Guds lag och reformationens teologi Kyrkohistoriskt perspektiv på gammaltestamentliga straffbud i Appendix till Kristofers landslag år 1608
Maria Mörner Stenberg
VT 2020 Kandidatuppsats i teologi 15hp
INNEHÅLL
1. Inledning 1 1.1 RELATIONEN MELLAN TEOLOGI OCH JURIDIK – LAGENS BRUK 1 1.2 GUDS LAG, HÖGMÅLSBROTT OCH 1608 ÅRS APPENDIX 2 1.3 PROBLEMFORMULERING 3 1.4 ARBETSFRÅGOR 3 1.5 SYFTE 4 1.6 AVGRÄNSNINGAR 4 1.7 METOD, ARBETSSÄTT OCH TEORI 6 1.8 MATERIAL – KÄLLOR OCH LITTERATUR 6 1.9 DISPOSITION 8
2. Guds lag – kyrkohistorisk bakgrund och teologisk förankring 12 2.1 KYRKAN – STRAFFRÄTTEN – MEDELTID OCH REFORMATION 12 2.1.1 Guds lag – kanonisk rätt och landskapslagar 12 2.1.2 Parallella rättsinstanser – andlig och världslig domsrätt 13 2.1.3 Uppenbar skrift, högmålen och 1439 års straffordning 14 2.1.4 Prästerskapets privilegium, ett avtal och eget stånd 15 2.1.5 Kyrkobrotten – prostetingen 15 2.1.6 Från andligt till världsligt, och tillfälligt andligt igen 16 2.1.7 ”Goda, gamla, kristliga sedvänjor” – den muntliga sedvanerätten 17 2.1.8 Tanken om Guds straff, Guds vedergällning och gemensam botgöring 18 2.2 GUDS LAG ENLIGT REFORMATORERNA 18 2.2.1 Lex naturae – morallagarna, ceremoniallagarna och judiciallagarna 18 2.2.2 Luthersk v. reformert om Guds lag 19 2.2.3 Inflytandet från Melanchthon 20 2.2.4 Form och stadga åt Luthers teologi – identitetsskapande process 22 2.3 DET ANDLIGA, OCH DET VÄRDSLIGA REGEMENTET 23 2.3.1 Medeltidens Corpus Christianum – Civitas Dei och Civitas Terrena 23 2.3.2 Reformationen om överhetens ”Gewalt” – och, själarnas regemente 24 2.3.3 Prästernas teokratiska idé – folkkonungen 24 2.3.4 Luther om Kristi nycklar och den världsliga makten 25
2.4 DEN HÖGRE TEOLOGISKA UTBILDNINGEN 26 2.4.1 Wittenberg eller Rostock – Melanchtonskt eller Lutherskt 26 2.4.2 Lutherska högskolan på Gråmunkeholmen – ramistisk filosofi 28 2.4.3 Uppsala universitet, återöppnandet (1594) 28 2.5 UPPSALA MÖTE, 1593 30 2.5.1 Teologiska linjer bryts 30 2.5.2 Augsburgska bekännelsen – ärkebiskopsval och Rostockortodoxi 31 2.5.3 Förändrad syn på kyrkotukt – gammaltestamentlig anda och Guds folk 32 3. Gamla testamentets straffbud i predikningar och lag 34 3.1 TIDIGARE ANALYSER OM GUDS FÖRBUD OCH ”SEDVÄNJAN” 3 4 – INCESTBROTTEN I VÄSTERÅS STADGA, 1528 3.1.1 Analys 1: Tillägg 1528 med hänvisning till 1439 års straffordning i 34 Kristofers landslag (Kjöllerström) 3.1.2 Analys 2: Efterkonstruktioner och förfalskningar, senare 1500-tal 35 (Almquist) 3.2 OLAUS PETRIS SKRIFTER 37 3.2.1 Konungapredikan (1528) 37 3.2.2 Äktenskapshindren och tredje Mosebok (1528) 38 3.2.3 En liten ingång till lagboken (1530-tal) 39 3.2.4 Predikan emot gruvliga eder och gudsförsmädelser (1539) 40 3.2.5 Guds lag och domarreglerna, 1540 eller senare 1530-talet 42 3.3 LAURENTIUS PETRIS TID SOM ÄRKEBISKOP 44 3.3.1 Guds, och så vår egen lag, (1534-1535) 44 3.3.2 Introductorium theologicum (1539) – äktenskapshinder i andra 44 Mosebok (1552) 3.3.3 Kyrkotuktsstadgan (1560) 45 3.3.4 Kröningspredikan (1561) 47 3.3.5 En predikan mot mandråp (1562) 48 3.3.6 Patent om högmålssaker (1563) 50 3.3.7 1571 års kyrkoordning och 1575 års stadga om skärpt kyrkotukt 52 3.4 LAURENTIUS PETRI GOTHUS´ TID SOM ÄRKEBISKOP 53 3.4.1 Stadga om horsaker (1577) 53 3.4.2 Plakat om ”uppenbara laster och grova synder” (1578) 54
4. Appendix till Kristofers landslag, 1608 55 4.1 DEN KYRKOPOLITISKA SITUATIONEN 55 4.1.1 Tiden efter Uppsala möte 55 4.1.2 Prästernas kritik mot hertig Karls kalvinism 55 4.1.3 Nya teologiska strömningar och positioner – högortodoxins tid 56 4.1.4 Karl IX kröning (1607) – tillfällig kyrkofred 57 4.2 TILLKOMST OCH INNEHÅLL 58 4.2.1 Rosengrenska förslaget till ny kyrkobalk 1604-05, incestbrott till 54 ”elden dömda” 58 4.2.2 Stadfästandet av 1608 års Appendix – brott och straffbud 59 4.2.3 Tillämpningen av Appendix 61 4.3 TIDIGARE ANALYSER OM 1608 ÅRS APPENDIX 62 4.3.1 Eftergift för den lutherska ortodoxin (Holmquist) 62 4.3.2 Vedergällningsprincipen – den kärva naturen hos Karl IX (Munktell) 62 4.3.3 Kyrkans propaganda – nödlösning – Lex politica Dei (Almquist) 63 4.3.4 Kontinuitet från 1439, provisorium, kalvinism och normen i dekalogen 64 (Kjöllerström) 4.3.5 Teologer och jurister eniga om Mose lag som Guds vilja (Josefsson) 66 4.4 EFTERSPELET – APPENDIX, UPPENBAR SKRIFT, GUDS OCH MOSE 66 LAG 4.4.1 Nytt förslag till kyrkobalk (1609) – blodskam och bålstraff 66 4.4.2 Uppbenbar skrift – återupptagen som straff, omvandlad till 67 syndabekännelse 4.4.3 Laurentius Paulinus Gothi – Eticha christiana (1617) 67 4.4.4 En gudfruktig överhet, fritt att disponera – Gud själv rättfärdigaste 69 laggivaren
5 Slutsatser och reflektioner 71 5.1 GUDS LAG – KYRKOHISTORISK BAKGRUND OCH TEOLOGISK 71 FÖRANKRING 5.2 GAMLA TESTAMENTETS STRAFFBUD I PREDIKNINGAR OCH LAG 72 5.3 APPENDIX TILL KRISTOFERS LANDSLAG, 1608 – TILLKOMST OCH 73 INNEHÅLL 5.4 AVSLUTANDE REFLEKTION 75 Sammanfattning 77 Tabellförteckning, källor och litteraturförteckning 78 Bilaga – Skiss: Kyrkliga och världsliga straff under reformationstiden relaterat till 81 högmålsbrott i Appendix till Kristofers landslag 1608
1. Inledning
1.1 RELATIONEN MELLAN TEOLOGI OCH JURIDIK – LAGENS BRUK Teologi och juridik har en i många avseenden gemensam historia. Beröringspunkterna är så rikliga och djupgående att juridikens historia kan knappast alls förstås utan att också belysa det teologiska och kyrkliga inflytandet, inte minst i fråga om synen på familj, äktenskap och arvsrätt men också straffrätt. Och, studier i teologi kan ej undgå att stöta på historik med begrepp och etiska föreställningar om lag och handlingsregler med förankring i Gamla testamentets eller Nya testamentets berättelser och traditioner. De forskningsområden som utifrån olika perspektiv behandlar relationen mellan teologi och juridik är i första hand kyrkohistoria, rättshistoria och kyrkorätt. Inom law and religion – modern tvärvetenskap i anglosaxisk tradition – framkommer ytterligare beröringspunkter, så som John E. Witte, Jr (f. 1959) och Thomas C. Arthur (f. 1946) redogör för i sin artikel ”The three uses of the law: a protestant source of the purposes of criminal punishment?” (1993-1994)1. Witte och Arthur – som båda innehar professur i juridik – menar att relationen mellan juridik och religion består av konceptuella, formella och metodologiska likheter. Den konceptuella likheten kännetecknas av centrala begrepp som synd, brott, avtal, rättfärdighet och rättvisa. Den formella likheten återspeglas i att båda discipliner utövar ritualer och auktoritet. Den metodologiska likheten består i att tolka texter och att strukturera textmaterialet i doktriner. Witte och Arthur tillägger att båda discipliner dessutom implementeras och upprätthålles av professionella utövare som är verksamma inom sina respektive institutioner. Författarna redogör i sin artikels första del även för den hos de tidiga reformatorerna förekommande doktrinen om lagens tre bruk avseende den moraliska lagen, vilket syftar på den trefaldiga indelning av Guds lag – nedtecknad i Gamla testamentets andra och femte Moseböcker – som reformatorerna också utarbetade: morallagen motsvarar då de tio budorden; ceremoniallagen är det samma som en kyrkolag; judiciallagen består av en politisk lag vilket det i uppsatsen nedan redogörs för under 2.2.1. Således, med sikte på morallagen förklarar Witte och Arthur den reformatoriska uppfattningen om lagens bruk i en tredelad funktion: 1) civilt; att förhindra synd genom hot om gudomliga straff; 2) teologiskt; att fördöma de syndiga som begår brott samt att lagen tillhandahåller en spegel som gör det möjligt – och Witte och Arthur citerar nu Martin Luther (1483-1546) – ”to reveal to man his sin, bildness, misery, wickedness, ignorance, hate,
1 John E. Witte, Jr och Thomas C. Arthur; Journal of law & religion; “The three uses of the law: a protestant source of the purposes of criminal punishment?” (Vol 10, 1993-1994). 1
contempt of God…”; 3) didaktiskt; att genom fostran och utbildning stärka tron och den andliga utvecklingen. Doktrinen om lagens tre bruk är enligt författarna djupt rotad i den protestantiska teologin som uppföljning och reformering av aposteln Paulus´ tankegods om frälsning genom predestination, och om rättfärdigheten för att erhålla helgelsen.2 Emellertid, vad som inte helt klart framgår i läsningen av Witte och Arthur är att det bland reformatorerna rådde delade meningar om lagens bruk verkligen är trefaldig, eller om lagen endast har två syften genom att det andra och tredje bruket sker i samverkan. Den svenske teologen Bengt Hägglund (1920-2015) menar att Martin Luther (1483-1546) för sin del hävdade lagens första bruk som usus legis civilis (Hägglund skriver här det ”borgerliga bruket”) vilket avser den yttre ordning som ska driva fram det goda och förhindra det onda. Det andra bruket – usus theologicus seu spiritualis, således det teologiska eller andliga bruket – angår människans förhållande till Gud och rättfärdighet inför Gud i en högre mening. Lagen kan då ”icke frambringa någon enda god gärning, utan människan är här hänvisad till evangeliets ord, som tillsäger henne syndernas förlåtelse för Kristi skull”. Lagen har istället som enda funktion att ”påvisa synden och göra det vredens hot levande, som människan står under på grund av sin syndiga natur”. Det tredje bruket, menar Hägglund, är det som Philipp Melanchthon (1497- 1560) lade till; ett usus tertius in renatis med vilket Melanchthon avsåg att även den ”pånyttfödde” är i behov av lag som stöd och norm att rätta sitt liv efter.3 När den kalvinistiska uppfattningen i sin tur – enligt upphovspersonen Jean Calvin (1509-1564) – talar om lagens bruk (vilket är vad Arthur och Witte i sin artikel främst redogör för) har således det tredje bruket blivit förklarat i termer av utbildning för fostran att uppnå den andlighet och förmåga att skilja mellan det goda och onda som lagens andra bruk syftar till.
1.2 GUDS LAG, HÖGMÅLSBROTT OCH 1608 ÅRS APPENDIX I den här uppsatsen är det också relationen mellan teologi och juridik samt inflytandet från de tyska reformatorerna som står i centrum – främst Luther och Melanchthon – då det redogörs för teologiska argument och ståndpunkter angående tillämpning av straffregler från Gamla testamentet. Straffreglerna som åsyftas är de som av Karl IX blev stadfästa den 20 december år 1608 i ett Appendix till Kristofers landslag.4 De brott som det lagstiftades om i Appendix omnämns som högmålsbrott och innebar dödsstraff – med möjlighet för kungen att benåda – som påföljd för fem av de sex brottsrubriceringarna:
2 Witte och Arthur (1993-1994), 433-439. 3 Bengt Hägglund, Teologins historia (Malmö: Liber förlag, 1981), 199, 230-231. 4 Kristofers landslag, lag för landsbygden, stadfästs första gången år 1442. 2
1. Svordom, mened och annan gudsförsmädelse 2. Olydnad, missfirmelse och misshandel mot föräldrar 3. Dråp 4. Sedlighetsbrott (mökränkning, våldtäkt, hor, blodskam, sodomi och tidelag) 5. Ocker (ej uttalat straff) 6. Falsk vittnesbörd5
Flera av gärningarna var redan brottsliga enligt landslagen, så som tidelag, dråp, incest och hor (se bilaga). Det nya som sker år 1608 är ett stadgande om dödsstraff enligt straffbud som hämtats från Gamla testamentet. Dessa gammaltestamentliga straffbud i Appendix omnämns ofta som ”mosaisk rätt”. Genomläsningen av den utvalda litteraturen visar dock att det begrepp som förekommer hos de svenska reformatorerna i agitation och predikningar samt i den lagstiftning som vid flera tillfällen tillkommer under reformationstiden – så som kan utläsas av de arkiverade källor som forskarna i litteraturen hänvisar till – genomgående är Guds lag, och i vissa fall Mose lag (se vidare 2.2). Det kyrkohistoriska perspektivet innebär att det här i uppsatsen också skrivs Guds lag (generellt och vid citat) omväxlande med Mose lag i de fall det rör sig om direktcitat (från forskarna). Även begreppet mosaisk rätt används endast som direktcitat samt då det är den rättsliga traditionen (men inte i religiös mening) baserat på Moseböckerna i Gamla testamentet som avses av författarna i forskningslitteraturen (se även nedan 1.7).
1.3 PROBLEMFORMULERING Vilken är den kyrkohistoriska bakgrunden till att det år 1608 i Appendix till Kristofers landslag lagstiftas om dödsstraff för högmålsbrott vars straffbud hämtats från Gamla testamentet; vilken teologisk förankring om synen på Guds lag står bakom tillkomsten av Appendix; hur har tidigare forskning behandlat ämnet?
1.4 ARBETSFRÅGOR Arbetsfrågor i uppsatsens kartläggning och analys är: 1. Vilken är den kyrkohistoriska bakgrunden till att Guds lag samt straffbud från Gamla testamentet blir föreskrivet i 1608 års Appendix, och utifrån vilken teologisk förankring sker detta?
5 Jan Eric Almquist, ”Karl IX och den mosaiska rätten” i Lychnos Lärdomshistoriska samfundets årsbok 1942. (Uppsala: 1942), 1. Mord omfattades inte av 1608 års Appendix, men var föreskrivet med dödsstraff (mord på familjemedlemmar) enligt landslagen (Kristofers landslag). Sveriges Rijkes landslag, Högmålsbalken, kap I (J. H. Werner, 1726), 723. 3
2. Vad är innehållet i reformatorernas ståndpunkter om Guds lag och Gamla testamentets straffbud så som det kan utläsas i agitation, predikningar och lagstiftning som föregår 1608 års Appendix? 3. Hur har tidigare forskning beskrivit historiken om tillkomsten av samt innehållet i Appendix till Kristofers landslag, 1608; vilka avsikter; vilka brott; vilka gammaltestamentliga straffbud?
1.5 SYFTE Syftet med uppsatsen är att utifrån ett kyrkohistoriskt perspektiv åskådliggöra de teologiska ståndpunkter och uppfattningar om Guds lag som reformatorerna och prästerskapet under 1500- talet för fram angående Gamla testamentets straffbud, och så som blir föreskrivet i det Appendix till Kristofers landslag som stadfästs år 1608. Syftet är dessutom att bidra till kunskap om de nära beröringspunkter som finns mellan teologi och juridik för ny kunskapsutveckling.
1.6 AVGRÄNSNINGAR Uppsatsen är sammanställd utifrån följande avgränsningar: 1) Det historiska förlopp som undersökts avser i huvudsak reformationstiden fram till 1608 varför det inte görs någon behandling angående tillämpningen av straffreglerna i 1608 års Appendix på ett sätt som skulle förutsätta systematisk genomläsning och analys av domstolsprotokoll angående rättsfall flera decennier in på 1600-talet. 2) Påståenden om hur de svenska reformatorerna aktivt har bidragit till teologiskt och kyrkligt inflytande i rättsutvecklingen redogörs inte primärt utifrån en värdering om huruvida de svenska reformatorerna och kyrkoledarna anses ha uppfattat sina lärofäder – Luther respektive Melanchthon – korrekt, eller inte. Däremot görs vissa jämförelser, lärofäderna emellan. 3) Det kyrkohistoriska perspektivet innebär att det inte lämnats plats för någon närmare analys om den allmänpolitiska situation som råder under reformationstiden fram till 1608 och ej heller en mera djuplodande rättshistorisk behandling av förekommande juridiska begrepp. 4) Hänvisningarna till litteraturen har gjorts selektivt på ett sätt som utesluter utförliga redogörelser om kungamakt och folkmakt vilket får till följd att det inte ges en fullödig historisk bild av vare sig reformationen, lagstiftandet eller kyrkans ställning i övrigt i den dåtida samhällsutvecklingen. Uppsatsen uttalar sig endast utifrån det smala urval av hänvisningar till vad som i litteraturen kan utläsas om händelser, processer, skriftställning mm med teologer och
4
kyrkliga ledare som aktiva aktörer och som i en förhistorik kan kopplas samman med tillkomsten av och innehållet i 1608 års Appendix. 5) Dock analyseras inte biskoparnas konflikter med Johan III och Karl IX; vilka sociala och ekonomiska konsekvenser som blev följden; hur biskoparnas familjer drabbades, även om dessa konsekvenser kan ha påverkat teologiska och kyrkopolitiska ställningstaganden. 6) Inte heller analyseras regionala skillnader mellan de olika stiften; hur biskoparna intar sina positioner i den teologiska och kyrkopolitiska debatten annat än att det i uppsatsen ges enstaka exempel på händelser och uttalanden. 7) Eftersom den tidigare forskningen med utgångspunkt från primärkällor – bevarade handskrifter med predikningar, stadfäst lag etc – ger uttryck för hur reformationens syn på Guds lag har sin utgångspunkt i Gamla testamentets straffbestämmelser, uppstår den avgränsningen att Nya testamentet inte omnämns i den här uppsatsen annat än vid några få tillfällen. 8) Urvalet av litteratur (se nedan 1.8) medför att tidigare forskning inom kyrkorätt respektive allmän historia och som har vissa beröringspunkter med ämnet Guds lag och Gamla testamentets straffrätt ändå ställts utanför uppsatsen behandling. Exempelvis refereras inte till reformatorernas syn på Guds lag att tillämpas i den interna kyrkorätten6. Undantaget är kyrkotukten vars regelverk och teologiska underbyggnad i flera avseenden står nära den världsliga straffrätten. Avgränsningen innebär således att den rättsutveckling som avses här i huvudsak är den världsliga straffrätten, vilken 1608 års Appendix omfattas av. 9) Uppsatsen behandlar inte primärt aspekter på konfession och religiöst utövande då det är relationen mellan teologi och juridik – i ett kyrkohistoriskt perspektiv avseende reformationstiden – som är uppsatsens centrala studieområde. 10) En avgränsning som rör källhänvisningar och källkritik är att juridiska begrepp samt
6 Begreppet kyrkorätt kan definieras med utgångspunkt från olika perspektiv. Tom Randgard för fram en definition som avser: ”… den rätt som på grundval av vad kyrkan tror, bekänner och lär, bestämmer ramar och regler för kyrkans organisation, verksamhet och medlemmar, utan att för den sakens skull ha några egentliga allmänna sanktionsmöjligheter mot den eller dem som bryter mot de antagna reglerna.” Tom Randgard, ”Svensk kyrkorätt – en kortfattad, historisk och tematisk genomgång” i Med god ordning och efter Guds vilja: en antologi om kyrkorätt. Red. Leif Nordenstorm (Skellefteå: Artos & Norma, 2019), 34. Kyrkohistorikern Martin Berntson definierar kyrkorätten så som ett forskningsämne samt med hänvisning till vad som tidigare har uttalats av kyrkohistorikerna Åke Andrén samt Bertil Nilsson; att det kyrkorättsliga studiet är relaterat både till de olika kyrkornas rättsregler och den normativa tolkningen av den vilket gör kyrkorätten i metodiskt avseende till en juridisk vetenskap, dock att ämnet också behandlas inom kyrkornas normativa och teologiska diskussion. Martin Berntson, ”Bertil Nilsson: forskaren och läraren” i Kyrklig rätt och kyrklig orätt – kyrkorättsliga perspektiv, festskrift till Bertil Nilsson. Red. Martin Berntson & Anna Minara Ciardi (2016), 13-14. Ett tredje exempel på definition av kyrkorätt – med utgångspunkt i den kanoniska rätten – framträder hos V. A. Rinander (se även nedan 2.3.1) som skriver: ”Genom denna rättsordning regleras dels kyrkans organisation och formerna för hennes verksamhet, dels förhållandet mellan kyrkan och hennes enskilda medlemmar, dels förhållandet mellan kyrkan och utomstående, dels slutligen förhållanden mellan kyrkans medlemmar inbördes för såvidt de avse deras kyrkliga samliv.” V. A. Rinander, Kanonisk rätt och nutida offentlig rätt: klerus och offentlig tjänst (Uppsala: 1927), 53. 5
förklaringar om tillämplig lag – i första hand landslag, men i viss mån också landskapslagar – endast görs kortfattat och översiktligt utan djupare analys då detta skulle fordra ett vidare eller annat syfte för uppsatsen än vad som nu är fallet. Se även nedan 1.7 (sista stycket) om källhänvisningar.
1.7 METOD, ARBETSSÄTT OCH TEORI Den valda metoden för uppsatsens genomförande utgörs av textanalys så till vida att det är det semantiska och retoriska innehållet i den litteratur som uppsatsen stödjer sig på som ska analyseras och dras slutsatser utifrån: 1) Forskningslitteratur om den kyrkohistoriska bakgrund som kan sammankopplas med hur och på vilket sätt reformatorerna argumenterade för tillämpning av Guds lag och Gamla testamentets straffrätt; centrala begrepp, årtal, personer och aktörer (se nedan om aktörsperspektiv) samt händelser av betydelse för den utveckling som förgick lagstiftandet av 1608 års Appendix. Både kyrkohistorisk och rättshistorisk litteratur förekommer som material i dessa textanalyser. 2) Litteratur som författats av forskare vilka själva analyserat primärkällor – lagtext, protokoll, brev etc – som uttrycker reformatorernas ställningstaganden angående Guds lag och Gamla testamentets straffbud. Analyserna visar dessutom exempel på hur forskarna både är samstämmiga och kan ha intagit sinsemellan olika ståndpunkter i sin forskning baserat på primärkällor. 3) Litteratur som hänvisar till tidigare gjorda forskningsresultat i fråga om primärkällor (se ovan) samt litteratur som i förhållande till uppsatsens ämne utgörs av angränsande forskning, exempelvis om kyrkans interna kyrkorätt, om kyrkotukt eller annan forskning som kompletterar bilden i fråga om reformationens genomförande i Sverige samt inverkan på rättsutvecklingen. Metodiken innefattar också ett induktivt arbetssätt; att det i uppsatsen dras slutsatser utifrån analyser baserat på uppsatsens material utan att ange på förhand uppställda hypoteser eller att relatera till tidigare utarbetade och etablerade teorier på forskningsområdet. Det praktiska tillvägagångssättet har bestått i en inledande kartläggning för insamling av relevant litteratur (uppsatsens material). Därefter har vidtagits arbetet med textanalyserna, så som beskrivs ovan. Dessutom har metodiken kommit i beröring med analyser utifrån ett aktörsperspektiv för synliggörande av medverkande aktörer – i det här fallet kyrkans företrädare – vilka teologiskt och kyrkopolitiskt genom sina positioner och ställningstaganden skulle komma bidra till de skeenden som ledde fram till att delar av Gamla testamentets straffrätt blev stadfäst som gällande svensk lag år 1608. I aktörsperspektivet är det snarare kyrkans företrädare som individer – enskilda biskopar och andra kyrkliga företrädare – som uppmärksammas än kyrkan
6
som kollektiv och organisation, utom då den romerska, katolska kyrkan omnämns. Till följd av det kyrkohistoriska perspektivet samt syftet att åskådliggöra reformatorernas ståndpunkter om Guds lag och Gamla testamentets straffbud har andra än kyrkliga aktörer kommit i bakgrunden. I övrigt har avsikten varit att iaktta ett källkritiskt förhållningssätt och då särskilt med anledning av att uppsatsen i hög grad baseras på litteratur som är tillkommen under 1900-talets första hälft. Språkbruket kan för en nutida läsare tyckas ålderdomligt vilket därför också riskerar att påverka förståelsen och övertygelsen om litteraturens tillförlitlighet. I den mån det varit möjligt har det även hänvisats till adekvat, modernare litteratur. Emellertid, den forskningslitteratur som baseras på författarnas egna studier av primärkällor har inte alltid motsvarigheter i den senare litteraturen. Som en konsekvens av ambitionen om ett källkritiskt förhållningssätt har vidare eftersträvats att hålla isär begrepp som Guds lag, Mose lag och mosaisk rätt (se även ovan 1.2) enligt följande: Guds lag förekommer som begrepp dels vid direktcitat (av forskarna), dels som generellt begrepp för idén om en evig, naturlig Guds lag samt om de straffbud i Gamla testamentet som reformatorerna själva omnämnde som Guds lag. Gamla testamentets straffrätt och straffbud är de begrepp som i uppsatsen används som generella benämningar på brott och straffbestämmelser som finns upptagna i Gamla testamentets texter och som av reformatorerna åberopades att upptas i den världsliga, svenska rätten. Mose lag och mosaisk rätt används i uppsatsen i de fall det rör sig om citat (från forskningslitteraturen), och då med betoning på att det är de teologiska och rättsliga aspekterna på den straffrätt och de straffbud i Gamla testamentet som avses, men inte de religiösa och konfessionella (vilket uppsatsen ej behandlar).
Avgränsningen att i uppsatsen endast kortfattat och översiktligt behandla tillämplig lag (högmålsbrott och andra brott som redan före 1608 var straffbara) medför att källkritiken inte följs upp med systematiska undersökningar och återgivanden angående vilka olika lagrum i landslagen (eller landskapslag) som tillämpats i domstolar före år 1608 avseende bestämning av straff (i avsaknad av enhetlig lag och rättspraxis). Däremot har gjorts försök till att översiktligt beskriva hur kyrklig och världslig rätt under reformationstiden går omlott samt att åskådliggöra vilka hur den världsliga lagstiftningen under reformationen stegvis leder fram till Appendix till Kristofers landslag år 1608.
7
1.8 MATERIAL – KÄLLOR OCH LITTERATUR Den äldsta kyrkohistoriska litteraturen, och ur vilken det görs en handfull hänvisningar till är en avhandling från 1903 – D. Johannes Matthiæe Gothus och hans plats i Sveriges kyrkliga utveckling – av Hjalmar Holmquist (1873-1945), professor i kyrkohistoria och symbolik vid Lunds universitet. Holmquists handbok från 1933 Reformationstidevarvet 1521-1611 refereras det till desto mer. Därtill har använts flera publikationer av Sven Kjöllerström (1901-1981), professor i praktisk teologi med kyrkorätt, också i Lund: Kyrkolagsproblemet i Sverige 1571- 1682 (1944); Biskopstillsättningar i Sverige 1531-1951 (1952); Svenska förarbeten till kyrkoordningen av år 1571 (1940); Kyrka och stat i Sverige efter reformationen (1953); Guds och Sveriges lag under reformationstiden: En kyrkorättslig studie (1957); Kyrkan och den världsliga överheten under senmedeltid och reformation – en forskningsöversikt (1973). Författaren till Den centrala kyrkostyrelsen i Sverige 1611-1636 (1939) respektive Uppsala möte 1593: Konturer av en kyrkokris (1943) är docenten Hans Cnattingius (1906-1971) som på sin tid undervisade på flera av Stockholms läroverk, och som här bidrar med material till beskrivningen av den teologiska förankringen i fråga om det andliga respektive världsliga regementet samt om de kyrkliga ledarna – biskopar och ärkebiskopar – under 1500-talets senare del. Bland kyrkohistorikerna är det framför allt Kjöllerström som grundligt behandlar ämnet Guds lag, Mose lag och Gamla testamentets straffbestämmelser medan Holmquist redogör för kyrkans aktörer och reformationens genomförande. Den tidigare ärkebiskopen Ruben Josefsson (1907-1972) berör tolkningen av Guds och Mose lag både före och efter 1608 i Guds och Sverige lag: studier i den lutherska socialetikens historia (1950). För beskrivning av doktrinen om ”lagens tre bruk” hänvisas till Teologins historia (1981) av Bengt Hägglund samt till de amerikanska forskarna John E. Witte Jr. och Thomas C. Arthur vilka i sin artikel ”The three uses of the law: a protestant source of the purposes of criminal punishment?” (1994) vilka även redogör för interaktionen mellan teologi och juridik (law and religion). Den rättshistoriska litteratur som specifikt behandlar ämnet Guds lag och gammaltestamentlig straffrätt är ”Mose lag och svensk rättsutveckling”, ett föredrag, 1935, i Lychnos lärdomshistoriska årsbok (1936) författad av Henrik Munktell (1903-1962), professor i rättshistoria och romersk rätt i Uppsala. Dessutom används följande titlar av Jan Eric Almquist (1894-1976), professor i rättshistoria och romersk rätt vid Lunds universitet: ”Karl IX och den mosaiska rätten” i Lychnos Lärdomshistoriska samfundets årsbok (1942); Svensk Juridisk litteraturhistoria (1946); ”Straffet för incest i Sverige under reformationstiden” i Svensk Juristtidning, 1961, s. 38; ”Reformatorn Olavus Petri och ärelöshetsbegreppet i den s. k.
