78 Recensioner Recensioner Lisbeth M. Imer, Rigets runer: 100 danmarkshis- Traditionens makt är dock stor, och även en del torier. Aarhus 2018. 100 s. ISBN 9788771845853. runologer som uttryckligen hänvisar till mitt bidrag har ändå valt att hålla fast vid termen Rigets runer är en nätt liten bok, endast 100 sidor namn (som t.ex. K. J. Nordby, 2018: Lønnruner: lång, som presenterar de danska runinskrifterna Kryptografi i runeinnskrifter fra vikingtid og middel- på ett lättillgängligt och inbjudande sätt, från alder, Oslo, s. 22f), så Imer är långtifrån ensam runornas uppkomst fram till dagens runbruk i om detta bruk. form av exempelvis tatueringar. Den är skriven En skrifthistoriskt oväntad utveckling är den på danska och innehåller tre huvudavdelningar, från den äldre runraden, med 24 tecken, till den som tar upp urnordiska, vikingatida respektive yngre runraden, med bara 16. Vanligen brukar medeltida inskrifter, inramade av ett inledande förändringar leda till att teckensystem utökas, kapitel som tar avstamp i den stora Jellingstenen för att på så sätt kunna möta nya behov, men och ett avslutande kapitel om runornas använd- här har alltså det motsatta skett. Det finns inom ning fram till våra dagar. Framställningen är runologin ingen samsyn om exakt hur denna i stora drag kronologisk, men längs vägen be- förändring gick till, men Imer redogör för att en lyses olika teman, såsom läs- och skrivkunnig- viktig faktor i denna process bör ha varit de stora het, språket i inskrifterna och språkliga föränd- språkliga förändringar som skedde under urnor- ringar, förhållandet mellan skrift och samhälle, disk tid och fram emot vikingatiden, men också förhållandet mellan forndanska och latin, runor att det bör ha legat någon slags medveten reform i särskilda miljöer m.m. Det är således inte bara bakom, sannolikt i ett ledande skikt i samhället själva inskrifterna som står i fokus, utan minst och möjligen under påverkan av framväxten av lika mycket den kulturhistoriska kontext de före- den karolingiska minuskelskriften. kommer i. Boken gör överlag ett tillförlitligt intryck, Ett sådant tema är hur runorna uppstod och i men det förekommer också enstaka felaktigheter samband med den diskussionen berörs också ru- eller missuppfattningar. Då det exempelvis talas nornas så kallade namn, dvs. att f-runan kallades om tidigvikingatida runstenar i Sverige nämns för fä, u-runan kallades för ur osv. (enligt prin- att det på 800-talet restes stenar som Rök och cipen att det inledande ljudet skulle korrespon- Oklunda i Östergötland och Sparlösa i Väster- dera med runans ljudvärde). Dessa har av hävd götland (s. 49). Oklundaristningen är dock ingen inom runologin omtalats som runornas namn, rest runsten, utan en runhäll. Den avviker dess- vilket också Imer gör (t.ex. s. 18f, 21f, 37). På ett utom från merparten av de vikingatida runste- ställe svävar hon dock på målet, då det står att narna både genom sitt innehåll (det är ingen varje runa hade »sit eget navn eller betegnelse» minnesinskrift, utan snarare ett slags rättsdo- (s. 21). Detta kan möjligen förefalla att vara en kument) och genom sina påfallande blygsamma perifer fråga, men inom namnforskningen strä- mått, knappt tre decimeter i såväl höjd som bredd var man efter att göra åtskillnad på det som har (se t.ex. A. Nordén, 1931: Ett rätts dokument från namnstatus och det som inte kan betraktas som en fornsvensk offerlund, Fornvännen 26, s. 333). namn. Jag har i annat sammanhang argumente- En del uttalanden är kanske också fällda lite mer rat för att runor snarast har benämningar (eller i förbigående och med glimten i ögat, som då det beteckningar), inte namn (Fä, turs och stunget talas om att den stora Jelling stenen minsann inte kön: Några tankar om så kallade runnamn och var någon alldaglig runsten, som »hvem som benämningar på runor, Festskrift till Per Stille: helst kunne hugge i løbet af en eftermiddag» Specialutgåva av HumaNetten, 2014/32:42–46). (s. 2). Det senare är rimligen något som bör tas Fornvännen 116 (2021) Recensioner 79 med en nypa salt, för det är ju knappast troligt (s. 87): »Runernes magi hørte mere til i histo- att någon skulle kunna hugga en runsten på en riedigtningen og inden for den litterære genre.» eftermiddag, hur oansenlig den än må vara. Det Med tanke på de till synes vitt spridda uppfatt- kan också ses som mindre lämpligt att i en så- ningarna om runornas magiska egenskaper, inte dan här bok, som i första hand vänder sig till en minst i allehanda esoteriska sammanhang, är läsekrets som knappast har en möjlighet att kri- detta ett välkommet påpekande. tiskt värdera innehållet, anföra tolkningar som Boken ger som nämnts ett populärveten- om de vore säkra eller att det åtminstone råder skapligt intryck och bidragande till detta är av- konsensus om dem, när så inte är fallet. Här saknaden av notapparat och utförliga referen- nämns exempelvis Sabar som ett exempel på ett ser. Som avslutning (s. 100) ges en lista med en personnamn som förekommer på en folkvand- handfull lästips, men för den som vill fördjupa ringstida brakteat, därtill med en