I Carl Von Linnés Fotspår

I CARL VON LINNÉS FOTSPÅR

I Carl von Linnés fotspår Svenska Linnésällskapet 100 år

erik hamberg

Svenska Linnésällskapet

Uppsala 2018 © Erik Hamberg och Svenska Linnésällskapet 2018 Omslaget visar den Linnémedaljong som tillverkades av Wedgwood till Linnéjubileet 1907. I privat ägo. Foto: Magnus Hjalmarsson, UUB. Produktion: Grafisk service, Uppsala universitet Utformning: Martin Högvall Texten satt med Adobe Garamond Pro ISBN 978-91-85601-43-1 Tryckt i Sverige av DanagårdLiTHO AB, Ödeshög 2018 Innehåll

Förord ...... 7 Linnébilden tar form ...... 11 Tidiga Linnésällskap i Sverige ...... 13 Linnéjubileer 1807–1907 ...... 15 Forskare och samlare med Linnéintressen ...... 19 Svenska Linnésällskapet bildas ...... 23 Insamling av Linnéminnen ...... 29 Linnémuseet ...... 33 Linnéträdgården ...... 47 Elof Förbergs bibliotek ...... 63 Linnés Hammarby ...... 65 Årsskriften och dess redaktörer ...... 71 Markus Hulth – Carl Forsstrand – Arvid Uggla – Carl-Otto von Sydow – Gunnar Broberg Övriga publikationer utgivna av Svenska Linnésällskapet ...... 89 Serier och monografier – Vägledningar Sällskapets ordförande under årens lopp ...... 95 Tycho Tullberg – Erik Müller – Robert Fries – Nils von Hofsten – Birger Strandell – John Axel Nannfeldt – Carl-Johan Clemedson – Magnus Fries – Bengt Jonsell – Carl-Olof Jacobson – Roland Moberg – Eva Willén – Birgitta Johansson-Hedberg – Helene Lundkvist Några betydelsefulla styrelsemedlemmar ...... 119 Oscar Juel – Rutger Sernander – Telemak Fredbärj – Gunnar Eriksson Ett urval skribenter i årsskriften ...... 127 Olof Hult – Nils Svedelius – Gustaf Drake – Otto Gertz – Felix Bryk – Sigurd Wallin – Elis Malmeström – Knut Hagberg – Hans Krook – Ingvar Svanberg På resandes och gåendes fot ...... 133 Herbationer ...... 141 Jubileer ...... 143 1935 – 1957 – 1967 – 1978 – 2007 – 2017 Utgivningen av Linnés brev ...... 153 Andra Linnésällskap ...... 157 Summary in English ...... 159 Noter ...... 161 Svenska Linnésällskapets funktionärer 1917–2017 ...... 185 Register till Svenska Linnésällskapets Årsskrift ...... 189 Källor och litteratur ...... 233 Bildkällor ...... 245 Förkortningar ...... 246 Personregister ...... 247 Förord

arl von Linné (1707–1778) är den svenske vetenskapsman som blivit mest Cuppmärksammad nationellt och internationellt. I mer än tvåhundra år har Linnés minne firats med jämna mellanrum, särskilt i samband med att jämna 100-årsdagar av hans födelse och död infallit. Linnés omfattande vetenskapliga verksamhet och hans banbrytande namngivning och systematik av naturen gjorde honom inflytelserik och internationellt ryktbar redan under sin livstid. Detta förklarar att han som ingen annan svensk blivit be- römd över hela världen och känd inte bara i Sverige. Och trots att snart 250 år förflutit sedan Linné avled är han ständigt lika aktuell. Det har nu gått etthundra år sedan Svenska Linnésällskapet instiftades 1917, tio år efter det stora Linnéjubileet 1907, och det finns därför anledning att skildra hur detta sällskap tillkom för att minnas och hedra Sveriges främste vetenskapsman genom tiderna, samtidigt som vi kan följa hur verksamheten inom Svenska Linnésällskapet har bedrivits fram till våra dagar. Redan från starten var sällskapet mycket aktivt och lyckades värva många medlemmar. Traditionen att arrangera vår- och höstsammankomster med föredrag tillkom redan det första året. Efter ett års verksamhet utgavs den första årsskrif- ten, och man engagerade sig snart i återställandet av den linneanska miljön i Svartbäcken i Uppsala, först den gamla Linneanska trädgården och snart även i Linnés forna tjänstebostad, som inrättades till museum. Samtidigt ville man ta vara på föremål och ägodelar som tillhört familjen Linné när de kom ut till försäljning, för att kunna visa dem för allmänheten. Sedan april 1970 förvaras Svenska Linnésällskapets arkiv på Uppsala universitetsbibliotek. Arkivet innehåller protokoll från årsmöten och styrelse- sammanträden, korrespondens, kassaböcker, verifikationer, manuskript till artiklar som publicerats i årsskriften, en stor samling tidningsurklipp som sträcker sig fram till 1980, samt fotografier från sammankomster under de första trettio-fyrtio åren. Den främsta källan för denna framställning är Svenska Linnésällskapets årsskrift med sitt rika innehåll, såväl när det gäller artiklar som verksam- hetsberättelser vilka speglar sällskapets aktiviteter. Dessutom har styrelse- och årsmötesprotokoll samt olika brevsamlingar som ingår i arkivet varit av

7 8 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år oskattbart värde för denna historik. Här finns även samlingar av brev efter styrelsemedlemmarna Elof Förberg, Robert Fries, Carl Forsstrand, Nils von Hofsten, Markus Hulth, Arvid Uggla, Sigurd Wallin och Carl-Otto von Sydow. Materialet efter Uggla är mycket omfattande och innefattar även annat än brev, bland annat manuskript och anteckningar från hans besök vid Linnean Society i London. Bevarade räkenskaper har också visat sig betydelsefulla, inte minst för den period, 1984–2005, där protokoll inte funnits tillgängliga. I arkivet ingår även material angående Linnéträdgårdens återställande under 1920-talet och från renoveringen av Linnéhuset årtiondet därefter, samt ritningar från ombyggnaden av orangeriet under 1950-talet. Dessutom har trycksaker från olika arrangemang bevarats, liksom en serie besöksböcker från Linnémuseet. Stor nytta har jag även haft av det utmärkta registret till årsskriften, som omfattar åren 1918–1985, utarbetat och publicerat 1986 av dåvarande sekreteraren Roland Moberg i samarbete med årsskriftsredaktören Gunnar Broberg. Detta register har sedan i förenklad form fortsatts av Roland Moberg fram till 2010 och varit tillgängligt på Internet. Det har i denna publikation kompletterats och utökats med alla ”Smärre meddelanden” fram till nutid. Moberg och Broberg utarbetade även en förteckning över Svenska Linnésällskapets funktionärer som har använts flitigt och i denna historik nu kompletterats. I noterna har ”Svenska Linnésällskapet” förkortats till ”SLS”, medan årsskrif- ten betecknas ”SLÅ”. I samband med Svenska Linnésällskapets femtioårsjubileum skildrade Carl-Otto von Sydow sällskapets första tid i artikeln ”Svenska Linné- Sällskapets stiftande och första verksamhet: en tillbakablick vid 50-årsmin- net”, vilken publicerades i årsskriften 1967. Som redaktör för årsskriften och med tillgång till företrädaren Arvid Ugglas efterlämnade papper var von Syd- ow väl lämpad för denna uppgift. Hans innehållsrika tillbakablick omfattade dock endast den första tiden, men har likväl varit mycket värdefull, när en historik som sträcker sig fram till nutid nu presenteras. Jag vill här också framföra mitt varma tack till alla som på olika sätt stött och uppmuntrat mig i arbetet. I första hand vill jag tacka Uppsala universitetsbibliotek, som på olika sätt bistått mig och möjliggjort mitt arbete. Särskilt vill jag framhålla Maria Berggren, avdelningschef vid Kulturarvsavdelningen, Åsa Henningsson, förste bibliotekarie vid samma avdelning som bistått med urval och anskaffning av bildmaterial, samt fotografen Magnus Hjalmars- son och hans kollegor vid Digital Bild. Inledande diskussioner med professor Förord 9

Gunnar Broberg och docent Carl Frängsmyr har varit inspirerande och till stor nytta. Gunnar Broberg har också läst manuskriptet och kommit med betydelsefulla synpunkter under arbetets gång och hela tiden varit ett gott stöd. Professor Bengt Jonsell och docent Roland Moberg har läst hela manuskriptet och bidragit med åtskilliga viktiga aspekter och upplysningar. Adjungerad professor Ann-Mari Jönsson och forskningsredaktör Eva Nyström har vid nästan dagliga samtal på universitetsbiblioteket kommit med många goda råd och synpunkter. Docent Eva Willén har haft vänligheten att låna mig ett omfattande material om Svenska Linnésällskapets resor. Jag vill även tacka Gunilla Stenman Jacobson och Gerd Strandell för synpunkter. I slutskedet har såväl Gunnar Broberg som Carl Frängsmyr haft vänligheten att granska korrekturet. Slutligen vill jag tacka min familj, Åsa och Cecilia, som på olika sätt stött mig samt kritiskt och kreativt granskat mitt manuskript.

Uppsala i mars 2018 Erik Hamberg

Linnébilden tar form

en 17 januari 1778 utkom det årets första nummer av Tidningar ifrån DUpsala, vari man under rubriken ”Lärda nyheter” kunde läsa att Linné avlidit en vecka tidigare. Notisen avslutades med det kärnfulla omdömet: ”Til namnet odödelig och [den] förnämste ibland de naturkunnige.”1 Linné var en av initiativtagarna till Kungl. Vetenskapsakademien och se- den att hålla åminnelsetal över avlidna medlemmar var sedan länge djupt rotad i den nära fyrtioåriga akademien. Ett knappt år efter Linnés bortgång, den 5 december 1778, höll läkaren och den nära vännen Abraham Bäck åmin- nelsetalet över Linné i Vetenskapsakademien, ett tal som i tryckt form kom att omfatta 84 sidor. Bäck avslutade sitt långa anförande med att citera den österrikiske naturforskaren Giovanni Antonio Scopolis beundrande omdöme om Linné:

”Han hafver mer än någon annan arbetat för vetenskapen, nogare betrak- tat de minsta delar i örterna, med deras skiljemärken, och ibland dödeliga hafver ingen i många secler uträttat så stora ting. Hans dråpeliga (utmärkta) förtjenster och odödeliga namn skal en tacksam efterverld ärkänna, och ingen afundens fläck någonsin kunna utplåna.”2

Snart uppmärksammades Linné och hans betydelse på nytt i Vetenskapsaka- demien. Botanisten Olof Swartz, som dock inte själv hade träffat Linné, höll 1790 ett tal om naturalhistoriens utveckling i Sverige i Vetenskapsakademien, i vilket han länge uppehöll sig vid Linnés gärning och sammanfattade sin uppskattning med orden: ”Linnæi snille må således sägas hafva utspridt sig öfver alt; och äfven nu då han intet är mera til, tyckes hans ande lifva des nitiska efterföljare.”3 Redan på våren 1778 hade frågan väckts om att hedra Linnés minne genom ”en medaillie eller annat minnes upresande”, men det skulle dröja tjugo år innan detta förverkligades. Det skedde genom tillkomsten av en minnes- vård som 1798 uppsattes i det Banérska gravkoret i Uppsala domkyrka. Grav- vården utfördes i porfyr med en sockel av kalksten samt en porträttmedal- jong, 1794 signerad av bildhuggaren och konstnären Johan Tobias Sergel.4 Därmed hade Linné fått ett officiellt äreminne i Uppsala.

Tidiga Linnésällskap i Sverige

ntresset för Linné och det vetenskapliga arvet efter honom var nu i tillta- Igande. Kort tid därefter, den 1 mars 1800, bildades i Uppsala sällskapet ”Societas pro historia naturali” av några unga studenter med naturalhistoriska intressen. Bland stiftarna fanns Jacob Henric af Forselles, Olof Matthias Ullgren och Nils Olof Schagerström, alla födda 1785. Efter två års verksamhet bytte sällskapet namn 1802 och det kom i stället att heta ”Zoophytolithis- ka sällskapet”. Samtidigt blev Linnélärjungen och botanisten Adam Afzelius sällskapets ledare. I Linnés anda företogs exkursioner i Uppsalas omgivningar. Ofta skedde detta den 24 maj som man då trodde var Linnés födelsedag. Föredrag och diskussioner anordnades, smärre avhandlingar ventilerades och naturalier insamlades. Bland nya medlemmar som efter hand tillkom, märks bl.a. Lars Herman Gyllenhaal – sedermera jurist och politiker, som var in- ackorderad hos Afzelius. Även naturforskaren och samlaren Gabriel Marklin och Johan Wilhelm Dal- man, senare intendent vid Veten- skapsakademien, hörde till medlemmarna. I samband med Linnéjubile- et 1807 bytte sällskapet namn på nytt och kallade sig nu ”Linnéska Institutet”. Sällskapets bidrag till Linnéjubileet blev embryot till en skriftserie, Linnéska institutets skrifter, vars första häfte skulle ges ut under året. Emellertid publicerades endast det första arket av den första och enda artikeln, ”Tvenne nya växter fundne i Sverige och be- skrifne”, författad av Jacob Henric af Forselles. De två arterna var Poa Av Linnéska institutets skrifter publi remata (storgröe) och Artemisia cerades endast ett ark av det första häftet.

13 14 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

coarctata (en varietet av gråbo). Artikeln förblev sålunda oavslutad och skriftserien upphörde helt. Efter jubileumsåret tynade sällskapet bort och efter 1811 hölls inga möten. De tre ynglingarna fick helt olika levnadsbanor; af Forselles kom att ägna sig åt bergshantering, Ullgren blev biblioteks amanuens och Schagerström utbildade sig till läkare.5 Det fanns dock ett stort intresse för Linné även på annat håll än i Uppsa- la. År 1806 bildades ”Linnéska Samfundet” på Gotland. Sammanslutningen har dock lämnat få spår efter sig från sin första tid. Av allt att döma var det Gustaf Johan Billberg som skapade detta Linnésällskap. Han var vid denna tid landskamrerare i Visby. Förmodligen självdog samfundet nästan omgåen- de, men det återföddes i Stockholm långt senare, på Linnés födelsedag den 23 maj 1832. Av det tryckta protokollet framgår att man genast kunde räkna inte mindre än 284 medlemmar, förmodligen aktivt rekryterade av Billberg inom borgerskap och bland ståndspersoner i huvudstaden.6 Initiativtagare och drivkraft var nämligen Billberg, som nu var kammar- rättsråd i Stockholm. Han var sedan unga år en entusiastisk amatörsamla- re med zoologiska och botaniska intressen, men har även ett eftermäle som intrigmakare. Han var nära vän till Carl Peter Thunberg och medverkade i utgivningen av dels Johan Wilhelm Palmstruchs Svensk botanik (1802–1843), dels Conrad Quensels och Olof Swartz’ Svensk zoologi (1806–1823).7 Det åter- uppvaknade sällskapet hade det engelska ”Zoological Society” som förebild8 och försökte anlägga en naturvetenskaplig trädgård i Humlegården i Stock- holm.9 ”Linnéska Samfundets” syfte framgår av stadgarnas sjunde paragraf, där det heter att:

”… Samfundet söker skaffa sig en egendom inom eller i närheten af hufvud- staden och af passande läge, hvarest Samfundet må kunna grundlägga en in- rättning för underhållandet af lefvande djur och odling af växter, för att från afvel af de förra, samt frön, lökar, rötter och plantor af de senare kunna sprida dem, som äro af medborgerlig nytta, bland Skandinaviens invånare …”10

Protokoll och smärre uppsatser samlades i Linnéska samfundets handlingar. Dessutom sammanställdes en förteckning över växter, som medlemmarna skulle kunna få frön av.11 Samfundet upplöstes dock vid ett protokollfört möte den 12 januari 1842, varvid samlingarna av insekter, snäckor och växter överlämnades till Stockholms stads gymnasium.12 Linnéjubileer 1807–1907

id det första Linnéjubileet, som hölls i Uppsala 1807 för att hugfästa Vminnet av att det då gått etthundra år sedan Linné föddes, invigdes en ny institutionsbyggnad, Linneanum, i den nya botaniska trädgården fram- för slottet. Grundläggningen hade dock förrättats redan tjugo år tidigare, 1787, i närvaro av Gustaf III. Avsikten med byggnaden var att den skulle utgöra både en botanisk institution med lärosal, orangeri, naturaliesamlingar, tjänstebostäder åt professorn och demonstratorn, men samtidigt även vara ett Linnéminne.13 Vid invigningen av Linneanum och den nya botaniska trädgården i Upp- sala den 25 maj 1807 hölls invigningstalet av Carl Peter Thunberg, i vilket han även mindes Linné.14 Samma dag höll läkaren Sven Anders Hedin, även han Linnélärjunge, ett tal i Växjö gymnasium som hyllade Linné. Detta tal for- made sig till ett i vördnad hållet biografiskt eftermäle, vilket kom att tryckas året därpå.15 Om man vid högtidligheterna i Uppsala 1807 fortfarande mindes den äregirige och något självupptagne Linné med begränsad förtjusning, så var förhållandet helt annorlunda drygt två decennier senare. Tidens romantiska och känsloladdade strömningar kommer till sitt fulla uttryck i den hyllning som förärades Linné när skulpturen med den sittande Linné, utförd av Johan Niclas Byström, invigdes i Uppsala 1829. Stockholms nations kurator, Henrik Gerhard Lindgren, sedermera orientalist, präst och riksdagsman,16 uttryckte sig på följande sätt:

”Linné! Du väldige förklarade ande! Se ned från din himmel, och hvile än en gång med välbehag dina saliga blickar öfver [Up]Salas stad och öfver [Up] Salas ynglinga-förbund, som i dag är församladt kring foten af din äras tem- pel, för att lemna åt ditt frejdade namn en ny gärd af vördnad och beundran […] Hell dig du blomsterverldens kung, du Sveriges stolthet och ära!!!17

Några decennier senare, vid hundraårsminnet av Linnés död i januari 1878, arrangerades olika jubileumsaktiviteter i Uppsala. Det officiella firandet ägde rum i Högre Elementarläroverkets aula (nuvarande Katedralskolan) med procession, musik och tal. Universitetets rektor, filosofen Carl Yngve Sahlin,

15 16 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år hade författat inbjudningsskriften, med titeln Om naturens lif, där naturen skildrades utifrån den boströmianska filosofin. Mer ägnat festföremålet var det firande som skedde dels på Smålands Nation, där Gustaf Aldén talade om ”Linné såsom student och inspektor för Smålands nation”, dels på Stads- hotellet, där man anordnat en utställning och där en serie föredrag hölls. Bland dessa märktes ”Carl Linnæi resa till Lappland 1732” av botanisten Axel N. Lundström och ”Om Linné såsom mineralog” av geologen Eugène Sved- mark. Dessa föredrag samlades i en särskild minnesskrift, Festen till Carl von Linnés minne i Upsala den 10 januari 1878, vilken innehöll ett flertal uppsatser om Linné och utgavs av ”Naturvetenskapliga Studentsällskapet”.18 Med denna skrift togs de första stegen till ett mer vetenskapligt studium av Carl von Linné och hans verksamhet. Vid nästa större Linnéjubileum, när tvåhundraårsminnet av Linnés födel- se firades 1907, fick festligheterna en ännu större omfattning. På många platser över hela landet uppmärksammades då ”blomsterkonungen” i fosterländsk anda. Detta skedde inte minst i Uppsala, där festligheter ägde rum den 23–24 maj 1907, i samband med Carl von Linnés födelsedag. Själva Linnéfesten hölls i universitetets aula, där bl.a. en festouvertyr framfördes, komponerad av Hugo Alfvén. Högtidstalet hölls av Henrik Schück, universitetets rektor.19 Dagen därpå, den 24 maj 1907, förrättades promotion i Uppsala domkyrka. Inför denna utgavs flera skrifter med Linnéanknytning. Såsom inbjudningsskrift till den juridiska promotionen publicerades Linnés Pluto Svecicus och beskrifning öfwer stenriket, utgiven av mineralogen Carl Benedicks; för den teologie promotionen utgavs Studier öfver salices i Linnés herbarium av kyrko herden och salixforskaren Sven Johan Enander; för de filosofie promovendi utgavs Linnæi Methodus avium sveticarum av zoologen Einar Lönnberg och slutligen, för de medicine promovendi, publicerades Linnés dietetik, utgiven av läkaren Otto Lindfors. Som inbjudningsskrift till själva Linnéfesten utgavs Linnés Vorlesungen über die Cultur der Pflantzen av kulturhistorikern Magnus Bernhard Swederus. Han publicerade samtidigt även Linné och växtodlingen i den särskilda serien av Uppsala universitets årsskrift: Skrifter med anledning av Linnéfesten. Swederus hade tidigare, redan 1877, publicerat Botaniska träd- gården i Upsala 1655–1807: ett bidrag till den svenska naturforskningens historia. Inför Linnéjubileet 1907 publicerades även Carl von Linnés betydelse såsom naturforskare och läkare, där fem olika bidrag visade på Linnés verksamhet som läkare och medicinsk författare, zoolog, botanist, geolog samt mineralog. Linnéjubileer 1807–1907 17

Nybron i Uppsala vid Linnéfestligheterna i maj 1907. Foto: okänd.

Vid Linnéjubileet 1907 kulminerade synen på Linné som ”blomsterkon- ung” och som en nationellt samlande gestalt. På vissa håll fortsatte en dyrkan av Linné, men gradvis kom en mer kritisk och nyanserad bild att växa fram, såväl inom som utanför Svenska Linnésällskapet.

Forskare och samlare med Linnéintressen

nför Linnéjubileet 1907 beslöt Sveriges riksdag att publicera Carl von Lin- Inés brevväxling. Det blev samtidens främste Linnéforskare, Thore Magnus Fries, som kom att ansvara för utgivningen av Bref och skrifvelser af och till Carl von Linné, vars första del publicerades under jubileumsåret. Fries var väl förtrogen med ämnet. Han hade redan vid Linnéjubileet 1878 hållit ett långt tal om Linné vid Uppsala universitets minnesfest.20 Femton år senare, när han var Uppsala universitets rektor under åren 1893–1899, utgav han 1893–1898 i åtta delar Bidrag till en lefnadsteckning öfver Carl von Linné (totalt 502 sidor), som kom att ingå i Uppsala universitets årsskrift.21 Dessa delar bearbetades sedan av Fries och sammanställdes 1903 i den första delen av hans: Linné: lefnadsteckning som gavs ut i två band, en biografi som än idag räknas som den främ- sta över Linné. Fries var även utgivare av Linné: skrifter som utkom i fem delar mellan 1905 och 1913. Utgivningen av denna serie avbröts dock med Fries’ bortgång i slutet av mars 1913, medan Thore Magnus Fries. Foto: Henri Osti. publiceringen av nya volymer av serien Bref och skrifvelser kom att fortsätta ända till 1943, först genom Markus Hulth, som efterträdde Fries som utgivare, och så småningom, efter ett långt avbrott, med en sista volym 1943, sammanställd av Arvid Uggla. År 1906, kort före Linnéjubileet 1907, publicerade även författaren Oscar Levertin en biografi över Linné, Carl von Linné: några kapitel ur ett oafslutadt arbete. Levertins biografi vann stor spridning och kom i en rad upplagor; den senaste gavs ut i pocket 1968, med förord av Carl Fehrman.22 Levertin, som var en föregångsman när det gäller det litteraturhistoriska studiet av Linné, kom att under 1906 publicera ett antal artiklar i Svenska Dagbladet med rub-

19 20 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år riken ”Med Linné i Holland”. Dessa kom långt senare att postumt samman- ställas till en sammanhängande artikel i årsskriften.23 Bland de tidiga Linnéforskarna bör i synnerhet nämnas botanisten och läroverksläraren Ewald Ährling i Arboga. Han var född i Stockholm 1837, skrevs in vid Uppsala universitet i maj 1857 och blev fil. kand. 1867. Under åren 1863–1867 var han amanuens vid den botaniska trädgården i Uppsala, varefter han från 1868 var verksam som lärare i Arboga. Ährling kom att ägna hela sitt författarskap åt Linné. Han inledde 1872 med gradualavhandlingen Studier i den Linnéanska nomenklaturen och synonymiken och fortsatte med att ge ut Flora Dalekarlica året därpå.24 År 1878 publicerade han i Lund avhandlingen Några af de i Sverige befintliga Linnéanska handskrifterna, kritiskt skärskådade.25 Till Linnéjubileet i Uppsala 1878 medverkade Ährling med uppsatsen ”Linnés förhållande till sina lär- Ewald Ährling. Foto: Karl Ågren, 1865. jungar”.26 År 1879 började Ährling utgivningen av Carl von Linnés svenska arbeten, där Linnés brev till bland annat Carl Gustaf Tessin samt Veten- skapsakademien och dess sekreterare publicerades.27 Några år senare utgav han även Carl von Linnés brefvexling (1885), en betydelsefull första förteck- ning över brev till och från Linné. Ährling var dessutom en av de första forskarna som använde sig av samlingarna vid Linnean Society i London, som han besökte 1881. Vid ankomsten dit fann han samlingarna försumma- de och i stor oordning.28 Ährling sammanställde även Carl von Linnés ungdomsskrifter, 1–2, som utgavs postumt av Vetenskapsakademien 1888–1889. I den andra delen publicerades Lapplandsresan, resorna till Bergslagen och Dalarna samt utlandsresan. Till de första Linnéforskarna skall även den finländske läkaren Otto E. A. Hjelt räknas; han författade Carl von Linné som läkare och hans betydelse för den medicinska vetenskapen i Sverige, som utgavs 1877 och i utvidgad och omarbetad form publicerades på nytt till jubileet 1907, nu med titeln ”Carl von Forskare och samlare med Linnéintressen 21

Linné som läkare och medicinsk författare”.29 Hjelt publicerade även Carl von Linné i hans förhållande till Albrecht von Haller (1878).30 Bland de främsta samlarna av Linneana vid 1900-talets början fanns över- läkaren Emil Lindell i Växjö, som ägde ett av landets mest omfattande Lin- nébibliotek. Han lät 1933 trycka en katalog över samlingen, vilken då omfattade 2 150 nummer. Merparten utgjordes av skrifter om Linné, men även alla Linnés tryckta arbeten, samt de 186 dissertationerna, fanns representerade.31 En betydande samlare var även specerihandlanden Nils Rosén i Malmö, som samlade allt som hade med Linné att göra, böcker, manuskript, porträtt, sil- verföremål och medaljer.32 Till samlarna hörde också hovtandläkaren Elof Förberg i Djursholm, som i likhet med Lindell hade ett stort Linnébibliotek, vilket var ordnat efter Markus Hulths Linnébibliografi. Synbarligen hade Förberg börjat sitt Linnésamlande vid tiden för Linnéjubileet 1907.33 Något svenskt Linnésällskap fanns inte vid denna tid och var inte heller påtänkt. Intresset för Carl von Linné var dock stort på många håll och märk- bart större blev det genom Linnéjubileet 1907. Med den massiva utgivningen av skrifter om eller av Linné under 1900-talets två första decennier växte intresset för hans liv och verk nästan lavinartat runt om i landet. År 1913 väcktes ett förslag till en Linnésammanslutning av godsägaren Otto Wibom på Lidö gård i Stockholms skärgård. I ett brev till zoologen Einar Lönnberg skrev Wibom att:

”I denna tid då ett nyvaknadt intresse för Linné, tack vare de på Vet[enskaps] Akad[emien]s föranstaltande vackra öfversättningssviten af hans arbeten och bref blifvit mer tillgängliga och populära, vore mitt förslag till Eder, att just nu [söka] åstadkomma en Linnéförening, el. dyl. […] Den eventuella före ningen skulle naturl[igen] subordinera under Vet[enskaps Akad[emien] men även öfriga intresserade vinna inträde och såmedelst genom gåfvor, afgifter, etc. gynna företaget …”34

Einar Lönnberg var intendent och professor vid Naturhistoriska Riksmuseet sedan 1904, specialiserad på ryggradsdjur och en tidig förespråkare för natur- skydd. Han var ledamot av Vetenskapsakademien och hade ett namn som Linnékännare, bl.a. genom en skrift som publicerades under jubileumsåret 1907, Carl von Linné och läran om ryggradsdjuren, och senare Linnés före- läsningar öfver djurriket (1913). Lönnberg kom senare att, vid Svenska Lin- nésällskapets första årsmöte, bli styrelseledamot i sällskapet, något som han var fram till sin bortgång 1942.35 Lönnberg verkar dock ha lämnat Wiboms förslag om en Linnésammanslutning utan åtgärd. 22 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Det står helt klart att Wibom blev inspirerad av Thore Magnus Fries’ utgivning av Linné: Skrifter, samt Bref och skrifvelser af och till Carl von Linné, vars första del hade publicerats 1907 i samband med Linnéjubileet. Ytterligare fem delar (t.o.m. del 1:6) hade kommit ut av brevutgåvan när Wibom skrev sitt brev till Lönnberg. Svenska Linnésällskapet bildas

illkomsten av Svenska Linnésällskapet har skildrats flera gånger. Vid 10- Tårs- och 25-årsjubileerna tecknades sällskapets första tid i de tal som hölls av Robert Fries vid högtidssammankomsterna på Linnés Hammarby i maj 1927 och maj 1942. Dessa tal publicerades i årsskrifterna 1928 respektive 1943. Även vid 40-årsjubileet 1957 fick Fries tillfälle att på nytt erinra om sällskapets tillkomst på Hammarby.36 Ett decennium senare uppmärksammades 50-års- jubileet i årsskriften 1967 av dåvarande redaktören Carl-Otto von Sydow.37 Hans artikel omfattade nära 40 sidor, men han uppehöll sig endast vid verksamheten under de första åren, dvs. främst kring förvärven av föremål med Linnéanknytning och återställandet av Linnéträdgården. Någon återblick över åren efter sällskapets första decennium har därför inte gjorts tidigare. Initiativet till att bilda sällskapet kom från Elof Förberg. Han var född i Norrköping 1851, avlade tandläkarexamen 1875 och var sedan praktiserande tandläkare i Stockholm mellan 1876 och 1905. Från 1884 var han kronprinsens och kronprinsessans tandläkare (dvs. sedermera kung Gustaf V och drottning Victoria).38 I april 1917 skriver Förberg i ett brev till Lindell om sina tankar på att skapa en Linnésammanslutning:

”Käre vän! Det har sedan länge förvånat mig, att vi ej här i Sverige äga ett Linnésällskap. Är det ej egendomligt – för att nu begagna ett mildt uttryck – att vårt land, Linnés fädernesland, det land, som han så högt älskade och för hvilket han gjort så oändligt mycket, skall vara så godt som det enda civiliserade land, som saknar ett sällskap med uppgift att befordra Linnéforskning, tillvara- taga Linnéminnen o.s.v. [,] ja som ej ens äger ett sällskap bärande Linnés namn. Jag minnes ej, om jag förut talat med dig härom, men allt sedan jag började intressera mig för Linneana, har tanken på detta förhållande mer och mer intensivt trängt sig på mig. På senare tiden har denna tanke tagit formen af ett beslut: att söka i min ringa mån verka för att detta oegentliga förhållande ej längre skall fortfara, eller med andra ord: att göra ett försök att bilda ett Linnésällskap.”39

23 24 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Elof Förberg. Oljemålning av Oscar Björck, donerad till Svenska Linnésällskapet 2007 av Anders och Marie-Louise Förberg. Bilden är beskuren. Foto: Magnus Hjalmarsson, UUB.

Två veckor senare, den 6 maj 1917, skriver Förberg på nytt till Lindell. Han har just besök av biblioteksmannen Markus Hulth, som tittar närmare på Förbergs samlingar, och tidigare under dagen har de gästats av professor Robert Fries. Tillsammans har de dragit upp riktlinjerna för ett Linnésäll- skap och beslutat att ta kontakt med ett antal namngivna personer som kan vara intresserade och samla dem på Linnés Hammarby.40 Kort därpå, den 23 maj 1917, på 210-årsdagen av Linnés födelse, samlas tio herrar på Linnés Hammarby och beslutar att bilda Svenska Linné-Sällskapet. Initiativet och kallelsen till detta första möte utgick alltså från Elof Förberg. En av dem som kallades, men inte kunde deltaga eftersom han var bortrest, var läkaren och professorn Erik Müller, som i ett svarsbrev till Förberg skrev: Svenska Linnésällskapet bildas 25

”Din plan att bilda ett Linnéanskt sällskap tilltalar mig ju mera jag tänker på den. […] Måtte alltså din sträfvan lyckas och bära rik frukt!” 41. I mötet på Hammarby deltog, förutom Elof Förberg, bland annat botanisten Ernst Alm- quist. Han hade långt tidigare deltagit i Vegaexpeditionen som läkare och för att studera lavar.42 Övriga deltagare på Hammarby var skriftställaren Carl Forsstrand, botanisten Robert Fries, läkaren och medicinhistorikern Olof Hult, överläkaren och näringsfysiologen Ernst Hultgren, alla från Stock- holm, samt från Uppsala förste bibliotekarien Markus Hulth, botanisten Oscar Juel, växtbiologen Rutger Sernander samt inte minst Linnéättlingen och zoologen Tycho Tullberg. Samling hade först skett på Uppsala Central, dit Stockholmsborna anlänt med tåget som avgick kl. 9.00 från Stockholm. Avstigning hade dock inte skett i Bergsbrunna – vilket hade varit närmare till Linnés Hammarby – eftersom just detta tåg inte gjorde uppehåll där.43 Sannolikt var det också enklare att träffas i Uppsala. Mötet på Hammarby inleddes med att Tycho Tullberg, Hammarbystif- telsens inspektor, visade runt bland byggnader och samlingar. Han visade även upp en del äldre och nyare kartor över Hammarby, innan man satte sig ned för själva mötet. Elof Förberg framlade då sina tankar om varför ett Lin- nésällskap borde inrättas. Han ansåg att det borde finnas ett forum, där man skulle kunna diskutera ”olika upplagor och varianter, hvilka, såvidt jag vet, ej förut omtalats i bibliografierna”. Genom ett Linnésällskap skulle brev och föremål lättare kunna ”räddas från förstörelse eller från att komma i utländ- ska handlares händer”. En annan uppgift vore att upprätta ett inventarium över alla kända Linnéminnen. Förberg samlade själv på skrifter av och om Linné och han menade även att man borde sträva efter att skapa ”ett möjligast fullständigt Linnébibliotek. Ett sådant borde ej saknas i Linnés hemland.”44 En förebild till ett svenskt Linnésällskap fann Förberg i Tyskland, som kunde uppvisa ”sitt stora Goethe-Gesellschaft, som utger en Goethe-Jahr- buch och Schriften der Goethe-Gesellschaft.”45 Däremot gjordes inte någon referens till England, med Linnean Society i London, grundat redan 1788, eller till The Ray Society, som hade bildats 1844 för att erinra om naturforskaren John Rays (1627–1705) gärning. Utgivningen av såväl en årsskrift som en särskild skriftserie i den tyska sammanslutningen var något som man tog fasta på när planerna för Svenska Linnésällskapet utmejslades. I Tyskland är Johann Wolfgang von Goethe det främsta kulturella minnet, påtalade För- berg, medan Sveriges främsta minne är just Carl von Linné, varför det fanns goda skäl att inrätta ett svenskt Linnésällskap: 26 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

”Visserligen har Linnés minne på ett storslaget sätt firats här i vårt land vid flere tillfällen. Men det synes mig något oegentligt om det skall behöfvas 100 eller 200 års jubileer för att vi skola egna oss åt hyllning och studium af vårt största vetenskapliga snille och hans på en mångfald områden epokgörande verksamhet.”

Förberg sammanfattade därefter sina tankar till en mer tydlig programförkla- ring för det sällskap som man nu var i färd med att bilda:

”att verka för ökande af kännedomen om Linné och hans verksamhet, sär- skildt genom utgifvande af skrifter af och om honom och hans lärjungar, att upprätta en förteckning öfver alla kända Linneana, samt att söka till lämplig plats hopbringa ett möjligast fullständigt Linnébibliotek och andra samlingar.”

Förbergs anförande mottogs med stort intresse och gillande av de närvarande, vilket också framgår av det protokoll som upprättades:

”§ 3. På ordförandens fråga, om de församlade ville bilda ett sällskap i det syfte, som Dr. Förberg antydt, svarades med ett enhälligt ja.”

Vid detta första möte beslöts, enligt § 5, att förslag till stadgar för sällskapet skulle utarbetas av Förberg (sammankallande), Fries, Hulth och Sernander.46 I ett brev till Linnésamlaren Nils Rosén i Malmö skrev Förberg två dagar senare:

”Jag må säga, att det öfverträffade mina djerfvaste förväntningar detta: att på Hammarby, i Linnés arbetsrum, sittande i hans skrifstol, få vara med om att stifta det Svenska Linné-Sällskapet, i en krets af vetenskapsmän och forskare inom de områden, åt hvilka Linné serskildt ägnade sin verksamhet.”47

De personer som träffades på Hammarby den 23 maj 1917 räknas alla som stiftare av Svenska Linnésällskapet. Dit räknas även Erik Müller, Nils Rosén, Emil Lindell, zoologen Leonard Jägerskiöld i Göteborg och botanisten Otto Nordstedt i Lund, vilka alla visade sig intresserade av att ett Linnésällskap bildades.48 Vid nästa möte, den 15 september 1917, utsågs en interimsstyrelse, vilken utgjordes av stadgekommittén jämte Tullberg.49 Vid detta möte fastställdes stadgar, och man beslöt även att ”snarast möjligt” söka värva nya ledamöter Svenska Linnésällskapet bildas 27

Inbjudan till medlemskap i Svenska Linnésällskapet, september 1917. samt att ge ut en årsskrift. Stadgarna trycktes i den första årsskriften. I stadgarnas två första paragrafer fastställdes sällskapets mål och syften:

”§ 1. Sällskapets ändamål är att sprida kunskap om Carl von Linné och hans verk, samt att väcka och underhålla intresset och vördnaden för vårt lands största naturvetenskapliga minne.

§ 2. Sällskapet skall verka för detta mål genom: att utgiva skrifter av och om Linné och hans lärjungar, att ur nya synpunkter belysa hans person, liv och verksamhet, att upprätta en förteckning över alla kända Linnéminnen, att söka hopbringa ett möjligast fullständigt Linnébibliotek, att, i den mån det låter sig göra, på lämplig plats sammanföra sådana före- mål, som kunna anses ha tillhört Linné eller det Linnéska huset, samt att framdeles, då tillgångarna sådant medgiva, genom understöd befordra forskningar avsedda att fördjupa kännedomen om Sveriges natur och folk.”50 28 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Den sista punkten i stadgarnas § 2 kan förefalla egendomlig och vid sidan av det egentliga syftet för sällskapet. Skrivningen var en eftergift åt Tullberg, som önskade att sällskapet skulle kunna stödja naturvetenskaplig forskning i vidare mening.51 Det första mötet för medlemmar hölls den 24 november på Strand hotell i Stockholm, varvid en ordinarie styrelse valdes. På kort tid hade nu sällskapet fått 280 medlemmar.52 Efter att formalia avhandlats gjorde kronprinsparet Gustaf Adolf och Margareta entré tillsammans med prins Eugen, varefter i tur och ordning Förberg, Almquist och Sernander höll var sitt föredrag, den sistnämnde om den gamla Linnéträdgården. Därefter kunde de närvarande intaga supén.53 Under de första åren kom Förberg att bli den drivande kraften i det unga sällskapet. Han värvade oförtrutet medlemmar och tiggde pengar; han förde förhandlingar om att förvärva Linnéföremål till ett Linnémuseum och han drev på för att Linnéträdgården skulle återställas i det skick den varit under Linnés tid. På en punkt hade han dock inte någon framgång, nämligen att Linnés gamla bostad i Linnéträdgården skulle bli ett Linnémuseum. Men den dagen skulle också komma, även om Förberg inte skulle få uppleva den. Insamling av Linnéminnen

edan under sommaren 1917 visade det sig att fröknarna Anna och Gerda RÖdman, liksom brodern Tycho, ättlingar till Carl von Linnés yngsta dotter Sophia, deras mormors mormor, ville avyttra Linnéföremål som de ärvt ett par år tidigare efter sina föräldrar.54 En av sällskapets första åtgärder blev därför att försöka samla in medel, så att dessa föremål skulle kunna kö- pas in och inrymmas i ett blivande Linnémuseum. Efter förhandlingar framkom det att syskonen Ödman begärde en an- senlig summa, 100 000 kr, för en samling ägodelar som härrörde från Linnés hem. Till föremålen hörde två serviser, en guldkedja, silverföremål, möbler, textilier, kläder och delar av linneförrådet. Linnésällskapet fick också option på ytterligare föremål, vilka kom att förvärvas långt senare.55 Det nystartade sällskapet hade dock inte något större kapital för att kunna lösa in allt detta, utan förfogade endast över inkommande medlemsavgifter från några hundra medlemmar. Förberg fann dock på råd. Förutom att kunna lösa ett vanligt medlemskap, som förnyades varje år (10 kr), kunde man bli ”ständig ledamot” (200 kr), ”stödjande ledamot” (1 200 kr) eller ”stiftare av Linnémuseet” (5 000 kr). I januari 1918 utsände styrelsen sålunda 354 teckningslistor för att samla in pengar till Linnéminnen för ett blivande Linnémuseum.56 Insamlingen skedde egentligen vid en högst olämplig tidpunkt i Sverige. Från vintern 1917 och långt fram under det följande året präglades landet av svår livsmedelsbrist och rejäla prisstegringar. Det rådde ransonering på flera viktiga livsmedel, och många hade knappt om pengar, något som framgår av en hel del brevsvar som Förberg fick. Från Karl Fredrik Dusén, en pensionerad lektor i Kalmar som fått en inbjudan att bli medlem, kom i början av oktober 1917 beskedet att han inte ansåg sig ha råd med ett medlemskap:

”Undertecknad, som under normala förhållanden med nöje skulle mottagit kallelsen till Svenska Linnésällskapet, anser sig under nu rådande abnorma ekonomiska förhållanden böra avböja densamma.”57

29 30 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Teckningslista för insamling av medel till inköp av syskonen Ödmans Linnéföremål.

Många av de teckningslistor som därefter sändes ut i början av 1918 returne- rades också tomma eller skickades inte tillbaka. Ungefär en tredjedel av de utsända listorna återkom, ibland med flera namn. Betecknande är dock det svar som inkom från jägmästaren Malkolm von Schantz på Lunnaby gård utanför Växjö, en av sällskapets tidiga medlemmar:

”Under nuvarande svåra tider har hvarken jag eller några af mina bekanta, som jag förelagt listan, tillfälle till några extra utgifter. Högaktningsfullt M. von Schantz.”58

Förberg bearbetade dock med stor uthållighet presumtiva ledamöter och väl- görare per telefon och med brev; han tiggde och bad om bidrag och påpekade ibland att namngivna och kända personer varit frikostiga; kanske skulle brev- Insamling av Linnéminnen 31 mottagaren kunna se detta som ett föredöme. Det kunde också vara praktiskt att betala in en rejäl slant på en gång, något som han föreslog apotekaren Viktor Ewerlöf:

”I min egenskap af skattmästare skulle det det (sic) glädja mig, om herr apotekaren – till undvikande af besväret med det årliga inkräfvandet af afgiften – ville blifva ständig ledamot eller ännu hellre stödjande. Villkoren framgå af stadgarnes § 5.”59

Målgruppen att värva som medlemmar var tandläkare, läkare, apotekare, läroverkslärare, naturvetenskapligt och medicinhistoriskt orienterade akademiker samt kulturhistoriskt intresserade personer, men även en rad företags- ledare, bankdirektörer, bankirer och välsituerade personer, som man tänkte kunde stödja företaget, uppvaktades. Resultatet lät inte heller vänta på sig, även om inte alla som tillfrågades ställde upp med bidrag. I årsskriften 1921 kunde 29 ”stiftare av Linnémuseet” redovisas, bl.a. AB Gimo-Österbybruk, AB P. A. Norstedt & Söner, friherre Louis de Geer på Leufstabruk, industri- ledaren Seth Kempe, bankiren Karl Langenskiöld, förste hovstallmästaren Edvard Sager, vidare den förmögna filantropen Magna Sunnerdahl, gross- handlarbröderna Ivan och Oscar Traugott, advokaten Torsten Tullberg och Upsala Ångqvarns AB. Bland stödjande ledamöter återfanns bl.a. bokför- läggaren Karl Otto Bonnier, professorskan Calla Curman och bankdirek- tören Knut Wallenberg. Från grevinnan Wilhelmina von Hallwyl fick man 1 000 kr, bröderna Ivar och Torsten Kreuger lämnade 200 kr var, liksom matematikern Gösta Mittag-Leffler. Sällskapets egen styrelseledamot Robert Fries bidrog med 500 kr. Bland bidragsgivarna och dem som kanske blott in- trädde som ordinarie medlemmar noteras kultur- och vetenskapsintresserade ämbetsmän, akademiker, läkare, tandläkare, grosshandlare, bankdirektörer, godsägare och ståndspersoner på landsbygden.60 Företaget kunde till sist föras i hamn, till stor del tack vare en donation från filantropen och grosshandlaren Oscar Traugott, som generöst bidrog med 20 000 kr. Därmed var inköpet av de Ödmanska föremålen finansie- rat.61 En av dem som dock inte ville stödja företaget var ASEA-chefen Sigfrid Edström, som kortfattat meddelade: ”Återsändande teckningslista n:r 121 för Svenska Linnésällskapet får jag meddela, att jag ej kan teckna något. Högakt- ningsfullt J S Edström”.62 Snart nog fick man ett nytt erbjudande om föremål som en gång tillhört Linné. Sällskapets förste ordförande, zoologen och Linnéättlingen Tycho 32 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Tullberg, avled i april 1920. Det Linnéanska arvegodset hade förvaltats väl även i hans släkt – han var morbror till syskonen Ödman – och nu fick säll- skapet möjlighet att förvärva ytterligare föremål. Utgångspriset var till en början 200 000 kr, men sedan Linnéporträtt tagits bort och summan först prutats till 100 000 kr, lyckades man till sist förvärva föremålen för 50 000 kr, efter en ny värdering. Denna gång visade det sig svårare att finansiera in- köpen, men genom styrelsesuppleanten jägmästaren Paul Bellanders försorg kunde man i två omgångar få in likvida medel och betala det överenskomna beloppet. Härigenom tillfördes samlingarna olika silverföremål, möbler, ett insektsskåp m.m.63 Ytterligare förvärv kunde göras redan i december 1922 när Tycho Tull- bergs son, advokaten Torsten Tullberg, på Bukowskis auktion lät sälja de Lin- néföremål som han ärvt efter fadern. På grund av de dåliga tiderna såldes föremålen till låga priser och Svenska Linnésällskapet kunde förvärva bl.a. Linnés skrivbord, ett tebord med skiva från Rörstrand, ostindiskt porslin m.m. för knappt 3 000 kr. Förvärven bekostades denna gång av grosshandlaren Ivan Traugott, som i början av januari 1923 översände en check på 5 000 kr till sällskapets skattmästare Elof Förberg.64 Linnémuseet

anken att omvandla den gamla Linnéträdgården med tillhörande bygg- Tnader till ett värdigt och levande Linnéminne stod inte överst på agen- dan när sällskapet stiftades i maj 1917. Den tillkom i stället kort efter det att man fått möjlighet att förvärva de Ödmanska föremålen med Linnéanknyt- ning. För att kunna slutföra förvärvet måste man ha en plan för hur och var föremålen skulle kunna förvaras och visas i framtiden. Även i denna fråga var det Elof Förberg som tog initiativet. I ett brev till Uppsala universitets rektor, professor Henrik Schück, formulerade han sina tankar:

”Högtärade f.d. skolkamrat! […] Sedan nu fröknarna Ödman synas ha beslutat sig för att sälja sina Lin- néminnen […] gäller det, att söka skaffa en lämplig plats för deras förvarande och uppställning. Det gamla Linnéhuset vore väl det för ändamålet i alla af- seenden bästa och lämpligaste. Jag har gått och sett på det – visserligen blott utvändigt – men af detta att döma, torde det ej möte några större svårigheter att restaurera detsamma. När jag gick ikring i den gamla trädgården, greps jag af en tanke, som sedan ej lämnat mig hvarken dag eller natt: tänk om man skulle kunna få se denna trädgård – Linnés världsberömda Hortus upsaliensis – återställd sådan den var på Linnés tid! Det vore väl det vackraste sätt, hvarpå Linnés minne och serskildt hans verksamhet i Uppsala kunde hugfästas. Äfven om det lyckas oss att hopsamla alla kända Linnéreliker i det gamla huset, är det naturligtvis omöjligt att återgifva det Linnéska hemmet sådant det en gång var. Detta skulle dock ej betyda så mycket, om man fingeträdgården återställd. […] Det finnes, såsom Du nogsamt vet, ytterst detaljerade beskrifningar öfver densamma, planar och ritningar. Orangeribyggnaden (och en del Linnéanska växter) kvarstår der än i dag. För Uppsala Universitet, liksom äfven för Uppsala stad, borde ett förverkligande af denna plan vara ett önskemål, värdt att kraftigt stödjas. Linnéhuset med den Linneanska trädgården blefve en sevärdhet af första ordningen och utan motstycke.”

Förberg kunde meddela att han helhjärtat stöddes av Rutger Sernander i Uppsala och han hoppades nu att universitetet skulle ställa sig positivt till att överlämna dispositionsrätten för såväl trädgården som boningshuset till sällskapet.65

33 34 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Henrik Schück, cirka 1915. Foto: Ferdinand Flodin.

Henrik Schück, vars rektorstid närmade sig sitt slut, visade sig genast mycket positivt inställd till Förbergs förslag, och han kom att med beslut- samhet driva frågan vid universitetet. Bostadshuset kunde dock inte komma ifråga på många år, meddelade Schück, eftersom det sedan länge var tjänste- bostad för director musices, dvs. universitetets kapellmästare.66 Ärendet för- bereddes under vintern 1918, och den 13 maj samma år inlämnade sällskapet till universitetet en anhållan om att få nyttjanderätt till Linnéträdgården och tillhörande byggnader. Frågan fick bifall hos Större Akademiska Konsisto riet och överlämnades till Universitetskanslern för beslut. Resultatet blev att trädgården uppläts till Linnésällskapet samt att man även ålades det framtida underhållet av byggnaderna. Kanslern, den tidigare statsministern Carl Swartz, beslöt dock att universitetet i fortsättningen skulle ha en representant i sällskapets styrelse, en bestämmelse som fortfarande gäller. Den förste styrelseledamoten som representerade universitetet kom att bli botanikprofessorn Oscar Juel, som även var en av sällskapets stiftare.67 Det kan här också Linnémuseet 35 noteras att Swartz tecknade sig som ständig ledamot i Svenska Linnésällska- pet i oktober 1919.68 Linnés gamla bostad kunde sällskapet sålunda inte komma i åtnjutan- de av på många år, men orangeriet skulle efter reparationer kunna fungera som ett temporärt museum. Fram till dess att orangeriet kunde tas i bruk upplät överbibliotekarien Markus Hulth utrymmen i universitetsbiblioteket för att förvara de Linnéminnen som hade förvärvats från fröknarna Ödman. Efter att ha visats för sällskapets medlemmar vid höstsammankomsten 1918 på Konstnärshuset i Stockholm, fraktades samlingen med nyförvärvade Lin- néföremål till universitetsbiblioteket i Uppsala. Där kunde Hulth den 20 mars 1919 slå upp portarna till bibliotekets nya visningssal, i vilken en stor Linnéutställning öppnades med material ur såväl bibliotekets samlingar, som föremål som nu ägdes av Svenska Linnésällskapet.69 En reporter från Upsala Nya Tidning var på plats och kunde dagen därpå rapportera i tidningen under rubriken ”En Linnéutställning i universitetsbiblioteket.”:

”Universitetsbiblioteket har efter sin ombyggnad erhållit en förevisningssal, som särskilt är avsedd för sådana separatutställningar, som bruka anordnas vid andra stora bibliotek och som alltid varit ägnade att tilldraga sig en sär- skild uppmärksamhet. Den första utställningen i den nya salen är en mycket intressant Linnéut- ställning, som är tillgänglig för allmänheten utan avgift kl. 11–1 på middagen, vilken vi vilja begagna tillfället att rekommendera för intresserade.”70

För att sätta Linnéträdgårdens orangeri i skick krävdes också pengar – som sällskapet inte hade. I november 1921 inlämnades en skrivelse till Kungl. Maj:t med en be- gäran om att få komma i åtnjutande av 190 000 kr ur det s.k. Teaterlotte riet. Reparationerna av orangeriet beräknades kosta 90 000 kr och resterande 100 000 kr skulle avsättas i en fond för underhåll av byggnader och träd- gård. En förberedande och framgångsrik uppvaktning gjordes av Elof För- berg, Markus Hulth och Einar Lönnberg hos cheferna vid ecklesiastik- och handelsdepartementen, statsråden Olof Olsson och Carl Svensson. Det hela resulterade i att sällskapet under 1924–1925 kom att få totalt 120 000 kr i bidrag. I slutändan visade det sig dock att anslagna medel inte skulle räcka för en mer genomgripande renovering av orangeriet. Man fick i stället nöja sig med nödtorftiga reparationer, så att merparten av anslaget i stället kunde gå till återställandet av trädgården.71 36 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Orangeriet i Linnéträdgården hade tillkommit 1743, kort efter det att Lin- né tillträtt sin professur i botanik 1742. Byggnaden uppfördes efter ritningar av arkitekten och hovintendenten Carl Hårleman. Redan 1748 gjordes vissa förändringar av byggnaden genom att den södra flygeln ändrades till drivhus och museum. Orangeriet kom att användas för sitt ursprungliga syfte fram till dess att Linneanum togs i bruk 1805 i den nya botaniska trädgården. Från denna tidpunkt stod orangeriet tomt och blev alltmer förfallet. År 1817 övertogs byggnaden av Östgöta nation, varvid ombyggnader och en hel del reparationer utfördes. De växthusfönster som fanns sedan orangeriet uppförts togs nu bort och nya väggar murades upp i deras ställe. Eftersom byggnaden var rejält fuktskadad nedtill, fick åtskilligt muras om och golven bytas ut. En ny dränering med utlopp i Svartbäcken utfördes också. Trots detta förblev området vattensjukt och nya genomgripande reparationer på byggnaden fick utföras 1862. Orangeriet användes som nationslokal till 1885 och därefter för en slöjdskola och senare, jämte delar av Linnés bostadshus, som museum för universitetets nordiska fornsaker.72 Sällskapet hade först tagit kontakt med den nytillsatte stadsarkitekten Gunnar Leche för att göra en mer genomgripande restaurering av orangeriet, men hans renoveringsförslag kunde inte användas, eftersom Leche i sitt förslag inte tog tillräcklig hänsyn till byggnadens historiska värden. Istället utfördes mer begränsade reparationer, samtidigt som inredningen färdigställ- des, vilket skedde under vintern 1923–1924. I februari 1924 kunde sällskapets Linnéföremål lämna universitetsbiblioteket och transporteras till orangeriet. Samlingarna ordnades nu av amanuensen Sigurd Wallin, som var verksam vid Nordiska Museet. Vid vårsammankomsten i maj 1924 kunde museet för första gången visas för medlemmarna, och från hösten samma år fick allmän- heten tillträde söndagar och fredagar mot erläggande av entréavgiften 25 öre. Även visningar för skolklasser arrangerades.73 På sikt var det dock meningen att sällskapet skulle få tillgång till Linnés gamla bostad, vilken uppförts 1693 av Olof Rudbeck d.ä. Byggnaden tillkom för att tjäna som prefektbostad för sonen Olof Rudbeck d.y. Den byggnads- teknik som Olof Rudbeck d.ä. använde i alla sina huskonstruktioner var han ensam om. Rudbecks tanke var att hans byggnader i största möjliga utsträck- ning skulle konstrueras så att de kunde motstå brand, och därför användes trä i så liten omfattning som möjligt. Det visade sig också att huset klarade sig vid den stora stadsbranden i maj 1702. Till tak och bjälklag användes sålunda järn och i övrigt tegel. Väggarnas konstruktion var emellertid oroväckande Linnémuseet 37

Interiörbild från Linnémuseet i Orangeriets södra flygel (1924–1937). Foto: okänd. tunn och uppfördes endast med en tegelstens tjocklek. När fukt efter hand tog sig in i konstruktionen blev husen därför bräckliga. Sålunda fick Olof Rudbeck d.y. flytta ut ur prefektbostaden 1731 på grund av att huset var i dåligt skick. När Linné tio år senare skulle flytta in i byggnaden, beskrev han den mer som ett ”uggle-näste eller röfwarekula än et professors hus”, och omfattande reparationer fick vidtagas, bl.a. för att förstärka väggarna.74 Repa- rationer verkställdes därpå 1765, 1783 och efter Carl Peter Thunbergs avflytt- ning 1805. Denne kunde då flytta upp till det just uppförda Linneanum i den nya botaniska trädgården. Efter det att Thunberg flyttat ut från Linnéhuset hyrdes nedervåningen och trädgården ut till Adam Afzelius.75 Uppsala fick år 1808 en ny director musices med Johann Christian Friedrich Hæffner, som tidigare verkat som ledare för Hovkapellet i Stock- holm. Hæffner fick från 1809 hyra övervåningen i Linnéhuset och detta kom att bli bostad för director musices i långt mer än etthundra år, ända fram till dess att Hugo Alfvén flyttade därifrån.76 Husets nedre våning uthyrdes 1822 till akademiens ritmästare. Från 1880-talet och en tid framåt användes delar av husets övervåning till det s.k. Victoriamuseet för nordiska fornsaker, medan en vaktmästare för museet disponerade rum i nedervåningen.77 38 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Inflyttning i Linnémuseet vårvintern 1937. Foto: Nils Sundquist.

För det nybildade Linnésällskapet blev, efter inköpen av föremål som till- hört familjen Linné, trädgården den främsta prioriteringen, men Förberg och styrelsen sneglade även på det gamla Linnéhuset, där director musices Hugo Alfvén bodde och där ett Linnémuseum skulle kunna inredas. Tack vare ett resolut agerande av Henrik Schück år 1918 kunde en donation från grosshandlaren Hjalmar Josephson till universitetet bli till nytta för Linnésällskapet. Hjalmar Josephson var brorson till den kände tonsättaren och körledaren Jacob Axel Josephson (1818–1880). Schück föreslog grosshandlare Josephson att hans donation borde användas till uppförande av en ny bostad för director musices; byggnaden skulle uppföras som en hyllning till J. A. Josephson. Hjalmar Josephson godkände förslaget och med donations- handlingen av den 9 april 1918 översändes 75 000 kr till en byggnadsfond.78 Så småningom uppfördes ”Musicum”, efter ritningar av arkitekten Victor Holmgren. Byggnaden stod klar i november 1929, med såväl en sal för mindre konserter som bostad för director musices. Därmed fick Hugo Alfvén en ny och mer ändamålsenlig bostad och Svenska Linnésällskapet snart tillgång till det hus som Linné en gång bott i.79 Linnémuseet 39

Från Linnémuseets invigning i Orangeriet den 30 maj 1937. Närmast kameran prins Carl, prinsessan Ingeborg och prins Eugen. Bakom den sistnämnde syns professorerna Einar Lönnberg och Rutger Sernander (längst t. h.). Foto: Stockholms Fotocentral.

Sommaren 1935 inleddes arbetena med att renovera det blivande Linné- museet. Svenska Linnésällskapet tillsatte en särskild byggnadskommitté, i vilken ingick Rutger Sernander, andre bibliotekarien Jonas L:son Samzelius, Sigurd Wallin och Arvid Uggla. Arbetet leddes av antikvarien och konst- historikern Erik Lundberg och som kulturhistorisk kontrollant verkade Nils Sundquist, konsthistoriker, fil. lic. och sedermera landsantikvarie. Denne kom att i två längre artiklar, ”Olof Rudbecks botaniska prefekthus”80 och ”Botaniska huset under Linnés tid”,81 ingående skildra husets historia och dess skick i samband med renoveringen 1935–1936. Arbetena hade kunnat sättas igång tack vare medel som Kungl. Maj:t beviljat den 7 december 1934. Av lotterimedel erhöll då sällskapet 50 000 kr i bidrag och ytterligare 3 000 kr fick man från Uppsala Kaféaktiebolag. För de övergripande byggnadsarbetena svarade byggnadsfirman Anders Diös. Husets inredning färdigställdes sedan under vintern och våren 1937. Den 30 maj 1937 kunde sällskapets tjugoårsjubileum firas med invigning av det nya Linnémuseet. Högtidligheterna inleddes i orangeriet dit en rad honoratiores 40 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Interiör från det år 1937 nyöppnade Linnémuseet. Foto: Nordiska museet. inbjudits, bl.a. prins Carl och hans hustru prinsessan Ingeborg, samt prins Eugen. Efter tal av sällskapets vice ordförande Rutger Sernander och föredrag av Sigurd Wallin om Linnéhusets historia, tågade man bort till det nya museet, där prins Eugen låste upp porten och de närvarande efter hand kunde gå husesyn i den nyrenoverade byggnaden. Dagen avslutades med middag i orangeriets frigidarium.82 Antalet besökare till det nya museet blev under det första året, 1938, 2 867 personer och flera större grupper gjorde besök där i samband med möten och kongresser i staden.83 Året därpå kom dock endast hälften så många besöka- re, 1 450 st., vilket ansågs bero dels på att turistbussarna inte kunde parkera i närheten, eftersom ett stort bostadshus uppfördes i hörnet av Linnégatan och Svartbäcksgatan, dels på det oroliga världsläget. Restaureringen av Linnéhu- set kom också att avslutas under 1939, varpå en inventering av alla föremål företogs av dåvarande amanuensen Per Gustaf Hamberg. Inom kort tvinga- des man dock stänga museet och i stället anskaffa 15 packlårar av trä och ett gediget stålskrin för att kunna evakuera alla lösa föremål, utom möblerna. Trälårarna, som beställdes hos A. W. Petterssons lådfabrik på Strandbodga- Linnémuseet 41 tan i Uppsala, tillverkades i tre olika storlekar och kostade 169 kr, medan man fick betala 24:50 för det dokumentskrin som inhandlades hos den närbeläg- na Järn- och maskinaffären Wolrath på Svartbäcksgatan, strax före jul 1939. Det blev trädgårdsförmannen Rickard Carlsson (senare Ekbom) som fick den grannlaga uppgiften att omsorgsfullt packa in alla föremål. Världskriget stod för dörren.84 Museet hölls sedan stängt under andra världskriget, i likhet med flera andra museer i Sverige. Föremålen verkar dock ha funnits kvar i museet, men nedpackade. Vid styrelsesammanträdet den 8 april 1945, en månad före freden, diskuterades möjligheten att kunna öppna museet till sommaren, men efter att ha hört museimannen Sigurd Wallins synpunkter beslöt man ”[…] att fullständig uppackning af museiföremålen ännu ej med trygghet kunde ske.” Vid nästa styrelsesammanträde den 27 maj 1945 hade dock freden kommit och styrelsen beslöt därför att packa upp alla föremål och öppna museet igen.85 Det dröjde dock till sommarsäsongen 1946 innan museet öppnades för allmänheten.86 Från juli månad var museet öppet mellan kl. 13.00 och 15.00. Entréavgiften uppgick till 50 öre och förblev oförändrad fram till 1957, då den höjdes till 1 krona.87 År 1971 höjdes entréavgiften till 2 kr, samtidigt som grupprabatter infördes.88 Efter andra världskrigets slut kunde museet också tillföras ett par betydande föremål. I februari 1946 meddelades att sällskapet genom frikostiga bidrag kunnat förvärva en så kallad gräddsnäcka i silver för 3 500 kr. Den hade ursprungligen, 1769, överlämnats till Linné från Smålands nation och hade nu blivit utbjuden till försäljning.89 Genom förmedling av lantbruks- rådet Miles von Wachenfelt i London kunde också ett porträtt av Linné i lappdräkt förvärvas till museet. Det hade av en tillfällighet återfunnits hos en tavelrestauratör i London.90 von Wachenfelt hedrades genom att bli utsedd till ständig medlem i sällskapet.91 Fyndet föranledde honom att i årsskriften publicera en uppsats om upptäckten och där göra en jämförelse med övriga kända porträtt med samma motiv.92 Inom kort kunde sällskapet även förvär- va ett Linnéporträtt i pastell, som utförts av den välkände konstnären Gustaf Lundberg.93 Efter kriget fanns det behov av reparationer och förbättringar, såväl i museet som i trädgården. Från två bryggeriföretag fick man 13 000 kr i bidrag, medan en trävarufirma samt direktör Victor Hasselblad i Göteborg bidrog med 1 000 kr vardera. Ytterligare 1 500 kr inflöt kort därpå.94 Reparationerna 42 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år kunde sedan utföras under 1948.95 I mars 1949 beslöt styrelsen att blindföns- ter skulle målas på Linnémuseets fasad.96 Under sommaren 1950 gjordes en del mindre reparationer av Linnémuseet; fönsterfoder målades och paneler reparerades.97 Året därpå väckte Axel Nelson ett förslag om att på Linnémuseet sätta upp en minnesplatta över Olof Rudbeck d.ä., som en gång uppfört byggnaden.98 Anledningen var att det år 1952 hade gått 250 år sedan denne avled. Nelson, som var biblioteksman och under många år chef för handskriftsavdelningen vid Uppsala universitetsbibliotek, hade under åren 1937–1950 utgivit Olof Rudbeck d.ä:s mäktiga och märkliga Atlantica.99 Styrelsen gillade förslaget och stenplattan, placerad i husets hörn riktad mot trädgården, kunde invigas på Rudbecks 250-åriga dödsdag den 17 september 1952.100 I samband därmed höll sällskapets ordförande Nils von Hofsten ett tal till Rudbecks minne; stentavlan hade dagen till ära dekorerats med en girland av rudbeckior.101 I maj 1947 hade styrelsen beslutat att Linnémuseet skulle vara öppet dag- ligen i två timmar året runt. Även om byggnaden var uppvärmd, beslöt man 1955 att ”[…] till personalens bekvämlighet under vintermånaderna” inköpa ett elektriskt värmeelement.102 Ett och annat föremål kunde tillföras sällskapets samlingar under 1950- talet,103 och det var också nu som det andra stora förvärvet av föremål från systrarna Anna och Gerda Ödman gjordes. Förhandlingarna sköttes av Sigurd Wallin och föremålen förvärvades för 50 000 kr.104 För att kunna finansiera inköpen lyckades man få 25 000 kr i statliga lotterimedel, 2 000 kr från Patriotiska Sällskapet samt nära 4 000 kr genom en insamling bland sällskapets medlemmar. Resten fick täckas av medel i den ordinarie budge- ten.105 I slutet av 1956 hade merparten av dessa nyförvärvade föremål placerats och inventerats i Linnémuseet.106 Några år senare gjordes dessutom en full- ständig inventering av samlingarna.107 På förslag av Nils von Hofsten, som nyligen lämnat uppdraget som ordfö- rande, beslöt styrelsen i början av 1965 att en särskild föreståndare för Linné- museet skulle utses. Det blev Rudolf Zeitler, nybliven professor i konsthisto- ria, som blev den förste att åtaga sig detta uppdrag.108 Året därpå rapporterades att en testamentarisk gåva på 23 000 kr erhållits efter fru Sigrid Cedergren, vilket föranledde styrelsen att se över stadgarna, för att om möjligt undvika gåvoskatt.109 I samband med förberedelserna inför Svenska Linnésällskapets 50-års- jubileum föreslog styrelsemedlemmen Olof Selling att Linnés fähus skulle Linnémuseet 43

Den 17 september 1952 avtäcktes minnestavlan över Olof Rudbeck d.ä., uppsatt på Linnémuseets fasad, i samband med 250-årsdagen av Rudbecks död. Här syns fr. v. Axel Nelson, Robert Fries, Nils von Hofsten och Arvid Uggla nedanför minnestavlan. Foto: okänd.

återuppföras på den så kallade förgården i Linnéträdgården, längs Svartbäcks- gatan. Selling hade fått uppdraget att ordna den utställning som fick heta ”Linné – världsnamnet” och hans tanke var nog att denna skulle kunna per- manentas i den nya byggnaden. Vid styrelsens möte i mars 1967 uppvisades även ritningar till denna byggnad.110 Förslaget, som bestod av två nya bygg- nadskroppar, avfärdades dock av riksantikvarien och frågan togs sedan inte upp på nytt av styrelsen.111 I mars 1969 meddelade Zeitler att Uppsala universitetsbibliotek förkla- rat sig villigt att som deposition ta hand om Linnésällskapets arkiv.112 Ett år senare, den 2 april 1970, var depositionshandlingen upprättad och kunde sedan kontrasigneras av överbibliotekarien Gert Hornwall. Vid detta tillfälle diskuterades även placeringen av den Förbergska boksamlingen, vilken för- 44 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år varades i Linnémuseet. Styrelsens önskan var att även denna samling måtte bli deponerad på universitetsbiblioteket.113 Frågan bevakades av Zeitler och von Sydow – den senare förste bibliotekarie vid UUB – som i oktober kunde meddela att biblioteksledningen ställde sig positiv till detta.114 Hösten 1970 diskuterades behovet av att installera ett inbrottslarm i museet, men frågan överlämnades till den nya styrelsen, som tillträdde efter års- skiftet, för beslut. Man enades dock om att de mest värdefulla föremålen av silver skulle förvaras i bankfack.115 Frågan om larm togs dock inte upp igen, men försäkringsskyddet sågs över tid efter annan, såsom i mars 1973.116 I september 1973 förövades ett inbrott i Linnémuseet117 och ett år senare, natten mellan den 15 och 16 september 1974 var tjuvar i farten på nytt, varvid ett flertal guldföremål försvann, huvudsakligen ringar, men även två fickur, en klockkedja m.m. Genom trädgårdsmästaren Gunnar Petersson fick man kontakt med en privatdetektiv, samtidigt som styrelsen på nytt tog upp frå- gan om ett larm i museet, till vilket man hoppades få bidrag till kostnaderna från Byggnadsstyrelsen.118 Inom ett par månader hade en misstänkt förövare gripits och dömts, men föremålen verkar inte ha återfunnits, eftersom ersätt- ning utgick från försäkringsbolaget.119 Så småningom blev larm också installerat i museet.120 Zeitler uppehöll befattningen som prefekt för Linnémuseet till hösten 1977, då han gick i pension som professor. Han efterträddes som prefekt av Allan Ellenius, som samtidigt även var Zeitlers efterträdare som professor i konstvetenskap. Ellenius var sedan prefekt för Linnémuseet under femton års tid, till och med 1992.121 Linnémuseets föremål kom snart att ägnas mer omsorg. Från 1972 knöts den första kvinnan till styrelsen, textilhistorikern Inger Estham. Hon var avdelningsdirektör vid Riksantikvarieämbetet och Statens Historiska museer med ansvar för textilier. Hon fick snart betydelsefulla arbetsuppgifter. I slutet av 1976 kom det larmrapporter om att böcker och textilier på Linnés Ham- marby riskerade att förstöras av skadeinsekter. Det blev Esthams uppgift att genomföra konserveringsåtgärder på de Linnéanska textilierna, vilka evakue- rades från Hammarby.122 Genom hennes försorg vidtogs, för Svenska Linné sällskapets räkning, så småningom även konservering av många textilier i Linnémuseet, samtidigt som nya montrar togs i bruk.123 Vid höstsamman- komsten 1977 höll hon även ett föredrag med titeln ”Linneanska textilier och deras vård”.124 Inger Estham kom att ingå i styrelsen under hela 37 år, mellan 1972 och 1984 som suppleant och sedan som ordinarie ledamot under tiden Linnémuseet 45

Linnémuseet i januari 2007. Foto: Erik Hamberg.