8
Uppsalastadgan av den 29 juni 1538” i Svensk Juristtidning, 1962, s. 354; Den svenska rättprocessens historia: efter föreläsningar (1949). För återgivande av de rättshistoriska förhållandena vid tiden före reformationen hänvisas till Historiska rättskällor i konflikt – en introduktion i rättshistoria (2010) av Kjell Åke Modéer (f. 1939), professor emeritus vid Juridicum i Lund. Därtill citeras ur Svensk historisk lagbok – rättshistoriska källtexter (2004) av de båda universitetslektorerna vid Juridicum i Lund, Christian Häthén (f. 1954) och Per Nilsén (f. 1967), angående innehållet i högmålspatentet från 1563. Citaten från A-versionen av 1608 års Appendix är hämtade från Almquist (1942) medan den jämförande B-versionen från år 1647 är citerad från Häthén och Nilsén liksom även uppgift om 1653 års straffordning är. Vidare återges några citat från Kanonisk rätt och nutida offentlig rätt: klerus och offentlig tjänst (1927) av juristen och riksdagsmannen V. A. Rinander (1872-1945) samt till Makt och rätt: rättsidéns gång genom historien – från Babylonien till FN (1994) av Ivar Strahl (1899-1987), jurist och domare (10e upplagan, ombesörjt av Stig Strömholm). För aktualisering relaterat till nutida forskning och författarskap görs hänvisningar till angränsande forskning om kyrkans interna kyrkorätt, kyrkotukten samt om perspektiv på reformationens genomförande. Hänvisningar sker dels direkt i texten (separata textavsnitt, eller som komplement till övrig forskning), dels i fotnoter (fakta om personer, händelser och begrepp relaterat till vad som påstås i texten). Den senaste tillkomna publikationen med bidrag från angränsande forskning är Med god ordning och efter Guds vilja – en antologi om kyrkorätt (2019) med religionshistorikern Leif Nordenstorm (f. 1960) som redaktör, vari de två första artiklarna blir citerade: ”Rättsarvet från fornkyrkan och Confessio Augustana” av Rolf Nygren (f. 1944), professor i rättshistoria (Uppsala) samt ”Svensk kyrkorätt – en kortfattad, historisk och tematisk genomgång” av Tom Randgard (f. 1979, teol kand och fil mag). Ur Kättarland: en bok om reformationen i Sverige (2017) av Martin Berntson (f. 1972), idag professor i religionsvetenskap och teologi, refereras till vad han skriver om reformationstidens syn på Guds straff och vedergällning, muntlig sedvanerätt, kollektiv botgöring samt reformatorernas syn på äktenskapet och trohet inom äktenskapet. Vidare citeras och refereras ur antologin Kyrklig rätt och kyrklig orätt – kyrkorättsliga perspektiv (2016) med Martin Berntson och kyrkohistorikern Anna Minara Ciardi (f. 1976) som redaktörer. Aktuella artiklar är ”Ett frivilligt tigande? Kvinnors tigande som adiafora hos Erik Falck, Laurentius Petri och Erasmus Sarceerius” (angående Melanchthons syn på ”de frivilliga tingen”) av Martin Berntson respektive ”Från kyrkobalken 1296 till Kyrkoordning för Svenska kyrkan 1999” av professor emeritus Lars Eckerdahl (f. 1938) vid Lunds universitet. Från publikationen Luther själv – hjärtats och glädjens teolog (2004) av språkvetaren Birgit Stolt (1927-2020) har hämtats kommentarer som
9
dels belyser den kyrkohistoriska relationen mellan Luther och Melanchthon, dels hur deras inflytande tog sig i uttryck hos de svenska reformatorerna. Ytterligare kompletterande material har hämtats från Svensk teologisk kvartalsskrift (2017) – Tema: Luther och reformationstiden – för hänvisning till artikeln ”Vad är reformationen? Några tankar om brott och kontinuitet i ett jämförande europeiska perspektiv” av Otfried Czaika (f. 1971), numera teologiprofessor i Oslo, som också är författare till Sveno Jacobi: boksamlaren, biskopen, teologen (2013). I antologin Vägen mot bekännelsen: perspektiv på organisation, bekännelsebildning och fromhetsliv i Skara stift ca 1540-1595 (2014) med Martin Berntson som redaktör hänvisas återigen till Otfried Czaika i kapitlet om ”Teologihistoriska utvecklingslinjer omkring år 1550 – Sverige och Tyskland, Wittenberg och Skara”. Därtill refereras från antologins kapitel ”Alt skal ther ährliga och skickeliga tilgå: ordinarius Erik Falck och ärkebiskop Laurentius Petri” av teologen Remi Kick (f. 1960), idag forskare i Strasbourg.
1.9 DISPOSITION Föreliggande uppsats består av fem kapitel: Kapitel 1. Inledning. I detta inledande kapitel redogörs för uppsatsens idé att behandla relationen mellan teologi och juridik, om reformatorernas syn på ”lagens tre bruk” samt om den kyrkohistoriska bakgrunden till lagstiftande om Guds lag och straffbud från Gamla testamentet, så som sker i Appendix till Kristofers landslag vid stadfästandet år 1608. I kapitlet anges vidare problemformulering, arbetsfrågor, uppsatsens syfte och avgränsningar, metoder och arbetssätt, material och litteratur. Kapitel 2. Guds lag – kyrkohistorisk och teologisk förankring. I kapitlet redogörs för hur Guds lag omnämns redan i medeltidens både andliga och världsliga lagstiftning. Angående forskarnas syn på de svenska reformatorernas och kyrkoledarnas teologiska uppfattningar om Guds lag – med förankring hos främst Martin Luther och Phillip Melanchthon – återges hur detta kan förstås utifrån synen på Guds lag som den eviga lagen uttryckt i dekalogen samt hur Gamla testamentets straffbud bör helt eller delvis tillämpas, liksom också om föreställningen om det andliga respektive världsliga regementet. Vidare berörs teologistudenternas universitetsstudier under 1500-talet i både Sverige och Tyskland, om kyrkans överlämnande av domsrätt till värdsliga domstolar samt något om händelserna kring Uppsala möte; teologiska grupperingar och ställningstaganden. Ifråga om dömandet i sedlighetsbrott berörs synen på kyrkotukten (avseende reformationstiden). Kapitel 3. Gamla testamentets straffbud i predikningar och lag. Kapitlet redovisar i kronologisk ordning för agitation och predikningar av de tidigaste reformatorerna samt
10
lagstiftning – från kröningspredikan över Gustaf Vasa år 1528 fram till och med 1571 års kyrkoordning och senare kompletterande lagstiftning år 1575, 1577 och 1578 – som i litteraturen presenteras som bevarade källor vilka innehåller uppmaningar om Guds lag samt i flera fall föreskrifter från Gamla testamentets straffrätt. Kapitel 4. Appendix till Kristofers landslag, 1608 – tillkomst och innehåll. Inledningsvis berörs den kyrkopolitiska situationen – så som kyrkans kritik mot Karl IX och dennes kalvinism – som råder under perioden mellan Uppsala möte år 1593 fram till år 1608. Utarbetade förslag till ny kyrkobalk, både före och efter 1608 berörs. Efter genomgång av innehållet i Appendix återges forskarnas analyser och bedömningar om dess tillkomst. Kapitel 5. Slutsatser och reflektioner. Det sista kapitlet innehåller sammanfattande slutsatser utifrån vart och ett av uppsatsens huvudkapitel (kapitel 2-4) samt avslutande reflektion om relationen mellan teologi och juridik, doktrinen om lagens bruk samt om rön från nu pågående nordisk forskning om law and religion utifrån det Lutherska inflytandet i rättsutvecklingen, från reformationstid fram till modern tid.
11
2. Guds lag – kyrkohistorisk bakgrund och teologisk förankring
2.1 KYRKAN – STRAFFRÄTTEN – MEDELTID OCH REFORMATION
2.1.1 Guds lag – kanonisk rätt och landskapslagar När ämnet Guds lag ska undersökas i ett kyrkohistoriskt perspektiv leder det oss direkt till den kanoniska rätten – således den katolska kyrkans rättsliga system – och dess påverkan, och då inte bara endast för kyrkans egen rättsliga ordning. Den kanoniska rätten blev mönsterbildande även för den profana – den världsliga – rättsprocessen redan i början av 1200-talet, förklarar Kjell Åke Modéer.7 Från och med Skänninge möte år 1248 gjordes den kanoniska rätten dessutom till kyrkans gällande rätt i Sverige. Mötet i Skänninge innebar bland annat också att stiftens domkapitel fick i uppgift att fungera som andliga domstolar. Den kanoniska rätten skulle dessutom komma att påverka utförandet av landskapslagarna – nedtecknade på svenska från mitten av 1300-talet – genom att den första avdelningen i lagen utgjordes av en kyrkobalk i vilken äktenskapsbrott, blodskam (incest), tidelag och andra sedlighetsbrott reglerades.8 Angående landskapslagarnas anknytning till Mose lag menar rättshistorikern Henrik Munktell att det räcker med att gå till Upplandslagens förord för att Mose ska träffas på vid namn: ”Gud själv instiftade den första lagen och sände den till sitt folk genom Moses, som var den första lagmannen för hans folk”. Detta, tillägger Munktell, är en direkt översättning från kanonisk rätt och visar exempel på idén om kungadömet av Guds nåde. Munktell påtalar också förekomsten av talionsprincipen – det vill säga, grundsatsen om vedergällning – vilken Munktell menar torde ha varit okänd i den äldre svenska rätten. Den äldre rätten framhöll istället bötesstraffet, men också blodshämnden. Dödsstraff – att en person döms av en domstol till att straffas med döden – var dock mycket ovanligt och började tillämpas i Sverige sannolikt tack vare den kanoniska rättens förmedlande av talionsprincipen.9 Att landskapslagarna kunde ge uttryck för den kristna förankringen, framkommer också här i Västgötalagens inledningsord:
7 Kjell Åke Modéer, Rättshistoriska källor i konflikt: en introduktion till rättshistoria (Santréus, 2010), 60. Vidare har Rättshistorikern Erik Anners (1916-1997) angående den kanoniska rättens omfattande och ingripande påverkan i Sverige samt de övriga skandinaviska länderna uttalat att: ”En avgörande orsak till den kanoniska rättens spridning och inflytande torde ha varit att prästerskapet – som fanns överallt och övervakade alla genom själavård, bikt och botgörningsförelägganden – representerade en enhetlig ideologisk maktfaktor, stramt organiserat i ett rikt differentierat tjänste- och förvaltningssystem. Erik Anners, Europas rättshistoria: några huvudlinjer, del 1 (1971), 83. 8 Vid Skänninge möte fastställdes även att varje biskop skulle införskaffa Gregorius IXs samling av påvliga förordningar, vilket innebar att kyrkostiften i Sverige – nu med bokliga kunskaper om kanonisk rätt – börjar agera som domstol efter europeiskt mönster. Modéer (2010), 46. 9 Henrik Munktell, ”Mose lag och svensk rättsutveckling” i Lychnos, Lärdomssamfundets årsbok 1936. (Uppsala: 1936), 134. 12
Kristus är först i vår lag. Därnäst är vår kristna tro och alla kristna, konung, bönder och alla bofasta män, biskop och alla boklärda män.10
Dessutom fanns under medeltiden ett starkt samband mellan teologistudier och juridikstudier då de juridiska fakulteterna vid de europeiska universiteten – dit de nordiska studenterna reste för att studera – närmast var att anse som annex till de teologiska fakulteterna, menar Modéer.11
2.1.2 Parallella rättsinstanser – andlig och världslig domsrätt Som redan nämnts innehöll landskapslagarna en kyrkobalk, så som i Upplandslagen12 (från 1296) och i vars förord det sägs att: ”Denna bok delas i åtta lagbalkar. Den första är kyrkobalken med vilken man skall sörja för sin själ…”. Den ordningen fortgick, då det på grund av oenigheter mellan kyrkan och frälset aldrig blev infogat någon kyrkobalk13 i den tidiga landslagen – Magnus Erikssons14 landslag – som successivt godkändes av landstingen kring år 1350. Den vidare rättsutvecklingen formades i konkurrens om lagstiftningskompetensen mellan kungamakten, kyrkan och de enskilda städerna samt genom sina parallella rättsinstanser. På så vis växer den medeltida lagstiftningen fram i spänningar mellan kyrka och kung; prästerskap och frälse; sedvanerätt15 och påbud om nya rättsregler; mellan regional rätt och inflytande från
10 Modéer (2010), 53. 11 En sådan ordning stod dessutom i överensstämmelse med den medeltida uppfattningen om att den kanoniska rätten var den överordnade rätten, med den romerska rätten som ett komplement. Modéer (2010), 63. Med den romerska rätten avses den rätt som utvecklades av verksamma rättsvetenskapsmän inom olika rättsskolor under 200-talet och början av 100-talet f.Kr. Den östromerske kejsare Justinianus (482-565) lät sammanställa (500-talet) gällande kejserliga författningar, utdrag ur de klassiska juristernas skrifter samt en lärobok i juridik till ett större lagverk. Dessa tre delar, Codex Justinianus, Digesta och Institutiones, tillsammans med de senare tillkomna Novellae leges kom senare att benämnas ”Corpus juris civilis”. Nationalencyklopedin, ”Romersk rätt”. (Se även nedan, 3.2.4, sista stycket.) Även Otfried Czaika anser att teologin och juridiken var integrerade studieområden; att det under senmedeltid och tidigmodern tid inte gjordes någon tydlig skiljelinje mellan juridik och teologi. Tillgång till juridiskt bibliotek var både självklart och nödvändigt för en kyrkoledare, så som Skarabiskopen Sveno Jacobi (d. 1554) vars för sin tid omfattande bibliotek förutom den teologiska litteraturen även innehöll en svit med juridiska skrifter, vilka ur bouppteckningen efter Jacobi uttytts vara bland annat: 1439 års straffordning (se 2.1.3) och Codex Iustiniani (se ovan). Otfried Czaika, Sveno Jacobi: boksamlaren, biskopen, teologen (Stockholm: 2013), 48-49. 12 Upplandslagen visar flera exempel på inflytande från den samtida europeiska rättsutvecklingen, så som att det i förordet sägs att ”lag skall iakttagas och hållas de fattiga till skydd, de fridsamma till frid, men de våldsamma till näpst och skräck” således allmänt accepterade vedergällnings- och avskräckningsprinciper. Erik Anners, Anners, Europas rättshistoria: några huvudlinjer, Del 1 (Stockholm: 1971), 95. (Se även Martin Berntson, nedan 2.1.8) 13 Eftersom den kanoniska rätten innehöll bestämmelser om gåva och testamente orsakade detta motstånd hos frälset (adeln) vilket resulterade i att Magnus Erikssons landslag (ca 1350) inte kom att innehålla någon kyrkobalk. Modéer (2010), 46-47. 14 Magnus Eriksson (1316-1374) var kung av Sverige och Norge (krönt i Stockholm 1336). Svenskt biografiskt lexikon (Riksarkivet), ”Magnus Eriksson” (Kjell Kumlien). 15 Med sedvanerätt menas en oskriven rätt; en sammanfattande benämning för sådana regler som grundas på sedvänja, och som i kraft av sedvänjan är bindande för domstolar och andra myndigheter samt även för enskilda. Nationalencyklopedin, ”Sedvanerätt”. 13
europeisk rätt.16 En senare landslag – Kristofers17 landslag – stadfästes första gången år 1442 för att en tid gälla parallellt med den tidigare landslagen, dock att Kristofers landslag från och med 1540-talet får övertaget i det praktiska rättslivet (tillämpning i domstolar).18 Reformationen är då ett faktum sedan kyrkans ställning och tillgångar reducerats i och med överenskommelsen om Västerås recess år 1527.19 Som en konsekvens av reformationen upphör den kanoniska rätten att gälla i formell mening (om än att innehållet i vissa kanoniska regler fortsätter att tillämpas i praxis eller blir upptagna i annan lagstiftning även därefter). Dessutom skulle kyrkan och teologerna alltjämt behålla en betydande ställning avseende juridiken.20 Liksom de övriga forskarna påminner Sven Kjöllerström om att den medeltida kyrkan aldrig lyckades genomdriva tillkomsten av en gemensam landsomfattande kyrkobalk21 varför det i praktiken blev Upplandslagens kyrkobalk – och i viss mån även Östgötalags kyrkobalk – som kom att tillämpas, och därmed intog särställning.22
2.1.3 Uppenbar skrift, högmålen och 1439 års straffordning Den medeltida, parallella rättsordningen och domsrätten blir av Sven Kjöllerström konkretiserad när han redogör för hur det i Upplandslagen av år 1296 var stadgat om vissa brott för vilka det ankom på de världsliga domarna att utdöma dels ett världsligt, dels ett kyrkligt straff. Det kyrkliga straffet – uppenbar skrift, eller publica poenitentia – bestod i en offentlig bekännelse samt kyrkoplikt genom bön, fasta, allmosor, ibland också kroppsstraff samt ett moment med återupptagande i kyrkans gemenskap. Därtill betalades böter till biskopen i det aktuella stiftet. Däremot omnämndes inte uppenbar skrift i landslagen – då den saknade egen kyrkobalk – vilket, som Kjöllerström skriver, hade resulterat i en ”lucka” i lagen.23 I praktiken uppstår därför aldrig någon skarp gränsdragning mellan andlig och världslig rätt, varken genom
16 Modéer (2010), 53-54. 17 Kristofer av Bayern (ca 1416-1448) var systerson till Erik av Pommern (ca 1382-1459) och regent under Kalmarunionen: kung av Danmark från 1440, av Sverige från 1441 och Norge från 1442. Kröningen i Uppsala skedde 1441. Svenskt biografiskt lexikon (Riksarkivet) ”Kristofer”, Kung (Kjell Kumlien). 18 Modéer (2010), 57. 19 Åke Andrén skriver angående Västerås recess att den överenskommelse – recess – som utarbetats efter Västerås riksdag 1527 hade karaktären av en förening mellan de tre världsliga stånden, koncentrerad till fyra punkter (bortsett från alla övriga frågor som diskuterats vid riksdagen): 1) straffa orosstiftare samt att bekämpa dem som anklagade konungen för att införa en ny tro. 2) Kyrkans överflödiga inkomster skulle användas till att förstärka kronans ekonomiska ställning, 3) adeln skulle återfå gods som kommit i kyrkans ägo samt 4) överenskommelsen avslutades med anmaning om att ”… Guds ord måtte allestädes i riket renliga predikat varda”. Åke Andrén, Sveriges kyrkohistoria: 3 (Stockholm: Verbum,1999), 46. 20 Modéer (2010), 76. 21 När 1734 års lag träder ikraft finns ej heller någon kyrkobalk. 1686 års kyrkolag är den kyrkolagstiftning som kommer att gälla fram till 1992. 22 Sven Kjöllerström, Svenska kyrkans historia 2: Svenska förarbeten till kyrkoordningen av år 1571 (Stockholm: Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, 1940), 7. 23 Sven Kjöllerström, Guds och Sveriges lag under reformationstiden: en kyrkorättslig studie (Gleerups förlag, 1957), 26. 14
Magnus Erikssons lands- och stadslag (kring år 1350) eller Kristofers landslag (år 1442). Vidare förklarar Kjöllerström att det karaktäristiska för den uppenbara skriften är att den är sammankopplad med högmålsbrott, exempelvis tidelag.24 Vad Kjöllerström i övrigt redogör för angående straffbud för incestbrotten – både före och under pågående reformationstid – behandlas här i uppsatsen i kapitel 3. Kjöllerströms analys ställs då mot Jan Eric Almquists. (Se vidare 3.1.1)
2.1.4 Prästerskapets privilegium, ett avtal och eget stånd Med reformationen följer således vartefter att kyrkan – hittills styrd från Rom25 – får en förändrad maktställning och roll i lagstiftningsprocessen och rättskipningen. Prästerskapets privilegium – tillika dess egen lagstiftning och regelverk, så som i kyrkoordningen – blir nu föremål för kungamaktens avgörande. Enligt Sven Kjöllerström var det samtidigt en etablerad evangelisk uppfattning att prästerskapet skulle erhålla särskilda ”friheter och privilegier” av den världsliga makten. En orsak till detta som Kjöllerström nämner är att prästernas privilegium ansågs vara en överenskommelse – ett avtal – mellan den som utfärdat privilegiet (kungamakten) och mottagaren av privilegiet (prästerskapet) vilken genom denna överenskommelse gavs förutsättningar att uppträda som ett eget stånd.26
2.1.5 Kyrkobrotten – prostetingen Jan Eric Almquist kommenterar det som går under benämningen kyrkliga brott – och syftar då på brott som togs upp och bestraffades vid prostetingen – och som ”vanligen hade sin grund i dekalogen”, således Guds bud. Läsningen av Almquist kan förstås så att detta är en ordning som gäller före reformationen; att prostetingen därav avser präster i den av Rom styrda katolska kyrkan.27 Dock framgår att det finns upphittade handlingar i Västergötland från år 1533, vilka
24 Enligt Södermannalagens högmålsbalk fanns en bestämmelse att för det fall en ”tidelagare gripes på bar gärning” ska häradshövdingen döma till att levande begravas (med djuret) eller brännas i eld. Om personen inte hade gripits på bar gärning, men efter anklagelser befunnits skyldig, blev straffet att ”järnslås och av biskopen skrift taga och liv behålla”. Kjöllerström (1957), 27. 25 Birgit Stolt påpekar att den svenska och den finska kyrkan är de enda reformatoriska kyrkorna som aldrig gjort någon officiell brytning med Rom. Birgit Stolt, Luther själv; hjärtats och glädjens teolog (Skellefteå: Artos & Norma, 2004), 67. Otfried Czaika är av samma uppfattning som Stolt, och menar att vad Luther gjorde då han spikade upp sina 95 teser på kyrkportarna var att söka svar på en teologisk fråga – om avlaten – och att föra diskussioner tillsammans med närmaste, akademiska kretsen vid universitetet i Wittenberg. Otfried Czaika, ”Teologihistoriska utvecklings- linjer omkring år 1550 – Sverige och Tyskland, Wittenberg och Skara” i Vägen mot bekännelsen: perspektiv på organisation, bekännelsebildning och fromhetsliv i Skara stift ca 1540-1595. Red. Martin Berntson & Anna Minara Ciardi (Lund: Bibliotheca Theologiae Practicae: 97, 2014), 127. 26 Sven Kjöllerström, Kyrkolagsproblemet i Sverige 1571-1682 (Stockholm: Svenska kyrkans diakoni- styrelses bokförlag, 1944), 55. 27 Som ett förtydligande rörande prostetingen – som en lägsta instans, underordnad prosten, biskopen och kardinalkollegiet i Rom – framgår att Almquist även yttrat att: ”Den andliga domsrätten utövades under medeltiden dels av domkapitlet i varje stift under ordförandeskap av biskopen, dels vid biskopsting eller prostting ute i 15
innehåller anteckningar angående en son som misshandlat sin far och som till straff fått böta fyra marker vid prostetinget. Liknande fall återkommer i anteckningarna från de därpå följande åren, gällande böter för samma typ av kyrkobrott. Almquists beskrivning ger därmed exempel som visar att Guds tio bud tillämpades för brottsbestämning och strafftillämpning redan långt före 1608 års Appendix, men att det då rörde sig om en kyrklig lagstiftning. Skillnaden är väsentlig att hålla i åtanke under uppsatsens fortsatta behandling. Och, som Almquist förtydligar, det var först genom de lutherska reformatorerna, som konsekvenserna av dekalogens brottsbeskrivningar drogs fullt ut.28
2.1.6 Från andligt till världsligt, och tillfälligt andligt igen När Jan Eric Almquist skriver om hur reformationens uppfattning om Guds lag blev aktualiserad vid Västerås riksdag 1527 – inom ramen för Västerås recess och ordinantia – berör han också det formella upphörandet av kyrkans domsrätt. Detta sker när Gustav Vasa – året efter Västerås recess – utfärdar ”Västerås stadga” (1528) – med beslut angående de världsliga domstolarnas övertagande av dömande i sådana mål som dittills omfattats av andlig jurisdiktion, således genom den katolska kyrkans domsrätt. De brott som fanns uppräknade i stadgan var: mened, lägersmål, hor, blodskam och tidelag.29 Även Sven Kjöllerström kommenterar händelsen, och utgår från den situationen att katolska kyrkans ekonomiska och politiska maktställning nu blivit ”krossad”; att konungen ersatt påven som överhuvud samtidigt
orterna... Biskopsting och prostting upphörde småningom eller intog karaktär av visitationer”. Jan Eric Almquist, Den svenska rättprocessens historia: efter föreläsningar, tredje delvis omarbetade upplagan (Stockholm: 1949), 29-30. Tom Randgard skriver angående prostetingen (med hänvisning till Åke Andrén, Sveriges kyrkohistoria 3. Reformationstiden, 1999) – att: ”Ansvaret för den andliga domsrätten låg intill slutet på 1530-talet kvar hos den kyrkliga organisationen. Biskopen ägde rätten att döma i domkapitlet, vid visitationer och i prästmötet. Prosten, som biskopens official, lokale företrädare, dömde i prostetinget och församlingsprästen hade ansvaret för församlingen. Tom Randgard, ”Svensk kyrkorätt – en kortfattad, historisk och tematisk genomgång” i Med god ordning och efter Guds vilja: en antologi om kyrkorätt. Red. Leif Nordenstorm (Skellefteå: Artos & Norma, 2019 (2019), 39. I en jämförelse med vad Åke Andrén skriver noteras att det är den andliga domsrätten hos den oförändrade kyrkliga organisationen som avses: ”Organisationen ändrades inte; det var målens innehåll som ändrades”. Andrén (1999), 82. 28 Jan Eric Almquist, ”Reformatorn Olavus Petri och ärelöshetsbegreppet i den s.k. Uppsalastadgan av den 29 juni 1538”. Svensk juristtidning, s.354 (1962). Prostetingen beskrivs även som prostens uppgift att rannsaka om tionden – sannolikt föranlett av Västerås ordinantia 1527 – samt att bistå biskopen med uppsikt över församlingarna. Projekt Runeberg, ”Svenska kyrkans historia efter reformationen / Förra delen (1520-1693) /216”. Det senare är också vad Hjalmar Holmquist för sin del knyter an till då han menar – vilket antas syfta på reformationstiden – att prostetinget ersätter biskopsvisitationen om biskopen fått förhinder och att det istället blir prosten som håller visitationsförhör om lära och tro samt underrättar sig om sedligheten i församlingen. Överhuvudtaget, menar Holmquist, ”sökte man ordna och klargöra och vidare utbilda om gällande lagar och normer” ute i församlingarna. Hjalmar Holmquist, Svenska kyrkans historia 3; Reformationstidevarvet 1521-1611 (Stockholm: Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, 1933), 195. 29 Almquist Jan Eric. ”Karl IX och den mosaiska rätten” i Lychnos Lärdomshistoriska samfundets årsbok 1942 (1942), 2-3. 16
som Guds ord i bibeln blivit högsta religiösa och kyrkorättsliga norm.30 Därtill menar Kjöllerström att det i och med Johan IIIs tillträde som kung (år 1569) uppstår en intresseförskjutning: från den världsliga och åter till den andliga domsrätten. Kjöllerström uttrycker det som att: ”Grunden läggs åter till en dubbel jurisdiktion: den andliga och den världsliga”, och det talas om ”kyrkans dom” och ”kyrkans rätt”. Förändringen visar sig i det att prästerna – vid sidan om predikan och sakramentsförvaltning – tillfälligt återfår sin roll som domare samt möjligheten att döma till böter. (Se även 3.3.3 om kyrkostadgan, sista stycket.) Ett annat slags kyrkligt inflytande i straffrätten framgår exempelvis när biskopen i Västerås, Johannes Nicolai Ofeegh (d. 1574) år 1570 tillsammans med reformatorn Olaus Petri (1493-1552) – som då är kyrkoherde i Stockholm – på uppdrag av Johan III ombeds att yttra sig angående bestraffning vid brott som mened samt missbrukande av nattvardens sakrament. Biskopen och kyrkoherden redogör per brev, att förutsatt att brottslingen erkänner och tar nattvarden samt blir skonad till livet ska brottslingen sändas till prästen för att ”slita ris vid kyrkodörren”.31
2.1.7 ”Goda, gamla, kristliga sedvänjor” – den muntliga sedvanerätten I läsningen av kyrkohistorikern Martin Berntsons Kättareland (2017)32 framgår vidare hur parallella rättssystem – i kyrkans rättspraxis – togs emot och uppfattades hos allmogen under den pågående reformationsprocessen med förändringar i kyrkans inre verksamhet. Det finns då inte en bestämd tendens i folkopinionen, bland annat därför att den tidigare ordningen inte upphörde i ett slag utan just pågick parallellt med reformationens nyheter. Och, när uttrycket ”goda, gamla, kristliga sedvänjor” uttalades av dem som ville försvara de kyrkliga traditionerna syftades inte på något gammalt i mytologisk mening utan på ”ordningar som fortfarande var rådande och som hade sanktion i kraft av sin ålderdom” vilket kunde avse både sådant som var gällande i den muntliga sedvanerätten såväl som skriven världslig eller kyrklig lag, menar Berntson och tillägger att: ”Vi möter vid slutet av senmedeltiden uppfattningen att i kyrkliga frågor där Bibeln inte gav någon tydlig vägledning var det fullt legitimt att hålla sig till allmogens oskrivna sedvana och till förfädernas skrivna lagar.”33
30 Kjöllerström (1944), 19-20. 31 Kjöllerström (1957), 53-54. Angående ”slita ris”, se not 226. 32 Martin Berntson, Kättarland: en bok om reformationen i Sverige (2017). 33 Berntson (2017), 223. Hänvisning till Göran Malmstedt, Helgdagsreduktionen: övergången från ett medeltida till ett modernt år i Sverige 1500-1800 (Skellefteå: Artos & Norma, 1994). 17
2.1.8 Tanken om Guds straff och gemensam botgöring Martin Berntson34 berör även hur tanken om Guds straff för kätteri var en föreställning som under reformationstiden delades av såväl teologerna som allmogen, så som en kvarleva från den katolska uppfattningen om gemensam botgöring. Uppfattningen var att Gud straffade med olyckor, krig, hungersnöd, oväder och dåliga skördar; straff som drabbade alla, både skyldiga som orsakat straffet, och oskyldiga. (Se även 3.2.4 om Guds vrede.) Inspirationen hämtades från de bibliska berättelserna i Gamla testamentet om hur Gud både gynnade och straffade det judiska folket som för att visa den väg som de skulle följa. Den teologiska grunden, menar Berntson, kunde utläsas hos skolastikern Thomas av Aquino (1225-1274) och dennes uppfattning om hur Guds vrede var ett sätt att få syndarna att förstå att de inte längre följde Guds vilja. Straffen representerade på så sätt en gudomlig didaktik; att Gud gav ledtrådar till vad om som skulle vara ett rätt handlande hos människor, samtidigt som Gud gav vägledning för att åter styra in på den rätta vägen.35
2.2 GUDS LAG ENLIGT REFORMATORERNA
2.2.1 Lex naturae – morallagarna, ceremoniallagarna och judiciallagarna Sven Kjöllerström skriver att såväl under 1500-talets pågående reformation som senare in på nästa sekel behandlades Gamla testamentets rättsregler – den mosaiska rätten, Mose lag – som en integrerande del av den i övrigt gällande svenska rätten. Eftersom Mose lag fanns medtagen i bibeln – den heliga Skrift – uppfattades den också få del av bibelns auktoritet. Dessutom visade Gamla testamentets texter exempel på hur tio Guds bud blir omsatta i praktiken.36 (Se även nedan 2.5.3 ) Liksom Kjöllerström skriver Henrik Munktell om sambandet mellan Gamla testamentets syn på rätt och Guds lag respektive dess återverkningar hos reformatorerna. Munktell påminner om de domarregler (tillkomna senast kring åren 154037) som Olaus Petri anses vara trolig författare till och i vilka det bland annat sägs att domaren dömer Guds dom, inte människors dom.38 (Se vidare 3.2.5) Kjöllerström skriver vidare att en ”reformatorisk åsikt” var att Guds lag – lex naturae, den gudomliga lagen – var den eviga och rättvisa lagen som en gång fanns ”inskriven i människors hjärtan”, men som till följd av syndafallet förlorat sin klarhet. Genom Mose blev
34 Martin Berntson, Kättarland: en bok om reformationen i Sverige (Skellefteå: Artos & Norma, 2017). 35 Berntson (2017), 232. 36 Kjöllerström (1957), 21-22. 37 Angående datering av Olaus Petris domarregler, se 3,2,5. 38 Munktell (1936), 137. 18
denna Guds eviga lag39 sammanfattad i dekalogen enligt 2 Mosebok 20:3-17 och 5 Mosebok 5:7-21 varpå den ”skrivna lagens tidsålder” inleds. Reformatorerna kunde dessutom som redan nämnts (1.1) urskilja tre typer av lagar i Gamla testamentet: 1) morallagar, 2) ceremoniallagar samt 3) judiciallagar. Det är då den första typen av lag – morallagen – som förstås vara identisk med dekalogen; Guds lag – medan ceremoniallagarna är det samma som en kyrkolagstiftning (kyrkans egen ordning; tillämpning av lagens första tavla, bud 1-3) medan judiciallagen avser en samhällelig och politisk lag som (tillämpningen av dekalogens andra tavla, bud 4-10).40 Vidare ansågs ceremoniallagarna och judiciallagarna vara föränderliga, till skillnad från morallagen som är Guds eviga lag.41 Hur dekalogen uppfattades som rättesnöre framgår inte minst av texten i Den som vill en kristen heta, psalmen som författats av den förste svenske reformatorn Olaus Petri:
Den som vill en Kristen heta. Och rätt det namnet bära, Han skall tio Budorden veta, Som rätta reglan äro, Med Guds finger i stentavlor skrivne, Och sedan på Sinai berg utgivne, Genom den trogne Mosen.42
2.2.2 Lutherskt v. reformert om Guds lag Emellertid ställde sig reformatorn Martin Luther avvisade till idén att dekalogen oreserverat skulle vara det samma som den naturliga lagen, eller Guds lag.43 Därav uteslöt Luther i sammanställningen av sina katekeser sådana partier i dekalogen som avsåg det judiska folket då Luther menade att ”varje land och varje folk” skaffar sig sin egen lag utifrån respektive
39 Jan Eric Almquist skriver: ”Till följd av reformationen förlorade den katolska kyrkans princip om eviga lagar sitt gamla stöd i de länder som accepterat den lutherska läran. Ungefär samtidigt upphörde den kanoniska rätten att gälla… detta betydde icke, att själva principen försvann. Tvärtom visade det sig, att protestantismen ej hade något emot att upptaga den katolska traditionen från sina utgångspunkter…” Almquist tillägger att det var Philipp Melanchthon som teoretiskt motiverade och utformade det nya programmet. Jan Eric Almquist, Svensk juridisk litteraturhistoria (Stockholm: 1946), 8. 40 Angående dekalogens två tavlor, se: 2 Mos 32:15, ”Mose gick ner från berget och bar med sig de två tavlor han hade fått som ett förbundstecken, tavlor med skrift på båda sidorna: det var skrivet både på framsidan och på baksidan.” Bibel 2000. 41 Kjöllerström (1957), 11-13. 42 Berntson (2017), 265-266. 43 Bengt Hallgren menar – avseende kyrkotukten och kyrkans egen ordning – att det för Luther ej fanns någon bestämd ordning eller kyrkoförfattning att hämta i bibeln av sådant slag att den skulle vara absolut normativt för kyrkan. Nya testamentet ger inte några förpliktigande mönster; ingen bestämd författning som kan räknas till kyrkans kännetecken; att ordningsfrågorna räknas till det adiafora. Bengt Hallgren, Kyrkotuktsfrågan: en systematisk studie av kyrkotukten i svensk frikyrklighet och hos Martin Luther (1963), 87. 19
förhållanden och omständigheter. Detta är också skäl till att Luther inte anammar bildförbudet.44 Som en jämförelse med den lutherska uppfattningen nämner Sven Kjöllerström hur den reformerte Huldrych Zwingli (1484-1531) betraktade Mose lag som en förpliktande lag – i sin helhet – för alla människor. Kjöllerström nämner även den reformerte Jean Calvin som liksom de tyska reformatorerna utgick från indelningen i moral-, ceremonial- och judiciallagar samtidigt som Calvin i övrigt visade exempel på ett starkt biblicistiskt drag. Och när Calvin talade om dekalogen som en sammanfattning av Guds lag – eller naturens lag – åsyftade han dekalogen utan uteslutningar och ändringar, som en markering mot Luthers friare hantering.45 Vidare var det en kalvinistisk uppfattning att brott som begås mot Guds lag skulle bestraffas med Gamla testamentets straffregler som norm; att även dessa straffbud är Guds lag. Kjöllerström förklarar här sammanfattande att: om lutheranerna identifierade Guds lag med tio Guds bud så som det blivit anpassat i Luthers Lilla katekes, identifierade kalvinisterna Guds lag med dekalogen så som det utläses direkt i Gamla testamentets andra Mosebok.46 (Angående de tidigaste svenska reformatorernas förhållande till Luther, se även nedan 2.4.)
