78 Recensioner Recensioner

Lisbeth M. Imer, Rigets runer: 100 danmarkshis- Traditionens makt är dock stor, och även en del torier. Aarhus 2018. 100 s. ISBN 9788771845853. runologer som uttryckligen hänvisar till mitt bidrag har ändå valt att hålla fast vid termen Rigets runer är en nätt liten bok, endast 100 sidor namn (som t.ex. K. J. Nordby, 2018: Lønnruner: lång, som presenterar de danska runinskrifterna Kryptografi i runeinnskrifter fra vikingtid og middel- på ett lättillgängligt och inbjudande sätt, från alder, Oslo, s. 22f), så Imer är långtifrån ensam runornas uppkomst fram till dagens runbruk i om detta bruk. form av exempelvis tatueringar. Den är skriven En skrifthistoriskt oväntad utveckling är den på danska och innehåller tre huvudavdelningar, från den äldre runraden, med 24 tecken, till den som tar upp urnordiska, vikingatida respektive yngre runraden, med bara 16. Vanligen brukar medeltida inskrifter, inramade av ett inledande förändringar leda till att teckensystem utökas, kapitel som tar avstamp i den stora Jellingstenen för att på så sätt kunna möta nya behov, men och ett avslutande kapitel om runornas använd- här har alltså det motsatta skett. Det finns inom ning fram till våra dagar. Framställningen är runologin ingen samsyn om exakt hur denna i stora drag kronologisk, men längs vägen be- förändring gick till, men Imer redogör för att en lyses olika teman, såsom läs- och skrivkunnig- viktig faktor i denna process bör ha varit de stora het, språket i inskrifterna och språkliga föränd- språkliga förändringar som skedde under urnor- ringar, förhållandet mellan skrift och samhälle, disk tid och fram emot vikingatiden, men också förhållandet mellan forndanska och latin, runor att det bör ha legat någon slags medveten reform i särskilda miljöer m.m. Det är således inte bara bakom, sannolikt i ett ledande skikt i samhället själva inskrifterna som står i fokus, utan minst och möjligen under påverkan av framväxten av lika mycket den kulturhistoriska kontext de före­ den karolingiska minuskelskriften. kommer i. Boken gör överlag ett tillförlitligt intryck, Ett sådant tema är hur runorna uppstod och i men det förekommer också enstaka felaktigheter samband med den diskussionen berörs också ru- eller missuppfattningar. Då det exempelvis talas nornas så kallade namn, dvs. att f-runan kallades om tidigvikingatida runstenar i Sverige nämns för fä, u-runan kallades för ur osv. (enligt prin- att det på 800-talet restes stenar som Rök och cipen att det inledande ljudet skulle korrespon- Oklunda i Östergötland och Sparlösa i Väster- dera med runans ljudvärde). Dessa har av hävd götland (s. 49). Oklundaristningen är dock ingen inom runologin omtalats som runornas namn, rest runsten, utan en runhäll. Den avviker dess- vilket också Imer gör (t.ex. s. 18f, 21f, 37). På ett utom från merparten av de vikingatida runste- ställe svävar hon dock på målet, då det står att narna både genom sitt innehåll (det är ingen varje runa hade »sit eget navn eller betegnelse» minnesinskrift, utan snarare ett slags rättsdo- (s. 21). Detta kan möjligen förefalla att vara en kument) och genom sina påfallande blygsamma perifer fråga, men inom namnforskningen strä- mått, knappt tre decimeter i såväl höjd som bredd var man efter att göra åtskillnad på det som har (se t.ex. A. Nordén, 1931: Ett rätts­dokument från namnstatus och det som inte kan betraktas som en fornsvensk offerlund, Fornvännen 26, s. 333). namn. Jag har i annat sammanhang argumente- En del uttalanden är kanske också fällda lite mer rat för att runor snarast har benämningar (eller i förbigående och med glimten i ögat, som då det beteckningar), inte namn (Fä, turs och stunget talas om att den stora Jelling­stenen minsann inte kön: Några tankar om så kallade runnamn och var någon alldaglig runsten, som »hvem som benämningar på runor, Festskrift till Per Stille: helst kunne hugge i løbet af en eftermiddag» Specialutgåva av HumaNetten, 2014/32:42–46). (s. 2). Det senare är rimligen något som bör tas

Fornvännen 116 (2021) Recensioner 79 med en nypa salt, för det är ju knappast troligt (s. 87): »Runernes magi hørte mere til i histo- att någon skulle kunna hugga en runsten på en riedigtningen og inden for den litterære genre.» eftermiddag, hur oansenlig den än må vara. Det Med tanke på de till synes vitt spridda uppfatt- kan också ses som mindre lämpligt att i en så- ningarna om runornas magiska egenskaper, inte dan här bok, som i första hand vänder sig till en minst i allehanda esoteriska sammanhang, är läsekrets som knappast har en möjlighet att kri- detta ett välkommet påpekande. tiskt värdera innehållet, anföra tolkningar som Boken ger som nämnts ett populärveten- om de vore säkra eller att det åtminstone råder skapligt intryck och bidragande till detta är av- konsensus om dem, när så inte är fallet. Här saknaden av notapparat och utförliga referen- nämns exempelvis Sabar som ett exempel på ett ser. Som avslutning (s. 100) ges en lista med en personnamn som förekommer på en folkvand- handfull lästips, men för den som vill fördjupa ringstida brakteat, därtill med en översättning: sig finns dock också en betydligt mer omfat- ’den vise’ (s. 31). Belägget är dock omdiskute- tande litteraturlista, liksom noter, tillgängliga rat och kan knappast betraktas som säkert (se via hemsidan 100danmarkshistorier.dk. Just det t.ex. L. Peterson, 2004: Lexikon över urnordiska senare gör att man kan undra något över vem personnamn, s. 3 med anförd litteratur, endast boken är avsedd för. Vilka är de tilltänkta mot- tillgängligt som nätpublikation, och M. Axboe, tagarna? Den är skriven av en forskare och ut- 2011: Die