1985 och 2009.125 Hennes textilhistoriska kunskaper kom att bli av stort värde i styrelsens arbete och för Svenska Linnésällskapets fromma. Under Ellenius’ tid som prefekt kunde den första större förnyelsen av Linnémuseet företagas. Säkerheten kunde förstärkas, nya montrar och mon- tertexter tillkom, liksom plexiglasskivor för att kunna visa innehåll i skåp t.ex. Åtgärderna kunde genomföras tack vare en storartad testamentarisk donation från makarna Telemak och Margit Fredbärj.126 Från 1992 anställdes en intendent för Linnémuseet, först Gunilla Matts- son, senare Pia Michelsén och från 1999 Eva Björn.127 För att bistå intendenten inrättades år 1994 ett museiutskott, inledningsvis bestående av styrelsemedlemmarna Bengt Jonsell, Inger Estham och Eva Willén.128 Estham var sedan 1993 även prefekt för Linnémuseet, 2005 efterträdd av Ing-Marie Munktell. och i senare tid, från 2013, av Marika Hedin, de två senare i tur och ordning chefer för Museum Gustavianum.129 Museiutskottets och intendentens uppgift blev att på olika sätt rusta upp och förnya museet med anlitande av en inredningsarkitekt, Anna Sandberg. Ytterligare föremålskategorier kunde snart konserveras; belysning, monter- texter och rumsliga miljöer gicks också igenom efter hand, samtidigt som 46 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Statens Fastighetsverk utförde erforderliga reparationer på byggnaden. För besökarnas vägledning infördes senare, i juli 2011, en audioguide i museet.130 Inför Linnéjubileet 2007 skedde en målmedveten och välmotiverad sats- ning på Linnémuseet och dess inventarier. Förutom den heltidsanställda intendenten och flera säsongsanställda inrättades en särskild heltidstjänst som antikvarie från mitten av maj 2006, med Cecilia Bergström som innehavare.131 Vidare kunde Linnémuseets illa medfarna Åkermanglober restaureras hos en expert i London,132 men framför allt skedde under åren 2006 och 2007 en omfattande renovering av själva huset. 1930-talets avskalade och strama re- noveringsideal kom att ersättas av en mer hemmiljöbetonad renovering i fråga om färgsättning, uppsättning av nytillverkade tapeter efter 1700-talsoriginal m.m. I stället för att visa Linneanska föremål mot en neutral bakgrund, ville man nu försöka återskapa känslan av att verkligen komma in i Linnés hem.133 I samband med byggnadens renovering inför Linnéjubileet 2007 gjorde res- taureringshistorikern Victor Edman en analys av hur man resonerade när Linnémuseet ställdes i ordning vid mitten av 1930-talet, i förhållande till sen- tida restaureringsprinciper och syn på historiskt återskapade kulturmiljöer.134 Med först Munktell och därefter Hedin som prefekt för Linnémuseet har det blivit naturligt att skapa närmare kontakter med Museum Gustavianum. Sålunda blev det 2014 klart att det administrativa och antikvariska ansvaret, liksom en del av visningarna i Linnémuseet, skulle övertagas av Museum Gustavianum, något som trädde i kraft 2015. Därigenom har den antikvariska kompetensen kunnat säkerställas, samtidigt som Svenska Linnésällska- pet har kvar den strategiska och långsiktiga planeringen av verksamheten för Linnémuseet.135 Linnéträdgården

et var på initiativ av Olof Rudbeck d.ä. som universitetet fick en botanisk Dträdgård på 1650-talet. De första växterna planterades där 1654–1655, när han återkommit från sin utrikes resa med bland annat växter i bagaget. Från Holland kom nu också en sändning med lökar och rötter. Området kunde efter hand utvidgas genom förvärv av angränsande tomter. Efter några år hade Rudbeck installerat ett uppvärmt s.k. pomeranshus för ömtåliga växter. Träd- gården och dess byggnader beskrevs första gången av Johannes Schefferus i hans Upsalia, utgiven 1666.136 Trädgården fungerade fram till stadsbranden 1702 och sannolikt också därefter, även om elden hade härjat i odlingarna, vilket krävde nyplanteringar. Under sonen Olof Rudbeck d.y:s tid undergick trädgården så småningom ett långsamt förfall, delvis beroende på att han fick andra intressen än botanik; framför allt fördjupade han sig i språkforskning.137 År 1731 blev Rudbeck tjänstledig och flyttade ut ur tjänstebostaden. I konsistorieprotokollet från den 11 mars 1731 står att ”Hr. prof. Rudbeck upsade nu det botaniska huset efter han der ei kan bo …”138 Som ersättare för Rudbeck och tillförordnad professor under åren 1731–1740 utsågs adjunkten Nils Rosén, adlad Rosén von Rosenstein 1761.139 Omtalat, och ibland skildrat i ett romantiskt skimmer, är det tillfälle då Linné besökte den botaniska trädgården våren 1729 och då upptäcktes av teologiprofessorn och botanisten Olof Celsius d.ä., som lät honom bo hos sig. Vid denna tidpunkt var akademiträdgårdsmästaren Erik Vinge, som anställts i september 1716,140 avliden och trädgården sköttes temporärt av Erik Enrot.141 Linné aspirerade på platsen som trädgårdsmästare, men Rudbeck föredrog i stället den erfarne trädgårdsmästaren Christopher Herman, som tjänstgjort 18 år, 1700–1718, i orangeriet hos Charles De Geer på Wäsby och senare, tro- ligen 1725–1729, hos Gustaf Bonde på Hässelby slott. Herman kunde också uppvisa utmärkta intyg från dem bägge.142 Trädgårdsmästaren Herman synes ha avlidit 1735143 och till hans efterträd- are anmälde sig medicine studeranden Gustaf Samzelius, som också blev an- tagen.144 Hösten 1736 fick Samzelius överta ansvaret för trädgården och han begärde genast att en del reparationer av mindre byggnader skulle utföras och

47 48 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Botaniska trädgården på Rudbecks tid. Ur Olof Rudbeck d.ä., Atlantica, atlasbandet, 1679. Linnéträdgården 49 att trädgården skulle gödslas.145 Kort därpå beslöts, på Samzelius’ förslag, att brädor skulle köpas in ”[…] til planck kring academie trägården.”146 I februari 1738 uppmärksammade Samzelius även konsistoriet på trädgårdens bristande underhåll och begärde samtidigt en löneförhöjning:

”Som hortus botanicus berättades wara i slätt tillstånd, emädan til des för- nödenhet woro mycket litet anslagit, så önskade hans excellence (universitetskanslern greve Gustaf Bonde), att någon utwäg kunde finnas til någon cassa, hwarigenom drefbänkar, pomerantshus med andra tillhörigheter borde förskaffas samt efwen trägårdsmästaren med någon tillräckeligare lön up- muntras att giöra derwid så mycken större flit […] . 147”

Vid konsistoriets sammanträde den 23 januari 1739 meddelades dock att Sam- zelius hade avlidit.148 Det fanns med andra ord en vakans att fylla. Vid sam- manträdet den 27 februari 1739 anmälde Rudbeck att han från Linné erhållit ett brev enligt vilket det skulle vara möjligt att anställa George Cliffords träd- gårdsmästare Dietrich Nietzel i Haartekamp som ersättare för den avlidne Samzelius. Linné fick genast konsistoriets uppdrag att anställa Nietzel, som anlände till Uppsala sommaren 1739 och då medförde både träd och örter.149 Nietzel kom sedan att arbeta i trädgården ända fram till sin död 1756.150 När Linné tillträdde som professor i materia medica, dietik och botanik be- hövde dock hela trädgården förändras och förnyas från grunden. Varken Rudbeck eller Rosén hade tagit fullt ansvar för trädgården. Rudbeck har av eftervärlden anklagats för den bristande skötseln i trädgården, men det var nog egentligen Rosén som borde ägnat trädgården mer intresse; det var han som ansvarade för den botaniska undervisningen med demonstrationer av växter i sin egenskap av vikarie för Rudbeck. Till sin hjälp att förnya trädgården fick Linné arkitekten och överin- tendenten Carl Hårleman, som förutom konstruerandet av orangeriet även planerade själva trädgården med sitt eleganta symmetriska formspråk. Hela trädgårdsanläggningen stod färdig 1745 och presenterades av Linné i en akademisk dissertation, Hortus Upsaliensis, som omfattade 48 sidor och var illust rerad med två utvikbara kopparstick samt två mindre träsnitt. Respondent vid disputationen den 16 december 1745 var den blivande läkaren Samuel Nauclér.151 Trädgården, som på Rudbeckarnas tid hade sin ingång från nuvarande Linnégatan, fick med Hårlemans omstöpning sin entré från Svart- bäcksgatan och i fonden ståtade det nya orangeriet. Den akademiska dissertationen följdes 1748 upp med Hortus Upsaliensis, exhibens plantas exoticas, horto 50 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Botaniska trädgården på Linnés tid. Gravyr av Johan Gustaf Hallman 1745.

Upsaliensis academiæ, en volym där Linné förtecknade alla växter som fanns i trädgården.152 Trädgården kom sedan att användas för undervisningsända- mål av Linné och var i sitt flor så länge hans krafter stod honom bi. Efter hans och sonen Carl von Linné d.y:s bortgång råkade den Lin- néanska botaniska trädgården så småningom i vanhävd. Efterträdaren Carl Peter Thunberg var inte hågad att fortsätta arbetet där, eftersom denna del av staden var sank och lätt kunde drabbas av översvämningar från Svartbäcken på våren. En annan olägenhet med Linnéträdgården påpekades långt senare av Göran Wahlenberg, som menade att orangeriets placering gav alldeles för få soltimmar för de växter som fanns där. Detta kunde avhjälpas i den nya botaniska trädgårdens orangeri.153 Thunberg lyckades få Gustaf III att avsätta slottsträdgården till en ny botanisk trädgård. Efterhand som den nya botaniska trädgården iordningsställdes, flyttades växter dit. Detta synes ha skett åren runt 1800.154 Samtidigt pågick uppförandet av Linneanum, en process som det skulle ta tjugo år att slutföra. Arkitekt var inledningsvis Olof Tempelman, därefter Louis Jean Desprez. År 1802 hade alla växter flyttats över till den Linnéträdgården 51 nya botaniska trädgården, och det beslöts att den gamla trädgården skulle arrenderas ut. Från år 1805 hyrde Adam Afzelius det gamla boningshuset och förmodligen även delar av trädgården.155 Hösten 1812 företog den skotske kemisten och mineralogen Thomas Thomson en resa i Sverige.156 Under vistelsen i Uppsala i september 1812 be- sökte Thomson förväntansfullt Linnéträdgården i sällskap av sin lokale guide, Samuel Törner, som talade engelska obehindrat. Denne hade vistats i England och där tjänstgjort som bibliotekarie under sir Joseph Banks. Han var nu amanuens vid universitetsbiblioteket i Uppsala.157 Thomson blev för- skräckt över hur det vid detta tillfälle såg ut i Linnés trädgård och inne i dess orangeri:

”The apartment in the garden where Linnæus used to lecture is still stand- ing, and the range of hot-houses and green-houses on both sides of it have not been altered. But the glass panes of all of them have been destroyed by time, the green-house plants have been removed, and the floor is covered with a rich crop of docks, nettles, and other common weeds. […] Two of the compartments of the garden are precisely in the state that Linnæus left them. His small ponds, his artificial rocks, and even some of his plants may still be seen. But the greatest part of them is covered with grass and with weeds, and presents one of the mostdesolate and disagreeable sights imagi- nable. The third compartment has been converted by Adam Afzelius into a potatoe garden.”158

Adam Afzelius hade 1785 efterträtt Thunberg som botanices demonstrator. Det var med andra ord han som förrättade visningarna för botanikstudenter- na i Linnéträdgården. Mellan 1789 och 1799 vistades han dock utomlands, såväl i England som i Afrika. Från november 1812 var han e.o. professor i materia medica och dietetik i Uppsala.159 Eftersom Linnéträdgården inte längre användes som botanisk trädgård, är det förståeligt att Afzelius hade pota- tisodlingar där. Vid Thomsons besök i Uppsala användes ju inte trädgården längre i undervisningen. När Östgöta nation tog över Linnéträdgården 1817 blev den dock snart rensad och någorlunda iordningställd efter de principer som gällde under Linnés tid. Kvarvarande växter och träd från hans tid skulle om möjligt tillses och skötas för att erinra om den berömde vetenskapsmannen. Nationen åtog sig därmed att på egen hand vårda Linnés minne. Under 1870-talet blåste dock andra vindar och trädgården förvandlades till en park. Först inför Lin- néjubileet 1907 gjordes smärre ansatser för att påminna om den hårlemanska 52 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Linnéträdgården runt 1880 med studenter från Östgöta nation. Foto: okänd.

botaniska trädgården, genom att trädgårdsgångarna togs upp igen och dam- marnas konturer märktes ut med blomsterrabatter.160 När Svenska Linnésällskapet fick överta ansvaret för Linnéträdgården var det ett digert projekt man ställdes inför. Målet var att försöka återställa trädgården sådan som den framställs i det kopparstick från 1745, som hör till dissertationen Hortus Upsaliensis. Även om Elof Förberg var den förste att påpeka värdet av att söka återstäl- la trädgården efter Hårlemans plan, var det Rutger Sernander som till en bör- jan mest entusiastiskt drev frågan. Det var också han som hade legat bakom den uppsnyggning av trädgården som gjordes inför jubileet 1907. Vid sällska- pets första höstsammankomst, i november 1917, höll Sernander ett föredrag om trädgården, och i december samma år fick han i uppdrag av styrelsen att inkomma med ett förslag till restaurering av trädgården. Hösten 1918 utsågs han också till trädgårdens prefekt.161 Linnéträdgården 53

En av dem som varmt stödde projektet var prins Eugen. I mars 1919 ut- lovade han ett bidrag på 10 000 kr till trädgårdens återställande, att fördelas på två år: ”[…] och är det min önskan att gåfvan företrädesvis användes till ordnande enligt Linnés plan af de s. k. Areæ o. dammarne.”162 Våren 1919 sattes arbetena igång. Under Rutger Sernanders ledning plan- lades arbetet av ett arbetsutskott som i övrigt bestod av Elof Förberg, Markus Hulth och John Åström. Den sistnämnde var krigsdomare och innehavare av Upsala advokatbyrå och anlitades av sällskapet för många göromål, bl.a. som revisor. En viktig person i sammanhanget var även stadsträdgårdsmästaren Pehr Boierth, som adjungerades till styrelsen redan vid det första mötet den 16 april 1919.163 Inom kort visade det sig dock att Sernander i sina direktiv till arbetsled- ningen i trädgården inte följde den hårlemanska planen så noga. Styrelsens avsikt var, som ovan nämnts, att återskapa trädgårdens utseende enligt kop- parsticket från 1745. Efter ett extrainkallat styrelsemöte den 5 juli 1919, i vilket Sernander inte kunde deltaga, beslöts att de pågående arbetena genast skulle upphöra och att den hårlemanska planen skulle följas mer exakt. En temporär schism mellan Sernander å ena sidan och Förberg med styrelsen å den andra sidan uppstod. Sernander, som ville gå mer försiktigt fram för att se den historiska kontinuiteten i trädgården, och i våra dagar nog skulle kallats ”träd- kramare”, drog sig ur arbetet med trädgården, och arbetarna i trädgården fick nya direktiv. Oscar Juel fungerade därefter som ordförande i arbetsutskottet fram till slutet av året, då han efterträddes av Förberg.164 Arbetet med trädgårdens återställande blev omfattande. En viktig fråga var dräneringen och därvid lyckades man så väl, att man en gång för alla lyckades lösa det ständiga problemet med att trädgården var vattensjuk och ibland blev översvämmad. Fuktskador hade ju också varit ett återkommande problem för orangeriet. Dammarna, som fyllts igen på 1860-talet, kunde nu återställas, men det gick inte att få dem täta på naturlig väg, eftersom vattnet rann undan. Det blev därför nödvändigt att gjuta nya dammar av betong, ett arbete som utfördes av AB Arcus.165 Sernander hade velat spara en del uppvuxna träd, men eftersom dessa, med något undantag, inte funnits på Linnés tid och i vissa fall stod i vägen för återställandet av trädgårdskvarteren, togs de bort. De hade hört till 1800- talets parkanläggning. Tillstånd för trädfällningen fick man inhämta från universitetets räntmästare.166 En person som reagerade på borttagandet av dessa träd var director musices, tonsättaren Hugo Alfvén, som kunde iakttaga 54 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år trädgårdens omvandling från sin bostad. Han uppskattade inte alls de för- ändringar som pågick. Vid en intervju med Alfvén i Upsala Nya Tidning den 20 november 1920 hette det: ”Det var dock med sorg director musices motsåg den skövling av den gamla Linnéanska trädgården som ägt rum. Många av de vackraste träden voro fällda.”167 Ett år senare skriver den i trädgårdsplane- ringen engagerade styrelsesuppleanten Nils Svedelius i ett brev till Förberg:

”[Trädgårdsförmannen] Carlsson o[ch] [stadsarkitekten] Boijerth menade att man skulle begagna sig af Alfvéns 1-åriga frånvaro i Italien till att knäppa bort almen i hörnet. Han blir väl ursinnig, när han kommer tillbaka, men har kanske tröttnat på Upsala … .”168

Styrelsen fann det dock olämpligt att fälla trädet i Alfvéns frånvaro.169 När plantor, lökar och fröer sedermera skulle anskaffas blev det ett omfattande arbete. Vid arbetsutskottets sammanträde i april 1920 beslöt man ”… att inplantera så många som möjligt av de svenska växter Linné kände.” Samtidigt bestämdes att låta akademiträdgårdsmästaren Ivan Örtendahl (!) skriva provisoriska etiketter, i form av trästickor, till de växter som sattes ut.170 Ett och ett halvt år senare påtalade Nils Svedelius att ”de små trästickorna multna fort och äro ju ej heller hvarken prydliga eller praktiska. Allmänheten vill nog ha tydliga etiketter.”171 Efter att man hade övervägt att införskaffa skyltar av porslin från Tyskland, beslöt man att i stället använda sig av skif- ferstickor, som beställdes från Grythytte skifferverk. Inledningsvis införskaf- fades 1 000 exemplar för 140 kr, vartill kom frakt för 25 kr.172 Snart beställdes ytterligare 1 000 stickor, för målning, textning och utplacering under 1923.173 Till utgångspunkt för planteringen i trädgården hade man en samman- ställning av alla de växter som funnits där under Linnés tid, vilken nu utarbetats av Oscar Juel: Hortus Linnaeanus: an enumeration of plants cultivated in the Botanical Garden of Upsala during the Linnean period. Detta var den första utgåvan i en skriftserie, Skrifter utgivna av Svenska Linné-Sällskapet, som sällskapet började ge ut 1919. Juels förteckning byggde på flera skrifter och akademiska dissertationer om växter som Linné hade publicerat med början 1748. Till dessa hörde Demonstrationes plantarum in horto Upsaliensi MDCCLIII, med upplänningen Johan Christian Höjer som respondent. I dissertationen redogjordes för alla de växter som Linné demonstrerat under sina föreläsningar i trädgården detta år, 1753. Denna dissertation var den förs- ta skrift som tog upp Linnés binära nomenklatursystem efter utgivningen av Species plantarum, vars första upplaga kom ut samma år.174 Linnéträdgården 55

Botanikprofessorerna Oscar Juel och Nils Svedelius fick det övergripande ansvaret för anskaffandet av växter. Från hela Sverige, och i någon mån även från utlandet, skedde otaliga leveranser. Något kunde skickas per post eller med ångbåt, men annars kom det mesta att sändas som fraktgods med järn- väg till Uppsala. Botaniska trädgården i Uppsala kunde leverera såväl frön av ettåriga växter, som levande exemplar av perenner. Därtill kom leveranser från Bergianska trädgården och Nordiska Fröhandeln i Stockholm, bl.a. av lökar, liksom från Äs’ trädgård. De botaniska trädgårdarna i Lund och Göteborg var också behjälpliga. Genom privatpersoner anskaffades även vilda växter från olika håll. Sålunda kunde t.ex. språkforskaren Olof Östergren som fraktgods sända 18 kilo fjällväxter från Abisko i början av augusti 1920. Dessutom var överbibliotekarien Markus Hulth en flitig leverantör av växter. Enbart under 1922 kunde han bidra med ett sextiotal växter, som han samlat in på olika håll i Uppland och Västmanland. Vidare anskaffades granplantor till häckplanteringen från Skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län.175 För det praktiska arbetet i trädgården anställdes Rickard Carlsson – senare med efternamnet Ekbom – som trädgårdsförman 1920, vilket visade sig vara ett utmärkt val. Han bosatte sig i den lilla trädgårdsmästarbostaden in- vid orangeriet och kom att arbeta i Linnéträdgården i nära 37 år, fram till sin pensionering.176 Denna trädgårdsmästarbostad, tillhörig universitetet, kom sedan att rivas 1969–1970.177 Året 1920 började med att man fällde sådana träd som störde den hår- lemanska trädgårdsplanen. Därefter kunde man systematiskt så respektive plantera in växter i kvarteren för ettåriga och fleråriga växter. Arbetet med att återställa dammarna fortsatte och plantering av häckar utfördes. I artikeln ”Linnéträdgården 1920” kunde Nils Svedelius redogöra för hur långt man hunnit under året. Påföljande år kompletterade man med buskar och träd. Längs Linnégatan planterades häckspirea, som man lyckades anskaffa från Drottningholms slottsträdgård. Genom egen fröinsamling kunde man nu också för första gången använda eget frö vid sådd. En kostnadsbesparing blev också att Uppsala stad befriade Linnéträdgården från vattenavgift från och med ingången av år 1921.178 Snart hade man kommit så långt i arbetet, att trädgården kunde presenteras för medlemmarna. Vårsammankomsten den 27 maj 1923 inleddes i Linneanum, där Forsstrand och Hulth även höll föredrag. Därefter begav man sig från den botaniska trädgården till den restaurerade Linnéträdgården, som nu kunde invigas. Detta skedde i samband med att man intog middagen 56 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Linnéträdgården från Orangeriets tak 1928. Foto: okänd. i orangeriets stora sal, frigidariet. Professor Robert Fries höll även ett anföran- de om Linnéträdgården genom tiderna.179 Detta var det första tillfället som sällskapets medlemmar kunde samlas i Linnéträdgården och ta dess omvandling i betraktande. Efter Elof Förbergs frånfälle våren 1923 övertog Nils Svedelius rollen som skattmästare, en befattning som han uppehöll till 1947. Samtidigt var det han som hade det närmaste ansvaret för Linnéträdgården.180 I mars 1931 avsade sig dock Svedelius uppdraget som föreståndare för trädgården.181 Hans efterträd- are kom att bli Carl G. Alm, som var amanuens vid Botaniska trädgården.182 Han innehade sedan uppdraget till 1951.183 Efter honom blev det Magnus Fries som ansvarade för trädgården, under perioden 1953–1957.184 När säll- skapet några år in på 1930-talet kom i åtnjutande av Linnéhuset, påverkade detta även trädgårdens utseende, såtillvida att de träd som stod i närheten av byggnaden nu kunde avverkas. I redogörelsen för verksamheten i Linnéträd- Linnéträdgården 57 gården under 1934 erinrade föreståndaren Carl Alm om arbetena som skedde under den första tiden:

”Vid kortsidan av area perennis mot Svartbäcksgatan borttogos sålunda 2 stora almar och 1 ask. Däremot ’sparades tills vidare ännu en alm på sydsidan i närheten av Linnéhuset’. Anledningen härtill var, att dettas hyresgäst av privata skäl hos dåvarande akademiräntmästaren för detta träd begärde och erhöll ’avverkningsförbud’. Man hade redan börjat fällandet och avhuggit ett par av de grövsta rötterna! Bevarandet av nämnda träd medförde genom stark beskuggning avsevärda olägenheter för växtbeståndet i area annua. De arter, som enligt Linnés system måste placeras i almens skugga, kommo aldrig till full utveckling och fruktsättning. Sedan numera villkoret för Svenska Linné-Sällskapets dispositionsrätt till Linnés bostadshus uppfyllts, bortföll orsaken till trädets bibehållande, varför detta under hösten kunde fällas.”185

Med illa dold förtjusning kunde så- lunda Alm konstatera att den alm som Hugo Alfvén ömmat för nu äntligen hade tagits bort, till allmän glädje. Carl Alm kunde också rapportera att man under 1934 åter hade uppsatt de två apburar som under Linnés tid funnits i trädgården, låt vara att den ena var en nytillverkad replik.186 Dessa, numera flera, har därefter varit ett välkänt och uppskattat inslag i Linnéträdgården. Under hela 1920- och 30-talen kan arbetet i trädgården följas väl i de rapporter som årligen infördes i årsskriften. Nya plank sätts upp och arbeten med ”förgården” fram- för Linnéhuset omtalas.187 Gåvor av växter och frön redovisas och byten av frön med andra trädgårdar kan Meny från middag i Linnéträdgården den i stora drag skönjas. Under andra 26 maj 1934. världskriget reducerades arbetet i trädgården. Mest synbart blev att ar- 58 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år betet med ”area annua”, avdelningen med ettåriga växter, avstannade i bespa- ringssyfte.188 Så småningom fick trädgårdsförmannen i stället odla rotfrukter i detta kvarter.189 Det var först 1946 som ”area annua” åter användes för sitt egentliga syfte, odling av ettåriga växter.190 Efter kriget fanns det behov av reparationer i trädgården. Dessa gällde framför allt dammarna, växthusen och behov av ett nytt plank mot Linné gatan. Från olika mecenater fick man in medel för såväl trädgård som museum (se ovan) och efter hand kunde förbättringarna genomföras.191 Under våren 1947 anordnades en skulpturutställning i och utanför orangeriet. Det var ett arrangemang av Uplands Konstförening, med 109 verk av ett tjugotal svenska skulptörer, såsom Axel Wallenberg, Stig Blomberg, Carl Eldh och Carl Milles.192 I Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning skaldade signaturen ”Htd” under ett fotografi från utställningen:

”Svartbäckskvarterens katter skåda nu undrande hur bland Arkiaterns rabatter Phoebus gör Flora sin kur medelst svensk nutidsskulptur.

Eldh och Stig Blomberg och Milles jämte ett 20-tal fler blotta i grönskan sitt snilles alster i marmor och ler, som man här ovanför ser.

Lantmän med medhavda mackor njuta i väntan på regn liksom studenter och brackor här av att samtid och sägn samsas i musernas hägn.”193

Utställningen, som pågick mellan den 15 maj och 1 juni 1947, blev ett spekta- kulärt och ovanligt inslag i Linnéträdgården. I utställningens arbetsutskott ingick Arvid Uggla från Svenska Linnésällskapets sida.194 Några år senare, 1955, anordnade Uplands Konstförening en ny utställ- ning i slutet av sommaren, denna gång på temat ”Carl Eldh”, med skulpturer Linnéträdgården 59

Skulpturutställning i Linnéträdgården 1947. Foto: Gunnar Sundgren. och skisser i trädgården och orangeriet.195 Linnésällskapet var egentligen inte involverat i detta evenemang, men en sidoeffekt blev ovanligt många besök i Linnémuseet.196 Under 1960-talets första hälft arrangerades ”Konstsommar i Uppsala” i Linnéträdgården under flera år, men dessa arrangemang, med konst, dikt och musik, faller utanför ramen för denna historik, eftersom Svenska Linnésällskapet inte var inblandat. År 1952 uppkom frågan om att låta sångsällskapet Orphei Drängar an- vända orangeriet som repetitionslokal, eftersom man inte längre kunde vara kvar i Musicum. Orangeriet var dock i stort behov av renovering, framför allt på grund av att husbock förstört stora delar av taket. Universitetets drät- selnämnd beslöt skjuta till 23 000 kr för takreparationen, medan övriga åt- gärder, omputsning och inredning, skulle delas mellan Linnésällskapet och sångsällskapet.197 Ombyggnaden av orangeriet gjordes efter ritningar från 60 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Peter Celsings arkitektkontor. Hänsyn togs därvid till såväl OD:s önskemål om repetitionslokal, som Svenska Linnésällskapets behov av utrymmen för sina samlingar och aktiviteter. Hela renoveringen kom att kosta närmare 200 000 kr, som till stora delar kunde täckas av särskilda anslag. Den 4 juni 1955 var arbetena avslutade.198 En viktig bidragsgivare för finansieringen var Knut och Alice Wallenbergs stiftelse. Orangeriet, som invigdes den 5 juni, kom nu också under universitetets ansvar.199 Våren 1957 övertog Kung- liga Byggnadsstyrelsen ansvaret för byggnaderna i trädgården.200 Samtidigt som reparationerna av orangeriet slutfördes, anställdes från den 1 maj 1955 en ny trädgårdsmäs- tare, Gunnar Petersson. Rickard Ekboms pensionering stod för dör- ren och under en tid hade trädgår- den utgifter för två trädgårdsmästa- re, eftersom Ekbom under de senare åren var sjuklig. Såväl Linné som Ekbom och Petersson kom att verka i Linnéträdgården under 37 år.201 I slutet av 1958 kunde styrelsen utse en ny föreståndare för Lin- Trädgårdsmästare Gunnar Petersson vid néträdgården. Valet föll på botanis- ett bestånd av ”Segerlöken” i Linnéträdgår- ten, lektor Erik Almquist, specialist den, ca 1960. Foto: Uppsala-Bild. på Upplands flora, som tillträdde 1959.202 Ett år senare blev han medlem av styrelsen.203 I samråd med Nils Hylander, botanist och styrelsemedlem, och med utgångspunkt från träd- gårdsmästaren Peterssons önskemål, utarbetade Almquist en plan för arbetet i trädgården. Samtidigt införskaffades den första motordrivna gräsklipparen och nya redskap.204 På Linnés tid pryddes grinden till Linnéträdgården vid Svartbäcksgatan av ett överstycke i smidesjärn, vilket framgår av en av gravyrerna till dissertationen Hortus Upsaliensis från 1745. Detta grindöverstycke försvann sedermera, men 1960 framlade Uggla förslaget att man skulle låta tillverka ett nytt grind- överstycke. Styrelsen gillade detta förslag och gav ledamöterna Arvid Uggla, Sigurd Wallin och Gustaf Näsström i uppdrag att gå vidare med ärendet.205 Linnéträdgården 61

Eftersom några ursprungliga ritningar inte kunde påträffas, vände man sig så småningom till konstsmeden Sune Rooth, som uppgjorde ett förslag till nytt grindöverstycke i 1700-talsstil, vilket godkändes av Riksantikvarie- ämbetet.206 Detta kunde sedan sättas upp och invigas den 23 maj 1966. Det bekostades av den kulturellt intresserade byggmästaren Anders Diös.207 Från mitten av 1950-talet kom skötseln och underhållet av Linnéträdgår- den att bli Linnésällskapets främsta ekonomiska problem. Kostnaderna för anställd personal och underhåll tilltog och man försökte finna olika lösningar på detta. Inför sommaren 1966 föreslog trädgårdsmästare Petersson att man skulle anställa ”[…] en student eller studentska som hjälp i trädgården och samtidigt som förevisare av trädgården och museet.” Styrelsen fann dock att ekonomin inte tillät detta, samtidigt som man befarade att ”[…] vissa praktiska svårigheter kunde förväntas bli följden av [en] kombination av grovarbete i trädgården och demonstration av samlingarna m. m.”208 Efter tio år som föreståndare för trädgården lämnade Erik Almquist denna befattning vid årsskiftet 1968/1969. Han efterträddes av Gunnar Loham- mar, docent i botanik och limnolog, som uppehöll denna post fram till sin bortgång i början av 1975.209 Till ny trädgårdsföreståndare utsågs då botanisten Gustaf Sandberg, som särskilt hade ägnat sig åt fjällvärldens vegetation och flora.210 Sällskapets kapitalförvaltning kunde, trots tillgång till kompetent ekonomisk sakkunskap och aktiv placering, inte hålla jämna steg med utgifterna för trädgården över en längre period. Av betydelse blev därför årliga bidrag från Patriotiska Sällskapet, från universitetet och Uppsala kommun, liksom bidrag och testamentariska gåvor från medlemmar.211 Trots att bidragen från kommunen och universitetet efterhand ökade, växte de ekonomiska proble- men och man fick tära på tillgångarna. Trädgårdsmästare Petersson pekade också på behoven av nya drivbänkar, växthus och arbetsrum.212 I oktober 1967 tog styrelsen upp den uppkomna situationen: ”Olika möj- ligheter att på annat sätt driva trädgården diskuterades. Enighet nåddes om att den lämpligaste formen vore att staten trädde in och att trädgården och museet – och helst även Linnés Hammarby – därvid infördes under den statliga kulturminnesvården.” Man beslöt därför att en delegation skulle uppvakta departementsrådet Roland Pålsson vid Ecklesiastikdepartementet i detta ärende.213 Så småningom tillsattes en arbetsgrupp, med företrädare för Uppsala kommun, universitetet och Svenska Linnésällskapet, där universitetets rektor Torgny Segerstedt var sammankallande. Samtidigt pågick en 62 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år utredning inom Universitetskanslersämbetet om de botaniska trädgårdarnas framtida organisation.214 Efter ett drygt decennium kunde denna fråga föras i hamn. Vid styrel- sesammanträdet den 20 mars 1978 kunde sällskapets ordförande Carl Johan Clemedson meddela att Uppsala universitets konsistorium den 16 januari hade beslutat att övertaga, eller snarare återtaga, ansvaret för Linnéträd- gården. Därmed avsade sig även Gustaf Sandberg ansvaret som prefekt för Linnéträdgården.215 Från den 1 augusti 1978 återgick dispositionsrätten för Linnéträdgården till Uppsala universitet.216 Vid samma tid hade en fyrpartimotion framlagts i riksdagen med för- slag att inrätta en Linnéstiftelse med Uppsala universitet, Uppsala kommun och Svenska Linnésällskapet som huvudmän, vilka skulle ansvara för museet, trädgården och Hammarby. Bakom motionen stod moderaten Carl- Wilhelm Lothigius som förstanamn, med partikollegan Hans Wachtmeis- ter, vidare folkpartisterna Eric Enlund och Bernt Ekinge, centerpartisterna Sture Korpås och Per Olof Sundman samt socialdemokraterna Hans Alsén och Nils Hjorth som undertecknare.217 Alsén lyckades i mars 1978 ordna ett besök av Riksdagens kulturutskott i Uppsala och vid Linnés Hammarby för att studera Linnéminnena, men något mer i ärendet hände inte detta år.218 Eftersom därefter ingenting ytterligare hände, togs frågan upp i riksdagen på nytt i mars-april 1980 och drevs då med målmedvetenhet av Alsén, tidigare kommunpolitiker och därefter landshövding i Uppsala. I riksdagsdebatten den 15 april 1980 debatterade han mot den dåvarande utbildningsministern, folkpartisten Jan-Erik Wikström, och konstaterade ”[…] att centralbyråkra- tins kvarnar mal långsamt. Jag vet inte vad de drivs med för slags energi. Så särskilt väl utvecklat kan det knappast vara.”219 Till slut kom ett beslut, där Uppsala kommun av staten ålades att betala ett driftsbidrag till såväl Botaniska trädgården, Linnéträdgården som Hammarby. Därmed undanröjdes också hotet att stänga Linnéträdgården på grund av för låga anslag, något som högljutt debatterats i lokalpressen. Upp- sala universitet fick nu ansvar för driften av Linnéträdgården och Hammarby, med bidrag från kommunen, medan Svenska Linnésällskapet fick fortsatt ansvar för Linnémuseet.220 Botaniska trädgården, Linnéträdgården och Linnés Hammarby marknadsförs numera som Uppsala linneanska trädgårdar. I samband med Linnéjubileet 2007 uppförde Statens Fastighetsverk en provisorisk besökspaviljong med butik mitt emot Linnémuseet. Detta provi- sorium har funnits i tio år, men en ny byggnad med ett kafé, till vänster om entrén från Svartbäcksgatan planeras.221 Elof Förbergs bibliotek

v den fjärde punkten i stadgarnas andra paragraf framgick att sällska- Apet önskade skapa ett i görligaste mån komplett Linnébibliotek. Frågan fick sin lösning oväntat snabbt. I maj 1923 avled sällskapets skattmästare Elof Förberg, vilket blev ett hårt slag för sällskapet. Förbergs Linnébibliotek var omfattande och sällskapet såg nu en möjlighet att försöka köpa in det. Det fanns dock andra spekulanter, såsom John Crear Library och Fields Museum, båda i Chicago. I slutet av 1923 fanns Förbergs bibliotek på universitetsbiblioteket i Upp- sala. Efter värdering av antikvariatsbokhandlaren Eric Österlund den 29 december fastställdes värdet på boksamlingen till 30 000 kr. Kvar hos änkan Eva Förberg i Stockholm fanns då ytterligare en liten samling, vilken vär- derades till 500 kr, vidare ”[…] i Uppsala också befintliga porträtt och en bronsmedaljong samt tre vackra bokhyllor […].” Dessa värderades till 4 500 kr. Eva Förberg ville dock ha 40 000 kr för alltsammans, något som sällska- pets styrelse accepterade. En avbetalningsplan upprättades, så att 20 000 kr betalades samma vår, medan 10 000 kr därefter skulle erläggas två år i rad.222 Frågan uppkom nu var biblioteket skulle förvaras. Att placera det i Linné trädgårdens orangeri, vilket precis iordningställts, var inte aktuellt. Detta skulle bli ett museum med alla de föremål som man under en relativt kort tidsrymd kunnat köpa in. Lösningen blev att placera biblioteket, inklusive Förbergs bokhyllor, i universitetsbibliotekets källare. Där kunde överbiblio- tekarien Hulth ordna ett lämpligt utrymme. I en P.M. av den 24 mars 1924 heter det att: ”Universitetsbiblioteket upplåter utan avgift en avbalkning i dess tidningskällare till lokal för Sällskapets bibliotek, arkiv m.m. […].” En av sällskapets medlemmar, Greta Conwentz, fick i uppdrag att inventera, ordna och katalogisera bokbeståndet. Hon kom därvid att upprätta en särskild och ännu bevarad kortkatalog för böckerna. Sedan Förbergs bibliotek blivit ka- talogiserat, skulle revision ske av förste bibliotekarien Otto Walde och andre bibliotekarien Alfred Carlsson. Den Förbergska samlingen skulle vara till- gänglig för intresserade, men hemlån däremot ej tillåtna.223 Boksamlingen som inköpts efter Förberg kom att förvaras på universitetsbiblioteket ända fram till 1936, då den flyttades till det nyrenoverade Linné

63 64 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år museet i Linnéträdgården. Där ställdes biblioteket upp i vindsvåningen.224 Här fanns böckerna uppställda ända fram till 1980, då de åter flyttades till universitetsbiblioteket.225 Överflyttningen av depositionen rapporterades ha genomförts när styrelsen samlades i november 1980.226 I universitetsbiblioteket kom ett särskilt Linnérum att inredas, men i samband med en senare omdisposition av lokalerna blev Förbergs bibliotek år 2005 i stället placerat i ett kompaktmagasin, i anslutning till andra Linnésamlingar. Elof Förbergs boksamling med Linneana, vilken omfattade 1 200 volymer och 45 hyllmeter, beskrevs i ”Ett Linnébibliotek: några reflexioner och anteckningar”, som trycktes i årsskriften 1923, kort före Förbergs bortgång. För- fattare var Jöran Sahlgren, Förbergs måg, som året innan hade gift sig med dottern Gudrun Förberg. Samtidigt publicerades ett addendum till Markus Hulths Bibliographia Linnæana, som upprättats av Elof Förberg.227

Elof Förbergs exlibris visar hans villa på Auravägen i Djursholm. Gravyr av konstnären David Ljungdahl 1911. Linnés Hammarby

r 1758 förvärvade Carl von Linné lantegendomen Hammarby i Dan- Åmarks socken, drygt 10 km utanför Uppsala. Till Hammarby hörde även hemmanet Sävja. Säljare var hovjägmästaren Anders Schönberg. Fyra år senare, 1762, uppförde Linné en ny huvudbyggnad på Hammarby och något senare en mindre kvadratisk byggnad på en höjd ovanför gården, ”Museum in altis”. Detta hus använde Linné som museum för sina naturaliesamlingar, som med sin avsides belägenhet bättre skyddades mot vådeld. På Hammarby kunde Linné och hans familj i en egen bostad koppla av från livet, larmet och lorten i staden, ta emot besökare och lärjungar med närhet till egen trädgård med såväl odlingar som mer orörd natur. Dessutom var växtbetingelserna i många avseenden bättre på Hammarby, som inte hade samma vattensjuka och sura jord som trädgården inne i Uppsala, där över- svämningar var ständigt återkommande. Efter Linnés död 1778 ärvdes gården av hustrun Sara Elisabeth Moræa och barnen. Vid hennes död 1806 gick egendomen sedan i arv till döttrarna Lovisa, Sara Christina och Sophia, med gemensam förvaltning till 1828. Den yngsta dottern Sophias enda dotter, Johanna Elisabeth, gifte sig med Fredrik Magnus Ridderbjelke, och deras son Carl Ridderbjelke ägde och brukade Hammarby fram till det att gården såldes 1879. Huvudbyggnaden på Hammarby stod mer eller mindre orörd, som ett döttrarnas minnesmärke över fadern, från det att Linnés änka gått ur tiden. Familjen Ridderbjelke bodde i stället i den östra flygeln. Salen i huvudbyggnaden kom dock ibland till användning när Fredrik Magnus Ridderbjelkes jaktkamrater inackorderades där och det hände att rummet användes som lager för säd.228 Ett tidigt vittnesbörd om att byggnaden stod orörd är det besök som gjordes där våren 1834 av läkaren Magnus af Pontin i sällskap av teologen och naturforskaren Carl Adolph Agardh, sedermera biskop, samt bryggaren Johan Anders Rosenblad, alla medlemmar av den nystiftade Svenska Trä- gårds-Föreningen i Stockholm. I Uppsala gjorde de tre herrarna ”ett vörd- nadsfullt besök” hos Linnés ännu levande ogifta dotter Lovisa von Linné: ”Vid några och 80 års ålder var hon ännu frisk och munter. Äldre personer

65 66 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år intygade att hon, till anletsdrag, mest liknat sin odödlige far.” Av henne fick man låna nycklarna till Hammarby. Väl där, efter att på vägen dit ha sett alla Kungsängens blommande ”damspels-tulpaner”, dvs. kungsängsliljor, kunde man konstatera att:

”Sjelfva boningshusen äro tvenne större trähus, med öfvervåningar, af hvilka det ena, ställdt såsom flygel, nu var bebodt. Det andra inredt, som det syntes, för Linné och hans familj, var tillslutet, och det höga gräset, som sträckte sig inpå trappan, vittnade att det sällan varit besökt. Genom något okändt familjeförhållande mellan de efterlefvande, lärer det blifvit obegag- nadt af dem alla. Det inneslöt således en boning, der allt vittnade om väl- stånd, hvilken med sina möbler och tillbehör stått sådan orörd i 50 år. Vid inträdet deri erfor jag en känsla, som jag vill föreställa mig den, då man stiger öfver tröskeln till ett atrium i något nyss uppgräft hus i Pompeji. Allt hvad som omgaf var relik, minnen af en förgången tid, invigdt till en helgedom för efterlefvande.”229

Magnus af Pontin kunde även beskriva interiörer och föremål, av vilka Linnés doktorshatt från Harderwijk tilldrog sig ett särskilt intresse.230 För besökare i Uppsala och dess omgivningar publicerades åren 1842–1843 Upsala och dess nejder, 1–2 av skriftställaren Carl Johan Bergman. I den andra delen av detta arbete finns ett tjugo sidor långt kapitel om Linnés Hammarby, som ingående beskriver utflyktsmålet. Där citeras också åtskilligt av det som af Pontin hade beskrivit några år tidigare. Om det var publiceringen av Bergmans guidebok som påverkade intresset för att uppmärksamma gårdens vetenskapshistoriska betydelse kan vi låta vara osagt, men kort därpå, redan vid 1844–1845 års riksdag, väcktes frå- gan om ”inköp för Statens räkning utaf egendomen Hammarby” genom en motion av friherre Johan Gustaf Paykull till Vallox-Säby, beläget en dryg mil från Hammarby.231 Han menade i sin framsynta motion att egendomen numera var något förfallen och vanvårdad, men samtidigt av ett betydande nationellt intresse, väl värd att bevara för framtiden. Egendomen

”[…] som fordom egdes af den utmärkte naturforskaren Carl von Linné, och hvarest han mycket vistades, vore, oaktadt sitt nuvarande förfallna skick, en valfarts-ort för vetenskaps-idkare från alla länder, men trädgården låg förvildad och liknade en betesmark. Flere dyrbara qvarlefvor efter denne namnkunnige man funnos dock qvar, deribland den sal, der han höll föreläs- ningar. Om äfven närvarande egaren hade villja och förmåga att underhålla Linnés Hammarby 67

Linnés Hammarby 1864, före flyglarnas ombyggnad. Foto: Emma Schenson.

detta som sig borde, så egde likväl nationen icke någon säkerhet, att sådant i framtiden äfven blefve iagtaget … .”

Bästa sättet att bevara egendomen och dess Linnéanska prägel inför framtiden var att den blev inlöst av staten eller kom under Uppsala universitets förvaltning, menade Paykull. Statsutskottet var dock kallsinnigt och yrkade avslag på motionen, vilket också blev samtliga stånds beslut, när frågan av- gjordes i slutet av 1844.232 Ärendet fick dock förnyad aktualitet ett trettiotal år senare. I samband med att hundraårsminnet av Linnés bortgång högtidlighölls 1878, föreslog Ewald Ährling att Linnés Hammarby skulle lösas in av staten för att bli ett nationellt Linnéminne. Han uppvaktade landshövdingen i Gävleborgs län, Ferdinand Asker, som var Gävle stads representant i riksdagens andra kam- mare. En av Ährling författad motion i ärendet lades fram i andra kammaren, vilket så småningom ledde till att nästa års riksdag fattade beslut om att lösa 68 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år in Hammarby och därav skapa ett statligt kulturminne. Men Ährling tog även hjälp av Thore Magnus Fries. Som en efterdyning av samvaron vid Upp- sala universitets jubelfest 1877 blev riksdagsmännen Anders Peter Danielson, Anton Julius Lyth och Per Niclas Bergström inbjudna av Thore Magnus Fries att bese Linnés Hammarby, vilket skedde den 19 mars 1878. Sedan riksdags- männen anlänt till Uppsala med förmiddagens snälltåg från Stockholm, en resa som utan uppehåll tog 1 timme och 40 minuter, begav de sig till Fries’ bostad. Efter det att denne avslutat en föreläsning för sina studenter förevisa- de han de botaniska samlingarna och bjöd gästerna på ett glas vin. Därefter kunde sällskapet ta sig ut till Hammarby med hästdroska, där Fries’ släkting Carl Ridderbjelke förevisade gården. Vi låter nu riksdagsmannen Danielson själv berätta om resten av dagen:

”Sedan egaren af stället … bjudit oss ett par konjakare och vi sagt honom vårt tack och farväl, samt sedan jag ytterligare kastat en blick på Linnés fordna hem och särskildt den stora, nu till fall lutande kastanjen vid för- stugutrappan, den de sade Linné sjelf planterat och under hvars skugga han mången aftonstund rökat sin pipa, rullade vi åt Upsala tagande vägen om Danmarks kyrka. Wi kommo till Upsala kl. närmare 5 e. m. och intogo då en god middag hos Professor Fries. Efter middagens slut besågo vi botaniska vexthuset och sedan drucko vi kaffe och en konjak, samt vid kl. 8 togo vi farväl och tack af Professor Fries och hans familj och styrde af till Jernvägs- stationen. Wi kommo till Stockholm kl. 10 e. m. och hade då allt skäl att vara belåtna med vår dag.”233

Samtliga gäster på Hammarby kunde sedan aktivt bidraga med att lotsa frå- gan fram till ett lyckligt resultat i riksdagen.234 I november 1879 såldes Hammarby. Gården med inventarier och park övergick i statlig ägo och kom att kallas ”Den Linnéanska Stiftelsen på Hammarby”, medan resten av egendomen köptes av Uppsala universitet. Överintendentämbetet (sedermera Kungliga Byggnadsstyrelsen) fick ansvar för byggnaderna, medan samlingar och park skulle övervakas av stiftelsens inspektor. Denne skulle vara professor vid Uppsala universitet och väljas för fem år i taget.235 Reparationer företogs inom kort på huvudbyggnaden, vilken hade drabbats av insektsangrepp och nu även brädfodrades. Flyglarna, som under 1800-talet blivit påbyggda, återställdes därefter till ursprungligt utseende under åren 1889 och 1892. Äldre fotografier och teckningar visar att dessa var fullständiga tvåvåningsbyggnader före åtgärderna.236 Linnés Hammarby 69

Vårsammankomst på Linnés Hammarby den 23 maj 1942. T. v. Robert Fries, i mitten överstinnan Ebba Nordenfelt och längst t. h. Felix Bryk. Foto: okänd.

Den förste inspektorn utsågs 1882 och valet föll då på Thore Magnus Fries, professor i botanik. Han efterträddes år 1902 av zoologen Tycho Tullberg, som följdes av botanisterna Oscar Juel 1918–1928 och Rutger Sernander 1928– 1944.237 Den första gången som Svenska Linnésällskapet arrangerade en vårsam- mankomst hölls på Hammarby var söndagen den 25 maj 1919. De deltagare som reste med tåg från Stockholm uppmanades att lösa biljett till Uppsala, men att stiga av i Bergsbrunna. Promenaden till Hammarby beräknades ta 40 minuter, om man inte hade gjort en förbeställning av skjuts. Mellan kl. 11 och 12 förevisades samlingarna där, kl. 12.15 hölls årsmöte och därefter följde föredrag av Robert Fries om ”Linné i Holland”. Kl. 14.00 lämnade man Hammarby för att hinna med tåget kl. 14.50 till Uppsala. Resenärer- 70 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år na från Stockholm kunde nu utnyttja den sista sträckan av tågbiljetten. Vid ankomsten till Uppsala begav sig deltagarna till Linnéträdgården, för att se hur arbetena med dess iordningställande fortskred. Sammankomsten avslutades med middag på Stadshotellet; deltagarna uppmanades att medtaga sina ”brödkort”, dvs. ransoneringskort.238 Hammarby har ofta också varit platsen för sällskapets vårmöten i anslutning till Linnés födelsedag den 23 maj, när försommargrönskan och blomster- prakten lockar till besök. Mer än femtio gånger har vårsammankomster med föredrag arrangerats där, stundom med en anslutande måltid som ägt rum utanför ”Museum in altis”, Linnés museum på höjden ovanför gården. Innan Linnéträdgården och ett drygt decennium senare Linnémuseet ställts i ordning, var Linnés Hammarby det enda besöksmålet i Uppsalatrak- ten för alla Linnéintresserade. Hammarby blev därför den naturliga platsen att samlas på när Svenska Linnésällskapet stiftades. Men Hammarby har även i fortsättningen kommit att bli ett kärt mål för besök av sällskapets medlemmar, särskilt under vår och sommar, trots att gården aldrig varit under sällskapets vård. Årsskriften och dess redaktörer

edan när förslaget till stadgar för Svenska Linnésällskapet utarbetades Rstod det klart att den interimistiska styrelsen ville att sammanslutningen skulle ge ut en årsskrift.239 Vid sammanträdet den 15 september 1917 beslöts att den första årgången av årsskriften skulle ges ut till vårsammankomsten i maj 1918. Samtidigt framhöll en av de närvarande, Carl Forsstrand, ”… med styrka, att årsskriften genast borde göras förstklassig, hvilket också de närva- rande gillade.” Den första årgången kom att tryckas hos Almqvist & Wiksell i Uppsala, en tradition som man fortfor med ända fram till 1996, när års- skriften 1994/1995 trycktes. Årsskriftens första nummer trycktes i en upplaga av 850 ex., vartill kom särtryck till författarna.240 Från räkenskapsåret 1927 redovisades ett statsbidrag för utgivningen av årsskriften, 1 500 kr. Det utgick ännu 1967 och var då 4 000 kr.241 I de första fyra årgångarna av årsskriften trycktes fullständiga ledamots förteckningar. Därefter infördes antingen uppgifter om nytillkomna ledamö- ter eller förteckningar över samtliga. I årsskriftens årgångar 1924, 1928, 1931, 1939, 1945, 1950/1951, 1960, 1967 samt 1982/1983 finns det sålunda uppgifter om alla ledamöter vid dessa tidpunkter. Dessvärre har sådana uppgifter inte förekommit i senare utgåvor. Årsskriften har alltid varit den främsta medlemsförmånen och ett viktigt forum för olika typer av Linnéstudier och därmed besläktade ämnen. Antalet skribenter som medverkat i årsskriften har under de gångna åren uppgått till ungefär 275 personer.

Markus Hulth, 1918–1920 De första årgångarna av årsskriften redigerades av Markus Hulth. Han var född i Skövde 1865 och bedrev efter läroverkstiden i Örebro naturvetenskapliga studier i Uppsala, särskilt i botanik. Hulth blev fil. kand. 1889, fil. lic. 1896 och disputerade 1899 på en avhandling om fossila växter, Über einige Kalktuffe aus Westergötland. Redan 1891 anställdes han som e.o. amanuens vid Uppsala universitetsbibliotek. I maj 1905 avancerade han till vicebibliotekarie, 1910 blev han förstebibliotekarie och 1918 utsågs han till överbibliotekarie, som

71 72 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Markus Hulth. Oljemålning utförd av Margit Sterky, i Uppsala universitetsbiblioteks ägo. Foto: Magnus Hjalmarsson, UUB.

Aksel Anderssons efterträdare. Hulth kom att utarbeta en rad bibliografier, däribland en oavslutad Bibliographia Linnæana, vilken han av Uppsala universitet och Vetenskapssocieteten i Uppsala fick i uppdrag att sammanställa inför Linnéjubileet 1907. Uppenbarligen var det denna bibliografi som sam- manförde Hulth och Förberg och som ledde till ett samarbete dem emellan under åren 1914–1917. Ur detta uppstod tanken på att inrätta ett Linnésäll- skap.242 Hulths bibliografi fick så småningom en efterföljare i Basil Harring- ton Soulsbys betydelsefulla bibliografi, baserad på Linnean Societys innehav av Linnélitteratur. Arbetet på denna katalog hade inletts 1907 och den andra upplagan utgavs samma år som Soulsby avled.243 Soulsby, som var verksam som bibliotekarie vid British Museum, hade nära kontakter med Hulth och besökte Sverige och Uppsala universitetsbibliotek flera gånger mellan 1923 och 1930.244 Årsskriften och dess redaktörer 73

Hulth publicerade även ett antal artiklar om Linné. I Svensk botanisk tidskrift 1912 skrev han om ”Linnés första utkast till Species plantarum” och 1921 behandlade han ”Uppsala universitetsbiblioteks förvärv av Linneanska originalmanuskript”, en studie som infördes i Uppsala universitets minnesskrift 1621–1921. I årsskriften kom han att publicera ett par uppsatser med anknytning till Linné, såsom ”Kalm som student i Uppsala och lärjunge till Linné åren 1741–1747” och ”Om handskrifterna till Linnés Flora Kofsöensis.”245 I festskriften till riksbibliotekarien Isak Collijn 1925 bidrog Hulth med en uppsats om ”Studenten Carolus Linnæus’ bibliotek”.246 Hulth skapade från första början en form för årsskriften, vilken i stora drag behållits fram till vår tid. Så har t.ex. det stilfulla och klassiska omslaget med blomsterkorgen, som introducerades i den första årgången 1918, varit oförändrat i alla år. Förberg hade vänt sig till konstnären Julius Kronberg för att höra sig för vem som skulle kunna utföra ett medlemsdiplom för sällska- pet. Uppdraget gick till hans elev, konstnären och dekorationsmålaren Nils Asplund, som även utformade årsskriftens omslag.247 Asplund är knappast ihågkommen idag, men ett prov på hans skicklighet är det av honom utförda taket i Hallwylska palatsets tavelgalleri med stiliserade blomstermönster i ett empireinspirerat formspråk. Syftet med årsskriften blev från första början att på ett och samma ställe samla pågående Linnéforskning och stimulera till vidare studier i ämnet. Års- boken kom att från begynnelsen innehålla vetenskapliga eller kulturhistoriska uppsatser med Linnéanknytning, vilka följdes av föreningsangelägenheter och emellanåt av en förteckning över sällskapets medlemmar. Det allra första och samtidigt främsta bidraget i den första årsboken blev en 79 sidor lång artikel författad av Tycho Tullberg, med titeln ”Linnés Hammarby”. Tullberg, som 1902 blev inspektor för Hammarby efter Thore Magnus Fries, beskrev ingående gårdens historia, dess byggnader och inventarier. Bland bidragen i denna första årgång fanns även en artikel av Anders Grape. Denne blev 1915 chef för Handskriftsavdelningen vid Uppsala universitetsbibliotek och kom senare att bli Markus Hulths efterträdare som överbibliotekarie. Uppsatsen hette ”Om Christopher Tärnströms resejournaler”, och Grape använde sig här av nyfunnet material, som kort dessförinnan deponerats på universitetsbiblioteket.€248 Redan i den första årgången av årsskriften infördes artiklar på främman- de språk, eftersom man hade ambitionen att nå en internationell publik. Det första bidraget var författat av Oscar Juel, som skrev ”Bemerkungen über 74 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Hasselquist’s Herbarium”.249 Han kom senare att bidraga med flera uppsatser på engelska, redan 1920 med ”Early investigations of North American flora, with special reference to Linnæus and Kalm”.250 En annan Linnéforskare, som oftast skrev på tyska, var österrikaren Felix Bryk. Med Markus Hulth kom sällskapet och särskilt årsskriften att för lång tid framöver få en stark anknytning till Uppsala och dess universitet, men i synnerhet till Uppsala universitetsbibliotek, eftersom flera nyckelpersoner i styrelsen haft sin verksamhet där under årens lopp. Tilläggas kan att Hulth även var sekreterare under den första tiden, 1918–1922, samt ånyo under åren 1924–1926.251

Carl Forsstrand, 1920–1928 Hulths tid som redaktör blev dock kortvarig, eftersom han snart nödgades ägna mer tid åt tjänsten som överbibliotekarie vid Uppsala universitetsbibliotek. Under 1920 tillträdde därför Carl Forsstrand som redaktör för års- skriften, ett uppdrag som han hade fram till sin bortgång i slutet av 1928. Forsstrand, som var född i Stockholm, skrevs in som student vid Uppsala universitet 1873, där han blev fil. kand. 1881, fil. lic. 1885 och fil. dr 1886 på en avhandling i zoologi, Det arktiska hafsområdets djurgeografiska begränsning med ledning af skalkräftornas (crustacea malacostraca) utbredning. Ämnesvalet var ett resultat av att han några år tidigare, 1883, som zoolog hade medföljt Adolf Erik Nordenskiölds expedition till Grönland. I sina memoarer skrev Forsstrand att hans håg ”låg åt zoologi och botanik, åt geografi och forskningsresor … .”252 Redan före resan till Grönland hade han deltagit i två expeditioner, dels till den norska finnmarken 1878, dels med zoologen Sven Lovén i Skagerak och Östersjön året därpå. År 1889 före- tog han som Vegastipendiat en betydligt längre resa, nämligen till Bermuda, U.S.A. och Kanada. De zoologiska studierna i Uppsala skedde de första åren under zoologi- professorn Vilhelm Lilljeborg253 och därefter under hans efterträdare Tycho Tullberg.254 Forsstrand var en tid e.o. amanuens vid Uppsala universitets zoologiska museum och vid Stockholms högskolas zoologiska institut. Han tjänstgjorde vid Uppsala universitetsbibliotek ett par år vid 1880-talets mitt (1884–1886) och därefter bl.a. vid Kungliga biblioteket (1886–1892).255 I slutet av 1890-talet bytte Forsstrand bana och blev i stället tidnings- man. Under en lång följd av år, 1898–1925, kom han att arbeta på Svenska Årsskriften och dess redaktörer 75

Dagbladet; under hans artiklar återfinns ofta signaturen ”Chevalier”.256 Mest är han dock känd som en produktiv och av samtiden mycket uppskattad kulturhistorisk författare. Med förkärlek författade han biografiska porträtt och stockholmsskildringar. Ett flertal av hans arbeten handlade om miljöer i Stockholm under Gustaf III:s tid. I Robert Fries’ nekrolog över Forsstrand karakteriseras hans författarskap av ”sitt kända underhållande sätt och […] sin lättflytande stil”.257 Till Linnéjubileet 1907 utgavs Carl von Linnés Öländska resa i Bonniers’ serie ”De bästa böckerna”, med Carl Forsstrand som redaktör. En ny upplaga av resebeskrivningen i denna billighetsutgåva kom tre år senare, 1910. Några år därefter, 1915, fortsatte Forsstrand i Linnés spår och publicerade Linné i Stockholm, en volym som uppenbarligen vann publikens gunst, eftersom den trycktes i två upplagor samma år. Boken var på drygt 200 sidor och dedicerad till ”Tycho Tullberg, Linnés ättling [,] min gamle vän och lärare”. Skriften föregicks redan 1912 av artikeln ”Några anteckningar om Linnés Stockholms- tid”. 258 Forsstrand deltog i det allra första mötet som arrangerades på Linnés Hammarby den 23 maj 1917, när Svenska Linnésällskapet stiftades. Han kom också att ingå som suppleant i den första styrelsen.259 Forsstrand blev snart en av sällskapets mer framträdande medlemmar. Han höll sålunda föredrag vid Linnésammankomsterna den 12 november 1921, 26 maj 1922, 27 maj 1923 samt 24 maj 1925 och författade ett tiotal artiklar för årsskriften. Hans för- sta bidrag publicerades i årsskriften 1919 och bar titeln ”Linné och släkten Reuterholm”. Bland de övriga artiklarna må framhållas ”Linnés ekonomi och hans kvarlåtenskaps öden”, ”Uppsala på Linnés tid” samt ”Linné som skildrare av svenskt folkliv”.260 Redan under Forsstrands första år som redaktör infördes traditionen att publicera kortare minnesteckningar över mer framstående eller betydelsefulla medlemmar som avlidit. I årsskriften 1920 blev det anledning att införa två nekrologer, dels över Linnéättlingen Tycho Tullberg, sällskapets förste ordfö- rande, dels över kronprinsessan Margareta, som tillsammans med sin make, kronprins Gustaf Adolf, räknades till sällskapets ”förste hedersledamöter”. Under Forsstrands tid som redaktör ändrades årsbokens typsnitt till mindre grad 1921, vilket var en klar förbättring. Snart infördes även en ”Resumé of contents”, vilket skedde med början i årsskriften 1923. Denna första sammanfattning på engelska av årsskriftens alla artiklar omfattade fyra sidor. Under årens lopp har dessa sammanfattningar kommit att variera något i omfång. 76 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Efter ett par år, 1928, ändrades titeln till ”Summary of contents”. Årsskriftens innehåll kom redan från början att i icke ringa omfattning präglas av de fö- redrag som förekom vid sällskapets sammankomster. Det blev under en lång följd av år mer regel än undantag att föredragen trycktes i årsskriften. Vid den första ordinarie vårsammankomsten, den 23 maj 1918, höll anatomiprofessorn Erik Müller sålunda ett föredrag med titeln ”Linné och Uppsala”, vilket kom att införas i årsskriften 1919. Ytterligare ett föredrag, hållet i november 1918, ”Linné och Artedi”, trycktes i samma årgång. Detta bidrag hade zoologen Einar Lönnberg som upphovsman.261

Arvid Uggla, 1929–1961 Efter Forsstrands frånfälle i slutet av 1928 utsågs Arvid Hjalmar Uggla till hans efterträdare som redaktör.262 Uggla hörde till de allra tidigaste medlemmarna.263 Han hade dessutom redan i slutet av mars 1928 efterträtt den just avlidne Hulth som sekreterare och föreståndare för Linnémuseet.264 Arvid Hjalmar Uggla var född i Jönköping 1883. År 1901 skrevs han in vid Uppsala universitet, blev 1904 fil. kand. och 1916 fil. lic. Under studietiden deltog han aktivt i studentlivet och var studentkårens ordförande 1910–1911. I slutet av 1915 antogs han som e.o. amanuens vid Uppsala universitetsbibliotek, blev amanuens några månader senare och 1921 extra bibliotekarie. Tre år senare, 1924, blev han andre bibliotekarie och 1945, kort före sin pensionering, e.o. förste bibliotekarie. Tack vare sina språkkunskaper fick han katalogisera rysk och nyisländsk litteratur. Uggla kom att arbeta med många olika uppgifter vid biblioteket, under 1920- och 30-talen vid den svenska avdelningen och från 1939 som föreståndare för den utländska avdelningens katalogisering.265 I flera decennier personifierade Uggla Svenska Linnésällskapet och svensk Linnéforskning. Man kan med fog hävda att han vigde sitt liv åt studiet av Carl von Linné. Ur hans välfyllda reservoarpenna kom ett 40-tal uppsatser och nära 120 smärre bidrag att införas i årsskriften mellan 1929 och 1967 – ett länge svårslaget rekord. Han kom att medverka i nästan samtliga av de årsskrifter som han var redaktör för, ofta med flera bidrag samtidigt. Dess- utom publicerade han bidrag om Linné på annat sätt, t.ex. i tidnings- och tidskriftsartiklar och genom radioföredrag. Han bjöds in att hålla föredrag om Linné över hela landet och förrättade även ett oräkneligt antal visningar i Linnéträdgården och på Linnés Hammarby. Årsskriften och dess redaktörer 77

Från den första årgången av årsskriften som Uggla stod som redaktör för, 1929, infördes en särskild avdelning, ”Meddelanden från den Linnéanska stiftelsen på Hammarby”, med Rutger Sernander som upphovsman. Denne var sedan den 1 juni 1928 stiftelsens inspektor efter botanisten och mykologen Oscar Juel. Sernanders rapporter trycktes sedan årligen i årsskriften fram till 1944. En annan nyhet som infördes av Uggla i årsskriften var avdelningen ”Smärre Meddelanden”, som alltsedan 1929 har varit ett mycket betydelsefullt forum för att fortlöpande rapportera om händelser, utställningar, symposier, bokutgivning m.m., med anknytning till Linné och hans lärjungar. Praxis blev att osignerade artiklar hade redaktören som upphovsman.266 Med början 1944 har även andra skribenter lämnat bidrag under rubriken ”Smärre Meddelanden”. Detta år bidrog botanisten Torsten Lagerberg med artikeln ”Om blomsterlyrans odlingshistoria”. Ugglas första uppsats i årsskriften, ”Linnéstatyn i Uppsala Botanicum”, var ursprungligen ett föredrag som han höll vid Svenska Linnésällskapets sammankomst den 6 december 1929. Etthundra år hade då förflutit sedan Linnéstatyn invigdes i Linneanum under högtidliga former. Statyn, som ska- pades av bildhuggaren Johan Niclas Byström, visar den sittande Carl von Linné och utfördes i carraramarmor. Statyn bekostades genom en flerårig insamling inom studentnationerna i Uppsala, sannolikt på initiativ av Erik Gustaf Geijer våren 1822.267 Redan 1933 kunde man höra Uggla som föreläsare i radio, det nya medium som på kort tid revolutionerade det svenska folkhemmet. Föredrag var ståen- de inslag i radion under flera decennier, där folkbildning och kunskapssprid- ning så småningom utbyttes mot underhållning. I september 1933 höll sålun- da Uggla ett halvtimmeslångt radioföredrag om ”Linné och bananen” och annandag jul samma år berättade han om ”Peter Forsskåls resa till Lyckliga Arabien”, i en radiosändning från Jönköping.268 Uggla hade hållit föredraget om ”Linné och bananen” vid sällskapets vårsammankomst 1933,269 men det kom att dröja ända till 1959 innan det slutligen gick i tryck i årsskriften.270 Uggla var i mångt och mycket också en utgivare av Linnéanska texter; arbetet med Bref och skrifvelser är ett bevis på detta. I årsskriften 1935 publicerade han ”Linnés almanacksanteckningar för år 1735”, ett för Carl von Linné betydelsefullt år, då han förlovade sig, disputerade i Harderwijk, träffade olika lärde i Holland och publicerade den första upplagan av Systema Naturæ. Almanacksanteckningarna hade publicerats redan 1845, men de gjordes nu mer lättillgängliga för intresserade läsare.271 78 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Vid Linnésällskapets sammankomst på Linnés Hammarby den 24 maj 1936 berättade Arvid Uggla om ”Linné och Burmannerna”, ett föredrag som trycktes i årsskriften för 1937. Artikeln handlade om Linnés umgänge och brevväxling med naturforskarna Johannes Burmann och Nikolaas Laurens Burmann, far och son, i Holland.272 Ämnesvalet berodde på att utgivningen av brevväxlingen mellan dem förestod, i vad som kom att bli den sista delen av Bref och skrifvelser. Denna volym trycktes dock först flera år senare, 1943. År 1931 kom Uggla att knyta en viktig kontakt, vilken skulle komma att bli både livslång och av utomordentlig betydelse för Linnéforskningen. Detta år blev Anders Grape, överbibliotekarie vid Uppsala universitetsbibliotek sedan 1928 och från 1929 styrelsemedlem i Svenska Linnésällskapet, kontaktad av Spencer Savage. Denne var ansvarig för samlingarna vid Linnean Society i London, där han hade anställts redan 1911. Det blev Uggla som fick sköta kontakterna med Savage och sällskapet i London, när det gällde förfrågning- ar eller lån av Linnématerial åt ena eller andra hållet. Dessa brevkontakter var emellanåt täta och kom att bestå i mer än 30 år.273 Ett par år senare, 1935 och 1936, besökte Uggla Linnean Society i London för att korrekturläsa det material som skulle publiceras i delarna 1:9 (aldrig utgiven) och 2:2 av Bref och skrifvelser.274 Vid förnyade besök hos Linnean Society åren 1938, 1948 och 1953 kunde Uggla bistå med ordnandet av deras Linnémanuskript och låta mikrofilma samlingarna i London för Uppsala universitetsbiblioteks räkning.275 I maj 1938 firade Linnean Society i London sitt 150-årsjubileum. Vid denna högtidlighet representerades Svenska Linnésällskapet av sin ordförande Robert Fries och sekreteraren Arvid Uggla, medan skattmästaren Nils Sve- delius representerade Uppsala universitet. Uggla, som fått ett reseanslag från Längmanska fonden, fick tjänstledigt i två månader mellan den 23 maj och 22 juli, och stannade därför kvar i London för att gå igenom material i Linnean Society.276 Direkt efter hemkomsten från besöket i England 1938 fortsatte Uggla med tåg till Jokkmokk och följde sedan ”I Linnés fotspår” till Kvikkjokk och vidare in i fjällvärlden under en nära två veckor lång vandring.277 Vid sitt sista besök i London, sommaren 1953, lämnade Uggla en tidsbild därifrån i ett brev till Nils von Hofsten:

”Idag är Bank Holiday. Londonborna äro borta och ”landsorten” går och ga- par på ståten. Jag är nog den ende som hänsynslöst bryter konvenansen och Årsskriften och dess redaktörer 79

Arvid Uggla på en parkbänk i Linnéträdgården, ca 1960. Foto: Uppsala-Bild.

försöker göra lite nytta. Jag är lyckligtvis försedd med nyckel till Linn[ean] Soc[iety]”278

I årsskriften för 1952 publicerade Uggla ett föredrag som han hade hållit vid sällskapets vårsammankomst samma år, om linnélärjungen Fredrik Has- selquist. Detta skedde för att erinra om tvåhundraårsdagen av Hasselquists bortgång i en by utanför Smyrna våren 1752. Förutom denna biografi publi cerades samtidigt även Hasselquists ”Album itineris”, såväl på latin som i engelsk översättning, av Uggla tillsammans med den tysk-israeliske forskaren Friedrich Simon Bodenheimer.279 80 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Ett viktigt bidrag av Uggla i årsskriften var utgivningen av ”Linné den yngres brev till Abraham Bäck”, vars första del, brev från 1778, publicerades i 1956/1957 års volym. Fortsättningen, brev skickade 1779–1783, presenterades i den följande årsskriften, 1958. Totalt kom denna brevutgivning att omfatta hela 68 sidor.280 Vid sidan om Svenska Linnésällskapet kom Arvid Uggla även att, tillsammans med Linnéforskaren och biskopen Elis Malmeström, ge ut Vita Caroli Linnæi, dvs. Linnés självbiografier, vilket skedde i samband med Linnéjubi- leet 1957, och då på uppdrag av Uppsala universitet. Året därefter, 1958, gav Uggla ut en fullständig utgåva av Linnés dietetik, efter originalmanuskriptet i Linnean Society och på uppdrag av Vetenskapsakademien.281 Ett par år tidigare, 1954, hade Uggla givit ut Tre tal. Det rörde sig om Linnés tal vid presidiets nedläggande i Vetenskapsakademien 1739, talet vid kungafamiljens besök i Uppsala i september 1759 samt det tal som han höll vid rektoratets nedläggande i Uppsala i december 1772.282 Några år dessförinnan medverkade Uggla i festskriften till överbibliote- karien Anders Grape, som fyllde 65 år 1945. Hans bidrag i denna publikation handlade om Carl von Linnés svärfar Johan Moræus’ bibliotek och hade titeln ”Ett läkarebibliotek från början av 1700-talet”. 283 Uggla såg även till att årsskriften försågs med register för samtliga utgivna årgångar. Ett första register, för årgångarna 1918–1932, publicerades 1932, ett andra, för åren 1933–1947 gavs ut 1947 och ett tredje, för samtliga årgångar, trycktes tio år senare, i årsskriften 1956/1957. Totalt kom Uggla att tillhöra sällskapets styrelse under 35 år, från 1928 till 1963; hans sista år som redaktör var 1961. Uggla var sällskapets sekreterare mellan 1928 och 1963 och man kan notera att hans klara och välskrivna protokoll ända fram till mitten av 1950-talet var utformade med användande av både konjunktiv och gammal- stavning. Ett av Ugglas sista uppdrag som Linnékänna- re blev att författa texten till frimärksutgåvan och häftet med motivet Linnés Hammarby, som av det svenska postverket utgavs i valörerna 20 och 50 öre hösten 1963 i serien ”Svenska byggnadsminnen”. Själva frimärket hade konstnären Hilding Linn- Frimärke med Linnés qvist som upphovsman.284 Arvid Uggla avled i bör- Hammarby, utgivet 1963. jan av 1964, 80 år gammal. Foto: Magnus Hjalmars- son, UUB. Årsskriften och dess redaktörer 81

Carl-Otto von Sydow, 1962–1978 Ugglas sista år som redaktör hade präglats av ohälsa, uppenbarligen efter en hjärtinfarkt, men han var envis och ville inte lämna redaktörsskapet ifrån sig. I ett brev till Nils von Hofsten, sällskapets dåvarande ordförande, skriver styrelsemedlemmen Telemak Fredbärj, för övrigt läkare, i december 1960 om Arvid Uggla:

”Han är alltjämt ovärderlig för Linnéforskningen (men ej som årsskriftsre- daktör!) och helt enkelt oersättlig – ja, det vet du bättre än jag. Kunde du som ordf[örande] och hans äldre vän få honom att ”tills vidare” med anledning av hans vilobehov överlämna redaktionsarbetet till v. Sydow gjorde du både Arvid och Sällskapet en stor tjänst.”285

Styrelsen ville sålunda ha Carl-Otto von Sydow som ny redaktör efter Uggla, men övergången var inte helt smärtfri. I ett nytt brev till von Hofsten skriver Fredbärj att:

”[…] v. Sydow får det inte lätt första året, ty han är ju beroende av A[rvid] evad det gäller att få in manuskripten i vår, då ju A[rvid] står för en del (2–3 st.) och nödvändigvis vill skriva inledning till en del av de andra.”286

Till slut gav dock Uggla efter och vid styrelsemötet den 17 februari 1962 blev han avtackad för sina insatser som redaktör, samtidigt som von Sydow utsågs till hans efterträdare.287 Carl-Otto von Sydow var född 1927 i Julita. Efter studentexamen började han studera i Uppsala, där han tog en fil. kand. 1954 och blev fil. lic. i idé- och lärdomshistoria 1962. Under åren 1953–1955 var han Stockholms nations bibliotekarie och 1963 anställdes han som amanuens vid Uppsala universitetsbibliotek. Till hans specialkunskaper och intressen hörde bibliografier samt isländska språket. År 1969 blev han förste bibliotekarie med ansvar för låneex- pedition och läsesalar, varefter han blev chef för handskriftsavdelningen 1977. Där stannade han fram till sin pensionering 1992.288 von Sydow valdes till medlem av Svenska Linnésällskapet i maj 1956, på förslag av Fries och Uggla.289 Hans krafter togs i anspråk tämligen omgåen- de. Redan vid styrelsens sammanträde i november 1956 beslöt man att utse von Sydow till biträdande sekreterare.290 Vid vårsammankomsten på Linnés Hammarby den 24 maj 1959 höll han föredrag om ”Föregångare till Linné som lapplandsskildrare”, vilket bland annat uppskattades av byggmästaren 82 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Anders Diös, som i ett brev till Svenska Linnésällskapets dåvarande ordföran- de Nils von Hofsten yttrade sig i entusiastiska ordalag:

”Jag vill heller inte glömma det strålande föredraget, som fil. kand. von Syd- ow höll där på Linnés Hammarby. Det var en stilfull ungdom, som säkerli- gen kommer att höra av sig i fortsättningen både i detta sammanhang och andra.”291

Snart kunde von Sydow även bistå med att i årsskriften för 1958, 1959, 1961 och 1964 publicera bibliografier över nyutgiven Linnélitteratur. Han kom vid denna tid även att sammanställa ett register över alla artiklar och recensioner i Lärdomshistoriska Samfundets årsbok Lychnos för åren 1936–1962, en im- ponerande arbetsprestation, som omfattade hela 213 trycksidor.292 I Lychnos medverkade von Sydow också regelbundet med recensioner, med början från 1956; flera av dem med anknytning till Lappland eller Linné. I Svenska Linnésällskapets årsskrift kunde von Sydow skildra sällskapets första decennium i ”Svenska Linné-Sällskapets stiftande och första verksamhet. En tillbakablick vid 50-årsminnet”293 Historiken byggde på omfattande studier i sällskapets arkiv, vilket han ömt vårdade i Ugglas efterföljd. Redan 1962 hade han dock bidragit i årsskriften med uppsatsen ”Den unge Linnés författarskap” presenterat ett nyfunnet Linnémanuskript, förvarat i den Ben- zelianska handskriftssamlingen i Linköpings Stiftsbibliotek.294 von Sydow skrev sin licentiatavhandling om svenska Lapplandsresenärer från Olaus Magnus till Linné och Lapplandsmotivet återkommer flera gång- er i hans produktion. I sällskapets årsskrift publicerade han i två årgångar, 1968/1969 och 1970/1971 ”Rudbeck d.y:s dagbok från Lapplandsresan 1695”.295 Detta var den första kommenterade utgåvan av Olof Rudbeck d.y:s resa till Lappland 1695, den resa som skulle komma att inspirera Linné att färdas till samma del av landet nära 40 år senare. I årsskriften 1972/1974, återkom von Sydow till Lapplandstemat, när han publicerade artikeln ”Linné och Lappland. Hans uppfattning av landet och dess invånare”. Det skedde med en kort återblick på tidigare Lapplandsfarare samt en skildring av Linnés oförställda fascination av Lappland och beundran av lapparna.296 Förutom artiklarna i årsskriften, skrev von Sydow även ett flertal bidrag till ”Smärre meddelanden”, alltifrån nekrologer till bokrecensioner. Av Linnés skrifter är det resebeskrivningarna som blivit mest lästa. Lapp- landsresan, som företogs 1732, trycktes aldrig på Linnés tid, men resorna till Öland och Gotland, Västergötland samt Skåne trycktes 1745, 1747 respektive Årsskriften och dess redaktörer 83

1751. De hör till den svenska litteraturens klassiker och har under lång tid fångat nya läsare. En första utgåva av Lapplandsresan utgavs av James Ed- ward Smith i engelsk översättning 1811, och därpå följde en utgåva på svenska 1889, efter en avskrift av Ewald Ährling, innan Thore Magnus Fries på nytt gav ut den 1913 i en mer noggrant utarbetad upplaga.297 Tillsammans med litteraturvetaren och sedermera professorn, Magnus von Platen samt konstnären och illustratö- ren Gunnar Brusewitz publicerade von Sydow Linnés Lapplandsresa i en mer modern utstyrsel. Den första upplagan av deras Caroli Linnæi Iter Lapponicum utgavs till Linnéjubileet 1957 och boken kom sedan i nya utgåvor 1965, 1977 och 1995, varav ett par i pocketformat. År 1959 fortsatte von Sydow och Brusewitz sitt samarbete med utgivningen av Carl Linnæi Skånska resa, vil- Carl-Otto von Sydow. Foto från famil- ken därefter också kommit i nya upp- jen von Sydow. lagor. Något senare, 1962, följde Carl Linnæi öländska och gotländska resa, även den utgiven på Wahlström & Widstrands förlag. Dessa moderna utgå- vor, med utmärkta illustrationer av Brusewitz, kom också att bli bokhandels- succéer och sprida Linnéintresset till många nya läsare. De här nya utgåvorna var avsevärt mer lättillgängliga än de i och för sig ut- märkta faksimilutgåvor som John Kroon framställt vid Malmö Ljustrycksan- stalt 1940, och vilka senare kom i nya upplagor till Linnéjubileet 1957. Dessa utgåvor återgav dock den ursprungliga texten i fraktur, något som knappast tilltalade en större publik i en modern tid. Kroon, som blev medlem av säll- skapet 1937,298 hade även publicerat Linnés Västgötaresa i faksimil. Med årsskriften 1964 införde von Sydow nyheten att artiklarnas engelska sammanfattningar inte längre lades samman i slutet av publikationen. De placerades fortsättningsvis i stället direkt efter respektive artikel, vilket var en klar förbättring, inte minst för särtrycken. I övrigt kom han att tro- get följa Ugglas sätt att sammanställa årsskriften. Avdelningen med ”Smärre 84 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år meddelanden” blev dock efter hand något fylligare. En mindre men synbar ändring som gjordes var att sällskapets namn från och med årsskriften 1968 stavades utan bindestreck, dvs. Svenska Linnésällskapet. Från årgången 1966 har innehållsförteckningen även funnits på häftets baksida, en liten men nog så praktisk detalj. Hösten 1970 kom frågan upp i styrelsen om årsskriftens format, typografi och namn. Från Almqvist & Wiksells tryckeri förelåg då ett önskemål om anpassning till en nyare standard, främst vad avsåg typsnitt och satsytans format. Inom styrelsen kom namnfrågan och noternas placering – längst ned på sidan eller efter varje uppsats – att diskuteras mest flitigt. Beslut skulle tas per capsulam och svarslappar med skriftliga synpunkter inkom från styrelsemedlemmarna. Det fanns två förslag att ta ställning till när det gällde namnfrågan: Linnaea och Linnaeana. Från Wilhelm Odelberg, överbibliote- karie vid Vetenskapsakademien, inkom synpunkten att ”Linnaea ligger väl på tungan, är snärtigare och ger mer hommage åt Linné”. Ett flertal före- drog dock namnet Linnaeana, medan zoologen Yngve Löwegren hävdade att ”Den nuvarande titeln utsäger […] vad publikationen är. Jag anser därför, att det kräves mycket starka skäl att utbyta ett så inarbetat namn som Svenska Linnésällskapets Årsskrift och röstar för att årsskriften bibehåller det namn, den dittills haft och under vilket den är känd.” Full enighet om ett namn på årsskriften förelåg alltså inte, varför hela namnfrågan föll. En ny typografi var man dock enig om och i fråga om noternas placering överlät man beslu- tet till redaktören, Carl-Otto von Sydow. Styrelsemedlemmen Olof Selling, professor i paleobotanik, reserverade sig och inkom, liksom vid flera andra styrelsemöten, med ett särskilt yttrande att bilägga protokollet.299 Utgivningen av årsskriften blev dock efter några år glesare, med utgivning av dubbla eller någon gång tredubbla årgångar. Vissa årgångar var dessutom relativt tunna, såsom 1964, som endast omfattade 84 sidor. Orsaken berodde i viss utsträckning på nödvändig kostnadsbesparing, men står i någon mån också att finna i von Sydows omvittnat sorgfälliga granskning av bidragen, såväl när det gällde innehåll som typografisk kosmetik i fråga om skiljetecken och formalia. Hans sista volym som redaktör var årgången 1972/1974; den tilltagande eftersläpningen gjorde att volymen utkom först 1978, när efter- trädaren Gunnar Broberg övertagit ansvaret som redaktör. Medlemmarna fick med andra ord vänta i åratal på årsskriften. von Sydow hade dock redan i samband med styrelsesammanträdet den 27 mars 1974 meddelat att han ville lämna uppdraget som redaktör: Årsskriften och dess redaktörer 85

”§ 8. Förelåg avsägelse från redaktörsskapet från hr von Sydow, som även meddelat att fil.mag. Gunnar Broberg, Uppsala, vore villig att senare överta- ga detsamma. Hr von Sydow hade under hand förklarat sig beredd att kvar- stå som redaktör, till dess en överenskommelse dem emellan träffades om skifte på posten. Underd (sic!) dessa förutsättningar beviljades avsägelsen.”300

Årsskriften för 1975–1977 utkom först 1981, men hade då efterträdaren Gun- nar Broberg som redaktör. von Sydow ingick i sällskapets styrelse under åren 1964–1978. Han avled år 2010.