2.2.3 Inflytandet från Melanchthon När de svenska förhållandena undersöks framgår att den första generationernas reformatorer intar den hållningen att brott mot tio Guds bud också ska straffas utifrån vad som sägs i Gamla testamentet. Förklaringen till att så sker kan åtminstone delvis finnas i Sven Kjöllerströms redogörelser över inflytandet från Philipp Melanchthon som yttrat sig utförligt om hur de tio budorden skulle stå i överensstämmelse med lex naturae.47 Kjöllerström menar att Melanchthon förväntade sig att överheten skulle vara ”dekalogens röst” – vox decalogi – för att därigenom visa sig som en Guds tjänare – tillika som lagstiftare – då den låter ”lagen ljuda” och bli förkunnad. Som krav på den lag som överheten instiftar ställdes då av Melanchthon att den inte
44 Kjöllerström (1957), 11-12. 45 Hallgren skriver vidare att i Wider die himmlischen Propheten (1525) gör Luther sin bestämning om förhållandet mellan lag och frihet, dels i uppgörelse med den samtida reformatorn Andreas Karlstadt (1486–1541, se kommentar nedan), dels som en kritik mot påven då Luther menar att de båda ”bryter sönder den evangeliska friheten, påven genom bud och Karlstadt genom förbud”. Luther går hårt åt påvens sätt att stifta lagar för kyrkan som ”binder människornas samveten” och Luther menar att den kanoniska rätten inte är någon gudomlig rätt som kan göra anspråk på absolut giltighet och åtlydnad. Vidare skiljer Luther mellan tron och gärningarna. Om gärningarna saknas men tron finns där, kan det hela rättas till. Men, om tron blir undanskymd och gärningarna görs till det centrala, finns ingen grund för vad som är rätt; ”då är grunden för varje rätt förhållande borta. Vidare, fortsätter Hallgren, fanns för Luther inte någon principiell skillnad mellan Gamla och Nya testamentet; Kristus är inte en ny laggivare som trätt i Moses ställe. Hallgren (1963), 87-94. Den tyske teologen Andreas Bodenstein von Karlstadt anslöt sig år 1517 till Martin Luthers reformrörelse. Karlstadt kom i sin tolkning av Guds lag att bekämpa användningen av bilder i kyrkorummet, och Karlstadts nattvardslära, som stod nära Zwinglis uppfattning, vilket år 1522 ledde till en brytning med Luther. Nationalencyklopedin, ”Andreas Bodenstein von Karlstadt”. 46 Kjöllerström (1957), 68-69. 47 Kjöllerström (1957), 12-13. 20
får stå i strid mot Guds lag, och inte mot de tio budorden vilka ska utgöra norm. Överheten ska straffa de som trotsar lagen, och skydda dem som lyder. Överheten ska vidare svara för lagens ”första bruk”48 – usus politicus, det civila bruket – genom att övervaka den ”yttre disciplinen” – den yttre laglydnaden – att Guds tio budord följs.49 Det är, fortsätter Kjöllerström, Melanchthons lära om hur dekalogen – som en sammanfattning av Guds lag – som blir accepterad av reformationens teologer, samt även av samtida jurister och statsmän. Bland reformationens tidiga företrädare i Sverige med influenser från Melanchthon märks Olaus Petri (1493-1552). Kjöllerström menar att Olaus – i sin teologiska föreställning om Guds lag, får det förstås som – utgår från en historisk tid då det saknas nedtecknad lag; att Guds skrivna lag till människorna sedan blir förmedlad av Mose; att varje kungarike och varje furstendöme liksom ”myndiga, stora städer” får sina lagar ”efter sin nödtorft, omständigheter och lägenheter” men som likväl är ”grundade uti Guds lag och den naturliga lagen”. Om lagen blir förändrad – i förhållande till det som är Guds lag – har det inträffat därför att ”arghet och ondska haver tillväxt och tidens lägenhet haver det krävt”.50 (Se vidare om Melanchtons inflytande, 2.4.1.) En annan av de tidiga och tongivande svenska reformatorerna, Olaus Petris bror Laurentius Petri (1499-1573), yttrar sig om den tid när Guds lag för första gången gavs ut, på Sinai berg, och betonar att den naturliga lagen även är Guds lag eftersom Gud skrivit in den i ”människans natur”. Guds lag som innefattar tio Guds bud blir enligt sedvänjan kallad ”lex moralis” och syftar på ”goda seders lag”.51 I övrigt påtalar Kjöllerström – angående Melanchthons starka inflytande på reformatorernas uppfattningar om ”Guds och värdslig lag” – att Melanchthon även blev auktoritet hos Erik XIV vars regeringsperiod pågick under 1560– 1568), vilket således infaller under Laurentius Petris tid som ärkebiskop.52 (Se vidare om Laurentius Petri, nedan 3.3.) Melanchthons inflytande i reformationens analyser och pedagogik om Guds lag kan även förstås i en jämförelse med synen på de regler som utgår från det adiafora; det som är mänskliga bud och ordningsföreskrifter och inte Guds eviga bud vilket var en uppfattning som Melanchthon lade fram i sin skrift Loci communes (utgiven 1521). Martin Berntson menar att Loci communes är det ursprungliga material som ligger till grund för vad som lärs ut av
48 Angående lagens bruk, se 1.1. 49 Kjöllerström (1957), 14. 50 Kjöllerström (1957), 15. Kjöllerström gör här en hänvisning till Jan Eric Almquist, Tvenne förut otryckta juridiska skrifter av Olaus Petri (1937). 51 Kjöllerström (1957), 16, med hänvisning till Laurentius Petri, Om förbudhen skylskap fol. C 3 f. 52 Kjöllerström (1957), 53. 21
Skarabiskopen Erik Falck (d. 1570) i läroboken Een kort underwijsning från 1558 och som Laurentius Petri anses ha tagit intryck av. Berntson anser att Falck naturligt nog intog en Melanchthonsk – ”filippisk”53 – hållning; att det rådde skillnad mellan Guds eviga bud – vilka är nödvändiga för människans salighet – och det som är människors stadgar; det som kan skifta och förändras med tiden.54 (Se även nedan 2.2.4 om Loci communes.)
2.2.4 Form och stadga åt Luthers teologi – identitetsskapande process Flera av forskarna kommenterar på olika sätt relationen mellan Luther och Melanchthon; Luthers arv och Melanchthons fullföljande. Birgit Stolt – som var språkvetare och professor i tyska samt bedrev Lutherforskning – för fram synpunkten att det var Melanchthon som gav Luthers teologi en form och stadga genom att formulera de avgörande teologiska dokumenten varav Augsburgska bekännelsen anses vara det kyrkopolitiskt främsta. Liksom övriga forskare menar Stolt också att det var Melanchthon – inte Luther – som blev den dogmatiska auktoriteten genom sina läroböcker, främst Loci communes vilken blev lärobok för generationer av såväl svenska som tyska teologer. I en jämförelse mellan Luther och Melanchthon skriver Stolt vidare att: ”Medan Luther var en stridens man strävade Melanchthon efter enande. Han gjorde outtröttliga ansträngningar att förmedla, förhandla, finna utvägar, formulera skickligt och diplomatiskt.” I teologisk mening – och av betydelse för synen på Guds lag – är skillnaden i drivkraften hos Luther jämfört med Melanchthon, menar Stolt, att den förra ”kämpade för att vinna nåd hos Gud” medan den senare uppfattade fromhet och lärdom som något oskiljaktigt då avsaknad av lärdom riskerar att låta fromheten bli till svärmeri och sekterism. Efter Luthers död 1540 stod Melanchthon ensam som lutherdomens portalfigur, menar Stolt.55 Otfried Czaikas ger här en annan bild, och låter relationen mellan Luther och Melanchthon få sin utgångspunkt i den situation som uppstår i och med den kristna kyrkans konfessionella delning till följd av kyrkomötet i den norditalienska staden Trento som ägde rum vid tre tillfällen under perioden 1545-1563. Då Luther avlider ett par månader efter det att kyrkomötet samlats en första gång är reformationen ännu en ”diversifierad rörelse” med flera parallellt verksamma teologer på regional och lokal nivå. Luthers medarbetare Melanchthon får tillsammans med en andra generationens reformatorer – så som den kroatiske teologen Matthias
53 ”Filippisk” syftar på Melachnthons förnamn Philipp. Angående ”filippisk”, se även fotnot 82 samt 2.5.1. 54 Berntsons redogörelse för adiafora rör primärt tolkningen av ordningsföreskrifter hos aposteln Paulus (1 Kor 14:34) som har åberopats både för eller emot kvinnor som präster. Martin Berntson. Ett frivilligt tigande? Kvinnors tigande som adiafora hos Erik Falck, Laurentius Petri och Erasmus Sarcerius. (2016), 95 och 100-101. 55 Stolt (2004), 64 och 87-89. 22
Flacius Illyricus (1520–1575), samt de två tyska teologerna David Chytraeus56 (1530-1600) och Martin Chemnitz (1522-1586) – ta ansvar för vidareutvecklingen av den reformatoriska läran. Hur arvet efter Luther skulle utformas och förvaltas var ej klart, och decennierna som följer blir i teologisk mening mycket produktiva; en identitetsskapande process som krävde otaliga inbördes diskussioner om läran samt förde med sig flera dogmatiska strider mellan de olika reformatoriska lägren, skriver Czaika.57
2.3 DET ANDLIGA, OCH DET VÄRDSLIGA REGEMENTET
2.3.1 Medeltidens Corpus Christianum – Civitas Dei och Civitas Terrena Av betydelse för kyrkans och prästerskapets uppfattning om Guds lag – och om rättsordningen – var också föreställningen om hur det andliga respektive världsliga riket förhåller sig till vartannat, vilket det i litteraturen återfinns flera beskrivningar om. Historikern Hans Cnattingius menar att i medeltidens tankevärld utgjorde mänskligheten ett enda odelbart andligt-världsligt universalrike – corpus christianum – grundat på och sammanhållet av den kristna uppenbarelsen. Uppdelningen i ett andligt och världsligt område – med var sin rättsordning och regering, i respektive påvedöme och kejsardöme – var en föreställning enligt tankegångar med bakgrund i Augustinius (354-430) lära om ”Civitas Dei”58 och ”Civitas Terrena”. Dessa två riken – i en dualism mellan kyrka och stat, oavsett hur starkt den dualismen utmärkte sig – uppfattades uppgå i en högre enhet. Det är under 1100-talet som kyrkan och staten börjar gå skilda vägar, anser Cnattingius och syftar då på den opposition som verkade för att bättre ta tillvara kejsar- och furstemakten – eller ”överhuvud lekmännens intressen” – genom att gå tillbaka till den romerska rätten, och den antika statsfilosofin, skriver Cnattingius.59
56 David Chytraeus (1530-1600) var lärare vid universitetet i Rostock med bland annat blivande ärkebiskop Abraham Angermannus som en av sina elever. Även Laurentius Paulinus Gothus (1565-1646) studerade för Chytreaus. (Se också 2.5.1 samt 4.4.3) 57 Czaika (2014), 135. 58 Ivar Strahl har angående kyrkofadern Augustinus skrift De civiate Dei – Om Guds stat – kommenterat att det här uttryckts ett kristendomens evighetsperspektiv som lägger grunden för den medeltida kyrkans maktanspråk: ”Enligt Augustinius har mänskligheten allt sedan syndafallet vari delad i två samfund, av vilka det enas medlemmar hör till Gud – det är Gudsstaten – det andras till djävulen. Den utredda schablonmässiga uppfattningen, att det finns ”goda människor” och ”dåliga människor” härrör från Augustinius. Enligt Augustinius förtjänade egentligen alla att vara hemfallna åt evig fördömelse, men Gud har i outgrundlig nåd utvalt somliga att frälsas. Vilka dessa är vet vi icke. Varför dessa utvalts vet vi icke. Vi vet blott, att det icke är på grund av deras egen förtjänst utan allenast på grund av Guds nåd, ty människan förmår icke av egen kraft resa sig ur synden”. Ivar Strahl, Makt och rätt: rättsidéns gång genom historien – från Babylonien till FN, tionde upplagan ombesörjd av Stig Strömholm. (Uppsala: Iustus förlag, Juridiska föreningen i Uppsala, 1994), 37. 59 Hans Cnattingius, Den centrala kyrkostyrelsen i Sverige 1611-1636 (Stockholm: Svenska kyrkans diakoni- styrelsens bokförlag, 1939), 5-6. 23
En rättshistorisk synpunkt på den medeltida uppfattningen om dualismen mellan de två regementena – som också inbegriper den kanoniska rättens ställning – ger V. A. (Viktor Alexius) Rinander då han förklarar att huruvida en rätt är andlig eller världslig inte beror på den verkliga rättskällan i yttre mening, utan på den kraft som ger rätten sin giltighet. Om den kanoniska rätten ”hämtar sin kraft ur det kristna troslivet, så är denna rätt ej världslig utan andlig rätt”, skriver Rinander. Och det är den omständigheten som under medeltiden ger den kanoniska rätten dess högre giltighet i förhållande till den världsliga rätten.60
2.3.2 Reformationen om överhetens ”Gewalt” – och, själarnas regemente Och, fortsätter Hans Cnattingius, vad gäller Luther och dennes allmänna principer om en nyordning i relationen mellan kyrka och överhet, var det här är fråga om att göra en skarpt markerad åtskillnad mellan de båda regementena. Vidare, anser Cnattingius, var det en luthersk ståndpunkt att för de fall som biskopar förfogar över världslig tvångsmakt – exempelvis rörande tionde eller äktenskapsmål – skulle detta också ske utifrån en världslig rätt. Således, det världsliga regementet hade Gud överlämnat till överheten – vars ämbete var grundat på ”våld”, ”Gewalt” – vilket avsåg endast ”liv och gods” och hade därför ”ingenting med själarna att göra”, skriver Cnattingius. Eftersom överheten var direkt insatt av Gud – utan kyrkan som förmedlare – övervanns genom reformationen medeltidens ”deklassering” av den världsliga makten. Den världsliga överheten krävde nu att med suveränitet regera över allt världsligt, över både andliga och lekmän. Det andliga regementet ansågs av Luther vara av Gud förbehållet, av Gud själv; regementet över själarna; ett regemente som inte skulle utövas på annat sätt än i predikan av Guds ord; ”sakramentens förvaltning och nyckelmakten”.61 (Se vidare nedan 2.3.4)
2.3.3 Prästernas teokratiska idé – folkkonungen Ytterligare belysning sker hos kyrkohistorikern Hjalmar Holmquist som i sin avhandling om teologen D. Johannnes Matthiæ Gothus (1592-1670)62 från 1903 för fram tanken att reformationen – med sin början i Tyskland – ”bar i sitt sköte” på teokratiska idéer; att Luther företrädde en samhällslära som var grundad i uppfattningen om att det som är ”genuint religiöst” inte ska ta skepnad i just teokrati. Utgångspunkten för ett ordnat samhälle var istället både Gud själv samt en överhet vilken Gud organiserat som ”svärdet”.63 Vad som då tar sig i uttryck när reformationen når Sverige är att dess förste företrädare Olaus Petri inte endast
60 V. A. Rinander, Kanonisk rätt och nutida offentlig rätt: klerus och offentlig tjänst. Juridik I (Uppsala: 1927), 66. 61 Cnattingius (1939), 10. 62 Hjalmar Holmquist, D. Johannes Mattiae Gothus och hans plats i Sveriges kyrkliga utveckling: studie- och lärandetiden 1592-1643 (Uppsala: 1903). 63 Holmquist (1903), 41-42. 24
representerar de Lutherska idéerna utan också en ”svensk-germansk” grundåskådning om en folkkonung, menar Holmquist. Det fanns därför genom folkkonungen förutsättningar att låta reformationen genomföras med ett bevarande av kyrkans självledning (”själfverksamhet”). Detta, menar Holmquist, gör att den svenska reformationens första period får en ”egendomlig prägel” i en samlad enhet av ”teokratiska och politiska, folkliga och religiösa moment”. Och, den svenska kyrkan ingår inte längre som en del av något annat europeiskt system, varken religiöst eller politiskt.64 Enligt Holmquist fick den tidigare teokratiska uppfattningen – vilken han menar haft sin grund och ”fasta stöd” hos katolska kyrkan, tillika ”utifrån antika statsidéer” – nu helt vända om. Av självbevarelsedrift, anser Holmquist, tvingades kyrkoledarna till en fullständig brytning med sina tidigare principer. Det som väntar blir något helt annat än både den ”teokratiska underkastelsen” och det ”teokratiska härskardömet”. Det epokavgörande sker enligt Holmquist vid riksdagen i Söderköping år 1595 då det fastställs att ansvaret för kyrkans inre ordning liksom för den rena läran skulle åligga ”samfälldt konung och ständer, från arffursten ned till bonden”.65 Även Kjöllerström har kommenterat saken, bland annat genom att hänvisa till Melanchthons uppfattning. Kjöllerström skriver: ”I sitt förhållande till kyrkan är överheten icke dominus religionis. Över huvud taget talar Melanchthon icke om överhetens rättigheter utan om dess plikter och skyldigheter”.66 Överheten är därför – eller borde vara – kyrkans adiutor, nutricius och defensor (stödjare, främjare och försvarare).67
2.3.4 Luther om Kristi nycklar och den världsliga makten För att återigen ställa Luther mot Melanchthon – i förståelsen om hur de tyska reformatorernas respektive uppfattningar inverkar över tid i den svenska miljön – nämns här något om vad Luther anför om ”nyckelmakten”, så som det beskrivs av teologen Bengt Hallgren i hans redogörelse över Luthers syn på kyrkotukten. Bakgrunden är att Luther vänder sig mot den romerska satisfaktionsläran (gottgörelse av skuld) så väl som mot botens förhållande till den världsliga makten; att botdisciplinen redan tidigt – och på ett ödesdigert sätt – sammankopplats
64 Holmquist (1903), 42-43. 65 Holmquist (1903), 45-47. 66 I sammanhanget noteras att Almquist skriver att såväl Luther som Melanchthon lärde att ”undersåtarna ej under några omständigheter hade rätt till aktivt motstånd mot överheten. Däremot var passivt motstånd tillåtet i sådant fall ”där överhetens påbud stred mot samvetets bud”, med åberopande av bibelordet: ”Man skall mera lyda Gud än människor” (Apg 5:29). Almquist menar att den här ståndpunkten uttrycks återkommande i olika lutherska skrifter från 1520-talet men att en viss förskjutning sker kring år 1531 då Melanchthon förefaller ha ”ha tagit steget fullt ut” genom att anse ”tyrannmord” vara tillåtet. Även Olaus Petri var upptagen med frågan och Almquist anser att Olaus är dubbeltydig med å ena sidan fördömelse av undersåtars uppror och förräderi och å andra sidan varnande påståenden mot överheten, så som att ”tyranner pläga få tyranners död”. Almquist tar upp saken i samband med dödsdomen mot Olaus Petri år 1540 för sin påstådda kännedom om konspiration mot Gustav Vasa. Almquist (1946), 98. 67 Kjöllerström (1944), 11. 25
med den världsliga makten för att omfatta både civila mål (tvist mellan parter) och brottmål. Gränsen mellan kyrklig tukt och borgerligt straff hade blivit flytande och flera brott drogs helt och hållet in under den andliga domsrätten – så som exempelvis äktenskapsmålen – och kyrkan använde sig av samma slags straff som i den världsliga rätten genom böter, fängelse och kroppsstraff. Domsrätten utövades dessutom inte alltid av utbildade präster utan genom kyrkans ämbetsmän. Hallgren förklarar vidare hur Luther här vänder sig kraftigt mot vad han menar vara påvens missbruk av ”Kristi nycklar”; att påvens sätt att förfalska bindenyckeln och att göra den till en lagstiftningsmakt. Luthers vill istället se nyckelmakten som en makt att ”binda och lösa från synd och inget annat”. Den lagstiftningsmakt som påven inrättat har enligt Luther snedvridit nyckelmakten på ett sätt som ställt lösenyckeln helt i skymundan; att påven av nyckelmakten skapat en gärningslära som strider mot Kristi mening med nycklarna. Och, angående det inbördes förhållandet mellan nycklarna påtalar Luther att Guds ord består av både lag och evangelium; att Gud inte endast med evangelium utan också med lagen driver sin kamp mot djävulen. Lagens främsta uppgift är att driva människan fram till evangelium; lagen står i evangeliets tjänst. Binde- och lösenycklarna är i sin tur nära förbundna med lag och evangelium: bindenyckeln genom att driva lagens arbete (”treibt das werck des gesetzes”) och lösenyckeln genom att driva evangeliets arbete (”treibt das werck des Euangelij”).68
2.4 DEN HÖGRE TEOLOGISKA UTBILDNINGEN
2.4.1 Wittenberg och Rostock – Melanchthonskt och Lutherskt Som flera av forskarna framhåller är det för de allra tidigaste reformatorerna inte självklart Luther som framstår som den självklara auktoriteten. Exempelvis Olaus Petri nämner Luther vid namn endast vid några tillfällen och det sker då i sammanhang till följd av att andra fört Luther på tal, skriver teologen Carl Axel Aurelius. Olaus ger sig då inte ut för att vara Luthers försvarare, men väl försvarare av Guds Ord som Luther låtit ha ”kommit i ljuset”. I övrigt finns en distans, och Luther blir varken åberopad eller citerad. Inga andra auktoriteter existerar jämte Skriften. Dock att det byggs vidare på Luthers grundtankar då Luther anses ha ”klargjort Skriftens innebörd tydligare än andra”, menar Aurelius.69 I mitten av århundradet är situationen annorlunda, och Hans Cnattingius påtalar hur teologerna i Sverige genom sina studier – över tid – vid tyska universitet kommit att bära med sig påverkan från sina lärare inför framtida, strategiska och teologiska val. Utbildningsfrågan –
68 Hallgren (1963), 65-67. 69 Carl Axel Aurelius, Luther i Sverige: den svenska Lutherbilden under fyra sekler (Skellefteå: Artos & Norma, 2015), 45. 26
och utbildningsorten – knyter därför också an till det fortsatta inflytandet från Melanchthon vilket får betydelse för kyrkans interna relationer, menar Cnattingius. Och, i studiet av förhållandena i Sverige under 1550-talet kan det enligt Cnattingius urskiljas två riktningar. Den ena hade sin grund hos Melanchthon och vars företrädare – eller ”fraktion” som Cnattingius skriver – skulle komma att bli nära medarbetare till Johan III i dennes liturgiska reformarbete. Bland dessa företrädare återfinns Laurentius Petri Gothus (d. 1579) – professor vid Uppsala universitet samt ärkebiskop under perioden 1574-1579 – som den mest betydande, anser Cnattingius. Bland övriga medarbetare nämns Erasmus Nicolai (d. 1580) – domprost och biskop (1574-1580) i Västerås, tillika under en tid hovpräst hos Johan III – samt magister Petrus Michaelis Fecht (d. 1576) från Wittenberg vilken hade uppdrag som Johan IIIs sekreterare. Gemensamt för den här gruppen – vilka således i huvudsak fått sin utbildning i Wittenberg – är att Melanchthon hade varit deras läromästare och från vilken de ”lärt att värdesätta kyrkofäderna och den fornkyrkliga traditionen, både i lära och kult”, skriver Cnattingius. Den andra riktningen som Cnattingius syftar på utgår från den grupp teologer och kyrkoledare vilka något decennium senare än det förra, fick sin utbildning vid universitetet i Rostock med dess tydliga ställningstagande för Luther.70 Gruppen företräds främst av biskopen i Linköping, Martinus Olai Gestricius (d. 1585); biskopen i Strängnäs, Nicolaus Olai Helsingius (d. 1585); den något yngre Abraham Angermannus (d. 1607) som till att börja med står nära hertig Karl och blir utsedd till ärkebiskop vid Uppsala möte 1593. Dessutom, tillägger Cnattingius, var flertalet i den här ortodoxt Lutherorienterade gruppen norrlänningar som gått i skola i Gävle.71 Båda grupper hade enligt Otfried Czaika under sin studietid dessutom kommit kontakt med rättsvetenskapen. Studenterna för Melanchthon i Wittenberg hade möjligheter att gå på föreläsningar (privat institut, och privatlektioner) som hölls av de reformatoriska juristerna
70 Otfried Czaika skriver att flera tyska universitet – däribland universitetet i Rostock – först hade avvisat Luther, och i Rostock är det först på mitten av 1500-talet som det börjar undervisas om Luthers reformatoriska lära. I Wittenberg hade lärarna emellertid tidigt börjat följa Luthers. Otfried Czaika, ”Education, Learning, and Instruction during Reformation” i Martin Luther, a Christian between Reforms and Modernity (1517-2017), 1147. Att utbildningsorten inte alltid var det helt avgörande för de svenska kyrkoledarnas teologiska hemvist framgår av Otfried Czaikas skildring av Sveno Jacobi (d. 1554), biskop i Skara stift under perioden 1530-1544. Jacobi tillhörde den tidigaste gruppen med teologistudenterna från Sverige som fick sin skolning i Tyskland av reformatoriska lärare. Dock var det i Rostock som Jacobi utbildades – antagligen redan på 1520-talet – och han skaffade sig med åren en betydande boksamling som innehöll titlar av både Luther respektive Melanchthon varav den senare dominerade med cirka en fjärdedel av omfånget i boksamlingen. Melanchthon var dessutom den enda samtida teolog som Jacobi nämner vid namn i sin bevarande brevväxling. Czaika (2014), 138-139. 71 Hans Cnattingius, Uppsala möte 1593: Konturer av en kyrkokris (1943), 13-14. I skolan gick borgarbarn från Gävle och bondpojkar från omgivande landsbygden. Eleverna började ofta i 7-8 årsåldern med läsning och skrivning, både latinsk och ”svensk stil” (tysk frakturstil), för att senare övergå till ”räkneklassen” och ”näringarna”. En mindre andel av eleverna läste latin, grekiska, sång och kristendom. De sista åren i dessa ämnen undervisade rektorn med förberedelser inför prästkallet. Åke Andrén (1999), 301. Skolan i Gävle drivs idag som Vasaskolan (gymnasium) och avses vara Norrlands äldsta skola grundad av Gustav Vasa år 1557. www.vasa.gavle.se/studera-hos-oss. 27
Melchior Kling (d. 1541) och Konrad Lagus (1500-1546). I Rostock var det juristen Johannes Oldendorp (1486-1567) som undervisade i juridik och som bidrog till att göra den kanoniska rätten användbar vid evangeliska universitet samt i den vidare rättsutvecklingen. Det är genom dessa jurister som det inom rättsvetenskapen också etableras idéer om rätten till motstånd och självförsvar.72
2.4.2 Lutherska högskolan på Gråmunkeholmen – ramistisk filosofi Under flera decennier förekom högre utbildning i Stockholm. Det var till att börja med en teologisk högskola – perioden 1576-1583, förlagd i ett före detta klosterkonvent på Gråmunkeholmen (idag Riddarholmen) – under ledning av den dansk-norske jesuiten Laurentius Nicolai ”Klosterlasse” (d. 1622). Från och med år 1583 blev utbildningen omorganiserad i sträng luthersk anda.73 Bland lärarna efter omorganiseringen noteras flera namnkunniga personer som senare återfinns i framträdande roller vid Uppsala möte 1593. En av dem var Nicolaus Olai Bothniensis (d. 1600) vilken år 1586 tillträdde som professor i Gamla testamentets exegetik samt hebreiska. Bothniensis – som var son till en komminister i Piteå hade under åren 1578 och 1584 varit inskriven vid universitetet i Rostock, och disputerade även där. År 1588 ger han ut den dogmatiska skriften De libero et servo hominis arbitrio (Om människans fria och bundna vilja) och han anses tillsammans med de övriga professorerna vid högskolan – främst Ericus Jacobi Skinnerus (d. 1597) och Petrus Kenicius (1555-1636) – ha medverkat till att den ramistiska filosofin blev introducerad i Sverige.74 Den ramistiska filosofin hade sin förgrundsperson i den franske filosofen och retorikern Pierre de la Ramée (1515–1572) som verkade för att förena humanism, antiskolastik och protestantism i en integrerad pedagogisk insats, och inte i första hand som vetenskap och filosofi. De la Ramée ifrågasatte universitetens bundenhet till den aristoteliska traditionen och metodiken samt förespråkade istället vetandets praktiska användning liksom att låta den skolastiska logiken reformeras och göras ändamålsenlig även utanför teologins områden.75 Skolan på Gråmunkeholmen blomstrade som mest åren 1587-1588, men börjar tyna – bland annat på grund av platsbrist –
72 Czaika, ”Education, Learning, and Instruction during Reformation” i Martin Luther, a Christian between Reforms and Modernity 1517-2017 (De Gruyter, 2017), 1151. 73 Initiativet till utbildningen – som omnämns Högskola – kom ursprungligen från Johan III i avsikten att etablera en ny teologisk grund för en svensk kyrka, mellan protestantism och katolicism. Skolan stängdes efter Johan IIIs död (1592). Statens fastighetsverk, Riddarholmens förvaltningsprogram. 74 Svenskt biografiskt lexikon (Riksarkivet), ”Nicolaus Olai Bothniensis, Orientalist, Teolog, Ärkebiskop” (Jan Brunius). 75 Pierre De la Ramée verkade i Paris under ständiga konflikter med aristotelikerna vid Parisuniversitetet. Som konverterad kalvinist föll han år 1572 offer för Bartolomeinattens massaker. Nationalencyklopedin, ”Pierre de la Ramée”. 28
och stänger år 1590.76
2.4.3 Uppsala universitet, återöppnandet (1594) Tiden efter Uppsala möte (1593) vidtas åtgärder för att etablera en luthersk, högre utbildning och Uppsala universitet återupprättas genom beslut i ett av hertig Karl och rådet undertecknat brev. Universitetet hade en gång blivit grundat år 1477 – som Nordens äldsta – efter formellt beslut i en bulla från Sixtus IV. Dåvarande ärkebiskop Jakob Ulvsson (d. 1521) – som varit drivande kraft i planeringen – utsågs till universitetets förste kansler, och undervisningen i filosofi, juridik och teologi startade på hösten samma år. Från år 1515 – efter det att Jakob Ulvssons avgått – upphörde undervisningen, och varken Erik XIVs eller Johan IIIs försök att få till stånd en öppning igen gav några resultat.77 Men nu, vid Uppsala möte 1593, bestämdes att universitetet skulle återupprättas, och flera professorer utnämndes. Föreläsningar hölls redan samma år, även om det officiella dokumentet för den nya verksamheten skrevs under först den 15 mars 1595 av hertig Karl (1550-1611)78. Bland de teologer som knyts till universitetet finns flera av dem som undervisat på högskolan i Stockholm, så som Bothniensis – vilken även suttit ordföranden vid Uppsala möte – och som liksom tidigare nu undervisar i Gamla Testamentet, samt Kenicius, lärare i Nya Testamentet och Jakob Erici (d. 1619), lärare i dogmatik. Till rektor utsågs Skinnerus. Samtliga lärare (professorer) hade också plats i domkapitlet vilket fick till följd att ärkebiskopen Abraham Angermannus (ca 1540-1607) – som utsetts vid Uppsala möte 1593 och som skulle bli verksam sex år i ämbetet – omgav sig med medarbetare som Hjalmar Holmquist menar var ”åtskilligt dugligare och lärdare än han själv”.79 Flera av lärarna skulle dock hamna i onåd hos Karl – bland annat på grund av anklagelser om nära samröre med Sigismund, Johan IIIs son och efterträdare – och sätts i fängslade efter att ha tvingats lämna sina uppdrag, dock att de senare friades inför en andlig domstol.80 Dessutom, tillägger Holmquist, skulle Karls avoghet mot ”lutherdomens förkämpar” liksom hans långt drivna sparsamhet snart splittra och lamslå universitetet till den grad att det år 1609 inte längre finns någon professur i teologi.81
76 Holmquist (1933) del II, 122-128. 77 Nationalencyklopedin, ”Uppsala universitet”. 78 Karl hade genom sin far Gustav Vasa (testamente) ärvt hertigdömet som omfattade Värmland, större delen av Södermanland och Närke, vissa socknar i Västmanland samt delar av Vadsbo härad i Skaraborg. År 1593 erkänns Karl som riksföreståndare av rådet, och han blir krönt till kung år 1607. Svenskt biografiskt lexikon (Riksarkivet), ”Karl IX” (Sven Ulric Palme). 79 Holmquist (1933) del II, 172. 80 Holmquist (1933) del II, 239. 81 Holmquist (1903), 65. 29
2.5 UPPSALA MÖTE (1593)
2.5.1 Teologiska linjer bryts Hjalmar Holmquist beskriver de teologiska ställningarna vid öppnandet av Uppsala möte enligt följande: 1) En linje som framträder representerades av en gnesiolutherskt82 påverkad ortodoxi med sin ubikvitet (Gud överallt närvarande) och ”hårda konfessionalism” samt ovilja mot andra evangeliska traditioner, och då med särskild avoghet gentemot kalvinisterna. Den här gruppen lutheraner hade sympatier inom ärkestiftet samt hos de norrländska prästerna. Bland dessa gnesioortodoxa fanns dessutom inslag som kunde tolereras även av de reformistiskt påverkade (vilket här förstås som inflytandet från Johan IIIs katolskt präglade reformer i liturgin), i vart fall bättre än Olaus Petris lutherdom eller den ramistiska teologin. Hos gnesiolutherdomen fanns vidare en ”melanchthonsk traditionalism”, i högre grad än vad dessa lutheranska teologer själva insåg eller ville medge, anser Holmquist. 2) En annan linje – eller ”flygel”, som Holmquist skriver – företräds av lärjungar till den äldre och ”kärvt antikultiska och antiskolastiska lutherdomen”, med ”fronten riktad” i första hand mot Rom. Även hertig Karl representerade en sådan position, vilket innebar stark ovilja mot att bibeln blev åsidosatt till förmån för ”bekännelse” och ”antikalvinistisk hets”, skriver Holmquist. 3) Därtill fanns en ”mellangrupp” som innefattade Stockholmsprofessorerna samt de ramistiskt ”Rostock- ortodoxa” vilka båda å ena sidan gav sitt stöd till hertig Karl samt avvisade ubikviteten, men å andra sidan förespråkade den Augsburgska bekännelsen samt hyste sympati med den rikare kult som varit kännetecknande hos Laurentius Petri. Och, på så sätt uppstår vid Uppsala möte en brytning mellan dessa tre grupper och linjer, anser Holmquist.83 Holmquist förklarar inte närmare vad han menar med att den gnesiolutheranska gruppen bar på influenser från Melanchthon. Möjligen ska påståendet förstås så att just dessa lutheraner hade präglats av och i någon mån hållit fast vid det tidiga inflytandet från Melanchthon och samtidigt funnit sympati i Johan IIIs återgång till katolsk liturgi. (Se även 2.2.3) Holmquists framställning kan jämföras med vad Otfried Czaika skriver om den lutherska utvecklingen i Sverige från 1550 då Czaika menar att det är Philipp Melanchthon som de flesta lutheranerna var anhängare av – varför de kan betecknas som ”filippister” (se fotnot 82) – och
82 Ragnar Holte skriver: ”Efter Luthers död 1546 framträdde en grupp tongivande teologer, så kallade äkta (gnesio-) lutheraner, som i polemik mot Melanchthon drev vissa lutherska tankegångar till sin yttersta spets. Melanchthon hade dock lika ivriga försvarare, så kallade filippister (efter M:s förnamn Philip). Det här ledde till långvariga lärostrider som inte förrän 31 år senare fick sin officiella lösning genom Konkordieformeln, den sista av de lutherska bekännelseskrifterna.” Ragnar Holte, ”Luther och Melanchthon”, i Svenskt gudstjänstliv (Artos & Norma, 2017), 17. 83 Holmquist (1933) del II, 154-155. 30
att den gnesiolutherska hållningen aldrig var av större betydelse i Sverige. Czaika menar vidare att när Sverige får sin bekännelse vid Uppsala möte år 1593 är de tongivande teologerna de som studerat för David Chytraeus i Rostock.84 Chytraeus som själv hade varit elev till både Luther och Melanchthon i Wittenberg uppfattade alltid de båda läromästarna som en ”organisk enhet” och försökte – med sin ”ireniska läggning”85 – inta en förmedlande hållning för att undvika strider samt var nog den som tydligast förde det melanchthonska arvet vidare, skriver Czaika.86
2.5.2 Augsburgska bekännelsen – ärkebiskopsval och Rostockortodoxi Inför och under Uppsala möte 1593 råder således en situation där flera uppfattningar konfronteras med varandra. En huvudfråga är då, skriver Hans Cnattingius, reformationens grundprincip om skriftens och traditionens betydelse för tron; att skriften står över alla påvar, koncilier och kyrkofäder; att svar på trofrågor ej ska besvaras utanför skriften. Liturgin – som under Johan IIIs regeringstid åter fått inslag från den katolska ordningen – är den andra huvudfrågan.87 Johan III är nu dock avliden. Sonen Sigismund väntar på att bli krönt. Hertig Karl sköter landets styre, och det är han som har kallat till mötet. Efter en besvärlig debatt – och kompromisser – enas deltagarna att anta den oförändrade Augsburgska bekännelsen88 från 1530 samt att i vissa delar avskaffa Johan IIIs liturgi för att återgå till vad som gällt enligt 1571 års kyrkoordning.89 Hjalmar Holmquist menar att detta beslut – tillsammans med beslutet om att Guds rena och saliggörande ord skulle vara högsta norm för kristen tro och lära – förde kyrkan tillbaka till Laurentius Petri och den lutherska grundvalen – kyrkotukten undantagen – samt till en stärkt ”lärobunden konfessionalism”, och tydligare ”gammaltestamentlig orientering.90 Under mötets sista dag i Uppsala genomförs ärkebiskopsval. Ärkebiskopsämbetet hade då varit obesatt i två år efter det att ärkebiskopen Andreas Laurentii Björnram (d. 1591) avlidit och som efter Laurentius Petri Gothus innehaft ämbetet under perioden 1583-1591. Och inför mötet hade det, menar Sven Kjöllerström, av hertig Karl gjorts utrensningar bland biskoparna.