Chronologie der Inschriften-Brakte- given på ett universitetsförlag men är samtidigt aten, Die Goldbrakteaten der Völkerwanderungs- inte tillräckligt omfattande och heltäckande för zeit – Auswertung und Neufunde. Heizmann, H. att fungera som en lärobok i runologi; nedsla- & Axboe, M. (Hrsg.). Berlin/New York, s. 287). gen bland inskrifterna är i knappaste laget och I den del av boken som behandlar den medel­ det saknas i princip helt information om vissa tida skriftkulturen finns ett avsnitt som heter mer praktiska och metodologiska aspekter, så- »Runebreve, sex og sladder» (s. 72ff). Detta som hur man läser runor och hur man tolkar är förstås i allra högsta grad intresseväckande runinskrifter. Det vi får är snarast en kultur- och fantasieggande inskrifter, men möjligen historiskt präglad introduktion till de danska kan det – åtminstone utifrån ett svenskt per- runinskrifterna och deras innehåll och kontext, spektiv – framstå som något överraskande att vilket gör att boken påminner en hel del om ett så pass många av de inskrifter som här anförs par svenska motsvarigheter, nämligen Runin- i själva verket är norska, exempelvis från Bryg- skrifter i Sverige (3 uppl., 1984; även gen i Bergen, Lom, Vinje, Tønsberg och Urnes. på engelska: Runes in , Stockholm 1987) av Det finns visserligen en praktisk förklaring till Sven B. F. Jansson och Svenska runor (Stockholm detta, vilket Imer själv också nämner (s. 73): det 2004) av Thorgunn Snædal och Marit Åhlén, är endast ett fåtal danska runinskrifter som ger med fotografier av Bengt A. Lundberg. Och oss skriftliga meddelanden av det slag som här är inget fel med det! För den som vill orientera sig aktuellt, medan de norska exemplen är betydligt om danska runinskrifter och få en inblick i vad fler. Det blir då förståeligt att lyfta fram sådana, som påverkat dessa och vad de i sin tur kan ge även om de kan förefalla något malplacerade i en för upplysningar fungerar boken bra. Och att bok med fokus på danska runinskrifter. som här få inemot 2 000 års kulturhistoria på Imer tar i avsnittet »Magiske runer» (s. 87ff) 100 behändiga sidor är ju tilltalande. Förhopp- upp frågan om runornas koppling till magiska ningsvis kan boken också väcka ett intresse och föreställningar och pekar här på hur dessa i hög fungera som en inkörsport för den som vill gå grad förefaller ha ett samband med förekomsten vidare och fördjupa sig i olika aspekter som Ri- av runmagi i olika litterära källor, såsom Ed- gets runer endast har möjlighet att behandla mer dan. Däremot förekommer runor knappt alls i översiktligt, för det finns naturligtvis mycket folktron efter medeltiden, och Imer konkluderar mer att upptäcka om runinskrifter i allmänhet

Fornvännen 116 (2021) 80 Recensioner och om danska runinskrifter i synnerhet än vad mosse 1930 som en av tre kvinnliga deltagare. som ryms inom pärmarna på denna bok. År 1932 deltog hon i grävningar på under Holger Arbman som fått uppdraget publicera Patrik Larsson Stolpes utgrävningar av gravarna men även ville Akademin Humaniora och medier göra mindre, kompletterande utgrävningar, bl.a. Högskolan Dalarna av stadsvallen. Valsgärde gravbacke med båtgra- SE–791 88 Falun varna blev emellertid en viktig grävningsplats [email protected] för Greta där hon engagerades redan i samband med studierna i arkeologi. 1931 fick Greta en mer ledande roll i Valsgärdegrävningarna då hon Birgit Arrhenius, Forngreta: En biografi om Greta erhöll ett amanuensförordnande. Arwidsson, den första kvinnan som blev landsantik- I boken finns ett intressant, opublicerat brev varie och professor i arkeologi. Stockholm 2020. 133 till . Greta ville skjuta upp av- s. 47 ill. ISBN 9879188439611. görandet om Valsgärdebearbetningen och ama- nuensbefattningen. Uppenbarligen kände Greta Professor emerita Birgit Arrhenius har författat oro inför uppdraget. Lyckligtvis sändes brevet en mycket innehållsrik och välskriven biografi aldrig! I boken berättas om arbetet med Vals- om professor Greta Arwidsson (1906–1998). gärde och den särskilda tekniken för att mäta in Hon blev den tredje kvinnliga professorn i Sve- fyndens läge och möjliggöra en detaljerad rekon- rige, tillika den första kvinnliga professorn i struktion av gravarna. Uppehåll i grävningarna arkeologi, år 1956. Arrhenius arbete bygger på skedde 1936–1946 och Gretas tjänstgöring in- Arwidssons efterlämnade handlingar i Antikva- riktades på att ta hand om och bearbeta det rika risk-topografiska arkivet vid Riksantikvarie­ fyndmaterialet från de vendeltida båtgravarna ämbetet. Per Bergströms fotoarkiv, som förval- Valsgärde 6, 7 och 8. Arrhenius skriver att ”den tas av universitet, har dessutom gett noggranna och nära kontakt med fyndmateria- nya och kompletterande inblickar i Greta Ar- let som Greta härigenom fick, möjliggjorde en widssons aktiviteter. De många bilderna i boken detaljerad analys av fynden som inte bara bil- har utlånats ur familjen Arwidssons samling. dade bakgrunden till hennes doktorsavhandling Boken inleds med reflexioner om hur snårig utan också kom att berika kunskaperna om ven- vägen framåt var för kvinnor som sökte sig till deltidens föremålsbestånd”. den akademiska världen under 1900-talet. Greta Agnes Geijer var en av Gretas närmaste vän- gick i Uppsala enskilda läroverk – en av landets ner. Tillsammans med Greta analyserade de tex- föregångsskolor där samundervisning skedde av tilfynden i båtgravarna. Gretas analys av vapen- pojkar och flickor. Efter studenten tog hon kan- fynden resulterade även i en rekonstruktion av didatexamen med latin, geografi och historia, en pansarskjorta. Mest lyckad var restaureringen men studerade nordisk fornkunskap