sitt rof, – den gaf Ej åt Wallin en graf.

I fosterlandets jord till slut De vandrat och de hvilat ut, 15 De båda ädle vandringsmän, De gömmas nu i den.

I söder eller nord – stor sak! Blott vägen går till målet rak, Om uti glöd, om uti is, 20 Det allt är samma pris.

231 L j u n g b l o m m o r

Det allt är samma pris att ge Sitt lif för stora mål, som de, Och hvem vill räkna år af nöd Mot deras sköna död!

25 Se, långt i polens stepper ren Försvinna spåren af Castrén, Och öknens heta Samum gått Der nyss Wallin har stått.

Men dock så lefva deras namn 30 Och deras verk i häfdens famn, Och fosterlandets varma tår Uppfriskar deras spår.

Gå, vandrare på lifvets väg, Din bana fram med fasta steg 35 Och mät ditt mål, – ej dina fjät, Ej dina faror mät! 1852.

Gustaf III.

Genom häfderna susar ett namn; Våra fäder, de kände det nog, Hur i konungamantel en hamn I de glänsande minnena log.

5 Konung Gustaf den tredje det var. Vid hans länge förmultnade grift Har ej tadlet sitt hånlöje qvar Och ej hatet sitt dödande gift.

Blott den sörjande Konst än i dag 10 Står som enka vid marmorn och mins Ditt förtjusande glada behag Och ditt lekande snille, o prins!

232 Ljungblommor III

Det allt är samma pris att ge Ty den skygga, den darrande mö, Sitt lif för stora mål, som de, Det var du som ett hem henne gaf Och hvem vill räkna år af nöd 15 I det frysande land utaf snö; Mot deras sköna död! Och nu strör hon med blommor din graf.

25 Se, långt i polens stepper ren Och ditt välde förgåtts och din ätt, Försvinna spåren af Castrén, Dina segrar och fästen och svärd; Och öknens heta Samum gått Men den glans du åt Konsten beredt Der nyss Wallin har stått. 20 Står dock qvar till den senaste verld.

Men dock så lefva deras namn Mer än sextio år ha förgått, 30 Och deras verk i häfdens famn, Sen ditt hjerta upphörde att slå, Och fosterlandets varma tår Och från Haga, ditt tjusande slott, Uppfriskar deras spår. Vi förnimma din stämma ändå.

Gå, vandrare på lifvets väg, 25 I ditt verk står du skämtande ung Din bana fram med fasta steg För vår syn, som för sjuttio år; 35 Och mät ditt mål, – ej dina fjät, Det har lockat vårt löje, o kung, Ej dina faror mät! Och vid sidan af löjet en tår. 1852. Var det verk vi beundrat ännu 30 Någon blodig bedrift af din hand? Gustaf III. Var det Viborgs kanoner och du Genom häfderna susar ett namn; Och din rykande flotta i brand? Våra fäder, de kände det nog, Hur i konungamantel en hamn Svensksund – ha dess blixtar vi sett? I de glänsande minnena log. De ha slocknat i vågornas skum. 35 Siri Brahe har talat och lett, 5 Konung Gustaf den tredje det var. Men kanonernas åska är stum. Vid hans länge förmultnade grift 1853. Har ej tadlet sitt hånlöje qvar Och ej hatet sitt dödande gift. Prins Gustaf.

Blott den sörjande Konst än i dag Fjerran öfver haf och fjällar, långt från Norges kungaborg, 10 Står som enka vid marmorn och mins Flyger öfver nordens länder budet om den djupa sorg: Ditt förtjusande glada behag Perlan i en kungakrona, blomman af ett furstehus Och ditt lekande snille, o prins! Slocknat som en älsklig stjerna slocknar i sin höjd af ljus.

233 L j u n g b l o m m o r

5 Gråter England vid sin fallne segrare af Waterloo, O, så skall ock Sverge gråta, prins, i Dig sin flydda ro. Hjelten utaf jern, i ära grånad under vapnens dån, Går ej mera saknad bort än Sverges milde kungason.

Dina verk? Hvad har du lemnat efter dig i minnets bok? 10 Inga blodigt skurna lagrar, ingen plan beräknadt klok, Ack, blott hjertats ungdomsdrömmar, klädda uti toners drägt, Och din kärlek för allt skönt som lifvet och naturen väckt.

Men hvar finns en graf så tidig, bäddad uti nordens höst, Mera värd att strös med blommor, helgas utaf saknans röst? 15 Och hvar finns en vissnad ynglings bild, så huld, så mild som din, Uti tusen, tusen hjertan ristad outplånligt in?

I den stormupprörda tiden, der blott stridens demon rår, Gick du, som en ton af skönhet genom många missljud går. Kungaborgens goda engel, tvenne rikens hopp så kort, 20 Gick du, älskande och älskad, ifrån mycken kärlek bort.

När i denna stund, du milde fursteyngling, vid din grift Faller mången tår och ristas mången sorgsen minneskrift, Äfven ifrån Finlands stränder, dem ditt öga aldrig såg, Låt en enkel minnesblomma sändas öfver hafvets våg.

25 Främlingar, af hafvet skilda, äro vi för Sverge nu; Höra icke till de Dina, bo på annan strand än du; Men det ädlas och det skönas rike alla lyda vi, Liksom Du, vi det tillhöra, ha, som Du, en del deri.

Och så ha vi rätt att fälla, också vi, den varma tår 30 På din unga graf, o furste, på din tidigt redda bår; Och så ha vi rätt att älska, också vi, »de rosors doft», *) Som ej vissna skall, när handen, som åt oss dem gaf, är stoft. 1852.

*) »I rosens doft» är en af dessa oskuldsfulla melodier af Prins Gustaf, hvilka sjungas och älskas äfven i Finland.

234 Ljungblommor III

IV.

Vintergatan.

Och nu är lampan släckt, och nu är natten tyst och klar, Och nu stå alla minnen opp från längst försvunna dar. Och milda sägner flyga kring som strimmor i det blå, Och underbart och vemodsfullt och varmt är hjertat då.

5 De klara stjernor skåda ned i vinternattens glans, Så saligt leende, som om ej död på jorden fanns. Förstår du deras tysta språk? Jag vet en saga än, Jag har den lärt af stjernorna, och vill du höra den?

Långt på en stjerna bodde han i aftonhimlens prakt; 10 Hon bodde i en annan sol och i en annan trakt. Och Salami så hette hon, och Zulamith var han, Och båda älskade så högt och älskade hvarann.

De bott på jorden båda förr och älskat redan då, Men skildes åt af natt och död och sorg och synd också. 15 Sen vexte hvita vingar fort på dem i dödens ro; De dömdes långt ifrån hvarann på skilda stjernor bo.

Men på hvarandra tänkte de i blåa höjdens hem. Omätlig låg en rymd af glans och stjernor mellan dem; Tallösa verldar, underverk af skaparns visa hand, 20 Sig bredde mellan Salami och Zulamith i brand.

Och då har Zulamith en qväll, af längtans makt förtärd, Begynnt att bygga sig en bro af ljus från verld till verld, Och då har Salami, som han, från randen af sin sol Begynnt att bygga, också hon, en bro från pol till pol.

235 L j u n g b l o m m o r

25 I tusen år så byggde de med rastlöst tålamod, Och så blef Vintergatan byggd, en strålig stjerneflod, Som flöt igenom verldens rymd och klöf dess hvalf i tu Och i sin milda töckenglans kan ses i dag ännu.

Förfäran grep cheruberne; till Gud steg deras flygt: 30 »O Herre, se hvad Salami och Zulamith ha byggt!» Men Gud allsmäktig log, och klart ett sken sig vida spred: »Hvad kärlek i min verld har byggt, det rifver jag ej ned.»

Och Salami och Zulamith, när bryggan färdig var, De sprungo i hvarandras famn – och strax en stjerna klar, 35 Den klaraste på himlens hvalf, rann opp i deras spår, Som efter tusen år af sorg i blom ett hjerta slår.

Och allt som på den dunkla jord har älskat ömt och gladt Och skildes åt af synd och sorg och qval och död och natt, Har det blott makt att bygga sig från verld till verld en bro, 40 Var viss, det skall sin kärlek nå, dess längtan skall få ro. 1852.

En liten pilt.

Du skulle ha blifvit en ädel man, Ditt fosterlands hopp och ära; Du skulle ha kunnat hvad jag ej kan, Du skulle ha hunnit hvad jag ej hann, 5 I verk, i ord och i lära. Men nu så slumrar du ljuft och godt I jordens sköte. Hvad du förmått, Det var ett älskande löje blott.

Du skulle ha stått i de våras led, 10 Den främste att faran trottsa; Du skulle ha ljungat som blixten vred På allt det mörka och usla ned, Att hämna och att förkrossa. Men nu så sofver du, späd och ung,

236 Ljungblommor III

15 En bruten blomma, i tufvans ljung, Du drömmens hjelte, du lekens kung!

Jag skulle ha sett ditt namn i glans Odödligt för alla tider; Man skulle ha sagt: en bragd ej fanns 20 Mer ädel och stolt och stor än hans I lefnadens heta strider. Men nu så hvilar du utan namn, Förglömd och okänd i jordens hamn. Din efterverld är min toma famn.

25 Du skulle ha stått med silfverhår I lefnadens aftontimma Och sett tillbaka på långa år, Välsignad, älskad, och sett en tår I barnabarns ögon glimma. 30 Men i din strålande morgonstund, Förr’n lifvet börjat sin långa rund, Så kom den tidiga qvällens blund.

Du skulle ha tröstat mor och far I sorgernas hårda stunder; 35 Du skulle ha lyckt vårt ögonpar Och stått med en tår vid grafven qvar, Sen oss du gömt derinunder. Nu är det vi som med sorg stå här, Nu är det dig som vi gömma der, 40 Vår sorg som tufvan i blommor klär.

Dock – all din leende framtidsdröm, Den ljufva och stolta saga, Som kanske förgåtts i lifvets ström, Nu äga vi den så skön och öm, 45 Nu kan den ej mer bedraga. Hvi sörja vi att så rik du gått Bort från det svikande lifvets lott? Sof godt, mitt älskade barn, sof godt! 3 Sept. 1850.

237 L j u n g b l o m m o r

Jordens längtan.

Esterozim och Auruna, två sköna hvita englar, sutto en dag på molnets rand och sågo ned till jorden. De hade båda varit barn när de dogo, och derföre visste de föga af lifvets strider. De hade icke heller länge varit bland de saliga, så att de skulle förstått huru sorgens frö kan bära en evig glädjes frukt, medan 5 mången glädje vissnar bort i en evig sorg. De förstodo allenast att lofva Gud, det var deras enda lärdom, och all jordens visdom gick icke upp emot den. Emedan de voro barn ännu i himmelen, var deras tal mycket oskyldigt. De sade åt hvarandra sina barnsliga tankar, när de sågo ned. Deras blickar hade den förklarade glans som tillhör en bättre verld, och jordens skuggor 10 sväfvade förbi dem, utan att ett enda ögonblick fördunkla deras oändliga klarhet. Esterozim sade: jag ser en grön dal, genomfluten af klara elfvar, som rinna i blåa haf. Menniskor bo der många, naturen omkring dem är rik som ett paradis, och likväl trifvas de icke. Se, Auruna, orangen blommar, dadlarna 15 mogna; genom rymderna går en doft och en klang af jasmin och fågelsång. Men de dödliga andas icke doften och lyssna ej stilla på sångens ljud; de ha ingen ro; de ila bort från de gröna dalar och söka … söka … Auruna sade: jag ser sköna fridfulla hyddor vid stränderna af den klara sjön. Ömma föräldrar sitta med älskande barn i sin famn, gossar och unga 20 flickor se på hvarandra med ljufva ögonkast. Men likväl ha de ingen ro, ingen ro; ständigt flyr den ena bort ur den andras famn; de skiljas, de söka; säg, Esterozim, hvad söka de? Esterozim sade: jag ser djuren på marken, de som beta i skogen och simma i vattnet och de som flyga i luften; de ha ingen ro, ingen ro, de ila 25 beständigt framåt och längta och söka. Jag ser bergen på deras fasta grund, och de darra af underjordisk eld; jag ser det stora blåa hafvet i dess djupa bädd af klippor och sand, och det svallar beständigt utan ro. Auruna sade: jag ser alla vexter och blommor på jorden, de herrliga gröna barn af sol och vår, och de äro i dag ej mera desamma de voro i går. Jag för- 30 nimmer den genomskinliga luften, som i osynliga vågor kringflyter jorden, och han stormar beständigt framåt. Jag ser elden och ljuset och de hemliga krafter, som bo uti tingens hjerta, och de ha ingen ro, ingen ro. O Esterozim, hvad söka de alla? Esterozim sade: Gud vet det. Och båda barnen vände sina skygga blickar 35 tillbaka mot höjden. Då hördes helt nära dem de sakta, men mäktiga vingslagen af en salig

238 Ljungblommor III engel; de sågo sig om och igenkände Gabriel, en af cheruberne som stå kring Guds thron och föra hans budskap till jorden. Han sade: hvad frågen J? Och de svarade: säg oss hvarföre intet väsen har ro uppå jorden? Engelen sade: J ären barn i Guds rike, och jag vill tala till eder hvad barn 40 förstå. När J lefden på jorden och gingen bort från eder fader och moder ut i den gröna blomstrande skogen, då var der allt så herrligt och svalt under trädens skugga. J ägden allt ljufveligt, hvaraf sinnena söka sin ro, och J haden ingen ro ändå. Det var dock alltid, alltid ett som J sökten med edra hjertan. Ja, sade Esterozim och Auruna; vi sökte vägen till vårt hem. 45 Sade engelen: det söker hela jorden. Allt det herrligaste under solen är bortkommet från Gud genom menniskans synd och söker beständigt sitt hem. Derföre längtar det bästa alltid bort. Vandraren går bort från de klara elfvar och vattensprång; kärleken flyr den älskades famn, och alla naturens krafter söka sin källa åter. Månge på jorden förstå det icke och säga till hvar- 50 andra: här skola vi bo. Och de bo likväl ej, de dröja en liten tid, och så talar anden i deras hjertan, och så fly de med hast. Det fula och onda går bort i sin egen natt, men det sköna och ädla doftar bort som en dimma i Guds outsägliga klarhet. Sade Esterozim och Auruna: nu äro vi hemma och längta ej mera bort. 55 Engelen sade: ja, nu ären J hemma. Och han log såsom endast de saliga le. 1850.

Det r ätta hemmet.

Kom, unga mor i Finlands bygd, Kom, tag din dotter med; Här är en graf i granens skygd; Sätt dig på tufvan ned.

5 Och låt oss glömma dystra bud Om eld och brand och död Och tala blott om tron på Gud, Som är vårt enda stöd.

Det var en mor – såg du dess bild 10 I blåa ögons glans,

239 L j u n g b l o m m o r

Liksom en Herrens engel mild I ljusa lockars krans?

Hon hade gladts åt lifvets fröjd, Förrn hon dess smärta kännt; 15 Men, tidigt ren af sorgen böjd, Sin håg till Gud hon vändt.

Hon satt med dottern i sin famn Och läste högt en qväll Om »englarna i fåglahamn»: 20 Hur tro på Gud är säll;

Hur Gud allsmäktig ledt de små Till fosterland och hem, Och hur en evig stjerna då Har lyst så klar för dem.

25 »Vårt hem, vårt rätta fosterland, Min Bertha, hvar är det?» – »Det är hos Gud.» – »Ja må Hans hand Dit leda våra fjät.»

Det var en qväll. När solens sken 30 Gick nästa morgon opp, Då voro mor och dotter ren Vid målet för sitt hopp.

Och jordens smärta gret sin tår I bister vintertid; 35 Men i det rätta hemmets vår Var salighet och frid.

O smärta, glöm hvad hon har glömt; Mins hennes kärlek blott, Hur älskande och älskad ömt 40 Från hem till hem hon gått!

240 Ljungblommor III

Kom, unga mor i Finlands bygd, Kom, tag din dotter med; Här är en graf i granens skygd, Fall ned vid den och bed!

45 Bed att din dotter lära må Hvad lilla Bertha lärt: Att tro på Gud och hafva så Det rätta hemmet kärt! 1853.

Det eviga ljuset. (En visa om julnatten).

Du eviga ljus, Du strålande strimma I lefnadens dimma Och grafvarnas grus; 5 Jag tror uppå dig, Jag stilla tillbeder Din stråle som leder Och lyser min stig.

I mörker jag gick, 10 Min själ var en öken, Och sorgernas töcken Omhöljde min blick; Den ödsliga natt Låg tung på mitt hjerta, 15 Då sken i min smärta Din stråle så gladt.

Naturen var stum, En fläkt från de döde For öfver de öde, 20 De vissnade rum; Allt lefnadens hopp Var dödt och begrafvet;

241 L j u n g b l o m m o r

Då rann du ur hafvet Så glimmande opp.

25 Då rann du ur skyn I ljusnande söder, Som hoppet det glöder För menniskans syn; Då rann du så huld 30 I skuggornas näste På himmelens fäste, Som perlor och guld.

Och dig har man sagt I grafvarna fången, 35 Förlorad, förgången För skuggornas makt – Dig som i all tid, Hvarthelst vi än vädje, Bär himmelens glädje 40 I lefnadens frid!

I dag är din dag, Du eviga strimma, Din födelsetimma, O Jesu, i dag! 45 Jag tror uppå dig! När krafterna digna, Förklara, välsigna Och hägna min stig! 1851.

242 Ur Sånger I (1860)

Sånger I

Johan Jacob Tengström. † (Studentsång vid grafven den 15 April 1858.)

»Än öfver tidens mörka vågor» Som klippor Auras minnen stå. Dess tempel grusades i lågor, Dess gamle kämpar hädan gå. 5 Den gamla tiden är förgången, Dess sista höstlöf falla af; Men våren, kärleken och sången Strö friska blommor på dess graf.

Välsignad vare du, som troget 10 Arbetat för ditt fosterland Och helgat ädelt, redoboget Åt ljusets verk din varma hand; Välsignad ock för hvad du mistat! Med djupt begråtne söners namn 15 O fader, du ditt minne ristat I fosterlandets trogna famn.

Adolf Iwar Arwidsson. † (Festsång den 1 Juni 1858.)

Två tider brottades för ljus Engång på Finlands slätt. Två stormar kämpade med brus, Två vågor häfde sig med sus; – 5 Men hjertat, det var ett.

Gränsfloden mellan det som var Och det som kom – Porthan – Ur källan af en forntids dar

245 L j u n g b l o m m o r

Han lät uppvälla stor och klar 10 En framtids ocean.

När sjelf han sjönk med domnad arm I oceanens famn, Då rann i fosterjordens barm Väl mången åder ung och varm, 15 Men utan mål och namn.

Vid stranden utaf Auras våg Stod då en yngling opp. Han gaf ett ord åt det som låg I djupet utaf Finlands håg, 20 I sigtet för dess hopp.

En gåta var det ordet då; Det brusade förbi. Det tyddes ut båd’ si och så; Men när man lärt sig det förstå, 25 Låg knuten deruti.

En man vardt ynglingen. Han satt På annan strand än här, En kung bland folianters skatt, Och lyste våra häfders natt 30 Och glömde oss ej der.

Bland mången som ej oss förstod, Förstod oss ensam han. Själ af vår själ, blod af vårt blod, För oss han stred med ynglingsmod 35 Och lugnet af en man.

När hungern gästade vår strand, När bildningen led nöd, När städer gingo upp i brand, Då sökte oss hans varma hand, 40 I fjerran än ett stöd.

246 Sånger I

Kom en af oss med kammad lock Att ljustra häfden; – godt. Men kom han dit med trasig rock Och dito börs, – stor sak ändock, 45 Blott finska han förstått.

När han vid Mälarn såg sig om, Fann han sitt land igen Hos Auras gamla kämpe, som, Ehvad han gick, ehvad han kom, 50 Dock var densamme än.

Sju lustrer snögat, sen han gick, På Aurasonens hår; Men yngling än i kraft och skick, Och varm i håg och glad i blick, 55 Nu midtbland oss han står.

Hans ord är ej en gåta mer; Det går kring land och mo, Det vexer, likt den vår som ler. Han sådde det i kärlek ner, 60 I kärlek skall det gro.

Välkommen hit till vänners hand! Välkommen långt ifrån! Välkommen hit till vårens strand! Välkommen till ditt fosterland, 65 Du ädle Aurason!

Anm. Fosterlandet helsade Arvidsson välkommen, för att icke mera gifva honom tillbaka. Tre veckor efter återseendets glada fest i Helsingfors slocknade i Wiborg hans för Finland dyrbara lif.

247 L j u n g b l o m m o r

Jacob Gabriel Leistenius. †

Ett folk i vadmal äro vi, Så mörkt som våra skogars tall. Vår fröjd, vår sång, om än så fri, Är tung som våra forsars fall. 5 Natur och öden ha oss stämt Långt mer för allvar, än för skämt.

Men när i våra furors natt En stråle skimrar från det blå Och ler deröfver friskt och gladt, 10 Då ljusnar det för oss också, Och äfven vi ha löjet kärt, När det är godt och älskansvärdt.

Det goda löjet, också det Är ju Guds barn! – Likt barnets röst, 15 I sorgens stund, på mödans fjät Det lifvar upp ett menskobröst Som solsken öfver löf och blad, Och man är god, när man är glad.

Derför, när han till hvila gått 20 I dödens allvar, han som här Förstod det som så få förstått, Den skatt som skämtet innebär; I byte mot hans glada sång Låt honom få en tår engång!

25 Hvem minns ej »Pojken», när en dag, Än trugad och än opåmint, Han i studentens glada lag Besjöng skolmästarn i Korinth Och gick, som han, att dö förnöjd 30 »I väntan att få lön förhöjd!»

248 Sånger I

Den glade sångarn! I sin barm Han bar dock känslans djupa spår; Han kunde sjunga lika varm Naturens skönhet, smärtans tår, 35 Och bakom allt hans löje låg En allvarsam, en redlig håg.

Far hän i sorg, far hän i frid, Du Finlands glade sångare, Du ende, som i mulen tid 40 Förstod den ädla konst att le! Far hän, som solens stråle klar Ännu i molnet lyser qvar!

En tår blef löjet på din kind, Din lyras sträng är brusten, och 45 Ohejdad far en vintervind I våra furors mörka lock. Men evig, liksom sorgen här, Evig, odödlig glädjen är. 1858.

Finlands öde.

SIGFRID ARONI var en man. Vid Wandas bölja föddes han I fordna Wasatider. Student på ljusets höga ban, 5 Lyft hatten för den grå titan, För vetenskapens veteran I ledet, der du strider!

Det var hans säkra mästarhand, Som mätte Lapplands öde strand 10 Och skref en gräns för polen.

249 L j u n g b l o m m o r

Den första almanackan bar Hans namn i Sigismundi dar, Och nästan lika kändt det var, Som stjernorna och solen.

15 Till stjernorna stod ock hans håg, Och nattens stora bibel låg Uppslagen för hans aning. Der rullades för honom opp De dunkla menskoödens lopp 20 Och kungars våda, rikens hopp Och stora bragders maning.

Nu, trött vid menskors kif och fjäs, Han mindes att på Ekenäs Ock himlens stjernor lyste; 25 Vardt alltså i sin lefnads qväll En stjernekung i torftigt tjäll, En herde i det minsta gäll, Som Sverges rike hyste.

Här satt han ofta stum, allen, 30 Med kikarn stödd på mossig sten Vid aftonrodnans flamma. Hans hår var hvitt, hans hjessa krökt, Men tänka stort och blicka högt, Det var den idrott han försökt; 35 – O yngling, sök densamma!

I aftonglansen blank och rik Låg för hans öga Pojo vik Med fjerran hvita segel. All Finlands skönhet log emot 40 Hans lugna blick, inför hans fot, Och solen doppade sitt klot I Finska vikens spegel.

250 Sånger I

Den första almanackan bar Men ej hans tankar dröjde der. Hans namn i Sigismundi dar, Från sol och våg och strand och skär Och nästan lika kändt det var, 45 Han lyftade sitt öga Som stjernorna och solen. Till qvällens tysta stjernesken, Som blinkade, först en och en, 15 Till stjernorna stod ock hans håg, Så tusen och mångtusen ren, Och nattens stora bibel låg Ur dunklet af det höga. Uppslagen för hans aning. Der rullades för honom opp 50 Kom så den skumma nattens stund. De dunkla menskoödens lopp Än njöt hans öga ingen blund; 20 Och kungars våda, rikens hopp Han sökte blott ett enda: Och stora bragders maning. Hans sista, största verk det var, Som ofulländadt än låg qvar Nu, trött vid menskors kif och fjäs, 55 I stjernornas och Guds förvar; Han mindes att på Ekenäs Det ville han fullända. Ock himlens stjernor lyste; 25 Vardt alltså i sin lefnads qväll Han stafvade den höga skrift, En stjernekung i torftigt tjäll, Som Herren Gud med silfverstift En herde i det minsta gäll, På aftonhimlen ristat. Som Sverges rike hyste. 60 Hvar bokstaf tindrade så skär; Han sökte Finlands öde der; Här satt han ofta stum, allen, Men gåtans nyckel fanns ej här: 30 Med kikarn stödd på mossig sten Den hade Sigfrid mistat. Vid aftonrodnans flamma. Hans hår var hvitt, hans hjessa krökt, Han mätte, mätte, natten lång, Men tänka stort och blicka högt, 65 Planetens höga cirkelgång Det var den idrott han försökt; Och zodiakens bana. 35 – O yngling, sök densamma! Förgäfves irrade hans blick Till rymdens minsta stjerneprick; I aftonglansen blank och rik Ack, Finlands dunkla öde fick Låg för hans öga Pojo vik 70 Han ingenstädes spana. Med fjerran hvita segel. All Finlands skönhet log emot Långt, syntes honom, evigt långt 40 Hans lugna blick, inför hans fot, Från denna verld, som mäts så trångt, Och solen doppade sitt klot Der svaga menskor andas, I Finska vikens spegel. Satt domens engel tyst och skref 75 Sitt Varde på det kungabref,

251 L j u n g b l o m m o r

Der Finlands lott beseglad blef För seklerna som randas.

Sigfrid Aroni sänkte fromt Sin blick från detta hvalf, så skumt 80 Och lysande tillika. »Du himlens Herre, sade han, Jag är en svag, fåkunnig man, Din skrift jag icke läsa kan, Och mina synrör svika.»

85 Nu grydde morgonen. Man såg En herdegosse, frisk i håg, Sin hjord på bete drifva. Han nalkades helt tyst på tå: »Se, stjernorna till hvila gå; 90 Nu är det tid för dig också Att dig till ro begifva.»

Sigfrid, ur sin begrundning väckt, Såg upp. Hvem talade så käckt I ödets dunkla timma? 95 Då såg hans siarblick en syn: Han såg från österns gyllne bryn En återglans af morgonskyn I piltens ögon glimma.

Och det var blott en snabb minut, 100 Men han dess mening tydde ut Och djupt sin hjessa krökte: »Allsmäktige, hur underbar Din dolda vishet skrifvit har I detta blåa stjernepar 105 Det horoskop jag sökte!»

»Förklarad nu min gåta står; Den gamle siarn tröstad går Till ro ibland de döde.

252 Sånger I

Der Finlands lott beseglad blef Mitt land! I dina söners vakt, För seklerna som randas. 110 I dina unga hjertans makt Har Herren all din framtid lagt, Sigfrid Aroni sänkte fromt Och der står Finlands öde.» Sin blick från detta hvalf, så skumt 1859. 80 Och lysande tillika. »Du himlens Herre, sade han, Islossningen i Uleå elf. Jag är en svag, fåkunnig man, Din skrift jag icke läsa kan, Hvems träl är jag, att i min ungdomsstyrka Och mina synrör svika.» Jag skulle blindt en evig vinter dyrka? Högboren son af Finlands blåa sjö, 85 Nu grydde morgonen. Man såg Fri föddes jag, och fri så vill jag dö. En herdegosse, frisk i håg, Sin hjord på bete drifva. 5 Min svällda barm i sent fördröjda vårar, Han nalkades helt tyst på tå: Är den ej närd af fosterlandets tårar? »Se, stjernorna till hvila gå; Mitt unga strömdrag, sög det ej med lust 90 Nu är det tid för dig också Ur tusen ådror fosterlandets must? Att dig till ro begifva.» Min djupa fåra, mina strida forsar, Sigfrid, ur sin begrundning väckt, 10 Som krossa allt hvad deras bana korsar, Såg upp. Hvem talade så käckt Är ej hvar flyktig droppe uti dem I ödets dunkla timma? En dagg, ett regn, en perla af mitt hem? 95 Då såg hans siarblick en syn: Han såg från österns gyllne bryn Välan, så vill mitt land jag värdig vara En återglans af morgonskyn I sol och natt, i lust och nöd och fara. I piltens ögon glimma. 15 Man skall ej säga, att den finska elf Bär frie män och är förslafvad sjelf. Och det var blott en snabb minut, 100 Men han dess mening tydde ut Framåt! Min väg kan aldrig gå tillbaka. Och djupt sin hjessa krökte: Hvi skulle jag minutens kraft försaka? »Allsmäktige, hur underbar Hvi skulle ej min jättestarka arm Din dolda vishet skrifvit har 20 Med spända muskler bräcka isens barm? I detta blåa stjernepar 105 Det horoskop jag sökte!» Jag vill ha luft! Jag vill ha ljus! Mitt öde Det vill jag skapa sjelf med eget flöde, »Förklarad nu min gåta står; Och ve den boja, som i vårens dar Den gamle siarn tröstad går Än tynger på min jätteskullra qvar! Till ro ibland de döde.

253 L j u n g b l o m m o r

25 Upp, mina bäckar, strömmar! Upp att välla Med ungdomskraft ur landets moderkälla! Församlen eder i mitt stolta brus, Att kämpa gladt för sol och lif och ljus!

Oss alla Finlands hundra strömmar följa. 30 Till hafs gå Kemi, Ijos starka bölja, Den lugna Kyrö, Kumos strida våg Och Kymmenes och Wuoksens djerfva tåg.

Och samlade med fröjd kring deras fanor, Gå tusen bäckar deras skilda banor 35 Till samma mål och kämpa oförsagdt Med tusen sjöars sammanflutna makt.

Vi skola se den mur, som oss vill stänga. Förr skola vi de fasta bergen spränga? Och den, som feg har lust att faran fly, 40 Må dö som ränniln dör i kärrets dy.

–––––––– Sömnlös ryter i ljusnad majnatt Ämmäs våg uti snöhvitt svall. Öfverlistad, men aldrig kufvad, Först förkunnar hon vinterns fall.

45 Och då reser sig Koivukoski, Kastar trotsande bojan af. Klämd med brak uti tjugu forsar, Svindlar isen i Niskas graf.

Vred han kämpar mot Ahmas’ bölja; 50 Tornhög reser sig än hans prakt. Fåfängt! Pyhä, som kölar bräcker, Pyhä krossar hans vilda makt.

Störtad, stönande, stupad, stormar Vinterhären från fall till fall,

254 Sånger I

25 Upp, mina bäckar, strömmar! Upp att välla 55 Plundrar, flyende, qvarnens kuggar, Med ungdomskraft ur landets moderkälla! Ladans skördar och strandens tall. Församlen eder i mitt stolta brus, Att kämpa gladt för sol och lif och ljus! Slagen nalkas han Merikoski. Se, då än vill han våga allt; Oss alla Finlands hundra strömmar följa. Tornar skyhögt de hvita murar, 30 Till hafs gå Kemi, Ijos starka bölja, 60 Ropar trotsig åt floden: halt! Den lugna Kyrö, Kumos strida våg Och Kymmenes och Wuoksens djerfva tåg. Hvad! Den starke, som aldrig ryggat, Oulu, hejdas i loppet han? Och samlade med fröjd kring deras fanor, Blek förtviflan stränderna griper: Gå tusen bäckar deras skilda banor Vattnens furste besegras kan! 35 Till samma mål och kämpa oförsagdt Med tusen sjöars sammanflutna makt. 65 Ve, i vanmakt böljorna bäfva, Silas slagne kring nejden ut. Vi skola se den mur, som oss vill stänga. Fälten dränkas, gatorna sköljas, Förr skola vi de fasta bergen spränga? Floden stiger med hvar minut. Och den, som feg har lust att faran fly, 40 Må dö som ränniln dör i kärrets dy. Då – i stunden af stum förfäran 70 Dånar isen med åskors knall, –––––––– Och den dignande dammen bågnar, Sömnlös ryter i ljusnad majnatt Brakar, brister för flodens svall. Ämmäs våg uti snöhvitt svall. Öfverlistad, men aldrig kufvad, I millioner och än millioner Först förkunnar hon vinterns fall. Hvita, skimrande spillrors tåg 75 Skingras väldiga vinterhären, 45 Och då reser sig Koivukoski, Att förgås uti hafvets våg. Kastar trotsande bojan af. Klämd med brak uti tjugu forsar, Nejden andas. Böljorna sjunka. Svindlar isen i Niskas graf. Skummig går öfver brusten damm, Fri och segrande, stolta floden Vred han kämpar mot Ahmas’ bölja; 80 Majestätisk sin bana fram. 50 Tornhög reser sig än hans prakt. –––––––– Fåfängt! Pyhä, som kölar bräcker, Pyhä krossar hans vilda makt. Och nu, min ädla, höga Suomimoder, Säg, är du nöjd med dina unga floder? Störtad, stönande, stupad, stormar Mitt hjerteblod, har det betalt ditt lån? Vinterhären från fall till fall, Är jag nu värd att kalla mig din son?

255 L j u n g b l o m m o r

85 Förstår du nu, att ingen vinterdrifva Skall evigt lag för dina böljor skrifva? Som du, med täckelset af is uppå, Var jag i djupet fri och varm ändå.

Dock, om mitt mod af farans njutning frossat, 90 Och om min arm har alla bojor krossat, För Vårens anlet klär jag lagern af Och säger: det var Du, som segern gaf!

Det var Din sol, som isens murar bräckte; Det var Ditt regn, som mina strömmar väckte; 95 Det var Din kärlek, som har allt förmått, Och jag – jag endast har min tid förstått.

Allt, som på jorden suckar högst och renast, O, visste det, som jag, sin tid allenast, Det skulle dricka kraft af ljusets märg, 100 Det skulle bryta mur och spränga berg.

Hvems träl är jag, att i min ungdomsstyrka Jag skulle blindt en evig vinter dyrka? Högboren son af Finlands blåa sjö, Fri föddes jag, och fri så vill jag dö. 1856.

Kometen 1858.

Hvi riktar du din tub från tornet uti qvällen, Du bleke grubblare der på den dunkla jord? Slår jag med skräck din syn bland höga stjernepellen, Järtecknet, som för dig bebådar krig och mord? 5 Lägg bort ditt teleskop. Hvad båtar dig att grubbla? Du stoftet af ett stoft, du bubblan af en bubbla, Som danas och förgås uti ett flyktigt nu, Gå, slumra uti ro. Jag är ett stoft som du.

256 Sånger I

Jag är ett vilset flarn på rymdens oceaner, 10 En sväfvande atom uti ett strandlöst haf, En dimmig embryon bland verldar af titaner, Ett spöke, stiget upp ur evighetens graf. Obändig i min kraft, med än knappt tyglad bana, Jag rusar i den rymd, som inga ziffror ana, 15 Från mörkret af en natt, som ingen stråle når, Till outhärdlig glans i solens gyllne vår.

Och dock är jag en slaf, som inga vårar glädja, En slaf af denna sol, en lekboll i dess hand. Jag rasar mot dess makt, jag rycker på min kedja 20 Och ändlöst, ändlöst långt jag tänjer ut dess band. Men när jag ilat bort till rymdens sista gränser, Der, knappt en stjerna lik, i fjerran solen glänser Och tror mig åter fri, då drar tyrannen än På kedjan som han löst, och jag är slaf igen.

25 Förhäf dig ej, du stoft, af låga jorden buret! Din jord, hvad är då hon? Är hon väl mera fri? Går hon ej snäckans gång, som visaren kring uret, Kring samma jättemakt och solar sig deri? En boll för samma nyck, en ödmjuk tjenarinna, 30 Blott mera spak än jag för samma herrskarinna, Utaf dess nådes sken hon tigger ljus och dag Och blygs ej att sig tro mer lysande än jag.

Ett klot utaf granit, med snö uppå din hjessa Och i ditt djupa sköt en glödande vulkan; 35 Med öknar på din kind och, dystrare än dessa, En gördel af den blå, den öde ocean; Med svartnad yta, bränd af tusenåra lågor, Och multna lemningar af slägten, som likt vågor Blott födas att förgås, – du arma grå planet, 40 Är du en stjerna, skapt för himlens herrlighet *).

*) Et que tout cela fasse un astre dans les cieux! Denna och nästföljande två verser innehålla spridda reminiscenser från Victor Hugo, Contemplations, Autrefois, Livre III:xi. 257 L j u n g b l o m m o r

Och dina skapelser! Ett gift i balsamlunder, Ett törne i hvar ros, en tiger i hvart snår; Ett blomster för i dag, och dock en orm derunder, Och skuggan af en höst i hvarje flyktig vår; 45 Ett torftigt bröd, förvärfdt med outsäglig möda; Jernmalm uti din barm att dina söner döda, Och pest uti din luft, att skynda deras mord; Är det din fruktbarhet, din rikedom, o jord!

Och kronan på ditt verk, den stolta menskoanden, 50 Som mäter solars gång och vågar mästra Gud; Hvad är väl han? Ett grand, en myra uti sanden, Borttappad i en vrå af verldars stjerneskrud; Än bödel, som din vall med blod och tårar fuktar, Än offer, som förskrämdt det fallna löfvet fruktar 55 Och lider, hatar, dör och multnar i din mark; Är det väl han, som nämns en skapelsens monark!

Nej, dunkla jord, ej så med öfvermod bekika Det snabba töckenklot, som ilar dig förbi. Fast regellös jag syns, fast vild och hemsk tillika, 60 Jag är mer säll än du, jag är långt mera fri. Jag är en nyfödd verld, som, yngst bland stjernors rader, En gång skall få min plats bland verldars myriader, Att vittna Skaparns makt långt rikare än du. Din bana löper ut; min förestår ännu.

65 Årtusenden förgått, sen jag dig sist besökte; Då glödde än din kropp i lavans kopparfärg; Löst uti lågor opp, än oceanen rökte Omkring ditt öde klot och dina smultna berg. Och när årtusenden härefter jag dig susar 70 I rymdens natt förbi, du lika öde rusar, En bristande vulkan, emot verldstöcknen ut, Och all din dröm af lif, din menskodröm, är slut.

258 Sånger I

Snöflingorna.

Myriader fångna Förvista andar Till jorden sjunka Från Skaparns famn, 5 Och le och gråta Och älska, lida Och blomma, vissna I menskohamn.

Hvarenda ande 10 Bär stum inom sig Ett menskohjerta, En själ så varm. Hvartenda hjerta Bär i sitt sköte 15 En verld af tankar I menskobarm.

Så födas ständigt Myriader tankar, Millioner suckar 20 I hvar sekund Och stiga uppåt Till deras ursprung Som lätta dimmor I morgonstund.

25 Och Gud allsmäktig Han väger dessa Myriader tankar, Dem ingen vet. De onda strör han 30 Att dö i natten, De goda blomma I evighet.

259 L j u n g b l o m m o r

Men de millioner, Som icke onda 35 Och icke goda Ur hjertat gå, Fåfänga, toma, Förflugna tankar, Dem låter Herren 40 En tid bestå.

Dem låter Herren I vinterfrosten Som flingor snöga Ifrån hans thron. 45 Och när en solblick Af himlens öga Ser ned på flingan, Så smälter hon.

Så smälta alla 50 Förflugna, toma Fåfänga tankar För sol och vår. Den suck, som icke För himlen duger, 55 Skall dö förgråten Som flingans tår. 1860.

260 Sånger I

S Y L V I A S V I S o r

2. Under Rönn och Syrén.

Blommande sköna dalar, Hem för mitt hjertas ro! Lummiga gröna salar, Der vår och kärlek bo! 5 Soliga barn af luft och ljus, O, jag förstår ert tysta sus, Blommande sköna dalar, Hem för hjertats ro!

Säll i syrenens skugga, 10 Söker jag här mitt hägn. Rönnarnas dofter dugga Finaste blomsterregn. Regnet slår ned i hjertats vår; Hela dess verld i blommor står. 15 Säll i syrenens skugga Söker jag mitt hägn.

Kom, du min vän i skogen, Kom, vid min sida sjung! Skogen är evigt trogen, 20 Våren är evigt ung. Lifvet förgår som qvällens fläkt; Lyssna på vårens andedrägt! Kom, du min vän i skogen, Vid min sida sjung!

25 Älskade blåa öga, Le som i fordna dar! Låt hvita rönnen snöga Blommor på det som var! Skänk glad åt qvällens dagg din tår! 30 Vakna på nytt till sol och vår!

261 L j u n g b l o m m o r

Älskade blåa öga, Le som fordna dar!

Blommande sköna dalar Stråla af sällhet då; 35 Klarare våren talar, Bättre vi den förstå. Aftonen rodnar, vakan slår, Stilla en doft ur hjertat går. Blommande sköna dalar 40 Stråla sällhet då. Juni 1855.

9. Fågelperspektiv.

Vid Sinais fot Står enslig en palm Med läskande dadlar I öknarnas qvalm. 5 Helt nära dess rot Jag bodde en höst Och hörde Guds röst I åskornas hot.

När ryktet mig räckt 10 Om våren i nord, Då vände min längtan Till furornas jord. Den vingade fläkt Från Sinais topp, 15 Han lyfte mig opp I morgonens väkt.

Och högt ifrån skyn En tafla jag såg: En skiftande matta 20 Af länder och våg.

262 Sånger I

Der låg för min syn Arabiens prakt Och Nilns katarakt Och Ararats bryn.

25 Det heliga land, Der Frälsaren blödt, Låg fläckadt och sorgset Och vildt och förödt. Jerusalems sand 30 Han brände så het, Och liljan hon gret Vid Jordans strand.

Jag sporde en glans Från Persiens ros, 35 Från Libanons cedrar Och Kars aprikos. Det stolta Byzanz Lät speglande se Moské vid moské 40 I vågornas dans.

På Joniens strand Gret minnet sin tår. Vulkanerna brände Italiens vår. 45 Från Alpernas rand, Från Baltiens våg, Europa jag såg I blommor och brand.

Och sist när jag nått 50 Med hjerta som log De älskade björkar I Finlands skog, Der friden förgått, Kanonen, som röt

263 L j u n g b l o m m o r

55 I lundernas sköt, Bar dödar och brott.

Men skogarnas loft Och dalarnas hus De strålade klara 60 I morgonens ljus. Ej grumlades stoft I källornas bryn, Och stilla mot skyn Steg blommornas doft.

65 Då såg jag dervid, Då såg jag med sorg På menskornas fejder I vårens borg. All verldenes strid 70 Med sköldar och mur Försvann för din frid, Du höga natur!

Der står du allen Evärdeligt stor 75 Och ser på den äflan I verlden bor. Der står du så ren Från synder och mord, Som fläcka din jord 80 I morgonens sken.

Och menskornas par De komma och gå, Försvinna, förgätas Och hoppas ändå. 85 Du ensam är qvar Till tidernas qväll Odödeligt säll Och strålande klar. 1855.

264 Sånger I

Beethovens Längtans-Vals.

Hvi flyr du så fjerran mitt längtande öga? Hvi lockar, hvi tjusar, hvi gäckar du mig? De höstliga skyar på blommorna snöga, Hvi knoppas ej våren ånyo i dig? 5 Förgråten, förgäten, Jag söker förmäten O sällhet! förgäfves, förgäfves din stig.

Jag druckit din nektar i lysande salar, Jag hviskat åt tärnan ditt tjusande namn. 10 Jag andats din doft i de blommande dalar; Förgäfves! Du flyr från min älskande famn. Du sväfvar som töcken Från tårarnas öken Och flyr till de eviga stjernornas hamn. 1841.

Ny Sjömansvisa. (Efter freden 1856.)

»Jag helsar dig, fredliga flagga!» Kom, vårliga bölja, att vagga Mitt skepp i din gungande famn Långt bort till den främmande hamn.

5 Se, åter med bristande boja De lösta najaderna stoja Och kyssa med glittrande mund De bugtiga stäfvarnas rund.

I fjerran kanonerna tystna 10 Och grönskande stränderna lyssna Med larmande ekon uppå Den glada salut i det blå.

265 L j u n g b l o m m o r

De flygande vimplarna fladdra, Och skämtande vindarna sladdra 15 I seglenas svällande snö, Som glimmar i blånande sjö.

Der brusar med hvirflande ånga Den kopprade kölen att stånga, Som förr, i sitt vikingatåg, 20 Den fria, den väldiga våg.

Hur nyss öfver fjärdarnas spegel Det slappa, det sörjande segel Sig smög som en tjuf, för att nå Den spärrade hamnen ändå!

25 I land låg den gissnade slupen, Der stod jag och såg emot djupen Och metade sorgsen på strand En stretande abborr ibland.

På land var det tungt till att vandra, 30 Att plöja och så som de andra. Det tog så förunderligt mot Min vana, min vaggande fot.

Nu, glad som en sprittande löja, Jag söker min beckade tröja 35 Och brassar en buss och gör loss Min gamla, min tjäriga tross.

Farväl, du min fädernehydda! Nu hämtar jag salt till din krydda. Min flicka vid sticka och nål 40 Skall dricka i kaffe min skål.

Och kommer jag ut till de kända Passager i verldenes ända

266 Sånger I

Och möter krabaten på kryss, De flygande vimplarna fladdra, Som stoppade kursen helt nyss: Och skämtande vindarna sladdra 15 I seglenas svällande snö, 45 God dam, sir! Föll prisen i smaken? Som glimmar i blånande sjö. Kanhända vi boxas på saken? Monsieur, ger han satisfaction? Der brusar med hvirflande ånga Kanske en duell på kanon? Den kopprade kölen att stånga, Som förr, i sitt vikingatåg, Dock nej! Må vi hellre förglömma 20 Den fria, den väldiga våg. 50 Vårt groll uti groggen och tömma En ärlig, en rykande bål Hur nyss öfver fjärdarnas spegel Tillsamman till böljornas skål. Det slappa, det sörjande segel Sig smög som en tjuf, för att nå Becktröjor, hvad än vi oss anse: Den spärrade hamnen ändå! Old England och Finland och France, 55 Matros och milord och mossjö, 25 I land låg den gissnade slupen, Hurra för vår blånande sjö! Der stod jag och såg emot djupen Och metade sorgsen på strand Hurra för den flygande flagga, En stretande abborr ibland. Som vårliga vågorna vagga I vänlig och gungande famn På land var det tungt till att vandra, 60 Till stormiga lefnadens hamn! 30 Att plöja och så som de andra. Det tog så förunderligt mot Min vana, min vaggande fot. Biogr afi öfver en ros.

Nu, glad som en sprittande löja, Palmsöndag slog jag mitt öga opp. Jag söker min beckade tröja Då vecklades ut 35 Och brassar en buss och gör loss Ett blad i min knopp, Min gamla, min tjäriga tross. Och Gud allsmäktig 5 Lät skina sin sol öfver mig. Farväl, du min fädernehydda! Nu hämtar jag salt till din krydda. På mulen måndag vexte jag glad. Min flicka vid sticka och nål Så blef jag Guds barn 40 Skall dricka i kaffe min skål. I rosendegård, Och Herren Christus Och kommer jag ut till de kända 10 Var all min doft och min fröjd. Passager i verldenes ända

267 L j u n g b l o m m o r

Kom sedan tårarnas tisdag. Då Så vardt jag för Gud En blomma så skär. Guds helga ande 15 Han klädde mig skön i min skrud.

Askonsdag kom der af jordens stoft Ett grand på min kalk, En fläck i min själ. Då gret min engel, 20 Som inför Guds anlete stod.

Skärthorsdag böjde jag ödmjuk ned Min krona i sorg, Mitt hjerta i bön: I örtagården 25 Bad Herren i dag ock för mig.

Långfredag skälfde uppå min stam Hvart törne af ångst, Det dröp utaf blod: I dag, o törne, 30 Har Christus blödt för din tagg!

Påsklördag vardt jag så blek om kind, Och blad efter blad Föll bort af min skrud. Då sjönk jag neder 35 Förvissnad på Christi graf.

Sist kom påskmorgon i rosig glans. Då grodde mitt frö, Som multnat i jord. Jag stod med Herren 40 Förklarad ur grafvarna opp.

268 Sånger I

Nu ringa klockorna klart till bön, Och blommor och blad I våren de gro. Men salig, salig 45 Är den som i Herren gror. 1859.

Ynglingens drömmar.

Vid fjärdens strand, i gröna björkens skugga, Der är min barndoms undangömda bo. De milda majregn öfver ängen dugga, Och bäcken sorlar der i qvällens ro. 5 Jag minns dem än. Jag ser min fader stanna Allvarligt lugn vid våra lekars larm; Jag ser min moder huldt vår djerfhet banna Och stryka locken från min brynta panna Och knäppa tröjan kring min ystra barm.

10 Hur ofta der vid qvällens sista ljusning Jag vände drömmande från skogen hem Och lyssnade på mörka furors susning Och hörde sagor sucka uti dem. Och när i morgonsolens glans, den höga, 15 För fläkten fladdrade min julles flagg, Då lekte framtidssyner för mitt öga, Jag såg najaderna i skimret löga Och elfvorna fly bort på ängens dagg.

Se’n drog jag bort till skolans lärda dater, 20 Till knottrig lexa och en styf karbas, Och brottades med stojande kamrater Och slog min boll mot skyn i skämt och ras, Och tumlade på backens högsta branter I vintersnön på mina skidors par, 25 Och slogs mot nordanvindar och pedanter, Till dess i yr och dam af folianter Med stolt betyg det till examen bar.

269 L j u n g b l o m m o r

Nu är den leken lyktad. Står jag redan Vid målet? Nej, det viker för min fot. 30 Gif mig en verld att kämpa för, och sedan Gif mig en annan verld att kämpa mot! Hvad vill du, hjerta? det må lifvet svara, När jag dess fordran och dess lön har kännt. Mitt första kall, det är ändock att vara 35 I lust och nöd och frid och fröjd och fara En fri, en glad, en rask, en finsk student. –––––––– Må bäcken jollra bort sitt brus I perleregn och vestansus; Jag är den djerfva forsens våg, 40 Som brusar vild i håg. Jag är den unga floden, som Går framåt och ej ser sig om Och bräcker mur och bryter vall I omotståndligt fall.

45 Jag gnistan är, Promethei arf. I natten af ett tidehvarf Jag sprungit frisk ur lifvets härd Att lysa högt en verld. Om uti brand, om uti glans, 50 I lågors eller stjernors dans, Det vet jag icke än. Men varm Slår gnistan i min barm. –––––––– Dock – är jag floden, vill jag älskad skölja Med lugnadt brus, i sakta silfverbölja 55 Den strand, der Hon, min ljufva flicka, går. Och är jag gnistan, vill jag lik en stjerna I qvällen lysa mina drömmars tärna Och regna en demant i hennes hår.

270 Sånger I

Mitt lif, min bragd, min stolthet och min ära, Nu är den leken lyktad. Står jag redan 60 Allt vill till offer jag den hulda bära Vid målet? Nej, det viker för min fot. I dalens frid, der blott zefiren lyss. 30 Gif mig en verld att kämpa för, och sedan Vid hennes barm, när hjertats flammor brinna, Gif mig en annan verld att kämpa mot! Skall lifvets sorg, skall lifvets strid försvinna Hvad vill du, hjerta? det må lifvet svara, Uti en dröm, en suck, en tår, en kyss! När jag dess fordran och dess lön har kännt. –––––––– Mitt första kall, det är ändock att vara 35 I lust och nöd och frid och fröjd och fara 65 Upp, son af ditt land! En fri, en glad, en rask, en finsk student. Ditt land är i fara, Dess ynglingaskara –––––––– Behöfver din hand! Må bäcken jollra bort sitt brus –––––––– I perleregn och vestansus; Jag är den djerfva forsens våg, Kom till min famn, kom till mitt unga hjerta, 40 Som brusar vild i håg. 70 O yngling, kom till dina drömmars brud! Jag är den unga floden, som Ack, intet moln skall våra himlar svärta, Går framåt och ej ser sig om Och ingen orm i dessa rosor bjerta Och bräcker mur och bryter vall Skall fläcka våra hjertans tro för Gud. I omotståndligt fall. ––––––––

45 Jag gnistan är, Promethei arf. Ditt land är i nöd! I natten af ett tidehvarf 75 Dess ära är fläckad, Jag sprungit frisk ur lifvets härd Dess mandom är gäckad. Att lysa högt en verld. Till seger och död! Om uti brand, om uti glans, –––––––– 50 I lågors eller stjernors dans, Det vet jag icke än. Men varm O, dröj hos mig! O, dröj i dessa dalar! Slår gnistan i min barm. Hvi flyr du bort ifrån din sällhets strand? 80 När lifvets storm om död och faror talar, –––––––– O, det är kärleken, som oss hugsvalar! Dock – är jag floden, vill jag älskad skölja Kom, – i min famn, der är ditt fosterland! Med lugnadt brus, i sakta silfverbölja –––––––– 55 Den strand, der Hon, min ljufva flicka, går. Och är jag gnistan, vill jag lik en stjerna Från kärlekens famn I qvällen lysa mina drömmars tärna Flyg stolt till din bana, Och regna en demant i hennes hår. 85 Och fall på din fana För Finlands namn!

271 L j u n g b l o m m o r

–––––––– Mitt Fosterland! för dig i alla öden Min bästa kraft jag ödmjuk offra vill. Ehvad du ger mig lifvet eller döden, 90 Jag följer dig, jag hör dig evigt till. Om uppå fridens, om på stridens bana Du kallar mig en dag, se här min hand! Den skall ej svika, o mitt land, din fana. Ditt stora namn skall mig till bragder mana … 95 Må Gud beskydda dig, mitt Fosterland!

Jag vuxit vid ditt hjerta. Outplånligt Har du uti mitt hjerta vuxit in. Min faders land! Min moders hydda! Sonligt Vill jag i all min sträfvan blifva din. 100 O, gör mig vis att lefva för din ära, O, gör mig stark att lösa mörkrets band, Att hvarje tid i verk, i ord, i lära Må häfdens vittne om min kärlek bära …. Må Gud beskydda dig, mitt Fosterland!

105 Hvad mer, om, droppen lik, jag glömd försvinner, Om, gnistan lik, i natten jag förgår; Jag skall bli regnets tår, som tyst förrinner Och vattnar skördarna i Finlands vår. Jag skall bli strålen, som i sorgens midnatt 110 Ur brustna skyar lyser upp din strand; Men du mitt land, skall blifva stort, välsignadt, Långt sedan denna arm i döden dignat …. Må Gud beskydda dig, mitt Fosterland!

Den 1 4 Mars 1851.

Nu rinner vintersolen så klar ur hafvets famn, Och alla mörka skyar de vika, Och alla nattens skuggor med hotande hamn,

272 Sånger I

De lägga ned sin spira tillika. 5 Den unga dagen kommer. Och bygd och land och stad Som till en fest sig smycka. Hvar blick är nu så glad Och nyss så arma hjertan så rika.

Den unge fursten kommer, ett stjernfall lik, så snar Att hägna och försona och försvinna. 10 Förrn knappt det någon anat, han midtibland oss var, Att alla hjertan tjusa och vinna. Han älskar oss! Vår himmel, den var af moln betäckt; En fläkt dem skingrat alla; han var den hulda fläkt; Han kom med sol, och ljus skall han finna.

15 Ljus! Ljus! Hör, jublet klingar kring stad och bygd och land Och följer honom hvart han sig vänder. Det är ej smickrets stämma, ej skrymtans offerbrand, Som krypande kring thronen sig tänder. Det är den fria hyllning, en skön, en herrlig syn! 20 Ur tusen, tusen hjertan den stiger högt mot skyn Och varmt sin bön till himmelen sänder.

Der ljuder månget eko i Finlands skog och skär, Det lyssnar på de ljud, som här tona, Det griper dagens jubel och vida kring det bär, 25 Att alla dagens rykten försona. O Furste, hör dess stämma! Det gäldar hundrafaldt Din kärlek med vår kärlek! Det skall dig löna allt; Det blir en diamant i din krona.

O, lef för verldens frihet, och lef för verldens ljus! 30 Och lossa slafvens rasslande kedja! Och krossa med din ljungeld all mörkrets makt till grus, Kom, att en räddad mensklighet glädja! Du sol på folkens himmel, gå ej i molnet ned! O må han aldrig blekna, den glans i dag du spred! 35 För Alexander seklerna bedja.

273 L j u n g b l o m m o r

Två konungar. † Den svarta natten Neapel höljer, Dåft mullrar hafvet Mot Ischias strand. 5 Vesuvius flammar, Och jorden bäfvar, Tiberii skugga Kring Capri sväfvar, Sanct Elmos tinnar 10 Stå högt i brand.

De tusen klockor I natten ringa. En messa ljuder Ur templets hvalf. 15 En skara munkar Med facklor tågar. Ur fängselhålan En stämma frågar Hvi klockan ringde, 20 Hvi jorden skalf.

Men processionen Sitt ave mumlar Och skrider framåt Med helgonskatt. 25 Blott lazaronen Vid kyrkomuren Ur sömnen spritter Och gäspar vresig: Vår kung Fernando 30 Har dött i natt.

Då ljusnar fängslet För fångens öga, Och lätt blir kedjan,

274 Sånger I

Som honom tryckt. 35 Men dyster sitter Historiens ande Vid sarkofagen Och ristar tankfull Tyranners öde 40 Och ändalykt.

†

Det var en sommar skön och klar, När sjelfva natten underbar, Förbländad uti strålar såg Sin himmel uti Mälarns våg. 45 Och när den evigt unga sol Rann upp på fjällens kungastol, Red döden in i Oscars borg, Och Skandien hade sorg.

Liksom Hans lif var ljus och frid, 50 Så gick Han hän en morgon blid, När allt omkring Hans thron var skönt Och ljust och klart och sommargrönt. Och innan än ett ögonpar Sin kungssorg uti perlor bar, 55 Gret morgondaggen ren sin tår Vid konung Oscars bår.

Han var ett ädelt sommarregn; Två riken blomstrat i hans hägn. Hans spira var ett ax, och tungt 60 Af kärna från Hans hand det sjunkt. Han dignat under kronan; men Det låder ingen fläck vid den, Och intet brutet kungaord Har blekt dess glans i nord.

65 Nu duggar hösten på Hans graf; Kung Oscars blommor fallit af,

275 L j u n g b l o m m o r

Han lagt sitt milda tidehvarf Till Riddarholmens hjeltearf. O främling, fjerran eller när, 70 Har du en ädel furste kär, Och har en tår i ögat än, Så skänk Kung Oscar den! 1859.

Bengt Erland Fogelberg. † Blek som den hvita marmorvård på fallne hjeltars graf, Stod norden i sin vinterskrud vid stormupprörda haf Och rufvade på minnets glans och såg med sorg och hopp På solar som gått ned i natt och solar som gå opp.

5 Der stod historiens majestät, i kungamantel prydt, Ej mer en saga sagd i dag, i morgon glömd på nytt, Men kopparklädt med svärd och sköld, på Mälarstadens torg, Och såg odödligt manande på Sverges kungaborg.

Och nordens gudar trädde fram i söderns marmorskrud, 10 Men lugna, väldiga, alltsom det höfs en nordisk gud. Och invid dem i fint behag stod evigt ung och glad Utaf Olympens gudaslägt den klassiskt sköna rad.

Och mästaren, utur hvars själ hvar bild, hvar hjeltehamn Har sprungit som en stjerna fram ur blåa himlens famn, 15 Han stod bland sina verk och såg med fadershuldhet der Förenade den nord han mins, den söder han haft kär.

Och rundtomkring i jubel stod hans folk. Och rundtomkring Ljöd icke blott den gamles pris allt i den vida ring, Men Sverges ära hade rest en dubbel minnesvård 20 Af häfdens och af konstens glans vid sina kungars gård.

276 Sånger I

Och mästaren gick bort. Och snart i bister vinterqväll Så kom en storm med snö och is från höga nordanfjäll. Och stormen for och for allt bort till fjerran Medelhaf; Der smalt dess drifva i en tår på fallne mästarns graf.

25 Den blinda marmorn gråter ej. Den hårda malmens bröst, Förstelnadt under mästarns hand, förstår ej saknans röst. Men långt i nordens snö och långt i söderns rosenfärg Hvart hjerta, som har konsten kärt, skall minnas Fogelberg.

Ty malm och klippor ha vi nog, och hatet smider dem 30 Till dödens lod och hårda svärd och mur för hotadt hem, Men hvar är den, som anderik och kärleksfull förstår Att locka fram ur klippans famn en evig ungdoms vår?

Hård, hård som klippan randas än en ny och bister tid, En jernets tid och hatets tid, som skrämmer konstens frid. 35 Men, fallne mästare, var lugn! En starkare än du Skall mejsla fram ur klippans famn en nyfödd vår ännu. 1855.

Stockholm.

Hur ljus du hägrat för piltens öga! Hur stor du fyllde historiens blad! I dig såg minnet sin hjeltevagga, I dig såg häfden sin hufvudstad.

5 Jag kom med längtan till dina hjeltar, Jag sökte häpen din Birger Jarl, Din ädle Knutson, din tappre Sture, Din bäste Gustaf, din störste Carl.

De voro döde. Din stora forntid, 10 Han låg begrafven i marmorgrift, Han stod på torgen i kopparrustning, Han återglänste ur häfdens skrift.

277 L j u n g b l o m m o r

Jag vände sorgsen från dina grafvar Och sökte storhet i lifvet då. 15 Mitt hopp blef icke alldeles sviket Och ej alldeles uppfylldt ändå.

Jag sökte kraften och fann behaget, Jag sökte brynjor, och ax jag såg. Jag sökte höga verldsstormartanken: 20 I diktens blommor som dröm han låg.

O Mälarstad, hur du skiftat öde! Ditt åskmoln tynar i vårregn af, Och dagens flyktiga löjen dansa Med sidensko öfver kämpens graf. 1843.

Saima k anal. 7 Sept. 1856.

I. Långt i det vida österland, Der Finlands sol sig tänder Vid dunkelgröna skogars rand Och åsbekrönta stränder, 5 Der slår i klufna fjärdars tåg En fordom hundramila våg.

Der slår en sjö, han slår med makt Mot sina stränders vallar, Och när han ned till ro sig lagt, 10 I djupet än han svallar Och bryts i sakta dyning mot Den skumbetäckta klippans fot.

Den skygga anden simmar tyst Uppå hans silfverstrimma; 15 På kullen der, af solen kysst, En kyrkas fönster glimma,

278 Sånger I

Och furans mörka krona ser I fjärdens djupa anlet ner.

O Saima, hundra sjöars sjö, 20 Hvi sucka dina vågor Beständigt emot strand och ö Med tysta framtidsfrågor? Hvi klingar sången på din strand Så sorgsen och så vek ibland?

25 Det var dock vid din klara våg, Som Finlands sångmö föddes Och Wäinös öga dagen såg Och sagans strider blöddes Och Finlands skönhet ljufvast log; 30 Är det ej glans och glädje nog?

Din våg han brusar dock sin sång Om faren tids idrotter. Han säger: Saima var engång Det blåa hafvets dotter 35 Och förde polens böljor allt Till Finska vikens Eystrasalt.

Hvad sen du brutit obetänkt Kan dikten endast ana: Om vida länder du fördränkt 40 I otamd härjarbana; Alltnog, att hafvens herre bröt Din makt och dig i bojor slöt.

Alltsedan har, en fånge, du Din flod mot klippan krossat 45 Och bidat denna dag, som nu Till sist din våg förlossat, Och sköljt din mo och famnat stark Din glestbesådda ödemark.

279 L j u n g b l o m m o r

Men engång har du rest ditt svall 50 I jättekraft mot muren Och sprängt förvittrad klippas vall Och stormat ut ur buren. Och sträckt emot en okänd verld I vildskönt Imatra din färd.

55 Det var din djerfva ungdomsbragd; Då var det stolt, ditt flöde. Och det är skönt att oförsagd Sig skapa sjelf sitt öde Och krossa allt, som står emot 60 Den unga kraftens djerfva hot.

O Saimavåg, du starka våg, Som hårda bergen stångat, Hur blef du sist så mild i håg, Att menskolist dig fångat, 65 Liksom ett barn med flyktigt sinn, I trånga slussars kamrar in?

Långt djerfvare än klippans barm Dig dessa murar trotsa; Men reser du dig upp med harm, 70 Skall också dem du krossa Och skölja lätt som agnar bort De nya dammar innan kort.

Dock det, du tame jätte, det Är just din fröjd och ära: 75 Det tvång du bryta kan så lätt, Det vill du tåligt bära, Och bära det, af kärlek full, För Finlands, för din moders skull.

Den kraft, som stormar vildt, med hot 80 Att sjelfvisk allt föröda, Hur ringa är ej han emot

280 Sånger I

Men engång har du rest ditt svall Den ädelt burna möda, 50 I jättekraft mot muren Som, trygg i känslan af sin pligt, Och sprängt förvittrad klippas vall Har mätt sitt mål och vägt dess vigt! Och stormat ut ur buren. Och sträckt emot en okänd verld 85 O Saimavåg, du ädla våg, I vildskönt Imatra din färd. Som vet dig sjelf försaka, Ditt mål är stort och hög din håg; 55 Det var din djerfva ungdomsbragd; Så se dig ej tillbaka! Då var det stolt, ditt flöde. För stolt att vara nyttans slaf, Och det är skönt att oförsagd 90 Sök fritt ditt länge sökta haf! Sig skapa sjelf sitt öde Och krossa allt, som står emot Ditt Imatra låt stupa brant 60 Den unga kraftens djerfva hot. Och Wuoksens forsar brusa, Att uti slingrad bana grannt O Saimavåg, du starka våg, Den häpne vandrarn tjusa; Som hårda bergen stångat, 95 Den droppe du kanalen ger Hur blef du sist så mild i håg, För Finlands väl betyder mer. Att menskolist dig fångat, 65 Liksom ett barn med flyktigt sinn, Ty mer än glans och mer än makt, I trånga slussars kamrar in? Och mer än ryktet unnat, Mer än det pris dig sången bragt Långt djerfvare än klippans barm 100 Och verldens lof förkunnat, Dig dessa murar trotsa; Är det, att räcka fri sin hand Men reser du dig upp med harm, Till arbet’ för sitt fosterland. 70 Skall också dem du krossa Och skölja lätt som agnar bort II. De nya dammar innan kort. Red till en fest! Den låga hyddan smycka! Kläd hennes dörr med löf och blommor små! Dock det, du tame jätte, det 105 Förgät en stund bekymren, som dig trycka; Är just din fröjd och ära: Tag glädtigt mod och helgdagskläder på! 75 Det tvång du bryta kan så lätt, Hör, glada klockorna i kyrkan ringa: Det vill du tåligt bära, Det är en lofsång de den Högste bringa; Och bära det, af kärlek full, Kring vida Finland deras toner gå. För Finlands, för din moders skull. 110 Du slitna yxe, hvila dig mot trädet! Den kraft, som stormar vildt, med hot Du trötta murslef, lägg ditt arbet ner! 80 Att sjelfvisk allt föröda, Du slägga, hamra icke mer på städet! Hur ringa är ej han emot Du spade, sarga icke jorden mer!

281 L j u n g b l o m m o r

Du trötta hand, släpp jernet, dela fröjden, 115 Knäpp dig i bön och lyfta dig mot höjden! Tag hatten af! Ditt land, ditt land dig ser.

Men du, du hvita, längtansfulla segel, Som från de stängda fjärdar skådat djerft Emot det stora hafvets blanka spegel, 120 Ej nöjdt med trånga hamnen som du ärft; Sväll högt i vinden! Ila fritt mot stranden! Han stängs ej mer; de hafva lossnat, banden, Och nya haf har nu ditt land förvärft.

Nu har han grytt, den dag som sekler anat 125 Och som i sekler ej förgätas skall. Nu vidgar sig den blick, som länge spanat Från gömda insjön, öfver skogens tall. Nu står den vida verlden fri, förklarad, I förr ej skådad storhet uppenbarad, 130 För ödemarkens barn vid forssens fall.

Det folk, som bott i fattigdomens boning Och sökt sin näring utur svedens glöd Och hvarje höst bedt frosten om förskoning Och mången vår bedt skogens bark om bröd; 135 Nu har det väg; nu rinner mjölk ur bergen, Och stenarna bli bröd, och furumärgen I korn förbyts att lisa folkets nöd.

Ty skogens rese, dömd att gagnlös stupa För stormens ras, bär gyllne äpplen än; 140 Och malmen, gömd i hundra sjöar djupa, Förbyts i plog och svärd för finska män; Och flitens verk, i dvala än begrafvet, Nu har det väg, nu har det väg till hafvet Och vänder ökadt, hundrafallt igen.

145 Och vantrons dimmor, som från öde trakter De fordna trolldomsländer fångat fatt;

282 Sånger I

Du trötta hand, släpp jernet, dela fröjden, Det blinda mörkrets tusenåra makter, 115 Knäpp dig i bön och lyfta dig mot höjden! Som i de skumma pörten ned sig satt, Tag hatten af! Ditt land, ditt land dig ser. De fly, de fly för hafvets friska stormar 150 Och ljusets solblick, som i fägring formar, Men du, du hvita, längtansfulla segel, Förskingrar och föryngrar nordens natt. Som från de stängda fjärdar skådat djerft Emot det stora hafvets blanka spegel, En damm är sprängd. En mur är genombruten. 120 Ej nöjdt med trånga hamnen som du ärft; Den nya tidens starka ande går, Sväll högt i vinden! Ila fritt mot stranden! Ej mer med snäckans gång, i vingen skjuten, Han stängs ej mer; de hafva lossnat, banden, 155 Men snabb och rastlös i det gamlas spår, Och nya haf har nu ditt land förvärft. Och nya krafter, gömda, omedvetna, Okända, qväfda, sofvande, förgätna, Nu har han grytt, den dag som sekler anat Likt källor springa upp ur Finlands vår. 125 Och som i sekler ej förgätas skall. Nu vidgar sig den blick, som länge spanat Hvems är den mästarhand, som konstrik danat Från gömda insjön, öfver skogens tall. 160 Ett verk så stort, hvars vidd ej mätas kan Nu står den vida verlden fri, förklarad, Med ziffrors tal, beräknadt eller anadt, I förr ej skådad storhet uppenbarad, Och guld som det har slukat; hvem är han? 130 För ödemarkens barn vid forssens fall. Är det en dödlig, nämn hans namn för verlden, Att hvarje våg, som brusar öfver fjärden, Det folk, som bott i fattigdomens boning 165 Åt Saimas stränder det förtälja kan! Och sökt sin näring utur svedens glöd Och hvarje höst bedt frosten om förskoning Hans namn! Välan uti graniten rista Och mången vår bedt skogens bark om bröd; Två höge furstars minne, fast som den. 135 Nu har det väg; nu rinner mjölk ur bergen, Och rista der de första och de sista Och stenarna bli bröd, och furumärgen Af Finlands och af Sverges ädle män, I korn förbyts att lisa folkets nöd. 170 Som tänkt, som genomfört med trogen möda Det stora verk – de lefvande, de döda! – Ty skogens rese, dömd att gagnlös stupa Att slägte efter slägte mins dem än. För stormens ras, bär gyllne äpplen än; 140 Och malmen, gömd i hundra sjöar djupa, Dock handen, som i nöd och ofärd mycken Förbyts i plog och svärd för finska män; Århundraden igenom hamrat på Och flitens verk, i dvala än begrafvet, 175 Den hårda klippan, tills hon sprang i stycken Nu har det väg, nu har det väg till hafvet Och Saimas segel ut till hafvet gå, Och vänder ökadt, hundrafallt igen. Det är det finska folkets hand, som knuten Med spända muskler, hårdt vid stålet gjuten, 145 Och vantrons dimmor, som från öde trakter Har banat väg för sina sjöars blå. De fordna trolldomsländer fångat fatt;

283 L j u n g b l o m m o r

180 Ty vandt att brottas med natur och öden, Hvad detta folket vill, det för det ut. Det har besegrat polens is och nöden; Allt viker för dess sega kraft till slut. Dock samladt i en punkt, som ögat fattar 185 Och handen mäter och förståndet skattar, Så såg det ej sitt djerfva verk förut.

Med vaknad tillförsigt i festens timma Står finska folket vid kanalens rand Och skådar i dess blanka silfverstrimma 190 Sitt mästarprof, sin äras blåa band. Dock ödmjukt i sin kraft, det faller neder För Honom, som allt stort, allt godt bereder, Och kallar ned Hans nåd till folk och land.

O Du, som bjudit hafvens vågor skilja 195 Och dock förena folks och länders lott, Det är Ditt verk, det är Din stora vilja, Och vi, vi endast ha Din vink förstått. Med tämda böljor Saima går att bära Till fjerran haf vårt armod och Din ära; 200 Din ära är det, att vi det förmått.

O må Din kraft, som öfver djupen råder, Välsignande till dessa vatten nå, Att ifrån sjö till haf, liksom en åder Ur Finlands hjerta må kanalen gå, 205 Ej att i verldens flärd vår kraft förblöda, Men att betrygga frukten af vår möda Och som en väg för ljus och frid bestå.

Den dag, när nöden uti landsflykt seglar Med vingad köl från hundramila strand 210 Och Finlands skönhet i kanalen speglar Ett rikare, ett lyckligare land Och stort och fritt ett folk, sin lycka värdigt,

284 Sånger I

Då först, då först är blåa bandet färdigt; Då först skall verket prisa mästarns hand. 1856.

Helsning till den finsk a nödens välgör are utom Finland.

Vid den bebodda verldens rand Gaf ödet oss ett fosterland, Det sista, der en mensklig fot Har trottsat polens hot; 5 Det sista, der i öde mo Europas genius byggt bo; Den sista, framåtskjutna post Mot natt och död och frost.

Fastän ett ringa folk, vår vakt 10 Mot vildhetens och mörkrets makt Är mensklighetens egen strid För ljus och lif all tid. Vår seger är dess seger dock, Och falle vi, så faller ock 15 Med oss ett bollverk för dess stråt På lifvets väg framåt.

Och trofast ha vi fyllt vårt kall; Betalt med nöd och död och fall Hvar fotsbredd mark vi hägnat in, 20 Som lifvet kallar sin. Den härd i nord vi murat stark, Der före oss var ödemark; – Det är, orubblig, oförsagd, Vår tusenåra bragd.

25 Och derföre, när polens frost Ånyo stormar mot vår post Och blödande på nytt en dag Vi digna för dess slag;

285 L j u n g b l o m m o r

Och när hon oss i fjerran hör, 30 Den mensklighet vi kämpa för; Förutan tvekan, utan knot Vi ta dess stöd emot.

Och ej med glans och ej med guld Betala vi igen vår skuld; 35 Den skatt vi sökt och ge igen, En annan skatt är den. Det är den kufvade natur, Och nya skördar derutur, Och nya segrar, nya hem 40 För ljus och lif med dem.

Från österland och vesterland, Från Nordsjöns och från Themsens strand Och der champagnedrufvan yr I saftig ranka gryr; 45 Från alla kom ett sommarregn Af milda gåfvor hit till hägn För hungern i vår nord, – deri Namnkunnig mer än vi.

Och thronen gaf sitt rika stöd, 50 Och hyddan gaf sitt knappa bröd, Och barnet gaf sin läckerbit Åt arma nöden hit. O, att vår tack dem kunde nå Ur djupet af vårt hjerta så 55 Som vissna tegen doftar grön, När regnet hört dess bön!

Vi bringa dem den tack, som går Ur tusen hjertans läkta sår, Från bleknad kind, ur slocknad blick, 60 Som lifvet återfick! Vi bringa dem det bud till lön,

286 Sånger I

Att hvarje tår i vintersnön Skall mogna till ett ax, som slår I blom ur Finlands vår! 1857.

Veteranerne. Prolog den 7 December 1858.

I. Barn af den tid, som fjerran från orkanen Af dagens fläktar böjs och sedan, trött Af balens mödor, slumrar på divanen Och ser i drömmen allting rosenrödt 5 Vet du den sorg, som bådat dina nöjen? Vet du den tår, som gret för dina löjen? Vet du de offer, som för dig ha blödt?

Ditt sköna luftslott, nu så rosenfärgadt, Det restes upp så outsägligt svårt. 10 I vida norden finns ej land så härjadt, Så blodbestänkt, så offerkrönt, som vårt. Ej finns ett folk, så fosterbror med nöden, Så ödelagdt af isarna och glöden, Så härdadt – ack, – och derföre så hårdt!

15 Du trängdes ej bland denna verldens store, O våra fäders folk! Det var ditt brott. Du nöjdes hellre, i din strid med Bore, Med sångens, odlingens triumfer blott. Och dock – en gränsvakt mellan tvenne verldar – 20 Du har förblödt vid dina brända härdar, På tusen slagfält du ditt blod har sått.

Så djupt, så skarpt du fostrats vid den läran, Att ingen fred på jorden unnas den, Hvars mannakraft förgåtts i blek förfäran, 25 Hvars veklingshand förglömt att brottas än.

287 L j u n g b l o m m o r

Välsignadt vare allt hvad du fått lida! Du kan ej sjunga blott, du kan ock strida. Din plog kan när som helst bli svärd igen.

II. Sänk ned ett ögonblick din stolta fana, 30 Du unga tid! Hör – seklets tornur slår! Dess dofva klockslag minnets skuggor mana, Timvisarn pekar på de flydda år. Betänk din stund! Lär att förakta flärden! Som det framfarna står för efterverlden, 35 Du – också du – en dag för häfden står.

Gif akt! Det går en svallvåg genom tiden, En sakta nattvind susar oss förbi. Det är en dyning af den fordna striden, Som vrok mot oss ett haf i raseri. 40 Dess storm har tystnat – grafvens ro den söfver. Men minnets månsken lyser klart deröfver, Och hjelteskuggor skymta fram deri.

Skyllra gevär! De bleka män, de döda, Ur tusen grafvar tyst i qvällen gå, 45 Med öppna sår, som länge slutat blöda, Med hjertan, som hört länge upp att slå. Det är, o land! din trogna hjelteskara, Som fordom föll för dig i strid och fara …. Vänd icke bort ditt våta öga då!

50 Ur drifvorna vid Revolaks; ur natten Af Siikajokis vinterkalla våg; Från Lemos strand; ur Saimas klara vatten; Från Lappo, der i blommor döden låg; Från Alavo; från Ruona; från Juthas; 55 Från Wirta, Oravais, der sagan slutas, Och allt från Hörnefors – går deras tåg.

288 Sånger I

De nalkas. Deras mörka leder ljusna. De mönstra sina skaror – dödens prof. Se, vinternatten gaf igen de frusna, 60 Fältlazarettet gaf igen sitt rof. Och sorgen gaf dem, som hon dödat, åter, Och fosterjorden gaf dem hon begråter, Och hafvet gaf de offer det begrof.

Dock – talet är ej fullt. Än en och annan 65 Man saknar i de bleka skuggors led. Och mönsterherren, han med band om pannan, Han frågar bistert; »Äro de ej med?» Och kämparne de räkna om och undra. »Nej», svaras det, »vi sakna fyrahundra, 70 För hvilka lifvets sol ej än gått ned.» *)

Då ler han ädelt, sorgset, han med bandet: »Vi måste vänta dem ännu en tid. Vi måste unna dem åt fosterlandet, Att bära vittne om dess sista strid.» 75 Och vid han talar, mörknar det i vester, Och grafven återfordrar sina gäster, Och synen dunstar bort i nattens frid.

III. O Fosterland! Hvad gaf du dina söner, Som gåfvo allt för dig? Hvad gaf du? Hvem? 80 De främste mindes du i dina böner; De ringare – gaf du dem ens ett hem? Ett torp i skogen, eller tiggarstafven, Ett lif i armod och ett kors på grafven! Blott sångens guld du strödde rikt kring dem.

85 För dem, som lefvat länge nog att skåda Det sena minnet af sin efterverld,

*) De qvarlefvande veteranerne från 1808 uppskattas för närvarande (1858) till omkring 400.

289 L j u n g b l o m m o r

Det är ej nog att dem en skänk bebåda; De ha förtjent en bättre minnesgärd. Räck dem din hand! Tryck dem intill ditt hjerta! 90 Gif dem en dag af fröjd för år af smärta, Och ära så dig sjelf och var dem värd!

De voro dock den sista kämpaskaran Af Finlands sagoålder. Sagolikt De trotsade försakelsen och faran, 95 I sorg och seger lika ärorikt. Ett svärdshugg klöf i stycken tidehvarfvet: De buro hugget och vi bära arfvet; Med deras hjelteblod var det invigdt.

Och när de alla slumrat bort i griften 100 På Finlands sköna, evigt dyra strand; Då skall hvar pilt, som stafvar minnesskriften, Då skall hvar tärna högt, med kind i brand, Vid deras urna stolt och hänryckt svära, Ehvad än tiderna i skötet bära, 105 Att lefva och att dö för fosterland.

290

Kommentarer 15

291 Kommentarer

Textkritisk redogörelse 10 Utgivningshistorien ...... 293 Beskrivning av originalupplagorna ...... 297 Val av grundtext ...... 297 Manuskript och övriga tryck ...... 298

15 Ändringarnas omfattning och karaktär ...... 298 Ortografi och interpunktion ...... 300 Skillnader mellan bokutgåvan och den digitala utgåvan ...... 300 Läsanvisningar och redovisningsprinciper för kommentarerna ...... 300 Rättelser enligt originalupplagornas förteckningar över tryckfel .... 301 20 Utgivarens ändringar gentemot originalupplagorna ...... 302 Förkortningar ...... 304

Kommentarer till de enskilda dikterna ...... 307

292 Textkritisk redogörelse

Textkritisk redogörelse 1

Utgivningshistorien Första samlingen Ljungblommor utkom den 11 juni 1845 på A. C. Öhmans för- 5 lag i Borgå och var tryckt på Wasenius tryckeri i Helsingfors; Wasenius ägde också Helsingfors Tidningar. Diktsamlingen (160 s.) trycktes i en upplaga av 500 exemplar. Honoraret för samlingen var 50 rubel silver och bokhandels- priset 50 kopek silver.1 Ljungblommor. Andra Samlingen (176 s.) utkom den 11 december 1850 10 och Ljungblommor. Tredje Samlingen (124 s.) den 8 november 1854, båda utgivna på författarens förlag och tryckta på Finska Litteratur-Sällskapets Tryckeri i Helsingfors.2 Andra samlingen såldes för 60 och den tredje för 50 kopek silver.3 Uppgifter om upplagornas storlek saknas för dessa samlingar. I december 1860 utkom en ny upplaga med titeln Sånger (276 s.) på 15 Albert Bonniers förlag, Stockholm, tryckt hos Hörbergska boktryckeriet.4 I denna upplaga ingår ett urval (84 av 160) dikter urLjungblommor I–III, de flesta mer eller mindre reviderade, samt tjugo nyintagna dikter.5 Sånger inleds med titeldikten »Ljungblommor», och därefter disponeras samlingen i fyra rubricerade delar: »I. Fäderneslandet.» inleds med »Sången» och 20 »Kantele», följda av undertiteln Till Skuggorna. med 11 dikter, därefter följer »II. Naturen.» (19 dikter)6, »III. Lifvet.» (44 dikter)7 och »IV. Hågkom- ster.» (17 dikter); se faksimil nedan. Av brev från Topelius förläggare Albert Bonnier framgår att såväl urvalet som valet av titel till denna utgåva är Tope lius eget (se inledn. s. XXXVII). 25 Honoraret var 189 rubel silver, samt 25 författarexemplar.8 Bokhandels- priset var 3 riksdaler riksmynt (rdr rmt) för häftat exemplar, 4 rdr rmt för in- bundet och 5 rdr rmt för exemplar med guldsnitt.9 Andra upplagan trycktes i 1 000 ex i oktavformat och tredje upplagan i octodes, de ombröts parallellt och bägge har tryckåret 1863.10 Från den andra upplagan 1863 är dikternas 30 inbördes disposition något ändrad.11 När en ny upplaga av Sånger I skulle tryckas 1866 hörde sig Bonnier för om Topelius ville ha samlingen utökad eller ändrad.12 Topelius svarade att han visserligen har ett »förråd nya och för det mesta otryckta dikter», men att det är bättre att utge dem som en separat samling »än att nu inflicka dem 35 i det redan så mycket spridda första häftet». Han föreslår därför att upplagan trycks oförändrad.13 Fjärde upplagan utkom 1866 i 2 000 ex, och i en andra tryckning 1867.

293 Titelsidan i Topelius debutsamling Ljungblommor 1845. Textkritisk redogörelse

Våren 1868 gjorde Albert Bonnier och Topelius en preliminär överens- 1 kommelse om att Bonnier skulle få förlagsrätten för all framtid på första och andra delen av Sånger.14 Men när Bonnier i februari 1869 framlade villkoren i ett skriftligt kontrakt fick Topelius betänkligheter.15 Förhandlingarna som fördes under våren resulterade dels i att kontraktet fullföljdes, dels i att Bon- 5 nier, för att visa att han hyllade valspråket »leben und leben lassen», gav Topelius ett tilläggshonorar på 500 riksdaler för första delen av Sånger som hade renderat förlaget en god vinst.16 Femte upplagan av Sånger I trycktes 1872 i 4 000 ex och den sjätte upp- 17 lagan 1877 i 6 000 ex. Bokhandelspriserna för de senare upplagorna var 10 desamma som för den första upplagan. En reviderad upplaga av Ljungblommor utgavs 1880 i Helsingfors på Edlunds förlag, utökad med två återinsatta dikter från Ljungblommor I.18 Ca hälften av dikterna är här omarbetade. Samlingen trycktes i 1500 ex. Den sjunde svenska och sista av författaren reviderade upplagan,Sånger I, utkom 15 i Stockholm 1888 i 5 000 ex.19 Den tredje finska upplagan av Ljungblommor utkom postumt 1898. Totalt trycktes Ljungblommor i minst 23 000 exemp lar.

Titel, upplaga Utgivningsort- och år Antal tryckta ex Anmärkning 20 Ljungblommor I Helsingfors 1845 500 Ljungblommor II Helsingfors 1850 okänt Ljungblommor III Helsingfors 1854 okänt Sånger I Stockholm 1860 okänt reviderad Sånger I, 2 sv. uppl. Stockholm 1863 1 000 ändrad disposition Sånger I, 3 sv. uppl. Stockholm 1863 okänt Sånger I, 4 sv. uppl. Stockholm 1866/1867 2 000/okänt 25 Sånger I, 5 sv. uppl. Stockholm 1872 4 000 Sånger I, 6 sv. uppl. Stockholm 1877 6 000 reviderad Ljungblommor, 2 fi. uppl. Helsingfors 1880 1 500 reviderad, två dikter tillagda Sånger I, 7 uppl. Stockholm 1888 5 000 reviderad [Ljungblommor, 3 fi. uppl. Helsingfors 1898, postumt] 30 I Samlade Skrifter, på Bonniers och Edlunds förlag, ingår fyra lyrikband, Sånger 1–4 (1904), med dikter i urval av Valfrid Vasenius. Av de dikter som är skrivna fram till 1860 ingår de flesta (153 av 180) iLjungblommor men urvalet omfattar också några andra, tidigare otryckta och tryckta, dikter. Utgåvan har moderniserad stavning, men i övrigt inkonsekventa etableringsprinci- 35 per. En del av de dikter som ingår i Samlade Skrifterföljer upplagan från 1860, en del 1880 och någon 1888. I några fall konstruerar Vasenius diktversioner med varianter från två eller rentav tre tidigare tryck. Interpunktionen saknar

295 Kommentarer

296 Innehållsförteckningen i Sånger I, 1860. Textkritisk redogörelse ibland stöd i någon förlaga överhuvud. Resultatet är således diktversioner 1 som Topelius inte har auktoriserat.

Beskrivning av originalupplagorna De tillgängliga exemplaren av Ljungblommor I–III är inbundna och beskurna. 5 Ljungblommor I är tryckt på betydligt tunnare papper än de två senare samlingarna. Inlagan i Ljungblommor I föregås av ett disjunkt blad av tjockare papper med karaktär av titelblad. På framsidan står Ljungblommor, författarnamnet och delen: I, härunder en vinjett som troligen är av Lennart Forstén (se faksi- 10 mil ovan). Motivet är en solnedgång över en älvmynning, och under vinjetten står sista strofen av »Vid Elfmynningen» som motto.20 Följande blads fram- sida upptar enbart titeln Ljungblommor. På frånsidan uppges imprimatur, utfärdat av G. Rein. Efter innehållsförteckningen (3 s.) följer en sida med tio rättelser. Sist i samlingen ingår en inlimmad notbilaga till dikten »En liten 15 tid», melodin är av A. G. Ingelius. Inlagan har sidmåtten 13,7 × 10,4 cm. Ljungblommor II och III inleds med ett titelblad. På frånsidan uppges imprimatur, som för andra samlingen gavs av N. A. Gyldén och för tredje samlingen av Carl von Schoultz. Därefter följer i vardera delen ett blad med en innehållsförteckning. Sist i samlingarna finns en sida med fyra resp. två 20 rättelser. Bägge delarna har de ungefärliga sidmåtten 13,5 × 10,0 cm.21 Den svenska upplagans titelblad uppger titeln Sånger samt författarnamn. På följande blad står samma text och delen: I. Ljungblommor.22 Samlingen avslutas med en innehållsförteckning på s. 276 (se faksimil t.v.). Inlagan har sidmåtten 26,0 × 13,2 cm. 25

Val av grundtext Grundtexten för ZTS följer originalupplagorna av Ljungblommor I–III (1845, 1850 och 1854). Valet att följa första upplagorna av diktsamlingarna och inte någon av de reviderade versionerna motiveras av att de senare endast inne- 30 håller ett urval av de dikter som ingår i Ljungblommor I–III. Dikterna presenteras härmed i sin ursprungliga ordning och verkkontext, och återger Topelius intention vid en tidpunkt som ligger förhållandevis nära koncipie- ringen av verket. Att etablera grundtexten enligt originalupplagorna är också i linje med den övergripande målsättningen för ZTS: att utge Topelius litte- 35 rära verk och övriga skriftliga kvarlåtenskap så heltäckande som möjligt och respektera hans egna verkhelheter. De nyintagna dikter som ingår i upplagan från 1860 har denna som grundtext.

297 Kommentarer

1 Följande exemplar i Svenska litteratursällskapets Topeliussamling ut- gör grundtexter: Ljungblommor I signum Top 2/(85) 15227, Ljungblommor II Top 2/15228, Ljungblommor III Top/2 15229 och Sånger I Top 1/14063.23

5 Manuskript och övriga tryck Manuskript finns bevarade till två tredjedelar av dikterna i Ljungblommor. De flesta är nedtecknade i dikthäften, några på lösa blad, och ytterligare några i Topelius dagböcker och brev. Samtliga manuskript uppbevaras på Nationalbiblioteket i Helsingfors (se appendix s. 550). Materialet består av 10 förarbeten, utkast, arbetsmanuskript och renskrifter. Ändringar och strykningar förekommer allmänt. Av de dikter till vilka två manuskript finns bevarade, är det första ofta ett utkast med ofullständiga versrader, det andra en renskrift.24 Inga tryckmanuskript är kända; Topelius påminde ständigt sin förläggare Bonnier om att antingen återsända dem eller bränna dem.25 15 Över hälften av dikterna i Ljungblommor trycktes första gången i Hel singfors Tidningar 1842–1860 när Topelius var redaktör för tidningen. En del publicerades också i litterära kalendrar och antologier (se s. 524). En fjärde- del av dikterna har tonsatts (se s. 537).

20 Ändringarnas omfattning och karaktär Ändringar gjorda under skrivprocessen (Sofortkorrekturen) förekommer, det är inte ovanligt att Topelius strök hela verser och strofer för att sedan formulera om dem. Många manuskript är ofullständiga: han påbörjade verser eller lämnade tomrum att fylla i senare. Några manuskript är oavslu- 25 tade, eller upptar bara en eller två strofer. Senare rättelser Spätkorrekturen( ) förekommer i varje arbetsmanuskript: strykningar av ord och verser med ersättande ord och verser skrivna över raden, eller strofer tillagda i marginalen. Skillnaderna mellan arbetsmanuskript och originaltryck är överlag stora, verser och strofer är ofta helt omarbetade i trycket.26 58 dikter har i 30 manuskriptet en annan titel än i trycket, 37 saknar titel i manuskriptet. Tolv diktutkast som avsevärt skiljer sig från den tryckta dikten betecknas här som förarbeten och återges i den digitala utgåvan, ZTe.27 Topelius fortsatte att omarbeta sina redan tryckta dikter ända fram till 1888. Även där han senare gör radikala ingrepp daterar han den nya versionen 35 med det ursprungliga årtalet. Mellan första tryck i HT och originalupplagorna finns betydande skillnader i 41 dikter och endast en skillnad i 15 dikter. I 1860 års upplaga är 40 dikter omarbetade, de flesta naturligt nog från tidiga år, härutöver finns tio dikter

298 Textkritisk redogörelse

med en enda ändring. I 1880 års upplaga har 39 dikter omarbetats, därtill tio 1 med en enda ändring. Upplagan från 1888 har åtta dikter med betydande ändringar, lika många har endast en ändring. Ändringarna kan indelas i tre kategorier: Till den första hör omarbetningar som är att betrakta som språkliga och stilistiska förbättringar. Dik- 5 terna får ofta en mer poetiskt genomarbetad form i senare redaktioner, vilket framstår särskilt tydligt i jämförelsen mellan manuskript och tryck. I senare upplagor har Topelius ersatt ord och verser för att undvika omotiverade upprepningar eller för att nyansera innebörden. En annan typ av ändringar har Topelius gjort i ett fåtal dikter som är starkt präglade av sin tid eller skrivna 10 med anledning av någon samtida händelse. »Vintervisa» (s. 26) som i originalupplagan uttrycker en stark patriotisk känsla blir 1860 en ren naturdikt (komm. s. 333 f.). I »Finlands Namn» (s. 157), som återger stämningarna från majfesten 1848, blir däremot maningen till offervilja för fosterlandet mer explicit 1860. Ändringarna i »Napoleons återkomst i December 1840» visar 15 hur Topelius såg sig föranledd att 1860 förse dikten med bakgrundsfakta som publiken då inte längre kunde förväntas känna till.28 Samma dikt exemplifierar i sin sista redaktion 1888 en tredje typ av ändringar: de som motiverades av författarens allt större benägenhet att formulera en sensmoral. De dikter som hör till de två sistnämnda kategorierna är de facto få, men ändringarna 20 beaktansvärda.29

Dikterna fördelade enligt antal ändringar i 1860 (L I vit, L II grå, L III svart)

25 Inga betydelsebärande ändringar

1–10 ändrade ord

Fler än 10 ändrade ord 30 eller tillagd/borttagen strof

Mer omfattande och/eller strukturella ändringar

Antal dikter

299 Kommentarer

1 Ortografi och interpunktion Stavningen i manuskripten är ofta inkonsekvent och mer ålderdomlig än i trycket. Enkelt v skrivs ofta w, fläkt flägt, fågel fogel. Interpunktionen är genomgående ofullständig. Sammanskrivningar är svåra att skilja från sär- 5 skrivningar. Upplagan från 1860 har fler kommatecken än originalutgåvorna, samt fler sammanskrivningar (en gång > engång). Stavningen är moderniserad och försvenskad (sällsama > sällsamma, orgelens > orgelns, Chineser > Kineser, christall > kristall, Zephirer > Zefirer) och kortformen sen (av sedan) förses 10 med apostrof. Suomi ersätts med Finland. I utgåvan från 1880 tillkommer ytterligare kommatecken, 1888 ändras Christus till Kristus.

Skillnader mellan bokutgåvan och den digitala utgåvan Den digitala utgåvan av Topelius skrifter (ZTe) har en mer omfattande text- 15 kritisk kommentar än bokutgåvan (ZTS). I ZTe ingår faksimil, fotografier av manuskript, manuskriptbeskrivningar, kollationeringsformler för originalupplagorna, interna varianter (ändringar i ms), samt utskrivna förarbeten. De externa varianterna (skillnader mellan olika tryck) upptar också avvikelser i interpunktion och ortografi. Textkommentarerna på ZTe har fler kom- 20 pletterande bakgrundsteckningar, samt mer ingående referat och utskrivna citat (särskilt från HT), där bokutgåvan endast har en referens.

Läsanvisningar och redovisningsprinciper för kommentarerna Varje dikt förses i kommentardelen med textkritiska upplysningar och bak- 25 grundsuppgifter presenterade i följande ordning: Inledningsvis redovisas manuskriptförekomster, ev. tidigare tryck och förefintlighet i de reviderade upplagorna av diktsamlingen (1860, 1880 och 1888). Övriga förekomster i tryck noteras i förteckningen på s. 524. Härefter följer en kommentar som syftar till att placera in dikten i en 30 biografisk, historisk och litterär kontext. Varje dikt förses också med en kort metrisk beskrivning; i redovisningen av rimband står versaler för kvinnliga (tvåstaviga) rim och gemener för manliga (enstaviga), x betecknar orimmat versslut. Om enskilda ord eller verser kräver närmare upplysningar upptas de 35 under rubriken »Punktkommentarer». Dessa innehåller sak- och person- kommentarer, ordförklaringar (källor: Svenska Akademiens ordbok, Ordbok

öfver svenska språket av A. F. Dalin, Nordisk familjebok o.a.), redaktionella anmärkningar och i någon utsträckning jämförbara verser hos andra förfat-

300 Textkritisk redogörelse tare. Ovanliga eller ålderdomliga formvarianter noteras inte; ex. sut’e (sutte 1 > satt), lyftar (lyfter), piligrim (pilgrim), maskrad (maskerad). Kommentaren avslutas med en redovisning av verk som omnämner dikten, också när de inte refereras, samt sekundärlitteratur som använts i kommentaren. Fullständiga uppgifter om jämförbara verk (av Almqvist, 5 Runeberg, Franzén m.fl.) ges endast i litteraturförteckningen. Härefter redovisas varianter, d.v.s. skillnader i förhållande till utgåvan ZTS. Under rubriken »Manuskriptvarians» ges skillnader mellan ZTS och manuskripten; allt av Topelius hand kursiveras. Under rubriken »Tryck varians» redovisas varianter i de tidigare trycken (HT, kalendrar) och i 10 de senare upplagorna av diktsamlingen. Variantförteckningarna för Ljung blommor I–III upptar skillnader i originalupplagan gentemot den första omarbetade upplagan från 1860, samt mot de upplagor som på titelbladet uppges vara reviderade av författaren, d.v.s. 1880 och 1888. I de fall där varian- 30 ter förekommer i tidigare upplagor (1863, 1867, 1872) redovisas även dessa. 15 Variantförteckningarna i bokutgåvan upptar inte följande: förarbeten som skiljer sig avsevärt från den tryckta dikten; ändringar i manuskripten – strukna dikttitlar utgör undantag; ord som är oläsliga p.g.a. bläckplum- par eller överstrykningar; inadvertenser, såsom saknade eller felaktigt utsatta diakritiska tecken; skillnader i ortografi, typografi och interpunktion; 20 sättningsfel, tryckfel och otydlig interpunktion i trycken, författarsignatur i kalendrar samt avsaknad av datering i HT och kalendrar. I kolumnen längst till vänster anges vers/rad. Lemmat skrivs ut endast om varianten är en versrad eller kortare. Redaktionella förklaringar står inom hakparentes: Om en manuskriptvariant utgörs av en saknad versrad anges 25 detta med [saknas], likaså om ett tomrum finns på raden för utelämnat ord [tomrum]. Uteslutningsmarkeringen […] innebär att det uteslutna partiet motsvarar den etablerade texten.31 I några fall har det varit mer läsarvänligt att redovisa manuskripten in extenso och inte i en förteckning vers för vers. 30 Rättelser enligt originalupplagornas förteckningar över tryckfel Sida, vers 11, 58 Kolehmainen, 1845: Kohlemainen, 13, 126 Kolehmainen, 1845: Kohlemainen, 14, 26 ädla, 1845: ädla; 15, 53 och 1845: oeh 35 25, 22 skatan 1845: svalan 27, 26 dem 1845: den 56, 52 hvirflande1845: hviflande

301 Kommentarer

1 75, 5 spöken 1845: spöken, 76, 18 när 1845: når 81, 10 strid 1850: frid 102, 22 sand 1850: strand 117, [titel] åren. 1850: aren. 5 138, 11 sorgset 1850: sorgligt 144, 50 fönstren 1850: fönstret 222, 85 vittnet1854: vattnet 238, 26 jag ser 1854: jag det ser

Utgivarens ändringar gentemot originalupplagorna 10 Sida, vers 5, 9 tusensköna 1845: tnsensköna 7, 81 Suomilandet. 1845: Suomi landet. 40, 6 hand, 1845: hand 57, 117 och på vapen 1845: och vapen 65, 21 »Ve 1845: Ve 15 65, 22 Ve, 1845: »Ve, 65, 4 verldar. 1845: verldar, 71, 33 hans 1845: han 72, 22 pro aris et pro focis 1845: [spärrat] 73, 3 ögon. 1845: ögon, 74, 30 ständigt. 1845: ständigt.» 20 80, 37 Fader, 1845: Fader 80, 57 Herren hade gjort vattnen genomskinliga 1845: [spärrat] 86, 51 alltid! 1845: alltid? 99, 83 igen … 1850: igen …, 109, 4 också 1850: ochså 112, 27 också 1850: ochså 25 113, 7 frågor! 1850: frågor: 115–116 [halvverserna indragna] 1850: [inget indrag] 120, 16 började. 1850: började, 122, 49 menat!» 1850: menat! 131, 36 ro! 1850: ro?