84 Om David Chytraeus, se även fotnot 56 samt avsnitt 4.4.3. 85 ”Irenisk” syftar på Irenaeus, biskop av Lyon (130–202) och vars namn betyder ”den fridsamme”. Irenisk används som begrepp med innebörden av ”fridsamhet i svåra intellektuella och politiska stridigheter”. www.signum.se/irenaeus-av-lyon-kan-bli-kyrkofader-for-kyrkans-enhet/ 86 Czaika (2014), 142. 87 Hans Cnattingius (1943), 15. 88 Den Augsburgska bekännelsen – som var utarbetad av Melanchthon – har enligt Rolf Nygren stark fornkyrklig grund, och Melanchthon försvarade de fornkyrkliga konciliernas fördömanden av det som ansågs vara villoläror. Nygren påpekar också att Melanchthon inte verkade för att grunda ett nytt samfund utan avsåg ett reformarbete som skulle föra kyrkan tillbaka till sina rötter och som skulle innefatta både bibliska och fornkyrkliga källor. Rolf Nygren, ”Svenska kyrkan och rättsarvet från fornkyrkan och Confessio Augustana – ett brutet samband?” i Med god ordning och efter Guds vilja: en antologi om kyrkorätt. Red. Leif Nordenstorm (2019), 15. 89 Sven Kjöllerström, Biskopstillsättningar i Sverige 1531-1951 (1952), 36-41. 90 Holmquist (1933) del II, 168-169. 31
Abraham Angermannus – som var ”antiliturgist” och hertigens skyddsling – befann sig i landsflykt och blir ett par veckor efter Johan IIIs död uppmanad att ta sig hem fortast möjligt. När dagen är inne är det Angermannus som får flest röster, trots att han ännu inte är hemkommen. Sigismund – som allt jämt väntar på att bli krönt kung – är heller inte på plats.91 Dock blir Angermannus – efter förhandlingar med Sigismund – stadfäst ärkebiskop.92 Den övervägande delen närvarande teologer och kyrkliga ledare som deltagit i mötet tillhörde således ”Rostockortodoxin” vilka i stort, skriver Holmquist, företrädde samma kyrkopolitiska program som hertig Karl. Det är dessa teologer som nu ”griper Svenska kyrkans roder”, och som behåller detta grepp till och med 1600-talets mitt, menar Cnattingius.93 Sex år efter Uppsala möte, år 1599 – och på grund av, visar det sig, sina förbindelser med Sigismund som lämnat Sverige efter förlusten mot Karl vid Stångebro (1598) – avsätts ärkebiskopen Angermannus av hertig Karl, den blivande Karl IX.94 I praktiken blir det Olaus Martini95 (1557-1609) som från och med år 1600 efterträder Angermannus sedan den efter honom utsedde Nicolaus Olai Bothniensis (1550-1600) avlidit och aldrig hann att vigas.96
2.5.3 Förändrad syn på kyrkotukt – gammaltestamentlig anda och Guds folk Trots enigheten vid Uppsala möte sker i teologisk mening ingen fullständig återgång till tidigare luthersk grundval, menar Hjalmar Holmquist och syftar då på att kyrkodisciplinen och kyrkotukten får sina genombrott på ett sätt som stod långt ifrån de svenska reformatorerna och 1561 års kyrkotuktstadga. Förändringen innebar enligt Holmquist mer hårdhänta metoder som en försvarsstrategi mot den ”katolska reaktionen”, men också kraftfull åtgärd mot ”råheten och sedeförfallet” samt den ”snarast växande folkliga vidskepelsen”. Holmquist menar att den nya lutherska ortodoxin dessutom glider i riktning åt en ”gammaltestamentlig” anda där den mosaiska lagstiftningen betonas, vilket också gör avtryck i kyrkotukten. Därtill får prästerna ökad tilltro till ”yttre kyrkliga lagbestämmelser och straffåtgärder” som medel för fostran i religion och sedlighet, skriver Holmquist och anger fyra huvudpunkter: 1) tvång istället för frivillighet; 2) straff istället för botgörelse; 3) straff som böter, risslitning (se fotnot 226), stocken, skampall inne i kyrkan; 4) tidigare, mindre syndiga
91 Kjöllerström (1952), 36-41. 92 Svenskt biografiskt lexikon (Riksarkivet), ”Abrahamus Andreæ Angermannus, Ärkebiskop” (E. Hildebrand). 93 Hans Cnattingius, Uppsala möte 1593: Konturer av en kyrkokris (1943), 80-82. 94 Svenskt biografiskt lexikon (Riksarkivet), ”Nicolaus Olai Bothniensis” (Jan Brunius). 95 Olaus Martini hade studerat i Uppsala, Rostock, Wittenberg samt i Frankfurt an der Oder och var verksam som skolmästare i Nyköping samt biskop i Västerås innan han valdes till ärkebiskop i Uppsala 1600. Svenskt biografiskt lexikon (Riksarkivet), ”Olaus Martini” (Stefan Östergren). 96 Kjöllerström (1952), 53-54. 32
förseelser görs till grov synd. Holmquist betonar dessutom att det var Angermannus – som tidigare gjort uppmärksammade och hårdföra visitationsresor ute i landet – som mer än någon annan var drivande bakom den här hårdare kyrkotukten.97 Den gammaltestamentliga förankringen kommer även att visa sig i identifikationen med Israels folk. Enligt gammalluthersk uppfattning – utvecklad av Melanchthon – ger Gamla testamentets berättelser om Israels kungar, folk, och lagstiftning nödvändiga förtydliganden om de allmänna och oföränderliga moraliska regler som gäller för livet i de olika samhällsstånden.98 Gamla testamentet uppfattas både som en bok om Guds försyn och som en lagbok för tillämpning av Guds vilja i samhällslivet.99
97 Holmquist (1933) del II, 170-171. 98 En av de forskare som i litteraturen berör idén om ”hustavlan” är Martin Berntson. Med hänvisning till kyrkohistorikern Hilding Pleijel (1893-1988) menar Berntson att de olika samhällsståndens inbördes relationer förmedlades via hustavlan vilken utgjorde en särskild del av Luthers lilla katekes och innehöll bibelcitat som på olika sätt förmedlade skyldigheter och förpliktelser vilka samhällsgrupperna – kyrkoståndet, det politiska ståndet och hushållståndet – ansågs ha gentemot varandra. Kyrkoståndet bestod av lärare (prästernas undervisande roll) och deras åhörare; det politiska ståndet av överheten och deras undersåtar; hushållsståndet innefattade föräldrar och deras barn samt husbönder och deras tjänstefolk. En och samma individ kunde enligt treståndsläran tillhöra flera stånd eftersom ett stånd representerade en ”relation” snarare än en bestämd grupp. Berntson (2017), 289-290. 99 Aurelius (2015), 30 och 33-34. Aurelius nämner här ingen bestämd tidsperiod, men hans beskrivning antas syfta på förhållandena tidigt 1600-tal då ärkebiskopen under åren 1609-1617, Petrus Kenicius (se ovan 2.4.2 och 2.4.3), nämns strax innan angående tryckning år 1612 av undervisningsmaterial i dogmatik, författat av den tyske lutheranen Matthias Hafenreffers (1561-1619) att användas vid trivialskolor. 33
3. Gamla testamentets straffbud i predikningar och lag
3.1 TIDIGARE ANALYSER OM GUDS LAG OCH ”SEDVÄNJAN” – INCESTBROTTEN I VÄSTERÅS STADGA, 1528
3.1.1 Analys 1: tillägg från 1439 års straffordning i Kristofers landslag (Kjöllerström) Källmaterialet från reformationstiden som ger information om den samtida teologiska och kyrkliga uppfattningen om Guds lag är mycket begränsat. De överlappande kyrkliga och världsliga lagarna är ofta snåriga att reda ut, och att identifiera var för sig. Dessutom, läsningen av de källor som finns till buds kan vålla delade meningar, så som är fallet med två analyser – den ena av Sven Kjöllerström och den andra av Per Eric Almquist – angående formuleringar i Västerås stadga (se ovan 2.1.6) rörande incestbrotten. Först ut att i några korta ordalag beskrivas är Kjöllerströms analys om de straffbestämmelser som han menar har sitt ursprung i 1439 års straffordning (antagen av rådet, biskoparna och ridderskapet) för att knappt hundra år senare bli stadfäst också i 1528 års stadga. Kjöllerström menar att det ur straffordningen från 1439 kan urskiljas ”högmålsgärningar” som omfattar incest – med en dotter eller moder, eller en far och son med en och samma kvinna, i straffordningen omnämnt som kätteri och blodskam –– som ”i och för sig” var förbjudet men inte straffbart enligt landslagen men att det världsliga straffet för incest reglerades genom sedvänjan (ej skrivna rättsregler) vilket var att brännas på bål. Och, i straffordningen som antagits 1439 hade öppnats för möjligheten att genom uppenbar skrift slippa bålbränning, skriver Kjöllerström.100 Kjöllerström menar vidare att Västerås stadga från 1528101 medförde ”att flera av de brott som enligt 1439 års straffordning helt eller delvis hörde under kyrklig domsrätt, nu blev överförda till världslig rätt.” Förändringen 1528 består i att normen i och med reformationen ska vara Guds lag – inte den kanoniska rätten – vilket bland
100 De två övriga typer av högmål som Sven Kjöllerström identifierar i 1439 års straffordning är: dels sådana högmål där gärningarna ”i och för sig är olovliga och alltid är förbjudna” – så som tidelag, mord och dråp – samt alltid skulle dömas enligt världslig rätt efter lagen, ”både före skrift och efter”, men också erbjudas ”kyrkofrid i den stad, där kyrkofrid är”; dels sådana gärningar som inte är ”olovliga i sig själva” men som hade kriminaliserats av kyrkan – frändesämjespield (incest) och som uteslutande skulle dömas av kyrkans domare enligt lagen i kyrkobalken, vilket i praktiken betydde Upplandslagens kyrkobalk. Det noteras här att Kjöllerström inte närmare redogör för hur den kanoniska rätten och Upplandslagens kyrkobalk samverkar. Kjöllerströms konklusion är att med 1439 års straffordning utökades antalet högmålsbrott för att omfatta både de som var föreskrivna i Upplandslagen och de som tillkom genom den kompletterande straffordningen i avsikten att reglera förhållandet mellan andlig och världslig rätt på ”detta område” vilket här förstås som utdömande av uppenbar skrift. Sven Kjöllerström, Guds och Sveriges lag under reformationstiden: en kyrkorättslig studie (Gleerups förlag, 1957), 26- 28. 101 Vad som här i detta kapitel inte närmare belyses är att Kjöllerström påtalar att Västerås ordinantia 1527 (inom ramen för Västerås recess) även innehöll beslut om att böter i samband med uppenbara skriften skulle tillfalla konungen liksom böter vid ”hor, lönskaläger och jungfrukränkning”. Kjöllerström (1957), 32. 34
innebär att ”andlig skyldskap”102 inte längre räknas som äktenskapshinder. Däremot föreskrivs att kätteri med moster och styvmoder, med moder och dottern eller med två systrar och ”sådant det Gud förbjudit haver är eldsak efter stadgan”, vilket Kjöllerström menar anspelar på 1439 års straffordning. Kjöllerström summerar här att: ”Med utgångspunkt från 1439 års straffordning samt de av Gustav Vasa och rådsherrarna 1527 och 1528 utfärdade bestämmelserna fick också den medeltida landslagen ett delvis nytt tillägg. Detta återfinnes i ett flertal avskrifter av Kristoffers landslag och föreligger i två något olika versioner”.103 Kjöllerström talar alltså här om avskrifter av handskrifter samt att det bland avskrifterna finns olika versioner, vilket också påtalas i den analys – med annan slutledning – som några år senare kommer att anföras av Almquist.
3.1.2 Analys 2: efterkonstruktioner och förfalskningar, senare 1500-tal (Almquist) I Jan Eric Almquists artikel ”Straffet för incestbrotten i under reformationstiden” i Svensk juristtidning från 1961 framgår att han i väsentliga delar utgår från vad Sven Kjöllerström redogjort för (1957) om högmålsbrotten och 1439 års straffordning. Men, det visar sig nu att Almquist har en invändning då han ifrågasätter den beskrivning som Kjöllerström gör angående ”högmålsgärningarna”; att det i lagtext från 1439 hänvisas till ”sedvänjan” vid bestraffning av incest, och att sedvänjan enligt Kjöllerström skulle ha varit det samma som att mista livet genom bålbränning (straffbud i 3 Mosebok 18). Inledningsvis anmärker Almquist att sedvänjan vid tiden för 1439 snarare än bålbränning var bötesstraff.104 Dessutom påminner Almquist om att det i arkiven finns bevarat endast ett belägg för att 1439 års straffordning blev tillämpad i praktiken, samt att de anklagade – en kvinna och hennes dotter, som vid Hölebo häradsting (år 1477) beskyllts för att ”hava legat” med samma man – blev frikända. Rättsfallet finns omtalat i Stockholms stads tänkebok105 från den 25 juni 1477 och det är nu som incest för första gången omnämns som kätteri vilket är en direktöversättning av det tyska Ketzerei samt ny brottsterm
102 Andlig skyldskap (förbindelse, förhållande) syftar här på ett regelverk som instiftats av kyrkan som innefattar förbud mot att sexuella relationer mellan personer som inte har blodsband. Svenska akademiens ordlista, ”Skyldskap” 2) a) andlig skyldskap, till följd av fadderskap o. d., Projekt Runeberg ”Sveriges historia i sammandrag / Andra delen. Medeltiden, 527” samt ”Historiskt bibliotek / Tredje delen, 428”. 103 Kjöllerström nämner att ”stadgan” trycktes och lades till som ett ”Additio” till högmålsbalken i landslagen år 1608, alltså inte att förväxla med Appendix om nu Kjöllerström förstås rätt. Kjöllerström (1957), 29. 104 Jan Eric Almquist menar också att konkurrens mellan världsliga och kyrkliga myndigheter rörande incestmål skulle vara förvånande eftersom utvecklingen på landskapslagarnas tid gick i den riktningen att dylika mål helt borde höra under kyrklig domvärjo”. Jan Eric Almquist, ”Straffet för incest i Sverige under reformationstiden” i Svensk juristtidning, s. 38 (1961). 105 Rådhusrätternas protokoll från äldre tid, särskilt medeltiden och 1500-talet, kallas ofta tänkeböcker. De äldsta tänkeböckerna i Sverige stammar från Arboga (1450–), Jönköping (1456–) och Stockholm (1474–). Riksarkivet, ”Tänkeböcker”. 35
som uppstått i praxis.106 Någon principiell förändring av straffet för incest – bålbränning i stället för böter, får det antas att Almquist menar – kan därför inte spåras, anser Almquist.107 Vidare kommenterar Almquist den rådande situationen under reformationstiden, med parallella lagstiftningar – kyrkliga och världsliga – utan konsekvent systematisering. Domaren kände visserligen till – med stöd av 1528 års stadga – att straffet för incest, ”som Gud förbjudit” – var ”eldsak efter stadgan”. Uppenbarligen, påstår Almquist, är det en luthersk teolog som är författaren – antagligen reformatorn och riksrådet Laurentius Andreae (d. 1552, se även fotnot 111) – som studerat 3 Mosebok 18 och där funnit uppräkningen incestfall samt bläddrat vidare till 20:14 för att där hämta straffbestämmelserna: ”Om en man tar både en kvinna och hennes mor till hustru, är det en skändlighet. Man skall bränna både honom och dem; något skändligt får inte finnas bland er.108 Formuleringen om ”stadga” är enligt Almquist hämtad från 20:8, i vilket det sägs att: ”I skolen hålla mina stadgar och göra efter dem”.109 Om nu Almquist förstås rätt hade reformationstidens domare således inte insyn i bakgrunden till varför det hänvisades till ”stadga”, eller blivit informerade om vilken ”stadga” det rörde sig om. En del lagläsare, menar Almquist, löste därför problemet genom att helt enkelt döma till bålet ”efter stadgarna”, utan att det i domen blev preciserat enligt vilken lag. Någon ny kompletterande lagstiftning skedde ej, möjligen därför att – som Almquist säger – 1528 års stadga hänvisade till en annan stadga som om den faktiskt, redan existerade. Almquists analys är vidare att bristen på explicit strafflagstiftning nu blir avhjälpt med efterkonstruktioner i handskriven lag genom åstadkommande av förfalskningar till vad som var tänkt att passera som tillämplig lagtext. Således, den enda kända svenska ”stadga” under reformationstiden med föreskrifter om incestbrottet var – förutom 1528 års stadga – den gällande 1439 års straffordning. Vad som saknades i straffordningen var att den inte innehöll något om ”eldstraff”, och förklarar Almquist: 1) Någon gör vissa tillägg vid kopiering av 1439 års straffordning, som blir infogat i en lagbok innehållande Kristofers landslag. Tillägget lyder: ”Över sådana (brott) bör rättas, såsom det står i Gamla testament brännas både hon och han eller ock halshuggas och ej lösen företaga”. Det här, menar Almquist, är ett allt för klumpigt utfört tillägg för att i längden vara
106Begreppet kätteri uppges ha tre betydelser: 1) inom de icke protestantiska kyrkorna; en uppfattning som innebär avvikelse från kyrkans lära; irrlärighet, bristande rättrogenhet; kättersk lära, irrlära samt även förbrytelse mot kyrkans ordning som icke följts av försoning med kyrkan. 2) en uppfattning som innebär avvikelse från gällande mening och vedertagen uppfattning; uppseendeväckande och förargande särmening; framfört muntligt eller i skriftligt yttrande. 3) blodskam, exempelvis: ”Ketterii med modersysther stiwffmoder... Oc sadant thet gud fförbwdith haffuer.” G1R 5: 27 (1528). Sammanfattning ur: Svenska Akademiens Ordbok (SAO), ”Kätteri”. 107 Almquist (1961). Det framgår inte vidare hur Almquist resonerar att böter – före reformationstiden, med gällande kanonisk rätt – kan jämföras med straff enligt sedvänjor. 108 Citatet följer översättningen i Bibel 2000. 109 Enligt Bibel 2000 är översättningen av 3 Mosebok 20:8: ”Ni skall hålla mina bud och följa dem. Jag är Herren som helgar er.” 36
tillfredställande. Åberopandet av ”Gamla testament” avslöjar nämligen att straffpåföljden ursprungligen inte kan ha tillhört 1439 års straffordning. 2) En något ”elegantare lösning”, anser Almquist, återfinns i en bevarad lagbok av senare datum i vilken det i 1439 års straffordning som där infogats omtalas att personer som begått incest ska dömas ”efter riksens sedvana”. Förfalskaren vid det här tillfället gör angående påföljden för incestbrott följande tillägg: ”Är det kona skall stenas och man skall brännas eller båda brännas”. 3) Angående ytterligare en bevarad, handskriven lagbok kommenterar Almquist att: ”En tredje förfalskare nöjde sig med att i en lagbok på samma plats i stället tillfoga orden: ”lag och rätt (med elden)”. Det bör med andra ord vara dessa nu nämnda förfalskade avskrifter – enligt Almquist – som Kjöllerström också åberopar när han talar om ”avskrifter”, men då som om de vore i överensstämmelse med originalhandlingar (om än i olika versioner). Så, om det nu verkligen rör sig om förfalskningar, när skulle dessa kunna ha utförts? Almquist tillstår att tidpunkten ”ej är så lätt att fastställa”, men att de bevarade lagböckerna i vilka de förfalskade handskrifterna förts in är från mitten och senare hälften av 1500-talet. Någon gång från samma tidsperiod härrör sig dessutom två ytterligare förfalskningar, den här gången som tilläggskapitel i landslagen. Almquist förklarar igen: ”Författaren … har haft framför sig både 1439 års straffordning och 1528 års stadga och därefter skridit till verket i avsikt att åstadkomma något nytt, nämligen den stadga, som omtalas i den av år 1528. Han har därvid utgått från att 1528 års stadga hämtat åtskilligt från sin presumerade föregångare, och att det därför icke förelåg någon risk för att använda den senare stadgans ordalag.”110
3.2 OLAUS PETRIS SKRIFTER
3.2.1 Konungapredikan (1528) Bland de bevarade källorna från reformationstiden som innehåller skrivningar om Guds lag och hänvisningar till gammaltestamentliga straffbud finns några som har reformatorn Olaus Petri som upphovsperson. Han hade efter sina studier i Wittenberg samt en tids tjänstgöring i Strängnäs stift år 1524 fått uppdrag för den nye regenten Gustav Vasa (1496-1560) – och efter rådets godkännande – som ny stadssekreterare i Stockholm.111 Samma år anlitas han som
110 Almquist (1961). Almquist förklarar utförligt i en artikel (1960) om hur han menar att tillägg gjorts efter 1528. Artikelns redovisade undersökning och analys antas ligga till grund för artikeln om incestbrotten som utkommer året därpå. Almquist skriver: ”Kravet på bålstraff för vissa fall av incest är istället årsbarn med reformationen, vars representanter genom studium av Gamla testamentet funnit, att Gud själv härför stadgat dödsstraff, eventuellt genom eld.” Jan Eric Almquist, ”Om 1439 års straffordning” i Svensk juristtidning 1960, s. 503 (1960). 111 Enligt Åke Andrén rekryterades utöver Olaus Petri ytterligare tre reformatoriskt orienterade medarbetare i ledande befattningar: det blivande riksrådet Laurentius Andreae (d. 1552) som hade studerat i Rostock och Leipzig, 37
predikant i Storkyrkan i Stockholm.112 En bevarad text med Olaus som upphovsperson som författats fyra år senare är hans kungapredikan över Gustav Vasa, den 12 januari 1528. I predikan förekommer bland annat påståendet: ”Guds syssloman i denna värld, satt till att döma och plåga och pina illgärningsmän och näpsa dem för deras brott”. Henrik Munktell menar att Olaus här ger uttryck för ett synsätt som är grundat i den kanoniska rättens idé om kungadömet av Guds nåde och således en föreställning som hade trängt in i den medeltida, svenska rättsuppfattningen. Bibliskt stöd, menar Munktell, finns i Vishetens bok (Salomos vishet) 6:2:
Så hörer nu i Konungar och märker, lärer I domare på iordenne: … Ty idher är Öffuerheten giffuen aff Herranom… Ty I ären hans Rikes embetzmän.113
Munktell menar att det hos Olaus finns en ”återklang” från detta bibliska citat när han i konungspredikan påstår, att om konungen inte tillbörligt nog förvaltar det ämbete som Gud satt honom att göra så ska Gud ”storligen vredgas” och ”hårdeligen hämnas”. Detta är dessutom tankebanor som senare framkommer i 1563 års patent och högmålsaker (se nedan 3.3.6).114
3.2.2 Äktenskapshindren och tredje Mosebok (1528) Bland Olaus Petris samlade skrifter finns också bevarat ett dokument – och som Henrik Munktell menar sannolikt är författad av Olaus själv – vilket även det är daterat från år 1528. Dokumentet innehåller en uppräkning av Gamla testamentets äktenskapshinder enligt tredje Mosebok, så som att Gud förbjudit man att gifta sig med sin moder, styvmoder, syster, styvsyster, sondotter, dotterdotter, faster och moster. I Olaus´ anteckning om påvens förmodade reaktion står att läsa att ”Ther skulle påuen och hans hoop låtit blijfuat wid”, citerar Munktell, eller: ”Det där skulle påven och hans hop ha låtit bli”, för att använda ett något mer nutida språkbruk. Reformationen hade således inneburit att den kanoniska rätten inte längre måste följas, utan endast det som är Guds lag ska gälla.115 Därför menar Munkell att det också är intressant att jämföra Olaus´ ”frejdiga ton” i sin anteckning med vad som ett år senare vid
Olov Bröms (Olaus Petris studiekamrat från Wittenberg) som utsågs till Gustav Vasas kammarmästare och chef för finansförvaltningen samt Wulf Gyler (d. 1562) – lärjunge till Luther – fick uppdraget som kungens tyske sekreterare. Åke Andrén, Sveriges kyrkohistoria: 3. Reformationstid (Stockholm: Verbum 1999).1999), 32-33. 112 Det är först år 1539 som Olaus Petri prästvigs, och han tillträder som kyrkoherde i Stockholms församling år 1543. Svenskt biografiskt lexikon (Riksarkivet), ” Olavus Petri” (Gunnar T Westin). 113 Enligt Bibel 2000 lyder citatet i Salomos vishet, Apokryferna, 6 kap: 2) ”Hör noga på, ni som regerar över människorna, ni som yvs över era många undersåtar.” 3) ”Det är Herren som har gett er väldet, er makt kommer från den Högste; han skall pröva era gärningar och granska era beslut.” 4) ”Ni är tjänare i hans rike men har inte regerat rättrådigt, inte följt lagen och inte levt efter Guds vilja.” 114 Henrik Munktell, ”Mose lag och svensk rättsutveckling” i Lychnos, Lärdomssamfundets årsbok (1936), 138. 115 Skillnaden mellan den kanoniska rättens omfattande regler angående äktenskapshinder i flera led – jämfört med reformatorernas läsning av reglerna i Gamla testamentet – redogörs det för här i uppsatsen inte närmare om. 38
kyrkomötet i Örebro kom att uttalas i saken angående äktenskapshindren, nämligen: ”Efter påvens lag förbjuder några led i äktenskapet, dem Gud intet förbjudit haver, må de där tillskickade äro av redliga orsaker därutinnan dispensera”. Det uttrycks här, menar Munktell, en tydlig tvekan som om den kanoniska rätten ”till en viss grad” behåller sitt ”grepp om sinnena”. I stort sett uppträder samma inställning senare i 1572 års kyrkoordning då det medgavs dispens från sådana äktenskapshinder som hade antagits av den katolska Lateransynoden år 1215, förutsatt att det aktuella hindret inte finns medtaget i Mose lag, menar Munktell.116 (Angående Laurentius Petris tolkning av äktenskapshindren i nära släktled, se nedan 3.3.2.)