först efter av Valsgärdes hjälmar. Hon påvisade såväl hjäl- avlagd magisterexamen 1929. Under universi- marnas individualitet som deras gemensamma tetstiden tog hon aktiv del i studentlivet och var drag. Gretas avhandling inriktades på de prin- en av initiativtagarna till att inrätta en kvinnlig cipiella problem som fanns i anslutning till båt- klubbmästare på Uplands nation 1926. Vid ett gravarnas importföremål. Hon gjorde en finare möte, som arrangerades av nationen år 1933, uppdelning av den germanska djurornamenti- framhöll hon den gifta kvinnans ovillkorliga ken än den som tidigare utarbetats av Bernhard rätt till yrkesarbete, som många vid den tiden Salin. I stället för dennes tre grupper föreslog ville förneka. Hon var även en tidig förespråkare Greta sex stilar (A–F). Stil D redovisas detaljerat för kollektiva barnkammare. Själv förblev emel- i avhandlingen Vendelstile: Email und Glas im 7.- lertid Greta ogift. 8. Jahrhundert (1942). Gretas arkeologiska liv beskrivs ingående Greta utnämndes senare till docent. Någon och intressant i boken. Hon deltog i avslutnings- tjänst för henne fanns dock inte. Efter vikariat säsongen av grävningarna i pålbyggnaden i Dags m.m. utlystes tjänsten som första antikvarie vid

Fornvännen 116 (2021) Recensioner 81

Statens historiska museum, och den sökte hon. arkeologi kunde direkt stöd lämnas för gräv- Wilhelm Holmqvist överklagade och Greta valde ningarna på Lovön. En märklig kammargrav då att ta tjänst som landsantikvarie på Gotland – påträffades. Till Jan Peder Lamm överlämna- en tjänst som hon också hade sökt. Därmed blev des materialet från detta gravfält. Det blev un- Greta Sveriges första kvinnliga landsantikvarie. derlag för hans doktorsavhandling. Greta blev Samtidigt hade hon de ofullbordade manuskrip- på grund av sina stora administrativa insatser ten om båtgravarna Valsgärde 8 och 7 att bear- humanistiska fakultetens dekanus och medlem beta. Stora delar av arbetet skedde på fritiden. av högskolans styrelse. Hon engagerade sig i Smeknamnet Forngreta fick Greta under sin förberedelserna för det blivande Stockholms vistelse som landsantikvarie på Gotland. Hon universitet. Något år efter inflyttningen i uni- tog detta arbete med stort allvar och fick arbeta versitetet pensionerades Greta, men fortsatte sitt hårt. Med cykel tog hon sig runt till olika forn- arkeologiska arbete i ett särskilt tjänsterum som lämningar. Den tacksamma gotländska befolk- inrättats för henne. ningen samlade till slut in pengar till en bil. Hon Arrhenius beskriver Gretas problem i sam- fick flera nära vänner på Gotland vilka nämns band med att professuren vid Uppsala univer- med namn i boken. På Gotland engagerade sig sitet blev ledig. Greta var en av de sakkunniga. Greta mycket för byggnadsvården, bl.a. gällande De följde Gretas förslag att sätta Bertil Almgren Visby stadsmur och de många kyrkorna. Enligt i första rummet. Såväl Holmqvist som Mats P. Arrhenius låg dock fornvården Greta närmast Malmer överklagade. I februari 1965 yttrade sig om hjärtat. Under hennes första år som lands- universitetskanslersämbetet och framhöll alla antikvarie började Mårten Stenberger gräva i sökandes meriter. Bertil Almgren utnämndes till järnåldersbyn Vallhagar i Fröjel. Greta deltog professor. Wilhelm Holmqvist fick i juni titeln inte i utgrävningarna men kom ofta på besök professor honoris causa. Mats P. Malmer, som och fick där kontakter med många av de verk- först var professor i Lund, blev Gretas efterträ- samma arkeologerna. dare i Stockholm. Greta företog även utgrävningar av den Under Gretas professorstid ökade intresset mellanneolitiska boplatsen vid Ihre i Hangvar. för ämnet nordisk fornkunskap och elevantalet Arrhenius anser att detta kanske var Gretas vik- ökade markant. Greta lade ned stort arbete på tigaste vetenskapliga insats gällande Gotlands att göra sina föreläsningar så informativa som forntid. Materialet blev sedermera underlag för möjligt. Så mycket tid för egen forskning fick grävningsassistenten Gunborg Janzons doktors- hon inte. Hon ägnade dock stort engagemang avhandling och utnämnande till docent. i att söka spåra den gård vars gravar lades på Professuren i nordisk fornkunskap blev le- Valsgärde gravbacke. Hennes analyser ledde dig vid Stockholms högskola när Nils Åberg till att det skulle kunna vara Fullerö gård, ca 2 pensionerades 1954. Greta sökte tjänsten. Hon km norr om Valsgärde. På 1930-talet hade där placerades i första rummet av Mårten Stenberger påträffats en kammargrav för en man med rik och Holger Arbman medan Ella Kivikoski ansåg utrustning, bl.a. en ring med en agat. Enligt att Wilhelm Holmqvist skulle placeras i första Greta visade mannen från kammargraven upp rummet. Holmqvist drog inte tillbaka sin ansö- samma höga status som de vendeltida båtgra- kan utan överklagade i en bitter uppgörelse med varna i Valsgärde. Gretas vetenskapliga meriter. Greta fick emel- En viktig uppgift för pensionären Greta lertid tjänsten och utnämndes till professor vid Arwidsson var att fullborda publiceringen av högskolan 1956. När hon installerades på hösten Valsgärdes båtgravar. Hennes bearbetningar var det första gången på 67 år som en kvinnlig av Valsgärdefynden väckte också internatio- professor installerades i Stockholm! nell uppmärksamhet. 1974 blev hon Honorary Seminariegrävningar hölls till en början på Fellow of the Society of Antiquaries och 1978 Gotland men överflyttades senare till Lovön. medlem av Deutsches Archaeologisches Institut. Genom en av inrättad stiftelse Greta lade också ned mycket arbete på att full- för understöd av projekt inom konsthistoria och borda och publicera Birka II:1–3.

