Colares – Vinet Som Aldrig Riktigt Mognar
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
Colares – vinet som aldrig riktigt mognar Resebilaga 2012 Château Pontet-Canet /St Organ för Munskänkarna ¯SHÌOHtt Ekonomi och resor Ansvarig utgivare MITT UPPDRAG inom Munskänkarnas styrelse har blivit att fungera som ekonomiansvarig. Ekonomi är som Ylva Sundkvist bekant konsten att öka vinsten å förlustens bekostnad. Vad är då aktuellt inom mitt område? Redaktör VI FÖLJER STRIKT UPP föreningens resultat varje månad så att den av årsmötet fastställda budgeten följs. Munskänken/VinJournalen 6MG+BOTTPO 0YFOTUJFSOTHBUBO VI HAR EN KOMMITTÉ som ser över medlemsavgifterna och eventuell möjlighet att di!erentiera dessa. 4UPDLIPMN 5FM INFÖR 2012 har ett stort antal munskänkar ansökt om stipendium. Stipendiegruppen går igenom ansök- ningarna inför styrelsebeslut. Annonser ÅRSMÖTET AVSATTE 700.000 KR Urban Hedborg till regionernas verksamhet år 2012. Regionordförandena äskar nu medel 5FM som bygger på uppföljning av hittillsvarande verksamhet och verksamhetsplan för 2012. e-post: [email protected] BEHOV AV IT-SATSNINGAR inklusive hemsidan torde öka framöver. Det gäller att avsätta medel så att avse- värda satsningar blir möjliga i framtiden. Produktion och Gra!sk form I DET HÄR NUMRET AV TIDNINGEN "nns en resebilaga. Studera den noga och se det stimulerande utbudet! Exaktamedia, Malmö Mitt eget resande i vin och mat har varit relativt omfattande, här ett axplock: monika.fogelberg@ exaktaprinting.se BUSS GENOM EUROPA med koncentration på Loire, där blev vi högtidligen upptagna i orden Confrèrie des Chevaliers de la Chantepleure i Vouvray. Repro Exaktaprinting BORDEAUX med ärevördiga SAS Wine Club med Mats Hanzon som reseledare. Utsökta provningar och långa luncher som nästan direkt övergick i middag. Tryck Exaktaprinting FÖRSTA RESAN med Sten G Svenhage till Piemonte, kanon! Sardinien och Sydafrika inte heller att för- glömma. Föreningen ORTUGAL Munskänkarnas Kansli P har jag varit till #era gånger. Det seglivade Colares, som uppmärksammas särskilt i det här )BNNBSCZ'BCSJLTWÊH numret, lilla Carcavelos och givetvis Porto. Tågresan Lissabon-Porto inklusive måltid var en upplevelse. Jag #PY 4UPDLIPMN beställde en enkel bagaceira som avec och blev närmast utskrattad av hovmästaren. Men det gick det också! 5FM 5FMFGBY DET LJUVLIGA ALSACE med favoritkrogen Auberge de l’Ill i Illhausern som jag har besökt #era gånger genom #( åren. Vilken fois gras och vilka viner! Det var i Alsace jag slutade använda bälte, det kändes så ansträngt. [email protected] www.munskankarna.se FLORENS I VÄRMEBÖLJA. Vi drack ändå högklassigt rött vin, en superb upplevelse. SÅ MITT RÅD ÄR: Adressändringar Res, samla så mycket av upplevelser du kan så har du något att minnas! Anmäl snarast till den lokala sektionen eller Munskänkarnas kansli Hans Grenholm Omslagsbild: Vingård med palissad- liknande vindskydd. Foto: Anders Källberg e-post: [email protected] INNEHÅLL Colares – vinet som aldrig riktigt mognar .............4 Nätviner ........................................................................ VinJournalen ..................................................................9 En kväll i Bordeaux .................................................... 3FTFCJMBHB ......................................................... Château Pontet-Canet odlar biodynamiskt ..... Beställningssortimentet .......................................... Föreningsnytt.............................................................. 34 .VOTLÊOLFOOSt 3 Colares – vinet som aldrig riktigt mognar Text och foto: Anders Källberg Bussen från badorten Cascais strax utanför Lissabon slingrar sig genom det kuperade landskapet längs Atlantkusten norr om den portugisiska huvudstaden. Tidvis är utsikten genom bussfönstret hänförande med djupa raviner och höga klipp- branter som störtar sig ned i Atlanten. Tidvis är också åksju- kan nära att bryta ut, men så meddelar plötsligt chau"ören att vi är framme. Jag kliver av och !nner att jag be!nner mig mitt i den lilla byn Colares. Vad gör jag då här och vad är det som har fått mig att ta mig hit? Jo, när jag började prova vin på 80-talet hörde jag och mina vinäls- kande kompisar talas om det udda vinet från Colares – odlat i den djupa sanden vid Atlantkusten några mil norr om Lissabon, orört av vinlusen och, enligt vad vi då läste, ett vin som både på grund av sin Kooperativets huvudbyggnad med tydlig skyltning. uttalade strävhet och sin höga syra var närmast odrickbart som ungt. Att döma av de få #askor vi sedermera kom åt att prova, tycktes det – It’s di$cult, säger Francesco lakoniskt med en suck, när vi disku- heller aldrig riktigt mogna till något mjukt och njutbart, varför vi terar detta problem. Emellertid har minskningen nu avstannat och brukade tala om vinet som något som den noggrant planerande faktiskt "nns planer på att nyplantera tre hektar nästa år. Det är en vinsamlaren absolut skulle införska!a till sin vinkällare – för att ha ung markägare som är intresserad av att bevara det klassiska odlings- till sin egen begravning! När