Gunnar Broberg, 1979– Gunnar Broberg föddes i Flen 1942. Studier i Uppsala ledde till att han som elev till professor Sten Lindroth blev filosofie doktor i idé- och lärdomshis- toria 1976 på avhandlingen Homo sapiens L.: studier i Carl von Linnés natur uppfattning och människolära. Med denna forskningserfarenhet var han väl lämpad att ingå i sällskapets styrelse, och det kom inte att dröja länge förrän han enrollerades till sällskapets arbete. Broberg hade dock redan vid Svenska Linnésällskapets vårsammankomst den 23 maj 1974 berättat om sitt avhand- lingsarbete, under rubriken ”Linné och livets gåta”301 Broberg invaldes i styrelsen vid höstsammankomsten den 5 december 1977, vilken hölls på Svenska Läkaresällskapet i Stockholm.302 Han hade dock deltagit i styrelsens möten redan ett drygt år innan. Vid styrelsens samman- träde den 14 oktober 1976 deltog Broberg för första gången, som den ”till- trädande redaktören”. Han kunde då framlägga sin syn på hur årsskriftens innehåll skulle utformas i fortsättningen:

”[…] Han framhöll bl.a., att det behandlade tidevarvet borde förlängas fram- åt så att även en del av 1800-talets biologi och medicin kunde beredas plats, att ökat utrymme gavs för bidrag om Linnésynen och den linneanska traditionen, att en breddning av 1700-tals stoffet borde eftersträvas samt att en blandning av lättare och seriösare gods vore lämplig med tanke på årsskrif- tens roll som medlemsskrift. Detta innebar inte, att den vetenskapliga stan- darden skulle sänkas. Styrelsen instämde tillfullo i hr Brobergs synpunkter. Hr Strandell framhöll särskilt vikten av en bestämd utgivningstakt för att sällskapet skall kunna behålla och rekrytera medlemmar.”303

Efter denna programförklaring deltog Broberg sedan i styrelsens möten under 1977,304 men han ingick formellt i styrelsearbetet först från 1978, och då som redaktör. 86 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Med undantag för jubileumsårgången 1978 fortsatte utgivningen av års- skriften i dubbelnummer ända fram till och med 2004/2005. Därefter har publikationen givits ut med ett nummer varje år, utan att innehållet blivit magrare. Med årgången 1996/1997 tillkom en biträdande redaktör, som för de fyra första volymerna var docent Jakob Christensson och därefter, från årgången 2004/2005 och framåt, har varit David Dunér, från 2012 professor i idé- och lärdomshistoria i Lund. Dunér, som är född 1970, disputerade 2004 på en avhandling om Eman- uel Swedenborg. Han har på kort tid bidragit med ett halvdussin artiklar och ett 60-tal smärre meddelanden i årsskriften. Sålunda har han bl.a. författat ”Botaniska vandringar på Kullen. Om fältbotanikern Bengt Lidforss” (2013) och ”Naturens alfabet. Polhem och Linné om växternas systematik” (2008). Under Brobergs tid som redaktör har årsskriften blivit något mer inne- hållsrik, i allmänhet mellan 150 och 200 sidor tjock, och med en mycket fylligare avdelning ”Smärre meddelanden”, ofta 20–30 sidor, ibland mer. I jubi- leumsårgången 2007 svällde denna avdelning ut och blev hela 80 sidor. Med årgången 1992/1993 fick årsskriften också ett något mindre format. Layout och typsnittsval har också varit föremål för mindre justeringar under årens lopp. Sällskapet startade 1929 en prenumeration på tidningsurklipp om Lin- né.305 Denna omfattar även urklipp från 1907 och framåt i tiden. Vid ett styrelsemöte i oktober 1981 beslöts ”att abonnemanget på pressurklipp skulle upphöra f. o. m. årsskiftet då kostnaden är alltför hög. Medlemmarna bör uppmanas att sända in urklipp till redaktören.”306 Hela samlingen omfattar närmare femtio kartonger med huvudsakligen svenska uppklistrade klipp, ordnade kronologiskt. Uppmaningen att förse redaktören med klipp infördes därefter i årsskriften.307 Gunnar Broberg kunde även bistå den dåvarande sekreteraren Roland Moberg när ett register över årsskriftens alla årgångar till och med 1985 upp- rättades. Samtidigt förtecknades även sällskapets alla funktionärer. Broberg har också författat ett flertal artiklar till årsskriften, vid sidan av oräkneliga bidrag under rubriken ”Smärre meddelanden”. Hans första längre bidrag blev ”Magnus Orrelius’ Historia animalium”, som handlade om den första zoologiska handboken på svenska, sammanställd 1750–1751 av skrift- ställaren Magnus Orrelius. Dennes arbete byggde delvis på Linné, delvis på äldre källor.308 Något senare publicerade Broberg ”Den unge Linné speglad i några hittills obeaktade dokument”, med utgångspunkt från ”Manuscripta medica”, en samling handskrifter från Linnés tidiga år.309 Årsskriften och dess redaktörer 87

I årsskriften 1990/1991 publicerade Broberg ”Fruntimmersbo- taniken: notiser om kvinnor och växtkunskap”, där han i en lång uppsats behandlar kvinnor som varit botanister eller växtsamlare för mer vardagsnära syften, från tidigt 1600-tal och framåt.310 Ett decennium senare bidrog han med ”Systema naturæ incognita”, som handlar om den högst originelle Lars Stockenstrand, präst, bonde och naturiakttagare, som i sin systematik över naturen räknade med sex naturriken mot Linnés fyra.311 I årsskriften 2008 tog Broberg, tillsammans med ämneskollegan Gunnar Broberg. Foto: Erik Hamberg 2017. Charlotte Christensen-Nugues, upp begreppet ”Homo sapiens”, vilket detta år hade funnits i tvåhundrafemtio år, sedan det introducerades av Linné i den tionde upplagan av Systema naturæ. Uppsatsen om människobegreppet, i ett historiskt perspektiv, publicerades på engelska, kuriöst nog med en sammanfattning på franska.312 I Brobergs senare produktion i årsskriften märks särskilt det intressanta bidraget ”Hjortbergs- tavlan, en återblick”, som både handlar om Sten Lindroth och hans klassiska uppsats i Lychnos om Valldaprästen Gustaf Fredrik Hjortberg utifrån det be- römda porträttet av honom och hans familj, men även med reflektioner över sådant som Lindroth inte skrev om Hjortberg.313 Antalet bidrag till ”Smärre meddelanden” som Broberg författat som redaktör och infört i årsskriften uppgår vid det här laget till ung. 450 st. – en ofattbar prestation. Broberg, som blev professor i idé- och lärdomshistoria i Lund 1990, har även skrivit om bl.a. rashygien i ett historiskt perspektiv, men det är framför allt som en internationellt ledande Linnéforskare och Linnékännare i vår tid som han blivit känd och därmed ofta anlitats som fackgranskare och förfat- tare till oräkneliga förord i arbeten om Linné. Till Linnéjubileet 1978 utgav Uppsala universitet en enkel biografi över jubilaren, ”Brunögd, lätt, hastig, giorde allting promt”: Carl von Linné 1707–1778. Häftet hade Broberg som författare och gavs även ut på engelska.314 Samma 88 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

år utgavs: Carl von Linné, Om jämvikten i naturen, där Broberg skrev inledning och kommentarer till tre små skrifter av Linné, översatta av dåvarande latindocenten Anders Piltz. De tre texterna, där Linné kan ses som en före- gångsman inom ekologin, är Oratio de telluris habitabilis incremento (Tal om den beboeliga jordens tillväxt), från 1743, vidare Oeconomia naturæ (1749), samt Politia naturæ från 1760.315 År 1983 publicerade University of California boken Linnaeus: The Man and His Work, en volym för en internationell publik med bidrag av veten- skapshistorikerna Sten Lindroth, Gunnar Eriksson, Tore Frängsmyr samt Gunnar Broberg, där den sistnämndes bidrag var ”Homo sapiens: Linnaeus’s Classification of Man”.316 För en fransktalande publik publicerades 1994 Carl von Linné i en av l’Institut Suédois utgiven serie med korta biografier över berömda svenskar. Denna biografi gavs ut i en helt omarbetad version inför Linnéjubileet 2007, publicerad på fem språk, svenska, engelska, franska, hol- ländska och tyska. En annan volym för Linnéintresserade läsare utanför Sverige är Clavis medicinae duplex: the two keys of medicine, där Linnés lilla skrift från 1766 om medicinens dubbla nycklar utgivits, översatts och kommenterats. Broberg ansvarade för det inledande och kommenterande kapitlet, ”The greatest jewel in medicine”. Boken hade några år tidigare, 2008, utgivits i Sverige av bokför- laget Atlantis, Clavis medicinæ duplex: medicinens tvenne nycklar, med bidrag av professorerna Birger Bergh, Gunnar Broberg, Bengt Jonsell och Bengt I. Lindskog.317 Ytterligare en volym må här nämnas, Linné och de lärde i Lund, som utgavs av Lunds universitetshistoriska sällskap vid Linnéjubileet 2007. I denna volym, med bidrag av flera lundensare, har Broberg dock inte skrivit om Lin- né, men väl om ”Doctor Kilian – enögd men vidsynt”, det vill säga om den lärde Kilian Stobæus, som blev Linnés viktiga inspirationskälla när han en kort tid studerade i Lund.318 Gunnar Broberg har också anlitats för föredrag vid sällskapets sammankomster. Sålunda talade han till exempel över ämnet ”Linné i Rudbeckarnas trädgård”, när vårsammankomsten hölls i Linnéträdgårdens orangeri den 2 juni 1985.319 Övriga publikationer utgivna av Svenska Linnésällskapet

Serier och monografier id sidan av årsskriften har Svenska Linnésällskapet givit ut ett ansenligt Vantal publikationer under årens lopp. Redan 1919 startade man en sär- skild skriftserie, ”Skrifter utgivna av Svenska Linné-Sällskapet”. Den första volymen blev Hortus Linnæanus: an enumeration of plants cultivated in the botanical garden of Upsala during the Linnean period, en av Oscar Juel utarbetad sammanställning över samtliga växter som fanns i Linnéträdgården under Linnés tid. Den blev, som ovan nämnts, av avgörande betydelse för återställandet av trädgården. Den andra volymen i denna skriftserie gavs ut 1925 och hade titeln Caroli Linnæi Vulcanus docimasticus. Fahlun 1734. Det var ett metallurgiskt arbete av den unge Linné, som gavs ut av ingenjören och disponenten Gustaf Granström. Några ytterligare volymer i denna serie har dock inte givits ut. Ett mer lyckat utgivningsprojekt har serien Valda avhandlingar av Carl von Linné varit. De tre första häftena med från latin till svenska översatta akademiska dissertationer av Linné utgavs alla 1921. De var Botaniska exkursioner i trakten av Uppsala, Växternas förvandling samt Växternas sömn, samtliga översatta av latinlektorn Carl Axel Brolén. Därefter avstannade utgivningen – om än tillfälligt – och den återupptogs först 1947 med Amman som styvmoder. Initiativet till att återuppta utgivningen kom från den nye styrelsemedlemmen Telemak Fredbärj. Han kom att publicera svenska översättningar av sextio Linnédissertationer, vilka alla trycktes i Finland. Fredbärj gjorde själv ett antal översättningar från latinet, huvudsakligen under de senare åren. Ett flertal översättningar gjordes av Arvid Uggla, men mest anlitad var den le- gendariske latinisten Ejnar Haglund, som stod för 17 översatta avhandlingar mellan 1955 (nr. 20) och 1968 (nr. 55). Fredbärjs sista utgåva i denna serie blev Botaniska författare, som utkom 1973 (nr. 63). Efter Fredbärjs frånfälle skedde ett långt uppehåll i utgivningen, men in- för Linnéjubileet 2007, då ett särskilt publikationsutskott bildats, återupptogs utgivningen av denna serie, i ny utstyrsel, med Om marsvin (De mure indico),

89 90 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år som nr. 64. Ytterligare fem volymer gavs ut under jubileumsåret, och däref- ter fortsatte utgivningen fram till 2012, då nr. 84, Svenska träd (Arboretum Svecicum) publicerades. Med detta häfte har utgivningen, åtminstone till- fälligt, avstannat. Samtliga dessa på senare tid utgivna häften har översatts från latinet av docent Johnny Strand. Ingvar Svanberg, som ledde arbetet i publikationsutskottet, försåg översättningarna med efterskrift och skrev dessutom merparten av kommentarerna. Nytryck har i senare tid (från 2002) även gjorts av en del äldre häften i serien. Linné presiderade för 186 avhandlingar (dissertationer), så hittills har nära hälften av dessa kommit ut i serien. En förteckning över de utgivna avhandlingarna har på senare år regelbundet presenterats i slutet av årsskriften.320 År 1930 firades trehundraårsminnet av Olof Rudbeck d.ä:s födelse. Svens- ka Linnésällskapet beslöt därför att ge ut ett faksimiltryck av Rudbecks Hor- tus botanicus variis exoticis indigenisque plantis instructus ..., ursprungligen tryckt 1685. Med tillgång till den av Juel år 1919 utgivna förteckningen över växter i Linnéträdgården på Linnés tid, kunde man nu lätt göra en jämförelse med vad som fanns där på Rudbecks tid. Volymen gavs ut med ett kortare förord på latin. Tjugo år senare, 1950, beslöt säll- skapet att ge ut Peter Forsskåls dittills opublicerade resedagbok Resa till Lyck- lige Arabien. Denna hade i början av 1920-talet påträffats av Henrik Schück i universitetsbiblioteket i Kiel.321 Bak- om utgivningen stod Arvid Uggla. Ett annat utgivningsprojekt, också med Uggla som redaktör, blev Linnés Dala- resa, som publicerades i samarbete med Nordiska museet 1953. Detta var inte första gången som Dalaresan publi cerades; handskriften, som förvaras i London hos Linnean Society, hade uppmärksammats redan av Ewald Ährling och utgivits av honom,322 men en ny utgåva ansågs behövlig eftersom Ährling aldrig fick tillfälle att utarbeta Peter Forsskål, Resa till lycklige Ara- några kommentarer.323 Utgivningen av bien, gavs ut av Svenska Linnésällska- Dalaresan inkluderade även Utlands pet 1950. Övriga publikationer utgivna av Svenska Linnésällskapet 91 resan, av Linné kallad Iter ad Exteros, dvs. Linnés resa till Holland 1734–1735 samt Bergslagsresan 1734, Iter ad fodinas. Även dessa hade tidigare publicerats av Ährling.324 Ett utgivningsprojekt som aldrig realiserades var en biografi över Linnélär- jungen Fredrik Hasselquist, som reste till Palestina och dog utanför Smyrna. Den tysk-israeliske entomologen Friedrich Simon Bodenheimer hade presenterat en biografisk skiss över Hasselquist i tidskriften Révue d’histoire des sciences325 och tillsammans med Uggla publicerat Hasselquists ”Album itineris” i årsskriften, men biografin blev aldrig utgiven. Diskussionerna om utgivningen av Bodenheimers manuskript blev nästan en följetong vid styrel- sesammanträdena och medel till publiceringen beviljades så småningom från olika håll.326 Projektet stupade dock på att den engelska språkgranskningen dröjde,327 att Uggla sannolikt inte orkade slutföra redigeringen samt att det var svårt att slutfinansiera utgivningen. Ännu i början av 1960-talet, efter Bodenheimers död, planerades bokens utgivning, men då med Junks förlag i Haag som utgivare.328 År 1907 publicerades Tycho Tullbergs stora bok, Linnéporträtt, ett inventarium över alla kända avbildningar av Linné. Långt senare, 1969, kunde Tullbergs dotter Ingegerd Tullberg Beskow, tillsammans med sin dotter Ka- rin Beskow Tainsh, sammanställa ett register till detta arbete. Detta register utgavs av Svenska Linnésällskapet.329 Supplement till Tullbergs arbete har vid två tillfällen givits ut, dock utan Linnésällskapets medverkan.330 Linnés arbete om växterna i Sverige, Flora Suecica, utkom första gången 1745 och tio år senare i en bearbetad upplaga. Redan under 1770-talet fram- fördes av Abraham Bäck i Vetenskapsakademien ett förslag att ge ut detta arbete i en svensk översättning. Ansatser att ge ut en svensk upplaga togs på 1950-talet, och senare även på 1970-talet, men det skulle dröja ända till 1986 innan förslaget kunde realiseras av bokförlaget Forum. Arbetet utgavs i samarbete med en stor redaktionell kommitté med experter under Svens- ka Linnésällskapets hägn. Huvudbördan låg på Gunnar Broberg, Roland Moberg och lektor Sven Kilander, men betydelsefullt arbete utfördes även av lundazoologen professor Bengt Olof Landin, liksom av professorerna Magnus Fries, Bengt Jonsell och Gunnar Eriksson.331 Även på senare år har ett antal publikationer givits ut. År 1990 utkom en diktantologi med titeln ”I skogar, på berg och i dalar”: Linné i dikten, samman- ställd av Gunnar Broberg och Ulf Marken. Urvalet byggde på den sistnämn- des samling med Linnédikter, med en analyserande inledning av Broberg. Citatet, som utgör bokens titel, ingår i en dikt av Frithiof Holmgren som 92 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år framfördes vid hundraårsminnet av Linnés död 1878.332 Dikterna ger prov på vad som skrivits under olika tider, och är en blandning av högstämd hyllning och romantiskt pekoral. Den tyske naturforskaren och filosofen Johann Beckmann gjorde en resa i Sverige åren 1765–1766. Han besökte då Linné. Hans reseberättelse på tyska utgavs av Thore Magnus Fries 1911. År 1995 publicerades en ny upplaga av denna, av ett schweiziskt förlag, Libelle. Detta skedde i samarbete med Svenska Linnésällskapet, som även stödde utgivningen ekonomiskt. Den nya utgåvan försågs då även med ett kortare tyskt respektive svenskt förord.333 Vid Linnéjubileet 2007 utgav Svenska Linnésällskapet tillsammans med bokförlaget Atlantis en innehållsrik skrift där olika aspekter på mat, hushåll- ning och dietetik hos Linné behandlas. Här finns även recept från 1700-talet. Bokens titel är Till livs med Linné. De olika bidragen skrevs av Gunilla Lin- dell, Gunnar Broberg, Eva Willén, Eva Björn, Eva Nyström och Ingvar Svan- berg, varav de två förstnämnda även var bokens redaktörer. Våren 2011 anordnade Svenska Linnésällskapet ett symposium i Uppsala, vilket hölls i Linneanum i Botaniska trädgården, med Linnélärjungen Anders Sparrman som tema. Ett bestående och betydande resultat av detta blev volymen Anders Sparrman: Linnean, världsresenär, fattigläkare, som sällskapet gav ut 2012 med Gunnar Broberg, David Dunér och Roland Moberg som redaktörer. Ett dussintal bidrag, ursprungligen föredrag, kom att ingå i volymen, grupperade i en biografisk kronologi med avdelningar om Linneanen, världsresenären och fattigläkaren.

Vägledningar För besökare till Linnéminnena i Uppsala och Linnés Hammarby har ett flertal vägledningar givits ut genom åren. Tidigast, redan 1918, publicerades Kort handledning för besökande på Linnés Hammarby, omfattande 48 sidor och författad av Tycho Tullberg; han var, som tidigare nämnts, vid denna tid inspektor för Hammarby. Här förtecknades även alla föremål på Hammarby och var de fanns placerade. Den följdes snart, 1923, av en upplaga på engelska, dock avsevärt kortare, med Oscar Juel som upphovsman, A Short Guide to Linné’s Hammarby. En kort vägledning, endast 8 sidor, utkom 1930 med Rutger Sernander som författare. Den omfattade även Botaniska trädgården: Vägvisare över Upsala universitets botaniska trädgård – Linnéträdgården – Linnés Hammarby. Övriga publikationer utgivna av Svenska Linnésällskapet 93

Ett par år senare, 1936, utgav Sernan- der Linnés Hammarby: vägvisare, som även hade med några avslutande rader om Linnéträdgården. Mer omfattande blev Linnéminnena i Upsala och på Hammarby: vägvisare, som Sernander gav ut tillsammans med Uggla 1937. Utgivningen föranleddes av att säll- skapet nu även förfogade över det nyrenoverade Linnéhuset på Svartbäcks- gatan. Denna guide kom sedan i nya och reviderade upplagor 1946 (2.), 1950 (3.), 1957 (4.), 1959 (5.), 1964 (6.) samt 1972, då den sjunde upplagan gavs ut av Carl-Otto von Sydow. Då hade även stavningen ”Upsala” moderniserats till ”Uppsala”. Tycho Tullbergs guide över Linnés Parallellt med vägledningarna Hammarby utkom 1918. fanns under en tid även två bildhäften, Linnémuseet i Uppsala och Linnés Ham- marby, som gavs ut i samma volym av Svenska Linnésällskapet, i samarbete med Nordiska Museet. Uppslaget kom från Sigurd Wallin, som tillsammans med Arvid Uggla stod för bildbroschyrens utformning.334 Tre upplagor av denna dubbla bildkavalkad gavs ut, med utgivningsåren 1949, 1955 och 1963. Så småningom blev Sernanders gamla vägvisare hopplöst föråldrad, trots revisioner. En helt ny publikation togs fram 1982, Linnéminnen i Uppsala. Den trycktes i färg och i ett något större format, med styrelsemedlemmarna Gunnar Broberg, Allan Ellenius och Bengt Jonsell som författare. Här ingick inte Linnés Hammarby, men broschyren innehöll i stället en kortare Linné- biografi, en förklaring av sexualsystemet, en beskrivning av Linnémuseet och en orientering om hur trädgården är ordnad. En engelsk version av skriften utgavs 1983.335

Sällskapets ordförande under årens lopp

Tycho Tullberg, 1917–1918 ill Linnésällskapets förste ordförande utsågs Linnéättlingen Tycho Tull- Tberg. Det kan här vara lämpligt att med några rader behandla släktska- pet. Tullbergs mormorsmor var Carl von Linnés yngsta dotter, Sophia (1757– 1830), som gifte sig med akademiombudsmannen Samuel Christoffer Duse (1748–1826). Deras dotter Johanna Elisabeth (1782–1845) gifte sig med över direktören Fredrik Magnus Ridder bjelke (1772–1841). Paret fick tre barn, varav dottern Sofia Lovisa Christina (1815–1885) gifte sig med Otto Fredrik Tullberg (1802–1853). De blev således föräldrar till Tycho Tullberg, som föd- des 1842.336 Tycho Tullberg, som växte upp i Uppsala, var redan i unga år naturvetenskapligt intresserad. En av hans minnestecknare skriver att: ”Den vid- sträckta […] Upplandsslätten med dess blomster, insekter och fåglar lockade barnet oemotståndligt. Som yngling vidgades efter hand hans forsknings- område, och nu finna vi honom med bössa på axeln och insektshåf ströva vida omkring … .”337 Tullberg ge- Tycho Tullberg, 1870-talet. Foto: Henri nomgick Högre Elementarläroverket i Osti. Uppsala (nuvarande Katedralskolan), avlade studentexamen 1863, blev 1868 fil. kand. och året därpå fil. dr. År 1871 blev han docent i zoologi och från 1882 fram till pensionen 1907 var han professor i samma ämne. I sin vetenskapliga verksamhet kom han bl.a. att studera så kallade borstsvansar, samt små djur i västkustens marina fauna. Han intresserade sig även för gnagare.338

95 96 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Tullberg växte upp i ett hem med många Linnéminnen och han besökte ofta Hammarby, som ägdes av hans morbror Carl Ridderbjelke fram till 1879. På hundraårsdagen av Linnés bortgång höll Tullberg ett föredrag med titeln ”Familjetraditioner om Linné”, som trycktes i den jubileumsskrift, Festen till Carl von Linnés minne i Upsala den 10 januari 1878 (Upsala 1878), som publicerades av Naturvetenskapliga Studentsällskapet i samband med jubileet. Föredraget trycktes på nytt i den andra årgången av Svenska Linné-sällskapets årsskrift, 1919.339 Till Linnéjubileet 1907 publicerade Tycho Tullberg, som tidigare nämnts, boken Linnéporträtt, en sammanställning av samtliga kän- da porträtt, medaljonger, byster etc. föreställande Carl von Linné. Arbetet baserades på en omfattande forskningsinsats och trycktes i folioformat, omfattande 187 sidor. Vid Linnésällskapets bildande var Tullberg mer eller mindre självskriven som ordförande vid det konstituerande mötet på Hammarby den 23 maj 1917. Han kunde även med stor sakkunskap visa dem som kallats till mötet runt på gården och berätta om dess inventarier. Därefter höll han det första mötet på övre våningen i boningshuset, sittande i Linnés egen skrivstol. Den första årgången av årsskriften, 1918, inleddes också med hans omfattande uppsats ”Linnés Hammarby”, som utförligt skildrade gårdens historia. Vid sällska- pets första årsmöte, i november 1917, utsågs Tullberg till sällskapets förste ord- förande. Som sådan verkade han dock endast ett år; redan vid nästa årsmöte avgick han av hälsoskäl, men kvarstod som styrelsemedlem till sin bortgång 1920.340

Erik Müller, 1919–1923 Som efterträdare till Tycho Tullberg utsågs vid höstsammankomsten i november 1918 Erik Müller till ny ordförande för 1919. Müller var född 1866 i Helsingborg och han blev student i Uppsala 1884. Tio år senare, 1894, blev han med. lic. i Stockholm och året därpå, 1895, med. dr i Lund. Samma år utsågs han till e.o. professor i histologi vid Karolinska institutet och tre år senare, 1899, blev han där professor i anatomi. Müller var inbjuden till stiftelsemötet på Hammarby i maj 1917, men han var, som tidigare nämnts, vid tillfället bortrest.341 Han räknas dock till stiftarna av sällskapet. Vid det första årsmötet utsågs han till vice ordförande och det var därför naturligt att han övertog rollen som ordförande när Tullberg trädde tillbaka. Müller var sedan länge intresserad av Linné och hade under Sällskapets ordförande under årens lopp 97

Erik Müller. Oljemålning utförd av Seth Martin, i Svenska Linnésällskapets ägo. Foto: Magnus Hjalmarsson, UUB. jubileumsåret 1907 hållit ett minnestal över honom. Detta skedde vid Svens- ka Läkaresällskapets sammankomst den 14 maj 1907. Müller behandlade där- vid särskilt Linné som läkare och hans medicinska författarskap. Föredraget, som omfattade hela 48 sidor, kom att tryckas i Svenska Läkaresällskapets tidskrift Hygiea.342 I den första årgången av Svenska Linné-sällskapets årsskrift, 1918, publicerade Müller något av en programförklaring för verksamheten, ”Om Svenska Linné-Sällskapets utvecklingslinjer”. Det var egentligen det tal som han höll till det nystiftade sällskapets medlemmar i samband med det första årsmötet på Strand hotell i Stockholm den 24 november 1917. Han framhöll där att studiet av Linné är en rik källa att ösa ur, med många olika aspekter. Men man bör vara på sin vakt, så att detta inte leder till några felaktiga slutsatser: ”Ty erfarenheten lär, att studiet av stora historiska minnen lätt leder till två 98 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år ytterligheter: å ena sidan att förstora sin hjälte till en halvgud, å andra sidan att betrakta det förflutna med vår tids glasögon och därigenom orättfärdigt förminska bilden.”343 Müller ville med andra ord se en balanserad Linnébild. Ett halvår senare, vid vårsammankomsten i Uppsala den 23 maj 1918, vilken hölls i Linnésalen i Botaniska trädgården, höll Müller ett föredrag om ”Linné och Uppsala”, som trycktes i årsskriftens andra årgång, 1919.344 Två år senare trycktes ytterligare ett bidrag av Müller, ”Linné och Abraham Bäck”, där kontakterna och i synnerhet brevväxlingen mellan dem skildras.345 Erik Müllers tid som ordförande blev dock kort; han avled redan den 15 juli 1923.

Robert Fries, 1924–1947 Robert Elias Fries är den ordförande som varit verksam längst i Svenska Lin- nésällskapet, från 1924 till 1947. Han utsågs till ny ordförande vid höstsam- mankomsten hos Svenska Läkaresällskapet i Stockholm i november 1923, efter en kort tid som sekreterare.346 Robert Fries var den näst äldste av Thore Magnus Fries’ sex söner, född 1876.347 Han hade så att säga botaniken och den Linneanska traditionen i blodet; hans farfar var den berömde botanisten och svampforskaren Elias Fries, som kallats ”Sveriges främste botanist näst Linné” eller ”mykologins fader” och fadern, Thore Magnus Fries, räknas än idag till de främsta Linnéforskarna.348 Robert Fries växte upp i Uppsala och blev student där 1894. Han blev fil. kand. 1898, fil. lic. 1901 och fil. dr 1905. Åren 1902 och 1903 samt 1904–1907 tjänstgjorde han vid Naturhistoriska Riksmuseet och därefter, 1908–1911, var han amanuens vid Botaniska trädgården i Uppsala. År 1905 blev han docent i botanik i Uppsala. Tio år senare, 1915, utnämndes han till professor och föreståndare för Bergianska Trädgården i Frescati, en befattning som han uppehöll fram till 1944.349 Fries företog flera forskningsresor, såväl i Sydamerika som i Afrika, som ledde till att han kunde beskriva nya arter och släkten av växter från dessa områden. I sin farfar Elias Fries’ efterföljd intresserade han sig även för olika arter av svampar. Fadern hade 1902–1903 publicerat sin stora biografi över Linné och i samband med Linnéjubileet 1907 publicerade sonen Robert en egen biografi i mindre format, kort och gott kalladLinné . Den utgavs som nummer 4 i bokförlaget Hugo Gebers’ serie med populärt anlagda biografier i litet format, ”De största märkesmännen”. En ny upplaga publicerades därpå 1924.350 År 1907 publicerade Fries även en biografi över Linné på tyska.351 Sällskapets ordförande under årens lopp 99

När Svenska Linnésäll- skapet stiftades på Ham- marby en majdag 1917 var Robert Fries den yngste av de närvarande. Han kom att ingå i sällskapets styrelse redan från början och var sedan verksam i denna under nära trettio år, den mesta tiden som ordförande. Vid sin bortgång i januari 1966 var han nära nittio år gammal och därmed den siste av stiftarna som gick ur tiden. Det kommer ofta på en ordförandes lott att vid skilda tillfällen hålla tal och Robert Fries var därvidlag inget undantag. När Fries vid vårsammankomsterna på Hammarby den 22 maj 1927 och den 23 maj 1942 Robert Fries betraktar holländska tulpaner vid en höll högtidstal i samband sammankomst i Linnéträdgården den 18 maj 1947. med att sällskapets 10- och Foto: Uppsala-Bild. 25-årsjubileer firades, kunde han erinra om de första åren och om sällskapets fortsatta verksamhet. Bägge dessa anföranden kom att tryckas i årsskriften,352 där ytterligare bidrag av hans hand publicerades under årens lopp. Redan 1919 trycktes dock ”Linné i Holland”, det föredrag som Fries höll vid sällskapets möte på Hammarby i maj 1919.353 Några år senare, 1924, redogjorde han i årsskriften för den senaste vårsammankomsten den 27 maj 1923, då den restaurerade Linnéträdgården kunde invigas.354 Ett par år senare, 1926, anordnades vårens möte i Stenbrohult, vilket skedde den 23 maj. Fries höll då ett tal, ”Linné och hembygden”, som kom att tryckas i årsskriften 1927. 355 En ny utflykt till Småland gjordes 1935. Detta år arrangerades vår sammankomsten i Råshult, där Linné föddes 1707. Dagen hade valts för att på tvåhundraårsdagen fira minnet av Linnés ankomst till Holland. Det blev 100 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Robert Fries’ uppgift att hålla högtidstalet, som rätt och slätt fick heta ”Ett tvåhundraårsminne”. Detta tal kom snart att tryckas och därmed bli till- gängligt för alla medlemmar i årsskriften.356 Med utgångspunkt från material på sin arbetsplats, Bergianska trädgår- den i Frescati, författade Fries en artikel om ”Linné-växter i Bergii herbarium”, vilken kom att publiceras i årsskriften 1935. Den behandlade växter som ingick i det herbarium som efterlämnats av Linnélärjungen Peter Jonas Bergius.357 Ett senare bidrag av Fries var ”De Linneanska ’apostlarnas’ resor: kommentarer till en karta”, som trycktes i årsskriften 1950–1951. I samband med en internationell botanistkongress i Stockholm 1950 hade Fries samman- ställt en historik över den utveckling som botaniken haft i Sverige och då fått anledning att närmare gå in på Linnélärjungarnas resor världen över. För att åskådliggöra detta utarbetades en karta, vilken även publicerades och kommenterades i sällskapets årsskrift.358 Under Fries’ första år som ordförande, 1924, kom Svenska Linnésällskapet i åtnjutande av ett större belopp genom lotterimedel. Summan uppgick till 75 000 kr och blev grundplåten till den s.k. ”Linnéfonden”, vilken skulle för- valtas i räntebärande värdepapper.359

Nils von Hofsten, 1948–1964 Till höstsammankomsten och årsmötet i november 1947, som hölls i Svens- ka Läkaresällskapets lokaler i Stockholm, hade Robert Fries undanbett sig omval. Han utsågs därför till hedersordförande. I Fries’ ställe valdes i stället zoologen Nils von Hofsten till ny ordförande. Han hade blivit medlem i säll- skapet redan i samband med att det bildades360 och ingick i styrelsen sedan 1938, då han blev styrelsesuppleant.361 Nils von Hofsten var född i Uppsala 1881. Efter att ha genomgått Bes kowska skolan i Stockholm skrevs han in vid Uppsala universitet hösten 1900. Från unga år hade han ett uttalat naturintresse och han ville i Uppsala studera naturvetenskapliga ämnen och tillägna sig vad han kallade en naturvetenskaplig världsåskådning, efter att ha tagit intryck av läsning i Alfred Russel Wallaces ”Darwinismen” och flera häften av Verdandis småskrifter.362 von Hofsten blev en av zoologen Tycho Tullbergs lärjungar och, inspirerad av denne, kom han att intressera sig för de ryggradslösa djurens anatomi. Särskilt intresserade han sig för virvelmaskar (turbellarier) och hjuldjur (rota- torier). Doktorsavhandlingen, som lades fram 1907, behandlade turbellarier i Sällskapets ordförande under årens lopp 101

Schweiz, Studien über Turbellarien aus dem Berner Ostland. Jämförande studier gjordes därefter i Lappland och de resulterade i två uppsatser.363 Under sommaren 1908 deltog von Hofsten i geologen Gerard De Geers expedition till Spetsbergen, med studier av tagghudingar, kräftdjur och fiskar, vilket gjordes tillsammans med zoologen Sixten Bock. Några år senare kom von Hofsten att intressera sig för ärftlighetsforskning, befolkningsfrågor och rasbiologi, områden där han under en lång följd av år kom att utöva stor verksamhet.364 Efter disputationen i maj 1907 utsågs von Hofsten till docent i zoologi. Han uppehöll professuren i jämförande anatomi i Uppsala 1909–1911, verkade senare som konservator vid det zoologiska museet 1920–1921 och blev sistnämnda år kallad till professor i jämförande anatomi. Från 1940 fram till pensioneringen 1947 var han professor i zoologi, särskilt jämförande anatomi. År 1933 blev han prorektor vid Uppsala universitet och därefter var han rektor mellan 1943 och 1947.365 von Hofsten valdes till Lärdomshistoriska Samfundets förste ordförande 1935 och han kvarstod på denna post fram till sin död 1967. I samfundets årsbok Lychnos kom han att bidraga med fyra artiklar mellan 1937 och 1953. Recensionsavdelningen i Lychnos kom att få nära 120 bidrag från honom mellan 1936 och 1965/1966. Där recenserade han Linnélitteratur – bland annat ur Knut Hagbergs produktion – men framför allt nyutkomna utländska biologihistoriska och vetenskapshistoriska arbeten, liksom biografier över ve- tenskapsmän. Recensionerna visar på hans stora beläsenhet och förtrogenhet med den lärdomshistoriska bakgrunden till de egna forskningsintressena. Även i sitt författarskap ägnade sig von Hofsten åt Linné, såsom i: ”Ska- pelsetro och uralstringshypoteser före Darwin”, som publicerades i Uppsala universitets årsskrift 1928. Han konstaterade där om Linné att:

”Aldrig har väl någon biolog funnits, för vilken tanken på en uralstring har varit mera främmande; den stred icke blott mot hans skapelsetro utan också mot en av hans förnämsta rent biologiska grundsatser: övertygelsen om alla varelsers utveckling ur ägg eller frön.”366

I en annan vetenskapshistorisk uppsats, utgiven redan 1916, påpekades Linnés iakttagelse att växters och djurs utbredning över jordklotet varierade efter kli- matet: ”[…] daß jede Art ihre eigene Heimat hat, deren Lebensbedingungen sie in ihrer Natur und Lebensweise angepaßt ist […]”367 von Hofsten publicerade även ett antal artiklar i Svenska Linné-sällska- pets årsskrift. Hans debut skedde 1935 med ”Systema Naturæ: ett tvåhund- 102 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Vårsammankomst på Linnés Hammarby den 22 maj 1949. Fr. v. Arvid Uggla, Robert Fries, Nils von Hofsten samt föredragshållaren Rolf Nordhagen från Oslo. Foto: Uppsala-Bild. raårsminne”, där han klargör betydelsen av Linnés främsta arbete, Systema Naturæ, vars första upplaga trycktes i Holland 1735.368 Flera år senare, vid sällskapets vårsammankomst den 23 maj 1948, höll von Hofsten ett tal i Lin- néträdgårdens orangeri, med titeln ”Linnæus anno 1748”, vilket trycktes i årsskriften samma år.369 Året därpå, när vårsammankomsten hölls på Linnés Hammarby den 22 maj 1949, talade von Hofsten under rubriken ”I Linnés spår i Holland”. Föredraget trycktes därefter i årsskriften.370 I samband med det stora Linnéjubileet i Uppsala 1957 höll von Hofsten ett föredrag på engelska för utländska gäster på Hammarby. I något bearbetad form publicerades detta i Kungl. Vetenskaps-Societetens årsbok 1957, under rubriken ”Linnæus’s Conception of Nature”.371 En svensk version av detta fö- redrag, med titeln ”Linnés naturuppfattning”, höll von Hofsten vid årsmötet och vårsammankomsten den 2 juni 1957 och det publicerades därpå i Svenska Linné-sällskapets årsskrift för 1958.372 Ett längre bidrag av von Hofstens hand, ett av hans viktigaste i detta sammanhang, var ”Linnés djursystem”, som trycktes i årsskriften året därpå, som en erinran om att det gått 200 år sedan den zoologiska delen i Systema Naturæ först publicerades.373 Sällskapets ordförande under årens lopp 103

Två kortare bidrag i årsskriften var ”De goda och de onda dagarna: Linné om ungdomen och ålderdomen”, som trycktes 1960 och ”Linné och Goethe”, som publicerades i årsskriften 1963; det senare ett anförande som von Hofsten höll i samband med vårsammankomsten 1964. Hans sista bidrag i årsskriften publicerades postumt 1968 i årsskriften för 1967. Titeln var ”Linnés dubbla bokföring” och uppsatsen behandlade Linnés djursystematik.374 Det var en översättning av en uppsats på engelska i en akademisk festskrift till uppsa- lazoologen Sven Hörstadius, med titeln ”A System of ”double entries” in the Zoological classification of Linnæus”.375 Vid årssammankomsten i slutet av oktober 1964 lämnade von Hofsten ordförandeskapet av åldersskäl och utsågs då till hedersordförande.376 Han hade då nyss fyllt 83 år och avled drygt två år senare, i januari 1967.

Birger Strandell, 1965–1970 Nils von Hofstens efterträdare som ordförande blev Birger Strandell. Han var född i Strömstad 1901 och son till apotekaren Herman Strandell. År 1919 skrevs Birger Strandell in vid Uppsala universitet, där han ägnade sig åt studier i medicin. Han blev med. kand. 1923, med. lic. 1927 och med. dr 1936. År 1940 blev han docent i invärtes medicin vid Karolinska institutet. Han hade flera förordnanden som överläkare, huvudsakligen i Stockholm, där han var verksam vid S:t Görans sjukhus från 1944.377 I likhet med Linnésällskapets förste ordförande, Tycho Tullberg, var Birger Strandell Linnéättling, även om de hörde till olika grenar. Strandell härstammade genom sin mor Jane, född Öhrn, från Linnés äldsta dotter Eli- sabeth Christina, gift Bergencrantz, som var hans mormorsmors mormor.378 Birger Strandell var som sexåring tillsammans med sin familj inbjuden till Linnéjubileet i Uppsala 1907 och där torde hans intresse för Linné ha grundlagts. Strandell bodde under delar av skol- och studenttiden 1915–1923 hos morföräldrarna Ida och Fredrik Öhrn i Uppsala, vilka även ägde Linnés gamla gård i Sävja, något som gav Linnéintresset extra näring.379 En av Svenska Linnésällskapets tidigaste ledamöter var Birger Strandells far, apotekaren Herman Strandell, som drev apoteket Kronan i Göteborg. Han var också en av dem som sände in en teckningslista till Elof Förberg i samband med insamlingen av medel när Linnéminnen skulle förvärvas efter syskonen Ödman.380 När Herman Strandell avled 1937 övertog sonen Birger 104 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år medlemskapet i Svenska Linnésällskapet, där han genast blev ständig medlem.381 Birger Strandell kom att bli en av sin tids främsta Linnésamlare. Hur det kom att bli så har han skildrat i Vägen till Linné, som publicerades 1974. Vid ett samtal med läkarkollegan Telemak Fredbärj i november 1935 hade han fått höra att Emil Lindell försökt sälja sin Linnésamling. Vid ett besök hos Lin- dell i Växjö någon tid därefter tillsammans med sina föräldrar – detta var ju i högsta grad en familjeangelägenhet – beslöt Strandell att med föräldrarnas hjälp382 köpa dennes samling och fann snart att beståndet skulle kunna kompletteras. För Strandell innefattade samlandet inte bara böcker, utan även porträtt, skulpturer, frimärken och medaljer med Linnéanknytning.383 Det blev också Strandell som skrev nekrologen över Lindell i årsskriften.384 År 1944 knöts Birger Strandell till Svenska Linnésällskapets styrelse, där han blev vice ordförande 1960 och därpå ordförande 1965, efter Nils von Hof- sten.385 Han blev också, i likhet med sina företrädare, en flitig skribent i års- skriften, med ett tiotal artiklar. Hans första bidrag infördes redan 1939 och handlade om när hans anmoder Elisabeth Christina Linnæa, ”Lisa Stina”, vid sex års ålder hade drabbats av smittkoppor 1749. Skildringen, med titeln ”När Linnés äldsta dotter hade smittkoppor”, byggde på en bevarad sjukdomsjour- nal som nedtecknats av Linnélärjungen Pehr Löfling.386 I dubbelårgången 1954/1955 bidrog Strandell med en kortare artikel om ett par porträttmedaljonger utförda av konstnären Gustaf Ljungberger, förestäl- lande Linné och hans hustru,387 och i nästföljande årgång bidrog Strandell med en mindre artikel om Linnés förhållande till Patriotiska Sällskapet, där denne blev invald först i slutet av sitt liv.388 I likhet med Telemak Fredbärj ville Strandell gärna framhålla Linnés insatser som läkare och i en längre uppsats, ”Läkaren och medicine professorn Carl von Linné”, vilken ursprungligen var ett föredrag vid sällskapets möte på Linnés Hammarby i början av juni 1961, kunde han skildra Linnés väg till läkekonsten och hans verksamhet som läkare, liksom hans syn på sjukdomar.389 Våren 1966 gjorde Birger Strandell och hans hustru Ann Margret en resa till U.S.A. och de fick då tillfälle att se flera botaniska bibliotek och Linné- samlingar. En redogörelse för resan, ”Linné och Amerika”, infördes snart i sällskapets årsskrift.390 Ett resultat av resan blev att närmare kontakter knöts med Hunt Botanical Library i Pittsburgh. Detta var ett bibliotek som tillkommit efter en donation från Rachel McMasters Miller Hunt, som var en Sällskapets ordförande under årens lopp 105 stor samlare av rara böcker om trädgår- dar och botanik.391 Så småningom ledde kontakterna till att Strandell sålde hela sitt Linnébibliotek till denna institution, något som han kunde berätta om i ”Från invigningen av Linné-biblioteket i Pitts- burgh 1973”, som trycktes i årsskriften 1972/1974.392 I början av juni 1973, hölls ett Lin- nésymposium arrangerat av Hunt In- stitute for Botanical Documentation i Pittsburgh, där Strandell inledde med att berätta om den Linnésamling som först ägts av Lindell och sedan av honom själv, innan den slutligen förvärvades av denna 393 institution. Birger Strandell. Foto från Gerd Strandells eget samlande gav uppslag Strandell. till flera artiklar i årsskriften. Artikeln om Ljungbergers medaljonger är därvidlag inte den enda. Sålunda skrev han 1962 om några brev som han 1956 funnit på ett antikvariat i London,394 och senare även om en handskrift, som han förvärvat från den kände samlaren Erik Waller.395 Kort därpå skrev han om bokägarmärken med Linnéanknyt- ning i ”Några linneanska ex libris”.396 En intressant artikel av Strandell är ”Linnés ättlingar”, publicerad i års- skriften 1979/1981, där han med god kännedom kunde berätta om Linnés barn och deras efterlevande. Detta var ursprungligen ett föredrag som Stran- dell hade hållit vid sällskapets vårsammankomst i maj 1979.397 I samma år- gång trycktes ett annat av Strandells föredrag, ”Linnés lärjungar: varifrån kom de och vart tog de vägen?”, en mycket läsvärd studie, där lärjungarnas geografiska hemvist är utgångspunkten.398 I Strandells övriga produktion kan nämnas ”Caroli Linnæi Systema Na- turæ”, ett bidrag i Sällskapet Bokvännernas serie ”Berömda böcker”, som handlar om den första upplagan av Linnés berömda arbete.399 Även i Svensk farmaceutisk tidskrift skrev Strandell flera artiklar, bl.a. om ”Linné och apotekarna”.400 Strandell kom även att medverka i ett populärt hållet och vida spritt bildverk om Linné, som utgavs av fotografen K. W. Gullers.401 106 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Ett Linnéminne som ofta kommit i bakgrunden är det ovan nämnda Lin- nés Sävja. Gården, som ingick i Linnés köp av Hammarby 1758, kom att ägas av ättlingar till Linné i nära 200 år, med ett kort avbrott vid 1800-talets mitt. Först 1965 försåldes gården. Strandell utarbetade dock senare en historik, där gårdens historia och hans egna minnen därifrån redovisades.402 År 1966 gjordes en revidering av sällskapets stadgar. En fråga som då behandlades var invalet av nya medlemmar. Strandell framhöll då att: ”Den hittills tillämpade invalsproceduren framstår alltmera såsom otidsenlig och utgör en onödig belastning av styrelsesammanträdena.” Under året därpå, 1967, övergick man sålunda till att ”anmäla” i stället för att ”invälja” nya medlemmar.403 Vid höstsammankomsten 1970 avböjde Strandell återval som ordförande, men han fortsatte sedan som vanlig ledamot i styrelsen i mer än tjugo år, ända fram till sin bortgång vid 91 års ålder i början av 1993.404

John Axel Nannfeldt, 1971 John Axel Nannfeldt blev medlem i Svenska Linnésällskapet 1928.405 Han var född 1904 i Trelleborg och efter studentexamen skrevs han in vid Upp- sala universitet redan hösten 1921, 17 år gammal.406 Nannfeldt ägnade sig åt studier i botanik och intresserade sig särskilt för svampar. År 1931 blev han fil. lic. och 1932 fil. dr samt docent i botanik i Uppsala. Han efterträdde 1939 botanikprofessorn Nils Svedelius och blev nu professor i botanik, särskild systematik och morfologi, vilket han var fram till sin pensionering 1970. Nann- feldt var även universitetets prorektor under åren 1963–1970.407 År 1943 blev Nannfeldt medlem i sällskapets styrelse och 1965 kom han att bli dess vice ordförande. Vid årsmötet i november 1970 utsågs han till ordförande efter Strandell, som hade avböjt omval.408 Nannfeldt var endast ordförande under 1971; vid nästa årsmöte, i november 1971 återgick han till att vara vice ordförande och var detta under åren 1972–1979. Därefter fortsatte han som vanlig styrelsemedlem ända fram till sin bortgång 1985. Han hade då varit medlem i sällskapet i 57 år och tjänat styrelsen under 42 år. Nästan hela denna tid, 1945–1985, var han Uppsala universitets representant i styrelsen. Detta var sannolikt också orsaken till att han inte ville vara sällskapets ordförande mer än ett år.409 Nannfeldts bidrag till Linnéforskningen är dock mindre omfattande. Vid sällskapets vårsammankomst den 25 maj 1953 höll han ett föredrag om ”Speci- Sällskapets ordförande under årens lopp 107 es Plantarum: ett 200-årsminne”, där han kunde erinra om att Linnés binära nomenklatursystem presenterades i maj 1753. Kortare versioner av föredraget publicerades också i den danska Naturhistorisk tidende och i den internationellt spridda Taxon.410

Carl-Johan Clemedson, 1972–1979 Carl-Johan Clemedson var född 1918 i Toresund, Södermanland. Efter studentexamen 1938 studerade han medicin och blev med. kand. i Stockholm 1940. Han blev med. lic. där 1944 och fem år senare, 1949, med. dr i Uppsala. Han var verksam vid Karolinska institutet och flera sjukhus i Stockholm, men framför allt vid Försvarets forskningsanstalt, där han intresserade sig för de medicinska verkningarnna av olika typer av vapen, inte minst sådana som tillkommit i andra världskrigets spår. Efter en period som professor i hygien i Göteborg 1959–1964, blev Clemedson sistnämnda år generalläkare i det svenska försvaret och chef för Försvarets sjukvårdsstyrelse, vilket han var till 1974.411 År 1949 blev Clemedson medlem i Svenska Linnésällskapet.412 Knappt tjugo år senare, vid höstsammankomsten den 7 november 1968, blev han invald i styrelsen och två år senare, den 19 november 1970, utsågs han till vice ordförande.413 Året därpå efterträdde han Nannfeldt som ordförande, vilket han var fram till höstsammankomsten 1979. Därefter fortsatte han som ordinarie ledamot fram till sin bortgång.414 Clemedsons författarskap med Linnéanknytning sammanfaller med hans tid som ordförande för sällskapet. Sålunda publicerade han artikeln ”Studier i Linnés materia medica”, där han behandlade Linnés syn på växtdroger och medel mot frossa och veneriska sjukdomar.415 I sällskapets egen årsskrift publicerade han ett tal som han höll vid vårsammankomsten 1971, kort och gott kallat ”Linné 1771”, vilket gav några inblickar i Linnés liv just detta år.416 Vårsammankomsten 1973 höll Svenska Linnésällskapet på Leufstabruk, varvid Clemedson påpassligt berättade om ”Charles De Geer och Carl von Linné”, varvid han refererade till deras brevväxling, där dock inte breven till brukspatronen och entomologen De Geer synes ha bevarats, utan endast De Geers brev till Linné.417 Tre år senare, 1976, inledde Clemedson vårens möte på Hammarby med att berätta om brevväxlingen mellan Linné och Vetenskapsakademiens sekreterare Pehr Wilhelm Wargentin. Anförandet, med titeln ”Linné och Wargen- 108 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år tin”, trycktes i årsskriften 1975/1977 i likhet med det välkomsttal som han höll när sällskapet ett år senare, den 11 juni 1977, besökte Sveden i Dalarna. Detta tal kallade Clemedson för ”Linnæus, Moræus och Sveden”.418 Clemedson var föreningens ordförande under jubileumsåret 1978, när två- hundraårsminnet av Linnés frånfälle högtidlighölls. Jubileumsåret inleddes på Linnés dödsdag den 10 januari, varvid Clemedson höll ett högtidstal i Uppsala domkyrka, där han belyste olika sidor av vetenskapsmannen.419 Till Linnéjubileet 1978 utkom även, på initiativ av Vetenskapsakademien, en essä- samling, kallad Utur stubbotan rot, där Clemedson var en av bidragsgivarna med artikeln ”Några axplock ur Linnés Materia medica”.420 Titeln syftade på en passus i en av Linnés självbiografier, där han anspelade på sitt enkla ursprung. Carl-Johan Clemedson avled 1990.421

Magnus Fries, 1980–1985 Clemedsons efterträdare blev Magnus Fries, den fjärde generationen botanister med Linnéintresse i släkten Fries. Han var son till Robert Fries, sonson till Thore Magnus Fries och sonsonson till svampforskaren Elias Fries. Denne fattade intresse för Linné och botaniken när han hörde Linnélärjungen och läkaren Sven Anders Hedin tala, i samband med att hundraårsdagen av Carl von Linnés födelse firades i Växjö 1807.422 Magnus Fries var född i Stockholm 1917 och han tog studentexamen vid Norra Latin 1935. Studier vid Uppsala universitet ledde till att han blev fil. mag. 1943, fil. lic. 1947 och fil. dr 1951 på en avhandling med titeln Pollen analytiska vittnesbörd om senkvartär vegetationsutveckling, särskilt skogshistoria, i nordvästra Götaland. Vegetations- och skogshistoria med pollenanalyser hörde till Fries’ centrala arbetsfält. Mellan 1951 och 1963 var han docent i växtbiologi i Uppsala, varefter han var laborator vid Skogshögskolan. Senare verkade han som professor vid Naturhistoriska Riksmuseets sektion för fanerogambotanik.423 Redan hösten 1935, när han började sina universitetsstudier, blev Magnus Fries invald i sällskapet, på förslag av Einar Lönnberg och fadern, Robert Fries.424 Tio år senare, vid höstsammankomsten 1944, utsågs Magnus Fries till styrelsesuppleant; fadern Robert Fries var då ännu sällskapets ordföran- de.425 Under åren 1954–1957 var Magnus Fries föreståndare för Linnéträdgår- den och från 1959 var han ordinarie ledamot i styrelsen.426 Hösten 1963 utsågs han till Ugglas efterträdare som sekreterare från 1964, vilket han förblev till Sällskapets ordförande under årens lopp 109

1969, då han lämnade styrelsen.427 Fries hade med andra ord en lång tid bakom sig i styrelsen när han efter tio års uppehåll återkom till styrelsearbetet och utsågs till ordförande för 1980 i samband med höstsammankomsten på Vetenskapsakademien den 21 november 1979.428 Fries publicerade ett bidrag i årsskriften redan 1941, ”Regnblomman, Lin- nés väderspåman”. Det handlade om ett ditintills opublicerat Linnémanu skript, som Uggla hade uppmärksammat i Linnean Societys samlingar vid ett av sina besök i London. Linné beskriver i detta manuskript en blomma, Dimorphotheca pluvialis (L.), som är släkt med den vanliga ringblomman.429 Under sin ordförandetid hann Fries publicera ett par smärre meddelanden i årsskriften,430 och när Linnés Lapplandsresa publicerades av von Sydow, von Platen och Brusewitz 1957 skrev han de botaniska kommentarerna.431 Vid vårsammankomsten i maj 1981 fick Fries och sällskapet en betydelsefull gåva av konstnären Gunnar Brusewitz. Denne skänkte då 380 exemplar av en färglitografi, föreställande Linnés Hammarby, avsedda för försäljning och samtidigt en förstärkning av ekonomin.432 Magnus Fries’ ordförandeperiod kom att vara i fem år, från 1980 till 1985. Han avled 1987.

Bengt Jonsell, 1986–1998 Till Magnus Fries’ efterträdare valdes botanisten Bengt Jonsell. Därmed följ- de man den goda men outtalade traditionen att sällskapets ordförande skulle ha akademisk kompetens i ett av Linnés huvudämnen, dvs. medicin, botanik eller zoologi. Bengt Jonsell föddes i Göteborg 1936. Efter studentexamen i Nyköping 1954 inledde han naturvetenskapliga studier vid Uppsala universitet samma år.433 Efter en fil. mag. i Uppsala 1959 blev han fil. lic. 1964 och därefter fil. dr och docent 1968. Avhandlingen, med titeln Studies in the north-west European species of Rorippa s. str., handlade om korsblommiga växter. Efter en period som universitetslärare i Uppsala var han åren 1977–1983 universitetslektor i botanik vid Stockholms universitet. Därefter blev han professor Bergianus och föreståndare för Bergianska trädgården i Stockholm, vilket han var åren 1983–2001.434 För en större botanikintresserad publik är Jonsell nog mest känd för att, tillsammans med hustrun Lena Jonsell, ha bearbetat och givit ut nya upplagor av Thorgny Kroks och Sigfrid Almquists klassiska svenska flora. År 1984 110 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år gav de ut den 26. upplagan av denna flora och så sent som 2013 kom den 29. upplagan.435 I oktober 1965 blev Jonsell medlem i Svenska Linnésällskapet, när han valdes in på förslag av John Axel Nannfeldt och Magnus Fries.436 Kort därpå, i mars 1966, utsågs han till biträdande sekreterare och adjungerad till styrelsen.437 År 1969 invaldes Jonsell som ordinarie ledamot i styrelsen och blev då sekreterare efter Fries.438 Han verkade sedan som sekreterare till och med 1978, då han vid höstsammankomsten lämnade denna befattning, men kvarstod i styrelsen. Hans efterträdare som sekreterare blev Roland Moberg.439 När sällskapets höstsammankomst hölls på Vetenskapsakademien i november 1985, utsågs Jonsell till ny ordförande för 1986.440 Jonsell har vid flera tillfällen hållit föredrag vid sällskapets sammankomster. Sålunda berättade han vid höstsammankomsten i november 1983 om ”Daniel Solander – linneanen, botanisten, världsomseglaren” med anledning av 250-årsminnet av Solanders födelse.441 Vid vårsammankomsten 1992, som var förlagd till Linnés Hammarby på Linnés födelsedag den 23 maj, talade Jonsell om ”Vad betydde Ryssland för Linné?”442 och några år senare, vid höstsammankomsten den 29 november 2001, vilken för ovanlighets skull hölls i Carolina Redivivas boksal på Uppsala universitetsbibliotek, talade Jon- sell om prästen Lars Levi Laestadius som botanist.443 Även i andra sammanhang har Jonsell givit talrika prov på sitt intresse för Linné och det Linneanska arvet, med tonvikt på botanikhistoria. Som professor Bergianus har han flera gånger lyft fram bröderna Bergius och den Bergianska trädgården och dess historia på ett välförtjänst sätt. År 1991 var han redaktör för boken Bergianska botanister: Bergianska stiftelsen och dess professorer under första seklet. I denna volym, som innehöll biografiska bidrag av bland annat Gunnar Broberg och Gunnar Eriksson, professorer i idé- och lärdomshistoria i Lund respektive Uppsala, liksom av Bertil Nordenstam, professor i fanerogambotanik vid Naturhistoriska Riksmuseet, var Jonsell själv författare till tre bidrag. Sålunda skrev han om ”Bröderna Bergius och det bergianska arvet”,”Bergianska stiftelsen under vårt sekel” samt en biografi över en sina företrädare, Veit Wittrock.444 Två år senare kom en liknande volym, med Carl Peter Thunberg som tema. Där medverkade Jonsell med ett långt bidrag, ett biografiskt porträtt med titeln ”Carl Peter Thunberg – liv och resor”.445 När Sankt Eriks årsbok ett par år senare hade ett temanummer om den nybildade nationalstadspar- ken, då kallad ”Ekoparken”, kunde Jonsell återvända till att berätta om den Sällskapets ordförande under årens lopp 111

Bergianska trädgården. Hans bidrag fick titeln ”Bergianska trädgården, en hjärtpunkt i Ekoparken”.446 Ur Jonsells senare produktion kan här nämnas konferens- bidraget ”Apostlarnas resor och gärningar: Linnélärjungarnas roll i upptäckten av världen” från 2003.447 och artikeln ”Lin- nés Iter Lapponicum och ut- forskandet av Lapplands flora” som publicerades i volymen Så varför reser Linné? Perspektiv på Iter Lapponicum 1732.448 Året därpå, 2006, medverkade Jonsell i årsboken Gotländskt Bengt Jonsell vid en exkursion på Gotland 2008. Foto: Bengt Carlsson. arkiv, som hade ett elegant temanummer om Linné inför Lin- néjubileet 2007. I detta bidrag, med titeln ”Linné och Linneaner på Gotland och i dagens botanik” behandlar Jonsell uppdraget att resa till Öland och Gotland som Linné fick från rikets ständer, insamlingen av växter, dagboks- anteckningarna, Linnélärjungar på Gotland med mera.449 I Göteborg höll Jonsell samma år Carl Skottsbergsföreläsningen i botanik och hortikultur, där han valde att tala om Linné i Västsverige, med utgångspunkt från Linnés iakttagelser under sin västgötaresa 1746.450 På senare år har Jonsell återvänt till bröderna Bergius i samband med att Bengt Bergius’ Tal om läckerheter, ursprungligen hållet i Vetenskapsakade- mien 1780, gavs ut i en modern och kommenterad upplaga 2015. Jonsell fick uppdraget att skriva det inledande avsnittet, ”Bröderna Bergius & Vetenskaps- akademien”.451 Bengt Jonsells tid som ordförande var en händelserik och aktiv tid för säll- skapet. En viktig förändring var att årsmötet från och med 1989 i allmänhet hållits på våren, i stället för under hösten.452 Upprustning skedde också av Lin- némuseet, det stora projektet med Linnés korrespondens sjösattes och åtskilliga resor arrangerades för sällskapets medlemmar. Likaså anordnades vandringar på Linnéstigarna runt Uppsala och stipendier utdelades ur Linnéfonden. 112 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Som tidigare nämnts, hade Svenska Linnésällskapet år 1924 kommit i åt- njutande av 75 000 kr av statliga lotterimedel. Dessa kom att förvaltas i den så kallade Linnéfonden.453 Stipendier ur Linnéfonden började delas ut 1988. I utlysningen angavs att bidrag kunde utdelas till: ”Forskning och spridning av forskningsresultat rörande Carl von Linné och den linneanska traditionen i allmänhet”, men även för ”Arbeten rörande svenskt odlingslandskap och hortikultur med anknytning till den linneanska epoken”.454 Totalt kom 898 000 kr att delas ut till olika forskningsprojekt mellan 1988 och 1999.455 Ett ärofullt hedersuppdrag för Jonsell var att representera Svenska Lin- nésällskapet när Linnean Society i London firade sitt 200-årsjubileum i maj 1988, ett evenemang som också refererades i årsskriften.456 Han kom sedan att verka som ordförande fram till höstsammankomsten 1998, då han efterträd- des av Carl-Olof Jacobson.457

Carl-Olof Jacobson, 1999–2009 När val till den nya styrelsen förrättades vid höstsammankomsten i slutet av november 1978 utsågs zoologen Carl-Olof Jacobson till styrelsesuppleant för treårsperioden 1979–1981, en befattning som han sedan uppehöll under hela 1980-talet.458 Han hade därför god kännedom om styrelsearbetet när han i slutet av 1998 återvände till styrelsen och valdes till ordförande för år 1999.459 Carl-Olof Jacobson föddes i Örs socken i Dalsland 1929. Han blev fil. dr i Uppsala 1964 på avhandlingen Experimental investigations on the development of the urodele brain. Han var åren 1970–1994 professor i morfologisk zoologi vid Uppsala universitet. Mellan 1977 och 1989 var han styrelseledamot vid Uppsala universitet och sistnämnda år blev han ständig sekreterare vid Vetenskapsakade- Carl-Olof Jacobson. Foto: Gunilla Stenman mien, vilket han var till och med Jacobson. Sällskapets ordförande under årens lopp 113

1997. Bland hans många uppdrag kan i detta sammanhang nämnas att han var inspektor för Linnés Hammarby åren 1977–1984.460 Om detta berättade han under rubriken ”Att vara Inspector Hammarbyensis, en sekelgammal ansvarsuppgift” vid Svenska Linnésällskapets sammankomst på Hammarby den 23 maj 1981. Etthundra år hade vid denna tidpunkt förflutit sedan befattningen inrättades.461 Jacobson kom även att starkt engagera sig i den återupptagna utgivningen av Linnés brev som kom till stånd vid mitten av 1990-talet. Mycket tack vare hans kontaktnät och initiativ kunde Svenska Linnésällskapet tillsammans med Vetenskapsakademien och Uppsala universitet framgångsrikt utverka anslag för utgivningen av Linnés brev i en modern digital miljö, med publicering på Internet. Om betydelsen av att göra Linnés brev allmänt tillgängliga skrev Jacob- son i egenskap av ordförande i Svenska Linnésällskapet i artikeln ”Hur skall alla kunna läsa Linnés brev? Och varför?”, vilken publicerades i Så varför reser Linné? Perspektiv på Iter Lapponicum 1732 vid ett nationellt symposium vid Umeå universitet i februari 2003. Det hölls av Kungl. Skytteanska Sam- fundet, med anledning av att en ny utgåva av Iter Lapponicum då hade givits ut. Som ordförande var Jacobson också ytterst ansvarig för den Linneanska brevutgivningen. I egenskap av ordförande för Svenska Linnésällskapet fick Jacobson även en betydelsefull roll när det gällde planeringen och genomförandet av det mycket framgångsrika Linnéjubileet 2007, ett arrangemang som blev en stor nationell angelägenhet. Under Jacobsons tid som ordförande skedde en betydande upprustning av Linnémuseet och samlingarna ordnades och förvaltades av egen personal. Satsningen var nödvändig inför Linnéjubileet, men blev i slutändan kostsam för Svenska Linnésällskapet. I sällskapets regi anordnades också nästan varje år resor och utflykter, såväl i Sverige som till England och Holland.