Fornvännen 116 (2021) 82 Recensioner

Birgit Arrhenius utomordentliga samman- karvärv skapas ofta intima relationer till äldre fattning av Gretas liv och verksamhet innehåller och bortgångna kollegor. Av och till uppstår livs- mycket annat intressant som inte ryms i denna långa bekantskaper med personer som du aldrig anmälan. Anmälaren vill dock särskilt framhålla träffat, som du bara känner genom att ha na- de avslutande kapitlen som behandlar viktiga gelfarit deras publikationer och, ibland, genom frågor om arkeologisk källkritik. att du spenderat timme efter timme genomsö- kande deras kvarlåtenskap. Emellanåt uppstår Nils Ringstedt vad som kan beskrivas som en generationsöver- Författarvägen 5 skridande valfrändskap, likt den mellan Malmer SE-167 71 Bromma och Thomsen, Baudou och Hallström. I som- [email protected] liga fall, som den långa och fängslande brev- växlingen mellan makarna Montelius, kan du få följa decennielånga kärlekar, vänskaper och kol- Ann-Sofie Gräslund (red.), Svenska arkeologer. legialitet som fördjupas, förändras och brutits. Acta Academiae Regiae Gustavi Adolpi CLVIII. Många gånger står vi bättre rustade att etablera Uppsala 2020. 457 s. ISBN 9789187403385. relationer till forna kollegor än med de förlupna människoöden som vi är satta att beforska. Det Denna brokiga antologi porträtterar sextio per- gör läsningen av Svenska arkeologer gripande. soners bidrag till svensk arkeologi. Sammanlagt Ambitionsnivåerna varierar i boken. Mest rör det sig om 52 män och åtta kvinnor födda givande är bidragen som har sin upprinnelse i före 1921 som porträtteras av 26 män och 15 genuint arkeologihistoriska intressen, som por- kvinnor (ingen nämnd och ingen glömd). Bidra- trätten av Bruzelius, Stjerna, Arne, Nerman och gen består av fem till tolv sidor långa levnads- Rydh där djuplodade studier av otryckta käll­ skildringar där personernas bidrag till svensk material skymtar fram. För några presentationer arkeologi är satt i fokus. har befintliga biografier, runor och publicerade Den drygt 450 sidor korta boken, vilken listor av tryckta alster resulterat i mer ljumma har redigerats av professor emerita Anne-Sofie bidrag. Muntrast är porträttet av den ”i hela livet Gräslund på uppdrag av Kungl. Gustav Adolfs ogifte” Bagge, vars arkeologskap summeras med Akademien för svensk folkkultur, presenterar orden ”hans liv fylldes av den yngre stenålderns en obruten rad av fängslande arkeologskap, allt krukskärvor och strandförskjutningskurvor.” arrangerat i en relativ kronologisk ordning. Vilket öde. Ibland färgas siluetterna i alltför Stratigrafin är ibland komplicerad. Det gäller hög grad av porträttmålarens arkeologskap, exempelvis tanken om när arkeologin kan ha varför viktiga arbeten och insatser för arkeo- börjat. Den växlande väv av arkeologiskap som login omnämns i förbigående. Ibland förtigs de vi finner före år 1800, likt Rudbeck, Hadorph, helt. Ta Montelius som exempel, där nydanande Berch, Wessman, Sivers, Brocman, Hilfeling, metodiska och teoretiska alster som ”Om våra Forssenius och Seton – bara för att nämna några förfäders invandring till Norden” och ”Die Ty- föregångsmän, har lämnats därhän utan förkla- pologische Methode” inte omnämns. Den förra ring. Boken börjar nu med en gottgörelse av artikeln beskrev Kossinna som grundbulten till Sjöborg och avslutas med ett värmande porträtt den bebyggelsearkeologiska metoden, vilken av Strömberg. Däremellan varvas världskända Stjerna och Almgren den äldres seminarier om- arkeologskap som Nilsson, Montelius och Mal- satte till praktik i början av förra seklet, vilket mer med personer som lämnat mer jordiska bi- ett flertal författare tycks vara omedvetna om. drag till det arkeologiska fältet. Sammantaget Den senare monografin är främsta källan till presenterar boken en mångbottnad bild av ”för en förståelse av den typologiska metod som bar ämnet betydelsefulla personer.” Montelius namn ut i världen. Arkeologi är en annorlunda vetenskap. Vi Författarnas relationer till porträtterade per- skapar våra källmaterial. En 1800-talsutgräv- soner är emellanåt en källa till förnöjelse, som ning är fortfarande angelägen. Genom våra fors- skildringarna av Lindkvist och Stenberger. I an-

Fornvännen 116 (2021) Recensioner 83 dra fall hade man önskat att författarna distan- manöverutrymmen till att sörja för förtrogna serat sig själva och de – i enstaka fall – uppenbart efterföljare. Det är inte alltid den mest merite- irrelevanta uppslag för de personer som borde stå rade personen som getts tillfälle att förverkliga i centrum. Almgren den yngres ärvda intresse sina arkeologiska visioner. Arne var exempelvis för hällbilder borde exempelvis omnämnts. rankad främst av tre utav fyra sakkunniga vid Svenska arkeologer klargör att ämnets histo - den nämnda tjänstetillsättningen i Uppsala, ria till stor del består av personliga schismer, Almgren d.