översättning: sig finns dock också en betydligt mer omfat- ’den vise’ (s. 31). Belägget är dock omdiskute- tande litteraturlista, liksom noter, tillgängliga rat och kan knappast betraktas som säkert (se via hemsidan 100danmarkshistorier.dk. Just det t.ex. L. Peterson, 2004: Lexikon över urnordiska senare gör att man kan undra något över vem personnamn, s. 3 med anförd litteratur, endast boken är avsedd för. Vilka är de tilltänkta mot- tillgängligt som nätpublikation, och M. Axboe, tagarna? Den är skriven av en forskare och ut- 2011: Die Chronologie der Inschriften-Brakte- given på ett universitetsförlag men är samtidigt aten, Die Goldbrakteaten der Völkerwanderungs- inte tillräckligt omfattande och heltäckande för zeit – Auswertung und Neufunde. Heizmann, H. att fungera som en lärobok i runologi; nedsla- & Axboe, M. (Hrsg.). Berlin/New York, s. 287). gen bland inskrifterna är i knappaste laget och I den del av boken som behandlar den medel- det saknas i princip helt information om vissa tida skriftkulturen finns ett avsnitt som heter mer praktiska och metodologiska aspekter, så- »Runebreve, sex og sladder» (s. 72ff). Detta som hur man läser runor och hur man tolkar är förstås i allra högsta grad intresseväckande runinskrifter. Det vi får är snarast en kultur- och fantasieggande inskrifter, men möjligen historiskt präglad introduktion till de danska kan det – åtminstone utifrån ett svenskt per- runinskrifterna och deras innehåll och kontext, spektiv – framstå som något överraskande att vilket gör att boken påminner en hel del om ett så pass många av de inskrifter som här anförs par svenska motsvarigheter, nämligen Runin- i själva verket är norska, exempelvis från Bryg- skrifter i Sverige (3 uppl., Stockholm 1984; även gen i Bergen, Lom, Vinje, Tønsberg och Urnes. på engelska: Runes in Sweden, Stockholm 1987) av Det finns visserligen en praktisk förklaring till Sven B. F. Jansson och Svenska runor (Stockholm detta, vilket Imer själv också nämner (s. 73): det 2004) av Thorgunn Snædal och Marit Åhlén, är endast ett fåtal danska runinskrifter som ger med fotografier av Bengt A. Lundberg. Och oss skriftliga meddelanden av det slag som här är inget fel med det! För den som vill orientera sig aktuellt, medan de norska exemplen är betydligt om danska runinskrifter och få en inblick i vad fler. Det blir då förståeligt att lyfta fram sådana, som påverkat dessa och vad de i sin tur kan ge även om de kan förefalla något malplacerade i en för upplysningar fungerar boken bra. Och att bok med fokus på danska runinskrifter. som här få inemot 2 000 års kulturhistoria på Imer tar i avsnittet »Magiske runer» (s. 87ff) 100 behändiga sidor är ju tilltalande. Förhopp- upp frågan om runornas koppling till magiska ningsvis kan boken också väcka ett intresse och föreställningar och pekar här på hur dessa i hög fungera som en inkörsport för den som vill gå grad förefaller ha ett samband med förekomsten vidare och fördjupa sig i olika aspekter som Ri- av runmagi i olika litterära källor, såsom Ed- gets runer endast har möjlighet att behandla mer dan. Däremot förekommer runor knappt alls i översiktligt, för det finns naturligtvis mycket folktron efter medeltiden, och Imer konkluderar mer att upptäcka om runinskrifter i allmänhet Fornvännen 116 (2021) 80 Recensioner och om danska runinskrifter i synnerhet än vad mosse 1930 som en av tre kvinnliga deltagare. som ryms inom pärmarna på denna bok. År 1932 deltog hon i grävningar på Birka under Holger Arbman som fått uppdraget publicera Patrik Larsson Stolpes utgrävningar av gravarna men även ville Akademin Humaniora och medier göra mindre, kompletterande utgrävningar, bl.a. Högskolan Dalarna av stadsvallen. Valsgärde gravbacke med båtgra- SE–791 88 Falun varna blev emellertid en viktig grävningsplats [email protected] för Greta där hon engagerades redan i samband med studierna i arkeologi. 1931 fick Greta en mer ledande roll i Valsgärdegrävningarna då hon Birgit Arrhenius, Forngreta: En biografi om Greta erhöll ett amanuensförordnande. Arwidsson, den första kvinnan som blev landsantik- I boken finns ett intressant, opublicerat brev varie och professor i arkeologi. Stockholm 2020. 133 till Sune Lindqvist. Greta ville skjuta upp av- s. 47 ill. ISBN 9879188439611. görandet om Valsgärdebearbetningen och ama- nuensbefattningen. Uppenbarligen kände Greta Professor emerita Birgit Arrhenius har författat oro inför uppdraget. Lyckligtvis sändes brevet en mycket innehållsrik och välskriven biografi aldrig! I boken berättas om arbetet med Vals- om professor Greta Arwidsson (1906–1998). gärde och den särskilda tekniken för att mäta in Hon blev den tredje kvinnliga professorn i Sve- fyndens läge och möjliggöra en detaljerad rekon- rige, tillika den första kvinnliga professorn i struktion av gravarna. Uppehåll i grävningarna arkeologi, år 1956. Arrhenius arbete bygger på skedde 1936–1946 och Gretas tjänstgöring in- Arwidssons efterlämnade handlingar i Antikva- riktades på att ta hand om och bearbeta det rika risk-topografiska arkivet vid Riksantikvarie- fyndmaterialet från de vendeltida båtgravarna ämbetet.