Därför Uppsala

AUN 45

UPPSALA 2012

UTDRAG, IAKTTAGELSER OCH RESULTAT FRÅN STUDIEN MED UPPSALA I CENTRUM Uppsalaområdet under bronsålder och äldre järnålder in i vendeltid. En arkeologisk förhistoria baserad på områdets miljöförutsättningar och en GIS-utvecklad kartvärld med Mälardalen, Östersjöbäckenet och Europa som bakgrund

Lars Landström

Department of Archaeology and Ancient History Uppsala 2012 Dissertation presented at Uppsala University to be publicly examined in Universitetshuset, sal X, Uppsala. Friday, May 4, 2012 at 13:00 for the degree of Doctor of Philosophy. The examination will be conducted in Swedish.

Abstract Landström, L. E. 2012. DÄRFÖR UPPSALA: Utdrag, iakttagelser och resultat från studien MED UPPSALA I CENTRUM. Uppsalaområdet under bronsålder och äldre järnålder in i vendeltid. En arkeologisk förhistoria baserad på områdets miljöförutsättningar och en GIS-utvecklad kartvärld med Mälardalen, Östersjöbäckenet och Europa som bakgrund. Uppsala universitet. Aun. 248 pp. Uppsala. ISBN 978-91-506-2274-4.

The study describes and explains the geographical, economic and political development in the Uppsala area from the Bronze age to the Vendel Period. The landscape development was central. In the 1990s 14C datings made it possibly to create maps of this using GIS. The area contains forty thousand known constructions. When plotted they provide a picture of the area use. Together with information regarding the climate, pollen analyses and the external economic and political development, conditions was discerned. The key to the development was the position at the edge of the expanding mainland. The vicinity to earlier cultures, the River Dalälven and Åland together with possible contacts with southern cultures were significant. In Periods III-IV led unrest to collaboration and the markings of territories. Cairns, hill forts, large stone settings and the great cult house in Håga were constructed. The Håga mound was probably an attempt to retain the old order. Towards the end of the Bronze Age, the collaboration withered and there are indications of border zones. The boat-development around AD 0 expanded the contacts, mainly through long-distance travel for catching herring or seal. Although agriculture provided a basis for subsistence in the area and increased, it was not dominating. Fishing, hunting and gathering together played an equal role. The organized long- distance trade was limited. Helgö was a collaborative project to tie into international trading networks. After the Roman Period, Fjädrundaland’s predecessor was no longer an autonomous power. In the 6th century fighting occurred between the precursors to Attundaland and Tiundaland/Fjädrundaland. It ceased AD 600, and it seems likely that a federation was formed. Gamla Uppsala and the royal election site at Mora became the insignia. The federation formed a political impasse which with the economic situation may be the cause of the slow changes during the Vendel Period.

Lars E. Landström, Uppsala University, Department of Archaeology and Ancient History, Archaeology, Box 626, SE-751 26 Uppsala, Sweden.

ISSN 0284-1347 ISBN 978-91-506-2274-4 urn:nbn:se:uu:diva-170895 (http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-170895)

Printed in Sweden by Edita Västra Aros, Västerås 2012

Innehåll

Introduktion – kopplingen till MED UPPSALA I CENTRUM 7 DEL I INLEDNING 9 Kap. 1 Uppsalaområdet 9 2 Vetenskapshistorik 18

DEL II FÖRUTSÄTTNINGAR 19 Kap. 3 Strandförskjutning 19 4 Landskap, klimat och vegetation 29 5 Båtutveckling och försörjning 37

DEL III OMRÅDETS ANVÄNDNING 65 Kap. 6 Fornlämningsstruktur 65 7 Delområdesanalys 99 DEL IV SAMHÄLLSUTVECKLING OCH MAKTPOLITISKA STRUKTURER 117 Kap. 8 Bronsålder och äldsta järnålder 117 9 Yngre förromersk och romersk järnålder 137 10 Folkvandringstid och tidig vendeltid 159

11 Uppsalaområdet från bronsålder till vendeltid 193

DEL V SUMMARY OCH REFERENSER 223 Summery 223 Referenser 235

INTRODUKTION - kopplingen till studien MED UPPSALA I CENTRUM

Föreliggande arbete bygger i sin helhet på studien MED UPPSALA I CENTRUM . Uppläggning, många vida problemställningar och antalet sidor har gjort att det bedömts lämpligt att forma en när det gäller bakgrundsgenomgångar begränsad redovisning av huvudstudiens analyser och slutsatser.

* Arbetet har till syfte att i stor utsträckning, om än inte till alla delar och inte vad gäller bakgrunden, ge samma information som huvudstudien. För ett mer fullständigt informationsinhämtande krävs att man tar del av refererade hänvisningar i MED UPP- SALA I CENTRUM (MUIC).

* DÄRFÖR UPPSALA har samma kapitelupplägg som huvudstudien, även om kapitlen är kortare och när det gäller kapitel två ”Vetenskapshistorik” enbart hänvisar till huvudstudien.

* För att inte missförstånd skall uppkomma sammanfaller bild- numren med huvudstudiens. Detta ger hopp i den löpande bild- numreringen.

* DÄRFÖR UPPSALA saknar bilagor. Bilagehänvisningarna är kopplade till motsvarande bilagenummer i huvudstudien.

* Hänvisningar till huvudstudien benämns genomgående MUIC + kapitel, bildnummer eller bilaga,

Därför Uppsala 7

DEL I INLEDNING 1 UPPSALAOMRÅDET

Landskapet Uppland som frilagts de senaste Bild I:1 Centra från bronsåldern inom Uppsalaområdet sex tusen åren är Sveriges yngsta landskap. Geografisk miljö: 600 BC Uppsalaområdet i dess centrala del är en relativt sent socialt organiserad miljö. Trots neolitiska fynd och signaler som Dragbykis- tan och gravläggningsmiljön vid Sommar- änge skog, är det först långt in i bronsålder vi ser tecken på samverkan mellan bygder. Fornborgen vid Lurbo, det större kulthuset vid Håga och Hågahögen har setts som tecken på att det förekommit en samhällsstruktur från mellersta bronsåldern Området utvecklades från att under bronsålder ha varit en region med spridda kult- och bosättningsmiljöer, via att under yngre järnålder få en ledande funktion i Mä- lardalen och längs Östersjökusten, till att så småningom härbärgera huvudorten i en na- tion.

Kultiska anläggningar i centrum Under den här processen fungerade Uppsala och dess närområde som metropoler för tre à fyra religioner. Betydelsefulla kultlokaler från tre tusen år – Håga, Broby, Gamla Upp- sala och Uppsala domkyrka, ligger alla inom ett område på 5 x 6 km. Anläggningarna är belägna kring en förhistorisk vik av Mälaren [Bild I:1]. Miljöer av stor lokal, sedan regional och så småningom nationell betydelse från bronsålder till medeltid. Lokalisering och utformning av lokaler och anläggningar var en följd av medvetna och strategiska beslut – såväl under förhisto- risk tid som under medeltid. Samtiden och framtiden skulle påverkas genom delvis ko- lossala projekt som syftade till att bygga upp, stötta och långsiktigt säkra egen ideologi och ställning. skapen om den övergripande förhistoriska samhällsutvecklingen begränsad – delvis när- Kunskapen om Uppsalaområdet mast obefintlig. riklig men fragmentarisk Specialöversikter av hög kvalitet publice- Uppsalaområdet är i konkurrens med Gotland rades tidigt – som Bernhard Salins ”Den för- och Skåne Sveriges arkeologiskt kanske mest historiska tiden” (1905), Arvid Högboms behandlade region. I likhet med vad som gäl- ”Studier öfver Upplands äldre bebyggelsehi- ler för andra delar av Sverige, är ändå kun- storia” (1912) och Joel Erikssons ”Studier

Därför Uppsala 9 över Upplands förhistoriska geografi” (1913) SYFTE OCH GRUNDSYN liksom Gunnar Ekholms arbeten om sten- och Detta arbete liksom huvudstudien MED UPP- bronsålder 1910-1921. Äldre översiktsbeskriv- SALA I CENTRUM (MUIC) syftar till att ningar utgick emellertid länge från den norrö- översiktligt ge en bakgrund till, beskriva och na sagolitteraturen och tidens storsvenska förklara Uppsalaområdets ekonomiska och ideal. Håga och Gamla Uppsala uppfattades maktpolitiska utveckling och ställning under som centra i omfattande välden – exempelvis i bronsålder och äldre järnålder in i vendeltid. Birger Nermans ”Sveriges rikes uppkomst” Strävan är att koppla natur- och om- (1941) och föregångaren Nerman (1925). världsförutsättningar med områdets fynd- och Uppsalas tidiga maktpolitiska utveckling anläggningsbild och utifrån detta spåra och försvann i det närmaste som problemområde tolka en övergripande händelseutveckling. när de nationalistiska övertonerna falnade Det är alltså frågan om ett försök till ”förhi- kring och efter andra världskriget. Av någon storisk historieskrivning” där källäget i anledning försvann också mycket av analy- mycket är avgörande för VAD som kan be- serna avseende Mälardalens och Uppsalaom- skrivas, VAR det skett och NÄR det uppfat- rådets långsiktiga utveckling i andra avseen- tas ha skett. VARFÖR det skett går ibland att den. Ämnen och frågeställningar begränsades förstå, men HUR det skett är i linje med Wei- även om de också fördjupades bland annat bulls (1921:325) inställning sällan åtkomligt. som en följd av den uppsjö av samhällsut- byggnadsstyrda utgrävningsprojekt som ge- nomfördes. Dessa ökade påtagligt kunskapen FRÅGESTÄLLNINGAR om tidiga livsförhållanden. Förenklat uppkom Fem problem har varit centrala:

ett allt bättre men fortfarande fragmentariskt 1. Hur var levnadsförutsättningarna inom kunskapsläge med geografiska och ämnes- Uppsalaområdet? mässiga skillnader. De få moderna sammanhangsbeskriv- 2. Hur såg försörjningsbasen ut? Hur föränd- ningar som publicerades före de sista åren av rades näringsinriktning och ekonomi i stora drag? 1990-talet, avsåg främst den byggtekniska utvecklingen och Uppsalas roll vid den svenska 3. Hur utvecklades befolkningens lokali- statsbildningen under vikingatid och medel- sering och Uppsalaområdets nyttjande ?

tid. Samhällspolitiska probleminventeringar, 4. Vad var bakgrunden till, formerna för och med en ny övergripande grundsyn, inriktade utsträckningen av de samhällsbildningar mot yngre järnålder som Hyenstrand (1989), som successivt utvecklades inom områ- Sawyer (1991) och Hyenstrand (1996), hade det? Hur långt hade de nått vid vendelti- dock publicerats. dens mitt. Hade en överregional makt-

ställning etablerats med området som Ett nytt läge bas och hur såg den i så fall ut ? Fakta och tekniskt kunnande som samman- ställdes och kommunicerades efter andra 5. Vilken roll och inflytande syns Uppsala- världskriget både avseende Skandinavien och områdets ha haft i Östersjöbäckenet?

Europa innebar i mitten på 1990-talet en ny Inom ramen för analysen och diskussionen arkeologisk kunskapssituation. Sovjetunio- om utvecklingen under två och ett halvt årtu- nens fall med ökad information från Polen sende inom norra Mälardalen har många mer och DDR som följd, medförde nya inblickar i specificerade frågeställningar, ofta rörande den förhistoriska svenska kopplingen till kon- dess förutsättningar, gjort sig gällande, ex- 14 tinenten. En massiv ökning av lokala C- empelvis: data, GIS-teknologin och mer lättillgängligt material från geologer, biologer och klimat- - Hur såg brons- och järnålderns klimatologiska och geografiska utveckling ut? forskare gav andra möjligheter än tidigare att registrera, följa och tolka förhistorien. I norra - Vad innebar förändringarna för den Mälardalen har utgrävningar föranledda av geografiska tillgängligheten , flora, fauna, väg- och järnvägsutbyggnader samt under- områdets utnyttjande och näringsinrikt- sökningar och analyser av lokaler som Broby, ning?

Håga, Gamla Uppsala, Vallsgärde och Ven- - Vad hade de geografiska förändringarna del gett ny kunskap. för betydelse för Uppsalaområdets strategiska läge och förbindelser med Östersjön?

10 Därför Uppsala - Hur påverkade båtens utveckling det exter- ett mer eller mindre politiskt organiserat na hotet och den egna räckvidden när det folk? Varför hittar vi annars goter på konti- gällde räder och näringsfångst? nenten vid Kristi födelse och i Danmark

- Hur såg anläggningsutvecklingen ut inom under tidig vikingatid? En vida större bety- Uppsalaområdet från bronsålderns början delse för det ”gotiska” namnet kan ligga ba- in i vendeltid. Hur såg maktlandskapet ut kom att också Beowulfs folk rymdes under och hur förändrades det? denna beteckning. Varför dessa förromerska/romerska va- - Hur såg områdets försörjning ut? Är det pengravfält i Läby- och Knivstaområdet och troligt att näringsinriktningen i den grupper av fornborgar inom Ålands och Hus- kustmiljötyp Uppsalaområdet tillhörde by-Långhundra socknar? Varför brändes Bro- – där jakt och fiske såväl tidigare som borg? Var den enorma Tureholmsskatten ett från medeltid och framåt ingått som element i kampen om Mälardalen. Varför viktiga komponenter – inte gjorde det byggdes kungshögarna i Gamla Uppsala, som under brons- och järnålder? Hur stor andel vad vi hittills vet knappast var kungagravar? av försörjningen kan jordbruket uppfattas Kan vi sätta likhetstecken mellan högarna ha svarat för vid äldre järnålderns slut? och en övergripande kontinuerlig maktställ- - Brons, medelhavskulturen, germanisering- ning? Var Gamla Uppsala överhuvudtaget ett en, Romarväldet, elithandelskonjunktu- tidigt vendeltida kungssäte? Vallsgärdes roll? rer, religioner och ideologier påverkade Moras bakgrund? Vilken roll spelade Vendel Skandinavien, Mälardalen och Uppsala- och varför denna lokalisering? området under tidens gång. På vilka Är det kanske till och med så att vendel- vägar och på vilket sätt? tidens högreståndsgravar ljuger om allmän

rikedom och makt i området? Mot bakgrund - Vad berättar omvärldens ekonomiska signaler och Uppsalaområdets ekonomi av tidens klimatkris och långvariga ekono- och fynd om områdets förhållanden? miska problem kan det inte utan ytterligare stöd i arkeologiskt material uteslutas att det i - Vad innebar en agrar samhällsstruktur mycket är fråga om en importerad extrava- ideologiskt i förhållande till ett samhälle gant gravkultur hos samhällets ledning som där jakt- och fiskeexpeditioner var centra- kanske alltför lättvindigt översatts till ett mer la element ? allmänt välstånd och generellt kontaktnät.

- Uppsalaområdet utgjorde en ekonomisk I grunden är det en fråga om inte mycket och maktpolitisk del av Mälardalen och av den traditionella Uppsalabilden är efter- Östersjöområdet. Hur utvecklades relatio- handskonstruktioner från vikingatid och ner, hot och konflikter? framåt. För eftervärlden styrkt av fynden från speciella vendeltida gravformer, för att inte - Vi inser att maktstrukturer funnits inom tala om den exceptionella Hågahögen. Mälardalen och Uppsalaområdet åtmin- Utvecklingen mot den statsbildning vi stone långt ned i bronsåldern, men hur kan se en bit in i medeltiden har förvisso ägt såg de ut och hur förändrades de? När rum, men tycks varken ha skett i det tempo enades Mälardalen och vad betydde eller på det sätt som traditionellt antagits. Det Gamla Uppsala och Mora? är kanske så att det mesta av den politiska Inom ramen för dessa problem finns än mer hopkopplingen även inom Mälardalen ägde konkreta frågeställningar. Vilken roll spelade rum under sju- till elvahundratalen – närmast Håga? Varför denna exceptionella gravhög i under vikingatid. Något som inte gör det ett område som inte kunde mäta sig med mindre angeläget att få en bild av Uppsala- Enköpingsregionens äldre och rikare kultur? områdets resa och roll från bronsålder till Varför brändes fornborgen i Lurbo? Varför vendeltid. var ”Uppsalaön” trots sin fördelaktiga lokalisering och sin glaciallera så lite utnyttjad? Varför utvecklades inte Broby vidare? GRUNDSYN Vilka var aktörerna i Östersjöbäckenet? Studiens syfte kräver information från många Är den äldre bilden av svear och göter som områden och därmed en bred ansats. En prin- stora svenska förhistoriska folk i konflikt cipmodell [Bild I:2] avseende bedömda fak- med varandra korrekt – eller stod beteckning- torer och relationer av betydelse för områdets en göter/goter kanske för något helt annat än utveckling, har styrt en hel del av de fråge-

Därför Uppsala 11 ningsstatistiska ansatser avseende Mälardalen Bild I:2 Faktorer av betydelse för Uppsalaområdets utveckling – skulle vara möjligt att på ett eller annat sätt Principmodell utveckla och forma en grov lokaliserings- och förändringsbild. Modellerna visade sig dock alltför generella och lösligt baserade. Den be- folkningsstatistiska problematiken uppfattades därmed som en alltför omfattande uppgift inom studiens ram. Förhistoriska befolk- ningsstorlekar i Mälarområdet har inte heller på allvar behandlats de senaste årtiondena. Se också Wikborg (2007:185). Inte desto mindre skulle någorlunda tro- värdiga befolkningsöversikter vara av väsent- lig betydelse för förståelsen av Mälarområdet och Nordens plats i ett europeiskt sammanhang. Det finns grova försök till sådana över- siktliga analyser och sammanställningar. I ett ställningar som behandlats och penetrerats. arbete utgivet av OECD i Paris (Maddison, Modellen tillkom vid studiens inledning inte 2001) redovisas en relativt detaljerad bedöm- för att lösa problemen utan som hjälpmedel ning av världens befolkning år 0, 1000 och för att fånga upp betydelsefulla faktorer – en mot nutid. Nuvarande Sverige ges här 200 ryssja. Källäget påverkar sedan ansatsen och respektive 400 tusen innevånare. Danmark möjligheterna till klarläggande av situation 180 och 360 tusen. Norge 100 och 200 tusen och utveckling. samt Finland 20 respektive 40 tusen. Siffror- na får tas för vad de är värda, men betydelse- Livsmedelsförsörjningen engagera- fullt är att Europa inklusive Östeuropa, men de nästan alla exklusive det forna Sovjetunionen, bedöms Under bronsålder och äldre järnålder spelade ha haft strax under 30 miljoner innevånare landskapet som resursmiljö en avgörande roll kring Kristi födelse. En siffra som inte nämn- för befolkningens bosättning, överlevnad, värt ökas till år 1000. Dagens Tyskland be- handlingsförmåga och begränsade tillväxt. döms ha haft 3 respektive 3,5 miljoner inne- Fortfarande i slutet av 1800-talet var 70 vånare. Frankrike uppfattas ha ökat från 5 till % av arbetskraften i Sverige sysselsatt med 6,5 miljoner och Italien minskat från 7 till 5. livsmedelsförsörjning. Detta var ändå en kraf- Inom ramen för denna ungefärliga be- tig nedgång från förhistoriens successivt fal- folkningsbild är Uppland myggan på oxens lande nivå kring gissningsvis 95 %. Idag är 2 horn. Siffrorna har betydelse för insikten om % engagerade. Klädesförsörjningen under en vad de tyska flodmynningsområdena betydde tid då skinn och päls av olika slag utgjorde för Skandinaviens kontakter och utveckling. basen var också en tidskrävande och väsent- ligt element i bronsålderns och den äldre Uppsalaområdets lokalisering järnålderns hushållning. Det geografiska och kommunikativa läget i Födoämnesproduktionens betydelse in- stort var betydelsefullt. Uppsalaområdet kun- nebar att geografiska förhållanden, klimat, de inte ändra sin lokalisering söder om det och biologisk tillväxtmiljö på land och i vat- stora jakt- och fiskebaserade Norrland, inte ten, var centrala för den långsiktiga samhälls- heller på närheten till den åländska jakt- och utvecklingen. Starka avvikelser i förutsätt- fiskebryggan och inte heller på det kommu- ningarna utgör signaler om troliga kopplade nikationsmässigt stora men krympande av- samhällsförändringar på ont eller gott. Studi- ståndet till södra Östersjön och kontinenten. er av långvariga kinesiska förhållanden har Uppland påverkades dessutom av att regionen visat på nära samband mellan missväxtförhål- utgjorde ett lås för färder åt norr och söder. landen och krig (se MUIC kapitel 10). För åsarna till lands likaväl som för korsande vattenleder och kustleden längs Östersjön. En ungefärlig befolkningsbild ger betydelsefulla relationer Central maktutövning sätter spår Inledningsvis hade jag uppfattningen att det En stark ekonomi var ett nödvändigt men inte med förekommande förhistoriska befolk- tillräckligt villkor för en överregional domine-

12 Därför Uppsala rande ställning. Styrkan i en förhistorisk elit- typer man vet måste ha funnits och längtat ekonomi bör delvis kunna avläsas i jämförel- efter att få höra om. ser med rika samtida miljöer inom Skandina- Beskrivningarna av de olika sagokung- vien/Östersjöbäckenet. Långvariga och omfat- arna och deras öden stämmer heller ofta inte tande kontakter bör kunna spåras. med den tekniska och administrativa utveck- En långvarig och omfattande regional lingsnivån som vi känner den. Det är troligt- och strategisk maktutövning fordrade stora vis frågan om en blandning av legender och resurser och skulle ha gett svallvågor när det händelser i vikingatida miljöer, som rullats gäller maktcentra och anläggningar – hamnar bakåt för att gestalta en bragdrik forntid. En och båtskyl, dyrbara och ovanliga lösfynd, tid många generationer bakåt, som ingen hade stora betes- och åkermarker, etc. Också kon- minsta grepp om. Den medeltida litteraturen tinentala spår. Utan lokala materiella eller, är full av sagohjältar utan verklighetsförank- från folkvandrings- och vendeltid litterära ring – Starkodder hittar vi på många håll. kontinentala lämningar, framstår existensen Kungalängder och kungaberättelser från äldre av förhistorisk långvarig överregional makt- järnålder och tidig vendeltid i Norden är utövning knappast trovärdig ens inom det knappast användbara annat än som signaler marginella Östersjöområdet. Det här har be- om vikingatida och medeltida arkaiska stäm- tydelse både för Mälardalen och för Dan- ningar. Se Krag (1991:244), Sawyer (1991:15) mark. och Hyenstrand (1996:52 ff.). Utan skriftligt stöd är det kollektiva Samverkan - en tidsbegränsad affär minnet svagt. Vid 1600-talets kartläggning av Myter och berättelser är viktiga. De utgör ett fornlämningar inom ramen för Rannsakning- kitt som håller folk och organisationer samar efter antikviteter saknade man såväl håg- man. Vilka faktorer som i detalj utgör driv- komst som förståelse för anläggningarnas kraften för olika organisationers, kulturers bakgrund. De ansågs ibland vara jättars verk. och samhällens utveckling, och varför dessa så småningom försvinner, delas upp eller Effektiviteten närmast optimal assimileras varierar. Vad vi vet är att sam- Det förhistoriska kunnandet skall däremot hällsstrukturer och organisationer vanligtvis inte underskattas. Bronsålders- och järnålders- är relativt kortsiktiga företeelser. Med un- människornas långa erfarenhet formade lös- dantag för den katolska kyrkan, finns i Väs- ningar i stort och i smått som gav dem en terlandet knappast någon organisation eller kunskap och kapacitet vi inte är i närheten av statsbildning som är mer än tusen år gammal. att förstå utifrån kända materiella lämningar. Universiteten med sin medeltida bakgrund Produktiviteten i kontinuerlig verksamhet tillhör de äldsta samverkansformerna. Bland ökar successivt – även utan investeringar. För- affärsdrivande organisationer finns inga som bättringar tar längre och längre tid, men upp- är mer än några århundraden även om de kan hör inte. Små eller stora projekt. Erfarenhet innehålla äldre verksamheter. ger förbättringar. Lång erfarenhet ger stora förbättringar. Det här innebar att när bronsål- Ledarna derns och järnålderns livsstilar upphörde, bör Det är inte en händelse att historien i stor ut- kunnandet inom ramen för dess olika tekno- sträckning kopplas till ledarna och deras age- logier varit extremt utvecklad. rande i avgörande lägen. Vad de gör och inte gör, liksom deras kontaktnät och förmåga, är av betydelse för alla organisationer och deras UPPLÄGG, KÄLLOR utveckling. Inom arkeologin innebär detta ett problem. Ätter och ledare från förhistorisk tid OCH BEGRÄNSNINGAR är sällan kända. Vad vet vi om ätter och när- Det finns skäl till att det fortfarande saknas liggande maktstrukturer under bronsålder och en mer samlad bild av Mälardalens och Upp- äldre järnålder – ingenting, utom vad gravar salaområdets förhistoriska samhällsutveck- avslöjar. Aktörerna – människorna förblir ling. Komplexiteten i en övergripande ansats undflyende. Ynglingaätten, hur omskriven gör det nödvändigt att gå utanför traditionell den än är, framstår utan stöd i kopplade fynd arkeologi. Fakta och föreställningar måste och samtida källor när det gäller den östnor- hämtas från många ämnen och geografiska diska grenen, som en under lång tid driven områden. De måste också formas och tolkas. och utvecklad skaldepersonifiering av ledar- En vid och tidsmässigt omfattande an-

Därför Uppsala 13 sats ger emellertid också fördelar. Stora mate- KÄLLOR OCH BEGRÄNS- rial och långa tidsserier ger information som NINGAR annars inte är iakttagbar eller uppfattas som Kunskapen om den materiella kulturen är betydelsefull. såväl gles som geografiskt och tidsmässigt ojämn. Möjligheten att få grepp om ett tvåtu- UPPLÄGG senfemhundraårigt förhistoriskt skede avse- Studien behandlar bronsålder, äldre järnålder ende Uppsalaområdet – från bronsålderns och tidig vendeltid även om jag glider något i början in i vendeltid – är emellertid i viss såväl början som slutet. Det är frågan om att mån möjligt genom att hjälp tas av material få ett grepp om Uppsalaområdet under tiden och vetande från andra vetenskapsområden. 1800 BC till AD 600+. Studiens tyngdpunkt Oavsett källornas ursprung gäller att de ligger i dess senare del – i analysen av den ofta baseras på information utifrån, eller i maktpolitiska utvecklingen under varje fall från vida större områden än Uppsa- - bronsålder och äldre förromersk järnålder laområdet. Informationsinsamlingen avseen- - århundradena kring och efter Kristi födelse de studien har i princip täckt tiden till 2008. - folkvandringstid och början av vendeltid. Periodens geografi, klimat och växtlig- Religion och kultinriktning ej behandlad het liksom försörjningsinriktningen och dess Religionen har i alla tider spelat en väsentlig koppling till den båttekniska utvecklingen är roll i legitimering av makt och herravälde. I bakgrundfaktorer, som klarlagts och sam- det sammanhanget har religion och kult bety- manställts i den utsträckning som huvudstu- delse för studien. Anläggningar har fungerat diens omfattning tillåtit. (Kapitel 3-5). som signaler kring funktions- och maktstruk- Vid en genomgång av ett förhistoriskt turer. Inriktning, innehåll och utövandet i sig område, är gjorda fynd och fasta anläggning- har däremot inte uppfattats betydelsefullt. ar ofta primära. En totalgenomgång har gjorts Förhållandet att kulten gavs tid och resurser avseende det kända läget 1999/2000 med vis- betyder inte att religionsutformningen i sig sa senare kompletteringar från större utgräv- hade annat än marginella effekter på områ- ningsrapporteringar. Lokalisering och ålders- dets utveckling. bedömning av ett stort antal anläggningstyper inom Uppsalaområdet har genomförts. Med GIS–teknologin detta och ett utvecklat kartmaterial som bas En grundläggande källa för att få grepp om har sedan användningen av olika delområden aktiviteter inom området är den materiella från bronsålder till vendeltid bedömts. Där- kulturen. En tolkning kräver dock att geogra- med har också klarlagts vad som inte finns, fi, anläggningar, fynd, tid och samtidsinfor- eller i varje fall inte är känt. (Kapitel 6-7). mation från omvärlden kan kombineras. Uppsalaområdets ställning och utveck- Genom datortekniken har ett verktyg för ling är emellertid i varierande utsträckning en detta tillkommit som inte tidigare stått till följd av ett samspel med dess omvärld. Ett buds – GIS ( = geografiska informationssy- samspel som ofta berört Mälardalen, ibland stem). GIS utnyttjar förhållandet att ob- Östersjöbäckenet och då inte sällan Danmark jekt/händelser i princip kan kopplas till en och norra Tyskland, men ibland också indi- geografisk position. Selektering, förändring rekt händelser längre bort på kontinenten. och undertryckning av valda data i olika Händelser inom ett samtida Europa med en förstoringsnivåer möjliggör nya informations- befolkning förmodligen tusentals gånger och analysmiljöer. GIS fordrar inlärning och större än Uppsalaområdets. Aktörer och för- anpassade data, men möjliggjort framtagan- hållanden redovisas i anslutning till diskus- det av detaljerade förhistoriska kartor över sionerna av den maktpolitiska utvecklingen Uppsalaområdet och till detta kopplade an- inom norra Mälardalen och Uppsalaområdet läggningar, fynd, strukturer, jordarter och (Kapitel 8-10). jordmåner. En övergripande beskrivning av Uppsa- GIS möjliggör hantering av stora data- laområdet och dess utveckling redovisas så i volymer och lämpliga bildutsnitt. Information det avslutande kapital 11. som ofta är svår att förmedla i text. Huvud- studiens många bilder är en följd av detta. Digitaliseringen har gjort att analyserna kunnat göras i betydligt större detaljeringsgrad på dataskärm än bilderna i studien förmedlar.

14 Därför Uppsala Källor för anläggningar och fynd UPPSALAOMRÅDET Fornlämningsbilden har listats, granskats och Geografiska förhållanden är väsentliga för värderats främst utifrån Riksantikvarieämbe- den förhistoriska utvecklingen. Kunskap om tets anläggningsregister. Värderingen baseras analysområdets föränderliga geografi från i stor utsträckning på registrets texter, egna bronsålder till vendeltid har därför uppfattats konstruerade kartor och kontextsammanställ- som nödvändig. Kartor har konstruerats avse- ningar. I vissa fall också på Upplandsmuseets ende sex tidsperioder. De över ytan tidssyn- register, utgrävningsrapporter och på anmäl- krona digitala kartorna som utformades ningar till ATA. Analyserna har baserats på 1997 har gjort det möjligt att lägga in anlägg- en total inläggning och typbestämning på det ningar och fynd i sitt geografiska samman- av mig godtyckligt definierade Uppsalaområ- hang. Området och dess förändrade förutsätt- dets årsskiftet 1999/2000 registrerade förhis- ningar och användning har därigenom kunnat toriska anläggningar, exklusive runstenar. bedömas både översiktligt och i detalj. Riksantikvarieämbetets anläggningsre- gister innefattar också lösfynd. Utöver denna Begränsad datorkapacitet information har jag utnyttjat Ekholm (1921), Tillgänglig datorkapacitet under 1990-talet Oldeberg (1974, 1976) och Baudou (1960) satte dock gränser för det område jag kunde avseende bronsåldern. Nicklasson (1997) och karlägga med hög detaljeringsgrad. Unixdato- Wikborg (1998) är mina källor för äldre järn- rer och persondatorer vid Geocentrum i Upp- åldersvapen och Ljungqvist (2000b) för ven- sala klarade 1997 inte av att behandla större deltida vapenfynd. Vid granskningen av äldre datamängder än de som fordrades för 2 m järnålder i Mälardalen har jag använt Kent höjdnivåer inom vald begränsad yta. Anderssons arbeten över romartida fynd och Datorkapaciteten har tillsammans med guld (Andersson, 1993 och 1993b). de dåvarande kostnaderna per ytenhet för Rapportmaterialet avseende keramiken i utdrag ur Lantmäteriverkets höjddatabas och norra Mälarområdet är omfattande – och har behovet att kunna återge kartmaterialet läs- ökat under senare tid. Här finner jag att de bart inom ramen för A4-formatet, påverkat referenser jag använt i stor utsträckning går storleken på det primära analysområdet. tillbaka på arbeten av Thomas Eriksson. Inledningsvis var strävan att arbeta med Dock ej på hans avhandling från 2009 som ett mindre Uppsalaområde och en vida större publicerats för sent för att annat än delvis Uppsalaregion. Begränsningarna skapade en ingå som underlag. nödlösning – ett mellanting. Det område jag För den kontinentala bakgrunden har vid kunde täcka med mina kartkonstruktioner och sidan av litteratur och rapporter, information som innefattar de centrala delarna av behand- främst hämtats och sammanställts från det ar- lad problematik benämns ”Uppslaområdet”. keologiska uppslagsverket ”Reallexikon der Översikter avseende Mälardalen och Öster- Germanischen Altertumskunde”. sjöbäckenet stöds av inläggningar på blind- Den biologiska, kulturgeografiska och karteunderlag. osteologiska ämneslitteraturen avseende Upp- land är omfattande. Ändå är det svårt att få ett Uppsalaområdet grepp om det som är centralt vid en bedöm- Med Uppsalaområdet avses den yta som ning av jordbrukets roll – dess andel av den begränsas av hörnkoordinaterna 1580/6675, totala ekonomin, fördelningen boskapsskötsel 1625/6675, 1625/6620 och 1580/6620. Det är /odling, produktionsvolymer och känslighet. ett område på 45 x 55 km Ytan täcker ett Kombinerat med moderna jordbrukshistoris- område från Vendel i norr till Skokloster i ka arbeten har förhållanden som rådde under söder och från Örsundsbro i väster till Husby 1800-talet, före konstgödselrevolutionen, i en Långhundra i öster [Bild I:5]. hel del fall fått fungera som ledstång. Juhlin- Ytan på bilden redovisas mot bakgrund Dannfelts (1908) redogörelse för lanthushåll- av folklandens utsträckning. Dessa återkom- ningen i Uppland är en viktig källa. mer trots sin medeltida tillhörighet som betydelsefulla geografiska och politiska förhisto- riska områden under studiens gång.

Därför Uppsala 15 Bild I:5 Uppsalaområdets omfattning bilder som utnyttjas har sockenenklaver i huvudsak eliminerats. Av betydelse är där- emot att den gamla sockenindelningen kring Uppsala, med Uppsala stad, Bondkyrko- och Vaksala socken behållits. Film, Häggeby, Härkeberga, Litslena, Långtora, Skepptuna och Skäfthammar upptar tillsammans ca 5 km2 eller 0,2 % av det definierade Uppsalaområdets yta, varför de eventuella anläggningar som finns inom dess ytor förbigåtts. Den sockenindelning som an- vänds redovisas kartmässigt å [MUIC Bild I:6.].

De 58 socknar som helt/delvis omfattas är:

Almunge Harbo Stavby Alsike Hjälsta Tensta Alunda Holm Tierp Biskopskulla Husby Långhundra Tuna Balingsta Jumkil Uppsala Björklinge Järlåsa Uppsala Näs Bondkyrko Knivsta Vaksala Bälinge Kulla Vassunda Börje Lagga Vendel Dalby Lena Vidbo Danmark Läby Viksta Dannemora Morkarla Vänge Bakgrundsbilden hämtad från NE Fittja Nysätra Västeråker Fröslunda Odensala Åkerby Funbo Ramsta Åland SOCKNAR Gamla Uppsala Rasbo Ärentuna Anläggningar och fynd är väsentliga i studi- Giresta Rasbokil Östervåla en. Eftersom redovisningen är knuten till Gryta Skogstibble Östuna sockenbegreppet, har Uppsalaområdets sock- Haga Skokloster nar och sockengänser påtaglig betydelse. Hagby Skuttunge Uppsalaområdet som jag definierar det innefattar såväl socknar som sockendelar. De socknar som helt eller delvis ingår i området ANLÄGGNINGAR och vars anläggningar redovisas är 58 styck- Anläggningsregistret hos Riksantikvarieäm- en. Till detta kommer en handfull som endast betet avseende Uppsalaområdet omfattar över marginellt ingår och ej analyserats avseende fyrtiotusen anläggningar som kan hänföras anläggningar och fynd. till brons- och järnålder. Då saknas ändå Sockenbegreppet är ej levande. Idag är anläggningar som ännu inte fångats upp vid församlingarna indelningsgrund. Uppgifterna någon inventering eller sådana som kommit avseende socknarnas omfattning härrör från fram vid undersökningar de senaste 10-20 olika tider. Osäkerheten är så stor att för vissa åren och inte registrerats. Samtidigt är många socknar uppgav Lantmäteriverkets kartor anläggningar, främst gravar, yngre än tidig dubbla gränser. En uppsjö av sockenenklaver vendeltid. När det gäller ett fåtal betydelse- – fastigheter och andra ytor inom socknen fulla lokaler, främst undersökta från år 2000 som tillhör andra socknar – komplicerar bil- eller senare, vilka jag hämtat från rapporter, den. Detta gäller speciellt i Uppsalaområdets artiklar och monografier, har jag inte haft nordvästra del. Några få socknar är också tillgång till och ej inhämtat koordinaterna. geografiskt delade. På det övergripande plan Lokalerna är inlagda på kartorna utan att ingå som arbetet rör sig spelar enklaver och upp- i koordinatförteckningar. Anläggningarna i delningarna dock ingen nämnvärd roll. På de övrigt följer koordinatsystem RT 90.

16 Därför Uppsala En del kompletteringar har gjorts från andra gör att precisionen i materialet är god 80- och 90-talets arkeologiska verksamhet – nog för sina syften, men att uppgifterna i bland annat har databasen från BUV (Pro- detalj ej kan betraktas som säkra. jektboplatser i Uppland och Västmanland ge- Vid vissa bedömningar är anläggnings- nomfört av UV Uppsala) utnyttjats, liksom typernas ungefärliga ålder och samvariation Upplandsmuseets och Riksantikvarieämbetets av betydelse. Jag har bland annat valt att övriga rapportering från området. I vissa fall arbeta med de 58 socknarna/sockendelarna kan koordinatangivelserna leda fel. I det ut- inom Uppsalaområdet som lokala baser för drag som gjorts avseende de socknar som en linjär korrelationsöversikt avseende ett ingår i området, är samtliga koordinater in- stort antal anläggningstyper [MUIC Bilaga 4]. mätta som punktkoordinater med 10 meters Diskutabelt är att korrelationsvärdena noggrannhet. För att de skulle kunna använ- ges med två siffrors noggrannhet. Jag har valt das i dataprogrammet ArcView har precisio- att inte avrunda värdena. Signalverkan för nen ökats genom tillägg av en nolla. Saknade vidare analys blir annars annorlunda i vissa koordinater har kompletterats. Felaktigheter i fall. En jämförelse mellan 0,65 och 0,84 ger angivelser som upptäckts och som antas ha annan information än 0,7 mot 0,8, som ju haft nämnvärd betydelse och justerats rör sig också kan stå för 0,74 och 0,75. om ett hundratal. Det har vanligtvis varit frå- gan om fel som placerat anläggningar i en annan socken, eller samma Raä-nr i olika PERIODINDELNING socknar som förväxlats. Periodisering är ett ämne i sig. I mitt fall har Det stora antalet anläggningspositioner periodindelningen främst haft betydelse som gör att någon generell kontroll av registrets vägledande ramangivelse inom det tidsdjup koordinatangivelser ej gjorts. Därför kan det som behandlas. Det innebär att jag i beskriv- bland de många tusen anläggningsangivelser- ningen främst arbetat med traditionella peri- na finnas objekt i rätt socken och i kartmäs- odbeteckningar. sigt trovärdig position, men ändå felplacerad med missledande koordinater. Riksantikva- För bronsåldern: rieämbetets digitala kartinläggning av an- Äldre bronsålder 1800 - 1100 BC läggningsregistret, som ej innefattar typindel- Period I 1800 - 1500 BC ning, var påbörjad men inte genomförd i slu- Period II 1500 - 1300 BC tet av 1990-talet och kunde ej utnyttjas. Period III 1300 - 1100 BC Yngre bronsålder 1100 - 500 BC Typer och inventeringsproblem Period IV 1100 - 800 BC Period V 800 - 600 BC De flesta av registrets Raä-nummer avser Period VI 600 - 500 BC lokaler med många anläggningar och skilda typer. Inte sällan från olika tidsperioder. Ett omfattande arbete har varit att sortera an- Med mellersta bronsåldern avser jag period läggningarna efter typ och när så uppfattats III och IV. Hågatid är en något diffus del av betydelsefullt, efter storlek och specialvari- period IV innefattande 1000 BC. ant. Detta har skett utifrån anläggningsre- Järnåldern ges fasindelningen: gistrets textavsnitt. Redovisade anläggningar på kartor och Äldre järnålder 500 BC - AD 550 tabeller i studien baseras i allt väsentligt på Äldre förromersk järnålder 500 - 200 BC vad inventerare i olika omgångar rapporterat. Yngre förromersk järnålder 200 - 1 BC Olika inventeringar har dock inte sällan gett Äldre romersk järnålder AD 1- 200 Yngre romersk järnålder AD 200 - 400 skilda resultat – gravfält har förstörts, snöför- Folkvandringstid AD 400 - 550 hållanden och igenväxning har stört gransk- Yngre järnålder AD 550 - 1050 ningen. Dessutom är inventerarna individer Vendeltid AD 550 - 800 med något olika synsätt när det gäller regler- Vikingatid AD 800 - 1050 na. Förekomst av ”mittsten” och uppfattningen om vad som är en ”rest sten” har exempel- Med begreppet äldsta järnålder avses äldre vis varierat mellan dem. Trots regeln om att förromersk järnålder med ibland flytande fem gravar konstituerar ett gravfält finns av- delar av yngre förromersk järnålder. vikelser, etc. Svårtolkade utskriftsfel påver- kar också texterna. De här förhållandena plus

Därför Uppsala 17 I vissa fall vidarebefordrar jag en ro- Ytterligare preciseringar och något an- mersk sifferbaserad indelning. Källorna ut- norlunda lokalt knutna indelningar förekom- nyttjar ibland sådana på ett sätt som annars mer i studien. Jag redovisar då också fas- gör en översättning svårförståelig eller en gränsårtalen. Min inställning är annars att årtalsprecisering omöjlig. Den sifferbaserade behövs precision är det ofta bättre att övergå fasindelning av romersk järnålder som oftast till rena årtalsangivelser vid avvikelser från möter i svensk litteratur bygger på Lund etablerade schablontidsättningar. I nästan alla Hansen (1987) vilken i sin tur bland annat texter kompletteras för övrigt periodangivel- haft Eggers (1951) som utgångspunkt: serna med fasgränserna. Det finns naturligtvis undantag då fasindelningsbeteckningar är motiverad – exempelvis vid specialanalyser B1a AD 1-40 Äldre av stora fyndslag då en årtalsexercis skulle B1b AD 40-70 romersk försvåra jämförelser och beskrivningar. B2 AD 70-150/160 järnålder I medvetande om avsaknaden av något

år 0 (vilket dock brukas internationellt) an- vänder jag mig i bildtexter av begreppet AD C1a AD 150/160-210/220 Yngre C1b AD 210/220-250/260 romersk 0 BC för övergången mellan förkristen och

C2 AD 250/260-310/320 järnålder kristen tid. Att jag valt denna som det kan C3 AD 310/320-400 tyckas inkonsekventa ordningsföljd hänger samman med det anglosaxiska skrivsättet, där årtalet kommer efter AD men före BC. AD 0 BC skall emellertid inte ses som ett år. Möj- lighet saknas ju att gå från -1 till +1 utan att i numerisk bemärkelse passera 0.

2 VETENSKAPSHISTORIK

För den vetenskaps- och forskningshistoriska bakgrunden hänvisas till [MUIC kapitel 2 och början av kapitel 3]

18 Därför Uppsala

Del II FÖRUTSÄTTNINGAR

3 STRANDFÖRSKJUTNING

Uppsalaområdets strandförskjutning har be- ANSATSEN tydelse i olika avseenden. Tekniskt har kunskapen behövts för att konstruera förhistoris- 1800 BC - AD 600 ka kartor över området, något som knappast Någorlunda tillförlitliga förhistoriska kartor bedömdes redan initialt vara en nödvändig gjorts i denna skala i Sverige på 1990-talet. Övergripande och detaljerade förhistoriska förutsättning för en granskning av Uppsala- kartor över Uppsalaområdet fanns då inte området utveckling. Även om kartor tagits fram – främst före andra världskriget – var de med undantag för Joel Erikssons nu hundra- åriga karta. skissartade med undantag för Ericssons karta. Kunskapen har emellertid också be- De var när det gäller havsnivåerna höjdmäs- sigt felaktiga och inte användbara. hövts för att någorlunda förstå utvecklingen inom området. Stenålderns skärgårdsmiljö Havsnivån är nyckeln till den förhisto- övergick på tre tusen år till medeltidens post- riska kartbilden av Uppsalaområdet. Den be- dömdes kunna klarläggas genom att inventera glaciala jordbrukslandskap. Det fick följd- verkningar. Strandförskjutningen hade avgö- och strukturera de lägsta anläggningsnivåerna rande betydelse för Mälardalens och Uppsa- för fornlämningar analysperioden igenom på olika longi- och latituder laområdets miljöförhållanden och strategiska . Strandförskjutningskurvor konstruera- villkor. Därmed också för samhällsutveckling 14 och politisk struktur. des därefter baserade på de lägsta C-daterade anläggningar jag kunde finna hänförli- Insikten om strandförskjutningen är inte ny. Problematiken har dock i de flesta arkeo- ga till olika delar av det definierade Uppsala- logiska arbeten fram till i sen tid, varit av un- området. Samtliga publicerade grävningsrap- porter från slutet av 1960-talet och framåt derordnad betydelse. Orsakerna är många. I inlandsområden, liksom vid studier på några genomgicks. Med kurvorna som grund sam- hundra år eller kortare, har förskjutningen manställdes ”nivåscenarios” för olika tider. Dessa utnyttjades för att ta fram kartor med endast i undantagsfall betydelse. En annan orsak kan vara att den periodvis snabba för- GIS-teknik avseende Uppsalaområdet, nutid skjutningen underskattats. Före GIS-teknikens – redovisad i första kapitlet, och sex kartor från tiden 1800 BC - AD 600 som återfinns i genombrott har förändringarnas omfattning dessutom varit svåra att förstå och hantera. [MUIC kapitel 3]. De i studien digitala kartorna har for- Ansats, förskjutningskurvor och kartor tillkom i sin helhet 1997/98 och föredrogs mats med hjälp av programmen ArcInfo och ArcView, baserade på data från Lantmäteri- hösten 1998 vid ett seminarium som hölls av- verkets höjddatabas och topografiska kartans seende projektupplägget vid arkeologiska institutionen i Uppsala. hydroskikt. Konstruktionsmetoden har syftat till att redovisa geografiska förhållanden tids- 14 mässigt synkront över hela kartbilden. Basen – nittiotalets C-data Oklarheten kring strandförskjutningen i Upp- [För en vetenskapshistorisk bakgrund och äldre undersökningar avseende Uppsala- salaområdet avsåg såväl bronsålder som äldre området – se MUIC kapitel 3]. förromersk järnålder. Främst när det gäller förhållanden i områdets norra del. Skillna-

derna i väst-östlig riktning var också svagt belyst. Förmodade strandanknutna arkeologiska och kvartärgeologiska lämningar, som genom 14C-bestämningar kunde knytas till bronsålder och äldre järnålder, var sällsynta. Från slutet av 1980-talet började emellertid höjdangivelser kombinerade med 14C–

Därför Uppsala 19 Tabell III: Anläggningar nära tidens havsnivå värden rapporteras i större utsträckning. Det NEOLITIKUM/ÄLDRE BRONSÅLDER gjorde att en ansats avseende troliga strand- Kurva Tidpunkt Plats Höjd Källa nivåer baserade på lokala arkeologiska och Syd 4200±90 BP Toppklockan Drygt 23m Mutikainen (1996:12,14) kvartärgeologiska redovisningar kunde for- (2898-618BC) (Sollentuna 317) (Härd A13) mas. I praktiken är det frågan om arkeologis- Syd 3780±80 BP Toppklockan Närmare 24m Mutikainen (1996:12,14) (Sollentuna 317) (Härd A4) ka data från ett bälte 2-5 mil söder om Uppsa- Nord 3405 ±80 BP Lokal l46-södra Ca 31m Larsson & Åstrand la, från Uppsalas närområde och från några få (1870-530BC) delen (NO Ten- (Stolphål (1996:10, 13,16,19,63) sta 178) A3522) källor 3-5 mil norr om Uppsala [Tabell III:1] Upp- 3340±80 BP Malma södra 22,7-23,1m Åstrand och [Tabell III:2]. sala (1740-120BC) (Bondkyrko 490) (Stolphål (1996:17, 30,53) Höjdvärdena härrör från arkeologiska U-a 1277) Syd 3100±110 BP Nyckelby 23,1 –23,2 m Franzén & Göthberg undersökningar avseende neolitikum/äldre (1487-132BC) (Övergran 273) Stolphål (1996:25,32,140) bronsålder, yngre bronsålder och förromersk Upp- 3055±85 BP Malma södra 23,4-23-7 m Åstrand sala (1410-160BC) (Bondkyrko 490) (Härd A193) (1996:19,30,56) järnålder. Till detta kommer värden som är kvartärgeologiskt bestämda. Höjdsystemen YNGRE BRONSÅLDER varierar. Ibland är data i höjdsystem 1900, Kurva Tidpunkt Plats Höjd Källa ibland i höjdsystem 1970, ibland i Uppsala Nord 2845±70BP Svanby 26-28m [Rh1970] Larsson & Åstrand lokala höjdsystem och ibland är det faktiskt (1120-900BC) (N Tierp 211) (Kokgrop A54) (1996b:10,33,41) okänt vilket system som använts. När höjdsy- Syd 2699±70BP Bålsta 21,1 m Franzén, Göthberg & (810-764, (Yttergran 83) (Härd A193-B) Karlenby (1996:120,125, stemet ej angivits i underlagsrapporten ge- 601-594 BC) 213,255) nomfördes ej någon ytterligare efterforsk- Upp- 2570±65 BP Rörby/Stångby 17m [Rh 1970] Aspeborg, Åstrand & sala (810-750, (V Vaksala 195) (Härd A380) Ählström (1997:35,37,39) ning. Orsaken är att skillnaderna mellan sy- 680-540 BC) stemen håller sig inom några få decimeter, Syd 2520±80 BP Bålsta 16,5-16,7 m Franzén, Göthberg & dvs. väl inom variationer för strandförskjut- (790-750BC) (Yttergran 82) (Härd A258) Karlenby (1996:53,83,91, 200,255) ning och dåtidens mätsäkerhet. Upp- 2495±70 BP Danmarks Kum- 16,5m [Rh 1970] Aspeborg, Åstrand & sala (770-520 BC) la, SV Danmark (Härd A735) Ählström (1997:25,27) 122) Nord 2420±65 Vallby 20-25 m Larsson & Åstrand (760-400 BC) (N Tierp 206) (Kokgrop A2556) (1996b:10,21,25,41) STRANDFÖRSKJUTNINGS- KURVOR Tillsammans med en del äldre material och FÖRROMERSK JÄRNÅLDER några mer suddiga kvartärgeologiska date- Kurva Tidpunkt Plats Höjd Källa ringar har med tabellerna som underlag kon- Upp- 2290±95 BP Skärna, Fullerö Ca 17 m Aspeborg, Göthberg & struerats förskjutningskurvor för Uppsalare- sala (480-450, (Nära G.Uppsala 206) (Härd Lindblad (1995:7) 420-180 BC) A323) gionens södra, mellersta och norra del [Bild Syd 2185±75 BP Kulturlager Broby- 15,6 m Fagerlund (1994a:10,12,13) III:4]. Data avseende de tre kurvorna har så (344-149 BC) Nykvarn V Enköping (Härd A499) formats till numeriska värden för olika tider i Upp- 2055 ±50 Söderhällby 14 m Frölund sala (108 BC-AD 9) (Norr Kumla Nergård. (Kokgrop (1995:12,14,23,25,28) förhållande till 1970 års medelvattennivå – Danmark 39) A155) [Tabell III:3]. Dessa har utgjort bas för kartor avseende sex förhistoriska perioder. Den snabba strandförskjutning som

Karlenby (1997) och Åse (1997) ser under senare delen av äldre bronsålder i Uppsalaom- rådet kan här inte iakttas. Perioden från ca Tabell III:2 Kvartärgeologiska höjdbestämningar av strandnivåer 3100 14C-år BP (ca 1400 BC) innebar eventu- i Uppsalaregionen ellt en kraftig strandförskjutning, men den Kurva Tidpunkt Plats Höjd Källa avslutades i så fall med en kraftig transgres- Nord 4030 ± 90 BP Ulvsbo trusk 35 m Robertsson & Persson sion mot ca 2800 14C-år BP (ca 1000 BC). (Ca 50 km N (1989:17) I norra Uppland har förloppet både varit Uppsala) [Hänvisning till opublicerat arbete av Tord Ingemar] snabbare och mer linjärt. Den starka landhöj- Nord ca 3000 BP Vendelsjön 25 m Atkinson (Under tryckning - ningen i norra Uppland tycks ha överflyglat publicerad 1998). Syrén & de eustatiska krafterna – från en strandnivå på Åse (1987:136) närmare 30 m över dagens nivå vid bronsål- Uppsala 2900-2800BP Järbo åsgrop 20 m Berglund, Miller, Persson Uppsalaåsen Nära (1989: 14, 44-45) derns början, till ca 13 m vid slutet av förro- Ultuna mersk järnålder. Nord 2100-1900BP Sjön Vällen 13 m Berglund, Miller, Persson Ansatsen har förutsatt att strandnivåer- Ca 15 km V Halls- (1989:16, 50) tavik na bara legat någon eller några meter under anläggningsnivån. Förutom att det i vissa fall

20 Därför Uppsala

inte är uteslutet att de traditionella fem met- Bild III:4 Strandförskjutningen i centrala Uppland rarna för boplatser varit mer korrekta när det gäller anläggningar, kan även det omvända gälla. Anläggningen kan ju i det närmaste ha legat i strandnivån under en lågvattenperiod. I Granlund (1928:225) relateras fynd av bronsyxor i Dalby respektive i Hagby, båda i princip tillhörig period I, där den ena är hittad på 22,6 m höjd och den andra på 23,6 m höjd. Den första yxan förefaller ha legat i vatten, den andra inte. Överförda till höjdsystem 1970 skulle vattnet i början av bronsåldern härmed åtminstone tidvis nått nivån 23 m. Vi måste dock komma ihåg de kortsiktiga svängningarna i strandnivån. Under historisk tid har till exempel vattenstånd som bedöms ligga högre än 1,5 m över normalvattenstån- det i Mälaren, registrerats åren 1780 och 1924 (Åse 1997:72). Svängningar på ± 1 m har knappast varit unika under de omkring två och ett halvt årtusenden studien omfattar. Ekholm (1921:114f.) kommer efter diskussioner kring vattennivån under hällrist- ningarnas tillkomst i Enköpingstrakten, fram till 21-22 m i början av period II och till 21 m vid hällristningen i Rickeby, Odensala socken, som han också kategoriserar som tidig. Vad gäller norra Uppland har älgbilden från Alunda, hänförd till senneolitikum, anträffats på 29,5 m höjd (Almgren et al. 1911:154), vilket innebär ca 30 m i system 1970. Uppsalakurvans nederdel följer i princip Landström (1995) – som vad gäller folkvandringstid och vendeltid är influerad av Ambrosiani (1985). Tabell III:3 Bedömd nuvarande nivå (m.ö.h.) på mark som var strandansluten under bronsålder och äldre järnålder i norra Med ett fåtal värden och i många fall Uppland, Uppsalaområdet och området närmast söder därom. oklarheter ifråga om lägsta anläggningsnivå i förhållande till havet, är naturligtvis kurvan År 1800 1400 1000 600 200 AD AD för norra Uppland osäker. [Såvitt jag tio år Område BC BC BC BC BC 200 600 senare kan se finns dock inga påtagliga avvi- Norra 30-28 27-25 24-22 19-16 13 kelser mot slutredovisningen i E4-projektet – Uppland Risberg (2007:122)] Uppsala och 22-21 22-21 20-19 16-15 12 9 7 För Uppsalaområdets del känns under- söder därom laget stabilare. Här är emellertid utgrävning- en och åldersbestämningen av fynden vid Innebörd 1) Strandförskjutningen inom Uppsala och Malma södra av avgörande betydelse för området söder härom är under bronsålder synen på vattennivån under äldre och mel- och förromersk järnålder i det närmaste identiska. Före hågatid finns en period lersta bronsålder. Nivåerna stöttas upp av med svag eller ingen förskjutning. Kur- suddigt tidsbestämda kvartärgeologiska data vornas horisontella sträckning och samti- ga nedgång indikerar att transgression L4 från närliggande Järbo åsgrop. åtminstone nådde Uppsala.

2) Området 3-4 mil norr om Uppsala har un- Jämförelser med andra kurvor der perioden sammantaget en betydligt Kurvorna avseende strandförskjutningen i starkare strandförskjutning i förhållande till Uppsala och området söder därom. Hit Uppsalaområdet överensstämmer, fördjupar tycks ingen transgression ha nått. Fram till och i vissa avseenden avviker från den under hågatid är förskjutningen snabb och avvi- 1990-talet antagna utvecklingen. För nivån i kande för att därefter ha en någorlunda synkron förskjutning med områdena läng- re söderut.

Därför Uppsala 21 början av bronsåldern gäller i jämförelse med det behandlade området norr om Uppsala upp de då mest kända Stockholmskurvorna – Mil- i relation till dagens landhöjningsisobaser er- ler (i Brunnberg et al. 1985) och Risberg et hålls dels ett nordligt band med strandnivåer i al. 1991 – att nivån är vida lägre än man enlighet med vad som angivits för Norra Upp- kunnat förvänta sig enligt Miller, men i god land (Nord), dels ett sydligare band (Mitt) överensstämmelse med Risberg. I gengäld är med värden som är ca två tredjedelar lägre än nivåerna mer likartade med Miller än med differensen mot Uppsalanivån [Tabell III:4]. Risberg vid övergången till äldre järnålder. Den förenkling detta innebär riskerar att Åse (1994) ser äldre bronsålder som skapa ett större fel för bronsåldern än för slutet på en transgression (L4?) följd av en ny äldre järnålder. Men som framgår av en sena- transgression mellan 2800 och 2000 14C-år re analys av landhöjningskrafternas föränd- BP (L5?). Enligt honom skulle nivån i Stock- ring under perioden uppför sig det anpassade holmsområdet legat nere på kanske 12 m bandet Mitt konsekvent i förhållande till de (mvh 1970) kring hågatid (Det osäkra Kyrk- faktabaserade banden Nord och Uppsala och sjövärdet). Uppsalakurvan i Åse & Berg- söder därom. ström (1982) som alltså närmast bygger på De lägsta anläggningarna för norra Mä- en procentuell höjning av Åses dåtida upp- lardalen till och med Uppsala, tycks som ti- fattning om strandförskjutningen i Stock- digare framgått återfinnas på allt högre men holm, är däremot i stort sett identisk med den likartade nivåer, från bronsålderns början och bild jag erhållit för Uppsalaområdet. Åse åtminstone långt in i förromersk järnålder. (1997), som utgår från observationer av Innebär det att dagens landhöjningsisobaser strandlinjer längs Uppsalaåsen, ligger på inte heller gällde för detta område under jämförbara nivåer som i [Tabell III:3] under förhistorisk tid? förromersk järnålder. Idag är skillnaden i landhöjningstakt några mil söder om Uppsala jämfört med Precisering av kurvan Uppsalas mindre än hälften så hög som några En konstruktion av tillförlitliga tidssynkrona mil norr om staden. När därtill 4,5 mm-iso- kartor över Uppsalaområdet för olika tidspe- basens svängning söder om staden medför att rioder krävde ett tätare underlagsnät. Det in- skillnaderna de närmaste milen söderut är nebar två problemställningar: obetydliga [Bild III:5], blir innebörden att

området periodvis lätt överflyglats av eusta- 1) Kunde skillnaden i strandförskjutning som tiska höjningar. Totalt tycks dock den ge- gäller mellan Norduppland och områden nomsnittliga årliga förskjutningens förhisto- i söder under bronsålder och förromersk riska nivåer överstiga dagens landhöjning. järnålder ytterligare spjälkas upp i nord - Det tyder på inverkan av andra landhöjnings- sydlig riktning? förhållanden än som nu gäller. 2) Finns också systematiska skillnader i öst- västlig riktning ? Området från Uppsala och söder därom har likartad strandförskjutning Differensen mellan identifierade strandni- Oavsett orsaken till de små eller obefintliga våer i Uppsala och Norduppland är för bör- skillnader i nivåer som råder åtminstone från jan av bronsåldern 7-8 m, för hågatid 3-4 m ca 3300 14C-år BP för Uppsalaområdet och de och för tiden kring Kristi födelse ca 2 m. Det närmaste milen söderut, blir följden i detta innebär att dagens landhöjningsisobaser för sammanhang att jag valt att behandla ytan områdena ifråga, varken när det gäller nivåer som en enhet (Uppsala och söder därom). eller relationer, ens går tillbaka till Kristi En uppdelning i nord- sydlig riktning födelse. Efter omkring 3000 14C-år BP (1300- baserad på [Tabell III: 3] ger [Tabell III:4]. 1200 BC) tycks höjningen av strandanknuten Då syftet är att få en bild av den geografiska terräng ske någorlunda parallellt i Uppsala- situationen inom Uppsalaområdet, med ton- området och några mil längre norrut. För- vikt lagd på land/vattenrelationen, minskar modligen beroende på en transgression. risken med de eventuella felaktigheter som

finns när hela bandet väl ligger över havsni- Ett anpassat band ”Mitt” skapas vån, vilket för band Nord sker åtminstone Vi tror oss veta att dagens landhöjningskraf- från och med 600 BC (avläst från Lantmäte- ter svarade för omkring fyra femtedelar av riverkets digitala höjddatabas med ArcInfo). landhöjningsstrukturen i Uppland under den

förhistorisk period som nu behandlas. Delas

22 Därför Uppsala

Öst - Väst problematiken Tabell III:4 Strandnivåer. Nutida ungefärlig höjd (i meter) på havs- nivåer under brons- och järnålder i centrala Uppland. Från X = 6675 i Antalet strandanknutna och tidsbestämda an- max norr till Xmin = 6620 i RT 90 i söder. (Hänsyn är ej tagen till skillnader i öst- läggningar och fynd från centrala Uppland västlig riktning). var i mitten på 1990-talet alltför få för att Geografiskt År kunna kartlägga en trolig öst-västlig strand- band förskjutning med dessa som bas. Det medför- (x-koordinater) 1800 BC 1400 BC 1000 BC 600 BC AD 0 BC AD 600 de att sådana värden måste baseras på en mer Nord 29 26 23 19 13 8,5 teoretisk beräkningsgrund. (6675-6660) Mitt 24,5 23 21 17 12 8 Dagens landhöjningstakt åskådliggörs i (6660-6645) isobaskartor (begrepp infört av de Geer). De Uppsala 22 21,5 19,5 15,5 11 7,5 är konstruerade för större eller mindre regio- söder därom ner. Dagens landhöjningsisobaser [Bild III:5], (6645-6620) har när det gäller Littorinahavet föregåtts av ett antal olika isobassystem. Inte bara av De Bild III :5 Isobaser för landhöjning i östra Mellansverige . Geers system från 1925 [Bild III:6]. De tidigare systemen tycks alla ha grundats på någon uppfattning om Littorina- maxima. Man har sökt förbinda strandhak kopplade till havsnivåer med varandra. Ge- nom att de legat vid havsytan men nu befinner sig på starkt varierande höjder kan land- höjningen inom olika områden beräknas. Svårigheterna att fastställa rätt strandhak har emellertid medfört att uppfattningen om isobasernas höjdnivåer och sträckning kraftigt förändrats. Eriksson (1913) och den bilagda kartan i Eklund (1921) tycks ha anknutits till isobaser upprättade i Munthe (1910). Här går isobaserna diagonalt över Uppland, från sydväst mot nordöst. 70m- isobasen passerar ca 10 km öster om Uppsala. 60m-isobasen går något öster om centrala Stockholm och fortsätter nordöst längs skär- gårdsbandet. Ett system som Asklund (1935: 70) tar bestämt avstånd ifrån. De Geers isobassystem som avsåg vad han kallade "Neolithavets maximigräns" i östra Svealand, är enligt Åse (1997:78) i re- Efter Miller&Hedin (1988:15.) aliteten hänförlig till övergången mellan Ancylus- och Littorinastadiet under Mesoliti- Bild III:6. Neolithavets maximigräns i östra kum. Systemet har en nordsydlig isobas- Svealand enligt De Geer (1925) sträckning, som i jämnhöjd med Uppsala vrider sig i västsydvästlig riktning. 80m-isobasen passerar strax öster och söder om Uppsa- la. En indexerad omräkning av dessa isobaser över Uppland återges i Granlund (1928:210). Uppsala åsätts ungefär en höjning på 25 % i förhållande till Stockholm och östra Uppland. Senare Littorinasystem – som Glückert från 1978 och Miller från 1987 [Bild III:5] har samma lutning väster Uppsala som de Geer, men fortsätter i tangentens riktning åt öster. 60m-isobasen går sydöst om Uppsala.

Därför Uppsala 23 Äldre inriktning på landhöjningen skjutningskurvorna i Uppsala och de närmas- Alla dessa Littorinaisobassystem går delvis te milen söder och sydväst härom, åtminstone på tvären mot det nutida landhöjningsisobas- under slutet av L4-transgressionsperioden och systemet. En indikation på att de äldre annor- den eventuella L5-perioden. lunda landhöjningsförhållanden ändå inte lig- Karlenby, vars kurvförslag bygger på ger alltför långt tillbaka i tiden, framgår av Littorinamaxima, anger också att hans 14C- skärvstensmönstret i Uppland. I Kjellén och data tyder på "ett samband med LM, åtmin- Hyenstrand (1977:18) anges att fornminnes- stone i tiden före 3000 BP" (1997:49). inventeringen visar på ett brett band av skärv- Den bakomliggande mekanismen bak- stenshögar diagonalt över Uppland, från om vridningen kan eventuellt härledas från nedre västra delarna via Uppsalatrakten mot två korsande geologiska landhöjningssystem öster och nordöst. Det är bronsålderns skär- vilka Mörner (1977:49) kallar västkustpro- gårdszon som framträder som ett nästan sam- filen och östkustsprofilen (Bild III:8). manhängande bebyggelseområde [Bild III:7]. Båda systemen skulle enligt honom Fördelas Uppsalaregionens skärvstenshögar vara av dubbelnatur. Dels bestå av en höjning på olika nivåzoner, som i Jensen (1984), som berodde på det senaste islagrets avsmält- framkommer en bild av att de täta anhop- ning och som upphörde för ca 2-3000 år ningarna går från över 36 m i väster ner till sedan, dels av en relativt jämn fortgående 26 m strax öster om Uppsala. Längre mot landhöjning som orsakas av andra mer lång- nordöst går nivån ned till 21 m. siktiga lokala förändringar i jordskorpan.

Bild III:7 Fördelningen av skärvstenshögar Bild III: 8. Primära svenska landhöjningspro- inom de reviderade delarna av Uppland i angiven filer enligt N.-A. Mörner (1977:49 ) frekvens per 25 km2. Inom Uppsala- och Enkö- pingsområdena, finns ca 90 % av de i början på 80-talet närmare 4000 registrerade skärvstenshö- garna.

Källa: Jensen (1984 ) Utgår man från iakttagelsen att bosätt- ningar ofta anlades ca 5 m över strandnivån tycks det vara rimligt att det stora diagonala Vad är innebörden av detta för öst- skärvstensbältet, väster och norr om Uppsala väst-problematiken? Går det att utan omfat- tillkommit under en period då stranden legat tande arkeologiska kartläggningar få en upp- ca 20 m eller mer över dagens nivå. fattning av hur och när vridningen av strand- Från yngre järnålder och framåt tycks förskjutningen ägde rum och en någorlunda dagens landhöjningsförhållanden varit allena- korrekt bild av landhöjningsstrukturen i öst- rådande. Om nu skärvstenshögarna visar på västlig riktning? ett äldre förskjutningsmönster i mellersta Upp- Det bör i alla fall gå att forma en ansats land, blir innebörden att en relativt snabb som grund för senare detaljuppföljning och vridning bör ha skett under yngre bronsål- justering. För det definierade Uppsalaområdet der/äldre järnålder. En sådan vridning skulle känner vi i princip strandförskjutningen i kunna förklara varför så små om ens några nord-sydlig riktning enligt [Tabell III:4] från skillnader föreligger i höjdnivån på strandför- bronsålderns början och kan ungefärligen redovisa landhöjningen från Littorinamaxima inom olika delområden.

24 Därför Uppsala

Enligt Miller [Bild III:5] går 70- Tabell III:5 Littorinamaximum. Interpolerad genomsnittlig Littorinamaxhöjd (i meter) inom 12 delytor av Upp- metersisobasen för Maximum diagonalt över salaområdet, definierade via sina koordinater i RT 90. Be- Uppsalaområdets nordvästra hörn och 60- räkning utgående från figur i Miller & Hedin (1988:15). metersisobasen på ungefär motsvarande sätt SEKTION över ytans sydöstra hörn. BAND (y-koordinater) Antar vi att värdena för landhöjningen (x-koordinater) Väst Central Öst mellan de två parallella isobaserna i allt vä- (1580-1595) (1595-1610) (1610-1625) sentligt är kontinuerliga – vilket är osäkert – Nord kan i ett första steg Uppsalaområdet delas (6675-6660) 69,2 68,3 67,3 Mitt upp i tolv mindre ytor. Det har gjorts så att (6660-6645) 66,6 65,6 64,7 det 25 km breda bandet ”Uppsala och söder Uppsala därom [Tabell III:4] delats upp i band Uppsa- (6645-6635) 64,4 63,5 62,5 la om 10 km och i band Syd om 15 km. Syd Därefter har de fyra banden delats upp (6635-6620) 62,2 61,3 60,3 i tre lika stora delar om 15 km vardera i öst- västlig riktning. Indelning, koordinater och från [Bild III:5] beräknad genomsnittlig Lit- Tabell III:6 Strandnivåer. Nutida höjd (m) på strandnivåer under torinamaxhöjd inom vardera delyta redovisas brons- och järnålder i centrala Uppland inom rektangeln X =6620/ Y =1580, X =6675/ Y = 1625 i RT 90. å [Tabell III:5]. min min max max Innebörden är att strandlinjerna mot SEKTION berg och åsar för den vattenyta som en gång ( y-koordinater) för storleksordningen 7000 år sedan täckte BAND År Väst 1) Central Öst 1) området, under årens lopp – på grund av (1580-1595) (1595-1610) (1610-1625) skillnader i isostatiska rörelser kommit att Nord 1800 BC 29,3 29,0 28,7 avvika mellan olika delområden. Skillnaderna 1400 BC 26,3 26,0 25,7 i nord-sydlig riktning är systematiskt ca 7 och (6675-6600) 1000 BC 23,2 23,0 22,8 i öst-västlig riktning – och maximalt – om- 600 BC 19,2 19,0 18,8 kring 2 meter högre i de västliga ytorna än AD 0 BC 13,1 13,0 12,9 inom de östliga. AD600 8,5 8,5 8,5 Mitt 1800 BC 24,8 24,5 24,2 Strandförskjutningen i detalj 1400 BC 23,2 23,0 22,7 Vi vet ungefär hur strandlinjenivåerna inom (6660-6645) 1000 BC 21,2 21,0 20,8 de olika delbanden förändrat sig under brons- 600 BC 17,1 17,0 16,8 och järnålder – om än inte i öst-västlig rikt- AD 0 BC 12,1 12,0 11,9 ning. Vi vet också att strandförskjutningsför- hållandena åtminstone från yngre järnålder, AD 600 8,0 8,0 8,0 med bortseende från mindre eustatiska varia- Uppsala 1800 BC 22,2 22.0 21,7 tioner, i princip kan förklaras av dagens nord- och söder 1400 BC 21,7 21,5 21,2 sydliga landhöjningsförhållanden. Mot den därom 1000 BC 19,7 19,5 19,3 bakgrunden sätter jag tentativt sluttidpunkten 600 BC 15,6 15,5 15,4 för äldre isostatiska förhållanden till AD 600. (6645-6620) AD 0 BC 11,1 11,0 10,9 Antas skillnaden i öst-västlig riktning på 1,9 AD 600 7,5 7,5 7,5 m vid den tidpunkten ha uppkommit i samma 1) Väst-östförskjutningen antas ha pågått från 5000 BC (vald Littorinamaxi- takt som den totala landhöjningen under de mumtidpunkt) och upphört ca AD 600. Den antas ha skett i samma tempo som strand- förskjutningen totalt inom centralsektionen. Sektionens procentuella höjning till AD ungefär 5600 åren från Littorinamaximum, 600 som andel av Littorinamaximum inom sektionen och bandet multipliceras med den får vi skillnader på 0,2 m mellan de östliga totala avvikelsen från medellinjen om 0,9 respektive 1 m. Avrundningar har skett till och västliga ytorna kring den teoretiska tid- hel decimeter. punkten AD 0 BC och 0,6 m vid bronsålderns re öst-västliga förskjutningen är begränsad, början (se not till tabell III:6). men vid jämförelser över större ytor, som Det gör vidare att vi kan vidareutveckla från Västmanland fram till den uppländska tabell III:4 och dela upp banden i öst-västlig Östersjökusten spelar den en helt annan roll. riktning i tre lika stora ytor – tabell III:6. Strandförskjutningen norr om Mälaren har en Decimeterprecisionen finns naturligtvis longitudfaktor som knappast kan negligeras inte. Ansatsen får ses som ett försök att kom- förrän vi kommer fram emot yngre järnålder. ma tillrätta med den systematiska förskjut- ning som uppenbarligen finns inom området. Betydelsen inom Uppsalaområdet av den äld-

Därför Uppsala 25 EN ISOSTATISK VRIDNING om och mellan dem. Det gör det möjligt att UNDER BRONS- OCH JÄRN- skapa strandförskjutningsisobaser avseende ÅLDER Littorinamaximum från valda tidpunkter under brons- och järnålder. Isobaserna har tagits Om vi nu tror oss känna strandnivån inom ett fram på ett interpellerat underlag där områ- område vid olika tidpunkter under brons- och dets differens mellan maximum och mer sen- järnålder och samtidigt känner Littorinamax- tida strandnivåer antas ligga i rutans tyngd- imum inom samma område, kan vi i princip punkt och att de numeriska värdena för över- få en bild av hur havsnivån förändrat sig för gången mellan tyngdpunkterna är systema- varje delområde sedan detta maximum fram tiskt kontinuerliga. Isobaser har interpolerats till tidpunkter under brons- och järnålder. och formats i principskisser utifrån 72 fram- Som exempel kan tas den centrala sek- räknade höjdpunkter avseende 1800 BC, tionen i band Nord som har en genomsnittlig 1400 BC, 1000 BC, 600 BC, AD 0 BC och Littorinamaximumhöjd på 68,3 m och en be- 600 AD [Bild III:9]. dömd strandnivå omkring 1800 BC på 29 m. Dessa skisser visar på ett successivt Det innebär att havsnivån de ca 3200 åren förändrat isobasmönster. Från 1800 BC då från den valda Littorinamaximumtiden 5000 strandförskjutningen sammantaget fram till Bild III:9 Strandförskjutningen från Littorinamaximum – ca 5000 BC – dess tycks ha gått i rakt öst- västlig led med till olika tider under brons- och järnålder. Strandförskjutningsisobasernas en longitud strax norr om Uppsala som en beräknade utseende (i meter) avseende Littorinamaxima inom Uppsalaområdet kölformad spets, till AD 600 då isobaslinjer- åren 1800 BC, 1400 BC, 1000 BC, 600 BC, AD 0 BC och AD 600 na ställt in sig parallellt med dagens Littori- namaxmönster. Under vägen passerar isobasernas inriktning skärvstenslinjens diagonala inriktning. Det sker främst från 1400 BC till ca 600 BC. Eftersom vad vi ser är finalsitua- tioner av ackumulerade processer under 3200- 5600 år är det svårt att säga när vridningarna ägt rum utan en mer djupgående analys. Mot bakgrund av de stora förändringarna under bronsålder och äldre järnålder bör de dock i stor utsträckning ligga från senneolitikum och framåt. Intressant är att centrala Uppland vid 1800 BC hade strandlinje både i norr och i söder, och att strandförskjutningen både i norr och söder de 3200 åren fram till bronsål- derns början i genomsnitt uppgått till ca 120 cm/100 år. Vid bronsålderns början, eller nå- got dessförinnan, förändrades emellertid bilden. De närmaste 800 åren är strandförskjut- ningstakten allra nordligast ca 75 cm /100 år medan den i söder bara är drygt 30 cm /100år i genomsnitt. Båda eventuellt under påverkan sjunkit 39,3 m inom området. Som jämförelse av eustatiska förhållanden i samband med kan tas den centrala sektionen i band Syd, där L4-transgressionen. Uppland växte nu åt nord Littorinamaximum är 61,3 m och bedömd och nordost. Från hågatid till Kristi födelse, strandnivå kring 1800 BC är 22 m. Även dvs. de därpå följande 1000 åren accelererade inom detta område har alltså havsnivån sjun- strandförskjutningen både i norr och söder till kit med 39,3 m. Strandförskjutningen i norra 100 respektive 85 cm/100 år i genomsnitt, och södra Uppland som under brons- och delvis som en följd av eustatisk regression. järnålder uppvisat så kraftiga skillnader bör En utplaning sker därefter på nivån 75 re- alltså dessförinnan varit genomsnittligt sy- spektive 58 cm/100 år fram till AD 600. metrisk i sitt tempo. Under brons- och äldre järnålder har Vi tror oss känna Littorinamaximum således i Uppland en förmodligen tidigare och strandförskjutningarna inom 12 angrän- symmetrisk strandförskjutning mellan nord sande delområden. Det saknas vidare indika- och syd blivit asymmetrisk och därmed inte tioner/kunskap om påtaglig diskontinuitet in- bara skapat nya landområden utan också för-

26 Därför Uppsala

ändrat Upplands geografiska tyngdpunkt i ön” anknöts successivt till fastlandet. I bör- nordlig riktning. jan av vendeltid existerade fortfarande Svea- Bilden över isobaserna å [Bild III:9], vi- havet, om än starkt reducerat. Detta hade en sar att full parallellitet ännu inte rådde AD positiv betydelse för det lokala klimatet under 600. Det innebär att tidigare landhöjningsför- 500- och 600-talens svåra förhållanden. hållanden inte upphört på sätt som jag anta- Under förromersk järnålder, eller kan- git. Skall en gräns sättas, är AD 700 förmod- ske tidigare, upphörde Långhundraleden att ligen mer korrekt. Skillnaden är begränsad vara en havsled. Samtidigt försvårades fram- och i sammanhanget utan större betydelse. komligheten på de gamla vattenvägarna mot Sammanfattningsvis gäller att strandför- Åland – Finlandsleden. skjutningen varit omfattande inom Uppsala- Åtminstone kring Kristi födelse existe- området. Sedan början av bronsåldern till en rade Börjesjön, Läbysjön och Ålandssjön bit in i vendeltid har den uppgått som högst som öppna avsnörda sjöytor. Efter detta ägde till uppemot 21 m (i nordväst) att jämföra igenväxning, avtappning och utdikning rum i med lägst ca 14 m (i sydöst). Skillnader i varierande utsträckning. förskjutningarna är i huvudsak av nord-sydlig Fortfarande i början av vendeltid var karaktär. Uppsalaområdet upphängt kring ett vattenträd vars grenar i stort sett penetrerade hela områ-

det. Stammen och huvudutfarten från områ- STRANDFÖRSKJUTNINGENS det, med allt vad detta innebar ur maktpoli- EFFEKTER tiskt synvinkel, förgrenade sig i två havsstråk Vid bronsålderns början var Uppsalaområdet söderut Till detta kom utfartsvägar via kom- till stora delar en innerskärgård i anslutning plicerade leder – Långhundraleden och kan- till fast land i väster. Det gick att relativt ske fortfarande via delar av Finlandsleden. skyddat ta sig vattenvägen från bronsålders- bygderna i sydväst upp till Vendel via Lena, Tensta och Viksta samt vidare upp mot den viktiga Dalälven. Vattenvägarna mot Åland KARTOR ÖVER DET var öppna. Rasboområdet härbärgerade en FÖRHISTORISKA egen skyddad arkipelag, som tycks ha varit ett betydelsefullt säsongmässigt fiskeområde. UPPSALAOMRÅDET Förbindelsevägar fanns direkt söderut Motivet till den detaljerade genomgången har och Långhundraleden var en bred och öppen varit att få ett så korrekt underlag som möjligt del av Mälaren/Östersjön. Både Tämnaren vid konstruktionen av digitala kartor avseen- och Långsjön var större än vad som framgår de området under förhistorisk tid. av [MUIC Bild III:10]. Fastlandsdelen av De digitala höjdnivåkartor som formats 2 området härbärgerade en lång rad vikar, sjöar täcker 45 x 55 km, eller omkring 2500 km . och myrområden som idag är avtappade och De omfattar en rektangulär yta från Vendel i utdikade. I den under bronsålderns mest ut- norr till Skokloster i söder, dvs. från ca 35 km vecklade delen av området – i sydväst – sva- norr om platsen för Uppsala domkyrka till rade en kanalliknande geostruktur för ett omkring 20 km söder därom. naturligt kommunikationsnät under närmast Kartorna avser 1800 BC och 1400 BC hela perioden. (äldre bronsålder), 1000 BC och 600 BC Som framgår av kartorna [MUIC: (yngre bronsålder), samt AD 0 BC (över- III:10-15]upphörde Uppsalaområdet i princip gången mellan förromersk och romersk järn- att vara en innerskärgård och var vid AD 600 ålder) och AD 600 (tidig vendeltid). Kartorna landområden garnerade kring ett viksystem har formats utifrån avgränsningar och värden av Mälaren. Havssystemet mellan Vendel och i [Tabell III:6].

Mälaren grundades upp och försvann under Det innebär att mellersta bronsåldern. Vendelsjön avsnördes - strandförskjutningen i Uppsala och två mil omkring hågatid (Syrén & Åse, 1987). Fort- söderut uppfattas sammanfalla eller uppvi- farande hade centrala Uppsalaområdet omfat- sar så små skillnader, att dessa är ointres- tande havsytor – inom Uppsalaarkeologin ti- santa när det gäller att ge en bild av områ- desförändringarna. Kartornas södra 25 km digare kallade ”Sveahavet”. Under den för- antas således ha samma förskjutningsvär- hållandevis starka strandförskjutningen från de i nord-sydlig riktning oavsett vilken hågatid till Kristi födelse, ca 8,5 m, minskade karta och avvikelse från dagens höjdnivå det gäller. dessa ytor påtagligt. Den tidigare ”Uppsala-

Därför Uppsala 27 - de kraftiga förskjutningarna norr om Upp- och vattenytorna, samt dagens sjöar och my- sala delas upp i två band om vardera 15 km. rar i polygonform som också de förvärvats I relation till strandförskjutningen i Uppsala har bandet närmare Uppsala ungefär halva från Lantmäteriverket. förhöjningstakten mot bandet längst i norr Utöver kartor med anknytning till för- (ca 3 mil norr om Uppsala). hållandena från 1400 BC till AD 600, har för

- strandförskjutningar i öst/västlig riktning att illustrera förhållandena vid bronsålderns systematiskt slår igenom över hela ytan, början en motsvarande ansats gjorts avseende men att differensen under behandlade 1800 BC. Den under denna period snabbare perioder bedömts begränsad. landhöjningen i norra delen av området med- förde problem. Trots en uppbrytning av norra TILLVÄGAGÅNGSSÄTT delen av området i än mindre delenheter än Kartorna formades i steg. Först i en Unixda- enligt [Tabell III:5] vilka sedan också omräk- tor med hjälp av programmet Arc Info sedan i nades separat, hade Arc Info som omformade en PC med programmet Arc View. Grunden gridkomplexet till en linjetopografi, svårt att utgörs av lantmäteriverkets höjddata över utjämna och knyta ihop pixlar med samma området. Ytan är indelad i ett raster med 990 höjd inom olika delområden. De smärre fel- tusen pixlar om 50 x 50 m med genomsnittlig aktigheter som givetvis också existerar i and- höjdangivelse på decimetern när. ra gränszoner inom kartorna – gränszonerna I steg ett aggregerades levererade del- har ju de största avvikelserna från genom- ytor till en sammanhängande "grid" som de- snittsvärden – blir här i större skala uppenba- lades upp i tolv "delgriddar" med koordinater ra. Även om 1800 BC-kartan således ej är enligt [Tabell III:5] lämplig att använda för mer detaljerade ana- Steg två innebar att höjdangivelserna å lyser inom vissa partier av den norra delen av pixlarna inom varje delgrid sänktes med vär- området bör den kunna användas för att illu- dena i [Tabell III: 6] från 1400 BC till och strera områdets ungefärliga utseende i början med 600 AD och därefter aggregerades för av bronsåldern. varje tidsperiod. Härigenom erhölls fem tids- Studiens val av tidsutsnitt är gjorda mot anknutna totalgriddar med 990 tusen höjdsat- bakgrund av att de ger skillnader i landskaps- ta pixlar. bild, men framför allt för att de bedöms som I steg tre skapades "coverages" av dessa väsentliga nyckelperioder vid belysningen av griddar i och med att de gavs linjetopologi. Uppsalaområdets utveckling. Pixlar med höjdvärden jämt delbara med två bands samman till höjdlinjer. Värden under 0 Baskartorna grunden för studiens undertrycktes. många applikationer Nu fanns höjdnivåkartor i linjetopologi I den digitala teknikens natur ligger att när med två meters ekvidistans från 1400 BC, delar av området behöver granskas närmare, 1000 BC, 600 BC, AD 0 BC och AD 600. är detta lätt när baskartor är upprättade och För att skapa kartor med färgad bakgrund till utvecklade. Dessutom kan olika faktorer höjdlinjerna och färgade havsytor, sjöar, my- överlagras i separata skikt, som gör det möj- rar och vattendrag behövde jag också baser ligt att var för sig, i olika kombinationer eller med polygonstruktur. Dessa erhöll jag genom tillsammans, åskådliggöra situationen i områ- att i steg fyra selektera höjdlinjerna = 0 och det och dess delar under vald period. fick då avgränsningar land/vatten för varje Jag använder mig i studien av en rad period. Efter att ha gett varje bild en ram med GIS-applikationer. Det gäller jordartskartor, koordinaterna 6620/1580, 6675/ 1625 gavs de ortnamnsutdrag, etc. Eftersom kartorna är polygonstruktur. Varje polygon editerades digitalt konstruerade har delutsnitt kunnat antingen som land eller vatten beroende på förstoras i stort sett efter önskemål. om ytan låg över 0 eller inte. Tidsanknutna kartor kunde nu efter importer skrivas ut i ArcView från en PC. FÖR BASKARTOR ÖVER UPPSALA- Detta efter att på en kartyta med vald landpo- OMRÅDET AVSEENDE 1800 BC, 1400 lygonfärg först överlagra höjdnivåkartan från BC, 600 BC, AD 0 BC och AD 600 aktuell period liksom dagens vattendrag för [Se slutet av MUIC kapitel III]. området, vilka förvärvats från Lantmäteriver- ket – delvis i polygon- och delvis i linjeform. Därefter överlagrades de tidsanknutna havs-

28 Därför Uppsala 4

LANDSKAP, KLIMAT OCH VEGETATION

Beroendet av närmiljöns geografi och biolo- Vid övergången till yngre bronsålder giska resursgenereringsförmåga har minskat hade landskapet växt samman och det fristå- och närmast upphört på de flesta håll i Sveri- ende ösystemet var begränsat till områdets ge. Under brons- och äldre järnålder avgjorde södra och sydöstra del. Fortfarande låg dock dessa förhållanden befolkningens livsvillkor. Uppsalaområdet till stor del under 30 m. Skall vi hjälpligt förstå det förhistoriska Upp- Under äldre järnålder in i vendeltid är salaområdets utveckling måste vi få en upp- regionen i princip ett landområde som omfattning om grundförutsättningarna inom om- gärdar en söderifrån inträngande havsarm. rådet och hur de förändrades. Det kan tyckas AD 600 ligger fortfarande 60 % av området självklart. Så var inte fallet i svensk arkeologi under 30 m. Stora delar av ytan var alltså för några årtionden sedan. Miljö- och klimat- under hela den studerade perioden nivåmäs- förhållanden uppfattades då inte nämnvärt sigt nära kopplad till havet. Detta hade bety- hänga samman med samhällsutvecklingen. delse i många avseenden – inte minst när det Människan hade ju sedan tidernas begynnelse gäller klimat, växtlighet och näringsförhål- klarat av att reproducera och utveckla sig landen. under de hårdaste förhållanden.

Som framgår av principmodellen i kapitel 1 [Bild I:2] finns ett antal grundförutsätt- LANDSKAPETS UTVECKLING ningar som jag uppfattar har haft betydelse Baserat på de strandförskjutningskurvor som för Uppsalaområdet – interna faktorer likaväl redovisas i kapitel 3 kan, med hjälp av den som omvärldsförhållanden. Som ”interna” digitala jordartskartan och GIS-teknik, för- har jag bland annat sett: ändringarna i områdets ytstruktur under - Landskapet, brons- och järnålder in i vendeltid beräknas. - klimatet och Tabell IV:1 Fast mark inom Uppsalaområdet 1800 BC - AD 600 (km2) - vegetationen TID BC AD/BC AD YTA (km2) LANDSKAPET Andel (%) 1800 1400 1000 600 0 600 2000 Uppsalaområdet ligger några mil söder om Vatten 674 595 503 348 232 170 104 den nord-sydsvenska naturgränsen som i stort % (27) (24) 20) (14) (9) (7) (4) följer Dalälven. Centrala Uppland var vid bronsålderns början ett låglänt skärgårdsland- Mossar & kärr 175 182 187 192 198 198 199 skap. I skydd av ett omfattande ösystem gick % (7) (7) (8) (8) (8) (8) (8) det att färdas på havsarmar från Vendel i norr Fast mark 1626 1698 1785 1935 2045 2107 2172 till Skokloster i söder med öar i öster och % (66) (69) (72) (78) (83) (85) (88) fastlandet i väster. Endast begränsade delar, främst i väster, nådde över 30 m höjd. Stora Uppsala- centrala ytor av området låg under 10 m. området 2475 km2 (100 %) Landskapet är flackt. Områden i Upp- land med nivåskillnader på mindre än 10 m upptar större yta än i någon annan del av Uppsalaområdets landareal ökade med Sverige. Orsaken är förekomsten av ett ned- närmare 30 % under den tidsperiod jag be- eroderat urbergsområde med omfattande handlar. Från hågatid till vendeltid var ök- 2 sprickbildning. Fyrisån, Hågaån och Jumkil- ningen 322 km eller 18 %. Och det var inga sån flyter fram i lerfyllda sprickdalar. Uppsa- markytor vilka som helst [Tabell IV:2]. laåsen framträder i det öppna landskapet.

Därför Uppsala 29 Tabell IV:2 Leror och svämsediment på fast mark inom sala-Näs i söder och från området mellan Uppsalaområdet (km2) Åland och Vänge i väster till en bit bortom JORDART Glacial Postglacial Sväm- Totalt Index (km2) lera lera sediment Rasbo i öster. Den innefattar alltså i princip TID det mesta av den förhistoriska vik av Mälaren Andel (%) som bland annat täckte vad som idag är Upp- 1800 BC 349 132 1 482 100 sala centrum. Efter hågatid frilades som mest % (73) (27) (0) varje hundraårsperiod storleksordningen 11 1400 BC 373 152 2 527 109 km2 ny mark med postglacial lera och 4 km2 % (71) (29) (0) med glacial lera – och detta i hjärtat av en 1000 BC 399 177 3 579 120 redan befolkad region. % (69) (31) (0) 600 BC 439 248 4 697 145 Strandförskjutningen – en nyckel % (63) (36) (1) till framtiden AD0 BC 464 316 5 780 162 För att förstå innebörden av strandförskjut- % (59) (40) (1) ningen måste tiden för processens olika kom- AD 600 470 356 5 831 172 ponenter tas med i bedömningen. Stadigva- % (56) (43) (1) rande friläggning och jordmånsutveckling tog AD 2000 473 403 6 882 183 århundraden eller ägde, med undantag för % (53) (46) (1) områdets norra del, knappast ens rum t.o.m. period IV på grund av den relativt stabila Det här innebar att glaciallerorna i området havsnivån. En tid som med kopplad trans- ökade i proportion till landarealen, eller med gression i gengäld innebar stora sedimentav- 18 %. Jordar på postglaciala leror inom om- sättningar i havsvikar med mynnande vatten- rådet fördubblades på dessa 1600 år till 356 drag. Tiden för markutveckling varierade 2 km . Därtill ökade svämsedimenten med 4 med lutningsförhållanden, jordartsförekomst, 2 km . Ur brukningssynpunkt var Uppsalaom- anknytning till avvattningssystem, om läget rådet något annat AD 600 än 1800 BC. var skyddat eller oskyddat, etc. Felkällor är som jag nämnt framför allt Om friläggningen av användbar mark i avtappningar/utdikningar. Dessa har pågått de södra delarna var begränsad under äldre/ ända sedan förhistorisk tid. början av yngre bronsålder, var effekten desto Speciellt betydelsen av den yngre större mot slutet av förromersk järnålder. Den bronsålderns och den förromerska järnålderns snabba strandförskjutningen innebar inte bara snabba strandförskjutning inom centrala Upp- stora frilagda ytor, utan medförde också att salaområdet framgår av [Bild IV:1]. de förändringar som fordrades för att marker skulle kunna utnyttjas för beten och odling Bild IV:1 Centrala delar av Uppsalaområdet (903 km2) – friläggande av lerjordar per 100 år (km2 ) gick fortare. Hade jag kunnat fånga upp lämpliga ytor för beten och odling hade dessa vid Kristi födelse sannolikt ökat betydligt mer under de sista århundradena än vad leror och svämsediment enligt [Tabell IV:2] indikerar. När den romerska värmeperiodens halva årtusende inträffade hade i praktiken den yngre bronsålderns och den förromerska järn- ålderns strandförskjutning skapat förutsätt- ningar för agrar verksamhet av en helt annan storleksordning än under bronsåldern. Av betydelse var också att den tekniska utvecklingen nu började göra det möjligt att odla på de styva postglaciala lerorna. Det var den yngre bronsålderns och den förromerska järnålders strandförskjutning som från romartid och järnåldern igenom successivt utvecklade Uppsalaområdet till det 2 Det gäller ett område på 903 km inom koor- jordbrukslandskap det blev under medeltid. dinaterna 1587/6660 och 1617/6630. Ytan på ca 30 x 30 km går från Tensta i norr till Upp-

30 Därför Uppsala KLIMATET UPPSALAOMRÅDETS Bakom strandförskjutningen fanns periodvis SPECIELLA SITUATION en faktor som också påverkade levnadsbe- Klimatgenomgången i MUIC som föregick tingelserna – klimatet. Detta påverkades till denna summering är generell så tillvida att en del av områdets förändring från öppen den inte tar hänsyn till Uppsalaområdets ut- innerskärgård till fastlandsområde. Allt högre veckling från ett kustområde med arkipelag landnivåer hade också viss effekt. till en inlandsregion kring en havsvik. Vi vet från dagens förhållanden vilken Summering betydelse närhet till vatten har. Se exempelvis Den generella klimatutveckling som i MUIC redogörelsen för Mälarområdets klimatförhål- kapitel 4 bl.a. genomgåtts i anslutning till den landen i Hammar (1999). Av Riksförbundet vanliga arkeologiska periodindelningen, kan Svensk Trädgårds växtatlas från 1993 fram- också redovisas som perioder med ibland går att närheten till större vatten i princip snabba övergångar: alltid höjer växtzonnivån. Stora vattenytor har en utjämnande verkan på närklimatet vad – Ca 1670 BC. Slutet på en lång varm period gäller temperatur och fuktighet. Effekten av- med goda tillväxtbetingelser och en övergång tar snabbt med avståndet – normalt delvis på till kyligare/fuktigare väderförhållanden, grund av tilltagande höjdnivå. – ca 1300-850 BC. Stabil relativt torr period. Förmodad faktor bakom transgression inom Nuvarande växtzonstruktur Uppsalaområdet, Området närmast Mälarens huvudvattenyta

och närmaste förgreningar, antingen i norr, – ca 850-50 BC. Kylig/fuktig period med syd, väst eller öst tillhör idag genomgående stora svängningar. Delperioder med extrem växtzon II. På endast någon eller några km värme/torka, fukt och kyla. Stark strandför- avstånd övergår zontillhörigheten till zon III. skjutning i Uppsalaområdet, Uppsalaområdet tillhör med mindre undantag – ca 50 BC- ca AD 540. Dubbel värmeperiod växtzon IV. Undantagen avser främst området med ett avvikande negativt århundrade kring närmast Ekoln och en därifrån norrgående, ca AD 300. Den 600 år långa perioden avslutas 6 km bred ”tapp” som omfattar Hågadalen, med ett klimatras och Fyrisåns stränder och området däremellan till

– ca AD 540. Inledningen till en mer än 2 km norr om domkyrkan. Denna ”tapp” som bara halvvägs går till Gamla Uppsala tillhör hundraårig fuktig och kylig period. zon III. Dessutom finns ett område, kanske 10 Redogörelsen överensstämmer relativt km2 stort, längst i söder, vid Skokloster och väl med Mälarregionens och andra svenska Mälaren som tillhör Zon II. områdens kulturlandskapsutveckling som den åskådliggörs i Gräslund (1979:896). Vattenytor och lägre nivåer inne- Från mellersta bronsålder till vendeltid bar förmånligare växtförhållanden framstår alltså perioden fram till ca 850 BC Uppsalaområdets under bronsålder och fram som klimatmässigt jämn och någorlunda till vendeltid annorlunda vattengeografi och fördelaktig. Därefter följer 800 år av kast i höjdförhållanden påverkade rimligtvis växt- temperaturer och fuktighet som bl.a. ändrat zonnivåerna. Mellansveriges skogsbestånd. Periodens om- Under mellersta bronsåldern fanns in- fattande strandförskjutning i kombination om främst centrala och södra delar av Uppsa- med Uppsalaområdets flacka höjdstruktur laområdet vattenytor som uppgick till hälften medförde påtagliga förändringar av områdets av Mälarens nutida yta. Huvudsakligen var geografi. Så följde 600 år av goda förhållan- det frågan om havsvikar, men de var skydda- den sånär som på 100 år kring AD 300. I de ytor med trånga sundförbindelser mot öp- slutet på 530-talet skedde så ett klimatras ner pet hav. Vid hågatid fanns i dessa delar av på en extrem låg nivå som bestod resten av området en sammanhängande vattenyta på ca den granskade tiden. 450 km2 där Ekoln och ett antal mindre ytor idag uppgår till mindre än tiondelen, eller till storleksordningen 40 km2. Värme- och fukt- utjämningseffekten var därmed helt annorlunda och det förefaller sammantaget rimligt att strandnära områden med lämplig jordmån

Därför Uppsala 31 vid den här tiden idag skulle klassificeras en omfattande redogörelse av Ranheden som zon II. Den sammanhängande vatten- (2007) avseende markpåverkan och odlings- ytans perimeter var över 1100 km. utveckling i norra Uppland. En jämförelse kan göras med vad Wal- lin (1994) tar upp i en artikel om jordbruks- utvecklingen i Ångermanälvens nedre dal- POLLENANALYSER INOM gång. Han pekar på de stora skillnader som finns mellan kusten och inlandet. Kustzonens OMRÅDET höst- och vinterklimat mildras på grund av Pollenanalyser ger insikter om den förhisto- Bottenhavet. I den djupa älvdalgången mellan riska växtligheten – förekomst, intensitet och tidstillhörighet. Kramfors och Långsele erhålls ett lokalt var-

mare sommar- och höstklimat. Ådalen är den 14 nordligaste trakt i landet som har en medel- Analyser utan stöd av C-teknologi Inom Uppsalaområdet har jag noterat pollen- temperatur på +10 i mer än 100 dygn. 14 För Uppsalaområdets vendeltida situa- analyser från 10-talet platser innan C- teknik tion bör vattenytornas storlek haft sådan be- började utnyttjas för åldersbestämning: tydelse att området i viss utsträckning skona- – Kungshamnsmossen (6st) – 8 km SSO Uppsala, des vid klimatraset i slutet på 530-talet. AD Åkerlänna stormosse – 23 km NV Uppsala, 600 uppgick vattenytan i områdets centrala och södra delar fortfarande till väl över 100 Sätrasjömossen – 12 km VSV Uppsala och km2. Perimetern uppgick till ca 350 km. Be- Albosjömossen – 9 km V Uppsala tydelsefullt är att en del av denna yta fanns i (Granlund, 1931). anslutning till den centrala Uppsalaslätten. Sammanfattningsvis talar mycket för att – Börjesjön – 18 km VNV Uppsala även om Uppsalaområdet berördes på lik- (Wenner 1939). artat sätt som andra delar av Mellansverige – Börjesjökärret 18 km VNV Uppsala, innebar dåtidens stora vattenytor och låga Björklundakärret 10 km VNV Uppsala och kuster att klimatpåfrestningarna blev mer be- Sätrasjökärret 12 km VSV Uppsala gränsade än de skulle varit vid dagens geo- (Lundegårdh och Lundqvist 1956). grafi. Växlingarna utjämnades och i stort sett alla då befolkade områden påverkades. – Järbo åsgrop 4 km SSÖ Uppsala (Järnefors, 1958). Se också Berglund et al. (1989). – Dragby 13 km N Uppsala. Tre analyser från VEGETATION Åsgravsmyren och Dragbysjön. (Florin & Florin, 1960). Redan i Sernander (1905) görs en översikt över den lokala växtvärldens historia. Den bild som därefter formades av regionens Vid utgrävningarna i anslutning till Präst- växtlighet är i mycket hänförlig till arbeten av gårdshagen i Björklinge, togs dessutom ett kvartärgeologer och geologer som de Geer antal prover vars resultat summariskt redovi- (1925), Granlund (1932) von Post (1933 a & sas i Söderberg (1980:57) och i Hjärthner- b), och S. Florin (1944 & 1948). Holdar & Söderberg (1987:180). Ett prov Inom eller i nära anslutning till Uppsa- som uppfattas vara från neolitikum togs från laregionen har också arbeten som Granlund botten av en härd. Pollenbilden visar på över- (1931), M.-B. Florin (1960), S. Florin (1963) vägande björk (Betula), men också lind (Ti- och Ingmar (1963) behandlat mer specifika lia) och alm (Ulmus) samt – närmast förvå- naturhistoriska problem och lokaler. nande om tidssättningen är korrekt och provet Under 80- och 90-talen har olika fors- ej innehöll inblandning från senare tid – före- kare utifrån lokaler i södra Uppland sökt ge komst av ogräs och sädespollen (korn/Horde- mer översiktliga landskapsbeskrivningar – umtyp) från en ”relativt betydande odling”. Miller & Hedin (1988), Miller & Clarke Något som tills nyligen ej redovisats från an- (1997) och Karlsson & Risberg (1999). nan lokal i Uppsalaområdet avseende denna I slutrapporteringen av E4-projektet in- tid [Jfr Karlsson (2007:147)]. I samband med går en översiktsartikel, Karlsson (2007), av- E4-projektet har emellertid ett pollendiagram seende stenåldersvegetationen i Uppland och från Långsjön visat på tydliga spår av korn-

32 Därför Uppsala odling åtminstone under bronsålder. Den del – Trunstaträsket 16 km SSÖ Uppsala som berör neolitikum kunde ej utnyttjas (Ranheden, 1996, och Ranheden, 1997).

(Ranheden, 2007:96). – Säbysjön 19 km SSÖ Uppsala Vad som nästan helt saknades vid (Karlsson & Risberg, 1999). Björklinge var pollen efter gran (Picea). Sö- derberg uppfattade att granens ökning för – Långsjön, öster Björklinge Upplands del ägde rum 1200-1000 BC. Ett (Almgren, opubl.). Återges i sammanfattad form i Almgren, Hennius & Åberg (2007:459). dåtida havsviksanknutet strandläge påvisades genom strandrågspollen (Leymus arenarius) – Lilla Hjortronmyren 10 km N Uppsala (Karlsson, 2006). och asterpollen (Aster tripolium). Ett äldre järnåldersprov från jordfyllningen i ett lerkärl – Sjödynmyren NO Uppsala. innehöll mer gran och tall och mindre björk. (Almgren, opubl.). Karlsson (2007:138).

Sädespollen (råg/Seccale cereale) hade ökat. Till detta kommer redovisningen av ett stort Enpollen (Juniperus) kopplades till ökad antal makrofossilanalyser från lokaler längs boskapsskötsel. den nya E4-sträckningen (Ranheden, 2007). I samband med utgrävningen av kvarte- De både kompletterar och fördjupar den bild ret Svalan i Uppsala genomfördes en pollen- av tidig sädesodling i området som pollen- och makrofossilanalys avseende de medeltida analyserna ger. Något som är av intresse mot avlagringarna (Påhlsson, 1983). Medeltida bakgrund av de problem som inte sällan rap- förhållanden vid kvarteret Kransen i Uppsala porteras avseende infiltration och tidssättning behandlas i Viklund (1986). när det gäller makrofossilanalyser. Se exem- Ytterligare ett antal analyser har gjorts 14 pelvis Onsten-Molander et al. (2007:89 f.). som delvis anknutits till C-prov. I Florin Ranheden (2007:100) redovisar också (1963) redovisas tre analyser från Grystakär- en problematisk pollenanalys avseende pro- ret och Södra Dragbymyren, 13 km N Uppsa- 14 ver tagna genom vitmossetorv från Hällen- la. De stöds indirekt av en C-datering från mossen SO om Uppsala utförd av Sven Norra Dragbymyren. Karlsson – en analys som denne ej utnyttjar i Inom ramen för den arkeologiska ut- sin egen genomgång (Karlsson, 2007). värderingen av området vid Bälinge mossar För ytterligare pollenanalyser och mak- gjordes i mitten på 80-talet en analys av Sä- rofossilundersökningar avseende Uppland vastebomossen (Andersson, M., 1986). Nå- 14 och Mälarregionen utanför Uppsalaområdet, gon datering av diagrammet genom C- se Olausson (1995:196 f.), Karlsson & Ro- analys gjordes inte. En komplettering från en bertsson (1997:50), Karlsson & Risberg annan borrkärna genomfördes dock senare (1999:5), Karlsson (2007:138) och Ranheden (Segerberg 1999:159 ff.). (2007:95).

14 Något som skiljer yngre undersökningar Pollenanalyser daterade med C där 14C-teknik används för åldersbestämning 14 Introduktionen av C-teknologin innebar att och Florins Dragbyundersökning från äldre åldersbestämningen av de olika lagren för- undersökningar är att de omfattar fler växter. ändrades – från att bygga på rekurrensytor De äldre höll sig i första hand till trädpollen (för detta begrepp, dess bakgrund och an- och eventuellt havtorn som växer på dyner vändning se MUIC kapitel 4), igenkännliga och steniga landhöjningsstränder. Det gör att lagerföljder, arkeologiska fynd, etc. till att en modern provtagning som fungerat någor- 14 främst bygga på ett eller några få C-prov. lunda, ger väsentligt mer information om Antalet sådana pollenanalyser i området är landskapsutveckling och kulturpåverkan. dock förvånande få. Analyser inom området avseende lokaler där tidsbestämningen åtmin- En sammanställning av pollendia- 14 stone delvis bygger på C- metodik begrän- gram avseende Uppsalaområdet sade sig 2008 enligt vad jag noterat till: För att få en översikt av växtlighetens utveck- – Vendel ling inom Uppsalaområdet har en samman- (Atkinson, 1990 & 1998 och Karlsson, 1999). ställning gjorts av pollendiagrammen från sex

– Gamla Uppsala olika delar av området [Bild IV:4]. Det rör (Eriksson, 1996 & 1999). sig om diagram från Vendel, Dragby, Gamla

– Fiby 16 km VNV Uppsala Uppsala, Fiby urskog, Uppsala och Säbysjön. (Bradshaw & Hannon, 1992). Det kan hävdas att Karlssons ”Lilla Hjortronmyren”, som modernare 14C-baserad

Därför Uppsala 33 analys, borde ha ingått i stället för Florins Det finns ytterligare ett motiv till att få Dragbymaterial. Dragbymiljöns betydelse ett grepp om granens invandring. Svedjebruk och likheterna mellan lokalernas diagram, gör blir på allvar rationellt när granskog sänkt emellertid att jag valt att behålla Dragby i den pH-nivån i jorden. Genom svedjeförfarandet bild som redan hade färdigställts när slut- kan nivån tillfälligt höjas och mineral lättare grävningarna för E4 påbörjades. frigöras. Det här har använts som motiv för att svedjebruk inte har förekommit innan gra-

nen invandrat (Häggström, 2005:99). Svedje- GRANENS ETABLERING bruk tycks dock ha utnyttjats även när det För att synkronisera och bättre kunna utnyttja gäller tall och lövskog – Lindman (2005:80). och värdera både äldre och yngre material när det gäller vegetations- och klimatbeskriv- Granen (Picea) – en osäker klocka ningar har jag granskat granens expansion i På 1990-talet uppfattades granen ha invandrat Uppland – ett förlopp av betydelse eftersom från Finland över Östersjön norr om Åland granen inte sällan varit ledobjekt vid tidssätt- strax efter 2500 BC. Mälardalen skulle nåtts ning av rekurrens- och pollenmaterial. Ett under yngre bronsålder/förromersk järnålder relativt sent exempel på detta är Eriksson (Karlsson och Robertsson 1997:61). (1999:33) där hon i analysen av sina pollen- Karlsson & Risberg (1999:85) som be- diagram från Gamla Uppsala menar att vissa handlar Arlandaområdet, daterar granens in- pollen uppträder så tidigt att det måste vara vandring i detta område till ca 2200-2500 14C fel. ”The Picea pollengraph is important in år BP, eventuellt något tidigare vid Säbysjön. this context. A continuous Picea pollengraph Detta uppfattas vara i överensstämmande 14 can not be older than 2600 [ C-år BP] in this med flertalet andra 14C-daterade pollendia- region (Bradshaw & Hannon 1992)” gram från södra och mellersta Uppland. Ett Ett annat exempel är Hammar (1999:26). antal äldre dateringar avfärdas som förmodli- Han redovisar granpollen vid Signhildsberg gen felaktiga (o.a.a.: 82). (Fornsigtuna) i lager som dateras till neolitisk tid. Eftersom granens invandring inte ansågs Granens etablering – slutsats ha ägt rum förrän långt senare, förutsätter han Efter den genomgång som genomförts i att det är något fel på proverna och använder MUIC kapitel 4 gäller att mycket talar för att dem inte. den äldre uppfattningen om granens allmänna

34 Därför Uppsala expansion i centrala Uppland i anslutning till Odling och mänsklig påverkan perioden efter 1000 BC är korrekt även om Före hågatid återspeglar pollendiagrammen nivån då inte allmänt nådde 5 %. Granen är från området mänsklig påverkan endast i ingen nykomling i området. Liksom i många begränsad utsträckning. Signaler finns främst andra regioner har den funnits sporadiskt på i områdets södra och centrala delar, om än många håll åtminstone från neolitikum. enstaka tecken i form av ruderatsamhällen Troligen var det en över stora ytor ge- och kol kan ses i Vendel respektive i Fiby. nerell klimatomställning som initierade och Gräs och halvgräsexpansioner indikerar dock underhöll expansionen. En expansion som betesdrift, om än tveksamt längst i norr. inom Uppsalaområdet skedde lokalt och Sädesfynd från äldre bronsålder har gjorts vid begränsades till en nivå ofta relativt långt Sommaränge, Ryssgärdet och Trekanten. under den starka ställning granen fick i steg Efter 1000 BC öppnar sig Dragbyområ- tre. Vi kan räkna med att även om inte granen det och i pollendiagrammen framkommer så fanns på alla håll under brons- och förro- småningom kring Skuttungeslätten åkerbru- mersk järnålder var den heller inte sällsynt. kets första kända omfattande uppträdande i Uppsalaområdet. Makrofossilanalyser i samband med E4-utgrävningarna visar på sädes- VEGETATIONSUTVECKLING hantering vid Trekanten, Bredåker och Ytter- SAMMANFATTANDE BILD backen-Eke, samt eventuellt vid Långsjön. En periodisk och geografisk genomgång i En paleoekologisk undersökning nord- MUIC kapitel 4 landar i att en sammanfat- ost Bredåker visade på en betydande jord- tande beskrivning av vegetationsutvecklingen bruksexpansion i området, med början under vilken i mycket också återges å [Bild IV:4]. förromersk järnålder (Frölund, Scheutz & Den ser ut på följande sätt: Schütz, 2004:23). Annars saknas med undantag av de Träd temporära spåren från Vendel, Dragby/Gamla Björk (Betula) och tall (Pinus) var domine- Uppsala och i viss utsträckning områdets söd- rande trädslag under hela den granskade ra delar, pollenanalyser som visar att åker- perioden. Tallen ökade dessutom i omfatt- bruk förekom före Kristi födelse. Makrofos- ning, förmodligen delvis beroende på att silanalyser visar dock på sädeshantering i det landskapets ökade öppenhet gynnade dess centrala Uppsalaområdet längs den blivande spridningsförmåga. Granen (Picea) som redan E4. Se Ranheden (2007:109). Det är vidare tidigare sporadiskt funnits inom hela områ- troligt att visst åkerbruk/svedjebruk före- det, expanderade under yngre bronsålder, kommit i anslutning till Håga, Broby och men ofta på en relativt låg nivå och kunde Vänge och sporadiskt på smärre ytor kring inte tillnärmelsevis tävla med den domine- det krympande ”Sveahavet”, t.ex. vid Malma rande tallen. Framför allt i anslutning till i Bondkyrko socken (Hjärthner-Holdar & strandförskjutningszoner fanns skogar med al Ullén, 1984). (Alnus). De minskade påtagligt under yngre I avsaknad av pollenanalyser från den bronsålder. Förmodligen både på grund av sydvästra delen av Uppsalaområdet, ligger strandförskjutning och som en följd av det dessutom nära till hands att anta att den mänsklig påverkan. Alen dominerade också i omfattande kolförekomsten i Fiby bland stor utsträckning de sydliga lerjordarna i stora annat hänger samman med röjning, svedjeod- sumpskogar (Karlsson & Risberg, 1999:81). ling och revirmarkering kopplade till områ- Om man undantar områdets södra delar dets inte alltför avlägsna bronsåldersmiljöer. minskade också hasseln (Corylus) kring över- Betesdrift fanns redan under bronsål- gången mellan brons- och järnålder. Samma derns början och växte förmodligen i omfatt- sak gäller alm (Ulmus), lind (Tilia) och ek ning/spridning med vissa nedgångsperioder. (Quercus). Den så kallade ekblandskogen Mot bakgrund av den begränsade om än försvann i princip – undantagandes områdets ökade befolkningen var knappast kreaturs- södra del. Å andra sidan hade den tidigare stocken av en sådan storlek att sommarbetes- endast en förhållandevis begränsad närvaro. ytorna var det stora problemet – antingen det Eken fanns dock kvar inom Uppsalaområdet var frågan om vallar, strandängar eller lövbe- hela den granskade perioden – även inom ten. Som jag återkommer till utgjorde vinter- Vendelområdet. foder och tidvis vintervatten betydligt större problem.

Därför Uppsala 35 Åkerbruket visar genom sädespollen tidiga spår i Knivstaområdet, och blir i Uppsa- laområdets centrala delar synlig vid hågatid. Etablerade bronsåldersmiljöer längre norrut uppvisar dock till och från sädesfynd. I övrigt kan begränsat och i princip sporadiskt åker- bruk återfinnas, främst från förromersk järn- ålder. Vi vet ännu inte fördelningen mellan eventuellt svedjebruk och odling på mer eller mindre permanenta åkrar. Före folkvandringstid/vendeltid tycks emellertid enligt hittills gjorda pollen- och makrofossilanalyser, åkerbruket ha varit av så begränsad omfattning, att det inte har varit av någon större betydelse för Uppsalaområdets försörjning. Som jag återkommer till var odlingen dock viktig genom den lätthanterliga reservkapaci- tet dess lagringsförmåga erbjöd. .

36 Därför Uppsala

5 BÅTUTVECKLING OCH FÖRSÖRJNING

I kapitel fyra behandlas förutsättningar som Utan ett rimligt grepp om försörjningsbilden var närmast opåverkbara för de som levde är det svårt att förstå centrala faktorer, kultur- inom Uppsalaområdet. Hur befolkningen och kontaktförutsättningar. försörjde sig kunde däremot påverkas även om man levde på områdets villkor. Uppsalaområdet en korsväg Försörjningsinriktningens element är i Förutsättningarna för ett bra liv var inom stora drag kända, men den över tiden föränd- Uppsalaområdet med tidens mått mätt utom- rade betydelsen av och fördelningen mellan ordentliga. Omgärdande en vik av Östersjön olika verksamheter är fortfarande oklar och – med vattenvägar inledningsvis åt norr, väst, tveksamt underbyggd. Det gör en genomgång öst och syd fanns goda kontaktmöjligheter. av försörjningen nödvändig för att bättre Inom räckhåll hade man glest bosatta eller förstå områdets funktionssätt. Näringsinrikt- obebyggda områden, med omfattande resur- ningen påverkade områdets kontaktnät, eko- ser av fågel, vilt, fisk och säl. nomiska roll och maktpolitiska utveckling. Även om en del inte var tillämpligt och Arkeologin bygger när den lämnar ut- annat fordrade anpassning, var området en grävningsnivån på antaganden och slutsatser blandning av Norrland och Götaland. Under som byggts samman till mer eller mindre bronsåldern tillhörde en del av området när- fragmentariska paradigmer. Dessa utgör den mast den baltiska bronsvärlden även om ”förhistoriska bakgrundsvärld” inom vilken huvuddelen var kopplad mot sydskandinavisk rapportering och forskning lever – och måste kultur. När det gäller boskapsskötsel och så göra. Ibland går det fel, men ny informa- åkerbruk i någon omfattning var området en tion adderas och med tiden justeras föreställ- nordlig utlöpare. Länge var man på liknande ningsvärlden. När det gäller försörjningsin- sätt en sydlig korsväg för Mellannorrland och riktningen inom norra Mälardalen och åtmin- en västlig för finländska och nordbaltiska stone inom Uppsalaområdet har det gått fel. kulturer. Förbindelser med Gotland finns be- Den vedertagna bilden av jordbruket som den lagda åtminstone sedan yngre bronsålder. allt överskuggande näringen redan under Kontakter upprätthölls direkt eller indirekt äldre järnålder är inte korrekt. med samerna och deras värld. Försörjningen Boskapsskötsel och i minimal utsträck- av järn var relativt tidigt kopplad till västlig ning åkerbruk förekom redan vid bronsål- och norrländsk produktion. derns början och ökade troligtvis sammanta- Hur försörjde man sig då – från bronsål- get bronsålder och äldre järnålder igenom. der in i vendeltid? Även om basen utgjordes Det innebär emellertid inte att Uppsalaområ- av jordbruk, samlarverksamhet, jakt, fiske det vid inledningen av yngre järnålder var ett och sälfångst är fördelningen oklar. Den jordbruksland där jakt, fiske och samlarverk- mångsidiga försörjningen levde på olika sätt i samhet utgjorde företeelser i marginalen. symbios med markanvändning, bosättnings- Tvärtom, de senare svarade troligtvis fortfa- båt- och hamnutveckling – och indirekt med rande för en nog så stor del av försörjningen den militära kapaciteten. som jordbruket. Tveksamt är vidare om om- rådet under äldre järnålder hade resurser, Fördelningen betydelsefull stabilitet och ett elitkontaktnät nog att spela Ett samhälle baserat på åkerbruk fungerade en mer framträdande ekonomisk roll inom på många sätt annorlunda än ett samhälle ba- Östersjöbäckenet. serat på boskapsskötsel, jakt och fiske. Inte Sammantaget finns många frågetecken bara när det gällde årsrytm, tillgångar och när det gäller resursgenereringens inriktning. riskbild, utan också organisatoriskt och med Det är av betydelse eftersom försörjning, nödvändighet även mentalt/ideologiskt. arbetsformer, samhällsideologi och politisk Undantar vi rädverksamhet, hantverk utveckling, då som nu var nära kopplade. och tjänster – verksamheter som saknade större generell försörjningsbetydelse i Mälar-

Därför Uppsala 37 dalen före romartid – och kanske före vendel- Framställningar av vagnar eller två- tid, fanns näringsfångst i princip spann finns också i Uppland. Under järnål-

- från land (jordbruk och jakt), dern blev vagnarna vanligare – vi har fynd - via båt (fiske och jakt på säl och sjöfågel) som hjulet från Filaren i Södermanland – men - via insamling (på land och med hjälp av båt). bör fortfarande som en följd av bristen på vägar nästan uteslutande ha använts för loka- Den över tiden föränderliga fördelning- la transporter. en finns inte klarlagd via undersökningar, Westerdahl (2002) kopplar vägsystem fynd eller analyser där näringsbehov och för- för att binda ihop bygderna till protostaternas sörjningsgrenars förutsättningar och genere- uppkomst. Han utropar: ”När kommer staten? ringsförmåga matchats. Slutsatser måste dras Se på vägen! ” via resonemang om vad som är troligt eller Vid längre landtransporter som var möj- inte troligt. Fördelningen påverkades av liga, användes klövjning och släpa efter häst strandförskjutningen samt tidvis av större kri- för godset. I områden där vinterföre återkom ser, antingen det gällde klimat, rov eller för- någorlunda regelbundet utvecklades vinter- ödelse. vägar och kälktyper – även för interregionala Eftersom näringsfångst från eller via förflyttningar (se Berg, 1935). De sagolika vatten i stor utsträckning var sammankopplad praktslädarna i det norska Osbergsfyndet från med transportförmåga var båtens utveckling 800-talet (Sjøvold, 1985) indikerar att vackra, central för det vattenanknutna och vattenge- välbyggda, snabba slädar kan ha haft status, nomflutna Uppsalaområdet. Dessutom gällde och kanske omgetts med traditioner och sym- att järnålderns bosättningsstruktur och Öster- boler på liknande sätt som båtar. sjöns ekonomi och maktförhållanden påver- Båten var emellertid den stora transpor- kades av att båtarna blev snabbare, sjö- tören av människor och gods samt basen för värdigare och fick större lastförmåga. Det ha- fiske, krigsoperationer samt långväga kontak- de betydelse både för inkommande och utgå- ter och säljakt. Båtutvecklingen är integrerad ende transporter. Fjärrfångst, fjärrhandel och med dessa verksamheter. Hur såg den då ut krig är i stor utsträckning transportproblem. under bronsålder och äldre järnålder i Skan- Som bakgrund till analysen av Uppsala- dinavien? Den utveckling som kan utläsas områdets näringsinriktning, ekonomi och så från speciallitteratur och rapporter kring småningom maktpolitiska utveckling under hällmålningar, fynd, gravformer och interna- olika tider är kunskap om båtens utvecklings- tionell utveckling ger som redovisas i MUIC nivå under samma perioder nödvändig. Kän- kapitel 5 fortfarande en ofullständig bild. ner vi inte i stora drag båtutvecklingen blir Uppsalaområdets och Östersjöbäckenets för- historia oförståelig. SLUTSATSER Rester av djuphavsfisk, stockbåtar och paddlar på den mesolitiska boplatsen Tybrand Vig i Danmark (Andersen, 1987), visar på skandinaviska flytredskap långt före skeppssätt- BÅTEN ningar och hällristningar. I en tid då alla kommunikationer och trans- Så länge inte fynd kopplar bronsålderns porter, utom närförbindelser, med få undan- stora skeppssättningar och hällristningar till tag skedde på vatten eller längs stränder var verkliga nordiska skepp – och om de existerat båten det enda vanliga kommunikationsmed- innebär att båtutvecklingen, som vi känner let vid sidan av hästen och vinterförets kälke, den, egentligen varit en omstart från en äldre skidor och snöskor. Vagnar fanns, men var mer avancerad tradition – känns det troligt att uppenbarligen inte vanliga. Inga vagnar från stora delar av periodens ristningar, hällmål- nordisk bronsålder har påträffats. Dock finns ningar och skeppssättningar tillhör en över- ett 70-tal vagnsfigurer på hällristningar. Det förd medelhavsinspirerad bildvärld. Antingen rör sig då ofta om avbildningar av Medel- det skett som Kristiansen & Larsson (2005) havsvärldens tvåhjuliga stridsvagn (the chari- hävdar eller på ett inte fullt så ”resebyråak- ot). Ett stort antal finns vid Frännarp, Östra tigt” sätt. Göinge socken (Coles, 2002). Den troligen Mot bakgrund av dagens fyndsituation äldsta finns i Kiviksgraven [se Malmer känns det inte rimligt att bronsålderns båtar (1994:20) och Kristiansen (2004:72)]. var mer avancerade än Hjortspringsbåten som

38 Därför Uppsala

var 200 år yngre. Problemet är alltså inte Östersjön och hur och var den utvecklades, övertygande löst varifrån och hur Hjort- likom Mälardalens andel, är fortfarande springsbåten, Halsenøybåten, Slusegårdsbå- oklar. En hamnplats för relativt stora båtar är tarna och Nydamskeppet utvecklats från känd i Uppsalaområdet genom Oscar Alm- bronsålderns svagt dokumenterade flora av grens utgrävning i Ultuna. (Almgren, 1904). båtar i Nordeuropa. Senast under 600-talet höjdes kvaliteten och smidigheten på de nu klinkerbyggda bå- Korgbåtarna tarna. Virket klövs längs med fibrerna så att Utvecklingsnivån vid övergången till järnål- utsidans fibrer kvarstod intakta. Det äldsta der är betydelsefull för att avgöra när fjärr- kända fyndet tycks vara Valsgärde 7 (Lars- transporter längs eller över öppet hav blev son, 2007:85). möjliga i Östersjöregionen med större besätt- Båten bör ha spelat en stor roll för flera ningar. Vi tror oss veta att tenn- och koppar- av nordens förhistoriska samhällen. Även om transporter skett under bronsåldern i bärbara skeppet är en symbol med många och kom- båtar av den typ skinnklädda flätade korgar – plicerade betydelser, tycks omfattande före- irländska ”coracles”, med eller utan köl – komst av skeppsristningar och/eller skepps- representerar (Se t.ex. Ellmers, 1983). Typen sättningar ha anknytning till områden med kan ha funnits i större utförande för två-tre marina lägen under förhistorisk tid, som Bo- mans besättning. huslän, Uppland, Östergötland, Gotland, Dessa båtar var ”överskeppningsbåtar”. Småland och Blekinge. De användes i princip endast för att ta sig över öppna vatten – ju större, ju djärvare Uppsalaområdet transportörer/handelsmän. De som bar båtar- Om Kristiansen & Larsson (2005) skulle ha na följde normalt stränder, åsar och stigar i en rätt i att hällristningarna med båtmotiv i prin- värld av träskmarker, moras, åar och vikar cip är en följd av den yppersta elitens ofta och passerade sund och skärgårdsövergångar. mångåriga resor till Medelhavsområdet, får Båtarna användes förmodligen sommar som Uppsalaområdets fördelning av skeppsrist- vinter inomskärs och i Uppland för att ta ningar långtgående tolkningskonsekvenser. språnget över till Åland och Finland – ibland Undantar vi ristningarna allra längst i syd är på vintern över fasta isar avbrutna av råkar endast en ristning (och en relativt tidig sådan) och drivisbälten. känd – vid Ryssgärdet (Östling, 2008) i norr. Korgbåtarna var inte båtar för fjärrtrans- Det skulle innebära att större delen av Uppsa- porter längs kuster. Båtar som kunde ta last laområdet trots Håga och Broby i princip sak- och som paddlades/roddes enklare och snab- nade bronsvärldens kontakter och överregio- bare än man kunde röra sig på land. Sådana nala elit. Kanske i så fall beroende på att tycks successivt ha utvecklats först under motsättningarna mellan stora delar av Uppsa- förromersk järnålder, och förmodligen inte laområdet och de ledande krafterna i norra blivit mer allmänna förrän framåt Kristi fö- Mälardalen – förmodligen lokaliserade längre delse. Hjortspringsbåten är fortfarande ett västerut – till och med var äldre än jag sett unikt fynd även om båtfragment som kopplas som rimligt i kapitel 8. Den regelrätta och till samma utvecklingsnivå har hittats, Båten framgångsrika blockering det skulle varit frå- bedöms som en stridskanot och hade spanten gan om är dock tveksam. närmast gjord av hasselgrenar. Det var inte De uppländska båtgravarna och skepps- som när det gällde den 25 meter långa Ny- sättningarna från 500-talet och framåt till damsskeppet, från sen romersk järnålder, nå- vikingatid indikerar båtens fortsatt starka got av en seriebyggd produkt. ställning i Uppland och Uppsalaområdet. Även om vi inte känner linjen från tidig ro- Järnåldern formade en ny båttek- martid till vikingatid i Uppsalaområdet, är det nisk nivå uppenbart att det fanns en levande utveckling Hur och var övergången till de smidigare baserad på stor kunskap om hav och båtar – klinkerbyggda båtarna av skandinavisk järn- en båtkultur. Förhållandet att en båt med ålderstyp ägde rum under yngre romersk järn- fiberanpassad bordläggning utnyttjades som ålder/folkvandringstid är suddigt. Uppenbar- gravplats i Vallsgärde i mitten på 600-talet, ligen fanns en stark båtbyggnadstradition sö- indikerar en utveckling kring övergången der om Danmark och i Norge (Vestlandskul- folkvandringstid/vendeltid med ett genomslag turen), men hur kunskapsbilden såg ut runt åtminstone under tidig vendeltid. Uppsalaom-

Därför Uppsala 39 rådets båttekniska nivå, kan därmed vid den Med Nydamgenerationens båtar kom så tiden antas vara hög. fraktkapaciteten och på någon sikt säsongs- Bronsålderns och järnålderns vattenge- mässiga långfärder Vestland-England-Rhen - nomkorsade miljö och anslutningen till Mäla- Mellannorrland-Österbotten. Om än inte i ren och Östersjön var rimligtvis en god, gene- Uppsalaområdets regi. För Uppsalas del var rationsövergripande och tidvis hårdhänt sko- troligen fisket båtens främsta användnings- la. Det innebär tre ganska självklara saker: område.

1) Uppsalaområdet och Uppland hade under bronsålder och äldre järnålder en bred och förhållandevis avancerad båtkultur.

2) Båten har spelat en stor roll under Uppsalaom- FÖRSÖRJNING rådets och Upplands brons- och järnålder. Inte Båten var alltså central inom delar av den bara på symbolplanet. Utan bred reell erfaren- verksamhet som bedrevs inom Uppsalaområ- het – ingen avancerad utveckling. Båten var det. Som angivits upptog livsmedelsförsörj- under denna tid en integrerad del av kulturen ningens olika led en stor del härav. Vad vi och möjliggjorde samtidigt näringsintag från inte känner är försörjningsområdenas enskil- och handelsutbyte med och kanske inflytande da betydelse. Något förenklat – vad var i på delar av Mälardalen och Östersjöområdet. princip den relativa betydelsen av näringsom- rådena jordbruk, jakt, fiske och samlarverk- 3) Utveckling, produktion och underhåll av båtar samhet? och båtsystem var en omfattande och diversifie- Som framgår av citaten i MUIC kapitel 2 rad verksamhet som höjde lednings-, kunskaps- har basen för den antagna goda ekonomin och kontaktnivån – men främst hantverksskick- länge varit omtvistad. Successivt har däremot ligheten – på många områden också vid sidan en tro på jordbrukets närmast absoluta domi- om båtteknologi och båtproduktion. nans från bronsåldern som näringsgren utvecklats när det gäller norra Mälardalen. Det Samtidigt gäller att båtutveckling och båttek- finns visserligen forskare som redovisar en nologi specialiserades. Båttyperna varierades delvis annorlunda syn, men de är få. Jakt, och utvecklades efter sin primära använd- fiske och samlarverksamhet hade en plats i ning. Varken när det gäller fynd kring varvs- försörjningen, men de uppfattas redan under system eller i samband med krigsoffer inom äldre bronsålder underordnad boskapssköt- olika delar av Östersjön är ännu stora krigs- seln i betydelse och så småningom under /transportbåtar belagda som hänförts till Upp- järnålderns lopp kanske även åkerbruket. salaområdet. Försörjningsinriktningen är så central Än så länge tycks kustbåtar lämpliga för för ett förhistoriskt område när det gäller till- fiske och mindre båtar för vattendrag och för gångar, färdigheter, kontakter, säsongsrytm, Mälaren varit den huvudsakliga utvecklings- kapacitet och normer att det är nödvändigt att linjen inom området. Ultuna byggde förmod- få ett grepp om de olika verksamheterna och ligen de största båtar vi känner från området. deras roll över tiden för de vidare analyserna. På ett övergripande plan är de större Svårigheten med data gör att ett försök till krigskanoternas uppdykande i Östersjön un- värdering av näringarnas inbördes betydelse der förromersk järnålder betydelsefull. Som läggs till övergången mellan folkvandringstid jag återkommer till påverkade de bebyggelse- och vendeltid då analogiskt baserade kunska- struktur, försvarspolitik och samhällsupp- per kan antas vara minst felaktiga. byggnad inom många delar av Östersjöområ- Det finns inte säkra underlag för att det i samband med koordinering av det loka- fastslå de olika näringarnas omfattning eller la/regionala försvaret. fördelningen mellan dem i Uppsalaområdet. Nästa stora steg var båtkonstruktioner Fynden är alltför begränsade. Ett induktivt och orienteringstekniker som gjorde det möj- resonemang där fyndbilden analyseras och ligt att lämna kusterna och gå mer direkt över kompletteras med historisk och relativt mo- Östersjön, ibland med Östersjööarna som dern information kan dock föras som ger en mellansteg. Det sammanföll med att åror er- mer rimlig bild än den gängse. satte paddlar. Långfärder över öppet hav, som rimligtvis bör ha varit relativt sällsynta, tros främst ha skett under klara nätter. Vi är då inne i romersk järnålder.