30 135, 8 smög. 1850: smög, 137, [titel] på? 1850: på. 138, 20 också. 1850: ochså. 139, 54 drömma … 1850: drömma .., 140, 37 Också 1850: Ochså 141, 19 också, 1850: ochså,

35 143, 18 halfförgätna,1850: halfförgätna 146, 50 också, 1850: ochså, 148, 10 dimmor, 1850: dimmor. 150–151 [halvversen indragen] 1850: [inget indrag]

302 Textkritisk redogörelse

152, 28 Hunger 1850: [spärrat] 1 153, 84 också 1850: ochså 157, 30 land!» 1850: land!’ 160, 59 omkring … 1850: omkring ..,. 166, 21 Gud, min 1850: Gud. min 168, 1 står du 1850: står dH 5 169, 5 Hur mången, 1850: Hur, mången 182, 43 aldrig 1854: aIdrig 183, 36 f. Ja. / – Åh 1854: Ja. – / Åh 199, [fotnot] nectaris. 1854: nectaris, 210, 4 Aftonsolen1854: AftonsoIen 210, 5 Kom, 1854: Kom 10 210, 7 Kom, 1854: Kom 234, 10 lagrar, 1854: lagar, 234, [datering] 1852. 1854: 1853. 235, 24 också 1854: ochså 238, 33 alla? 1854: alIa? 252, 84 svika.» 1860: svika. 15 257, [fotnot] les 1860: le 268, 16 Askonsdag 1860: Askondag

Citattecknen är konsekvent placeradeefter skiljetecknen (18 ändringar). Originalupplagorna är satta med antikva. I de fall där »I» uppträder 20 som pronomen används emellertid »J» – förmodligen en reminiscens från frakturstilen. Formen ändras från den fjärde svenska upplagan 1866 till »I». Utgåvan följer grundtextens form. Dikttitlarna är satta med kapitäler. I upplagorna 1845, 1850 och 1854 är de satta med halvfet stil och i 1845 därtill kursiverade. I 1860 är titlarna satta 25 med versaler. Dikterna inleds med indrag i 1850 och 1854, och i 1860 har varje strof eller rapsodi indrag. Utgåvan återger inga indrag i dessa fall. Däremot in- förs indrag konsekvent för halvverser, också där de saknas i grundtexten. Ändringarna har gjorts med stöd av senare upplagor där sättningsfel och 30 inkonsekvenser är korrigerade. Årtalet efter dikten kursiveras i utgåvan. I 1845 är de inte kursiverade, i 1850 och 1854 är de både satta med halvfet stil och kursiverade. Titeldikterna i de tre samlingarna kursiveras här. I 1845 markeras titel dikten med en rubrik i stor stil och ett ornament, i 1850 och 1854 är de kur- 35 siverade och satta med halvfet stil. Innehållsförteckningen upptar titeldikten »Ljungblommor» och de tolv dikter som ingår i sviten Sylvias visor. Dessa dikttitlar upptas inte i original-

303 Kommentarer

1 upplagornas innehållsförteckningar. Ortografiska inkonsekvenser i originalupplagornas innehållsförteckningar har inte redovisats. Fotnoter till dikterna är genomgående ickekursiverade i utgåvan, liksom i 1845 och 1854. I 1850 är de kursiverade. 5 Förkortningar A Aina BLF Biografiskt lexikon för Finland f. följande sida/vers ff. de två följande sidorna/verserna 10 FLS Finska Litteratur-Sällskapet FSL Finlands svenska litteraturhistoria FU Förhandlingar och Uppsatser GT Gamla testamentet Hfrs Helsingfors Hki Helsinki

15 HLS Historiska och litteraturhistoriska studier HM Helsingfors Morgonblad HT Helsingfors Tidningar J Joukahainen L Lärkan N Necken NB Nationalbiblioteket (Helsingfors) 20 NT Nya testamentet ms manuskript r. rad SA Samlade Arbeten SAOB Svenska Akademiens ordbok SBL Svenskt biografiskt lexikon 25 SFSV Svenska författare utgivna av Svenska Vitterhetssamfundet SKST Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran Toimituksia SLS Svenska litteratursällskapet i Finland SS Samlade Skrifter SSLS Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland Sthlm Stockholm 30 SV Samlade Verk v. vers ZTe den elektroniska utgåvan av Zacharias Topelius Skrifter: www.topelius.fi ZTS Zacharias Topelius Skrifter (2010–) ÅT Åbo Tidningar

35 ÅU Åbo Underrättelser

För de olika upplagorna av Ljungblommor uppges endast tryckår. För bibel- citat har Karl XII:s bibel använts.

304 Textkritisk redogörelse

Noter 1

1 Zacharias Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 99 f. 2 Ljungblommor II annonserades i HT 11/12 1850, Ljungblommor III 8/11 1854. – Förläggaren till Ljungblommor I Alexander Constantin Öhman dog 1848. Bro- dern August Mauritz efterträdde honom, men han avled följande år, och därefter 5 övertog Paavo Tikkanen och Herman Kellgren verksamheten. 3 Helsingfors Tidningar 11/12 1850 och 8/11 1854. 4 I denna upplaga är sidorna 241–256 felaktigt paginerade 141–156. 5 Ytterligare fyra dikter iLjungblommor I–III ingår i reviderad form i Nya blad 1870. 6 De tolv dikter som ingår i sviten »Sylvias visor» räknas som fristående dikter.

7 I andra till sjätte svenska upplagorna (1862–1877) saknas emellertid »På kullen 10 om våren». 8 AB–ZT 24/11 1860: »Honorariet utgörande för ark 1–14 Rubel 150– samt för de öfriga 3 ¼ ark à 12 Rubel. Summa Rubel 189–». 9 Bonniers förlagskatalog, Bonniers arkiv; Post- och Inrikes Tidningar 13/12 1860. Uppgift om upplagestorlek saknas. 10 Octodes: ark vikta i 18 delar. Uppgift om antalet tryckta ex. saknas för tredje upp lagan. 15 11 De dikter under rubriken Till Skuggorna som inte är skrivna till minne av personer, har flyttats upp under »I. Fäderneslandet». Därtill har åtta dikter från avdelning »IV. Hågkomster» flyttats: sex till »I. Fäderneslandet», två till »II. Lifvet»; jfr innehållsförteckningen på s. 296. 12 AB–ZT 19/12 1865. 13 ZT–AB 5/1 1866. Följande diktsamling utkom 1870 med titeln Nya blad. 20 14 AB–ZT 27/3 1868; ZT–AB, 16/6 1868. – Överenskommelsen för Ljungblommor löpte ut i december 1868 (ZT–AB 28/1 1867). Bonnier innehade redan förlagsrät- ten »för allo» till Fältskärns berättelser och Läsning för barn (ZT–AB 30/4 1869). 15 ZT–AB 30/4 1869. Kontraktet som inte godkändes, NB Coll. 244.8, omslag 3. 16 AB–ZT 13/5 1869. 17 Andra upplagan ombröts nov. 1862–dec. 1863, i oktav, som den första. Tredje 25 upplagan, »ombrutne till Octodes», ombröts parallellt med den andra dec. 1862– mars 1863–det är i själva verket fråga om en ny tryckning. Fjärde upplagan om- bröts i okt. 1866–sept. 1867; den femte juli 1872–jan. 1874; den sjätte sattes juli 1877–nov. 1877; den sjunde sattes 6/7–3/8 1888. Uppgifterna hämtade ur tryckeriets arbetsböcker på Bonniers förlagsarkiv. Fjärde–sjunde upplagorna är alltså egentligen tredje–sjätte. 18 Helsingfors Dagblad 9/12 1880. De återinsatta dikterna är »Den flydda» och 30 »Eden». Samlingen uppges på titelbladet vara »Andra finska av författaren reviderade upplagan». Ljungblommor I–III räknas då som den första. 19 Av »Zacharias Topelius Dispositioner och råd för efterlefvande» framgår att Bon- nier betalade 100 kronor per ark för en upplaga av 5 000 ex, och Edlund 100 mark per ark (avskrift, SLS 801, kapsel 4). 20 I Självbiografiska anteckningar uppger Topelius att han »nog otacksamt glömt 35 den vänliga hand, som tecknat ’älvmynningen’ […]; sannolikt Lennart Forstén», 1922, s. 101. 21 Inlagorna är ojämnt skurna: måtten varierar mellan 13,2–13,7 × 9,9–10,2. 22 Topelius följande diktsamling fick titelnSånger II. Nya blad (1870) och den tredje Sånger III. Ljung (1889).

305 Kommentarer

1 23 Grundtexten har kollationerats mot följande sammanbundna exemplar i Svenska litteratursällskapets Topeliussamling: signum Top 1 (85) / 6961 och 6962. Dik- ter tryckta i Helsingfors Tidningar återges efter exemplar i det digitala tidningsbib- liotek som NB tillhandahåller. För övriga upplagor och tryck har exemplar på SLS använts, förutom för andra upplagan, där exemplaret på Nationalbiblioteket har 5 använts. 24 HäftenaOhyflade Koncepter och Ungskogen (NB 244.151 och 152) innehåller diktutkast, och en del av dem renskrev Topelius i dikthäftena Ljung Blommornas Bok 1–2 och Zonas Bok 1–3 (NB 244.150). 25 Se t.ex. ZT–AB 8/7 1870: »P.S. Lofva mig, att förstöra mina manuscripter efter tryckningen! Jag vill ej ha dem i kryddbodarna eller annorstädes.» 26 Undantag utgör ett par renskrifter i dagboken som helt motsvarar trycket. 10 27 Utkast finns till »Grafven i Karttula», »Julpsalm», »Kärlekens Parabol», »Seg- laren på verldshafvet», »Vågen», »Engelen och skyn», »Octoberstjernan», »Århundradets Natt», »Morgonstormen i våren», »Lofsång i hungeråret 1847», »Stoftets förtviflan» och »Skuggan». 28 Denna typ av uppdatering, motiverad av tidens gång, sker förutom i de tre nämnda dikterna i »Napoleons graf» (s. 145 och komm. s. 425 ff.) 1860. Jfr också nyanse- 15 ringen i »Lönnrot, Castrén» (s. 72, v. 15 och komm. s. 370). 29 Tydliga exempel på den sistnämnda typen av ändringar finns, förutom i nämnda dikt, i »Eden» (komm. s. 346 f.) och »Ödemarkens jul» (komm. s. 414 f.), se även tillagda slutstrofer i »Nattvardsbarnen» (komm. s. 445 f.). 30 I upplagorna från 1863 (andra uppl.), 1867 och 1872 inför Topelius ett fåtal änd- ringar, av vilka en del kvarstår i följande reviderade upplaga 1880. Variantförteck- 20 ningen redovisar då, förutom de reviderade upplagorna, den upplaga där ändring- en först införts. 31 Uppvisar manuskriptversionerna eller upplagorna (1860, 1880, 1888) inga skillnader sinsemellan redovisas de gemensamt. Förteckningen återger då den tidigaste förekomsten; skillnader mellan manuskriptversionerna resp. trycken i fråga om interpunktion eller stavning noteras inte.

306 Ljungblommor I

Kommentarer till de enskilda dikterna 1

L j u n g b l o m m o r I 5

Ljungblommor (s. 3)

Ett manuskript är känt, daterat Febr. 8 [1843] (ms 1). Härtill finns en odaterad renskrift med sju versrader (ms 2), versosidan har dateringen 1860. Dikten »Ljungblommor. / 2. Sången» trycktes i HT 4/3 1843. Den omarbetades i diktsamlingen till två separata dik- 10 ter, »Ljungblommor» och »Sången»; båda ingår i reviderad form i de senare upplagorna av diktsamlingen. Titeldikten på runometer utgör ett lyriskt förord till diktsamlingen, där sångaren introducerar sina sånger, sina muser och sina intentioner. Tilltalet är jämförbart med de inledande runorna i Kanteletar och Kalevala, och återfinns också i annan muntligt tra- derad folkdiktning. Om ljungen som sinnebild för Topelius lyriska produktion och som 15 motivbild för samtliga titeldikter, se inledn. s. XXV f. Topelius svenska runometer är liksom den finska Kalevalametern åttastavig och trokeisk, allitterations- och assonansrik och uppbyggd av parallellismer, d.v.s. en tanke upprepas och varieras i två eller flera på varandra följande verser. Versen är orimmad, men har s.k. balkar, d.v.s. parrim i rapsodins mitt eller slut, liksom samlingens följande fyra runometer- dikter. 20 Om runorna och om ljungen som sinnebild, se ZTe. Se även Finland framställdt i teck ningar 2011, s. 50 f.

Punktkommentarer 6–9 Skall, mer armt […] tröst ej nära? – Syftningen något oklar, verserna ersatta i de senare upplagorna (se nedan). 10–17 Några sånger har […] stjernor strålat. – Att åberopa sångens verkan på lyss- 25 narna är vanligt i folkvisetraditionen. »Sångens makt», en estnisk folkvisa från samma tid, inleds t.ex. med följande ord: »När jag sätter mig att sjunga, / Börjar sjunga, börjar qväda, / Mången man i tankar sjunker, / Mången jungfru uti tårar» (Fosterländskt album 1845, s. 3). Jfr effekten av Väinämöinens sång i Kalevala: alla skogens väsen samlas och lystrar, och han själv rörs till tårar. 12–16 Sjungit dem för Ellis glädje […] blåa blickar – Urvalet av flicknamn represente- 30 rar de litterära traditioner till vilka Topelius dikt ansluter sig. 12 Ellis – Namnet Elli förekommer hos Topelius om en släkting till Greta Matts- dotter (se inledn. s. XXIII). 13 Ainas – Namnets finska innebörd är ’beständigt, evigt’. I dikterna en omskrivning för Emilie Lindqvist; se komm. till »Ut till hafs!» s. 348. Symboliserar, liksom namnet Elli, den nationella sångskatten. 35 14 Selmas – el. Shelma: eg. keltiskt ortnamn. Namnet blev känt och populärt bl.a. genom James MacPhersons Ossian, »The Songs of Selma» och F. M. Franzéns Selmadikter. 15 Fannys – Liksom Selma ett namn med skönlitterära associationer, t.ex. till

307 Kommentarer

1 Friedrich Gottlieb Klopstocks »An Fanny», John Keats »Ode to Fanny» och Franzéns Fannydikter. Hos Franzén är Fanny Selmas dotter. 16 Emmas – Emma är smeknamnet på fästmön Emilie. Namnet återkommer i flera av Topelius dikter, t.ex. i »Till Emma» (se s. 47), och hos några av de skalder som Topelius värderade högt: Franzén, Almqvist och Schiller. 5 23 Skickar dem åt Suomis flickor – I Självbiografiska anteckningar uppger Topelius: »Tillägnan till Finlands flickor i första häftet av Ljungblommor låter väl ana den källa, vid vars rand dessa blommor uppspirat» (1922, s. 101 f.).

Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 101 f.; 120 dikter 1970, s. 1 f.; Finland fram ställdt i teckningar 2011, s. 50 f.

10 Manuskriptvarians Titel Ljungblommor. ms 1: Ljungblommor. / 2. 1 blomma ms 2: grönska 4 Heden äger ock ms 2: Äfven heden har 7 Fattigtms 1: Wissnadt 9 Sjelf sin ljufva tröst ej nära? ms 1: Le i glans och doft och ära? 15 10–26 ms 1: [oavslutat utkast till »Sången», se nedan]

Tryckvarians Titel Ljungblommor. HT: Ljungblommor. / 2. Sången*). 1 Vilda skogen har sin blomma 1860: Vintergranen har sin grönska, 1880, 1888: Vintergranen bär sin grönska, 20 2 har 1880, 1888: bär 4 Heden äger ock 1860, 1880, 1888: Äfven heden har 6–9 1860, 1880, 1888: Skall det, armare än heden, Sorgsnare än ödemarken, Inga ljufva blommor bära, När dess vintrar stå så nära? 25 10–26 HT: O så gladt du sjöng, min Elli! Och så sorgset du, min Aina! Gerna hör jag glädjen sjunga, Sorgen bort i sång försmälta; Älskeligt ni sjungit båda. Nu en saga hör om sången! 30 Aina skall den sagan älska, Elli skall den ej förskjuta. [härefter följer v. 2–41 av »Sången»] 11 1860, 1880, 1888: När i bröstet hjertat brände, Som en hämpling uti skogen, [1880, 1888: Som en hämpling sjöng i skogen,] 35 Som en ensam vind i granens Dunkelgröna sommarkrona, 14–16 1860, 1880, 1888: Då har Selmas panna ljusnat, Då ha Fannys ögon skimrat

308 Ljungblommor I

Och min Emmas blida blickar 1 19 likt 1860, 1880, 1888: som 21–23 1860, 1880, 1888: Uti unga hjertans vårar [1880, 1888: I de unga] Och i vackra ögons värma. Och nu knöt jag dem tillsamman, 5 Knöt en krans af ödemarkens Bleka, röda, daggbestänkta Friska ljung i sommarblomma, Sänder den åt Finlands flickor Fotnot HT: *) N:o 1 är införd i Hf. Tidn. 1842 N:o 36. Den här anförda »sagan» är till sitt ursprung Finsk. 10 I.

Sången (s. 4 f.)

Ett uppslag till »Sången» finns i manuskriptet till »Ljungblommor» (se ovan). Temat, sorgen och glädjen i sången, återfinns i ms tydligast i följande verser: Skön är glädjen, / 15 Äfven sorgen har sin ljufhet, / Sången är ett barn af båda. Dikten »Ljungblommor. 2. Sång- en» trycktes i HT 4/3 1843. Den omarbetades i diktsamlingen 1845 till två separata dikter, »Ljungblommor» (ovan) och »Sången». Dikten »Sången» ingår i reviderad form i de senare upplagorna av diktsamlingen. I dagboken 8/11 1839 citerar Topelius Matthias Alexander Castrén, som erinrat sig en finsk saga på nylänningarnas terminsfest samma kväll: En vandrare klappade på en gam- 20 mal kvinnas dörr och bad att hon skulle lära honom sjunga. Hon svarade: »huru skall jag kunna det? – Men gå ensam ut i öknen och haf sorg i hjertat, då skall sången sjelfmant stiga ned i ert bröst.» Något senare formar Topelius stoffet till en dikt på blankvers (NB 244.150, utkast 244.148, se ZTe). Året därpå, 1840, utkom Kanteletar, och 1841 M. A. Castréns svenska översättning av Kalevala, och Topelius var under dessa år starkt influerad av den finskspråkiga folkdikt- 25 ningen. År 1843 utvecklade han den ovan refererade folksagan till dikten »Sången», som ansluter sig till Kalevalatraditionen genom runometern, landskapsskildringen, verserna från Kanteletar (v. 4, 40) och sagomodern Runotar. Topelius upptar också folksagan i sin promotionsdikt från 1844 (se komm. v. 36–41) och i Boken om Vårt Land (1875). Framhållandet av sångens makt och styrka är känd från finsk och annan folkpoesi och betonades starkt av romantikerna. Jfr komm. s. 307, v. 10–17. Topelius antyder i dagboken (8/11 1839) en mer vittomfattande definition av termen 30 sång: »Vi äro hitkomne som i en öken, och sången är vår tröst. Ty med sång förstodo våra fäder icke toner blott utan harmonie i hela dess rika betydelse.» Här framställs sången som ett uttryck för hela den nationella kulturskatten och traditionen, och därmed som den grund nationen skall byggas på. Jfr komm. till »Kantele» s. 312. Om runometern, se komm. till »Ljungblommor» s. 307. 35 Punktkommentarer 4, 40 Sången är af sorg upprunnen – Motsvarar v. 9 f. i första runan i Kanteletar (1840): »Soitto on suruista tehty / Murehista muovaeltu.» Topelius tar emellertid Kanteletar-verserna ett steg vidare i det att sorgen i de följande verserna

309 Kommentarer

1 omvandlas till glädje (v. 5, 41). Med sin placering både i diktens inledande strof och i slutraderna framstår verserna som ett omkväde (4 f., 40 f.). 6 Runotar – Sångens moder i finsk folkpoesi, motsvarighet till Skandinaviens Saga. I »Nordiska taflor 1. Midvinternatt» i Nya Blad (1870) presenteras »vesterns Saga» och Runotar som varandras systrar. 5 22, 32 sångens goda gåfva!» – Jfr J. L. Runebergs dikt »Sångens gåfva» på trokeisk fyrtaktig vers från 1845 (SS II, 1935, s. 231; komm. SS X:II, 1956, s. 233). 36–41 »Gå dit bort i ödemarken, […] Men af sång är glädje vunnen.» – Topelius upptar verserna i sin promotionsdikt 1844 (se ZTe).

Lassila, Runoilija ja rumpali 2000, s. 65 f.; Schalin,»Hemkretsmotiv i Z. Topelii diktning» 1918, s. [22]–47; Topelius, Sång tillegnad de med allernådigste tillstädjelse Den 21 Junii 1844 10 vid Kejserliga Alexanders-Universitetet i Finland promoverade sextioen philosophiæ magistrar 1844 [separattryck]; Topelius, 120 dikter 1970, s. 48–51; Vasenius I, s. 232 f.; II, s. 534, 538, III, s. 171, IV, s. 314; V, s. 91, VI, s. 39; Vetterlund, »Finlands romantiker» 1918, s. 14

Tryckvarians 3 det visa folket 1860, 1880, 1888: den vise barden 15 6–33 1860, 1880, 1888: Långt i fjerran ödemarkens Vindomsusade, förgätna Sorgsna mo, vid insjöns stränder Och den höga åsens branter, Står en koja, gömd och ringa. 20 Låg är kojan, hög är furan, Högt är forssens dån, och mäktigt Mer än alla menskotankar Slår naturens stora hjerta. Runotar, den ädla sångens Höga moder, bor i kojan, 25 Bor allena, bor i armod, [1872, 1880, 1888: Sångens moder, sångens dotter,] Bor i sorg och bor i längtan, Sällare än lyckans skötbarn, Rikare än kungadöttrar, Icke heller alltför ensam. Många spår till kojan leda, 30 Lätta spår, som vända tyngre, Med ett sviket hopp, tillbaka. Kom en dag en munter yngling: »Frid med dig, du sångarmoder, Diktens ädla fostrarinna!

35 Länge dina spår jag följde, Sökte dig i stadens hvimmel, Sökte dig i bygdens lekar, Sökte dig i tärnans löjen

310 Ljungblommor I

Och vid bägarns rand förgäfves. 1 Nu, o moder, ett mig lofva: Lär mig sångens gudagåfva!»

Runotar, den ädla sångens Höga moder, log och sade: »Fann du icke mig i staden, 5 Ej i bygdens glada lekar, Ej i tärnans lätta löjen Och vid bräddade pokalen; Hvarför kom du hit till öde Tufvans ljung och vågens flöde?»

Sade ynglingen: »O moder, 10 Vid din härd vill jag förblifva, Dina furor vill jag slöjda, Tusen år jag stum vill lyssna Här på dina tusen sånger Och den första och den sista Djupt uti mitt minne rista.» 15 Sade sångens visa moder: »Tusen år kan du förblifva, Tusen sånger kan jag gifva, Och den första och den sista Kan du djupt i minnet rista. Och dock kan jag dig ej lofva 20 Sångens goda gudagåfva.»

Sade ynglingen bedröfvad: »Öppen är min själ, mitt öra; 36 dit bort 1860, 1880, 1888: allen 39 Dina läppar sjelfmant lifva; 1860, 1880, 1888: Sjelfmant dina läppar lifva. 41 1860, 1880, 1888: Men är sångens gåfva funnen, 25 Si så är din sorg försvunnen Och odödlig glädje vunnen.»

Kantele (s. 5–9) 30 Ett manuskript är känt, daterat 15, 16 April [1842]. Dikten trycktes i HT 11/5 1842, och ingår i reviderad form i de senare upplagorna av diktsamlingen. Utgångspunkten för dikten är den »harpa» som Väinämöinen enligt slutverserna i Kalevala lämnar kvar på Finlands strand efter att själv ha drivits bort (svensk övers. M. A. Castrén 1841, s. 215). Utgående från dessa verser diktar Topelius historien om hur den finska sången återuppväcks. Topelius väver samman det mytiska stoffet med de nationella 35 visionerna under mitten av 1800-talet. Dikten återupptar temat från de två föregående: diktandets nödvändighet och identitetsskapande funktion, här på nationell nivå. I dikten skapar Topelius en länk mellan forntid och nutid. Denna strävan att knyta ihop nuet och historien uppträder ofta i Topelius diktning och präglar en stor del av den

311 Kommentarer

1 samtida litteraturen (Castrén 1918, s. 221, 228). Berättelser om händelser, människor och myter sammangjuts till en historia om den egna kulturens utveckling. Förfarandet, som var ett sätt att stärka den nationella medvetenheten och förankringen, var en del av den romantiska strömningen. Upphöjandet av ödemarken som diktens rätta hemvist låg i tiden, det orörda och friska 5 landskapet representerade dikten själv (se Alhoniemi 1968, s. 110). Gestaltningen av dikten är också starkt influerad av de föregångare Topelius själv uppger som den finska sång- skattens förvaltare: Elias Lönnrot, J. L. Runeberg och F. M. Franzén. Läsarna var följaktli- gen förtrogna med språkuttrycket hos Topelius, påpekar Vetterlund (1918, s. 4). Naturskildringen i »Kantele» bär tydliga spår av Kalevala. Men medan naturskildringen i det finska eposet är stram eller endast indikerad, blir naturen i Topelius dikt ett symbol- mättat själsligt landskap, ett diktens landskap (se ibid., s. 9–17). 10 Omarbetningen från 1860 syftar uppenbarligen till större överensstämmelse medKale vala. I Topelius första tryckta versioner ligger den döde barden fallen i skogen bredvid kantelen (v. 33–43). I upplagorna från 1860 motsvarar det ersättande partiet de avslutande verserna av Kalevala där kantelen lämnas kvar på stranden, medan Väinämöinen själv seglar bort, vredgad över att jungfrun Marjattas/Marias son – avlad av ett lingon, född i ett stall – övertar Väinämöinens roll som skogens kung (»Trettieandra Runan» 1841; se ZTe). 15 Väinämöinen försvinner från scenen i de senare upplagorna av Ljungblommor och de nya sångarna, Lönnrot, Franzén och Runeberg, lyfts fram. Citatet ur Kanteletar som står som överskrift för ms-versionen belyser också den förnyelse av traditionen som dikten gestaltar (se variantförteckning nedan, samt Kanteletar, Förra delen, 1841, s. 73). Pettersson betecknar dikten »Kantele», liksom åtskilliga andra dikter iLjungblommor , som en versifierad parabel: skalden berättar en saga, vars allegoriska karaktär framträder 20 under berättelsens gång (Pettersson 1952, s. 79 f.; även Vasenius V, s. 137). Om diktens förhållande till keltisk poesi och den homeriska traditionen, se Gunnar Castrén 1918, s. 224–233. Dikten är skriven på runometer, se komm. till »Ljungblommor» s. 307.

Punktkommentarer Titel Kantele – Stränginstrument av typen cittra, som genom Kalevala, där det 25 också benämns harpa, fick status av finskt nationalinstrument. I Topelius dikt symboliserar kantelen liksom i den finska mytologin sångens skapande och livgivande makt. Jfr bardens harpa. 1 Nu en saga vill jag sjunga, – Anslaget ofta använt i folksångerna, jfr Kalevala: »Nu mig göres lust i hågen, / I mitt hufvud bor en tanke, / Lust jag har att börja runor, / Laga mig till reds att sjunga.» (1841, s. 1), och Kanteletar nr 30 11: »Hågen bjuder mig att börja, / Städse tanken träget tänker, / Bjuder mig att sånger sjunga, / Manar mig att ordna orden»Fosterländskt ( album II 1847, s. 31). 2 Hvem vill uppå sagan höra? – Frågan om diktarens publik är återkommande i folksångerna, jfr Kanteletar nr 59: »Hvem skall då min sorg jag säga, / Tala om hvad hjertat gömmer» (Fosterländskt album I 1845, s. 61). – I manuskript 35 versionen är åhörarna »Loa» och »Wille». 5–7 Björken har ej tid […] ha ännu mera. – Exempel på personifierande uppräk- ningar, en teknik som ofta förekommer i finsk runometerdikt. 8–9 Selma, Fanny – Se komm. s. 307, v. 12–16. I »Kantele» liksom i Franzéns dikt »Selma» söker diktaren en åhörare eller lyssnerska. »Ingen hade jag som

312 Ljungblommor I

hörde, / Ingen som belönte mig» heter det hos Franzén (jfr v. 2 f.), förrän 1 Selma träder fram som musa. – Att namnet Fanny ersätts av Aina från 1860 förstärker anknytningen till det finska (omAina , se komm. s. 307, v. 13). 13–16 Dikten har jag engång funnit […] blomma uppå ljungen. – Jfr Kalevala, första runan, andra strofen: »Ännu andra ord det finnes, / Dem jag fångat, dem jag lärt mig, / Plockat upp vid vägens sidor, / Dem jag brutit har från ljungen 5 / Rifvit lös från skogens ruskor, / Från de späda skotten dragit» (1841, s. 2). Topelius tematiserar diktkonsten också i promotionsdikten 1844 där sambandet mellan dikten och naturen understryks: »Från stormomsusade furors gröna grenar / jag samlat orden, orden i vinden strör jag.» [...] »Dikten jag från fjällens isar / och från hedens ljung har plockat, / lagt därtill ett sus af furan, / litet majdoft ifrån ängen, / litet guld från insjöns speglar, / litet silfver 10 ifrån källan, / dalens grönska däremellan» (Topelius SS I, s. 122, 124). 32 Sorgsna tufvan är mitt hjerta. – Jfr liknelsen mellan ödemarken och människo- hjärtat s. 3, v. 5–9. 33–43 Så om Kantele är sången: […] hvars eld förbrunnit. – Om Topelius omarbetning av verserna, se diktkomm. ovan. 36 den döde barden – Väinämöinen (v. 75, 79, 95). bard – Ordets keltiska ursprung associerar till Ossian och MacPherson men barden förekom tidigt även 15 i andra språk. I Topelius dikt ges barden en finsk kontext. 40–43 Var så tyst som döda lärkan, […] hvars eld förbrunnit. – Jfr första runan i Kale vala: »Länge har min Sång i kölden, / Länge i det dolda varit; / Nu jag sången vill ur kylan, / Visorna ur kölden hemta» (sv. övers. 1841, s. 2). 96 Runofadrens – Väinämöinens. 120 Satakielinen – satakieli (fi.): ’den hundratungade’ näktergalen. Förekommer 20 också hos Franzén (»Audiensen»). 121–124 Skumma skogar sakta susa [...] blommor le och lyssna. – Verserna exempel på det som Björn Pettersson kallar objektiv besjälning, en bildlig formulering som ofta förekommer iKalevala (se Pettersson 1952, s. 55). 133–139 Mina lunder skola glädjas [...] åt sina stränder. – Objektiv besjälning, se komm. ovan. 25

Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 107, 110, 228; Castrén, »Topelius’ fosterländ- ska lyrik» 1918, s. 221–228; Kalevala 1841; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 55–60; Topelius, Samlade Skrifter I, 1904, s. 122, 124; 120 dikter 1970, s. 37–44; Vasenius III, s. 170 ff., VI, s. 39 f., V, s. 137; Vest,Zachris Topelius 1905, s. 84; Vet- terlund, »Finlands romantiker» 1918, s. 4, 9–17 30 Manuskriptvarians Överskrift ms: O hur allt nu är förändradt / uti Metsola det ljufva. Titel Kantele. ms: [saknas] 1–36 ms: Nu will jag en saga säga, liten dikt vill jag berätta, kom du lilla smultronblomma, 35 glada öga, kom och sätt dig, Loa vid min högra sida, men till venster sitter Wille. Liten dikt vill jag förtälja,

313 Kommentarer

1 dikten har jag engång funnit lik ett hjortron uppå tufvan, lik ett ensamt bär på stjelken i den sanka ödemarken, i det djupa Suomikärret. 5 Satt engång en liten gosse, fager pilt med mjuka lockar, ensam under höga granar, uppå tufvan under tallen, Invid honom uppå mossan låg den lillas döde fader, 10 skäggig gubbe låg på tufvan, vildt och vackert var hans anlet, blekt som en förvissnad blomma, och likt granens lockar håret. 38 Låg invid ms: ligger vid 39 glada ms: klara

15 43 Som en härd, hvars eld förbrunnit. ms: som en 44 Vinden vandrade i skogen, ms: Kom en vind igenom skogen efter 45 ms:öfver Kantele på tufvan. 47 susa ms: sucka 53 betäcka, ms: fördölja, 54 Mossa vexer på min sida, ms: mossa vexer på 58 Då jag bars som barn på armen, ms: fordom bars jag uppå armen, 20 före 59 ms: Invid starka hjeltars 61 hårda ms: ludna 62–64 ms: under hårda pansarskjortan, när de ljufva spelet hörde när de sångens doft förnummo. Så de starka djupt jag rörde, 25 rörde ock de svaga alla, vid min sång de späda greto, sköna Pohja döttrar tårades de ljufva ögon när de hörde glädjen sprang på mina strängar, 67 har vissnat, ms: 30 är vissnad, 68 Vissnat sångens blåa blommor, ms: vissna sångens blommor alla, 70–72 ms: och förgätna under drifvan. Fins i wida Suomilandet ingen mer som runor smider, gyllne strängar spinner nya. Ingen som de späda ammar, 35 half förfrusna återlifvar, Kantele från tufvan tager?» 75–88 ms: funno Kantele på tufvan och förnummo ljufva spelet,

314 Ljungblommor I

när deröfver flydde vinden, 1 luftens barn deröfver lekte. Sade så den ena mannen: Du min vän och gode broder, tag du Kantele från tufvan stäm förgätna strängar åter, 5 jag vill gå i djupa skogen, leta uti öde kärret, öfver ljung och öfver tufva efter ljufva Suomiblommor, Kanteles förgråtna döttrar. När jag sen rätt många funnit, 10 räddat deras doft ur drifvan, vill jag dem till kransar knyta, Kantele med dem bekransa, vatna dem med kärlekstårar, och med kärlekssol dem värma, att de täcka barn må lefva, Suomis söner högt sig glädja 15 och dess blyga döttrar rodna, när med undran de beskåda dessa ljufva blommor tagna från den öde ljungens från aflägsna Suomitufvan.» 90 öde ms: djupa 20 92–124 ms: med så underbara blommor, Kanteles förgråtna döttrar, att det blef en doft i skogen, vällukt uti hela nejden. Deraf Djupt den andre rördes och hans håg blef mild 25 Som ett vårregn öfver häggen etc. Kantele tog han från tufvan, stämde de förgätna strängar och begynte nya runor, nya runor att ett välljud gick kring nejden, träden böja sina grenar, 30 blommor öpna sin kalkar, skyarna stadna skygga färden, vinden väntar för att lyssna, på det nya Suomispelet, på de unga runoröster. 126 ädle ms: ädla 35 131 de kära namnen ms: de namnen 136 Vinden för dem sedan längre, ms: Vinden för sedan dem längre 150 ger er dem ms: ger Dem Er

315 Kommentarer

1 Tryckvarians Titel Kantele. HT: Ljungblommor. / I. 1 en saga vill jag HT: jag vill en saga 2 uppå sagan höra? 1860, 1880, 1888: höra på min saga? 7 ännu mera. 1860, 1880, 1888: nu ej öra. 5 9 Fanny, 1860, 1880, 1888: Aina, 13 Dikten har jag engång 1860, 1880, 1888: Den har jag i skogen 14 Lik ett hjortron uppå 1860: Som ett hjortron uppå 1880, 1888: Som ett hjortron der på 15 Lik ett ensamt bär på stjelken, 1860, 1880, 1888: [borttaget] 16 Enslig blomma uppå 1860, 1880, 1888: Som en blomma gömd i

10 18 Vackra barn af skogens tufvor, 1860, 1880, 1888: [borttaget] 23 Uti blomman log 1860, 1880, 1888: Och i henne låg 24 blott, var det tårar? 1860, 1880, 1888: af morgondimman? 25 Skogens ljufhet log i perlan, 1860, 1880, 1888: Var det blott en halfförgäten / Enslig tår, i tysthet gråten? / Ingen vet. Men skogens ljufhet, 27 den sig speglat. 1880, 1888: i henne droppat. 29 Sorgsna tufvan börjar knoppas, 1860, 1880, 1888: Tufvan började att knop- 15 pas, 30 Börjar längta, börjar 1860, 1880, 1888: Grönska, blomma, längta, 31 Börjar le 1860, 1880, 1888: Tufvan log 32 är 1860, 1880, 1888: var 34–43 1860, 1880, 1888: Gamle, vise Wäinämöinen, 20 Den evärdelige sångarn, Vredgades på Christusbarnet, Sjöng åt sig en kopparskuta Och for hädan öfver tidens Skumbetäckta flod till dunkla Fjärdarna af evigheten. Men sin kantele, sitt ljufva 25 Strängaspel af flickans lockar, Och de höga runosånger Lemnade han qvar på tidens Öde, stormuppfyllda stränder Till en evig fröjd för Finland.

30 Kantele, det glada spelet, [1880,1888: gamla spelet,] Låg på tufvan, låg förgätet Långt i Finlands ödemarker. Tusen vintrars snö och tusen Vårars milda grönska bredde Skiftande sitt dok däröfver. 47 Börjar susa uti vinden. 1860, 1880, 1888: Började i vinden susa: 35 48 1860, 1880, 1888: [borttaget] 50–51 1860, 1880, 1888: [borttaget] 54 på 1860, 1880, 1888: ur 56 arma, ve mig glömda! 1860: längesen förgätna! 1880, 1888: tusen år förgätna!

316 Ljungblommor I

59 Invid 1880, 1888: Vid de 1 62–102 1860, 1880, 1888: Tärnans sommarmilda öga Tindrade i tysta tårar, När i mina strängar stormen Susade och vattenfallet 5 Stänkte högt och skogen spelte, Lärkan sjöng och blomstren lyddes. Ve mig, alltför länge glömda! Jord och himmel har jag skapat, Holkat hafvets djup och lodat Bottenlösa menskohjertat; 10 Men förlamad är min trollmakt, Brustna äro mina strängar, Döda äro mina sånger, Vissnade, förströdda alla, Som om hösten löfven falla Med en vintersnö i spåren, När det än är långt till våren. 15 Gingo många män i lunden, Många män, som röjde skogen; Sågo tufvan, sågo tallen, Vintersnön och vårens grönska, Kantele blef ingen varse; Hörde stormens sus och fallets 20 Sorlande och lärkans driller, Kantele dock ingen hörde, Ingen än dess strängar rörde.

Kom så en och kom en annan, Kom med ljusnad blick i lunden. Sångens lingon fann den ena, 25 Och dess hjortron fann den andra, [1880, 1888: Sångens hjortron] Och en bruten sträng den tredje; [1880, 1888: sprungen sträng] Men den fjerde fann med undran Bitarne af strängaspelet. Sade bitarna: hvem smider, 30 Arma stycken, oss tillsamman? Hvar är smeden? Hvar är smedjan? Hvar är släggan? Hvar är städet? Städet är ännu ej hamradt, Släggan är ännu ej smiden, Smedjan är ännu ej murad, Smeden har ej dagen skådat. 35

Kom så en och kom en annan, Kom en man i vadmalsjacka, Redde slägga, städ och smedja,

317 Kommentarer

1 Smidde bitarna tillsamman, Smidde dem långt mera starka, Bättre, skönare än nånsin, [1880, 1888: än fordom,] Och der blef en doft i nejden, 110–113 1860, 1880, 1888: 5 Kom så en och kom en annan, Kommo Runotars förtrogne Älsklingar med ljusa lockar, Togo Kantele från tufvan, Stämde nya gyllne strängar 118 Välljud gick kring hela 1860, 1880, 1888: Och der blef en klang i 119 uppå 1860, 1880, 1888: på den 10 121 Skumma skogar 1860, 1880, 1888: Skogarna så 122 Strida forssar 1860, 1880, 1888: Forssarna så 123–124 1860, 1880, 1888: Vindarna med undran tystna / Och de tusen blommor lyssna. 125–128 1860, 1880, 1888: Hvem är han, som smidde Wäinös / Kantele så ny för Fin- land? Hvilka äro de, som stämde / Underbart dess nya strängar? 15 126 ädle HT: ädla 129 goda 1860, 1880, 1888: milda 130 ock ett annat, 1860, 1880, 1888: ock de andra, 131 får 1860, 1880, 1888: må 140 vida Suomilandet 1860, 1880, 1888: vågomsusta Finland 146 Suomi 1860, 1880, 1888: Finland 20 149 namnen 1888: namnet 150 ger er dem 1880: gifver dem 1888: gifver den 151 1860, 1880, 1888: Smeden är Elias Lönnrot, Strängarna Franzén har spunnit, Runeberg lät högt dem klinga; Högre ha i Finland inga Sångare och sånger hunnit. 25

Grafven i Karttula (s. 9–13)

Ett odaterat manuskript är känt. Dikten ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. Den händelse i Karttula som Topelius i sin not uppger ligga till grund för dikten refe- 30 reras i en notis i HT 9/10 1841: En ung bondflicka tvingades av sina föräldrar att gifta sig med en annan man än den hon förälskat sig i. Dagen efter bröllopet hittades hon drunk- nad, sammanbunden med sin älskade (se ZTe). Händelsen i Karttula gav också upphov till en inhemsk pjäs, »Karttublommans bröl- lop», av A. G. Ingelius (rec. i Åbo Underrättelser 17/2 1854; se Sarjala 2005, s. 207). Dikten är skriven på runometer, se komm. till »Ljungblommor», s. 307. Stilen präglas 35 f.ö. av ett arkaiserande språk, sagoallusioner och en folklig tradering. Manuskriptet har i högre grad än trycket drag av skillingtryckets konkretion och målande muntlighet (se ms i ZTe).

318 Ljungblommor I

Punktkommentar 1 28 brustet hjerta – stående epitet för Karttulabruden (v. 40, 91, 119).

Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 156; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 46 f.; Sarjala, Poeettinen elämä 2005, s. 207; »Ingelius, Axel Gabriel», BLF 2 2009; Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 102 5

Manuskriptvarians Ms har titeln Grafven i Kuivasniemi. V. 1–12 och v. 77–132 motsvarar inledning och slut i ms, medan de mellanliggande rapsodierna avviker.

10 Vid den sofvande flickans bild (s. 13 ff.)

Topelius skrev dikten i dagboken 12/9 1840. Den trycktes i HT 8/6 1842. Dikten ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. Av dagboken framgår att dikten tillkommit vid »betraktandet af en dosa» hos vännen Henrik Backman, medan de andra spelade »cucu» (12/9 1840). 15 Dikten har runometerns åttastaviga, trokeiska verser. Från v. 36 (sexstavig) växlar dikten mellan sju- och åttastaviga verser.

Söderhjelm, »Topelius’ tidigaste lyriska diktning» 1931, s. 43; Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 102; Vasenius II, s. 354; V, s. 119

20 Manuskriptvarians Titel Vid den sofvande flickans bild. ms: [saknas] 1 var tyst min tanke; ms: min snabba tanke! 2 blyg och blunda! ms: tyst som natten! 3–4 ms: Smyg dig skälmsk, men smyg dig sakta, 8 sidenslöja; ms: silfverslöja, 13 dimomhöljda ms: töckenglada 25 14 du väna mön ej väcker. – – ms: den väna mön ej väckes. 16 skimra ms: segla 24–26 ms: Engel! tyst! ack låt mig älska 28–30 ms: låt mig här vid dessa himlars / hem och dessa ögons ömhet – / längta lifvet bort och ljufligt 32–35 ms: Tyst, ack, öppnar sig ej ögat? 30 Läpparna månn de ej logo? Ljufva, jag förskräcks – hvad, himlar! häfva sig ej barmens böljor? 38 Nej, du vaknar ej, ack nej! ms: Nej – ack nej! du vaknar ej, 49 mitt hopp ms: ditt lif 51 ditt lif ms: du blott 52 Dock – ej blott en dröm var du – ms: Nej, ack nej! det var ej du, 35

Tryckvarians Titel Vid den sofvande flickans bild. HT: Slumrerskans Bild.

319 Kommentarer

1 Hafvets Flicka (s. 15 f.)

Två manuskript är kända: ms 1 är daterat Alörn 1840 Sept. 3, ms 2 är skrivet i dagboken för samma dag. Dikten trycktes första gången i HT 6/4 1842. Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. 5 Dikten är daterad samma dag som Topelius med några vänner gjorde en utfärd i Nykar- leby skärgård med det fartyg, som han i dagboken benämner »blåa hafvets dotter Eme- lie» (db 3/9 1840). Namnet Emilia får sålunda i dikten en dubbel syftning: på fartyget och på Emilie Lindqvist. Almqvist-influenserna – se ms-titel och fotnot i HT nedan – syns i romantiseringen av det stormiga havet och naturkrafternas spel, jfr t.ex. följande verser ur Törnrosens bok:

10 »Kom du ljufva storm! din röst / Svalkar – svalka kan mitt bröst. / Fri jag vandrar, när din ande / Andas hvinande kring mig» (imperialoktavupplagan 1839, s. 35). Topelius motto i dagboken för september 1840 är också ett Almqvist-citat:Blås o blås, du min / vackra storm öfver / böljans fradga – / Djupt jag ler då din / stämma jag hör!( »Månsången», ibid. s. 31). Vers 1–4 är trokeiska, v. 5–10 daktylisk-trokeiska. Taktschemat är 4–4–4–4–4–5–2– 2–4–2, rimflätningen aaXaXXXXXX. Sjätte versen, med inrim, upprepas med variationer i varje strof. 15 Punktkommentar 2 Sångens ljud på vågen gå: – Jfr formuleringar i »Månsången», där Almqvist diktar om stormen som »sjungande går på vågen» (ibid., s. 32).

Vasenius II, s. 354 20 Manuskriptvarians Titel Hafvets Flicka. (Imitation.) ms 1: XXII. Hafvets flicka / à la almquist ms 2: [saknar titel] 1–2 ms 1, ms 2: Och Emilia sjunger så / sången hörs på vågen gå: 4 Föddes för det ms 1: föddes på det ms 2: har sitt hem på fjärdens blå, 5 gårdar ms 2: gård 25 6 Vingade vindar hvilat ms 1, ms 2: Slumrande vindar ha hvilat 16 ila ms 1, ms 2: vakna 18 och de hvita ms 1, ms 2: och vaggande 19 Vågornas lust vildt susa omkring dess ms 1, ms 2: vågornas vilda lust omsusa dess 21 Gördeln hennes ms 1, ms 2: Gördeln som dess 23 Vilda hafvets vackra ms 2: hvita hafvets vilda 30 25 Snöhvita ms 1, ms 2: Hvita 27 skinande ms 2: skimrande 33 flydda ms 1, ms 2: älskade 34 All vår kärlek ms 1, ms 2: evig längtan 38 Saliga ms 2: oändliga 39 oändliga ms 2: osägliga 35 Tryckvarians Titel Hafvets Flicka. (Imitation.) HT: Hafwets Flicka *) 1–2 HT: Och Emilia sjunger så, / Sången hörs på vågen gå: 4 för HT: på

320 Ljungblommor I

6 Vingade vindar hvilat HT: Slumrande vindar ha hvilat 1 11 hafvets HT: böljans 16 ila HT: vakna 18 och de hvita HT: och vaggande 19 lust vildt susa omkring HT: vilda lust omsusa 21 Gördeln hennes HT: Bojan, som dess 5 22 Gördeln HT: Bojan 25 Snöhvita HT: Hvita 33 flydda HT: flyende 34 All vår kärlek HT: Evig längtan Fotnot *) Emilia heter ett af de täckaste fartyg, som någonsin spänt sina hvita vingar till flygt i Österbottens vimpelomfladdrade hamnar. Ofvanstående lilla gen- 10 ljud af Almqvistska strängar skrefs vid en utvisitation, då flaggorna längtans- fullt pekade bort mot Levantens glödande himmel.

På kullen om våren (s. 16 f.)

15 Tre manuskript är kända: ms 1 och ms 2 är odaterade arbetsmanuskript och ms 3 en renskrift med dateringen 1842. Dikten ingår i omarbetad form i de reviderade upplagorna av diktsamlingen (1860, 1880, 1888), men saknas i de svenska upplagorna 2–6 (1862–1877). Dikten skrevs efter att Topelius ungdomsvän Henrik Backman oväntat hade dött den 27 juni 1842. En månad tidigare hade Topelius fått i uppdrag av vännen att köpa en ring åt hans fästmö, Marie Hammarin. När Topelius något fördröjd kom till Nykarleby den 6 juli fick han budet om Henrik Backmans död. Begravningen hade ägt rum, och när han 20 besökte kullen där graven låg lät han ringen falla i sanden (anteckningar, NB 244.134, s. 248, 253 ff., se ZTe). Se även »Hans Handske» (s. 40 f.) och »Anderöster på hafvets strand» (s. 112 f.), båda tillkomna med Henrik Backman i åtanke (Topelius 1922, s. 101). Versen är jambisk pentameter med rimflätningen ABABCC. 25 Punktkommentarer 8 skalkas – gäckar. 13–18 Jag står på kullen, [...] öfver kullen stiger. – Strofen exempel på besjälning (se Pettersson 1852, s. 41).

Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 135 f.; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 30 1952, s. 41; Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 101; 120 dikter 1970, s. 44 f.; Vasenius II, s. 385 ff.

Manuskriptvarians 1–12 ms 3: När alla drifvor smälta bort och falla, När alla ofruktbara hedar knoppas, När alla lifvets bäckar öfversvalla. 35 Och alla dufna hjertan åter hoppas, Hur frysa då till is de friska flöden, Och hvadan kom förvissningen och döden?

321 Kommentarer

1 5–6 ms 1: Han hägnar markens lif och blommans stängel, Och vårdar ömt den späda fågelns lycka; Hwi sände han sin mörka skördeengel Att lifvets bästa ros mig unnanrycka? 6 En ädel menskoblick ms 2: ett menskoöga uti 5 7–12 ms 1: [saknas] 11–12 ms 2: Hwi bröt han lifvets ros i glada wåren / Och lade den förwissnad ned på båren? 13 på ms 1: vid 13 vår älskling ms 1: min glädje ms 2: min vänskap ms 2: min älskling 14 Jag frågar himlen och jag frågar jorden, ms 1: der all min vänskap är vid tufvan bunden, 10 15 i rymden ms 1: deröfver 16–30 ms 1: jag frågar fältet och jag frågar landen; Men dödens dimmor hwilar tung deröfver ty grafven tog hvad lifvet bäst behöfver.

Här hvilar en, som gick den dunkla stråten

15 så tidigt ren i glada ungdomsåren, Han gick så ung, så älskad och begråten, Han gick från mycken kärlek bort i wåren 17 alla, ms 3: tysta; 19–30 ms 2: Han, som härunder sofver, gick ur striden bepröfwad bort till himlen, dit han hörde, Han glömde mycken kärlek quar i tiden 20 Men ack oändligt mer han med sig förde Der gret så mången på den friska kullen, Men slumrarn hade frid inunder kullen. 22 lifvets hetta ms 2: middagshettan 23–24 ms 3: I vårens grönska, i sin sällhets timma / Han slocknade som molnets morgon strimma. 25 25–30 ms 3: Så skulle intet svar ur djupen stiga, Och om jag nattens murar genombröte, Så skulle alla mörka skuggor tiga, Och bad jag hela verldens vishet svara, Så skulle den mig intet uppenbara.

Hvem är du, allt beherrskande, i gåtor dolda, 30 Osedda hand, som ändrar tingens lagar, Åt hvilken lif och ungdom äro sålda Och som förvissning bär i vårens dagar? Jag kan dig ej utgrunda, kan blott lida, Försaka, tro, ödmjuka mig och – bida.

35 Tryckvarians 1 jorden 1860: kullen 1–12 1880, 1888: [jfr ms 2 ovan]: Nu, när de frusna drifvor smälta alla, När alla ofruktbara hedar knoppas,

322 Ljungblommor I

När alla lifvets bäckar öfversvalla 1 Och alla dufna hjertan åter hoppas, Nu står jag på en graf, som allt besviker, Och hösten nalkas, våren undanviker. Vid fem och tjugu år! Med stål i armen, Med öppen blick emot det rika lifvet, 5 Med kraft till ädla värf, med mod i barmen, Med ungdomshopp i varma ögon skrifvet ... Och död i våren, – älskad, tårbegjuten, Men namnlös flydd och bragdlös sönderbruten! Han föll som björken störtar ned i strömmen, Af vågen stulen från den sorgsna stranden; 10 Han flydde, ack, så snabb som morgondrömmen, När dagen bräcker öfver himlaranden Och allt är glans och purpur, glöd och lågor, Men obesvarade stå lifvets frågor. 6 En ädel menskoblick i 1860: En morgonstjerna uti 15 11 unga 1860: starka 12 vissnad all vår 1860: lundens unga 13 vår 1880, 1888: min 17 De äro stumma alla, 1880, 1888: Den obevekligt stumma 25 sofva! 1860: dignat, 25–30 1880, 1888: [motsvarar v. 25–30 i ms 2, se ovan] 20

En liten tid (s. 17 f.)

Ett odaterat manuskript är känt. Dikten publicerades i HT 5/4 1845, och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. I originalupplagan medföljer Axel Gabriel Ingelius tonsätt- ning av dikten som notbilaga sist i samlingen. 25 Annandag påsk 1845 bifogar Topelius dikten i ett brev till fästmön Emilie, och presenterar den som »en liten visa som jag componerade här i min ensamhet skärtorsdags aftonen». Tillkomsten beskriver han i följande ord: det är den första af de melodier som flugit på ljusblå vingar omkring mig när jag diktat, och som jag hunnit fästa på papperet innan den flugit bort för alltid – ty som du vet är jag en skral notkarl, och medan jag funderat på huru den eller den takten borde skrif- 30 vas, flög vanligen hela melodin sin kos eller blef pannkaka utaf. Den här melodin uppstod hos mig på samma gång jag diktade visan – jag spelade den några gånger igenom, och efter den var så ytterst enkel, ja fattig, så satte jag den riktigt upp utan att därunder röra en tangent. Men i all dess fattigdom är den ändå efter mitt sinne, och derföre till egnar jag den åt dig, min flicka, innan ännu någon annan sett den. (31/3 1845) I ett ps tillägger han »Den här medföljande visan får du ej betrakta som melankolisk – den 35 uttalar blott – huru det innerligt sköna, det rent mänskliga lifvets glädje är just det att den är så förgänglig och kort. Blott stenen är odödlig här på jorden, min Emili!» (ibid.; jfr ms- titeln Marmorns odödlighet).

323 Kommentarer

1 I HT publicerades dikten tillsammans med en dikt av Emil von Qvanten. Dikterna har överskriften »Blommor på en tidig graf» och tillägnades Mathilda Aminoff, Fredrik Berndtsons unga fästmö som avlidit efter en svår sjukdom (jfr ovanstående dikt till Hen- rik Backmans minne). I Självbiografiska anteckningar uppger Topelius att melodin i diktsamlingens musik 5 bilaga komponerades av den »musikaliske slarvern Axel Ingelius, han, vilken jag en afton vid denna tid, när jag kom hem kl. 11, fann inkvarterad i mitt rum och sjungande vid pianot, medan några muntra bröder, vilka han ditbjudit, drucko min skål i punsch, som de haft godheten föra med sig» (1922, s. 101). Versen är jambisk-anapestisk, fyrtaktig och parrimmad, aabb.

10 Punktkommentarer Titel se ms: Marmorns odödlighet. – En parabel på prosa med titeln »Marmorns odödlighet» ingår i HT 9/4 1845. 11 matken – masken. Notbilaga Musik af A.G. Ingelius – Axel Gabriel Ingelius (1822–1868), författare, ton- sättare och musikkritiker, omtalas 1859 av Topelius som en »af de mest glänsande men också regellösaste meteorer på detta landets kulna och bleka 15 musikaliska horizont» (Vasenius VI, s. 78). Se Jukka Sarjala, »Ingelius, Axel Gabriel», BLF 2 2009, och där anförd litteratur.

Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 101 f.; Vasenius VI, s. 78

Manuskriptvarians 20 Titel En liten tid. ms: Stenarna i Kyro. / Marmorns odödlighet. 2 lik ms: som 6–8 ms: Och dö lik aftonens fläkt! O låt mig räkna hwar wunnen strid, Och ej hur länge den räckt! 9–20 ms: [ofullständigt utkast om 18 verser, fristående i förhållande till den tryckta dikten; motivet Cytheres (Afrodites) stumma marmorbild] 25

Tryckvarians 17–20 1880: [borttaget] 19 skönt, HT: ljuft,

30 Vid Elfmynningen (s. 18 ff.)

Ett odaterat manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 19/10 1842, och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. Diktens sista strof står som motto på titelbladet i Ljungblommor I, tillsammans med vinjetten som avbildar en älvmynning i solnedgången. Titelbladet illustrerar det idylliska 35 landskap där samlingens diktare rör sig (se Söderhjelm 1931, s. 57; jfr den likartade vinjetten i Runebergs debutsamling Dikter, 1830). Om Topelius förkärlek för vattenmotiv, se inledn. s. XXXII. Älven som utmynnar i havet blir här en bild av människolivet och evigheten (v. 49–54). Pettersson noterar att de naturföreteelser som Topelius oftast och utförligast har personifierat är floden och havet.

324 Ljungblommor I

I dem såg han naturens dynamiska urkrafter, som i dikterna gestaltar människolivets oro 1 och kamp (1952, s. 23 f.; se även komm. till »De tvenne fåglarna i dalen» s. 338). Dikten har ingen uppenbar fosterländsk symbolik, men utformningen av stroferna 3–5 närmar sig tonfallet i den patriotiska dikten »Islossningen i Uleå elf» från 1856 (s. 253). Versen är jambisk och tretaktig med rimflätningen ABABcc. 5 Punktkommentarer 22 dam – damm, här: fördämning. 27 jätte – personifikation av floden och havet, jfr »Den blå randen på hafvet», »Finlands höjning» (Pettersson 1952, s. 24). 28 förlåtit – övergivit. 37 blåa öga – Blå ögon hos vattendrag förekommer ett antal gånger hos Topelius. 10 49 förklarad – (bildl.) renad, omvandlad. 53–54 Och sjunker ljus och blid / I evighetens frid. – Jfr slutverserna i Tegnérs dikt »Floden»: »Och hastar oupphörligt, tills han kastar / Sig i sin faders famn och dör däri.» Tegnér omtalar också floden som »himlabarnet» (Tegnér SS I, s. 447 f.; se Pettersson 1952, s. 27 f.).

Castrén, »Topelius’ fosterländska lyrik» 1918, s. 242 f.; Pettersson, »Bildliga naturmotiv 15 i Topelius’ lyrik» 1952, s. 23–28, 61; Söderhjelm, »Topelius’ tidigaste lyriska diktning» 1931, s. 46 ff. , 57, 156; Topelius,120 dikter 1970, s. 156; Vasenius I, s. 18; II, s. 515

Manuskriptvarians 1 vackra silfverbölja, ms: silfverklara bölja, 6 sköna, klara ms: vackra, djupa 20 7–12 ms: Det stora, wida, djupa sin famn emot dig breder, det är så sällt att stupa uti det tysta neder och gömma hjertats strid i swala djupets frid 25 Derborta bor din moder, den wackra källans öga, som lockat sina floder från molnens klyftor höga och i hwars spegel ner den ljusa stjernan ser. 30 16 ett mål sig dana; ms: ditt mål dig dana 17–18 ms: [saknas] 19 I klippans hårda vagga ms: Den war så arm, din wagga, 20 Du vexte upp ms: dock vexte du 21 slog ms: hof

22–24 ms: wid forsens dån förfärligt 35 Men när du stilla låg, en himmel war din wåg. 25 vår, ms: höst, 26 drifvan ms: himlen

325 Kommentarer

1 29–30 ms: [saknas] 31 Sen har ms: Men när 32 stilla dalar ms: dalens frid 34 spegelyta ms: silfverspegel 37–54 ms: [saknas] 5 Tryckvarians 2 blåa 1860, 1880, 1888: vida 5 bort 1880, 1888: der 20–22 1880, 1888: Du drack din moders safter, / Du mätte, hvit af fragga, / Mot fjäl- let dina krafter, 28 brädd 1860, 1880, 1888: bädd 10 47–48 HT: Lik dig, jag sjunka må / J evighetens blå! 49–54 HT: [saknas]

Lärkröster i Maj (s. 20 f.)

15 Ett odaterat manuskript är känt [mars 1844]. Dikten trycktes i HT 25/5 1844 och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. Topelius låg sjuk hela mars månad 1844, Vasenius uppfattar dikten som ett uttryck för den instängdhet som Topelius upplevde under sjukdomstiden (jfr ms-titeln; Vasenius II, s. 531). Enckell drar en parallell till Jacob Freses »Werser i siukdom wid åtskillige Wåhr- tider» (Topelius 1970, s. 62; Frese 1902, s. 1–19). I manuskriptet har några verser en be- 20 tydligt mörkare ton än i de tryckta versionerna (v. 5 f., 18), och den hoppfulla sista strofen saknas. »Lärkröster i Maj» hör till en rad av dikter där naturen talar direkt till människan, jfr »Aminas sång till Maria» (s. 25), »Tårarnas makt» (s. 76) och »Ynglingens drömmar» (s. 269). Vetterlund betecknar dikten som »en Sylviadikt före dem som bär namnet» (1918, s. 21): sorg och bekymmer förvandlas till trotsig glädje. I både »Lärkröster i Maj» och den 25 första Sylvia-visan är det naturen som förväntas muntra upp diktens jag. Inga lärkor nämns i dikten, titeln till trots. Pettersson påpekar att den naiva lyriska be- kännelse som dikten exemplifierar (v. 4–12) är karakteristisk för Topelius (1952, s. 42). I romantikens poesi får en fågel ofta uttala skaldens känslor: glädjen över våren eller den svävande frihetskänslan. 1860 och 1863 genomgår dikten små men uppenbarligen inte fullt tillfredsställande 30 omarbetningar: från 1880 återtar Topelius versionen från första upplagan 1845. Versen är anapestisk med taktschemat 2–2–3–2–2–3 och rimflätningen xabxab.

Punktkommentarer 4–6 Ljuf är rosornas röst, [...] löjen förstår. – Den högromantiska föreställningen att blommornas språk kan förstås återkommer hos Topelius (jfr s. 26, v. 20). 35 6 löjen – leenden. 11 Runor – skrifttecken i det fornnordiska alfabetet; jfrruno (fi.): dikt. 29–30 Och på rosornas röst, / Och på ängarnas älskliga vår. – Slutversen refererar till diktens första strof, v. 3–4. Formellt motsvarar upprepningen slutstrofens tema: naturens cykliska växling.

326 Ljungblommor I

Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 30, 42; Topelius, 120 dikter 1 1970, s. 61 f.; Vasenius II, s. 534 f.; III, s. 268, 352; V, s. 52, 87, 97, 124; Vest, Zachris Tope lius 1905, s. 108, 111; Vetterlund, »Finlands romantiker» 1918, s. 21

Manuskriptvarians Titel Lärkröster i Maj. ms: I fängelset. 5 efter titeln ms: Muren står kall och dyster – fången sitter wid fönstret – solen ler öfwer slätten – viken glimmar i guldglans – hwad månn fången säger? Hwiskar han ord i winden? 1–6 ms: O du wårliga werld, O du ljufliga jord, O du högblåa, heliga höjd! 10 O du lärka i skyn, Will du höra mitt ord? Will du höra en suck i din fröjd? 8 speglande ms: skinande 10–12 ms: Dina böljor dö bort, / Dina fläktar de fly, / Mina tankar 18 din sång skall ms: kan ingen 25–30 ms: [saknas] 15

Tryckvarians 3–6 1860: O du äng i din daggiga tår! Vi förnimma din doft I det bländande blå, Der vi sjunga om kärlek och vår. 20 10–12 1860: Vi förnimma den skrift, Som en skämtande vind Andas lätt på din yta ibland. 10 I din glimmande glans 1863: I din gördel af guld 12 Jag dem läser 1863: Vi dem läsa 18 Mina sorger din sång skall förströ. 1860: Lär oss älska och sjunga och dö! 25 1863: Och din sol skall i dimman ej dö. 19–24 1860, 1863: [borttaget] 25–30 1860, 1863: Ty för oss är ej höst [1863: Se, för] Och ej vinter, ej frost, Och vi känna ej sorgernas tår; Och vårt lif är så kort, Men vi tro på en sol, 30 Och vi båda den tjusande vår.

På Hoppets Dag (s. 21 f.)

Inget manuskript är känt (se variantförteckningen). Dikten trycktes i HT 1/5 1844, och 35 ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. Om diktens tillkomst antecknar Topelius i almanackan den 30 april 1844: »I dag stry- ker en del af isen på min norra hamn. I dag skrifver jag min majsång ’på hoppets dag’, som för formens skull kostade mig en hel förmiddag.» (NB 244.156)

327 Kommentarer

1 Ett frö till dikten syns i dagboken 31/8 1835, när han sammanfattar sina studier:»Måtte det gå. Måtte min vilja vara så stark som den är god. Ty med viljans kraft följer förmågans. Bed för mig; jag behöfver det.» Den förhoppning om framtiden som formuleras i dagboken 1835 gäller det personliga livet, medan dikten från 1844 ger uttryck åt förhoppningar om en ny vår för fosterlandet. 5 Stormen och islossningen blir här för första gången hos Topelius symboler för de krafter som skall föra Finland mot en ljusare framtid. Diktens studententusiasm och idealism ansluter sig till en lång tradition i både Fin- land och Sverige, men Topelius studentdikter framstår som fredligare än många andra (se komm. till »Studentvisa» s. 478; Castrén 1918, s. 235, 251 f.; Alhoniemi 1969, s. 225). Versen är jambisk pentameter med korsrim, ABABAB. Dikten karakteriseras formmäs- sigt av en sträng regelbundenhet med allitterationer och anaforer, som understryker den 10 uppfordrande tonen.

Punktkommentarer Titel Hoppets Dag – första maj. 1, 7 Stig upp på bergen! – Berget som en plats för visioner och uppenbarelser åter- kommer i Ljungblommor, jfr Matt. 17:1–15. Se inledningsverserna till »Mor- 15 gonstormen i våren» s. 148, »Den blåa randen på hafvet» s. 150, »Första Maj» s. 158 och v. 37 i »Våren 1848» s. 154, även i Topelius första fosterländ- ska dikt »Våra julidagar» (6/9 1840; SS 1, s. 50–53). 14 uppskäras – bärgas med skära. 16 matkar – maskar; vitter stil, ålderdomligt. 27 korn och kärna – allittererande uttryck som betecknar ymnig skörd.

20 30 lägger dervid handen – välsignar den.

Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 225; Castrén, »Topelius’ fosterländska lyrik» 1918, s. 234 f.; »Helsingfors i 1800-talets skönlitteratur» 1958, s. 256; Topelius, 120 dikter 1970, s. 58 ff.; Vasenius II, s. 536 f.; III, s. 308 f.; Vest,Zachris Topelius 1905, s. 111

Manuskriptvarians 25 En version av diktens inledande strof är känd, NB 244.150 [april/maj 1844]. Eftersom ms-datering saknas är det omöjligt att avgöra om strofen har tillkommit före dikten eller om den utgör en parafras på den redan skrivna dikten: Nattmolnet likt, som flyr när dagen randas Och morgonsolen skimrar öfwer [oavslutat] De bistra dagars tobaksrök jag andas 30 Och minnet med reson partout ej blandas.

Tryckvarians 3 den HT: en 12 Och bed, för 1860, 1880, 1888: Bed, att för 13 Suomis 1860, 1880, 1888: Finlands 35 21–23 1860, 1880, 1888: Bed, att de nya tiders morgonstrimma / För oss må gry och ej i moln försvinne; / Bed, att på våra furor sol må glimma 29 Suomis 1860, 1880, 1888: Finlands 30 Och fjerran framtid lägger dervid handen. 1860, 1880, 1888: Der ljusnar dagen, och der brista banden.

328 Ljungblommor I

Ynglingens val (s. 22) 1

Två manuskript är kända: ms 1 är daterat d. 11/5 [1838] och ms 2 med samma datering skrivet i dagboken som ingress till maj månad 1838. De två första verserna står även som motto i dagboken för oktober 1840. Dikten trycktes första gången i HT 28/5 1842, och därefter iLärkan. Poetisk kalender 1845. Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsam- 5 lingen. »Strid och seger» är en formel som följer Topelius i ungdomen, och uppställs som något nödvändigt och eftersträvansvärt, jfr Herkules-motivet: ynglingens val mellan lust och plikt. Modet, dådkraften har sedan Platon räknats som en av de fyra kardinaldygderna, och är även i den kristna etiken en av sju dygder som en yngling bör välja (dygd: lat. virtus, av vir, man). – Dikten »Höjden och djupet», daterad den 3 april samma år, inleds på sam- 10 ma versmått och skildrar också den hur jaget dras åt olika håll: mot ljus och mörker, höjd och djup (s. 103 f.). Jfr »Vetandets törst», s. 94 (se inledn. s. XVII). Vasenius förmodar att delningen av den österbottniska studentavdelningen (6/11 1837) bidrog till den kampvilja som uttrycks i dikten (1914, s. 158). Den uppifrån dikterade delningen upplevdes som ett övergrepp mot studentlivet och hämmade nationsakti- viteten; Topelius indignation lyser i dagboken (6–18/11 1837; Nyberg 1949, s. 111 f.). 15 Versen är trokeisk-daktylisk, fyrtaktig och parrimmad aabbcc.

Punktkommentarer 7 Skyr – räds, ryggar (tillbaka). 16 Höjden jag älskar, för den är mitt val. – Jfr v. 13, 17, 27 i »Höjden och djupet», s. 104. 20 Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 86; Lagerlöf, Zachris Topelius 1920, s. 123 f.; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 111 f.; Törnudd, Flickan från Kahra 1948, s. 58 f.; Vasenius II, s. 158, 337; V, s. 62, 99, 273; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 54 f.

Manuskriptvarians Titel Ynglingens val. ms 1, ms 2: [saknas] 25 1 Engelen stod ms 1, ms 2: Stod der en engel 4 Striden och segern och segerns ms 1, ms 2: kampen och segren och segrens 7 skördaren, ms 1: skördarens [oläsligt ord] 10 skiner solen och himlen är ms 1, ms 2: glänser solen på himmelen 13 o engel, af nåd ms 1, ms 2: du himmelska båd 14 Ömkligt ms 1, ms 2: aldrig 30 Tryckvarians Titel Ynglingens val. HT: Paraboler. 6. Ynglingens Val

Jag älskar ej verlden (s. 22 f.) 35 Tre manuskript är kända: ms 1 är odaterat [1835], ms 2 daterat 1835 Apr. och ms 3 daterat 19 Maji [1836]. Dikten ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. Den värld diktens jag tar avstånd ifrån är jordelivet. Flera manuskript från ungdoms tiden tangerar diktens tema: dragkampen mellan världslighet och eviga dygder. Försakelse

329 Kommentarer

1 och världsfrånvändhet var ett budskap som renodlades av pietismen, men fanns också som ett imperativ i det fromhetsideal som Topelius växte upp med, tydligt uttryckt t.ex. i samtida psalmer. Se komm. ovan. Versen är jambisk-anapestisk, tvåtaktig och stikisk. Den är inledningsvis parrimmad (AABBCC), därefter korsrimmad (DEDEFGFG), spegelrimmad (HIIHJKKJ) och kors- 5 rimmad (LMLM) och avslutas med balkar, d.v.s. tillslutande rimpar (NNoo).

Punktkommentarer 19 vanskelig – här: förgänglig, ombytlig. 23 löjen – leenden.

Vasenius V, s. 52; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 30, 54 10

Manuskriptvarians Titel Jag älskar ej verlden. ms 1: Verldslif. Andelif. 9–10 ms 1, ms 2: och prisa och sjunga / Guds lof uti gruset. – 12 Ro gästar härinne; ms 1: lugnt är det härinne; ms 2: Lugnt är dock härinne; 17 lustarna ms 2: bestarna 15 20 afgrunder ms 1, ms 2: afgrunden 23 smärta ms 1, ms 2: såra 24 svindlande ms 1: yrande 27–30 ms 1: Mig lockar det eviga / Andlifwets fröjd! ms 2: mig kallar från villornas / sorgliga stig / Guds godhet till sig.

Ms 3 uppvisar endast likheter inledningsvis: 20 Jag älskar ej verlden, den brokiga, granna den trifs jag ej i, jag går den förbi, jag las på dess panna: 25 flärd.

Väl wet jag derinne bor dygd såsom flärd, för skönhet ett sinne för känslan en gärd, och hjertan så warma 30 derinne.

Jag hatar ej werlden den leende glada, jag hatar ej den; men gerna igen jag smyger mig från den 35 [därefter 12 helt avvikande verser]

330 Ljungblommor I

Dröm lifvet bort (s. 23 f.) 1

Två manuskript är kända: bägge daterade december 1835. Dikten ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen, men i reviderad form med titeln »Ynglingatankar» i Nya Blad 1870. Topelius vistades hela höstterminen 1835 på Kuddnäs i Nykarleby, och studerade bl.a. 5 grekiska och latin, vilket har avsatt spår i manuskripttiteln Vita est agere et frui (Att leva är att verka och njuta). Ämnet för dikten, självförsakelse och njutning, ansluter sig också till den antika litteraturen. Se komm. till de två föregående dikterna. Dikten är jambisk och tvåtaktig, v. 11 och 21 fyrtaktiga, med rimflätningen aabbcdcdceedfdf ghhgiix.

Vest, Zachris Topelius 1905, s. 54 10

Manuskriptvarians Titel Dröm lifvet bort. ms 1: Vita est agere et frui. 3 längtan lång – ms 1, ms 2: njutning trång; – 13 en blixt af ms 1: af salig efter 16 ms 1, ms 2: ej blott för mig, 15

Julpsalm (s. 24 f.)

Två manuskript är kända: ms 1 är ett diktutkast med många strykningar, daterat1843 Dec. 17, och ms 2 daterat Dec. 20. Dikten trycktes i HT 23/12 1843. Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. En reviderad version med titeln »Julvisa» ingår i Nya Blad 20 1870 (något omarbetad 1876) och ytterligare en reviderad version i Nya Blad 1880 med titeln »Juleljus». Ms 1 har titeln Emilias Julafton, och skildrar en julaftonskväll hos familjen Lindqvist, de sex syskonen nämns alla vid namn (strof 1, 4 och 5). V. 19–30 motsvarar strof 2 och 3 i ms 1, de övriga stroferna har uteslutits. Vasenius ser dikten som ett av många uttryck för att kärleken till Emilie och den religi- 25 ösa känslan hörde ihop hos Topelius (II, s. 519); jfr komm. till »Orions bälte», s. 410. Versen jambisk-anapestisk, med taktschemat 4–3–4–3–2–3 och korsrimmet aBaBaB.

Punktkommentar 14 däldernas dunkel – dalarnas dunkel: som uttryck för jordelivets mödor (även v. 2), i kontrast till det himmelska ljuset. 30 Vasenius II, s. 519

Manuskriptvarians Ang. ms 1, se komm. ovan. 1–2 ms 2: Det mörknar ute / I jordens sorgsna dalar, 11 ljusna må ms 2: ljusnar då 35 19–36 ms 2: I ottesångens heliga frid, När orgeln och sången skalla, O må wi nedlägga all wår strid,

331 Kommentarer

1 Wår sorg, wåra smärtor alla, Än är det tid Till Christi fötter att falla. Och må wi ej bedja för oss allen, Men för de syndare arma, 5 Som söka med oss Guds nådes sken Med suckar och böner warma, I dödens skugga wi arma bo, Wi bo i de mörka länder, Der ej wi finna wår ewiga ro Och ej hugswalas kan anden, 10 Förr än i tro Tryckvarians 11 ljusna må HT: ljusnar då

Aminas sång till Maria 15 (s. 25 f.) Ett manuskript är känt [augusti 1841]. Dikten trycktes första gången i HT 26/11 1842. Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. Den antika föreställningen om stjärnhimlen som Guds blå bok är vanlig i äldre diktning, t.ex. Miltons Paradise Lost. Under 1700-talet fick föreställningen ny aktualitet, då benämnd den fysikoteologiska traditionen. Naturen betraktades som en bibel, där ska- 20 paren uppenbarade sin sinnrikhet och skönhet (Lindroth 1978, s. 218). Jfr »Lärkröster i Maj» (s. 20), och »Finlands öde» (s. 249–253, komm. s. 496; jfr komm. s. 334). Johan Nybom, under 1840-talet en inte minst av Topelius högt värderad skald, skrev 1838 en dikt med titeln »Aminas sång», med en snarlik strofform och likartad utgångs- punkt som Topelius dikt (se Vasenius VI, s. 66; Pettersson 1952, s. 39). Zachris Schalin, systerson till Topelius, härleder dikten till en händelse på Kuddnäs 25 1841, när doktorinnan Maria Toppelius, gift med Topelius farbror Gustaf, blev spådd av en zigenarkvinna. Dikten sägs ha upplästs på Mariadagen 3/8 1841. Schalin uppger att de sista stroferna av dikten som beskrev framtiden för Maria Toppelius fem barn inte togs med i trycket, vilket skulle förklara tillägget »Fragment» (1935, s. 89 f.). Något sådant ms har inte hittats. Versen är jambisk pentameter med rimflätningen AbAbCDCD. Jfr »Skål» av Geijer med samma versmått och inledande ord: »Jag vet ett land, där himlen omkring fjällen / 30 sig svänger präktig, djärv och underbar» (SS II, s. 108).

Punktkommentarer Titel ms: Rabina – Om liknande Almqvistska namnvarianter, se brev till Emilie Lindqvist 7/2 1845 och Pettersson 1952, s. 39 f. 1–4 Jag vet en bok, [...] för sig en verld. – I dikten »Gåtor» (1870) återknyter Tope- 35 lius till »Aminas sång till Maria»: »Vet du den bok, som dagens ljus förseg- lar, / Och nattens mörker låter upp för dig; / Der hvarje rad en allmaktstanke speglar / Och hvarje bokstaf är en verld för sig?» (Nya blad 1870). 5 bladdrar – bläddrar; av ’blad’.

332 Ljungblommor I

Lindroth, Svensk lärdomshistoria. Frihetstiden 1978, s. 218; Pettersson, »Bildliga natur 1 motiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 39 f., 42 ff., 60; Schalin, Kuddnäs 1935, s. 89 f.; Vasenius VI, s. 66

Manuskriptvarians Titel Aminas sång till Maria. (Fragment.) ms: Rabina 5 2 I evig glans, af inga sekler tärd; ms: i stilla glans förutan ytlig flärd, 3 rad ms: blad 7 silfverblanka ms: silfverhvita 10 ned åt ms: emot 15 lifvets ms: jordens 16 frågar jordens frågor jag af ms: läser jag det eviga i 10 21 i ms: uti 25 Uti ditt öga ms: I detta öga

Tryckvarians 12 tro och tröst HT: tröst och tro

15 Vintervisa (s. 26 f.)

Ett manuskript är känt, överst står årtalet 1844 och sist Jan. 11. Dikten trycktes i HT 13/1 1844 och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. Diktens första tryckta version är ett fosterländskt manifest, explicit uttryckt i andra och fjärde strofen. I upplagan från 1860 har andra och fjärde strofen tagits bort, den tredje 20 omarbetats och två nya tillkommit, och dikten får därmed en mer allmängiltig och natur romantisk karaktär, en hyllning till det friska utelivet (se variantförteckningen nedan). Versen är trokeisk, tretaktig och flätrimmad AbXbbCCb.

Punktkommentarer 12 Suomis – (Suomi) Det finska namnet på Finland användes flitigt i litteraturen 25 under 1840-talet, för att understryka det finska och för att markera en språklig och kulturell ambition. Längre än till markeringen kunde de flesta litteratörer inte sträcka sig; få av dem behärskade finska. I Ljungblommor I–III finns 23 belägg för ’Suomi’, men i de senare upplagorna bara ett fåtal. Dels ersätter Tope- lius Suomi med Finland, dels har han uteslutit några av de patriotiska dikterna. 15 perta – stickbloss. 30 Topelius, 120 dikter 1970, s. 57 f.; Vasenius I, s. 75; III, s. 268, 275

Manuskriptvarians 3–5 ms: Blank är nu den blåa, / Bro till öde ön. / Stjernans stråle skön 6 slätten ms: isen 10 Syns ms: Är 35 13–16 ms: Men wår håg är ung, / Och så ljust wårt sinne; / Klyfd till pertor, brinne / Granen, skogens kung. 21 tog ms: gick

333 Kommentarer

1 Tryckvarians 9–16 1860, 1880, 1888: [strofen borttagen] 14 stålfast HT: stålsatt 17–32 1860, 1880, 1888: Det är skarpt i skogen, 5 Der jag går i dag; Rim i håret hänger, Som en björn är jag, Hugger friska tag; Och den gröna granen Faller hvit om mahnen För min yxes slag. 10 Och så kort är dagen, Mon är så allen. Furans skugga vexer Till en jätte ren. På dess mörka gren Hänger månens skifva, 15 Och på fält och drifva Lyser stjernans sken. Nu så drar jag åter, [1880, 1888: så går jag] Fri och glad och ung, Till min trefna hydda, Der jag sjelf är kung. 20 Sjung en visa, sjung! Sjung hur skidan slinter I den vackra vinter Öfver snöig ljung!

Fotspåret i klippan 25 (s. 27 f.) Ett odaterat manuskript är känt [augusti 1844]. Dikten trycktes första gången i Jouka hainen II 1845 (J). Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen, men i reviderad form med två tillagda strofer i Nya Blad 1870. I dikten förenas Topelius religiösa föreställning med sagoelement och naturvetenskap liga rön. Pertti Lassila ser dikten som ett illustrativt exempel där Topelius överbryggar klyf- 30 tan mellan kultur och natur genom att visa att de ingår i samma gudomliga plan (2000, s. 71). Föreställningen att Guds existens och storhet uppenbaras i naturen motsvarar det fysikoteologiska betraktelsesättet som också spåras i tidens geologiska teorier (se komm. s. 332). Jfr Snellmans artikel »Huru naturforskningen i geologien förnekar sig sjelf» (Litteraturblad till Saima 21/3 1844; se även Lindroth 1978, s. 282 f.). Topelius syster Sofi uppger att upphovet till dikten är det s.k. lekberget vid lusthuset

35 på Topelius hemgård, Kuddnäs. Tydliga fördjupningar i berget satte den unge Topelius fantasi i rörelse (Schalin 1935, s. 95; jfr v. 5–8). Topelius upptar diktens tema i sagoform i »Fotspåren i Berget» (Sagor IV 1852). Versschemat är nystev, med omväxlande tiostaviga och fyrstaviga verser, som sammanbinds parvis av överklivning. Rimflätningen är XaXaXbXb.

334 Ljungblommor I

Nystev består av en fyr- eller femstavig jambisk fras med två eller tre betonade stavelser 1 varav den fjärde dominant. Effekten är en gungande, dansant rytm som imiterar polskan. Stagnelius introducerade nystev i svensk lyrik, ex. »Hvad suckar häcken?» (1819, SS II 1914, s. 87; Lilja 2006, s. 410 f.; Sylwan 1934, s. 115 f.). I Ljungblommor använder Topelius versschemat i ytterligare 13 dikter (»Eden» s. 43, »Stockholm» s. 67, »Hon går förbi» s. 107, »Den resande studenten» s. 118, »Försakelsen» s. 139, »Landet törstar» s. 147, »Den blåa 5 randen på hafvet» s. 150, »Stoftets förtviflan» s. 163, »Dämonen» s. 168, »Naturens skön- het» s. 193, »Snöflingorna» s. 259, »Två konungar», s. 272, »Stockholm» s. 277).

Punktkommentar 21 grannt – noggrant, utförligt.

10 Lassila, Runoilija ja rumpali 2000, s. 71; Schalin, »Hemkretsmotiv i Z. Topelii diktning» 1918, s. 34 f.; Kuddnäs 1935, s. 95 f.; Topelius, 120 dikter 1970, s. 65 ff.; Vasenius V, s. 480– 483

Manuskriptvarians Titel Fotspåret i klippan. ms: Fotspåret i Berget. / Denna sten skall öfwerlefwa dig. 11 vid dess svalning ms: när den swalnat, 15 14–16 ms: När / Och mjuk som waxet, en mensklig fot ej /Dig då berört. 25 mjuka ms: heta 31 på heta ms: ned öfwer 32 hon ms: den 38 Sitt englafjät, ms: Sin engels fjät 20 Tryckvarians 25 mjuka J: heta 31 på heta J: ned öfver

Tiden och dess Moder (s. 29 f.) 25 Ett manuskript är känt, daterat 1836 Dec 31. Dikten ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. Manuskriptet är daterat på årets sista dag. Topelius hade för vana att i dagboken reflek tera över året som gått, så även 1836. Dikten kan ses som ett lyriskt komplement, därtidens gång ses i det kristna helhetsperspektiv Topelius hade på tillvaron. Jordens härskare, tiden, och dess moder, evigheten, skildras i personifierad form; jfr myten om Kronos. 30 Versen är orimmad jambisk pentameter.

Manuskriptvarians 1 stolt och stark och stor, ms: stark och stor, 4 höjer högt ms: gömmer han 5 förtrampar jordens ätt ms: han trampar jordens slägt, 35 6 lie mejar ms: arm han 7 Hvarhelst ms: Och hwar 8 Till is byts tåren, kärlek byts i hat; ms: och tåren blifver is, och kärlek hat; 9 Hvarhelst ms: Och hwar

335 Kommentarer

1 11–12 ms: och hvar han mejar – der blir glädjen sorg, / och ljuset blifver natt, och lifvet död. 13–14 ms: Tid är hans namn. Han har en moder mild. / det är en hög gestalt i kunglig glans, 18 nytänd morgonstråle ms: morgonsolens stråle 19 Den höga drottning sluterms : Dess namn är Evighet. Och 5 20 i sin andefamn; ms: sluter hon i sig. 21 Der mildt hon andas över jordens sorg, ms: Och hvar kring jorden hennes ande går, 25 En dag ms: Engång 28 huld ms: mild 30 En klarögd, en odödlig ande steg. ms: odödlighetens ande steg dervid. 35–36 ms: Men ur dess brustna öga for en blixt / och svann, en stjerna lik, i himlens sky. 10

Blomman om Julaftonen (s. 30 f.)

Ett manuskript är känt, daterat 1843 Jan. 10. Dikten ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. 15 Vasenius antar att uppslaget till dikten har sitt ursprung i att man om julaftonen 1842 hade plockat utslagna penséer i en trädgård (V, s. 86). Versschemat är balladens: jambiskt med taktschemat 3–2–3–2 och parrimmet abab.

Vasenius V, s. 86

20 Manuskriptvarians Titel Blomman om Julaftonen. ms: Paraboler. / Blomman om Julaftonen. 1–6 ms: »Det är din sköna werld alltså, O Gud! den är ej blid. Jag [oläsligt] drömde ack så gladt ändå, Om idel ljus och frid. jag drömde o så skönt engång 25 om wackra wågors brus, 7 Med ms: om 9–11 ms: I lunden war det frid och fröjd Och doft och kärlek då Och solen såg från ljusblå höjd 14 Der sof jag än i går; ms: Jag drömde än i går, 30 16 trodde ms: tänkte 17–20 ms: Jag waknade: ej för min syn stod hwad jag drömde om – Ned gick din glada sol i skyn Och köld och mörker kom. 21 Ty ms: Och 35 21 bar ms: har 22 solen sjönk ms: natten kom 27–28 ms: Mins, att ett hjerta lätt förgås, Att blomman har en själ.» 32 I lif och död din vän!» ms: Din ewigt trogne wän!

336 Ljungblommor I

33–35 ms: Hon sade: gosse lik ej blif, 1 den falska solens sken; Ej locka hjertats ros till lif,

Baldomero Espartero (s. 31 ff.) 5

Ett manuskript är känt, daterat1844 . Dikten publicerades i HT 19/6 1844. Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. Den spanske militären och politikern Baldomero Espartero (1793–1879) nämns ofta i finländsk press 1838–1843. Som general ledde han framgångsrikt fredsförhandlingarna under spanska frihetskriget och hedrades därför med titeln duque de la Victoria, hertig av 10 segern. Som politiker motsvarade han däremot inte folkets förväntningar: han störtades 1843, fråntogs sina titlar och levde i landsflykt i England till 1849. Genom sitt understruket konstfulla val av ord och namn, av Baldomeros olika epitet, och genom sin preciösa utveckling av motivet om spanskrörets väg från en valenciansk trädgård framkallar Topelius spanska associationer. En liknande metod använder C. J. L. Almqvist i dramat »Ramido Marinesco» (1834), där han t.ex. genom anhopningar av spanska ortnamn ger verket lokalfärg (Almqvists egen komm. till detta, se SV 7, s. IX ff.). 15 Versen är trokeisk, fyrtaktig och orimmad, metern betingas möjligen av namnet, Bal- domero Espartero; det upprepas fyra gånger som fristående verser och turneras i omtag- ningar avsedda att frammana spanska rytmer. – Trokeisk, fyrtaktig vers uppträdde under 1800-talet dels i de finska runorna, dels i spansk lyrik. De dikter som översattes från spanska och publicerades i den finländska pressen denna tid är skrivna på detta versmått (se Öller 1920, s. 100 f.). 20

Punktkommentarer 4 Gref Luchana – Baldomero Espartero, greve av Luchana. 8 huerta – trädgård, från lat. hortus. Omtalas även i »Ramido Marinesco» (Almqvist SV 7, s. 6, fotnot s. 69). 9 spanska röret – spatserkäpp (av rotting); även iFältskärns berättelser. 25 11 doppsko – (metall)beslag. 36–38 Från sin gyllne […] en hjelte värdig, – Ang. döden på smultronläppar: se komm. till »Farkosten på vågen», s. 339. 39–40 Narvaez – Manuel Ramon Narvaëz bidrog till att störta Espartero, och blev ministerpresident i maj 1844. Lopez – Don Carlos Lopez, president i Paraguay med diktatorisk makt 1844–1854. Concha – Manuel de la Concha och Serrano – Francisco Serrano: statsmän och militärer, politiska motståndare till Espartero. 30 51–52 Mindre sörjde […] tragedier skrifver, – I en notis i HT 29/4 1844 meddelas att segerhertigen Espartero i London utnyttjar sin »ofrivilliga ledighet från Spaniens styrelse till att utarbeta ett skådespel: ’Donna Maria Padilla’».

Topelius, 120 dikter 1970, s. 345; Öller, Ett kvarts sekel av vårt litterära liv 1920, s. 100 f. 35 Manuskriptvarians 7 Mindre ödets hårdhet banna. ms: Blidare sin lott fördraga 9 röret, ms: röet, 10–13 ms: Herden kom och fällde röet,

337 Kommentarer

1 Åsnedrifvarn fann det passligt, En hidalgo gjorde käppen, Smeden kom och smidde doppskon, Sillfver-doppsko, guld i knoppen, Målarn lade till emaljen, 5 Målade en bild på knoppen 17 Den till Helsingfors han förde, ms: Förde den till Finlands bygder, efter 20 ms: Grand af Spanien och med mera. 21 mjuka ms: ljusa 23–24 ms: Såg så blid på Espartero, / Espartero Baldomero, 32–33 ms: Espartero Baldomero 35 röret, ms: röet, 10 37 På de fagra ms: Till de ljufva 39–41 ms: Ärorik mer än Don Carlos, /Lopez, Concha och Serrano, /Påfven och sjutusen munkar 41 fallne ms: tappre 43 tapper krigsman ms: segerhertig 44 ljufva ms: röda 15 45 och vacker. ms: af smultron.

II.

De tvenne fåglarna i dalen (s. 34 ff.) 20 Ett manuskript är känt, daterat Junii 24. [1841]. Dikten trycktes i HT 29/1 1842. Den in- går inte i senare upplagor av diktsamlingen. Dikten skrevs några dagar efter att Topelius kommit till Nykarleby den 18 juni 1841. Topelius inleder med en lyrisk landskapsmålning. Diktscenen är fylld med högroman- tisk symbolik: dalen, floden, böljorna, den svartröda, förföriska fågeln och den liljevita och trofasta. Fåglarna introduceras i den femte strofen, diktens jag först i den åttonde. 25 Vasenius påpekar att fåglarna i dikten är av samma symboliska art som i Tegnérs »Frithiofs frestelse» (1827), där en kolsvart fågel talar till Frithiofs lust, och en snövit till hans samvete (Vasenius V, s. 86 f.; Tegnér, SS I, s. 209). – Jfr »Kärlekens Dualism», koncipierad 3/9 1838, där den ena tilltalade liknas vid en vit lilja, den andra vid en glödande ros (om färgsymboliken se Granér 1946, s. 99 f.). Pettersson ser den schablonartade symboliken som idébärande: flodens dynamiska liv 30 blir ett uttryck för diktarens frihetslängtan, en reaktion mot tvång och förtryck (1952, s. 24). Versen är jambisk, med taktschemat 3–2–3–2–3–2–3–2 och rimflätningen XaXaXbXb.

Punktkommentarer 28 dam – vall, fördämning. 65 Som bleka ljungeldstrimmor – Här metafor för den passionerade kärleken, även 35 s. 106, v. 30 f., 35 f., 43. I »Morgonstormen i våren» (s. 148) sätts ljungelden i samband med farliga politiska krafter, medan den i dikter som »Led mig!» (s. 166) och »Guds öga vakar» (s. 173) ingår i en religiös kontext.

338 Ljungblommor I

Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 99; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Tope 1 lius’ lyrik» 1952, s. 24, 28, 30, 35; Törnudd, Flickan från Kahra 1948, s. 155–160; Vase- nius V, s. 86 f.

Manuskriptvarians Titel De tvenne fåglarna i dalen. ms: [saknas] 5 3 I skuggor evigt sluten ms: Den ligger der så enslig. 13 Från öster in den brusar ms: Den brusar in från Öster 28 starka ms: sturska 65 bleka ms: fina 67–68 ms: så ljöd hans sång: ett mörkrödt / och fint behag. 77–80 ms: [v. omsvängda genom numrering: 79 f. före v. 77] 10

Tryckvarians Titel fåglarna HT: fåglarne

Farkosten på vågen (s. 36 f.) 15 Ett manuskript är känt, daterat SkärThorsdag [1841]. Dikten trycktes första gången i Necken. Poetisk kalender för 1845, och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. Dikten är en av många Topeliusdikter med havet som metafor, här för livet och kär- leken. Ms-titeln, Papilionerna (fjärilarna), antyder det flyktiga och instabila i kärlekens väsen. Metaforerna åskådliggör att jaget – den bräckliga farkosten – befinner sig i kärle- kens våld. Diktens metanivå framhålls genom att metaforerna förklaras. 20 Dikten skrevs när Topelius intresse för Emilie Lindqvist hade vaknat men det ännu fanns andra »flammor» i hans liv. Sista strofen har en motivisk likhet med »Hvem är din lefnads ljus?» s. 38. Versen är jambisk med taktschemat 3–2–3–2 och balladrim XaXa (strofen halverad i jämförelse med föregående dikt).

25 Punktkommentarer 13 dunkla dälder – Se komm. till ”Julpsalm”, s. 331, v. 14. 13–16 Än uti dunkla dälder […] Uddhvassa ring. – Jfr anteckning i dagboken om Anna-Maja som han ser vid vattnet, »älskvärd och försåtlig, ljuf att kyssa på uddhvassa läppar […] Sådan är frestelsen i kvinnohamn – udden är dold – på rosenläppar bor stundom döden.» (28/8 1840) 23–24 Och Emmas öga stjernan, / Som kysser den. – Jfr ms-titeln, Papilionerna från 30 grek. psyché: även fjäril, fjärilskyss, d.v.s. själarnas beröring, genom blicken. Datering 1840. – Enligt intilliggande manuskriptdateringar i dikthäftet torde ms ha tillkommit 1841. Möjligt är att tidigare ms förkommit.

Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 161 ff.; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 91; Vasenius V, s. 86; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 80 35

Manuskriptvarians Titel Farkosten på vågen. ms: Papilionerna /3. 1 vågor ms: böljor

339 Kommentarer

1 3–4 ms: blåhvita fradgan glänser / på grund så grön. 10–12 ms: han sakta sam. / Den trötta stjernan hvilar / uppå hans stam. 14 slungats ms: irrar 17 arme ms: arma 22 Som brusar än, ms: hvarpå jag sam 5 23 stjernan, ms: stormen 24 kysser den. ms: dref mig fram

Tryckvarians 17 arme 1860, 1880, 1888: arma

10 Fågelens visa (s. 37 f.)

Diktens två första strofer är nedtecknade i Topelius dagbok 3/8 1836 (ms 1) och ett år senare, 12/8 1837 (ms 2). På ett interfolierat lägg i ms-häftet står strof 3 och 4 (ms 3). Lägget är inklistrat före ms till hela dikten som är daterad 1837/1841 Aug. (ms 4). Dikten trycktes i HT 26/10 1842 och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. 15 Vid tiden för de två första strofernas tillkomst 1836 uttrycker Topelius ännu inget sär- skilt intresse för Emilie Lindqvist, han förmodade däremot i dagboken att kadetten Emil Magnus Lundmark var förälskad i henne (se komm. till v. 8). Ett år senare, i augusti 1837, skrev Topelius samma strofer i en biljett till Emilie, undertecknad med två väninnors namn. Diktens tre senare strofer tillkom i augusti 1841, när hans relation till Emilie redan var etablerad.

20 Flera litterära influenser kan spåras. I dagboken står ett Goethe-citat i marginalen, ur -dik ten »Wechsellied zum Tanze» (ca 1780; Goethe 1987, s. 51, 578), som beskriver en oviss kärleksrelation. En genuin folkviseton präglar både Goethes och Topelius dikt. Ruth Hed- vall noterar att folkvisan »Duvans sång» synbarligen har gjort djupa intryck på Topelius (1917, s. 20; se komm. till v. 1). Granér framhåller att upphovet till dikten är en barnramsa, citerad i dagboken några år senare, när Topelius vinkat av Emilie: »sitter ensam som fågelen, / som fågelen / som sjunger högt uti toppen. Barnvisa» (db 16/6 1839; Granér 1946, s. 148). 25 Versen är jambisk-anapestisk med taktschemat 4–2–4–3 och rimflätningen aaaX, de två första rimbanden är identiska.