3.2.3 ”En liten ingång till lagboken” (1530-tal) Jan Eric Almquist anser att det är oklart vad Olaus Petri egentligen ansåg om dödsstraffs- bestämmelserna enligt Gamla testamentets straffrätt, men att det närmaste som går att komma kan vara det som framkommer i skriften En liten ingång i lagboken vilken författas någon gång i mitten av 1530-talet. Skriften är i vissa delar en parallell till domarreglerna (se nedan 3.2.5) och uttrycker enligt Almquist en för samtiden förhållandevis human uppfattning om bestraffning av brott; att domaren ska ”närmare följa nåden än rätten” förutsatt att brottslingen är ”nåden värd”; att ”allt straff bör lända till bättring”. Olaus hade tjänstgjort som sekreterare vid Stockholms rådhusrätt vilket skulle kunna antas ha främjat ett stärkt ”verklighetssinne” som gjort honom ”immun mot en alltför nitisk bokstavsträldom”, menar Almquist.117 Dock hade Olaus inga invändningar mot att den som inte bättrade sig – och upprepat begår brott – skulle dömas enligt lagens bokstav och han ansåg att tortyr var berättigat i högmålsärenden, med åberopande av ”kejsarlagen” – således inte den ”andliga lagen” – om nu läsningen av Almquist
116 Henrik Munktell, ”Mose lag och svensk rättsutveckling” i Lychnos, Lärdomssamfundets årsbok 1936. (Uppsala: 1936), 136-138. Uppgifterna som Munktell redogör för bidrar onekligen till konkret material för kartläggning och studium av reformationens hantering av begrepp som Guds lag. Vad som kan försvåra läsningen och föresatsen att dra slutsatser utifrån Munktell är dock hans påståenden om att Gamla testamentets rättsbud uttryckte en uppfattning som ”kärvare och hårdare, stod mera i samklang med och lättare influerade på det nordiska kynnet än Nya testamentets mildare grundsatser”. Munktells värdering berörs även i uppsatsens avsnitt 4.3.2. 117 I en längre redovisning över Olaus Petris betydelse i rättsutvecklingen kommenterar Jan Eric Almquist att det är Olaus som blir första representanten för svensk juridisk doktrin, och att han hade fördel i att vara ensam i Sverige om att företräda rättsvetenskap. Det första resultatet av Olaus juridiska, litterära verksamhet blev hans kommentarer till stadslagen, tillkommen på 1300-talet med ålderdomliga ord som Olaus skrev förklaringar till. Almquist påminner också om att det var Olaus Petri som vid Stockholms rådhusrätt införde bruket hos lutheranerna avlägga ed på lagboken, inte på korset som annars var gällande katolsk sed. Olaus Petri är enligt Almquist den enda betydande svenska, juridiska författaren under 1500-talet, med undantag från Erik Sparre som år 1585 på kungligt uppdrag sammanställde det statsrättsligt-politiska arbetet Pro lege, rege et grege. Tre decennier inpå det nya seklet pågår ännu läsning och uppföljning av Olaus Petris juridiska kommentarer, så som av Johan Skytte (1577-1645) som i arbetet med att fullborda kommentarer till stadslagen och som vid några tillfällen åberopar Mose lag. Jan Eric Almquist, Svensk juridisk litteraturhistoria (Stockholm: 1946), 81-83. 39
har uppfattats korrekt.118 Vidare förespråkade Olaus att den mosaiska vedergällningsläran – jus talionis, ”talionsprincipen” – borde få utvidgad tillämning samt att en person, som stulit på grund av fattigdom skulle bedömas mildare än en rik som stulit av vanartighet, samt hävdade att hänsyn skulle tas till ”rusets inverkan vid brotts begående”.119
3.2.4 Predikan emot gruvliga eder och gudsförsmädelser (1539). I litteraturen – så som här hos Henrik Munktell – kommenteras även den skrift som Olaus Petri år 1532 låtit trycka med rubriken Predikan emot gruvliga eder och gudsförsmädelser som nu allmänneligen brukas och där det bland annat sägs att:
Offuerheeten, som gudz tienare är och bäär swerdet, skulle tagha thenna sakena aluarliga före, och hardeliga neffza och straffa offuer sådana gräseliga eedher. – Menniskian bespottar och begabbar, reeter och opweckier och så mykit henne mögeligit är, tråtzar, nödgar och trugar Gud til hemnd och urede, med så mong hundrede twsende eedher i en tima…120
Enligt en fri översättning till nutida språkbruk förstås citatet handla om: att överheten – som är Guds tjänare och bär svärdet ska ta allvarligt på saken (att det uttalas svordomar och förolämpningar mot Gud) och därför ska straffa hårt för sådana gräsliga eder (svärjande). Människan bespottar och begabbar (hånar) så mycket hon kan – med så många som hundra tusende eder per timme – och trotsar och trugar, retar och väcker Gud att hämnas i vrede. Olaus Petri förklarar sig i sin tryckta predikan inte stå främmande för dödsstraff för sådan synd genom att påminna om att Gud givit den ”judiska allmogen sådana lagh, at then ther försmådde hans heliga nampn han skulle aff then menige man steenat warda”.121 Således, här är det morallagen om brottet att försmå (förolämpa) med stening som straff, som Olaus åberopar. Även Jan Eric Almquist berör den här predikan, och påtalar att det i den framgår det undantag – från en i övrigt för samtiden förhållandevis human inställning – där Olaus inte var villig att göra avsteg från det föreskrivna straffet, nämligen: gudsförsmädelse.122 Olaus skulle
118 Jan Eric Almquist, ”Karl IX och den mosaiska rätten” i Lychnos Lärdomshistoriska samfundets årsbok (1942), 4. 119 Almquist (1946), 84. 120 Munktell (1936), 139. 121 Munktell (1936), 139, med hänvisning till Olaus Petris Samlade skrifter IV, 385, 388 och 389. 122 Angående de tidiga reformatorernas syn på gudsförsmädelse nämner Kjöllerström en rättegång i Uppsala den 4 maj 1541 då bondsonen Mats Larsson från Gela i Alunda socken (Uppland) stod åtalad för att i berusat tillstånd kommit till kyrkan på påskdagen för att ta nattvarden. Han hade därefter tagit sig in i prästens lada för att sova ruset av sig, men också för att göra sig skyldig till det ”vederstyggeliga” att ha utspytt ”Kristi lekamen”. Bondsonen Mats visade ingen ånger utan sade sig tvärt om ”höra faen till”. Domstolen ansåg att straffet borde vara att levande sönderslitas av glödande tänger men valde det något mildare: hängning i galge. Bland de tio bisittarna fanns bröderna Olaus och Laurentius Petri. Almquist menar att närvaron av präster pekar på att rättegången var av 40
senare också uttrycka starkt motstånd till bruk av svordomar i vilka Gud nämns, så som ”Guds död” eller ”Guds blod och lungor”. Detta vanvördande ansågs väcka Guds vrede och en Guds hämnd som drabbar hela samhällen, även oskyldiga. Den värdsliga makten måste därför – för att blidka Gud – gripa in och utdöma stränga straff mot dessa gudsförsmädare. Almquist menar vidare att det är här som det för första gången görs ett känt uttalande – med hänvisningar till bibelspråk – angående straffregler för brott som svordom, mened och ”annan gudsförsmädelse”, det vill säga brott av sådant slag som senare skulle fogas in i 1608 års Appendix.123 Men, tillägger Almquist, Olaus utgår även från justiniansk rätt, således den lagstiftning – i Novella LXXVII124 – som utfärdats av den östromerske kejsaren Justinianus (d. 565) och där gudsförsmädare hotas med Guds vrede genom ”hungersnöd, jordbävning och pest”. Olaus redigerar sin text till att istället hota med ”hunger och pestilentia, örligl och krig” för att bättre stämma med de nordiska förhållandena, menar Almquist. Hur Olaus överhuvudtaget kunnat komma i kontakt med Novella LXXVII kan ha sin förklaring i att han fått tillgång till en bok tillhörig den danske konungen Kristian III – Kiöbenhavnske Reces från 1537. Det talas där angående missbruk av eder att Gud förtörnas och att straffet sker i form av ”Orlog, Kriig og dyr Tiid…”.125 Olaus lyckas dock inte övertyga överheten om att föreskriva strängast möjliga straff för svordomar, ett misslyckande som möjligen beror på att han angripit konungen – Gustav Vasa – som blivit kraftigt uppbragd över detta. Visst intryck måste ändå ha gjorts, anser Almquist, sedan Gustav Vasa år 1544 införde en punkt i sin gårdsrätt126 om det nödvändiga för hovfolket att hålla sig undan från ”Guds förtörnelse och synnerligen de svåra eder om Guds hårda död och pina, som tyvärr mycket ibland hopen brukas plägar”. Att svära blev likställt med frosseri och dryckenskap och straffet sattes till en eller flera dagars fängelse ”uti kistan eller tornet vid vatten och bröd”. Under Gustav Vasas regeringstid infördes även förbjud mot svärande vid tingsplatsen inför sittande rätt då det ansågs vara ”sidvördnad” (bristande respekt) mot domstolens ledamöter.127 Och, när
kyrklig art, något som också kan antas mot bakgrund av att den världsliga lagen ännu ej innehöll straffregler för den här typen av brott. Almquist (1942), 5-6. Målet antas omfattas eller på annat sätt höra samman med kungens stora räfsteting mot Alundaböndernas katolska seder, i maj 1941, då Olaus Petri står upptagen som medlem av detta räfsteting, Svenskt biografiskt lexikon (Riksarkivet), ” Olavus Petri” (Gunnar T Westin). 123 Almquist (1942), 4-5. 124 Novella LXXVII utgör ett kapitel i Novellerna (svenska benämningen) vilken utgjorde en av flera delar av den östromerske kejsaren Justinianus rättssamlingar – vilka hade sammanställts på 500-talet e.v.t – och som sedan 1583 omnämnts som Corpus juris civilis, latin för ”samling av civil rätt”. Nationalencyklopedin, ”Corpus juris civilis”. 125 Almquist (1942), 5. 126 Gårdsrätt, äldre disciplinär och straffrättslig lagstiftning för folket på kungens och stormännens gårdar. Nationalencyklopedin, ”Gårdsrätt”. 127 Almquist (1942), 5-7. 41
Olaus´ predikan om ”Gruvliga eder” ska gå ut i ny upplaga år 1560 – således Gustav Vasas dödsår – har det tidigare ”försmädliga” om ”överheten” blivit mildrats i formuleringen, skriver Almquist.128 Utgivningsåret för ”Gruvliga eder” – 1539 – också är det år som Olaus blir anklagad för konspiration mot Gustav Vasa och sedan året därpå döms till döden för.129 Olaus blev dock benådad och Stockholms stad betalade hans lösen.130
3.2.5 Guds lag och domarreglerna, 1540 eller senare 1530-talet Domarregler förekom redan i landskapslagarna, visar bevarade handskrifter, allt från början av 1300-talet.131 Enligt Henrik Munktell – och Jan Eric Almquist är enig därom – kan det hållas för sannolikt att den version av domarregler som går under namnet ”Olaus Petris domarregler” verkligen också har utarbetats av Olaus Petri, någon gång på 1530-talet eller kring år 1540.132 Domarreglerna inleds med en utredning – som en ingress – där det förklaras vad domarämbetet innebär:
EN domare skal forst besinna, at han är en Gudz befalningsman, och thet embete han förer, thet hörer Gudhi til, och icke honom sielffuom, och therföre hörer ock domen som han förer eller affsägher Gudhi til, effter thet han affsagder warder j Gudz embete på Gudz wegna, så at thet är wisseligha Gudz dom, och icke menniskios dom, Och ty ligger Domarenom macht vppå, at han seer sigh wijsligha före, at han icke på Gudz wegna dömer en falsk dom. Ty Gudh wil haffua rett och icke orett, Och ther en Domare weet
128 Almquist (1942), 8. 129 Almquist menar att anledningen till att Olaus Petri råkade i konflikt med rättsordningen var – ”djupast sett” – att han ”icke klart såg skillnaden mellan moral och rätt; att samvetet i alla stycken borde vara vägledande, även i tolkning av vad som skulle anses vara gällande lag. I likhet med sin lärofader Melanchthon ville han ej erkänna, att en människa kunde fela på grund av ignorantia juris (okunnighet om lagen) ”ty medvetandet om det rätta var varje människa medfött.” Almquist (1946), 102. 130 Olaus Petri och hans medanklagade, Laurentius Andreae (se fotnot 111), blev ett par år efter benådningen tilldelade nya uppgifter inom samhällslivet men kom inte längre att spela någon större offentlig roll. Svenskt biografiskt lexikon (Riksarkivet), ”Olavus Petri” (Gunnar T Westin). 131 Nationalencyklopedin, ”Domarregler”. Almquist citerar ur Domareregler från yngre landslagens tid (1937), p.1: ”En häradshövding eller den i hans stad varder betrodder för en lagläsare, han skall vara kunnig och väl övad i både i Guds och världslig lag och låta de två lagböckerna alltid följas åt i alla domar…”. Almquist (1942), 27-28. 132 Munktell (1933), 137. Munktell anger inget årtal för tillkomsten av domarreglerna. Det förekommer i litteraturen och databaserna olika uppgifter. Att det skulle röra sig om år 1540 är hämtad från: nordiskjurist.org, ”Krav och förväntningar på den moderna domaren” (justitiekansler Anna Skarhed). Enligt Almquist är domarreglerna tillkomna under senare delen av 1530-talet. Almquist (1946),104. Årtalet antas vara av betydelse inte endast för läsförståelsen i fråga om det kronologiska förloppet då Olaus Petris ställning i förhållande till kunga- och lagstiftningsmakten ter sig helt olika kring år under 1530-talet jämfört med situationen år 1540 och därefter, det vill säga samma år som dödsdomen avkunnas (2 januari) mot Olaus – dock att han benådades – efter anklagelse om att vara delaktig i konspiration mot Gustav Vasa. Svenskt biografiskt lexikon (Riksarkivet), ”Olavus Petri” (Gunnar T Westin). 42
sigh döma en falsk dom, ther dömer han sigh til en ewigh fördömelse, effter thet han misbrukar Gudz befalning, til offuerwold och orett, som til rett aff Gudhi insatt är...133
Olaus förklarar således i sina inledningsord att domaren – liksom kungen – är en Guds befallningsman; att domarämbetet är givet av Gud; att utövandet av domarämbetet måste ske enligt Guds anvisningar ifråga om hur en Guds befallningsman ska uppträda. Här föreligger en samstämmig uppfattning med vad som uttrycks i konungapredikan (1528), dock att det uteslutande är domarens plikter som förklaras.134 Förutom att Munktell anser att den kanoniska rättens uppfattning om kungadömet av Guds nåde trängt in i rättsuppfattningen (se 2.1.1) och dröjt sig kvar under pågående reformation, menar han att domarreglerna bär spår av flera andra rättstraditioner, däribland äldre svensk rätt men också Gamla testamentets mosaiska rätt (2.2.1). Således, påståendet att domaren dömer Guds dom, inte människors dom utgår från en uppfattning som enligt Munktell kan utläsas i 2 Krönikebok 19:6 vilken lyder: ”Seer til hwadh i gören, förty i hållen icke mennisko dom uthan Herrans”.135 Och i betonandet av att domaren är till för menige mans skull – och inte tvärt om – syftar detta på 5 Mosebok 1:17 för att påminna om hur Mose uppmanar Israels domare att: ”I skolen ingen person ansee i domen, uthan skolen höra then litzla såsom then stora” 136, skriver Munktell.137 Det noteras att inte någon av Olaus Petris juridiska skrifter kom i tryck under hans levnad. Dock finns domarreglerna infogade i tryckta upplagor från 1600-talet som bilaga i alla lageditioner.138 I modern tid finns domarreglerna medtagna, före balkarna, i privata utgivningar av Lagboken – och gör så än idag.
133 Projekt Runeberg, ”Samlade skrifter av Olavus Petri”; ”Domare embete”. Almquist påtalar att raderna 13-14 i domarreglerna så gott som ordagrant är hämtade från Gamla testamentet, kapitel 13 i Jesu Syraks bok: ”Then rijke gör orett och trotzar än tå ther til, men then fattighe moste lijdha och tacka än tå ther til medh”. Syraks bok hade för första gången översatts till svenska – vid mitten av 1530-talet – av Olaus Petri. Almquist (1946), 109. Citatet antas svara mot vers 13 i Jesu Syraks bok vilken enligt Bibel 2000 lyder: ”Den rike gör orätt och bannar därjämte, den fattige lider orätt och får dessutom göra avbön.”. 134 Svenskt biografiskt lexikon (Riksarkivet), ”Olavus Petri” (Gunnar T Westin). 135 Enligt Bibel 2000 lyder citatet i 2 Kr 19:6: ”…och han sade till dem: Ge akt på vad ni gör, ty det är inte på människors vägnar ni dömer utan på Herrens, och han är med er när ni dömer.” 136 Enligt Bibel 2000 lyder 5 Mos 1:17: ”Var inte partiska när ni dömer, lyssna lika noga på låg och hög. Frukta ingen människa, ty domen är Guds. Om någon sak blir för svår för er skall ni lägga fram den för mig, så skall jag lyssna.” 137 Munktell (1936), 137-139. 138 Svenskt biografiskt lexikon (Riksarkivet), ”Olavus Petri” (Gunnar T Westin). 43
3.3 LAURENTIUS PETRIS TID SOM ÄRKEBISKOP
3.3.1 ”Guds, och så vår egen lag” (1534-1535) Vid tiden för de av Olaus Petris senast författade och bevarade skrifterna hade brodern Laurentius Petri (1499-1573) varit verksam som ärkebiskop redan i ett tiotal år, utsedd år 1531. Liksom vad som i övrigt gäller för material från de tidiga reformatorerna är källorna få ifråga om vad Laurentius har lämnat efter sig. Sven Kjöllerström refererar dock till en rad källor i form av brev och skrivelser – med Gustav Vasa som avsändare – vilka daterats några år efter det att Laurentius tillträtt som ärkebiskop. Det är således inte kyrkan själv som är avsändare, men innehållet återspeglar den vikt som det under reformationens genomförande läggs vid att inte endast svensk lag ska gälla, utan också Guds lag. I dessa brev och skrivelser från kung Gustav Vasa – riktade till allmogen angående betalning av tionde – förekommer uttryck som ”Guds bud”, ”Guds befallning” och ”Guds skickelse. Exempel på sådana skrivelser är då Gustav Vasa skriver ”Guds lag och Sveriges lag” i ett brev per den 4 februari 1534 respektive ”Guds och Sveriges lag” i ett senare brev daterat den 8 februari 1535. Flera andra formuleringar med liknande betydelser förekommer i senare skrivelser – ”Guds och så vår egen Sveriges lag”, ”Guds och vår egen beskrivne lag”, dock att ”Guds och Sveriges lag” samt ”Guds och värdslig lag” är de två formuleringar som blir gängse använda.139
3.3.2 Introductorium theologicum (1539) – äktenskapshinder i andra Mosebok (1552) Hur meningen med Guds lag i det praktiska kyrkliga livet kan ta sig i uttryck när Laurentius själv står som författare framgår av Introductorium theologicum, en handskriven handbok som troligen tillkommit år 1539. Den nu verksamme teologen Remi Kick beskriver hur Laurentius i handboken ger föreskrifter om bröllop, mödrar efter förlossning, sjukbesök, tröst för döende liksom för dödsdömda, och att det är de ”Tio Guds ord” som används som biktspegel för den enskilda avlösningen (absolution, syndernas förlåtelse).140 En händelse som berör Gamla testamentets straffbud – och som involverar Laurentius i sin roll som ärkebiskop – inträffar då Gustav Vasa år 1552 står i begrepp att ingå äktenskap för tredje gången. Den tilltänkta bruden Katarina Stenbock (1525-1631) var systerdotter till Gustavs avlidna hustru Margareta Leijonhufvud (1515/16-1551). När Laurentius tillsänds ett brev av Västeråsbiskopen Henricus Johannis (d. 1556) med frågan om huruvida äktenskap i
139 Kjöllerström (1957), 7, med hänvisning till GVR, Gustav Vasas Registratur. 140 Laurentius Petri går dessutom i Introductorium theologicum emot Gustav Vasas angrepp i ett brev från den 24 april 1539 och då han beskyllt biskoparna för att vilja återfå det värdsliga svärdet. Remi Kick, ”Alt skal ther ährliga och skickeliga tilgå” Ordinariuis Erik Falck och ärkebiskop Laurentius Petri” i Vägen mot bekännelsen: perspektiv på organisation, bekännelsebildning och fromhetsliv i Skara stift ca 1540-1595. Red. Martin Berntson & Anna Minara Ciardi (Lund: Bibliotheca Theologiae Practicae: 97, 2014), 148-149. 44
sådant släktled kunde vara tillåtet, blev svaret att bibeln uttryckligen förbjuder äktenskap mellan släktingar i första graden samt att kyrkan alltid förbjudit äktenskap mellan släktingar till och med andra graden. Därtill samlades biskoparna i ett gemensamt uttalande som bekräftade vad Laurentius tidigare svarat. Biskoparna menade att patriarkerna i första Mosebok ej kunde användas som förebilder då ”Guds vilja hade förklarats i Lagen” samt att detta äktenskap kunde vålla skandal och förargelse – här anger Remi Kick ”kyrkotuktsstället” i Nya testamentets Matteus 18:7 – på ett sätt som utgjorde hinder i sig.141 Frågan blev emellertid avgjord efter att superintendenten Georg Norman142 (d. 1552/53) försökt att motbevisa biskoparna. Norman utgick från att ”allt som var nödvändigt för frälsningen” finns ”uttryckligen befallt i Skriften” och att det där ingenstans står något att läsa om förbud att gifta sig med systerdottern till sin avlidna fru. De kristna var bundna endast till den naturliga eller moraliska lagen – tio Guds bud – medan den i 3 Mosebok 18 hörde till den ceremoniella lagen som bara angick det judiska folket. Därför var biskoparnas argument om att giftermålet skulle strida mot bibeln enligt Norman ovidkommande. Fanns inga förbud fanns heller inget att förargas över, och om äktenskapet likväl hade hindrats på grund av förargelse skulle den sanna kristna friheten ej kunna nås fram till så som var förenligt med den ”nya” läran.143
3.3.3 Kyrkotuktstadgan (1561) I övrigt är de källor med anknytning till Guds lag och straffrätten som forskarna hänvisar till – och som i något avseende anses ha tillkommit genom Laurentius Petris egen medverkan – daterade efter Gustav Vasas regeringstid, på 1560-talet och tidigt 1570-tal. Laurentius hade redan tidigt yrkat på revision av kyrkobalken – det vill säga Upplandslagens kyrkobalk – men fått överge den tanken tillsvidare, skriver Sven Kjöllerström.144 Vad som åstadkoms under Laurentius´ tid som ärkebiskop är emellertid en ny kyrkoordning i två steg: en första år 1561 och en andra år 1571. Vid båda tillfällen antogs efter vissa redigeringar en rad delstatuter –
141 Mat 18:7 lyder enligt Bibel 2000: ”Ve dig, värld, med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilken de kommer”. I översättningen från 1917 lyder första meningen: ”Ve världen för förförelsers skull!” Detta bibelställe åsyftas när Bengt Hallgren utvecklar vad som kan anses vara Luthers syn på kyrkotukt. Hallgren utgår från att kyrkans ordningsfrågor var adiafora men påtalar också den diskussion som varit angående företalet till Luthers ”Deutsche Messe”; att Luther där skulle ha presenterat en organisationsform – i överensstämmelse med ”urkristendomens övernaturliga uppenbarelsenormer” – som får sin egen kyrkorätt utifrån kyrkotuktstället i verserna i Mat 18. Hallgren uttrycker emellertid ingen bestämd mening över vad han anser om detta samband. Bengt Hallgren, Kyrkotuktsfrågan: en systematisk studie av kyrkotukten i svensk frikyrklighet och hos Martin Luther (Stockholm: Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, 1963), 87-88. 142 Georg Norman var av Gustav Vasa förordnad (1539) som superintendent för ledning och kontroll över svenska kyrkan samt även utsedd till riksråd (1539/40) och hade även flera utlandsuppdrag. Svenskt biografiskt lexikon (Riksarkivet), ”Henricus Johannis” (Ivan Svalenius). 143 Remi Kick (2014), 150-152. 144 Sven Kjöllerström, Svenska kyrkans historia 2: Svenska förarbeten till kyrkoordningen av år 1571 (Stockholm: Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, 1940), 7-8. 45
stadfästa under perioden 1548-1561 – med föreskrifter om skolgång, helgdagar, prästernas från- och tillträde, pastorernas arbete, kyrkotukt, uppenbar skrift145, predikan samt även Vadstena artiklar146. Innehållet i den delstatut som avsåg kyrkotuktsstadga (1561) var således en alltigenom kyrklig rätt som innehöll vissa straffbestämmelser, vilka ej hänvisade till Guds eller Mose lag men som i vissa delar föregick kommande världsliga straffbestämmelser – om exempelvis osedlighet – så som sedan blir föreskrivet ett par år senare i 1563 års högmålspatent (se nedan 3.3.6) och senare även i 1608 års Appendix (4.2) vilket sammantaget illustreras i uppsatsens bilaga (sidan 81). Och, i kyrkotuktsstadgan från 1561, punkt 3, sägs nu att:
Mandråpare, horkarlar, kättare och andra sådana, som komma vnder vppenbara skrifft, skall presten intet befatta sigh medh och slå them vthur bann eller någon handel hafwa med them vtan förwisa them til ordinarium.
Kjöllerström lämnar här två kommentarer: 1) Huvudsyftet med kyrkostadgan förefaller ha varit att förhindra prästerna att själva handha kyrkotuktsmål med uppenbar skrift, och att de därför måste tillse att dessa ärenden överlämnas till biskopen.147 2) Regeln om att prästen skulle lämna över ärenden angående mandråpare och horkarlar etc till biskopen var en bestämmelse som Laurentius Petri hade hämtat direkt från de medeltida föreskrifterna om biskoparnas ”casus reservati” (reserverade fall)148. Hur prästen på egen hand kan ta sig an ”vppenbare syndare” föreskrivs dock i punkt 4, där det framgår att prästen först ska förmana, och att – efter tre förmaningar, och om den som felat inte velat rätta sig – vidta nästa åtgärd genom att lysa i bann, men först efter att ha givit det hela till känna för ”ordinario”.149 Kjöllerström tillägger att kyrkotuktstadgan visar exempel på en tendens – således tvärtemot vad som reformationen hittills verkat för – som uttrycker biskoparnas strävan att utöka sin jurisdiktion och domsrätt; att detta också sker då flera synder nu förs över till kyrkotukten, och således kyrkorätten.150 (Se
145 Laurentius Petris kyrkotuktsbestämmelser kan uppfattas som en viss återgång till medeltida tradition då han tillgriper en kyrklig botdisciplin – mot grova försyndelser – med offentlig syndabekännelse och bot av den skyldige, ”den uppenbara skriften” samt i de allra svåraste fallen ett straff genom skymflig utställning vid kyrkporten, järnbeslagning, tuktan med ris, bannlysning etc till den skyldiges förbättring. Svenskt biografiskt lexikon (Riksarkivet), ”Laurentius Petri, Ärkebiskop” (Olle Hellström). 146 Vadstena artiklar (1553) innehåller kompletterande föreskrifter till 1551 års stadga, i huvudsak om mässan samt därtill även om dop, äktenskaps ingående och upplösning, sjukbesök, odöpta barns begravning, prästutbildningen och prästernas predikningar samt kyrkors återinvigning. Kjöllerström (1940), 27. 147 Kjöllerström (1940), 24. Kjöllerström hänvisar här vidare till Hjalmar Holmquist, Svenska kyrkans historia III, 352. 148 Casus reservati är de fall inom den romersk-katolska kyrkan som kan medges absolution endast genom en auktoriserad präst. The New Schaff-Herzog Encyclopedia of Religious Knowledge, Vol. II: Basilica – Chambers, “CASUS RESERVATI”. 149 Kjöllerström (1940), 51. 150 Kjöllerström (1940), 24. 46
även ovan 2.1.6 respektive 2.3 om världslig och andlig domsrätt samt 2.5.3 om förändrad syn på kyrkotukten efter Uppsala möte 1593.)