Roland Moberg, 2010–2012 Vid styrelsemötet den 27 mars 1974 invaldes Roland Moberg som medlem i Svenska Linnésällskapet.462 Moberg är botanist och har specialiserat sig på lavar. Han föddes 1939 i Näske, Ångermanland, och disputerade 1977 i Upp- sala på avhandlingen The lichen genus Physcia and allied genera in Fennoscan- dia. Mellan 1973 och 1999 var han föreståndare för Fytoteket i Uppsala, som 114 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

sistnämnda år uppgick i Evolu- tionsmuseet. Han har sålunda haft ansvar för universitetets botaniska samlingar.463 När Svenska Linnésällska- pet höll sin höstsammankomst i november 1978, utsågs Mo- berg till styrelseledamot och han blev då sekreterare efter Bengt Jonsell.464 Moberg var sedan sällskapets sekreterare under perioden 1979–1988, varefter han blev ordinarie styrelsemedlem och under en tid Roland Moberg. Foto: UU. även registrator, för att avlasta den tillträdande sekreteraren Eva Willén. Efter 30 års arbete i styrelsen utsågs Moberg till ordförande för sällskapet i november 2009.465 Under sin tid som sekreterare sammanställde Moberg, tillsammans med redaktören Gunnar Broberg, ett mycket användbart register över alla artiklar och kortare meddelanden i årsskriften. I detta register, som går fram till 1985, finns även alla funktionärer förtecknade.466 I årsskriften har Moberg skrivit ett bidrag om Erik Acharius, pionjär inom lavforskningen. Acharius kom att bli den siste som disputerade under Linné, vilket skedde i juni 1776.467 Senare har Moberg i årsskriften presenterat ett antal herbarieväxter, återgivna i färg, som har anteckningar av Linnés egen hand, och vilka numera förvaras i Evolutionsmuseet i Uppsala.468 Förutom en omfattande produktion av vetenskapliga artiklar, har Moberg tillsammans med naturfotografen Ingmar Holmåsen sammanställt en handbok om lavar som vänder sig till en större publik, Lavar: en fälthandbok, som kommit i flera upplagor sedan den första gången publicerades 1982. En uppföljare gavs ut 2016, Lavar: en fältguide, tillsammans med Svante Hultengren. Sällskapets aktiviteter med resor fortsatte under Mobergs tid som ordfö- rande. Genom det särskilda reseutskottet gjordes under 2011 två exkursioner, dels till tre mälarslott, dels till Småland och Öland; det senare var ett arrange mang som ordnades för tillresta från Linnean Society i London. Publika- tionsutskottet fortsatte utgivningen av Valda avhandlingar, där tre titlar gavs Sällskapets ordförande under årens lopp 115 ut 2010 och ytterligare fem publicerades 2011. Detta år arrangerades även ett stort symposium, ”Anders Sparrman (1748–1820) i ny belysning”, vilket ägde rum den 20–22 maj i Uppsala. Moberg var vid detta tillfälle moderator.469 Under 2010 beslöt styrelsen dessutom, på Mobergs förslag, att erbjuda medlemmarna att köpa en särskild medlemsnål, vars utförande fastställdes vid ett styrelsemöte i november.470 Mobergs tid som ordförande blev förhållan- devis kort. Kostnaderna för anställd personal började tära märkbart på sällskapets ekonomi. Samtidigt lämnade den ekonomiska förvalt- ningen, vilken sköttes av Nordea, inte tillräck- lig avkastning, delvis beroende på nedgången Svenska Linnésällskapets i världsekonomin. Med betydande underskott medlemsnål. Foto: Magnus blev det nödvändigt att agera för att rädda säll- Hjalmarsson, UUB. skapets existens. Satsningen på kvalificerad personal till museiverksamheten inför Linnéjubileet 2007 hade varit välmo- tiverad och blev framgångsrik, men den kunde inte bestå en längre tid. Det blev oundvikligt att säga upp personal, men det satte också många känslor i rörelse. När Moberg inte fick styrelsen med sig i detta besparingsprogram, valde han att avgå.471 Moberg är även redaktör för den internetbaserade sidan ”Linné online”, som tillkom 1996 för att ”med utgångspunkt från Carl von Linné och hans insatser som forskare och lärare vid Uppsala universitet presentera glimtar av dagens vetande inom några forskningsområden.” På ett lättfattligt sätt vänder man sig framför allt till högstadiet och gymnasiet.472

Eva Willén 2012 Vid Roland Mobergs avgång som ordförande, fick vice ordförande Eva Willén ta över ordförandeklubban. Hon är född 1940 och disputerade 1976 vid Insti- tutionen för ekologisk botanik vid Uppsala universitet på en avhandling med titeln Phytoplankton in Lake Hjälmaren. Hon har under en följd av år fortsatt med olika limnologiska undersökningar avseende förekomsten av växtplank- ton, algblomning m.m. Eva Willén valdes in i styrelsen i maj 1988, sedan den tidigare ordföran- den och styrelsemedlemmen Magnus Fries avlidit. Redan efter ett halvår, 116 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år vid höstsammankomsten 1988, utsågs hon till sekreterare från 1989, vilket hon var till och med 1994. Ett par år senare, 1997 blev hon vice ordförande, vilket hon var under 15 års tid, fram till 2012.473 Som styrelsemedlem har hon varit särskilt drivande när det gällt de många och mycket uppskattade resor och exkursioner som arrangerats för medlemmarna. Härvidlag nedlade hon ett omfattande arbete på såväl planering och genomförande, som val av be- söksmål och utformning av program.

Birgitta Johansson-Hedberg, 2012–2017 Vid vårsammankomsten 2012 valde nästan hela styrelsen att avgå. Kvar blev redaktören för årsskriften, Gunnar Broberg, och universitetets representant Jon Ågren, professor vid Institutionen för ekologi och genetik, växtekologi och evolution.474 Därmed dränerades styrelsen på betydelsefull kontinuitet och kännedom om hur verksamheten tidigare bedrivits. Till ny ordförande valdes Birgitta Johansson-Hedberg, född i Sjösås 1947. Hon hade tidigare haft ledande befattningar i bokförlaget Liber, Föreningssparbanken och Lant- männen,475 men ingen yrkesmässig anknytning till den Linneanska sfären. Under Johansson-Hedbergs tid som ordförande koncentrerades arbetet i den nya styrelsen framför allt på att förbättra ekonomin. Stora årliga underskott kunde nu ersättas av en ekonomi i balans. Den gamla styrelsen hade redan hösten 2011 beslutat att anlita Uppsala Akademiförvaltning för att få en tryggare ekonomisk förvaltning476 och denna resurs fortsatte den nya styrelsen att utnyttja. Samtidigt reducerades aktiviteterna i någon mån. Några nya volymer i serien Valda avhandlingar utkom inte av besparingsskäl. Under 2013 arrangerades dock en serie föreläsningar i Linnémuseet under rubriken ”I Linnés föreläsningssal”. Året därpå, i samband med vårsammankomsten 2014, erhölls en donation av olika Linnéföremål från Linnéättlingen Gunilla Miller.477 En översyn av Svenska Linnésällskapets stadgar hade inletts 2012, och det arbetet kunde slutföras när nya stadgar antogs under 2015. Samma år över- fördes lagret av årsskrifter och utgivna avhandlingar av Linné till Uppsala universitetsbibliotek, som förutom lagerhållning även åtog sig den fortsatta distributionen vid beställningar.478 Sällskapets ordförande under årens lopp 117

Fyra ordförande vid 100-årsjubileet i Linneanum den 20 maj 2017: Fr. v. Eva Willén, Helene Lundkvist, Roland Moberg och Bengt Jonsell. Foto: Henrik Olsson.

Helene Lundkvist 2017– Birgitta Johansson-Hedbergs tid som ordförande avslutades med Svenska Linnésällskapets 100-årsjubileum, som firades den 20 maj 2017. Hon efter- träddes då av Helene Lundkvist, född 1950 i Norrköping, som ägnat sig åt skogsforskning vid Institutionen för ekologi, enheten för markekologi, vid Sveriges Lantbruksuniversitet, Ultuna. Hon disputerade 1981 på en avhandling om småringmaskar, med titeln Enchytraeidae (Oligochaeta) in pine forest soils: population dynamics and response to environmental changes. Lundkvist, som blev professor i markekologi vid Ultuna 1999, kom med i styrelsearbetet 2016.479

Några betydelsefulla styrelsemedlemmar

Oscar Juel ill stiftarna av Linnésällskapet räknas botanisten Oscar Juel, som deltog Ti det första mötet på Hammarby. Han var född i Stockholm 1863, genomgick där Beskowska skolan och blev 1881 student. Han skrevs in vid Upp- sala universitet och studerade sedan botanik under Thore Magnus Fries och Frans Kjellman i Uppsala samt i Stockholm under dansken Eugen Warming. År 1890 disputerade Juel på en zoologisk avhandling om plattmaskar, även om han redan vid denna tidpunkt koncentrerade sina studier på botanik. Orsaken var att han hos zoologerna kunde lära sig den senaste snittnings- och mikroskoperingstekniken. År 1886 och 1890–1892 var han anställd vid Natur- historiska Riksmuseets botaniska avdelning. Sistnämnda år blev han docent i botanik vid Uppsala universitet, 1902 e.o. professor och 1907 professor i botanik och ekonomi, vilket han var fram till sin pensionering 1928. Oscar Juel var särskilt intresserad av svampar och deras sporutveckling och kom att i Sverige bli en föregångsman inom cytologin (celläran), som han tillämpade på botaniken. Som botanikprofessor i Uppsala var det också naturligt att han kom in på den Linneanska vetenskapshistorien. År 1918 utsågs Juel till inspektor för Linnés Hammarby, vilket han sedan var fram till sin pensionering, då han efterträddes av Rutger Sernander. Juel var sällskapets vice ordförande under 1919, men blev därefter utsedd till att vara universitetets representant i styrelsen. Mellan 1926 och 1928 var han även universitetets prorektor.480 I Svensk botanisk tidskrift publicerade Oscar Juel 1913 en uppsats betitlad ”Linnés mikroskop”, där han förutom själva mikroskoptypen även behandlade Linnés användning av sitt eget mikroskop.481 Juels mest omfattande arbete kom att bli Plantæ Thunbergianæ(1918), en värdefull förteckning över hos Carl Peter Thunberg omnämnda växter och en analys av hans herbarium. Vid säll- skapets första vårsammankomst, vilken hölls den 23 maj 1918 i Linneanum, kunde Juel förevisa det botaniska museets bestånd av herbarier, och då sär- skilt den dansk-tyske läkaren och botanisten Joachim Bursers herbarium, som kom till Uppsala universitet som krigsbyte strax efter 1600-talets mitt.482

119 120 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Juels studier av herbarier fortsatte också med flera artiklar i Svenska Lin- nésällskapets årsskrift. Att han vid flera tillfällen publicerade sig på tyska eller engelska i årsskriften, visar att han vände sig till en internationell publik. Redan i den första årgången behandlade han Fredrik Hasselquists herbarium i artikeln ”Bemerkungen über Hasselquist’s Herbarium” och fortsatte kort därefter med ”A revision of Kalm’s herbarium in Upsala” (1921). Därpå följde ”Notes on the herbarium of Abraham Bäck” i årsskriften 1924, vidare den intressanta ”Om några herbarier i Uppsala från Linnés tid samt om botanices demonstratorn Eric Tuwén”, som trycktes två år senare och slutligen ”För- teckning över i Uppsala förvarade herbarieexemplar med påskrifter av Linnés hand”, 1931.483 Juel hade redan 1920 skrivit om Pehr Kalm och den nordamerikanska floran i ”Early investigations of North American flora, with special reference to Linnæus and Kalm”,484 och däri förtecknat de nordamerikanska växter som Linné beskrev. Han återkom till Pehr Kalm tio år senare, med ”Om Kalms bemödanden att i vårt land införa nordamerikanska växter”,485 där han bl.a. skrev om de frön som Kalm medfört från Nordamerika och vilka sedan såtts i Sverige. Detta var ursprungligen ett föredrag som han höll på Linnés Ham- marby i maj 1930.486 Året innan, kort efter att det gått etthundra år sedan Thunberg avled, publicerade han ”Några drag ur Uppsala botaniska institutions historia”,487 som utförligt skildrade slottsträdgårdens omvandling till botanisk trädgård i ett tidsperspektiv från Olof Rudbeck d.ä:s tid och framåt. En av Juels viktigaste insatser för Svenska Linnésällskapet blev att sam- manställa den tidigare nämnda förteckningen över alla växter som funnits i den botaniska trädgården i Svartbäcken under Linnés tid. Denna förteckning blev den självklara utgångspunkten när Linnéträdgården skulle nyplanteras och besås för att kunna återställas i det skick som den hade vid 1700-talets mitt.

Rutger Sernander En av deltagarna i mötet på Hammarby, när Linnésällskapet bildades i maj 1917, var växtbiologen och professorn Rutger Sernander. Han var född 1866 i Viby, utanför Örebro. Han genomgick Högre allmänna läroverket i Örebro och skrevs in vid Uppsala universitet hösten 1885. Efter att ha blivit fil. kand. 1889 och fil. lic. 1893, blev han fil. dr och docent i växtgeografi 1895. Han var e.o. professor i växtbiologi från 1900 och blev 1908 ordinarie professor Några betydelsefulla styrelsemedlemmar 121 i samma ämne, vilket han var fram till 1931, då han gick i pension. Sernander intresserade sig tidigt för Gotlands natur och hans avhandling kom också att handla om den gotländska vegetationens ut- vecklingshistoria. Som vetenskapsman menade han att studier i botanik måste grundas på observationer i naturen, inte bara genom studier i mikroskop. Till hans områden hör- de analysmetoder för växtsamhällen, skogsforskning, lavar och vegeta- tionshistoria. Bland hans intressen fanns även äldre träd och natur- skydd; sålunda var han med om att Rutger Sernander. Foto: Gunnar Sund- stifta Svenska Naturskyddsförening- gren 1928. en 1909. Dessutom deltog han bland annat i planerandet av den botaniska trädgården i Göteborg. Han visade även prov på ett djupt historiskt och kulturhistoriskt kunnande i sin gärning.488 Rutger Sernander kom snart att bli en av Linnésällskapets mer framträ- dande medlemmar. Han engagerade sig starkt i återställandet av Linnéträd- gården i Uppsala, även om han kanske inte var lika strikt historisk i detta arbete som den övriga delen av styrelsen, vilket ledde till en kortvarig konflikt när restaureringsarbetet kom igång. År 1928 utsågs Sernander till inspektor för Linnés Hammarby, vilket han förblev fram till sin bortgång. Han kom att ingå i Svenska Linnésällskapets styrelse från första början och beklädde från 1920 posten som vice ordförande ända fram till det att han avled i slutet av oktober 1944.€489 Redan i unga år visade Sernander intresse för det linneanska, låt vara att det egentligen inte rörde Linné personligen. I Botaniska notiser publicerade han 1891 en uppsats med titeln ”Studier öfver skottbyggnaden hos Linnæa bo- realis L.”, där han redogjorde för iakttagelser av linneans höstblomning i sina hemtrakter.490 I samband med Linnéjubileet 1907 trycktes ett litet 14-sidigt häfte med titeln ”Carl von Linné”. Det var en kort biografi som baserades på en artikel av Sernander, vilken infördes i Upsala Nya Tidning den 21 maj 1907, alldeles innan det stora Linnéjubileet i staden.491 122 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Vid sin bortgång var Sernander den person som hade skrivit flest artiklar i sällskapets årsskrift. Hans första bidrag var ett kort upprop i den allra första årsskriften, där han vädjade om linneanska herbarieväxter som härrörde från den gamla botaniska trädgården.492 Ett längre bidrag blev ”I Linnés fotspår”, som publicerades 1921. Det var ursprungligen ett föredrag som Sernander höll vid sällskapets sammankomst i november 1920. Han pläderade vid detta tillfälle bland annat för att skydda och bevara de naturmiljöer som de över hela Sverige spridda Linnéminnena utgjorde.493 År 1926 publicerades ”Hårle- man och Linnæi herbationes Upsalienses”. Sernander hade läst de i Bref och skrifvelser 1917 publicerade breven mellan Carl Hårleman och Carl von Linné och i dessa hittat Hårlemans kritik mot Linnés herbationer i Uppsalatrakten, vilka kommenterades i artikeln.494 ”Lars Roberg och Linné” var rubriken på ett föredrag som Sernander höll vid sällskapets höstmöte 1927. Året därpå befordrades anförandet till trycket i årsskriften. I föredraget behandlade Sernander Linnés förhållande till Ro- berg och även den Roberg tillskrivna blyertsteckningen av Linné. I följande årgång av årsskriften, 1929, följde ytterligare en artikel, ”Linné som Upp- sala-student”, ett ämne som Sernander berättade om vid sällskapets möte i november 1928.495 Sernanders starka intresse för Linnéträdgården kom även till uttryck i den intressanta uppsatsen ”Linnæus och Rudbeckarnes Hortus botanicus”, som infördes i årsskriften 1931. Här kan bland annat Olof Rudbeck d.ä:s förvärv av flera varandra intilliggande markstycken i Svartbäcken följas, vars syfte var att skapa en tillräckligt stor sammanhängande akademiträdgård. Likaså intresserade sig Sernander för den bevarade växtförteckning, som upprättats av Daniel Dalhemius 1669.496 I årsskriftens årgång 1933 återvände Sernander till Linnéträdgården, men då specifikt till växternas utveckling under 1932, vilket skedde i ”Hortus Linnæanus och den gynnsamma vegetationsperioden 1932”.497 Skogsintresset hos Sernander visade sig även i en studie om granskogens södra utbredningsgräns och hur den iakttagits av Linné i samband med hans skånska resa 1749. Artikeln hade titeln ”Linné och den sydsvenska granskogs- gränsen” och trycktes i årsskriften för 1939.498 Sernanders sista uppsats i års- skriften publicerades 1943, en innehållsrik biografi med titeln ”Johan Ab- raham Gyllenhaal: en förbisedd Linné-lärjunge”, som skildrar Gyllenhaals naturalhistoriska intressen, hans samlingar och kontakter med Linné.499 Några betydelsefulla styrelsemedlemmar 123

Telemak Fredbärj Till de mer aktiva medlemmarna under årens lopp måste Telemak Fredbärj räknas. Vid sidan av Förberg och Uggla kan han betraktas som en av sällska- pets absolut främsta medlemmar genom tiderna, hängiven och generös. Han var född i Borås 1895, men växte upp i Växjö, där hans far Josef Fredbärj var läroverksadjunkt. Denne var en uttalad anhängare av nystavning, vilket satte sina spår i familjenamnet. Efter en fil. kand. i Stockholm 1917 valde Telemak Fredbärj läkarbanan och blev 1927 med. lic. Därefter var han först verksam som underläkare vid Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus 1927–1931 och sedan anställd vid Sabbatsbergs sjukhus 1932–1935. Därpå följde tjänstgöring vid S:t Görans sjukhus 1935–1937, varefter han blev praktiserande läkare i Stockholm.500 Fredbärj ingick som ständig ledamot i sällskapet i oktober 1936.501 Han kom att bli särskilt intresserad av Linnés verksamhet som läkare, något som han menade hade kommit i skymundan för Linnés systembyggande inom botanik och zoologi. Först att peka på Linnés betydelse som läkare var Lin- nélärjungen och läkaren Johan Gustaf Acrel, som framhållit honom i sitt pre- sidietal i Vetenskapsakademien 1796, under titeln Tal, om läkare-vetenskapens grundläggning och tilväxt vid rikets älsta lärosäte i Upsala. Senare intresserade sig även Otto Hjelt för Linnés betydelse som läkare, senast vid Linnéjubileet 1907. Ur Fredbärjs penna kom sålunda en rad artiklar med medicinhistoriskt innehåll att publiceras i sällskapets årsskrift. Han inledde redan 1938 med ”Ett okänt Linnérecept”, ett dokument som tidigare hade ingått i den Ham- merska autografsamlingen. Receptet var utfärdat av Linné 1761 och avsåg ett laxerande preparat. I årsbokens nästa årgång bidrog Fredbärj med ”En sjukhistoria av Linné”, där Fredbärj refererade ett sjukdomsförlopp som Linné iakttagit och redogjort för. Fredbärj drog slutsatsen att patienten led av dif- teri.502 I årsskriften för 1940 kunde Fredbärj redogöra för ytterligare sjutton Lin- nérecept i ”Ett knippe Linnérecept” och reflektera över hur dessa var sam- mansatta. Fem år senare återkom han till ämnet i artikeln ”Två Linnérecept”, men publicerade vid detta tillfälle även ”Linné och balsameringskonsten”, efter ett manuskriptfynd som Arvid Uggla gjort vid Linnean Society i Lon- don.503 Linné hade 1731 besökt Kofsan, en liten holme i Mälaren, och där inventerat floran. Tillsammans med Jan Knöppel skrev Fredbärj en artikel 124 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år till årsskriften om ”Kofsan på Linnæi tid och idag”, där beståndet av arter då och nu jämfördes.504 Ur Fredbärjs vidare produktion i årsskriften kan märkas ”Linné och vintern”, där han återgav och kommenterade ett förord av Linné om den nordiska vinterns förträfflighet i dissertationenDe præstantia orbis sviogothici, som västerbottningen Carl Renmarck hade framlagt under vältalighetsprofessorn Petrus Ekermans presidium 1747.505 Året därpå, 1960, publicerade Fredbärj en av sina bästa artiklar, den märkliga historien om ”Carl H. Wänman – en misskänd Linnélärjunge”, som trots ett både extremt kort och uselt lärdoms- prov, författat av honom själv, så småningom ändå uppnådde magistergraden, men nekades att deltaga i promotionen. Dissertationen, som respondenten själv hade författat, omfattade endast fyra sidor inklusive titelblad och vid disputationsakten visade sig hans latinkunskaper vara i princip obefintliga. Wänman verkade som skeppsläkare vid två resor till Ostindien, men var snål med naturalier till Linné.506 Ytterligare en medicinhistorisk artikel av Fred- bärj trycktes snart i årsskriften, vilken handlade om läkaren Johan Moræus och en otryckt biografi om honom, som svärsonen Linné författade.507 Till Linnés tidiga och betydelsefulla arbeten hör Fundamenta botanica, där de första grunderna lades till växternas system. I årsskriften kunde Fred- bärj 1964 redogöra för ett tidigare okänt manuskript till detta arbete, vilket Linné 1735 skickat till Greifswald i hopp om att få det publicerat. I sin sista artikel i årsskriften, betitlad ”Linné som djäkne och gymnasist”, gick Fredbärj ännu längre tillbaka i Linnés liv och skildrade hans tid i Växjö, hans studier och bokinköp.508 Fredbärj bidrog även med ett antal bidrag i årsskriftens avdelning ”Smärre meddelanden”, men hans främsta insats i sällskapet blev ändå arbetet med att översätta och ge ut en rad akademiska dissertationer av Linné i skriftserien Valda avhandlingar av Carl von Linné i översättning utgivna av Svenska Linné-Sällskapet . Han ingjöt, som tidigare nämnts, nytt liv i denna serie, vilken avstannat redan 1921 efter endast tre nummer, kort efter det att han 1945 blev medlem av sällskapets styrelse. Vid det första styrelsesammanträde som han bevistade, den 8 april 1945 finns i styrelseprotokollet noterat att:

”Meddelade herr Fredbärj, att han vore villig ställa ett belopp i finska stats- obligationer om 10 000 Fmk till sällskapets förfogande för eventuellt bekos- tande af tryckning af någon Linnéskrift på finskt tryckeri, om detta läte sig göra.”509 Några betydelsefulla styrelsemedlemmar 125

Ett knappt år senare, i februari 1946, framhöll den nyinvalde styrelsemedlemmen och biologen Einar Du Rietz ”önskvärdheten af att sällskapet kunde fortsätta sin verksamhet att utge valda akad[emiska] afhandlingar af Linné i översättning.”510 Och så skulle det bli. Mellan 1947 och 1973 gav Fredbärj i sällskapets namn ut hela 60 volymer av Valda avhandlingar, huvudsakligen med medicinskt innehåll. Han svarade vid flera tillfällen själv för översätt- ningarna från latinet och bekostade tryckningen med egna medel. Till Linnéjubileet 1957 utgav Fredbärj Carolus N. Linnæus Örtabok 1725 under Svenska Läkaresällskapets egid. Därmed trycktes det tidigaste Lin- némanuskriptet – förvarat i Stifts- och Landsbiblioteket i Växjö – för första gången.511 Ett tiotal år senare utgav Fredbärj, tillsammans med Elis Malme- ström, en fullständig utgåva av Nemesis divina, den märkliga Linnéskriften om den gudomliga hämnden, med drag av folktro och mysticism.512 Telemak Fredbärj avled i januari 1975, ett par månader efter sin 79-årsdag. Hans hustru Margit, född 1899, kom att överleva honom i sju år och avled 1981. Efter hennes frånfälle visade det sig att Svenska Linnésällskapet stod som universalarvinge till dödsboet efter de bägge makarna.513 Därigenom fick sällskapet ärva drygt 800 000 kr, vilket i ett slag förbättrade ekonomin högst påtagligt.514 Femton år senare fick Svenska Linnésällskapet enligt testamenta- riskt förordnande 5 000 kr efter Telemak Fredbärjs syster Liana.515

Gunnar Eriksson Till de mer betydande Linnéforskarna måste vi räkna Gunnar Eriksson. Han föddes 1931 i Ludvika och disputerade i Uppsala 1962 på en avhandling i idé- och lärdomshistoria med titeln Elias Fries och den romantiska biologien, där han behandlade botaniken och naturforskningen efter Linné och den av honom skapade systematiken. Än mer betydelsefull i detta sammanhang är Erikssons viktiga Botanikens historia i Sverige intill år 1800, det 1969 utgivna standardverket om botaniken i Sverige före romantiken, med avsnitt som ”Den rudbeckianska tiden”, ”Linné och apostlarna” samt ”Linnés samtida och efterföljare”. Eriksson utsågs till professor i idéhistoria i Umeå 1970 och därefter i idé- och lärdomshistoria i Uppsala 1981, som efterträdare till Sten Lindroth.516 Gunnar Eriksson invaldes i Svenska Linnésällskapet i oktober 1960, på förslag av von Sydow och Uggla.517 Vid höstsammankomsten 1969 höll Eriks- son föredrag om ”Linné och hans svenska föregångare” och i november 1980 126 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år valdes han till styrelsesuppleant i Svenska Linnésällskapet, inledningsvis för 1981.518 Fem år senare utsågs han till vice ordförande för sällskapet, vilket han sedan var under åren 1986–1993. Därefter var han ordinarie styrelsemedlem till och med 1996.519 Eriksson engagerades även i utgivningen av Linnékor- respondensen, när det arbetet startade i mitten av 1990-talet.520 I årsskriften har han medverkat med artiklarna ”The botanical success of Linnaeus”, ett av konferensbidragen vid Linnéjubileet 1978, vidare ”Konst och natur i Göran Wahlenbergs Linnébild”, som publicerades 2008, samt ”Barndomens botanik”, som infördes i årsskriften 2015.521 Andra artiklar om det linneanska som flutit ur Erikssons penna är ”Linné, Thunberg och Elias Fries: den systematiska traditionen i svensk botanik”522, vidare ”Linnaeus the botanist”523 och ”Rudbeck och Linné – enmansinsti- tutioner”.524 Till universalgeniet Olof Rudbeck d.ä. återkom Eriksson 2002 i en gedigen biografi.525 Gunnar Eriksson har även bidragit med flera artiklar i den inledande volymen till flerbandsverket om Linnés lärjungar, som har givits ut av IK Foundation.526 Dessutom har han författat biografin över Linné i Svenskt biografiskt lexikon.527 Ett urval skribenter i årsskriften

nder de etthundra år som årsskriften givits ut har ett stort antal skri- Ubenter lämnat bidrag av olika slag till den Linnérelaterade forskningen. Förutom de medlemmar som i denna skrift presenteras som ordförande eller redaktörer, bör ytterligare några namn nämnas bland bidragslämnarna till årsskriften under de gångna åren.

Olof Hult En av dem som var med att stifta Svenska Linnésällskapet på Hammarby i maj 1917 var medicinhistorikern Olof Hult, docent vid Karolinska institutet och livmedikus. Han kom att tillhöra styrelsen i hela fyrtio år, från 1918 fram till sin bortgång 1958.528 Bland hans bidrag till årsskriften märks artiklarna ”Några anteckningar om Olof och Magnus Bromelius”, ett föredrag som han höll vid höstsammankomsten 1925 och ”Om Roland Martin och hans studie resa till Paris 1754–1756”, som publicerades två år senare. Åren 1934 och 1935 skrev han ”Om Linné och ’den osynliga världen’”, som skildrar hur Linné använde mikroskopet som arbetsredskap.529 Hult kom att utveckla ett mycket omfattande medicinhistoriskt författarskap vid sidan av sina insatser i Svens- ka Linnésällskapet.

Nils Svedelius Fem år yngre än Hult var botanisten Nils Sve- delius, som under en lång tid, 1924–1947, var sällskapets skattmästare och ingick i styrelsen 1920–1958.530 Svedelius, som särskilt intresserade sig för rödalger, disputerade 1901 på en avhandling med titeln Studier öfver Östersjöns hafsalgflo- ra. Något år senare företog han en forskningsresa

Nils Svedelius, ca 1920. Foto: Emil Larsson Finn.

127 128 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år till Ceylon, Singapore och Java för att bedriva algstudier. Svedelius blev docent i botanik i Uppsala 1902 och efter några år som tillförordnad professor i botanik, ämnets ordinarie innehavare mellan 1914 och 1938. Han nedlade även ett betydande arbete för sällskapet när Linnéträdgården återställdes och var mellan 1920 och 1930 föreståndare för Linnéträdgården.531 I årsskriften medverkade han med flera bidrag, varav det främsta var ”Carl Peter Thunberg 1742–1828: ett tvåhundraårsminne”, en längre biografi som trycktes i årsskriften 1944. Det byggde på ett föredrag som han höll vid höstsammankomsten i Stockholm 1943.532

Gustaf Drake Gustaf Drake var apotekare i Helsingborg, där han innehade apoteket Le- jonet. Han var särskilt intresserad av farmakologi och medicinhistoria.533 Hans främsta bidrag till Linnéforskningen var boken Linnés disputationer, en genomgång och presentation av Linnés alla dissertationer, ordnade inom grupperna medicin, botanik, zoologi och varia.534 Bland hans artiklar i års- skriften kan nämnas ”Några Linnérecept”, ”Linnés försök till inhemsk te odling”, vidare ”Linnés tankar om grunden till ekonomien” samt ”Linné och pärlodlingen”.535 Drake utgav också den dissertation om den intermittenta febern som ren- derade Linné doktorsgraden vid universitetet i Harderwijk 1735, kommenterad och översatt till svenska.536

Otto Gertz En flitig bidragsgivare var botanisten Otto Gertz i Lund, professor och läro verkslektor, som under årens lopp publicerade närmare tjugo uppsatser i botaniska ämnen i årsskriften, flera av dem om herbarieväxter. Han hade disputerat 1906 på en avhandling med titeln Studier öfver anthocyan, om färg- ämnenas förekomst och uppträdande hos olika växtarter.537 Han publicerade åtskilliga vetenskaps- och lärdomshistoriska arbeten. Till hans längre bidrag i årsskriften hör ”Olof Celsius d. ä. och Flora Uplandica: ett blad till Uppsalabotanikens historia”, ett föredrag från höstsammankom- sten 1919 och ”Sperling, Stobæus, Linné och Leche och de första undersök- ningarna över Skånes flora”.538 Ett urval skribenter i årsskriften 129

Vårsammankomst på Linnés Hammarby den 21 maj 1950. Fr. v. Anna Ödman, Inge- gerd Tullberg Beskow, envoyé Patrick Adlercreutz samt Felix Bryk, som lyssnar på ett föredrag av Carl Skottsberg. Foto: Gunnar Tinglöf.

Felix Bryk Felix Bryk (Brück) var en österrikisk entomolog, född i Wien men bosatt i Sverige sedan 1915. Under många år var han verksam i Stockholm vid Natur- historiska Riksmuseets entomologiska avdelning. Han deltog ofta i sällska- pets arrangemang och författade till årsskriften bland annat ett par uppsatser om fjärilar, såsom ”Linné und die Parnassiologie”.539 Vid sidan av sina bidrag i årsskriften efterlämnade Bryk en omfattande produktion om Linné, mest kortare artiklar som publicerades på andra håll, bland annat i svensk dagspress. Han skrev såväl på svenska som på tyska, för en internationell publik. Här kan nämnas Linné als praktischer Entomologe från 1924 samt Linné und Berlin, den senare utgiven 1930 i 67 numrerade exemplar. Mer populärt hållen är den lilla volymen Vandringar i naturens och kulturens riken, som gavs ut 1924.540 130 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Sigurd Wallin Jämnårig med Bryk var Sigurd Wallin, en av sin tids mer framträdande musei män i Sverige, verksam vid Nordiska museet från 1916, där han mellan 1924 och 1947 var intendent och föreståndare för högreståndsavdelningen.541 Han tillhörde sällskapets styrelse från 1931 och ända fram till sin bortgång 1968.542 Hans kunskaper i kulturhistoria och museifrågor kom väl till pass när sällskapets museisamlingar ordnades, först i det temporära museet i orangeriet och senare, vid 1930-talets mitt, i Linnémuseet. Han ägnade sig åt studier av familjen Linnés bohag, bland annat genom flera uppsatser i årsskriften under rubriken ”Urkunder rörande familjen Linnés ägodelar”, där en rad bouppteckningar presenterades för läsarna.543

Elis Malmeström En av 1900-talets stora Linnékännare var Elis Malmeström, prästvigd 1920 och omsider biskop i Växjö stift mellan 1950 och 1962.544 Till hans mer omfattande arbeten i ämnet hör Linné som kulturpersonlighet, en bok som utkom redan 1925, vidare avhandlingen Carl von Linnés religiösa åskådning, som utkom året därpå, och långt senare den stora, nära 400 sidor tjocka, Linnébiografin Carl von Linné: geniets kamp för klarhet, publicerad 1964. Några år senare gav Malmeström ut Nemesis divina tillsammans med Telemak Fredbärj (se ovan). I årsskriften debuterade Malmeström 1922 med ”Linnés religiösa åskåd- ning”, egentligen det föredrag som han höll vid vårsammankomsten 1921;545 samma titel kom även att användas till hans akademiska avhandling. Under årens lopp kom en rad uppsatser av hans penna i årsskriften, såsom ”Linnés självkänsla”, ”Carl von Linnés naturfilosofiska tankar: några grundlinjer” och ”Linnés bruk av bibelord i Nemesis divina: en statistisk undersökning”.546 Han bidrog även med flera föredrag, t.ex. vid vårsammankomsten den 23 maj 1965, när han talade om Linnés dietetik.547 Malmeströms Linnéstudier kom att följa honom hela livet och sträcka sig över ett halvt sekel.

Knut Hagberg En annan författare som verksamt spred intresset för Linné i Sverige var Knut Hagberg. Hans kulturhistoriska författarskap var mycket omfattande och hans Linnéproduktion var betydande, med utgivningen av Linnés resor i den Ett urval skribenter i årsskriften 131 populära serien ”Levande litteratur”, producerad av bokförlaget Natur och kultur, som de kanske mest kända exemplen. Hans viktigaste arbete var dock biografin Carl Linnæus, som första gången utgavs 1939 och vilken publicerats i nya upplagor och översättningar till flera språk.548 Hagberg anlitades som föredragshållare vid flera tillfällen. Vid vårsam- mankomsten 1941 höll han sålunda ett föredrag under rubriken ”Den Lin- neanska traditionen”, en översikt av Linnébilden under 1800-talet, vilket trycktes i årsskriften för samma år.549 Hagberg höll senare, vid höstsamman- komsten 1956, föredrag om ”Linnétraditionen i Åbo”550 och ett par år senare berättade han om ”Linnæus och Plinius”. Det senare föredraget trycktes snart i årsskriften.551 I likhet med Malmeström var Hagberg dock inte engagerad i sällskapets styrelse. Hagberg var även en flitig medarbetare i Svenska Dagbla- det, där han skrev åtskilliga artiklar ”under strecket”, flera av dem om Linné.

Hans Krook I det här sammanhanget bör även den Sigtunabaserade författaren och bio- logilektorn Hans Krook nämnas. Han bidrog under en lång följd av år med många populärvetenskapliga artiklar i Svenska Dagbladet och skrev både artiklar och böcker om Linné. Till hans produktion hör biografin Carl von Linné som utkom till Linnéjubileet 1957 och Angår oss Linné? från 1971.552 Vid höstsammankomsten 1975 valdes Krook till styrelsesuppleant i Svenska Linnésällskapet för 1976 och han tillhörde sedan styrelsen till 1996, de sista åren som vice ordförande.553 Krook framträdde som föredragshållare vid höstsammankomsten i november 1972 och talade då över ämnet ”Från Chesnecopherus till Wahlenberg – den linneanska professurens öden” och han medverkade även med några artiklar i årsskriften. Hans första bidrag var ”Lorenz Heister och Linné: från sexualsystemets genombrottstid”, som publicerades 1948. Långt senare skrev han om ”Peter Jonas Bergius – Linnés lärjunge och läkarekollega” och ”De två senfödda linneanerna”, som handlade om botanisterna Elias Fries och Göran Wahlenberg.554 Av särskilt värde är dessutom det personregister som han 1956 sammanställde till Thore Magnus Fries’ stora Linnébiografi från seklets början.555 132 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Ingvar Svanberg En av de absolut flitigaste skribenterna i årsskriften på senare år är Ingvar Svanberg (f. 1953), fil. lic., etnolog och etnobiolog. Han har medverkat i samtliga årgångar av årsskriften sedan 1996/1997, ibland med bidrag om växter, men oftast om allehanda djur och fåglar i ett kulturhistoriskt-zoologiskt sammanhang. Hans första artikel i årsskriften var ”Pehr Osbeck om Färöarna”, som infördes bland ”Smärre meddelanden”. Till hans senaste uppsatser hör ”Kanariefågelns svenska historia: ett förbisett 400-årsjubileum” och ”Svenska sköldpaddor 1650–1950”.556 Hans bidrag till ”Smärre meddelanden” uppgår till ett gott stycke över 100, med titlar alltifrån ”Akvariehobbyn i historisk belysning” till ”Utrot- ningshotad mask”. Svanberg såg även till att utgivningen av Valda avhandlingar fortsattes och att ett nytryck av årsskriftens första årgång 1918 utgavs till Linnéjubileet 2007. Han har även utnyttjats som föredragshållare. Sålun- da berättade han t.ex. vid höstsammankomsten 2009 om ”Linnés viviarium – om djur och fåglar i Linnés vård”.557 Mellan 2004 och 2012 tillhörde Svanberg även styrelsen för Svenska Linnésällskapet. Ur Ingvar Svanbergs produktion kan här även nämnas den år 2004 utgivna Växter i Linnés landskap, för vilken han var redaktör tillsammans med Mariette Manktelow, samt boken Linneaner: Carl von Linnés lärjungar i Sverige, som utkom 2006. I den sistnämnda skildrar Svanberg ett urval av de Linnélärjungar som inte reste till fjärran länder och blev berömda, utan fick enklare liv på nära håll. Svanberg har även, vilket tidigare nämnts, författat kommentarer till många volymer i serien Valda avhandlingar. På resandes och gåendes fot

nder årens lopp har sällskapet arrangerat många exkursioner till miljöer Umed Linneansk anknytning runt om i Sverige. Det har under de gång- na åren blivit ungefär trettio exkursioner eller resor, varav de flesta ägt rum under de senaste tjugofem åren. Redan år 1926 företogs den första resan, vilken gick till Linnés födelse- bygd. I samarbete med Hembygdsföreningen Linné, vilken hade startat sin verksamhet 1923, och Kronobergs läns naturvetenskapliga förening, anordnades ett möte vid pingst 1926. Lördagen den 22 maj samlades deltagarna vid Linnébysten i Växjö, med kransnedläggning, tal och kvartettsång. Senare kunde Rutger Sernander, sällskapets vice ordförande, hålla ett föredrag om ”Linnés Herbationes Upsalienses”. Den andra dagen, Linnés födelsedag, be- söktes Råshult, där den Linnéintresserade komministern Gotthard Virdestam på hembygdsföreningens vägnar hälsade alla välkomna i högstämda ordalag och bland annat yttrade att ”Intet blomsterspråk till Linnés ära kan mäta sig med eller överträffa den hyllning, som Råshults blommande ängar och hagar själva i dag bringat blomsterkonungens minne”. Tal och kvartettsång avlöste varandra och dagen avslutades med middag på Möckelsnäs herrgård.558 Trakten besöktes på nytt nio år senare, när Svenska Linnésällskapets vår- sammankomst ägde rum i Råshult den 2 juni 1935. Dagen innan hade Rås- hultsgården återinvigts av kronprins Gustaf Adolf, efter byggnadens renovering. Sammanträde och middag ägde även denna gång rum på Möckelsnäs herrgård.559 Det skulle sedan dröja flera år innan en ny resa anordnades. Vårsamman- komsten 1951 kom dock att ske i form av en resa till Dalarna, med ett femtio- tal deltagare. Reseledare var Arvid Uggla och avfärd skedde från Uppsala den 2 juni i en inhyrd buss från Uppsala Spårvägsbolag samt några privata bilar. Färden gick till stor del på vägar som användes på Linnés tid och inkvartering skedde i Falun på Grand Hotel. Middag ordnades av Stora Kopparbergs Bergslags AB med lärdomshistorikern, intendenten och bibliotekarien fil. dr Sven Rydberg som värd. Därefter kunde man besöka gården Sveden, där Lin- nés svärfar, gruvläkaren Johan Moræus, hade bott och där Linnés bröllop med Sara Elisabeth Moræa ägde rum 1739. Gården visades av ägarinnan, fru

133 134 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Vid Linnéfirandet i Råshult den 2 juni 1935 deltog kronprinsparet Gustaf Adolf och Louise. Till höger om dem syns landshövdingen August Beskow och hans hustru Ingegerd Tullberg Beskow. Foto: John Wilhelm Hamner.

Lilly Wester. Dagen därpå besöktes gruvmuseet och en rundtur i landskapet företogs innan återfärden till Uppsala stundade.560 Gården Sveden hade 1915 köpts av Lilly Westers far, Robert Westin.561 Femton år senare arrangerades en resa till Skåne den 4–5 juni 1966, med ett trettiotal deltagare. Samling skedde i Helsingborg, där den botaniska träd- gården och Ramlösa brunn besöktes. Lunch intogs på andra sidan sundet, i Helsingør, varefter man, med återsamling i Helsingborg, med buss besökte Wrams-Gunnarstorp. Där kunde deltagarna beskåda den märkvärdiga bux- bomshäck, vilken redan Linné hade observerat och på följande sätt beskrivit i sin Skånska resa:

”Buxboms-häcken sågs här i trägården så präktig, at jag aldrig sett den här- ligare, så wida jag någonsin rest, och kan han wäl räknas för et af Sweriges sälsamma ting, som gifwer det tydeligaste prof af Skånes härliga climat. Han war klipt af Buxus arborescens, 3 alnar hög, och 3 alnar bred, altså i 4kant, På resandes och gåendes fot 135

men mycket lång, och war dessutan så tät, at icke den minsta öpning fans derpå.”562

Dagen därpå tillbringades i Lund, där Zoologiska institutionen besöktes. Zoologen och museiintendenten Yngve Löwegren förevisade föremål från Kilian Stobaeus’ samlingar och flera föredrag hölls. Middag intogs på Grand Hotell tillsammans med medlemmar från Sydsvenska medicinhistoriska säll- skapet.563 Västeråstrakten blev föremål för en utflykt på Linnés födelsedag den 23 maj 1971. Huvudmålet var Fullerö slott, som Linné besökte den 9 augusti 1746, sedan han genomfört sin västgötaresa. Då, liksom nu, tillhörde slottet familjen Cronstedt. Linné fann det ”mycket täkt inrättat, och med stora samt härliga trägårdar utsirat.”564 Därefter gick färden till naturskyddsområdet Åholmen, innan resenärerna intog middag på Kvicksunds hotell. Två år senare, den 26 maj 1973, gjorde ett åttiotal medlemmar en utfärd till Leufstabruk, där herrgården och dess bibliotek förevisades av Carl de Geer. Efter orgelmu- sik på Cahmanorgeln i brukskyrkan avslutades dagen med middag i Gimo.565 År 1977 arrangerades en ny resa till Svedens gård utanför Falun. Den ny- restaurerade s.k. bröllopsstugan förevisades även denna gång av Lilly Westin (tidigare gift Wester) och sedan föreningsformalia avhandlats kunde fil. dr Sven Rydberg berätta om ”Linné, Kopparberget och Falun”. En nedstigning i gruvan och besök i gruvmuseet ingick också i programmet.566 Svenska Linnésällskapets tredje resa till Stenbrohult och Råshult företogs den 22–23 maj 1982 på inbjudan av hembygdsföreningen Linné. Föredrag hölls av radiomannen Stig Tornehed om ”Linné i ett småländskt kalejdoskop” och biskop Sven Lindegård berättade ”Kring den kyrkliga situationen på Linnés tid”. Middag ordnades i Stenbrohults sockenstuga. Dagen därpå stod högmässa och besök vid Höö naturreservat i sjön Möckeln på programmet. Bland deltagarna märktes Lilly Westin från Svedens bergsmansgård, som nu kunde studera Linnés uppväxtmiljö.567 När Linnean Society i London firade sitt 200-årsjubileum 1988, företog flera av dess medlemmar i juli-augusti en två veckor lång resa till Lappland med besök i trakterna runt Kvikkjokk och Abisko. Resan skedde tillsammans med medlemmar från Svenska Linnésällskapet, som organiserade programmet. Återfärden gick via Finland.568 År 1989 inleddes en lång period med täta och omväxlande resor för medlemmarna. Detta år gjordes en resa i Linnés fotspår till Västergötland den 136 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Från Svenska Linnésällskapets resa till Västergötland i maj 1989. Foto: Eva Willén.

20–21 maj. Vårsammankomsten ordnades på Ronnums herrgård i Vargön. Besök gjordes nu på Kinnekulle, i Husaby kyrka och i omgivningarna runt Västra Tunhems prästgård, vid Hunneberg samt i Skara, där Veterinärinrätt- ningens bibliotek beskådades.569 Arrangör för denna resa, liksom för de resor som företogs fram till 2011, var Eva Willén. Resorna planerades sorgfälligt tillsammans med ordföranden Bengt Jonsell. Öland var målet för nästa exkursion, den 18–20 maj 1991, med vårsam- mankomst på Rödakorsgården i Stora Frö, norr om Mörbylånga. Denna resa, där Ölands mellersta och södra delar besöktes, ägde rum 250 år efter Linnés egen resa dit. Bland besöksmålen fanns Ismanstorps borg, Himmelsberga by och museum, Resmo kyrka, Eketorps borg och Ottenby. Ett trettiotal medlemmar deltog i denna resa.570 I slutet av maj 1993 gjordes en ny exkursion, denna gång till Gotland mellan den 29 och 31 maj. Samling skedde i Visby och inkvartering gjordes i Katthammarsvik. I Linnés spår besöktes platser som han besökt, såsom På resandes och gåendes fot 137

Torsburgen, Anga änge och Östergarnsberget. Även Holmhällar, Sundre al- var och Hoburgen ingick i programmet. Sista dagen studerades bl.a. raukar och Stigmyrs naturreservat. Närmare 40 deltagare kunde räknas in.571 Ett år senare, 1994, gjordes en ny vårutfärd till Leufstabruk, där Tomas Anfält från Uppsala universitetsbibliotek agerade ciceron. Herrgården, dess bibliotek och naturaliekabinett inspekterades.572 År 1995 var det dags för en ny resa till Småland, denna gång till dess norra delar med en abonnerad buss från Uppsala, nu med 35 deltagare. Inkvartering och årsmöte ordnades på Västanå slott, nära Gränna. Bland besöksmålen märktes Visingsö, Taberg, Jönköpings länsmuseum med en Thunbergutställ- ning och Eksjö.573 Två år senare, 1997, arrangerades den 17–19 maj en resa till Skåne för ett trettiotal medlemmar. På programmet stod bl.a. Hörjelgården, som idag brukas som på Linnés tid samt Tjörnedala lund, om vilken Linné skrev att ”Körndala-lund […] war en af de skönaste lundar jag sedt i riket;”574 Års- möte och inkvartering ägde denna gång rum i Brösarps gästgiveri på Öster- len. Andra utflyktsmål var Simrishamn, Kivik, Stenshuvuds nationalpark, Ravlunda, Haväng, Andrarums alunbruk, Vittskövle slott och Maltesholms ädellövskog.575 Året därpå, i slutet av augusti 1998, företogs en dagsutflykt till Ängsö slott tillsammans med föreningen Linnés Vänner, där slott, park och kyrka förevisades för nära 50 deltagare.576 Våren 1999, den 22–24 maj, reste ett tjugotal medlemmar på en exkursion till Bohuslän, ett landskap som besöktes av Linnélärjungen Pehr Kalm 1742. I sällskapets offertförfrågan till bussbolag betonades det att ”Svenska Lin- nésällskapets deltagare kommer inte att vara intresserade av musik/tv under resan eftersom vi har egna guider som brukar läsa något om Linnés reseberät- telser under färden eller i övrigt berätta vad vi ser.” Deltagarna tog sig på egen hand till Göteborg, för att sedan åka med abonnerad buss. Övernattning och årsmöte ordnades denna gång i Ellös. På programmet stod bl.a. Uddevalla museum, de fossila skalbankarna i Bräcke och Kuröd, kurorten Gustavsberg, Kristinebergs marina forskningsstation, Marstrand, Kungälv och Gunnebo slott.577 Ett mer närliggande resmål, från Uppsalas horisont, är Grönsöö slott, vilket besöktes den 19 maj 2001. Efter årsmöte visades slottet och trädgården av ägarfamiljen von Ehrenheim.578 En ny slottsresa gjordes två år senare, den 24 maj 2003, då Strömsholms slott besöktes, där en representant för Statens Fastighetsverk guidade runt. Därpå visades parken i närbelägna Åholmen. 138 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Ett trettiotal medlemmar medföljde på denna resa.579 Senare samma år, den 4–7 september 2003, anordnades en vandring i Grövelsjöområdet, som även inkluderade besök vid bergsmansgården Sveden och porfyrmuseet i Älvda- len.580 Nästa färd, med ett tjugotal deltagande medlemmar, arrangerades redan året därpå, i maj 2004. Målet var även denna gång Dalarna och världsarvet Falun. Falu koppargruva besöktes, liksom bergsmansgården Sveden och dess bröllopsstuga. Detta år tillsattes även ett reseutskott inför kommande resor i Linnés fotspår.581 Ett nytt slottsbesök gjordes 2005, när färden gick till Drottningholm. Tidpunkten var den 17 september och de 40 deltagarna fick tillfälle att i slottet bese drottning Lovisa Ulrikas naturaliekabinett och bibliotek samt i parken Kina slott.582 Under jubileumsåret 2007 arrangerades tillsammans med Linnean So- ciety i London en särskild resa till Gotland, som företogs den 18–22 juni, under ledning av trion Bengt Jonsell, Eva Willén och Roland Moberg. Det blev grundliga studier i alla väderstreck av Gotland, inklusive en resa till Stora Karlsö. Kort därpå, i augusti månad samma år, anordnades ytterligare en innehållsrik resa till Dalarna under fyra dagar av de två sistnämnda ar- rangörerna, med 27 deltagare. Bergsmansgården Gamla Staberg, Sveden och Älvdalen var några av besöksmålen.583 Kontakterna med Linnean Societys medlemmar under jubileumsåret 2007 ledde också till att en resa till England genomfördes den 13–16 juni 2008, nu med ett tjugotal deltagande medlemmar. Besök gjordes därvid i London och Oxford. Linnean Society i London och dess samlingar besågs inledningsvis, därpå apotekarträdgården Chelsea Physic Garden. Där hade Linné en gång träffat den kände trädgårdsmästaren Philip Miller i samband med sin anställning hos George Clifford i Hartecamp. Kew Gardens blev också föremål för ett besök, liksom Natural History Museum. I Oxford be- söktes bland annat den botaniska trädgården och Oxfords Natural History Museum.584 Holland blev målet för nästa resa, i april 2009. 18 medlemmar deltog och de fick uppleva miljöer i Leiden och Amsterdam, som Linné besökt. Bota- niska trädgårdar, herbarier och bokutgåvor stod på programmet. Arrangörer var Eva Willén och Roland Moberg.585 Året därpå, i maj 2010, var resmålet mer näraliggande, Råshult och Stenbrohult. Kyrkan och kyrkogården i Sten- brohult besöktes. Här hade Nils Linnæus verkat som präst, men av de gamla På resandes och gåendes fot 139 byggnaderna var nästan ingenting bevarat. Kulturlandskapet i Råshult, med återskapade äldre inslag inspekterades, likaså Linnéstugan. Årsmötet var för- lagt till Älmhult. Resan avslutades med ett besök på Möckelsnäs.586 Den 14 maj 2011 anordnade Svenska Linnésällskapet en bussresa med ett 40-tal deltagare till tre slott vid Mälaren: Fånö, Ekolsund och Sjöö, under ledning av förre länsantikvarien Karl Johan Eklund. Två veckor senare, mellan den 31 maj och 4 juni 2011, arrangerades en resa för medlemmar i Linnean Society till Öland och Småland, under ledning av ordförande Roland Mo- berg, vice ordförande Eva Willén och tidigare ordförande Bengt Jonsell. An- talet deltagare uppgick till 27 och inkvartering hade valts i Kalmar. Första anhalt var Växjö och på Öland besöktes Ismanstorps borg, Jordhamn, By- rum, Stora Alvaret och Ottenby. Avslutningen förlades till Stenbrohult och Råshult. Botaniska, geologiska, ornitologiska, ekologiska och kulturgeogra- fiska aspekter behandlades under denna innehållsrika resa.587 Den 13 maj 2012 genomfördes en vårutfärd med buss till två uppländska vallonbruk, Bennebol och Harg. Som guide fungerade åter Karl Johan Ek- lund och deltagarantalet uppgick till drygt 30 personer.588 Året därefter, 2013, anordnades en studieresa till London mellan den 10 och 14 april med ett tiotal deltagare. Resan arrangerades tillsammans med Linnés Vänner och Säll- skapet Linnés Hammarby. Bland besöksmålen fanns Linnean Society i Bur- lington House i London, Chelsea Physic Garden, grundad 1673, samt Down House, Darwinmuseet utanför London.589 Ett år senare, 2014, arrangerades dessutom en utfärd till Drottningholms slott, med visning av drottning Lo- visa Ulrikas naturaliekabinett och boksamling.590

Herbationer

ågot kortare exkursioner i Svenska Linnésällskapets regi har de så kal- Nlade Linnévandringarna varit, vilka har återupptagits i Linnés anda. En viktig del i Linnés undervisning var de botaniska utflykterna i Uppsalas omgivningar, under vilka hans studenter fick göra anteckningar om, samla in och studera växter, insekter, djur, mineraler och annat som kunde iaktta- gas i naturen. Genom dissertationen Herbationes Upsalienses, försvarad under Linné av smålänningen Anders Fornander i oktober 1753, vet vi mer om var dessa vandringar företogs. Åtta olika vandringsleder användes av Linné för dessa naturstudier, till 1/ Gottsunda, 2/ Ultuna, 3/ Hågadalen, 4/ Danmark, 5/ Gamla Uppsala, 6/ Vaksala, 7/ Husby samt 8/ Jumkil.591

Linné/Fornander, Herbationes Upsalienses, publi cerades 1753 och beskriver de botaniska vandringar som Linné företog i Uppsalas omgivningar.

141 142 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Länge var dessa vandringsleder mer eller mindre bortglömda, men 1967 uppmanades läsarna av Upsala Nya Tidning att på nytt ge sig ut i naturen i Linnés fotspår. Det var den så kallade Jumkilsvandringen som man nu pro- pagerade för.592 I samband med Linnéjubileet 1978 återupplivades Linnévandringarna runt Uppsala på ett mer systematiskt sätt. Initiativet kom från Uppsala kommun, som en del i stadens omfattande Linnéjubileum under året. Från Svens- ka Linnésällskapet engagerades bl.a. Gunnar Broberg, Bengt Jonsell och professor emeritus Gustaf Sandberg för att utbilda stadens turistguider. Bo- tanisten Sandberg, Linnéträdgårdens dåvarande prefekt, fick därvid ansvaret för att informera om Linnéstigarna och sätta upp växtekologiska tavlor.593 Sandberg hade redan 1975 påtalat för Linnésällskapets styrelse att man borde engagera sig för Linnéstigen i Jumkil.594 De första Linnévandringarna under jubileumsåret 1978 kunde företagas den 28 maj, samtidigt som sommarens jubileumsaktiviteter invigdes.595 De Linnévandringar som nu återupplivades var de som gick till Gottsunda, Jumkil och Vaksala.596 År 1982 återupptogs de Linneanska exkursionerna. Vid Svenska Linnésäll- skapets styrelsemöte den 16 mars 1982 presenterades ”… ett erbjudande från Uppsala kommun att Sällskapet mot viss ersättning skulle åtaga sig att svara för de av kommunen iordningställda Linnéstigarna. Sällskapet skulle därvid genomföra några vandringar och vid behov av åtgärder meddela kommunen vad som bör åtgärdas.” Roland Moberg och Bengt Jonsell fick i uppdrag att ordna det närmare samarbetet med kommunen.597 Resultatet var att ”Vandra i Linnés fotspår” blev en aktivitet i Svenska Linnésällskapets regi under sex söndagar sommaren 1982. Gottsundavand- ringen genomfördes den 16 maj och 18 juli, Vaksalavandringen ordnades den 4 juli och 25 juli och Jumkilsvandringen ägde rum den 11 juli och 1 augusti. Kostnaden för dessa vandringar var 10 kr/person och för familj 20 kr.598 Vandringarna, med antingen Roland Moberg eller Bengt Jonsell som väg- visare, fortsatte på samma sätt de följande två åren. Från 1985 till och med 1989 genomfördes tre vandringar, en på varje Linnéstig.599 Under 1990 blev Gottsundastigen upprustad och det arrangerades därför extra vandringar på denna sträcka detta år.600 Under åren därefter har ett par Linnévandringar arrangerats mer eller mindre varje år till och med 2006. År 2005 tillkom även en Danmarksvand- ring, som leddes av Mariette Manktelow. De som engagerats att leda vandringarna har eljest varit Karin Apelgren, Gunnar Eriksson, Karin Martins- son, Roland Moberg, Lars Jonsson och Mattias Iwarsson.601 Jubileer

1935 et första Linnéjubileum som uppmärksammades av Svenska Linnésäll- Dskapet, var tvåhundraårsminnet av Linnés ankomst till Holland 1735. Minnet av Linnés promotion högtidlighölls i juni 1935 i Harderwijk, varvid en lagerkrans, bunden av lagerblad från de Linnéanska lagerträden i Uppsalas botaniska trädgård, översändes från professor Nils Svedelius. Senare samma år, i samband med en botanikkongress i Amsterdam, ordnades en Linnéut- ställning med 350 föremål. Svenska Linnésällskapet hade ingen mer påtaglig del i dessa arrangemang, men högtidlighöll i stället jubileet i Råshult, där komministerbostaden återinvigdes efter en restaurering. I Stenbrohult hölls gudstjänst och tal hölls av Robert Fries och landshövdingen August Beskow, i närvaro av bl.a. kronprinsparet Gustaf Adolf och Louise. Jubileet uppmärk- sammades även med artiklar i årsskriften.602

1957 Nästa stora jubileum ägde rum 1957, när 250-årsdagen av Carl von Linnés födelse uppmärksammades, såväl i Sverige som utomlands. Samtidigt kunde Svenska Linnésällskapet se tillbaka på fyrtio års verksamhet. I Uppsala inleddes jubileet på Linnés födelsedag den 23 maj. Vid Linnés grav i domkyr- kan nedlades kransar från universitetet, studentkåren, Smålands nation och Svenska Linnésällskapet. Därefter förflyttade man sig till universitetsbiblioteket Carolina Rediviva, utanför vilket en kopia av skulptören Carl Eldhs Lin- néstaty i Älmhult avtäcktes av stadsfullmäktiges ordförande.603 Linnéstatyn kom dock inte att stå utanför Carolina Rediviva någon längre tid. Redan hös- ten 1964 flyttades den till Linnéträdgården på grund av att den stod i vägen för den om- och tillbyggnad av biblioteket som förestod på den södra sidan.604 Inför jubileet hade universitetet tillsatt en Linnéfestkommitté, samtidigt som man planerade ett internationellt biologiskt symposium, kallat ”Syste- matics of to-day”, vilket ägde rum den 28–29 maj. Följande dag fick deltagarna pröva på en vandring i Linnés fotspår i Gottsundatrakten och därefter gjordes ett besök vid Linnés Hammarby, där Vetenskapssocieteten i Uppsala

143 144 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år ordnade en sammankomst. Nils von Hofsten, Linnésällskapets ordförande, höll ett föredrag om Linnés naturuppfattning, ”Linnæus’s Conception of Nature” och Arvid Uggla, Linnésällskapets sekreterare, kåserade om Ham- marby och Linnés liv där.605 Vid promotionen den 31 maj 1957 hölls promotionsföreläsningen av Sven Hörstadius, professor i zoologi, om ”Linné, djuren och människan” och till hedersdoktorer kreerades vid detta tillfälle tre Linnéforskare, Elis Malme- ström, Telemak Fredbärj och Arvid Uggla. Två dagar senare, den 2 juni, höll Svenska Linnésällskapet sitt eget Linnéfirande på Hammarby. Till detta hade bl.a. den engelske mykologen John Ramsbottom bjudits in som representant för Linnean Society i London, vidare Gustaf Nilsson från Hembygdsfören- ingen Linné i Stenbrohult och från Patriotiska Sällskapet Hans Bohman, som var dess kamrer under perioden 1914–1958.606 Den sistnämnde, som under många år var en viktig kontaktman när Patriotiska Sällskapet lämnade stöd till Linnésällskapets verksamhet, tilldelades Linnésällskapets belöningsmedalj i silver. Efter föredrag av ordförande Nils von Hofsten och den hollandsfödde dr Albert Boerman, förflyttade sig de närvarande från platsen utanför Linnés naturaliekabinett ned till parken, där de 176 deltagarna serverades middag. Bland middagstalarna återfanns Robert Fries, som var den yngste av deltagarna när Svenska Linnésällskapet bildades på denna plats 40 år tidigare; nu var han en av de äldsta närvarande. Dagen avslutades sedan i Linnéträdgården.607 Till jubileet 1957 utkom en hel del skrifter, men även minnesföremål. Den nyss nämnda minnesmedaljen tillkom på Myntverkets initiativ och fanns,

Svenska Linnésällskapets minnesmedalj, utförd till Linnéjubileet 1957 av medaljgravören Léo Holmgren. Foto: Magnus Hjalmarsson, UUB. Jubileer 145 tillverkad i brons, till försälj- ning för allmänheten. Form- givare var medaljgravören Léo Holmgren och försäljnings- priset var 5 kr. Svenska Linné- sällskapet beställde 100 sådana minnesmedaljer i brons, men även tio medaljer i silver, vilka skulle användas som säll- skapets belöningsmedalj.608 Medaljen används fortfarande, i brons som gåva och i silver som utmärkelse för förtjänster utförda till fromma för Svens- ka Linnésällskapet. I slutet av juni 1956 föreslog Nils von Hofsten i ett brev till Telestyrelsen att en ny lyxtele- På förslag av Nils von Hofsten framställde Tele- gramblankett skulle framstäl- verket en ny lyxtelegramblankett (Lx 8) med en las inför Linnéjubileet 1957. Linnearanka som motiv. Förslaget fick ett positivt mot- tagande av Telestyrelsen, som lät konstnären Stig Borglind utforma den nya blanketten. En uppvaktning av Generalpoststyrelsen om en frimärksutgåva rönte dock inte någon framgång.609 En särskild Linnésked i silver producerades även till Linnéjubileet. Den tillverkades och salufördes av Markströms Guldsmeds AB i Uppsala. Skeden, som var försedd med Linnés namnteckning, såldes för 12 kr/st., varav 20 % av försäljningsvärdet skulle tillfalla Svenska Linnésällskapet. Det kan också nämnas att företagets chef, Jarl Wrange, samtidigt blev medlem i sällskapet.610 År 1773 utförde konstnären Carl Fredrik Inlander en porträttmedal- jong av Carl von Linné, som denne var mycket nöjd med och vilken ansågs mycket välliknande. Till jubileet 1907 framställde den engelska porslinsfir- man Wedgwood en ny upplaga av medaljongen. För sällskapets medlemmar gjordes i Sverige en nytillverkning av denna porträttmedaljong till Linné jubileet 1957, framställd efter ett exemplar i privat ägo.611 Därmed fanns det ytterligare en souvenir att tillgå i samband med jubileet. 146 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

I årsskriften publicerade Carl-Otto von Sydow en bibliografi över all Lin- nélitteratur som utkom under jubileumsåret. Förteck- ningen innehöll skrifter av Linné, men även böcker, tidnings- och tidskriftsartiklar som hade publice rats under jubileumsåret.612 Bland de Linnéskrifter som gavs ut märks särskilt I samband med Linnéjubileet 1957 tillverkade Mark- den Öländska resan och ströms Guldsmeds AB en särskild Linnésked i silver. Foto: Ateljé J:son, Uppsala. Gotlandsresan, som under 1957 utgavs i separata volymer i Natur och Kulturs klassikerserie ”Levande litteratur”.613 Detta var volymer i litet format, lätta att ha med som fältexemplar om man reste i Linnés fotspår. Utgivare var språkvetaren Bertil Molde, och volymerna försågs med en kort efterskrift av Linnékännaren Knut Hagberg. Senare kom även Linnés resor till Lappland, Skåne, Västergötland och Dalarna att ges ut på samma sätt. Dessa utgåvor kom efter hand i flera upplagor och blev lika populära och spridda som Wahlström & Widstrands utgivning i större format. Ytterligare en händelse som inträffade under jubileumsåret var tillkomsten av en Linnéfilm, vilken producerades av Svenska Institutet. Filmen ”Linné” var 19 minuter lång och premiärvisades den 3 december 1957. Denna kortfilm användes sedan som förfilm vid visningen av Ingmar Bergmans ”Smultron- stället” på biografer runt om i Sverige.614 I filmen, som var regisserad av Hans Lagerkvist, medverkade Gustaf Jonsson som Linné, vidare Gustaf Molander och Mai Zetterling. Manus skrevs av Lagerkvist i samarbete med Gardar Sahlberg. Lagerkvist skulle långt senare, 2004, göra filmen ”Linné och hans apostlar”.615

1967 I början av 1966 tog Svenska Linnésällskapets styrelse upp frågan om att på ett lämpligt sätt uppmärksamma sitt 50-årsjubileum.616 Styrelseledamoten Olof Selling åtog sig att ordna arrangemanget genom ett eget bolag, Olof Jubileer 147

Programblad från Linnéjubileet i Uppsala 1967.

Selling AB. Finansieringen kunde ordnas med kommunala och statliga bidrag, men även med stöd från olika företag.617 Resultatet blev en utställning i Linnéträdgårdens orangeri, kallad ”Linné – världsnamnet”, vilken invigdes den 21 maj 1967 av ecklesiastikministern Ragnar Edenman och i närvaro av kung Gustaf VI Adolf och prinsessan Sibylla. Dessutom deltog flera ambas- sadörer, medan Linnean Society representerades av sin dåvarande president, 148 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år geologen Errol White. Särskilt uppmärksamhet hos besökarna väckte en vaxfigur föreställande Linné, som införskaffats från Madame Tussauds vaxkabi- nett i London.618 Efter mottagningen i Linnéträdgården, med musikinslag av Radiosymfonikernas blåsarkvintett och Uppsala Akademiska Kammarkör, hölls senare under kvällen en jubileumsmiddag för särskilt inbjudna i rikssa- len på Uppsala slott.619

1978 Tvåhundraårsminnet av Linnés frånfälle uppmärksammades på många olika sätt under 1978, såväl i Sverige som utomlands. Den 10 januari, på Linnés dödsdag, arrangerades en minneshögtid i Uppsala domkyrka och på kväl len skedde uruppförandet av ”Ett svenskt rekviem” av tonsättaren Karl-Erik Welin, skapat med utgångspunkt från ett tröstebrev som Linné skrev till sin vän Abraham Bäck i samband med att dennes hustru avlidit 1767.620 I maj arrangerades ett internationellt symposium, först i London och därefter under tre dagar i Uppsala, Stockholm och på Linnés Hammarby med temat ”Research on Linnaeus today – progress and prospects / Linné- forskning av idag – resultat och utblick”. Symposiet var ett samarrangemang mellan Linnean Society i London, Svenska Linnésällskapet, Uppsala universitet och Vetenskapsakademien. Merparten av de hållna föredragen trycktes i årsskriften för 1978, vilken detta år enbart utgjordes av konferensbidragen. Det resulterade i en exceptionellt innehållsrik årsskrift, drygt 300 sidor, med samtliga bidrag på engelska. Samtidigt som årsskriften på detta sätt utgjorde en konferensvolym, gjordes en särskild upplaga med identisk inlaga, men publicerad som den officiella konferensvolymen, försedd med en annorlunda pärm.621 Under sommarmånaderna arrangerade Carl-Otto von Sydow en Linnéut- ställning i Uppsala universitetsbibliotek.622 En annan utställning, på Zoolo- giska institutionen i Uppsala, ägnades åt såväl Linné som Thunberg. Ett botaniskt symposium i Uppsala den 25–27 augusti handlade om Linné, Thunberg och Elias Fries, med temat ”Parasites as plant taxonomists”. I detta deltog bl.a. Bengt Jonsell och John Axel Nannfeldt. Den 25 oktober 1978 arrangerade Svenska Läkaresällskapet ett eget symposium, under rubriken ”Linné som läkare”. Tre av de tio symposiebidragen trycktes.623 I Stockholm tog Vetenskapsakademien initiativ till en essäsamling som gavs ut under rubriken Utur stubbotan rot. Bokens titel anspelar på en passus Jubileer 149 i en av Linnés självbiografier. I Vita III skriver han: ”Gud sielf har fört honom med sin egen alsmächtiga hand. Han har låtit honom upspritta utur en stubbotan rot, omplanterat honom på en fierran ort härligen, låtit honom upstiga till ett ansenligt träd.”624 Flera av Svenska Linnésällskapets mer framträdande medlemmar bidrog med uppsatser, Gunnar Broberg, Carl-Johan Clemedson, Gunnar Eriksson, Bengt Jonsell, Birger Strandell och Carl-Otto von Sydow. Boken var indelad i tre olika avsnitt: person- och kulturhistoria, synpunkter på den linneanska systematiken samt Linné och läkekonsten.625 Under jubileumsåret träffade Svenska Linnésällskapet även avtal med AB Durotapet om nytillverkning av den så kallade Linnés skrivrumstapet. Till- verkningen fortsatte efter några år av andra tillverkare.626 Linnéfirandet 1978 blev omfattande över hela landet, med Linnévand- ringar, frimärksutgivning, författaraftnar, sångspel, teaterpjäser och TV-pro- duktioner, bokutgivning ej att förglömma. En utförlig redovisning av jubi- leumsårets aktiviteter redovisades i årsskriften.627 Under årens lopp har Svenska Linnésällskapet fått emottaga åtskilli- ga gåvor, såväl föremål som penningmedel. Under jubileumsåret, i augusti 1978, avled Linnéättlingen Ingegerd Beskow, dotter till Tycho Tullberg. Efter henne fick Svenska Linnésällskapet ärva ett par betydelsefulla föremål efter Linné. Det rörde sig om Linnés sekretär med tillhörande skrivstol, samt en bålskål, tillverkad av Rörstrand.628

2007 Linnéjubileet 2007 blev en stor nationell manifestation med en mängd aktiviteter över hela landet. Förberedelserna hade startat så smått redan 1999, när nätverket ”Hela Sveriges Linné” etablerades, med representanter för Vetenskapsakademien, Svenska Linnésällskapet, regionerna Kronoberg, Skåne och Uppsala. Svens- ka Linnésällskapets ordförande Carl-Olof Jacobson framhöll att det var den unge och entusiastiske Linné som skulle marknadsföras för att kunna locka yngre personer att bli intresserade. I maj 2005 fattade regeringen ett formellt beslut om att 300-årsjubileet av Linnés födelse skulle firas och gav uppdraget till Vetenskapsrådet. Projektet ”Linné2007” formerades och man beslöt att lägga moderna aspekter på Linnés många sidor, fjärran från synen på honom som ”blomsterkungen”, vilken florerade etthundra år tidigare. Samtidigt skulle Linné bli ”en symbol för naturen, biologisk mång- 150 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år fald, hållbar utveckling och miljöarbete.” Linné lanserades också som ”Mr. Flower Power”.629 Svenska Linnésällskapet var en av många aktörer i samband med jubileet. I Uppsala kunde det nyrenoverade Linnémuseet visas för medlemmarna vid vårsammankomsten den 12 maj, vilken ägde rum i Linnéträdgårdens orangeri. Linnémuseet hade kunnat renoveras tack vare stöd från Sparbanks stiftelsen Upland, Uppsala kommun och Gustaf VI Adolfs stiftelse för svensk kultur. Den officiella jubileumsveckan ägde rum den 20–27 maj. Uppsala badade nu och under hela sommaren i blomsterprakt. Besökare som kom med tåg möttes sålunda av palmer utanför centralstationen och rikligt med växter utplacerade över hela staden. Den 23 maj, på Linnés födelsedag, gästades Lin- némuseet av kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia samt kronprinsessan Victoria. Kungen fick på samma sätt som prins Eugen, nästan på dagen 70 år tidigare, öppna porten till det nyrenoverade museet. Antalet besök i Linné- museet tiofaldigades från det normala 4 000 till 40 000 och man arrangerade 460 visningar under året.630 Många böcker om Linné publicerades i samband med jubileet. En av dessa var Till livs med Linné, som 2007 utgavs av Svenska Linnésällskapet i samarbete med bokförlaget Atlantis. Boken innehöll sex olika kapitel: ”Till bords med Linné” (Gunilla Lindell), ”Till livs, till nytta” (Gunnar Broberg), ”Linné reser, folket äter” (Eva Willén), ”Att föreläsa om mat, Linnés dietetik” (Eva Björn), ”Hälsobrev, Linnés korrespondens” (Eva Nyström) och ”Fattig- manskost” (Ingvar Svanberg). Symposier och utställningar arrangerades lite varstans, där flera medlemmar agerade, och i Göteborg deltog Svenska Linnésällskapet i Bokmässan i september, ett forum som man även besökt flera gånger tidigare.631

2017 Planeringen av Svenska Linnésällskapets 100-årsjubileum påbörjades redan 2010. Sällskapets dåvarande sekreterare, Eva Nyström, föreslog då, vid ett sammanträde i april 2010, att förberedelser inför jubileet 2017 borde inledas. Vid nästa styrelsemöte, i september 2010, bildades en jubileumskommitté, bestående av medlemmarna i Publikationsutskottet, Gunnar Broberg, Karin Martinsson, Eva Nyström och Ingvar Svanberg, vidare ordförande Roland Moberg, Karl Johan Eklund, Annika Windahl Pontén samt skattmästaren Jubileer 151

Svenska Linnésällskapets årsmöte i Linnéträdgårdens orangeri den 20 maj 2017. Foto: Henrik Olsson.