40 Därför Uppsala

JORDBRUK näppeligen så till den grad reducerats under In i modern tid har den helt övervägande de- äldre järnålder, som det begränsade utrymmet len av befolkningen arbetat med att säkra i svensk arkeologi kan ge intryck av, och livsmedel till sig själv och sina närmaste. detta under en tid då båtteknologin starkt Verksamheten var anpassad till lokala förhål- utvecklades och förändrade kustbosättningar- landen. Åkerbruk och boskapsdrift fordrade nas villkor. speciella miljöer. Plogar för jordberedning Den en gång goda lokala jakten och fis- och liar för höfångst saknades fram till slutet ket efterträddes så småningom av fasta suc- av äldre järnålder. Man hade begränsad för- cessivt alltmer agrart inriktade bosättningar, måga att gräva och sköta brunnar. Tillgäng- där fortfarande viss lokal jakt och strandfiske ligt utsäde motsvarade inte tillnärmelsevis kunde bedrivas medan den omfattande jakt- dagens när det gäller avkastning. Inte heller och fiskeverksamheten skedde vid andra mer när det gällde att klara kyla, sjukdomar eller lämpligare lokaler. Fortfarande i modern tid ohyra. Framsteg som gjordes tog tid. Margi- har fisket, även vid kustbosättningar, bedri- nalerna var små och förmågan att förändra vits från särskilt uppbyggda läger ute i kust- miljön begränsad – säsongsmässiga bosätt- banden, eller som på Gotland – vid säsongs- ningar och aktivitetsområden med skilda för- mässiga utflyttningar till den tämligen obe- utsättningar var därför länge avgörande för byggda kusten. att ännu under vendeltid vara betydelsefulla. Skillnader svåra att belägga Dåtidens spridda vilt- och fiskeområden är JORDBRUK, JAKT OCH FISKE idag oftast ointressanta för samhällsbyggande ÅTSKILDA med tillhörande storskaliga arkeologiska un- Det innebär att om odling och viss djurhus- dersökningar – även om undantag finns (ex- hållning främst skedde i anslutning till bo- empelvis Arlanda). Förutsättningar och om- sättningar, bedrevs övrig försörjningsverk- fattning när det gäller jakt, fiske, sälfångst samhet i stor utsträckning i andra miljöer. och samlarverksamhet blir därmed än svårare Om man undantar viss närverksamhet hade att komma åt. jakt och fiske sällan bosättningen som ut- Det innebär inte att vi känner eller för- gångspunkt. Inte under järnåldern, och kan- står hur det förhistoriska jordbruket utveckla- ske inte under yngre bronsålder. des i Mellansverige, men det finns bättre håll- Under historisk tid har jordbruket haft punkter och basfakta avseende denna verk- en så central roll att värderingen av förhisto- samhet än när det gäller övriga näringar. Ofta rien i Mälardalen i stor utsträckning görs dras emellertid analogier när det gäller jord- utifrån åkerbruk och boskapsskötsel. Något bruk direkt med södra Sverige, eller med som stöds av fyndbilden vid utgrävningar i spåren från de än idag fördelaktigaste jord- vanligtvis ”torra” miljöer. I exempelvis sam- bruksmiljöerna. I vissa fall kan det leda rätt, i manfattningskapitlet av Arkeologi E4 Upp- andra fall fel. Se exempelvid. kulturgeogra- land, volym 3, som behandlar hus och bebyg- ferna Antonsons, Janssons & Vestbös (1995) gelse, menar Göthberg (2007:411): veritabla holmgång mot slentrianmässiga ”Nästan samtliga bosättningar från jämförelser av odlingssystemen från historisk brons- och järnålder kan sättas i samband tid mellan landsändar och områden med skil- med agrara företeelser som åkerbruk och boda förutsättningar och tron på åkerbruket som skapsskötsel. Denna koppling framgår exem- det allena styrande. pelvis av att makrofossil av både odlade väx- Ofta när det rör sig om övergripande frå- ter och ogräs samt ben som kan ge en bild av geställningar avseende norra Mälardalen sker boskapens sammansättning, påträffas på bo- resonemangen från osäkra underlag, vilket sättningarna. De kan därmed indirekt spegla riskerar att föda felaktiga bilder av de förhi- den agrarhistoriska utvecklingen,..” storiska samhällena. Ett exempel är rörlig Trots de ofta ynkliga spår vi kan fånga odling. Vi vet att mycket av skogsförnyelsen upp från livsmedelsförsörjningen på en bo- i Sverige en gång i tiden skett via naturliga 2 sättning är detta förmodligen korrekt. Boplat- bränder. Varje år brann tusentals km . Mot serna på Uppsalaområdets höjder och slutt- bakgrund av svedjebrukets avgörande bety- ningar återspeglar jordbruket – men knappast delse ända fram till yngre järnåldern i Est- den totala näringsinriktningen. Samlarverk- land, den lättantända tallens och granens re- samhet, fiske, säl- och sjöfågelsjakt hade lativt omfattande närvaro i Uppland, svedje-

Därför Uppsala 41 brukets användning i historisk tid och kolets dermanland? Dessa och andra till det förhi- förekomst i pollendiagram nära bebyggda storiska jordbruket i norra Mälardalen an- områden, känns exemplvis den traditionella knutna problem penetreras i MUIC kapitel 5, synen att bränder, röjning och svedjebruk varav följande genomgång avseende stens- saknade nämnvärd betydelse för förhistorisk strängssysystemen är en begränsad del av en odling i Mälardalen tveksam. Se också Lind- mer omfattande behandling. man (2005:78 ff.).

Bosättningarna förändrades STENSTRÄNGSSYSTEMEN Vi vet inte om det under bronsåldern normalt Förändringen under romersk järnålder mani- går att räkna med längre kontinuitet avseende festeras i flera landskap av omfattande sten- jordbruk vid identifierade och troliga lokaler strängssystem. Inom Uppsalaområdet är de inom Uppsalaområdet – jfr Ranhedens (2007: begränsade. Systemen finns i allt väsentligt i 107 f.) och Widholm & Regnélls (2001:37) syd. Kulturen slog främst igenom inom bli- summering av den småländska utvecklingen vande Attundaland och Fjädrundaland /Väst- hämtad från artiklar avseende E22-utgräv- manland inklusive förmodligen då anknutna ningarna. Å andra sidan kan naturligtvis sä- delar av norra Södermanland [Bild V:6]. gas att bristande elementär kunskap inte på Registrerade korta hägnadsrester av sten något sätt är specifikt när det gäller det förhi- med oklar tillkomsttid finns också på många storiska jordbruket. På familjeområdet vet vi andra håll – exempelvis längre norrut i Upp- inte ens om monogami var norm eller nöd- salaområdet [MUIC kapitel 6 Bild VI:20]. vändighet för mindre bemedlade (Parker Dock ej allra längst i norr. Till detta kommer Pearson, 1999:109). inhägnader och försvarsverk av trä i olika En omfattande boskaps- och odlingskul- utföranden som ofta avser enstaka hus/går- tur upphör inte – annat än vid katastrofer. Ett dar/tun. De är inte sällan daterade till förro- tidvis noterat försvinnande handlar därför i mersk eller romersk järnålder. I centrala de- princip antingen om en begränsning i verk- len av Uppsalaområdet – vid Tibble, Kyrsta samheten eller om en katastrof. Odlingsspå- och Berget – har spår av dubbla rader av rens expansion och avtagande i takt med vär- trästolpar tolkats som fägator. Eklund (2007). meperioderna blir därmed av intresse för De hägnadsrester som finns bevarade är analysen av Uppsalaområdet. En liknande med få undantag av sten. De har troligen ofta signal finns i Bouzek (1999:57). Där kopplas kompletterats med trähägnader eller påbygg- åkerbruksexpansionen på kontinenten sam- nader av trä. Som kanske framför allt Jan- man med de goda förhållanden som rådde vid Henrik Fallgren poängterat är hägnadsrester urnefältskulturens genombrott. Värmeperio- av sten ofta produkter av senare tidsperioder derna gynnade dåtidens svårhanterliga od- och kan inte slentrianmässigt tillskrivas ro- lingsförutsättningar. Något som dock är en mar- och folkvandringstid. Petersson (2006: sanning med modifikation. På högre höjder 225) redovisar också en stensträngsperiod i med andra förutsättningar hade vi närmast Östergötland under medeltid och tidig mo- motsatta förhållanden (Bouzek, 1993). dern tid. Nordén (1930) hävdar att sten- Bosättningarna – naven i produktionssy- strängarna hade sin upprinnelse i detta land- stemet – förändrades över tiden till sin ut- skap. Eventuellt förekom hägnader av sten formning av skäl som hänger samman med redan från övergången bronsålder/järnålder geografiska och klimatologiska förändringar, Stensträngar finns i princip inte kvar på försörjningens inriktning, metoder och lokali- slätterna, men antas även ha funnits där, ex- sering. Här finns snart klassiska problem empelvis på Vadstenaslätten och i Uppsala- kopplade. Frågan om varför husen minskade i trakten (Pedersen & Widgren (1998:276). I storlek kring hågatid, från att tidigare öka, bl.a. Östergötland och på Gotland uppfattas och eventuellt blev familjeorienterade. Före- skafthålsyxans användbarhet och utveckling kom stallning och gödsling under sen brons- ha haft betydelse för att stensträngarna där ålder/äldre järnålder eller kanske först under ofta skulle ha ersatts med trähägnader (Myr- yngre järnålder? Vad låg bakom stensträngs- dal 1988:205). Rester av förhistoriska trähäg- systemets införande? Varför hittar vi sträng- nadssystem är inte kända inom Uppsalaområ- arna främst inom blivande Attundaland, syd- det, men finns i öster, söder och väster – i västra Uppsalaområdet bort mot Enköping Darsgärde, Åsunda, Sanda, och Västra Skäl- och in i Västmanland, samt i nordvästra Sö- by (Eklund, 2007:349 med hänvisningar).

42 Därför Uppsala

En signal om odling och maktpoli- Bild V:6 Stensträngsbygder i Mälardalen. Efter Ericsson & Strucke tiska förhållanden (2008:65) vid av dem angiven strandlinje efter Kristi födelse Sporrong (1985:193 och 1986:88) menar att odlingslandskapet från äldre järnålder skilde sig från det under senare perioder. Hägnader- na från äldre järnålder i Uppland uppfattas primärt vara de som finns i Vallentuna och Ärlinghundra härader samt mellan Uppsala och Enköping. Eftersom få av dessa anlägg- ningar uppfattades bortodlade i östra Mellan- sverige, såg Sporrong det därmed också som att de äldsta odlingsdistrikten i Mälarområdet kunde lokaliseras till dessa områden. Förhål- landet att de äldsta pollenbaserade odlings- spåren inom Uppsalaområdet tycks finnas i södra delen av området stöder ett sådant för- att skillnader förelåg inom jordbrukskulturen hållande. Stensträngsrester återfinns dock på inom Mälardalen förmodligen baserat på så- många håll runt Uppsalaslätten och Sporrong väl de odlingsförutsättningar som olika jord- menar att det finns bortodlingar som kan ha arter/jordmåner och växtklasser innebar, men påverkat i ådalarna. Främst då inom Fyrisåns också på maktpolitiska strukturer. vattensystem (1985:164). 2. De bättre växtförhållanden närheten till Stensträngarna i Uppsalaområdet som stora vattenytor innebär medförde längre de var registrerade i Riksantikvarieämbetets tillbaka i tiden relativt sett mer omfattande anläggningsregister 1999/2000 hade en sam- odlingar som måste skyddas. Inhägnade beten manlagd sträckning på ungefär 41 km. Nästan och hagar ingick också i systemen. hälften är hänförligt till stensträngar inom tre Stensträngarna i Uppland bedöms mer socknar. Dalby, Knivsta och Skokloster har begränsade och fragmentariska än de som totalt ca 19 km och då ligger ändå delar av finns i t.ex. Östergötland (Ericsson & Her- Knivsta och Skokloster utanför det område modsson 1994:15). Eventuellt har uppgiften i som definierats som Uppsalaområdet, vilket Uppland mest varit att dela in marken i inä- innebär att socknarna totalt visar på högre go- och utägomark. Inägorna har avgränsats siffror. Det finns ytterligare en grupp på 11 utan inre uppdelning (Widgren, 1997:47). socknar med förhållandevis omfattande rester Mängden fossil åkermark som kunnat konsta- av stensträngar. Övriga 44 socknar har korta teras i anslutning till stensträngarna är be- eller inga rester – åtminstone inom de delar gränsad (Ericsson 1995:25). Många system i som jag hänfört till Uppsalaområdet. För en framför allt tätbebyggda områden antas bort- specialinventering av delar av Knivsta och schaktade. Östuna socknar – se Höglin (1996). Inventer- Stensträngssystemens utsträckning indi- ingen ökade de kända strängarna från 2 till 9 kerar i viss mån jordbrukslandskapets struk- km. tur inom Uppsalaområdet [MUIC kapitel 6 Hur väl anläggningsregistret återspeglar Bild VI:20]. Grovt sett tyder det på att vi stensträngsförekomsten är oklart. Specialin- under romersk järnålder/folkvandringstid venteringar har visat att även omfattande hade ett delvis blandat jordbruk i söder, me- system inte registrerats vid vanliga inven- dan inom övriga delar boskapsdriften fortfa- teringar. I Fresta socken norr om Stockholm rande i stor utsträckning var närmast allena- har specialinventeringar mer än tiodubblat rådande. Åkerbruk i trädgårdsformat fanns längden av kända stensträngar till över 21 sedan länge på många håll, och inom vissa km. (Ericsson & Hermodsson 1994:16). delområden, som norr om Gamla Uppsala, Stensträngsbilden visar en sydlig på- hade odlingen förmodligen börjat nå en an- verkan med främsta anknytning till Attunda- nan omfattning från förromersk järnålder. lands, Fjädrundalands och Västmanlands Förhållandet att spår av sädespollen kan inklusive Nordsödermanlands områden. Det iakttas i pollendiagram från Vendel under indikerar två saker: yngre bronsålder/äldre järnålder för att sedan 1. Kultursamband både inbördes och med försvinna och på nytt återkomma – men då sydliga jordbruksområden som Östergötland, först under folkvandringstid/vendeltid – tyder Gotland och Öland. Inte med Uppsala. Vidare emellertid på att odlingskontinuitet var svår

Därför Uppsala 43 att upprätthålla inom de norra delarna av BOSKAP SOM RÅVARU- Uppsalaområdet. Mycket talar för att klimat- förhållandena under förromersk järnålder för- BAS stärktes av den åtföljande politiska och troli- En aspekt av jordbruksnäringen av delvis gen sociala retardation som för lång tid på- oklar betydelse är boskapens roll som råvaru- verkade området. Den ”jordbruksteknologis- bas. Vad hade näringen för betydelse utöver ka utveckling” som liknade den som fanns i att direkt förse befolkningen med livsmedel? Uppsalaområdets mellersta och södra delar Var inriktning, omfattning och kvalitet sådan upphörde. De långvariga omfattande kolvo- att produkterna i påtaglig utsträckning använ- lymerna i pollenanalyserna från Vendel från des som bytesvaror med omvärlden? Något 2500 14C-år BP och framåt [Bild IV:4] indi- som därmed inte bara bidrog till områdets kerar att där ändrades inriktning. Förmodli- ekonomi utan också påverkade kontaktnät gen mot rörlig svedjeodling. och inflytande. Kunskapen om det förhistoriska vardags- Stenssträngssystemens betydelse livets biologiska och tekniska förhållanden är för synen på Uppsalaområdet starkt begränsad. Det är betydelsefullt efter- Stensträngssystemen/hägnadssystemens före- som därmed delar av de komponenter som komst har implikationer som går utöver jord- formade hanteringssystem och handlingsal- brukets upporganisering. ternativ under brons- och järnålder är blinda Struktureringen av jordbrukslandskapet fläckar. De vanligt förekommande nedgräv- i södra Uppland, med en avtagande förekomst ningarna är bara ett exempel på vad vi har längre norrut, kan tolkas på flera sätt. Det går svårt att förstå. Det är glädjande att de börjar dock knappast att ifrågasätta att det rör sig tas upp till närmare granskning (exempelvis i om influenser från sydöstra Sverige till om- Amaya, 2008). Klarläggandet av detaljerna i råden med förhållandevis tidiga och goda det förhistoriska jordbrukets senare process- odlings- och betesförutsättningar. Det kan led, produkter, teknologi och utveckling har inte göras troligt att kulturen regionalt fångats en lång väg att gå. upp och applicerats i Mälardalen från ett mäktigt Uppsala med god kontroll över sitt DEN GENERELLA BILDEN närområde och som påverkade avlägsna byg- Skall vi på djupet bedöma jordbrukskulturens der att upprätthålla omfattande, genomskinli- betydelse behövs kunskap om omfattning, ga och debiteringsbara jordbrukssystem. Det fördelning, metoder och relativ kvalitet i en skulle innebära en överhöghet av en typ som omfattning som alltså saknas i väsentliga av- knappast blev en realitet förrän långt in i seenden. En systematisk genomgång bör medeltid. dock kunna ge viss information när det gäller Nej, den naturliga slutsatsen är att bil- att ringa in boskapsskötselns ekonomiska be- den indikerar tydelse för Uppsalaområdet utöver dess di- a) att Uppsalaområdet under romartid inte rekta livsmedelsförsörjningsroll. Kunskapen var ett agrart utvecklat område på liknande om sen äldre och tidig yngre järnålder är sätt som vissa andra delar av Mälardalen, b) gör det troligt att Mälardalen var kulturellt ofullständig, men större än avseende tidigare delat med band mellan blivande Västmanland, perioder. Boskapsskötselns betydelse för Fjädrundaland och Attundaland som ej fanns samhället bör därmed vara lättare att värdera med det blivande Tiundaland, vid en begränsning till den tiden. c) Uppsalaområdet inte hade lika starka band Som angivits har jordbruket i traditionell med Sydostsverige som andra delar av Mälar- arkeologi, och då i allt väsentligt boskaps- dalen och skötseln antagits vara grunden för Mälarda- d) mot bakgrund av c) också gör det tveksamt om Uppsalaområdet spelade någon större roll i lens försörjning. Utbytet kom främst från nöt- kontakterna med det nu snabbt uppstigande kreatur, får/getter, svin och hästar, även om Mellannorrland. höns och gäss kan ha haft viss betydelse. Folkvandringstida gravar innehåller också sällan andra djur än hundar, får/get och fåg- lar. Senare blir hästar, nöt och svin relativt väl representerade (Seiler, 2001:141). Ben som tillvaratagits vid olika utgräv- ningar ger ingen pålitlig bild av mängd och

44 Därför Uppsala

fördelning av djurslagen inom näringen. Inga tid/vendeltid däremot liksom när det gällde ”boskapsindustrier” har lokaliserats. Fynden kött en så arbetskrävande och specialiserad utgör närmast rester av vad man åt. Boskaps- verksamhet att endast varor med stort värde- skötseln tillgodosåg emellertid andra behov innehåll normalt borde ha kommit ifråga. Det för Uppsalaområdet än att bara producera innebar i princip hästar. Undantagsvis kanske föda. Fynd och frånvaro av fynd kan via en också avelsdjur av nöt och svin kunde trans- analys av lokala förhållanden jämfört med porteras inom Mälardalen, norrut längs Bot- vad produktion för fjärrmarknader krävde, tenviken, till Åland, Finland och norra Balti- leda en bit på väg när det gäller att bestämma kum. boskapsskötselns betydelse i externa sam- Horn/ben och tagel är lätta att transpor- manhang. Något som också ger inblickar i tera och biprodukter i djurhållningen. De kan områdets kontaktvärld och påverkansmöjlig- mycket väl ha utgjort en del av handeln, men heter inom Östersjöbäckenet. om det inte handlar om avancerade hant- En animalieproduktion av den omfatt- verksprodukter var värdet lågt och produkter- ningen att den och dess produkter i princip na fanns i princip överallt längs Östersjökus- bara utnyttjades inom Uppsalaområdet ger ten. Vackra och välgjorda kammar behövdes inga större spår i anläggningar och utgräv- dock överallt. Standardprodukter kan ha gett ningsmaterial. Det gör däremot en verksam- ett bidrag, men knappast ha tillhört det eko- het med den kvalitetsnivå en omfattande nomiska fundamentet. fjärrutförsel innebar. Hudar och skinn I många sammanhang, och i diverse olika UTFÖRSEL FRÅN UPPSALA- landskap, antingen när det gäller bronsålder OMRÅDET eller järnålder, har forskare sett hudar och Produktion för distribution utanför närområ- läder som en viktig produktion och troligen det bör om det haft större omfattning, ge spår väsentlig handelsvara. Krumkniven uppfattas och då i första hand om det gäller produktion som ett specialredskap för hudar och skinn. för fjärrhandel. Orsaken är att en sådan verk- Solberg (2003:87) menar att denna knivtyps samhet bygger på stort arbetsinnehåll, speci- närvaro i så många rika kvinno- och mans- alkunnande och förhållandevis stora invester- gravar tyder på att jakt och fångst var eko- ingar – allt i varierande kombinationer för att nomiskt betydelsefulla i Norge. Andra har ge varan ett värdeinnehåll som kompenserar förbigått eller tagit avstånd från ”läderindu- för fjärrtransportkostnaden. Verksamheten strin” som en bas i Östersjöhandeln. Dreijer måste också i penninglösa samhällen vara (1983:88) säger kategoriskt att det är ett er- kopplad till avsättningsnätverk för utbytes- känt faktum att Norden endast hade en sta- produkter. pelvara att leverera till Västeuropeiska hög- När det gäller förståelsen för storleken kulturer – pälsverk. på en eventuell utförsel är det betydelsefullt Det är uppenbart att Uppsalaområdet att bara delar av husdjursstocken, och vad under folkvandringstid/vendeltid hade såväl som producerades på den här tiden, var tek- nötkreatur som får/getter och kanske delvis niskt möjlig att använda som bas för fjärrut- också hästar som bas i djurhållningen. Råhu- byte. I det schema som redovisas i [MUIC dar som erhålls vid slakt av dessa djur är en kapitel 5 Tabell V:1] kan i princip inte mjölk- väsentlig del av utbytet. Behovet av läderpro- produkter och troligtvis inte några påtagliga dukter var dessutom relativt sett betydligt mängder av kött (efter torkning, rökning eller större än idag. I vardags- och arbetslivet, för saltning) fjärrdistribueras. militär utrustning, för värme, skydd och Uppfödning för leverans av levande djur sammanbindning, till och med för bordlägg- kunde säkert förekomma för regional avytt- ningen i båtar. Stora mängder skinn gick ring – av smådjur och dit transport kunde ske framförallt åt till den lokala befolkningens på djurens egna ben. Dåtidens nötkreatur, får, kläder. Även om dessa successivt mer och getter och svin kunde förflytta sig på ett helt mer utgjordes av ull- och linprodukter använ- annat sätt än dagens förädlade former. Från des länge skoningar och förstärkningar av medeltiden skulle en omfattande nationell skinn och päls. Under bronsålder och äldre och internationell oxdrift utvecklas (se Myr- järnålder måste uppgiften att förse hushållet dal, 1999:255 ff.). Längre sjötransporter av med kläder och skor för sommar och vinter vuxna djur via båt var under folkvandrings- av i huvudsak skinn och päls varit en tids-

Därför Uppsala 45 och resurskrävande arbetsuppgift. Listan över kolbild i pollendiagrammet en kandidat som hudarnas användningsområden kan göras skinnberedningslokal (Fagerlund, 1998). lång. Hantering och förädling av råhud kräv- de emellertid omfattande insatser. Avancerad produktion kräver nära och Rengöring av nyflådda hudar och skinn täta förbindelser med avnämare kräver mycket varmt och kallt vatten. För att Antalet led och varianter i beredningen av kunna förvara dem obehandlade mer än några hudar och skinn är mycket stor och skiljer sig timmar, vilket är nödvändigt om vi talar om åt beroende på den önskade egenskapen hos en någorlunda storskalig produktion och han- slutprodukten. Denna styr också vilken sorts del, torkades hudarna eller saltades. Saltning hud/skinn som skall användas – nöt, får, get, ger begränsad hållbarhet – ca ett halvår. svin, häst – eller åldern på det slaktade djuret, Dessutom skulle enbart saltmomentet ställt som kalv, späda lamm och killingar vilka ger krav på att en omfattande import av salt ut- de tunnaste och finaste skinnen. Olika delar över vad som fordrades för hushållens egen av djurens hudar och skinn har ofta starkt mathållning – något som knappast ägde rum i skilda egenskaper. Användningen avgör där- nämnvärd utsträckning på länge än. Det gör med typen av hud/skinn, vilken del och vil- att torkning förmodligen var den huvudsakli- ken beredning som är lämplig. Det här gör att ga konserveringsmetoden. Torkning av hudar avancerad skinnberedning kräver kunskap sker som lufttorkning. om, och därmed relativ närhet till, avnämar- Skulle hudarna behandlas vidare efter nas önskemål. att de torkats eller saltats måste de läggas i I Uppsalaområdet har man kunnat bere- vatten, helst rinnande, upp till en vecka eller da hudar och skinn för lokala och eventuellt mer. Hudarna rengjordes. Hår och överhud regionala behov. Det bör i princip ha innebu- togs bort med olika metoder. rit Mälardalen, norrut längs Bottenviken, till Finland, Åland och eventuellt norra Balti- Garvning kum. Knappast längre söderut. Generella Garvningen av hudarna kan ha skett på olika komparativa fördelar i förhållande till produ- sätt. Vid vegetabilisk garvning varvas hudar- center i Östergötland, på Gotland och Öland na i många omgångar med bark i gropar med är svåra att se. vatten. Processen tar ett, ja upp till två år. Vid fettgarvning smörjs skinnen med fett (t.ex. Uppsalaområdets produktion främst för tran) i omgångar, emellan vilka de valkas eget bruk (pressas ihop) och torkas ett flertal gånger. Tillverkningens omfattning bör inte varit Därefter läggs hudarna i en hög för att kom- överväldigande. En stor hud- och skinnbe- ma i en slags jäsning (fettet oxideras och redningsproduktion baserad på nöt, får och temperaturen stiger). Hudarna läggs då om. get skulle ha lämnat påtagliga spår. En del Det här sker många gånger till dess skinnen gropar som registrerats vid utgrävningar i an- fått sin rätta färg. Därefter vidtar borttagande slutning till boplatser som vid Gamla Uppsala av överskottsfett, etc. Rökgarvning kunde mot Samnan kan ha varit gropar för vegetabi- användas för avhårade hudar. Metoden ger lisk garvning. Än så länge saknas emellertid den färdiga huden ett bra skydd mot vatten. spår av de hud- och skinnberedningscentra

som borde ha funnits om en månghundraårig Omfattande hantering lämnar spår specialiserad beredningsverksamhet utgjort Gemensamt är att många av processerna i den en hörnpelare i Uppsalaområdets ekonomi. grundläggande hud- och skinnberedningen En produktion och handel med obearbeta- fordrar värme, vatten och möjlighet att regle- de torkade hudar och skinn ger betydlig färre ra den omgivande temperaturen. En del kan lämningar. Ända in i modern tid har världs- också vara mycket tidskrävande och fordra handeln avseende hudar och skinn skett med att arbetet leds av personer med specialkun- dessa i torkat skick. Torkade hudar och skinn nande. Förhållandet att värme och därmed är emellertid mycket känslig för fukt. De får skapandet av eld var betydelsefullt har med- ohyra. Det gör att det är svårt att tänka sig fört att man satt skärvstenshögarna i samband några mer omfattande och längre sjötranspor- med skinnproduktionen under framförallt ter med dessa produkter systematiskt kunde bronsåldern (exempelvis Elfstrand 1995). äga rum i dåtidens öppna båtar. Mot bak- Järnålderslokalen Sneden, nära Enköping – grund av de torkade hudarnas känslighet och med rötter i yngre bronsålder – är med sina en antagen begränsad tillgång på salt bör en skärvstenshögar, djurben och omfattande

46 Därför Uppsala

eventuell handel längs och över Östersjön Skinnkläder ersattes långsamt med saltade och torkade hudar och skinn från Här ersattes skinnkläder successivt av ylle- Uppsalaområdet varit synnerligen begränsad. kläder. Kläderna kunde emellertid vara ford- Sammanfattningsvis visar genomgången rade med skinn, som ekorr- har- eller katt- inte på att boskapsskötseln skulle kunnat skinn. De textilier som producerades i Skan- utgöra basen för en mer omfattande handels- dinavien var enkla. Finare tyger i mer kom- driven hud- och skinnekonomi. Regional han- plicerad teknik kunde importeras tillsammans del med bearbetade hudar och skinn bör ha med romerska produkter förmodligen ofta via förekommit och kan ha haft viss ekonomisk Köln. Under folkvandringstid växte en skan- betydelse. Eventuell fjärrhandel bör främst ha dinavisk textilproduktion dock fram som avsett standardläderprodukter som remmar tycks ha täckt det inhemska elitbehovet och etc. Enstaka läderarbeten med stort värdein- som baserades på kontinental tradition. Tyg- nehåll som t.ex. sadlar bör rimligtvis också ha import från denna tid tycks saknas. Från förekommit. Sammanfattningsvis gäller dock folkvandringstid hittas i huvudsak endast en att utförsel med egenproducerade hudar och typ av kläde, den s.k. Haraldskjær-typen med skinn eller läderprodukter inte var av central enkel Z/Z-spinning av mediokert till enkelt ekonomisk betydelse för Uppsalaområdet ens slag. Undantag finns dock (Bender Jørgensen under folkvandringstid och tidig vendeltid. (1987:111 f.). Under denna tid producerades i viss utsträckning också textilarbeten av hög Ull och ylle kvalitet. Kläderna kunde kantas med vackra Under medeltiden var handel med ull och ylle mycket avancerade brickband och förses med av stor betydelse för Europas ekonomiska knappar i djurstil – det gällde framför allt utveckling, se exempelvis. Lloyd (1977) och Högomsmannen (Nockert, 1991). Schneider (1977). Den engelske lordkanslern Även om kvaliteten på folkvandringsti- sitter än idag på en ullsäck för att påminna dens ylletextilier i Skandinavien var högre än om vad som en gång skapade Englands väl- under romersk järnålder var det på intet sätt stånd. fråga om märkesvaror. Någon organiserad Ullen hos tidiga får i Norden, liksom de- textilproduktion existerade inte (Bender Jør- ras sentida ättlingar på Färöarna, hade mer gensen, 1991:150). Det var frågan om avan- täckhår än dagens. Ullen rycktes förmodligen cerat hantverk. av med händerna och sorterades. Saxen dök Under tidig vendeltid introducerades i upp under tidig romersk järnålder. Färgning Skandinavien nya typer och Haraldskjærty- tycks också ha förekommit från romersk pen försvinner successivt (Bender Jørgensen järnålder. Redskap för ullberedning ingår i 1987:117). Den tekniska utvecklingen liksom fynd från folkvandringstid. Även om det att man importerade och/eller förädlade fram troligen fanns en hel del vävredskap före får med finare ull gav andra förutsättningar. Kristi födelse är fynden få. Delvis antagligen Ullförädlingen skall emellertid inte på grund av att de var tillverkade av organis- överdrivas. Sverige som på 1500-talet var im- ka material. Sländorna saknade trissor. Från portör av ylletextilier hade fortfarande får tidig romersk järnålder dyker sländtrissor upp med alldeles för grov ull för att fungera till av sten, bränd lera eller brons och olika typer kläde och liknande tyger. Ett får gav då ca 1 av varptyngder. Den varptyngda väven blev kg ull/år mot idag 4-6 kg. Det räckte knappt vanlig (Pedersen & Widgren, 1998:410). Ut- till ett par vadmalsbyxor per år. Ullproduk- vecklingen av spinning och vävnad möjlig- tionen bedöms ha uppgått till betydligt mind- gjorde en starkt ökad textilproduktion. re än 1 hg/person. Självförsörjning antas ha Enligt Bender Jørgensen (1991) etable- förelegat när produktionen uppgick till 1 kg rades systematisk produktion av tyger redan och det alltså fanns 1 får/person (?) [Gustafs- inom Hallstattkulturen och utvecklades under son & Waller (1987:68 ff.)]. Det är svårt att romarriket. Avnämare fanns i stort sett över tänka sig att produktiviteten i ullproduktionen hela Europa. Till skillnad mot annan produk- var högre under folkvandringstid/vendeltid. tion och handel minskade inte textilproduk- Det indikerar att skinnklädernas tid knappast tionen när romarriket kollapsade. Den expan- var förbi under sen folkvandringstid. derade liksom handeln med tidigare kunder. Vi måste komma ihåg att övergången från Skandinavien var något av ett undantag. skinnkläder i princip krävde en total teknik- förändring inom alla bosättningar. Eftersom vi knappast kan tänka oss annat än att var-

Därför Uppsala 47 dagstyger och vardagskläder till de som bod- tion punktvis räckte till för en avancerad de där också framställdes lokalt fodrade tex- hantverksproduktion och därmed hade tilkunnandet en bredd som inom få andra om- - förutsättningar för lokal ullhandel, viss råden. Samtidigt försvann motsvarande kun- regional textilhandel och förmodligen viss nande när det gällde skinnkläder och efterfrå- fjärrhandel och prestigeutbyte med avance- gan på de skinn som användes för detta. rade hantverkstextilier.

Det bör inom Uppsalaområdet ha funnits Handel med yllevaror – knappast med ull grogrund för den utveckling som ledde till Under förhistorisk tid fanns i Nordeuropa i mer enhetliga nordiska tyger under vendeltid. princip får överallt där man bedrev jordbruk. Det innebär en mer organiserad samordning Mer kvalificerad textilproduktion är emeller- av fårdrift och textilproduktion och handel. tid teknik- och tidskrävande. Mycket talar Det är intressant eftersom det är den kanske därmed för att utbyte och handel, som inte första indikation vi har på trolig organiserad var någorlunda lokal, i huvudsak avsåg ylle- samverkan inom området med undantag för varor och inte ull (se t.ex. Hägg 1974:98). kult och försvar. Herschend (1980, 1991) som inte går in på den problematiken ser ullproduktion och ull- försäljning som möjlig förvärvskälla för EN BOSKAPSNÄRING UTAN Öland. Fårets användning och betydelse änd- rades i viss utsträckning. Från att tidigare pri- SPECIELLA KVALITETER märt ha använts för köttet och mjölkens skull Uppsalaområdet hade såvitt det idag går att accentuerades nu alltmer ullens betydelse, förstå en fungerande boskapsnäring. Dess dess kvalitet, vidareförädling och användning största betydelse var i stort sett att den rim- på många olika områden. Från början av ligtvis gjorde området självförsörjande vad vendeltid ägde åter tygimport rum. Samtidigt gäller kött, mjölk, skinn-, läder- och yllepro- utvecklades och producerades enhetliga nor- dukter. Mycket talar dock för att den med diska tyger. En diversifiering i sättet att an- undantag för textilhantverk inte var mer spe- vända ylle ägde rum. Seglen – av vadmal – cialinriktad än andra välmående områden gjorde sitt intåg. med boskapsskötsel. Givetvis fanns utbyte med närområden för en hel del av det som Uppsalaområdet producerades. Viss avsättning av läderpro- Undersökningar av benmaterial i Gamla Upp- dukter och avancerad textil – kanske också sala från utgrävningar 1992-94, Bäckström vad gäller hästar och livdjur – kunde förmod- (1996), indikerade att fåren främst använts ligen göras regionalt inom Mälardalen, norrut för kött- och ullproduktion. längs Bottenhavet och till Åland, Finland och Enligt katalogerna i Bender Jørgensen norra Baltikum. (1986:236 och 1991:261 f.) finns inom Upp- Söderut fanns Södermanland, Östergöt- salaområdet ett fynd vid Vallsgärde från folkland, Gotland och Öland. Vad boskapsnär- vandringstid och nio gravar i Vendel och ingen kunde producera i centrala Uppland Vallsgärde med textilier från vendeltid. fanns i princip också där – utan sjötranspor- Malmius (2001) redovisar en analys av texti- ter. Fjärrhandel och prestigevaruutbyten base- lierna från de vikingatida båtgravarna i Gam- rade på områdets boskapsnäring bör ha in- la Uppsala. Vendlas hög i Vendel är en kom- skränkt sig till lättransporterade oömma pro- plex anläggning från olika tider med bl.a. två dukter som t.ex. läderremmar och till varor gravar daterade till 500- och 800-tal i vilka med stort värdeinnehåll. Det innebar avance- textilfragment tillvaratagits som enligt Seiler rade hantverksarbeten av ull, horn och läder, (2001:62 f.) är gjorda av avancerade och ibland förmodligen i kombination med trä- ovanliga ylletyger som direkt motsvarar texti- och metallarbeten – men kanske också hög- lierna från båtgravarna i Gamla Uppsala. kvalitativa hästar. Det är svårt att frigöra sig Sammanfattningsvis gäller att det är tro- från Jordanes kommentar om Svearna i Geti- ligt att Uppsalaområdet under folkvandrings- ca ”och liksom thyringerna använder de sig tid och tidig vendeltid hade av utmärkta hästar” (Nordin 1997:39). Enligt Seiler (2001:145 f.) utgjorde bo- - en ullproduktion som med dåtidens begräns- ningar gjorde området någorlunda självför- skapsskötseln (20 – 40 nötkreatursenheter i sörjande, form av hästar) förmodligen den viktigaste grunden för Vendels ekonomi. Stora slätt- - ett kunnande som förutom vardagsproduk-

48 Därför Uppsala

marker (100-200 ha) för ängsbruk möjlig- JAKT, FISKE, SAMLING gjorde relativt stora djurbestånd. Den romerska värmeperioden bör i hu- OCH SÄLFÅNGST vudsak ha varit en expansions- och bredd- Hittills har jakt, samlarverksamhet, fiske och ningsperiod för åkerbruket. Klimatraset om- sälfångst bara nämnts i förbigående. Det delar kring AD 540 fick effekter både för åkerbruk analysen med många arkeologiska gransk- och boskapsdrift, även om det negativa utfal- ningar av brons- och järnålder i Mellansveri- let för boskapsdriften är mer osäker och bero- ge. I mångt och mycket har den bild av jord- ende på lokala förhållanden och hur dessa brukets utveckling och betydelse som erhål- påverkade grästillväxt, gräskvalitet och even- lits i Sydsverige och på slättbygderna i Öster- tuellt djurens reproduktionsförmåga. och Västergötland smittat av sig på bedöm- De dåtida geografiska förhållandena i ningen av Uppland. Förekomsten av slätter Uppsalaområdet, och då främst ”Sveahavet”, och brunjordsområden och tidiga fynd av sä- bör liksom Vendelsjön, emellertid ha utgjort desodling har gjort att man ofta tycks ha en temperaturutjämnande faktor. Området bör antagit att ingen egentlig regional skillnad i därmed inte ha påverkats så hårt. näringsfångst förelegat. Boskapsskötsel och Innebörden för Uppsalaområdet var att åkerbruk var redan mer eller mindre allenarå- medan det under större delen av folkvand- dande från bronsålder och framåt. Betydel- ringstid blev svårare att få beten att räcka till sen av jakt och fiske skulle varit marginell. så underlättades åkerbruket och dess expan- Till synen bidrar att det i allt väsentligt är ben sion. Det mindre krävande fåret bör som av husdjur som hittats vid utgrävningar av indirekt angivits i avsnittet om ull och ylle ha bosättningar. Ben av vilt och fisk är närmast fått en större plats i boskapsdriften. När så sällsynta om än förekommande. klimatraset inträffar med fuktigare och kalla- Frågan är vilken typ av samhälle vi re väderlek bör villkoren för åkerbruk ha egentligen hade i Uppsalaområdet under yng- försämrats och kanske också i begränsad re bronsålder och äldre järnålder? Svaret är i utsträckning för boskapsnäringen. många avseenden beroende av den dagliga Jordbruket må ha utgjort huvudnäringen verksamheten i området och de färdigheter i området. Det är emellertid fortfarande när vi och normer denna inriktning skapade. Var det kommer till övergången folkvandringstid/ frågan om ett årstidsdrivet agrarsamhälle som vendeltid i princip frågan om många mindre lämnat jakt och fiske bakom sig utom på spridda bosättningar längs vatten av olika marginalen, eller hade dessa näringar i dåti- slag, även om kluster och större bosättningar dens inre skärgårdsmiljö fortfarande stor i förmånliga lägen uppenbarligen fanns. Byar betydelse – så stor att de formade Uppsala- med en styrande huvudgård av sydskandina- områdets sätt att fungera och påverkade räck- visk/kontinental typ och storlek är ej säkert vidden av dess inflytande? Var det kanske till lokaliserade – i Gamla Uppsala, Vendel, och med så att områdets och befolkningens Ultuna, Tuna i Alsike, Danmarksby, Rasbo, agrara eftersläpning och återkommande jakt-, etc. kan sådana eller liknande förhållanden fiske- och säljaktfärder utgjorde grunden för dock ha rått. Andra stora hus från romar- områdets maktpolitiska expansion? tid/folkvandringstid har identifierats under Förhållandet att de flesta samhällen i E4-grävningarna – i Brillinge och Lövsta- Sydskandinavien och Östersjöbäckenet på holm. Deras funktion och bakgrund är svår- den här tiden byggde sin ekonomi på åker- bedömbar (Fagerlund, 2007). bruk, boskapsskötsel, jakt och fiske i varie- Inget tyder på speciella volymer eller rande proportioner, gör dem inte likställda. speciella kvalitéer utgående från boskapsnär- Om gradskillnaden är tillräckligt stor får sam- ingen utom eventuellt på textilsidan. Åker- hällen olika dynamik, skilda sociala struktu- bruket är fortfarande begränsat även om det rer och annorlunda normer. Det har inte på expanderat under romartid och nu också åter- samma sätt legat för stabila åkerbruksamhäl- finns i Vendel. I externa kontakter ger jord- len att utveckla krigarorganisationer, som för bruket och dess produkter sammantaget för- herde- och jägarsamhällen med långa expedi- modligen vissa handels-/ bytesintäkter. Det är tioner och stora inslag av speciell utrustning dock inte frågan om något överdåd. Jordbru- och flexibel planering, som led i att hantera ket har inte gett resurser för någon dynamisk sin tillvaro i främmande miljöer – se exem- Östersjöexpansion under äldre och tidig yng- pelvis Kristiansen (1998:186 ff.). re järnålder.

Därför Uppsala 49 JAKT ca 450 kg. De analyserade benen som omfat- Vid utgrävningar är vanligtvis fynd från jakt tade ben från 1300-talets storhushåll innehöll synnerligen begränsad. I tabellbilagan till endast små mängder vilt. Vretemark (1982) Welinder (1998:487) rör det sig i bästa fall menar att viltet torde varit utan betydelse för om någon eller några procent i jämförelse livsmedelsförsörjningen. Det var frågan om med fynd från husdjur – och detta redan före hare, gråsäl och vikare (sälen räknades lik- äldre järnålder. Bäckström (1996) som be- som bävern som fisk och var därför tillåten handlat fynden från grävningar i Gamla Upp- föda under fastan då köttförbud annars rådde) sala under 90-talet, ger samma bild från folk- samt fågel. 30 % av det totala fågelmaterialet vandringstid/vendeltid. Boessneck & von den var vilt. Främst sjöfågel och en del andfåglar. Driesch (1979) som behandlar Eketorp på 6 % var skogsfågel. Öland anger att vilt och fågel svarar för strax När vi kommer fram till det medeltida under 4 % av benfragment som identifierats Uppsala anges från utgrävningarna av kvarte- vid Eketorp II (folkvandringstid/vendeltid) ret Kransen (Ehn & Gustafsson, 1984:91) att och < 1 % vid Eketorp III [medeltid (Borg, ”Mycket vilt fanns på matsedeln..” – främst 2000)]. Studier av vilt som framkommit vid då fågel och småvilt. Några större mängder grävningarna i Södra Sallerup med andra var det emellertid inte fråga om eftersom skånska lokaler under vikingatid/tidig medel- nötkreatur, får och svin utgjorde 95 % av alla tid finner procentsatser på nivån 1-3 %. benfynd. I de resterande 5 % fanns tamfågel Ljungkvists (2006:97) översikt från yngre som gås, höns och anka, men också påfågel. järnålder som avser större vilda landdäggdjur Vidare hund, katt och fisk. Häst fanns, men avviker inte. Utgrävningsredovisningen från ingick inte i det normala avfallet. Det bör E4-projektet (Sigvallius, 2007:178) ligger än innebära att andelen som härrörde från jakt lägre. Där handlar det om promillen. inte bör skilja sig nämnvärt från de andelar Vid utgrävningarna av Birka 1990-95 man hittills vanligtvis funnit vid undersök- identifierades 3 ton av de närmare 6 ton ben ningar avseende brons- och järnålder. som insamlats. Här utgjorde vilt 9 kg och Vretemark (1997:145) anger att medel- fågel 89 kg, eller sammantaget drygt 3 % tida stadsmaterial ofta uppvisar däggdjursvilt (Wigh, 2001:53). Birka är naturligtvis ett på mindre än 1 %. Landsbygdsmaterial visar specialfall. En stor del av maten kom som något högre värden med mer än hälften mel- leveranser från omland – ofta på egna ben. En lan 1-2 % och därtill ett fåtal upp emot 10 %. utsortering baserad på hanterbarhet och värde Det borde därmed uppfattas som klar- hade därmed redan skett innan djuren eller lagt att jakten knappast hade någon nämnvärd köttet kom in i Birka. Inte desto mindre möter betydelse under brons- och järnålder – ja in i vi de välbekanta 1-3%. Det innebär att Birka medeltid. Jakt och fiske tycks ha varit var ett kanske när allt kommer omkring inte är ett passerat stadium. I första bandet av det specialfall ifråga om införsel av vilt och fisk. svenska jordbrukets historia anges också: Möjligtvis bara en bosättning som andra – om ”Slutsatsen är entydig. I södra Sverige [dit än större. Mälardalen i det här sammanhanget uppfattas Bilden är konsekvent. I Fornsigtuna höra] saknade jakt och fångst betydelse för (Vretemark 1991) hittades ett fåtal fragment försörjningen under yngre bronsåldern.” av fågel och fisk, och inga spår av vilt. (Welinder 1998:106). Något som emellertid Analysen av benen från det vikingatida mot bakgrund av resursknapphet, rovdjurs- Pollista där 15 kg obrända djurben hittats på stam och den historiska tidens jaktintresse en boplats (1986-87 års grävning) med sam- ändå inte känns övertygande. manlagt 12 hus inklusive tre grophus från en fyrahundraårsperiod gav att 2,2 % av den to- Utan jakt en enorm rovdjursstam tala benmängden utgjordes av hare som enda Om jakten var ett passerat stadium, varför vilt. Det fanns lite skogs- och sjöfågel också. exploderade inte vildsvinsstammen då som Fisk var sparsamt förekommande – ett skall- nu – några flyktingar från ett hägn på 1970- ben av mört (Vretemark, 1999). talet var år 2010 minst hundra tusen och Utgrävningen av Helgeandsholmen i anges om inget görs fem år senare vara uppe i Stockholm gav liksom i Birka 15-talet år seen halv miljon. Vildsvinet var utrotat redan nare 3 ton ben, men analysen inskränkte sig under medeltiden. om jag uppfattat texten rätt, till 35 % av en Älgen som skyddades starkt under lokalt hopsamlad del och uppgår därmed till början av 1900-talet och knappast sköts för-

50 Därför Uppsala

rän kring 1920 ökade och ökade och avsköts de viltfynden. Frågan är snarare om vi letat medvetet under 1980- talet. Under ett enda år på rätt ställe när vi kommer fram till yngre fälldes då 175 000 älgar. Rådjur har inte bronsålder och järnålder. Det är tveksamt i funnits på Gotland förrän i slutet av 1900- vilken utsträckning högvilt och säl då stycka- talet. 2003 bedöms det ha funnits 900 stycken des hemma vid bosättningen. Här finns antag- på ön, år 2010 omkring 5 000 och beräknas ligen en förändring jämfört med mesolitisk om några år uppgå till 10 000. tid, beroende på större avstånd, jfr med Eriks- Bytesdjur ökar till dess jakt och/eller son & Magnell, 2001, men också från neoli- rovdjur sätter stopp. Utan jakt skulle rov- tisk och i viss utsträckning äldre bronsålder djursstammen under brons- och järnålder med sina säsongsmässiga bosättningar – se varit gigantisk med åtföljande konsekvenser exempelvis Sigvallius (2003) avseende de för skogsdrift av boskap. Bilden av jaktfyn- neolitiska boplatserna vid Arlanda. den är misstänkt statisk över alla regioner och alla tider. Därmed blir också systematiska fel Vad innebär 1-3% vilt? i synen på och utvärderingen av jakten trolig. Antas den genomsnittliga familjen under bronsålder och äldre järnålder ätit kött varan- Benfynd av alla typer små nan dag (ungefär 60 kg/år och person), vilket Benfynden är små. Det är inte lätt att göra en förefaller misstänkt mycket, skulle en andel uppskattning av vad de verkligen står för. på 1-3% innebära att viltet bara svarade för Något som ändå bara är en förklaringsfaktor i köttet på (det obefintliga) bordet under kan- marginalen. ske 2-5 dagar per år. Broberg (1990) kommer Väsentliga delar av benmaterialet kan efter genomgång av en hel del konsumtions- ofta inte bestämmas – för en genomgång av beräkningslitteratur fram till att slaktdjurs- de tafonomiska processerna, se t.ex. Hårde & konsumtionen i det vikingatida och medeltida Svensson (1997) och Eriksson & Magnell Lingnåre uppgick till ungefär 35 kg/capita (2000). Till detta kommer att värderingen av (normalkonsumtionsenhet) och år. På den ni- fyndsiffrorna är problematisk. vån åts vilt bara 1-3 dagar/år, dvs. i nivå med De stora problemen berör emellertid de dagens urbana samhälle. små fyndvolymerna som underminerar så Å andra sidan innebär de siffror som många säkra slutsatser – antingen det gäller anges i resonemang baserade på analys av husdjursvolymer, husdjursfördelning eller benvolymerna vid den medeltida Helgeands- jakten på vilt, fågel, fisk eller säl. holmen (Vretemark, 1982) att de intagna Ben har stort värmevärde och är ett ut- skulle ha konsumerat 120 kg slaktkött/capita märkt bränsle. Benhögar återfinns som bräns- och år. Fiskkonsumtionen skulle ha uppgått ledepåer i anslutning till metallurgisk verk- till minst 30 kg torkad eller saltad fisk per samhet. Benens värde som bränsle är rimligt- person. Ändå uppfattar Dahlbäck (1982) det vis en av huvudförklaringarna till att de gi- som att matsedeln varit enahanda och att gantiska benmängder av åtminstone större huvudrollen i konsumtionen sannolikt spelats husdjur som måste ha uppkommit vid långva- av bröd, gröt, välling och öl. Skulle en kon- riga bosättningar saknas. Vi talar här om sumtion av den här storleksordningen vara hundratals ton. Avfall spreds också för att korrekt och vanlig även under tidigare perio- gödsla odlingsmark. Dessutom finns natur- der, innebar det att man åt kött dagligen, men ligtvis problem med bevaringsförhållanden. att viltet, om den normala osteologiska fynd- I en urban miljö där 50 000 benfragment frekvensen återspeglar konsumtionen, ändå lokaliserades från ett så sent skede som vi- bara skulle stå för konsumtionen upp till ca kingatid, bedöms ändå bara 1 % av den ur- 10 dagar/år. sprungliga benmängden ha funnits kvar Hur jag än vrider och vänder på det (Wigh, 2001:45). Till detta kommer att mind- vanliga benfyndsmaterialet tycks vilt vara en re snarat vilt och fågelvilt har betydligt graci- marginell företeelse. lare ben än husdjur. Vidare har utgrävningar från brons- och järnålder i första hand berört centralplatser och välmående hushållsmiljöer. AVVIKANDE MATERIAL Här har tamdjur haft en förhållandevis större Det finns dock undantag från nivån 1-3 %. betydelse än vid ensamma skogsbosättningar. Ett sådant är den yngre bronsåldersboplatsen De här orsakerna kan emellertid knap- Ängdala i Skåne, där 11 % av benen bl.a. ut- past vara huvudförklaringar för de begränsa- gjordes av kronhjort och rådjur (Welinder

Därför Uppsala 51 1998:106). Går vi utomlands finns fyndmil- bilden, men där man i analysen gjort annor- jöer som visar att viltet även i stora äldre lunda tolkningar än vad som är vanligt. En åkerbruksmiljöer kunde betyda en del. En sådan är utgrävningen av en vikingatida och sådan är Biskupin. en medeltida boplats vid Lingnåre i nordöstra Uppland inom ramen för Barknåreprojektet. Biskupin Där konstaterades att avfallet medvetet förts I Polen upptäcktes 1933 en befäst bosättning ut på åkrarna som gödning. tillhörig Lausitzkulturens senare del – med Goda bevaringsförhållanden och en stor tyngdpunkten i övergången bronsålder/järn- kontinuerligt påbyggd avfallshög gav infor- ålder. Omfattande arkeologiska undersök- mation. Även ben från småvilt och fågel hade ningar åren 1934-1974, endast avbrutna av undgått nedbrytning. Nöt, får/get, svin fanns kriget, avslöjade en bosättning på 120x190 m på sedvanligt sätt. Här noterades också ben som bedömts ha haft 800-1000 innevånare. av häst. Av småvilt fanns det ekorre och hare. Senare miljöundersökningar som också be- Exkluderas sork och möss uppgår identifiera- rörde Biskupins omland har ökat kunskapen de vilt- och fågelfragment till 2,5 % av samt- om bakgrund, ekologi och ekonomi (Niewia- liga fragment. Då är emellertid två tredjedelar rowski et al., 1992). fragment av fisk. Åtta bosättningsfaser ha identifierats i Baserat på åkrar och betesmarker beräk- området. Spår av odling finns från ca 2500 nades gårdens spannmåls- kött- och mjölk- BC. Den befästa bosättningen – den sjätte produktionskapacitet. Efter antagande om bosättningsfasen – övergavs då vattnet i sjö- storleken på gårdens befolkning kom man till systemet steg som en följd av en klimatpå- slutsatsen att jordbruket inte ens täckte hälf- verkande höjning av vattenståndet som också ten av kaloribehovet för dem som bodde där. återfinns på andra håll i mellersta, västra och Resten av behovet måste i huvudsak ha täckts norra Europa under sen förromersk järnålder via fångst och fiske. (Broberg, 1990). (Gaillard, 1985). Biskupin försörjde sig huvudsakligen på Hällristningar och hällmålningar åkerbruk och boskapsskötsel. Svedjebruk och Finns det då inte äldre signaler om jaktens odlingsrotation med träda antas varit grund- betydelse? Vad berättar hällristningarna? läggande tekniker. Samlarverksamhet av bl.a. Majoriteten av Upplands hällristningar hassel och andra nötter, samt jakt och fiske utgörs av skeppsbilder. Totalt finns det bara hade också betydelse. Experimentella försök ca 180 kända djurfigurer på ca 30 ristnings- har visat att avkastningen på åkrarna uppgick ytor. Vilt finns bara i begränsad utsträckning. till ca 900 kg/ha och att en person antas ha Figurerna föreställer främst tamdjur. Håller vi konsumerat 180 kg per år, dvs. ett hektar vi oss till det s.k. sydliga hällristningarna är räckte för drygt 4 personers konsumtion, ef- ändå jaktbara djur koncentrerade till de nord- tersom ca 130 kg behövdes som utsäde. To- liga Götalandskapen och Mälardalen. talt diskuteras odlingar omfattande 200-250 Enligt Malmer (1994:21 f.) kan emeller- ha för Biskupins behov. tid jakten i Mälardalen knappast ha varit vik- Av intresse i det här sammanhanget är tigare än i Sydskandinavien. Malmer menade att av ca 3000 analyserade fragment av dägg- till skillnad mot Hultkrantz (1994:47) och djursben anges närmare 10 % härröra från Coles (2000:57), att ristningar av bytesdjur vilt. Till detta kommer endast 3(?) fågelben inte har något samband med den lokala jakten och ett stort antal fiskben. I ett etablerat jord- och dess betydelse. Eftersom ristningarna inte bruksområde med flera liknande och även ger ”en bild av bronsåldersmänniskornas to- större befästa bosättningar i regionen – t.ex. tala verklighet”, måste det vara frågan om Sobiejuchy med ca 2500 innevånare, 13 km påverkan från de nordliga ristningarna och norrut – är under förromersk järnålder till- hällmålningarna. Hur den bristande totaliteten gången på vilt och en levande jaktkultur fort- förklarar att jakten inte kunde vara viktigare i farande en realitet. Detta trots att åkerbrukets Mellansverige, och varför det måste vara frå- avkastning uppges legat på en nivå som är gan om påverkan, är emellertid oklart. Någon dubbelt så hög som under svenskt 1600-tal. ristning av de nordliga hällmålningarnas helt dominerande djur älgen är så vitt bekant inte Lingnåre funnen i Uppland. Det finns också utgrävningar där fynden mer De uppländska hällristningarna är kon- eller mindre överensstämmer med den gängse centrerade mot Enköpingsområdet. Där finns

52 Därför Uppsala

också de största samlingarna av djurristningar En enda senare invandring i Sverige av någon – en del svinhjordar och förmodligen nötbo- betydelse avser brun hare. Då räknar jag inte skap, men också björn, hjort, rådjur och varg/ bävern och vildsvinet vilka återinplanterats hund. Både vargen och hunden var på olika under 1900-talet. Däremot finns i annan litte- sätt anknutna till viltet. ratur än spridningslitteraturen en lång rad I Uppsalaområdet är endast ca 40-talet exempel på fluktuationer, utrotning eller hällristningar kända – huvudsakligen i syd- kraftig nedgång på grund av hårt jakttryck väst. En del i anslutning till ”Enköpingskon- eller förändrade lagar och miljöbetingelser. centrationen”. Om det beror på att bosätt- Under medeltiden tycks armborstets införan- ningsstrukturen i Uppsalaområdet i princip är de som jaktvapen kraftigt minskat viltbestån- äldre i sin sydvästra del eller om vi har skill- det, framför allt när det gäller högvilt. nader i klan- och kulturtillhörighet som gör Liknande effekt fick frisläppandet av att Hågaområdet i princip saknar kända rist- högviltsjakten 1789 i kombination med den ningar (utom älvkvarnar), återkommer jag starka befolkningsökningen och en mer all- till. Inga kända ristningar i Uppsalaområdet män tillgång på eldvapen i slutet av 1700-ta- tycks omfatta bytesdjur. let. Rovdjuren förlorade på grund av avskjut- Utöver att jakt har varit en del av brons- ningen sina normala byten och närmade sig i åldersvärlden ger alltså inte ristningarna in- större utsträckning än tidigare kulturbygderna formation om dess omfattning – lika lite som och deras djurbestånd. Detta sökte myndighe- att stöd ges för att boskapsskötsel och åker- terna råda bot på genom att fridlysa älg, hjort bruk skulle varit bronsålderskulturens domi- och rådjur under 10 års tid samt understryka nerande försörjningsbas. betydelsen av att rovdjursjakten inte eftersat- Vad ristningarna visar är att bronsål- tes. Det tog tid innan åtgärderna fick effekt. derns människor liksom under neolitikum (se Enligt Tillhagen (1987:127) skulle enbart un- Segerberg 1999:197) var knutna till stranden der 1829 omkring 470 hästar, 3100 nöt, och och havet (se Coles 2000:125). Kopplat till 21 600 får, getter och svin ha rivits i Sverige. detta framstår det som absurt att en region Betydelsen av förändringarna i systemet helt inriktad på boskap och odling existerat, visar hur känslig balansen rovdjur-vilt-jägare där båtarna spelade en framträdande roll i är och förmodligen varit ända ner i mesolitisk kulten från bronsålder till vikingatid och där tid [se avsnittet om reglerad jakt på kronhjort båttekniken starkt utvecklades, utan att båtar- i Tågerup (Eriksson & Magnell, 2000)]. Det na för den skull användes i nämnvärd omfatt- här gör att jakten under brons- och järnålder i ning. Troligare är att de hade en stor betydel- Uppsalaområdet, förmodligen varit reglerad i se för försörjningen i fångstsammanhang. olika avseenden i närheten av bebyggda om- råden, men också att samhällen där extensiv drift av boskap var hörnpelare omöjligen kan JAKT UNDER HISTORISK TID ha abdikerat från jakten. När vi skall bedöma jakten under brons- och Den vargstam som fanns inom stora järnålder är också information från historisk delar av Sverige skulle inte ha kunnat existera tid värdefull. utan ett omfattande underlag av vilt och gna- Den historiska jakten kan naturligtvis ha gare. Enligt Carbone & Gittleman (2002) varit mer betydelsefull än under brons- och förekommer till och med en någorlunda fast järnålder, om vi haft en stor djurinvandring relation mellan rovdjur och bytesdjur i ett eller sen viltexpansion beroende på jaktnivåer område som inte är särskilt störd av männi- under förhistorisk tid. Antydningar om något skan, oavsett var på jorden ekosystemet finns. sådant finns inte [Ekman (1922), Siivonen Den samlade biomassan av bytesdjur skulle (1982), Lepiksaar (1986), Aaris-Sørensen vara ca 110 gånger större än den samlade (2000)]. Ericson & Tyrberg (2004:35) anger massan rovdäggdjur som kan leva i området. dessutom utifrån en omfattande specifikation Åren 1827-1870 sköts 576 vargar och 415 att den svenska fågelfaunan varit helt stabil lodjur i Uppsala län och ca 460 vargar och de sista 9000 åren. Djurarterna har i allt vä- 590 lodjur i Stockholms län. (Edelstam, sentligt kommit från söder eller öster. Vissa 1908). I hela Sverige dödades under samma arter har kommit från båda hållen och uppvi- tid minst 6100 vargar (sannolikt fler) och sar smärre avvikelser baserade på invand- 8500 lodjur (Tillhagen, 1987). ringsväg. I princip all invandring bedöms vida äldre än de tidsperioder jag behandlar.

Därför Uppsala 53 Landskapslagarna [ca 3000 BC] fanns ben från älg (Segerberg I landskapslagarna skulle man på en del håll 1999). Vid en analys av benen från Vadbron lyda skallbud samt hålla vargnät och varg- II blev slutsatsen att hälften av allt kött som gård. Genom Magnus Erikssons landslag blev konsumerades härrörde från älg. Också den detta allmän lag, vilket ytterligare bekräftades gropkeramiska bosättningen Åloppe 20 km i Kristoffers landslag, där det bl.a. stadgas att västsydväst Uppsala har ben från älg. varggård skulle hållas efter jordtal. Fortfa- Även under bronsålder och relativt sen rande in i modern tid fanns liknande lagar. Se järnålder fanns älg i Uppland. Apalle redovi- också Myrdal (1999:85 f.). sar fynd (Welinder 1998:483) liksom Gamla Inom Uppsalaområdet finns enligt Riks- Uppsala (Bäckström 1996). antikvarieämbetets anläggningsregister om- I Sverige förbjöds jakt på högvilt för kring 100 fångstgropar. De är nästan alltid gemene man i de relativt tätbefolkade lands- angivna som förmodade varggropar. Gropar- delarna i södra och mellersta Sverige under na finns spridda inom i stort sett hela områ- tidig medeltid – på grund av sin relativa säll- det. Spår av varg är inte ovanliga. Vid utgräv- synthet kan antas. (Älg saknas i stort sett re- ningar i Gamla Uppsala har en vargtass hit- dan i Mälarlandskapens yngre järnåldersma- tats (Bäckström 1996). I Birka ingår ben från terial. I urbana miljöer där ben dyker upp rör varg i materialet från 1990-talets utgrävning- det sig främst om råvara för hornarbeten). ar (Wigh, 2001). I Apalle (Ericson et al., Vissa landskap undantogs från förbudet, t.ex. 2003) likaså. Det finns många andra exempel. Värmland, liksom Norrland och Finland. I I landskapslagarna var jakträtten förbun- dessa områden var älgjakten länge betydelse- den med äganderätten. I Upplandslagen finns full. I Värmland betalade Västra sysslets rätten knuten till olika nivåer – enskilds, bys, bönder år 1571 sitt tiondespannmål med 113 hundares och folklands. I de senare fallen älghudar. gäller det allmänningar. Det torde inte vara När vi kommer fram till första hälften djärvt att anta att jakträtten på något liknande av 1800-talet är älgen nästan utrotad i hela sätt varit knuten till Uppsalaområdet struktur landet. Älgens nordgräns bedöms på 1840-ta- under förhistorisk tid. När det gäller fiskerät- let ha gått genom Jämtland och Ångerman- ten finns indikationer på sådana förhållanden. land och i övrigt vara ytterst sällsynt (Tillha- Landskapslagarna reglerade inte bara rät- gen 1987:250). ten till jakt utan i vissa fall också hur den skulle ske och när den kunde ske. Endast vin- Viltet en stor resurs terhalvåret var laglig tid för jakt, med en del I början av nittonhundratalet var fortfarande undantag – främst rovdjuren, men också vad älgstammen så liten att endast en begränsad gäller bäver som ansågs vara ett skadedjur. jakt kunde äga rum. Redan 80-talet år senare Lagarna reglerade jakträttsinnehavarens sköts alltså 175 000 djur. Efter det ligger skyldigheter bl.a. vad avsåg information till nivån under 100 000 älgar per år, varav inom grannar och sockenmän om fällor och försåt. Uppsala län på 2000. Inom mindre än hundra Om jakten inte längre var betydelsefull under år svängde alltså älgbeståndet från nästan medeltiden – varför reglera den? ingenting till att vara en betydande tillgång. Den svenska älgjakten ger kött i samma stor- Högvilt leksordning som ren-, nötkalvs- och hästslak- Högvilt är en benämning på vilt som endast ten tillsammans. Liknande förhållanden gäller fick jagas av kung och adel. Innebörden är rådjursjakten. Älg och rådjur utnyttjades vid oklar – älg, kronhjort och rådjur ingår i all- skinntillverkning. Även om jakten varierar mänhet. Länge ingick svanen. Jaktens om- fälls storleksordningen 200 000 rådjur/år som fattning är svår att resonera sig fram till. ger miljontals kg kött. Beståndet har fluktue- Starka svängningar i beståndet är påvisade. rat kraftigt. Under äldre tid har det antagits Älgen, som är anpassad till ett liv i barr- bero på varg och lo. skogsområden, förekom under istiden över Hade bronsålderns och den äldre järnål- stora delar av Europa, men var redan under derns jaktvolymer legat på samma nivå som i vendeltid i princip utrotad utanför nuvarande dagens urbaniserade Sverige hade den vida spridningsområden. Inom och i närheten av överträffat dåtidens husdjursslakt. Uppsalaområdet indikeras dess förekomst. På Sammantaget bör alltså högviltet ut- neolitikumboplatserna Anneberg [ca 3900 gjort en betydelsefull resurs under förhisto- BC], Vadbron II [ca 3200 BC] och Sotmyra risk tid i Mellansverige. Det innebar troligtvis

54 Därför Uppsala

organiserade jaktsamhällen med restriktioner som hittats vid Birkautgrävningarna avser på jakten i bosättningarnas närområden. Detta djur som jagades för sin päls (Wigh 2001). i sin tur bör inneburit att mer långväga kol- Det här innebär inte att jakten på päls- lektiva jaktexpeditioner bör ha ingått i brons- djur hade stor betydelse i Uppsalaområdet. ålders- och järnålderskulturerna. Viltbrist Pälsens kvalitet inom området var inte till- kunde bara uppkomma vid överjakt på be- räckligt hög annat än för husbehov, även om ståndet eller på grund av sjukdomar. djuren fanns och jagades här. Norrland och Finland däremot hade under medeltiden god Vildsvin och andra jaktbyten tillgång på hermelin, mård och bäver med Vildsvin, grävling och en och annan igelkott hög kvalitet på pälsen. har funnits på menyn. Omfattningen är natur- Omfattningen under brons- och järnål- ligtvis oklar. Rester av vildsvin har identifie- der är oklar, men bäver har hittats i Apalle rats på neolitikumboplatsen Anneberg och och Birka. Att bävern som senare blev utro- framför allt vid Vadbron II (Segerberg 1999). tad, var ett vanligt djur, åtminstone i vissa Eventuellt också vid Åloppe (Edelstam, regioner framgår av ett gammalt jämtländskt 1908). Vildsvin återfinns på hällristningar i talesätt: ”om också allt annat tar slut, så tar Uppland. Enligt Malmer (1994) förekommer aldrig haren i skogen och bävern på ängen de annars nästan bara på ristningar i Öster- slut” (Ekman, 1910). På andra håll bör bävern götland. Vildsvin fanns kvar i Sverige på varit sällsynt redan under medeltiden. Bäver- vissa håll ännu under sen medeltid. De me- skinnen måste under 1500-talet hembjudas deltida vildsvinsfynden har huvudsakligen till Kronan. De hade samma värde som lo- gjorts i Västergötland. I Mälardalen tolkas en djursskinn och betalades då med belopp som förkortning av bakersta kindtanden från unge- motsvarade ett halvt dussin bra kor (Tillha- fär medeltidens början som att korsningar gen 1987:113). med vildsvin upphörde eller blev sällsynt Uppsalaområdet torde i första hand ha (Vretemark, 1997). Under bronsålder och fungerat som uppsamlingsplats och knut- äldre järnålder bör vildsvin alltså ha fö- punkt för handeln söderut. Pälsjakten var än- rekommit. E4-utgrävningarna vid Ryssgärdet då betydelsefull i en tid då kläder gjordes av redovisar ett tandfragment som uppfattas skinn eller senare då knapp tillgång på ylletyg komma från ett vildsvin (Wigh, 2008:383). och skavande ytor fortfarande innebar stor När vi idag ser det genom hägnadsflykt användning av päls och skinn för fodring och inplanterade vildsvinens expansion och upp- skoning. Ekorre, utter, räv och varg och kan- gifterna om hur svårjagade de är, är det svårt ske grävling torde ha varit de vanligaste by- att förstå hur de kunde dött ut utan stor och tena. Självklart också hare, som dock främst synnerligen erfarenhetsbaserad jakt. fångades för köttets skull. I det medeltida Hundens omfattande förekomst och Uppsala var skogshare inte ovanligt (Ehn & speciella ställning ända sedan mesolitikum Gustafsson, 1984). får en förklaring genom dess betydelse i jak- Grävlingen vilken bedöms svårjagad, ten. Vissa typer av jakt förutsätter använ- var eftertraktad såväl för köttets och skinnets dande av hund – exempelvis drevjakt. Även skull som för det fettlager den anlägger om vid andra typer av jakt är hundens förmåga av hösten. Den har hittats vid Anneberg, Vad- central betydelse för resultatet. bron och Sotmyra II (Segerberg, 1999). 16 benfragment av grävling har identifierats i Birka, alla med ett undantag från den äldsta PÄLSDJUR fasen (Wigh, 2001). Det tyder på att gräv- Jakten på pälsdjur var betydelsefull. Jordanes lingen dels fanns i området initialt, men blev angav på 500-talet att svearna var berömda mindre vanlig när samhället växte, dels att för sina vackra skinn. Adam av Bremen skri- den inte ingick i omlands-/regionhandeln. ver om de dyrbara pälsverk han sett. Högkva- Nordholm (1749) bedömer att 16-17 tu- litativ päls var en ypperlig statussignal. Olaus sen harar per år var jaktbytet bara i Jämtland Magnus (1976 VI:21 och XVIII:21) under- – huvudsakligen via hargiller. Åren 1827- stryker indirekt pälsskinnens värde genom sin 1901 dödades mer än 41 tusen rävar i Upp- redogörelse av hur man förfalskar dem. Dis- land (Edelstam, 1908). Så sent som på 1940- tingsmarknaden i Uppsala med anor från för- talet dödades i hela landet 50-60 tusen rä- historisk tid tycks ha baserats på skinnhandel. var/år. En inte oväsentlig del av pälsdjursjak- Huvuddelen av de benfragment av vilda djur ten har skett med giller eller via snarning.

Därför Uppsala 55 Björnen speciell kommer förvånande nog såvitt jag noterat Björn och lo jagades i egenskap av rovdjur, dock ej i litteraturen. men kanske än mer som exklusiva troféer Ironin är att här stannar jag för att päls – med hög status. Förekomsten av björnfalang- den i århundraden angivna främsta exportva- er i järnålderns gravar – bl.a. på Gotland där ran – förmodligen faktiskt var Mälardalens björnen aldrig funnits naturligt – visar att viktigaste exportprodukt. En mellanledsfunk- björnskinnen tidigt fungerade som värdefull tion som är arkeologiskt omöjlig att spåra. handelsvara eller betydande element i gåvo- Jakten avsåg inte bara landdjur och en tro- utbyten. Gravar med björnfalanger, främst ligen omfattande säljakt utan också fågel, från århundradena kring Kristi födelse, är bl.a. nätfångst av alfåglar. Jakttyper som påvisade i Tyskland, Tjeckien, Luxemburg redovisas i MUIC kapitel 5. Där görs också och England. Av 27 redovisade gravar är 4 en summarisk penetrering av en näringsgren kvinnogravar (Schönfelder, 1994). som om än av avtagande betydelse varit nå- En fälld björn hade ekonomisk betydel- got av en hörnpelare långt in i modern tid – se. Björnen hade omkring år 1850 ett skinn- samlarverksamhet. och köttvärde som motsvarade värdet av 130 Betydelsefull var också fisket – om än dagsverken. Därtill kom skottpengar som förvånansvärt svår att påvisa omfattningen av motsvarade 70 dagsverken. Det fälldes unge- under förhistorisk tid. Först under medeltid fär 5400 björnar i Sverige åren 1827-1870. och modern tid kan dess enorma betydelse Under samma period sköts 3100 järvar. Hu- påvisas trots att vi vet att de biologiska förut- vuddelen av dessa sköts dock i Norrland där sättningarna för denna näring ändrades först åren 1851-1900 mer än 5500 järvar fälldes. under 1800-talet och i stor utsträckning först (Tillhagen 1987). på 1900-talet. En näring som relativt utförligt Det finns mycket information som pekar behandlas i MUIC kapitel 5. En omfattande på en långvarig omfattande jakt på pälsdjur

pälsskinnhandel runt norra delen av Östersjön. De stora hög-

kvalitativa volymerna för internationell dis- DEN FÖRHISTORISKA JAK- Pälsdjursjakten kunde avse stora kvanti- tribution kom från Norrland och Finland. TENS BETYDELSE teter. Det framgår Redan århundradena efter Kristi födelse Den sedvanliga benfyndsbilden vid utgräv- bl.a. av att en skinn- bör en hel del passerat Mälardalen. Skinnen ningar framstår som märklig i åtminstone handlare i Åbo sålde gick förmodligen vidare söderut med fjärrfis- fyra avseenden: mer än 320 tusen keflottorna. Genom sitt höga volymvärde För det första. Den totala benvolymen ekorrskinn. år 1391. gick päls att skydda på ett annat sätt än stan- från bronsålder och äldre järnålder uppgår Hermelin var det dardhudar och enkelt skinnmaterial. Senare sammantaget bara till tusendelar av den ben- mest eftertraktade av växte Mellannorrland och Österbotten upp mängd som bosättningarnas förmodade ani- alla skinn. Under en del av medeltiden ut- som Östersjönordiska centralmiljöer. Båda mala konsumtion bör ha producerat. krävdes skatt i Jämt- områdena har uppfattats spela en väsentlig För det andra. Trots att den begränsade land i detta skinn. roll i pälsfjärrhandeln. befolkningen och de tafonomiska processerna Bo Jonsson Grip sål- Därmed bör Mälardalens och Uppsala- bör ha påverkat bronsålderns volymer mest, de vid ett tillfälle 11 områdets relativa roll ha minskat. Eftersom är det från den här perioden vi ändå har rela- tusen till en borgare i ändå jakten (större befolkning – fler jägare) tivt stora volymer i Mälardalen – Apalle, 851 Stockholm och större efterfrågan (tillkommande romersk kg (63 % identifierade, 312 kg obestämda

Tillhagen (1987:111 f.) eller romerskfinansierad elit i Mellaneuropa) däggdjur), Hallunda, 30 kg (15 % identifie- steg mer eller mindre kontinuerligt behöver rade) och Ryssgärdet 22 kg identifierade. det inte ha inneburit minskande volymer. Ericson et al. (2003:244 ff.), Jaanusson Tvärt om. Det var förmodligen från yngre (1981:21) och Sigvallius (2007:178). romartid – guldets och den huvudsakliga För det tredje. De största järnåldersvoly- romerska importens tidsperiod (MUIC kapi- merna av ben i Mälardalen finns på öar – Bir- tel 9) – som Mälardalens pälshandelsroll tog ka 5 897 kg varav 51 %, 2 999 kg identifiera- fart. Inte som producent utan som mellan- de (Wigh, 2001:37, 53) och Helgö varav 100 hand. En roll som dagens Distingsmarknad i kg analyserade (Ljungqvist, 2006:96). Even- Uppsala uppfyller, som en blek skugga. Här tuellt tillkommer på Helgö ben från gravar finns en teoretisk trolig koppling mellan som redovisas i Melin & Sigvallius (2001). Uppsala och Helgö, vilken blev något av För det fjärde. Identifierade ben från Mälardalens internationella handelsknut- vilt, fåglar, säl och fisk uppgår vanligtvis till punkt. Någon pälshandelsroll för Helgö före- 1-3%, eller ofta inte ens det. Apalle och Hal-

56 Därför Uppsala

lunda har de sedvanliga 1-3 % av identifiera- Är det korrekt att det finns ett systemfel de ben. Ryssgärdet betydligt lägre andel. knutet till alla dessa minutiösa osteologiska Litteraturens i och för sig korrekta förkla- redovisningar, ofta ned på delar av gram, är ringar om bevarandeförhållanden och benens de omfattande. Eftersom förutsättningarna användning vid eldning och gödning utgör en varierar slår det igenom på benfynden på del av orsaken till de fåtaliga fynden, men olika sätt. Gemensamt torde dock vara att den avgörande torde vara en annan. konsumtionsandelen av vilt, säl och fisk av flera skäl underskattas. Jägarna/fiskarna levde Livsmedelsfångsten geografiskt av fångsten under sin bortovaro. Avstånden splittrad tvingade ofta fram finslakt av transportskäl. Utgrävningar, och framför allt omfattande Under expeditionerna byttes också kött och och avancerade sådana avser främst, gravar, fisk mot andra varor. Inte ens fisk från närfis- gravfält, begränsade boplatsytor eller central- ket togs med undantag i allmänhet in på bo- platskomplexens mer centrala ytor. Det gör sättningen orensad. Färsk sill/strömming har att den fyndbild på vilken näringsfångsten ätits hel och orensad in i modern tid. Förmod- vilar i mycket har sin grund i boplatsfynd och ligen var detta vanligt också under förhisto- gravfynd. Skedde slakten normalt inte direkt risk tid. vid bosättningarna blir fyndbilden felaktig. Inte nog med att det större viltet och sä- Tre alternativa jaktscenarion larna förmodligen relativt tidigt började slak- Befolkningen under bronsålder och åtminsto- tas nära jaktplatserna, också avståndet från ne under större delen av äldre järnålder levde bosättningarna till jaktområdena ökade med normalt nära vatten. Uppsalaområdet var to- tiden. Lika litet då som nu släpades älgen talt sett fortfarande relativt glest befolkat. Det hem för styckning. innebar att under dessa perioder fanns ut- På liknande sätt bör bosättningsområde- rymme för en viltstam som i mycket påmin- nas stabilisering och den ökade bosättnings- ner om 1800-talets norrländska älvdalar. Till tätheten ha inneburit att slaktplatserna med detta kom den säsongmässiga tillgången på sitt avfall för husdjur inte låg direkt på bo- sjöfågel. platserna. Det normala borde ha varit att man Anser man att befolkningen i genom- för att undgå råttor och flugor, slaktade åt- snitt inte jagade och konsumerade mer än ca minstone 75-100 m från närmaste hus, gärna i 1-3 % vilt i förhållande till kött från tamdjur, närheten av rinnande vatten. Förekomsten av vilket motsvarar vanorna hos dagens urbana större kollektiva säsongsmässiga externa befolkning, måste så vitt jag förstår i princip slakt- och omhändertagandeplatser som Sne- någon av följande förklaringsmodeller gälla. den och Ängsvallen, kan inte heller uteslutas. Ett första alternativ. Befolkningen hade Se Fagerlund (1998). ungefär vid övergången mellan neolitikum Apalles stora benvolym är inte en slump. och bronsålder utrotat allt vilt i Mellansverige Det är en följd av dess tidiga och långa exi- i en sådan utsträckning att även en blygsam stens i övergången från senneolitikum och jakt begränsade viltstammen. Jakten var ore- framåt. Boskapsslakt och jaktvilt har spillt in glerad och det stora jaktintresset som ändå innan förutsättningarna och därigenom slakt- fanns hos befolkningen gjorde att någon vilt- vanorna förändrats fullt ut. tillväxt eller viltinvandring av betydelse från Vi vet att Birka och Helgö var speciella Värmland, Dalarna eller Gästrikland inte sociala konstruktioner och i varierande ut- kunde ske under tusentals år. Man lade alltså sträckning försörjdes utifrån. I det här sam- ned stor tid på jakt med litet utfall. I brist på manhanget är det dock av intresse att sam- föda var de rovdjur som ändå fanns ett stort hällsbildningarna ”komprimerades” på öar hot mot bosättningarnas närområden. Alter- med dess större svårigheter att göra sig av nativet är inte troligt men kanske möjligt. med avfallet än vad andra centra, som till Ett andra alternativ. Befolkningen var exempel Gamla Uppsala haft trots att en hel tämligen ointresserad av jakt. Vi vet att en del av konsumerat kött importerades slaktat. viltstam som inte störs av människor regleras Det har medfört att undersökningarna fångat av rovdjur och lever i balans med dem. Även upp förhållandevis större benvolymer. Ändå om den goda tillgången på byten minskade uppvisar de i vissa avseenden liknande fynd- rovdjurstrycket mot bebodda trakter och hus- procent som ”vanliga” bosättningar. djur, blev skogsbeten riskabla. Husdjurs- stocken måste främst hållas i anslutning till

Därför Uppsala 57 stränderna och öppna områden i närheten av ning av det folkvandringstida gravskicket i bebyggelsen. Ändå måste man räkna med Mälarområdet innehöll basgruppens 172 os- stora förluster till björn, varg och lo – framför teologiskt analyserade gravar 47 stycken fa- allt som stallning ännu knappast förekom i langer av björn, 8 av lo och 3 av både björn Uppsalaområdet. Djuren måste vaktas dygnet och lo. Vore jakten inte en del av kulturen runt. Detta satte snäva gränser för antalet framstår det dels som orimligt att rovdjuren betesdjur. Eftersom åkerbruket därmed och hade så hög status, dels att bönder med ingen av andra skäl ännu hade en begränsad bety- eller begränsad jakterfarenhet med dåtidens delse, innebar det att övriga försörjningskäl- vapen ständigt skulle kunnat fälla dem. lor vid sidan av den blygsamma jakten, åker- bruket och boskapsskötseln måste ha varit av Utan jakt en annan biologisk värld stor omfattning. Vi hade i så fall en primärt Till detta kommer att allt vad vi känner till samlande, fiskande och säljagande befolkning om orörda viltstammar innebär att volymerna i området Till detta kommer problemet att exploderar antingen det gäller vildsvin, älg, förklara varför jaktintresset försvann under rådjur, bäver eller andra djur och med dem tusentals år för att komma tillbaka i historisk rovdjuren – varg, lodjur, räv och björn tills tid över stora delar av Sverige. balans inträtt. Skall bilden av en obetydlig Ett tredje, mer troligt alternativ. Det jaktverksamhet under brons- och järnålder bi- fanns ett jaktintresse och jakten på vilt inklu- behållas krävs att en trovärdig förklarings- sive rovdjur och fågel hade en betydelse som modell skapas avseende hur detta går ihop vida översteg den bild som identifierade ben med skogsdrift av boskap, oskyddade odling- vid utgrävningar ger. Utgrävningarna skulle ar och glesa bosättningar. Något svensk arke- alltså normalt inte redovisa en korrekt vilt- ologi ej behandlat. konsumtion. Avvikelserna kan utöver vad som redan angivits ha något att göra med att det i första hand var vintern som var jaktsä- song, men också att redan vid den här tiden NÄRINGSFÖRDELNING närområdesjakt på högvilt som har grövre Jordbruk, och då framför allt boskapsskötsel ben än hare och fågel inte längre var möjlig, har varit betydelsefull bronsålder och äldre eller i varje fall inte särskilt vanlig. I Finland järnålder igenom – tidig bronsålder har vi har fynden av romartida och folkvandringsti- dock knappast grepp om i det här avseendet. da eldslagningsstenar över hela landet – även Odlingens betydelse ur näringssynpunkt i glesbebyggda områden – tagits till intäkt för ökade perioderna igenom utan att för den att jakten fortfarande hade betydelse ända in i skull ha en avgörande betydelse för försörj- vendeltid. Edgren (1993) menar att man kan ningen på länge än. Dess betydelse låg ge- anta, att järnålderns finske fångstbonde var nom produkternas användbarhet och attrak- lika väl förtrogen med bytesdjurens beteende tionskraft främst på andra plan – bl.a. som och vandringar som stenålderns fångstmän styrelement för bosättningarnas lokalisering, några årtusenden tidigare. hur dessa planerades och varför den tidigare Det tredje alternativet ger en rimligare re- rörligheten successivt upphörde. Jakt, fiske spons på rovdjurshotet mot husdjursstocken och fångst, inklusive samlarverksamhet, bör och överensstämmer med vad vi vet om hi- ha haft en vida större betydelse än vad som storiska miljöer i kontakt med skärgårdar och normalt anges i litteraturen och framkommer vilt. Det innebär inte att jakt var den centrala vid utgrävningar. försörjningskällan utan att det var ett inte Till dess att vi blivit bättre på att forma oväsentligt komplement till den totala kött- teorier och metoder för att belägga aktiviteter konsumtionen. Kanske successivt fallande och näringsfångst även utanför boplatserna – bronsålder och äldre järnålder igenom. finns det någon genväg att styrka ett sådant Hundarnas relativa avtagande och hästar- påstående? En ansats kan vara via energibe- nas och husdjurens intåg som primärt grav- hovs- och energiproduktionsberäkningar. sällskap mot yngre järnålder kan ses som ett Äldre bronsålder och tidig vendeltid tecken på att jaktens betydelse för försörj- inom Uppsalaområdet skilde sig åt när det ningen minskade. Förhållandet att björnfalan- gäller villkoren för näringsfångst – exempel- ger förekommer i gravar så pass ymnigt hela vis ifråga om geografi, klimat, metodkun- järnåldern igenom indikerar att avancerad skap, redskap och utsäde. Listan kan göras jakt pågick. I Bennetts (1987:118) undersök-

58 Därför Uppsala

lång. Många faktorer skulle behöva en egen lig tidigare – skafthålsyxor av järn förekom utredning. Vad innebar den begynnande exempelvis under hela järnåldern – men att övergången från skinnkläder till yllekläder ”priset” sjönk och teknologin gick framåt och under sen äldre järnålder för näringsinrikt- därmed efterfrågan blev annorlunda. Bakom ningen om utvecklingen mot nya material nu prissänkningen låg en utbudsexpansion föran- hade nått så långt även under vinterförhållan- ledd av fler fyndigheter och en utveckling den? Textilkläder innebar både en ny tekno- mot närmast industriell tillverkning. logi med många följdverkningar och en dra- För standardfamiljen hade järntillgång- matisk produktivitetsförändring. en betydelse i många avseenden. Viktigast Komplexiteten när det gäller energieko- var kanske att nu fanns kortliar av järn med nomianalyser är stor och jag ger mig inte in i en kapacitet som möjliggjorde att slå många finavstämda beräkningar. Jag nöjer mig med hundra m2 per dag. Användningen av lövkni- att på ett övergripande plan ringa in fördel- var i olika former och material avtog. Hus- ningen under den period då det är minst svårt djurens försörjning med vinterfoder underlät- under den av mig studerade perioden – över- tades. Enkel blev den aldrig. En standardbo- gången folkvandringstid/vendeltid. sättning bedöms av Broberg (1990:107) ha behövt 8 ton foder under stallningsperioden. Djuren kunde nu hållas mer i närheten av ANALYSENS BAKGRUND gården. Den arbetskrävande fjärr- och skogs- Vad påverkade försörjningsvillkoren i förhål- vallningen kunde minskas i omfattning. Detta lande till vad som gällde längre tillbaka i förutsatte dock tillgång på vatten även under tiden? Tre faktorer hade direkt betydelse – vintern. Tillsammans med förmodligen viss tillgång till båt för öppen sjö, järn och gödsel. stallning underlättade koncentrationen till gården och dess närområde insamlandet av Båten gödsel. Åkerbruket underlättades. Någon Klinkerbyggda båtar med köl lämpliga för större omfattning nådde detta dock inte. Den Uppsalaområdets vattensystem hade utveck- kom först under medeltiden (Pedersen & lats, men också större båtar för transporter på Widgren, 1998:332). Mälaren och Östersjön. Strandförskjutningen Det måste finnas betesmarker/ängar för hade expanderat Ålands arkipelag. Ögrup- en djurhållning som gav tillräckligt med pens användbarhet som säsongmässigt fiske- gödsel för upptagen åkeryta. Enligt Juhlin- och jaktområde var nu än större. En bofast Dannfelt (1908:85) brukade man sedan gam- befolkning hade uppstått där, vilket var en malt – före konstgödselrevolutionen – räkna fördel. med att åkern behövde gödslet från fyra till Båtteknikens utveckling innebar att fis- fem gånger så stora betesmarker. Ett tunnland ke och säljakt trots ökad befolkning, större (4936 m2) äng antas då ge 2120 kg (10 lass) konkurrens, ökat åkerbruk och successivt hö. Det behövdes alltså en produktion/till- bortglidande fångstområden kvarstod som gång till 4-5 hektar goda beten eller omkring centrala näringar. 18-20 ton (90 lass) hö/år för att på årsbasis föda de djur som uthålligt kunde göda ett Järn och gödsel hektar åker. Volymer och ytor som var syn- Även om vi kan spåra järntillverkning långt nerligen respektingivande under tidig vendel- ned i bronsåldern och den successivt spred tid och relationstal som Uppsalaområdet inte sig under förromersk järnålder, blev järnet klarade av under 1800-talet – med svag av- inte på allvar lättillgängligt förrän under kastning som följd. romartid. Det finns åtminstone tre tydliga Viktigt var att gården med djur (nöt, indikationer på detta utöver vad utgrävningar får/getter, svin, höns, hundar och katter) till- av kända viktigare järnproducerande områden sammans med åkern under sen folkvandrings- visar. Det gäller övergången från benpilspet- tid bidrog till en basförsörjning. Hästen till- sar till järnpilspetsar (Lindbom, 2006:30), hörde inte den normala gården. Vintern kräv- övergången från sydda till nitade bord på bå- de tilläggsförsörjning. Spannmålsproduktio- tar (Westerdahl, 1987:16) och utvecklingen nen var alltför begränsad och känslig för att av jordbruksredskap tillverkade av järn (Pe- ge ett säkert bidrag över årstiderna. dersen & Widgren, 1998:361). Förändringar som alla ägde rum en bit in i romersk järnål- der. Det innebär inte att järn varit svåråtkom-

Därför Uppsala 59 Odlingsytor och boskapsstockar RÄKNEEXEMPEL Ett problem när det gäller försörjningsberäk- Utgår vi från en bosättning med 1 ha åker – ningar är vår bristande kunskap om järnål- som i skiftet folkvandringstid/vendeltid måste derns odlingsytor. Enligt Myrdal (1999:261) uppfattas ha varit en välmående bosättning – har kulturgeograferna beräknat att 1600-talets som besåddes med 200 kg bör detta med ett hemman i Norrland hade åkerytor på 2 hek- korntal på 2,5 ha gett en skörd i storleksord- tar, medan de på slättbygderna i östra Mel- ningen 500 kg. Detta är en sänkning av Myr- lansverige var på 11-12 hektar. I det senare dals (1999:235) tidigaste medeltidsvärden på fallet låg dock mer än hälften i träda eftersom 3. Broberg (1990:109) använder ett korntal på tvåsäde var förhärskande. 2 för det vikingatida Lingnåre och hänvisar i Juhlin-Dannfelt (1908:48) redovisar att samband med detta till en 1600-talsuppgift Uppsala län år 1571 hade 0,63 hektar åker per avseende Stockholms skärgård på 2,6. innevånare. Även vid den tiden gällde tvåsä- Vid ett korntal på 2,5 fick man ett ande. Enligt Carlsson (1979:119 f.) hade den vändbart överskott på 300 kg under förutsätt- gotländska stensträngsbygden en genomsnitt- ning att 200 kg skulle lagras för nästa vårs lig åkeryta på 1, 6 hektar per gård. Mot bak- sådd. Var korntalet 2 och ytan bara 0,75 hek- grund av de skillnader som rådde mellan tar blir resultatet 150 kg. En halvering. Var folkvandringstidens Gotland och Uppsalaom- korntalet 2,5 men ytan 1,5 hektar blir nettore- råde torde vi inte hamna alltför fel om vi sultatet istället 450 kg. Resultaten är således använder en yta som ej överstiger 1 hektar. känsliga för gjorda antaganden, men den nivå I litteraturen förekommer att åkerarealen jag valt ger begränsad total avvikelse. schablonuppskattas utifrån boskapsstockens Ett ton säd (kärnor med 15 % vatten- storlek. 10 nötkreatursenheter (Ne) antas ge halt) har ett energiinnehåll på 4,3 MWh [NE, gödsel nog för att hålla 1 hektar ensädesåker i bioenergi: 567]. Det gör att 300 kg säd har ett kontinuerlig balans [Se Broberg (1990:105) energivärde på ca 1,3 MWh. Eftersom 1 W = med hänvisningar]. Det här behöver dock 1 joule/sek motsvarar detta 4680 MJ. modifieras eftersom i Uppland antalet nötkre- Energiförbrukningen för en person i full- atursenheter aldrig gick nämnvärt över 1 per ständig vila (basalomsättning) varierar bero- hektar under hela 1800-talet. År 1571 upp- ende på kroppstyp, ålder och kön. Den uppgick de till 2,3 per hektar (Juhlin-Dannfelt, går till ca 5-6 MJ (1200-1500 kcal) per dag 1908:89, 48). Vi måste komma ihåg att minst för en vuxen man och 4,5 - 5,5 MJ (1000- halva ytan låg i träda och att gödslingsnivån 1300 kcal) per dag för en vuxen kvinna. Vid under 1800-talet uppfattades som för låg. hårt arbete kan energibehovet vara 4-5 gånger Boskapsstockarna har också beräknats större per dag. [NE, energibalans:488 f.] utifrån spårade fähus storlek. Pedersen & Under andra världskriget upptäckte man Widgren (1998:426 f. och 434 f.) redovisar först så småningom att tilldelningen av ran- olika material från äldre järnålder, ofta med soneringskuponger inte motsvarade de tungt många båsplatser – sällan under 10. Det är kroppsarbetandes behov. Ett behov som med tveksamt om fähusen ger en representativ dåtidens arbetsmetoder ofta låg någonstans bild för Uppsalaområdet del. För vikingatid kring 6000 kcal per dag. Skogsarbetarfamiljer är också siffrorna lägre – 9 djur. Det behöver fick till exempel ständigt skrapa ihop fett och inte innebära att kreatursstockarna minskade. kaloririk mat till familjefadern för att denne Troligare är att fähusen blev mer accepterade skulle klara sitt arbete. Tilldelningen av ku- under den välmående vikingatiden. ponger differentierades därefter. Baserat på 1571 års uppgifter har Myrdal För en standardfamilj på sju perso- (1999:247) jämfört boskapsstockarna i olika ner - två äldre, två vuxna med tre barn varav länder och kommer för Sveriges del fram till en yngling kan det dagliga energibehovet 8,6 nötkreatursenheter per beskattningsenhet. under folkvandringstid/vendeltid mot bak- Vid det laget hade åkerbruket en annan större grund av ovanstående värden räkneexempel- betydelse än under tidig vendeltid. Expansio- vis antas till ungefär 75,4 MJ (18 Tkcal) per nen hade förmodligen haft begränsad eller dag. knappast någon betydelse på boskapssidan. Det innebär att teoretiskt skulle en fa- miljebosättning av exemplets typ med en sädesåker på 1 ha med ett korntal på 2,5 få hela sitt energibehov tillfredsställt via spann- mål i 4680/75,4 = 62 dagar. Komplicerade

60 Därför Uppsala

och osäkra bevaringsmöjligheter, fukt och gommar bland avnämarna i gengäld innebar gnagare gjorde förmodligen att siffran sjönk. större slaktavfall. 7500 MJ framstår som en Livsmedel som lagrades utanför tillslutna kärl försiktig skattning för den folkvandrings- bör i stor utsträckning varit prisgiven. /vendeltida boskapsskötseln. Inte desto mindre var spannmålet med sin lagringspotential och mångsidighet utom- Jordbrukets totala avkastning ordentligt viktig även om det troligtvis endast Sammantaget uppskattar jag alltså modell- producerade storleksordningen 1/6 – 1/8 av jordbruket att ha en samlad utnyttjningsbar den årliga kaloriförbrukningen för normala boskaps- och åkerbruksproduktion i storleks- relativt välmående bosättningar – säg 4000 ordningen 11 500 (4000 +7500) MJ. Jag be- MJ eller storleksordningen 14-15%. Vi måste dömer att bosättningens innevånare förbruka- komma ihåg att detta är en förenkling. Åker- de 75,4 MJ per dag eller ca 27 500 MJ per år. bruket omfattade ju ett antal produkter som Det här innebär att jordbruket kan uppskattas helt eller delvis hade annan karaktär än säd, ha stått för storleksordningen 42 % av bosätt- t.ex. rovor, men som odlades på vad vi upp- ningens försörjning och att resten måste till- fattar som åkerytor. föras på annat sätt. Mot bakgrund av ovanstående resone- Broberg (1990: 109 f.) som räknat med mang och uppgifter framgår att vi förmodli- ett mindre energibehov för en något annor- gen hade ett spektra, där åkerbruken beroende lunda sammansatt modellfamilj kommer fram på storlek och lokalisering går från en margi- till en liknande bild för det vikingatia/medel- nell betydelse på några procent till att i vissa tida Lingnåre. Åkerbruket ser han dock bara fall odlingen kanske täckte bortemot hela svara för 10 % mot 33 % för animalieprodu- kaloribehehovet om så hade önskats. I sådana ktionen. Restposten skulle då vara ca 57 %. fall bör vi dock snarare räkna med försälj- Även om konsumtionsbehovet överskat- ning. Spannmål var tidigt en handelsvara, tas eller jordbrukets avkastning underskattats åtminstone i södra Östersjöregionen. en hel del, blir resultatet att jordbrukets andel av försörjningen vid övergången folkvand- Boskapsskötseln ringstid/vendeltid knappast översteg 50 %. Om nu spannmålet/odlingen i princip stod för Ett jordbruk som svarar för allt utom ca 1/7 av den för sin tid välmående modell- några få procent av försörjningen skulle in- bosättningens mänskliga kaloriförbrukning. nebära genomsnittliga åkrar på storleksord- Vad kan vi anta om övriga källor? Broberg ningen 2 hektar med ensäde, uppåt 20 nötkre- (1990:108 ff.) har intresserat sig för samma atursenheter och betesmarker med en foder- fråga när det gäller det vikingatida och me- produktion morsvarande 8-10 hektar äng. Vi deltida Lingnåre. När det gäller avkastningen är då inte i folkvandringstid/vendeltid längre, från boskapsskötseln arbetar han med en knappast ens i medeltid. modelldjursbesättning på 10 Ne. Utifrån lit- Bilden att jordbruket i stort sett svarade teraturdata och modeller avseende agrarpro- för försörjningen inom norra Mälardalen duktionen på 15- och 1600-talet kommer han under äldre järnålder och dessförinnan kan fram till 420 Tkcal för köttproduktionen. inte vara korrekt Mjölkproduktionen skulle ge hela 1560 Tkcal och därmed den totala animalieproduktionen Övriga näringar för modellbosättningen i Lignåremiljö uppgå Men var kom då resten av försörjningen till 1980 Tkcal eller 8290 MJ (1 cal = 4,1868 ifrån? Vad jakt och fiske kunde ge illustreras Joule). av att 1 kg strömming ger 1000 kcal. En säl De felkällor som finns i att överföra med en slaktvikt på 50 kg ger 50 x 3000 kcal. 1500-/1600-tals data angående animaliepro- 18 kg strömming/sill täcker 1 dags energibe- duktion till vikingatid och äldre järnålder behov för bosättningen och en säl drygt 8 da- rör naturligtvis både slaktvikt, användning, gars behov. Svarade fisket och säljakten styckningsförfarande, mjölkavkastning och tillsammans normalt för kanske 40 % av det bevarandemöjligheter. Hur stora de är en an- årliga energibehovet så rör det sig om 11 MJ nan och besvärligare fråga. Mjölkavkastning eller ca 2627 000 kcal. 5 sälar och två ton (exempelvis via tillgänglighet och urval) och strömming/sill täcker detta. Det fanns dock bevarandeförhållanden (t.ex. via isbod) bör många andra och på den tiden stora fiskar ha varit annorlunda. Bättre redskap innebar som kunde fångas. bättre styckning, medan förmodligen kräsnare

Därför Uppsala 61 Till detta kommer ett behov på ca 5 MJ antingen det gällde gården eller fiske- och som måste täckas på annat sätt. Via samlar- jaktfärder. På vissa håll i Sverige återspeglar verksamhet, övrig jakt, utbyte från tjänster, sig detta i byarnas uppbyggnad, med en gård hantverk, etc. Som tidigare behandlats ingick som är större än de övriga och i ”styrposi- i långfärderna en hel del byteshandel både tion”. Den tekniska utveckling som möjlig- med fångst och hantverk. Hemmavid gjordes gjorde allt större jordbruk i balans, fungerade arbete åt storjordbrukare eller tidvis uppläts också indirekt som en centrifug för att ut- delar av de egna betesmarkerna till sådana, veckla ett mer heterogent samhälle. etc. Det behövde inte vara individuell bytes- Sammanfattningsvis var boskapsskötsel verksamhet utan skedde kanske inom ramen och åkerbruk viktiga, och blev med tiden mer för kollektiva förhandlingar och utvecklad betydelsefull, men jakt, fiske, samlarverk- sedvänja. Plockar vi in räder måste vi också samhet, hantverk och tjänster hade förmodli- ta upp kostnader för andras plundring. gen likvärdig betydelse inom stora delar av Räkneexempel av den här beskaffenhe- området under folkvandringstid och tidig ten bygger på förhållanden som inte är för vendeltid. handen i en modern ekonomi. Investeringsva- Det var dock jordbrukets utveckling ror för hushållet som mark, utsäde, timmer, som direkt eller indirekt fungerade som driv- järn, ungdjur vilka ej producerats inom bo- kraft för samhällets förändring – ekonomiskt sättningens ram antas vara gratis, ha närmast och mentalt. Klimatkrisen i slutet på 530-talet obefintlig marginalkostnad eller ersättas med fick därför konsekvenser i en rad avseenden. arbete eller varor omräkningsbara i arbetsek- vivalenter inom energiberäkningarnas ram. 500-talets klimatförsämring fick Det är alltså en ”blackbox-analys” där den stora följdverkningar energi som produceras och tillförs från jord- Den klimatkris som återspeglar sig i såväl bruk, jakt, fiske, samlarverksamhet, hantverk, skriftliga källor som i dendrokronologiska m.m. är tillräcklig för den arbetsproduktion analyser och trädgränsnivåer i norra Europa som erfordras för att täcka erforderliga inve- före AD 540 var ingen tillfällig försämring. steringar, förbrukningsvaror och arbetsupp- Efter några extrema år tycks det visserligen gifter i modellsystemet. ha blivit bättre men baserat på Torneträsk- kurvans dendrokronologi (MUIC kapitel 4) Innebörd tog det 500-talet ut att ta sig upp från en Det betydelsefulla med den här modellberäk- mycket låg nivå till en svag. På Gotland för- ningen är inte de exakta värdena utan vad de ändrades kulturlandskapet och ingen under- berättar om sambanden. För att i stort sett sökt stengrund har daterats senare än till enbart leva på jordbruk måste gårdarna vara ungefär AD 600 (Carlsson, 1979:146). Först stora. Storlek gav säkerhet och kontinuitet, under 700-talet blev klimatförhållandena men inte flexibilitet. Den låste bosättarna upp bättre, för att på nytt rasa i slutet av århund- mot den storleksnivå då förvaltare, spridda radet. djurbesättningar och spridda odlingssystem Som angivits bör de kustnära delarna av gav handlingsfrihet och säkerhet vid sjukdo- Mälardalen och Uppsalaområdet ha klarat sig mar (närmast godsnivå). Då gjorde jakt, fiske relativt väl på grund av Mälarens, det dåva- och andra aktiviteter det möjligt att goda år rande Sveahavets och Vendelsjöns värmeut- forma överskott till investeringar, politiskt jämnande effekt. Inte desto mindre bör även inflytande och lyxkonsumtion. De mindre, här, den drastiska försämring och de svaga men ”flexibla”, gårdarna blev i gengäld bero- växtförhållanden, som varade under genera- ende av att bosättarna kontinuerligt var i tioner fått effekt. Tornedalskronologin har sådant fysiskt skick att de kunde bidra till inledningsvis noteringar nere på en nivå som försörjningen med arbetsuppgifter utanför efter Kristi födelse bara förekommit ytterliga- gårdens agrara ram. re två gånger – i början av 800-talet och i De flesta bosättningar bör ha haft små mitten av 1600-talet. odlingssystem och mindre kreatursstockar än 10 Ne. Det innebar ett tryck på dessa att finna Ingen kompensation möjlig för en alternativa säsongmässiga försörjningskällor omfattande nedgång i jordbruket. för att överleva, men gav också stora gårdar Den svagare växteffekten bör främst ha drab- med kreatursstockar betydligt över 10 Ne go- bat odlingen. Sämre gödselförsörjning upp- da möjligheter att finna handgången personal kom troligtvis också via minskade kreaturs-

62 Därför Uppsala

stockar. Tillgången på foder bör också ha Jordbruket i Uppsalaområdet under bronsålder minskat. Lägre temperaturer medförde högre och äldre järnålder manifesteras främst genom fuktnivåer och sämre bevaringsförhållanden förekomsten av ben från tamdjur och spår av både för spannmål och kreatursfoder. Mot Tabell V:2 Försörjningskällor för ett ”genomsnittligt/välmående ” bakgrund av ovan diskuterade försörjnings- hushåll inom Uppsalaområdet under folkvandrings-/vendeltid - räkne- förhållanden, slog detta i första fasen relativt exempelbaserat. Åkeryta på 1 ha, ensäde. Boskapsstock på ca 10 Ne sett hårdare mot mer välmående med större Näringsgren Årlig produk- Andel av total jordbruk. tion (MJoule) försörjning (%) Under i övrigt lika förutsättningar betydde Odling 4000 15 en bosättnings nedgång i energibidrag från Animalieproduktion 7500 27 exempelvis 80 till 50% betydligt mer än en Jakt, fiske, samlarverk- 16000 58 nedgång från 40 till 25 %. Efter att inledande samhet och övrigt större reserver var förbrukade måste övriga TOTALT 27 500 100 försörjningskällor öka med 150 % för det större jordbruket. Det mindre som redan odlingsverksamhet i anslutning till bosätt- huvudsakligen hade sin utkomst vid sidan om ningar och gravar. Bevarade benmängder är jordbruket behövde öka jakt, fiske, etc. med dock extremt låga mot bakgrund av att djur- 25 %. Det här är dock en sanning med modi- hållning antagits utgöra den huvudsakliga fikation. Det större jordbruket hade förmodli- basen för befolkningens försörjning under gen mot ersättning hjälp från det mindre, och mer än 2000 år. Spåren av sädespollen och det mindre alltså tappade intäkt från det stör- förekomsten av endast små odlade ytor tyder re, vilket minskade skillnaderna i belastning, på att åkerbruket hade en viss och växande, när relationen upphörde. men ur total näringssynpunkt begränsad be- Konsekvenserna blev emellertid att de tydelse. Dess främsta värde låg länge i od- flesta drabbades. De välbeställda och politiskt lingsprodukternas tillgänglighet, bevarings- inflytelserika inte mindre, även om det för möjligheter och mångsidiga användbarhet. dem inte gällde livet. Omflyttningarna under Vretemark (1997) pekar på svårigheter- folkvandringstid/vendeltid som bland annat na att avstämma den etnologiska forskningen Göthberg (1999c:189 f., 2000:155 ff.) tar upp kring äldre kostvanor bland allmogen med de har förmodligen på ett eller annat sätt sam- osteologiska spåren från medeltida förhållan- band med klimatkrisen. den. Bl.a. mjölkprodukternas betydelse är I fas två skapade de förändrade förut- svår att fånga upp. Mängden fisk i förhållan- sättningarna ett hårt tryck mot näringarna de till slaktdjuren bedöms vidare omöjlig att utanför jordbrukssektorn. Jakt, fiske och sam- mäta. Vilt förekommer i försumbara mäng- larverksamhet gick väl att expandera i varie- der. Kvar finns egentligen bara spåren av rande utsträckning, men det kyligare klimatet köttkonsumtionen – benen från husdjuren. var inte positivt för tillgång på fisk och alla Förenklat hade det förhistoriska samhäl- de djurarter som är beroende av fisk, antingen let, i avsaknad av en utbyggd minutmarknad det gäller säl eller sjöfågel. Mot en viss möj- för födoämnen, ur näringssynpunkt endast ett lig expansion inom denna sektor stod att problem – att kontinuerligt tillhandahålla fö- ”tjänstesektorn” och handelsförmedlad hant- da. Det kunde ske på två sätt – att producera verkskonsumtion – som främst hölls igång av födan när behovet uppkom eller att ta av den välbeställda eliten och välmående jord- uppbyggda lager. Bevaringstekniken i vid brukare bör ha krympt i påtaglig utsträckning. mening var därför av central betydelse. Efter- Netto fanns det inte utrymme för att fånga som den var begränsad måste födoämnen upp effekten av jordbrukets nedgång. Det var kunna produceras mer eller mindre året runt. nu som fas tre blev aktuell. Våld och krig. Se Tamdjur och odling var utjämningsfaktorer. MUIC kapitel 10. Näring från tamdjur och säd kunde an- vändas när så önskades och var i princip en form av reserv – om än att den ibland använ- HUR FÖRSÖRJDE MAN des kalenderbundet till kult och fest. Det SIG DÅ INOM UPPSALA- innebar att med undantag för de besuttna OMRÅDET? måste perioden då man var beroende av reserver göras så kort som möjlig. Under vinterhalvåret kunde man dryga ut mathållningen med jakt på fåglar, vilt och

Därför Uppsala 63 säl. Höst, vinter och förvår var fångstmän- utveckling och betydelse i större samman- nens intensivaste period. Snarningen av hang. Tillgång till fisk- och sälrika skärgår- skogsfågel och jakt på hare tillhörde senhös- dar, inklusive bryggan till Åland och Finland, ten. Med vintern kom jakten på pälsdjur. Snö och de jaktmöjligheter relativt stora obebodda gav möjlighet till spårning och hetsjakt på områden inom dagsmarschers avstånd inne- större vilt. På våren, innan husdjuren fick bar, fick konsekvenser. ordentliga beten var det skogs- och sjöfågel, Landhöjningen förbättrade successivt fisk och ägg som gällde. Under sommaren möjligheterna och ytorna för beten och åker- och förhösten fiske. Hösten innebar bär, bruk, men de försämrade samtidigt de närlig- svamp och snarning av skogsfågel. Av dessa gande möjligheterna för strandfiske. Båtarnas komplement till jordbruket är det med Uppsa- utveckling gjorde det dock möjligt att behålla laområdets geografiska förhållande inte stora delar av den äldre näringsinriktningen. djärvt att anta att det var fisket som var mest Fjärrexpeditionerna och den organisera- betydelsefullt. de kultur som var nödvändig för deras ge- Det här kan sägas vara en bild av livet i nomförande, kom att påverka Mälardalen. den historiska – till och med sentida – kust- Många bygder kom i sin lednings- och kom- miljön, på avstånd från den urbana livsmil- mandostruktur få kompetens och normer som jön. I ett etnografiskt standardverk över annars främst brukar antas uppkomma hos svenska livsformer från medeltiden och fram- mobila herdefolk och inte hos stationära åt finns också en sådan beskrivning över åkerbrukare. Östersjökustens näringsliv: Samorganiserade jakt-, sälfångst- och ”Kustbosättningen längs Östersjökusten – fiskeexpeditioner kom genom Uppsalaområ- från Blekingeskärgården i söder till Bottniska dets speciella geografiska läge att ha en an- viken i norr – har fått en helt annan prägel nan omfattning och betydelse än i äldre/ än längs väst- och sydkusten… Flera faktorer sydliga mer utbyggda jordbruksmiljöer. Trots har gjort fisket till en bondenäring vid denna den relativt stora och ökande befolkningen kust. Rätten till strandfiske har varit knutet fick näringsfångsten, kulturen och samhället till jordägande och begränsat möjligheterna förmodligen därmed en arkaisk prägel, även i för andra befolkningsgrupper att etablera sig jämförelse med övriga Mälardalen. som fiskare. Förutsättningarna för jordbruk i skärgårdarna har dessutom varit bättre än på västkusten. Resultatet har ofta blivit en mycket sammansatt ekonomi, där en rad naturre- surser kombinerats: fiske, jakt på säl och sjöfågel, ägg- och duntäkt, boskapsskötsel, jordbruk och fraktfart. Denna typ av ekologisk anpassning i vilken skärgårdsbon ”stått med ena stöveln i båten och den andra på åkern” finner vi längs hela Östersjökusten.” Löfgren (1972: 111)

För Uppsalaområdet gäller att om man accepterar att området och regionen under bronsålder och äldre järnålder var skärgårds- anknuten är det svårt att tro annat än att om- rådets näringsfångst i mycket liknade Löf- grens beskrivning. Allt vi vet om befolkning- ar som under historisk tid levt i miljöer av liknande slag, tyder på att man utnyttjat de möjligheter som fanns i närmiljö och region.

Fiske- och jaktturer påverkade normer och kontakter Orsaken till att jag utförligt diskuterat kust- bosättningskulturen som specialister ändå behandlat mer ingående, är att jag i den ser en av de väsentligaste faktorerna till områdets

64 Därför Uppsala DEL III OMRÅDETS ANVÄNDNING

6 FORNLÄMNINGSSTRUKTUREN

Geografi, klimat, växt- och djurliv utgjorde salaområdets gräns som Ramqvist (1980) re- föränderliga förutsättningar som tillsammans dovisar. Seiler (2001:48) menar att åtminsto- med Uppsalaområdets övergripande lokalise- ne en femtedel av Vendels fornlämningar för- ring i anslutning till Mälaren och Östersjön svunnit – lämningar främst från folkvand- påverkade försörjningen. Befolkningens stor- ringstid och yngre järnålder. lek och lokalisering förändrades. Jordbrukets moderna djupgående plogar Signaler om hur området nyttjades från har gått hårt åt äldre gravmiljöer. Nya bygg- bronsålder till vendeltid har vi genom an- nader står där generationer av bebyggelse läggningar och fynd. Anläggningarnas bety- kommit och gått. Det är oklart hur stor del av delse när det gäller att analysera områdets anläggningsrester från bronsålder och äldre utveckling gör det väsentligt att någorlunda järnålder som finns bevarade. Anläggningar i känna deras funktion, förekomst och produk- marginella områden och marker bör vara tionstid. Osäkerhets- och tolkningsproblemen överrepresenterade i registren. I gengäld finns är dock påtagliga. Iakttagelserna i kapitlet ofta mer undersökta miljöer i tätorter och i tyder på att det förekommer avvikande regio- anslutning till väg- och järnvägsprojekt. nala och ibland lokala förhållanden som del- ”Goda” gravlägen har en tendens att ha vis påverkar kommande analyser. varit åtråvärda långt tillbaka i tiden. Det gör att yngre gravar ofta överlagrar äldre struktu-

rer, vars existens och omfattning är oklar – ANLÄGGNINGAR SVÅRHAN- till dess en utgrävning eventuellt avslöjar vad TERLIGA SOM KÄLLOR som dolts under diverse lager och förslitning- Uppland har fler registrerade fornlämningar ar (se Ambrosiani, 1964:58). Ett klassiskt än något annat landskap. Antal, spridnings- exempel på vad en grävning kan klarlägga, bild och konstruktionsvariationer kan kombi- redovisas i Almgren (1912:338 f.) avseende nerat med strandförskjutningen som ökar Alunda socken. Vikingatida högar var med- tolkningsmöjligheten när det gäller anlägg- vetet anlagda över och dolde kvadratiska ningstid därmed ge information som är svår stensättningar från äldre järnålder. att erhålla i andra regioner. Enligt Biuw (1992:19 f.) – som hänvisar Gravtypernas tidsanknytning är dock intill Ambrosiani – gäller vid arkeologiska un- te sällan svårgenomtränglig. Vissa är tids- dersökningar i Mälardalen att man i genom- mässiga ledartefakter – andra, som runda snitt hittar mer än dubbelt så många fornläm- stensättningar, är närmast oanvändbara vid ningar än som finns registrerade. Det förefal- översiktsanalyser eller problematiska som ler vara en låg siffra. Även om vi förbigår rektangulära stensättningar. Äldre undersök- alla de byggnader som indikeras av stolphål ningar utan daterbara fynd har ofta inte av- vid avbaningar – finns, bland annat från E4- rapporterats och är därmed okända eller svår- undersökningarna, exempel på att tidigare användbara i informationsbyggandet. Se ock- kända anläggningar 10- eller 20-faldigats. så Sawyers (1983) skeptiska inställning till De här svårigheterna, och andra, har 60- och 70-talets anläggningsexercis i Mälar- gjort att försök att mer fullständigt kartlägga dalen. och tidssätta den kända fornlämningsstruktu- ren inom Uppsalaområdets yta med dess 60- Många anläggningar borta – eller dolda tal socknar, uppfattades dömd att misslyckas. Uppsalaområdet är idag relativt tätbebyggt. I gengäld ger de framtagna digitala kartorna De förhistoriska miljöer som var attraktiva från olika perioder och inläggningen av om- har inte sällan fortsatt att vara det in i modern rådets typ- och storleksbestämda anläggning- tid. Centrala äldre strukturer har ofta utplå- ar, ett åtminstone för Sverige hittills knappast nats. Se exempelvis situationen norr om Upp- känt övergripande regionalt analysmaterial.

Därför Uppsala 65

OMRÅDETS ANVÄNDNING hänförs till olika perioder. En del omnämns – EN ANALYS I TVÅ STEG dock i kommande genomgångar. En samordning av Riksantikvarieämbetets I detta liksom i följande kapitel utnyttjas anläggningsregister, fyndkataloger och områ- de förhistoriska kartor jag tagit fram enligt dets geografiska förhållanden under olika ti- kapitel 3 och redovisas i MUIC kapitel 3. der har möjliggjort en relativt täckande – om Anläggningarna överlagrar detaljerade – än delvis skissartad – överblick över Upp- ibland integrerade – geografiska nivå- och salaområdets användning, från bronsålder in i jordartskartor. Analyserna har på grund av att yngre järnålder. materialet är digitalt kunnat göras i skalor Fornlämningar är betydelsefulla. De är som vida överstiger de som återges i studien. bevis på otvetydiga arbetsinsatser knutna till Tyvärr har export från Arc View till da- den aktuella platsen vid en viss tidpunkt. I taformat som kan läggas in på papper ofta kombination med lägen, jordarter och övrig inneburit att detaljerad information ej kan å- anläggningskontext ger de information om en terges, har förgrovats eller delvis försvunnit. rad troliga förhållanden under det aktuella De digitala analysunderlagens kvalitet har ej skedet. kunnat överföras. Förhållandet att ofta endast Analysen av områdets användning un- grundinformation förmedlas har måst accep- der brons- och järnålder görs i två steg. I teras. En analog jordmånskarta över området föreliggande kapitel behandlas anläggnings- som rektifierats av dåvarande forskningsin- typernas förekomst och ålder. Kunskapen genjören Per-Olov Hårdén har i vissa lägen används i nästa kapitel för att klarlägga om- använts för tilläggsinformation. rådets nyttjande över tiden. Analysen baseras då inte bara på anläggningsbilden, utan också Anläggningarnas tidsanknytning på fynd och iakttagelser vid och slutsatser av Vissa anläggningstyper förekommer under gjorda undersökningar. flera tidsperioder. Trots att de finns på många håll är det närmast omöjligt att mer generellt Begränsningar använda sådana anläggningstyper som över- Anläggningar och fynd från bronsålder och siktliga tidsmässiga indikatorer. Främsta järnålder i Riksantikvarieämbetets register exemplet är den runda stensättningen. Andra vid millenniumskiftet avseende Uppsalaom- är stolphål, härdar och nedgrävningar utan rådet har spaltats efter typ och geografisk po- detaljbeskrivningar och dateringar. sition – runstenar undantagna. Deras produk- Vissa anläggningstyper är däremot nå- tionstid faller utanför studiens ram. Anlägg- gorlunda bundna till vissa tider. Om än med ningstyper som bedöms ge ändamålsenlig in- osäkerhet uppfattar vi ha deras ungefärliga formation som grund för nästa kapitel och tidstillhörighet klar. Hit hör hällkistor, häll- Uppsalaområdets utveckling behandlas när- ristningar, skärvstenshögar, skålgropar, fri- mare. liggande rösen i höjdposition, fält med bauta- Bland de anläggningstyper som grans- stenar, gravar med gravklot, treuddar, etc. kats ingår ej byggnader. Jag har ej närmare Som jag så småningom behandlar, kan osä- behandlat de omfattande flora av indikationer kerheten i dessa fall ändå vara betydande och på byggnader från olika förhistoriska perioder den generella uppfattningen ibland direkt fel- som ackumulerats under 2000-talet. Det se- aktig när det gäller Uppsalaområdet. naste årtiondets kunskapsutveckling avseende Andra gravtyper återkommer i likartade byggnaders lokalisering och konstruktion ha- former med långa mellanrum, som gör den de bara i begränsad utsträckning registrerats i tidsmässiga inplaceringen mer oklar men än- anläggningsregistret vid min genomgång då tolkningsbar när miljö, höjdnivåer och 1998-2000. Inte heller fanns positionerna för andra anläggningar och fynd i närområdet de omfattande bebyggelsefynden från E4- analyserats. I vissa sammanhang kan det än- undersökningarna ännu tillgängliga. De tas då vara svårt. Här är Hågahögen ett klassiskt till valda delar upp i nästa kapitel – baserade exempel på problematiken. När den skulle på utredningar och rapporter. grävas ut i början av 1900-talet antogs den Jag behandlar heller inte kulthusen i om- jämnårig med högarna i Gamla Uppsala, rådet (för en genomgång, se Victor, 2002). d.v.s. från folkvandringstid eller tidig vendel- Framför allt har jag förbigått gropar och här- tid. Huvudgraven visade sig emellertid vara dar som på mer eller mindre säkra grunder från bronsålderns period IV. Så sent som på 1990-talet ifrågasattes också att högen i sin

66 Därför Uppsala mäktighet skulle vara en ursprunglig bronsål- dershög (Arrhenius, 1995:317). BRONSÅLDER Inte sällan visar sig en redovisad an- Skärvstenshögar, hällristningar, rösen i krön- läggning vid utgrävning vara en ”ulv i fåra- lägen, stora ensamliggande stensättningar, kulthus, skärvstensvallar och skålgropar är kläder” – alltså dölja en annan anläggnings- typ än vad den synliga ytan indikerar eller lämningar som i huvudsak brukar hänföras kanske en skiktad blandning. till bronsåldern. I en del fall härrör de från neolitikum och i andra fall från järnålder.

Fekällor avseende anläggningsdata Andra anläggningar och fynd som kan Riksantikvarieämbetets anläggningsregister vara från bronsålder – olika typer av stensätt- ningar, gropar, stockbåtar, och stolphål – är är av naturliga skäl ofullkomligt och innehål- ler felaktigheter. Registret är inte desto mind- utan specialundersökningar normalt svårare re något av en förutsättning för ytmässigt sto- att avgöra om de härrör från brons- eller järn- ålder. Det finns också udda typer i området ra analyser. Tyvärr saknas en del klassiska fyndplatser, storhögar och gravfält. De åter- som är hänförliga till bronsåldern – exempel- kommande inventeringarna av samma loka- vis broläggningen Raä 98 Fröslunda och fyllnadsanläggningen Raä 206 Östuna. ler, har inte sällan gett olika resultat, beroende på igenväxning, förstöring eller andra för- Lösfynd som finns registrerade i Riksan- hållanden vid inventeringstillfällena. tikvarieämbetets anläggningsregister och som eventuellt kan hänföras till bronsåldern avser Registret har socknen som indelningsgrund. Det uppdateras inte sällan med lång främst stenyxor och flintredskap. Fynden sak- eftersläpning när det gäller utgrävningar nas i öster, men märkligt nog också i sydväst. I övrigt har jag använt fyndkatalogerna i p.g.a. att undersökningsansvariga av olika anledningar är försenad när det gäller inrappor- Ekholm (1921), Baudou (1960) och Oldeberg teringen – om den överhuvudtaget äger rum. (1974 och 1976). När jag stött på fynd i litteraturen som inte ingår i dessa arbeten tar jag Jag har gjort vissa egna kompletteringar när det gäller avtappning av yngre utgrävningar. också upp dessa. Det har inte hänt mer än Rapporter och skrivelser som redovisas i enstaka gånger. I nästa kapitel har jag också utnyttjat katalogdelen i Björck & Guinard anläggningsregistret, och ofta berör ATA, har jag normalt ej kontrollerat. Jag har vidare (2003) om neolitiska fynd i Uppland. Den är endast i undantagsfall bedömt det vara rimligt inte genomarbetad vad gäller lokaliserings- angivelserna men redovisningen är värdefull. att lägga ned den tid som erfordras för att kontrollera registrets redovisning då den varit oklar och svårtolkad. Materialet avseende HÄLLKISTOR Uppsalaområdet omfattar tiotusentals anlägg- Hällkistor förknippas med senneolitikum. Till ningar. Enbart registrerade runda stensätt- efter andra världskriget var begreppet hällkis- ningar uppgår till omkring 29 tusen. tetid i det närmaste synonymt med denna Jag har antagit att om begreppen ”ett period. Hällkistor finns i Götalandskapen och par”, ”några” och ”flera” används, har jag i i Närke, Värmland och Uppland samt på Got- kvantifierade större översikter då dessa gene- land. Redan 1874 lade Montelius fram en raliseringar utgör en synnerligen begränsad spridningskarta över Sveriges hällkistor. del, kunnat använda talvärdena 2, 3 respekti- Tidstillhörigheten kan vara ett problem ve 4 utan påtagligt snedvridande effekter för i det enskilda fallet. När Bengt OH Johansson totalen. Ibland har antalet gravanläggningar tillsammans med Bo Gräslund i början av av olika typer på en lokal indirekt måst be- 1960-talet tog fram en karta över hällkistor stämmas utifrån givet totalvärde och ofull- ”av stenålderskaraktär” uppstod ständigt svå- ständig delredovisning. righeter att avgöra om en viss hällkista var De bildredovisningar av anläggningsför- neolitisk och inte från någon senare period. delningarna som förekommer i kapitlet byg- Hällkistor producerades ju både under brons- ger på geografiska positioner. I MUIC bilaga och järnålder. Påståendet att bronsålderns 3 och 4 redovisas anläggningslokaler av olika hällkistor i allmänhet skulle vara mindre typ per socken respektive korrelationskoeffi- framstår enligt Johansson (1961) som osä- cienterna mellan antalet anläggningslokaler kert. Det sampel på 31 hälkistor med säkra per socken för olika anläggningstyper. fynd från neolitikum som han redovisar för-

delar sig jämnt mellan 2 och 7 m.

Därför Uppsala 67

Johnsen & Welinder (1993:212 f.) anger DE STORA BRONSÅLDERS- att hällkistan under en skärvstenshög vid HÖGARNA Håga är ungefär 2 m lång – avsedd för en De större högar som finns i Uppsalaområdet person, och av den sort som var vanlig under hänförs, rätt eller fel, till romersk järnålder, äldre bronsålder och vilken inte får förväxlas folkvandringstid och yngre järnålder [Silver med de större hällkistorna från senneolitikum (1996), Hyenstrand (1984:84), Arrhenius avsedda för tiotals personer. Strömberg (1995:317) och Ambrosiani (1968)]. Högarna (1993:155) å sin sida menar att det inte tycks 15 m har sin tyngdpunkt i Sveahavsbäcke- gå att göra några mera betydande kronologis- net och ligger ofta på den tidiga bronsålderns ka åtskillnader baserat på hällkistornas stor- havsbotten och längs större vattendrag. Vissa lek. Påfallande ofta har hällkistor, även om de högars lokalisering är dock sådan att en är små, mer än ett skelett. Tidssättningen av bronsåldersdatering inte kan uteslutas. olika typer av hällkistor utöver den stora neo- Jag särredovisar dock inte eventuella litiska typen syns alltså osäker. större bronsåldershögar inom området. Av Vid en genomgång av de anläggningar den enkla anledningen att ansedd som säker – inom Uppsalaområdet som i redovisningen om än med ett minimalt frågetecken – är så benämns hällkistor är tidssättningen också i vitt jag vet ingen utom Hågahögen, även om flera fall oklar. I området finns fem anlägg- andra högar har diskuterats, t.ex. högen på ningar som anges som hällkistor och en sjätte Horsberget, Lena socken (Ambrosiani, 1968). som i rapporter dyker upp under den benäm- Se också Östling, Eriksson & Hjärthner- ningen. Det gäller en enkel stensatt kista i Holdar (2008:33). Högen har brätte och borde Kvek, Raä 63 Fröslunda socken, med två om tillhörig bronsåldern anlagts under perio- skelett. Av de fem övriga är endast Raä 86 i dens yngsta del. Hjärthner-Holdar (1991) Högsta, Bälinge, accepterad som hällkista av menar att det kan vara frågan om en hus- neolitisk typ. En annan – den ovan nämnda - grundsplatå från yngre järnålder. Raä 366 Bondkyrko i Håga bedöms tillhöra Hågahögen är ett torvtäckt röse. ”Det bronsålderns period II-III (Victor 2002:165). befann sig snart, att det stenfria jordlagret Av de tre övriga finns två i Ekbolanda, i sten- endast bildade högens övre del, och att där- sättningar – Raä 96 Hagby och Raä 44 Rams- under vidtog ett väldigt jordfritt stenröse” ta. Den tredje finns i Mälsta, i ett röse – Raä (Almgren 1905:13). Han diskuterar om jord- 199 Husby Långhundra. De är 3,5 - 2,7 m täckningen kunde vara sekundär, men mena- långa och riktade NO-SV och N-S, relativt de av olika anledningar det vara ”fullkomligt lågfrekvent respektive vanlig riktning enligt otänkbart” (1905:44). Det kan ha varit frågan Johansson (1961:20). Den allmänna lokalise- om en statushöjande torvtäckning under en ringen av de två första är sådan att de väl kan torvfattig hågatid. Barkåkrahögarna i Skåne tillhöra neolitikum/äldre bronsålder. ses som exempel på detta (Stjernquist, 1993: Inledningsvis uppfattade jag hällkistan i 126 och Widholm 1998:96). Mälsta som tveksam genom sin lokalisering. Det har funnits ytterligare en bronsål- Övertäckningen associerar emellertid såväl dershög (15m) inom Uppsalaområdet som till Högsta som till Annelund (hällkista om- täckt ett röse. Den låg på åsen närmare fyra given av röse, täckt av skärvstenshög – Fa- km söder Lena kyrka och grävdes ut och bort gerlund & Hamilton,1995:65), Odensala på 1940-talet (Nylén, 1948). (hällkista i stensättning – Olausson, 1995:77 Förhållandet att högbyggandet inom ff.), Alby (hällkista under stensättning – An- Uppsalaområdet under bronsåldern i stort sett dersson, Kjell 2001) samt Hagby- och even- tycks lysa med sin frånvaro har betydelse. tuellt också Ramstahällkistan. Oklart är emel- Mot bakgrund av tidens homogena kultur- lertid om övertäckningarna alltid kan kopplas värld har frånvaron av stora torvhögar (typ till äldre bronsålder som exempelvis Anders- Danmark/Skåne) setts som en trolig indika- son (2001:82) gör. tion på att tillgången på grästorv under äldre Genomgång av materialet på ATA har bronsålder var annorlunda än i Sydskandina- inte gett ledtrådar avseende tidstillhörighet vien. Detta har mött invändningar med hän- för de outgrävda hällkistorna. Det tycks dock visning till att frågan om torv eller sten är alltmer som om övertäckningarna generellt mer komplex. I vissa fall förekommer yttäck- ägt rum före hågatid (se också Victor 2007: ning av sten (Lundborg 1972:85,121). Natur- 244). förutsättningarna har med olika inställning

68 Därför Uppsala bl.a. behandlats av Bertilsson (1980:145), Det skulle dröja länge innan skärv- Larsson (1993:48) och Stjernquist (1993). stenshögen blev en intressant fornlämning, Tanken att avsaknaden av torvbaserade men trots en lång undersöknings- och analys- storhögar i Uppsalaområdet under högbygg- historia har den inte släppt sina hemligheter. nadstiden (äldre och mellersta bronsåldern) Se exempelvis Bellander (1938), Gustawsson helt enkelt skulle bero på att brister i bygg- (1949), Hyenstrand (1968), Jensen (1986), material utvecklat andra normer framstår trots Widholm (1998:24 ff.) och Victor (2007). allt som trolig. Ekonomin i Uppsalaområdet Skärvstenshögarna har spår efter metallhant- hade då inte sin bas i boskapsskötsel. Havet verk (Schönbäck, 1959) och antagits vara res- stod omkring 20 m högre än idag. Den yngre ter efter slakter (Elfstrand, 1995). bronsålderns och förromerska järnålderns Karlenby (1999) har i en genomgång av strandförskjutning hade ännu inte skapat fö- skärvstenshögar i Uppland och Västmanland rutsättningar för de stora gräsytorna. kommit till slutsatsen att de i det stora hela är I det här sammanhanget är också ett mycket enhetliga. Hans bild överensstämmer resonemang som Ekholm (1921:25 ff.) för av med den som redovisas i Jensen (1986). I intresse. Av de vid den tiden kända 50-talet högarna finns stenföremål, produkter av lera, lösfynd från äldre bronsålder kunde endast ett keramik, ben samt rester från metallhantverk. med säkerhet betecknas som gravfynd. Mot Benmaterialet varierar från enstaka bitar till den bakgrunden menade Ekholm att det i flera kilo och omfattar också ben från männi- Uppsverige fanns andra gravformer än längre ska. Bland stenmaterialet överväger löpare, söderut. Han hänvisar till av Dybeck omtala- slipstenar och brynen. de uppländska högar med stora fyrkantiga I högar från yngre bronsåldern finns stenkistor, som också Montelius var benägen också rester från deglar, gjutformer och järn- att hänföra till bronsåldern. Några undersök- slagg. ningar av sådana känner jag dock ej till. Förhållandet att skärvstenshögar ibland Det finns kanske inga storhögar från har slående likheter med stensättningar och bronsåldern i området, men vi har i olika kan vara försedda med kantkedja har bland sammanhang en ensam hög på så kallade ”va- annat påtalats av Johnsen & Welinder (1993: rierade” gravfält från äldre järnålder. Det är 213). Wigren (1987:11,14) menar dock att svårt att göra sig fri från misstanken att en skärvstenshögar endast undantagsvis kan eller annan av dessa högar kan vara revirmar- förknippas med gravar och att deras funktion keringar eller ackumulationer av ett slag som i det sammanhanget tycks sekundär. är kända från andra håll, antingen de nu är Rundkvist (1994) som redovisar under- från järnåldern som vid Almgrens Alundafri- sökningar av 42 högar i västra Stockholms- läggning eller från bronsålder. Ett sådant området med avseende på gravgömmor, visar senare exempel är en hög på Örelidsgravfältet att ungefär en fjärdedel av skärvstenshögarna i Tjärby socken i Halland. Fältet har nu 36 kan innehålla sådana. De undersökta högarna resta stenar mot att tidigare ha haft ett hund- uppfattades till 40 % vara från hågatid eller ratal. Högen var 12 m i diameter och 1,5 m yngre. Efter bronsåldern tycks bruket att hög. Den visade sig innehålla en hällkista gravlägga människorester i skärvstenshögar med en gravläggning från period III och fyra upphört. Hälften av högar med gravgömma sekundärgravar (Lundborg 1972, 31 ff.). hade kantkedja. Av övriga var en femtedel försedda med kantkedja. Alla med gravgöm-

ma innehöll keramikskärvor mot 70 % av de SKÄRVSTENSHÖGAR som inte gjorde det. Högar med gravgömma År 1911 grävde Oscar Almgren med hjälp av var mindre, oftare runda till formen och låg studenter ut ”en av de talrika vackra högar, oftare på berg. Gravgömmorna låg ytligt. som ligga i Vaksala prästgårds hage. Denna Victors (2007:246 f.) redogörelse för hög inneslöt emellertid ej någon graf… Det skärvstenshögarna vid Broby sammanfaller i hela utgör tydligen en avskrädeshög från en mycket med den bild som framkommer hos gång bredvidliggande bostäder…”. Skärv- Rundkvist. Hon menar också att skärvstens- stenshögen innehöll bland annat skörbrända högarna vid lokalen getts en mer framträdan- stenflisor, lerklining, husdjursben och kruk- de plats än övriga gravkonstruktioner. skärvor, vilka han antog tillhörde äldre järn- Rundqvist uppfattade trots påtalade dif- ålder (Almgren, 1912c:408). Missräkningen feranser att skärvstenshögarna ändå konstrue- går inte att ta fel på. rats på likartat sett oavsett om de hade grav-

Därför Uppsala 69

gömma eller inte. Rundqvist tolkar detta som ma lokal som tillsammans täcker mer än 2000 en följd av religiösa uppfattningar. Många år (1700 BC-AD 400). andra har på senare år också behandlat ett Sammanfattningsvis tyder litteraturen eventuellt samband mellan skärvstenshögar på att skärvstenshögarna producerades från och bronsålderns världsbild [exempelvis Ka- senneolitikum till vikingatid, men att de i stor liff (1999), Karlenby (1999), Thedéen (2002) utsträckning härrör från bronsålder med och Victor (2007)]. tyngdpunkten i perioderna III-IV. Åsikterna har över åren varit något delad Detta stöds av fördelningsbilden när det när det gäller skärvstenshögarnas tidsmässiga gäller Uppsalaområdets drygt 2600 registre- inplacering. Hyenstrand (1968, 1981) och rade högar. Skärvstenshögarna förekommer Kaliff (1999 och där anförd litteratur) betonar vidare i 60 % av fallen på lokaler med 1-3 främst tillhörigheten till yngre bronsålder. högar. Resten finns på platser med upp till 28 Hyenstrand har dock också (1984:67) redovi- stycken. Det finns ungefär lika många lokaler sat uppfattningen att skärvstenshögarna haft med få som med många högar. en lång produktionstid. I vissa fall menar han att de kunnat gå tillbaka till senneolitikum. Spridning Karlenby (1999) – men framför allt Jen- Skärvstenshögarna återfinns huvudsakligen sen (1986) – visar att skärvstenshögarna i på det västliga fastlandet och i övrigt – i blyg- princip härrör från bronsålder, men också sammare omfattning – främst i anslutning till från äldre och t.o.m. från yngre järnålder. 75 % av de skärvstensvallar/hyddbottnar som Karlenby (1999:117) redovisar ett urval från registrerats inom den östliga – fortfarande Enköpingsområdet, Västmanland och Uppsa- under hågatid delvis skärgårdslika delen av laområdet (Fröslunda, Gamla Uppsala och området. Som senare framgår innebär detta Knivsta). Alla skärvstenshögar i samplet till- att skärvstenshögarna främst ligger inom om- hör bronsålder. Hälften har formats under rådets tidigare bronsåldersfaser och utgör en äldre bronsålder. Tyngdpunkten ligger när- av flera indikationer på när de östra delarna mast under period II. successivt fick ett fastare utnyttjande. Jensens (1986:20 f. och 1989:38 f.) ge- Hyenstrand (1968:72), som hänvisar till nomgång av undersökta skärvstenshögar från Ambrosiani, menar att bakom de topografiska Uppland, Södermanland och Västmanland förhållandena för skärvstenshögarna skymtar anger att mer än 50 % av skärvstenshögarna en kulturform, anknuten till ett flackt kust- tillhör äldre bronsålder, med tyngdpunkten i landskap, sönderskuret av långa fjärdar, sido- period III. Rundkvist (1994) redovisar att om- vikar och lerslättssjöar. Det här har betydelse kring en tredjedel av 14C-dateringarna tillhör vid förklaringen av skärvstenshögarnas sprid- period III och i ett fall period II, men nästan ning och tidssättning i Uppsalaområdet. Ef- samtliga dateringar har en spännvid som gör tersom strandförskjutningen var mycket olika att högarna kan tillhöra period IV. i norra och södra Uppsalaområdet, och del- Skärvstenshögar tycks i princip identifi- vis olika i öst och väst (se kapitel 3) har erade från i stort sett hela brons- och järnål- bronsåldersbefolkningen i norr över många dern. Hjärthner-Holdar & Söderberg (1987: generationer i större utsträckning tvingats 182) hänvisar till 14C-bestämningar från 1700 följa de krympande vikarna, medan man kun- BC till AD 200 à 800 (Stenhagen, Bondkyrko de vara mer stationär längre söderut. socken). De högar Rundqvist (1994) redovi- Det innebär att den topografiska miljö sar har en tidsmässig fördelning som gör att man sökt, funnits relativt långt västerut under han hävdar att de hade sin storhetstid inom neolitikum och sedan förskjutits österut/sö- det östligaste Mälarområdet under bronsålder, derut men också österut/norrut längst i norr. med en kulmen från hågatid och framåt. Där- Förskjutningen har varit snabbare längre efter minskade anläggandet kraftigt, för att på norrut. Det här gör att vi kan vänta oss att nytt tas upp under yngre järnålder. skärvstenshögarna i inte alltför sluttande om- Osäkerheten vad gäller skärvstenshö- råden längre söderut (sydväst om Uppsala) är garnas tillkomsttid förstärks av att samma mer tidsmässigt blandade från neolitikum och skärvstenshög i vissa fall tycks kunna här- framåt. Djupviksmiljön har visserligen för- stamma från vitt skilda perioder (se Holm ändrats också där, men det har skett lång- 1996:21 och Runcis 1999:134). Hjärthner- sammare. Vid bronsålderns början nådde vi- Holdar & Söderberg (1987:182) har dessutom karna upp till lokalerna för hällkistorna Raä ett exempel med två skärvstenshögar på sam- 96 Hagby och Raä 44 Ramsta.