Punktkommentarer 1 Der sjöng en fågel på lindeqvist, – Folkvisan »Duvans sång» inleds med orden: »Det sitter en duva på liljeqvist». – Ims 4 har Topelius först samma verb som 30 i visan, satt, vilket han sedan strukit och ersatt medsjöng . 4 Som nog kan spela och sjunga.» – Emilie Lindqvists musikaliska talanger omtalas ofta i Topelius dagbok. 7 lund och mark – En reminiscens från ursprungsversionen i gåtans form. Ord- leken, uppspjälkningen av namnet Lundmark, påminner om de charader som fanns i tidens press, också i HT (se Granér 1946, s. 151).

35 Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 147–153; Hedvall, Finlands svenska litteratur 1917, s. 20; Lagerlöf, Zachris Topelius 1920, s. 109–113; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 29; Söderhjelm, »Topelius’ tidigaste lyriska diktning» 1931, s. 14; Topelius, 120 dikter 1970, s. 11 f.; Vasenius II, s. 152, V, s. 87; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 58

340 Ljungblommor I

Manuskriptvarians 1 I dikthäftet Promenader, påbörjat 15 Martii 1838, står följande verser med överskriften Lied an Emmy: »Vögel sass am Linde grün / am Linde grün – / ich bin ein kleines hübsches Vögelin, / kan spielen gut und singen – // Und weiss ja noch meinen Liebsten nicht / mein Lieb sten nicht / Gott weiss wo noch der arme fliegt herum in fernem Walde» (NB 244.148, s. 133 [skrivet före 3/4 1838]). 5

före titeln ms 1: Om Emelie Lindqvist har jag gjort följande gåta. Titel Fågelens visa. ms 3: [saknas] ms 4: 3. Fågeln på lindequist. [dikten är den tredje under rubriken XIX. I Folkvisans Tonart.] 1–8 ms 3: [saknas] ms 1, 2, 4: Fågel sjöng på grönan quist, [ms 4: Fågel sjunger] 10 på lindequist; »Jag är en liten vacker fågel förwisst som kan både spela och sjunga.» »Och än wet jag ej min hjertanskär, min hjertanskär,

om uti lund eller mark han är 15 och flyger långt uti skogen,» 9–20 ms 1, ms 2: [saknas] 9 vackra ms 3: goda 11–12 molnet och hörde på / Och sjöng så sakta i qvällen: ms 3: skyn och hörde derpå / Och sade sakta – 11 i ms 4: på 12 qvällen: ms 4: skogen: 20 13 lindeqvist, ms 4: grönan quist, 15 gif din älskling åt dig ms 3, ms 4: gifve dig din älskling 16 och sjunga!» ms 3: så vackert – 17–20 ms 3: [saknas] 19 Om vännen kommit vet intet jag, ms 4: men om han kommit wet inte jag 20 engelen ms 4: wet engeln 25

Tryckvarians 1 lindeqvist, HT: skogens qvist, 2 lindeqvist: HT: skogens qvist: 8 långt uti 1880, 1888: långt, långt i HT 13–14 lindeqvist, : skogens qvist, 30 20 engelen HT: vet engelen

Hvem är din lefnads ljus? (s. 38 f.)

Ett manuskript är känt, daterat 1843 Sept. 25. Dikten trycktes i HT 30/9 1843, och ingår i 35 de senare upplagorna av diktsamlingen. Dikten formar sig till en högstämd bön till den älskade, anslaget anknyter till kärlekens lov i 1 Kor. 13:1–3. Om dikten skriver Topelius till fästmön Emilie Lindqvist (30/9 1843): »Den skrevs en gång när jag riktigt afgudiskt höll af dig, och derföre påminde rösten om

341 Kommentarer

1 Gud i detta ögonblick.» Breven dem emellan ger tydligt uttryck för en vilja att sätta Gud främst i deras gemensamma liv. I synnerhet Emilie var influerad av pietismen som var utbredd i trakterna kring Nykarleby. Versen är jambisk och tretaktig med rimflätningen ababxxcc.

5 Punktkommentar 21 jordens dal är mörk – Jfr uttrycket »däldernas dunkel», komm. s. 331, v. 14.

Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 165; Topelius, 120 dikter 1970, s. 54 f.; Vase- nius II, s. 407–422, 518, 530 f.; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 110

10 Manuskriptvarians Titel Hvem är din lefnads ljus? ms: Den tysta rösten. 5 stolt och hög ms: rik i gull 6 Och hade gods och gull, ms: med famn af skatter full 9 vor’ jag god och ms: wore jag så vis 10 Och ägde kunskap all, ms: Som än en dödlig war 12 återskall, ms: återswar 15 13 mitt namn i glans ms: min lycka blid 14 Klart strålande och stort, ms: Och hade ro och frid 16 glömd ms: arm efter 16 ms: Och hade jag mer makt, Än nånsin ödets hand I menskohänder lagt, 20 Och bands af intet band, Och hade icke dig, Hur arm jag kände mig. 21 Se, jordens dal är mörk, ms: O kom och hos mig blif, 23 Men ms: Och 24 blif ms: bo 25–32 ms: Så i den tysta natt 25 De warma ord jag sad’, Och aftonwinden gladt For öfver lundens blad Och röst fick winden då Och frågade mig så: Hwem är ditt hjertas, 30 Gud Jag stod af häpnad stum Och i mitt hjerta såg – Ty, brottslig, mörk och skum mitt hjertas werld der låg – jag böjde tyst mig då 35 Och sad med blygsel så: jag älskar – men jag

342 Ljungblommor I

Tryckvarians 1 6 gull, 1880, 1888: guld, 7 Och 1880, 1888: Men 28 En röst invid 1880, 1888: En röst, en röst 32 flickan 1888: Emma 5

Tvenne blommor (s. 39 f.)

Ett manuskript är känt, daterat (April 17.) [1842]. Dikten ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.

I dikten representerar den röda rosen och den vita liljan olika sidor av kärleken, liksom 10 i »Kärlekens Dualism», s. 49, komm. s. 351. Versen är trokeisk och fyrtaktig med rimflätningen AAXbCCXb. V. 1–4 och v. 21–25 upprepas i de två sista stroferna.

Vasenius II, s. 385; V, s. 86

15 Manuskriptvarians Titel Tvenne blommor. ms: Lifvets lycka. 12 rosenskimmer ms: glada skimmer 15 klär sig helst i ms: kläder sig i 18 blommor ms: färger 19–20 ms: Rosens färg och liljans båda; / nära till hans hjerta stå. 22–23 ms: sig i rosenrödt vill smycka; / men den djupt är säll och evigt 20 25 och nu ser ms: Sedan såg 27 vikit ms: lika 28 Från den huldas ms: flytt från hennes 29 Och, liksom ms: Brudklädd som 30, 32 äro ms: voro 33 här står ms: der stod 25 35–36 ms: Och då runno mig i hågen / orden som hon sade då: 38 rosor helst ms: rosenrödt 39–40 ms: Men den djupt är säll och evigt / hvita liljor älska må.

Tryckvarians Titel Tvenne blommor. 1860, 1880, 1888: Röda och hvita blommor. 15 klär sig helst 1880, 1888: kläder sig 30 18 Tvenne 1860, 1880, 1888: »Många 19–20 1860, 1880, 1888: Röda blommor, hvita blommor; / Hvita blommor gif åt mig! 24 Hvita liljor älskar den. 1860, 1880, 1888: I narcisser klär hon sig.» 35 Och de aningsfulla orden 1860, 1880, 1888: Röda blommor, hvita blommor 40 Hvita liljor älskar 1860, 1880, 1888: I narcisser klär sig 35

343 Kommentarer

1 Hans Handske (s. 40 f.)

Ett manuskript är känt, dateratNov. 12. [1843]. Dikten trycktes i HT 20/4 1844, och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. Dikten är skriven med Henrik Backmans fästmö Marie (Mia) Hammarin i åtanke. 5 Backman dog i s.k. nervfeber 1842, se f.ö. kommentaren till »På kullen om våren» (s. 321; om händelsen, se Topelius anteckningar, NB 244.134, s. 248, 250). Versen är fyrtaktig och trokeisk med rimflätningen AAXbCCXb. I Vasenius läsning handlar dikten om Henrik Backman och Emilie Lindqvist (V, s. 103).

Manuskriptvarians 4 herrlig då! ms: 10 klar och hög! 5 Och ms: O 8 Kände jag hans hjerta slå! ms: Den omkring mitt lif sig smög. 9–10 ms: [verserna omsvängda] 11–14 ms: Om till hundra år jag lefde, Aldrig jag dem glömma kan Det war då, han sad’ med stumma 15 Warma ögon, hur hans blomma, 16 Hur hans lif och död jag var! ms: var blott jag, så sade han. 21 sofver under ms: sof inunder 23 Hvilar på hans ädla hjerta, ms: Hade lagt sig på hans hjerta, 24 Och ms: O 28 Djupt i mina ögon såg ... ms: Hur en rodnad war mitt swar. 20 32 troget låg. ms: hwilat har. 35 i ms: af 37 Jag en flicka vet, ms: Och jag wet en mun 40 slumrarn tyst hon ms: slumraren den

Tryckvarians 2 Hvad 1860, 1880, 1888: Hur 25 3 Hvad 1860, 1880, 1888: Hur 9 Och 1888: Nej! 16 lif och död 1888: sol, hans lif 21 sofver under HT: sof inunder 23 Hvilar på hans ädla HT: Hade lagt sig på hans 30 vet nog 1860, 1880, 1888: visste 30

Den flydda (s. 41 f.)

Tre manuskript är kända: ms 1 är odaterat, och ms 2 daterat 1839 Junii 16. Ms 3 är en avskrift av annan hand, med dateringen Ord efter d. 16 Juni 1839 / Musik d. 2 Dec. 1841. Dik- 35 ten ingår inte i upplagorna 1860–1877, men är återtagen i reviderad form från 1880. Dikten anspelar på Emilie Lindqvists avresa från Helsingfors den 16 juni 1839. Tope- lius vinkade av henne vid stranden, och skrev strax därefter i dagboken: »Borta. Staden tom, sjön tom, verlden tom, hjertat tomt; allt så spolieradt, så öde, så dödt att ej en tanke rör sig mer.»

344 Ljungblommor I

Den reviderade versionen av dikten fick en allmän spridning genom Armas Järnefelts 1 tonsättning. Versen är anapestisk och har taktschemat 4–4–4–2 och rimflätningen AAbb.

Punktkommentarer efter titeln ms 1: Till samma. – Syftar på Emilie Lindqvist. De föregående dikterna med 5 denna tillägnan är »Till Emma» s. 47 och »Vid pianot» s. 106; i ms saknar de titlar. ms 3: C. Lundahl – Möjligen Augusta Charlotta Lundahl (1811–1892), som var mycket musikalisk, hon publicerade också dikter som ung (Carpelan 1903, Forssell 2009). 10 qvisten af linden – Anspelar på Emilies efternamn Lindqvist. 21–22 O vor’ jag – Jfr »Till Emma» (s. 47) som föregår »Den flydda» i ms 2. 10 Carpelan, Finsk biografisk handbok 1903; Forssell, »Lundahl, Augusta», BLF 2 2009; Gra- nér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 159 f.; Lagerlöf, Zachris Topelius 1920, s. 131 f.; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 46; Topelius, 120 dikter 1970, s. 18 ff.

Manuskriptvarians 15 Titel Den flydda. ms 1: [saknas] ms 2: 5. efter titeln ms 2: Till samma. ms 3: Ord af ZT. Musik af C. Lundahl. Emilie L.t tillegnad. 5 Du flydde med ms 1, ms 2: Du sjönk uti 7 sjönk hän ms 1: flöt bortms 2: flöt hän ms 3: fick frid 13 lyftes mitt öga, ms 1: såg jag mot himlen – 16 hon ms 1: den 20

Tryckvarians 1 O du som, lik dagen, i vester bortflydde, 1880, 1888: O du, som med dagen i vester mig flydde, 3 aftonens svalka till jorden flöt 1880, 1888: aftonen sjönk öfver dalarna 6 Men lugnet tog åter sitt saliga 1880, 1888: Lycksaliga lugnet tog åter sitt 25 7 sjönk hän 1880, 1888: förgick 17–18 1880, 1888: Du, du hade slocknat. Daggperlornas droppar / Begreto din flykt uti rosornas knoppar, 9–12 1880, 1888: Du sjönk med de stjernor, som bleknat i våren; De vårliga vindar med blommor i spåren, De buro dig bort som en stråle i skyn; 30 Då skymdes min syn. 21–24 1880, 1888: Och fågelen finner i qvällen sitt näste, Men jag är som molnet på himmelens fäste, Jag söker min stjerna. O, älskade vän, När kommer du än? 35 Datering 1839. 1880, 1888: 16 Juni 1839.

345 Kommentarer

1 Den första snön (s. 42 f.)

Ett manuskript är känt, daterat 2 Nov. 44. Dikten trycktes i HT 6/11 1844, och ingår i senare upplagor av diktsamlingen. Granér knyter dikten till den känsla som ungdomsflamman Mathilda Lithéns giftermål 5 väckte hos Topelius (Granér 1946, s. 71 ff.; se även Vest 1905, s. 50). I novellen »En sprit- terny Händelse» upptar Topelius ett liknande motiv: en ung flicka står inför hotet att gif- tas bort med en fyrtio år äldre man i ett resonemangsparti (HT 21/2–11/3 1846). Versen är en engelsk ballad med rimflätningen abab.

Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 71 ff.; Vest,Zachris Topelius 1905, s. 50

10 Manuskriptvarians 4 ms: Och himlen war så tung och swal. / Och känslolös och hård. 9 Min flydda flicka mindes jag, ms: Uppå den flydda tänkte jag, 17 Sin tro för guld hon sålt, ms: Hon sålt sin tro för gull, 21 var så friskt och ms: blef i hast så

15 Tryckvarians 13 Sen möttes vi 1880, 1888: Vi möttes ju

Eden (s. 43 f.)

20 Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 6/7 1842. Den ingår inte i upplagorna från 1860–1877, men är återtagen i reviderad form från 1880. I den omarbetade versionen ersätter Topelius de två strofer där »den fallna» kvinnan ser de älskande med fem nya strofer, där den betraktande kvinnan träder i förgrunden. Därmed fokuseras de båda kvinnornas relation och livsval, och sensmoralen tydliggörs. Versschemat är nystev med rimflätningen XXaXXa. Om nystev, se s. 335.

25 Tryckvarians 5 aftonmolnet 1880, 1888: aftonlugnet 7 så himmelskt, 1880, 1888: i tårar, 9–12 1880, 1888: Och säll ändå; I morgon redan Skall vid hans sida 30 Som brud hon stå. 10 hon HT: skall 12 skall HT: hon 13 tallen 1880, 1888: björken 19–36 1880, 1888: Hans ord var rosor, Hon gret i qvällen 35 Sin dagg derpå; Hans blick var solsken, Men hennes öga Var stjerna då.

346 Ljungblommor I

Stod så vid tallen, – Min vän, min syster 1 Föraktad, hånad Från barndomslekar, Och tyngd af skuld, Jag funnit dig! En fallen qvinna, Är du förskjuten Som sålt sin kärlek Af hela verlden, För uselt guld. Så blif hos mig! – 5 Hon såg de unga, Då gret den fallna, De sälla båda Som år begråta I aftonfrid; En osäll stund; Hon stod förlorad Då svor hon eden I skam och blygsel Att varda annan Och sorg och strid. I hjertats grund. 10 Hon lyfte foten Och aftonvinden, Till språng från branten Som gick i lunden, I fjärdens våg … Han hörde det Då kom i oskuld Och flög med eden Den unga bruden, Till Gud i himlen, Som henne såg. Och Gud förlät. 15 25 Då kom der fjerran HT: Men fjerran kom der 40 for 1880, 1888: flög efter 42 1880, 1888: Hvad Gud upprättar, Det skall ej menskan Slå ned i nöd: Välsignad vare 20 Den hand, som räcker De fallne stöd! [1888: fallna]

Sjömannen vid rodret (s. 45 f.) 25 Ett odaterat manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 2/7 1842 och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. Dikten är en av de tre på varandra följande dikter där vinden och vågen symboliserar kärlekens känslosvall, jfr »Farkosten på vågen» (s. 36) och »Ut till hafs!» (s. 46). Flickan, kärleken och livet beskrivs med ett bildspråk som genomgående är taget från sjöfarten, många termer är påfallande ämnesspecifika. 30 Versen är trokeisk och fyrtaktig med korsrim ABAB.

Punktkommentarer 1–2 Nej, det går mig ej ur hågen, / Aldrig kan jag det förglömma, – Jfr v. 1 f. i »Nach- klang» (1837) av Friedrich Rückert: »Und du hast mich nicht verlassen, / Mich verlassen wirst du nie.» (Werke. Band 1 [1897] s. 329 f.) 17–20 Lilla nålen lik i dosan, […] på henne peka. – Anspelar på kompassen. 35 25 väderdrifna – vinddrivna. 26 ror i le! – Kommando för den manöver som görs när rodret läggs; lä! fr. 1880. 29 bemannat – rustat (sjöfartsterm), här: tagit mod till (mig).

347 Kommentarer

1 Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 164; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 78 f.

Manuskriptvarians Titel Sjömannen vid rodret. ms: [saknas] 1 går mig ej ur hågen, ms: kan jag ej förglömma, 5 2 Aldrig kan jag det förglömma, ms: Kan omöjligt slå ur hågen 3 vid ms: på 6 hon var ms: var hon 9 väl tusen ms: så många 18 All min längtan ms: hvarje tanke 25–28 ms: men till pris åt stormen gifna måste åter dit de styra 10 och erbarmligt väderdrifna 30 For till sjöss, gaf f–n åt resten, ms: tog becktröjan uppå vesten 32 var ms: blef 33 reling ms: sida 35 lättadt ms: lyftadt 38 och bugtig sida, ms: [saknas] 15 40 När deröfver molnen skrida. ms: när en vårsky 41–44 ms: [saknas] Tryckvarians 4 Hennes 1860, 1880, 1888: Lottas 7 Dubbelt kall, 1860, 1880, 1888: Fräste nog, 8 Stundom glömt 1860, 1880, 1888: Glömt för mig 20 10 Att den hårda öfvergifva; 1860, 1880, 1888: Att ge Lotta Löf på båten; 12 Svor, hos henne evigt blifva. 1860, 1880, 1888: Girade till gamla stråten. 18 sågs 1860, 1880, 1888: fick 20 henne 1860, 1880, 1888: Lotta 21 O 1860, 1880, 1888: Ja, 36 O 1860, 1880, 1888: Ja, 25 42 Sötare min flickas 1860, 1880, 1888: Söta voro Lottas Datering 1842. 1880, 1888: 1846.

Ut till hafs! (s. 46 f.)

Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 1/4 1843 och ingår i de senare upplagorna 30 av diktsamlingen. Den 26 mars 1843 nämner Topelius dikten i ett brev till fästmön Emilie: »Nog gissar du hvem som är min Aina der. Evigt är du min Aina, och derföre har jag kallat dig så, ty Aina betyder evigt, som du vet.» Dikten har liksom den föregående havet som livsmetafor; den tar farväl av barndomen, som byts mot ett liv med den utkorade. 35 Versen är trokeisk, fyrtaktig och parrimmad, AAbb.

Vasenius II, s. 518

348 Ljungblommor I

Tryckvarians 1 3–4 1880, 1888: Och hvarenda fridlös våg Somnat från sitt pilgrims tåg.

Ut till hafvet, ut till blanka Ökenfjärdar flyr vår planka, Och vår gröna barndomshamn 5 Sjunker tyst i nattens famn. 8 Ifrån 1880, 1888: Bort från 9–20 1880, 1888: [de tre stroferna borttagna]

10 Till Emma (s. 47)

Fyra manuskript är kända: ms 1 är ett odaterat ms till andra strofen, förmodligen det tidi gaste, skrivet i ett lägg med titeln Blumenlese (’blomsterfång’; antologi); ms 2 är daterat 1839 Nov.; ms 3 är skrivet i Topelius dagbok 26/1 1840, och ms 4 är odaterat [1840]. Dik- ten trycktes i HT 29/1 1845, och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. Några månader innan dikten trycktes i HT, ingick Topelius översättning av Schillers 15 dikt »Till Emma. (Efter Schiller)» i tidningen (28/8 1844). Originalet, »An Emma», nämns i Topelius dagbok redan 3/5 1834. Stämningen är elegisk i de två Emma-dikterna, som båda präglas av svärmiska fantasier kring kärlek och död. Vasenius menar att dikten är ett koncentrat av Topelius livssyn (II, s. 337 f.). Den är skriven under en tid när Topelius trodde sig tvungen att avstå Emilie till sin bäste vän,

Henrik Backman. 20 Versen är jambisk-anapestisk, med taktschemat 4–3–4–3–4–4–3 och rimflätningen aBaBccB. Omfånget är sonettens, dock inte rimflätningen (ms 2 har överskriftenSonetter ).

Punktkommentar 1, 8 O vor’ jag ett minne – O vor’ jag en tanke – Jfr »Den flydda» från sammma år: »O vor’ jag en sky uppå himmelen klara» (s. 42, v. 21 f.). 25 Lagerlöf, Zachris Topelius 1920, s. 133 f.; Vasenius II, s. 337 f.; III, s. 171; V, s. 97 ff.; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 49

Manuskriptvarians Titel Till Emma. ms 1, 3 och 4: [saknas] ms 2: 4. efter titelnms 2: Till samma: [föreg. dikt: Till ….. vid pianot] 30 2–9 ms 4: och finge begjuta din lefnad med frid och finge beständigt dig följa, och gömma ditt lif i min vårdande famn och lära en verld att ditt älskade namn med tårar af kärlek beskölja.

din graf med välsignelser hölja 35 och fick i ditt hjerta mig dölja O vor jag en tanke! och bands ej av rum 9 fing’ ms 1: fick jagms 2, ms 3: fick

349 Kommentarer

1 12 lysa din väg genom skuggornas land ms 4: finge dig stöda med vårdande hand 13 Till sällhetens evigt förklarade ms 4: och leda till eviga sällhetens 14 Öfver ms 1, ms 2, ms 3, ms 4: på efter 14 ms 4: [struken strof, se ZTe]

5 Hvarför gret du? (s. 48)

Ett manuskript är känt, daterat Oct. 14 [1843]. Dikten trycktes i HT 6/12 1843, och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. Jfr rader i brev till Emilie Lindqvist där Topelius återkallar deras avsked (22/9 1843): »Jag såg nog det glada skimret öfver ditt ansikte, när jag sist for förbi – det var raskt av dig. 10 Jag såg nog sedan ändå, hur du lutade pannan mot fönstret, och visst var det tårar i dina älskade ögon, efter du gömde dem i näsduken. Och jag fick dina kärleksfulla afskedsord med Julius: evigt min!» Versen är jambisk-anapestisk och femtaktig. Titelns fråga upprepas som omkväde och repeterrim i första versen och därefter i varje jämn vers. De ojämna verserna är orimmade. Dikten är en ghasel, ett persiskt, stikiskt versmått med identiska rim (se även inledn. 15 s. XLI). Versformen är ovanlig i svensk lyrik, men tidiga exempel finns hos Lars Stenbäck (Dikter 1840). Topelius ghaseler följer ungefär samma mönster som de tre ghaseler av Friedrich Rückert som han översatte och publicerade i HT 1842 (9/3, 24/9 och 14/12). I Ljungblommor ingår ytterligare fem ghaseler: »Löjen och tårar» s. 48, »I natten» s. 50, »Låt opp!» s. 53, »Led mig!» s. 166, och »Guds öga vakar» s. 173 (se komm. s. 367).

20 Punktkommentarer 1 Ainas – Se komm. s. 307, v. 13 och till »Ut till hafs!», s. 348. 17 hägnar – vårdar.

Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 126 f.

Manuskriptvarians 25 7–10 ms: Förtwiflans gamar draga sig evigt fjerran, / Ej gäckad kärlek dig krossar; hwarför gret du? 16 sörjer och gråter ms: gråter och sörjer 17 blomster; ms: liljor, 18 späda ms: weka efter 20 ms: Tro mig, Julianus, älskade, derför gret jag: / Jag war så säll, så namnlöst; se 30 derför gret jag. Tryckvarians 12 O 1860, 1880, 1888: Säg,

Löjen och tårar (s. 48 f.) 35 Ett manuskript är känt, daterat 43. Dec. 2. Dikten trycktes första gången i HT 9/12 1843. Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. Dikten är daterad sex veckor efter föregående dikt, »Hvarför gret du?», och skriven på samma versmått, ghasel (se ovan). Motivet, tårarna, är detsamma, men tonen mer lättsam.

350 Ljungblommor I

Versen är jambisk-anapestisk och femtaktig. Samma fras upprepas i varje versslut, med 1 alternering mellan ’log’ och ’gret’ på varannan rad.

Punktkommentar Titel Löjen – leenden. 5 Manuskriptvarians Titel Löjen och tårar. ms: Då log jag och då gret jag. 6 Sen blef jag sjuk och så blek en tid, ms: Så blef jag sjuk och så mager husch! 8 hur det kom sig, när ms: tyst och ensam, sen efter 12 ms: Men kudden wet att när ingen såg mig, då gret jag, Sen kom han åter, då war jag kall och då log jag, 10 16 »tag en ms: »du får

Kärlekens Dualism (s. 49 f.)

Två utkast till dikten är kända, bägge daterade 8 september 1838. Dikten ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. 15 Dikten är ett exempel på Topelius benägenhet att polarisera kärlekens olika sidor. De väsensskilda känslorna framstår i dikterna som varandras motsatser. Den ideala kärleken attribueras genomgående med vitt, den förbjudna åtrån med rött och svart; jfr »De tvenne fåglarna i dalen» (s. 34), ms-versionen ovan och Den hvita och den röda engeln med samma tematik några ms-sidor framåt i samma dikthäfte (se ZTe). Jfr Victor Hugos tanke att skapelsen innefattar både ont och gott, det sköna och det 20 fula, ljus och skugga. Poesin skall efterhärma naturen, och det är genom föreningen av det groteska och det sublima som konsten skapas (se Hugos manifest i företalet till läsdramat Cromwell 1827). I novellen »Vernas rosor» ger Topelius Hugo epitetet motsatsernas mäs- tare (Vinterqvällar 1881, s. 360). Dikten är skriven på blandad vers: v. 1–8 är jambisk, fyrtaktig och parrimmad aabb; v. 9–19 fri och orimmad; v. 20–23 jambisk pentameter, xxaa, och v. 24–27 jambisk, sex 25 taktig med avslutande balk xxaa.

Punktkommentarer 10, 12 Ditt öga är svart som en skön åska. – Blixt vid midnatt, – Paralleller till de liknelser som beskriver föremålet för den erotiska kärleken (markerade med en tvåa) finns i C. J. L. Almqvists drama Don Ramido Marinesco, där Ramido lovsjunger sin älskades företräden, t.ex.: »Så svart, Juanna, / Ditt öga blixtrar; / 30 Ram-svarta lockar / Bortom din panna / I spökbehag» […] »Jag glad beskå- dar / Min egen flamma, / Min blixt, min flicka.» (SV 7, s. 34, 36) 21 skär – ren, klar.

Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 88 ff.; Topelius, »Vernas rosor» 1881, s. 360 35 Manuskriptvarians Titel Kärlekens Dualism. (Antitheser.) ms 1: IX. Den Hvita och den Röda. ms 2: [saknas] 1–8 ms 1, ms 2:

351 Kommentarer

1 Ägde jag blott dig, himmel för mitt hopp, Späda liljeknopp, ägde jag blott dig! ägde jag blott dig! 5 Ägde jag blott dig, varma drufvoglöd, du mitt lif, min död! ägde jag blott dig! ägde jag blott dig! O du rena, ljufva, [ms 2: sköna, ljufva,] 10 o du englahöga, klara, milda öga, blif min sol, förljufva alla lifvets skuggor, o du milda öga! [ms 2: klara milda öga!] O du bitterljufva 15 svarta ögas låga, [ms 2: svarta ögons] du min fröjd, min plåga, blif min sol, min drufva, gjut kring mig din vådeld, svarta ögas låga! [ms 2: svarta ögons]

20 9–27 ms 1, ms 2: [strofindelning och versnumrering saknas. Några verser i ms är identiska med trycket, andra har bortlämnats och några har tillkommit.]

I natten (s. 50)

Ett odaterat manuskript till dikten är känt [1841]. Dikten ingår inte i de senare upplagorna 25 av diktsamlingen. Dikten är skriven som en dialog mellan Leo och den åtrådda, som tillhör en annan. Av dateringen att döma ansluter sig dikten till Topelius sista besök på Kahra gästgivargård då han fick veta att Greta Mattsdotter hade gift sig. Manuskriptet har istället för Leo namnet Zona, d.v.s. Topelius alter ego. Dikten är en ghasel (se s. 350). Versen är trokeisk-daktylisk och femtaktig. Huvudordet, natten, uppre- 30 pas som ett omkväde i varje jämn vers.

Punktkommentar 16, 17 vådeld – brand orsakad av oförsiktighet (våda).

Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 100; Söderhjelm, »Topelius’ tidigaste lyriska

35 diktning» 1931, s. 44

Manuskriptvarians Titel I natten. ms: [saknas] 1 Villad fågel, af nordan drifven hit, ms: »Irrande fågel, du höga nordens son,

352 Ljungblommor I

2 Leo säg, hvem söker din blick ms: Zona, o säg hwem söker du här 1 5 Leo, ms: Zona, 7 min svarta sky! o ms: o min svarta sky! 8 Ty jag skyr att se mina spårms : och vill mina egna spår ej se 9 Dig jag söker – dig bör jag ms: Jag söker dig som jag borde 10 Vore ms: o vore 5 11 Hvarför ville mig Leo ms: »Och hvarföre ville Zona mig 12 Evigt ms: och evigt 13 jag fly att jag ms: Zona fly – att han 14 Älska dig är ett brott mer svart änms : och älska dig är ett brott så svart som 15 Älska dig är en dödlig midnattssynd,ms : Du mina tankars midnatt! O älska dig; 16 Är ms: det är 10 17 Vådeld, Leo? ms: »En vådeld, Zona? 18 Blixtrande sky i ms: så skönt som 20 ser mig i djupa ms: mig ser i dunkla

Irrskenet på heden (s. 51) 15 Ett manuskript är känt, daterat A. d. 5 Juli 44. Dikten trycktes första gången i Necken. Poetisk kalender för 1845, och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. Manuskriptet har tillkommit under en resa från Helsingfors till Nykarleby, enligt Vase- nius koncipierat på Kahra gästgivargård (II, s. 521). Titeln anger diktens upphov: författarens känslor för Greta Mattsdotter, som han i -dag boken vid flera tillfällen omtalar som ett irrsken. När Topelius 26/1 1839 befann sig på Kah- 20 ra med sin mor och Emilie Lindqvist antecknade han: »Das ist ein Stern und ein Irrlicht neben einander, ein wonniges Lachen und ein kindisches, ein Ewigkeit und ein Augenblick neben einander. Das ist so etwas sehr wunderliches, sehr tolles Schicksahl.» Topelius relation till Greta utspelade sig efterhand endast i fantasin, och flera dikter uttrycker hans ambivalenta känslor inför minnet. – Om fästmön Emilie Lindqvists förnär- made reaktion på dikten, se brev EL–ZT 25/12 1844. 25 Wrede noterar i dikten en reminiscens från Goethes »Heidenröslein» (Wrede 1999, s. 320). Överskriften i ms är ett citat urHamlet , III.2. Versformen är en engelsk ballad med korsrim abab. Jfr parallellmotiv i J. L. Runebergs »Svanen» och »Vid en källa» på samma meter och rim, SS I 1933, s. 38 f.; 242 f.

Punktkommentarer före titeln ms: »For, O, for, O, the hobby-horse is forgot» – Hamlet-citatet kan ses som en 30 självironisk kommentar som anspelar på skaldens dragning till Greta. Titel Irrskenet – det förvillande ljusskenet; jfr irrbloss. 19 ljusterflamma – Syftar på den ljuskälla som användes vid ljusterfiske nattetid. – Jfr Topelius dikt »Ljusterflamman på sjön» iNya Blad 1870. Datering 1843. – Ms daterat 44. Möjligt är att tidigare ms förkommit. 35 Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 104 ff.; Topelius, 120 dikter 1970, s. 62– 65, 253; Törnudd, Flickan från Kahra 1948, s. 185 ff.; Vasenius II, s. 521 ff., 525 f.; Wrede »Zachris Topelius – barnatro och fosterland» 1999, s. 319 f.

353 Kommentarer

1 Manuskriptvarians före titeln ms: »O the hobby horse is forgot» efter 16 ms: Du öknens milda sommardoft, Du ros i enslig skog; Wid dina blomblad lådde stoft, 5 Det dig till jorden drog. efter 24 ms: Jag wet en bättre stjerna nu, På henne will jag tro; Hon flammar ej så wildt som du, Hon ger mitt hjerta ro. 25 Dock … ms: Men –

10 28 för evigt ms: du ewigt

Tryckvarians 12 Och 1880: Men 17 natt 1860, 1880: qväll 21–24 1860, 1880, 1888: En blixt af sol, en blink af ljus, Ur mörkret runnen opp 15 Och slocknad uti stormens brus [1880, 1880: slocknad bort i] Med villan af mitt hopp. 1860: 1880, 1888: Du var ett himmelskt ögonblick Mörk, mörk var natten, mörk min själ, Vid dödens öppna dörr, När först din flamma sken; Och mörk var natten, när du gick, Men mycket mörkare likväl, 20 Långt mörkare än förr. När hon dök under sen.

Du är min ro (s. 52)

Ett manuskript är känt, dateratAllhelgonadag Nov. 3 [1844]. Dikten trycktes första gången 25 i Necken. Poetisk kalender för 1845, och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. När Topelius skickade kalendern Necken till fästmön Emilie, tillägnar han henne dikten i medföljande brev: »Det får du kalla ditt stycke, och äfwen ett annat, som heter farkosten på wågen.» (14/12 1844). – Diktens inledande rader citeras i brev 5/1 1845 när fästmön tvivlade på Topelius kärlek. Orden »Din tro min ro» lät Topelius ingravera i förlovnings- ringen (Vasenius V, s. 517). 30 Dikten är tydligt inspirerad av Friedrich Rückerts »Kehr’ ein bei mir», upptecknad av Topelius ca 1835 (NB 244.149, s. 115; Rückert, Werke. Band 1 1897, s. 343 f.). Franz Schu- bert tonsatte Rückerts dikt (D 776), en melodi som är tillämpbar också på Topelius strof. Versen är jambisk, tvåtaktig och spegelrimmad abbacddc.

Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 169–172; Söderhjelm, »Topelius’ tidigaste

35 lyriska diktning» 1931, s. 49; Topelius, 120 dikter 1970, s. 72 f.; Törnudd, Flickan från Kahra 1948, s. 195 f.; Vasenius II, s. 525–531

Manuskriptvarians 14–16 ms: Min oro all, / från mig fördrif!

354 Ljungblommor I

Tryckvarians 1 efter titeln 1880, 1888: (Schuberts musik.) 17 din 1880, 1888: min 22–24 Din 1860, 1889, 1888: Min

5 III.

Låt opp! (s. 53 f.)

Ett oavslutat odaterat manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 5/1 1842. Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. 10 Nyårsdikten var den första dikt av Topelius som ingick i HT efter att han hade tillträtt som redaktör den 20 december 1841. I diktsamlingen inleder den delen med samtidsdikter, och pekar framåt mot t.ex. »Krigsropet 1840» (s. 54). Hos Topelius bildar nyårsdikterna en subgenre (s. 160, 223) vid sidan av första maj-dikterna (s. 21, 158, 187). Versen är en fyrtaktig ghasel med tvåtaktiga omkväden i var tredje vers (fr. v. 2), där- emellan är verserna manligt parrimmade från v. 5 (om ghaselen se s. 350). 15

Punktkommentarer 8 Den unga Tid – Syftar eventuellt på de aktuella rörelserna, framför allt i Tysk- land, med bestämningen »Junge». Das Junge Deutschland (1830–1848) var en liberalt sinnad litterär gruppering som bl.a. kämpade mot sociala och litte- rära konventioner. Ung-rörelser bildades också i Sverige. 20 17 irrbloss – förvillande sken. 21 Medborgarkronan – Utmärkelsetecken som hos grekerna utdelades till välför- tjänta medborgare.

Manuskriptvarians Ms i sin helhet: 25 Låt opp! Hvem klappar så sent på tidens dörr? / »Låt opp, Låt opp!» Jag hörde den rösten engång förr, / »Låt opp, Låt opp!» der står en engel med hvita vingar, och rösten ljuf som en harpa klingar: / låt opp, låt opp!»

Hvem klappar så sent på verldens port? / »Låt opp, Låt opp!» 30 »Var snar, ty stunderna ila fort, / Låt opp, Låt opp!» Der står en jätte med tusen armar och slår på porten med makt och larmar: / Låt opp! Låt opp! Han bär sitt hufvud i höga skyn, [tomrum] Låt opp! Låt opp! / 35 Han kommer med ilande kast öfver heden, han vet ej stigen, han frågar ej leden, / Låt opp! Låt opp! Men hvar han brottande framåt går,

355 Kommentarer

1 Tryckvarians 21 Medborgarkronan – den blef dock HT: Den har han lånat, den är ej 23 ro HT: lugn

5 Krigsropet 1840 (s. 54–60)

Ett manuskript är känt, daterat Nov. 15. [1840]. Dikten upplästes vid Österbottniska avdelningens möte 24/11 1841. Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. År 1840 var ett turbulent år med eskalerande politiska spänningar i olika delar av värl- den. I dagbokens årskrönika räknar Topelius upp oroshärdarna. Han noterar flera hot, bl.a.

10 Englands splittrade krafter, Rysslands upprustning och utbredning söderut, de väpnade konflikterna i Syrien mellan Turkiet och Egypten, Frankrikes fälttåg i Nordafrika, hand- gripliga religionsstridigheter i Tyskland och de revolutionära tendenserna i Frankrike. Han fortsätter, i samma anda som i dikten: […] nationerna hafva förkänsla af en annalkande storm, men stunden när den utbry- ter kan ingen säga. Det ligger ett qvalm i Europas luft som behöfver åska och storm för

15 att skingras. Så länge folken icke inrymma första platsen åt de andliga makterna, Re- ligionen och Vettenskaperna, och tillbakavisa Industrien och dess moder den sinnliga njutningen till andra rummet, – så länge skola de behöfva allmän nöd för att glömma sina öfverhöfvan dyrkade enskildta intressen, sin sjelfkärlek, sin egennytta och sina afgudar: njutningen och guldet. (År 1840) Den orientaliska frågan ansträngde relationerna mellan England och Frankrike 1840, och 20 närmade sig en väpnad konflikt efter att England den 15 juli ingått ett fyrmaktsförbund med Ryssland, Preussen och Österrike (v. 57–62). I dikten antyds ett förebud om annalkande krig i de ömsesidiga beskyllningarna mellan England och Frankrike. Retoriken påminner om de gammaltestamentliga profeternas, när den allsmäktige uttalar sin dom över Europas högmod, förmätenhet och gudsfrånvändhet. Jfr Tegnérs dikt »England och Frankrike» (1806), skriven som en dialog mellan de två länderna (SS I, s. 344–347). Versen är jambisk-anapestisk, tretaktig, stikisk och orimmad. 25

Punktkommentarer 4 hyddornas söner – personer av ringa härkomst (bl.a. hos Runeberg, ex. Duncker i »Den femte Juli», Fänrik Ståls sägner II, 1860). 7–8 De vimpelomfladdrade skeppen / Med skatterna svärma kring hafven, – Syftar på den starkt växande industrin (jfr Topelius årskrönika för 1840). 30 23 Kanonerna dundra vid Beirut. – Beirut tillhörde det Osmanska riket. I april 1839 drabbade turkiska trupper samman med egyptiska under ledning av Muhammed Ali och i juni avgick denne med segern. Därefter följde ett år av invecklade diplomatiska förhandlingar mellan stormakterna, som bevakade sinsemellan oförenliga intressen. Rapporter från området ingick s.g.s. dagligen i finländska tidningar vid tiden för diktens tillkomst (se t.ex. Finlands All 35 männa Tidning 9/11 1840). 26 China – Se komm. till v. 66–70. 40 Albion – Storbritannien, av keltiskt ursprung. 45 Ren står hon på spetsen af Atlas – Syftar på Frankrikes erövring av Atlasbergen, d.v.s. Marocko.

356 Ljungblommor I

48 Sennaar – Bergsområde i nordöstra Afrika, erövrades 1821 av Egypten. 1 49 Gondar – (Gandar) Dåvarande huvudstad i Etiopien. 51 katarakterna – Nilens vattenfall. 53 örnar – Syftar på den franska örnen; örnen valdes som den franska härens fält- tecken av Napoleon. 57 krämarelystnad – beräknande vinstintresse. Tegnér talar om »Albions krämar- 5 bod» i »Greve J. Beckfriis», SS I, s. 637. 59 Porten – Höga porten, d.v.s. Osmanska rikets regering i Konstantinopel. 62 nordiske jätten – Ryssland; avser överenskommelsen mellan England, Ryss- land, Österrike och Preussen (se ovan). 66–70 Millioner-befolkade China […] sig kasta. – Syftar på det s.k. Opiumkriget, en väpnad konflikt mellan England och Kina 1839–1842, utlöst av Storbritan- 10 niens illegala handel med opium. 77 däldernas hyddor – Bildligt: jordelivets boningar, hemvisten på jorden. 81, 106 sköldmön – krigsgudinnan i fornnordisk mytologi. 98 smälek – vanära, skam. 117 och på vapen – I originalupplagan står »och vapen», troligen ett sättarfel. Änd- rat av utgivaren av metriska skäl och med stöd av manuskriptet. 126 Det kopparbepansrade Roma – Stående epitet. 15 130 ödde – ödelade. 165 Den våldsamma vårflod – det nationella uppvaknandet, folkens resning.

Vasenius III, s. 112 ff.

Manuskriptvarians 20 2 freden ms: friden 8 hafven, ms: hafvet, 9 Och jorden är säll som ett eden, ms: snart liknar ock jorden en trädgård 18–19 ms: [saknas] 20 Ett rop jag förnimmer bland ms: Nu hör jag ett rop ibland 26 China, ms: Riket 25 29 blommor, ms: blomma, 34–36 ms: Hvem ropar på eld och på åska? / Hvem är han den skriande dåren 43 hetsiga ms: lifliga 49 Gondar ms: Gonnar 50–53 ms: Dock förr skall i öknarnas sandhaf / hon drunkna, förn Nilen hon hinner.» efter 56 ms: Den stoltaste af dina döttrar 64 freden ms: friden 30 72 ms: [saknas] 75 stundande ms: kommande 77 däldernas hyddor ms: dalarnes söner 78 rusar ms: går det 86 Af frihet och ära du skryter ms: Du skryter af frihet och ära 87 segrar de ms: segrar den 35 88 ms: Du högt af din bildning dig bröstar och vet icke sjelf hwad du önskar – Du följer din nyck Liksom barnet, 98 i smälek hans ära; ms: hans ära i smälek –

357 Kommentarer

1 99 runne ms: runno 121, 122 Som [...] Och ms: och [...] Som 131 vett och på visdom!ms : wisdom och snille! 139 Att mäktigt jag ms: derpå att jag 144 Dem länge min ynnest jag unnat! ms: thron som dock länge jag älskat! 5 156 ära ms: wisdom 158 Ve, blinda, din stolthet! ms: Men ve den stolta! 160 i djupet och tära ms: inunder dess fötter – 161–172 ms: Ej aktar hon på deras tecken. Se! thronerna murkna alltmera, en makt som ej vet några dammar har fattat i folken och drifver 10 dem framåt emot deras vilja, Hwarthän? – det vet ingen dödlig – Men branterna hota förskräckligt Och hwar är räddaren? han gick på den blomstrande jorden Fordom han sade till Juda: »bland eder 15 går den som I icke kännen.» Så går han och nu ibland eder i hyddornas dunkel, bland verldens förskjutne – och när dina statsmän, du stolta Europa! med vapen 173 Med smicker och list de ms: och smicker och list dock 20 174 väldiga ms: mäktiga 175 De honom förgätit, ms: då känna de icke 182 höjden ms: himlen 185 äras ms: ära, 187 förkrossar. ms: förkrossas. 189 länder ms: trakter

Thronen utan like (s. 60 f.)

Ett manuskript är känt, dateratMaj 14. [1843]. Dikten trycktes i HT 31/5 1843. Tronarvingen som manuskripttiteln åsyftar är Nikolaj I:s son, storfurst Alexander Nikolajevitj, vars födelsedag inföll den 29 april. Topelius och sedermera Alexander II föd- 30 des samma år, och Topelius kände av den anledningen frändskap med honom (Vasenius III, s. 44). Matti Klinge noterar att Topelius kom att spela en viktig roll i kulten kring Alex- ander II (2000, s. 8, 18). Alexander besökte Helsingfors i maj 1842 i egenskap av universitetets kansler och han hälsades med stort jubel. Topelius gör sig i HT till tolk för den entusiastiska folkmassan (4/6 1842). 35 I och med att dikten i sin tryckta form inte är tillägnad en person utan ett ämbete, tolka- des den sannolikt av samtida läsare som en hyllning till den regerande kejsaren, Nikolaj I. Gunnar Castrén förmodar att en sådan tolkning är riktig (1958, s. 182). Versen är jambisk pentameter med korsrim ABABAB.

358 Ljungblommor I

Punktkommentarer 1 14 länkar – leder, styr. 23 dat – bedrift. 43 hvad tidens förlåt täcker – Vad som döljer sig i framtiden. förlåt – här: slöja. 44 Från Ålands skär till Sitkas – Det Ryska rikets västligaste och östligaste ut poster. 5

Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 212 f.; Castrén, »Topelius’ fosterländska lyrik» 1918, s. 263; »Topelius’ politiska diktning» 1958, s. 182; Klinge, Idyll och hot 2000, s. 8, 18; Topelius, 120 dikter 1970, s. 104 f.; Vasenius III, s. 144 f.; V, s. 126

Manuskriptvarians 10 Titel Thronen utan like. ms: Thronföljarens 25:te Födelsedag. 4 skördars frukt ms: skördar gladt 5–6 ms: Nu är den tid, som mycket mins och lofwar, / Och mycken frukt för mensklig heten bringar. 7 Ty […] seklets ms: Men […] tidens 16, 17 dess ms: hans 18 Och bjuda mörkret sig i ljus förlora? ms: [saknas] 15 20 Rysslands väl. ms: werldens lugn; 23 Han blodig dat för fredens värf försakar ms: För fredens wärf Hans vapnens glans försakar, 24 ms: [saknas] 25 Tung är hans spira. Många ögon skåda ms: Wäl är Hans spira tung; millioner skåda 20 28 Han ensam skiftar straff och skiftar löner,ms : Han måste ensam skifta straff och skifta löner, 29 nöd, ms: sorg, 34–36 ms: De lätta bördan, – och från fjerran skilda / werldsregioner 37 hans unga ätt ms: Hans ätt 40 Förtäckta […] dem de ms: Fördolda […] som de 25 42 När vika måste vantrons makt den onda. ms: [saknas] 45 En thron kring jordens niondel ms: Ett land! En thron, ett folk 47 Guds allmakts ms: dit häfdens 48 Han folken styr, Hans huldhet dem ej svike! ms: Guds finger styr; det hoppet ej oss svike!

30 Tryckvarians Titel Thronen utan like. HT: Tidsbilder. / II. Thronen utan Like. 39 tala HT: talar 40 Förtäckta […] dem de HT: Fördolda […] som de 45 En thron kring jordens niondel HT: Ett land, en thron, en makt, ett folk 47 allmakts HT: goda 48 Han folken styr, Hans huldhet dem ej svike! HT: Guds finger styr; Hans huld- 35 het ej oss svike!

359 Kommentarer

1 Napoleons återkomst i December 1840 (s. 62 ff.)

Ett manuskript är känt [1841]. Dikten upplästes vid Österbottniska avdelningen 24/11 1841. Den trycktes i HT 12/4 1843, och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. Efter att ha förlorat slaget vid Waterloo den 18 juni 1815 deporterades Napoleon I till 5 ön Saint Helena i Sydatlanten där han avled 1821. År 1840 fördes hans kvarlevor till Inva- liddomen i Paris, där en sorgefest hölls den 15 december. – Återförandet av stoftet var en uppmärksammad händelse som sammanföll med den omvärdering av Napoleons insats som ägde rum under de oroliga tiderna kring 1840, då kejsaren kom att stå som förebild för en ny generation (jfr v. 64 f.; Vasenius III, s. 354; se HT 29/7 1840; Borgå Tidning 26/9 och 9/12 1840; jfr komm. till »Napoleons graf», s. 425).

10 Dikten återspeglar Topelius livslånga beundran för hjälten; aktningen för Napoleon fanns också i hans föräldrahem (Vasenius I, s. 364 f.). Dikten, som publicerades under rubriken Tidsbilder i HT, får i de senare tryckta versionerna karaktären av historisk återblick, bl.a. genom att presens ersätts av preteritum. Från 1888 förser Topelius dikten med en moraliserande slutstrof, som samtidigt tonar ner för- härligandet av krigshjälten. Léouzon Le Duc gjorde en fransk översättning på prosa med titeln »Retour des 15 cendres de l’Empereur», publicerad 1857 i samlingsvolymen Etudes sur la Russie et le Nord de l’Europe (se Lehtonen 2009, s. 502). Versen är jambisk-anapestisk med taktschemat 4–3–4–3–4–4–3 och rimflätningen aBaBccB.

Punktkommentarer 3 Århundradets man – Jfr Topelius resebrev »Napoleons graf»: »Jag föreställer 20 mig att väl få menniskor, när de tala om Napoleon – Napoleon utan vidare – mena dermed någon annan än ’århundradets man’, den förste af detta namn. Han har vuxit in i traditionen såsom ett djupt yxhugg i den mossiga barken af tidens träd, och allt hvad som kommer efter honom, det är Napoleon den andre, Napo- leon den tredje, Napoleon den lille, men icke Napoleon» (HT 11/4 1857). 7 valplats – stridsplats. 27 Leipzig – Det största slaget i Europa under 1800-talet utspelades i Leipzig den 25 16–18 oktober 1813 mellan Frankrike och de allierade, där Frankrike led stort nederlag. 36 Franska örn – Napoleon. 40 Albions – Englands. 53 förlåter – lämnar. 59 Austerlitz’ åskor – Vid Austerlitz vann Napoleon 2/12 1805 en av sina mest 30 omtalade segrar mot Ryssland och Österrike. 60 Marengoblixtarna – Vid slaget i Marengo, Italien, 14/6 1800, besegrade Frank- rike under Napoleons ledning Österrike.

Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 215; Lehtonen, »Deux images de la Laponie chez Z. Topelius» 2009, s. 502 f.; Topelius, 120 dikter 1970, s. 30 f.; Vasenius I, s. 364 f; 35 III, s. 354; V, s. 219, 276, 282, 517

Manuskriptvarians 3–4 ms: den store fallne är kommen igen / tillbaka till fädernejorden – 8 for ms: gick

360 Ljungblommor I

24 på ms: i 1 28–29 ms: Och Leipzig såg dem som hjeltar dö / med svärd i blodiga händer – 33 stjerna ms: ära 34 På jorden ms: I verlden 36 blöder den Franska ms: blödde den stolta 37 äro hans ms: woro dess 5 38 sitter ms: satt 46 Förnimma ms: Förnummo 47 resa ms: reste 51 Gif Frankrike hjelten åter! ms: Sin hjelte gif Frankrike åter! 62 förr ms: fordom 63 känna ms: kände 10 64 står ms: stod 66 glöder […] deras ms: glödde […] hvarje 67 blifva ms: blefvo 68 slår ms: slog 70 Han vet ej af all sin ära ms: på bädden af bleknad ära. 71–77 ms: [står efter v. 56, d.v.s. som strof åtta] 75 grafven ms: tiden 15

Tryckvarians före titeln HT: Tidsbilder. / 1. 2 Så sällsamt klinga de orden: 1880, 1888: En sällsam, underlig saga: 4–7 1880, 1888: Han skall till sitt rike draga. 20 Han sprängt den fjettrande klippans hamn, Hans skugga stiger ur grafvens famn Att åter sin spira taga. 8–28 1880, 1888: O, när han satt på en släckt vulkan Och Frankrike sökte hans öga, 25 Låg för hans blickar en ocean, Der böljorna gingo höga; Han såg omkring sig en brunnen härd, Han såg inom sig en grusad verld; Det öfriga såg han föga. Och solen sjönk, oceanen brann, 30 Och böljorna skeno röda; O, glans af ära, o, seklets man, I natten skall du förblöda! Och lavan remnade, klippan skalf, Vulkanen gaf honom i sitt hvalf En sorgsen graf med de döda. 35 Han sådde eld, och han skördat brand, I aska vardt han begrafven. Hans kämpar sofvo i Spaniens sand, Vid Nil de fällde sin glafven;

361 Kommentarer

1 De färgat drifvan på Rysslands mo, De blodat Leipzig och Waterloo, De sjunkit spårlöst i hafven. 25 fruktbara 1860: slammiga 28 För stolta fiendehänder. 1860: För segrande oväns händer. 5 30 En annan herrskares slafvar, 1860: För fredens blyga bedrifter, 1872, 1880, 1888: För fredens tama bedrifter, 32 Af Waterloos tusende grafvar; 1860: Af Waterloos tusen grifter. 1880, 1888: Af dessa tusende grifter. 33 stjerna HT: ära 33 ner, 1860: ned; 33 I grafven gick deras stjerna ner, 1880, 1888: Med honom gick deras stjerna ned, 10 34–35 1860, 1880, 1888: Blott trötta ryktet en stjernglans spred1888 [ , 1888: ryktet ett norrsken] Kring bleknade minnesskrifter. 36–42 1860: I stoftet blödde den franska örn, Hans vinge var genomskjuten; Molntämjarn i verldens sista hörn, 15 Han kände sin åskvigg bruten. Och hatet slet utur ryktets famn Hans stora, hans stolta, hans starka namn Och stoden, af koppar gjuten.

1880, 1888: Och åren rufvade på hans graf, 20 Och ruset kom till besinning; De folk han trampade ryckte af Örnfjädern ifrån hans tinning. Den mornade häfden gick till dom, Fann snillet lysande, äran tom Och mätte segrarnas vinning. 25 44 Och stänkts med blod af hans strider; 1880, 1888: Och blödt för hans bajonet- ter. 45 ryktes 1860: äras 46 Förnimma HT, 1860, 1880, 1888: Förnummo 46 tider; 1880, 1888: ätter. 47 De resa hans skyhöga äras stod, HT: De reste hans skyhöga äras stod, 30 1860: De reste på nytt hans minnesstod, 1880, 1888: Det gick ett härskri: på vakt! på vakt! 48 Då klappa de unga bröst af mod – 1860: Då klappade unga bröst af mod – 1880, 1888: Hans namn är seger! Hans namn är makt! 49 Till seklets middag det lider. 1880, 1888: Det klang öfver berg och slätter. 50 Det 1860: Nu

35 50–56 1880, 1888: [borttaget] 52 lyftar på klippans 1860: lyftar klippans 57 Fast stum, han talar så mäktigt än 1880, 1888: Han vänder åter. Han talar än 61 De grånade 1880, 1888: Krutsprängde 62 manande 1880, 1888: stolta

362 Ljungblommor I

64 står så brännande 1880, 1888: står brännande 1 65 nyfödda 1880, 1888: vexande 66 Det glöder en längtan 1880, 1888: Der vaknar en storm 67 stormarna blifva dem kära. 1880, 1888: bragderna blifva kära 68 slår 1872: står 69 hjelten hvilar så lugn 1880, 1888: kejsaren hvilar lugn 5 70 vet ej af all 1880, 1888: mins ej mera 71–77 1888: Hans ära? Fråga ej grafvens rof, Och fråga ej slägt, som strider! För äran finns blott ett mästerprof, Som glans öfver sekler sprider: Försaka, såsom Mästaren gjort, 10 Och handla ädelt och tänka stort; Det håller för alla tider! 72 Som en storm 1860: En storm, 72 öfver HT: genom 75 Men grafven renat 1872: En graf är qvar af 76 Och 1872: Men Datering 1841. 1888: 1840–1888. 15

Ottomaniska Porten (s. 64 f.)

Ett odaterat manuskript är känt [1843]. Dikten trycktes i HT 4/10 1843. Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. 20 Det vidsträckta Osmanska riket var under 1840-talet nära sin upplösning. Dels blossade stridigheter upp på olika håll mellan kristna och muslimska fraktioner, dels stödde stormakterna alla krafter som verkade för rikets försvagning och förminskning. Under rubriken »Tiden och dess tecken», HT 14/1 1843, uttalar sig Topelius om »Muhameda- nismen»:

dess blodröda fanor hafva svajat ut sin tid öfver verlden. Vissnad – ty den kan ej mera 25 föryngras – tandlös – ty den kan ej mera bitas – liknar den en mot grafven staplande gubbe, i hvilkens bål hela hans ätt en dag skall med veklagan störta sig, att der förgås, medan Christendomen, evigt ung och evigt stark, skall i alla tider blomstra öfver för- gångna menskliga institutioners sorgliga grift. Topelius negativa syn på islam hör samman med hans förfäktande av kristendomens över- höghet, påpekar Forsgård. Föreställningen om islam som en fatalistisk religion med en in- 30 byggd motvilja mot framsteg var allmänt utbredd i Europa under stora delar av 1800-talet (1998, s. 143 f.). Samtidigt fanns ett utbrett intresse för det exotiska Orienten, i Finland aktualiserat bl.a. av G. A. Wallins resor (se komm. s. 484). Om Krimkriget, se inledn. s. XXXI. Versen är anapestisk, tretaktig och korsrimmad abab.

35 Punktkommentarer Titel Ottomaniska Porten. – Höga Porten, benämning på den turkiska regeringen och dess säte i Konstantinopel. 5 Dervisch – medlem av religiös orden inom islam.

363 Kommentarer

1 7 Stambuls – Istanbuls. 7 kiosker – turkiska lusthus med tälttak. 13 »Bajazeth, du Guds ljungande eld, – Beyazit el. Bajesid, turkisk sultan på 1300-talet, även kallad »blixten» för sin effektivitet i krigföringen. Under hans tid utvidgades det Osmanska riket. 5 16, 21 Soliman – Süleyman I, turkisk sultan från 1520. Under hans ledning kulminerade det Osmanska rikets expansion. 20 örnarna – stormakterna Frankrike och Ryssland. 21 bräckt – bruten, knäckt. 23 halfmånen – Ursprungligen symbol för Osmanska riket, sedermera för hela den muslimska världen. 26 Houris – Houri, himmelsk jungfru inom islam. 10 28 de otrogne – de kristna. 32 Sophias – Hagia Sophia i Konstantinopel, den östliga kristenhetens huvud- tempel förvandlat till moské. 37 Moslems – muslimerna. 38 Gjaurernes – giaourer: hos turkarna en förolämpande benämning på icke- muslimer (jfr Byrons dikt »The Giaour»). 15 40 Romulus Augustulus – det västromerska rikets siste kejsare (400-talet). Datering 1842. – Enligt intilliggande manuskriptdateringar i dikthäftet har dikten tillkommit 1843, samma år ingick den i HT. Möjligt är att tidigare ms förkom- mit.

Forsgård, »Topelius, Orienten och islam» 1998, s. [143]–156; Vasenius III, s. 428 20 Manuskriptvarians Titel Ottomaniska Porten. ms: Tidsbilder. / 1. Den Ottomanniska Porten. efter 4 ms: »Hwar är Bajazets ljungeld och hwar Stormäktige Solimans swärd? Och den heliga fanan som bar Sin skräck kring den darrande werld? 25 Har profeten i wrede sin hand från de trogna i nöden bortwändt. Skola Gjaourer besitta det land Wi! Bajazets blixt är ej mer och Solimans sabel är bräckt Och snart sjunker halfmånen släckt 30 i de blodiga skyarna ner. O att ej den dag jag må se den hemska i öster gå opp, då korset med vaknande hopp Står i glans på Sophias Moské! 35 Men ödet oryggligt det sagt, Och ingen förmår mot dess makt: Osmanernas välde är slut Ur Europa drifs Asien ut.

364 Ljungblommor I

Jag ser Moslems skymfeligt fly – 1 Jag ser Gjaourernes nalkande här – Och [dubblerat] Solimans krona en ny Romulus Augustulus bär.

Tryckvarians 5 före titeln HT: Tidsbilder. / 3. Den [Ottomaniska Porten] 21–22 HT: »Men din blixt, Bajazeth, är ej mer, / Store Solimans sabel är bräckt,

Helsingfors (s. 65 ff.)

10 En version av dikten är upptecknad i Topelius dagbok 7/9 1839. Dikten trycktes i HT 23/10 1844. Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. Dagboksversionen återger Topelius intryck av Helsingfors när han återvände efter någ- ra veckor på Löparö i Sibbo skärgård. Den är mer subjektiv och impressionistisk än den tryckta. I den senare framträder en röst som uppmanar staden, som landets kulturella centrum, att bli en fast klippa och ett ankare för fosterlandet. Genom de två slutstroferna upp- fordrar dikten till engagemang för det nationella projektet (se Castrén 1918, s. 231 f.). 15 I novellen »Konungens handske» återger Topelius de ord som stod ovanför altaret i den gamla träkyrkan, Ulrika Eleonora (från 1727): »Tu stad, o Helsingfors, tin gamla synd lägg af, / Om tu ej segla vill ännu en gång i qvaf!» (Vinterqvällar 1880, s. 34). Versen är anapestisk, fyrtaktig och parrimmad AABB, med avslutande halvvers. Dikten karakteriseras av en genomgående havsmetaforik. 20 Punktkommentarer efter titeln kl. 11:a – 11 om aftonen. 6 dotter af hafvet – Helsingfors. Uttrycket betecknar i dikten »Hafvets Flicka» (s. 15, v. 13) fartyget Emilia, och i »Saima kanal» (s. 279, v. 34) sjön Saimen. 7 skalkas – gäckar. 25–26 Det susar ett ord öfver mörkblåa vatten, / Det kommer en röst genom dunklet af 25 natten: – Jfr »Åbo domkyrka» (s. 143) där anderöster hörs i nattens dunkel och historiens röster riktar sig till framtiden. 32 Så – såväl.

Castrén, »Topelius’ fosterländska lyrik» 1918, s. 231 f.; »Helsingfors i 1800-talets skön- litteratur» 1958, s. 248 f.; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 58; Topelius, »Konungens handske» 1880, s. 34; Vasenius II, s. 341 f., V, s. 64 30

Manuskriptvarians Ms i sin helhet: Jag nalkas dig åter du stolta, du stora – – – ditt skimmer jag ser i den skymmande natten, ser lampornas sken i det mörkblåa vatten 35 sig fjerran förlora. Jag ser dina torn, dina stolta façader stå stela i hvita och glänsande rader,

365 Kommentarer

1 hör larmet som hän öfver gatorna ilar och aldrig sig hvilar. Och flärden jag hör hur i natten den vakar, bekymret jag hör som hvilan försakar och oron som söker i larmet att dämma 5 sin skärande stämma. Och lifvet jag ser, hur i stoftet det letar sitt eviga mål, och stretar och stretar från morgonen tidigt till sent uppå natten för samlade skatten.

10 Och lättsinnet ser jag i rosor sig smycka och söka i nöjet sin vanskliga lycka, och tumla förblindadt på branter och stupa med ens i det djupa. Men kunskapens heliga ljus som blef gifvet till ledande fackla i natten af lifvet, 15 på sanningens väg – den ser jag ock amma sin tröstande flamma. O strålande våg, som från höjderna stammar! O läskande källa för törsten som flammar, jag nalkas din rand – i böljorna glada vill evigt jag bada! 20

Stockholm (s. 67 ff.)

Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 26/7 1843. I de senare upplagorna är den ersatt av en annan dikt med samma titel (se s. 277 f.). Metern i 1845 är densamma som i ms till den dikt som publicerades 1860. 25 Den 12 juni 1843 påbörjade Topelius sin första utlandsresa som han gjorde med kan- didat Axel Liljenstrand. Syftet med resan var att delta i det första skandinaviska student- mötet i Uppsala. Studenterna från Finland hotades emellertid av relegering om de deltog i mötet, och de två »försenade» sig därför och anlände till Uppsala först några dagar senare. Efter besöket uppehöll sig Topelius och Liljenstrand fyra veckor i Stockholm och 19/7 återvände Topelius med ångbåt via Umeå och Vasa till Nykarleby (Topelius 1922, 30 s. 88–97). Topelius skrev fem resebrev med titeln »Svenska Vuer» som publicerades i HT, där dikten om Stockholm utgör det andra i ordningen. De övriga breven berättar (i prosa- form) om Mosebacke och Djurgården, och det sista brevet har rubriken »Ögonkast på konstens område». Breven är riktade till Mademoiselle Marie (möjligen Maria Prytz). I det första brevet (HT 19/7 1843) skildrar Topelius färden med ångbåt och sina omedel- 35 bara intryck av Sverige: det behagfulla, glada, öppna – olikt det finska allvaret och sluten- heten. Topelius rapporterar både i resebreven till tidningen och till sin fästmö Emilie Lind- qvist i uppskattande ord om den svenska artigheten, generositeten och glättigheten. Där- emot uttalar han sig i ett brev till fästmön 27/6 mer kritiskt om svenskarnas förhållande till

366 Ljungblommor I sin historia, som de visserligen besjunger och skriver om, men inte förvaltar med veder 1 börlig respekt (ZT–EL 27/6 1843; se ZTe). Sin första dikt om Sverige skrev Topelius 2/6 1835, »Sverige på afstånd», en lovsång till landet som han då ännu inte besökt. Versen är nystev med stavelseschemat 4–6–4–4–6–4 och rimflätningen aBacBc (om nystev se s. 335). 5

Punktkommentarer 39 härnad – strid, krigståg. 40 Björkö – Birka i Mälaren, vikingatida handelsplats. 41 svarta draken – drakskeppet; typ av större vikingaskepp. 42 ledungståg – (ledungatåg el. ledingståg) krigståg till sjöss. 10 49–50 O Mälarstrand / Hur du skiftat öde – Samma verser återkommer i »Stock- holm» s. 278, v. 21.

Castrén, »Sverige i finlandssvensk lyrik» 1958, s. 221 f.; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 129–155; Söderhjelm, »Topelius’ tidigaste lyriska diktning» 1931, s. 7; Topelius, 120 dikter 1970, s. 198–201; Vasenius III, s. 154–159; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 85 ff. 15 Tryckvarians Titel Stockholm. HT: Swenska Vuer. 57 Midsommardag; HT: Midsommarnatt; 66 Den är dock glad! HT: Är ju så glad.

20 Friedrich Rückert (s. 69 f.)

Ett manuskript är känt, dateratNov. 25 [1841]. Dikten trycktes i HT 17/12 1842 och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. Friedrich Rückert (1788–1866), tysk skald och professor, översatte en stor mängd dikter från bl.a. arabiska och persiska. Många av hans dikter har blivit tonsatta. Topelius över- 25 satte i sin tur ett antal av hans dikter, som han publicerade i HT 1842–1843. Några av dem är skrivna på det persiska versmåttet ghasel (se komm. s. 350). I Familjekrönikan (s. 17) nämner Topelius 1848 några skalder som han läste och tog intryck av under skoltiden i Uleåborg: »Klopstock med sitt storartade svärmeri, Stagne- lius med sin passionerade mysticism, Franzén med sin ljufliga idyll och slutligen Rück- ert med sin österländska yppighet och sin lindansarekonst, intogo mig den ena efter den andra». 30 Werner Söderhjelm påpekar att dikten är anmärkningsvärd såtillvida att det är enda gången Topelius hyllar en skald som inte diktade på svenska (1931, s. 44). Versen är jambisk pentameter med korsrim ABABAB.

Punktkommentarer 4 katarakten – vattenfallet, jfr »Krigsropet 1840», s. 56, v. 51. 35 11 dän – dädan; därifrån.

Söderhjelm, »Topelius’ tidigaste lyriska diktning» 1931, s. 79; Vasenius VI, s. 59

367 Kommentarer

1 Manuskriptvarians 2 I spridda ms: i brutala 14 I sorg, i fröjd, ms: i sorg och fröjd 17 Men såsom dina strängar stämmas inga, ms: men såsom dina stämmas kanske inga 5 19 yrande, ms: sprittande 24 Rückerts ande ms: Rückert redan

Tryckvarians [Fotnot] HT: Sedan ofvanstående skrefs, har refer., utan att utträda ur den vida kretsen af Rückerts beundrare, likväl nödgats till någon del medgifva riktigheten af

10 den klagan, som i Tyskland spörjes öfver denne celebre författare, att nemligen hans språk ej sällan lider af förkonstling, hvarvid tankarna bortfallit ur de änd- lösa fyrverkerier, i hvilka han låter det gedigna Tyska tungomålet förflygtigas. Detta, jemte en vidlyftighet, som ej alltid uppbäres af ett kärnfullt innehåll, är ett lyte, som i synnerhet vidlåder Rückerts sednare dikter. Men han äger dock en så förvånande rikedom på diktens ädlaste blommor, ett sådant »Anmuth», och ett sådant sjelfherskarevälde öfver sitt språk, att rangen af ett bland Euro- 15 pas yppersta och Tysklands nu lefvande förnämsta skaldenamn svårligen lärer honom af någon bestridas.

Emanuel Svedenborg (s. 70 f.)

20 Ett manuskript är känt, daterat Långfredag 1842. Dikten ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. Manuskriptets titel, Hortensia von Hornegg, härrör från en novell av Heinrich Zschokke (1771–1848), en författare som Topelius läste under ungdomsåren. Den 1 oktober 1835 gjorde Topelius en dagboksanteckning om novellen »Somnambulen eller Hortensia von Hornegg», som hade föranlett en diskussion bland vännerna om »möjligheten af dess underverk». Hjältinnan i berättelsen är sömngångerska, och kan i detta tillstånd förutsäga 25 framtiden. Novellen utmynnar i en reflexion över hur själen kan leva sitt liv oberoende av kroppen, en tanke som Topelius tilltalades av och försvarade. Vasenius förmodar att titeln ändrades för att Zschokkes novell inte var allmänt känd (V, s. 126). Den första översättning som Finska Litteratursällskapet utgav var emellertid Zschokkes berättelse Das Goldmacherdorf, förfinskad som Kultala (1834), och han var således inte helt okänd för läsare i Finland. Inför publiceringen ändrade Topelius i alla fall 30 titeln till »Emanuel Svedenborg». Naturforskaren och mystikern Emanuel Swedenborg (1688–1772) var övertygad om att en förbindelse existerade mellan det materiella, kroppsliga och det andliga, gudomliga. Han utvecklade uppfattningen att den fysiska världen endast är en symbol för den andliga, och den i sin tur för den gudomliga. Alla naturföreteelser motsvaras således av en andlig verklighet (jfr Zschokkes novell). Swedenborg skiljer mellan själens gudomliga del, 35 anima, förnuftet och den lägsta själen, animus, knuten till kroppens funktioner. Gränsen mellan andligt och materiellt överskrids, och själen med ursprung i Gud genomströmmar människan och universum (Lindroth 1978, s. 560). I dikten gestaltar Topelius motsätt- ningen mellan det fåfänga vetandet och tron. Versen är jambisk pentameter med korsrim, ABAB.

368 Ljungblommor I

Punktkommentarer 1 4 bidar – väntar, åstundar; i äldre religiös litt. även hoppas på. 5–8 Hvar anings [...] skatten. – Strofen bygger på motsättningen mellan ljus och mör- ker. Jfr Swedenborgs tanke om ljuset som symbol för den gudomliga visheten.

Klinge, Finlands historia 3 2004, s. 85; Lindroth, Svensk lärdomshistoria. Frihetstiden 1978, 5 s. 558–569; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 584; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Tope- lius’ lyrik» 1952, s. 41; Vasenius V, s. 126

Manuskriptvarians Titel Emanuel Svedenborg. ms: Hortensia von Hornegg.

1–8 ms: Hur mången dunkel gåta har ej lifvet. 10 Ännu att lösa, likt dess broder döden! Hur månget dunkelt ord blef ej oss gifvet

En vink, en anings sken, som hastigt blänker, och åter slocknar i den svarta natten, en blick i djupet, förlåtet sig sänker

och skymd är liksom nyss den dolda skatten. 15 Hwem mäter gränsen för den makt, som anden, inom sin låga hyddas bunden, öfvar? Hwem säger att han ej förnekar banden förän de brista 12 gallret skymmer för hans blick ms: flor betäcker för dess blick 13–14 ms: Lik strålarna som genom molnet bryta / och fält och dal 20 16 djupets ms: djupens 17–32 ms: [verserna 21–32 följer direkt efter v. 16, därefter en version av v. 17–20:] Hur varmt han hela verlden genomletat och letat uti andens dunkla gömma, han anar dock till sist att hvad han vetat 21 dock ms: har 25 28 Och – när sin famn mot den han sträckt – försvunnit. ms: och när han gripit den, har den försvunnit. 33–36 ms: Men hvad han trott står fast och skall ej brista, ej blekna när all jordisk lärdom sviker, Tron var hans första goda, war hans sista, och är hans tröst, der hvarje villa viker. 30 Tryckvarians 5 lik 1860: likt 25 Men 1860, 1880, 1888: Dock

Lönnrot, Castrén (s. 71 f.) 35

Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 1/3 1845. Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. Topelius läste upp dikten vid en fest på Kajsaniemi värdshus 26/2 1845, arrangerad av

369 Kommentarer

1 Österbottniska avdelningen, där Topelius som tillförordnad kurator hade enframträdande roll. Festföremål var Elias Lönnrot, nyss hemkommen från en insamlingsresa i Estland, och M. A. Castrén, som efter några månader i Helsingfors skulle återvända till Sibirien för att fortsätta utforskningen av de olika uraliska folkgrupperna och språken tillsammans med J. R. Bergstadi. Avsikten var att lokalisera det finska språkets urhem, ett mål 5 som väckte stark genklang bland studenterna. Till fästmön skriver Topelius att Castrén »reser för att söka rätt på finska folkets barndomshem och hoppas kunna bevisa att vi äro nära släkt med nionde delen af menniskoslägtet. För ett sådant mål är det väl värdt att offra helsa och lif […]» (ZT–EL 27–28/2 1845). Första strofens högstämda deklaration genomsyrar hela dikten. De inledande verserna uttrycker en återkommande tanke hos Topelius: att idén är evig och verket odödligt, i motsats till verktygen, d.v.s. individerna (se Nyberg 1949, s. 210 f.; Vest 1905, s. 110 f.). 10 Formuleringen den »store anden» (v. 1, 7) anknyter till den hegelianska tanken att indi- viden är andens och idéernas tjänare. Dikten är skriven under Topelius mest fosterländska år, 1842–1845, och är den sista av Topelius dikter som så explicit uttrycker finsknationella strävanden (Castrén 1918, s. 232 f.). I dikten återklingar det patos som präglar promotionsdikten från 1844, där Lönnrot och Castrén också får sin hyllning (SS 23, s. 134). 15 Topelius tillägnade senare Lönnrot och Castrén varsin minnesdikt: »Mathias Alexan- der Castrén», s. 230 f., (komm. s. 483) och »Elias Lönnrot», Ljung 1889. Se även Tope- lius hyllning i »Finska Studentkårens Album tillegnadt Elias Lönnrot på 80:de årsdagen af hans födelse 18 9/IV 82», SS 23, s. [293]–314. Versen är jambisk pentameter med korsrim, ABABAB.

20 Punktkommentarer 4 lida – skrider. 7–12 Den store anden väckts [...] han vill hylla. – Gunnar Castrén uppfattar strofen som »tydlig hegelsk filosofi på vers» (1918 , s. 248). 13–14 gå tillbaka / I ödemarken – Återspeglar föreställningen om att finska språkets rötter fanns i Sibirien. ödemarken – Betecknar både den karelska ödemarken och Sibiriens tundror. 25 15 Allt utländskt slagg – Varianten i HT, »Germaniskt slagg», syftar på den gam- maltyska idévärlden som hade vunnit inflytande bland studenterna, vilket också syntes i en bestämd klädsel, jfr v. 10. Gunnar Castrén förmodar att det är Snellmans vid tiden »gälla stridsfanfarer» som påverkat Topelius (1918, s. 351). Uttrycket har emellertid i forskningen tolkats som kritik mot det svenska inflytandet (Topelius 1970, s. 75). Jfr verser i dikten »Det går ett rop 30 kring nord, kring söder», från hösten 1844: »Två makter Suomis ande döma till träldom smädefull: / om Sveriges bildning vi förglömma, / så sker det ej för Rysslands skull» (inget ms känt; dikten endast tryckt i Vasenius III, s. 282 f.). 22 pro aris et pro focis – (lat.) för fädernesland och familj (eg.: för altaren och härdar); sentensen tillskrivs Sallustius (86–35 f. Kr.). 33–35 Men engång blifva folkets böner hörda, [...] skall ert minne vörda – Resultaten av 35 mödorna skall komma efterföljande generationer till del. Klinge påpekar att Topelius i verserna föregriper »Vårt land» följande år (1989, s. 161). 35–36 En fjerran framtid[...] sång och saga blandas. – Jfr verser i ovan nämnda »Det går ett rop»: »för Suomis folk han offra vill / sitt lif i styrkans dar. / Hans namn, hans bragd hör sagan till, / i sången lefver kvar (1844; Vasenius III, s. 283).

370 Ljungblommor I

Castrén, »Finlands folk i Topelius’ verk» 1918, s. 351; »Topelius’ fosterländska lyrik» 1 1918, s. 232; Castrén, »Topelius’ politiska diktning» 1958, s. 177; Klinge, »Omvälvning- ens decennium» 1989, s. 161; Lassila, Runoilija ja rumpali 2000, s. 66 f.; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 210 f.; Topelius, 120 dikter 1970, s. 74 f., 360; Finland framställdt i teck ningar 2011, s. 14; Vasenius III, s. 282 f., 289 ff.; Vest,Zachris Topelius 1905, s. 110 f. 5 Tryckvarians Titel Lönnrot, Castrén. HT: Afskeds Ord / till Hrr Lönnrot, Castrén och Bergstadi / den 26 Febr. 1845. 15 Allt utländskt HT: Germaniskt

IV. 10

1. Kärlekens Parabol (s. 73)

Ett förarbete är känt, daterat 4/6 37 (se komm. nedan, samt ZTe). Dikten trycktes i HT 11/10 1843. Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. Dikten exemplifierar hur ett motiv hos Topelius kan genomgå flera omgestaltningar: I 15 januari 1837 skrev Topelius en dikt med titeln »Hvad är en kyss?» i dagboken. Kyssen liknas vid en fläkt och vid två »perlor af dagg» som i en blomkalk förs samman av vinden. Från juni samma år härstammar dikten Kärlek 1. Objectif, på orimmad trokeisk femtakt. Här frågar två älskande, Oskar och Julia, varandra vad kärlek är. Julia visar på en fjäril, men Oskar menar att fjärilen är flyktig till sitt väsen. Han pekar i sin tur på två björkar vars kro- nor växer in i varandra, men Julia invänder att en storm lätt kan skilja dem åt. Slutligen ser 20 de bilden för sin kärlek i aftondaggen i rosens kalk:twenne perlor glänste mot hwarandra, / i en enda smulto bägge samman, // Men från rosen lyftes flickans öga,/ leende i tårar – och hon sade: / Se! o Oskar, sådan är wår kärlek!» (NB 244.148, s. 74 f. och 244.150, s. 7 ff.). Uppslaget till dikten har släktskap med en av Krummachers parabler, där två ynglingar söker en bild i naturen för sin vänskap (1817, s. 22 ff.). Liksom i Topelius parabel betraktar de unga först två naturföreteelser innan de förkastar dem och hittar den fulländade bilden; 25 hos Krummacher två unga ekar med rötterna och kronorna sammanflätade. Motiviskt finns paralleller till C. J. L. Almqvists ungdomsavhandling Hvad är kärlek? (1816), tillgänglig för den unge Topelius i hans fastrars lånebibliotek. Här ställs titelns fråga upprepade gånger (Valda skrifter 1903, s. [23]–42). Jfr brev till Emilie Lindqvist 30/9 1843 (ZTe). Daggdroppssymboliken, framträdande också hos Franzén, betecknar i Topelius parabel den beständiga kärleken, välsignad av Gud. Att pärlorna reflekterar varandra står i mot- 30 sats till den narcissistiska självbespeglingen. Prosadikten består av tretaktiga, orimmade jambiska fraser, med övervägande kvinnliga slut.

Punktkommentarer 3 Ainas – Se komm. till »Ut till hafs!», s. 348. 35 4 boken, den hon läsit, förgäten låg – Jfr Paolo och Francesca, de två älskande, som hos Dante inte läste vidare, den dagen (»quel giorno più non vi leggemmo avante», Inferno V, v. 138). Den första svenska tolkningen av Dantes verk kom på 1850-talet.

371 Kommentarer

1 27–28 all himlens glans sig spegla i dessa perlors klarhet – Kärleken som en spegling och förening av den jordiska och himmelska skönheten återkommer i flera dikter.

Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 36 f., 72 f.; Söderhjelm, »Tope- lius’ tidigaste lyriska diktning» 1931, s. 15 f.; Vasenius II, s. 518 f.; V, s. 130 f. 5

2. Seglaren på verldshafvet (s. 74 f.)

Två manuskript är kända: ms 1 är ett utkast daterat13/5 [1838], och ms 2 en renskrift med samma datering. Dikten trycktes i HT 20/4 1842. Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. 10 Mottot i HT härrör från Nicanders versepos »Runesvärdet» (se dagboken 8/6 1837; 29–30/7 1839). Den citerade dikten skildrar vikingens farväl till den sjunkande solen, och uttrycker, liksom Topelius dikt, en längtan till en ny och bättre värld (Nicander 1820). Jfr även J. L. Runebergs dikt »Mitt lif» (1834; SS I, s. 320 f.). Föreställningen om lyckans ö är ett återkommande motiv i den romantiska litteraturen (t.ex. Atterbom, Stagnelius). Irja Maliniemi noterar att Atlantisfantasin också hos Topelius 15 är ett omtyckt motiv, liksom det skimmer hemmet får för barnet som förirrat sig i världen, och glädjen vid hemkomsten (1962, s. 125). Jfr komm. till »Jordens längtan», s. 489. Para- beln kan också läsas som en allegori över livet: från barndomens paradis till det himmelska.

Lagerlöf, Zachris Topelius 1920, s. 124; Maliniemi, »En motivkrets i Topelius’ vaggvisor» 1962, s. 125; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 77; Vasenius II, 20 s. 235, 269; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 59

Manuskriptvarians Ms 1 har ett stort antal ändringar, men motsvarar i övrigtms 2. 3 vissnande behag. ms 2: wissnad glans. 5 flyktigt vemod hösten andades på blommorna ms 2: töcknigt flor omlindade hösten blommans krona, 25 8–9 vandring genom lifvets blomsterdal ms 2: lif 12 mot ms 2: åt 13–14 menskans mål, […] armar sött ochms 2: menskans lif, dess högsta, sanna, djupa lif! Men här är allt wårt warande en rolig slummer blott, och 15 o i verlden vill jag svärma ut, ms 2: Men jag will fly i werlden ut, 16 Då redde ynglingen ms 2: Och han redde sig 30 17 sad’ främlingen, som mötte der. ms 2: frågade den främmande seglarn. 20 tankars hamn. ms 2: tankars mål. 23 i blåa öknar bort. ms 2: på det öde blå. 25 Men der ms 2: Men här 27 hoppets källvåg uti seglarns ms 2: hoppet i hans 28 var på ms 2: war det på 35 29–30 om der ej fanns hans drömmars ö, ms 2: om ej der fanns en bättre ö 32 Här [...] här ms 2: Der [...] der 35 här ms 2: der 35–36 mina drömmars ms 2: har en bättre 40 kring.» ms 2: rundt.»

372 Ljungblommor I

Tryckvarians 1 efter titeln HT: O wor’ jag som du, / så nära den älskade strand, / det nya lycksaliga land! / Nicander, Runeswärdet [eg. önskade strand, Nicander 1820, s. 124] 5 andades på HT: smög bland 13–14 menskans mål, […] armar sött och HT: menskans lif, dess högsta, sanna, djupa lif. Men anden slumrar i naturens armar här och 5 20 hamn. HT: mål. 30 der ej HT: ej der

3. Vågen (s. 75 f.) 10 Två manuskript är kända: ms 1 är odaterat och ofullständigt, ms 2 har två dateringar, 1835 Aprill och 1840 October. Dikten trycktes i HT 20/4 1842. Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. I överskrifterna till manuskripten anspelar Topelius på två litterära influenser: Ovan- för titeln i ms 1 står inledningsorden till Karl August Nicanders dikt »Vågen»: Mitt lif är [en våg]; Topelius återger diktens första strof i sin tidning Ephemerer 1834 (2006, s. 182). Överskriften för det daterade, och sannolikt senare, ms är ett citat av C. J. L. Almqvist (se 15 variantförteckningen). Vattenmetaforiken i dikten uttrycker ett centralt tema i romantikens idealism: männi skans längtan från jorden till det översinnliga och eviga (jfr »Necken» från 1836). Vågen är fjättrad vid jorden, men återspeglar himlens skönhet, sitt ursprung, och återföds som ett silvermoln (v. 37 ff.; jfr komm. till »Necken» nedan). Vetterlund framhåller influenserna från Stagnelius, som Topelius började läsa 1835, 20 speciellt med avseende på symbolerna vattnet och månen (Vetterlund 1918, s. 6–8; dagboken 15/2 1835). Vågen uppträder f.ö. som motiv i romantisk litteratur t.ex. hos Herder (Stimmen der Völker in Liedern) och Victor Hugo. Prosadikten är tydligt rytmiskt strukturerad, metern skiftar för varje avsnitt: av de fem prosastyckena är det tredje och femte fallande, de övriga stigande. De avslutande penta- meterraderna understryker den vågens frigörelse från jordens band som parabeln utmyn- 25 nar i.

Punktkommentar 25–26 Från höjden du kommit – Jfr Franzéns »Källan»: »Sjelf från himlen du ditt ursprung leder: / Ett välsignadt moln vid bergets topp/ Göt dig hit i klara droppar neder; / Och du far igen dit opp.» 30 Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 42; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 62 f.; Vasenius V, s. 52; Vetterlund, »Finlands romantiker» 1918, s. 6 ff.

Manuskriptvarians Ms 1 är ett utkast till v. 1–32. Några av textavsnittets inledningsord och ledord är desamma som i trycket, men i övrigt avviker innehållet. Ms 2 (renskrift) motsvarar versionen iHT . 35 Titel 3. Vågen. ms 1: Paraboler och Fantasier / Bida! ms 2: XII. Paraboler. / 1. Wågen och dess längtan. / »Månens moln öfver himmelen seglade hvita som dufvor.» Törnrosens Bok.

373 Kommentarer

1 Tryckvarians Titel 3. Vågen. HT: 2. Wågen och dess Längtan. / Ofwan! / Menniskoanden. 1–7 Det var en natt […] verlden hade frid.HT : Nu war det natt. På fästet stod må- nen i enslig prakt och skyarna simmade, strödda som tankar, bort i det wida. Djupt under månen i jordens dälder war mörkt och tyst. Der sjöng ingen luta 5 i natten mer, der ljöd ingen röst, som klagade högt, der slog intet hjerta, hwars suckar i ord brusto ut. Tysta som andar ilade windarne hän genom skogarnes dunkel och wakans stämma war stum i lundernas ljufhet. Ty frid war i werlden. 8 f. strandens HT: strändernas 11–12 blott mina strålar gå fram och gå åter i drömlik glans?» HT: drömmarnes tungor lofsjunga mitt rike?»

10 14 uti vida verlden HT: uti verlden 14 i bottenlösa HT: i djupa bottenlösa 14 ditt klara anlet, HT: din glans och 15 silfverblickar HT: blyga blickar 16 Då HT: Och då 17 hårdt HT: fast 19 namnlös, HT: [saknas] 15 20 höjden, HT: werkligheten, 28 när HT: blott 31–32 logo sedan uti HT: log i djupa 32 stjernor. HT: stjerna. 37 Och HT: Men 41 ljusa HT: blyga 20

4. Tårarnas makt (s. 76 f.)

Ett förarbete är känt, daterat1840 Mars (se ZTe). Parabeln trycktes i HT 26/11 1842. Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. Parabeln illustrerar hur människan förlorat sitt paradis, och barnets förtrolighet med 25 naturens språk (jfr »En verld i spillror», s. 113, komm. s. 402; se inledn. s. XXXVIII). Genom tårarna står människan i kontakt med sitt himmelska ursprung. Tårarna är en väl- signelse från ovan, liksom daggen och regnet för blommorna (r. 32). Föreställningen att naturen, här blommorna, speglar själen, är gängse inom romantiken. Leo nämns också i dikten »I natten» (s. 50) från samma år. Namnet ersätter i båda dikterna Zona, ett annat alter ego, i ms och HT. 30 Punktkommentarer 11 f. johannisblomstren – trol. älggräs (Spiraea ulmaria); här metonymiskt. 21 Flor – slöja som tecken på sorg; sorgflor. 23 löjen – leenden. 24–26 Nu förstår dock Leo [...] deras makt är stor. – Jfr »Flickan», s. 82, v. 19 ff. 35 34 dagens tunga och hetta – dagens bördor, jfr Matt. 20:12. 36 källan – Jfr källan med livets vatten, Upp. 21:6. 37 förskyllan – förtjänst.

Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 43

374 Ljungblommor I

Tryckvarians 1 1 [osv.] Leo HT: Zona 1 från vida HT: från den wida 2 Elin HT: Och Elin 4 staden för att HT: staden att 5 lunderna? HT: lunden? 5 6 obevakad. HT: på glänt. 7 mycket HT: så 8 blommorna, han HT: blommorna och han 9–16 dem alla. […] Leo då. HT: dem båda. Siskorna hade så mycket att berätta och humlorna surrade så pratsamma på johannisblomstren; men i Convaljernas

hwita kalkar glimmade klara perlor. Och Zona frågade hwad perlorna woro; 10 Convaljerna sade: t å r a r. Det begrep icke Zona då. 17 lunderna. HT: rymderna». 18 Leo ut ur HT: Zona ur 21–24 Flor har fallit […] honom och dem. HT: [saknas] 25–26 lifvet har gjort […] älska dem; HT: han wet att 29 öfver dem sitt regn och sin dagg, HT: sin dagg öfwer dem, 32 gåfva ovanefter åt jordens sorg. HT: wälsignelse ofwanifrån. 15 33 f. klarast; middagen HT: klarast, och deras makt är herrlig uti att rena. Middagen 34 tunga och hetta. HT: hetta och tunga. 36 två HT: bada

5. Menniskoanden (s. 77 ff.) 20

Inget manuskript är känt. Parabeln ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. I parabeln flätar Topelius samman olika litterära och mytologiska trådar: en evolutio- när förklaringsmodell, den bibliska skapelseberättelsen och antika föreställningar, här representerade i myten om den självbespeglande människan (Narkissos), och fjärilen som en romantisk bild av människosjälen, här det rationella förnuftet, »Guds ovän» (v. 34). 25 Temat behandlas redan i parabeln »Lifvet», HT 26/11 1842 (se ZTe). Parabeln utmynnar i en övertygelse att det inte är genom självreflexion utan genom sin barndoms tro som människan finner sig själv. Det avslutande stycket (r. 51–66) kan läsas som en polemik mot den hegelianska rationalismen som Topelius uppfattade som begrän- sande. Jfr parablerna »Verlds-torkan» (HT 20/1 1844) och »Det Landet Victoria» (HT 17/2 1844), samt komm. i Tigerstedt 1943, s. 74–86. Myten om Narkissos används flitigt av nyromantikerna, t.ex. bröderna Schlegel, 30 Atterbom, Stagnelius. Pettersson pekar på motsatsen mellan Topelius parabel och Fran- zéns kända dikt »Menniskans anlete» (Pettersson 1952, s. 70 f.; Franzén, Samlade dikter I, 1867, s. 6). Om Topelius syn på reflexionen, seBlad ur min tänkebok 1899, s. 89.

Punktkommentarer 35 34 fjärilhamn – i skepnad av en fjäril. 42–44 Då började barnet [...] då jag? – Jfr scenen i Paradise Lost där Adam blir medveten om sig själv och ställer samma fråga (Pettersson 1952, s. 69). 47–50 Ty i samma [...] igenom. – Jfr Bibelns berättelse om syndafallet.

375 Kommentarer

1 55 lem för lem sönderstyckat – dissekerat, analyserat. 62 åter blifva barn igen – Jfr Mark. 10:15: »Hvilken som icke undfår Guds rike såsom ett barn, han kommer der aldrig in.»

Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 65 ff.; Tigerstedt, »Topelius- 5 studier» 1943, s. 74–86

6. Necken (s. 79 ff.)

Två manuskript är kända: ms 1 är odaterat och ms 2 daterat 1835 aprill – 1841 aug. Para- beln publicerades i HT 1/7 1843. Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. 10 Topelius parabel följer myten om näcken, med ursprung i nordisk mytologi: Näcken, som älskar sång och musik, är förtvivlad över att han är utesluten från de saliga, men både sagan och parabeln slutar hoppfullt i och med att näcken får tröst och löfte om frälsning (jfr Stagnelius romans »Necken»). – Pettersson noterar att det i Topelius dikt är kärleken till naturens skönhet som frälser näcken, samtidigt som naturen, skapelsen, framställs som en avspegling av det gudomliga (1952, s. 64 f.). 15 Liksom i parabeln »Vågen» är det vattenelementet som längtar från det jordiska till det himmelska, och befrias från sina bojor. I »Necken» sker detta genom att vattnet får åter- spegla det himmelska. Båda parablerna åskådliggör kontrasten mellan det jordiska och det himmelska, en motsättning relaterad till den platonska idealismen.

Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 64 f.; Vasenius V, s. 52 20 Manuskriptvarians Ms 1 i sin helhet: Fordom för länge länge tillbaka då tiden war yngling satt en stjernklar afton Necken på en klippa vid sin böljiga strand. Vinden lekte med hans ljusa lockar och himlen speglade sig i hans eldiga öga, ty äfwen Necken war då ännu en blomstrande yng 25 ling och kyliga vågor hade ännu ej släckt hans blickars glöd. I höjden war det ljust men öfver djupet hwilade mörker och natt. – Då grep necken mägtigt i sin gigas strängar, lyfte sitt öga mot stjernorna och sjöng: »Lyssnen, i nattens stjernor till min sång, den wemodsfulla som ljuder från gullharpans strängar, lyssna du tigande natur och förnimm den klagan från hjertat som öfwer suckande läpparna flyr. Jag satt i min böljiga sal på klippiga korallen och rörde min gigas strängar. Jag ville

30 sjunga böljans lof och sätta toner till dess brusande sång Men strängarna ljödo så doft i den susande sal, de ville klinga genom wågen, och perlorna lyste så matt i taket af christall. Då blef det mig qvaft om hjertat, jag wille ofwan opp i ljusets werld och utgjuta i natten min klagan. Jag älskar eder, i himmelens stjernor, jag älskar dig du herrliga natur! Dag och natt wille min harpa sjunga min kärlek och förtälja edert lof, men ack! ingen stråle af eder skönhet tränger genom djupet ned i min ödsliga boning och trånande dwäljes jag i perlbelysta gemaket. Blott då midnatten står på 35 fästet stjernhimmeln famnar sin grönlockiga jord lyfter jag mitt hufwud öfwer wå gen och njuter af eder anblick, i älskade. – – Förnimmen sången i nattens stjernor och du tigande natur, den wemodsfulla som öfwer skälwande strängarna går!»

376 Ljungblommor I

Detta förnummo stjernorna i sin himmel och Pan (naturen) lyssnade ur lunden 1 till den underbara sången. Och de bådo werldarnes herre och sade: »fader förläna den arme att han må skåda oss genom djupets dunkel på det hans harpas klagan måtte tystna och endast glättiga ljud klinga från de underbara strängar.» Och werl darnes herre hörde deras bön. Alltsedan lysa de himmelska stjernor genom chris talltaket djupt till necken ned och grönlockiga naturen speglar sig i den blånande 5 sal, der Necken rör sina silfwersträngar, och derifrån än i dag den enslige wandraren i nattens tystnad förnimmer mången klingande ton genom böljan. –

Titel 6. Necken. ms 2: XVII. Necken, en myth 1 I dessa längesedan förflutna dagar ms 2: Fordom för länge tillbaka 3–5 då menniskans […] första sorg satt ms 2: då allt war lycksaligt, heligt och godt, och om hvilka skalderna klagande sjunga att de aldrig komma mer – i dessa lyck 10 liga dagar satt 6 ensam ms 2: ensam och sörjande 8 ögon. […] var en ms 2: öga – […] war då en 9 då ännu, ms 2: ännu 10 ögas svärmande glans. ms 2: ögas svärmande 11–12 blomstrade vår ms 2: bodde lycksalighet 15 14 i harpans ms 2: uti gigans 15 ljuder hans sång, hvem tyder dess ljud? ms 2: klingar hans sång, och den klingar så: 16 sången, ms 2: min sång, 17 brustna ms 2: bristande

19 glimmande ms 2: glittrande 20 19 i ms 2: till 20–21 vandra kring […] gå kring ms 2: gå omkring […] wandra på 22 vågombrusade salen, […] dunkla ms 2: susande sal, – […] djupa 23 Då ms 2: Och då 26 ljus, till lundernas grönska, till allt det herrliga, som ms 2: ljus och till lundernas grönska som 27–28 dag är [...] qväll är mörk i ms 2: dag var [...] qväll var mörk uti 25 28–31 Blott när midnatt [...] aldrig blir min.ms 2: Blott när midnatten högt uppå fästet står, och stjernhimmeln famnar sin älskade jord, blott då får jag lyfta öfver wågen mitt öga och blicka en stund mot den sällhet som aldrig – som aldrig är min. 35–36 sin blåa himmel och andarna lyssnade i lundernas tystnad på ms 2: sin himmel, och naturandarna lyssnade ur lundernas tystnad till 37–63 Fader, gif honom [...] kärleks skull. ms 2: »Fader, förunna den sörjande sångarn 30 att genom djupets dunkel skåda vår speglade bild, – att strängarnas klagan må smälta i fröjd och endast sällhetens tacksamma lof må upstiga till dig från din lyck liga jord!» Och werldarnas gode Herre hörde deras bön. Och han förwandlade djupets dunkel så att höjdernas herrlighet lyste klar derigenom allt intill hafvets grund och

böljornas innersta, djupaste hemlighet intill denna dag. 35 Ofta sedan har den enslige wandraren i qvällens tystnad förnummit strängar nas klang såsom till glädje och dans i djupet, och då har han sagt att det är Necken, den glade, som spelar sin giga dernere. Men tiden är worden gammal och grå, och jorden är i sin mannaålder, och Necken, den muntre harpolekaren, räknas bland

377 Kommentarer

1 gubbarnas tal, och skrämmer med sitt långa silfverhvita skägg de oförsigtiga men niskobarnen som wåga sig för nära hans wåta rike.

