Landsmän I Ryska Marinen
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
View metadata, citation and similar papers at core.ac.uk brought to you by CORE provided by Helsingin yliopiston digitaalinen arkisto SUOMEN SUKUTUTKIMUSSEURAN JULKAISUJA XIV GENEALOGISKA SAMFUNDETS I FINLAND SKRIFTER XIV LANDSMÄN I RYSKA MARINEN 1808—1918 AV E. PIKOFF HELSINKI—HELSINGFORS 1 938 HELSINGFORS 1938 FRENCKELLSKA TRYCKERI AKTIEBOLAGET Företal. Föreliggande arbete avser att erinra om den lilla grupp lands- män, som tjänat i ryska flottan. De flesta av dem hava redan läm- nat livets vädjobana, ännu flere äro redan totalt glömda. Och dock hava många av dem utfört ett dagsverke, som vore värt att ihågkommas. Genom sitt intresse för yrket, skicklighet, plikttro- het hava de bidragit till att göra sitt fosterland känt och aktat där borta i kejsardömet i långt större utsträckning än man vore böjd att förmoda, om man blott dömer efter antalet. Härpå ty- der också i sin mån den vackra karriär många av dem kunnat göra där. Arbetet grundar sig förnämligast på ryska marinens officiella månadstidskrift Morskoj Sbornik, däri samtliga dagorder från och med 1848 ända till världskrigets utbrott publicerats. Jämsides därmed har flottans officiella rangrulla (Obstschij Morskoj Spisok) anlitats. Denna går tillbaka till 1700-talets början, men slutar sedan en ringa del av officerskåren under Alexander II:s regerings- tid förtecknats (bokstäverna A, B, V och G). Betecknande nog äro dessa två källor, ehuru båda officiella, långt ifrån samstäm- miga; skiljaktigheterna äro både talrika och stora. Då sålunda primärmaterialet varit varken absolut tillförlitligt eller fullständigt, hava icke heller efterföljande biografiska uppgifter kunnat göras så noggranna och felfria som det varit önskligt. Så vitt möjligt hava dock kompletterande uppgifter sökts på annat håll. Var gränsen mellan landsmän och icke-landsmän borde dragas kunna ju såsom naturligt är olika åsikter göra sig gällande. För 4 min del har jag medtagit några förryskade, men från Finland stammande familjer s.s. Boisman och Ramklo. I allt omtalas här cirka 340 personer, de allra flesta av dem offi- cerare. Av dem nådde 9 amirals, 21 viceamirals och 46 konter- amirals eller däremot svarande rang. Till de personer, som varit mig behjälpliga vid insamlandet av materialet, ber jag att härmed få framföra ett varmt tack. Sär- skilt nämner jag i detta avseende generallöjtnant Birger Åker- man, som bl. a. sammanställt de genealogiska uppgifterna. Helsingfors, i maj 1938. Förf. INLEDNING. Det kan till en början synas egendomligt, att man från Finland kort efter 1809 började söka sig över i rysk statstjänst. Man har dock en känsla av, att den nedärvda sekelgamla avogheten mot allt ryskt borde hava avhållit landsmännen från ett sådant steg. Säkerligen fanns det väl också på den tiden en mängd unga män, för vilka tanken att gå i rysk tjänst tedde sig som en fullkomlig orimlighet. Men för andra åter kom nödvändigheten att försörja sig i främsta rummet; man fick lov att taga situationen icke sådan man önskade sig den utan sådan den i verkligheten var och fick lov att anpassa sig därefter. Vi måste komma i håg huru det såg ut i vårt land vid den tiden. Kriget hade gått över det och för- stört stora värden. Större förmögenheter, vilka hade tillåtit en yngre generation att växa upp i sysslolöshet, funnos icke. In- hemsk militär fanns det ej, ej heller storindustri, engroshandel, banker, järnvägar, vilka kunnat bereda sysselsättning åt en mängd personer. Till de få civila tjänsterna fanns det sökande övernog. Det återstod sålunda praktiskt sett blott två alternativ: att stanna hemma och bruka arvejorden under förhållanden, som i enkelhet närmade sig bondens, eller — att söka sig i den förra arvfiendens tjänst. Amiralen Johan Eberhard von Schantz berättar i sina memoarer om ett samtal med sin fader angående framtidsutsikterna. Själv var han då 20 år gammal, hade seglat till sjöss i flere år och hade avlagt kofferdikaptensexamen. Framtiden hägrade för honom i form av befälet på ett handelsfartyg, som gjorde turer på Öster- och Nordsjön, i bästa fall kanske någon gång till Medelhavet, med arbetets tyngdpunkt förlagd icke till navigeringen utan till kons- ten att i hamnarna komma till rätta med arbetare, mäklare och köpmän. Detta framtidsperspektiv tilltalade icke den unge man- nen; han ville ut på vidare vatten. Närmast tänkte han på att 6 söka sig över till svenska flottan. Fadern framhöll då, att förhål- landena där voro rätt så begränsade. Större flottexpeditioner för- anstaltades där ganska sällan och till dem fanns det aspiranter mer än nog. Den svenska flottan kunde under sådant förhållande endast erbjuda tillfälle till patrulltjänst i skärgården och hade största delen av tjänsten förlagd i land. Ville sonen emellertid skaffa sig verksamhet på