70 Därför Uppsala

800 år senare – vid hågatid – hade situa- yngre bronsålderns starka strandförskjutning tionen visserligen förändrats, framför allt för omvandlat området väster och sydväst om lokalen i Hagby, där nu hällkistemiljön låg 3 Uppsala till ett område med delvis igenväx- km från den vik som mynnade ut vid Håga, ande sumpiga vikar under övergång till om- men vattendrag, kvarblivande sjöar och dal- råden med hårda postglaciala leror. gångarna i sig gjorde att levnadsförutsätt- När de östra delarna av Uppsalaområdet ningarna kring vikarna troligen förändrats re- samtidigt förlorade sin skärgårdskaraktär och lativt marginellt [MUIC kapitel 6 Bild VI:2]. mer allmänt skulle varit lämplig för den kult- Ytterligare 400 år senare hade emellertid den turform bronsåldersekonomin innebar hade

Därför Uppsala 71

denna i princip upphört, även om det inte kan Fredell (2003) är en omfattande genom- uteslutas att den i Uppsalaområdet hade en gång och analys av hällristningar, deras inne- mindre renässans under yngre järnålder. håll, tänkbara betydelse och tillkomsttid. Hon Förutom ovan nämnda exempel från hänför i princip ristningarna till period II eller Stenhagen ser Göthberg (1998:26) det som senare, med tyngdpunkten i period V. möjligt att en utgrävd skärvstenshög, Raä 310 John Coles, utgår i sin genomgång av Lena, kan hänföras till yngre järnålder. An- hällristningar i sydvästra Uppland från loka- nars är det svårt att baserat på höjdanalys lernas höjdnivåer när det gäller åldern (Coles, finna skärvstenshögar från järnåldern. Raä 2000:98 ff.). Han menar att hällristningar och 292 och Raä 293 Gamla Uppsala socken, skålgropar i princip ligger på 25-20 höjd och mellan Ärna och Tuna backar som skulle då snarare på 25 m nivån eller just över. Där- kunna vara kandidater är snarare boplatser med borde enligt hans uppfattning det häll- med skärvstensförekomst än skärvstenshögar. ristningsrika Biskopskullaområdet främst ha Högarna i Börje-Broby som vid Schön- formats då havsnivån låg 25 m högre än idag bäcks utgrävningar visade på innehåll från och ristningarnas ursprung därmed ligga så metallhantering är uppenbart från yngre tidigt som århundradena kring 1800 BC. De bronsålder. Det omfattande höglänta området skulle tillhöra senneolitikum eller bronsål- har emellertid varit strandanknutet ända se- derns period I. (Hällristningslokaler som dan neolitikum och kan förväntas ha en blan- finns inom den del av Biskopskulla socken dad tidsättning på anläggningarna. I Börje, vilken redovisas inom Uppsalaområdet ligger liksom i allmänhet där vi hittar skärvstenshö- på 32 - 22 m höjd). gar, finns det gott om glacial lera. Vid post- Ett problem är att vi inte närmare känner glacial lera, ligger skärvstenshögarna oftast ristningarna och skålgroparnas roll i kult och utanför dessa. Skärvstenshögarna förekom- kultvärld. Det förekommer att området fram- mer inte sällan nära förhistoriska sjösystem, för ristningarna använts för kult och gravgå- vikar eller öppet vatten som revirmarkering- vor (se exempelvis Karlenby, 1982). Det in- ar, antingen det nu var visavi anslutande ler- dikerar att det i vissa fall kan ha funnits be- områden eller i gamla strandnära lägen där hov av samlingsmöjligheter och viss distans det försvinnande vattnet lämnat postglacial mellan ristningar och vatten. I andra lägen lera efter sig. har så uppenbarligen inte varit fallet. 80 % av hällristningslokalerna i Uppsa-

laområdet har skeppsristningar. Kjellén & HÄLLRISTNINGAR Hyenstrand (1977:105) lutar åt en datering Kända hällristningslokaler i Uppsalaområdet till yngre bronsålder för uppländska skepps- uppgår till ca 35 stycken, men ökar då och då bilder. Enligt Fredell (2003:227 ff.) kan en- i antal. Senast skedde det i samband med E4- dast ett fåtal skeppsfigurer dateras ens till projektet, då en ristning hittades vid Ryssgär- början av period II. det (Broström et al., 2005). Ristningarna är Baserat på Kaul (1995b:60) skeppskro- ojämnt spridda [Bild VI:1]. Den absoluta nologi – i senare version justerad av Fredell huvuddelen – ett 30-tal – finns i områdets (2003:13) – tycks de sju skeppsristningsloka- sydvästra del, framför allt i Biskopskulla ler som redovisas i Coles (2000, vol. 2) från socken. Övriga finns i Bälinge, Husby-Lång- den aktuella delen av Biskopskulla socken ha hundra, Odensala och Tensta socknar. tillkommit inom period III-VI, och då huvud- Hällristningar tillhör i allt väsentligt sakligen kring period IV. Som jag senare bronsålder, men de producerades i viss ut- återkommer till tycks Raä 458 Odensala till- sträckning fortfarande under äldre järnålder höra period III och Raä 294 Husby-Lång- och kanske i enstaka fall ännu senare. Viss hundra period VI. Raä 356 Bälinge (spjuten) oklarhet om tillkomsttiden kvarstår. bör tillhöra järnåldern och då förmodligen Enligt Jensen (2002:490) tycks produk- mitten av förromersk järnålder. tionen i Skandinavien ha kulminerat vid över- För att summera: Uppsalaområdets häll- gången mellan period I/II och under period ristningar utgörs främst av skeppsristningar, IV/V. Med hänvisning till John Coles, anges men också av fotsulor, cirkelfigurer, spjut, en den 4 m långa paddlade båten på Raä 109 människa och ett antal obestämda figurer (se Boglösa (Brandskog) – Upplands längsta båt- MUIC bilaga 9). Ristningstiden sträcker sig ristning – vara från omkring 800 BC. från bronsålderns mitt in i förromersk järnål- der.

72 Därför Uppsala SKÅLGROPAR Höjdnivåanalyser indikerar att skålgroparna Skålgropen är den vanligaste fornlämnings- väl kan ha sin tyngdpunkt i yngre bronsålder, typen från brons- och järnålder i vissa områ- men att lokala skillnader är stora. Många den. Traditionellt kallas de älvkvarnar. Typen skålgropar inom Uppsalaområdet måste hän- finns på fast häll, block och bärbara stenar, föras till järnåldern – bland annat längst i vilka tycks anknutna till gravritualer från söder, i Giresta och i Hjälsta, men också i neolitikum till åtminstone yngre romersk öster (Almunge). Raä 111 Vassunda med sex järnålder [Ullén (1997:458) samt Sundelin skålgropar är en lokal som bör ha tillkommit (1996:178 f.)]. I områden med koncentratio- så sent som under yngre romersk järnålder ner av skålgropar finns ofta en centralhäll eller kanske till och med under folkvand- med många gropar (Broström, 1996:4). ringstid. Älvkvarnskult har i relativt sen tid före- Skålgropsområden har som nämnts en kommit i Mälardalen [Åmark (1956), Hen- påtaglig närhet till hällristningar (korrelati- ning (1982) och Ullén (o.a.a.: 455)]. Tolk- onskoefficienten för antalet lokaler med dessa ningen av groparnas bakgrund och funktion anläggningar per enskild socken/sockendel i är många, men än finns ingen förklaring som Uppsalaområdet är 0,85). Den del av Bis- fått mer omfattande acceptans. kopskulla socken som ligger inom Uppsala- Även om litteraturen anger att de i området har 16 av områdets 35 hällristnings- Skandinavien kan härledas från mellanneoli- lokaler och ca 20 % av områdets skålgropslo- tikum till yngre järnålder (Sundelin o.a.a.: kaler. Andra påtagliga exempel är Raä 67 och 178) ses de framför allt som en bronsålders- 81 Skogstibble med 2-3 hällristningar och 2- indikation. Vid Apalleundersökningarna hit- 400 skålgropar vardera. Även hällristningen i tades såväl skålgropsstenar som gropar på Bälinge (spjuten) har sällskap av skålgropar. block och berghällar, vilka bedömdes som 8 gropar vid lokalen och dessutom ytterligare samtida med boplatsen. Skålgroparna är så 8 lokaler inom 900 m radie. Det är hälften av vanliga att de uppenbart fått en spridning till socknens lokaler. Inom utsnittet finns dock och en plats på bosättningsnivå. (Ullén, ingen av socknens 87 skärvstenslokaler. o.a.a.:456 ff.). Till dess tycks de länge haft en Medan skärvstenshögarna i princip lig- laddning som gjorde att de hölls utanför bo- ger i anslutning till glaciala leror, om än inte sättningarna. alltför långt borta från postglaciala lerrester Hällristningar samsas ofta med stora efter gamla vattensystem, finner vi ofta skål- grupper skålgropar (inte sällan finns dessa groparna i än tätare anslutning. Det är even- direkt på ristningarna) eller i dess absoluta tuellt här orsaken till den nära kontakten med närhet. Ett sent fyndexempel är Ryssgärde- hällristningarna finns. Redan Almgren (1927: ristningens omgivning (Eriksson & Östling, 68) kopplade hällristningarna till åkerbruk 2005). Ristningen har sällskap med ett 150- och fruktbarhetskult. När strandförskjutning- tal skålgropar (Eriksson, 2004:36). en tog fart efter hågatid frilades successivt Skålgropar kan emellertid inte generellt postglaciala lerjordar. Mycket talar för att ses som en bronsåldersindikation – i varje fall man så småningom började bruka de mest inte inom Uppsalaområdet. Baserat på höjd- lättåtkomliga styva postglaciala lerorna även nivåer noterades redan under 70- och 80- om vi enligt litteraturen skulle vara framme talen, att det finns lågt liggande skålgropslo- vid romartid innan det sker i nämnvärd om- kaler i Mälarområdet som omöjligen kan vara fattning. Tillgängligheten och möjligheten att äldre än äldsta järnålder (Löthman (1981: använda lerornas näringsvärde beror emeller- 89). Också förekomsten av skålgropsstenar i tid också på jordmånsskikt och annan täck- järnåldersgravar (Sundelin 1996) indikerar att ning. skålgropens betydelse inte upphörde i och med bronsåldern. Inom Vaksala/Brillingeom- Börjesjön rådet finns skålgropar knutna till romartida I Bälingeområdet ligger skålgroparna i prin- gravmiljöer (se Frölund, 1997:38). cip sydost om skärvstensvalls- och skärv- Inom Uppsalaområdet finns storleks- stenslinjen – i riktning mot den bortdragande ordningen sju tusen registrerade skålgropar stranden. Nordväst om Uppsala, i Börjeområ- på ca 350 lokaler. Som framgår av [Bild det, mot den forna stranden vid Broby, finns VI:1] är groparna – förutom längst i söder – vad som kan tyckas märkligt – ett åtminstone 2 begränsade i områdets östra delar. De finns 25 km stort område, med många skärv- där i huvudsak endast i Rasbokil och Rasbo. stensvallar och en uppsjö av skärvstenshögar,

Därför Uppsala 73

men med bara en registrerad skålgropslokal – förhållandevis snabba strandförskjutningen i Bösslinge, Raä 106 Börje, med 30 gropar området avbruten av transgressionen före hå- [MUIC kapitel 6 Bild VI:3]. Förklaringen är gatid. Efterhand försvann havsviken och att där funnits en grund senneolitisk innervik verksamheten flyttades successivt till Rasbo- som avsnördes till sjö kring övergången mot området. Under yngre bronsålder blev de bronsålder. postglaciala lerorna frilagda och från över- Börjesjön växte successivt igen. Den gången bronsålder/järnålder och några år- var dock länge öppen. Enligt Malmström hundraden framåt vann älvkvarnskulturen in- (1920:46) skulle den tidigare 1 km långa och steg, samtidigt som skärvstenshögar produce- 200-300 m breda sjön till största delen ha rades nära den bortglidande havsviken. vuxit igen efter en mindre sänkning år 1844. [MUIC kapitel 6 Bild VI:4]. Frilagda ytor Kring första världskriget uppges sjön varit ett inom den forna havsviken i Rasbokil är delvis kärr. Av den forna sjön skulle bara små tjär- täckta av postglaciala leror. Förutsättningarna nar återstått. för åkerbruk förbättrades och vi finner skål- Börjesjön hade ursprungligen en vida gropslokaler i närheten av de större postgla- större yta. Wenner (1939:431) återger den ciala lermarkerna. som två km lång och en halv km bred omgi- ven av tre gånger så stora mossar, sumpskogar och sanka ängar. En sådan yta stöds av SKÅLGROPAR OCH SKÄRV- postglaciala leror. Sjön är i dag utdikad och STENSHÖGAR – MARKÖRER uppodlad. 1939 hade sumpskogar och mossar FÖR IDEOLOGIER? dränerats och gölarnas fria vattenytor för- Skålgropar och skärvstenshögar förekommer svunnit. Vattenflöden under vårarna kräver inte så ofta tillsammans. Korrelationskoeffi- dock fortfarande grävningsarbeten. cienten avseende lokaler per socken i Uppsa- Börjesjön ingår i den biologiska histori- laområdet uppgår till endast 0,17. Det låga en. I början av 1900-talet gjordes där det då sambandet är delvis en konsekvens av mäng- nordligaste fossila fyndet av den i Sverige den skålgropslokaler i Biskopskulla socken. utdöda värmekrävande Sjönöten. Under äldre Undantas Biskopskulla blir korrelationskoef- bronsålder var den vanlig i sjön men dog ut ficienten 0,39. under yngre bronsålder (Wenner, 1939:446). Anläggningstyperna förekommer van- Wenner (1939:439 f.) arbetar med de i ligtvis i separata kluster. I Viksta finns i hu- MUIC kapitel 4 omtalade rekurrensytorna vudsak alla skålgropar på platsen för och väs- och följer i huvudsak Granlund (1931). Han ter om den bronsålderssjö som bildades när kom fram till att efter en avsnörning ungefär området avsnördes från havet. Skärvstenshö- vid RY V skulle sjön en tid ha stigit under garna ligger öster och söder om den forna äldre bronsålder. I slutet av yngre bronsålder sjön [MUIC kapitel 6 Bild VI:5]. Sjön var (RY III) skulle sjöviken ha utgjort ”en stor borta 600 BC. Där finns nu postglacial lera. fräkenmad kantad av alskog”. Mellan RY III Skålgroparna kan förmodligen ses som och RY II (förromersk- och romersk järnål- en markör för förändringar i områdets när- der) dominerades den igenväxande sjöviken ingsinriktning. Mycket tyder på att de kan av vass, som så småningom kom att täcka förknippas med åkerbrukets expansion under inte tidigare överväxta fräkenarealer. förromersk och romersk järnålder. Tidsmäs- Återgår vi till skålgropsproblematiken, sigt stämmer spridningsbilden med informa- så är troligen förklaringen till den ensamma tion vi har från pollenanalyserna (se kapitel lokalen att området inte förrän under romartid 4). Någon avstämning kan tyvärr ej göras var lämpligt för den åkerbrukskultur som ti- från området i sydväst, där hällristningarna digare åtföljts av skålgropar. och skålgroparna förekommer som ymnigast

och där de delvis kan antas vara förhållande- Rasbo och Rasbokil vis tidiga. Jag saknar kännedom om några I Rasbo socken, förekommer skålgropar som pollenanalyser i anslutning till Uppsala-Näs- ligger 2-5 m högre än skärvstenshögarna, viken, Hagby, Balingsta och Dalbyviken. En exempelvis i Karbyområdet (Raä 245 Rasbo). del av skålgropslokalerna i sydväst framstår I övrigt är tendensen den att groparna ligger emellertid lika sena som i resten av Uppsala- lägre eller eventuellt på samma nivå som området. Många inom exempelvis Giresta skärvstenshögar. Orsaken till förhållandena i socken bör inte vara äldre än romersk järnål- Rasbo hänger troligen samman med den der.

74 Därför Uppsala Skålgropslokalernas produktionstid in- och skär längs öst- och västkusten [jfr Nor- om Uppsalaområdet framstår som förskjuten i man (1993) samt Landin & Rönnby (2003). förhållande till skärvstenshögarnas. Den De senare har lokaliserat tomtningar på tycks inledas under mellersta bronsåldern och Landsort från tidig vendeltid och framåt]. upphör århundradena efter Kristi födelse. Till Vallar/hyddbottnar i lägen som gör att skillnad mot skärvstenshögar är skålgropar de kan antas ha fyllt samma funktion som inte sällsynta från förromersk och tidig ro- tomtningar – säsongsmässiga jakt- och fiske- mersk järnålder bosättningar – finns på åtskilliga platser i Uppsalaområdet. En del kan dock vara defor- merade skärvstenshögar. På vissa platser SKÄRVSTENSVALLAR finns mer än en lämning. Anläggningarna har /HYDDBOTTNAR i vissa fall eventuellt fungerat som strandnära En anläggningstyp som är förvånansvärt dim- utgångspunkter i en relativt karg innerskär- mig till sin innebörd är skärvstensvallen. Ty- gård. Det är osäkert i vilken utsträckning de pen går under många namn – skärvstensvall, byggts om och använts under olika tidsperio- boplatsvall, hyddbotten. Den har en lång pro- der. Närheten till vatten och glacialleror bör i duktionstid och har vanligtvis förknippats många fall så småningom medfört att viss med fångstekonomier – även under historisk djurhållning och odling blivit möjlig. tid. Omfattande kluster har hittats i finska Ös- I andra fall (med suddig avgränsning terbotten. De äldsta grunderna där hänförs till mot de redan nämnda) framstår Bolins tanke- tiden före 4000 BC, men de flesta är 2000 år gångar om att skärvstensvallar ingår i någon yngre (Núñez & Okkonen, 2005). I Norrland form av kollektiv ritualplats med lång åter- tycks de lika gamla. Enligt Liedgren (1997) kommande användning i en jakt-/fångsteko- är de vanligtvis från slutet av neolitikum och nomi som trovärdig. Härdarna och den omfat- början av bronsålder. Sedan tycks vallarna så tande skärvstensvolym som finns i av honom småningom försvinna. Typerna är många och redovisade exempel återfinns i princip också gränserna mellan dem flytande. vid Buddbo – väl den enda utgrävning av Forskningen avseende det omfattande, skärvstensvallar som utförts inom Uppsala- tidsmässigt djupa, lokaliseringsmässigt olika området i sen tid. Raä 90, Nysätra socken, och inte sällan geografiskt svåråtkomliga an- undersöktes 1928. Där hittades lerklining vid läggningsmaterialet är relativt begränsad. provstick. [Anläggningsregistrets text. Hän- Märkligt nog tycks de ”yngre” förhisto- visning till ATA 4529/27 och 4439/28]. riska anläggningstyperna svårast att tolka. En Vid Igelsta i Södermanland undersöktes orsak är att dessa förmodligen utnyttjades på år 2000 en skärvstensvall på ca 10x10 m av skilda sätt. Bolin (1999b), som diskuterar en typ som inledningsvis antogs vara en skärvstensvallarna ur norrländsk synvinkel, hyddlämning liknande de i Norrland. Så små- men också tar upp de Uppländska anlägg- ningom visade det sig att hela försänkningen ningarna menar att många av vallarna finns i utgjordes av en central härdgrop. Utanför val- miljöer som leder tankarna till rituella sam- len fanns mindre härdgropar. Den centrala lingsplatser med lång kontinuitet. De är inte härdgropen 14C-daterades till yngre bronsål- sällan ombyggda. der. Slutsatsen blev att anläggningssystemet Det ligger nära till hands att anta att bör ha använts för att torka och röka kött Uppsalaområdets anläggningar tillkommit i (Werthwein, 2002). Anläggningssystemet, den inledande bronsålderns skärgårdsvärld. tolkningen och osäkerheten tycks uppvisa lik- Så tycks inte vara fallet. I allt väsentligt till- heter med Buddbo. hör de den yngre bronsåldern. Undantag ut- Mycket tyder på att vi i Mälardalen och gör de neolitiska hyddbottnarna vid Bälinge Uppsalaområdet i princip har att räkna med mossar (Raä 138 och 140 Skuttunge) och skilda företeelser som inte direkt har med förmodligen vallarna från äldsta järnålder vid varandra att göra – dels hyddbottnar och dels Buddbo i Ärentuna (Scharp 2004:30 och skärvstensvallar ingående i konstruktioner 2004b:19). Vallarnas komplexitet framgår om med andra syften än skydd och boende. Om inte annat av att man trots stor tankemöda in- det då är frågan om torknings-/livsmedelsan- te lyckades tolka Buddbolokalens innebörd. läggningar eller rituella anläggningar – kan- Vallarnas rester och läge påminner i vis- ske i en kombination – är däremot oklart. sa fall om de tomtningar från yngre järnålder Utifrån anläggningsregistret är det dock ej och medeltid som konstaterats längs stränder möjligt att göra en uppdelning.

Därför Uppsala 75

Förekomst och produktionstid över. Den mellanneolitiska strandlinjen låg Kända skärvstensvallar/hyddbottnar i Uppsa- ungefär på den nivån (Segerberg 1999:35). I laområdet närmar sig hundratalet. Hälften är början av bronsåldern återfanns strandnivån ensamt liggande anläggningar. Vallarna har på ungefär 25 m. en i huvudsak diagonalliknande spridning, Det är möjligt att också andra skärv- från sydväst till Lena/Rasbo (eventuellt Ras- stensvallar/hyddbottnar eventuellt tillhör neo- bokil – anläggningen där är osäker) i nordöst. litkum – Raä 92 Hagby, 381 Börje och 110 Två undantag till fördelningsbilden finns ge- Vänge. Även när det gäller anläggningarna i nom anläggningarna i Almunge respektive i Vaksala socken öster om Gamla Uppsala kan Husby-Långhundra. en datering kring skiftet neolitikum/bronsål- Den andra hälften av anläggningarna är der för någon av vallarna inte uteslutas. koncentrerad till tio platser runt ”Sveahavets” Skärvstensvallar längre österut inom Uppsa- norra del [MUIC kapitel 6 Bild VI:7], där de laområdet tycks däremot härstamma från förekommer i grupper om 2-10 anläggningar bronsåldern – om än från perioderna V-VI. per lokal. Dessutom finns tre anläggningar Korrelationen mellan skärvstensvallar vid Raä 154, 157 och 398 Bälinge, som alla och skärvstenshögar per socken är 0,79. Jag ligger mycket nära varandra. Lokalisering använder mig vid korrelationsberäkningar och kontext indikerar att lokaler med 6-10 vanligtvis av lokaler istället för av enskilda stycken vallar tillhör yngre bronsålder. Ända anläggningar beroende på att det är enklare, till den tiden var förbindelserna norrut från underlaget storleksmässigt säkrare och korre- ”Sveahavet” mot Östersjön, om inte öppna, lationen mellan antalet anläggningar och lo- så i varje fall goda. Det är svårt att baserat på kaler per socken ofta mycket hög. För skärv- omgivande anläggningsbild tidsätta skärv- stenshögar i Uppsalaområdet är t.ex. koeffici- stensvallar då de ofta ligger i områden som enten för antal lokaler/antal anläggningar per fått ökat nyttjande över tiden. På grund av socken 0,98. En svaghet är att jag kontrollerat den genomsnittliga stabiliteten i strandnivån detta för några men ej alla anläggningstyper. under bronsåldern ända t.o.m. period IV, och I två fall är det uppenbart att det inte gäller – de höjder de återfinns på, borde emellertid för skålgropar och hällristningar. Dessa tar enligt mitt synsätt skärvstensvallarna/hydd- jag hand om i särskild ordning. I andra fall bottnarnas formeringsfas inom den västra bedömer jag att avvikelserna inte har någon delen av Uppsalaområdet främst tillhöra den- större betydelse för mina resonemang. na del av bronsåldern. Likheten i fördelning tyder på att val- Undantag finns. En anläggning i Börje- larna och skärvstenshögarna i huvudsak torde Broby ligger så lågt att den inte kan tillhöra ha en någorlunda likartad tidsmässig produk- tiden före period V-VI. Karaktären på val- tionstid. En förklaring kan vara att vi har skil- len/hyddbottnen är å andra sidan oklar. Trots da typer av anläggningar (skärvstensvallar läge, kulturlager och lerklining var Schön- och hyddbottnar/boplatsvallar) med delvis bäck 1959:76 ff.) inte övertygad. Han mena- olika tillkomsttid inom samma redovisning. de att anläggningen kunde vara en gravvari- Inom Uppsalaområdet är det bara de sto- ant. En annan är just Buddbo, Raä 336 Ären- ra skärvstenssamlingarna i Björklinge och tuna, där 14C-dateringar i och för sig visar att längs Fyrisån, V Tensta och Ö Viksta som anläggningen utnyttjats under tidig förro- tycks sakna en skärvstensvall/hyddbotten. mersk järnålder, men också att äldre använd- Det kan naturligtvis bero på att anläggningar- ning av lokalen förekom (Scharp, 2004b:43). na förstörts eller ännu inte identifierats. Det Ett annat undantag kan gälla vissa enhe- kan emellertid också hänga samman med ter i ett band av anläggningar inom Bälinge skärvstenshögarnas ålder längst i norr. och Ärentuna socknar, nord och nordväst om I förstone förefaller det rimligt att skärv- Buddbo [MUIC kapitel 6 Bild VI:6]. Skärv- stensvallar/hyddbottnar vilka har sin tyngd- stensvallar ligger normalt relativt nära havet. punkt i stränderna runt ”Sveahavets” innersta Det gäller inte här. En förklaring kan vara att del endast återspeglar Uppsalaområdets be- de låg innanför ett flackt marsklandskap som folkningsstruktur och näringsinriktning under försvårade bosättning nära stranden. Enstaka yngre bronsåldern. Som jag återkommer till i lokaler ligger så högt att de kan tillhöra neoli- kapitel 8 finns emellertid en annan förklar- tikum. Den högst belägna skärvstensvallen ingsmöjlighet. Alla multipla anläggningar inom området ligger liksom Bälinge mossars finns inom vad som skulle bli Tiundalands anläggningar på en höjd av 40 m eller där- hjärtområde.

76 Därför Uppsala Vallar knutna till glacialleror det inte helt oväntat att grav- och boplatsloka- Skärvstensvallar/hyddbottnar finns ofta i an- ler per socken/sockendel har en hög korrela- slutning till glacialleror. En del uppvisar spår tion med dem (0,70 för skärvstensvallar och av lerklining. Det här gör att associationer 0,86 för skärvstenshögar). Vid inventeringar uppkommer till den bronsåldershydda, som är skärvstenshögar en signal för boplatser. hittades och undersöktes nära Enköping i Kategorin boplatser har faktiskt annars ett nå- början av förra seklet (Almgren, 1912b). Ett got lägre samband med skärvstensvallar och spänne kopplade hyddan till period IV. Plat- skärvstenshögar än lokaler som klassificerats sen ligger 20 km VSV om Uppsalaområdet. som grav- och boplatser – 0,64 respektive Eftersom Almgren baserade sin havs- 0,74. nivåuppfattning på Sernanders 14-metersnivå Sambandet mellan boplatser samt grav- från hågautgrävningarna, bedömde han att och boplatser i förhållande till skålgropsloka- havet inte på långt när nått fram till hyddan. ler är svagt även om man undantar Biskops- Som vi nu vet var havsnivån kring Håga strax kulla socken. Det beror främst på att många under 20 m och strandförskjutningen snabba- skålgropslokaler finns i de sydvästliga sock- re längre västerut. Strandnivån låg snarare narna till skillnad mot boplatser samt grav- kring 21 m, eller högre. En sådan nivå stöds och boplatser. indirekt av nivåerna på hällristningarna i Kända boplatser samt grav- och boplat- området – se Coles (2000:100 ff.). Det skulle ser är relativt få i det under bronsåldern för- ha inneburit att hyddan legat inom några modligen förhållandevis tätt befolkade områ- hundra meter från en havsvik och därmed det i sydväst. Det har troligtvis sin förklaring funnits i en miljö och på samma avstånd som i ett ringa antal sentida utgrävningar och att normalt gällde skärvstensvallar/hyddbottnar odlingen där varit intensiv och hårt drabbat inom Uppsalaområdet. Invändningar har dock äldre grav- och boplatser. gjorts avseende Almgrens tolkning. Genom att lägga in lokalerna för skärv- stensvallar, skärvstenshögar och älvkvarnar samt boplatser tillsammans med grav- och BOPLATSSTRUKTUREN boplatser tänkte jag mig inledningsvis få en NÅS ENDAST INDIREKT ungefärlig bild av bosättningsstrukturen un- Skärvstenshögar och skärvstensvallar tycks der yngre bronsålder och äldsta järnålder. ha kontakt med såväl försörjning, som bo- [För samband mellan gravar, bosättningar sättning och kult. Skålgroparna så vitt vi vet och utnyttjande, se exempelvis Bergström bara med kulten. Idéer har dock framförts om 1980, kap. 5-6)]. Tidssättningen av boplatser att de ingått i kalenderredovisningssystem. och grav- och boplatser framstod dock som Bosättningen i området tycks under brons– osäker. Ofta tillhör de senare skeden. och förromersk järnålder i stor utsträckning Uppsalaområdet var under bronsålder tangera spridningsbilden för skärvstenshögar och äldsta järnålder ingen fullkoloniserad re- skärvstensvallar och skålgropar. gion. Befolkningen tycks ha funnits i stråk Riksantikvarieämbetets register skiljer längs större vattensystem – inte nödvändigt- på boplatser, grav- och boplatser samt på vis nära havsstränderna. När strandförskjut- gravfält. Med gravfält avses en grupp om ningen minskade de öppna havsytorna och minst fem synliga gravar. I princip tycks bo- skapade lugnare miljöer längs stränderna och platser samt grav- och boplatser vara hänför- ösystem i söder skedde förändringar i land- liga till bronsålder och äldre järnålder. Grav- skapets utnyttjande. fälten tillhör i stor utsträckning yngre järnål- der, även om många gravfält också tillhör äldre järnålder eller har sin början där. Hyen- FORNBORGAR/HÄGNADER strand (1984:84) menar att gravfältens tidi- De kanske svåraste anläggningarna att förstå gaste uppträdande ligger kring yngsta brons- sig på och inlemma i den förhistoriska ut- ålder/äldsta järnålder i centrala bygder och vecklingen är de som traditionellt kallas forn- senare i marginalområden. borgar. Det är inte sällan frågan om enorma Inom området finns omkring 240 bo- investeringar i ofta till synes perfekta för- platser, ungefär hälften så många grav- och svarslägen längs viktiga farleder, dock ofta boplatser samt över 1300 gravfält registrera- alltför stora eller alltför öppet byggda för att de. Mot bakgrund av vad jag redovisat när det försvara. Till råga på allt utan nämnvärd för- gäller skärvstensvallar och skärvstenshögar är måga att med dåtidens vapenteknologi hindra

Därför Uppsala 77

inträngning längs de leder de var lokalisera- gori – höjdbosättningar – som, liksom vallan- de. Deras funktion var rimligtvis i mycket att läggningar, till skillnad mot fornborgarna markera revir – även om vi inte kan utesluta också skulle ha förekommit under äldsta att de också hade en funktion som växelplats- järnålder. Eventuellt skulle i vissa fall vallan- övervakare inom den komplicerade fjärrhan- läggningar med fortifikatorisk prägel byggts deln. under bronsålder och in i romersk järnålder. Produktionstiden för hägnader som är Inga direkta dateringar från äldsta järnålder ett vidare och mer omfattande begrepp än skulle finnas när det gäller fornborgar, men fornborgar och som ofta inlemmar dessa oav- de var allenarådande under folkvandringstid, sett konstruktionstyp går från neolikum in i då de också skulle varit bosättningar. yngre järnålder. Den neolitiska hägnadstradi- tionen med åtminstone internationellt ofta Varierande och föränderliga motiv påvisbara kultiska fyndinslag har emellertid Komplexiteten när det gäller hägnaden/forn- konstruktionsmässigt begränsade likheter borgen/vallanläggningen har många aspekter. med bronsålderns och järnålderns fornborgs- Inget synsätt tycks tillfredsställande förklara typer (se exempelvis Olausson, 1995). alla anläggningars lokalisering, användning, För ett antal årtionden sedan talade konstruktion och tillkomsttid. Anläggnings- man om aktivitetsborgar och tillflyktsborgar typerna är ett koncentrat av vår bristande eller farledsborgar och boplatsborgar (Am- kunskap om tro, normer och beteende före brosiani 1964:178 och Hyenstrand 1984:89). vikingatid. Tankarna leds in på att vi har att Hägnader för gravar samt arenor för kult och göra med olikartade syften för de enskilda möten var liksom i de fåtaliga artiklarna före anläggningarna och att dessa syften ofta för- andra världskriget en marginell företeelse. I ändrats över tiden. En anläggning kan ha va- yngre litteratur har dessa fått en mer framträ- rit signalpost under bronsålder, vallanlägg- dande roll. På 2000-talet har pendeln svängt ning/kultplats under äldre järnålder, getts ytterligare – få anläggningar tycks primärt ökad försvarskapacitet men ändå använts som tillkomna av försvarsskäl. Alla tycks inte kultplats och så småningom utnyttjats som övertygade. Anläggningarnas ibland övertyd- boplats och gravplats in i yngre järnålder. liga militärpolitiska lokalisering och fortifika- I ett försök att få en översiktlig bild av toriska konstruktion samt bristen på kopplade fornborgarnas/hägnadernas funktion och kultiska fynd och anläggningsdetaljer är svår spridning inom Uppsalaområdet har jag gjort att komma förbi. en genomgång i så motto att utöver bronsål- Tillkomsttiden är vanligtvis järnålder, dersanläggningen Lurbo fornborg har Riks- så genomgången hör lika gärna hemma inom antikvarieämbetets registrerade anläggningar dess ram. Äldre förekomster, troliga äldre 1999/2000 som inlagts å [MUIC kapitel 6 rötter och inledningsvis svårförklarliga an- Bild VI:8] indelats i

läggningar i miljöer långt utanför järnålders- a) borgar med fortifikatorisk lokalisering/ bygderna gör att jag valt att inledningsvis /konstruktion behandla typen inom bronsålderns ram. Be- [Anläggningar som genom strategisk och svåråt- tydelsen för de politiska rummen och orsaks- komlig lokalisering och/eller tjocka hindrande murar och ingångskonstruktioner (dvs. genom komplexiteten är emellertid sådan att forn- en samlad fortifikatorisk anläggningsbild) har borgarnas funktion gång på gång återkommer påtaglig försvarskapacitet. (Stor yta är ofta en i senare kapitel. nackdel och tyder på att andra syften också kan ha förelegat)]. Hägnaderna, som till sin bakgrund skiljer sig från fornborgarna, har en lång tradition b) folkvandringstida med fortifikatorisk lokalisering/konstruktion från neolitikum på den europeiska kontinenten och i Storbritannien. Även i Mälardalen c) vallanläggningar existerade de före bronsåldern. De senaste år- (Hägnader med ofta fortifikatorisk lokalisering/konstruktion om än med brister och där tiondena har intresset och därmed kunskapen möten kult/gravinramningar också framstår om hägnaderna ökat markant. Olausson som möjliga motiv för deras utseende.) (1995) som i modern tid på allvar öppnade d) inhägnader upp problematiken, anger att fornborgarna (av olika slag utan påvisbar försvarsmässig introducerades i Uppland från och med mel- anknytning) lersta bronsåldern. Först kom fornborgarna e) gravhägnader och därefter de klenare byggda vallanlägg- ningarna. Han avskiljer också en tredje kate-

78 Därför Uppsala Bilden är inte komplett. Olausson med spärrar som hindrade eller starkt begrän- (1995:255) redovisar Skogstibble Raä 97, 98 sade rörligheten för de paddlade båtar som (båda enligt honom vallanläggningar) som främst tog sig fram nära stränderna (se enligt Anläggningsregistret härbärgerar en MUIC kapitel 5). I det andra kunde anlägg- skärvstenshög och lösfynd. Vidare omnämner ningar, som alltid hade synnerligen goda sikt- Hagberg (1959:157) att det finns en fornborg möjligheter, utnyttjas som baser för att gen- på Österby ägor i Läbydalen som inte heller skjuta båtar eller för att följa fienden längs den finns registrerad eller inlagd på bilden. stränderna tills de blev lättare åtkomliga. Huvuddelen av de ca 60 registrerade Fornborgar bör ha haft större potential vinter- fornborgarna/hägnaderna ligger till skillnad tid efter isläggning och snö. Svårigheten att ta från skärvstenshögarna och skålgroparna in- sig förbi dem ökade då markant. Fästets möj- om Uppsalaområdets östra del och borde där- lighet att fungera som larmanläggning (via med vara relativt sena. Många fornborgar i kase) var betydelsefull året runt. Mälardalen hänförs till folkvandringstid. In- Även om motivet till de ur försvarssyn- om Uppsalaområdet finns det dock endast tre punkt ofta vidlyftiga fornborgarna, torde varit sådana anläggningar med trolig försvarskapa- att de, liksom de rena vallanläggningarna, citet som har hänförts till övergången mellan skulle imponera samt för att i vissa fall kan- äldre och yngre järnålder – Broborg, Sunners- ske fungera som mötes- och kultarenor är ta och Salsta. Av dem har Sunnersta påtagliga lägena emellertid ofta så speciella att bakom hägnadsinslag och kring Salsta finns påståen- tillkomsten måste inte sällan legat andra den om användning under modern tid. medvetet maktpolitiska syften. Strategiskt och höjdmässigt läge, forn- En definition som ibland använts att minnesbilden i området och borgens fysiska fornborgar till skillnad mot vallanläggningar utseende enligt fornminnesregistret har styrt och gravhägnader måste forma helt avgränsa- kategoriseringen. Osäkerheten i det enskilda de områden, är meningslös om, vilket ofta är fallet är i vissa fall stor. Avstämning har när fallet, det är oklart om avgränsningen är sym- det varit möjligt gjorts med Gihl (1918) bolisk eller reell. Schnell (1933), Posse (1939) och Olausson (1995) – men alla borgar täcks inte i dessa Ålands socken arbeten och i vissa fall går bedömningarna Varför dessa borgar med i vissa fall mäktiga avseende hägnadernas/fornborgarnas karaktär mursystem i utkanten av ett sent koloniserad åt olika håll. Till detta kommer att ju mer in- och glest bebyggd socken väster om Uppsa- gående kategorin fornborgar = försvarsan- la? En fråga som dyker upp inom ramen för läggningar studeras, desto fler faktorer indi- projektet ”Det medeltida Sverige” (Ferm & kerar att få om ens några anläggningar inom Johansson, 1988:22). Ålands socken har inte Uppsalaområdet före folkvandringstid utfor- varit knutet till öppet vatten sedan neoliti- mats på rent militärteknisk grund. Det inne- kum. Om anläggningarna anses någorlunda bär inte nödvändigtvis att något annat motiv samtidigt tillkomna skulle de enligt Olaus- övervägt. Ofta tycks anläggningens främsta sons typkronologi antingen tillhöra början av syfte varit att imponera – att injaga respekt järnåldern eller Kristi födelse och detta i en för de resurser innevånarna i området besatt – bygd som befolkades först under yngre järn- inte att skapa ett väl fungerande skydd. ålder. Posse (1939:106 f.) ser borgarna som Fornborgar har i sig själva ingen skydds- mycket gamla och tycks anknyta dem till effekt utom vid direkta anfall. I strategiska lä- neolitikum eller tidig bronsålder. gen där tillflykt inte är syftet utan att stoppa Så gamla är de inte. Troligt är att de inträngning i ett område gör en taktik som initierats i en säter-, jakt- och fiskemiljö un- bara går ut på att hålla anläggningen ingen der yngre bronsålder och äldre järnålder, där nytta. Fornborgar på branter är lätta att gå de ligger i skärningspunkten mellan avlägsna förbi. I princip finns få meningsfulla lägen men kraftfulla kulturmiljöer i nord, öst och där fornborgar med strategisk lokalisering syd. I området finns en skärvstenshög och kan ha varit militärt användbara före de ex- fynd av en stenyxa. Anläggningarna föränd- panderade kanoterna och innan bågskyttar rades och befästes delvis inom ramen för till- användes i någon större utsträckning. tagande politiska spänningar under romersk Med undantag för anfall direkt mot järnålder. Som jag återkommer till passar borgarna hade de i princip militär betydelse anläggningarnas lokalisering väl in i det om- endast i två fall. Det ena var i kombination fattande sjösystem som av den postglaciala

Därför Uppsala 79

leran att döma en gång funnits i området och let för vid en vattenled. Vid Kristi födelse var som försvann under förhistorisk tid då en hela passagen söderifrån sluten nästan fram tunn avloppströskel medvetet genombröts. till Raä 193 Husby-Långhundra och öster- Längre norrut, i Ullbolsta, Jumkils sock- ifrån förbi platsen för Långhundra kyrka. en, ligger en stor och svårtolkad fornborg/ Övergången folkvandringstid/vendeltid hägnad som i Rannsakningar efter antikvite- var området en sumpmark med åleder av- ter omnämns med orden ”Börie bärgs skantz brutna av mindre öppna vattenytor. Fornbor- ligger i almenningen så wijd som half upsala garna låg nu för långt borta från vattenpassa- stadh med steen omlagd…” (Ståhle 1960:75). gen för överblick och kontroll. Broborg kun- Ytan beräknas till 380 x 270 m. En yta som de nu endast fungera som befäst bosätt- gör den mer än en halv gång så stor som den ning/flyktborg/stödjepunkt även om det i lit- dubbla fornborgen vid Lurbo. Gihl (1918:49) teraturen hänvisas till påståenden om spärran- redovisar anläggningen som fornborg, något läggningar. Utgrävningarna vid Runsa under som ej accepteras av Schnell (1933:243). Han 2010 ger dock idéer om andra funktioner. tar borgen som ett exempel på anläggningar Trots Olaussons kronologi finns det ur som saknar försvarskapacitet och därmed haft geografisk och maktpolitisk synvinkel en hel annat syfte. Enligt Olaussons kronologi skul- del som talar för att fornborgssystemet i Hus- le Ullbolsta fornborg vara en vallanläggning by-Långhundraområdet hade sina rötter i och troligtvis tillhöra tiden 400 BC-AD 100. bronsåldern och därefter genomgick en lång utveckling. Flera av anläggningarna är stora Långhundraledens borgar och ligger i terrängmiljöer som är vanliga för I Husby-Långhundraområdet finns en grupp vallanläggningar århundradena kring Kristi fornborgar/vallanläggningar som genom sitt födelse. Miljön påverkades förmodligen re- antal och sitt läge vid Långhundraleden in- dan av den regionala revirmarkering som ge- bjuder till en särskild analys. nomfördes under mellersta bronsåldern – se Gruppen omfattar Broborg som genom kapitel 8 14C-datering och fynd daterats till folkvand- Husby-Långhundra, och söder därom ringstid/tidig vendeltid (Löfstrand, 1984 och Vidbo och Odensala socknar, har länge varit Kresten & Ambrosiani, 1992). Husgrunder befolkade. I området finns en hällkista och gör att den klassificerats som befäst bosätt- hällristningar, skärvstensvall och stora och ning. Göran Posse hänförde Broborg till hå- små rösen. Från Vidbo vidtar ett senneolitiskt gatid. Ett spärrfäste. Dessförinnan skulle sun- /äldre bronsålderslandskap med hällkistor och det ha varit för brett. Från folkvandringstid fyndplatser som Odensala Prästgård, Åslun- och framåt skulle anläggningen ha fungerat da, Rössberga och Maren – se Hallesjö och som flyktborg. Att ta sig förbi med egna båtar Hamilton (1997:23). vid den tiden skulle varit möjligt, men leden Fornborgsystemets i Husby-Långhund- var då alltför igenväxt för att tillåta ett större raområdet användbarhet – om det nu var ett fientligt båtburet företag. Marktrupp gick lätt system – bör ha upphört ungefär vid över- förbi (Posse 1939:107 f.). gången mellan äldre och yngre romersk järn- En granskning av de topografiska förut- ålder. Systemet var emellertid ej beroende av sättningarna med olika strandnivåer från 1000 Broborg även om dagens synliga anläggning BC till AD 600 [MUIC kapitel 6 Bild VI:9], kan ha haft äldre föregångare, som byggts ut. visar att det är vid hågatid, eller t.o.m. tidigare, som en eventuell samlad grupp anlägg- Morga ningar med försvarskapacitet och grova mur- Fornborgarna inom Uppsalaområdet uppvisar verk vid Husby Långhundra egentligen hade fler problem. Ett är borgen/vallanläggningen sitt största strategiska värde. vid Morga (Raä 31 Alsike) med ett så strate- Redan vid hågatid hade den passage giskt läge för övervakning att Olaussons klas- som Raä Vidbo 116 låg vid delvis växt igen. sificering av den som vallanläggning (1995: Anläggningen visar dock spår av kallmurning 254), i den mening att anläggningen främst Sannolikheten är därför stor att konstruktio- syns kultiskt motiverad, knappast är hela san- nen tillhör järnålder, även om kallmurning är ningen. På grund av höjden och branten var väl känd från bronsålder (se exempelvis läget i princip lika bra 1000 BC som AD 600. Hemmendorff (1973). Innan landhöjningen delvis ändrade förhål- I slutet av bronsåldern hade Raä 98 landena, hade anläggningen en stark uddka- Vidbo en lokalisering längst in i en vik istäl- raktär och ett hammarläge med fantastisk

80 Därför Uppsala panoramasikt. Knappast något påtagligt an- ålder – folkvandringstid). Tankegångarna tas fallsföretag, i båt eller till fots, per häst eller också upp i Damell (1984 och 1993). per släde, kunde i någorlunda ljus passera Högsta är ett gravfält med spår från obemärkt. Från anläggningen hade man fri bronsålderns period III, men huvudsakligen sikt till Lurbo men inte till Sunnersta. utnyttjat under förromersk järnålder (Biörn- Olaussons typmodell ger förromersk stad, 1960). Damells jämförelser avser främst järnålder som trolig tillkomsttid. Holkyxfynd vallen och vägen längst åsen som skär vallen. och ett ”varierat” gravfält som har en sten- Högsta har en 350 lång vall som täcker ett sättning med mittblock i området motsäger upp till 120 m brett parti av åsen. Den är 0,4 inte dateringen. Anläggningen ligger inte m hög med en del grunda vallgravsrester. långt från en försvunnen by, Morga. Forn- Biörnstad såg i första hand Högstaan- borgens/vallanläggningens läge, storlek och läggningen som en kultisk hägnad – anknuten dimensioner saknar dock påtaglig koppling till järnåldersgravarna eller den äldsta brons- till närmiljön. Den är 170 x100 m med even- åldersgraven. Dessutom måste åsvägen över tuellt utanförliggande vallar i ett extremt Sunnersta fornborg, om den varit en del av en övervakningsläge, som i övrigt saknar för- genomfartsled, av rent topografiska skäl vara svarsmässig betydelse. Anfallsföretag kan mer recent och kan inte ha någonting att göra hållas under uppsikt men inte hindras varken med ett eventuellt Sveavälde eller dess före- på vatten eller till lands. Platsen bör tidigt gångare. Likheter kan snarare bero på att använts i ett regionalt övervakningssystem. anläggningen som så många andra synbarli- Man kan spekulera i om Morga by gen fortifikatoriskt lokaliserade borgar i eventuellt var en följd av det speciella över- grunden var en vallanläggning. Om inte så vakningsläget och dess behov av bemanning. var måtten 240 x 100 m mer till för att synas Samtidigt leder anläggningens storlek tankar- och avskräcka än att konkret påverka spärr- na till att försvar och kult kunde samsas, men funktionen vid infarten mot Sveahavet. att det var kultens/mötesarenans behov som Sunnerstaanläggningen utgör bara den svarade för fornborgarnas storlek. tredje kända signalen som funnits vid den här inpassagen mot Sveahavet sedan bronsåldern. Sunnersta (och Högsta) Då anlades som jag återkommer till en stor Fornborgen vid Sunnersta på södra delen av stensättning (röse?) på en ö [MUIC kapitel 6 ”Uppsalaön” har genom David Damells 14C- Bild IV:10 a] i det då mer än en km breda datering av kollagret under vallen till AD sundet. Troligtvis mot bronsålderns slut, då 105-305 av honom förlagts till yngre romersk den ö på vilken fornborgen så småningom järnålder/folkvandringstid (Damell, 1974:12). skulle byggas vuxit till en påtaglig kontroll- Det är ungefär samtidigt som åsen, på vilken komponent i sundet, anlades ett röse längst i fornborgen ligger, knöts till Uppsalahalvön. väster [MUIC kapitel 6 Bild VI:10 b]. Den Vid Kristi födelse var avståndet fortfa- geografiska utvecklingen av Sunnerstaön och rande 40-talet meter. I början av vendeltid sundet gjorde att en äldre anläggning vid [MUIC kapitel 6 Bild VI: VI:10c] hade en Sunnersta långt före sen romersk järnål- förmodligen kilometerlång sumpartad förbin- der/folkvandringstid hade varit möjlig. Idag delse utvecklats (85 % av sträckan tycks ha har sundet förvandlats till en å (Fyrisån) och legat under 2 m). Sedan borgen konstruerades röset ligger i ett villaområde [MUIC kapitel 6 eller byggdes ut några århundraden tidigare, Bild VI 10 d]. borde det alltså varit förhållandevis enkelt att hålla en ramp/kavelbro på de 40 m som ford- Fornborgar – slutsatser så långt rades för att överbrygga den vattensjuka Vilka slutsatser kan nu dras avseende forn- korridoren. borgarna/hägnaderna i Uppsalaområdet? De Damell tar upp den gamla åsväg som saknar direkt närvarosamband med boplatser, gått över borgen och har den som utgångs- grav- och boplatser eller med lokaler för punkt för parallelldiskussioner avseende vall- skärvstensvallar, skärvstenshögar, hällrist- anläggningen i Högsta, norr om Uppsala, som ningar eller skålgropar. Korrelationskoeffici- totalundersöktes under Margareta Biörnstads enterna för antalet lokaler per socken ligger ledning 1954. Damell (1974) ser för sig möj- mellan -0,03 och 0,15. Fornborgarna/häg- ligheten av ett utbyggt försvars-/tullsystem naderna var inte inlemmade i områdets äldre runt Gamla Uppsala i slutet av romersk järn- bebyggelsestruktur.

Därför Uppsala 81

Anläggningarna tycks huvudsakligen manhang uppfattats så – att majoriteten av ligga åt öster och söder i Uppsalaområdet. områdets rösen är förhållandevis unga. Något som i litteraturen tagits till intäkt för Rösens ålder kan ofta inte fastställas en principiell datering till äldre järnålder. De med större säkerhet ens efter undersökning. har nästan alltid klar militärstrategisk/revir- Fynd är sällsynta. Utan täckning gnags grav- markerande lokalisering. De är knutna till lagda och gravgåvor ned och lämnar få eller vatten och vyer. Utan bakomliggande makt- inga spår. Rösena kunde återanvändas som politiska motiv framstår de som osannolikt gravplats. Eventuella fynd kan vara sekundä- slumpmässigt lokaliserade till vad som också ra. Till detta kommer problem som gör att skulle varit militärstrategiska positioner un- många av de registrerade rösena är osäkra der långt senare tider. Vallanläggningarnas som typ. Gränsen mellan röse och stensätt- förmodade kultiska bakgrund finns dock ofta ning är flytande. Inventerarna har ibland svårt som ett möjligt element även hos fornborgar att typologiskt skilja rösen från röjningsrösen med påtaglig försvarskapacitet. Samtidigt och gamla deponeringar av avfallssten. gäller att vallanläggningarna inte sällan har När blir ett torvtäckt röse en hög? Upp- förvånansvärt stora inslag av fortifikatoriska salaområdets mest beskrivna bronsåldersröse konstruktioner. Något som bidrar till kom- – Dragbyröse 88 i Skuttunge socken med plexiteten i kategoriseringen. [För en analys hällkista – redovisas i Riksantikvarieämbetets av vallanläggningarnas lokalisering från ett anläggningsregister som hög med hällkista landskapsperspektiv – se Wall (2003)]. vid Högsta i Bälinge socken och omtalas ock- Oavsett om det gäller rena fornborgar el- så så av Ambrosiani (1968:12). Jag har valt ler vallanläggningar finns de i infartspositio- att redovisa den som röse. ner visavi Uppsalabassängen (dock ej vid in- Röselokalerna har ofta anlagts på en farter från norr) liksom visavi Rasbo – ofta plats som före yngsta bronsålder var ett far- lokaliserade på ett sätt som maximerade över- vattennära revirmarkeringsläge – men också vakningseffektivitet och revirmarkerings- ett utmärkt läge i det jordbrukslandskap som funktion under yngre brons- och äldre järnål- etablerades under järnåldern när de stora vat- der. Många har förmodligen varit observa- tenytorna sedan länge var borta. tionsplatser, som genom sina lägen successivt Det här gör det ofta svårt att enbart på utvecklats till vallanläggningar och ibland till terrängindikationer och kontext avgöra om rena fornborgar. Lägena vid makt- och byg- rösen tillhör bronsålder eller närliggande an- degränser är ibland sådana att de som nämnts läggningars normala produktionstid – vilket kan ha använts som övervakningsstöd inom ofta innebär övergången bronsålder/järnålder fjärrutbytesverksamheten. alternativt omkring Kristi födelse långt in i romersk järnålder. Röselokalerna rymmer till

en tredjedel ensamliggande rösen och har till RÖSEN en fjärdedel klassificerats som gravfält. Res- I en enkel skiss som bygger på arbeten av ten av rösena, drygt 40 % – där lokalerna till Selinge och Hyenstrand visar Bolin (1998:7) 5 % klassificeras som ”Boplatser” och ”Grav- rösenas spridning i Sverige. När det gäller och boplatser” – är vanligtvis samgrupperade Mälardalen är det i mycket bronsålderns och med en eller flera stensättningar – ofta enkla den äldre järnålderns kustbild som återspeg- runda, men också med mittblock, röseliknan- las. För Uppsalaområdet är detta emellertid de eller med ovala, kvadratiska eller tresidiga en sanning med många modifikationer. typer. Resta stenar är inte heller sällsynta. Områdets omkring 350 registrerade rö- sen på närmare 280 lokaler finns framför allt Rösen ej anknutna till boplatsområden i öster och söder, och i förhållandevis liten Korrelationskoefficienten för antalet röselo- utsträckning på vad som var bronsålderns kaler per socken/sockendel i förhållande till västliga fastland [MUIC kapitel 6 Bild VI:11]. gravfält samt resta stenar ligger på nivån 0,5. Dras gränsen för detta fastland längs Fyrisån Existerade röset redan under bronsåldern har upp till Dannemorasjön, medan socknarna de normalt inte legat i anslutning till en bo- Östuna och Husby-Långhundra hänförs till de sättning. Korrelationen mellan röselokaler södra delarna, finns ungefär en fjärdedel av och lokaler med skärvstenshögar är bara 0,12. de enskilda rösena på västra fastlandet, en Balansen inom området för rösen och skärv- fjärdedel i söder och hälften i öster. Det kan stenshögar skiljer sig starkt. Rösen har sin vara en indikation på – och har i olika sam- tyngdpunkt mot öst och syd. Skärvstenshö-

82 Därför Uppsala garna som vi sett i en diagonal från sydväst ålder (Baudou, 1959:162). Ekholm (1921:26) mot nordöst. Med boplatser och grav- och redovisar information från Finland om röse- boplatser är korrelationen svagt negativ re- förekomst hänförlig till slutet av folkvand- spektive 0,31. ringstid. Man får intrycket att rösebyggandet Rösena har en minst sagt begränsad inom Uppsalaområdet precis som kring Bot- kontakt med skålgropskulturen (korrelations- tenviken skett i vågor, om än under något koefficienten för lokaler/socken är till och andra århundraden. med negativ, -0,05). Röselokalerna samvarie- Förhållandet att rösena ofta finns längs rar i högre utsträckning med utmarksföre- vikarnas och huvudvattenvägarnas stränder teelser som fornborgar/hägnader (0,50) och överensstämmer med den som redovisas i röjningsrösen (0,44). t.ex. Gerdin (1999) vilken främst behandlar Det samlade intrycket är att rösena i en rösen i Tanums socken på Västkusten. Men hel del fall spelat en roll som inte direkt kny- där liksom inom Uppsalaområdet gör bristen ter an till vardagsbosättningen och vardags- på fynd och yngre utgrävningar att underlaget ekonomin. Om det berodde på en ökad be- för en pålitlig tidssättning är begränsad. Re- folkning och/eller en spridning av bosättning- dan på 1870-talet angav Oscar Montelius att en, föranledd av klimatförändringar som rösena huvudsakligen tillhör bronsåldern med medförde att jakt och fiske återerövrade be- fortsatt förekomst in i järnåldern (Montelius tydelse kring övergången mellan brons- och 1874:42). Hyenstrand (1981:13) anger brons- järnåldern är oklart. Påtagligt är att många rö- ålder – främst sen bronsålder – och äldre sen har kontakt med äldre stensättningar och järnålder som produktionstid för landskapen då allra mest med röseliknande stensättningar norr om Mälaren. i söder – [MUIC kapitel 6 Bild VI:12]. Kor- I Uppsalaområdet är fördelning och när- relationskoefficienten för lokaler per socken kontext sådan att det är frågan om inte hu- avseende rösen och röseliknande stensätt- vuddelen tillhör järnålder. Ekholm (1921: ningar inom hela området är 0,62. För de 24 26.) uppfattar att rösen i Uppland har en socknarna längst i söder ger koefficienten spridning som fullständigt avviker från brons- 0,77, alltså en förhållandevis jämförbar åldersfynden. Han drog slutsatsen att de till Rösen som markörer spridningsbild. stor del måste tillhöra långt senare tider. Så behöver emellertid inte alltid vara fallet. Den Baserat på gotländska Rösen inom området ofta unga klara koncentrationen kring huvudinfarterna förhållanden behandlar Tillkom rösena någorlunda samtidigt med de från öster/söder kan delvis bero på att rösena Carlsson (1983) gravar som revirmarkörer för andra anläggningarna på röselokalerna – allt- i en äldre fas ingått i medvetna revirmarke- bronsålderns bygder. så ofta århundradena efter Kristi födelse – är ringsansansatser i anslutning till säsongmäs- Petré (1984) redovisar i det intressant varför det med få undantag bara siga vistelser. linje med liknande tanke- gångar slutsatser kring finns ett röse per lokal. Är det kanske så att bronsålderns och den äld- röselokalerna inte sällan användes långt efter Stora rösen inte alltid revirmarkörer re järnålderns begrav- sin tillkomst? Eller är det som i så många I ett försök att se om Petrés idéer om rösenas nings- och bosättnings- 2 andra sammanhang frågan om en revirmar- förändrade roll – från att vara yttergränssig- struktur inom ett 75 km stort område innefattande kering? Som jag återkommer till är orsaken naler till att vara aktivitetsområdesbundna – Spånga, Lovö och Bot- troligtvis främst det senare. också kunde tänkas gälla för Uppsalaområdet kyrka i Storstockholms Rösen fungerade lika bra i skärgårdsmil- i stort, har rösen med en diameter på 15 m utkant. jö som i betes- och åkermarksmiljö. Samti- eller mer selekterats. Antagandet var att de Petré såg boplatslokaler- största rösena i princip skulle vara de äldsta na som ingående i revir- digt gäller att i många områden där rösemil- områden omgärdade av jöer ger ett äldre intryck finns också definitivt och i betydligt större utsträckning än mindre kröngravssystem (o.a.a.: sent anlagda rösen. En lokal inom Uppsala- fungera som revirmarkörer. Av det närmare 52 f.). Hypotetiskt skulle området tycks så sen att det kan ifrågasättas 50-tal som på detta sätt valdes ut, visade sig de största vara de äldsta emellertid baserat på höjdanalyser att åtmin- och fungera som revir- om den ”röseliknande” lämningen är ett röse markeringar/äganderätts- – Raä 79 Alsike ligger baserat på höjdnivån stone ett 10-tal är från järnåldern. Det finns liga dokument, signaler närmast i vikingatid. dessutom andra som Raä 32 Uppsala-Näs, om markanspråk och eta- Unga rösen är i och för sig inte ovanliga. med brätte och mittröse, vilka troligtvis till- blering. Så småningom, hör yngre bronsålder eller äldsta järnålder. när bebyggelsen etable- Går vi norrut finns rösen från järnåldern runt rats, avmattades revir- Bottniska viken. Enligt Broadbent (1983:15) Högst ett 30-tal av de rösen som är 15 m eller funktionen. I ett senare ligger deras produktionstid främst under tiden större i Uppsalaområdet kan med det här an- skede skulle mindre rösen 1350–650 BC och kring AD 500. I Gästrik- tagandet eventuellt ha fungerat som revir- närmare boplatserna ha byggts. land finns ett röse som dateras till yngre järn- markörer under hågatid eller dessförinnan.

Därför Uppsala 83

De stora rösen som det kan vara frågan Märkligt nog tycks det finnas en tendens om ligger i något av en cirkel med mittpunk- till att lokaler med fyra och fem rösen finns i ten i hågatidens ”Sveahav”. Intresseväckande skålgropsområden, vilket ej på samma sätt är att de många hällristningarna i sydväst gör gäller lokaler med tre rösen. Om det inte är halt vid en storröselinje Vänge-Västeråker/ ett slumpmässigt samband kan förklaringen Dalby [MUIC kapitel 6 Bild VI:13]. Är det ligga i att fler rösen normalt innebär en längre fråga om en revirlinje? Skulle den i så fall blomstringsperiod på platsen och därmed markera området i sydväst eller tillhörde den större sannolikhet att fånga upp skålgropskul- en maktstruktur med tyngdpunkten i Svea- turen i öster innan den upphörde. Det gäller havsbäckenet. Där saknas i stor utsträckning dock ej de två lokalerna i söder – inom Bis- rösen. kopskulla och Husby-Långhundra, där an- knytningen till hällristningar med skålgropar Ett stort rösefritt område går ner i bronsåldern. Förutom att rösenas tyngdpunkt i Uppsalaom- De mindre rösena har i stort sett samma rådet ligger åt öst och syd finns det centralt profil som de större. De kan ha varit revir- ett omkring 3 mil långt och 1 à 1,5 mil brett markörer, men har säkert (som Broadbent, band på ca 400 km2 som sammantaget bara 1983:16 och Wigren, 1987:121 ff. framför) har drygt en handfull rösen. Av dem är dess- också fungerat som markörer vid vattenleder. utom några tveksamma. Det närmast rösefria De fanns förmodligen redan under hågatid området går från Lena i norr till Alsike i eller dessförinnan och liksom de större fort- söder [MUIC kapitel 6 Bild VI:14]. satte de att produceras långt in i järnåldern. Orsaken kan delvis bero på bortodling, Av de nio lokalerna med rösen som har men förutom en möjlig avsaknad av revir- brätten eller misstänkta sådana ligger sju i markeringsbehov i maktens centrum, rör det väster och söder. De fem med utbyggnader sig framförallt om stora områden som under eller misstänkta sådana som kan antas vara bronsåldern legat under vatten eller var ogäst- yngre ligger alla utom en i nordost [MUIC vänliga moränområden. Dessutom måste hän- kapitel 6 Bild VI:15 och 15 B]. syn tas till kuststensättningarna. Röset var Rösebilden i området leder tankarna inte den enda signalgravtypen under bronsål- mot att utvecklingen kan ha skett i något av der. Som vi kommer att se är emellertid bil- en fyrstegsprocess. den för stensättningarna likartad kring Håga. Steg 1 är en landnamesäkring med signaler om fasta aktivitetsområden inom främst Utformningar och grupperingar det västliga fastlandsområdet. [Som fram- Rösen är inte åldersbestämbara via sina höjd- kommer i kapitel 8 och 11 tycks de äldsta rö- lägen. Inom Uppsalaområdet ligger de i all- sesignalerna dock tillhöra ett högre regionalt mänhet på sådan höjd att de, med ett 40-tal plan än Uppsalaområdet]. undantag, skulle kunna vara från hågatid eller I steg 2 sätts stora rösen upp vid områ- äldre. Den stora gruppen utgörs dessutom av dets huvudinfarter i öster och söder. Steg 3 mindre rösen vilka är speciellt svåra att över- innebar sedan en ny landnamerörelse i öster siktligt tidssätta. Trevande försök görs i nästa och söder under yngre bronsålder och förro- kapitel. Två tredjedelar av områdets rösen är mersk järnålder. Beroende på delområde fort- ensamrösen. Som mest finns lokaler med fem satte en mer detaljerad farleds- och revirmar- rösen. Två lokaler finns i samma område – i kering längs farlederna i öster i ett steg 4 – Rasbokil, tillsammans med skärvstenshögar eventuellt hela äldre järnåldern ut. Dessa och skålgropar. tredje och fjärde faser hade naturligt nog Flerröselokalerna återfinns ofta i äldre smärre, mer lokalt inriktade paralleller i väs- miljöer. Vilket i och för sig inte behöver ter och söder. Att avgöra rösenas funktioner innebära speciellt hög ålder. De 16 lokaler vad gäller revirmarkering och vägledning är som har 3-5 rösen finns med ett undantag inte möjligt. Den praktiska effekten omfatta- (Raä 55, Biskopskulla) i områdets östra del de båda. och ger intryck av att vara yngre än lokalerna Steg tre, då rösena ändå fick en mer lo- med 2 rösen i norr, nordväst och syd. Lokaler kal betydelse, kan i princip ses i socknarna som har två rösen i öster tycks emellertid Almunge, Rasbo, Rasbokil och Skokloster. I också ofta vara unga [MUIC kapitel 6 Bild Almunge-Marma/Uls-Väsby fanns mellan hå- VI:15 och 15 B] . gatid och sen bronsålder en sjöavsnörning med olika rösegrupper och skärvstenslokaler

84 Därför Uppsala längs stränderna – dock ej i krönlägen. Här Man talar alltså om att stensättningarna finns ett röse med brätte samt kulthus (Victor, är högliknande, röseliknande, runda, kvadra- 2002:78). Med utsikt över skilda vattenom- tiska, rektangulära, triangulära, ovala eller råden/landskapsrum ligger inom en à två ki- skeppsformiga. De kan förekomma som tre- lometer fornborgar (vallanläggningar) åt oli- uddar eller karaktäriseras som oregelbundna. ka väderstreck [MUIC kapitel 6 Bild VI:16]. eller ha konstruktionsdetaljer som mittblock, Widholm (1999:247), som baserar sina brätte, kantkedja eller kantränna. Ett övergri- analyser på förhållanden i Småland, menar att pande schema upprättades på 1960-talet av den arkeologiska litteraturen vanligtvis förut- K.G. Selinge och har sedan dess använts i sätter att begravningar i lågtekniska samhäl- många sammanhang [MUIC kapitel 6 Bild len har skett relativt nära bebodda och bruka- VI:17]. de områden. Själva gravanläggningen skulle Även om det inte finns med i Selinges inte ha uppförts mer än någon kilometer från schema skiljer beskrivningarna i Riksantikva- den bebodda platsen. Widholm ser kultiska rieämbetets anläggningsregister också på om motiv för avvikelser från detta mönster. stensättningarna är hög- eller röseliknande. Problemet är att, åtminstone i Uppsala- Vidare anges vilken form de har. Redovis- området, säsongsnäringar innebar skilda vis- ningen om stensättningen är fylld eller över- telseområden för delar av befolkningen. I torvad blir däremot mer oklar eftersom det Uppland måste alltså troligen adderas an- finns så många övergångsvarianter där inven- läggningar av rösen och stensättningar i eko- teraren blivit tvungen att använda en egen nomiska fjärrzoner eller i uppenbara signallä- terminologi. Oavsett form kan stensättningen gen. Det kan inte uteslutas att dessa i vissa omnämnas som fylld, övertorvad, delvis fall varit kenotafer om de överhuvudtaget va- fylld, fylld och övertorvad, etc. rit gravanläggningar i dagens mening. An- Jag skiljer på högliknande och röselik- lagda på centralt initiativ. Voluminösa an- nande stensättningar. Däremot tar jag inte läggningar, framförallt i säsongområden kräv- hänsyn till om stensättningarna är fyllda eller de i princip kollektiva insatser. Se exempelvis övertorvade när jag behandlar de med flack Bergström (1980:80) som annars delar Wid- profil – runda, runda med mittblock, kvadra- holms generella syn på problemställningen tiska, rektangulära, tresidiga, ovala, skepps- gravar – boplatser. formiga eller treuddar. De som karaktäriseras Som senare framgår finns inga stora som oregelbundna i redovisningen är mycket ensamstående stensättningar från hågatid få och dem har jag låtit ingå i de övriga typ- eller tidigare i områdets östra delar utom formerna beroende på mått. längst i norr. Befolkningen torde som be- I Uppsalaområdet finns totalt omkring handlats i föregående kapitel om än med 33 000 registrerade stensättningar på upp- undantag inte haft fasta bosättningsmiljöer emot 3700 lokaler. Det finns betydligt fler förrän under mellersta/yngre bronsålder. Året stensättningar från järnålder än från bronsål- förflöt även fortsättningsvis delvis i anslut- der och betydligt fler bevarade/registrerade ning till ekonomiska säsongområden. Stora från yngre järnålder än från äldre. Osäkerhe- anläggningar i dessa områden bör främst varit ten är stor när man försöker plocka ut dem av markörkaraktär. Biskopskullområdet kan som tillhör bronsåldern via beskrivningar och som anges i nästa kapitel varit något av ett kartlösningar. undantg. Stora ensamliggande stensättningar, och Anläggningar som finns i Husby Lång- stensättningar med mittblock liksom röselik- hundra, Vidbo och Odensala tyder på att där nande stensättningar tycks ofta tillhöra brons- gick den mer stadigvarande bosättningen ned ålder eller förromersk järnålder. Stensättning- i äldsta bronsålder/neolitikum. ar av skilda typer och från olika perioder kan finnas på samma lokal. Röseliknande sten-

sättningar har ibland mittblock. Anläggning- STENSÄTTNINGAR en har då klassificerats som stensättning med Stensättningar är den vanligast förekomman- mittblock. Den handfull högliknande sten- de fornlämningstypen. Mycket beroende på sättningar med mittblock som finns i området att det i princip är en beteckning för nästan har inte särskiljts på motsvarande sätt. alla gravtyper som inte är rösen eller högar. Bland de stora stensättningarna finns Det har medfört att preciserande tillägg görs, också ovalt formade och fyrhörningar. Åt- bland annat i form av utseendeattribut. minstone de senare har tidigare klassificerats

Därför Uppsala 85

som tillhöriga järnåldern. Något som inte om 26 m – i ett signalläge några hundra meter alltid visat sig stämma. I Småland finns t.ex. från Vendelåns sammanflöde med Fyrisån. rektangulära stensättningar knutna till brons- Är den från bronsålder anlades den vid Svea- ålder (Widholm 1998:104 och 134). Dessut- havets nordligaste arm. om är oklara övergångsformer dokumentera- Det kan tyckas märkligt att den ensam- de. Stensättningen Raä 491, Bondkyrko sock- liggande ovala stensättningen Raä 28 Mor- en, från bronsålderns period III-IV som är karla, långt i nordost, kan tänkas vara en 16,5 x 13 m, karaktäriseras i den arkeologiska bronsålderslämning, men den ligger i anslut- undersökningen (Rosborg 1993:6) som ore- ning till ett röjningsröseområde vid vad som gelbunden. I min redovisning är den inordnad under äldre bronsålder var stranden till en bland rektangulära stensättningar. havsvik. Lokalen med dess osäkerhet behand- Hur svårt och tveksamt det är att utan las närmare i MUIC kapitel 7. närmare undersökning lokalisera en bronsål- Samtliga större stensättningar, utom den dersstensättning kan illustreras av Raä 38 runda Raä 306 Rasbo i öster och den höglik- Danmark socken. Enligt anläggningsregistret nande Raä 44 Hjälsta längst i söder skulle av var det en rund övertorvad stensättning på 7 höjdnivåskäl kunna vara från hågatid eller m. Vid undersökningar 1990-2000, med an- äldre. Den runda stensättningen Raä 13 Dan- ledning av den nya E 4-dragningen, hittades mark kan av samma skäl ej vara äldre än tre gravar, varav en från yngre bronsålder och hågatid, snarare yngre. två från övergången yngre bronsålder/äldre De runda stensättningarna är i majoritet. järnålder – dock troligen bronsålder (Persson Runda, röseliknande och rektangulärt forma- et. al, 2002). de utgör närmare 90 % av de stora ensamma stensättningarna. Medan stora rösen finns i Stora stensättningar Uppsalaområdets östra del saknas där stora Skillnaden mellan rösen och stensättningar ensamliggande stensättningar. Stora stensätt- som hänförs till bronsåldern är ofta oklar. Så ningar är där gravfältsanknutna med undantag långt tillbaka är frågan om det är ett plund- för Raä 306 Rasbo. rat/spritt röse eller en stensättning ibland svår Över 80 % av de ensamliggande större att avgöra. Det finns lägen som framstår som stensättningarna finns på västra fastlandet, uppenbara signallägen, exempelvis Raä 429 från Viksta i norr till Balingsta i söder. Två Bondkyrko som ligger på vad som under socknar, Börje och Vänge, har åtta stora en- hågatid var en kulle på en udde i havsviken samliggande stensättningar var – ingen annan strax söder om Håga. Anläggningen är 13 m i har mer än två. Om stensättningarna överhu- diameter med kantkedja och med ett par ste- vudtaget ligger i anslutning till lerjordar är nar över meterstorlek. Den är klassificerad det främst fråga om glaciala leror. Avståndet som stensättning, men kan inte uteslutas ha till postglaciala leror är emellertid ofta kort varit ett över tiden utspritt röse. Något som i som i Vänge - Läby - Ramstaområdet. det här fallet torde ha spelat mindre roll. Stensättningarna tycks inte oväntat till- Anläggningen var väl synlig på en dramatisk höra skärvstenshögarnas och skärvstensval- höjd längs Hågadalsledens östsida. larnas värld – åtminstone någorlunda. Korre- Den definition av sörre ensamliggande lationskoefficienten mellan antalet lokaler per stensättningar jag valt, 15 m på någon socken för stora ensamliggande stensättning- ledd, är en tveksamt hård definition. Därmed ar och skärvstenshögar är 0,61. Vilket kan faller exempelvis Raä 429 Bondkyrko bort. jämföras med 0,10 i förhållande till älv- Större ensamliggande stensättningar in- kvarnslokaler (0,28 om Biskopskulla socken om Uppsalaområdet är uppemot ett femtiotal utesluts). [MUIC kapitel Bild VI:18]. Definitionen ”större ensamliggande stensättning” är emel- Fritt kring Håga lertid i det här sammanhanget en definition På liknande sätt som det i den centrala delen med viss modifikation. Fyra stora stensätt- av Uppsalaområdet endast finns en handfull ningar som delar lokal med en obetydlig rösen, har vi där också ett område som är stensättning i tidig signalmiljö eller känd slående fritt från stora ensamliggande sten- bronsåldersmiljö ingår exempelvis. Samma sättningar. Inom en radie på 3,6 km kring gäller en osäker stensättning (Raä 13 Bälinge Håga finns ingen sådan stensättning registre- – möjligtvis husgrund), och en rund på 25 m rad. Inom 5,8 km – en yta på drygt 100 km2 (Raä 94 Lena) som delar lokal med en hög finns bara en (Raä 491 Bondkyrko). Var det

86 Därför Uppsala så att när inte en gravanläggning behövdes väst är skålgropslokalerna många men sten- som revirmarkör, absorberade kultplatsen vid sättningarna jämförelsevis få och i öst råder Håga i princip alla ”medelklass-” och elitbe- omvända förhållanden. gravningar i området? Röseliknande stensättningar Markörer vid ”Uppsalaön” Röseliknande stensättningar finns på 160- Raä 491 Bondkyrko respektive Raä 42 Alsike talet lokaler. Sambandet med rösen är som var påtagliga markörer vid två av de tre hu- nämnts särskilt starkt i Uppsalaområdets Raä 42 Alsike i Kungs- vudinfarterna till centrala Uppsalaområdet – södra del. hamn är registrerad Hågaleden respektive ”Sveahavet”. Likheten med lokaliseringen av de run- som stensättning. Dock av flera tolkad som ett Raä 491 i det dåvarande gattet mellan da stensättningarna med mittblock är påtag- nedslitet/stenplundrat Lurbo fornborg och ”Uppsalaön” från period lig. Det finns dock skillnader. Korrelationen i röse. Se exempelvis III/IV hade måtten 13 x 16,5 m och låg på en antalet lokaler per socken är 0,57. De runda Damell (1983:12)]. klipprygg, om ca 3- 4 m höjd. Raä 42 Alsike i med mittblock är någorlunda jämt fördelade Kungshamn söder om fornborgen i Sunners- (dock med speciellt tät förekomst i Broby- ta, har en diameter på 30 m och låg ursprung- och Rasboområdena), men tunt företrädd i ligen på en ö mitt i infarten. Även om an- söder. De röseliknande finns också i Rasbo läggningen troligtvis är något yngre hade ön och Rasbokil (sammanlagt 29 lokaler), men vid hågatid nått en storlek på ungefär 90 x har sin tätaste förekomst i Skokloster socken 200 m. Redan vid den tiden hade också röset (19 lokaler). För båda gäller att har de kon- kunnat anläggas på 4 m höjd. Trots registre- takt med leror, är det främst glaciala leror. ringen som stensättning tolkas anläggningen De röseliknande stensättningarna tycks alltså som ett utfallet röse. i allmänhet äldre än skålgroparna som ofta ligger inne i postglaciala områden [MUIC Runda stensättningar med mittblock kapitel 6 Bild VI:19]. En skillnad mot de Fördelningen av de stora ”ensamliggande” runda med mittblock är att även om båda stensättningarna ger ett ålderdomligt intryck. typerna ofta ligger längs vattenleder, finns en De tycks normalt tillhöra mellersta bronsål- tendens till att de röseliknande i större ut- dern snarare än yngsta. Tyngdpunkten ligger sträckning legat i markörlägen. klart i väster. Runda stensättningar med mitt- Tidsmässigt tycks de haft en likartad block ger en något annan bild. Tyngdpunkten produktionstid från bronsålder långt in i äldre ligger mycket mer åt öster. Enbart Rasbo här- järnålder. Jag tycker mig dock kunna spåra en bärgerar ett 60-tal lokaler och de fem sock- viss fasförskjutning. De röseliknande skulle i narna Almunge, Alunda, Rasbo, Rasbokil och allmänhet vara något yngre än de runda med Stavby har 100 eller ungefär en tredjedel av mittblock inom de flesta delområden. Raä 7 de som finns inom Uppsalaområdet. Västeråker tycks till och med härröra från Stensättningstypen tycks ha haft sin romersk järnålder/folkvandringstid. Den till- produktionstid när bebyggelsen expanderat åt hör dock en av de anläggningar som höjdda- öster, kanske i en första omgång – i princip tabasens 50 m-pixlar har problem med. Enligt under yngre bronsålder och äldsta järnålder. kartan ligger den ca 1m högre än vad mitt Längst åt öster ännu senare. Det finns en system anger. lokal – Raä 11 Lagga – som genom läge och utgrävd kontext (borttaget kistgravfält) bör ha tillkommit väl efter Kristi födelse. De runda stensättningarna med mitt- VAD SÄGER BRONSÅL- block finns delvis i anslutning till skärvstens- DERNS LÄMNINGAR? högar (korrelationskoefficient till skärvstens- Alla dessa anläggningar är den närmaste åter- lokaler 0,55), men också till rösen i tidigare spegling vi har av områdets förhistoria. Få är utmarker och nya expansionsområden (koef- neolitiska. Under bronsåldern fick vi en rad ficient röselokaler 0,59). typer. Hällristningar, skärvstenshögar, skål- Sambandet med skålgropslokaler är gropar och en uppsjö av gravkonstruktioner svagt – korrelationskoefficienten endast 0,09. med olika utseende. Ironiskt nog är det alltså Röseliknande stensättningar och skålgropslo- döden/gravarna som i mycket skvallrar om kaler finns i och för sig i ungefär samma del- var man levde och hur området förändrades. områden, men detaljlokaliseringen skiljer sig Även om vi vet att endast en ringa del åt och frekvensen skiftar – i exempelvis syd- av de som avled gravlades i anläggningar

Därför Uppsala 87

som vi idag känner, tror vi på någon form av Vattenlederna var områdets centrala representativitet. Stora tomma svårtillgängli- blodomlopp och samtidigt inkörsporten för ga landskap kan normalt inte ha varit mer än främmande – ibland farliga element. Leder- tillfälligt använda – gravbilden återspeglar nas utnyttjande och betydelse långt utanför översiktligt någorlunda befolkningsstorlek bebodda trakter återspeglar sig i rösenas, och lokalisering. stensättningarnas och fornborgarnas lokalise- Det finns bara så många undantag. Stän- ring. Antingen de nu främst var revirmarke- digt återkommande långa säsongvistelser som ringar eller farledsmärken lade samhället/ be- ej återspeglar sig i synliga gravanläggningar. folkningen under brons- och äldsta järnålder Fjärran revirmarkeringar – kanske ofta keno- ner omfattande möda på att märka ut och tafer. Alla dessa fornborgar, som vi idag ser i kontrollera sina kommunikations- och resurs- det skick de var under järnåldern (exklusive områden. Det var betydelsefullt att i skärgår- palissader), men som förmodligen hade före- dens omvandling tidigt indikera närvaro. gångare och indikerar omfattande intressen, arbete och dödsfall fjärran från bosättningar- Skärvstenshögar och skålgropar – na. (Boplatser, Grav- och boplatser har i markeringar med ännu oklar inne- förhållande till fornborgar negativ respektive börd/laddning låg korrelation). Jordbruket blev under järnålderns lopp Upp- Förhållandet att gravar får en så fram- salaområdets basnäring. Det var den ännu in- trädande roll vid strukturanalyser beror natur- te under bronsålder. Då var boskapsskötseln i ligtvis på att det är en av de få översiktliga princip ännu bara en hörnpelare och åkerbru- och frekventa material vi har att arbeta med. ket hade ett begränsat försörjningsvärde. Från åtminstone mellersta bronsåldern och Försörjningen var mångfacetterad och framåt har vi över stora ytor ett växande antal påverkades över tiden av förändrade klimat- anläggningar som manifesterar dödens ökade förhållanden och Östersjöns salthalt. Den tra- betydelse som redskap för samhällets styr- ditionella arkeologiska jordbruksbeskrivning- ning. Det innebär då också att gravars lokali- en är inte lämpligt anpassad till områdets sering och utformning kan användas för ana- anläggningsstruktur och anläggningstyper för lys av makt och förändring. Än så länge söker att förklara utvecklingen. Den massiva skärv- jag emellertid endast få en övergripande bild stensvärlden och den i Uppsalaområdet hu- av Uppsalaområdets mer fasta utnyttjande. vudsakligen senare skålgropsvärlden finns Den maktpolitiska analysen genomförs i ka- bara med i marginalen. I stället för att söka pitel 8 och framåt. sluta gapet mellan traditionella övergripande närings- och försörjningsmodeller och an- Vattennätet gav Uppsalaområdet läggningsbilden finns en tendens att betona speciella förutsättningar och söka fördjupa förståelsen av den kultiska/ Uppsalaområdet var under äldre bronsålder rituella vittnesbörd som de materiella läm- endast fläckvis utnyttjat – se [MUIC kapitel ningarna ger. Här har också en påtaglig ut- 8 Bild VIII:9] som ungefärlig illustration. veckling ägt rum från slutet av 1990-talet och Rasbokilsområdet tycks ha utnyttjats redan framåt, bland annat när det gäller de en gång under senneolitikum medan Rasbo- och Al- närmast oförståeliga skärvstenensanläggning- mungeområdenas tidigare lämningar utom arna (se exempelvis Victor, 2007). lösfynd tycks tillhöra mellersta bronsåldern/ Om än primär när det gäller efterlämna- hågatid. Fastlandsområdet i väster och nord- de spår kan den kultiska/rituella sidan emel- väst liksom skärgårdsområdet i öster ingick lertid bara ha varit en mindre del av den värld i befolkningens försörjningsrevir. För att där försörjningen för dagen och skylet och detta skulle vara möjligt krävdes goda för- tryggheten för natten överskuggade det mes- bindelser. Något som det omfattande vatten- ta. Basen för generella sedvänjor och deras nätet levererade. Området hade genom vat- förändring måste på längre sikt sökas i lev- tensystemet en försörjningspotential för en nadsförhållandenas utveckling i bredare me- stor befolkning. Även om människorna bodde ning. relativt koncentrerat längs stränder, vikar och Under bronsåldern var försörjning och vattenleder i dess mellersta, sydvästra och sedvänjor i Uppsalaområdet i många avseen- sydöstra del var strandlängden och åtkomlig- den knutet till vad man i avvaktan på ett heten av regionen helt annorlunda än för ett bättre begrepp kan kalla en ”skärvstenshögs- fastlandsområde av motsvarande storlek. tradition”. Mycket fordrade värme – vid bo-

88 Därför Uppsala platsen eller i utnyttjade resursområden. tet förändrades och den tidigare länge stabila Skärvsten blev en påtaglig biprodukt, så strandnivån försköts kraftigt – århundrade vanlig att omhändertagande och placering efter århundrade. Stora ytor frilades centralt i inte sällan tycks reglerad. Samtidigt gäller att området. Tillgången på lämpliga beten ökade så enorma mängder bör ha producerats att starkt. Bosättningarna som tidigare låg vid endast bråkdelar lagrats i skärvstenshögar och havet flyttade dock ofta inte med det bortdra- andra registrerade skärvstensanläggningar. gande vattnet (Karlenby 1997:51). Det är Att det ändå var frågan om en tradition/ideo- rimligtvis nu som blandningen mellan mari- logi/en speciell livsstil framgår av att skärv- tim kultur och jordbrukskultur på allvar upp- stensanläggningar saknas på många håll i kommer i området – en blandning som gli- Bronsålderssverige och av att anläggningsty- dande mot jordbruket i Uppsalaområdet be- pen varierade och försvann utan att vi kan stod järnåldern igenom. peka på radikala förändringar i försörjnings- Det är också nu som starten sker för den inriktningen som motiv. Koksten och sten för maktkoncentration och struktur som skulle värmehållning liksom skörbränd avfallssten utvecklas från Kristi födelse och framåt. Att fanns överallt. Förhållandet att skärvstenshö- ha tillgång till långgrunda stränder och där- garna endast är vanliga i begränsade östliga med få del av landhöjningens markgåvor delar av Sverige har visserligen förklarats betydde mycket. Hur hade Uppsalas närom- med skillnader i geologiska förhållanden (se råde formats om det välutnyttjade Broby haft t.ex. Larsson, 1986:151) men har väl knap- långgrunda områden inpå sig och stränderna past vunnit allmän anklang. vid Gamla Uppsala stupat brant? ”Skärvstenshögstraditionen” hade sin tyngdpunkt i en bred diagonal från Viksta- Rasbokil-Rasbo i norr/nordost till Hjälsta- Fröslunda i sydväst. Även Husby-Långhund- ra - Knivstaområdet, men framför allt Almun- geområdet har skärvstensvallar som pekar på JÄRNÅLDER att områdena anknöt till denna tradition. Flest Många av de gravtyper som fanns i området skärvstenshögslokaler, med över 20 högar, under bronsålder förekommer också under finns i Börje-Broby, Börje-Ängby, Vaksala järnålder. Framför allt gällde detta de runda och Almunge. stensättningarna, men också ovala stensätt- I mitten av bronsåldern, framemot hå- ningar, fyrhörningar och skeppssättningar – gatid började ett nytt anläggningselement de sistnämnda i en helt annan omfattning än uppträda i de områden som redan tidigare ut- det fåtal som kan härledas till bronsåldern. gjort de egentliga befolkningszonerna, i Upp- Under järnåldern tillkom emellertid salaområdets mitt och i sydväst och sydost – också en rad nya anläggningstyper. Det gäller skålgroparna. Deras nära anknytning till stensträngar och olika former av stensättning- hällristningar i sydväst och sydöst, koppling ar. Variationsrikedomen var stor – triangu- till postglaciala leror och överensstämmelsen lära, hjulkorsgravar, ekergravar av olika utmed åkerbrukets vidare introduktion enligt formning, kuvertgravar, stenflak (terminologi känt pollenanalysmaterial, gör att vi troligen enligt Ekholm, 1938:84), resta stenar och har att göra med en anläggningsform med domarringar. Träkonstruktioner i form av kultisk/delvis politisk anknytning som åter- kammargravar tillkom efter Kristi födelse. speglar odlingens utveckling inom området. Senare återkom högar i olika storlekar. Grav- Det är emellertid inget enkelt samband. klot och treuddar dyker upp. Ingen större förändring av tidigare försörj- Gravarna låg inte heller ensamma. De ningssystem ägde rum – skärvsten och skärv- kombinerades och större och fler gravfält till- stenshögar producerades länge än – men en kom järnåldern igenom. Det omfattande ex- breddning. Det är inte heller frågan om att sä- perimenterandet med yttre gravformer år- desodling på allvar börjar slå igenom inom hundradena kring Kristi födelse är egentligen Uppsalaområdet, även om vi finner spår i förvånansvärd mot bakgrund av den konser- pollenananalyserna kring Sveahavet från hå- vatism och de återgångar som under förhisto- gatid. Det skulle dröja länge innan åkerbruket rien präglat gravformerna. Utvecklingen fram- fick en påtaglig betydelse. står som alltför tidig för att vara romerskinspi- Minst lika betydelsefullt är att något an- rerad, men sammanfaller väl med det utökade tagligen skedde med boskapsskötseln. Klima- kontaktnät visavi kontinenten som båtutveck-

Därför Uppsala 89

lingen gav upphov till. Någon avstämning med Stensträngarna är inte knutna till dessa nordkontinentala samtida gravformer har jag leror. De har inte utnyttjats för att inhägna dock ej gjort. åkermark utan snarare för att hålla betande djur på mindre skadliga underlag. Strängarna STENSTRÄNGAR ligger enligt jordartskartan i allmänhet på blockig mark (Det kan inte uteslutas att de i Stensträngssystem finns på Öland, Gotland, andra fall tagits bort, något som generellt inte och Östergötland samt inom Västmanland är troligt – transportkravet var alltför stort). och förmodligen anknutna kustområden i nor- Stensträngarna inom Uppsalaområdet ra Södermanland liksom inom vissa delar av ligger på sådana nivåer att samtliga kan ha Uppland (främst Attundaland) [Bild V:6]. anlagts före AD 600. Bara ett fåtal måste av Inom Uppsalaområdet är stensträngsresterna strandförskjutningsskäl tillhöra tiden efter med få undantag korta. Kristi födelse. En av dem är Raä 137 Gamla Stensträngarna har ofta kopplats till Uppsala – den enda registrerade stensträngs- romersk järnålder och folkvandringstid även lokalen från centrala Uppsalaslätten. om stenhägnader byggts ända in i modern tid. I likhet med vad Widgren noterat från Stensträngssystem från äldre järnålder har Östergötland ger fördelningen återgiven på bland annat återanvänts och kompletterats un- [MUIC kapitel 6 Bild VI: 20] intryck av att der medeltid. Nordén (1930) menar att vissa också stensträngssystemen/lämningarna i stensträngars ursprung hänförde sig till över- Uppsalaområdet på något sätt styrts av för- gången mellan brons- och järnålder. Det är hållanden med rötter i sen bronsålder och väl tveksamt om så är fallet annat än i grav- förromersk järnålder. Eftersom korrelations- sammanhang. Stensträngar tycks ha en speci- värdena snarast pekar på århundradena kring ell koppling till gravfält och till vissa sten- och efter Kristi födelse får det väl delvis ses sättningar. Widgren (1983:118) hävdar att som en sekundäreffekt av den långsamt för- även om strängsystemen tillkom under tidig ändrade geografiska nyttjandekontinuiteten, romersk järnålder, skedde det inom ramen för och delvis som en följd av att rösen inom en under bronsåldern etablerad struktur. I Uppsalaområdet i stor utsträckning tillhör Widgren (1998:292 f.) återkommer han till järnåldern. detta efter att ha fortsatt sina analyser i Norr- köpingsområdet. Ett försök att tidsmässigt koppla sten- RUNDA STENSÄTTNINGAR strängarna till andra fornlämningstyper inom OCH RESTA STENAR Uppsalaområdet visar att den största sam- Den runda stensättningen är den vanligaste stämmigheten finns när det gäller röseliknan- gravtypen och har förekommit åtminstone de stensättningar (korrelation med registrera- från bronsålder in i tidig medeltid. Exklusive de lokaler per socken = 0,68), resta stenar röseliknande och högliknande stensättningar (0,65) och rektangulära stensättningar (0,63). finns de registrerade på ca 3 300 lokaler i Även runda – med eller utan mittblock – kva- Uppsalaområdet. Tar man inte hänsyn till den dratiska, och höglika stensättningar, liksom osäkerhet inventerarna relativt ofta ger ut- rösen och fornborgar/hägnader visar likheter i tryck för när antalet runda stensättningar på fördelningsbild (korrelation 0,55 - 0,38). en lokal anges, finns ca 29 tusen anläggning- Gravfält (0,55). Även röjningsrösena (korre- ar registrerade. lation 0,37) visar spår av viss överensstäm- De förekommer som fyllda och över- melse även om de liksom rösena har en loka- torvade och i olika mellanvarianter. Det finns lisering nord/nordöst som förefaller yngre än många lokaler med över 100 runda stensätt- stensträngsystemens lokaliseing [MUIC kapi- ningar och nio stycken med en diameter på tel 6 Bild VI:20]. 20 m [MUIC kapitel 6 Bild VI:22]. Stensträngarna inom Uppsalaområdet Omfattning och likheter försvårar klar- har ingen god överensstämmelse med skål- läggandet av den tidsmässiga tillhörigheten. gropar (korrelation 0,01) och skeppsformiga Förhållandet att korrelationen med gravfälten stensättningar (korrelation 0,04) och är sys- vad gäller antalet lokaler per socken/socken- tematiskt placerade utanför, men i anslutning del är 0,93 gör det ändå ganska klart att de till postglaciala leror. Se [MUIC kapitel 6 runda stensättningarna i stor utsträckning till- Bild VI:21] – ett utsnitt från Rasboområdet). hör järnåldern. Lägger vi sedan till den bild vi har om fördelningen genom att granska höjd-

90 Därför Uppsala nivåer och vad vi vet genom undersökningar, tycks i varje fall inom Uppsalaområdet detta i blir vi något klokare. Det är uppenbart att vi så fall inte så mycket bero på att man under på grund av höjdnivåerna har en stor mängd äldre järnåldern lade gravfälten högt, utan på lokaler, framför allt i södra delen av området att de ofta anlades längs vikar och vattendrag hänförlig till yngre järnålder. Med den täta som därefter strandförskjutning och tiden er- närvaro som finns, bland annat upp till Ven- satt med brukbar jord vilken under yngre del, kan vidare antas att de runda stensätt- järnålder och medeltid blev betes- och åker- ningarna främst tillhör denna period. mark. Som angivits användes ju också ler- Många stensättningar tillkom emellertid marker för bosättning – om än i minskad redan under äldre järnålder. Ett sätt att lokali- omfattning från övergången mellan äldre och sera dessa är att se i vilket sällskap de finns. yngre järnålder. Almgren (1912: 334 ff.) och många andra har En inläggning av trekantiga stensätt- pekat på de triangulära stensättningarna som ningar och resta stenar visar att även om de tillhörig den äldre järnåldersmiljön. Utgräv- förekommer glesare än runda stensättningar, ningar inom området som stöder detta är har de ungefär samma rumsliga fördelning exempelvis Gödåker [Ekholm (1927), Härin- [MUIC kapitel 6 Bild VI:23]. Detta korre- ge (1991)] och Dragby (Gräslund, 1961). sponderar väl med vad också Hyenstrand (o.a.a.) anför. Resta stenar Med undantag för de två trekantiga sten- En annan anläggningstyp med delvis liknande sättningarna vid Raä 32 Vendel, saknas i inplacering är de resta stenarna. Hyenstrand princip tecken på gravläggning från äldre (1981:14) menar att de kan hänföras till ro- järnålder norr om Viksta. Det stämmer med mersk järnålder och folkvandringstid. Ensam- Seilers (2001:132) iakttagelser och slutsatser. stående stora centralt placerade resta stenar Även om många av de runda stensättningarna på gravar kan emellertid också vara från yng- inom Uppsalaområdet tillhör yngre järnålder re järnålder (Petré 1984b:37 f.). finns de, med undantag för i Vendel och Resta stenar som konstruktionsdetaljer i kanske i Morkarla, i de flesta områden som gravar – exempelvis på kvadratiska och rek- varit bebodda före folkvandringstid. tangulära stensättningar, kan vara från vi- De resta stenarna som generellt kan spå- kingatid. Raä 69 Västeråker, där en närmast ras ända till övergången neolitikum/brons- kvadratisk stensättning redovisas med en ålder (Petré 1984:38) är liksom gravkloten eventuell rest sten i mitten, ligger på en nivå värda en drapa. Inom Uppsalaområdet finns som bör placera dess anläggande till och med drygt 1000 resta stenar på omkring 320 loka- efter järnåldern. Om de resta stenarna inte ler [MUIC kapitel 6 Bild VI:25]. De är av ingår i gravkonstruktioner vill Bennett (1987: varierande storlek, utseende och stenart samt 52) lägga dem tidigare än folkvandringstid förekommer i skilda kontexter och från skilda och förknippar dem främst med gravfält från tider. På vissa lokaler är de vanligare än på omkring Kristi födelse. Price & Wikborg andra. Raä 22 Danmark redovisar 70-90 ste- (1998:49 ff.) har en redovisande översikt av- nar 0,5-1,6 m höga – många är dock osäkra. seende typens tidsdjup. Ambrosiani (1964:64) ser variationer i Gravklot gravformerna som karaktäristisk för äldre Gravkloten är drygt 60. De tycks inom om- järnålder. Han hävdar att om ett undersökt rådet bara finnas kvar i originalmiljö på runda gravfält kan dateras till äldre järnålder före- stensättningar. I ett fall dock på en utbygg- kommer alltid en stor variation av rösen och nad från en hög. Gravkloten tillhör främst skilda stensättningsformer även om runda folkvandringstid/vendeltid. De finns främst i stensättningar ofta utgör hälften eller mer av Mälarlandskapen, men också på Gotland och anläggningarna. Han anger vidare (o.a.a.: 68) i enstaka fall i Hälsingland och i Småland att gravfälten från äldre järnålder ofta har ett (Sundquist, 1953:118). Tidsdjupet är stort. annat läge än de från yngre järnålder. Bennett (1987:51) anger yngre romersk järn- Under äldre järnålder skulle enligt ho- ålder samt vendel- och vikingatid. nom högre belägna marker ha utnyttjats, Gravkloten är förvånansvärt koncentre- framför allt åsarna. Den yngre järnålderns rade. En tredjedel av områdets klot finns i gravfält skulle vanligtvis ligga på morän- Ärentuna socken och ytterligare en tredjedel i backar och impediment inom den odlingsbara Vidbo och Östuna socknar. Raä 169 Ärentuna jorden. Så vitt jag kan se av mitt kartmaterial har 14 stensättningar med klotformade mitt-

Därför Uppsala 91

stenar (0,2-0,8 m vida och 0,1-0,3 m höga) många högar som egentligen har funnits är och en stensättning med två klot. svårt att bedöma. 10 000? 20 000? Bara i Sådana här redovisningar är sällan kom- Gamla Uppsala och Ultuna har sammantaget pletta. I detta fall ingår inte det klot dekorerad storleksordningen tvåtusen försvunnit (se med hästar som hittades på klosterplatsen i Duczko 1993:14 och von Post 1875: XIII). Uppsala stad [MUIC kapitel 6 Bild VI:24]. Byggandet av högarna har krävt tillgång Det finns många frågetecken när det till etablerade betesmarker och därmed i stor gäller spridningen av resta stenar och grav- utsträckning skett under yngre järnålder. klot inom Uppsalaområdet. Varför har t.ex. Även om seden med torvtäckta stensättningar Balingsta och Vänge socknar med sina be- går långt ned i bronsålder är materialbehovet byggelsetraditioner bara en rest sten vardera av en annan storleksordning när det gäller och inga gravklot? Är de bortodlade, eller högar. Det var ingen lokal sed, varken i tiden finns andra mer strukturella förklaringar hän- eller i rummet. förliga till övergången mellan äldre och yngre Det ligger nära till hands att anta att järnålder? Vad ligger bakom den märkliga expansionen av högar under folkvandringstid/ spridningen av gravkloten med deras 60 % - vendeltid var manifestationer med internatio- iga koncentration till tre så skilda socknar nell bakgrund under en turbulent tid då nya som Ärentuna, Östuna och Vidbo? generationer sökte legitimera sin ställning genom band med etablerade och beundrade förfäder. Uppsalaområdet var också lämpat HÖGAR för att i relativt stor omfattning återuppliva Så länge det har funnits intresse för Uppsala- den högkultur som en gång funnits i Syd- områdets förhistoria har de stora högarna stått skandinavien under äldre bronsålder. Yngre i centrum. De har förknippats med makt och järnålder i Uppsalaområdet var de stora be- dolda rikedomar. Ibland med inneboende och tesmarkernas tid liksom det varit under övernaturliga krafter. Den moderna utgräv- bronsåldern i Sydskandinavien Strandför- ningsarkeologins stora ouvertyr på 1840-talet skjutningen under yngre bronsålder och äldre avsåg ju också kungshögarna i Gamla Uppsala. järnålder hade först skapat strandbeten sedan Stora högar har förekommit i tre vågor stora gräsvallar. Det är ingen slump att Upp- i Sverige – under äldre bronsålder/hågatid, land är speciellt när det gäller stora högar från äldre romersk järnålder till vendeltid och under järnålder. under vikingatid. Enligt Bratt (1996:18) upp-

fördes ca 40 % av alla högar under 900-talet. Storhögar och Kungshögar Diskussioner har förts om att högarna åter- Uppland har ca 170 storhögar (högar med en speglar krigiska perioder – perioder då makt basdiameter om minst 20 meter), vilket utgör och normer mer än vanligt byggde på vapen, hälften av det totala antalet i Sverige. (Silver, räder och väpnad kamp. 1996:56). Uppsalaområdet har ett 70-tal. Av De allra största högarna uppges ofta dessa är 10-talet så kallade kungshögar (järn- hänförliga till folkvandringstid (Silver, 1996: åldershögar med en basdiameter på 30 m eller 57) – något som kan ifrågasättas och som mer). Osäkerheten beror inte bara på om diskuteras i kapitel 10. Högarna framstår som hågahögens storlek trots allt kan tillmätas en förevigade symboler av makt och legitimitet. eventuell tillbyggnad under järnåldern, utan Steuer (1982) hävdar i sin merovingerstudie också på att de tre stora äldre högarna sydväst att storhögsbyggandet skall tolkas som ett sätt om Västhögen på högåsen i Gamla Uppsala att hävda rättmätighet i politiskt osäkra lägen. tycks ha en basdiameter på 25-30 meter och Den regim/de arvingar som satt säkert i sa- eventuellt skulle tillkomma. De undersöktes deln behövde inte sådana manifestationer. förmodligen av Hildebrand 1846/47 (Duczko, Vad än motivet var i det enskilda fallet 1996:60). Dessutom gäller att flera nu bortod- är det uppenbart att sedvänjan att med torv lade storhögar är kända. Någon eller några och jord bygga högar med en diameter från kan ha haft mått som kvalificerar för begrep- några upp till 70-talet meter vann anklang i pet ”kungshög”. Uppsalaområdet. Över 3200 högar på mer än Bland ”varierade” och stora gravfält 1100 lokaler finns registrerade [MUIC kapi- med olika typer av stensättningar, och i prin- tel 6 Bild VI:26]. Bälinge socken har ett 70- cip bedömda att vara från äldre järnålder tal, Rasbo och Skuttunge ett 60-tal samt Bör- finns inte sällan en hög. Är det ”ättefadern” je och Vendel ett 50-tal lokaler vardera. Hur eller var graven en anpassning till den dödes

92 Därför Uppsala samhällsställning, och att bara personer med derlag jag utnyttjat är speciellt vaga när det särskilt hög status under slutet av äldre järn- gäller denna stensättningstyp som är nära ålder kunde begravas i hög? Med lite god associerad med högen som gravform. Korre- vilja tycks i så fall många bygder kunnat lationen mellan högar och högliknande sten- producera åtminstone en person som fyllde sättningar när det gäller lokaler per socken/ kriterierna och höjt gravfältets anseende. Det sockendel är 0,78. Det är alltså frågan om kan också varit så att formandet av ett grav- gravformer med relativt likartad förekomst. fält fordrade en respektabel/storslagen inled- Högliknande stensättningar är ofta ning för att utvecklas. Det skulle i så fall gravfältsanknutna. Gravtypen och gravfält märkligt nog innebära att fältets äldsta grav är per socken/sockendel i Uppsalaområdet har en hög – eller en ”ulv i fårakläder” – ett torv- en korrelation på 0,74. Typen har en förhål- täckt röse. landevis lång produktionstid. Åtminstone tre På det vikingatida Järvstagravfältet i högliknande stensättningar har brätten – Raä Gävleområdet ligger fältets största lämning – 85 Balingsta, Raä 44 Hjälsta och Raä 23 en hög på drygt 15 m – mitt på gravfältet. Jumkil – och kan misstänkas gå långt ner i Baudou (1965:52) kommenterar detta med att äldre järnålder. Samtidigt finns det till skill- det finns exempel på en största och samtidigt nad mot högarna, ingen lokal med högliknan- äldsta grav i mitten av forntida gravfält. Hö- de stensättning som ligger lägre än havsnivån gen var dock ej undersökt och dess ålder vid Kristi födelse. Mycket tyder på att medan okänd. högarna byggdes järnåldern ut, upphörde Biuw (1992:250) hänvisar till en stenci- produktionen av de högliknande stensättning- lerad C- uppsats av Ingvar Röjder som be- arna under vendeltid. I varje fall anlades inga handlar nio totalundersökta gravfält från Sö- sådana som bevarats längs havsvikarnas dermanland och Uppland där slutsatsen är att stränder under yngre järnålder. det varierade gravfältet speglar ett starkt Höglika stensättningar finns översiktligt skiktat samhälle, vilket påverkade gravarnas lokaliserade i något som närmast påminner utformning. om kluster – i Vendel/Vikstaområdet, i Ären- tuna socken, i Bälinge/Jumkil/Åkerbyområ- det, i Vänge, Vaksala, Rasbo och Östuna ALLA DESSA socknar samt på bägge sidor om vattnet i STENSÄTTNINGAR Dalby/Skoklosterområdet i söder. Även om runda stensättningar och högar är Associationer uppkommer om ett mode, de vanligaste gravtyperna under järnåldern kanske påbörjat under yngre romersk järnål- inom området, finns det en uppsjö av andra der och avslutat under vendeltid – en mindre typer. Det är främst flacka stensättningar – torvkrävande variant av elitens storhögar. De fyllda eller övertorvade som inte är direkt största högliknande stensättningarna i områ- runda. Det finns också andra. det når emellertid inte upp till definitionen på en storhög. De är 10-18 m i basdiameter och Den höglika stensättningen finns på drygt 15-talet lokaler [MUIC kapitel Det finns en typ som ofta lyfts fram i anlägg- 6 Bild VI:27]. ningsregistret men som inte finns med i Även om högliknande stensättningar Selinges bildschema [MUIC kapitel 6 Bild finns i områdets östra delar – t.ex. i Funbo, VI:17] – den höglika stensättningen. En mel- Rasbo och Stavby socknar – saknas de stora, lanform mellan den flacka övertorvade sten- En tänkbar förklaring är att eftersom de inte sättningen och högen. Den kan sägas vara användes som fjärr- eller farledssignaler, var parallellen till den tidigare behandlade röse- de lokalt bekostade och återspeglar därmed liknande stensättningen som är en mellan- den lokala elitens uppgång och fördelning. form mellan röset och den fyllda flacka sten- Det största välståndet fanns under romar- och sättningen. Ibland har inventerarna svårt att folkvandringstid ännu inte i öster. avgöra om det är frågan om en högliknande stensättning eller resterna av en hög. I ett fall Rektangulära och kvadratiska sten- (Raä 23 Vendel) anges att gravfältet har 20 sättningar högar eller högliknande stensättningar. Rektangulära och kvadratiska stensättningar Det finns ca 300 lokaler med höglik- är, liksom högar och runda stensättningar, nande stensättningar inom Uppsalaområdet, gravtyper som åtminstone till och från an- med ungefär 6-700 anläggningar. De textun- vänts från bronsålder till medeltid.

Därför Uppsala 93

Widholm (1999:253) ser bronsålderns Hyenstrand (1981:15) anger att under- rektangulära stensättningar som speciella. De sökningar av närmare 150 rektangulära sten- skulle ha förekommit på större samlings- och sättningar i Uppland redovisats. Huvuddelen kultplatser. Liksom i av honom anförd littera- anges i princip vara från sen järnålder och tur associerar han formen med dödshusen, orienterade i öst-västlig riktning. Förhållandet dvs. samma ”husets idé” som tagits upp avse- att korrelationen per socken för resta stenar ende husurnorna och som också Victor och rektangulära stensättningar är så pass hög (2002) refererar till som bakgrund för brons- som 0,80 indikerar ändå att de rektangulära ålderns dödshus. stensättningarna också hade en roll i den Rektangulära och kvadratiska stensätt- äldre järnålderns gravmiljöer. ningar förekommer på varierade gravfält under äldre järnålder. De återfinns också under Kvadratiska stensättningar vikingatid, in i äldre medeltid. Då inte sällan i Kvadratiska stensättningar är som angivits grupper. Det rör sig om skelettgravar, orien- betydligt färre än rektangulära. Normalt finns terade i öst - västlig riktning indikerande en endast en per lokal eller kanske några få. Fler trolig kristen anslutning. De rektangulära än nio finns endast på tre platser. Av dessa stensättningarna ersatte i varierande utsträck- har Raä 119 Alunda 30-talet anläggningar. ning gravhögarna. Där finns också 115 runda stensättningar, 1 Utseendemässigt associerade är de så oval (osäker), 2 domarringar (osäkra) och 2 kallade tarandgravarna som förekommer på resta stenar – alltså förmodligen ett gravfält båda sidor Östersjön från yngre bronsålder med rötter i äldre järnålder trots de många till romersk järnålder. De förekommer som kvadratiska stensättningarna. Dessa finns komplex i öst-västlig riktning av kopplade annars förutom i syd bland annat i Vänge, celler orienterade i nord-sydlig riktning. Feldt Vaksala och Stavby. De två till storleken (2003:19) kopplar deras ursprung till den absolut största anläggningarna finns i Ramsta yngre bronsålderns och äldsta järnålderns socken (Bragby) – med 19 respektive 20 m i nordbaltiska kulturgemenskap även om de sida. Det kända Bragbysvärdet har inte hittats normalt hänförs till romersk järnålder. Inga i ett fattigt marginalområde (Ekholm 1921: tarandgravar är ännu identifierade inom Upp- 12, Knape 1996:41). salaområdet. Kvadratiska stensättningar har kontakt Mindre än 500 lokaler med rektangulära med tresidiga [MUIC kapitel 6 Bild VI:29]. stensättningar och hälften så många kvadra- Korrelationskoefficienten för lokaler per tiska är registrerade i området. Det innebär socken för typerna är 0,73. Deras spridnings- närmare 1800 rektangulära och ungefär en bild stämmer i viss mån med resta stenar fjärdedel så många kvadratiska. (korrelationskoefficient 0,61). Den begränsa- De rektangulära stensättningslokalerna de förekomsten i norr – [Raä 153 Vendel som [MUIC kapitel 6 Bild VI:28] finns i och för är en urnegrav från folkvandringstid (Seiler sig inom det ”traditionella” anläggningsom- 2001, del 2:73) och är närmare redovisad i rådet, men de är förvånansvärt få i norr och Bennet (1987:78 ff.) är ett av få exempel] – nordost. Eventuellt beroende på att dessa ger intryck av att anläggningstypen i princip delområden inte var nämnvärt bebyggda upphörde med äldre järnålder, även om de under de varierade gravfältens tid (äldre järn- liksom de rektangulära stensättningarna på ålder) och att vad vi ser i så fall är effekten nytt dök upp under slutet av vikingatid (Ben- av den sista modevågen – vikingatid/äldsta net 1987:22). medeltid. De kvadratiska stensättningslokalerna I Rasbo socken, som har lokaler från täcker rumsligt ungefär samma områden som äldre järnålder och senare, finns närmare 50- de rektangulära – om än glesare. När det gäll- talet lokaler registrerade. Där finns också två er Stavby-Alundaområdet i nordöst, är emel- av de 10-15 lokaler som har 20 eller fler rek- lertid tätheten ungefär densamma. Hur kan tangulära stensättningar. De övriga finns i detta förklaras? Kanske med att det kan vara Börje socken eller längre söderut. en följd av en vikingatida/tidig medeltida ex- Det finns fyra rektangulära stensätt- pansion mot periferin med många rektangulä- ningar som är 20 m eller mer inom området. ra stensättningar som följd. Frågan är bara En är dock tveksam – Raä 13 Bälinge, Högs- varför vi i så fall inte ser samma gravformer i ta. Raä 63 Vänge, är 33 m lång. Vendelområdet.

94 Därför Uppsala Ovala och skeppsformiga anläggningstid längre tillbaka än folkvand- stensättningar ringstid/yngre romersk järnålder. Två stensättningstyper där det ligger nära till Inom Uppsalaområdet måste tidsaspek- hands att se beröringsgrunder är ovala och ten delvis ifrågasättas. Visserligen tillhör skeppsformiga. Den ovala formen associeras många skeppsformade stensättningar yngre ju lätt till båtformen. Sambandet – om det järnålder. Raä 3, 105 och 216 Vendel är kan- överhuvudtaget finns – är emellertid begrän- didater, liksom Raä 21 Holm (Enligt Dybeck sat och komplext. Spridningsmässigt finns en med flera skall en skeppssättning ha funnits i korrelationskoefficient på lokaler per socken/ en åkerkant nära Wallby gamla tomt). Vidare sockendel på endast 0,46. finns skeppsformade stensättningar i Stavby socken på gravfält som har drag av yngre Ovala stensättningar järnålder. Det är emellertid i princip fråga om Den ovala stensättningen tycks ha produce- anläggningar i periferin. Av 50-talet skepps- rats nästan lika länge som den rektangulära. sättningslokaler är 30-talet gravfält och 10- Från bronsålder till yngre järnålder. Det finns talet grav- och boplatsområden. omkring 75 stycken registrerade på 64 lokaler [MUIC kapitel 6 Bild VI:30]. Tre lokaler har Skeppsformiga stensättningar ofta från tre anläggningar. De återfinns i Viksta, Vak- äldre järnålder sala och Lena. Den största anläggningen är Förhållandet att skeppsformiga stensättningar 22 m lång och ligger ensam i Fröslunda, ligger i gravfält behöver inte innebära att de Örsundsbro. Under mellersta bronsåldern låg måste tillhöra yngre järnålder. 30 % av de platsen på en udde mot havet. Även om de skeppsformiga stensättningar som Wigren flesta har en lokalisering som tyder på att (1987:48) hänför till bronsålder i Söderman- äldre järnålder är anläggningstiden finns det land ligger i gravfält. Werner (2003:261) har andra, exempelvis Raä 5 Holm, som ligger på en liknande syn och förknippar närmare 30 % en så låg nivå att de tillhör vendel- eller vi- av Södermanlands omkring 220 stenskepp kingatid. med bronsålder – och då till yngre bronsål- der, även om han inte utesluter äldre möjlig- Skeppsformiga stensättningar heter. Hans inställning till åldern på anlägg- De skeppsformiga stensättningarna är på ningarna är att de kan bedömas kontextan- många håll i Sverige förknippade med brons- knutet, men att Raä-indelningen kan leda fel. ålder. Diskussioner om osäkra neolitiska an- Raä 166 Vendel som ligger på krönet av läggningar förekommer. Skeppsformiga sten- Uppsalaåsen är undersökt men saknade da- sättningar från äldre bronsålder har täckts av terbara fynd. Den tolkas av Seiler (2001:119) hög eller röse (Werner 2003). Jag får associa- som en sannolik bronsåldersanläggning. Alm- tioner till hällkistornas övertäckning. gren (1912:336) uppfattar frånvaron av fynd i I Uppland har de skeppsformiga sten- utgrävda skeppssättningar som tecken på att sättningarna setts som relativt unga. Hyen- de är kenotafer. Problematiken kring de mer strand (1981:16 och 1984:62) hänför dem eller mindre fyndtomma anläggningarna från främst till yngre järnålder. Han anger dock att brons- och järnålder är emellertid svår. Vi är skeppssättningarna i Mälarregionen förekom- låsta vid kristendomens normvärld och har mer i två skilda topografiska och kronologis- begränsad kunskap om andra infallsvinklar. ka sammanhang – antingen i anslutning till Se exempelvis Kaliff (2007). rösen eller andra anläggningar av bronsål- Som angivits tidigare är de skeppsfor- derstyp eller på gravfält av yngre järnålders- miga stensättningarnas lokalisering inom karaktär. De äldre miljöerna skulle finnas i området närmast inverterad mot hällristning- mer höglänta områden medan de yngre är arnas. Hällristningarna finns främst i sydväst lokaliserade till lägre liggande områden. I och de skeppsformiga stensättningarna i början av 1980-talet fanns det emellertid en- huvudsak centralt och mot norr och nordost. ligt honom ingen anläggning i Mälarregionen Endast ett ringa antal finns i söder. Skepps- som säkert kunde hänföras till äldre järnålder. sättningarna ingår i de gamla miljöerna upp- Almgrens iakttagelser och resonemang emot Jumkil, i Björklingeområdet, i Rasbokil, (1912:335 ff.) avseende förhållanden kring Rasbo och Husby Långhundra. vissa skeppssättningar i Alunda hade dock Många är samgrupperade med anlägg- byggt upp antagandet om att så skulle kunna ningar, och har en geografisk fördelningsbild, vara fallet. Almgren lade emellertid inte deras som gör det svårt att tro att de inte relativt

Därför Uppsala 95

ofta tillhör äldre järnålder – och i enstaka fall Treuddar kanske också bronsålder. En hel del av an- Den sista gravformen jag tänker ta upp i det läggningarna är osäkra, men en stor del av det här sammanhanget är treudden – en triangulär drygt 70-tal som är registrerade inom områ- stensättning med konkava sidor. Trots att den det – med eller utan frågetecken – finns i är speciell och omnämns i så många sam- anslutning till rösen, skärvstenshögar, runda manhang är bakgrunden oklar. Hyenstrand stensättningar med mittblock, stensträngar (1984:79) anger att ett 50-tal undersökts i och resta stenar, se (bilaga 12). Det finns Uppland utan att lämna daterbara fynd. Han normalt bara en skeppsformig stensättning menar att de sammanhang i vilka de före- per lokal. På nio lokaler finns det emellertid kommer ändå entydigt visar på yngre järnål- fler än en – upp till sex på samma lokal der och i vissa fall på folkvandringstid. I and- [MUIC kapitel 6 Bild VI:31]. ra landskap, exempelvis i Östergötland skulle Av bilden framgår att vendeltidens och de förmodligen vara äldre. vikingatidens båtgravar från Vendel i norr till I Uppsalaområdet finns närmare 40- Tuna i Alsike i söder i stort sett ligger på en talet säkra eller osäkra treuddar registrerade central linje inom de skeppsformiga stensätt- [MUIC kapitel 6 Bild VI:32]. Tre fjärdedelar ningarnas spridningsområde. Undantagandes är ensamma. På två lokaler finns 2 och Raä Vendel dock ej i nämnvärd anslutning. 53 Funbo har hela 5 treuddar. Den största Genomsnittligt antal registrerade an- treudden Raä 3 Vendel – med 29 m sida – läggningar av olika typ per skeppssättnings- ligger i anslutning till Ottarshögen. Annars lokal i Uppsalaområdet är 39 stycken. Av har treuddarna inom området inte någon drygt 2 000 anläggningar på lokaler där såda- speciell anknytning till storhögar vilket före- na stensättningar förekommer, är endast 110 kommer på andra håll. Endast en treudd finns högar – någon eventuellt med brätte. 76 av i anknytning till en storhög – Raä 68 Funbo. dessa högar finns på fyra lokaler med 440 Treuddarna finns registrerade på drygt registrerade anläggningar. 39 skeppssätt- 30-talet lokaler. 24 av dessa är eller har tidi- ningslokaler saknar högar. 13 lokaler har 25 gare varit gravfält. 3 finns på Grav- och bo- rösen, 13 har en eller flera skärvstenshögar platsområden. På treuddslokalerna i området och 13 har runda stensättningar med mitt- finns sammantaget ca 850 anläggningar. Av block (Det är då ibland fråga om samma dem är 620 runda stensättningar och ett 60-tal lokaler, ibland inte). Det finns flera lokaler högar. Här avviker området mot vad Hyen- som härbärgerar stensträngar och röseliknan- strand (o.a.a.) anger. En tredjedel av alla de stensättningar. Dessutom gäller att på höggravfält i Stockholms län med minst 100 närmare 10-talet lokaler finns resta stenar. registrerade fornlämningar har treuddar. I Det är alltså frågan om miljöer där Uppsalaområdet finns bara ett gravfält av den anläggningarna kan ha tillkommit från åtmin- storleken som har en treudd – Raä 53 Funbo. stone övergången bronsålder/järnålder ända Påtagligt är emellertid att treuddar gärna in i vikingatid. Såväl lokalisering som kontext anlagts i gamla bosättning- och gravmiljöer. indikerar emellertid att tyngdpunkten för Tre treuddar på Grav- och boplatsområden skeppsformiga stensättningar inom Uppsala- liksom åtminstone ytterligare två är överlag- området ligger i äldre järnålder. rade äldre anläggningar. Anläggningsmiljön på lokaler där det Även om treuddar i princip tillhör yngre finns skeppsformiga stensättningar påminner järnålder, finns det också kandidater för ett ofta om den Äijä (1994) redovisar i Skär- något äldre ursprung, exempelvis Raä 102 gårdsstad i Österåker socken, från yngre Gamla Uppsala, men knappast någon äldre än bronsålder och äldsta järnålder, med rösen folkvandringstid. Enligt Bennett (1987:72) och röseliknande stensättningar, stensättning- skulle vikingatida treuddar i allmänhet vara ar, korta stensträngar och skeppsformiga större än de äldre från yngre romersk järnål- stensättningar. Detta har viss betydelse för der/folkvandringstid. Av treuddarna inom uppfattningen om i vilken relativt ålderdom- Uppsalaområdet har närmare 10-talet mer än lig näringsmiljö de tillkommit. Pollenanaly- 10 meters sida. De finns i ”periferin”. I serna vid Skärgårdsstad gav inga säkra indi- Almunge, Hjälsta, Kulla och Vendel socknar. kationer vare sig på odling eller på betesgång. Men också i Tensta, Uppsala-Näs och Vaksa- Boplatsernas läge vid strandkanten indikera- la socknar. Vid Raä 12 Kulla finns två på 20 de att maritima resurser hade stor betydelse respektive 24 m. för försörjningen i området.

96 Därför Uppsala Inte tecken på ett administrativt system. Tabell VI:1 Fördelning av treuddar inom Ibland diskuteras den jämna spridningsbild Uppsalaområdet* som på vissa håll kan noteras när det gäller Antal sock- Antal lokaler Antal anlägg- treuddar. När det gäller Uppsalaområdet finns nar ningar treuddarna inom 20 av områdets 58 behand- 38 0 0 lade socknar/sockendelar. Sex socknar/sock- 9 9 10 endelar har två lokaler. Funbo, Tensta, Ven- 7 14 16-17 del och Ärentuna har tre lokaler. Socknarna 4 12 16 Funbo, Danmark, Kulla, Tensta, Vendel och 58 35 42-43 Ärentuna har drygt hälften av områdets tre- *) Inklusive osäkra och ej år 2000 registrerade treuddar vid Raä 100 Danmark och Raä 28 Vendel uddar. Tanken att platser med treuddar ingått i en regionalt närmast yttäckande administra- som hederstecken. Kanske mest känd från Ibn tivt system kan därmed avföras. Fadlans skildring av en rusisk hövdings be- Ett alternativ är att de har att göra med gravning vid Volga. Men även i andra sam- någon form av kommandon/strategisk lokali- manhang anges att man rest staven – den sering av trupp. Det tycks i förstone emeller- stora, till hederstecken (runstenarna U225, tid saknas treuddar för att detta skall vara U226 vid Arkils tingsstad, Vallentunasjön). övertygande – längs Husby-Långhundraleden

– med undantag för de som hittats vid Dan- markby gravfält (Wexell 1993:142).

Alla andra infartsleder liksom det centrala området har dock treuddar. En eller flera anläggningar längs Långhundraleden kan VAD SÄGER JÄRN- naturligtvis ha försvunnit eller ännu ej lokali- ÅLDERNS LÄMNINGAR serats, och till dess att de påvisas kan det ju Försök att klarlägga områdets användning vara en slump. Som framkommer i kapitel 10 utifrån fornlämningar och att påvisa hur det är så knappast fallet – tvärtom. geografiskt utnyttjandet i Uppsalaområdet Det är slående hur treuddarna tycks an- förändrades har gett delvis svårtgenomträng- knutna till glaciala leror. Den typen av bind- lig basinformation. Väsentligt är emellertid ning favoriserades ju under bronsålder och att för åldersbestämning och tolkning av äldsta järnålder. Så frågan är – beror överlag- strukturerna gäller delvis lokala förutsätt- ringarna på att man sökte äldre bosättnings- ningar för många anläggningstyper. Det med- miljöer eller på att vi i treudden har en speci- för risker att alltför mycket utgå från Stock- ell symbol med anknytning till äldre miljöer holmsområdet eller områden längre bort. och funktioner som ofta innebär välstånd och Fördelningen av trekantiga stensätt- glaciala leror. Skulle så vara fallet – vad var ningar, resta stenar och gravklot, kan ses som det frågan om? Utan speciell underbyggnad ungefärliga markörer för bosättningen vid är svaret hästhållning/hästavel. århundradena kring övergången mellan äldre Rikedom i goda betesmiljöer på den här och yngre järnålder. Den kan jämföras med tiden innebar hästar. I den socken som har den principiella bosättningsbilden kring Kris- den största treudden (29 m i sida), Vendel, ti födelse, d.v.s. när bebyggelsen blev statio- tycks hästen också ha varit av central bety- när. Då finner man vad som redan angivits i delse (Seiler 2001:146). Nästa steg i tanke- flera sammanhang, att befolkningen expande- kedjan är naturligtvis att där det fanns många rade åt öster och söder under senare delen av hästar fanns hästar användbara i strid och le- äldre järnålder och framåt. dare som kunde användas. När det gäller gravfälten [MUIC kapitel 6 Bild VI:33]. finns det över 1300 registrera- Trolig koppling till strategiska positioner de sådana. Undantas de delar av Järlåsa och Oavsett hästanknytning eller inte, finns det Tierp socknar som ligger inom Uppsalaområ- som jag senare kommer in på, indikationer det har varje socken/sockendel gravfält. Flest om att treuddar har anknytning till lokaler av har Rasbo med 116. Börje och Ärentuna har militärstrategisk betydelse och till honorerade 50-60. befattningshavare. Det gör att det ligger nära Gravfältens spridning, som i stor ut- till hands att den mittmarkering/det stolphål sträckning återspeglar bosättningen vid yngre som ofta hittats i mitten på treuddar (Nord- järnålderns slut, visar på tre förhållanden: berg, 2008:255 ff.) kan knytas till ”staven”

Därför Uppsala 97

1. Befolkningen var nu spridd över nästan hela postglaciala lerytor från tiden 600 BC - AD området när det gäller viktigare vattenleders 600. Vi ser hur gravfälten, som i princip dalgångar och öar i söder. tillhör järnålder, i stor utsträckning ligger i 2. Stora inlandsområden var fortfarande inte befol- kanten av de postglaciala lerorna. kade. Därmed fanns möjlighet för oreglerad jakt I området nordväst Gryta där postgla- på regional basis under hela järnåldern. Jämför cial lera nästan saknas och inte tillkommit exempelvis med Solberg (2003:109 ff.) vad under äldre järnålder finns (utom vid Gryta) gäller Norge. inga gravfält och därmed levde knappast 3. Jordbruket hade definitivt en central ställning. mycket till befolkning där under järnåldern. Gravfälten klamrade sig fast vid – omsluter – de Det var alltså inte bara närheten till vatten postglaciala lerjordarna, men ligger också på en som var avgörande för bosättning. Tvärtemot del håll i anslutning till glaciala leror (exempel- talesättet ”hellre förste man i byn än andre vis i Stavbyområdet och sydväst Tensta). man i Rom” var det uppenbart mer önskvärt Även om utbredningen av gravfält och bo- att trängas med andra där försörjning och skydd syntes säkert och uthålligt än att råda sättning inte gått lika långt i början av vendeltid som den vi kan avläsa från redovisade över stora vildmarksterritorier. förhållanden ett halvt årtusende senare, kan Under bronsålder krävde en flexibel bosättning i princip vattensystem, löv- och man få en viss uppfattning om tempot i för- ändringarna genom att se vad som hände strandbetesmöjligheter samt möjlighet till under äldre järnålder när det gäller ökningen trädgårdsodling i lätta jordar eller på jordar med fördelaktig jordmån, som troligen redan av postglacial lera med dess koppling till gravfälten. Det syns kanske bäst i den syd- då ibland kunde täcka postglacial lera. Vid västra delen av Uppsalaområdet. [MUIC slutet av järnåldern fordrade tätare mer sta- tionärt befolkade områden tillgång till såväl kapitel 6 Bild VI:34] avseende land/vattensi- tuationen AD 600. vattensystem som ordentliga betesvallar och De gula ytorna är områden med post- åkermark. Gravfältens koppling till postglaciala leror visar att befolkningen delvis lämnat glacial lera i slutet av bronsålder. De rödran- diga områdena är frilagda tillkommande stränderna eller inte följt det bortflyende havet.