Svenska Linnésällskapets jubileumsmiddag i Linneanum den 20 maj 2017. Foto: Henrik Olsson. 152 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Leif Kruse som adjungerad. I planerna ingick tankar om publikationer, en utställning och ett symposium.632. Jubileet kunde sedan äga rum den 20 maj 2017. Årsmötet hölls i Linné trädgårdens orangeri under ledning av Svenska Linnésällskapets vice ord- förande Mariette Manktelow och sekreteraren Carl Frängsmyr. Vid årsmö- tet utsågs Helene Lundkvist till ny ordförande. Utanför Orangeriet hölls samtidigt ”Carl von Linnés trädgårdsfest”, där bl.a. Sällskapet Gustafs skål ordnade danser och sånglekar, varvid även Carl von Linné själv, gestaltad av Hans Odöö, var närvarande. Så småningom förflyttade sig Svenska Linné sällskapets medlemmar till Botaniska trädgårdens Linneanum, där socialt mingel med mousserande vin vidtog, innan det var dags att sätta sig till bords och avnjuta den mycket välbesökta jubileumsbanketten. Ett flertal inbjudna gäster fanns på plats. Linnean Society i London representerades av professor Grenville Lucas (tidigare dess skattmästare) och Dr Elizabeth Rollinson, ”executive secretary”. Bland de inbjudna fanns även Bengt Jonsell, Roland Moberg och Eva Willén, som alla tidigare har varit ordförande, likaså den förutvarande landshövdingen Hans Alsén, som året innan hade utsetts till hedersledamot av Svenska Linnésällskapet. Talen avlöste varandra, stämning- en var hög och gästerna lät sig väl smaka av det som serverades.633 Utgivningen av Linnés brev

tt publicera betydelsefulla personers brev är en gammal genre, med rötter Ai antiken. Detta intresse fick sedan förnyad näring med boktryckarkons ten under renässansen och utvecklades än mer under 1600- och 1700-talen med talrika brevutgåvor inom olika ämnesområden. Brevformen kom även att bli en litterär genre. Linné hade en mycket omfattande korrespondens med den lärda världen, såväl med svenskar, som med utlänningar. Redan något decennium efter hans bortgång började brev till eller från honom tryckas på olika håll. Botanisten James Edward Smith, som 1784 förvärvade stora delar av Linnés vetenskapliga kvarlåtenskap och grundade Linnean Society i London, publicerade år 1821 två volymer med ett urval brev i engelsk översättning, till och från Linné och andra naturvetenskapsmän.634 I Sverige planerade Johan Emanuel Wikström, professor Bergianus, att genom subskriptionsteckning ge ut Linnés brevväxling med svenskar. Ett upprop publicerades i augusti 1830, men det ledde inte till något resultat.635 Det var först med Ewald Ährling som ett mer systematiskt intresse för Linnés brev visade sig i Sverige. Åren 1879–1880 publicerade han 265 brev från Linné till olika svenska mottagare. Det rörde sig dock om ett urval och med moderniserad stavning, men de publicerade breven var likväl försedda med noter. Det första bandet utgjordes av fyra häften och ett femte häfte publicerades som det första i band två.636 Fler brev än så gav Ährling inte ut, men han publicerade däremot en första förteckning över alla kända Linnébrev, ett viktigt steg framåt i Linnéforsk- ningen. Detta gjordes möjligt genom att Ährling fick ett anslag ur fonden ”Lars Hiertas minne”, så att han under sommaren 1881 kunde resa till Lon- don och där gå igenom Linnékorrespondensen vid Linnean Society. Ährling upprättade sin förteckning alfabetiskt, samt uppdelad i brev från Linné till svenskar respektive utlänningar samt brev från svenskar respektive utlänning- ar till Linné. Dessutom ingick brev till och från Linné d.y. på samma sätt. Totalt räknade han med 4 915 brev. Han gjorde även en sammanställning över av honom kända utgåvor med Linnébrev som tidigare publicerats.637

153 154 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Inför Linnéjubileet 1907 inlämnades från Uppsala universitet till universitetskanslern en begäran om medel för att kunna publicera Linnés brevväx- ling. Ansökan gick vidare till riksdagen med en kostnadsberäkning, som år 1905 upprättats av dåvarande biblioteksamanuensen Markus Hulth. Enligt hans uträkning skulle kostnaderna uppgå till 33 847:50. Antalet brev som skulle ges ut, till och från Linné, beräknades till 1 630 (brev till svenskar 1 000, till utlänningar 330 samt 300 från utlänningar), med ett omfång av 130 tryckark. Utgivningen skulle omfatta även tidigare publicerade brev, vilka man ansåg behövde revideras efter moderna utgivningsprinciper och förses med noter. Riksdagen beviljade också medel enligt ansökan, med summan 34 000 kr fördelad i lika delar under två år, 1907 och 1908.638 Utgivningsarbetet anförtroddes åt Thore Magnus Fries, som i förordet till den först utgivna delen, publicerad till Linnéjubileet 1907, redogjorde för utgivningsprinciperna. Sålunda framhöll han att: ”Vid återgifvande af hvad Linné skrifvit har det ansetts ej blott berättigadt, utan rent af nödvändigt att behålla det af honom själf använda stafningssättet med dess ofta förekom- mande, lätt i ögonen fallande inkonsequenser. All modernisering har därför samvetsgrannt undvikits.”639 Fries kunde sedan ända fram till sin bortgång redigera och publicera en volym årligen. År 1912 trycktes den sjätte delen med brev till och från svenska personer. Därefter fortsattes utgivningen av Markus Hulth, från 1910 förste bibliotekarie vid Uppsala universitetsbibliotek. Han kom att för utgivningsarbetet ha täta kontakter med botanisten Benjamin Dayton Jackson i Lon- don, Linnean Societys generalsekreterare, men även med Nils Rosén under åren innan Svenska Linnésällskapet bildades.640 Hulth publicerade också ytterligare två volymer i Linnés svenska brevväxling, 1917 och 1922. I den sista volymen kom han fram till bokstaven L, korrespondensen med den fin- landssvenske naturforskaren Erik Laxman. Samtidigt påbörjade Hulth utgivningen av brev i Linnés utländska korrespondens (”andra avdelningen”) med bokstäverna A och B. Denna första volym lämnade trycket 1916. Med Hulths bortgång i mars 1928 avstannade utgivningen, framför allt beroende på att pengarna till utgivningsprojektet var förbrukade. Arvid Uggla fortsatte arbetet med att redigera Linnébrev och reste även till Linnean Society i London för studier, men det skulle dröja till slutet av 1930-talet innan det fanns nya pengar för en fortsatt utgivning. År 1939 er- hölls 10 000 kr från Wenner-Grenska samfundet och 1943 publicerades del 2:2, som huvudsakligen omfattade brevväxlingen med naturforskarna Bur- mann i Amsterdam.641 Utgivningen av Bref och skrifvelser upphörde därmed. Utgivningen av Linnés brev 155

Den kom att omfatta totalt tio volymer, 165 tryckark med den svenska brev- växlingen och 46 ark med de utländska kontakterna, dvs. betydligt mer än vad Hulth hade räknat med när riksdagen uppvaktades 1906. Det skulle dröja femtio år innan frågan om utgivningen av Linnés brev på nytt aktualiserades. Initiativet kom från professor Tore Frängsmyr och frågan drevs sedan av Svenska Linnésällskapet, som år 1994 i en ansökan från professorerna Bengt Jonsell (sällskapets dåvarande ordförande), Tore Frängsmyr och Carl-Olof Jacobson samt sällskapets dåvarande sekreterare Tomas Anfält, ställdes till Riksbankens Jubileumsfond. Vid detta tillfälle äskade man om medel för en första etapp av utgivningen av hela Linnés korrespondens. Ett anslag på 1,5 miljoner kronor kom att beviljas inledningsvis. En styrgrupp tillsattes också, i vilken professorerna Bengt Jonsell, Gunnar Broberg, Gun- nar Eriksson och Tore Frängsmyr ingick; snart även Gina Douglas från Lin- nean Society i London. Flera personer knöts till projektarbetet, med Tomas Anfält, bibliotekarie vid Uppsala universitetsbibliotek, som huvudredaktör.642 Tanken var inledningsvis att ge ut breven kronologiskt på CD-ROM-skivor, inte i tryckt format.643 Den snabba utvecklingen av den digitala tekniken har dock gjort att utgivningen görs digitalt, med successiv publicering på den särskilda hemsida på Internet som skapats för The Linnaean Correspondence: http://linnaeus.c18.net/. Utgivningsarbetet har under en lång följd av år skett i samarbete med Vetenskapsakademien, Uppsala universitet och dess bibliotek, Linnean Society i London och Centre International d’étude du XVIIIe Siècle, Ferney-Voltaire, som ansvarar för web-publiceringen.644 Fram till och med 2012 var Svens- ka Linnésällskapet huvudman för utgivningen, men ansvaret vilar sedan den 1 januari 2013 på Centrum för vetenskapshistoria vid Vetenskapsaka- demien. Finansieringen har under alla år gjorts av Riksbankens Jubileums- fond. Redaktörer för utgivningen är idéhistorikern, forskningsredaktör Eva Nyström och latinisten, adjungerad professor Ann-Mari Jönsson, som varit knutna till projektet sedan starten.645 I stora drag är 40–45% av breven skrivna på svenska, 40–45% på latin och de övriga på andra språk. Breven skannas och återges i färg samt publiceras i en utskrift på originalspråket, med en sammanfattning på engelska. Till detta kommer register och länkar. Därigenom är de vetenskapshistoriskt betydelsefulla Linnébreven lättillgängliga för en mycket stor läsekrets över hela världen. Arbetet med Linnékorrespondensen bedrevs under många år i lokaler på Uppsala slott, men överfördes 2008 till Uppsala universitetsbibliotek.646

Andra Linnésällskap

tt av världens äldsta vetenskapliga sällskap, tillägnat en särskild veten- Eskapsman, är Linnean Society i London. Det bildades 1788 av botanisterna James Edward Smith och Samuel Goodenough samt entomologen Thomas Marsham. Sir Joseph Banks, som 1778 erbjudit sig att köpa Linnés herbarium, var den som förmedlade kontakten mellan Johan Gustaf Acrel – som av familjen von Linné fått uppdraget att sälja de Linneanska samlingarna – och James Edward Smith, som förvärvade dessa för £1,088 5sh.647 Efter Smiths död 1828 förvärvades samlingarna av Linnean Society, men först 1835 kunde man erlägga full betalning.648 Dessa samlingar har central betydelse i Linnéforskningen och för det växtsystematiska arbetet i ett globalt perspektiv. Samarbetet med det engelska sällskapet har under alla år varit mycket betydelsefullt för Svenska Linnésällskapet. Kort före tillkomsten av Linnean Society, i slutet av december 1787, bilda des Societé linnéenne de Paris, i vilket en lång rad franska vetenskapsmän ingick. Efter ett par år, 1790, satte man upp en byst av Linné i Jardin du Roi, vilken dock blev förstörd under revolutionen. Efter hand byggdes en Linnékult upp, men så småningom, efter fyrtio års verksamhet, upplöstes sällskapet.649 Det är egentligen lite märkligt att ett svenskt Linnésällskap inte bildades redan i samband med Linnéjubileet 1907. Bibliotekarien Aksel Andersson, sedermera överbibliotekarie vid Uppsala universitet, var engagerad i Linné jubileet 1907. Han tog i samband därmed kontakt med David Thompson vid Library of Congress i Washington för att utröna vilka Linnésammanslut- ningar som vid denna tidpunkt fanns i U.S.A. Våren 1907 fick han besked om att det funnits eller fanns flera sådana. Äldst var ”Linnaean Society of New England” som grundats i Boston, Massachusetts, så tidigt som 1814, men vars verksamhet upphörde redan 1823. I Gettysburg, Pennsylvania fanns en ”Linnaean Association of Pennsylvania College” mellan 1844 och 1849. Två aktiva sammanslutningar fanns dock. Äldst av dessa var ”The Linnaean Society of Lancaster city and county”, som grundades i Lancaster, Pennsyl- vania 1862, med syftet att studera och utveckla naturalhistorien i Lancaster county. Antalet medlemmar uppgick till 90, varav 50 aktiva, 20 hedersmed-

157 158 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år lemmar och 20 korresponderande ledamöter. Något yngre var ”Linnaean Society of New York”, som tillkom 1878. Antalet medlemmar uppgick i bör- jan av 1900-talet till 150.650 Detta amerikanska sällskap är fortfarande aktivt och mest inriktat på fågelskådning. Men det finns och har funnits många fler Linnésällskap runt om i värl- den. På den franskspråkiga Wikipédia förtecknas 32 sådana världen över, men i synnerhet franska, många av dem regionala, kortlivade och avsomnade, men tolv fortfarande aktiva.651 Förteckningen upptar dock inte Holland och det tyska språkområdet, så Linnésällskapen världen över är svåröverskådliga. I Sverige har Svenska Linnésällskapet fått några regionala efterföljare. Så- lunda bildades 1982 Linnésamfundet Polcirkeln, som har aktiviteter i Jokk- mokk och Kvikkjokk, orter som Linné besökte i samband med Lapplandsre- san 1732.652 Nio år senare, 1993, tillkom Linnés Vänner, som är en vänförening till Uppsala Linneanska trädgårdar. Föreningen ordnar föredrag och exkursioner samt arbetspass i Linnéträdgården.653 Sedan 2003 finns även Sällskapet Linnés Hammarby654, som verkar för att bevara och levandegöra denna gård. I samband med det stora Linnéjubileet 2007 tillkom Skånska Linnésällska- pet, bildat i Åkarp, som bland annat ägnar sig åt ”inre trevnad, exkursioner, [samt] spridning av kunskap om Linné”.655 Den 23 maj 2007, på Linnés 200-årsdag, bildades dessutom släktförening- en Carl von Linné. Det konstituerande mötet hölls två år senare, i slutet av maj 2009.656 Initiativet till släktföreningen togs av Roland Moberg. Summary in English

he Swedish Linnaeus Society (Svenska Linnésällskapet) was founded in T1917, an initiative by Elof Förberg, dentist to the Royal Court and a de- voted collector of “linneana”. Within a few months several hundred members had joined the society, established to honour and spread the knowledge of Carl Linnaeus, the most well-known scientist from Sweden. The first task for the new society was to raise money to buy objects and belongings that had been owned by Linnaeus and his family. Despite the economic crisis during 1917–1918, this fundraising was a success due to generous donations from a lot of wealthy persons in Sweden and, as a result, the beginning of a museum to honour Linnaeus could come into being. The next step was to get the permission to use the old botanical garden in Uppsala, created by Olof Rudbeck the Elder in the middle of the 17th century and later rearranged by Carl Linnaeus in the 1740s. Permission to use the botanical garden was granted by courtesy of Uppsala University and a lot of work was soon undertaken to restore the garden as close as possible to what it had been in Linnaeus’ time. The Society was not able to gain possesion of the residence of Professor Linnaeus until the 1930s, but the Orangery could soon be used to house an exhibition about Linneaus that lasted 15 years. Later, in the early summer of 1937, Linnaeus’ old residence was inaugurated as the new museum and it has been taken care of and used for this purpose by the Society since then, open to the public during the summer months. From the very beginning the aim of the Society was to publish a yearbook, which was already realized in 1918. Most of the contributions and essays, with connections to Linnaeus, his pupils and their time, have been published in Swedish, but since 1923 summaries in English have been added. During many years the Society also has published translations from Latin to Swedish of academic dissertations written by Linnaeus. So far, 84 of Linnaeus’ 186 dissertations have been published as small booklets, “Valda avhandlingar av Carl von Linné” (“Selected dissertations by Carl Linnaeus”). Unfortunately, the botanical garden of Linnaeus became too expensive for the Society to care for and in 1978 the responsibility for the garden went back to Uppsala University.

159 160 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

For many years the Society has also arranged several excursions and voyages for their members. Many places with connection to Linnaeus have been visited, not only in various parts of Sweden but also in England and Holland. Some of these travels have been organized together with members of the Linnean Society of London. Botanical excursions have also been arranged in the vicinity of Uppsala, on paths used by Linnaeus and his pupils in the middle of the 18th century. On different occasions the Society has been involved in various confer- ences and book projects concerning Linnaeus and his travelling “apostles”. The Society has also been active in the comprehensive project to translate and publish the Linnean correspondence on the Internet, which has proved to be of great importance for the scientific study of Linnaeus and his scientific heritage worldwide. Noter

1 Tidningar ifrån Upsala 1–2, 1778, 16. Tidningen utgavs av bokhandlaren Magnus Swede- rus. 2 Abraham Bäck, Åminnelse-tal öfver … välborne herr Carl von Linné, hållet … den 5 december, 1778 (Stockholm, 1779), 82. 3 Olof Swartz, Tal, om natural-historiens uphof och framsteg i Sverige … den 8 sept. 1790 (Stockholm, 1794), 45. 4 Arvid Uggla, ”Linné den yngres brev till Abraham Bäck 1778”, SLÅ 1957, 156; Herman Bengtsson, Uppsala domkyrka. VI. Gravminnen (Uppsala, 2010), 179–182. 5 Markus Hulth, ”Det första naturvetenskapliga studentsällskapet”, Symbola litteraria (Uppsala, 1927), 219–229. (Acta Bibliothecae R. Universitatis Upsaliensis, 2). Zoophyto- lithiska sällskapets aktiviteter vid Linnéjubileet 1807 har skildrats av Hanna Östholm i artikeln: ”Linnéminnet” (Uppsala 2007), 23–28, i: Linnéfest och doktorspromotion i Uppsa- la den 23 och 26 maj 2007, red. Per Ström (Uppsala, 2007), (Acta Universitatis Upsaliensis. Skrifter rörande Uppsala universitet. B. Inbjudningar, 152). Se även: Jacob Christensson, Vetenskapen i provinsen, (Stockholm, 1999); Bengt Hildebrand, ”Jacob Henrik af Forsel- les”, SBL 16 (Stockholm, 1964–1966), 321–323; Upsala Tidning 2/6 1819. Johan Fredrik Sacklén, Sveriges Läkare-historia, 2:2 (Nyköping, 1824), 152f., suppl. (Nyköping, 1835), 438f, nytt suppl. utg. av Hilarion Wistrand (Stockholm, 1853), 324f. 6 ”Protocoll, hållet i Linnéska Samfundet å dess stiftelsedag den 23 maj 1832”, Linnéska samfundets handlingar för år 1832 (Stockholm, 1833). Arvid Uggla har uppmärksammat att Billberg använde en sigillstamp med Linnés profil. Se vidare: ”Linnés huvud som sigillbild”, SLÅ 1953, 151. 7 Bertil Boëthius, ”Gustaf Johan Billberg”, SBL 4 (Stockholm, 1924), 346–352. 8 ”Protocoll, hållet i Linnéska Samfundet … 23 maj 1832”, 6. 9 ”Ett bortglömt Skansen: då Humlegården var Linnépark”, Felix Bryk, Vandringar i naturens och kulturens riken (Stockholm, 1924). 10 ”Stadgar för Linnéska samfundet”, 10, Linnéska samfundets handlingar för år 1832 (Stock- holm, 1833). 11 Förteckning öfver Linnéska samfundets lefvande vexter (Stockholm, 1834). Förteckningen omfattar 32 s. 12 Protokoll hållet i Linnéska samfundet den 12 januari 1842. År 1844 trycktes Linnéska samfundets förnyade stadgar, men mer än så skedde förmodligen inte; Billberg avled samma år. Se vidare: Sv. Linnésaml. 2872, UUB. 13 Carl Frängsmyr & Hanna Östholm, ”Linné som festföremål, symbol och monument”, 179–182, i: Låt inte råttor eller mal fördärva … . Linnésamlingar i Uppsala. Uppsala universitets jubileumsbok, red. Anna Sjögren, Roland Moberg & Annika Windahl Pontén (Uppsala, 2007). Synen på Linné fram till 1800-talets mitt har skildrats av Olle Franzén i ”Hur Linnébilden formades (1778–1850)”, SLÅ 1963, 5–41.

161 162 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

14 Carl Peter Thunberg, Tal vid invignings-acten af den nya akademiska trägården dess orangerie och samlings-salar (Upsala, 1807). Hanna Östholm, ”Linnéminnet”, 11–38, ger en utmärkt inblick i Linnéjubileet 1807. 15 Sven Hedin, Minne af von Linné fader och son, [1] (Stockholm, 1808). Se även: Olle Fran- zén, ”Sven Anders Hedin”, SBL 18 (Stockholm 1969–1971), 460–463, där Hedins Linné- entusiasm i motsats till de mer behärskade stämningarna i Uppsala berörs. 16 Upsala academies catalog för höst-terminen 1829 (Upsala, 1829). Sven Dedering, ”Henrik Gabriel Lindgren”, SBL 23 (Stockholm, 1980–1981), 437–439. 17 Tal i den studerande ungdomens namn af Stockholms nations curator den 12 oct. 1829 (Upsala, 1829). 18 Carl Frängsmyr, Uppsala universitet 1852–1916, 2:1 (Uppsala, 2010), 64f. (Acta Universita- tis Upsaliensis. Skrifter rörande Uppsala universitet. C. Organisation och historia, 87:1). 19 Frängsmyr & Östholm, ”Linné som festföremål, symbol och monument”, 179–200. Frängsmyr, Uppsala universitet 1852–1916, 2:1, 63–68. 20 Talet är tryckt i: Festen till Carl von Linnés minne i Upsala den 10 januari 1878 (Upsala, 1878). 21 Upsala universitets årsskrift 1893, Program VII; 1894 Program I; 1895 Program I; 1896 Pro- gram I–II; 1897 Program I; 1898 Program I–II. 22 Oscar Levertin, Linné (Stockholm, 1968). 23 Oscar Levertin, ”Med Linné i Holland”, SLÅ 1929, 94–106. I SLÅ 1934, 91–117 skriver Karin Beskow om ”Levertins Linnéuppfattning”. 24 Caroli Linnæi opera hactenus inedita. Flora Dalekarlica. […] edidit Ewaldus Ährling (Öre- broæ, 1873). 25 Avhandlingen publicerades även i Botaniska Notiser 1877:6, 161–173, med titeln ”Några af de i Sverige befintliga Linnéanska handskrifterne, kritiskt skärskådade”. 26 Tryckt i: Festen till Carl von Linnés minne i Upsala den 10 januari 1878 (Upsala, 1878), 65–106. 27 Carl von Linné, Carl von Linnés svenska arbeten, i urval och med noter utgifna af Ewald Ährling, 1–2:1 (Stockholm, 1879–1880). 28 Gunnar Bergquist, ”Linnéforskaren Ewald Ährling”, Hembygdsföreningen Arboga minnes årsbok 1968. Arvid Uggla, ”Linnéforskaren Ewald Ährling: ett hundraårsminne” SLÅ 1937, 2f.; Sigurd Lindman, ”Ewald Ährling”, SMK 8 (Stockholm, 1955), 521; Julius Lager- holm, Södermanland-Närkes nation (Sunnansjö, 1933), 465. 29 Utgåvan från 1907 publicerades i samlingsvolymen Carl von Linnés betydelse såsom naturforskare och läkare: skildringar utgifna af Kungl. Vetenskapsakademien i anledning af tvåhundraårsdagen af Linnés födelse (Upsala, 1907). 30 Se vidare: Gunnar Soininen, ”Otto E. A. Hjelts insats i Linnéforskningen”, SLÅ 1939. 31 Emil Lindell, Bibliotheca Linnæana (Växjö, 1932). Birger Strandell, ”Emil Lindell†”, SLÅ 1942, 63–65. Strandell anger där antalet volymer till 2.350, vilket torde vara ett tryck- fel. Jfr. Birger Strandell, ”Från invigningen av Linné-biblioteket i Pittsburgh 1973”, SLÅ 1972/1974, 168. 32 [Arvid Uggla,] ”Nils Rosén †.”, SLÅ 1930, 174f. 33 Jöran Sahlgren, ”Ett Linnébibliotek: några reflexioner och anteckningar”, SLÅ 1923, 152–159. Noter 163

34 Otto Wibom t. Einar Lönnberg 12/12 1913; avskrift bland brev från Wibom t. Elof För- berg. SLS:s arkiv, UUB. När Svenska Linnésällskapet bildades kom Wibom att bli stän- dig medlem. SLÅ 1918, 187. 35 Olle Franzén, ”Axel Johan Einar Lönnborg”, SBL 24 (Stockholm, 1982–1984), 554–556. 36 SLÅ 1958, 104f. 37 Carl-Otto von Sydow, ”Svenska Linné-Sällskapets stiftande och första verksamhet: en tillbakablick vid 50-årsminnet”, SLÅ 1967, 52–91. 38 Erik Müller, ”Elof Förberg hans betydelse för den svenska tandläkekonsten och för Linné- Sällskapet: några minnesord”, SLÅ 1924, 11–14. 39 Elof Förberg t. Emil Lindell 24/4 1917 (brevkoncept), SLS:s arkiv, UUB. 40 Elof Förberg t. Emil Lindell 6/5 1917 (brevkoncept), SLS:s arkiv, UUB. 41 Erik Müller t. Elof Förberg 10/5 1917, SLS:s arkiv, UUB. 42 Christer Sundström, ”Polarforskaren från Skogs-Tibble”, Uppland 2016, 39–44. Almquist meddelade dock snart sitt utträde ur Svenska Linnésällskapet, vilket skedde i ett brev till Markus Hulth 29/3 1919, SLS:s arkiv, UUB. 43 Sveriges Kommunikationer 1917. 44 Sammanträdesprotokoll 23/5 2017, SLS:s arkiv, UUB. 45 Ibid. 46 Ibid. 47 Elof Förberg t. Nils Rosén 25/5 1917, SLS:s arkiv, UUB. 48 von Sydow, ”Svenska Linné-Sällskapets stiftande …”, SLÅ 1967, 52f. 49 Sammanträdesprotokoll 15/9 1917, § 2, SLS:s arkiv, UUB. 50 ”Stadgar för Svenska Linné-Sällskapet”. SLÅ 1918, 165–168. 51 von Sydow, ”Svenska Linné-Sällskapets stiftande …”, SLÅ 1967, 59f. 52 Ibid., 55. 53 ”Linnésällskapets första möte”, DN 25/11 1917. 54 Matts Floderus & Carl Forsstrand, ”Linnés ättlingar: några släktutredningar”, SLÅ 1919, 115–125. 55 von Sydow, ”Svenska Linné-Sällskapets stiftande …”, SLÅ 1967, 64. 56 Ibid., 64. ”Insamlingen för inköp av Linnéminnen”, SLÅ 1919, 163–165. Förteckningen visar att knappt en tredjedel av insamlingslistorna återkom med påtecknade namn. 57 K. F. Dusén t. Elof Förberg 3/10 1917, SLS:s arkiv, UUB. 58 Malkolm von Schantz t. Elof Förberg [maj] 1918, SLS:s arkiv, UUB. Försörjningsläget i Sverige vid denna tid har nyligen behandlats av Per T. Ohlsson i boken 1918: året då Sverige blev Sverige ([Stockholm, 2017]). 59 Elof Förberg t. Viktor Ewerlöf 8/10 1921, SLS:s arkiv, UUB. Ewerlöf följde den uppma- ning som han fick av Förberg och blev genast ständig medlem. Styrelseprotokoll 10/10 1921, bil. 4, SLS:s arkiv, UUB och SLÅ 1922, 125. 60 ”Insamlingen för inköp av Linnéminnen”, SLÅ 1919, 163–165. 61 von Sydow, ”Svenska Linné-Sällskapets stiftande …”, SLÅ 1967, s. 65. Ivan Traugott t. Elof Förberg 6/9 1918, SLS:s arkiv, UUB. 62 Sigfrid Edström t. Elof Förberg 18/1 1918, SLS:s arkiv, UUB. 63 von Sydow, ”Svenska Linné-Sällskapets stiftande …”, SLÅ 1967, 65f. 164 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

64 Ivan Traugott t. Elof Förberg 8/1 1923, SLS:s arkiv, UUB. von Sydow, ”Svenska Linné-Sällskapets stiftande …”, SLÅ 1967, s. 66. 65 Elof Förberg t. Henrik Schück 18/10 1917, SLS:s arkiv, UUB. 66 Henrik Schück t. Elof Förberg 30/10 1917, SLS:s arkiv, UUB. 67 von Sydow, ”Svenska Linné-Sällskapets stiftande …”, SLÅ 1967, s. 68f. SLÅ 1920, s. 128. 68 Carl Swartz t. Elof Förberg 9/10 1919, SLS:s arkiv, UUB. 69 von Sydow, ”Svenska Linné-Sällskapets stiftande …”, SLÅ 1967, s. 70. Denna visningssal stängdes i början av 2017. 70 UNT 21/3 1919. 71 von Sydow, ”Svenska Linné-Sällskapets stiftande …”, SLÅ 1967, s. 70f. 72 Johan Benedict Busser, Utkast till beskrifning om Upsala, 2 (Upsala, 1769), 99–104. Ola Ehn, ”De första nationshusen”, Uppland 1977. Frängsmyr, Uppsala universitet 1852–1916, 2:1, 76. Elof Förberg, ”Hortus Upsaliensis”, SLÅ 1923. Rutger Sernander, ”Hårleman och Linnæi Herbationes Upsalienses”, SLÅ 1926, 84. 73 von Sydow, ”Svenska Linné-Sällskapets stiftande …”, SLÅ 1967, 71ff. ”Linnémuseet och Linnébiblioteket”, SLÅ 1925, 127f. 74 Rutger Sernander, ”Linnæus och Rudbeckarnes Hortus Botanicus”, SLÅ 1931, 139. Nils Sundquist, ”Olof Rudbecks botaniska prefekthus”, SLÅ 1937, 148–153. Nils Sundquist, ”Botaniska huset under Linnés tid”, SLÅ 1938, 6. Margareta Nisser Dalman & Anna Sjögren, ”Linnés hem i Uppsala”, Låt inte råttor och mal fördärva …, 19. 75 Sundquist, ”Botaniska huset …”, 14. Oscar Juel, Adam Afzelius: minnesteckning (Stock- holm, 1930), 11. (Levnadsteckningar över Kungl. Svenska Vetenskapsakademiens leda- möter, 102). 76 Folke Bohlin, ”Från Hæffner till Alfvén”, i: Akademiska kapellet i Uppsala under 350 år, red. Anna Johnson (Uppsala, 1977), 37–45. (Uppsala university 500 years, 13.) 77 Sundquist, ”Botaniska huset …”, 14. 78 Dokumentet är avbildat i: Akademiska kapellet 375 år, red. Lars Ferngren (Uppsala, 2002), 107. (Acta Universitatis Upsaliensis. Skrifter rörande Uppsala universitet. C. Organisa- tion och historia, 72). 79 ”Uppsala har fått sitt Musicum”, SvD 16/11 1929. 80 SLÅ 1937, 145–171. 81 SLÅ 1938, 1–62. 82 ”Invigningen av Linnémuseet och firandet av Svenska Linné-sällskapets tjugoåriga tillvaro”, SLÅ 1938, 146–156. 83 ”Linnémuseet 1938”, SLÅ 1939, 134. 84 ”Linnémuseet och Linnébiblioteket”, SLÅ 1940, 109f. SLS:s räkenskaper för 1939: verif. 37, 11/11 1939; 1940: verif. 6, 22/12 1939, SLS:s arkiv, UUB. Stålskrinet finns numera i SLS:s arkiv. 85 Styrelseprotokoll 8/4, 27/5 1945, SLS:s arkiv, UUB. 86 SLÅ 1947, 108. 87 Styrelseprotokoll 27/10 1946, 17/11 1957, SLS:s arkiv, UUB. 88 Styrelseprotokoll 21/10 1971, § 10, SLS:s arkiv, UUB. 89 Styrelseprotokoll 24/2 1946, § 14, SLS:s arkiv, UUB. Noter 165

90 Styrelseprotokoll 6/3 1948, § 2, SLS:s arkiv, UUB. Porträttet, som numera finns på Linné museet, inköptes av Birger Strandell och donerades sedan av hans mor Jane Strandell till Svenska Linnésällskapet. Birger Strandell, Vägen till Linné ([Stockholm,] 1974), 16. (Bokvännens bibliotek, 95). 91 Styrelseprotokoll 13/4 1950, § 2, SLS:s arkiv, UUB. 92 Miles von Wachenfelt, ”Ett återfunnet Lapplandsporträtt av Carl von Linné”, SLÅ 1947, 21–35. 93 Styrelseprotokoll 12/11 1948, § 6, & 20/3 1949, § 3, SLS:s arkiv, UUB. 94 Styrelseprotokoll 23/3, 18/5 1947, SLS:s arkiv, UUB. 95 Styrelseprotokoll 12/11 1948, SLS:s arkiv, UUB. 96 Styrelseprotokoll 20/3 1949, SLS:s arkiv, UUB. 97 Styrelseprotokoll 3/11 1950, SLS:s arkiv, UUB. 98 Styrelseprotokoll 29/3 1951, SLS:s arkiv, UUB. 99 Siw Wesslén, ”Axel Nelson”, SBL 26 (Stockholm, 1987–1989), 487–489. 100 Styrelseprotokoll 17/9 1952, SLS:s arkiv, UUB. 101 ”Det står glans kring hans minne”, UNT 18/9 1952. 102 Styrelseprotokoll 18/5 1947, 23/11 1955, SLS:s arkiv, UUB. 103 Styrelseprotokoll 29/3 1951, 28/4 1954, SLS:s arkiv, UUB. 104 Styrelseprotokoll 23/5, 21/11 1954, SLS:s arkiv, UUB. 105 SLÅ 1956/1957, 191. 106 Styrelseprotokoll 15/11 1956, SLS:s arkiv, UUB. 107 Styrelseprotokoll 4/11 1961, SLS:s arkiv, UUB. 108 Styrelseprotokoll 11/2 1965, SLS:s arkiv, UUB. 109 Styrelseprotokoll 15/3 1966, SLS:s arkiv, UUB. Sigrid Cedergren var sedan 1954 änka efter botanisten och läroverksadjunkten Gösta Cedergren i Skellefteå. Han var aldrig medlem i Svenska Linnésällskapet, men hade varit amanuens vid Botaniska trädgården i Uppsala 1911–1919. Vem är vem? Norrlandsdelen, huvudred. Paul Harnesk (Stockholm 1950), 81. SvD 2/12 1965, 22. 110 Styrelseprotokoll 17/3 1967, SLS:s arkiv, UUB. 111 Arbetarbladet 30/11 1967, UNT 1/12 1967. 112 Styrelseprotokoll 31/3 1969, SLS:s arkiv, UUB. 113 Styrelseprotokoll 2/4 1970, § 8–9 + bilaga, SLS:s arkiv, UUB. 114 Styrelseprotokoll 1/10 1970, § 8, SLS:s arkiv, UUB. 115 Styrelseprotokoll 1/10 1970, § 6, SLS:s arkiv, UUB. 116 Styrelseprotokoll 21/3 1973, SLS:s arkiv, UUB. 117 Styrelseprotokoll 18/9 1973, § 7, SLS:s arkiv, UUB. 118 Styrelseprotokoll 26/9 1974, § 3, SLS:s arkiv, UUB. 119 Styrelseprotokoll 24/2 1975, SLS:s arkiv, UUB. 120 Styrelseprotokoll 14/9 1976, SLS:s arkiv, UUB. 121 Styrelseprotokoll 6/10 1977, SLS:s arkiv, UUB. Vem är det 1991, 281. SLÅ 1992/1993, 156. 122 ”Linnés inventarier svårt åtgångna av skadeinsekter”, UNT, 3/12 1976. 123 Inger Estham, ”Nykonserverade textilier i Linnémuseets nya textilkammare”, SLÅ 1984/1985, 261f. 166 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

124 Protokoll från höstsammankomsten 5/12 1977, § 6, SLS:s arkiv, UUB. 125 Protokoll från höstsammankomsterna 17/11 1971, 8/11 1973, 22/11 1976, 21/11 1979, SLS:s arkiv, UUB. SLÅ 1982/1983, 115, 1984/1985, 267, 2010, 211. 126 Allan Ellenius, ”Linnémuseet”, SLÅ 1982/1983, 107–108. 127 SLÅ 1992/1993, 156, 1996/1997, 196, 1998/1999, 126. 128 SLÅ 1994/1995, 126. 129 SLÅ 1992/1993, 157, 2004/2005, 160–162, 2014, 186. 130 Inger Estham, ”Linnémuseet rustas”, SLÅ 1996/1997, 184f. Inger Estham, ”Fortsatt rustning av Linnémuseet”, SLÅ 1998/1999, 117f. SLÅ 2012, 181. 131 SLÅ 2007, 279. 132 Eva Björn, ”Konservering av Linnémuseets Åkermanglober”, SLÅ 2008, 266f. 133 Eva Björn & Anders Zander, ”Linnémuseets renovering 2006–2007”, SLÅ 2008, 258– 266. 134 Victor Edman, ”Carl von Linnés hus i Uppsala: en återskapad 1700-talsmiljö”, SLÅ 2007, 137–160. 135 Protokoll från höstsammankomsten 27/11 2014, SLS:s arkiv, UUB. SLÅ 2016, 146. 136 Johannes Schefferus, Upsalia cuius occasione plurima in religione, sacris, festis … illustrantur (Vpsaliæ, 1666), 272. Schefferus’ beskrivning av Rudbecks botaniska trädgård finns översatt till svenska i Rutger Sernanders uppsats ”Linnæus och Rudbeckarnes Hortus Botanicus”, SLÅ 1931, 129. Gunnar Eriksson, ”Olof (Olaus) Rudbeck”, SBL 30 (Stock- holm, 1998–2000), 642. Gunnar Eriksson, Rudbeck 1630–1702: liv, lärdom, dröm i barockens Sverige (Stockholm, 2002), 87f, 198–207. Per Dahl, Svensk ingenjörskonst under stormaktstiden (Uppsala, 1995), 60–71. Karin Martinsson och Svengunnar Ryman har i Blomboken: bilder ur Olof Rudbecks stora botaniska verk (Stockholm, 2008) har senast skildrat tillkomsten och utvecklingen av Rudbecks botaniska trädgård, liksom framväx- ten av Blomboken. 137 Thore M. Fries, Linné: lefnadsteckning, 1 (Stockholm, 1903), 42f. 138 Konsistoriets protokoll 11/3 1731, § 6; Kansliets arkiv, AI:74, UU:s arkiv. 139 Eva Nyström, ”Nils Rosén von Rosenstein”, SBL 30 (Stockholm, 1998–2000), 425. 140 Claes Annerstedt, Upsala universitets historia, 2:2, (Uppsala, 1909), 344, not 2. 141 Konsistoriets protokoll 14/1 1730, § 16, Kansliets arkiv, AI:73, UU:s arkiv. 142 Konsistoriets protokoll 18/4 1730, § 5, Kansliets arkiv, AI:73, UU:s arkiv. Se även: Fries, Linné, 1 (Stockholm, 1903), 54f. 143 I ett konsistorieprotokoll meddelas att trädgårdsmästaränkan åtnjuter ”tiensteåret och det derpå följande nådåret.” Konsistorieprotokoll 3/7 1735, § 8; AI:78, UU:s arkiv. 144 Konsistoriets protokoll 12/11 1735, § 10, Kansliets arkiv, AI:78, UU:s arkiv. 145 Konsistoriets protokoll 9/10 1736, § 8; AI:79, Kansliets arkiv, UU:s arkiv. 146 Konsistoriets protokoll 17/1 1737, § 12, Kansliets arkiv, AI:80, UU:s arkiv. 147 Annerstedt, Upsala universitets historia, Bihang 3 (Uppsala, 1912), 231f. 148 Konsistoriets protokoll 23/1 1739, Kansliets arkiv, AI:82, 51, UU:s arkiv. Thore M. Fries, Linné 1 (Stockholm, 1903), 282. 149 Konsistoriets protokoll 27/2 1739, 10/10 1739, Kansliets arkiv, AI:82, 184, 308, UU:s arkiv. Fries, Linné 1, 282. Carl von Linné, Uppsala botaniska trädgård: Hortus Upsaliensis (Upp- sala, 2007), 13f. Noter 167

150 Fries, Linné 2 (Stockholm, 1903), 104f. 151 Carl von Linné/Samuel Nauclér, Hortus Upsaliensis (Upsaliæ, 1745). 152 Carl von Linné, Hortus Upsaliensis, exhibens plantas exoticas, horto Upsaliensis academiæ a sese illatas, ab anno 1742 … (Stockholmiæ, 1748). 153 Göran Wahlenberg, Historisk underrättelse om Upsala universitets botaniska trägård 1836 (Upsala, 1837), 5f. 154 Juel, Adam Afzelius: minnesteckning, 10. 155 Magnus Bernhard Swederus, Botaniska trädgården i Upsala 1655–1807: ett bidrag till den svenska naturforskningens historia (Falun, 1877). Frängsmyr & Östholm, ”Linné som fest- föremål …”, 182f. 156 Thomson är känd för att han bidrog till spridningen av Daltons atomteori. I debatten mellan plutonister (James Hutton) och neptunister (Abraham Gottlob Werner), tog han ställning för de senare. https://en.wikipedia.org/wiki/Thomas_Thomson_(chemist) 157 Klas G. Odén, Östgötars minne (Stockholm, 1902), 287. 158 Thomas Thomson, Travels in Sweden, during the autumn of 1812 (London, 1813), 179. 159 Carl Forsstrand, ”Adam Afzelius”, SBL 1 (Stockholm, 1918), 219–221. 160 Elof Förberg, ”Hortus Upsaliensis”, SLÅ 1923, 132–134. 161 von Sydow, ”Svenska Linné-Sällskapets stiftande …”, SLÅ 1967, 76f. 162 Brevet från prins Eugen t. SLS 22/3 1919 är återgivet i: SLÅ 1920, 122. 163 Arbetsutskottets protokoll 16/4 1919, SLS:s arkiv, UUB. 164 Arbetsutskottets protokoll 29/8, 20/12 1919, SLS:s arkiv, UUB. von Sydow, ”Svenska Linné-Sällskapets stiftande …”, SLÅ 1967, 77–79. 165 AB Arcus t. Elof Förberg 21/10 1920, SLS:s arkiv, UUB. 166 Arbetsutskottets protokoll 15/2 1920, SLS:s arkiv, UUB. 167 ”Tio år som O. D:s dirigent”. UNT 20/11 1920. 168 Nils Svedelius t. Elof Förberg 5/11 1921, SLS:s arkiv, UUB. 169 Nils Svedelius t. Elof Förberg 18/1 1922, SLS:s arkiv, UUB. 170 Arbetsutskottets protokoll 28/4 1920, SLS:s arkiv, UUB. 171 Nils Svedelius t. Elof Förberg 15/10 1921, SLS:s arkiv, UUB. 172 Nils Svedelius t. Elof Förberg 4/10, 15/10, 20/11 1922, SLS:s arkiv, UUB. 173 Nils Svedelius, ”Linnéträdgården 1922”, SLÅ 1923, 175–177. 174 Oscar Juel, Hortus Linnæanus (Uppsala, 1919), 3–5. 175 Oscar Juel t. Elof Förberg 22/1 1920, SLS:s arkiv, UUB. SLS:s räkenskaper 1920–1921; SLÅ 1921, 141. Nils Svedelius, ”Linnéträdgården 1922”, SLÅ 1923, 177. Nils Svedelius, ”Linnéträdgården 1923”, SLÅ 1924, 123. I SLÅ finns under den första tiden förteckningar över alla dem som skänkt växter till Linnéträdgården. 176 Carl-Otto von Sydow, ”Rickard Ekbom (1891–1982)”, SLÅ 1982/1983, 115f. 177 Styrelseprotokoll 31/3 1969, 1/10 1970, SLS:s arkiv, UUB. 178 Nils Svedelius, ”Linnéträdgården 1920”, SLÅ 1921, 119–136, 141. Nils Svedelius, ”Linné trädgården 1921”, SLÅ 1922, 121–123. 179 ”Svenska Linné-Sällskapets högtidssammankomst i Uppsala den 27 maj 1923”, SLÅ 1924, 1–10. 180 Styrelseprotokoll 27/5 1923, SLS:s arkiv, UUB. SLÅ 1924, 124. 181 Styrelseprotokoll 22/3 1931, SLS:s arkiv, UUB. 168 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

182 Uppsala universitets katalog, vårterminen 1934, 64. Om Carl Alm har Bengt Jonsell den 3/10 2017 berättat att han av medarbetarna kallades ”Ulmus”, dvs. ”alm” på latin. 183 Styrelseprotokoll 29/3 1951, SLS:s arkiv, UUB. 184 Styrelseprotokoll 17/11 1957, SLS:s arkiv, UUB. 185 Carl G. Alm, ”Linnéträdgården 1934”, SLÅ 1935, 163f. 186 Ibid., 164. 187 Carl G. Alm, ”Linnéträdgården 1937”, SLÅ 1938, 173. 188 SLÅ 1941, 124. 189 Styrelseprotokoll 16/4 1944, SLS:s arkiv, UUB. 190 Styrelseprotokoll 24/2 1946, SLS:s arkiv, UUB. 191 Styrelseprotokoll 26/5, 27/10 1946, 23/3, 18/5 1947, 6/3, 12/11 1948, 20/3 1949, 3/11 1950, SLS:s arkiv, UUB. Se även: ”Linnéträdgården under de senaste åren”, SLÅ 1952, 105f. 192 ”Meddelanden från Linné-museet, 2”, SLÅ 1947, 97f. ”Stenen och marmorn blomma i Linnés örtagård”, Gefle Dagblad29/5 1947. 193 ”I Linnés trädgård”, GHT, 25/5 1947. 194 Uplands konstförening, Skulptur: utställning i Linné-trädgården 15 maj – 1 juni 1947 (Uppsala, 1947). 195 Sign. Ellson, ”Ståtlig Linné portalfigur vid Carl Eldh-utställning”, DN 3/9 1955. 196 Styrelseprotokoll 23/11 1955, SLS:s arkiv, UUB. 197 Styrelseprotokoll 6/4, 17/9 1952, SLS:s arkiv, UUB. 198 Ritningar och tillhörande handlingar om orangeriet finns i SLS:s arkiv, UUB. ”Linnés orangeri fogas in i den akademiska vardagen”, UNT 4/6 1955. ”Klart för återinvigning av orangeriet”, Upsala 3/6 1955; ”Akademisk förening och husvill spanjor får rum i orangeriet”, Upsala 4/6 1955. 199 ”Invigningen av Linnés orangeri”, SLÅ 1956/1957, 173–176. 200 Styrelseprotokoll 27/4 1957, § 9, SLS:s arkiv, UUB. 201 Gunnar Petersson, I Linnés tjänst: örtagårdsmästaren ser tillbaka (Stockholm, 1998), 10, 16. 202 Styrelseprotokoll 16/11 1958, § 9, SLS:s arkiv, UUB. 203 Årsmötesprotokoll 29/10 1959, SLS:s arkiv, UUB. 204 Styrelseprotokoll 12/4 1959, § 9, SLS:s arkiv, UUB. 205 Styrelseprotokoll 24/4 1960, SLS:s arkiv, UUB. 206 Styrelseprotokoll 13/10 1962, SLS:s arkiv, UUB. 207 Carl-Otto von Sydow, ”Linnéträdgårdens nya grindöverstycke”, SLÅ 1967, 100–102. 208 Styrelseprotokoll 15/3 1966, SLS:s arkiv, UUB. 209 Styrelseprotokoll 24/2 1975, SLS:s arkiv, UUB. 210 Magnus Fries, ”Gustaf Sandberg (1908–1982)”, SLÅ 1982/1983, 116f. 211 Bidrag från Patriotiska Sällskapet redovisas med början 1940. SLÅ 1941, 128. 212 Styrelseprotokoll 17/3 1967, SLS:s arkiv, UUB. 213 Styrelseprotokoll 9/10 1967, SLS:s arkiv, UUB. 214 Styrelseprotokoll 19/10 1972, SLS:s arkiv, UUB. 215 Styrelseprotokoll 20/3 1978, SLS:s arkiv, UUB. 216 SLÅ 1979/1981, 185. Noter 169

217 Motion 1977/78: 1530, ”Om en Linnéstiftelse m.m.”, 25/1 1978. Riksdagen 1977/78, Saml. 3, Motioner, bd. 6. Gunnar Broberg, ”Diskussionen om Linnéminnena”, SLÅ 1979/1981, 177. 218 Broberg, ”Diskussionen om Linnéminnena”, SLÅ 1979/1981, 178. 219 ”Om de Linnéanska minnesmärkena i Uppsala”. Riksdagen 1979/80, bd. A8, Protokoll nr. 120, § 4. 220 Broberg, ”Diskussionen om Linnéminnena”, SLÅ 1979/1981, 179, 182–184. 221 www.sfv.se/sv/om-oss/pressrum/ny-gestaltning-av-linnetradgardens-besokspaviljong1 222 Styrelseprotokoll 27/1 1924, inkl. bilagor, SLS:s arkiv, UUB. von Sydow, ”Svenska Linné-Sällskapets stiftande …”, SLÅ 1967, 74. 223 Styrelseprotokoll 27/1, 25/3 1924 inkl. bilagor, SLS:s arkiv, UUB. von Sydow, ”Svenska Linné-Sällskapets stiftande …”, SLÅ 1967, 74f. 224 Ibid. 225 SLÅ 1979/1981, 186. 226 Styrelseprotokoll 19/11 1980, SLS:s arkiv, UUB. 227 Jöran Sahlgren, ”Ett Linnébibliotek: några reflexioner och anteckningar”, SLÅ 1923, 152–165. 228 Rutger Sernander, ”Meddelanden från den Linnéanska stiftelsen på Hammarby. XIII”, SLÅ 1941, 97f. Se även: Tycho Tullberg, ”Linnés Hammarby”, SLÅ 1918, som är en uttöm- mande historik över gården och dess historia. 229 Magnus af Pontin, ”Ett besök vid Linnés landtställe, Hammarby, under en resa till Up- sala m. fl. st. 1834.”, Svenska Trägårds-Föreningens Års-skrift 1835, 36f, 44–46. 230 Ibid., 46–48. 231 Hans far var den store samlaren Gustaf Paykull (1757–1826), vars betydande naturhistoriska samlingar bildade grunden till Naturhistoriska Riksmuseet. 232 Bihang till samtlige riks-ståndens protocoll … 1844 och 1845. 4:1:1, utlåtande 92. Allmänt register öfver bihanget till samtlige riks-ståndens protocoll, vid urtima riksdagen i Stockholm, åren 1844 och 1845, 10. 233 Edvard Thermænius, ”Statsinköpet av Linnés Hammarby”, SLÅ 1931, 31–40. Sveriges Kommunikationer 16 mars 1878, Jernvägsturer. 234 Bihang till samtlige riks-ståndens protocoll … 1844 och 1845. 4:1:1, utlåtande 92. Allmänt register öfver bihanget till samtlige riks-ståndens protocoll, vid urtima riksdagen i Stockholm, åren 1844 och 1845, 10. 235 Tullberg, ”Linnés Hammarby”, SLÅ 1918, 44. 236 Ibid., 46f. 237 Ibid., 45, 48. Rutger Sernander, ”Meddelanden från den Linnéanska stiftelsen på Ham- marby, I”, SLÅ 1929, 174. Robert Fries, ”Oscar Juel: några minnesord”, SLÅ 1932, 90–94. 238 Kallelse till mötet den 25 maj 1919, SLS:s arkiv, UUB. 239 Förslag till stadgar för Svenska Linné-Sällskapet, stiftadt på Hammarby den 23 maj 1917 (Uppsala, 1917), § 3; utgör bilaga till: Protokoll från sammanträdet 23/5 1917, SLS:s arkiv, UUB. 240 SLS:s räkenskaper för 1918, SLS:s arkiv, UUB. 241 SLÅ 1927, 167, SLÅ 1968/1969, 128. 242 Rutger Sernander, ”Markus Hulth”, SLÅ 1929, 2f. Carl Björkbom & Sigurd Lindman, ”Johan Markus Hulth”, SMK 3 (Stockholm, 1946), 552. 170 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

243 [B. H. Soulsby,] A Catalogue of the works of Linnæus … 2. Ed. (London, 1933). Soulsbys katalog lever vidare och kompletteras numera digitalt i Linnaeus Link, www.linnaeuslink. org 244 Arvid Uggla, ”Basil H. Soulsby”, SLÅ 1933, 100–102. 245 Bägge artiklarna är tryckta i SLÅ 1924. 246 Bok- och bibliotekshistoriska studier tillägnade Isak Collijn på hans 50-årsdag, red. Axel Nelson (Uppsala 1925), 395–400. 247 von Sydow, ”Svenska Linné-Sällskapets stiftande …”, SLÅ 1967, 59; Tycho Tullberg t. Elof Förberg 30/7 1917, Förberg t. Tullberg odat. [juni-juli 1917], SLS:s arkiv, UUB. 248 SLÅ 1918, 126–144. 249 SLÅ 1918, 95–125. 250 SLÅ 1920, 61–79. 251 Svenska Linnésällskapets årsskrift: register 1918–1985 (Uppsala, 1986), 111. 252 Carl Forsstrand, Mina Uppsalaminnen (Stockholm, 1922), 1. 253 Ibid., 13–15. 254 Ibid., 104, 194. 255 Bengt Hildebrand & Hans Gillingstam, ”Carl Wilhelm Forsstrand”, SBL 16 (Stockholm, 1964–1966), 377f. 256 Ivar Anderson, Svenska Dagbladets historia, 1, 1884–1940 (Stockholm, 1960), 146–148. 257 Robert Fries, ”Carl Forsstrand: minnesteckning”, SLÅ 1929, 141. 258 Svensk botanisk tidskrift, 6, nr. 3, 1912. 259 SLÅ 1918, 177. 260 SLÅ 1919, 49–64, 1922, 70–89, 1924, 15–31, 1926, 12–25. 261 SLÅ 1919, 21–29, resp. 30–43. 262 Styrelseprotokoll 20/1 1929, SLS:s arkiv, UUB. 263 SLÅ 1918, 187. 264 Styrelseprotokoll 25/3 1928; vid styrelsemötet den 28/11 1927 var Uggla tillförordnad sekreterare. SLS:s arkiv, UUB. 265 Ingrid Odelstierna, ”Arvid Hj. Uggla†”, NTBB 1964, 108–111. 266 Innehållsförteckning till årgångarna I-XL, SLÅ 1956/1957, 21. 267 SLÅ 1930, 155–160. Statyn var placerad i Linneanum fram till 1946, då den av utrym- messkäl flyttades till universitetsbibliotekets förhall, där den fick ”en utomordentligt gynnsam plats, som ger en större allmänhet tillfälle att beundra dess stora konstnärliga förtjänster på ett sätt som tidigare ej varit möjligt.” Arvid Uggla, ”Linnéstatyer”, SLÅ 1946, 113. Vid Linnéjubileet 2007 flyttades statyn tillbaka till sin ursprungliga plats. 268 Radiotablån i SvD 9/9, 24/12 1933; manuskript i SLS:s arkiv, UUB. 269 SLÅ 1934, 141. 270 Arvid Uggla, ”Linné och bananen”, SLÅ 1959, 79–88. 271 SLÅ 1935, 134–148. 272 SLÅ 1937, 128–144, 190. 273 Spencer Savage t. Anders Grape 28/2 1931 (bland brev till Arvid Uggla), SLS:s arkiv, UUB. ”Spencer Savage. Sällskapets nye hedersledamot” SLÅ 1948, 5–10. Carl-Otto von Sydow, ”Spencer Savage död’, SLÅ 1966, 102f. Noter 171

274 Carl von Linné, Bref och skrifvelser af och till Carl von Linné 2:2, utg. af J. M. Hulth (†) och Arvid Hj. Uggla. (Uppsala, 1943), förord. 275 Odelstierna, ”Arvid Hj. Uggla†”, NTBB 1964, 111. 276 Arvid Uggla, ”Linnean Society’s 150-årsjubileum”, SLÅ 1939, 101–107. Korrespondens med Längmanska fonden samt beslut om Ugglas tjänstledighet bland Ugglas papper i SLS:s arkiv, UUB. 277 Ugglas anteckningar från Lapplandsresan i SLS:s arkiv, UUB. 278 Arvid Uggla t. Nils von Hofsten 3/8 1953, SLS:s arkiv, UUB. 279 Arvid Uggla, ”Fredric Hasselquist: ett tvåhundraårsminne”, SLÅ 1952, 5–17. F. S. Bodenheimer & Arvid Hj. Uggla, ”The ’Album Itineris’ of Frederic Hasselquist”, SLÅ 1952, 18–30. 280 SLÅ 1956/1957, 138–165, 1958, 61–100. 281 Carl von Linné, Caroli Linnæi Diæta naturalis 1733: Linnés tankar om ett naturenligt lev- nadssätt utg. av Arvid Hj. Uggla (Uppsala, 1958). 282 Carl von Linné, Tre tal, utg. av Arvid Hj. Uggla (Uppsala, 1954). (Svenska Litteratursäll- skapets klassikerutgåvor.) 283 Donum Grapeanum (Uppsala, 1945), 221–248 (Acta Bibliothecæ Regiæ Universitatis Upsaliensis, 5). 284 Generalpoststyrelsen (Per Pååg) t. Arvid Uggla 19/2, 16/5, 7/6 1963, SLS:s arkiv, UUB. Gilbert Svenson, Stildrag hos våra frankotecken, 2 (Stockholm, 1973), 65, 67. (Meddelan- den från Postmuseum, 35). 285 Telemak Fredbärj t. Nils von Hofsten 9/12 1960, SLS:s arkiv, UUB. 286 Telemak Fredbärj t. Nils von Hofsten 19/11 1961, SLS:s arkiv, UUB. 287 Styrelseprotokoll 17/2 1962, SLS:s arkiv, UUB. 288 Vem är det 1991, 1056. En nekrolog över von Sydow av Thomas Tottie finns SvDi 14/5 2010. 289 Styrelseprotokoll 1/5 1956, SLS:s arkiv, UUB. 290 Styrelseprotokoll 15/11 1956, SLS:s arkiv, UUB. 291 Anders Diös t. Nils von Hofsten 29/5 1959, SLS:s arkiv, UUB. SLÅ 1960, 148. 292 Lychnos 1963/1964. 293 SLÅ 1967, 52–91. 294 Carl-Otto von Sydow, ”Den unge Linnés författarskap”, SLÅ 1962, 3–19. 295 SLÅ 1968/1969, 78–114 & 1970/1971, 73–115. 296 SLÅ 1972/1974, 22–74. 297 Carl von Linné, Skrifter av Carl von Linné. V. Iter Lapponicum, med bilagor och noter ombesörjd af Th. M. Fries (Stockholm, 1913), viii-ix. 298 SLÅ 1938, 181. 299 Styrelseprotokoll 3/12 & 18/12 1970, med bilagor, SLS:s arkiv, UUB. 300 Styrelseprotokoll 27/4 1974, SLS:s arkiv, UUB. 301 SLÅ 1972/1974, 203. 302 Protokoll 5/12 1977, § 3, SLS:s arkiv, UUB. 303 Styrelseprotokoll 14/10 1977, § 8, SLS:s arkiv, UUB. 304 Styrelseprotokoll 21/2, 6/10 1977, SLS:s arkiv, UUB; von Sydow deltog ej och hade inte varit med på styrelsemötena sedan 1974. 172 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

305 Styrelseprotokoll 20/1 1929 § 9, 20/10 1929 § 12, SLS:s arkiv, UUB. 306 Styrelseprotokoll 12/10 1981, SLS:s arkiv, UUB. 307 ”Linnésällskapets klipparkiv”, SLÅ 1979/1981, 162. För perioden 1955–1967 har ett register över klippsamlingen utarbetats av Ragnhild Karlsson, som ett specialarbete vid Bibliotekshögskolan i Borås 1978, Carl von Linné i dagstidningarna 1955–1967, även till- gängligt digitalt: http://bada.hb.se/handle/2320/10422 308 SLÅ 1968/1969, 40–77. 309 SLÅ 1972/1974, 7–21. 310 SLÅ 1990/1991, 177–231. 311 SLÅ 2002/2003, 31–48. 312 Gunnar Broberg & Charlotte Christensen-Nugues, “Homo sapiens: 250 years as an animal and a moral being”, SLÅ 2008, 7–30. 313 SLÅ 2014, 7–38. 314 Gunnar Broberg, ”Brown-eyed, nimble, hasty, did everything promptly” (Uppsala, 1978). En ny upplaga gavs ut 1990. 315 De två första skrifterna kom i svensk språkdräkt redan under Linnés tid. Den första gavs ut 1776: Tal om jordenes tillväxt, hållit i Kongl. Academien i Upsala vid tillfälle af en promotions act. Då medic. Licentiaten H:r Johan Westman 1743 emottog doctors hatten af Carl von Linné. Westman hade i november 1742 försvarat dissertationen De hydrope, del 2, under Nils Rosén von Rosenstein. Den andra skriften, som ursprungligen var en dissertation från 1749, trycktes i en svensk version redan 1750: Œconomia naturæ eller skaparens allvisa inrättning på vår jord, i agttagen vid de skapade tingens betraktande i de tre naturens riken, till deras fortplantning, vidmagthållande och undergång […] med någon tillökning på svenska öfversatt af Isac J. Biberg, Medelpad. En vidare spridning av dessa texter ansågs uppenbarligen angelägen redan i samtiden. 316 Linnaeus: the man and his work, ed. Tore Frängsmyr, (Berkeley, 1983). En reviderad upplaga utgavs 1994. 317 Carl Linnaeus, Clavis medicinae duplex: the two keys of medicine (Whitby, 2012). (Mundus Linnæi Series, IV). 318 Gunnar Broberg, Björn Dal, Matz Jörgensen & Bengt I. Lindskog, Linné och de lärde i Lund (Lund, 2007). 319 SLÅ 1986/1987, 175. 320 Alla Linnés dissertationer finns presenterade på engelska i: Carina Nynäs & Lars Berg- quist, A Linnaean kaleidoscope: Linnaeus and his 186 dissertations, 1–2. (Stockholm, 2016). 321 Peter Forsskål, Resa till Lycklige Arabien: Petrus Forsskåls dagbok 1761–1763 (Uppsala, 1950). Robert Fries, ”De Linneanska ’apostlarnas’ resor”, SLÅ 1950/1951, 35. 322 ”Caroli Linnæi Iter ad fodinas & officinas metallicas Westmanniæ & Dalekarliæ suscep- tum anno 1733”, i: Carl von Linné, Carl von Linnés ungdomsskrifter samlade af Ewald Ährling, 2. (Stockholm, [1888]). 323 Carl von Linné, Linnés Dalaresa [red. Arvid Hj. Uggla], (Stockholm, 1953), xiv-xv. 324 Carl von Linné, Carl von Linnés ungdomsskrifter samlade af Ewald Ährling, 2. 325 F. S. Bodenheimer, ”La vie et l’œuvre de Frédéric Hasselquist (1722–1752)”, Révue d’histoire des sciences, 4 (1951), 60–77. 326 Styrelseprotokoll 17/9 1952, 23/4 1953, 6/5 1955, SLS:s arkiv, UUB. 327 Styrelseprotokoll 16/11 1958, § 8, SLS:s arkiv, UUB. Noter 173

328 Styrelseprotokoll 13/10 1962, SLS:s arkiv, UUB. I SLS:s arkiv finns Bodenheimers opublicerade manuskript bevarat, liksom Ugglas korrespondens i ärendet. 329 Ingegerd Tullberg Beskow & Karin Beskow Tainsh, Register till Linnéporträtt (Uppsala, 1969). 330 Linnéporträtt. Supplement till Tycho Tullberg, Linnéporträtt (1907). Förteckning samman- ställd av Ingegerd Tullberg Beskow. Acta Universitatis Upsaliensis. Skrifter rörande Uppsala universitet, C. Organisation och historia, 14 (Uppsala, 1967); Linnéporträtt. Supplement 2 till Tycho Tullberg, Linnéporträtt. Uppsala 1907. Med supplement 1967 sammanställt av Inge- gerd Tullberg Beskow. Förteckningen sammanställd av Karin Beskow Tainsh, Margaret Tainsh. ([Stockholm,] 1991). 331 Carl von Linné, Svensk flora: Flora Suecica (Stockholm, 1986), vii-viii. 332 ”I skogar, på berg och i dalar: Linné i dikten, utg. av Gunnar Broberg & Ulf Marken (Upp- sala, 1990), 68. 333 Johann Beckmann, Schwedische Reise nach dem Tagebuch der Jahre 1765–1766 (Lengwil, 1995). 334 Styrelseprotokoll 20/3 1949, § 9, SLS:s arkiv, UUB. 335 Gunnar Broberg, Allan Ellenius & Bengt Jonsell, Linnæus and his garden (Uppsala, 1983). 336 Floderus & Forsstrand, ”Linnés ättlingar: några släktutredningar”, SLÅ 1919, 115f., inkl. tab. 337 Hjalmar Théel, ”Tycho Tullberg”, SLÅ 1920, 5. 338 Ibid., 4–9. 339 SLÅ 1919, 1–20. 340 von Sydow, ”Svenska Linné-Sällskapets stiftande …”, SLÅ 1967, 52f. Årsmötesprotokoll 16/11 1918, § 3, SLS:s arkiv, UUB. 341 Erik Müller t. Elof Förberg 10/5 1917, SLS:s arkiv, UUB. 342 Erik Müller, ”Carl von Linné: minnestal hållet i Svenska Läkaresällskapet den 14 maj 1907”, Hygiea 1907. 343 SLÅ 1918, 173–176. 344 SLÅ 1919, 21–29. 345 SLÅ 1921, 80–112. 346 Årsmötesprotokoll 26/11 1923, SLS:s arkiv, UUB. Svenska Linnésällskapets årsskrift: register 1918–1985 (Uppsala, 1986), 111. 347 Svenska Släktkalendern 1915–16, 289. 348 Birger Strandell, ”Robert E. Fries”, SLÅ 1966, 101f. 349 Anton Sörlin & Sigurd Lindman, ”Klas Robert Elias Fries”, SMK 2 (Stockholm, 1944), 609f. 350 Ibid. 351 Robert Fries, Carl von Linné: zum Andenken an die 200ste Wiederkehr seines Geburtstages, tryckt i Leipzig 1907. 352 SLÅ 1928, 1–6, resp. 1943, 1–6. 353 SLÅ 1919, 141–155. 354 SLÅ 1924, 1–10. 355 SLÅ 1927, 9–20. 356 SLÅ 1936, 1–6. 174 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

357 SLÅ 1935, 109–123. 358 Robert Fries, A short history of botany in Sweden (Uppsala, 1950). Robert Fries, “De Lin- neanska ‘apostlarnas’ resor: kommentarer till en karta”, SLÅ 1950/1951, 31–40. 359 Styrelseprotokoll 7/10 1924, SLS:s arkiv, UUB. SLÅ 1925, 124. Reglementet för Linnéfon- den trycktes i SLÅ 1926, 150f. 360 SLÅ 1918, 182. 361 SLÅ 1938, 180. 362 Nils von Hofsten, ”En student från sekelskiftet: världsåskådningsdrömmar och naturvetenskapliga studier”, i: Hågkomster och livsintryck av svenska män och kvinnor, 19, Bland professorer och studenter: Uppsalaminnen, red. Sven Thulin (Uppsala, 1938), 158–170. 363 von Hofstens artiklar ”Turbellarien in nordschwedischen Hochgebirge” och ”Rotato- rien in nordschwedischen Hochgebirge”, är publicerade i Naturwissenschaftliche Un- tersuchungen des Sarekgebirges in Schwedisch-Lappland, Geleitet von Prof. Dr. Axel Ham- berg, 4, Zoologie. (Stockholm, 1907–1931). 364 Marianne Rasmuson, ”Nils Gustaf Erland von Hofsten”, SBL 19 (Stockholm, 1971–1973), 192–194. Tom Flensburg, ”Nils Gustaf Erland von Hofsten”, SMK 3 (Stockholm, 1946), 493. 365 Rasmuson, ”Nils Gustaf Erland von Hofsten”, 192–194. von Hofstens rakryggade hu- manistiska hållning som rektor vid Uppsala universitet under andra världskriget väckte allmän beundran. 366 Uppsala universitets årsskrift 1928. Program 2 (Uppsala, 1928), 34. 367 Nils von Hofsten, ”Zur älteren Geschichte des Diskontinuitätsproblems in der Biogeo- graphie”, Zoologische Annalen, 7 (Würzburg, 1916), 244. 368 SLÅ 1935, 1–15. 369 SLÅ 1948, 95–98, 123. 370 SLÅ 1949, 57–64. 371 Nils von Hofsten, ”Linnæus’s Conception of Nature”, Kungl. Vetenskaps-Societetens års- bok 1957 (Uppsala, 1958), 65–105. 372 SLÅ 1958, 13–35. 373 SLÅ 1959, 9–49. 374 SLÅ 1967, s. 1–12. 375 Uppsatsen ingår i: Zoologiska bidrag från Uppsala, 35, 1962–1963. Festskrift tillägnad Sven Hörstadius (Stockholm, 1963), 603–631. 376 SLÅ 1965, 95. 377 Vem är vem: Stor-Stockholm, 2. uppl. (Stockholm, 1962), 1221. 378 Floderus & Forsstrand, 115f. inkl. tab. 379 Uppgifterna meddelade av Gerd Strandell 26/11 2017. Birger Strandell, Linnés Sävja. 2. uppl. (Uppsala, 1989), 21–29. (Alla tiders Danmark, 1). 380 Herman Strandell t. Elof Förberg 4/3 1918, SLS:s arkiv, UUB. 381 SLÅ 1939, 147. Vem är det? 1939, 957. 382 Uppgiften meddelad av Gerd Strandell 26/11 2017. 383 Birger Strandell, Vägen till Linné ([Stockholm,] 1974). (Bokvännens bibliotek, 95.) 384 Birger Strandell, ”Emil Lindell †”, SLÅ 1942, 63–65. 385 Svenska Linnésällskapets årsskrift: register 1918–1985, (Uppsala, 1986), 111. Noter 175

386 SLÅ 1939, 49–58. 387 Birger Strandell, ”Ljungbergers medaljonger av Linné och hans hustru”, SLÅ 1954/1955, 115–118. 388 Birger Strandell, ”Patriotiska Sällskapet och Linné”, SLÅ 1956/1957, 130–137. 389 SLÅ 1961, 1–21. 390 SLÅ 1966, 85–96. 391 http://huntbotanical.org/about/?3 392 SLÅ 1972/1974, 163–177. Se även: Strandell, Vägen till Linné, 98–105. 393 “Linnean Symposium at the Hunt Institute for Botanical Documentation”, Taxon 25(1): 3–8. February 1976. 394 Birger Strandell, ”En linneansk bagatell om en engelsk zoolog och svenske kungens hovmarskalk”, SLÅ 1962, 138–146. 395 Birger Strandell, ”Linnés tackskrivelse till franska vetenskapsakademien 1763”, SLÅ 1972/1974, 153–156. 396 SLÅ 1975/1977, 129–138. 397 SLÅ 1979/1981, 35–50. 398 SLÅ 1979/1981, 105–143. 399 Birger Strandell, ”Caroli Linnæi Systema Naturæ”, Berömda böcker: bokhistoriska uppsatser. Andra samlingen, red. av Thure Nyman (Stockholm, 1958). (Bokvännens bibliotek, 44.) 400 Birger Strandell, ”Linné och apotekarna”. Svensk farmaceutisk tidskrift 1964 (årg. 68), 980–993. 401 K. W. Gullers & Birger Strandell, Linnés Sverige ([Stockholm,] 1977). Boken kom samtidigt även i engelska, franska och tyska upplagor. 402 Birger Strandell, Linnés Sävja ([Uppsala, 1980]). Alla tiders Danmark, 1. 403 Styrelseprotokoll 3/11 1966, 8/5, 9/10 1967, SLS:s arkiv, UUB. 404 Bengt Jonsell, ”Birger Strandell in memoriam”, SLÅ 1992/1993, 153f. 405 SLÅ 1929, 196. 406 Uppsala universitets katalog, höstterminen 1921, 102. 407 Vem är det 1983, 732f. 408 SLÅ 1970/1971, 129. Svenska Linnésällskapets årsskrift: register 1918–1985, 111. 409 Enligt samtal med Bengt Jonsell 24/5 2017 sade Nannfeldt om ordförandeskapet att: ”det här åtar jag mig bara på ett år”. 410 Naturhistorisk tidende 1953, nr. 3 och Taxon vol. 2, no. 3 (1953). 411 Katalog över Karolinska institutet och medicinska föreningen, vårterminen 1942 (Stock- holm, 1942), 70. Vem är det 1983, 187. 412 Styrelseprotokoll 4/11 1949, SLS:s arkiv, UUB. 413 Protokoll från höstsammankomsterna den 7/11 1968 och 19/11 1970, SLS:s arkiv, UUB. 414 Protokoll från höstsammankomsten 21/11 1979. Jfr. SLÅ 1979/1981, 185, där årtalet är fel- aktigt, 1980 i st. f. 1979. Svenska Linnésällskapets årsskrift: register 1918–1985, 111. 415 Nordisk medicinhistorisk årsbok 1979, 79–93. 416 SLÅ 1970/1971, 7–12. 417 SLÅ 1972/1974, 146–152. 176 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