3.3.4 Kröningspredikan (1561) Hjalmar Holmquist menar, att det från kyrkans sida – vid riksdagen i Arboga år 1561 liksom vid herredagen i Stockholm året därpå – bedrevs en kamp mot kalvinistisk påverkan. Laurentius Petri – som redan under trettio års tid verkat som ärkebiskop – hade emellertid vid den här tiden tagit ställning för Luther som den reformatoriske auktoriteten, och såg i lutheranerna ”sina bundsförvanter”.151 Och, liksom Sven Kjöllerström redogör Jan Eric Almquist för hur Laurentius redan i sin kröningspredikan152 (1561) passar på att låta den nye kungen Erik XIV förstå sin ärkebiskops uppfattning angående överhetens skyldigheter att vid dömande om straff ta hänsyn till Guds lag. Laurentius inleder med att ifrågasätta kungens rätt att benåda då han menar att det hör överheten till att i sitt kall och ämbete ”att hon hämnas och straffa skall dem, som lagvunna och döda äro”. Laurentius menar att överheten inte behöver frukta, ”lika som hon därmed skulle förtörna Gud, att hon rättvisligen straffar dem, som i sig förverkat hava, det vare sig vad det ock kan för straff, som landslag och sedvänja kräver” och syftar då på straff som ”svärd, stegel, galge, eld eller annat”. Överheten har däremot att frukta Gud den gången hon ”lagligt och rättvisligt straff nederlägger under barmhärtighetens skjul och namn”, eftersom detta inte är den rätta barmhärtigheten; den går tvärt emot vad som är Guds befallning och det meniga bästa. Här gör Laurentius en liknelse (direkt anspelning i den första strofen) med hur profeten Jeremia ger tillkänna att:
Förbannad vare den, som Herrans verk gör försummeligen, den som sitt svärd uppehåller, att det icke utgjuter blod 153… ty när välförtjänt straff icke haver sin rätta gång, utan de, som brottsliga äro, släppas onäpsta, då förökas ondskan och överdådigheten hos alla skalkar, däröver Gud svårliga varder förtörnad. Och händer det ganska sällan, att de, slippa, sig något bättra, utan liva ju sedan argare än någon tid förr, så att där de tillförene hava bedrivit ett dråp, hor, tjuveri etc,. där göra de sedan tre, fyra och än ofta flera.154
Vad som dock är än mer vedervärdigt för Laurentius, skriver Jan Eric Almquist, är att det förekommer missgärningar som enligt svensk lag inte alls är belagda med straff. Han nämner
151 Hjalmar Holmquist, D. Johannes Mattiae Gothus och hans plats i Sveriges kyrkliga utveckling: studie- och lärandetiden 1592-1643 (Uppsala: (1903), 43. 152 Dokumentets ursprungliga namn är: ”Een christeligh predican om werldzligh öffuerheet” daterat år 1561. Kjöllerström (1957), 17. 153 Enligt Bibel 2000 är lydelsen av Jer 48:10: ”Förbannad den som inte ivrigt utför Herrens verk! Förbannad den som tvekar att bloda ner sitt svärd!” 154 Almquist (1942), 8. 47
då avgudadyrkan, trolldom155, blodskam, gudsförsmädelse, mened och svordom. Laurentius uppmanar därför överheten tillse – ”om hon eljest kristen och gudfruktig vara vill” – att dessa handlingar kriminaliseras. Laurentius tillägger här, och upprepar sin liknelse hos Jeremia, att: ”Ty ändock landslag föga talar om sådana laster, så lärer oss dock naturen och Guds lag, att slikt måste hårdeligen straffas. Såsom ock den överdådiga skalken156, vilken i den tredje Mosebok säges hava bannat och försmädat Guds namn, vart stenad till döds”.157 Laurentius citerar här också en rad andra bibelspråk angående hur skyldiga till dessa brott måste – enligt Guds vilja – ”döden dö”.158 När så Kjöllerström ger sin redogörelse över Laurentius Petris kröningspredikan belyser han hur Laurentius vidrör förhållandet mellan Guds lag och den positiva rätten – således den gällande lagen som ska efterlevs och dömas efter – genom att betona att all god och rätt lag måste vara i överensstämmelse med ”naturen eller Guds beskrivna lag”. Lagarna ska vara ”de bästa och rättaste, som efter landets lägenhet närmast följa tio Guds bud och kärlekens regel”. Och Laurentius nämner Erik den helige (d. omkr. 1160) som en ”lovlig furste”, men också en ”rättsinnig kristen och enkannerligen Guds tjänare” som hade förbättrat Sveriges lagbok från att ha haft inslag av ”hednisk villa och mening” till att stämma ”överens med naturen och Guds beskrivna lag”. Likaså omtalas Birger Jarl (d. 1266) som Laurentius menar hade stiftat nya lagar med ursprung ”både av naturlig och Guds beskrivna lag”.159
3.3.5 En predikan mot mandråp (1562) År 1562 – alltså ett år efter kröningspredikan över Erik XIV (1533-1577) som efterträtt sin far Gustav Vasa –– ger Laurentius Petri ut en propagandaskrift med titeln En predikan om mandråp. Laurentius invänder här med kraft mot den svenska, urgamla rätten – grundad i sedvänja – att låta en dråpare få sitt liv skonat; ”lösa sitt liv med penningar”. Detta var nämligen en princip som Laurentius menade stod i strid mot Mose lag. Därför, om överheten inte underordnar sig Guds vilja i detta fall gör den sig också delaktig i dråpet samt medverkar till att ”draga krig och blodsutgjutelse över hela riket såsom synbara tecken på den Högstes förtörnelse”. Samtidigt var det inte okänt för Laurentius att det fanns uppfattningar om att Mose
155 Laurentius uppfattning som Almquist citerar antas syfta på att trolldom inte är generellt straffbart; endast då gärningen orsakat skada. Se också bilaga, sidan 81. 156 Skalk – att vara skalkaktig – är ett äldre ord för skälm, skurk, från det forntyska scalc, schalk, en tjänare; simpel person. Nationalencyklopedin, ”Skalk”. 157 Citatet från Laurentius Petri antas anspela på 3 Mos 24:14, som enligt Bibel 2000 lyder: ”För ut hädaren utanför lägret; sedan må alla som hörde det lägga sina händer på hans huvud, och må så hela menigheten stena honom.” 158 Almquist (1942), 8-9. 159 Kjöllerström (1957), 17. 48
lag inte skulle vara bindande för kristna då flera förekommande regler tvivelsutan endast var ägnade åt judafolket, skriver Jan Eric Almquist. Men Laurentius hänvisar även till den naturliga rätten och skriver: ”att detta budet, att mandråpare skola straffas till livet, skulle ock vara av de samma judiska lagar, det nekar jag och säger tvärtom, att det i sanning förpliktar icke allenast judafolket utan jämväl alla människor i hela världen… Ty att också själva naturen giver och stadgar denna rätten, nämligen att en detsamma lida måste igen, som han gör enom androm”. Således argumenterar Laurentius även för att vedergällningsprincipen – det vill säga talionsprincipen – ska tillämpas. Om en domare däremot väljer att låta landets sed gå före Guds lag och stränga befallning, menar Laurentius att domaren också ”giver dråparen frid och låter honom komma till penningböter, så må han se till, huru han sin gärning för Gud svara vill”. Almquist tillägger att det ur Laurentius´ formuleringar knappast är svårt att se sambandet med innehållet i det kommande patent om högmålssaker (se nedan 3.3.6) som Erik XIV kommer att utfärda året därpå, år 1563; att den uppenbara upphovsmannen till detta patent är Laurentius Petri, dåvarande ärkebiskop.160 Sven Kjöllerström för sin del är mera försiktig i sin bedömning och menar att de svenska reformatorerna visserligen gör inlägg i den pågående – samtida – debatten, men att det nog ändå inte föreligger något direkt samband mellan Laurentius´ predikan om mandråp och just högmålspatentet. Orsaken är, menar Kjöllerström, patentet skulle utfärdas på grund av den då politiskt oroliga situationen.161 När Kjöllerström behandlar Laurentius Petris predikan berörs också frågan om konungens rätt att benåda. Laurentius – vars ståndpunkt är att dödsstraff för vissa brott är befogade – hänvisar till Matteus 26:52: ”Alla de som taga till svärd, de skola förgås med svärd”.162 Kjöllerström menar då att Laurentius gör ett försök att styrka att dödsstraffet för dråp innefattas i Guds lag och därför måste tillämpas. Vidare menar Kjöllerström att Laurentius är av den åsikten att eftersom dödsstraffet ej endast finns i Mose lag ”utan också uti all landslag, både hos kristna och okristna de som eljest naturen efterfölja”, var detta en lag som blivit insatt av Gud ”långt före Mose tid”. Det är med den argumentationen som ärkebiskop Laurentius med kraft vänder sig mot att ersätta dödsstraffet med penningböter. Och, Laurentius´ utgångspunkt
160 Almquist (1942), 9. 161 Kjöllerström anser att tillkomsten av högmålspatentet hör samman med de beredskapsåtgärder som Erik XIV vidtar våren 1563 till följd av 1) aktionen mot brodern Johan som är hertig av Finland, 2) ett oundvikligt krig med Danmark, och 3) allmogens oro för att vårarbetet skulle påverkas av ogynnsam väderlek. Kjöllerström (1957), 46. 162 Kjöllerström anger att bibelcitatet skulle ha varit Mat 26:42, dock att det bör vara 26:52, vars lydelse i Bibel 2000 är: ”Då sade Jesus till honom: ”Stick tillbaka ditt svärd. Alla som griper till svärd skall dödas med svärd.”. Kjöllerström (1957), 38. 49
är inte att styrka resonemanget med åberopande av Mose lag, utan med Guds och naturens lag, skriver Kjöllerström.163
3.3.6 Patent om högmålssaker (1563) Med Erik XIV som kung sker enligt Sven Kjöllerström en ”märklig förändring i kyrkligt avseende” då Erik – som själv är intresserad av teologi ” – ställer sig i spetsen för de svenska kyrkomän som kräver ytterligare reformer för att rensa ut all ”papistisk surdeg”.164 Kjöllerström påtalar också hur Erik år 1561 yttrat sig om ”all kristen och naturlig lag” liksom om ”Guds och naturens lag”.165 Och, Erik ville se en revidering av kyrkobalken vilken han ansåg innehöll ”onyttiga” punkter som grundats på ”papistiske läro”.166 Det samma hade ärkebiskopen Laurentius Petri haft för avsikt att åstadkomma, trettio år tidigare. Dock var Laurentius nu inte längre lika angelägen, och prästernas svar på Eriks framställan blev – utan att vara helt avvisande – så ”undvikande som möjligt”, skriver Kjöllerström. Vad som under Laurentius Petris ämbetstid utfärdas är emellertid patent om högmålsbrott, den 1 maj 1563, i vilket det blir stadgat att alla högmålsbrott ska avgöras vid häradsrätten. Och som högmålsbrott betraktas nu alla förseelser mot Guds lag eller tio Guds bud.167 När Kjöllerström redogör för den här händelsen hänvisar han i stora delar till Almquist, som menar att det är Laurentius´ synpunkter och uppfattningar som – utan att han själv är författaren – genomsyrar lagtexten168 och vars föreskrivna brott och straffpåföljder (här markerat kursivt) lyder enligt följande:
…för dessa följande överträdelser, såsom är Guds förhädelse och föraktelse, förräderi, mord, uppenbart hor, frändesämjespield, våldtäkt, tidelag med oskäligt kreatur och andra slika laster, utan att då sådana saker förekommer skall de utan allt uppskov vara inför en sittande rätt förhörda och rannsakade och dömda och sedan med straffet fullföljt, efter den sentens och dom, som där bliver fälld och given; anseendes att Gud allsmäktig själv så haver befallt uti sin heliga lag, giver också naturliga skäl och förnuft det med att de som sådant bedriva icke skola utan livsstraff undkomma… 169
163 Kjöllerström (1957), 38-39. 164 Kjöllerström (1957), 39. 165 Kjöllerström (1957), 17. 166 Kjöllerström (1940), 30-34. 167 Kjöllerström (1957), 48 och 51. 168 Almquist (1942), 10. 169 Christian Häthén och Per Nilzén, Svensk historisk lagbok – rättshistoriska källtexter (Studentlitteratur, 2004), 53. 50
Jan Eric Almquist själv gör den kommentaren att det kan tycka sig märkligt att dråp ej finns med bland de angivna brottsliga handlingarna (så som senare sker i 1608 års Appendix). Dessutom, våldtäkt var redan straffbelagd i Edsöresbalken kap 12 vilket säkerligen skapat förvirring. Mest betänkligt finner Almquist – ur kyrkopolitisk synpunkt – att kung Erik i patentet låtit lämna en öppen utgång för sig själv, att som kung kunna ingripa, så som det sägs i de avslutande orden ”Dock skall vår kungliga auktoritet härutinnan icke uti någon måtto varda förtaget till att benåda och straffa vem om synes”. Och, tyngden bakom åtgärden att utfärda detta högsmålspatent antyder Almquist ha blivit bekräftat genom att det omgående gick till trycket för spridning.170 När Kjöllerström kommenterar möjligheten för kungen att benåda menar han att vad Erik XIV på ett ”äkta reformatoriskt sätt” (genom patentet) nu gör är att skilja mellan Guds bud, och människobud. Enligt Laurentius Petri och prästerna i övrigt, menar Kjöllerström, borde benådning dock ej få förekomma i fråga om brott mot Guds och naturens lag, eller mot de tio buden.171 Kjöllerström förklarar då att: ”Denna norm är hos Erik XIV ersatt av talet om vad Gud själv förbjudit och vad Gud själv befallt i sin heliga lag. Dessa uttryck kunna i varje fall åsyfta sådana brott, som uttryckligen vore belagda med dödsstraff i Mose lag. Med tiden segrade den här legalistiska uppfattningen172, trots att den var tämligen främmande för de lutherska reformatorerna, skriver Kjöllerström.173 Med högmålspatentet följer likväl att kyrkan lyckats få tillstånd en princip som innebar att hor – i överensstämmelse med vad som ansågs vara Guds lag – skulle straffats med döden.174 Dock lär domstolarna – oberoende av varandra, som Almquist påpekar – istället följt landslagens princip om att dödsstraffet var avhängigt målsägarens ”fria skön”175. Ytterligare ett skäl till att detta patent aldrig fick någon större betydelse i praktiken berodde på att frälset allt sedan medeltiden ansågs vara ”konung över sin landbo” (pretention, anspråk); att de ägde rätt att uppbära andelen av böter (saköre) som betalades som straff för begångna brott. En
170 Almquist (1942), 11. Almquist klargör ej här att dråp också var straffbart enligt landslagen. 171 Kjöllerström (1957), 50. 172 Legalitetsprincipen: ”En gärnings straffbarhet och straff ska framgå av lagen”. Nationalencyklopedin. 173 Kjöllerström (1957) 50-51. 174 Berntson skriver att äktenskapet var högt värderat av reformatorerna, och eftersom reformatorerna förkastade celibatet blev det viktigt att alla gifte sig. Från Luthers sida fanns tveksamhet mot kyskhetslöftet eftersom han ansåg det strida mot Guds plan för sin skapelse, och sexualitet var i sig inte något som reformatorerna uppfattade som synd dock att sexualiteten skulle bejakas inom äktenskapet. Emellertid bidrog reformationen till ökad kontroll av kvinnors sexualitet vilket har förknippats med upplösningen av nunneklostren; att kvinnor tvingades in i ett mansdominerat familjeliv. Martin Berntson, Kättarland: en bok om reformationen i Sverige (Skellefteå: Artos & Norma, 2017), 270-272. 175 Med ”fria skön” förstås här den fria bedömningen, hos den part som otroheten begåtts mot, att driva målet vidare eller inte. Se även fotnot 212. 51
frälseman, förklarar Almquist, hade därför inget intresse av att se bötesstraff bli omvandlat till dödsstraff och var heller inte motiverad till att påverka domstolar och fogdar till annat än att fortsätta döma till böter. Detta förklarar också vissa formuleringar i patentet; att lagstiftaren – kung Erik – vänder sig specifikt till ”trogne undersåtar, furstar, grevar, friherrar, friborna frälsemän” och först därefter ”så och våra och kronans skattskyldiga bönder och alla andra som är byggande och boende uti…”. 176 Dock finns i källorna tänkeböcker (se fotnot 105) med anteckningar om hur dödsstraff blev verkställda efter det att patentet trätt i kraft. Redan i juni 1563, i Stockholm, dömdes en man som ”belägrat två systrar”, och i tänkeboken står att läsa att alla tre ”dömdes de till svärd och rättades samma dag på Södermalm…”, skriver Kjöllerström. Dödsstraff för dråp177 finns också dokumenterat (år 1565 och 1566), liksom för hor, dubbelt hor samt bigami. Men, Kjöllerström håller med Almquist och skriver att: ”Det kungliga patentet om högmålsbrott av år 1563 överlevde näppeligen sin upphovsman”.178
3.3.7 1571 års kyrkoordning och 1575 års stadga om skärpt kyrkotukt Som ovan nämnts (se 3.3.3 angående kyrkotuktstadga) är det Laurentius Petri som lägger fram förslaget till det som blir 1571 års kyrkoordning179, och sittande kung är då kung Johan III. Den nya kyrkoordningen blir dessutom antagen – eller snarare ”godkänd” – av det församlade prästerskapet vid kyrkomötet i Uppsala 1572.180 Sven Kjöllerström anknyter här till Laurentius´ kröningspredikan (1561) – se ovan 3.2.4 – när Laurentius nu i kyrkoordningen upprepar de ord han yttrat angående överhetens ämbete: att konungen inte bara ska ägna sig åt det världsliga utan också till det som ”hör till gudomlig ära”; att båda Mose tavlor är ”alltsammans Guds bud såväl som de som Gud själv egentligen
176 Almquist (1942), 11-12. 177 Det noterats att högmålspatentet från år 1563 ej omfattar dråp och det ej framgår i läsningen av Kjöllerström vilken lag som tillämpats inför den avrättning som dokumenterats. Emellertid, enligt en utgåva från 1726 föreskrev landslagens högmålsbalk (kap II) straff för vissa dråp (förälder som dräper barn, och barn som dräper förälder), Sveriges Rijkes landslag, (J. H. Werner, 1726), 723. 178 Kjöllerström (1957), 52. 179 Lars Eckerdal skriver att det efter brytningen med Rom vid ett kyrkomöte 1536 fattades en rad beslut angående kyrkans huvuduppgift att sörja för ett ordnat kyrko- och församlingsliv. Ärkebiskopen Laurentius Petri drev verket vidare, bland annat vid biskopsmöten. Redan år 1561 lämnade Laurentius fram ett renskrivet och fullständigt förslag som aldrig blev auktoriserat av Erik XIV dock att det spreds avskrifter och att kyrkoordningen förmodligen blev efterlevt i praktiken. Lars Eckerdal, ”Från kyrkobalken 1296 till Kyrkoordning för Svenska kyrkan 1999” i Kyrklig rätt och kyrklig orätt – kyrkorättsliga perspektiv. Red. Martin Berntson & Ciardi (Lund: Bibliotheca Theologiae Practicae: 97, 2016), 230. Angående innehållet i kyrkoordningen skriver Tom Randgard att den snarare än lagar och föreskrifter utgör en blandning av bekännelseskrift, kyrkohandbok och lärobok i praktisk teologi med principer om kyrkans verksamhet – gudstjänst, predikan, förrättningar, själavård och den allmänna undervisningen. Tom Randgard, ”Svensk kyrkorätt – en kortfattad, historisk och tematisk genomgång” i Med god ordning och efter Guds vilja: en antologi om kyrkorätt. Red. Leif Nordenstrom (Skellefteå: Artos & Norma, 2019), 48. 180 Kjöllerström skriver här dessutom att 1571 års kyrkoordning därmed fick ”kyrklig sanktion” (1940), 34. 52
pågälla som de andra, vilka oss människor vidkomma, äro överheten befallen”.181 Vidare skriver Kjöllerström att Laurentius visserligen vid upprepade tillfällen kritiserat den uppenbara skriften – samt varnat för ”det papistiska missbruket” – i avsikten att låta akten med uppenbar skrift få en evangelisk innebörd. Torts detta försvarar Laurentius den medeltida plikten, och den nya kyrkoordningens kapitel om uppenbar skrift blir något utökat jämfört med vad som blev infört i kyrkoordningen 1561.182 Några år senare, år 1575, antas av Johan III en stadga med skärpt kyrkotukt i tio artiklar varav den första föreskriver att ”den som bruka skämtsamt tal om Gud och mot hans heliga lag, ordning och sakramenten skola straffas till livet, såvida de icke be om nåd och göra allvarlig bot”. Och den som blir påkommen med att bruka ”ohövligt snack” ska mista rygghuden eller böta 6 mark. Straffet för den som uteblir från kyrkan är att bli hudflängt av kyrkoherden själv.183
3.4 LAURENTIUS PETRI GOTHUS´ TID SOM ÄRKEBISKOP
3.4.1 Stadga om horsaker (1577) Tre år efter det att Laurentius Petri Gothus (1529/30-1579) tillträtt som ny ärkebiskop – och då Johan III är kung sedan ett tiotal år tillbaka – utfärdas en stadga om horsaker mm. Stadgan finns ej bevarad i original men väl i avskrifter och är daterad med årtalet 1577. Jan Eric Almquist skriver att det i tidigare litteratur förts fram påståenden om att det skulle röra sig om ett uteslutande kyrkligt förslag som aldrig hade blivit sanktionerat av Johan III. Almquist vill dock inte stödja den hypotesen, och menar att stadgan blev tillämpad ”överallt i praktiken” fram till mitten av 1600. Stadgan finns dessutom omnämnd i en samtida doktrin (kommentarer i juridisk litteratur). Dessutom menar Almquist att vad som föreskrivs i stadgan inte överensstämmer med det samtida prästerskapets åsikter i saken, varför det skulle vara orimligt att stadgan var ett förslag pådrivet av endast kyrkan. Istället tror Almquist att stadgan bygger på en kompromiss mellan världsliga och andliga intressen. Almquist understryker att 1577 års stadga endast reglerade dubbelt hor – otro, där båda är gifta med annan – och menar att de andliga intressena inte borde ha varit lika angelägna för de fall där kvinnan var ogift eftersom Mose lag inte innefattar någon bestämmelse om detta förhållande, utan endast om gift kvinnas hor. Dock hade lutherska kyrkan tagit intryck av den katolska lärans strävan att – i detta avseende – likställa man och kvinna; att ”horkarlen” i alla händelser skulle jämställas med ”horkonan”; att kyrkan i båda fallen åberopat Guds lag samtidigt som kyrkan ”medvetet blundade” för att det i Mose
181 Kjöllerström (1957), 24-25. 182 Kjöllerström (1957), 61. 183 Kjöllerström (1957), 56-57. 53
lag stadgats om dödsstraff endast för ”den som bedriver hor med någon annan mans hustru. Den kanoniska rätten såg särskilt strängt på dubbel hor – alltså ”utomäktenskapligt lägersmål” mellan gifta personer – och det var detta strängare synsätt som nu blev upptaget i 1577 års stadga då de två brottslingarna redan vid ”första resan” straffades till att mista livet. Att horkarlen kunde klara sig med livet i behåll genom konungens nåd var dock en klart ”anti- kyrklig ståndpunkt”, skriver Almquist.184
3.4.2 Plakat om ”uppenbara laster och grova synder” (1578) Som en uppföljning av 1563 års högmålspatent – och i samband med stadgan om horsaker – utfärdar Johan III år 1578 ett plakat i vilket det klagas över att ”många uppenbara laster och grova synder” tilltagit. Laster och synder som särskilt nämns i plakatet är: gudsförsmädelse, mord, dråp, blodskam, hor och våldsverkan. I plakatet sägs också att anledningen till att dessa syndiga handlingar blivit än mer vanliga beror på att dessa brott inte straffas enligt gällande lag (patentet om högmålsbrotten från 1563). I plakatet anmärker kungen vidare på att frälsemän som i sin position haft rätt att ta upp böter gjort detta även i fråga om högmålsbrotten, utan kungens vetskap och samtycke. Detta förfarande förbjuds nu – än en gång – genom plakatet och med hänvisning till att det endast är konungen som har rätt att benåda från dödsstraff.185
184 Almquist (1942), 10-13. 185 Almquist (1942), 11. 54
4. Appendix till Kristofers landslag, 1608
4.1 DEN KYRKOPOLITISKA SITUATIONEN
4.1.1 Tiden efter Uppsala möte När Hjalmar Holmquist beskriver tiden efter Uppsala möte (år 1593) är det en splittrad och långt ifrån enhetlig kyrklig och religiös situation som råder. Fortfarande hålls katolska gudstjänster, och i Vadstena kloster finns aktiv verksamhet fram tills att det slutligen stängs år 1595. Dessutom pågår planer om att klyva riket i två delar för att låta den östra rikshalvan – Finland och Livland – ledas av en katolsk furste. Prästerskapet – och även adeln – är missnöjda med sina privilegier. Den nykrönte Sigismund förhalar, och hertig Karl som konkurrerar om kungamakten har ej intresse av annat än att hävda regentens högsta kyrkliga befogenhet – så som att utse biskopar – och är främmande för idén att kyrkan skulle ställas utanför övriga samhällslivet. Prästerna är inte villiga att helt ge vika, och privilegier skaffas i direktförhandlingar med kungen – inte i samverkan med rikets ständer – då det från prästernas sida finns en strategi att åstadkomma en kyrkolagstiftning. Det politiskt spända läget är dessutom sådant att prästerna ansåg att hertigen är den verklige regenten i Sverige, inte brorsonen Sigismund. Dock råder fortsatt konflikt i synen på kyrkans självständighet, och Holmquist menar att prästerna låter konflikten få ett innehåll i form av teologiskt-religiös motsättning mellan den rena evangeliska läran och hertig Karls kalvinism.186 Kyrkohistorikern Holmquist förefaller här – som tidigare – inte helt kunna dölja sin beundran för Karl, oavsett vad som försiggår i kontakterna med prästerskapet.
4.1.2 Prästernas kritik mot hertig Karls kalvinism Den till och från öppna konflikten mellan ärkebiskopen Olaus Martini som tillträtt år 1600 (se även ovan 2.5.2) och hertig Karl når sitt fulla utbrott vid riksdagen 1602, skriver Hjalmar Holmquist. Karl litade inte på att prästerskapets ortodoxa lutherdom skulle ”stå fast gentemot den stora faran från Rom”, eller klara att ”undgå frestelsen att utvecklas till en ny hierakism”; som en ny typ av papism. Ärkebiskopen å sin sida begärde att Karl skulle krönas och då försäkra sig om att följa den Augsburgska bekännelsen och vad som i övrigt beslutades vid Uppsala möte om den gamla handbokens ceremonier, menar Holmquist.187 Ärkebiskopen reagerar också över att Karl anlitat en tysk predikant, Theodor Micronius188 vilken ansågs vara reformert med
186 Hjalmar Holmquist, Svenska kyrkans historia 3; Reformationstidevarvet 1521-1611 (Stockholm: Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, 1933) del II, 183. 187 Holmquist (1933) del II, 248. 188 Uppgift om födelse- och dödsår saknas. 55
dragning åt den ”rent kalvinistiska predestinationsläran”. Efter att Micronious blivit kallad till förhör hos ärkebiskopen och rikets biskopar – under riksdagen – begärs hos Karl att han utvisar sin öppet kalvinistiske predikant.189 Sven Kjöllerström anser att det kalvinistiska synsättet hos Karl IX blir återspeglat bland annat i hans katekes – utgiven år 1604 – angående bildförbudet och vissa kyrkliga ceremonier, vilket ärkebiskopen Olaus Martini öppet opponerat mot.190 Vad gäller Olaus Martinis aversion mot det kalvinistiska bildförbudet – med hänvisning till att detta förbud skulle vara knutet till den första tavlan som ett fjärde bud – berodde detta på att en sådan uppfattning ansågs ha sin grund hos kyrkofadern Origenes (ca 185 - ca 254) vilken Martini ansåg vara kättersk och därför var sträng motståndare till, skriver Kjöllerström.191
4.1.3 Nya teologiska strömningar och positioner – högortodoxis tid Även inom de kyrkliga leden sker förändringar, så som Hjalmar Holmquist påtalar utifrån förhållandena kring år 1604 och katekesstriden med tre sinsemellan bekämpande huvudlinjer: 1) Den ännu mest dominerande är den äldre ramistiska Uppsalaskolan vars främsta företrädare är de båda blivande ärkebiskoparna Olaus Martini (se ovan 2.5.2) samt Laurentius Paulinus Gothus (1565-1646, se även nedan 4.4.3) som hade haft uppdrag som sekreterare under Uppsala möte. 2) Den skolastiska, nyaristoteliska lutherdomen som introducerats genom Johannes Rudbeckius192 (1581-1646) och Johannes Canuti Lenaeus193 (1573-1669) som betraktade bibeln som enda utgångspunkt (principium primum) för teologin samt hänvisade till den tidiga kyrkans tradition – framför allt Augustinus – i sin avgörande vid argumentation.194 Holmquist nämner i sammanhanget också att den melachthonska filosofin – som länge fått stå tillbaka för ramismen – hade sökt stöd för att klargöra och motivera religionens innehåll i studier av Aristoteles. 3) Ytterligare en front hade bildats av två nära medarbetare till Karl: Johannes
189 Holmquist (1933) del II, 249-250. 190 Sven Kjöllerström, Guds och Sveriges lag under reformationstiden: en kyrkorättslig studie (Gleerups förlag, 1957), 68-70. 191 Kjöllerström (1957), 73-74. 192 Johannes Rudbeckius hade studerat bland annat i Wittenberg, utsågs till professor i matematik (1004), i hebreiska (1609), i teologi (1613) samt tillträdde som biskop i Västerås (1619). Svenskt biografiskt lexikon (Riksarkivet), ”Johannes Rudbeckius”. 193 Johannes Canuti Lenaeus hade studerat i både Wittenberg och Rostock, utsågs till professor i grekiska och hebreiska vid Uppsala universitet (1610) och i teologi (1613), domprost i Uppsala (16 38) samt ärkebiskop (1647) samt prästeståndets talman under perioden 1649-1664. Svenskt biografiskt lexikon (Riksarkivet), ”Johannes Canuti Lenæus” (Harry Hermerén). 194 Nationalencyklopedin, ”Ortodoxi”. 56
Bureus195 (1568-1652) samt Johan Skytte196 (1577-1645) vilka båda var intresserade av mystik och spiritualism samtidigt som de var skolade i den ramistiska traditionen.197 De nya strömningarna gör att Karl IX möter ett nytt slags motstånd – så som i utgivningen av sin katekes – och Holmquist menar att nu är den ”begynnande högortodoxiens tid”.198 Vidare framgår i det fortsatta händelseförloppet att Skytte blir den som tar sig an att på Karls uppdrag utarbeta förslag till ny kyrkobalk som inkluderar dödsstraff baserat på straffbud i Gamla testamentet (se nedan 4.4.1) året efter stadfästandet av 1608 års Appendix. Dessförinnan – sommaren 1606 – tar Karl ett initiativ som skulle innebära att biskoparna ej längre har rätt att utse präster utan bifall från Karl själv samt rådet.199 I hätsk skriftväxling med anklagelser respektive försvar mellan ärkebiskopen och Karl noteras bland annat det som Holmquist menar vara den alltid så ”brännande frågan om tro och vetande”. Både Olaus Martini och Karl IX erkände nämligen ”förnuftets otillräcklighet gentemot trosmysteriet”. Det som skiljde dem åt var att Olaus Martini utgick från en sanningsnorm baserat på de lutherska bekännelseskrifterna, medan Karl IX endast ville kännas vid bibeln som norm förnuftet, skriver Holmquist.200
4.1.4 Karl IX kröning (1607) – tillfällig kyrkofred Inför Karl IX kröningsriksdag år 1607 i Uppsala hade präster, borgare och bönder krävt att Karl i sin kungaförsäkran uttryckligen skulle förbinda sig till den Augsburgska bekännelsen samt allt vad som i övrigt skulle gälla enligt Uppsala mötesbeslut. Hjalmar Holmquist menar att skrivelsen från de tre stånden var författad av ärkebiskopen Olaus Martini.201 Karl var dock av utrikespolitiska skäl ej villig att förbinda sig vid ett fördömande av ”kalvinister och zwinglianer”202, och menade att Uppsala möte endast hade varit tillkallat för att avskaffa den religion som införts av Johan III. Dock accepterade Karl den Augsburgska bekännelsen, för det fall bibeln sattes främst: ”Den profetiska och apostoliska Skrift, därpå den augsburgska
195 Johannes Bureus började sin tjänst 1590 hos hertig Karl samt var en av notarierna vid Uppsala möte 1593. Som självlärd i hebreiska deltog han i arbetet med att övervaka tryckningen av bibeln. Bland övriga uppdrag märks utarbetande av lexikon samt forntidsforskning. Svenskt biografiskt lexikon (Riksarkivet), ”Johan Bure” (E. Vennberg). 196 Johan Skytte hade med stöd av hertig Karl studerat vid flera universitet i Tyskland – bland annat teologi, juridik och matematik – under perioden 1592-1601. Skytte utsågs till riksråd samt erhöll flera offentliga uppdrag, däribland som kansler för Uppsala universitet (1622). Svenskt biografiskt lexikon (Riksarkivet), ”Johan Skytte” (Erland Sellberg). 197 Holmquist (1933) del II, 257-260. 198 Holmquist (1933) del II, 272 199 Holmquist (1933) del II, 281. 200 Holmquist (1933) del II, 282. 201 Holmquist (1933) del II, 290. 202 Holmquist påminner här om att det nya Göteborg höll på att anläggas ute på Hisingen samma år (1604) samt att utbyggnaden mest sköttes av ”inkallade utlänningar” som i huvudsak var holländare samt att det där bildats en reformert församling. Holmquist (1933) del II, 269. 57
konfessionen grundad är” är en för Karl typisk formulering, menar Hjalmar Holmquist. Under förhandlingarna med prästerskapet hotade Karl ett slag att resa hem till sitt furstendöme och menade de kunde ta tillbaka Sigismund eller vem de nu önskade se som kung”.203 Holmquist redogör vidare för det tillstånd som han kallar ”kyrklig fred” – vilket infaller just året 1608 – som ett uppehåll i de spänningsfyllda relationer som varit mellan kyrkan och Karl IX. Vändpunkten inträffar – om nu Holmquist förstås rätt – vid mötet i Örebro 1608, och då i samband med en kontrovers om ceremonierna. Holmquist skriver att det ”kom en helt annan ton och hållning hos prästerskapet” jämfört med hur det varit i tidigare strider. Nu var inte längre tal om Karls ”kalvinistiska tendenser” och Karl ber prästerna om samtycke till att se över katekesen, kyrkoordningen och handboken för att revidera dessa ”efter Guds ord”. Prästerna accepterade med förbehållet att revisionen skulle utföras av dem – inom sig – för att sedan utfärdas i kungens namn, vilket Karl samtyckte till. Och därmed var den mångåriga striden mellan prästerna och Karl över, anser Holmquist.204 När Karl sedan avvisar prästernas förslag till kyrkoordning – som utarbetats samma år, 1608 – menar Holmquist att prästerna nu väljer att hålla fast vid ”osäkerhetstillståndet” – till följd av den ännu gällande kyrkoordningen från 1571 – i fråga om relationen mellan andlig och världslig makt. Kyrkan skulle förhålla sig passiv i frågan så länge Karl regerade, anser Holmquist.205 Och, i slutet av året 1608, den 20 december, stadfästs Appendix till Kristofers landslag, av Karl och rådet. Året efter avlider Olaus Martini. En ny och genomarbetad kyrkolagstiftning antas som sagt först flera decennier senare genom 1686 kyrkolag.