98 Därför Uppsala 7 DELOMRÅDESANALYS

Genomgången av fasta fornlämningstyper i skogsplantering, etc. Den existerar således föregående kapitel syftar till att få ett grepp inte konstant över tiden på liknande sätt som om de vanliga typernas spridning och an- jordarter. Jordmånskartan har därför inte läggningstid inom Uppsalaområdet. Detta har jordartskartans förhistoriska värde. Dagens väl inte infriats i alla avseenden. En del an- generella jordmånsbild används dock normalt läggningar förekommer exempelvis under utan större reservationer [se exempelvis We- olika perioder utan att påtagliga yttre form- linder (1998:22)]. skillnader kan iakttas. Det gäller runda sten- Jordmånen utbildas under ständigt pågå- sättningar, men också rösen, rektangulära och ende processer. Tillgången på lättillgänglig skeppsformiga stensättningar. övergripande jordmånsinformation är begrän- Betydelsen av gravarnas tidsmässiga ur- sad och relativt ospecificerad. Den är inte sprung är att de – med undantag för vissa jämförbar med den detaljkunskap som finns anläggningar i signallägen – vanligtvis berät- åtkomlig när det gäller jordarterna. Dessa tar om en relativt fast användning av lokalens som kategoriseras efter storleken på de en- närområde. ”Där det finns gravar har det fun- skilda kornen är relativt noggrant karterade. nits folk” För en komprimerad genomgång, se Troeds- Genom att kombinera den förhistoriska son (1997:11 ff.). geografin med anläggningar, undersöknings- Jordmånskartorna jag använder avseen- resultat samt grav- och lösfynd bör det vara de området är skannade och rektifierade från möjligt att både få information om hur Upp- Skogs- och Lantbruksakademiens karta över salaområdet över tiden rumsligt användes och Sveriges jordmåner 1986. Utdragen är ej di- värdera mer lokalt kopplade frågeställningar. gitalt behandlingsbara när det gäller yttäck- Den långa period det är frågan om – två och ning och färger. Geografiska anpassningsav- ett halvt årtusende – medförde stora föränd- vikelser förekommer. ringar såväl i lokala förhållanden som i förut- sättningarna för samspelet mellan områdets Zonindelning delar och bygder. Uppsalaområdet gick från att vara en del av ett relativt öppet skärgårdsområde under mel- Delområdesanalyser nödvändiga lanneolitikum (se Segerberg, 1999:30), till att För denna typ av analyser är Uppsalaområ- vara en innerskärgård vid bronsålderns början dets 2500 km2 för stor yta att diskutera och [MUIC kapitel 3 Bild III:10]. Områdets för- tolka i ett svep. Uppdelat är det däremot möj- historiska heterogenitet när det gällde land, ligt att utifrån anläggningar, fynd, vattendrag, vatten, strandförskjutning, jordarter och jord- berg och blockighet, jordarter och jordmån få måner medförde skilda levnadsförutsättningar indikationer och idéer som berör såväl lokala inom skilda delar och olika tider. Det innebar förutsättningar som en mer övergripande ut- avvikelser och förändringar i användning och veckling. stadigvarande utnyttjande av olika områden. Viktigt är också att genomgången ger Vi kan tala om olika delzoner inom Upp- besked om vad som inte fanns inom olika salaområdet. I princip handlar det om ett delar av området. Anläggningskoncentratio- centralt nord-sydvästligt inriktat område med ner och anläggningstyper – framförallt med fem omgivande zoner. Analysen kräver emel- markerande innebörd eller laddning – skvall- lertid för att bli förståelig ibland mindre ytor rar. Det gör också tomma ytor och avsakna- – ned på sockennivå. De sex zonerna har för den av anläggningsstrukturer och vissa an- enkelhets skull getts omfattning och ytter- läggningstyper som exempelvis skärvstenshö- gränser som i princip följer den gamla hä- gar, hällristningar och skålgropar. radsindelningen [Bild VII:1]. Jordmånsbilden är speciell. Den är tveksam att redovisa, eftersom den kan förändras på några hundra år genom betning, gödsling,

Därför Uppsala 99 Bild VII:1 Delområdesanalys av Uppsalaområdet – zonindelning männa användning. Undersökningar i Rasbo Geografisk miljö: AD 600 under 2010 har dock delvis ändrat bilden. Under århundradenas lopp har härads- gränserna skiftat. Fortfarande i relativt sen tid var Uppsala ingen egen enhet utan uppdelad i Vaksala och Ulleråkers härader. Uppsala stad styrdes dock separat redan under medeltiden (se Dahlbäck et al., 1984). I och med att socknarna inte längre är administrativa enheter utan ersatts av försam- lingar och att gränsdragningarna i anslutning till Uppsala stad ändrats, har också indelningen inom Riksantikvarieämbetets anläggnings- register justerats i omgångar. Den av mig an- vända gränsdragningen i anslutning till Upp- sala stad är något av en historielös nödlös- ning. Den har tillkommit för att få överens- stämmelse mellan Lantmäteriverkets ej upp- daterade sockenredovisning och anläggnings- registrets sockenbaserade Raä-numrering. I övrigt följer häradsindelningen i princip situationen i början av förra seklet som den redovisas av Hallendorff & Leijonhufvud (1905). När smärre delar av en socken, som exempelvis Jumkils norra del, tillhör ett annat härad, har zon och häradsangivelse fått följa sockengränsen. Vad gäller Uppsala stad redovisas den i stor utsträckning tillsammans med Vaksala härad beroende på att stadens landyta huvudsakligen hade denna koppling under förhisto- risk tid. Uppsala stad har i stor utsträckning – Zonerna är: och i större utsträckning än Vaksala härad i – Uppsala stad, Bälinge, Norunda, Ulleråkers övrigt samt betydligt senare än Ulleråkers och Vaksala samt Tierp- och Våla härader härad – varit täckt av vatten under behandla- – Hagunda och Lagunda härader de perioder. – Håbo och Ärlinghundra härader Här redovisas enbart DELZON 2, Ha- gunda och Lagunda härader, som ett exempel – Långhundra och Seminghundra härader samt vissa speciella iaktagelser och slutsatser – Närdinghundra, Olands och Rasbo härader från de övriga delzonerna. För genomgången

– Vendels härad. av dessa delzoner och för bakgrunden till iaktagelser och slutsatser hänvisas till MUIC Ordningsföljden i MUIC kapitel 7 följer kapitel 7. zonernas geografiska lokalisering moturs, med Vendels härad sist. Den först behandlade zonen (Uppsala stad samt Bälinge med flera härader), liksom den sista (Vendels härad), skiljer sig från de DELZON 2: övriga genom de många arkeologiska under- HAGUNDA OCH LA- sökningar som genomförts – bland annat i samband med den nya dragningen av E4 öster GUNDA HÄRADER om Uppsala. I de fyra övriga zonerna är ut- Som zon två i min delområdesgenomgång grävningarna få – utom när det gäller Knivsta [Bild VII:1] behandlas alltså Hagunda och socken i Ärlinghundra härad. Genomförda Lagunda härader. Delzonen omger Lårstavi- undersökningar inom dessa områden är dess- ken och följer Sävaåns dalgång norrut mot utom ofta från tiden före 14C-metodikens all- Järlåsa socken, som bara delvis ingår i Upp-

100 Därför Uppsala salaområdet som jag definierat det. Landska- Holms socken överfördes på 1500-talet pet norr om Lårstaviken, utom Nysätra sock- från Hagunda till Lagunda härad (Ferm & en, och en i denna mindre insprängd del av Johansson, 1988:19). Långtora ingår i La- Giresta socken (Giresta II), tillhörde Hagunda gunda härad och i Uppsalaområdet, men bara härad och en gång folklandet Tiundaland. med 0,2 km2. Som angivits behandlas ej sock- Resten av zonen tillhörde folklandet Fjädrun- nar som med en obetydlig del ingår i området. daland. Gränsen mellan Tiundaland och Fjäd- I sydväst innebär det förutom Långtora också rundaland gick vid Lårstaviken. Härkeberga, Häggeby och Litslena socknar.

Därför Uppsala 101 I redovisningen av Uppsalaområdets NATURFÖRUTSÄTTNINGAR centrala härader, spelade arkeologiska under- I början av bronsåldern var zonen till väsent- sökningar en väsentlig roll för kunskapen och liga delar ett ö- och kustområde i anslutning förståelsen av deras användning. Det gäller till den förgrenade östersjövik som trängde in inte i den här zonen. Området har endast i i Mälardalen. [Bild VII:23]. Den var en värld begränsad utsträckning berörts av moderna av berg, block, morän, och glaciallera. väg- och byggprojekt. Det gör att anlägg- Socknarna Fröslunda, Giresta, Fittja, ningar, anläggningstyper och lösfynd blir Kulla och Holm inom Lagunda härad bestod styrande i samspelet med strandförskjutning- av ett antal större och mindre öar och låg en. Den kontrollbild som utgrävningar ger huvudsakligen under vatten. Balingsta sock- saknas med få om än intressanta undantag. ens landareal inskränkte sig i väsentlig ut- sträckning till en ö. Sävaåns dalgång var en Bild VII:24 Jordmånen inom Hagunda och Lagunda härader. Rektifierat havsvik in i Hagby socken uppemot Skogs- och överlagrat utdrag från jordartskarta över Sverige. (Troeds- son & Wiberg, beskrivning Troedsson, 1997). Geografisk miljö: AD 0 BC tibble, där den krympande viken under brons- åldern efterlämnade ett antal fortfarande öpp- na vattenytor längs ån. Sävaån som kommer från Järlåsa socken ner genom Ålands socken klyver i princip zonen norr om Lårstaviken i två lika stora ytor. Järlåsa, som saknar spår av fast utnyttjande från brons- och järnålder, är liksom stora delar av Åland socken starkt myr- och block- bemängd. Nedom Åland tycks före Kristi födelse all bosättning och befolkning etablerat sig längs ån från Skogstibble socken och söderut samt i huvudsak öster om ån. Delen väster om Sävaån har dock utnyttjats – vid kusten och vid Lillåns utlopp mot Alsta sjö som fortfarande var en del av Lårstaviken. Betydelsefullt för zonens tidiga relativt intensiva utnyttjande var förmodligen att den har lätta jordarter – glacialleror – i osed- vanlig utsträckning. Avsaknaden av pollendiagram gör dock att vi saknar kunskap om den tidiga växtligheten. Fiby och Sätrasjökärret ligger strax utanför zonen. Förmodligen fanns dock en omfattande lövväxtlighet – björk, ek och al. I stort sett hela sydöstra Hagunda och stora delar av Lagunda härad hade antagligen tidigt successivt täckts av brunjord. Den idag aktuella jordmånssituationen för området re- redovisas å [Bild VII:24] inom ramen för den geografiska miljön vid Kristi födelse. Det finns orsaker till det ojämna utnyttjandet av zonen. Hagby, Ramsta, Balingsta, Västeråker och Dalby har visserligen morän- mark och viss blockterräng, men här fanns till skillnad mot på andra håll ytor som var lätta att leva på. Svämsediment bidrog. Inom den otillgängliga triangeln väster om Sävaån som till en del blev Lagunda häradsallmänning och i modern tid använts som skjutfält, dominerar morän och block- marker. Det är i stort sett endast längs Lillån och inom Björnomebäckenet vi har en annan markstruktur.

102 Därför Uppsala Ett försvunnet sjösystem Bild VII: 25 Sjösystemet i Åland socken med omgivande Inom Ålands socken finns en ansamling av fornborgar under äldre järnålder fornborgar/vallanläggningar i lägen som inte ligger vid någon naturlig stor förflyttningsled. Socknen uppfattas koloniserad först under yngre järnålder (se Ferm & Johansson, 1988: 22), dvs. efter borgarnas anläggningstid. Orsaken till deras lokalisering står att finna i att borgarna en gång anlagts i anslutning till ett nu försvunnet uppdämt sjösystem. Något som indikeras av omfattande postglaciala avsättningar. Området ligger på sådan höjd att havet inte nått hit sedan neolitikum. Knappt två km söder Ålands kyrka, sydost Nygård med koordinaterna 66390/15828 – vid ett knä i sockengränsen mellan Åland och Skogstibble [Bild VII:23] – finns en passage där Sävaån i en 10 à 20 m bred och djup genomskärning söder om den forna hu- vudsjön, går igenom en tvärställd tröskel på 80-talet meter i botten av en dalgång. Utan genombrottet skulle tröskeln fortfarande dämt upp ett sjösystem på 4 à 5 km2 i ett förgrenat bäcken. Genomskärningen är i sitt nuvarande skick en effekt av ett medvetet arbete. Redan under järnåldern bör tröskeln ha genombrutits – naturligt eller med mänsklig hjälp. (Bilagor i Erdmann & Hildebrand, 1905)]. Sjöns utsträckning som den redovisas på Inget öppet vatten i bäckenet finns på kartor- [Bild VII:25] följer de postglaciala lerorna i na. Slätten var sedan länge stabiliserad. bäckenet. Bortsköljning som vanligtvis äger En intakt tröskel och ett förmodligen rum längs kvarblivande vattendrag, gör att i fiskerikt sjösystem med strandbeten utnyttja- systemet ingående sjöar förmodligen haft ett des förmodligen säsongsmässigt under äldre något annorlunda utseende. Dessutom har järnålder av omkringliggande bygder. Viss ti- vattensystemet i det flacka bäckenet succes- digt utnyttjande av närmiljön hittar vi direkt sivt krympt när vattnet någon gång under söder om sjöbildningen. Där finns i höglägen kanske vendeltid/vikingatid, med eller utan vid Sävaån typiska gravformer för yngre hjälp, på allvar började vidga avloppsfåran. bronsålder/förromersk järnålder – skärvstens- De högre fasta markytorna inom bäcke- hög, röse, röseliknande stensättning och run- net utnyttjades så påtagligt redan under vida stensättningar med mittblock. En neolitisk kingatid/tidig medeltid av gravfälten att dö- boplats har konstaterats här. Två stenyxor har ma, att slätten bör ha utnyttjats för beten hittats i närheten. Skålgropslokaler som är redan då. Detta underlättades av att svämse- vanligt förekommande några km söderut i diment avsattes via åsystemet norrifrån. Nå- Skogstibble socken, saknas. Något som indi- got som också påverkade huvudsjöns upp- kerar att Åland ännu inte var tillgänglig för grundning och medverkade till en successiv den nya åkerbrukskulturen under äldre järn- förändring. Kyrkan hänförs till 1300-talet och ålder. ligger mitt emellan äldre höglägen. Den Ålandsbygden har från att troligtvis ha byggdes om i slutet på 1700-talet som en varit ett vattenrikt betes- och fiskeområde un- följd av dåliga grundförhållanden/sättningar – der bronsålder/äldre järnåldern – då flera en följd av sjunkande vattennivåer (?). vallanläggningar/fornborgar byggdes och Enligt äldre kartor gick åtminstone från minst en skärvstenshög anlades – under sen omkring 1680 en väg från Vänge till ”Ålan- yngre järnålder/medeltid blivit en ågenomflu- da” och vidare till Järlåsa [Biurmans karta ten betes- och åkerbygd, delvis genom natur- från 1740-talet (Nytryck UNT 1985) och Gri- liga förändringar, men också som följd av en penhielms karta från 1689 liksom von Friesen medveten åsgenombrytning som underhållits och Kjellbergs karta över vägnätet före 1742 och förmodligen utökats under tusentalet år.

Därför Uppsala 103 BRONSÅLDER närlandskap. Bilden innefattar eventuellt en del anläggningar som är äldre än bronsålder. Som framgår av [Bild VII:26] är fornläm- Inom Hagunda härad finns nämligen tydliga ningslokalerna inom delzonen Hagunda och spår av en neolitisk befolkning. Vattenleder i Lagunda härader i princip koncentrerade till området, skärvstenshögar och boplatser ger stränder, vikar och sjöar samt till Sävaåns

104 Därför Uppsala sammantaget intryck av att den centrala byg- vikingatida) vid en annan eventuell restsjö destrukturen uppkommit redan före bronsål- samt en kvadratisk stensättning i ytterkanten. der. Hällkistorna i Ekbolanda socken är ex- På södra sidan. finns tre runda stensättningar, empel på anläggningar med rötter i neolitisk varav två i ytterkanten. Skilda nivåer inom kultur. Dit hör också det ena av fyra ”kult- Björnomebäckenet kan ha möjliggjort en suc- hus” som redovisas i området. Det gäller den cessiv tömning. Eftersom de starka anlägg- vid Skillsta i östra Skogstibble socken (Raä ningsindikationerna från bronsåldern blir så 138) som bedöms ha varit ett gravhus på svaga när det gäller järnåldern är det troligt stolpar från neolitikum. Märkligt nog har att miljön starkt försämrades och lokalen platsen på nytt utnyttjats för gravläggning länge blev mer eller mindre obeboelig. under hågatid (Ekmyr-Westman, 1992). Det andra kulthuset (?) i Hagunda härad, Raä 24 Skogstibble, anges i Anläggningsregistret till EN VÄLMÅENDE DELZON 5,5x2 m och vara av Brobyhustyp. Av de stora anläggningarna och de speciella Drygt en km sydväst om det eventuella bronsåldersfynden att döma fanns redan un- kulthuset Raä 24 Skogstibble finns ett band der äldsta bronsålder osedvanligt välmående av neolitiska boplatser från en tid då havsvi- bygder inom delzonen. Skogstibble, Hagby, ken gick längre upp. ”Kulthuset” är ej listat i Ramsta och Dalby är de centrala miljöerna – Victors (2002:78) förteckning över kulthus av åtminstone i Hagunda härad. De 14 fynd stengrundstyp. 600 m nordnordöst om an- Oldeberg (1974) redovisar från äldre metall- läggningen finns två hällristningar med tre tid härrör från Hagby (4), Skogstibble (3), skepp, m.m. och framför allt > 350 skålgro- Fröslunda (2) och Gryta (2) samt Dalby, par – zonens största skålgropslokal. Området Nysätra och Ramsta. Se (MUIC bilaga 6). bör rimligtvis ha uppfattats som speciellt. Sju anges av Ekholm (1921) tillhöra bronsål- Några tusen år senare och en km österut – på derns period I. Mest känt är det importerade andra sidan Sävaån – byggdes Tibble kyrka. helgjutna Bragbysvärdet, som hittades under plöjning i en mosse år 1912 [Bild VII:27]. Björnome Närvaron i zonen under bronsåldern Längre åt sydost inom Gryta socken finns ett framgår också av skärvstensvallar, skärv- många km2 stort genomflutet bäcken efter en stenshögar, hällristningar, rösen och stora en- havsvik som gick in här under neolitikum. samliggande stensättningar. Björnomebäckenet omges av skärvstenshögar Som diskuteras i kapitel sex har anlägg- i glacialleremiljö vilka i förstone teoretiskt ningstyperna uppenbart skillnader i ålder be- skulle kunna tänkas vara rester efter en om- roende inom vilken zon vi rör oss. Inom mer fattande neolitisk miljö. I kanten av bäckenet östliga delar av Uppsalaområdet är till exem- finns emellertid enligt Anläggningsregistret pel rösen närmast från äldre järnålder – inte ett block med två skeppsristningar som rim- heller i den här zonen torde alla vara anlagda ligtvis härrör från bronsålder. Den geografis- under bronsålder. ka miljön är sådan att stadigvarande vistelse Tabell VII:5 Hagunda och Lagunda - anläggningar av inte hade varit möjlig utan ett stort öppet troligt/möjligt bronsåldersursprung (Antalet registrerade anläggning- vatten. Då dessutom tröskeln till Sävaåsyste- ar 1999/2000 vid socken eller sockendel som ingår i Uppsalaområdet) met med koordinaterna 66300/15878 bara är Anläggningstyp Skärv- Skärv- Häll- Rösen Större några tiotal meter brett, är intrycket att vi här stens- stens- rist- ensamliggande har något av en parallell till Ålandsbäckenet. Socken/ vallar högar ningar stensättningar Det är emellertid oklart när tröskeln vidgades /sockendel och bäckenet tömdes och lämnade restsjöar Balingsta 2 40 1 1 1 och mindre vattendrag vilka, mynnande i ett Biskopskulla 1 10 23 8 0 större, tappas av genom tröskeln till Sävaån. Dalby 3 107 1 7 1 I mitten på bäckenet finns ett höjdområ- Fröslunda 0 10 0 2 2 de med tre stensättningar och en rest sten vid Gryta 0 58 4 2 0 kanten av den största eventuella restsjön. Det Hagby 1 67 4 2 2 finns vidare enstaka förmodligen yngre an- Nysätra 1 13 1 4 0 läggningar i norra kanten av bäckenet – tre Ramsta 0 69 1 1 5 närmast runda stensättningar, varav en oklar Skogstibble 0 24 3 7 1 med mittblock (jordfast stor sten i nordnord- Västeråker 0 15 1 1 0 Övriga socknar 0 4 0 1 1 väst), och en rest sten 60 m bort (förmodligen TOTALT 8 417 39 37 13

Därför Uppsala 105 Från yngre bronsålder redovisar Baudou neolitikum eller bronsålderns period I. De (1960) och Ekholm (1921) 16-18 fynd [oklart skeppsristningslokaler han redovisar därifrån är om en enkel holkyxa förekommer två gånger tycks som angivits i kapitel 6 dock i princip med olika sockenursprung angivna – Myrby, Gi- ha tillkommit under mellersta bronsålder/hå- resta respektive Myrby, Hjälsta. Vidare redovisas gatid. två (?) Wendelringar i Skogstibble (Uppsala 5076 Om hällristningarna i zonen tillhör brons- och 5571)]. Skogstibble spelar överhuvudta- åldern gäller detta inte alltid skålgroparna. Det get en framträdande roll med 5-6 fynd. I finns skålgropslokaler i flera närliggande övrigt kommer en till två från Hjälsta respek- socknar – men framför allt i Giresta – som tive från Nysätra och Dalby, Giresta, Gry- måste ha tillkommit långt senare. Höjdnivån ta och Hagby. Ramsta och Västeråker redovi- på dessa lokaler visar att de i vissa fall inte har sar en vardera. Balingsta utgör ett förvånande tillkommit före yngre förromersk järnålder. undantag. Indikationer på närvaro finns dock, De finns ned på 13 m höjd. främst i form av skärvstensvallar, skärvstens- högar skålgropar och en hällristning. Delzonens rösen Zonens under den här tiden annorlunda Zonen har i förhållande till den allmänna geografi spelade en väsentlig roll för dess ut- bronsåldersstrukturen inom vissa socknar och veckling. Stora delar av Balingsta, och Väs- det omfattande farledsnätverket få rösen, 37 teråkers socknar samt Lagunda härad stod stycken – en tiondel av Uppsalaområdets an- under vatten. 22-23 m högre vattenstånd än läggningar. Biskopskulla, Dalby och Skogs- idag under äldsta bronsålder innebar ett avan- tibble socknar har tillsammans 22. Två finns i cerat vik- och vattenledssystem inom Hagun- signallägen längst i söder. Nysätra har fyra da härad, som förutom att det ledde ut till rösen. Ingen annan socken/sockendel inom havet kunde utnyttjas lokalt. I Hagby (Raä zonen har fler än två. De kantar stränderna 195) – egentligen inom Skogstibble socken – som på andra håll. har en, och i Skogstibble (Raä 104) två, av Rösena är inte speciellt stora med un- Uppsalaområdets tiotal registrerade stockbå- dantag av Dalbys rösen. Av Dalbys sju rösen tar hittats [MUIC kapitel 11 Bild XI:2]. är fyra över 15 m. Den som är lokaliserad längst ut i Lårstaviken har ställvis möjligen Hällristningar och skålgropar brätte, vilket gör det troligt att den är betyd- Zonen är speciell när det gäller hällristningar ligt yngre än hågatid och har bortediterats på och skålgropar. Storleksordningen 85 % av [Bild VII:26]. Under yngre bronsålder för- Uppsalaområdets registrerade hällrisningslo- vandlades också platsen för röset till udde kaler och närmare 60 % av alla skålgropslo- från att tidigare ha varit en ö. Ett äldre uddrö- kaler finns här. se fick därmed en efterföljare när strandför- Även om samtliga hällristningar i zonen skjutningen ändrade de geografiska förhål- förmodligen tillhör bronsåldern, är det osä- landena. Längre in i Dalbyviken finns Uppsa- kert vilka som eventuellt tillhör äldre brons- laområdets näst största kvarvarande röse med ålder och vilka som producerats senare. Som en diameter på 22 m. tidigare nämnts anger Jensen (2002:490) en produktionstopp för hällristningar i mitten av BISKOPSKULLA OCH FRÖS- äldre bronsålder och en annan 1100-700 BC. Fredell (2003) har en liknande uppfatt- LUNDA ning och hänför i princip hällristningarna till Biskopskulla har redan delvis diskuterats, period II eller senare, med tyngdpunkten i men sockendelen är så speciell att den förtjä- bronsålderns period V. Dock menar hon att nas att tas upp mer i detalj. endast ett fåtal skeppsfigurer kan dateras till Den del av Biskopskulla socken [Bild början av period II (o.a.a.: 227 ff.). VII:28] som ingår i Uppsalaområdet, var Vid sin genomgång av hällristningar i fortfarande vid hågatid en strandzon av en sydvästra Uppland lutar Kjellén & Hyen- större ö. Inom det lilla område som redovisas 2 strand (1977:105) åt att de uppländska – mindre än sex km – finns 16 hällristnings- skeppsbilderna tillhör yngre bronsålder. och 71 skålgropslokaler (över 1000 skålgro- Coles (2000:98 ff.) för som nämnts ett par) och dessutom 1 skärvstensvall, 8 rösen resonemang baserat på lokalernas höjdnivåer. och 10 skärvstenshögar. Av de två eventuella Mot den bakgrunden menar han att ristning- kulthus som också redovisas är åtminstone ett arna i Biskopskullaområdet främst tillhör sen- som ligger på 17m-nivån betydligt yngre än

106 Därför Uppsala hågatid. Av höjdnivåskäl kan annars läm- Bild VII:28 Biskopskulla och Fröslunda socknar. Geografisk miljö: 1000 BC ningarna vara från hågatid eller äldre, med undantag för en del skålgropslokaler och eventuellt hällristningen Raä 110. Den har enligt Anläggningsregistret sju skeppsristningar som vid hågatid låg väl under tvåme- tersnivån. Den återges å figur 25, Coles (2000, vol. 2). Anläggningarna ligger inom eller i anslutning till omfattande ytor medgla- ciala leror. Skärvstensvallen ligger i relativt skyddat läge på en platå. Den är osäker och kan vara en urschaktad skärvstenshög. Den stora mängden skålgropar, ibland i anslutning till hällristningar – ibland inte – och ibland väl under tvåmetersnivån, ansluter sig till bilden av en tidsmässigt spridd produktion. Frågan inställer sig om de skålgropar som finns vid hällristningslokalerna alltid, eller kanske bara ibland, tillkommit samtidigt med hällristningarna.

Fröslunda Fröslunda ger inte samma överväldigande an- läggningsintryck, men det är uppenbart att här fanns tidigt en befolkning. En bronslans- spets från period I (Ekholm, 1921 nr 22 och Oldeberg, 1974 nr 2789) och en bronsskaft- hålsyxa med nackknopp (Oldeberg, 1974 nr 2788) är lösfynd från äldre bronsålder. Skärv- stenshögarna vid Raä 30 är från skiftet period I/II (Karlenby, 1999:117 ff.). Vidare finns ensamliggande stora stensättningar (en oval på 22 m och kvadratisk med 18 m sida). Från yngre bronsålder finns en holkyxa av östtysk typ (Ekholm, 1921 nr 142). Vid Kristi födelse var Biskopskulla och Tiotalet runda stensättningar med mitt- Fröslunda hopknutna, men åtminstone långt block eller röseliknande stensättningar tyder in i yngre järnålder var området mellan dem på fortsatt närvaro under yngre bronsålder/ vattensjukt med en öppen vattenspegel i mit- äldsta järnålder. En stensättning, Raä 100: ten, där området låg lägre än den dåvarande A1, i anslutning till en boplats har daterats till havsytan i anslutning till socknarna. övergången mellan bronsålder och järnålder Sockengränsen, som idag följer en bäck (Eriksson, 1997:6). Två skelett hittades i en mitt emellan socknarna, gör en avstickare och enkel stensatt kista (Raä 63). Den omtalas delar en knalle med en skålgropslokal så att som hällkista. Redovisningen påminner om den tillhör båda socknarna. Knallen som varit den kista från förromersk tid som hittats i en ö och kanske åtråvärd fiskeplats vid håga- samband med E4-undersökningarna. tid och försetts med ett höggravfält under Den begränsade strandförskjutningen in- yngre järnålder delas nu av gränsen. Levde klusive transgressionen till och med hågatid fortfarande uppfattningen när indelningen gjorde att boplatser på ”Biskopskullaön” exi- gjordes att kullen på något sätt var gemensam sterade i en stabil maritim miljö. egendom i området? 800 m nordväst om Resten av bronsåldern förändrade situa- gränsavvikelsen, hittades på 1990-talet ett tionen. Mot periodens slut omgavs lokalerna stock- och slanstråk på ungefär 14-15m-ni- av omfattande områden med postglacial lera vån (Raä 98 Fröslunda). Anläggningen tol- och gyttja. De tre öar som fanns inom Frös- kas som en förstärkning av bottnen på ett lunda socken växte nu samman och låg bara vadställe mellan Biskopskulla och Fröslunda 150 m bort från Biskopskulla [Bild VII:29]. från yngre bronsålder (Carlsson 1996).

Därför Uppsala 107 Bild VII:29 Biskopskulla och Fröslunda socknar. Geografisk miljö: 600BC svåranvändbara som kriterier vid översikts- analyser. Resta stenar är också osäkra utan närmare genomgång. Beroende på form och om de ingår i gravkonstruktioner är de vanliga under vikingatid. Fornborgar/hägnader är som tidigare påpekats användbara som tids- indikationer i vissa lägen, men kan också utgöra svåra problem även efter gjorda un- dersökningar. Fornlämningsbilden avseende Hagunda och Lagunda härader från bronsålderns slut till och med äldre järnålder kring Kristi födel- se [Bild VII:30] ger intryck av att halvösys- temet, som går från Biskopskulla och österut till socknarna Kulla och Holm, koloniserades i väst-östlig riktning. Ju längre österut, desto färre och yngre anläggningsindikationer. En bidragande orsak kan vara moränför- hållandena och den ökande blockigheten längre österut. Det tog tid innan de frilagda, länge oskyddade, ibland vattensjuka område- na, blev stadigvarande användbara. För fågel- jakt och fiske var de däremot lämpliga. Det är tveksamt om Kulla och troligt att Holm inte hade någon fastare befolkning före romersk järnålder. Det är också först under yngre förromersk järnålder som Girestas och Jälstas skålgropar och förmodligen påvisbara odlingar uppstod. Välmågan i de nya områ- dena går dock inte att ta fel på. De nya om- rådena fick så småningom strategisk betydelse. Vid Tuna i Hjälsta socken har två ormhuvudringar på 200 och 178 gram och en fingerring med infattning på 4 gram hittats. I Tunalund sydöst därom en medaljong på 19 gram (Andersson, 1993). Fyndens maktpolitiska implikationer behandlas i kapitel 9.

En lokal expansion YNGSTA BRONSÅLDER Intrycket av fornlämningsbilden är att samma områden med få undantag var bebodda under /ÄLDRE JÄRNÅLDER romersk järnålder som de som utnyttjats tu- Runda stensättningar med mittblock, rösen, sen år tidigare. Intensiteten har emellertid röseliknande stensättningar, skålgropar, trian- varierat över tiden. Gryta och Ramsta socknar gulära stensättningar och i viss mån ovala, tycks exempelvis under sen bronsålder och kvadratiska och skeppsformiga stensättningar förromersk järnålder haft påtagliga nedgång- samt resta stenar kan användas som indikato- ar. Samtidigt har närvaron ökat på den till rer för tiden in i romersk järnålder. Samtidigt halvösystem utvecklade sockengruppen öster finns i linje med vad som angivits i föregåen- om Biskopskulla. En förtätning och tyngd- de kapitel, framför allt när det gäller resta punktsförskjutning åt söder och sydost sked- stenar, sådana som producerats till och med de inom Hagunda härad, motiverad av den vikingatid. Runda stensättningar som är de förändring av landskapet med bortdragande vanligaste, och rektangulära stensättningar vikar och tillkommande stränder som strand- som förekommer under yngre bronsålder och förskjutningen innebar. Havsnivån låg närma- äldsta järnålder producerades ju om än säll- re 10 meter lägre än under hågatid. synt in i yngre järnålder och blir därmed

108 Därför Uppsala

Skålgropslokaler finns i princip inom norr om platsen för Skogstibble kyrka och ej hela den övriga fornlämningstäta delen av längst i sydöst (Fittja, Holm och Kulla). Hagunda och Lagunda härader, dock ej

Därför Uppsala 109 En blandad jordbrukskultur socknen finns ytterligare två hägnadsanlägg- Boskapens betydelse indikeras av de många ningar, Raä 31 och 98 – även om de klassifi- stensträngslokalerna som så småningom upp- cerats som vallanläggningar har de delvis for- kom i området. Även om en del är yngre än tifikatorisk prägel. De resterande tre häg- romersk järnålder markerar de en kollision nadsanläggningarna i zonen finns i Biskops- mellan djur och odling. Socknarna Balingsta, kulla (gravhägnad), i Balingsta (hägnadsmur) Dalby, Ramsta och Västeråker har över 30 och i Giresta (Raä 31, som med dubbel in- kända stensträngslokaler, eller omkring en ti- vallning av krönläge i en gång strategisk läge ondel av alla som vid millenniumskiftet re- har karaktär av försvarsanläggning). Olaus- gistrerats inom Uppsalaområdet. Liksom när son (1995:255) tar inte upp Raä 31 Skogs- det gäller skålgropar saknas emellertid kända tibble men väl Raä 31 Giresta, vilken han stensträngar norr om Skogstibble kyrka. Här klassificerar som fornborg. Girestaborgens lä- rådde fömodligen boskapen närmast oin- ge är sådan att den förmodligen har sina röt- skränkt. I området fanns dessutom en makt- ter långt ned i bronsålder. politisk gräns – se kapitel 9 och 11. Två km sydsydost om Raä 31 Skogs- Fornborgen/vallanläggningen Raä 97 tibble ligger Möjbro där Möjbrostenen ur- Skogstibble, som ligger nära Ålandssjösyste- sprungligen uppfattas varit rest. met tillhör i princip årummet söder därom. I I diskussionerna kring stenen har före- kommit spekulationer om att inskriptionens FrawaradaR kan ha varit lokal befälhavare/ borgförsvarare. De närliggande fornborgarnas/hägnadernas tidmässiga inplacering är som tidigare angivits oklar. De är inte behandlade av Schnell (1933). Gihl (1918:50) omnämner en fornborg i Skogstibble men behandlar den ej. Inga vapen och vapengravar är kända inom delzonen från äldre och början av yngre järnålder [listning av kända fynd t.o.m. 600- talet från Uppland i Nicklasson (1997:260 ff.) och Ljungkvist (2000:170)]. Från Balingsta och Dalby har Riksantikvarieämbetets an- läggningsregister dock fynd av järnpilspetsar.

YNGRE JÄRNÅLDER Högar och högliknande stensättningar, grav- fält och resta stenar har funnits tidigare, men många tillkom under yngre järnålder. [Bild VII:31] visar att den yngsta bronsålderns och äldre järnålderns lokalisering kvarstod. Över- gången folkvandringstid/vendeltid var dock liksom i Vänge (se Göthberg, 2000:156) snarare en nedgångsperiod än en expansionspe- riod för vissa socknar, exempelvis Biskops- kulla och Hagby. Inga gravklot finns registrerade inom Hagunda och Lagunda härader. Sävaåns dalgång fortsatte att vara ett centralt bosättningsområde samtidigt som det var Ha- gunda härads kommunikationsled på djupet. Inga mer omfattande koncentrationer har trots detta uppstått vid Sävaåns mynning. Ålands socken blev först nu kontinuerligt bebodd. En förtätning har skett ned mot kusten och speciellt gränstrakterna mellan Västeråker/Dalby

110 Därför Uppsala tycks ha ökat sin befolkning. Dessa socknar och yngre bronsålder – en kantyxa och enkla har drygt en tredjedel av zonens på gravfält holkyxor. Något som förvånansvärt nog sak- registrerade anläggningar. nas när det gäller Biskopskulla. Där finns Som vanligt bör en brasklapp kopplas inga fynd redovisade. Säger det något om att till mina sifferuppgifter. De flesta socknar in- Biskopskulla eventuellt var ett speciellt sä- om Uppsalaområdet har bortodlade eller ska- songområde? Dyrbarheter som bronsyxor dade gravfält – framför allt inom rena åker- hölls nog huvudsakligen vid familjens/kla- bygder. Den här zonen, Hagunda och La- nens mer långsiktiga kvarter. gunda härader, uppfattas ändå som speciell. Avsaknaden av artefakter från äldsta Inom Balingsta saknar till exempel åtta och bronsålder behöver emellertid inte innebära inom Gryta fem järnåldersbyar gravfält (Ferm någonting. Det kan vara en slump och ha sin & Johansson, 1988:22). bakgrund i få eller inga utgrävningar. Några Lagunda härad söder om Lårstaviken hällristningar, skålgropar och förhållandevis växte genom strandförskjutningen samman. små rösen (två dock 11-13 m) på Biskopskul- Holm var dock fortfarande en ö. Biskopskul- la kan tillhöra äldre bronsålder. Omfattande la/Fröslunda var häradets centra – åtminstone rika bosättningar under den tiden bör emeller- för den del som låg inom Uppsalaområdet. tid i likhet med förhållandena i Skogstibble, Ett vadställe uppkom nära Örsundsbro vid Hagby och Dalby ha avkastat andra signaler – Örsundaåns utlopp från Alstasjön. Övergång- stora stensättningar, hällkistor eller stora en användes in i medeltid. Här passerade rösen. Biskopskulla var emellertid inte sär- Eriksgatan. Vid platsen hittades år 1906 en skilt skyddat från havet vid den här tiden. betselkedja som daterats till omkring AD 400 Det lutar mot att antingen var området (Ekholm, 1919). Den kan vara något äldre – någon form av säsongbosättningsplats eller Wikborg (1998:36) och där angiven referens. då är anläggningarna i allmänhet inte från äldre bronsålder utan från yngre. Fröslunda ger intryck av att ha ett tidigare stadigvarande utnyttjande. Där finns stora stensättningar EN LEDANDE MEN och fynd från äldre bronsålder. FALNANDE DELZON För att förstå Hagundas och Lagundas speci- JÄRNÅLDER ella betydelse och utveckling, har jag utgått Det är under den här perioden tyngdpunkten i från områden som under olika perioder fram- Uppsalaområdets ekonomi alltmer glider över stått som centra och välståndsknutpunkter. mot boskapsskötsel och åkerbruk. Fiske, jakt Av utrymmesskäl men också på grund av och säljakt är fortfarande viktiga – men de brister i underlaget är jag vag ifråga om cent- utgör inte längre basen. Inom Hagunda och ra och övergångar mellan perioderna. Jag ser Lagunda härader har strandförskjutningen i stora eller speciella anläggningar och anlägg- mycket förändrat kustlandskapet. De många ningslokaler som basmiljöer. vikarna och sunden har med strandförskjut- ningens hjälp blivit betesmarker och efter en lång sumpig övergång börjat nyttjas för åker- BRONSÅLDER bruk. Vissa områden, som till exempel Bis- Skogstibble, Hagby, Ramsta och det inre av kopskulla kunde med successivt utvecklad Dalbyviken framstår som kärnområdet i zo- brunjord på glaciallera brukas mycket tidigt nen under bronsåldern. Här finns från dagens och det är eventuellt i samband med att åker- perifera belägenhet uppseendeväckande loka- bruket där utvecklades som hällristningar och ler och anläggningar – [Bild VII:26]. skålgropar ristas och formas. Biskopskulla/Frölunda liksom Nysätra Skålgroparna fortsatte som tidigare an- vid Lillåns mynning bör också ha fungerat givits att produceras långt efter att hällristan- som baser. Här finns problem. Anläggnings- det upphört. Inom Fröslunda, Giresta, Hjälsta tätheten i Nysätra är blygsam i förhållande till och österut finns inga kända hällristningar, Biskopskullas omfattande anläggningsbild. men inom nya områden som frilagts genom Biskopskulla ingår dessutom i en struktur strandförskjutningen dyker skålgropar upp till som sträcker sig långt utanför Uppsalaområ- åtminstone omkring Kristi födelse. Produk- det. Se skissen i Coles (2000:103). I Nysätra tionstiden för stensträngar och resta stenar tar finns emellertid bronsfynd både från äldre då vid och finns så småningom i stort sett

Därför Uppsala 111 över zonens hela nyttjade område, om än – i sydöst även under yngre järnålder. Floran ibland glest. av fornborgar utanför i stor utsträckning be- Närmare en femtedel av Uppsalaområ- byggda områden har krävt stora insatser un- dets stensträngslokaler och uppåt en tiondel der lång tid. Det finns en bakgrund till detta av områdets registrerade resta stenar finns intill vilken jag återkommer. De stora vikinga- om zonen. Anläggningar och fynd indikerar tida treuddarna var dock en effekt av en trots de blygsamma vapenfynden en våldsam maktpolitisk struktur som ligger utanför stu- äldre järnålder inom Hagunda och Lagunda diens tidsavgränsning. härader och ett maktpolitiskt strategiskt läge

112 Därför Uppsala VARFÖR AVTOG ZONENS under bronsåldern hade till havet och därmed BETYDELSE? till den maritima världen reellt och kulturellt Under bronsålder framstår Hagunda och La- förändrades? gunda härader som den rikaste och mest väl- Hagunda och Lagunda härader har när- utvecklade delzonen inom Uppsalaområdet. mare nio tiondelar av Uppsalaområdets häll- Dess centrala område utgjorde på sätt och vis ristningar med alla dess skeppsavbildningar, en mindre kopia av hur ”Sveahavets” närom- men bara två av områdets 70-tal registrerade råde något senare kom att se ut med ”Ba- (i princip järnåldersanknutna) skeppsformade lingstaön” i Uppsalaöns roll. Ingen av de två stensättningar – en på gränsen mellan Ramsta öarna var särskilt intensivt utnyttjade under och Skogstibble och en försvunnen, vikinga- bronsåldern. Naturens inledande ogästvänlig- tida, inom Holms socken. het, tidigare strandförskjutning som motiverat Bronsåldersfynden tyder på omfattande äldre bosättningar på högre nivåer och beho- fjärrkontakter, en produktion och ett välstånd vet av skyddade lägen gjorde att befolkning- som av vapenfynden av utländsk tillverkning en höll sig längre norrut. att döma, möjliggjorde deltagande i en inter- Med tiden omvandlades vik- och övärl- nationell bytesekonomi. Den relativa ställ- den i Hagunda och Lagunda. Miljöer som ningen kan sägas ha falnat redan under brons- genom strandängar och glaciallera och så ålderns gång (se MUIC bilaga 8). småningom brunjord blev användbara för bronsålderns begränsade jordbruk och då in- En jordbrukskultur utvecklas ledningsvis för boskap. Omvandlingen tog Zonens omvandling till att bli jordbrukspro- tid. Långt in i medeltid var lerslätterna i Ha- ducent gick emellertid bra – kanske alltför gunda härads södra delar sanka ängs- och bra. De rika centra avsnördes genom strand- betesmarker (Ferm & Johansson, 1988:9). förskjutningen från öppet vatten och behövde Delzonen tycks fortfarande varit välmå- inte för sitt välstånd ta del i den båtutveckling ende när vi kommer in i yngre järnålder. Fyra som ägde rum för att behärska detta vatten storhögar (Dalby, Fröslunda, Västeråker och för fjärrfärder. Även områdets tidiga öppna Ramsta) och många på nivån därunder. Zo- vattenvägar österut förbi Håga stängdes. nen har närmare 160 lokaler med högar, vil- De frigjorda vattensjuka, insektsbe- ket utgör en sjundedel av hela Uppsalaområ- mängda, förmodligen starkt alskogsbeväxta dets bestånd. Här finns också sex treuddar – lerslätterna mot söder, kan också alltför länge också det ungefär en sjundedel. Kulla har tre varit omöjliga att anknyta till för fast bosätt- treuddar varav två på 20 m och däröver. Som ning. Detta skedde dessutom under perioder gravfälten vittnar om bodde en hel del männi- där först bristande nederbörd sedan fukt och skor här, men de största fälten har med ensta- kyligare klimat länge försvårade för åkerbru- ka undantag endast ett 50-tal registrerade ket och inledningsvis för boskapsskötseln. anläggningar. Under yngre förromersk järnålder änd- Sammantaget gick det väl för zonen, rades emellertid allt detta. Oavsett orsak men den äldre bronsålderns närmast magnifi- skedde emellertid ingen förflyttning eller av- ka ställning – ca 40 % av Uppsalaområdets knoppning från Skogstibble-Hagby-Ramsta lösfynd enligt Oldeberg, 1974 – tycks inte ha mot Sävaåns mynning à la förflyttningen av kunnat förvaltas av dess senare generationer, Gamla Uppsala till Fyrisåns mynning. Lik- varken vad gäller befolkningsstorlek eller nande förhållanden präglade Biskopskullas välstånd. Ferm & Johansson (1988:20) anger geografiska belägenhet. Inga romartida centra att Hagunda härad efter uppländska förhål- eller kända vapengravar vid Sävåns mynning landen inte är särskilt fornlämningsrikt. Zo- eller i dess närhet tyder på att här fanns de nen Hagunda och Lagunda har 13 % av Upp- miljöer och släkter som hade kunnat konkur- salaområdets ca 29 000 registrerade stensätt- rera med Norunda och Gamla Uppsala i ett ningar från brons- och järnålder men bara 9 tidigt skede. Den medeltida sätesgården Vik % av dess ca 3200 högar som huvudsakligen med sitt godskomplex är väl det närmaste vi härstammar från yngre järnålder. kommer en överregional elitmiljö inom Ha- Varför stagnerade då zonen relativt sett? gunda härad från romartid och framåt. Varför spelade inte Hagunda och Lagunda en En för bronsåldern förmodligen god ledande roll inom Uppsalaområdet under kunskap om båtar, transporter och fjärrkon- järnålderns utveckling in i medeltiden? Kan takter (indikerade bland annat via vattennät- förklaringen ligga i att den anknytning zonen verk, fynd och skeppsristningar) avmattades i

Därför Uppsala 113 förhållande till andra senare centrumbygder SPECIELLA IAKTTA- inom Uppsalaområdet. Ett relativt sett avtagande kontaktnät fick konsekvenser. Inflödet GELSER OCH SLUT- av idéer avtog och dynamiken i utvecklingen minskade. Det gällde dock inte på jordbrukets SATSER AVSEENDE område. Jordbrukskulturen utvecklades och DELZON 1 OCH 3-6 tog över på bred front, manifesterat bland an- Genomgången inom de andra delzonerna i nat av stensträngssystemen. MUIC kapitel 7 (zon 1 och zon 3-6) följer på liknande sätt den kronologiska utvecklingen – Centra fordrade nära anknyning uppdelad häradsvis. Kartor, iakttagelser och till Mälaren och Östersjön slutsatser är många. Nedanstående lista är Zonens relativa tillbakagång skulle alltså exempel från de varierande analyser som delvis kunna ligga i att centra i anknytning geografiska förändringar, anläggningar, fynd till öppet vatten inte behövde eller kunde och tidigare forskning gett upphov till. följa den vikande stranden och förmodligen på grund av tidigt ovanligt goda förutsätt- Delzon 1: Uppsala stad, Bälinge, ningar övergick till en lokal jordbrukskultur. Norunda, Ulleråkers, Vaksala, Ti- Den för makten över framtiden betydel- erp och Våla härader

sefulla båtutvecklingen hamnade i bakgrun- * För troliga/möjliga äldre bronsåldersmiljö- den. Detta påverkade befolkningen. Även om er och tillkommande miljöer till och med denna successivt bosatte sig där den kunde äldsta järnålder – se MUIC kapitel 7 Bild längs de uppkommande kusterna vid Lårsta- VII:10. För äldre järnålder – se MUIC kapitel 7 Bild VII:12,15,17 och 19 samt för yngre viken, hade det betydelse att traditionella järnålder Bild VII:13,14,16, 18 och 22. centra med sina kommunikationsbehov inte längre låg vid havet. * Ulleråkers härad har ett relativt stort antal stråk/lokaler som användes under äldre I princip tycks lämpliga utvecklingsmil- bronsålder. Häradet var under neolitikum och jöer behövt skyddat läge vid öppet vatten = äldre bronsålder en del av av den expande- goda vattentransportmöjligheter, för att ut- rande fastlandskusten i en skärgårdsmiljö. vecklas till regionala knutpunkter. När områ- Därmed också ett primärt invandringsområde från äldre kulturer i väster. dets vikar och öppna vatten försvann, vilket ökade förutsättningarna för ett framgångsrikt * Strandområdena kring den inträngande jordbruk, blev de centrala bygderna perifera i havsviken/lagunen i Börje-Brobyområdet var basen för en verksamhet med neolitiska rötter regionalt avseende. som formade Sveriges mest omfattande Det här är emellertid förmodligen bara skärvstenshöglandskap – se MUIC Kapitel 7 en del av sanningen. Som jag återkommer till Bild VII:3.

i senare kapitel ingick zonen i Fjädrundalands * Ingen uppdämd Skuttungesjö har före- maktpolitiska föregångare som åtminstone i kommit som brutit igenom sina vallar i enlig- öst tycks ha förlorat mycket av sin självstän- het med tankegångarna i Florin (1963). diga ställning omkring övergången till folk- * Delvis försämrade förhållanden inom No- vandringstid. Genom Hagunda gick länge en runda är ett troligt element i att häradet trots maktpolitisk gränszon som efter omfattande förhållandevis stor närvaro relativt sett tycks konflikter trycktes söderut. Såväl betselked- mer utnyttjat under neolitikum än under äldre bronsålder. jan vid Örsundsbro som fornborgarna och den fallne FrawaradaR, som har hedrats på * Läbysjön avsnördes från havet i början av Möjbrostenen, kan ha varit brickor i det spel yngre bronsålder. Den växte så småningom som innebar Fjädrundalandsområdets politis- igen som en följd av en kraftig svämlerese- dimentation. Sankmarken under 16- och 1700- ka förtvining och införlivande i den makt- talet torrlades under 1800-talet via utdik- struktur som då behärskade vad som senare ningar och sprängningar (vid Kvarnbo). skulle bli Tiundaland. * Under yngsta bronsålder var Lilla och Sto- ra Skärna samt Vallsgärde öar i den havsarm som gick upp mot Lena. Vallsgärde ligger där i princip tre härader möts (MUIC kapitel 7 Bild VII:21) och har äldre gravläggningar än kammar- och båtgravar. En tidig kultisk roll kan inte uteslutas.

114 Därför Uppsala * Området norr om Vänge mot Jumkil har Delzon 3: Håbo och Ärlinghundra tappat delar av nyttjandet efter bronsålder. härader (Samma sak gällde för Vänge socken över- gången mellan äldre och yngre järnålder). * Begränsad närvaro i delzonen under äldre bronsålder – känd fast närvaro tycks ha fun- * ”Uppsalaön” tycks begränsat utnyttjad långt nits endast i Knivsta-Vråområdet och troligen fram i tiden. Dalgångsmiljöerna nordväst till i Odensala-Rickebyområdet. Se MUIC kapi- norr om den förromerska och romartida halv- tel 7 Bild VII:33. ön, från Kvarnbo/Håga till Husbyborg som inkluderar Stenhagen, Berthåga och Rickom- * En stark expansion ägde troligen rum un- berga, har av anläggningar och fynd att döma der yngre bronsålder och förromersk järnål- der. Se MUIC kapitel 7 Bild VII:34. varit intressanta på ett annat sätt. Västra sidan av Aros inklusive platsen * Skokloster och västra Vassunda socknar för den botaniska trädgården och närliggande vilka har många rösen och röseliknande sten- områden för kända vikingatida byar, hade sättningar saknar kända skålgropslokaler. När dock sådana förutsättningar att ett kunskaps- det gäller avsaknaden av skålgropar liknar hål när det gäller äldre järnålder är troligt. En man socknarna västerut inom Lagunda härad skålgrop vid Berga kan ses som ett indicium i – Holm och Kulla samt i viss mån Fittja. Des- sammanhanget. sa har emellertid troligtvis haft en sen fast bo- * Strandförskjutningsmässigt tycks den sö- sättning. Här är troligare frågan om en sen omvandling av jordbrukets inriktning. derut glidande Fyrisåmynningen ha nått ås- genombrottet åren 1050-1150. Strömmar och * En påtaglig förtätning skedde inom de motströmmar som hängde samman med kort- gamla bosättningsområdena under romersk siktiga kast i havsnivån överlagrades då av järnålder. Se MUIC kapitel 7 Bild VII:37. vattenföringen i Fyrisån, Det bör ha medfört Denna förtätning kan vara en orsak till de svårigheter för transporter och sjöfart långt många stensträngslokaler som finns i dessa tidigare. Senast under 900-talet bör platsen områden. Håbo och Ärlinghundra härader har nedanför kvarnfallet fungerat som hamn för drygt en tredjedel av Uppsalaområdets regi- större båtar. Aros urbanisering som vi känner strerade stensträngar. Skokloster och Knivsta den tycks väl sammanfalla med de förändrade socknar tillsammans uppåt en fjärdedel. förhållandena vid åsgenombrottet 950-1150. * Knivsta sockens utveckling skedde i direkt * Jöran Sahlgrens idéer från början av 30- samklang med strandförskjutning och mark- talet om Svia några km öster om Vaksala utveckling. I och med romartid tog utveck- kyrka som något av svearnas urhem, vilket lingen på allvar fart, men inom äldre geogra- vann anklang under åtminstone 10-talet år är, fiska miljöer. Gredelby initierades och ut- förutom av andra skäl, inte möjliga mot bak- vecklades. Socknen som låg inom det medel- grund av strandförskjutnings- och fornläm- tida Attundalands gränzon mot Tiundaland ningsbild. stagnerade dock under yngre järnålder. * Danmarksbygravfältet med 14 kammargravar och kistbegravningar och minst två treuddar liksom Söderbyskatten på andra sidan Långhundraleden nära Mora stenar är politiska indikationer av betydelse. Här låg på Delzon 4: Långhundra och Se- medeltiden skärningspunkten mellan Tiunda- minghundra härader land och Attundaland. För den geografiska miljön under tidig vendeltid – se MUIC ka- * Långhundraleden var delzonens ryggrad pitel 7 Bild VII 20. och påverkade i stor utsträckning dess utveckling. Som havsvik var den under äldre * Det finns ännu inga belägg för ett stadigva- bronsålder ca 700 m på smalaste ställe men rande regionalt residenssäte i Gamla Uppsala. normalt över kilometern bred. Området var Dimmiga pollenanalyser ger också indikatio- ogästvänligt och har beskrivits som en skogs- ner på skogåterväxt och odlingsnedgång efter klädd skärgård. folkvandringstid. * Troliga mer stadigvarande äldre bronsål- * Varför finns inga kända skeppssättningar i dersmiljöer är få. Ledens betydelse som in- Vaksala härad och Uppsala stad bland det 70- körsport mot det centrala norra Mälardalen tal som är kända inom Uppsalaområdet? Är gör dock att vissa fornlämningar kan tolkas detta en indikator på att dess järnåldersexpan- vara av övergripande maktpolitisk innebörd sion skedde relativt sent och mellan de med eventuella rötter i perioden slut. Här skeppsformiga stensättningarnas äldre och finns Uppsalaområdets största röse och en yngre järnåldersvågor? kedja av så småningom fortifikatoriskt konstruerade fornborgar – se MUIC kapitel 7 Bild VII:39.

Därför Uppsala 115 * I slutet av bronsåldern hade Långhundrale- * Olandsdalgången var betydelsefull. I slutet den fortfarande stora öppna ytor. Leden hade av bronsåldern fanns där en vik på 4,5 km dock reducerats och var ca 400 m på det sma- bredd inom Alunda socken och på 2 km in- laste stället. Vid Kristi födelse hade hela viken om Stavby. I början av romersk järnålder söderut inom Vidbo socken försvunnit och vi- hade viken efterträtts av en å med smala ken västerut mot Uppsala smalnat ned till 150 långa sjögölar i en vattensjuk dal. Stavby och m. Stora flacka frilagda vattensjuka ytor som Tuna fick troligen först nu en fast befolkning uppkom var till en början svåra att leva i när- – se MUIC kapitel 7 Bild VII:46.

heten av. Under folkvandringstid blev dock de * De många rösena – i Stavby socken ett 30- stora ytorna med postglacial lera en tillgång. tal, varav åtta på 15 m eller mer och då två på MUIC kapitel 7 Bild VII:40, 41 och 43. 20 m – bör i vissa fall ha varit fjärrmarkörer * Utvecklingen kring skiftet yngre romersk med anläggningstider från före hågatid till järnålder/folkvandringstid tycks skilja sig in- romersk järnålder. De två största låg redan om delzonen. Husby-Långhundra uppvisar helt under romartid närmare kilometern från far- andra och lägre antal elitforngravar än de leden. De bör ha anlagts på centralt initiativ.

angränsande socknarna Östuna och Vidbo. * Avsaknaden av stensträngssystem indike- Orsaken är troligen att även om strandför- rar att Stavby i princip aldrig hann bli ett skjutning i flacka områden normalt medför en blandat jordbrukslandskap med påtagligt längre tids ”ogästvänliga” miljöer, blev dal- åkerbruk innan stensträngssystemen förlorade gångens speciell p.g.a, Vallbyåsen. sin dragningskraft. Antalet skeppsformiga * Någon större sjö som hållits fången av åsen stensättningar – Stavby har en femtedel av de vid havets tillbakadragande västerut och som som registrerats inom Uppsalaområdet – tyder på en stark maritim kultur. sedan brutit igenom, vilket diskuterats, har det knappast varit frågan om. Det har varit något * Delzonens samtliga socknar med undantag för omgivningen värre – en smal tröskel på 8- av Morkarla koloniserades under äldre järnål- 9 m nivå som bara långsamt gnagdes ned och der i så motto att det då fanns en stadigvaran- lämnade det stora område som den forna havs- de befolkning i varje socken. En elit med re- viken upptagit vattensjukt och eländigt. För surser utvecklades som framgår av många den geografiska bakgrunden – se MUIC ka- storhögar och treuddar. Högen vid Funbo- pitel 7 Bild VII:42. Fortfarande på 1800-talet Broby år en kungshög. Det finns ett stort antal fanns spår och problem. 54 torrläggningsföre- fornborgar/vallanläggningar – främst riktade tag är registrerade i Husby-Långhundra sock- söderut. en efter 1829. * Från att under mellersta järnåldern till stora * Utvecklingen längs Långhundraleden tycks delar varit ödemark och troligtvis främst i princip ha gått från öst till väst. Från Vidbo- utnyttjats säsongmässigt för jakt och fiske till Lagga. Lagga tycks ha kunnat utnyttja hade delzonen, med undantag för dess norra fördelarna av strandförskjutningen järnåldern del, under yngre järnålder blivit en välmående igenom. Treuddar saknas inom delzonen. och reguljär del av Uppsalaområdet.

Delzon 5: Olands , Rasbo och När- Delzon 6: Vendel härad dinghundra härader * Under bronsålderns inledning delades zonen av det inträngande havet. Vendelsjön * Stadigvarande närvaro inom delzonen un- avsnördes under hågatid. Dess storlek när vi der äldre bronsålder kan iakttas i Rasbokil. kommer fram till yngre järnålder är oklar. Spår efter en mindre byggnad nära vatten har också konstaterats i Rasbo som ingick i en * Förhållandet att det troligen fanns en rörlig skyddad arkipelag och förmodligen var ett svedjeodlande befolkning i området lämnar suveränt och intensivt använt fiske- och kan- frågetecken varför Vendel inte tycks anknu- ske säljaktområde vid bronsålderns inledning. ten till Uppsalaområdet i övrigt. Under folk- Neolitiska fynd förekommer där i relativt stor vandringstid och vendeltid förändrades bilden omfattning. – se MUIC kapitel 7 Bild VII:50. 14 * Rasbo användes troligtvis som allmänt * Få och inga tidiga C-dateringar gör fortfa- säsongsmässigt jakt- och fiskeområde med rande tidsskalan för den sydliga kolonisering- tillfälliga bosättningar under neolitikum och en med åtföljande utveckling oklar. Mycket talar dock för att den tillhör 500-talet. bronsålderns början. När Rasbokil koloniserades upphörde Rasbos allmänna tillgänglighet. * Vendels välstånd under vendeltid baserades förmodligen på tre förhållanden: * Det är under yngre bronsålder och äldsta 1) Kontrollen över Uppsalaåsen och dess järnålder som en påtaglig kolonisation av del- transportmässiga kontakt med Dalälven zonen tycks ha ägt rum. Det är ett ianspråkta- /Östersjön – en parallell till Hedes lokalise- gande som är koncentrerad till ett fåtal områ- ring på en sidoås till Badelundaåsen, den – se MUIC kapitel 7 Bild VII:44 och 45. 2) På goda jordbruksförutsättningar och 3) På vad aristokratin/kungamakten tillförde.

116 Därför Uppsala DEL IV SAMHÄLLSUTVECKLING OCH MAKTPOLITISKA STRUKTURER 8 BRONSÅLDER OCH ÄLDSTA JÄRNÅLDER

De förändrade förutsättningarna inom Uppsa- Yngsta brons- och äldsta järnålder laområdet under bronsåldern när det gällde uppvisar stora likheter geografi, befolkning, försörjning och bosätt- Den traditionella indelningen i bronsålder, ning, liksom användningen av metaller och äldre järnålder och yngre järnålder har visat alltmer användbara båtar fick konsekvenser. sig mindre lämplig vid en genomgång av kul- Resurser, förbindelser och omvärldskunskap turer och beteenden i Mälardalen över långa ökade. Influenser ifråga om kläder, dräktut- tidsrymder. Det är inte bara 2500 14C-år BP- styrsel, keramik och vapen gjorde sig gällan- problematiken som gör övergången mellan de liksom trosföreställningar, ideologier och brons- och järnålder suddig. Näringsfångst statusvärderingar. Det påverkade hur befolk- och normer, gåvo- och handelsformer – en ningen organiserade sig och för synen på rerad parametrar tycks inom delar av Östersjö- gelsystem och legitim maktutövning. området likvärdiga under yngsta bronsålder Befolkningsökningen i Östersjöbäckenet och äldsta järnålder. Tidigare syntes ”den ledde till tätare kontakter i stort som smått, äldsta järnålderns fyndfattigdom” (Stenber- lokalt likaväl som regionalt. Något som i sin ger, 1964:327 & 330 ff.), vara ett indicium på tur initierade samverkan. En samverkan som i att stora förändringar ägde rum vid järnål- norra Mälardalen tycks ägt rum från omkring derns början. Avfolkning diskuterades. Sena- period III och pågick i ett halvt årtusende. re blev inställningen att ändringar i grav- och Förutsättningarna ändrades dock och gravgåvoskick var den huvudsakliga förklar- därmed uppenbarligen också synen på samar- ingen – kanske i kombination med effekter av betet. Ett halvt årtusende kan ändå ses som en ändrade förhållanden baserat på kelternas exceptionellt lång samverkansperiod. Som expansion och dominans i Mellaneuropa. angivits – organisationers liv räknas i bästa Det är fortfarande problematiskt att föl- fall i århundraden och bara när det gällt den ja övergången mellan bronsålder och järnål- katolska kyrkan i årtusenden. der. De svårigheter som föreligger – säg till 200 à 100 BC – att tidssätta den mellansven- Uppsalaområdet en del av en hete- ska förändringen, trots bakgrundsarbeten som rogen nordeuropeisk kultursfär Jensen, J (1997) och Martens (1997), har Uppsalaområdet utgjorde en del av Mälarda- gjort att bronsålder och äldsta järnålder i lit- len och Östersjöbäckenet och var mottagare teraturen ofta tas i ett svep. Något jag också av teknologiska och ideologiska huvud- gör. Bronstillverkningen upphörde. Järnpro- strömmar från kontinenten. Svensk arkeologi duktion och järnhantverk kom efter en mång- repar sig emellertid bara långsamt från det hundraårig laboratorieverksamhet att närma kalla krigets isolerande inverkan. Samlad sig en brukskultur under loppet av förrom- kunskap avseende Östersjöbäckenets brons- ersk järnålder. Delar av bronsålderskulturen i ålder och äldre järnålder saknas i stor ut- Mälardalen avtecknar sig dock fortfarande sträckning. Ville jag för tiotalet år sedan under äldsta järnålder. identifiera skeenden och aktörer av betydelse I MUIC ger jag i kapitel 8 inledningsvis i omvärlden och värdera deras möjliga infly- en bild av Uppsalaområdets omvärld under tande på Uppsalaområdet måste jag när det bronsålder och äldsta järnålder gäller Östersjöbäckenet själv delvis plocka - Kring Medelhavet, bl.a. vad gäller Medel- ihop komponenterna. De bakgrundsbilder jag havsregionen som idégivare format och redovisar i MUIC är begränsade, - Kontinenten men något av en nödvändig grund för att - Norrland, Finland och Östbaltikum någorlunda inplacera och värdera centrala - Västbaltikum - Mälardalen faktorer, aktörer, påverkansvägar och utveck- I föreliggande arbete ”Därför Uppsala” in- lingssignaler när det gäller Mälardalen och skränker jag mig till Uppsalaområdet. Uppsalaområdet.

Därför Uppsala 117

kopplades upp och utvecklades över större UPPSALAOMRÅDET områden. Förmodligen berördes i princip sto- Vi har nu kommit så långt att det är dags att ra delar av den befolkade norra Mälardalen. analysera och förhoppningsvis förstå när, hur Hierarkier formades. [För en förståelse av in- och delvis varför Uppsalaområdets samhälls- stitutionaliseringens och institutionernas roll i system formades, utvecklades och förändra- samhällssystem och utveckling – se exempel- des. Hur långt tillbaka i processen man bör vis North (1997).] starta kan diskuteras. Jag har valt omkring Någon gång efter period IV expanderade 1800 BC. Omvärld, geografiska förhållanden det fasta utnyttjandet av området geografiskt och naturförutsättningar, försörjningsinrikt- och stora förändringar ägde rum. Indikationer ning, anläggningsstrukturer, kultur och kon- finns på att det överordnade samverkanssy- taktvärld har redan berörts. Tillsammans med stemet i norra Mälardalen delvis krackelera- ytterligare indikationer bör det gå att forma de, men att en ny balans utvecklades. en övergripande någorlunda sammanhängan- Mot den här bakgrunden har genomgång- de och delvis förklarande bild av samhällsut- en delats upp i tre delvis överlappande delar – veckling och maktstrukturer. äldre bronsålder inklusive övergången mot Under äldre bronsålder och inledningen yngre, hågatid inklusive övergången mot av den yngre institutionaliserades förhållan- yngsta bronsålder samt yngsta bronsålder och dena inom Uppsalaområdet. Normer, regler äldsta järnålder. och system för befolkningens relationer och övergripande samverkan, om än förmodligen mer eller mindre svävande till sin karaktär,

Bild VIII:8 Uppsalaområdet - senneolitiska huvudmiljöer ÄLDRE BRONSÅLDER Synkron geografisk miljö: 1800 BC Uppsalaområdet bestod i bronsålderns början av ett fastland i väst och en rad större eller mindre öar i syd och öst [MUIC kapitel 8 Bild VIII:7]. Den asymmetriska strandför- skjutning som ägde rum innebar att föränd- ringarna skedde betydligt snabbare i norr än i syd. Kustzonen mot öppna havet låg vid den här tiden relativt nära Uppsalaområdet i norr och nordost. Vendelområdet var knutet åt det hållet även om man via en nord-sydlig havsarm hade öppen förbindelse söderut.

NEOLITISKA RÖTTER Förhållandet att strandförskjutningen var snabbare i nord än i syd är en väsentlig för- klaring till på vilket sätt Uppsalaområdet utnyttjades under senneolitikum. Vi hade en befolkning i sydväst och sydost vars lokalisering var resultat av långvariga förhållandevis stabila skyddade kustförhållanden. I norr där- emot hade en mellanneolitisk och så små- ningom senneolitisk befolkning ”bråttom” om man kontinuerligt skulle följa den bortglidande kusten (den mellanneolitiska kustsi- tuationen i norr återges i Segerberg (1999:30). Strandförskjutningen under stenåldern behandlas i E4-projektets avrapportering (Ris- berg et al., 2007). Se också Ytterberg (2007). En snabb kustförskjutning med de ogäst- vänliga förhållanden som en sådan innebär för närområdet innan humuslager och växt- lighet etablerats, gjorde att bosättningar för-

118 Därför Uppsala hållandevis länge blev kvar i äldre skyddade Börje socken har fler skärvstenshögar miljöer med access till havet. Det torde vara än någon annan socken i landet. ”Börjelagu- den främsta förklaringen till de senneolitiska nen” som utgjorde centrum i dess södra halva bosättningsmiljöer som kan spåras i Uppsala- hade egenskaper som flera av konstaterade områdets norra centraldel. Vidare hade det eller antagna neolitiska boplatsområden. Att naturligtvis betydelse att vinterboplatser det fanns mellanneolitiska boplatser i nord- knappast kunde ligga nära öppen havskust väst vid Bälinge mossar (Segerberg 1999) vet och att Upplands geologiska expansion öster- vi. Få neolitiska fynd redovisas dock för Bör- ut allt mer öppnade den norra kusten för på- je-Jumkil/Bälingeområdet. verkan från Bottenhavets nordanvindar. Kantyxor av brons från period I har hit- Förutom de med rött indikerade sennoli- tats i Börje, Jumkil och Åkerby. Stora rösen tiska zonerna på [Bild VIII:8] finns som tidi- saknas. Däremot finns många stora stensätt- gare angivits, förmodligen ett säsongmässigt ningar med block. Att kustbandet varit en väl utnyttjat område på de dåvarande öarna vid utnyttjad zon långt ner i bronsåldern är klart. Rasbo och dessutom fynd vid Gamla Uppsala Om detta också gällde redan under senne- som också de torde indikera tillfälligt utnytt- olitikum är mer osäkert. Bosättningar fanns, janden (båda zonerna markerade med gult). men i vilken utsträckning? Gick egentligen Skissen av de senneolitiska huvudmiljöerna är den relativt täta neolitiska närvaron i Norun- förutom på anläggningsregistret bland annat da härad också ned längs kusten mot Håga? baserad på skafthålsyxornas spridning enligt Indicier finns, men utan ytterligare fynd, Lekberg (2002:238), fyndredovisningen i undersökningar och analyser är det bara en Björck & Guinard (2003) samt när det gäller trolig möjlighet. Vendelområdet på Björck (2007:249). Vid bronsålderns inledning fanns alltså På bilden finns osäkra zoner som marke- en befolkning längs fastlandets kust. Det bli- rats med blått och frågetecken – dels området vande Uppsala låg visserligen till stora delar kring och söder Vittulsberg, dels Jumkils- under vatten, och ”Uppsalaön” torde om än Börjekusten, med undantag för de då låglänta ofta besökt (se till exempel Guinard 2001, bi- delarna av Bälinge-Åkerby, som nog var goda laga 1), ha varit obebodd under långa perio- fågeljaktsområden men knappast lämpliga för der, men både i väster (Skogstibble-, Hagby- boplatser. och Ramstaområdet), i norr (exempelvis När det gäller Vittulsbergsområdet har vi Björklingeområdet) och i sydost (Vrå och få undersökningar och få eller inga kända ne- Odensala) fanns bosättningar. Österut fanns olitiska fynd. De dåtida geografiska förhål- den stora skärgården och vägen mot Åland. landena var emellertid förmånliga och över- Uppsalaområdet var en brytzon mellan hav ensstämde med andra påvisade senneolitiska och land. miljöer. Ett stort antal skärvstenshögar och stora mittblocksstensättningar samt närmare ÄLDRE BRONSÅLDERS- tiotalet skärvstensvallar indikerar ett starkt SAMHÄLLEN bronsåldersutnyttjande – i kanten av ett sen- Under äldsta bronsålder var alltså strandför- neolitiskt område. Sammantaget leder det här skjutningen sammantaget långsammare i sö- till ett antagande om att åtminstone viss sen- der än idag. I norr däremot 50 % snabbare. neolitisk bosättning bör ha förekommit inom Det här gjorde att de öppna havsarmarna delar av ytan. förbi Vendel och Dannemora blev allt trängre Börje-Jumkil/Bälingeområdet inom den medan förändringarna i söder var begränsade. streckade linjen är även det relativt lite un- Ännu var dock Dalälvens mynning och Tors- dersökt. Ett känt undantag är Schönbäcks ar- lundaområdets äldre bronsålderskultur direkt bete i Broby från slutet på 1950-talet. Det un- förbunden med ”Sveahavsområdet”. dersökta området hänfördes till yngre brons- Det var emellertid inte Sveahavsområdet ålder. Utgrävningarna skedde emellertid en- som var områdets ”välståndscentrum” vid dast inom en marginell kustdel av ett flera den här tiden. Bronsfynd är visserligen en km2 stort område kring en forntida lagun som osäker indikator över välstånd och tillgångar, avsnördes strax före bronsålder, växte igen men utgår man från fyndredovisningen i Ek- och fortfarande dräneras. Vi vet genom sam- holm (1921) och Oldeberg (1974) avseende tida kartor att sjön hade upphört existera un- Uppsalaområdet under äldre bronsålder der andra hälften av 1600-talet. (MUIC bilaga 6) framstår den sydvästra de-

Därför Uppsala 119

Bronsfynd delvis len som områdets ekonomiska tyngdpunkt. mindre bandet eller stammen var, desto bety- svårjämförbara Av de 40 fyndlokalerna tillhör 55 % denna delsefullare blev de som innehade och kunde

Den redovisade bilden av del (då inklusive Läby och Vänge) [MUIC bruka vapen. Samhällstillväxt och allianser Uppsalaområdets bronsri- kapitel 8 och Bild VIII:9]. Området norr om minskade risken för överfall, genom att anta- kedom är något förlegad. Frågan är hur den skall jus- Sveahavet – Skuttunge-, Tensta-, Lena- och let möjliga aktörer sjönk. Vapensymboler och teras på ett ”korrekt” sätt. Ärentunabygderna har en tredjedel så många. makt blev intimt förknippade. Existensen av E4-undersökningarna innefattade avsökning med Svårtytt är att Uppsalaön uppvisar tre hot indikeras också i Uppsalaområdets an- metalldetektor. Vad mot- fynd. Stora växlar bör inte dras på ett så litet läggnings- och fyndbild. Förutom av Lurbo svarande metalldetektorun- dersökningar skulle ge vid material, men troligt är att ön punktvis utnytt- fornborg bland annat genom pilspetsar och äldre bronsålderslokaler i jades mer eller mindre från och med äldre eventuella skyddskonstruktioner vid Ryss- till exempel Sydväst vet vi inte. bronsålder. Det stöds av bosättningsspåren gärdet och vapendepån vid Vattholma, även Vid Ryssgärdet har 34 vid Malma (Åstrand, 1996). om det då främst rör sig om period IV (Eriks- bronsfragment redovisats. Innebörden av de nya fynden i samband son & Östling, 2005:43). Se också Larsson 19 av dem hittades med metalldetektor. Dessa frag- med E4-undersökningarna accentuerar vad vi (1986:68), där han efter en genomgång av de ment har i medeltal en vikt redan vet – att det fanns en omfattande, rik svenska bronsåldersfynden pekar på en rela- på 1,6 gram. Endast 7 fragment/föremål av samtliga och långvarig bronsåldersmiljö norr om Svea- tiv topp för vapen under period II. För famil- bronsfynd har en vikt på havet. Den var dock ej i paritet med Sydväst. jer som levde ensamma bör det ha varit ett över 2 gram. (Eriksson & Grandin, 2008:329, 353 & livsvillkor att bo dolda vid sidan om förflytt- 365). Våldskapaciteten betydelsefull för ningsstråk. De här fynden - (vissa fragment som diskuteras av samhällsuppbyggandet Eriksson & Grandin kan Yxor, lansspetsar, svärd och dolkar utgör möjligen vara från period SYDVÄST – RIKT OCH IN- III) - är med undantag av drygt fyra femtedelar av de 40 (exklusive en tutulus från period II i Ryssgärdet) behandlade bronsfynden från FLYTELSERIKT princip inte ”jämbördiga” Från sydväst kommer tiotalet kantyxor, flera med de äldre manuella fyn- äldre bronsålder. Då är det osäkert var fynden den. från Gamla Uppsala – bland annat en dolk lansspetsar, en bronsskafthålsyxa med nack- En svärdsknapp av brons med massivt fäste – egentligen hittats. knopp och en starkt utsvängd bronsyxa och från period I har hittats vid Sommaränge skog (Fors- Vad indikerar då detta stora intresse för framför allt Bragbysvärdet med fäste i brons. man & Victor, 2004:38 vapen och vapensymbolik under äldre brons- Under denna äldre del av bronsåldern har samt Forsman, 2007:390). Till rikedomsbilden kan ålder i dessa glest befolkade miljöer? Frågan dessa lansspetsar, yxor och svärd stått för naturligtvis dessutom föras har i större sammanhang behandlats av Lars- välstånd, makt och åtminstone indirekta in- guldfynden vid Ryssgärdet ternationella kontakter. och Sommaränge skog. son (1986), men har också betydelse för för- ståelsen av Uppsalaområdet. Det här gör givetvis att frågan uppkom- Kantyxor som det främst är frågan om mer om vad som medförde detta för Uppsala- har fungerat som kombinerade vapen och området speciella välstånd och internationella verktyg. Yxor har emellertid också ett inter- kontaknät. Vad kunde produceras som möj- nationellt symbolvärde som inte går att bortse liggjorde sådana förvärv. Jag har i föregående från. Ceremoniyxor och praktyxor utveck- kapitel diskuterat varför sydvästområdet inte lades delvis f rån kantyxorna (Jensen, 2002: förvaltade den äldre bronsålderns närmast 75). Vapen stod rimligtvis som symboler för exklusiva ställning, men jag behandlade inte det ultimata skyddet – och hotet. frågan om hur man uppnådde den. I lokalsamhällenas värld, där överordna- de nivåer saknades annat än eventuellt i form Grunden för välståndet av längre eller kortare allianser, var ledar- Sydvästra Uppsalaområdet utgjorde under funktionens våldskapacitet betydelsefull. Re- senneolitikum fastlandets och den norra Mä- gelsystemen i och samordningen av samhället lardalskustens befolkningsetablerade ”spjut- vilade ytterst, då som nu, på tron att ledar- spets” mot det längre ut liggande skärgårds- funktionen åtminstone internt kunde genom- systemet. Ett omfattande havskanalsystem driva fattade beslut – om nödvändigt med möjliggjorde goda skyddade kontakter och våld. Skillnaden mot dagens stater är att ka- transporter inom zonen. Något som exempel- paciteten var så begränsad. Ett litet antal in- vis framgår av översiktsbilden i Holm, Ols- divider/familjer kunde äventyra rådande sy- son & Weiler (1997:224). stem. Liksom i Mesopotamien fungerade Det fanns glaciala leror i större eller emellertid kulten stabiliserande och som stöd mindre utsträckning över hela delområdet. Vi för existerande ledarfunktion. vet ingenting om husdjursbesättningarna vid Eftersom våldskapacitet och upprätthål- övergången till och början av bronsåldern. Vi lande av ett externt försvar var viktigare ju kan bara anta att man liksom på andra håll

120 Därför Uppsala haft husdjur. Får/getter och svin och kanske lansspetsar som tillhör samma tid (MUIC en del nöt. [Dock inte i större omfattning. Se bilaga 6) kommer söderifrån, men det kan till exempel Björck & Larssons (2007:77 och naturligtvis inte uteslutas att någon härrör 87 ff.) slutsatser av vad E4-projektet gett för från en ännu ej identifierad regional gjuteri- information om neolitisk ekonomi.] En jäm- lokal. Även om så småningom också lokalt förelse med Apalle är problematiskt då Apal- återvunnen metall hade betydelse för gjuteri- les material i huvudsak uppfattas som betyd- verksamheten bör eventuella gjutare i Mälar- ligt yngre. Sydvästra Uppsalaområdet dispo- området under äldre bronsålder ha baserat sin nerade över stora fiske- och skärgårdsjaktytor gjutning på importerad råvara i olika föräd- och inåt fastlandet fanns stora jaktmarker. lingssteg. Det ställde krav på att lokalen var Jakt, fiske och successivt allt mer omfat- ansluten till ett transportnätverk för koppar, tande boskapsskötsel och ”trädgårdsodling”, tenn, halvfabrikat och skrot. under närmast optimala förhållanden, bildade Inledningsvis arbetade gjutarna i Skandi- förmodligen basen för en relativt stor befolk- navien med mer eller mindre oren koppar, ning i sydväst även om den inte var det med men influerat från kontinenten utnyttjades dagens mått mätt. (Vi talar troligtvis om en snart tennet och så småningom också kanske befolkning som räknas i hundratal). andra ämnen, som bly och antimon. Inbland- Stora ytor och långa strandavsnitt sak- ningen gav en hårdare metall och krävde läg- nade fast närvaro. Den allsidiga näringsfångs- re temperatur (Jensen, 2002:36 f.). ten, befolkningens storlek och havskanalernas Artefakter som bronsskafthålsyxan med kommunikations- och skyddspotential gjorde nackknopp från Fröslunda socken eller Brag- emellertid ekonomin tålig och höll förmodli- bysvärdet är av kontinental tillverkning. Sam- gen främmande räder på en förhållandevis låg mantaget är innebörden att sydvästra delen av nivå. Det gick lätt att skapa lokal överläg- Uppsalaområdet bevisligen var välmående senhet vid anfall mot en kust eller en vik, och upprätthöll byteskontakter söderöver el- men vid attacker in i kanalsystem måste an- ler med dem som gjorde det. fallsstyrkan också ta sig ut därifrån inom räckhåll från ett uppbåd med lokalkännedom Ett strategiskt läge och med möjlighet att förflytta sig landvägen. Om man nu betalade, vad bytte man med? Det avskräckte. Indragningen av bosättning- Som jag redan berört finns egentligen bara arna motiverades dock troligtvis i första hand högkvalitativt pälsverk, skinnremmar och av förbättrade odlingsförutsättningar och av hantverk att anta under hela bronsåldern och ett allmänt behov att skydda sig för väder och äldsta järnålder. Transportkapaciteten och vind. bristen på salt för skydd av skinn och hudar Sammantaget kunde syd-västområdet ut- vid de fuktiga transporter öppna små båtar nyttja avkastningen från flera produktions- innebar medförde restriktioner. Det hantverk miljöer, och detta under relativ lång tid efter- det gällde utfördes troligen främst i horn och som strandförskjutningen där var relativt be- trä, men kanske i viss utsträckning i keramik, gränsad under äldre bronsålder. hår, textil och varför inte så småningom i metall. Slavar vet vi ingenting om, men det är Prestigevapen, gjutning och långa fullt möjligt att fångar från räder, och då kan- förbindelser ske framför allt unga kvinnor var bytesvaror. En sak var att försörja sig väl och leva relativt Vad som inte bör glömmas bort är att gott. Kunde detta omsättas i prestigevaror? sydvästra Uppsalaområdet visserligen inte Svaret inrymmer spekulationer. Visserligen hade ett handelsstrategiskt läge som Norrkö- vet vi att spjutspetsar och kantyxor i relativt ping, men att zonen ändå bör ha fungerat som stor utsträckning tillverkades i Skandinavien en knutpunkt vid de i stor utsträckning (Jensen 2002:70), men vi känner så vitt jag strandnära rörelserna från det inre av Mälaren vet ingen säker gjuteriverksamhet i Mälarda- norrut mot Dalälven och vice versa. Förmod- len från äldre bronsålder utom Apalle och i ligen passerade också huvuddelen av förbin- viss mån Ryssgärdet (bilaga 11). delserna från norra Uppsalaområdet på väg Vid Ryssgärdet har spår efter gjutning söderut, och huvuddelen av de som tog sig av spjut och kantyxor inte kunnat iakttas, norrut, både via Håga och i viss utsträckning men i Apalle eventuellt efter dolkar/svärd. via Dalbys och Uppsala-Näs stränder. Med en Det troliga är att kantyxor, som i Uppsalaom- relativt stor befolkning gick det att avdela rådet i allmänhet hänförts till Period I och de folk för att störa förbindelserna, men också

Därför Uppsala 121

att ordna goda förhållanden för övernattning, intryck. Mekanismen för boplatsens, byns skydd och förplägnad. Området låg också bra och samhällets absorption av omvärldsinfor- till för goda kontakter med bronsålderssam- mation blev därmed annorlunda. hällen längre in i Mälardalen. Förbindelserna

söderut återspeglar sig också i de nya kärlty- per som dök upp under period II eller III HÅGA I CENTRUM (Eriksson, 2006:160). Om sydvästra Uppsalaområdet och Norunda Sydvästra Uppsalaområdet var alltså rikt i härad norr om ”Sveahavet” delvis var pro- sig själv genom att det kunde utnyttja flera dukter av ett neolitiskt förflutet, torde samma ekonomiska zoner. Området hade vidare en sak kunna sägas om Håga. lokalisering som möjliggjorde nyttjande av Lokalen hade ett speciellt läge. Kultplat- och profitering på huvudtransportleder. Dess- sen var belägen på en ö som vid övergången utom utgjorde sydvästra Uppsalaområdet en till bronsåldern blev något av en halvö, för- expanderad del av äldre samhällen i väst, modligen med spänger/bottenstabilisering ö- vilket innebar släktskap, kontakter, kunskaps- ver en dyig, oklar anslutning. Vi vet i andra och resursstöd. sammanhang att öformen hade betydelse för kultens lokalisering. Håga låg i utkanten av Storlek gav kommunikativ kapacitet det ledande sydvästra Uppsalaområdet – med Den förmodligen förhållandevis stora befolk- direkt förbindelse via den dåvarande Läbyvi- ningen innebar emellertid en fördel till. Den ken. Samtidigt låg lokalen i utkanten av de medgav interregional rörlighet. I en tid där förmodligen tilltagande Börjebosättningarna. man i huvudsak rörde sig längst stränderna Ön kunde direkt nås från Norundakusten och och bar egna lätta båtar innebar en expedi- från boplatser inom Vaksala härad. tionsstyrka på säg uppåt 15 personer, stora Som angivits när det gällde de europe- fördelar ifråga om skydd och högre trans- iska kulturerna tycks korridorer mellan terri- portkapacitet per person. Större båtar, spanare torier spelat roll för deponering och handels- och eftertrupp möjliggjorde att många mer utbyte. Neutrala zoner av typ ”ingen mans eller mindre odelat kunde utnyttjas som bära- land” har spelat en roll i större sammanhang. re. Att avstå 10-15 personer för den bytesfärd Håga hade en lokalisering som överensstäm- från Uppsalaområdet till Norrköping som för- de med denna typ av förutsättningar. Lokalen modligen kunde ta en månad eller mer (folk var skyddad och kunde nås av alla, men låg med lätt packning kan i obanad terräng röra ändå på grund av det svårgenomträngliga sig ca 1 km/timme i genomsnitt), fordrade ett Nåsten utanför det starka sydvästra Uppsala- relativt stort och tätt bosättningsunderlag. områdets uppenbara kontroll. Håga kunde Förhållandet att det förmodligen var lite visserligen nås genom den dåtida Brunnasjön större grupper som rörde sig över längre och Läbysjöarna, men passagerna var så sma- sträckor hade också en annan effekt. Iaktta- la och lättövervakade att det inte var möjligt gelser om teknik och normer fick en annan att passera annat än under fredliga tider. påverkan vid hemkomsten. Förändringar i en Eftersom utvecklingen under den äldre organisation underlättas starkt av om ”agen- bronsåldern i väsentlig utsträckning skedde terna” är flera och sinsemellan kan upprätt- inom ramen för de senneolitiska bosättnings- hålla normer och fokus. Ett fåtals värderingar territorierna som en expansion österut, kvar- tunnas ut, slukas och försvinner om agenterna stod Hågas speciella läge. Lokalen framstår inte har en exceptionell status. Den nordiska som navet i ett system av under äldre brons- bronsålderns stora norm-, teknik- och antagna ålder länge åtskilda samhällen. språkgemenskap, fordrade en relativt tät och Några mer säkra nya boplatser under enhetlig kommunikation, förmodligen inklu- äldre bronsålder utanför de senneolitiska mil- sive partnerskapsallianser. Det märkliga är att jöerna (dit bland annat Ryssgärdet och Som- den övergripande kulturenhetligheten ju suc- maränge skog hör) finns ännu knappast be- cessivt urholkades under järnåldern trots för- lagda – med två undantag, Rasbokilsområdet bättrade kommunikationsförhållanden. Hade och Malma på Uppsalaön (Åstrand 1996). detta något att göra med att det blev lättare att Det tycks som att det fastare utnyttjan- förflytta sig i mindre grupper eller till och det av Rasbokil också gjort det lättare att med ensam – om än i vissa fall ”inbäddad” i utnyttja de exceptionella fiske- och sälfångst- större grupper? Återvändande och besökare vatten Rasboarkipelagen erbjöd. Eventuellt från alla håll skulle då konkurrera med skilda innebar det också mer exklusiva rättigheter

122 Därför Uppsala inom denna skyddade skärgård, som av de ke (nu en 30 m stensättning) på en ö i gattet neolitiska lösfynden att döma frekvent nyttja- vid Fyrisinfarten mot Sveahavet söder om des. Det troliga är att en mer eller mindre fast Sunnersta och Raä 280 Husby Långhundra på närvaro också fanns i anslutning till Gamla 28 m vid Långhundraleden. De två stora gra- Uppsala, Brillinge och Vittulsberg. Till detta varna – den utgrävda stensättningen Raä 491 kommer ett fåtal eventuella lokaler i de östli- Bondkyrko från övergången mellan period III ga socknarna Morkarla, Rasbo och Funbo. och IV och det ej undersökta utfallna storrö- Sammantaget torde denna begränsade set Raä 42 Alsike är signaler om ett etablerat expansion under äldre bronsålder in på för- samhällssystem. modligen sedan länge utnyttjade fisk- och jaktområden, inte i någon större utsträckning Andra fornborgar än Lurbo? ha förändrat maktbalansen inom Uppsalaom- Mer spekulativt finns fornborgar av försvars- rådet. Det var förmodligen en maktbalans karaktär vid den dåvarande Långhundrale- som byggde på kopplade släkter och lokala dens stränder att addera till jätteröset Raä personligheter. Uppsalaområdet härbärgerade 280. Fornborgar vars lokalisering och funk- på det här stadiet mest vad man skulle karak- tion lättast förklaras av en inledande upp- tärisera som band om man definierar ”band” byggnad från den här tiden. Till detta kan som samverkan mellan 50-300 personer inom läggas två rösen i Stavby på 20 m (Raä 15 eget territorium. Sydvästra Uppsalaområdet och Raä 30) vid stranden av den dåvarande var däremot så pass utvecklat att det förmod- havsviken och huvudinfarten från Åland. ligen här är mer befogat att anta att befolk- Det finns ytterligare en fornborg av for- ningen ingick i ett västligt stamområde. Det tifikatorisk anläggningstyp – utan rimlig kon- kan heller inte uteslutas att mot yngre brons- takt med varken den yngsta bronsålderns ko- ålder norra delen av Sveahavsområdet inklu- lonisering eller den äldre järnålderns förflytt- sive Broby, Vaksala härad och Rasbo alltmer ning och expansion på Skokloster – Raä 104. fick karaktär av stamområde. Den är lokaliserad till bäst tänkbara plats för Fram till någon gång under period III uppsikt söderut. Å andra sidan, om anlägg- tycks Uppsalaområdet ha levt ganska frag- ningens ursprung är så tidig – den passar väl menterat även om det mindre kulthuset vid för havsnivån 20-21m – blir också Raä 31 Håga fungerade som någon form av gemen- Giresta och kanske även fornborgarna Raä sam symbol. Då hände något. 108 Håtuna och Raä 94 Övergran nära Apalle vid och på dåvarande ökomplexet Övergran/ Yttergran intressanta [MUIC kapitel 8 Bild ORO – SAMORDNING VIII:11]. Vid Medelhavet bröt bronsåldern samman. De så småningom fortifikatoriskt kon- Kopparbrytningen i Centraleuropa fick pro- struerade fornborgarna bildade ett övervak- blem. I Uppland kan en påtaglig nedgång i ningssystem mot det avlägsna södern. Giresta bronsfynden avseende period III iakttas 31 förlorade havskontakt före yngsta bronsål- (Eriksson & Grandin, 2008). Vågorna från der. Förutom läge och lokalisering till den Europa tycks på något sätt ha fortplantat sig mellersta bronsålderns kustlandskap saknar till norra Mälarområdet. Hur skeendet ut- jag dock grund för tidssättning av dessa bor- vecklades vet vi inte. Men det tycks ha resul- gar. Anläggningarna kan också tillhöra yngre terat i uppfattningen om yttre hot och behov bronsålder/äldsta järnålder. För att tillhöra av samverkan. I slutet av period III och/eller den folkvandringstida fortifikatoriska kon- början av period IV konstruerades förmodli- struktionsperioden hade geografin ändrats gen en lång rad stora anläggningar i Uppsala- alltför mycket. Raä 104 Skokloster låg då 300 området och dess närhet [MUIC kapitel 8 m från vatten och Raä 31 Giresta hela kilo- Bild VIII:10]. metern. De övriga utvecklade såvitt jag för- Det stora kulthuset i Håga, fornborgen i står också tveksam kontakt med tidigare an- Lurbo och stensättningen Raä 491 Bondkyrka slutna farleder (se Söderberg, 1989:50 ff.). på ön i gattet mellan fornborgen och Uppsa- Håbos betydelse för Uppsalaområdet och laön är tidsbestämda. Till det kommer ytterli- dess Mälarkontakt/kontroll kvarstod länge. gare anläggningar som baserat på läge och storlek också kan ha tillkommit vid den här Revirmarkering med centrum i väst? tiden – de kanske två största rösena inom De stora anläggningarna under period III-IV Uppsalaområdet, det stora röset Raä 42 Alsi- bör ha tillkommit inom ramen för ett samar-

Därför Uppsala 123

bete/en acceptans inom hela Uppsalaområdet HÅGATID och närliggande bronsålderssamhällen. Det Hågatid, och då egentligen Hågahögen, har tyder på att en allians utvecklats mellan stam- uppfattats signalera höjdpunkten i mellan- mar och band i regionen eller att någon släkt/ svensk bronsålder. Problemen med bronsför- något område accepterats som ledare. Efter- sörjningen var över. Efter en nedgång i anta- som alla projekt utom kulthuset vid Håga let kända bronsföremål i Uppland under peri- avser externa signaler bör utvecklingen ha od III steg de kraftigt under period IV – från skett under yttre tryck. ett 25-tal till ett 80-tal. (Eriksson & Grandin, Av bilden att döma och den stensättning 2008:328). och de rösen jag uppfattar byggdes som redovisas på [MUIC kapitel 8 Bild VIII:10] ligger det nära till hands att skyddet avsåg Sveaha- EN ”TWIN RULER” I HÅGA- vet och Håga. Så var knappast fallet – se HÖGEN? Hyenstrand (1984:88). [Bild IX:14], som Omkring 1000 BC gravlades en kremerad redovisar fornborgarna i Mälardalen. spenslig persons ben, förmodligen en man, i Närmast till hands ligger att initiativet en lång ekkista i någon slags kammare [”upp- till försvars- (egentligen observations-, mar- stapling af hvarandra korsande stockar” kerings- och kanske tillflykts-) skölden kom (Almgren 1905:22)] i ett torvtäckt röse av från någon stam, närmast hövdingadöme syd- vendeltida kungadimensioner. Högens storlek väst Uppsalaområdet, vars territorium sträck- är imponerande, men det är nog framför allt te sig in i Uppsalaområdet. En bronsålderns de för Sverige slösande gravgåvorna (delvis ”Urfjädrundastam” som med koppling till dräktutstyrsel) [MUIC kapitel 2 Bild II:4] äldre västra kulturer hade inflytande österut. som är märkligast. Bland annat ett bronssvärd Vi kan dock inte bortse från möjligheten att med guldornerat fäste och knapp, ett guld- det delvis är frågan om den sedvanliga imita- plätterat glasögonformat spänne, dubbel- tionsprocessen – det vill säga att några an- knappar, två rakknivar, ett par pincetter och läggningar är produkter av lokala gruppers några bandformiga hängen. försök att skydda sig. I detta syfte skulle de Bronsåldersguld är inte vanligt. I en ge- ha kopierat fornborgar som den vid Lurbo. nomgång och bakgrundsteckning till guld-

fyndet vid Ryssgärdet redovisar Eriksson En betydelsefull och långvarig (2008:217) bronsåldersguldet i Sverige. Re- samordning av norra Mälardalen dovisningen omfattar 151 guldföremål från Samarbete under så lång tid som det bör ha 69 olika sammanhang. Den visar att Hågahö- varit frågan om – flera generationer – fick gen är fullkomligt unik när det gäller antal rimligtvis konsekvenser i en lång rad andra guldföremål i en enskild kontext. Graven in- avseenden. Håga blev odiskutabelt kultcent- nehöll 52 guldfragment och gulddekorerade rum för största delen av Uppsalaområdet och föremål. I inget annat svenskt bronsålders- kanske för regionen. Biskopskullas eventuellt sammanhang har mer än 5 hittats. tidiga funktion är oklar. Hågagravläggningen framstår alltså som Eriksson (2009:175) anger att någon gång en enorm symbolhandling. Varifrån kom då under period II eller senast under period III resurserna, och varför skedde gravläggningen skedde en förändring av kärluppsättningar. just vid Håga och varför på ett sådant sätt? Institutionaliseringen och samordningen un- Det är uppenbart att den lokala miljön der mellersta bronsåldern hade betydelse på inte var i närheten av att kunna bära de extra- många plan. Levnadssättet homogeniserades. vaganser och förmedla de sydliga kontakter Normer bör – om det inte skett tidigare – ha det här var frågan om. Exklusive Håga var utvecklats som desarmerade konflikter mel- inte ett enda bronsåldersguldfragment känt lan bygder när det gällde jakt, fiske samlar- från Uppsalaområdet före E4-undersökning- verksamhet, kanske också när det gällde ta- arna vid Ryssgärdet och Sommaränge skog. gande av trälar och behandling av förrymda Almgren (o.a.a.:43) menade att Kungshö- sådana, etc. I samspelet ingick Hågahögen. gen i Seddin – som grävts ut 1899 – var den Hågahögen framstår som ett skolexempel enda hög från den nordiska kulturens yngre på Steuers teori om att lysande begravnings- bronsålder som överträffade Håga. monument är tecken på att efterlevande söker Hågabegravningen framstod som en desarmera en osäker maktsituation och legi- märklig anakronism. Så omfattande fynd timera den egna ställningen. liksom stockkistan liknade en period III-

124 Därför Uppsala begravning av danskt snitt – hundra år in i tolkningen lättare. Arbetet skedde dessutom period IV. med ett för graven påfrestande vinteruppe- håll (Almgren 1905). Gravgåvor av danskt ursprung? Det uppfattas dock som klart att den ena Knytningen till Danmark tycks mer som en uppsättningen rakknivar och pincetter hittats brist på alternativ hos Almgren än riktig över- på högens botten och den andra högre upp i tygelse. Även om det fanns liknande svärd i närheten av kistan. Beroende bland annat på Danmark saknade de då kända svärden hå- att benen – oavsett om de kom från kistnivån gasvärdets guldnitar och guldknopp. eller längre ner – härrör från en person, var Hågasvärdet klassificeras som ett grepp- Johnsens & Welinders slutsats dock att det tungssvärd med smal tunga. Typen och svär- ändå är fråga om en enkelbegravning. det behandlas i Sprockhoff (1931:26 ff. & Förekomsten av ”twin rulers” som tagits bild 14) och av Baudou (1960:9 f.). Två svärd upp av Kristiansen (1999) och Kristiansen & av liknande typ utan guldbeläggning har hit- Larsson (2005:258 ff.) gör att idén trots allt tats i Vattholma. Det ena har i likhet med hå- uppkommer om att det kan ha varit frågan om gasvärdets fäste ett ”grankvistmotiv” som att de efterlevande arrangerat en ”dubbel- saknas hos de danska svärden. Enligt Sune funktionsbegravning”. Den som begravdes Lindqvist bör detta innebära att svärden var skulle ha setts som, eller utmålats ha varit, svenska, kanske till och med uppländska – såväl överstepräst som hövding och militär även om de var tillkomna under dansk påver- ledare. Har två huvor i ekkistegravarna vid kan (Ekholm 1921:35). Guldhøj och Trindehøj ingått i indikations- Åberg (1916:73) redovisar emellertid ett bilden för sådana begravningar kan kanske svärd som har samma grankvistornering och dubbla rakknivar och pincetter i den blandade koncentriska kretsar på grepptungans kanter ”plockepinnsörja” grävningslokalen i Håga som Hågasvärdet. Det hade hittats vid Hunt- utgjorde, också vara spår efter en dubbelfunk- losen, amt Wildeshausen i nordvästra Tysk- tionsbegravning Det fanns motiv för ett så- land. Till detta kommer att Oldeberg (1933: dant förhärligande. Kistans stora längd är 75) på liknande sätt anger att grankvistmoti- dessutom märklig, vet förutom på andra föremål också före- kommer på ett svärd från Själland, om än inte Ett förklaringsscenario på fästeskuldran. Han ser det dock inte som Håga var en speciell plats. Den tycks av läge, uteslutet att glasögonfibulan kan ha tillver- hällkista och kulthus att döma ha varit den kats av en uppländsk gjutare som haft svär- väsentligaste kultplatsen i regionen dittills dets ornering som förebild (o.a.a.:76). under bronsåldern, och kanske tidigare. Där- Oldeberg menar att hela fyndet ger in- emot var Håga inte ett befolkningscentrum. tryck av att ha sammanbragts av en lokal Visserligen finns drygt 15-talet skärvstenshö- hövding som önskat få en enhetlig prägel på gar i området, men av dessa torde ett antal – sina tillhörigheter. Med hänvisning till Bau- kanske de flesta – tillhöra tiden efter 1000 dou (1960:9), som starkt avvisar att svärden i BC. Som jämförelse kan nämnas att Börje Håga och Vattholma skulle vara av upp- socken har 370 och Vaksala socken 229 regi- ländsk tillverkning, menar Lamm (1989:204 strerade skärvstenshögar. Läby och Bondkyr- f.) att den direkta knytningen till Danmark ko socknar har inte mer än 94 tillsammans. tycks stå sig. Håga ligger i mitten av dessa socknars yta och tillhör Bondkyrko socken. En dubbelbegravning? Även om en stor del av Börjes och Vak- Mot bakgrunden av den dubbla uppsättningen salas skärvstenshögar förmodligen också till- rakknivar och pincetter i Hågahögen tar John- kommit efter 1000 BC tyder det på att Håga sen & Welinder (1993:224) kortfattat upp frå- trots att lokalen utnyttjats i kanske mer än gan om fynden berodde på en dubbelbegrav- åtta hundra år innan högen byggdes, aldrig ning. Utgrävningarna i början av förra seklet varit någon bosättningsmetropol. Vi känner i skedde under svåra förhållanden. Lägen och varje fall ännu inte boplatser i det omedelbara relationer mellan fynden är osäkra. Mängden närområdet som indikerar århundraden av av ruttnande ekstockar och de Gyllenborgska elitbosättningar. Det talar för att den som be- grävningarna omkring 1690 som inte nådde gravdes normalt inte residerade vid Håga. det innersta av högen, men som ändå påver- Var kom personen då ifrån, och går det att kade kammarstockarnas kondition gjorde inte göra någorlunda välgrundade spekulationer

Därför Uppsala 125

om begravningens bakgrund baserat på vad vi fiskt, befolkningsmässigt och maktpolitiskt tror oss veta? allt kraftfullare östlig/nordöstlig del av Mä- De stora projekt som genomfördes inom lardalen. Gravens och fyndens storslagenhet och i anslutning till Uppsalaområdet under och de dubbla uppsättningarna av rakhyvlar slutet av period III och början av period IV och pincetter skulle förklara en förmodligen bör som jag tagit upp ha krävt någon form av närmast förenad sydvästlig insats i norra Mä- samförstånd och allians inom området och lardalen. Genom byggande på ”twin-ruler- med omkringliggande maktpolitiska struktu- föreställningar” skulle den avlidne som både rer. Det innebär troligtvis också att en klan/ militärpolitisk ledare och kultledare – och något delområde accepterades som ledande. därmed hans efterkommande – knytas till En central kultanläggning som det nya större Håga med dess starka laddning inom kanske kulthuset vid Håga passar väl in som ett red- framför allt nordöstra Mälardalen. skap för samordning och styrning av regionen. Den som initierat anläggningen och därmed förmodligen också haft stort inflytande på kulttillämpningen vid Håga kan inte SEN BRONSÅLDER/ gärna vara någon annan än den ledande poli- ÄLDSTA JÄRNÅLDER tiska kraften i regionen. Hågahögen från omkring 1000 BC var troligen en stor framgång. Försöket från de efter- Ett initiativ från sydväst levande att upprätthålla den gamla ordningen Såvitt vi idag vet är alternativen när det gäller lyckades. Kriser noteras inte på flera genera- den ledande politiska kraftens hemvist det tioner. Maktstrukturer är emellertid svåra att rika sydväst, eller området norr om ”Sveaha- upprätthålla. Spänningar och sönderfall tog så vet”. Bland annat svärden från Vattholma och småningom vid. En orsak kan ha varit att när anläggningar och fynd vid Ryssgärdet och havsförbindelsen norrut stängdes blev rela- Sommaränge skog indikerar att det vid håga- tionen mellan Sveahavskulturen och den Syd- tid sedan länge bör ha funnits maktpolitiskt västra kulturen annorlunda. Mer betydelsefull betydelsefulla krafter i det norra området. var förmodligen effekterna av den svåra kli- Men även om den norra delen av området in- matförsämring som i omgångar med avbrott klusive Börje-Jumkil och Vittulsberg - Rasbo för extrema värmeperioder svepte över Euro- utvecklats under början av yngre bronsålder, pa under mer än ett halvt årtusende – var den knappast i stånd att sedan tre-fyra klimatkrisperioder av samma eller än kraft- generationer ha hållit ledningen i regionen fullare dignitet än den som utlöstes i slutet av och generera de extrema gravgåvorna. Det 530-talet e.Kr. kunde rimligtvis bara sydvästra Uppsalaom- rådet och ledare med dess släkter/klaner bakom sig ha gjort. Om så var fallet är det inte ens säkert att deras huvudboplats låg inom SAMARBETSSTRUKTUREN Uppsalaområdet. Den bör ha legat längre väs- KRACKELERAR terut. Någon form av samverkan och samförstånd Även om Håga var en friliggande kult- hade rått under århundraden, men efterhand plats för regionen och ingen släkt/klan hade som strandförskjutningen ökade arealerna in- sin huvudbosättning på platsen, måste rim- om Uppsalaområdet samt söder och öster där- ligtvis en sådan ha legat bakom själva be- om försköts befolkningstyngdpunkten. När gravningen. Det troliga är till och med att det klimatkrisen och kraftig strandförskjutning ligger betydligt större resurser än så bakom satte in några årtionden före 800 BC och manifestationen. En förklaring måste också ytterligare förändrade förutsättningarna för svara på varför denna magnifika gravlägg- försörjningsinriktning och förbindelser inom ning ägde rum på ett arkaiskt sätt och först norra Mälardalen splittrades den tidigare en- flera generationer efter det att områdets sam- hetliga maktstrukturen. mankoppling och integrering inletts. Fornborgen söder om Håga brändes ned Mot bakgrund att vi saknar bosättnings- och byggdes upp ca 900/800 BC och brändes metropoler från äldre bronsålder längs Svea- på nytt (Olausson, 1995:237). Den ödelades havskusten bör förklaringen rimligen ha varit för gott/brann ner under period V. att säkra ett inflytande från sydväst. Detta Broby expanderade. Där fanns ett kulthus inom en genom strandförskjutningen geogra- eller anlades ett sådant. [Victor (2002:78) och

126 Därför Uppsala (2007:156 f.) redovisar ytterligare två out- BILD VI:13 Lokaler med rösen från 15 m i diameter eventuellt från grävda.] Huset bedöms ha byggts och an- hågatid eller äldre vänts i två omgångar. Kännedom om tiden för den första fasen hade varit önskvärd för vår kunskap om utvecklingen i området. Den flintpilspets och eldslagningsflinta som hittades i anslutning till husgrunden tillåter inte en närmare bestämning än till bronsålder, även om motsvarande hittats under äldre bronsål- der (Schönbäck, 1952:36). Kulthusets senare period hänför sig troligen till period V (Vic- tor, 2002:110) – eller i varje fall till yngre bronsålder (Schönbäck o.a.a: 33). Det förefaller som att ungefär samtidigt som kulthusen i Håga återanvändes efter uppehåll togs kulthuset i Broby på nytt i bruk. Intrycket blir att här fanns en konkurrenssituation. Vilka aktörer som initierade konkur- rensen i de olika omgångarna är oklart – eller om det parallella utnyttjandet åtminstone under period V var en effekt av generell religi- onspåverkan söderifrån. Vi får inte glömma tecknen på en successivt ökad befolkning i norra Uppsalaområdet – ofta med direkta eller indirekta förbindelser med Danmark, Baltikum och södra delen av Mälaren.

Kulturgräns med politisk anstrykning

Förekomsten av skilda traditionsgrupperingar strålar. En skärningspunkt där Lilla Kil ligger /bygdekopplingar inom Uppsalaområdet kan vid mynningen av dalgången mot Broby. förmodligen avläsas än idag. Det band av sto- Men är verkligen röselinjen och intillig- ra rösen – ofta omkring 20 meter – som går gande hällristningar från period V-VI? Kon- från den tidigare Läbysjöns sydvästspets ned stateras kan åtminstone att skeppsristningen till Lårstaviken [Bild VI:13 snett ovan] utgör Raä 3, Ramsta socken, vid Kibrunna [se imå- samtidigt en tydlig gräns för hällristningsom- lad bild i Ekholm (1921:84)] vilken ligger i rådet i sydvästra Uppland. Det är knappast en röselinjen, tillhör period VI enligt Fredells slump. Här har vi förmodligen en gränszon (2003:13) kronologi. mellan två skilda kulturer under yngre brons- Ytterligare en anläggningstyp som upp- ålder. Som framgår av [Bild VI:1] har vi i visar stora skillnader mellan sydväst och sydväst en uppsjö av hällristningslokaler – nordöst är skärvstensvallarna/hyddbottnarna. och mot nordost inga utom de två i Bälinge Lokaler med mer än en anläggning finns bara och Ryssgärdet. Ungefär här gick också den kring Sveahavet [MUIC kapitel 6 Bild VI:7]. gamla häradsgränsen mellan Hagunda och Även om vi hade en kulturgräns under Ulleråkers/Håbo härader. yngsta bronsålder genom sydvästra Uppsala- En ytterligare indikation på förekomsten området låg hällristningskulturens centrum av en gränszon mellan sydväst och nordöst knappast där utan inom de större och äldre skulle offerfynden från period V-VI i Lilla bronsåldersmiljöerna i väster. Men var låg Kil kunna vara. Lilla Kil ligger i röselinjens centrum för den östliga kulturen, den som förlängning, nordnordväst om Vänge [MUIC förmodligen i huvudsak inneslöt övriga ut- kapitel 7 Bild VII:10]. Som nämnts finns en nyttjade delar av Uppsalaområdet? Kanske i tendens till att offerfynd görs i zoner mellan Broby? Kanske, men inte säkert. Boplatserna kulturdomäner i troligt syfte att markera och befolkningen fanns i huvudsak än längre revir. Lilla Kil är geografiskt inte vilken plats norrut – längs kusten uppemot Jumkil, vid som helst. Det är ett speciellt område där “Fjuckbybarriären”, Björklinge, Lena, Tens- platåsprickor/dalgångar som förbinder Jum- ta, Viksta och Ryssgärdet samt österut – i kil, Broby, Vänge och Skogstibble samman- Rasboområdet.

Därför Uppsala 127

Håga kvarstod som neutral plats turerna. Denna gränsdragning skulle också Mot bakgrund av att Håga var åtkomlig såväl förklara Uppsalaöns och Hågadalens bristan- från norr som från sydväst – via Hagundas de attraktivitet vid den här tiden. dåvarande vattensystem och de idag försvun- Oavsett gränsförhållandena går det inte na sjösystemet från Brännasjön och Läbysjön att säga vilken som stod för bränningen av – hade det varit naturligt om en förskjutning fornborgen vid Lurbo. Eftersom borgen lig- bort från Håga ägt rum även om uppgrund- ger i gränstrakten mellan de båda zonerna, ningen ännu inte blivit något problem. Så och ursprungligen förmodligen främst base- tycks inte varit fallet. De två kulthusen upp- rats på resurser från det rika sydväst, kan fattas i princip ha avlöst varandra men de och förstöringen förutom på externa fjärrinva- boplatsen (-erna) utnyttjades bronsåldern ut sionsföretag bero på aversion från Sveahavs- (Victor, 2002:178 f.). Det indikerar att Håga kulturen mot den åtminstone tidigare domi- på något sätt uppfattades som en neutral zon. nerande sydvästra kulturen. Avsaknaden av hällristningar antyder också att lokalen inte införlivades med den eventuella sydvästkulturen. VIKTIGA IDEOLOGISKA Förhållandet att Håga uppfattades som en neutral plats stämmer med att det inte ELEMENT Yngre bronsålder och äldsta järnålder är en finns någon expansion i dess närområde. En väsentlig del av skålgroparnas samt skärv- expansion som var desto påtagligare kring stensvallarnas och hyddbottnarnas sprid- Broby och inte bara där. Under yngsta brons- ningsperiod i Uppsalaområdet, även om det ålder och äldsta järnålder finner vi ett tätt både finns äldre och yngre anläggningar. De- anläggningsmönster av runda stensättningar ras oregelbundna lokaliseringsbild ger också med mittblock och/eller röseliknande sten- antydningar om den kulturella/maktpolitiska sättningar från Broby såväl norrut som öster- revirdelning som tycks ha uppkommit under ut. I viss mån från Vänge och åt sydväst. I bronsålderns slutskede. söder ett band från Västeråker/Skokloster till Jag har tidigare talat om en ”skålgrops- Husby-Långhundra [MUIC kapitel 6 Bild tradition” som i princip följde på skärvstens- VI:19]. Kring Håga – tomt. kulturen, men som ändå delvis samexisterade När det gäller rösen, saknas också de i med denna. Skålgropar hade liksom skärv- Hågas närhet [MUIC kapitel 6 Bild VI:14] stenshögar en lång produktionstid. Delvis Se också Jensen (1989:19). Uppsalaområdets hänger tillkomsttiden samman med om loka- befolkningsökning tycks av anläggnings- len sammanfaller med eller har tät anslutning mönstret att döma ej gälla dess tidigare nav. till en hällristningslokal. Hällristningar är Verksamhet har förekommit i området men normalt omgivna av skålgropar. Vi vet dock knappast stadigvarande och ej av överväldi- inte hur stor del av groparna som är samtida gande styrka. Damell (1979:11) konstaterar: med hällristningen. Skålgroparna har fortsatt ”Egendomligt nog tycks inte bebyggelsen vid att produceras under århundraden. Håga ha fortsatt kontinuerligt från storhö- Finns kopplingen är det dock troligt att gens tid fram genom yngre bronsålder och skålgroparna i stor utsträckning är associera- äldre järnålder.” de med hällristningarnas omedelbara idévärld Exakt hur den diskuterade kulturzon- och därmed också med deras tillkomsttid. Det gränsen har gått är oklart. Den kan ha gått vid innebär inom Uppsalaområdet framför allt Läbysjöns västspets eller längre västerut eller bronsålderns period IV-VI. Från Biskopskulla mer som häradsgränsen [Bild VIII:13]. Av och Rickeby känner vi ristningar som kan an- orsaker som hänger samman med fornborg- tas härröra från period III medan tillkomstti- arnas lokalisering – vilka jag återkommer den för ristningen från Bälinge förmodligen till – kan det inte uteslutas att kulturgränsen ligger i äldre förromersk järnålder. inledningsvis hade en mer östlig sträckning Skålgropslokaler utan knytning till häll- för att sedan trängas något åt väster. Gränsen ristningar finns i stor utsträckning inom Upp- kan till och med efter fornborgens i Lurbo salaområdet [MUIC kapitel 8 Bild VIII:12]. bränning inledningsvis följt Hågadalen upp Vanligt förekommande gemensam socken- till Håga och därefter följt Läbysjön och ån tillhörighet ger ändå en hög korrelationskoef- upp till Vänge och Kil. Det skulle förklara ficient mellan anläggningstyperna – 0,85 hur Håga kunde fungera som en neutral plats. (MUIC bilaga 4). Vi finner skålgroparna från Lokalen låg i skärningen mellan de två kul-

128 Därför Uppsala - det tätt ristade Biskopskulla upp till Viksta – och inte var borta förrän under senare perio- ja ända upp till en sten i Vendel. Den stora der. Skålgropslokalerna där bör ha tillkommit anhopningen i Viksta ligger på och vid post- århundradena kring Kristi födelse. Skålgro- glaciala leror efter den vattenyta som fortfa- parna i området vid Ryssgärdet kan däremot rande fanns där under bronsålderns period IV med hänsyn till hällristningen och Ryssgär-

Därför Uppsala 129

dets blomstringstid (period III-IV) och sädes- Det här indikerar att det inte bara var fynd antas tillhöra den mellersta bronsåldern, åkerkulturens spridning som kan förknippas dvs. den troliga samarbets- och institutionali- med skålgropsproduktionen under äldre järn- seringstiden inom regionen. ålder. Skålgropen hade också någon form av Väsentligt är att medan hällristningstradi- kulturell ideologisk laddning. En sådan – så tionen i princip upphörde inom Uppsalaom- småningom avklingande – skulle också för- rådet i och med bronsåldern, fortsatte och geo- klara varför produktionen upphörde. Skålgro- grafiskt vidgades produktionen av skålgropar pen som manifestation var inte längre intres- fram till omkring Kristi födelse. Då först sant om den norm och idévärld den ingick i avtog den för att snart upphöra. Fortfarande delades av alla eller inte längre uppfattades hade dock inte åkerbruket axlat rollen som som rumsren eller realiserbar. primär försörjningskälla. I Vendel och på Under förromersk järnålder blev fördelar- många håll i öster hade knappast trädgårdsod- na med en delvis ny och utvecklad åkerbruks- larnivån lämnats. I öster saknas också i stort teknik alltmer uppenbar och då förhållandena sett kända skålgropslokaler utom inom de var lämpliga togs idéerna upp. Bredåkersom- äldre kulturella miljöerna i syd. Som angivits rådet (Frölund, Scheutz & Schütz, 2004:23) i kapitel sex förekommer skålgroparna enligt är ett exempel. Skålgropsproduktionen hade vad som hittills är känt märkligt sparsamt i då i stort sett kopplats loss från hällristning- Brobyregionen – men där kan orsaken vara arna även om skålgropar producerades vidare att Broby, som jag återkommer till, förtvina- också i deras områden. Den förmodade ideo- de i tidsglappet mellan den tid då skålgropar- logiska laddningen avtog så småningom. Hur na hade någon form av kulturell/politisk ladd- snabbt är oklart. ”Luckan” i Brobyområdet ning och då de accepterades mer allmänt för och i de delar av Håbo härad som ligger inom att så småningom uppfattas som ointressanta Uppsalaområdet kan dock tyda på att den inte att producera. var borta förrän väl efter äldsta järnålder. Tiden då skålgroparna kan ses som en Skålgroparna saknas i södra över Uppsalaområdet vanlig företeelse är be- blivande Tiundaland gränsad. Åkerbruksexpansionen under slutet Skålgroparna längre norrut tycks med Ryss- av romersk järnålder kantades bara undan- gärdet som undantag vanligtvis vara yngre än tagsvis av skålgropslokaler. Längs Finlands- de i söder (än de hällristningsanknutna, ej leden är lokalerna få. nödvändigtvis yngre än skålgropar med annan lokalisering). I söder saknas, trots den omfattande befolkningsexpansionen under SKÄRVSTENSVALLAR yngsta bronsålder/äldsta järnålder skålgrops- Det 100-tal skärvstensvallar/boplatsvallar/ lokaler i Skokloster och de västra delarna av hyddbottnar som finns inom Uppsalaområdet Vassunda – det vill säga i delar som senare är som angivits oklara både vad gäller karak- bildade Håbo härad och tillhörde Tiundaland. tär och produktionstid även om det lutar mot Öster om Husby-Långhundra finner vi att huvuddelen kan hänföras till yngre brons- hällristningar och skålgropar från yngsta ålder/äldsta järnålder. De är i huvudsak an- bronsålder. Där anammades den äldre sydli- knutna till skärvstenshögar. Som framgår av ga skålgropskultur som redan fanns i området [MUIC kapitel 6 Bild VI:6] återfinns de i (bland annat i Rickeby) – en del av det bli- stort sett inom hela Uppsalaområdet söder om vande Attundaland. Där finns också den för- Tensta, dock främst kring Sveahavet. An- modligen yngsta kända lokalen (Raä 199 läggningsförekomsten är inte homogen. Knivsta i Skottsila) från omkring övergången Många vallar är ensamliggande. De återfinns till yngre järnålder. Skålgropslokaler finns i inom stora delar av Uppsalaområdet. Många betydligt större utsträckning i sydväst och lokaler har emellertid två eller fler anlägg- sydöst – inom de områden som på [Bild ningar. En norr om Lena har tio stycken. De VIII:13] hänförs till vad jag kallar Fjädrun- med två eller fler är koncentrerade till den dalandskulturen respektive Attundalandskul- centrala delen av Uppsalaområdet [MUIC turen – områden som stod en äldre och mer kapitel 6 Bild VI:7] – avvattningssystemet omfattande jordbrukskultur nära och framåt i norr om Uppsala och söder om Tensta. I prin- tiden skulle utveckla andra driftsformer (sten- cip Sveahavskulturens hjärtområde. strängssystem). Problemet är att vi har osäker uppfattning om vad vallarna/hyddbottnarna står för.

130 Därför Uppsala Varken hur de användes eller hur gamla de dan man i sydväst med sitt befolkningsunder- är. I Norrland och Finland liksom långt sena- lag och sina stora landjaktområden saknar re i Sydsvenska kustband, talar litteraturen i dessa ansamlingar. Utgrävningen av Raä 336 princip om hyddor – mer eller mindre kort- Ärentunas två vallar gav låga fosfathalter och fristiga bosättningar nära hav (och fiske/jakt). indikerade inga nämnvärda volymer av orga- Anläggningarna spänner över perioder långt niskt material. Syftet med anläggningarna be- ned i stenåldern. Så tycks inte vara fallet i döms ha varit funktionell och/eller rituell Mellansverige. De få anläggningar som un- (Scharp 2004b:23). dersökts från Almgren och framåt, har snara- Under senare delen av bronsåldern och/ re knutits till livsmedelshantering än hydd- eller i början av järnåldern lämnade kulturen bottnar och kult. Almgrens hydda i Boda kring den i Uppsalaområdet ännu inträngande (Almgren 1912b) har ifrågasatts som en Mälaren skärvstensvallar/hyddbottnar efter skärvstenshög (Carlsson, 2001:38). En tolk- sig. Ibland i omfattande kluster. Den hällrist- ning som dock får mothugg av Östling, ningskultur som fanns kvar i sydväst och syd- Eriksson & Hjärthner-Holdar (2008:37). ost, men inte däremellan fanns inte heller här. De undersökta vallarna/hyddresterna är Den övergripande bild som avtecknar sig med undantag för Ra 336 i Buddbo, Ärentuna är att de södra och sydvästra delarna utveck- inte multipla. Samtidigt tycks många härd- lades alltmer i samklang med jordbrukssam- gropar finnas i anslutning till skärvstensvallar hällets krav. Den centrala delen av Uppsala- även när det endas är fråga om en vall. Igels- området blev äldre produktions- och arbets- talokalen (Raä 279 & 280 Östertälje) hade former mer trogen och gick eventuellt inled- använts under vitt skilda perioder under ningsvis i riktning mot mer arkaiska kultur- bronsålder (Werthwein, 2002). Även om val- yttringar. De tiotalet skärvstensvallsgrupper larna i Buddbo närmast har knutits till äldsta på upp till tio skärvstensvallar som registre- järnålder (Scharp, 2004) finns indikationer rats kan kanske både ses som ett äldre arv även där på äldre användning. (jämför Norrland/Finland) och som någon form av nordlig pendang till de sydliga häll- Flera vallar på en lokal finns bara ristningslokalerna. kring Sveahavet Det framstår som rimligt att skilja på lokaler med en ensam anläggning, där hyddmöjlighe- EN SEPARAT ”ATTUNDA- ten är troliga, och lokaler som har två eller LANDSKULTUR” fler anläggningar. En sådan åtskillnad är ock- Väster om Husby-Långhundra saknar vi kän- så motiverad av de systematiska skillnader i da hällristningar. Däremot har vi en uppsjö av lokalisering som finns mellan dessa anlägg- röselokaler. Från period VI finns hällristning- ningstyper. De ensamma finns i princip inom ar direkt i öster. Uppsalaområdet sydöstra del hela Uppsalaområdets skärvstenshögsvärld har dessutom skålgropslolaler – från åtmin- medan de multipla, tillsammans med hälften stone mellersta bronsålder och hela äldre av de ensamliggande, finns inom en tiondel järnåldern igenom. Det är en av flera indika- av Uppsalaområdets yta – belägen omkring tioner på att en bit ner längs Långhundrale- Mälarvikens inre del och Sveahavskulturens den – och inte bara där, utan inom områdets centrum [MUIC kapitel 6 Bild VI:7] och hela sydöstra hörn, fanns en från Sveahavs- [Bild VIII:13]. och Rasboområdena avvikande kulturform Det kan överlag knappast röra sig om under yngre brons- och äldsta järnålder. livsmedelshantering som tolkningen är i Igel- Väster Husby-Långhundra ligger som stafallet. Även om det är frågan om tork- jag tidigare tagit upp ett antal fornborgar vil- ningsanläggningar i allmänhet – för fisk, få- ka med sin lokalisering skulle ha fungerat gel och säl likaväl som för kött av rådjur, bäst redan under period III/IV [MUIC kapitel hjort, älg och björn blir lokaliseringen alltför 6 Bild VI:9]. Det kan emellertid inte uteslutas svårförståelig. Varför utnyttjade man denna att även om de initierades så tidigt var det teknik i sådan extrem utsträckning just runt kanske då endast som signaler i en komplice- Sveahavet? Det kan knappast stämma att vid rad revirdragning. Raä 116 Vidbo, som ligger exempelvis en havsvik i Danmark socken lokaliserad så att den redan vid hågatid skulle skulle finnas tillgång till kött- och kanske fis- varit obsolet som markör vid fjärranfall in ke- och sälvolymer som under årens lopp be- mot det äldre bronsålderssamhället, blir mer reddes vid sammanlagt sju anläggningar me- meningsfull om den snarare byggts inom

Därför Uppsala 131

ramen för en kulturzonmarkering under äldsta FJÄRRFÖRBINDELSER- järnålder. Det alternativet får stöd i att den enligt anläggningsregistret är kallmurad. NAS BETYDELSE Raä 98 Vidbo och Raä 126 Odensala till- Utvecklingen inom Uppsalaområdet var inte bara beroende av områdets interna förutsätt- hörde vid den här tiden förmodligen en maktpolitisk kultur/idévärld med utsträckning sö- ningar utan också av dess läge i förhållande derut och österut längs Husby-Långhundra- till och av kommunikationerna med omvärl- den. Utbytet med långt bort liggande områ- leden. I konsekvens med min benämning av strukturen i väster – en Attundalandskultur. den kan beläggas genom en rad fynd. Bron- Vi vet dock inte om det vid den här tiden set, men även keramiken, pekar på att Uppsa- laområdet ingick i omfattande kontaktsystem. är en maktstruktur som fortfarande utgör en del av eller är samordnad med Fjädrunda- Här fanns kunskap om finsk, baltisk och syd- landskulturen. Det är den till hands närmaste baltisk/dansk teknologi och formvärld. Märkliga är de kontaktvägar som de så förklaringen till varför vissa anläggningar som förmodligen uppfördes som en extern kallade Mälardalsyxorna bär vittnesbörd om. markörgräns för norra Mälardalen under mel- Oavsett motiv och tillverkningslokaler är yxorna indikationer på direkta eller indirekta lersta bronsåldern blev en intraregional kul- turgräns under yngre bronsålder. Den politis- kontakter över enorma ytor under yngre Mälardalsyxor ka krackeleringen efter hågatid gjorde att bronsålder. Eftersom vi också har Ananjino- yxor i norra Norrland är det troligt att många Sveahavskulturen fick antagonister både i Mälardalsxorna är kon- sydväst och sydöst, och att dessa troligen långfärder skett på vintern, med skidor, snö- centrerade till Volgakrö- fortfarande var sammanknutna. Det framstår skor och kälkar. ken vid Kazan i Ryss- När kontakter kunde förekomma över land, sydvästra Finland troligt att det var Sveahavskulturen som bröt de avstånd det här var frågan om, med alla de och till Mälardalen. De den mellersta bronsålderns samförstånd. likartade Ananjinoyxorna Det är dessutom oklart var en eventuell svårigheter det innebar, bör Uppsalaområdets förbindelser med Östersjöns sydliga kuster ha finns inom ungefär sam- zongräns gått i sydöst – ungefär vid den forn- ma ryska område. En del borgslinje som förmodligen ursprungligen varit av en helt annan omfattning. Mot bak- finns i Finland. Fem finns grund av att det inte fanns båtar som med sä- i Sverige. Hjärthner-Hol- har äldre rötter – eller väl väster därom. Kul- kerhet klarade öppen sjö ställde transporterna dar (1993:26f.) och Bolin turyttringarna tycks ytligt sett likartade. I (1999:102 f.). Yxorna Gottröra finns sju skeppsristningar som tycks krav på erfarenhet och kreativitet. Det blev finns också på andra stäl- tillhöra period IV (Olsson 1993:110 avstämd inte lättare när strandförskjutningen så små- len – främst i Norge och ningom stramade åt de möjligheter som fanns med Kaul / Fredell 2003:13). På hällen finns Baltikum. också mer än 300 skålgropar. Området sö- att nå Östersjön. Uppsalaområdet var inte Tidsmässigt kan Mälar- längre en innerskärgård utan blev ett område dalsyxorna tillhöra period derut tycks enligt Olausson (1995:198) mer med ett fåtal leder mot öppet vatten. De tidi- IV-VI, med en tyngd- eller mindre fullkoloniserad. Gjorda pollen- punkt i period V. Osäker- analyser visar dock på förvånansvärt begrän- gare havslederna norrut via Lena, som när det heten är stor – se Baudou sad odling. Området vid skeppsristningsloken gällde fortsättningen via Vendel kvarstod till (1960:19 ff.). En 14C-da- omkring hågatid, blev som angivits allt mer Rickeby i Odensala och bronsålderslokalen tering från 1958 avseende strapatsrika och var nog borta när vi kommer ett träskaft från Uppsala- Knivsta-Forsby tillhör förmodligen kulturzo- in i järnåldern. Här fanns dock Uppsalaåsen områdets sydvästra del, nen ifråga. Knivsta socken norr därom tycks som partiell ersättning. där skaftet ju kan ha haft med undantag för Vråområdet, allra längst i föregångare, tyder på norr, ha utnyttjats i mycket begränsad ut- Efterhand som båtteknologin utveckla- äldsta järnålder (Hjärth- sträckning före Kristi födelse. Som framgår des blev Finlandsleden för en period inte bara ner-Holdar 1998:38). ett ledsystem för färder till fångstparadiset av [Bild VIII:13] finns dessutom skålgrops- Mälardalsyxorna sågs och fjärrkommunikationsanhalten Åland utan som tillverkade i Skandi- lokaler i större eller mindre utsträckning in- navien. Mängden yxor i om den sydöstra delen av Uppsalaområdet – också norrut mot den fiskrika Dalälven – och ledsystemet behärskades av Sveahavskultu- Ryssland och avsaknaden men inte på flera km håll från detta område. av gjutformar har dock Se [MUIC kapitel 8 Bild VIII:12]. ren. Härigenom försvann, om inte förr, för- gjort att uppfattningen Det är osäkert hur gamla skålgroparna modligen en hel del av Fjädrundalandskultu- ändrats. Volgakröksregi- rens och västra Mälardalens utnyttjande av onen 250 à 300 mil bort är – en del är definitivt från långt senare tid. dessa lokaler under spända perioder. Dessa uppfattas nu som ur- Det här innebär att en eventuell tidig zon- sprungsområde. gräns i praktiken kanske låg längre österut. Å hade visserligen tillgång till öppna ytor på Mälaren och kunde därifrån ta sig till Öster- Hjärthner-Holdar (1998: andra sidan har vi ett vattenofferfynd från 43) ser yxornas spridning yngre bronsålder någon öster om Alsike kyr- sjön via ”Stockholm” men yttervägarna mot som en effekt av brudköp ka som ligger på plats för en eventuell gräns- norr, till Åland och Dalälven, var då längre och äktenskapsallianser. och mer riskfylld. ”Finlandsleden” blev emel- zon kring de yttersta skålgropslokalerna.