jag så skulle komma att tillbringa några sättet och som kommer att få stöd från kooperativet till planteringen. dagar på egen hand i Lissabontrakten, väcktes tanken att åka till Kooperativet självt verkade även det någorlunda livskraftigt, även Colares och se de berömda odlingarna med egna ögon. En av mina om antalet fast anställda inte är #er än två personer, det vill säga vinprovarvänner tvivlade på att jag skulle "nna något att beskåda. Francesco och en kollega. Sålunda "ck jag under mitt besök då Han hade varit på besök för något år sedan och trots efterforsk- och då möjlighet att gå runt och se mig omkring på egen hand när ningar inte funnit några rankor i sanden. Han trodde nog inte att Francesco blev tvungen att ta hand om någon kund som anlände det berömda, vresiga vinet gjordes längre. Emellertid skulle det vid till butiken. mitt besök där visa sig att ryktet om dess död var klart överdrivet. Första gången han blev upptagen klev jag in genom den stora porten i den bakre delen av butiken och "ck närmast en känsla av Adega Regional de Colares att trätt in i en helgedom. Det var tyst och stilla och i den dämpade Från busshållplatsen var kooperativet, Adega Regional de Colares, belysningen kunde jag urskilja ett mycket långsträckt rum. Längs och dess stora hus inte svårt att "nna och där tog Francesco Figueras rummets långsidor löpte två långa rader av stora, gamla träfat som emot mig. Vi gick in i deras lilla kombinerade reception och butik stod uppställda längs väggarna. och jag hade väl i mitt sinne ställt in mig på att kliva in i traditionalismens högborg. Till min förvåning möttes jag av emellertid av en trave med vinboxar! Tydligtvis gör man här vad man kan för att hänga med i utvecklingen och när jag frågar Francesco vad han tror om framtiden för vinet från Colares är han också försiktigt optimistisk. Den odlade ytan av klas- sisk Colares, den som görs på druvan ramisco och med rankorna växande i sanden, hade onekligen stadigt minskat tills det för 10 år sedan bara fanns runt 12 hektar kvar. En av de främsta orsakerna var att de områden där rank- orna växte hade blivit intressanta för välbärga- de Lissabonbor att bygga fritidshus på. Detta trots att vi faktiskt be"nner oss inne i vad som borde vara en skyddad naturpark, men det ver- Gamla lagringstunnor ännu i funktion. kar inte direkt bromsa nybyggandet. 4.VOTLÊOLFOOSt Några kandelabrar, nästan helt täckta av droppformationer av under sitt eget namn. Vinerna med rätt till ursprungsbeteckningen stelnad stearin, förstärkte den närmast sakrala stämningen. Det var (DOC) Colares kallar man för ”Arenae”, för att markera att det klart rofyllt att gå runt och titta på faten som var av varierande kommer från sandjordarna. I dag har man 55 medlemmar med egna storlek, från bjässar som rymde en bra bit över 100 hl ned till vad vingårdar, många med mycket små plättar. som faktiskt såg ut att vara barriquer på 225 l – om än långt ifrån Kunderna avlöser varandra i butiken och Francesco får inte så nya. Dock skulle det visa sig att de #esta av de här gamla faten nu mycket tid med mig. Det är ju i och för sig bra för a!ärerna, men användes för att lagra det vin som var ämnat för de boxar jag tidigare jag börjar undra om jag någonsin ska få se de berömda odlingarna sett i butiken, nämligen ett rätt enkelt bordsvin med namnet Serra i sanddynerna. Så småningom lyckas emellertid Francesco få tag på da Lua. Detta vin görs inte på druvan ramisco utan på castelão, sin kollega som kan bemanna butiken och vi hoppar in i Francescos hos oss mer känd som periquita. Det odlas på vad som kallas Chão bil. Det bär iväg en bra bit norrut längs kusten innan vi svänger Rijo, hård jord, längre in i landet där sanddynerna tar slut och den av på en liten sandig väg. Typiskt nog stannar vi alldeles bredvid underliggande lerjorden kommer i dagen. Det är detta vin som gör ett nytt hus under byggnad. När jag kliver ur bilen ser jag till och att kooperativet går runt. Totalt producerar man 90000 liter vin med några rester av gamla vinrankor innanför den nya muren längs per år, varav bara en tiondel utgörs av det ursprungsbetecknade tomtgränsen. DOC Colares. Vi följer vägen en bit framåt genom ett landskap som får mig Kooperativet bildades 1931 och hade då enligt lag ensamrätt på att minnas min barndoms somrar vid sanddynerna utanför Halm- att göra colaresvin. Detta på grund av att vinets stora popularitet på stad på Västkusten. Skillnaden är att här går inte sanden ned till en den tiden gjorde att många förfalskningar dök upp på marknaden. långgrund strand. I stället slutar den sandiga marken i en lodrät Genom att bara tillåta att kooperativet "ck göra vinet, kunde man klippbrant som störtar sig kanske hundra meter rakt ned i den svala lättare kontrollera vinets äkthet. I stället uppstod ett antal oberoen- Atlanten. Även om havet har eroderat klipporna mot havet till en de buteljerare, vilka köpte det unga, just färdigjästa vinet från koo- lodrät brant "nns sanddynerna kvar här ovanför. perativet och själva lät det vila en, enligt deras egna åsikter, lämplig tid på ekfat.