4.2 TILLKOMST OCH INNEHÅLL
4.2.1 Rosengrenska förslaget till ny kyrkobalk 1604-05, incestbrott till ”elden dömda” Övertygelsen och om att lagstifta enligt Guds lag var inte endast föremål för kyrkans och kungamaktens intresse då även bönderna vid riksdagen 1602 hade yrkat om en ny landslag som skulle stå i överensstämmelse med ”Guds lag, som alla värdsliga lagars moder”, skriver Sven Kjöllerström.206 Ett av de förslag till ny kyrkobalk som lades fram var det så kallade Rosengrenska förslaget (år 1604-1605, eller möjligen 1608) i vilket det görs hänvisningar till Gamla testamentets straffbud för vissa brott. Bland annat sägs att: ”I lika måtto vilja vi ock, att man uti högmåls och andra sådana grava saker, som äro mened, Guds lastande, svärjande, dråp,
203 Holmquist (1933) del II, 267-68. 204 Holmquist (1933) del II, 287-288. 205 Holmquist (1933) del II, 290 och 294. 206 Kjöllerström (1957), 17-18. 58
hor… falskt vittne och annat sådant, rätter sig efter Guds lag, som i den h. Skrift är författad, och härefter skall vara införd”.207 Som Jan Eric Almquist påtalar knyter det Rosengrenska förslaget dessutom an till incestbrotten på sådant sätt som här i uppsatsen ovan redogjorts för (3.1) utifrån två olika analyser – Kjöllerströms respektive Almquists egen – om sambandet mellan 1439 års straffordning och Västerås stadga 1528 ifråga om straffbud från Gamla testamentet att skyldiga till incest mister livet med bränning. Det vill säga, oavsett om bestämmelsen i dessa handskrifter – i två olika versioner, vilka tillfogats 1439 års straffordning som tillägg till Kristofers landslag – var legalt stadfäst eller en falsk efterkonstruktion, var den en realitet i tillämpningen. Och, Almquist hänvisar till Kjöllerström som tidigare påpekat att författaren till det Rosengrenska lagförslaget208 i arbete åren 1604-1605 hade haft tillgång till båda versionerna av handskrifterna och ”gjort en syntes av bägge”.209 Den sammanfogade lagtexten i det Rosengrenska förslaget om straffbud för incest löd: ”Där Gud förbjude, att så stor synd och missgärning bedrives, att fadern belägrar sig med sin dotter eller sonen sin moder eller ock brodern och systern tillsammans, eller ock fadern och sonen belägra en kvinna både henne och dem vetandes, att de så skylda äro, eller ock en man belägrar både modern och dottern vetandes; då skola de, som sådant bedriva, till elden dömda bliva…”.210
4.2.2 Stadfästandet av 1608 års Appendix – brott och straffbud När Appendix stadfästs och trycks år 1608 tillsammans med Kristofers landslag – alltjämt gällande från 1442, men endast existerat som handskrift – är det Karl IX och rådet som fattar beslutet. Samtidigt upphävs Upplandslagens kyrkobalk att gälla i strafftillämpning211, för att tillsvidare ersättas med straffreglerna i Appendix som omfattar sex brottsrubriceringar – i stora drag motsvarande vad som stadgats i högmålspatentet från 1563. Straffbuden anses utgå från 2a, 4e 5e, 6e, och 8e av dekalogens tio Guds bud, och lyder i en kraftigt nedkortad version med rubriker och straffpåföljder enligt följande:
207 Holmquist (1933) del II, 295. 208 Det Rosengrenska förslaget är att uppfatta som adelns lagförslag till ny kyrkobalk. Förslaget – som ej finns bevarat i samtida handskrifter – kallas det Rosengrenska till följd av att efternamnet Rosengren – frälsemannen Ture Rosengren (1548-1611) – står först på den lista, i tre av handskrifterna, över dem som utarbetat det. Det finns en annan version av listan som nämner Rosengren efter två av Karl IX:s riksråd och som säger att förslaget utarbetats 1608. Möjligen kan den andra namnlistan tyda på att det adliga förslaget överarbetats så sent som 1608 och att Rosengren då medverkat. Svenskt biografiskt lexikon (Riksarkivet), ”Ture Rosengren” (Stefan Östergren). 209 Kjöllerström skriver i en fotnot 15: ”I det Rosengrenska lagförslaget från 1600-talets första årtionde ha de båda versionerna sammanförts till en paragraf. Kjöllerström (1957), 30. 210 Jan Eric Almquist, ”Straffet för incest i Sverige under reformationstiden” i Svensk juristtidning 1961, s. 38 (1961). 211 Gerhard Hafström menar att Karl IX visserligen förbjöd kyrkobalkens användande, men då utarbetande förslag till ny kyrkobalk dröjde användes Upplandslagens kyrkobalk fortsatt i tillämpliga delar fram till dess att 1686 års kyrkolag antogs. Gerhard Hafström, De svenska rättskällornas historia (Lund: Studentlitteratur, 1965), 58. 59
Tabell 1: Appendix till Kristofers landslag (1608) i sammandrag
KAPITEL URSPRUNGLIG VERSION: BROTT REVIDERAD Appendix, 1608 (version A) RELATERAT VERSION år 1647 TILL (version B) DEKALOGEN Rubrik Nu fölier om höghmälis och andre sådane saker, af the Om högmählis och helige skrift vtdraghit andra sådana Saker aff the Helighe Skrifft vthdraghen 1. Om meenedh, Gudz lastande, Swäriande och Bannande Mened Om mened, Guds lastande, svärjande ”Och Herren talade medht Moyse, och sadhe: För honom vt 2a budet och bannande för Lägret och bannatz hafwer… låt heela Menigheetena icke miss- stena honom” (3 Mos 24:13-14) bruka Herren, Straff: oförändrat. din Guds, ”Han ska Dödhen dö. Heele Menigheeten skal stena honom” namn (3 Mos 24:16) 2. Om olydno och Föracht emoot Fadher och Modher Olydnad mot Om olydno och förakt föräldrar emot fader och moder ”… han skal Dödhen döö…” (3 Mos 20:9) 4e budet Straff: oförändrat. ”Så skal alt Folket i Stadhen stena honom ihjäl…” (5 Mos hedra din 21:18-21) fader och din moder 3. Om dråp Dråp Om dråp ”Then som vtgiuter Menniskio blodh…” (1 Mos 9:6) 5e budet Straff: oförändrat. icke dräpa ”Han skal dödhen döö ” (2 Mos 21:12) Ej uppsåt: ”…Så skal iagh sättia tigh itt rum före, tijt tu fly skal.” (2 Mos 21:13) Med försåt: ”… så at man skal dräpa honom … ” (2 Mos 21:14) ”…få honom i Blodhämpnarens händer, at han skal dräpas” (5 Mos 19:11-12) 4. Om Hoor, Frändsämiospield och Mökränckning Otro Om hor, Incest frändsämjospjäld och ”Then som Hoor bedriwer medh någhon mans Hustru, Then Våldtäkt mökränkning skal Dödhen döö”, både Horkarlen och Horkonan…” Tidelag (3 Mos 20:10) Kommentar: Dödsstraff 6e budet för hor upphör att gälla ”Om noghor ligger när sins Fadhers hustru, The skola båden icke begå (1653) utom vid dödhen döö…” (3 Mos 20:11) äktenskaps- upprepade förseelser … brott
”Om någhor tagher een Hustru och hennes Modher ther til… skal bränna honom vp i Elde, och de bådhe medh…” (3 Mos 20:14) … ”Om noghor hafwer skaffa medh oskäligh Diwr, Han skal dödh döö: Didwret skal du dräpa” (3 Mos 20:15) … ”Om nogor finner een förlofwat Pigha på markenne, och Anm. Kriteriet om att tagher henne fatt, och ligger när henne, Så skal mannen allena pigan skulle ha ropat dräpas… och Pigona ska tu intet göra… Ty han fan henne på för att våldtäktsmannen markenne, och then förlåfwade Pigan ropade, och ingen war ska dräpas saknas i som henne halp” (5 Mos 22:25-27) texten.
60
Appendix, 1608 (version A) Relaterat till 1647 (version B) dekalogen 5. Om Ocker Ocker Om ocker ”Om tin brodher warder fattig…” 7e budet (3 Mos 25:35) icke stjäla
Och tu skalt icke taga Ocker af honom eller Winnig, Vyan fruchta Gudh, a tin brodher må lefwa bredhe wedh tigh…”’ (3 mos 25:36-37) Straff: ej föreskrivet. Straff: ej föreskrivet. 6. Om falsk Witne Falskt vittne ----- ”… och om thet falske Witnet hafwer bruit falsk Witnesbörd 8e budet Brottet finns ej emoot sin brodher…” (5 Mos 19:16-20) icke bära medtaget i falskt revideringen. ”Siäl för siäl, Ögha för ögha, Tand för tand, hand för hand, vittnesbörd Foot för foot.” (5 Mos 19:21) mot din nästa 7. Om trolldom ”En trollkona skall du icke låta leva” 2 Mos 22:18.
Källa: Jan Eric Almquist, ”Karl IX och den mosaiska rätten Källa: 2 Mos Källa: Christian (1942) 20:7, 12, 13, Häthén och Per Nilsén, 14, 15 och 16. ”Svensk historisk Bibel 2000. lagbok – rättshistoriska källtexter (2004)
4.2.3 Tillämpningen av Appendix Sven Kjöllerström stödjer sig på Jan Eric Almquist – och dennes redovisning efter att ha granskat intagna mål i riksregistraturet avseende åren 1604-1611 – som säger sig ha funnit en ganska omfattande prejudikatsamling i mål som visar vilken praxis Karl IX använt vid sin benådning vid dom om dödsstraff. Almquist konstaterar då att Karl IX inte känt sig personligen bunden av Guds lag, och om brottet varit dråp förefaller Karl IX ha tagit hänsyn till om huruvida målsäganden kunnat förlikas med den skyldige.212 Detta förehållande kan också vara skälet till att ”horkarlar och horkonor” oftast benådades till böter. Dråparna fick däremot i allmänhet ”stå sitt straff”. Gudsförsmädelse – vilket Olaus Petri på sin tid fann vara det grövsta brottet – bedömdes av Karl IX ”förhållandevis milt”, medan tidelag och blodskam ”inom förbjudna led” i princip inte kunde benådas, skriver Almquist. En kvinna som haft sexuell förbindelse med två bröder eller far och son – samt en man med två systrar eller mor och dotter – fick liksom i högmålspatentet från 1563 räkna med att brännas levande. I övrigt föreföll Karl IX vara öppen för ”förbättringsprincipen”, en gång lanserad av Olaus Petri, anser Almquist.213 Senare, i
212 Almquist (1942), 24. Almquist förstås här med förlikning syfta på samband med målsägarens ”fria skön”, se även fotnot 175. 213 Almquist (1942), 26. Verkställande av bålstraff kunde någon gång mildras (som Almquist uttrycker det) genom att föregås av halshuggning. Kunglig benådning förekom huvudsakligen för kusiner, tremänningar och
61
drottning Kristinas straffordning (1653) avskaffades dödsstraff för ”enfalt hor” (den ena gift, den andra ogift).214 I fråga om rättsuppfattningen gällande ocker – som i 1608 års Appendix finns upptaget som brott, men ej med uttalat straffbud – noteras att förbudet mot tagande penningränta fanns reglerat i den kanoniska rätten som ett brott; att den som tager ränta (usurarius), är en missgärningsman, en ockrare.215
4.3 TIDIGARE ANALYSER OM 1608 ÅRS APPENDIX
4.3.1 Eftergift för den lutherska ortodoxin (Holmquist) Under läsningen av Hjalmar Holmquists redogörelser för reformationens sista år framkommer endast några korta kommentarer om bakgrunden till 1608 års Appendix som han menar kom till för att råda bot på ”virrvarret” kring de dubbla versionerna av Kristofers landslag och som Karl IX lät trycka upp en rättad upplaga. Att ”Mose lag” blev intaget i svensk strafflag – genom Appendix – menar Holmquist var en ”eftergift för den lutherska ortodoxins anda”; att den andan dessutom nog också stämde väl med Karls biblicism. Holmquist tillägger att det bredvid bibeln dessutom hänvisades till ”Domarereglerna som norm”. Och det är från och med nu, menar Holmquist, som dessa domarregler på allvar börjar påverka den praktiska utvecklingen av processförfarandet (vilket antas syfta på processen i domstolar) i den svenska kulturhistorien.216
4.3.2 Vedergällningsprincipen – den kärva naturen hos Karl IX (Munktell) När rättshistorikern Henrik Munktell – som författat sin artikel år 1936 – kommenterar händelsen med 1608 års Appendix vill han först och främst söka förklaring hos Karl IX och dennes som Munktell menar ”kärva, hårda natur och stränga protestantism”. Och, Munktell menar att det naturligtvis inte var möjligt att i alla delar upprätthålla sådana regler – det vill säga straffreglerna i Appendix – som redan vid dess tillkomst ansågs mycket stränga. Angående det kategoriska förbudet om att ta ränta – i meningen otillbörligt ocker – var det till sin utformning ett undantag, så tillvida att detta brott ej blev belagd med dödsstraff. Munktell påpekar också att det ”märkliga kulturdokument” – som han menar att 1608 års Appendix måste betraktas som – avslutas med ”talionsprincipen”, vedergällningsprincipen ”i all sin skärpa”, fyrmänningar, vilka istället fick betala böter (mellan 40-100 mark, eller i vissa fall genom att betala med oxar). Almquist (1961). 214 Straffet kunde vara böter, eller om medel saknades: gatulopp alternativt hudstrykning. (Christian Häthén och Per Nilsén, Svensk historisk lagbok – rättshistoriska källtexter (Studentlitteratur, 2004), 86. Se även fotnot 225. 215 V. A. Rinander, Kanonisk rätt och nutida offentlig rätt: klerus och offentlig tjänst. Juridik I (Uppsala: 1927), 58-59. 216 Holmquist (1933) del II, 295. 62
således: Siäl för siäl. Ögha för ögha etc. Och tillägger Munktell, att om rigorös tillämpning av dödsstraff så som Appendix föreskriver verkligen skulle ha skett, skulle detta leda till ”fullkomlig masslakt av människor”.217
4.3.3 Kyrkans propaganda – nödlösning – Lex politica Dei (Almquist) Då Jan Eric Almquist – som i likhet med Henrik Munktell är rättshistoriker – tar sig an att i sin artikel från 1942 utförligt kommentera innehållet i Appendix, håller han å ena sidan med Hjalmar Holmquist om att receptionen av den ”mosaiska rätten” år 1608 är det samma som resultatet av åttioårig, obruten propaganda från kyrkans sida.218 Å andra sidan förklarar Almquist sig också vara av den uppfattningen att 1608 års Appendix – med dess straffregler från Gamla testamentet – var en ren nödlösning för att sätta något istället vid kyrkobalkens upphävande, fram till dess att en ny kyrkobalk blivit utarbetad och antagen.219 Almquist utgår då från en situation som uppstår när kvarlevor från kyrkorätt en gång för alla ska flyttas över till världslig rätt; att frågan som då infinner sig är vilka slags normer som de värdsliga straffreglerna ska vara grundade i. Almquist menar att reformatorernas svar härvid lag blir givet; att ”Gud själv hade i sin heliga lag belagt dylika brott med dödsstraff”. Därför skulle överheten vara förpliktigad att i detta avseende följa det som i sådan lag är Guds bud.220 Almquist ger vidare den bakgrunden att det allmänna intresset för Guds lag allt sedan senare häften av 1500-talet hade blivit intensifierat, både i Sverige och i utlandet. Exempelvis hade den franske juristen Franciscus Raguellus (1501-1605) publicerat utdrag ur bibeln och inordnat bibelspråk – som han ansåg var uttryck för Guds lag – enligt systematik från den justinianska rätten (den romerska rätten). Systematiseringen gjorde det möjligt att låta läsaren direkt få svar på hur och i vilket sammanhang Gud uttalat som sin mening angående brotts kriminalisering. Dock var tanken inte att propagera för tillämpning av ”Mose lag”. Men, det fanns alltid intresse att studera hur Guds stränga lag och rättvisa blivit uppenbarat för judafolket, skriver Almquist.221 Dessutom, i Rostock år 1607 gavs det ut en svensk översättning av Raguellus´ Lex politica Dei med titeln ”Lex politica Dei, thet är: Gudz regementez ordning, ther vthi författadhe äre någre regementz statuter och politiske rätter vthaff then h. bibliska Schrifft vthdragne och til thes meere nytte effter thet Justinianiska sätte vnder wisse titlar stälte och förordnade”. Lex politica Dei är därmed den första litterära juridiska skriften som blir tryckt
217 Henrik Munktell, ”Mose lag och svensk rättsutveckling” i Lychnos, Lärdomssamfundets årsbok 1936. (Uppsala: 1936), 139-140. 218 Almquist (1942), 2. 219 Almquist (1942), 26. 220 Almquist (1942), 2. 221 Almquist (1942), 16. 63
på svenska språket och som Almquist menar kan ha varit relativt spridd i Sverige kring år 1608. Till och med kan det vara så att det var just den här boken som gav impulsen till att utarbeta Appendix så som skedde, anser Almquist. Översättaren Henrik Jönsson (d. 1628) som var prästson och tullnär i Viborg hade mycket nära kontakter med Karl IXs hovkansler Nils Chesnecopherus (1574-1622), och innehållet i Appendix är så gott som det samma som Lex politica Dei, liksom den första kapitelrubriken ”Om mened, Guds lastande, svärjande och bannande”.222 Ifråga om den teologiska dimensionen menar Almquist att ”det ortodoxa prästerskapet” haft ”sin hand med i spelet” inför lagstiftandet om 1608 års Appendix då detta prästerskap ”i sin fanatism blint följde det Gamla testamentet utan hänsyn vare sig till kristlig barmhärtighet eller billighet”. Almquist anser dessutom att det var juristerna som företrädde ”den gyllene medelvägen”, och att detta bland annat har sin förklaring hos den samtida Raguellus och dennes Lex politica Dei.223 Almquist redogör dock inte närmare för hur juristernas ”gyllene medelväg” och innehållet i Lex politica Dei – för det fall det verkligen fanns ett direkt verkande samband – likväl kunde resultera i att det var de brutala dödsstraffreglerna i 1608 års Appendix verkligen blev stadfästa. Vad Almquist här påstår blir dock kommenterat av Ruben Josefsson (nedan 4.3.5). I övrigt är Almquist tydlig med att vad gäller förebilder från Gamla testamentets straffrätt i den svenska, världsliga rätten är detta nyheter som blev introducerat först genom de lutherska reformatorerna.
4.3.4 Kontinuitet från 1439 – provisorium, kalvinism och med normen i dekalogen (Kjöllerström) Värt att notera är hur Sven Kjöllerström redogör för relationen mellan kyrkan och Karl angående andlig respektive världslig domsrätt sådan den var redan under 1500-talets sista decennier. Kjöllerström nämner då hur det vid tiden kring år 1585/1586 riktades kritik från prästerskapet mot Karl för att den världsliga överheten inte kraftfullt nog bestraffat brott begångna mot Guds lag, således tio Guds bud. Hertig Karl sägs dock ha bemött kritiken med påståendet om att prästernas uppgift är ”förmana, straffa och undervisa” de som smädar, lastar och bespottar den kristna läran samt ceremonierna i kyrkan, och ingenting annat.224 Dessutom blev prästerna ifrågasatta av Karl för att de vid utdelande av bestraffningar förfogat över annat
222 Almquist (1942), 19-21. Almquist nämner även att hovkanslern Chesnecopherus och riksrådet Johan Skytte (se ovan 4.1.3) tillsammans fick i uppdrag av Karl IX att än en gång se över ett lagförslag till ny kyrkobalk. Ett förslag förevisades för riksdagen sommaren 1609, men svaret från ständerna var att något yttrande inte kunde ges eftersom förslag till revision av övriga balkar ej var fullgjorda. Karl IX tolkade det – med rätta menar Almquist – som att ständerna egentligen ogillade förslaget till ny kyrkobalk och förklarade i vredesmod att han inte skulle besvära med ytterligare några förslag. 223 Almquist (1942), 26. 224 Kjöllerström (1957), 75-77. 64
än ordet; att prästerna ej måtte bruka svärdet och ej heller straffa med hudstrykning225, risslitning226 eller böter. Det blir på så sätt – enligt Kjöllerströms beskrivning – Karl som åberopar en reformatorisk princip genom det att det andliga regementet – kyrkans jurisdiktion – ej ska utövas med andra maktmedel än med just ordet. Brott mot Guds lag ska däremot beivras av den världsliga makten.227 När så Kjöllerström kommenterar upptakten till 1608 års Appendix utgår han inledningsvis från det religiösa och teologiska skifte som sker mellan de två kungarna Johan III och Karl IX och att den senare – vilket Jan Eric Almquist också anser – haft sina ideal hos Olaus och Laurentius Petri, men även hos de reformerta teologerna Huldrych Zwingli och Jean Calvin. Kjöllerström pekar på det som redan nämnts ovan (2.2.2) om att Calvin utgick från en uppdelning av de mosaiska lagarna i Gamla testamentet enligt: 1) morallagar, 2) cermoniallagar och 3) judiciallagar samt att det är den första av dem – morallagen – som är oföränderlig; att det är dekalogen med tio Guds bud som intar en särställning som Guds eviga lag. För att fastställa de straff som personer vilka begått brott mot Guds lag ska dömas till är det den mosaiska lagens bestämmelser som ska vara norm. I båda dessa avseenden hade Karl IX följt kalvinisterna, och inte en anpassad tolkning av Guds lag så som hos Luther. Samtidigt menar Kjöllerström att det är iögonfallande att de brott som finns medtagna i Appendix inte är sammanställda godtyckligt efter den mosaiska rättens bestämmelser; att urvalsprincipen istället pekar på tio budorden.228 Kjöllerström förefaller dessutom som ovan nämnts (se 3.1.1) uppfatta en kontinuitet – ifråga om synen på straff med förebilder i Gamla testamentet – från den medeltida straffrätten från 1439, via högmålspatentet 1563 fram till stadfästandet av 1608 års Appendix.229 Detta är emellertid en analys som Almquist delvis avvisar. Kjöllerström hävdar dessutom att vad Karl IX ville åstadkomma år 1608 var att helt och hållet slopa den uppenbara skriften (se 2.1.3). Personer som gjort sig skyldiga till högmålsbrott – och således endast dessa brott – borde visserligen enligt Karl uteslutas ur församlingen för att sedan – om de skonats till livet – återupptas, förutsatt att de gjort bot och bättring. Men, denna
225 Hudstrykning; äldre benämning på prygel på bara kroppen med spö, ris, knutpiska eller annat likartat gissel. Nationalencyklopedin, ”Hudstrykning”. Se även fotnot 214. 226 Svenska akademins ordbok, ”Slita” 8); risslitning; bestraffning varvid man slår ngn med ris l. spö o. dyl. o. i anv. som ansluter sig härtill. 227 Kjöllerström (1957), 81. 228 Kjöllerström (1957), 92. 229 Som framgår av ovan 3.1.2 ställer sig Almquist avvisande till den delen av Kjöllerströms analys i vilken Kjöllerström hävdar att kontinuiteten också skulle bestå i att bålbränning enligt ”sedvänjan” utdelats som straff vid incestbrott med koppling till 1439 års straffordning. 65
akt av återintagning skulle då äga rum i kyrkan och vara av rent religiös karaktär.230 (Se nedan 4.4.4)
4.3.5 Teologer och jurister eniga om Mose lag som Guds vilja (Josefsson) Ruben Josefsson ger i sin skrift Guds och Sveriges lag (1950) ingen utförlig redogörelse över tillkomsten av 1608 års Appendix, men gör flera kommentarer om den lutherska synen på dess innehåll. Josefsson ifrågasätter också Jan Eric Almquist som påstått att det skulle ha funnits en betydelsefull motsättning mellan teologer och jurister i frågor om reception av den mosaiska rätten. Josefssons uppfattning är att det är självklart att både teologer och jurister vid tiden för stadfästandet av 1608 års Appendix att Mose lag var uttryck för Guds vilja. Vidare menar Josefsson att då Karl IX ”icke sällan mildrade de stränga straff, som den mosaiska rätten föreskrev, stod också detta i bästa samklang med den lutherska uppfattningen”. Monarken måste som Guds tjänare handla efter Guds sinne. En allt för sträng rättfärdighet skulle leda till tyranni. Men ”idel barmhärtighet för med sig självsvåld och sådan vanart, som leder till fördärv”.231 Visst utrymme finns som sagt för de politiska lagarna i Gamla testamentet.
4.4 EFTERSPELET – APPENDIX, UPPENBAR SKRIFT, GUDS OCH MOSE LAG
4.4.1 Nytt förslag till kyrkobalk (1609) – blodskam och bålstraff Året efter stadfästandet av Appendix presenteras ytterligare ett förslag till kyrkobalk, den här gången utarbetat av Johan Skytte (se ovan 4.1.3), på Karl IXs uppdrag. Jan Eric Almquist menar att även nu har förslagsställaren utgått från – förutom landslagens Appendix – kapitel 18 respektive 20 i tredje Mosebok. Incest kallas därför blodskam, en term som har sin direkta motsvarighet i det tyska ordet Blutschande som införts genom bibelöversättningen år 1541. I förslaget räknas upp flera olika fall av incest, såsom med styvmoder, moder, farbrors hustru, faster och moster, vilka bestraffades med döden. För den som belägrade både moder och hennes dotter föreslogs i likhet med det tidigare Rosengrenska förslaget att straffet skulle vara ”bålet”, skriver Almquist.232 Sven Kjöllerström kommenterar att det är ”helt naturligt” att Johan Skytte – i fråga om straffen – ville anknyta till gammal, svensk rättsuppfattning eller det som av Laurentius Petri kallats ”landets lägenhet” så långt som det var möjligt.
230 Kjöllerström (1957), 89. När i tiden som Karl antas ha yttrat sig framgår inte helt tydligt hos Kjöllerström, dock att det kan röra sig om alldeles i slutet av 1590-talet, eller något år in på det nya århundradet. 231 Ruben Josefsson, Guds och Sveriges lag: studier i den lutherska socialetikens historia, Uppsala universitets årsskrift 1950:8 (Uppsala: 1950), 21. 232 Almquist (1961). 66
Även Almquist nämner Skytte bland de svenska rättslärda som ”ej sällan” åberopade olika bibelrum till stöd för sina tolkningar.
4.4.2 Uppenbar skrift – återupptagen som straff, omvandlad till syndabekännelse Det kyrkliga straffet med uppenbar skrift – vars tillämpning inte ges någon fördjupad analys här i uppsatsen om – blev i princip avskaffat genom Karls IXs stadfästande av Appendix 1608. Emellertid, vad som händer när sonen Gustav II Adolf år 1611 tillträder som kung är att han åter inför kyrkostraffet, och år 1617 uttalar han sig i en resolution om att uppenbar skrift skulle av hovrätten åläggas dem som gjort sig skyldiga till sådana högmålsbrott för vilka benådning kunde ifrågakomma, skriver Sven Kjöllerström (se även nedan 4.4.4). Det rättsfall som Kjöllerström refererar till är en händelse då en person upprepade gånger misshandlat sin far och därmed dömts till döden enligt straffbudet i Appendix. Anledningen till att dödsstraffet byttes ut mot ett ”icke närmare bestämt kyrkligt straff” var enligt Kjöllerström att den världsliga lagen endast innehöll en typ av straff för misshandel av föräldrar, således dödstraff. Tolv olika högmålsbrott avgjordes av Gustav II Adolf på liknande sätt. Året därpå ger kungen ett principuttalande med bestämmelse om att uppenbar skrift skulle åläggas av hovrätten de som gjort sig skyldiga till sådana högmålsbrott där benådning skulle kunna komma ifråga. Högmålsbrott och uppenbar skrift blev därmed än en gång sammankopplat, skriver Kjöllerström. Gustav och hovrätten hade redan dessförinnan dömt till kyrkostraff i form av risslitning (se fotnot 226) vid kyrkdörren. Helt avvecklad blir den uppenbara skriften – i form av som ett kyrkligt straff som ådömts av världslig domstol – inte förrän kyrkolagens ikraftträdande 1686. I den nya kyrkolagen föreskrivs då att uppenbar skrift och plikt är den syndabekännelse som en syndare – lagvunnen och sakfälld gör inför församlingen då han förklarar sig brottslig och intygar sin ånger samt ber Gud och församlingen om förlåtelse.233
4.4.3 Laurentius Paulinus Gothi – Eticha christiana (1617) I läsningen av Ruben Josefsson ges också skildringar av hur reformatoriska teologer under 1600-talet vidareutvecklar analyser om tillämpningen av Gamla testamentets tre typer av lagar: dekalogen (morallagarna), ceremoniallagarna (religiösa ceremonier) och den judiciella (politiska) lagen. Josefsson tar således inte sin utgångspunkt hos de tyska reformatorerna eller svenska bröderna Petri, utan inleder med en skildring av Laurentius Paulinus Gothi (1565-1646) som utsågs till biskop i Strängnäs år 1609 – alltså året efter nytryckningen av Kristofers landslag med Appendix – och senare kom att tillträda som ärkebiskop (1636). Han hade som ung studerat vid högskolan på Gråmunkeholmen samt även några år i Rostock där han bland annat haft
233 Kjöllerström (1957), 106-107. 67
David Chytræus (se fotnot 56) som sin lärare. Paulinus var således – som ovan nämnts 4.1.3 – en av reformationens ortodoxt och ramistiskt orienterade teologer. I sin skrift Ethica christiana som ges ut år 1617 uttrycker Paulinus bland annat sin syn på Guds lag och Mose lag, och då han behandlar frågan om ”hur många lagar Gud har givit människorna” blir svaret: ”Tweggehanda: 1. En omskiffteligh och owarachigh Lagh” 2. En Eweigh och oryggeligh Lagh, som uthi the Tiyo Bodhorden är författadt”, med andra ord ”en skiftande och icke varaktig lag” samt ”en evig och fast lag som författats i de tio budorden”. Och, det är den skiftande lagen som Gud anses ha givit Israels folk ”att gälla som rättesnöre” intill Kristi tid. Vidare är den skiftande, föränderliga lagen tvåfaldig: ”Ceremonialisch och Politisch”, alltså ceremoniell respektive judiciell, eller politisk lag som Paulinus skriver.234 Och, Josefsson återger hur Paulinus driver resonemanget om Guds lag vidare till att sammanföras med Nya testamentet och frälsningshistorien. Den politiska lagen (judiciella) förklarar då Paulinus i Eticha christiana som en ”viss ordning om Öffverhetz Personer och embete, om Rättegångar och Domar, om Kringzwäsende, handel och wandel, och om allahanda missgerningars Lekamlighe peen och straff”. Den politiska lagen omfattas därför inte av det frälsningshistoriska sammanhanget, så som den ceremoniella lagen gör.235 Paulinus uttrycker här samtidigt en tanke att ceremoniallagen utöver att fungera som kyrkoordning också har det vidare syftet att leda fram till den rätta religionen och gudstjänsten; att ceremoniallagen ”ägde skuggan av det tillkommande goda, Kristus”. Paulinus anser dessutom att både den politiska och ceremoniella lagen är ”owarachtighe”; att de har avskaffats ”sedan Kristus uppenbarat sig i köttet och den judiska staten är tillintentgjord”. Gamla testamentets ceremonier har blivit ersatta med Nya testamentets ceremoniner, främst dop och nattvard. Josefsson skriver: ”Men, någon ny lagstiftning för staten (judiciell, politisk lag) ges enligt Paulinus ej i Nya testamentet. Detta överlåtes åt de styrandes förnuft, liksom en rad ceremonier i den kristna kyrkan är tillkomna genom människors överväganden om vad som är nyttigt, tjänar till undervisning, god ordning och disciplin”. Och Paulinus anser, att för det världsliga samhället har den politiska lagen i Gamla testamentet inte längre har någon giltighet; dess tid är slut i och med ”att Kristus kommit i världen och det judiska samhället upplösts”. Men, den eviga och fasta lagen fortsätter att obetingat vara giltig och dekalogen är Guds lag i inskränkt mening, och den måste ligga till grund för all annan lag. Josefsson menar att Paulinus inte är helt konsekvent, och tillägger här att: ”Paulinus har givetvis den vanliga uppdelningen av lagens bruk, enligt vilken de tio budorden också har en politisk funktion. Således, Paulinus
234 Josefsson (1950), 14-15. 235 Josefsson (1950), 15. 68
vill ändå ge de politiska lagarna i Gamla testamentet ett visst utrymme även i det kristna samhället. Och Paulinus beklagar att den världsliga lagen är så ”mörck och ofullkomligh” särskilt ifråga om den första tavlan; om trolldom, spådom besvärjelser, missbruk av Guds namn, sabbatens överträdelse med mera.236 Och om den världsliga lagen i förhållande till Guds och Mose lag säger Paulinus vidare att:
”… althenstund then Politische Mosi Lagh klarligha utwijser hwadh Gudz Retwijse wilia är om sådana förskrecklighe synder, och Evangelium icke affskaffer Werdzlighe Ordninger, Lagh och rett, så framt the medth Gudz ord äro lijkmätighe: Så är thet i sig sjelff rettast och för en Christhen Menniskios samwet aldratrygges, at man i sådana andra höghe ärender, som Förnufftet icke så kan fatta och begrunda, håller sigh thet nogeste man kan widh Gudz Lagh och retter, och ther effter stellt sigh uthi Domar och rettegånger, hwilket monge Christelighe Keyjsare, Konungar och Potentater giort haffwa och ännw göra”237
Josefsson kommenterar här, att uttalandet från Paulinus ger en motivering till att delar av den mosaiska rätten faktiskt kunde brukas, trots att denna principiellt sett inte längre ägde någon giltighet.238
4.4.4 En gudfruktig överhet, fritt att disponera – Gud själv rättfärdigaste laggivaren Även Jan Eric Almquist kommenterar Laurentius Paulinus´ tudelade relation till den Gammal- testamentliga strafflagen och citerar ur Ethica christiana där Paulinus skriver att: det står ”…en gudfruktig överhet fritt att dispensera och laga, efter som landsens, tidsens, personernas och andra omständigheter kunna kräva och medgiva”. Almquist kommenterar även Johannes Rudbeckius (se ovan 4.1.3) som uttalat att ”alla överhetspersoner, domare och befallningsmän” skulle åsamka sig fördömelse om det förskonar ”horkarlar, mandråpare, menedare och andra ogärningsmän, vilka Gud hade bjudit dräpa”. Dock, menar Almquist, intog Rudbeckius en mer försonlig hållning, så som han ger uttryck för i sin avskedspredikan (som hovpredikant) inför konungen den 17 mars år 1620. Rudbeckius erkänner då att Mose lag var bindande endast för det judiska folket, men att
”… efter ingen visare eller rättfärdigare laggivare kan finnas än Gud själv, så hava kristna kejsare och konungar i det nya testamentet mest tagit och grundat dess lag, som man ser, av denna Mose lag och lämpat därefter deras regemente, så mycket de hava kunnat, vilket
236 Josefsson (1950), 15-18. 237 Josefsson (1950), 18. 238 Josefsson (1950), 18. 69
ock är allra tryggast. Ty överhets och domares samvete är mycket säkrare och bättre till freds, när han dömer och straffar efter Guds utryckta lag än efter sina egna stadgar. Därför är ock gott, att man, så mycket omständigheterna lida, bliver därvid”.