132 Därför Uppsala lertid snart alltmer komplicerad. Hur länge de av stockbåtar och åtminstone en del av dessa alternativa vägarna fungerade är oklart, är flera århundraden yngre. Fynd från yngre järnålder pekar dock på en bakomliggande Förbindelsen ut på Mälaren äldre båtteknisk tradition och till detta kom- Om strandförskjutningen försvårade för delar mer Tacitus ord, med dess osäkra värde, att av norra Mälardalen att via vattenvägar ta sig Svearna (vad benämningen då stod för) förut- norrut innebar den för Sveahavskulturen om i män och i vapen hade sin styrka i flottor. dessutom att man fick större problem att ta Ingen av dessa förhållanden binder med sig söderut. I princip fanns två mer landan- säkerhet en tidig avancerad båtteknologi till knutna farleder innan man kom ut på Mälaren Uppsalaområdet. De speciella förutsättningar eller på Östersjön, Långhundraleden och le- som rådde under äldsta järnålder inom Svea- derna förbi Håbolandet. havsområdet bör emellertid ha utgjort en Har jag tolkat den maktpolitiska struktu- stark drivkraft. Jakt, fiske och samlarverk- ren rätt hade emellertid Sveahavskulturen samhet var utomordentligt viktiga element i under äldsta järnålder endast en säker fjärr- försörjningen och expeditioner som gav möj- kommunikationsväg söderut – i anslutning till lighet till fria fiske- och säljaktsområden var det kommande Håbo härad. Långhundraledan betydelsefulla. En expanderande fast bo- var troligen oftast tillgänglig – men ej i oros- sättning, med åtföljande blockerande strand- tider. Den trånga farleden innebar dessutom rätter i mer närliggande områden medförde risker för vanliga överfall. förmodligen behov av allt längre färder. Stor Det tidigmedeltida Tiundalands märkliga yta med ett sammanbindande vattennätverk utformning med en lång sydgående tapp som och de enda kontakterna med Östersjön via nådde ut till öppet vatten på Mälaren mellan långa trånga vattenleder gjorde en över- Fjädrundaland och Attundaland får därmed gång/utveckling från strandburna korgbåtar en förklaring som går synnerligen långt till- och stockbåtar till hanterliga och sjövärdiga baka i tiden. För Sveahavskulturen med den förmodligen sydda och expanderade stockbå- antagna utsträckningen var kontrollen över tar värdefull. Håboområdet av avgörande betydelse. Som tidigare behandlats finns många in- Det har påpekats förr. Vi hade ju under dikationer på att omkring Kristi födelse och järnåldern med Heidingas (1999) ord ”A ma- därefter hade båtar utvecklats för kustfart i de ritime society in a maritime landscape”. Sö- skandinaviska vattnen. En del av dem bör ha derberg (1989:60) insåg betydelsen av en sä- utvecklats/kopierats inom eller i anslutning ker förbindelse ut på Mälaren för det vikinga- till Uppsalaområdet. De drivkrafter och för- tida/medeltida Uppsala: tjänster en utveckling av båtteknologin som ”Kommunikationerna mellan upplanden fanns för Sveahavsområdet var knappast lika och det religiösa centrumet i Uppsala å ena starka inom Fjädrundalandskulturen. Dess sidan och sjöbygderna å andra sidan har va- kust- och fiskevatten var åtkomliga med enk- rit av avgörande betydelse för att kunna hålla lare båtar. Deras eventuella fjärrjakt- och samman det växande riket. Det är därför sä- fjärrfiskeområden var däremot än mer svåråt- kert ingen slump att Håbo hör till Tiunda- komliga. Det bör ha medfört att man så små- land. Som det sydligaste av folklandets hun- ningom kopierade utvecklingen, men motivet dare sticker det ut i Mälaren, mitt i den cen- att leda den saknades. trala Mälarbygden. Därigenom får även Ti- undaland kuststräcka mot de stora fjärdarna i Mälaren.” HERDEIDEOLOGIN Det är därmed knappast heller en slump En av de mest betydelsefulla och samtidigt att Mälarområdets eventuellt äldsta kända mest svårbelagda utvecklingseffekterna av järnåldersvapengrav finns i Nyckelby, Över- näringsinriktning och behovet av fjärran lig- grans socken (Wikborg 1998:25). gande områden för näringsfångsten är en eventuell utveckling av en herdeideologi inom Sveahavsregionen i förhållande till en BÅTTEKNOLOGIN traditionell åkerbruksideologi. Något som Vi vet inte mycket om den båtteknologiska främst diskuteras i samband med de asiatiska nivån inom Uppsalaområdet under äldre för- herdekulturernas rörelser in i Europa. Se romersk järnålder. De enda fynd som eventu- exempelvis Kristiansen (1998:186 ff.). ellt kan hänföras till den tidsperioden utgörs

Därför Uppsala 133

Förutsättningarna vad gäller Uppsalaom- inom en diagonal längst områdets västra kust rådet var ytligt sett annorlunda. Här fanns – från Viksta till Biskopskulla. inga stora boskapsjordar som skulle drivas, Så kom perioden 2500 BP (egentligen ca skyddas och utnyttja under årets alla växling- 850-330 BC), som med kast i temperatur och ar. I stället gällde det jakt- och fiskeexpedi- fuktighet och extrem strandförskjutning starkt tioner, som då liksom tvåtusen år senare för- påverkade områdets livsförhållanden. Den modligen kunde röra sig om veckor och må- kraftiga nedgången av sädesfynd vid Ryss- nader, ibland till Åland, ibland i Roslagen, gärdet under senare bronsålder (Ranheden, ibland till Dalälven och så småningom längs 2008:409) kan mycket väl ha klimatologiska Östersjöns kuster. De grundläggande förhål- orsaker. En omfattande befolkningsökning landena – att till skillnad mot i åkerbruks- (inflyttning?) och ytmässig expansion tycks, kulturer – man ständigt tränades att arbeta i trots eller på grund av klimatomställningarna, grupper/formationer på olika platser under ändå ha ägt rum. Expansionen indikeras av olika förutsättningar och finslipa detta under det stora antal rösen, röseliknande stensätt- en ledares befäl skapade dock rimligtvis en ningar och runda stensättningar med mitt- kultur som hade likheter med herdekulturen. block som återfinns i norr, öster och söder Med militär terminologi skulle man säga ställt mot spridningen av stora ensamliggande att man lärde sig att arbeta i förband. Detta stensättningar som tillhör en äldre bosätt- bör efterhand som befolkningen ökade, men ningsstruktur [MUIC kapitel 8 Bild VIII:12] området ändå i så stor utsträckning kvarstod (rensad i väster). inom den gamla näringsinriktningen, från Anläggningstyperna har dock en produk- omkring romartidens början successivt ut- tionstid som går in i romersk järnålder. Det vecklat allt kraftfullare verktyg för områdets tycks främst gälla rösen och anläggningsloka- ledare – också i strid. Kombinationen ökad ler långt i öst. I princip återspeglar därmed befolkning, återkommande fjärrfärdsträning bilden inte bara expansionen under yngre med många män inblandade och successivt bronsålder och äldsta järnålder utan till en utvecklad båtteknologi istället för en mer viss del också den under romersk järnålder. helhjärtad inriktning på odling och odlings- expansion formade och underhöll troligen en Så fornborgarna igen mer arkaisk kultur inom Sveahavskulturen än Fornborgar tycks som tidigare påpekats ge- vad som annars skulle varit fallet. nerellt inte nämnvärt kopplade till befolk- ningsmiljöer. I öst är de dessutom uppenbart knutna till gamla havsvikar och Ålandsleden Det gör att funderingar uppkommer om kopp- KLIMAT OCH OMRÅ- lingen till bosättning och befolkningsutveck- DESANVÄNDNING ling i öst delvis är en chimär. I varje fall under anläggningstiden. Boskapsskötsel, samlarverksamhet, jakt och Olausson (1995:157) hänför grav- och fiske var den traditionella bronsåldersekono- vallanläggningar i princip till perioden 800 mins bas i området. Stött av hantverk samt BC – AD 100. Det gör att anläggningarna i keramik- och viss metallhantering. Odling i stor utsträckning tillhörde tiden för rörlig bo- begränsad skala fanns i Sveahavsområdet sättning inom släktterritorier. från hågatid från att redan under bronsålderns Mot bakgrund av kravet på arbetsinsats, början åtminstone ha funnits vid Ryssgärdet, i och det relativt stora antal anläggningar det är Vråområdet och troligen också i sydväst. En frågan om, måste fornborgarna/vallanlägg- kort period finns också signaler från Vendel. ningarna ha spelat en väsentlig roll i den tidi- Åkerbruket var av så begränsad omfatt- ga järnålderns övergripande samhällsförhål- ning att axen enligt redskapsfynd och littera- landen. På vilket sätt är fortfarande oklart. tur plockades för hand eller skars med skära. Revirmarkörsrollen var dock väsentlig. Där- Det var inte frågan om en snabb utveckling. med hade anläggningarna delvis samma syfte Något som också indikeras av att stenskäran som stora rösen vars tillkomst i fjärran lägen ju var det stenåldersverktyg som längst var i antas centralt initierade. allmänt bruk. Kända metallhanteringslokaler I väster är denna bild tydlig. Mycket inom området är ännu få – Broby, eventuellt talar för att vi hade olika kulturella/maktpo- Håga, Ryssgärdet och Vrå. Befolkningen i litiska sfärer inom Uppsalaområdet från före Sveahavsområdet levde i stor utsträckning övergången mot järnålder och framöver. In-

134 Därför Uppsala tensiteten i skillnaderna torde varierat över FÖRÄNDRAD EKONOMI tiden. Fornborgarna/vallanläggningarna inom det under äldre järnålder obebodda Ålands- OCH MAKTBALANS området indikerar en oro, som mötts långt Perioden omfattar övergången från den europeiska bronsålderskulturen med sina centrala från bebyggda områden. Vallanläggningarna och så småningom de fortifikatoriska anlägg- bronsförsörjningsmaskiner till järnålderns de- ningarna kan ha byggts som revirmarkörer av centraliserade och divergerande keltiska Cen- traleuropa. Östliga ryttarfolk och nya kulturer Fjädrundakulturen. Gick den osäkert lokaliserade revirgränsen ungefär vid den sedan och ideologier påverkade kontinenten. Den länge avtappade ”Ålandssjöns” östspets gäll- upplösning av gamla bronsålderssamhällen som allt detta innebar gjorde sig rimligtvis de detta den västra gruppen medan den östra bör ha byggts av Sveahavskulturen. Med ett gällande även inom Uppsalaområdet. En bi- sådant synsätt får också de så småningom dragande orsak var liksom på kontinenten bronsets försvinnande och järnets successivt fortifikatoriska borgarna Raä 10 och Raä 4 en förklaring där de låg på var sin sida om allt större tillgänglighet och användbarhet. Ålandssjön. De blev med tiden reella forn- Förenklat kretsade samhället inte längre kring ett fåtal lokaler och stormän med vålds- och borgar med försvarskapacitet. Fågelvägen till det under yngre bronsålder och äldsta järnål- skyddskapacitet som också behärskade och der betydelsefulla Broby är omkring 13 km. styrde fjärrhandel och gjuteriverksamhet. Detta avspeglar sig i begravningsformer och Ålandsområdet framstod under äldre järnålder uppenbarligen som tillräckligt bety- anläggningsstrukturer. En ökad befolkning delsefullt för att – trots avsaknaden av bosätt- och decentralisering gav också ett visst skydd i sig själv. ning – under århundraden rikligt ha garnerats med de signaler fornborgar innebar. Förändringarna hade också negativa si- Sambandet bebyggelse – fornborg/vall- dor. När koppar-, tenn- och bronshandel eroderade försvann också underlaget för en rad anläggning framstår så tunt både i tid och rum att en central bakgrund ofta är trolig, olika leveransvägar. Stora delar av motiven även om begreppet ”central” både är tänjbar för fjärrfärderna till Norrköping försvann. Införseln dit av kontinentala produkter bör och flytande. Dessa anläggningar är bygde- avgränsande och inte bebyggelsemarkerande. påtagligt ha minskat. Förekommande idéer om att de i allt vä- sentligt tillkommit för att fungera som kul- Samhällssystem på tillbakagång? tiska arenor och upplevelseplatser måste klara Kanske än starkare än den sena folkvand- ut en rad problem som är knuten till en sådan rings- och tidiga vendeltidens klimatkris skulle inverka på Mälardalens utveckling, påver- förklaring. Ett sådant är det brott det innebär mot idébakgrunden från Medelhavsområdet kade troligen klimatkasten från nionde till och kontinentens befästa höjdanläggningar – andra århundradet BC geografi, miljö, lev- nadsförhållanden och därmed bygdesamhäl- skild från den neolitiska hägnadstraditionen. Till detta kommer avsaknaden av belägg från lenas formande och utveckling. stödjande fynd, och varför vallanläggningar- Det var inte bara det övergripande maktpolitiska systemet i nordöstra Mälardalen na i princip ofta initierats innan nämnvärd bosättning i angränsande huvudbygd kommit som krackelerade – även traditioner, förbin- till stånd och varför de liksom på kontinenten delsevägar och relationer påverkades/upplös- tes. Till och med mänskliga aktiviteter tycks systematiskt anlagts längs huvudleder nära re- virgränser. De saknas dessutom i princip där ha minskat. Den ”fyndtomma” (grav-) perio- de främst borde funnits – i det tätbebyggda den utgjorde bara en del. Genom att studera förändringarna i det stora antal 14C-värden och välmående området norr om Sveahavet. Överlagras dessutom vad vi vet om kli- som nu börjar finnas tillgängliga visar Eriks- matkriser med ofta kopplad social oro, de son (2009:263 ff.) på ett mönster, där en stark nedgång ägde rum på 800-talet BC. Frekven- förromerska vapengravarna och samtidens båtutveckling i Östersjöbäckenet kan anlägg- sen följer sedan relativt väl den klimatutveck- ningarna knappast vara uttryck för något som ling vi tror oss känna. För samhällen som direkt eller indirekt skulle framstå som en samlad andlig idérörel- se inom Mellansverige – och i så fall, varför var beroende av naturförhållanden i närområ- en sådan koncentration till denna del av Sve- det uppstod en stress som påverkade livet inom snart sagt alla områden. Det skedde en rige?

Därför Uppsala 135

genomgripande förändring av hela den mellansvenska keramiktraditionen kring över- gången mellan brons- och järnålder (Eriks- son, 2009:176). Mycket tyder på att någon form av retardation mot familjestrukturer äg- de rum.

Sydvästra Uppsalaområdets ställning försvagades Yngre bronsålder och äldsta järnålder med- förde dels förtätningar i sydvästra och norra Uppsalaområdet, dels en kraftig expansion mot öster, liksom i Skokloster och Vassunda. Det här innebar att Sveahavskulturen successivt om än fortfarande relativt glest kom att täcka allt större delar av Uppsalaområdet. Samtidigt innebar förtätningen i syd- västzonen och strandförskjutningen i dess södra delar en viss konsolidering av detta del- områdes välstånd och förmodligen en ökad, om än av klimatet fördröjd, roll för åkerbru- ket. Av redovisade fynd inom Uppsalaområ- det från yngre bronsålder har sydvästzonen emellertid bara cirka en fjärdedel mot ungefär hälften under äldre bronsålder. [MUIC kapitel 8 Bild VIII:9 och bilaga 6 och 7). Redan under yngre bronsålder tycks således ett markant skifte i åtminstone ytligt välstånd ha ägt rum inom Uppsalaområdet – även om för- modligen främst baserat på Sveahavsområ- dets befolknings- och ytexpansion.

136 Därför Uppsala 9 YNGRE FÖRROMERSK OCH ROMERSK JÄRNÅLDER

Perioden är Romarväldets tidevarv. Rom var Även när det inte gäller romersk påverkan är under ett halvt årtusende den allt överskug- Uppsalaområdets utveckling i många avseen- gande politiska, ekonomiska, kulturella och den knuten till omvärlden, eller kan bara militära kraften vid Medelhavet och i Cen- tolkas och förstås med bakgrundsinformation traleuropa med största utbredning AD 117. från denna omvärld. Väldet sträckte sig från Skottland och Rhen i MUIC ger en inledande bild av Uppsa- norr till Kaspiska havet och förbi Babylon i laområdets omvärld under yngre förromersk öster. Svallvågorna efter Rom märks fortfa- och romersk järnålder inom avsnitten rande. Mest betydelsefullt är kanske att 600 - Romarväldet miljoner människor talar latinska språk – - Centraleuropa och Danmark språk med rötter i ett tungomål som för drygt - Östersjöbäckenet två tusen år sedan användes inom ett område - Kontakterna över Östersjön och kontinenten inte större än Blekinge. inklusive denaren som informationskälla I vilken omfattning skandinaviska kon- - Den svenska Östersjökusten takter med Romarväldet inte bara hade bety- - Mälardalen. delse för eliten utan också påverkade befolk- ”Därför Uppsala” behandlar endast Mä- ningen i övrigt har setts som osäkert. Makro- lardalen som inledning i en i förhållande till historikern Perry Anderson (1977:157 ff.) MUIC begränsad genomgång av Uppsalaom- hävdar exempelvis att Skandinavien inte be- rådet. Ett fåtal speciella iakttagelser och slut- rördes. Även om barbarinvasionerna innefa- satser från andra avsnitt i MUIC kapitel 9 tade många ursprungligen skandinaviska folk redovisas sist i föreliggande kapitel. hade dessa sedan länge bott bland andra germaner innan de anföll romarriket. Nordens samhällsformer skulle sedan Tacitus tid länge bevarats närmast intakt. Så småningom – i och med vikingatid – skulle de outvecklade skandinaviska samhällena bli ett av det på- nyttfödda karolingiska kejsardömets barba- MÄLARDALEN För drygt tjugotalet år sedan hävdades i en riska gränsområden. Stein Rokka har en lik- forskningsöversikt, att trots undersökningar nande syn och behandlar Skandinavien under av typ Dragby, hade efter Ekholms arbeten rubriken: ”Bortom det romerska rikets räck- ingen direkt probleminriktad forskning avse- vidd” (Kommisrud, 1983:51). Andra forskare ende äldre järnålder i Uppland ägt rum är inte lika övertygade – exempelvis Hines (Hjärthner-Holdar & Söderberg, 1987:168 f.). (1984:270 f.). Problemet för de flesta är var Så många övergripande analytiska arbe- gränsen för påverkan skall dras. ten avseende östsvensk eller uppländsk äldre För Skandinaviens – eller åtminstone för järnålder har väl inte kommit till stånd senare Mälardalens del – var den närmast högsjö- heller, men omfattande exploateringsgräv- värdiga båtens uppkomst dock betydligt mer ningar och en rik rapport- och avhandlings- betydelsefull än eventuell romersk påverkan. flora avseende både äldre och yngre gräv- Båtutvecklingen gjorde Östersjöbäckenets ningar har gjort omfattande ny information kuster tillgängliga på ett nytt sätt. Kolonisa- tillgänglig. Kanske framför allt E18- och E4- tion och fast bosättning blev nu möjlig inom projekten. Arbeten som Bratt (1998 – Stock- många långt bort liggande områden. Framför holmstrakten), Karlenby (2003b – Närke) och allt förbättrades möjligheten till effektivare Olausson (2008 – Norrortsleden/Attundaland) fjärrfångst och fjärrvaruutbyte. Något som har dessutom täckt andra delar av Mälarda- också ledde till ökade kontakter med konti- len. nenten.

Därför Uppsala 137 Geografisk miljö:

Publikationerna ifråga är som framgår av de geografiska förutsättningarna svårt att mo- MUIC kapitel 2 ändå bara toppen på isber- tivera var och varför stora okända bebyggel- get. Floran av rapporter är så rik att en hel- seområden skulle existera som ändrar dess täckande uppdaterad karta över Mälardalens innebörd. yngre förromerska och romerska lokaler Jag har dock varit njugg med lokaler baserad på gjorda undersökningar skulle vara från Uppsalaområdet. Även inom områden ett utredningsarbete i sig själv. Mitt syfte i det där omfattande exploateringar som berör här sammanhanget är begränsat och inskrän- många fyndmiljöer från perioden genomförts, ker sig till att få en någorlunda trolig över- exempelvis Stockholmsutgrävningarna under siktsbild av befolkningslokalisering och klus- 50-, 60- och 70-talen och undersökningarna ter inom det romartida Mälardalen. inför E18 Enköping-Bålsta, har jag av läsbar- En genomgång av kända vapengravar hetsskäl begränsat mig. Nödvändigheten fram- från perioden, avhandlingar och artiklar som går om inte annat av Bennetts (1987:15 f.) redovisar mer givande undersökningsinsatser gravundersökningsstatistik. Av 400 gravfälts- och kända fynd samt ett antal större rapporter undersökningar åren 1960-1980 i Uppland, och översikter ligger bakom [Bild IX:13]. Västmanland och Södermanland (geografiskt Den är i sina detaljer en konsekvens av väg- angivna i Bennett, 1987b:149) undersöktes byggen och tätortsexploateringar. Dessa å sin omkring 300 gravfält helt eller till stor del. På sida är i grova drag mycket en följd av var resterande fält var en till tre gravar undersök- människor kunnat och velat bo sedan de mer ta. Av 278 gravfält som daterades till en eller omfattande strandförskjutningarna upphörde flera perioder fanns bronsålder och äldsta omkring Kristi födelse. Även om det finns järnålder på 16 fält. Yngre förromersk järnål- kända och troligtvis många okända romerska der på 19 och romersk järnålder på 48. Folk- bosättningsmiljöer i Mälardalen som inte vandringstid registrerades på 100 gravfält och finns med på bilden är det mot bakgrund av vendeltid på 115. Jag är osäker på hur många

138 Därför Uppsala av de 19 förromerska och 48 romerska som STÄNDIGT DESSA FORN- sammanfaller, men minst ett femtiotal gravfält BORGAR i Mälardalen hänförliga till perioden bekräfta- En sak är vad arkeologiskt undersökta lokaler des alltså bara av grävningarna 1960-80. och fynd indikerar avseende bosättning och användning. En annan är fornborgarnas sprid- Gravfältens avveckling påverkades ning. Även om de inte ingått i bygdens varav anläggningstiden dagsfunktioner, är de satsningar de repre- Bennetts material (o.a.a.:19) visar att gravfält senterar ett bevis för att oavsett om de varit som initierades under romersk järnålder i stor försvarsanläggningar, potemkinkulisser, kult- utsträckning användes in i senare perioder, hägnader eller gravinramningar, har de spelat medan gravfält med förromerskt material så en påtaglig roll för järnålderns samhällen. gott som alltid upphörde före folkvandrings- Det är i Mälarregionen landets stora an- tid. Rimligtvis en indikator på att romersk samling av fornborgar finns. Skall vi förstå järnålder lokaliseringsmässigt innebar en Mälardalen och Uppsalaområdet är det bety- kraftig omställning i Mälardalen och en tro- delsefullt att så långt som möjligt få ett grepp lig signal om att befolkningen ökade i antal. om vad de representerar – vilket ännu väl Förhållandet att den snabba strandför- bara trevande är på väg när det gäller de stör- skjutningshastigheten bromsades upp och re yngre anläggningarna nära betydelsefulla närmade sig dagens värden bör ha varit en zongränser – typ Runsa. bidragande faktor till ett mer stationärt boen- Fornborgarnas ungefärliga spridning i de i hela Mälardalen. Mälarområdet framgår av [Bild IX:14]. Bil- den är ett utsnitt från Hyenstrand (1984:188). Precisionen kan väl diskuteras. Fler ”forn- EN KONCENTRERAD borgar” har upptäckts och några har strukits – se Wall (2003:72). BEFOLKNING MED SKYDDSBEHOV Bild IX:14 Fornborgar i Mälardalen Det lokaliseringsmönster som [Bild IX:13] redovisar återfinns också längre fram i tiden. Se karta över folkvandringstida gravar i Ben- nett (1987:34) och över vikingatida vapen- och ryttargravar i Uppland-Västmanland (Nylén & Schönbäck, 1994:143). Befolk- ningen var fortfarande i stor utsträckning knuten till strand- och vattenledsregioner. Människorna under romersk järnålder tycks i stort sett ha levt inom en korsliknande yta med storleksordningen 16 mil mellan skänk- larnas ändar. Deras närområde var ca 100 kvadratmil stor. Det innebär en yta som endast är fyra gånger större än Uppsalaområdet. Bebyggelsemönstret innebar ett effektivt förbindelsenät med korta kontakttider men också svårigheter att skydda sig mot eventuella strandhugg från dem som redan levde inom korset. Utan fredlig samexistens – hur den nu uppnåtts – var livet otryggt. Med Efter Hyenstrand (1984:188) båtens utveckling skulle Mälardalen så små- ningom ha slitits sönder och stagnerat under Borgarna en del av en kontinental oavbrutna strider om enighet ej nåtts – i över- kultur enskommelser eller genom underkastelse. En Som angivits är fornborgar med skyddskarak- upprepning av vad som förmodligen utspela- tär ingen speciell nordisk företeelse. De har de sig under bronsåldern inom delar av Mä- funnits på kontinenten sedan bronsåldern larregionen då Mälaren var vida större och bland annat i den äldre järnålderns keltis- mer åtskiljande. ka/germanska områden i centrala Tyskland.

Därför Uppsala 139 Precis som här tycks forskningsläget Närke kan förvisso ej utläsas av där befintli- avseende dem skilja sig åt regionalt, vara på ga borgar.” olika utvecklingsnivåer – och förvirrat. Lik- Den ibland tidigare förekommande för- som i Skandinavien har endast begränsade klaringen (återupprepad i Nordén, 1938:338) undersökningar genomförts. Anläggningstid, att de talrika fornborgarna i Södermanland konstruktioner och storlek uppvisar likheter tyder på förhistoriska konflikter mellan öster- med mellansvenska erfarenheter. I hög grad götar och svear avfärdades alltså redan på gäller detta lokaliseringen: ”Praktiskt taget 1920-talet. alla borgar har det gemensamt att de ligger på svårtillgängliga höjder eller på lägen med Varför så många anläggningar århund- omfattande utsikt. För det mesta ligger de på radena kring Kristi födelse? randen av landskaps- respektive dalzoner el- Skillnader i ålder, spridning, antal, typer och ler i närheten av naturliga kommunikations- konstruktioner gör vallanläggningarna/forn- leder. Flera borgar tycks till och med stå i ett borgarna värdefulla som indikatorer på olika direkt eller indirekt förhållande till naturliga faser i den maktpolitiska och religiösa ut- bygdeområden.” Jockenhövel (1999:195) - min vecklingen. Hade anläggningarna en ideolo- översättning. gisk/kultisk bakgrund borde de äldre ”forn- I kanske tre avseenden skiljer sig dock borgarna” rimligtvis i viss utsträckning varit de tyska förhållandena/uppfattningarna från kopplade till urnefältkulturen. Vi har dessut- senare tiders syn inom svensk arkeologi. Dels om frågan om Mellansverige var en del av de tycks uppfattningen konstant vara att när det ”polsk-tysk-germanska” stammarnas slav- gäller fornborgar är det fråga om skyddsan- jaktområden. Det skulle delvis förklara de läggningar – inte kultanläggningar, dels upp- många sydvända borgarna i Södermanland fattar man ofta borgarna som bosättningar och Östergötland. eller lokaler för metall- och/eller verkstads- Anläggningstiden för fornborgarna i Sö- produktion. Vidare ses det som vanligt att dermanland tycks inte klarlagd i särskilt mån- fornborgar återanvänts och utvecklats – något ga fall. Hermelin (1929:97) bedömer Balders- som sällan behandlas här. borg i Halla socken som tillhörig 300 à 400- Några kultiska anläggningar av forn- talet och kopplar fyndbilden till de som redo- borgskaraktär tycks inte kända eller i varje visats från Östergötlands fornborgar. fall inte vara något större diskussionsämne. Huvuddelen av Rekarnebygdens 44 bor- Det betydelsefulla i det här sammanhanget är gar uppfattas främst kunna hänföras till yngre emellertid att det framstår som troligt att de romersk järnålder och folkvandringstid. När- mellansvenska fornborgarna/vallanläggning- mare ett tiotal ligger i anslutning till by- eller arna under äldre järnålder ingår i ett större sockengränser (Lorin, 1978:15). Tre av forn- nordeuropeiskt mönster. borgarna har husterrasser. Fornborgen vid Fållnäs i Sorunda sock- Södermanland en med kraftigt murverk hänförs också till Största avvikelsen mellan den uppfattade ro- yngre romersk järnålder/folkvandringstid. martida befolkningslokaliseringen och forn- Muren kan dock ha en äldre föregångare borgsfloran gäller Södermanland. Söderman- (Olausson & Lindström, 2003:17). Männö i land är Sveriges fornborgsrikaste landskap Salems socken har också murverk som indi- med trehundra fornborgar/hägnader. Land- kerar en försvarsanläggning. Anläggningen skapet har närmare 30 % av landets registre- har termoluminescensdaterats till folkvand- rade anläggningar av denna typ. De är mer ringstid och vendeltid. Innanför murarna eller mindre utspridda över hela landskapet finns husgrundsterrasser. om än koncentrerade till Södertörn. Där finns Det finns fornborgar vilka uppfattas som hundratalet (Wall, 2003: 68). I Uppland finns äldre. De tycks främst vara hägnader/vallan- omkring 150 – exklusive gravhägnader. (Ola- läggningar. Sibroborgen vid sjön Båven skall usson, 1995:254 f.). ha daterats till slutet av förromersk järnålder. Fornborgarna förekommer glest i väster (Lokaliserad till en grusås och med en storlek mot Närke och i söder mot Östergötland. Av på 5 ha kan den ej ha varit en försvarsanlägg- detta drar Hermelin (1929:90) slutsatsen: ning i egentlig mening). Från Kyrktorp i ”Några långvariga fram- och återgående Grödinge socken dateras en vallanläggning fientliga operationer, under tiden som nu är till övergången äldre/yngre förromersk järn- ifråga, över skogarna mot Östergötland och ålder. Olausson (1995:29).

140 Därför Uppsala Enligt Wall (2003:66) kan ett stort antal som Runsa hade egentligen rötter i äldre borgar på Södertörn karaktäriseras som vall- övervaknings- och utbytessystem. Förmodli- anläggningar från närmast förromersk järnål- gen kunde orsakerna variera både över tid der och alltså inte vara av utpräglad försvars- och rum. karaktär. Det finns emellertid också många Att se anläggningarna företrädesvis som anläggningar hon ser ”hägna” berg och som komponenter i kultiska system, innebär rim- åtminstone ytligt sett skulle kunna karaktäri- ligtvis en tro på att vi hade ideologiska/ reli- seras som försvarsanläggningar och hypote- giösa rörelser som yttrade sig på sätt som tiskt vara från yngre romartid/folkvandrings- liknar medeltidens kristna och 1800-talets tid. Hon uppfattar dock de kulturlagerförsed- frireligiösa kyrkobyggande – och varför då da borgarna Fållnäs och Männö som avvi- främst i Södermanland? kande på Södertörn. Männö ser hon närmast som systeranläggning till Darsgärde och

Runsa (Wall, 2003:146).

Strategiska lägen , men få fynd KAMPEN OM MÄLAR- Fornborgar som hägnar berg gör det i princip DALEN på samma sätt oavsett om de har fortifikato- Om vid den här tiden kampen om Mälardalen risk konstruktion eller inte. Parhägnader är ej hade börjat – var fanns då de ledande aktö- ovanliga. Oavsett konstruktion ligger forn- rerna? Var det vid stora romartida gravfält av borgar/vallanläggningar längs färdleder, sjö- typ Holmsmalma och Åby eller vid lokaler ar, eller naturliga gränser i landskapet – i där det gjorts rika fynd? huvudsak sockengränser. De tycks med få kända undantag vara tomma och sakna kul- VAD ÄR DÅ RIKEDOM? turlager. Sorunda socken har flest anlägg- Problemet är att mer omfattande välstånds- ningar på Södertörn. (Wall, o.a.a.: 80). miljöer härledda från anläggningar och rika I likhet med Uppsalaområdet tycks bara fynd från yngre förromersk och romersk en liten del av alla Södermanlands ”forn- järnålder är fåtaliga. borgar” haft en klar fortifikatorisk roll. När så Vad innebär då rika fynd? Vid en ana- är fallet tycks de främst härröra från sen ro- lys av gravmaterialet vid Lundabacken defi- mersk järnålder eller folkvandringstid. Resten nierades ”rik” romartida kvinnograv som en är vall- och gravanläggningar av olika typer. grav med två fibulor alternativt en fibula och En del med rötter i äldre tider. Samtidigt guldfoliepärlor, guldfoliepärlor, guldberlock måste man vara medveten om att de lägen eller kanske en grav med armring av sil- som uppfattas som upplevelsemotiverade för ver/brons med fibula. I gravarna fanns ofta att fornborgarna ligger mellan landskapsrum järnföremål och hartstätning (Reisborg 1994: vid olika leder också är bygdeavgränsande 59 f.). Dessa i ett större sammanhang synner- miljöer, och alltid har varit, de bästa observa- ligen modesta krav, uppfylldes av 17 gravar – tions- och signalplatserna. De var utomor- 7 i Uppland, 6 i Västmanland och 4 i Söder- dentliga platser för markering av revir. manland. Utan definition tillkom givetvis Tu- na i Badelunda. Anläggningar för skydd samt kon- Andersson (1998) kom utifrån Reisborgs troll av människor och varuflöden genomgång, i en utvidgad analys av 130-talet primära motiv romartida kvinnogravar, fram till att huvud- På kontinenten gjordes omfattande invester- delen av de som går att tidsbestämma härrör ingar från 500-talet BC och framåt. Där som från första halvan av 100-talet. Även om Mä- här använde befolkningen väsentliga delar av lardalens gravgåvor inte är imponerande sina begränsade krafter för att bygga murar framstår gravläggningarna som investeringar och palissader i svårtillgängliga lägen – ofta i en politisk konkurrenssituation. Anderssons långt borta från bebyggelse, men vid färdvä- slutkläm är: ”..de [kvinnorna] dog vid en gar och i anslutning till bygdegränser. tidpunkt, då de kunde användas som brickor i Sådana kollektiva resursinsatser kan ett spel, som slutligen ledde fram mot en mer rimligtvis bara uppbådas av rädsla, av religiö- organiserad politisk struktur i Uppland - sa skäl eller om de utgjort komponenter i Västmanland.” (sid. 88). övergripande kontroll- och försörjningssy- stem. Det vill säga det som gällde för lokaler

Därför Uppsala 141 FYNDEN Även om den här listan är något apart och Vad Mälardalen har att erbjuda när det gäller inte täcker östra Närke och inte alltid Söder- välståndsindikatorer/lyxföremål – i praktiken manland, framstår Mälardalens rikedomsin- signaler om områdets anslutning till ett större dikationer ändå som begräsade med tanke på kontaktnät – århundradena kring Kristi födel- att perioden omfattar sex århundraden, eller se kan tyckas omfattande. Ett axplock som åtminstone fyra om vi håller oss till romersk kolliderar och delvis består av samma före- järnålder. Det är egentligen först då vi med mål ger en mer modest bild mot bakgrund av våra referensramar har möjlighet att bedöma den långa tidsrymd det är frågan om: järnålderns elitsignaler. Vi får emellertid inte glömma befolkningens begränsade storlek. - 39 guldfynd om en eller flera föremål, varav 27 i Uppland, 7 i Södermanland och Guldet rycker fram 5 i Västmanland – i huvudsak efter Anders- Stjerna (1905:86) menade att det var först son (1993). [MUIC kapitel 9 Bild IX:15] under yngre romersk järnålder som guldet och (MUIC bilaga 14). började utnyttjas som värdemätare, vanligtvis - 28 gravar med romersk import. Uppland i form av oprydda enkla fingerringar. I prin- 22, Västmanland 5, Södermanland 1 (Lund cip är också alla daterade romartida guldfynd Hansen, 1987 kompletterad av Andersson i Mälardalen från 200- och 300-talen. Ett (2001:231). berlockfynd från Äs, Romfartuna socken i - 35-tal importkärl av brons och glas. Drygt Västmanland (Andersson, 1993:235) är un- 25-tal i Uppland, 7 i Västmanland och 1 i dantaget. I Danmark dyker guldfingerringar Södermanland. [MUIC kapitel 9 Bild IX: dock upp redan under sen förromersk järnål- 17] och ( MUIC bilaga 17). Baserad på der (Hedeager, 1992:45). Lund Hansen (1987) och Andersson (2001). Enligt Lund Hansens (1987:126 ff.) - 10-tal fynd av romerska silverdenarer, material utan uppdateringar har Sverige ca varav 8 i Uppland och 1 i Södermanland. 19 % av i Norden kända Terra Sigillata, Alla utom det vid Hede, Möklinta i Väst- brons-, silver- och glaskärl. Brons-, silver- manland om ett 70-tal denarer består en- och glaskärlen uppgår till 221 stycken. Av de dast av ett mynt. Lind (1981:106 f.). tidsatta 194 tillhör 64 äldre romersk järnålder - 51 gravar med fibulor i Uppland och Väst- och 130 yngre. Uppland, Södermanland och manland. [MUIC kapitel 9 Bild IX:18] Västmanland har 17 % av de tidsbestämda och (MUIC bilaga 16). Baserad på An- svenska kärlen från äldre romersk järnålder dersson (1998), Almgren (1923) och Sil- och 14 % av de från yngre eller sammantaget vén (1961). ca 15 %. Som jämförelse kan nämnas att - 9(8) kammargravar, varav 7(6) från sena- Gotland har 38, Öland 11 och Östergötland 4 re delen av yngre romersk järnålder. (Göd- %. Även om tiden förändrat fyndbilden något åker 22 kan vara kistgrav). Samtliga gra- sedan 1980-talet, har de nya fynden knappast var utom Tuna i Badelunda härrör från en omfattning som innebär en annan stor- Uppland. [Lamm (1973b), Häringe (1991) leksordning och tendens. och Ljungkvist (2006:72 )]. [MUIC kapi- Sammantaget uppgår det romartida guldet i Mälardalen till 2,3 kg. Det kan jämföras tel 9 Bild IX:19] och (MUIC bilaga 18). - 6 gotlandskrukor, varav 5 i Uppland och 1 med guldfynden i enbart Skedemosse om drygt 1,3 kg. I Mälardalen har hittats 8 orm- i Västmanland. Kishonti (1996). - drygt 60-talet vapengravar, varav omkring huvudringar, varav en fragmentarisk. Skede- 25 från yngre förromersk järnålder, 28 mosse uppvisar 6. Hagberg (1967:13). från period B (AD 1-150/170) och ett 10- Ekholms (1925:84), och tidigare Ner- tal från resten av romersk järnålder. mans (1922:139), föreställning efter Göd- åkerutgrävningarna att det århundradena efter [MUIC kapitel 9 Tabell IX:5]. - 7 gravar med sporrar, varav 2 i Uppland Kristus rådde synnerligen livliga förbindelser (Fullerö, C3 och Lundbacken, B2), 3 i mellan Mälardalen och Danmark tycks över- driven. I varje fall om vi uppfattar importfyn- Västmanland (Bastubacken, B2) och 2 i Södermanland (Årsta gärde, B2 och C1b). den som signaler om existerande förbindel- [MUIC kapitel 9 Bild IX:19]. Baserat på sers inriktning, omfattning och nivå. Gåvor och varor av elitkaraktär fann uppenbarligen Wikborg (1996:217). Till detta kommer eventuellt Tibble – Andersson (1998b: vägen mot Mälardalen, men hittillsvarande 253)]. fynduppsättning och blygsamma mynttill-

142 Därför Uppsala gångar vidimerar knappast bilden av en le- om Uppsalaområdet samtidigt som fyndbil- dande region med kontinuerliga och täta by- den i Helgö mot bakgrund av att dess stor- tes- och redistributionskontakter med Dan- hetstid närmast tillhör folkvandringstid gör mark, kontinenten och den romerska världen. det troligt att kärlen har hamnat där betydligt En annan sak är att om Gotland och senare än typhärledningar indikerar. Öland undantas, framstår Mälardalen under romartid som en relativt fyndrik svensk regi- Indikerar ormhuvudringar gräns- on. Av betydelse är emellertid att kontaktin- zoner? tensiteten mellan ett relativt ”fattigt” område Lokaliseringen av Mälardalens ormhuvud- och en kontinent med mer välbeställda miljö- ringar tycks kunna ge information om den er inte kan utläsas av importerade lyxföremål. maktpolitiska strukturen. Ett tiotal ringar är kända från fem lokaler. Se [MUIC kapitel 9 REGIONALA LEDNINGS- Bild IX:15]. Två som hittades 1823 blev dock aldrig inlösta. Osäkerheten är stor om ormhu- MILJÖER vudringar använts annat än som armringar. Mot känd fyndbild, vilka områden framstår Två ringar från Tuna i Badelunda klassifice- då som möjliga regionala centra – egentligen ras också som armringar av ormhuvudtyp. anläggnings- och fyndkluster? Fibulorna från Ormhuvudringarna härrör från Hjälsta äldre romersk järnålder som har en stark an- socken (2), Västra Rickeby, Gottröra socken talsmässig övervikt. >80% av samtliga ro- (3), Långalma i Börstil socken (1) och Lång- martida fibulor härrör i princip från ett några tora socken (1 fragmentarisk). Till detta kom- mil brett band från Åsen i väster till Darsgär- mer alltså Tuna i Badelunda (grav X) som de i öster [MUIC kapitel 9 Bild IX:18]. innehöll tre ormhuvudringar. Björklinge och Barkarby avviker. Med undantag för ormhuvudringarna Guldfynden med sin principiella bak- från Badelunda och den fragmentariska Lång- grund i yngre romersk järnålder ger delvis en toraringen väger/vägde alla mer än 160 gram liknande bild, men nu har en markant relativ vilket indikerar att de tillhört män (se An- ökning skett inom Uppsalaområdet och då dersson, 1995:73). Den stora ringen från Tu- framför allt norr om Uppsala [MUIC kapitel na i Badelunda väger 146 gram. Armringarna 9 Bild IX:15]. väger 87 respektive 79 gram. Utöver hals-/ Även inom Södermanland finns ett om- armringarna finns två fingerringar av ormhu- råde sydväst om Södertälje. Halsringen från vudtyp (Gödåker och Tuna i Badelunda). Till Valkerby är på 131 gram. I området fanns skillnad från ormhuvudringarna är åtminstone också vapendepoten i Gåsinge om 8 lansar fingerringen från Badelunda sliten. Anders- och 22 spjut. son (o.a.a) ifrågasätter om ormhuvudringarna Det finns märkliga fyndlokaler vid sidan var avsedda att bäras. av de mest kända – Tuna och Gödåker. Vid Västra Rickeby har tre ormhuvudringar av Strategisk lokalisering. guld på sammanlagt ca 560 gram hittats. Som [MUIC kapitel 9 Bild IX:15]. en jämförelse motsvarade de värdet på väl Utgår vi från folklandens medeltida gränser över två tusen denarer av den äldre typ som ligger Tuna i Hjälsta strategiskt vid roten av användes inom vissa delar av Östersjöbäcke- den tunga som delvis avgränsar Håbo härad net under romartid. Vid Tuna i Hjälsta har två från Tiundaland. I samma område, en mil ormhuvudringar om sammanlagt ca 380 gram sydväst fanns Tibblegraven som enligt Ilkjær hittats. Guldvikten på fynden i grav X i Tuna (2001:92) är en av fem vapengravar i Sverige i Badelunda uppgår till ca 340 gram. som har högsta rangnivå. Spridningen av kammargravar och spe- Västra Rickeby ligger längs Långhundra- ciella vapengravar överensstämmer relativt leden, närmare två mil in i Attundaland, men väl med guldfyndens områdesfördelning. Ing- strax öster om den gränszon det finns indika- en romartida kammargrav från Södermanland tioner på från sen bronsålder. Fornborgen är dock belagd. Broborg som daterats till folkvandringstid Även när det gäller romerska kärl, där ligger strax väster om denna zon. Troligt är bronskärlen har en övervikt under äldre och alltså att även Västra Rickeby under äldre glaskärlen under yngre romersk järnålder järnålder var en gränsnära lokal. Den tredje finns en överensstämmelse. Här saknas dock lokalen, Långmalma, ligger vid infartsvägen förväntade fynd från socknarna direkt sydväst mot Uppsalaområdet från Finlandsleden.

Därför Uppsala 143 Alla tre lokalerna har alltså legat i områ- fyndspridning kring mellersta Elbe och We- den av maktpolitisk betydelse – frontzoner – ser, men också funnen i graven hos en even- tidvis förmodligen med en ansvarig som till- tuell gepidisk krigsherre i östra Polen i rörel- erkänts hög rang/status. Skulle en sådan tolk- se efter goterna (Kokowski, 2001)], en bägare ning vara korrekt säger det något om ormhu- av glas med glastrådar samt bland annat två vudringarnas symboliska innebörd. De knyter silverskedar, silverskivor och fyra glaspärlor, då an till innehavarens militära roll. Skall de varav två med guldfolium. uppfattas som belöning för gjorda insatser, Graven har daterats till AD 300 – base- idéromerska dona militaria, skulle det på rat på antaganden om lång användning av grund av att det begränsade antalet och orm- guldsmycken och på glasbägarens förmodade huvudringarnas lokalisering indikera att stora knytning till Wislaregionens ekonomiska ex- militära operationer förekommit redan under pansion, (Stenberger 1964:394 och Nylén, yngre romersk järnålder mellan det blivande 1994:34). Andra har sett detta som en väl sen Tiundaland och de övriga två blivande folk- datering, kanske på upp till ett halvt århund- landen i dessa gränszoner. Troligare är då att rade [Lund Hansen (1987) och Andersson det är frågan om att genom värdefulla högsta- (1998 och 2001)]. tusgåvor binda inflytelserika hövdingars/släk- Tunagraven utgjorde den äldsta och ri- ters lojalitet i rätt riktning – personer med kaste i ett omfattande gravfält som tycks ha makt i militärt känsliga zoner. För litteratur utnyttjats mer eller mindre kontinuerligt – un- kring ormhuvudringarnas oklara funktion – se der vikingatid med gravläggning i båtar. Tu- Andersson (1995:73 f.). nas läge vid Badelundaåsen nära Anundshög- Ingenting i förhistorien är dock själv- sområdet och i anslutning till medeltidens klart. Varför finns det i så fall 6 ormhuvud- Eriksgata tyder sammantaget på att skall vi ringar i Skedemosse? Det ger dock ytterligare söka efter romartidens mer stabila förmodade information. Det indikerar att bärarna relativt maktcentra i Mälardalen, är det här ett av de ofta var militära ledare i operativ ålder och troligaste områdena. inte bara mäktiga äldre män. Gödåker Hövdingasäten/stabila välmående Gödåker i Tensta socken som behandlas i bosättningsområden – inga andra MUIC kapitel 2 och 7, är trots sin betydelse lokaltyper kända styvmoderligt behandlad. Sedan 20-talet har Uppenbarligen utvecklades redan under med un-dantag av diskussioner om enskilda bronsålder och förromersk järnålder omfat- fynd, endast kortfattade redovisningar och tande, långvariga och därmed per definition analyser baserade på Almgrens och Ekholms relativt välmående levnadsmiljöer. Det stora genomgångar förekommit. Tre anläggningar gravfältet vid Åby i Västerhaninge från för- undersöktes dock 1955 under Mårten Sten- romersk och tidig romersk järnålder är ett av bergers ledning. Fältet uppfattas använt från flera bevis [se Äijä (1985)]. mitten av första århundradet i stort sett ro- Som jag återkommer till, framstår det martiden ut – se Andersson (2001:224). mot bakgrund av hittills gjorda fynd dock Fyndlistan omfattar glas, hemmoorkärl, knappast som troligt att det inom Mälardalen kasseroll, guldfingerringar, silverring, brons- redan under romartid utvecklades fasta regio- beslag till dryckeshorn, lans och spjutspets nala centra. De mest kända lokalerna Tuna i med långa skaft, keramik, kammar, björn- Badelunda och Gödåker har förmodligen i /rovdjursfalanger och ett bronsbeslaget trä- viss mån varit välmående bosättningar bland spann. Gravfältet framstår som Mälardalens andra även om de uppenbart härbärgerat en rikaste romartida gravfält även om Tuna X ledande, samordnande och inflytelserik elit. med 338 gram smycken är oöverträffad som enskild grav – hur vi nu än definierar epitetet Tuna i Badelunda ”rik”. Gödåkersguldet bländar också. I en av Kammargraven Tuna X i Badelunda är Sve- skelettgravkamrarna, anläggning VIII, påträf- riges på guld och romerska fynd mest inne- fades en oskadd guldfingerring av ormhuvud- hållsrika grav. I graven fanns en halsring, två typ på närmare 10 g. armringar, en fingerring av guld av ormhuvudtyp, ytterligare en fingerring samt två Attundaland nålar också av guld, två bronskärl av Hem- När det gäller det blivande Attundaland finns moortyp, ett bronsbäcken [med huvudsaklig inte någon på liknande sätt känd miljö. Sylta

144 Därför Uppsala som blommade främst under folkvandringstid ner från ofta senare utvecklade bygder eller (Edenmo, 2008), är väl något av en kandidat. mer eller mindre tillfälligt uppblossande, om Regionen har välmående bygder och stora än av den ledande typ Andersson (2001:228 gravfält – exempelvis vid Malmby, Närtuna ff.) går igenom, delvis baserat på namnformer socken med sexhundra synliga gravar (skiss i Brink (1997). Apollo Grannusvasen från av G.A. Hellman i Selinge (1991:211). De Frycklinge i Björksta socken och bronsvasen flesta dock förmodligen av yngre datum. från Hässelby i Spånga socken är unika (An- På Valsta gravfält, öster Rosersberg, dersson o.a.a. 224). Fynden kan ändå inte ses Norrsunda socken har en grav hittats med en som indikationer på självständiga regionala guldfingerring och i övrigt med närmast iden- romartida huvudcentra. Frycklinge bör ge- tiskt innehåll som i Gödåker A22. Andersson, nom sin nära lokalisering ha tillhört Badelun- G. (1997:58). daregionen, medan det centrala Mälaröområ- Fyndbilden kring Hacksta i Össeby- de som Hässelby tillhört, enligt vad som Garn socken, Mörby i Vallentuna (Ilkjær, ni- framgår av Bennett (1987) och Biuw (1992), vå 2) och Stensta i Frösunda socken gör att under romartid knappast ännu utvecklat ett det ligger nära till hands att söka ett centralt tillräckligt befolkningsunderlag. område i anslutning till Vallentuna. Kommande maktstrukturer formas Andra miljöer Sammantaget blir intrycket att det finns två Det har också funnits en speciell miljö i öster kanske tre områden som avviker från de övri- – i anslutning till Norrby, Igelsta i Söderby- ga. Förutom Badelunda och Gödåker i vid Karl socken. Under 200-talet bör personer mening framstår ett område sydost om Upp- med makt och resurser också funnits längs salaområdet från Västra Rickeby (Gottröra Strängnäsleden sydväst om Södertälje. socken) och Bärby (Skepptuna socken) i norr Hede, Möklinta socken i Västmanland till Mörby (Vallentuna socken) och Hacksta, med sin armring och pärlor hittade i början av (Össeby-Garn socken) två mil söderut som 1700-talet. Hede är också platsen för Mälar- speciella. Det tycks som om centralområdena dalens enda större denarskatt. Platsen kan sy- i de kommande Fjädrundaland, Tiundaland nas ha en avvikande lokalisering mot andra och Attundaland började formas redan nu. ”rikemansmiljöer” från äldre järnålder med Man får intrycket att äldre romartid främst sin lokalisering upp emot Dalagränsen. Efter- tillhörde det blivande Fjädrundaland och At- som den ligger på Badelundaåsens förläng- tundaland medan utvecklingen inom Uppsa- ning fram till Dalälven är fynden emellertid laområdet i stort tog fart först under yngre ro- ingen slump. Storbonden/hövdingen/släkten martid. var strategiskt lokaliserad i anslutning till den alternativa transportvägen mellan Östersjön och Tunaområdet. Se karta i Nylén & Schön- MELLAN FÖRROMERSK bäck (1994:133). Denarskatten och de troligen gotlands- OCH GERMANSK KUL- tillverkade guldsmyckena [MUIC kapitel 9 TUR MED ROMERSKA Bild IX:20] från olika tider av äldre alterna- INSLAG tivt tidig yngre romersk järnålder (Andersson Frågan är om den bild som framkommit är 1995:157) indikerar att förbindelser med söd- rimlig. Kan det från århundradena kring Kris- ra Östersjön också upprätthölls via Dalälven ti födelse och romartiden ut bara varit två och inte bara via Mälaren. Armringen ÄEG kanske tre områden som under någon längre 373 gör det troligt att fyndet är samtida med, tid utgjort maktpolitiska centra med inflytan- och lokalen ytterst behärskades i samråd med, de över många bygder eller, till och med över Tuna i Badelunda. Denarerna pekar mot sena- stora delar av Mälardalen – eller hade poten- re delen av yngre romersk järnålder. Hedes tial för detta? Ju mer jag analyserar proble- och Vendels lokalisering har likheter. matik, anläggningar och fynd desto mer trög- Även om Helgö (Ljungkvist, 2006:61), rörliga över tiden framstår emellertid uråldri- Vallsgärde och Gamla Uppsala har rötter i ro- ga regioner/stamområden, naturliga bygder mersk järnålder och längre tillbaka än så, till- och desto mer osäkert förekomsten av egent- hör deras blomstring senare perioder. liga övergripande centra som under längre tid Övriga lokaler – om än ibland med blän- påverkade/ledde stora delar av Mälardalen dande fynd – känns också som manifestatio- över dessa gränser.

Därför Uppsala 145 Överraskningar kan aldrig uteslutas. En sådan var upptäckten av Tuna X i Badelunda. UPPSALAOMRÅDET På senare tid kan resultaten av utgrävningar- När vi i föregående kapitel lämnade Uppsala- na i Rasbo sommaren 2010 inrangeras. området under yngsta bronsålder/äldsta järn- ålder, hade efter århundraden av institutiona- Underlaget är således ännu skakigt vid försöken att bedöma mälarbefolkningens ro- lisering kopplingen mellan nordvästra Mälar- martida centra, bygdeförhållanden, välstånd kusten (Fjädrundalandskulturen) och nordöst- ra (Sveahavskulturen) krackelerat. Samtidigt och kontakter samt martialiska och sociala normer utifrån kända anläggningar och andra tycks det ha funnits en sydöstkultur söder och kvarstående källmiljöer. öster om Långhundra, förmodligen förhållan- devis väl avstämd med Fjädrundalandskultu- Mot bakgrund av dagens arkeologiska kunskapsläge är det emellertid troligast att ren. (Eventuellt rörde det sig vid den här det inte fanns några övergripande regionala tiden om samverkande bygdestrukturer). Från nordost gick Finlandsleden på krympande centra i Mälardalen förrän vi kom in i folkvandringstid – om ens då. Det längsta man vattenvägar ned mot Långhundraleden. Vid troligtvis nådde var ett fåtal ledande bygder, Danmark/Lagga möttes vattensystemen. Svea- havskulturens huvudväg ut på Mälaren gick inflytelserika bosättningar av stor betydelse och samarbetsprojektet Helgö. via det blivande Håbo härad. Naturligtvis fanns mer eller mindre rika Århundradena kring Kristi födelse slog ändrade förhållandena igenom vad gäller släkter, stora eller små, mer eller mindre utspridda – men förmodligen utan några egent- strandnivåer och odlingsförutsättningar. En liga huvudgårdar. Huvudgård/ar var i prakti- expansion in på nya tidigare ej utnyttjade om- råden ägde så småningom rum. Exempelvis i ken den eller de gårdar där släktens huvudman/ledande personligheter brukade vistas. sydöst – Valloxsäby, Rönninge, Gredelby. En När de dog, blev för gamla eller skadade och tidigare expansionsfas hade som angivits dock förekommit – under yngsta bronsålder sjuka blev någon eller några andra i släkten på andra gårdar i praktiken huvudmän, om och äldsta järnålder, ja kanske under hela den inte sonen var relativt exceptionell eller dot- förromerska järnåldern [MUIC kapitel 8 Bild VIII:12]. tern extremt duglig. Släkterna gödde inte någon enskild boplats – och därmed blev sällan bo- och grav- platser arkeologiskt synliga som exklusiva. Ändå fanns det i likhet med vad som gällde UPPSALAOMRÅDET inom germanska stammar på kontinenten tro- KLUVET ligtvis ett utvecklat samarbetssystem såväl Yngre förromersk järnålder i Uppsalaområdet mellan bygder som mellan ledande släkter. framstår i ett dimmigt töcken. Här skiljer sig Vad finns det för argument bakom ett regionen inte från Sverige i övrigt. Vi har få sådant synsätt? Det finns flera: fakta att hänga upp förhållanden på innan vi - Strandförskjutningens följder kommer en bra bit in i romartid. Utveckling- - Gravfältsförnyelsen en inom Vaksalaområdet och Skokloster/Vas- - Germaniseringen sundaområdet samt betydelsen av de förrom- - Vapenfynden erska och tidigromerska vapengravarna i Lä- - Fornborgarnas spridning och lokalisering by respektive vid Valloxsäby, Rönnängen - Avsaknaden av dryckesfestutensilier och Gredelby liksom fornborgsstrukturen in-

om Uppsalaområdet ger dock en del utgångs- För en genomgång – se MUIC kapitel 9. punkter för århundradena kring Kristi födel-

se. Till detta kommer expansionen i områdets

östra delar längs Finlandsinfartszonen – Stav-

by, Rasbo och Funbo.

VADSTÄLLET VID LÄBY Bygdestrukturen inom Uppsalaområdet präg- lades av lokalgeografiska förhållanden – i princip av Mälarvikarna, de stora vattendragen och dalgångarna. Vi måste dock komma

146 Därför Uppsala ihåg att även om större vattendrag i allmänhet landskapets huvudbygder – området mellan är kommunikationsleder gäller detta inte all- Örsunda- och Fyrisåarna – i två delar. ” tid. Hågaån var delvis ett sådant undantag. Läbygravfältet från sen förromersk/äld- Ekholm (1938:89) noterar: ”I ännu högre sta romerska järnålder och dess vapengravar grad än fornminnena tala dock terräng – och på slänterna söder om ån och vadstället har nivåförhållanden för att vi vid Lillängen ha revirmarkerande innebörd – som signal i den äldsta passagen över det vidsträckta, i kanten av en buffert/gränszon mellan syd- öst-västlig riktning gående vattensystem västmakten (Fjädrundalandskulturen) och [Hågaån], som i förhistorisk tid kluvit en av Sveahavsbygderna [Bild IX:21]. Här passera-

Därför Uppsala 147 de den enda stora vägförbindelsen mellan som två av de nio forntida landslederna in Uppsalaområdets sydvästra och centrala de- mot Uppsala. lar. Trots trånga förhållanden skär aldrig Om det bara gällt att markera närvaro fornvägen gravarna utmed gravfältets sydkant vid en betydelsefull kommunikationsknut- vid foten av ett moränområde. Ekholm tolkar punkt borde gravfältet legat norr om ån. Nu detta som att vägen redan fanns vid fältets fungerade den i första hand som en signal för anläggande (o.a.a.: 84). dem som färdades från sydväst. Resande där- Leden mot sydväst hade stor betydelse ifrån måste passera den spektakulära gravan- långt fram i tiden. Tusen år senare passerade hopningen med bland annat 27 resta stenar i här Eriksgatan vid färden mot Ramsta, Ba- hela dess längd – omkring 175 m, och sedan lingsta och vadstället vid Örsundsbro. Fortfa- runda dess östra del om 35 m, för att ta sig till rande på Olof Rudbäcks karta (MUIC bilaga vadstället. Resenärerna på den troliga Vänge- 2) från omkring 1670 är Ramsta-Uppsala leden norr om ån kom däremot aldrig i närhe- med passagen av Hågaån vid Läby den enda ten av fältet [Bild IX:22]. vägen från sydväst. Med tiden hade dock fler Ekholm (o.a.a.:89) menar att fältets stor- vadställen utvecklats där. lek med 80-talet gravar gör att det bör ha Norr om ån och gravfältet gick troligen utgjort gravfält för en hel bygd. Förhållandet redan före Kristi födelse en förbindelse Åland att gravfältet anlagts vid Lillängen, Kvarnbo (socken) – Vänge – Läby (fjärrvägen från Da- trots begränsade utrymmesförhållanden, bör larna). Den anges som väg före 1689 (Friesen enligt honom kunna förklaras om fältet ”an- & Kjellberg, 1905). Sundquist (1953:27) ser tas” ha legat vid en plats där vatten- och förbindelserna som gick samman norr om ån landförbindelser korsade varandra. Han ut-

exklusive Läbysjön

148 Därför Uppsala vecklar emellertid inte antagandet utan åter- En väg Lillängen-Håga-Stabby? går klokt nog till platsens betydelse som stra- Ekholms noterade spår från gravfältet av en tegiskt vadställe. Lokaliseringen av gravfältet väg mot Håga som förgrenas genom Nåsten kan nämligen knappast ha baserats på platsen ner mot Stabby (efter karta från 1630-talet) som en betydelsefull korsväg mellan vatten- som han knyter till den av honom grävda och landförbindelser. Stabbyhögen. Leden som finns än idag (Upp- sala Studenters IF, 1982. Karta över Nåsten 1:15 Inte två leder som korsade varandra 000) passar väl in i bilden av att den kring Vadstället och gravfältet låg bara en à två Kristi födelse existerande inre viken av Näs- hundra meter väster Läbysjöns östspets. Sjön dalen, var knuten åt sydväst. Stöd för att som avsnörts kring hågatid och successivt förlägga ledens existens till tiden för Kristi uppgrundats (se Sernander, 1908:145), för att födelse saknas emellertid. Låg viken/östra därefter i sen tid sänkas, låg då ca 8 m över stranden inom Sveahavsmaktens område är havet och avvattnades österut av Hågaån. en landförbindelse dock naturlig. Den passe- En halv km nedströms låg ån kring rar fornborgen vid Lurbo på en km avstånd. Kristi födelse högst 2 m över havet. Med en fallhöjd på 6 m utgjorde Kvarnboområdet därmed ett påtagligt hinder för mer omfattan- FRONTZONEN GREDELBY/ de transporter längs vattensystemet. Av kän- VALLOXSÄBY/RÖNNÄNGEN da anläggningsförhållanden söder om Läby- Äldre vapengravar och stora gravfält med sjön att döma, fanns det knappast något resta stenar är kända från en annan del av nämnvärt närkommunikationsbehov över vad- Uppsalaområdet – vid Gredelby och Vallox- stället eller tvärs över Läbysjön. Troligt, men säby, där Wikborg (1998:28) också redovisar mer osäkert, är att inte heller förbindelserna ett lösfynd. De ligger i socknarna Knivsta och från Vänge gick vattenvägen utan följde Östuna, vilka inklusive gravfälten vid Åsby- landleden fram till vadställets norra sida. berg som ligger på gränsen mellan Östuna och Vängebygden på båda sidor om Hågaån Husby-Långhundra nära Rönnängen, har om- och en vallanläggning (Raä 210) i Väst, ger kring 30 % av Uppsalaområdets registrerade inte intryck av att på liknande sätt som under resta stenar eller omkring tre hundra stycken bronsålder och äldsta järnålder ligga i en [Bild IX:23]. Romartida guldfynd har gjorts maktpolitisk gränszon. Åns sydliga krök mot på Laggaön och i Husby-Långhundra. Ekeby sjö går därmed troligen in i eller i Förhållandet att ett område i utkanten närheten av en sådan. av den strategiska Laggaregionen med sina mötande vattenleder, har så många resta ste- Zonen hade glidit söderut nar är inte en slump. Nordväst om Lagga Den från bronsålder/äldsta järnålder existe- finns på liknande sätt fält med denna anlägg- rande/återkommande maktpolitiska gränszo- ningstyp. I Danmarks socken finns bara i Lun- nen kan av anläggningsbilden att döma knap- da och Nåntuna ytterligare 10 % av Uppsala- past glidit norrut. Den skulle då ha gått norr områdets resta stenar. Mycket talar för att om Lilla Kil, Vänge, Läby och mot Rickom- resta stenar förutom andra bakgrunder – åt- berga och förmodligen skurit den dåvarande minstone i större mängd – är menade som Uppsalahalvön på längden. Lillängsgravfältet markörer. Budskapet är naturligtvis: I det här hade tillhört sydvästliga stamgrupperingar, området finns många män och krigare. Bauta- men legat bakom bygden norr om Läbysjön stensfält, rösen och fornborgar tycks ibland och Hågaån, varifrån de gravlagda främst bör ha likartade funktioner. ha härstammat. De många fornborgarna/vall- De resta stenarna på Lunda-, Nåntuna- anläggningarna vid Åland (inklusive Raä och Åsbybergsgravfälten är inte tidsbestämda Vänge 200) från troligtvis förromersk och och förmodligen inte sällan från senare peri- romersk järnålder utan närmare samtida byg- oder än romartid. Fälten är så vitt bekant inte deförankring skulle då snarast tillhört brons- undersökta och Laggaregionens strategiska ålder/äldsta järnålder. Det är inte ett rimligt läge kvarstod om än förändrat in i vikingatid. scenario. Troligare är då att den maktpolitiska Signaler om två årtusendens strävan att kon- zonen glidit något söderut och att Lillängen trollera området avlöstes så småningom i en med sina bautastenar och vapengravar till- plats av formellt enande, om än troligen ock- kommit som en påtaglig revirmarkering vid så med viss triumferande laddning – Mora den viktiga landvägen från sydväst. stenar.

Därför Uppsala 149 Valloxsäby, Rönnängen och söktes. Gemensamt för platserna var resta Gredelby stenar samt vanligen runda, men också tre- Gunnar Ekholm undersökte på 1930- och 40- kantiga, fyrkantiga eller rektangulära sten- talen, Valloxsäby, Rönnängen och Gredelby. sättningar. Vid Valloxsäby var 46 av 127 gra- Utgrävningarna ingick i hans systematiska var markerade med bautastenar medan i Rön- försök att kartlägga gravfält från århundrade- ninge var det en än större andel – 41 av 79 na kring Kristi födelse föranledda av Göd- (1944:86). De siffror Ekholm anger är högre åkersfynden. Efter grävningarna vid Läbyvad än de som idag är registrerade. Gravfältet vid inriktades arbetet på att finna gravfält som Rönninge dateras till första århundradet e. Kr. fyllde luckan till Gödåker. Gredelbygravfältet var mer skadat än de Valloxsäby logbacke där undersökta övriga två fälten, framför allt genom utbygg- gravar indikerade att fältet huvudsakligen naden av Knivsta stationssamhälle. Efter un- kunde hänföras till första århundradet e. Kr. dersökningar i början av 1940-talet menade (1939:33) blev det första i en serie näralig- Ekholm (1946:215) att fältet ursprungligen gande och likartade fält. Även om Valloxsä- borde ha omfattat omkring 300 gravar, varav by endast delvis undersöktes, uppfattades re- en tredjedel med resta stenar. Han bedömde sultaten så givande att man sökte vidare i den att utifrån yta och gravantal var Gredelby- omgivande trakten. Ekholm fann ett nytt fält gravfältet i sitt ursprungliga skick det mest vid Rönnängen, som också det delvis under- betydande av dittills undersökta uppländska

150 Därför Uppsala gravfält från äldre järnålder (o.a.a.:206). sättningar. Intrycket är att expansionen inom Gravplatsen skulle ha varit i bruk i åtminsto- Skokloster och västra Vassunda skedde under ne hundrafemtio år från första århundradet e. senare hälften av förromersk järnålder. Det Kr. till mitten av 200-talet. Också en senare var en för sin tid exceptionell förtätning, som undersökning har kommit till slutsatsen att till och med överglänste den som senare kom även om gjord pollenanalys antyder äldre att äga rum inom Knivsta-Östuna. kulturpåverkan, tycks expansionen i området De nytillkomna bygderna Knivsta-Östu- skett de första århundradena e. Kr. na ligger inom 10 km från en markant gräns- zon som, vilken som jag behandlat i kapitel 8, Inflyttning under romersk järnålder troligtvis formades redan under bronsåldern I Knivsta- och Östnuna socken, inklusive med annat syfte. Den utgörs av en nord-syd- kring gränsen mot Husby Långhundra, finns lig dubbellinje av fem fornborgar (varav en gravfält med liknande strukturer. Under ro- vallanläggning) och ungefär parallellt – i rikt- mersk järnålder skedde här en kolonisering ning mot Sveahavet – ett brett band av rösen. av massivt slag från den gamla långa Vrådal- Däribland Uppsalaområdets största på 28 m. gången i Väst till Långhundraleden i Öst. En Vallanläggningen och ytterligare en borg viss indikation på att det var välbeställda byg- uppvisar ställvis kallmurning och kan åtmin- der som utvecklades är att i såväl Knivsta stone i sina sista skeden antas vara yngre än som i Valloxsäby har en romartida fibula de andra – kanske från århundradena kring hittats [MUIC kapitel 9 Bild IX:18]. Kristi födelse. Åldersbestämningen är minst Några speciella förändringar i den geo- sagt osäker. Exempel på avancerad kallmur- grafiska miljön som skulle förklara förloppet ning under bronsålder är kända. är svår att se. Betydelsen av strandförskjut- ningen under förromersk järnålder är – som En expansion från sydöst? på andra håll i Uppsalaområdet – påtaglig vid Var då detta en expansion från Attundalands- Rönnängen, av viss betydelse vid Gredelby kulturen, där inbyggarna påverkades eller ha- och saknas i princip vid den redan tidigare de behov av att ta i anspråk ett relativt tomt avsnörda sjön Valloxen. Gynnsamma klima- ingenmansland? Eller kanske ett medvetet tologiska förhållanden och åkerbrukets ut- svar på det potentiella hot expansionen inom veckling under romartid utgjorde en bas, även Skokloster och västra Vassunda utgjorde mot om de typer av skäror och hägnader som deras glest befolkade intresseområde. Prövas hittats indikerar att boskapsskötseln domine- bör också om det ändå var en expansion där rade. Något som 1980-talets studie av Gre- kolonisatörerna var associerade till Svea- delby (Andersson et al., 1996) också konsta- havsbygderna och som innebar/syftade till en terar. Noteras kan att den gamla Vråbosätt- förändring av dessa bygders begränsade när- ningen som tycks ha övergivits under yngre varo i den här delen av Uppsalaområdet. En bronsåldern också den började utnyttjas. sådan framflyttning skulle ha ökat kontrollen och säkerheten över Laggaknutpunkten. Vilken sträckning hade gränszonen? Någon medveten strategisk tanke låg Ca 10 km västerut ligger Skokloster/västra dock knappast bakom. En inflyttning från Vassunda. Sveahavsbygderna torde som an- sydost kan kopplas samman med de stora givits redan före AD 0 BC som en följd av problem som uppkom för bygderna i anslut- strandförskjutningens igenkorkning av deras ning den successivt uppgrundade Långhund- gamla fjärrförbindelseleder och avsaknad av raleden under romartid. Det ligger nära till kontroll över Långhundraleden, medvetet ha hands att anta att många följde det vikande försökt skydda den enda kvarvarande huvud- havet västerut, varav en del slog sig ned kring vattenleden söderut. Skokloster och västra Valloxen. Vassunda har en hel del rösen, men saknar Oavsett bakgrund innebar en invandring med enstaka undantag runda stensättningar /förtätning från Husby-Långhundra en påtag- med mittblock. lig strategisk framflyttning västerut inom Även om rösen går långt tillbaka i Laggaområdet. Även om bosättningsområde- bronsåldern tycks i Uppsalaområdets kustom- na låg inom vad som från yngre bronsåldern råden rösena i huvudsak tillhöra järnåldern. början kan ha uppfattats som sydostbygder- Det finns dessutom många röseliknande sten- nas revir, förändrade expansionen intresse- sättningar, en hel del kvadratiska stensätt- områdets karaktär och därmed rimligtvis re- ningar, men få resta stenar och tresidiga sten- lationerna till omgivningen.

Därför Uppsala 151 En expansion från nordväst? med blev tidigare suddiga och breda zongrän- Skedde koloniseringen från en befolkning as- ser mer markerade. Trycket mot Laggakors- socierade med Sveahavsstammen bör inflytt- ningen ökade. ningen ha skett väster ifrån, från Skokloster/ Buffert-/gränszonernas betydelse har an- Vassunda. Ett förtvinande sydöstutnyttjande tagligen varierat. Zonerna har emellertid varit kan ha luckrat upp områdets intresseområdes- förvånansvärt långlivade. Broborgs tillkomst/ status. Det är emellertid svårt att tro att en utbyggnad i sydost liksom Danmarkgravfältet sådan kolonisering också hade kunnat omfat- i nordväst visar att hela Laggaregionen fortfa- ta Rönnängsområdet med dess nära terräng- rande under folkvandringstid/vendeltid åt- mässiga koppling mot öster. En någorlunda minstone tidvis var ett spänningsfält. Frånva- samtida västlig expansion från Husby-Lång- ron av kända treuddar längs Långhundraleden hundra mot Rönnängen bör i så fall ha ägt och anhopningen vid Funbo och södra Dan- rum. En gränszon skulle då etablerats öster mark socken ger samma indikation. Treud- Östuna kyrka. darnas anläggningstid som symboler vid in- fartslederna tycks ha varit över innan Lång- En nordlig gränszon trolig hundraleden långt i framtiden kom i Uppsa- Det finns argument för de olika alternativen laväldets händer. Mora som symbol för enan- på [Bild IX:23] även efter en genomgång av de tycks ha en åldrig och komplicerad bak- gravfältens och anläggningarnas geografiska grund. lokalisering. Den norra dragningen är dock troligast. Det vill säga att expansionen ce- menterade gamla kulturgränser med rötter i bronsåldern. Offerfyndet i dåvarande öppet vatten från yngre bronsålder öster om Alsike kyrka kan tolkas som att redan den yngre NORRA SVEAHAVSOM- bronsålderns kulturgräns gick väster Vrådal- gången och Knivsta-Forsby. RÅDET OCH BROBYS Expansionen inom Skokloster och Väst- FÖRSVINNANDE ra Vassunda tyder inte på att Sveahavskultu- Det finns också andra delar inom Uppsalaom- rens intressen i söder försvagades. Tvärtom. rådet där utvecklingen under förromersk/ro- Den svaga anläggningstätheten norr om mersk järnåldern fick stora maktstrukturella Knivsta/Östuna och kommande förtätning i konsekvenser. Undersökningar inom Vaksa- södra Danmark socken och karaktären på de la/Gamla Uppsalaområdet respektive Vän- kommande gravfälten vid Danmarksby och ge/Läbyområdet har någorlunda klarlagt tids- Söderby liksom den folkvandringstida Söder- horisonter och bygdernas utnyttjande, även byskattens likheter med äldre depånedläggel- om det fortfarande finns luckor. ser i zonkorridorer indikerar att Sveahavsbyg- Förhållandena i det bygdeområde som derna åtminstone efter romartid saknade stark tentativt bör ha omfattat ungefär Jumkil, Bä- närvaro söder Lagga – i Östuna och Knivsta. linge, Åkerby och Börje socknar är mer oklar. De många fornborgarna i Danmark, Fun- Få undersökningar har gjorts i området utom i bo och Almunge socknar får också sin för- Brobyområdet samt i Dragby- och Högstaan- klaring. Förhållandet att fornborgssystemets läggningarna på gränsen mot Skuttunge- och tyngdpunkt längs den gamla Finlandsleden Ärentunabygderna. Orsaken till den begrän- ligger i ett band i söder med bredden mot sade undersökningsinformationen är främst Långhundraleden visar att det var åt det hållet att utom i Bälinge samhälle saknas mer om- markeringen skedde. Längs denna led, nå- fattande exploateringar eller vägbyggen. gonstans från Laggaön, upphörde Sveahavs- Utgrävningarna av tre storhögar liksom kulturens inflytande och Attundalandsstruktu- Bengt Schönbäcks och Mårten Stenbergs un- ren tog vid. dersökningar av bronsåldersanläggningar un- Troligt är alltså att med början under der 1940/50-talet, alla i Broby socken, fram- första århundradet e. Kr., förtätades den poli- står därmed som undantag. Till dessa undan- tiska geografin. Knivsta och Östuna socknar tag hör också fynden av bosättningar i åker- blev genom sydostbygdernas expansion, lik- mark från århundradena efter Kristi födelse som något tidigare Skokloster/västra Vassun- mellan Bälinge och Åkerby kyrkor i början da genom Sveahavsbygdernas, jordbruksbyg- av 1980-talet (Aspeborg 1996). der främst baserade på boskapsskötsel. Där-

152 Därför Uppsala GRUPPEN JUMKIL, BÄLINGE, Tabell IX:6 Urval av registrerade anläggningar från olika perioder i ÅKERBY OCH BÖRJE bygdegruppen Jumkil, Bälinge, Åkerby och Börje 1999/2000 Anläggningstyp I bygde- Antal i % De fyra socknar som är grupperade kring gruppen Uppsalaområdet vattensystem vilka mynnade ut i Sveahavets Skärvstenshögar 598 1) 2637 23 innersta del är delvis anläggningsrika. De Skärvstensvallar 45 1) 100 45 visar på stark närvaro under bronsålder. Här Runda stensättningar med mittblock 46 1) 492 9 finns enligt Riksantikvarieämbetets anlägg- Röseliknande stensättningar 18 1) 218 8 ningsregister drygt en femtedel av Uppsala- områdets skärvstenshögar och uppemot hälf- Skålgropar 469 6908 7 1) ten av dess skärvstensvallar. Även om an- Rösen 15 354 4 läggningar från förromersk och tidigromersk Resta stenar 66 1052 6 järnålder är kända, är omfattningen inte till- Trekantiga stensättningar 3 77 4 närmelsevis av samma dignitet. Samtidigt Kvadratiska stensättningar 21 456 6 gäller att också Dragby, Högsta och även Hå- Högliknande stensättningar 68 606 11 ga längre söderut hade begränsningar/uppe- Högar 412 3214 13 håll i nyttjandet under förromersk järnålder. Storhögar 20 m 11 2) 62 2) 18 Av antalet anläggningar på gravfält liksom Samtliga anläggningar på gravfält 3687 30489 12 1) Varav Åkerby 0 2) Börje-Broby ingår med 5 stycken antalet högliknande stensättningar och högar att döma tycks däremot åter en förhållande- samband, där de sydliga lokalerna kan antas vis stor befolkning ha funnits inom bygde- vara en del av en förbindelsesträng mot Sö- gruppen under yngre järnålder [Tabell IX:6]. dermanland. Kontakter längs denna linje Områdets betydelse framgår av dryga fanns ju bevisligen under yngre bronsåldern – 10-talet storhögar på 20 m och däröver i om- Hallundagjutformen av täljsten från Alunda rådet. Vid Broby nära den forntida Jumkils-/ (Jaanusson 1981:22). Åkerbyvägen passage över Jumkilsån be- Vad skulle då varit orsaken till de troli- döms fem eller sex storhögar ha funnits. En gen otillfredsställande levnadsbetingelserna av dem undersöktes redan 1663 av Verelius. från slutet av bronsålder, under förromersk Två undersöktes i början av 1930-talet av stu- järnålder och de förbättringar som yngre ro- denter under Hjalmar Larsens ledning (Lind- martid/folkvandringstid medförde i Jumkil, qvist 1936:33 ff.). Ljungkvist (2006:137) be- Bälinge, Åkerby och Börje? dömer dessa två som vendeltida. På andra sidan ån, vid Sylta i Åkerby, Ett förändrat landskap finns ytterligare en hög om 25 m. Siffrorna i Klimatet kan vi för tillfället lämna därhän. tabellen är osäkra på marginalen och de kän- Det var lika för alla i Uppsalaområdet. Effek- da anläggningarna ökar mer eller mindre kon- terna av strandförskjutningen slog dock olika. tinuerligt. Trots detta framstår det som troligt När det gällde bosättningar och aktivitetsom- att sockenområdena har varit relativt intensivt råden i anslutning till vattensystemet inom utnyttjade i anslutning till vattensystemen un- Jumkil, Bälinge, Åkerby och Börje socknar der bronsålder (med undantag av Åkerby), innebar yngsta bronsålder och förromersk minskat i betydelse under äldre järnålder och järnålder en förändring av levnadsförutsätt- på nytt ökat från dess slut. Det skulle rimligt- ningarna över i stort sett hela ytan. Längst i vis innebära att bygdegruppens inflytande var söder, kring Börjesjön, kan förutsättningarna begränsad under romartid och att Sveahavs- dock antas ha varit relativt stabila. regionens politiska tyngdpunkt inte låg här. Vid hågatid gick havsviken något förbi Emigration som förklaringsfaktor har lokalen där Jumkils kyrka en dag skulle upp- dåligt rykte sedan Stjernas beskrivning från föras. Av skärvstenshögarna att döma som 1905 om Götarnas försvagning som förklar- finns kring vattendrag som möter vid denna ing till Svearnas maktövertagande hamrades punkt [Bild VI:1, IX:26 och MUIC kapitel 9 ned under mellankrigstiden. Rörelser på det Bild IX:27], tycks som på andra håll boplat- regionala planet borde vara lättare att accep- serna gärna lokaliserade kring innersta delen tera. Det framstår alltså som om befolkningen av långa vikar. minskade nordväst om Sveahavet omkring Från 800-talet BC gled havet snabbt un- övergången mellan brons- och järnålder. dan. En havsnivå vid Jumkil på 21 m kring Samtidigt skedde en påtaglig expansion i hågatid och förmodligen kring 20 m omkring Skokloster/Västra Vassunda. Det går natur- 800 BC var 12 m AD 0 BC. Det medförde att ligtvis bara att spekulera om ett eventuellt Jumkilsån via ett band av gölar fick sin myn-

Därför Uppsala 153 ning mot havet förflyttad till Broby 9 km i VARFÖR BLEV INTE BROBY sydöstlig riktning [Bild IX:26]. ROMARTIDENS CENTRUM För Bälinge och Åkerby innebar för- UTAN STAGNERADE? skjutningen många km2 nytt land. Förmodli- Även om kontakten med havet var viktig, gen först av marskkaraktär och med omfat- utgjordes norra Sveahavsområdets försörj- tande alskog. Successivt mer användbar men ning i väsentlig utsträckning också av bo- med en bred ridå mot havet. De relativt paral- skapsskötsel under yngre bronsålder och för- lella bäckar som tidigare avvattnat landskapet romersk järnålder. Här bör inte strandför- gick under förromersk järnålder ihop i en å skjutningen i sig ha utgjort någon nackdel, som vid Kristi födelse förenade sig med Jum- tvärtom. Strandförskjutningen hade emeller- kilsån i en gölsjö i förbindelse med Sveaha- tid andra konsekvenser. Den relativt höga vet. Det här bör ha inneburit att landskapet öppna Börjekusten medförde god sikt. Even- inte var lika lättillgängligt som tidigare. tuella anfallsföretag från nord och öst hade Av anläggningarna att döma tycks bo- stora öppna ytor eller långa strandnära omvä- sättningar och aktiviteter i norra delen av gar att passera. Kontrollsituationen ändrades Börje ha varit koncentrerad längs den gamla emellertid mot yngsta bronsålder. En be- havskusten. Det öppna grunda hav som legat gränsad vattenpassage, och möjligheter till här försvann. Längre söderut fanns Broby- dolda anfallsvägar förändrade Brobys säker- sjön som gammal centrummiljö för verksam- hetsläge. Som framförts avseende den yngre heten. Härifrån kunde man ta sig via Li- bronsålderns oro och krackelerande samför- brobäcken ut till havet. Den södra kusten ha- stånd, med en gränszon Lilla Kil – Vänge – de också närmare till den havsvik som gick Läby, fanns ju redan ett tryck från sydväst. upp mot Broby även om också här vegetatio- Sammantaget var de förändrade förhål- nen blev besvärlig. I princip all mark som lande starkt negativa. Börjesjön växte succes- strandförskjutningen skapade bestod av svår- sivt igen. Brobybosättningens omfattning, brukad postglacial lera. Den brunjordmån kontakter och tekniska kunskaper, vilka som skulle komma tog tid att utveckla.

154 Därför Uppsala Schönbäcks rapporter indikerar – fyndbilden fält med postglacial lera som bildats inom en av honom huvudsakligen bedömd till period sidovik inom det större havsvikssystem som V – var så anmärkningsvärda att en utveck- föregick sjöns avsnörning. ling och tillväxt hade varit att vänta århund- Ett antal gravfält från äldre järnålder lig- raden framåt. ger i anslutning till vad som då förmodligen De förhållanden som strandförskjutning hade omvandlats till betesmark/åkermark. och igenväxning lokalt skapade [Bild IX:26] Bland gravfält från yngre järnålder finns Raä och [MUIC kapitel 9 Bild IX:27] bör åtmin- Börje 109 som skulle legat i direkt anslutning stone delvis ha bidragit till att Broby/Börje till sjön – om denna funnits kvar. Mycket stagnerade för att först bortåt tusentalet år tyder på att huvuddelen av sjön, försvann senare på nytt framstå som attraktivt. Byg- långt före yngre järnålder. den hade då ett annat utseende med stora Uppkomsten av nya betesområden inom frilagda och omvandlade postglaciala ytor. södra Börje socken om än med trassliga för- Brukningsteknikens och jordmånens utveck- hållanden kring sjörester bidrog rimligtvis till ling hade då gjort dem användbar inte bara en ökad befolkning och en förbättrad ekono- för beten utan också för åkerbruk. Under mi. Markerna mot de efter havets bortdragan- yngre järnålder hade socknarna enligt gravbe- de utvecklade Jumkils- och Fyrisåarna, blev ståndet på nytt en relativt stor befolkning. också brukningsbara. Sammantaget innebar detta att bygdegrupperingen Jumkil, Bälinge, En förhistorisk sänkning? Åkerby och Börje från att under mellersta Fortfarande är det oklart när Börjesjön växte bronsåldern i princip härbärgerat en havsan- igen/tappades av och så småningom gav till- knuten kultur med glaciala lerjordar till sitt skott av brukbar jord. Som anges i kapitel 6 förfogande, i början av yngre järnålder i stor tycks igenväxningen ha skett successivt, om utsträckning levde i anslutning till postglacia- än i vågor. Från 1800-talets mitt sänktes sjön la lerjordar med stor åkerbrukspotential. i omgångar. Vi vet inte om det skett tidigare. Avstånden var emellertid små och förutsätt- Utvecklingen påverkad av den makt- ningarna goda. Sänkning kunde ske genom politiska zonens flyttning i sydväst grävning i 100-180 m. ”stenarmerad” lera. Vändningen tycks alltså ha kommit under Brobysjön var som tidigare angivits en romersk järnålder och påverkats av en för- vik under stenåldern när havsnivån låg ca 30 ändring i den geografiska miljön. Det kan m högre än idag. Från omkring 28 m avspjäl- emellertid inte uteslutas att en bidragande kades sidosjöar/gölar, men det fanns fortfa- orsak också varit att den maktpolitiska gräns- rande på 26 m-nivån en huvudvik som omfat- zonen mot sydväst successivt trycktes allt tade den blivande ca 1 km2 stora sjön. Av- längre bort. Från att under period V ha gått i snörningen skedde på nivån 24 m, dvs. under närheten av Lilla Kil gick den framemot ro- bronsålderns inledning. [Wenner (1939:437) martid från Åland till söder Läbysjön. Det räknade med 2300 BC grundat på Granlunds finns tecken på att gränszonen vid folkvand- landhöjningskurva (se MUIC kapitel 3) me- ringstid förskjutits ända ned till Örsundsbro. dan Selling (1940:342) baserat på osäkra Något jag återkommer till. underlag och procentförskjutningar arbetade Även om vi inte känner hur konfliktfyll- med 40 m höjd och sköt tillbaka tidpunkten da gränsområden fungerat under århundrade- till 3000 BC]. nas lopp, är det troligt att de under instabila Av skärvstenshögarna och registrerade skeenden varit mindre åtråvärda att utnyttja gravanläggningar att döma kvarstod sjön hela och utveckla. Omvänt skulle ökad säkerhet bronsåldern och en bra bit av järnåldern. Be- utgjort drivkraft i områden med utvecklings- lägg för att närområdet till sjön beboddes un- möjligheter. der äldre förromersk järnålder saknas vad jag kan se när det gäller anläggningar. Från för- modligen århundradena kring Kristi födelse ANTALET AKTÖRER I UPP- finns ett gravfält – Raä Börje 106 – med när- SALAOMRÅDET MINSKAR områdets enda röseliknande stensättning och Av vapenmossfynden att döma tilltog det enda registrerade skålgropsförekomst (30 organiserade våldet också inom Skandinavien skålgropar). Där finns också två resta stenar. [MUIC kapitel 9 Bild IX:9]. Från att inled- Fältet ligger emellertid drygt 600 m sydöst ningsvis ha berört Danmarksområdet spred om den forna sjön och på en sluttning mot sig vapenoffren till i stort sett hela Sydskan-

Därför Uppsala 155 dinavien. Fyndbild och tidsfördelning är borg, 1998:36) passar väl in som eventuellt naturligtvis delvis en utgrävningsslump, men offerfynd i ingenmanslandet mellan två regi- uppenbart hade utvecklingen under yngre oner, i en gränszon med en utsträckning som i romersk järnålder nått en nivå där båtburna mycket förmodligen liknade den medeltida styrkor kunde sättas in nästan var som helst Tiunda-/Fjädrundalandsgränsen. Vapengra- inom Östersjöbäckenet. En sådan förmåga varna vid Graneberg och Tibble (Andersson, ställde krav på underhålls- och ledningskapa- 1998b:253 ff.) i Litslena socken likaså. citet. Därmed säger det också en del om sam- Vem som var den starkare parten kan hällssystemens utvecklingsnivå. diskuteras, speciellt om sydväststammen fort- Jensen (2003:560) anger att vapenmoss- farande levde i symbios med Attundalands- fynden i Danmark under ungefär C2 och då kulturen. Ingen vapengrav under yngre ro- speciellt ca AD 300 indikerar att anfallsstyr- mersk järnålder är emellertid känd från de tre korna härrör från Mälardalen/Finland (indika- högsta befälsnivåerna i Västmanland (Ilkjaer, tioner via sköldhandtag, eldslagningsdon). Är 2001:92). Landskapets saknar C3-fynd (AD detta korrekt innebär det rimligtvis ett relativt 310/320-400) när det gäller guld och kam- utvecklat samarbete mellan dåtidens politiska margravar. Var området trots allt speciellt aktörer i området. Det är också en indikation drabbat av de misslyckade fjärräderna i södra på att vid den här tiden makten koncentrerats Östersjön? till högst till några få starka samhällssystem i Mälarregionen. (Tre-fyra bygder skulle inte Försköts den maktpolitiska tyngd- skicka iväg sina vapenföra män på räder till punkten inom Uppsalaområdet? södra Östersjön om tio-femton andra lurade Strandförskjutningen hade avlägsnat Mälaren på att slå till hemmavid). allt längre bort från Skuttunge/Tensta. Fin- Kontinentens germanska organisations- lansleden/Rasbo blev alltmer befolkad samti- strukturer bör nu på allvar ha påverkat Mä- digt som territoriets landmassa ökade söderut. lardalen. Offerfynden bör härröra från sam- I kombination med att gränszonen mot syd- ordnade elitledda uttag från regionen som väst flyttades, borde en lokalisering av ett gått snett. Det stora antalet fynd gör dock att maktcentra inom Svehavsmakten till Gamla det inte kan uteslutas att mer lokalt (från ett Uppsalaområdet varit lämplig. En lokalise- fåtal bygder) initierade rädföretag slutat illa. ring som underlättat kontakterna med byg- Av de nu alltmer utvecklade fornborgarnas derna, men också med externa maktgruppe- konstruktioner och vapengravarna att döma ringar. var yngre romersk järnålder en hotfull tid Problemet är bara att vi ännu har så för- också i Mälardalen och Uppsalaområdet. Den tvivlat svårt att spåra uppbyggnaden och fö- maktpolitiska kartan förändrades. rekomsten av en utpräglad elitmiljö i Gamla Under 200- och 300-talen fanns åtmin- Uppsala ens i närheten av romartid. Detta stone periodvis maktcentra i Skuttunge-, Ten- framstår alltmer som en indikation på att det sta- och Badelundaområdena liksom förmod- skulle dröja länge än innan vi fick en lokal- ligen inom ytterligare något område syd/syd- bunden central styrning inom Uppsalaområ- öst om Uppsalaområdet. Södermanland är det. Ledningen vidmakthölls förmodligen oklart. I avvaktan på nya fynd som eventuellt länge än som man tidigare gjort bland germa- ändrar bilden känns landskapet fortfarande nerna på kontinenten i ett komplicerat sam- splittrat och områdena kring de genomgående spel mellan ledande släkter. Den fortsatta av- transportlederna knutna i balans mellan de tre saknaden av kända extraordinära romartida (två) nordliga aktörerna. Aktörer som kring och tidiga folkvandringstida elitbosättnings- övergången in i folkvandringstid blev två. miljöer inom Uppsalaområdet gör att Yng- lingaättens existens och långa hegemoni har Fjädrundakulturen dämpas/upphör ytterligare ett faktahinder att klättra över för som självständig aktör – en maktpo- att framstå som trovärdig. litisk förskjutning äger rum De som vilade i de äldsta kammargra- Något hände. Buffert-/gränszonen mellan varna i Vallsgärde (Ljungkvist, 2006:72) och Sveahavsmakten med tyngdpunkten i Tensta- officerarna i vapengravarna/kammargravarna Skuttunge och sydväststammen med tyngd- i Fullerö och Tibble bör ha varit ledande män punkten förmodligen i Badelundsområdet i den maktkonstellation som koncentrerade gled åt sydväst. Betselkedjan från vadet vid eller en generation senare säkrade ledningen Örsundsån (daterad till C2/C3 enligt Wik- av Svehavs- och Uppsalaområdets sydvästra

156 Därför Uppsala del till ”Sveahavsmakten”. Förhållandet att Vattenlederna från Mälaren till Öster- de gavs begravningar som endast förunnats sjön var av utomordentlig strategisk betydelse fem kända gravlagda militärer i Sverige un- för större delen av Mellansverige. De sju der eller i anslutning till yngre romersk järn- guldfynd som gjorts i Södermanland från ålder signalerar att vid övergången till folk- yngre romersk järnålder härrör från de sörm- vandringstid byggde maktpolitiska strukturer ländska ledernas närområden. Alla är inte helt delvis på martialisk bas. Det är en indikation tidsmässigt bestämda. Fem härrör emellertid på att inlemmandet av det blivande Fjädrun- från C1b-C2, eller företrädesvis till denna tid dalandsområdet och kanske längre bort lig- (AD 210/220-310/320) [MUIC Bilaga 14]. gande kuststräckor förmodligen involverade Södermanland har endast en känd kammar- stridshandlingar eller hot om sådana. grav (Toresund norr om Mariefred). Den dateras emellertid enligt Lamm (1973b) till Gamla Uppsala fortfarande expo- AD 500 och skulle alltså inte vara romartida. nerad Den tid då förmodligen Sveahavs- och Ett anläggande av ett hövdingasäte i Gamla Badelundasystemen konkurrerade och balan- Uppsala hade fortfarande en nackdel. Situa- serade varandra i anslutning till lederna upp- tionen med en stam i syd/sydost hade inte hörde omkring övergången till 400-talet. förändrats och gränszonen låg så nära som ”Uppsalamakten” tog över. Inte större delen vid eller strax sydost om Laggaön. Därmed av Södermanland, som länge än fortsatt sina blev det för att säkra Vaksalaområdet/Gamla separata bygdeliv. Det ankom dock fortfaran- Uppsalas utveckling viktigt att skydda områ- de på Uppsalaväldet att upprätthålla skyddet det runt Långhundraledens utlopp sydost om mot söder och framför allt att bygga upp det Danmark från anfall utgående från leden. mot eventuella ageranden från Attunda- Vilket också skedde. Buffert-/gränszonen landsmakten, som visserligen hade egna ut- utgör bakgrunden till Danmarksbygravfältet, farter mot Östersjön, men som också hade ett Söderbygravfältet och Söderbyskatten. Yt- stort intresse av Sörmlandsleden. Det är mot terst också till Mora stenar. den bakgrunden de fortifikatoriskt anlagda borgarna från folkvandringstid kan ses.

SAMSPELET MED SÖDER- Helgö MANLAND, HELGÖ OCH Helgö var excellent lokaliserat för kontakter NORRLANDSKUSTEN åt alla håll inom Mälardalen. Samtidigt var Om nu Fjädrundakulturen nu helt eller delvis ön under folkvandringstid omöjlig att skydda inlemmades i eller koordinerades med Svea- från någon av huvudmakterna. Verksamheten havsmakten omkring romartidens slut, inne- där skulle aldrig överlevt om det inte var med bar det i praktiken att även om Mälardalen båda parters goda minne. Produktionen var ännu bestod av ett antal lösliga bygdekombi- också av ett slag som efterfrågades inom hela nationer, fanns det nu bara två ledande makt- Mälardalen och längre bort än så. Helgös grupperingar i Mälardalen – hädanefter något existens var till nytta för båda maktgruppe- oegentligt kallade Uppsalamakten och Attun- ringarna och dess speciella ställning kan dalandsmakten. I varje fall tycks Västman- förmodligen förklara en hel del av vad som land/Badelunda inte ha gjort sig gällande via avslöjats vid de omfattande grävningarna. någon Fjädrundakultur längre fram i tiden. Förhållandet att Mälardalen under folk- Tierp och Norrland vandringstid och förmodligen in i vendeltid Om det var nödvändigt att låta Helgö leva ett troligtvis härbärgerade två större maktgrup- fredat liv oavsett vem av maktgrupperna som peringar innebär en lång rad konsekvenser för formellt hade överhöghet där, gällde inte tolkningar av frågor med anknytning till re- detta Tierpsområdet och Norrlandskusten. De gionen och Östersjöbäckenet. omfattande etableringar som ägde rum under romartid i främst Medelpad och Hälsingland Södermanland och som blomstrade som mest under folk- Södermanlands ställning är ett problem. Sö- vandringstid hade visserligen anknytningar dermanland var ett delvis låglänt vattensjukt mot Norge, men blomstringen var en följd av landskap – i förhållande till norra Mälardalen den båttekniska utvecklingen och den trans- förmodligen glest bebyggd – [Bild IX:13]. portkapacitet visavi Mälardalen och söderut som uppkom.

Därför Uppsala 157 Vad vi inte känner är Tierpsområdets * Det tycks som att germaniseringen med rötter i och Norrlandskustens anknytningar i Mälar- Jastorfkulturen (MUIC kapitel 9 Bild IX:11), de danska öarna och Pommern spred sig polycentriskt dalen. Avsåg förbindelserna främst Attunda- över Europa under hundratalet år av förromersk landsmakten får detta konsekvenser för tolk- järnålder. Koppling har tveksamt gjorts till bastar- ningen av den folkvandringstida etableringen nernas vandringar. Germaniseringen som kan i Vendel och Mellannorrlands vendeltida kris. sägas ha fortsatt utvecklas ända till dess Frankerri- ket gav den en ny inriktning påverkade även Mä- lardalen och Uppsalaområdet.

* Kontinentens norra del var turbulent och inte bara ekonomiskt utan också militärt/militärtekniskt delvis kopplat till det romerska väldet. Under yngre romersk järnålder bedöms trots exportförbud ÖVRIGA SPECIELLA hundratusentals romerska svärd varit i omlopp. Cunliffe (2001) menar att det fanns många krigar- IAKTTAGELSER OCH samhällen som via räder mer eller mindre kontinuerligt fungerade som verktyg för romarnas försörj- SLUTSATSER ning med slavar. Slavarnas antal bara i Italien var Genomgången i MUIC avseende yngre för- flera gånger större än Nordens samlade befolk- romersk och romersk järnålder har också be- ning.

handlat omvärld och signaler som inte ingår i * Mer än 7600 denarer har hittats i Sverige. Den föregående redovisning. Iakttagelser och slut- absoluta huvuddelen – 6500 – på Gotland. Av satser är många. Nedanstående är ett utdrag. Mälardalens närmare 80 denarer, där 69 kommer från Möklinta i Västmanland, hänför sig 3 till * Äldre förromerska vapengravar är troligen felak- Uppsalaområdet. Bristen på denarer inom området tigt tidssatta. Även yngre förromerska är tvek- är en indikation på att man under sen romartid och samma i Mälardalen. Seden är keltisk (Kaul & långt in i folkvandringstid fortfarande bara utgjor- Martens, 1995). Den tidigaste och massivaste fö- de en del av en regional ekonomi och inte i nämn- rekomsten återfinns inom Oksywie- och Preze- värd utsträckning var en aktör inom en större del worskkulturerna. Inom Jastorfkulturen finns den av Östersjöbäckenet. kring Kristi födelse. Förhållandet att de tidigaste Även om stora volymer av denarer som germanska vapengravarna skulle finnas i random- nått Östersjökusten skulle omsmälts, framstår de råden är problematisk. Se Rasch (1991, 1994 och värden som funna silvermynt representerar inte på 1997). långt när räcka för att indikera rester av styrande

tributer från ett romarrike i kris. De vanligaste * Tacitus ”Germania” kan inte användas som fynden är små. I de länder Lind (1988) täcker finns argument för förekomsten av eller flera sveastam- maximalt ett 30-tal fynd på mer än 1000 mynt. mar eller deras maktutbredning i början av romar- 1000 denarer från Marcus Aurelius regeringstid tid. I Tacitus beskrivning av folken på norra delen (161-180) skulle exempelvis endast ha räckt till av kontinenten, kommer texten om svionerna efter årslön för två à tre romerska soldater. Det är svårt den om rugier och lemovier (bosatta på södra att förklara myntens huvudsakliga färd till Öster- Östersjökusten söder om Skåne). När han anger att sjöområdet annat än som i första hand hjälpmedel ”Svionernas samhällen följa nu; de ligga ute i och komponenter vid bytes- och slavhandel. själva oceanen” finns det ingenting som anger att att han avser någon skärgårdsvärld vid en avlägsen * Under bronsåldern var Norrköpingsregionen kust – långt bortom Bornholm, Öland, Gotland och (förmodligen tillsammans med Valdemarsviksom- det svenska fastlandet (som antika skriftställare rådet) den svenska Östersjökustens logistiska knut- länge uppfattade vara en ö). När han fortsätter ”Låt punkt. Här fanns kontakter mot norr och söder, åt oss följaktligen gå över till den högra kusten av inlandet liksom mot Gotland. Alla förutsättningar det svebiska havet som här sköljer aestistammar- för en stark, rik och expanderande järnålderskultur nas land” är det till en kuststräcka som ligger som en fortsättning på bronsåldern tycks ha varit sydost om Öland och Gotland (se MUIC kapitel 9 för handa. Trots den påtagliga närvaron av välbe- Bild IX:5). ställda aktörer i landskapet århundradena kring Havet som är stelt och nästan orörligt bor- och efter Kristi födelse blev situationen annorlun- tom svionerna började vid dåtidens kustfart redan da. Östergötlands elit tycks ha flyttat västerut. vid Rigabukten. Isläggningen kring Gotland beror Troligaste orsak är att östkusten till följd av på vintrarnas hårdhet och vattnets salthalt. båtutvecklingen blivit för exponerad för oväntade * Kontinentens norra del hade en befolkning och anfall. Båtarna rymde fler krigare än tidigare och resurser av en helt annan storleksordning än Nor- kunde komma rätt ut från havet. Fornborgarna är den och Mälardalen. Något som är en viktig bak- vända söderut. Båtutvecklingen gjorde vidare att grundsfaktor för utveckling och kontakter inom fjärrfärderna ändrade sträckning – båtarna kunde gå via Gotland utan att passera Östergötlands kust. Östersjöbäckenet. Fibulaförekomsten är en signal om detta. Se MUIC kapitel 9 Bild IX:12.

158 Därför Uppsala

10 FOLKVANDRINGSTID OCH TIDIG VENDELTID

Romartiden integrerade och påverkade Euro- I ”Därför Uppsala” redovisas endast begrän- pa idémässigt, politiskt och språkligt likaväl sade delar av Mälardalen, och Uppsalaområ- som juridiskt och tekniskt. Kontinenten på- det. Till dessa adderas speciella iakttagelser verkades också när det gällde vanor och lyx- och resultat från MUIC kapitel 10 i övrigt. artiklar. På många håll kopierades kanske inte kulturen, men delar assimilerades eller så reagerade man i opposition. Rännilar från det romerska rikets nådde på ett eller annat sätt in MÄLARDALEN i de flesta av Europas skrymslen. Uppsalaområdets situation och utveckling un- När vi kommer fram till svensk folkvand- der folkvandringstid och inledande vendeltid ringstid, AD 400, var imperiet sedan fem år är direkt kopplad till förhållandena i östra delat – i ett Västrom med reellt om än inte Mälardalen. Mina godtyckliga gränser för formellt centrum i Rom och i ett Östrom med området skär ju direkt över maktpolitiska zo- centrum i Konstantinopel. Västrom skulle ner som till och från existerat sedan bronsål- fungera ytterligare ett 70-tal år medan Öst- dern. Kartläggningen av maktgeografin och rom som det bysantinska riket skulle existera dess förändringar i Mälardalen likaväl som av i tusentalet år – fram till Konstantinopels fall gemensamma problem och lösningar är nöd- 1453. Vågorna från den turbulenta västvärl- vändiga för att komma vidare. Samtidigt gäl- den och det mer stabila Bysan, med sin stor- ler att gränsdragningen mellan frågeställning- hetstid under Justinianus I i mitten av 500- ar som är kopplade till Mälardalen och vilka talet, utgjorde den storpolitiska ramen för som tillhör Uppsalaområdet är diffus. Den Uppsalaområdet från 400- till 600-tal. maktpolitiska spelplanen växte alltmer och Regionens kontaktvärld som tidigare i omfattade vid analysperiodens slut stora delar mycket bestått av Östersjöbäckenet började av Mellansverige och kanske Mellannorrland. så småningom innefatta förbindelse med Norge, Svarta havet samt Frankerriket och Två maktblock/intressesfärer dess grannar liksom i viss mån Britannien. Vid folkvandringstidens början fanns i Mä- MUIC ger en inledande bild av Uppsala- lardalen i princip två huvudgrupperingar som områdets omvärld under folkvandringstid och täckte skilda geografiska områden. En som tidig vendeltid avseende: ungefär täckte de medeltida Tiunda- och - Medelhavsområdet inklusive ett germanskt Fjädrundalanden samt förmodligen med tiden Västeuropa Mälarkusterna bort mot Närke – i fortsätt- - Mellaneuropa inklusive den stora depressi- ningen kallad Uppsalaväldet. Direkt eller via onen, slavismen, avarerna samt blockeran- allianser hade man troligen kontroll över Mälarens utfart söderut – Sörmlandsleden. de orsaker till Skandinaviens sena kristnade. - Östersjöbäckenet inklusive en genomgång Den andra grupperingen, jag kallar At- av tänkbara större aktörer som daner, gea- tundalandsväldet, motsvarade ungefär det ter, vestländare och sachsare. Den märkliga blivande Attundaland utom dess nordvästra och mycket tidiga spridningen av det gotis- hörn, med osäkert tillägg för delar av Söder- ka namnet behandlas. Solidusmyntets in- manland öst och sydöst om Helgö. Baserat på formation om konjunkturskeden och han- förbindelse- och kontrollmöjligheter bör delar delsutbytesstrukturer avtappas. av Södertörn ha varit associerad med Attun- daland. En sådan koppling gör också Hyen- - Mälardalen inklusive betydelsen av kommu- strand (1984:42, Karta 8) i sin regionindel- nikationslederna till Östersjön, Tureholms- ning. skattens betydelse och Helgös roll som Schück (1949) som ursprungligen ser ett fredad produktions- och handelsknutpunkt. mindre Södermanland, som varken nådde

Därför Uppsala 159

Mälaren eller vattenleden söderifrån mot KOMMUNIKATIONSLEDER Mälaren, har liknande tankegångar, men antar TILL ÖSTERSJÖN att allt land söder om Tiundaland och Fjäd- Mälardalens slutenhet och fåtaliga kommuni- rundaland och nordöst om detta Söderman- kationsleder med Östersjön hade rimligtvis land, ingick i Attundaland. Han anger visser- stor betydelse för spelet mellan Uppsala- och ligen att: ”Alla skäl tala för att den sydliga Attundalandsväldena. För ledernas principiel- Mälarinfarten behärskas av invånarna kring la sträckning – se [Bild X:9]. Attundalands- Mälardalens stränder, d.v.s. av Svearna.”, väldet behärskade både Långhundraleden och men för Schück som diskuterar utifrån me- Skärgårdsleden plus ytterligare ett antal vat- deltida förhållanden är alla tre folklanden tenleder som fanns inom deras intressesfär sveaterritorier, och motsättningar mellan Ti- (se Hyenstrand 1974:51). Sörmlandsleden var undaland och Attundaland vad gäller vatten- i princip Uppsalasmaktens enda möjliga kont- leden var inte aktuell. rollerbara huvudled söderut. Mälardalen hade vid den här tiden en be- Mälaröarna alltmer betydelsefulla folkning på kanske storleksordningen 30-40 Stockholmsområdet var en expansionsmiljö. tusen personer i Mälardalsregionen. (Osäkert Den starka landhöjningen under sen bronsål- bedömt från Maddison, 2001:241). Även om der och förromersk järnålder hade dämpats. det finns stora gravfält i Södermanland, Nya områden nära vatten och centrala kom- främst vid Jordbro och Åby samt många forn- munikationsleder hade efter några hundra års lämningslokaler längs Mälarkusten tycks det växtetablering blivit åtråvärda. Mycket tyder inre, södra delen liksom västsidan av Söder- på att Mälaröarna utvecklades till ett inflytt- manland, ha få anläggningar från äldre järn- ningsområde från många håll – inte sällan var ålder. Se Hyenstrand (1981:19). det frågan om handlingskraftiga och så små- Den befolkning som bör ha funnits i det ningom välbärgade människor. blivande Tiundaland och kanske än mer i det Enligt Bennett (1987a:170) finns påtag- blivande Attundaland saknas inom stora delar liga skillnader när det gäller gravarna i områ- av Södermanland. Södertörn och Mälardals- det. Gravarna från Mälaröarna avviker från kusten som förmodligen varit knutna till folk- Upplands fastland och från Södermanland landens föregångare utgör undantag. Se Am- såväl vad gäller gravtyper som gravskick och brosiani (1983:21) som via större gravfält innehåll. Föremålen ger generellt ett yngre söker visa bosättningen under vendeltid intryck, men gravarna är också oftare mans- [MUIC kapitel 9 Bild X:10]. och statusgravar. Det relativt ”unga” brand- Vi kan anta att konflikter och skyddsan- gravskicket är inte vanligare. Bennet avvisar läggningar från folkvandringstid och tidig tanken att gravarna är yngre. vendeltid främst var en fråga mellan de två huvudkombattanterna i Mälardalen. Och ändå – alla dessa fornborgar av framför allt äldre karaktär, ofta riktade söderut, indikerar som MAKTPOLITISKA tidigare behandlats en långvarig yttre säker- hetsproblematik – även om de tidigare del- ZONER I SÖDER vis/tidvis kan ha ingått som kontrollpunkter Som en följd av strandförskjutningen slöt sig inom fjärrtransportsystem. Spridningen har Mälardalen alltmer. Inloppsvägarna från Ös- sin tyngdpunkt inom det område som Hyen- tersjön krympte, grundades upp och försvann. strand benämner ”29 b området utmed den Befolkningsökningen och den tätnande bo- sörmländska vattenleden”. Två fornborgar sättningen kring olika vattenleder bör därför uppfattas som folkvandringstida – Männö i under folkvandringstid och tidig vendeltid ha Salem socken och Fållnäs i Sorunda (se Ola- medfört att vanligtvis endast stora externa an- usson, 1997:165). fallsföretag kunde var framgångsrika. Mindre räder kunde säkert också vara lyckosamma i Helgös lokalisering speciell regionens utkanter, och att komma in med Helgö och Ekerö tillhörde före 1600-talet Sö- några 10-tal man kunde kanske också gå bra. dermanland. Männö med sina husgrunder lig- Att däremot återvända ut på Östersjön från ger på södra sidan av öarna i förhållande till centrala Mälaren efter genomförd plundring Attundalandsväldet. och brinnande bosättningar torde däremot va- Förhållandet att Helgö låg i en gränszon rit svårare. har behandlats i olika sammanhang, men då

160 Därför Uppsala

utifrån att ön ligger mellan Uppland och Sö- Bild X:9 Helgös speciella lokalisering under folkvandringstid dermanland (exempelvis Arrhenius, 1988). Av större intresse är att Helgö ligger där Fjädrundaland, Attundaland och Söderman- land (och förmodligen deras föregångare) i princip möttes och nära skärningspunkten mellan de mest ostörda vattenvägarna från Fjädrundaland, Tiundaland och Attundaland Tidigare förmodligen självständigt mot Sörmlandsleden. Härifrån fanns också Badelunda-/Fjädrundavälde direkt förbindelse mot Östersjön via Stock- holms skärgård. Mot bakgrund av att Uppsalamakten troligen redan tidigt under folkvandringstid innefattade eller var formellt samordnat med det blivande Fjädrundaland och kanske delar av Västmanland, men inte med det blivande Attundaland, var Helgös lokalisering i det Sörmlandsleden närmaste optimal ur såväl kommunikations- mässig som maktpolitisk kontrollsynpunkt [Bild X:9]. Detta under förutsättning att Män- nö och Sörmlandsleden direkt eller indirekt stod under Uppsalaväldets och inte Attunda- landsväldets kontroll. Helgö måste som nämnts varit en produkt av en överenskommelse mellan – eller 1997:158). En senare 14C-datering föreligger av uppenbart gemensamt intresse – för de två emellertid också (Olausson1995:136). Forn- huvudmakterna. Även om Helgö delvis låg i borgen ligger på en utlöpa i Mälaren längs skydd av Ekerö, som också tillhörde Söder- vattenleden upp mot Sigtuna. Borgen har på manland och låg nära fastlandet var ön åt- nytt undersökts sedan 2010 och framstår som komlig från Attundaland. I ett senare skede en buffertpassageborg av kontinental typ. när Attundalandsväldet under vendeltid upp- Håbo härad utgjorde det medeltida Ti- hört som självständig makt, kunde Björkö undalands sydligaste del. Gränsen mot Bro med än bättre förutsättningar, men försvars- härad och Attundaland gick mindre än en mil mässigt mer oskyddad tas i anspråk. söder om Sigtuna. I sydöst skär den vattenleden. Borgen ligger några km söder därom. En MÄNNÖ, RUNSA OCH BRO- lokalisering, [Bild X:9], som gör det rimligt BORG – ZONFÄSTEN att gränszonen mellan Uppsala- och Attunda- landsväldena under folkvandringstid också Gränserna mellan Uppsalaväldets och Attun- låg ungefär här. Runsa var alltså inte en forn- dalandsväldets intresseområden gick således borg byggd för att skydda områden i norr inte bara genom Uppland utan också genom utan hade till uppgift att utgöra skydd mot nuvarande Södermanland, som troligtvis bara infall från norr. Eftersom fornborgen brändes delvis var under deras direkta eller indirekta och byggdes upp så många gånger spelade kontroll. Den för Södermanland ”moderna” – den uppenbarligen en roll för kampen om och med Broborg och Runsa jämförda – hegemonin i Mälardalen. fornborgen Männö ligger strategiskt i skär- Schück (1949), som inte tror på Håbos ningsområdet för de båda väldenas vitala Sö- anknytning norrut mot Tiundalands före- dermanlandsintressen – kontrollen över Skär- gångare utan menar att det tillhört Fjädrunda- gårdsled och Stockholmskust respektive kon- land har emellertid samma uppfattning om trollen över Sörmanlandsleden. skälet till fornborgarnas existens i området. Andra gränszoner indikerar en långdra- ”De fyra fornborgarna i bygden kring Ro- gen maktkamp mellan Uppsala- och Attunda- sersberg i Uppland få t.ex. sin förklaring av landsväldena. Runsa som byggdes under sen att här gick gränsen mellan Fjädrundaland romartid, brändes tre, kanske fyra gånger och Attundaland.” (Schück, 1949:15, not 2). men byggdes upp på nytt för att till slut över- ges under sen folkvandringstid (Olausson,

Därför Uppsala 161

MAKTPOLITISKA SPÅR Delar av Västmanland blev om än i federation förmodligen underordnad Uppsalamak- I försöken att få en uppfattning om järnål- ten, men Attundalandsväldet var troligtvis derns ekonomiska och politiska struktur i lika rikt och kraftfullt. Rekarne kan ha varit Mälardalen under olika skeenden, har kam- självständigt men beroende av huvudmakter- margravar och stora gravhögar inte sällan va- na. Nordöstra Södermanland och områden i rit hjälpmedel. anslutning till Sörmlandsleden var på olika sätt uppknutna, vilket medförde behov av KAMMARGRAVAR statusmarkeringar som kammargravar för att Det finns kammargravar från såväl romartid honorera de militära ledare som ytterst stod i som från folkvandrings- och vendeltid, men Uppsala- eller Attundalandsväldets tjänst. också från vikingatid. Kända kammargravar Kammargravarnas maktpolitiska anknyt- från folkvandringstid/tidig vendeltid i Mälar- ning kan osäkert utläsas av de plundringar dalen uppgick några år in på 2000-talet till som även i centrala lägen gång på gång drab- 25-30 st. (MUIC bilaga 18) beroende på var bade dem. Se exempelvis Arwidsson (1962: gränsen sätts mellan kist- och kammargrav 24 f.). Denna typ av gravplundring har rötter liksom på spårens säkerhet. I Lamm (1973b) långt ned i bronsåldern (se Randsborg, 1998). rör det sig om hälften så många. Det tillkommer då och då nya. Vid un- dersökningarna inför utbyggnaden av Norr- HÖGAR ortsleden norr om Stockholm hittades fyra Stora högar har funnits sedan neolitikum. En stycken (Victor, Andersson & Westholm, bjässe som den mer än fem tusen år gamla 2005 samt Grönwall & Werthwein, 2005:13 Silbury Hill i södra England har en diameter ff.). En senare lista över svenska kammargra- på 165 m och en höjd på 40. Den tycks dock var från äldre järnålder och vendeltid finns i inte vara en gravhög. Kullen delar sin gåt- Grönvall (2008:116 f.). fullhet med andra stora högar. I Mälardalen I Mälardalen är folkvandringtida/vendel- gäller det inte bara högen i Signhildsberg. tida kammargravar i det närmaste koncentre- Det gäller exempelvis också tingshögen i rade till Uppland. Ett undantag är känt – från Gamla Uppsala och Horsberget i Lena. Torstuna socken i Södermanland. Bara en I det här sammanhanget är det inte pro- tredjedel härrör från Attundaland. Med detta blemen kring karaktären som är av intresse, kan saken tyckas klar. Förhållandena är en å- utan när de största högarna under folkvand- terspegling av makten och rikedomen i det ringstid och yngre vendeltid anlades – om de blivande Tiundaland/Fjädrundaland. i Mälardalen överhuvudtaget tillhör folkvand- Det är inte så enkelt. Närmare hälften av ringstid. Något som Ljungkvist (2005 och gravarna, om större kistgravar medräknas, 2006) ifrågasätter vid analyser av fynden. De härrör från en enda lokal – Danmarksbygrav- stora högarna tillhör dessutom inte bara ven- fältet. Platsen för en av Uppsalaväldets mili- deltid. Många är anlagda under vikingatid. tära stödjepunkter mot Attundalandsväldet. I en framskjuten position mot det betydelseful- Storhögar och kungshögar la Laggaområdet vid Långhundraledens myn- Som nämnts bygger dagens klassificering av ning mot Mälaren. Exkluderas detta speciella de stora högarna oftast på Hyenstrands defi- gravfält är fler folkvandringstida kammargra- nitioner (1974:104), vilka han gör i anslut- var kända från Attundaland än från Tiunda- ning till en översiktlig genomgång av Upp- land/Fjädrundaland. lands och Västmanlands större högar. Stor- Sedan har vi frågan om känt materials högar kallar han högar med en basdiameter representativitet. Nordberg & Wikell (2006) på 20 m och däröver. När diametern når 30 m argumenterar för att bilden över registrerade kallar han dem Kungshögar. Enligt Silver kammargravar inte återspeglar deras reella (1996) finns det omkring 170 storhögar i spridning, De menar att det under vissa förut- Uppland. Mer än 30 av dem är kungshögar. sättningar okulärt går att hitta kammargravar, De mest kända finns i Gamla Uppsala. och ger exempel från Södertörn. De har troli- Den omfattande diskussionen om Gamla gen rätt och ändå ger, baserat på andra källor, Uppsalas högars anläggningstid är arkeologi- dagens kända spridning antagligen en ganska historia i sig själv. Med mitt scenario kan de bra bild av maktsituationen under perioden. knappast ha byggts förrän, och förmodligen som en följd av att, Uppsalaväldet fått kon-

162 Därför Uppsala

troll över stora delar av Mälardalen eller högen i Gamla Uppsala. Samtidigt menar han ingått som ledare i en federation med en att de anslutande mindre högarna bör vara sådan ställning. yngre. En av dem som undersökts i slutet av Knut Stjerna (1908:64) vilken uppfatta- 1800-talet bedömdes tillhöra tidig folkvand- de Östhögen (Odinshögen) som den äldsta av ringstid (åren 400-600 med dagens voka- kungshögarna hade en liknande syn, men för bulär). Nerman (1941:133 ff.) spekulerar utan honom var det självklart att svearna med säte närmare motivering i att det kan vara Adils i Gamla Uppsala under folkvandringstid be- son Östen som under slutet av 500-talet grav- härskade Mälardalen. ”Odinshögen vid Gam- lagts i Nordians hög. Arne (1924) antar att la Uppsala är monumentet öfver ett storverk i högen tillhör 500- eller 600-tal. Skandinaviens historia, svearnas seger och En annan storhög med strategiska di- utsträckandet af deras välde öfver götaland- mensioner är givetvis Anundshögen i Väster- skapen i öster.” Nerman (1913:15) menar att ås. Åberg (1953:111 f.) menar att Badelunda- detta är fullt riktigt. Alltså – ingenting nytt komplexet vad läget beträffar tävlar i monu- under solen även om en seger över/ett samgå- mentalitet med Gamla Uppsala. Inom det för- ende med Attundalandsväldet tycks mindre störda fornlämningsområdet finns ytterligare grandiost. en kungshög och ett antal storhögar (Hyen- Högarna gav legitimitet åt den härskande strand, 1974:109). En av dessa undersöktes dynastin eller det formella samgåendet mel- delvis 1932. Bland fynden i den grävda stor- lan tidigare självständiga välden. [Detta kan högen finns en guldknapp med bronsstift på gälla även om Tingshögen trots allt är en fjär- undersidan och med granater i grov cloisonné de grav.] Kungens/ledarnas härkomst var vid och med en bred guldbård. Åberg ser den den här tiden kanske mer betydelsefull än som typisk vendeltida och anger att liknande under någon annan period i nordisk förhisto- bland annat återfinns i Östhögen i Gamla ria. Kom ihåg herulernas intensiva och lång- Uppsala och i Skrävstagraven i Botkyrka. variga jakt på en pretendent från den gamla Nerman (1941:151) är säker på att Bröt- kungasläkten. Samtidigt indikerar högarna att Anund vilar i Anundshögen. Mälardalen inte var stabiliserat. Baserat på Har vi här ett vendeltida gravlandskap Steuers generella synsätt blir intrycket att stärks naturligtvis tanken på ett federativt kungshögarna i Gamla Uppsala återspeglar Mälardalen. att även om makten var vunnen/reglerad var den ifrågasatt och osäker. – men den känner vi tyvärr sällan Det här innebär att om högarna tillkom- Sammantaget har vi endast indirekta, osäkra, mit för att spela en roll i institutionaliseringen spretande indikationer på anläggningstiden av Mälardalen, kan vi inte bortse från att när de gäller Anundshögen och Nordians hög andra storhögar och kungshögar tillkommit i – om de alls tillkommit under vendeltid som liknande processer. en eventuell del av Uppsalaväldet eller de gravlagda var federativa ledare inom ett Mä- Anläggningstiden central för tolk- lardalsvälde. Det går dock inte att utesluta att ningen de kan vara senare triumfmonument. Problemet kompliceras av att de flesta av alla Vi har också högar som kan ha tillkom- dessa högar i Mälardalen (anlagda under sju mit som lokala imitationer av högarna i Gam- hundra år) tillkommit som lokala äremonu- la Uppsala. Birger Nerman (1960) tar i sin ment – om än sannolikt ofta med maktpolitis- behandling av vad han kallar ”Attundalands ka bakgrundsinslag – utan att de för den skull småkungadöme” – som han utgår från var varit komponenter i Uppsalaväldets försök att underställt Gamla Uppsala – upp ett antal stärka/balansera makten över regionens delar. högbyggen inom Vallentuna och Seming- Samtidigt finns det helt klart högar som fram- hundra härader, bland annat de tre ”Sjökul- står som intressantare än andra i det här sam- larna” vid Vadby med en storlek på 30, 25 manhanget. Nordians hög vid Åshusby i och 20 m. Norrsunda är en av dem. [Benämningen är En kungshög som grävdes ut på 1720- eventuellt påhittad av 1600-talsantikvarien talet – Köhögen vid Vaxtuna i Orkesta sock- Martini Aschanei (Gihl, 1925:72)]. en – har behandlats av Stjerna (1908), som Lindqvist (1936:10) som behandlar den konstruktionsmässigt kopplar ihop den med outgrävda högen kopplar via dess resta sten Östhögen i Gamla Uppsala [Arne (1924), samman den med Stabbyhögen och Domar- Lindqvist (1936) och Nerman (1960)]. Högen

Därför Uppsala 163

bedöms anlagd under 5 à 600-talen av alla omfattade 12,3 kg guld. Endast en tiondel utom Lindqvist som menar att tiden ej kan löstes in. Resten lät sätesgårdens ägare smälta preciseras närmare än till åren 500-1000. ned. De två skatterna utgör mer än en femtedel av Sveriges kända romartida/folkvand- Högarna vid Lagga/Danmark ringstida myntade och omyntade guld och Högarna i Lagga/Danmarkområdet vid Lång- väger närmare 50 % mer än alla guldfynd hundraleden innebär ett annat problem. Här från Öland och Gotland tillsammans. Skatter- är det inte frågan om dominanssignaler utan nas storlek och kvaliteten på de föremål som om sammanbindningssignaler. Sentida högar finns kvar, visar att det inte var frågan om en bör primärt ha ett enande syfte. Den bortod- enskild stormans förmögenhet. Det bör ha lade men i Rannsakningarna omtalade ”Iäthe varit fråga om de centrala guldtillgångarna backar”, jordhögen Raä Lagga 105, låg så för ”kungamakten” i ett rike – men vilket lågt att den bör vara vikingatida/tidigmedel- rike? tida. Den finns på SGUs karta från 1869 och Till detta kommer frågan om varför den- var/är belägen utanför Mora stenar under 6 m na exceptionella skatt förvarades/gömdes i (m.v.h. 1970). Högen låg alltså i gattet mellan det oskyddade kustbandet i anslutning till platsen för Mora stenar och Lagga längs den Sörmlandsledens mynning – det område där tidigare markvägen mellan Väsby och Edeby enligt sagan Ivar Vidfamne gick in i Svitjod. – 300 m efter denna passerat Storån. Högen En händelse som enligt den sagobaserade ar- är bara en av flera stor- och kungshögar i när- keologin skulle ha skett i mitten på 600-talet. området. Mats G. Larsson (2010) ser den som När Ingjald Illråde fick vetskap om att fien- möjlig plats för Mora ting. den var nära, skulle han bränt sig och sin hird inne på det ej lokaliserade Ränninge.

HUSA-, HERS- OCH RINKE- Tureholm sagans Ränninge? BYAR Om vi i Tureholm hade sagans Ränninge ver- Den geografiska maktstrukturen har yttrat sig kar saken klar. Kungen med sin hird skulle ju på skilda sätt under olika tider. När vi kom- knappast ha lämnat 12 kg guld i andras hän- mer en bit in i vendeltid är anläggningar som der under orostider. Enligt sagan skulle Ing- rösen och fornborgar passé, storhögar har jald Illråde inte haft kunskap om Ivar Vid- betydelse, men dessutom börjar noderna i famnes anfall när han kom på gästning till framtidens samhällssystem dyka upp – för en Ränninge. Därmed är det rimligt att han förde genomgång av husa-, hers- och rinkebyar med sig väldets centrala kapitalresurser samt deras lokalisering, se MUIC kapitel 9. Tureholms gods låg delvis inom Vagns- härad ett namn som Schück (1949:28) på grund av häradsnamnet ser som en gränstrakt VAD TUREHOLMSSKATTEN mellan ”södermännen”och ”svearna”, vilka ANTYDER behärskade Sörmlandsledens Östersjöinfart. Det finns andra maktpolitiska signaler från Oavsett om den tunagård det handlar om utvecklingen under tidig yngre järnålder. En legat inom Sveahavsväldets-, Attundalands- åtminstone i modern tid märkligt obeaktad är väldets eller i det senare Uppsalaväldets revir, Tureholmsskatten. En skatt tre gånger större tycks det finnas fog för att se lokalen som en än alla kända solidi i Norden, och hittad på en politisk utpost till Mälardalen. plats som genom sitt geografiska läge nära Sörmlandsleden sydliga mynning, tyder på en Skattens datering – skiftet 500/600? förberedd flykt av en central aktör i kampen Ett munbleck och två holkar till svärdsfästet i om Mälardalen. Mälardalens förmodligen skatten uppvisar enligt Lindqvist (1926:64 först formella och långt senare reella enande ff.) uppenbara likheter med Oure-fyndet från blir än mer komplicerat som följd av fyndet. sydöstra Fyn, daterad till senare delen av 400-talet. Beslagen är alla starkt slitna, tro- Tureholmsskatten ligtvis på grund av långvarigt bruk. Åberg I det här sammanhanget är Tureholmsskattens (1924:59) ser snarare munblecket som tillhö- bakgrund av betydelse. De fynd som gjordes rig sen Stil I, något som Lindqvist (o.a.a.: 87) 1774 på sätesgården Tureholm, i Västerljun- vänder sig emot. Skulle Åbergs uppfattning ga socken i Södermanland vid kusten strax vara korrekt, för slitaget oss troligen minst in väster Trosa, se [MUIC kapitel 9 Bild X:10], i senare delen av 500-talet.

164 Därför Uppsala

I Lindqvist (1936:225) ges en öppning ceptionell. Buddafiguren, de stora volymerna mot detta när fragment av ett andra munbleck av reticellaglas, en ansiktsmask av brons, en från skatten utan spår av slitning redovisas. iroskotsk kräkla från ca 800 (det tidigaste Lindqvist menade att detta munbleck nedlagts fyndet avseende kristen mission i Sverige), en tidigast omkring år 500, men möjligen ”en tid guldbrakteat, tiotals guldgubbar, alla dessa fram på 500-talet”. Eftersom genomgången gjutformar och så solidi. Se också Anders- är ett led i dateringen av Östhögen i Gamla sons (2001:225) diskussion om unika föremål Uppsala, styrs dateringen av munbleckets och eventuella skrotimport. glesare mönster indirekt av hans uppfattning Öns produkter har återfunnits bland annat om att det finare mönster av motsvarande typ i Mellannorrland, Österbotten, södra Finland, i Gamla Uppsala nedlagts omkring AD 500. och på Gotland, Öland och Bornholm samt i Därmed borde Tureholmsskatten vara yngre. Baltikum, men huvudsakligen i Mälardalen – Bleckets datering dyker också indirekt och då främst inom Attundalandsmaktens in- upp vid andra dateringar av högarna i Gamla tresseområde (se Waller, 1996:23). Uppsala – i Duczko (1996:72) och i Ljung- Fyndbild och svensk arkeologis mest kvist (2005:252). omfattande punktinsats – som man på grund av storlek och komplexitet kanske inte var Attundaväldets centrala guld en mogen för (Callmer, 1988) – har ändå inte möjlighet skapat någon samsyn mellan forskarna (se Skattens storlek och tidskaraktär gör att alter- exempelvis Carlsson, A., 1988). Mycket av nativen till dess bakgrund är begränsade. Att ”frustrationen” beror på gravarna. De är var- de införts till Södermanland söderifrån som ken särskilt många – storleksordningen 300 – byte är inte troligt. Härrörde guldet från eller särskilt rika, även om det finns exklusi- framgångsrika räder skulle detta vara känt va fynd. Antalet samtida gårdar har i diskus- och anfallen mot huvudbosättningen varit le- sionen handlat om två till fyra stycken. Under gio – jag påminner om drakskatten i Beowulf Helgös tidigare verksamhet var det enligt vilken setts som en metafor för en äldre stam- Lamm, K (1988:96) många byggnader och få hövdings ackumulerade stridsbyte och följ- gravar medan det i under yngre tid var fråga derna av dess existens. om färre byggnader och fler gravar. Trälföre- Är det inte frågan om element i Ingjald komst och säsongvis flukturerande verksam- Illråde-/Ivar Vidfamnehändelserna, där nam- het har diskuterats som en förklaring till de nen, kontexten och tiden kan ha varit tämli- fåtaliga gravarna. gen så avvikande från sagomaterialet, är det troligare att skatten har anknytning till Attun- Namnets betydelse dalandsmaktens ädelmetall- och smycketill- Intresse har riktats mot Helgös kultiska miljö gångar – som en del i en reservutgång. Hän- och rituella spår. En av Helgönamnets alter- delsekedjan bakom skatten och varför den nativa grundbetydelser vilka diskuteras av blev kvar kan vi bara spekulera om. Vikstrand (2001:238 ff.) är ”sakral”. Mot bakgrund av den rituella miljö som påvisats, och att anläggningsbilden på ön går ned i bronsåldern, framstår kulten som en trolig HELGÖ – ETT BEHOV komponent i öns funktion. Gränszonsläget förstärker antagandet (jämför Calissendorff, AV FJÄRRHANDEL 1964:123). Helgö var en ö med för Mälardalen speciellt Läget mellan Uppsalamakten och Attun- läge, speciella förhållanden, speciell produk- dalandsamakten har emellertid också en an- tion och exceptionella förbindelser – och det- nan innebörd. Som poängterat innebar verk- ta under lång tid. Se Holmqvist (1962). samhetens existens och livslängd med nöd- Ön stod som förmedlare av en hel del vändighet att Helgö tolererades, ja stöddes av lyxprodukter inom Mälardalen. Lundström båda sidor, även om den låg närmare Attun- (1980b:17) pekar på att vendeltidens vanli- dalandsområdets befolkningscentra och där gaste glasbägartyp – snabelbägarna – liksom hade sin avgörande avnämarkrets (se Waller, de sällsynta reticellabägarna, som förekom- 1996:23 och 49). Ön måste på något sätt ha mer både i Vallsgärde och i Vendel, är vanli- varit en frizon – förmodligen med Uppsala- ga på Helgö. Importmaterialet är geografisk väldets resurser inte alltför långt borta. Var och kronologisk omfattande. Fyndbilden ex- Männö en Uppsalaborg?

