Jan Von Bonsdorff Tryckt Med Ekonomiskt Stöd Från Berit Wallenbergs Stiftelse Hélène Och Walter Grönqvists Stiftelse Kungl

ACTA UNIVERSITATIS UPSALIENSIS Figura Nova 38 Redaktör: Jan von Bonsdorff Tryckt med ekonomiskt stöd från Berit Wallenbergs Stiftelse Hélène och Walter Grönqvists Stiftelse Kungl. Patriotiska Sällskapet Letterstedtska föreningen Stiftelsen Konung Gustav VI Adolfs fond för svensk kultur Stiftelsen Lars Hiertas Minne Stiftelsen Längmanska kulturfonden

© Hans-Olof Boström 2021 Omslagsbild: Uppsala universitet, universitetshuset, detalj av förhallen. Foto: David Naylor. Formgivning och sättning: Martin Högvall, Grafisk service, Uppsala universitet. Huvudtexten typsatt med Adobe Caslon Pro. ISSN 0071-481X ISBN 978-91-513-1095-4 http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-428319 Tryck: DanagårdLiTHO AB, Ödeshög 2021 Distribution: Uppsala universitetsbibliotek, Box 510, 751 20 Uppsala www.uu.se, [email protected] Hans-Olof Boström

Motiv och idéer i 1800-talets nordiska universitetsarkitektur

2021

Innehåll

Förord ...... 7

Inledning ...... 9

Den tyska bakgrunden ...... 13

Åbo akademi ...... 19

Helsingfors universitet ...... 35

Köpenhamns universitet ...... 61

Oslo universitet ...... 85

Lunds universitet ...... 101

Uppsala universitet ...... 127

Konklusion ...... 161

Noter ...... 169

Källor och litteratur ...... 175

Summary ...... 185

Personregister ...... 189

Ortregister ...... 195

Förord

Mitt intresse för 1800-talets nordiska universitetsarkitektur väcktes under en dok- torandexkursion till Oslo år 1971. Av exkursionsledaren, professor Rudolf Zeitler, hade jag getts uppgiften att presentera Oslo universitet, och jag gav mitt bidrag titeln ”Grosch, Schinkel och Oslo universitet” när det så småningom publicerades i den stencilerade exkursionsrapport jag redigerade (Oslo. Uppsatser i konstvetenskap). Något senare genomförde jag på ett doktorandseminarium en kritisk granskning av Kalevi Pöykkös doktorsavhandling om Helsingfors universitets huvudbyggnad och publicerade en recension i Upsala Nya Tidning (6/8 1973). Så småningom väck- tes tanken och lusten att också undersöka de övriga 1800-talsuniversitetens huvudbyggnader. När jag omsider fick idén att lägga mina studier till grund för en bok fann jag att också universitetsbiblioteken och institutionsbyggnaderna, ja universitetens hela byggnadsbestånd från 1800-talet, borde behandlas för att jag skulle kunna avrunda framställningen och uppnå avsett syfte (se inledningen nedan). Studenter- nas nationshus och kårbyggnader tas dock inte upp. Många andra projekt och arbetsuppgifter kom emellan, och först vintern 2006– 2007 kunde jag på allvar börja ägna mig åt den planerade boken. Jag vistades då med ett stipendium från Alexander von Humboldt-Stiftung som gästforskare vid Kunst- geschichtliches Seminar vid Humboldt-Universität i Berlin. Jag vill varmt tacka in- stitutionschefen, professor Horst Bredekamp, som entusiastiskt och uppmuntrande följde mitt arbete, vilket under månaderna i Berlin främst gick ut på att söka de tyska rötterna till den nordiska universitetskulturen och universitetsarkitekturen. När jag sedan fördjupade studiet av de skilda nordiska miljöerna mottog jag praktisk och/eller teoretisk hjälp från många håll. Jag vill särskilt tacka professor Lars Berggren i Åbo (numera Lund), docent Fred Andersson och fil. mag. Pia Wolff- Helminen, båda i Åbo, fil. dr Rainer Knapas i Helsingfors, fotograf Jens Lindhe och mag. art. Villads Villadsen i Köpenhamn, dr. philos. Truls Aslaksby i Oslo, docent Tomas Tägil och fil. kand. Fredrik Tersmeden i Lund samt docent Carl Frängsmyr i Uppsala. Slutligen ett varmt tack också till docent Elisabeth Wennö i Karlstad, som språkgranskat summaryn, och till min hustru Nina, som gett mycken praktisk hjälp.