öppna sjön, borde han hellre söka sig in i ryska flottan, där möjligheterna i alla avseenden voro avsevärt större. Sonen accepterade rådet, trots att han då icke kunde ett ord ryska. Närmast började han taga lektioner i språket, avlade en inträdesexamen och gjorde sig sedermera en lysande karriär på den grund att han tack vare sin verksamhet i handelsflottan befanns vara ojämförligt överlägsen sina jämnåriga i allt som gällde praktiskt sjömansarbete. von Schantz' fall kan måhända vara typiskt för hans tid. Så som han tänkte har kanske också mången annan yngling resonerat. Längre fram blevo framtidsutsikterna för det uppväxande släk- tet gynnsammare. Den inhemska militären återupprättades, ka- dettkåren i Fredrikshamn kom till, finska sjöekipaget inrättades och likaså ett eget lotsverk. Möjligheterna att komma sig fram hade härmed mångdubblats. Kärleken till sjön fanns emellertid kvar, och många voro de, som sökte sig till sjöekipaget. Aspiranterna på officersbefattningar vid ekipaget hade dels student-, dels avlagd sjökaptens- eller skeppar- examen att stöda sig på. Andra åter sökte att vinna en grundligare utbildning genom att genomgå den ryska marinkadettkåren och sedan tjäna en längre eller kortare tid i den ryska flottan. Särskilt under de sista örlogssegelfartygens tid, omkring 1840— 60, och under den därpå följande stora expansionen voro de ryska sjöfartsförhållandena egnade att locka en mängd ungdomar. Ryss- lands utrikespolitik hade vänt sig mot Fjärran östern. Den sökte vinna fotfäste där, och för detta ändamål ditsändes det ena fartyget efter det andra. Den uppgift som förelåg de ditsända pioniärerna var svår och farofylld, men intressant och omväxlande. Det gällde att utforska och kartlägga fullkomligt okända vatten, att anlägga depåer och hamnar samt att på allt vis främja den ryska kolonisa- tionen vid Stilla havets kust, i den ostasiatiska arkipelagen och på Nordamerikas vestkust. Övervakningen av val- och pälssälfångs- ten var spännande och riskabel. Sagolandet Japan öppnade några 7 hamnar för utlänningarna och erbjöd främlingen idel nya och ovän- tade intryck. Med ett ord, äventyret lockade. Verkligheten blev, såsom ofta plär vara fallet, något helt annat än vad man föreställt sig. I förbifarten anlöptes visserligen Rio, Kap, Oceanien, Sundaöarna, kinesiska och japanska hamnar, och där rullades mången gång upp bilder av sagolik skönhet — men endast för korta stunder. Huvudsak blev i alla fall tjänsten uppe på Japanska, Ohotska och Behrings hav, en ständig kamp med dimmor, köld och försakelser av alla slag. Sjökort saknades som oftast, och de, som funnos, voro bristfälliga och oriktiga. I stället för ånguppvärmning hade man järnkaminer, placerade här och där i fartygen. Som belysningsmedel användes talgljus. Provianten medfördes från Europa och hann ofta bliva förskämd. Konserver i nutida mening voro okända. Dricksvattnet kunde vara månader gammalt. Det var sannerligen en hård skola, och det var här som våra landsmän fingo visa vad de dugde till. Efter hand trängdes segelfartygen ut av ångfartygen. Genom övergången från segel och trä till ånga och järn hade sjöfarten vun- nit oerhört i säkerhet. Småningom blevo också förhållandena ombord allt bättre och bekvämare. Efter Suezkanalens öppnande upphörde de äventyrliga färderna via Godahoppsudden eller Kap Horn. Men behovet att hålla fartyg i Fjärran östern kvarstod för Ryssland, eller rättare ökades år efter år, och detta medförde i sin tur behovet av långfärder i en tidigare icke känd utsträckning. Alltnog, lockelsen upphörde icke. I stort sett gjorde sig dessa omständigheter gällande ända till slutet av 1800-talet. Russificeringen i Finland började då. Den bedrevs hänsynslöst och brutalt och resultatet blev den konträra motsatsen till vad som avsetts, icke ett närmande till kejsardömet, utan ett fjärmande. Bl. a. kunde också i sjökadettkårens rekryte- ring från Finland en tydlig minskning iakttagas. Kom så världs- kriget. I marinens reserv inskrivna officerare inkallades i tjänst, bland dem också flere av de våra. Den ryska marinens andel i världskriget blev emellertid icke betydande, och manfallet bland de inkallade blev lyckligtvis icke heller stort. Till följd av förryskningen avskedades eller avgingo många tjänstemän i Finland och ersattes med andra för regimen lämpli- gare personer, bland dem också några av våra sjöofficerare. Be- träffande dessa måste det utsägas, att de överhuvudtaget försökte 8 uppträda korrekt. Mot överhetens påbud visade de likväl en större undfallenhet och ryggradslöshet än man av dem kunnat vänta, detta måhända dock mest av inplantad disciplinskänsla, vilken bjöd dem att fullgöra chefskapets befallningar utan att resonera. I alla fall gjorde de landet mindre skada än de lycksökare, lyckligt- vis icke alltför talrika, vilka sökte och fyllde de avgångna lagtrogna