Tryckvarians 1 I dessa längesedan förflutna dagar HT: Fordom för länge sedan, 5 3–5 då menniskans [...] första sorg satt HT: då allt war lycksaligt, heligt och godt, och om hwilka skalderna klagande sjunga, att de aldrig komma mer, – i dessa lyckliga dagar satt 6 ensam HT: ensam och sörjande 8 ögon. […] var en HT: öga. […] var då en 9 då ännu, HT: ännu; 11–12 blomstrade vår HT: bodde lycksalighet 10 15 ljuder hans sång, hvem tyder dess ljud? HT: klingar hans sång, och den klingar så: 16 sången, HT: min sång, 17 brustna HT: bristande 19 glimmande HT: glittrande 19 i HT: till 15 20–21 vandra kring […] gå kring HT: gå omkring […] wandra på 23 Då HT: Och då 26 ljus, till lundernas grönska, till allt det herrliga, som HT: ljus och till lundernas grönska, som 27 i HT: uti 28 midnatt på fästet HT: midnatten uppå fältet 20 29 och haf HT: och på haf, 31 blir HT: är 33 klar HT: ljus 35–36 i lundernas tystnad på HT: ur lundernas tystnad till 38 hvarföre bedjen J det? HT: hwarföre? 40 med längtan hans håg. HT: hans hjerta med längtan. 41 på jorden? HT: så? 25 43 mörker och natt HT: mörker 49 efter deras HT: på sitt 51 talade Herren […] sorg deröfver att HT: sade höjdernas herre […] sorg öfwer det att 53 fläkt HT: ande 53 nedlade sina lockiga hufvuden att sofva i djupen. HT: lade sig att sofwa öfwer 30 djupen. 54–55 Se, då sken plötsligt en himmelsk stråle i de innersta klyftorna af vattnens natt, HT: Och i de innersta klyftorne af wattnens natt sken plötsligt en himmelsk stråle: 55–57 ögon dit ned […] böljornas klarhet. HT: ögon, lunderna lutade sig framstupa öfwer stränderna och sågo ned. 35 58–59 längst ned […] glimmande grund. HT: nere i det tysta djupa. 61 hans strängars HT: strängarnas 62 skådar i djupet höjdernas HT: ser ju i djupet det högas

378 Ljungblommor I

7. Ynglingen (s. 81 f.) 1

Ett förarbete är känt, vars inledande rader motsvarar r. 8–10, samt ett manuskript till dikten i sin helhet, daterat Sept. 30 [1842]. Parabeln trycktes första gången i HT 11/3 1843, och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. Dikten uttrycker en ung mans motstridiga önskningar: längtan efter kärlek och törsten 5 efter vishet, ögonblickets lust och sökandet efter sanningen. Diktens jag rör sig mellan det sinnliga och det sublima. Tänkandet, visheten, framställs som något gudomligt. Skönhe- ten är splittrad, medan ljuset – visdomen – däremot är »det spriddas sammantag» (33 f.). Vasenius härleder tankegångarna till en reflexion i dagboken, där Topelius ser de filosofiska studierna (»Hegels Encyklopedi») som ett sätt att kurera sig från ytligheten »och komma till en skarpare upfattning af saker och ting» (db 11/11 1840; Vasenius V, s. 68). 10

Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 108 ff.; Tigerstedt, »Topelius- studier» 1943, s. 63 f.; Vasenius V, s. 67 ff., 85

Punktkommentarer 1 f. Sorg hade fallit som ett flor öfver allt jordlifs glädje,– Jfr »Tårarnas makt»: »Flor har fallit öfver all naturens barndomsglädje» (s. 77, v. 21). 15 18 f. Urdar-brunnen – vishetens källa i nordisk mytologi.

Manuskriptvarians Förarbetet motsvarar r. 8–10: Jag älskar skogen och hafvet, det djupa lugnet och den vilda stormen i begge. Jag älskar solen och stjernorna och månen och skyarna. Jag älskar ock den stilla daggen på dalens blommor: – striden, segern och segerns frid. [Fort- 20 sättningen fristående i förhållande till dikten.] Ms i sin helhet: Mina rosor se på mig. Vredgas ej, o wishet, du höga drottning, som sitter vid den klara Urdarbrunnen och öser lefvande vatten i deras skålar, som törstar efter dig, vredgas icke, att jag ej kan trängta efter dina håfwor. När jag will skåda upp till dig, förwillas min blick och mitt hjerta har ej kraft att klappa blott för dig, ty ack, ty Minaack rosor se på mig! 25 All werldens herrlighet, all rikedom, all makt all ära förlora för mig sin glans; vänskapen sitter glömd vid min sida, moderskärleken sträcker fåfängt ut sina ar mar mot mig, jag hör icke, jag ser icke, jag känner icke, ty ack, mina rosor se på mig! Och Gud, den herrliga, höge, som sitter ofwan skyarna på sin allswåldighets thron och dömmer werlden, han låter förgäfwes sin åska gå och sina blixtar ljunga och sina tjenare, sol, måne, stjernor, vindar, böljor och lågor låter han tala för mig sitt sköna språk och ropa mig; jag förnimmer dock aldrig ett ord deraf, ty ack, o 30 Gud, ty ack, mina rosor se på mig! Mina rosor se på mig, mina förgätmigejer vinka mig, mina hjertblommor le så saligt, så saligt! Jag sörjer, att jag förgäter min Gud, när jag ser på dem och när de se på mig. Jag ville dock vara mycket bättre än jag är, mycket visare, mycket fromare, men ack jag kan omöjligt vända mitt sinne, jag äger rum blott för enda kärlek och är lycklig med den, ty mina rosor se på mig! 35

Tryckvarians Titel 7. Ynglingen. 1860, 1880, 1888: På gränsen. 1–13 Engång har jag […] Hvem är så rik som jag? HT: »Skåda ej så bistert på mig,

379 Kommentarer

1 o lif med dina halfdagrar, o död med dina midnattsskuggor! Tid, som förtram- par allt, hwad förtrampas kan, rör ej wid mig! Hwi skulle jag minnas, att jag skall förgås? Jag lefwer i grandets werld, jag wet för hwad jag lefwer, och det är skönt, fastän ett grand. Stundom wille jag älska det stora och höga i himmelen och på jorden; det synes mig, att jag kan det bättre nu än förr. O att jag kunde 5 längta efter dina håfwor, o Wishet, du höga drottning, som sitter wid den klara Urdarbrunnen och öser lefwande watten i deras skålar, som törsta efter dig! Men när jag skådar upp till dig, förwillas min blick och mitt hjerta har ej kraft att klappa blott för dig, ty ack, rosorna, dofta rundtomkring!» 2–3 men himlen skickade en vind som lyftade en flik af floret, och bortom dem 1860: men himlen skickade en vind som lyftade florets flik, och bortom den 1880, 1888: men bortom den 10 4 småle 1860, 1880, 1888: le 4 som vid deras fot krökte sig 1860, 1880, 1888: som krökte sig vid dess fot 4–5 Då tänkte jag: 1880, 1888: [borttaget] 7 Hvarföre 1860, 1880, 1888: Hvarför 12 ljufvaste 1860, 1880, 1888: tjusande 12 jag älskar dem alla. 1880, 1888: ja, jag älskar dem, och derför äro de mina. 15 15–20 mot mig [...] svala helsodryck! HT: lycksaliga armar mot mig; jag hör dem, jag ser dem, jag känner dem, men dig, o Wishet, du som är herrligare än det herrligaste och rikare än det rikaste, dig känner jag ej!» 18–20 Jag törstar. [...] svala helsodryck! 1860, 1880, 1888: Ja, jag törstar; min törst är djup. Lefvande källa, som ensam svalkar min andes längtan, hvar skall jag finna dig? 20 23 dofta HT: andas 25 lifvet, sanningen HT: lifwet och sanningen 25 det enda och eviga HT: det 25 det 1880: detta 26 blind. HT: blind ändock. 26 bländar HT: förblindar 27 upplys HT: upplyft 25 28–31 Jag törstar djupt. [...] från sanningens ökenstigar. HT: [saknas] 28 djupt. 1860, 1880, 1888: mycket. 29 lefvande vattukällor, men vinden, som 1860, 1880, 1888: källa, som upprin- ner i öknen. Men vinden 30 sanden, 1860, 1880, 1888: sanden och 31 sanningens ökenstigar. 1860, 1880, 1888: ökenstigarna. 30 31 mina förgätmigejer 1860, 1880, 1888: narcisserna

8. Flickan (s. 82 f.)

Inget manuskript är känt. Parabeln trycktes i HT 11/3 1843. Den ingår inte i de senare 35 upplagorna av diktsamlingen. Den unga flickan uttrycker, till skillnad från ynglingen i föregående parabel, en mer okomplicerad livshållning. Ordvalet är naivt, tankarna associativa och tillvaron begränsad till den konkreta världen och den omedelbara känslan.

380 Ljungblommor I

Punktkommentarer 1 1 Ganska – mycket. 16 Herr Apollo – apollofjäril. 19–20 Då komma bekymren [...] lifvet är. – Jfr »Tårarnas makt», s. 77, v. 24 ff.

Tryckvarians 5 1 Ganska vacker är du, min HT: »Det är så wackert här i 1 f. nedanföre HT: härnedanföre 2 du HT: min 3–5 Sjung du lilla [...] byta öde. HT: Sjung, min lilla fågel der i björktoppen, om jag ändå wore så glad som du! Men det är inte mera som det war förr ... ack hwad

den löfkojan är söt!» 10 6 jag egentligen ut HT: jag ut 7–12 bäddar och [...] är narraktigt. HT: bäddar? Jag wet inte, men det är roligt att wara ensam ibland. Hwad skall jag nu tänka uppå? Du ser grufligt wigtig ut, sade mamma häromdagen, och jag tänkte likwäl på ingenting. Det är besyn- nerligt». 14 blommor HT: blommorna 14–15 Femton år! nu är det hög tid att HT: Husch, sexton år! Jag måste nu 15 15–16 stadig som en gärdsgårdsstör och vis som en nattuggla. ... HT: förskräckligt stadig ... se så, jag fick dig ändå, 16 Apollo der, en fjäril får ej HT: Apollo, en fjäril får inte 17–18 lofvar du att framdeles bli trogen och stadig, så skall du undslippa. HT: nog slipper du igen. 18 hvem HT: tyst, det 20 20 ensam, tänker HT: ensam och tänker 21 öfver HT: åt 21 Att vara ensam är ändå ej bra, HT: Det är ej bra att vara ensam 22 till slut rätt HT: så 23 du doftar HT: för det du doftar 23–28 Elfven flyter [...] det är lyckligt .....HT : Du elf med dina wackra wågor, jag hål- 25 ler af dig för din oro. Der for han i går, med de hwita ärmarna och den starka handen wid åran. Han war wacker, när han rodde och blef röd. Och de ljusblåa seglen, det war dem jag tyckte om. Hwad bryr jag mig om honom sjelf!» 29 Nu måste vi tänka på något annat. HT: [saknas] 29 trädgården, […] blommade gladt HT: trädgården, som nu, […] häggar blommade 30–31 På deras blad låg dagg; det såg ut som hade de HT: Det låg dagg på deras blad, 30 och jag tyckte de hade 34 parken, men han fanns HT: lunden, men han finns

9. Engelen och skyn (s. 83) 35 Ett odaterat och oavslutat manuskriptutkast är känt, motsvarande r. 1–13 (se ZTe). Para- beln trycktes i HT 25/5 1842 och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. Pettersson noterar att Atterbom, Stagnelius och Runeberg ofta uttryckteromantiska sin filosofi i blomsymbolik, men att Topelius »ägde alltför litet filosofiskt och spekulativt

381 Kommentarer

1 djupsinne för att kunna uppfatta de begränsade naturföreteelserna såsom sinnebilder för högre idéer» (1952, s. 74 f.). Topelius var i allmänhet ointresserad av att framställa spekulativa tankebyggen i sin lyrik. Parabeln framställer i enkla och åskådliga metaforer dygder som Topelius värderade högt, inte minst ett fromt och naivt tänkesätt. Detta är kanske -skä let till att »Engelen och skyn» i senare upplagor fått företräda parablerna från debutsam- 5 lingen. »Engelen och skyn» visar hur långt Topelius kunde tänja på parabelns ursprungligen didaktiska idé om att konkretisera det ideala. Att introducera en ängel som aktör kan rubba en etablerad uppfattning om relationen mellan sakled och bildled.

Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 163 f.; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 74 f. 10

Tryckvarians Titel Engelen och skyn. HT: Paraboler. / 4. 2–3 och lekte [...] i skyn; blåa HT: tankfullt lekande med westerns rosor. Och den unga engeln war så skön, så hwit, så oskuldsfull! Blåa 2–3 Skön, hvit och oskuldsfull 1860, 1880, 1888: Skön och hvit 15 3 blåa […] ögon, 1860: blå […] öga, 4–5 vackra stjernor, 1860, 1880, 1888: stjernor 5–6 en qväll när månen skiner. Öfverallt hvarhelst HT: om quällen. Men öfwerallt hwarhelst 1860, 1880, 1888: i sommarqvällen. Öfverallt der 6 såg, der blef allt så ljust, 1860, 1880, 1888: gick, der flöt i dess spår en bred fåra af ljus, 20 8 på långt afstånd sväfvade HT: på afstånd stod 8 dess kärlek visste ingen af, HT: [saknas] 9 Och natten kom.HT : Mörk stod den der och tyst, men winden kom och förde den med sig långt, långt bort. 9 ensam der, 1860, 1880, 1888: ensam, 10 dess […] den 1888: hans […] han 10 i 1860, 1880, 1888: uti 25 10 Och tårarna 1860, 1880, 1888: Dessa tårar 12–13 förgätmigejer i lunderna. HT: förgätmigej, i lunden. 14 andades säll och tacksam HT: andades 15 och violerna [...] »Och hvadan 1860, 1880, 1888: men violerna fingo en plats vid dess englahjerta; der vissna de aldrig. Engelen sade till konvaljerna: »hvadan 16 ljufva HT: wackra 30 16 salig 1888: solig 16 opp?» – »Min 1860, 1880, 1888: opp?» Konvaljerna sade: »vår 18 blomman 1860, 1880, 1888: dessa blomstertårar 19–20 öfver all [...] framtida glädje .... HT: [saknas] 20 älskades framtida glädje .... 1860, 1880, 1888: älskades glädje ...

35 10. Octoberstjernan (s. 83 f.)

Två manuskript är kända: ms 1 är daterat 27/10 [1838], ms 2 är odaterat. Parabeln trycktes i HT 25/5 1842. Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen.

382 Ljungblommor I

Som i de tidiga parablerna »Vågen» och »Necken» kontrasteras jordens mörker mot 1 himlens ljus, här den värmande solen. Pettersson förmodar att hyllningen till solens oför- gänglighet och skönhet har påverkats av Ossians berömda solsång (1952, s. 78). Topelius uppger att prosadikten är inspirerad av Emilie Lindqvist (1922, s. 102). Tonfallet i parabeln är sagans; den blivande sagoberättaren anas tydligt (Pettersson 1952, s. 78). 5 Parabeln ger ett tidigt exempel på astrala kontrahenter, som senare gestaltades i »Vin- tergatan» (s. 235 f.). Rationalisten Voltaire – som Topelius hyste motvilja för (se dikten »Voltaires hjerta», Nya blad 1870) – var en tidig interplanetarisk diktare, och man kan se Topelius rymdpoesi som ett motbud.

Punktkommentarer 10 4 skalk – skälm (också variant i HT). 5 zephirerna – vindarna från väster. 15 lyktgubbar – irrbloss. Ljusfenomenet uppfattades i äldre folktro som illvilliga väsen som förde vandrare vilse. 18 skuggsköna – används av C. J. L. Almqvist i Gabrièle Mimanso (första delen, 1841–1842). 15 Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 78 f.; Topelius,Självbiografiska anteckningar 1922, s. 102

Manuskriptvarians Ms 1: Billet. Uptecknadt en Octoberquäll efter astrologisk stjernskrift. Bref från en liten stjerna till solen. 20 [ms 1 är i övrigt ett utkast tillms 2, se ZTe]

Ms 2 i sin helhet: Bref från en liten stjerna till solen engång när Octoberquällen var rätt kall och mörk.

25 Nu sofver du visst sött i din molniga bädd, medan jag sitter ensam och vakar i den tysta natten. Hvarför gömmer du så ofta och så länge din klara panna, du höga sol! Det blir kallt när du nedgår, blir skumt, blir mörkt. Det vet du rätt väl, och har dock hjerta att bortgå och glömma mig quar i natten. Mitt bästa ljus får jag ju af dig; när du ser på mig måste skuggorna fly och isarna smälta. Men nu är du borta, du rika sol, och jag är fattig och kall och glömd. Många tusende stjerneldar fladdra kring mig på himlen – rätt vackra och klara flammor – men ack! så kalla och känslolösa. 30 De äro så fjerran vida bort, de höra ju ej mitt hjerta slå, de förstå ej dess djup, dess lif och dess längtan. Men du är nära, och du förstår. Mig kyssa dina blickars rosiga strålar, mig sme ker ditt glada hvita sken. Och ditt hvita sken gör all verlden ren. Man säger att i verlden är mycken skugga af sorg och synd. Förklarande strömmar ditt ljus deröfver. Då blir allt godt, allt rent. Du är så vacker, du höga sol, så varm, så god. Jag vet ock 35 mången skön stjerna som bär polernas is i sitt blåa öga. Men du slumrar i vester ren. Här kommer en irrande sky; med den vill jag om linda min panna, och drömmande vänta ditt ljus, du höga, rika sol! ------Att afsändas med morgonstjernans strålbud.

383 Kommentarer

1 Tryckvarians Titel Octoberstjernan. HT: Paraboler. / 5. 3 en småtäck HT: en liten småtäck 4 skalk, HT: skälm, 5 muntert HT: lustigt 5 5–6 vet man ej med säkerhet, allt nog, biljetten HT: wet jag ej rätt bestämdt; alltnog att billetten 7 icke [...] uppå; HT: wisst icke [...] på; 9 Man har likväl sökt tyda skriften ungefär så: HT: så här skref stjernan: 15 öfver HT: i 15–16 nattens drömmar gyckla med de lättrogna slumrare. HT: drömmar och fanto-

10 mer gyckla för jordbarnens ögon. 19 sina hufvuden [...] låtom HT: sitt hufwud [...] låt 20–21 på andra verldar lyser det i klarhet och stjernorna återstråla dess sken. HT: i stjernornas klarhet strålar dess återsken. 22 ned, HT: ner, 23 icke är min. HT: är icke min. 29 bort, HT: bort och 15 32 strålar rundt [...] outsägligt HT: strålar allt rundt [...] namnlöst 34 lugna och skinande [...] dricka ditt ljus och dunsta HT: lugna [...] och dunsta 35 anlete, HT: ansigte,

20 11. Qvinnans starkhet (s. 85 f.)

Ett odaterat, oavslutat manuskript är känt. Parabeln trycktes första gången i HT 18/5 1844. Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. Kvinnans emancipation aktualiserades under 1830-talet i litteraturen av bl.a. George Sand (Lélia 1833), Theodor Mundt Madonna( 1835) och C. J. L. Almqvist (Det går an 1839). De radikala tankarna som framlades uppmärksammades också i pressen (se t.ex. 25 HM 16/4 1840, ÅT 13/6 1840). Budskapet, att kvinnans styrka ligger i hennes skönhet och skyddslöshet, och att hon inte skall sträva efter annat, ges här auktoritet genom att det förmedlas som en kvinnlig insikt; i HT är parabeln signerad »Thilda». En liknande kvinnosyn formuleras i Alm- qvists ungdomsavhandling Hvad är kärlek? (1816; Valda skrifter 1903, s. 404); se komm. till »Kärlekens Parabol» s. 371). Jfr Topelius föredrag »Om qvinnan hos de Skandina 30 viska och Finska folken i forntiden» (1850).

Punktkommentarer 20, 53 Georges Sands Lelia – George Sand, författarpseudonym för markisinnan Amandine Lucile Aurore de Dudevant, f. Dupin (1804–1876). I sin tredje roman Lélia förespråkar hon samma moral för kvinnor som för män, vilket var 35 ett kontroversiellt budskap när romanen utkom 1833. 30 skickelse – levnadsöde.

Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 77

384 Ljungblommor I

Manuskriptvarians 1 Titel starkhet. ms: Kallelse. 2 De säga till qvinnan: ms: Ty utsigterna öfwer lifwet hafwa mycket widgat sig. Hwad säga de oss quinnor? 4 qvinna, och ms: quinna, ty fri är du som mannen, och 5 Du ädla och sköna stoftklädda engel,ms : [saknas] 5 8 stridshäst [...] sälja ms: häst [...] bortsälja 11 vikande och ms: wikande, den 12–13 nåd? Se […] verldens trädgård, ms: nåd? Hwem pålade dig allt detta, o quinna? Din egen mildhet. Se hur den missbrukas! Se hur de i dag smeka dig, du sköna blomma af mensklighetens stam,

15 moder; ms: moder, den han bör hålla sig lik i ära – 10 17 nedlade ms: lade 19–53 Jag satt på den lilla gröna soffan [...] var qvinna alltid! ms: [saknas]

Tryckvarians 11 vikande och HT: wikande, den 12 smeka dig i dag, HT: i dag smeka dig, 20 Georges HT: George 15 21 sakta. HT: sakta igen. 33 likväl kunnen HT: ändå skolen 39–40 vapen. AttHT : wapen. Skönheten är starkast när hon intet begär, hon är rikast när hon intet äger, utom sig sjelf. Att 41 nyck eller afunds skull? HT: en flyktig nyck? 42 de HT: den 20 43 den svagas HT: hennes 47 alla med en röst: HT: alla: 50 numera ingen röst. HT: ingen röst mera. 52 Georges HT: George 53 o qvinna, var qvinna alltid! HT: »l å t o m o s s w a r a q u i n n o r a l l t i d!» Liksom ej en flicka om nitton år redan hunnit ha rätt mycken förtret af -kar 25 larna! Men de förstå ej bättre. Månne ej den kloka engeln war en flicka? Thilda.

Århundradets Natt (s. 86 ff.)

Två manuskript är kända: ms 1 är ett odaterat utkast (se ZTe), ms 2 daterat1835 December 30 (se nedan). Prosadikten ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. »Århundradets Natt» utformar sig som en domedagsvision, genomsyrad av bibliska allusioner och formuleringar. Den mörka ängeln kämpar med ljuset om herraväldet i värl- den. Guds ord liknas liksom i Bibeln vid ett ljus (ex. Ps. 119:105; jfr v. 29, 50, 60, 76). Vasenius anser att det var vännen Henrik Backmans religiösa tvivel, uttryckta hösten 1835, som gett upphov till prosadikten (II, s. 227 f.). Vest läser den sjuttonårige Tope- 35 lius dom över 1700-talet som en reaktion på seklets epikureiska litteratur, representerad av bl.a. Hedvig Charlotta Nordenflycht, Carl Gustaf Tessin och Carl Fredrik Mennander (1905, s. 35 f.).

385 Kommentarer

1 Punktkommentarer 15 irrbloss – ljusfenomenet uppfattades i äldre folktro som illvilliga väsen som förde vandrare vilse. 24 altar – plats för Guds närvaro, i Gamla testamentet offeraltare. 25 Jehovah – namn på Israels gud (Jahvé). 5 26 ganska – helt. 48 ho – vem. 49–50 frukta icke! Himmel och jord skola förgås, men mitt ord skall icke förgås – Matt. 24:35. 57 Och jorden remnade – Jfr ex. Matt. 27:51: marken rämnade när Jesus gav upp andan.

10 59 visserligen – med visshet. 60 f. Guds ord skall blifva evinnerligen. – Jfr 1 Petr. 1:25: »Men Herrens ord blifwer ewinnerligen.» 73–75 Helig, helig […] hans ära. – Jfr Jes. 6:3: »Helig, helig, helig är Herren Zebaoth; hela jorden är full med hans ära.» 77 f. »Ära vare Gud i höjden och frid på jorden och menniskorna en god vilje!» – Luk. 19:38. 15 Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 58 f.; Vasenius II, s. 227 f.; V, s. 248; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 35 f.

Manuskriptvarians Titel Århundradets Natt. ms: XI. Århundradets Natt. 20 1–3 Någon har förtäljt […] hvad hade den sett?ms : År 1800. Det långa seklet är nu till ända. Dess sista sol är sjunken djupt i verldshafvets böljor. Och hvad har den sett? 6 ögon. ms: öga. 7 vid ms: på 10 låg som ett berg öfver det omätliga ms: hvilade öfver 10–11 Här och der ljungade genom natten en blekröd blixt.ms : Blott här och der sken 25 en blixt, en flamma. 13 stark, hemsk och förfärlig, och hans namn var ms: stark, och han hette 15 Der ms: Och der 17–18 jag med stor […] gnaga. ms: jag, och min tröst var ringa. 22 tröstrik dröm. ms: dröm. 23 och hörde Guds andedrägt ms: och jag hörde Guds ande 30 24 upplyftade ms: uplyfte 26–35 Klar och skinande […] ringa lågans sken. ms: På altaret war lagdt ett kors, men från korset utgick en låga, klar och likväl ringa såsom lågan af ett ljus när det först tändes. Men invid lågan stod en stark engel, och på hans mörka panna stod skrifvet: fördömd. Och han blåste på lågan af alla krafter, såsom ville han blåsa den ut, men ju mer han blåste, desto mera skinande klar blef lågan alltjemt. 35 36 trotsige ms: mörka 37 gäckar ms: trotsar 37 att ms: på det att 39 störtade sig i vilda stormar öfver lågan, ms: röto till med all makt – 40 sken ms: ljus

386 Ljungblommor I

42–43 Då sjönk […] till hafvet: ms: Då wardt den onde engeln full af ängslan i sitt 1 hjerta, och ropade till watnet: 43 i dina djupa böljor ms: i din djupa bölja 45 hafvet hörde hans röst och sände sina störtsjöar ms: Och watnet kom, och dess floder gingo 46–48 bäfvade och […] jag sade: ms: bäfvade min själ och jag sade: 5 49–50 Då hördes […] blifva evinnerligen. ms: Och likasom ur ett långt fjerran uphof sig en röst, sägande: »frukta icke! Lågan är mitt ord. Och wet du det icke: himmel och jord skola förgås, men mitt ord skall blifva evinnerligen – ?» 51–53 den ringa […] klara glans. ms: icke luft och icke watten och icke ond wilja hade förmått släcka Guds sköna ljus. Utan det hade antändt watnet, watnet häfde sig som en brinnande sjö kring all’ land, och jord och himmel blefvo skinande hvita af 10 dess höga glans. 55 så högt att bergen brakade: ms: sägande, 56 i ms: in i 58 deruti. ms: deri. 58 den fördömde ms: fienden 60–61 förtröstade fast på löftet att Guds ord ms: tröstade fast deruppå att Gud hade sagt: »mitt ord 15 62–67 Vid det jag nu […] bländande glans. ms: Wid jag nu såg och mina blickars dufva satte sig ned att hvila på marken, se, då såg jag ett stort under! Ty der upprann i djupet ett stigande sken; jag såg jorden blifva genomskinlig och ljus af lågan som ar betade sig upp från dess innersta. Och ljuset trängde allt igenom jordens grund, den var att påse såsom en skinande lykta, och en hvitglödande kula nyss uphämtad från härden. Och verlden blef så ljus som Guds klaraste dag, men som en morgonrodnad 20 stod det heliga korset högt öfver verlden. 68 den fördömde engeln, Guds fiende och ljusets ms: den onde engeln, som var Guds fiende och det eviga mörkrets furste, 69 panna med hot och hat, och ms: panna och 69–70 störtade med ljungeldens hastighet ned ms: störtade ned 72–73 Då började […] barnarösterna rundtomkring: ms: Men himmel och jord up 25 höjde sina tungor och sungo Guds lof: 74–78 heligt hans ljus! […] en god vilje! ms: och den han sändt hafver, Jesus Christus. Ty Han är det sanna ljuset som uplyser alla menniskor som komma i verlden. Och Hans ord blifver evinnerligen, evinnerligen, evinnerligen. Amen.

387 Kommentarer

1 L j u n g b l o m m o r I I

Dröm och Verklighet (s. 93)

5 Tre manuskript är kända: ms 1 är ett odaterat utkast på åtta verser, ms 2 utgör inledningen till sviten Hangolas Dikt, avslutad 25/10 1840, och ms 3 är en odaterad renskrift, signerad Z. Topelius. Dikten ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. Första och tredje strofen av dikten utgör i ms 2 inledningen till sviten Hangolas Dikt, som fortsätter på runometer (publicerad i Söderhjelm 1931, s. 26 f.). Topelius uppger att Hangolas Dikt är ett »försök att kläda en Finsk flicka i Runans drägt» (db 19/10 1840; om dikten, se inledn. s. XVIII, XXIV). De inledande pentameterstroferna utgör en fristående 10 upptakt till den följande runometerdikten som beskriver en finsk flickas charm och delvis är avfattad på finska. I och med att stroferna utbryts till en separat dikt, omarbetas och får en nyskriven strof, framträder en mer övergripande tematik: ungdomens villfarelser och drömmar, och tidens förvandling av minnena. Genom sin placering som inledningsdikt i Ljungblommor II får »Dröm och Verklighet» karaktären av en reflekterande kommentar till diktsamling- 15 ens första del, där Topelius samlat sina ungdomsdikter, kronologiskt ordnade. Anhop- ningen av liknelser understryker det vanskliga i att beskriva och bevara minnena. Versens schema är jambisk pentameter med arabeskrim ABABABBAA, strofens första och sista slutrim är identiska.

Punktkommentarer 20 Titel Dröm och Verklighet. – Jfr J. J. Nervanders dikt med samma titel, skriven omkr. 1825 (Nervander 1850, s. 100). 24 våda – tillfällighet.

Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 41–45; Lagerlöf, Zachris Topelius 1920, s. 169; Noro, Kaitselmusaate Topeliuksen historianfilosofiassa 1968, s. 92 f.; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 127; Topelius, 120 dikter 1970, s. 21–25; Törnudd, Flickan från Kahra 25 1948, s. 130–133; Vasenius II, s. 356 f. och V, s. 523 ff.

Manuskriptvarians Titel Dröm och Verklighet. ms 1: [saknas] ms 2: Hangolas Dikt. 1 ungdomsminnen, ms 1, ms 2: dagars minnen, 2 Som slockna bort likt stjernor ms 2: hwars ljufva ögon slockna 30 3 De ila bort som bubblor ms 1: Der flyr så mången bubbla ms 2: de stadna quar på stranden af 3 tidens ms 3: lifvets 4–5 ms 2: som blanka isen stadnar när nyss det frusit/ men tiden ilar framåt med lösa tömmar 5 Se lifvet ms 1: Dock tiden 35 6–7 ms 1, ms 2: allt blekare blir skimret af det som farit, /allt tystare blir rösten af det som varit, 8 en menska i tiden ms 1: ett hjerta i lifvet ms 2: ett hjerta i tiden 9 bort, och det ms 2: bort, det 9–27 ms 1: [saknas]

388 Ljungblommor II

10–18 ms 2: [saknas] 1 19 »Ty lifvets dröm och vaka, ms 2: Det drömda och det skedda – 21 från ms 2: och 23–27 ms 2: Men hvad den flydda stunden än tyst må dölja, emellan dröm och sanning jag ej vill välja, vill blott en dunkel saga ur minnet tälja. 5 och locka bilder fram hvilka dimmor hölja. [fristående fortsättning på runometer]

Tryckvarians 18 Sin milda skönhet ge? 1880, 1888: I skönhet le mot mig? 26–27 1880, 1888: När tidens lätta vågor ditt guld bortskölja / Och dina kloka planer 10 som slagg det följa.

Vetandets törst (s. 94) 15 Två manuskript är kända: ms 1 är ett utkast daterat Den 28 Maji 1833, ms 2 en renskrift med samma datering. Dikten ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. Manuskripten är daterade samma dag som Topelius av sin lärare Runeberg fick det betyg som gav honom rätten att avlägga studentexamen vid universitetet (db 28/10 1833). Den tryckta versionen har samma datering, men förmodligen har omarbetningen gjorts inför utgivningen av diktsamlingen 1850. 20 Samtliga versioner är skrivna på hexameter och har likartat tankestoff: begäret efter kunskap och en romantisk strävan efter det oändliga. Dikten blir i sin omarbetade form mer allmängiltig än den tidiga versionen som uttrycker en personlig livsinställning. Sam- tidigt sker en begreppsförskjutning: snillet ersätts i ms 2 avförnuftet , som i den tryckta dikten blir evigt ljus och vetandets törst (v. 8, 12). Den slutliga titeln tillkom först i den tryckta versionen. 25 Om omarbetningarna av dikten, se inledn. s. XVII f. Jfr även tematiken i »Ynglingens val» (s. 22) och »Ynglingen» (s. 81 f.). Dikten är parallellt uppbyggd: de sex första verserna motsvaras motiviskt av de följande sex verserna.

Punktkommentar 6 källans flod – vishetens ursprung i nordisk mytologi, jfr Urdarbrunnen i »Yng- 30 lingen», s. 81, v. 18 ff.

Söderhjelm, »Topelius’ tidigaste lyriska diktning» 1931, s. 2 f.; Topelius, 120 dikter 1970, s. 5 f.; Vasenius I, s. 468 f.; II, s. 43; V, s. 6, 29, 124 f.; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 29 f.

Manuskriptvarians 35 Titel Vetandets törst. ms 1: Ideer ms 2: Kunskapsbegäret och Förnuftets gryning 1–12 ms 1: Trång är den krets hwari menniskan dwäljs, dock sträfwar hon framåt, – Sträfwar att hinna ett mål dit ingen dödelig framträngt: Vetandets mål och tankens gräns så oändlig och ewig.

389 Kommentarer

1 Wisdomens ande sig fröjdar deråt, den glädes och tänder Kunskapsbegär uti menniskans själ som sent eller tidigt Bryter sig ut, med kraft fortfar och ledsagad af snillet Banar sig wäg och forskande går allt längre och längre Stadnar omsider men vikande blott för allhärjaren döden 5 Viker, men faller dock ej, tills sist den odödliga anden Oförgängelig, fri, skall ewigt följa sin bana; Då kan den nå det mål dit fåfängt den dödlige sträfvar Då kan snillet, oändeligt sjelf, det oändliga hinna.

ms 2: Trång är den krets hwari menniskan dwäljs, dock sträfwar hon framåt, 10 Sträfwar att hinna ett mål, och hinner det alldrig, Vetandets ouphinnliga gräns och mål för förnuftet. Visdomens ande sig gläder deråt och wäcker och tänder Kunskapsbegäret i menniskans själ som sent eller tidigt Skaffar sig lust, med kraft fortgår och ledd af förnuftet banar sig wäg och forskande går allt längre och längre. 15 Ofullkomnad ännu är vägen till visdomens källa Men med dess hopp i sin själ framtränga wi längre mot målet, tills af befriaren död uplöses tänkandets bojor. Då, obunden och fri når anden det mål dit den sträfwar, Då kan förnuftet, oändeligt sjelf, det oändliga hinna.

20 Det oförgängliga (s. 94 f.)

Två manuskript är kända, båda daterade 1834, ms 1 är ett arbetsmanuskript, ms 2 en renskrift. Dikten ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. Dikten är en av de tidigaste där Topelius inför ett kosmiskt perspektiv (se inledn. s. XXXVIII f.). Människan för en dialog med den himmelska sfären och det mänskliga 25 tidsperspektivet kontrasteras mot det oändliga. Topelius återskapar en kosmisk dialog i »Orions bälte» (s. 123), »Odödliga kyssar» (s. 195), »Månkartan» (s. 198) och »Vintergatan» (s. 235). Nyberg återför Topelius intresse för de kosmiska sfärerna på Bodes astronomi som han studerade under studietiden och som han också refererar i Ephemerer (3 och 10/9 1834; Nyberg 1949, s. 155). Petters- son noterar diktens likhet med Krummachers parabel »Der Mensch und die Sonne» där 30 jorden samtalar med solen (Pettersson 1952, s. 80 f.; jfr Nyberg 1949, s. 155). Versen är en engelsk ballad med korsrim abab.

Punktkommentarer 1–4 Och vinterqvällen är så lång, […] Och mina tankar med. – Jfr v. 1 f. i »Vinter gatan», s. 235: »Och nu är lampan släckt, och nu är natten tyst och klar, / Och 35 nu stå alla minnen opp från längst försvunna dar.» 5 För tusen år tillbaka – Tusenårsperspektivet återkommer i »Stjernhvalfvet» (s. 96, v. 11) och »Vintergatan» (s. 235, v. 25, 36); tusen är frekvent i Ljung blommor i betydelsen oräkneliga. 21 Och natt och död och sorg och qval, – polysyndes (se inledn. s. XLII).

390 Ljungblommor II

Belfrage, »’Vintergatan’s genesis» 1919, s. 13 f.; Nyberg, »Till Vintergatans genesis» 1 1949, s. 155; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 80 f.; Topelius, Ephemerer 2006, s. 74 ff., 82; Vasenius V, s. 31, 50 f., 125; Vest,Zachris Topelius 1905, s. 58

Manuskriptvarians Titel Det oförgängliga. ms 2: Odödliga narrar. 5 9 Och ms 2: Han 13 kanske ms 2: sedan, 14 Då står en ms 2: En annan 15 Och ser hur stilla ms 2: Betraktar huru 17 Der går du än liksom en ms 2: Du bor ännu som nattens 19 Än lika skön och lika ung ms 2: Och du är lika skön och ung 10 21–32 ms 2: Och detta jordelifs minut Skall som en suck förgå, Men hundra sekler taga slut, Och du är ung ändå ... Då syntes mig ett dunkelt flor,

Bredt af osynlig hand, 15 Halft vemod och halft löje, for Kring månens gula rand. Jag hörde honom svara vred: Tig med de dumma ord, Som hvarje narr mig plågar med

På eder usla jord! 20 33 Odödlige! ett stoft är jag:ms 1: Narr, icke du förgås, men jag! 34 bort den sorgsna min! ms 2: af ditt sorgsna grin!

Själens frid (s. 95 f.)

Två manuskript är kända: ms 1 daterat 1835 och ms 2 1836. Dikten ingår inte i de senare 25 upplagorna av diktsamlingen. Olof Enckell förmodar att dikten har Geijers och Almqvists lyrisk-musikaliska kompositioner som bakgrund; Geijers Sångstycken hade utkommit 1834 (Topelius 1970, s. 7, 365). Söderhjelm spårar ett inflytande från Klopstock (1931, s. 11). Versen är trokeisk-daktylisk med taktschemat 5–5–3–5–5–3 och tiradrim (ett rimband per strof). Dikten består av apostrofering, paralleller och omkväden. De långa versernas 30 tryckstarka möte ger emfas (seraph, hade).

Punktkommentar 1 seraph – seraf: sexvingad ängel, nämns i Jesaja 6:1–3.

Söderhjelm, »Topelius’ tidigaste lyriska diktning» 1931, s. 11; Topelius, 120 dikter 1970, 35 s. 6 f., 365

Manuskriptvarians Titel Själens frid. ms 1, ms 2: [saknas]

391 Kommentarer

1 1 rena seraph, hade ms 2: du rena Seraph, ack 2 hade ms 2: ack hade 4–5 ms 1, ms 2: O hur din stjerna klar lyser min stig! / O hur på jordens stoft englarna gå! 7–9 ms 1: Lifvets stormande haf – vågornas brus – / Lidelsens vilda rop – lasternas 5 rus – / Ser jag ej, hör jag ej mer. ms 2: Lifwets stormande haf, – ser du dess swall! – / Lidelsens rasande rop – hör du dess röst! – / ser jag ej, hör jag ej mer! 12 dig än! ms 1, ms 2: blott dig!

Stjernhvalfvet (s. 96 f.) 10 Inget manuskript är känt. Dikten ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. »Stjernhvalfvet» är en av flera tidiga dikter där himlen och stjärnorna speglar det eviga och upphöjda, och framställs som själens hem (jfr de föregående »Det oförgängliga» och »Själens frid»). Versen är jambisk-anapestisk och tvåtaktig med rimflätningen AbAbXccA.

15 Vålnaden på egen graf (s. 97–100)

Ett manuskript är känt, daterat 12 oct [1836]. Dikten ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. Vasenius uppger att Topelius i sina anteckningar, utgående från en utländsk källa, har 20 noterat vilka bemärkta personer olika tonarter symboliserar. Diktens tonart, h-moll, uppges motsvara Byron (V, s. 106). Versen är blandad: v. 1–23 är jambisk, tvåtaktig, orimmad; v. 24–27 jambisk, femtaktig, parrimmad; v. 28–35 jambisk, 3–2-taktig, flätrimmad XaXaXbXb; v. 36–53 jambisk, femtaktig, med rimmet aBaBcc (v. 48–52 AABBCC); v. 54–77 fri, 1–3-taktig, parrimmad; v. 78–83 jambisk-anapestisk, parrimmad; v. 84–108 jambisk-anapestisk, tvåtaktig, korsrimmad med avslutande balk (parrim). 25

Punktkommentarer efter titeln Capriccio – (ital.) infall; fritt utformat »fantasistycke». 27 glömskans flod – Lethe, i grekisk mytologi en underjordisk flod. När de dödas själar drack flodens vatten utplånades barmhärtigt varje minne av jordelivet. 87 snällt – snabbt. 30 Vasenius V, s. 101, 106, 273

Manuskriptvarians efter titeln (Capriccio ms: Spelas 1–23 ms: En suck i natten, 35 En blick åt månan, Och en på jorden, en Gudlös klagan, en bön om frälsning, en suck om räddning

392 Ljungblommor II

ett grufligt mörker, 1 natt utan stjernor, en sol som nedgått, ett hopp som slocknat, ett lif som älskar den kalla döden. – 5 25 tjusat ms: lifvat 26 minnen alla, alla, ms: fröjd och dagars smärta 27 De sjunkit djupt i glömskans flod den kalla. ms: det har jag allt begrafvit i mitt hjerta. 32 susar ms: nickar 33 krona ms: skugga 10 34 fågeln ms: lärkan 36–79 ms: Ack tyst! tyst! tyst! tyst! tyst! Hör du ej steg, – det är vinden broder – som flödar tyst sina sakta floder. – Godt! månan skiner så blek i qväll hon tittar vänligt 15 in i wårt tjäll – men ute är hon bister och kall. Öfwer fjällen går med svarta vingar med isigt hår Nordanvind. Ack om jag finge 20 rida på Nordanvind, lyft av dess vinge bada i ether min kind. – Ha! huru mägtig skulle jag nå dig då, lyktan så präktig 25 skulle jag sönderslå – skulle din fackla blåsa så ömkligt ut Darra och wackla skulle ditt granna klot

skulle der stupa 30 blixtsnällt från himlarna ned, djupt i det djupa skulle jag slunga dig vred

Men der du fordom stod i strålars glans, med diademet och stjernors krans

80 vill jag sammanrulla ms: skall [passa ?] inne 35 81 dunkelt, ms: svart, 82 blåa himlahvalfvet, ms: himlens blåa hwalf 83 genast ms: strax 84 sen ms: blott

393 Kommentarer

1 88 storm, ms: blixt, 89 blixt i sitt ms: storm i fritt 92 till ms: och till 94 försmällt ms: har smält 98–101 ms: då skall vinden min själ 5 uti rymderna strö elementernas träl är den ej kan ju dö. – 107 ett månsken ms: en sommar

En sommarnatt i skogen 10 (s. 100 f.) Tre manuskript är kända: ms 1 är skrivet i dagboken 5/8 1837, ms 2 är ett utkast daterat D. 6 aug [1837] och ms 3 är daterat 1837. Ms 2 har strykningar och ändringar och förefaller vara ett utkast till dagbokens version, dateringen till trots. Dikten ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. Pertti Lassila noterar att den sentimentala passiviteten i Topelius allra tidigaste dikter 15 under slutet av 1830-talet alltmer träder tillbaka för ett aktivare diktjag. I »En sommarnatt i skogen» framträder ett uppvaknande jag som likt den slumrande naturen förebådar liv och förändring. Lassila ser dikten som en reaktion på den kulturella stagnation som präg- lade landet fram till tiden för Snellmans rabulism på 1840-talet (2000, s. 64 f.). Dikten får sin slutliga utformning i ms 2. Från att i de tidiga ms-versionerna ha varit en naturbetraktelse, förtydligas den symboliska innebörden genom de tillagda v. 17–36, där 20 skogen avspeglar diktjagets inre upprorslust. Versen är en tretaktig ballad, XaXa.

Punktkommentar 2 vaka – taltrast.

Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 68; Lassila, Runoilija ja rumpali 2000, s. 64 f.; Vasenius V, s. 60 ff., 65; VI, s. 388; Vest,Zachris Topelius 1905, s. 36 f. 25

Manuskriptvarians Titel En sommarnatt i skogen.ms 1: [saknas] ms 2: En tigande Juniinatt och slummer i grön skog. 3 uggla ms 2: uf mer 7–8 ms 1, ms 2: och hinden slumrar ljufligt / uti sitt gömda bo. – 30 10 bölja ms 1, ms 2: våg der 15 aftonstjernans ms 2: aftonstjernans väna [afton tillagt] 16 blicka ms 1, ms 2: blickar 17–36 ms 1, ms 2: Men dunkel famn du breder, [ms 2: Men dunkel är din panna] o skog! din blick är skum; din sömn är djup som grafven 35 och ack! din sång är stum. Dock ljusna skall du engång, [ms 2: Dock ljusna skall din panna] du natt, så djup, så lång. Du ljufva morgonstjerna, när vaknar du en gång?

394 Ljungblommor II

Höst-taflor (s. 101 ff.) 1

Tre manuskript är kända: ms 1 är ett odaterat utkast, ms 2 ett arbetsmanuskript daterat 1837, nov. och ms 3 en renskrift dateradd. 1 Nov. 1838. Härutöver är några verser nedtecknade i dagboken: de tio första verserna 31/8 1837, och v. 11–59 som motto för september 1837 (ms 4). Dikten ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. 5 I den första delen av dikten målar Topelius en romantisk naturtavla, i den andra en familjeidyll, bägge utmejslade med realistisk skärpa. De två delarna har delvis parallella motiv och formdrag, med ett horisontellt och ett vertikalt perspektiv. Kvällens- still het återspeglas i den fromma familjens hem. Bonden begrundar årstidernas välsignade växlingar. I motsats till detta oavslutade kretslopp avslutas människans jordevandring, var- efter hon uppväcks till evigt liv. 10 »Tavlor» av detta slag som skisserar bilder ur livet hade under 1840-talet etablerats som skönlitterär genre. Den måleriska metoden används i flera dikter Ljungblommori . Versen är daktylisk-trokeisk och tretaktig med korsrim, spegelrim och avslutande balk (parrim). Rimorden i v. 1–4 upprepas i v. 32–35, varvid parallelliteten mellan diktens två delar understryks. I ms 1 och 2 är delarna omsvängda.

Söderhjelm, »Topelius’ tidigaste lyriska diktning» 1931, s. 15; Topelius, 120 dikter 1970, 15 s. 14 f.

Punktkommentar 48 med bark ej mängdt – som inte uppblandats med bark.

Manuskriptvarians 20 Titel Höst-taflor.ms 1: [saknas] ms 2: Drifwor ms 3: V. Höst Bilder. ms 4: Höst Bilder 1–31 ms 2, ms 3: [står efter v. 59] 10 månen ms 1, ms 2, ms 3: månan 11–31 ms 3: [saknas] 14 hufvun ms 1, ms 2, ms 4: hufvudet 17 månens ms 1, ms 2, ms 4: månans 25 19 ljusgrön strand ms 1: blekgrön [ofullständigt] ms 2, ms 4: grönan strand 22–31 ms 1: Ner till det dunkla land / men genom löfven ler / himmelsk en stjernans brand 25 Himmelska stjernans ms 4: himmelsk en stjernas 27 hon ms 4: han 28 månens ms 2, ms 4: månans 32 nyss, ms 1: ren 32–59 ms 2: [saknas] 30 33 Lekande ms 2: lekfulla 33–36 ms 1: yrande barnens tropp hwar till sin bädd kröp opp sprakande brasans sken lyste allt mera matt 38 Vördige ms 3: vördiga 35 39 Blickade ut och nöjd ms 3: [saknas] 41 lof! ms 1: Lofwat, 42 jag spår. ms 1: [saknas] 44 Nyss ms 3: snart

395 Kommentarer

1 52 väl åter vår, ms 1: ju åter vår ms 3: väl vår igen 54–59 ms 1: Tills dess en höst igen / molnkläder himmelen 57 Den kommer ms 2, ms 3: kommer dock

Höjden och djupet 5 (s. 103 ff.) Två manuskript är kända: bägge har dateringen 3 april 1838. Dikten ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. Liksom flera andra dikter tillkomna i Topelius ungdom uttrycker denna en inre splittring: å ena sidan strävan efter harmoni, å andra sidan strävan efter liv och strid (jfr »Vetandets törst» s. 94, »Själens frid» s. 95, »En sommarnatt i skogen» s. 100). Höjden 10 och djupet representerar det ideala respektive det verkliga, två motstridiga krafter som söker sin förening (jfr »Ynglingens val», s. 22). Dikten inleds med trokeisk-daktyliska, fyrtaktiga verser med aggregering (halvvers) och parrim; v. 5–11 är orimmad blankvers; v. 12–30 orimmat nystev och v. 31–60 jambisk- anapestiska, tvåtaktiga och orimmade.

15 Punktkommentarer 1 Oro i djup och storm i höjd! – En antites till friden i den föregående dikten (s. 102, v. 11, 28). 24 aeolsharpor – från vindarnas gud Æolus (lat.): harpor upphängda i det fria så att strängarna sätts i rörelse av vinden. 42 Aeoliska – eoliska: åstadkomna genom vindens inverkan (se ovan). 52 spira af vallmo – Som opieväxt symbol för sömn resp. död; som emblem på 20 gravsten symbol för den eviga sömnen.

Manuskriptvarians Titel Höjden och djupet. ms 1: [saknas] 2 i ms 1, ms 2: bland 5 svara ms 1, ms 2: svarte 25 12 svarar ms 1: swarte 14 lugnet ms 1: skuggan 22 purpurvågor ms 1: klara wågor 25 höga ms 1: veka 29 blomstren peka ms 1, ms 2: flamman pekar 36–38 ms 1: När andas dess vårflägt, / när klarna dess solar 40 hvila ms 1, ms 2: hwilar 30 43 och ms 1: det, 55 De brännande flammor? ms 1, ms 2: den eld som der bränner,? 60 I glänsande höjd? ms 1: [saknas]

Vid Tjugu år (s. 105 f.) 35 Ms 1 är ett odaterat förarbete, och ms 2 ett manuskript daterat 1838. Dikten ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. Dikten framstår som den mest erotiskt laddade av Topelius tryckta dikter. I dikten förenas vatten och eld, djupet och höjden, i havets och himlens famntag (jfr föregående

396 Ljungblommor II dikt). Dikten återspeglar förmodligen Topelius känslor för Greta Mattsdotter, som han 1 mötte första gången i februari 1838 (se inledn. s. XXIII; jfr »Hangolas Dikt» publicerad i Söderhjelm 1931, s. 26–39). Det Almqvistska inflytandet syns inte bara i den åtråddas namn (se punktkommentaren), utan också i hennes karaktär, som avspeglar den samtida Törnroskulten (Vest 1905, s. 58 f.). Versen är stikisk, jambisk-anapestisk, fyrtaktig och orimmad, med halvverser i diktens 5 slut.

Punktkommentarer 4, 42 Aramintha – (grek.: högdragen, storslagen). Namnet Araminta var aktuellt genom »Araminta May», en förväxlingskomedi i brevform av C. J. L. Alm- qvist, publicerad i Törnrosens bok 1838. Det är endast namnet som är gemen 10 samt för Almqvists muntra berättelse och Topelius dikt (SV 8 1996, s. [41]– 92). 6 Demoniskt tjusande sköna flicka, – Se komm. till »Dämonen» (s. 168). 20 myrtenlund – Ofta symboliskt i äldre poesi; myrten under antiken helgad åt kärleksgudinnan, som symbol för kärleken. 26 läspa – uttala sakta och vekt. 31 Det är en ljungeld, som kysser randen – Se komm. till »De tvenne fåglarna i 15 dalen» s. 338, v. 65. 35 Och ryck en ljungeld af Zeus – Om Prometheus-myten, se komm. till »Yngling- ens drömmar» s. 510, v. 45. 36 kärlekspjunkande – pjunkande: omotiverat klagande. 43 härd – här: centrum. 20 Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 85; Törnudd, Flickan från Kahra 1948, s. 55 f., 58; Vasenius V, s. 62 f., 101; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 58 f.

Manuskriptvarians Titel Vid Tjugu år. ms 1: [saknas] ms 2: Vid Tjugu år. / Synden. Ms 1 lyder i sin helhet: 25 Högt brusar nu sjön, hvita vågor gå – Reisch! hvita fält! hvita fält! kom i min famn, mitt barn – till mitt hjerta kom, späda form. – Skälfvande barm, lena drifvors snö, glödhet ändock! – hör stormen tjuter som ulfven tjuter efter rof om natten. – 30 Ljufva kind, ett snömoln lik der solen slösande spilde sin purpurbrand! – Öfver rosenskyar glänsa i högblå glans himlarna rena – klara stjernöga, säg, hwar himlen är? – i dig, i dig! – Se! Se huru skönt det ljusnar i molnets 35 skuggande natt – ej solen, mitt barn, en ljungeld sleker dess röda rand men vågorna hvälfva dit opp, dit opp och eldarna slockna vid hafvets kyss

397 Kommentarer

1 och torndön och hafssvall förmälas – Närmare, barn, kasta kring mig din veka arm, tjusande läppar, bed icke så – jag kysser din bön bort – Bum! – war ej rädd, det war åskan blott – Bum! Bum! Bum! – bröllopskanoner, barn! 5 Min sol är du – evig din eld som min! kom! O, du ljufva barn, skön är din form. Se hur din kind är glödande röd – – Skälfvande himlar! – kom nu, o död, kom, ljufva död!

10 Tryckvarians 21 en natt 1880: du natt

Vid pianot (s. 106)

Tre manuskript är kända: ms 1 är skrivet i dagboken för 27/10 1839, ms 2 och ms 3 är 15 daterade 1839. Dikten ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. I jämförelse med de två föregående dikterna, som ger uttryck dels åt själens oförenlig- heter, dels åt en förödande passion, uttrycker denna dikt en längtan efter harmonisk fören- ing. Citatet i ms 1 pekar på en Almqvist-reminiscens: Ormesinda i dramat »Ramido Mari nesco» (1834). Dikten föregås i dagboken av följande rader: »Hvita rader af hus, fjerran glimmande 20 ljus, mäster af fartyg och toppar af berg förlora sig i det skumma blå. Instrumenternas rös- ter på balen tala högt i qvällens tystnad. Den ljufva stämman af ett pianoforte hviskar på afstånd med svärmande behag. Då tänker jag vid mig sjelf: […]» (27/10 1839). Versen är jambisk och fyrtaktig med flätrimmet AAXXBCBC.

Punktkommentarer före 1 ms 1: Din ton o.s.v. – Jfr Almqvist: »Din röst är tonen, Ormesinda, i mitt 25 bröst», SV 7, s. 47. ms 2: Till ….. vid pianot) – Avser Emilie Lindqvist, se komm. s. 345. 3, 4 piano – svag ton, även lugn, ro. forte – stark, dynamisk ton; ex. i SAOB: Tope- lius »Milia spelte starkt forte» (hänvisning till Vasenius II, s. 437). Jfr sam- mansättningen pianoforte (ovan) där båda termerna förenas (v. 7 f.). I ett brev konstaterar Emilie att de musikaliska termerna ger orden »mera expression» 30 (ibid., s. 439).

Manuskriptvarians Titel Vid pianot. ms 1, ms 3: [saknas] ms 2: [Sonetter] 2. före 1 ms 1: Din ton är tonen i mitt bröst, / o Ormesinda! ms 2: Till ….. vid pianot) 35 5 evigt ena, ms 1, ms 2: englarena, 7–8 ms 1: och vi smulto i hvarannan, / och vi blefvo blott en enda!

398 Ljungblommor II

Hon går förbi (s. 107 f.) 1

Inget manuskript är känt. Dikten ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. Topelius framställer här en genrebild som får sin verkan genom romantisk ironi: berät- telsen växlar mellan patos och lekfullhet. I dikten ackompanjerar versens dansanta rytm diktens scen, en maskeradbal. Versen är en variant av nystev (se s. 335), med betoning på 5 fjärde stavelsen, aggregering (halverade verser) i v. 4–7 och rimflätningen aaBccBc.

Waldemars hemlighet (s. 109 f.)

Ett manuskript är känt, daterat1840 aug. Prosadikten ingår i de senare upplagorna av dikt- 10 samlingen. Manuskriptet föregår Hangolas Dikt och förefaller att ha samma upphov, d.v.s. Topelius upplevelser i Kahra (se inledn. s. XXIII och komm. s. 388). I trycket är referenserna till platsen och namnet Hangola borttagna. Jaget i dikten söker olika naturbilder för att presentera sin älskade, men hennes väsen undflyr varje begränsande beskrivning, jfr Almqvists Tintomara.

15 Punktkommentarer 20 skalk – skälm. 41 ånga – doft. 42 löje – skratt.

Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 90–93; Lagerlöf, Zachris Topelius 1920, s. 167; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 112–122; Söderhjelm, 20 »Topelius’ tidigaste lyriska diktning» 1931, s. 43; Törnudd, Flickan från Kahra 1948, s. 110–115; Vasenius II, s. 356; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 81 f.

Manuskriptvarians Titel Waldemars hemlighet. ms: Derborta. / Parenthesen 1–2 fågeln flyger […] två, derborta ms: en öfvad vandrare går på dagarna twå eller 25 ryttaren rider på 14 timmar eller mer, på gångare goda, – derborta 2 känner ms: wet 3 vet. ms: känner. 4–63 Der är […] ej känna dig? ms: Der nära är en sjö, en lund, stor slätt, på slätten en kyrka, en by och vägar slingrande genom bördiga ängar och åkerfält. Der äro många gårdar och bland de många en; derinne bor någon som du aldrig sett. 30 Sätt ut giller för vindflägtarne och spänn ut nät för att fånga månans strålar – likaså säkert skall din nyfikenhet lyckas att fånga hennes namn från mina läppar. Följ de flyttande svalornas spår genom luften och uptäck på rosorna märken efter zephirernas kyssar – ! likaså lätt skall du upptäcka hennes spår i lunderna och hen nes fötters steg på ängarnes grönska.

Jag sade: hennes – derom må du tänka hvad du behagar. 35 Men gingo dina stigar ditåt i kommande dagar då fälten gulna och axen mogna till skörd = då säger jag dig stället, – då är hon mer ej der, då bergar hon sin gullgula skörd på Hangolas tegar.

399 Kommentarer

1 Tryckvarians 2 någon 1860, 1880, 1888: en 8 är lik en 1860, 1880, 1888: är en 10 ren 1880, 1888: nu 11 väsen det är 1860, 1880, 1888: väsen är 5 11 mer 1860, 1880, 1888: mera 15 vågorna 1880, 1888: dyningen 21 satte 1860, 1880, 1888: lade 21 gillrade ut nät 1880, 1888: gillrade nät 22–23 så hade 1880, 1888: hade 25 kristall; 1860, 1880,1888: rubin;

10 33 kommer i 1860: kommer upp i, 1872, 1880, 1888: stiger i 38 dö, ja dö 1880, 1888: dö 46 mig det, att 1880, 1888: mig, att 51 omklädda 1880, 1888: omklädt 56 jag utsträcker icke min hand att fasthålla dig. 1880, 1888: [borttaget] 62 varseblifva 1860, 1880, 1888: förnimma 63 Långt mer 1860, 1880, 1888: [nytt stycke] Långt, långt mer 15 Datering 1840. 1880, 1888: 1846.

Då vill jag ej mera sörja (s. 110 ff.)

Två manuskript är kända: ms 1 ingår i Hangolas Dikt (se komm. s. 388) och är daterat Maj 20 20 [1841], ms 2 har samma datering. Dikten trycktes i Necken. Poetisk kalender för 1845 (N). Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. Liksom i runometerdikterna »Ljungblommor» (s. 3) och »Grafven i Karttula» (s. 9), bygger denna på en korrespondens mellan diktens jag och naturen. Natursymbolerna i v. 25 ff. är desamma som Topelius använder då han talar om Greta Mattsdotter (jfr »Irr- skenet på heden» s. 51), symbolerna i v. 30 ff. är metonymier för hans barndomslandskap. Dikten är skriven på runometer, och använder de stilistiska figurer som är karakteristis- 25 ka för versmåttet: liknelser, parallellismer, anaforer, allitterationer och assonanser. V. 2–14 sammanfogas av länkning: ett eller två ord i slutet av varje vers inleder den följande.

Topelius, 120 dikter 1970, s. 26; Törnudd, Flickan från Kahra 1948, s. 153 ff.; Vasenius II, s. 525

30 Manuskriptvarians Titel Då vill jag ej mera sörja. ms 1: En majnatt. 1–2 ms 1, ms 2: Ut jag skickar nu mitt öga, / skickar nu mitt ögas blickar, [ms 2: / skickar ut] 7 undfly örnen, ms 1: örnen undfly, 15 vackra, väna, varma, ms 1, ms 2: mörka, midnattssköna, 35 16 flydda ms 1, ms 2: gömda 20 ms 1, ms 2: branta strand du ville hwila, / hvila vid mitt vilda hjerta, [ms 2: warma hjerta!] 21 Och […] månens ms 1, ms 2: o […] månans 24 ms 1, ms 2: [ny rapsodi]

400 Ljungblommor II

24 dröjer ms 1, ms 2: sitter 1 26 Ensam uppå enslig tufva, ms 1, ms 2: fjerran uppå öde tufvan, 28 blyga ms 1: vackra 34 Frågande uppå mig skådar, ms 1, ms 2: ser så frågande uppå mig, 36 spörjer ms 1, ms 2: frågar 40 flydda ms 1, ms 2: unga 5 41 blyga blomma ms 1: sköna flicka 43 spegla, ms 1, ms 2: dölja, 44 hjerta gerna ms 1, ms 2: läppars ljufhet 45 ms 1, ms 2: här vid hennes hjerta all mitt vilda hjertas sorg förglömma – [ms 2: sjuka hjertas] 46 mera sörja ms 1: sörja mera 10 47 mer allena ms 1, ms 2: nånsin mera

Tryckvarians efter 43 N: Här vid hennes läppars ljufhet,

Anderöster på hafvets strand (s. 112 f.) 15

Ett odaterat manuskript är känt. Dikten ingår i de senare upplagorna av diktsamlingarna. Dikten är en av de tre som skildrar sorgen efter vännen Henrik Backmans död 1842, se komm. till »På kullen om våren» s. 321 och »Vid Elfmynningen», s. 324. Naturen kläs i sorgdräkt, jfr »Grafven i Karttula» s. 9. Versen är stikisk, sextaktig, jambisk-anapestisk och parrimmad aabb, med cesur efter 20 fjärde takten.

Punktkommentarer 2 de susande alars röst, så sorgelig. – Jfr »Grafven i Karttula» s. 10, v. 13–14. 11 dome – dom, här: kupol. 19 dödens dal – Uttrycket även i »Skuggan» (s. 165, v. 43) och i »Höstens van- 25 makt» (s. 229, v. 28). 22 myrtenkrans – symbol för kärleken; se komm. s. 397, v. 20. 26 blommor i vågens brus – Dikttitel iLjungblommor III, s. 177. 31 nornors tråd – Nornorna är de tre ödesgudinnor i nordisk mytologi som sägs spinna livets tråd. 49 slup – mindre båt för segling och rodd. 30 Manuskriptvarians Titel Anderöster på hafvets strand. ms: Skuggorna tala. 1 det stormiga hafvets strand. Högt ofvan ms: stranden och såg. Högt upp öfver 5 Af […] på ms: likt […] öfwer 6 sken, likt ms: sken, och likt 7 Men vågorna brusade högt och vildt. ms: Jag stod på stranden och såg. 35 8 en tårhöljd graf, ms: en graf, 9 sommardagg ms: dagg 10–12 ms: Och skyarne hängde deröwer så rosenrödt, / så warmt, som kärleken öfver hjertats spegelsjö.

401 Kommentarer

1 13 strålande vågors glans i qvällens brand, ms: hafwet är de lycksaligas ö; 14–19 ms: Dit for min wänskap, flydde för evigt dit, Som swanen breder till flygt sin winge hvit Och stränderna stå i längtan – 19 Min älskling, ms: älskade 5 20 Eviga afsked glöm, ms: ewiga färden 21 vinkar dig hit ms: winkar 22 hon dig, som förr, sin myrtenkrans, ms: mot dig sin bleknade sällhets krans 23 bleka ms: trogna 27 Du dyre, ms: O älskling 28 qvar i jordens hem. ms: quar 30 Snart sjunker lifvets ilande fröjd, och ms: Och lifwet sjunker och saliga 10 33 Kom snart! […] sin sälla doft,ms : Kom snart, kom snart! […] sin doft 34 morgon kanske är ms: morgon är 37 djupa ms: höga 39 bort från den mörka stranden ms: bortifrån stranden 41 qvider så tungt ms: quider 42 en längtan, ms: längtan, 15 43 stugans ms: hyddans 46 Mins honom, ms: Förgät ej den, 48 vissna ms: bleka 49–50 ms: Hwad är då lifwet? lyckan? Skuggor, som snart förgå; / njut båda – och hwad i djupet bor – tänk ej derpå!

20 Tryckvarians Titel Anderöster på hafvets strand. 1860, 1880, 1888: När hafvet brusar. 2 de susande alars 1860, 1880, 1888: susande granars 3 Det 1860, 1880, 1888: Der 14 en förgäten ensam graf uppå 1880, 1888: förgäten en ensam graf på 16 Der 1860, 1880, 1888: Han 18 himlens 1880, 1888: skogens 25 37–50 1860, 1880, 1888: [borttaget]

En verld i spillror (s. 113 f.)

Tre manuskript är kända: ms 1 och ms 2 är ofullständiga, odaterade utkast, ms 3 fullstän- 30 digt och daterat 1843. Dikten ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. Dikten tematiserar det förlorade paradiset, den förlorade barndomen, den brutna kontakten med själens ursprung. Barnets upplevelse av världen som hel och odelbar har upplösts hos diktens vuxna jag, enheten ersatts av splittring. Jfr tematiken i parablerna »Tårarnas makt» (s. 76), »Ynglingen» (s. 81, v. 23–26) och »Lifvet» i HT 26/11 1842 (återgiven i komm. till »Menniskoanden», ZTe). 35 Jfr reflexionen »Tiga rösterna?» i dikthäftet Zonas Bok: »Andarne i naturen, genier- na i lunden, nymferna i källan, dryaderna i skogen, hafwa de dragit sig tillbaka? Jag ser ej mer deras skira slöjor fladdra i morgonwinden. Jag hör ej mer deras barnaröster hwiska i wågsuset och fågelqwittret» 18/4 1846 (NB, 244.150). Jfr även »Blad ur min tänkebok» 1899, s. 84–88 (se ZTe).

402 Ljungblommor II

Versen är en strofindelad ghasel (jfr ms-titel), på jambisk pentameter med korsrim 1 ABABAB där B är identiskt i alla strofer (repeterrim).

Punktkommentarer Titel En verld i spillror. – Jfr P. D. A. Atterbom: »En värld av spillror, minnen, all berömda, / En vårlig park, vars blommor aldrig falla» (1818; Minnen från 5 Tyskland och Italien, Stockholm 2002, s. 319). 15 ånga – doft.

Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 40; Topelius, 120 dikter 1970, s. 53 f., 249

10 Manuskriptvarians Titel En verld i spillror. ms 1, ms 2: Gazeler. 1 om våren; ms 3: af lifvet; 1–24 ms 1: Ett är mitt hopp. Min längtan är ett enda Min glädje alltfrån längst förflutna dagar i alla lifvets skiften är en enda – Långt bort i dunkelgråa framtidsdagar 15 i natt och dimmor är mitt mål ett enda – allt är mig intet, utom detta enda –

En enda ros [knopp skrivet som alternativ över raden] begärde jag om våren, Mitt öga såg bland blommorna en enda, I hvarje dröm från glada ungdomsåren Tog öfver allt emot mig blott en enda 20 I hwarje bild jag fann de glada spåren af

2 Ett var mitt hopp, min längtan var ms 2: mitt öga såg bland blommorna 3 I hvarje dröm från glada ungdomsåren ms 3: I allt det herrliga, som var mig gifvet, 5 sälla ms 2: glada 25 5–6 ms 3: Och öfverallt, i lund och mark, var skrifvet / På löf och blad, ett enda namn, ett enda 7–24 ms 2: Ett war mitt hopp – min längtan var en enda, min ljufva doft, min milda blomsterånga i lifvets glada vår var blott en enda

30 Långt, outsägligt långt i lifvets dimma, i tidens mörker log mot mig en enda, När molnen 12 lundens ms 2: dalens 13 Nu har den brustit uti ms 3: Hur har hon brustit nu i 17 lundens ton kan skildt ms 3: dalens ton kan nu 19 Nu kan jag räkna hjertats slag och alla ms 3: Jag räknar hjertats slag och alla, alla 35 21 Nu har jag ms 3: Jag skrifver 22 räknar dem och ms 3: mäter dem, jag efter 24 ms 3: En punkt på oceanens vida fjärdar

403 Kommentarer

1 Begynner fjerran glänsa fram, en enda: Det är, högt öfver sönderbrustna verldar, En ny, förr endast anad verld, den enda, Som djupt i andens och i tingens härdar Är allt i alla. Gud, gif mig den enda! 5

Den sextonårigas tankar (s. 114 f.)

Ett manuskript är känt, daterat d. 7 April 1844. Dikten trycktes första gången i Necken. Poetisk kalender för 1845 (N). Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. Dikten är en födelsedagsdikt till Henrik Borgströms dotter Carolina (1828–1893), av 10 Topelius kallad »niece». Vasenius tolkar formuleringen »liljor i dal» som en skämtsam omskrivning av »flickor i sal» (V, s. 86). Versen är jambisk-anapestisk och tvåtaktig med rimflätningen ababccdd.

Punktkommentarer efter titeln ms: Ghys – Jules Ghys, fransk violinist som gav konserter i Helsingfors våren 15 1844. 23, 39 allt – här möjligen i betydelsen »alltjämt» (SAOB 1081 3 e; jfr även ibid. 9 c, d, och 10 a, b).

Vasenius V, s. 86

20 Manuskriptvarians Titel Den sextonårigas tankar. ms: För Linas Lycka. 2 efter titeln ms: d. 7 April 1844. Quand on est une personne complête, Ghys Mais à quelle age? Jamais. – 25 8 fjolåret ms: i fjolåret 9 Nytt år sedan ms: Ett nytt år då 18 lyssnat i skog ms: sett länge nog 19 På ms: små 22 På ms: I 25 »För menniskohopp ms: »För i menniskohåg 30 29–32 ms: Den nyaste der / Den skönaste är, 38 Ha vexlat ms: Det wexlar 39 allt går ms: tänk på

Tryckvarians 29–32 N: De komma och gå 35 Men skönast ändå För hjertats begär Den nyaste är.» 38 Ha N: Har

404 Ljungblommor II

Sällheten (s. 115 f.) 1

Ett odaterat manuskript är känt. Dikten trycktes första gången iJoukahainen 1845 (J), och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. I dikten beskrivs hur sällheten, personifierad och tilltalad, ändrar karaktär och uppen- barelseform för diktens jag. Enckell noterar att dikten är en av de få där Topelius anknyter 5 till den antikiserande odestilen (1970, s. 69). Se även Granér (1946, s. 107 f.). – Versen är en variant på sapfisk strof: trokeisk-daktylisk, femtaktig, orimmad, tredje versen tvåtaktig.

Punktkommentarer 14 omskyggde – omgav skuggande.

28 qvinnohamn – kvinnoskepnad. 10 30 Arlaregn – morgonregn.

Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 107 f.; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 102; Söderhjelm, »Topelius’ tidigaste lyriska diktning» 1931, s. 52; Topelius, 120 dikter 1970, s. 68 ff.; Törnudd, Flickan från Kahra 1948, s. 197 ff.; Va- senius II, s. 524 15 Manuskriptvarians Titel Sällheten. ms: Emilia 1–4 ms: O hur blef du så kär, du dalarnas doft! O hur blef du, ensliga grönska, så ljuf! Ro för min längtan, O hur fann jag dig här i bortgömd dal! 20 5 spöke! länge ditt spår jag spanat; ms: engel! länge jag sökt ditt spår – 6 din vinge hvifta i vårskyn;ms : en skymt af din winge i skyn, 7 på ms: öfwer 8 Sågs en flik av fladdrande manteln fly.ms : Såg jag en flik af din mantel våglikt fly. 9 letat med hjertats långa ms: sökte med hjertats heta 10–12 ms: Men din winge förswann i blekrödt åskmoln, / Formlös, skugglik! / Vågen 25 gömde i blåhwitt skum ditt spår, 14 Skumma skyars skuggor min själ omskyggde; ms: Vände från sky och wåg mitt trötta öga, 16 Tätt invid. Din anddrägt kysste ms: Nära inwid. Din anddrägt wärmde 20 Barnsligt from, min pannas brand mot ms: From som ett barn min panna emot 21–26 ms: [saknas] 27 Der, o sällhet! ms: Der o sällhet / jag älskar – / Vid ditt quinnobröst blef jag man 30 igen. 29–32 ms: O hur blef du så kär, du dalens swalka,? O hur blef du då ljuf, du slättens grönska? Det du blef mig Ty wid min sida huld Emilia går – 35 Tryckvarians 1–2 J: Stark styr stormen bort öfver blåa bergen, / Väldig vågen hvälfs mot de branta klippor; 8 flik 1860: blick

405 Kommentarer

1 16 anddrägt 1880, 1888: andedrägt 18 bli 1880, 1888: bo

De tjugufyra åren (s. 117) 5 Två manuskript är kända: ms 1 är ett utkast daterat 26 Aug. 45, ms 2 en renskrift med samma datering. Dikten ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. Dikten är daterad på Emilie Lindqvists 24-årsdag. Versen är jambisk-anapestisk och korsrimmad aBaBaB, de ojämna verserna fyrtaktiga, de jämna tretaktiga.

10 Punktkommentarer 1–6 De flydde som drömmar [...] liljor i håren. – Jfr inledande verser i »Dröm och Verklighet» s. 93. 8 berömma – här: omtala. 19–22 Vi bergat i ladorna [...] Nu stänga vi ladorna alltsen igår – Jfr diktens ms-datering: Nykarleby Skördetiden 1845. 15 19 bergat – hämtat in skörden.

Manuskriptvarians 2 unga, ms 2: glada, 3 timmarna ms 1: dagarna 9 De hade väl moln uppå himmelen blå ms 1: De hade väl sina moln uppå him 20 melens blå ms 2: De haft sina moln uppå himmelens blå 10 det ms 2: de 16 allt ms 1: det 19 Vi ms 2: Du 21 stänga ms 2: stänge 25 flyende tid, ms 1: [saknas] 26–28 ms 1: De skördar Gud låter oss vinna, / De skördar af strid och de skördar af frid, 25 Hur lefnadens trådar sig tvinna, efter 30 ms 2: Nykarleby Skördetiden 1845

Den resande studenten (s. 118 f.)

30 Ett odaterat manuskript är känt, skrivet på versosidan av ett brev från J. Hæggström daterat 30/10 1845. Dikten trycktes första gången i Necken. Poetisk kalender för 1846 (N) och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. Dikten, som karakteriseras av balladens episka dramaturgi med tragiskt slut, har av flera kommentatorer betraktats som en av Topelius bästa (t.ex. Vest 1905, s. 301). Söderhjelm anser att det är Topelius möte med Greta från Kahra som här har romantiserats (1931, 35 s. 61; se även Lagerlöf 1920, s. 179, Granér 1946, s. 108–111, Törnudd 1948, s. 200–205; Nyberg 1949, s. 131). I och med att studenterna blev fler och började resa alltmer under 1800-talet, både i Finland och utomlands, vann företeelsen insteg som motiv i litteraturen. Versen är en variant av nystev med parrim aabb (om nystev se s. 335).

406 Ljungblommor II

Punktkommentarer 1 Titel Den resande studenten. – Topelius nämner i dagboken att han sett pjäsen »Der reisende Student oder Der Teufel als Hydraulicus» uppförd av Weylands tea- tersällskap med den »ypperlige komikern Mohr från P:burg, och den förut bekante Köcher» (5/3 1838; nämns också 3/4 1840). Pjäsen är skriven av Schneider, musiken av Cornet och Methsessel. 5 12 puffert – liten pistol med relativt liten kaliber.

Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 108–111; Lagerlöf, Zachris Topelius 1920, s. 179; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 131; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 127; Söderhjelm, »Topelius’ tidigaste lyriska diktning» 1931, s. 61; Tope- lius, 120 dikter 1970, s. 76 f.; Törnudd, Flickan från Kahra 1948, s. 200–205; Vasenius II, 10 s. 532 f.; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 301

Manuskriptvarians 1–4 ms: Hans gyllne lyra i solen sken / Hans röst man hörde på afstånd ren / Ett sprang 5 var han ms: han var 7–8 Men lika modig och lika ung, / Och alltid ms: Ej mera gammal, ej mera ung,/ Men stolt / och 15 9–16 ms: Hans rock, hans kappa, hans skick och allt Det var detsamma, var hans gestalt, Blå gördeln med en pistol uti Och blåa mössan med lyra i och gula gördeln, Och masurpipan med nött beslag 20 Det var sig likt än i dag. 19–20 ms: Och fyllde glaset och tömde det / man såg, det gick vant och lätt. 22 far ms: for 23 det är ms: är ej 24 Att vanka och vandra blott». ms: Som min, en vandring blott. 25 »Men blir ni då ej ms: Och blir ni aldrig 25 26 tyda ut ms: då lära er 27–28 ms: Hvad, fåglasång? nej mycket mer / nej konsten att lefva – 30–31 ms: Er farbror kyrkherr[e ?] sin krage mist – / – jaså, rätt illa hörpa [?] min vän? 32 fån ms: få 34 »Då tar han sig väl ms: Så så, då tar han 35 »Då gjorde han ms: nå då blir han 36 Detsamma som mången ann». ms: Enkling, dugsam han 30 38–44 ms: ni mins ju henne – ha gift hon är? Nej herre – ni bleknar? För himlens skull! Hon gömdes i går i mull.»

Ett ord studenten till svar ej gaf Men ilade bort i 35 Och från den dagen man aldrig mer Hans på vägen ser –

407 Kommentarer

1 Tryckvarians 4 på N, 1880, 1888: till 5 var han N: han var 16 Den 1860, 1880, 1888: Hon 17 ifrån 1860, 1880, 1888: tätt från 5 20 Och 1860: Ock 21 »Och 1860, 1880, 1888: »Nå, 27 sådant för mig 1880, 1888: gubbe, sådant 30 gamle N, 1860, 1880, 1888: gamla 34 tar han sig väl 1860: tar han väl sig 1880, 1888: tager han sig 38 hade ju henne fordom 1880: fordom hade ju henne

10 39 Hon gömdes i går 1880, 1888: I går hon gömdes 41–42 1880, 1888: Då har studenten glömt ord och svar, / Och bort som vinden han ilat har, 44 Men sett 1860, 1880, 1888: Man såg

Åskvädret (s. 119 ff.) 15 Ett manuskript är känt, daterat Nykarleby 1845 juli 17. Dikten trycktes i HT 23/8 1845, och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. I sin handskrivna tidning Ephemerer från 1834 återger Topelius en berättelse till »war- nagel för alla som wilja flyga för högt» (2006, s. 36). Iscensättningen är annorlunda än diktens, men komponenterna desamma: ett åskväder ödelägger en mans värv, han förbannar 20 naturkrafterna, träffas av blixten och blir galen. – Jfr åskvädrets roll i »Asparnas kärlek» s. 124. – Versschemat är nystev (se s. 335), med inledande parrim aaXX.

Punktkommentarer 5 Vindstilla – lugnt väder. 26 sporde – här: hörde, förnam. 35 regnskärm – paraply (jfr ty. Regenschirm). 25 35 doppskon – metallbeslaget på paraplyets skaft.

Topelius, Ephemerer 2006, s. 36; Vasenius V, s. 86, 116

Manuskriptvarians 2 öfver land och sjö sig ms: sig öfver dess hjerta 30 5 fält ms: äng 7 Askgråa skyar ms: Gråsvarta moln 18 slottern ms: arbetet 29–32 ms: Snart sände skyn både blixt och knall Allt mera stridt blef störtregnets fall Det blef ett grufveligt Herrans wäder. 35 Och folket flyktade 34 högt ms: der 36 skuren ms: regnet 40 Och ms: Men 47–48 ms: I frid och klarhet, då fann man herren / Mållös på kullen quar.

408 Ljungblommor II

Tryckvarians 1 38 Han HT: Och 42 Förklare HT: Förklara

Maskraden (s. 121 ff.) 5

Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 24/1 1846 och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. Topelius dikt har paralleller till F. M. Franzéns dikt »De små» (tryckt 1795), där en ung flicka berättar hur hon, iklädd en vacker slöja, på väg till kyrkan väckt en ung mans uppmärksamhet (Frans Michael Franzéns Åbodiktning 1969, s. 113 ff.; se nedan). Versen i 10 bägge dikterna är jambisk och fyrtaktig, »Maskraden» är flätrimmad, aBaBccB.

Punktkommentarer Titel Maskraden. – Den 23 januari 1846 hade en maskeradbal ordnats på Thölö Wärdshus. 1–2 Vet mamma, det var skada att / Ej mamma kom uppå maskraden! – Jfr inledande vers hos Franzéns ovannämnda dikt: »Wet söta pappa! då jag for / i ons så 15 snällt till ottesången» (1969, s. 113). 9 lände – anlände. 22 bråksam – här: krånglig att bära. 26 tunique – tunika; ett slags klänning. 33 aj aj – Interjektionens betydelse beror i finlandssvenska av sammanhanget; här uttrycker den beundran. 20 34 renegat – här: person som övergått från kristendomen till islam. 37 arlekiner – harlekiner: narrar, gyckelmakare. 40 Houri – himmelsk jungfru inom islam.

Tryckvarians 2 mamma kom 1860, 1880, 1888: du kom med 25 3 der 1888: det 9–14 1860, 1880, 1888: Då långa Janne kom i porten Med guldgalon på blå syrtut, Som förr ej brukats här på orten, Och bjöd oss alla på maskrad … Du himlamakt, så jag blef glad! 30 Jag velat kyssa bjudningskorten. 26 tunique HT: turban 27 Turbanen var i bästa skick HT: Och klädningen af tarlatan 28 ack att mamma såg den! 1860, 1880, 1888: fladdrade som lågen 40–42 1860, 1880, 1888: Hur nitiska de ställde sig! Och alla ville gömma mig 35 Uti ett harem af rubiner. 46 doft min själ ren länge 1860, 1880, 1888: hulda doft min själ har 58 du kom med HT: mamma kom

409 Kommentarer

1 Orions bälte (s. 123 f.)

Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 28/2 1846, och ingår i de senare upp lagorna av diktsamlingen. När Topelius och hans fästmö Emilie Lindqvist var åtskilda under jularna kom de över- 5 ens om att vid en bestämd tidpunkt titta upp mot samma stjärnor. Emilie föreslog i brev 30/11 1845 att de båda på sin lysningsdag skulle »titta upp till Orions bälte kl. 8 så mötas våra blickar och tankar der». Topelius svarade att stjärnorna den kvällen »sågo klara och himmelska ned från högblå himmel» (8/12 1845). Det himmelska perspektivet i den första och sista snarlika strofen ramar in de mellan liggande, där den jordiska kärleken förbinds med den gudomliga. Liksom många fäst-

10 mansbrev uttrycker dikten Topelius syn på kärleken som en treenig relation. Jfr »Vinter gatan» från 1852 (s. 235, komm. s. 487). Versen är jambisk, sextaktig (3+3 och aggregering i v. 3 f.) med rimflätningen aaBBa.

Punktkommentar 4, 24 qvida – äldre form av kvidan; jämmer, klagan.

15 Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 172; Vasenius II, s. 451 f., 510; V, s. 74 f., 77 ff.

Tryckvarians 1 stråla 1860: skåda 23 Då 1880: De

20 Asparnas kärlek (s. 124 f.)

Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 3/10 1846, och ingår i de senare upp lagorna av diktsamlingen. Korrespondensen mellan den besjälade naturen och människan i slutet av dikten är karakteristisk för Topelius. Den naturen älskar är också värdig människors kärlek. 25 Versen är fyrtaktig, trokeisk och flätrimmad AbAbCCbb.

Punktkommentarer 2 Emmas – hustrun Emilies smeknamn. 7 Utaf aspar i allén – Syftar på aspallén vid Kuddnäs (Schalin 1935, s. 88–92). Om Topelius kärlek till dessa aspar, se dikten »Mina aspar», Ljung (1889). 30 Schalin, Kuddnäs. Skalden Z. Topelius’ forna hemgårds historia 1935, s. 91 f.

Tryckvarians 7 Utaf 1880, 1888: Höga 10 uppå 1880, 1888: gick på 35 11 uti 1880, 1888: då i 13–15 1860, 1880, 1888: Tills der kom ett regn och Emma, / Ledsen att ej vara hemma, / Sprang till höga aspens stam, 17 Och då 1860, 1880, 1888: Då så 18–20 1860, 1880, 1888: Stammen, som hon kände ren, / Och då föll en tår af

410 Ljungblommor II

kärlek / Från den gamla aspens gren. 1 23 Alla sina grenars 1860, 1880, 1888: Darrande sin gröna 25 glömde: HT: glömmer – 27 Uti moln sig himlen 1880, 1888: Solen sig i molnet 27 gömde, HT: gömmer, 28 hördes HT: mullrar 5 29 flydde skrämd HT: flyr förskräckt 32 Men 1880, 1888: Och 35 när ned den 1860, 1880, 1888: som nedåt 37 Ledsen på 1880, 1888: Bannande 39 Uti sinnet 1880, 1888: I sitt sinne 43 gamle HT: gamla 10 53 klara, 1880, 1888: rena, 54 värd du vara, 1880, 1888: du förtjena,

Skridskoåkaren (s. 126 ff.)

Ett manuskript är känt, daterat1846 Mars 7. Dikten trycktes första gången i Necken. Poetisk 15 kalender för 1847 (N) och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. Dikten är tillägnad Leonard Borgström (1832–1907), i vars föräldrahem Topelius ofta vistades under sin studietid. Skridskotemat förekommer hos Topelius bl.a. i sagan »Skrid- skolöparen» (1854) och i Ephemerer 1835 (2006, s. 142 f.). Dikten är den första av tre i följd som utspelar sig en kall vinternatt. Liksom metaren i dikten med denna titel,besjunger skridskoåkaren den natur som för honom till den älskades »röda stuga» (s. 131 f.). 20 Verserna 1–33 är trokeisk-daktyliska, tretaktiga och varannan rimmad XaXaXbXb o.s.v, v. 17 enstavig. De följande stroferna är anapestiska med taktschemat 2–2–3–2–2–3 och rimflätningen aabccb.

Punktkommentarer 3–4 Syrsan skriker på ugnen, / Tuppen gal uppå skämt. – Också hos Runeberg hör 25 syrsorna och tuppen till de finska rökpörtenas vintermiljö (se SS I, s. 205 f. och 237, komm. SS X, s. 437; SS VIII:2, s. 34 f.). 7–8 Bister decembermorgon / Sprakar i skogens tall. – Jfr »Respolska», s. 130 v. 13. 22 Roines – Roine: insjö i Kangasala (se komm. s. 464 f.). 29 ror – simmar. 64–65 Och hvar runa så klar, / Som i isen jag skar, – Jfr vers 17 i Tegnérs »Isfarten» ur Frithiofs saga (1827): »Han ritar mång runa i isens famn» (SS I, s. 208). 30

Schalin, »Hemkretsmotiv i Z. Topelii diktning» 1918, s. 24

Manuskriptvarians efter titeln ms: Tillegnad Leonard Borgström. 1–39 ms: Blank är den blåa sjön! 35 Som en strålklar spegel Glänser en is kring ön. Der glimmar ej segel, Der simmar ej svan,

411 Kommentarer

1 Der sträcker sig jemnad ban .... Öfver sjön går en vind Som strör blommor på kind Och strör rim uti vandrarens hår – Och kring stränderna blå 5 Hvita björkarna stå Och de vänta den älskliga vår.

Och då vet jag ej hvad, 40 gladt ms: glad 41 I den strålande natt ms: [saknas] 44 smygande ms: ilande 10 45 bländande ms: vinkande 48 sista ms: nära 50 Till min flicka ms: Som en svala 51 väntande ms: vinkande 52 Och ms: Ty 53 Är en kyrka ms: Bor en flicka

15 54–69 ms: Och för ingen jag sagt Hennes namn – – Men hon väntar mig nog I den snöklädda skog Och jag värmer mig i hennes famn – Sen wid sprakande härd Jag berättar min färd Hur jag skar hennes Namn 20 Uti isarnas famn

Tryckvarians 3 skriker på 1860, 1880, 1888: piper vid 4 Tuppen gal uppå skämt N: Gol icke tuppen nyss? 1860, 1880, 1888: Tuppen galar på skämt 25 5–8 1860, 1880, 1888: [saknas] 8–14 N: Sprakar i stugans knut. Klart genom rutan skåda Blinkande stjernor in … Bure jag ren på foten Vackra skon utaf stål, Visst jag flöge som vinden 30 Bort öfver träskets is! … Fader och moder sofva, Syskonen slumra sött. 11–12 1860, 1880, 1888: Och hur qvalmigt härinne, / Och hur stugan är trång! 16 raskt på tå N: dem förbi … 21 vackra 1860, 1880, 1888: klara 35 23 Lade 1860, 1880, 1888: Somnade 24–26 1860, 1880, 1888: Bär du, sofvande bölja, / Bär du mitt lätta spår? Stum du vinkar i natten; 25 så det nog förslår. N: både häst och karl …

412 Ljungblommor II

27 Fjärden är blank och skär, N: Blank är den blåa sjön. 1 29 ror der. N: der ror. 30 stjernjuveler N: stjernors silver 31 Gnistra i isens bryn, N: Gnistrar i isens famn; 32–36 N: Men öfver granklädd kulle Borta i mörk sydost 5 Morgonens första stråle Stilla flämtar i skyn …

Öfver sjön går en vind, Föder blommor på kind Och strör rim i det fladdrande hår. 36 ett silfver så glimmande står! 1880, 1888: en strimma af silfver han går; 10 39 älskade N: älskliga 40–41 N: Och då vet jag ej hvad, / Men då spänner jag glad 40 Och 1880, 1888: Se, 42 Uppå 1880, 1888: Under 44 smygande N: ilande

44 den 1880, 1888: en 15 45 bländande N: vinkande 45 Emot strändernas bländande 1880, 1888: Till det fjerran, det vinkande 48 sista N: nära 50 Till min flicka N: Som en svala 51 Mot 1880, 1888: På 52 Och bland N: Ty bland 1860, 1880, 1888: Mellan 53 Är en kyrka N: Bor en flicka 20 54–57 N: Och för ingen jag sagt hennes namn; Men hon väntar mig nog I den snöiga skog Med sin varma, sin vårliga famn. 57 Vid de sprakande tallarnas 1880, 1888: Och i vännen ett hjerta af 59 frysande N: vintriga 25 60 ensliga 1860: vänliga 61 Medan 1860: Och vid 61–63 1880, 1888: Der är morgonens land, / Der är tankarnes strand, / Der är sol på min nattliga färd. 62 Ler i 1860: Uti 63 längtande 1860: ensliga 30 64 Och 1880, 1888: Då 66 Nog för henne 1860, 1880, 1888: För den hulda

Ödemarkens jul (s. 128 ff.)

Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 23/12 1846, och ingår i de senare upp 35 lagorna av diktsamlingen. Under sin tid som redaktör försåg Topelius Helsingfors Tidningar med julbetraktelser, och 1846 skrev han den på vers (även 1851, se s. 240). Dikten skildrar fromheten i ett

413 Kommentarer

1 fattigt hem, och hur en högre makt manifesterar sig: mot ödemarkens faror ställs trygg heten i hemmet. Legenden placerar sig härmed i en etablerad tradition av juldikter, och uppvisar formella och tematiska likheter med bl.a. F. M. Franzéns »Välsignelsen» (1810) och J. L. Runebergs »Julqvällen» (1832). I de tre dikterna uppenbaras det gudomliga under julnatten, i enlighet med gammal nordisk folktro (se komm. till Runebergs juldikt, 5 SS X, s. 400–404). Bo Lönnqvist noterar att julnatten hos Topelius påfallande ofta fram- träder som en tidpunkt för ovanliga händelser, som t.ex. i »Tant Mirabeau», Fältskärns berättelser och »Ljungars saga» (Lönnqvist 1996, s. 63 f.). Vargen utgjorde vid denna tid en reell fara. Topelius gjorde i sina krönikor förteckningar över antal barn som dödats av vargar och antal räddade barn (NB 244.110). Olof Enckell påpekar att diktens olika redaktioner åskådliggör skaldens »med åren stegrade böjelse för from betraktelse» (Topelius 1970, s. 86): »I 1880-års diktslut har den 10 gamle, i djurskyddsverksamheten engagerade skalden låtit fabelns moder – som ersättning för den ursprungliga versionens ’slagtade lamm’ – ge vargen sin ’bästa kaka’!» Versen är jambisk-anapestisk med taktschemat 4–4–4–4–4–4–3 och rimflätningen aabbccX.

Punktkommentarer 15 8 brådjup – formvariant, se Dalin 1850. 18–21 Ve! rösten liknar […] och hans ungar. – Exempel på korrespondensen mellan människa och natur hos Topelius. Vargens yl liknas vid barnagråt, och varg- ungarnas hunger beskrivs inkännande. 19 öknens irrande ulf – den irrande vargen i ödemarken. 61–62 Du må / Mitt enda slagtade lam dock få, – Lammet blir vargföda och samtidigt 20 offerlamm.

Lönnqvist, »Topelius och julen» 1996, s. 63 f.; Topelius, 120 dikter 1970, s. 82–86; Vase- nius V, s. 118; VI, s. 399

Tryckvarians 1 öde mon är det 1860, 1880, 1888: mon derborta är 25 5 syns 1860, 1880, 1888: är 12–13 1860, 1880, 1888: Den rytande vinden far förbi / Och slår sin giriga klo deri 14 Och 1872, 1880, 1888: Han 15 ängsliga 1860, 1880, 1888: klagande 16–20 1860, 1880, 1888: Den genomträngande dystra ton? Är det förvillade barnets gråt? 30 En sörjande moders klagolåt? Nej, öknens irrande ulf det är; Han söker byte, han blod begär; 23 armod och uppå 1860, 1880, 1888: fattigdom och på 25 Glad sprakar brasan 1860, 1880, 1888: En brasa sprakar 29 just, 1860, 1880, 1888: nyss 35 30 Och barnen leka ännu med lust, 1860, 1880, 1888: Med fadersbön och med moderskyss, 31 Men 1860, 1880, 1888: Och 34 englarna 1880, 1888: englarne 36–37 1860, 1880, 1888: Det lyssnade liten pilt uppå; / Det blef så varmt i hans

414 Ljungblommor II

hjerta då. 1 39 Han HT: Och 40 under HT: såg mot 41 Han HT: Och 45 barnet snart, 1880, 1888: barnets spår, 46 sig mot det med fart – 1880, 1888: fram ur skogens snår, – 5 47 fromt 1860, 1880, 1888: from 48 stjernor än barnet 1860: stjernor den lille 1880, 1888: stjerna den lille efter 49 1860, 1880, 1888: Och endast Han, som i natten ser På ödemarkernas fasor ner; Han, som lät hungriga lejon stå Som lamm vid Daniels fot också; 10 Han ensam vet hvad i denna stund Slöt till den blodiga ulfvens mund; Och Han var den lilles harnesk. 50–53 1860, 1880, 1888: Men gossens moder vid brasans sken Förgäfves sökte sin älskling ren. Hon kom, af sin ångest jagad ut; Hon fann sitt älskade barn till slut: 15 53 spädes HT: spädas 54 blodiga ulfven trygg, 1860: hotande ulfven trygg, 1880, 1888: hotande ulfven still, 55 tätt bakom barnets rygg, 1860: tätt vid den lilles rygg, 1880, 1888: darrande, tätt intill, 56 barnet 1860, 1880, 1888: gossen 20 58 lofvade 1860, 1880, 1888: prisade 59 den qvällen är helig nämnd, 1880: o Herre, din hand jag ser, 60 öknens ulf är till mildhet stämd. 1880: ulfven darrar och barnet ler! 61 Mitt enda slagtade lam dock få, 1880: Min bästa kaka till julen få

25 Respolska (s. 130 f.)

Ett odaterat manuskript till de två första stroferna är känt [1846]. Dikten trycktes i HT 9/1 1847, och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. Dikten är skriven till en känd svensk folkmelodi (se fotnot), som infördes av kompo- sitören Johan Fredrik Berwald (1787–1861) i dramatikern, skriftställaren och politikern August Blanches (1811–1868) samtidsmelodram Läkaren (1845), som Berwald skrev 30 musiken till. Polskan ingår i pjäsens sista tablå och framförs under dans av en kör av mid- sommarfirande bondfolk. Pjäsen gavs vintern 1846 i Helsingfors av Fredrik Delands teatersällskap för fullsatta hus, och omnämndes mycket positivt i HT, bl.a. i ett Leopoldi- nerbrev (4/2 1846). Skådespelet utgavs samma år i bokform. Den första och sista strofen uppvisar, som i många dikter i Ljungblommor, parallella drag (bjällran, kvällen, hemmet, ljuset). Vissa betonade ord (’Hej’, ’rask’) förekom redan i 35 Blanches sångtext. Polskerytmen understryker färdens snabba tempo. Versen är jambisk, sextaktig och flätrimmad aabbXcc, inrim i v. 5. De fem första verserna upprepas som re- fräng.

415 Kommentarer

1 Punktkommentarer 7 skämta – leker. 12 förtycka – klandra. 13 sprakar nog en frost i björk och tall – Jfr »Skridskoåkaren» (s. 126, v. 7–8). 17 Skogens kung – granen. 5 Manuskriptvarians Titel Respolska. ms: Studentpolska / Ljusskenet i natten 2 fåle, ms: fåla 6–12 ms: Klara vackra stjernor blinka öfver oss, / Drifvans diamanter / Klang min vackra bjellra etc.

10 13 sprakar nog en frost i ms: susar lustigt genom 14 bådar furans fall; ms: stolta furan small – 18–20 ms: Stjernor som juveler glimma på hvar qvist / Den som dem fick plocka, rik han blefve visst / Ratsch, det susar etc. 21–40 ms: [saknas]

Tryckvarians 15 efter titeln HT: (Mel. »Hej så lustigt».) 13 sprakar nog en frost i HT: susar lustigt genom 18 gnistra HT: glimma 27 lefva bättre 1860, 1880, 1888: bättre lefva Datering 1846. 1860, 1880, 1888: 1842. Fotnot HT: [saknas] 20 polska, finnes anbragt i »Läkaren» af Blanche. Första stafvelsen1860, 1880, 1888: polska. Första stafvelserna Allt det 1860, 1880, 1888: Det

Metaren (s. 131 ff.) 25 Ett odaterat, ofullständigt manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 16/6 1847 och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. Skildringen av metarens tankar och förehavanden blir en metafor för hans hopp fulla väntan på Selma, som han kastat sin krok för (v. 39 f.). Liksom i »Skridskoåkaren» (s. 126) lovsjunger diktens jag den natur som omger honom på färden till den väntande flickan. 30 Strofens fyra första verser är jambiska och de följande trokeisk-daktyliska, strofen har taktschemat 3–4–3–3–2–2–2–4 och rimflätningen AbAbcccc.

Punktkommentarer efter titeln Wadman, Johan Anders (1777–1837), känd som sällskapspoet, utgav två samlingar Lek och alfwar (1830–1835) som innehåller komiska visor och 35 dryckesvisor. Wadman kallades stundom Göteborgs Bellman men var långt mer grovkornigt burlesk än denne. 34 ter – visar sig. 36 Selma – se komm. till »Ljungblommor», s. 307, v. 14. 57 Hollah! – här: uttryck för munterhet.

416 Ljungblommor II

Manuskriptvarians 1 Titel Metaren. ms: Idyll. 9 De tysta djupa vatten ms: Den silfverklara vatten 11 Sin söta sömn i nattenms : [saknas] 16 Tills hvar bölja vaken log. ms: Och hvar bölja 17–24 ms: [saknas] 5 29–64 ms: [ofullständiga verser]

Tryckvarians efter titeln (Melodin efter en dryckesvisa af Wadman.)1860, 1880, 1888: (Känd melodi.) 57 det drog i refven, 1860, 1880, 1888: Dök flötet under?