Därför Uppsala 165

Vikstrand och före honom Calissendorff handelsnät. Dess funktion som handelscent- (1964:118, 123 & 1991:109) ser också fredad rum har dock ifrågasatts (Carlsson, D, 1988). som relevant i namntolkningen när det gäller Lamm (1988) menar att när Helgö blev Helgönamnet – en betydelse som Callmer en marknadsplats för kanske större delen av (1988:35) tagit upp med en någon annan in- östra Mälardalen drog den till sig säsongsar- nebörd. Det skulle röra sig om köpfrid ett betande hantverkare och smyckesmeder (eller särskilt skydd för handelsplatser. då lokaliserades de dit av sina herrar). Ram- qvist (1990) är inne på liknande tankegångar Ön styrdes ytterst från annat håll när han inte ser lokalen som någon central- Det är Helgös speciella ställning som gjort verkstad för ett stort oidentifierat område det svårt att tolka lokalen. Har man i prakti- utan snarare för småkungadömet Mälardalen. ken två eller flera herrar är den lokalt ansva- Helgös lokalisering vid Stockholmsle- rige sällan mäktig. De stora frågorna gjordes dens och Sörmlandsledens mynningar inne- upp ovanför hans huvud. Det är den främsta bar att ön lätt kunde nås av långfärdsflottor – förklaringen till avsaknaden av fyndrika höv- antingen det var från Vestlandet eller från dingagravar. Det är troligtvis inte bara avsak- annat håll. Rimligtvis passerade inte sällan naden av den yppersta eliten man delar med båtar till och från Mellannorrland, Finland, Gudme utan också orsaken till detta. Å andra Gotland och Götalands östersjökust. sidan innebar en sådan situation att ledaren/för- Om verksamheten på Helgö hade de av- förvaltaren vanligtvis var fri när det gällde ämare som dess gräns- och korsvägslokalise- den löpande verksamheten. ring indikerar, borde den ekonomiska hög- Det finns ett förhållande som eventuellt konjunkturen under andra hälften av 400-talet indikerar att Helgö ursprungligen var ett öp- och början av 500-talet, nedgången under pet projekt som kom under hårdare tryck. Vid 500-talet, de politiska omvälvningarna i Mä- Bäckby, ca 3 km väster Västerås, fanns det lardalen och slutligen den norrländska ven- under tidigt 500-tal en avläggare till Helgö. deltidskrisen, återspegla sig i Helgös utveck- Gjutformar av samma typ som på Helgö och ling. Det gör de – se exempelvis Lamm, K på Öland har hittats (Lamm, 1979). Lokalen (1988:97). Effekten är dock mer begränsad än bedöms endast ha existerat kort tid och för- man skulle tro. Problemen tycks på allvar ha modligen med personer från Helgö inblanda- kommit först med Mälardalens ”enande”. de (muntligt Bente Magnus 2007-12-13). Etableringen bör ha blivit intressant i större Konjunkturberoendet sammanhang först när Helgös produktion Det är nästan ironiskt att ”den folkvandrings- blev mer omtvistad – troligtvis när Attunda- tida krisen” närmast blivit ett begrepp inom landsväldet och Uppsalaväldet, kanske under svensk arkeologi. Vi borde tala om ”den ömsesidig irritation sins emellan sökte påver- folkvandringstida boomen och den folkvand- ka Helgö. Uppsalaväldets expansion västerut ringstida och vendeltida krisen”. Förhållandet längs Västmanlandskusten fortsatte troligen att så inte är fallet hänger dels samman med under folkvandringstid, och när man fick di- att man inte varit medveten om boomen och rekt eller indirekt kontroll över Bäckbyområ- dels att i ett samhälle med folkvandringsti- det avvecklades filialen. dens marginaler var det krisen som slog ige- Nedläggningen kan emellertid lika väl nom i de breda lagren och gav de synliga bero på en gemensam reaktion från huvud- effekterna. Dessutom har man inte varit med- männen till Helgö, något som den lokala veten om klimatkrisens långa utsträckning. makten i Västmanland (Badelunda?) – hur fri Mårten Stenberger (1933) var den som på all- den fortfarande än var – inte kunde ignorera. var tog upp ”den folkvandringstida krisen”, men han var inte den första som behandlade den – se Näsman (1988). VERKSAMHETEN KONJUNK- Effekterna av limes sammanbrott och TUROKÄNSLIG. UPPSALAS hunnernas anfall i mitten av 400-talet och DOMINANS SÄNKTE HELGÖ Roms fortsatta tillbakagång hade som behandlas i MUIC kapitel 10 en effekt på Mel- Helgö var inte en verkstadsmiljö av den typ laneuropa och Skandinaviens handelsutbyte som fanns i anslutning till hövdingabosätt- och elithandelsnätverk som kan jämföras med ningar. Den har kallats handelsplats. Ibland situationen efter andra världskriget. Från 400- till och med setts som en utlöpare av frisernas talets andra hälft påverkade kontinentens

166 Därför Uppsala

situation de indirekta konjunkturparametrar Magnusson (1986) fanns tillgänglig annat än vi har tillgång till. Först positivt, sedan svaga- i delrapport, får man emellertid en felaktig re för att på 500-talet bli allt mer negativ. bild vid jämförelse med Helgöutvecklingen Av än större betydelse för de allmänna avseende folkvandringstid och tidig vendel- levnadsvillkoren i Skandinavien var värme- tid. Indikationerna försvinner avseende en perioden från mitten av 300-talet till klimat- kraftig järnproduktionsnedgång under 500- raset före AD 540. Den agrarteknologiska ut- talet och synnerligen låg produktion under vecklingen med begynnande stallning, göds- 600-talet. ling och den mer allmänna järntillgång som bland annat möjliggjorde kortlien och succes- Helgös nedgång AD 600 sivt utbytet av årderbillen av trä mot en av Helgös verksamhet tycks förvånande nog inte järn, medförde en stark produktivitets- och ha varit särskilt konjunkturberoende, även om avkastningshöjning. avbrottet i aktivitetsuppgången i slutet på Såväl boskapsskötseln som åkerbruket 400-talet torde kunna skrivas på konjunktur- hade något av en skördetid efter romartidens avmattningens konto. Av bland annat Wallers teknologiska experimenterande och hundra- (1996:40) redovisning av tagna 14C-prov från åriga kallperiod. Årtiondena före och om- Helgö – redovisade i Kyhlberg (1982) fram- kring år 500 borde ha varit bra ekonomiska år står det som om en successiv aktivitetstillväxt i Mälardalen även om vi inte har samma på- förekommit under hela romartiden och att en tagliga indikationer från järnhanteringen som omfattande verksamhet förekommit till dess i Mellannorrland. Den kanske mest kända omkring AD 600 en kraftig nedgång ägde järnframställningsplatsen – Röda Jorden i rum. Om Helgös verksamhet varit lika kon- Västmanland – saknar tyvärr klar rapporte- junkturberoende som järnproduktionen skulle ring (se Magnusson, 2001:336). vi sett kulmen årtiondena efter år 500. Den bristande anpassningen tycks emel- Järnet som konjunkturindikator lertid inte bero på den utjämning som loka- Järnproduktionen under romartid, var som lens agrara ekonomi innebar även om Helgös den beskrivs av Magnusson (1986:221 f.), verksamhet expanderade åt det hållet under spridd och med en begränsad hantering i vendeltid (Kyhlberg, o.a.a:30). Åtminstone södra och mellersta Sverige. Ofta i direkt an- nålproduktionen fortsatte nämligen relativt slutning till gårdsbebyggelsen. Från folk- länge oförtrutet på hög nivå under konjunk- vandringstid är lokaler registrerade i framför- turnedgången (Waller, 1996:41 ff.). allt Gästrikland och Jämtland. De är stora och Förhållandet att Helgö fungerade trots ligger i den dåtida bebyggelsens utmarker. successivt allt sämre konjunkturer inom han- Järnproduktionen i Jämtland nådde sin del och elitnätverk, överlagrat av åkerbruks- kulmen kring övergången mellan 4-500-talen. krisen från åren strax före år 540, kan knap- Magnusson sätter en hitre gräns redan kring past bero på stöd från Uppsala- och Attunda- AD 512/536 (o.a.a.:169) Även Gästriklands landsväldena utan mer på att deras hant- produktion gick ned. Dateringar saknas i stort verksverksamhet primärt avsåg klädesnålar, sett under 600-talet från såväl Jämtland, Gä- klädessmycken, etc. för välbeställda. Grupper strikland som Dalarna. Även om det norr- som i och för sig utsattes för konjunkturför- ländska järnet var en komponent i Mellan- ändringarna, men som ändå hade konsum- norrlands ekonomi, som spridningen av de tionsutrymme. Svårigheterna att vid den här spadformade ämnesjärnen indikerar (Hallin- tiden komma över mer högklassiska kompo- der, 1978:Fig. 3), tycks alltså den norrländska nenter från kontinenten medförde förmodli- järnhanteringen väl följa den övergripande gen dessutom ökad efterfrågan på Helgös ekonomiska utvecklingen. Järnproduktionen i verkstadsprodukter. Konflikterna mellan At- Mellannorrland tog i princip ny fart från 700- tundalandsmakten och Uppsalamakten under talet och framåt – när klimatet äntligen för- andra hälften av 500-talet bör ha försvårat bättrades. fjärrimporten. Vestlandskulturens försvag- Jag är inte den förste som intresserat mig ning/försvinnande kan också ha spelat in. för Helgös utveckling i relation till järnpro- Samtidigt framstår Attundalandsväldet som duktionen i Mellannorrland även om syftet Helgös avnämarregion på ett helt annat sätt varit annorlunda. Kopplas 14C-dateringarna än Uppsalaväldet. från de olika järnproduktionsperioderna ihop Om nu verksamheten seglade vidare trots som i Kyhlberg (1982:29), skriven innan konjunkturnedgången – varför minskade den

Därför Uppsala 167

så påtagligt omkring AD 600? Det är här Tierpsområdets lojalitet låg. Var Mellannorr- Uppsalaväldets övertagande av hegemonin i land en allierad med Attundalandsväldet, bör Mälardalen spelade in – inte den Justinianska konflikterna i Mälardalen under vendeltidens pesten (Waller, 2001:48 f.). inledning påtagligt stört den nordliga verk- samhetens kontakter söderut. Något som i sin Effekter av maktförskjutningen tur innebar att den som traditionellt uppfatta- När Uppsalaväldet på något sätt blev ledande de krisen i Mellannorrland också påtagligt makt i Mälardalen förlorade Helgö sin sär- hänger samman med konflikter och maktför- ställning. Nu hamnade man som andra inom ändringar i Mälardalen. Uppsalas maktsfär och den viktigaste avnä- Låg kontakterna med Mellannorrland margruppen – Attundalandsmaktens ledande främst i Attundalandsväldet så bör även Mä- familjer med god ekonomi – fick i varierande lardalens kontakter med Norge ha gjort det. utsträckning förmodligen sin situation spolie- En maktförskjutning i Mälardalen ställde där- rad. Det kom förmodligen en del nya herrar, med också krav på snabba omställningar i det men inte i den utsträckning som kompensera- avseendet – eller var kanske en produkt av en de för det gamla kontaktmönstret. Det geo- sådan omställning. Eftersom tyngdpunkten i grafiska avståndet till Sveahavet/Vendel och makten flyttade till Uppsala och Vendel bör dess behov av egna hantverkare för expande- både Mellannorrland och Norge omorienterat rande maktcentra, skapade en konkurrens där sina kontaktpunkter i Mälardalen. Lågkon- Helgö inte sällan hamnade i skuggan. junkturen gjorde emellertid att varuutbytet i Dominansen fick också effekter för stor utsträckning sinade. Dessutom kan Upp- Helgös attraktionskraft som fjärrhandelskon- salamakten haft bestämda synpunkter på taktpunkt. Tidigare gick fjärran varubåtar in i fortsatta förbindelser mellan Norge och Mel- en maktbalanssfär som i praktiken innebar ett lannorrland. Landvägen kunde man inte göra skydd. Nu fanns i princip en huvudmakt man mycket åt – men väl sjövägen. måste acceptera, göra upp med eller annars i Sammantaget innebar det här att Helgö praktiken hålla sig borta. Dessutom blev må ha klarat konjunkturnedgången relativt Uppsala en intressant fjärrkontaktpunkt i sig väl, men Uppsalamaktens förstärkning inne- själv. Skulle man ge sig in i lejonets kula var bar påtagliga negativa förändringar. Det fick det lika bra att uppsöka platser där möjlighe- konsekvenser. I förlängningen innebar för- terna var störst – dvs. Sveahavsmiljön med svagningen att den dagen skulle komma när Gamla Uppsala, Vallsgärde, Ultuna samt Uppsalakungen tyckte han behövde en annan indirekt Vendel och Rasbo. ö med annorlunda kapacitet och som ur hans synvinkel låg bättre till och var lättare att Mellannorrlands försvagning kontrollera – Birka. Ytterligare två à tre år- Av tyngdpunkterna i stensträngskulturen att hundraden senare repeterades förfaringssättet döma fanns kontakterna med Östergötland, när Sigtuna etablerades – än närmare, än säk- Gotland och Öland dessutom främst i Attun- rare. dalandsväldet och inte i Uppsalaväldet. Vi känner heller inte relationerna mellan Mälar- dalen och Mellannorrland. Tidigare har antagits att folkvandringstid var något av ett tri- angeldrama mellan Mellannorrland, Norge UPPSALAOMRÅDET och Mälardalen. Om nu Mälardalen inte var ett entydigt maktpolitiskt begrepp är alltså en 400-talet, som innebar så våldsamma föränd- fråga i det här sammanhanget om kontakterna ringar ifråga om makt och statsbildningar på mellan Mälardalen och Mellannorrland pri- kontinenten, tycks efter en möjlig liknande märt hade hanterats av Uppsalamakten eller inledning varit förhållandevis statiskt och av Attundalandsmakten, som var lättare till- fredligt i Mälardalen och Uppsalaområdet. I gänglig och dessutom hade Helgö vid knuten. varje fall saknas säkra indikationer på att det i Mälardalen i Mellannorrland bör i myck- maktpolitiskt avseende skulle varit fråga om et ha varit Attundalandsmakten. Det skulle ett fortgående dynamiskt och omvälvande bland annat kunna vara en bidragande för- århundrade. Den personliga och släktbaserade klaring till varför det blev så bråttom att låsa maktkampen pågick troligtvis ändå oavbrutet. leden från Dalälven på Uppsalaåsen via upp- Som angivits i MUIC kapitel 9 bör mycket byggandet av Vendel. Vi vet inte heller var förenat romerska kejsarfamiljer och ger-

168 Därför Uppsala

manska hövdingafamiljer när det gäller av- Som tidigare framgått framstår det makt- saknad av skrupler i maktfrågor. politiska samgåendet i Mälardalen baserat på Efter en integration mellan åtminstone anläggningar och fynd från bronsålder, för- delar av Fjädrundaväldet/Västmanland och romersk- och romersk järnålder som betydligt ”Sveahavsväldet” i slutet av romartid eller långsammare. När vi kommer fram till ven- början av folkvandringstid talar mycket för deltid är samgåendet ej avslutat. att stora delar av fyrahundratalet kan ses som Den äldre litteraturbild som berörts är en konsolidering av detta nya välde, som jag inte möjlig. Ett enat Mälardalen under tidig något oegentligt kallar ”Uppsalaväldet”. Det romartid och ett Svea rike som territoriellt be- var förmodligen en period av ökat välstånd härskade stora delar av det nuvarande Sverige för Uppsalaområdets befolkning. Efter år- i början av vendeltid är en utvecklingsmässig hundraden av konflikter med grannar i väst anomali. Det handlar då om en riksbildning och syd som förutom troliga strider krävt utan motsvarighet i Nordeuropa. En makt stora insatser i försvarsanläggningar bör goda som under vendeltid borde ha kristnats och klimatförhållanden, båtteknisk utveckling och kopplat samman/lagt under sig huvuddelen av återskenet av goda konjunkturer gjort fyra- Nordens samhällen och varit påtagligt invol- hundratalet till det kanske bästa århundradet verad i Europeisk politik. Vad jag ser är be- under äldre järnålder. tydligt blygsammare. Om det ägde rum en politisk samordning och konsolidering i väster under relativt lugna förhållanden under 400-talet borde det väl avsatt spår i Gamla Uppsala och på andra le- TVÅ GRUPPERINGAR dande boplatser? Om så inte är fallet, vad berodde det på? – INDIKATIONER En bit in på 400-talet ser vi inom Uppsalaom- En äldre bild rådet inte längre spår av någon stark själv- Före och under andra världskriget diskutera- ständig makt i väster. Eftersom vi inte heller des till och från uppkomsten av det folkvand- senare tycks ha påtagliga tecken på konflikter ringstida Svea rike, som arkeologer då upp- och så småningom likartade kulturella rang- fattade existerat under vendeltid. Inte så signaler utvecklades – exempelvis båtgravar mycket Mälardalens politiska sammanväx- (Lidén et al., 2001:28), är någon form av ning. Utifrån kungavalet vid Mora sten hade integrering trolig. Som tidigare nämnts kan dock von Friesen (1926) och Sahlgren (1931: det när det gäller samgåendet ha varit frågan 134) uppfattningen att Svethiudh (sveafolket) om ett maktövertagande eller ha skett genom formats genom traktat mellan föregångare till en allians. Mot bakgrund av Fjädrundalands folklanden. Tidpunkten skulle varit folkvand- långvariga ställning när det gäller kungavalet ringstid/vendeltid eller tidigare. Kungavalen vid Mora utan att territoriellt nå fram dit, vid Mora skulle gå tillbaka till samma tid. framstår en formell allians som troligast. Det Utifrån Tacitus ville dock Nerman (1941) behöver inte på länge varit fråga om en förlägga samgåendet än tidigare – senast till gemensam ledning annat än i vissa frågor. äldre romersk järnålder. När vi kommer fram Annorlunda var det i syd/sydöst. Oavsett till övergången mellan folkvandringstid och förändringarna västerut levde Uppsalaväldets vendeltid skulle Gotland ha införlivats i Svea rivalitet med Attundalandsväldet vidare. Den rike och Västergötland erövrats. Svearnas ter- viktigaste skärningspunkten dem emellan låg ritorium skulle sträckt sig långt upp i nordliga i Danmark/Lagga-området. Där vidareutveck- Norrland. lades den anläggningsmiljö vi har spår av än Bilden av en sådan riksbildning har ero- idag. Betydelsen av området framgår också derat. Nu diskuteras mer hur uppbyggnaden av att storhögar och andra anläggningar för- formats under vikingatid och medeltid. Dis- lades till området långt efter ett förmodat kussionen av händelseförloppet och tidsska- införlivande/samgående omkring år 600. Plat- lan i Mälardalen lyser med sin frånvaro. Utan sens symbolvärde kom till och med att över- att frågan närmare behandlas tycks Tacitus glänsa Gamla Uppsala genom att kungavalet skrivning ligga som underförstådd bas för att förlades hit åtminstone under medeltid. Detta Mälardalen sedan början av romartid hyst nå- framstår som mycket speciellt eftersom Gam- got som liknar stamförbund under kungar. la Uppsalatinget i alla andra mål var forum för ”alla svear” (Holmgren, 1937:9).

Därför Uppsala 169

Uppfattningen att jag tror på ett kvarva- Det skulle innebära att ett gränsmöte som var rande Attundalandsvälde under 500-talet har så betydelsefullt att den plats som i konkur- jag framfört tidigare, men bara delvis motive- rens med Gamla Uppsala utsetts att härbärge- rat. Här utgör Mora ett element. Det finns ra kungaval, inte ansågs viktig nog för att fler. Förhållanden avseende fornborgar, kam- behållas i ursprungligt skick. Detta trots la- mar- och vapengravar, treuddar, Söderby- gens skrivning om Fjädrundalands deltagande skatten, gränsnamnen mellan Tiundaland och i valproceduren. Efter att ha slagit isär den Attundaland samt de mer ”massiva” sten- symboliska grunden för platsen skulle likväl strängsbygdernas utsträckning, utgör andra både valet och Fjädrundalands deltagande skäl. Gamla Uppsala, Vallsgärde och Vendel behållits. Det stämmer bara inte. samt båtgravarnas lokalisering visar indirekt på strukturen, men deras problematik innefat- Under vendel- och vikingatid nåd- tar också så mycket mer att jag behandlar des Mora med båt dem i särskild ordning. När proceduren vid Mora inleddes – antingen det nu var under vendeltid eller vikingatid –

nåddes platsen med båt från alla folklands- KUNGAVALPLATSEN MORA centra. Den försvunna storhögen liksom tidi- Vi känner den tidigmedeltida valproceduren, gare existerande gravfält, vilket undersöktes men vet inte hur gammal den är. I Söder- 1933/1934, kan bedömas tillhöra 1000-talet, mannalagens kungabalk finns ett tillägg till eller när det gäller storhögen på grund av Upplandslagens ord om att de tre folklanden höjdnivån kanske 1100-tal. Äldsta dokumen- först skall taga konung: ”Tre folkland med al- terade val vid Mora avser Magnus Ladulås år la svearikes råd skola på Mora först taga ko- 1275 (Holmgren, 1937:3 ff.), även om det nung.” Se Sahlgren (1931:133). Upplandens ”Mula ting” som omnämns i Snorre Sturlas- lagman skulle sedan utnämna (döma) honom Mora sten sons skildring av konflikten mellan Olov till kung, följd av landskapens lagmän. Om Skötkonung och Torgny Lagman (Ohlmarks, ”Platsens läge vid själva man får tro Snorre (Ohlmark, 1961:61 f.) bör 1961a:67) förmodligen avser Mora. gränsen mellan de båda med Upplandens lagman avses Tiundalands Mora måste ha varit utomordentligt sym- uppländska huvudfolk- lagman. Svearna ägde under medeltid av ål- landen hänvisar på en bolfylld för att utkonkurrera Gamla Uppsala tid, då dessa stodo som der rätt att välja kung. Västgötalagen (Rätts- som plats för det formella kungavalet inom politiska enheter själv- lösabalken) anger: ”Svearna äga att taga ko- Svea rike. Ett val som i den medeltida lag- ständiga gent emot va- nung och likaså att vräka”. randra och först i den stiftningen på ej förklarade grunder dessutom gemensamt valda ko- Möjligheten att proceduren skulle varit inledningsvis inte var en fråga för riket i sin nungen fingo en före- ett sent element – ett arkaiskt spel för att hålla helhet utan främst för folklanden. Detta måste ningspunkt. riket samlat, framstår som långsökt och svår- krävt en alldeles speciell bakgrund. Mora sten var knap- förståeligt i en tid då stora delar av det nuva- past någon bekväm och Det märkliga är att valrätten och valloka- naturlig mötespunkt un- rande Sverige samt Finland ingick. Formerna len var så djupt rotad under medeltiden utan der medeltiden. Vattnet är så baserade på en äldre maktstruktur att det att orsaken tycktes vara känd. Hade den my- hade sjunkit undan från mot bakgrund av frågans betydelse närmast ängen; platsen var svår- tologiska grunden varit så bekant att den inte tillgänglig från sjösidan. bevisar hur utomordentligt traditionsbunden behövde motiveras borde den ändå dykt upp … Vi måste gå rätt långt den tidigmededeltida makten (fortfarande) hos Snorre eller senare hos Olaus Magnus. tillbaka i folkvandringsti- var. Något som inte kan förbigås när Mora- den, till 400-, 500- eller När så inte är fallet bör förklaringen legat 600-talen för att finna traditionens ålder skall bedömas. långt tillbaka i tiden. Det kan knappast ha va- ett så högt vattenstånd Så småningom blev valet vid Mora en- rit något annat än att Mora utgjorde den sym- att man bekvämt kunde dast en ceremoniell del av processen (se boliska platsen för Mälardalens politiska landa på den fasta mo- Holmbäck & Wessén (1979:51 f.). I alla tider ränmarken vid Mora enande. Von Friesen (1926) ger en bild (se sten och icke hindrades har dock formella regler ofta medfört anpass- rutan) som liknar den jag framför. av den bottenlösa leran, ningsgymnastik även för maktens innehavare. som utgör Mora ängs Förhållandet att kungavalet trots tre folk- yta. Vid denna avlägsna tid – men icke några land ägde rum där endast två av dem möttes FORNBORGARNA århundraden senare – är en stark indikation på att Fjädrundalands En sak har de flesta fornborgar gemensamt. var det naturligt att för- och Tiundalands föregångare var enade före lägga kungavalet till Mo- De ligger i en gång försvarsmässigt motivera sten.” samgåendet med Attundalandsväldet. Adolf rade lägen vid bygdegränser. Det är förvån- Schücks hypotes om att Fjädrundaland gått ansvärt, eftersom borgarna med dåtidens Von Friesen (1926) fram till Mora stenar och att alla folklanden vapenteknik, saknade territoriell försvarska- där mötts (1949:25) kan inte vara korrekt. pacitet som motsvarade dessa lägen.

170 Därför Uppsala

Hur man än vrider och vänder på fornborgarnas olika tänkbara funktioner, framstår deras maktpolitisk-geografiska roll betydelse- fullast. De signalerar revir och gränszoner. På [Bild X:12] finns tre grupper av fornborgar, vilket som tidigare framgått, spelat olika roller före och under folkvandringstid.

Grupp 1 – Ålands socken. Ansamlingen av fornborgar i en från Mäla- ren avlägsen bygd – en bygd som koloniserades under yngre järnålder – har en bakgrund som jag behandlat i kapitlen 6-9. Grunden utgörs av ett sjösystem som medvetet tömdes före eller i början av medeltiden även om arbetet fortsatt långt in i modern tid. Sjöregionen var under bronsålder och äldre järnålder troligtvis ett jakt och fiskeom- råde, och kanske även strandbetesområde för kringliggande bygder. Därmed kom området att dras in i konflikterna mellan dessa bygder – ja bli skärningspunkt för Sveahavsväldets och sydvästväldets intressen. Zonen dem gande ligger bakom uppfattningen om yngre emellan gick genom sjösystemet. De elva romersk järnålder/folkvandringstid. Som an- fornborgarna visar att området var åtråvärt givits i kapitel 5 utgjorde åsen under de första och väl utnyttjat – åtminstone som passage. århundradena emellertid en ö som sedan Dessa omfattande investeringar i en mil- knöts mot Sunnerstalandet. Förhållandena var jö, som saknade fast befolkning, upphörde knappast sådana att träd var vanliga på den senast under tidig folkvandringstid. Spår sak- vindpinade åsen i havssundet. De kan ha nas efter ytterligare aktiviteter, men vid me- förekommit, men knappast dominerat. deltidens början fanns en fast jordbruksbe- Till osäkerheten med brandlagrets ålder folkning och huvudsjön var borta. kommer så borgens konstruktion, som enligt Det var en under århundraden omtvistad Damell visar på likheter med Högstaanlägg- territoriell skärningspunkt som desarmerades. ningen – som är äldre och av kultisk karaktär. Det kan givetvis ha skett via centrala över- Om Sunnerstaborgen trots allt primärt var en enskommelser, men som tidigare angivits är försvarsanläggning, framstår förutsättningar- det troligare att gränszonen genom Åland na som bättre under vendeltid. En besättning förflyttades eller försvann. Förändringen bör var då inte låst till ön. Borgen som vi nu ha skett i slutet av romartid eller i början av uppfattar den, bör snarare tillhöra denna peri- folkvandringstid. od. Lokalens läge är dock sådant att vi kan anta att den utnyttjats som bevakningsplats Sunnersta långt ned i bronsåldern, och att konstruktio- Eftersom fornborgen vid Sunnersta, genom nerna på åsen förändrats. I det fallet uppvisar Damell (1974) daterats till yngre romersk Sunnersta likheter med Raä 31, Alsike, järnålder/folkvandringstid ligger det nära till hands att koppla samman dess konstruktion Grupp 2 vid Finlandsleden med hot mot Sveahavsväldet i samband med Gruppen omfattar ett tiotal fornborgar i ett Fjädrundaväldets integrering/erövring. Det 10 km brett och 4 km djupt band norr om kan emellertid inte uteslutas att borgen tillhör Lagga. Dess lokalisering indikerar en förvars- en äldre horisont. front mot söder. Borgarna är i allt väsentligt Ett kolskikt under vallen har givit ett 14C- av vallanläggningstyp. Endast två, Raä 65 värde på AD 105-305. Dateringen med det och 191 Funbo, är fortifikatoriskt anlagda/ tidiga 1970-talets kostnader och problem som konstruerade. bakgrund baserar sig dock endast på ett prov. Finlandsledens bygder ingick i Sveahavs- Antagandet om att 100-150 åriga träd bränts maktens intressesfär. Försvarsanläggningar vid röjningen som föregick borgens anläg- och markeringar av järnålderskaraktär mot

Därför Uppsala 171

Sveahavet östra kustregion saknas. Längre Attundalandsväldets anläggningar norrut finns däremot som förväntat markörer Det ligger nära till hands att tolka den massi- längs infallande vattenleder. va ansamlingen av fornborgar kring Lång- Havsvikarna upp från Laggaområdet var hundraleden sydöst om Lagga som en av- väl skyddade i händelse av fjärranfall från skräckningslinje i Uppsalamaktens händer. Östersjön eller Mälaren – antingen företagen Men, om det längs Långhundraleden skulle kom via Ekoln eller Långhundraleden. Den varit frågan om anläggningar i andras händer stora ansamlingen borgar – när de nu byggdes än Uppsalamaktens – alltså i Attundalands- – kan helt enkelt inte motiveras av säkerhet maktens – och den närvaron under århundra- och avskräckning mot denna typ av anfall. den fått befolkningen längs Finlansleden att Den hotande fienden måste ha funnits på bygga avskräckande revirmarkeringar kring närmare håll. I avsaknad av hot från Sveaha- dess infart i söder blir frågan: Varför saknas i vet återstår Långhundraleden och där fanns så fall borgar väster om Lagga – i riktning motsvarande stora ansamling av fornborgar i mot Sveahavets öppna ytor – och vad finns Broborgområdet – för hot från nordväst. där för signaler?

Grupp 3 längs Långhundraleden Gruppen har tidigare behandlats. Den ligger i UPPSALAOMRÅDETS en miljö som kraftigt påverkats av strandför- KOMMANDOSTRUKTUR skjutning under yngre bronsålder och förro- När jag första gången gick igenom anlägg- mersk järnålder. Flera av borgarna ligger så ningstypen treuddar i kapitel 6, var jag på- att äldre konstruktioner/anläggningar på sam- verkad av synen i Hyenstrand (1984:79) och ma plats kan misstänkas. Sex av de tio är for- Ambrosiani (1964:89) att typen i Uppland tifikatoriskt anlagda/byggda. En av dem intar tillhör yngre järnålder och i vissa fall folken särställning genom de undersökningar som vandringstid, även om de på andra håll var gjorts där i början av 1980-talet – Broborg. äldre. Jag tolkade ”yngre järnålder” på grund av sammanhanget som närmast ekvivalent Broborg med vikingatid. Det visade sig vara en bild Löfstrand (1984) menar att de fynd som gjor- som krävde modifikationer. des visar på att borgen var väl använd som boplats. Det enda 14C-prov som togs under Treuddar 1982 härrörde från kolet av en ekpåle i ett Bennetts (1987:72) uppger att 19 treuddar re- stenskott stolphål inne i muren. Tolkningen gistrerats på gravfält från romersk järnålder blev att stolpen kunde härstamma från 460- och folkvandringstid som undersökts i Mä- talet och att muren eventuellt uppfördes då. lardalen1960-1980. 16 härrörde från Uppland. Stolpen vilade emellertid ej på ursprunglig Endast tre var synliga före undersökningarna. mark och kunde därmed också härstamma Seiler (2001) hänför två treuddar i Vendel till från någon ombyggnad. Som tidigare behand- folkvandringstid. Enligt Bennet är vikingatida lats överensstämmer förhållandet att anlägg- treuddar i allmänhet större än äldre och kan ningen kan ha en äldre historia väl med dess ha upp till 20 m långa sidor. lokalisering. Ett 14C-prov taget 20 m väster Trereuddarnas spridning inom Uppsala- borgen, som refereras i Olsson (1993b:167), området [MUIC kapitel 10 Bild X:13] är inte tidsattes till mellan 170-70 BC. slumpmässig. När jag började granska an- I det här sammanhanget är de termolu- läggningstypernas fördelning tycktes lokali- minescensprov som togs före utgrävningarna seringen militärstrategiskt motiverad, om det betydelsefulla. De anger att muren brunnit inte varit för att de saknades längs Långhund- omkring år 600. Uppgiften kompliceras av raleden. Vid andra infarter, och centralt i om- diskussionen kring borgens förglasning. En- rådet, fanns treuddar. Varför fanns de inte ligt Kresten (1984) är två/tredjedelar av den här? Hade de inte hittats ännu? När många inre vallen förglasad. En sådan kan ske vid andra anläggningar signalerade om en zon- höga temperaturer. Kresten & Ambrosiani gräns i Laggaområdet med rötter i bronsål- (1992) menar att förglasningen varit ett led i dern fick den unika ansamlingen av tiotalet murens förstärkning och underlättats genom treuddar i Funbo-Danmarksbyområdet sin att murens överdel preparerats med knytnävs- förklaring. stora amfibolitstycken. De yttre murar som Mycket tyder på att treudden på något finns i syd och öst saknar förglasning. sätt är en markering för en befälspost – even-

172 Därför Uppsala

tuellt med kavalleriinslag. Den kan inte ha Danmarksbygravfältet varit en generell markering/hedersbetygelse. Danmarksbygravfältet, Raä 100 Danmarks I så fall hade landskapet vimlat av treuddar. socken, vilken utnyttjats under fyra- och fem- Vi finner dem framför allt i strategiskt viktiga hundratalen indikerar att vi här – i viss mån miljöer. Var treuddar hedersbetygelser vid förmodligen tillsammans med Berga, Vallby speciella lägen där till makten knutna ledare och Söderby, hade den kanske viktigaste funnits? ”försvarszon” vi känner från folkvandringstid och tidig vendeltid i Uppsalaområdet. Minst 2 Kammargravar treuddar och 14 kammar-/kistgravar på ett Kammargraven ligger nära treudden som sig- gravfält med 100-talet gravar vilken förmod- nal om en martialisk ledare, förmodligen för ligen varit än större. Wexell/Sjöberg (1975, att makt och rikedom i mycket baserades på 1993, 1997) och Svensson (1995). Gravfältet tillgång till män och vapen. I den mån äldre var skadat och plundrat. De största kammar- ledare inte själva var beredda att handfast le- gravarna var helt utrensade. Plundringen upp- da folk i strid, hade de med få undantag tro- fattas ha skett relativt snart efter att gravlägg- ligen gjort det i yngre dagar, något som kom ningarna ägt rum. att påverka hur de gravsattes. I Sverige, till Varför lokaliserades då inte fornborgar skillnad mot i Norge och i Danmark (Born- hit? Orsaken, förutom begränsade förutsätt- holm) tycks romartida och folkvandringstida ningar, är att här gällde det inte att markera kammargravar i princip har varit en manlig revir. Här var det allvar. Som angivits hade gravform (Lamm, 1979). Tuna i Badelunda fornborgar ingen offensiv kapacitet. Här be- framstår som ett undantag. hövdes krigare direkt tillgängliga vid stran- Vattensystem och åsar inom Uppsalaom- den, med eller utan båtar. Det stora kajfun- rådet var kommunikationsleder. Förgrenings- dament eller ramp som hittats kan ha spelat punkterna var därmed av största strategiska en roll. Eventuellt som underlag för brasor betydelse. Höll man kontroll över klykorna som kunde tändas för att lysa upp viken och/ höll man kontroll över området. Av gravty- eller för aktionsberedda båtar. Lillån och Sam- pernas lokalisering att döma strävade Uppsa- nan som mynnade ut i den havsvik som fort- laväldet efter detta [MUIC kapitel 10 Bild farande gick förbi Funbo och som kunde X:13]. Där befintliga kammargravar, treud- användas för anfallsföretag in mot Gamla dar, vapengravar och sannolikt båtgravar Uppsala var också garderade med någon form utgjorde hedersbetygelser för personer som av försvar av de många treuddarna att döma. på dessa platser haft framträdande positioner De försvarssignaler det här är frågan om i bygdegruppens tjänst. De bör ha varit ledare är endast logiska om lokalerna låg i utkanten inom den våldskapacitetstruktur väldet byggt av Sveaväldet. Gränszonen kan inte ha legat upp anpassat till Uppsalaområdets geografis- långt borta. Av betydelse är vidare att Dan- ka förutsättningar. marksbygravfältet tycks ha slutat användas efter förstörelsen omkring år 600. Det indike- Danmarksby och Söderby. rar att en ”garnisonslokalisering” på båda Treuddar, kammar- och vapengravar är på- sidor av sundet inte längre var nödvändig. tagligt närvarande kring det dåvarande havs- Sundet låg nu i centrum av det välde som sundet/gattet söder om Danmarks kyrka. uppkommit. Här var havsviken där Långhundraleden Långhundraledens betydelse var uppen- mynnade ut bara tvåhundra meter bred. Sun- barligen ändå sådan även efter att havsviken det hade i norr en många hundra meter lång försvunnit att en viss övervakningskapacitet sluttning. Det begränsades i söder av en halvö upprätthölls. Det mer begränsade Söderby- med branta sidor, som härbärgerade byarna gravfältet på södra sidan av leden med rötter i Bergas och Vallbys föregångare. Sundet ut- folkvandringstid hade sin storhetstid med va- gjorde infart mot Sveahavet och fungerade pengravar och rika kvinnogravar under vi- som ett lås för båttrafik från Långhundra- och kingatid (Wexell, 1993 och 1997 samt Ljung- Finlandslederna. kvist, 2006:139, 173 och 174). Om sundet vid den här tiden legat i mit- En annan aspekt på den dåvarande Dan- ten av ett vittomfattande Uppsalavälde hade markshalvön är att dess vid folkvandringstid det varit av begränsad militär betydelse. geografiskt skyddade och extremt goda kom- munikationsläge borde inneburit en närmast överlägsen lokalisering för ledningen av Upp-

Därför Uppsala 173

salaväldet om inte gränsen mot ett annan NAMNSPÅR bygdegruppsstruktur i så fall legat enstaka Jag har i flera sammanhang tagit upp Schück km bort. När väl Mälardalen enats och en (1949), där han söker visa att folklandens någorlunda säker maktställning uppnåtts, ha- gränser tidigare varit annorlunda än som vi de också strandförskjutningen ändrat geogra- känner dem från medeltid. I artikeln tar han fin och läget var inte detsamma. också upp att begreppet ”härad” haft en annan betydelse än den vanliga juridiskt/admi- SÖDERBYSKATTEN OCH nistrativa. Det gäller en ursprunglig betydelse DESS LOKALISERING vars innebörd skulle vara ”bygd”, ”trakt”. På 1870-talet hittades vid utdikning söder om Här bygger han på Tunberg (1911), men an- Söderby [MUIC kapitel 7 Bild VII:20 och ser att denne inte dragit ut konsekvenserna av kapitel 10 Bild X:13] nio folkvandringstida sina iakttagelser då han behandlade härads- guldbrakteater samt ytterligare några mindre namnen i Svealandskapen. I så fall skulle han föremål av guld och silver. Föremålen är av- ha funnit ”att de överallt markera forntida siktligt skadade. I en eftersökning med me- politiska gränser” (Schück o.a.a.:11, hans talldetektor lokaliserades en tionde större markering). brakteat på 15 g. Den är bildrik och uppfattas I gränsen mellan Attundaland och Tiun- som speciell bland alla kända brakteater. Vid daland finns en hel rad häradsnamn, som be- upphittandet var den skrynklad och hoprul- varats genom att de gett namn åt medeltida lad. Öglan som hittades 20 m bort var avsikt- socknar. Attundalands nordligaste socken ligt bortsliten. Fyndets sammanlagda vikt (där Mora äng ligger) benämndes 1273 ”Lag- upp-går till 78 g guld och 2 g silver. Braktea- gaheredh”. Norr därom låg i Tiundaland terna bedöms tillverkade av samma guld- socknen ”Funbohered”. På liknande sätt fort- smed. Bildmotiven berör den nordiska guda- sätter häradsnamnen österut längs gränsen. världen – Tor, Balder, Oden och Midgårds- Schück menar att smårikenas självständighet ormen. Lamm (1999, 2005). krossades och svearnas olika folkområden en- Fyndet uppfattas som ett våtmarksoffer ades inom Svethiudh. Han fortsätter i en not genomfört under folkvandringstid eller tidig (sid.15): vendeltid (Wexell, 1997:235). Deponeringen ”Om denna här löst framkastade förklar- är gjord i kanten av ett då höglänt, svårtill- ing till ordet ”härads” ursprungliga inne- gängligt vatten- och myrområde. Av intresse börd skall kunna accepteras, borde härads- är att fyndplatsen ligger omkring 2 km väster namnen mellan folklanden ha tillkommit inom Mora stenar. Exakt var kungavalplatsen nan desamma (d.v.s. egentligen föregångar- låg är ej känt. [Valplatsen behandlas på nytt na till de senare Tiunda-, Attunda- och Fjäd- av Mats G. Larsson (2010)]. rundaland) hade ingått sin federation om ett Offerfyndets värde och höga kvalitet in- gemensamt kungaval på Mora äng..” nebär att det inte rör sig om ett lokalt byoffer. Det finns ytterligare ett namn som anger Det har varit frågan om en central politisk att mellan Tiundaland och Attundaland har handling. Lamm (2005:186) förmodar att gått en forntida politiskt betydelsefull gräns – brakteaterna präglats i Gamla Uppsala. Oav- Danmark. Många är de förklaringar som i sett präglingslokal är i det här sammanhanget olika sammanhang givits namnet och dess den viktiga frågan, varför ett stort våtmarks- eventuella samband med nationen Danmark. offer gjorts bortom all bebyggelse i kanten av Troligast är dock att begreppet ”mark” i Dan- mycket svårtillgängliga områden? mark har att göra med den maktpolitiska Det är inte frågan om ett krigsbytesoffer. gräns i sydost som funnits här ända sedan Inte heller om ett offer av den typ vi möter bronsålder. Danmarkshalvön utgjorde före för god växtlighet och fruktsamhet. Mot bak- AD 600 en militärstrategisk viktig tunga i en grund av att under äldre perioder stora depo- havsvik som i sydost hade Lagga. Det konti- neringar med förkärlek gjordes i ingenmans- nentalgermanska ”mark” betyder gränsområ- land vid maktpolitiska zongränser, ligger det de/militärgräns – i en med ”härad” motsva- därför nära tillhands att tolka offret i linje rande om än mer storskalig betydelse med denna tradition. (Schück, 1949:15, not). Strandförskjutningen Söderbyskatten är ytterligare en indika- gjorde att viken växte igen och försumpades. tion på att gränsen för Uppsalaväldet fortfa- ”Dan” uppfattas kunna ha betydelsen ”sank- rande gick i det här området i slutet av folk- mark” (Wahlberg, 2003:58). vandringstid/början av vendeltid.

174 Därför Uppsala

Eftersom vi saknar motsvarighet till den Bild X:14 Stensträngsområden och gamla maktpolitiska gränszoner rad av namngränsangivelser som finns mellan Tiundaland och Attundaland framstår det som mycket troligt att gränsen varit av stor och långvarig betydelse. Det finns dock som Schück redovisar andra exempel på härads- namnets gränsinnebörd både i Uppland och på andra håll.

STENSTRÄNGSOMRÅDENA VITTNAR Som exempelvis Fallgren (2006:31 ff.) fram- håller finns hägnader av olika konstruktions- typer och olika material inom många landskap och från många tidsperioder. Jag följer trots möjliga invändningar den traditionella redovisningen av stensträngsområden, som exempelvis återges i Pedersen & Widgren (1998:274), Olausson (1997:165), och Erics- son & Strucke (2008:66). Se också Bergman (2000:32 f.). Förekomst, omfattning och tidsbestäm- ningar gör det klart att påverkan skett söder- ifrån och inte norrifrån. Spridningsbilden kan diskuteras i sina detaljer, men den återger att de mest omfattande stensträngsområdena i Mälardalen återfinns inom västra Attunda- land undantagandes Färentuna härad och fortsätter västerut in i södra delarna av Ha- gunda härad (tillhörde Tiundaland) och Fjäd- MUIC VI:20 rundaland. 21 Som framgår av [Bild X:14] överens- med Uppsalaområdets geografiska förutsätt- stämmer Sveahavsväldets romartida zongrän- ningar och närmast uråldriga konfliktmiljö. ser i söder med stensträngsområdesgränserna. Vallsgärdes, Gamla Uppsalas och Vendels Två påtagliga undantag finns. Det ena roller liksom kanske i viss mån båtgravtradi- gäller Håbo härad som ingick i Tiundaland tionen kan också förklaras mot den bakgrun- som en följd av att dess vattenleder är rudi- den. Symbolplatsernas lokalisering och roller ment av Uppsalaväldets och dess föregånga- utgjorde element i Mälardalens maktpolitiska res strategiskt viktiga havsutlopp mot Mäla- struktur och utveckling. ren. Trots sin maktpolitiska tillhörighet ingår häradet i Mälardalens centrala stensträngsom- råde. Det andra gäller ett område kring Rasbo som uppvisar en hel del stensträngar. Kanske VALLSGÄRDE, GAMLA en effekt av det fredliga (?) 400-talet, Enligt UPPSALA OCH VENDEL anläggningsregistret är dock endast ett fåtal Symbolplatserna Gamla Uppsala, Vallsgärde längre strängar registrerade i detta område. och Vendel är direkt och indirekt kopplade till varandra. Många undersökningar och stor tankemöda har ägnats dem, och ändå är vi osäkra på deras åldersstrukturer, roller och VENDELKULTURENS samband. Eftersom de i mycket har nycklarna till förståelsen av de maktpolitiska förhållan- PLATSER dena under stora delar av yngre järnålder i Vendelkulturens ideologi, yttringar och ven- Mälardalen, är det dock nödvändigt att försö- deltidens maktstruktur är intimt förknippad ka komma vidare. Jag börjar med Vallsgärde.

Därför Uppsala 175

VALLSGÄRDE – EN GÅNG känner i Mälardalen är det bara tre – grav X i KULTPLATS OCH UTPOST Tuna, Badelunda och två av de tre Gödåkers- MOT SÖDER gravarna – som säkert är äldre än grav 27. Kammargravarna i Fröslunda, Litslena Skut- Gamla Uppsala har traditionellt uppfattats va- tunge och eventuellt Fullerö tycks vara från ra ett folkvandrings-/vendeltida kungasäte med ungefär samma tidshorisont. Gödåker 22 mer avgörande inflytande över stora delar av osäkert. Se (MUIC bilaga 18). Mälardalen och kanske vida längre bort. Vid Betydelsefullt är att en bosättning som försöken att förklara kopplingen mellan under senare delen av 300-talet anlade en Vallsgärde och Gamla Uppsala har tanken of- kammargrav bör ha haft en framgångsrik för- ta varit att Vallsgärde tillkommit för att på historia och troligen några tiotal års verksam- något sätt fungera som stöd för den 3 km het av den som gravlagts. Förutom kammar- längre söderut liggande kombinationen av gravar och båtgravar finns också på lokalen kungasäte och kultplats. ett halvt hundratal brandgravar. Därtill kom- Tolkningar kring det gemensamma kommer många fler som i större eller mindre ut- plexet och deras funktioner och utveckling sträckning förstörts i samband med båtbegrav- blir kanske mer förståeliga om vi utgår från ningarna (Ljungkvist, 2006:72). När Uppsa- att Vallsgärdelokalen är äldre än Gamla Upp- las kungshögar anlades hade alltså Vallsgärde sala, förmodligen både som kultplats och som haft stormannabegravningar under två år- ledande bosättning, och ser på dess strategis- hundraden eller mer. ka läge under tidig romartid. Gamla Uppsalas folkvandringstida elit- Som framgår av [MUIC kapitel 7 Bild inslag är osäker och saknar ännu bekräftelse VII:21] var Vallsgärde en gång en ö i den (jämför Ljungkvist 2006:58). Förskjutningen havsviksarm som också inrymde Skärnaöar- av den ej lokaliserade Gullhögens tillkomst na. När viken försvann och efterträddes av från tidig folkvandringstid mot vendeltid Fyrisån var läget sådant att Vallsgärde kunde (Duczko, 1998:20), gör i avsaknad av elitin- låsa uppfarten söderifrån mot vad som då var dikationer – Hedlunds (1993:66) stolphål och Sveahavsmaktens tyngdpunkt – Skuttunge Olof Rudbecks silverdenarörhänge (Lind- socken och Norunda härad. qvist, 1936:75) till trots – synen på Gamla Vallsgärdes uppkomst skall alltså ses mot Uppsala som hövdingasäte under 400-talet sydliga hot och kopplas till Gödåker och mycket tveksam. Skuttunge – inte till nordliga hot mot ett som

ledande hövdingasäte ej etablerat Gamla Fullerögraven Uppsala. Förhållandet att Vallsgärde var en ö Vallsgärde är inte den enda lokal i närområ- och en strandzon med en uppseendeväckande det som under slutet av romersk järnålder åsbildning se [MUIC kapitel 10 Bild X:15], framstår som militär stödjepunkt – eller hem- ger den frapperande likartade förutsättningar gård för Sveahavsmaktens militära ledare. med Gamla Uppsala. Det kan inte uteslutas Fullerögraven 2 km nordöst om Vallsgärde, att lokalen också har ett kultiskt förflutet som längs den åarm som norrifrån först passerar ligger längre tillbaka än dess kammargravpe- Gödåker och Lena, dateras av Arwidsson riod. Spår finns av aktiviteter och gravlägg- (1948:42) till 400-talets senare del. Lamm ningar från förromersk järnålder och tidigare (1973b) hänför den till år 400 medan Anders- (Ljungkvist, 2008:37). son (1993:236) ser den som sent romartida. Vallsgärdes läge i vattennätet och senare Arwidsson ville knyta ihop Vallsgärde och i häradsindelningen, där lokalen låg nära Fullerö och spekulerade i att Vallsgärde ut- skärningssystemet för tre härader (Bälinge, nyttjades som begravningsområde för Ful- Norunda och Vaksala) och längs vattenvägar lerö. Kammargraven i Fullerö var liksom de i åtkomlig för ytterligare två (Ulleråker och Vallsgärde plundrad. Rasbo) anknyter till Adolf Schücks tanke-

gångar om kultiska öars läge (Calissendorff, Samgåendet med Fjädrundamak- 1964:123). ten borde påverkat Den långa serie av båtgravar, för vilken Slutet av romartid/början folkvandringstid Vallsgärde är känd, föregicks av fem äldre var en tid då ”Badelunda-/Fjädrundamaktens” kammargravar [MUIC kapitel 10 Bild X:16]. inflytande inom Uppsalaområdet vek tillbaka De fyra äldsta uppfattas härröra från sen och försvann. Det ändrade Uppsalaområdets romartid och folkvandringstid. Romartida maktpolitiska geografi. kammargravar är sällsynta. Av det tiotal vi

176 Därför Uppsala

Tidigare hade Sveahavsväldets tyngd- Vallsgärde och Gamla Uppsala framstår som punkt legat i norr med ledande militär förmå- något av en dubbellokalisering, med Gamla ga i Vallsgärde/Fullerområdet. Nu borde be- Uppsala först så småningom i rollen som hovet av kortare och bättre kommunikationer officiell ritualanläggning. lett till att ledningen sökte sig söderut. Hän- Vallsgärde uppvisar inte tecken på att ha syn måste tas till att förbindelserna behövde härbärgerat den yppersta eliten förrän långt förbättras åt sydväst och samtidigt upprätthål- fram i vendeltid. Arwidsson (1977:131 f.) las och förstärkas när det gällde den alltmer menar att om man jämför fyndmaterialet från växande befolkningen längs Finlandsleden. båtgravarna i Vallsgärde och Vendel så fram- Samtidigt fanns det risker med att ligga för står det som att Vendel ständigt förfogade långt söderut och därmed utsättas för anfall över betydligt bättre hantverkare än de som från Mälaren eller från Attundalandsmakten. stått Vallsgärde till buds. Det är betydelse- Gamla Uppsala var en lokal som bör ha fullt. Vid den här tiden borde Vallsgärde ha mött den här typen av krav. Området var nyttjat Gamla Uppsalas resurser när det gäll- moget för betydligt större utnyttjande efter de de så speciella hantverk – om en traditionell strandförskjutningar som under lång tid ökat kungamiljö verkligen fanns i Gamla Uppsala. dess omland. Men så tycks inte blivit fallet. Inte ens under 600-talets första hälft ser vi Oavsett när den omfattande närvaron vid tecken på detta. Ljungkvist (2006:144) upp- Gamla Uppsala utvecklade en elitmiljö, eller fattar att det endast är Valsgärde 6 från om- kom under inflytande av stormän, fortsatte kring AD 700 som signalerar en högre elit. Vallsgärde att fungera som en rik och status- Uppfattningen om var båtgravarna i fylld bosättning. Vallsgärde tidsmässigt hör hemma varierar Vad som möjliggjorde detta är oklart. påtagligt. I Arrhenius (1983:44) scenario an- Omlandet uppfattas inte ha kunnat utgöra ba- lades Valsgärde 6 omkring AD 640. Hon an- sen för en stormannagård. Namnspår som ser att båtgravarna anlades omkring 580-640, ”Wijiordhen” och ”Wiijords Engen” i Fullerö att jämföra med Nørgård-Jørgensen ca 640- (Larsson, M.G., 2007:41 f.) signalerar visser- 690 (1999b:140) [Valsgärde 5, som tidigare ligen en eventuell äldre och spridd ägobild. uppfattades tidsmässigt kopplad till Valsgär- Mot bakgrund av gravfynden bör dock omfat- de 6 ingår då ej], Arwidssons bedömer an- tande sidofiansiering av Vallsgärde ha existe- läggningarna som tillhörig åren 650-750 rat, troligtvis sammanhängade med någon spe- (1983:72) medan Ljungkvist uppfattning går ciell funktion. från drygt 600 till omkring 700 (2006:151).

Ny regim i Vallsgärde? Gravläggningsseden med kammargravar upp- GAMLA UPPSALA. hörde i slutet av 500-talet för att fortsätta med Åsen i Gamla Uppsala hade sedan slutet av båtgravar. Förhållandet att kammargravarna bronsåldern en framträdande plats i ett vat- plundradea och en ny gravsed infördes är ten- och strandlandskap av slättkaraktär. Det knappast en slump. Troligt är att Vallsgärde ligger nära till hands att anta att den hade ett fick en ny herre av annan släkt. Femhundrata- liknande grepp om den äldre järnålderns lets successivt allt mer omvälvande händelser människor som den fick senare. Broby på gör att den lucka på två á tre generationer andra sidan viken var sedan länge borta. som finns mellan kammargravarna 24 och 29 Gamla Uppsalaområdet hade frilagts och eventuellt kan tyda på att även här fanns stör- strandängarna hade efter århundraden torkat ningar i successionen. Inga båtgravar har ut och gav vid Kristi födelse omfattande be- plundrats (Arwidsson (1983:72) och de där ten. Som framgår av kapitel 4 indikerar pol- gravlagda var inte stridande ledare om man lenanalysen stora förändringar i närområdets skall döma av de för kamp oanvändbara växtlighet under folkvandringstid och tidig praktsvärden (Norr & Sundkvist (1995:410) – vendeltid. Ökade kolmängder tyder på ökad vilket inte är säkert att man skall göra. bebyggelse och svedjebränning. Björk och al Från femhundratalet och framåt kan minskade, men tallen ökade, något som dock knappast Vallsgärde och Gamla Uppsala ses kan vara en felsyn baserat på större spridning fristående från varandra. Däremot är det osä- i ett öppnare landskap. Alm och lind minska- kert vilken plats som höll i styråran. Var hu- de. Gran gräs, halvgräs och ruderatsamhällen vudmannen i Vallsgärde Viets beskyddare framstår som oförändrade. En ökar något. (jfr Sparlösastenens och Rökstenens texter)? Pollen från odlingar ökar markant. Något som

Därför Uppsala 177

tyder på en ökad befolkning i området. Fynd Lindqvists undersökning 1925 Röseexercis som indikerar uppkomsten av en omfattande Sune Lindqvist, som stördes av Stjernas och Närmaste parallell till Öst- högens röse tycks vara högre elit under romartid och äldre folkvand- Nermans uppfattningar, gjorde tillsammans Kungshögen eller Kö(ö)- ringstid saknas dock. med Lennart von Post år 1925 en undersök- högen i Orkestra socken Vi vet alltså inte om och när Gamla Upp- ning av Mellanhögens byggnad baserad på (Stjerna, 1908:62). Arne (1924:136) som sala blev fast kungasäte – om det nu blev det schaktning kring dess bas (1936:155 ff.). också jämför Köhögen under 500- talet eller ens under 600-talet. Förhållandet att den sandkägla som täck- med högarna i Gamla Upp- Platsen kan mycket väl ha fortsatt som den te bålröset visade sig vara den minsta av sala och en genomskuren kungshögarnas sandkäglor talade enligt Lind- hög nära Turebergs station sakrala plats den eventuellt var århundraden ser det som troligt att de tillbaka. Gamla Uppsala som sakralt centrum qvist för att Mellanhögen är äldst. I Lindqvist två tillhör folkvandringstid men inte som kungasäte motiverar en roll för (1945:107) har han en ytterligare motivering. [då 400 -800]. Han pekar Vallsgärde som förvaltningsansvarig i av- Förhållandet att Mellanhögen är minst samti- också på Ramsjöhögarna i Björklinge socken från skilt/skyddat läge. Ett separat Vallsgärde med digt som kärnröset är störst gör då att Mel- tidigt 800-tal som konstru- särskild funktion vid ett utbyggt huvudsäte i lanhögen bör vara den först anlagda. I erade på liknande sätt. Gamla Uppsala för vendeltidens maktpolitis- (1949:37), hävdar han att högen i ursprung- Antagandet att de av von Schanz år 1724 hit- ka ledning i Mälardalen är däremot krystat ligt skick utan tvivel är äldst av de tre. tade ”stora knapparna” är och komplicerat att motivera. Det är dock osäkert om Mitthögens kärn- välvda spelbrickor gjorde röse har den storlek öst-väst på 20 m han för- att han preciserade högens utsätter. Det enda schakt som nått röset är tillkomst till 500- eller Kungshögarna 600-tal. Lindqvist (1936: De omfattande och långvariga diskussionerna Hildebrands. Enligt Lindqvist (1936:150) 22) är mer försiktig och om de tre kungshögarnas ålder i Gamla Upp- gick schaktet genom den västra av högens då- håller Köhögen inom sala har ännu ej utmynnat i någon konsensus. varande två toppar. Först genom 2,7 m hård spannet AD 500-1000. Ottarshögen hade en Bror Emil Hildebrand konstaterade 1876 att packad svartmylla – förmodligen jordtorvor – förhållandevis regelbun- högarna inte uppförts före folkvandringstid därefter genom en sandkägla av grov sand den, men vårdslöst lagd (Lindqvist, 1949:34). Salin (1905:184) såg och grus. På 4,5 m djup nåddes översta delen femhörning till röse, vars höjd var 0,8 m och största Östhögen anlagd under tidig vendeltid och av ett röse bestående av mindre stenar – ej diagonal ca 7 m (Lind- Västhögen som tillhörig åren 600-800. Sedan lika omsorgsfullt byggt som östhögens röse. qvist, 1936: 54). Västhö- dess har bland annat Knut Stjerna (1908), Röset steg brant åt öster. Det visade sig att gens röse var 1,6 m i dia- schaktet träffat rösets västra kant. I väster meter och 1,1 m högt Birger Nerman (1913, 1955), Sune Lindqvist (Lindqvist, 1936: 146). (1926, 1936, 1945, 1949), Nils Åberg (1924, nådde man rösets underlag, eventuellt utan att Stabbyhögens kärnröse 1947, 1949) Birgit Arrhenius (1995, 2004), ens ta bort rösestenar. Lerbottens djup under från AD 700 eller tidigare Wladyslaw Duczko (1996, 1998) och John platån antecknades ej, men Lindqvist menar med 3,5 m diameter och 1,5 m höjd var däremot Ljungkvist (2005) behandlat högarnas ålder. att den inte kan ha legat mycket mer än 5 m omsorgsfullt lagd av me- Utgångspunkt har vanligtvis varit de be- ned. Det uppfattas innebära att rösets höjd i delstora stenar (Ekholm, gränsade fynden från 1840-talets undersök- schaktets östra del uppgick till en halv meter. 1931 och Lindqvist, 1936: 32). ning av den östra respektive 1870-talets av Vid Lindqvists och Posts fyra dagars Av de fem-sex vendeltiden västra högen. Stjerna, Nerman och Lind- provgrävning år 1925 konstaterades rösets da storhögarna vid Börje – qvist tog intryck av sagornas kungalängder höjd genom att man efter genomträngande av en utgrävd av Verelius på ett sandlager med borr stötte på en sten. 1660-talet, och två på och försökt koppla sina tolkningar till dessa. 1930-talet av Hjalmar Lar- Mitthögen är ej utgrävd men en schakt- Kärnrösets utsträckning åt öster som bedöm- sen – hade de sistnämnda ning gjordes ned mot röset. Högen uppfattas des genom förekomsten av sten har – även gravrösen på drygt 3 och 5 på osäkra grunder som äldst. Stjärna (1908) om det ej anges – förmodligen också den m i diameter med 1,3 respektive 1 m i höjd (Lind- och Nerman (1913, 1955) har en annan åsikt. fastställts genom borrning (1936:157). qvist, 1936:33 ff.). De uppfattar Östhögen som äldst och Väst- Ingjaldshögen hade ett högen som yngst. Stjärna (o.a.a.: 62) menar Lösa stenar en osäkerhetsfaktor 21 à 22 m långt tunt röse. (Lindqvist, 1936:26). att det inte fanns någon murad bålplats i Mel- Problemet är att stensamlingar kan förekom- lanhögen. Röset var ej så betydande och dess ma irrationellt i sandkärnor – se Lindqvist stenar var mindre än Östhögens. I Västhögen egen beskrivning av Ottarshögsutgrävningen fanns inte heller någon murad bålplats. Enligt (1936:49). Vi kan alltså inte vara säkra på Stjerna visar den inre byggnaden i högarna en varken mellanhögrösets form eller storlek. fortgående degenerering. Nerman (1913:6) Bara att det är ett röse bestående av mindre ej menar att Mitthögen till sin konstruktion vi- omsorgsfullt lagda stenar som i Östhögen. I sar mycket nära överensstämmelse med Öst- meningsutbytet mellan Lindqvist och Åberg högen och att tidsskillnaden inte kan vara spelade Mitthögen ingen roll. Den tycks inte många årtionden. Frånvaron av stenmur kring finnas med i Åbergs analyser och scenarier. röset visar på en förenkling. Däremot anger han Östhögen och Ottarshö-

178 Därför Uppsala

gen som de äldsta vendeltida högarna (Åberg, 2. Ytterhögarna anlades i syfte att få legitimitet/ 1949:201). prestige från den som gravlagts i mitthögen.

Rösekonstruktionernas kronologi för stor- 3. Trots att de tre kungshögarna framstår som en högar – om det finns en sådan – är ännu svår- enhet kan regimbrott och/eller förändringar i åtkomlig, se rutan ”Röseexercis”. Lindqvists bakgrundsmotivet väl ha ägt rum mellan övning vid Mellanhögen fick heller inte Ner- anläggandet av högarna. man (1955:54) att ändra uppfattning om ord- ningsföljden mellan högarna. Uppfattade tidsglapp mellan högarna har Rösekonstruktionernas eventuella krono- krävt förklaringar. Från sagobaserade ut- logi blir inte lättare av att där också ingår gångspunkter, saknar Nerman (1913) en hög problematiken med gravgömmors och urnors och ser den i Vendel (Ottarshögen). varierande utformning och placering. Att utgå från rösekonstruktionerna i storhögar för när- Tabell X:9 Bedömningar av kungshögarnas ålder i Gamla Uppsala samt Ottarshögens i Vendel. ”Början ” och ”slutet ” i källtexter tolkas som 20 år mare tidsbestämning framstår än så länge Hög Väst- Mitt- Öst- Ottars- som tveksamt. Högen Högen Högen högen Påbyggnaden på Gamla Uppsalas mitt- Bedömare (Tors) (Freys) (Odens) hög (den andra toppen) bedöms yngst av kon- struktionerna – yngre än Västhögen. Av be- K. Stjerna 480-500, ca 500 1) tydelse för åldersbilden i Gamla Uppsala är 2) 2) 3) 2) 3) 4) B. Nerman 600 500-520) 480-500 500-talet vidare att den av Hildebrand grävda, men nu 575 3) ej lokaliserade Gullhögen, vilken tidigare be- T.J. Arne 550-599 5) dömts anlagd under 400-talet, nu uppfattas S. Lindqvist Knappast före 400-tal. Topp Ca 500 eller. Ca 500 eller vendeltida (Duczko, 1998:20 och Ljungkvist, mitten av 500- två tidigast ca ganska tidig del ganska tidig del talet 6) 7) 8) 600 6) av 500-tal 9) av 500-tal 9) 2005:256). 10) 10b) 10) N. Åberg 600-talets mitt 600-650 600-650 Åsikterna om högarnas ålder återges över 10) åren på lite olika sätt och med viss tidsmässig 500-talets 400 12) 13) 525-550 14) Senast 500 14) B.Arrhenius 11) reservation. Spännvidden är därför kanske inte mitt 500-talets förra hälft 11) fullt så stor som den framstår av [Tabell X:9]. 15) 15 15 W. Duczko 580 520 ) 550 ) Skillnaderna är dock påtagliga. I princip rör 580-600 16) det sig om hundra år – oavsett om högen är 575-625 17) 550-600 19) 550-600 20) J.Ljungkvist 18) utgrävd eller inte. ca 625 1) Stjerna (1908:60) Astronomisk inriktning (?) av betydelse 2) Nerman (1913:14) 3) Nerman (1955:54) för det maktpolitiska läget Ytterligare en komponent kring tidsättningen 4). Nerman (1913:15). Han anser att den gravlagde är son respektive far till de som gravlagts i Mitthögen av kungshögarna i Gamla Uppsala är Hen- och Västhögen i Uppsala. rikssons (1996:109) syn på anläggningssam- 5) Arne (1932:5) banden. Först skulle en mindre hög ha anlagts 6 ) Lindqvist (1936: 234) 7) Lindqvist ( 1949:37) på den nuvarande Mellanhögens plats. När sedan den stora Östhögen byggdes fastlades 8) Lindqvist lämnar dock en brasklapp.”Intet av de i det föregående för datering nyttjade föremålen påkallar högarnas storlek och inriktning, ”…det vill en nämnvärt senare datering, som dock naturligtvis säga även platsen för Västhögen.” Högarna ej är utesluten i beaktande av dateringsmaterialets sprödhet.” skulle alltså byggts symmetriskt längs en förutbestämd rak linje. Mellanhögen byggdes 9) Lindqvist (1949:36) senare på med ytterligare material så att den 10) Åberg (1949:201) 10b) Åberg (1947:286) blev stor som Öst- och Västhögen. Enligt 11) Arrhenius (2004:220) 12) Arrhenius (1995:317) Lindqvist mening (1936:160) indikerar konstruktionen att den senare tillagda toppen på 13) Hon hänvisar i sin bedömning dels till Lindqvist Mitthögen – och en tredje topp som aldrig an- (1936), dels till den då rådande uppfattningen om Gullhögens ålder och ser det som naturligt att lades – redan planerades när Västhögen Mitthögen bör vara ännu äldre. byggdes. Innebörden om allt detta skulle 14) Arrhenius & Sjøvold (1995:36) stämma (?) är att: 15) Duczko (1997:78) 16) Duczko (1996:91) 1. Högarnas anläggning inte ger någon indikation 17) Ljungkvist (2005:256.) 18) Ljungqvist (2006:144) ”typologisk” ålder på, men inte heller motsäger, ett dynastisam- 19) Ljungkvist (2005:255.) band eller ett inordnande i en federativ sym- 20) Muntligt vid ENES-seminarium i Uppsala 071121 bolgruppering.

Därför Uppsala 179

VENDEL Men när ägde en bredare etablering rum? Gravmaterialet från Vendel är ett av de bäst Baserat på det skissade allmänpolitiska ske- sammanställda från Mellansverige (Ljung- endet bör det ha skett omkring mitten av 500- kvist, 2006:67). Trots detta och många årti- talet. Men dateringarna från Vendel då? Som onden av analyser och spekulationer finns tagits upp är de trots alla dessa undersökning- liknande osäkerhet som gäller Vallsgärde och ar fortfarande osäkra. Ottarshögen är dock Gamla Uppsala ifråga om gravarnas ålder och något av en grundbult i flera avseenden. Till- platsens roll och utveckling under järnålder. hör den en relativt sen del av 500-talet är Som behandlas i MUIC kapitel 7 har saken ganska klar. Då återstår bara frågan Vendelområdet utnyttjats och bebotts långt varför båtgravarna anlades på annan plats i tillbaka i tiden. Indikationer finns på omfat- stället för att ett lokalt ”Gamla Uppsala” byg- tande svedjebränning. Inte förrän under folk- gdes upp. Det kan ha funnits goda skäl, men vandringstid/vendeltid tycks åkerbruk ha in- förflyttningen från Ottarshögsområdet till letts i påtaglig omfattning. Spåren av mänsk- kyrkoområdet bör inom ramen för dåtidens lig aktivitet från romartid är få. Troligast lev- förfädersanknutna ideologi antingen varit en de här en begränsad relativt rörlig svedjeod- maktpolitisk (nya herrar) och/eller religiös lande befolkning med jakt, fiske och bo- markering. skapsskötsel som främsta försörjning. Idag finns inte indikationer på att de utgjorde ett Ottarshögen – en sen 500-talsgrav? uppland med ”normala” förbindelser till det Uppfattngen om Ottarshögens ålder varierar ledande Gödåker-/Skuttungeområdet. starkt. Dateringsproblematiken sätts på sin spets. Fynd som utan det synnerligen nötta Tiden för den stora förändringen Basiliscusmyntet från 476-77 och två rembe- Under folkvandringstid/vendeltid utvecklades slag klart hänfört graven till folkvandringstid bosättningar på Vendelåsen. Gravar och grav- tar troligtvis in högen och den gravlagde i en fält vittnar om en stratifierad och delvis upp- senare politisk horisont. seendeväckande välmående miljö. Fynd som gjordes av Stolpe och hans efterföljare var av Myntet ett sådant slag att den yngre delen av tidsepo- Lindqvist och senare Arrhenius såg myntsli- ken folkvandringstid (dvs. 600-800) i Sverige taget som snabbt och bedömde att gravlägg- kom att benämnas ”vendeltid”. Uttrycket an- ningen ägt rum omkring år 500. I en tidig av- vändes första gången år 1922 i en artikel av rapportering av utgrävningen (Lindqvist, 1917: Nils Åberg (Lundström, 1980:11). Begreppet 141) är slutsatsen mer modest – att Ottars- ”vendelstil” var då redan använt av Hakon högen anlades under 400- eller 500-talet, och Shetlig i en publikation om Osebergsskeppet. då sannolikt under dess förra hälft. I det här sammanhanget är speciellt Ot- Det hålade Basiluscusmyntet ger bara en tarshögens och de tidiga båtgravarnas anlägg- äldsta tid. För en datering av graven till om- ningstid av betydelse. Kopplingen mellan kring år 500 skulle myntet ha slitits på ett ex- Gamla Uppsala högar, gravserien i Vallsgär- ceptionellt sätt för att bara vara 20-25 år de och gravarna i Vendel är sådan att till- gammalt. Om inte annat framgår detta av en komstiden inte bara ger kronologisk kun- jämförelse mellan Ottarsmyntet (Lindqvist, skap. De ger, som jag tolkar de spretande da- 1936:162) och hans beskrivning av de öglade teringarna, ytterligare information om en stor Elsehovedmynten (1936:223), vilka Lind- politisk omställning kring år 600. qvist också menar kan varit nedlagda om- Etableringsutvecklingen i Vendel fram- kring 500 eller kort därefter. [Birgitta Arrhe- står som maktpolitiskt motiverad. Lokalise- nius menar att Ottarsmyntet är av ovanligt ringen uppvisar paralleller till Hede, Möklin- mjukt guld (muntligt), en uppfattning som ej ta socken i Västmanland. Vendel kunde utgö- delas av Ola Kyhlberg (muntligt)]. Funna ra stödjepunkt för kontroll över infarten från gravsolidi på kontinenten uppvisar inte sällan Dalälven via Uppsalaåsen. Platsen hade dess- åldrar som är vida högre än vad som diskute- utom fördelen att vara betydligt säkrare än rats i det här fallet. Gamla Uppsalaområdet och andra strandanknutna redan etablerade och upptagna lokaler Rembeslagen kring den norra delen av det krympande Enligt Åberg (1924:66) finns i Ottarshögen Sveahavet. Samtidigt hade den via Uppsala- ett rembeslag som i sin grundform överens- åsen och Dalälven en bakväg ut på Östersjön. stämmer med samtida vendeltidskulturer (här

180 Därför Uppsala

600-) vid Rhen och Italien. Beslaget skulle Tabell X:10 De äldsta båtgravarna i Vendel – bedömd anläggningstid emellertid också direkt överensstämma med GRAV Grav X Grav XIV Grav XI Grav XII (plundrad) (plundrad) (förstörd och med ett fynd från Aker som säkert tillhör vendeltid sekundärbegrav- (här 600-). Lindqvist (1936:220) menar dock FORSKARE ning) att Akerfyndet ej försetts med betryggande S. Lindqvist 600-tal 1) <600 2) 600-tal 1) 600-tal 1) 4 uppgifter. Han ser inget hinder för att föremå- N. Åberg 600-talets 600-talets 600-talets 650 ) len nedlagts redan under 500-talet. Tjugo si- mitt 3) mitt 3) mitt 3) 5) 5) 5) 5) dor därefter tillhör de snarare 400-talets svens- H. Arbman 575-600 600 600-650 650 ka offerfynd. B. Arrhenius 560/70-6006) 560/70-6006) 560/70-6006) 560/70-6006) Ett kvadratiskt rembeslag med halvsfä- A.Nørgård- 560/70-6007) Ca 6008) 610/20 9) riska nithuvuden och kantad med en tvärstrie- Jørgensen rad (refflad) silvertråd uppfattas i Lindqvist A. Seiler 520-570 10) 520-570 10) 560-600 10) 560-600 10) (1917:139 not) som ett tydligt stil I-arbete. Å- J. Ljungkvist 550-600 11) 550-600 11) 550-600 11) 625 12) berg (1924:66) däremot menar att sådana be- 1) Indirekt slutsats av texten å (1926:197) och framlyftande av grav XIV som avvikande slag förekom under vendeltid (här 600-) och var mycket vanliga i Italien, Sydtyskland och 2) Lindqvist (1926:197) 3) Åberg (1949:201). vid Rhen. I Åberg (1947:277) vidhåller han 4) Åberg (1947:258) 5) Arbman (1980: 30) synen på fyndet som vendeltida. Ljungkvist 6) Arrhenius (1983: 44 och 64) framförde en liknande åsikt vid ett föredrag i 7) Nørgård-Jørgensen (1999b:140) november 2007. 8) Nørgård-Jørgensen (1999b:143) Redan vid Lindqvists inledande datering 9) Nørgård-Jørgensen (1999b:148) 10) Seiler (2001, del 2:75) (1917:141) var han klart påverkad av att Öst- högen i Gamla Uppsala uppfattades som an- 11) Ljungkvist (2006:144) indirekt efter angivande av samtidighet med Gamla Uppsala östhög lagd senast omkring år 500. Vidare såg han 12) Ljungkvist (2006:144) indirekt efter angivande av västhögens Ottarshögen som lagd över den vars farfar, i Gamla Uppsala ålder och ”typologiska” samtidighet far och son enligt Snorre Sturlasson gravlagts i Gamla Uppsala. Här fanns ramar som även i grav XII.” (1949:202) ser Arbman, Arrheni- fortsättningen skulle påverka hans dateringar. us, Nørgård-Jørgensen, Seiler och Ljungkvist I Lindgvist (1936:234) deklarerar han att Öst- grav XII som yngst av de äldre båtgravarna. högen arkeologiskt sett tillhör ungefär samma Åbergs syn att Stil II tillhörde 600-talet tid som Ottarshögen. kronologiskt avskild från Stil I försköt hans Andra hälften, t.o.m. sent 500-tal trolig perspektiv. Samtidigt innebär det att gapet i Mot den här bakgrunden känns det inte klar- åldersbestämningen i just det här fallet blir lagt var under 500-talet Ottarshögen hör hem- begränsad. En anläggningstid kring AD 600 ma. Det syns dock betydligt troligare att gra- eller något senare framstår som något av en ven tillhör århundradets andra hälft snarare gemensam nämnare. Anne Nørgård-Jørgen- än den första. Den kan tillhöra de sista årtion- sen hänför graven till 610/20 i sin studie över dena och därmed i princip samma horisont skandinaviska vapengravar (1999b:148). Gra- som de äldsta undersökta elitgravarna inom ven tycks inte plundrad. Uppsalaområdet. Ett träspann liknande den i Medan Åberg alltså såg grav XII som Ottarshögen redovisas från en furstegrav i äldst lyfter Lindqvist (1926:197) i stället fram Beckum, som Menghin (1983:252) daterar Vendel XIV och placerar den ”någon tid före till sin period D (580-620). Efter en detalje- 500-talets slut”. Arbman (1980:30) avviker rad genomgång av fynden i Ottarshögen hän- inte tidsmässigt, men ser grav X som eventu- för Straume (1987:113) den till sent 500-tal. ellt äldre. Arrhenius (1983:64) har grav XIV inom tidsintervallet 560/70-600, men uppfat- Båtgravarna tar den ändå som en av de tidigare gravarna. Liknande avvikelser i åldersuppfattningen finns Så gör också Nørgård-Jørgensen (1999b:140, i stort sett för varje båtgrav. 142). Vapenkombinationen gör att hon tror I ”den säkert daterade” Vendel XII såg mer på Arrhenius datering än på Menghins Åberg den fasta punkt kring vilken han kunde (1983:59 f., 268). Denne hänför graven till bestämma Uppsalahögarnas ålder (1947:258). omkring AD 620/30 (o.a.a.: 143) – tiden strax Medan han närmast triumferande ansåg att före Sutton Hoo, vilken inleder hans grupp E. ”Ingen kungshög äldre än Odenshögen är Seiler som också hänvisar till Arrhenius, hittills känd, ingen båtgrav äldre än Vendel drar anläggningstiden tillbaka till övergången

Därför Uppsala 181

folkvandringstid/vendeltid och avviker där- land. Guldkorset med mynt och Cloisonné i med från de övriga. svampformade celler återfinns på guldsmeds- Ljungkvist ser graven som äldre än Väst- arbeten från Sutton Hoo, men också i många högen i Uppsala, men samtida med Östhögen. andra former på arbeten från gravar tillhörig Därmed har han i princip en liknande syn som grupp D och de tidiga i hans grupp E. Under Nørgård-Jørgensen och Arrhenius trots avvi- en begränsad tidsrymd kopplad till en mellan kelserna från den senare när det gäller tids- 615 och 632 präglad solidus. Arrhenius (1983: sättningen av Uppsala högar. Vendel XIV är 45 f.) lägger i princip gravar med dessa inte plundrad. svampformiga celler före AD 600. Vendel X framstår som enkel i det här sammanhanget. Arbman såg graven som den Plundringarna kan betyda regimskifte förmodligen äldsta. Såväl Arrhenius som Sei- Orsaken till att ordningsföljden för de äldre ler uppfattar den som en av de inledande båt- vendelbåtgravarna i det här sammanhanget är begravningarna. Ljungkvist menar att den betydelsefull, är de implikationer följden X, tillhör Östhögens tidshorisont. På grund av att XI, XIV, XII kan ha för det politiska skeendet graven var så förstörd genom plundring – årtiondena omkring och efter AD 600. speciellt i mittpartiet – återstår bara fragment Gravar har plundrats i alla tider. Värde- av en troligen rik vapenutrustning. fulla gravgåvor i form av smycken och vapen Vendel XI och dess anläggningskronolo- har varit åtråvärda. Samtidigt vet vi att poli- giska inplacering visavi grav XIV utgör pro- tiskt motiverad plundring och förstörelse fö- blemet. Arbman såg grav XI som yngre – om rekommit gång på gång åtminstone från än inte nödvändigtvis. Nørgård-Jørgensen bronsåldern. (1999b:140) och Arrhenius lägger gravarna i I Uppsalaområdet har gravfältet vid Dan- samma fack – sent 500-tal, men ser den som marksby som slutade användas omkring AD yngre än grav XIV. Nørgård-Jørgensen är am- 600 plundrats, de fem kammargravarna vid bivalent. Å (o.a.a.:142) menar hon att graven Vallsgärde som tillhör tiden före 600 är bör ha anlagts strax efter 560/70. Sidan därpå plundrade. Båtgravarna där, vars anläggande anser hon att graven väl faller in inom hennes förmodligen inleds i början av 600-talet är Nordiska fas II (560/70 – 610/20), men att inte plundrade. Om det också i Vendel finns den kan vara både äldre och yngre. Efter en tidsmässig gräns bland de äldre båtgravar- resonemang konkluderar hon att en närmare na mellan plundrade och icke plundrade gra- datering än till omkring 600 ej kan ges. var, kan den naturligtvis vara slumpmässig Seiler likställer graven tidsmässig mer med (exempelvis en följd av upptäckter vid kyr- grav XII. Ljungkvist byter åsikt från (2005: kans byggande), men den kan också vara in- 256), där graven angavs ungefär samtida med dikation på att kring år 600 tillträdde en poli- Västhögen, till att i (2006:144) uppfatta den tisk regim i Uppsalaområdet, som förmodli- att i likhet med Vendel XIV, och X troligen gen inte bara krossade/avlöste den föregående vara samtida med Östhögen – det vill säga ett ledningen och dess män utan även ville rade- kvarts eller halvt århundrade äldre. Graven ra ut/förnedra de tidigare ledande släktena var plundrad i mittpartiet. och deras ätteminnen och gravar. Ordningsföljden för de äldsta båtgravarna Plundringen av kammargraven i Fullerö - i Vendel framstår alltså som att X (plundrad) från tiden strax före eller omkring 400 och är äldst och XII (icke plundrad) yngst. Där- kammargravarna 1 och 3 på Lovön (Arwids- emellan kommer XI (plundrad) och XIV son, 1962) från omkring AD 500 (Lamm, (icke plundrad) där anläggningstiden i princip 1973:86) faller liksom de fyra kammargra- ligger inom samma kronologiska fas och där varna i Sylta och Lilla Karby (Grönwall, ordningsföljden är osäker. Stora skillnader i 2008:116) möjligtvis (men tveksamt) också dateringsuppfattningen förekommer alltså fort- inom denna händelseram. farande i modern tid. Extremvärdena för Ven- Förstörelsen när det gäller Uppsalaområ- del XIV utgörs av 520 (Seiler) och 620/ 630 dets anläggningar leder också tankarna mot (Menghin). att det kan ha varit frågan om ett eventuellt Menghin (1983:60) kopplar samman de övertagande från Attundalandsmaktens sida. äldre båtgravarna i Vendel och Vallsgärde Alternativet faller dock på lokaliseringen av med slutet av sin D-grupp. En sen datering av Mora och att i så fall det slutliga enandet av de yngre i den gruppen kommer indirekt av Mälardalen då knappast dröjt så länge som ett korsformigt guldhänge från Wilton i Eng- kanske fram mot vikingatid.

182 Därför Uppsala

Arwidsson som behandlat plundringarna Gamla Uppsala tidvis trolig bas i olika omgångar (åtminstone 1962 och 1983) Gamla Uppsala var knappast någon traditio- och förlägger de äldsta båtgravarna i Valls- nell huvudgård (Ljungkvist, 2006:124 har gärde till tiden AD 650-750 (1983:72), ser eventuellt en annan åsikt). Som trolig kultlo- plundringarna som tecken på ett okontrollerat kal och betesmark för angränsande bosätt- samhälle. I hennes scenario försvann plund- ningar som utvecklades i anslutning till ringarna från mitten av sexhundratalet – ett strandförskjutningen formades platsen knap- tecken på att samhället då hade organiserats past utifrån någon ätts privata egendom. För- och att lag och ordning kunde upprätthållas. modligen gällde att en eventuell ”kung” pre- De stora gravanläggningar det är frågan cis som under vikingatid hade ättförankring, om bör ha varit klart iakttagbara och kända gårdar och marker på annat håll. För vad det omkring år 600. Så småningom blev gravarna nu kan vara värt anges i sagolitteraturen att svåråtkomliga genom att spåren försvann el- Skilfingarna/Ynglingarna hade egen gård. ler att gravkonstruktionerna störtade samman. Markerna runt Gamla Uppsala behövdes Den plundringsverksamhet som drabbade i stor utsträckning dels för försörjning av hus- båtgravarna från vikingatid i både Gamla folk och hantverkare samt för kung, följe och Uppsala och Vendel (Nordahl, 2001 och besökare som tidvis befann sig där. Lika lite Lundström, 1980) har när det gäller Vendel som århundraden senare kunde Gamla Upp- inte fångat upp alla äldre båtgravar. Det visar sala och dess omgivning försörja en kunglig att det fanns en tidsfaktor inblandad även när administration året runt. Hade en reell kun- det gäller stora gravar. gamakt med de stödfunktioner en sådan krä- ver utvecklats, kunde administrationen knappast längre fungera på en traditionell huvud- gård. Lokalt behövdes en större underhålls- VAR FANNS VÄLDETS kapacitet och säsongsmässigt blev förflytt- ningar till andra gårdar/försörjningsmiljöer LEDARE OCH VAD SÄ- nödvändiga. Det innebär att även om Gamla GER BÅTGRAVARNA? Uppsala mot förmodan blev ett kungasäte un- Vi har inte identifierat någon lokal från sen der slutet av 500-talet/början av 600-talet, bör romartid eller 400-talet med serier av högsta- det inte ha varit den enda lokal som kunga- tusgravar och/eller spår av omfattande lång- makten utnyttjade. varig högstatusbebyggelse inom Uppsalaväl- Hade det funnits ett antal båtgravfält i det. Det indikerar att någon oberoende ut- Attundaland, hade det legat nära till hands att vecklad fast plats för samordning och ledning undersöka om båtgravfältens huvudgårdar ut- av stora delar av Mälardalen inte fanns. Släk- nyttjades. Det skulle då varit i linje med att tenas huvudplatser fyllde förmodligen funk- Vallsgärdes huvudman vid den här tiden tro- tionen för de välden och styrformer som exi- ligen var förvaltningsansvarig för Gamla sterade. Uppsala. Nu saknas emellertid indicier för ett Den gamla jakten på den felande länken sådant antagande, och vilka alternativa uppe- mellan Gödåker och ett 400-talskungasäte i hållsplatser som utnyttjades under vendeltid Gamla Uppsala baserades på en felsyn om lo- är en öppen fråga. Signhildsberg kan vara ett kalens roll. Tidigast under 600-talet övergår alternativ. Om vi med knapp nöd hade nått kultplatsen till att också fungera som fast re- fram till en accepterad ärftlig kungavärdighet sidensort – och knappast ens då. Troligare är skulle det dröja innan vi också fick kontinuer- att det snarare handlar om någon form av ligt använda kungasäten. rituellt kungavärdighetscentrum När under de kommande århundradena Gamla Uppsala Klimatkrisen hade betydelse nyttjades är fortfarande oklart. Indikationer Här får vi inte glömma att det handlar om på ett stadigvarande kungasäte är tunna. Vi klimatkrisens tid och den tid som präglades kan inte bygga på kungshögarnas tillkomst. av flytten från lermarkerna. De svåra tiderna Det är i stället hallfynden och information om som alltså också omfattade 600-talet kan i platsens funktion århundraden senare som ut- stor utsträckning också ha påverkat upporga- gör grunden för scenariot. niserandet av ledningsmakten, dess lokalisering och försörjning.

Därför Uppsala 183

BÅTGRAVARNA kända/sannolika) hittar vi i Skandinavien och Inom den germanska världen hade släktskap i Finland, på Island och i Storbritannien. Det betydelse. Inte bara blodsband utan också finns därtill gravläggningar på kontinenten fosterskapsband formade en värld av kontak- som är associerade med Norden. Flest båt- ter, rättigheter och skyldigheter. Månggifte gravar finns i Norge. Gravarna är i stor ut- (?), tidiga dödsfall med omgifte som följd sträckning vikingatida (Carver, 1995:111). och frillor – fria eller ofria – medförde barn För en tredje form, som sagan informe- och släktskap av olika värde. Det innebar att rar om – där en båt, ibland brinnande, styrdes det hade fördelar att vara född av rätt föräld- ut på havet – saknar vi både fynd och fre- rar. Kanske med undantag för om släkten kvensuppfattning (Schönbäck, 1980 och 1983). levde i fejd. Då som senare kunde blodsband Förutsättningarna för denna typ av begrav- innebära döden oavsett ålder. ning på Bornholm och Gotland kan vara Givetvis hade alla de stöttande förutsätt- orsak till att där saknas jordlagd båtgravlägg- ningar som rätt släktskap innebar, fällt utslag ning. Jämför Schönbäck (1983:130 f.). i otaliga sammanhang långt tidigare. Det rör- Båtgravarna i Fyrisåns vattenföringssy- de sig då i princip om förhållanden inom den stem har behandlats ett otal gånger. Som privaträttsliga sfären – rangen baserades på bland andra Ljunqvist (2006:145) påpekar individens ställning inom släkten och på framstår båtgravarna inte som en homogen släktens ställning, som i sin tur baserades på grupp. De skiljer sig i en mängd avseenden – resurser och kontakter. Det är först nu vi inbland annat ifråga om kontinuitet, könstillhö- om Uppsalaområdet på ett antal platser kan se righet, utrustning och kvalitetsnivå. Lidén et yttringar som indikerar att rangen och släk- al. (2001) avslutar sina jämförelser och statens ställning inte är knuten till resurser utan tistiska översikter av båtgravar i norra Mälar- snarare till ett ämbete/en funktion över lång dalen med orden ”The overall impression is tid och accepteras som en del av samhällets that the major common, and maybe the only historia och organisation – någon form av common, denominator is the boat” . adlig ställning. Nu överförs i likhet med inom Franker- En företeelse från yngre järnålder riket, familjekulturens rangtraditioner till det Båtgravsepoken inom Uppsalaområdet inled- framväxande territoriella riket. Om det före- des i slutet på 500-talet eller i början av 600- kommit tidigare inom området finns i varje talet. Går vi på belagda fynd hittar vi gravse- fall ännu ingen vittnesbörd. Bilden är som i den först i Vendel, sedan i Vallsgärde och de flesta arkeologiska sammanhang fläckvis Ultuna under vendeltid och sedan i Tuna i dimmig och inkonsistent. Det handlar delvis Alsike och Gamla Uppsala under vikingatid. om kungshögarna i Gamla Uppsala, men En båtgrav i Ultuna bedöms av Nørgård Jør- framför allt om båtgravarna i anslutning till gensen (1999:148) tillhöra perioden 610/20 – Fyris vattensystem – vars bakgrundsmotiv 680. Skadorna på gravfälten i Ultuna och många sökt förstå. För en bakgrund till debat- Tuna i Alsike är så omfattande att det inte går ten, se Norr (2001). att utesluta att vi där hade en samtida inledning med Vendel och Vallsgärde. I Tuna i Träbåtgravarna en ny gravform Alsike har de äldsta båtgravarna med stor Båtformade stensättningar – skeppssättningar sannolikhet försvunnit på grund av markarbe- – från brons- och järnåldern har som tidigare ten i sen tid (Schönbäck (1980:115). behandlats (kapitel 7) en ojämn spridnings- I Ultuna gjorde redan Rudbäck på 1600- bild, som inom Uppsalaområdet delvis sam- talet stora fynd av nitar på det gravfält som manfaller med träbåtgravarnas. Märkligt nog fortfarande von Post (1875:XIII) tvåhundra år saknar Gotland med alla sina skeppssättning- senare uppskattade vara på 8-10 tunnland. ar och båtberoende kända träbåtsgravlägg- Båtarna i Ultuna var många. Lokalen figure- ningar. Likaså Bornholm under folkvand- rar i Almgren (1904) där han tar upp en båt- ringstid och yngre svensk järnålder. Sluse- grav till behandling med en stor uppsättning gårds båtgravar tillhör romersk järnålder. nitar (925 st.). Lindqvist (1958) menar att den Kända/sannolika båtgravar där en gång av Almgren undersökta graven dock knappast träbåtar utnyttjats vid gravläggningen uppgår var en båtgrav. Virke från större båtar för förmodligen idag till ett halvt tusental. Gravar öppen sjö skulle ha använts. där den döde gravlagts i jordad båt (1970 ca Diskussion har förts om båtar bränts på 190 kända) eller båtbrandgravar (1970 ca 230 bålen till de två utgrävda kungshögarna i

184 Därför Uppsala

Gamla Uppsala. Baserat på nitförekomst och spred sig inte sedvänjan inom området förrän bedömd bålkonstruktion avfärdas emellertid under vikingatid – och då i begränsad ut- detta av Lindqvist (1936:203 f.), något som sträckning (Gamla Uppsala och Årby). Inte knappast ifrågasatts. Schönbäck (1994b:126) heller gick det inflation i gravläggningen på som är av samma åsikt vill ändå ge en viss de enskilda lokalerna – i princip endast en per öppning för att tappade, surrade och sömnade generation. Uppenbart följdes regler som var båtar kan ha utnyttjats. starkt normativa. Det tyder på förekomsten av en enhetlig maktbaserad social kultur/ide- Båtgravar förekommer på lokaler ologi under stora delar av vendeltid. med speciell förhistoria Flera – eventuellt alla – båtgravslokaler i Fy- Kvinnor i båtar en sen företeelse risåns vattensystem, hade en eller flera äldre Även om kvinnor gravlagts i båtar inom Upp- elitgravar/vapengravar som föregick båtgra- salaområdet, är detta en sen företeelse. Före varna. I vissa sammanhang dras paralleller mitten av 700-talet är alla båtgravar med be- mellan kammargraven och båtgraven i så lagd könstillhörighet mansgravar (Ljungkvist, måtto att de båda återspeglar den betydligt 2006:149). Så småningom försvagades kopp- äldre gravtanken om huset/hemmet som vilo- lingen från 500-talets strider och ställningen rum. Likheterna är många, men medan kam- inom släktlinjen oavsett kön blev utslagsgi- mar-/kistgravarna, med undantag för Dan- vande. På liknande sätt som den tidiga ven- marksby och Vallsgärde, uppträder i en eller deltidens storhögar kom tillbaka under vi- annan generation, där ett element förmodli- kingatid fick också båtgravarna en renässans. gen är att säkra området, gäller för de äldsta Båtgravarna i Badelunda följer samma båtgravarna i Mälardalen ett tillägg som gör mönster. Efter kammargrav X saknas för- båtgravarnas bakgrund mer komplicerad: modligen även här på grund av skador en a) båten tycks bara vara vilorum för huvudmannen serie gravar (Schönbäck, 1980:116). Kvin- – som så småningom kan vara en kvinna – till norna i båtgravarna tillhör tiden efter 800 mycket speciella bosättningar, eventuellt med undantag för grav 46 B, daterad 600-800, könsbestämd på förekomst av b) dessa bosättningars status/funktion kvarstår pärlor och i analogi med övriga båtgravar. En mycket länge och det gör också den gravsed som är kopplad till huvudmannaskapet. Säk- kniv fanns dock i graven (Schönbäck, 1994: ringen av området har inget med seden att göra. 21, och 1994b:107).

Inte en speciell gravform för de allra Båtgravarna ärftliga befattningar rikaste och mäktigaste kopplade till ”segern”? Alla båtgravar finns vid lokaler som var av Båtgravarna – inom Uppsalaområdet tycks: militärstrategisk betydelse för Uppsalaväldet a) ha anlagts på platser med en martialisk vid konflikter med Attundaväldet se [MUIC /välbeställd förhistoria, kapitel 10 Bild X:13.]. Vi kan däremot inte b) ligga på lokaler av strategiskt värde för Upp- hävda att här fanns i generationer de rikaste salamakten, och mäktigaste i Mälardalen. Baserat på grav- c) följa normer som gjorde att gravläggningsty- fynd finns på andra håll och inom ramen för pen varken ökade i frekvens på lokalen eller andra gravformer gravar som uppvisar lik- spred sig, nande fyndbilder [t.ex.vid Rickeby i Vallen- d) först i princip avsetts för män men åtminsto- tuna. Sjösvärd et al. (1983)]. Jämför Ljung- ne från andra hälften av 700-talet också an- kvist (2006:155). vänts för kvinnor.

Ambrosiani (1980:132) ser båtgravarna Hade det varit frågan om någon form av som utkantsföreteelser och de båtgravlagda generalstabskår, borde vi hitta fler båtgravar snarare som sin tids brukspatroner än som på olika platser under vendeltidens fortsätt- militära och politiska ledare. En liknande syn ning. Var gravarna strikt knutna till lokalerna framkommer på sätt och vis också i Hjärth- – de gravlagda skulle ha varit kommendanter ner-Holdar et al. (2007:739 f.). /landshövdingar borde serierna ha sett annor- Båtgravskulturen har sina rötter i strate- lunda ut och gravseden expanderat över Mel- giska lägen, de lokala ledarnas ställning och lansverige på ett analysbart sätt. Vidare skulle förmodligen i händelser och lojaliteter under vi knappast ha sett kvinnor i gravarna redan andra hälften av 500-talet. Båtgravarna var från 700-talet. Ibland har talats om en religiös uppenbart en högstatussignal. Trots detta

Därför Uppsala 185

/kultisk förändring/tillhörighet [se exempelvis atyr påminner om langobardernas inledande Jungner (1919) och Schönbäck (1980:122)] 30 år i Italien. – men den kan knappast ha utvecklats och Jag går inte in på hur ett sådant styrsy- vidmakthållits på ett fåtal militärstrategiska stem ens skulle vara möjligt att operera under platser på detta märkliga sätt. Om det där- århundraden för ett rike som under tiden ex- emot var fråga om en ensartad ärebetygelse panderade utanför Mälardalen och var bero- (liknande ärftligt adelskap) hänförd till kriget ende av gemensamma kommunikationsleder. och ”segern” och den eller de familjers hu- Problematiken tangerar dock frågan om upp- vudmän som då var ledande vid dessa strate- komsten av en reell kungamakt i Mälardalen giska platser fungerar scenariot någorlunda. från senare delen av 500-talet. Säkert är Problemet med tolkningen avser främst emellertid att inga småkungasystem kunnat Finlandsleden. Varför har vi inte någon känd existera i Fyrisåns vattensystem utan ett re- äldre lokal med båtgravar längs detta strate- gionalt överherravälde med styrande vålds- giska stråk? De en à två båtgravar vi känner, kapacitet i området. tillhör troligtvis båda vikingatid utan känd fö- regående elitbegravningsserie – Rasbokils- Årby (Raä 15) och Rasbokils-Edeby (Raä 58). Är det ett inventerings- och utgrävnings- VENDELKULTURENS problem som så småningom kommer att rättas till eller ligger lösningen i det relativt SNÅRIGA BAKGRUND stora antal treuddar som finns i bäckenet? Båtgravarnas koppling till vendelkulturens Med min tolkning tycks de folkvand- breda etablering gör att det ligger nära till ringstida/vendeltida treuddarna i initialskedet hands att också koppla träbåtgravläggningens ligga snubblande nära båtgraven som ärebe- ideologiska bakrund till vendelkulturen och tygelse – bara snäppet under och utan ärftliga dess kontinentala bakgrund. Sutton Hoo är en privilegier. Båda gravtyperna återkom också påtaglig indikation på en gemensam rot. liksom storhögar under vikingatid. Vi vet Begreppet vendeltid bygger på elitkultu- dock inte i vilken utsträckning treuddarna rens materiella symbolvärld. Bedömningen längs leden utom de vid Danmarksbygravfäl- av dess utveckling är nära knuten till fynden i tet är folkvandringstida/vendeltida. Gamla Uppsala, Vallsgärde och Vendel. Den Det går inte att utesluta att systemet åter- idépåverkan och de influensvägar som ligger speglar kungasläktens lokalisering. Om nu bakom kulturen är emellertid inte bestämd. båtgravarna dessutom är kopplade till ”se- Tidsättningen är i mycket avgörande och där- gern” i striderna med Attundalandsväldet, en med åldern på gjorda fynd betydelsefulla. seger som genom olika indikationer tycks ha suttit långt inne, manifesterad via en gravsed Är Stil II-gravarna nämnvärt äldre som under vikingatid är rikligast företrädd i än från år 600? Norge, känns det som en komplicerad möj- En indikation på nya strömningar avser ven- lighet med sachsiska/angelska rötter. deltidens spjut. I sin behandling av spjutspet- Sawyer (1983:119, 122) har en uppfatt- sar av vendeltyp accepterar Olsén (1958) ning som skiljer sig från den ovan redovisa- Gjessings uppfattning att spetstypen uppstått i de, men också uppvisar vissa likheter. Han slutet av 500-talet eller senast omkring 600 drar tillbaka båtgravarnas eventuella gemen- och fått sin slutliga utformning under förra samma ursprung till trehundratalet. Förhål- hälften av 600-talet. Spetsen i Vendel XIV landet att kvinnor är gravlagda i Badelundas uppfattas som äldst och dateras till omkring båtar och att hjälmen i Vendel XII är relativt 600. Något som har betydelse för bedöm- liten, gör att han som jag ser det som troligt ningen av dateringarna i [Tabell X:10]. Ty- att båtgravarna representerar ärftlig makt. De pen uppfattas gå tillbaka på alemanniska fö- begravda skulle enligt Sawyer dock troligare regångare från 500-talet och förmodligen till vara självständiga härskare än underordnade dess senare hälft. en kungamakt. Det borde innebära att vi inom Trots många försök har det inte utan in- Uppsalaområdet fortfarande hade en federativ vändningar kunnat göras troligt att båtgravar- stamorganisation under sex- till åttahundrata- na i Vendel och Vallsgärde eller de utgrävda let, med ett fåtal avvikande hövdingavälden – högarna i Gamla Uppsala är betydligt äldre antingen de nu skilde sig från de övriga via än AD 600. De komplexa fyndbilderna har rang eller religion. Ett styrsystem som i mini- ständigt ett eller annat element som pekar

186 Därför Uppsala

mot senare dateringar eller med fyndparallel- sätt. Vad som hände i Gamla Uppsala, Valls- ler relativt långt in i vendeltid. Förhållandet gärde och Vendel och kanske ungefär samti- att Stil II – var den nu än utvecklats – inte digt även i Ultuna, i Tuna i Alsike och i Tuna spårats mycket före 560-talet och förmodli- i Badelunda och på andra platser som vi ännu gen utvecklades under 500-talets sista tredje- inte känner, tycks hänga samman med en ny del (se Høilund Nielsen & Kristoffersen, politisk situation, nya ledningsrelationer, men 2004:54) innebär en svårforcerad tidsmässig också med internationella strömningar som bom. Förutom att stilen skulle etableras till- inte bara omfattade den materiella elitkultu- kommer den tid som krävdes för att den skul- ren i snäv mening utan även religiösa/ideo- le bli accepterad för gravgåvor. Var stilarna logiska komponenter som båtgravar. Ett frå- delvis politiska markörer, Magnus (1999:123), getecken utgör förbindelserna med Norge. blir en påstådd närvaro av Stil II i gravar un- Har norrmännen haft ett påtagligt inflytande? der stora delar av 500-talet omöjlig. Utvecklingen efter vad som troligtvis var I tidigaste linjen – eventuellt med undan- ett samgående inom Mälardalen från omkring tag för Mellanhögen, Ottarshögen och kam- år 600 tycks inte bara märklig utan också margravarna Tuna XIV i Alsike och 29 i långsam. Den nordkontinentala retardationen Vallsgärde – har vi troligen Östhögen i Gam- mot en familjebaserad slavism framstår allt- la Uppsala och Vendel X, XI och XIV (jfr. mer också här som ett förklaringsspår. Ljungkvist, 2006:144). Redan i denna linje finns indikationer på tidig anknytning till Stil Mälardalens primära enande fick II, t.ex. entrelakmotiven på pressbladsfrag- följdverkningar i många avseenden Klimatkriser och ment i Östhögen (Åberg, 1947: 272 ff., Ducz- Tillgången på elegant vapenutrustning med konflikter följs åt ko, 1996:76 och Ljungqvist (2005: 252). Mo- rangmarkörer och elitutensilier inom området Studier av klimatföränd- tivet finns också i Vendel XIV. Hur mycket som gravarna från årtiondena kring AD 600 ringar och konflikter i äldre än åren kring AD 600 kan de vara? avslöjar/passar in i ett scenario där kampen östra Kina under föregå- om makten över stora delar av Mälardalen – ende årtusende har visat Båtgravarna en signal om nya idéer om än med legitimitetsfrågetecken – i prakti- på nära samband mellan klimatkriser och väpna- och/eller nya herrar ken var avgjord. Biläggandet av öppna strids- de konflikter. Niohundra Under andra halvan av 500-talet tycks krigis- handlingar ökade säkerheten i fjärrförbindel- väpnade konflikter hade ka perioder i Mälardalen med omvälvande serna och den i princip samlade makten i Mä- registrerats och sex stör- re klimatcykler med om- följder ägt rum. De känslor som striderna lardalen nådde ett format som på ett annat växlande varma och kal- med nödvändighet byggde upp, och segerru- sätt än tidigare bör ha gjort Mälardalen till en la perioder. Under de se- set efter vad som förmodligen (?) gav Uppsa- åtråvärd kontaktpartner. Förbindelsen med nare minskade produk- laväldet den ledande rollen i stora delar av västkontinentala centra på högsta nivå bör ha tionen av grödor och boskap kraftigt. Mälardalen, förstärkte den martialiska kultu- underlättats. Utbytet med Gotlands verkstäder Årtiondena delades in ren och påverkade elitgravskicket. och elit bör ha ökat. Jfr Nørgård Jørgensen i tre kategorier: ”Båtgravfamiljerna med sina traditioner (1999b:165,167). [Høilund Nielsen (1997) Fler än 30 krig bakåt i tiden är på ett säreget sätt knutna till tolkar dock som nämnts utvecklingen närmast 15-30 krig vissa gårdar med namnet Tuna… Om dessa som en sydskandinavisk maktexpansion.] Färre än 15 krig familjers nyvunna välstånd och maktställning Men vad säger det här om samspelet mel- vid tiden omkring 600 vittnar vältaligt prakt- lan Vallsgärde, Gamla Uppsala och Vendel? Samtliga fyra årtionden med fler än 30 krig och glädjen i de äldre båtgravarna. Den stora Till att börja med – om alla tre kungshö- de flesta med 15-30 krig oklarheten i detta förlopp ligger i innebörden garna i Gamla Uppsala tillhör årtiondena sammanföll med perio- av den plötsliga övergången till båtbegrav- kring AD 600 kan platsen knappast ha funge- der som var kalla. Kri- ningar – ett traditionsbrott, som måste bygga rat som fast kungasäte mycket före slutet av gen startade i regel mellan tio och trettio år efter på mycket starka motiv.” Schönbäck (1980:117). 500-talet. Konflikterna med Attundalands- att den kalla perioden Årtiondena kring AD 600 framstår som makten gjorde lokalen osäker. inletts. en brytningstid. I Mälardalen sker påtagliga Gamla Uppsala kan dock vara en plats En kommentar var att förändringar när det gäller det högsta led- med äldre kultiska anor. Skulle det visa sig under förhållanden med svår ekologisk stress kan ningsskiktet och formerna för dess legitime- att Mitthögen tillhör en äldre horisont – säg krig bli den sista utvä- ring. I det germanska Europa hade sedan från mitten av 500-talet – behöver det inte i gen att fördela de krym- länge kungavärdigheten och kopplade admi- och för sig innebära att Gamla Uppsala under pande livsmedelsresur- serna. nistrativa styrformer inklusive formell lag- första hälften av 500-talet fick en ny roll i textstyrning utvecklats. Sveahavsväldets styrsystem. Däremot var det Källa: Bilden här är trots många kända delkom- förmodligen en manifestation av en ätt som, TT från tidskriften Human Ecology. GA 070721 ponenter dock svår att belägga på ett samlat när huvudmannen avlidit, på ett nytt sätt (in-

Därför Uppsala 187

fluerad av frankerna?) vill signalera och säkra För att uppnå den effekt som låg bakom en ledande roll och stöd inför kommande el- Schücks (1949) tankegångar om en lokal i ler redan påbörjade konflikter med grannen i anslutning till ett gränsmöte mellan alla folk- söder. landen borde den närmast ha legat i an- Vi tycks när det gäller Gamla Uppsala ha slutning till Håbo härad. två kanske tre nya principer som utvecklades Mot bakgrund av dagens information kring skiftet 500/600-tal och framåt – dels att framstår dock någon form av ”seger” för vi fått en mer eller mindre ”officiell” ritual- Uppsalaväldet som det enda som gett den plats – om än inte kungasäte, dels att princi- anläggningsbild och den vidareutveckling pen om släktskapets betydelse förstärks till som ägt rum. Formellt kanske med någon att, som på andra håll i det germanska Euro- form av federation som officiell täckmantel. pa, ämbete och rang kopplas till släkten och Vad som fortfarande inte är påvisat är om blev ärftlig. Vi fick ärebetygelser som kan denna seger/hegemoni verkligen var i Uppsa- liknas vid ett adelskap. Det tredje är kopplat laväldets händer omkring AD 600, och där- till den första principen. Mälardalen och Upp- med bildandet av ett reellt Mälardalsrike kun- salaområdet kanske först nu fick en ”kung” i de påbörjas eller om det var frågan om en egentlig mening – inte bara en dominerande utdragen trevande legitimeringsprocess under ättledare/hövding, småkung. Kungavärdighe- stora delar av 600-talet. ten överflyglade ättnivån. Till skillnad mot vad som ofta automa- tiskt antagits, ser jag alltså som angivits inga tecken på att det skulle funnits någon makt som behärskat större delen av Mälardalsland- LÅNGSAM UTVECKLING skapen under romartid och folkvandringstid. Det är osäkert om Uppsalamakten segrade Från sjuhundratalets mitt är det däremot så och etablerade en hegemoni över det dåva- gott som säkert att en överkungamakt funnits rande Attundalandsväldets område. Det är i Mälardalen. Det är före den tidpunkten vi dock ganska klart att man på något sätt fick kan förvänta oss inledningen av en formell en ledande ställning. För von Friesen och kungavalsprocess där Attundalands och Fjäd- Sahlgren var det – baserat på Mora – fråga rundalands föregångare är involverade om ett samgående som i två steg ledde till För att återgå till tidpunkten för det slut- enade folkland. En dominerande ställning för liga enandet, saknar vi så vitt jag förstår fort- Attundaland är svår att förklara. farande information. Kungshögarna i Gamla Uppsala indikerar förekomsten av en maktut- GAMLA UPPSALA, MORA övning med lokalen som sakral symbol – OCH EN FEDERATION förmodligen i ett herravälde med inflytande över stora delar av Mälardalen. Vi vet emel- Om Attundalandsväldet segrat och utvecklat lertid inte från vilken tidpunkt och varifrån. ett rituellt kungavärdighetscentrum i Gamla Det ligger nära till hands att tro på en Uppsala, hade något behov av att skapa en släktbaserad ledning med Vendel som vikti- bild av samförstånd mellan folklanden genom gaste bas. Integrationen mellan Vendel och en formell kungavalplats söder om Uppsala symbolen Gamla Uppala är det som också inte uppstått. knyter Vallsgärde till Vendel. Makten var Ett samgående på jämställd fot, med beroende av den mångfacetterade symbolen Gamla Uppsala som kungamaktens symbol- Gamla Uppsala. Kontrollen över lokalen var lokal, framstår endast som plausibel om kun- därmed av central betydelse. gavalplatsen legat väl inne i Attundalands-

området eller på en mer neutral plats någor- Inget fast kungasäte i Gamla Upp- lunda utom räckhåll för Gamla Uppsala. Det sala en säkerhetsfråga kriteriet uppfyller inte Mora. Även om det En separat administrativ förvaltning av Gam- inte är troligt kan det naturligtvis inte uteslu- la Uppsala framstår som den optimala lös- tas att valplatsen flyttats. Kröningarna som är ningen om maktsituationen i Mälardalen fort- omnämnda sedan år 1210 skall enligt Upp- farande var problematisk. En förvaltning av landslagen ske i Uppsala, men ägde före la- Gamla Uppsala ledd av en släkt med hög gens tillkomst rum på annan plats åtminstone rang men som inte direkt levde där, utan vid vid ett tillfälle under 1200-talet. Valdemar det närliggande Vallsgärde. De kunde där- kröntes i Linköping år 1251. (Holmgren, med inte hävda ”gudomlig” maktinspiration 1937:11).

188 Därför Uppsala

genom att man levde tillsammans med förfä- EN NY KUNGAMAKT derna, samtidigt som man för sin ställning var Länge var uppfattningen att kungamakten i helt beroende av såväl Gamla Uppsala som Mälardalen, sedan folkvandringstid varit lo- av kungen. kaliserad till Gamla Uppsala en självklarhet. Alternativet hade varit att Gamla Uppsala Där finns högarna som bevisar dess existens. förutom att vara ett centalt kultcentrum också Adam av Bremen, Ynglingatal och Sune stadigvarande utnyttjats som kungasäte. Dels Lindqvists arbete från 1936 utgjorde grund- är det inte säkert att andra federationsmakter stenar i föreställningen om Gamla Uppsala medgav en sådan långsiktig fördel, dels riske- som ett kungasäte för en räcka kungar från rade kungen att smitta den sakrala ”höghe- folkvandringstid till vikingatid. Kungasätet ten” med strider, icke kultiska avrättningar, antogs ha haft föregångare. Gödåker, Bril- tortyrer, etc. och därmed minska värdet på linge och Ulleråker är namn som nämnts. den enande symbolen. Under detta skede har det vidare ofta Det var också säkerhetmässigt riskabelt förutsatts att debatten rörde ett Sveavälde för kungen i ett tidigt osäkert läge. Ett nattligt som omfattade Mälardalen och kanske mer tillslag och både han och tillgången till Gam- därtill. Redan Tacitus talade ju om svionernas la Uppsala var i anfallarens händer. Fanns samhällen. Av Snorre framgår vidare att det kungen inte där var det betydligt svårare och fanns många kungar, men att Uppsalakungen riskablare. Hade man kungen hade man inte tidvis var överkung för ett större eller mindre Gamla Uppsala och vice versa. Var kung och antal. Jungner (1919) är helt inställd på att i Gamla Uppsala separerade ökade maktens Vendel och Ultuna ligger kungar, men att de säkerhet. Det är faktiskt osäkert om inte till skillnad mot i Uppsala ansåg sig härstam- Gamla Uppsala och kungamakten ständigt ma från Odin inte från Frej. Det skulle också varit separerade även om de ofta möttes. Vi förklara uppfattningen i början av förra seklet har exempelvis Snorre Sturlassons skildring att uppsalakungarna gravlagts utan vapen och av Olof Skötkonungs vistelse på 1000-talet. i första hand var prästkungar/överblotare. Bilden har sedan 1990-talet inte känts En långsam etablering övertygande. Nytt material om Gamla Uppsa- Båtgravarnas lokalisering indikerar ett kun- la har tillkommit, bl.a. genom Wladyslaw gadöme inom Uppsalaväldet, men vi vet allt- Duczkos och Else Nordahls arbeten. Vad så inte om detta också omfattade resten av menar jag då är skillnaden mellan den gamla Mälardalen, eller om på nytt kampen/rivali- hövdingaordningen och den nya ”kungamak- teten tog vid om än på lägre nivå och det ten”? Förenklat är det att kungamakten nu egentligen är nu vi får ett antal småkungadö- disponerade egna resurser. men i regionen. En segrande makt saknade resurser att i Gravläggningar i Gamla Uppsala modern mening ockupera vendeltidens sprid- som bygger på makt betydelsefulla da, decentraliserade samhällslandskap. Vad Sammantaget är indicierna starka för upp- man kunde göra – och förmodligen gjorde – komsten av en central kungamakt i Mälarda- var att med morot eller piska knyta till sig len under perioden 500-750. Förläggs upp- centrumboplatser i välmående och strategisk komsten redan till i början av 500-talet sak- betydelsefulla områden utan att de för den nas, i varje fall innan Mellanhögen är utgrävd skull – vilket senare inte sällan skedde – di- och ger andra indikationer, ännu påtagliga rekt ägdes av kungamakten. tecken i Gamla Uppsala eller på andra håll. I brist på råmodell, kartor och kunskaps- Från 600-talet framträder indirekta bevis på överblick, liksom förekomsten av blockeran- förekomsten av en central makt. Kungshö- de släkt- och personförhållanden kan det ha garna, och då framför allt Östhögen med en tagit tid att skapa lojalitet och täckande struk- begravd yngling eller ung kvinna (se Duczko, turer. Det kan vara den processen som inte 1996:80) indikerar att makten begravde ätte- lämnat nämnvärda spår. En ytterligare orsak lägg som manifestation, alternativt hade ärft- till det långsamma tempot kan vara att klima- lighet i ämbetet. tet var fortsatt oförmånligt med åtföljande I vilkendera fallet har graven därmed en samhällsproblem. Även om makten var vun- innebörd som övertrumfar den höga kvalite- nen var Mälardalen alltjämt en fattig miljö – ten på fynden. Endast ledare eller en släkt gamla rustningsdetaljer fick duga även i den som vida överträffar vad vi i övrigt känner högsta elitens gravar.

Därför Uppsala 189

från 5-600-talet i Mälardalen skulle kunde ha på ett än tidigare stadium. Något som är en trolig avdelat dessa extrema resurser för en person del av förklaringen till den komplicerade solidi- fyndfördelningen på Östersjööarna. vars enda möjliga merit var släktskap. En fe- Under 400- 500-talen ägde så en våg av sam- derativ manifestation kan emellertid utgöra manbrott rum för kulturer och bosättningssystem ett alternativ. Gamla Uppsala som rituellt inom stora delar av centrala och östra Europa. centrum utan stadigvarande kungasäte blir då Området från Elbegermanernas territorier i nord- lättare att förklara. väst till goternas besittningar vid Svarta havet och Det finns alltså tecken på att en central Azovska sjön i sydost blev under århundraden tillgänglig för fria rörelser och immigration av kungamakt uppstod under 500-talet. Då är vi större eller mindre grupper och stammar. Utveck- tillbaka till frågan när under 500-talet och lingen innebar att existerande elitkontaktnät slets varför. Det bör ha varit frågan om en succes- sönder. Kvar blev lokala släktbaserade självförsör- siv process där anspänningarna och behoven jande egalitära samhällen, med vad som har kallats under konflikterna med Attundalandsväldet tidig slavisk kultur, Det var inte frågan om samhäl- len med territoriella gränser utan om öppna sam- påskyndade utvecklingen. Färdig kunde den hällen som ej krävde politisk underkastelse av sina knappast vara förrän Mälardalen primärt innevånare. enats och Uppsalaväldet antingen framstod som segrare eller ledaren i en federation. * Aktörer. Skall tyngre båtburna aktörer i Öster- sjöbäckenet under folkvandrings- och tidig vendeltid spåras är det främst daner, vestländare och kanske geater som kommer ifråga. Sachsarna är inte troliga men kan inte uteslutas.

ÖVRIGA SPECIELLA Danerna Frånvaron av information kring förhållandena IAKTTAGELSER OCH under folkvandringstid och tidig vendeltid tycks ibland ha tolkats som att danerna kontrollerade de SLUTSATSER centrala delarna av södra Skandinavien. Avsakna- MUIC har när det gäller folkvandringstid och den av vapengravar har setts som en indikation på tidig vendeltid också behandlat omvärld och en stark, annorlunda och fredligare kultur än inom signaler vilka berör Uppsalaområdet men inte den germanska omvärlden. I exempelvis Näsman (1999) anges att enligt hans och danska arkeolo- tagits upp i hittillsvarande genomgång. Iakt- gers uppfattning etablerades ett danskt kungadöme tagelser och slutsatser som gjorts är många. senast i slutet av folkvandringstid. Tiden efter AD Nedanstående är ett begränsat utdrag. 500 skulle kunna karaktäriseras som den av Ian

Wood omtalade ”Pax Danorum” och att danerna * I början av 500-talet – före det östromerska då skulle haft i det närmaste total hegemoni över anfallet mot ostrogoterna gällde att med undantag östra Nordsjön och sydvästra Östersjön. för de områden i sydöst som behärskades av Kon- Mot bilden talar bland annat: stantinopel, bestod i stort sett hela Sydeuropa av - Det bristande kontaktnätet med Europas aktörer germanska kungadömen. I Nordafrika fanns dess- - Det sena kristnandet utom vandalernas rike. Sammantaget fanns ett - De få kända texterna ger ingen fredlig bild kopplat, eller en i varje fall lätt kommunicerbar - Avsaknaden av spår efter de många och stora båtar germansk struktur från Östersjön till Medelhavet. som krävts

- Fortfarande inget samlat danskt rike under Ottars och * Kristendomen var väl känd inom Skandinaviens Wulfstans resor tre århundraden senare elitkretsar. Germanerna på kontinenten var redan Danerna genomgick troligare en liknande utveck- kristna eller blev det under 5-600-talet, med un- ling som andra germanska folk i Nordeuropa – en dantag för främst sachsarna. Ett kristnande krävde haltande ryckig väg mot stabilare välden. Varken dock en stabil värdslig maktstruktur och fungerande eller någon annat folkgruppering framstår som de fjärrkontakter. Förhållanden som Skandinavien en dominerande stormakt i Östersjön. Maritima skulle sakna länge än. Sachsen blockerade exem- resurser som skulle möjliggjort detta har heller inte pelvis i praktiken landförbindelserna fram till påvisats på andra håll i Östersjön. De fanns dock 700-talets slut. hos Vestlandskulturen i Norge.

* Romarrikets sammanbrott påverkade kontinen- Vestländarna tens ekonomi i stor omfattning. Affärsverksamhet Vestlandsulturen framstår som en kustkultur med och industrier som verkat i Gallien och England en betydelsefull specialitet – stora transporter på upphörde under fyra- eller femhundratalen. Det långa avstånd. Grimm (2001) menar att det finns var inte bara tätorter och tillverkning som erodera- så många som ett 500-tal båthus i norr och 250 i de. Samma sak gällde åkerbruket. Förändringen av sydväst. Det var i vissa fall frågan om mycket stora situationen kring limes fick effekter för odlingen båtar. Det största kända båthuset är 37 m och av- främst i Danmark, Tyskland och Polen (Welinder, sedd för en båt betydligt större än den vid Sutton 1994). Den ekonomiska och strukturella försvag- Hoo. Nydambåten är 23-24 m. Båtarna gav Vest- ning som skulle komma än kraftigare i nordost och landskulturen en långfärdskapacitet i anslutning bana vägen för den slaviska kulturen fanns i väst till öppet hav på ett sätt som annars knappast är

190 Därför Uppsala

känd i Nordeuropa före vikingatid. Deras kontak- Bild X:7 Geaterna som eventuell stamgruppering inom Danmark enligt ter med England var omfattande. Nordisk stil I Ringtveds (1999:59) folkvandringstida maktpolitiska struktur blomstrade som mest i Norge och England. Even- tuellt var kulturen också förmedlare av D-brakteater till England. (Åberg, 1953). Kulturen kan på sätt och vis genom sitt omfattande kontaktnät liknas vid en tidig Hansa i miniatyr. Kulturen var en betydelsefull aktör i Nordsjö- och förmodligen i Östersjöregionen under folkvandringstid, men en begränsad maktpolitisk sådan. Dess roll torde främst ha legat inom varuutbytets område. Inspirerad av de norska fynden har ansatser gjorts att finna båtskyl också i Östersjön. Grimm (2006) har i en genomgång svårt att belägga båt- hus äldre än vikingatid. Spår finns definitivt inte av de skyl som borde skvallra om de danska arma- dor som skulle behövts för att behärska Östersjön under folkvandringstid i den omfattning som fram- förts i dansk debatt.

Geaterna Är geaterna som samtida omnämnanden indikerar ett verkligt folk och som enligt Beowulf stridit mot daner och svear, men också i framtiden skall bekämpa svearna och som dessutom skulle till- hört Östersjöområdets huvudaktörer, finns det inte så många geografiska regioner att välja på. De västnorska sjöfolkens storhetstids förtvinande ligger för tidigt för att de skall passa in. Kvar finns som en möjlighet den jylländsk/västsvenska/syd- östnorska stambildning vilken Ringtved (1999) – utan att koppla ihop dem med geaterna – ingående avbildar inom ramen för Danmarks folkvandrings- så fall också haft påtagliga volymer av utrensade tida maktstruktur [Bild X:7]. Ser vi den som en romerska bronsmynt och pläterade denarer (se geatisk stambildning uppfyller den så gott som alla Gzdac (2008:279) och Dundua (2008:312), efter- krav som vår kunskap och Beowulfkvädets redo- som det var dessa och inte silver eller guldmynt görelser ställer. Möjligheten stärks av att de som var soldaternas normala tillgångar. svenska och norska delarna enligt frankiska ana- Den relativt kortvariga solidiprocessen i Nor- ler bör ha legat under danskt överherredöme i bör- den består förenklat av ett intermitent växelriktat jan av 800-talet (Jensen 2004). solidiinflöde, följt av en successivt alltmer åtstra- mad värdemässig användning av guld på grund av * Solidiprocessen, Trots guldets livslängd som att Östersjöområdet i det närmaste isolerades från betalmedel och råvara uppfattas den skandinaviska både Centraleuropa och Brittanien. Något som i solidusperioden kortvarig. Bedömningarna varie- sin tur dels ökade den omfattande konverteringen rar i princip från 50 till drygt 100-talet år kring av solidi till guld i andra former och dels ledde till skiftet AD 400/500. Fynden i Östersjöbäckenet är en koncentration av mynten till Östersjööarna och ojämnt fördelade: till att de deponerades där. - Stora volymer kring Wislamynningen - Hälften på Bornholm, Öland och Gotland. Bakgrunden - 70-tal solidi i Helgöområdet Romarrikets sönderfall, skakade sönder de central- - Endast 12 solidi längs den svenska Östersjökusten europeiska strukturerna. Liksom under andra från Östergötland och uppåt exklusive Helgö världskriget skadades och förstördes kontinentens Fynden har alltså främst gjorts inom de mest produktions- och distributionsapparat. Balansen i kända ekonomiska transitzonerna/-lokalerna. Inte varu- och tjänsteflödets inriktning ändrades. ”Ex- nödvändigtvis inom de rikaste. Inte i Västergöt- porten” från Norden blev större än ”importen”. land eller det inre av Östergötland. Inte heller i det Guld blev en utjämningsfaktor. Den tidigare ström- som expansivt antagna norra Mälarområdet. Tan- men av romerska lyxvaror och politiska gåvor kegångar om att myntdepåerna utgjort samlade minskade. Båtarnas ökade transportkapacitet un- ersättningar för militära styrkor eller följt med derlättade leveranser av de nordiska råvaruinrikta- återvändande soldater hem för att deponeras rela- de och mindre sofistikerade produkter som genom tivt snart efter importen kan därmed avskrivas an- kontinentens ekonomiska försvagning blev mer nat än i undantagsfall. Inga indikationer stöder att accepterade och eftertraktade där. Senare delen av det var Bornholm, Öland, Gotland och folkvand- 400-talet bör ha varit en blomstrande period i ringstidens Wistulamynning, för att inte tala om Skandinavien – delar av Danmark eventuellt un- Helgö, som var Östersjöbäckenets allt överskug- dantagna. Goda förutsättningar fanns för alla typer gande militära rekryteringsbaser och speciella av kontakter med de roterande germanska folken i ”martial societies”. Vi borde inom dessa områden i Centraleuropa.

Därför Uppsala 191

När såväl det Ostrogotiska riket som Franker- efterfrågan inom elithandelssystemet blev värde- riket stabiliserats samt anslutna ekonomier och ringen problematisk. kanaler utvecklats och Östrom sökte återuppväcka En sluten ekonomi får andra värderingar än en det romerska imperiet försämrades Nordens hand- öppen. Förhållandevis stora mängder guld i om- lingsfrihet och villkor. Skandinaviens enklare pro- lopp i ett relativt isolerat Norden, kan ha sänkt dukter och råvaror sjönk i relativt värde. Även om bytesvärdet av guld, eller i extrema lägen till och det inledningsvis inte var fråga om någon stagna- med gjort metallen till något av en transfermässig tion ändrades på nytt balansen. Volymen av konti- relikt. nentala varor och vapen samt intressanta kontakt- Det var alltså inte en sämre ekonomi i sig som förbindelser medförde troligen en återströmning av minskade guldets/solidusmyntets värde eller beho- guld till kontinenten. vet av det. Snarare förhållandet att behovet min- Östersjööarna hade Skandinaviens kanske skade av det speciella och lågfrekvent utnyttjade främsta finverkstäder och var ledande mellanhän- utjämningsmedel som guld/solidus utgjorde vid der med kontinenten när det gällde elithandeln. transaktioner och produktion inom eller i anslut- Problem uppkom när deras kontaktmiljöer på Ös- ning till trånga elitnätverk. Ytterst berodde detta i tersjöns sydkust och väster därom började fungera sin tur på att de speciella externa varubytesförbin- allt sämre som transitmiljöer för kontakter söder- delserna och kontakterna där guld förekom krympt ifrån, och till slut närmast upphörde som sådana. till en smal rännil. Detta som en följd av att rompåverkade miljöer än Solidiprocessen som jag tolkar den innebar att längre söderut eroderade, frankerna expanderade Nordens elitekonomi (-er) via ett antal kanaler och att slavismen och avarerna tillsammans med kopplades ihop med kontinentens övergripande pesten i syd närmast blockerade Centraleuropa. ekonomistrukturer. När brottet så kom, skedde det Situationen blev på allvar besvärlig i och väl söder om Östersjön. med klimatkrisen som inleddes mot slutet av 530- talet och som främst påverkade åkerbruket. Krisen Mälardalen utom Helgö frånvarande i processen berörde inte bara Östersjöbäckenet, utan också Mälardalen var i princip inte en del av denarepo- England och kontinenten. Noderna i Östersjöbäck- ken även om Hede, Möklinta, indikerar romartida enets transaktionssystem fick överskott av guld. kontakter via Dalälven mellan Tuna i Badelunda Guldet som utjämningsfaktor tappade i betydelse. och Gotland. Solidibilden är mer komplex. Mälar- Ett antal ledande kontaktpunkter i Skandinavien dalen redovisar en relativt stor solidivolym – men i och södra Östersjöområdet blev sittande med det närmaste ingenting har hittats på platser som ”Svarte Petter”. Inte bara eliten påverkades. Kli- uppfattats som maktcentra – men däremot på matkrisen med åtföljande effekter störde samhälls- regionens gemensamma fjärrhandelslokal, Helgö. förhållandena i stor utsträckning. Vi fick förenklat Där har också hittats guldringar och en Kolben- för mycket guld i fattigare samhällen. Guld som i ring. Extremt, men oskyddat, välstånd som under- stor utsträckning kommit till Östersjöbäckenet un- stryker öns karaktär av fredad zon. Det kanske der senare delen av 400-talet. också säger något om maktens konsolidering/splittring i Mälardalen. Överhuvudtaget ger solidipro- Volymskillnader mellan myntat och omyntat guld cessen en överraskande frånvaro av norra Mälar- Ett belägg för att en ökad konvertering förekom är dalen. Fortfarande saknades här ett överregionalt skillnaderna i fyndbild mellan olika landskap. kraftcentrum. Grupperar vi landskapen i större sammanhängande Förhållandet att en av Mälardalens mäkti- ekonomiska regioner finner vi en större jämnhet. gaste män begravdes i Ottarshögen i Vendel med Något som indikerar överströmningar. Den när- en förhållandevis sen solidi, Basiluscus (475-476), mast totala avsaknaden av solidi i Sydvästsverige, som han på grund av hål och nötning kan antas ha Närke, Södermanland och Östergötland – där man burit en lång tid, indikerar att solidi inte var vanli- samtidigt har mer än hälften av allt känt guld i ga i Mälardalen. Exklusive Ottarsmyntet är bara landet – är en stark indikation på att den nu kända ett drygt handfull kända utanför Helgö. fördelningen inte återspeglar den ursprungliga fördelningen mellan solidi och annat guld. I en penningekonomi kan vi tänka oss skilda kanaler för myntat och omyntat guld, men inte i en bytes- och redistributionsekonomi. Av betydelse för solidusmyntets popularitet var att det i Skandinavien inte fanns en penningekonomi. Solidusmyntet hade fördelen av att – om trovärdigt som äkta – vara standardiserat, av högt värde, lättransporterat och utbytesbart vid transaktioner med högt värdeinnehåll, men framför allt en tillförlitlig och lätthanterad råvara. Väsentligt var att myntet fungerade i relationerna med kontinenten. Kontinentförbindelserna var ventilen och garantin för guldets värde oavsett form. Stängdes ekonomin blev läget annorlunda. I vardagsekono- min hade solidusmyntet/guld inget säkert värde i sig själv. Försvann den lokala/regionala referens-

192 Därför Uppsala

11 UPPSALAOMRÅDET FRÅN BRONSÅLDER TILL VENDELTID

Under vendeltid skilde sig Uppsalaområdet i faller endast ett område ha ingått i en lokal- många avseenden från vad som hade gällt i övergripande maktpolitisk struktur – den början av bronsåldern. Det var frågan om sydvästra delen, ingående i äldre samhällen olikheter som direkt påverkade hur befolk- längs norra Mälarens mellersta kustområde. ningen levde och organiserade sig. Vendeltidens värld Ett halvt århundrade in i vendeltid tycks Upp- FÖRÄNDRINGAR salaområdet inlemmat i en politisk struktur. Vattenlandskapet i alla dess schatteringar ha- En struktur som inte bara omfattade området de kraftigt reducerats. Flora och fauna var an- utan även stora delar av Mälardalen – om än norlunda. Befolkningen hade ökat. Normer, troligen med federala inslag. Gamla Uppsala näringsinriktning och externa kontakter lik- hade utvecklats till ett ideologiskt centrum som den maktpolitiska strukturen hade ge- med rituella övertoner – något av ett kultiskt nomgått stora förändringar. Övergången från kitt för Mälardalen. skinn- och pälskläder till kläder av textila Jakt, fiske och samlarverksamhet var av material pågick. Förändringarna gällde också lika stor, ja fortfarande kanske av än större Uppsalaområdets plats i ett större Mälardals- omfattning än det expanderande jordbruket – och Östersjösammanhang. där framför allt boskapsskötseln utgjorde ba- Vendeltid i sig själv var omvandlingens sen. Åkerbruket var trots en stark utveckling tid i en rad avseenden vi ännu har svårt att få fortfarande av begränsad betydelse ur för- grepp om. Från vikingatid och framåt förstår sörjningssynpunkt. Dess lagrings- och ut- vi redskap, system, normer och språk (texter) jämningsförmåga gav dock odlingen en roll betydligt bättre än från äldre järnålder och som vida översteg dess näringsvärde. längre tillbaka. Talspråket var inte längre Utvecklingen från korgbåtar/stockbåtar detsamma och tycks ha varit mitt inne i en till högsjövärdiga båtar med lastkapacitet för- omvandlingsprocess samtidigt som det skrift- ändrade successivt Mälardalens ekonomiska språk som trevande användes i området – och kontaktmässiga läge i Östersjöbäckenet – baserat på den urnordiska runraden – justera- på gott och ont. De enskilda väldena/byggde- des mot vikingatidens futhark. grupperingarna i Mälardalen med en sam- manlagd befolkning på kanske några tiotu- Bronsålderns värld sentals personer mot Västeuropas 25 miljoner Vid bronsålderns början härbärgerade Uppsa- (utifrån Maddison, 2001:241) var resurssvaga laområdet fiske-, jakt- och samlarkulturer i och inte särskilt åtråvärda som fjärrhandels- Europas utkant med ingen eller synnerligen partner. Detta sökte Mälardalsvärlden med begränsade kontakter med de urbana kultu- viss framgång åtgärda genom att samarbeta rerna i Mellanöstern. Befolkningen var troli- om Helgö. Uppsalaområdet kunde därmed gen punktvis välmående och med ett begrän- lättare få tillgång till kontinentala produkter. sat jordbruk inriktat på boskapsskötsel. Åker- Uppsalaområdet tycks vad gäller eliten bruk i trädgårdsformat förekom här och där – någorlunda inlemmat i den sengermanska inte bara i söder utan även tidvis i norr. Den normkultur som utvecklats på kontinenten maktpolitiska strukturen är oklar, men den främst genom franker, langobarder och visi- begränsade befolkningen tycks ha levt i sepa- goter. Ett undantag var att inte ens denna för- rata skyddade miljöer med goda närfångst- modligen relativt sekulariserade elit var kris- förhållanden. Grupperna/banden hade stora ten. Kontinentens tongivande statsbildningar revir men var säsongsmässigt rörliga och be- var katolska. Stora befolkningsgrupper bland hövde därför kontakt och konfliktutjämning dem hade som andra germanska folk tidigare med närboende. Inom Uppsalaområdet före- varit arianer.

Därför Uppsala 193 Områdets geografiska läge hade många VAD HÄNDE – fördelar i ett större sammanhang. I norr fanns NÄR OCH VARFÖR? fiskecentralen Dalälven. I öster fanns utanför Händelseutvecklingen från bronsålder till ven- ett omfattande skärgårdslandskap fångsteldo- deltid anknöt främst till ett begränsat antal radot Åland, som samtidigt fungerade som variabler som delvis påverkade varandra brygga och kontaktpunkt mot Finland och [Bild XI:1]. Variablerna är ett utdrag från den Baltikum. Via skärgårdarna i sydost och syd inledande modellvärlden [Bild I:2] på delvis kunde man nå Östersjön söderut. Dessa ö- annan ledd. Studiens iakttagelser, resone- världar öster och söder om Uppsalaområdet mang och slutsatser kopplas nu till dessa va- var viktiga fångstområden när det gällde sam- riabler i syfte att ge ett mer sammanhängande larverksamhet, fisk, fågel och säl. perspektiv. Detta perspektiv bygger på tidiga- I sydväst fanns, en redan etablerad kust- re kapitel. För djupare genomgångar och för befolkning, med allt vad detta innebar av referenser hänvisas till dessa och till MUIC. kunskap och utbytesmöjligheter.