418 SLÅ 1975/1977, 7–12, 139–146. 419 SLÅ 1979/1981, 7–16. 420 Utur stubbotan rot: essäer till 200-årsminnet av Carl von Linnés död, under redaktion av Ragnar Granit (Stockholm, 1978). 421 Bengt Jonsell, ”Carl-Johan Clemedson in memorian”(!), SLÅ 1990/1991, 245f. 422 Gunnar Eriksson, ”Elias Magnus Fries”, SBL 16 (Stockholm, 1964–1966), 522–526. 423 Bengt Jonsell, ”Magnus Fries in memoriam”, SLÅ 1988/1989, 123f. Vem är det 1983, 314. 424 Styrelseprotokoll 20/10 1935, SLS:s arkiv, UUB. 425 Protokoll från höstsammankomsten 29/11 1944, SLS:s arkiv, UUB. 426 Styrelseprotokoll 21/11 1954, 17/11 1957, SLS:s arkiv, UUB. Protokoll från höstsamman- komsten 8/12 1958, SLS:s arkiv, UUB. 427 Protokoll från höstsammankomsten 24/11 1963, SLS:s arkiv, UUB. SLÅ 1970/1971, 129. 428 Protokoll från höstsammankomsten 21/11 1979, SLS:s arkiv, UUB. 429 SLÅ 1941, 68–78. 430 SLÅ 1982/1983, 115f. och 1984/1985, 260. 431 Carl von Linné, Caroli Linnæi Iter lapponicum, Dei gratia institutum 1732 (Stockholm, 1957), 213–223. 432 SLÅ 1979/1981, 186. 433 Uppsala universitets katalog: vårterminen 1960, 2, 114. 434 Vem är det 2007, 304f. 435 Thorgny Krok & Sigfrid Almquist, Svensk flora[1,] Fanerogamer och ormbunksväxter ([Stockholm,] 1984), förordet. 436 Styrelseprotokoll 18/10 1965, SLS:s arkiv, UUB. SLÅ 1965, 101. 437 Styrelseprotokoll 15/3 1966, SLS:s arkiv, UUB. 438 Styrelseprotokoll 30/10 1969, § 2, SLS:s arkiv, UUB. SLÅ 1970/1971, 129. 439 Mötesprotokoll 29/11 1978, 20/5 1979, SLS:s arkiv, UUB. 440 SLÅ 1986/1987, 175. 441 SLÅ 1984/1985, 267. 442 SLÅ 1992/1993, 156. 443 SLÅ 2002/2003, 160. 444 Bergianska botanister: Bergianska stiftelsen och dess professorer under första seklet, red. Bengt Jonsell. Stockholm, 1991). (Bidrag till Kungl. Vetenskapsakademiens historia, 24). 445 Carl Peter Thunberg: Linnean, resenär, naturforskare 1743–1828, red. Bertil Nordenstam. (Stockholm, 1993). (Bidrag till Kungl. Vetenskapsakademiens historia, 25). 446 Sankt Eriks årsbok 1995. 447 Ljus över landet? Upplysningen som drivkraft i 1700-talets svenska vetenskap och vitterhet. Konferens 14–15 augusti 2003 med anledning av Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhällets i Göteborg 225-årsjubileum, red. Paul Hallberg (Göteborg, 2005). (Acta Regiæ Societatis Scientiarum et Litterarum Gothoburgensis. Interdisciplinaria, 6). 448 Så varför reser Linné?, red. Roger Jacobsson (Umeå, 2005). (Acta Regiæ Societatis Skyt- teanæ, 56). 449 Gotländskt arkiv 2006. (Meddelanden från Föreningen Gotlands Fornvänner, 78). 450 Bengt Jonsell, Linné i Västsverige (Göteborg, 2007). Noter 177

451 Bengt Bergius, Bengt Bergius Tal om läckerheter: oavkortad illustrerad utgåva, red. Jakob Christensson (Stockholm, 2015). (Skogs- och lantbrukshistoriska meddelanden, 65). 452 SLÅ 1990/1991, 247. 453 SLÅ 1925, 122, 124 samt SLÅ 1926, 150f., där Linnéfondens stadgar återges. 454 Arkivhandlingar från 1988, SLS:s arkiv, UUB. SLÅ 1986/1987, 174. 455 SLÅ 1988/1989, 126, 1990/1991, 248, 1992/1993, 155f., 1994/1995, 126, 1996/1997, 195f., 1998/1999, 121f., 2000/2001, 163. Uppgift saknas för år 1993, eftersom någon verksam- hetsberättelse ej återfunnits för detta år. 456 Bengt Jonsell, ”The Linnean Society of London 200 år”, SLÅ 1988/1989, 118f. 457 SLÅ 1998/1999, 122f. 458 SLÅ 1979/1981, 185, 1990/1991, 247. 459 SLÅ 1998/1999, 122. 460 Vem är det 2007, 290. 461 SLÅ 1979/1981, 186. Tullberg, ”Linnés Hammarby”, SLÅ 1918, 44f. 462 Styrelseprotokoll 27/3 1974, SLS:s arkiv. 463 https://sv.wikipedia.org/wiki/Roland_Moberg 464 Protokoll från höstsammankomsten 29/11 1978, SLS:s arkiv, UUB. 465 SLÅ 1988/1989, 126. Protokoll från höstsammankomsten 24/11 2009, § 4, SLS:s arkiv, UUB. 466 Svenska Linnésällskapets årsskrift: register 1918–1985 (Uppsala, 1986). 467 SLÅ 1992/1993, 147–149. Lars Bergquist & Carina Nynäs, A Linnaean kaleidoscope: Linnaeus and his 186 dissertations, (Stockholm, 2016), 557–559. 468 Roland Moberg, ”Material with Linnaeus’ hand in Linnémuseet”, SLÅ 2010, 145–157. 469 SLÅ 2012, 180f. 470 Styrelseprotokoll 2/11 2010, SLS:s arkiv, UUB. 471 UNT 22/2 2012; www.unt.se/24unt/linnmuseet-har-blivit-for-dyrt-1673083.aspx 472 www2.linnaeus.uu.se/online/om.html 473 SLÅ 1988/1989, 125f., 1996/1997, 197. 474 SLÅ 2013, 171. 475 Vem är det 2007, 303. 476 Styrelseprotokoll 23/11 2011, SLS:s arkiv, UUB. 477 SLÅ 2015, 154. 478 Ibid. 479 SLÅ 2016, 147. 480 Fries, ”Oscar Juel. Några minnesord”, SLÅ 1932, 90–94; SLÅ 1929, 188. 481 Svensk botanisk tidskrift 1913, 196–201. 482 SLÅ 1919, 156. 483 SLÅ 1918, 95–125, 1921, 16–23, 1924, 68–82, 1926, 61–77, 1931, 12–16. 484 SLÅ 1920, 61–79. 485 SLÅ 1930, 40–60. 486 SLÅ 1930, 180. 487 SLÅ 1929, 67–87. 178 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

488 Bengt Jonsell, ”Johan Rutger Sernander”, SBL 32 (Stockholm, 2003–2006), 65–75. Fries, ”Rutger Sernander: några minnesord”, SLÅ 1945, 1–7. Sernander använde sig ibland av pseudonymen ”Ruckel” och kallades därför stundom skämtsamt för ”Rucklet”. 489 Jonsell, ”Johan Rutger Sernander”, 68. von Sydow, ”Svenska Linné-Sällskapets stiftande …”, SLÅ 1967, 77–79. 490 Botaniska notiser 1891, 225–240. 491 Rutger Sernander, ”Carl von Linné”. Studentföreningen Verdandis tidningsartiklar n:o 165, UNT 21/5 1907. Rutger Sernander, Carl von Linné. Särtryck ur Upsala Nya Tidning (Uppsala, 1907). 492 Rutger Sernander, ”Upprop”, SLÅ 1918, 159. 493 SLÅ 1921, 33–64. 494 SLÅ 1926, 78–86. Carl von Linné, Bref och skrifvelser af och till Carl von Linné, 1:7, utg. af Th. M. Fries (†) och J. M. Hulth (Upsala, 1917), 131–147. 495 SLÅ, 1928, 101–116, 1929, 120–137. 496 SLÅ 1931, 126–159. 497 SLÅ 1933, 31–40. 498 SLÅ 1939, 91–100. 499 SLÅ 1943, 7–62. 500 Vem är det 1973, 297. 501 Styrelseprotokoll 25/10 1936, SLS:s arkiv, UUB. Se även brev från Telemak Fredbärj t. Arvid Uggla 10/10 1936, SLS:s arkiv, UUB. 502 SLÅ 1938, 81–84, 1939, 77–90. 503 SLÅ 1940, 51–70, 1945, 65–73, resp. 74–76. 504 SLÅ 1953, 57–70. 505 SLÅ 1959, 69–78. 506 SLÅ 1960, 11–32. 507 Telemak Fredbärj, ”Johannes Moræus, Linnæi svärfader”, SLÅ 1962, 103–127. 508 Telemak Fredbärj, ”Ett nyfunnet manuskript till Fundamenta botanica”, SLÅ 1964, 5–15. SLÅ 1971/1972, 13–35. 509 Styrelseprotokoll 8/4 1945, § 12, SLS:s arkiv, UUB. 510 Styrelseprotokoll 24/2 1946, § 15, SLS:s arkiv, UUB. 511 Carl von Linné, Carolus N. Linnæus Örtabok 1725, utgiven av Svenska Läkaresällskapet till Linnéjubileet 1957 genom Telemak Fredbärj (Stockholm, 1957), 251. 512 Carl von Linné, Nemesis divina, utg. av Elis Malmeström och Telemak Fredbärj (Stock- holm, 1968). 513 SLÅ 1979–1981, 186. 514 Korrespondens i ärendet, ingående i ”Styrelsepapper 1980–1988”, SLS:s arkiv, UUB. 515 SLS:s räkenskaper 1997, kontoutdrag 16. 516 Vem är det 1991, 299. 517 Styrelseprotokoll 30/10 1960, § 13, SLS:s arkiv, UUB. 518 SLÅ 1970/1971, 129, 1979/1981, 186. 519 SLÅ 1986/1987, 175, 1994/1995, 126f, 1996/1997, 196f. 520 SLÅ 1994/1995, 124. Noter 179

521 SLÅ 1978, 57–66, 2008, 151–168, 2015, 7–34. 522 Utur stubbotan rot: essäer till 200-årsminnet av Carl von Linnés död, red. Ragnar Granit (Stockholm, 1978). 523 Linnaeus, the man and his work, ed. Tore Frängsmyr (Berkeley, 1983). 524 Kunskapens trädgårdar: om institutioner och institutionaliseringar i vetenskapen och livet, red. Gunnar Broberg, Gunnar Eriksson och Karin Johannisson (Stockholm, 1988). 525 Gunnar Eriksson, Rudbeck 1630–1702: liv, lärdom, dröm i barockens Sverige (Stockholm, 2002). 526 The Linnaeus apostles: global science & adventure. Introduction,vol. 1. Editor-in-chief: Lars Hansen; general editor: Eivor Cormack (London, 2010). 527 Gunnar Eriksson, ”Carl (von) Linné”, SBL 23, (Stockholm, 1981–1982), 700–715. 528 Nils von Hofsten, ”Olof T. Hult”, SLÅ 1958, 7f. Svenska Linnésällskapets årsskrift: register 1918–1985, 111. 529 SLÅ 1926, 87–99, SLÅ 1928, 72–91, SLÅ 1934, 118–128 & 1935, 16–22. 530 Svenska Linnésällskapets årsskrift: register 1918–1985, 111. 531 Nils von Hofsten, ”Nils Svedelius”, SLÅ 1960, 7f. Sigurd Lindman, ”Nils Eberhard Sve- delius”, SMK 7 (Stockholm, 1954), 370f. 532 SLÅ 1944, 29–64. 533 C. F. V. Schimmelpfennig & K. A. Ahlberg, Sveriges apotekarhistoria, 5: supplement, 312–315 (Stockholm, 1936). Telemak Fredbärj, ”Gustaf Drake af Hagelsrum†”, SLÅ 1940, 83–85. 534 Gustaf Drake af Hagelsrum, Linnés disputationer: en översikt. (Nässjö, 1939). 535 SLÅ 1926, 26–44, 1927, 68–83, 1928, 41–65 & 1930, 109–123. 536 Linné, Carl von, Hypotesis nova de febrium intermittentium causa: Linnés doktorsavhandling i svensk översättning, med inledning och kommentar av Gustaf Drake (Uppsala, 1933). 537 Hakon Hjelmqvist, ”Otto Daniel Gertz”, SBL 17 (Stockholm, 1967–1969), 95–97. 538 SLÅ 1920, 36–56 & 1926, 100–141. 539 SLÅ 1919, 126–140 & 1921, 116–118. 540 Arvid Uggla, ”Felix Bryk”, SLÅ 1956/1957, 168–169. 541 Britt Reuterswärd, ”Sigurd Wallin”, SMK 8 (Stockholm, 1955), 202. 542 Svenska Linnésällskapets årsskrift: register 1918–1985, 111. Carl-Otto von Sydow, ”Sigurd Wallin in memoriam”, SLÅ 1968/1969, 124. 543 SLÅ 1950/1951, 67–94, 1953, 89–124, 1954/1955, 119–165, 1962, 55–102. 544 Oloph Bexell, ”Axel Christian Elis Malmeström”, SBL 24 (Stockholm, 1982–1984), 758– 766. 545 SLÅ 1922, 1–12. 546 SLÅ 1927, 84–98, 1930, 1–18 & 1963, 42–51. 547 SLÅ 1966, 104. 548 Vem är det 1973, 361. 549 SLÅ 1941, 1–17. 550 SLÅ 1956/1957, 186. 551 SLÅ 1961, 95, 1962, 20–22. 552 Vem är det 1991, 594. 180 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

553 SLÅ 1996/1997, 196. 554 SLÅ 1948, 57–72, 1979/1981, 73–86 & 1986/1987, 153–166. 555 Hans Krook, Linné: lefnadsteckning. Personregister (Uppsala, 1956). 556 SLÅ 2011, 71–116, 2013, 53–88. 557 Protokoll från höstsammankomsten 24/11 2009, SLS:s arkiv, UUB. 558 Carl Forsstrand, ”I Linnés födelsebygd”, SLÅ 1927, 1–8. 559 SLÅ 1936, 144. Svenska Dagbladets årsbok 13, (Stockholm, 1936), 27f. 560 SLÅ 1952, 116f. ”Linnésällskapet på Falunfärd”, Upsala 4/6 1951. 561 Se vidare: Sigurd Erixon, Sveden: en bergsmansgård i Stora Kopparbergslagen (Stockholm, 1934), 59. 562 Carl von Linné, Carl Linnæi … Skånska resa, på höga öfwerhetens befallning förrättad 1749 (Stockholm, 1751), 313. 563 SLÅ 1967, 103. 564 Carl von Linné, Carl Linnæi … Wästgöta-resa, på riksens högloflige ständers befallning förrättad år 1746 (Stockholm, 1747), 272f. 565 SLÅ 1972/1974, 201f. 566 SLÅ 1975/1977, 157. 567 Deltagarlista från vårsammankomsten 1982, SLS:s arkiv, UUB. SLÅ 1982/1983, 115. 568 Roland Moberg, ”I Linnés fotspår till Lappland 1988”, SLÅ 1988/1989, 119f. 569 SLÅ 1990/1991, 247. 570 SLÅ 1992/1993, 155. 571 Eva Willéns arkiv. 572 SLÅ 1994/1995, 126. 573 SLÅ 1996/1997, 195. Eva Willéns arkiv. 574 Carl von Linné, Carl Linnæi … Skånska resa (Stockholm, 1751), 134. 575 SLÅ 1998/1999, 121. Eva Willéns arkiv. 576 Eva Willéns arkiv. 577 SLÅ 2000/2001, 163. Eva Willéns arkiv. 578 SLÅ 2002/2003, 160. 579 SLÅ 2004/2005, 159. 580 Eva Willéns arkiv. 581 SLÅ 2004/2005, 160f. 582 Eva Willéns arkiv. 583 SLÅ 2008, 250f. Eva Willéns arkiv. 584 SLÅ 2008, 267–269. Eva Willéns arkiv. 585 SLÅ 2009, 208f. 586 SLÅ 2010, 217f. 587 SLÅ 2011, 182–186. SLÅ 2012, 180. 588 Eva Willéns arkiv. 589 ”Resa till London med världsarv i fokus”, program ingående i SLS:s protokoll 2013, SLS:s arkiv, UUB. 590 SLÅ 2015, 153. 591 Carl von Linné/Anders Fornander, Herbationes Upsalienses (Upsaliæ, 1753), 5. Noter 181

592 ”Linnéstigen”, UNT 20/5, ”Renässans för fotvandringar på Linnéstigen vid Jumkil”, UNT 1/8 1967. 593 ”Uppsalaguider trimmas i Linné-kunskap”, UNT 28/4 1978, ”Tre Linnéstigar föds åter”, Arbetarbladet 25/5 1978. 594 Styrelseprotokoll 9/10 1975, SLS:s arkiv, UUB. 595 ”Sång, musik och vårpromenader med Carl von Linné”, Arbetarbladet, 11/5 1978. 596 SLÅ 1979/1981, 160. 597 Styrelseprotokoll 16/3 1982, SLS:s arkiv, UUB. 598 ”Vandra i Linnés fotspår [1982]”, SLS:s arkiv, UUB. 599 SLÅ 1984/1985, 267f., 1986/1987, 176, 1988/1989, 125f. 600 SLÅ 1990/1991, 247f. 601 SLÅ 1994/1995, 126, 1996/1997, 195f., 1998/1999, 121f., 2002/2003, 160f., 2004/2005, 160f., 2006, 196, 2007, 280. 602 SLÅ 1936, 1–6, 50–58, 129–136. 603 UNT 24/5 1957. 604 Styrelseprotokoll 14/9 1964, SLS:s arkiv, UUB. Om Linnéstatyns något komplicerade placering, se vidare: Lisen Hessner, Staden genom konsten (Uppsala, 2012), 85–89. 605 ”Linnéfirandet 1957”, SLÅ 1958, 102–105. 606 Björn Asker, Matrikel över ledamöter av Kungl. Patriotiska Sällskapet 1816–1950 (Stock- holm, 1995), 54. (Skrifter utg. av Personhistoriska samfundet, 23). 607 ”Linnéfirandet 1957”, SLÅ 1958, 102–105. 608 Styrelseprotokoll 27/4 1957, SLS:s arkiv, UUB. Myntverket t. Arvid Uggla 23/4, 10/5 1957, SLS:s arkiv, UUB. SLÅ 1958, 150. 609 Nils von Hofsten t. Telestyrelsen 29/6 1956, Telestyrelsen t. von Hofsten 5/7 1956, 4/3, 12/4 1957, von Hofsten t. Generalpoststyrelsen 10/3 1957, SLS:s arkiv, UUB. 610 Styrelseprotokoll 27/4 1957, SLS:s arkiv, UUB. Annons för ”Linné-skeden” i UNT maj 1957. 611 Styrelseprotokoll 27/4 1957, SLS:s arkiv, UUB. ”Inlanders Linné-medaljong”, SLÅ 1956/1957, 180. 612 Carl-Otto von Sydow, ”Bibliografi över år 1957 nyutgiven litteratur av och om Linné samt dennes lärjungar”, SLÅ 1958, 121–132. 613 Carl von Linné, Carl von Linnés Öländska resa, förrättad 1741 (Stockholm, 1957). Carl von Linné, Carl von Linnés Gotländska resa förrättad 1741 (Stockholm, 1957). 614 ”Linnéfirandet 1957”, SLÅ 1958, 107f. ”Linné färgfilmad i sin trädgård”, Upsala 21/6 1957. 615 För vidare uppgifter, se Svensk Filmdatabas: www.svenskfilmdatabas.se/sv 616 Styrelseprotokoll 15/3 1966, SLS:s arkiv, UUB. 617 Styrelseprotokoll 17/3 1967, SLS:s arkiv, UUB. 618 Denna vaxfigur finns numera på Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm. 619 Olof H. Selling, ”Näringslivets behov av Carl von Linné uppmärksammas på utställning i Uppsala”, UNT 27/4 1967, ”Ny Linné-profil visas utställningspublik”, UNT 20/5 1967. SLÅ 1968/1969, 125f. 620 ”Linnéfirandet 1978”, SLÅ 1979/1981, 159. 621 Linnaeus. Progress and prospects in Linnaean research, edited by Gunnar Broberg (Stock- holm & Pittsburgh, PA, 1980). “Linnéfirandet 1978”, SLÅ 1979/1981, 159. 182 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

622 Carl von Linné 1778–1978. (Uppsala, 1978). (Uppsala universitetsbiblioteks utställnings- kataloger 2). 623 ”Linnéfirandet 1978”, SLÅ 1979/1981, 159. I Nordisk medicinhistorisk årsbok, 1979 trycktes (79–114) artiklarna ”Studier i Linnés materia medica” av Carl-Johan Clemedson, ”Linné, kirurgien och kirurgerna” av Wolfram Kock, samt ”Linné och preventivmedicinen” av Heinz Goerke. 624 Carl von Linné, Vita Caroli Linnæi. Carl von Linnés självbiografier,utg. av Elis Malme- ström och Arvid Hj. Uggla. (Stockholm, 1957), 145. 625 Utur stubbotan rot: essäer till 200-årsminnet av Carl von Linnés död utgivna av Kungl. Vetenskapsakademien under redaktion av Ragnar Granit (Stockholm, 1978). 626 Handlingar från Roland Mobergs sekreterartid, SLS:s arkiv, UUB. 627 ”Linnéfirandet 1978”, SLÅ 1979/1981, 159–162. 628 Protokoll från höstsammankomsten 29/11 1978, SLS:s arkiv, UUB. Brev från SLS till Einar Beskow och Karin Beskow Tainsh 30/12 1978. Kopia i SLS:s arkiv, UUB. 629 Peter Stjernström, Ung man fyller 300 år ([Saltsjöö-Boo,] 2009), 17–23. 630 SLÅ 2008, 249–255. 631 SLÅ 2008, 251. Linnéjubileet 2007 finns utförligt redovisat i SLÅ 2007, 197–266. En kortare redogörelse, som behandlar vad som sig tilldrog i Uppsala, finns i: Roland Moberg & Annika Windahl Pontén, ”Linnéjubileet 2007”, i: Det goda universitetet: rektorsperioden 2006–2011. Festskrift till Anders Hallberg [redaktionskommitté: Pernilla Björk, Mattias Bolkéus Blom, Per Ström] (Uppsala, 2011), s. 367–384 (Acta Universitatis Upsaliensis. Skrifter rörande Uppsala universitet. C. Organisation och historia, 93). 632 Styrelseprotokoll 20/4, 7/9 2010, SLS:s arkiv, UUB. Eva Nyström var sekreterare 2002– 2012. 633 Protokoll från vårsammankomsten 20/5 2017, SLS:s arkiv, UUB. 634 James Edward Smith, A selection of the correspondence of Linnæus, and other naturalists, from the original manuscripts 1–2 (London, 1821). 635 [Johan Emanuel Wikström,] Anmälan till subscription på C. von Linné’s brefväxling med svenskar (Stockholm, 1830). Om detta utgivningsprojekt, se: Eva Nyström, ”Anmälan till subskription”, SLÅ 2010, 205–209. 636 Carl von Linné, Carl von Linnés svenska arbeten, i urval och med noter utgifna af Ewald Ährling (Stockholm, 1879–1880). 637 Carl von Linné, Carl von Linnés brefväxling, förteckning upprättad af Ewald Ährling. (Stockholm, 1885), vi. 638 Bihang till Riksdagens protokoll vid lagtima riksdagen i Stockholm år 1906, 1:1:1, 427–430. 639 Carl von Linné, Bref och skrifvelser af och till Carl von Linné, 1:1, utg. och med upplysande noter försedda af Th. M. Fries (Stockholm, 1907), iii. 640 Markus Hulth, ”Sällskapets nye hedersledamot”, SLÅ 1925, 1f. Se vidare Markus Hulths brevväxling med Jackson och Rosén i SLS:s arkiv, UUB. Av denna brevväxling framgår även att Hulth hade regelbunden kontakt med den Linnéintresserade Otto Wibom i arbetet med utgivningen av Linnés brev. 641 SLÅ 1940, 108f., 113, SLÅ 1944, 129; tryckningen av del 2:2 uppges ha kostat 4.255:31. 642 SLÅ 1996/1997, 196. 643 Tomas Anfält, ”En present på trehundraårsdagen? Om den återupptagna utgivningen av Linnékorrespondensen”, SLÅ 1994/1995, 123–125. Noter 183

644 http://linnaeus.c18.net 645 Övriga medarbetare i projektet har varit: Marie Almquist, John Brewer, Leif Feltenius, Sten Hedberg, Kai-Inge Hillerud, Lars Jonsson, Brita Larsson, Nigel Rollison, Johnny Strand och Toon van Houdt. SLÅ 2013, 172. 646 Styrelseprotokoll 22/1 2008, § 13, SLS:s arkiv, UUB. 647 Andrew Thomas Gage & William Thomas Stearn, A bicentenary history of The Linnean Society of London (London, 1988), 5. 648 Ibid., 35. 649 Marco Beretta, ”The Société Linnéenne de Paris (1787–1827)”, SLÅ 1990/1991, 151–175. 650 David Thompson t. Aksel Andersson 6/5 1907, i Markus Hulths papper, SLS:s arkiv, UUB. 651 ”Société Linnéenne” på Wikipédia. 652 ”Nytt Linnésamfund”, SLÅ 1982/1983, 107. 653 www.linnesvanner.se 654 http://linneshammarby.se 655 SLÅ 2008, 192. 656 http://familjenvonlinne.se/om-foreningen

Internetreferenser aktuella 17/3 2018.

Svenska Linnésällskapets funktionärer 1917–2017

Interimsstyrelse 1917 Ordförande: Tycho Tullberg Sekreterare: Markus Hulth Skattmästare: Elof Förberg Robert Fries Rutger Sernander

Ordförande 1918 Tycho Tullberg 1986–1998 Bengt Jonsell 1919–1923 Erik Müller 1999–2009 Carl-Olof Jacobson 1924–1947 Robert Fries 2010–2012 Roland Moberg 1948–1964 Nils von Hofsten 2012 Eva Willén 1965–1970 Birger Strandell 2012–2017 Birgitta Johansson- 1971 John Axel Nannfeldt Hedberg 1972–1979 Carl-Johan Clemedson 2017– Helene Lundkvist 1980–1985 Magnus Fries

Vice ordförande 1918 Erik Müller 1972–1979 John Axel Nannfeldt 1919 Oscar Juel 1980–1985 Wilhelm Odelberg 1920–1944 Rutger Sernander 1986–1993 Gunnar Eriksson 1945–1959 Anders Grape 1994–1996 Hans Krook 1960–1964 Birger Strandell 1997–2012 Eva Willén 1965–1970 John Axel Nannfeldt 2012– Mariette Manktelow 1971 Carl-Johan Clemedson

185 186 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Sekreterare 1918–1922 Markus Hulth 1989–1994 Eva Willén 1922–1923 Robert Fries 1995–2001 Tomas Anfält 1924–1926 Markus Hulth 2002–2012 Eva Nyström 1927–1963 Arvid Uggla 2012–2013 Mikael Strandänger 1964–1969 Magnus Fries 2014–2017 Carl Frängsmyr 1970–1978 Bengt Jonsell 2017– Erik Hamberg 1979–1988 Roland Moberg

Skattmästare 1918–1923 Elof Förberg 2008–2011 Leif Kruse 1924–1947 Nils Svedelius 2012 Gunilla Mattsson 1948–1964 Fritjof Söderbäck 2012–2013 Lars-Olof Lindell 1965–1970 Sven Wahlberg 2013 Karolina Hilding 1971–1984 Sven Söderberg 2013– Claes Östberg 1985–2007 Lars Jonasson

Redaktörer 1918–1920 Markus Hulth 1962–1978 Carl-Otto von Sydow 1920–1928 Carl Forsstrand 1979– Gunnar Broberg 1929–1961 Arvid Uggla

Styrelseledamöter (inkl. suppleanter) 1918–1929 Carl Forsstrand 1918–1945 Svante Murbeck 1918–1923 Elof Förberg 1918–1923 Erik Müller 1918–1947 Robert Fries 1918–1944 Rutger Sernander 1918–1927 Ernst Hemmendorff 1918–1920 Tycho Tullberg 1918–1928 Markus Hulth 1920–1945 Paul Bellander 1918–1958 Olof Hult 1920–1958 Nils Svedelius 1918–1922 Ernst Hultgren 1921–1930 John Åström 1918–1932 Oscar Juel 1923–1928 Christopher Aurivillius 1918–1919 Gustaf Lagerheim 1924 Mauritz Carlgren 1918–1942 Einar Lönnberg 1924–1942 Gustaf Neander Svenska Linnésällskapets funktionärer 1917–2017 187

1925–1959 Torsten Lagerberg 1985–2007 Lars Jonasson 1928–1963 Arvid Uggla 1985–2008 Örjan Nilsson 1929–1959 Anders Grape 1986–1995 Olov Hedberg 1930–1937 Gotthard Virdestam 1986–2003 Bertil Nordenstam 1931–1968 Sigurd Wallin 1988–2012 Eva Willén 1932–1966 Jonas L:son Samzelius 1990–2004 Tomas Anfält 1938–1964 Nils von Hofsten 1990–1997 Lars Wallin 1943–1985 John Axel Nannfeldt 1992–2007 Nils-Erik Landell 1944–1993 Birger Strandell 1995–1999 Kåre Bremer 1945–1975 Telemak Fredbärj 1997–2009 Karl Fredga 1945–1969 Magnus Fries 1997–2011 Karin Martinsson 1946–1967 Einar Du Rietz 1997–2012 Eva Nyström 1946–1949 Arthur Jacobsson 1999–2009 Carl-Olof Jacobson 1948–1964 Fritjof Söderbäck 2000–2003 Fredrik Ronquist 1950–1971 Olof Selling 2004–2012 Ingvar Svanberg 1959–1969 Nils Hylander 2004– Jon Ågren 1959–1978 Yngve Löwegren 2005–2012 Gunilla Mattsson 1960–1971 Erik Almquist 2005–2012 Ing-Marie Munktell 1960–1970 Gustaf Näsström 2008–2011 Leif Kruse 1964–1970 Sven Wahlberg 2008–2012 Annie Mattsson 1964–1978 Carl-Otto von Sydow 2009–2012 Karl Johan Eklund 1967–1977 Rudolf Zeitler 2009–2012 Annika Windahl Pontén 1968–1984 Albert Boerman 2010–2012 Thomas Nybrant 1969–1990 Carl-Johan Clemedson 2012– Karl Grandin 1970–1998 Bengt Jonsell 2012–2013 Karolina Hilding 1970–1985 Wilhelm Odelberg 2012–2017 Birgitta Johansson- 1971–1975 Gunnar Lohammar Hedberg 1971–1984 Sven Söderberg 2012–2013 Lars-Olof Lindell 1972–2009 Inger Estham 2012– Mariette Manktelow 1972–1980 Karl-Georg Nyholm 2012–2015 Åsa Petrén (Eriksson) 1976–1996 Hans Krook 2012–2013 Mikael Strandänger 1976–1980 Gustaf Sandberg 2012– Claes Östberg 1978– Gunnar Broberg 2013– Lars Beskow 1979–1992 Allan Ellenius 2013– Carl Frängsmyr 1979–1989 Carl-Olof Jacobson 2013– Marika Hedin 1979–2012 Roland Moberg 2014–2017 Else Marie Friis 1980–1987 Magnus Fries 2016– Helene Lundkvist 1981–1997 Gunnar Eriksson 2017– Erik Hamberg 188 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Ledamöter utsedda av Uppsala universitets konsistorium 1920–1928 Oscar Juel 1995–1999 Kåre Bremer 1929–1944 Rutger Sernander 2000–2003 Fredrik Ronquist 1945–1985 John Axel Nannfeldt 2004– Jon Ågren 1986–1995 Olov Hedberg

Prefekter för Linnémuseet 1965–1977 Rudolf Zeitler 2005–2012 Ing-Marie Munktell 1978–1992 Allan Ellenius 2013– Marika Hedin 1993–2005 Inger Estham Register till Svenska Linnésällskapets Årsskrift

Artiklar 1918–2017 Abenius, M., Allt är viktigt. En stiltendens hos Linné. 1935: 95–108. Ahlström, O., Carl von Linnés mikroskop. 1948: 114–119. Ahlström, O., Synverktyg i Linnémuseet i Uppsala. 1947: 99–101. Almkvist, J., Studier över Carl von Linnés verksamhet som läkare. Ett bidrag till syfilidologiens historia. 1923: 61–119. Almquist, E., Linné och Flora upsaliensis. 1922: 56–69. Anderman, T., Dop och faddrar i Carl von Linnés familj. 2015: 35–58. Aurivillius, C., Anmärkningar rörande Linnés entomologiska ”Praelectiones priva- tissimae”, hållna på Hammarby 1770. 1922: 97–105. Backman, C., Sara Lisa skriver. 2006: 69–78. Backman, H., Ett bokbyte över gränserna. Andreas Kallström som kommissionär åt bröderna Bergius på 1760-talet. 2017: 113–124. Barreiro, A. J., Pehr Löflings dagboksanteckningar om sin resa från Madrid till Cadiz 1753. Översättning av ett spanskt originalmanuskript. Med inledning av J. Almkvist. 1925: 25–42. Belfrage, S., Dedikationen i Linnés Skånska resa. 1944: 1–28. Belfrage, S., Linnés resesällskap under den Skånska resan. 1949: 43–56. Benedikt, E., Goethe und Linné. 1945: 49–54. Bengtsson, S., De i Linnés Skånska Resa omnämnda insekterna i kritisk belysning. 1920: 80–102. Beretta, M., The Société Linnéenne de Paris (1787–1827). 1990/1991: 151–175. Berg, C.-H. 1695–1895 – fyra forskningsfärder till Lule lappmark. 1994/1995: 114– 118. Berg, Å. (†) Laudatur et alget. 1964: 1–4. Berg, Å., Herbationes Upsalienses. Protokoll över Linnés exkursioner i Uppsala- trakten. l. Herbationerna 1747. Med en inledning av A. H. Uggla. 1950/1951: 95–162. Bergman, J., Theses medicae. En Linnédisputation av 1760. Svensk tolkning från latinska originalet. Noter och efterskrift av T. Fredbärj. 1947: 61–66. Bernström, J., Anteckningar om svärdfiskar, Xiphias gladius L., i Östersjön. 1986/1987: 167–169. Beskow, K., Levertins Linné-uppfattning. 1934: 91–117. Bibliographica Linnaeana. 1939: 108–118. Bobrov, E. G., On the works by and on Linnaeus published in Russia and the So- viet union. 1978: 265–275.

189 190 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Bodenhelmer, F. S. & Uggla, A. H., The ”Album ltineris” of Frederic Hasselquist. 1952: 18–30. Boerman, A. J., Linnaeus and the scientific relations between Holland and Sweden. 1978: 43–56. Boerman, A. J., Linnaeus becomes candidatus medicinae at Harderwijk. A neglec- ted Linnaean document. 1956/1957: 33–47. Broberg, G., Collegium anatomicum Doct. Rudbeckii. Ett stycke ur den svenska sexualundervisningens historia. 2011: 7–22. Broberg, G., Den unge Linné speglad i några hittills obeaktade dokument. 1972/1974: 7–21. Broberg, G., Ett brev om läkarlöner, självmord och torra skodon. 1994/1995: 118– 121. Broberg, G., Fruntimmersbotaniken. 1990/1991: 177–231. Broberg, G., Hjortbergstavlan, en återblick. Sten Lindroth möter Gustaf Fredrik Hjortberg. 2014: 7–38. Broberg, G., In the Shadow of Thunberg and Sparrman. Hendrik Jacob Wikar at the Cape. 2016: 53–70. Broberg, G., Linnaeus and Genesis: A Preliminary Survey. 1978: 30–42. Broberg, G., Linné 300, Darwin 200: fortfarande med oss. Ett samtal mellan Bengt Olle Bengtsson, Gunnar Broberg och Nils Uddenberg. 2009: 145–157. Broberg, G., Magnus Orrelius’ Historia Animalium. 1968/1969: 41–77. Broberg, G., Systema naturae incognita. 2002/2003: 31–48. Broberg, G. & Christensen-Nugues, C., Homo sapiens. 250 years as an animal and a moral being. 2008: 7–30. Brolén, C. A., Linnés avhandling Migrationes avium (Övers.). Inledning och kommentarer av E. Lönnberg. 1935: 23–58. Brusewitz, G., Blomster-almanackan och den nöjsamma nyttigheten. 1975/1977: 13–28. Brusewitz, G., Tre linneaners Fauna svecica. Ett exemplar som tillhört Erik Ryd- beck, Samuel Ödmann och C. E. von Meijerhelm. 1968/1969: 3–24. Bryk, F., Benoist de Maillet und Carl von Linné. Eine historische Parallele. 1949: 99–111. Bryk, F., Die Stellung der polnischen Botanik zu Linnés Systeme. 1923: 35–51. Bryk, F., Linné som konstnär. 1925: 3–13. Bryk, F., Linné und die Parnassiologie. 1919: 126–140. Bryk, F., Linné und die Parnassiologie. Ein Nachtrag. 1921: 116–118. Bryk, F., Läszt sich die Nomenklatur von Linnés Schmetterlingssystem als strikt binär bezeichnen? Ein kleiner historischer Beitrag zu, einer Kritik am Begrif- fe der Gattung. 1944: 65–80. Bryk, F., Till dansken Johan Christian Fabricius’ 200-årsminne. 1945: 55–59. Brøndegaard, V. J., Linnaea i folkemedicinen. Efterskrift av A. H. Uggla. 1959: 89–100. Brøndegaard, V. J., Sagnet om Sambucus ebulus. 1972/1974: 157–162. Register till Svenska Linnésällskapets Årsskrift 191

Callmer, C. & Gertz, O. (†), Om illustrationerna till Hortus Cliffortianus. 1953: 81–88. Callmer, C., Mårten Kähler. Naturforskare och läkare ur Linnés skola. 1984/1985: 109–125. Callmer, C., Otto Gertz †. 1948: 11–12. Campbell, Å., Landskapsbilden i Linnés skånska resa. 1933: 63–99. Christensen, C., Linnés testimonium til Georg Tycho Holm. 1924: 32–38. Christensson, J., Fiskar och fornfynd: Om baronerna Gyllenstierna som vetenskapliga amatörer. 1996/1997: 7–32. Christensson, J., Olof Abraham Robsahm. Läkare, linnean och badentusiast. 1998/1999: 27–58. Clark Nelson, M. & Svanberg, I., Lichens as food. Historical perspectives on food propaganda. 1986/1987: 7–51. Clemedson, C.-J., Charles De Geer och Carl von Linné. 1972/1974: 146–152. Clemedson, C.-J., Högtidstal i Uppsala Domkyrka den 10 januari 1978 till 200-års- minnet av Carl von Linnés bortgång. 1979/1981: 7–16. Clemedson, C.-J., Linnaeus, Moraeus och Sveden. 1975/1977: 139–146. Clemedson, C.-J., Linné 1771. 1970/1971: 7–12. Clemedson, C.-J., Linné och Wargentin. 1975/1977: 7–12. Dahlgren, K. V. O., Fries’ levnadsteckning över Linné. Ett femtioårsjubileum. 1953: 78–80. Dahlgren, K. V. O., Hesperidernas äpplen och Potus polopuntia. 1948: 73–91. Dahlgren, K. V. O., Linnaeus och fågelägget, särskilt ovum ovo pregnans. 1952: 39–61. Dahlgren, K. V. O., Linnés iakttagelser av s. k. knoppmutationer. 1941: 18–28. Dahlgren, K. V. O., Om Linné och monstra samt fyrbenta fåglar och tvehövdade. 1949: 77–98. Dahlgren, K. V. O., Philosophia Botanica, ett 200-årsminne. 1950/1951: 1–30. Dal, B., Grågiökar och Papilioner. Några nya uppgifter kring tillkomsten av Carl Clercks Icones insectorum rariorum. 2012: 117–130. Dal, B., Grågiökar och Papilioner. Om Carl Clercks fjärilsverk Icones Insectorum Rariorum. 1984/1985: 7–88. Dal, B., Honnings-Dugg og Snee-Spurre. Linné på danska. 2015: 59–70. Dance, S. P., Erik Brander, the Logies and Linnaeus. 1966: 74–84. de Brun, F., Utdrag ur Erik Gustaf Liedbecks dagböcker för åren 1745, 1747 och 1766, rörande hans samvaro med Linné. 1918: 158–159. Dixelius, O., Carl Gustaf Tessin, Linné och naturen. Synpunkter på Tessins naturuppfattning. 1984/1985: 89–107. Dobreff, J., Redux Rolander. Advancements in Rolander research along with the identification of an unknown Rolandrian manuscript. 2008: 135−150. Drake, G., Hypothesis nova de febrium intermittentium causa. Övers. 1933: 41–62. Drake, G., Linné och Pharmacopoea Svecica Ed. I. 1921: 1–15. Drake, G., Linné och pärlodlingen. 1930: 109–123. 192 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Drake, G., Linnés avhandling Potus Theae 1765 översatt och kommenterad. 1939: 27–43. Drake, G., Linnés försök till en inhemsk teodling. 1927: 68–83. Drake, G., Linnés tankar om grunden till ekonomien. 1928: 41–65. Drake, G., Medicinalierna ur stenriket i Linnés Materia medica. 1922: 13–39. Drake, G., Några Linnérecept. 1926: 26–44. Du Rietz, G. E., Linné som fjällväxtgeograf. 1942: 33–57. Du Rietz, R., Allan Stevensons katalog över 1700-talsböcker i Hunt Botanical Li- brary. 1964: 43–61. Du Rietz, R., Tryckningen av Species plantarum 1753. En preliminär bibliografisk undersökning. 1965: 60–87. Dunér, D., Botaniska vandringar på Kullen. Om fältbotanikern Bengt Lidforss. 2013: 89–142. Dunér, D., Don Pedro – saknad i paradiset. 2006: 113–126. Dunér, D., En gråsten från Ohs och en blå safir från Ceylon. 2002/2003: 123–134. Dunér, D., Naturens alfabet. Polhem och Linné om växternas systematik. 2008: 31−70. Dunér, D., Ovisshetens poesi. Lundensiska naturalhistorikers skildringar från resor i främmande världar. 2016: 91–106. Edberg, R., Han tillhör världen. 1988/1989: 1–14. Edman, V., Carl von Linnés hus i Uppsala. En återskapad 1700-talsmiljö. 2007: 137–160. Ehnmark, E., Dygden och lyckan. 1944: 81–105. Ehnmark, E., Linnés nemesis-tankar och svensk folktro. 1941: 29–63. Ehnmark, E., Linnétraditionen och naturskildringen. 1931: 41–71. Ehrström, R., Levnadsförhållanden och sedvänjor, beskrivna i Iter Lapponicum och Iter Dalekarlicum och deras förekomst i Finland. 1947: 36–42. Ehrström, R., Minnesanteckningar om Linné av kapellanen i Kronoby (Österbot- ten, Finland) Anders Ehrström. 1946: 69–72. Ekenvall, A., Ett obeaktat zoologiskt bidrag av Linné i en tysk tidskrift 1743. 1941: 89–96. Ekman, S., Ava-eken på Fårön. 1945: 60–64. Ellenius, A., Linné i medaljkonsten. 1979/1981: 17–34. Engel, H., Linnaeus’ Voyage from Hamburg to Amsterdam. 1936: 50–58. Engel, H., Some Artedi documents in the Amsterdam archives. 1950/1951: 51–66. Engel, H., The life of Albert Seba. 1937: 75–100. Erdtman, G., Linnés ”Flora Svecica”. Anteckningar kring ett tvåhundraårsminne. 1945: 41–48. Eriksson, G., Barndomens botanik. 2015: 7–34. Eriksson, G., Konst och natur i Göran Wahlenbergs Linnébild. 2008: 151−168. Eriksson, G., The Botanical Success of Linnaeus. The Aspect of Organization and Publicity. 1978: 57–66. Floderus, M. & Forsstrand, C., Linnés ättlingar. Några släktutredningar. 1919: 115–125. Register till Svenska Linnésällskapets Årsskrift 193

Floderus, M., Några traditioner från det Linnéanska huset. 1919: 111–114. Fors, H., Vetenskap i alkemins gränsland: Om J. G. Wallerius Wattu-riket. 1996/1997: 33–60. Forsstrand, C., Carl Gustaf Ekeberg, hans färder till Ostindien och Kina, naturvetenskapliga intressen och förbindelser med Linné. 1928: 147–161. Forsstrand, C., Christopher Aurivillius. Minnesteckning. 1929: 88–93. Forsstrand, C., Ett japanskt porträtt av Karl Peter Thunberg. 1924: 50–51. Forsstrand, C., I Linnés födelsebygd. Svenska Linné-Sällskapets högtidssamman- komst den 23 maj 1926. 1927: 1–8. Forsstrand, C., Linné och släkten Reuterholm. 1919: 49–64. Forsstrand, C., Linné som skildrare av svenskt folkliv. 1926: 12–25. Forsstrand, C., Linnés ekonomi och hans kvarlåtenskaps öden. 1922: 70–89. Forsstrand, C., Mårten Triewald och hans Stockholmsträdgård. 1927: 57–67. Forsstrand, C., Några uppgifter om Danmarks socken och Linnés grannar. 1923: 29–34. Forsstrand, C., Pehr Löflings kvarlåtenskap och eftermäle. 1927: 131–136. Forsstrand, C., Uppsala på Linnés tid. 1924: 15–31. Forsstrand, C., Viktor N. Baumbach, Svenska Linné-Sällskapets senaste donator. 1927: 154–155. Forsstrand, C., Vårt nyaste Linnémonument. 1923: 166. Fox Maule, A. & Hansen, C., Linnés korrespondance med Pehr Osbeck 1750–1753. 1972/1974: 75–145. Fransson, S., Claës Gustaf Myrin, en levnadsteckning. 1988/1989: 55–82. Franzén O., Hur Linnébilden formades (1778–1850). 1963: 5–41. Fredbärj, T., Carl H. Wänman – en misskänd Linnélärjunge. 1960: 11–32. Fredbärj, T., En sjukhistoria av Linné. 1939: 77–90. Fredbärj, T., Ett knippe Linnérecept. 1940: 51–70. Fredbärj, T., Ett nyfunnet manuskript till Fundamenta botanica. 1964: 5–15. Fredbärj, T., Ett okänt Linnérecept. 1938: 81–84. Fredbärj, T., Gustaf Drake af Hagelsrum †. 1940: 83–85. Fredbärj, T., Johannes Moræus, Linnæi svärfader. 1962: 103–127. Fredbärj, T., Linnaei medikamentlistor för Stockholmseskadern 1741. 1967: 20–31. Fredbärj, T., Linné och balsameringskonsten. 1945: 65–73. Fredbärj, T., Linné och brödet. 1965: 16–25. Fredbärj, T., Linné och vintern. 1959: 69–78. Fredbärj, T., Linné som djäkne och gymnasist. 1970/1971: 13–35. Fredbärj, T., Två Linnérecept. 1945: 74–76. Fredbärj, T., Två svenska akademiprogram av Linné. 1954/1955: 97–114. Fredbärj, T. & Knöppel, J., Kofsan på Linnæi tid och i dag. 1953: 57–70. Fridrichsen, A., Hierobotanon Linnæanum. 1947: 67–70. Fries, M., Gustaf Sandberg. 1982/1983: 116–117. Fries, M., Regnblomman, Linnés ”väderspåman”. 1941: 68–78. Fries, M., Rickard Ekbom. 1982/83: 115–116. Fries, R. E., Carl Forsstrand. Minnesteckning. 1929: 138–143. 194 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Fries, R. E., De linneanska ”apostlarnas” resor. Kommentar till en karta. 1950/1951: 31–40. Fries, R. E., Ett tvåhundraårsminne. Tal vid Svenska Linné-Sällskapets högtids- sammankomst vid Råshult den 2 juni 1935. 1936: 1–6. Fries, R. E., Juel. Några minnesord. 1932: 90–94. Fries, R. E., Linné i Holland. 1919: 141–155. Fries, R. E., Linné och hembygden. Minnestal vid Svenska Linné-Sällskapets hög- tidssammankomst i Stenbrohult den 23 maj 1926. 1927: 9–20. Fries, R. E., Linné-växter i Bergii herbarium. 1935: 109–123. Fries, R. E., Prins Eugen. Minnesord. 1947: 7–8. Fries, R. E., Rutger Sernander. Några minnesord. 1945: 1–7. Fries, R. E., Svenska Linné-Sällskapets högtidssammankomst i Uppsala den 27 maj 1923. 1924: 1–10. Fries, R. E., Till 25-årsminnet av Svenska Linné-Sällskapets stiftande. 1943: 1–6. Fries, R. E., Till tioårsminnet av Svenska Linné-Sällskapets stiftande. 1928: 1–6. Fries, S., Flora svecica som växtnamnsordbok. Hur Linné samlade folkliga växt- namn. 1962: 34–45. Fries, S., Linnés resedagböcker. Språk, stil och innehåll i jämförelse med de tryckta reseskildringarnas. 1966: 28–64. Förberg, E., Förteckning över till Linnésamiingen hörande böcker, som ej äro upp- tagna i J. M. Hulths Bibliographia Linnæana. 1923: 160–165. Förberg, E., Hortus upsaliensis. Några anteckningar om dess öden under 180 år. 1923: 120–135. Förberg, E., Linnéminnet och dess vårdande. 1918: 169–172. Förberg, E., Tre Linnéporträtt. 1918: 90–94. Förberg, E., Våra Linnéminnen. 1920: 117–121. Garnham, P. C. C., Linnaeus’ Thesis on Malaria in Sweden. 1978: 80–97. Gertz, O. (†), Artemis och hinden. Frontispisplanschen i Linnés Fauna Svecica. 1948: 13–38. Gertz, O., Celsiska herbarieväxter i Lund. 1933: 133–136. Gertz, O., Linnæana i framlidne professor Otto Nordstedts kvarlåtenskap. 1925: 43–48. Gertz, O., Linné och cecidologien I. 1929: 149–167. Gertz, O., Linné och cecidologien II. 1930: 69–108. Gertz, O., Linné och cecidologien. III. Några supplerande tillägg. 1936: 121–128. Gertz, O., Linnéanska föreläsningskollegier i botanik. 1919: 44–48. Gertz, O., Linnéanska herbarieväxter i domprosten Celsii herbarium. 1922: 106–113. Gertz, O., Linnés blomsterrabatter på Hammarby. Enligt en originalhandskrift av Linné. 1927: 30–56. Gertz, O., Linnéska herbarieväxter i Linköping. 1925: 48. Gertz, O., Några anmärkningar till framlidne doktor M. B. Swederus’ edition (1907) av Linnés Vorlesungen über die Cultur der Pflanzen (1759). 1946: 85–90. Register till Svenska Linnésällskapets Årsskrift 195

Gertz, O., Några Linnélärjungar – ämnessvenner i Kungl. Vetenskapsakademien. 1941: 64–67. Gertz, O., Olof Celsius d. ä. och Flora Uplandica. Ett blad till Uppsalabotanikens historia. 1920: 36–56. Gertz, O., Otto Nordstedt. Några minnesord. 1924: 112–115. Gertz, O., Sperling, Stobæus, Linné och Leche och de första undersökningarna över Skånes flora. 1926: 100–141. Gertz, O., Tvenne sannolikt förlorade Linnéska manuskript ur Kilian Stobæi bibliotek. 1925: 94–96. Gertz, O., Växter ur Peter Forsskåls herbarium å Lunds Botaniska institution. 1945: 77–89. Gillby, J., Nemesis Divina i Brålanda och Kimito. 1961: 74–76. Goerke, H., Linnaeus’ German pupils and their significance. 1978: 223–239. Goerke, H., Linné und Johann Andreas Murray. 1966: 65–73. Gombocz, E., Linné und die ungarische Botanik. 1921: 24–32. Gombocz, E. & Bryk, F., Bibliographia Linnæana hungarica. 1922: 90–96. Grape, A., Abraham Bäcks utländska studieresa. Hollandsvistelsen. 1937: 101–127. Grape, A., Linnæana bland J. G. Acrels papper i Karolinska institutets bibliotek. 1933: 112–120. Grape, A., Linné, Abraham Bäck och Pharmacopoea Svecica av år 1775. 1946: 1–34. Grape, A., Om Christopher Tärnströms resejournaler. 1918: 126–144. Gustafsson, A., Pehr Kalm och den Nya världen. 2008: 71−116. Gustafsson, L.-Å., Carl Fries’ tryckta skrifter. 1984/1985: 240–255. Hag, T., Karoliner och behemoter. 1979/1981: 51–72. Hagberg, K., Den Linnéanska traditionen. 1941: 1–17. Hagberg, K., Linnaeus och Plinius. 1962: 20–22. Hahr, A., En unik svensk målning på Linnés Hammarby. 1918: 80–85. Hamberg, E., Anders Berlin – en linnean i Västafrika. 1994/1995: 99–108. Hamberg, E., Entomologisk litteratur hos Charles De Geer. 2015: 71–102. Hamberg, E., Illustrationer och kopparplåtar till Charles De Geers Mémoires. 2016: 39–52. Hamberg, E., Michael Denis – en Linné i biblioteket? 1988/1989: 83–100. Hamberg, E., Naturalhistorien invaderar biblioteket. Anders Jahan Retzius’ inköp av böcker till Lunds universitetsbibliotek. 2000/2001: 29–48. Hazelius-Berg, G. & Wallin, S., Linnés kläder i samlingen på Hammarby. 1956/1957: 57–84. Heckscher, E. F., Linnés resor – den ekonomiska bakgrunden. 1942: 1–11. Hedbom, K., Linné som patient år 1764. 1918: 145–157. Hedbom, K., Linnés inhemska medicinalväxter. 1919: 65–110. Hedlund, E., Assessor Göran Rothman. Levnadsteckning. 1937: 4–43. Hedlund, E., Johan Stensson Rothman. Levnadsteckning. 1936: 67–120. Hedlund, E., Om generaldirektör Anders Johan Hagströmers förhållande till Linné. 1939: 4–8. Hedlund, Y., Linnés avhandling Exanthemata viva. 1940: 39–50. 196 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Heller, J. L., Bibliotheca Zoologica Linnaeana. 1978: 240–264. Henrikson, A., Linnés resor: Dikt. 1968/1969: 1. Henschen, L., En sänggardin från Linné d. y:s hem. 1960: 72–74. Herdin, K. W., Olof Rudbeck den äldres hortus botanicus. En topografisk studie. 1925: 14–24. Hildebrand, K.-G., The Economic Background of Linnaeus. Sweden in the Eighte- enth Century. 1978: 18–29. Hoadley, M. C. & Svanberg, I., Hunting Rhinoceros in Java. Johan Arnold Stützer and his Journal 1786–1787. 1990/1991: 91–143. Hodacs, H., Linneansk naturalhistoria på marknaden. Materialitet, handel och förändring. 2017: 7–45. Hofsten, N. v. (†), Linnés dubbla bokföring. 1967: 1–12. Hofsten, N. v., Anders Grape. Minnesord. 1959: 7–8. Hofsten, N. v., Arvid Hj. Uggla 80 år. 1962: 1–2. Hofsten, N. v., Arvid Hj. Uggla. Minnesord. 1964: 89–92. Hofsten, N. v., De goda och de onda dagarna. Linné om ungdomen och ålderdo- men. 1960: 9–10. Hofsten, N. v., Einar Lönnberg †. 1943: 68–74. Hofsten, N. v., I Linnés spår i Holland. Anförande vid Svenska Linné-Sällskapets vårsammankomst å Hammarby den 22 maj 1949. 1949: 57–64. Hofsten, N. v., Linnæus anno 1748. Tal vid Svenska Linné-Sällskapets vårsamman- komst den 23 maj 1948. 1948: 95–98. Hofsten, N. v., Linné och Goethe. 1963: 1–4. Hofsten, N. v., Linnés djursystem. 1959: 9–49. Hofsten, N. v., Linnés naturuppfattning. 1958: 13–35. Hofsten, N. v., Nils Svedelius. Minnesord. 1960: 7–8. Hofsten, N. v., Olof T. Hult. Minnesord. 1958: 7–8. Hofsten, N. v., Systema Naturae. Ett 200-årsminne. 1935: 1–15. Holm, L., Bara mossor och lavar. Om Jacob Johan Björnståhls växtsändningar till Peter Jonas Bergius. 2000/2001: 125–132. Holmberg, A., P. J. Bergius’ anteckningar från en resa till Dalarna år 1751. Inled- ning och kommentarer. 1952: 71–85. Holmberg, A., Ägde Carl Snoilsky två exemplar av Systema naturae 1735? 1963: 66–67. Hult, O. T., Erik Müller. Några minnesord. 1924: 83–100. Hult, O. T., Ernst Almquist †. 1946: 66–67. Hult, O. T., Några anteckningar om Olof och Magnus Bromelius. 1926: 87–99. Hult, O. T., Om Linné och ”den osynliga världen” I. 1934: 118–128. Hult, O. T., Om Linné och ”den osynliga världen” II. 1935: 16–22. Hult, O. T., Om Roland Martin och hans studieresa till Paris 1754–1756. 1928: 72–91. Hultgren, E. O., François-Auguste Biard’s tavla ”La jeunesse de Linné”. 1921: 65–68. Hulth, J. M., Basil H. Soulsby och Markus Hulth som Linnéforskare. 1929: 182. Register till Svenska Linnésällskapets Årsskrift 197

Hulth, J. M., Kalm som student i Uppsala och lärjunge till Linné åren 1741–1747. 1924: 39–49. Hulth, J. M., Linnémuseet och Linnébiblioteket. 1925: 127. Hulth, J. M., Om handskrifterna till Linnés Flora Kofsöensis. 1924: 62–67. Hulth, J. M., Sällskapets nye hedersledamot: Dr. Benjamin Daydon Jackson. 1925: 1–2. Hultqvist, P., I Linnés efterföljd. Samuel Liljeblad och hans resa i Dalsland 1797. 1988/1989: 25–54. Hultqvist, P., Linneansk efterskörd: Clas Bierkanders reseanteckningar. 1992/1993: 85–108. Hylander, N., Linnaea, Jafnea, Anderssoniopiper och andra växtsläkten uppkallade efter svenskar. 1967: 32–51. Hylander, N., Linné, Duchesne och smultronen. 1945: 17–40. Hylander, N., Linné, Elias Fries och smålänningarnas Hjärtansfröjd. 1940: 17–38. Hylander, N., Om kvickrotens nytta. 1947: 43–60. Insulander, R., På Floras och Faunas förtjusande fält. 1994/1995: 51–84. Insulander, R. & Müller-Wille, S., Linnés Fundamenta Ornitologica. 2000/2001: 85–124. Iwao, S., C. P. Thunbergs ställning i japansk kulturhistoria. 1953: 135–147. Jackson, B. D., The visit of Carl Linnaeus to England in 1736. 1926: 1–11. Jacobsson, N., Magister Andreæ Hesselii anmärkningar om hans resa till Amerika och vistande där 1711–1724. Ett Delawareminne. 1938: 95–145. Jespersen, P. H., J. C. Fabricius as an evolutionist. 1946: 35–56. Jespersen, P. H., Linnés artsbegreb. En foreløbig oversigt. 1948: 45–56. Johannesson, E., Blomsterkungen i republiken USA. Om Linnéstatyn i Chicago 1891. 1988/1989: 101–114. Johansson, J., Stilistiska drag i Linnés Tal om märkvärdigheter uti insecterna. 1961: 22–35. Johansson, N., Om Stenbrohult och dess flora. 1929: 168–173. Johnson, B. E., Prolog. 2007: 7–10. Jonsell, B., Carl-Johan Clemedson in memoriam. 1990/1991: 245. Jonsell, B., Linnaeus and Spain – before Mutis. 1990/1991: 145–150. Jonsell, B., Magnus Fries in memoriam. 1988/1989: 123–124. Juel, H. O., A revision of Kalm’s herbarium in Uppsala. 1921: 16–23. Juel, H. O., Bemerkungen über Hasselquist’s Herbarium. 1918: 95–125. Juel, H. O., Early investigation of North American flora with special reference to Linnaeus and Kalm. 1920: 61–79. Juel, H. O., Förteckning över i Uppsala förvarade herbarieexemplar med påskrifter av Linnés hand. 1931: 12–16. Juel, H. O., Notes on the herbarium of Abraham Bäck. 1924: 68–82. Juel, H. O., Några drag ur Uppsala botaniska institutions historia. 1929: 67–87. Juel, H. O., Om Kalms bemödanden att i vårt land införa nordamerikanska växter. 1930: 40–60. 198 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Juel, H. O., Om några herbarier i Uppsala från Linnés tid samt om botanices demonstratorn Eric Tuwén. 1926: 61–77. Juel, H. O. & Drake, G., Linnés redogörelse för de på apoteken förvarade och i Sverige växande medicinalväxterna. 1927: 99–130. Jönsson, A., En främling i det svenska landskapet. Om en Agave americana i Upp- land på stormaktstiden. 1998/1999: 81–94. Jönsson, A.-M., Linnæus’s ”Svartbäckslatin” as an international language of science. 2000/2001: 49–76. Jönsson, A.-M., Linné och påven. Om Correia da Serra, en bortglömd länk i Linnés vetenskapliga revolution. 2004/2005: 57–78. Jönsson, A.-M., Linnés dikt till Giseke – en kanske något tvivelaktig ära. 2014: 109–122. Jönsson, A.-M., Linnés längtan efter hembygden. Zoëgas, Fabricius’ och Kuhns besök på Stenbrohult den 12 juli 1764. 2017: 69–94. Jönsson, A.-M., När Forsskål kallade Kratzenstein en dvärg i jämförelse med Lin- né. Kratzensteins brev till Linné. 2016: 7–38. Jönsson, A.-M., Retorik – inte erotik. Linné och Lady Monson. 2006: 79–112. Jönsson, A.-M., The Early Correspondence between Linnaeus and Ludwig: An Example of an Early German Criticism. 1996/1997: 131–178. Jørgensen, P. M., Om Linnes okända norska ursprung. 2004/2005: 121–126. Jørgensen, P. M., Biskop Gunnerus och archiater Linné – två tvillingsjälar. 2009: 65−76. Kilander, S., Efter Linnés västgötaresa. Botanikhistoriska notiser från ett halvt sekel. 1984/1985: 127–164. Kilander, S., Ett gammalt herbarium. 1986/1987: 135–151. Kreüger, S., Några iakttagelser beträffande lantbruket i Linnés Skånska resa 1749 och i hans Wästgöta resa 1746. 1943: 75–90. Krook, H., De två senfödda linneanerna. 1986/1987: 153–166. Krook, H., Lorentz Heister och Linné. Från sexualsystemets genombrottstid. 1948: 57–72. Krook, H., Peter Jonas Bergius – Linnés lärjunge och läkarekollega. 1979/1981: 73–86. Krook, M., Carl Adolph Agardh om den växtsystematiska metodiken. 2014: 123–145. Krook, M., Carl Adolph Agardhs De metamorphosi algarum. Kommentar till en avhandling från 1820. 2016: 71–90. Kärnefelt, I., Pehr Kalms förlorade världar. Upptäcktsfärder i koloniala Amerika och den Nya världen. 2017: 95–112. Kärnefelt, I. & Frödén, P., Erik Acharius – the last of the Linnean pupils. 2007: 109–135. Lagerstedt, T., Linnés Hammarby. Från bondeby till herresäte. 1943: 91–118. Langer, T. W., De linneanske sommerfuglenavne af 1758. 1958: 51–60. Larson, J. L., Linné’s French critics. 1978: 67–79. Larsson, L., Lektor Rothmans planer på en hortus botanicus i Växjö. 1922: 114–116. Register till Svenska Linnésällskapets Årsskrift 199

Lawrence, G. H. M. & Kiger, R. W., Linnaeus and the Computer. 1978: 276–295. Leikola, A., Den linneanska traditionen i Finland. 2007: 161–176. Lenk, T., Linnés Nordstjärneorden. 1942: 66–69. Levertin, O., Med Linné i Holland. 1929: 94–106. Levin, A., En samling Linnémedaljer. 1923: 54–60. Liljenzin, B., Linné och Bergslaget. 1970/1971: 44–48. Lindberg, A. M., Linden i Jonsboda. Det Linnéska vårdträdet. 1956/1957: 95–105. Lindberg, S. G., Henrik Fougt – Linnélärjungen som blev vårt 1700-tals främste typograf. 1979/1981: 87–104. Lindberg, S. G., Några minnesbilder av Sten Lindroth (1914–1980). 1979/1981: 145–152. Lindell, E., Råshults Södregård. 1923: 136–151. Lindman, C. A. M., Ett besök vid Råshult. 1920: 103–116. Lindman, S., Linnéstugan i Korsberga. 1963: 60–65. Lindqvist, B., Skogen och landskapet i Linnés Skåne. 1949: 19–41. Lindqvist, E., Kalm-minnet i Åbo. 1963: 68–69. Lindroth, S., Linnaeus in his European Context. 1978: 9–17. Lindroth, S. (†), Samtal om Linné. 1979/1981: 153–157. Linnæus, C., Petrus Artedis liv. Översättning och noter av I. Odelstierna. 1966: 1–8. Linné i Skåne (1999 & 1952). 1998/1999: 95–104. Linné, C. v., Kollegieanteckningar av D. Petri Hamnerini prælect: Chirurg: privat. 1961: 53–66. Linné, C. v., Linnés almanacksuppsatser. 1928: 117–146. Linné, C. v., Om renstynget. Med inledning och översättning av Johnny Strand. 2012: 109–116. Linnéjubileet 2007. 2007: 197–266. Linnell, T., Några ord om Linnés Peloria och dess locus classicus. 1952: 62–70. Linnés efterkommande. 1959: 111–116. Linnés företal till Species Plantarum 1753. 1952: 1–4. Lundberg, G. W., Linné och Roslin. 1954/1955: 65–79. Lundmark, B., Linnés samiska trumma. 1982/1983: 77–92. Lundquist, K., Carl von Linné och Dag Hammarskjöld – en linneansk linje. 2007: 177–188. Lundquist, K., Jakobsson, A. & Lorentzon, K., Tycho Brahes trädgård. 2002/2003: 99–122. Lundquist, K., Liljor till Norge och hjortronsylt till Nederländerna. Utbytet av naturalier mellan Carolus Clusius och Henrik Høyer 1597–1604. 2004/2005: 99–120. Lundquist, K., Vita och röda liljor från Konstantinopel. Om bysantinska liljor och trädgårdsväxter. 2011: 117–137. Lundqvist, Å., Från ölandsfloristikens ungdomsår. 1975/1977: 29–49. Löfstedt, B., Zitate bei Linné. 1988/1989: 15–23. Löfstedt, B., Zitate in Linnés Dissertationen. 1992/1993: 133–140. 200 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Löfstedt, B., Zu Linnés Latein. 1986/1987: 119–134. Löfstedt, B., Zum Latein von Linnés Dissertationen. 1990/1991: 57–74. Lönnberg, E., Linnæi anteckningar efter Olof Rudbeck d. y:s föreläsningar om svenska fåglar. 1932: 41–75. Lönnberg, E., Linné och Artedi. 1919: 30–43. Lönnberg, E., Linné som opponent på en ichthyologisk disputation 1730. 1921: 69–79. Lönnberg, E., Några ord om doktor G. Rothmans ”Mus Gundi”. 1937: 44–46. Lönnberg, E., Tydning av några däggdjursdiagnoser i Systema naturæ ed. X. 1918: 86–89. Löthner, L., Daniel Scheidenburg och hans förbindelser med Linné. Några konturer av ett prästöde. 1970/1971: 49–59. Löwegren, Y., Kring en Linnébyst i Lund. 1964: 62–69. Löwegren, Y., Linné och de kungliga naturaliesamlingarna på Ulriksdal och Drott- ningholm. 1959: 54–68. Malmeström, E., Anteckningar vid studiet av Linné. 1924: 52–61. Malmeström, E., Carl von Linné och Isaac Newton. 1954/1955: 80–82. Malmeström, E., Carl von Linné. Konstnären och personligheten. Högtidstal. 1948: 39–44 . Malmeström, E., Carl von Linnés kyrkohistoriska ställning. 1942: 12–32. Malmeström, E., Carl von Linnés naturfilosofiska tankar. Några grundlinjer. 1930: 1–18. Malmeström, E., Diæta naturalis 1733. Innehåll och problematik. 1965: 1–15. Malmeström, E., Frågor rörande tro, moral och samhällsliv. Ett Linnémanuskript med kommentarer. 1939: 59–76. Malmeström, E., Gotthard Virdestam †. 1937: 71–74. Malmeström, E., Linné om katolicismen. 1962: 23–33. Malmeström, E., Linnés avhandling om ålderdomen, Senium Salomoneum, 1759. 1929: 51–66. Malmeström, E., Linnés bruk av bibelord i Nemesis divina. En statistisk undersök- ning. 1963: 42–51. Malmeström, E., Linnés humor. 1923: 1–18. Malmeström, E., Linnés parentation över Andreas Neander. 1925: 97–118. Malmeström, E., Linnés parentation över Andreas Neander. 1926: 45–60. Malmeström, E., Linnés parentation över Andreas Neander. Tillägg. 1927: 156–157. Malmeström, E., Linnés religiösa åskådning. 1922: 1–12. Malmeström, E., Linnés självbiografier. Några anteckningar. 1931: 17–30. Malmeström, E., Linnés självkänsla. 1927: 84–98. Malmeström, E., Tal vid Linnéfesten i Växjö den 22 maj 1957. 1958: 9–12. Manktelow, M., Linnés dokumentation av växterna på Hammarby. 2000/2001: 137–141. Mannerfelt, M., Om samfärdsmedel och färdsätt för tvåhundra år sedan. Några spörsmål i anledning av Linnés västgötaresa. 1946: 57–62. Martin, A. R., Tal om de norskas hushålning. 2010: 7−27. Register till Svenska Linnésällskapets Årsskrift 201

Martin, A. R., Självbiografiska anteckningar. 2009: 77−122. Martinsson, K., Linneanska spår i namnstatistiken. 2004/2005: 127–138. Martinsson, K., Linnés döttrar och Rudbecks fröken – en namnförväxling. 2011: 23–30. Martinsson, K. & Backman, A., I ett hörn av Hammarby. Om några linneanska växtillustrationer. 2013: 7–38. Mattisson, K., Linné och storhässjan. Feltolkning och felcitat. 1952: 86–88. Moberg, R., Material with Linnaeus’ hand in Linnémuseet. 2010: 145−157, 2017: 167–169. Mustelin, O., Pehr Kalm om våra inhemska växters nytta. 1982/1983: 31–56. Müller, E., Elof Förberg. Hans betydelse för den svenska tandläkekonsten och för Linné-Sällskapet. 1924: 11–14. Müller, E., Ernst Hultgren. Några minnesord. 1923: 52–53. Müller, E., Kronprinsessan Margareta. Några minnesord av Svenska Linnésällska- pets ordförande. 1920: 1–3. Müller, E., Linné och Abraham Bäck. 1921: 80–112. Müller, E., Linné och Uppsala. 1919: 21–29. Müller, E., Om Svenska Linné-Sällskapets utvecklingslinjer. 1918: 173–176. Müller-Wille, S. & Scharf, S., Indexing Nature. Carl Linnaeus and his fact-gathe- ring strategies. 2011: 31–60. Mårdh, P.-A., Linnaeus – a pioneer in travel medicine. 2000/2001: 133–136. Mörner, C. T., Biblioteknisk granskning av ett postumt linneanskt bokverk. 1939: 116–118. Mörner, C. T., Om nomineringen av Browallia-släktet och dess arter. 1934: 1–26. Mörner, M., Ett bidrag till Peter Löflings levnadshistoria. 1948: 92–94. Nannfeldt, J. A., Species Plantarum. Ett 200-årsminne. 1953: 1–9. Nannfeldt, J. A., Svante Murbeck †. 1946: 68. Nathorst, A. G., Linnés uppfattning av de s. k. ”Kornähren” i den permiska skif- fern vid Frankenberg i Hessen. 1920: 57–60. Neander, G., Linné och lungsoten. 1928: 66–71. Neander, G., Med Linné genom ”Stora Tiveden”. 1931: 102–114. Nielsen, K. & Sandermann Olsen, S.-E., En linneansk fabel. 2000/2001: 7–28. Nilson, G., Henric Gahn. En av Linnés disciplar, sedermera berömd läkare i Stock- holm. 1945: 8–16. Nilson, G., Linnæus som medicus vid Amiralitetet i Stockholm. 1936: 7–49. Nilson, P., »… En oändelig vishet». 1994/1995: 7–16. Nordenmark, N. V. E., Anders Celsius, Linné och den hundragradiga termome- tern. 1935: 124–133. Nordenskiöld, E., En blick på Linnés allmänna naturuppfattning och dess källor. 1923: 19–28. Nordhagen, R., Linnés forbindelse med norske naturforskere. Foredrag holdt på Hammarby 22 maj 1949. 1949: 5–18. Nordin, J., Peter Forsskål 1732–1763. En Linnélärjunge i kamp för civila rättigheter. 2013: 39–52. 202 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Nordström, J., Linné och Gronovius. 1954/1955: 7–22. Nybelin, O., Fauna Svecica 200 år. 1946: 63–65. Nybelin, O., Kring Petrus Artedis vistelse i England 1734–35. 1966: 9–27. Nybelin, O., Strödda bidrag till Artedis biografi. 1954/1955: 85–96. Nybelin, O., Tvenne opublicerade Artedi-manuskript. 1934: 35–90. Nyberg, G., Ögontröst. En biografi över naturforskaren Bengt Anders Euphrasén 1755−1796. 2010: 69–89. Nyberg, K. & Manktelow, M., Linnés apostlar och tillkomsten av Species plantarum. 2002/2003: 9–30. Nyström, E., ”Om Natural Historiens tilstånd i Ryssland”. Johan Anders LexelIs brev till Linne 1772–1776. 2004/2005: 7–56. Nyström, E. & Lindberg, B. S., Linnés släktkrets. Nya dokument om födelse och död. 2014: 85–108. Näsström, G., Glimtar av det linneanska Sverige. 1961: 36–48. Odelberg, W., Some land marks in the history of Linnaeus’s Hammarby. 1978: 306–313. Odelstierna, I., Curant exspectando. Linné och stahlianerna. 1960: 33–52. Olsson, T., En linnean om Linné. Några närbilder. 1949: 68–70. Oseen, C. W., Linné och bröderna Wilcke. 1939: 44–48. Osvald, H., Linnés höfrö. Till frågan om Linnés förtjänster om svensk ängsskötsel. 1956/1957: 119–129. Ottosson, M. O., Hur Venus kom tillbaka till Linnéträdgården. 2010: 137−144. Parker, H. H., Carl Linnaeus’s History of Drugs: Inebriantia, English Translation and Commentary. 1992/1993: 109–131. Pehrsson, A.-L., Nils Rosén von Rosenstein och iatromekaniken. 1965: 26–59. Petersson, V., Ur oljeväxternas historia i vårt land. Några glimtar från det linneanska tidevarvet. 1946: 73–82. Pettersson, B., Prosten Broman som zoolog – en bortglömd förlinnean. 1994/1995: 85–98. Pietsch. T. W. & Aili, H., Jacob Theodor Klein’s critique of Peter Artedi’s Ichthyo- logia (1738). 2014: 39–84. Redman, N. & Svanberg, I., Uses of whales’ bones in the Faroe Islands. 2009: 129−144. Resa kring skånska landsbygden. 1998/1999: 101–104. Reuterskiöld, A., En Linné-boks historia. 1929: 144–148. Reuterskiöld, A., Johan Gustaf Wahlbom, Kalmar läns förste provincialmedicus, och hans brev till Linné. 1929: 7–50. Rolandsson Martin, A., Självbiografiska anteckningar. 2009: 77−122. Rookmaaker, L. C., Specimens of rhinoceros in European collections before 1778. 1998/1999: 59–80. Rookmaaker, L. C., The Sources of Linnaeus on the Rhinoceros. 1996/1997: 61–80. Rookmaaker, L. C. & Svanberg, I., Bibliography of Carl Peter Thunberg (1743– 1828). 1992/1993: 7–71. Rosén, B., Carl Fries och markens historia. 1984/1985: 177–239. Register till Svenska Linnésällskapets Årsskrift 203