Hammarö i maj 2020 Hans-Olof Boström

Inledning

Universitetsbyggnaderna, deras arkitektur och monumentalkonst, t.o.m. de minsta inredningsföremål blev en materiell, med konstnärliga medel uttryckt sida av politik, ideologi eller bakomliggande filosofiska och vetenskapliga lärosatser. Rainer Knapas 1

1800-talet var universitetsbyggandets stora sekel. Gamla universitet fick då nya huvudbyggnader, bibliotek och institutionsbyggnader. Nya universitet grundades runtom i Europa. I de nordiska länderna stiftades ett nytt universitet i Christiania (Oslo) 1811, och 1828 fick Helsingfors sitt universitet i och med att Åbo akademi överflyttades till Finlands nya huvudstad. I Oslo och Helsingfors uppfördes naturligtvis nya universitetshus, men också de äldre nordiska universiteten fick under 1800-talets lopp nya huvudbyggnader: först den gamla Åbo akademi (grundad 1640; ej att förväxla med den svenskspråkiga Åbo Akademi, grundad 1917/1918, eller med Åbo universitet från 1920), därefter Köpenhamns universitet (grundat 1479) och mot slutet av århundradet Lunds universitet (grundat 1666/1668) och Uppsala universitet (grundat 1477). Universitetens ställning i samhället och deras pedagogiska och ideologiska roll förändrades under 1800-talet. Utgångspunkten var åtminstone delvis idéerna bakom universitetet i Berlin – grundat 1809/10 av Wilhelm von Humboldt – med deras förankring i den tyska nyhumanismen. Forskning och undervisning skulle gå hand i hand, och universiteten skulle inte enbart meddela utbildning utan också ge bildning. Filosofiska fakulteten, som tidigare förberett studenterna inför inträ- det i någon av de ”högre” fakulteterna, blev jämställd med de teologiska, juridiska och medicinska fakulteterna, ja filosofi och humaniora började ses som de centrala universitetsämnena. Redan i slutet av 1700-talet hade Immanuel Kant i Der Streit der Facultäten hävdat att då det gäller ”Streitigkeiten, welche bloß die reine, aber praktische Vernunft angehen, hat die philosophische Fakultät ohne Widerrede das Vorrecht, den Vortrag zu tun, und, was das Formale betrifft, den Prozeß zu i n s t r u i e r e n”. Han medger dock: ”was aber das Materiale anlangt, so ist die