Strandförskjutningen 14 C-tidsatta lägsta fynd och objekt inom Upp- salaområdet i på 1990-talet tillgängliga arke- GEOGRAFI ologiska och kvartärgeologiska rapporter har Första variabel av betydelse för området är de format basen för studiens strandnivåer från geografiska förhållandena. Geografin inne- 1800 BC till AD 600. De redovisas i [Tabell håller i det här fallet åtminstone tre kompo- III:6]. Utifrån tabellen har med GIS-teknologi nenter. Förutom regionala förhållanden och konstruerats digitala tidsynkrona kartor av- havsanknytningen med dess strandförskjut- seende Uppsalaområdet från sex olika år- ning finns ett övergripande strategiskt Öster- hundraden under brons- och järnålder. Ut- sjöbäckenperspektiv. vecklingen var troligtvis inte linjär som man

kan tro av tabellen. Hågatidsnivån inom de Situationen 1800 BC södra delarna berodde troligtvis på en trans- Som framgår av [MUIC kapitel 8 Bild VIII:7] gression. och indirekt av [MUIC kapitel 8 Bild VIII:11] Förhållandet att strandförskjutningen var utgjorde Uppsalaområdet under bronsålderns starkare i norr än i söder och aningen starkare början en innerskärgård. Området var skyddat i väst än i öst samt varierade i hastighet över samtidigt som det fungerade som genomfarts- tiden fick konsekvenser för tillgänglighet, se- led i många vädersträck. Där växter och träd dimentavsättningar och så småningom för det etablerat sig fanns en god boendemiljö för en lokala klimatet inom området. jakt- och fiskarbefolkning som i stor ut- Den norra delen höjdes och tappade havs- sträckning levde längs smala lervikar och i anknytning. Omkring hågatid slöts den direk- lagunbildningar. ta havsarmen från norr till söder. Förskjut-

Bild XI:1 Centrala variabler för förståelsen av Uppsalaområdet under bronsålder och järnålder

194 Därför Uppsala

ningen fick konsekvenser för befolkningen i bakgrund till den successiva övergången från norr som sedan övergången mot bronsåldern en jordbruksunderstödd fiske-, jakt- och sam- följt det bortglidande havet. larkultur till fortfarande blandade, men betyd- Uppsalaområdets karaktär av genomfarts- ligt mer jordbruksinriktade förhållanden un- område ändrades. Något som kanske hade der vendeltid. störst betydelse för befolkningen i sydväst. Dalälven blev inte längre åtkomlig på samma – liksom maktförhållanden sätt. Även förbindelserna genom området mot Maktpolitiskt ligger strandförskjutningen del- Åland blev successivt allt mer komplicerade. vis bakom både uppkommande konflikter, Den klimatutjämnande effekten av vatten- institutionaliseringar, zongränser och förflytt- ytorna minskade. Under den folkvandringsti- ningar av maktcentra inom regionen. Skiljan- da och vendeltida klimatkrisen var Sveahavet de stora vatten byttes mot närhet. Kobbar och dock fortfarande betydelsefull. skär dök upp. Innan rättigheter etablerats tog det i vissa fall generationer. Vid hågatid var Ny användbar mark och förbättrat skydd exempelvis de kilometervida vattenytorna in- Mot de negativa följderna av strandförskjut- om Funbo-Danmark-Lagga-Östuna knappast ningen stod tillskott på ny och så småningom något problem [MUIC kapitel 3 Bild III:12]. delvis bördig mark i ett bebott och nu väder- Inte heller inflytandet över de öar som fanns leksmässigt än mer skyddat område. Som re- där – eventuellt betesrätter åsido. Efterhand dovisas i kapitel 4 ökade fast mark inom som strandförskjutningen fick Danmarks- Uppsalaområdet från 1800 BC till AD 600 halvön och Laggaön att växa kom Långhund- med närmare en tredjedel. Frilagda glaciala raledens mynningsled, inklusive Finlansle- leror inom området bedöms ha uppgått till den, under kontroll av den som behärskade storleksordningen 120 km2 medan de postgla- Danmarkshalvön och stranden på södra sidan ciala lerytorna ökade med omkring 220 km2. [MUIC kapitel 3 Bild III:15] och [MUIC Bara inom den centrala ca 900 km2 stora de- kapitel 7 Bild VII:20]. Östuna - Husby-Lång- len av området, som omfattade ”Sveahavet” hundra - Vidbo låstes långt tidigare [MUIC och dagens Uppsala, frilades under den snab- kapitel 6 Bild VI:9]. baste strandförskjutningen – århundradena ef- Strandförskjutningen som stängde förbin- ter hågatid – storleksordningen en och en delserna från Sveahavet åt norr, öster och i halv km2, glacial och postglacial lera per praktiken åt sydöst då dessa lätt hölls kontrol- tioårsperiod. Ytor som tillkom inom Uppsala- lerade av lokala krafter, gjorde att de allt områdets mest befolkade delar. trängre lederna åt söder mot Mälaren [Bild Strandförskjutningen inleddes inte under I:5] och Sörmlandsleden ut på Östersjön så bronsåldern. Som redan Artur Hollenders av- småningom blev synnerligen betydelsefulla handling från början av förra seklet indikerar att hålla öppna. följde redan stenåldersmänniskorna nytt land. Uppkomsten av nya beboeliga ytor följdes av invandring. Strandförskjutningen hade också andra konsekvenser. De vintrar då isarna var- KLIMAT ken bar eller brast eller då stormarna ylade Uppsalaområdets befolkning var under förhi- var förbindelsemöjligheterna begränsade och storisk tid via vattennivåer, växter och djur på omvägarna runt havsvikarna tidskrävande. ett helt annat sätt än idag direkt påverkad av Kontaktavstånden minskade nu. Inte bara så klimatet. Årstidsväxlingarna hade man nog att Sveahavet krympte (den som under brons- lärt sig hantera någorlunda. Utsattheten och åldern befann sig på backarna ovanför dom- de små marginalerna gjorde emellertid att kyrkan kunde se ut över en à två mil vatten) – även relativt sett begränsade förskjutningar – nya förbindelsevägar uppkom. om långvariga – fick konsekvenser. Antingen det gällde vind, fukt, kyla eller sol kunde på- Försörjningsförhållandena påverkades tagliga avvikelser från normalt säsongsmöns- Ur försörjningssynpunkt innebar strandför- ter bli förödande, men ibland också välsig- skjutningen två saker. Dels försämrades den nande. Den romerska värmeperioden förbätt- närliggande skärgårdsfångsten och samlar- rade påtagligt levnadsbetingelserna, överlev- verksamheten, dels ökade tillgången på be- naden och befolkningens storlek inom den tesmarker och då framför allt när det gällde germanska världen. strandbeten på grund av nya flacka ytor. En

Därför Uppsala 195 Bronsålder klimatkrisen 430 BC identifierats på många Från bronsåldern känner vi svåra klimatperi- håll i världen. Liksom vid dessa kriser upp- oder och någon enstaka värmeperiod. fattas inledningen vulkaniskt betingad. Kli- Om det berodde på den grekiska ön San- matförhållandena kvarstod länge. I stort sett torinis sprängning under 1600-talet BC eller sexhundratalet igenom. inte, så tycks senare delen av period I uppvisat omskakande låga temperaturer och till- Följder – förändringar i växtlighet växtvärden över de delar av världen från vil- och värmeutjämnande vatten ka vi har så tidiga signaler. Period II som Uppsalaområdet gick från att vattnet under ti- tycks ha inneburit ett sådant uppsving i Skan- dig bronsålder täckt ungefär en fjärdedel av dinavien när det gäller kulturell påverkan från ytan till ungefär 7 % i mitten av vendeltid. I Medelhavet tycks däremot ha haft normala dag rör det sig omkring 4 %. Det innebar att klimatologiska förhållanden. Fukt och skogs- vattnets temperaturutjämningseffekt fortfa- retardation finns emellertid påvisat inom de- rande hade betydelse under vendeltid inom lar av Europa. områdets centrala strandnära delar. Torka rådde både före och under period Större skyddade vattenytor har påtaglig IV. En klimatforskare anger en halvtusenårig betydelse för omgivande markområdens växt- torrperiod. Inom Uppsalaområdet var strand- zonnivåer. En effekt som snabbt klingar av förskjutningen till och med hågatid begrän- med avstånd, barriärer och höjdnivåer. Fort- sad. Inom de södra delarna delvis beroende farande under vendeltid uppgick den sam- på stigande vattennivå. Vintrarna var varma. manhängande vattenytan i områdets centrala Klimatraset före 800 BC påverkade stora och södra delar till väl över 100 km2. De idag delar av Nordeuropa. De skandinaviska gla- ytmässigt starkt begränsade växtzonerna 2 ciärerna expanderade [MUIC kapitel 4 Bild och 3 borde under förhistorisk tid haft en helt IV:2]. Uppsalaområdet förändrades. Strand- annan utsträckning kring Uppsala. Dessutom förskjutningen ökade i de södra delarna, vil- tillkommer att landhöjningen trots sin be- ket fick följder i det flacka landskapet. Tidi- gränsade hastighet genom kylande höjdeffek- gare stora avsättningar av glacial och post- ter sänker temperaturnivån. Uppsalaområdet glacial lera frilades. Den kraftiga förskjut- var ur klimatsynpunkt gynnat. De positiva ningen fortsatte till omkring Kristi födelse. förutsättningarna avtog dock successivt. Den yngsta bronsåldern avslutas med en En vegetationsomvandling ägde rum [Bild lång vinglig temperaturperiod – de avslutande IV:4]. Även om björk och tall dominerade årtiondena i en högtemperaturfas som brant och stora algyttjesystem existerade över stora stupade mot den förromerska tidens varieran- ytor med vattendrag och sumpig terräng, de temperaturperioder. fanns också ett omfattande ”ädlare” lövträds- bestånd. Till och med den värmekrävande Järnålder sjönöten, som idag dött ut i Sverige fanns Den förromerska järnåldern uppvisar de star- inom området. Gräs och halvgräs var det kaste omkastningarna i klimatet vi känner klent med. Med tiden minskade de ädla löv- från bronsålder och framåt. De finns doku- träden liksom alen. Det senare dock troligen menterade från olika håll i Nordeuropa. Ex- som följd av strandförskjutning, röjning och trema kallperioder växlade med extrema vär- dikning. Gräs och halvgräs ökade och skvall- meperioder. Inom Uppsalaområdet ändrade rar om expanderande betning. Inom vissa Fibyskogen karaktär – från nemoreal lövskog områden tilltog enen. till boreal barrskog (Bradshaw & Hannon, Så har vi granen, med sitt komplexa bete- 1992 – se MUIC kapitel 4). Mot slutet av ende. Den har funnits i Mellansverige sedan förromersk järnålder blev klimatet torrare och inlandsisen försvann. Den tycks ha expande- varmare. Nu inleddes den romerska värmepe- rat och kontraherat fläckvis och sporadiskt. rioden, som med undantag för ett avbrott AD Omfattande förekomst fanns punktvis under 250-350 varade fram mot slutet av folkvand- neolitikum och äldre bronsålder. Något hände ringstid. En värmeperiod som hade stor bety- dock under yngre bronsålder. Granen dyker delse för Uppsalaområdets bosättningsmöns- nu upp i en helt annan omfattning även om ter och försörjningsinriktning. det skulle dröja länge innan den blev allmän. I slutet på 530-talet inträffade så ett för- Under vendeltid fanns gran på de flesta håll. ödande klimatras som liksom Santorinikata- strofen uppemot två årtusenden tidigare och

196 Därför Uppsala

BEFOLKNING stenshögar är äldre och en del är yngre, liksom att vi ännu hade en rörlig bosättnings- Som angavs i inledningskapitlet har jag inte struktur torde anläggningarna inlagda i håga- gjort något genomarbetat försök att uppskatta tidens geografi ge en uppfattning om den invånarantal och befolkningsförändringar i mellersta bronsålderns befolkningslokalise- Uppsalaområdet. Existerande underlag och ring. Vid den här tiden fanns en relativt om- ansatser när det gäller Mälardalens förhisto- fattande bosättning framför allt längs det riska befolkning är alltför tunna. västra fastlandets kuster, men också i Vaksa- Maddison (2001:241) uppskattar befolk- la, norr därom och i Rasbokil-Rasbo och ningssiffror för en lång rad enskilda länder längs Husby-Långhundraleden. En hel del av och världsdelar år 0 respektive år 1000. Ac- anläggningarna inom den östra delen kan cepterar man att där givna befolkningsmäng- dock antas vara unga. Spridningen styrks av der för Sverige om 200 respektive 400 tusen de större ensamliggande stensättningarna innevånare kan tänkas vara i någorlunda rätt [MUIC kapitel 6 Bild VI:18]. storleksordning ger det ramar för Mälardalens Fyra spridningsprocesser ägde troligtvis befolkning kring Kristi födelse på uppskatt- rum under de första två tredjedelarna av ningsvis 20 à 30 tusen mot 40 à 60 tusen ett bronsåldern. Ett – en fortsatt invandring. Två millennium senare. För exempelvis Finland – en splittring av befolkningen längst i norr. totalt anges 20 respektive 40 tusen innevåna- En del följde den vikande kustlinjen och läm- re. Värdet ligger inte i de absoluta siffrorna nade därmed området. Resten anpassade sig utan vad nivåerna implicerar när det gäller till vattendragen mot söder, något som suc- resurser och relationer mellan olika regioner. cessivt innebar en tyngdpunktsförskjutning åt Bedöms Uppsalaområdet ha haft ungefär det hållet. Tre – en förtätning i Jumkil-Broby- en fjärdedel av Mälardalens befolkning ger Läby-Vängeområdet. Fyra – en spridd fast det en bild av vilket invånarantal vi kan tän- bosättning inom de östra delarna av Uppsala- kas röra oss med. De mer detaljerade och området påbörjades. Vi kan nu räkna med bo- tillförlitliga siffror som varit värdefulla som sättningsområden bland annat i Vaksala och underlag vid delanalyser av Uppsalaområdet Rasbokil – Rasbo. Rasbo hade redan tidigare hade fordrat en metodutveckling som inte varit ett säsongområde för jakt och fiske. ryms inom denna typ av övergripande studie.

Den kvalitativa uppfattning om spridning, ko- Sen bronsålder och äldsta järnålder lonisering och delområdesutveckling jag re- I omkring ett halvt årtusende – under yngsta dovisar bygger i stället på fynd, anläggnings- bronsålder och äldsta järnålder – är proble- typer och anläggningsspridning – ett osäkert men med 14C- klockan sådan att det är svårt surrogat. att avgöra var vi egentligen befinner oss tids- De äldsta strukturerna mässigt trots goda prover – MUIC kapitel 4. Det var en tid då extrema klimatperioder Inledningsvis var befolkningen inom Uppsa- avlöste varandra. Samtidigt tycks av anlägg- laområdet lokaliserad ungefär på det sätt som ningsmönstret att döma en tyngdpunktsför- indikeras av [Bild VIII:8]. I princip existera- skjutning österut och söderut ha ägt rum inom de en relativt tät och förmodligen begränsat Uppsalaområdet [MUIC kapitel 8 Bild rörlig befolkning i sydväst samt en glesare VIII:12, MUIC kapitel 7 Bild VII:34 och och mer rörlig längs havsarmar och laguner i Bild VII:45]. Orsaken är oklar. Det kan ha norr. Till detta kom en befolkning i sydost berott på att under extrema värmeperioder med kulturella drag som uppvisade större lik- goda betesförhållanden öppnade sig inom än- heter med sydväst än med norr. Överhuvud- nu ej utnyttjade områden. Det kan också ha taget finns indikationer på samhörighet mel- varit att förändringar i Östersjöns syresättning lan sydväst och sydost långt in i järnåldern. och salthalt ökade tillgången på fisk, säl och Slutligen hade vi troligen en viss befolkning fågel i de genom strandförskjutningen ex- öster om Gamla Uppsala. Fläckvis finns spår tremt föränderliga skärgårdsbanden. Skeen- i Rasbokil och Jumkil/Börjeområdet och even- dena sammanföll med en klimat- och strand- tuellt i Morkarla. förskjutningsrelaterad utveckling som störde Den äldsta anläggningsstruktur som ger ekonomi och samhällsorganisation. en detaljerad bild över befolkningens spridning i området är skärvstenshögarnas lokalisering [Bild VI:1]. Även om många skärv-

Därför Uppsala 197 Det stora språnget TEKNOLOGI Sen yngre förromersk järnålder, romersk Under den drygt tvåtusenåriga period som järnålder och stora delar av folkvandringstid bronsålder och äldre järnålder omfattade, äg- uppvisade – med ett hundraårigt undantag – de en teknisk utveckling rum på de flesta goda klimatologiska förhållanden. Nya områ- områden – i stort och i smått. Boendet/husen, den i söder, som Giresta, Fittja, Holm och verktyg och metallhantering, vapen och jakt- Kulla utvecklades. Håbo och Ärlinghundra redskap, kläder och material samt produk- härader förtätades och förändrades. Ja snart tionstekniken i samband med allt detta. Nya sagt alla, tidigare fast utnyttjade delar inom husdjur – hästen som dragare, riddjur och Uppsalaområdet visar från den här tiden en stridsverktyg, båten och kälken, kanske större närvaro. För en uppfattning trots att mjölkanpassning och mjölkhantering liksom anläggningarna har en senare tyngdpunkt – se odlingssorter och odling, malning av säd och spridningen av gravfälten inom området gräddning av bröd är bara exempel där kun- [MUIC kapitel 6 Bild VI:33]. Den omfattan- nandet och vanorna introducerades eller blev de strandförskjutningen under yngsta brons- annorlunda. Saltets allt större betydelse på- ålder och förromersk järnålder hade nu fått en verkade skinn- och hudtillverkning liksom delvis skyddande växtlighet och kunde ut- sammansättning, beredning, och förvaring av nyttjas. I norr koloniserades Vendel. livsmedel. Ändå – med dagens mått mätt var ju Upp- Det här var inte Uppsalaområdet ensamt salaområdet i början av vendeltid fortfarande om. Utvecklingen ägde rum mer eller mindre glest befolkat. Det är mot dåtidens befolk- parallellt inom stora delar av Skandinavien. ningsstorlek och annorlunda befolkningspy- Två områden hade dock förhållandevis speci- ramid, insatserna i grav- och fornborgsbyg- ell betydelse – utvecklingen inom metallhan- gandet skall bedömas för att vi skall få en teringen och båtteknologin. uppfattning om drivkrafterna i områdets för-

historiska samhälle. Tusentalet år framåt i

tiden, under andra hälften av 1600-talet,

framstår fortfarande centrala Uppsalaområdet enligt Rudbecks karta (MUIC bilaga 2) som METALLHANTERING en relativt gles befolkad landsbygd. Metallen var betydelsefull i två avseenden, Den begränsade befolkningen har bety- dels som råvara för arbetsredskap, vapen, delse inte bara när det gäller anläggnings- konstruktioner och smycken, dels för hur den verksamhet och investeringar utan också vid påverkade samhället och dess allmänna ut- bedömning av vad katastrofer kan ha innebu- veckling. rit. Exempelvis vad innebär det om anfallen mot Sydsverige och de danska kusterna om- BRONS kring AD 300 under den yngre romartidens När det gäller bronsteknologin är det svårt att svåra klimatperiod i huvudsak kom från Fjäd- avgöra bronsens funktionella betydelse – på rundalandsmakten/Västmanland? vilket sätt ökade den effektiviteten? Vi har Det rör sig om anfall som i stor ut- från modern tid ingen kännedom om bronsål- sträckning hänförs till Mälardalen (Jensen, derssamhällen. Bronsens överlägsenhet i för- 2003:560). De misslyckade anfall som vissa hållande till stenredskap tycks främst kunna av offernedläggelserna i Ejsbøl, Nydam, hänföras till dess användbarhet för verktyg Thorsbjerg och Kragehul, Hassle Bölsarp i avseende precisionsarbeten och till de återan- Skåne liksom i Skedemosse på Öland och vändningsmöjligheter bronsen ger. kanske också i Gudingsåkrarna på Gottland Vad vi vet inom Uppsalaområdet är att vittnar om, bör kraftigt ha påverkat mer än efter period I:s kontinentala praktarbeten, dy- bara den militära kapaciteten hos de folk ker gjutningen upp under mellersta bronsål- varifrån krigarna kom. Större var inte Mälar- dern på ett fåtal bosättningar till att under dalens befolkningsgrupperingar. yngre bronsålder bli mer eller mindre allmän.

Fortfarande har dock avancerad gjutning

bara spårats på ett fåtal platser i Mälardalen.

Till dess att vi får ett annat grepp om brons-

ålderssamhällena i Mellansverige och kanske därmed en annan bild av bronsens funktionel-

198 Därför Uppsala

la betydelse, framstår bronsverktygen främst bronsålder och förromersk järnålder oavsett som betydelsefulla inom det dagliga vardags- Montelius åsikter om period V som den sista livet (håltagning, snörning, m.m.) och inte i egentliga bronsåldersperioden. Bronsålders- samband med arbeten som kräver större på- tillförseln från kontinenten hade visserligen frestningar – konstruktionsarbeten, etc. Som avbrutits, men återanvändningen fortsatte. Vi symboler, antingen det nu gällde praktyxor, vet också från internationell litteratur att vissa vapen, klädestillbehör eller smycken spelade stenåldersverktyg utnyttjades långt in i järn- de också en roll. åldern. Flintskärorna överlevde längst. Det innebär inte att bronsåldersteknolo- Inriktningen och bredden på användning- gin skall underskattas. Bronsnålar och sylar en av järn är fortfarande oklar avseende för- hade en vida större betydelse än praktbron- romersk järnålder även om produktionen då sen. Kläderna gjordes ju av skinn och päls. tog fart på många håll i Skandinavien. Den Fisknätens och smådjursfällornas tillverkning stora användningen då järnet på större bredd och underhåll var också en kontinuerlig del kunde användas för nyutvecklade redskap av vardagen. eller ersatte ben och trä kom först en bit in i romersk järnålder. Indirekta konsekvenser Bronsteknologins indirekta konsekvenser var Stor produktion fordrade organisa- kanske mest betydelsefulla. Förhållandet att tion för bytesvaruhandel Mälardalen saknade tillgång till de råvaror Järn finns visserligen inom de flesta områden som behövdes för att tillverka brons innebar på ett helt annat sätt än grundmetallerna för att Uppsalaområdet så småningom kopplades brons, men vid större produktion måste järnet till det enorma europeiska nätverk som spred också vara ekonomiskt brytbar i konkurrens och återanvände metaller och skrot för brons- med andra tillgängliga och rika fynd. Kraven gjutning. Detta övergripande system och dess under äldre järnålder var desamma. Lokal långa och komplicerade tentakler kunde inte brytning var en sak, bryning för regionen en undgå att samtidigt vara en förmedlare av in- annan och brytning för internationell efterfrå- formation, kontakter och teknologi. Därmed gan, inklusive de långa transporterna och de var det en viktig faktor bakom de häpnads- speciella organisations- och återförsäljarsy- väckande likheter i materiell kultur som stemen för bytesvaror som var nödvändiga, bronsåldern i Nordeuropa uppvisar. ytterligare något helt annat. Utan bronsålderns fixering vid en legering Det var rimligtvis få områden förunnade gjord av metaller som inte kunde utvinnas i att möta de krav som mer långsiktigt ställdes detta marginella skog- och vattenrike med på regional försäljning. Trots sina trevande dess begränsade befolkning, borde hela norra försök är det tveksamt om ens Jämtland hörde Mälarområdet in i romersk tid uppvisat en dit. Totalvikten av hittills kända spadformade kultur som hade drag som låg norrländska ämnesjärn i svenska depåer är synnerligen jakt- och fisketraditioner nära. Det var brons- begränsad – 100 kg. Det kan jämföras med teknologin som på allvar knöt Mälardalen till fynd av spikar på 5000 kg i ett enda romerskt det södra Östersjöområdet och därmed också fort (Englund, 2002:303). Produktionen i det till kontinenten. Det var samtidigt det brons- polska Switokrzyskieområdet bedöms ha teknologiska kunnandet som öppnade dörren producerat 3800-5400 ton järn som han- för järnhanteringen. delsvara (Bielenin, 1976).

Försörjning av betydelse JÄRN Det finns inte spår av äldre järnhantering i Som bronsteknologin hade järnteknologin två Uppsalaområdet av sådan storlek att den in- sidor. Järnets nyttopåverkan är dock gripbar. ternationellt skulle ha kunnat konkurrera med Vi kan se den när vi kommer in i romersk de polska storproducenterna, vilka ändå inte järnålder – i pilspetsar, skäror och liar i allt förmådde överleva det romerska rikets sön- mer utvecklade stadier, i vapen, plogbillar, derfall. Det finns däremot spår av begränsad etc. Den är mer problematisk årtusendet dess- brytning i norra delen av Uppsalaområdet – förinnan även om järnet uppenbarligen var åldern är dock obekant (MUIC bilaga 19). känt och använt. Här saknar vi än så länge Järnframställning och ett fynd från ro- indikationer på en bred användning av järn i mersk järnålder/folkvandringstid är känt vid Mälardalen/Uppsalaområdet under yngsta Fullerö. Malmen bedöms bruten i Vattholma

Därför Uppsala 199 (se MUIC kapitel 7). Myrmalm liksom käl- Under sen förromersk järnålder lor utanför Uppsalaområdet (Jämtland, ”Röda breddades den nya båtkulturen jorden”) har förmodligen medverkat till att Den nya typen av träbåtar utvecklades och järnförsörjningen i området inte varit något blev vanlig från omkring Kristi födelse eller större problem. Attundalandsområdets läge något tidigare. De påverkade genom sin när vi kommer in i vendeltid tycks varit an- snabbhet och bärighet koloniseringen av långt norlunda. Utan järnförsörjning från källor i bort liggande kuster men medverkade också norr saknades under konfliktperioder en vä- till att göra Östersjöns stränder otrygga och sentlig komponent för mångårig uthållighet. avfolkade. Båtarna expanderade emellertid Även om järnet knappast i direkt mening också fiske- och sälfångstmöjligheter. Öster- utgjorde basen för Uppsalaområdets välstånd sjöns havskustfiske, och då framför allt sil- var tillgången betydelsefull. len/strömmingen kunde exploateras på ett annat sätt än tidigare. Som angivits finns från romartid spår av BÅTEN Mälardalspåverkan både norrut och söderut Uppsalaområdet var länge en vatten- och längs den svenska kusten och i södra Öster- myrvärld där man i stor utsträckning levde sjön – i princip överallt där strömmings- och vid stränder och vattendrag nära havet. För- sillfisket i äldre tider varit av central betydel- flyttningar och transporter gick främst längs se. Fiske- och sälexpeditionerna utanför Mä- stränderna. Därför spelade båten tidigt en lardalen möjliggjorde samtidigt kontakter, väsentlig roll. Hur tidigt är okänt. Som fram- handels- och informationsutbyte – ibland går av kapitel 5 har visserligen stockbåten också överfall. Havskustgående båtar var mesolitiska rötter, men det tiotal stockbåtar större än båtarna från båtgravarna. Här finns som är kända från området är med något un- fynd från Ultuna. dantag inte tidsatta. De har i princip hittats i Om Uppsalaområdet under bronsålder i områdets utkanter vilket ger intryck av att de mycket framstår som en del av en passiv använts i lokala sammanhang. Båten från periferi i det europeiska bronsåldersnätverket, Harbonäs längst i nordväst [MUIC kapitel 11 innebar båtutvecklingen att området under Bild XI:2] uppfattas vara från Kristi födelse. äldre järnålder blev en aktör inom Östersjön. Båtens symboliska betydelse framgår av Man var det dock inte på alla områden och skeppsristningar, skeppsformiga stensättning- framgångarna tycks i många fall begränsade. ar och den yngre järnålderns båtbegravningar. Båtmetaforen var en stark signal om ett re- spekterat liv. Vi vet inte när båten lämnade sin lokala betydelse inom Uppsalaområdet. Troligtvis FÖRSÖRJNING under förromersk järnålder som inom andra Fragment av husdjur, fynd av säd och spår delar av Östersjöbäckenet. Hällristningarnas efter odling i Mälardalen har länge tagits till magnifika båtar tillhör i allt för stor utsträck- intäkt för att jordbruket på liknande sätt som i ning Medelhavets värld. Däremot bör det södra Sverige från någon gång under brons- länge ha funnits små, bärbara flätade skinn- åldern varit den primära försörjningskällan. klädda överskeppningsbåtar som användes Redan Salin (1905:171 f.) menar att jakt både vid jaktexpeditioner och längre kustan- och fiske inte ens under stenåldern spelade knutna förflyttningar. Denna typ är förmodli- huvudrollen. Det skulle boskapsskötseln gjort, gen en av nycklarna till bronsåldersnätets åtminstone under dess senaste del – baserat metallförsörjning i Nordeuropa liksom till att på att befolkningen varken följt den antagna det gick att ta sig över stora vatten när isen strandförskjutningen eller hållit sig till jakt- varken bar eller brast. Åland skulle under områden i norr. Synsättet avseende jakten och bronsåldern annars bara varit åtkomlig under fisket har in i modern tid cementerats, kanske lugna sommarperioder och fastisvintrar. Un- främst som en följd av alla de boplatsunder- der äldre förromersk järnålder utvecklades sökningar som resulterat i synnerligen be- inom Östersjöregionen dock stora snabba ka- gränsade fynd vad gäller vilt och fisk. noter för kustfärder (Hjortspringbåten).

200 Därför Uppsala

FEL ATT SE JORDBRUKET djurstammars och grödors långsiktiga avkast- SOM HELT DOMINERANDE ning och känslighet för sjukdomar. Vi måste emellertid komma ihåg att Uppsala- Insikten om den blandande försörjningen området under bronsålder och äldre järnålder finns. Den vikingatida Lignåreanalysen (Bro- var en utpräglad kustregion om än allt mer berg 1990) är ett exempel och i samband med skyddad. Landskapet avvek starkt från me- E4-projektets har Björck & Larsson (2007: deltidens jordbrukslandskap. Försörjningen 77) avfärdat jordbruket som en väsentlig nä- uppvisade med relativt stor säkerhet principi- ring inom området när det gäller neolitikum. ella förutsättningar och likheter med de som En sak är att jordbruk, jakt, fiske och sam- rått längs den svenska Östersjökusten in i larverksamhet tillsammans stod för ryggraden modern tid. i områdets försörjning under bronsålder och Före konstgödselrevolutionen på 1870- äldre järnålder – om än i över tiden föränder- talet, var kustborna näringslivsmässiga mång- liga proportioner – men hur var det med övri- sysslare, med fiske, boskapsskötsel, jakt, ga diskuterade förvärvskällor, som byteshan- odlings- och samlarverksamhet på sina agen- del och plundring? dor. Från Roslagen och norrut inklusive den finska kusten utgjorde säljakten en viktig del BYTESHANDEL av detta. Verksamhetsåret var i mycket av- Uppsalaområdet var länge en genomfartsled passat till vad alla dessa försörjningskällor för fjärrkustförflyttningar söderut och norrut. med delvis skilda lokaler för olika verksam- När strandförskjutningen slöt huvudvägarna heter krävde. Gården var centrum för jord- förändrades lederna, men som följd av åsarna bruket. och en växande befolkning i inlandet och Fynden från Uppsalaområdet av ben från längs Mälardalens kuster kvarstod kontakter husdjur, säd och de ytor och skydd som be- med omkringliggande regioner. Tillsammans hövts för vinterfoder, åkerbruk (där hänsyn med de fjärrfångstfärder båtutvecklingen möj- också tas till betesytbehovet för gödselpro- liggjorde och de kontakter och bytesmöjlig- duktionen), är så begränsad att det är svårt att heter som skapades, borde områdets förut- teoretiskt tråckla ihop en försörjning i huvud- sättningar som ett ”Fastlandsgotland” ha varit sak baserad på jordbruk ens ner i äldre järn- goda. Ändå är fynd under äldre järnålder som ålder – och ännu mindre ner i bronsåldern. skulle signalera ett omfattande fjärrhandels- Någon känd omfattande ansats till en sådan utbyte eller deltagande i internationella kon- försörjningsanalys finns inte heller. De gårds- taktnät på hög nivå förvånansvärt begränsade. värden som finns från Gotland och andra platser i södra Sverige är inte tillämpliga. Uppsalaområdet ingen ledande När vi dessutom vet vilken osäkerhet som aktör inom Östersjöbäckenet finns kring jaktslaktslokaler och utlokalisera- Romersk och annan förvendeltida import är de säsongverksamheter liksom skillnader i ett område där fynd föreligger, men som jag fynd mellan fuktiga och de vanligen torra behandlat i kapitel 8 framstår varken volym miljöerna när det gäller fiskbensfynd blir den eller kvalitet i Mälardalen som omfattande traditionella bilden – jordbruk, men knappast mot bakgrund av den långa tidsperioden. längre någon jakt och fiske av betydelse – Förhållandet att denarer, solidi och stora synnerligen tveksam. guldfynd med undantag för denarerna från

Utan jakt en stor rovdjursstam och Hede i Västmanland och solidifynden på Helgö i stort sett saknas i Mälardalen är en begränsad vallning av boskap stark indikation på att Uppsalaområdet inte En orörd viltvärld expanderar ohämmat till var en märkbar handelsaktör i Östersjöbäcke- dess att balans uppkommer via rovdjur och/ net. Jag utgår då från att Tureholmsskattens eller människa. De rovdjursvolymer en värld nedsmälta delar inte härrör från bytesverk- utan nämnvärd jakt skulle gett upphov är inte samhet i Uppsalaområdet. förenlig med omfattande vallning av boskap. Hade området haft en omfattande organi- För en mer korrekt försörjningsbild behövs serad avsaluproduktion, det vill säga varit fördjupade energivärdeanalyser, där hänsyn särdeles speciell när det gäller järn- eller tas till försörjningsbehov och till vinterfoder- skinnbearbetning eller annan verksamhet i en problematiken likaväl som till dåvarande hus- omfattning som vida översteg områdets behov, borde detta ha framkommit vid den un-

Därför Uppsala 201 dersökningsverksamhet som förekommit. Det I och med att man inte hade inflytande innebär att produktion för byteshandel i allt över avtransporter, kunder och ”feed back” väsentligt bör ha varit decentraliserat småska- blev produktion i ”industriell” skala av komlig – alltså hantverk och gårdsproduktion/ plicerade produkter närmast omöjlig. gårdsprodukter. Området var förmodligen en

komponent i ett regionalt övergripande utbyte av produkter som järn i olika former, tjära, PLUNDRING tyger, djur, smör, hö, säd, specialträ, rep och Hur var det med plundringen då – den ”ex- horn liksom hantverk av många typer. Uppsa- terna tillägnaden”? Våld har alltid varit Mä- laområdet var under järnåldern troligen själv- lardalens följeslagare och från bronsåldern försörjande i de flesta avseenden – med un- har vi fornborgar som indikerar förekomsten dantag för salt, vapensmide och eventuellt av organiserat våld. Från vikingatid har vi järn. skriftlig information om plundringståg, och Vad är slutsatsen? Jo, I Uppsalaområdet på kontinenten långt äldre källor. När vi dess- var handelsutbyte en påtaglig komponent, utom ser de många fornborgarna från äldre men bytesverksamheten – antingen den sked- järnålder inom stora delar av Nordeuropa är de med grannar inom Mälardalen, eller i sam- det ingen tvekan om att överfall och plund- band med fjärrexpeditioner med gotlänningar, ring förekommit i stor omfattning. Det är ölänningar eller vid Rügensillens fångstplat- emellertid inte samma sak som att det gick att ser – utgjorde inte någon mer påtaglig del av livnära sig på plundring – för enstaka grup- försörjningen. per, ja, men inte för hela områden. För ett handelsutbyte av stor ekonomisk För att vara av ekonomisk betydelse bör betydelse var elitens medverkan på många plundringsverksamheten varit omfattande och plan en förutsättning. Antingen var denna inte mer eller mindre kontinuerlig. Till att börja stor nog under äldre järnålder, inte intresserad med måste göras åtskillnad på plundring av nog, eller hade i allmänhet inte det interna- områden som är under fysisk kontroll och tionellt kontaktnät som fordrades trots de ytt- sådana som inte är det. Under lång tid kon- re förutsättningar som rådde. trollerade externa områden, där plundring och skattläggning fortgick förekom knappast före Andra nätverk fanns i Östersjön vikingatid i Skandinavien. Sådana militära re- Vad var då orsaken till Mälardalselitens bris- surser stod inte till förfogande. tande engagemang när det gällde att under I princip kan vi utgå ifrån att plundring romartid och folkvandringstid bygga upp ett under bronsålder och äldre järnålder skedde potentiellt lukrativt internationellt utbytesnät? inom ramen för överfall, eller kortvarig oc- ”Norrut” fanns ju både Mellannorrland, Ös- kupation. Här måste vi vidare skilja på räder terbotten och sydvästra Finland. Baltikum mot relativt närliggande områden och på rä- började vakna och ”söderut” fanns Gotland, der mot fjärran mål. Wisla och Oder liksom Bornholm och Dan- mark i alla dess schatteringar. Räder Förklaringen var troligen att en uppstart- Räder mot närliggande mål hade den obehag- ning av ett elitutbyte i Östersjöbäckenet ut- liga effekten även när de var framgångsrika, ifrån Mälardalens horisont aldrig var aktuell. att eftersom förövarna var identifierade, blev Detta trots att man, som framgår av samar- det antingen svårare nästa gång, eller då kun- betsprojektet Helgö, var medveten om fjärr- de man råka ut för hämndaktioner, t.ex. anfall utbytets betydelse. Två tunga mäktiga nät- mot hemmabosättningar när man var borta. verk fungerade ändå i Östersjön under romar- Det innebär att vi kan utgå ifrån att med tiden tid/folkvandringstid. En tidigare med det inriktades de rena plundrings- och slavtågen danska Himlingøje i centrum och en senare mot trakter där anfallarna inte kunde identifi- som i samarbete med sachsarna rörde sig över eras eller mot bygder som inte klarade av Nordsjön och rimligtvis också över Östersjön långa hämndexpeditioner. – den norska Vestlandskulturen med sina Fjärräder krävde resurser – fordrade stora stora båtar. När dessa operatörer tynade bort eller flera bygder, också för att inte tömma hade vi aktörer från Gotland och så småning- hemmamiljön på försvar och de kunde dess- om Bornholm. Det har också diskuterats om utom gå illa. Samtidigt fanns ju sällan så så småningom friserna (med frankerna i ryg- mycket att erövra som kunde transporteras gen) opererade i Östersjön. hem i förhållande till insatsen – en del

202 Därför Uppsala

smycken och vapen, en del kött, en del red- DEN HUVUDSAKLIGA skap och kanske några trälar. Mindre styrkor i fjärran terräng måste snabbt dra sig tillbaka FÖRSÖRJNINGEN för att inte bli nedkämpade av större uppbåd. Därmed är vi tillbaka där vi startade. Varken indikationer eller studiens analytiska resone- Det gällde också överfall i samband med fiske- och bytesfärder, där kanske lockelsen mang, tyder på annat än att Uppsalaområdets blev stor att ge sig på ensamma gårdar eller huvudsakliga försörjning under brons- och järnålder in i vendeltid baserades på jordbruk andra lag. Problemet i det sammanhanget var den ofta nödvändiga upprepningen när det fiske, jakt, och samlarverksamhet. Området gällde färdvägar. Fiskeexpeditionen skulle har inte spelat någon större roll i Östersjöre- gionens ”kommersiella” verksamhet trots passera samma kobbar, skär och sund år efter år vid samma tid – och undkomma med livet i Helgös roll som samprojekt och kustsmycke. behåll. Det dämpade plundringslusten. Plundringsverksamhetens ekonomiska betydelse har varit begränsad – om ens någon Större lönsamhet kunde kanske nås om man höjde insatsen och samarbetade i större (framför allt om man räknar in hämndaktio- styrkor. Då kunde områden hållas, genom- ner och investeringar i skydd och fornborgar/ vallanläggningar, som delvis kan ha nödvän- sökas och större volymer hemtransporteras. Det var dock ett vågspel och det är osäkert diggjorts av områdets rädaktiviteter). hur ofta sådana expeditioner lyckades. Vi vet att en del gick fruktansvärt fel.

Upprepade räder tömde kusterna NORMER Även vid överväldigande styrka var det fy- Varje samhälle har sina normsystem. Nor- siskt omöjligt att stadigvarande leva på merna skiftar geografiskt, mellan grupper och plundring av en fast men arm befolkning. över tiden. Bland ledarna i en glest bebodd Som sjörövarverksamheten längs Medelha- förhistorisk protoagrar jakt- fiske- och sam- vets kuster så sent som på 1800-talet visade, larbaserad vattenvärld var normuppsättning- lämnades då kustområden och innanförlig- arna naturligtvis annorlunda än bland eliten i gande bygder öde. Orsaken till frisernas för- vendeltidens merovingerinfluerade begyn- svinnande skiftet romartid/folkvandringstid nande storgodsvärld. Elitens/samhällets nor- när sachsarna fortfarande härjade längs Nord- mer påverkade befolkningens acceptans av sjöns kuster kan ha varit detsamma. Redan regelsystem och beteenden liksom relationer- den förromerska attackverksamheten gjorde na med omvärlden. Därför har normstruktu- att Gotlands och den sydsvenska kustbefolk- ren, och förhållanden som påverkade norm- ningen drog sig undan. Vi vet ännu inte heller bilden betydelse för förståelsen av området. varför åtminstone delar av kustområdet Oder- Wisla förlorade sin befolkning från senare delen av äldre romersk järnålder. BRONSÅLDER Oavsett storlek på anfallsföretagen var Vid bronsålderns inledning fanns inom områ- det, i det med undantag för sydkusten glesbe- det samhällsbildningar och eventuellt en mer folkade Östersjöområdet, inte möjligt att un- central kultplats – Håga. I sydväst och delvis der långa perioder i nämnvärd utsträckning i sydöst fanns en kultursyn som snart skulle försörja ett område via plundring, med alla de avkasta hällristningar och skålgropar. Även risker och kostnader detta innebar. om det finns fynd i norr, framstår idévärlden i Sammanfattningsvis – trots den omfattan- syd med tiden delvis alltmer annorlunda än i de externa rädverksamhet som av olika skäl området i övrigt. Syd stod på ett annat sätt förekom, och i vilken Uppsalaområdets be- med ena foten i kontinentens och Sydskandi- folkning i större eller mindre utsträckning naviens kulturer. Här fanns odling och lång- troligtvis tagit del, kan inte heller plundring väga kontaktsystem manifesterat genom ha varit mer än en marginell faktor i områdets bland annat Bragesvärdet och tiotalet andra sammantagna försörjning under brons- och praktföremål av brons från period I. järnålder in i vendeltid. Uppsalaområdet var inte isolerad under period I även om vi kan utgå ifrån att neolitiska synsätt dominerade. Håga ger intryck av att ha varit en kultplats över/utanför alla del- områden.

Därför Uppsala 203 Bland annat keramikutformning och häll- Hågahögen ett sätt att säkra gamla ristningar tyder på att det var under period II- normer III som Uppsalaområdet på allvar kopplades Period IV framstår som den ”klassiska” ihop med Bronsålderseuropa. Med fördelar bronsåldersepoken med alla dess yttringar i och nackdelar. Information om riken, gudar, området. En begränsad strandförskjutning i hierarkier, huskonstruktioner, kärl, mat och kombination med en transgression hade hållit dryck av obekant slag, skepp, hästdragna de södra delarna av området stabila. Torrt stridsekipage och väldiga bataljer från när väder med varma vintrar som i stort sett råd- och fjärran gjorde befolkningen medveten om de tycks ha underlättat för såväl odling som att det fanns andra sätt att leva. Kunskap om för granens kommande expansion. kärlformer, plantor och sädesvarianter samt Som kronan på verket byggdes Hågahö- gjutteknologi för bl.a. de användbara nålarna gen. Den formidabla gravläggningen blir och prylarna utvecklades/importerades. förståelig om den ses som ett försök att beva- ra den gamla ordningen/den gamla norm- Behov av skydd formade samverkan strukturen i regionen. Grav och gravgåvor är De täta kontakter som anslutningen till brons- av en dignitet som krävde resurser och upp- försörjningsnätet innebar, kopplade inte bara backning från maktgrupperingar långt utanför Mälardalen till Sydskandinaviens kultur, utan Uppsalaområdet. gjorde också Mälardalen känd söderut. Kom- binerat med strandförskjutningen som krympte passagerna över Mälarens vatten ökade EN ”NY” BRONSVÄRLD detta riskerna för plundring i ett fortfarande Hierarkins, kultens och bronsets magi nådde fragmenterat Mälardalen. under period IV sina maxima. Tiden därefter Behovet av skydd mot överfall bör, som medförde lättnader och förändringar. längre fram i tiden, ha varit viktigaste orsak Från en relativt stabil geografisk miljö till samordning inom området. Samverkan ut- och väderlek kastades området nu in i extre- vecklade emellertid också ledarskap och forma väderperioder och en stark strandförskjut- made hierarkier. Strandförskjutning och en ning. Periodvis bör odlingen ha drabbats. En ökad befolkning ändrade också successivt befolkningsexpansion ägde rum mot kust- normsystem och normer. Behovet av reglera- banden och resterna av Finlandsleden. Ex- de rättigheter och skyldigheter när det gäller pansionen fortsatte långt in i förromersk järn- fångst-, betes- och insamlingslokaler ökade. ålder, antingen det nu berodde på omflytt- Det var knappast frågan om en harmonisk ningar eller invandring. Medan jordbruket utveckling mot mer enhetliga normsystem tidigare och då framför allt boskapsskötseln under period II-III – skillnaderna i områdets expanderat, tyder bosättningsexpansionen på livsbetingelser var stora. Hågas kulthus kom att fiske, fågel- och säljakt nu åter ökade. till, men ”centra” med egna kultplatser ut- Bronset som på kontinenten falnade bort vecklades – Ryssgärdet och Broby. Om det och ersattes, uppvisar i Uppland inte samma hängde samman med brandgravskickets ge- avtrappning. Enligt Eriksson & Grandin nomslag eller inte, så övertäcktes Uppsala- (2008:328) kvarstår fyndvolymen avseende områdets hällkistor på liknande sätt som in- period V för att öka under period VI. Brons- om Mälardalen i övrigt. gjutningskonsten spreds, men som de påpekar Svallvågorna från bronsålderns samman- – föremålens livslängd är oklar. Bronsens brott vid Medelhavet nådde Mellansverige återanvändning kan efter århundraden av im- liksom byggandet av höjdborgar. Om det nya port ha utmynnat i stora fyndrestvolymer. kulthuset vid Håga – ”kung Björns gästa- budssal” var ett försök att i ett gemensamt Bronsvärldens sammanbrott projekt gjuta olja på vågorna vet vi inte. skapade nya normer Kontakterna med Sydskandinavien yttra- Tidvis osedvanligt svåra förhållanden, för- de sig bland annat i storrösebyggande. Bris- ändrade konfliktnivåer och fientliga aktivite- ten på omfattande vältrampade betesmarker ter var förmodligen en bakgrund till byggan- och därmed stora volymer av grästorv gjorde det av fornborgar. Förändringarna bör ha på- det förmodligen svårt att kopiera söderns hö- verkat rådande värderingar och förhållnings- gar. Det är knappast en slump att Hågahögen sätt. En maktpolitisk krackelering skedde är ett täckt röse. också inom området. En heterogenesering ägde rum. Inom vissa delar bör närmast syn-

204 Därför Uppsala

sätt som var rådande inom neolitikum ha för- Hällristningar är med två undantag en- stärkts, inom andra – där man gick mer och dast kända från områdets sydvästra och syd- mer mot en jordbruksbaserad ekonomi blev östra del – områden där en åkerbrukskultur en kollektiv årsrytm mer betydelsefull. existerade redan vid bronsålderns början. Oavsett om Lurbo fornborg förstördes i Samtidigt gäller att gränshällristningar mot ett anfall utifrån eller i samband med sam- norr, både i sydväst och i sydöst har inslag manstötningar mellan maktgrupperingar inom från allra yngsta bronsålder. Här framstår det Uppsalaområdet, medförde omfattande och som att en geografisk kultur-/normexpansion reella stridshandlingar, då som nu, en stress från sydväst och sydöst under hällristnings- som gjorde att skyddet och överlevnaden för epoken inte nått längre. den egna familjen överskuggade det mesta. Av de två kända hällristningar som inte Till detta kommer föreställningar som följde ligger i syd är den ena en enkel skeppsrist- urnegravskulturens osäkra och trevande intåg. ning från mellersta bronsåldern vid Ryssgär- Allt detta bör ha inneburit påtagliga för- det, medan den andra är en ovanlig ristning – ändringar. Hierarkin som tankevärld försva- ett spjutregn – i Bälinge. Ristningen uppfat- gades. Roten till detta fanns långt nere vid tar jag osäkert vara från mitten av förromersk Medelhavet. Bronsgjutningens spridning till järnålder, baserad på spjutens utformning och lokala miljöer från att dess produkter varit en anläggningskontext. Även här finns skål- del av ett övergripande internationellt elitnät- gropslokaler i miljön, Vid Ryssgärdet finns verk är också ett element. Den trevande indikationer på åkerbruk och i anslutningen övergången till en ny metall, järn, förstärkte till hällristningen många gropar (på block, se rimligtvis förändringen. Östling, 2008:462). Uppsalaområdet fick än mer av klimatkriser och instabilitet. Förmodligen också en Skålgropar – lång produktionstid tillbakagång och fragmentering. Bronset över- och avtagande ideologisk laddning gavs och germaniseringen gjorde sitt intåg. Skålgropar är kända från neolitikum och pro- Stora förändringar – dock i linje med den ut- ducerades inom Uppsalaområdet åtminstone veckling som redan initierats under yngre fram mot den äldre järnålderns slut. De finns bronsålder. på hällar, block och flyttbara (ofta gravkopp- lade) stenar. Hällristningar tycks alltid åt-

följas av skålgropar. Ofta i omedelbar anslutning eller på samma häll eller block. Medan SKÄRVSTENSHÖGAR, RIST- hällristningstraditionen inom Uppsalaområdet NINGAR, SKÅLGROPAR OCH i princip upphörde i och med bronsåldern, SKÄRVSTENSVALLAR – VAD fortsatte och geografiskt vidgades produktionen av skålgropar till omkring Kristi födelse. STOD DE FÖR? Då avtog den för att relativt snabbt upphöra. Skärvstenshögar, hällristningar och skålgro- Fortfarande hade dock åkerbruket inte på par ses som något av typanläggningar för länge än axlat rollen som en primär försörj- bronsåldern. Skärvstenshögarnas värld var ningskälla. dock inte skålgroparnas. Med områdets sock- Skålgroparna följer ett mönster som gör nar som bas är korrelationskoefficienten av- det nära till hands att koppla ihop dem med seende lokalernas förekomst lägre än 0,2. den idékultur som tycks knuten till hällrist- Lokalerna ligger ofta i separata kluster. ningarna. Då skulle skålgroparna kunna ses Skärvstenshögarna, deras lokalisering som något av en markör för åkerbrukets ex- och konstruktion må vara ideologiskt basera- pansionsfas inom Uppsalaområdet. Tidsmäs- de, något som har behandlats i många sam- sigt stämmer det någorlunda med informatio- manhang, men de tolkas ändå ej som särskil- nen från områdets pollenanalyser. jande territorialpolitiska markeringar [annat

än eventuellt på lokalnivå (egendomsmarkö- Ideologiskt laddade? rer)]. Den laddningen har däremot andra an- Groparnas roll under äldre järnålder tycks läggningar under bronsålder och förromersk dock mer komplex. De tycks ha haft någon järnålder. Exempelvis fornborgar/vallanlägg- form av ideologisk laddning. På många håll ningar, stora rösen och stensättningar. Hit hör skedde expansionen sent eller inte alls, som också hällristningar och förmodligen till en till exempel i Brobyregionen eller inom Sko- del skålgropar. kloster och västra Vassunda. Någonstans kring

Därför Uppsala 205 Kristi födelse nådde produktionen sin sprid- DEN FYNDTOMMMA ningsmässiga topp och ungefär då tycks ock- så den politiska laddningen ha upphört. PERIODEN Skålgropsmängden i Viksta fullkomligt Samtidigt som kelterna dominerade Mellan- europa med rännilar mot Medelhavsområdet exploderade när den vattenyta som inte för- svann förrän vid bronsålderns slut efter mån- inleddes germaniseringen inom kontinentens ga århundraden torkade upp. Däremot med- norra del. Järnet tog bronsets plats. Det tycks inte berott på att järnet uppfattades som så förde den snabba nedgången att skålgropar närmast saknas i Vendel och i den efter Ras- mycket bättre. Det var snarare så att brons- bokil och Rasbo yngre koloniserade östra de- tillförseln stannade av samtidigt som järnet utvecklades. len av Uppsalaområdet. Som behandlas i kapitel 8 talar mycket för att det inte bara, eller kanske inte ens primärt, Varför expanderade inte bronset var åkerkulturens spridning som kan förknip- långt in i förromersk järnålder? pas med skålgropsproduktionen under äldre Bronset utnyttjades senare i Sverige än på järnålder. En ideologisk laddning som så kontinenten – dock bara en begränsad tid. Om nu inte järnet ännu hade utvecklats så att småningom klingade av skulle också förklara varför produktionen upphörde. det var billigt och användbart inom de flesta områden under förromersk järnålder, varför Skärvstensvallar – centra för arka- fortsatte då inte bronsproduktionen i Mälar- iska kulturyttringar? dalen baserat på återanvändning, åtminstone Det finns ytterligare en anläggningstyp från när det gällde vissa produkter? Kunnandet fanns ju. Orsaken är dunkel. främst yngre bronsålder och i viss mån äldsta järnålder vars förekomst i vissa sammanhang Det kan delvis varit en följd av den all- tycks ha någon form av ideologisk/politisk männa ekonomiska tillbakagången och av sönderfallande förbindelser. Återanvändning laddning. Skärvstensvallar/hyddbottnar finns spridda inom stora delar av Uppsalaområdet i mer omfattande skala krävde en regional söder om Tensta, dock främst kring Sveaha- bronsskrothandel och förmodligen i vissa fall tillförsel av marginalgrundämnen. Tidigare vet. De uppgår till ett 100-tal och är i huvudsak knutna till skärvstenshögsmiljöer. I Mä- relativt stabila relationer och säkerhetsförhål- lardalen och Uppsalaområdet finns i princip landen hade eroderat. Intraregionala varuför- flyttningar blev riskabla eller ointressanta. två skilda företeelser – hyddbottnar respektive skärvstensvallar. De senare syns åtminsto- Tidigare normal regional samordning avstan- ne i multipel form eventuellt vara rester av nade. Bronsets försvinnande var ytterligare ett element i den förromerska tidens kaotiska konstruktioner med andra syften än skydd och boende. förhållanden. Det finns lokaler med flera skärvstensval- lar. En norr om Lena har tio stycken. Alla Kanoter, borgar och flykten från med två eller flera anläggningar enligt An- kusterna läggningsregister finns i den centrala delen av Under förromersk järnålder utvecklades båten så att den blev användbar för fjärranfall längs Uppsalaområdet – i Sveahavskulturens hjärt- område [MUIC kapitel 7 Bild VI:7] och öppna kuster. Även om det inte finns många [Bild VIII:13]. belagda paralleller till Hjortspringsbåten, är det under den här perioden de sydöstskandi- Övergripande tycks den ”skålgropskultur” som initialt i stor utsträckning anknöt till häll- naviska bosättningarna lämnar kusterna. ristningar på något sätt hänga samman med Orsaken har troligtvis varit den bristande säkerheten. Indragna boplatser ger större att en vidgad roll för åkerbruket, vilket med- förde förändringar i bygdernas organisation möjligheter till förvarning och gör det svårare och maktförhållanden. Den centrala delen av för förövare att komma undan uppbåd. De allmänt svåra förhållandena tycks ha utlöst Uppsalaområdet förblev emellertid ”skärv- stenstraditionen” trogen och gick eventuellt i omfattande rädverksamhet. riktning mot mer arkaiska normer. De om- I Mellansverige initierades floran av fornborgar/vallanläggningar i stor utsträckning kring tio skärvstensvallsgrupperna kan eventuellt ses som en ideologisk pendang till syd- under den här perioden. Även om de inte är liga hällristningscentra. fortifikatoriskt byggda och även kan ha an- vänts i kultiska sammanhang, är de strategiskt

206 Därför Uppsala

anlagda längs bygdegränser och möjliga in- en kort period en stor del av germanerna fallsleder. De framstår som revirmarkeringar/ inom kontinentens norra del kopplade till två avskräckningssignaler (eventuellt kan loka- maktpolitiska system. Den germanska identi- lerna i vidare mening också ha fungerat som tet som utvecklats kring Östersjöbäckenets tull/passagestationer). Mot Kristi födelse fick södra del blev påtaglig. vi vapengravar med ”hemvärnsstuk”. Det är Slutet av förromersk järnålder innebar osäkert i vilken utsträckning bygdeövergri- vapengravfält och ånyo synliga maktpolitiska pande samhällssystem fungerade. Vid etable- zongränser, en upporganisering och viss mili- rade gravfält med bronsåldersanläggningar tarisering av samhället. Samtidigt påverkades och sena förromerska och romerska järnål- inte bara eliten av värderingar och kunskaper dersanläggningar som Dragby och Högsta om nya produkter och högre kvalitéer. Be- saknas med något undantag belägg för begynnande fiskeexpeditioner och därmed mer gravningar under äldsta järnålder. omfattande kontakter med Gotland, Öland, de danska öarna, Västbaltikum och den ger- Utvecklades ”slavism” under manska världen påverkade normvärlden. Så förromersk järnålder? småningom införlivades södra Östersjöområ- Är allt det här rätt uppfattat bör perioden ha dets syn på vapen och belöningssignaler. Gul- inneburit en återgång i riktning mot lokal det må ha funnits i Uppsalaomområdet sedan försörjning. Kustmiljöers och Ålands bety- neolitikum, men det var som belöningsinsig- delse för tillfälliga besökare bör i vissa avse- nium under romartid det fick sin betydelse. enden ha ökat. Möjligheter till externa för- värv söderifrån bör ha minskat. Ett militariserat samhälle utvecklas När den romerska värmeperioden kom, Så småningom fick Mälardalen militära leda- expanderade odling, samverkan och gravfor- re som inom ramen för en germansk tradition, mer. Den fyndtomma järnåldern återspeglar draperade sig i sydländskt påverkade uni- troligtvis de kriser, det våld och de förändra- formsutrustningar med avläsbara gradnivåer. de samhällssystem som extrema klimatförhål- Detta indikerar att nu fanns helt andra militä- landen medförde. Det var knappast fråga om ra resurser som opererade än under den sena att nya normer gjorde intåg – snarare att en ”förromerska hemvärnstiden”. hel del normer som sedan länge reglerat till- Länkat med den fostran som samverkan i varon inte längre var tillämpliga. Förmodli- fiskelag och säljaktsexpeditioner innebar, och gen som en följd av att samhällssystemen mer som uppvisar likheter med den träning som eller mindre eroderade. Den gamla ledande gjorde beridna östliga herdekulturer till for- bronseliten fanns inte längre. En anpassning midabla hot mot Centraleuropa, uppkom där- skedde förmodligen mot att i huvudsak säkra med goda möjligheter att forma större eller familjens överlevnad vilket ledde mot åter- mindre stridande förband. Dessutom dök då upptagande av äldre levnadssätt och normer och då upp enskilda eller grupper av stridsva- från neolitikum och tidig bronsålder. I det na hemvändande krigare från Europas slag- sammanhanget trängdes traditionella begrav- fält. Utvecklingen i Mälardalen – liksom på ningar och gravgåvor undan. Förutsättningar- andra håll i Europa – bör ha inneburit att en na liknade dem som nästan tusen år senare våldsideologisk normstruktur blev en del av skulle utlösa den kontinentala slaviseringen. den mer komplexa samhällsuppbyggnad som inletts. I den germanska kontinentens efter- följd men före merovingertid. Mälardalen och Uppsalaområdet blev allt ROMARTID OCH mer tätt befolkat, välmående och resursrikt, men inte i jämförelse med de ledande områ- FOLKVANDRINGSTID dena i södra Östersjön och längs Norges syd- Nu påverkade germaniseringen med kraft. kuster. Den romerska lyx och det guld vi ser, Informationen om hur romarna som systema- är närmast skärvor från de rikes bord. tiskt nedkämpat kelter och germaner på sin väg norrut, krossats i Teutoburgerskogen av Helgö, nyckeln till den internatio- ett germanskt stamförbund under Arminius nella lyxmiljön bör ha haft stor symbolisk betydelse. När Även om Uppsalaområdets båtteknologi ut- också ett stamförbund bildades i öster under vecklades, ser vi inga tecken på att den till- markomannerhövdingen Maroboduus, var för närmelsevis förfogat över de stora båtar och

Därför Uppsala 207 den transport- och ”öppensjökapacitet” som Väldena leddes av de främsta inom Vestlandskulturen i Norge besatt. Helgö mås- eliten, ännu ingen kungasläkt. te ha varit något av ett samprojekt mellan de Även om samhällena redan i slutet av romar- större väldena i Mälardalen. Det var genom tid var påtagligt militärt och hierarkiskt inrik- att samverka/acceptera och våldsfridlysa ön tade, och vi indirekt ser spår av den högsta med sin verksamhet som den påvra Mälarda- makten, är den undflyende. Det hela ger in- len kunde ansluta sig till det internationella tryck av en styrelseform där makten i princip lyxvaruutbytet. om ej i realiteten hanterades av en ”primus Avsaknaden av större denar-, solidi- och inter pares”, och då tillsammans med ledande guldvolymer vid sidan av Helgö visar att personligheter från starka/välmående släkter. Mälardalen inte var en central handelsaktör. Långvariga romartida hövdingasäten med Utan en viss koppling till betalmedelssystem övergripande makt över Mälardalen är ej kän- var de praktiska hindren för omfattande elit- da. Det närmaste vi kommer är Gödåker och byteshandel stora. Både Himlingøjes och Tuna i Badelunda. De är emellertid inte be- Vestlandsflottornas framgångar går troligtvis lägg för att det började finnas en småkunga- i viss utsträckning tillbaka på sådana möjlig- nivå. Avsaknaden av långvariga fasta befäls- heter. Som vi vet gällde det också för Öster- miljöer är drag som också återfanns bland sjööarna. Det ger också information om att germanerna på kontinenten. Uppsalaområdets byteskontakter med Got- land var begränsade. Skandinaviens högkonjunktur Så har vi då Skandinaviens egentliga guldål- Resurskrav och risker återhållande der. Kontinenten är desorienterad och sliten Knappheten på kontinentalromerska varor efter Roms förtvinande och hunnernas härj- och mynt hade också en annan makt- och ningar. Elitförbindelserna är öppna mot de utvecklingspolitisk betydelse. Antingen det germanska folken i syd. nu var manskap, båtar, mat, vapen, tågvirke, Kring år 500 bestod stora delar av södra fiskgarn, tjära eller last av diverse fukttåliga och mellersta delen av Europa av germanska bytesvaror (vilket exkluderade hudar) var kungadömen. Dessutom fanns vandalernas bygdens satsning på fiske- och bytesexpedi- rike i Nordafrika. Sammantaget fanns sedan tioner söderöver resursmässigt betydelsefulla. årtionden en sammanhängande, eller i varje En större militär expedition, med områdets fall lätt kommunicerbar germansk struktur, yppersta unga ledare, yngre män och krigare från Östersjön till Medelhavet. med kontinental erfarenhet, under ledning av Jämförelse kan göras med Sveriges situa- någon ur den seniora eliten ställde än högre tion årtiondena efter andra världskriget. Kon- krav. De skulle då utrustas på sätt som stri- tinentens produktionsapparat var delvis upp- dens fordringar och försörjning ställer på löst. Nordens enklare varor blev därmed rela- seger och överlevnad, vilket innebar invester- tivt åtråvärda. Varor, lyxartiklar och guld/soli- ingar av en relativ omfattning med påfrest- di gick fram och tillbaka över Östersjön. För- ningar och risker som Sverige i modern tid modligen också en del äregiriga krigare. Med knappast varit i närheten av. eventuellt undantag för Helgö syns dock inte Medvetande fanns om de påfrestningar Mälardalen och inte heller Uppsalaområdet och risker som gällde och därför var stora mi- haft någon nämnvärd roll i spelet. Det fanns litära fjärrexpeditioner troligtvis sällsynta. en normpåverkan, men den skakade inte om Vi vet inte hur många unga män det var existerande militärhierarkiska jordbruks-fiske/ som aldrig återvände från räder söderöver un- jaktsamhällen. Kontinenten och dess händel- der den romerska värmeperiodens avbrott, ser kom dock närmare. Gotland blev betydel- men de var troligtvis många som skulle betytt sefullare som utbytespartner. mycket för hembygdernas framtid. Det inne- bär att den här perioden kan ha varit avgö- rande för Sveahavsväldets maktutveckling och Fjädrundalandväldets försvinnande. Oav- VENDELTID – FÖRÄND- sett varifrån de som slutade sina dagar i mos- RINGARNAS TID sorna kom, bör maktbalansen och väldenas Det framstår som ödets ironi, att samtidigt möjligheter i konflikter ha påverkats. som frankerna och merovingerna, vid sidan av Östrom, blev Europas tyngste aktör kollapsade successivt samhällssystemen i Cen-

208 Därför Uppsala

traleuropa, delvis som en indirekt följd av det – var att kunna uppvisa våldskapacitet i Västroms försvinnande – de slaviserades och anslutning till betydelsefulla bygder. dessutom gjorde avarerna entré. Effekten Under vendeltid var kungaföljets flexibi- blev att de öst- och centraleuropeiska förbin- litet knappast en försörjningsfråga i samma delserna med Östersjön i det närmaste upp- utsträckning som det blev under medeltid. hörde. Därigenom blev merovingerna med Även om vi bara ser få signaler – som hår- sitt inflytande över de närmaste germanfolken locken i Östhögen (Jungner 1919:96) – kan så småningom den huvudsakliga kanalen och ansatser mot merovingsk ideologipåverkan tongivande normbildaren. De fick så små- därför förklara en del. Bland annat vendelti- ningom konkurrens av langobarderna. dens relativt överdådiga begravningsformer. De undersökta högarna i Gamla Uppsala är Fjärrelithandeln gick i stå inte resta av arvingar till krigare/kungar, utan De kontinentala händelserna under 500-talet troligen över familjemedlemmar till makten. fick omfattande ekonomiska och så småning- om politiska konsekvenser i Östersjöbäckenet Kristendom fanns men inte Kyrkan och Norge. Det blev inte bättre av en förmod- Om nu ”tidsandan” skapade något av ett kon- ligen vulkanutlöst klimatkris i slutet av 530- tinentalt normsystem inom eliten – rimligtvis talet. Klimatförhållanden som mer eller mind- också inklusive respekten/fruktan för kunga- re räckte i det närmaste 600-talet ut. Om den makten – hur kan det då komma sig att de till tidigare kontinentalbetingade krisen främst delar tillgodogjorde sig de kontinentala ger- berört eliten drabbades nu alla. manfolkens normer, klädvanor och utrust- Förhållandena fick följdverkningar på oli- ning, men inte deras religion – kristendomen? ka plan. Inte bara solidi-/guldanvändningen Man var säkert förtrogen med den sedan upphörde utan även präglingen och använd- århundraden. Någonting annat är inte möjligt. ningen av brakteater. Förändringar i offer- Däremot fordrade kristendomens införande sedvänjorna ägde rum. Som på många håll representation på hög nivå, resurser, admi- framkallade svåra förhållanden krigiska för- nistrativt och fysiskt stöd samt fungerande vecklingar. Vad än orsaken var tycks delar av kommunikationer bakåt. Något som krävde Mälardalen under vendeltidens inledning per- stabila politiska miljöer åtminstone i regio- iodvis ha omvandlats till en krigszon – forn- nen. Att det skulle dröja så många århundra- borgar brändes, och gravfält plundrades. den innan Skandinavien formellt kristnades, Med merovingerkulturen svepande över är en så god indikation som någon på att det Nordeuropa skedde förändringar i Mälarda- tog tid innan Östersjöbäckenet (inklusive lens maktpolitiska struktur. När vi passerar Mälardalen och Danmark) utvecklade stabila slutet av 500-talet apostroferas en ny ordning maktpolitiska miljöer och reguljära förbindel- genom successivt resta gravhögar i Gamla ser med Väst- och Sydeuropa. Uppsala. Fortfarande saknar vi indikationer På det religiösa planet var befolkningen på att lokalen under 600-talet mer reguljärt vid den formella övergången till kristendo- utnyttjades som hövdingasäte. Det kan inne- men under vikingatid/tidig medeltid i stort bära att platsen länge eller i princip för alltid sett sekulariserad. Skiftet bort från hedendo- främst utnyttjades som kultmiljö. men som tro skedde tidigare. Traditionella former kvarstod dock som i dagens avkrist- Fick merovingerideologi genomslag? nade Sverige länge i ceremoniella samman- Detta i sin tur kan tolkas som att makten i hang. Uppsalaområdet, och därmed stora delar av Mälardalen, åtminstone i viss utsträckning anammat merovingernas normer. I deras värld hade det tidigare germanska samspelet mellan kung, stam-, och släktledare upphört att existera. Kungen hade en sakral anknytning. Elitens beroende av kungen var närmast total. Samhället styrdes från den plats där kungen befann sig – ett samhälle på krigsfot. En liknande normbas hade fördelar eftersom möjligheten att kontrollera det i förhål- lande till resurserna vidsträckta Mälarområ-

Därför Uppsala 209 INSTITUTIONALISE- Slutligen stängdes den äldre kultanläggning- en vid Håga och den nya, större, ”Kung RING OCH MAKTPOLI- Björns gästabudssal”, anlades. TISKA STRUKTURER Omfattningen, lokaliseringen och den ge- Gränserna mellan normer, institutionalise- ografiska spridningen på alla dessa anlägg- ningar, som i huvudsak inte låg i anslutning ring, institutioner och maktpolitiska strukturer är suddiga. Jag har snubblat mellan dem. till fast utnyttjade områden, innebär att cen- Bakgrundsbeskrivningar har känts viktigare trala beslut låg bakom. Samtidigt saknas indicier på att redan nu någon form av regionalt än terminologiskt korrekt redovisning. Föregående avsnitt har också syftat till att hierarkiskt hövdingadöme skulle existerat. ge en bakgrund till den kedja av institutio- Större bosättningar fanns på olika håll, men ingen överordnad makt. Håga var en kultplats nella och maktpolitiska strukturförändringar 2 som ägde rum. – inte ett maktcentrum för 4-5000 km . Det innebär att en regional samordning mellan olika maktgrupper/band troligen låg bakom.

SAMORDNING Eftersom det i sådana sammanhang ändå Det var knappast slumpen som gjorde att brukar finnas en drivande kraft och jag inte känner situationen bland äldre kulturer väster Mälardalen under 1100-talet BC, för första gången utvecklade vad som tycks vara stora om Uppsalaområdet, kan samordningen väl samordnade verksamheter inom regionen. ha omfattat större områden och letts därifrån. Det primära syftet behöver inte ha varit att I Sydeuropa hade just bronsåldern kollap- sat. Äldre samverkan bör, om den överhuvud- skapa ett skydd/en markering för verksamhe- taget är äldre (äldsta kulthuset vid Håga, ten inom Uppsalaområdet utan främst för om- rådet i sydväst och kusten längre bort. Dragby och mest tveksamt, Högsta), ha en delvis lokal bakgrund. Biskopskulla, som säsongsmässigt rimligtvis varit ett äldre kult- En samordning med följder Mycket talar för att utvecklingen under fram- område för sydväst och området därutanför – men vars tidsmässiga rötter är oklara – kan för allt senare delen av period III innebar en dock vara ett undantag. institutionalisering och uppkomst av en maktpolitisk samverkan inom vida större ytor än Många stora anläggningar Uppsalaområdet. Det är möjligt att vi här har Kring övergången period III/IV byggdes (i den samordning som först skulle brytas av vissa fall relativt säkert och i en del fall tro- Sveahavsmakten under yngsta bronsålder, ligtvis) ett antal stora stensättningar och rösen förena Fjädrundalands- och Attundalands- med strategisk lokalisering vid infarter i eller makterna till och med romartid och slutligen mot norra Mälardalen: på nytt formellt knytas ihop federativt omkring AD 600. - Vid den då öppna havsviken som ingick i Fin- landsleden - Uppsalaområdets största röse vid Husby-Lång- HÅGAHÖGEN BERÄTTAR hundraleden Den förmodade järnåldershögen i Håga, un- - Två stora stensättningar (varav den på 30 m dersöktes i början av 1900-talet. Den visade som troligtvis varit ett röse) vid Uppsalaöns sig vara en extremt rik bronsåldersgrav sydspets. Lokaliserade till var sin ö mitt i gat- [MUIC kapitel 2 Bild II:4] från omkring ten till infartern mot Sveahavet under brons- 1000 BC. Resultatet påverkade synen på ålder, på var sin sida om Uppsalaön – Håga- Uppsalaområdets och Mälardalens politiska leden och Fyrisleden. utveckling. Med den som utgångspunkt ser Det finns ytterligare ett antal stora rösen i till exempel Nerman (1941:16 ff.) förekoms- södra delen av Uppsalaområdet som kan ten av ett stort Mellansvenskt ”sveavälde” komma ifråga som markörer, men vi har ock- redan under tidig yngre bronsålder riktat ös- så fornborgar: terut och eventuellt omfattande angränsande

delar av Norrland och Gotland samt med - Lurbo, den enda som är relativt säkert tidmäs- besittningar ”åtminstone” i Finland. Stenber- sigt knuten till perioden. ger (1964:211) är mer modest och ser Håga- - Raä 31 Giresta och Raä 104 Skokloster, even- högen som en antydan om en fastare sam- tuellt också anläggningar i Husby-Långhundra hällsorganisation inom denna del av Sverige. och Vidbo samt söder om Uppsalaområdet.

210 Därför Uppsala

Även om högen och dess innehåll har be- övärld rimligtvis ännu ha haft för få och handlats i senare omgångar, har så vitt jag vet obetydliga äldre miljöer för att ha byggt upp ingen använt den för maktpolitiska struktur- den förmögenhets- och kontaktkultur som analyser av regionen. Gravläggningen indike- krävdes. Samtidigt var området en del av den rar dock en hel del. struktur som hade utvecklats under period III Väsentligt för tolkningen är närområdets inom norra Mälardalen och där Sydväst var utseende och befolkningsstorlek under mel- ledande. lersta bronsålder – se exempelvis [MUIC I sydväst hade man större närhet till Håga. kapitel 6 Bild VI:2]. Vattensystemen gjorde Var det någonstans det fanns resurser var det att Håga på ett annat sätt än längre fram i här – se [MUIC kapitel 8 Bild VIII:9]. Till tiden var knuten åt sydväst. Uppsalaöns väst- detta kommer att Uppsalaområdet bara delvis ra sida användes endast i begränsad utsträck- går in i de stora hällristningsmiljöer, som lig- ning. Hågadalen och öarna vid Rickomberga ger än längre västerut – se [MUIC kapitel 8 var i princip ej bebodda norr om Lurbo forn- Bild VIII:6]. Det var rimligtvis där en stor del borg. Förutom ett visst utnyttjande av Håga av kapaciteten och kontakterna fanns. återfanns det mer omfattande fasta utnyttjan- Vad var då motivet? Varför skulle dessa det först norr om Hågaån i riktning mot Bro- äldre välmående bronsålderssamhällen med by och Läby. Håga skulle länge förbli en lång historia satsa så hårt och glorifierande på kult- och begravningsplats med begränsad en gravläggning i vad som rimligtvis var i bosättning och tycks i stort sett ha ”elimine- utkanten av deras centrala intressesfär? rat” alla större gravläggningar i närheten [MUIC kapitel 6 Bild VI:14]. En ”investering” för framtiden Om den bild jag tidigare målat upp av institu- En enorm manifestation tionalisering och regional samordning under Högen och vad utgrävningen visade om grav- period III är korrekt bör samspelet på ett eller Begravdes en ”Twin läggning, gravfest och gravgåvor med fem- annat sätt ha fortsatt, och sydvästmakten ha ruler” i Hågahögen ? tiotalet guldföremål visar på förhållanden varit den drivande kraften. som är alldeles för uppseendeväckande, all- Det var emellertid en löslig samverkan Osäkerheten kring under- sökningsbilden avseende deles för grandiosa och alldeles för dyrbara och Uppsalaområdet var på ett helt annat sätt Hågahögen är påtaglig, för närområdet och dess resurser. än den mellersta norra Mälardalskusten en Vinteravbrott och hög Hågagravläggningen framstår alltså som tillväxt- och invandringszon. Successivt växte vattenföring störde arbetet, liksom det samman- en enorm symbolhandling. Varifrån kom då befolkning och inflytande för banden runt fallna röset och de mult- resurserna, och varför skedde gravläggningen Sveahavet och vidare åt öster. Hågagravlägg- nade och spridda kam- just vid Håga och varför på ett sådant sätt? ningen var troligtvis ett (desperat) försök av marstockarna. De senare Om vi börjar med resurserna, är det up- bronsålderssamhällen i sydväst, både inom förhållandena berodde till en del på Gyllenborgs penbart att den lokala miljön inte var i närhe- Uppsalaområdet och vida längre bort att säk- 1600-talsutgrävning. ten av att kunna bära de extravaganser och ra den gamla ordningen och sitt inflytande. Dubbleringar av vissa förmedla de sydliga kontakter det här var Valet av Håga indikerar att platsen redan fyndkategorier som finns är förbryllande. Fynd frågan om. hade ett starkt symbolvärde inom Uppsala- gjordes på olika nivåer. Uppsalaområdet hade vid den här tiden ett området (och norra Mälardalen). Gravlägg- De var spridda så att kist- flertal befolkningscentra. Även om två guld- ningen var rimligtvis ett försök från de efter- längden från den identifierade kiständen framstod fynd nu gjorts i norr, framstår det ändå mot kommande och deras associerade att i en som 4 m, vilket Almgren bakgrund av den sammanlagda bilden av arkaisk begravning framställa den avlidne (1905:24) inte ser som centra, anläggningar och fynd inom Uppsala- som hela regionens fader, själva grundbulten rimlig utan försöker hitta området under hågatid, som svårförståeligt för en fortsatt samverkan enligt den ordning en förklaring till. Det här gör att det in- hur gravläggningen skulle ha kommit tills som gällde när han verkade. te kan uteslutas att dubb- stånd baserat på Uppsalaområdets resurser – De stora ekonomiska och symbolmässiga leringarna hänger sam- speciellt om, vilket är troligt, det här fortfa- resurser som investerades, visar att sydväst- man med att den avlidne begravdes både som rande var frågan om samverkande band. makten uppfattade situationen som kritisk för världslig och kultisk leda- Det innebär att resurser måste sökas utan- den regionala strukturen och den egna ledan- re – som ”twin ruler”. En för området. Norrut omöjligt. Sydost fanns en de rollen – med all rätt. Många generationer sådan gravläggning skulle stämma både med platsen växande fastlandsvärld baserat på en arkipe- skulle emellertid gå innan den bröts, så håga- och det troliga syftet. lag [MUIC kapitel 8 Bild VIII:11]. Där fanns satsningen var framgångsrik. bronsålderssamhällen. Vissa minst lika gamla som inom Uppsalaområdet. Här är förhållan- dena oklara, men området tycks i en sådan

Därför Uppsala 211 SAMORDNINGEN Från förromersk järnålder eller Kristi födelse utnyttjas platsen på nytt. Öster Alsike har vi KRACKELERAR rester av ett offerfynd på då öppet vatten Medan förändringarna i klimatet vid över- (hästar, nötkreatur och svin) som kan tolkas gången mellan period IV och V hade positiva som fynd i neutral zon. effekter vid Medelhavet var följderna i Nord- Vissa fornborgar vid Husby-Långhundra europa svåra. I Uppsalaområdet inleddes som och Vidbo, som av lokaliseringen att döma angivits en lång period med omfattande troligen initierades under mellersta bronsål- strandförskjutning. Fornborgen vid Lurbo för- dern som externa markörer, kan ha återutnytt- stördes. Bränningen kan ha ägt rum i sam- jats under sen bronsålder eller förromersk band med ett externt anfall. Eftersom anlägg- järnålder om än med annan frontriktning. ningsbilden indikerar att vid det laget påtag- Pressen på levnadsförhållandena under sen liga kulturskillnader hade uppkommit inom bronsålder och äldre förromersk järnålder området, är det dock lika tänkbart att det skett löste upp de gamla strukturerna. i samband med interna konflikter. Markörer saknas En maktpolitisk struktur blir synlig Den maktpolitiska utvecklingen under äldsta Från sen bronsålder går det att utläsa existen- järnålder saknar med eventuellt undantag för sen av gränszoner i anläggningsbilden. Om- vissa skärvstensvallar avläsningsbara signa- rådet bestod av tre maktpolitiska delar – ett i ler. Skulle de fornborgar/vallanläggningar sydväst, ett kring Sveahavet och Finlandsle- som finns spridda över Mälardalen, ofta i den och slutligen ett i sydöst [Bild VIII:13]. bygdeavgränsande och ej i övergripande stra- I sydväst finns de flesta av områdets häll- tegiska zoner, och som ofta tolkas tillhöra ristningar. De gör dock halt vid en lång röse- förromersk järnålder, i nämnvärd utsträck- linje med stora rösen i diagonal nordväst- ning ha initierats under dess äldre del, bör det lig/syd-östlig riktning i nära anslutning till vara ytterligare ett tecken på något av en den gräns som rådde före 1500-talet mellan återgång till det fragmentariska samhällssy- Hagunda och Ulleråkers/Håbos härader [Bild stem som rådde före period III. VIII:13]. I nordväst har vi den betydelsefulla kommunikations- och skärningspunkten Lilla Kil mellan långa sprickdalar med ett depå- VÄLDEN UTVECKLAS fynd från period VI (Ekholm, 1921:XIX). Så kom den romerska värmeperioden. Makt- Den här typen av fynd förknippas i interna- politiska strukturer inom området blir åter tionell litteratur med neutrala zoner mellan synliga. stammar och folk. De första signalerna härrör från vapen- Nordöst om den ungefärliga zongränsen gravfältet/bautastensfältet vid Läbyvad, Läby finns inom Uppsalaområdet enbart två häll- socken och vapengravfälten/bautastensfälten ristningar (spjuten i Bälinge och skeppet vid vid Gredelby, Knivsta socken, Valloxsäby Ryssgärdet). och Rönnängen, Östuna socken – alla grävda Hur gränszonen såg ut omkring Håga är av Gunnar Ekholm på 1930-talet. Gredelby oklart. Lokalen framstår som en neutral zon undersöktes på nytt på 1980-talet. Dessa fält utan hällristningar. Kanske nåddes Håga från som tillhör århundradena kring Kristi födelse sydväst via Läbysjön eller då ingick delar av [Bilderna IX:21, 22 och 23] ger information eller hela nuvarande Nåsten – där Lurbo om de ungefärliga zongränserna vid den här fornborg ligger – i sydvästmaktens intresse- tiden. Gravfälten är anlagda för att markera område. I vilket fall som helst tycks västra revir. Inga andra liknande undersökta fält är delen av dalgången osäker eftersom den med kända inom Uppsalaområdet. undantag för Håga inte tycks utnyttjad norr

om Lurbo. I sydöstra delen av Uppsalaområdet är Fornborgar knutna till zonmiljöer Floran av fornborgar som finns såväl i syd- gränszonen också osäker [Bild VIII:13]. En väst som i sydöst ger indikationer. I sydväst del talar för att den var mycket bred men att har det tiotal anläggningar, varav två med en inflyttning från sydöst under slutet av fortifikatorisk anläggningsstruktur, som finns förromersk järnålder och framåt krympte den. omkring Ålands kyrka vållat huvudbry. Om- Här finns också hällristningar. Under yngre rådet koloniserades först under yngre järnål- bronsålder övergavs bosättningen vid Vrå. der. Borgarna är anlagda kring ett sjösystem

212 Därför Uppsala

som började tömmas under förhistorisk tid. des. Det tycks knappast alls eller åtminstone Gränsen mellan Sydvästkulturen och Svea- sällan skett från Gamla Uppsala. Samtidigt havskulturen gick århundradena kring Kristi har vi en del indikationer på varifrån under- födelse förmodligen genom sjösystemet. lydande chefer/delområdeshövdingar opere- I sydöst har vi ett band av fornborgar ös- rade. Det går också att förstå ungefär när ter om Danmark vid infarterna mot den gamla Fjädrundalandsmakten kopplades till Svea- Finlandsleden riktade mot syd och Långhund- väldet, om än inte hur. raleden. Längs Långhundraleden, i Vidbo och i Knivsta finns också ett flertal fornborgar – En germansk symbolvärld en del med gamla rötter, en del förmodligen En professionell militärkultur utvecklades. En från den här tiden och Broborg från främst allmängermansk ranghierarki kan spåras i de folkvandringstid. Lägena har i vissa fall troli- elitvapengravar vi har från slutet av romartid. gen återanvänts. I något skede har fem utöver Av 21 kända vapengravar i Sverige från de Broborg fått fortifikatorisk utformning. två högsta nivåerna återfinns 5 i inom Uppsa- laområdet eller dess närhet. Guldfynd och då Tre (två?) maktpolitiska strukturer framför allt ormhuvudringar [MUIC kapitel 9 Under de första århundradena av romersk Bild IX:15] i anslutning till strategiska infar- järnålder tycks i princip ha funnits tre makt- ter och zoner – Tuna i Hjälsta socken, Västra politiska system inom Uppsalaområdet (even- Rickeby i Gottröra socken och Långmalma i tuellt bara två om Fjädrundaland/Västman- Börstil socken – indikerar viktiga bindningar land fortfarande var kopplad till Attundalands till maktstrukturer i norra Mälardalen. föregångare), som hade inflytande/resurser Zonen mellan Sveahavsmakten och Fjäd- nog att i större utsträckning åstadkomma stra- runda-/Västmanlandsmaktstrukturen försköts tegiska anläggningar. åt sydväst. Samtidigt blev som en följd av de På samma sätt som vi ser en kulturell allt trängre och svåråtkomliga vattenlederna, gemenskap mellan Attundaland och Fjädrun- förbindelsetappen söderut mot Mälaren allt daland/Västmanland när det gäller bronsål- viktigare för befolkningen kring Sveahavet dern, bland annat via deras hällristningar, liksom den vidare förbindelsen mot Östersjön gäller fortfarande motsvarande signaler via via Sörmlandsleden [Bild X:9]. Förbindelser stensträngsanläggningar under romartid. Det genom Södermanland var lika betydelsefull är också då som vi genom maktens gravar – för Fjädrundastrukturen/Västmanland, men de främst i Gödåker och Tuna i Badelunda – hade troligtvis en annan relation med Attun- börjar få en uppfattning om skuggorna bakom dalandsmakten. Attundalandsmakten behärs- den politiska utveckling som långt senare kade både Långhundra- och Stockholmsle- ledde till ett enat välde i Mälardalen. derna ut på Östersjön.

Guld symbol för makt och lojalitet Fjädrundalandsmakten/Västman- Under yngre romersk järnålder nåddes Mä- land upphör som självständigt välde lardalen på allvar av Romarrikets ”välsignel- Någonstans kring övergången mot folkvand- ser”. Guldet blev utmärkelsen och mottagan- ringstid upphör signalerna från ett självstän- det blir lojalitetssignalen framför andra. Det dig Fjädrunda-/Västmanlandsmakt. Oklart är är också under klimatkrisperioden åren 250- dock hur sammankopplingen med Sveahavs- 350 som krigsoffer i södra Östersjöområdet makten gick till och hur långt västerut den gång på gång hänförs till Mälardalen. sträckte sig. Efter Gödåker sökte Ekholm förgäves ef- Förmodligen var Sveahavsmakten den ter platser som fyllt gapet mot den ledarfunk- starkare parten. Ingen vapengrav från de tre tion som han och andra var säkra på att Gam- högsta befälsnivåerna är känd från Västman- la Uppsala utövat. Vi har idag inte kommit land under yngre romersk järnålder (Ilkjaer, nämnvärt längre när det gäller tidens lokaler 2001:92). Vidare saknar landskapet C3-fynd för ledande maktutövning i Mälardalen. (AD 310/320-400) när det gäller guld och Yngre romartid såväl som folkvandrings- kammargravar. Området kan ha försvagats tid och åtminstone stora delar av vendeltid som en följd av misslyckade anfall från Mä- visar på organiserade, successivt alltmer ut- lardalen mot södra Östersjön. Västmanland vecklade och omfattande strukturer, men det hade under krisen 250-350 inte samma till- är fortfarande okänt hur och varifrån de led- gång till stora närliggande fiskevatten som Attundalands- och Sveahavsmakterna.

Därför Uppsala 213 Stupade FrawaradaR i striderna? Attundalandsväldet. Stora delar av nuvarande Det kan inte uteslutas att Möjbrostenens Fra- Södermanland, Närke och västra Västman- waradaR, med sitt troliga ursprung i Hagby land torde dock även fortsättningsvis i större socken, var en av de ledare som stupade un- eller mindre utsträckning ha lytt under egna der strider mellan Fjädrunda- och Sveahavs- herrar. Herrar som till eller från över tiden makterna. Bilden på stenen [MUIC kapitel samverkade i olika allianser med varandra 11 Bild XI:3], uppvisar i sin apparition likhe- eller med huvudmakterna. ter med baksidsbilden från Tunalundmedal- jen, ”skidlöparen” [MUIC kapitel 9 Bild IX:16] bara någon mil bort. Stenens ålder är oklar. I Upplands runin- EUROPEISK PÅVERKAN skrifter varierar dateringarna kraftigt. Runor- Vid folkvandringstidens början var det ro- na har en ålderdomlig prägel och dateras se- merska imperiet delat i ett ruinerat Västrom nast till omkring AD 500. Det finns dock och ett välmående Östrom. Trettio år tidigare inget som hindrar att de är hundra år äldre. befästes Rhen-Donaugränsen för sista gång- Von Friesen gick under många års dateringar en. Kontrollen över Centraleuropa var i stort från 500-tal till år 400, för att slutligen ge en sett borta. Vintern 406/407 bröt de romerska generell datering till folkvandringstid. Den linjerna samman vid Rhen. Vandaler, sveber tyske runologen Krause som också gett olika och alaner gick härjande in i Gallien. I sydost dateringar stannar för ”omkring 400”. Fridell var läget än svårare för romarna och år 410 (2008:48), anger att stenen vanligen dateras intog och plundrade visigoterna Rom, något till 400-tal. Svante Fischer, som arbetat med som också andra skulle göra senare. Det väst- en folkvandringstida kronologi, angav vid ett romerska imperiet, lett från Ravenna, upp- seminarium i Uppsala 2009 åren 430-470. hörde i och med att Odovaker år 476 avsatta kejsaren och utropa sig själv till kung. ”Generalernas ” gravar Innan dess hade hunnerna gjort entré, hål- Om stenen ursprungligen stått på en grav är lit hov, invaderat stora delar av Europa med inte känt. Det finns emellertid andra gravar den europiska förhistoriens största armé, som kan förknippas med det här skedet och stoppats vid de Katalauniska fälten i Frankri- där de gravlagda förmodligen haft ledande ke och försvunnit ur annalerna. Germanska befattningar och kanske till och med varit folk som kämpat mot hunnerna, eller varit ansvariga för militära operationer på var sin deras lydfolk – som ostrogoterna, rörde sig sida. Den mest kända är Fullerögraven norr nu otåligt över resterna av det romerska im- om Gamla Uppsala med sin ring och sitt bälte periet. Efter att ha gått in i Italien med Öst- (se MUIC kapitel 2). Tibble i Litslena socken roms stöd högg Theoderik år 493 ner Odova- från ungefär samma tid [C3/D1(Ilkjaer, 2001: ker vid ett möte i Ravenna och etablerade ett 92), 300-tal (Andersson, 1998:254)] innehål- ostrogotiskt rike. ler också ett osedvanligt praktbälte och tillhör Av betydelse för Europas framtid var att högsta germanska rangnivå. stammar med sina rötter i Rhen-Weserom- Fullerö- och Tibblegravarna är därmed rådet bildade grupper där de salinska franker- två av de fem kända vapengravarna i Sverige na blev de starkaste. En fraktion, rhenfran- på denna nivå. De är de enda från den här ti- kerna, hade utnyttjats av romarna vid det den med undantag för Lilla Jored i Bohuslän. misslyckade försvaret av Rhengränsen. Efter Övriga från Östergötland och Skåne är äldre. att frankerna varit foederati under Childriks Gravarna och rangnivån är en indikation tid (död 481) enades de under Klodvig, som på att det vid övergången romartid/folkvand- ledde uppbyggandet av det frankiska imperi- ringstid pågick osedvanliga väpnade konflik- et. Påverkad av sin hustru blev han katolik. ter i norra Mälardalen. (Normer är långlivade. Det var början till slutet för den konkurreran- Fortfarande i modern tid har exempelvis i de kristna arianismen, som dittills i stort sett Sverige och USA gällt att högsta militära omfattat alla germanska folk som fanns inom rang endast existerar under krig.) de tidigare romerska gränserna. När vi kom in i folkvandringstid tycks Mälardalen i princip behärskat av Sveahavs- En germansk storhetstid makten i samverkan med Fjädrundalands- Skiftet mot 500-talet var en fantastisk period makten/Västmanland – som jag sammanslag- ur nordgermansk synvinkel. I Italien styrde na oegentligt kallar Uppsalaväldet – och ostrogoten Theoderik, i Spanien visigoterna

214 Därför Uppsala

och i Frankerriket merovingerna. England höll på ett vettigt sätt i Europas alltmer komplice- på att tas över av angler, saxare och juter. rade krisvärld från övergången 400/500. När Västroms sammanbrott och hunnernas härj- behovet av solidi successivt upphörde i Skan- ningar med åtföljande långvariga ekonomiska dinavien, och de på grund av problemen med konvulsioner medförde fortfarande efterfrågan förbindelser söderut inte kunde utnyttjas som på pälsskinn och de relativt enkla lyxproduk- tidigare, deponerades de. På framför allt Got- ter Östersjöbäckenet kunde tillhandahålla. land och Öland, där man hade störst erfaren- Den romerska värmeperioden rådde. Guld het, och de mest omfattande kontakterna mot /solidi strömmade fortfarande in mot Skandi- kontinenten, upprätthölls utbytet, förbindel- navien, om än hackigt (se MUIC kapitel 10). serna och hoppet längst – men till slut göm- Vestlandskulturens färder med stora båtar des guldet ändå undan också där. söderöver hade visserligen börjat få problem Det är en förenklad bild av varför det med friser och franker, men gick nu mer mot finns flest solidi på Östersjööarna och på England och, om än troligen i allt mindre Helgö, samtidigt som det inom många land- utsträckning, fortfarande upp i Östersjön. skap finns mycket guld utan i stort sett en Attundalands- och Uppsalamakternas gemen- enda solidus. samma eller skyddade handelsprojekt Helgö Fjärrelithandelns avstannande är betydel- blomstrade. Det gjorde också Mellannorr- sefull för fyndbilden från den här tiden, men land, i Mälardalen eventuellt främst lierad undertrycker på sätt och vis vad som verkli- med Attundalandsmakten. gen var viktigt – den romerska värmeperio- Produktionen efter romarrikets kollaps dens abrupta slut omkring år 540 och över- och hunnernas misslyckade expansion tog sig gång i en klimatkris som med varierande emellertid så småningom på kontinenten (i hårdhet sträckte sig över stora delar av ven- väst och i syd). Efterfrågan på nordiska pro- deltid. dukter avtog. Frankerna och det pånyttfödda Östrom strävade efter att reglera handeln och Lågkonjunkturen handelskontaktnäten på kontinenten. Detta I en värld som till allra största del levde på liksom strider inom den sydöstra halvan, och jordbruk, fiske, jakt och samlarverksamhet en sammanfallande samhällsstruktur norr påverkade klimatkrisen de primära samhälle- därom, slavismen, den justinuanska pesten i nas livsnerv. En av de stora förhistoriska låg- syd och avarernas intåg från öster blockerade konjunkturerna utvecklades. Effekterna syns i och dämpade alltmer Östersjöbäckenets möj- pollendiagrammen, i Vestlandskulturens för- ligheter och förbindelser söderöver. svinnande, i den jämtländska metallproduk- Kontakterna försvann nästan helt i öst tionens förtvining, i Mellansveriges utarm- och sinade till rännilar i väst – främst funge- ning, i olika förändringar när det gäller kult-, rande via frankernas germanska grannar och offer- och begravningsseder, brakteaterpro- så småningom med Bornholm som vanligt duktionens upphörande och i de på många mellanled. håll försvinnande fynden. Det är inte uteslutet Elithandelsutbytets starka nedgång fick att även i Skandinavien liksom på kontinen- konsekvenser på många plan. De vi idag ser ten en ”slavisk” samhällsutveckling uppkom är framför allt alla dessa solidifynd på Got- på vissa håll. Bygdens läge och försörjnings- land, Öland och Helgö och dessutom en lång bild bör ha varit avgörande för hur allvarlig rad guldskatter, där Tureholmsskatten och den långvariga krisen blev. Tillgången på Timbroholmsskatten är de största. fiskevatten var som i sen tid mångas livlina.

Solidi och guld informerar Det yppersta värdemedel som kunde använ- UPPSALA- OCH ATTUN- das som mellanbetalning vid elithandelsutby- DALANDSMAKTERNA ten var guld/solidi. Dess källor – den väst- Hur det än skett, tycks Mälardalen i viss ut- och östromerska myntningen och utbetal- sträckning nåtts av merovingerliknande nor- ningen till de romerska väldenas arméer, ho- mer och av den sengermanska vapen- och noratiores, bundsförvanter och utpressare, utrustningskultur som utvecklats främst i antingen det var hunner, germanska folk eller Pannonien och nedre Rhenområdet. Martia- avarer tycktes aldrig sina. lisk ikonutveckling korsades med svåra tider. Det som först började trassla var hur så Mot vendeltid tycks Mälardalen förhål- stora värden kunde användas och kanaliseras landevis lugn. Samprojektet Helgö fungerade.

Därför Uppsala 215 Inte desto mindre gnagde förmodligen de Gränszonens sydöst Danmark har varit hårda tiderna samtidigt som en elit med syd- känd och diskuterad sedan länge – den har liga kontakter märks i anläggningar och fynd dock med få undantag hanterats som en folk- från såväl Uppsalamaktens som Attunda- landsgräns, där den eventuella äldre friståen- landsmaktens områden. de bakgrunden inte sällan dimmigt antagits Strider bröt ut i norra Mälardalen under ligga kring Kristi födelse. Litteraturen kring 500-talets andra hälft. Något som i sin tur Mälardalens maktpolitiska utveckling ligger ytterligare bör ha försvårat redan komplicera- med få undantag före krigsslutet, då Tacitus de fjärrkontakter. Helgö berördes dock var- text om ”svionerna” var mer blockerande än ken av striderna eller fick sin verksamhet idag. Samtidigt gäller att Snorre Sturlasson alltför mycket begränsad. Fjärrhandelsned- explicit talar om kungarna av Fjädrundaland gången kunde ön förmodligen delvis kom- och Attundaland. Ett mellanspel vilket före pensera. Den kommande nedgången berodde kriget tolkades ha upphört genom Ingjald snarare på den separata Attundalandsmaktens Illrådes insatser i mitten på 600-talet. Ytterli- försvinnande/försvagning omkring AD 600 gare en viktig gränszon var Uppsalaväldets och därtill kopplade erodering av elitekono- utfart på Mälaren via ”tappen” Håbo. Den min inom öns närregion. En trolig tidigare östra utfarten gränsade mot Attundalandsväl- samverkan med Runsa och kanske med Bro- det och mynnade dessutom ut inom dess om- borg som upphörde kan också ha haft bety- råde. Där låg bland annat Attundalandsväl- delse. dets fornborg Runsa. Många fornborgar har bränts i Mälarda- len – se Olausson (1997) och där anförda TVÅ GRÄNSZONER arbeten. På grund av de undersökningar som gjorts och prover som tagits vid nyckelgräns- Som minnen av den övergripande maktpoli- anläggningar som Runsa, Broborg och Dan- tiska strukturen under folkvandrings- och marksbygravfältet finns en ungefärlig upp- vendeltid finns gravläggningar som innefat- fattning om den tidshorisont vid vilken om- tade kammargravar och treuddar. För Uppsa- fattande konflikter rådde mellan Uppsalaväl- laområdets del – se [MUIC kapitel 10 Bild det och Attundalandsväldet. X:13]. Eftersom det handlar om andra hälften av Det område där de två ledande makterna i 500-talet och slutliga förstöringar av Broborg Mälardalen på allvar stod front mot front var och Danmarksbygravfältet omkring AD 600 längs den gränszon söder om Danmark med utgör tillkomsten av kungshögarna i Gamla rötter ner i bronsåldern. Området är fyllt med Uppsala en koppling som inte kan förbigås. revirmarkörer från båda sidor, och då speci- När vi dessutom har en central deponering ellt på Uppsalamaktens sida [MUIC kapitel som Söderbyskatten och dessutom den bli- 11 Bild XI:4]. vande, mytiska kungavalsplatsen Mora och Den långa zonen har en rad medeltida ett antal senare storhögar som signaler i dess sockennamn som anger att det var fråga om absoluta närhet kan vi nog vara ganska säkra en äldre gräns [Schück (1949) baserat på på att bäckenet Danmark - Funbo - Lagga - Tunberg (1911)]. Begreppet ”härad” hade två Östuna sågs som den symboliska skärnings- betydelser – dels den teknisk-juridiska inne- punkten framför alla andra mellan Uppsala- börden, dels en äldre som var bygd/trakt, när och Attundalandsväldena. området ligger vid en forntida politisk gräns –

en diminutivt/ krympt motsvarighet till det Mora och den politiska strukturen kontinentalgermanska mer omfattande och Liksom när det gäller samgåendet mellan betydelsefulla mark (gränsområde, militär- Fjädrundaväldet och Sveahavsmakten två- gräns). Förutom Danmark finns i området hundra år tidigare vet vi inte hur den slutliga också en rad häradsnamn mellan Tiundaland lösningen mellan Uppsalaväldet och Attunda- och Attundaland. Namnen bildar en linje åt landsväldet såg ut. Vem som egentligen be- öster mot norr. Socknarna i skärningsområ- segrade vem – om det nu var någon som seg- det hade expanderat kraftigt under romartid rade. Här kan kungavalsproceduren under och folkvandringstid – det framgår om inte medeltiden ge en logisk vägledning, om den annat av resta stenar och gravklot [MUIC nu var rotad i ursprungliga förhållanden, vil- kapitel 6 Bild VI:25]. ket vi inte heller vet.

216 Därför Uppsala

Förhållandet att varken Snorre Sturlasson bero på att de är symbolgåvor från folklan- eller Olaus Magnus ger någon bakgrund till dens föregångare – men också på att här ingår Mora ting gör mycket gamla bakgrundsför- ”statsgåvor” exempelvis från Frankerriket. hållanden troliga. Mora äng framstår som en Oavsett scenario talar mycket för att närmast oförklarligt stark mytisk signal under Vallsgärde var boplats för Gamla Uppsalas medeltiden, när den kunde konkurrera ut förvaltare. Säkerhetsmässigt hade en avskild gravhögslandskapet vid Gamla Uppsala som lokalisering fördelar. Det fanns skäl att hålla formell kungavalsplats. Även förhållandet att Gamla Uppsala rent från vardaglig maktutöv- de tre folklanden fortfarande gavs en sådan ning – och de flesta stärkte glansen kring lo- ställning i den formella valproceduren indike- kalen. Även vid en formell federation var det rar gamla traditioner. Under en period då ett knappast önskvärt att Mälardalens ”kung/ omfattande Svea rike höll på att tråcklas sam- överherre” stadigvarande residerade här. man, var det helt otänkbart att introducera en sådan makt till norra Mälardalen. Den rimligaste förklaringen är att såväl VENDELTID samgåendet mellan Fjädrunda- och Sveaväl- Men vem gick då segrande ur striderna under det liksom mellan det samlade Uppsalaväldet andra hälften av 500-talet? Även vid en fede- och Attundalandsväldet – oavsett styrkelägen ration är någon part den starkare. Om det var – i slutänden formellt avslutades som samgå- Uppsalaväldet skulle en federation som slut- enden. Det löser Schücks problem med att punkt förklara Broborgs, Danmarksgravfäl- Fjädrundaland inte nådde Mora äng. Det tets och kammargravarnas förstörelse trots behövdes inte. Fjädrundalands och Tiunda- Gamla Uppsala och Mora. Förhållandet att lands föregångare var formellt partner när Vendel under sexhundratalet troligtvis för- kanske under 6-700-talet Mora ting vid grän- blev Uppsalaväldets ”privata” uppehållsplats sen mellan Uppsalaväldet och Attundalands- stämmer också in i bilden. väldet blev ett överregionalt ting för vissa frågor inom norra Mälardalen. Något som Tureholm värd många analyser innefattade valet av kung. Jämna förhållanden och att utgången av stri- Vi kan alltså inte vara säkra på att det ens derna om Mälardalen länge balanserade ger under 600-talet fanns ett enat välde i norra den troligaste tolkningen av Tureholmsskatt- Mälardalen. Det bör till en början ha varit en besked om. Den var så stor att den bör ha fråga om en federation, mellan tre formellt utgjort ett helt folks centrala guldtillgångar. separata geografiska områden. Länge funge- 12,3 kg motsvarar den dubbla volymen rade ju de stora germanska förebilderna, av alla kända solidifynd i hela Östersjöbäck- Frankerriket och det langobardiska väldet i enet. Långt mer än alla kända guldfynd från Italien med regionala maktsystem. Öland och Gotland tillsammans. Den lilla del av skatten som är kvar och inte smälts ned är av exceptionell kvalitet. Den härrör från folk- GAMLA UPPSALA FÖRBJU- vandringstid eller tidig vendeltid. Det som DEN MARK? gör dess ursprung svår är fyndets lokalisering Vad skulle en formell federation från en bit in till Sörmlandsledens mynningsområde ut på i vendeltid ha inneburit för Gamla Uppsala? Östersjön. Skatten var troligen ditförd för att Högarna i Gamla Uppsala uppfattades in i kunna tas med vid en flykt från Mälarregio- sen tid som kungagravar. Genomgångar av nen – men varifrån? fynden från utgrävningarna visar att så knap- Ingen av Mälardalsmakterna skulle ha past är fallet. Högarna kan därmed tänkas stå övergivit de resurser skatten representerade för något helt annat. Mot bakgrund av att det utan att det varit frågan om hårda strider som inte finns skymten av en stark enväldig kun- äventyrade maktens överlevnad. Dessutom gamakt i Mälardalen under 600-talet är det blev skatten kvar. Det innebär någon form av tveksamt om ”kungshögarna” är vittnesbörd seger i konflikten och att den förlorande par- om en sådan. Troligare är att de utgör en tens ledning/guldets ”ägare” dödades, hölls symbol för tre folk på en neutral överregional separerad från anhängare eller aldrig kände kultplats. Ett 1600 år yngre sammanbindande sig säker på framtiden. Det innebär att vi må Hågaupplägg. De gravlagda skulle då rim- ha haft en federation, men på någon makts ligtvis härröra från de tre folklandens ledar- villkor. Attundalandsväldet är främsta alter- släkter och den höga kvalitén på gravgåvorna nativ när det gäller skattens deponering.

Därför Uppsala 217 VAR FANNS UPPSALAOM- I en trolig fas två drog sig Uppsalaväldets RÅDETS LEDNING? ledning dit under en relativt konfliktfylld pe- Mycket tyder alltså på att det efter omkring riod – när den centrala miljön var osäker. AD 600 fanns en inte enbart formell federa- Ottarshögen blir förståelig om den avsåg en tion i övergripande frågor avseende makten, sen 500-tals gravläggning av ledaren för Upp- dess utövande och den centrala finansiering- salaväldet. Han som inte fick, eller dog för en. De mest befolkade delarna inom Mälarda- tidigt för att ta över när striderna slutade i en len torde ha täckts av samordningen. Hur det federal uppgörelse. Tolkningen försvåras av var med Närke och den västra delen av att Mitthögens i Gamla Uppsala ålder ej är Västmanland och avlägsna inlandsområden är känd. I nuvarande kunskapsläge finns inga tveksamt. Här finns häradsnamn som kan säkra belägg för vilken hög som är äldst av markera gränszoner (Schück, 1949) Ottars-, Mitt- och Östhögen. Det kan till och Var hittar vi då det samlade väldets mer med vara så att i Anundshögen, Nordians hög reella ledning? Det mesta talar för att vi fin- och Ottarshögen vilar de tre ledarna från fe- ner den med rötter i maktstrukturen inom derationsöverenskommelsen och de som är Fyris avvattningsområde. Det gamla Svea- ytterst ansvariga för initieringen av högarna i väldets ledande, kontrollerande roll får vi Ganla Uppsala. också stöd för från rinkebyarnas och kanske Vendels roll i fas tre har alltid varit pro- hersbyarnas lokalisering – se MUIC kapitel blematisk. Detta i ett Mälarvälde med en för- 10. Mot bakgrund av vad som skett under modad kung i ett överherravälde med sina femhundratalet på kontinenten och vad som rötter i Fyrisområdet, residerande längre eller fortfarande gällde under medeltiden, är det kortare tid på skilda håll i Mälardalen och rimligt att anta att vi nu hade en kungamakt, i med Gamla Uppsala som ledande kultplats. väsentlig utsträckning ärftlig, men dock i Vendel ger liksom Vallsgärde intryck av formellt samspel med federationen (överher- vara ett ärftligt befattningsresidens – av högs- ravälde?). ta rang. Vi talar här om en släkt innefattande Kungamakten måste för att uppvisa möj- eller i nära kontakt med kungen. Ser vi Ven- lighet till lokal våldskapacitet varit relativt del som en ”privat” residensort för Uppsala- rörlig inom Mälardalen. Det var ekonomiskt väldet skulle det förklara varför kvaliteten på svåra tider, något som skapade konflikter. gåvorna är högre i Vendel än i Vallsgärde. Det är möjligt att kungen tidvis residerade i Båtgravarnas problematik i sammanhang- Gamla Uppsala, men av de spår som hittills et är inte löst. För Carver (1995) är de eng- är kända, var det knappast i större omfattning. elska båtgravarna något av en protest mot Det innebär inte att kungamakten var frikopp- franker och kristendom. lad från den kultiska ideologin. De bör ha varit mer eller mindre integrerade. De symbo- Nuvarande Uppsala en bättre lokalise- liska övertonerna kring Gamla Uppsala och ring i ett vendeltida Mälardalen kungamakten underlättades av de stora hö- Det framstår som märkligt om Vendel funge- garna och det växande gravlandskapet. rat som ledningsort för ett federativt styrt Gamla Uppsalas roll var dock knappast att Mälardalen. Den kan ha varit platsen för en vara symbol för kungamakten i sig. Lokalen regionalt fungerande kunglig maktutövning, utgjorde snarare det kultiska kittet för folken men ligger helt fel för ett överherravälde över inom Mälardalen – någon form av ideologisk stora delar av Mälardalen. gemenskap över och involverande kungen. Tolkningar av situationen hade varit lätta- re om vi haft en uppfattning om vad som Vendel och Fjärdingen under vendeltid fanns inom Uppsalastadsde- När det gäller Vendel ligger det nära till len Fjärdingen och området däromkring. Eller hands att anta att vi har att göra med tre skil- var säkra på att området, som bland annat da faser. Tillkomsten var en parallell till Mö- innefattar Domkyrkan, Trefaldighetskyrkan, klinta i Hede. Lokalernas funktion var ur- Odins lund, Botaniska trädgården, kyrkogår- sprungligen att kunna bevaka och låsa huden, Kamphavet och Universitetsbyggnaden, vudåsarna från Dalälven mot Badelunda re- då inte varit platsen för en stormannabosätt- spektive mot Uppsala. Koloniseringen går att ning. Det strategiska läget, topografiska för- förklara med ett försvårat säkerhetsläge mel- hållanden vid åsen, jordförhållanden i närom- lan Uppsala- och Attundalandsväldena. rådet, fjärrvägsmöten, åsgenombrottet och det blivande vadstället ovan Upplandsmuseet in-

218 Därför Uppsala

nebär slående förutsättningar för ett tidigt Tre. I det flacka landskapet skapades skyd- betydelsefullt centra. Kunskap saknas vidare dade miljöer samtidigt som vattnet fungerade om åldern på de två försvunna högarna vid temperaturutjämnande. biskopsgården respektive korsningen av Kyr- Fyra. Området och Mälardalen låg inom kogårdsgatan/S:t Johannesgatan. De behöver kommunikationsavstånd från södra Östersjön, ej ha varit vikingatida. Till detta kommer något som förstärktes genom båtteknologins frågan om Ulleråkers tingsplats. utveckling. Därmed kunde regionen tillgodo- Trots de utomordentliga förutsättningarna göra sig information, idéer, statusartiklar, tek- finns dock idag inga kända indikationer på en nik och råvaror från kontinenten. Samtidigt förvikingatida centralbosättning i området. fanns inte långt borta stora öppet tillgängliga jakt- och samlarområden både till lands och till sjöss.

Fem. Mälaren med sina goda förhållanden, men allt mer slutna infartsleder, fungerade så småningom som en relativt skyddad ”upp- ETT KONCENTRAT växtmiljö” för bygder och stammar mot ex- Bakgrunden till Uppsalaområdets utveckling terna störningar. och förhistoriska ställning är i grunden geo- . grafiskt betingad. Strandförskjutningen och Sex. Det här medförde en ökad befolkning, det geografiska läget inom Östersjöbäckenet i som i sin tur möjliggjorde specialisering, lo- stort har varit avgörande. Klimatet som inte kal effektivisering och därmed ökade resur- bara delvis ligger bakom strandförskjutning- ser, handlingsmöjligheter och makt. En kritisk kunskaps- och resursmassa utvecklades. en och därmed också påverkat jordartsbilden utan också Uppsalaområdets växtlighet och Sju. Redan på ett tidigt stadium fanns ett agrara förutsättningar som jakt- och fiskemöj- djur- och växtliv samt råvaror som i princip ligheter har också gjort stora avtryck och täckte befolkningens behov på dåvarande fär- starkt påverkat områdets förhistoria. dighetsnivå. Efterhand som tiden gick med- förde lokaliseringen till den näringsmässiga brytzonen och båtarnas ökade duglighet att STRANDFÖRSKJUTNING resurstillgången kunde växa i samspel med OCH ÖVERGRIPANDE befolkningens och teknikens utveckling. GEOGRAFISKT LÄGE Ett. Strandförskjutningen inom området som Förhållanden som också gällde från norr till söder under analysperioden rör- Attundalandsområdet de sig om 20-15 m formade under lång tid Den här bakgrunden gällde emellertid inte expanderande marginallandytor utanför exi- bara Tiundalandsområdet och dess föregång- sterande kulturers bruksområden. Det möjlig- are. I princip gällde samma sak Attundalands- gjorde successiv kolonisering med stöd från bygderna. Området låg bara generellt sett ge- äldre samhällsbildningar. Kalkrikt och när- ografiskt utvecklingsmässigt senare. ingsrikt material avsattes i de lugna havsvi- Det uppvägdes rimligtvis av att Attunda- karna. Strandförskjutningen frilade materialet landsbygdernat låg längre söderut, i större och påverkade därmed områdets växt- och utsträckning fortsatte att få nya användbara odlingsförutsättningar. ytor och hade lättare tillgång till Östersjön. Det sydligare läget med än tätare kontakt till Två. Området expanderade inte som en fast värmemagasinerande vatten gav området bät- yta där ytterkanternas karaktär och längd tre växt- och odlingsförutsättningar. Stock- bestämde försörjningsmöjligheterna. I stället holms skärgård innebar än längre fram i tiden skedde tillväxten inom en arkipelag med fortsatt rika fiskevatten i anslutning till de stora sönderskurna ytor med långa stränder yngelbassänger strandförskjutningen skapade och en omfattande näringsproduktion. Den ur på kobbar, skär och pallkanter. försörjningssynpunkt goda situationen för- stärktes än mer av att området låg inom triangeln Dalälven, Åland och Mälaren.

Därför Uppsala 219 UPPSALAOMRÅDETS FÖR- Under romersk järnålder möjliggjorde båten HISTORIA fjärrfiske, fjärrjakt och fjärrkontakter. Under Med de naturgeografiska och klimatologiska folkvandringstid/vendeltid minskade den suc- förutsättningarna som grund utvecklades och cessivt ökande transportkapaciteten alltmer förändrades befolkning, samhällen och poli- de ekonomiska avstånden i Östersjöbäckenet. tiska strukturer. Vi ser den materiella kultu- Maktpolitiska förhållanden och ren i fynd och anläggningar. Gjorda genom- skeenden gångar har bland annat lett till följande slut- * Samverkan inleddes inom norra Mälarda- satser: len under period III. Samverkan har haft * Försörjning. Den närmast gängse bilden att följdverkningar för maktpolitiska förhållan- Uppsalaområdet i stort sett lämnat jakt, fiske den in i nyare tid.

och samlarverksamhet bakom sig till förmån * Håga och Gamla Uppsala var av betydelse för jordbruket från bronsåldern och framåt är för den övergripande strukturen, men ej som felaktig. Det skedde en successiv tyngd- maktcentra. Lokalerna har varit av stor bety- punktsförskjutning, men fortfarande i början delse för bronsålderns respektive vendelti- av vendeltid stod jakt, fiske och samlarverk- dens maktpolitiska strukturer i Mälardalen – samhet troligtvis för hälften av näringsinta- som symboler, kultplatser och redskap för get. Jordbruket hade dock genom sin reserv- makten, ej som residensmiljöer. och magasineringsförmåga en betydelse som vida översteg produkternas näringsinnehåll. * Hågahögen ett maktpolitiskt implantat. Hå- gabegravningen var ett försök att säkra de * Granen ingen järnåldersföreteelse. Granen äldre sydvästra bronsålderskulturernas makt har funnits i området före bronsåldern. Om- över det expanderande Uppsalaområdet. fattningen har dock varierat. En begränsad Eventuellt var det frågan om en symbolisk expansion ägde rum från hågatid. ”twin-ruler”-begravning.

* Förhistoriska förändringar av sjösystem. * Multipla skärvstensvallslokaler kring Svea- Vattenlandskapet förändrades inte bara på na- havet en del av en arkaisk maktpolitisk sym- turlig väg. Avtappningar av stora sjösystem bolstruktur? En arkaisk avvikande kultur och utdikningar har spelat en stor roll. utvecklades under yngre bronsålder kring Ålandssjösystemet avtappades redan från för- Sveahavet. De multipla skärvstensvallarna historisk tid. Så kanske också Börjesjön. Lä- som bara finns här kan ha spelat en roll i det bysjön krympte på naturlig väg och avtappa- sammanhanget. I den maktstrukturella upp- des i sen tid. Det gäller också sänkningarna splittring som kan iakttas hade såväl hällrist- av Långsjön och Tämnaren. Diskuterade för- ningar som skålgropar betydelse. historiska stora genombrott avseende en Skuttungesjö och av Vallbyåsen vid Lång- * Buffertzoner/zongränser. Kring Kristi fö- hundraleden har aldrig ägt rum. delse (eventuellt tillfälligt under yngsta bronsålder) kan zongränser iakttas som några * Klimatkriser och stora maktpolitiska för- hundra år senare i delvis andra lägen utgör ändringar följdes åt. Svåra klimatkriser under avgränsningar mellan kommande maktstruk- sen bronsålder och äldsta järnålder respektive turer – föregångare till de medeltida folklan- under sen folkvandringstid och vendeltid den Attundaland, Fjädrundaland och Tiunda- störde allvarligt ekonomi och samhällsbild- land. Här utgjorde bland annat de tidiga gravningar. Det är under dessa skeden maktpoli- fälten vid Läbyvad, Gredelby, Valloxsäby tiska förändringar ägde rum i östra Mälarda- och Rönnängen viktiga markörer. len. * Germaniseringen. Den kontinentala germa- * Båten möjliggjorde för Uppsalaområdet att niseringen nådde Mälardalen. Iakttagbar utnyttja sitt läge i Östersjöbäckenet. Båtut- bland annat i vapengravar efter ledande mili- vecklingen hade i olika faser stor betydelse tärer. Vapengravar och ormhuvudringsfynd för områdets förhållanden. Under bronsåldern fungerar som förstärkande indikationer kring och framåt blev närmiljön möjlig att exploa- uppfattningen om romartidens maktpolitiska tera. Under förromersk järnålder kom utveck- struktur i Mälardalen. lingen att utgöra ett hot på grund av att fjärr-

anfallsföretag mot Mälardalen blev möjliga.

220 Därför Uppsala

* Utan stabil maktpolitisk struktur, inget Här spelade lokaler med kammargravar, va- kristnande. Mälardalen var i kontakt med det pengravar och treuddar en betydelsefull roll. germanska företrädesvis kristna 4-600-tals- Europa. Vendelkulturen torde ha sin idémäs- * En federation ett första enande? Konflik- siga bakgrund i anslutning till nordvästra terna mellan folklandens föregångare tycks Tyskland inklusive de därifrån relativt sent ha upphört omkring AD 600 eller något sena- utvandrade langobardena. Från 500-talet bör re. Förmodligen genom att någon form av åtminstone eliten i Mälardalen successivt ha federation bildades. sekulariserats i påtaglig utsträckning. * De tre kungshögarna i Gamla Uppsala * Sen romartid/folkvandringstid – ett samgå- symbol för federationen? Gamla Uppsala var ende mellan Fjädrunda- och Tiundalands länge den ledande kultiska symbolplatsen i föregångare. Buffertzonen mellan väldena Mälardalen och därmed troligen också för gled under romartid åt sydväst mot det me- den länge fortlevande federationen. Eftersom deltida gränsläget. Från folkvandringstid gravarna såvitt vi känner inte innehåller äldre finns inte spår av en självständig Fjädrunda- män utan snarare anhöriga till makten kan landsmakt. På något sätt anknöts väldena till högarna lika väl representera de tre folken varandra. och de gravlagda ha hämtats från dess ledar- släkter. Detta har då också medverkat till * Samarbete och konflikter kring förbindelse- gravgåvornas höga kvalitet. lederna mot Östersjön och Södermanland. Förbindelselederna mot Östersjön behärska- * Vallsgärde förvaltningslokal för Gamla des förmodligen av Attundalandsväldet med Uppsala? Vallsgärde, som troligtvis har undantag för Sörmlandsleden. Den var därför rötter i förromerska kultiska sammanhang av stor betydelse för övriga maktpolitiska och sedan fungerat som gårdvar för de tidig- strukturer i Mälardalen. Den och dess närmil- romerska maktmiljöerna inom främst Norun- jöer var förmodligen sedan länge en samar- da härad, var förmodligen förvaltningsansva- bets-/konkurrensfråga, något som den täta rig för Gamla Uppsala. fornborgsbilden och den speciella fyndstruk- * En federation skulle förklara de små för- turen under järnåldern indikerar. ändringar som tycks ha ägt rum i Mälardalen * Helgö. Mälardalen hade en i europeiska under 600-talet. Den långsamma maktpolitis- sammanhang liten befolkning och var ett inte ka utvecklingen och de få avtryck vi ser i speciellt rikt område med Helgö som ett ge- Mälardalen från 600-talet, hänger inte bara mensamt/skyddat projekt mellan Mälardals- samman med en svår ekonomisk kris utan väldena för att möjliggöra anknytning till förmodligen också med federationen och dess europeiska elithandelsnät. maktdelning. Även om Uppsalaväldet i norr var den starkaste (överherravälde?), vilket * De skandinaviska solidi- och guldfynden är kan utläsas av kombinationen central kult- delvis rester av en folkvandringstida elithan- plats i Gamla Uppsala och lokaliseringen av delskonjunkturs sammanbrott. Solidi- och Mora ting på gränsen mellan Tiundaland och guldfynd och deras fördelning återspeglar i Attundaland, hade de övriga inflytande. mycket elithandelns högkonjunktur under senare delen av 400- talet och förbindelsekri- * Vendel Uppsalakungens ”privata” resi- sen med kontinenten och klimatkrisen under densort? Platsen tillkom som lås för Uppsa- 500- och 600-talen. Den i förhållandena till laåsen gentemot Dalälvsinfarten och förmod- solidivolymen tiotals gånger större guldvo- ligen som skyddad plats för Uppsalaväldets lym, som främst förekommer på fastlandet, ledning under konflikterna med Attunda- torde till en icke ringa del utgöras av om- landsväldet. När federation efter striderna smälta solidi. formats blev Vendel även i fortsättningen ledningens ”privata” residensort. Vendel låg * Väpnade konflikter i början av vendeltid. dock för långt bort för att fungera i ett över- Under andra hälften av 500-talet uppkom stri- herravälde som i praktiken omfattade stora der mellan Uppsalaväldet (innefattande eller delar av Mälardalen. Därför bör en eller flera formellt knutet till Fjädrundaland/Västman- andra centrala uppehållsorter ha utnyttjats. land) och Attundalandsväldet. Vendeltidens kommandostruktur inom Uppsalaområdet kan delvis utläsas från existerande anläggningar.

Därför Uppsala 221 UPPSALAS SYMBOL- VÄRDE Förhållandet att Uppsala och dess närområde kom att spela en sådan roll i formandet av Mälardalens maktstruktur och sedan i uppbyggandet av det svenska riket är på högsta förklaringsnivå alltså närmast geografiskt betingad. Mälardalens enande och rikets formande gick bara så mycket långsammare än vad som ofta antagits. Mälardalens slutliga enande tillhör inte romartid, inte folkvandringstid, kanske vendeltid, men än troligare vikingatid. Tidpunk- ten för det troliga vendeltida federativa sam- gåendet är dock betydelsefull för Uppsalas roll. Hade inte konflikterna under tidig vendeltid utvecklats till avgörande strider, utan dessa dröjt ytterligare två à tre hundra år, hade Attundalandsmakten varit starkare och redan under förhistorisk tid härbärgerat Mälar- dalens maktcentrum. Uppsalas perifera läge som man tidigt var medveten om, manifesteras av etableringarna och accepterandet av Helgö och Birka. När makten över Mälarda- len var klar, anlades Sigtuna. Må vara att yttre förutsättningar haft stor betydelse, men verkliga eller inbillade ideologiska/mytiska rötter har också spelat en roll. Såväl Håga som Gamla Uppsala och domkyrkan i Uppsala anlades medvetet för att påverka Uppsalaområdets, Mälardalens respektive det svenska rikets framtid. När det gäller vendeltid är Gamla Uppsa- la ett suveränt konstruerat mytologiskt landskap. Ynglingatals strävan att koppla en norsk vikingatida ätts härkomst mot platsen visar på den ryktbarhet anläggningen upp- nådde redan under förhistorisk tid. Det kan också vara en återspegling av en avgörande norsk inblandning i 600-talets utveckling. Inte bara de under förhistorisk tid gynnsamma yttre förutsättningarna och utgången av de tidigvendeltida striderna i norra Mälar- dalen har alltså haft betydelse för Uppsala- områdets ställning. Den konstruerade och upprätthållna bilden av Gamla Uppsala, som kärnan i en framgångsrik forntida maktstruktur har också i högsta grad varit av stor betydelse för områdets roll under riksbildning och medeltid.

222 Därför Uppsala DEL V SUMMERY OCH REFERENSER

THEREFORE UPPSALA A SUMMARY MUIC = Med Uppsala i centrum (Uppsala in the Centre)

Uppsala is a region with deep mythological roots. Cult The Uppsala area places from three to four thousand years are located around a Uppsala’s presumed place in the prehistory of Sweden had prehistorical inlet of Lake Mälaren in an area of 5 x 6 km. an early influence on archaeological research. When, in the Håga, Broby, Gamla Uppsala and Uppsa-la Cathedral – all second half of the nineteenth century, modern archaeology cult environments of central, re-gional and eventually na- was initiated, the mounds of Gamla Uppsala became the first tional importance. Håga contains a Bronze Age burial with large excavation project. The Uppsala region has continued no known correspon-dence in the country. With its royal to be in the centre and is together with Gotland and Scania mounds Gamla Uppsala formed a cult centre for the Svear possibly the most investigated area in the country. Thus, and has a longstanding tradition of a pagan temple. In the extensive information exists, although it is not collated. Middle Ages, the foremost Christian church in con- Aiming to understand the closely knit economic and temporary Sweden was built here. Later, when the cathedral political development in the area in the Bronze Age and was moved, the name Uppsala was still magical enough to Early Iron Age up until the Vendel Period, I have investi- host the new church down the stream from Gamla Uppsala in gated what I call the Uppsala area. This is an arbitrarily Östra Aros, and the name accompanied it. defined rectangular area of c. 2500 km2 in central Uppland The Uppsala region has been seen as the core area of the that wholly or partly encompasses some 60 parishes [MUIC Svear. These Svear were mentioned by Tacitus in the Early Bild I:6]. The area is located 50 km north of Stockholm Roman Period and who later, in a Baltic Sea environment within the coordinates 1580/6675 and 1625/6620 [Bild I:5]. together with Danes, Goths, perhaps Geaths, Norwegian Uppsala is centrally situated in the southern part of the area. Vestlanders and Saxons, provided the name for the Svea realm a thousand years later. The approach The initial condition is simple. With few exceptions, the active population in the Mälaren Valley during the Bronze WHAT HAPPENED, WHEN, HOW AND and Early Iron Ages were engaged in subsistence economy WHY? in all its forms and processes. Thus, the population was The development was complex from the sparsely populated strongly dependent on the character, location and capacity of water- and island world of the Mälaren Valley in the Stone the different available subsistence areas. Age to the agricultural world of the Middle Ages with its The capacity that influenced the size and resources of the formal power encompassing large parts of today’s Sweden population was not fixed. It was influenced of the overall and Finland. What did it look like in the 7th century, after localization, geographical expansion through shoreline the construction of the royal mounds at Gamla Uppsala and displacement, climate and its variations, soil development the boatgraves at Vallsgärde and Vendel? What were the and interconnected vegetation changes, as well as by in- conditions and long-term economic changes that made the creased possibilities for transportation and contacts, mainly power expansion of the area possible? Why were the Mäla- through the development of boat technology. A small area ren Valley and its central northern part with the River Fyris could thereby benefit from larger areas, its resources and delta drainage basin so important? What was the power knowledge. structure like in the Bronze Age and Pre-Roman Iron Age? Regarding geographical conditions and the localization Did an early Svea realm really exist? Was the area rich and of the population over time, digital maps showing the Upp- powerful, and is the traditional picture correct of Svear in a sala region during the Bronze and Iron Ages have been united Roman Period Mälaren Valley and a powerful Svea created [MUIC Bild III:10-15]. Through a typological realm led from Uppsala in the Migration Period/ Early division of the registered ancient remains and finds, an Vendel Period? account of their coordination position and to some extent These questions were more or less abandoned at the their dating (Chapter 6), peep holes into prehistory have been onset of World War II. Based on the archaeological informa- created. tion that has appeared since, and through the help of GIS Nevertheless, the development of the area is tied to a technology, it is possible to approach a broader prehistorical number of variables. The knowledge and the interpretations development in the northern Mälaren Valley in a new way. of their development in the Mälardalen Valley and the Uppsala area during the Bronze and Iron Ages up until the Därför Uppsala 223 Vendel Period are rarely available for the limited Uppsala area and the Baltic Sea. The communication to the north area with its lack of written sources. Extensive surveys have through Vendel was blocked c. 1000 BC. This was of great been made of connections and analogies with the Continent, importance, since the mouth of the River Dalälven formed Baltic Sea basin and the remaining Mälardalen Valley. With the foremost fishing area of Central Sweden. The Finnish some exceptions, Swedish archaeology has not worked with connection eastwards also became increasingly difficult. To material related to the Continent since the 1960s, necessitat- the southeast, the Långhundraleden route was also partly ing updates from international sources. inaccessible. In addition, this lay outside the control of the The development of the Uppsala area is summarized Uppsala area. Tied to shoreline displacement and disappear- within the frames for three sections – conditions, area use ing waters within what could originally be termed a ”water- and the political power structure. logged” Uppsala area are some known drainage and lower- ing projects, such as Lakes Tämnaren, Läbysjön and Långsjön. Lakes Börjesjön [MUIC Bild VI:3] and Ålandss- CONDITIONS jön [Bild VII:25] in the west are less known. These were important in the Bronze Age and Iron Age, although they are Within a long-term perspective, climate, geographical now long gone. However, no drained Lake “Skuttungesjön” structure, shoreline displacement, vegetation and subsistence existed [MUIC Bild VII:5-6], nor any similar lake behind were more or less integrated. Nevertheless, the shoreline the Vallbyåsen Ridge as it intersects the Långhundraleden displacement was of particular importance to the Uppsala Route. [ MUIC Bild VII:42]. area owing to the flat landscape. This influenced the societal development in a number of aspects during the entire study period. CLIMATE AND VEGETATION The shore displacement and its velocity were mainly tied to a SHORLINE DISPLACEMENT land elevation caused by relief from the glacial pressure and The shoreline displacement in the Uppsala area has been on more long-term changes in the crust. Additional causes analyzed for over a hundred years. Based on information included changes in the sea levels owing to long-term from the late 1990s, the inception of the present study, the climate conditions. Around the time of the Håga burial, a levels are built upon the lowest known 14C-datings of sea transgression existed at Uppsala that considerably increased levels in or in connection to the area. The displacement the sea levels. The climate influenced the shore displacement before c. AD 700 proved to deviate from today’s condition, most strongly during the period 830 BC-AD 0, and also and also greatly between the northern and the southern parts vegetation and economy. of the area. There were also differences between east and In the Early Bronze Age, the mixed open deciduous west. forest was common. However, hazel and hardwood trees In the early part of the Bronze Age, the shoreline in the decreased. Existing only sporadically be-fore, fir expanded northern part of the Uppsala area was c. 29 m higher than from the Håga Period onwards, although not as widely as today, to be compared with 22 m in Uppsala and further today. Forests of alder were common in the contemporary south. At the start of the Vendel Period, the levels were marches; these decreased, while birch and pine dominated. roughly similar 8.5 and 7.5 m higher than today. Thus, in The difficult and varied climate in the Late Bronze 2400 years, the shorelines decreased 20 m in the north and Age and Pre-Roman Iron Age changed towards the Roman 14 m in the south. [Tabell III:6]. The displacement was Iron Age into what is called the Roman Warm Period in greatest in the Later Bronze Age and pre-Roman Iron Age, Europe. This lasted until AD 540, with a dip in AD 250-350. with a 10 m displacement in a thousand years over the entire This Warm Period was of great impor-tance for the devel- area, which is double the level of today. The displacement opment of the population, societal changes and expansion in caused great consequences in the flatter areas. In time, the Germanic world. It also facilitated the internal expansion grazing and fields emerged. At the same time, possibilities and development within the Uppsala area, and formed a for communication and security changed. great leap forward. Conversely, the negative cycles in the At the beginning of the Bronze Age, the Uppsala area Late Bronze Age and Pre-Roman Iron Age together with the was not only an inner archipelago with large open waters. severe climate that developed from the end of the 530s and Bogs, marches and lakes covered around 175 km2 of the which lasted through the greater part of the Vendel Period mainland and islands. Over the centuries, the areas changed affected conditions negatively. – sometimes by Nature, sometimes through drainage and It is possible that the societal systems partly deterio- ditching. However, the shore displacement meant an exten- rated in both periods in a similar way to what occurred in sion of the collected land surfaces. In 1800 BC, the area was Central Europe in the 5-600s, with a breaking up of the covered by 27 % with water and by 7 % of bogs and political structures, a cease in long-distance communications marches. The remaining areas of 66 % increased to 85 % in and a largely disappearing elite. In Central Europe, the c. AD 600 to be compared to today’s 88 % [Tabell IV:1]. collapse of the Roman Empire and indirectly also the Justin- This caused great changes in the glacial and postglacial ian plague contributed to the development. The changes on clays. The glacial clays increased with 120 to 470 km2 and the Continent mainly influenced the elite trading exchanges the postglacial ones were almost trebled to c. 350 km2 in a strongly negative way in the 6th and 7th centuries. [Tabell IV:2]. A consequence of the shore displacement was the increased difficulties of communications between the Uppsala 224 Därför Uppsala

SUBSISTENCE Limited long-distance trade Elite trading was mostly lacking; a possible exception was Since the Neolithic, the limited population of the Mälaren the Migration Period Helgö Island, located within modern Valley subsisted on hunting, fishing and gathering as well as day Stockholm, and to some extent handicraft forts such as some cultivation activities. The percentages of the different Runsa. However, the probable intermediary position of the subsistence forms of the total subsistence structure are Uppsala area regarding fur is almost impossible to trace. If unknown. Despite probable fluctuations, it seems likely that an extensive export of skin- and leather craft also had ex- the agricultural part steadily increased towards the Vendel isted, traces would have been possible to see, but there is no Period. Nevertheless, contrary to early theories regarding the suggestion of such broad activities. Reasons for why a Uppsala area, agriculture did not dominate in the Bronze common farm production was not transformed into produc- Age and Early Iron Age. tion for long-distance trade include the fact that dried skins Cultivation was limited through deceases, lack of are sensitive to damp and vermin, making longer transport fertilization and arable fields in addition to undeveloped by open boats impossible. techniques in preparation, sowing, harvesting, threshing and No finds have been made of any long-term extensive storage. The extent and distribution of cereal cultivation can production of saleable goods in the Uppsala area. Neverthe- to a certain extent be traced through pollen analyses. Excava- less, finds of advanced textiles can be tied to the region. The tions have indicated the minuteness of the areas. The image of a relatively isolated trading economy is supported amounts of manure for fertilization were limited by the by the almost complete lack of denarii and solidi in the ability and utility of maintaining cattle in the area, since Uppsala area. cattle were dependent on grazing and the availability of The limited and distributed welfare in the Mälardalen winter fodder as well as the accessibility of water during Valley, as compared to the southern part of the Baltic Sea winter, since every day, cattle need roughly 10 % of their region, was a possibly reason for why the two or three larger body weight. Cows yielded little milk and dried up in the realms that existed towards the end of the Roman Period winter. It is unclear how large a part of the population that joined together or accepted and defended a Helgö that could utilize milk products. The scythe radically increased produced and traded in luxury goods. Without a cooperative the possibility to gather and store winter fodder, but was not effort, the Mälardalen Valley would have been difficult to developed until the Roman Iron Age. Similar problems can access, more feared and less often visited by long-distance be seen in the statistics from the time before the revolutioniz- traders from e.g. the Vestland culture. ing artificial fertilization of the 1870s.