ä. framhöll Ekholm, men det hjälpte gräl och förtigande av andra forskares insatser, som bekant föga. Nu avhålls årliga föreläsningar allt för att subjekten skall kunna positionera sig till Lindkvists ära. inom det vetenskapliga fältet. Som en 200 år Det är intressant att se hur olika författare lång röd tråd löper personliga antipatier vilka tacklat sina föremåls tillkortakommanden. uppstått genom infekterade tjänstetillsättningar. Exempelvis gäller det oavslutade projekt som Det var en av många anledningar till att Brunius arkeologer lämnat efter sig. Få har, likt Stjern- och Nilsson skydde varandra. Arne och Forssan- quist, lämnat ”rent bord.” Stolpe, Frödin och ders relation framstår ännu som ett öppet sår. Hallström framstår som de grövsta syndarna. Även barndomsvänner och nära kollegor som Ibland har det tagit flera arkeologgenerationer Hildebrand och Montelius utvecklade över tid att städa upp evighetsprojekt som Birka, Al- avund och animositet. Om vi följer porträttet vastra pålbyggnad, de samiska offerplatserna, av Ekholm så fick hans karriär ett abrupt slut Helgö och Eketorp. ”Andra exempel att förtiga.” då Lindkvist förordades till uppsalaprofessuren Äldre kollegors efterlämningar har skapat möj- 1927 (vilket givetvis är en förenkling). I kapitlet lighet för efterföljare att förverkliga sina arkeo- om Almgren den yngre förtigs bittra pressklipp logskap. Vid liknande fall blir det tydligt vilka i kampen om samma stol, vilket omnämns im- författare som lyckats skapa analytisk distans till plicit i kapitlet om Malmer. På samma vis är det sina föregångare och vilka som snidat pudrade med Christianssons förlupna professur vid vad herdaminnen. som senare blev Umeå universitet. Något som En sak som sägs särskilja svensk arkeologi förbigås med tystnad. Exemplen kunde mångfal- internationellt är mängden kvinnliga före- digas. Kampen om de alltför sällsynta tjänsterna gångare. I boken porträtteras de som fötts 1921 urartade stundom till ett strindbergskt kammar- eller tidigare: Rydh, Geijer, Arwidsson, Selling, spel, något som redan framskymtar i kapitlet om Stjernquist, Kaelas, Serning och Strömberg. Av- Bruzelius. Hur hade arkeologin sett ut om han gränsningar är alltid nödvändiga, men jag kan erbjudits en tjänst vid akademien i Lund? Hade inte undgå saknaden av Brita Malmer, Gunborg vi då behövt skriva hagiografiska hyllningar till Janzon och Biörnstad m.fl. Det får nu anstå till hans treperiodssystem? ett senare tillfälle. Med det sagt, bakom den Liknande tvedräkter tar inte alltid fram ideliga raden av manliga män framskymtar en det bästa hos oss människor och i många fall beaktansvärd mängd anonymiserade kvinnor framstår det arkeologiska fältet som närigt och som gjort betydelsefulla insatser för svensk ar- trångt. Vid min genomläsning av Svenska arkeo- keologi. Ida Nilsson och Agda Montelius borde loger kan jag heller inte slå bort tanken om hur stått som medförfattare på flera av sin fars res- stor vikt olika personers sociala och kulturella pektive makes verk. Det samma gäller fru Arne, kapital har haft för deras karriärer. En person fru Lidén, fru Stenberger, och troligen många från obemedlad bakgrund möttes ofta av ett fler förtrogna hälfter. glastak. Den flyhänte Nordéns chanser till aka- Kritik så. Det är mestadels rättfärdiga arkeo- demisk karriär dunstade, exempelvis, då hans loger från centrala institutioner som förärats en vän, handledare och preses outrannsakligt ad- plats i antologin. Många i periferin arbetande derade ett ”med tvekan” i hans tjänstedoftande arkeologer saknas. Samma sak med avfällingar betyg. I några fall har åtråvärda titlar och posi- som Oxenstierna och hängivna amatörarkeo- tioner ärvts genom förnäma släktskap och famil- loger, likt Tinnberg och Kjellén. Det lämnar jeband. Upphöjda positioner skapade generösa tomrum, för de utgör en betydande del av det

Fornvännen 116 (2021) 84 Recensioner arkeologiska fältet. Ett annat urval hade skapat förhållande till en godsrik högaristokrati”. Detta en större och mer kontrastrik variation. Några önskar författaren utmana och problematisera. smärre misstag har tyvärr också smugit sig in i Med material från Lund, Malmö, Ystad och boken, som i hast felangivna årtal, några söner Halmstad undersöker Hansen aristokratins roll och döttrar som har fallit bort, försummade för- och närvaro i städerna utifrån fastighetstrans- tjänster och oförrätter, och så vidare, men ”vi aktioner, administrativa funktioner i form av skall inte tävla med gudarna.” borgmästare och byfogdar, samt aristokratins Svenska arkeologer är en rik bok till reflek - urbant belägna hus och gårdar. Frågeställning- tion om ”för ämnet betydelsefulla personer.” arna fokuserar på aristokratins roll vid städernas Den som tar sig an boken kommer möta lika etablering, olika typer av frälse, olika typer av fängslande livsöden som de tidsepoker som de verksamhet och funktion, samt hus och gårdars porträtterade försökte fånga genom sina arkeo- lokalisering i städerna. logskap. Innan läsaren går lös och förkovrar sig i Aristokratins roll under medeltiden är ett alla färgsprakande karaktärer – vilket jag varmt stort och omfattande ämne, inte minst vad det uppmanar till och det är gott om dem! – bör hon gäller begreppet aristokrati och identifieringen ta sig tid att läsa Åsa Gillbergs Arkeologiska själv- av frälsepersoner och släkter i källmaterialet. bilder. Gillbergs tankar om samtidens relation Hansen utgår från sex parametrar för att iden- till hädangångna kollegor kommer utan tvekan tifiera medeltida aristokrati; frälsebrev, titlar, bidra till att läsupplevelsen av Svenska arkeologer epitet, heraldiska vapen, släktnamn och huvud- får en djupare klang. gård. Författaren söker även dela in frälset i olika kategorier, såsom högfrälse, lågfrälse och urbant Joakim Goldhahn frälse, men framhåller att gränsdragningen mel- Kimberley Foundation Ian Potter Chair in Rock Art lan dessa många gånger är otydlig. Centre for Rock Art Research + Management Avhandlingen har en utmärkt sammanfatt- School of Social Science ning av kunskapsläget i kapitel 1, liksom en de- University of Western Australia, M257 skriptiv och