Rothman, G., Resa till Tripoli. Utgiven med inledning och transkribering av Vive- ka Hansen. 2012: 7–84. Rydén, B., Carl Johan Gethe, Dagbok hållen på resan till Ostindien 1746–1749. 1975/1977: 51–128. Rydén, M., Linnæus and the Swedish plant names. 2009: 49−64. Rydén, M., William Turner – en portalgestalt i engelsk naturalhistoria. 1990/1991: 35–56. Rydén, S., Johan Alströmer och Daniel Solander – två Linnélärjungar i London 1777–78. 1960: 53–71. Rydén, S., José Celestino Mutis och hans förbindelser med Linné och hans krets. Med anledning av en brevpublikation. 1952: 31–38. Rydén, S., Om och ur Pehr Löflings papper i Madrid. 1958: 36–50. Sahlgren, J., Ett Linnébibliotek. Några reflektioner och anteckningar. 1923: 152–159. Sahlgren, J., Linné som predikant. 1922: 40–55. Sahlgren, J., Linnés talspråk. 1920: 25–35. Savage, S., Linnæus and Cornwall. 1956/1957: 7–32. Schlesch, H. & Venmans, L. A. W. C., Carl von Linné og Nederlandene. Nogle Bidrag. 1944: 106–112. Schmid, G., Flora‘s Elysium. 1930: 165–166. Schmid, G., Linné im Urteil Johann Beckmanns, mit besonderer Beziehung auf F. C. Medicus. 1937: 47–70. Schmid, G., Linné-Gedichte. 1929: 107–119. Schmid, G. & Freund, H., Linné und Academia naturae curiosorum. 1930: 124– 152. Schoug, E., Linné och veterinärväsendet. 1925: 49–58. Seitz, H., Om de linneanska glasen. 1932: 76–89. Selander, S., Linné i Lule lappmark. 1947: 9–20. Selling, O. H., Daniel Solanders naturaliekabinett och dess öden. 1962: 128–137. Selling, O. H., Doktor Jörgen Hahns Musæum Naturæ. 1938: 63–80. Selling, O. H., Från Linnés ungdomstid och hans småländska hembygd. Brukspa- tron Samuel Unéer på Ry och hans krets. 1960: 75–144. Sernander, R., Den linneanska botaniken i den engelska landskapsträdgården. 1937: 172–184. Sernander, R., Gustaf Neander och hans hembygd. 1942: 58–62. Sernander, R., Hortus Linnæanus och den gynnsamma vegetationsperioden 1932. 1933: 31–40. Sernander, R., Hårleman och Linnæi Herbationes Upsalienses. 1926: 78–86. Sernander, R., I Linnés fotspår. 1921: 33–64. Sernander, R., Johan Abraham Gyllenhaal. En förbisedd Linné-lärjunge. 1943: 7–67. Sernander, R., Lars Roberg och Linné. 1928: 101–116. Sernander, R., Linnaeus och Rudbeckarnes Hortus Botanicus. 1931: 126–159. Sernander, R., Linné och den sydsvenska granskogsgränsen. 1939: 91–100. Sernander, R., Linné som Uppsala-student. 1929: 120–137. 204 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Sernander, R., Linnés Dalaresor. Ett 200-årsminne. 1934: VII–XII. Sernander, R., Markus Hulth. Några minnesord. 1929: 1–6. Sernander, R., Meddelanden från den Linnéanska stiftelsen på Hammarby. I–XVI. 1929–1944. Sernander, R., Olof Rudbeck d. ä. 1930: VII–VIII. Sernander, R., Th. M. Fries 1832–1932. 1932: 1–6. Sernander, R., Upprop. 1918: 159. Shillito, J. F., Linnaeus – Zoology in the last years. 1978: 137–155. Sjöberg, S. G., Jacob Wallenberg i Sydafrika – ett sanningsvittne? 1982/1983: 57–75. Sjögren, A., Linnéska släktsilhuetter. 1924: 101–111. Skårman, J. A. O., Linnés besök på Kinnekulle. 1930: 19–39. Smit, P., The Zoological Dissertations of Linnaeus. 1978: 118–136. Soininen, G., Otto E. A. Hjelts insats i Linnéforskningen. 1939: 9–25. Sourander, P., Linnaeus and Neurology. 1978: 98–117. Springer, L. F., Hartekamp på Linnés tid och dess senare öden. 1936: 59–66. Stenborg, G., Horticultura Nova Upsaliensis. 1994/1995: 17–50. Stenström, F., En glömd Linnélärjunge i Alströmers stad. 1932: 13–40. Stenström, F., Engelbert Jörlin. 1933: 1–30. Stenström, F., Pehr Osbeck och Lars Montin, två halländska Linnélärjungar. 1935: 59–94. Stiernhöök, J., En ny wijsa om foglars art, vthi dygd och lyte, naturen j hastigheet at beskodha. 2009: 7−47. Stobaeus, P., Amor unit plantas. Bingeln i botanikens historia. 2007: 189–196. Stobaeus, P., Planta mirabilis. Om beskrivningar av kannrankan i den tidiga bota- nikhistorien. 2012: 131–137. Stobaeus, P., Satyrion och sömntorn. 2002/2003: 69–98. Stobaeus, P., Tulkört. Vincetoxicum hirundinaria – en kulturhistoria. 2010: 91−100. Stobaeus, P., Vad betyder Linnés orkidénamn Herminium? 2006: 127–134. Stolt, C.-M., ”Underlig och föga lärd”. Om den bortglömde Linnélärjungen Jonas Ahlelöf (1717−1783) i Frillesås. 2008: 117−133. Strand, J. & Svanberg, I., ”Ormar stingar inte med gadd”. Johan Lindelius skrift om ormar 1683. 2009: 123−127. Strandell, B., Emil Lindell †. 1942: 63–65. Strandell, B., En linneansk bagatell om en engelsk zoolog och svenske kungens hovmarskalk. Om Thomas Pennant och Charles De Geer. 1962: 138–146. Strandell, B., Ett par tidiga biografier över Linné och Rosén. 1970/1971: 36–43. Strandell, B., Från invigningen av Linné-biblioteket i Pittsburgh 1973. 1972/1974: 163–177. Strandell, B., Linné och Amerika. 1966: 85–96. Strandell, B., Linnés lärjungar. 1979/1981: 105–143. Strandell, B., Linnés tackskrivelse till franska vetenskapsakademien 1763. 1972/1974: 153–156. Strandell, B., Linnés ättlingar. 1979/1981: 35–50. Register till Svenska Linnésällskapets Årsskrift 205

Strandell, B., Ljungbergers medaljonger av Linné och hans hustru. 1954/1955: 115–118. Strandell, B., Läkaren och medicine professorn Carl von Linné. 1961: 1–21. Strandell, B., Några linneanska ex libris. 1975/1977: 129–138. Strandell, B., När Linnés äldsta dotter hade smittkoppor. 1939: 49–58. Strandell, B., Patriotiska sällskapet och Linné. 1956/1957: 130–137. Strandell, B., Research on Linnaeus today from the Collector’s Point of View. 1978: 296–305. Strandell, B., Robert E. Fries. Minnesord. 1966: 100–102. Strandell, B., Telemak Fredbärj. Minnesord. 1975/1977: 155–156. Ståhlberg, S. & Svanberg, I., A Russian Polar Bear in Stockholm. Notes on Animal Diplomacy. 2016: 107–116. Ståhlberg, S. & Svanberg, I., Orangutans Never Made It to Uppsala. Notes on Asian Great Apes in Captivity. 2015: 103–111. Sundquist, N., Botaniska huset under Linnés tid. 1938: 1–62. Sundquist, N., Olof Rudbecks botaniska prefekthus. 1937: 145–171. Svanberg, I., Cuckoo Spit in Northern European Folk Biology. 2016: 117–121. Svanberg, I., “Deras mistande rör mig så hierteligen”. Linné och hans sällskapsdjur. 2007: 11–108. Svanberg, I., En folklig lek med växter. Kämpar (Plantago media) i Linnes Skånska resa. 2004/2005: 79–84. Svanberg, I., ”En god del af det fattiga folckets föda om våren”. Fångst och kon- sumtion av nors, Osmerus eperlanus (Linnæus, 1758), i det förindustriella Sverige. 2014: 147–156. Svanberg, I., Fångst av tumlare (Phocoena phocoena) i Sverige. 2004/2005: 85–98. Svanberg, I., Kanariefågelns svenska historia. Ett förbisett 400-årsjubileum. 2011: 71–116. Svanberg, I., Svenska sköldpaddor 1650–1950. 2013: 53–87. Svanberg, I., Swedish cetology in the early seventeenth century. Sigfrid Aron Forsi- us’ description of whales. 2008: 169−187. Svanberg, I., The Sami use of Lactuca alpina as a food plant. 2000/2001: 77–84. Svanberg, I., The use of wild plants in the Faroe Islands 1590–1990: A contribution to Scandinavian Ethnobotany. 1996/1997: 81–130. Svanberg, I., Turkic ethnobotany and ethnozoology as recorded by Johan Peter Falck. 1986/1987: 53–108. Svanberg, I., Väderfiskar. Folkliga barometrar i Norden. 1998/1999: 7–26. Svanberg, I., Walruses (Odobenus rosmarus) in captivity. 2010: 119−136. Svanberg, I., Äldre tids kaninhållning i Sverige. 2017: 125–145. Svanberg, I., Ängsskäran som färgväxt i 1700-talets Europa. 2002/2003: 49–68. Svanberg, I., Bonow, M. & Olsén, H., Fish Ponds in Scania, and Linnaeus’s At- tempt to Promote Aquaculture in Sweden. 2012: 85–100. Svanberg, I. & Strand, J., Giovanni Pietro Olinas beskrivning av kanariefågeln av år 1622. 2012: 139–145. 206 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Svanberg, O., Pan svecicus. Ett linneanskt forskningsarbete av aktuell betydelse. 1956/1957: 106–118. Svedelius, N., Carl Peter Thunberg 1743–1828. Ett tvåhundraårsminne. 1944: 29–64. Svedelius, N., De linneanska urnorna från Botaniska institutionen i Uppsala. 1935: 153. Svedelius, N., Ett par linneanska urnor på Botaniska institutionen i Uppsala. 1933: 103–111. Svedelius, N., Linnés glasklockor. 1921: 113–115. Svedelius, N., Linnéträdgården 1920–1930. 1921–1931. Svedäng, B., »Plinii näktergal» – anteckningar om stilen i Linnés Öländska och Gotländska resa. 1990/1991: 7–34. Sydow, C. O. v., Bibliografi över Linnélitteraturen utgiven 1958–1963. 1959–1964. Sydow, C. O. v., Bibliografi över år 1957 nyutgiven litteratur av och om Linné samt dennes lärjungar. 1958: 121–132. Sydow, C. O. v., Den unge Linnés författarskap. En nyfunnen Linnéskrift. 1962: 3–19. Sydow, C. O. v., Linnæus and Gmelin. 1978: 212–222. Sydow, C. O. v., Linné och Lappland. Hans uppfattning av landet och dess invåna- re. 1972/1974: 22–74. Sydow, C. O. v., Linnéträdgårdens nya grindöverstycke. 1967: 101–102. Sydow, C. O. v., Nils von Hofsten †. 1967: 96–99. Sydow, C. O. v., Rudbeck d. y:s dagbok från Lapplandsresan 1695. Med inledning och anmärkningar. l. 1968/1969: 78–114. Sydow, C. O. v., Rudbeck d. y:s dagbok från Lapplandsresan 1695. Med inledning och anmärkningar. 2. 1970/1971: 73–115. Sydow, C. O. v., Sigurd Wallin in memoriam. 1968/1969: 124. Sydow, C. O. v., Spencer Savage död. 1966: 102–103. Sydow, C. O. v., Svenska Linné-Sällskapets stiftande och första verksamhet. En tillbakablick vid 50-årsminnet. 1967: 52–91. Sylvén, N., Floristiska anteckningar från Stenbrohults socken i Småland. 1956/1957: 85–94. Söderbaum, H. G., Linnæus och Vetenskapsakademiens stiftande. 1928: 92–100. Sörlin, A., Några anteckningar om Abr. Bäcks trädgård i Ribby. 1949: 71–76. Sörlin, S., Apostlarnas gärning. Vetenskap och offervilja i Linné-tidevarvet. 1990/1991: 75–89. Theel, H., Tycho Tullberg. 1920: 4–24. Thermaenius, E., Statsinköpet av Linnés Hammarby. 1931: 31–40. Thimon, G., Gustaf Lenbom. En förbisedd Linnélärjunge och hans bokgåva till Uppsala universitetsbibliotek. 1970/1971: 60–72. Torén, C.-A., Carl von Linné som rusthållare vid Livregementet till häst. 1956/1957: 48–56. Torén, C.-A., Om Olof Torén, hans färder till Kina och Indien som skeppspredi- kant samt om växtsläktet Torenia L. 1953: 17–56. Register till Svenska Linnésällskapets Årsskrift 207

Tullberg, T., Familjetraditioner om Linné. 1919: 1–20. Tullberg, T., Linnés Hammarby. 1918: 1–79. Tullberg, T., Sara Lisa von Linné. En biografisk studie. 2006: 7–68. Tullberg-Beskow, I., Två ungdomsporträtt av Linné? 1932: 7–12. Tybjerg, H., Guldfiskens tidlige historie i Norden. 2006: 135–153. Törnlund, N., Carl Linnaei Scania Futura. 1998/1999: 95–100. Törnvall, G., Tibast. Om bilden av Daphne mezereum i Palmstruchs Svensk botanik. 2010: 101−118. Uggla, A. H. (†), Om Linnés Nemesis divina, i synnerhet de ursprungliga Nemesis anteckningarna i London. 1967: 13–19. Uggla, A. H., ”Habent sua fata libelli”. En episod ur Linnéhandskrifternas historia. 1948: 99–104. Uggla, A. H., Artemis och hinden än en gång. 1959: 50–53. Uggla, A. H., Arthur Jacobsson †. 1954/1955: 83–84. Uggla, A. H., Basil H. Soulsby [död]. 1933: 100–102. Uggla, A. H., Basil H. Soulsby’s Linné-katalog. 1931: 166–168. Uggla, A. H., British Museums Linné-katalog. 1934: 133–134. Uggla, A. H., Daniel Solander och Linné. 1954/1955: 23–64. Uggla, A. H., Den nya Linnéstatyn i Lund. 1940: 97. Uggla, A. H., En bok ur Linnés bibliotek med intressant ursprung. 1939: 113–116. Uggla, A. H., En holländsk doktorsavhandling om Linné. 1952: 92–94. Uggla, A. H., En isländsk resenär på besök hos Linné 1772. 1933: 121–124. Uggla, A. H., En niddikt i Linnés exemplar av Skåneresan. 1949: 42. Uggla, A. H., Ett kirurgiskt kompendium nedtecknat av Linné. 1961: 49–52. Uggla, A. H., Ett nyfunnet porträtt av kapten C. G. Ekeberg. 1946: 83–84. Uggla, A. H., Ett spanskt Linnéporträtt. 1931: 160–161. Uggla, A. H., Felix Bryk †. 1956/1957: 168–169. Uggla, A. H., Fredric Hasselquist. Ett tvåhundraårsminne. 1952: 5–17. Uggla, A. H., Från Linné den yngres Englandsresa. Kommentarer kring ett brev. 1953: 71–77. Uggla, A. H., Försvunna Linné-handskrifter. 1952: 89–91. Uggla, A. H., G. D. Ehrets växtplansch över sexualsystemet. 1939: 108–113. Uggla, A. H., Invigningen av Linnémuseet och firandet av Svenska Linné-Sällska- pets tjugoåriga tillvaro. 1938: 146–156. Uggla, A. H., Invigningen av Linnés orangeri. 1956/1957: 173–176. Uggla, A. H., J. F. Gronovius’ introduktionsbrev för Linné till Philip Miller. Ett tillägg till föregående årgång. 1939: 26. Uggla, A. H., Kilian Stobaei instruktion för en forskningsfärd i Skåne 1729. 1932: 132–139. Uggla, A. H., Leonard Jägerskiöld 1867–1945. 1945: 90–91. Uggla, A. H., Linné den yngres brev till Abraham Bäck 1778. 1956/1957: 138–165. Uggla, A. H., Linné den yngres brev till Abraham Bäck. 2. 1779–1783. 1958: 61–100. Uggla, A. H., Linné och bananen. 1959: 79–88. Uggla, A. H., Linné och Burmannerna. 1937: 128–144. 208 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Uggla, A. H., Linné och Vetenskapsakademiens stiftande. 1939: 1–3. Uggla, A. H., Linnéan Society‘s 150-årsjubileum. 1939: 101–107. Uggla, A. H., Linnéfirande i in- och utlandet under år 1935. 1936: 129–136. Uggla, A. H., Linnéfirandet 1957. 1958: 101–114. Uggla, A. H., Linnéforskaren Ewald Ährling. Ett hundraårsminne. 1937: 1–3. Uggla, A. H., Linnélitteraturen omkring 250-årsjubileet. 1958: 115–120. Uggla, A. H., Linnémuseets senaste förvärv. 1933: 127–132. Uggla, A. H., Linnés almanacksanteckningar för år 1735. Inledning och förklaring- ar. 1935: 134–148. Uggla, A. H., Linnés ”plånbok”. Ett minne från Lapplandsresan. 1940: 71–82. Uggla, A. H., Linnés tankar om den akademiska ungdomens uppfostran. 1940: 1–16. Uggla, A. H., Linnéska väderleksanteckningar. Ur ett exemplar av Hortus Upsa- liensis 1748. 1948: 105–110. Uggla, A. H., Linnéstatyn i Uppsala Botanicum. 1930: 153–164. Uggla, A. H., Meddelanden från Linnémuseet. 1–5. 1946, 1947, 1948, 1952, 1954/1955. Uggla, A. H., Nils Johnsson †. 1933: 125–126. Uggla, A. H., Nya Linnéminnesmärken i Sverige och Holland. 1948: 111–112. Uggla, A. H., Några Linné-fynd i uppländska gårdsarkiv. 1934: 27–34. Uggla, A. H., När Linnæus tillträdde sin professur. Ett tvåhundraårsminne. 1941: 79–88. Uggla, A. H., När Linné fick en Venus-staty till Akademiens trädgård. 1946: 91–98. Uggla, A. H., När Linné införde namnet fauna. 1949: 65–67. Uggla, A. H., Om förhistorien till Species Plantarum. 1953: 10–16. Uggla, A. H., Paul Bellander 1874–1945. 1945: 92. Uggla, A. H., Petrus Forsskåls stamböcker. 1940: 86–96. Uggla, A. H., Skaparens afsikt med naturens verk. En promotionsföreläsning av Linné 1763. 1947: 71–96. Uggla, A. H., Spencer Savage. Sällskapets nye hedersledamot. 1948: 5–10. Uggla, A. H., Thunbergs minne hyllat i Japan. 1952: 95–97. Uggla, A. H., Till Nemesis Divina-kritiken. 1961: 71–73. Uggla, A. H., Tulpangåva från Holland till Linnéträdgården. 1946: 99–100. Uggla, A. H., Ur Linnésamlingarna i London: Försäljningen av Linnés mineralkabinett. Författarplaner omkring 1740. Linné om invidia svecana. 1953: 125–134. Ugglas (A. H.) linneanska författarskap. En bibliografisk förteckning. 1962: 147– 160. Undset Svarstad, C., Omkring Sigrid Undset og hennes åndelige livsledsager Carl von Linné. 1975/1977: 147–152. Wachenfelt, M. v., Ett återfunnet lapplandsporträtt av Carl von Linné. 1947: 21–35. Walde, O., Nya bidrag till Artedis biografi. 1950/1951: 41–50. Wallgren, A., Linnés ämbetsbroder Rosén von Rosenstein. 1964: 26–42. Wallin, L., Carl Peter Thunbergs insektsamling. 1992/1993: 73–84. Wallin, L., Sillkungen på Linnés Hammarby. 1984/1985: 165–176. Register till Svenska Linnésällskapets Årsskrift 209

Wallin, S., Linnés bohag och konststilarna. 1927: 137–149. Wallin, S., Meddelanden från Linnémuseet 5. 1954/1955: 166–169. Wallin, S., Porträttmedaljonger i Linné den yngres ägo. 1961: 67–70. Wallin, S., Sommarros och Frökenstjärna i Linnés lagård. 1963: 52–59. Wallin, S., Urkunder rörande familjen Linnés ägodelar. 1950/1951: 67–94. Wallin, S., Urkunder rörande familjen Linnés ägodelar. II. 1953: 89–124. Wallin, S., Urkunder rörande familjen Linnés ägodelar. III. 1954/1955: 119–165. Wallin, S., Urkunder rörande familjen Linnés ägodelar. IV. Jämte kommentarer och register till I–IV. 1962: 55–102. Wastenson, A., Linné als Biochronolog. 1927: 150–153. Wein, K., F. Ehrhart und J. A. Murray. 1931: 72–84. Westman Berg, K., C. J. L Almqvist och Carl von Linné. 1959: 101–110. Wheeler, A., Daniel Solander – zoologist. 1982/1983: 7–30. Wheeler, A., The sources of Linnaeus’s knowledge of fishes. 1978: 156–211. Vide, S.-B., De provinsiella växtnamnen i Linnés Skånska resa. 1962: 46–54. Wiklund, K. B., Linné och lapparna. 1925: 59–93. Wikman, K. R. V., Carl von Linnés samling av småländska vidskepelser 1741. 1964: 16–25. Wikman, K. R. V., Superstitionerna i Lachesis-manuskriptet. Några Linnéanteck- ningar jämte anmärkningar. 1968–69: 25–40. Willén, E., Vattnet blommar. Linnés Byssus flos-aquae. 2011: 61–70. Windahl Pontén, A., En tofs av krusat getragg och fotfodral av matskewäf. Famil- jen von Linnés kläder och professorns åsikter om dem. 2010: 29−67. Windahl Pontén, A., Sorgdräkt och engelska kläder. Två av familjen von Linnés kvitton. 2012: 101–108. Windahl Pontén, A. & Tallroth, Roger, ”Beständigt menuett och polska”. Om musik och dans i familjen Linné. 2017: 47–68. Virdestam, G., Kring några brev av Samuel Linnæus. 1931: 115–125. Virdestam, G., Linné och Stenbrohult. 1928: 7–40. Virdestam, G., Stenbrohults prästgård på Linnés tid. 1927: 21–29. Zenzén, N., Om Bergskollegii mineralkabinett och Linnés föreläsningar däröver 1740. 1932: 95–131. Zenzén, N., Om den s.k. Swedenborgsstammen och det swedenborgska marmor- bordet. 1931: 85–101. 210 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Smärre meddelanden 1929–2017 Ahrland, Å., Trädgårdsregler (Johannes Gernandt). 2017: 153–155. Almqvist, S., Sven Niclas Hööks dödsår. Ett tillrättaläggande. 1972/1974: 179–181. Andrén, E., Ett flaskfoder med CL-monogram. 1964: 86–88. Anfält, T., Glöm inte mig och min trädgård … . 2002/2003: 153–154. Axel-Nilsson, G., Hjalmar Wijks gåva till Linnémuseet. 1965: 92–93. Backman, C., Linneanska gravar. 2002/2003: 154–159. Bergquist, L., Botanikens grundvalar. 2006: 182–183. Bohlin, A., Sprengel och insektspollinationen. 2011: 169–171. Broberg, G., 1695–1895 – fyra forskningsfärder till Lule lappmark. 1994/1995: 114–118. Broberg, G., A flowering/flourishing fauna. 2008: 199–200. Broberg, G., Alfabetiskt (!) blombukett. 2002/2003: 146. Broberg, G., Allan Ellenius död. 2008: 248. Broberg, G., Alternativupplaga av Systema naturae. 1988/1989: 120. Broberg, G., André Thouin. 1990/1991: 240–241. Broberg, G., Animal turn. 2015: 131–132. Broberg, G., Animal History. 2004/2005: 145. Broberg, G., Antikvarius och botanicus. 2010: 173–174. Broberg, G., Apostlagärningar. 2007: 255–256. Broberg, G., Att beskriva och förklara. 1982/1983: 109. Broberg, G., Att ha sett världen (Clas Fredrik Hornstedt). 2008: 219–222. Broberg, G., Att hitta i historien. 2012: 153–154. Broberg, G., Bagaren och botaniken (Casten Aspegren). 2013: 148. Broberg, G., Bamsebjörn. 2011: 153–154 Broberg, G., Barnmorskelära av år 1756. 1994/1995: 113–114. Broberg, G., Bentham och Linné. 1982/1983: 109. Broberg, G., Bergianska stiftelsen 200 år. 1990/1991: 241. Broberg, G., Bertil Gullander om Linné och Uppsala. 1979/1981: 167. Broberg, G., Bibliografika. 2013: 148–149. Broberg, G., Bibliographia discipuli Linnaei. 1996/1997: 186. Broberg, G., Biografi efterlyses (om Charles De Geer). 2007: 256. Broberg, G., Biologihistoriska tidskrifter. 1979/1981: 163. Broberg, G., Blomkonst. 2012: 174. Broberg, G., “Blomma kruka!”. 1992/1993: 143. Broberg, G., Blomstergrisen. 2006: 157. Broberg, G., Blomsterprakt. 2007: 260–261. Broberg, G., Bokvännen. 1994/1995: 111. Broberg, G., Bokskorpionen. 2000/2001: 155. Broberg, G., Boningar, trädgårdar och miljöer. 2002/2003: 139. Broberg, G., Botanical Exploration of South Africa. 1982/1983: 111. Broberg, G., Botanik och politik under barocken. 1990/1991: 242. Broberg, G., Botaniska utflykter (Ekman & Eriksson). 2011: 150–151. Broberg, G., Bröderna von Wrights Fåglar. 1990/1991: 239–240. Register till Svenska Linnésällskapets Årsskrift 211

Broberg, G., Bulgarien och Linné. 2013: 143–144. Broberg, G., Bästa betyg (Bernströms Bestiarium). 2008: 198–199. Broberg, G., Carl Clercks fjärilsbok 1759–1764. 1990/1991: 235. Broberg, G., Carl Peter Thunberg 250 år. 1992/1993: 142. Broberg, G., “Carl Peter Thunberg’s image of Japan – and ours“. 1992/1993: 142. Broberg, G., Carl von Linné välkomnar! 1988/1989: 121. Broberg, G., Carl-Otto von Sydow in memoriam. 2010: 209–210. Broberg, G., Cultivating Women, Cultivating Science. Flora’s daughters and Botany in England 1760 to 1860. 1996/1997: 190. Broberg, G., Ett brev om trollsländor, kometer m.m. 1992/1993: 150–152. Broberg, G., Dagboken över Linnés resa på Öland. 1998/1999: 111. Broberg, G., Dahlians Dahl. 1988/1989: 121. Broberg, G., Dalmåleri. 2008: 229–230. Broberg, G., Daniel Solander 1733–1782. 1982/1983: 110. Broberg, G., Daniel Solander. Collected Correspondence 1753–1782. 1994/1995: 111–112. Broberg, G., ”Daniel Solanders minne”. 1982/1983: 109–110. Broberg, G., Danskt, svenskt, nordiskt? 2006: 164–166. Broberg, G., Darwin 200. 2009: 201. Broberg, G., Den agrara revolutionen. 2000/2001: 149–150. Broberg, G., Den bortglömde (Bengt Euphrasén). 2013: 147. Broberg, G., Den linneanska korrespondensen. 2000/2001: 151. Broberg, G., Den lärda kommunikationen. 2006: 171–172. Broberg, G., Den naturalhistoriska resan. 1998/1999: 110–111. Broberg, G., Den naturvetenskapliga bilden. 1996/1997: 187. Broberg, G., Den nionde Fantomen. 2006: 167. Broberg, G., Den osedliga naturen (Venusstatyn). 2010: 199. Broberg, G., Den sinnliga världen i bild. 2006: 161–163. Broberg, G., Den stora fågelsjön. 1990/1991: 239. Broberg, G., Den svenska geodesins framväxt. 1990/1991: 237–238. Broberg, G., Den svenska jakten i litteraturen. 1992/1993: 145. Broberg, G., Den svenska jorden. 1998/1999: 114–115. Broberg, G., Den torgförda biologin. 2002/2003: 147. Broberg, G., Det gröna Uppsala. 1986/1987: 173–174. Broberg, G., Det grönskande Hammarby. 2002/2003: 137. Broberg, G., Det långa och levande 1700-talet. 2011: 155. Broberg, G., Diskussionen om Linnéminnena. 1979/1981: 175–184. Broberg, G., Djur och natur i södra Halland under 1700-talet. 1996/1997: 187. Broberg, G., Djursyn. 2004/2005: 143–144. Broberg, G., Djurtecken (Lexikon om). 2007: 267. Broberg, G., Doftrikt. 2017: 155. Broberg, G., Drakblod. 2006: 160–161. Broberg, G., Drawing from Nature. 1998/1999: 112–113. Broberg, G., Dryckesvanor på Linnés tid. 2000/2001: 149. 212 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Broberg, G., Drömmar om rosor och resor. 2007: 221. Broberg, G., Duvans kutter. 1998/1999: 113–114. Broberg, G., Duvkutter. 2012: 173–174. Broberg, G., Då svenskarna upptäckte sin (!) land. 2000/2001: 147. Broberg, G., Där det började. 2007: 219–220. Broberg, G., Efterlysning av Sara Lisa Moraeas brev. 1996/1997: 193. Broberg, G., Ej sin like i hela riket. 2011: 154. Broberg, G., Ekebergiana. 2012: 152–153. Broberg, G., Ekonomi och ekologi. 2007: 238. Broberg, G., Elefantjägaren (Johan August Wahlberg). 2006: 163–164. Broberg, G., Elisabeth Christina. 2006: 161 Broberg, G., En blomstrande genre. 2004/2005: 145–146. Broberg, G., En epoks intriger. 2006: 164. Broberg, G., En fyrahundrafemtioårig örtabok. 1986/1987: 173. Broberg, G., En mångsidig biskop (Gunnerus). 2017: 148–149. Broberg, G., En människovän (Carlander). 2009: 178–179. Broberg, G., En present-presentation. 2008: 205. Broberg, G., En snapsvisa. 2010: 205. Broberg, G., En valfrändskap. 2013: 151. Broberg, G., En viktig utgåva (Hilfelings gotländska resor). 1996/1997: 188. Broberg, G., En välgärning. 2004/2005: 143. Broberg, G., En västindiefarare. 1979/1981: 166–167. Broberg, G., Enkel resa till Orinoco. 1998/1999: 112. Broberg, G., Entomologi-balett. 1992/1993: 144. Broberg, G., Entré till Elysium. 2002/2003: 141. Broberg, G., Etnobiologi i Sverige 3. 2008: 230–231. Broberg, G., Ett blivande standardverk. 2000/2001: 156–157. Broberg, G., Ett brev om blomster uppåt väggarna. 2000/2001: 151–155. Broberg, G., Ett brev om läkarlöner, självmord och torra skodon. 1994/1995: 118–121. Broberg, G., Ett coolt crescendo. 2007: 265. Broberg, G., Ett Johann Beckmann-Gesellschaft. 1994/1995: 113. Broberg, G., Ett jubileumsår. 1998/1999: 107–108. Broberg, G., Ett lappverk i Paris. 1992/1993: 141. Broberg, G., Ett PS till en Thunbergbiografi. 2015: 121. Broberg, G., Ett storverk. 2016: 125–126. Broberg, G., Ett tiotal uppsatser. 2008: 205–206. Broberg, G., Ett öde vid sidan. 2011: 142–143. Broberg, G., Erik Acharius och England. 1988/1989: 120. Broberg, G., Fakta och fiktion, Anders Sparrman med mera. 2009: 170–175. Broberg, G., Farsoter. 2007: 269. Broberg, G., Fauna och Flora ur tiden. 1996/1997: 192–193. Broberg, G., Fem poäng Linnékunskap. 2002/2003: 137. Broberg, G., Femtio år av naturalhistorisk historia. 1984/1985: 263. Broberg, G., Finders keepers. 1992/1993: 142. Register till Svenska Linnésällskapets Årsskrift 213

Broberg, G., Fiskehistoria. 1994/1995: 113. Broberg, G., Florans konstnärer. 2000/2001: 144–145. Broberg, G., Florans nöje och nytta. 2011: 151. Broberg, G., Flygblad. 2002/2003: 149. Broberg, G., Folk och Fauna: Dansk etnozoologi 1–3. 1988/1989: 116–117. Broberg, G., Folk och flora. 2006: 159. Broberg, G., ”Formalinné”. 1994/1995: 113. Broberg, G., Forskning pågår. 2015: 117–118. Broberg, G., Fortuna och Nemesis. 2012: 147. Broberg, G., Fredbärjs frejd. 2012: 148. Broberg, G., Frihetstiden. 2006: 155–156. Broberg, G., Fruktträden och paradiset. 1992/1993: 142–143. Broberg, G., Fyra år efter Linné (i Lappland). 1986/1987: 173. Broberg, G., Fårkonsulenter. 2011: 152–153. Broberg, G., För de kräldjursfrälsta. 2002/2003: 149–150. Broberg, G., För barn. 2002/2003: 138–139. Broberg, G., Föremål funna (Linné-). 2004/2005: 146. Broberg, G., Förhållandet mellan Swedenborg och Linné. 1998/1999: 108. Broberg, G., Gagneliga register. 2002/2003: 146–147. Broberg, G., Garden meeting. 2015: 136–137. Broberg, G., Giv till kejsaren. 2007: 257. Broberg, G., Glad botanik. 2010: 199–200. Broberg, G., Global and homespun Enlightenment. 2006: 156–157. Broberg, G., Global History of Linnean science 1750–1820. 2012: 177. Broberg, G., Gotländska samlingar. 1992/1993: 141. Broberg, G., Grattis! (Linnésamfundet Polcirkeln). 2002/2003: 136. Broberg, G., Gud Skapelsen och Linné. 2011: 139. Broberg, G., Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol. 2009: 199. Broberg, G., Gunnar Brusewitz. 2004/2005: 157–158. Broberg, G., Gunnerus. 2011: 172. Broberg, G., Götisk natur. 2000/2001: 148. Broberg, G., H. Walter Lack, Ein Garten Eden. 2000/2001: 158. Broberg, G., Hallands Linné. 2000/2001: 151. Broberg, G., Hammarby i förnyat skick. 1984/1985: 262. Broberg, G., Havs- eller bokmonster? 2002/2003: 149. Broberg, G., Havsråttor, kuttluckor och rabboxar. 2000/2001: 143. Broberg, G., Himlen på jorden. 2012: 176–177. Broberg, G., History in the Service of Systematics. 1982/1983: 112. Broberg, G., Homo sapiens L. 2015: 119. Broberg, G., Hortus Rudbeckianus. 2007: 267. Broberg, G., Hov och tass (utställning Livrustkammaren). 2010: 172. Broberg, G., Hundragradigt intressant (om Anders Celsius). 2017: 148. Broberg, G., Hur hänger allt ihop? 2010: 174. Broberg, G., Hur mycket är rabatten? Linnés blomsterur. 2004/2005: 139. 214 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Broberg, G., Husdjurshistoria. 2002/2003: 145–146. Broberg, G., I land i Cadiz (C. H. Braad). 2013: 145. Broberg, G., ”I Linnés fotspår”. 1988/1989: 120. Broberg, G., I Linnés hjulspår runt Skåne. 1996/1997: 192. Broberg, G., I mål efter dryga trehundra år. (Blomboken) 2008: 201–202. Broberg, G., I nyttans namn. 1998/1999: 112; 2002/2003: 145. Broberg, G., I Riksdagen. 2012: 177–178. Broberg, G., I Ryssland. 2013: 144–145. Broberg, G., ”I skogar, på berg, och i dalar”. Linné i dikten. 1990/1991: 235–236. Broberg, G., I tiden eller vid sidan om den? (Urban Hiärne) 2008: 200–201. Broberg, G., Igen: konsten att resa. 2000/2001: 150–151. Broberg, G., Il faut cultiver notre jardin. 2013: 150–151. Broberg, G., Images of Science. 1992/1993: 144. Broberg, G., Insektsgnag. 2002/2003: 150. Broberg, G., Iter lapponicum. 2002/2003: 138. Broberg, G., Iter lapponicum fullbordad. 2006: 157–158. Broberg, G., Ja till Neikter. 2014: 163–169. Broberg, G., Johan Hedenborg, läkare, forskningsresande, samlare. 1994/1995: 112. Broberg, G., John Clare, diktare och naturalhistoriker. 1984/1985: 265. Broberg, G., John Ellis & Daniel Solanders ’Zoophytes’. 1988/1989: 120–121. Broberg, G., John L. Heller on Linnaeus. 1982/1983: 112–113. Broberg, G., Jordbruksklassiker. 2015: 113. Broberg, G., José Celestino Mutis och Linné. 1988/1989: 121. Broberg, G., Jubileumskulturer. 2013: 168. Broberg, G., Kanariekvitter. 2012: 174. Broberg, G., Konsten att resa. 2000/2001: 146. Broberg, G., Konsten att se. 1996/1997: 191. Broberg, G., Kinetic Jottings. 1994/1995: 112–113. Broberg, G., Kleinkunst (mynt, medaljer, sedlar). 2011: 139–140 Broberg, G., Klostergrunder. 2012: 163. Broberg, G., Klåfingrigt. 2002/2003: 135. Broberg, G., Kofsan. 2007: 220–221. Broberg, G., Kolonialismens förspel. 2004/2005: 141. Broberg, G., Konst och arkitektur. 2002/2003: 137. Broberg, G., Kort-korta omnämnanden. 2012: 148–149. Broberg, G., Kroppens idéhistoria. 1992/1993: 144. Broberg, G., Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien. 1996/1997: 186. Broberg, G., Kungliga Myntkabinettet och Stiftelsen Linnés Råshult. 1990/1991: 237. Broberg, G., Kunskapsspråket. 2012: 147. Broberg, G., Kurser, symposier och liknande. 2004/2005: 148. Broberg, G., Kvaliteter, krafter och ekonomi. 1998/1999: 115–116. Broberg, G., Kvinnorna kring Linné. 2007: 254–255. Broberg, G., Landelliana. 2002/2003: 144. Broberg, G., Landskapsbildens växlingar. 2000/2001: 143. Register till Svenska Linnésällskapets Årsskrift 215

Broberg, G., Lappland och Tornedalen i konsten. 1990/1991: 237. Broberg, G., Leufstabiblioteket förvärvat av staten. 1984/1985: 263. Broberg, G., Lidforss och Linné. 1982/1983: 108–109. Broberg, G., Life in Canton. 2016: 128–129. Broberg, G., Linnaeus and the banana. 2008: 207–209. Broberg, G., Linnaeus in Italy. 2007: 239–240. Broberg, G., Linnaeus Link. 2015: 118–119. Broberg, G., Linnaeus Link Project. 2012: 173. Broberg, G., Linné i bibelkommissionen. 2010: 160. Broberg, G., Linné i Lappland. 2004/2005: 140. Broberg, G., Linné inflytelserikast i världshistorien! 2014: 183. Broberg, G., Linné och Artedi på film? 2009: 195–196. Broberg, G., Linné som logo. 2000/2001: 143–144. Broberg, G., Linné som musikdramatik. 1998/1999: 109. Broberg, G., Linné-krimi. 2015: 120–121. Broberg, G., Linneana selecta. 2010: 162. Broberg, G., Linnéansk hälsokälla. 1982/1983: 107. Broberg, G., Linnébruk (om Linnéjubileer). 2007: 264–265. Broberg, G., Linnébyrån. 2007: 264. Broberg, G., Linnéfirandet 1978. 1979/1981: 159–162. Broberg, G., Linnéfonden. 1986/1987. 174. Broberg, G., Linnéjubileet. 2008: 189–191. Broberg, G., Linnélärjungarna. 2002/2003: 142. Broberg, G., Linnépengar. 2002/2003: 143. Broberg, G., Linnés favoritförfattare. 2016: 123–124. Broberg, G., Linnés inflytande i Frankrike. 1992/1993: 145. Broberg, G., Linnés kofta. 2007: 220. Broberg, G., Linnés landskap. 1998/1999: 114. Broberg, G., Linnés plugghäst. 2011: 171. Broberg, G., Linnés stad. 2008: 191. Broberg, G., Linnés trädgårdar. 1994/1995: 110–111. Broberg, G., Linnésommar i Uppsala Anno 2001. 2000/2001: 155. Broberg, G., (Linnésymposium) i Växjö. 1994/1995: 111. Broberg, G., Linnésällskapets klipparkiv. 1979/1981: 162. Broberg, G., Linnétoner. 2013: 166–168. Broberg, G., Linnétraditionen i svensk litteratur. 2000/2001: 147–148. Broberg, G., Linnéuniversitetet. 2008: 191–192. Broberg, G., Linnéveckan i Uppsala. 2002/2003: 143. Broberg, G., Livet på landet. 2012: 164–165. Broberg, G., Livet runt Döddoktorn (Christopher Carlander). 2008: 228–229. Broberg, G., Livets idéer. 2002/2003: 147–148. Broberg, G., Ljus i mörkret. 2017: 155–156. Broberg, G., Läkarbrev som kulturhistoria. 1992/1993: 145–146. Broberg, G., Läkaren? Linné. 2004/2005: 141–142. 216 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Broberg, G., Lärjungar landskapsvis. 2007: 255. Broberg, G., Magnus von Wright, Dagbok 1824–1834. 1996/1997: 188–189; 1998/1999: 112; 2000/2001: 145–146; 2004/2005: 143; 2010: 176–178. Broberg, G., Mariaväxter i folktron. 2013: 149–150. Broberg, G., Mat med mera. 2007: 263–264. Broberg, G., Mats Westerbergs lefvernes beskrifning. 1972/1974: 181–182. Broberg, G., Medaljer och byster. 2008: 191. Broberg, G., Medaljfrossa (KVA). 2010: 179–180. Broberg, G., Medicinarens testamente (Johan Otto Hagström). 2004/2005: 147–148. Broberg, G., Medicinarlatin. 2004/2005: 139. Broberg, G., Merians mervärde. 2010: 202. Broberg, G., Metamorphose der Pflanzen. 1984/1985: 264–265. Broberg, G., Minnesskrift över Sven Nilsson. 1984/1985: 264. Broberg, G., Missmodig Linné. 2002/2003: 138. Broberg, G., Modernäringen. 2010: 172–173. Broberg, G., Myrpiggsvinets historia. 1982/1983: 110. Broberg, G., Män omkring Linné. 2000/2001: 145. Broberg, G., Människans hotade hem. 2007: 268. Broberg, G., Människoväxten. 2010: 178–179. Broberg, G., Namngivningens makt. 2004/2005: 142. Broberg, G., Nationalnyckeln. 2012: 174–175. Broberg, G., Naturens nytta. 2000/2001: 151. Broberg, G., Naturens palats, och hur det byggdes. 2000/2001: 144. Broberg, G., Naturens sängkammare. 2009: 196–197. Broberg, G., Naturens under. 2006: 167–171. Broberg, G., Nemesis divina. 2002/2003: 135–136. Broberg, G., Nils-Erik Landell. 1998/1999: 110. Broberg, G., Nobelpristagare och botanist. 1986/1987: 172. Broberg, G., Non-verbal communication in Science prior to 1900. 1992/1993: 144. Broberg, G., Nordenskiöld-Samfundet i Finland. 1988/1989: 121. Broberg, G., Nytryck (av Smiths Linnékorrespondens). 2015: 117. Broberg, G., Nytt Linnésamfund. 1982/1983: 107. Broberg, G., Ny Linnéstaty i Chicago. 1984/1985: 262. Broberg, G., Ny naturalmanacka. 1984/1985: 264. Broberg, G., Nyutgåva av Linnés dissertationer. 1982/1983: 106. Broberg, G., Näbbdjuret. 2002/2003: 148–149. Broberg, G., När Sverige upptäckte Afrika. 1996/1997: 191–192. Broberg, G., Nära Linné. 1992/1993: 145. Broberg, G., Odla din trädgård – och ditt språk (om trädgårdsböcker). 2010: 175. Broberg, G., Odlarmöda. 1986/1987: 173. Broberg, G., Old and rare Books on Materia medica. 1996/1997: 192. Broberg, G., Olof Rudbeck d. y:s Fogelbok utges. 1984/1985: 263. Broberg, G., Om handkolorerade svenska insektsböcker. 1979/1981: 169–170. Broberg, G., Ombord på Prins Carl (C. F. Adler). 2013: 145–147. Register till Svenska Linnésällskapets Årsskrift 217

Broberg, G., Orbis pictus coloratus. 2000/2001: 157–158. Broberg, G., Ornitologisk dagbok. 2000/2001: 145–146. Broberg, G., Osten och vetenskapen. 2013: 143. Broberg, G., Ostron till katten. 2012: 163–164. Broberg, G., Ovan polcirkeln. 2000/2001: 156. Broberg, G., Palmhuset i Göteborgs trädgårdsförening. 1986/1987: 172. Broberg. G., Parker, trädgårdar, landskap. 1990/1991: 234. Broberg, G., Patrick Sourander död. 1992/1993: 146. Broberg, G., Patriot, patriark och linnean (Clas Alströmer). 2011: 143–144. Broberg, G., Paul A. Cox. 1996/1997: 193. Broberg, G., Pehr Kalm-utställning. 1992/1993: 141. Broberg, G., Pelargoner – kulturarv i kruka. 2000/2001: 149. Broberg, G., Pelorians gåta. 1998/1999: 116. Broberg, G., Petrus Artedi 300 år. 2004/2005: 148. Broberg, G., Pippilore. 2013: 151. Broberg, G., Plant, Animal & Anatomical Illustration in Art & Science. 1990/1991: 233–234. Broberg, G., Porträtten talar. 2016: 128. Broberg, G., Press stop. 2007: 221–222. Broberg, G., Prisbelönt (Torbjörn Lindell). 2012: 175. Broberg, G., Prästgårdens trädgård. 2011: 151–152. Broberg, G., På besök hos Sparrman och Thunberg. 2010: 200–202. Broberg, G., Päron, plommon och körsbär. 1990/1991: 240. Broberg, G., Pärtkorgen utgiven. 2010: 176–178. Broberg, G., Qvassia. 2007: 256. Broberg, G., Regionteatern Blekinge/Kronoberg. 1994/1995: 111. Broberg, G., Regnell. 2011: 172–173. Broberg, G., Rekommendabel resa (Christopher Tärnströms journal). 2004/2005: 144–145. Broberg, G., Resebeskrivningar. 1992/1993: 141. Broberg, G., Reserverat reservat. 2002/2003: 141. Broberg, G., Resor. 2015: 133–135. Broberg, G., Robert Brown of British Museum. 1984/1985: 265–266. Broberg, G., Rousseau om blommornas behag. 1979/1981: 165. Broberg, G., Rudbecks död och levande. 2002/2003: 139–141. Broberg, G., Rune Pär Olofssons Linnéroman. 1979/1981: 164. Broberg, G., Scoop eller skoj? 2007: 233–238. Broberg, G., Se blomman, fånga dagen. 2015: 119–120. Broberg, G., Sex, Botany & Imperialism. 2004/2005: 139–140. Broberg, G., Sexualundervisning. 2000/2001: 148–149. Broberg, G., Shakespeares växtvärld. 1979/1981: 170. Broberg, G., Sigurd Fries död. 2013: 169. Broberg, G., Sinnebild och samebilder. 2010: 175–176. Broberg, G., Sino-Western Relations. 2008: 227. 218 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Broberg, G., Sjuttonhundratalets vetenskapshistoria. 2007: 269. Broberg, G., Sjöskärer. 2012: 154. Broberg, G., Skalbaggeböcker. 1998/1999: 109–110. Broberg, G., Skeppskrogar eller skeppskorgar. 2008: 206–207. Broberg, G., Skilda världar (Råshult). 2009: 196. Broberg, G., Skogen och husdjuren. 2002/2003: 148. Broberg, G., Skånska Linnésällskapet. 2008: 192; 2009: 195; 2010: 204. Broberg, G., SLH – Sällskapet Linnés Hammarby. 2010: 159. Broberg, G., Slutet i Smyrna. 2008: 218–219. Broberg, G., SLÅ 90. 2008: 192. Broberg, G., SLÅ:s yngre syster Sjuttonhundratal. 2006: 171. Broberg, G., Smålands flora. 2007: 267. Broberg, G., Smått och gott. 2017: 166–167. Broberg, G., Solander gånger två. 2014: 157–158. Broberg, G., Souvenirer. 2007: 263. Broberg, G., Spanien och Linné. 1998/1999: 111. Broberg, G., Språkets speglingar. Festskrift till Birger Bergh. 2000/2001: 143. Broberg, G., Squashed writers. 2010: 159. Broberg, G., Steget fullt ut? 2004/2005: 142. Broberg, G., Steniga Småland. 2002/2003: 141–142. Broberg, G., Stiftelsen Leufsta. 1990/1991: 238. Broberg, G., Svanbergiana. 2002/2003: 144–145. Broberg, G., Sven Kilander. 1990/1991: 234–235; 1992/1993: 141; 1996/1997: 193–194. Broberg, G., Svensk etnobiologi. 1998/1999: 116–117. Broberg, G., Svensk kärlfloristik i dialogform. 1996/1997: 189. Broberg, G., Svensk Linnéforskning på engelska. 1982/1983: 107. Broberg, G., Svensk mosskultur. 2009: 199–200. Broberg, G., Svensk naturskildring och Linnétraditionen. 1990/1991: 238. Broberg, G., Svenska fåglars namn. 1996/1997: 189. Broberg, G., Svenska naturskyddsföreningen. 1986/1987: 172. Broberg, G., Svenska upptäckare. 1982/1983: 110–111. Broberg, G., Svenskheten och Linné. 1996/1997: 193. Broberg, G., Sveriges landskapsblommor. 1984/1985: 264. Broberg, G., Swanberg svamlar. 2006: 166–167. Broberg, G., Swartz-celebrering. 2010: 203. Broberg, G., Sydafrikas zoologi. 1990/1991: 243. Broberg, G., Systema naturæ till jubileumspris. 2007: 238. Broberg, G., Sånt är livet. 2006: 159–160. Broberg, G., Så var det! 2015: 132–133. Broberg, G., Sällskapligheter. 2013: 168–169. Broberg, G., Taschen. 2002/2003: 144. Broberg, G., Taxonomins grunder i tysk avhandling. 1998/1999: 113. Broberg, G., Tédrycken. 2002/2003: 136. Broberg, G., The Carl Linnaeus Notebook 1725–1727. 2009: 167–169. Register till Svenska Linnésällskapets Årsskrift 219

Broberg, G., The Ecologistists. From merry naturalists to saviours of the nation. 1986/1987: 172–173. Broberg, G., The History of Natural History. 2008: 226–227. Broberg, G., The Linnean. 2004/2005: 147. Broberg, G., The Natural Sciences and the Arts. 1982/1983: 106. Broberg, G., The Platypus and the Mermaid and other figments of the Classifying Imagination. 1996/1997: 189–190. Broberg, G., The Problem of Humanity. 1996/1997: 191. Broberg, G., The seminal tenth. 2010: 162. Broberg, G., The Temple of Flora. 2013: 147–148. Broberg, G., Thule. Skytteanska samfundets årsbok. 1990/1991: 239. Broberg, G., Thunberg. 2011: 175–176. Broberg, G., Thunberg och kolonialismen. 2002/2003: 142–143. Broberg, G., Tidningsbilagor (om Linné). 2007: 263. Broberg, G., Till drottningen från Flora. 2010: 179. Broberg, G., Till hembygdsskildringens lov. 2002/2003: 150–151. Broberg, G., Till kossans lov. 1990/1991: 238. Broberg, G., Till nytta och gagn (Skogs- och Lantbruksakademien). 2009: 199. Broberg, G., Tomas Anfält. 2004/2005: 157. Broberg, G., Trehundrafemtio år (Uppsala Botaniska trädgård). 2004/2005: 147. Broberg, G., Trädgårdar (Ambjörnsson). 2015: 130–131. Broberg, G., Trädgården (av Magnus Florin). 1994/1995: 110. Broberg, G., Trädgårdsmästaren Linné. 1996/1997: 187. Broberg, G., Trädgårdspraxis 1754. 2002/2003: 143–144. Broberg, G., Turism. 2015: 135–136. Broberg, G., Tusen år i trädgården. 1994/1995: 109. Broberg, G., TV-serie att se fram emot. 2002/2003: 142. Broberg, G., Två jubileer. 1990/1991: 242–243. Broberg, G., Två Linnésymposier. 1979/1981: 162–163. Broberg, G., Tvåhundrafemtio år sedan Petrus Artedi dog. 1984/1985: 263–264. Broberg, G., Ung man fyller 300. 2009: 197. Broberg, G., Uppsalanytt. 2010: 204–205. Broberg, G., Ur hyllorna. 2007: 268. Broberg, G., Ur korrespondensen (om Scopoli). 2000/2001: 146–147; 2002/2003: 151. Broberg, G., Ur medieflödet. 2017: 167. Broberg, G., Utställningar med linneansk anknytning. 2010: 203–204. Broberg, G., Utsökte saker (von Wright). 2015: 132. Broberg, G., Valda avhandlingar. 2007: 256–257. Broberg, G., Varia Linneana. 2009: 197–198. Broberg, G., Varumärket Linné. 2002/2003: 141. Broberg, G., Vetenskapen i provinsen. 1998/1999: 116. Broberg, G., Vetenskapsakademien 250 år. 1990/1991: 236–237. Broberg, G., Våra cousiner (Uddenberg). 2009: 200–201. 220 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Broberg, G., Våra tyska vänner? (Göttingische Anzeigen von Gelehrten Sachen) 2009: 198–199. Broberg, G., Vårt runda, rullande klot. 2010: 174–175. Broberg, G., Världsmaskinen. 2004/2005: 148–149. Broberg, G., Växternas namn. 1996/1997: 189. Broberg, G., Wilhelm Odelberg har avlidit. 2002/2003: 151. Broberg, G., William T. Stearn död. 2000/2001: 158–159. Broberg, G., William Turners Libellus de re herbaria novus. 1998/1999: 115. Broberg, G., Åbo universitets historia. 1988/1989: 121. Broberg, G., Älgarnas vinter. 1994/1995: 110. Broberg, G., Älgen i vår historia och vardag. 1994/1995: 109–110. Broberg, G., Äntligen förenas de! 2007: 238–239. Broberg, G., Äppelbibeln. 1986/1987: 174. Broberg Palmgren, M., Folkemedicin. 2015: 138–141. Carlberg, U., Franska liljor i belgiska vattendrag. 2000/2001: 161–162. Carlberg, U., Med Hårleman som ciceron genom 1700-talet. 2000/2001: 161. Carlberg, U., Sälliv. 2000/2001: 161. Christensson, J., Linné som nationalekonom. 2000/2001: 159–160. Christensson, J., Om hur markägandet spelar roll för landskapets förändring. 2000/2001: 160. Dal, B., Storkens vinterkvarter. 2012: 175–176. Du Rietz, R., More light on Jonas Dryander. 1964: 82–83. Dunér, D., Anatomins renässans. 2015: 114–116. Dunér, D., Apostlagärningarna fullbordade. 2012: 156–157. Dunér, D., Arabia Felix. 2014: 158–161. Dunér, D., Ars medica Svecana. 2008: 228. Dunér, D., Björnståhls resa. 2012: 161–162. Dunér, D., Blomsterspråk. 2007: 261–262. Dunér, D., Dalaresan. 2007: 229–230. Dunér, D., Den fulländade forskaren. 2007: 222. Dunér, D., Djurens idéhistoria. 2010: 180–181. Dunér, D., En resa kring jorden (R. F. Sahlberg). 2008: 223–225. Dunér, D., En smålänning i Uppsala. 2007: 222–223. Dunér, D., Epokgörande index. 2007: 232–233. Dunér, D., Ett med naturen. 2013: 152–153. Dunér, D., Fet-Mats. 2009: 179–183. Dunér, D., Flora Amalia (Sparre). 2007: 262–263. Dunér, D., Forsskål och hibiskusrevolutionen. 2012: 159–161. Dunér, D., Frankenia. 2015: 116–117. Dunér, D., Frusna ögonblick. 2017: 158–159. Dunér, D., Fåglar i svensk poesi. 2017: 156–157. Dunér, D., Förbryllande insekter. 2010: 164. Dunér, D., Förspel (till växternas bröllop). 2007: 243–244. Dunér, D., Hallenborg rättar. 2007: 230–231. Register till Svenska Linnésällskapets Årsskrift 221

Dunér, D., Hiärnes hjärna. 2004/2005: 151. Dunér, D., I lodjurets öga. 2015: 137–138. Dunér, D., I provinsen. 2007: 231–232. Dunér, D., Jordpäron. 2011: 155–158. Dunér, D., Kawâdja Abdallah. 2006: 172–176. Dunér, D., Krigshjältar (om insekter). 2009: 183–184. Dunér, D., Lantliv (Columella). 2009: 159–160. Dunér, D., Linné och miljön. 2008: 211. Dunér, D., Linneanerna reste över världen. 2006: 176. Dunér, D., Linnés enda vän. 2012: 155–156. Dunér, D., Livräddare (Rosén von Rosenstein). 2006: 177–178. Dunér, D., Lustgårdens kommentarer (Mollet). 2008: 203–204. Dunér, D., Lustresor. 2017: 157–158. Dunér, D., Läkaren Linné. 2008: 209. Dunér, D., Lärda tidningar. 2007: 243. Dunér, D., Löflings brevbok. 2009: 175. Dunér, D., Medeltida kirurgi. 2015: 113–114. Dunér, D., Mentalsjukdomarnas systematik. 2012: 149–151. Dunér, D., Mollets lustgård. 2006: 178–180. Dunér, D., Morgonlandet (Niebuhr). 2009: 176–177. Dunér, D., Mälarens vatten. 2010: 165. Dunér, D., Nationalnyckeln. 2004/2005: 149–151. Dunér, D., Nätverk (Linnés). 2008: 209–210. Dunér, D., Ostindiefararen Götheborg. 2006: 180–182. Dunér, D., Resan till Canton (Israel och Herman Reinius). 2008: 222–223. Dunér, D., Resenär gör karriär. 2007: 257–260. Dunér, D., Resesouvenirer (Niebuhr). 2017: 149–151. Dunér, D., Reslust. 2007: 231. Dunér, D., Rolander i strålkastarljuset. 2012: 157–159. Dunér, D., Rolanderiana. 2011: 144–145. Dunér, D., Råttor och mal. 2007: 223–224. Dunér, D., Sareks utforskare. 2014: 169–172. Dunér, D., Sibiriska expeditioner. 2016: 126–127. Dunér, D., Silkesmaskar, mullbärsblad och människor. 2010: 181–184. Dunér, D., Skånes natur. 2011: 159–160. Dunér, D., Sparrman. 2011: 173–175. Dunér, D., System och passion. 2007: 240–241. Dunér, D., Systematik i mångfalden. 2007: 241–243. Dunér, D., Så varför reser Linné? 2004/2005: 151. Dunér, D., Victorins resa i Kaplandet. 2011: 158–159. Dunér, D., Voyages pittoresques. 2010: 167. Dunér, D., Winstrups växter. 2017: 147–148. Edsman, C.-M., Professor Wikman om Linné. 1970/1971: 116–122. Ellenius, A., Linnémuseet. 1982/1983: 107–108. 222 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Ericsson, E., Gränby. 1965: 91–92. Eriksson, G., Avhandling om Linné. 1975/1977: 153–154. Eriksson, G., Han som såg allt. 2007: 224–227. Eriksson, G., Kanon för vildblom. 2006: 183–184. Eriksson, G., Linnés framgångsrecept. 2007: 244–248. Eriksson, G., Norsk botanikhistoria. 2007: 269–271. Eriksson, G., Professor Vivi. 2008: 231–232. Erlandsson, S., Linné-lärjungar på frimärken. 1986/1987: 171–172. Erlandsson, S., Linné-lärjungen Pehr Löfling hyllad av Venezuelas postverk. 1979/1981: 169. Estham, I., En nyförvärvad rokokospegel i Linnémuseet. 1998/1999: 118. Estham, I., Fortsatt rustning av Linnémuseet. 1998/1999: 117–118. Estham, I., Linnémuseet rustas. 1996/1997: 184–185. Estham, I., Nykonserverade textilier i Linnémuseets nya textilkammare. 1984/1985: 261–262. Fredbärj, T., En prelinnéansk naturaliesamling. 1952: 109–110. Fredbärj, T., Ett 1700-talsherbarium. 1952: 107–109. Fredbärj, T., Förfalskade Linnéautografer. 1949: 112–114. Fredbärj, T., Linné och brödet. 1966: 99. Fredbärj, T., Linné och Pjätteryd. 1954/1955: 177–178. Fredbärj, T., Morga i Nemesis divina. 1967: 93–94. Fredbärj, T., Selma Lagerlöf, Linné och paradisfågeln. 1958: 138. Fries, M., Nyförvärvat Linnéporträtt. 1984/1985: 260–261. Friis, I., The plants of Pehr Forskål’s ”Flora Aegyptiaco-Arabica”. 1992/1993: 146–147. Gertz, O., En Linnaeakopp i Lund och några ord om J. Chr. Askelöf som botanist. 1946: 110–112. Gertz, O., Germanus antiquus. En hänvisning i Linnés dietlära. 1944: 122–123. Gullander, B., Linnés resedagböcker. Ett genmäle. 1972/1974: 184–189. Hjort, C., Skånska Linnésällskapet. 2017: 169–170. Hofsten, N. v., Ett tvåhundraårsminne. 1962: 161. Hofsten, N. v., Nya porträtt på Linnés Hammarby. 1963: 70. Hofsten, N. v., Ättling i andra led till Linnékastanjeträdet på Hammarby. 1962: 161–162. Håkansson, B., Linnés familjegrav. 2014: 180–182. Håkanson, L., Nemesis Divina violata. 1982/1983: 93–98. Jonsell, B., Botaniska bilder. 2013: 153–157. Jonsell, B., Danskt botaniskt storverk. 1979/1981: 170–174. Jonsell, B., Joseph Banks symposium i London. 1992/1993: 149–150. Jonsell, B., Linné på Gotland. 2008: 211–215. Jonsell, B., Ordning efter kaos. 2007: 248–253. Jonsell, B., Resa med förhinder. (om Daniel Solander). 2010: 169. Jonsell, B., The Linnean Society of London 200 år. 1988/1989: 118–119. Jonsell, B. & Nilsson, Ö., Gunnar Petersson död. 2013: 169–170. Jonsell, B. & Willén, E., Inger Estham. 2017: 172–173. Register till Svenska Linnésällskapets Årsskrift 223

Jönsson, H., Den första foodien (Tal om läckerheter). 2015: 126–129. Jönsson, J., Hushållsskötsel enligt Broocman. 2017: 159–161. Krook, H., Gyllenhaal och Västergötland. 1984/1985: 259–260. Krook, H., Linné bland deckarvänner. 1986/1987: 171. Krook, H., Linné, far och son. 1982/1983: 105–106. Lagerberg, T., Om blomsterlyrans odlingshistoria. 1944: 119–122. Landell, N.-E., Genmäle. 2007: 272–273. Lindblom, K., Drabanten Slichert i Nemesis Divina. 1998/1999: 105–107. Lundman, B., Linnés rasindelning av människan i Systema naturae 1735 och 1758. 1965: 88–89. Lundquist, K., Skaparens lov. 2007: 227. Malmeström, E., Charles E. Raven om Linné. 1963: 71–73. Malmeström, E., Erland Ehnmark död. 1966: 97. Marken, U., Linné i musiken. 2008: 193; 2009: 201. Marken, U., Sök på nätet och du finner! (Linnérelaterat) 2009: 202. Martinsson, K., Upplands flora. 2011: 160–161. Moberg, R., I Linnés fotspår till Lappland 1988. 1988/1989: 119–120. Moberg, R., Jubilaren Erik Acharius (1757–1819) lavforskningens grundare. 1992/1993: 147–148. Moberg, R., Minnesmärke över Erik Acharius i Vadstena. 1992/1993: 148–149. Moberg, R., Ny skriftserie (”Linnés historiska landskap”). 2002/2003: 151–152. Moberg, R., Species plantarum 250 år. 2002/2003: 152–153. Nilsson, Ö., Laestadius trädgård. 1988/1989: 117–118. Nyberg, K., En linneansk karriär. 2014: 161–163. Nyström, E., Anmälan till subskription (1830; Linnébrev). 2010: 205–209. Nyström, E., Linnaeus Link. 2006: 188–189. Nyström, E., Linneanskt kalejdoskop. 2016: 124–125. Nyström, E., Linnés inflytande i Italien. 2006: 189–191. Nyström, E., Linnés korrespondens med Scopoli. 2006: 184–187. Nyström, E., Register över Albrecht von Hallers korrespondens. 2006: 187–188. Nyström, E., Valda avhandlingar. 2008: 215–216; 2010: 164; 2011: 141–142. Näslund, S., The passion of wonder. 1998/1999: 118–120. Nøding, A., Den linneanske fabelen – en europeisk vagabond. 2004/2005: 152–154. Peterson, G. B., Ett skrivfel i Skånska resan? 1972/1974: 178. Pettersson, B., Om de svenska växtnamnen i Billbergs Ekonomisk botanik. 1984/1985: 258–259. Regnell, A., Strindbergs växtbenämningar och naturbeskrivningar. 2010: 184–187. Rydén, M., Medeltida växtnamn. 2009: 160–164. Rydén, S., Hernandez de Alba, Guillermo. 1958: 134–135. Savin, K., Neo-Latin Literature in Sweden. 2004/2005: 154–156. Sjöberg, S. G., Christian Callmer in memoriam. 1984/1985: 257–258. Strand, J., Hur blir man läkare? 2015: 121–123. Strandell, B., En prelinnéansk naturaliesamling – en komplettering. 1962: 164. Strandell, B., En ätte-längd av Linnéintresse. 1982/1983: 103–104. 224 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Strandell, B., Om den ”ursprungliga upplagan” av Linnaei Wästgöta-Resa. 1972/1974: 179. Svanberg, I., Akvariehobbyn i historisk belysning. 2008: 235–236. Svanberg, I., Amerikanska sällskapsdjur. 2008: 233–234. Svanberg, I., Amerikanska valben. 2017: 163–164. Svanberg, I., Ankor i helg och söcken. 2008: 242–243. Svanberg, I., Argos och andra litterära hundar. 2013: 163. Svanberg, I., Avikulturistbibel. 2008: 241–242. Svanberg, I., Björnar. 2011: 167–168. Svanberg, I., Blodiglar. 2013: 157. Svanberg, I., Bok om valben. 2008: 236. Svanberg, I., Brummande humlor i svenska landskap. 2012: 166. Svanberg, I., Bytesdjur och tjänligt virke. 2010: 193. Svanberg, I., Dagboksanteckningar om tama och vilda djur. 2009: 186–188. Svanberg, I., Dansande elefanter och stora katter på piedestal. 2012: 171. Svanberg, I., De sydliga samernas historia. 2009: 194. Svanberg, I., Delfiner. 2014: 176. Svanberg, I., Den röda kanariefågeln. 2006: 193. Svanberg, I., Den sista forskningsresanden. 2014: 179–180. Svanberg, I., Den skånska allén avhandlad. 2013: 164–165. Svanberg, I., Det ligger en hund begraven. 2012: 169–170. Svanberg, I., Die neue Brehm-bücherei. 2010: 187–188. Svanberg, I., Djur i trädgårdar. 2008: 234–235. Svanberg, I., Djur och kultur i finska Värmland. 2012: 172. Svanberg, I., Djurhandlare Hagenbecks Tierpark i Stellingen. 2010: 191–192. Svanberg, I., Djurparker och menagerier. 2017: 165–166. Svanberg, I., Djurparkshistorisk klassiker. 2010: 189. Svanberg, I., Djurparkslitteratur. 2015: 144. Svanberg, I., Djurparksstudier. 2011: 161–162. Svanberg, I., Djurslagsmål. 2017: 164–165. Svanberg, I., Du ormetunga, du djävulstand. 2013: 158–159. Svanberg, I., Duvklassiker i nytryck. 2009: 189. Svanberg, I., Duvor i sociologisk belysning. 2014: 174–175. Svanberg, I., Elefantens kulturhistoria. 2009: 192. Svanberg, I., En brittisk kulturhistorisk fauna. 2006: 193–194. Svanberg, I., En sällsam djurvärld. 2008: 240–241. Svanberg, I., Etnobiologisk studie från Missouri. 2008: 241. Svanberg, I., Etnobiologiska nyheter. 2007: 275–276. Svanberg, I., Etnobotanisk klassiker. 2012: 165–166. Svanberg, I., Etnobotaniskt bibliotek till Sverige. 2004/2005: 152. Svanberg, I., Etnoornitologi. 2012: 168. Svanberg, I., Etnoornitologins positioner framflyttade. 2009: 188–189. Svanberg, I., Falkjakt på Island. 2015: 142–143. Svanberg, I., Fisk i konsten. 2012: 167–168. Register till Svenska Linnésällskapets Årsskrift 225

Svanberg, I., Forskningsfärd till Yttre Hebriderna 1934. 2013: 166. Svanberg, I., Frankrikes folkliga fauna. 2010: 188–189. Svanberg, I., Från guldfiskskålar till oceanarier. 2011: 163. Svanberg, I., Fågelböcker och ornitologihistoria. 2011: 163–164. Svanberg, I., Fåglar och människor. 2014: 173–174. Svanberg, I., Fåglar som tystnat. 2013: 159–160. Svanberg, I., Färöisk valfångst. 2009: 193–194. Svanberg, I., Gamla djurparker i ord och bild. 2013: 162–163. Svanberg, I., Gamla och nya växtnamn. 2014: 172–173. Svanberg, I., Gessners fågelbok. 2009: 166–167. Svanberg, I., Gråsparv, varg och åsna med egna monografier. 2012: 168–169. Svanberg, I., Hallå där, läs boken om blåbär. 2009: 185–186. Svanberg, I., Hundar som biologiskt kulturarv. 2008: 237–238. Svanberg, I., Hur blev Småland befolkat? 2013: 164. Svanberg, I., Hur sköter man en kasuar? 2013: 161. Svanberg, I., Hästar i Bohuslän. 2014: 177. Svanberg, I., I Artedis efterföljd. 2012: 166–167. Svanberg, I., Igelkottar. 2014: 175–176. Svanberg, I., Isbjörnens kulturhistoria. 2017: 161–163. Svanberg, I., Isländsk kryptozoologi. 2008: 239–240. Svanberg, I., Jakt och fiske i Lappmarken. 2014: 179. Svanberg, I., Jordbruksbibliografi i repris (Hebbe). 2015: 144–145. Svanberg, I., Kakapon räddad från utrotning? 2011: 164–166. Svanberg, I., Kamelen på Svartbäcksgatan. 2011: 166. Svanberg, I., Kanariefåglars mångfald. 2009: 190–191. Svanberg, I., Kryddväxter. 2010: 187. Svanberg, I., Kryptohominider eller medmänniskor? 2010: 196–197. Svanberg, I., Kräldjurens eponym som zoologihistoria. 2013: 158. Svanberg, I., Kulturhistoriskt duvkutter. 2010: 194. Svanberg, I., Kväkande i våtmarker. 2013: 159. Svanberg, I., Lilla snigel akta dig. 2010: 194. Svanberg, I., Linné och herpetologin. 2012: 151–152. Svanberg, I., Linnés tvättbjörn fick ge namnet åt en ny slända. 2011: 171–172. Svanberg, I., Linnés vänner. 2017: 170–171. Svanberg, I., Lärt och underhållande om sällskapsdjur. 2012: 171–172. Svanberg, I., Lättviktigt men vackert om medeltida katter. 2012: 170. Svanberg, I., Majestätiska lejon. 2011: 168–169. Svanberg, I., Medeltida husdjur och deras skötsel. 2013: 161–162. Svanberg, I., Menagerier, vivarier och zoologiska trädgårdar. 2007: 276–278. Svanberg, I., Mera valben. 2015: 143–144. Svanberg, I., Mera djurparkshistoria. 2010: 189–190. Svanberg, I., Meukar. 2008: 204–205. Svanberg, I., Möss och människor. 2015: 143. Svanberg, I., Nya böcker om djurparker. 2012: 172–173. 226 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Svanberg, I., Nyare djurparkslitteratur. 2014: 177–178. Svanberg, I., Nybyggarliv i södra Lappland. 2013: 165–166. Svanberg, I., Nytt monument över valmonument. 2013: 163–164. Svanberg, I., Om konsten att jaga med fåglar. 2009: 164–166. Svanberg, I., Om undran inför en urbaniserad natursyn. 2015: 147–149. Svanberg, I., Ormar. 2006: 192–193. Svanberg, I., Ornitologen Linné. 2007: 253–254. Svanberg, I., Oundgängligt om valben. 2010: 195–196. Svanberg, I., Papegojor i konsten. 2007: 273–274. Svanberg, I., Papegojornas kulturhistoria. 2006: 191–192. Svanberg, I., Paradisfåglar. 2013: 160–161. Svanberg, I., Pehr Osbeck om Färöarna. 1996/1997: 179–181. Svanberg, I., Rara djur och växter. 2009: 184–185. Svanberg, I., Rara ärter. 2007: 274–275. Svanberg, I., Religion och valar. 2009: 192–193. Svanberg, I., Reseanteckningar från Centralasien och Kina. 2010: 197–199. Svanberg, I., Ridundervisning i Uppsala 350 år. 2013: 163. Svanberg, I., Rosa plastflamingor. 2015: 142. Svanberg, I., Samiska berättelser om ren, varg och strömstare. 2008: 238–239. Svanberg, I., Spindlar. 2011: 162. Svanberg, I., Tama och vilda svanar. 2008: 243–244. Svanberg, I., Tama uttrar. 2011: 166–167. Svanberg, I., Taxidermi. 2010: 192–193. Svanberg, I., Tävlande bofinkar. 2009: 189–190. Svanberg, I., Ugglan. 2010: 195. Svanberg, I., Utrotningshotad mask. 2015: 146–147. Svanberg, I., Valda avhandlingar av Carl von Linné. 2012: 151. Svanberg, I., Våra föreställningar om svanen. 2015: 141–142. Svanberg, I., Värmländska odlingsmödor. 2015: 145–146. Svanberg, I., Ytterligare djurparkstidskrift. 2010: 190–191. Svanberg, I., Zoologihistoriskt index. 2008: 217. Svanberg, I., Äldre tiders fårskötsel. 2009: 191–192. Svanberg, I., Älskade älgar. 2010: 195. Svedelius, N., Ett vackert vitsord om Jonas Dryander av Sir Joseph Banks. 1946: 109–110. Svedäng, B., Pehr Adolf Edgren, en linnéan efter Linnétidevarvet. 1996/1997: 181–184. Sydow, C. O. v., Arvet från Newton och Linné. 1962: 162–163. Sydow, C. O. v., Botanikens historia i Sverige intill år 1800. 1970/1971: 124–125. Sydow, C. O. v., Det lykkelige Arabien. 1962: 165–166. Sydow, C. O. v., En hittills opublicerad uppsats av Charles De Geer. 1958: 135. Sydow, C. O. v., En ny tysk Linnébiografi. 1966: 97–98. Sydow, C. O. v., En skrift om Lars Roberg. 1959: 126–127. Sydow, C. O. v., Ett Hammarbybesök 1772. 1961: 85–86. Register till Svenska Linnésällskapets Årsskrift 227