59 En abbor fast är blefven, 1860: Välkomna, mina kunder, 1867: Välkomna, 10 vackra kunder, 1872, 1880, 1888: Välkomna, glada kunder, 60 han tog 1860, 1880, 1888: huggen

Augustiqvällen (s. 133 ff.)

Ett manuskript är känt, daterat4 Aug. Dikten trycktes i HT 10/11 1847. Den ingår inte i de 15 senare upplagorna av diktsamlingen. Diktens jag målar upp en bild av sin barndoms landskap, där hans unga brud träder fram. I sista strofen frammanar han sin hustru, och därtill »en liten ljusalf». Minnet av den harmoniska barndomsmiljön speglas i den vuxne diktarens familjeidyll (jfr ms-titeln). De två tidsperspektiven förekommer i flera av Topelius dikter, t.ex. »Första Maj» (s. 187) och »I Esplanaderna» (s. 189). Se även »Naturens skönhet» s. 193. 20 Versen är jambisk och har taktschemat 2–2–3–2–2–3–2–2–3–2–2–3 och rimflät ningen aaXbbxccXddx.

Punktkommentarer Titel ms: Kuddnäs – Topelius barndomshem i Nykarleby. 4 popplars – aspars. 25 10, 33 ånga – doft. 60 ljusalf – personifikation av godhet och renhet; eg. väsen som enligt den fornnordiska mytologin bor i Alfhem.

Schalin, »Hemkretsmotiv i Z. Topelii diktning» 1918, s. 33; Kuddnäs 1935, s. 102 f.; Vasenius V, s. 73 f. 30 Manuskriptvarians Titel Augustiqvällen. ms: Kuddnäs. 13–24 ms: [skrivet efter tredje strofen, v. 13–18 skrivna efter v. 24] 14 I ms: Vid 25–36 ms: [skrivet före andra strofen, omsvängda v: 1. skrivet vid v. 31–36, 2. skrivet vid v. 25–30] 35 37–60 ms: [saknas]

Tryckvarians 14 I HT: Vid

417 Kommentarer

1 På balen och på bergen (s. 135 f.)

Ett odaterat, ofullständigt manuskript är känt [1844]. Dikten trycktes första gången i Necken. Poetisk kalender för 1849. Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. Balens glans kontrasteras mot naturens till den senares fördel, jfr E. G. Geijers 5 »Salongen och skogen» (1839; SS II, s. 200). Topelius uttalar sig i dagboken om det för- konstlade på Helsingfors baler (14/2 1836; se Biskop 1998, s. 79). Versen är jambisk-anapestisk med taktschemat 4–3–4–3–4–3–4–3 och korsrimmet ababcdcd. Stroferna karakteriseras av en anhopning av samljud: allitterationer, assonanser och konsonanser.

10 Punktkommentar 5 löje – leende.

Biskop, Zachris Topelius i dansens virvlar 1998, s. 79

Manuskriptvarians Titel På balen och på bergen. ms: Fågelsång i April. 15 1 Der ms: Wäl 3 Juveler blänkte bland blommors ms: Men blommorna böjde de bleka 5 Der ms: Wäl 6 fladdrande ms: flyktiga 9–16 ms: [saknas] 17 ser ms: såg, 20 19–48 ms: Som winteris ifrån wårlig wåg, Den willande wålnad wek. Der glänste glädje som falnad glöd, Och längtan i löjet log, Det war som en eld [wådeld skrivet som alternativ över raden] med sorg och död Öfver rodnande rosor drog.

25 En yngling stod uti salen stum, Hans kind war så blek som snö; Han wacklade ut ur det unkna rum, Till klippan

Den fordna flickan 30 (s. 136 f.)

Ett odaterat manuskript är känt. Dikten trycktes första gången iNecken. Poetisk kalender för 1849 och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. Dikten är förmodligen skriven som bidrag till kalendern Necken. Den skildrar återse- endet av en ungdomskärlek som personifierar det rena, oskuldsfulla och förlorade (v. 22, 27–30). Slutstrofen poängterar kärlekens helighet som diktens jag har brutit mot, med 35 förlorad själsfrid som följd. Versen är jambisk-anapestisk med taktschemat 4–3–4–3–3–3 och rimflätningen ababXb.

418 Ljungblommor II

Punktkommentarer 1 19 hamn – gestalt. 30 ödelagd helgedom – Understryker kärlekens himmelska ursprung.

Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 74 f.; Schalin, Kuddnäs 1935, s. 132 5 Manuskriptvarians Titel Den fordna flickan. ms: Enteiset Ajat [’forna tider’] 9 flög ms: for 14 hjertats ms: själens

Tryckvarians 10 3 bortgömd 1860: bortglömd 30 ödelagd 1880, 1888: öde

Selmas tankar i våren (s. 137 ff.)

Ett manuskript är känt, daterat 3 Juni 48. Dikten publicerades i HT 7/6 1848, och ingår i 15 de senare upplagorna av diktsamlingen. I de senare upplagorna placeras »Försakelsen» (se nedan) som en tredje dikt i sviten »Selmas tankar i våren», som därmed får en annan karaktär. De tre dikterna är i manu skriptet daterade maj–juni 1848, men har i de senare upplagorna försetts med olika årtal: 1847, 1848 och 1849 – möjligen för att understryka de tre känslostadiernas förlopp över tid. 20 Den första delen av dikten (v. 1–32) är strofisk, jambisk-anapestisk och tretaktig, med rimflätning XaXaXbXb. Den andra delen är stikisk: v. 33–40 är trokeisk-daktyliska med taktschemat 4–3–4–3–4–3–4–3 och rimflätningen xxaaxXbb; v. 41–44 är jambisk- anapestiska och korsrimmade aBaB; v. 45–56 är till övervägande del trokeiska, 2–4-taktiga och par- eller korsrimmade; de första 8 v. upprepas i slutet av dikten (v. 57–64). Bägge delarna karakteriseras av stilistiska upprepningar. 25

Punktkommentarer Titel Selmas – Se komm. till »Ljungblommor», s. 307, v. 14. 32 Hvad månne jag väntar på? – Jfr J. L. Runebergs omkväde i »Den sjutton åriga», också en dikt som uttrycker en ung flickas obestämda längtan: »Vad önskar jag, vad vill jag, / Vad väntar jag uppå?» (SS I, s. 244 f.). 36, 60 Drillerna – pluralformen med e vanlig förr, särskilt i Finland. 30

Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 75; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Tope- lius’ lyrik» 1952, s. 47, 130 f.; »Runeberg och Topelius som centrallyriker» 1970, s. 180; Vasenius V, s. 87, 103

Manuskriptvarians 35 Titel Selmas tankar i våren. / 1. Hvad månne de vänta på? ms: Flickors tankar i wåren. / 1. Hvad vänta de på? 1 De älskliga blyga ms: Alla de tusen 11 sorla ibland så sorgset ms: susa ibland så sorgligt

419 Kommentarer

1 15 Likväl så tyckas ms: Och dock – det tycks som 17–24 ms: De qvittrande fåglar alla, De barn af det fria blå, som skämta i löf och grenar, De klaga ibland också – 5 Det der är mig obegripligt, Hvem är väl så säll som de; Och vore jag liten fågel, Jag skulle visst sjunga och le. 25 mig rätt ms: det allt 32 Hvad månne jag väntar på? ms: Hvad väntar jag väl uppå? 36 Drillerna kan jag nog. ms: Drillerna nog förstår jag 10 37 i ms: för 40 ej mera nu! ms: sen aldrig mera! 41 hvad jag vet, ms: jag vet 45 Här, här stod han i går, ms: Det var just här han stod! 46 Första och enda gången! ms: Han var så skön, så god! 47 blick då, när ms: blick, när 15 48 som en mörkblå ms: som mörkblå 49–50 ms: Med ett skimmer af guldglans öfver – 51 i sjelfva den ms: i den 52–54 ms: Kan den blicken jag förglömma 55 visste – ms: såg – 57 sjung, brusande ms: sjung, du brusande 20 58 Visorna dina vet jag. ms: Hvad jag vet får du aldrig veta! 60 Drillerna kan ms: Dina visor förstår 61–64 ms: Min visa förstår du ej / Min visa vet ingen, ingen!

Tryckvarians 2 lundernas 1867: lundens 7–8 1860: Hvad längten J, mina blommor? / Hvem kunnen J vänta på? 25 11 sorgset HT: sorgligt 12 ändå 1860, 1880, 1888: susa 13 ha de att sörja öfver, 1860: sörjen J, glada vågor? 14 Så fria och glada 1860: Hvem kunnen J sakna 1872, 1880, 1888: Hvem kunna de sakna 15 Likväl så tyckas de sakna 1860, 1880, 1888: Är det en förgråten glädje, 30 17 Och HT: Men 17–24 1860, 1880, 1888: [borttagen strof] 25 när jag mig rätt betänker, 1860, 1880, 1888: bäst jag frågar och frågar, 30 Den 1860, 1880, 1888: Som 31 har jag att sörja öfver? 1860: sörjer du, stygga hjerta? 1872: har du att sörja öfver? 35 32 jag 1860: du

420 Ljungblommor II

Försakelsen (s. 139 ff.) 1

Ett manuskript är känt, daterat 20 Maj [1848]. Dikten trycktes första gången i Lärkan 1849 (L), och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen som tredje dikt i sviten »Selmas tankar i våren» (se ovan). Dikten upptar temat om flickan som svikits av sin älskade (jfr »Blomman om Jul 5 aftonen», s. 30). Se komm. ovan. Dikten kan även ses som en parallell till »Den fordna flickan» (s. 136): båda dikterna skildrar ett svek, ur olika synvinklar. I kalendern Lärkan föregås »Försakelsen» av Topelius dikt »Egoismen», vilket skapar en tematisk kontrast- verkan. Versschemat är nystev med rimflätningen aBaBccB, detsamma som i den första Sylvia- visan: »Hvem är den fria, den klara ton» (s. 200; om nystev se s. 335). 10

Punktkommentarer 12 ror – rullar. 20 gett – avstått. 47 andehamn – hamn: gestalt.

Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 75 f.; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i 15 Topelius’ lyrik» 1952, s. 132, Vasenius V, s. 117 f.

Manuskriptvarians Titel Försakelsen. ms: Alinas Kärlek. 7 Och alla tankar bli tunga. ms: Och 12 vågen ror, ms: skyn förgås 20 15–21 ms: [saknas] 22 Ty fast du svikit ms: Men fast du glömde 26–27 ms: När tusen bilder / Omvexla jemt 30 som döden ditt hjerta, ms: ditt hjerta som döde, 31 ljus ms: hvit 32 I vårens färger de bjerta. ms: Och varm som 25 34 älskad och rik och varm ms: rik och så står du rik och så står du varm 35 I djupet dock af min smärta. ms: I djupet 36 stormarnas ms: lefnadens 39 Engång, som jag, du ms: som jag du engång 41 varm ms: dyr 43–49 ms: När då i qvalen en stilla frid Ditt sinne plötsligt begjuter 30 Då aldrig ana du skall dervid Hvem friden ned på dig kallar

Tryckvarians 8 fordna L, 1860, 1880, 1888: fordne 20 gett 1880, 1888: mist 35 22 Ty fast 1880, 1888: Fastän 24 Och fast 1880, 1888: Fastän 46 blixt i natten framskjuter; 1860, 1880, 1888: sol i dimmorna skjuter; 47 andehamn, L: luftig hamn,

421 Kommentarer

1 Två englar (s. 141 f.)

Inget manuskript är känt. Dikten ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen, 1888 i reviderad form och med ny titel. Dikten är skriven efter den tvååriga sonen Michaels död i september 1850. I Familje- 5 krönikan beskriver Topelius sjukdomsförloppet och sorgen (se »En liten pilt» s. 236 och komm. s. 488 f.). Michael liknas vid en ängel: »[...] aldrig i hela lifvet förgäter jag hans förklarade blick, der hela himmelens oskuld och salighet såg på mig. Hvarken förr eller sedan har jag sett något så öfverjordiskt herrligt. Men sedan dess vet jag huru de saliga Guds englar se uppå menniskans synd och sorg» (1850, s. 64). Om dikten sägs följande: »Far och mor hafva lärt sig älska hans begråtna minne, likasom honom sjelf (Härom finns ett

10 stycke i Ljungblommornas andra samling, benämndt ’Två englar’) och denna kärlek har förslöat smärtans udd» (ibid., s. 65). Samma år, 19/3 1850, hade Emilie Topelius ned- kommit med en dödfödd flicka. Topelius har i diktens sista redaktion 1888 genom de två nyskrivna slutstroferna sam- mansmält de två änglarna till en och försett dikten med ny titel. Versen är jambisk-anapestisk med versschemat 6–5–5–4–6–6–4 och rimflätningen aBaBccB. Rimflätningen är densamma som i föregående dikt, likaså rimbanden hamn- 15 famn, hjerta-bjerta-smärta, samt anaforen »Och».

Punktkommentarer 5 hamn – gestalt. 7 fromma – s.k. tyskt rim (skumma-stumma-fromma), jfr s. 171, v. 4. 10 äflan – ivrig strävan. 20 Lagus, »Sagan om björken och stjärnan» 1918, s. [270] f.; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 236 f.; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 58; Vasenius III, s. 6; V, s. 75, 78; om änglamotivet hos Topelius, se Maija Lehtonen, »Topeliuksen enkeleitä» 2002, s. [50]–67

25 Tryckvarians Titel Två englar. 1888: Englasyn 1 timma, 1888: timme, 3 opp 1880, 1888: upp 13 qvalets 1860, 1880, 1888: qvalens 15 Och ja, 1860: Och jag, 15–28 1888: Jag känner dig, du blida, du milda ljusgestalt; 30 Du låg ju förr mitt hjerta så nära, Du var ju mig så kär, var min fröjd, mitt hopp, mitt allt, Och dig så måste jag till grafven bära. Men se, du kommer åter, der ingen kom igen; Der finnes bortom grafven en port i himmelen, Och nyckeln ville Gud åt dig beskära. 35 Jag trodde ju, att sorgen förklädt sig i din skrud Och gaf åt mig en skuggbild att drömma. Nu vet jag det är du, o mitt barn, som prisar Gud, Du kära, som jag aldrig kan glömma!

422 Ljungblommor II

Du sitter på mitt knä, der du fordom satt också, 1 Och med små runda armar du famnar mig, som då, Och torkar mina tårar, som strömma … Datering 1850. 1888: 1850–1888

5 II.

Åbo domkyrka (s. 143 ff.)

Ett manuskript är känt, daterat d. 26 okt. 1845. Topelius läste upp dikten vid Österbott niska avdelningens möte 4/11 samma år. Den trycktes i Necken. Poetisk kalender för 1846 (N) och den ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. 10 Hösten 1845, efter att ha sökt lektoratet i historia vid Vasa gymnasium, vistades Tope- lius i Åbo för att speciminera inför domkapitlet. Här besökte han domkyrkan, och beskriver de starka intrycken i ett brev till sin fästmö Emilie Lindqvist 1/10 1845. I sidokapel- lens gravvalv hade han betraktat »det förgängliga af all mensklig herrlighet – det var ett hemskt, men djupt intresse deri» (ibid., jfr v. 59). I Finland framställdt i teckningar (1845) betecknar Topelius Åbo domkyrka, invigd 15 1300, som landets mest vördnadsbjudande minnesmärke (2011, s. 105). För den samtida publiken presenterade han från 1840-talet Finlands byggnadsminnen systematiskt, och använde olika genrer för att återupptäcka de medeltida biskoparna, Karin Månsdotter och 1600-talets härförare, vilkas gravar finns i domkyrkan. Det är till stor del Topelius förtjänst att de införlivades i den nationella historicismens uppsättning av minnesvärda personer.

Mauri Noro anser att Topelius, trots sin annars så optimistiska framtidssyn, här skissar 20 ett framtidsscenario där Finlands folk utplånas och faller i glömska (1968, s. 92). De övernaturliga inslagen och katedralen som skådeplats knyter dikten till den gotiska genren (t.ex. Scott, Hugo). Gotiska drag finns också i Topelius novell »S:t Henrik och Qvinnan» som utspelar sig i Åbo domkyrka (HT 15/3 1843). Utgående från de scenarier och stämningar som uppmålas i dikten konstruerar Selma Lagerlöf ett koncipieringsögonblick för Fältskärns berättelser (1920, s. 255–272; Nyberg 1949, s. 417 ff.). 25 Versen är orimmad. V. 1–5 är jambisk-anapestiska med taktschemat 5–5–5–5–3, v. 6 f. trokeisk-daktyliska med takterna 5–2. Femte och sjätte verserna sammanbinds av över- klivning. Aggregering (halverad vers) i v. 5 och 7.

Punktkommentarer 11 tornets fjädrade svarta skaror – kajorna i kyrktornet. 30 17 Finlands forntid – Namnet Finland nämner Topelius först i Ljungblommor II. I Ljungblommor I använder han »Suomi». 19 Brynjlösa – utan rustning. hjeltar – De fältherrar från 1600-talet som är grav- lagda i kyrkan: Evert Horn, Åke Tott och Torsten Stålhandske. 20–21 kyrkans män / Utan skrud – Anspelar på de katolska biskoparna.

32, 43 hamnarna – andeskepnaderna. 35 36–42 »Förgånget, o förgånget […] Dör i natt?» – Jfr verser i »Sanct Henrik» från 1841 (se s. 220 ff., v. 37–40), och Topelius årskrönika över 1837: »Och du, vårt älskade Finska fosterland, som i resens armar slumrar en okänd framtid till möte! hvilket skall väl ditt öde blifva i dessa framtidens töckniga dagar?»

423 Kommentarer

1 45 drottningen – Karin Månsdotter. 57 förklarad Christus på altartaflan – Altartavlan, målad 1834 av Fredrik Westin, avbildar Kristus på förklaringsberget.

Castrén, »Topelius’ fosterländska lyrik» 1918, s. 221; Lagerlöf, Zachris Topelius 1920, 5 s. 255–272; Noro, Kaitselmusaate Topeliuksen historianfilosofiassa 1968, s. 92; Nyberg, »Selma Lagerlöf och Zachris Topelius» 1947, s. 417 ff.;Zachris Topelius 1949, s. 399–425; Topelius, Finland framställdt i teckningar 2011, s. 105–108; Vasenius V, s. 120

Manuskriptvarians Titel Åbo domkyrka. ms: Grafvarna i Åbo Domkyrka. 60 sjelf till dem han ms: sjelf han till dem 10

Tryckvarians 5 okänd 1860, 1880, 1888: oviss 6 Döende, N, 1860, 1880, 1888: Tynande, 6 lefvande, 1860, 1880, 1888: flammande, 9 aflägsna stjernor N: stjernor i fjerran1860, 1880, 1888: tindrande stjernor 15 18 hällarna halfförgätna, 1860, 1880, 1888: hällarne halfförgätne, 19 Brynjlösa N, 1860, 1880, 1888: Brynjlöse 20 rike N: krona 22 Ej andas här ett lefvande dödligt väsen, N: Här andas intet väsen. Emot graniten 23 Ej hand för ögat ses och ej ljud förnimmes. N: Roflystna tidens gam sina klor 20 förslöat. 1860, 1880, 1888: I nattens skymning sällsamma ljud förnimmas. 24 formlösa 1860, 1880, 1888: dimmiga 26 dimlika 1860, 1880, 1888: sväfvande 27 orgelens 1880, 1888: orgelns 29–30 1860, 1880, 1888: När då en hviskning susar från orgelns läppar / Och svagt bortdöende, halft förqväfda toner 32 glädas 1860, 1880, 1888: vakna 25 36–37 N: De döde tala. Grafvarnas röster klaga: / »Förgånget, o förgånget är allt det fordna! 36–38 1860, 1880, 1888: »Här hvila seklerna. Här bor Finlands forntid. / Dess sol sjönk blodig ned uti vestervågor, / Skall hon en dag förklarad i öster stiga 43 hamnar 1860, 1880, 1888: lemmar 50 En stund derefter dag genom fönstren strömmar, 1860, 1880, 1888: Det da- 30 gas. Höga, bågiga fönstren glimma, / Högtidligt ringer klockan till morgonbö- nen. 54–56 1860, 1880, 1888: Och denna tidens klappande / Hjertan förgäta skuggornas bröst, som ej / Klappar mer. 57 Sen från förklarad 1880, 1888: Förklarad strålar 58 Sin blick har vandraren vändt 1860: Har främlingen vändt sin blick 1880, 35 1888: En främling vandrar tankfull 59 stigit under hällarna 1880, 1888: stiger under hällarne 60 samlats. 1880, 1888: samlas. 63 Utaf 1880, 1888: Af

424 Ljungblommor II

Napoleons graf (s. 145 ff.) 1

Ett manuskript är känt, daterat6 mars 49. Dikten ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. Napoleon avled på ön Saint Helena 1821. År 1840 hade hans stoft förts till Invalid domen i Paris (se »Napoleons återkomst i December 1840», s. 62, komm. s. 360), till en 5 början provisoriskt placerat i dubbla kistor vid sidan av kryptan. I mars 1849 kommenterar Topelius i ett av de s.k. Leopoldinerbreven (HT 3/3 1849): »Har min herre sett af tidningarna, att Napoleons stoft kommer att hvila under finsk granit? Derom vore kanske ett och annat att tillägga; jag vill endast nämna, att den man som gifvit anvisning på stenen var hr Le Duc, författare till det bekanta fransyska arbetet om Finland. Tänkte väl någonsin den store kejsaren, att detta land skulle gifva en stenkoloss, som en dag med centnertyngd 10 skulle hvila öfver hans förlamade arm?» Matti Klinge framhåller att dikten utgår från föreställningen att det var Napoleon som vid kejsarmötet i Tilsit skapade Finland, och att Finland betalat tillbaka denna skuld genom att skänka ett porfyrblock till hans gravmonument. Han noterar vidare att de tankar om världshistorien som Topelius senare utvecklar i Hertiginnan af Finland och Regina von Emmeritz får ett första uttryck i denna hyllningsdikt till Napoleon (2000, s. 293). Klinge förklarar Topelius beundran för Napoleon med att han tilltalades av ett kejsar- 15 hus som hade utgått från folket och baserade sig på en frivillig, folklig lojalitet (se komm., s. 360). Topelius ansåg att en sådan s.k. bonapartism skulle vara en lämplig statsform ock- så för Finland (Klinge 2000, s. 294). Under sin första resa till Paris, 1857, besökte Topelius Invaliddomen och skildrar impo- nerad sina intryck i ett resebrev (HT 11/4 1857). I slutet av brevet utbrister Topelius emellertid: »Hvilken skada att denna sköna graf är upprest till menniskodyrkan! Den är dock 20 en kyrka, och man har där glömt Gud.» (ibid.) Tegnér författade en dikt med samma titel 1831 med »anledning av frågan om förflytt- ningen av Napoleons stoft» (SS I 1923, s. 556 f.). Versen är jambisk-anapestisk och tretaktig med balladrim XaXa.

Punktkommentarer 25 5 invalidernes kyrka – Invaliddomen är en del av komplexet Hôtel des Invalides, grundat av Ludvig XIV för vård av soldater som sårats i fosterlandets tjänst. 9–12 Gråhårige, bistre kämpar [...] hålla kring bädden vakt. – Napoleons sarkofag vaktades av krigsveteraner som bodde i det intilliggande invalidhotellet (se komm. ovan). 14 pagod – tornbyggnad i den buddhistiska tempelarkitekturen. 18 Austerlitz – stad i Tjeckien, där Napoleon den 2 december 1805 vann det s.k. 30 trekejsarslaget mot Alexander I och Frans II av Österrike. 30 polyr – polering. 32 porfyr – hård bergart, sammansatt av olika mineraler. 34 centners – handelsvikt, motsvarande 100 skålpund (42,5 kg). 37 Tilsit – stad i Ostpreussen där freden slöts mellan Frankrike och Ryssland 1807 (se komm. ovan). 35 50 tydde – pekade. 57–58 Då sänder Finland en klippa, / Utbruten utur dess barm, – Blocket härstam- made egentligen från Olonets (fi. Aunus), vilket också Topelius kände till (se ovan cit. Leopoldinerbrev), men föreställningen om att graniten var finsk

425 Kommentarer

1 upprätthölls länge (Klinge 2000, s. 293). I ovan nämnda resebrev från Paris påpekar Topelius: »Egentligen är väl stenblocket från Onegas stränder; men hvarför förneka oss denna ära, när franska geografin så välmenande förunnar oss den?» (HT 11/4 1857). Napoleon gravlades den 2 april 1861. – Pirkko Alhoniemi understryker den symboliska innebörden i att en sten från Fin- 5 land täcker en grav där en representant för revolution och frihet vilar (1969, s. 216). Den röda porfyrsarkofagen från Ryssland vilar på ett fundament av grön granit från Vogeserna i Frankrike, som symbol för freden. 59 tacksamt – Vest och Vasenius menar att ordet är valt av censurhänsyn och skall förstås ironiskt: i och med att det politiska klimatet förändrades ersatte Topelius ordet med »tankfullt» 1860 (Vest 1905, s. 170 f.; Vasenius III 1918, s. 355; Alhoniemi 1969, s. 216). Enckell hävdar däremot att ordvalet är i över- 10 ensstämmelse med Topelius historiesyn och bör tolkas bokstavligt; att han byter ut ordet antas bero på att han senare fann det för »utmanande» – han hade under orientaliska kriget blivit beskylld för kryperi (1970, s. 98 f.). – Arvid Hultin ifrågasätter principiellt en revidering som omskapar en dikts grundtanke (1881, s. 173). – I sina memoarer citerar Léouzon Le Duc »Na- poleons graf» i egen översättning – utan att notera ironin, påpekar Maija 15 Lehtonen (2009, s. 519).

Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 215 f.; Hultin, »Studier bland våra lyriker» 1881, s. 169–196; Klinge, Idyll och hot 2000, s. 293 f.; Lehtonen, »Deux images de la Laponie chez Z. Topelius» 2009, s. 519; Topelius, 120 dikter 1970, s. 95–100; Vasenius III, s. 354 f.; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 170 f. 20 Manuskriptvarians Titel Napoleons graf. ms: Graniten på Napoleons graf. 1–4 ms: [saknas] 5 invalidernes ms: invalidernas 6 I fjerran Paris alltså, ms: Midt i det flotta Paris, 10 trädben – gif akt! ms: lamad arm, 25 12 Der ms: De 14 stå der kring ms: stå kring 15 Allt för att ms: Blott för 16 Och fläkta en svalka god?ms : I makliga siestan? efter 16 ms: flugor / Från furstliga ögonlock; / Mot afunds getingsgaddar / Är slö deras bajonett 30 18 med förlof, ms: bivuak – 21–36 ms: Hvem vet när kanonen dundrar, På gatorna af Paris När barrikaderna stormas Och

Kanske skall han vakna åter 35 Och söka sin gamla här Och storma med dem till seger Ack – störtar Paris i spillror Och [tomrum] han hör det åskan

426 Ljungblommor II

Går mäktigt på domedag. 1 Nu sofver den store kejsarn Midt i det stolta Paris I bädden af hårda marmorn Med gyllene örnar på – Och tung som det samvet hvilar 5 Deröfver en stenkoloss, En väldig [glimman ?] Af huggen röd granit.

39 Och ekot ej än ms: Knappt ekot ännu 41 ödmjuk ms: stilla, 45–48 ms: Han sträckte den starka armen 10 I seger En vink – och kronorna föllo – En vink – och 49 med en vink ms: med vink 51–52 ms: Det glömda landet i norden, / Dess öde ledde han då.

54–55 ms: Det glömda, ensliga / Det sände den store kejsarn 15 56 Åt honom en ms: En tacksam 57 Då sänder Finland en klippa, ms: Det sände en jetteklippa, 58 utur ms: ur 59 lägger den tyst och tacksamt ms: centnertung den sig lade 60 kejsarens lama ms: hans förlamade 61–64 ms: [saknas] 20 Tryckvarians 5 invalidernes 1860: invalidernas 10 trädben 1880, 1888: ärr, 12 Der 1860, 1880: De 14 stå der kring 1860, 1880, 1888: stå kring 33 tung 1880: tungt 25 48 dem 1888: den 51–52 1880, 1888: Här gäller dansa för bruden, / Hvem skall hennes krona få? efter 52 1880, 1888: En ståtlig friare kom der, En jätte i stålblank skrud: Du är min hundrade flamma, Jag tager dig, sköna brud! 30 Förlofningen var i Tilsit, Och brölloppet, det var här, Och dansen var animerad, Han än ej förgäten är. [1888: Han ej] 53 Och 1860: Men 1880, 1888: Nu, – 54 brusten 1872, 1880, 1888: bruten 55 då 1880, 1888: nu 35 57 Då 1880, 1888: Nu 59 tacksamt 1860, 1880: tankfullt 1888: tankfull

427 Kommentarer

1 Landet törstar (s. 147)

Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 7/6 1845. Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. Topelius antyder här en andlig torka i landet, liksom i parabeln »Verlds-Torkan» (HT 5 20/1 1844), där han i samma tongångar som E. G. Geijer angriper den hegelianska rationalismen (se Ekelund 1969, s. 178). Följande parabel i HT, »Det Landet Victoria» (17/2 1844), upptar samma tema. En gammal man vid Urdarfloden förklarar: »Torkan, som nu betager verlden, är kommen liknelsevis. Dermed betecknas huruledes andens makt öfver verlden nu vuxit så stark, att det gamla, historiskt vilkorliga börjar dofta bort och försvin- na, såsom af stor hetta och brist på lefvande vatten.»

10 Versschemat är nystev med korsrim AbAb, om nystev se s. 335.

Punktkommentar 15 qvälla – flöda.

Ekelund, »Topelius och hans samtid» 1969, s. 177 ff.

15 Morgonstormen i våren (s. 148 ff.)

Två manuskript med samma titel är kända: ms 1 är ett förarbete daterat6 maj 46 (se ZTe), ms 2 ett ofullständigt manuskript daterat 25 Maj – [1846] (se nedan). Dikten trycktes i HT 27/5 1846. Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. 20 Dikten hänför sig till de naturdikter med politiska förtecken som Topelius skrev under 1840-talet (se »Våren 1848», s. 154). Natursymboliken motiverades av censuren, men Castrén framhåller att bildvalet föll sig naturligt för Topelius: den genuina glädje han kän- de över vårens ankomst – och som han ofta gav poetiskt uttryck – var av samma art som hans förväntningar inför framtiden (1918, s. 237). Stormen sprider ljus och renar, samtidigt som den går hämnande fram. – Det var under denna tid som Topelius skrev sina mest radikala dikter: 1844 tillkom »Det går ett rop kring Nord, kring Söder», en kampsång till 25 Marseljäsens melodi, (inget ms känt, tryckt i Vasenius III, s. 282 f.; Topelius 1970, s. 88) och »Herr Meyer» (Nya blad 1870). Det politiska klimatet var oroligt våren 1846. Upproren i Polen väckte sympatier och förhoppningar om en politisk motrörelse också i Finland. Studenterna uttryckte sitt miss- nöje med professorn i ryska, Jakob Grot, som fick sina fönster inslagna. Snellmans tidning Saima indrogs julen 1846 som alltför provokativ och polemisk. Samma år skrev Runeberg 30 »Vårt land». Versen är jambisk-anapestisk, tretaktig, stikisk och orimmad. Stormen personifierad talar med profetisk röst, bildspråket är ställvis arkaiserande och gammaltestamentligt (v. 27–41).

Punktkommentarer 35 1 Jag står uppå fjällets rand. – Jfr komm. till v. 1 i »På Hoppets Dag», s. 328. 31, 46 ljungeld – se komm. till »De tvenne fåglarna i dalen» s. 338, v. 65. 32, 51 cherubssvärd – Keruberna uppträder i GT som väktare, försedda med flammande svärd. 77 öknens – ödemarkens.

428 Ljungblommor II

Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 101; Castrén, »Topelius’ fosterländska lyrik» 1 1918, s. 236 f.; »Topelius’ politiska diktning» 1958, s. 256; Klinge, »Omvälvningens decennium» 1989, s. 177; Topelius, 120 dikter 1970, s. 88; Vasenius III, s. 282 f., 306 ff.; Wrede, »Zachris Topelius – barnatro och fosterland» 1999, s. 323 f.

Manuskriptvarians 5 4 brusande ms: glimmande 5 sjungande insjövågor ms: morgonskimrande wågor. 6 fältens ms: jordens 7 dalens ljufliga dofter ms: lundens ljufliga doft 8 fågelsången ms: vakans stämma 9 herdelurarnas ljud ms: glädtiga herdars sång – 10 10 Förtyngas af ms: Allt tynga de 11 Som hjertat tynges af sorg. ms: Som sorg tynger menskobröst, 14 svärtade ms: svartnande 18 glimmande stjernskott ilar ms: ilande stjernskott hastar 19 Och blänker i ms: Upplyser de 21 Ve! ms: Men 23 skyar sig lägrat ms: skyarna fallit 15 25 skimmer ms: [saknas] 31 ljusa ms: blanka 33–34 ms: Jag vill till strid emot natten / Förgöra töcknenas här – 35–77 ms: [saknas]

Tryckvarians 20 44 suck HT: anddrägt 49 örnevingar, HT: örnavingar, 62 vesterns HT: österns 63 österns HT: vesterns

25 Den blåa randen på hafvet (s. 150 f.)

Ett odaterat manuskript är känt [1845]. Dikten trycktes i HT 28/4 1847 och ingår i de senare diktsamlingarna. Dikten är liksom den föregående en naturskildring med symbolisk innebörd. I »Den blåa randen på hafvet» blir islossningen en bild för den efterlängtade friheten, som skönjs i fjärran och inger hopp om en ny tid. Dikten ger uttryck åt förhoppningarna om 30 att de politiska förändringar som syntes på olika håll i Europa också skulle nå Finland, jfr »På Hoppets Dag» s. 21, där Topelius använder islossningsmotivet första gången. Castrén understryker att motivet inte bara är en allmän symbol för en ljus framtid, utan uttryckligen för frihet; i v. 31–40 hör han »genklangen av de stora europeiska frihets rörelserna» (1918, s. 237). Versschemat är nystev (se s. 335). Versen är stikisk, med överklivningar i ojämna verser, 35 varannan vers parrimmad XaXaXbXb o.s.v. Dikten är genomgående uppbyggd av personifikationer.

429 Kommentarer

1 Punktkommentarer före titeln ms: choleran – Koleran drog fram över Persien, och man befarade att den liksom på 1830-talet också skulle drabba Finland (Leopoldinerbrev, HT 31/10 1846). 1 Jag stod på bergen – Jfr komm. till »På Hoppets Dag», s. 328, v. 1. 5 5–6 Till sjöss for vinden, af vår berusad, / I vildt galopp, – Jfr »Metaren» där vinden liknas vid en fåle (s. 131, v. 3). 30 isens hvalf – Jfr metaforen »insjöns silfvertak» i »Respolska» (s. 130, v. 21). 35 Det slår mot bojan – Jfr den uttalat patriotiska andra delen av »Våren 1848», där »Suomimodern» uppmanas att lösa bojan från sina floder (s. 156, v. 65).

10 Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 101; Castrén, »Topelius’ fosterländska lyrik» 1918, s. 237 f.; 1958, s. 184; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 23, 25; Topelius, 120 dikter 1970, s. 86–89; Vasenius III, s. 205 ff., 308

Manuskriptvarians före titeln ms: choleran. 2 Den blåa rymd ms: Och solens sken – 15 3–4 ms: [saknas] 5–6 af vår berusad, / I vildt galopp, ms: af wår och wällukt / Berusad ren; 7–8 ms: [saknas] 10–12 ms: Likt jagad hind; / I länden biten, och slets i stycken / Af himlens wind. 13 förtärd af tårar, ms: tärd och förgråten, 15 Tills solen kärligt såg ned och drifvan ms: Men nådd af solens uddhwassa pilar 20 17 från ms: sen 25–48 ms: Blott hafwet wåndades tungt i bojan / Af solblank is

Tryckvarians Titel blåa randen på 1860: blå randen på 1880, 1888: blå randen i 2 blåa 1860, 1880, 1888: vida 4 dimmor 1860, 1880, 1888: skuggor 25 7 far 1860, 1880, 1888: drar 8 Så full af 1860, 1880, 1888: Med mod och 9 for 1880, 1888: flög 15 Tills 1860, 1880, 1888: Men 25–32 1860, 1880, 1888: Det sofver. Jätten, som ryster jordens 30 Klippfasta grund, I kedjor sofver. Han ensam vet ej Sin frihets stund …. Dock nej, ett thordön ur djupet rullar. I fjerran då De hvita slätterna blifva kullar 35 Med skum uppå. Våglinien höjes och sänkes åter Vid himlens bryn; Dess hvita, blixtrande toppar stänka, Mot morgonskyn.

430 Ljungblommor II

33 Ha, 1860, 1880, 1888: Ja, 1 34 vakar 1860, 1880, 1888: lefver 42 blåa 1860, 1880, 1888: högblå 43 Långt bort 1880, 1888: Långt, långt 43 men 1860, 1880, 1888: och 47 jag ser 1880, 1888: ser jag 5 Datering 1847. 1880, 1888: 1852.

Lofsång i hungeråret 1847 (s. 151–154)

Ett odaterat och ofullständigt manuskript är känt [1847]. Dikten ingår inte i de senare 10 upplagorna av diktsamlingen. De hotbilder som dikten uppmålar är dels hungern, dels upproren som blossade upp på olika håll i Europa, som följd av de svåra tiderna (komm. v. 6 f.). År 1845 drabbade potatispesten många länder i Västeuropa, särskilt svårt hemsöktes Irland. Också rågskör- den förstördes på många håll, vilket ledde till stigande priser på brödsäd och mjöl, samtidigt som lönerna sjönk. Nödåren fortsatte och 1847 var hungersnöden ett faktum. Miss- växten bidrog till en ekonomisk kris med bankkrascher, aktiefall, stängda fabriker och 15 ökad arbetslöshet, och så småningom till de europeiska omvälvningarna 1848. Topelius summerar året i det första Leopoldinerbrevet 1848, där samma tankegångar formuleras som i dikten (1/5 1848; se ZTe). Den drömsekvens som beskriver hungerns fasor påminner diktens jag om de svåra ofärdsår som Finland genomlevt (v. 70–93). Motgångarna beskrivs som andligt fostrande; den Gud älskar, prövar han. Finlands folk har tåligt uthärdat dem i århundraden och där- 20 för välsignats: folkets handlingar får konsekvenser för framtida generationer (v. 98–110). Det hjältemodiga lidandet skildras också i Fältskärns berättelser. Liksom i Topelius övriga patriotiska dikter 1840–1850 framträder övertygelsen om att Gud vakar över Finland (se Castrén 1918, s. 257 f. och komm. till »Sanct Henrik», s. 474). Alhoniemi ser i dikten samma förnöjsamhet och tillit som hos bonden Pavo i Runebergs dikt (Alhoniemi 1969, s. 148). 25 Dikten är skriven på hexameter, ett versmått som Topelius använder endast i en annan, mycket tidig dikt, »Vetandets törst» (s. 94). Dikten är ett epos i miniatyr. Flera stilele- ment ansluter sig både till den homeriska epiken och till det borgerliga idylleposet: personifikationer, liknelser, formelverser, anföringsverser och stående epitet. Kontrastverk- ningarna, kombinationen av händelselöshet och spänningsmoment karakteriserar också t.ex. Runebergs hexameterepos Elgskyttarne och Goethes idyllepos Hermann und Doro thea. – Uttryck och motiv i diktens avslutande del påminner om psalmerna i Psaltaren. 30

Punktkommentarer 6 en fejd uti Schweitz – inbördeskriget 1847. 7 ljungande skämt från Vesuvens glödande läppar, – HT rapporterade om upplopp i Italien hösten 1847. 21 der föll ej, som fordom, en manna – Enligt 2 Mos. 16 lät Gud manna falla från 35 himlen som föda åt israeliterna under deras ökenvandring. 23, 43 demon – här som troké; uttalades förr med betoning på första stavelsen. 55 löje – leende. 60 ånga – doft.

431 Kommentarer

1 73 allsvåldige – allsmäktige. 85–86 bett dig om bröd, o Herre! I stället / Gaf du en sten, – Jfr Matt. 7:9: »Eller hvilken är den menniska ibland eder, att om hans son bedes bröd, af honom, som bjuder honom en sten?» 96 klemade – (överdrivet) ömtåliga; bortskämda. 5 98–100 Men öfver oss, [...] sång ur hyddorna ljuder. – I ett Leopoldinerbrev från september 1847 uppger emellertid Topelius att potatispesten också har drabbat Finland, liksom koleran (HT 29/9 1847; se f.ö. citat från 1848 ovan). 106 sköt – sköte: famn. 107 f. Seklers blommor, spirande skönt ur fordna ruiners / Aska och blod – Jfr bilden i Sylvias visa nr 5, s. 207, v. 5–6.

10 Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 148; Castrén, »Topelius’ fosterländska lyrik» 1918, s. 257 f.; »Topelius’ politiska diktning» 1958, s. 184

Manuskriptvarians Ms motsvarar v. 1–18: Der uti hyddans frid vid glimmande stranden af insjön 15 Stilla jag täljde dagarnas tal Satt jag en sommardag och såg på de böljande fälten ––––––––––––––– Der i min ensliga dal vid stranden af glimmande insjön Stilla jag satt en dag och såg de mognande fälten, Åkerns böljande gull och ängens vänliga grönska, 20 Ringa lefnadens larm och verldens oro mig brydde. Sval var luften i Maj – En skara flyktiga svalor Drog från södern med hast hit upp till älskliga norden – Hvarför, tänkte jag då, i flyende svalor, så träget Hasten I ren hit upp till Finlands vårliga svalka, I, som skalden besjöng, hur den som längtar från södern Söker en himmel här? 25 Då kom från kroken af vägen Borta vid skogens bryn en

Våren 1848 (s. 154 ff.)

30 Ett odaterat manuskript är känt [1848]. Dikten trycktes i HT 13/5 1848 och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. Dikten speglar februarirevolutionens framfart, och ingick i HT samma dag som universitetet höll sin majfest (se komm. till »Finlands Namn» nedan). Yrjö Hirn förmodar att dikten stegrade »de ungdomliga sinnenas mottaglighet för alla de fosterländska intryck dagen bjöd dem» och som kulminerade i majfesten samma år (1951, s. 181). 35 I dikten återupptar Topelius motiven från »Morgonstormen i våren» (s. 148) och »Den blåa randen på hafvet» (s. 150) där våren, stormen och floden symboliserar de re- volutionära strömningar som spred sig i Europa. Dikten är tudelad, både till form och innehåll: första delen beskriver med framdrivande anapester den revolutionära stormens framfart, den senare delen målar med jämna jambiska femtaktiga verser ett fridfullt och

432 Ljungblommor II vårligt uppvaknande i Finland (komm. till metern, Castrén 1918, s. 238 f.). 1 Verserna 1–42 är jambisk-anapestiska med taktschemat 4–3–4–3–3–3 och rimflät- ningen ababXb, v. 43–70 jambiska, femtaktiga och korsrimmade, ABAB.

Punktkommentarer 8, 9 Zephirers – från Zéfyros: grekernas namn på västanvinden. 5 11 ånga – doft. 29 Allsvåldige – allsmäktige. 37 Jag står uppå klippans grå granit; – Jfr perspektivet ovanifrån i »Morgon stormen i våren» (s. 148, v. 1) och »Den blåa randen på hafvet» (s. 150, v. 1). klippans grå granit – d.v.s. Finlands strand. 43 Men skön som förr o.s.v. – Förutom bytet av versmått markerar det disjunktiva 10 »Men» övergången från den europeiska scenen till fridfulla inhemska förhål- landen. 53–54 Jag ser det jern, som smidts till fordna fejder, / I plog förbytt, en stilla lycka reda. – Odlarens perspektiv är centralt hos Topelius. Omvandlingen av järn från svärd till plog (Mika 4:3) är dock reversibel: i »Veteranerne» understryks bered- skapen att strida för fosterlandet: plogen kan åter bli svärd (s. 288, v. 28). Jfr Geijers »Manhem», vars odalbonde har både svärd och plog (SS II, s. 21 ff.). 15 63 du gamla Suomimoder! – Jfr »min ädla, höga Suomimoder» i »Islossningen i Uleå elf» (se s. 255, v. 81).

Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 101; Castrén, »Finlands folk i Topelius’ verk» 1918, s. 352; »Topelius’ fosterländska lyrik» 1918, s. 238 f.; »Topelius’ politiska diktning» 1958, s. 184 f.; Hirn, »Finlands namn» 1951, s. 181; Klinge, Idyll och hot 2000, s. 134 f.; 20 Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 220 f.; Vasenius III, s. 331 f. och IV, s. 26; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 154 f.; Wrede, »Zachris Topelius – barnatro och fosterland» 1999, s. 324

Manuskriptvarians Titel Våren 1848. ms: Ord i Stormen. 5 omhvälfver ms: går öfver 25 11–12 ms: Ur veka ruset af rosors ånga / Han 13 som rö, som rök, som stoft, ms: de falla, den fasta ek, 14 De furor ms: samt furan 15–18 ms: Den väldige sträcker dem ned på lek Och lemnar dem qvar med förakt – Han gisslar vågen och vågen ryter Och vild sitt hufvud mot klippan bryter 30 4 Och hvadan han kommer och hvart han går, Det vet i [bläckplump] ingen dödlig Och hvad den starke i skölden bär, Om ve eller evigt väl? Han te Han krossar, han störtar blott. 35 [härefter följer verserna i följande ordning: v. 37–42, v. 31–36 och 19–24] 19 uti vågens bild, ms: i den salta våg, 24 Af skimrande färg en syn. ms: Och 25–30 ms: [saknas]

433 Kommentarer

1 31 Verldsstormare, ms: Förfärlige – och tryck ms: betryck, 34 Är du ms: Eller 41 Det blänker i mörka skyar; ms: jag ser i det mörka djupa vattnet, 43–70 ms: [saknas] 5 Tryckvarians 5 omhvälfver 1880, 1888: förnyar 7 från vestan och sunnanfrån, 1860, 1880, 1888: vestan och sunnan från, 19 vågens bild, HT: vågen mild, 19–30 1860, 1880, 1888: [verserna borttagna] 31 under 1860, 1880, 1888: du i 10 32 Du plötsligt till lif blef 1860, 1880, 1888: Blef plötsligt till lifvet 33 af HT: utaf 34 Är du Herrens 1880, 1888: Bor Han i din 36 utaf 1880, 1888: af 37 uppå klippans 1880, 1888: på en klippas 44 Suomis 1860, 1880, 1888: Finlands 15 56 svälla; HT: välla; 58 Kaskader lika, 1860, 1880, 1888: Som blida majregn, 59 dalar, 1860, 1880, 1888: klyfta, 61 Om framtid ren hvar stämma ljudligt talar, 1860, 1880, 1888: Och jorden ljusnar, himlarna sig lyfta, 62 Och 1860, 1880, 1888: Ty 20 67–68 1860, 1880, 1888: Väx! Vet din tid! Var stark! Låt stundens skyar, / De fladdrande, fördunsta, blixtra, varna! 69 rundt kring dig 1860, 1880, 1888: rundtomkring 70 Hvi skulle han din vakna frid förstöra? 1860, 1880, 1888: Skall endast låta horizonten klarna.

25 Finlands Namn (s. 157 f.)

Ett manuskript är känt, daterat 17 Maj 1848. Dikten trycktes i HT 20/5 1848 och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. Dikten är skriven med anledning av studenternas majfest som firades på Floradagen den 13 maj 1848 på Gumtäkts äng utanför Helsingfors (den första i Helsingfors firades i 30 Sörnäs 1832, därefter 1833 och 1834 på Gumtäkts äng). Festen var politiskt ömtålig och krävde en balansgång mellan radikal nationalism och kejsartrohet. En nyckelperson i iscensättandet var Österbottniska avdelningens dåvarande kurator, Fredrik Cygnæus, som kunde garantera att festen blev politiskt ofarlig (se Klinge 1989, s. 115, 189–192). Jfr Tope- lius referat av majfesten i HT 17/5 1848 (ZTe); Grot 1915, s. 290 ff., och inledn. s. XIX f. Många höll tal, Cygnæus två: det ena till kanslern-storfursten, det andra till fosterlan- 35 det under rubriken »Finlands namn» (se komm. v. 16). Studentkårens fana med Finlands vapen presenterades och Runebergs »Vårt land» sjöngs för första gången till Fredrik Pacius melodi. Den samtida studentrevolten i Europa återspeglades inte i Gumtäkt; festen var framförallt en positiv fosterländsk manifestation och en fredlig hyllning till klassiska akademiska ideal. Den tillfredsställde behovet av opinionsyttring, samtidigt som den ut-

434 Ljungblommor II tryckte lojalitet mot kejsaren. Dagen har uppfattats som inledningen till den process som 1 resulterade i att Finland blev en självständig nation (se Klinge 1969, s. 166 f.; 229; 2000, s. 125 ff.). Topelius patriotiskt högstämda och idealiserande dikt bidrog till att etablera majfesten som historisk vändpunkt, och den ristades liksom »Vårt land» in i det minnesmärke som hundra år senare restes på på ängen i Gumtäkt. Dikten blir i sin reviderade version från 1860 mer uppfordrande: här formuleras tan- 5 ken att fosterlandet är värt att dö för. Också föreställningen om namnets magiska kraft får ett tydligare uttryck i de senare upplagorna. I essän »Finlands namn» betecknar Yrjö Hirn detta som ett typiskt topelianskt drag. Han noterar att Topelius redan efter majfesten 1834 lägger vikt just vid namnet när han i dagboken skriver att »hvarje närvarande Finsk tunga uttalade med rörelse sitt älskade fosterlands namn» (db 23/5 1834; Hirn 1951, s. 184 f.; jfr Topelius 1922, s. 113 f.). 10 Hirn påpekar det anmärkningsvärda i att det patriotiska ceremoniväsendet har tillmätts sådan betydelse i Finlands historia: när folket utestängdes från aktivt deltagande i stats livet, blev varje tillfälle att uttala en åsikt, t.ex. i skåltal eller promotionsverser, av betydelse (1951, s. 172 f.). Topelius skildrar festen fyrtiofem år senare, 1883, i Självbiografiska anteckningar (1922, s. 119 f.) och i tidningen Finland 7/11 1885; se ZTe. Versen är jambisk-anapestisk, med taktschemat 4–3–4–4–3 och rimflätningen aBaaB. 15

Punktkommentarer Titel Finlands Namn. – Namnet »Finland» nämns flitigt i andra delen av Ljung blommor II och laddas med ideologisk betydelse. I Ljungblommor I används beteckningen »Finland» däremot inte, i stället knyts de patriotiska signalerna till »Suomi», se komm. till »Vintervisa» s. 333, v. 12. 20 4 lunderna hålla sin aftonbön – Jfr vers i AtterbomsJohannes -masken: »blomstren mysa i sin aftonbön» Lyriska( dikter II 1914, s. 184). Hos Topelius accentu- erar formuleringen den sakrala stämningen redan i diktens första strof. 11 hornets höga bud – Åtta skålar höjdes vid festen och inför varje skål blåstes en fanfar, den sista och åttonde för Finland. Det var inför denna som Cygnæus höll sitt tal (HT 17/5 1848). 25 15 sucken af ängens blomma – Blomstersuckarna ansluter sig till romantikens bild- språk (Pettersson 1952, s. 60; jfr »Aminas sång till Maria» s. 26, v. 20 och »Augustiqvällen» s. 134, v. 48). 16 en man – Fredrik Cygnæus (1807–1881), se ovan. Cygnæus som annars spa- rade alla utkast och tal har inte efterlämnat spår av sitt mest berömda tal. Det var tillkommet enbart för festen, och skulle kanalisera tidens revolutionära idéer i politiskt acceptabla banor (se Klinge 1989, s. 193). 30 30 »Vårt land! Vårt land!» de besjunga. – Runebergs dikt hade tidigare tonsatts av August Engelberg och F. A. Ehrström, och framförts till skaldens egen melodi vid Borgå stads 500-årsfest 3/12 1846. Eftersom ingen av dessa melodier hade slagit an ombads Pacius skriva en ny till majfesten 1848 (Lappalainen 2009; Mäkelä 2009, s. 128). Topelius dikt har i Finland kallats »vår folksångs dopat- test», men sin status som nationalsång fick »Vårt land» flera årtionden senare 35 (Ruin 1941, s. 123; Mäkelä, ibid.). 41–45 Din moders namn […] din moders ära! – Vid sidan av uttryck som »fädernes- landet» knyter Topelius på åtskilliga ställen sin patriotism till modersgestal- ten, t.ex. »Suomimoder» s. 156, v. 63 och s. 255, v. 81.

435 Kommentarer

1 46–47 Den döende sol som sjunker skön / I vikarnas vackra vatten, – Upprepning av inledningsverserna. Natten utgör diktens inramning, hoppet står till en morgon när natten har vikit (v. 50). Jfr slutverserna i »Vårt land» där Finlands framtid liknas vid en soluppgång. 49 O att hon må se din kärleks lön, – Jfr sista strofen i »Vårt land» som också beto- 5 nar att fosterlandets framtid är beroende av folkets kärlek.

Castrén, »Finlands folk i Topelius’ verk» 1918, s. 349; »Helsingfors i 1800-talets skön- litteratur» 1958, s. 256; [Grot], Utdrag ur J. Grots brevväxling med P. Pletnjov II 1915, s. 290 ff.; Hirn, »Finlands namn. En fest, en dikt och ett tal» 1951, s. 172–186; Klinge, Stu denter och idéer 1969, s. 166 f., 229; »Det kejserliga universitetet» 1989 s. [9]–[139] och »Omvälvningens decennium» 1989, s. 189–193; Idyll och hot 2000, s. 125 ff.; »Den euro- 10 peiska jäsningen och Finland» 2004, s. 151–156; Lappalainen, »Pacius, Fredrik», BLF 2, 2009; Mäkelä, Fredrik Pacius 2009, s. 128; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 225 f.; Pet- tersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 59 f.; Ruin, »Ett land stiger fram» 1941, s. 123 f.; Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 117–120; Anteckningar från det Helsingfors, som gått 1968, s. 111–118; 120 dikter 1970, s. 95; Wrede, »Zachris Topelius – barnatro och fosterland» 1999, s. 324 15 Manuskriptvarians efter titeln13 Maj 1848. ms: [saknas] 4 lunderna ms: tallarna [lunderna skrivet som alternativ ovanför] 5 Och ms: När 7 Sig […]närma; ms: De […]svärma 20 8 svek, ms: [tomrum] 13 kunde förnimma vågens ms: tycker sig höra löfvens 17–20 ms: Hans ord äro Han Han talar om Hans ord äro underbara. 24 Från kinden smyger sig tyst ms: Längs kinderna smyger tyst 25 26 Men ms: Och 32 Som slätterna kring hörs skalla, ms: Hvars lof öfver fälten skalla, 34 bröst, ms: hjerta, 35 Från blommornas läppar alla; ms: Från blommornas läppar [tillagt över raden:] Ur lunder och dalar alla; 38–39 ms: Förgät ej i stundens tidsfördrif: / Det namn, som gett klippor och skogar lif, 30 41–45 ms: We dig om i lifvets heta strid Du glömmer det namn, Som synts dig så ljuft i vårens tid, Hvars klang som en moders namn så blid Allena. 48–49 ms: Hon sett ditt jubel, hon hört din bön,/ Hon skall ock skåda din kärleks lön, 35 50 engång har ms: har engång

Tryckvarians efter titeln 13 Maj 1848. HT: [saknas] 4 lunderna 1860, 1880, 1888: lundarne

436 Ljungblommor II

7 Sig glädtiga skaror närma; 1860, 1880, 1888: De unga skaror sig närma 1 14 vågornas stilla HT: lundernas stilla 1860, 1880, 1888: skogens hviskande 16 I tätaste skaran en man står opp, 1860, 1880, 1888: I täta lederna står en man, 18–20 1860, 1880, 1888: En mäktig lösen förkunnar han, Ett blixtrande ursprungsord han fann, För hvilket töcknena vika. 5 Det ordet smälter hvart hjertas snö, Som sol öfver vinterblida; Det susar friskt öfver land och sjö. Hvem ville ej för det ordet dö Och lefva, älska och strida! 20 minnen HT: minne 10 24 kinden smyger sig tyst HT: kinderna smyger tyst 25 Att osedd till marken falla. 1880, 1888: Osedd till marken att falla. 26–27 1860, 1880, 1888: Så går det susande ord förbi. / Då hörs kring slätterna ljunga 29 hornen de stämma mäktigt i, 1860, 1880: hornen de stämma stolt deri: 1888: hornen stämma så stolt deri: 31 du det veta, det stolta 1860,1880, 1888: du veta, det starka 32 Som slätterna kring hörs skalla, 1860, 1880, 1888: Som går kring kullar och 15 sjöar, 33 tillbaka 1860, 1880, 1888: fjerran 34 klippornas bröst, 1860, 1880, 1888: klippans mossa, 35 Från blommornas läppar alla; 1860, 1880, 1888: Från stränder, vikar och öar. 36 hjertas 1860, 1880, 1888: väsens 38–39 1860, 1880, 1888: Alltintill döden det trogen blif, / Och gif ditt hjerta, ditt 20 blod, ditt lif 40 Är HT, 1860, 1880, 1888: För 41 var, 1860, 1880, 1888: är, 42 Det HT: Den 43–45 1860, 1880, 1888: Hon gaf dig lifvet; hon det begär. Se, dagen slocknar; – o, yngling, svär 25 Att skydda din moders ära! 48 Hon hörde din fröjd, din ed, din bön; 1860, 1880, 1888: Hon tager din ed, hon hör din bön;

Första Maj (s. 158 ff.) 30 Inget manuskript är känt. Prosadikten trycktes i HT 1/5 1847. Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. I Ljungblommor III ingår en dikt med samma titel, se s. 187. När prosadikten trycktes i HT ingick den i serien »Laterna Magica», som introduce- rades med en betraktelse över barndomens skuggspel, ett nöje som senare ersattes av en laterna magica. Berättaren beskriver hur han i vuxen ålder såg på livet som ett skuggspel, och hur han i timtal kunde betrakta skyarna och vågskimret. Han säger sig ha lärt sig att se 35 med hjärtat av en fyraårig flicka, och avslutar: »Ofta såg jag sedan ’medhjertats ögon’, och jag fann att bilderna blefvo klarare eller grumligare allteftersom mitt hjerta var varmt eller ljumt för det vackra i verlden. Jag beslöt att afmåla några.» Sedan följer den första delen i serien »Laterna Magica» (HT 14/4 1847).

437 Kommentarer

1 Presenterad i denna serie framstår »Första Maj» som en personlig livsreflexion, men placeringen i diktsamlingens del med samtidsdikter understryker draget av allegorisk, visionär betraktelse över det politiska uppvaknandet och framtiden. Sagostilen blir ett sätt att maskera budskapet.

5 Punktkommentarer 1 Mig syntes jag stod på ett högt berg – Jfr komm. s. 328, v. 1. 4 f. isstycken simmade likt glänsande svanor – Svanmetaforen används på ett liknande sätt i »Vid Tjugu år» (s. 105, v. 1–2). 8 hoppets första Maj – Jfr titeln »På Hoppets Dag» (s. 21), skriven 1/5 1844. 39 en vindstilla – lugnt väder. 58 femtio år – Ett av Topelius favoriserat tidsintervall för återblick och reflexion, 10 senare använt i berättelsen Gamla baron på Rautakylä (1849), dramatiserad 1851 (Efter femtio år).

Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 57 f.

Tryckvarians 15 före titeln HT: Laterna Magica. 2. 3 sommaren HT: sommarn 15 månne HT: månde 19 skiftar, HT: skiftat, 34 jollrar nu med lekarnas HT: nu jollrar med käpphästar och

20 1 Januari 1850 (s. 160 ff.)

Ett utkast på åtta v. är känt, daterat30/12 49. Dikten trycktes i HT 2/1 1850, och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. Vid tiden för diktens tillkomst hårdnade myndigheternas grepp med skärpt censur, och krossade förhoppningarna om ett öppnare kulturklimat (jfr Alhoniemi 1969, s. 227). När 25 dikten publicerades i HT hade stroferna fem och sex censurerats, de finns endast tryckta i Nyberg (1949, s. 230): De härliga löften, dem du gav, O längtans dag och dock alltför kort, när morgonen tänt sitt bloss, om så du oss svika skall, säg, har din afton för dem en grav, oss tidigt ryck ifrån jorden bort, liksom den har en för oss? att ej vi må se ditt fall. 30 De två ersättande stroferna i diktsamlingen (v. 17–24) är omformuleringar av de censu- rerade. Dikten är tudelad enligt samma princip som »Våren 1848»: i de sju första stroferna är perspektivet allmänt, i de sju följande specifikt finskt. Topelius vill ingjuta framtidstro i det finska folket och förhoppningar om ett fredligare och fruktbarare halvsekel än det föregå-

35 ende (v. 29–56). Castrén noterar att den materiella odlingen här jämställs med den ide- ella (1918, s. 255 f.; ex. v. 34). I de senare upplagorna är de uppfordrande och vid det laget politiskt inaktuella verserna 29–56 borttagna. Versen är jambisk-anapestisk, med taktschemat 4–3–4–3 och korsrim abab.

438 Ljungblommor II

Punktkommentarer 1 9, 31 nittonde seklets dag – 1800-talets mitt; jfr ms nedan. 14 segerpalm – segerlön. 36 Tag an – beakta. 49–52 Hvar ödemark, som med skördar täcks, […] Bär framtidens ädla frö. – Jfr »Våren 1848», där uppodlingen av ödemarken på ett liknande sätt blir en exponent 5 för framtidshoppet (s. 156, v. 51–52). 56 Dig hägne – skall skydda dig.

Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 226; Castrén, »Topelius’ fosterländska lyrik» 1918, s. 249, 255 f.; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 230; Vasenius III, s. 357

10 Manuskriptvarians Titel 1 Januari 1850. ms: 1 Jan. År 1850. 1–56 ms: Tornklockan ljuder och timman slår, Nytt år har i dag gått in, Det nya I vexlande menskosinn. Det nittonde seklets sol i brand. 15 Har nått till sin middagshöjd Tveklufvet faller i hälfter två Århundradets långa dag.

Tryckvarians Titel 1 1880, 1888: Första 20 8 dervid. 1860, 1880, 1888: bredvid. 15 opp 1880, 1888: upp 17 opp 1880, 1888: upp 17–24 HT: [saknas] 24 Förrän all 1880, 1888: Och innan 27 ännu ej HT, 1888: ej ännu 25 29–56 1860, 1880, 1888: [borttaget] 38 odle HT: odla

III.

30 Stoftets förtviflan (s. 163 f.)

Ett förarbete är känt, daterataskonsdag [1838] (se ZTe). Prosadikten ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. Pettersson påpekar att Topelius i »Stoftets förtviflan» undantagsvis försöker uttrycka högre filosofiska idéer i romantisk blomsymbolik. I prosadikten illustrerar den gudlösa människan sin livssyn i en parabel, där de två blommornas förhållningssätt i slutraderna 35 framstår som lika berättigade och lika fåfängliga. Genom denna iscensättning försöker Topelius formulera en sensmoral som »likväl är så dold att den alldeles förfelar sin verkan» (1952, s. 77). Pettersson förmodar ett inflytande från Stagnelius lärodikt »Idealis- men» (ibid., s. 75 f.; Stagnelius SS II, s. 177 f.).

439 Kommentarer

1 Prosadiktens första hälft (v. 1–18) består av femstaviga, jambiska fraser, d.v.s. nystev (se s. 335), andra hälften (v. 19–37) av tretaktiga jamber med hyperkatalex.

Punktkommentarer 2–3 Den mask, som usel i stoftet krälar, och jag, […] vi äro lika – Jfr »Led mig!» 5 (s. 166, v. 8) och »Dämonen» (s. 168, v. 23). 16 Intets portar – En bild för den absoluta meningslösheten, menar Pettersson (1952, s. 77). 36–37 Är icke ljugna himlars […] i stoftet myllad ned? – Jfr Ps. 103:15 f. där mänskans liv liknas vid gräset på marken: »När wädret deröfver går, så är det intet mer der, och dess rum känner det intet mer.»

10 Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 75 ff.

Skuggan (s. 164 f.)

Ett förarbete är känt, daterat 30/3 [1838] (se ZTe). Dikten ingår inte i de senare uppla- 15 gorna av diktsamlingen. Prosadikten utgör en pendang till den föregående. I »Skuggan» formulerar eremiten den kristnes livssyn uttryckt i en liknelse: den som vänder sig mot sig själv lever i mörker medan den som vänder sig mot Kristus lever i ljus och sanning. Prosadikten består huvudsakligen av femtaktiga jamber med fallande slut, som det inledande epitetet »Chrysostomos, den fromme eremiten». 20 Punktkommentarer 1 Chrysostomos, den fromme eremiten – Sankt Johannes Chrysostomos (344– 407), en av de grekisk-ortodoxa kyrkofäderna, blev känd som radikal ärke biskop i Konstantinopel. Innan han inledde sin offentliga bana levde han som eremit i bergen utanför sin hemstad Antiokia. Tack vare sin förmåga att fängsla sina åhörare, fick han namnet Fuhmo Dahbo, grek. Chrysostomos, »guld- 25 munnen». Han var känd för sin lärdom och för sina stilistiskt lysande teolo- giska skrifter och uttalanden i tidens tvistefrågor. 21 vid – medan. 40 båta – gagna, vara till nytta. 43 dödens dal – Uttrycket även i »Anderöster på hafvets strand» (s. 112, v. 19) och »Höstens vanmakt» (s. 229, v. 28). 30

Villande vägar (s. 165 f.)

Två manuskript är kända: ms 1 är en renskrift daterad Nov. 2 [1840], och ms 2 en fri omarbetning av ms 1, daterat 12 Oktober 1844. Dikten ingår inte i de senare upplagorna av 35 diktsamlingen. Dikten kan möjligen knytas till Topelius känslor för Greta Mattsdotter, som hade gift sig i augusti 1840, se inledn. s. XXIII f. Versen är jambisk pentameter med korsrimmet ABABABA, strofens första och sista rimband är identiska. I det mer ghaselimiterande ms 2 framträder repeterrimmen tydligt.

440 Ljungblommor II

Punktkommentar 1 3 Min ande törstar, räck mig lifvets vatten, – Jfr Upp. 21:6 där det sägs att den som törstar skall få dricka ur källan med livets vatten.

Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 96; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 122 f.; Topelius, 120 dikter 1970, s. 27; Törnudd, Flickan från Kahra 1948, s. 134 f.; Vasenius II, 5 s. 361; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 56 f.

Manuskriptvarians Titel Villande vägar. ms 2: I villande natt. 13 En stjerna lik ms 1: som stjernorna

17 lifvets ms 1: werldens 10 1–21 ms 2: O Gud, jag går i villande mörkan natt; Min lykta var fordom du på de skumma stigar; Nu har jag förlorat dig i den mörka natt. Den smala törniga väg, som till dig leder, Den kan jag ej återfinna i mörkan natt. Jag vilse gått uppå verldens dunkla hedar, Jag blind och hjelplös går i den mörka natt. 15 De falska irrsken blekt öfver djupen flämta, De vilja locka mig ned i mörkan natt. De hemska odjur ropa på rof omkring mig, De vilja sluka min själ i den mörka natt. Jag törstar, Herre! men källan jag icke finner, I öknars sandhaf går jag i mörkan natt. 20 O Herre Jesu Christe! mitt ljus och allas! O att jag förlorat Dig i den mörka natt! Se, derföre måste jag jag synda, törsta, lida, Och aldrig finna svalkan i mörkan natt. Förlorad, svigtande, svag, som rö för vinden, Hur länge skall jag gå blind i den mörka natt? 25 Jag brutit mycket: kan du mig än förlåta, Du skära Guds klarhets stråle i mörkan natt! O låt mig ej i det eviga mörkret falla! O led mig bort till Dig ur den mörka natt! Som morgonstrålen säll öfver jorden stiger, Så stig, o Jesu god, i min mörka natt! Låt i ditt ljus mina synder bli uppenbara, 30 Att jag må se, min skuld i den mörka natt, Att jag må två min själ i ditt blod, o Jesu! Och aldrig mista Dig mer i den mörka natt!

Led mig! (s. 166) 35

Ett odaterat manuskript är känt [1843]. Dikten ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. Liksom den föregående, »Villande vägar», är dikten en bön om ledning. Versmåttet är

441 Kommentarer

1 ghasel (se s. 350) med jambisk-anapestiska och femtaktiga verser. Titelns ord upprepas som repeterrim i första versen och i varje jämn vers.

Lagerlöf, Zachris Topelius 1920, s. 175 f.; Topelius, 120 dikter 1970, s. 52

5 Manuskriptvarians 1 verldarna, ms: verlden 2 himlarna, ms: himmelen 3 min själ förskräckes ms: mitt hjerta darrar, 4 din vrede. Hämmande allmakt, ms: din hämmande vrede. Herre, 5 brusa; ms: susa, efter 12 ms: Upprätta min svaghet, gå lik skinande stråle / Du jemt framför mig, helige 10 Herre, led mig!

I lif och död (s. 167)

Ett manuskript är känt, daterat Påskdag 1843. Dikten ingår inte i de senare upplagorna av 15 diktsamlingen. Dikten är en bön, liksom de två föregående, men uttrycker till skillnad från dem tro och tillförsikt. Versen består av tvåtaktiga jamber, med rimflätningen abbababba. Strofernas två första och två sista verser är identiska, men inledningsorden i v. 23 och 24 varieras.

Manuskriptvarians 20 4–7 ms: Blott hwad du bjöd, / Jag gör och lär, / Ej sorg mig tär. / I lust och nöd 10–18 ms: [skrivet efter v. 27; strof 2 och 3 omsvängda] 19–27 ms: [skrivet efter v. 9] efter 27 ms: [skrivet sist, efter v. 18] O Gud, i dig Jag sofver sött, Min själ är trött, 25 Will hvila sig – Min fot jag stött, Och lifwets stig I synd jag nött Jag sofwer sött I dig, o Gud! 30

Dämonen (s. 168 f.)

Inget manuskript är känt. Dikten ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. Dialogdikten uttrycker en andlig kamp mellan den frestade och fresterskan, som per- 35 sonifierar synden (v. 9, 23 ff., 32). Diktens jag segrar, nattens demon flyr för gudsnamnet. Bildspråket ansluter sig till dikterna om Greta Mattsdotter (se inledn. s. XXIII, och »Vid Tjugu år», s. 105). Demonbegreppet ansluter sig till romantiken, och får ofta beteckna en människa som utövar stor makt över sina medmänniskor. Det demoniska står bortom rättvisa och etik,

442 Ljungblommor II och representerar en främmande verklighet (se Engdahl 2009, s. 56, 59). 1 I de senare upplagorna understryks dialogformen av anföringstecken för varje nytt stycke (utom det sista). Prosadikten karakteriseras av nystevets rytm (första stavelsen betonas i ordet dämon; om nystev se s. 335).

Punktkommentarer 5 1 min dämon du! – Jfr »Vid Tjugu år» s. 105, v. 5 f.. 9 Hör upp – sluta. 11 Lethes – Lethe: i grekisk mytologi glömskans flod i Hades. 25 Mahomas – Muhammeds; Mahoma förekommer i Almqvists Ramido Mari nesco (1834; SV 7, s. [3]–71). 25 eden – lustgård. 10 49 lik ett rö som svigtar – Formuleringen återkommer i »Led mig!» s. 166, v. 7.

Engdahl, Ärret efter drömmen 2009, s. 55–[61]; Lagerlöf, Zachris Topelius 1920, s. 178 f.; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 40; Vasenius V, s. 101

Tryckvarians 3–4 ifrån sjelfva 1880, 1888: från mig sjelf och 15 14 stiga, 1860, 1880, 1888: sjunka, 21 ej dig 1860, 1880, 1888: dig ej 25 dig hatar 1860, 1880, 1888: dig jag hatar 26 botten 1860, 1880, 1888: bottnen 30 gräsligt sköna, 1880, 1880: sköna afgrund, 32 rysliga syndens spöke! 1860, 1880, 1888: spöke af synd och mörker! 20 33 den 1860, 1880, 1888: han 49 botten 1860, 1880, 1888: bottnen

Sörj icke för morgondagen (s. 169 f.) 25 Ett manuskript är känt, daterat 1845. Dikten trycktes i HT 8/11 1845. Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. Inför giftermålet med Emilie Lindqvist i december 1845 sökte Topelius ett lektorat i Vasa. I oktober fick han veta att han inte fått tjänsten, vilket var en missräkning. När fäst- mön fått beskedet skriver hon i ett brev (22/10) att hon funnit tröst i psalmen »Hvad Gudi täckes är mig kärt», en psalm på samma tema och vers som Topelius sedan skrev sin dikt på. – Diktens titel är hämtad från Jesu bergspredikan (Matt. 6:34), liksom liknelserna 30 i tredje strofen (Matt. 6:26–34). Versen är jambisk, med versschemat 4–3–4–3–4–4–3 och rimflätningen aBaBccB, vanlig i äldre psalmer.

Punktkommentarer 11 kärfva – här: bädd av halm. 35 21 redobogna – beredvilliga.

Vasenius II, s. 532

443 Kommentarer

1 Manuskriptvarians 19 Han sörjt för dem, han lyft dem opp, ms: Han lyftat dem ur nöden opp, 20 så dem gjort ms: gjort dem så 23 Den jag ms: den högt jag 24 förlorad ms: förloras 5 26–28 ms: Men dagar kommit dagar gått, / Och se jag vann en bättre lott, / Än den jag nyss förskjutit. 29–35 ms: [saknas]

Lotta Lennings Vaggvisa (s. 170 f.) 10 Ett manuskript är känt, daterat Maj 46. Dikten ingår i de senare upplagorna av dikt samlingen. Topelius gestaltar den vansinniga Lotta Lenning utförligare i novellen »Bruden» (HT 25 och 29/4 1846). I Självbiografiska anteckningar uppger Topelius att novellen tillkommit som ett resultat av att Fredrik Berndtson och han själv hade uppmanats att tävla om vem som kunde skriva den rysligaste berättelsen. Topelius ansåg att hans novell var det otäck- 15 aste han någonsin skrivit, men Berndtson avgick med segern (1922, s. 113). Scenen där Lotta Lenning sjunger för sitt döda barn utgör i novellen en fasansfull antiklimax till skillnad från diktens rofyllda stämning. Versen är jambisk-anapestisk med taktschemat 4–3–4–3–4–4–3 och rimflätningen aBaBccB.

20 Punktkommentar 22–28 Jag vaggar dig till en salig ro […] mask kan föröda. – Att tidig död förskonar ett barn från livets strid och svikna illusioner återkommer Topelius till i »Två englar» (s. 141, v. 10 f.) och »En liten pilt» (s. 237, v. 41–45).

Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 113; Vasenius V, s. 288

25 Manuskriptvarians efter titeln (Lotta Lenning var en vansinnig flicka, som vaggade sitt döda barn.) ms: [saknas] 1–7 ms: Sof sött i grafven, min engel huld! med christus skall du uppstånda. Hans ögon skina som klara guld 30 i denna werldenes wånda. Och bodde du uti kungaslott, i silkessammet och siden Med ädelstenar till örnegott Och Långt bättre har du hos moder din, 35 Om ock hon stigit i grafven in Dess kärlek är ej förbiden. Sof sött i natten, min engel huld Sof sött, min ljufvaste blomma!

444 Ljungblommor II

Nu kommer natt efter dagens strid 1 Och alla röster bli stumma – Din moder vakar allena huld. Och Herrens ögon som klara guld Se ned i werldenes 8–21 ms: [följer efter v. 28, se nedan] 5 19–21 ms: Ditt klara öga, det slutes än, / O säg när stundar na 22–28 ms: [följer efter v. 7, d.v.s. efterSe ned i werldenes] 28 kan ms: skall

Tryckvarians 6 klara 1860, 1880, 1888: solens 10 11 utsläcka. 1860, 1880, 1888: de släcka. 14 kan 1860, 1880, 1888: mer 26 all 1860, 1880, 1888: allt

Nattvardsbarnen (s. 171 f.) 15 Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 18/6 1845 och den ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. Dikten upptar temat om barnets oskuld och renhet som kontrasteras mot gudsfrån- vändheten i vuxenlivet. Dikten har två tidsplan, till skillnad från Tegnérs högstämda hexa meteridyll med samma titel som koncentreras till de ungas första nattvardsgång (1820; SS I, s. 54–64). 20 Versen är jambisk-anapestisk med taktschemat 4–3–4–3–4–3 och rimflätningen aBaBaB; s.k. tyskt rim i v. 4 (blomma-skumma-fromma), se även s. 141, v. 7.

Punktkommentarer 1 helgedagsskrud – Arkaiserande ordform, här använd för versschemats krav; jfr orgelen (v. 7) och verldenes (v. 16, 31). 25 39 hvita – rena.

Vasenius V, s. 119

Tryckvarians 7 heliga 1880, 1888: mäktiga 15 all 1880, 1888: allt 30 16 All verldenes 1880, 1888: Dess äflan, dess 23 med gråt 1880, 1888: så visst 24 Allt annat 1860: Allt timligt 1880, 1888: Sig sjelfva 25 förtorkade 1872, 1880, 1888: förtorkades 31 verldenes 1880, 1888: dagarnas 32 Och glömde sin herre, den 1880, 1888: Afgudarne blefvo dem 35 33 ömkliga 1860, 1880, 1888: flyktiga 37 Sist när alla 1860: Och sist, när de 1880, 1888: Engång, när de 38 fridlösa hjertan de 1860: fridlösa samveten 1880, 1888: sårade samveten 42 sin vän, 1880, 1888: sitt lif,

445 Kommentarer

1 efter 42 1880, 1888: O Herre, vi äro de svigtande rön, Dem villorna jaga och böja, Vi äro de gungande vågor i sjön, Dem vindarna sänka och höja, 5 De fladdrande fläktar af tro och af bön, Lätt rörde, men tröge att dröja. Allena i Dig är vårt fäste och strand; Så hjelp oss, att icke vi svike! Ledsaga de villade vågor till land, Gör röet till klippornas like, Styrk böner och tro med din Helige And’, 10 Och rota oss fast i ditt rike! Datering 1845. 1860: 1840. 1880, 1888: 1840–1880.

Guds öga vakar (s. 173 f.)

15 Ett odaterat manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 18/4 1846. Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. Dikten, skriven i en orolig tid, vill mana fram tro och gudsförtröstan (jfr »Lofsång i hungeråret 1847» s. 151, »Höstens vanmakt» s. 228). Tanken att Gud vakar över män- niskan kan skönjas i flera andra dikter i tredje delen av Ljungblommor II, se t.ex. »I lif och död» (s. 167). Mot versleden som beskriver tillståndet på jorden ställer Topelius Guds 20 blick: klar, god, mild, ljuv, stilla och vis. Dikten är en ghasel (se s. 350). Versen är jambisk och sjutaktig (4+3). Titelns ord upprepas som omkväde och repeterrim i första versen och varje jämn vers. De ojämna verserna har samma rimband som repeterrimmet (vakar).

Punktkommentarer 9 qvalm – kvav luft. 25 10 En ljungeld klyfver molnets rand; Guds ljufva öga vakar. – Se komm. till »De tvenne fåglarna i dalen», s. 338, v. 65.

Manuskriptvarians 4 vild; ms: vildt; 4 milda ms: goda 30 5 syns, ms: är, 8 seglarns köl bräcks af som rö; Guds goda ms: skummet stänker upp mot skyn; Guds milda 9 och sky, högtidligt åskan ms: [otydlig bokstav] en fjerran åska 10 ljufva ms: goda 11 en bäfvan bergen ms: och bergens grundval 35 12 öga stilla ms: ljufva öga 13–14 ms: Krig rasar, stora välden fort rycks bort ur sina hakar / Och blod och tårar strömma fritt: Guds goda öga vakar. 16 verldens gångjern ms: hela werlden

446 Ljungblommor II

Folkmelodier (s. 173 f.) 1

Två manuskript är kända: ms 1 är ett arbetsmanuskript daterat 1844 Jan. 13–14, midnatt, ms 2 en renskrift daterad1843 . Dikten ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. Det religiösa motivet får här ett folkligt uttryck. Att Kristus omtalas förtroligt som ’vän’ för tankarna till pietistisk fromhet. Uttryck och rim anknyter till tidens psalmer. 5 Versschemat växlar mellan stigande och fallande talrytm, vilket är karakteristiskt för den folkliga vistraditionen. Versen är fyrtaktig och har rimflätningen AAXbXbXb, med två till tre inrim i varje vers.

Manuskriptvarians Titel Folkmelodier. ms 1: Melodier / Wid pianot 1844 Jan. 13–14, midnatt. 10 1 förmer än de flesta,ms 1: den bästa, den bästa 3 mig ms 1: den

447 Kommentarer

1 L j u n g b l o m m o r I I I

Blommor i vågens brus (s. 177)

5 Inget manuskript är känt. Dikten ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. Den tredje samlingen inleds, liksom de två första, med en dikt där författaren formulerar sitt poetiska syfte. Bakgrunden till dikten avspeglas i bildspråket, som dels åsyftar det pågående Krimkriget, dels de ordstrider som Topelius själv var inbegripen i (inledn. s. XXX f.). Diktens jag uttrycker ett hopp om försoning (v. 19 f.), och framhåller sången som en helande, livgivande motkraft. Jfr »Höstens vanmakt» (s. 228), Topelius nyårsdikt och återblick på år 1854 i HT 3/1 10 1855, samt »Idyll i Valerii stil» (1856, Nya blad 1870). Dikten är liksom inledningsdikten i Ljungblommor II (s. 93) dialogiskt uppbyggd. Ver- sen är jambisk-anapestisk och femtaktig med korsrim, ABAB.

Punktkommentarer 24 Då skola sångens fåglar i stormen höras, – Anspelar på »Sylvias visor» . 15 25 Finlands flickor – Jfr v. 22–26 i »Ljungblommor», komm. s. 308, v. 23.

Vasenius III, s. 496, 538; V, s. 94; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 227

Tryckvarians 4 uti 1860, 1880, 1888: under 20 12 den 1860, 1880, 1888: han

Folkvisan i konsertsalen (s. 178 f.)

Inget manuskript är känt. Dikten trycktes första gången i HT 18/6 1851 och ingår i de 25 senare upplagorna av diktsamlingen. Dikten tillkom efter en konsert som den svenske tonsättaren Jacob Niclas Ahlström (1805–1857) gav i Helsingfors 14/6 1851. Topelius uttrycker sin uppskattning i en notis i samma nummer av HT där dikten publicerades: »En konsert, sammansatt af idel folkmelodier, ger ett merahelt intryck, än de flesta andra; det är ett folk och en natur satta [i] musik» (18/6 1851). 30 Citatet formulerar diktens grundtanke om folkvisan som det genuina uttrycket för naturen och folket. I dikten personifieras folkvisan som representerar det oförstörda och eftersträvansvärda (v. 29–32). Klinge betraktar visan som överraskande finsk-rousseau- ansk i sin idealisering av barndomen, naturen, det oskyldiga (v. 42–48), och som ett för- stadium till Sylviavisorna (2000, s. 212). Dikten speglar också tidens romantiska uppfattning om den fördärvade staden och den 35 sunda ödemarken. Jfr t.ex. Lars Stenbäcks »Mitt finska fosterland»Joukkahainen ( I, 1843; Stenbäck 1974, s. 89 f.). Topelius framhåller i olika sammanhang folkvisans förtjänster, i herdersk och natio- nalromantisk anda (HT 29/1 1853; 27/12 1854; 12/4 1856). Den omedelbarhet och enkelhet han tillmätte folkvisan såg han också som ett ideal för det lyriska skapandet (se

448 Ljungblommor III

ZT–K. R. Malmström 16/4 1856). Erik Ekelund anser att dikten implicit uttrycker Tope- 1 lius konstnärliga program (1969, s. 188). Versschemat är s.k. halverad hildebrandstrof, eller »Volksliedstrof»: 3+3 jamber med parrim aabb (jfr Anna-Maria Lenngrens »Pojkarne», och komm. till »Första Maj», s. 454).

Punktkommentarer 5 1 den stolta salen – Ahlströms konsert hölls i festsalen i Societetshuset, senare Helsingfors stadshus. 9 kottiljongens – kotiljong: under 1800-talet kontradans med många improvise- rade turer och inslag av sång och lek, där små presenter, s.k. kotiljongsmärken, delades ut. 11–12 Bellini – Auber – Donizetti – Vincenzo Bellini (1801–1835), Daniel-François- Esprit Auber (1782–1871) och Gaetano Donizetti (1797–1848) var tre av 10 tidens mest populära operakompositörer. Representerar här konstmusiken, folkmusikens motsats. 16 Weber och Rossini – operakompositörerna Carl Maria von Weber (1786–1826) och Gioacchino Rossini (1792–1868). Se ovan. 21 Visan, hon är ett barn – Jfr följande dikt där sången framställs som ett barn (v. 10 f., 18 f.). 15 30 vakans – taltrastens. 45 (42) »Vänd åter till naturen – Devisen förknippas med Rousseaus idévärld.

Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut, 1969, s. 110 f.; Castrén, »Topelius’ politiska diktning» 1958, s. [171]–187; »Helsingfors i 1800-talets skönlitteratur» 1958, s. 256; Eke- lund, »Topelius och hans samtid» 1969, s. 188; Klinge, Idyll och hot 2000, s. 211 f., s. 395; 20 Lassila, Runoilija ja rumpali 2000, s. 67 f.; Topelius, Sångens minne. Tillegnadt Helsingfors’ bildade Ungdom, som deltagit i ’Kung Carls jagt’. Den 19 april 1852; 120 dikter, s. 110 ff.; Vasenius V, s. 112; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 182

Tryckvarians 6 hela 1880, 1888: vida 13 blygsam 1880: blygsamt 25 15 är hon 1860, 1880: hon är 19 god, HT: täck, 20 i staden sjunga, HT: för oss sig visa, 22 godhet och att 1860, 1880, 1888: hennes egen 23 uti 1888: in i 32 Allt 1880, 1888: Och 30 35 igenom 1880, 1888: in genom 38 ren längesen 1880, 1888: som länge flytt 48 Ty ack, HT: Tro mig,

Blommorna på torget (s. 179 f.) 35 Inget manuskript är känt. Dikten trycktes första gången i HT 23/4 1853 och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. Diktens jag jämför vårblommorna med sina egna oansenliga dikter (v. 17–20), i ojämn konkurrens med andra varor (v. 21 f.); liknelsen och anspråkslöshetsretoriken är desamma

449 Kommentarer

1 som i »Ljungblommor» (s. 3). Flertalet av de dikter som följer i denna avdelning kan betraktas som de mest opretentiösa som Topelius tagit med i någon diktsamling. Att flera av dem ingår också i de senare upplagorna visar att Topelius såg den lekfulla bagatellen, genrebilden och pastischen som representativa genrer i en habil lyrikers repertoar. Vasenius förknippar dikten med den tillfredsställelse Topelius samma vår uttrycker 5 över att blomsterhandeln ökat: »ty umgänget med det oskyldigt sköna förädlar hjertat och mildrar sederna. […] dess oskuld inverkar på lynnet välgörande som umgänget med ett godt barn.» (Leopoldinerbrev HT 3/6 1853; Vasenius V, s. 119) Versen är jambisk, fyrtaktig och parrimmad, aabb.

Vasenius V, s. 119

10 Tryckvarians 3 Och bredvid dem stod’ 1860, 1880, 1888: Till salu mellan 16 Hon köpte vårens HT: Den tokan köpte Datering 1853. 1880, 1888: 1852.

15 Den ringa gåfvan (s. 180 f.)

Ett manuskript är känt, daterat20/2 49. Dikten trycktes första gången i Aina. Poetisk kalen der 1851 (A), och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. Versen är trokeisk, åttataktig och parrimmad aabb.

20 Punktkommentarer Titel Den ringa gåfvan. ms: Therese Deckers – Therese Decker var jämnårig med Aina Topelius, och således vid diktens tillkomst ett barn. Jfr Topelius bröllopsdikt »Till David Hahl och Therese Decker», 13 April 1873 (SS 4, s. 321 f.). Datering 1850. – Jfr ms-dateringen: 20/2 49.

Topelius, Sånger, Samlade Skrifter 4, s. 321 f., Vasenius II, s. 512 25

Manuskriptvarians Titel Den ringa gåfvan. ms: Therese Deckers visa. 3 hulda flicka, på din ms: på den hulda flickans 4 du ms: hon 7 band dem kring ditt mörka hår, ms: omkring hennes mörka lock, 30 8 Blott i deras klara skimmer glänste ock för mig en tår. ms: Blott vid deras klara skimmer hon ej glömde mig ändock. 12 din bild emot ms: den hulda mot 13 jag gerna; tag ms: jag, tag 14 mitt hjertas bleka drömmar, tag dem, dyra, ms: min enda skatt, mitt hjerta, tag det, hulda, 35 15 väcker upp till lif och dag, ms: [saknas] 16 Och det djupa mörka hafvet med dess dolda skatt är jag. ms: Jag – jag är det djupa hafvet,

450 Ljungblommor III

Tryckvarians 1 3 hulda flicka, på din A: på den hulda flickans 4 du A: hon 5 uti 1880, 1888: långt i 7 band dem kring ditt A: omkring hennes 12 din bild emot A: den hulda mot 5 14 mitt hjertas bleka drömmar, tag dem, dyra, A: min enda skatt, mitt hjerta, tag det, hulda,

Romantiskt äfventyr (s. 181 f.) 10 Inget manuskript är känt. Dikten ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. Prosadikten, på jambisk pentameter, imiterar den skräckromantiska genren med en anhopning av dramatisk rekvisita och teatrala effekter. Diktens tillkomstplats blir en teaterscen. Den nattliga scenen, med borgruinen, ovädret, sammansvärjningen och den kvinnliga gestalten, parodierar uttryckligen andra akten i operanKung Carls jagt som var aktuell när prosastycket tillkom; operan hade premiär i Helsingfors 24/3 1852. Uppsätt- ningen exemplifierar hur en och samma händelse inspirerar Topelius till olika litterära 15 uttryck, se »Kung Carls jagt» (s. 191) och komm. s. 445 f. Om denna arbetsmetod, se inledn. s. XIX ff.

Punktkommentar 18, 28, 46, 47 karamell – limonad (citronsaft) – applåderna! – kulissen – Parodiska nyckel- ord som bryter genre-imitationen. 20

Fingerräkningen (s. 182 ff.)

Ett odaterat förarbete är känt [1840]. Dikten ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. 25 Åtskilliga Topeliusdikter bär dialogens prägel; liksom den följande dikten är denna en av de mest talspråkliga och lättsamma. Av Topelius dagböcker 1838–1840 framgår att väninnorna i Nykarleby, bland dem Emilie Lindqvist och Hilda Winge (jfr v. 1, 54) räknade sina förälskelser på fingrarna (db 10/10 1838, 29/10 1838, 13/6 1840). – Vest påpekar att dikten erinrar om Franzén (1905, s. 60). Versen är jambisk pentameter med rimflätningen aBaaBcc. 30 Punktkommentarer 8 Sybågen – ramen där handarbetet spändes fast. 8 längesen – sedan länge. 9 res-piraten – pirat: handväska, främst avsedd för sytillbehör. SAOB ger v. som exempel på ’respiraten’. 12 rara – förträffliga. 35 16 detta år – vårt sjuttonde – Emilie fyllde 18 år 1839. 18 uniform med uppslag blå – Från 1831 var Finska kadettkårens uniformer ljusblå. 27 kottiljongen – se komm. s. 449, v. 9. 34 öfverskon – ytterskon.

451 Kommentarer

1 39 kammarjunkarn – hovman, i rang under kammarherre. Datering 1839. – Enligt manuskriptdateringar i dikthäftet torde ms ha tillkommit 1840. Möjligt är att tidigare ms förkommit.

Vasenius II, s. 337; V, s. 103; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 60 5 Manuskriptvarians Titel Fingerräkningen. ms: [Emilias finger. samt nio v. på annat versmått, därefter:] Aliter [aliter: (lat.) »på annat sätt»] 1–56 ms: Den en och samma quällen, nog mins du, Hilda, den hur brasan uppå hällen 10 var slocknad längesen – hur tyst, båd inn’ och utan [och ?] alla såfvo godt och genom förnsterrutan såg klara stjernan blott

15 Och sen wi warit skilda så länge, båda två, nog mins du, söta Hilda, hur roligt det var då. Och hur wi talte mycket – den gode Guden wet

20 hvad allt oss föll i tycket så der i hemlighet! Men mins du, Hilda lilla, vår fingerräkning då? Den slöts ju ej så illa, ty jag fick säkert twå 25 och kanske tre då redan jag tyckte nästan det, och vet du, Hilda, sedan jag fann att jag haft rätt. Jag dig i ärmen knyckte: aj aj – hvad du är rik – 30 och nyss jag nästan tyckte att jag var dig så lik, Ja, kära du, besinna det rår jag inte för; hvad mina ögon vinna Mitt samvete ej rör – 35 Der kommo de så många och bugade så grannt, och höllo tal så långa; Men intet ord var sannt.

452 Ljungblommor III

För mig båd’ rök och flamma 1 de skulle rusat i – Men jag – jag otacksamma! jag bad dem låta bli. De wisst till månan klifvit för att behaga mig – 5 men jag det råd dem gifvit att ej besvära sig.

Tryckvarians 8 den 1860, 1880, 1888: han 14 det 1888: der 10 25 att ej fara 1880, 1888: än ej åka 44 fingrarna 1880, 1888: fingrarne 48 när 1880, 1888: då

Selmas sparbössa (s. 184 ff.) 15

Inget manuskript är känt. Dikten ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. Den publicerades samma år (1854) i barntidningen Eos. Dikten formar sig till en sedelärande berättelse om vikten av att bevara barndomstron som en skatt och inte låta sig bländas av pengar eller smicker. Versen är trokeisk med taktschemat 4–3–4–4–3 och rimflätningen aBaaB. 20 Punktkommentarer 6 gumor – gudmor. 15 bäska droppar – här: medicin. 18 guffar – gudfar. 39 en ring – Avser avtrycket av löjtnantens svärtade mustasch. 49 myrtenkrans – symbol för kärleken (se komm. s. 397, v. 20). 25 56 dukat – mynt med hög guldhalt, benämningen förekom i flera länder. I Sverige präglades dukater fram till 1868. Svenskt mynt användes i Finland parallellt med ryskt till 1840.

Den eviga sommaren (s. 186 f.) 30

Inget manuskript är känt. Dikten ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. Orden om den eviga sommaren tillskrivs i dikten Topelius dotter Aina, född 1846. Familjen vistades på Kuddnäs i Nykarleby om somrarna, den enda årstid som Aina hade upplevt i trakten. I sista strofen får barnets tankar illustrera människans eviga dröm om ett paradis och hennes längtan dit. Det finska namnet Ainas innebörd, ’för evigt’, ger dikten en extra infattning. Namnet Aina återkommer i flera dikter (s. 3, 47, 48, 73 f.). 35 Jfr K. R. Malmströms dikt »Ainas fråga» publicerad i Åbo Tidningar 24/12 1850; se Öller 1920, s. 349–352. Versen är jambisk, fyrtaktig och korsrimmad aBaB.

453 Kommentarer

1 Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. [235] f.; Schalin, »Hemkretsmotiv i Z. Topelii diktning» 1918, s. 34; Topelius, 120 dikter 1970, s. 157 f.; Vasenius IV, s. 284; Öller, Ett kvarts sekel av vårt litterära liv 1920, s. 249–352

Tryckvarians 5 25 var 1860, 1880, 1888: är

Första Maj (s. 187 ff.)

Ett manuskript är känt, daterat29 April 52. Dikten publicerades i HT 1/5 1852, och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. 10 Enckell noterar att ungdomskärleken är ett omtyckt motiv för versberättelser hos Tope- lius, och han förmodar att författaren med detta ämnesval »ville roa eller framkalla rörelse hos sina läsarinnor» (1970, s. 101 f.). Motivet varieras i följande dikt, »I Esplanaderna», se komm. nedan. Jfr »Den första snön» (1844), s. 42 f. Versschemat är hildebrandstrofens: jambiskt, tretaktigt med rimflätningen XaXaXbXb. Ruth Hedvall pekar på en »möjligen omedveten» reminiscens av stämningen i Anna- 15 Maria Lenngrens dikt »Pojkarne» på samma versmått (Hedvall 1918, s. 338 f.).

Punktkommentarer 18 kil af saffian – bollen var sydd av trekantiga bitar av mjukt skinn av get eller får; marokäng. 53 polkades – dansades polka. Topelius uttrycker sig tämligen nedlåtande om 20 den »ursinniga polkan»; den moderna dansen föll honom inte i smaken (HT 10/2 1847; se även »En dags vexlingar», Necken 1845, s. 112).

Hedvall, »En gammal vis- och psalmrytm» 1918, s. 338 f.; Topelius, »En dags vexlingar», Necken 1845, s. 112; 120 dikter 1970, s. 101 f.

25 Manuskriptvarians Titel Första Maj. ms: 1 Maj: 2 Den ms: På 7 trippade ms: nalkades 10 helt ms: så 13 med kloka ms: ju med sin 14 Jag stod förut på lur; ms: Och med min bror kom jag, 30 16 Och ingen visste hur. ms: Vid hjertats tysta slag. 19–20 ms: Allt upp mot himlens fäste / Sin höga ljusa ban 25–64 ms: [saknas]

I Esplanaderna (s. 189 ff.) 35 Inget manuskript är känt. Dikten publicerades i HT 24/4 1850 och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. Dikten är liksom den föregående (se komm. ovan) en genrebild med två tidsplan: en scen från ungdomstiden målas upp i diktens första del, och kontrasteras mot en aktuell

454 Ljungblommor III tidsbild. »I Esplanaderna» är en av få Topeliusdikter med Helsingforsmotiv, vilket inklu- 1 derar löjtnantstypen. Versen är jambisk, sjutaktig och parrimmad, aabb.

Punktkommentarer 10 (27) mantille – (sp. ’mantilla’), spansk slöja eller sidansjal, mantilj. 5 10 sidensarge – sars: tyg. 19 kapellet – Se not; senare restaurang Kapellet. 31 kärleksdryck – Donizettis komiska opera »Kärleksdrycken» (L’Elisir d’amore, 1831) uppfördes fyra gånger av amatörer i april 1850 i Helsingfors. 38 sodomsäpple – bittert hån; i antiken: vacker frukt som blir till rök och aska då den plockas. 10

Castrén, »Helsingfors i 1800-talets skönlitteratur» 1958, s. 255; Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 78 ff.; Söderhjelm, »Topelius’ tidigaste lyriska diktning» 1931, s. 63; Topelius, 120 dikter 1970, s. 100 ff.; Vest,Zachris Topelius 1905, s. 182

Tryckvarians Titel Esplanaderna. HT: Esplanaden. 15 2 En gång så stolt! En vext så smärt! En lilja i sin skrud! HT: Gif akt på hennes sätt och gång – en vacker vext, vid Gud! 1860, 1880, 1888: Hur skön! Hur stolt! Som en sylfid hon sväfvar utan ljud. 7 opp 1880, 1888: upp 12 tycktes HT: syntes 13 så 1880, 1888: då 20 16 vore HT: varit 18 ett glas med 1880, 1888: jag ber, en 19 ett, 1880, 1888: en 20 Det […] hand den 1880, 1888: Den […] hand han 20 jag min flicka bjöd; HT: bjöd jag åt min mö; 25 ha 1888: har 25 29 Hon helsade, jag HT: Vi möttes fritt, vi 32 röjde […] nyck. HT: gjorde […] knyck.

Kung Carls jagt (s. 191 ff.)