klargörande genomgång av olika Perth WA 6009, Australia [email protected] begrepp och företeelser i kapitel 2, kring lagstift- ning, egendomsrätt, beskattning och heraldisk terminologi. Kapitel 3–6 omfattar den egentliga materialgenomgången. Eftersom Hansen använ- Kenth Hansen, Medeltida stadsaristokrati: Världs- der samma analysschema för de fyra städerna ger ligt frälse i de skånska landskapens städer. Lund stu- detta avsnitt en utmärkt möjlighet att jämföra dies in historical archaeology 21. Lund 2020. dessa med varandra. Här framträder inte minst 414 s. ISBN 9789188899910. den deskriptiva presentationen av olika frälse- personer som viktig, genom att konkret visa på Kenth Hansens avhandling i historisk arkeologi möjligheter och svårigheter i att kategorisera vid Lunds universitet handlar om aristokratins uppgifter om olika personer utifrån ett sprött roll i de medeltida städerna. Det visar sig snart källmaterial. att författaren hittat en forskningslucka, en Kapitel 7 analyserar aristokratins närvaro lucka som han fyller ut med råge. och roll vid städernas etablering. Här finns be- Syfte och målsättning framgår direkt redan lägg respektive indicier som troliggör en tidig i baksidestexten, med ett ifrågasättande av en aristokratisk närvaro i samtliga städer, och de alltför välkänd modell för det medeltida stånds- framstår som involverade som viktiga aktörer i samhället – adel och bönder på landet, borgarna den tidiga urbaniseringsprocessen. i städerna. Äldre litteratur ger enligt Hansen en Kapitel 8 analyserar de tre olika aristokra- förenklad bild av det medeltida samhället, där tiska gruppernas närvaro i städerna med ut- aristokratin beskrivs ”som en rural elit, grundad gångspunkt i en beräkning av frälsets egendoms- i huvudgårdar och omfattande jordbesittningar, innehav, främst genom fastighetstransaktioner och en lågaristokrati som ofta stod i ett tjänste- och uppgifter om stadsgårdar. Det aristokratiska

Fornvännen 116 (2021) Recensioner 85 fastighetsinnehavet uppskattas till ca 15 % av presenterar material tidigare spridd i en mängd städernas totala antal egendomar i genomsnitt olika publikationer. Det gäller både de tidigme- över tid, endast i Malmö verkar innehavet vara deltida storgårdarna med privatkyrkor i Lund, större ca 30 %. Sammantaget har aristokratin liksom stadsgårdarna i Malmö, bl.a. Kockska förvärvat fastigheter från borgerskapet, för att gården, Brahehuset i Ystad och ett numera rivet under senmedeltiden i stor utsträckning donera medeltidshus i Halmstad. Den samlade presen- till kyrkan. tationen ger möjlighet till överblick och jämfö- Det finns dock svårigheter med beräkningen relse, och här finns utgångspunkt för många nya av aristokratins fastighetsinnehav, eftersom det frågeställningar. För Halmstads del presenterar bygger på uppgifter om fastighetstransaktioner. Hansen även en lokalhistorisk bomb, genom att Hansen är medveten om de källkritiska svårig- attribuera det s.k. Kalentehuset till den aristo- heterna i dessa beräkningar som bygger på be- kratiska familjen Thott. varat skriftligt källmaterial; kyrkans andel är Hansen presenterar tre olika gårdsmodel- säkert överskattad genom dess mer utbyggda ler; den urbana sätesgården med stora tomter arkivhållning, medan borgerskapets sannolikt i semiperifera lägen och med residenshus och är underskattad, samtidigt som frälsets innehav övriga byggnader i tre- eller fyrlängad form, omfattar ytmässigt större enheter. Underteck- stadsfrälsegården från 1400-talet i mer centralt nad gjorde försöksvis en omvänd kontrollräk- läge på långsmala tomter och stenhus med sen- ning för Lunds del, där det totala antalet kända gotisk arkitektur, samt 1500-talets stadsfrälse- medeltida tomter har förtecknats av Anders gård med långsidan mot gatan och renässansar- Andrén. Transaktionerna berör totalt 57 tom- kitektur. I arkitekturen materialiseras en alltmer ter (plus ytterligare 15 som inte är preciserade), tydlig aristokratisk ideologi, byggd på rikedom, alltså 72 tomter av totalt 384 gårdar, vilket utgör nedärvd prestige, höviskhet och social distanse- 18 %. Hansens slutsatser verkar således rimliga. ring. I exemplet Kockska gården i Malmö visar Författaren presenterar även flera kvalitativa Hansen på arkitekturens visuella budskap, med studier. Bilden av den högaristokratiska släkten aristokratiskt bildspråk vänt mot torget, och mer Krognos framträder betydligt mer komplext, ge- borgerlig framtoning mot Adelgatan. nom den samlade analysen av deras jordinnehav I kapitel 10 sammanfattar Hansen att hög- på landsbygden och den kända Krognosgården och lågfrälset låter sig väl inordnas i den aristo- med ännu bevarat tegelhus i Lund. Denna typ av kratiska sfären, medan stadsfrälset inte är lika djupdykningar i en enskild familjs transaktioner tydligt. Författaren betonar att kategorierna och ger en mer komplex och begriplig bild av förvärv, gränsdragningarna inte är strikta, och först från relation mellan stad och land, liksom motiv och och med 1500-talet utvecklas starkare och mer förändring över tid. För Oluf Stigsen den yngre distinkt gränsdragning mellan stånden. Hansen gör Hansen även en sammanställning av hans vill dock under medeltidens lopp se en utveck- närvaro på olika platser under åren. Här fram- ling mot ett stadspatriciat, där börd och tradi- träder en man som ständigt är på resa från plats tion är särskilt viktigt och där flera urbana släkt- till plats, vilket tydliggör städernas funktion nätverk kan identifieras, och som manifesterade som plats