Sydow, C. O. v., Ett nytt slags Linnéutgåvor. 1970/1971: 125–126. Sydow, C. O. v., G. O. Adelborg och Soulsbys Linnékatalog. 1965: 89–91. Sydow, C. O. v., Hos Linné i Uppsala. 1962: 165. Sydow, C. O. v., Linné och ögonläkekonsten. 1959: 128. Sydow, C. O. v., Linnéansk linje. 1964: 81. Sydow, C. O. v., Linnéanska register. 1970/1971: 127–128. Sydow, C. O. v., Linnédagarna. 1965: 94. Sydow, C. O. v., Linnés pärlympningsmetod. 1963: 70–71. Sydow, C. O. v., Linnés Västgötaresa. 1979/1981: 167–169. Sydow, C. O. v., Lunds botaniska trädgårds historia. 1961: 86–87. Sydow, C. O. v., Lärkorna hänger trillande över alla sädesfälten. 1965: 94. Sydow, C. O. v., Malmeströms Linnébok. 1964: 79–80. Sydow, C. O. v., Nemesis divina. 1970/1971: 122–124. Sydow, C. O. v., Olof Toréns ostindiska resa. 1962: 166. Sydow, C. O. v., Om Peter Hernquist och Botaniska trädgården i Skara. 1958: 139–140. Sydow, C. O. v., Ovanstående genmäle (om Gullanders Linnéböcker). 1972/1974: 189–198. Sydow, C. O. v., P. J. Bergius’ trädgårdsjournal. 1961: 87–88. Sydow, C. O. v., Pastischer. 1972/1974: 198–200. Sydow, C. O. v., Pehr Kalms amerikanska reseräkning. 1958: 137–138. Sydow, C. O. v., Sten Lindroth om Linné. En översikt. 1968/1969: 115–122. Sydow, C. O. v., Stig Rydéns bok om Pehr Löfling. 1966: 98–99. Sydow, C. O. v., Systema naturae 1735 i faksimil och översättning. 1964: 80–81. Sydow, C. O. v., Två engelskspråkiga Linnéstudier. 1972/1974: 182–184. Sydow, C. O. v., Valda avhandlingar av Carl von Linné. 1961: 88–89; 1962: 164–165; 1963: 73; 1965: 94; 1966: 99; 1967: 95; 1968/1969: 122–123; 1970/1971: 126–127. Söderbäck, F., Godsägare Kreüger död. 1961: 85. Tennemar, E., Hur dog drabanten Strutz? 1982/1983: 98–103. Termén, D., Förundran i Linnés anda. 2007: 271–272. Termén, D., Linné före och i Lund. 2007: 227–229. Termén, D., Linné och hans familj. 1990/1991: 244. Termén, D., Linnéfirandet vid Möckeln och Fyris. 2008: 194–196. Termén, D., Linnés mor Christina Broderzonia. 1982/1983: 104–105. Termén, D., Prästgården som bildningsmiljö. 1994/1995: 114. Tibell, G., Linné on line. 2008: 196–197. Törnvall, G., Draughtsmen, Botanists and Nature. 2008: 244–248. Törnvall, G., Flora Danica. 2015: 123–126. Uggla, A. H., 200-årsminnet av Species Plantarum. 1953: 150–151. Uggla, A. H., Abraham Bäcks biografi. 1950/1951: 163. Uggla, A. H., Anders Sparrman och Francis Masson, två utforskare av Kapfloran. 1959: 129–130. Uggla, A. H., Anders Tidströms Dalaresa. 1954/1955: 172–173. Uggla, A. H., Basil H. Soulsby om Markus Hulth som Linnéforskare. 1929: 182. 228 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Uggla, A. H., Bergsrådet Nils Dalbergs resejournal 1770/71. 1935: 156. Uggla, A. H., Carl Gustaf Dalberg och Surinams flora. 1936: 141. Uggla, A. H., Cliffordska Linneana till Leiden. 1945: 95. Uggla, A. H., Critica Botanica på engelska. 1938: 167. Uggla, A. H., David de Gorter och Linné. 1943: 123–124. Uggla, A. H., Den binära nomenklaturens uppkomst. 1959: 125–126. Uggla, A. H., Den svenska lantbrukslitteraturen. 1939: 124. Uggla, A. H., Den unge Linnaeus som metallurg. 1931: 170. Uggla, A. H., Der Bauernbotaniker Adam Dietrich. 1936: 140–141. Uggla, A. H., Elis Malmeström om Linnés Nemesislära. 1949: 116. Uggla, A. H., En bok om Sveden. 1935: 155. Uggla, A. H., En engelsk Linné-lärjunge. 1931: 169. Uggla, A. H., En engelsk Linnébiografi. 1953: 148–149. Uggla, A. H., En japansk bok om C. P. Thunberg. 1953: 150. Uggla, A. H., En ny Linné-bild i Venedig. 1952: 110–111. Uggla, A. H., En vacker Linnébok på tyska. 1954/1955: 174. Uggla, A. H., Ericsbergs-herbariet. 1956/1957: 180–181. Uggla, A. H., Ett arbetsexemplar av Fauna Svecica 1746, som tillhört Linné. 1952: 111–112. Uggla, A. H., Ett par böcker av Knut Hagberg. 1945: 94. Uggla, A. H., Ett okänt Linnéporträtt. 1939: 128. Uggla, A. H., Ett storartat Linnébibliotek. 1934: 136. Uggla, A. H., Facsimileupplagan av Species Plantarum. 1959: 122. Uggla, A. H., Filosofen Forsskål. 1953: 149–150. Uggla, A. H., Friedrich Ehrhart och Linné far och son. 1943: 124–125. Uggla, A. H., Förteckning över Linnés herbarium. 1945: 93–94. Uggla, A. H., I Hembygden. 1931: 170. Uggla, A. H., I Skåne med Linné. 1949: 117. Uggla, A. H., Inlanders Linné-medaljong. 1956/1957: 180. Uggla, A. H., J. G. Wallerius och Linné. 1954/1955: 173. Uggla, A. H., James Edward Smiths handskrifter. 1935: 156–157. Uggla, A. H., Järnvägsövergången vid Råshult. 1950/1951: 163; 1952: 113. Uggla, A. H., ”Habent sua fata libelli”. 1949: 114. Uggla, A. H., Hallman-porträtt av Linné till Medicinska fakulteten i Uppsala. 1938: 167–168. Uggla, A. H., Hans Sloanes herbarium. 1959: 124–125. Uggla, A. H., Kilian Stobaei museum. 1935: 156. Uggla, A. H., Knut Hagbergs Linnébok. 1939: 126–127. Uggla, A. H., Knut Hagbergs Linnébok i tysk översättning. 1940: 103. Uggla, A. H., Komminister Gotthard Virdestam. 1931: 170. Uggla, A. H., K. V. A:s skrifter i översättning. 1941: 115. Uggla, A. H., Linné, Darwin, Mendel. 1931: 171. Uggla, A. H., Linné och Alexander Garden. 1949: 116. Uggla, A. H., Linné och Carl Fredrik Mennander. 1941: 115–116; 1943: 125. Register till Svenska Linnésällskapets Årsskrift 229

Uggla, A. H., Linné och Darwin. 1959: 126. Uggla, A. H., Linné och Joachim Bursers ”Hortus Siccus”. 1938: 166–167. Uggla, A. H., Linné och Johann Gesner. 1949: 115–116. Uggla, A. H., Linné och lärkan. 1953: 152–153. Uggla, A. H., Linné och lövängen. 1934: 135–136. Uggla, A. H., Linné och odödlighetsproblemet. 1952: 112–113. Uggla, A. H., Linné och Vetenskapsakademiens stiftande. 1940: 102–103. Uggla, A. H., Linné om Småland. 1936: 141. Uggla, A. H., ”Linné svartlistad”. 1952: 113. Uggla, A. H., Linné und Berlin. 1931: 171. Uggla, A. H., Linné-utställning på Institut Tessin i Paris. 1954/1955: 170–171. Uggla, A. H., Linnéana i Taxon. 1954/1955: 177. Uggla, A. H., Linnéantologier. 1954/1955: 178. Uggla, A. H., Linnéminnen i Nordiska Museet. 1949: 116–117. Uggla, A. H., Linnéminnet i utlandet. 1929: 183. Uggla, A. H., Linnés disputationer. 1939: 124–126. Uggla, A. H., Linnés huvud som sigillbild. 1953: 151. Uggla, A. H., Linnés minne hyllat i Brasilien. 1952: 110. Uggla, A. H., Linnés mormors farmor bränd som häxa. 1953: 151–152. Uggla, A. H., Linnés Nemesis Divina. 1941: 117. Uggla, A. H., Linnés närsynthet. 1952: 112. Uggla, A. H., Linnés resor i utdrag. 1935: 156. Uggla, A. H., Linnés samlingar i London fotograferas. 1941: 114. Uggla, A. H., Linnés väg till sexualsystemet. 1961: 89–91. Uggla, A. H., Linnésamlingarna i London fotograferade. 1943: 122. Uggla, A. H., Linnéska bokanteckningar. 1940: 100–101. Uggla, A. H., Linnéska skrifter i omtryck. 1935: 155–156. Uggla, A. H., Linnéskrifter i bibliofiltryck. 1939: 127–128. Uggla, A. H., Linnéskrifter i facsimiltryck. 1940: 103. Uggla, A. H., Linnéstatyer. 1946: 113. Uggla, A. H., Linnéstatyn i Jardin des Plantes. 1946: 112. Uggla, A. H., Linnéstudier. 1936: 141. Uggla, A. H., Linnétraditionen. 1950/1951: 166–167. Uggla, A. H., Lärdomshistoriska samfundet. 1936: 139. Uggla, A. H., Matthisson und Linné. 1936: 140. Uggla, A. H., Miniatyrporträtt av Linné. 1954/1955: 171–172. Uggla, A. H., Minnessten över Thunberg i Nagasaki. 1958: 136–137. Uggla, A. H., Nemesis Divina-anteckningar i Linné-kulten. 1943: 125. Uggla, A. H., Nils Rosén †. 1930: 174–175. Uggla, A. H., Ny Linnélitteratur. 1956/1957: 182. Uggla, A. H., Ny Pehr Kalm-litteratur. 1961: 91–92. Uggla, A. H., Nya Linné-editioner. 1959: 131–132. Uggla, A. H., Nyare Linnélitteratur. 1930: 175–176. Uggla, A. H., Nytt band av Linnés brevväxling. 1943: 123. 230 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Uggla, A. H., Nyfunna Linnébrev. 1936: 139–140. Uggla, A. H., När kejsarinnan Josephine ”upptäckte” linnean. 1956/1957: 181–182. Uggla, A. H., Pehr Kalm och Finlands flora. 1944: 123–124. Uggla, A. H., Pehr Kalm och hans resa i Nordamerika. 1959: 129. Uggla, A. H., Pehr Kalms biografi. 1950/1951: 166. Uggla, A. H., Peter Forsskåls resa till Lyckliga Arabien. 1945: 95. Uggla, A. H., Restaureringen av Råshults Södregård. 1931: 170. Uggla, A. H., Råshults Södregård. 1935: 154. Uggla, A. H., Sexualisten Linné. 1950/1951: 167–169. Uggla, A. H., Sir Joseph Banks’ korrespondens. 1959: 122–124. Uggla, A. H., Sparrman som etnografisk samlare. 1959: 130–131. Uggla, A. H., Stilstudier hos Linné. 1945: 94. Uggla, A. H., Svenska förbindelser med Venezuela och Colombia. 1959: 131. Uggla, A. H., Svenska insatser till Kaplandets utforskning. 1950/1951: 164–165. Uggla, A. H., Svenskt och tyskt inom 1700-talsmedicinen. 1958: 133–134. Uggla, A. H., Swedish men of science 1650–1950. 1952: 113. Uggla, A. H., Systema naturae 1735. 1954/1955: 175–177. Uggla, A. H., The Botany of Cook’s Voyages. 1954/1955: 173–174. Uggla, A. H., Torbern Bergman och linnean. 1958: 139. Uggla, A. H., Trehundraårsminnet av Olof Rudbeck d. ä:s födelse. 1931: 169–170. Uggla, A. H., Två Hammarbybesök. 1956/1957: 177–180. Uggla, A. H., Två Linné-medaljer. 1956/1957: 182. Uggla, A. H., Tvåhundra-årsminnet av Linnés professorsutnämning. 1941: 116. Uggla, A. H., Uno von Troils Islandsbrev. 1934: 136. Uggla, A. H., Ur Linnés tankevärld och religiösa liv. 1933: 140. Uggla, A. H., Vetenskapsakademiens jubileumspublikationer. 1939: 127. Uggla, A. H., Vätterns utforskare Daniel Tiselius. 1950/1951: 169. Uggla, A. H., Wilhelm Junk †. 1944: 124. Wallin, S., Gåva till Linnémuseet av Linnéättlingen, landshövdingskan Ingegerd Beskow. 1963: 70. Wallin, S., Spekulation i Linnéminnen? 1964: 84–86. Widmalm, S., Banks’ biography. 1988/1989: 115–116. Wikman, K. R. V., Tillkomsten av senare delen av Diaeta naturalis. 1967: 92–93. Willén, E., Letters to Linnaeus. 2009: 169–170. Windahl Pontén, A., Linneanska textilier. 2017: 151–152. Östlund, K., Sparrmaniana. 2011: 145–149. Register till Svenska Linnésällskapets Årsskrift 231

Allmän översikt av Linnéjubileet 2007 i SLÅ 2007 Bokbord: 218–219. Radio och television: 213–214. Firandet: 198–202. Resor: 202–204. Internationellt: 204–210. Sex slår alltid: 217–218 ”Intet öra för musik”: 214–216. Trädgårdar: 213. Jubileet: 197–198. Utställningar: 211–213. Mr. Blomsterfarbror: 216–217. Vetenskapliga symposier: 210–211.

Källor och litteratur

Uppsala universitetsbibliotek Svenska Linnésällskapets arkiv.

Uppsala universitets arkiv Kansliets arkiv, AI: 73, 74, 78–80, 82 (1730, 1731, 1735–1737, 1739).

Tryckta publikationer Acrel, Johan Gustaf, Tal, om läkare-vetenskapens grundläggning och tilväxt vid rikets älsta (!) lärosäte i Upsala. Stockholm 1796. Akademiska kapellet 375 år, red. Lars Ferngren. Uppsala 2002. (Acta Universitatis Upsaliensis. Skrifter rörande Uppsala universitet. C. Organisation och historia, 72). Akademiska kapellet i Uppsala under 350 år, red. Anna Johnson. Uppsala 1977. (Uppsala university 500 years, 13). Allmänt register öfver bihanget till samtlige riks-ståndens protocoll, vid urtima riks dagen … 1844 och 1845. Anders Sparrman: Linnean, världsresenär, fattigläkare, red. Gunnar Broberg, David Dunér, & Roland Moberg. Uppsala 2012. Anderson, Ivar, Svenska Dagbladets historia, 1, 1884–1940. Stockholm 1960. Annerstedt, Claes, Upsala universitets historia, 2:2. Uppsala 1909. Annerstedt, Claes, Upsala universitets historia, Bihang, 3. Uppsala 1912. Arbetarbladet 1967, 1978. Asker, Björn, Matrikel över ledamöter av Kungl. Patriotiska sällskapet 1816–1950. Stockholm 1995. (Skrifter utg. av Personhistoriska samfundet, 23). Beckmann, Johann, Schwedische Reise nach dem Tagebuch der Jahre 1765–1766. Lengwil 1995. Bengtsson, Herman, Uppsala domkyrka. VI. Gravminnen. Uppsala 2010. Bergianska botanister: Bergianska stiftelsen och dess professorer under första seklet, red. Bengt Jonsell. Stockholm 1991. (Bidrag till Kungl. Vetenskapsakademiens historia, 24). Bergius, Bengt, Bengt Bergius Tal om läckerheter: oavkortad illustrerad utgåva, red. Jakob Christensson. Stockholm 2015. (Skogs- och lantbrukshistoriska meddelanden, 65). Bergman, Carl Johan, Upsala och dess nejder 1–2. Upsala 1842–1843.

233 234 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Berömda böcker: bokhistoriska uppsatser. Andra samlingen, red. Thure Nyman. Stockholm 1958. (Bokvännens bibliotek, 44). Bihang till Riksdagens protokoll vid lagtima riksdagen i Stockholm år 1906. Bihang till samtlige riks-ståndens protocoll … 1844 och 1845. Bok- och bibliotekshistoriska studier tillägnade Isak Collijn på hans 50-årsdag, red. Axel Nelson. Uppsala 1925. Botaniska notiser 1877, 1891. Broberg, Gunnar, ”Brown-eyed, nimble, hasty, did everything promptly”: Carl Linnæus 1707–1778. Uppsala 1978. Broberg, Gunnar, ”Brunögd, lätt, hastig, giorde allting promt”: Carl von Linné 1707– 1778. Uppsala 1978. Broberg, Gunnar, Homo sapiens L.: studier i Carl von Linnés naturuppfattning och människolära. Stockholm 1975. (Lychnos-bibliotek, 28). Broberg, Gunnar, Dal, Björn, Jörgensen, Mats & Lindskog, Bengt I., Linné och de lärde i Lund. Lund 2007. Broberg, Gunnar, Ellenius, Allan & Jonsell, Bengt, Linnéminnen i Uppsala. Uppsa- la 1982. Broberg, Gunnar, Ellenius, Allan & Jonsell, Bengt, Linnæus and his garden. Uppsa- la 1983. Bryk, Felix, Linné als praktischer Entomologe. Stockholm 1924. Bryk, Felix, Linné und Berlin. Neubrandenburg [1930]. Bryk, Felix, Vandringar i naturens och kulturens riken. Stockholm 1924. Busser, Johan Benedict, Utkast till beskrifning om Upsala, 2. Upsala 1769. Bäck, Abraham, Åminnelse-tal öfver … välborne herr Carl von Linné, hållet … den 5 december 1778. Stockholm 1779. Carl Peter Thunberg: Linnean, resenär, naturforskare 1743–1828, red. Bertil Norden- stam. Stockholm, 1993. (Bidrag till Kungl. Vetenskapsakademiens historia, 25.) Carl von Linné 1778–1978. Uppsala 1978. (Uppsala universitetsbiblioteks utställ- ningskataloger, 2). Carl von Linnés betydelse såsom naturforskare och läkare: skildringar utgifna af Kungl. Vetenskapsakademien i anledning af tvåhundraårsdagen af Linnés födelse. Upsala 1907. Christensson, Jacob, Vetenskapen i provinsen. Stockholm 1999. Dagens Nyheter 1917, 1955. Dahl, Per, Svensk ingenjörskonst under stormaktstiden: Olof Rudbecks tekniska undervisning och praktiska verksamhet. Uppsala 1995. (Institutionen för idé- och lärdomshistoria, Uppsala; Skrifter, 14). Det goda universitetet: rektorsperioden 2006–2011. Festskrift till Anders Hallberg [re- daktionskommitté: Pernilla Björk, Mattias Bolkéus Blom, Per Ström]. Upp- sala 2011. Donum Grapeanum: festskrift tillägnad överbibliotekarien Anders Grape på sextiofem- årsdagen den 7 mars 1945. Uppsala 1945. (Acta Bibliothecæ Regiæ Universitatis Upsaliensis, 5). Drake af Hagelsrum, Gustaf, Linnés disputationer: en översikt. Nässjö 1939. Källor och litteratur 235

Ekerman, Petrus/Renmarck, Carl, De præstantia orbis sviogothici. Upsaliæ 1747. Enander, Sven Johan, Studier öfver salices i Linnés herbarium. Uppsala 1907. (Upp- sala universitets årsskrift 1907. Skrifter med anledning af Linnéfesten den 23 och 24 maj, 1). Eriksson, Gunnar, Botanikens historia i Sverige intill år 1800. Uppsala 1969. (Lychnos-bibliotek, 17:3). Eriksson, Gunnar, Elias Fries och den romantiska biologien. Uppsala 1962. (Lychnos-bibliotek, 20). Eriksson, Gunnar, Rudbeck 1630–1702: liv, lärdom, dröm i barockens Sverige. Stock- holm 2002. Erixon, Sigurd, Sveden: en bergsmansgård i Stora Kopparbergslagen. Stockholm 1934. Festen till Carl von Linnés minne i Upsala den 10 januari 1878. Upsala 1878. Forsskål, Peter, Resa till Lycklige Arabien: Petrus Forsskåls dagbok 1761–1763. Uppsala 1950. Forsstrand, Carl, Det arktiska hafsområdets djurgeografiska begränsning med ledning af skalkräftornas (crustacea malacostraca) utbredning. Upsala 1886. Forsstrand, Carl, Linné i Stockholm. Stockholm 1915. Forsstrand, Carl, Mina Uppsalaminnen. Stockholm 1922. Fries, Magnus, Pollenanalytiska vittnesbörd om senkvartär vegetationsutveckling, sär- skilt skogshistoria, i nordvästra Götaland. Uppsala 1951. (Acta phytogeographi- ca Suecica, 29). Fries, Robert, A short history of botany in Sweden. Uppsala 1950. Fries, Robert, Carl von Linné: zum andenken an die 200ste Wiederkehr seines Geburtstages. Leipzig 1907. (Botanische Jahrbücher, 91). Fries, Robert, Linné. Stockholm 1907. (De största märkesmännen, 4). Fries, Thore M., Bidrag till en lefnadsteckning öfver Carl von Linné. Upsala 1893– 1898. (Upsala universitets årsskrift. Program 1893–1898). Fries, Thore M., Linné: lefnadsteckning, 1–2. Stockholm 1903. Frängsmyr, Carl, Uppsala universitet 1852–1916, 2:1. Uppsala 2010. (Acta Universi- tatis Upsaliensis. Skrifter rörande Uppsala universitet. C. Organisation och historia, 87:1). Förslag till stadgar för Svenska Linné-Sällskapet, stiftadt på Hammarby den 23 maj 1917. Uppsala 1917. Förteckning öfver Linnéska samfundets lefvande vexter. Stockholm 1834. Gage, Andrew Thomas & Stearn, William Thomas, A bicentenary history of The Linnean Society of London. London 1988. Gefle Dagblad1947. Gotländskt arkiv 2006. (Meddelanden från Föreningen Gotlands Fornvänner, 78). Gullers, K. W. & Strandell, Birger, Linnés Sverige. [Stockholm] 1977. Göteborgs Handels- och Sjöfarttidning 1947. Hagberg, Knut, Carl Linnæus. Stockholm 1939. Hedin, Sven, Minne af von Linné fader och son, [1]. Stockholm 1808. Hembygdsföreningen Arboga minnes årsbok, 1968. Hessner, Lisen, Staden genom konsten. Uppsala 2012. 236 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Hjelt, Otto E. A., Carl von Linné i hans förhållande till Albrecht von Haller. Hel- singfors 1878. Hjelt, Otto E. A., Carl von Linné som läkare och hans betydelse för den medicinska vetenskapen i Sverige. 1877. Hofsten, Nils von, Studien über Turbellarien aus dem Berner Ostland. Leipzig 1907. Hulth, Markus, Bibliographia Linnæana: matériaux pour servir à une bibliographie Linnéenne 1. Uppsala 1907. Hulth, Markus, Über einige Kalktuffe aus Westergötland.Uppsala 1899. Hygiea 1907. Hågkomster och livsintryck av svenska män och kvinnor, 19, Bland professorer och studenter: Uppsalaminnen, red. Sven Thulin. Uppsala 1938. ”I skogar, på berg och i dalar: Linné i dikten”, utg. av Gunnar Broberg & Ulf Mar- ken. Uppsala 1990. Jacobson, Carl-Olof, Experimental investigations on the development of the urodele brain. Uppsala 1964. (Abstracts of Uppsala dissertations in science, 36). Jonsell, Bengt, Linné i Västsverige. Göteborg 2007. Jonsell, Bengt, Studies in the north-west European species of Rorippa s. str. Uppsala 1968. (Symbolæ botanicæ Upsalienses, 19:2). Juel, Oscar, Adam Afzelius: minnesteckning. Stockholm 1930. (Levnadsteckningar över Kungl. Svenska Vetenskapsakademiens ledamöter, 102). Juel, Oscar, Hortus Linnæanus: an enumeration of plants cultivated in the Botanical Garden of Upsala during the Linnean period. Uppsala 1919. (Skrifter utgivna av Svenska Linné-Sällskapet, 1). Juel, Oscar, Plantæ Thunbergianæ. Uppsala 1918. (Arbeten utgivna med understöd av Vilhelm Ekmans universitetsfond, 21). Karlsson, Ragnhild, Carl von Linné i dagstidningarna 1955–1967. Borås 1978. Katalog över Karolinska institutet och medicinska föreningen, vårterminen 1942. Stockholm 1942. Krok, Thorgny & Almquist, Sigfrid, Svensk flora[1,] Fanerogamer och ormbunksväx- ter. 26. uppl. [Stockholm,] 1984. Krook, Hans, Linné. Uppsala 1957. Krook, Hans, Carl von Linné: lefnadsteckning. Personregister. Uppsala 1956. Krook, Hans, Angår oss Linné? Stockholm 1971. Kungl. Vetenskaps-Societetens årsbok 1957. Uppsala 1958. Kunskapens trädgårdar: om institutioner och institutionaliseringar i vetenskapen och livet, red. Gunnar Broberg, Gunnar Eriksson och Karin Johannisson. Stock- holm 1988. Lagerholm, Julius, Södermanland-Närkes nation. Sunnansjö 1933. Levertin, Oscar, Carl von Linné: några kapitel ur ett oafslutadt arbete. Stockholm 1906. Levertin, Oscar, Linné. Stockholm 1968. Lindell, Emil, Bibliotheca Linnæana. Växjö 1932. Linné, Carl von, Amman som styvmoder. Uppsala 1947. (Valda avhandlingar, 4). Källor och litteratur 237

Linné, Carl von, Botaniska exkursioner i trakten av Uppsala. Uppsala 1921. (Valda avhandlingar, 1). Linné, Carl von, Botaniska författare. Uppsala 1973. (Valda avhandlingar, 63). Linné, Carl von, Bref och skrifvelser af och till Carl von Linné, 1:1–1:6, utg. och med upplysande noter försedda af Th. M. Fries. Stockholm, 1907–1912. Linné, Carl von, Bref och skrifvelser af och till Carl von Linné, 1:7, utg. af Th. M. Fries (†) och J. M. Hulth. Upsala 1917. Linné, Carl von, Bref och skrifvelser af och till Carl von Linné, 1:8, utg. af J. M. Hulth. Uppsala 1922. Linné, Carl von, Bref och skrifvelser af och till Carl von Linné, 2:1, utg. af J. M. Hulth. Upsala 1916. Linné, Carl von, Bref och skrifvelser af och till Carl von Linné, 2:2, utg. och med upplysande noter försedd af J. M. Hulth (†) och Arvid Hj. Uggla. Uppsala 1943. Linné, Carl von, Carl von Linnés Gotländska resa, förrättad 1741, utg. och kommenterad av Bertil Molde, efterskrift av Knut Hagberg. Stockholm 1957. (Levan- de litteratur). Linné, Carl von, Carl von Linnés Skånska resa: förrättad 1749, red. och med inledning av Knut Hagberg. Stockholm 1963. (Levande litteratur). Linné, Carl von, Carl von Linnés svenska arbeten, i urval och med noter utgifna af Ewald Ährling, 1–2:1. Stockholm 1879–1880. Linné, Carl von, Carl von Linnés Öländska resa förrättad 1741, utg. af Carl Fors- strand. Stockholm 1907. (De bästa böckerna). Linné, Carl von, Carl von Linnés Öländska resa, förrättad 1741, utg. och kommenterad av Bertil Molde, efterskrift av Knut Hagberg. Stockholm 1957. (Levande litteratur). Linné, Carl von, Caroli Linnæi Iter lapponicum, Dei gratia institutum 1732, red. Magnus von Platen och Carl-Otto von Sydow. Stockholm 1957. Linné, Carl von, Caroli Linnæi opera hactenus inedita. Flora Dalecarlia. Edidit Ewaldus Ährling. Örebroæ 1873. Linné, Carl von, Caroli Linnæi … Oratio de telluris habitabilis incremento. Lugduni Batavorum 1743. Linné, Carl von, Carl Linnæi Skånska resa, red. av Carl-Otto von Sydow. Stock- holm 1959. Linné, Carl von, Carl Linnæi … Skånska resa, på höga öfwerhetens befallning förrät- tad 1749. Stockholm 1751. Linné, Carl von, Carl Linnæi … Wästgöta-resa, på riksens högloflige ständers befallning förrättad år 1746. Stockholm 1747. Linné, Carl von, Caroli Linnæi Diæta naturalis 1733: tankar om ett naturenligt lev- nadssätt, utg. av Arvid Hj. Uggla. Uppsala 1958. Linné, Carl von, Caroli Linnæi … Systema naturæ per regna tria naturæ … , 1–2. 10 ed. Holmiæ 1758–1759. Linné, Carl von, Caroli Linnæi Vulcanus docimasticus. Fahlun 1734, utg. av G. A. Granström. Uppsala 1925. (Skrifter utgivna av Svenska Linné-Sällskapet, 2). 238 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Linné, Carl von, Carolus N. Linnæus Örtabok 1725 , utg. av Svenska Läkaresällska- pet till Linnéjubileet 1957 genom Telemak Fredbärj. Stockholm 1957. Linné, Carl von, Carl Linnæi öländska och gotländska resa … , red. av Carl-Otto von Sydow. Stockholm 1962. Linné, Carl von, Carl von Linnés brefväxling, förteckning upprättad af Ewald Ähr- ling. Stockholm 1885. Linné, Carl von, Carl von Linnés svenska arbeten, i urval och med noter, utg. af Ewald Ährling. Stockholm 1879–1880. Linné, Carl von, Carl von Linnés ungdomsskrifter samlade af Ewald Ährling och efter hans död … utgifna af K. Vetenskaps-Akademien, 1–2. Stockholm 1888–1889. Linné, Carl von, Clavis medicinæ duplex: medicinens tvenne nycklar. Stockholm 2008. Linné, Carl von, Fundamenta botanica. Amstelodami 1736. Linné, Carl von, Hortus Upsaliensis, exhibens plantas exoticas, horto Upsaliensis aca- demiæ a sese illatas, ab anno 1742 … . Stockholmiæ 1748. Linné, Carl von, Hypotesis nova de febrium intermittentium causa: Linnés doktorsavhandling i svensk översättning, med inledning och kommentar av Gustaf Drake. Uppsala 1933. Linné, Carl von, Linnés Dalaresa, [red. av Arvid Hj. Uggla]. Stockholm 1953. Linné, Carl von, Linnés föreläsningar i dietetik, ur ett stort antal lärjungeanteck- ningar samlade och kritiskt ordnade af A. O. Lindfors. Uppsala 1907. Linné, Carl von, Linnés föreläsningar öfver djurriket, utg. och försedda med förkla- rande anmärkningar af Einar Lönnberg. Uppsala 1913. Linné, Carl von, Linnés Pluto Svecicus och beskrifning öfwer stenriket, utg. av Carl Benedicks. Uppsala 1907. (Uppsala universitets årsskrift 1907. Skrifter med anledning af Linnéfesten den 23 och 24 maj, 1). Linné, Carl von, Linnés Vorlesungen über die Cultur der Pflantzen, utg. af Magnus Bernhard Swederus. Uppsala 1907. (Uppsala universitets årsskrift 1907. Skrif- ter med anledning af Linnéfesten den 23 och 24 maj, 1). Linné, Carl von, Nemesis divina, utg. av Elis Malmeström och Telemak Fredbärj. Stockholm 1968. Linné, Carl von, Om jämvikten i naturen. Stockholm 1978. Linné, Carl von, Om marsvin. Uppsala 2007. (Valda avhandlingar, 64). Linné, Carl von, Skrifter av Carl von Linné. V. Iter Lapponicum, med bilagor och noter ombesörjd af Th. M. Fries. 2. uppl. Upsala 1913. Linné, Carl von, Species plantarum. Holmiæ 1753. Linné, Carl von, Svensk flora: Flora Suecica.Stockholm 1986. Linné, Carl von, Svenska träd. Uppsala 2012. (Valda avhandlingar, 84). Linné, Carl von, Systema naturæ, sive regna tria naturæ systematice propositæ per clas- ses, ordines, genera, & species. Lugduni Batavorum 1735. Linné, Carl von, Tal om jordenes tillväxt, hållit i Kongl. Academien i Upsala vid tillfälle af en promotions act. Då medic. Licentiaten H:r Johan Westman 1743 emottog doctors hatten af Carl von Linné. Stockholm 1776. Källor och litteratur 239

Linné, Carl von, Tre tal, utg. av Arvid Hj. Uggla. Uppsala 1954. (Svenska Littera- tursällskapets klassikerutgåvor). Linné, Carl von, Uppsala botaniska trädgård: Hortus Upsaliensis. Uppsala 2007. Linné, Carl von, Vita Caroli Linnæi: Carl von Linnés självbiografier, utg. av Elis Malmeström och Arvid Hj. Uggla. Stockholm 1957. Linné, Carl von, Växternas förvandling. Uppsala 1921. (Valda avhandlingar, 2). Linné, Carl von, Växternas sömn. Uppsala 1921. (Valda avhandlingar, 3). Linné, Carl von, Œconomia naturæ eller skaparens allvisa inrättning på vår jord, i agttagen vid de skapade tingens betraktande i de tre naturens riken, till deras fortplantning, vidmagthållande och undergång […] med någon tillökning på svenska öfversatt af Isac J. Biberg, Medelpad. [Stockholm & Upsala,] 1750. Linné, Carl von/Biberg, Isac, Specimen academicum de Œconomia naturæ … . Upsaliæ 1749. Linné, Carl von/Fornander, Anders, Herbationes Upsalienses. Upsaliæ 1753. Linné, Carl von/Höjer, Johan Christian, Demonstrationes plantarum in horto Upsaliensi MDCCLIII. 1753. Linné, Carl von/Nauclér, Samuel, Hortus Upsaliensis. Upsaliæ 1745. Linné, Carl von/Wilcke, Christian Daniel, Dissertatio academica de politia naturæ … . Upsaliæ 1760. Linnéfest och doktorspromotion i Uppsala den 23 och 26 maj 2007, red. Per Ström. Uppsala 2007. (Acta Universitatis Upsaliensis. Skrifter rörande Uppsala universitet. B. Inbjudningar, 152). Linnémuseet i Uppsala och Linnés Hammarby. Stockholm 1949. Linnéporträtt. Supplement till Tycho Tullberg, Linnéporträtt (1907). Förteckning sammanställd av Ingegerd Tullberg Beskow. Uppsala 1967. (Acta Universi- tatis Upsaliensis. Skrifter rörande Uppsala universitet, C. Organisation och historia, 14). Linnéporträtt. Supplement 2 till Tycho Tullberg, Linnéporträtt. Uppsala 1907. Med supplement 1967 sammanställt av Ingegerd Tullberg Beskow. Förteckningen sammanställd av Karin Beskow Tainsh, Margaret Tainsh. [Stockholm] 1991. Linnéska institutets skrifter 1. [Upsala 1807]. Linnéska samfundets förnyade stadgar. Stockholm 1844. Linnéska samfundets handlingar för år 1832. Stockholm 1833. Linnaeus. Progress and prospects in Linnaean research, edited by Gunnar Broberg. Stockholm & Pittsburgh, PA, 1980. Linnaeus: the man and his work, ed. Tore Frängsmyr. Berkeley 1983. Linnæus, Carl, Clavis medicinae duplex: the two keys of medicine. Whitby 2012. (Mundus Linnæi Series, IV). Ljus över landet? Upplysningen som drivkraft i 1700-talets svenska vetenskap och vitterhet. Konferens 14–15 augusti 2003 med anledning av Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhällets i Göteborg 225-årsjubileum, red. Paul Hallberg. Göteborg 2005. (Acta Regiæ Societatis Scientiarum et Litterarum Gothoburgensis. Interdisciplinaria, 6). 240 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Lundkvist, Helene, Enchytraeidae (Oligochaeta) in pine forest soils: population dynamics and responset o environmental changes. Uppsala 1981. (Abstracts of Uppsa- la dissertations from the Faculty of Science, 606). Lychnos 1937–1965/1966. Låt inte råttor eller mal fördärva … . Linnésamlingar i Uppsala. Uppsala universitets jubileumsbok, red. Anna Sjögren, Roland Moberg & Annika Windahl Pon- tén. Uppsala 2007. Lönnberg, Einar, Carl von Linné och läran om ryggradsdjuren. Uppsala 1907. Lönnberg, Einar, Caroli Linnæi Methodus avium sveticarum. Uppsala 1907. (Uppsa- la universitets årsskrift, 1907: 2: [2]. Malmeström, Elis, Carl von Linné: geniets kamp för klarhet. Stockholm 1964. Malmeström, Elis, Carl von Linnés religiösa åskådning. Stockholm 1926. Malmeström, Elis, Linné som kulturpersonlighet. Uppsala 1925. Martinsson, Karin & Ryman, Svengunnar, Blomboken: bilder ur Olof Rudbecks stora botaniska verk. Stockholm 2008. Moberg, Roland, The lichen genus Physcia and allied genera in Fennoscandia.Uppsa - la 1977. (Symbolæ botanicæ Upsalienses, 22:1). Moberg, Roland & Holmåsen, Ingmar, Lavar: en fälthandbok. Stockholm 1982. Moberg, Roland & Hultengren, Svante, Lavar: en fältguide. Stenungsund 2016. Naturwissenschaftliche Untersuchungen des Sarekgebirges in Schwedisch-Lappland, Geleitet von Prof. Dr. Axel Hamberg, 4, Zoologie. Stockholm, 1907–1931. Naturhistorisk tidende 1953. Nelson, Axel, Olaus Rudbecks Atlantica: svenska originaltexten 1–5. Stockholm 1937– 1950. (Lychnos-bibliotek, 2). Nordisk medicinhistorisk årsbok 1979. Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen 1964. Nynäs, Carina & Bergquist, Lars, A Linnaean kaleidoscope: Linnaeus and his 186 dissertations, 1–2. Stockholm 2016. Odén, Klas G., Östgötars minne. Stockholm 1902. Ohlsson, Per T., 1918: året då Sverige blev Sverige. [Stockholm 2017]. Petersson, Gunnar, I Linnés tjänst: örtagårdsmästaren ser tillbaka. Stockholm 1998. Protokoll hållet i Linnéska samfundet den 12 januari 1842. Stockholm 1842. Quensel, Conrad, Svensk zoologi, 1–2. Stockholm 1806–1823. Révue d’histoire des sciences, 4 (1951). Riksdagen 1977/78, Saml. 3, Motioner, bd. 6. Riksdagen 1979/80, bd. A8. Rudbeck, Olof, d.ä., Hortus botanicus variis exoticis indigenisque plantis instructus. Nytr., Uppsala 1930. Sacklén Johan Fredrik, Sveriges läkare-historia ifrån konung Gustaf I:s till närvaran- de tid, 2:2, suppl. + nytt suppl. Nyköping & Stockholm 1824–1853 Sahlin, Carl Yngve, Om naturens lif. Upsala 1878. (Upsala universitets årsskrift, 1878: Program, [1]). Sankt Eriks årsbok 1995. Källor och litteratur 241

Schefferus, Johannes, Upsalia cuius occasione plurima in religione, sacris, festis … illustrantur. Vpsaliæ 1666. Schimmelpfennig, C. F. V. & Ahlberg, K. A., Sveriges apotekarhistoria, 5: supplement. Stockholm 1936. Sernander, Rutger, Carl von Linné. Särtryck ur Upsala Nya Tidning. Uppsala 1907. Sernander, Rutger, Linnés Hammarby: vägvisare. Uppsala 1936. Sernander, Rutger, Vägvisare över Upsala universitets botaniska trädgård – Linnéträd- gården – Linnés Hammarby. Uppsala 1930. Sernander, Rutger & Uggla, Arvid Hj., Linnéminnens i Upsala och på Hammarby: vägvisare. Uppsala 1937. Smith, James Edward, A selection of the correspondence of Linnæus, and other naturalists, from the original manuscripts, 1–2. London 1821. [Soulsby, Basil Harrington,] A Catalogue of the works of Linnæus … . 2. ed. London 1933. Stjernström, Peter, Ung man fyller 300 år: Om Linné2007 – jubileet som siktade mot framtiden. [Saltsjöö-Boo] 2009. Strandell, Birger, Linnés Sävja. [Uppsala 1980]. (Alla tiders Danmark, 1). Strandell, Birger, Linnés Sävja. 2. uppl. Uppsala 1989. (Alla tiders Danmark, 1). Strandell, Birger, Vägen till Linné. [Stockholm] 1974. (Bokvännens bibliotek, 95). Svanberg, Ingvar, Linneaner: Carl von Linnés lärjungar i Sverige. Stockholm 2006. Svensk botanik, 1–12, utg. af J. W. Palmstruch och C. W. Venus. Stockholm 1802– 1843. Svensk botanisk tidskrift 1912, 1913. Svensk farmaceutisk tidskrift 1964. Svenska Dagbladet 1933, 1965, 2010. Svenska Dagbladets årsbok, 13. Stockholm 1936. Svenska Linnésällskapets årsskrift 1918–2017. Uppsala 1918–2017. Svenska Linnésällskapets årsskrift: register 1918–1985. Uppsala 1986. Svenska män och kvinnor 2, 3, 7, 8. Stockholm 1944, 1946, 1954, 1955. Svenska släktkalendern 1915–16. Stockholm 1915. Svenska Trägårds-Föreningens Års-skrift, 1835. Svenskt biografiskt lexikon1, 4, 16, 17, 18, 19, 23, 24, 26, 30, 32. Stockholm 1918– 2006. Svenson, Gilbert, Stildrag hos våra frankotecken 2. Stockholm 1973. (Meddelanden från Postmuseum, 35). Sveriges kommunikationer, 1878, 1917. Swartz, Olof, Tal, om natural-historiens uphof och framsteg i Sverige … den 8 sept. 1790. Stockholm 1794. Swederus, Magnus Bernhard, Botaniska trädgården i Upsala 1655–1807: ett bidrag till den svenska naturforskningens historia. Falun 1877. Swederus, Magnus Bernhard, Linné och växtodlingen. Uppsala 1907. (Uppsala universitets årsskrift 1907. Linnéfest-skrifter, 6). Symbola litteraria. Uppsala 1927. (Acta Bibliothecæ R. Universitatis Upsaliensis, 2). 242 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Så varför reser Linné? Perspektiv på Iter Lapponicum 1732, red. Roger Jacobsson. Umeå, 2005. (Acta Regiæ Societatis Skytteanæ, 56). Tal i den studerande ungdomens namn af Stockholms nations curator den 12 oct. 1829. Upsala 1829. Taxon 2 (1953), 25 (1976). The Linnaeus apostles: global science & adventure. Introduction, vol. 1.Editor-in- chief: Lars Hansen; general editor: Eivor Cormack. London, 2010. Thomson, Thomas, Travels in Sweden, during the autumn of 1812. London 1813. Thunberg, Carl Peter, Tal vid invignings-acten af den nya akademiska trägården dess orangerie och samlingssalar. Upsala 1807. Tidningar ifrån Upsala 1778. Till livs med Linné, red. Gunnar Broberg & Gunilla Lindell. Stockholm 2007. Tullberg, Tycho, A Short Guide to Linné’s Hammarby. Uppsala 1923. Tullberg, Tycho, Kort handledning för besökare på Linnés Hammarby. Uppsala 1918. Tullberg, Tycho, Linnéporträtt. Stockholm 1907. Tullberg Beskow, Ingegerd & Beskow Tainsh, Karin, Register till Linnéporträtt. Uppsala 1969. Uplands konstförening, Skulptur: utställning i Linné-trädgården 15 maj – 1 juni 1947. Uppsala 1947. Uppland 1977, 2016. Upsala 1951, 1955, 1957. Upsala academies catalog för höst-terminen 1829. Upsala 1829. Upsala Nya Tidning 1907, 1919, 1920, 1952, 1955, 1957, 1967, 1976, 1978, 2012. Upsala Tidning 1819. Uppsala universitets katalog, höstterminen 1921. Uppsala 1921. Uppsala universitets katalog, vårterminen 1934. Uppsala 1934. Uppsala universitets katalog, vårterminen 1960. Uppsala 1960. Uppsala universitets årsskrift 1907: Skrifter med anledning af Linnéfesten 23 och 24 maj, 1–2. Uppsala 1907. Uppsala universitets årsskrift 1928. Program 2. Uppsala 1928. Uppsala universitetsbiblioteks minnesskrift 1621–1921: med bidrag av bibliotekets forna och nuvarande tjänstemän. Uppsala 1921. (Acta Bibliothecæ R. Universitatis Upsaliensis, 1). Upsala universitets årsskrift 1878, 1893–1898. Upsala 1878, 1893–1898. Utur stubbotan rot: essäer till 200-årsminnet av Carl von Linnés död, red. Ragnar Granit. Stockholm 1978. Valda avhandlingar av Carl von Linné i översättning, utgivna av Svenska Linné-Säll- skapet, 1–84. Uppsala 1921–2012. Vem är det 1973. Stockholm 1972. Vem är det 1983. Stockholm 1982. Vem är det 1991. Stockholm 1990. Vem är det 2007. Malmö 2006. Vem är det? 1939. Stockholm 1939. Vem är vem? Norrlandsdelen, huvudred. Paul Harnesk. Stockholm 1950. Källor och litteratur 243

Vem är vem: Stor-Stockholm, huvudred. Paul Harnesk. 2. uppl. Stockholm 1962. Växter i Linnés landskap: en vänbok till Börge Pettersson, red. av Mariette Mank- telow och Ingvar Svanberg. Uppsala 2004. (Linnés historiska landskap, 1). Wahlenberg, Göran, Historisk underrättelse om Upsala universitets botaniska trägård 1836. Upsala 1837. [Wikström, Johan Emanuel,] Anmälan till subscription på C. von Linné’s brefväx- ling med svenskar. Stockholm 1830. Willén, Eva, Phytoplankton in Lake Hjälmaren. Uppsala 1976. (Abstracts of Uppsala dissertations from the Faculty of Science, 378). Zoologische Annalen 7. Würzburg 1916. Zoologiska bidrag från Uppsala, 35, 1962–1963. Festskrift tillägnad Sven Hörstadius. Stockholm 1963. Ährling, Ewald, Några af de i Sverige befintliga Linnéanska handskrifterna, kritiskt skärskådade. Lund 1878. Ährling, Ewald, Studier i den Linnéanska nomenklaturen och synonymiken. Örebro 1872.

Hänvisningar till källor på Internet har gjorts direkt i noterna.

Bildkällor

Uppsala universitetsbibliotek s. 13, 17, 19–20, 24, 34, 48, 50, 52, 59, 64, 67, 72, 93, 95, 97, 121, 127, 141

Svenska Linnésällskapets arkiv (i Uppsala universitetsbibliotek) s. 27, 30, 37–40, 43, 56–57, 60, 69, 79, 99, 102, 115, 117, 129, 134, 144–147, 151

Gunnar Broberg s. 83 (från familjen von Sydow)

Bengt Carlsson, Evolutionsbiologiskt centrum s. 111

Erik Hamberg omslag, s. 45, 80, 87, 90

Roland Moberg s. 114

Gunilla Stenman Jacobson s. 112

Gerd Strandell s. 105

Eva Willén s. 136

245 Förkortningar

DN = Dagens Nyheter GHT = Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning NTBB = Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen SBL = Svenskt biografiskt lexikon SMK = Svenska män och kvinnor SLA = Svenska Linnésällskapets arkiv SLS = Svenska Linnésällskapet SLÅ = Svenska Linnésällskapets årsskrift SvD = Svenska Dagbladet UNT = Upsala Nya Tidning UU = Uppsala universitet UUB = Uppsala universitetsbibliotek

246 Personregister

Acharius, Erik (1757–1819) 114 Bergencrantz, Elisabeth Christina, Acrel, Johan Gustaf (1741–1801) 123, f. von Linné (1743–1782) 103–104 157 Bergh, Birger (1935–2008) 88 Adlercreutz, Patrick (1871–1955) 129 Bergius, Bengt (1723–1784) 110–111 Afzelius, Adam (1750–1837) 13, 37, 51 Bergius, Peter Jonas (1730–1790 Agardh, Carl Adolph (1785–1859) 65 100, 110–111, 131 Aldén, Gustaf (1852–1927) 16 Bergman, Carl Johan (1817–1895) 66 Alfvén, Hugo (1872–1960) 16, 37– Bergman, Ingmar (1918–2007) 146 38, 53–54, 57 Bergström, Cecilia, f. 1973 46 Alm, Carl G. (1888–1962) 56–57, 168 Bergström, Per Niclas (1813–1884) 68 Almquist, Erik (1892–1974) 60–61, Beskow, August (1880–1946) 134, 187 143 Almquist, Ernst (1852–1946) 25, 28, Beskow, Ingegerd Tullberg 163 (1887–1978) 91, 129, 134, 149 Almquist, Marie, f. 1946 183 Beskow, Lars, f. 1945 187 Almquist, Sigfrid (1844–1923) 109 Beskow Tainsh, Karin Alsén, Hans, f. 1926 62, 152 (1912–2003) 91 Andersson, Aksel (1851–1923) 72, 157 Billberg, Gustaf Johan Anfält, Tomas (1941–2004) 137, 155, (1772–1844) 14, 161 186–187 Björck, Oscar (1860–1929) 24 Apelgren, Karin, f. 1961 142 Björn, Eva, f. 1956 45, 92, 150 Artedi, Peter (1705–1735) 76 Blomberg, Stig (1901–1970) 58 Asker, Ferdinand (1812–1897) 67 Bock, Sixten (1884–1946) 101 Asplund, Nils (1874–1958) 73 Bodenheimer, Friedrich Simon Aurivillius, Christopher (1897–1959) 79, 91, 173 (1853–1928) 186 Boerman, Albert (1923–2017) 144, 187 Banks, Joseph (1743–1820) 51, 157 Bohman, Hans (1885–1964) 144 Beckmann, Johann (1739–1811) 92 Boierth, Pehr (1889–1979) 53 Bellander, Paul (1874–1945) 32, 186 Bonde, Gustaf (1682–1764) 47, 49 Benedicks, Carl (1875–1958) 16 Bonnier, Karl Otto (1856–1941) 31 Benzelius, Eric d.y. (1675–1743) 82 Borglind, Stig (1892–1965) 145

247 248 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Bremer, Kåre, f. 1948 187–188 Christensson, Jakob, f. 1965 86 Brewer, John, f. 1941 183 Clemedson, Carl Johan Broberg, Gunnar, f. 1942 84–88, (1918–1990) 62, 107–108, 149, 185, 91–93, 110, 114, 116, 142, 149–150, 187 155, 186–187 Clifford, George (1685–1750) 49, 138 Brolén, Carl Axel (1845–1939) 89 Collijn, Isak (1875–1949) 73 Bromelius, Magnus (1679–1731) 127 Conwentz, Greta f. Ekelöf Bromelius, Olof (1639–1707) 127 (1882–1933) 63 Brusewitz, Gunnar (1924–2004) 83, Curman, Calla (1850–1935) 31 109 Bryk, Felix (1882–1957) 69, 74, Dalhemius, Daniel (1638–1679) 122 129–130 Dalman, Johan Wilhelm Burmann, Johannes (1707–1780) 78, (1787–1828) 13 154 Dalton, John (1766–1844) 167 Burmann, Nikolaas Laurens Danielson, Anders Peter (1734–1793) 78, 154 (1839–1897) 68 Burser, Joachim (1583–1639) 119 Darwin, Charles (1809–1882) 101, Byström, Johan Niclas 139 (1783–1848) 15, 77 de Geer, Carl (1918–1978) 135 Bäck, Abraham (1713–1795) 11, 80, De Geer, Charles (1669–1730) 47 91, 98, 120, 148 De Geer, Charles (1720–1778) 107 De Geer, Gerard (1858–1943) 101 Carl, prins (1861–1951) 39–40 de Geer, Louis (1866–1925) 31 Carl XVI Gustaf, f. 1946 150 Desprez, Louis Jean (1743–1804) 50 Carlgren, Mauritz (1883–1949) 186 Diös, Anders (1891–1986) 39, 61, 82 Carlsson, Alfred (1881–1959) 63 Douglas, Gina, f. 1941 155 Carlsson, Bengt, f. 1955 111 Drake af Hagelsrum, Gustaf Cedergren, Gösta (1888–1954) 165 (1877–1939) 128 Cedergren, Sigrid (1879–1965) 42, Dunér, David, f. 1970 86, 92 165 Du Rietz, Einar (1895–1967) 125, 187 Celsing, Peter (1920–1974) 60 Duse, Samuel Christoffer Celsius, Olof d.ä. (1670–1756) 47, (1748–1826) 95 128 Duse, Sara Christina, f. von Linné Chesnecopherus, Johannes (1751–1835) 65 (1581–1635) 131 Duse, Sophia, f. von Linné Christensen-Nugues, Charlotte, (1757–1830) 29, 65, 95 f. 1964 87 Dusén, Karl Fredrik (1849–1919) 29 Personregister 249

Edenman, Ragnar (1914–1998) 147 Fries, Elias (1794–1878) 98, 108, Edman, Victor, f. 1954 46 125–126, 131, 148 Edström, Sigfrid (1870–1964) 31 Fries, Magnus (1917–1987) 56, 81, 91, Ekbom (Carlsson), Rickard 108–110, 115, 185–187 (1891–1982) 41, 54–55, 60 Fries, Robert Elias (1876–1966) 23– Ekerman, Petrus (1696–1783) 124 26, 31, 43, 56, 69, 75, 78, 98–100, Ekinge, Bernt (1921–2005) 62 102, 108, 143–144, 185–186 Eklund, Karl Johan, f. 1941 139, 150, Fries, Thore Magnus (1832–1913) 19, 187 22, 68–69, 73, 83, 92, 98, 108, 119, Eldh, Carl (1873–1954) 58, 143 131, 154 Ellenius, Allan (1927–2008) 44–45, Frängsmyr, Carl, f. 1971 152, 186–187 93, 187–188 Frängsmyr, Tore (1938–2017) 88, 155 Enander, Sven Johan (1847–1928) 16 Förberg, Anders, f. 1932 24 Enlund, Eric (1918–2011) 62 Förberg, Elof (1851–1923) 21, 23–26, Enrot, Erik 47 28–30, 32–35, 38, 43, 52–54, Eriksson, Gunnar, f. 1931 88, 91, 110, 56, 63–64, 72–73, 103, 123, 159, 125–126, 142, 149, 155, 185, 187 185–186 Estham, Inger (1928–2016) 44–45, Förberg, Eva (1867–1945) 63 187–188 Förberg, Gudrun (1898–1973) 64 Eugen, prins (1865–1947) 28, 39–40, Förberg, Marie-Louise, f. 1939 24 53, 150 Ewerlöf, Viktor (1860–1942) 31, 163 Geijer, Erik Gustaf (1783–1847) 77 Gertz, Otto (1878–1948) 128 Fehrman, Carl (1915–2010) 19 Goethe, Johann Wolfgang von Feltenius, Leif, f. 1944 183 (1749–1832) 25, 103 Fornander, Anders (1715–1794) 141 Goodenough, Samuel Forselles, Jacob Henric af (1743–1827) 157 (1785–1855) 13–14 Grandin, Karl, f. 1965 187 Forsskål, Peter (1732–1763) 77, 90 Granström, Gustaf (1851–1941) 89 Forsstrand, Carl (1854–1928) 25, 55, Grape, Anders (1880–1959) 73, 78, 71, 74–76, 186 80, 185, 187 Fredbärj, Josef (1863–1914) 123 Gullers, Karl Werner Fredbärj, Liana (1898–1996) 125 (1916–1998) 105 Fredbärj, Margit (1899–1981) 45, 125 Gustaf III, kung (1746–1792) 15, 50, Fredbärj, Telemak (1895–1975) 45, 75 81, 89, 104, 123–125, 130, 144, 187 Gustaf V, kung (1858–1950) 23 Fredga, Karl, f. 1934 187 250 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Gustaf VI Adolf, kung Hofsten, Nils von (1881–1967) 42– (1882–1973) 28, 75, 133–134, 143, 43, 78, 81–82, 100–104, 144–145, 147, 150 174, 185, 187 Gyllenhaal, Johan Abraham Holmgren, Frithiof (1831–1897) 91 (1750–1788) 122 Holmgren, Léo (1904–1989) 144–145 Gyllenhaal, Lars Herman Holmgren, Victor (1882–1957) 38 (1790–1858) 13 Holmåsen, Ingmar, f. 1932 114 Hornwall, Gert (1911–2002) 43 Hagberg, Knut (1900–1975) 101, Houdt, Toon van, f. 1966 183 130–131, 146 Hult, Olof (1868–1958) 25, 127, 186 Haglund, Ejnar (1905–1991) 89 Hultengren, Svante, f. 1957 114 Hallman, Johan Gustaf Hultgren, Ernst (1866–1922) 25, 186 (1726–1797) 50 Hulth, Markus (1865–1928) 19, 21, Hallwyl, Wilhelmina von 24–26, 35, 53, 55, 63–64, 71–74, (1844–1930) 31 76, 154–155, 183, 185–186 Hamberg, Erik, f. 1951 186–187 Hunt, Rachel McMasters Miller Hamberg, Per Gustaf (1913–1978) 40 (1882–1963) 104 Hasselblad, Victor (1906–1978) 41 Hutton, James (1726–1797) 167 Hasselquist, Fredrik (1722–1752) 74, Hylander, Nils (1904–1970) 60, 187 79, 91, 120 Hårleman, Carl (1700–1753) 36, 49, Hedberg, Olov (1923–2007) 187–188 51–53, 55, 122 Hedberg, Sten, f. 1937 183 Haeffner, Johann Christian Hedin, Marika, f. 1964 45–46, Friedrich (1759–1833) 37 187–188 Höjer, Johan Christian (1730– ) 54 Hedin, Sven Anders (1750–1821) 15, Hörstadius, Sven (1898–1996) 103, 108 144 Heister, Lorenz (1683–1758) 131 Hemmendorff, Ernst Ingeborg, prinsessa (1878–1958) 39– (1866–1928) 186 40 Herman, Christopher, d. 1735 47 Inlander, Carl Fredrik Hilding, Karolina, f. 1970 186–187 (1744–1775) 145 Hillerud, Kai-Inge (1937–2017) 183 Iwarsson, Mattias, f. 1948 142 Hjelt, Otto (1823–1913) 20–21, 123 Hjorth, Nils (1920–2008) 62 Jackson, Benjamin Daydon Hjortberg, Gustaf Fredrik (1846–1927) 154 (1724–1776) 87 Jacobson, Carl-Olof, f. 1929 112–113, 149, 155, 185, 187 Personregister 251

Jacobson, Gunilla Stenman, Kruse, Leif (1943–2014) 152, 186–187 f. 1944 112 Jacobsson, Arthur (1876–1954) 187 Lagerberg, Torsten (1882–1964) 77, Johansson-Hedberg, Birgitta, 187 f. 1947 116–117, 185, 187 Lagerheim, Gustaf (1860–1926) 186 Jonasson, Lars, f. 1956 186–187 Lagerkvist, Hans (1923–1991) 146 Jonsell, Bengt, f. 1936 45, 88, 91, 93, Landell, Nils-Erik, f. 1935 187 109–112, 114, 117, 136, 138–139, Landin, Bengt Olof (1925–2006) 91 142, 148–149, 152, 155, 168, 175, Langenskiöld, Karl (1857–1925) 31 185–187 Larsson, Brita, f. 1959 183 Jonsell, Lena, f. 1936 109 Laxman, Erik (1737–1796) 154 Jonsson, Gustaf 146 Leche, Gunnar (1891–1954) 36 Jonsson, Lars, f. 1946 142 Leche, Johan (1704–1764) 128 Josephson, Hjalmar (1860–1928) 38 Levertin, Oscar (1862–1906) 19 Josephson, Jacob Axel Lidforss, Bengt (1868–1913) 86 (1818–1880) 38 Lilljeborg, Vilhelm (1816–1908) 74 Juel, Oscar (1863–1931) 25, 34, 53–55, Lindegård, Sven (1924–1994) 135 69, 73, 77, 89–90, 92, 119–120, Lindell, Emil (1854–1941) 21, 23–24, 185–186, 188 26, 104–105 Jägerskiöld, Leonard (1867–1945) 26 Lindell, Gunilla, f. 1939 92, 150 Jönsson, Ann-Mari, f. 1954 155 Lindell, Lars-Olof, f. 1943 186–187 Lindfors, Otto (1852–1909) 16 Kalm, Pehr, (1716–1779) 73–74, 120, Lindgren, Henrik Gerhard 137 (1801–1879) 15 Karlsson, Ragnhild, f. 1934 172 Lindroth, Sten (1914–1980) 85, Kempe, Seth (1857–1946) 31 87–88, 125 Kilander, Sven (1917–1995) 91 Lindskog, Bengt I., f. 1929 88 Kjellman, Frans (1846–1907) 119 Linné, Carl von d.y. (1741–1783) 50, Knöppel, Jan (1918–1995) 123 153 Korpås, Sture (1920–1989) 62 Linné, Lovisa von (1749–1839) 65 Kreuger, Ivar (1880–1932) 31 Linné, Sara Elisabeth von, Kreuger, Torsten (1884–1973) 31 f. Moræus (1716–1806) 65, 133 Krok, Thorgny (1834–1921) 109 Linnqvist, Hilding (1891–1984) 80 Kronberg, Julius (1850–1921) 73 Linnaeus, Nils (1674–1748) 138 Krook, Hans (1920–2004) 131, 185, Ljungberger, Gustaf 187 (1734–1787) 104–105 Kroon, John (1881–1968) 83 252 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Lohammar, Gunnar (1902–1975) 61, Mattsson, Annie, f. 1981 187 187 Mattsson, Gunilla, f. 1948 45, Lothigius, Carl-Wilhelm 186–187 (1919–1985) 62 Michelsén, Pia, f. 1959 45 Louise, drottning (1889–1965) 134, Miller, Gunilla, f. 1934 116 143 Miller, Philip (1691–1771) 138 Lovén, Sven (1809–1895) 74 Milles, Carl (1875–1955) 58 Lovisa Ulrika, drottning Mittag-Leffler, Gösta (1846–1927) 31 (1720–1782) 138–139 Moberg, Roland, f. 1939 86, 91–92, Lucas, Grenville, f. 1935 152 110, 113–115, 117, 138–139, 142, 150, Lundberg, Erik (1895–1969) 39 152, 158, 185–187 Lundberg, Gustaf (1695–1786) 41 Molander, Gustaf (1888–1973) 146 Lundkvist, Helene, f. 1950 117, 152, Molde, Bertil (1919–1995) 146 185, 187 Moræus, Johan (1672–1742) 80, 108, Lundström, Axel N. (1847–1905) 16 124, 133 Lyth, Anton Julius (1816–1886) 68 Munktell, Ing-Marie, f. 1946 45–46, Læstadius, Lars Levi 187–188 (1800–1861) 110 Murbeck, Svante (1859–1946) 186 Löfling, Pehr (1729–1756) 104 Müller, Erik (1866–1923) 24, 26, 76, Lönnberg, Einar (1865–1942) 16, 96–98, 185–186 21–22, 35, 39, 76, 108, 186 Löwegren, Yngve (1899–1991) 84, Nannfeldt, John Axel 135, 187 (1904–1985) 106–107, 110, 148, 175, 185, 187–188 Malmeström, Elis (1895–1977) 80, Nauclér, Samuel (1724–1770) 49 125, 130–131, 144 Neander, Gustaf (1874–1941) 186 Manktelow, Mariette, f. 1960 132, Nelson, Axel (1880–1962) 42–43 142, 152, 185, 187 Nietzel, Dietrich (1703–1756) 49 Margareta, kronprinsessa Nilsson, Gustaf 144 (1882–1920) 28, 75 Nilsson, Örjan, f. 1933 87, 187 Marken, Ulf, f. 1941 91 Nordenfelt, Ebba (1870–1963) 69 Marklin, Gabriel (1777–1857) 13 Nordenskiöld, Adolf Erik Marsham, Thomas (1747–1819) 157 (1832–1901) 74 Martin, Roland (1726–1788) 127 Nordenstam, Bertil, f. 1936 110, 187 Martin, Seth (1886–1925) 97 Nordhagen, Rolf (1894–1979) 102 Martinsson, Karin, f. 1962 142, 150, Nordstedt, Otto (1838–1924) 26 187 Nybrant, Thomas, f. 1977 187 Personregister 253

Nyholm, Karl-Georg (1912–1991) 187 Ridderbjelke, Carl (1820–1894) 65, Nyström, Eva, f. 1949 92, 150, 155, 68, 96 182, 186–187 Ridderbjelke, Fredrik Magnus Näsström, Gustaf (1899–1979) 60, (1772–1841) 65, 95 187 Ridderbjelke, Johanna Elisabeth, f. Duse (1782–1845) 65, 95 Odelberg, Wilhelm (1918–2002) 84, Roberg, Lars (1664–1742) 122 185, 187 Rollinson, Elizabeth 152 Odöö, Hans, f. 1952 152 Rollison, Nigel (1934–2004) 183 Olaus Magnus (1490–1557) 82 Ronquist, Fredrik, f. 1962 187–188 Olsson, Olof, statsråd (1872–1939) 35 Rooth, Sune (1918–2008) 61 Orrelius, Magnus (1717–1794) 86 Rosén, Nils, adlad Rosén von Osbeck, Pehr (1723–1805) 132 Rosenstein (1706–1773) 47, 49 Rosén, Nils (1866–1929) 21, 26, 154, Palmstruch, Johan Wilhelm 182 (1770–1811) 14 Rosenblad, Johan Anders Paykull, Gustaf (1757–1826) 169 (1800–1853) 65 Paykull, Johan Gustaf Rudbeck, Olof d.y. (1660–1740) 36– (1798–1868) 66–67 37, 47, 49, 82, 88, 122, 125 Petersson, Gunnar (1927–2013) 44, Rudbeck, Olof d.ä. (1630–1702) 36, 60–61 39, 42–43, 47–49, 88, 90, 120, Petrén (Eriksson), Åsa, f. 1963 187 122, 125–126, 159 Piltz, Anders, f. 1943 88 Rydberg, Sven (1917–1996) 133, 135 Platen, Magnus von (1920–2002) 83, 109 Sager, Edvard (1853–1939) 31 Plinius d.ä. (23–79) 131 Sahlberg, Gardar (1908–1983) 146 Polhem, Christopher (1661–1751) 86 Sahlgren, Jöran (1884–1971) 64 Pontin, Magnus af (1781–1858) 65– Sahlin, Carl Yngve (1824–1917) 15 66 Samzelius, Gustaf (1710–1739) 47, Pålsson, Roland (1922–2015) 61 49 Samzelius, Jonas L:son Quensel, Conrad (1767–1806) 14 (1886–1967) 39, 187 Sandberg, Anna, f. 1950 45 Ramsbottom, John (1885–1974) 144 Sandberg, Gustaf (1908–1983) 61– Ray, John (1627–1705) 25 62, 142, 187 Renmarck, Carl (1723–1773) 124 Savage, Spencer (1886–1966) 78 254 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Schagerström, Nils Olof Strandell, Birger (1901–1993) 85, (1785–1851) 13–14 103–106, 149, 162, 165, 185, 187 Schantz, Malkolm von Strandell, Gerd, f. 1939 105, 174 (1861–1941) 30 Strandell, Herman (1863–1937) 103 Schefferus, Johannes (1621–1679) 47 Strandell, Jane, f. Öhrn Schück, Henrik (1855–1947) 16, (1867–1948) 103, 165 33–34, 38, 90 Strandänger, Mikael, f. 1957 186–187 Schönberg, Anders (1689–1759) 65 Sundman Per Olof (1922–1992) 62 Scopoli, Giovanni Antonio Sundquist, Nils (1902–1981) 38–39 (1723–1788) 11 Sunnerdahl, Magna (1863–1935) 31 Segerstedt, Torgny (1908–1999) 61 Svanberg, Ingvar, f. 1953 90, 92, 132 Selling, Olof (1917–2012) 42–43, 84, 150, 187 146, 187 Svedelius, Nils (1873–1960) 54–56, Sergel, Johan Tobias (1740–1814) 11 78, 106, 127–128, 143, 186 Sernander, Rutger (1866–1944) 25– Svedmark, Eugène (1847–1922) 16 26, 28, 33, 39–40, 52–53, 69, 77, Svensson, Carl, statsråd 92–93, 119–122, 133, 178, 185–186, (1879–1938) 35 188 Swartz, Carl (1858–1926) 34–35 Sibylla, prinsessa (1908–1972) 147 Swartz, Olof (1760–1818) 11, 14 Silvia, drottning, f. 1943 150 Swedenborg, Emanuel Skottsberg, Carl (1880–1963) 129 (1688–1772) 86 Smith, James Edward Swederus, Magnus (1748–1836) 161 (1759–1828) 83, 153, 157 Swederus, Magnus Bernhard Solander, Daniel (1733–1782) 110 (1840–1911) 16 Soulsby, Basil Harrington Sydow, Carl-Otto von (1864–1933) 72, 170 (1927–2010) 23, 44, 81–85, Sparrman, Anders (1748–1820) 92, 93, 109, 125, 146, 148–149, 171, 115 186–187 Sperling, Otto (1602–1681) 128 Söderberg, Sven 186–187 Sterky, Margit (1897–1970) 72 Söderbäck, Fritjof Stobæus, Kilian (1690–1742) 88, (1887–1963) 186–187 128, 135 Stockenstrand, Lars (1738–1816) 87 Tempelman, Olof (1745–1816) 50 Strand, Johnny, f. 1939 90, 183 Tessin, Carl Gustaf (1695–1770) 20 Strandell, Ann Margret Thompson, David 157 (1904–1999) 104 Thomson, Thomas (1773–1852) 51, 167 Personregister 255

Thunberg, Carl Peter Wahlenberg, Göran (1780–1851) 50, (1743–1828) 14–15, 37, 50–51, 110, 126, 131 119–120, 126, 128, 137, 148 Walde, Otto (1879–1963) 63 Tornehed, Stig (1924–2017) 135 Wallace, Alfred Russel Traugott, Ivan (1871–1957) 31–32 (1823–1913) 100 Traugott, Oscar (1867–1945) 31 Wallenberg, Axel (1898–1996) 58 Tullberg, Otto Fredrik Wallenberg, Knut Agathon (1802–1853) 95 (1853–1938) 31 Tullberg, Torsten (1884–1942) 31–32 Waller, Erik (1875–1955) 105 Tullberg, Tycho (1842–1920) 25–26, Wallin, Lars, f. 1933 187 28, 32, 69, 73–75, 91–93, 95–96, Wallin, Sigurd (1882–1968) 36, 100, 103, 149, 185–186 39–42, 60, 93, 130, 187 Tullberg, Sofia Lovisa Christina, Wargentin, Pehr Wilhelm f. Ridderbjelke (1815–1885) 95 (1717–1783) 107 Tuwén, Eric (1721–1766) 120 Warming, Eugen (1841–1924) 119 Tärnström, Christopher Welin, Karl-Erik (1934–1992) 148 (1711–1746) 73 Werner, Abraham Gottlob Törner, Samuel (1762–1822) 51 (1749–1817) 167 Wester, Lilly, f. Westin Uggla, Arvid Hjalmar (1904–1988) 134–135 (1883–1964) 19, 39, 43, 58, 60, Westin, Robert (1869–1927) 134 76–83, 89–91, 93, 102, 108–109, Westman, Johan (1714–1785) 172 123, 125, 133, 144, 154, 171, 186–187 White, Errol (1901–1983) 148 Ullgren, Olof Matthias Wibom, Otto (1875–1956) 21–22, (1785–1819) 13–14 163, 182 Wikström, Jan-Erik, f. 1932 62 Victoria, drottning (1862–1930) 23 Wikström, Johan Emanuel Victoria, kronprinsessa, f. 1977 150 (1789–1856) 153 Vinge, Erik ( –1729) 47 Willén, Eva, f. 1940 45, 92, 114–115, Virdestam, Gotthard 117, 136, 138–139, 150, 152, 185–187 (1893–1937) 133, 187 Windahl Pontén, Annika, f. 1966 150, 187 Wachenfelt, Miles von Wittrock, Veit (1839–1914) 110 (1887–1986) 41 Wrange, Jarl, f. 1924 145 Wachtmeister, Hans (1913–1995) 62 Wänman, Carl H. (1733–1797) 124 Wahlberg, Sven, f. 1918 186–187 256 I Carl von Linnés fotspår – Svenska Linnésällskapet 100 år

Zeitler, Rudolf (1912–2005) 42–44, Ödman, Anna (1876–1960) 29–33, 187–188 35, 42, 103, 129 Zetterling, Mai (1925–1994) 146 Ödman, Gerda (1882–1967) 29–33, 35, 42, 103 Ågren, Jon, f. 1955 116, 187–188 Ödman, Tycho (1879–1960) 29–33 Åström, John (1872–1930) 53, 186 Öhrn, Fredrik (1837–1929) 103 Öhrn, Ida, f. Fougberg Ährling, Ewald (1837–1888) 20, (1838–1923) 103 67–68, 83, 90–91, 153 Örtendahl, Ivan (1870–1935) 54 Östberg, Claes, f. 1944 186–187 Östergren, Olof (1874–1963) 55 Österlund, Eric (1881–1974) 63