9 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

theologiche im Besitz, den Lehnstuhl, der den Vorrang bezeichnet, einzunehmen […] weil es die wichtigste menschliche Angelegenheit betrifft, und führt daher den Titel der o b e r s t e n Fakultät (doch nur als prima inter pares).”2 Universiteten förvandlades under 1800-talet från isolerade utbildningsanstalter och lärdomscentra med obetydlig kontakt med omvärlden till ideologiska härdar av stor opinionsbildande betydelse. De blev medelpunkter för nationell väckelse eller utgångspunkter för mellanfolkliga rörelser. I Norden odlades fennomanin vid Åbo akademi och Helsingfors universitet, och skandinavismen hade sina viktigaste centra vid universiteten i Lund, Köpenhamn och Uppsala. Professorernas ställning stärktes, och universiteten fick högre samhällelig status. Undervisningen hade traditionellt bedrivits i form av föreläsningar och demon- strationer. Ännu i 1852 års svenska universitetsstatuter var föreläsningen den enda föreskrivna undervisningsformen. 1876 års statuter ålade lärarna ”att deltaga i led- ningen af de studerandes vetenskapliga öfningar”. Vetenskapens specialisering och den ökade tonvikten på forskning krävde nya och ändamålsenliga lokaler. Semina- rier och, i de naturvetenskapliga ämnena, laborationer efter tysk modell blev lika viktiga som föreläsningarna, och detta krävde ökat lokalutrymme. Ämnena eller ”seminarierna” krävde egna ”institutioner” (det var till att börja med benämningen enbart på byggnaderna), och sådana uppfördes under andra hälften av 1800-talet i första hand för de naturvetenskapliga, laborativa, ämnena. Universitetshusen hörde till de nya eller omdefinierade byggnadsuppgifter som nödvändiggjorts av den snabba tekniska utvecklingen och samhällsomvandlingen under 1800-talet. Dit hörde också byggnadstyper som parlamentshus och rådhus, statliga och kommunala förvaltningsbyggnader, banker och varuhus, järnvägssta- tioner och hotell, fängelser och sjukhus, teatrar och konserthus, museer och bibliotek, skolor och högskolor. Sådana helt nya eller av nya krav omvandlade byggnadstyper kom att sätta en prägel som vi ännu uppfattar som modern på de större städerna. Byggnadernas utformning annonserade i allmänhet deras funktion. ”It is precisely the idea of what forms may most appropriately be selected which creates the architecture of a particular age”, skriver Peter Collins i sin klassiker Changing Ideals in Modern Architecture.3 Byter vi ut ”a particular age” mot ”a particular building type”, så motsvarar det vad jag är ute efter i denna undersökning. De idéer och ideologier som låg bakom 1800-talets universitet eller formades vid dem tog sig sålunda uttryck också i deras fysiska gestaltning; det gäller såväl planformer och valet av arkitektoniskt formspråk i stort som arkitekturikonografi och bildkonst i form av muralmålningar, reliefer och friskulpturer. Detta har uppmärk- sammats i den konstvetenskapliga litteraturen om 1800-talsuniversiteten, men någon övergripande jämförande studie har inte gjorts och många problem har lämnats obeaktade.

10 Inledning

Min metod kan betecknas som arkitekturikonologisk snarare än arkitekturiko- nografisk, om vi håller oss till den distinktion som gjorts av Günter Bandmann, arkitekturikonologins pionjär:

[…] die Ikonologie versucht die Frage zu beantworten: Was hat den Menschen da- mals diese oder jene Form bedeutet und welche Folgen sind für das Kunstwerk damit verbunden? Dagegen fragt die Ikonographie: Was stellt dieses oder jenes dar, was bildet es ab? Schon aus dieser Fragestellung ist ersichtlich, daß […] für die Ikono- graphie bei ihrem primären sachlichen Interesse die Kunstwerke nur Belege neben anderen für den Inhalt sind, während für die Ikonologie das Kunstwerk als Ganzes, seine Organisation, in den Mittelpunkt des Interesses rückt […].4

I min undersökning kommer huvudvikten att läggas på hur samtidens uppfattning av universitetens ideologiska roll ges uttryck i arkitektur och ikonografi. Av störst intresse är därvidlag naturligtvis universitetens huvudbyggnader, men jag kommer också att studera universitetsbiblioteken och separata institutionsbyggnader. Beträf- fande universitetshusens inordnande i stadsmiljön bör inledningsvis ett par påpe- kanden göras. De nordiska 1800-talsuniversiteten ligger i eller nära stadskärnorna och med undantag av Oslo universitet nära stadens domkyrka, vilket kan ses som ett arv från medeltiden med dess symbiotiska förhållande mellan universitet och kyrka. Universiteten har stadsbildsmässigt uppvärderats genom att arkitekturen samord- nats med torgbildningar eller parker. Monument resta framför eller i närheten av universitetsbyggnaderna bidrar till att teckna universitetens ideologiska profil (t.ex. statyerna av Henrik Gabriel Porthan i Åbo, Anton Martin Schweigaard och Peter Andreas Munch i Oslo, Esaias Tegnér i Lund, Erik Gustaf Geijer i Uppsala och bysterna av Joakim Frederik Schouw, Henrik Nicolai Clausen, Johan Nicolai Mad- vig och Japetus Steenstrup i Köpenhamn). Jag kommer att behandla universitetshusen och övriga byggnader i kronologisk ordning efter byggnadstid (dock tar jag för varje universitetsort först upp universitetshuset och universitetsbiblioteket) och därvid helt kortfattat redogöra för deras historia samt summariskt karakterisera deras arkitektur och utsmyckning som bakgrund till den ovan skisserade problemställningen. Jämförelser mellan olika byggnader kommer att ge sig själva vartefter framställningen fortskrider. Den som söker mera omfattande redogörelser hänvisas, förutom till inbjudnings- och jubi- leumsskrifter från 1800-talet, till den tämligen omfattande moderna litteraturen i ämnet (se litteraturförteckningen). Intresset från konstvetenskapens sida har dock varit ojämnt fördelat på de olika universiteten, trots att de alla gett betydande bidrag till den nordiska och europeiska 1800-talsarkitekturen. Men först något om bakgrunden i den humboldtska universitetsideologin och dess fysiska manifestationer i Tyskland. Det brittiska collegesystemet eller de amerikanska campusuniversiteten har knappast spelat någon roll för de nordiska 1800-talsuniversiteten.