för affärer och förhandlingar. Dessa sig i stadsrummet genom en alltmer raffinerad kvalitativa studier hade gärna fått vara fler och uppvisning av lyxkonsumtion och byggenskap. haft en mer framträdande placering i boken. Sammantaget utgör Kenth Hansens avhand- I kapitel 9 behandlas aristokratins egen- ling ett fint prov på en källpluralism som ofta är domar och gårdar i städerna. Belägenhet och utmärkande för historisk arkeologi. I detta fall spridning i stadsrummet visar sig skifta över tid. spelar det skriftliga källmaterialet en ovanligt Det rurala högfrälsets gårdar återfinns vanligen stor roll, vilket ställer stora krav på arkeologens i semiperifera lägen, medan det urbana frälsets kunskap och förtrogenhet med historikers ar- fastigheter är mer centralt lokaliserade nära betssätt, medeltida arkivbildning och de skrift- merkantilt centrum. Genomgången av stads- liga källornas utsagovärde. Under disputationen gårdarna är spännande läsning, som samlar och framgick tydligt att Hansen haft god och nära

Fornvännen 116 (2021) 86 Recensioner kontakt med historikern Harald Gustafsson, kulturarv. Här recenseras en doktorsavhand- samtidigt som historikern i betygsnämnden pe- ling framlagd inom kulturgeografi, där temat kade på avhandlingens förtjänster i genomgång ännu är ovanligt. Fokus ligger på vikingatidens och analys av det mycket stora skriftliga källma- kulturarvslandskap, eller det som på engelska terialet. Denna typ av arbete borde egentligen benämns ”heritagescape”. kräva ett mer tvärvetenskapligt arbetssätt, med Katherine Burlingame har författat en av- nära samarbete mellan arkeolog och historiker, handling med titeln Dead landscapes – and how to men Hansen visar att en kombination av olika make them live. Boken har en enkel utformning källor är möjlig att greppa inom ramen för ett med ett trettiotal bilder, övervägande fotografier enskilt doktorandarbete. tagna av författaren själv. Avhandlingen är ett Det är knappast någon hemlighet att under- numera typiskt exempel på, hur forskarutbild- tecknad har funnit Hansens avhandling mycket ningens resultat parallellt kan publiceras i bok- välskriven och tydligt disponerad, med väl ge- form och läggas ut digitalt, vilket är utmärkt, nomförd avvägning mellan empiri och analys. men där layout och tryck, själva hantverket att Författaren har hittat en forskningslucka, aris- göra en bok, inte prioriteras. tokratins roll i den medeltida staden, och av- Boken inleds med tack, abstrakt, hänvisning handlingen sätter fingret på viktiga frågor kring till andra relevanta texter av författaren, inne- stadens inre liv, de olika sociala gruppernas för- hållsförteckning och en förteckning över illus- hållande till varandra i staden, förändringar i trationerna. Sedan följer själva texten uppdelad relationen mellan dessa grupper, liksom frågor i fyra delar: del I med en redogörelse för bak- kring vem som har behov av staden och på vilket grund, begrepp och teoretiska överväganden; sätt, och hur dessa manifesterar sig i stadsrum- del II presenterar en landskapsmodell, ”Triangle met. Vi hittar i avhandlingen en variant på te- of Landscape Engagement”, förkortad TRIOLE; mat den urbana scenen, men där andra aspekter del III tillämpar modellen på fyra vikingatida belyses än vad vi hittills har fokuserat på. kulturarvslandskap – Hedeby i nuvarande norra Avhandlingen väcker också många frågor Tyskland, Birka i Mälaren samt Fotevikens Mu- kring relationen mellan historia och arkeologi, seum och Vikingatider i Skåne, alltså platser som implicit propagerat för tvärvetenskap och käll- medvetet har olika karaktär och storlek, och där pluralism samt ett fortsatt närmande mellan de två förstnämnda är världsarv; del IV är en skriftligt och arkeologiskt källmaterial. kort sammanfattning. Boken avslutas med en förteckning över referenserna. Göran Tagesson Avhandlingens centrala delar är landskaps- Historiska institutionen modellen TRIOLE och dess tillämpning. Model- Uppsala universitet len kan användas generellt i studiet av landskap [email protected] eller mera specifikt som här på kulturarvsland- skap. TRIOLE kallas modell, men representerar i princip tre olika perspektiv eller sätt att analy- Katherine Burlingame, Dead Landscapes – and sera ett landskap med utgångspunkt i begreppen how to make them live. Human geography, Faculty ”locale” eller plats med fokus på det materiella, of Social Sciences. Lund University. Lund 2020. ”story” eller berättelse med det symboliska samt 251 s. ISBN 9789178955749. ”presence” med det känslomässiga, som här kan översättas med närvaro. Modellen framhäver, Kulturarvet drar till sig intresse från allmän- hur man kan beskriva platsen i landskapet, vilka heten, entusiaster, reenactors, entreprenörer, berättelser som möter besökarna, och hur de antikvarier och akademiker från olika ämnen. upplever platsen. Levandegörandet av kulturarvet har således be- Vid tillämpningen undersöker och diskute- handlats flitigt inom arkeologi, etnologi, museo- rar Burlingame de fyra kulturlandskapen med logi, historia och kulturgeografi, liksom inom utgångspunkt i tryckt och digital information, det nya ämnet kulturarvsstudier eller kritiskt skyltning (som ofta tycks frånvarande), guid-