Almquist anser Rudbeckius gör en helomvändning under kungligt tryck – att tona ned den bokstavstrogna bibelläsningen, tycks Almquist mena – och tillägger att senare under enväldets tid för teologerna åter fram de ”gamla åsikterna i skarpast möjliga form” medvetna om att de hade stöd i den unge Karl XII (1682-1718).239 Sven Kjöllerströms avslutande rader i Guds och Sveriges lag under reformationstiden pekar istället – som redan nämnts ovan 4.4.2 – på utvecklingen under Gustav II Adolf och den återupptagna uppenbara skriften. Då är det kungamakten som efterfrågar kyrkans aktiva medverkan i rättsordningen; en utveckling som Kjöllerström menar pågår fram till och med 1686 års kyrkolag då den uppenbara skriften frikopplas från världsliga domstolar och görs till en alltigenom kyrklig ritual; en syndabekännelse inför församlingen.240 Kristofers landslag med straffbuden i Appendix från 1608 kvarstår dock att formellt gälla fram till stadfästandet av 1734 års lag med dess missgärningsbalk och straffbalk.
239 Almquist (1942) 26-27. 240 Kjöllerström (1957), 107. 70
5. Slutsatser och reflektioner
5.1 GUDS LAG – KYRKOHISTORISK BAKGRUND OCH TEOLOGISK FÖRANKRING ”Guds lag” förekommer som begrepp redan i de medeltida landskapslagarna. I exempelvis Upplandslagens företal sägs att ”Gud själv instiftade den första lagen och sände den till sitt folk genom Moses, som var den första lagmannen för hans folk”. Den rättsordning som gäller under medeltiden är dessutom i hög grad dominerad av kyrkan. Teologerna är skolade i juridik och kyrkan har under flera sekel – sedan Skänninge möte 1248 – skaffat sig domsrätt över rättsområden som regleras utifrån den kanoniska rätten, så som äktenskapsbrott och sexualbrott. Under medeltiden kunde världsliga domstolar angående högmålsbrotten – tidelag, mord och dråp – döma de skyldiga till ett kyrkligt straff: uppenbar skrift med bön, fasta, allmosor, ibland också kroppsstraff samt återupptagande i kyrkans gemenskap. Med reformationen sker en stegvis förändring där kyrkan blir en aktör i en omstöpning av den världsliga rättsordningen som medför att kyrkans domsrätt överlämnas till världsliga domstolar. • Under tidigt 1500-tal kommer teologistudenterna från Sverige och de nordiska länderna i utbildning vid tyska universitet i kontakt med reformationens nydanande synsätt. Genom Martin Luther och Phillip Melanchthon med flera av reformationens lärofäder undervisas om analyser och system som låter Guds lag – den eviga lagen – utläsas direkt i bibelns skrifter. Därmed inkluderas också sådan rättssyn som framträder i Gamla testamentet; att dekalogens eviga lag – och moralregler – är normer som i det civila, borgerliga livet ska efterlevas. Därtill pågår en diskussion och agitation om huruvida även Gamla testamentets ceremoniella och judiciella lagar också ska tillämpas. • Genom att studera Luthers tankegods tydliggörs uppfattningen om att Guds nåd ej kan erhållas genom laglydnad, utan endast med hängiven tro och att studera ”Guds klara ord” samt att anpassningar i morallagen är nödvändiga för att stämma överens med förhållandena i respektive land och samhälle. Melanchthon – som vidareutvecklade Luthers material – och med honom även Jean Calvin, håller öppet för alla tre lagtyper som en konsekvens av att Guds vilja finns förmedlad i bibeln i sin helhet. • Nya testamentet berörs inte nämnvärt av reformatorerna ifråga om den världsliga straffrätten. För kyrkorättens interna regelverk omtalas i litteraturen dock Matteusevangeliets kapitel 18 som ”kyrkotuktstället”.
71
• Och som en konsekvens av reformationen och med Olaus och Laurentius Petris agitation markeras att det är Guds lag ska gälla, inte längre är den katolska kyrkans kanoniska rätt som gäller; att det uppstår behov av ny lagstiftning att sätta i dess ställe. • Inflytandet från Melanchthon hos de tidiga svenska reformatorerna – så som Olaus och Laurentius Petri – bidrar även till uppfattningen om överheten som ”dekalogens röst” – vox decalogi – och att den lag som överheten instiftar inte kan stå i strid med Guds lag. Detta leder också till att ståndpunkter hos Melanchthon kan sammanstråla med uppfattningar hos Calvin angående förespråkandet om tillämpning av straffbud i Gamla testamentet. • Den Lutherska uppfattningen om ”Kristi nycklar” – att den kyrkliga nyckelmaktens uppgift är att binda och lösa från synd, inte att utfärda en egen gärningslära eller att låta sig sammanblandas med den världsliga rättsordningen – har i uppsatsen hänvisats till som bakgrundsförståelse i fråga om den tidiga reformationens rättssyn, men har inte påträffats som begrepp i den forskning som särskilt analyserat primärkällor vilka ger upplysningar om reformatorernas medverkan i upptakt och efterspel till lagstiftandet om 1608 års Appendix.
5.2 GAMLA TESTAMENTETS STRAFFBUD I PREDIKNINGAR OCH LAG Läsningen av forskarnas analyser av bevarade källor med anknytning till innehållet och tillkomsten av 1608 års Appendix kan tyckas vara ett riskprojekt. Källorna är inte bara få. Det rör sig dessutom ofta om handskrifter som har kopierats flera gånger om. Det kan dessutom förekomma felskrivningar och kanske till och med förfalskningar, så som Jan Eric Almquist påstår när Sven Kjöllerström argumenterar för att Västerås stadga från 1528 hänvisar till ”sedvänjan” och ”vad Gud förbjudit” angående incestbrott och straffet att brännas på bål. För det fall Kjöllerström är den av de två som lyckats komma rätt i sin slutledning får vi en historiebeskrivning som innebär att det inte var de reformatoriska teologerna som var först med att introducera Gamla testamentets straffbud om bålbränning vid incestbrott. Om det däremot är Almquist som kommit sanningen på spåren blir istället historiebeskrivningen den, att förutom att sedvänjan kring åren 1439 snarare var böter till biskopen än dödsstraff så är efterkonstruktionen om bålbränning något som blivit ombesörjt efter år 1528 av juridiskt skolade reformatorer – för att åtgärda brist på uttalad straffbestämmelse angående incest – i övertygelsen om att Gamla testamentets morallagar och straffbud skulle efterlevas i den civila, världsliga lagen. Samtidigt dras slutsatsen att oavsett vilken analys som är det korrekta blev följden att skyldiga till incest – mellan föräldrar och barn – dömdes till bålbränning oavsett om hänvisningen till ”stadgan” fanns med vid stadfästelsen 1528 eller om den stoppats in vid senare
72
tillfälle samt att en kyrklig företrädare sannolikt medverkat till att det fanns en sådan föreskrift. Ytterligare en slutsats är att både bålbränning och stening som dödsstraff mycket väl kan ha förekommit – både äldre och modernare litteratur vidrör detta – före 1528 och 1608, då det centrala som forskarna omtvistar är när i tiden dessa bestämmelser om dödsstraff genom bålbränning blev gällande lag med stöd i Gamla testamentet straffbud och huruvida det skedde genom reformatorernas aktiva medverkan eller tidigare än så. • Vad tidigare forskning dessutom visar är att det är sådana rättsområden som tidigare reglerats genom den kanoniska rätten – det vill säga äktenskapshinder, hor (otrohet), sexualbrott och däribland incest – som under reformationstiden successivt förs över till den världsliga rätten. Sådana gärningar är brott mot Guds lag och även straffen ska nu omfattas av Guds lag varför Gamla testamentets straffbud görs tillämpliga. Med bibliska straff markeras också att det tidigare systemet med böter till biskoparna ska avvecklas. Genom kunglig benådning finns emellertid möjlighet att i vissa fall undgå döden, dock att de tidiga reformatorerna ifrågasätter kungamaktens kringgående av Guds lag. • Med de tidiga reformatorernas agitation följer även ett påverkansarbete som resulterar i att gudsförsmädelse också bestraffas med döden. I omställningen från kanonisk rätt till en nationell världslig rätt – underställd Gud och Guds lag – är smädandet och bannandet av Gud liksom att missbruka Guds namn ett allvarligt brott utifrån en teologiskt förankrad rättsuppfattning. • Laurentius Petris (Gothus) tid som ärkebiskop sammankopplas särskilt med två lagar vars innehåll leder till slutsatsen att dessa lagstiftningstillfällen också utgör förhistorik till 1608 års Appendix: 1) I stadga om horsaker (1577) reglerades dubbelt hor; otro där båda är gifta med en annan. 2) Plakat om ”uppenbara laster och grova synder” (1578) är en uppföljning av 1563 års högmålspatent med anledning av att frälsemän fortsatt ta upp böter i högmålsbrotten utan kungens vetskap och samtycke men att detta förfarande nu förbjuds; att endast konungen har rätt att benåda från dödsstraff.241
5.3 APPENDIX TILL KRISTOFERS LANDSLAG, 1608 I forskningslitteraturen framkommer att tillkomsten av 1608 års Appendix varken är en plötslig eller enstaka företeelse. I själva verket görs flera försök till att i en ny kyrkolagstiftning integrera de tidiga reformatorernas idéer om Guds lag; genom Mose lag och dekalogen, som en morallag att följa i den värdsliga straffrätten. Vissa av brottstyperna omfattades redan av landslagen (otro,
241 Almquist (1942), 11. 73
incest, våldtäkt, tidelag samt dråp), och enligt 1563 års högmålspatent (ej dråp) var dessa brott belagda med dödsstraff, liksom gudsförsmädelse, med möjlighet till benådning. Vad 1608 års Appendix tillför är emellertid dels uttalade straffbud – om dödsstraff – från Gamla testamentet, dels nya brottstyper – olydnad mot föräldrar, ocker och falskt vittne – samt straffbud (utom ocker) som konsekvent också hämtas från Gamla testamentet. Lagen för dessa högmålsbrott görs enhetlig med stöd i teologisk retorik om Guds lag, och Mose lag och förs över till den världsliga rätten fullt ut. • En övergripande slutsats i sammanhanget är att flera seklers kyrkliga och rättsliga tradition genom den kanoniska lagstiftningen inte omedelbart i och med Västerås recess år 1527 kan ersättas med vare sig ny kyrklig eller ny världslig rätt. Rättsuppfattningen gör det också omöjligt för såväl kyrkan som kungamakten att slopa det kyrkliga regelverket helt och hållet. Den starka knytningen till religion, kristen tro och moraliska och rättsliga förebilder i bibeln under hela reformationstiden synes vara självklar. Att kungamakten stegvis lagstiftar med bibliska straffbud kan därför förefalla följdriktigt med rådande rättsuppfattning. • Ett talande exempel är regelverket för äktenskapshinder. I den situationen att den kanoniska rätten – av både teologiska och politiska skäl – inte längre ska gälla utmanas hela föreställningen om familj, äktenskap, släktskap liksom förpliktelser och olika slags tvister och missförhållanden som är relaterade till familjen. Olydnad mot föräldrar som allvarligt brott med dödsstraff kan också undersökas i detta perspektiv. • Principen och övertygelsen om att Guds lag ska gälla – oaktat delade meningar om Guds lag består av dekalogen, eller om hela bibeln kan tolkas och tillämpas som Guds lag och således också Gamla testamentes straffbud – har brett stöd hos det lutheranska prästerskapet vid Uppsala möte (1593) och allt jämt så vid tidpunkten för tillkomsten av 1608 års Appendix, även om prästerskapet aldrig deltar i någon förhandling inför stadfästandet av detta Appendix. • Kyrkans kritik mot Karl IX kalvinistiska sympatier – som hos Karl sammanfaller med stark biblicism – behöver således inte per automatik också ha innefattat kritik mot att tillämpa straffregler från Gamla testamentet. Karls biblicism kan i detta avseende tvärt om vinna gillande hos det prästerskap som åberopar Guds lag i Gamla testamentet. Hos de nyaristoteliska lutheranerna som i Sverige från och med 1604 börjat få avgörande teologiskt inflytande fanns dessutom stark förankring i bibeln.
74
• Mycket talar för att det var de teologiskt förankrade idéerna om Guds lag som hade förts fram i skriften Lex politica Dei – författad av den franske juristen Franciscus Raguellus – som stod som förebild vid sammanställningen av straffbuden i Appendix. Både innehåll och kapitelindelning i Appendix anses överensstämma med Lex politica Dei. Dessutom hade översättaren till svenska språket, Henrik Jönsson, vid tillkomsten av 1608 års Appendix nära kontakter med Karl IXs hovkansler Nils Chesnecopherus. • Väsentligt att hålla i åtanke är att med högmålen följde utvägen om konungens benådning. Uppsatsens frågeställningar har inte alls inkluderat analyser om i vilken mån just benådningen spelar roll för acceptansen, eller toleransen – hos kyrkan såväl som kungamakten – att lagstifta om brutala dödsstraff. • Med anledning av tidigare forsknings antagande att 1608 års Appendix tillkom som ett provisorium dras slutsatsen att provisoriet i vart fall inte hindrat uppdatering i ny version 1647 för att kompletteras med dödsstraff för trolldom (som redan var brott enligt landslagen) samtidigt som falskt vittne efter revideringen inte längre finns upptaget som brott i Appendix. Antydan till sådan acceptans framgår när Ruben Josefsson refererar till Laurentius Paulinus Gothi som i Ethica christiana (utgiven år 1617) argumenterar för att Gamla testamentets lagar kan behövas som förstärkning i den världsliga lagen för att motverka hedniska gärningar, så som trolldom. Samtidigt finns en paradox: genom Nya testamentet erbjuds evangelium och att med förnuft stifta nya mänskliga lagar. Och, det förefaller som om det är denna paradox, eller dilemma, som Ruben Josefsson gärna vill få oss att uppmärksamma.
5.4 AVSLUTANDE RELFLEKTION Uppsatsens analyser ger flera exempel på den historiska dualism som råder mellan teologi och juridik – mellan kyrklig och världslig ordning – vilket i sin tur ger flera nya uppslag för nya undersökningar och ny kunskapsutveckling. En utgångspunkt kan då med fördel vara vad de amerikanska forskarna John E. Witte Jr. och Thomas C. Arthur anför i fråga om teologins och juridikens relation och beröringspunkter, således de konceptuella, formella och metodologiska likheter som kan iakttas. Witte och Arthur är verksamma i den anglosaxiska traditionen, präglade av reformert teologi och rättstradition med common law (England, USA, Canda, Australien och Nya Zeeland), det vill säga rättsutveckling genom rättspraxis. Detta förhållande ger till material för jämförelser med den lutherska traditionen i svensk kyrkohistorisk kontext och en rättslig tradition baserat på lag. Därför är också den trefaldiga modell avseende lagens bruk – civilt, teologiskt och för fostran – som Witte och Arthur redogör för intressant att ställa
75
mot vad som utrycks i Bengt Hägglunds luterska tolkning; att lagens bruk endast rör det civila (den borgerliga) funktionen, och den teologiska. • Så, hur förhåller vi oss till lagens tre bruk idag? Hur hanterar den lutherska kyrkan – internt, och i ekumeniska samtal – frågor om bruket av Guds lag? Hur ställer sig den traditionella lutherska uppfattningen, som avvisar tanken på laglydnad och goda gärningar som medel att erhålla Guds nåd och helgelse, i förhållande till en icke religiös uppfattning som inte kopplar samman behovet av laglydnad och goda gärningar med Guds nåd? • Och, finns fortfarande – uttalat, eller underliggande – en dualism mellan kyrka och stat i lagstiftandet? Hur utläser vi det teologiska och bibliska inflytandet i nutidens rättsuppfattningar och rättsmedvetande? Det här är kunskapsområden som erbjuder rikliga möjligheter till uppslag och frågeställningar att ta sig an. Och för det fall det görs ytterligare historiska studier om reformationens avtryck i rättsutvecklingen noteras hur det nu pågående, samnordiska projektet Protestant Legacies in Nordic Law (projektägare är Köpenhamns universitet) väljer att beskriva kyrkligt inflytande i rättsutvecklingen i en modell om fyra faser: (I) Confessionalization & Institutionalization (ca. 1530s-ca. 1730s) (II) Consolidation & Codification (ca. 1660-ca. 1820) (III) Constitutionalization & Hegemonization (ca. 1800s-1950s) (IV) Re-confessionalization and Internationalization (ca. 1914-today)242
De tre signifikativa koncept för det Lutherska inflytandet i nordisk lagstiftning som vidare nämns i projektbeskrivningen är: idén om de två regementena, treståndsläran och den naturliga lagen. Dessa koncept känns igen i uppsatsens material och behandling, om än att treståndsläran inte ägnats någon djupare analys med anledning av förhistoriken till 1608 års Appendix. Erfarenheterna från arbetet med uppsatsen lämnar emellertid öppet för att utifrån nya frågeställningar ytterligare studera den första reformatoriska fasen – Confessionalization & Institutionalization – vilken utifrån svenska förhållanden sträcker sig över tidsperioden från och med reformationens inledning, fram till stadfästandet av 1734 års lag.
242 www.teol.ku.dk/pronola/ 76
Sammanfattning
Uppsatsen är genomförd utifrån en problemformulering som söker svar på om frågan om den kyrkohistoriska och teologiska bakgrunden till att det i Appendix till Kristofers landslag, stadfäst år 1608, angående högmålsbrott föreskrivs om Guds lag samt om straffbestämmelser som hämtats från Gamla testamentet. Uppsatsens behandling och analys visar att begreppet Guds lag funnits med i svensk lagstiftning sedan medeltiden (landskapslagarna) samt att det kyrkliga straffet ”uppenbar skrift” kunde dömas av världslig domstol i högmål – tidelag, mord och dråp – redan under 1400-talet. Det är under reformationen som det genom bröderna Olaus och Laurentius Petri agiteras för att Guds lag – bland annat genom att lagstifta om Gamla testamentets straffbud – ska ersätta den katolska kyrkans lagstiftning (den kanoniska rätten) angående motsvarande brott. Genom reformatorisk, kyrklig påverkan utökas högmålsbrotten till att omfatta även otro (hor) och gudsförsmädelse (år 1563). Därutöver sker övergången stegvis till en fullt ut världslig rättsordning, även om det sker en tillfällig återgång till kyrkliga domsrätt under Johan IIIs regeringstid. Vid Uppsala möte år 1593 gjordes överenskommelser som innebar att kyrkan lämnade den katolska liturgin och återgick till luthersk ordning. Under mötet framträdde flera teologiska linjer, och i fråga om synen på Guds lag fanns kyrkliga företrädare som alltjämt förespråkade Gamla testamentets straffregler vilket sammanföll med Karls bibeltrogna syn och vilja – samt dragning åt kalvinism – att markera mot den katolska, kanoniska rätten genom att endast acceptera Guds lag, även framför den Augsburgska bekännelsen. År 1608 stadfästs Appendix i samband med tryckning av Kristofers landslag och innehåller föreskrivna dödsstraff – bland annat genom stening, och bålbränning enligt Gamla testamentets straffbud – för fem av sex angivna högmålsbrott: 1) mened, gudsförsmädelse 2) olydnad mot föräldrar, 3) dråp, 4) hor/incest/våldtäkt, 5) ocker (ej dödsstraff) samt 6) falskt vittne. Det är då en helt och hållet världslig lagstiftning som stadfästs av kung Karl IX samt rådet. Under flera decenniers påverkan, allt sedan de första reformatorerna – med agitation, predikningar och medverkan i lagstiftning om Guds lag – har kyrkan dock varit en aktiv och avgörande aktör. När Appendix revideras år 1647 görs ett tillägg genom att också lagstifta om dödsstraff för trolldom. Falskt vittne finns emellertid då ej längre upptagit i Appendix. Historiken om hur teologin samverkar med juridiken och lagstiftningen kan bidra till underlag för ytterligare undersökningar och frågeställningar om hur kyrkan idag och i en framtid kan ta del i samtal och kunskapsutveckling om rättsutvecklingen. .//
77
Tabellförteckning, källor och litteraturförteckning
Tabellförteckning:
Tabell 1: Appendix till Kristofers landslag (1608) i sammandrag
Källor och litteraturförteckning:
Almquist, Jan Eric. ”Karl IX och den mosaiska rätten”. I Lychnos Lärdomshistoriska samfundets årsbok 1942. (Uppsala: 1942). Almquist, Jan Eric. Svensk juridisk litteraturhistoria (Stockholm: 1946). Almquist, Jan Eric. Den svenska rättprocessens historia: efter föreläsningar (tredje delvis omarbetade upplagan, Stockholm: 1949). Almquist, Jan Eric. ”Om 1439 års s. k. straffordning” i Svensk juristtidning 1960, s. 503 (1960) Almquist, Jan Eric. ”Straffet för incest i Sverige under reformationstiden”. I Svensk Juristtidning 1961, s. 38 (1961). Almquist, Jan Eric. ”Reformatorn Olavus Petri och ärelöshetsbegreppet i den s.k. Uppsalastadgan av den 29 juni 1538”. I Svensk juristtidning 1962, s.354 (1962). Andrén, Åke. Sveriges kyrkohistoria: 3. Reformationstid. Huvudred: Lennart Tegborg (Stockholm: Verbum 1999). Anners, Erik. Europas rättshistoria: några huvudlinjer, Del 1 (Stockholm: 1971). Aurelius, Carl Axel. Luther i Sverige: den svenska Lutherbilden under fyra sekler (Skellefteå: Artos & Norma, 2015). Berntson, Martin. ”Bertil Nilsson: forskaren och läraren.” I Kyrklig rätt och kyrklig orätt – kyrkorättsliga perspektiv, festskrift till Bertil Nilsson. Red. Martin Berntson & Anna Minara Ciardi (Lund: Bibliotheca Theologiae Practicae: 97, 2016). Berntson, Martin. ”Ett frivilligt tigande? Kvinnors tigande som adiafora hos Erik Falck, Laurentius Petri och Erasmus Sarcerius.” I Kyrklig rätt och kyrklig orätt – kyrkorättsliga perspektiv, festskrift till Bertil Nilsson. Red. Martin Berntson & Anna Minara Ciardi (Lund: Bibliotheca Theologiae Practicae: 97, 2016). Berntson, Martin. Kättarland: en bok om reformationen i Sverige (Skellefteå: Artos & Norma, 2017). Cnattingius, Hans. Den centrala kyrkostyrelsen i Sverige 1611-1636 (Stockholm: Svenska kyrkans diakonistyrelsens bokförlag, 1939). Cnattingius, Hans. Uppsala möte 1593: Konturer av en kyrkokris (Stockholm: Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, 1943). Czaika, Otfried. Sveno Jacobi: boksamlaren, biskopen, teologen (Stockholm: 2013) Czaika, Otfried. ”Teologihistoriska utvecklingslinjer omkring år 1550 – Sverige och Tyskland, Wittenberg och Skara.” I Vägen mot bekännelsen: perspektiv på organisation, bekännelsebildning och fromhetsliv i Skara stift ca 1540-1595. Red. Martin Berntson & Anna Minara Ciardi (Lund: Bibliotheca Theologiae Practicae: 97, 2014).
78
Czaika, Otfried. Education, Learning, and Instruction during Reformation. I Martin Luther, a Christian between Reforms and Modernity 1517-2017 (De Gruyter, 2017) Czaika, Otfried. Vad är reformation? Några tankar om brott och kontinuitet i ett jämförande europeiskt perspektiv. I Svensk teologisk kvaralskskrift. Tema: Luther och reformationen (2017). Eckerdal, Lars. ”Från kyrkobalken 1296 till Kyrkoordning för Svenska kyrkan 1999.” I Kyrklig rätt och kyrklig orätt – kyrkorättsliga perspektiv. Red. Martin Berntson & Ciardi (Lund: Bibliotheca Theologiae Practicae: 97, 2016). Hafström, Gerhard. De svenska rättskällornas historia, andra reviderade upplagan (Lund: Studentlitteratur, 1965). Hallgren, Bengt. Kyrkotuktsfrågan: en systematisk studie av kyrkotukten i svensk frikyrklighet och hos Martin Luther (Stockholm: Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, 1963). Holmquist, Hjalmar. D. Johannes Mattiae Gothus och hans plats i Sveriges kyrkliga utveckling: studie- och lärandetiden 1592-1643 (Uppsala: 1903). Holmquist, Hjalmar. ”Svenska kyrkans historia 3; Reformationstidevarvet 1521-1611”. (Stockholm: Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, 1933). Holte, Ragnar. Luther och Melanchthon, Svenskt gudstjänstliv, årgång 97 (Artos & Norma, 2017). Hägglund, Bengt. Teologins historia (Malmö: Liber förlag, 1981). Häthén, Christian och Nilsén, Per. Svensk historisk lagbok – rättshistoriska källtexter (Studentlitteratur, 2004). Josefsson, Ruben. Guds och Sverige lag: studier i den lutherska socialetikens historia, Uppsala universitets årsskrift 1950:8 (Uppsala: 1950). Kick, Remi. ”Alt skal ther ährliga och skickeliga tilgå” Ordinarius Erik Falck och ärkebiskop Laurentius Petri”. I Vägen mot bekännelsen: perspektiv på organisation, bekännelsebildning och fromhetsliv i Skara stift ca 1540-1595. Red. Martin Berntson & Anna Minara Ciardi (Lund: Bibliotheca Theologiae Practicae: 97, 2014). Kjöllerström, Sven. Svenska kyrkans historia 2: Svenska förarbeten till kyrkoordningen av år 1571 (Stockholm: Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, 1940). Kjöllerström, Sven. Kyrkolagsproblemet i Sverige 1571-1682 (Stockholm: Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, 1944). Kjöllerström, Sven. Biskopstillsättningar i Sverige 1531-1951 (Lund: Lunds universitets årsskrift. S. N. F. Avd 1. Bd 48. Nr 5, 1952). Kjöllerström, Sven. Guds och Sveriges lag under reformationstiden: en kyrkorättslig studie (Gleerups förlag, 1957). Modéer, Kjell Åke. Rättshistoriska källor i konflikt: en introduktion till rättshistoria (Santérus, 2010). Munktell, Henrik. ”Mose lag och svensk rättsutveckling.” I Lychnos, Lärdomssamfundets årsbok 1936. (Uppsala: 1936). Nygren, Rolf. ”Svenska kyrkan och rättsarvet från fornkyrkan och Confessio Augustana – ett brutet samband?”. I Med god ordning och efter Guds vilja: en antologi om kyrkorätt. Redaktör: Leif Nordenstorm (Skellefteå: Artos & Norma, 2019).
79
Randgard, Tom. ”Svensk kyrkorätt: en kortfattad, historisk och tematisk genomgång”. I Med god ordning och efter Guds vilja: en antologi om kyrkorätt. Red. Leif Nordenstorm (Skellefteå: Artos & Norma, 2019). Rinander, Viktor Alexius (V. A.) Kanonisk rätt och nutida offentlig rätt: klerus och offentlig tjänst. Juridik I (Uppsala: 1927). Stolt, Birgit. Luther själv: hjärtats och glädjens teolog (Skellefteå: Artos & Norma 2004) Strahl, Ivar. Makt och rätt: rättsidéns gång genom historien – från Babylonien till FN, tionde upplagan ombesörjd av Stig Strömholm. (Uppsala: Iustus förlag, Juridiska föreningen i Uppsala, 1994). Sveriges Rijkes landslag, Högmålsbalken kap I (Stockholm: J. H. Werner, 1726). Witte, John E. Witte Jr. och Arthur, Thomas C. The three uses of the law: a protestant source of the purposes of criminal punishment? (Journal of law & religion. Vol 10, 1993-1994).
80
BILAGA. Skiss: Kyrkliga och världsliga straff under reformationstiden relaterat till högmålsbrott i Appendix till Kristofers landslag 1608 1528 1561 1563 1571 1608 Västerås Kyrkotukt- Patent om Kyrko- Appendix, Kristofers landslag
stadga stadgan högmål ordning Världslig lagstiftning med föreskrivna Målen ska överföras Endast biskopen Alla högmål avgöras Kyrkorätt. straffbud enligt Gamla testamentets Moseböcker. till världslig domstol kan utföra vid häradsrätt. Utökad uppenbar skrift Dödsstraff. uppenbar skrift Kungen kan benåda.
Kungen kan benåda. ”efter lång sedvänja” Brott mot Kanonisk rätt kyrkans lag upphör formellt att Kyrkobalken i gälla. Upplandslagen, 1296. I praktiken ofta bötesstraff. Mord* (brott enl. ------Ja. ------landslagen) Dråp* (vissa dråp Ja. ----- Ja. Straff: ”döden dö” (kap 3) dödsstraff enl. Icke med vilja: dråparen tillåts fly. landslagen) Med försåt: dräpas, blodshämnd. Förräderi ------Ja. ------Hor* (otro) Ja. Ja. ”Uppenbart hor”. ----- Straff: ”döden dö”, stening (tidigare Även lägersmål Målsägarens ”fria Bålbränning vid dubbelt hor. kyrkorätt, skön” avgör om målet (otillåtet sexuellt (Dödsstraff för horsbrott upphör 1593 straffbud om ska drivas till dom. umgänge pga utom vid upprepade fall) böter) trolovning) ”Dubbelt hor”, dödsstraff redan Omfattas av kap 4: ”Om Hoor, ”första resan” (Kompl. Frändsämiospield och Mökränckning” genom Stadga om horsaker 1577) Incest Ja. Kjöllerström: Ja. Ja. Ja. Straff: ”döden dö”, bålbränning Blodskam* Bålbränning enl. Omfattas av kap 4: ”Om Hoor, Kätteri sedvänja, hänvisning Frändsämiospield och Mökränckning” Frände- till 1439 års sämjespield straffordning samt (kyrkorätt; tillägg om ”Gud dödsstraff förbjudit” förekommer) Almquist: falsk efterkonstruktion under senare 1500- tal. Våldtäkt* ------Ja. ----- Straff: ”döden dö” Mökränkning. Omfattas av kap 4: ”Om Hoor, (brott enl. Frändsämiospield och Mökränckning” edsöresbalken) Tidelag (brott enl. Ja. ----- Ja Ja. Straff: ”döden dö” landslagens Omfattas av kap 4: ”Om Hoor, högmålsbalk) Frändsämiospield och Mökränckning” Mened Ja. ------Ja. Straff: ”döden dö”: stening Guds------Ja. Skämtsamt Ja. ”Guds förhädelse ----- Omfattas av kap 1: ”Om mened, Guds försmädelse* tal om Gud och föraktelse” lastande, svärjande och bannande”. straffas med livet, om inte skyldig ber om nåd och gör allvarlig bot. Olydnad mot ------Straff: stening (kap 2) föräldrar Ocker Brott, men inget straffbud (kap 5) Falskt vittne Straff: ”Öga för öga, tand för tand” (kap 6). Utgår i 1647 års version Trolldom (enl. Tillkommer i 1647års version: ”En landslagen: straff trollkona skall du icke låta leva” (kap 7) om vålla skada)
* Enligt Plakat om ”uppenbara laster och grova synder”, 1578: förbud mot att ta upp böter i dessa högmål; endast kungen kan benåda.
81