Inget manuskript är känt. Dikten publicerades i HT 27/11 1852 och ingår i de senare upp- 30 lagorna av diktsamlingen. Den 24 mars 1852 hade operan Kung Carls jagt urpremiär i Helsingfors. Denna Fin- lands första opera, med libretto av Topelius och musik av Fredrik Pacius, var en stor hän- delse och involverade många unga deltagare. Med mer än femtusen sålda biljetter, ett för tiden enastående publikrekord, gav operan planerna på ett nytt teaterhus en avgörande knuff framåt. 35 Åtta månader senare publicerades dikten med samma namn i HT. Här förflyttas en av de medverkande femtio år framåt i tiden. Kompositören och sångarna är borta, men sången lever oförändrad kvar. Paralleller finns till dikten »Sångens minne» som Topelius tillägnade de amatörer som medverkade i uppsättningen avKung Carls jagt: När deltagarna

455 Kommentarer

1 åldrats skall de lyssna till Pacius melodi och »tänka gladt: Det var ock Vi engång / Som räddade åt Finland denna Sång!» (separattryck 1852; se ZTe). I »Romantiskt äfventyr» (s. 181) ger Topelius en parodisk version av uppsättningen, komm. s. 451. När dikten publicerades i HT hade v. 16, »Farväl, o vårt fosterland!», strukits av censorn. Att en versrad saknades var uppenbart för läsarna, likaså att versslutet rimmade 5 på »mästarhand». Versen är jambisk-anapestisk, tretaktig och har rimflätningen XaXaXbXb.

Punktkommentarer 16 »Farväl, o vårt fosterland!» – De avslutande raderna i Kung Carls jagt lyder: »’Högt stige vår bön mot himmelens rand / för dig, för dig, o vårt fosterland!’ Kungen: ’Ett högt farväl åt Finland!’ Alla: ’Hurra!’ Kör: ’Farväl, farväl!’» 10 17 (53) Och femtio år försvunnit – Ett av Topelius favoriserat tidsintervall för återblick och reflexion, senare använt i berättelsen Gamla baron på Rautakylä 1849, dramatiserad 1851 (Efter femtio år). Jfr »Första Maj» (s. 158 ff.).

Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 252; Topelius, Sångens minne. Tillegnadt Helsingfors’ bildade Ungdom, som deltagit i ’Kung Carls jagt’. Den 19 april 1852; Vasenius III, s. 382 f., 15 552; V, s. 80 f.

Tryckvarians 1 uppå 1880, 1888: öfver 16 »Farväl, o vårt fosterland!» HT: [saknas] 17 försvunnit HT: förrunnit 20 41 f. strålande vårsol skådar / På täckta HT: sena novembersolen / Ser klart på 1860, 1880, 1888: strålande ser en vårsol / På täckta 53 femtio flydda 1860, 1880, 1888: flydda femtio 53–56 HT: Men än uti sången ljuder Den sällsama drömmens röst: Det sköna föråldras aldrig I ädla menskobröst. 25 56 kom ifrån 1880, 1888: somnat från

Naturens skönhet (s. 193 f.)

Ett odaterat manuskript är känt. Dikten trycktes första gången iAina. Poetisk kalender 1851 30 (A) och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. I diktens senare del skildrar diktens jag en kvinnlig gestalt som ett intensifierat uttryck för naturens skönhet, som han ägnar diktens första del. Jfr »Augustiqvällen» (s. 133). Versschemat är nystev med rimflätningen XXXaXXXa (om nystev se s. 335).

Punktkommentar 35 Datering 1851. – Dikten publicerades i kalendern Aina som trycktes 1850.

Manuskriptvarians Titel Naturens skönhet. ms: Den enda qvällen. 7 f. vindfläkt / I ms: vind / Genom

456 Ljungblommor III

9–16 ms: Med lutad panna 1 Jag böjde knä för Naturens skönhet Och

Der glimmar fjärden, Der glänser månen, 5 Der darrar vågen I magisk glans – Då för att fresta Min frestarinna, med handen täckte Jag kikarn 10 Hon ej det märkte Hon stum och tankfull 21–24 ms: Hon stod bakom mig Den enda, ljufva – Dess ögas skimmer, Dess andes sus. 15 25 vågor, ms: bölja 26 Från glans och lågor ms: Från vågors 29 Med lutad panna ms: Och lutad

Tryckvarians 21 Det var den dyra, A: Hon stod mig nära, 20 22 henne kände 1888: kände henne

Miranda (s. 194 f.)

Inget manuskript är känt. Dikten ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. Dikten upptar flera komponenter från folksagans värld: tretalet, prinsessan och friarna, 25 exotismen, den sanna kärleken personifierad av en enkel yngling. Namnet Miranda anspelar på Prosperos dotter i ShakespearesStormen , där faderns trollstav lär Miranda att allt kan fås. Den serie av blomsterkransar Miranda kastar ut – myrten, ros, vattenlilja och till sist, litotetiskt, ljung – har sin motsvarighet i Köpmannen från Venedig, där i en liknande tävlan ett skrin av tenn visar sig vara förmer än skrin av ädelmetall. I ett brev till Runeberg 1855 uppger Topelius att han uppgjort en plan till två nya libret- 30 ton åt Pacius, »Marmorhjertat» och »Miranda» (skisser i NB 244.168), »båda mystiskt romantiska» (14/3 1855). Dikten är skriven på versifierad prosa. Varje stycke har fyra jambiska, femtaktiga fraser med parrim, aabb.

Punktkommentarer 35 4 f. myrtenkrans – symbol för kärleken, se s. 397, v. 20. 39–40 jag ock ett rike har […] hoppets rike utan gräns, – Jfr »Studentvisa» s. 225, v. 13 f. 42 rart – sällsamt, sällsynt.

457 Kommentarer

1 Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 239 f.; Vasenius V, s. 101 f., 129, 332, 420; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 182

Tryckvarians 1 ha 1880, 1888: få, 5 4 for i gyllne vagn och perlors glans. 1880, 1888: red i våren ut, i morgonglans. 10 gyllne slott sig fylla ren från golf till tak med guld och ädelsten. 1880, 1888: slott med port af ädelsten stå glimmande som guld i solens sken. 17 rike har sin like ej en gång [...] nedergång. 1860, 1880, 1888: rikes like aldrig varit sedd [...] aftonbädd. 24 uti snäckans 1880, 1888: i en snäckas 29 bestå, 1860, 1880, 1888: förmå, 10 30 hafvens 1860, 1880, 1888: hafvets 34 varma 1860, 1880, 1888: unga 46 ett ädelt 1880, 1888: en ynglings

Odödliga kyssar (s. 195 f.) 15 Ett manuskript är känt, daterat7 April 1851. Dikten publicerades första gången i kalendern Fjäriln 1851 (F) och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. »Odödliga kyssar» hänför sig till de dikter där den erotiska kärleken förknippas med det ändlösa stjärnvalvet (jfr »Orions bälte» s. 123 och »Vintergatan» s. 235). Idén om ljusstrålarnas försening på »tusen år», gör det möjligt för människan att 20 betrakta sig själv. Genom denna perspektivering leker diktaren med föreställningen om människans odödlighet. »Rikens fall och flickors kyssar» likställs i detta perspektiv. Versen är trokeisk, fyrtaktig och har rimflätningen AAXbCCXb.

Punktkommentarer 5 förveten – här möjligen: förmätet. 9 shavlen – sjalen. 25 19 cheruberne – de himmelska väktarna. Hos Topelius i mer obestämd betydelse: änglar. 20 etherns – eter, här: osynligt ämne som tidigare ansågs fylla världsrymden.

Belfrage, »’Vintergatan’s genesis» 1919, s. 16; Nyberg, »Till Vintergatans genesis» 1949, s. 156 30 Manuskriptvarians Titel Odödliga kyssar. ms: Werldshistorien i Rymderna. 1–8 ms: Kom hit ut, min bleka flicka, Kom hit ut i vinternatten, der millioner stjernors skara, 35 Milda, klara, Underbara, Strålars hem, Vill du icke älska dem?

458 Ljungblommor III

9 dig ms: [saknas] 1 11–24 ms: Evighetens anblick isar. Jordelifvets varma [skrivet i marg:] Alltför hög är nattens himmel / Kall odödlig hetens hem Fruktar du att snabbt förrinna Se ditt väsen tyst försvinna 5 Spårlöst som en suck förklingar Uti gränslös ocean.

Darra ej, min bleka tärna, Vet, på hvarje klarögd stjerna Står en hög seraf och samlar Strålarna från jordens hem 10 Och när tusen år förrunnit Har det ljus i dag förbrunnit Hunnit uppå etherns vingar Till den klara stjernans 27 strålars ljusa ms: klara strålars

29 här ms: ren 15 30 gömda, ms: glömda, 31 flickors ms: nattens 32 Skönjas klart deruppe då. ms: Spegla sig [ofullständigt] 33 väsen af sekunder, ms: barn utaf sekunden 39 samma kyssar ms: häfders skiften efter 39 ms: Och bland dem de samma kyssar 40 läpp ms: mund 20

Tryckvarians 20 Strålar ifrån 1880, 1888: Strålarna från 20–24 F: Strålar ifrån jordens dal. Och när tusen år förrunnit, Har det ljus, i dag förbrunnit, 25 Hunnit uppå etherns vingar Till de klara stjernors sal. 39 samma kyssar 1880, 1888: denna kyss, som

Andesyn (s. 197 f.) 30

Inget manuskript är känt. Dikten ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. Formellt anknyter det dialogiska bygget och versschemat, liksom motiviskt ande synens många skepnader, till den första Sylviavisan (s. 200), tillkommen året innan. Motiv och ordval förbinder den med romantisk dödsmystik (v. 8–14, 29–32). Versen är jambisk-anapestisk, med taktschemat 4–3–4–3–4–4–3 och rimmet aBaBccB. 35 Punktkommentarer 5 rann – gick upp, visade sig (SAOB ger versen som exempel, ’rinna’ 9e). 6 löje – leende.

459 Kommentarer

1 7 snöde – snöda: fåfängliga, usla. 15, 48 hamn – gestalt, skepnad.

Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 79 f.; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 233

5 Tryckvarians 25 morgonskymningens 1867, 1880, 1888: morgongryningens 27 saliga 1863: eviga 1872, 1880, 1888: lyckliga 43 opp 1872, 1880, 1888: upp 47 opp 1872, 1880, 1888: upp

10 Månkartan (s. 198 f.)

Inget manuskript är känt. Dikten ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. Dikten är en av de fyra kosmiska dikter där de älskande på ett eller annat sätt möts i himlarymden (»Orions bälte» s. 123, »Odödliga kyssar» s. 195, »Vintergatan» s. 235). I »Månkartan» är anslaget mer lättsamt; de latinska namnen på månens ’hav’ (slätter) blir 15 här semantiskt återaktiverade genom att försvenskas och tas i poetiskt bruk. Om incitamentet till dikten, se ZTe. Dikten är skriven på versifierad prosa. Varje stycke har fyra trokeiska, åttataktiga och parrimmade fraser (aabb).

Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 156; Lagerlöf, Zachris Topelius 1920, s. 126; 20 Nyberg, »Till Vintergatans genesis» 1949, s. 155 f.; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 81 f.; Vasenius V, s. 122 ff.; Vest,Zachris Topelius 1905, s. 58

Tryckvarians 8–9 böljor utaf 1880, 1888: böljorna af 15 uti 1880, 1888: långt i

25 II.

Sylvias visor (s. 200–219) De tolv Sylviavisorna tillkom i en på många sätt mörk tid: i Europa började Krimkriget 1853, Finland drabbades av missväxt och koleraepidemi, och 1854 var för Topelius ett år 30 när han utsattes för hård kritik, se inledn. s. XXX f. Om denna tid konstaterar Topelius trettio år senare (1883): »Om det är sant, att Sylvias visor beteckna den högsta stånd- punkt jag uppnått uti lyriken, så inträffade detta åren 1852–1855. Dessa visor upprunno ur djupa strider och behov av frid i naturens sköte; den frid, som står upphöjd över naturen, kände jag väl, men ännu blott i det avlägsna fjärran» (1922, s. 138 f.). De åtta första visorna koncipierades från början av juni till september 1853 och tre för- 35 fattades sommaren 1854. Den nionde, »Sylvias helsning från Sicilien» (s. 212), är undantagsvis skriven mitt i vintern. Sylviavisorna 2, 3 och 4 tillkom när familjen Topelius sommaren 1853 reste från Helsingfors till Nykarleby, och nr 5, 7 och 8 är daterade i trakterna kring Nykarleby. Alla visor utom den andra, »En liten flickas klagan», publicerades först i HT med överskriften »Sylvias visor», i samma ordningsföljd som i diktsamlingen.

460 Ljungblommor III

Sylvia presenterar sig i den inledande visan som vårens budbärare och som en perso- 1 nifiering av naturen (s. 200, v. 19 f.). Genom sin sång artikulerar fågeln tröst, hopp, glädje och lindring för hjärtat (ibid. v. 7), och framstår i detta som en förebild för skalden. I de flesta Sylviavisor är fågelskepnaden och fågelns röst urskiljbara, men i några dikter återges endast sunnanvindens, skördefolkets eller fiskarens sång (s. 208–212). I visornas titlar presenteras diktens skådeplats. Titlarna är ofta långa, med en anhop- 5 ning av bestämningar. Tekniken ger visan berättelsens konkretion, eller ger den åskådligt fäste i en naturbild eller stämning. Sylvialyriken framstår som en svit av oden till den finska naturen. Naturskildringen är romantisk och lyrisk, i mindre grad realistiskt beskrivande, endast enstaka signalement anger landskapets art (nr 3 utgör undantag). Några dikter är vid dateringen försedda med ortnamn – Janakkala, Franzila, Ruovesi, Oravais slagfält, Majniemi och Alön – som för- 10 binder dikternas landskap med olika topografiska miljöer. Teivas Oksala ser sviten som en hyllning till Topelius lärare Runeberg och det finska diktlandskap denne skapat; för detta syfte var fågelperspektivet ändamålsenligt (2009, s. 12). Utsikten uppifrån höll genom Runebergs insats på att etablera sig som poetisk regel för det finska landskapets höga visa, och flera Sylviavisor utnyttjar detta (inledn. s. XXVII). Vetterlund urskiljer två väsensskilda diktlandskap hos Topelius: Kalevaladikternas öde barrskogar och Sylviadikternas lövträd och blå sjöar (1918, s. 19). I bägge framträder 15 gemensamma drag: sångens läkande funktion och upphöjandet av naturen. I några Sylvia- visor tillkommer en uttalad religiös dimension. I jämförelse med naturdikter av Atterbom, Stagnelius och Tegnér finner Vetterlund ett mer omedelbart tilltal hos Topelius; inget tankestoff står emellan läsaren och landskapet (1918, s. 27). Pettersson påpekar att Topelius identifierar sin egen »sångarsjäl» med -Syl via, och genom fågeln med den natur och de ideal som hyllas i visorna: »Den romantiska 20 naturinlevelsen har nått sin fulländning, skaldens väsen har sprängt sina gränser och tagit bo i allnaturen» (1952, s. 35). Som den samlande beteckningen antyder, är sångbarheten, välljudet och en medryck- ande rytm framträdande i samtliga dikter. Följaktligen har alla, utom »Under häggarnas doft», tonsatts av flera kompositörer (se förteckning, s. 541 ff.). Fågelsläktet Sylvia (från lat. silva, skog) tillhör familjen sångare, med både stannfåglar 25 och flyttfåglar. Till de senare hör t.ex. svarthättan, trädgårdssångaren och törnsångaren som häckar i Norden. De övervintrar främst i södra Europa, runt Medelhavet, men också i Afrika. Öller spårar ett förebud till Sylviavisorna i dikter av Jacob Henrik Roos (Öller 1920, s. 164). Jfr Roos »Nordbon i Södern» och »Till Lärkan» (Dikter 1841, s. 1 f., 24 f.). Två nya Sylviadikter från 1855 ingår i Sånger I 1860 (s. 261–264), ordningsföljden är i denna upplaga en annan än i Ljungblommor III. Ytterligare fyra ingår i Nya blad (1870). 30 Två Sylviavisor har endast publicerats i HT: »Sylvias sommartankar» (9/8 1854; se komm. till »En liten flickas klagan» nedan) och »Tidigare än förr bebådar Sylvia vårens ankomst» (23/4 1856). Dikterna publicerade i ZTe.

Castrén, »Topelius’ fosterländska lyrik» 1918, s. 266 ff.; Ekelund, »Topelius och hans samtid» 1969, s. 186 ff.; Hedvall, Finlands svenska litteratur 1917, s. 218 ff; »Topelius såsom 35 sin hembygds skald» 1918, s. 63 f.; Hirn, »De lagerkrönta skoplaggen» 1951, s. 201–205; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 275 f.; Oksala, »Zachris Topelius ja Karl Collan joulun sävelen luojina» 2009, s. 12; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 29–35; »Runeberg och Topelius som centrallyriker» 1970, s. 177–183; Sylwan, »Den

461 Kommentarer

1 finländska litteraturen. Topelius» 1919, s. 506 ff.; Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 138 f.; 120 dikter 1970, s. 129–156; Vasenius III, s. 388 f., 471 f., 537 f.; Vasenius V, s. 84–94; 102; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 182–185; Vetterlund, »Finlands romantiker» 1918, s. 18–28; Öller, Ett kvarts sekel av vårt litterära liv 1920, s. 164

5 1. Sylvia presenterar sig sjelf och bjuder sorgerna rymma (s. 200 f.)

Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 11/6 1853 och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. I dem dateras dikten »Hfors 9 Juni 1853». Sylvia presenterar sig som en läkande och försonande kraft, och erbjuder det sorgs- 10 na hjärtat ro i naturen. Anslaget erinrar om verser i »Selmas tankar i våren» (»2. Sjung! Sjung!», s. 138). Två faktorer samverkar till diktens svävande eller eteriska karaktär: Dels skiljer sig inlednings- och slutstrofernas jag från mittpartiets. Det jag som i diktens början ställer en fråga och som i dess slut har fått ett svar är ett annat än det som i mittpartiet presenterar sig som skapelsen själv. Dels identifieras mittpartiets jag, starkt anaforiskt i strof 2–4, med 15 en räcka skiftande företeelser i naturen, och blir därför med varje bestämning alltmer obe- stämt. Vetterlund anser att dikten är en av de ljusaste lyriska texter Topelius författat: orden förefaller sorglöst hopfogade och klangfärgen »ljus som silver» (1918, s. 18 f.). Glädjen i dem härleder han från Topelius barnatro och harmoniska livskänsla (ibid., s. 19). Vasenius påpekar att också vemodet framträder (v. 48, 54), och genom detta framstår Sylvia som 20 representant för den finska sången (Vasenius III, s. 388). Versen är jambisk-anapestisk med taktschemat 4–3–4–3–4–4–3 och rimflätningen aBaBccB. Versen kan läsas som nystev (se s. 335).

Punktkommentarer 3 öde mon – Associerar till Finlands natur och mer specifikt till landskapet i de inledande dikterna i Ljungblommor I. 25 43–49 Och Finlands bygd är så rik och skön […] hafven den skölja. – Vasenius noterar paralleller till strofer i »Vårt land» (V, s. 91).

Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 9, 59; Topelius, 120 dikter 1970, s. 129 ff., 235; Vasenius III, s. 388 f.; V, s. 91; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 183; Vetterlund, »Finlands romantiker» 1918, s. 18 f. 30 Tryckvarians 1 den fria, den 1860, 1880, 1888: du, fria och 2 och i dalar, 1880, 1888: och dalar 16 darrande 1860, 1880, 1888: dallrande 21 Som 1880, 1888: Med 35 24 Och 1880, 1888: Jag 41 älskade 1860, 1880, 1888: älskande Fotnot sångfåglarne 1860, 1880, 1888: sångfåglarna hör till 1860, 1880, 1888: tillhöra

462 Ljungblommor III

2. En liten flickas klagan för Sylvia i skogen (s. 202 ff.) 1

Ett manuskript är känt, daterat18 Juni – Janakkala [1853]. Dikten ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. I dikten ger flickan ord åt den nöd som drabbat landet genom torka och missväxt. Nöden framställs som en Guds prövning, Sylvia ingjuter mod och hopp. Från 1860 ändras 5 titeln till »En liten flicka klagar för Sylvia landets nöd» och dikten ges därmed en tydligare nationell förankring. De mest docerande stroferna utgår (v. 31–36, 49–54). Dikten är den enda Sylvia-visa som inte publicerades i HT. Den förefaller att ha ersatt den mindre genomarbetade tolfte Sylvia-visan i HT, »Sylvias sommartankar» (9/8 1854), som inte ingår i diktsamlingen (nr 12 i diktsamlingen saknar numrering i HT). »Sylvias sommartankar» är daterad 17 juni 1854 och upptar motivet med det annalkande kriget. 10 Versen är anapestisk med taktschemat 2–2–3–2–2–3 och rimflätningen aabccb.

Punktkommentarer 16–18 Du, som plockar din mat […] topparnas must? – Jfr Luk. 12:22–24 där fåglarnas bekymmerslöshet framställs som en förebild. 31–33 Har i bibeln du läst […] Egyptie land? – Se 2 Sam. 24:15; 1 Krön. 21:14. 46 Till ett gift ha vi redt – Syftar på brännvinsbränningen (se inledn. s. XXXIX). 15 55 Vid – vid det att, då. 63–66 Och han saltar med tårar […] all vår nöd. – Återspeglar tanken att tårarna är Guds välsignelse, jfr »Tårarnas makt» ( s. 76, komm. s. 374). Datering ms: Janakkala – Socken i Tavastland som familjen Topelius passerade på sin resa från Helsingfors till Nykarleby (se komm. till de två följande dikterna). 20 Vest, Zachris Topelius 1905, s. 230

Manuskriptvarians Titel 2. En liten flickas klagan för Sylvia i skogen. ms: Sylvia 2. 1–6 ms: Jag satt der en qväll På den gungande gren 25 Och jag sjöng ju min gladaste drill; Jag var munter och säll, Ty jag sjöng ej allen, Hela skogen han qvittrade 7 Och i ms: Då bland 9 Af en liten en flicka på mark; ms: Och en liten 13–14 gladt: […] min skatt? ms: då […] du så? 30 15 hvad stör det din lust, ms: det frågar du mig, 18 must? ms: [saknas] 24 ej bättre ms: det värre 27 sköte är torrt; ms: [saknas] 28 glimmande ms: ilande 30 Ilar ms: Han far 35 31–36 ms: Och som fordom vår prest Utur skrifterna läst Om de plågor Egypten Så

463 Kommentarer

1 Har en Och de grönskande ängar förödt 39 sinade ms: flödande 42 när tiden var god. ms: i 43–48 ms: Ty hvad Gud har oss gett 5 I vårt anletes svett Till vårt signade dagliga bröd Ha vi redt till det gift Som har bäddat vår grift Och fyllt landet med laster och nöd – 49 Ja ms: Och 50–51 ms: Än är måttet ej fylldt, / Ty man talar om örlog och pest. 10 53 sjunger om ms: sjunger ändå om 54 tröstar ännu uppå Gud! ms: har ej ett hjerta som vi – 56–60 ms: Från små ögonen blå Runno tårarna strida Och det mjuknade godt Och det sma 15 Och den lilla 64 göra ms: reda 65–66 ms: [saknas]

Tryckvarians Titel 2. En liten flickas klagan för Sylvia i skogen. 1860, 1880, 1888: En liten flicka 20 klagar för Sylvia landets nöd. 5 Der 1888: Det 7 Och 1860, 1880, 1888: Men 19 Men 1860, 1880, 1888: Ack, 29 Uppå 1860, 1880, 1888: Öfver 31–36 1860, 1880, 1888: [borttaget] 38 hjorden 1880, 1888: jorden 25 46 ha vi redt 1880, 1888: vi beredt 49–54 1860, 1880, 1888: [borttaget] 63 Och 1860, 1880, 1888: Se,

3. Sylvia har sett Sicilien och Egypten 30 och finner dock Finland så skönt (s. 204 f.)

Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 13/7 1853 och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. Sommaren 1853 reste familjen Topelius från Helsingfors till Nykarleby och övernat- tade då på överstelöjtnant Aminoffs gård Frantsila* vid Vesijärvi, Kangasala, 19–20 juni. 35 Tillsammans med dottern i gården promenerade de till den närbelägna Harjula (Harala) ås (Topelius 1922, s. 143; Topelius almanacka NB 244.157). Som ofta i Topelius dikter ses världen uppifrån, jfr »Våren 1848» s. 154 och »Första Maj» s. 158. Från sin utsiktspunkt kastar Sylvia en panorerande blick på det finska insjöland skapet. Att färgen blå är frekvent markerar att det är sjöarnas Finland Sylvia besjunger.

464 Ljungblommor III

Finlands skönhet understryks av titeln, där Sicilien och Egypten utgör referenspunkter. 1 Med den nya och mer kända titeln från 1860, »En sommardag i Kangasala», faller jämfö- relsen med de sydliga länderna bort. Alhoniemi noterar att Topelius tydligare än i någon annan dikt frammanar landets skönhet för att skapa en patriotisk känsla (1969, s. 103). Skönheten i naturen utmålas som landets rikedom (v. 25–28). En parallell kan dras till J. L. Runebergs »Den femte Juli», där 5 blicken vandrar över sjö och land (tryckt 1860, SS V, Fänrik Ståls sägner II, s. 46; känd av Topelius under 1850-talet, se komm. i SS XIV: 2, s. 402; se ZTe). Olof Enckell förmodar att visan, i tonsättning av Gabriel Linsén, har varit den populä- raste i 1800-talets sångrepertoar i Finland (Topelius 1970, s. 137). Versen är tretaktig och jambisk-anapestisk med rimflätningen XaXaXbXb.

* Inte att förväxla med det »Frantzila» som Runeberg omnämner i Fänrik Ståls sägner I (1848, »Fält- 10 marskalken», SS V, s. [113]), beläget i norra Österbotten (Rantsila).

Punktkommentarer 1–8 Jag gungar i högsta grenen […] dess strand. – Ruin anser att Topelius har återgett »vidden och luftigheten» över Finlands insjöar såsom ingen före honom, och anger denna strof som exempel (1941, s. 121). 2–11 Harjulas högsta ås – Längelmänvesis fjärdar – Roines älskliga vågor – Wesijärvi – 15 Namnen på platser och vattendrag i Kangasala (se komm. ovan), synliga från åsen, frammanar bilden av det finska landskapet. Samma landskap utgör bakgrund i sviten »Skog och sjö» i Nya blad (1870). Viljanen påpekar att det är Topelius som i Finland framställdt i teckningar (1845–1852) gjorde Finlands topografi och naturskönhet kända för allmänheten (1969, s. 241). 15 Naturens gröna tankar – Om synpunkter på denna bild, se inledn. s. XXVIII. 20

Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 103; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 104; Ruin, »Ett land stiger fram» 1941, s. 121; Topelius, 120 dikter 1970, s. 131; Vetterlund, »Finlands romantiker» 1918, s. 20 f.; Viljanen, Runeberg och hans diktning 1837–1877 1969, s. 241

25 Tryckvarians Titel 3. Sylvia har sett Sicilien och Egypten och finner dock Finland så skönt.1860, 1880, 1888: 3. En sommardag i Kangasala. 1 i 1860, 1880: på 9 älsklings öga, 1860: barndomshimmel 10 ett barndomshem, 1860: en samvetsfrid 11 Den 1880, 1888: Det 30 12–13 1860: I morgonen strålar blid. / Der blomma hundrade öar 21 skördarnes 1860, 1880, 1888: skördarnas 22 grönskande 1860, 1880, 1888: böljande 29 och i glädje 1860: och glädje 39 der för hans fötter 1880, 1888: i säll tillbedjan 41–44 1860, 1880, 1888: Du helige himlens Herre, 35 Hör lilla fågelens bön: Ack, hur är din jord så ljuflig! Hur är din himmel så skön! 47–48 1860, 1880, 1888: O Herre, lär oss att älska, / O, lär oss älska vårt land!

465 Kommentarer

1 4. Björken berättar hvad som kan hända i månskenet (s. 205 ff.)

Ett manuskript är känt, daterat 17 Juli [1853]. Dikten trycktes i HT 27/7 1853 och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. 5 Här introducerar Sylvia björken, och återger dennas berättelse. Vetterlund påpekar att dikten är romantisk, liksom Atterboms och Stagnelius vårdikter – men att det är fråga om en specifik »finsk och topeliansk romantik» (1918, s. 25). Jfr »Asparnas kärlek» (s. 124; se Pettersson 1952, s. 49). Versen är trokeisk med taktschemat 3–3–3–3–3–3–4 och rimflätningen aaaXbbb. Rimbandet i v. 1–3 är detsamma som i föregående dikts sista verser.

10 Punktkommentarer 33 hamn – andeskepnad. 42, 50–56 Och jag såg derpå och log. – Men det for ett sken […] jordens korta vår. – Ska- pelsen rörs av den jordiska kärleken, jfr »Grafven i Karttula» (s. 9), »Orions bälte» (s. 123) och »Vintergatan» (s. 235). Datering Ruovesi, 21 Juni 1853. – När familjen reste från Kangasala (se komm. till före- 15 gående) till Nykarleby passerade de Ruovesi socken 21/6. Topelius antecknade gästgiverierna som de passerade, och resrutten kan därför rekonstrueras (almanacka NB 244.157). Jfr manuskriptets datering, 17 Juli [1853].

Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 49, 90, 103, 105; Topelius,120 dikter 1970, s. 139–141; Vetterlund, »Finlands romantiker» 1918, s. 24 20 Manuskriptvarians Titel 4. Björken berättar hvad som kan hända i månskenet. ms: Sylvias Visor. 3. Björken berättar sina äfventyr. före 1 ms: Han stod på vikens strand Och yra vindars flock Dref litet skämt ibland 25 Allt med hans gröna lock, Allt som små barn på skämt Kring farfar klättra Och rycka h Hans vackra silfverhår.

30 Vi voro vänner vi, jag sjöng uti hans topp Min bästa melodi Om lifvets 4 gröna ms: vackra 5 hörde ms: lyddes 23 flicka, ms: gosse 35 27 hon ms: han 31 Och så ms: Åter 34 Sökte vännens namn ms: Sökte de namn 36–39 ms: Och så smög det fram

466 Ljungblommor III

Ur min hvita stam, 1 Att den enas namn Har den andra skrifvit, 43 Sedan ms: Och det 52 ett sus der ms: en susning 54–56 ms: Och en stjerna såg / Ned i vikens våg / Och jag stod så varm i håg. 5

Tryckvarians Titel Björken berättar hvad som 1880, 1888: 4. Björken berättar hvad der 17 var det 1880, 1888: kom der 31–33 1860, 1880, 1888: Så kom åter en, / Och så kom den andra / Tyst liksom en hamn, 10 41 som 1888: der 50 det 1880, 1888: der

5. Sommarvindarna sjunga för blommorna på fordna slagfält (s. 207 f.) 15 Ett manuskript är känt, dateratOravais slagfält 30 Juli. Dikten trycktes i HT 3/9 1853. Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen (se inledn. s. XXVII). Den 30 juli 1853 var Topelius med sin mor på väg till Kaskö, och passerade då Oravais (Topelius almanacka NB 244.157), där ett stort slag hade stått under finska kriget 45 år tidigare, 14/9 1808. Kriget 1808–1809 och krigsskådeplatserna framträdde denna tid som litterära motiv (jfrFänrik Ståls sägner 1848). 20 Om slagfältet i Oravais skriver Topelius i Finland framställdt i teckningar (1845–1852): »Betrakta denna af höjder omgifna slätt 3 mil i söder från NyCarleby. Den är Finlands största slagfält i nyare tid, den har afgjort kriget, den har druckit tusende tappres blod, de ligga begrafne under dess grönskande gräs, och aftonvinden, som kommer från det nära hafvet i vester, förtäljer om de ädles bragd för ängsnejlikan och ranunkeln, som draga sin blomstersaft ur deras multnande ben» (2011, s. 274v). 25 I dikten framträder havet som den renande kraft som förmår skölja bort blod och hat. Genom sången skall minnet av de stupade bevaras (v. 25–30). Versen är daktylisk-trokeisk och fyrtaktig med rimflätningen AbAbccXc.

Punktkommentarer 3–6 Samla din doft […] Tappraste armar dem gett sin kraft; – Jfr uttrycken i citatet av Topelius ovan. Samma föreställning uttrycks i »Lofsång i hungeråret», 30 s. 154, v. 107 f. och »Sanct Henrik», s. 220, v. 12 f. Jfr s. 213, s. 21 f. 20 lod – kula (för gevär). 27 Sjung om de tappre som föllo i fejden; – Alhoniemi drar slutsatsen, med dikten som exempel, att de finska soldaterna hos Topelius aldrig söker strid – de försva- rar sitt land (1969, s. 145). Datering Oravais – socken 50 km norr om Vasa och 30 km söder om Nykarleby. 35

Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 144 f.; Hedvall, »Topelius såsom sin hembygds skald» 1918, s. 63 f.; Topelius, Finland framställdt i teckningar 2011, s. 274v; Vetter- lund, »Finlands romantiker» 1918, s. 22

467 Kommentarer

1 Manuskriptvarians Titel på ms: öfver 1 ängen, ms: skogen, 3 blommornas hängen, ms: tusende blommor, 6 Tappraste ms: Hjeltarnes 5 8 Vattnat de späda små blomsterskaft. ms: Gaf åt de späda sin 9 vid fjärden; ms: i fjerran! 10 de döendes jemmerskrin? ms: kanonernas brak och hvin? 12 Stridernas brak och kulornas hvin? ms: Är det de döendes jemmerskrin? 16 häfver ms: sliter 18 dess fläckar af ms: det fläckande

10 19 då hatet ms: för evigt 20 Slöa för evigt krigets lod! ms: Döden och hatet och 21 Ack, men ms: Fåfångt – 23 besegrad af ms: som brottas med 27 föllo ms: fallit 28 dofter på deras stoft. ms: [saknas] 29–30 ms: Sjung om den eviga ärans glans, / Bind deras eviga lagrars krans; 15

6. Sunnanvinden berättar om dödens skördar i södra Finland (s. 208 ff.)

Inget manuskript är känt, endast ett struket fristående utkast. Dikten trycktes i HT 10/9 20 1853. Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen (se inledn. s. XXVII). Från den 7 juni 1853 spred sig koleran i södra Finland. Rapporter om antalet insjuk nade och avlidna ingick dagligen i tidningarna. HT noterar 3/9 1853: »I mannaminne lärer dödligheten uti Helsingfors icke varit så stor, som under de två sednast förflutna månaderna. Enligt oss meddelad uppgift hafva å lutherska begravningsplatsen härstädes från 1 Juli till och med 30 Aug. blifvit jordade 767 personer». Versen är jambisk, tretaktig med rimflätningen ababcdcd. 25

Punktkommentarer 4 glaf – urspr. spjut. 5, 38 lian – formvarians av lien, poetisk stil och i Finland. 10–16 Vårt lif är blott en dag; […] drick, förrän du dör. – Jfr 1 Kor. 15:32: »Låt oss äta och dricka; ty imorgon måste vi dö.» 30 21–22 Den luft jag andas in / Är dödens andedrägt, – Uttrycker uppfattningen att luften är smittobärande. 24 morgonväkt – tidig morgon; eg. den sista nattvakten.

Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 34

35 Tryckvarians 7 allena HT: allenast 37–40 HT: Men skördemannen, Han, / Hvars minsta verk är godt, / Oss ensam skörda kan, / Ty Han oss ensam sått.

468 Ljungblommor III

7. Skördefolket dansar om qvällen på ängen (s. 210) 1

Ett odaterat manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 28/9 1853 och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. Visan är daterad Majniemi, 7 Aug. 1853. Majniemi, beläget på Alörn i Nykarleby skär- gård (se punktkomm. nedan), var i Topelius barndom ett stycke ängsmark tillskiftat 5 Kuddnäs gård. När höet skulle bärgas åkte alla från Kuddnäs ut till ön; en sådan tilldragel- se skildras i Topelius dagbok 22/8 1840 (se Vasenius III, s. 530 f.). Om Alörn, se komm. till följande Sylviavisa. Topelius visa har till sin uppbyggnad och stämning likheter med »Verldens slut» i C. J. L. Almqvists Songes, med de inledande verserna: »Låt alla sorger fara. / Tag till fiol och stråka!» (noterat i Sylwan 1919, s. 507, Pettersson 1952, s. 34 och Topelius 1970, 10 s. 143). Versmåttet är folkvisans. Versen är trokeisk och tretaktig, femtaktig i v. 7 och 14, rimflät ningen ABABCCxDeDeCCC (avvikelse i v. 20 och 27). V. 5–7 upprepas som refräng i slutet av varje vers. Samma ljudmålande utrop återkommer i samtliga strofer i v. 9 och 11.

Punktkommentarer 5–6, 12–13 Kom, så låt oss svinga, / Nu så ha vi vingar, – Verserna associerar till fågel 15 motivet. 15 vefvar – vevar, att dra slipstenen med. 22 Alla skogar dansa – Karaktäristiskt exempel på Topelius besjälning av naturen. 49, 56 villa – förvillelse, inbillning. Datering Majniemi – 1846 uppförde rådman Carl Josef Collander den stuga på Alörn som 1855 köptes av Emilie Topelius som fiskarstuga åt maken. Stugan fick då 20 samma namn som det Bertelsköldska slottet i Fältskärns berättelser; samma år ingick följetongens sjätte berättelse, »Majniemi slott» i HT. Vasenius förmo- dar att Topelius redan hade namngett stugan i sin fantasi vid diktens tillkomst 1853 (III, s. 531).

Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 9, 34; Sylwan »Den finländ- 25 ska litteraturen. Topelius» 1919, s. 507; Topelius, 120 dikter 1970, s. 141 ff.; Vasenius III, s. 530 f.

Manuskriptvarians Titel Skördefolket dansar om qvällen på ängen. ms: 7. Skördefolket dansar på ängen om lördagsaftonen. 7 Kom, låt oss i ring kring björken ta. ms: Kom så låt oss ringa björkens stam 30 9, 11 hi ms: hej 12–14 ms: Nu låt sorgen fara / Låt bekymret rymma / Låt oss glada vara / Solen 15 vefvar, ms: slefvar 17 Alla löjen lefva, ms: [saknas; se v. 22 i ms] 20–21 grin, / När aftonsolenms : grin, när / Aftonsolen 22–28 ms: Alla löjen lefva – 35 Alla skogar dansa Dansa hi hej, Alla ängar kransa Kransa hej sej,

469 Kommentarer

1 Bort med liar, slefvar, Bort med suck och möda,

Hvem vill spinna, 27–28 grin, / När aftonsolen ms: grin, när / Aftonsolen 32 i dansen svänga. ms: bli kung på ängen, 5 35 Hoppet ms: Glömskan 36–42 ms: Alla skyar stråla / Stråla hi hej, /Alla [oavslutat] 43–44 ms: Kom, min hjertanskära, / Kom min vackra trogna, 45 de ms: är 47–56 ms: Stjernorna de brinna Glimma hi hej, 10 Och vårt lif försvinner, Svinner hej, sej,

Solen sjönk så stilla, Kom min vackra lilla, Kom i

15 Tryckvarians 20 f., 27 f. grin, / När aftonsolen 1880, 1888: grin, när / Aftonsolen Datering Majniemi, HT: Alön

8. Fiskaren sjunger i sin båt om qvällen på hafvet (s. 211 f.) 20 Inget manuskript är känt, däremot en handskrift av annan hand, daterad och signerad av Topelius, Alön, 17 Aug. 1853 (NB, Brummeriana). Dikten trycktes i HT 19/11 1853 och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. Dikten är en aftonvisa som den föregående, men anslaget ett annat. Det jag som fram- träder i visan står närmare skaldens röst än i någon annan Sylviadikt. Havet och båten som livsmetaforer återkommer (jfr s. 45 f.). 25 Pettersson noterar diktens mångtydighet: stjärnan kan ses som en symbol för skaldens ungdomskärlek, eller en förlorad lyckokänsla, eller en längtan till det eviga livet. Dikten gestaltar ett komplicerat och svävande känsloläge och en obestämbar längtan – attribut som Pettersson identifierar som kännetecknande för Topelius lyrik (1970, s. 177–180). Versen är trokeisk-daktylisk med taktschemat 5–4–5–4–6–6–4–5 och rimflätningen 30 AbAbccdd. Sylwan härleder rytmen i dikten till folkmelodin »Neckens polska» (1934, s. 117).

Punktkommentarer 6 dufvohamn – i skepnad av en duva. 7 roligt – lugnt.

35 13 ovanskelig – oförgänglig, oföränderlig. 30 stråt – här: vattenfärdväg. Datering Alön – el. Alörn, den ö i Nykarleby skärgård där Topelius ofta vistades under somrarna (se komm. till föregående dikt).

470 Ljungblommor III

Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 92, 121; »Runeberg och Tope- 1 lius som centrallyriker» 1970, s. 177; Sylwan, Svensk verskonst 1934, s. 117; Topelius, 120 dikter 1970, s. 143 f.; Vetterlund, »Finlands romantiker» 1918, s. 25 f.

Tryckvarians Datering Alön, 17 Aug. 1853. HT: Skärgården, i Aug. 5

9. Sylvias helsning från Sicilien (s. 212 f.)

Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 24/12 1853 och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. 10 Julen 1853 tillbringade familjen Topelius i Helsingfors med släktingar, Emilie Topelius låg sjuk. I dikten utgör Italiens naturskönhet en bakgrund för Sylvias lovsång till Finland, jfr tredje Sylviavisan (s. 204). Bilden av evig grönska hade etablerats av Vergilius (se punktkomm.), och återfinns i den romantiska litteraturen t.ex. hos Goethe i »Kennst du das Land?». Goethe besökte under sin italienska resa (1786–1788) Sicilien och hävdade att ön utgjorde nyckeln till förståelsen av Italien. Topelius hade vid diktens tillkomst inte 15 besökt Italien. Versen är jambisk-anapestisk med taktschemat 4–3–4–3–4–4–2–2–4 med rimflät- ningen ababccXdd.

Punktkommentarer 10 Jag bor i de eviga vårarnas land – Jfr Vergilius: Hic ver adsiduum (»Här råder 20 evig vår») Vergilius Georgica 2.149 (se Oksala 2009, s. 12). 16 Orangernas ånga – apelsinträdens doft. 21–22 Vid foten af Etna, der är en graf, / Hvars sorg uti blommor byts. – Jfr komm. till Sylviavisan nr 5 ovan, v. 5–6.

Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 105; Oksala, »Zacharias Topelius ja Karl Col- 25 lan joulun sävelen luojina» 2009, s. 12

Tryckvarians 3 Och ljusen 1860, 1880, 1888: Grenljusen 10 vårarnas 1888: vårarnes 25–27 1860: Jag sjunger den visa / Han älskade förr. / Gå, hemlands ton, genom grafvarnas dörr! 30

10. Våren och Sylvia komma tillbaka (s. 214 f.)

Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 20/5 1854 och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. 35 Dikten publicerades i HT ett knappt år efter den första Sylviavisan. Här anmäler fågeln sin egen och vårens återkomst och upprepar sitt tröstande budskap från första visan. Krigshotet var påtagligt; dikten är daterad två dagar innan den engelska flottan angrep Finlands kust, och publicerades i HT fyra dagar före »Den första blodsdroppen» (se inledn. s. XXXI).

471 Kommentarer

1 Flyttfågelsmotivet uppträder i välkända dikter av Stagnelius, Tegnér och Runeberg. Den emfatiska slutposition som Topelius ger ordet ’ändå’ förekommer också i den sist- nämndes »Flytt-foglarne» Dikter( 1830; jfr Runeberg SS I, s. 17 f.). Genom att det i Syl- viavisan upprepas med trefaldig insistens i varje strofslut blir livsbejakelsen diktens egentliga tema. 5 Från 1860 knyts »Sylvias helsning från Sicilien» tydligare ihop med »Våren och Syl- via komma tillbaka» genom att den nyskrivna »Fågelperspektiv» (s. 262), som beskriver fågelns resa norrut, placeras dem emellan. Versen är jambisk-anapestisk med taktschemat 4–3–4–3–4–2–2–3–3–2 och rimflät- ningen ababcXcddd.

10 Punktkommentar 25–28 Ty sorg och fara […] allt skall till sist förgå, – Jfr v. 15–20 s. 177.

Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 12, 104; Topelius, 120 dikter 1970, s. 146 ff.; Vasenius III, s. 447

Tryckvarians 15 4 sjön uti 1880, 1888: hafvet i 21 Jag är den minsta HT: Jag är den minste 1888: Den minsta jag är 41 sorgsna hjerta, 1888: sörjande vän,

11. Under häggarnas doft (s. 215) 20 Ett odaterat manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 21/6 1854 och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. Dikten tillkom medan Krimkriget pågick vid Finlands kuster, och kriget får i dikten utgöra både kontrasterande bakgrund och symbol för den relation som beskrivs. Dikten kan ses som en pendang till »Under Rönn och Syrén» (s. 261) daterad juni 1855 (jfr Vet- terlund 1918, s. 23). 25 Versen är trokeisk och tretaktig, den avslutande versen fyrtaktig. Rimflätningen är aaaXbbb.

Punktkommentarer 12–14 Som en aftonfläkt, / När en sol är släckt, / Är så ljuf hans andedrägt. – Vetter- lund hör en romantisk trånad i strofslutens ekolikt tredubbla slutrim (1918, 30 s. 23). 15–18 O hur långt ifrån […] hafvet brusar; – Den engelska flottan besköt dessaveckor finländska kuststäder och Sveaborg (se inledn. XXXI). 39 vanka – vandra rolöst.

Hedvall, »Topelius såsom sin hembygds skald» 1918, s. 60; Pettersson, »Bildliga natur- 35 motiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 34; Topelius, 120 dikter 1970, s. 149–151; Vetterlund, »Finlands romantiker» 1918, s. 23 f.

Manuskriptvarians Titel Under ms: I

472 Ljungblommor III

1–7 ms: I den gröna skog, 1 Vid den klara sjö O der vet jag nog Står en hägg i blom Öfver blåa vatten, Och min vän är der, 5 Och der mötas vi I den tysta skogens frid. 8–21 ms: [stroferna i omsvängd ordning] 22–56 ms: Vet du hvad han sagt, Denna hägg i prakt? Vet du längtans makt 10 I hans O det veta vi Det är sorg deri, Det är fröjd, som går förbi.

Tryckvarians 45 den HT: hon 15 52 opp 1860, 1880, 1888: upp

12. Fridsböner i aftonens lugn (s. 217 ff.)

Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 14/10 1854 och ingår i de senare uppla- 20 gorna av diktsamlingen. Vasenius betecknar Sylviasvitens avslutande dikt som en frigörelsedikt, sedd mot bakgrunden av de strider Topelius genomkämpat (III, s. 472). Jfr avslutande reflexion i »Bref från Helsingfors», daterat 19 Juni 1854 (HT 21/6 1854): Aldrig ha kriget och de mänskliga passionerna stått i en skarpare kontrast till naturens stora strålande frid. Det är likasom bäfvade der en evig ande öfver Östersjöns 25 böljande vattenfjerdar och sade till de flyende eller väpnade skarorna vid dess kuster: icke gifver jag eder den frid som verlden gifver, men samvetets frid, trons förtröstan och vissheten om en uppfylld pligt äro skatter dyrbara för hjertats lugn, äfven der stormarna rasa omkring. Hvilken vår! Näktergalen sjunger och kanonen dånar vid Finlands kuster!

Versen är jambisk pentameter med rimflätningen aBaBcDccD. 30

Punktkommentarer 1–2 O du den spegelklara qvällens frid, / Som hvilar öfver himmelsblåa fjärdar – Jfr vers 9 f. i åttonde Sylviavisan (s. 212). 26 furie – hämndgudinna.

47 förlåt – förhänge. 35

Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik», 1952, s. 60; Topelius,120 dikter 1970, s. 151 ff.; Vasenius III, s. 471 f.; Vest,Zachris Topelius 1905, s. 226

473 Kommentarer

1 Tryckvarians Titel 12. HT: [saknas] 9 få, HT: ha, 40 För allt hvad skönt och stort blef menskan gifvet. 1860, 1880, 1888: På branta vägar och med målet gifvet! 5

III.

Sanct Henrik (s. 220 ff.)

Ett manuskript är känt, daterat [1841]. Topelius läste upp dikten vid Österbott- 10 Sept. 29 niska avdelningens möte 24/11 1841. Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. Dikten är en av de första i en rad patriotiska dikter från 1840-talet (den tidigaste »Våra julidagar», 1840, SS I, s. 50–53). Inledningsvis introduceras Finlands skyddshelgon Sankt Henrik, som vakat över landets öden i århundraden (se punktkommentar). Tidpunkten är 1808 (se ms-titeln), men eftersom årtalet i trycket är utelämnat får dikten karaktären 15 av samtidsbild. S:t Henrik uttrycker oro inför Finlands osäkra framtid, och får av Gud ett tröstande svar: de olyckor som har drabbat landet är Guds prövningar som folket uthärdar med trofasthet och därför utlovas en ljus framtid (jfr »Lofsång i hungeråret 1847» s. 151, »Guds öga vakar» s. 173, »Höstens vanmakt» s. 228). Redan här (1841) formulerar Topelius den hegelianska försynstanken. Gunnar Cast- rén framhåller att Finlands folk hos Topelius framställs som ett folk som Gud hade försett 20 med stora uppgifter och en stor framtid (v. 70–77), en övertygelse som skalden också ville ingjuta i sina läsare (Castrén 1918, s. 360). I dikten auktoriserar helgonet denna föreställ- ning, och han framstår som garant för att Finland fortsättningsvis skall välsignas (v. 85 ff.). Uppfattningen att det finska folket är utvalt av Gud uttrycks också iFinland framställdt i teckningar (1845–1852) och i Fältskärns berättelser (Forsgård 1998, s. 118 f.; Noro 1968, s. 94; jfr slutet av ms). Dikten exemplifierar hur religiositet och historiesyn sammansmälte hos Topelius. Ock- 25 så den återkommande tanken att det förflutna är framtidens grundval framträder (se Cast- rén 1918, s. 257; Noro 1968, s. 204 f.). Jfr »Våra julidagar» (SS I, s. 51 f.; se ZTe). Dikten är skriven på blankvers, med anapest i tredje eller fjärde takten. Första v. upprepas i v. 14 och 84.

Punktkommentarer 30 Titel Sanct Henrik – Anses vara den som tillsammans med Erik den helige kristnade Finland. Han skall ha lidit martyrdöden ca 1158, och från 1200-talet utveckla- des en stark Sankt Henrikskult (se Heikkilä, Sankt Henrikslegenden 2009; om legenderna, se också Topelius 2011, s. 79–82). 11 Den väna freden hägnade folk och land – fredstiden efter Gustav III:s krig 1788– 1790. 35 12–13 Och fältens skördar, vattnade fordom rikt / Af blod och tårar, buro i fröjd sin frukt. – Föreställningen om en övergång från krigandets till den fridsamma odlingens tidevarv återkommer hos Topelius i t.ex. »Våren 1848» (s. 156, v. 53 f.). 21–24 Ej gret han, när den åldriga tro […] Suomis folk. – Avser reformationen.

474 Ljungblommor III

22 Romas – Roma: den katolska kyrkan. 1 29 sköt – sköte: famn. 35 missdåd – grova brott. 67 resning – resvirke. 74 hälleberg – Enligt Matt. 7:24 rätt grund att bygga på. 74–77 Det var en klippa; varde ett hälleberg. […] varde ett herrligt ljus. – Jfr v. 86–95. 5 95 palmerna – segerpalmerna; segerlönen.

Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 147 f.; Castrén, »Finlands folk i Topelius’ verk» 1918, s. 359 f.; »Topelius’ fosterländska lyrik» 1918, s. 219 f., 257 f.; Noro, Kaitsel musaate Topeliuksen historianfilosofiassa 1968, s. 91 f.; Topelius, 120 dikter 1970, s. 31–34; Finland framställdt i teckningar 2011, s. 54–57; 79–82; Vasenius V, s. 494 10

Manuskriptvarians Ms i sin helhet: Sanct Henrik 1808. Voro förflutna snart sexhundrade femti år, se’n för Guds heliga ord Sanct Henrik

blödt. 15 Dröpo af tårar och blod sex vingade sekler re’n der öfver tåliga Suomilandet fram de gått. Stod i sex århundraden ren Sanct Henrik ock inför Guds thron i stjernornas höga sal och bad med brinnande bön för Finlands väl. Hvarför gråter den helige? – O ej förr han gret, ej när af hunger och mord hans folk

förgicks, och Suomis skönhet öde i aska låg, ej han gret när den åldriga tro han lärt 20 kläddes den Romerska helgonglorian af, när klostren ramlade, och ej mer som förr i andakt bad till honom Suomis folk. Men då stod den helige Henrik lugn och såg med fromma ögats fasta förtröstan upp till Gud, Och Gud lät Suomis skönhet åter uppblomstra då, och lät den nya tron bli from som den gamla var, och lät i dess modersfamn sin bildningsljus som morgonrodnaden gå öfver Suomi opp. – Nu hvarför gråter Sanct Henrik inför Guds thron, då tyngda af skördar gulna Suomis fält, och mycket lofvar den nya tid? – Så hör; den helige böjer i bön sitt 25 knä för Gud: »Alsvåldige Herre! wredgas i himlen du? Har sig så hårdt förbrutit Suomis folk att du i wrede tager från det din hand som under sekler varit dess milda värn? Se, östanifrån, der jordens sol går upp, inbryter mörkret öfver Suomis land. ack, hafvets böljor svälja en ringa flod, i hafvets bitterhet flyter dess sötma bort, och himlens dagg kan ej göra den ljuf igen. 30 Blott du, Allsvåldige, skapar dag af natt, ett ord af dig – och söt är den bittra våg, och Suomis öde ljuft – blott du är huld! Förskjut ej, Herre, ditt fattiga, ringa folk! Låt ej den bildning på hvilken sekler byggt,

låt ej den frihet för hvilken glade blödt 35 så många slägten – sjunka i natten ner! Låt i dess skönt uppblomstrande ungdoms vår ditt folk ej falla!»

475 Kommentarer

1 Och den helige Henrik gret. På honom der han i tårar stod inför Guds thron, i mildhet hvilade Herrens ögon då, och Herrens röst öfver honom kom i nåd: »Gråt icke, Henrik, du mitt vitne engång! nog länge jag pröfvat har din kärleks land. 5 I blod och tårar Suomi twått sin skuld för fordna brott och wredenes tid är all. Se jag är den som störta förmår till stoft den stoltes storhet och höja den ringe högt. Och jag har sett till ditt folk att det troget var och i sin fattigdom rikt på Kärlek dock. Fördenskull vill jag lyfta det upp engång, 10 och gifva det nåd att mitt starka vitne bli. Och derföre skall i väldiga makters hägn i lugn dess krafter vecklas till mognad ut, tills stunden kommen är – och jag kallar det – till striden, segern, äran och palmerna!»

15 Stod så i glädje, der han i sekler stått, inför Guds thron i stjernornas höga sal, Sanct Henrik, vitnet. Der står han än i dag och prisar Gud och ber för sitt folk så warmt, att Herren bevarar dess staplande fot för fall, förlänar det kärlek och hopp och tro fasthet, tills stunden kommen är och han kallar det till striden, segern, äran och palmerna.

20 Simson och Salomo (s. 223)

Ett manuskript är känt, daterat 7 April 1851. Dikten trycktes i kalendern Fjäriln 1851 (F). Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. De bibliska gestalterna Simson och Salomo, den ena känd för sin kroppsstyrka, den andra för rikedom och vishet, personifierar de manliga dygder som dikten föreskriver. Dikten är en av dem som präglas av ett didaktiskt drag, jfr »Selmas sparbössa», s. 184. 25 Versen är jambisk-anapestisk, sextaktig (3+3) och parrimmad.

Punktkommentarer 3 det gamla Juda – Judeen, det område kring Jerusalem, där Juda stam bosatte sig. 6 Philistéer – Filistéerna var det folk som Simson stred mot (Domarboken 13–16). 30 Vasenius II, s. 267

Manuskriptvarians 2 så godt som han var klok. ms: allt som en liten tok. 3 Der var det gamla Juda med ms: Om judafolk han läste, om 35 4 De […] de ms: Om […] om 5–6 ms: [saknas] 7 nu ms: en 9–10 med guld och ädelsten / Jag slott och gård förgyllde; […] der sen.» ms: jag / Med guld och ädelstenar […] deri.

476 Ljungblommor III

11 så slog’ jag ms: jag sloge 1 13 gaf mitt gyllnems : skänkte allt 14 dig älskar, moder, och unnar ms: som dig vill älska och göra 15–16 ms: Och om jag ej kung Salomo, ej Simson vara kan / Så kan jag bli det ena, det andra blir en ann. efter 16 ms: Och är jag ej kung Salomo, och icke Simson / Så har jag starka armen och 5 hjertat det är godt. 17 nog blir jag karl ms: är jag god, nog 18 Att älska land och moder och slåss för dem också.» ms: Kan slåss för land och moder, och älska dem också.

Tryckvarians 10 15 nu ej […] – nå ja, F: icke […] alltså, 16 lika bra.» F: båda två.»

Nyåret 1854 (s. 223 ff.)

Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 4/1 1854 och ingår i de senare upplagorna 15 av diktsamlingen. Dikten föregås i HT (4/1 1854) av »Återblick på år 1853», där Topelius konstaterar att krig, pest och missväxt drabbat Finland under året. Personifieringen av det gamla och nya året som en gammal man och en liten gosse är allmänt förekommande, se t.ex. nyårs- dikter av Tegnér, Choræus, Franzén. Jfr nyårsdikten »Låt opp!» (s. 53), komm. s. 355. Versen är jambisk-anapestisk med taktschemat 4–3–4–3–4–3–4–3 och rimflätningen 20 ababcdcd.

Punktkommentarer 4, 37, 43 Du bubbla i tidens haf; – Du bristande bubbla, – Din bubblas verld, som brister alltjemt, – Liknelsen också i »Dröm och Verklighet» s. 93, v. 3. 31–32 Der småler Glädjen så godt mot oss, / Och Sorgen skuffas med den. – Jfr psalmen 25 »Sorgen och glädjen de vandrar tillsammans / Medgång och motgång här tätt följas åt» (Thomas Kingo, sv. övers. 1786). 33 goddagspilt – [en som är] bortskämd. 48 hägna – beskydda.

Vasenius III, s. 433 30 Tryckvarians 5 väl bli utaf din HT: väl bli af piltens 1880, 1888: blifva utaf din 15 väl bli 1880, 1888: blifva 22 den 1880, 1888: han 30 färden 1860, 1880, 1888: resan 32 skuffas 1860, 1880, 1888: knuffas 35 35 väl bli af HT: bli utaf 1880, 1888: blifva af 36 Han HT: Den 40 gör 1860, 1880, 1888: kör 41 Ty genom 1860, 1880, 1888: Bakom

477 Kommentarer

1 42 Der strålar häfdernas dygd; HT: Der stråla vishet och dygd; 1860: Framtittar häfdernas dygd; 1880, 1888: Der skymtar ett djup, jag vet; 44 Af evigt virke är byggd. 1880, 1888: Är timrad af evighet. 47 blir 1880, 1888: är

5 Studentvisa (s. 225 f.)

Två odaterade manuskript är kända: ms 1 är ett oavslutat utkast som tematiskt ansluter sig till den tryckta dikten men har en annan rytm, ms 2 är ett arbetsmanuskript. En avskrift med titeln »Den 9 november 1852» finns i Österbottniska avdelningens arkiv på NB. Dik- ten ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. 10 I oktober 1852 offentliggjordes nya universitetsstatuter: de mest påtagliga föränd- ringarna var att professuren i filosofi skulle dras in och studentavdelningarna upplösas. Statuterna trädde i kraft 1853. Vid österbottniska avdelningens sista Porthan-fest 9/11 1852 talade de f.d. kuratorerna Cygnæus och Snellman, och Topelius avslutade med att läsa upp sin dikt (Klinge 1989, s. [210]–215; Vasenius III, s. 381 f.). Dikten genomsyras av den studentidealism och hoppfulla framtidstro som Topelius 15 ofta uttryckte (se Castrén 1918, s. 252). Liksom i »Vår enda arfvelott» (nedan) är studentvisan ett försvar för kärleken till fosterlandet och för ljuset, som står för den sanna bildningen och den fria tanken. Studenterna framstår som framtidens hopp. Jfr t.ex. J. J. Ner- vanders promotionsdikt från 1832 där studenterna omtalas som »ljusets krigsmän» och universitetet som »ljusets krigarleder» (1850, s. 75 f.). Studentvisan ansluter sig till en etablerad litterär genre, med dikter som F. M. Franzéns 20 »Studentvisa» (1801), Lars Stenbäcks »Studentsång» (1834) och »Till Johan Vilhelm Snellman» (1837) samt B. E. Malmströms »Till de unga» (1844). Dikternas teman är de samma som i Topelius »Studentvisa»: kampen för sanningen, tron på framtiden och kär- leken till fosterlandet (se ZTe). De fyra s.k. »Studentsånger» av Topelius som ingår i Joukahainen III (1848) är hyll- ningsdikter till Fredrik Cygnæus, J. J. Tengström och Runeberg (två dikter; s. [90–94]). Versen är jambisk med taktschemat 4–4–4–3–4–4–4–3 och parrimmad, aabbccdd. 25 Studentvisan fick senare spridning genom en tonsättning av Filip von Schantz (1858).

Punktkommentarer 1–8 Vi äro andens fria folk, [...] Som sjelfva ljusets makt. – Jfr inledningsverserna till Johan Nyboms s.k. »Fansång»: Stå stark du ljusets riddarvakt / kring dina fosterländska fanor / och drag åstad med sångens glada makt, / med mod på 30 dina skiljda banor (1848). 10 morgonväkt – den sista nattvakten; i gryningen. 13–14 Omäteligt vårt rike står, / Ty hoppets vida verld är vår, – Jfr »hoppets rike utan gräns» i »Miranda», s. 195, v. 39 f. 19–20 För detta land, som fostrat oss, / Vi in i döden slåss. – Verserna ersätts i de senare upplagorna med en mildare formulering (se nedan). 35 21–24 Och ingen, ingen svika skall […] I nordens ödemark. – Kallet framställs här som betydligt mer förpliktande än i »Vår enda arfvelott». Om utposttanken, se komm. nedan, s. 480, v. 1–4. 25–28 Vårt land, [...] i dess sjö. – Jfr »Mathias Alexander Castrén» (s. 231, v. 13–16).

478 Ljungblommor III

Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 147, 226; Castrén, »Topelius’ fosterländska 1 lyrik» 1918, s. 250–256; Klinge, »Omvälvningens decennium» 1989, s. [210]–215; [Ner- vander] Skrifter af J. J. Nervander 1850, s. 75 f.; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 232 f.; Topelius, 120 dikter 1970, s. 120–123; Vasenius II, s. 89; III, s. 378–382; V s. 127–130; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 179, 196 5 Manuskriptvarians Titel Studentvisa. ms 1: Marsch / Musik af Karl Collan. ms 2: Versio Secunda. 1–32 ms 1: Wi äro söner af vårt land, Vi ärfde våra fäders ära, Att vidt kring kulna Nordens strand 10 Det fria ljusets fana bära. För ljus och sanning kämpa vi Det ädlas och det skönas vakter. Vår arm är stark, vår håg är fri, Och vika skola mörkrets makter. Du sköna fosterland, som älskar oss och oss välsignar, För dig så kämpa vi till dess vår arm i döden dignar. 15 Var din natt så mörk och lång, Randas skall din dag engång, Randas Tro på oss vårt fosterland!

Vi äro andens fria folk, 20 Den oförgängligt unga skara, Som, ställd att stå som ljusets tolk, Skall evigt ung och kraftig vara. I dag Densamma som i går, Och än uppå vår graf densamma, Så länge ljusets makt består Ett evigt sken af ljusets flamma. 25 Så mild som blommans doft, så klar som nattens st Så ljuf Som flickans tår vi Så klinga högt vår sång 4 Kring verlden sprida ms 2: Och strö kring verlden 9–16 ms 2: Så länge stjernan strör sin glans, 30 Sålänge våren ger sin krans Så länge menskors hjertan slå, Skall ock vår skara stå. Och hot och nöd och tid och död Ej fläcka våra hjertans glöd;

Den nya tidens morgonväkt 35 17–24 ms 2: [v. 21–24 skrivna före v. 17–20] 18 dess ms 2: vår 22 Vårt utaf fädren ärfda ms 2: Vi ärfde våra fäders 23 Att rota ljusets fana ms 2: ljusets fana rota

479 Kommentarer

1 25–26 som vi åt ljuset vigt, / Skall blifva stort och ärorikt; ms 2: skall blifva ljust och rikt / Och stort och skönt, och ärerikt, 27 Vi sjelfva må ms 2: Må våra namn 30 anden ensam ms 2: anden, anden

5 Tryckvarians 16 Ännu en framtid 1860, 1880, 1888: Ett menskohjerta 18–20 1880, 1888: Det allt är lagdt uti vår hand, / Det klappar i vårt hjertas slag, / Af oss begär det dag. 27 sjelfva må förgätna 1880, 1888: sjelfve må förgätne 30 anden ensam 1860, 1880, 1888: anden, anden Datering 1851. 1860, 1880, 1888: 1852. 10

Vår enda arfvelott (s. 226 ff.)

Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 18/2 1852. Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen, men i reviderad form i Nya blad 1870 med titeln »I mörka tider». 15 Dikten tillkom när de nya statuterna för universitetet var aktuella men ännu inte hade fastslagits. Vilka konsekvenser de skulle få var ovisst. Det fanns en utbredd oro för att ämbetshögskolor enligt rysk modell skulle införas också i Finland (se komm. ovan). Dik- ten är ett försvar för bildningsarvet, med ursprung i »fädrens sånger», och för universitetet, bildningens centrum. Kalevala-myten om Louhi, refererad i tredje strofen, får symbolisera den kamp för bildning som landet fört. Den furstelojalitet som uttrycks i femte 20 strofen formulerades i HT också i v. 53–56, och v. 62 (se nedan), när tronföljaren Alexan- ders ingripande ett år tidigare ännu var i färskt minne, se komm. till »Den 14 Mars 1851» (s. 512). Topelius framställer här tronföljaren-kanslern som en garant för universitetets framtid. Alhoniemi noterar att Topelius aldrig uttrycker någon önskan att Finland skulle dras med i den europeiska revolutionsvågen, däremot förlitade han sig på bildningens makt. »Vår enda arfvelott» är ett tidigt uttryck för den tanken (1969, s. 220). 25 Versen är jambisk och fyrtaktig med rimflätningen aabbccdd.

Punktkommentarer 1–4 Vi föddes i ett fjerran land […] kämpa emot köld och natt. – Föreställningen att Finland är civilisationens utpost i nordost uttrycker Topelius i flera sammanhang, t.ex. i »Våra julidagar» (1840, SS I, s. 50–53), där det om folket heter: 30 »och, utaf ödet ställdt på gränsen, bygga / kulturens bålverk emot nordens is / och östanut för bildningen en brygga.» Jfr också »Helsning till den finska nödens välgörare utom Finland», s. 285, v. 1–8 (se Alhoniemi 1969, s. 106 f.). Utposttanken hade tidigare formulerats av J. J. Nervander i promotionsdikten 21/6 1832 (1850, s. 73) och av Runeberg i Saarijärviuppsatsen (HM 16/7 1832; SS VIII:2, s. 44). 35 17–24 Man sagt om oss i fordomtid, […] genom natten sken. – Enligt finsk mytologi låste dödsrikets gudinna Louhi in solen och månen i ett berg. Kalevala-myten återberättas i Topelius promotionsdikt »Striden om ljuset» från 1860. IKale vala är det inte sången som frigör solen och månen, utan Louhi (Kalevala, senare uppl. 1849, Collans sv. övers. 1864–1868).

480 Ljungblommor III

46 hälleberg – Enligt Matt. 7:24 rätt grund att bygga på. 1 53 Du reste dig ur sorg och glöd, – Syftar på Åbo brand 1827, då universitetet med bibliotek och museala samlingar förstördes. 53–56 Du reste dig ur sorg […] klappar tyst i dig. – Versernas formulering i HT, samt v. 62 (se nedan), är en hyllning till tronföljaren. 57 äflan – strävan. 5

Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 106, 147, 220 f., 226; Castrén, »Topelius’ fosterländska lyrik» 1918, s. 249, 255, 263; Ekelund, »Topelius och hans samtid» 1969, s. 180 f.; Lassila, Runoilija ja rumpali 2000, s. 68; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 232; Topelius 120 dikter 1970, s. 116–120; Vasenius III, s. 373 f.

10 Tryckvarians 44 ha vår bildnings skatter HT: arme ha vår bildning 47–48 Och ära den som akta vet / Vårt HT: Du vårda skall vår dyrbarhet, / Du 53–56 HT: I thronens hägn du blomstrat opp; Den hägne ock din framtids hopp! Ditt land du mycket gett och ger, Och derför väntar det än mer. 15 62 hvart ädelt HT: den ädles

Höstens vanmakt (s. 228 ff.)

Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 13/10 1852. Den ingår inte i de senare upp- 20 lagorna av diktsamlingen. Dikten tillkom som ett svar på Fredrik Cygnæus dikt »Höstens Segervinning» som in- gått i föregående nummer av HT (9/10 1852; se ZTe). Cygnæus åsyftar flera aktuella -mot gångar och olyckor i sin cyniska och mörksynta dikt: Björneborg brann i maj och Vasa i augusti, missväxt och rödsot hade krävt många liv under hösten, Castrén och Wallin, före- bilder för studentgenerationen, hade dött med två veckors mellanrum (se komm. nedan 25 s. 483 f.), därtill kom universitetets nyordningar 1/10 1852 (se komm. till föreg. dikter). Topelius målar en motsvarande mörk bild i de första stroferna av sin dikt (v. 1–30), men i de följande formuleras förvissningen om en ny vår. Solen, ljuset, står här som symbol för hoppet (jfr föregående dikt). I Topelius resumé över 1852 återklingar samma budskap (HT 5/1 1853; se ZTe). Se inledn. s. XXIX. Dikten har två stroftyper: de sex första stroferna är jambiska med taktschemat 4–3–4– 4–3 och rimflätningen abaab, de följande sex är jambisk-anapestisk pentameter med kors- 30 rim, ABAB. Hos Topelius finns många exempel på en liknande formell och innehållsmässig tudelning, t.ex. »Våren 1848» (s. 154–156) och »1 Januari 1850» (s. 160–162).

Punktkommentar 52 Den sega kraft, som klädde med skördar polen, – Redan i »Våra julidagar» (1840) hade Topelius lyft fram strävsamheten hos finska folket, som »utaf 35 ödet ställdt på gränsen», byggt »kulturens bålverk emot nordens is, / och östanut för bildningen en brygga» (SS I, s. 51 f.).

Vasenius III, s. 377 f.; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 177

481 Kommentarer

1 Johan Jacob Nervander (s. 230)

Ett oavslutat utkast är känt, daterat d. 19 Mars 1848. En avskrift finns i Österbottniska avdelningens arkiv Ba 3. Dikten ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. Johan Jakob Nervander (1805–1848) var som ung en lovande poet; 1832 utsågs han att 5 författa promotionsdikten vid den första promotionen i Helsingfors, och sin andra promotionsdikt skrev han 1836. Hans diktcykel Jephtas bok. En Minnes-Sång i Israël belöna- des av Svenska Akademien (1832, tryckt 1840). Nervander var kurator för Österbottniska avdelningen 1829–1837, men under dessa år vistades han mestadels utomlands (se Steinby 1991, s. 170–178; Vasenius II, s. 77–82). År 1838 utnämndes han till professor i fysik, och engagerades därefter i projektet för Saima kanal. Han ingick också i kretsen kring Lördags-

10 sällskapet. Topelius dikt tillkom med anledning av Nervanders död den 15 mars 1848, en kort minnesteckning ingick i HT tre dagar senare (18/3). Steinby uppger att tryckta exemplar av dikten utdelades vid Nervanders grav (1991, s. 337; se Grot II, s. 281 f.). Dikten består tre sapfiska strofer, i denna variant med rimflätning, AAAX. – Liknande rytm använde Topelius senare i minnesdikterna till J. L. Runeberg, Magnus von Wright och Johan Jakob Nordström. 15 Punktkommentarer efter titeln ms: Melodi: integer vitae – Melodin till Horatius ode I, 22, »Integer vitae sce- lerisque purus» (’ren i sin vandel och utan skuld’), tonsatt av F. F. Fleming (d. 1813), ett ode som ofta sjöngs på begravningar. 1–4 Vike de dystra sorger ur vårt minne. [...] Andens förklaring. – Jfr de fyra inledande 20 verserna i E. G. Geijers »Ord till Karl XII:s marsch vid Narva» (1818): Viken, tidens flyktiga minnen! Stundens fröjder, bleknen, försvinnen! Natten nedsteg på våra sinnen, och för skuggorna är vår sång. (SS II, s. 136 f.) 2 Dignad – maktlöst nedsjunken. 5–6 Ljus af ditt ljus, o Gud, i ljusets dagar / Han, som oss flytt, oss lärde ljusets lagar. 25 – I promotionsdikten 1832 talar Nervander om plikten att värna om ljuset (1850, s. 70–76). Uttrycket »oss lärde ljusets lagar» anspelar också på fysik- professorn Nervander.

[Grot], Utdrag ur J. Grots brevväxling med P. Pletnjov angående finska förhållanden vid medlet av 1800-talet II 1915, s. 281 f.; Hultin, Arvid, »Johan Jakob Nervander. Till hundraårsmin- 30 net af hans födelse» 1905, s. [91]–186; Skrifter af Johan Jakob Nervander 1850, s. [65]–76; Steinby, Johan Jakob Nervander 1991, s. 170–178, 337; Topelius, 120 dikter 1970, s. 303 f.; Vasenius II, s. 77–82; Wrede, »Den nationella romantikens tid 1827–1856» 1999, s. 235

Manuskriptvarians Titel Johan Jacob Nervander. ms: Ord afsjungna vid J.J. Nervanders graf. / d. 19 Mars 35 1848. efter titeln ms: (Melodi: integer vitae.) 1–12 ms: Vike det dunkla ord af jordens strider! Stilla vid grafven skuggorna försvinne! Heliga frid bred vunna segerfanor

482 Ljungblommor III

Öfver den fallne! 1 O hvi så herrlig gick du dock ifrån oss! Snillets Kort var din dag, Sjönk du för evigt? ______5 Vike framfarna dunkla striders minne! Stilla i grafvens skuggor det försvinne! Heliga frid, omslut i salig hvila Lefnadens oro!

O hvi så herrlig gick du dock ifrån oss, 10 Snillets och sångens sköna gudagnista! Natten bedrog vårt hopp

Mathias Alexander Castrén (s. 230 f.)

Inget manuskript är känt. Dikten ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. 15 M. A. Castrén (f. 1813) var specialist på finsk-ugriska och samojediska språk, och en banbrytande forskare. Han ägnade i stort sett hela 1840-talet åt forskningsresor under svåra förhållanden i Karelen, området vid Archangelsk och Sibirien. Han samlade in ett stort material med stöd i nya metoder för fältarbete (om avfärden, se komm. till »Lönnrot, Castrén» s. 369 f.). År 1851 utnämndes Castrén till universitetets första professor i finska språket och litteraturen (se komm. s. 512). 20 Castrén dog 7/5 1852, och på begravningen den 12 maj sjöngs Topelius dikt »på en finsk melodi af enkelt rörande allvar» (Vasenius III, s. 374). Samma dag hyllade Tope- lius hans livsverk i HT: »Det händer understundom att hela nationers kraft och egendomlighet likasom sammanpressas och utpregla sig hos en enda individ.» Topelius framhåller att Castrén var älskad framförallt för att »han var en man af sitt folk: denfasta viljan, den okufliga själskraften, det raka ihärdiga framgåendet mot ett bestämdt mål – 25 allvaret, lugnet, föraktet för mödan och faran – sjelfva satiren – allt detta var finskt» (12/5 1852). Dikten sjöngs också på Österbottniska avdelningens »gravöl» 9/11 1852, se komm. till »Studentvisa» s. 478, och »Georg August Wallin» nedan. Versen är daktylisk-trokeisk, fyrtaktig och parrimmad, AAbb.

30 Punktkommentar 5 sin vagga – det sibiriska Altai, som betraktades som det finska folkets urhem.

Salminen, »Castrén, Matthias Alexander», BLF 2 2009 (se där anförd litteratur); Vase- nius III, s. 372–379

Tryckvarians 35 efter titeln d. 1860, 1880, 1888: den 6 opp 1880, 1888: upp 13 lofva 1860, 1880, 1888: lefva

483 Kommentarer

1 Georg August Wallin (s. 231 f.)

Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 27/10 1852 med anledning av Wallins död 23/10. Den ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. G. A. Wallin (1811–1852) studerade orientaliska språk i Sankt Petersburg och gjorde 5 tre forskningsresor till Arabiska halvön. Hans resebrev publicerades i finländska dagstid- ningar 1844–1849, också i HT (24/2 och 2/3 1844; se Wallin 2010, s. 85 f.). Språkfors- karna Wallin och Castrén blev förebilder för den yngre studentgenerationen genom sina strapatsrika resor i vetenskapens tjänst. Wallins internationella rykte, som också noterades i HT 5/1 1856, var som störst efter hans död, då engelska, tyska och franska lärda tidskrif- ter uppmärksammade hans resor (se Öhrnberg 2010, s. 15).

10 Vasenius ser en parallell mellan sagan »Björken och stjernan» och dikten om Wallin, skriven kort förut: barnen »som gingo genom lifvet fram emot ett enda mål» (V, s. 499). Versen är jambisk med taktschemat 4–4–4–3 och parrimmet aabb.

Punktkommentarer 5–8 Asiens [...] Castrén. – Avser Castréns resor och förtidiga död, se komm. s. 483. 27 Samum – det arabiska namnet på den torra och heta ökenvinden. 15 31 Och fosterlandets varma tår – I sina lyriska dödsrunor uttrycker Topelius med hjälp av personifikationer föreställningen om en kollektiv, nationell sorg, jfr föregående dikt där Finland står i sorg vid Castréns grav.

Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning 8/8 1852, s. 248–253 [nekrolog]; Topelius, Boken om Vårt Land 1875; Vasenius III, s. 378, 382; V, s. 499; Wallin, Studieåren och resan 20 till Alexandria 2009; Öhrnberg, »Wallin, Georg August», BLF 2 2009; »Vägen till Ara- bien – ’det förlovade landet’» 2010, s. 15

Tryckvarians 5 hemska 1880, 1888: dystra 7, 8 Den 1860, 1880, 1888: Han 11 Den 1880, 1888: Han 25 11 den 1860, 1880, 1888: han 14 hvilat 1880, 1888: hvila

Gustaf III (s. 232 f.)

30 Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 26/3 1853 och den ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. Dikten föranleddes av att Gustav III:s treaktsdrama »Siri Brahe och Johan Gyllen stjerna» (1788) uppfördes i Helsingfors 17/3 1853 (recension i Litteraturblad för all män medborgerlig bildning 2/2 1853). Föreställningen gavs av Edvard Stjernströms trupp i stadens dåvarande teaterhus (1827–1860), beläget öster om den senare byggda Svenska 35 teatern. Det är möjligt att Topelius dikt framfördes som en prolog till »Siri Brahe», men detta har inte kunnat bekräftas. I dikten framhåller Topelius Gustav III:s kulturella bragder framom de krigiska, och hans betydelse för konsten betonas. Förutom att kungen själv var konstnärligt verksam, stiftade eller återupprättade han en rad centrala kulturinstitutioner: Kungl. Musikaliska

484 Ljungblommor III

Akademien (1771), Kungl. Målar- och bildhuggarakademien (1770), Kungl. Operan 1 (1773), Svenska Akademien (1786), Kungl. Vitterhets Historie- och Antikvitets Akade- mien (1786), Kungl. Svenska Dramatiska Teatern (1788). Allt detta har ett evighetsvärde, medan kriget är förgängligt (v. 35 f.). I Topelius dikt hörs ett eko från Tegnérs »Sång den 5 april 1836», där kungen i första hand framställs som konsternas beskyddare. Tegnér ger i sin jubileumsdikt uttryck åt romantikens uppvärdering av konsten på politikens bekost- 5 nad (SS I, s. 567–573). I novellen »Konungens handske», skriven för Nya Dagligt Allehanda 1863, hyllar Topelius Gustav III:s krigiska bedrifter. I inledningen hävdar Topelius att de »lysande krigsbragderna, själfva nederlagens ära och i synnerhet konungens personliga mod vid Viborg hänförde Finland, likasom Sverige» (Vinterqvällar 1 1880, s. [9]). Versen är anapestisk, tretaktig och korsrimmad abab. 10

Punktkommentarer 3 hamn – gestalt. 7–8 Har ej tadlet sitt hånlöje qvar / Och ej hatet sitt dödande gift. – Olika bilder av kungen har alltid förekommit sida vid sida. 17 ditt välde förgåtts och din ätt – Den nya regeringsformen 1809 satte punkt för det gustavianska statsskicket. Gustav III:s son Gustav IV Adolf avsattes i mars 1809, 15 och med hans bror Karl XIII utslocknade Holstein-Gottorpska ätten 1818. 21–22 Mer än sextio år ha förgått, / Sen ditt hjerta upphörde att slå,– Gustav III dog 1792. 23 Haga, ditt tjusande slott – Hagaparken i Stockholm, där kungen lät bygga en paviljong som tillflyktsort. Hans storstilade planer på ett slott förverkligades inte (se ZTe). 27 löje – leende. 20 31 Viborgs kanoner – Avser utbrytningen ur Viborgska viken 3/7 1790, ledd av Gustav III. Därefter utkämpades slaget vid Svensksund. 33 Svensksund – Utanför Kotka, där det stora rysk-svenska slaget utkämpades 9–10/7 1790, med övertygande svensk seger.

Estlander, »Topelius som historiker» 1918, s. 142; Topelius, »Konungens handske» 1880, 25 s. [9]–178; Vasenius V, 167 ff.

Tryckvarians Titel Gustaf III. HT: Gustaf III och Siri Brahe. 6 Vid 1880, 1888: På 7–8 1880, 1888: Är en strimma af solskenet qvar / Och förgyller den bleknande skrift. 30 9 Blott 1880, 1888: Se, 10 som enka vid marmorn 1872: som eken vid grafven 1880, 1888: på vakt vid din urna 15 det frysande land utaf 1880, 1888: de frysande länder af 17–24 1880, 1888: Och din ätt och ditt välde förgått, / Och en forntida saga är du, Men från Haga, ditt tjusande slott, / Vi förnimma din stämma ännu. 35 29 vi beundrat ännu 1860: vi beundrade nyss 1880, 1888: som vårt hjerta har rört, 31 Var det Viborgs kanoner och du 1860: När på Wiborgs kanoner vi lyss, 1872, 1880, 1888: Är det Wiborgs kanoner vi hört, 32 Och 1860, 1880, 1888: Med

485 Kommentarer

1 Prins Gustaf (s. 233 f.)

Ett odaterat manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 6/10 1852 och den ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. Prins Frans Gustaf Oskar, född 1827, son till Oscar I och drottning Josefina, dog i nerv- 5 feber den 27 september 1852. Han blev känd som »Sångarprinsen» och efterlämnade ett sextiotal tonsättningar; mest populära blev »Sjungom studentens lyckliga dag» och »Glad såsom fogeln», bägge dikter av Herman Sätherberg (1812–1897). I Uppsala, Gus- tafs studiestad, uppstod en kult kring prinsen efter hans tidiga död. Liksom i föregående dikt framhåller Topelius här konstens värde framom krigiska bedrifter (jfr komm. till »Bengt Erland Fogelberg», s. 516).

10 Versen är trokeisk, åttataktig och parrimmad aabb.

Punktkommentarer 1 Norges kungaborg – Prins Gustaf dog i Kristiania, Norge. 5 fallne segrare af Waterloo, – Arthur Wellesley Wellington som ledde den allierade armén vid slaget vid Waterloo hade dött den 14 september 1852. 17 I den stormupprörda tiden, der blott stridens demon rår, – Prinsens levnadsår 15 sammanföll med den oroliga tiden kring 1848. 31 »de rosors doft» – Se diktens fotnot. Dikt av Herman Sätherberg (se ovan). Datering 1852. – I originalupplagan uppges felaktigt 1853: dikten trycktes 1852 i HT.

Manuskriptvarians 1 långt från ms: ifrån 20 4 Slocknat ms: Slocknad 4 sin höjd av ljus. ms: [saknas, därefter följer två ofullständiga verser] 5–8 ms: [saknas] 9–16 ms: [skrivet som slutstrofer efter v. 19; v. 20 saknas] 10 klok, ms: blott, 15–16 ms: [ofullständigt] 17–19 ms: [skrivet före v. 9–16] 25 19 tvenne rikens hopp så kort, ms: Sverges ljusa framtidshopp, 20–24 ms: [saknas] 25–31 ms: [skrivet efter den första strofen och före v. 17] 30 graf, o furste, ms: [tomrum] 31–32 ms: Och så Fotnot ms: [saknas] 30 Tryckvarians 5 vid sin fallne segrare af 1880, 1888: öfver fallne segraren vid 10 lagrar, HT: lagar [se utgivarens ändringar s. 303] 11 klädda uti 1880, 1888: slöjade i 13 uti 1880, 1888: tyst i 35 14 utaf saknans 1880, 1888: af vår saknads 16 Uti 1880, 1888: Djupt i 17 der blott stridens demon rår, 1880, 1888: som på stridens sköldar slår, 20 ifrån 1880, 1888: från så 23 Äfven ifrån 1880, 1888: Låt också från

486 Ljungblommor III

24 Låt en enkel 1880, 1888: Sorgens enkla 1 29 också 1860, 1880, 1888: äfven 31 också vi, »de 1860: äfven vi, »de 1880, 1888: dina sköna 32 som ej vissna skall, 1880, 1888: Oförvissnelig, 32 när HT: fast Fotnot oskuldsfulla HT: milda oskuldsfulla 5 Finland. HT: Finland och som äfven här skola länge bevara hans minne. 1860, 1880, 1888: [saknas]

IV.

10 Vintergatan (s. 235 f.)

Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 5/3 1853 och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. »Vintergatan» är förmodligen den mest kända, mest uppskattade och mest kommenterade av Topelius dikter. Den har nått stor spridning genom otaliga antologier och skol- upplagor, och har översatts till många språk, framför allt under 1900-talet (se förteckning 15 s. 543 och Lunelund-Grönroos 1954). Förkärleken för det kosmiska syns tidigt hos Topelius (se inledn. s. XXXVIII f.). Dik- terna »Det oförgängliga» (1834; se s. 94) och »Orions bälte» (1846; se s. 123) upptar de motiv som senare utvecklas i »Vintergatan». Yrjö Hirn har bakom Topelius kärlekssaga försökt spåra myter om hur den jordiska kärleken sätter kosmiska spår, och nämner den estniska berättelsen om Koit och Ämarik, 20 aftonrodnadens tärna och morgonrodnadens yngling, tryckt i HT (8/3 1845) och iFoster ländskt album (1847) och nämnd i Finland framställdt i teckningar (2011, s. 21h). Likheter finns, skillnader likaså: den estniska legenden utspelar sig t.ex. under midsommarnatten. Paralleller påträffas också i en gammal kinesisk-japansk myt, där Tanabata och Hikoboshi, två älskande stjärngudomligheter, åtskiljs av vintergatan (Hirn 1951, s. 164–171). Sixten Belfrage fäster uppmärksamhet vid rytmen, där den engelska balladstrofen 25 dubbleras. Den enkla balladstrofen av s.k. Chevy Chase-typ med taktschemat 4–3–4–3, uppträder i Carl Johan Lindegrens sentimentala dikt »Der lemningen av kojan står». Här är de älskande, Selim och Sulma, åtskilda av havet. Belfrage förmodar att balladryt- men i Lindegrens dikt har efterlämnat reminiscenser i Topelius dikt. Parallellismen mellan namnvalen förstärker sambandet, och även Lindegren använder polysyndes (1919, s. 9–13). Ytterligare en ballad med liknande tematik och framställning finns i Runebergs »Jägargossen». Belfrage noterar emellertid den karakteristiska skillnaden mellan Rune- 30 bergs jordbundna kärlek och Topelius sublimering och romantisering (se Runeberg SS I, s. 213; Belfrage 1919, s. 14 f.). Som i flera andra Topeliusdikter sätts kärleken in i ett religiöst sammanhang. Kärleken är helig och underställd ett etiskt imperativ, jfr t.ex. »Den fordna flickan» (s. 137, v. 30). I »Vintergatan» döms de älskande att leva åtskiljda, men deras trogna kärlek förenar dem. Spekulationer om diktens biografiska referenser har gjorts av Granér, Vasenius, Vest 35 och Törnudd. Paul Nyberg anser att Topelius i »Vintergatan» uttrycker »sitt eget väsens grunddrag: en tankens och fantasiens astronomiska spännvidd, en gränslös hängivenhet, en känslans mystiskt dallrande glöd» (1949, s. 157). – Versen är jambisk, sjutaktig och parrimmad, aabb. Den dubblerade balladformen understryker det episka draget.

487 Kommentarer

1 Punktkommentarer 11 Zulamith – ett kvinnonamn, exempel i Höga Visan (6:12, Karl XII:s bibel). De orientaliskt klingande namnen kan hos Topelius förbindas med den orienta- lism som genom fransk förmedling syns bl.a. i det litterära namnskicket från 1700-talets sista årtionden och framåt (se Belfrage 1919, s. 13). 5 15 vexte fort – växte ut, fram; jfr ty. fortwachsen. Se variantförteckningen. 29 cheruberne – de himmelska väktarna. Hos Topelius i mer obestämd betydelse: änglar.

Belfrage, »’Vintergatan’s genesis» 1919, s. 9–17; Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 175; Hirn, »Vintergatan. Med anledning av Topelius-minnet» 1951, s. 163–171;

10 Lagercrantz, »F. U. Wrangel. Kammarherre – Kåsör – Bohème» 1947, s. 63 f.; Lunelund- Grönroos, Zachris Topelius’ tryckta skrifter 1954; Nyberg, »Till Vintergatans genesis» 1949, s. 153–157; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 87, 103; Törn udd, Flickan från Kahra 1948, s. 208–212; Vasenius V, s. 77 ff., 81, 89, 270, 478; VI, s. 199

Tryckvarians 2 opp 1860, 1880, 1888: upp 15 8 Jag har den 1880, 1888: Den har jag 15 fort 1880, 1888: ut 18 stjernor 1860, 1880, 1888: solar 25 rastlöst tålamod, 1860, 1880, 1888: omotståndlig tro, 26 strålig stjerneflod, HT: ståtlig stjerneflod,1860 : strålig stjernebro, 1880, 1888: strålklar stjernebro, 20 27–28 1860, 1880, 1888: Som famnar himlens högsta hvalf och zodiakens ban’, / Och binder samman strand vid strand af rymdens ocean. 35 opp 1860, 1880, 1888: upp

En liten pilt (s. 236 f.) 25 Två manuskript är kända: ms 1 är daterat 29 Nov. 1851, ms 2 är skrivet i brev till J. L. Rune- berg 17/1 1852. Dikten ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. Topelius har i diktsamlingen daterat dikten 3/9 1850, den dag sonen Michael dog, tre år gammal (se komm. till »Två englar», s. 422). Diktmanuskripten är emellertid daterade drygt ett år senare. Topelius sände dikten till J. L. Runeberg, som hösten 1851 hade förlo- rat en son, Edvard Moritz, och i ett medföljande brev reflekterar han över förlusten: 30 Jag föreställer mig att det älskvärda och ljufva hos ett barn till stor del kommer af den fria möjligheten att dervid tänka sig den största och skönaste framtid. Ett helt rikt lif i sitt första hjertblad, det är dock intagande vackert, helst när man deri upptäcker de första naiva dragen af karakter och egendomlighet. Vissnar nu en sådan planta bort i hela sin första friska naivitet, med den obegrän- sade och likväl redan åt vissa håll berättigade möjligheten af en stor och ädel framtid, så 35 förekommer det mig, som hade man denna framtid i all sin storhet qvar för erinringen, oantastad af allt sviket hopp – ett helt lif, som, derest det fått blomstra upp, måhända förödts af tårar och stormar, men nu står qvar i hela den oförgängliga glansen af sin första morgonstund. (ZT–JLR 17/1 1852)

488 Ljungblommor III

Dikten är den första av tre på samma tema (se komm. nedan). Barnadödligheten på 1 1800-talet avspeglar sig i den samtida litteraturen; dikter om och till döda barn utgör en lyrisk subgenre. – I Familjekrönikan (s. 63 ff.) beskriver Topelius sonen Michaels sista dagar, se ZTe. Versen är jambisk-anapestisk med taktschemat 4–3–4–4–3–4–4–4 och rimflätningen aBaaBccc. 5

Nyberg, Zachris Topelius 1949; s. 236 f. [uppger felaktigt 6 ist. f. 3 sept.]; Topelius, Själv biografiska anteckningar 1922, s. 124; Vasenius III, s. 5, 8; V, s. 75 f.

Manuskriptvarians Titel En liten pilt. ms 1, ms 2: Mitt döda barn. 10 10 att faran trottsa; ms 1: som faran trotsat 12 mörka och usla ms 1, ms 2: usla och mörka 13 Att hämna och att förkrossa. ms 1: du skulle det allt förkrossat. 15 En bruten blomma, i ms 1, ms 2: Och huld och mild under 27 långa ms 1: lifvets ms 2: flydda 30–32 ms 1: Nu kom den eviga sömnens blund / I lifvets tidiga morgonstund, / Långt innan ms 2: Men sjelf ett barn, i din morgonstund, / Långt innan dagen har gjort 15 sin rund, / Du slöt ditt öga i evig blund. 35 vårt ms 1: deras 40 sorg ms 1, ms 2: tår 42 och stolta ms 1: den sorgsna ms 2: den stolta 43 kanske ms 1: annars 44 Nu äga vi den så skön och öm, ms 1: Den äga vi nu så frisk och öm, ms 2: Den 20 äga vi nu, mild, älsklig, öm. 45 Nu kan ms 1: kan 46 sörja vi att så rik ms 1: sörjer jag att så huldms 2: sörjer jag att så rik 47 Bort från ms 1: Ifrån

Tryckvarians 25 25–32 1880, 1888: [borttaget] 33–34 1880, 1888: Du, du, som vår fröjd och stolthet var / Och skulle långt mer det blifva, 37 Sen oss du gömt derinunder. 1880, 1888: När oss du gömt i dess drifva. 40 sorg 1860, 1880, 1888: tår, 40 tufvan 1880, 1888: drifvan 45 den 1860, 1880, 1888: hon 30 Datering 3 Sept. 1850. 1860, 1880, 1888: 1850.

Jordens längtan (s. 238 f.)

Inget manuskript är känt. Prosadikten ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. 35 Parabeln är daterad 1850, samma år som Emilie Topelius nedkom med en dödfödd flicka (19/3) och sonen Michael dog (3/9); jfr motivet i dikten »Två englar» (s. 141) till sonens minne (komm. s. 422). Prosadikten upptar ett återkommande tema hos Topelius: människans sökande efter sitt hem, här det himmelska. I »Jordens längtan» härleds det

489 Kommentarer

1 rastlösa sökandet till syndafallet då människan skildes från sitt ursprungliga hem. Jfr »Det rätta hemmet» s. 239 f.; »Seglaren på verldshafvet» s. 74 och »Björken och Stjernan», Sagor IV 1852.

Punktkommentarer 5 1 Auruna – Jfr namnformerna i C. J. L. Almqvists »Amorina» (1839): Amau- runa, Amorinda, Amurziana o.s.v. (SV 18, s. 76, 88). 14 orangen – apelsinträdet. 37 Gabriel – I den kristna, judiska och islamiska traditionen den främste ärke ängeln. Förebådade Johannes döparens och Jesu födelse (Luk. 1).

Om änglamotivet hos Topelius, se Maija Lehtonen, »Topeliuksen enkeleitä» 2002, 10 s. [50]–67

Det rätta hemmet (s. 239 ff.)

Ett odaterat manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 16/3 1853 och ingår i de senare upp- 15 lagorna av diktsamlingen. Dikten är skriven till minne av fru Matilda Meurman (f. von Troil) och hennes treåriga dotter Bertha som innebrändes vid en eldsvåda 3/3 1853 på Lill-Heikkilä nära Åbo. I Åbo Underrättelser (11/3 1853) berättas om bakgrunden till olyckan, och hur dottern samma kväll enträget bett sin mor att läsa »den vackra sagan Björken och stjernan». Känslan för hemmet och fosterlandet överförs i dikten på det eviga hemmet, himlen. Jfr de två före 20 gående dikterna. Versformen är en ballad med korsrim, abab. Första strofen upprepas med variation som nästsista strof.

Punktkommentarer Titel ms: Vi vilja gå hem. – Citat ur Topelius saga »Björken och Stjernan», Sagor IV 1852. 25 17–28 Hon satt med dottern i sin famn [...] Dit leda våra fjät.» – Motsvarar skildringen i ÅU 11/3 1853. 19 »englarna i fåglahamn» – Citat ur »Björken och Stjernan» (Sagor IV). Hän- syftning i v. 20–24.

Lagus, »Sagan om björken och stjärnan» 1918, s. [270] f.; Topelius, »Björken och Stjer- 30 nan» 1852, s. [74]–60; Vasenius V, s. 103

Manuskriptvarians Titel Det rätta hemmet. ms: Vi vilja gå hem. 2 tag ms: för 3 Här ms: Der 35 4 Sätt dig på tufvan ms: Vid den så sätt dig 8 Som är vårt enda ms: Det enda fasta 9 Det var en mor – såg du dess ms: Såg du den unga modrens 15 ren af ms: utaf 16 Sin håg till Gud ms: Till Gud sin håg

490 Ljungblommor III

17 Hon satt ms: En qväll 1 18 Och läste högt en qväll ms: Hon läste 20 Hur tro på Gud är säll; ms: Som leda barnens 24 klar ms: klart 42 tag ms: för 43 Här ms: Der 5 44 vid ms: på 46–48 ms: Att tro på Gud och älska så / Vårt rätta fosterland!

Det eviga ljuset (s. 241 f.) 10 Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 24/12 1851. Dikten ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen. Juldikten är en samtidsreflexion med religiösa förtecken; jfr den avslutande dikten i Ljungblommor I, »Århundradets Natt» s. 86. Versen är jambisk-anapestisk med rimflätningen aBBacDDc.

491 Kommentarer

1 S å n g e r I

Samtliga dikter som trycktes i Sånger 1860 ingår i de senare upplagorna.

5 Johan Jacob Tengström (s. 245)

Ett manuskript är känt, dateratDen 15 April 1858. Minnesdikten utgår från de strofer som Topelius tillägnade Tengström på 60-årsdagen 1847 (tryckt i Joukahainen III 1848, s. 147– 150; se ZTe). Johan Jakob Tengström (f. 1787), professor i filosofi 1827–1848, introducerade den -he 10 gelianska filosofin i Finland. Han var därmed en viktig idéförmedlare för studenterna, där ibland Topelius; den hegelska uppfattningen om staten blev central för det finska nations- bygget. Tengström hade en central ställning i det s.k. Lördagssällskapet med bl.a. Runeberg, Snellman, och tidvis även Lönnrot och Cygnæus. Hans artikel »Om några Hinder för Fin- lands litteratur och cultur» Aura( 1–2, 1817–1818) har ansetts betydelsefull för den kulturella utvecklingen (se Vasenius I, s. 215–225; III, s. 167 f.; Söderhjelm 1915, s. 154; Luukka 15 nen 2009). Av Tengströms andra publikationer är biografierna om biskoparna Gezelius i Åbo de mest uppmärksammade (1825, 1833). I dikten framstår Tengström som en representant både för den äldre epoken med centrum i Åbo, och för den nyare, kring universitetet i Helsingfors. Se även komm. till följande dikt. Versen är jambisk, fyrtaktig och korsrimmad AbAbCdCd. 20 Punktkommentarer 1 »Än öfver tidens mörka vågor» – Citatet härrör från dikten »National- marsch», skriven ca 1820 av Gustaf Idestam (f. Idman). De inledande verserna lyder: »Ännu på tidens mörka vågor / Det nya seklets ande går. / Dess röst är storm, dess blick är lågor». Av titeln att döma var dikten avsedd att bli en folk- sång (se Castrén 1954, s. 156 f.). – En variant av versen inleder också Topelius 25 dikt »Tillegnad Lifgardets Finska Skarpskyttebataljon» 16/3 1854: »Re’n uppå tidens mörka vågor / Den nya stormens ande går» (Morgonbladet 20/3 1854). 2 Auras – Får ofta metonymiskt ersätta stadsnamnet Åbo. Från Aura å som rinner genom staden. 3 Dess tempel grusades i lågor, – Akademien i Åbo ödelades i branden 1827, lik- 30 som domkyrkan. 4 Dess gamle kämpar hädan gå. – J. J. Tengström var en av de sista representan- terna för de s.k. »Åboromantikerna», den generation som föregick Topelius. 11 redoboget – beredvilligt. 14 begråtne söners namn – Här avses den begåvade sonen Robert som dog 1847 samt svärsönerna M. A. Castrén, död 1852, och H. Kellgren 1856. 35 15 O fader – Jfr v. i 60-årsdikten: »Vår Ledare och Far vi sjunga: / Hans läror lefve! Lefve Han!»