Plunder Agriculture formed half of the subsistence The Viking Age and medieval resources and the level of possibilities military development on the Continent and in Scandinavia Using energy consumption examples based on availability have often routinely influenced the view of what was possi- and yield from medieval and late medieval conditions it ble in the Early Iron Age in the Nordic countries. Before seems that agriculture in the Uppsala area accounted for half, World War II, researchers such as Knut Stjerna and Birger probably less of the subsistence in the area. Nerman saw the Svear as a united people who during the Hunting, including sealing and fowling, fishing and Vendel Period had subjugated and ruled large parts of gathering (berries, eggs etc) together with some commissions southern Scandinavia, from where extensive tributes were and trading of handicraft made up the rest. This subsistence taken. Uppsala would have commanded large parts of the model corresponds with the situation in the Baltic Sea states resource generating ability of the expanding realm. up until modern times. The practical efforts of maintaining long-term contact This is not the traditional archaeological model. The and military resources in a number of distant areas using the subsistence pattern of south Scandinavia has often been limited population of the 6th century Mälardalen Valley, thought valid for the Mälardalen Valley as well. Based on contemporary technique and boat transportation capacity, what is usually limited animal finds in excavations of the dry especially in winter, have never been established. In addi- settlement sites marginal amounts of bones from cattle and tion, there is the problem of continually plundering a sparse- other domestic animals excavation areas are often seen as ly inhabited poor area, returning with enough usable re- having existed within the frame of an almost purely agricul- sources to cover the costs of warfare and maintenance. tural economy based on cattle. There are many reasons for Plunder and revenue through tributes cannot have been a this erroneous theory: very important source of income for the Mälardalen Valley - the selection of excavation sites is governed by and the Uppsala area in the Bronze Age and Early Iron Age modern society’s infrastructural expansion, thus up to the Vendel Period. providing distorted information Nevertheless, raid activities both within, from and - applied excavation methodology and inferior condi- against the Mälardalen Valley have been important in many tions of preservation aggravate finds of small and ways, as supported inter alia by the many hundreds of hill rich fish forts and cairns in the Valley. Their construction took time and resources often far away from inhabited areas. Compari- - the early development of temporary more or less sons made with construction times by Roman special engi- distant slaughtering sites that are never excavated neer corps with long experience of fortification structures are

- hunting and fishing far from the settlements. not relevant. Därför Uppsala 225 Direct coastal settlements were risky. However, in time, people. In a copy of a MS from 500 BC it is said that hide- the shore displacement led to a reduction in accessibility and covered boats were used to collect tin and lead from Ireland sensitivity to external attacks in the Mälaren. and Britain.

Iron The North-Germanic boat development was Iron is commonly available, and has been used since the appropriated Middle Bronze Age in the Mälardalen Valley. Nevertheless, The known North-Germanic boat development following on availability, use and everyday utilization are different things. the log boats begins with the Hjortspring boat from the latter In the Mälardalen Valley it took more than a thousand years part of the 4th century BC. This was a large war canoe, a before smelted iron reached its last stage – at least into the boat sown from planks that could be paddled either way. Early Roman Iron Age. Here is an area where traditional Accompanying the boat development were the long-distance archaeology, led by Montelius, has partly jumped to conclu- attacks in the Baltic Sea area. This development, resulting in sions. The metal was not utilized for everyday wear until the considerably in-creased threat levels along the coast, caused Roman Iron Age, when e.g. scythes, plough-shares and iron a depopulation of the coastal areas and the construction of arrowheads were common. hill forts. The pressure contributed to and developed coop- The Uppsala area shows finds of iron from this period erative defence systems and societal formations. and was successively supplied with more iron from the “red After AD 0 there are signs that similar to in other places earth” of Västmanland; later also spade-shaped iron from of Europe, boats in Scandinavia were propelled with oars Jämtland. From the Roman Iron Age onwards, the area and journeyed across the sea. Successively, their cargo would have been well supplied with iron, a fact that was of capacity was increased. The Nydam ship type from the first importance in the Vendel Period conflicts in the Mälardalen. half of the 4th century forms an important link. The boat However, an acceptable, perhaps good supply of iron technological development meant that uninhabited Baltic Sea does not equal international production, exchange and wealth sites could be populated and that contacts with other settle- based on this, especially in comparison with the huge pro- ments could be maintained. A strong Norwegian cultural duction in Poland, although this broke down in connection contact was probably maintained by seasonal visits by with the collapse of West Rome. The volumes of iron known Vestland fleets to Central Norrland, possibly via Helgö. from Jämtland’s production and the Mälardalen Valley The role of the Mälardalen Valley and the Uppsala area appear almost ridiculously low when compared with the is unclear. Nevertheless, the area would have been in the Polish production and finds of iron wares reported from the forefront at least regarding copying and applications. The Continent. There are no indications of iron as a basis for a boatgrave Valsgärde 7 from the mid 7th century seems to rich Uppsala area in the Early Iron Age and early Vendel have contained the earliest known radially split clinker boat Period. (Larson, 2007:85). A harbour for larger boats existed at Ultuna, where a guldgubbe (stamped gold plaque) provides some dating. THE BOAT However, the strongest indication of the early vital The Uppsala area character of water land, the crevice zones importance of the boat in the Mälardalen Valley and the of the eroded primary rocks, water ways, lakes and marches Uppsala area exist in the different extensive pointers of that largely transformed the water ways into routes between the contacts of the Svear /Mälardalen Valley inhabitants with settlements and to hunting sites. The character of the and influence on the Baltic Sea coastal areas in practice floats/boats is uncertain; there are no finds of dated log boats followed the presence of herring and Baltic herring. As early older than from 0 AD in the area. as into the Roman Iron Age, these fish existed at the spawn- ing sites of the Rügen herring in the southern parts of the Hide-covered coracles a possibility Baltic. [MUIC Bild V:9]. From here, Tacitus is said to have Middle Bronze Age rock carvings featuring boats exist gained his second-hand opinion on the Svear, when he states above all in and outside the south-western part of the Upp- in Germania: “... besides their strength in men and arms, sala area. However, they depict largish boats, reminiscent of very powerful at sea. The form of their vessels varies thus far the boat world of the Mediterranean. No such finds of large from ours, that they have prows at each end, so as to be boats exist in Uppland or in the rest of Scandinavia. Never- always ready to row to shore without turning nor are they theless, the datings on the rock carvings correspond with the moved by sails, nor on their sides have benches of oars increased Mälardalen Valley elite contacts with the Conti- placed” [Tacitus, The Agricola and Germania, A. J. Church nent. This can pro-bably be tied to the regional connection and W. J. Brodribb, trans., (London: Macmillan, 1877), pp. to the copper and tin production in Europe. 87 ff.]. Such ties as well as contacts with e.g. Åland (probably Even though these “Svear” probably had a mixed back- mostly across ice) demanded a boat type that was easy to ground from many sites along the Scandinavian Baltic Sea carry, but that could also manage to go across open water. coast and its islands, the basic boat technology was advanced What did these boats look like? A log boat would have been enough to allow fishermen along the coasts to repeatedly far too heavy and unsafe for long journeys. It is likely that return to the Rügen area already in the first century AD. they looked similar to the woven hide-covered and tarred Later, during the hundred year break in the Roman Warm Irish coracle that has been used up to modern times. They Period, attacks ending in Ölandic and Danish bogs often could easily be carried and used by one or a couple of seem to originate in the Mälardalen Valley. In all, it seems

226 Därför Uppsala that an advanced, relatively early and regionally important Hillforts are difficult to interpret maritime knowledge existed in the Mälardalen Valley and During the Bronze Age, some very large strategically located the Uppsala area. This was also important for a number of cairns played a role very similar to that of the hill forts. support functions and technological knowledge for boat Either constructed as defence systems or Pre-Roman mound production and maintenance knowledge that in turn was structures on strategic sites, hill forts could at best function essential for other activities. as protection during an attack. Against the Bronze Age and Early Iron Age weapons they formed only the territorial deterrence capacity made possible by launched attacks. AREA USE Located on elevated sites, they were easy to pass under cover of darkness and in hard weather. In addition to being forts of In order to ascertain the development of the area we need refuge, and, in a few cases, fortified artisans’ constructions more than knowledge of geography and subsistence types. It in zones between different political powers, their purpose is also important to establish where and roughly the extent to was usually to indicate defence capacity and territory. which people and settlements have and have not ex- Although difficult to prove, they were probably sometimes isted preferably also when they existed and what they did. gathering places for feasts with cult connotations. They Where do we find signs of activities organised by society? could also have been a part in the complicated long-distance Constructions and finds can be of assistance. Typological trade. Time and again likely combinations appear. division and di-gital localization have been done of the tens All these hill forts cannot be evaluated based on their of thousands of constructions and finds registered for the final design. In some instances it is clear that their localiza- Uppsala area with the Swedish National Heritage Bo-ard and tions encompass a long in some cases perhaps a thousand the Uppland County Museum. This has enab-led analyses to years of development on these very special sites. Some use a time-related variable when entering objects into differ- positions provide information on events about which other- ent enhancement levels on maps. wise would be difficult to understand the whens and hows.

The forts in Åland parish belong to this group [Bild VII:25].

SPECIAL CONSTRUCTIONS AND SEPA- Here seven hill forts are located around a lake that was drained at least partly in prehistoric times. Two hill forts are RATE DEVELOPMENT fortified constructions mainly from the Roman Iron Age in a Many construction types in the Uppsala area, whether burials parish that previously was not thought to be colonized until or not, are present in large parts of south and central Scandi- the Late Iron Age. The reasons for their existence are navia. Nevertheless, frequencies, distribution, age, detailed tension and probable conflicts between the predecessors of constructions and contexts vary. Strongly oblique distribu- Fjädrundaland and Tiundaland. tions occur within the area. For instance, 60 almost spherical Similarly, hill forts exist in the south-east [MUIC Bild stones, sometimes decorated, are registered (round stone VI:9] that likely had predecessors within what was ori- settings form the remaining original settings). 62 % of the ginally markers of territories towards the east in the Middle spheres are found in 3 of the 58 parishes Ärentuna, Vidbo Bronze Age. These have later developed into what appears to and Östuna, with over a third in Ärentuna [MUIC Bild be fortified strongholds directed to-wards the predecessor of VI:24]. There is no persuasive explanation for either the Tiundaland area in the west. concentration or the presence on the round stone settings. Cairns and hill forts are not the only visible construction Boatshaped stone settings are often connected to the elements in the political structure. The periods shortly before Bronze Age in other regions of Sweden, unlike in Uppland, the Late Iron Age and onwards show boatgraves, chamber where they are dated to the Late Iron Age. However, within graves and tridents as honorary distinctions within the the Uppsala area their localization and context mainly place command structures of the area. [MUIC Bild X:13]. These them in the Early Iron Age. Their localization is almost are the constructions for leaders who were probably active inverted to that of the boat rock-carvings. along the border and junctions within the Uppsala areas main The cairn is usually seen as a Bronze Age type, but in the communication network the ridge and water systems. Uppsala area these can mainly be referred to the Early Iron Age, and mainly present in the eastern and southern parts of A rich but declining southwest the region [Bild VI:11]. 165 of the 277 cairn sites exist The conditions for human utilization vary in different parts within nine parishes. Rasbo parish and the part of Almunge of the Uppsala area. Some regions in the south-west and parish situated within the study area together contain 63 north, and to some extent in the south-east, had roots in the cairn sites. Late Neolithic [Bild VIII:8]. Areas in the east, particularly Close to Uppsala there is a c. 400 km2 large area [MUIC the protected archipelago at Rasbo, were used for seasonal Bild VI:14], almost completely lacking in cairns. Håga was activities such as fishing. This was probably increasingly used for burials during an extensive time period; further- limited, since during the Early Bronze Age, Rasbokil proba- more, the area was partly covered by water in the Late bly gained a more sedentary population who acquired the Bronze Age and Early Iron Age. This created land areas that rights to the Rasbo fishing. The shore fishing rights of were difficult to access during and after the elevation period coastal populations are deeply ingrained all over the world. owing to their flat conditions. The area in the south-west, the future Fjädrundaland with its presumed ties to old cultures in the west, had a special position in the Bronze Age. Judged by its position in the landscape and many elite finds, the area had early contacts Därför Uppsala 227 with the international Bronze Age world. This is also the III:13]. Open connections existed towards the Baltic in the location of the Uppsala area’s rock-carvings. Apart from a north via the Finland- and Långhundraleden routes in the few in the south-east, such are lacking within the remaining east and via Lake Mälaren in the south. area, with two exceptions. The south-east also contains the The Mälardalen Valley was located at the edge of civili- largest part of the area’s cupmarks, although not all are dated zation. At the beginning of the Nordic Bronze Age, large to the Bronze Age, but, similar to in other parts of the area, parts of the inhabitants of Mesopotamia lived in cities. to entire Early Iron Age. Cupmarks are present to a limited Within the Uppsala area, no communities had been formed, extent in the eastern part of the area and not at all in its possibly with an exception for the area in the south-west. central southern part [Bild VI:1]. Nevertheless, there are signs of contacts with and adherence The land north of the prehistorical Mälarviken Inlet into to Continental values, although we can assume that Neolithic the Uppsala area Norunda hundred formed an early relatively norms were dominant. As indicated by the Brage sword and well populated power base. Two sites in the area provided a number of earlier foreign finds in addition to the gold in the only finds of Bronze Age gold artefacts in the area, apart Sommaränge forest, rich milieus existed. Moreover, a from the Håga mound. regional cultic locale existed west of today’s Uppsala, on the Norunda, as well as the areas south thereof, continued to old island of Håga. develop its power base in the Iron Age, unlike the area in the A number of indications point to that the Uppsala area south-west. The shore displacement changed Norunda’s was ultimately connected to Bronze Age Europe in periods II geographical importance; simultaneously, the conditions for and III. The more frequent contact pattern also spread the cultivation increased. The south-west became richer but lost word of the Mälardalen Valley in the south. In combination the dynamics that several other parts still retained or in- with the shore displacement that shortened the passages creased through an enlarged subsistence area based on the across Lake Mälaren this also made it easier for plunderers boat. There are several indications that the south-west held to periodically live within the still politically fragmented sea- important measures of enclosures and cultivation culture and coastal world. Regardless of whether the threats came compared to the normally archaic pastoral culture in the from plunderers from far away or from different factions Uppsala area. within the Mälardalen Valley, a joint defence structure developed consisting of common territories and societal The importance of water areas development, but also resulting in steps towards specializa- As a consequence of the shore displacement, but also owing tion and hierarchies. to climate changes that improved the fishing and the situation for the coastal population, the east and central south The great collaboration parts of the Uppsala district were colonized. However, the Around the transition between periods III and IV the north- main development occurred in the area around what was ern parts of the Mälardalen Valley seem to have been the then the Lake Mälaren inlet around and north of today’s focus of extensive pressure. Large joint projects were Uppsala. The inlet with its temperature-levelling effect was initiated on sites geographically widely distant from each important for both cultivation zones and resilience to climate other. Hill forts were built (Lurbo, possibly Raä 31 Giresta changes. and Raä 104 Skokloster together with constructions in Furthest north, in Vendel, there are many uncertainties Husby-Långhundra and Vidbo), a number of very large stone regarding events occurring from the Bronze Age to the settings and cairns were raised with a strategic position on Migration Period. Traces from a population in contact with routes leading to settlements, such as along the Finland route more southern regions more or less disappear until the and the Långhundraleden route in additions to the entrances colonization in the Migration Period. However, there are east and west of the contemporary Uppsala island’s southern some traces from the period in between, e.g. from slash and point. Finally, the early cultic construction at Håga was burn culture. Vendel was greatly influenced by the shore closed down, and a larger one, known in the 20th century as displacement that cut the area off from the sea after the Håga the “Hall of King Björn” was raised. Period. Nevertheless, Lake Vendelsjön functioned as a The region was institutionalized. However, this was temperature leveller. hardly a harmonious collaboration towards common systems of value. The differences in conditions for life were far too great within the area. The cult house at Håga was con- POWER STRUCTURES structed, but in addition, other centres developed with their The Uppsala area’s economy and development of the politi- own cultic places, such as Ryssgärdet and Broby. cal power structure and influence were closely connected to The extent, localization and the wide geographical the effects of the shore displacement in the Mälardalen distribution of all the large hill forts, cairns and stone set- Valley and the area’s geographical position in the Baltic Sea tings that were constructed, and which in many cases were basin. positioned in areas that were not permanently used, indicate some type of “central” decision. Nevertheless, nothing THE BRONZE AGE AND THE PREROMAN points to a form of hierarchical chiefdom in the Uppsala area IRON AGE already at this point in time. Larger settlements existed in different places, but there was no supra-regional power. Initially, the area was divided into a mainland in the west Håga was a cultic site, not a regional power centre. This and an inner archipelago [MUIC Bild III:10], but which probably means that collaboration existed between different soon almost enclosed an inlet of Lake Mälaren [MUIC Bild power groups. In such cases, there is usually a driving force 228 Därför Uppsala and the projects are of such extent and localization that it is with cupmarks. They appear individually and in groups of up likely that they have included and been led by older cultures to ten. However, only in the Uppsala area do they appear in in the west. The primary aim was hardly to mark a territory groups of two or more [Bild VIII:13]. It cannot be ascer- for the Uppsala area, but rather for the part in the south-west tained whether it is the same construction type when they and the coast beyond. The future Attundaland area probably appear sing-ly and in groups. Only a few have been investi- also participated, while Håga played an important role in the gated. Single constructions appear often to be walls of huts, value system. while the function of the multiple constructions has not been ascertained. The localization correspond with the main The Håga mound settlement area of one of the political power gro-ups that The character of the water systems tied Håga to the south- appeared in the northern part of the Mälardalen Valley, and west in a completely different way than today [MUIC Bild whose geographical homeland would be called Tiundaland VI:2]. This is important for the interpretation of the ex- fifteen hundred years later. tremely rich Bronze Age burial constructed on the site Judging by construction type, cultivation development around 1000 BC, and which provides a glimp-se of the and ideological expressions, the other two political power contemporary political power structures in the northern parts groups seemed to have been close. Perhaps only the early of the Mälardalen Valley. predecessors of Tiundaland were formed by secession. The Håga burial construction appears as an enormous The effects of the shore displacement became important symbolic act. The mound, the grave goods [MUIC Bild II:4] for the strategic situation that appeared in the Vendel Period. and what the early 20th century excavations showed on The fracture, either in the form of a secession and the shape burial and burial feast are far to grandiose and costly to only of a new power or a separation that led to two/three power have concerned the burial of a prominent leader. The local systems, the development influenced the access to the few environment could not show a fraction of the resources and and significant connections with the Baltic Sea. The contacts needed. The amount of artefacts is unique – 52 gold Långhundraleden route was mainly located within the future fragments and gold ornamented objects. No other Swedish Attundaland area. The exit routes east from Lake Mälaren Bronze Age context has more than 5 (Eriksson, 2008:217). (the Stockholm routes) became increasingly tighter and soon The probable explanation is that the resources came from they were also controlled by the Attundaland area. However, early Bronze Age cultures in the west and south. This was an connections from Lake Mälaren existed through Söder- attempt to secure the influence within the expansion zone manland [Bild X:9]. The connection into Lake Mälaren via consisting of the Uppsala area. The choice of Håga shows Håbo hundred [Bild I:5] and the Sörmland route was central that the site had a strong symbolic value within the northern for the predecessor of Tiundaland throughout the Iron Age. parts of the Mälardalen Valley. The burial was probably an attempt by the descendants and their associates to depict the The Pre-Roman Iron Age dead man in an archaic way as the father of the entire region, The varied climate in the Pre-Roman Iron Age contained the basic tenet for a continued collaboration within the highs and lows never seen either before or after the Bronze region. Some double sets of equipment and the large coffin Age onwards. could possibly be an attempt to depict the dead man as a both While bronze finds on the Continent are few, large secular and cultic leader, a “Twin Ruler”. volumes of bronze are found in the study area from period The extensive investments of economic and symbolic VI, followed by a period from which there are no finds. The resources indicate that the early overall Bronze Age milieu reason for this has been much discussed, and the climate found the situation critical for the regional structure and its conditions must have been crucial. The construction pattern own leading role. However, many generations passed before indicates that previously unutilized coastal areas increased in the system was broken, pointing to a success for the venture. population. It seems likely that there was also a return to old family territories. There was possibly a return to earlier The collaboration fractures family structure systems of a similar type to the Continental Before 800 BC, the climate deteriorated, resulting in harsher system known mistakenly as “Slavication” a thousand years living conditions. The shore displacement accelerated. later. This would have meant a return to the fragmentary There are indications of social unrest, changes in everyday societal power system prevailing before period III. No life and the appearance of political groups, especially in the overall encompassing political structure can be seen in this border zones in south-west and south-east of the Uppsala period. Increased population through migration from areas area [Bild VIII:13]. Cairn lines and the borders for rock with declining subsistence conditions and the penetration of carvings coincide in the border zones. The Lurbo fort was external groups, whom the boat development had provided a destroyed. The sea communication route via Vendel towards completely new long-distance capacity “wolf packs” may the mouth of the River Dalälven had disappeared. The have resulted in severe pressures of conflict. eastern and southern areas were colonized, while the shore Simpler weapons graves appear in the Mälardalen Valley displacement created new areas, changing the conditions in burials reminiscent of local militia. A type of bulwarks was the old ones. constructed for separating settlements. The cupmark produc- From the end of the Bronze Age and the beginning of tion not tied to the rock carvings became common. Mean- the Iron Age, a construction type appears that is difficult to while, the agriculture developed in some parts of the Uppsala classify – walls of fire-cracked stones. The type appears area. within large parts of the region and often within environments with mounds of fire-cracked stones, but not in milieus Därför Uppsala 229 The Roman Warm Period occurred in the Late Pre- with the Continent and the Danish areas, and show a large Roman Iron Age, and the political power structures in the amount of finds. However, that is not the case. Bronze area begin to show again. vessels [MUIC Bild IX:6, 7, 17], glass vessels [MUIC Bild IX:8,17], brooches [MUIC Bild IX:12,18] or gold finds [MUIC Bild: IX:15] exist, but rather point to a position THE ROMAN AGE more similar to that of central Norrland than that of Gotland, Öland, Denmark or the northern Ger-manic/Polish coast. The In the Pre-Roman Iron Age, the development known as Mälardalen Valley and the Uppsala area was no strong actor Germanization occurred on the Continent. Basically, this in the Baltic Sea, and Helgö was an attempt to remedy this. encompassed people in settlements north of the Celtic tribes.

Nevertheless, the development of the people were increas- The Uppsala area was politically divided ingly influenced by and partly integrated with the Roman After five hundred years of obscurity, the first signals of the Empire. This was to a lesser extent also valid for Scandina- political situation can be seen in the weapons grave- via. Gold in different shapes, Roman status insignia albeit in field/megalith field at Läbyvad Ford, south-west of Uppsala, Germanic design were introduced as honorary distinctions. and the weapons gravefields/megalith fields of Gredelby, Bog finds made in southern Scandinavia often contain Valloxsäby and Rönnängen southeast of Uppsala [Bild weapons and equipment that are influenced by Roman IX:21, 22 23]. Dating to the Late Pre-Roman Iron Age, they designs. Eventually, all sword blades seem to have origi- serve as territory markers close to zones that delimited the nated in Roman territory. future Tiundaland area from the future Fjädrundaland and The transportation possibilities resulting from the boat Attundaland areas respectively. development spread the coastal settlements and created rich Another signal is the three groups encompassing over 30 districts in central Norrland and the Österbotten province. hill forts/bulwarks west and south-east of Uppsala [Bild The Baltic Sea basin [MUIC Bild IX:10] was tied together X:12]. Eventually, nine were provided with fortifications. through long-distance fishing, sealing trips, bartering and Group one, around the prehistorical lake system in Åland elite trading (perhaps mainly via the Himlingøje- and Vest- parish, belongs to two separate power groups north and land fleets). The Pre-Roman raids could now turn into south. In the south-east, group two in the northern part and massive long-distance attacks. Bog finds indicate that such group three in the southern part belong to different political have originated in western Norway and the central parts of power groups. [Bild IX:23]. the Baltic Sea area (the Mälardalen Valley, as well as occa- A third indication is tentatively provided by the snake sionally Finland and today’s Baltic states). Does this mean head rings in the Uppsala area and its vicinity. The number is that the Mälardalen Valley and the Uppsala area was an small, and some ten are known in the Mälardalen Valley important economic and political actor in the Baltic Sea [MUIC Bild IX:15] and (MUIC bilaga 15]. Apart from basin at this time? The description of the Svear by Tacitus Tuna in Badelunda, the rings have been found in what must does indicate that this was the case. However, the denarii have been strategic localizations for the political structures in provide another picture. north-eastern Mälardalen Valley. They were probably

gifts/rank insignia to tie influential leaders in military sensi- Denarii tive areas. In different ways, Roman coins reached Scandinavia, among them the denarii. These coins were here not components of a credit coin system; the important factor was the silver Broby’s conditions altered content. The fast shore displacement in the Late Bronze Age and the The value of the early remaining denarii used in the Pre-Roman Iron Age brought great changes in the flat clay contemporary trading activities so far north from the empire landscape. Large eventually arable lands sections were can be estimated at a modern value of 100-150 SEK. Since added, the communications were simplified and the settle- the finds on the Continent rarely exceed 1000 denarii, either, ments became closer. The Roman Warm Period made an it seems clear that the denarii in northern Europe are not expansion of the population possible. remains from tributes but components in trade and slave However, the altered geography had other consequences. trafficking. 1000 denarii would only cover the salaries for The far-stretching and complex system of sea bays in the two to three Roman soldiers. north towards the drainage of the River Fyris disappeared, Of the over 7600 denarii found in Sweden, c. 85 % come leaving behind open fields and pool systems. The situation from Gotland, but only some 10 from the Mälardalen Valley, for the extensive Bronze Age settlements was radically excluding the 69 from Möklinta, Västmanland up towards changed [Bild IX:26, MUIC Bild IX:27], both as to sea the River Dalälven. Three were found in the Uppsala area, access and security position. Once the origin for the settle- indicating that the region was not a central actor in the ments, the Broby inlet was cut off, became a lake and was commercial trade in the Baltic Sea basin during the later part filled in. The area stagnated and remained unattractive for of the Roman Warm Period, a time when e.g. Gotland and many centuries. the Wisla Delta area were very much involved. The eastern part of the Långhundraleden route within the Uppsala area fared similarly [MUIC Bild VII:40, 41]. When the inlet was relocated west, it left behind large waterlogged Other signs of a limited role areas that were unusable for a long time. Still in the 19th A comparatively rich and powerful Mälardalen Valley and century, many extensive draining projects were carried out. Uppsala area would have had extensive elite trading contacts

230 Därför Uppsala From where was the power led? the extensive fighting in the 450s led to severe economic If the Mälardalen Valley or large parts of it were already consequences in Central Europe. Quality in trading de- united within one power structure during the Roman Period, creased. the area would have been an exception in northern Europe. It A comparison could be made with the broken Europe would also have influenced the extent of constructions and after World War II. Similar to events fifteen hundred years finds at its central place / places. Nevertheless, the only sites later, areas untouched by war in Scandinavia saw a strong we know of as having a special dignity in this period are demand for products, mainly of elite trading character., Gödåker, Tuna in Badelunda and Gamla Uppsala. Neither Together with the effects of the Roman Warm Period, a true Gödåker nor Tuna indicate having housed such leading boom formed in Scandinavia, perhaps apart from Denmark, structures as would have existed. So far, excavations at while the economic situation remained weak in large parts of Gamla Uppsala have not shown the presence of a Roman Europe. The Continental demand was so extensive that Period regional political centre. The conclusion is that at the bartering activities were unbalanced, and must be compen- time, there were several more or less rivalling realms in the sated with coins. The Germanic networks functioned. Solidi Mälardalen Valley. as well as denarii flowed to the “centrals” – the islands in the Baltic Sea. Helgö was also involved. The places usually The incorporation of the Fjädrundaland area functioned as intermediaries; the solidi and gold payments The construction of hill forts and the development of the were passed on. The gold consisted of tributes and payments military rank hierarchy make the Late Roman Period appear spread over Europe from the Roman Empires. as a time filled with conflicts. A professional military culture Similar to what happened after World War II, the developed. Of 21 known weapon graves in Sweden from the situation changed. The production in the west and south two highest status ranking, 5 are found in the Uppsala area speeded up, and the demand for the simpler Nordic products and its vicinity, two out of five in the topmost level. Unusual decreased. The Franks and the born-again East Rome aimed armed conflicts seem to have taken place in the northern at regulating the trade networks and the Continental trade. Mälardalen Valley around the transition between the Roman Together with conflicts in south-east Europe, Slavicism Period and the Migration Period. (which denotes a deterioration of family structures without Similarly to in Germany, at the same time we see a contact networks as well as ethnic migration from the east), development towards forts inhabited by artisans in border the Justinian plague in the south and the Avar entry from the zones (such as Runsa and perhaps Broborg). During the Pre- east, this checked the connections between the Baltic Sea Roman Iron Age, the area controlled by future Tiundaland is basin and the south. Eastwards, the contacts almost vanished, shifted towards the south-west. Signals indicating an inde- and decreased to small rivulets in the west; they mainly pendent Fjädrunda-/Västmanland power terminate in the continued via the Germanic neighbours of the Franks and decades around the transition between the Roman Period and eventually used Bornholm as an intermediary. the Migration Period. The halting of the elite trading had consequences. Today The manner of incorporation/alliance is unclear. It this is mainly indicated by the finds of solidi on the Baltic seems likely that the future Tiundaland area was the strong- Sea islands and Helgö, in addition to a number of gold est power. No weapon grave from the three ranking military hoards, the largest of which are the Tureholm hoard and the levels are known from Västmanland in the Late Roman Iron Timbroholm hoard. These latter widely exceeds the gold Age, and the province also lack finds from C3 (AD 310-400) value of all the solidi finds in the Nordic countries. of gold and chamber graves. The Möjbro stone (MUIC Bild Solidi represented such high values that their use was XI:3) FrawaradaR could have been one who fell during such limited in an elite economy cut off from the Continent. a power struggle. The picture on the stone shows similarities When the use successively ceased, they were often trans- to the Tunalund medallion found some ten kilometres away formed into cultic artefacts, gold bars and rings. In Gotland within the same battle zone [MUIC Bild IX:16]. and Öland, places with the most experience and the most extensive contacts with the Continent, connections and hope were maintained the longest; finally the coins with their lack of financial usability were left in their hiding places. Con- THE MIGRATION PERIOD AND THE trary to in war and conflicts, many generations passed before VENDEL PERIOD the situation changed. At least during most of the Migration Period, the Mälardalen This is a simplified explanation for why most of Swe- Valley was basically ruled by two main powers the two den’s finds of solidi are made in the Baltic Sea islands and interconnected Tiundaland and Fjädrundaland-/Västmanland Helgö, while there is much gold in many provinces but powers and the Attundaland power. Large parts of the hardly any solidus coin. Bartering- and distribution econo- provinces of Södermanland, Närke and western Västmanland mies do not differ between coined and uncoined gold; thus were probably ruled by local powers. conversions of solidi must have been common. The often proposed view that solidi mostly constituted Finds of solidi and gold were followed by payments for military service in the south, and which more changing cycles in elite trading and a long- or less immediately after the man’s return was dug down, term climate crisis must be accompanied by an explanation for why Öland, On the Continent, after the disappearing of the Huns, a Gotland and Helgö were the martial centres of Sweden and western and southern Europe led by Germanic peoples more or less the only recruitment bases for mercenaries. evolved. The decline and fall of West Rome and the strain of Additionally, where are the everyday coins – the bronze Därför Uppsala 231 coins with or without silver plating? In practice, the tradi- ingian culture and the Late Germanic weapon and equipment tional view means an acceptance of Stjerna (1905), almost culture that was mainly developed in Pannonia and the lower proposing that Öland and Gotland were the leading power Rhine area. Hierarchical and martial influences on ideas centres in Scandinavia. This is impossible from a de-fence were combined with economic poverty. perspective and lacking in evidence. Whether these factors were decisive we cannot tell, but The cease in elite trading is important for the comprehen- in some way, there was recurring hostilities in the northern sive view of the finds, but simultaneously it hides the impor- parts of the Mälardalen Valley in the second half of the 6th tance of the abrupt ending of the Roman Warm Period c. century. Was the cause the hedging in of the Uppsala 538. This caused a climate crisis that with some variations power’s exits to the Baltic Sea and Lake Mälaren/Baltic Sea continued to the Viking Age. In a world mostly subsisting on e.g. via the gradually growing Broborg and Runsa? agriculture, fishing, hunting and gathering, the central nerves The decline of Helgö does not seem tied to the weaken- in society were influenced. One of the great prehistorical ing of the long-distance elite trade, which in part could be recessions occurred. It cannot be excluded that there was compensated for. Instead, it could be found in the disappear- also a “Slavic” societal development. The locations and ance of the separate Attunda power c. AD 600, and the subsistence conditions of the settlements were naturally weakening economy of the island’s important neighbouring central to how serious this long-term crisis became. Often areas, both as to activity sites such as Runsa and the area’s access to fishing was a life-line. elite. We can see the effects of the long-term climate situation The area where the two leading powers in the Mälardalen in pollen diagram, the disappearance of the Vestland culture, Valley really confronted each other was along the border the decrease of the Jämtland metal production, the impover- zone south of Danmark parish towards the east, an area with ishment and passivism of Central Sweden, changes in roots in the Bronze Age. The region is filled with territory patterns of cult, sacrifices and burials, the cease in bracteate markers from both sides [MUIC Bild XI:4]. The long zone production, and in many cases the disappearance of finds of has a number of medieval parish names, indicating a border. gold. Another important border zone was the exit onto Lake Similar to the case of the denarii, the finds of solidi Mälaren via Håbo. The Attundaland fort Runsa was located indicate that the Mälardalen Valley was not a strong eco- at the east exit. nomic power in the Baltic Sea basin. Apart from Helgö, only Many hill forts were burnt down. Excavations at key a handful of coins have been found [Tabell X:2]. border constructions such as Runsa, Broborg and the Dan- mark village gravefield provides a rough estimate of the time The geats horizon during which the conflicts occurred. Since this is the Several more or less war-making actors existed in the Baltic second half of the 6th century with final destructions of sea basin. Their capacity had however hardly passed the Broborg and the Danmark village gravefield in the decades stage of “hit and run”. The Geatish realm, whose existence, around AD 600, the royal mounds in Gamla Uppsala is a culture and unclear localization are mostly (although not possible connection, time wise. only) based on the Beowulf epic, could be the tribal group Taken together with a vital deposit such as the Söderby who inhabited both northern Jylland and the Swedish west hoard as well as the future mythical royal election site at coast into Norway in the Migration Period [Bild X:7]. Mora and a number of later great mounds, we could almost be certain of the fact that the basin Danmark-Funbo-Lagga- Late Christianization Östuna was seen as the main symbolic point of intersection Germanic peoples held power positions in many parts of between the prehistorical realms of Tiundaland and Attun- Europe. With the exception of the Saxons in the north, they daland. were all Christian; often Arians, later Catholics [MUIC Tabell X:1, Bild X:6]. In spite of the connections and cul- Mora tural contacts influencing Scandinavia regarding rules, Similar to the previous merge/incorporation of the Fjädrun- norms, elite objects and military equipment, the Nordic daland power centuries ago, the final solution seems unclear. countries were not Christianized until many hundreds of Who defeated whom if anyone really was the victor? years later. The reason for this is mainly that the Christian Mora, at the border between the medieval Tiundaland church could not function without a strong secular power. and Attundaland south-east of Uppsala and at least during When such a power existed, Christianization in a traditional medieval times the site of the formal selection of the king, sense could take place. Christianity was well known and appears in the Middle Ages as a strangely mythical signal, Scandinavia fairly secularized in the early Viking Age. It is that could conquer the mighty landscape of burial mounds important to note that the lack of a church is a strong indica- close by at Gamla Uppsala. The fact that neither Snorre tion of that as late as the Early Vendel Period, extensive and Sturlasson nor Olaus Magnus provide a background for stable societies were lacking in the Baltic Sea basin. Mora ting makes very early circumstances likely. During later periods, when most parts of what was to Conflicts in the Mälardalen Valley become the Svea realm were patched together, it was un- At the transition to the Vendel Period, the Mälardalen Valley thinkable to introduce decisionmaking regarding the royal seems comparatively calm, despite the depression. The joint power to a very limited Mälardalen Valley and its surround- project Helgö functioned. However, on whatever roads, the ings. In the Middle Ages, the procedure would have been Mälardalen Valley was reached by the norms of the Merov- long established. The most reasonable explanation is that the future provinces –regardless of the final levels of power

232 Därför Uppsala formally ended the wars with a merge. Sometime after AD Vendel 600, Mora ting at the border between the old realms became The settling was a parallel to the one in Möklinta. The a supra-regional ting for certain questions within northern function of the site was originally to control the ridges from Mälardalen Valley probably to appease the Attundaland the River Dalälven towards Badelunda and Uppsala respec- realm and underline its equal position in a federation. tively. The Migration Period’s heavy colonization of Vendel Thus, we cannot be certain of that even during large parts can be explained by a difficult security situation towards of the 7th century a common realm existed in the northern Attundaland realm. Mälardalen Valley. To begin with, it would have been a The background of the Ottar mound in Vendel is un- mainly formal type of administration. The “Germanic” clear. It may have been the resting place for the leader during models, the Frankish realm and the Langobard realm in Italy the great wars, the man who died too soon, or who for functioned for long with separate regional power systems, federal reasons could not assume power after the end of the although even there, one of the regions was the strongest in war. Perhaps, similar to leaders of other future provinces practice. (including parts of Västmanland), he was buried with pomp and circumstances at his settlements. We still lack evidence Gamla Uppsala for the dating of the Ottar mound in Gamla Uppsala. More th It is not certain that we have properly understood the mean- and more indicates a burial at the end of the 6 century. th ing of the royal mounds in Gamla Uppsala. Perhaps they do Vendel’s role during the 7 century is unclear. It not house the members of a strong, victorious royal family, probably encompasses a formal federal Mälar realm with a but symbols for three peoples on a neutral supra-regional ruler who resided during longer or shorter periods in differ- cultic place; Håga’s successor, 1600 years later, but on a ent places in the Mälardalen Valley. Vendel, located on the larger scale and in symbiosis with Mora. The buried would outskirts, was not a suitable site for exercising power over then probably belong to each of the leading families in the large parts of the Mälardalen Valley. The picture indicated three peoples. It seems likely that from AD 600, a formal by localization and constructions rather shows a “private” collaboration existed similar to eighteen hundred years family residence. earlier. The areas most densely inhabited were covered by this collaboration. Where did the collaborative leadership reside? UPPSALA A MYTHOLOGICAL The fact that the central cultic place has been situated at Gamla Uppsala and the election of the king at Mora on the SUCCESS border to the Attundaland realm are indications of that The reason for why Uppsala and its surroundings played Tiundaland’s predecessor was the most powerful realm in such a prominent role in the shaping of the power structures the federation. Most points to that we find the leadership of Mälardalen Valley and later the formation of the Swedish within the drainage area of the River Fyris. Against the realm is basically geographical. However, the formation background of events in the 6th century on the Continent, happened slower than previously thought. and what was still valid in the Middle Ages, it seems reason- The unification of the Mälardalen Valley cannot be dated able to assume that we deal with a royal power, essentially to the Roman Period, not the Migration Period, but possibly hereditary, but formally a subject to the federation. This was the Vendel Period. Nevertheless, the timing for the prelimi- an overlord with certain limitations. nary collaboration is important for Uppsala’s role. If the Regardless of the scenario, Vallsgärde would have been conflicts in the Early Vendel Period had not developed into the settlement for the guardians of Gamla Uppsala, perhaps decisive wars of power, but lasted another two to three subjugated to the federation. Security wise, a secluded hundred years, Uppsala would hardly have been victorious. position would have been preferable. Too close a cul- The Attundaland area would have been stronger, and would tic/political tie between the guardian and Gamla Uppsala have housed the power centre already in prehistorical times. would have meant risks. Maintaining Gamla Uppsala free The peripheral location of Uppsala, as early known, is from everyday power practice also had many reasons, most visible through Helgö and Birka. When the power struggle of which enhanced the glory of the site. It may be so that the for the Mälardalen Valley was over, Sigtuna was established. real important cultic places never are inhabited by the Outer conditions have often played a great part, but the political power. It goes for Stone Henge, Håga and perhaps political power often uses ideological / mythological roots as also for Gamla Uppsala. leverage. The Uppsala area is a good example. Håga, Gamla To show its possible capacity of local violence, the royal Uppsala and the cathedral in Uppsala were consciously power must be mobile within the entire Mälardalen Valley. It constructed and shaped to influence the development of the is perhaps likely that the king occasionally lived at Gamla Uppsala area, the Mälardalen Valley and the Swedish realm. Uppsala, but judging by evidence so far, hardly to any Gamla Uppsala is a superbly constructed political landscape. greater extent. This does not mean that the king was free Thus, it was not only the favourable outer conditions and from the cultic ideology; they were more or less integrated. the result of the Early Vendel Period wars in the northern The symbolic overtones surrounding Gamla Uppsala and the parts of the Mälardalen Valley that were important. The royal power were facilitated by the mounds and the growing constructed, dubious and maintained image of Gamla Upp- landscape of gravefields. The site became the cultural sala as the core of a successful ancient Svea power as an cement for the people in the Mälardalen Valley and received ideological and emotional background provided an important a mythological aura similar to no other place in Scandinavia. reason for the area’s role in the late prehistory and Swedish realm formation. Engelsk översättning: Elisabet Green

Därför Uppsala 233

234 Därför Uppsala

REFERENSER

Förkortningar AU Byrån för arkeologiska undersökningar, Riksantikvarieämbetet AUN Skriftserie avseende nordisk arkeologi vid Institutionen för arkeologi och antik historia. Uppsala universitet ATA Antikvarisk-Topografiska Arkivet hos Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer. Daff Arkeologisk dokumentation av fältarbetsfas. Redovisad på nätet. DN Dagens Nyheter, Stockholm GA Gotlands Allehanda, Visby GAL Tillfälligt namn på UV kontor i Uppsala KVAHH Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Aademien, Stockholm OPIA Occasional Papers in Archaeology, Institutionen för arkeologi och antik historia. Uppsala universitet PNM Publications from the National Museum Raä Fornlämningsnummer, sockenanknutet RIG Tidskrift utgiven av Föreningen för svensk kulturhistoria. SOS Sveriges officiella statistik SvD Svenska Dagbladet, Stockholm TT Tidningarnas telegrambyrå UNT Uppsala Nya Tidning, Uppsala UV Arkeologisk uppdragsverksamhet, Riksantikvarieämbetet

Refererade arbeten Amaya, B., 2008. Djurhållning jakt och fiske. I Aaris-Sørensen, K., 2000. Development of the terres- Hjärthner- Holdar, E., Eriksson, T & Östling, A. trial mammal fauna in Fennoscandia after the last (red.): Mellan himmel och jord. Arkeologi E4 glaciation. I Sandgren, P. (red): Environmental Uppland studier. Vol.5. Riksantikvarieämbetet. changes in Fenno scandia during the Late Quater- Ambrosiani, B.,1964. Fornlämningar och bebyg- nary. LUNDQUA Report 37 Kvartärgeologiska gelse. Studier i Attunalands och Södertörns förhi- Institutionen. Lunds universitet. storia. Uppsala. Almgren, E., Hennius, A & Åberg, K., 2007. Bygd för - 1968. Horsberget vid Husby i Lena. Uppland 1967 bönder, land och stormän. I Hjärthner-Holdar, E., /68. Upplands fornminnesförenings årsbok. Ranheden, H. & Seiler; A. (red.): Land och sam- Uppsala. hälle i för ändring. Uppländska bygder i ett lång - 1980. Båtgravarnas bakgrund i Mälardalen. I tidsperspektiv. Arkeologi E4 Uppland – Studier. Sandvall, A. (red.): Vendeltid. Statens Historiska Vol. 4. Societas Archaeologica Upsaliensis, Riks- museum. Stockholm. antikvarieämbetet & Upplandsmuseet. - 1983. Background to the boatgraves of the Mäla- Almgren, O., 1904. En egendomlig båtgrav vid Ulltu- renvalley. I Lamm, J.P. & Nordström, H.-Å. (red.): na. KVHHA Månadsblad, 1901-02. Årgång 30/31. Vendel Period Studies. Statens Historiska Muse- - 1905. Kung Björns hög och andra fornlämningar um. Stockholm. vid Håga. KVHAA. Stockholm. - 1985. Jetties in Birka and Stockholm and the - 1912. Alunda sockens fornminnen. I: Allmän changing waterlevels in the Mälar area. I Herteig, öfversikt. Uppsala fornminnesförenings tidskrift. A.E.(red.): Conference on Waterfront Archaeology Band 6. Häfte XXVIII. in North European Towns: 2. Bergen. - 1912b. En uppländsk bronsåldershydda. Andersen, S., 1987. Mesolithic dug-outs and paddles Fornvännen, 7. from Tybrind Vig, Denmark. Acta Archaeologica. - 1912c. Smärre meddelanden. Upplands fornmin- Vol. 57 - 1986. Köpenhamn. nesförenings tidskrift. Band 6. Häfte XXVIII. Andersson, C., Appelgren, K., Sander, B., 1996. Hus, - 1913. Fornforskningar och fornfynd i Uppland gravar och fornfynd i Gredelby. Arkeologisk un- 1912. Smärre meddelanden. Upplands fornmin- dersök ning. Knivsta socken. Två delar. Rapport nesförenings tidskrift. Band 6. Häfte XXXIX 1996:115/1 (huvudrapport), 1996:115 /2 (bilage- - 1923. Studien über Nordeuropäische Fibelformen. del). UV Stockholm. Riksantikvarieämbetet. Leipzig. Andersson, G., 1997. Valsta gravfält. Arlandabanan. - 1927. Hällristningar och kultbruk. KVHAA. Raä 59. Norrsunda socken. Arkeologisk undersök- Stockholm. ning. Riksantikvarieämbetet Almgren, O., Reuterskiöld, E., Sernander, R. & Eriks- Andersson, K., 1993. Romartida guldsmide i Norden son, J.V., 1911. Ett karelskt stenvapen med älghu- I. Katalog. Aun 17. Institutionen för arkeologi. vud funnet i Uppland. Fornvännen, 6. Uppsala universitet.

Därför Uppsala 235 - 1993b. Romartida guldsmide i Norden. I Finger- ringar. OPIA 6. Societas Archaeologica Upsalien- - 1977. Valsgärde 7. Die Gräberfunde von Valsgär- sis. Institutionen för arkeologi, Uppsala universitet de, III. Lund. - 1995. Romartida guldsmide i Norden III. Aun 21. - 1983. Valsgärde. I Lamm, J.P. & Nordström, H.- Institutionen för arkeologi. Uppsala universitet. Å. (red.): Vendel Period Studies. Statens Historiska - 1998. Rik eller fattig – medveten eller omedveten? Museum. Stockholm. Kvinnan i Uppland och Västmanland under ro- Asklund, B. 1935. Gästriklands fornstrandlinjer och mersk järnålder. I Andersson, K. (red.): Suionum nivåförändringsproblemen. SGU C391. Hinc Civitates. Nya undersökningar kring norra Stockholm. Mälardalens äldre Järnålder. OPIA 19. Instituti- Aspeborg, H., 1996. Målsta. Bälinge socken. Arkeolo- onen för arkeologi och antik historia. Uppsala gisk undersökning. Rapport 1996:44. UV Uppsala. universitet. Riksantikvarieämbetet. - 1998b. Sakralt eller profant – ett tolkningsförslag Atkinson, H., 1990. The boat grave studies of Sutton till det osteologiska materialet från Tibble, Litslena Hoo and Vendel – a palaeoenvironmental study. sn. I Andersson, K. (red.): Suionum Hinc Civitates. Norwegian Archaeological Review 23. Nya undersökningar Kring norra Mälardalens - 1998. Land use and the natural environment during äldre Järnålder. OPIA 19. Institutionen för arkeo- the late Iron age in Vendel, eastern Svealand, logi och antik historia. Uppsala universitet. Sweden. I Livadie, C. A. & Ortolani, F. (red): Il - 2001. Romerska kärl i Uppland och Västmanland. sistema uomo ambiente tra passato e presente. Fornvännen, 96. Centro Universitario Europeo per i beni culturali, Andersson, Kjell, 2001. En hällkista vid Alby i Bot- Ravello, Bari. Sid. 147-158 kyrka Baudou, E., 1959. Till frågan om de norrländska kust- socken, Södermanland. I Bolin, H., Kaliff, A. & rösenas datering. Fornvännen, 54. Zachrisson, T (red.): Mellan sten och brons. OPIA - 1960. Die regionale und chronologische einteilung 27 & Stockholm Archaeological Reports No 39. der jüngeren Bronzezeit im Nordischen Kreis. Institutionen för arkeologi och antik historia. Upp- Acta Universitatis Stockholmiensis. Stockholm. sala universitet. Arkeologiska institutionen, Stock- - 1965. Gävletrakten under vikingatiden. holms universitet. Från Gästrikland. Gävle Andersson, M., 1986. Pollenanalys från Bälinge mos- Bellander, E., 1938. Bålrösen – offerrösen. I Kulturhis- sar. En paleoekologisk beskrivning av vegitations- toriska studier tillägnade Nils Åberg. Stockholm. miljön runt stenåldersboplatsen vid Anneberg i Bender Jørgensen, L., 1986. Forhistoriska textilier i Oxsätra. Kvartärgeologiska avdelningen, nr 121. Skandinavien. Det kongelige Nordiske Oldskrift- Uppsala universitet. selskab. Köpenhamn. Anderson, P., 1977. Övergången från antiken till feo- - 1987. A Survey of North European Textiles. I Stu- dalismen. Lund. dien zur Sachsenforschung, 6. Hildersheim. Antonson, H., Jansson, U. & Vestbö, A., 1995. - 1991. North European Textiles until AD 1000. Svenska byar utan systematiska odlingssystem. Aarhus University Press. Bebyggelsehistorisk tidskrift, 30. Bennett, A., 1987. Graven, religiös och social symbol. Arne, T.J., 1924. Den stora gravhögen vid Vaxtuna i Strukturer i folkvandringstidens gravskick i Mälar- Orkestra socken Seminghundra härad, Uppland. En området. Theses and Papers in North European gammal gravundersökning, meddelad. Smärre Archaeology, 18. Stockholms universitet. meddelanden. Fornvännen, 19. - 1987b). Mälarområdets järnåldersgravfält. - 1932. Vendel före Vendeltiden. Fornvännen, 27. I Andræ, T, Hasselmo, M. & Lamm, K. (red.): Arrhenius, B., 1983. The chronology of the Vendelgra- 7000 år på 20 år. Riksantikvarieämbetet. ves. I Lamm, J.P. & Nordström, H.-Å, (red.): Ven- Berg, G., 1935. Sledges and Wheeled Vehicles. del Period Studies. Statens Historiska Museum. Stockholm. Stockholm. Bergman, S., 2000. Stensträngstid – En studie av be- - 1988. Continuity and discontinuity at Helgö. I byggelseutveckling och markanvändning under äl- Lundström, A. (red.): Thirteen Studies on Helgö. dre järnålder i Uppland ur ett stensträngsperspek- Studies 7. Statens Historiska Museum. Stockholm. tiv. CD-uppsats. Institutionen för arkeologi och - 1995. Regalia in Svealand in Early Medieval samiska studier. Umeå universitet. Times. TOR. 27:1. Bergström, E., 1980. Produktion och samhällsföränd- - 2004. Det forntida Sveariket – en myt eller en ar- ring. Bronsålder och äldre järnålder – ett väst- keologisk realitet. I KVHAA Årsbok. Stockholm. svenskt exempel. Institutionen för arkeologi. Arrhenius, B. & Sjövold, T., 1995. The infant prince Göteborgs universitet. from the East Mound at Old Uppsala. Laborativ Bertilsson, U, 1980. Rösen-högar skilda kulturer – arkeologi, 8. Arkeologiska forskningslaboratoriet. skilda samhällsstrukturer? I Hyenstrand, Å. (red.): Stockholms universitet. Inventori in honorem. En vänbok till Folke Hall- Arwidsson, G., 1948. Valsgärde-Fullerö. TOR, I. berg. Stockholm. - 1962. Lovöbor med kontinentala förbindelser på Bielenin, K., 1976. Tidig järnframställning Polen. I 400- talet. Proxima Thule. Sverige och Europa Cullberg, K. (red.): När järnet kom. Polen – Vend- under forntid och medeltid. Hyllningsskrift. syssel –Göteborg vid tiden omkring Kr.f. Svenska arkeologiska samfundet. Stockholm. Göteborgs Arkeologiska Museum.

236 Därför Uppsala

Biuw, A., 1992. Norra Spånga. Bebyggelse och sam- Broberg, A., 1990. Bönder och samhälle i statsbild- hälle under järnåldern. Stockholmsmonografier ningstid. En bebyggelsearkeologisk studie av utgivna av Stockholms stad, 76. Borås. agrarsamhället i Norra Roden 700-1350. Rapp- Björck, N., 2007. Uppland under stenåldern. Aspekter orter från Barknåreprojektet III. Upplands forn- på kulturhistoria, kosthållning och stenålderns minnesförenings tidskrift, 52. samhällen. I Hjärthner-Holdar, E., Ranheden, H. & Broström, S.-G., 1996. Älvkvarnsförekomster i Oden- Seiler; A. (red.): Land och samhälle i förändring. sala. Arlandabanan. Specialinventering. Rapport Uppländska bygder i ett långtidsperspektiv. Arkeo- 1996:46. UV Stockholm. Riksantikvariämbetet. logi E4 Uppland – Studier. Vol. 4. Societas Archa- Broström, S.-G., Ihrestam, K. & Wikell, R., 2005. eologica Upsaliensis, Riksantikvarieämbetet & Redogörelse över upptäckt och dokumentation av Upplandsmuseet. hällristning RAÄ 441. I Eriksson, T. & Östling, A: Björck, N. & Guinard, M., 2003. Stenåldersboplatser Ryssgärdet i Onslunda. UV GAL, Dokumentation längs den nya sträckningen för väg E4 – sträckan av fältarbetsfasen 2004:4. Arkeologi E4 Uppland. Uppsala - Mehedeby. UV Gal, Rapport 2003:1. Riksantikvariebetet. Riksantikvarieämbetet. Brunnberg, L., Miller, U. & Risberg J. 1985. Project Björck, N & Larsson, F., 2007. Det neolitiska samhäl- Eastern Svealand: Development of the Holocene let i östra Mellansverige. En problematisering av landscape. ISKOS 5. tolkningsgrunden. Arkeologi E4 Uppland studier. Bäckström, Y., 1996. Osteologisk analys. I Duczko, Vol.1. Societas Archaelogica Upsaliensis, Riksan- W. (red.): Arkeologi och miljögeologi i Gamla tikvarieämbetet & Upplandsmuseet. Uppsala. OPIA 11. Institutionen för arkeologi. Boessneck, J. & von den Driesch, A., 1979. Die Tier- Uppsala universitet. knochenfunde mit Ausnahme der Fischknochen. Calissendorff, K., 1964. Helgö. Namn och Bygd, 52. Boessneck, J., von den Driesch, A. & Stenberger, - 1991. Helgö – unikt handelscentrum eller vanlig L. (red.): Eketorp. Befestigung und Siedlung auf bondgård? Fornvännen, 86. land/Schweden. Die Fauna. Stockholm. Callmer, J., 1988. Some views on the Helgö excava- Bolin, H., 1998. Activating the Monuments. The Ri- tions. I Lundström, A. (red.): Thirteen Studies on tual Use of Cairns in Bronze Age Norrland. Helgö. Studies 7. Statens Historiska Museum. Current Swedish Archaeology 6. Stockholm. - 1999b. Nybyggnad - tillbyggnad - ombyggnad. Om Carbone, C. & Gittleman, J. L., 2002. A common Rule användandet av skärvstensvallar och kuströsen i for the Scaling of Carnivore. Density. Science, vol. Norrland. I Olausson, M. (red.): Spiralens öga. 295, sid. 2273 –2276. Riksantikvarieämbetet. Carlsson, A., 1988. Helgö in the light of discoveries Borg, K., 2000. Eketorp-III. Ett medeltidsarkeologiskt on Gotland. I Lundström, A (red.): Thirteen Studies projekt. Rapportserien. Nr 27. Arkeologiska insti- on Helgö. Statens Historiska Museum. tutionen. Lunds Universitet. - 2001. Tolkande arkeologi och svensk forntidshisto- Bouzek, J., 1993. Climatic changes: new archaeology ria. Bronsåldern. Stockholm studies in archaeo- cal evidence from the Bohemian Karst and other logy, 22. Stockholms universitet. areas. Antiquity. Vol. 67. No. 255: 386-93. Carlsson, D., 1979. Kulturlandskapets utveckling på - 1999. Communications in Late Bronze Age Euro- Gotland. En studie av jordbruks- och bebyggelse- pe: the case of the Urnfields. I Orrling (red.): Com- förändringar under järnåldern. Kulturgeografiska munication in Bronze Age Europe. Transactions of institutionen. Stockholms universitet. the Bronze Age Symposium in Tanumstrand, Bo- - 1983. Bronsålder – tiden för kulturlandskapets ter- huslän, Sweden, September 7-5, 1995. ritoriella framväxt och etablering på Gotland. I Statens historiska museum. Stockholm. Stjernquist, B. (red.): Struktur och förändring i Bradshaw, RHW & Hannon, G., 1992. Climatic bronsålderns samhälle. Rapport Series No. 17. Ar- change, human influence and disturbance regime keologiska institutionen. Lunds universitet. in the control of vegetation dynamics within Fiby - 1988. Helgö – central place or farmstead? I Lund- Forest. Sweden. Journal of Ecology, 80. ström, A (red.): Thirteen Studies on Helgö. Statens Bratt, P., 1996. Storhögar och maktstrukturer i Mälar- Historiska Museum. dalen under järnåldern. Aktuell Arkeologi V. Carlsson, R., 1996. Arkeologisk undersökning. Ett vad- Stockholm Archaeological Reports Nr 30. ställe från bronsåldern. UV Uppsala. Rapport - (red.), 1998. Forntid i ny dager. Arkeologi i 1996:8. Riksantikvarieämbetet. Stockholmstrakten. Raster förlag. Stockholm. Carver, M., 1995. Boat-burial in Britain: Ancient Cus- Brink, S., 1997. Political and Social Structures in tom or Political Signal? I Crumlin–Pedersen, O. Early Scandinavia II. Aspects of Space and Terri- & Munch Thye, B. (red.): The Ship as symbol in toriality – The Settlement District. TOR, 29. Prehistoric and Medieval Scandinavia. PNM 1. Broadbent, N., 1983. Too many Chiefs and not eno- Nationalmuseum. Köpenhamn. ugh Indians. A peripheral View of Nordic Bronze Coles, J., 2000. Patterns in a rocky land. Rock Car- Age Society. I Stjernquist, B. (red.): Struktur och vings in South-West Uppland, Sweden. Vol. 1. In- förändring i bronsålderns samhälle. Rapport Series stitutionen för arkeologi och antik historia. No.7.Arkeologiska institutionen. Lunds universitet. Uppsala universitet.

Därför Uppsala 237 - 2002. Chariots of the Gods? Landscape and im- Edgren, T., 1993. Den förhistoriska tiden. I Edgren,T. agery at Frännarp. Sweden. Proceedings of the &Törnblom, L. (red.): Finlands historia. Del 1. Prehistoric Society, 68 Schilds Förlags Ab. Ekenäs. Finland. - Cunliffe, B., 2001. Iron Age Societies in Western Ehn, O. & Gustafsson, J.H., 1984. Kransen. Ett me- Europe and Beyond, 800-140 BC. I Cunlife, B. deltida kvarter i Uppsala. Upplands Fornminnes- (red.): The Oxford Illustred History of Prehistoric förenings tidskrift, 50. Europe (nyutgåva). Ekholm, G. , 1910. Upplands stenålder. Upplands - Dahlbäck, G., 1982. Vad stod på matsedeln? I Fornminnesförenings tidskrift. Bd 6. Häfte XXVI. Dahlbäck, G. (red): Helgeandsholmen. 1000 år i - 1911. Upplands bronsålder. Upplands Fornminnes- Stockholms ström. Riksantikvarieämbetet. förenings tidskrift. Bd 6. Häfte XXVII. Dahlbäck, G., Ferm, O. & Rahmqvist, S., 1984. Det - 1915. Studier i Upplands bebyggelsehistoria. I. medeltida Sverige 1:2 Uppland. Tiundaland: Ul- Stenåldern. Uppsala. leråker och Vaksala härader och Uppsala stad. - 1915b. Hällristningarnas innebörd. I von Friesen, Rikskantikvarieämbetet. Stockholm. O. & Ekholm, G. Upplands hällristningar. Upplands Damell, D., 1974. Funderingar kring en fornborg. Fornminnesförenings Tidskrift. Bd 7. Häfte XXX. Uppland. Upplands fornminnesförenings årsbok. - 1917. Hjälmgrafven vid Ultuna. Upplands Forn- Uppsala. minnesförenings tidskrift. Bd 7. Häfte XXXII. - 1979. Hågadalen. I Uppland. Upplands fornmin- - 1919. Betselkedjan från Örsunda. Upplands forn- nesförenings årsbok. Uppsala. minnesförenings tidskrift. Bd 8. Häfte XXXIV. - 1983. Fullerö backar. Ett ovanligt fornlämnings- - 1921. Studier i Upplands bebyggelsehistoria. II. komplex. I Uppland. Upplands fornminnesför- Bronsåldern. Uppsala universitets Årsskrift 1921. enings årsbok. Uppsala. Uppsala. - 1984. Fornborgar och statsbildning. Arkeologi - 1925. Gravfältet vid Gödåker. Fornvännen, 20. Uppland. Upplandsmuseet. Rapport 6. - 1927. Gödåker. De senaste bidragen till Upplands - 1993. Hillforts and State Formation. I Arwidsson, fornhistoria.Upplands Fornminnesförenings tid- G. et al. (red.): Sources and resources. Festskrift till skrift. Bd 10. Häfte XLI. Birgit Arrhenius. PACT. Nr 38. Rixenart. - 1938. Ett uppländskt gravfält från La Téne-tiden de Geer, G., 1925. Förhistoriska tidsbestämningar. och andra fornminnen i trakten av Läbyvad. Ymer 45:1. Stockholm. Fornvännen, 33. Dreijer, M., 1983. Det åländska folkets historia. I:1. - 1939. Valloxsäby logbacke. Ett uppländskt grav- Från stenåldern till Gustav Vasa. Ålands Kultur- fält från 1:a årh. e. Kr. Fornvännen, 34. stiftelse. Mariehamn. - 1944. Uppländska gravfält från äldre järnåldern. I. Duczko, W. (red.), 1993. Arkeologi och miljöproblem Rönnängen, Östuna sn. Fornvännen, 39. i Gamla Uppsala. OPIA 7. Institutionen för arkeo- - 1946. Uppländska gravfält från äldre järnålder III. logi, Uppsala universitet . Knivsta stationssamhälle, Knivsta sn. Särtryck ur - 1996. Uppsalahögarna som symboler och arkeolo- Fornvännen, 41. giska källor. I Duczko, W (red).: Arkeologi och Eklund, S., 2007. Att hägna in eller stänga ute – en miljögeologi i Gamla Uppsala. Vol II. OPIA 11. studie av trähägnader. I Göthberg, H. (red.): Hus Institutionen för arkeologi, Uppsala universitet. och bebyggelse i Uppland. Delar av förhisto ris- - 1997. Gamla Uppsala – svearnas maktcentrum i ka sammanhang. Arkeologi E4 Uppland – studier. äldre och nyare forskning. I Callmer, J & Rosen- Vol. 3. Societas Archaeologica Upsaliensis, Riks gren , E. (red.):”... gick Grendal att söka det höga antikvarieämbetet & Upplandsmuseet. huset…”. Hallands Länsmuseers Skriftserie No 9 / Ekman, S., 1910. Norrlands jakt och fiske. Uppsala. GOTARC C Arkeologiska Skrifter No 17. - 1921. Knölsvanens utbredning i Sverige. Svenska Halmstad. jägarförbundets tidskrift. - 1998. Nytt om Gamla Uppsala. I Gamla Uppsala – - 1922. Djurvärldens utbredningshistoria på Skan- centralplats och omland. UV Uppsala Rapport dinaviska halvön. Stockholm. 1997:26. Riksantikvarieämbetet. Ekmyr-Westman, E., 1992. Skogs-Tibble – ett kult- Dundua, T., 2008. Influx of Roman coins in Georgia. centrum för människor under sten- och bronsålder? I Bursche, A., Ciolek, R. & Wolters, R. (red.): Ro- Uppland 1992. Årsbok för medlemmarna i Upp- man coins outside the Empire. Ways and Phases, lands fornminnesförening och hembyggdsförbund. Contexts and Functions. Proceedings of the ESF / Elfstrand, B., 1995. Läderproduktion – kanske en binä- SCH exploratory Workshop, Nieeborów (Poland) ring och handelsvara i Södermanland och Östergöt- 2005. Institute of Archaeology, University of land och skärvstensrösenas roll i sammanhanget. Warsaw. Moneta, Wetteren. Belgien. - I Larsson, M & Toll, A. (red.): Samhällsstruk- Edelstam, Fr., 1908. Skogarne och jakten. I Erdmann, tur och förändring under bronsåldern. Arkeolo- A., Hildebrand, K. & Apelqvist (red.): Uppland. giska under sökningar. Skrifter nr 11. Riksanti- Skildring av land och folk. Band II. Uppsala. kvarieämbetet. Edenmo, R., 2008. Gravar och samhällsstatus. Levan- - I Larsson, L. et al. (red.): The Archaeology of the de och döda i Sylta. I Olausson, M. (red.): Hem till cultural landscape. Field work and research in Jarlabanke – Jord, makt och evigt liv i östra Mä- south swedish rural region. Acta Archaeologica lardalen under järnåldern och medeltid. Lundensia. Series in 4°, No 19. Historiska media. Lund.

238 Därför Uppsala

Ellmers, D., 1983. Vor- und frühgeschichtlicher - 2009. Kärl och social gestik. Keramik i Mälardalen Boots- und Schiffbau in Europa nördlich der Al- 1500 BC-400 AD. Arkeologiska undersökningar. pen. I Jankuhn, H., Janssen, W, Schmidt Wiegand, Skrifter No 76. Riksantikvarieämbetet. AUN 41 R. & Tiefenbach, H. (red.): Das Handwek in vor- Institutionen för arkeologi och antik historia und frühgeschichtlicher Zeit. Del II. Uppsala universitet. Vandenhoeck & Ruprecht. Göttingen. Eriksson, T. & Grandin, L., 2008. Brons – den gyllene Englund, L.-E., 2002. Blästbruk. Jernkontorets Bergs- metallen. I Hjärthner-Holdar, E., Eriksson, T & historiska Skriftserie nr 40. Stockholm. Östling, A. (red.): Mellan himmel och jord. Arkeo- Erdmann, A. & Hildebrand, K., 1905. Uppland – logi E4 Uppland studier. Vol.5. skildring av land och folk. Band I. Uppsala. Riksantikvarieämbetet. Ericsson, A., 1995. Stensträngar i Uppland och fos- Eriksson, T. & Östling, A., 2005. Ryssgärdet i Ons- sila åkrar i Södermanland. I Äldre järnålder i sten- lunda. UV Arkeologisk undersökning. UV Gal strängsmiljöer. UV Linköping, Rapport nr 31. 2004:4. Arkeologi E4 Uppland. Riksantikvarieämbetet. Riksantikvarieämbetet. Ericsson A & Hermodsson, Ö. 1994. Förändrad forn- Fagerlund. D., 1998. Skärvstenshögar i Sneden. En lämningsbild i Fresta. Till frågan om fornminnesre- långvarig historia – på sidan om. Arkeologisk gistrets representivitet och forskningspotential. Ar- undersökning för järnvägen Mälarbanan. Delen keologi i Attundaland. Studier från UV Stockholm. Grillby-EnköpingRapport 1997:48. UV Uppsala. Skrifter nr 4. Riksantikvarieämbetet. Riksantikvarieämbetet. Ericsson, A. & Strucke, U., 2008. Att hägna med sten- - 2007. Stora hus från äldre järnålder i Mälarland- murar. En studie av stensträngsbygder i Mälarland- skapen. I Göthberg (red.): Hus och bebyggelse i skapen. I Olausson, M. (red.): Hem till Jarlabanke. Uppland. Delar av förhistoriska sammanhang. Ar- Jord, makt och evigt liv i östra Mälardalen under keologi E4. Uppland. Vol. 3. Societas Archaeolo- järnålder och medeltid. Historiska Media, Lund. gica Upsaliensis. Riksantikvarieämbetet & Upp- Ericson, P.G.P., Kjellberg, A-S, Åkermark Kraft, landsmuseet. Å.,Wigh, B., 2003. Ostologisk analys av djur- Fagerlund, D. & Hamilton, J., 1995. Annelund – en bensmaterialet. I Ullén, I. Bronsåldersboplatsen hällkista och bebyggelse från senneolitikum och vid Apalle i Uppland. Arkeologi på väg – under- bronsålder. Rapport 1995:13. UV-Uppsala. sökningar för E18. Riksantikvarieämbetet. Riksantikvariämbetet. Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T., 2004. The early history Feldt, B., 2003. Tarandgravar – en gravtyp i en tid av of the Swedish avifauna. A review of the subfossil förändrade samhällsstrukturer. Fornvännen, 98. record and early written sources. KVHAA. Ferm, O. & Johansson, M., 1988. Det medeltida Sve- Almqvist & Wiksell International. Stockholm. rige 1:6 Uppland. Tiundaland. Hagunda. Riks- Eriksson, J.A., 1996. Markanvändningshistoria i kantikvarieämbetet. Stockholm. Gamla Uppsala skildrad med hjälp av pollenanalys. Florin, M-B & Florin, S., 1960. Naturhistorisk utveck- I Duczko, W. (red.): Arkeologi och miljögeologi i ling vid Dragby under bronsåldern. TOR, VI. Gamla Uppsala, Vol II. OPIA 11. Arkeologiska Florin, S., 1944. Havsstrandens förskjutningar och be- institutionen. Uppsala universitet. byggelseutvecklingen i östra Mellansverige under - 1999. Land-use history in Gamla Uppsala. Labo- senkvartär tid, I. Allmän översikt. rativ Arkeologi 12. Archaeological Research Labo- Geologiska Föreningens Förhandingar, 66. ratory. Stockholm Universitet. - 1948. Kustförskjutningen och bebyggelseutveck- Eriksson, J.V., 1913. Studier över Upplands förhisto- lingen i östra Mellansverige under senkvartär tid. riska geografi. Upplands Fornminnesförenings Del 1. Stockholm. tidskrift. Bd 6. Häfte: XXIX. - 1963. Skuttungesjön. Ett bidrag till Dragbyområ- Eriksson, M. & Magnell, O., 2000. Det djuriska Tåge- dets paleogeografi. Publications of the Institute of rup. I Karsten, P. & Knarrström, B. (red.): Tågerup Quaternary Geology, Octavo series No 22. – specialstudier. Riksantikvarieämbetet. Särtryck ur TOR. Uppsala universitet. Eriksson, T., 1997. Boplatser i makroperspektiv. I Fredell, Å., 2003. Bildbroar. Serie B. Gothenburg Frölund et al.: Boplatser i Uppsala och Västman archaeological Thesis no 25. Institutionen för lands län, del II.UV Uppsala rapport 1997:23. arkeologi. Göteborgs universitet. Riksantikvarieämbetet. von Friesen, O., 1926. Mora sten. UNT Julnummer. - 2004. Ryssgärdet i Onslunda. I Arkeologi E4. Års- von Friesen, O. & Kjellberg, C.M., 1905. Uppland. berättelse 2003. Upplandsmuseet. Karta öfver Runstenarna och Landsvägsnätet före - 2006. Riter och keramik i Mälardalen under 1742. I Uppland. Skildring av land och folk I. bronsålder. I Herva, V.-P. (red.): People, Material Uppsala. Culture and Environment in the North. 22nd Nordic Frölund, P., 1997. Arkeologisk förundersökning. Väg Archaeological Conference, 18-23 August 2004. E4 sträckan Uppsala-Mehedeby. Delobjekt 1: University of Oulu. Finland. Uppsala- Fullerö, delen Årsta-Gamla Uppsala. - 2008. Guld som glimmar. I Hjärthner-Holdar, E., Vaksala, Gamla Uppsala och Uppsala socknar, Eriksson, T & Östling, A. (red.): Mellan himmel Uppsala län, Uppland. UV Uppsala. Rapport och jord. Arkeologi E4 Uppland studier. Vol.5. 1997:03. Riksantikvarieämbetet. Riksantikvarieämbetet

Därför Uppsala 239 Frölund, P., Scheutz, M. & Schütz, B., 2004. Bredåker Göthberg, H., 1998. Årby. Boplatser från bronsålder i Gamla Uppsala: Bebyggelse och bronsgjutare un- och äldre järnålder. Rapport 1997:40. UV Uppsala der yngre bronsålder och äldre järnålder. I Arkeo- Riksantikvarieämbetet. logi E4 årsberättelse 2003. Upplandsmuseet. - 2000. Bebyggelse i Förändring. Uppland från slu- Gaillard, M.- J., 1985. Postglacial paleoclimatic tet av yngre bronsålder till tidig medeltid. OPIA 25. changes in Scandinavia and Central Europe. A ten- Institutionen för arkeologi och antik historia. tative correlation based on studies of lake level fluc- Uppsala universitet. tuations. Ecologia Mediterranea 11, sid. 159-175. - 2007. Mer än bara hus och gårdar. I Göthberg, H. Gzdac, C., 2008. Aspects of coin circulation in Ro- (red.): Hus och bebyggelse i Uppland. Delar av man Dacia. I Bursche, A., Ciolek, R. & Wolters, R. förhistoriska sammanhang. Arkeologi E4 Uppland (red.): Roman coins outside the Empire. Ways and – studier. Vol. 3. Societas Archaeologica Upsali- Phases, Contexts and Functions. Proceedings of ensis, Riksantikvarieämbetet & Upplandsmuseet. the ESF/SCH Exploratory Workshop, Nieeborów Hagberg, U.E., 1959. Västerby gravbacke i Läbydalen. (Poland) 2005. Institute of Archaeology, Univer- TOR V. sity of Warsaw. Moneta, Wetteren. Belgien. - 1967. Skedemosse. Studier i ett öländskt offerfynd Gerdin, A.-L., 1999. Rösen. I Olausson, M. (red.): från järnåldern. Almqvist & Wiksell. Stockholm. Spiralens öga. Riksantikvarieämbetet. Hallendorff, C. & Leijonhufvud, C., 1905. Upplands Gihl, G., 1918. Upplands fornborgar. En antikvarisk- landsbygd. Korta härads- och sockenbeskrifningar. I topografisk beskrivning. UpplandsFornminnesfö- Erdmann, A. & Hildebrand, K.: Uppland. Skildring renings tidskrift, XXXIII. Band 8. av land och folk. Almqvist & Wiksells. Uppsala. - 1925. Sigtuna och Norrsunda. Tvenne antikvariskt- Hallesjö, M. & Hamilton., 1997. En boplats och ett topografiska manuskript av Martinus Aschaneus, torp vid Maren. Arlandabanan. Rapport 1997:33 utgifna och kommenterade. Uppsala. UV Stockholm. Riksantikvarieämbetet. Granlund, E., 1928. Landhöjningen i Stockholmstrak- Hallinder, P., 1978. Spade-shaped Currency Bars. I ten efter människans invandring. Geologiska före- Lamm, K. & Lundström, A. (red.): Excavations at ningens i Stockholm förhandlingar (GFF), bd 50. Helgö V:1. KVHAA. Stockholm. - 1931. Kungshamnsmossens utvecklingshistoria. Hammar, T., 1999. The Prehistoric Environment of Jämte pollenanalytiska åldersbestämningar i Upp- Fornsigtuna. Antikvariskt arkiv 80. KVHAA. land. Sveriges Geologiska Undersökning. Ser. C. Stockholm. N:o 368. Hedeager, L., 1992. Iron-Age Societies. From Tribe to - 1932. De svenska högmossarnas geologi. Sveriges State in Northern Europe, 500 BC to AD 700. Geologiska Undersökningar. Ser. C. N:o 373. Blackwell. Oxford UK & Cambridge USA. Grimm, O., 2001. Norwegian boathouses from the Hedlund, G., 1993. Utgrävningarna 1992. I Duczko, late Roman and Migration Periods. An analyses of W. (red.): Arkeologi och miljögeologi i Gamla their military function. I Storgaard, B. (red.): Uppsala. OPIA 7. Institutionen för arkeologi. Military Aspects of the aristocracy in Barbaricum Uppsala universitet. in the Roman and Early Migration Periods. PNM. Heidinga, A., 1999. The Frisian Achievement in the Publications from The National Museum Studies in First Millenium AD. I Dickinson, T. & Griffiths, Archaeology & History.Vol. 5. Köpenhamn. D. (red.): The Making of Kingdoms. Anglo-Saxon - 2006. Grobootshaus – Zentrum und Herrschaft. Studies in Archaeology and History. Oxford Uni- Zentralplatzforschung in der nordeuropäischen Versity Committes for Archaeology. Oxford. Archäologie (1. -15. Jahrhundert). Hemmendorff, O., 1973. 1971 års röseundersökningar Walter de Gruyter. Berlin. i Botkyrka. Fornvännen, 68. Gräslund, B., 1961. Den ”södra gravslätten” i Dragby. Henning, I., 1982. Älvkvarnskult i sydvästra Uppland. Några gravtyper. TOR, VII. Uppland. Upplands fornminnesförenings årsbok. - 1979. Efterskrift. I Stenberger, M.: Det forntida Henriksson, G., 1996. Uppsala högar ur astronomisk Sverige. Upplaga 3. AWE/Gebers. Lund. synvinkel. I Duczko, W. (red.): Arkeologi och Grönwall, R., 2008. Kammargravar i stensträngsbygd. Miljögeologi i Gamla Uppsala. OPIA, 11. Institu- I Olausson, M. (red.): Hem till Jarlabanke – Jord, tionen för arkeologi, Uppsala universitet. makt och evigt liv i östra Mälardalen under järnål- Hermelin, E.M., 1929. Om Södermanlands fornborgar. dern och medeltid. Historiska media. Lund. Fornvännen, 24. Grönwall, R. & Werthwein, G., 2005. Lilla Karby. Ett Herschend, F., 1980. Myntat och omyntat guld. Två folkvandringstida-vendeltida gravfält i Täby. Norr- studier i öländska guldfynd. Institutionen för ar- ortsleden. Uppland, Täby sn. Daff 2005:19. keologi. Uppsala universitet. UV MITT. Riksantikvarieämbetet. - 1991. Om öländsk metallekonomi i första hälften Guinard, M., 2001. Fördjupad arkeologisk utredning av första årtusendet e. Kr. I Fabech, C. & Ring- inför utarbetande av detaljplaneprogram för områ- tved, J. (red.): Samfundsorganisation og Regional dena Ulleråker och Rosendal. Societas Archaeo- Variation. Norden i romersk jernalder og folk- logical Upsaliensis Rapport 2001:3 U. Uppsala. vandringstid. Jysk Arkæologisk Selskabs Skrifter Gustafsson, K. & Waller, A., 1987. Ull – hemligheter, XXVII. Aarhus Universitetsforlag. möjligheter, färdigheter. LTs förlag. Stockholm. Hines, J., 1984. The Scandinavian Character of Angli- Gustawsson, K. A. , 1949. Kokstenshögar. Forn- an England in the pre-Viking Period. British Ar- vännen, 44. chaeological Reports British Series 124. Oxford.

240 Därför Uppsala

Hjärthner-Holdar, E., 1991. Fornlämningar och förhi- Häggström, L., 2005. Landskapsutnyttjande, bete och storisk bebyggelse. I Wallner, H. (red.): Storvreta- odling på Sydsvenska höglandet under äldre järn- bygden. Forntid-Nutid. Storvreta biblioteks- och ålder. GOTARC. Series B. Göteborgs arkeologis- kulturförening. Uppsala. ka avhandlingar. No 34. Jönköpings läns museum. Hjärthner-Holdar, E., Ranheden, H., Rahmqvist, S. & Häringe, K., 1991. Gödåker, ett uppländskt gravfält Seiler, A., 2007. Några avslutande reflektioner. I från romersk järnålder. C-uppsats. Institutionen Hjärthner-Holdar, E., Ranheden, H. & Seiler; A. för arkeologi. Uppsala universitet. (red.): Land och samhälle i förändring. Uppländska Högbom, A. G., 1912. Studier över Upplands äldre bygder i ett långtidsperspektiv. Arkeologi E4 Upp- bebyggelsehistoria. Ymer. Årgång 32. land – Studier. Vol. 4. Societas Archaeologica Up- Höglin, S., 1996. Rapport från en kulturgeografisk saliensis, Riksantikvarieämbetet & Upplandsmuseet. specialinventering av delar av Knivsta och Östuna Hjärthner-Holdar, E. & Söderberg, S., 1987. Brons- socknar samt en kartering av av det fossila kultur- och järnåldersbebyggelse i Uppland. I Andræ, T., landskapet i område D (Hasselbacken), Gredelby. Hasselmo, M. & Lamm, K. (red.): 7000 år på 20 I Andersson, C. et al.: Hus, gravar och fornfynd i år. Riksantikvarieämbetet. Gredelby. Arkeologisk undersökning. Knivsta Hjärtner-Holdar, E. & Ullén, I., 1984. Malma by och socken. Bilaga 4. Rapport 1996:115/2. Valsätra. Bebyggelse i södra Bondkyrko socken UV Stockholm. Riksantikvarieämbetet. från bronsålder till 1900-tal. I Uppland. Upplands Høilund Nielsen, K., 1997. Retainers of the Scandina- fornminnesförenings årsbok. Uppsala. vian kings: an alternative interpretation of Salin`s Holm, J., 1996 (otryckt rapport?). Gravar, boplatser Style II (sixth-seventh centuries AD). Journal of och odlingsytor. Från senneolitikum till folkvand- European Archaeology, 5.1. ringstid. Arkeologisk undersökning. Lyckebområ- Ilkjær, J., 2001. Centres of power in Scandinavia be- det, Storvreta, Uppland. Rapport. UV Uppsala. fore the medieval kingdoms. I Arrhenius, B. (red.): ATA dnr 3950/80 och 1891/82. Kingdoms and Regionality. Transactions from the Holm, J., Olsson, E. & Weiler, E., 1997. Kontinuitet 49th Sachsensymposium 1998 in Uppsala. Arkeo- och förändring i senneolitikum. I Larsson, M. & logiska forskningslaboratoriet. Olsson, E. (red.): Regionalt och interregionalt. Stockholms universitet. Stenåldersundersökningar i Syd- och Mellansveri- Ingmar, T., 1963. Från havsvik till mosse – något om ge. AU. Skrifter nr 23. Riksantikvarieämbetet. Florornas utveckling. Årsboken Sveriges Natur. Holmbäck, Å. & Wessén, E. 1979. Svenska land- Jaanusson, H., 1981. Hallunda. A Study of Pottery skapslagar. Östgötalagen och Upplandslagen. from a Late Bronze Age Settlement in Central AWE / Gebers, Stockholm. Sweden. Statens Historiska Museum. Stockolm. Holmgren, G., 1937. Gamla Uppsala och Mora äng. Jensen, J., 1989. Hallstattsværd i skandinaviske fund Upplands Fornminnesförenings tidskrift, bilaga 3. fra overgangen mellam bronze- og jernalderen. I XLV:3. Poulsen, J. (red.): Regionale forhold i nordisk Holmqvist, W., 1962. Helgö en internationell handels- Bronzealder. Jysk Arkæologisk Selskabs Skrifter plats. Proxima Thule. Sverige och Europa under XXIV. Aarhus Universitetsforlag. forntid och medeltid. Hyllningsskrift. Svenska - 1997. Fra Bronze- til Jernalder – en kronologisk arkeologiska samfundet. Stockholm. undersøgelse. Det kongelige nordiske oldskrifts- Hyenstrand, Å., 1968. Skärvstenshögar och bronsål- selskab. Köpenhamn. dersmiljöer. TOR, XII. - 2002. Danmarks Oldtid. Bronzealder 2000-500 - 1974. Centralbygd – Randbygd. Strukturella, eko- f. Kr. Gyldendal. Köpenhamn. nomiska och administrativa huvudlinjer i mellan- - 2003. Danmarks Oldtid. Äldre Jernalder 500 f. Kr- svensk yngre järnålder. Acta Universitas Stockhol- 400 e. Kr. Gyldendal. Köpenhamn. miensis. Studies in Northeuropean Archaeology 5. Jensen, R., 1984. Bronsåldersbosättning i Uppland Stockholm. utgående från registrerade boplatser. I Hyenstrand, - 1981. The Mälaren Area. Excavations at Helgö Å. (red.): Bronsåldersforskning kring aktuella pro- VI. KVHAA. Stockholm. jekt. Arkeologiska institutionen. Stockholm. - 1984. Fasta fornlämningar och arkeologiska re- - 1986. Skärvstenshögar och bosättningsmönster. I gioner. Rapport 1984:7. Riksantikvarieämbetet och Mälardalen under bronsåldern. Statens Historiska museer. Bebyggelsehistorisk tidskrift. Nr 11. - 1989. Sverige 989. Makt och herravälde I. Stock- - 1989. The bronze Age in Eastern Central Sweden holm archaeological reports. Nr 24. Arkeologiska Heaps of Fire-Cracked Stones and the Settlement institutionen. Stockholms universitet. pattern. Särtryck ur rapport över Julita symposiet - 1996. Lejonet, draken och korset. Sverige 500 - 1986. Red. B. Ambrosiani. KVHAA konferanser 1000. Studentlitteratur. Lund. 22. Stockholm. Hårde, A. & Svensson, K., 1997. Källkritik – Tafono- von Jockenhövel, A., 1999. Ältereisenzeitliche Burgen miska processer påverkar de osteologiska materi- im Mittelgebirgsraum. Versuch eine Zusammen- alet. I Hårde, A, Pålsson, A-Z, Strid, L. & Svens- fassung und Ausblick. I von Jochenhövel, A.: Äl- son, K.: Mera tamt än vilt. Uppsats i historisk osto- tereizeitliches Befestungswesen zwischen Maas/ logi. Arkeologiska institutionen. Lunds universitet. Mosel und Elbe. Aschendoff. Münster. Hägg, I., 1974. Kvinnodräkten i Birka. Aun 2. Institu- Johnsen, B. & Welinder, S., 1993. Hågahögen. I Upp- tionen för arkeologi. Uppsala universitet. land. Upplands fornminnesförenings årsbok. Uppsala.

Därför Uppsala 241 Johansson, BOH., 1961. Stenåldershällkistor från Kaul, F. & Martens, J., 1995. Southeast European svensknorska gränslandskap. TOR 1961, VII. Influences in the early Iron Age of the southern Juhlin-Dannfelt, H., 1908. Landthushållningen i Upp- Scandinavia. Acta Archaeologica. Vol. 66. land. I Hildebrand, K. (red.): Uppland, skildring Kishonti, I., 1996. Keramik. I Wikborg, J. (red.): Ba- av land och folk. Band II. stubacken, ett gravfält från äldre romersk järnål- Wahlström & Widstrands förlag. der. Raä 73, Tortuna sn, Västmanland. Rapport nr Jungner, H., 1919. Uppsala- och Vendelkonungarnas 15. Arkeologikonsult AB. Uppsala. mytiska ättefäder. Fornvännen, 14. Kjellén, E. & Hyenstrand, Å., 1977. Hällristningar Kaliff, A., 1999. Objekt och tanke – Speglingar av och bronsålderssamhälle i sydvästra Uppland. bronsålderns föreställningsvärd. I Olausson, M. Upplands Fornminnesförenings tidskrift. Nr.49. (red.): Spiralens öga. Riksantikvarieämbetet. Knape, A., 1996 (red.). Kult, kraft, kosmos. Statens - 2007. Fire, Water, Heaven and Earth. Ritual prac- Historiska Museum. Stockholm. tice and cosmology in ancient Scandinavia: An Kokowski, A., 2001. Ein sogenanntes ”Fürstengrab” IndoEuropean perspective. Riksantikvarieämbetet. von Rudka in Wolhynien. I Storgaard, B. (red.): Karlenby, L., 1982. Vad finner man vid en hällrist- Military Aspects of the Aristocracy in Barbaricum ning? En provgrävnings resultat. Fjölnir årg. 1, in the Roman and Early Migration Periods. PNM häfte 2. Studies in Archaeology & History Vol. 5. - 1997. Strandlinjeförändringar under yngre Holocen Nationalmuseum Köpenhamn. i östra Svealand. En utvärdering av C14-dateringar Kommisrud, A., 1983. Orsaker till variation i europe- från boplatser i Uppland och Västmanland mellan isk utveckling. Stein Rokkans makrohistoriska mo- 500 och 5000 BP. I Frölund et al.: Boplatser i Upp- dell. Häften för kritiska studier. Årgång 16. Nr. 4. sala och Västmanlands län, del II. UV Uppsala Krag, C., 1991. Ynglingatal och Ynglingasaga. En rapport 1997:23. Riksantikvarieämbetet. studie i hisoriske kilder. Universitetsforlaget. Oslo. - 1999. Deposition i skärvstenshögar – En studie Kresten, P., 1984. Broborgs förglasade mur. I Arkeo- kring avfallshantering och religion under äldre och logi i Uppland. Rapport 6. Upplandsmuseet. yngre bronsålder i sydvästra Uppland. I Olausson, Uppsala. M. (red.): Spiralens öga. Riksantikvarieämbetet. Kresten, P. & Ambrosiani, B. 1992. Swedish vitrified - 2003b (red.). Mittens rike. Arkeologiska berättelser forts – a reconnaissance study. Fornvännen, 87. från Närke. Arkeologiska undersökningar. Skrifter Kristiansen, K., 1998. Europe before history. Cam No 50. Riksantikvarieämbetet. bridge University Press. Karlsson, S., 1999. Vegetation history and landuse in - 1999. Symbolic structures and social institutions. the Vendel area, Uppland, eastern Sweden. The twin rulers in bronze age Europe. I Gustafsson, Laborativ arkeologi, 12. Arkeologiska forsknings- A. & Karlsson, H. (red.): Glyfer och arkeologiska laboratoriet. Stockholms universitet. rum – en vänbok till Jarl Nordbladh. Arkeologiska - 2006. Vegetationshistoriska undersökningar inom institutionen. Göteborgs universitet. den nya E4-sträckningen Uppsala – Mehedeby. I - 2004. Kivikgraven. Wismarhornet, Simrishamns- Onsten-Molander, A & Wikborg, J. Kyrsta. För- rist ningarne og den nordiske bronzealderns begyn- historiska boplatslämningar. Del 2. Bilaga 11. Un- delse. I Milstreu, G & Prøhl, H. (red.): Prehistoric der sökningar för E4. Societas Archaeologica pictures as archaeological source. Gotarc serie C. Upsaliensis Skrifter 17. Uppsala. Arkeologiska skrifter 50.Tanums Hällristningsmu- - 2007. Stenåldersvegetation i Uppland, östra Svea- seum. Tanumshede. land. I Stenbäck (red.): Stenåldern i Uppland. Arke- Kristiansen, K. & Larsson, T.B., 2005. The Rise of ologi E4 Uppland – Studier. Vol. 1. Societas Archa- Bronze Age Society. Travels, Transmissions and eologica Upsaliensis, Riksantikvarieämbetet & Transformations. Cambridge University Press. Upplandsmuseet. Kyhlberg, O., 1982. Chronological and topographical Karlsson, S. & Risberg, J., 1999. Miljöhistoria i södra analysis of the cemeteries and settlements. I Exca- Uppland. 7000-0 14C år BP. Arlandabanan. UV vations at Helgö VIII. KVHAA. Stockholm. Mitt. Rapport 1998:111. Riksantikvarieämbetet Lamm, J.P., 1973. Fornfynd och fornlämningar på Karlsson, S. & Robertsson, A.-M., 1997. Human Im- Lovö. Arkeologiska studier kring en uppländsk pact in the Lake Mälaren Region, South-central järnåldersbygd. Theses and Papers in North Sweden during the Viking Age (AD 750-1050): a European archeology, 3. Stockholms universitet. Survey of Biostratigraphical Evidence. I Miller, U. - 1973 b. En folkvandringstida kammargrav vid Tor- & Clarke, H. (red.): Environment and Vikings, sätra. Fornvännen, 68. Birka Studies 4. Riksantikvarieämbetet & - 1979. De folkvandringstida reliefspännena från Statens historiska muséer. Hamre och Rallsta. Västmanlands Fornminnesföre- Kaul, F., 1995. The Gundestrup Cauldron reconsidered. ning. Årsskrift, 57. Acta Archaeologica. Vol. 66. Köpenhamn. - 1989. Hågafyndet tyvärr aktuellt igen. Fornvännen, 84. - 1995b. Ships on Bronzes. I CrumlinPedersen, O & - 1999. ”Fynden, dess förhistoria och kontext.” Munch Thye, B. (red.): The Ship as Symbol in Pre- Inledningsavsnitt i Lamm, J.P., Hydman, H. & Ax- historic and Medieval Scandinavia. PNM Studies boe, M.: ”Århundradets brakteat” – kring fyndet av in Archaeology & History Vol.1. Nationalmuseum. en unik tionde brakteat från Söderby i Danmarks Köpenhamn. socken, Uppland. Fornvännen, 94.

242 Därför Uppsala

- 2005. Uppslagsordet ”Söderby ” i Reallexikon der Lindqvist, S., 1917. Ottarshögen i Vendel. Fornvän- Germanischen Altertumskunde. Bd 29. nen, 12. Walter de Gruyter. Berlin. - 1926. Vendelkulturens ålder och ursprung. Lamm, K., 1988. Helgö – international trading centre, KVHAA handlingar, del 36:1. Stockholm. local market or farming community? I Lundström, - 1936. Uppsala högar och Ottarshögen. KVHAA. A. (red.): Thirten Studies on Helgö. Statens Histo- - 1945. Vår svenska guldålder. Uppsala. riska Museum. - 1949. Uppsala högars datering. Fornvännen, 44. Landin, M. & Rönnby, J., 2003. Tomtningar i utskär- - 1958. Fuskhögar och falska båtgravar. TOR, IV. gården från yngre järnåldern. Arkeologiska under- Ljungkvist, J., 2000b. Vapen och brandgravskick sökningar på Landsort, Torö socken, Södermanland. under Vendeltid. TOR 1998-1999, 30. Södertörns högskola. Research Reports 6/2002. - 2005. Uppsala högars datering och några konse- Landström, L., 1995. Uppsalaområdet från hågatid till kvenser av en omdatering till tidiga vendeltiden. medeltid. En förstudie inriktad på litteratur och Fornvännen, 100/4. strandnivåer. CD-uppsats. Arkeologiska institutio- - 2006. En hiar atti rikR. Om elit, struktur och eko- nen. Uppsala universitet. nomi kring Uppsala och Mälaren under yngre Larsson, G., 2007. Ship and society. Maritime Ideolo- järnålder. Aun 34. Institutionen för arkeologi och gy in Late Iron Age Sweden. Aun 37. Institutionen antik historia. Uppsala universitet. för arkeologi och antik historia. - 2008. Development and Change on a Burial Uppsala universitet. Ground over 1300 Yers. I Norr (red.): Valsgärde Larsson, M.G., 2007. Vallsgärdebebyggelsens äldsta Studies: the Place and its People, Past and Pre- namn och funktion. Särtryck (sid. 39-48) ur Namn sent. OPIA 42. Institutionen för arkeologi och antik och Bygd, 95. historia. Uppsala universitet. Uppsala. - 2010. Mora sten och Mora ting. Fornvännen, 105/4. Ljungkvist, J. (Red.), 2000. I maktens närhet. Två bo- Larsson, T.B., 1986. The Bronze Age metalwork In platsundersökningar i Gamla Uppsala. Societas Southern Sweden. Aspects of social and spatial Archaeologica Upsaliensis. Uppsala. organization 1800-500 BC. Lloyd, T.H. 1977. The English Wool Trade in the Arkeologiska institutionen. Umeå universitet. Middle Ages. Cambridge University Press. - 1993. Storhögar i södra Sverige. Kring några ut- Lorin, O., 1978. Fornborgar och bevakningssystem i bredningskartor. I Larsson, L. (red.): Bronsål- Rekarnebygden. C-uppsats. Institutionen för arke- derns gravhögar. Report Series No. 48. ologi, Uppsala universitet. Arkeologiska institutionen. Lunds universitet. Lundborg, L., 1972. Undersökningar av bronsålders- Lekberg, P., 2002. Yxors liv. Människors landskap. En högar och bronsåldersgravar i södra Halland. studie av kulturlandskap och samhälle i Mellansve- Hallands museums skriftserie 2. Halmstad. riges senneolitikum. Coast to coast-book 5. Institu- Lund Hansen, U., 1987. Römischer Import im Norden. tionen för arkeologi och antik historia. Warenaustausch zwischen dem Römischen Reich Uppsala universitet. und dem freien Germanien während der Kaiserzeit Lepiksaar, J., 1986. The Holocene History of Theriofau- unter besonderer Berücksichtigung Nordeuropas. na in Fennoscandia and Baltic Countries. Striae 24. Det Kongl.nordiske Oldskriftselskab. Köpenhamn. Lidén, K., Isaksson, S. & Götherström, A., 2001. Re- Lundström, A., 1980. Gravgåvorna Vendel. I Sandwall, gionality in the boat-grave cemeteries in the lake A. (red.): Vendeltid. Statens Historiska museum. Mälaren valley. I Arrhenius, B. (red.): Kingdoms - 1980b. Vendel och vendeltid. I Sandwall, A. (red.): and Regionality. Arkeologiska forsknings- Vendeltid. Statens Historiska museum. laboratoriet. Stockholms universitet. Löfgren, O., 1972. Fiskelägen och sjöfartssamhällen. I Liedgren, L., 1997. Förhistoriska byggnadskonstruk Hellspong, M. & Löfgren, O. (red.): Land och stad. tioner i Norrland. Bebyggelsehistorisk tidsktift, 33. Svenska samhällstyper och livsformer från medel- Lind, L., 1981. Roman denarii found in Sweden. 2. tid till nutid. Lund. Catalouge text. Acta universitatis Stockholmiensis. Löfstrand, L., 1984. Tusen och en borg. I Arkeologi i Stockholm Studies in Classical Archaeology 11:2. Uppland. Rapport 6. Upplandsmuseet. Uppsala. Institutionen för antikens kultur och samhällsliv. Löthman, L., 1981. Bronsåldersstråk i Västmanland. Stockholm. Västmanlands fornminnesförening och Västman- - 1988. Romerska denarer funna i Sverige. lands länsmuseum årsskrift, 59. Stockholm. Maddison, A., 2001. The world Economy: A Millenni- Lindbom, P., 2006. Vapnen under Wreccornas tid al Perspektive. Development Centre Studies. 150-500 e. Kr.- om de romerska auxiliarpilspetsar- OECD. Paris. na och den västliga traditionens framväxt. AUN Magnusson, G., 1986. Lågteknisk järnhantering i 36. Institutionen för arkeologi och antik historia. Jämtlands län. Jernkontorets Bergshistoriska Uppsala universitet. skriftserie. Nr. 22. Stockholm. Lindman, G., 2005. Svedjebrukets roll i västsvensk - 2001 (red.): Möre – historien om ett småland. agrarhistoria. Riksantikvariatets arkeologiska un- Kalmar läns museum. Kalmar. dersökningar. Skrifter 68. Riksantikvarieämbetet. Malmer, M.P., 1994. Bergkonstens mening och inne- håll. I Janson, S., Lundberg, E.B. & Bertilsson, U. (red.): Hällristningar och hällmålningar i Sverige. Forum.

Därför Uppsala 243 Malmius, A., 2001. Textilanalyser. I Nordahl, E.: Niewiarowski, W., Nory´skiewicz, B., Piotrowski, W., Uppsala. Spår av en vikingatida högreståndsmiljö. & Zajaczkowski, W., 1992. Biskupin Fortified Aun 29. Institutionen för arkeologi och antik histo- Settlement and its Environment in the Light of ria. Uppsala universitet. New Environmental and Archaeological Studies. I Malmström, C., 1920. Trapa Natans L. i Sverige. Coles, B. (red.): The Wetland Revolution in Pre- Svensk Botanisk Tidskrift. Bd. 14, H.1. history. WARP Occasional Paper 6 . Department of Martens, J. (red.), 1997. Chronological Problems of History and Archaeology. University of Exeter. the Pre-Roman Iron Age in Northern Europe. Sym- Nockert, M., 1991. The Högom find and other Migra- posium at the Institute of Prehistoric and Classical tion Period textiles and costumes in Scandinavia. Ar- Archaeology, 1992. Köpenhamns universitet. chaeology and Environment 9. Arkeologiska insti- Danmarks universitetsförlag. Köpenhamn. tutionen. Umeå Universitet. Riksantikvarieämbetet. Melin, J. & Sigvallius, B., 2001. Cemetery 118 and Nordahl, E., 2001. Båtgravar i Gamla Uppsala. Aun Building Group 7 and Cemetery 115. Excavations 29. Institutionen för arkeologi och antik historia. at Helgö XIV. KVHAA. Stockholm. Uppsala universitet. Menghin, W., 1983. Das Schwert im Frühen Mittelal- Nordberg, A., 2008. Döden är ett kosmiskt drama. ter. Chronologisch-typologische Untersuchungen Religiös symbolik i gravarkitekturen på gravfältet zu Langschwerten aus germanischen Gräbern des i Sylta. I Olausson, M. (red.): Hem till Jarlabanke 5. Bis 7. Jahrhunderts n. Chr. – Jord, makt och evigt liv i östra Mälardalen under Konrad Theiss Verlag. Stuttgart. järnåldern och medeltid. Historiska media. Lund. Miller, U. & Clarke, H. (red.), 1997. Environment Nordberg, A. & Wikell, R., 2006. Kammargravar på and Vikings. Scientific Methods and Techniques. Södertörn. Fornvännen, 101. Birka Studies [4]. Riksantikvarieämbetet och Nordholm, A., 1749. Jämtelands DjurFänge. Uppsala. Statens historiska museer. Nordén, A., 1930. Stensträngarnas ålder och uppgift. Miller, U. & Hedin, K., 1988. The Holocene Develop- Fornvännen, 25. ment of Landscape and Environment in the South- - 1938 Östergötlands järnålder. Del 1. Enskilda East Mälaren Valley, with Special Reference to fyndgrupper och problem. Häfte 2, Kolmården – V. Helgö. Excavations at Helgö XI. KVHAA. Husbydalen – Fornborgarna. Stockholm. Almqvist & Wiksell International, Stockholm. Nordin, A., 1997. Jordanes – Getica. Om goternas ur- Montelius, O., 1874. Bohusländska fornsaker från sprung och bedrifter. Orginaltext med svensk tolk- hednatiden. Göteborgs och Bohusläns fornminnen. ning. Atlantis. Stockholm. Band I. Norman, P., 1993. Medeltida utskärsfiske. En studie av Munthe, H., 1910. Studies in the latequaternary Histo- fornlämningar i kustmiljö. Nordiska museets förlag. ry of southern Sweden. Geologiska Föreningens Norr, S., 2001. Royal minors and minor royalty: Förhandlingar, Bd. 32. Dynastic politics in mid- 1st millennium Eastern Myrdal, J., 1988. Agrarteknik och samhälle under två Central Sweden. I Arrhenius, B. (red.): Kingdoms tusen år. I Näsman, U & Lund, J. (red.) : Folkvand- and Regionality. Transactions from the 49th Sach ringstiden i Norden. En krisetid mellem ældre og sen symposium 1998 in Uppsala. Arkeologiska yngre jernalder. forskningslaboratoriet. Stockholms universitet. Aarhus Universitetsforlag. Danmark. Norr, S. & Sundkvist, A., 1995. Valsgärde Revisted. - 1999. Jordbruket under feodalismen 1000-1700. Fieldwork Resumed after 40 Years. TOR, 27:2. Det svenska jordbrukets histoia. Band II. Natur och North, D.C., 1997. Institutionerna, tillväxten och väl- Kultur/LTs förlag. ståndet. SNS Förlag. Mörner, N.-A., 1977. Past and present uplift in Swe- Núñez, M & Okkonen, J., 2005. Humanizing of north den: Glacial isostasy, tectonism and bedrock Ostrobotnian landscapes during the 4th and 3rd influence. Geologiska föreningens i Stockholm millennia BC. Journal of Nordic Archaeological Förhandlingar (GGF), Bd. 99. Science (jonas), 15. Stockholm. Nerman, B., 1913. Vilka konungar ligga i Uppsala Hö- Nylén, E., 1948. En bronsåldersgrav vid Husby i Lena. gar? Uppsala. TOR I. - 1922. Härstamma danerna ifrån Svealand? - 1994. Kammargrav X. I Nylén, E. & Schönbäck, Fornvännen, 17. B.: Tuna i Badelunda. Guld Kvinnor Båtar. Del 1. - 1925. Det svenska rikets uppkomst. Föreningen Västerås kulturnämnds skriftserie 27. Västerås. för svensk kulturhistoria böcker. Stockholm. Nylén, E. & Schönbäck, B. 1994. Tuna i Badelunda. - 1941. Sveriges rikes uppkomst. Stockholm. Guld Kvinnor Båtar. Västerås kulturnämnds skrift- - 1955. Dryckeshorn i den s.k. Odenshögen i Gamla serie 27. Västerås. Uppsala. Fornvännen, 50. Näsman, U., 1988. Den folkvandringstida ? krisen i - 1960. Var låg centrum i Attundalands små- Sydskandinavien, inklusive Öland och Gotland. I konungadöme? Fornvännen, 55. Näsman, U. & Lund, J. (red.): Folkvandringstiden Nicklasson, P., 1997. Svärdet ljuger inte. Vapenfynd i Norden. Krisetid mellan ældre og yngre jernal- från äldre järnålder på Sveriges fastland. Acta der. Aarhus Universitetsförlag. Danmark. Arcchaeologica Lundensia. Series prima in 4° No 22. Almqvist & Wiksell International. Stockholm.

244 Därför Uppsala

- 1999. The Ethnogenesis of the Danes and the Ma- Pedersen, E. A. & Widgren, M., 1998. Järnålder 500 king of a Danish kingdom. I Dickinson, T. & Grif- f.Kr.– 1000 e. Kr. I Jordbrukets första femtusen år. fiths, D. (red.) : The Making of Kingdoms. Anglo- Det svenska jordbrukets historia. Band 1. Del 2. Saxon Studies in Archaeology and History. Oxford Natur och Kultur / LTs förlag. University .Oxbow Books. Oxford. Persson, M., Andersson, F., Guinard, M. & Lindkvist, Nørgård Jørgensen, A., 1999. A peaceful discussion A. 2002. Bronsålderslämningar i Kumla. Gravar of a martial topic: the chronology of Scandinavian och gropar. Arkeologisk slutundersökning. Socie- weapon graves. I Hines, J., Høilund Nielsen, K. & tas Archaeologica Upsaliensis, skrifter 3. Uppsala. Siegmund, F. (red.): The pace of change. Studies in Petersson, M., 2006. Djurhållning och betesdrift. Djur, EarlyMedival Chronology. Oxbow Books. Oxford. människor och landskap i västra Östergötland un- - 1999b. Waffen und Gräber. Typologische und chro- der yngre bronsålder och äldre järnålder. Riks- nologische Studien zu skandinavischen Waffengrä- antikvarieämbetet och Institutionen för arkeologi bern 520/530 bis 900 n.Chr. Nordiske Forntids- och antik historia, Uppsala universitet. minder. Serie B. Vol. 17. Det Kongelige Nordiske Petré, B., 1984. Intentioner om bebyggelseintensitet, Oldskriftselskab. Köpenhamn. samhällsstruktur och ekonomi i östra Mälarområ- Ohlmarks, Å., 1961. Snorres konungasagor. Hedna- det under yngre bronsålder. I Hyenstrand, Å. kungarna. Svensk tolkning på prosa och vers från (red.): Bronsåldersforskning. Arkeologiska rap fornisländskan med historisk inledning och skalde- porter och meddelanden från Institutionen för kommentar. Forumbiblioteket. Arkeologi vid Stockholms universitet. Olaus Magnus, 1976. Historia om de Nordiska Fol- - 1984b. Arkeologiska undersökningar på Lovö. Del ken. Gidlunds Förlag. Utgiven i samarbete med 4. Studies in North European Archaeology, 10. Institutet för folklivsforskning vid Nordiska museet Stockholms universitet. och Stockholms universitet. Posse, G., 1939. När bygdes Uppsalatraktens fornbor- Olausson, M. 1995. Det inneslutna rummet – om kul gar? Upplands FornminnesföreningsTidskrift. tiska hägnader, fornborgar och befästa gårdar i Häfte XLVI:2. Uppland från 1300 f. Kr. till Kristi födelse. Skrifter von Post, H.A. 1875. Om forngravarna vid Ultuna. nr. 9. Riksantikvarieämbetet. I Redogörelse för Upplands fornminnesförening - 1997. Fortified manors in the Migration Period in 1869-75. Upplands Fornminnesförenings tidskrift. the eastern part of central Sweden. A discussion of Band I. Häfte IV. politics, warfare and architecture. I Nørgård Jørgen- von Post, L., 1933. Den svenska skogen efter istiden. sen, A. & Clausen, B. L. (red.): Military Aspects of Verdandis småskrifter 357. Stockholm. Scandinavian Society in an European Perspective, - 1933b. Ur Europas skogshistoria efter istiden. AD 1-1300. PNM. Studies in Archaeology & Verdandis småskrifter 358. Stockholm. History Vol. 2. Köpenhamn. Price, N. & Wikborg, J., 1998. Nya perspektiv på - 2008 (red.): Hem till Jarlabanke – Jord, makt och Gamla Uppsalas kulturlandskap – Löten, Lilla evigt liv i östra Mälardalen under järnåldern och Gärdet och Samnan. I Anund, J. et al., 1998. Gam- medeltid. Historiska media. Lund. la Uppsala – centralplats och omland. UV Uppsala Olausson, M & Lindström, J., 2003. Fållnäs. Arkeolo- Rapport 1997:26. Riksantikvarieämbetet. giska undersökningar del 1. Borgar och befästnings- Påhlsson, I., 1983. Analys av växtlämningar. I Mo- verk i Mellansverige 400-1100 e. Kr. Rapport 3. gren, M. & Påhlsson, I. I Svalan ett medeltida Arkeologiska Forskningslaboratoriet. Upp salakvarter. Rapport. Riksantikvarieämbetet Stockholms universitet. och Statens historiska museer. Oldeberg, A., 1933. Det nordiska bronsåldersspännets Ramqvist, P.H.,1990. Helgö - unikt handelscentrum historia. KVHAA Handlingar 38:3. Stockholm. eller vanlig bondgård? Fornvännen 85. - 1974 & 1976 Die ältere Metallzeit in Schweden, Randsborg, K., 1998. Plundered bronze Age Graves. Del I. respektive del II, KVHAA. Stockholm. Archaeological & Social Implications. Acta arc- Olsson, G., 1993. Sju nya skepp i Vängsjöberg fann haeologica. Vol. 69. Munksgaard. Köpenhamn. Kenneth och Sven-Gunnar. I Långhundraleden – Ranheden, H., 1996. Kulturlandskapsutvecklingen runt en seglats i tid och rum. Uppsala. Trunstaträsk baserad på pollenanalyser. Bilaga 6 i - 1993b. Avsnittet ”Undersökningarna” I Sundqvist, Andersson, C. et al.: Hus, gravar och fornfynd i M., Broborg – strategiskt ledlås eller märkligt Gredelby. Riksantikvarieämbetet. UV Stockholm. hövdingasäte. I Långhundraleden – en seglats i tid Rapport 1996:115/2 (2). och rum. Uppsala. - 1997. Kulturlandskapsutvecklingen runt Trunsta Onsten-Molander, A., Martinelle, K. & Willemark, K., träsk baserat på pollenanalyser. I Karlenby, L. (red): 2007. Hus från senneolitikum och bronsåldern i östra I en liten Vrå av världen. Rapport 1997:43 UV Upp- Svealand. I Göthberg, H. (red.): Hus och bebyg- sala Riksantikvarieämbetet. gelse i Uppland. Delar av förhistoriska samman- - 2007. Vegetationsförändringar. Markpåverkan och hang. Arkeologi E4 Uppland – studier. Vol. 3. odlingsutveckling i norra Uppland. I Hjärthner- Societas Archaeologica Upsaliensis, Riksantikva- Holdar, E., Ranheden,H. & Seiler; A. (red.): Land rieämbetet & Upplandsmuseet. och samhälle i förändring. Uppländska bygder i ett Parker Pearson, M., 1999. The Archaeology of Death långtidsperspektiv. Arkeologi E4 Uppland – Studier. and Burial. Sutton Publishing. England. Vol. 4. Societas Archaeologica Upsaliensis, Riksantikvarieämbetet & Upplandsmuseet.

Därför Uppsala 245 - 2008. Odling och närmiljö. Växtmateriallämning- Sawyer, P., 1983. Settlement and power among the arna från Ryssgärdet. I Hjärthner-Holdar, E., Eriks- Svear in the Vendel period. I Lamm, J.P. & son, T & Östling, A. (red.): Mellan himmel och Nordström, H.-Å. (red.): Vendel Period Studies. jord. Arkeologi E4 Uppland studier. Vol.5. Statens Historiska Museum. Stockholm. Riksantikvarieämbetet. - 1991. När Sverige blev Sverige. Viktoria Bokför- Rasch, M., 1991. IX. Sammanfattande kommentarer lag. Alingsås. och analys. I Hagberg, U.E., Stjernquist, B.& Scharp, A., 2004. Bränt och obränt – två skärvstens- Rasch, M. (red.): Ölands järnåldersgravfält. vallar vid Buddbo. I Arkeologi E4. Årsberättelse Volym II. Riksantikvarieämbetet och Statens för 2003. Upplandsmuseet. Uppsala. historiska museer. - 2004b. Skärvig och bränd sten vid Buddbo – funk- - 1994. The appearance of weapon graves in Scan- tion och/eller rit? Väg E4, sträckan Uppsala-Mehe- dinavia around the Birth of Christ – Some inter- deby. Uppland, Ärentuna socken, Buddbo 2:1, Raä pratitions in the light of weapon graves from 336. Arkeologi E4 Uppland. UV GAL. Daff 2004:1. Öland. Veröffentlichung des Vorgeschichtlichen Riksantikvarieämbetet. Seminars Marburg. Sonderband 8. Claus von Schneider, J., 1977. Was There a Pre-capitalist World- Carnap - Bornheim. Lublin/Marburg. System. Peasant Studies Newsletter. Vol: VI, No 1. - 1997. Förromersk järnålder på Öland. I Martens, J. Schnell, I., 1933. En förteckning över fornborgarna i (red.): Chronological Problems in the Pre-Roman västra Uppland. Upplands Fornminnesförenings Iron Age of Northern Europe. Tidskrift.Häfte XLIII:2. Danmarks Universitetsforlag. Köpenhamn. Schück, A., 1949. Svithjod och folklanden. Ett diskus- Reisborg, S., 1994. Rika kvinnogravar från romersk sionsinlägg. I Historiska studier tillägnade Nils järnålder i Mälarområdet. I Artursson, M. et al.: Ahnlund. Stockholm Lundbacken. Ett gravfält från romersk järnålder. Schönbäck, B., 1952. Bronsåldershus i Uppland. TOR, II. 1.Gravar norr om järnvägen. Mälby 1:15, Tillinge - 1959. Bronsåldersbygd i Mälarområdet. TOR, V. sn,Uppland. Raä 297. Arkeologikonsult 11. - 1980. Båtgravskicket. I Sandwall, A. (red.): Upplands Väsby. Vendeltid. Statens Historiska Museum. Ringtved, J., 1999. The geography of power: South - 1983. The custom of burial in boats. I Lamm, J.P. Scandinvia before the Danish kingdom. I Dickin- & Nordström, H.-Å. (red.): Vendel Period Studies. son, T. & Griffiths, D. (red.): The Making of King- Studies 2. Statens Historiska Museum. Stockholm. doms. Anglosaxon Studies in Archaeology and - 1994. Båtarna i Tuna. I Nylén, E., Schönbäck, B. History, 10. Oxford University Committee for & Nockert, M.: Tuna i Badelunda. Guld Kvinnor Archaeology. Oxbow Books. Oxford. Båtar del 1. Västerås kulturnämnds skriftserie 27. Risberg, J., 2007. Strandförskjutningen i centrala/norra Västerås. Uppland. I Hjärthner-Holdar, E., Ranheden, H. & - 1994b. Grav 46 B. I Nylén, E. & Schönbäck, B. Seiler; A. (red.): Land och samhälle i förändring. Tuna i Badelunda Guld Kvinnor Båtar del 2. Väs- Uppländska bygder i ett långtidsperspektiv. Arke- terås kulturnämnds skriftserie 30.Västerås. ologi E4 Uppland – Studier. Vol. 4. Societas Ar- Schönfelder, M., 1994. Bear-claws in Germanic gra- chaeologica Upsaliensis, Riksantikvarieämbetet & ves. Oxford Journal of Arcchaeology 13 (2). Upplandsmuseet. Segerberg, A., 1999. Bälinge mossar. Kustbor i Upp- Risberg, J., Alm, G., Björck, N. & Guinard, M., 2007. land under yngre stenåldern. Aun 26. Institutionen Synkrona paleokustlinjer 7000-4000 kal. BP. I för arkeologi och antik historia. Uppsala universitet. Stenbäck, N. (red.): Stenåldern i Uppland. Upp- Seiler, A., 2001. I skuggan av båtgravarna. Landskap dragsarkeologi och eftertanke. Arkeologi E4 Upp- och samhälle i Vendels socken under yngre järnål- land – studier. Riksantikvarieämbetet, Societas der. (Två delar). Arkeologiska forskningslabora- Archaeologica Upsaliensis & Upplandsmuseet. toriet. Stockolms universitet. Risberg, J., Miller, U. & Brunnberg, L.,1991. Degla- Selinge, K.G., 1991. Cemetery – an Archaeological ciation, Holocene shore displacement and coastal Concept or a Prehistoric Reality? I Jennbert, K., settlements in eastern Svealand, Sweden. Larsson, L., Petré, R. & Wyszomirska-Werbart, B. Quarternary International, Vol. 9. (red.): Regions and reflections in honour of Märta Rosborg, B., 1993. Södra Gottsunda. Arkeologisk Strömberg. Acta archaeologica Lundensia. Series undersökning. Raä 491 och 493. Bondkyrko sock- in 8 No 20. en. Rapport. UV Uppsala. Riksantikvarieämbetet. Selling, O.H., 1940. Till kännedom om Trapa Natans i Runcis, J., 1999. Den mytiska geografin. I Olausson, Börjesjön. Geologiska Föreningens Förhandlingar. M. (red.): Spiralens öga. Riksantikvarieämbetet. Bd 62. Rundkvist, M., 1994. Skärvstenshögar med gravgöm- Sernander, R., 1905. Växtvärlden. I Erdmann, A. & mor i östligaste Mälarområdet. Fornvännen, 89. Hildebrand, K. (red.): Uppland. Skildring av land Sahlgren, J., 1931. Sveaväldets uppkomst. och folk. Del 1. Stockholm. Namn och Bygd. - 1908. Läbybron. En uppländsk brobyggnad från Salin, B., 1905. Den förhistoriska tiden. I Erdmann, slutet av yngre järnåldern. Upplands Fornminnes- A. & Hildebrand, K. (red.): Uppland. Skildring av förenings Tidskrift. Band 5. Häfte XXIV. land och folk. Bd I. Uppsala.

246 Därför Uppsala

Sigvallius, B., 2003. Djurbenen från stenåldersboplat Sundelin, G., 1996. Stenartefakter. I Wikborg, J. (red.): serna Starrmossen, Gröndal och Lindskrog. I Bastubacken, ett gravfält från äldre romersk järn- Anund, J.(red.): Landningsplats – forntiden. Arkeo ålder. Raä 73, Torstuna sn, Västmanland logiska undersökningar. Skrifter nr. 49. Arkeologikonsult AB, nr 15. Riksantikvarieämbetet. Sundquist, N., 1953. Östra Aros. Stadens uppkomst - 2007. Kött, ull och läder. Järnåldersekonomi längs och dess utveckling intill år 1300. Uppsala stads E4:an. I Hjärthner-Holdar, E., Ranheden, H. & Sei- historia I. Uppsala. ler; A. (red.): Land och samhälle i förändring. Svensson, J., 1995. Kammargravar under äldre järn- Uppländska bygder i ett långtidsperspektiv. Arke- ålder i Uppland, Södermanland och Västmanland. ologi E4 Uppland – Studier. Vol. 4. Societas Ar- Uppsats i påbyggnadskurs i arkeologi. chaeologica Upsaliensis, Riksantikvarieämbetet & Stockholms universitet. Upplandsmuseet. Syrén, P. & Åse, L.-E., 1987. Trösklar till sjöar och Silvén, U., 1961. Provinsialromerska emaljspännen. vattendrag i Uppsala län. En inventering utförd på Svenska fynd och dess kontinentala relationer. uppdrag av Stiftelsen för fritidsområden och TOR, VII. naturvård i Uppsala län. Silver, K., 1996. Kungshögar i Sverige. I Duczko, W. Meddelanden från länstyrelsen. Nr 3. (red.): Arkeologi och miljöarkeologi i Gamla Upp- Söderberg, S., 1980. 1979 års utgrävningar i Präst- sala. Vol. II. OPIA 11. Arkeologiska institutionen. gårdshagen. I Björklinge förr och nu. Årgång 4. Uppsala universitet. Björklinge Hembygdsförening. Sjøvold, T., 1985. Vikingaskipene i Oslo. Universite- - 1989. E18 och arkeologi. En projektbeskrivning. I tets Oldsaksamling. Oslo. Arkeologi på väg. Undersökning för E18. Enkö- Sjösvärd, L., Vretmark, M. & Gustavson, H., 1983. A ping– Bålsta. Riksantikvarieämbetet. Vendel warrior from Vallentuna. I Lamm, J.P. & Thedéen, S., 2002. På resa genom livet och landskapet Nordström, H.-Å. (red.): Vendel Period Studies. – tankar kring bronsålderns skeppssymbolik. I Studies 2. Statens Historiska Museum. Stockholm. Goldhahn, J. (red): Bilder av bronsålder – ett se- Solberg, B., 2003. Jernalderen i Norge. minarium om förhistorisk kommunikation. Acta Cappelan Akademisk Förlag. Oslo. Archaeologica Lundensia. Series in 8°, No 37. Sporrong, U., 1985. Mälarbygd. Meddelanden. Serie Tillhagen, C-H., 1987. Allmogejakt i Sverige. LTs B 61. Kulturgeografiska Institutionen vid förlag. Stockholm Stockholms universitet. Troedsson, T., 1997. Sveriges jordmåner. Beskrivning - 1986. Agrarian settlement and cultivation from a av jordmånskartan. Kungl. Skogs- och Lantbruks- historical geographic perspective. Examples of the akademien. Stockholm. Mälardistrict in central Sweden. Tunberg, S., 1911. Studier rörande Skandinaviens Geografiska annaler.Vol. 68B. No 2. äldsta politiska indelning. Uppsala. Sprockhoff, E. 1931. Die Germanischen Griffzungen- Ullén, I., 1997. Om skålgroparnas tradition. I Åkerlund schwerter. De Grutyter. Berlin & Leipzig. et al. (red.): Till Gunborg. Arkeologiska samtal. Stenberger, M., 1933. Öland under äldre järnåldern. Stockholms Archaeological Reports. Nr 33. Stock- En bebyggelsehistorisk undersökning. KVHAA. holms universitet. Stockholm. Wahlberg, M. (red.): 2003. Svenskt ortnamnslexikon. - 1964. Det forntida Sverige. Almqvist & Wiksell, Språk- och folkminnesinnesinstitutet. Uppsala. Uppsala. Wall, Å., 2003. De hägnade bergens landskap. Om Stjerna, K., 1905. Svear och Götar under folkvand- den äldre järnåldern på Södertörn. Stockholm ringstiden. Svenska Fornminnesföreningens tid- Studies in Archaeology 27. Arkeologiska institu- skrift. Bd 12. tionen. Stockholms universitet. - 1908. Fasta fornlämningar i Beovulf. Antikvarisk Waller, J., 1996. Dräktnålar och dräktskick i östra tidskrift för Sverige, 18/4 Mälardalen. Aun 23. Institutionen för arkeologi. Stjernquist, B. 1993. Perspectives on Monumental Uppsala universitet. Bronze Age Graves along the Southern Edge of - 2001. Helgö during the Migration Period – and Fenno-Scandia. I Larsson, L. (red.): Bronsålderns later on in the written sources. Kingdoms and gravhögar. Report Series No. 48. Arkeologiska Regionality. Transactions from the 49th Sachsen- institutionen. Lunds universitet. symposium 1998 in Uppsala. Arkeologiska forsk- Straume, E., 1987. Gläser mit Facettenschliff aus ningslaboratoriet. Stockholms universitet. skandinavisschen Gräbern des 4. Und 5. Jahrhun- Wallin, J-E., 1994. Den fasta jordbruksnäringens ut- derts n. Chr. Universitetsforlaget. Oslo. veckling i Ångermanälvens nedre dalgång under Strömberg, M., 1993. Gravhögars källvärde i relation järnåldern och medeltiden – en paleoekologisk un- till andra lämningar. Exempel från sydöstra Skåne. dersökning. I Järnålder i Mittnorden. I Larssson, L. (red.): Bronsålderns gravhögar. Rap- Acta Antiqua Ostrobotniensia. Scriptum. Vasa. port från ett symposium i Lund 15.XI-16.XI 1991. Welinder, S., 1998. Neoliticum-bronsålder 3900-500 Arkeologiska institutionen. Lunds universitet. f.Kr. I Jordbrukets första femtusen år. Det svenska Ståhle, C.I., 1960. Rannsakningar efter antikviteter. jordbrukets historia. Band I. Del I. Natur och Kul- Bd 1. Uppsala. tur/LTs förlag.

Därför Uppsala 247 Wenner, C.-G., 1939. Börjesjön – en växtpaleontolo- Widholm, D. & Regnéll, J., 2001. Grave Monuments gisk studie av en fornsjö med Trapa natans. Geolo- and Landscape in South-Eastern Sweden. Lund. giska Föreningens Förhandlingar. Bd. 61. Häft 4. Arcchaeological Revue, vol. 7. Institutionen för N:o 419. arkeologi och historia. Lunds universitet. Werner, T., 2003. Stenskepp i Södermanland – ut- Wigh, B., 2001. Animal husbandry in the Viking Age bredning och datering. Fornvännen 98. Town of Birka and its Hinterland. Excavations in Werthwein, G., 2002. En skärvstensvall från bronsål- The Black Earth 1990-95. Riksantikvarieämbetet. dern vid Igelsta, tolkad som en rökanläggning. - 2008. Benens vittnesbörd. Osteologisk analys av Fornvännen, 97 benmaterialet från Ryssgärdet. I Hjärthner-Holdar, Westerdahl, C., 1987. ”Et sätt som liknar them uti E., Eriksson, T & Östling, A. (red.): Mellan him- theras öfriga lefnadsart”. Om äldre samiskt båt mel och jord. Arkeologi E4 Uppland studier. bygge och samisk båthantering. Skrifter utgivna av Vol.5. Riksantikvarieämbetet. Johan Nordlandersällskapet. Nr 11. Umeå. Wigren, S., 1987. Sörmländsk bronsåldersbygd. - 2002. Förhållandet mellan landsvägar och vatten- Arkeologiska institutionen. Stockholms universitet. leder. Några reflexioner. Braut. Nordiske veghisto- Wikborg, J., 1996. Gravfältet i ett större perspektiv – riske studier. 2. Lillhammer. romersk järnålder i Västmanland. I Wikborg, J. Wexell (Sjöberg), A., 1975. Två gravfält i Danmarks (red.): Bastubacken, ett gravfält från äldre romersk socken. Uppland. Upplands Fornminnesförenings järnålder. Raä 73, Tortuna sn, Västmanland. årsbok. Uppsala. Tryckta rapporter från Arkeologikonsult AB, nr 15. - 1993. Danmarksby – en by redan under folkvand- Uppsala. ringstid? I Långhundraleden – en seglats i tid och - 1998. Den äldre järnålderns vapengravar i Mälar- rum. Uppsala. området – internationellt på det lokala planet. I - 1997. Slinkbacken. Ett gravfält från yngre järnålder Andersson, K. (red.): Suionum Hinc Civitates.Nya i Uppland. I Åkerlund et al. (red.): Till Gunborg. undersökningar kring norra Mälardalens äldre Arkeologiska samtal. Stockholm Archaeological järnålder. OPIA 19. Institutionen för arkeologi och Reports. Nr. 33. Statens Historiska Museum. antik historia. Uppsala universitet. Stockholm. - 2007. De levande och de döda. Gravfältens konti- Victor, H., 2002. Med graven som granne. Om brons nuitet och relation till bebyggelsen. I Notelid (red.): ålderns kulthus. Aun 30. Institutionen för arkeologi Att nå den andra sidan. Om begravning och ritual i och antik historia. Uppsala universitet. Uppland. Arkeologi E4 Uppland. Vol. 2. Societas - 2007. Skärvstensbruk och skärvstenskult – ett ut- Archaeologica Upsaliensis, Riksantikvarieämbetet tryck för regionalitet och kosmologi. I Notelid, M & Upplandsmuseet.m (red.): Att nå den andra sidan. Om begravning och Viklund, L., 1986. A Medival Lane in the Kransen ritual i Uppland. Arkeologi E4 Uppland studier. Block, Uppsala. Palaeoecological Studies of envi- Vol.2. Riksantikvarieämbetet, Societas Archaeolo- ronmental Changes over 300 years. Striae 24. gica Upsaliensis & Upplandsmuseet. Vikstrand, P., 2001. Gudarnas platser. Förkristna sa- Victor, H., Andersson, M. & Westerholm, A., 2005. krala ortnamn i Mälarlandskapen. Kungl. Gustav Kammargravar från folkvandringstid i Lilla Sylta. Adolfs Akademien för svensk folkkultur LXXVII. Norrortsleden. Uppland. Fresta sn. Daff 2005:7. Studier till en svensk ortnamnsatlas, 17. Uppsala. UV Mitt. Riksantikvarieämbetet. Vretemark, M., 1982. Kött från husdjur och vilt, från Widgren, M., 1983. Settlement and farming systems in fågel och fisk. I Dahlbäck, G. (red): Helgeandshol- the early Iron Age. A study of fossil agrarian men 1000 år i Stockholms ström. Riksantikvarie- landscapes in Östergötland, Sweden. Stockholm ämbetet. studies in Human Geography. Kulturgeografiska - 1991. Djurbenen från Fornsigtuna. I Andersson, B., institutionen. Stockholms universitet. Damell, D. & Norrman, J. (red.): Fornsigtuna – en - 1997. Fossila landskap. En forskningsöversikt kungsgårds historia. Stiftelsen UpplandsBro. över odlingslandskapets utveckling från yngre - 1997. Från ben till boskap. Kosthåll och djurhåll- bronsålder till tidig medeltid. Kulturgeografiska ning med utgångspunkt i medeltida benmaterial institutionen. Stockholms universitet. från Skara. Del 1. Osteologiska forskningslabora- - 1998. Kulturgeografernas bönder och arkeologer- toriet. Stockholms universitet. Skrifter från Ska- nas guld – finns det någon väg till en syntes? I raborgs Länsmuseum nr 25. Larsson, L. & Hårdh, B (red.): Centrala platser – - 1999. Osteologisk analys. Bilaga1 i Hållans, A.-M. centrala frågor. Samhällsstrukturen under Järnål- & Svensson, K.: Pollista – bo och bruka under dern. En Vänbok till Berta Stjernquist. Acta Archa- 1200 år. UV Mitt. Rapport 1998:110. eologica Lundensia. Series in 8o, No. 28. Riksantikvarieämbetet. Almquist & Wiksell International. Ytterberg, N., 2007. Östsvensk neolitisk keramik – i Widholm, D., 1998. Rösen, ristningar och riter. Acta Bagges efterföljd. I Stenbäck, N. (red.): Stenåldern Archaeologica Lundensia, ser. In 4° No 23. i Uppland. Uppdragsarkeologi och eftertanke. Ar- - 1999. Gravskick och försörjning. I Olausson, M. keologi E4 Uppland Vol.1. Societas Archaelogica (red.): Spiralens öga. Riksantikvarieämbetet Upsaliensis, Riksantikvarieämbetet & Upplands- museet.

248 Därför Uppsala

Åberg, N., 1916. Die Steinzeit in den Niederlanden. Uppsala. - 1924. Den nordiska folkvandringtidens kronologi. KVHAA. Monografiserien N:o 14. Stockholm. - 1947. Uppsala högars datering. Fornvännen, 42. - 1949. Vendelgravarna och Uppsala högar i deras historiska miljö. Fornvännen, 44. - 1953. Den historiska relationen mellan folkvandringstid och vendeltid. KVHAA. Stockholm. Åmark, M., 1956. När de sista älvkvarnarna smordes. RIG. Åse, L.-E. 1994. A note on the vertical distribution of boulder fields in the archipelago of Åland (Ahave- nanma). Geografiska Annaler 76 A (1-2). Stock- holm. - 1997. Shorelines of the Uppsala esker east-central Sweden: their use as indicators of regional differences in shore displacement. Geografiska Annaler 79 A (1-2). Åse, L.-E. & Bergström, E. 1982. The ancient shorelines of the Uppsala asker around Uppsala and the shore displacement. Geografiska Annaler 64 A (3-4). Stockholm. Åstrand, J., 1996. Malma – en långvarig bosättning i Uppsalas södra delar. Arkeologiska undersökning- ar i Bondkyrko socken. Rapport 1996:45. UV Upp- sala. Riksantikvarieämbetet. Äijä, K., 1994. Skärgårdsstad. Översätra 1:5, Öster- åkers socken, Uppland. UV Stockholm. Riksantikvarieämbetet. Östling, A., 2008. Ristad i sten. Hällristningen vid Ryssgärdet. I Hjärthner-Holdar, E., Eriksson, T & Östling, A. (red.): Mellan himmel och jord. Arkeo- logi E4 Uppland. Vol.5. Riksantikvarieämbetet. Östling, A., Eriksson, T. & Hjärthner-Holdar, E., 2008. Allt mellan himmel och jord. I Hjärthner-Holdar, E., Eriksson, T & Östling, A. (red.): Mellan himmel och jord. Arkeologi E4 Uppland. Vol.5. Riksantikvarieämbetet.

Därför Uppsala 249

250 Därför Uppsala