Fornvännen 116 (2021) Recensioner 87 ningar, intervjuer med chefer, olika aktörer och tenment (s. 44) tycks inte vara bekanta utifrån publik – samt egna upplevelser från flera besök egen läsning, eftersom det enbart hänvisas till och vandringar kors och tvärs under olika års- sekundär litteratur. Verken är kanske inte lätt- tider. lästa, men i en doktorsavhandling, ja i forskning Modellen är användbar och klargörande, allmänt, bör man, enligt min uppfattning, gå som framgår av genomgången av de fyra plat- till ursprungstexterna, så att man vet vad man serna. Särskilt kan framhävas hur betydelsen av skriver om och kan genomföra en egen bedöm- närvaron tidigare har varit försummad, alltså ning av texternas relevans. frågan om hur och vad besökarna får uppleva, Referenserna är helt övervägande till eng- förhålla sig till, engagera sig i eller prova på; elskspråkig litteratur. Eftersom mycket kring vi- ett fenomenologiskt inspirerat tillvägagångssätt. kingatidens kulturarvslandskap har diskuterats Här, i presentationen av en ny modell och i fält- på de skandinaviska språken, kan man undra, studierna, ligger avhandlingens huvudsakliga om undersökningen verkligen har fångat den förtjänst. Men ros måste kompletteras med en befintliga debatten i alla dess nyanser. Ändå är del ris – eller kritiska kommentarer: det ett engelskspråkigt verk som jag saknar mest I början definieras begreppet landskap, och i referenslistan, nämligen Michael A. Di Gio- ursprunget förs tillbaka till den nederländska vine: The Heritage-scape (2009); han är inte den renässansens bildmotiv (s. 7ff). Men begrep- första att mynta begreppet, men diskuterar det pet kan spåras ännu längre tillbaka i tid, där dock ingående i relation till turism. det återfinns i fornnordiskan med ordet ”land- Trots besvärjelser om motsatsen så förekom- skapr”, dvs. förhållandet i ett land. mer en latent elitär attityd i beskrivningen av De teoretiska delarna I–II och tillämpningen det som kallas ”massturism” eller ”överturism” i del III står i stark kontrast till varandra aka- (s. 32f, 42). Turismforskaren Jost Krippendorf demiskt och språkligt, som två helt olika språk- citeras uppskattande för att han efterlyser ”dif- landskap. Den teoretiska diskussionen, som le- ferent people”, alltså andra turister (s. 49); här der fram till formuleringen av modellen, består kommer jag att tänka på östtyskarna, när de i relativt stor utsträckning av ett ”lowenthalskt” 1989–90 demonstrerade med slagorden, att det collage, där det dräller med citat, som visar vad är vi som är folket, ”Wir sind das Volk!”. Ar- andra forskare tycker och tänker om än det keologen (inte geografen) Christopher Tilley ena och än det andra. Burlingame förskansar citeras för att ha sagt, att det av turister ”befol - sig här bakom ett stort antal kollegor, istället kade” Stonehenge har förlorat sin aura (s. 13, 33). för att aktivt och kritiskt förhålla sig till den Visst, men vill han ha monumentet för sig själv, tidigare forskningen. En förmildrande omstän- en gräsmatta tillgänglig enbart för akademiska dighet är dock att Burlingame faktiskt skapar ”fellows”, eller? Och i argumentationen för mera en egen modell. Men oavsett om det kryllar av ”mindfulla” eller ”förtrollade” besökare (s. 43ff, abstrakta citat av andra i den teoretiska delen, 50ff), ser jag, en akademisk kulturarvsexpert, så möter man i fält i Hedeby, Birka, Foteviken som lite otidsenligt vill utbilda vanliga besökare, och Vikingatider ett landskapsnära personligt turister, så de upplever landskapet på rätt sätt. engagemang med talrika tankeväckande iakt- Återigen ett elitärt förhållningssätt? Själv vill jag tagelser och många subjektiva upplevelser (t.ex. kunna besöka och uppleva platser utan andras från vandringen i Hemlanden på Birka, s. 193f). pedagogiska pekfingrar. Citat som en sorts litterära ornament före- Den sista kritiska punkten – är landskapen kommer också ymnigt som inledning till ett verkligen ”döda” (jfr boktitel) – eller med en flertal kapitel i del I–II. Citaten ges referenser, annan metafor, behöver de ”väckas” (s. 231)? men i många fall saknas dessa i referenslistan, Landskapen är knappast döda eller sovande t.ex. ett citat av William Blake (s. 24). Och åt- innan reenactors och skyltar kommer på plats. skilliga namn och verk som presenteras, t.ex. Däremot kan de användas på olika sätt. Sedan Max Weber (s. 20) och Max Horkheimers och är det givet att ett etablerat ord som ”levandegö- Theodor W. Adornos The Dialectic of Enligh- rande” kan inge uppfattningen att det vikinga-

Fornvännen 116 (2021) 88 Recensioner tida kulturarvslandskapet är något som inte och Birka; betydelsen av att hitta en balans mel- omedelbart finns tillgängligt, men som måste lan autenticitet och tillgänglighet; att balansera hjälpas in i nutiden. utveckling och bevarande av landskapet; och att Åter till berömmet – den konkreta tillämp- välja mellan ”high-tech” och ”high-touch” (bra ningen av modellen på de fyra vikingatida land- formulering!), där Katherine Burlingame före- skapen är mycket lärorik och kan förhoppnings- drar det sistnämnda, åtminstone då besökarna vis komma till nytta i framtiden. Avslutningsvis lämnar museer och centra för att uppleva kul- presenteras och diskuteras avhandlingens iaktta- turarvslandskapet. gelser utmärkt i sex punkter i del IV. Här fram- hävs betydelsen av att få röra vid och göra saker Jes Wienberg på plats; betydelsen av berättelser och att kunna Lunds universitet uppleva en resa i tiden; att inte belamra upple- Institutionen för arkeologi och antikens historia velsen av landskapet med för mycket digital tek- Box 192 nik, eftersom många just söker sig till naturen SE–221 00 Lund [email protected] eller landet som en avkoppling från det urbana livet, tydligast i kontrasten mellan Stockholm

Fornvännen 116 (2021)