Castrén, »Vårt land» 1954, s. [154]–169; Luukkanen, »Tengström, Johan Jakob» BLF 2, 2009; Klinge, »J.J. Tengström – hegelianen» 1989, s. 125–130; Mörne, »Studier i

492 Sånger I

Finlands press 1854–1856» 1912, s. 147 f.; Söderhjelm, Åboromantiken 1915, s. 154–159; 1 Tigerstedt, »Topelius-studier» 1943, s. 53–[107]; Topelius, »Till Professor J. J. Teng- ström» 1848, s. 147–150; Vasenius I, s. 215–225; III, s. 167 f., 310 f.

Manuskriptvarians Titel Johan Jacob ms: J. J. 5 11 Och ms: Som

Tryckvarians 11 redoboget 1880, 1888: redeboget

10 Adolf Iwar Arwidsson (s. 245 ff.)

Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 5/6 1858. Adolf Ivar Arwidsson (1791–1858) gjorde sig känd som en stridbar patriot och skrift- ställare, starkt influerad av de svenska fosforisterna, framförallt Lorenzo Hammarsköld. Han propagerade för medborgaranda, tryckfrihet och det finska språket, och kritiserade ämbetsmannaväldet. År 1821 startade han Åbo Morgonblad, som kort därefter indrogs på 15 grund av sitt radikala budskap. Följande år fråntogs han sin docentur vid universitetet i Åbo, blev i praktiken landsförvisad och bosatte sig i Stockholm. Där utnämndes han till Kungl. bibliotekarie 1843. Arwidsson var aktiv som publicist i de mest olika sammanhang och han deltog flitigt i debatten om Finlands framtid, ofta under olika pseudony- mer. Han gjorde en betydande insats för utforskandet av Finlands historia som utgivare av historiska urkunder (se komm. till v. 29). 20 Arwidsson bistod sina finska landsmän generöst (jfr v. 41–45). Hans insatser för Fin- land uppvärderades kraftigt under 1850-talet, och när han besökte landet i maj 1858 hyllades han som en hjälte. – Topelius dikt föregås i HT av en notis om besöket i Helsingfors 28/5, då diktstroferna utdelades och »fyra afsjöngos». Versen är jambisk med taktschemat 4–3–4–4–3 och rimflätningen abaab.

25 Punktkommentarer 1 Två tider – Syftar på Finlands två folk, det finska och det svenska. 5 Men hjertat, det var ett. – Jfr Runebergs »Sven Dufva»: »men hjertat, det var godt» (SS V, Fänrik Ståls sägner I, s. 60). 7 Porthan – Henrik Gabriel Porthan (1739–1804), professor i vältalighet, universitetets ledande nyhumanist och pionjär i sin forskning om det finska språ- ket och kulturen. Arwidsson framställs här som en efterföljare till Porthan (jfr 30 v. 11–17). 16 Vid stranden utaf Auras våg – i Åbo (se punktkomm. s. 492). 21–25 En gåta var det ordet då; […] Låg knuten deruti. – Arwidssons åsikter om nationellt medvetande och medborgerligt engagemang var i början av 1820- talet långt före sin tid. Jfr v. 56–58. 28 kung bland folianters skatt – Syftar på Arwidssons tjänst som Kungl. bibliotekarie. 35 29 Och lyste våra häfders natt – Arwidsson utgav skrifter om Finlands historia och urkunder; Handlingar till upplysning af Finlands häfder utkom 1846–1858. 42 ljustra häfden – ljustra: fånga fisk med ljuster, här: fånga historien. 51(–52) Sju lustrer snögat – 35 år som gjort håret vitt (lustrum: femårsperiod).

493 Kommentarer

1 Anm. för att icke mer gifva honom tillbaka – Arwidsson dog plötsligt den 21 juni och begravdes i Laukas, där han vuxit upp.

Engman, »1808 års män. En nationell tolknings födelse» 2009, s. 242–246; Estlander, »Arwidsson som publicist i Åbo» 1894, s. [90]–180; »Adolf Ivar Arwidsson som vitter 5 författare» 1921, s. [29]–94; Söderhjelm, Åboromantiken 1915, s. 169–190; Tarkiainen, »Adolf Ivar Arwidsson», BLF 2 2009; Vasenius I, s. 236, III; s. 439 f.

Tryckvarians Titel Adolf Iwar Arwidsson. (Festsång den 1 Juni 1858.) HT: [saknas; se komm. ovan] 16 stranden utaf 1880, 1888: stränderna af 10 19 utaf 1860, 1880: doldt af 37 När bildningen led nöd, HT: När bok i hand ej fanns, 1872: Så sände han oss bröd; 1880, 1888: Då sände han oss bröd; 39–40 HT: Hvems var det hjerta, hvems den hand, / Som först oss sökte? Hans. 39 sökte 1872, 1880, 1888: räcktes 40 ett 1872, 1880, 1888: till 15 44 sak ändock, 1880: sak, friskt mod, 45 förstått. 1880: förstod! 46–50 HT: [saknas] 48 gamla 1872, 1880, 1888: gamle

20 Jacob Gabriel Leistenius (s. 248 f.)

Ett manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 20/1 1858. Jacob Gabriel Leistenius (1821–1858), diktare, lektor i latin och tidningsman, var i sin ungdom uppskattad för sina underhållande studentsånger. Leistenius författade en del patriotiska stycken, men det var inom den burleska och humoristiska genren han vann popularitet. Under 1840-talet spelade studentsångerna en viktig roll i Finlands kulturliv, 25 många studentpoeter framträdde och sångerna upptog de mest skilda ämnen (se Öller 1920, s. 249–254). Leistenius publicerade sina dikter under pseudonym i litterära kalendrar, men också i HT 1847. Hans första diktsamlingar Pojken och Ynglingen, båda utgivna 1847 med undertiteln Småsaker på vers, recenserades av Topelius som uttrycker sin uppskattning över att Finland fått en skald som odlar humorn och satiren. Däremot anmärker han på versernas 30 improvisatoriska karaktär i första samlingen, tillkomna som de var i och för stunden (HT 25/9 resp. 18/12 1847). Topelius nekrolog över Leistenius ingick i HT 9/1 1858 (se ZTe). Versen är jambisk och fyrtaktig med rimflätningen ababcc.

Punktkommentarer 35 1 folk i vadmal – enkelt, färglöst klädda. vadmal – grovt ylletyg. 1–6 Ett folk i vadmal äro vi, […] mer för allvar, än för skämt. – Topelius kontrasterar också i sina recensioner av Leistenius diktsamlingar hans glada och lättsamma dikter mot det finska tungsinnet. 11 löjet – skrattet.

494 Sånger I

13–14 Det goda löjet, också det / Är ju Guds barn! – Genom att framhålla glädjens 1 gudomliga ursprung fokuserar Topelius det oskuldsfulla i Leistenius ibland burleska stil. 15 fjät – steg. 28–30 Besjöng skolmästarn i Korinth […] att få lön förhöjd!» – Syftar på Leistenius antiktravesti »Dionysius, efter en nyssfunnen, grekisk rimkrönika», i Dikter 5 (1855): »Så träget, från morgon allt till qväll, / Han utredde siffror och ver- bers böjning. / Blef härdad mot hustruns och pojkars gnäll / Och dog under väntan på lönförhöjning.» (citat efter Samlade dikter, 1886). Anspelningen gäller också Leistenius karriär, han var vid sin död lektor i latin.

Vasenius VI, s. 26, 44; Wrede, »Jacob Gabriel Leistenius», BLF 2 2009 (se där anförd 10 litteratur); Öller,Ett kvarts sekel av vårt litterära liv1920, s. 249–270

Manuskriptvarians Titel Jacob Gabriel Leistenius. ms: J. G. Leistenius 2 skogars ms: moars 7 i våra furors natt ms: på mörka furans drägt 9 Och ler deröfver friskt och gladt, ms: Ses spela friskt och gladt och täckt, 15 16 upp ms: gladt 17–18 ms: Att kunna le med hjertligt mod, / Det är att vara glad, men god. 19 Derför, ms: Och derför, när vi och nu 19–24 ms: Och derför, när vi och nu när han till hvila gått I dödens allvar sångare Som mer än någon här förstått 20 Att I byte mot Så låt oss ge en 25 »Pojken», ms: honom 29 att dö förnöjd ms: [saknas] 30 »I väntan att få lön förhöjd!» ms: I väntan på [ofullständigt] 25 efter 36 ms: Och ärligt, manligt skötte han Sitt kall att dana Som vän, som make lika van Att lifvets allvar djupt förstå – Hvem säger att han skämtat bort Det lif, som mättes ut så kort! 30 Far hän i frid, far Du Finlands ende glade bard! Om anden minnas blott Så minnas vi din Ditt löje i en tår förbytts

Din lyras sträng, 35 Och brusten Och skämtets glada ton har flytt I våra mörka furors sus Men länge, länge skall din Sa

495 Kommentarer

1 Tryckvarians efter 26 HT: Och redligt gick han fram sin ban Att fostra landets hopp ändå, Som vän, som make lika van Att lifvets allvar djupt förstå. 5 Hvem säger att han skämtat bort Det lif, som mättes ut så kort! 40 Förstod HT: Förstått 47–48 1880, 1888: Men tack, glad tack, att sorgens land / Har äfven kunnat le ibland!

Finlands öde 10 (s. 249–253)

Två manuskript är kända: ms 1 daterat 30 Mars 59, ms 2 odaterat. Dikten trycktes i kalendern Joukahainen 1860 (J). Sigfrid Aronus Forsius (se punktkomm. nedan) var en mångsidig naturforskare, verksam också som skriftställare och översättare. Han skötte professuren i astronomi iUppsala ett par år, skrev den första naturläran på svenska Physica( , utg. först på 1900-talet) och 15 utgav de första almanackorna som var uträknade för inhemsk horisont. Forsius var lärd och kontroversiell; han anlitades för kartografiska expeditioner, anklagades för politiska kon- spirationer till förmån för Sigismund och inför Uppsala domkapitel för både astrologisk och apokalyptisk vidskepelse (Lindroth 1975, s. 148 f.). Sina sista levnadsår tillbringade Forsius som kyrkoherde i Ekenäs. I dikten söker Forsius Finlands framtid i stjärnorna, men finner den hos en yngling, lan- 20 dets hopp (96 ff., v. 109–112). Samtidigt framträder Forsius som de ungas förebild i »att tänka stort och blicka högt» (v. 33 ff.). Om den unga generationens politiska betydelse för Finland, jfr »Studentvisa» s. 225 f. och »Finlands höjning» i Nya blad 1870. Topelius introducerade Forsius i flera verk. Liksom i dikten utnyttjar han myterna kring stjärntydaren i novellen Ungdomsdrömmar (1881) och i romanen Planeternas skydds lingar (1886–1888). I bägge romantiseras Forsius liv som åldrande vetenskapsman i Eke- näs; att han var en kontroversiell person framgår inte hos Topelius. Forsius presenteras 25 även i Finland framställdt i teckningar (1845–1852; se 2011, s. 160), Fältskärns berättelser (1853–1867) och Boken om Vårt Land (1875). – En studie om Forsius utgavs av Fredrik Wilhelm Pipping 1858–1862, Historiska bidrag till Finlands calendariografi, I–III. Versen är jambisk med taktschemat 4–4–3–4–4–4–3 och rimflätningen aaBaaaB.

Punktkommentarer 30 1 Sigfrid Aroni – Sigfrid Aronus Forsius (ca 1560–1624) födelseort förmodas vara Helsingfors. Ingenting är känt om hans ungdom och studier. I början av 1590-talet var han skollärare i Reval, därefter student i Uppsala och senare fält- predikant i Finland och Estland. Efter en forskningsresa till Lappland skötte han professuren i astronomi i Uppsala ett par år. Han var en tid kyrkoherde i Stockholm och använde titeln »kunglig astronom» (Lindroth 1975, s. 148 f.). 35 2 Wandas bölja – Helsingfors (se ovan), på latin benämnt Forsia, vid Vanda å. 3 Wasatider – under Vasaättens styre. 8–10 Det var hans säkra mästarhand, […] en gräns för polen. – Under en expedi- tion till Lappland 1601–1602 på uppdrag av hertig Karl kartlade Forsius rikets nordligaste del.

496 Sånger I

11–12 Den första almanackan bar / Hans namn i Sigismundi dar, – Kung Sigismunds 1 regeringstid inföll 1592–1599, och Topelius uppger att Forsius utgav en första almanacka 1597 (2011, s. 160). År 1613 fick Forsius ensamrätt av Gustav II Adolf att utge almanackor i Sverige. 16–17 Och nattens stora bibel låg / Uppslagen för hans aning. – Syftar på den kristna skepticismens tanke att Gud hade skänkt människan två uppenbarelseböcker: 5 Naturens bok och Bibeln (Kiiskinen 2008; jfr komm. till »Aminas sång till Maria», s. 332). Jfr v. 57–61. Enligt traditionen låg Forsius ute på marken sommar som vinter och iakttog stjärnhimlen iklädd päls och med en stor bok på bröstet. 18–21 Der rullades för honom opp […] bragders maning. – Avser de förutsägelser For- sius gjorde utgående från konstellationerna på stjärnhimlen. Förutsägelserna 10 gällde bl.a. Karl IX; se Topelius 2011, s. 160. 22–28 Nu, trött vid menskors […] Sverges rike hyste. – Forsius var kyrkoherde i Ekenäs från 1621; se Topelius 2011, s. 160. 22 fjäs – fåfänglighet, ävlan. 27 gäll – pastorat. 32, 101 krökt – böjd. 34 idrott – sysselsättning. 15 37 Pojo vik – vid Ekenäs. 60 skär – klar. 66 zodiakens – Zodiaken benämning på solens, månens och planeternas banor (ekliptikan). 75 Varde – Jfr skapelseberättelsen, 1 Mos. 1. 84 synrör – kikare. 20

Ekelund, »Topelius och hans samtid» 1969, s. 183; Enckell, »Finlands svenska diktning 1600–1770» 1969, s. 57–65; Kiiskinen, »Sigfrid Aronus Forsius», BLF 1 2008 (se där anförd litteratur); Lindroth, Svensk lärdomshistoria. Stormaktstiden 1975, s. 148–152; »Forsius, Sig- fridus Aronus» SBL 1964–1966; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 44 f.; Topelius, 120 dikter 1970, s. 194–198; Finland framställdt i teckningar 2011, s. 58, 159 f. 25

Manuskriptvarians Titel Finlands öde. ms 1: Stjerntydaren. 1–35 ms 1: Sigfrid Aroni var hans namn Han satt som grafvens bleka hamn Allena der på stranden. Hans hår var hvitt, hans hjessa krökt. 30 Men ögat kunde blicka högt Från de problemer nyss han sökt Bland cirklarna i sanden. 43 tankar ms 1: blickar 44 och strand ms 1: från strand 50–112 ms 1: Och från sitt synrör, s 35 Liksom den Sigfrid Aroni het en man Sex kungar överlefde han,

497 Kommentarer

1 En drottning var den sjunde. Men tänka stort och blicka högt Det var den idrott han försökt Gud gifve Densamma 5 Titel Finlands öde. ms 2: Stjerntydaren 1–21 ms 2: Hvems är den vålnad, som i qvällens timma Allena sitter der på mossig sten? Hans hår är hvitt som aftonmolnets strimma, Hans hjessa krökt af årens börda ren. Men ofördunklad Sigfrid Aroni var en man, 10 Som almanackan vittna kan I bistre Carols dagar. Europa då det infall fått Att mäta ut med cirkelmått Sin kala hjessas snökalott Och Sigfrids 15 Hans namn blef vida kändt i nord Från Lapplands isbetäckta fjord Till Bältens våg i söder. I kungasen [trol. pro: kungasalen] utan prut Han sade djerft sin mening ut, »Blef derför litet sträckt» till slut, 20 »Dock ej att han vardt döder.» 22 Nu, trött vid menskors ms 2: Nu var han trött vid 23 Han ms 2: Och 25 i ms 2: på 28 Sverges ms 2: Svea 29–56 ms 2: När solen sjönk i vestanvåg, 25 Här mången natt man honom såg, Med kikarn uti handen. Hans kära stjernor Hvad sökte han i nattens stund, Hvi njöt hans öga ingen blund, Hans ande ingen hvila?

30 Hans sista största verk det var, Som ofulländadt än låg qvar I stjernor slutna bok Och 66 Och zodiakens ms 2: Kometens vida 69–70 ms 2: Men okändt Finlands öde gick Sin [struket] 35 73 svaga ms 2: goda 75 Sitt Varde ms 2: Omskriften 82–83 ms 2: [verserna skrivna i omvänd ordning] 84–112 ms 2: [saknas]

498 Sånger I

Tryckvarians 1 1 Aroni 1880, 1888: Aronus 35 densamma! J: detsamma! 43 tankar J: blickar 45 lyftade 1888: lyfte högt 78 Aroni 1880, 1888: Aronus 5 85 Nu J: Då 87 på J, 1880, 1888: till 88 helt tyst på tå: J: den gamle då: 89 »Se, J: »Nu 90 Nu är det tid för dig också 1880, 1888: Nu, fader, är det tid också

104 stjernepar J: ögonpar 10

Islossningen i Uleå elf (s. 253–256)

Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 30/4 1856 och utkom som separattryck [u. å.]. Den ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen. Krimkriget avslutades i mars 1856 och freden i Paris undertecknades den 30 samma 15 månad. Tilldragelsen firades i Helsingfors den 29 april på den nytillträdde kejsaren Alex- anders födelsedag. Under festen utbringade den likaså nytillträdde generalguvernör Berg en skål för Finlands välgång, och framställde sig som den man som skulle genomföra de reformer som Alexander II utlovat (enligt Vasenius III, s. 559; IV, s. 24 ff.). Festligheterna noterades kort på HT:s förstasida, och i samma nummer ingick »Is- lossningen vid Uleå elf». Den allegoriska dikten föranleddes av festligheterna, men ägde 20 giltighet också i den rådande politiska situationen (jfr vårdikterna »På Hoppets Dag» s. 21 och »Den blåa randen på hafvet» s. 150). Alexander II hade med utlovade reformer väckt nytt hopp om större frihet och censursystemet höll på att luckras upp – dikten rub- riceras i HT emellertid försiktigtvis som »Naturtafla». Topelius proklamerar att älven, folkets språkrör, själv vill skapa sin framtid (v. 21 f.). Övertygelsen om att Finland går en ljus framtid till mötes lika visst som en naturnödvän- 25 dighet, en islossning, är ett uttryck för Topelius försynstanke (providentialism): Finland bör invänta den tid som försynen bestämt för frigörelse, på samma sätt som älven inväntar våren (v. 96–98; se Castrén 1918, s. 257). I islossningsdikten gestaltar Topelius en fosterländsk frihetslängtan starkt och överty- gande. Dikten återgav Topelius hans roll som patriotismens bemärkte talesman, en ställ- ning som hade ifrågasatts genom hans uttalade lojalitet mot Ryssland under Krim-kriget (se inledn., s. XXX f.; jfr Ekelund 1969, s. 183 ff.). 30 Till skillnad från de personligt hållna dikterna med samma naturmotiv, »Vid Elfmyn- ningen» (1842; s. 18) och »Ynglingens drömmar» (1857; s. 269), för älven själv, som folkets representant, sin talan i islossningsdikten; Castrén ser älven uttryckligen som Fin- lands ungdom (1918, s. 244). Yrjö Oinonen konstaterar att dikten med sin natursymbolik i jämförelse med Runebergs diktning representerade ett nytt och aktivare skede i utveck landet av fosterlandskänslan (1945, s. 49). 35 Pettersson noterar två närbesläktade allegoriska floddikter: Goethes »Mahomets Gesang» och Tegnérs »Floden». I Topelius ms finns en avskrift av Goethes floddikt i svensk översättning. Floden tar bäckarna med sig »i segertåg» mot oceanen: »Skummig går över brusten damm, / fri och segrande, stolta floden / majestätisk sin bana fram»

499 Kommentarer

1 (Pettersson 1952, s. 26; Tegnér SS I, s. 447 f.). Motivet återkommer i »Imatra» Nya( blad 1870). Enckell påpekar att dikten ger eko i t.ex. diktmanuskriptet »Kullervo» från 1859, ett poem där Topelius återupptar frihetstemat (tryckt i Topelius 1970, s. 165 f.). De strofer som ger röst åt älven, d.v.s. de tio första och de sex avslutande, har jambisk, femtaktig vers med parrimmet AAbb. I de tio mellanliggande stroferna som beskriver 5 älvens framfart är versen trokeisk-daktylisk, fyrtaktig och korsrimmad XaXa.

Punktkommentarer Titel Islossningen i Uleå elf. – Topelius hade upplevt islossningen under sin skoltid i Uleåborg (jfr Topelius skildring, 1922, s. 40). I Finland framställdt i teckningar (1845–1852) betecknas den »praktfulla» älven som en av »norra Österbot- tens största märkvärdigheter» (2011, s. 271). 10 3 Högboren – av förnäm börd. 21–22 Jag vill ha luft! Jag vill ha ljus! Mitt öde / Det vill jag skapa sjelf med eget flöde, – Jfr »Saima kanal» s. 280, v. 57–58. 29–32 Oss alla Finlands hundra strömmar […] djerfva tåg. – Uppräkningen av de olika vattendragen understryker islossningens utbredning över hela Finland, alla älvar har »samma mål» (v. 34 ff.). 15 30 Kemi, Ijos starka bölja – Kemi älv i Lappland är Finlands längsta, Ijo älv rinner genom Uleåborgs län. 31 Kyrö, Kumos strida våg – Kyro älv flyter genom Österbotten, Kumo älv mynnar ut i Björneborg. 32 Kymmenes och Wuoksens djerfva tåg – Kymmene älv mynnar ut i trakterna kring Kotka, Vuoksen flyter från Saimen till Ladoga. 20 34 deras – Eg. ’sina’; se variantförteckningen. Jfr »Snöflingorna», s. 259, v. 22. 42–57 Ämmäs (Ämmä) – Koivukoski – Niska – Ahmas (Ahma) – Pyhä – Merikoski – forsar i Ule älv. 62 Oulu – (fi.) Uleåborg. 100 Det skulle bryta mur och spränga berg. – Versen har tolkats som kritik mot generalguvernören Berg och hans nonchalerande av opinionen (Nyberg 1949, s. 305; Ekelund 1969, s. 181 f.; Topelius 1970, s. 164 f.). 25 Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 102 f.; Castrén, »Finlands folk i Topelius’ verk» 1918, s. 352; »Topelius’ fosterländska lyrik» 1918, s. 243 ff., 257; »Topelius’ poli tiska diktning» 1958, s. 187; Ekelund, »Topelius och hans samtid» 1969, s. 181 f.; Lager- löf, Zachris Topelius 1920, s. 342–354; Lehtonen, »Natur und Mensch bei Zachris Tope- lius» 1993, s. 130; Hirn, »Zachris Topelius vid Runebergs sida» 1951, s. 201 f.; Nyberg, 30 »Selma Lagerlöf och Zachris Topelius» 1947, s. 415 f.; Zachris Topelius 1949, s. 304 f.; Oinonen, Vesiluonto Eino Leinon ajan runoudessa 1945, s. 49; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 24 f., 95; Ruin, »Ett land stiger fram» 1941, s. 120; Tope- lius, 120 dikter 1970, s. 158–167; Finland framställdt i teckningar 2011, s. 248, 271 f.; Vase- nius I, s. 19, 257; IV, s. 24 ff., 520; Wrede, »Zachris Topelius – barnatro och fosterland» 1999, s. 327 35 Tryckvarians efter titeln HT: Naturtafla. 3 Finlands HT: Suomis 6 den separattryck, 1880, 1888: han

500 Sånger I

10 deras HT: djerft min 1 12 ett regn, en perla HT: en suck, ett minne 14 sol och natt, HT: kraft och mod, 29 Finlands HT: Suomis 31 Kyrö, 1880, 1888: Kyro, 33–36 HT: [saknas] 5 34 deras separattryck, 1872, 1880, 1888: sina 37 mur, HT: makt, 40 dör i HT: uti 42 våg uti 1880, 1888: bölja i 47 med brak uti 1880, 1888: förhärjad i 60 Ropar HT: Ryter 10 60 trotsig 1880, 1888: trotsigt 65 bäfva, HT: häfvas, 72 för HT: af 81 min ädla, höga HT: du höga ädla 86 evigt 1880, 1888: evig 89 af farans njutning frossat, HT: har alla faror trotsat, 99 af 1880, 1888: ur 15 103 Finlands HT: Suomis

Kometen 1858 (s. 256 ff.)

Ett oavslutat, odaterat manuskript är känt [1858]. Dikten trycktes i HT 13/10 1858. 20 Donatis komet syntes i september-oktober 1858, den var ovanligt lyskraftig och betraktades som en astronomisk sensation. Den 10 oktober beräknades kometens bana gå när- mast jorden (HT 9/10 1858). Tidiga belägg för Topelius intresse för astronomi syns i hans första tidning Ephemerer 1834–1835, som innehåller utdrag ur den tyske astronomen Johann Elert Bodes verk och en rapport om Halleys komet (2006, s. 82, 185 f.). Enckell noterar att astronomiska rön 25 blir mer framträdande i Topelius kosmiska dikter av senare datum, medan de tidiga karakteriseras av romantiska reflexioner (Topelius 1970, s. 186 f.). Jari Koponen ser i diktens slut ett första uttryck för den undergångsvision som Topelius återkommer till i sin senare produktion (1998, s. 23, 39). Det kosmiska perspektivet är utgångspunkten också i Victor Hugos diktsvit, nämnd i fotnoten. Både Topelius och Hugo framställer jorden som skuggornas rike, en plats för död och förgängelse (Livre III:XI–XII; i svensk övers. på ZTe). 30 Se inledn. s. XXXVIII f. Versen är jambisk, sextaktig med rimflätningen AbAbCCdd.

Punktkommentarer 11 embryon – (singularform) här: i ett tidigt utvecklingsstadium. Versen exempel i SAOB. 35 27 snäckans gång – d.v.s. långsamt (jfr s. 283, v. 154). 41 gift i balsamlunder – gift dolt i något man tror skall ge läkedom. 50 mästra – klandra, sätta sig över. 63 vittna – bevittna.

501 Kommentarer

1 67 rökte – rykte. Fotnot Et que tout cela fasse un astre dans les cieux! – Sista versraden, en konkluderande sentens, i Hugos poem Les Contemplations, Livre III:XI. – Med verser avser Topelius här strofer.

5 Koponen, Topelius ja tulevaisuus 1998, s. 23, 39; Topelius, 120 dikter 1970, s. 184

Manuskriptvarians Titel Kometen 1858. ms: Kometen. 3–7 ms: Hvi lyfter du din blick mot höga stjernepellen! Hvi mäter du dess rymd Är det på mig du ser? Är det min ban du mäter? 10 Är det mitt släp av ljus som din beundran väcker Är det min regellösa glans som väckt din fruktan nu? Gud 8 Gå, slumra uti ro. ms: Du dåre, lugna dig – 15 Från […] ingen stråle når, ms: I […] solens blick ej når, 16 Till outhärdlig glans i solens gyllne vår. ms: Tills jag af [ofullständigt] 15 17–72 ms: [saknas]

Tryckvarians Titel Kometen 1858. HT: Kometen. 1 tornet uti 1880, 1888: tornets höjd i 8 uti 1880, 1888: nu i 20 33 snö uppå 1880, 1888: isar på 65 Årtusenden HT: Tolftusen år 67 Löst uti lågor opp, 1863: Löst uti dimmor opp, 1880, 1888: I heta ångor löst, 69 årtusenden HT: tolf tusen år

Snöflingorna 25 (s. 259 f.) Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 7/1 1860. I dikten inordnas de mänskliga förehavandena som en del av naturens skeende. Gud styr över människan och naturen i ett sammanhängande kretslopp. Den värmande solen framstår som alltförsonande. Jfr föreställningen om att regnet och daggen är människans tårar, »Tårarnas makt» (s. 76). 30 Versschemat är nystev med rimflätningen XXXaXXXa (om nystev se s. 335).

Punktkommentarer 8 menskohamn – mänskogestalt. 22 deras – Felaktig ordform, metriskt motiverad, i st.f. ’sitt’.

35 Tryckvarians 5 Och le och gråta 1880, 1888: De le, de gråta, 6 Och 1880, 1888: De 34–35 HT: Som icke goda / Och icke onda

502 Sånger I

Sylvias visor (s. 261–264) 1

2. Under Rönn och Syrén (s. 261 f.)

Två odaterade manuskript är kända: ms 1 är ett arbetsmanuskript och ms 2 en renskrift. Dikten trycktes i HT 23/6 1855. 5 Dikten skrevs när Topelius gästade kommerserådet Henrik Borgström på Turholm utanför Helsingfors. Vistelsen i skärgården gav honom en fristad från den offentlighet som kritiserade honom för hans ställningstagande i Krimkriget (se inledn. s. XXXI). Liksom i andra Sylviavisor uttrycker den naturens förmåga att trösta och försona. I ett brev till hustrun skriver Topelius: »Här är en så ljufvelig ånga af alla rönnar och syrener och barrträd och ängsblommor. Himlen är mulen och dock är allt så strålande. En 10 varm östan, rusig af blomsterdoft, susar igenom träden. Den törstiga jorden väntar regn. […] – Nej Mille – en så herrlig morgon! Rönnar och syrener – jag har skrifvit en visa om dem!» (ZT–ET 24/6 1855). Vest återberättar en anekdot om hur Topelius en natt väckte sin hustru för att meddela att han just hittat på en »synnerligen lämplig melodi» till dikten. Han spelade upp melodin, varpå hon upplyste honom om att det var menuetten ur Don Juan, d.v.s. MozartsDon Giovanni (1905, s. 235 f.). I Finland sjungs dikten oftast till denna melodi. 15 Inom tolkningstraditionen betonas natursvärmeriet i »Under Rönn och Syrén», men dikten röjer i lika hög grad Topelius fascination av rytmer och klanger i språket. De två aspekterna löper samman i tanken om skapelsens harmoni. Versen är trokeisk-daktylisk, tretaktig och har rimflätningen AbAbccAb. Vers 1–2 upprepas i v. 7–8. Sylwan menar att Topelius hade en förkärlek för den trestaviga versen, enligt modell från Atterbom (1934, s. 115 f.). 20

Punktkommentar 37 vakan slår – taltrasten slår sin drill; vakan nämns även i »Folkvisan i konsertsalen», s. 179, v. 30).

Ekelund, »Topelius och hans samtid» 1969, s. 187; Granér, Zachris Topelius’ kärleks 25 lyrik 1946, s. 179–184; Hedvall, »Topelius såsom sin hembygds skald» 1918, s. 60; Hirn, »Zachris Topelius vid Runebergs sida» 1951, s. 203 ff.; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 34; Ruin, »Ett land stiger fram» 1941, s. 120 f.; Sylwan, Svensk verskonst 1934, s. 115 f.; Topelius, 120 dikter 1970, s. 153; Vasenius V, s. 102; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 235 f.

30 Manuskriptvarians Titel 2. Under Rönn och Syrén. ms 1: Nya Sylviavisor / Återfärden till norden Under rönn och syrén. 1 Blommande ms 1: Blommiga 2 Hem för mitt hjertas ro! ms 1: Der vår och sällhet bo; 4 Der vår och kärlek bo! ms 1: Der hvarje sorg har ro. 5–6 ms 1: [verserna skrivna i omvänd ordning] 35 5 Soliga ms 1: [saknas] 6 tysta ms 2: dystra 7 Blommande ms 1: Blommiga

503 Kommentarer

1 7 sköna ms 2: gröna 8 Hem för hjertats ro! ms 1: Der vår och sällhet bo. ms 2: Der vår och kärlek bo. 9–16 ms 2: [saknas] 13–15 ms 1: Aftonens [oavslutat] / O jag förstår din andedrägt efter 16 ms 1: Du som i verldens villa 5 Gråtit din tysta tår, Kom Lyssna till sol och vår Kom, i de O så Kom du Klappa

10 Du som min längtan Namnlösa 17–24 ms 1: [skrivet efter v. 32] Kom du min längtans vän Drick ur naturens källa Ungdom och helsa än! 15 Kom, du min vän i skogen, Kom, vid min sida sjung! Sjung hur din Sjung hur din själ är ung: 20 Våren är evigt ung. ms 2: Och våren frisk och ung. 24 Vid ms 2: Kom, vid

20 28 Blommor ms 1: Winter ms 2: Sin doft 29 glad ms 1: du 30 Vakna på nytt till sol och vår! ms 2: [saknas] 33 Blommande ms 1: blommiga 33–40 ms 2: [saknas] 37–40 ms 1: Himlen är högre, sjön mer blå, / Rönn och syrén i blommor slå

25 Tryckvarians Titel 2. Under Rönn och Syrén. HT: Nya Sylviavisor. / 1. Under rönn och syrén. 22 Lyssna på HT, 1880, 1888: Evig är 28 Blommor HT: Sommar 30 till 1888: din 38 ur HT: i 30 Datering Juni 1855. HT: 21 Juni.

9. Fågelperspektiv (s. 262 ff.)

Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 11/8 1855.

35 Det i Sylvias visor återkommande perspektivet uppifrån är här extremt högt. Flytt fågelns vårliga färd börjar vid det heliga berg där Moses mottog lagen, och färden mot norr inbegriper civilisationskritik från ovan. Mot människans strid ställer dikten naturen och dess frid, apostroferad från v. 71. Se inledn. s. XXVI ff. och komm. till Sylvias visor, s. 450 f. – Versen är jambisk-anapestisk och tvåtaktig med rimflätningen abXbacca.

504 Sånger I

Punktkommentarer 1 9 räckt – nått; ovanlig användning. 23 Nilns katarakt – Nilens vattenfall. 24 Ararats bryn – Ararat var det berg där Noaks ark strandade. 32 Vid Jordans strand. – Versen består till skillnad från de övriga strofsluten av två jamber. Den metriska lapsusen rättad från 1880 med formuleringen »Jordan, 5 vid din strand.» 33 sporde – här: förnam. 34–36 Persiens ros – Libanons cedrar – Kars aprikos – Metonymier som lyfter fram ländernas exotism. Kars – stad i nordöstra Turkiet. 41–42 På Joniens strand / Gret minnet sin tår. – Syftar på 1820-talets grekiska frihets-

krig. Jonien det antika namnet för det område på Mindre Asiens västkust som 10 beboddes av greker. 55 sköt – sköte: famn.

Mörne, »Studier i Finlands press 1854–1856» 1912, s. 155 f.; Vasenius III, s. 537

Tryckvarians Titel 9. Fågelperspektiv. HT: Nya Sylviavisor. / 2. Fågelperspektiv. 15 30 Han HT: Den 32 Vid Jordans 1880, 1888: Jordan, vid din 33–40 1880, 1888: Jag såg, der jag satt Vid härjade fält, På berg af ruiner Nomadernes tält, 20 Såg minnenas skatt Förtrampad i grus, Såg sekler af ljus Förgångna i natt. 41 strand HT: haf 42 minnet 1880, 1888: daggen 25 43 Vulkanerna brände HT: På Krim såg jag blomma 45–48 HT: Men våren bröts af, I rök och i blod Hven dödarnas lod, Och allt var en graf.

Och under min flygt 30 Med vexlande håg Det rika Europa I tvedrägt låg. Der Gracerna tryggt Förr gästat i ro, Har hatet sitt bo På spillrorna byggt. 35 53 Der HT: Ack 54–56 HT: Vid strändernas svall / Kanonernas knall / Bar dödarna blott. 74 Evärdeligt 1880, 1888: Så lugn och så

505 Kommentarer

1 77 Der står du så ren 1880, 1888: Din himmel är ren, 78 Från 1880: När 1888: Men 79 Som fläcka 1880, 1888: Befläcka 81–88 1880, 1888: Och menskornas råd I sanden förgå; 5 De komma, försvinna Och kifvas ändå. Du ser deras dåd; I dag som i går Med blommor och vår Du prisar Guds nåd. 83 Försvinna, förgätas HT: Och älska och hata 10 87 Odödeligt HT: Odödlig och Datering 1855. HT: 20 Maj.

Beethovens Längtans-Vals (s. 265)

15 Tre manuskript är kända: ms 1 är ett tidigt utkast [1841], de två följande arbetsmanuskript, ms 2 daterat 10 Dec. 59 och ms 3 Jan. 1860. Därtill finns ett ms med titelnSehnsuchts Waltz och två sjuradiga strofer på tyska, daterat Hfrs 1842 Febr. 11 (ms 4). Dikten är skriven till Beethovens vals »Le Désir» (inte att förväxla med Beethovens tonsättning av Goethes dikt »Sehnsucht»). »Sehnsucht»-valsen hörde till Emilie Lind- qvists repertoar, och hon spelade också »brillianta versioner» av den. Topelius blev väl 20 förtrogen med melodin när han skrev av noterna åt sin syster Sofie (dagboken 2/11 1838; Biskop 1998, s. 15). Diktens tematik, sällhetens undflyende väsen, uppträder också i »Dröm och Verklig- het» (s. 93) och »Sällheten» (s. 115). Versen är jambisk-anapestisk, fyrtaktig med aggregering (halverad vers) i v. 5 f. och rimflätningen AbAbCCb.

25 Biskop, Topelius i dansens virvlar 1998, s. 15, 79; Topelius, 120 dikter 1970, s. 35

Manuskriptvarians Titel Beethovens Längtans-Vals. ms 1: Bethovens Sehnsuchts wals. efter titeln ms 3: Till Sällheten. 1–14 ms 1: Hwart flyr du, o längtan, du ljufva, du stilla? 30 hvad svalkar din glöd i den suckande barm? när fjerran från lifvets bedrägliga villa mitt hjerta [själ är så sorgsen skrivet som alternativ över raden] är sorgset, min trånad så warm. o se ej tillbaka, förglöm och försaka, förgråten, förlåten, förskjuten och arm. 35 Dit flyr du o längtan, – der går hon, den ljufva, den älskade går der vid kärlekens arm, o himmel hur länge, lik irrande dufva 2 Hvi lockar, hvi tjusar, hvi gäckar du mig? ms 2: Hvi gäckar du ständigt min

506 Sånger I

ensliga stig? ms 3: Hvi slocknar, o stjerna, din stråle för mig? 1 7 förgäfves, förgäfves ms 3: beständigt, beständigt 8 druckit din nektar i lysande ms 3: dricker din nektar i festernas 9 hviskat ms 3: hviskar 10 andats ms 3: andas 10 doft i de ms 2: doft i i de 5 11 älskande ms 3: längtande

Ms 4 i sin helhet: Was lindert der Wehmuth so bange Gefühle, was Kühlet das Hertz in dem wogenden Brust? Wenn fern von des Lebens leicht trugenden Spiele die Seele beweinet manch’ herben Verlust. Es ist nicht zu schauen 10 auf blühenden Auen, weilt fern, vom Gewühle der irdischen Lust. Dort wohnet die Ruhe, blüht seliger Frieden, dort schlummert die Liebe in liebenden Arm. O Himmel! wie lang soll ich wollen hienieden, wie lang soll ich dulden den nagenden Harm? 15 Aus zahlloser Sterne unendlicher Ferne hinauf zieh den Müden, o liebender Arm!

Ny Sjömansvisa (s. 265 ff.) 20

Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 14/5 1856. Krimkriget avslutades med att fredstraktaten undertecknades i Paris 30/3 1856, och händelsen kommenteras utförligt i en artikel i HT 5/4 (se ZTe). Sjömansvisan, publicerad två veckor senare, upptar artikelns budskap i poetisk form och ger ord åt de stämningar som rådde vid denna tid. Beskrivningen av fiendesidan i kriget, England och Frankrike, är karikerande och utnyttjar rådande stereotypier om folken, likaså om sjömän. 25 Versen är jambisk-anapestisk, tretaktig och parrimmad AAbb. Den erinrar om Johan David Valerius sällskapsvisor (se komm. nedan), och Augusta Lundahls dikt »Minne af en resa i Januarii 1831» (HM 13/1 1832).

Punktkommentarer 1 »Jag helsar dig, fredliga flagga!» – Första versen i Johan David Valerius (1776– 30 1852) då populära dikt »Skeppsfarten», en efterbildning av Overbeck. I Vale rius diktsamling Visor och Sångstycken från 1809 ingår tre fredsdikter: »Till Finlands Hjeltar», »Sång. (Maj 1809)» och »Öfver freden». Jfr »Idyll i Valerii stil» (1856), Nya blad 1870. 6 najaderna – (gr. nāias) vattennymferna. Till skillnad från havsnymfer kvinnliga

väsen för inlandsvatten, särskilt källor. 35 18 kopprade – kopparbeslagna. 25 gissnade – gistnade: otäta. 34 beckade – Sjömanskläder kunde bestrykas med beck till skydd mot väta (jfr v. 53).

507 Kommentarer

1 38–40 Nu hämtar jag salt till din krydda. […] Skall dricka i kaffe min skål. – Sjöfarten kom igång efter kriget, och därmed importen av varor som salt och kaffe. 44 stoppade kursen – Syftar på England och Frankrike, fiendesidan i kriget. 45 God dam – (eng.) jäklar. prisen – snuset (pris snus). 47 satisfaction – upprättelse. 5 53 Becktröjor – sjömän. 55 mossjö – monsieur.

Mörne, »Studier i Finlands press 1854–1856» 1912, s. 153 ff.; Vasenius III, s. 558

Tryckvarians efter titeln HT: (Tryckt i år) 10 8 stäfvarnas 1880, 1888: stäfvarnes 11 larmande HT: härmande 21 fjärdarnas 1880, 1888: fjärdarnes 26 Der stod jag och HT: Och sjömannen 30 Att HT: plöja 32 Min vana, min HT: Hans vana, hans 15 34 Jag HT: Han 36 Min HT: Sin 41 ut 1888: nu 47 ger han HT: ge mig

20 Biografi öfver en ros (s. 267 ff.)

Ett manuskript är känt, daterat16 April 59. Rosen illustrerar påskens budskap om liv, död och uppståndelse, jfr Joh. 12:24. Rosens liv framställs analogt med Jesu liv. – Versen är orimmad och jambisk-anapestisk med taktschemat 4–2–2–2–3. Bildspråket är folkvisornas.

25 Punktkommentarer 11 tårarnas tisdag – Ovanlig benämning för tisdagen i påskveckan. Tårar förknip- pas hos Topelius med fromhet och renhet, jfr »Tårarnas makt» (s. 76 f.). 13 skär – ren. 16 Askonsdag – I folklig tradition onsdagen i påskveckan; eg. onsdagen i faste- veckan. 30 Manuskriptvarians 1 slog jag mitt öga opp ms: blef till verlden jag född [skrivet över raden] 13 blomma ms: jungfru 14 helga ms: nåds 19–24 ms: Då tvådde Herren 35 Med himmelens åska mig ren. Skärthorsdag gick der i rosengård En suck utaf sorg, En suck utaf fröjd:

508 Sånger I

I Gethsemane 1 25 mig. ms: dig. 28 Det dröp utaf blod: ms: jag suckade så: 30 din ms: min 31 vardt jag så blek om kind, ms: kom och Då vardt jag blek, 38 Som multnat i jord. ms: I mull, 5

Tryckvarians 16 kom 1872, 1880, 1888: föll 25 Herren 1880, 1888: Christus 40 opp. 1880, 1888: upp.

Ynglingens drömmar (s. 269–272)

Två manuskript är kända, bägge daterade Hfrs 22 Nov. 1857. Ms 1 är ett arbetsmanuskript, ms 2 en renskrift till Fredrik Pacius. Dikten trycktes iNya nordiska dikter och skildringar af finska, danska, norska och svenska författare, Sthlm 1859 (NNDS). När dikten skrevs hösten 1857 hade det politiska läget skärpts, och de förhoppningar på 15 reformer man hyst ett år tidigare hade inte förverkligats. I dikten ställs ynglingen mellan kärleken till fosterlandet och till den älskade, jfr »Yng- lingen» (s. 81). Topelius låter den förra segra, och tecknar samtidigt ett porträtt av en ung mans kompromisslöshet och övermod, jfr »Ynglingens val» (s. 22) och »Miranda» (s. 194). Dikten tillkom som ett svar på Fredrik Pacius begäran om ett »deklamatorium». Den indelas i recitativ där fosterlandet och den älskade växelvis lockar ynglingen. Femton 20 år tidigare hade Topelius skrivit till sin fästmö att hennes »enda fruktanswärda rival» är det finska folket, och skulle han tvingas välja så skulle han avstå från henne: »det wore detsamma som att säga: ’tag mitt lif!’ – men jag sade det ändå» (ZT–EL 19/1 1844). Alhoniemi ser dikten som ett koncentrat av Topelius studentideal: viljan och förmå- gan att offra sig för fosterlandet, tydligast uttryckt i v. 30–36 (1969, s. 146 f.). Samma ide- ella dyrkan av ljus och bildning framträder senare i »Wasa Marsch» (1864) och i »Åbo 25 Marsch» (1868), men då i mer konkret form och med ett historiskt perspektiv, påpekar Castrén (1918, s. 255; se Nya blad 1870). Dikten är den enda som saknar datering i trycket. Enligt manuskripten tillkom den 1857, men i 1888 års upplaga dateras dikten 1858. Någon tonsättning av Pacius är inte känd, däremot av Filip von Schantz (1858). Versen i diktens inledande och avslutande del (v. 1–64, 87–113), d.v.s. ynglingens röst, är jambisk: pentameter med rimflätningen AbAbCdCCd i v. 1–36; 87–113; däremel- 30 lan fyrtaktig, parrimmad vers, aabbccdd (v. 37–52), och pentameter med rimflätningen AAbCCb (v. 53–64). Fosterlandets röst hörs i tre jambisk-anapestiska, tvåtaktiga och spegelrimmade (aBBa) strofer (v. 65–86), växlande med två pentameterstrofer (AbAAb), den älskades röst.

Punktkommentarer 35 17 najaderna – vattennymferna, se komm. s. 507, v. 6. 17 löga – bada. 19 dater – bedrifter. 20 knottrig – svårbegriplig (versen som exempel i SAOB).

509 Kommentarer

1 20 karbas – piska (SAOB: ex. från Fältskärns berättelser). 26 folianter – här: gamla böcker. 28 lyktad – avslutad. 36 en finsk student – Klinge understryker uttryckets positiva innebörd, i synnerhet under 1840-talet: en entusiastisk yngling med hög moral som kämpade för 5 fosterlandets framtid (Klinge 1989, s. 486). 37–52 Må bäcken jollra bort sitt brus […] gnistan i min barm. – Castrén ser strofen som en sammansmältning av »Studentvisa» (s. 225) på samma meter och »Islossningen i Uleå elf» (s. 253; Castrén 1918, s. 253 f.). I femte strofen identifierar sig ynglingen med det brusande vattendraget. 45 Jag gnistan är, Promethei arf. – Syftar på Prometheus som enligt den grekiska mytologin skapade människan och rövade eld från gudarna för att förse henne 10 med liv och ande. 1800-talets uppfattning av myten var mångförgrenad; elden kunde symbolisera kunskap och konstnärligt skapande, och Prometheus fram- ställdes både som rebell och i offerrollen som hednisk Kristusgestalt. 58 demant – diamant. 61 zefiren – zefyren: västanvinden. 89 Ehvad – här: om än. 15 107, 109 Jag skall bli regnets tår […] Jag skall bli strålen – Uttrycker föreställningen att människan efter döden lever vidare i en kosmisk sfär.

Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 146 f., 226 f.; Castrén, »Topelius’ foster ländska lyrik» 1918, s. 246, 253 ff.; Hedvall, »Topelius såsom sin hembygds skald» 1918, s. 58 f.; Klinge, »Landets hjärta – fosterlandets hopp» 1989, s. 486; Pettersson, »Bildliga 20 naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 28; Schalin, »Hemkretsmotiv i Z. Topelii diktning» 1918, s. 36; Vasenius IV, s. 92 f., 105; V, s. 105 f., 251

Manuskriptvarians efter titeln ms 1: Deklamatorium. / Musik af F. v. Schantz. Text af Z. Topelius ms 2: Deklamatorium. / Text af Z. Topelius. Musik af F. Pacius. 2 är ms 1, ms 2: står 25 5 ser ms 2: mins 6 vid våra lekars larm; ms 2: att våra lekar se. 7 ser […] vår ms 2: mins […] min 9 knäppa tröjan kring min ystra barm. ms 2: som en engel åt min rodnad le. 17 Jag såg najaderna ms 2: Da såg jag alferna 19 lärda ms 2: ystra 30 20 Till ms 2: och 24–25 ms 2: I fejd på höstens is och vinterns skar’ / Mot nordanvind, plutoner 28–32 Står jag redan […] hjerta? ms 2: Och hvad sedan? Knappt har min första längtans mål jag nått, Så står det följande i sigte redan Och säger mig att jag har börjat blott. 35 Hvad kall? Hvad yrke? 30 kämpa ms 1: strida 47 jag sprungit frisk ms 1, ms 2: Som sprungit ut 54 i ms 2: med 69–86 ms 2: Upp, Suomis son!

510 Sånger I

Hör, stormarna splittra 1 Din darrande cittra Med ljungande dån! Bort, vekliga ro, Der kyssarna glöda! Nu gäller att blöda 5 För ära och tro. Ditt land är i nöd! Dess ära är fläckad, Dess mandom är gäckad! Till seger och död! Framåt till ditt mål! 10 Sänd dödande lodet, Och bada i blodet Ditt blixtrande stål! Från kärlekens famn Flyg stolt till din bana, Och fall på din fana 15 För Finlands namn! Ditt räddade land Skall prisa din lycka; Din flicka skall trycka Din blodiga hand. Och djupt på din grift. 20 Låt häfderna rista, Din största, din sista Din stolta bedrift! efter 86 ms 1: Och föll du för det I stormar och öden Och stred du till döden 25 För sanning och rätt, O yngling, en tår Från Suomis tärnor Skall regna som stjernor I glans på den bår.

eller: 30 För Finlands ätt, Bryt stark dina öden. Och stred du till döden För sanning och rätt, Då kysser din brud Din blodiga tinning. 35 Odödelig vinning 101 mörkrets ms 2: dina 109 midnatt ms 2: timma

511 Kommentarer

1 Tryckvarians 7 vår NNDS: min 17 Jag såg najaderna NNDS: Då såg jag alferna 23 Och 1880, 1888: Jag 26 yr och dam 1880, 1888: hvirfveldamm 5 37 brus NNDS: sus 78–82 1880, 1888: O, dröj hos mig! … Nej, fly från dessa dalar! Min älskling, gå! Dig binder intet band. Jag är den lön, som farorna betalar, Min kärlek alla dina sår hugsvalar … Gå! … Brist, mitt hjerta! Lef, mitt fosterland!

10 88 offra NNDS: egna 89 du ger 1880, 1888: gifver 91 uppå 1880, 1888: då på 93 Den 1880, 1888: Han Datering [saknas] 1888: 1858.

15 Den 14 Mars 1851 (s. 272 f.)

Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 19/3 1851. Universitetets kansler, tronföljaren Alexander Nikolajevitj besökte Helsingfors den 14 mars 1851 med anledning av konflikter mellan studenterna och universitetets vice kansler Johan Mauritz Nordenstam. Ett nytt disciplinsreglemente från juli 1850 över- 20 förde disciplinära frågor till vicekanslern, som övervakade ordningen med hjälp av en nygrundad studentpolis. Nordenstam förverkade studenternas respekt. De valde att celebrera tronföljarens 25-åriga kansleriat vid en fest 11/1 1851, men demonstrativt ute- bli från en bal som Nordenstam ordnade. När läget var som mest spänt anlände Alexan- der till Helsingfors. I solennitetssalen höll han ett försonande tal, och överlämnade full- makten för professuren i finska språket och litteraturen åt M. A. Castrén (Klinge 1969, s. 218). Topelius dikt förmedlade den allmänna uppskattning som riktades mot kanslern 25 för hans agerande i konflikten. Dikten är starkt retorisk och idealistisk, och ger Alexander närmast gudomliga drag. Versen är jambisk-anapestisk med taktschemat 6–4–6–4–6–6–4 och rimflätningen aBaBccB.

Punktkommentarer 30 8 Den unge fursten – Tronföljaren Alexander. 17–19 Det är ej smickrets stämma, [...] en herrlig syn. – Genom att betona äktheten i hyllningen förefaller Topelius vilja föregripa kritik just för lismande. 17 skrymtans – hyckleriets.

Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 213; Klinge, Studenter och idéer 1969, s. 214– 35 221; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 231 f.; Topelius, Anteckningar från det Helsingfors, som gått 1968, s. 70–76; 120 dikter 1970, s. 102–110, 365; Vasenius III, s. 364–370; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 175 f.

512 Sånger I

Tryckvarians 1 1 Nu rinner vintersolen HT: Och vintersolen rinner 6 blick är nu HT: uppsyn är 9 försona HT: förlåta 14 Han kom med sol, och ljus skall han finna.HT : Välan, Han skall oss tacksama finna. 5 14 skall han 1880, 1888: skall här han 15 Ljus! Ljus! Hör, jublet klingar HT: Och hör! det går ett jubel 18 krypande kring thronen HT: kring den höge fursten 21 himmelen sänder. HT: himlen uppsänder. 23 ljud, 1872, 1880, 1888: bud,

26 O Furste, hör dess stämma! HT: Det är Din lön, o Furste! 10 29–36 HT: Ett ögonblick, ett enda, vi nyss Dig kallat vår; Fast fjerran, står Du ständigt oss nära Sålänge dagen randas, sålänge Finland står, Dig städs i tacksamt hjerta vi bära. Du ljusets verk har hägnat … välan, vi Dig förstå. Ditt verk skall mästarn prisa, Ditt namn skall ej förgå, Och skön blir, ALEXANDER, Din ära. 15 33 Du sol på folkens himmel, 1872, 1880, 1888: Du klara morgonrodnad,

Två konungar (s. 274 ff.)

Två odaterade manuskript är kända [1859]. Dikten trycktes i HT 14/9 1859. 20 Dikten upptar ett återkommande tema hos Topelius: våldet kontrasteras mot freden, här personifierade i två samtida kungar. 1859 riktades Europas blickar mot Italien där konungen av Bägge Sicilierna i Neapel, Ferdinand II, regerade enväldigt. Masshäktningar utan motstycke hade 1848 godtyckligt drabbat oskyldiga, och rapporter om de överfyllda fängelserna spreds över Europa. Ferdinand II dog den 22 maj 1859, och Oscar I, kung av Sverige och Norge från 1844, 25 den 8 juli samma år. Oscar I gjorde sig känd som en liberal regent. Han framlade förslag om allmän folkskola, påtalade de förnedrande förhållandena i landets fängelser, tog ställ- ning för kvinnans likaberättigande och införde näringsfrihet. I HT 20/7 1859 refereras de uppskattande ord om kungen som uttrycktes i svensk press (se ZTe). Versen i diktens första del är nystev (se s. 335) med rimflätningen XXXaXBXBXa, och diktens andra del är jambisk, fyrtaktig och parrimmad aabbccdd. Med denna formella åt- skillnad markerar Topelius, på ett för honom karaktäristiskt sätt, en innehållslig kontrast. 30

Punktkommentarer 4 Ischias – vulkanisk ö utanför Neapel. 5 Vesuvius – vulkaniskt berg söder om Neapel. 7 Tiberii – Tiberius Claudius Nero, romersk kejsare 14 f.Kr.–37 e.Kr., liksom Ferdinand II beryktad som en despotisk regent. 35 9 Sanct Elmos – Sant’ Elmo var Neapels största borg, och fängelse för politiska fångar. 22 ave – Syftar på bönen »Ave Maria». 24 helgonskatt – reliker.

513 Kommentarer

1 25 lazaronen – tiggaren; ursprungligen om de fattigaste i Neapel. 29 Fernando – En metriskt motiverad omskrivning av kungen i Neapel, Ferdinand II, (ital.) Ferdinando. 48 Skandien – Sverige och Norge. 58 Två riken – unionsländerna Sverige och Norge. 5 60 sjunkt – äldre form av sjunkit. 62 låder – häftar. 68 Riddarholmens hjeltearf – Riddarholmens kyrka i Stockholm har varit kunglig gravkyrka från 1634 när Gustaf II Adolf begravdes.

Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 212; Vasenius V, s. 425 f.

10 Manuskriptvarians Titel Två konungar. ms 1: Kung Oskar. 1–72 ms 1: Vesuven glöder. Neapels klockor De ringa gällt på en kungagraf. En messa ljuder ur graf kapellet, Madonnan klädes i flor. En skara 15 Svartklädda munkar kring staden tåga Och lazaronen i solen gäspar Och fången andas i djupa hvalfvet: En kung har vandrat ur tiden bort. I flammor står Vesuv. I bäfvan jorden skälfver, Och lavaströmmen tung mot dalens blommor hvälfver, 20 Flammorna stiga mot skyn. Vesuvius ryter i missmod. Tung af lavan en ström glider mot dalarna ned. Luften tynges af qvalm. Den bäfvande jorden har slukat Städer, byar och slott – Svafvel regnar ur skyn. Dåf ur kapellets natt en dödspsalm ljuder i natten, Biert af facklorna lyst, nalkas 25 Klockorna ringa gällt. Vid trappan står lazaronen, Korsar sig 9 Sanct ms 2: St 10 Stå högt ms 2: De stå 13 En messa ms 2: Ur templen 14 Ur templets hvalf. ms 2: Ett requiem 30 15 En skara munkar ms 2: munkar 19–20 Hvi klockan ringde, / Hvi jorden skalf. ms 2: Hvi ringer klockan / för hvem? / Så sent? 21–30 ms 2: Och lazaronen Vid marmortrappan Han gäspar vresig

35 Ur sömnen väckt: Men processionen Går stum sin bana Med

514 Sånger I

Och helgonskatt 1 Blott lazaronen Vid Yrvaken gäspar Och 37 Vid sarkofagen ms 2: [saknas] 5 38 tankfull ms 2: [saknas] 39 Tyranners ms 2: Tyrannens efter 40 ms 2: Högsommarn lyser mild och glad På Mälarns sköna kungastad Frid och försoning strålar klart I natten underbart. 10 Den trygge odlarn skådar På [tomrum] skörd i lagens skygd Och blomstrande ett rike står Kring konung Oskars bår. Väl går en suck från kungens borg,

Och i hvart hjerta är det sorg, 15 Och länge Den Men som hans lif var ljus och frid Så gick han hän en morgon blid När allt var grönska, ljus och frid I fager sommartid. 20 Nu gråter hösten på hans graf Och stormen bröt hans rosor af, Men nya vårar spira Ur tegen som han fått. Varm som den söder honom födt, Fri som den nord I sekler 25 Det ädlas rike, det är stort, Det stängs af ingen gräns och port, Hvarhelst ett [oläsligt] hör det riket till. 43 Förbländad ms 2: Förklarad 30 47 Red döden in i ms 2: Förnams från konung 48 Och ms 2: Att 56 Vid ms 2: Kring 58 blomstrat ms 2: blommat 59–72 ms 2: Och när han slöt, stod nordens länd i ax och guld och sol och glans Friboren kung för frie män, 35 Hvar finns en lott mer hög än den? Hvar finns en bana mera klar Än konung Oskars var?

515 Kommentarer

1 Nu duggar hösten på hans graf, Hans dubbel krona fallit af, För I Riddarholmens kungagrift Men fjerran eller när Hvarhelst ett 5 Kung Oskars blommor fallit af; Nu duggar hösten på hans graf, Hans milda tidehvarf har gått till Han lagt sitt milda tidehvarf Till Riddarholmens hjeltearf. Men 10 Tryckvarians 37 Vid HT: På 43 Förbländad uti 1880, 1888: Och badande i 44 uti 1880, 1888: le i 45 Och 1880, 1888: Men

15 54 kungssorg uti 1880, 1888: kungasorg i 59–60 tungt / Af kärna från Hans hand det sjunkt. 1880, 1888: rik / På kärna föll hon, ingen lik. 71 har 1880, 1888: bär

Bengt Erland Fogelberg (s. 276 f.) 20 Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 17/1 1855 med anledning av Fogelbergs död 22/12 1854. Skulptören Bengt Erland Fogelberg (f. 1786), verksam i Rom från 1821, uppmärksam- mades främst för sina gestaltningar av nordiska myter och motiv, se fotnot i HT nedan. År 1833 blev han professor i teckning vid Konstakademien i Stockholm, och 1848 utsågs han 25 till Kungl. statybildhuggare. Dikten tematiserar kontrasten mellan krigets verk och konstnärens skapande, jfr »Gustaf III» (s. 232) och »Prins Gustaf» (s. 233). Versen är jambisk, åttataktig och parrimmad aabb.

Punktkommentarer 2–4 Stod norden i sin vinterskrud […] solar som gå opp. – Jfr personifikationen i 30 minnesdikten över M. A. Castrén, där Finland står i sorg vid graven (s. 231, v. 9–12). 5–8 Der stod historiens majestät, [...] manande på Sverges kungaborg. – År 1854 fär- digställde Fogelberg en bronsstaty av Birger Jarl, som placerades på nuvarande Birger Jarls torg på Riddarholmen i Stockholm, med utsikt mot Stockholms slott. 35 9 Och nordens gudar trädde fram i söderns marmorskrud, – Syftar på marmor skulpturerna av Odin, Tor och Balder som Fogelberg skapade i Italien. 11–12 Och invid dem i fint behag […] den klassiskt sköna rad. – Under 1830-talet arbetade Fogelberg främst med antika motiv, bl.a. Amor och Venus i marmor

516 Sånger I

på beställning av Karl XIV Johan. 1 13 hjeltehamn – hjälteskepnad. 30 lod – (gevärs)kula.

Melin, »Fogelberg, Bengt Erland», SBL 1964–1966; Mörne, »Studier i Finlands press 1854–1856» 1912, s. 156 5

Tryckvarians 4 På 1880, 1880: Mot 13 utur hvars 1880, 1888: ur hvilken 28 kärt, 1880, 1888: kär, 33 Hård, […] än HT: Och […] nu 10 34 tid och 1880, 1888: tid, en 35 var 1880, 1888: sof 36 famn 1880, 1888: barm Fotnot HT: *) Var Sergels lärjunge och en af nordens störste bildhuggare. Född 1787 i Götheborg, död d. 22 Dec. 1854 i Triest på återresan från Stockholm till Rom, der han tillbragt den sednare hälften af sin lefnad. Hans berömdaste verk äro Carl XIII:s, Birger Jarls, Gust II Adolfs och Carl XIV:s bildstoder i bronz samt 15 Odin, Thor, Balder, Apollo, Venus, Amor m. fl. i marmor. Det var för uppstäl- landet af de tre sistnämnde kolossala bronzstatyerna, som Fogelberg, omgif- ven af allmän hyllning, för sista gången besökte sitt fädernesland.

Stockholm (s. 277 f.) 20

Ett odaterat manuskript är känt. Om Topelius resa till Sverige 1843, se kommentar till den första dikten »Stockholm» s. 366. Denna andra dikt med samma titel och årtal tillkom sannolikt snart efter hem komsten. Topelius datering i trycket (1843) stöds av intilliggande dateringar i ms (Nyberg förmodar senare datering, 1949, s. 150). 25 Intrycken som förmedlas i resebreven i HT 1843 är översvallande, men till fästmön Emilie Lindqvist uttalar sig Topelius också kritiskt om svenskarnas förhållande till sin historia. Jfr Tegnérs »Svea» (SS I, s. 367) och Geijers »Manhem» (SS II, s. 21 ff.). Versen är nystev, med stavelseschemat 10–9–10–9 och balladrim XaXa (om nystev se s. 335).

Punktkommentarer 30 1 Hur ljus du hägrat för piltens öga! – I ett förväntansfullt brev inför resan skriver Topelius till fästmön: »När jag var barn, höll jag mycket af svenskarna för deras historiska ära och för våra gemensamma minnens skull» (ZT–EL 8–9/6 1843). 6 Birger Jarl – Sveriges styresman 1248–1266. 7 ädle Knutson – Torgils (äv. Tyrgils, Torkel) Knutsson (död 1306), riksråd och 35 marsk, Sveriges styresman under Birger Magnussons omyndighet. Grundlade Viborg. 7 tappre Sture – Sten Sture d. y., Sveriges riksföreståndare 1512–1520. 8 bäste Gustaf – Gustav II Adolf, regerade 1611–1632.

517 Kommentarer

1 8 störste Carl – Karl XII, kung 1697–1718. 9–10 Din stora forntid, / Han låg begrafven i marmorgrift, – Jfr liknande formulering om Finlands forntid i »Åbo domkyrka» (s. 143, v. 15–17). 17–24 Jag sökte kraften […] öfver kämpens graf. – Jfr Lars Stenbäcks dikt »Stock- holm» (tryckt 1840), som också uttrycker besvikelse över att svenskarna inte 5 lever upp till sin historia. Dikten avslutas: Jag sökte äran, som bott här på fjällen, Jag sökte storhet uti lif och ord; Så såg jag i en verld af ädla minnen Ett folk i små bestyr med spridda sinnen Men annat såg jag ej. (Dikter och prosa 1974, s. 73) 18 brynjor – pansarskjortor av metall. 10 23 löjen – leenden.

Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 150; Topelius, 120 dikter 1970, s. 198–201

Manuskriptvarians före 1 ms: Jag sökte kraften, / Och fann behaget; [v. 17 i trycket] 15 1–18 ms: [halvverser med 4–5 stavelser] 5 till dina hjeltar, ms: Jag sökte 7 ädle […] tappre ms: Torkel […] ädle 8 Din bäste Gustaf, ms: Din Gustaf, 13 sorgsen ms: åter 14 Och ms: Jag 20 15–16 alldeles sviket / Och ej alldeles ms: Så helt bedraget, / Mitt hopp blef icke 18 brynjor, […] såg. ms: svärd […] fann 19 verldsstormartanken: ms: Verldsstormartankar; 20 I diktens blommor som dröm han låg. ms: Jag fann dem åter / diktens 23 löjen dansa ms: glädje dansar

25 Tryckvarians 7 ädle 1880, 1888: Torkel 11 torgen 1880, 1888: torget

Saima kanal (s. 278–285)

30 Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 17/9 (del I) och 24/9 (del II) 1856. Saima kanal invigdes 7/9 1856 efter tolv års arbete, och dikten ingick i HT senare samma månad. Byggandet av kanalen, som förbinder sjön Saimen med Finska viken, bidrog till att föra de ekonomiska intressena på agendan, med tidningen Wiborg som främsta språk- rör (1855–1856). Vikten av expansion framhölls, och sambandet mellan nationalitetsidén och tidens industriella framsteg artikulerades (Mörne 1912, s. 188–191; Zilliacus 1985, 35 s. 256). Samtidigt aktualiserades satsningar på byggandet av järnvägar (se t.ex. Snellman 1996, s. 331 ff., komm. s. 751). Rapporter om kanalbygget ingick regelbundet i HT (t.ex. 31/1 och 3/2 1855), och i Finland framställdt i teckningar (1845–1852) understryker Topelius sjöarnas betydelse som kulturens farleder (2011, s. 218 f.). Saima kanal beskrivs som »den kraftfulla början

518 Sånger I till en ny framtid för Finlands välstånd och hela kultur» och »vägen till hafvet, civilisa- 1 tionens vagga» (ibid.). Referat från invigningen publicerades i HT 13/9 med fortsättning 17/9, då också diktens första del trycktes. Diktens första del utgörs av en historisk och framför allt förhistorisk tillbakablick, där det hos Topelius återkommande motivet landhöjningen poetiseras och blir en del av diktens moraliska fabel, samt en lovsång till sjön Saimen. Sjön blir en bild för hur folket his- 5 toriskt anpassat sig och uppoffrat sig för fosterlandets bästa. Saimen framstod för samtida finländska skalder som ett pars pro toto för fosterlandet; landskapet kring sjön uppträder i F. M. Franzéns dikt »Den gamle Kneckten» (1793) och besjungs senare av flera 1800-talspoeter, t.ex. Nervander (»Hemmets gräns»,Necken 1845), Janne Lundmark (»En Finnes Sång till sitt sköna Fosterland»), Jakob Henrik Roos (»Leinola», 1843); se Alhoniemi 1969, s. 104, 109. 10 Diktens andra del fokuserar invigningen av kanalen, och den ljusa framtid som kanalen ger löfte om (v. 117–158). Kanalen blir en konkret symbol för Finlands materiella och kulturella förbindelse med det övriga Europa. Därefter hyllar Topelius dem som gjort kanalbygget möjligt: furstarna, arbetarna och till sist Gud (v. 159– 207). Pertti Lassila noterar att Topelius i dikten framställer Saima kanal som Guds verk, en del av hans stora plan som det finska folket har förverkligat till hans ära (v. 194–200; Lassila 2000, s. 69). Del II ingick i samma nummer av HT som Topelius rapport från universitetets fest 15 med anledning av kejsar Alexander II:s kröning. Festtalen uttryckte tacksamhet över den nya utvecklingen, över »vetenskapernes och bildningens förkofran» och »välstånd och odling i alla riktningar» men också förhoppningar inför framtiden (HT 24/9 1856). Samma optimism och förhoppningar speglas i dikten. Bildspråket återgår på »Islossningen i Uleå elf» (s. 253–256). Till skillnad från den, där naturkrafterna banar väg, är arbetet och uppoffringen i »Saima kanal» förutsättning- 20 arna för framsteg. Versen i del I är jambisk och fyrtaktig med rimflätningen aBaBcc, del II är jambisk pentameter med rimflätningen AbAbCCb.

Punktkommentarer 27 Wäinös – Wäinö: Väinämöinen. 25 32 idrotter – bedrifter. 35 allt – ända. 36 Eystrasalt – det isländska och fornnordiska namnet på Östersjön. 41–46 Alltnog, att hafvens herre [...] din våg förlossat. – Samma liknelse, bojan som bryts, förekommer i två andra av Topelius allegoriska dikter om Finland, se »Den blåa randen på hafvet» (s. 151, v. 35) och »Våren 1848» (s. 156, v. 65). 54, 91 Imatra – Imatra fors. Jfr dikten »Imatra» i sviten Nordiska tavlor, Nya blad 30 (1870). 57–58 Och det är skönt att oförsagd / Sig skapa sjelf sitt öde – Jfr v. 21 f. i »Islossningen i Uleå elf» s. 253. 92 Wuoksens forsar – Vuoksen flyter från Saimen – via många forsar på Topelius tid, bl.a. Imatra, Virkakoski, Vallinkoski, Rouhiala – till Ladoga. 103 Red till en fest! Den låga hyddan smycka! – Versen, liksom de följande stroferna, 35 riktar sig uttryckligen till de arbetare som byggt kanalen. 138 rese – jätte. 138–139 Ty skogens rese, […] bär gyllne äpplen än; – Syftar på sågindustrin. 154 med snäckans gång – långsamt (jfr »Kometen 1858», s. 256, v. 27).

519 Kommentarer

1 167 Två höge furstars minne – Kanalbygget påbörjades under Nikolaj I och avluta- des under Alexander II. »Hovbugningen» föranleddes av att invigningen ägde rum samma dag som Alexander II kröntes i Moskva. 169 Sverges ädle män – Svenska experter med erfarenhet från bygget av Göta kanal hade anlitats. 5 199 vårt armod – Pressens aktualisering av de ekonomiska utvecklingsmöjlighe- terna var samtidigt en reaktion mot den konserverande synen på Finland som ett fattigt land (jfr Mörne 1912, s. 188 f.).

Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 102, 104, 109; Castrén, »Topelius foster- ländska lyrik» 1918, s. 245 f.; Ekelund, »Topelius och hans samtid» 1969, s. 182; Lassila, Runoilija ja rumpali 2000, s. 69; Mörne, »Studier i Finlands press 1854–1856» 1912, 10 s. 78–196; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 305 f.; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 25; Topelius, 120 dikter 1970, s. 160 ff., 365 f.;Finland framställdt i teckningar 2011, s. 8, 218 ff.; Vasenius IV, s. 29–33, 60, 312; V, s. 176, 338; Zilliacus, »Ny- hetens behag. Notiser och opinioner» 1985, s. 256

Tryckvarians 15 11 bryts HT: går 14 Uppå hans 1880, 1888: På vikens 21 strand 1872, 1880, 1888: land 37 sen 1872, 1880, 1888: då 40 I otamd HT: Uti din 45 denna HT: på den 20 60 Den unga kraftens djerfva hot. HT: Tills bergen remna för ens fot. 77 Och bära det, af kärlek full, HT: Arbetande så kärleksfull 81 ej han 1880, 1888: han ej 90 fritt HT: f r itt 99 sången HT: skalden 101 det, att räcka fri sin HT: att med hjerta och med 102 Till arbet’ för sitt HT: Arbeta för sitt 880,1 1888: Till arbete för 25 109 vida HT: hela 110 yxe, 1880, 1888: yxa, 111 trötta HT: nötta 111 ditt arbet 1880, 1888: din möda 116 hatten af! Ditt land, HT: sedan hatten af; 120 hamnen HT: banan, 30 132 sökt sin näring utur 1880, 1888: tyst sin näring sökt ur 136 stenarna bli 1880, 1888: stenen blifver 141 finska HT: finske 160 mätas kan HT: mäter man 167 höge 1888: höga 177 Det 1880, 1888: Han 35 180 med 1872, 1880, 1888: mot 198 tämda 1880, 1888: tamda 203 ifrån 1880, 1888: här från 208 uti 1880, 1888: bort i

520 Sånger I

Helsning till den finska nödens 1 välgörare utom Finland (s. 285 ff.)

Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 9/5 1857. Missväxt hade drabbat Finland 1856, och den efterföljande hungersnöden hemsökte särskilt Kuopio, Vasa och Uleåborgs län. Penninggåvor sändes från Ryssland, Sverige, Tysk- 5 land och England; efter diktens tillkomst också från Frankrike, Schweiz, Nordamerika och staden Reval (se HT t.ex. 4/2, 21/2, 14/3, 21/3, 22/4, 6/6, 4/7 och 10/10 1857). Max Engman noterar att insamlingarna i Sverige försiggick i Runebergs och sägnernas tecken, och återuppväckte den gemensamma historien. I Finland väckte de ambivalenta känslor: Topelius uttryckte tacksamhet, J. V. Snellman ställde sig mer tveksam till hjälp behovet och kritisk till de ödmjuka tacksägelserna, medan S. E. Elmgren såg ökad 10 svekomani som en fara för Finland (Engman 2009, s. 233 ff. ). Bakom Snellmans hållning låg hans kritik mot den ekonomiska politik som försämrat förhållandena i landet (se »Pau- perismen i Finland» 1996, s. 67–76). Jfr »Nödens lärdomar», där Topelius beskriver tillståndet i landet som »försynens varning och straff» (HT 11/3 1857). Versen är jambisk, fyrtaktig och parrimmad, aabbccdd. 15 Punktkommentarer 1–8 Vid den bebodda verldens rand […] Mot natt och död och frost. – Föreställningen om Finland som civilisationens utpost formulerade Topelius redan 1840 i »Våra julidagar» (SS I, s. 50–53). Om utposttanken se komm. s. 480, v. 1–4. 6 genius – poetisk personifiering av väsen som skyddar och ledsagar. 15 bollverk – bålverk: förskansning, försvar. 20

Castrén, »Topelius’ fosterländska lyrik» 1918, s. 256 f.; Engman, »1808 års män. En nationell tolknings födelse» 2009, s. 233 ff.

Tryckvarians Titel Helsning till den finska nödens välgörare utom Finland. HT: Helsning. 21 Den HT: Dess 25 23 Det 1880, 1888: Han 25 derföre, 1880, 1888: derför, nu 32 ta dess stöd emot. 1880, 1888: taga stödet mot. 33 ej med glans och ej med 1880, 1888: icke med det röda 34 Betala vi igen 1880, 1888: Till verlden gälde vi 35–37 1880, 1888:Vi gälde med en annan gärd / Hvar gåfva, oss beskärd: / Vi fostre 30 upp en hård natur, 38 Och nya 1880, 1888: Vi bjude 42 Nordsjöns och från Themsens 1880, 1888: Nevans och från Mälarns 43–44 1880, 1888: Från land, der ingen drifva smält, / Och från champagnens fält, 52 Åt arma 1880, 1888: Till tröst åt

53 vår 1888: vårt 35 57, 61 bringa 1880, 1888: bringe 61 det 1888: ett 63–64 till ett ax, som slår / I blom1880, 1888: i ett bättre år / Till ax

521 Kommentarer

1 Veteranerne (s. 287–290)

Ett odaterat manuskript är känt. Dikten utkom som separattryck och såldes till förmån för veteranerna. År 1858 fick veteranerna från 1808–1809-års krig stor uppmärksamhet. Som en litte- 5 rär fond bakom de uppvärderade krigsinsatserna fanns J. L. Runebergs Fänrik Ståls sägner I (1848). De flesta veteraner levde under knappa omständigheter, och deras villkor påtalades i tidningarna. Pengar samlades in genom baler och soiréer, och Topelius uppmanade till en landsomfattande insamling. De hyllades med en kalender,Veteranen , där åtskilliga finländska diktare medverkade, inklusive Topelius. Engman påpekar att veteranerna framställdes som samhällets mönsterindivider: tappra, anspråkslösa och ödmjuka. De framstod som autono-

10 mins verkliga upphovsmän, som skaparna av ett nationellt Finland (2009, s. 247–251). Topelius skrev sin dikt som en prolog till Akademiska sångföreningens konsert för veteranerna den 7 december 1858. Festen, en av många, präglades av stark nationell entusiasm. Följande år uppfördes hans skådespel Veteranernes jul. Diktens första del riktas till 1850-talets sorglösa ungdom (v. 1–14) och till det folk som stridit (v. 15–27), i den andra delen frammanas de döda krigarna och i den tredje upphöjs veteranerna till förebild för de unga. 15 Versen är jambisk pentameter med rimflätningen AbAbCCb.

Punktkommentarer 6 löjen – leenden, skratt. 17 Bore – personifikation av vintern och nordanvinden, från fornisl. Bur, Odens far. 39 vrok – vräkte. 20 43 Skyllra – skyldra: hälsa med vapen ställt lodrätt framför kroppen. 50–56 Revolaks – Siikajokis (Siikajoki) – Lemos (Lemo) – Lappo – Alavo – Ruona – Jut has – Wirta, Oravais – Hörnefors – orter där viktiga slag utkämpades 1808–1809. 66 mönsterherren – högre officer som förordnats att förrätta mönstring av trupp. 66 han med band om pannan – Georg Carl von Döbeln, som efter att ha fått ett skottsår i striderna vid Porrassalmi bar ett svart pannband. Jfr Runebergs »Döbeln vid Jutas», också på jambisk femtaktig vers (SS V, Fänrik Ståls 25 sägner I, s. 119–131, komm. XIV, s. 266–280). 75 vid – medan. 78–79 O Fosterland! Hvad gaf du dina söner, / Som gåfvo allt för dig? Hvad gaf du? Hvem? – Jfr Runebergs dikt »Fänrik Stål»: »Hur kunde, arma fosterland, / Du dock så älskadt vara, / En kärlek få, så skön, så stark, / Af dem du närt med bröd af bark!» (SS V, Fänrik Ståls sägner I, s. 10). 30 78–84 O Fosterland! […] rikt kring dem. – I HT (20/10 1858) konstaterar Topelius att veteranernas insats visserligen har odödliggjorts i litteraturen, men att de själva har levt bortglömda i fattigdom. Soldaternas villkor var betydligt sämre än officerarnas, se Sundman 2008, s. 60–66. 104 Ehvad – vad än.

35 Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 156 f.; Engman, »1808 års män. En nationell tolknings födelse» 2009, s. [227]–272; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 316 ff.; Sund- man, »De nyländska studenterna och gravvården över korpralen Gustaf Glansberg» 2008, s. 60–66; Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 184 f.; 120 dikter 1970, s. 191; Vasenius IV, s. 97–101; jfr August Schaumans skildring i Papperslyktan 3/1 1859

522 Sånger I

Manuskriptvarians 1 Titel: Veteranerne. ms: Dec. 58 För Veteranerne efter titeln Prolog den 7 December 1858. ms: [saknas] 1–28 ms: Barn af den tid, som fjerran från orkanen sin teg har bergat, och sin bok [?] har skött, Som, makligt sträckt på svällande divanen, 5 Vid forntids dunkla sagor somnar sött. Vet du hvad de ha kostat, dina nöjen? Vet du den tår, som bådat dina löjen? Vet du de offer som för dig ha blödt? Så långt du kan kring vida norden skåda,

Ej finns ett folk som kämpat har så svårt, 10 Ej finns ett land, så rikt på nöd och våda, Så offerkrönt, så blodbestänkt som vårt. För Striden boret och för nöden ammadt, Det har vext upp bland lågorna som flammat, Och derför blef det

Hvem räknar ut försynens dolda 15 Det folk som ödet tycktes kastat ut Till verldens gräns vid polens Att odla öknarna vid Det har förblödt i tusenåra fejder, På tusen slagfält har det spillt sitt blod. Så djupt, så skarpt det ammats vid den läran 20 Att ingen fred på jorden unnas den Hvars mannakraft förgåtts i blek förfäran, Hvars veklingshand har glömt att strida än Och pris ske dessa långa bittra öden, Vårt folk har lärt att icke frukta döden, Och det är nog att lefva såsom [tomrum] män. 25

Tryckvarians 19 gränsvakt 1880, 1888: gränsmakt 97 De […] vi 1880, 1888: De […] vi 98 hjelteblod 1880, 1888: hjerteblod

523 Manuskript och tryck till 1898

Manuskript1 och tryck till 1898

Dateringar inom hakparentes härrör för manuskripten från dikthäftenas titelblad eller intilliggande daterade dikter i ms-häftena. Manuskripten nämns i uppskattad tillkomstordning. Allt av Topelius hand kursiveras. Med senare upplagor avses de reviderade upplagorna från 1860, 1880 och 1888. Tryckens5 titlar återges i fullständig form och med förlagsort endast första gången de nämns.

Senare Dikt Manuskript HT Övriga tryck uppl. Ljungblommor I, Hfrs 1845 10 Ljungblommor NB 244.150, Zonas Bok.1 s. 14 f., 4/3 ingår Febr. 8 [1843]; NB 244.176, 1843 Dikter och visor, omslag 2 Sången NB 244.150, Zonas Bok.1 s. 14 f., 4/3 ingår Nordiske Digtere i vort Febr. 8 [1843] 1843 Aarhundrede Khvn 1880; Ljungblommor 15 och Nya blad. Urwal för skolorna Hfrs 1883; Poetiskt album Sthlm 1887; Poetisk läsebok för skolans högre klasser Hfrs 1892

Kantele20 NB 244.148, Promenader 11/5 ingår Poetisk läsebok för s. 390−395, 15, 16 April [1842] 1842 Finlands ungdom Hfrs 1864 Grafven i NB 244.148, Promenader s. 372– – – Karttula 377 [25/11 1841–27/1 1842] Vid den sofvande ZTs dagbok 12/9 1840 8/6 – flickans bild 1842 25 Hafvets Flicka NB 244.150, Ljung Blommornas 6/4 – Mosaiker samlade af Bok. 2 s. 60 f., Alörn 1840 Sept. 3; 1842 e*** Hfrs 1874 ZTs dagbok 3/9 1840 På kullen om NB 244.148, Promenader s. 389 – ingår våren och 406 [juli 1842]; NB 244.176, Dikter och visor, omslag 8, 1842 En 30liten tid NB 244.150, Zonas bok. Andra 5/4 ingår Häftet s. 85 [efter 18/1 1845] 1845 Vid NB 244.150, Zonas Bok.1 s. 8 f. 19/10 ingår Poetisk läsebok 1864; Elfmynningen [efter 3/10 1842] 1842 Poetisk läsebok för sko lans högre klasser 1892 Lärkröster i Maj NB 244.150, Zonas Bok.1 s. 55, 25/5 ingår Urwal för skolorna 1883 35 [mars 1844] 1844

524 Manuskript och tryck till 1898

Senare 1 Dikt Manuskript HT Övriga tryck uppl. På Hoppets Dag – 1/5 ingår Svenska skaldeprof 1844 för barn och ungdom Åbo 1859; Urwal för skolorna 1883 5 Ynglingens val NB 244.148, Promenader s. 156 28/5 – Lärkan. Poetisk kalender f., 11/5 [1838]; ZTs dagbok, maj 1842 1845 Hfrs 1845 månad 1838 Jag älskar ej NB 244.149, Mina Nöjen. 1 s. 29 – – verlden [långfredagen–juni 1835]; NB

244.150, Ljung Blommornas Bok. 10 2 s. 63, 1835 Apr.; NB 244.149, Ephemerider 1836, s. 46, 19 Maji [1836] Dröm lifvet bort NB 244.149, Mina Nöjen. 2 s. 26, – – Nya blad Hfrs 1870 Dec. 1835; NB 244.150, Ljung Blommornas Bok. 2 s. 64, 1835 Dec. 15 Julpsalm NB 244.150, Zonas Bok.1 s. 39 f., 23/12 – Poetisk läsebok 1864; 1843 Dec. 17 och s. 41, Dec. 20 1843 Nya blad 1870 Aminas sång till NB 244.149, Ephemerider 1836, 26/11 – Maria s. 73 f. [augusti 1841] 1842 Vintervisa NB 244.150, Zonas Bok.1 s. 42, 13/1 ingår Poetisk läsebok 1864; 1844. Jan. 11 1844 Julläsning för barn och20 ungdom Hfrs 1875; Linnæa. Svenskt poetiskt album, Sthlm 1875; Urwal för skolorna 1883; Poetiskt album 1887; Poetisk läsebok för skolans högre klasser25 1892; Poetisk läsebok för skolans lägre klasser 1892; Svenska sånger i urval, Hfrs 1896 Fotspåret i NB 244.150, Zonas Bok. Andra – – Joukahainen. Andra klippan Häftet s. 71 f. [4–26/8 1844] Häftet Hfrs 1845; Nya30 blad 1870 Tiden och dess NB 244.150, Ljung Blommornas – – Moder Bok. 2 s. 35 f., 1836 Dec 31 Blomman om NB 244.150, Zonas Bok.1 s. 12 f., – – Julaftonen 1843 Jan. 10

Baldomero NB 244.176, Dikter och visor, 19/6 – 35 Espartero omslag 8, 1844 1844 De tvenne NB 244.148, Promenader 29/1 – fåglarna i dalen s. 347 ff., Junii 24 [1841] 1842

525 Manuskript och tryck till 1898

1 Senare Dikt Manuskript HT Övriga tryck uppl. Farkosten på NB 244.148, Promenader s. 331, – ingår Necken 1844 vågen SkärThorsdag [1841] Fågelens visa ZTs dagbok 3/8 1836 och 12/8 26/10 ingår 5 1837; NB 244.150, Ljung Blom 1842 mornas Bok. 2 interfolierat blad före s. 51, samt s. 51, 1837/ 1841 Aug. Hvem är din NB 244.150, Zonas Bok.1 s. 32 f., 30/9 ingår Nordiske Digtere 1880 lefnads ljus? 1843 Sept. 25 1843 Tvenne10 blommor NB 244.148, Promenader – ingår Kvinnornas bok. Svenskt s. 397 f., (April 17) [1842] poetiskt album 1897 Hans Handske NB 244.150, Zonas Bok.1 s. 35 f., 20/4 ingår Nov. 12 [1843] 1844 Den flydda NB 244.148, Promenader s. 240 – 1880, och 242 [26/8–6/9 1839]; NB 1888

15 244.150, Ljung Blommornas Bok. 1 s. 18, 1839 Junii 16; NB 244.107 [avskrift] Den första snön NB 244.150, Zonas Bok. Andra 6/11 ingår Häftet s. 79, 2 Nov. 44 1844 Eden – 6/7 1880, 1842 1888 20 Sjömannen vid NB 244.148, Promenader s. 398 f. 2/7 ingår rodret [efter 17/4 1842] 1842 Ut till hafs! – 1/4 ingår 1843 Till Emma NB 244.176, Dikter och visor, 29/1 ingår omslag 2, Blumenlese s. [3]; NB 1845 25 244.150, Ljung Blommornas Bok.1, s. 17, 1839, Nov.; ZTs dagbok 26/1 1840; NB 244.148, Promenader s. 252 f. [10/11 1839–1/3 1840]; Hvarför gret du? NB 244.150, Zonas Bok.1 s. 34, 6/12 ingår 30 Oct. 14 [1843] 1843 Löjen och tårar NB 244.150, Zonas Bok.1 s. 38, 9/12 – 43. Dec. 2 1843

Kärlekens NB 244.148, Promenader s. 183 f., – – Dualism 8/9 [1838]; NB 244.150, Ljung Blommornas Bok.1, s. 19 f., 1838 35 Sept. 8 I natten NB 244.148, Promenader s. 336 – – [16/4–20/5 1841]

526 Manuskript och tryck till 1898

Senare 1 Dikt Manuskript HT Övriga tryck uppl. Irrskenet på NB 244.150, Zonas Bok. Andra – ingår Necken 1844 heden Häftet s. 69 f., A.d. 5 Juli 44 Du är min ro NB 244.150, Zonas Bok. Andra – ingår Necken 1844 Häftet s. 80, Allhelgonadag Nov. 5 3 [1844] Låt opp! NB 244.148, Promenader s. 379 5/1 – [efter 25/11 1841] 1842 Krigsropet 1840 NB 244.148, Promenader – – s. 300–307, Nov. 15 [1840] Thronen utan like NB 244.150, Zonas Bok.1 s. 27 f., 31/5 – 10 Maj 14. [1843] 1843 Napoleons NB 244.148, Promenader 12/4 ingår återkomst i s. 324 ff. [7/2–27/3 1841] 1843 December 1840 Ottomaniska NB 244.150, Zonas Bok.1 s. 23 4/10 – Porten [april 1843] 1843 15 Helsingfors ZTs dagbok 7/9 1839 23/10 – 1844 Stockholm – 26/7 – 1843 Friedrich Rückert NB 244.148, Promenader s. 370 f., 17/12 – Nov. 25 [1841] 1842 20 Emanuel NB 244.148, Promenader – ingår Svedenborg s. 385 f., Långfredag 1842 Lönnrot, Castrén – 1/3 – 1845 Kärlekens NB 244.148, Promenader s. 74 f., 11/10 – Parabol 4/6 37 1843 25 Seglaren på NB 244.148, Promenader 20/4 – verldshafvet s. 158 ff., 13/5 [1838]; NB 1842 244.150, Ljung Blommornas Bok. 2 s. 53 ff.,1838 Maj 13. Vågen NB 244.149, Mina Nöjen, s. 10 f. 20/4 –

[55 f.] [29/3–12/4 1835]; NB 1842 30 244.150, Ljung Blommornas Bok. 1, s. 28 ff.,1835 Aprill / 1840 October Tårarnas makt NB 244.150, Ljung Blommornas 26/11 – Bok. 2 s. 44, 1840 Mars 1842 Menniskoanden – – – 35

527 Manuskript och tryck till 1898

1 Senare Dikt Manuskript HT Övriga tryck uppl. Necken NB 244.149, Mina Nöjen, 1/7 – s. 11–14 [56–59] [29/3–12/4 1843 1835]; NB 244.150, Ljung 5 Blommornas Bok. 2 s. 46 f., 1835 aprill–1841 aug Ynglingen NB 244.150, Zonas Bok. 1, s. 5, 11/3 ingår Sept. 30 [1842] 1843 Flickan – 11/3 – 1843 Engelen10 och skyn NB 244.148, Promenader s. 251 25/5 ingår [17/9–10/11 1839] 1842 Octoberstjernan NB 244.148, Promenader s. 195, 25/5 – 27/10 [1838]; NB 244.176, 1842 Dikter och visor, omslag 2, Blumenlese, s. 72 f.

Qvinnans15 NB 244.150, Zonas Bok.1 s. 61 18/5 – starkhet [20/4–16/5 1844] 1844 Århundradets NB 244.149, Mina Nöjen 1. – – Natt s. 41 ff.; NB 244.150,Ljung Blom mornas Bok. 1, s. 24–27, 1835 December

20 Ljungblommor II, Hfrs 1850 Dröm och NB 244.176, Dikter och visor, – ingår Verklighet omslag 8; NB 244.148, Promena der s. 278 f. [15/9–25/10 1840]; SLSA 801 Vetandets25 törst NB 244.147, s. 291 f., Den 28 – – Maji 1833; NB 244.149, Mina Nöjen. 1 s. 6, d. 28 Maji 1833 Det oförgängliga NB 244.107, I.1, s. 1, 1834 och – – s. 89 f., 1834 Själens frid NB 244.107, I.1, s. 16, 1835; – – 30 NB 244.149, Mina Nöjen. 1 s. 16, 1836 Stjernhvalfvet – – – Vålnaden på NB 244.149, Mina Nöjen 4 – – egen graf s. 24 ff.,12 oct [1836] En sommarnatt i ZTs dagbok 5/8 1837; NB – – skogen35 244.148, Promenader s. 79, D. 6 aug [1837]; NB 244.107, I.1. s. [4], 1837

528 Manuskript och tryck till 1898

Senare 1 Dikt Manuskript HT Övriga tryck uppl. Höst-taflor NB 244.148, Promenader s. 111 – – [17/11 1837–nyåret 1838]; NB 244.150, Ljung Blommornas Bok. 1, s. 9 ff.,1837, nov.; NB 244.176, 5 Dikter och visor, omslag 2, Blu menlese, s. 71 f., d. 1 Nov. 1838; ZTs dagbok 31/8–1/9 1837 Höjden och NB 244.148, Promenader s. 144 f., – – djupet 3/4 [1838]; NB 244.150, Ljung Blommornas Bok.1 s. 12 f., 1838, April 3 10 Vid Tjugu år NB 244.107, I.1, s. 17 f., 1838; NB – ingår 244.148, Promenader s. 149, 24/4 Vid pianot ZTs dagbok 27/10 1839; NB – – 244.150, Ljung Blommornas Bok. 1 s. 16, 1839; NB 244.107, I.1, s. 19, 1839 15 Hon går förbi – – – Waldemars NB 244.148, Promenader s. 270, – ingår hemlighet 1840 aug Då vill jag ej mera NB 244.148, Promenader – – Necken 1844 sörja s. 339 f., Maj 20 [1841]; NB 244.150, Ljung Blommornas Bok. 20 2 s. 66 f., 1841 Maj 20 Anderöster på NB 244.150, Zonas Bok.1 s. 9 f. – ingår hafvets strand [3/10–6/11 1842] En verld i spillror NB 244.148, Promenader s. 269 – – [efter 26/7 1840] och s.319 [efter 25/12 1840]; NB 244.107, 25 I.1, s. [90], 1843 Den sextonårigas NB 244.150, Zonas Bok.1 s. 57 f., – – Necken 1844 tankar d. 7 April 1844 Sällheten NB 244.150, Zonas Bok. Andra – ingår Joukahainen 1845 Häftet s. 75 [september 1844]

De tjugufyra åren NB 244.150, Zonas Bok. Andra – – 30 Häftet s. 91, 26 Aug. 45; NB 244.176, Dikter och visor, omslag 9, d. 26 Augusti 1845 Den resande NB 244.23–24, skrivet på verso- – ingår Necken 1845; Poetisk studenten sidan av brev från J. Hæggström läsebok 1864; Linnæa 30/10 1845 1875; Nordiske Digtere 1880; Poetiskt album35 1887; Svenska sånger i urval 1896

529 Manuskript och tryck till 1898

1 Senare Dikt Manuskript HT Övriga tryck uppl. Åskvädret NB 244.150, Zonas bok. Andra 23/8 ingår Häftet s. 87 f., Nykarleby 1845 1845 juli 17 Maskraden5 – 24/1 ingår Eos Hfrs 1865 1846 Orions bälte – 28/2 ingår 1846 Asparnas kärlek – 3/10 ingår 1846 Skridskoåkaren10 NB 244.150, Zonas Bok. Andra – ingår Necken 1846 Häftet s. 98, 1846 Mars 7 Ödemarkens jul – 23/12 ingår Portföljen Malmö 1857; 1846 Poetisk läsebok 1864; Berättande dikter från Finland Hfrs 1890 Respolska15 NB 244.150, Zonas Bok. Andra 9/1 ingår Portföljen 1857; Svenska Häftet s. 116 [15/11–25/12 1846] 1847 skaldeprof 1859; Poetisk läsebok 1864; Urwal för skolorna 1883; Svenska sånger i urval 1896 Metaren NB 244.150, Zonas Bok. Andra 16/6 ingår Häftet s. 122 [efter 21/3 1847] 1847 20 Augustiqvällen NB 244.150, Zonas Bok. Andra 10/11 – Häftet s. 111, 4 Aug. [1846] 1847 På balen och på NB 244.150, Zonas Bok.1 s. 58 – – Necken 1848 bergen [7–20/4 1844] Den fordna NB 244.150, Zonas Bok. Andra – ingår Necken 1848 flickan Häftet s. 125 [21/3–4/9 1847] 25 Selmas tankar i NB 244.150, Zonas Bok. Andra 7/6 ingår våren Häftet s. 141 f., 3 Juni 48 1848 Försakelsen NB 244.150, Zonas Bok. Andra – ingår Lärkan. Poetisk kalender Häftet s. 139, 20 Maj [1848] för 1849 Hfrs 1849 Två englar – – ingår

Åbo30 domkyrka NB 244.150, Zonas Bok. Andra – ingår Necken 1845 Häftet s. 93 f., d. 26 okt. 1845 Napoleons graf NB 244.150, Zonas Bok. Tredje – ingår häftet s. 153 ff.,6 Mars 49 Landet törstar – 7/6 – 1845

Morgonstormen35 NB 244.150, Zonas Bok. Andra 27/5 – i våren Häftet s. 103, 6 maj 46 och s. 106, 1846 25 Maj [1846]

530 Manuskript och tryck till 1898

Senare 1 Dikt Manuskript HT Övriga tryck uppl. Den blåa randen NB 244.150, Zonas Bok. Andra 28/4 ingår på hafvet Häftet s. 86 [18/1–17/7 1845] 1847 Lofsång i NB 244.150, Zonas Bok. Andra – – hungeråret 1847 Häftet s. 126 [21/3–4/9 1847] 5 Våren 1848 NB 244.150, Zonas Bok. Andra 13/5 ingår Finland i dess skalders Häftet s. 134 f. [efter 19/3 1848] 1848 sång Hfrs 1894 Finlands Namn NB 244.150, Zonas Bok. Andra 20/5 ingår Sånger belysande Häftet s. 137 f., 17 Maj 1848 1848 Finlands historia Hfrs 1886; Poetisk läsebok för skolans högre klasser10 1892; Finland i dess skalders sång 1894 Första Maj – 1/5 – 1848 1 Januari 1850 NB 244.150, Zonas Bok. Tredje 2/1 ingår

häftet s. 165, 30/12 49 1850 15 Stoftets förtviflan NB 244.148, Promenader – – s. 146 ff.,askonsdag [1838] Skuggan NB 244.148, Promenader, – – s. 142 f., 30/3 [1838] Villande vägar NB 244.148, Promenader s. 299, – –

Nov. 2 [1840]; NB 244.150, 20 Zonas Bok. Andra Häftet s. 132, 12 Oktober 1844 Led mig! NB 244.150, Zonas Bok.1 s. 31 – – [20/8–25/9 1843] I lif och död NB 244.150, Zonas Bok.1 s. 24, – – Påskdag 1843 25 Dämonen – – ingår Sörj icke för NB 244.150, Zonas Bok. Andra 8/11 – morgondagen Häftet s. 96, 1845 1845 Lotta Lennings NB 244.150, Zonas Bok. Andra – ingår Vaggvisa Häftet s. 102, Maj 46

Nattvardsbarnen – 18/6 ingår 30 1845 Guds öga vakar NB 244.150, Zonas Bok. Andra 18/4 – Häftet s. 97 [26/10 1845–7/3 1846 1846] Folkmelodier NB 244.150, Zonas Bok.1 s. 43, – – 1844 Jan. 13–14 ; NB 244.107, I.1. s. 20, 1843 35

531 Manuskript och tryck till 1898

1 Senare Dikt Manuskript HT Övriga tryck uppl. Ljungblommor III, Hfrs 1854 Blommor i – – ingår Poetisk läsebok för sko vågens5 brus lans högre klasser 1892 Folkvisan i – 18/6 ingår konsertsalen 1851 Blommorna på – 23/4 ingår Poetisk läsebok för sko torget 1853 lans högre klasser 1892 Den ringa gåfvan NB 244.150, Zonas Bok. Tredje – ingår Aina. Poetisk kalender 10 Häftet s. 152, 20/2 49 1851 Hfrs 1850 Romantiskt – – – äfventyr Fingerräkningen NB 244.148, Promenader s. 265 f. – ingår [7/6–26/7 1840] Selmas sparbössa – – – Eos 1854 Den15 eviga – – ingår sommaren Första Maj NB 244.150, Zonas bok. Tredje 1/5 ingår Linnæa 1875 Häftet, s. 182, 29 April 52 1852 I Esplanaderna – 24/4 ingår 1850 Kung20 Carls jagt – 27/11 ingår 1852 Naturens skönhet NB 244.107, I.1, s. [12] – ingår Aina 1850 Miranda – – ingår Urwal för skolorna 1883; Berättande dikter 1890 Odödliga25 kyssar NB 244.150, Zonas Bok. Tredje – ingår Fjäriln. Poetisk kalender Häftet, s. 171, 7 April 1851 Hfrs 1851 Andesyn – – ingår Månkartan – – ingår Sylvias visor 1. Sylvia presente- – 11/6 ingår Svenska skaldeprof rar 30sig sjelf och 1853 1859; Poetisk läsebok bjuder sorgerna 1864; Urwal för sko rymma lorna 1883; Ur Finlands sång Hfrs 1890; Sånger och Sånglekar för lägre folkskolan och hemmet Hfrs 1892; Svenska 35 sånger i urval 1896

532 Manuskript och tryck till 1898

Senare 1 Dikt Manuskript HT Övriga tryck uppl. 2. En liten flickas NB 244.107, I.9, s. 264, 18 Juni – – ingår Poetisk läsebok 1864; klagan för Sylvia i Janakkala [skrivet på versosidan, Berättande dikter 1890; skogen rectosidan daterad 30 maj 1853] Svenska sånger i urval 1896 5 3. Sylvia har – 13/7 ingår Poetisk läsebok 1864; sett Sicilien och 1853 Urwal för skolorna Egypten och fin- 1883; Poetisk läsebok ner dock för skolans högre klasser Finland så skönt 1892; Finland i dess skalders sång 1894; Svenska sånger i urval10 1896 4. Björken NB 244.107, I.1, s. 57 f., 17 Juli 27/7 ingår Nordiske Digtere 1880; berättar hvad 1853 Svenska sånger i urval som kan hända i 1896 månskenet 5. Sommar NB 244.107, I.1, s. [56], Oravais 3/9 – Poetisk läsebok 186415 vindarna sjunga slagfält 30 Juli 1853 för blommorna på fordna slagfält 6. Sunnanvinden NB 244.107, I.1, s. [56] 10/9 – berättar om 1853 dödens skördar i 20 södra Finland 7. Skördefolket NB 244.107, I.1, s. 51 28/9 ingår Urwal för skolorna dansar om 1853 1883; Svenska sånger i qvällen på ängen urval 1896 8. Fiskaren – 19/11 ingår Svenska sånger i urval sjunger i sin båt 1853 1896 om qvällen på 25 hafvet 9. Sylvias [avskrift: NB 244.176, Dikter och 24/12 ingår Öfversikt af svenska lit helsning från visor, omslag 10, 24 December 1853 teraturen; på grundvalen Sicilien 1853] af Bjurstens läsebok Sthlm 1890; Svenska

sånger i urval 1896 30 10. Våren och – 20/5 ingår Urwal för skolorna 1883 Sylvia komma 1854 tillbaka 11. Under NB 244.107, I.1, s. 41 21/6 ingår häggarnas doft 1854

12. Fridsböner i – 14/10 ingår Poetisk läsebok 1864;35 aftonens lugn 1854 Poetisk läsebok för sko lans högre klasser 1892

533 Manuskript och tryck till 1898

1 Senare Dikt Manuskript HT Övriga tryck uppl. Sanct Henrik NB 244.148, Promenader – – s. 355 ff.,Sept. 29 [1841] Simson och NB 244.150, Zonas Bok. Tredje – – Fjäriln 1851; Eos 1855; Salomo5 Häftet, s. 174, 7 April 1851 Poetisk läsebok 1864; Julläsning 1875; Berät tande dikter 1890; Poe tisk läsebok för skolans lägre klasser 1892 Nyåret 1854 – 4/1 ingår

10 1854 Studentvisa NB 244.107, I.1, s. 91 f. [två ms] – ingår Urwal för skolorna 1883; Poetisk läsebok för skolans högre klasser 1892; Finland i dess skalders sång 1894 Vår enda arfvelott – 18/2 – Nya blad 1870; Finland 15 1852 i dess skalders sång 1894 Höstens vanmakt – 13/10 – 1852 Johan Jacob NB 244.150, Zonas Bok. Andra – ingår Poetisk läsebok 1864 Nervander Häftet s. 133, d. 19 Mars 1848 Mathias Alexan- – – ingår Poetisk läsebok 1864 der20 Castrén Georg August – 27/10 ingår Poetisk läsebok 1864; Wallin 1852 Poetisk läsebok för sko lans högre klasser 1892 Gustaf III – 26/3 ingår 1853 Prins25 Gustaf 244.150, Zonas Bok. Tredje Häftet 6/10 ingår s. 187 [efter 31 maj 1852] 1852 Vintergatan – 5/3 ingår Svenska skaldeprof 1853 1859; Nordiske Digtere 1880; Poetiskt Album 1887; Öfversikt af 30 svenska litteraturen 1890; Berättande dikter 1890; Poetisk läsebok för skolans högre klasser 1892; Svenska sånger i urval 1896

534 Manuskript och tryck till 1898

Senare 1 Dikt Manuskript HT Övriga tryck uppl. En liten pilt NB 244.150, Zonas Bok. Tredje – ingår Nordiske Digtere 1880; Häftet s. 177 f., 29 Nov. 1851; Poetiskt Album 1887; SLSA 1104 VI.1.210.1, brev till Ur Finlands sång 1890; J.L. Runeberg daterat 17 Jan. Öfversikt af svenska5 lit 1852 teraturen 1890; Poetisk läsebok för skolans högre klasser 1892 Jordens längtan – – – Det rätta hemmet NB 244.107, I.1, s. [62] 16/3 ingår

1853 10 Det eviga ljuset – 24/12 – Poetisk läsebok 1864 1851

Sånger I, Sthlm 1860 Samtliga dikter ingår i de senare upplagorna. 15 Johan Jacob NB 244.152, Ungskogen s. 18, – Tengström Den 15 April 1858 Adolf Iwar – 5/6 Arwidsson 1858 Jacob Gabriel NB 244.107, I.1, s. [86] 20/1 Leistenius 1858 20 Finlands öde NB 244.151, Ohyflade Koncepter – Joukahainen. Fjerde häftet 1860; s. 32, 30 Mars 59 och s. 33 f. Poetisk läsebok 1864; Urwal för skolorna 1883; Berättande dikter 1890; Poetisk läsebok för skolans högre klasser 1892

Islossningen – 30/4 Urwal för skolorna 1883; Ur 25Fin i Uleå elf 1856 lands sång 1890; Poetisk läsebok för skolans högre klasser 1892; Finland i dess skalders sång 1894; [separattryck u. å.] Kometen 1858 NB 244.151, Ohyflade Koncepter 13/10 s. 8 [6/4 1858–december 1858] 1858 Snöflingorna – 7/1 Linnæa 1875; Nordiske Digtere30 1860 1880; Poetiskt album 1887 Sylvias visor 2. Under Rönn NB 244.107, I.1, s. [70]; NB 23/6 Urwal för skolorna 1883; Svenska och Syrén 244.176, Dikter och visor, 1855 sånger i urval 1896 omslag 3 9. Fågelperspektiv – 11/8 35 1855

535 Manuskript och tryck till 1898

1 Senare Dikt Manuskript HT Övriga tryck uppl. Beethovens NB 244.148, Promenader s. 378 – Längtans-Vals [25/11 1841–27/1 1842]; NB 244.151, Ohyflade Koncepter 5 s. 60, 10 Dec. 59; NB 244.152, Ungskogen s. 52, Jan. 1860; NB 244.176, Dikter och visor, omslag 2, Hfrs 1842 Febr. 11 [ms på tyska] Ny Sjömansvisa – 14/5 1856 10 Biografi öfver NB 244.151, Ohyflade Koncepter – en ros 36 f., 16 April 59. Ynglingens NB Thesleff, renskrift till Fredrik – Nya nordiska dikter och skild drömmar Pacius, Hfrs 22 nov. 1857; NB ringar af finska, danska, norska 244.152, Ungskogen s. 36–41, och svenska författare Sthlm Helsingfors 22 Nov. 1857 1859; Urwal för skolorna 1883; 15 Öfversikt af svenska litteraturen 1890; Poetisk läsebok för skolans högre klasser 1892; Finland i dess skalders sång 1894 Den 14 mars 1851 – 19/3 1851

Två20 konungar NB 244.151, Ohyflade Koncepter 14/ 9 s. 45 f. [14/7–24/8 1859] och 1859 s. 54–57 Bengt Erland – 17/1 Fogelberg 1855 Stockholm NB 244.151, Ohyflade Koncepter – s. 86 [efter 24/8 1860] 25 Saima kanal – 17/9 och 24/9 1856 Helsning till den – 9/5 finska nödens 1857 välgörare30 utom Finland Veteranerne NB 244.151, Ohyflade Koncepter – [separattryck 1858] s. 9, Dec 58

536 Översättningar och tonsättningar till 1898

Översättningar och tonsättningar till 1898 1

Uppgifter om översättningar har huvudsakligen hämtats från Lunelund-Grönroos (1954). Dateringar inom hakparentes baserar sig på andra källor än det föreliggande trycket. Förstarader anges inom citattecken, titlar utan citattecken. 5

Dikt Översättningar Tonsättningar Ljungblommor I, Hfrs 1845 Ljungblommor Kanervankukkia, övers. Otto Meur- man, Z. Topeliuksen runoja Porvoo 10 1898 Sången Laulu (se ovan) Kantele Kantele (se ovan) Vid den sofvande Am Bilde des schlafenden Mädchens Axel Gabriel Ingelius, Trenne dikter - flickans bild [okänd], Trenne dikter - Drei Gedichte Drei Gedichte Hfrs 1847 Hfrs 1847 15 Hafvets Flicka Rudolf Sjögren, Hfrs 1853 En liten tid Hetkinen, övers. Immi Hellén, Z. A. G. Ingelius, notbilaga i Ljungblom Topeliuksen runoja 1898 mor I; Filip von Schantz, Sånger vid Piano Sthlm [1857]; Fritz Söderman, Ny illustrerad tidning N:o 50 Sthlm 1875; Herman Palm, Sånger för 20 Mansröster Sthlm 1898 Vid Elfmynningen Martin Wegelius, 1867, Sibeliusmus eum [ms]; H. Palm, 1880, Statens musikbibliotek, Sthlm [ms] Lärkröster i Maj Lerchenstimmen im Mai [okänd], Agathe Backer Gröndahl, Fyra sånger Fyra sånger af Z. Topelius Sthlm af Z. Topelius, Sthlm [1875]; Karl 25 [1875]; »Lehto tuuheinen, oi! Salo Collan, Sävelistö, kaikuja laulustamme siimehinen» [okänd], Sävelistö, Hki 1879 kaikuja laulustamme Hki 1879 På Hoppets Dag F. Pacius, Vårsång [1844, ms]; [okänd] Sångbok för folkhögskolan, folkskolan, föreningar m.fl. Hfrs 1896 Julpsalm K. Collan, Julvisa komponerad för30 sång vid pianoforte Hfrs 1868 Vintervisa Talvilaulu, övers. Alpo Noponen, Gabriel Linsén, Sävelistö, kaikuja lau Sävelistö Hki 1880 lustamme Hki 1880; Richard Norén, Sjung! En samling sånger för folkskolan Sthlm 1883; A. G. Ingelius, Melodier

till »Sjung!» Hfrs 1897 35

537 Översättningar och tonsättningar till 1898

Dikt1 Översättningar Tonsättningar

Farkosten på vågen Der Kahn im See, övers. Hermann Paul, Finnische Dichtungen Hfrs 1866; Pursi lainehilla, övers. bs., Koitar, 5 Savo-Karjalaisen osakunnan albumi 3. Hki 1880; Aalloilla, övers. A. Nopo- nen, Z. Topeliuksen runoja 1898 Fågelens visa Lintusen laulu, övers. I. J. I., Pääsky Karl Johan Moring, Sånger och visor nen, Hki 1875, A. Noponen, Z. satta för blandad qvartett Hfrs 1865; Topeliuksen runoja Porvoo 1898; Lied A. Backer Gröndahl, Fyra sånger af Z. des Vögleins [okänd], Fyra sånger af Topelius [1875]; Wilhelm Theodor 10 Z. Topelius Sthlm [1875]; Madárdala, Söderberg, Fågelns Visa. Sång med övers. Szinnyei József, Az ezer tóors Piano accompagnement Hfrs [1874]; zága (Finnország) Budapest 1882 A. G. Ingelius, Suomen Säveltäjät - Finska Tonsättare Hki 1898; Ivar Hallström, Statens musikbibliotek, Sthlm [odaterat ms]

Tvenne15 blommor Emil Pahlman, Det Sjungande Finland Hfrs 1876 Den första snön Ensi lumi, övers. A. Noponen, Z. Joseph Axel Josephson, En- och Topeliuksen runoja 1898 flerstämmiga sångstycken Upsala 1861; Carl Axel Strindberg, Fyra Visor för en röst med Piano [u. å.] Ut till hafs! A. G. Ingelius, Sibeliusmuseum [oda- 20 terat ms]; J.A. Josephson, En- och flerstämmiga sångstycken Upsala 1861 Till Emma K. Collan, Sånger och visor med Pianoforte-accompagnement Hfrs 1855; August Söderman, O vor’ jag ett minne, Kompositioner satta för 25 piano [u. å.] Irrskenet på heden Virvatuli kankahalla, övers. Juhani Ferdinand Fredrik Tilgmann, Irr H., Säveleitä. Suomalainen soitan skenet på heden för en röst med piano nollinen kuukausilehti 2 vsk. N:o 16, Hfrs [1894]; Ernst Fabritius [1863], Jyväskylä 1888 Suomen Säveltäjät - Finska Tonsättare Hki 1898; H. Palm, Statens musikbibliotek, Sthlm [odaterat ms] 30 Du är min ro K. Collan, Sånger och Visor vid Pianoforte Hfrs [1862]; Caroline Schytte–Jensen, Christiania 1895; John Jacobsson [Sthlm, separatttryck u. å.]

538 Översättningar och tonsättningar till 1898

Dikt Översättningar Tonsättningar 1 Ljungblommor II, Hfrs 1850 Dröm och I. Hallström, Drömmar!, Statens Verklighet musikbibliotek, Sthlm [odaterat ms] Sällheten Die Wonne, övers. H. Paul, Finnische 5 Dichtungen Hfrs 1866 De tjugufyra åren Mit zwanzig Jahren, övers. H. Paul, Finnische Dichtungen 1866 Den resande Der reisende Student, övers. H. Paul, studenten Aus dem Norden. Eine Sammlung finnischer Dichtungen Hfrs 1877; 10 Matkustava ylioppilas, övers. Aino Suonio, Z. Topeliuksen runoja 1898 Maskraden A. G. Ingelius, Maskraden med piano [1865] Orions bälte K. Collan, Fem visor med accom pagnement af Pianoforte Hfrs 1852;15 R. Sjögren, Tvenne sånger vid piano Hfrs 1859; F. von Schantz, NB MS.MUS.77 [odaterat ms] Skridskoåkaren Der Schlittschuhläufer, övers. H. Paul, Aus dem Norden 1877 Ödemarkens jul Weinachten in der Wildniss, övers. Richard Norén, SJUNG! En samling 20 Carl Fowelin, Schwedische Dichtungen sånger för folkskolan Sthlm 1883 Berlin [1889]; Salomaan joulu, övers. O. Meurman, Z. Topeliuksen runoja 1898 Respolska Reisentanzlied, övers. H. Paul, Finni Sofie Lithenius,En, två och trestäm sche Dichtungen 1866; Matkapolska miga sånger Hfrs 1893 [okänd], Pääskynen 1880; Matkalla 25 [okänd], Yksi-, kaksi- ja kolmeäänisiä lauluja Hki 1895; Rekipolska, övers. O. Meurman, Z. Topeliuksen runoja 1898 Selmas tankar i Selmas Frühlingsgedanken [okänd], F. von Schantz, Sånger vid Piano våren Fyra sånger af Z. Topelius Sthlm Sthlm [1857]; G. Linsén, Tvenne 1. Hvad månne de [1875]; [2.] »Soi! Soi! aaltonen sånger med piano, Hfrs [1867]; 30 vänta på? soi!» [okänd], Trestämmiga sånger August Söderman, Sjung, Sjung!, 2. Sjung! Sjung! för skolan och hemmet - Kolmiäänisiä Elementar-läroverkens sångbok Sthlm, lauluja kotia ja koulua varten Borgå 1874; A. Backer Gröndahl, Fyra sång 1891; 1. Mitä varrotte?, övers. A. er af Z. Topelius [1875]; I. Hallström, Suonio, Z. Topeliuksen runoja 1898 1. Hvad månne de vänta på?, Statens musikbibliotek, Sthlm [odaterat ms]; 35 H. Palm, 1. Hvad månne de vänta på?, Statens musikbibliotek, Sthlm [odaterat ms]

539 Översättningar och tonsättningar till 1898

Dikt1 Översättningar Tonsättningar

Försakelsen Alistuminen, övers. O. Meurman, Z. K. Collan, Från nära och fjärran. Lit Topeliuksen runoja 1898 teraturblad för Finlands qvinnor Hfrs 1860; Emil Sjögren, 1871, Statens 5 musikbibliotek, Sthlm [ms]; H. Palm, Sånger för Mansröster Sthlm 1898; A. Tavaststjerna, Suomen säveltäjät 1898 Två englar R. Sjögren, Fyra Sånger vid piano Hfrs 1857

Åbo10 domkyrka Der Dom zu Abo, övers. H. Paul, Finnische Dichtungen 1866 Napoleons graf Napoleonin hauta, övers. Herman Vuorimaa, Z. Topeliuksen runoja 1898 Den blåa randen på Das Meer, övers. H. Paul, Aus dem hafvet Norden 1877

Finlands15 Namn Suomen nimi, övers. Irene Mendelin, F. von Schantz [1858] Neljä runoa Hki 1894; O. Meurman, Z. Topeliuksen runoja 1898 1 Januari 1850 K. T. Sörensen, Fem Sånger Hfrs 1879 Led mig! A. Söderman, Trenne sånger Sthlm [u. å.]

Sörj20 icke för mor- J. A. Josephson, En- och flerstämmiga gondagen sångstycken Upsala 1861 Lotta Lennings F. von Schantz [1858]; G. Linsén, Vaggvisa Lotta Lennings vaggvisa Hfrs [1863] Nattvardsbarnen R. Sjögren, Fyra Sånger vid piano 1857

25 Ljungblommor III, Hfrs 1854 Blommor i vågens Blumen in den Strom!, övers. H. brus Paul, Aus dem Norden 1877 Folkvisan i konsert- Kansanlaulu konserttisalissa, övers. salen A. Noponen, Z. Topeliuksen runoja 30 1898 Den ringa gåfvan Oi jos oisi! [okänd], Sånger för en röst Constantin Carstens, Sylvia. Visor med pianoaccompagnement [1874]; och Romance Hfrs 1865; K. Collan, A czekély ajándék, övers. Györy Vil- Sånger och Visor, vid Pianoforte Hfrs mos, Sved költöklöl Budapest 1882; [1865]; Karl Herlin, Sånger för en röst Vähäinen lahja, övers. I. Hellén, Z. med pianoaccompagnement [1874] 35 Topeliuksen runoja 1898 Den eviga As örök nyár, övers. G. Vilmos, Sved E. Sjögren, Statens musikbibliotek, sommaren költöklöl 1882 Sthlm [odaterat ms]

540 Översättningar och tonsättningar till 1898

Dikt Översättningar Tonsättningar 1

Naturens skönhet Die Schönheit der Natur, övers. H. Frithiof Hertzman, Sibeliusmuseum Paul, Aus dem Norden 1877; A termé- [odaterat ms]; H. Palm, 1891, Statens szet szépsége, övers. G. Vilmos, Sved musikbibliotek, Sthlm [ms] költöklöl 1882 5 Miranda Miranda, övers. O. Meurman, Z. Topeliuksen runoja 1898 Andesyn Visione, övers. Solone Ambrosoli, Alcune poesie svedesi Parma 1879: Hengetär, övers. I. Hellén, Z. Topeli

uksen runoja 1898 10 Månkartan La carta della luna, övers. S. Am- brosoli, De poesia originali e tradutti 3 ed. 1882 Sylvias visor 1. Sylvia presen- Im Frühling, övers. H. Paul, Aus dem Z. Topelius, Sylvias visa, 1855, Sibe- terar sig sjelf och Norden Hfrs 1877; Sylvian laulu, liusmuseum [ms]; Hilma Rosaura15 bjuder sorgerna [okänd], Sävelistö, kaikuja laulustam Leinberg, »Hvem är den fria, den rymma me Hki 1879 klara ton», Fyra Sylvias visor af Z. Topelius Hfrs 1859; C. G. Wasenius, Ur Sylvias visor, Femton trestäm miga sånger Åbo 1884; K. J. Moring, »Hvem är du, fria och klara ton», Melodier till »Sjung!» 1897 [*]; I.20 Hallström, Statens musikbibliotek, Sthlm [odaterat ms]; Th. Tigerstedt, »Hvem är du fria och klara ton», Sibeliusmuseum [odaterat ms] 2. En liten flickas Ein Mädchen klagt einem Vogel die H. R. Leinberg, »Och jag satt der så klagan för Sylvia i Noth des Landes, övers. H. Paul, Aus säll», Fyra Sylvias visor af Z. Topelius skogen dem Norden 1877 1859; E. Pahlman, Det sjungande 25 Finland 1876; M. Wegelius, Sylvias visa n:o 5, Sånger för blandad kör Hfrs 1896 3. Sylvia har sett Kesäpäivä Kangasalla, övers. P. J. H. R. Leinberg, »O hur det fattiga Sicilien och Egyp- Hannikainen, Sävelistö, kaikuja Finland», Fyra Sylvias visor af Z. ten och finner dock laulustamme Hki 1880 Topelius 1859; G. Linsén [1864],30 Finland så skönt Sylvias-Visa satt för en röst med piano (En sommardag i [1877] Kangasala)

541 Översättningar och tonsättningar till 1898

Dikt1 Översättningar Tonsättningar

4. Björken berättar Sylwialaulu, övers. Eero Salmelainen, [Gustaf Raab] Björkens visa, Sthlm hvad som kan Kaikuja Keski-Suomesta Hämeen- 1890; A. Backer Gröndahl, Fyra hända i månskenet linna 1874; Die Birke erzählt, was im sånger af Z. Topelius [1875]; [E. Pahl- 5 Mondschein passieren kann [okänd], man] »Vid den klara rand», Melodier Fyra sånger af Z. Topelius Sthlm till »Sjung!» 1897 [1875]; Die Birke erzählt was alles sich im Mondschein ereignen kann, övers. P. J. Willatzen, Nordlandsharfe. Ein Überblick über die neuere Lyrik des Nordens Bremen 1889; Koivu kertoo 10 mitä kuutamossa saattaa tapahtua, övers. Reinhold Roine, Z. Topeliuksen runoja 1898 7. Skördefolket »Riemun salli vilkkaan» [okänd], C. Carstens, Sylvia. Visor och dansar om qvällen Sävelistö, kaikuja laulustamme 1879; Romance af Z. Topelius 1865; A. G. på ängen Niittäjäin laulu [okänd],Sävelistö, Ingelius, Skördefolkets visa, Sävelistö, kaikuja laulustamme 1880; Niityllä kaikuja laulustamme 1879; G. Linsén, 15 illalla, övers. P. J. Hannikainen, Z. Skördefolkets visa Sävelistö, kaikuja Topeliuksen runoja 1898 laulustamme 1880; H. Palm, Sånger för Mansröster Sthlm 1898 8. Fiskaren sjunger Kalamiehen laulu merellä [okänd], F. von Schantz, Fiskarsång på hafvet i sin båt om qvällen Ylioppilaslauluja - Studentsånger, [1858], F. Pacius, »Ja, jag ser dig på hafvet Hfrs 1876; Kalastajan laulu merellä, klara stjärnestrimma», Till Zachris 20 [okänd], Naisäänisiä lauluja Hki Topelius. Tvenne Sylvia-visor [1864]; 1888; Kalastajan iltalaulu, övers. O. Ylioppilaslauluja - Studentsånger Hfrs Meurman, Z. Topeliuksen runoja 1898 1876; Henrik Borenius, Sävelistö, kaikuja laulustamme 1880 9. Sylvias helsning K. Collan, Sylvias julvisa på Sicilien, från Sicilien Sånger och visor med Pianoforte- accompagnement Hfrs 1855 25 10. Våren och »Ma riennän nyt jo, nyt jo, ma H. R. Leinberg, »Jag kommer ändå», Sylvia komma riennän,» [okänd], Sävelistö, kaikuja Fyra Sylvias visor 1859; F. Pacius, tillbaka laulustamme Hki 1880; Kevät ja »Jag kommer ändå», Till Zachris Sylvia palaavat. övers. O. Meurman, Topelius. Tvenne Sylvia-visor Hfrs Z. Topeliuksen runoja 1898 [1864]; G. Linsén, Sävelistö, kaikuja laulustamme 1880 11. 30Under Der Vogel im Hollunder, övers. H. häggarnas doft Paul, Aus dem Norden 1877 12. Fridsböner i F. Pacius, Hfrs 1862; Det Sjungande aftonens lugn Finland 1876; G. Linsén, NB och Sibeliusmuseum [odaterade ms] Simson och Simson ja Salomo, övers. E. Salmelai- Salomo35 nen, Koululauluja Wiipuri 1870 Studentvisa F. von Schantz [1858]; Theodor Sörensen, Studentsång, Sibelius museum [odaterat ms]

542 Översättningar och tonsättningar till 1898

Dikt Översättningar Tonsättningar 1

Vintergatan Linnunrata [okänd], Annikka taikka Suomennoksia kauniista kirjallisuu desta, V., Hki 1872; Die Milchstrasse, fri övers. Decebe [Chaim Brody], 5 Einige Gedichte von C. D. von Wirsén, Oscar II, B. E. Malmström [etc.] Ham- burg 1883; Die Himmelstrasse, övers. Carl Fowelin, Schwedische Dichtungen [1889]; Mlecnyj put, övers. N. Novitj, Poéty Finljandii i Estonii 1898; The Milky Way: övers. Claud Tem- 10 plar 1879; W. A. Passavant jr. 1886; Edw. L. Feek 1893; P. O. Stromme 1895; Benjamin Frankson, Min neapolis Times 1897; Alfred J. Holmes 1897; The Galaxy, övers. Hildur Kullberg 1895; E. W. Olson 1895; Albin Bernays 1895; N. A. Carlson 15 1895; Linnunrata, övers. Niilo Sala, Z. Topeliuksen runoja 1898 En liten pilt Ein Knäblein, övers. P. J. Willatzen, Nordlandsharfe 1889; Pieni piltti, Neljä Runoa övers. I. Mendelin, Hki 1894; Pikku poikanen, övers. Aino 20 Suonio, Z. Topeliuksen runoja 1898

[*] I de flesta tryckta källor uppges melodin vara Topelius egen, meni Melodier till »Sjung!» anges Moring som tonsättare.

Sånger I, Sthlm 1860 25 Finlands öde Suomen kohtalo, övers. A. Noponen, Z. Topeliuksen runoja 1898 Islossningen i Jäänlähtö Oulunjoesta, övers. V. S., Uleå elf Z. Topeliuksen runoja 1898 Snöflingorna Die Schneeflocken, övers. H. Paul, Finnische Dichtungen 1866; Lumihiu- 30 taleet, övers. Arvi Jännes, Z. Topeliuk sen runoja 1898 Sylvias visor Sylvian laulu 15 [okänd], NB C. Carstens, Sylvia. Visor och 2. Under Rönn och MS.MUS.163 [odaterat ms]; Pihlajan Romance 1865; A. P. L., En, två och Syrén ja sireenin alla [okänd], 25 tvåstäm trestämmiga sånger 1893; G. Linsén, miga sånger - 25 kaksiäänistä laulua Sånger för blandad chör NB MS.MUS. Borgå 1885; Laaksoissa kukkamailla 44:6–24 [odaterat ms]; H. Palm,35 [okänd], Yksi-, kaksi- ja kolmeäänisiä Statens musikbibliotek, Sthlm lauluja. 2 osa Hki 1895 [odaterat ms]

543 Översättningar och tonsättningar till 1898

Dikt1 Översättningar Tonsättningar

Ynglingens F. von Schantz [1858]; Cl. Adelsköld, drömmar 1897 [andra uppl.] Saima kanal Saima Kanal, övers. H. Paul, Finnische 5 Dichtungen 1866

544 Kronologiskt register över dikterna

Kronologiskt register över dikterna 1

Dateringen av dikten baseras på Topelius egen datering av det tidigast kända manuskriptet; om datering saknas härleds den från de närmast daterade manuskripten i dikthäftena eller publicering i HT, och anges inom hakparentes. Om manuskript saknas och dikten inte ingår i HT placeras dikten enligt det årtal som är utsatt i diktsamlingen, årtalet marke- 5 ras då med asterisk (*). Återgivningen av datum har förenhetligats.

HT Helsingfors Tidningar Ljbl Ljungblommor

Datering Dikt Första tryck 10 och diktsamling

1833 28/5 Vetandets törst 1850 Ljbl 1834 1834 Det oförgängliga 1850 Ljbl 1835 [april–juni] Jag älskar ej verlden 1850 Ljbl 15 [29/3–12/4] Vågen 1842 HT, 1845 Ljbl [29/3–12/4] Necken 1843 HT, 1845 Ljbl 1835 Själens frid 1850 Ljbl december Dröm lifvet bort 1845 Ljbl december Århundradets Natt 1850 Ljbl 1836 3/8 Fågelens visa 1842 HT, 1845 Ljbl 20 31/12 Tiden och dess Moder 1845 Ljbl 1836* Stjernhvalfvet 1850 Ljbl 1837 4/6 Kärlekens Parabol 1843 HT, 1845 Ljbl 5/8 En sommarnatt i skogen 1850 Ljbl

1/9 Höst-taflor 1850 Ljbl 25 1838 3/4 Höjden och djupet 1850 Ljbl askonsdag Stoftets förtviflan 1850 Ljbl 30/4 Skuggan 1850 Ljbl 11/5 Ynglingens val 1842 HT, 1845 Ljbl 13/5 Seglaren på verldshafvet 1838 HT, 1845 Ljbl 30 8/9 Kärlekens Dualism 1845 Ljbl 27/10 Octoberstjernan 1842 HT, 1845 Ljbl 1838 Vid Tjugu år 1850 Ljbl 1838* Månkartan 1854 Ljbl 1839 7/9 Helsingfors 1844 HT, 1845 Ljbl 16/9 Den flydda 1845 Ljbl 35 [17/9–10/11] Engelen och skyn 1842 HT, 1845 Ljbl 27/10 Vid pianot 1850 Ljbl november Till Emma 1845 HT, 1845 Ljbl

545 Kronologiskt register över dikterna

1 1839* Hon går förbi 1850 Ljbl 1840 mars Tårarnas makt 1842 HT, 1845 Ljbl [7/6–26/7] Fingerräkningen 1854 Ljbl [efter 26/7] En verld i spillror 1850 Ljbl

5 augusti Waldemars hemlighet 1850 Ljbl 3/9 Hafvets Flicka 1842 HT, 1845 Ljbl 12/9 Vid den sofvande flickans bild 1842 HT, 1845 Ljbl [15/9–25/10] Dröm och Verklighet 1850 Ljbl 2/11 Villande vägar 1850 Ljbl 15/11 Krigsropet 1840 1845 Ljbl 10 1841 [7/2–27/3] Napoleons återkomst i December 1843 HT, 1845 Ljbl skärtorsdag Farkosten på vågen 1844 Necken, 1845 Ljbl [16/4–20/5] I natten 1845 Ljbl 20/5 Då vill jag ej mera sörja 1844 Necken, 1850 Ljbl 24/6 De tvenne fåglarna i dalen 1842 HT, 1845 Ljbl 15 [augusti] Aminas sång till Maria 1842 HT, 1845 Ljbl 29/9 Sanct Henrik 1854 Ljbl 25/11 Friedrich Rückert 1842 HT, 1845 Ljbl [efter 25/11] Grafven i Karttula 1845 Ljbl [efter 25/11] Beethovens Längtans-Vals 1860 Sånger I

20 [nyår] Låt opp! (Nyårsnattstycke.) 1842 HT, 1845 Ljbl 1842 15–16/4 Kantele 1843 HT, 1845 Ljbl 17/4 Tvenne blommor 1845 Ljbl långfredag Emanuel Svedenborg 1845 Ljbl [17/4–1/7] Sjömannen vid rodret 1842 HT, 1845 Ljbl [före 6/7] Eden 1842 HT, 1845 Ljbl 25 [juli] På kullen om våren 1845 Ljbl 30/9 Ynglingen 1843 HT, 1845 Ljbl [3–18/10] Vid Elfmynningen 1842 HT, 1845 Ljbl [3/10–6/11] Anderöster på hafvets strand 1850 Ljbl 1842* Flickan 1843 HT, 1845 Ljbl 30 1843 10/1 Blomman om Julaftonen 1845 Ljbl 8/2 Ljungblommor och Sången 1843 HT, 1845 Ljbl [1 dikt i ms och HT] påskdag I lif och död 1850 Ljbl [före 1/4] Ut till hafs! 1843 HT, 1845 Ljbl

35 [april] Ottomaniska Porten 1843 HT, 1845 Ljbl 14/5 Thronen utan like 1843 HT, 1845 Ljbl [juni–juli] Stockholm 1843 HT, 1845 Ljbl [20/8–25/9] Led mig! 1850 Ljbl 25/9 Hvem är din lefnads ljus? 1843 HT, 1845 Ljbl

546 Kronologiskt register över dikterna

14/10 Hvarför gret du? 1843 HT, 1845 Ljbl 1 12/11 Hans Handske 1844 HT, 1845 Ljbl 2/12 Löjen och tårar 1843 HT, 1845 Ljbl 17/12 Julpsalm 1845 Ljbl

1843 Folkmelodier 1850 Ljbl 5 1844 11/1 Vintervisa 1844 HT, 1845 Ljbl [mars] Lärkröster i Maj 1844 HT, 1845 Ljbl 7/4 Den sextonårigas tankar 1850 Ljbl [7–20/4] På balen och på bergen 1848 Necken, 1850 Ljbl [före 1/5] På Hoppets Dag 1844 HT, 1845 Ljbl 10 [20/4–16/5] Qvinnans starkhet 1845 Ljbl 5/7 Irrskenet på heden 1844 Necken, 1845 Ljbl [4–26/8] Fotspåret i klippan 1845 Ljbl [september] Sällheten 1845 Joukahainen, 1850 Ljbl 2/11 Den första snön 1844 HT, 1845 Ljbl 15 3/11 Du är min ro 1844 Necken, 1845 Ljbl 1844 Baldomero Espartero 1845 Ljbl 1844* Dämonen 1850 Ljbl 1845 [före 1/3] Lönnrot, Castrén 1845 HT och Ljbl

[18/1–4/4] En liten tid 1845 HT och Ljbl 20 [18/1–17/7] Den blåa randen på hafvet 1847 HT, 1850 Ljbl [före 7/6] Landet törstar 1850 Ljbl [före 18/6] Nattvardsbarnen 1845 HT, 1850 Ljbl 26/6 De tjugufyra åren 1845 Ljbl 17/7 Åskvädret 1845 HT, 1850 Ljbl 25 26/10 Åbo domkyrka 1845 Necken, 1850 Ljbl 30/10 Den resande studenten 1845 Necken, 1850 Ljbl [före 8/11] Sörj icke för morgondagen 1845 HT, 1850 Ljbl 1845* Menniskoanden 1845 Ljbl 1846 [före 24/1] Maskraden 1846 HT, 1850 Ljbl [före 28/2] Orions bälte 1846 HT, 1850 Ljbl 30 [före 7/3] Guds öga vakar 1846 HT, 1850 Ljbl 7/3 Skridskoåkaren 1846 Necken, 1850 Ljbl maj Lotta Lennings Vaggvisa 1850 Ljbl [25/5] Morgonstormen i våren 1846 HT, 1850 Ljbl

4/8 Augustiqvällen 1847 HT, 1850 Ljbl 35 [före 3/10] Asparnas kärlek 1846 HT, 1850 Ljbl [15/11–25/12] Respolska 1847 HT, 1850 Ljbl [före 23/12] Ödemarkens jul 1846 HT, 1850 Ljbl 1847 1847* Första Maj 1848 HT, 1850 Ljbl

547 Kronologiskt register över dikterna

1 [21/3–4/9] Den fordna flickan 1848 Necken, 1850 Ljbl [21/3–4/9] Lofsång i Hungeråret 1847 1850 Ljbl [efter 21/3] Metaren 1847 HT, 1850 Ljbl 1848 19/3 Johan Jacob Nervander 1854 Ljbl

5 [19/3–12/5] Våren 1848 1848 HT, 1850 Ljbl 17/5 Finlands Namn 1848 HT, 1850 Ljbl 20/5 Försakelsen 1849 Lärkan, 1850 Ljbl 3/6 Selmas tankar i våren 1848 HT, 1850 Ljbl 1849 20/2 Den ringa gåfvan 1850 Aina, 1854 Ljbl 6/3 Napoleons graf 1850 Ljbl 10 30/12 1 Januari 1850 1850 HT och Ljbl 1850 [före 24/4] I Esplanaderna 1850 HT, 1854 Ljbl 1850* Jordens längtan 1850 Ljbl 1850* Två englar 1850 Ljbl 1850 Naturens skönhet 1850 Aina, 1854 Ljbl 15 1851 [före 19/3] Den 14 Mars 1851 1851 HT, 1860 Sånger I 7/4 Odödliga kyssar 1851 Fjäriln, 1854 Ljbl 7/4 Simson och Salomo 1851 Fjäriln, 1854 Ljbl [före 18/6] Folkvisan i konsertsalen 1851 HT, 1854 Ljbl 29/11 En liten pilt 1854 Ljbl

20 [före 24/12] Det eviga ljuset 1851 HT, 1854 Ljbl 1852 [före 18/2] Vår enda arfvelott 1852 HT, 1854 Ljbl 29/4 Första Maj 1852 HT, 1854 Ljbl [7–11/5] Mathias Alexander Castrén 1854 Ljbl [27/9–6/10] Prins Gustaf 1852 HT, 1854 Ljbl [före 13/10] Höstens vanmakt 1852 HT, 1854 Ljbl 25 [23–27/10] Georg August Wallin 1852 HT, 1854 Ljbl [före 9/11] Studentvisa 1854 Ljbl [före 27/11] Kung Carls jagt 1852 HT, 1854 Ljbl 1852* Vintergatan 1853 HT, 1854 Ljbl 1852* Romantiskt äfventyr 1854 Ljbl 30 1853 [12–15/3] Det rätta hemmet 1853 HT, 1854 Ljbl [före 26/3] Gustaf III 1853 HT, 1854 Ljbl [före 23/4] Blommorna på torget 1853 HT, 1854 Ljbl 9/6* Sylvias visa 1. Sylvia presenterar sig 1853 HT, 1854 Ljbl sjelf och låter sorgerna rymma

35 18/6 Sylvias visa 2. En liten flickas 1854 Ljbl klagan för Sylvia … 20/6* Sylvias visa 3. Sylvia har sett 1853 HT, 1854 Ljbl Sicilien och Egypten … 17/7 Sylvias visa 4. Björken berättar … 1853 HT, 1854 Ljbl

548 Kronologiskt register över dikterna

30/7 Sylvias visa 5. Sommarvindarna … 1853 HT, 1854 Ljbl 1 augusti* Sylvias visa 6. Sunnanvinden 1853 HT, 1854 Ljbl berättar om dödens skördar … 7/8* Sylvias visa 7. Skördefolket 1853 HT, 1854 Ljbl dansar om qvällen … 5 17/8 Sylvias visa 8. Fiskaren sjunger … 1853 HT, 1854 Ljbl 24/12 Sylvias visa 9. Sylvias helsning … 1853 HT, 1854 Ljbl 1853* Den eviga sommaren 1854 Ljbl 1854 Nyåret 1854 1854 HT och Ljbl 17/5* Sylvias visa 10. Våren och Sylvia … 1854 HT och Ljbl 25/5* Sylvias visa 11. Under häggarnas 1854 HT och Ljbl 10 doft 31/8 Sylvias visa 12. Fridsböner i afto- 1854 HT och Ljbl nens lugn 1854* Miranda 1854 Ljbl 1854* Selmas sparbössa 1854 Eos och Ljbl 15 1854* Andesyn 1854 Ljbl 1854* Blommor i vågens brus 1854 Ljbl 1855 [före 17/1] Bengt Erland Fogelberg 1855 HT, 1860 Sånger I [1–22/6] Sylvias visa 2. Under Rönn och 1855 HT, 1860 Sånger I Syrén

[före 11/8] Sylvias visa 9. Fågelperspektiv 1855 HT, 1860 Sånger I 20 1856 [före 30/4] Islossningen i Uleå elf 1856 HT, 1860 Sånger I [före 14/5] Ny Sjömansvisa 1856 HT, 1860 Sånger I [före 17/9] Saima kanal 1856 HT, 1860 Sånger I 1857 [före 9/5] Helsning till den finska nödens 1857 HT, 1860 Sånger I välgörare utom Finland 22/11 Ynglingens drömmar 1860 Sånger I 25 1858 [4–20/1] Jacob Gabriel Leistenius 1858 HT, 1860 Sånger I [före 5/6] Adolf Iwar Arwidsson 1858 HT, 1860 Sånger I [15/8] Johan Jacob Tengström 1860 Sånger I [6/4–13/10] Kometen 1858 1858 HT, 1860 Sånger I

december Veteranerne 1858 [separattryck], 30 1860 Sånger I 1859 30/3 Finlands öde 1860 Joukahainen och Sånger I 16/4 Biografi öfver en ros 1860 Sånger I [14/7–24/8] Två konungar 1859 HT, 1860 Sånger I 1860 [före 7/1] Snöflingorna 1860 Sånger I 35 [efter 24/8] Stockholm [ny redaktion] 1860 Sånger I

549 Källor och litteratur

1 Källor och litteratur

Förkortningar, se s. 304

5 Otryckt material

Nationalbiblioteket, Helsingfors (tidigare Helsingfors universitetsbibliotek) Zacharias Topelius arkiv, NB Coll. 244 244.8 Kontrakt

10 244.23–24 Brev från J. Hæggström till ZT 244.107 Lyrik och uppsatser, lösa manuskriptblad 244.131–134 Topelius dagböcker 1832–1840 244.147 Topelius handskrivna tidning Ephemerer 1834–1837, samt diverse utkast 244.148 Promenader, Häfte B–I, dikthäften: Promenader. häftet B. Euterpe. Hfors den 10 Martii 1837 Promenader Häftet C. III. Thalia. Helsingfors den 25 Sept 1837 15 Promenader Häftet D. IV. Melpomene. Hfors den 15 Martii 1838 Promenader Häftet E. V. Terpsichore. NyCarleby d. 26 Julii 1838 Promenader Häftet F. VI. Erato. Z. Topelius. NyCarleby den 11 December 1838 Promenader. Häftet G. VII.Polymnia . Z. Topelius. Helsingfors den 17 September 1839 [Häfte H: titelblad saknas]Nov. 2. [1840]–Junii 8 1841 20 Promenader Häftet IX. I. Calliope. NyCarleby Midsommarnatt 1841 244.149 Mina Nöjen, Ephemerider, dikthäften: Urval från Mina Nöjen. 1. [1834–Långfredagen 1835] Urwal från Mina Nöjen. 2. [1835 d. 2 Junii–d. 30 Aug. 1837] 244.150 Ljung Blommornas Bok I–II, Zonas Bok I–III, dikthäften: Ljung Blommornas Bok. 1. Helsingfors Palmsöndagen 1838.

25 Erica Vulgaris. Ljung Blommornas Bok. 2. [1836 Dec. 31–1841 Maj 20] Zonas Bok. Nykarleby den 26 Augusti 1842. Zonas Bok. Andra häftet. Helsingfors Christi Himmelsfärdsdag den 16 Maj 1844. Zonas Bok. Tredje Häftet. Kuddnäs den 30 September 1848. 244.151 Ohyflade Koncepter. Helsingfors 17 Mars 1858, anteckningshäfte (utkast) 244.152 Ungskogen. Helsingfors 30 Mars 1858, anteckningshäfte 30 244.176 Dikter och visor, lyrikmanuskript

Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors Historiska och litteraturhistoriska arkivet: Familjen Zachris Topelius arkiv, SLSA 801 J. L. Runebergs arkiv, Borgåsamlingen SLSA 1104 35 Bonniers arkiv, Stockholm Brev från Zacharias Topelius till Albert Bonnier Tryckeriets arbetsböcker 1862–1888

550 Källor och litteratur

Elektroniska resurser 1

Historiska tidningsbiblioteket, http://digi.lib.helsinki.fi/sanomalehti/secure/main.html?language=sv Nationalencyklopedin, http://www.ne.se Nordisk familjebok, andra uppl. http://www.runeberg.org/nf/ 5 Svenska Akademiens ordbok, http://g3.spraakdata.gu.se/saob Svensk etymologisk ordbok, http://www.runeberg.org/svetym/ Zacharias Topelius Skrifter, www.topelius.fi

Tryckt material 10 Alhoniemi, Pirkko, Isänmaan korkeat veisut. Turun ja Helsingin romantiikan runouden patri oottiset ja kansalliset motiivipiirit, diss., SKST 294, Helsinki 1969 Almqvist, C. J. L., Törnrosens bok. Imperial Octav Upplaga, Stockholm: S. J. Laserons förlag 1839 Almqvist, C. J. L., »Hvad är kärlek?», Strödda skrifter 1814–1846, Valda skrifter V, Stock- holm: Bonniers 1878, s. [23]–42 Almqvist, C. J. L., »Ramido Marinesco», Törnrosens bok. Duodesupplagan. Band V–VII, 15 red. Bertil Romberg, Samlade Verk 7, Stockholm: Svenska Vitterhetssamfundet 1998, s. [3]–71 Almqvist, C. J. L., »Araminta May», Törnrosens bok. Duodesupplagan. Band VIII–XI, red. Bertil Romberg, Samlade Verk 8, Stockholm: Svenska Vitterhetssamfundet 1996, s. [41]–92 Almqvist, C. J. L., Amorina eller Historien om de Fyra, huvudred. Bertil Romberg, Samlade 20 Verk 18, Stockholm: Svenska Vitterhetssamfundet 2000 Atterbom, Per Daniel Amadeus,Lyriska dikter, del 2, Örebro: Lindhs 1863 Atterbom, P. D. A., Minnen från Tyskland och Italien I, red. Bengt Lewan, inl. Horace Eng- dahl, Svenska klassiker utgivna av Svenska Akademien, Stockholm: Atlantis 2002 Belfrage, Sixten, »’Vintergatan’s genesis», Festskrift tillägnad Werner Söderhjelm den 26 juli 1919, Helsingfors: Schildts och Stockholm: Bonniers 1919, s. [9]–17 25 [Berndtson, Fredrik], »Vitterhet. 1. Ljungblommor af Z. Topelius. I»,Morgonbladet 31/7 1845 Biskop, Gunnel, Zachris Topelius i dansens virvlar. En studie i den unge Topelius upplevelser i dansnöjena på 1830-talet, Vasa/Helsingfors, Finlands svenska folkmusikinstitut och Finlands Svenska Folkdansring rf 1998 Björck, Staffan, Svenska språkets skönheter. Om den lyriska antologin i Sverige – dess historia och former samt en katalog över titelbeståndet 1737–1983, utarbetad av Sylvia Törn- 30 kvist, Stockholm: Norstedts 1984 »Branden å Lill-Heikkilä», Åbo Underrättelser 11/3 1853 »Bref till kusin Betty» [omnämnande avSånger I], Nya Dagligt Allehanda 24/12 1860 Brändström, Kjell-Arne, Kommentar till Kung Fjalar, Samlade skrifter av Johan Ludvig Runeberg XII:II:3, SFSV XVI, SSLS 536:3, Stockholm och Helsingfors 2004 Carpelan, Tor och L. O. Th. Tudeer, Helsingfors universitet. Lärare och tjänstemän från år 35 1828 I–II, Helsingfors: Söderströms 1925 Castrén, Gunnar, »Finlands folk i Topelius’ verk», FU 31, SSLS 140, Helsingfors 1918, s. [347]–361

551 Källor och litteratur

1 Castrén, Gunnar, »Topelius’ fosterländska lyrik», Zacharias Topelius hundraårsminne. Festskrift den 14 januari 1918, SSLS 137, Helsingfors 1918, s. [216]–269 Castrén, Gunnar och Sixten Belfrage, Kommentar till Dikter I–III, Samlade skrifter av Johan Ludvig Runeberg X, SFSV XVI, SSLS 270, Helsingfors 1938–1953 Castrén, Gunnar, »Vårt land», HLS 30, SSLS 346, Helsingfors 1954, s. [154]–169

5 Castrén, Gunnar, »Sverige i finlandssvensk lyrik», Humanister och humaniora, SSLS 368, Helsingfors 1958, s. [216]–235; ursprungligen i Ord och bild 1926 Castrén, Gunnar, »Helsingfors i 1800-talets skönlitteratur», Humanister och humaniora 1958, s. [243]–275; ursprungligen i Vår stad 1943 Castrén, Gunnar, »Topelius’ politiska diktning», Humanister och humaniora 1958, s. [171]–187; ursprungligen i Nordisk Tidskrift 1943 Den svenska sångboken, urval och kommentarer Anders Palm och Johan Stenström, Stock- 10 holm: Bonniers 1997 Donner, J. O. E., »Zacharias Topelius – kristen och mystiker», Finsk Tidskrift, Tom. 110, 1931, s. 250–272 Ekelund, Erik, »Topelius och hans samtid», Finlands svenska litteraturhistoria 2. Från Åbo brand till sekelskiftet, Helsingfors: Söderströms 1969, s. 174–211 Enckell, Olof, »Finlands svenska diktning 1600–1770», Finlands svenska litteratur 1. Från 15 medeltiden till Åboromantiken, Helsingfors: Söderströms 1969, s. 52–161 Elmgren, S. G., [Ljungblommor II, anmälan], Litteraturblad för allmän medborgerlig bild ning, December 1850, nr 12, s. 47 Elmgren, S. G., [Ljungblommor III, anmälan], Litteraturblad för allmän medborgerlig bild ning, Maj 1854, nr 5, s. 148 ff. Engdahl, Horace, Den romantiska texten, diss., Stockholm: Bonniers 1986

20 Engdahl, Horace, »Almqvist och det demoniska», Ärret efter drömmen. Essäer och artiklar, Stockholm: Bonniers 2009, s. 55–[61] Engman, Max, »Våra landsmän», Lejonet och dubbelörnen. Finlands imperiella decennier 1830–1890, Svenska humanistiska förbundets skriftserie 113, Stockholm: Atlantis 2000, s. 41–70 Engman, Max, »1808 års män. En nationell tolknings födelse», Fänrikens marknadsminne. Finska kriget 1808–1809 och dess följder i eftervärldens ögon, red. Max Engman, SSLS 719, 25 Helsingfors: Svenska litteratursällskapet och Stockholm: Atlantis 2009, s. [227]–272 Eos, Helsingfors 1855–1865 Estlander, B., »Topelius som historiker. Studier och reflexioner»,Zacharias Topelius hund raårsminne. Festskrift den 14 januari 1918, SSLS 137, Helsingfors 1918, s. [115]–147 Estlander, C. G., »Arwidsson som publicist i Åbo», FU 8, SSLS 28, Helsingfors 1894, s. [90]–180 30 Finländsk sång och visa. Sångbok för skolor, hem, föreningar och allsångsstämmor, utg. Greta Dahlström och Alfhild Forslin, Åbo: Bro 1953 Finsk Biografisk Handbok under medvärkan af fackmän I–II, utg. Tor Carpelan, Helsing- fors: Edlunds 1903 Forsgård, Nils Erik, »Topelius, Orienten och islam», HLS 73, SSLS 614, Helsingfors 1998, s. 143–156

35 Forsgård, Nils Erik, I det femte inseglets tecken. En studie i den åldrande Zacharias Topelius livs- och historiefilosofi, diss., SSLS 616, Helsingfors Forssell, Pia, Författaren, förläggarna och forskarna. J. L. Runeberg och utgivningshistorien i Finland och Sverige, SSLS 726, Helsingfors 2009 Forssell, Pia, »Lundahl, Augusta», Biografiskt lexikon för Finland 2, SSLS 710:2, Helsing- fors: Svenska litteratursällskapet och Stockholm: Atlantis 2009

552 Källor och litteratur

Fosterländskt album I–II, utg. H. Kellgren, R. Tengström och K. Tigerstedt, [Borgå]: Öh- 1 mans 1845 Fosterländskt album III, utg. H. Kellgren, R. Tengström och K. Tigerstedt, [Borgå]: Öh- mans 1847 Franzén, Frans Michaël, Samlade dikter. Första bandet, Örebro 1867 [Franzén, F. M.], Frans Michael Franzéns Åbodiktning. Ett urval med inledning av Karin 5 Allardt Ekelund, Finlandssvensk vitterhet, SSLS 431, Helsingfors 1969 [Frese, Jacob], Valda skrifter af Jakob Frese. Med en teckning af hans lefnad och skaldskap af Arvid Hultin, Finlands svenska vitterhet 3, SSLS 52, Helsingfors 1902 Från Saimens och Päijänes stränder. En samling öfwersättningar och bearbetningar efter Finskan, Helsingfors: Edlunds 1870 Frängsmyr, Tore, Geologi och skapelsetro. Föreställningar om jordens historia från Hiärne till 10 Bergman, diss., Stockholm: Almqvist & Wiksell 1969 Geijer, Erik Gustaf, Samlade skrifter. Andra delen. Skaldestycken – Tal och avhandlingar. 1817–1819, genomsedd av John Landquist, Stockholm: Norstedts 1924 Goethe, Johann Wolfgang, Sämtliche Werke nach Epochen seines Schaffens. Band 2.1, Münchner Ausgabe, Hrsg. Karl Richter, München: Hanser 1987 Granér, Martin, Zachris Topelius’ kärlekslyrik, diss., SSLS 307, Helsingfors 1946 [Grot, J.], Utdrag ur J. Grots brevväxling med P. Pletnjov angående finska förhållanden vid 15 medlet av 1800-talet II, övers. Walter Groundstroem, SSLS 119, Helsingfors 1915 Hammarsköld, Lorenzo, Helvin och Ellina, eller Trohets-profvet, Stockholm: Hedmanska boktryckeriet 1817 Hedvall, Ruth, Finlands svenska litteratur, Skrifter utgivna av Åbo akademi-kommitté 5, Borgå: Schildts 1917

Hedvall, Ruth, »Topelius såsom sin hembygds skald», Finsk Tidskrift, Tom. 84, 1918, 20 s. [57]–67 Hedvall, Ruth, »En gammal vis- och psalmrytm», FU 31, SSLS 140, Helsingfors 1918, s. [317]–346 Heikkilä, Tuomas, Sankt Henrikslegenden, övers. Rainer Knapas, SSLS 720, Helsingfors: Svenska litteratursällskapet och Stockholm: Atlantis 2009 Helsingfors Tidningar, 1842–1860 Henrikson, Alf, Verskonstens ABC, Stockholm: Atlantis 1982 25 Hirn, Yrjö, »Vintergatan. Med anledning av Topelius-minnet», De lagerkrönta skoplaggen och andra uppsatser från åren 1902–1948, Helsingfors: Schildts 1951, s. [163]–171; ursprungligen i Nya Argus 1918 Hirn, Yrjö, »Finlands namn. En fest, en dikt och ett tal», De lagerkrönta skoplaggen 1951, s. [172]–186; ursprungligen i Nordisk Tidskrift 1941 Hirn, Yrjö, »Zachris Topelius vid Runebergs sida», De lagerkrönta skoplaggen 1951, 30 s. [187]–207; ursprungligen i Ord och Bild 1941 Holmqvist, Bengt, »Runeberg och romantiken i Finland», Den Svenska Litteraturen. Genombrottstiden 1830–1920, red. Lars Lönnroth och Sven Delblanc, Stockholm: Bonniers 1989, s. 113–139 Hultin, Arvid, »Studier bland våra lyriker. Topelius och von Qvanten», Finsk Tidskrift,

Tom. 10, 1881, s. 169–196 35 Hultin, Arvid, »Sjelfförsvar»,Hufvudstadsbladet 6–7/4 1881 Hultin, Arvid, »Herr antikritikern ytterligare belyst»,Hufvudstadsbladet 16/4 1881 Hultin, Arvid, »Johan Jakob Nervander. Till hundraårsminnet af hans födelse», FU 19, SSLS 73, Helsingfors 1905, s. [91]–186 Kalevala. Förra delen, öfversatt af M. A. Castrén, Helsingfors: J. Simelii enka 1841

553 Källor och litteratur

1 Kanteletar taikka Suomen kansan wanhoja lauluja ja wirsiä, Helsinki: Präntätty J. Simeliuk- sen Lesken tykinä 1840 Karkama, Pertti, J. V. Snellmanin kirjallisuuspolitiikka, Suomi 144, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 1989 Kiiskinen, Terhi, »Forsius, Sigfrid Aronus», Biografiskt lexikon för Finland 1, SSLS 710:1, 5 Helsingfors: Svenska litteratursällskapet och Stockholm: Atlantis 2008 Klinge, Matti, Studenter och idéer. Studentkåren vid Helsingfors universitet 1828–1960, I 1828–1852, övers. Bertel Kilhlman, Studentkåren vid Helsingfors universitet, Hel- singfors 1969 Klinge, Matti, »Om begreppen Sverige och Finland», Runebergs två fosterland, Helsing- fors: Söderströms 1983, s. 7–30 Klinge, Matti, »Det kejserliga universitetet», Klinge & al., Kejserliga Alexandersuniversite 10 tet 1808–1917, Helsingfors: Otava 1989, s. [9]–[139] Klinge, Matti, »Omvälvningens decennium», Klinge & al.,Kejserliga Alexandersuniversite tet 1808–1917 1989, s. [140]–215 Klinge, Matti, »Landets hjärta – fosterlandets hopp», Klinge & al., Kejserliga Alexanders universitetet 1808–1917 1989, s. [483]–602 Klinge, Matti, »J. J. Tengström – hegelianen», Professorer. 35 professorer under lika många 15 årtionden vid Kungliga Akademien i Åbo senare Kejserliga Alexanders-Universitetet nume ra Helsingfors Universitet, övers. Göran Stjernschantz, Helsingfors: Söderströms 1989, s. 125–130 Klinge, Matti,Idyll och hot. Zacharias Topelius – hans politik och idéer, övers. Nils Erik Fors- gård, Stockholm: Atlantis och Helsingfors: Söderströms 2000 Klinge, Matti, »Den europeiska jäsningen och Finland», Finlands historia 3, Helsingfors: 20 Schildts 2004, s. 127–166 Koponen, Jari, Topelius ja tulevaisuus. Simeon Levis resa i Finland, Helsinki: Yliopistopaino 1998 Koskenniemi, V. A, »Topelius lyyrikkona», Kirjoja ja kirjailijoita. Toinen sarja, Porvoo: WSOY 1918, s. 92–99 Krummacher, Fr. Adolf, Paraboler eller Sanning i Dikten, öfversättning af M. Altén, Stock- holm 1817 25 Lagercrantz, Olof, »F. U. Wrangel. Kammarherre – Kåsör – Bohème. Vintergatans förste redaktör», Vintergatan 1947, s. 63 f. Lagerlöf, Selma, Zachris Topelius. Utveckling och mognad, Stockholm: Bonniers och Hel- singfors: Schildts 1920 Lagus, Ernst, »Kritiker och antikritiker», Östra Finland 11/4 1881 Lagus, Ernst, »Sagan om björken och stjärnan», Zacharias Topelius hundraårsminne. Fest 30 skrift den 14 januari 1918, SSLS 137, Helsingfors 1918, s. [270]–287 Lappalainen, Seija, »Pacius, Fredrik», Biografiskt lexikon för Finland 2, SSLS 710:2, Hel- singfors: Svenska litteratursällskapet och Stockholm: Atlantis 2009 Lassila, Pertti,Runoilija ja rumpali. Luonnon, ihmisen ja isänmaan suhteista suomalaisen kir jallisuuden romanttisessa perinteessä, Tietolipas 166, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuu- den Seura 2000 35 Latinska sentenser och citat från två årtusenden, urval av Gerhard Bendz och Norbert Guterman, övers. G. Bendz, Stockholm: Beckmans 1968 [Laurén, Ludvig Leonard] 3el, »Literatur. (Insändt.) Ljungblommor af Z. Topelius. Andra samlingen», Åbo Tidningar 13/6 1851 Laurent, Kaarina, Topelius saturunoilijana, diss., Helsinki: Helsingin yliopisto 1947

554 Källor och litteratur

Lehtonen, Maija, »Natur und Mensch bei Zachris Topelius», Zur Aktualität der Roman 1 tik. Finnisch-deutsches Symposium 24.9.–27.9. 1991 an der Universität Tampere, Doku- mentation mit einer Einführung von Ewald Reuter, Hrsg. Brigitte Reuter, Tampere: Universität Tampere 1993, S. 117–135 Lehtonen, Maija, »Naturen och människan hos Topelius», SFV-kalendern 1997 årg. 111, Helsingfors: Svenska folkskolans vänner, s. 13–23 5 Lehtonen, Maija, »Topeliuksen enkeleitä», Aaveita ja enkeleitä, lapsia ja sankareita. Näkö kulmia Topeliukseen, Tampere: Suomen Nuorisokirjallisuuden Instituutti 2002, s. [50]–67 Lehtonen, Maija, »Deux images de la Laponie chez Z. Topelius», L’lmage du sápmi. Étu des comparées, Textes réunis par Kajsa Andersson, Artes et linguae 15, Örebro: Örebro university 2009, p. 501–521 10 Leistenius, Jac. Gabr., Samlade dikter jemte lefnadsteckning, utg. J. Oskar I. Rancken, Wasa tryckeribolags förlag och tryckeri 1886 Lilja, Eva, Svensk metrik, Stockholm: Norstedts Akademiska Förlag 2006 Lilja, Eva, Svensk verslära, Stockholm: Norstedts Akademiska Förlag 2009 Lindroth, Sten, »Forsius, Sigfridus Aronus», Svenskt biografiskt lexikon, Bd 16, Stock holm: Norstedts 1964–1966 Lindroth, Sten, Svensk lärdomshistoria. Stormaktstiden, Stockholm: Norstedts 1975 15 Lindroth, Sten, Svensk lärdomshistoria. Frihetstiden, Stockholm: Norstedts 1978 »Literatur. Ljungblommor af Z. Topelius. I» [osignerad rec.], Åbo Underrättelser 16/7 1845, s. 1 »Ljungblommor af Z. Topelius. Andra samlingen» [osignerad rec.], Morgonbladet 23/12 1850, s. 3 »Ljungblommor af. Z. Topelius. Tredje samlingen» [osignerad rec.], Morgonbladet 11/1 20 1855, 2 f. [Lundahl, Augusta], »Minne af en resa», Helsingfors Morgonblad 13/1 1832 Lunelund-Grönroos, Birgit, Zachris Topelius’ tryckta skrifter, SSLS 342, Helsingfors 1954 Luukkanen, Tarja-Liisa, »Tengström, Johan Jakob», Biografiskt lexikon för Finland2, SSLS 710:2, Helsingfors: Svenska litteratursällskapet och Stockholm: Atlantis 2009 Lönnqvist, Bo, »Topelius och julen», De andra och det annorlunda, Svenska folkskolans 25 vänner, serie 3, vol. 12, Helsingfors 1996, s. 59–68 Maliniemi, Irja, »En motivkrets i Topelius’ vaggvisor», HLS 37, SSLS 391, Helsingfors 1962, s. 115–129 Melin, Karin, »Fogelberg, Bengt Erland», Svenskt biografiskt lexikon, Bd 16, Stockholm: Norstedts 1964–1966 Mäkelä, Tomi, Fredrik Pacius, kompositör i Finland, övers. Gösta Grassman och Jonas Lill- qvist, SSLS 732, Helsingfors 2009 30 Mörne, Arvid, »Studier i Finlands press 1854–1856», FU 26, SSLS 112, Helsingfors 1912, s. [109]–196 »Nekrolog», Georg August Wallin, Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning, 8/8 1852, s. 248–253 [Nervander, Johan Jakob], Skrifter af Johan Jakob Nervander, utgifna till minne för landsmän II, Helsingfors: Finska Litteratursällskapets tryckeri 1850 35 Netterstad, Märta, Så sjöng barnen förr. Textmaterialet i de svenska skolsångböckerna 1842– 1972, diss., Stockholm: Rabén & Sjögren 1982 Nicander, Karl Aug., Runesvärdet, Upsala 1820 Nicander, Karl Aug., Hesperider, Örebro 1860

555 Källor och litteratur

1 Niemi, Juhani, Kirjallinen elämä. Kirjallisuuden yhteiskuntasuhteiden kartoitusta, Tietolipas 168, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2000 Noro, Mauri, Kaitselmusaate Topeliuksen historianfilosofiassa, Porvoo ja Helsinki: Werner Söderström osakeyhtiö 1968 Nyberg, Paul, »Selma Lagerlöf och Zachris Topelius», HLS 23, SSLS 312, Helsingfors

5 1947, s. [399]–425 Nyberg, Paul, Zachris Topelius. En biografisk skildring, Helsingfors: Söderströms 1949 Nyberg, Paul, »Till Vintergatans genesis. Ett apropos till Arne Törnudds bok Flickan från Kahra», Nya Argus nr 11, 1949, s. 153–157 Nybom, Johan, Samlade dikter, Stockholm: Fr. Skoglund 1880 Nygård, Barbro, »Folkets diktantologi. Önskedikten i radion 1964–1974», HLS 66, SSLS 568, Helsingfors 1991, s. [221]–265 10 Oinonen, Yrjö, Vesiluonto Eino Leinon ajan runoudessa, diss., Helsinki: Helsingin yliopisto 1945 Oksala, Teivas, »Zacharias Topelius ja Karl Collan joulun sävelen luojina», Kääntäjä– Översättaren, 10/09, Joulukuu 2009, s. 12 Pettersson, Björn, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik», HLS 27–28, SSLS 335, Hel- singfors 1952, s. [1]–135 15 Pettersson, Björn, »Runeberg och Topelius som centrallyriker», Finsk Tidskrift, Tom. 187–188, 1970, s. [173]–185 Reuter, Ewald, »Zur Aktualität der Romantik», Zur Aktualität der Romantik. Finnisch- deutsches Symposium 24.9. – 27.9. 1991 an der Universität Tampere, Dokumentation mit einer Einführung von Ewald Reuter, Hrsg. Brigitte Reuter, Tampere: Universität Tampere 1993, S. 13−61

20 Roos, Jacob Henrik, Dikter, Helsingfors: J. Simelii enka 1841 Ruin, Hans, »Ett land stiger fram»,Ett land stiger fram, Helsingfors: Schildts 1941, s. [81]–176 [Runeberg, Johan Ludvig], Samlade skrifter av Johan Ludvig Runeberg I–XX, Stockholm: Svenska Vitterhetssamfundet och Helsingfors: Svenska litteratursällskapet I Dikter I–III, utg. Sven Rinman, SFSV XVI, SSLS 234, 1933 V Fänrik Ståls sägner, utg. Kerstin Nyqvist, Lars Oljelund, Helena Solstrand, Johan Wrede, SFSV XVI, SSLS 459, 1974 25 X:1–6 Kommentar till Dikter I–III av Gunnar Castrén och Sixten Belfrage, SFSV XVI, SSLS 270, 1938–1953 XII:II:3 Kommentar till Kung Fjalar av Kjell-Arne Brändström, SFSV XVI, SSLS 536:3, 2004 XIV Kommentar till Fänrik Ståls sägner av Johan Wrede, Helena Solstrand och Ulla Ter- ling Hasán, SFSV XVI, SSLS 515:1–2, 1987 resp. 1983–1984 30 Rückert, Friedrich, Gedichte, Werke 1, Leipzig: Bibliographisches Institut [u. å.] Salminen, Tapani, »Castrén, Matthias Alexander», Biografiskt lexikon för Finland 2, SSLS 710:2, Helsingfors: Svenska litteratursällskapet och Stockholm: Atlantis 2009 Sarjala, Jukka, Poeettinen elämä. Biedermeierin säveltäjä–kirjailija Axel Gabriel Ingelius, SKST 972, Helsinki 2005 Sarjala, Jukka, »Ingelius, Axel Gabriel», Biografiskt lexikon för Finland2, SSLS 710:2, Hel-

35 singfors: Svenska litteratursällskapet och Stockholm: Atlantis 2009 Sarlin, A. J., Zacharias Topelius. Elämä ja toiminta, Kansanvalistusseuran elämäkertoja 27, Helsinki: Kansanvalistusseura 1917 Schalin, Zachris, »Hemkretsmotiv i Z. Topelii diktning», Finsk Tidskrift, Tom. 84, 1918, s. [22]–47

556 Källor och litteratur

Schalin, Zachris, Kuddnäs. Skalden Z. Topelius’ forna hemgårds historia, SSLS 251, Helsing- 1 fors 1935 Schauman, August, »Till Rustika. Första brefvet. (Om Veteranerne.)», Papperslyktan 3/1 1859 Schoolfield, George C., »National Romanticism – A Golden Age?»,A History of Finland’s Literature, Ed. G. C. Schoolfield, Histories of Scandinavian Literature, Gen. Ed. Sven 5 H. Rossel, vol. 4, Lincoln: University of Nebraska Press 1998, p. 298–353 Snellman, J. V., Samlade Arbeten IV 1844–1845, Helsingfors: Statsrådets kansli 1994 Snellman, J. V., Samlade Arbeten V 1845–1847, Helsingfors: Statsrådets kansli 1995 Snellman, J. V., Samlade Arbeten VII 1850–1856, Helsingfors: Statsrådets kansli 1996 Snellman, J. V., Samlade Arbeten VIII 1857–1858, Helsingfors: Statsrådets kansli 1996 Snellman, J. V., Samlade Arbeten X 1861–1862, Helsingfors: Statsrådets kansli 1997 10 [Stagnelius, Erik Johan], Samlade skrifter af Erik Johan StagneliusI, Lyriska dikter intill tiden omkring 1818, utg. Fredrik Böök, SFSV III, Stockholm: Bonniers 1911 [Stagnelius, Erik Johan], Samlade skrifter af Erik Johan StagneliusII, Lyriska dikter eftertiden omkring 1818. Liljor i Saron, utg. Fredrik Böök, SFSV III, Stockholm: Bonniers 1913 Steinby, Torsten, Johan Jakob Nervander (1805–1848), Föreningen Konstsamfundets publikationsserie XI, Helsingfors 1991 Stenbäck, Lars, Dikter och prosa, med inledning och kommentarer av Johannes Salminen, 15 Finlandssvensk vitterhet, SSLS 458, Helsingfors 1974 Stora sångboken. 250 finlandssvenska sånger och visor, kommenterade av Ann-Mari Hägg- man, Svenska folkskolans vänner 160, Helsingfors 2001 Sundman, Christoffer, »De nyländska studenterna och gravvården över korpralen Gustaf Glansberg», HLS 83, SSLS 708, Helsingfors 2008, s. 59–84

Suomen lehdistön historia 1. Sanomalehdistön vaiheet vuoteen 1905, päätoim. Päiviö Tom- 20 mila, Kuopio: Kustannuskiila 1988 Svensk dikt. Från trollformler till Lars Norén, utg. Lars Gustafsson, Stockholm: Wahlström & Widstrand 1978 Svensk lyrik från medeltid till nutid, utg. Göran Lindström & al., Lund: Gleerups 1967 Svensk vers. Psalmer, sånger och visor valda och sammanställda av Alfr. Dalin, Läseböcker för Sveriges barndomsskolor II, Stockholm: Bonniers 1908 Sylwan, Otto, »Den finländska litteraturen. Topelius»,Den svenska litteraturens historia 2, 25 utg. Fredrik Böök och Otto Sylwan, Stockholm: Norstedts 1919, s. 506 ff. Sylwan, Otto,Svensk verskonst, Stockholm: Bonniers 1934 [Sånger I 1860, anmälan], Post- och Inrikes Tidningar 13/12 1860 [Sånger I 1860, anmälan], Aftonbladet 22/12 1860 Söderhjelm, Werner, Åboromantiken och dess samband med utländska idéströmningar, Skrif- ter utgivna av Åbo akademi-kommitté 2, Borgå: Schildts 1915 30 Söderhjelm, Werner, »Topelius’ tidigaste lyriska diktning», HLS 7, SSLS 220, Helsing- fors 1931, s. [1]–82 Tarkiainen, Kari, »Arwidsson, Adolf Ivar», Biografiskt lexikon för Finland 2, SSLS 710:2, Helsingfors: Svenska litteratursällskapet och Stockholm: Atlantis 2009 Tarkiainen, Viljo, »Topeliuksen suhde suomalaiseen kansanrunouteen», Suomalainen

Suomi 3/1918, s. 5–31 35 »Teater-revy» [rec.], Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning, 2/2 1853, s. 57–60 Tegnér, Esaias, Samlade Skrifter. Nationalupplaga, Första bandet, Stockholm: Norstedts 1923 Tideström, Gunnar, »Runeberg och den finlandssvenska litteraturen», Ny illustrerad svensk litteraturhistoria. Tredje delen, red. E. N. Tigerstedt, Stockholm: Natur och Kultur 1956, s. 441–497

557 Källor och litteratur

1 Tideström, Gunnar, Poetiska figurer och mer än så, Uppsala: Svenska Litteratursällskapet 1989 »Tidningar från utrikes orter. Turkiet», Finlands Allmänna Tidning 9/11 1840 Tigerstedt, E. N., »Topelius-studier», HLS 18–19, SSLS 294, Helsingfors 1943, s. 3–[107] Tommila, Päiviö, »Sensuuriolot ennen vuotta 1865», Sensuuri ja sananvapaus Suomessa, 5 toim. Pirkko Leino-Kaukiainen, Suomen sanomalehdistön historia -projektin julkai- suja 17, Helsinki 1980, s. 3–16 Topelius, Zacharias, Sång tillegnad de med allernådigste tillstädjelse Den 21 Junii 1844 vid Kejserliga Alexanders-Universitetet i Finland promoverade sextioen philosophiæ magist rar, FLS 1844 [Topelius, Z.] Zt., »Då vill jag ej mera sörja», »Den sextonårigas tankar», Necken. Poetisk kalender för 1845, utg. Fredrik Berndtson, Helsingfors: Frenckells 1844, s. [84] ff., 10 [96] f. [Topelius, Z.] Zt., »Fotspåret i klippan», »Sällheten», »Äger Finska Folket en Histo- rie?», Joukahainen. Ströskrift, utgifven af Österbottniska Afdelningen. Andra Häftet, Hel- singfors: Frenckells 1845, s. [163], [165], [189]–[217] Topelius, Z., Ljungblommor, [Borgå]: Öhmans 1845 [Topelius, Z.] Zt., »Åbo domkyrka», »Den resande studenten», »En dags vexlingar», 15 Necken. Poetisk kalender för 1846, utg. Fredrik Berndtson, Helsingfors: Frenckells 1845, s. 20 ff., 23 ff., 109–154 [Topelius, Z.] Zt., »Skridskoåkaren», Necken. Poetisk kalender för 1847, utg. Fredrik Berndtson, Helsingfors: Frenckells 1846, s. 234–237 [Topelius, Z.] Zt., »Till lektor Runeberg. (Den 28 Mars 1842)», »Till Professor J. J. Teng- ström. (Afsjungen på hans 60:de födelsedag den 22 Oct. 1847)», Joukahainen. Ströskrift, 20 utgifven af Österbottniska Afdelningen. Tredje Häftet, Helsingfors: Frenckells 1848, s. [90], [94] [Topelius, Z.] Zt., »Försakelsen», Lärkan. Poetisk kalender för 1849, utg. Emil v. Qvanten, Helsingfors: J. Simelii arfvingar 1849, s. [64]–67 Topelius, Z., Ljungblommor. Andra Samlingen, Helsingfors: [eget förlag] 1850 [Topelius, Z.] Zt., »Den ringa gåfvan», »Naturens skönhet», Aina. Poetisk kalender 1851, Helsingfors: Frenckells 1850, s. 63–66 25 [Topelius, Z.] Zt., »Simson och Salomo», »Odödliga kyssar», Fjäriln. Poetisk kalender, utg. Fredrik Berndtson, Helsingfors: Frenckells 1851, s. 176 f., 178 f. Topelius, Z., Sångens minne tillegnad Helsingfors’ bildade ungdom, som deltagit i »Kung Carls jagt». Den 19 april 1852, Helsingfors: FLS 1852 Topelius, Z., »Björken och Stjernan», Sagor. Fjerde Samlingen, Helsingfors: Wasenius 1852, s. [74]–87 30 Topelius, Z., »Tillegnad Lifgardets Finska Skarpskyttebataljon»,Morgonbladet 20/3 1854 Topelius, Z., Ljungblommor. Tredje Samlingen, Helsingfors: [eget förlag] 1854 Topelius, Z., Björneborgs-marschen (Första gången sjungen den 7 December 1858), Helsing- fors: FLS 1858 Topelius, Z., »Ynglingens drömmar», Nya nordiska dikter och skildringar af finska, danska, norska och svenska författare, utg. Axel Kullberg, Stockholm: [Axel Kullberg] 1859 35 [Topelius, Z.] Z. T., »Finlands öde», Joukahainen. Ströskrift, utgifven af Österbottniska Afdelningen. Fjerde Häftet, Helsingfors: Frenckells 1860, s. 147–150 Topelius, Z., Sånger I. Ljungblommor, Stockholm: Bonniers 1860 Topelius, Z., Sånger I. Ljungblommor, Andra och tredje upplagan, Stockholm: Bonniers 1863 Topelius, Z., Sånger I. Ljungblommor, Fjerde Upplagan, Stockholm: Bonniers 1866 [första tryckningen] och 1867 [andra tryckningen]

558 Källor och litteratur

Topelius, Z., Nya blad. Sånger II, Helsingfors: Edlunds 1870 1 Topelius, Z., Sånger I. Ljungblommor, Femte upplagan, Stockholm: Bonniers 1872 Topelius, Z., Boken om Vårt Land, Helsingfors: Edlunds 1875 Topelius, Z., Sånger I. Ljungblommor, Sjette upplagan, Stockholm: Bonniers 1877 Topelius, Z., Ljungblommor, Andra finska, af författaren rättade upplagan, Helsingfors: Edlunds 1880 5 Topelius, Z., »Konungens handske», Vinterqvällar. Första Cykeln, Stockholm: Bonniers och Helsingfors: Edlunds 1880, s. [9]–178 Topelius, Z., »Vernas rosor», Vinterqvällar. Andra Cykeln, Stockholm: Bonniers och Hel- singfors: Edlunds 1881, s. [314]–458 Topelius, Z., Ljungblommor och Nya blad. Urwal för skolorna, Helsingfors: Edlunds 1883 Topelius, Z., Sånger I. Ljungblommor, Sjunde, af författaren rättade upplagan, Stockholm: 10 Bonniers 1888 Topelius, Z., Ljung, Helsingfors: Edlunds 1889 [Topelius, Z.], Z. Topeliuksen runoja. Kokoelma suomennoksia, suom. Otto Manninen et al., Porvoo: Werner Söderström 1898 Topelius, Z., Det providentiela i verldshistorien, Helsingfors: FLS 1890 Topelius, Z., Sånger I. Ljungblommor, Tredje finska upplagan, Helsingfors: Edlunds 1898 Topelius, Z., Blad ur min tänkebok, Andra upplagan, Helsingfors: Edlunds 1899 15 Topelius, Z., Resebref och hågkomster, Samlade Skrifter 24, Stockholm: Bonniers och Hel- singfors: Edlunds 1903 Topelius, Z., Smärre skrifter, Samlade Skrifter 23, Stockholm: Bonniers och Helsingfors: Edlunds 1904 Topelius, Z., Sånger, Samlade Skrifter 1–4, Stockholm: Bonniers och Helsingfors:Edlunds 1904 20 Topelius, Zacharias, Självbiografiska anteckningar, utg. Paul Nyberg, Helsingfors: Schildts och Stockholm: Bonniers 1922 Topelius, Z., Fästmansbrev i urval, utg. Paul Nyberg, Helsingfors: Söderströms och Stock- holm: Bonniers 1948 [Topelius, Z.], Konstnärsbrev I–II, utg. Paul Nyberg SSLS 360 och 381, Helsingfors 1956 och 1960 25 Topelius, Zachris, Anteckningar från det Helsingfors, som gått, utg. Torsten Steinby, Hel- singfors: Hufvudstadsbladets förlag 1968 Topelius, Zachris, 120 dikter. Med kommentar av Olof Enckell, Finlandssvensk vitterhet, SSLS 435, Helsingfors 1970 Topelius, Zachris, Leopoldinerbrev. Correspondance från Helsingfors, utg. Clas Zilliacus, Vitterhetskommissionens serie, Esbo: Schildts 2003 [Topelius, Z.], Ephemerer. Zacharias Topelius första tidning 1834–1835, utg. Carola Her- 30 berts och Laura Mattsson, SSLS 689, Helsingfors 2006 Topelius, Z., Finland framställdt i teckningar, utg. Jens Grandell och Rainer Knapas, Zacha- rias Topelius Skrifter XII, SSLS 747, Helsingfors 2011 »Tredje samlingen ’Ljungblommor’ af vår utmärkte skald Topelius …» [osignerad rec.], Wiborgs Tidning 3/1 1855, s. 1 Törnudd, Arne, Flickan från Kahra i Topelius’ liv och diktning, Åbo: Bro 1948 35 Uppslagsverket Finland, red. Henrik Ekberg, Vivi-Ann Rehnström, Helsingfors: Schildts 1982–1985 Valerius, Johan David, Wald Samling af svenska Sång-stycken, Andra tillökade upplagan, Upsala: W. Lundeqvist 1850

559 Källor och litteratur

1 Vasenius, Valfrid, »Antikritik», Hufvudstadsbladet 30/3 1881 Vasenius, Valfrid, »Replik», Hufvudstadsbladet 10/4 1881 Vasenius, Valfrid, »Slutord till hr A. Hultin», Hufvudstadsbladet 19/4 1881 Vasenius, Valfrid, Zacharias Topelius. Hans lif och skaldegärning I–III, Helsingfors: Edlunds 1912–1918, IV–VI, Schildts 1924–1930, I–V Stockholm: Bonniers 1913–1927 5 Vest, Eliel, Zachris Topelius. En biografisk studie, Helsingfors: Söderströms 1905 Vetterlund, Fredrik, »Finlands romantiker. Några studier i Zachris Topelii lyrik», Zacha rias Topelius hundraårsminne. Festskrift den 14 januari 1918, SSLS 137, Helsingfors 1918, s. [3]–28 Vetterlund, Fredrik, »Något om lyrismen hos Runeberg», Festskrift till Yrjö Hirn den 7 december 1936, red. G. Castrén & al., Helsingfors: Schildts 1930, s. 456 Viljanen, Lauri, Runeberg och hans diktning 1837–1877, övers. Eva Stenius, Lund: Gleerups 10 1969 [W.], »Z. Topelius, Ljungblommor. Nya blad. Andra finska af författaren rättade upp lagan», Helsingfors Dagblad 9/12 1880, även publ. i Åbo Underrättelser 10/12 1880 [W.], »Z. Topelius, Ljungblommor. Nya blad», Helsingfors Dagblad 9/12 1880 Wallin, Georg August, Skrifter 1. Studieåren och resan till Alexandria, utg. Kaj Öhrnberg och Patricia Berg, SSLS 730:1, Helsingfors 2010 15 Warburg, Karl, »Runeberg och den svensk-finska dikten», Henrik Schück och Karl War- burg, Illustrerad svensk litteraturhistoria IV:2, andra omarbetade och utvidgade uppl., Stockholm: Gebers 1916, s. 1–58 Wrede, Johan, »Den nationella romantikens tid 1827–1856», Finlands svenska litteratur historia I, utg. Johan Wrede, Helsingfors: Svenska litteratursällskapet och Stockholm: Atlantis 1999, s. 233–241 20 Wrede, Johan, »Zachris Topelius – barnatro och fosterland», Finlands svenska litteratur historia I 1999, s. 317–330 Wrede, Johan, »Leistenius, Jacob Gabriel», Biografiskt lexikon för Finland 2, SSLS 710:2, Helsingfors: Svenska litteratursällskapet och Stockholm: Atlantis 2009 »Zachr. Topelius i dess sednare arbeten» [osignerad rec.], Åbo Tidningar 14/1 1856, s. 2 f. Zilliacus, Clas, »Till löjtnant Leopold i Grusien», Opinionens tryck. En studie över pressens bildningsskede i Finland, red. Clas Zilliacus och Henrik Knif, SSLS 526, Helsingfors 25 1985, s. [119]–180 Zilliacus, Clas, »Nyhetens behag. Notiser och opinioner», Opinionens tryck. En studie över pressens bildningsskede i Finland 1985, s. [223]–277 Zilliacus, Clas, »Helsingfors Tidningar och Leopoldinerbreven», Zachris Topelius, Leo poldinerbrev. Correspondance från Helsingfors, utg. Clas Zilliacus, Vitterhetskommis- sionens serie, Esbo: Schildts 2003, s. 5–10 30 Öhrnberg, Kaj, »Wallin, Georg August», Biografiskt lexikon för Finland 2, SSLS 710:2, Helsingfors: Svenska litteratursällskapet och Stockholm: Atlantis 2009 Öhrnberg, Kaj, »Vägen till Arabien – ’det förlofvade landet’», Skrifter 1. Studieåren och resan till Alexandria, utg. Kaj Öhrnberg och Patricia Berg, SSLS 730:1, Helsingfors 2010, s. 15–73 Öller, Ett kvarts sekel av vårt litterära liv. 1828–1853 I. Poesin, diss., Helsingfors: Söder- 35 ströms 1920

560 Förstaradsregister

Förstaradsregister 1

Förstarad Dikttitel Sida

Barn af den tid, som fjerran från orkanen Veteranerne 287 5 Blek som den hvita marmorvård Bengt Erland Fogelberg 276 Blommande sköna dalar Under Rönn och Syrén 261 Chrysostomos, den fromme eremiten Skuggan 164 De flydda ungdomsminnen, de äro drömmar Dröm och Verklighet 93 De flydde som drömmar när dagarna gry De tjugufyra åren 117

De glimma, de glimma Stjernhvalfvet 96 10 De liljor i dal / De förde en gång Den sextonårigas tankar 114 De stodo för Gud i sin helgedagsskrud Nattvardsbarnen 171 De älskliga blyga blommor Selmas tankar i våren 137 Den döende sol hon sjunker skön Finlands Namn 157 Den store andens verk på jorden alla Lönnrot, Castrén 71 Den svarta natten / Neapel höljer Två konungar 274 Der glimmade lampors glans så glad På balen och på bergen 135 15 Der i min ensliga dal vid stranden Lofsång i hungeråret 1847 151 Der sjöng en fågel på lindeqvist Fågelens visa 37 Derborta vid den dystra borgruinen Romantiskt äfventyr 181 Derborta, så långt fågeln flyger och solen ser Waldemars hemlighet 109 Derute blåser stormen stygg Den eviga sommaren 186 Det faller ett flor öfver vikar och sjöar Helsingfors 65 20 Det går ett rykte kring verlden än Napoleons återkomst 62 Det mörknar ute och vindens brus Julpsalm 24 Det suckar, suckar / I svarta natten Vålnaden på egen graf 97 Det var en dag / Utaf ljus och strålar Stockholm 67 Det var en natt i svalka Vågen 75

Det var engång en ö i oceanen Seglaren på verldshafvet 74 25 Det var i fordna dagar Första Maj 187 Det var Miranda, skön och stolt och ung Miranda 194 Det var så mörkt kring fält och dal Den första snön 42 Dröm lifvet bort! Dröm lifvet bort 23 Du Ainas älskade öga, hvarför gret du? Hvarför gret du? 48 Du bleka ros på hedens stig Irrskenet på heden 51 Du eviga ljus, / Du strålande strimma Det eviga ljuset 241 30 Du lilla barn, som nalkas hitåt Nyåret 1854 223 Du skulle ha blifvit en ädel man En liten pilt 236 Du är min ro, / Min tröst, min frid Du är min ro 52 Emellan höga klippor De tvenne fåglarna i dalen 34 En aftonstund / I lummig lund Augustiqvällen 133 En ande gick i min tysta sal Andesyn 197 35 En enda bön begärde jag om våren En verld i spillror 113 En höstlig qväll, när månen ur molnet skrider Åbo domkyrka 143 En morgon, när jorden ännu var ganska ung Menniskoanden 77

561 Förstaradsregister

1 En väldig konung, stolt och stark och stor Tiden och dess Moder 29 Engelen stod vid lifvets port Ynglingens val 22 Engång har jag stått på grafvarna Ynglingen 81 Esterozim och Auruna, två sköna hvita englar Jordens längtan 238 Ett folk i vadmal äro vi Jacob Gabriel Leistenius 248 5 Far hän, du ljufva blomsterprakt Höstens vanmakt 228 Finns uti naturens riken någon älskligare syn Månkartan 198 Fjerran öfver haf och fjällar Prins Gustaf 233 Följande lilla biljett skref en blåögd stjerna Octoberstjernan 83 Ganska vacker är du, min trädgård Flickan 82 Genom häfderna susar ett namn Gustaf III 232 Guds godhet kläder jorden grön om våren På kullen om våren 16 10 Guds heliga hand, som leder verldarna Led mig! 166 Gå, vandrare på lifvets väg Georg August Wallin 231 Ha, står du åter invid min sida Dämonen 168 Han kommer, han kommer, den starka storm Våren 1848 154 Han satt vid vackra stranden Kärlekens Parabol 73 Hans röst man hörde på afstånd ren Den resande studenten 118 15 Hon satt vid stranden Eden 43 Hur ljus du hägrat för piltens öga! Stockholm 277 Hur mången tår jag falla sett Sörj icke för morgondagen 169 Hvarför skälfver björkens skugga Grafven i Karttula 9 Hvem klappar så sent på verldens port? Låt opp! 53 Hvem är den fria, den klara ton Sylvias visor 1 200 20 Hvems träl är jag, att i min ungdomsstyrka Islossningen i Uleå elf 253 Hvi flyr du så fjerran mitt längtande öga? Beethovens Längtans-Vals 265 Hvi riktar du din tub från tornet uti qvällen Kometen 1858 256 Häll i det brusande vinet Napoleons graf 145 Högt brusar sjön, och de hvita vågor Vid Tjugu år 105 Högt herrskar med lyckliga spiran Krigsropet 1840 54 I den stilla dal / I den gröna sal Sylvias visor 11 215 25 I dessa längesedan förflutna dagar Necken 79 I lif och död / Blott din jag är I lif och död 167 I mörker sjunker jordens ljus Guds öga vakar 173 I skogen är det stilla En sommarnatt i skogen 100 I tysta nattens timma Två englar 141 Ifrån öster förnam jag en röst Ottomaniska Porten 64 30 Inför Guds thron i stjernornas höga sal Sanct Henrik 220 Ja qvar står gåtan evigt oförklarad Emanuel Svedenborg 70 Jag gungar i högsta grenen Sylvias visor 3 204 »Jag helsar dig, fredliga flagga!» Ny Sjömansvisa 265 Jag kommer ändå, jag kommer nog Sylvias visor 10 214 Jag stod på bergen i morgonsvalkan Den blåa randen på hafvet 150 35 Jag stod på det stormiga hafvets strand Anderöster på hafvets strand 112 Jag stod så nära mitt hjertas ro Hon går förbi 107 Jag stod vid hällen på branta stranden Fotspåret i klippan 27 Jag stod vid klippan / I björkens skugga Naturens skönhet 193 Jag står uppå fjällets rand Morgonstormen i våren 148

562 Förstaradsregister

Jag såg henne efter många år Den fordna flickan 136 1 Jag var ett barn, jag en docka fick, och då log jag Löjen och tårar 48 Jag vet en bok, der hvarje sida prålar Aminas sång till Maria 25 Jag älskar ej verlden / Och villan och flärden Jag älskar ej verlden 22 Kamrater, sen J flickan der I Esplanaderna 189 Klang, min vackra bjellra, i den sena qväll! Respolska 130 5 Kom en stund från balens hvimmel Odödliga kyssar 195 Kom, unga mor i Finlands bygd Det rätta hemmet 239 Kom, vackra morgonstråle Metaren 131 Kom, vackra silfverbölja Vid Elfmynningen 18 Leo kom hem från vida verlden Tårarnas makt 76 Liten Selma kom så glad Selmas sparbössa 184 10 Långt bort uppå tidens vågor Kung Carls jagt 191 Långt i det vida österland Saima kanal 278 Mig syntes jag stod på ett högt berg Första Maj 158 Min vän är den bästa, förmer än de flesta Folkmelodier 173 Min vän, den kloke, sade så mörk i hågen Blommor i vågens brus 177 Mins du den stolta salen med utsigt Folkvisan i konsertsalen 178 Myriader fångna / Förvista andar Snöflingorna 259 15 Mången längtan har mitt hjerta Då vill jag ej mera sörja 110 Nej, det går mig ej ur hågen Sjömannen vid rodret 45 Nej, det var ej blott en villa Asparnas kärlek 124 Nog mins du, söta Hilda, än den qvälln Fingerräkningen 182 Nu en saga vill jag sjunga Kantele 5 Nu klär sig våren igen så grön Försakelsen 139 20 Nu kommer natt efter dagens strid Lotta Lennings Vaggvisa 170 Nu låt sorgen fara Sylvias visor 7 210 Nu rinner vintersolen så klar ur hafvets famn Den 14 Mars 1851 272 Nu var tyst, var tyst min tanke Vid den sofvande flickans bild 13 Nu är den tid då slättens lejon sofva Thronen utan like 60 Nu är det natt i naturens riken, och allt är lika Stoftets förtviflan 163 25 Nu är det skördetid, / Nu mejas blomstren af Sylvias visor 6 208 Någon har förtäljt en dröm från år 1800 Århundradets Natt 86 När han stod invid min sida Hans Handske 40 O du den spegelklara qvällens frid Sylvias visor 12 217 O du enda, underbara Vid pianot 106 O du lummiga lund! Lärkröster i Maj 20 O du som, lik dagen, i vester bortflydde Den flydda 41 30 O Gud, min Gud, förbarma dig i natten! Villande vägar 165 O huru stilla stråla Guds klara ögon blå! Orions bälte 123 O lilja hvit! o stjerna ljus! Kärlekens Dualism 49 O låt mig lefva en liten tid En liten tid 17 O vor’ jag ett minne – och bands ej af tid Till Emma 47 Och hade jag allt godt Hvem är din lefnads ljus? 38 35 Och jag satt der så säll Sylvias visor 2 202 Och liten pilt han läste så flitigt i sin bok Simson och Salomo 223 Och nu är det jul i min älskade nord Sylvias visor 9 212 Och nu är lampan släckt Vintergatan 235

563 Förstaradsregister

1 Och vinterqvällen är så lång Det oförgängliga 94 Om den stolte generalen Baldomero Espartero 31 Oro i djup och storm i höjd! Höjden och djupet 103 Oskuld, rena seraph, hade jag dig! Själens frid 95 Palmsöndag slog jag mitt öga opp Biografi öfver en ros 267 5 På torget stod den blyga rad Blommorna på torget 179 På öde mon är det hemskt i qväll Ödemarkens jul 128 Qvalm låg öfver all naturens prakt Åskvädret 119 Qvällsolen sjönk i hafvet och skyarna Engelen och skyn 83 Se landet törstar och grönskan tvinar Landet törstar 147 Sigfrid Aroni var en man Finlands öde 249 Sjung, du min susande vind, öfver ängen Sylvias visor 5 207 10 Skyhöga vågor vandra Farkosten på vågen 36 Sköna skeppet sjunger så Hafvets Flicka 15 Slumra välsignad i fädernejorden Mathias Alexander Castrén 230 Solstrålen lik, som genom brustna skyar Friedrich Rückert 69 Somna, du min våg, i vestanfjärdar Sylvias visor 8 211 Somnat har dagen nyss Höst-taflor 101 15 Stig upp på bergen! Lifvets morgon randas På Hoppets Dag 21 Stjernorna se ned i djupen Ut till hafs! 46 Stormen hviner. Väldiga hvita vågor Sällheten 115 Stugan är mörk som natten Skridskoåkaren 126 Så är sagan nu om sången Sången 4 Såg du henne brölloppsdagen? Tvenne blommor 39 20 Tornklockan ljuder i natten. Hör! 1 januari 1850 160 Två tider brottades för ljus Adolf Iwar Arwidsson 245 Underliga äro rösterna i denna tid Qvinnans starkhet 85 Verlden är vid, och mitt mål det är långt Vetandets törst 94 Vet mamma, det var skada att Maskraden 121 Vi föddes i ett fjerran land Vår enda arfvelott 226 Vi äro andens fria folk Studentvisa 225 25 Vid den bebodda verldens rand Helsning till den finska nödens välgörare utom Finland 285 Vid den klara rand / Af en blommig strand Sylvias visor 4 205 Vid fjärdens strand, i gröna björkens skugga Ynglingens drömmar 269 Vid Sinais fot / Står en enslig palm Fågelperspektiv 262 Vike de dystra sorger ur vårt minne Johan Jacob Nervander 230 30 Vilda skogen har sin blomma Ljungblommor 3 Villad fågel, af nordan drifven hit I natten 50 Vind och hvita vågor Vintervisa 26 Ägde jag de tusen blommor Den ringa gåfvan 180 »Än öfver tidens mörka vågor» Johan Jacob Tengström 245 »Är det, o Gud! din verld alltså? Blomman om Julaftonen 30 35

564