Den tyska bakgrunden

I ett festtal vid Christiania universitets 50-årsjubileum 1861 hävdade orientalisten professor Christopher Andreas Holmboe att alla universitet önskade bli så lika de tyska som möjligt.1 Och i sitt äskande från 1876 av medel till uppförande av nytt universitetshus i Uppsala nämner universitetets konsistorium såsom förebildliga det universitetskomplex ”i högrenaissans, smakfullt sammansmält med moderna arkitekturmotiv”, som då var under uppförande i Wien, samt huvudbyggnaden ”Augusteum” och nyuppförda institutionsbyggnader vid Leipzigs universitet.2 Uni- versiteten i tyskspråkiga länder hade förmåga att koppla undervisning till forskning på ett sätt som väckte beundran, och deras palatsliknande huvudbyggnader ansågs göra rättvisa åt universitetets höga mission. De reformerade eller nygrundade 1800-talsuniversiteten brukar anses ha sin utgångspunkt i det universitet i Berlin som grundades 1809/10 av Wilhelm von Humboldt (1767–1835) under hans korta tid som avdelningschef för kultur och offentlig undervisning vid preussiska inrikesministeriet (han var aldrig kulturminister, som det ofta felaktigt påstås). Några nyckelord (alla har inte formulerats av honom själv) ger en sammanfattning av vad han ville att det nya universitetet skulle stå för: ”Einheit von Forschung und Lehre”, ”Einheit der Wissenschaften”, ”Bildung durch Wissenschaft”, ”Einsamkeit und Freiheit” (avseende både den enskilde forskaren/ läraren och universitetet visavi staten), ”Lehr- und Lernfreihet”.3 Liknande tankar som de som ryms inom Humboldts ”universitetsidé” hade utvecklats av Friedrich Schelling, Johann Gottlieb Fichte, Friedrich Schleiermacher och Henrik (Hein- rich) Steffens. Fichte blev den förste, kortvarige, rektorn vid Berlins universitet och Schleiermacher teologiprofessor.4 Berlinuniversitetet fick 1828 namnet Friedrich-Wilhelms-Universität efter dåva- rande kungen Fredrik Wilhelm III, men 1949 döptes det om till Humboldt-Univer- sität för att hedra grundaren men också hans yngre bror, den store naturforskaren Alexander von Humboldt. Dess epokgörande betydelse har under senare årtionden ifrågasatts. Redan i sent 1700-tal gjordes försök att enligt liknande riktlinjer som Humboldts reformera de stagnerade ”skråuniversiteten”, som traderade ett lärostoff

13 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Paul Otto: Wilhelm von Humboldt. Foto: Hans-Olof Boström.

som inte vitaliserades av nydanande forskning. ”Redan under 1700-talet hade nya element inlemmats i den akademiska verksamheten vid flera tyska lärosäten, i syn- nerhet i upplysningens Göttingen och Halle”, påpekar Johan Östling: ”det var reformuniversiteten i Halle och Göttingen snarare än det i Berlin som var referens- punkterna.” Och det tog lång tid innan ”Humboldttraditionen” slog igenom utanför Berlin, på bred front egentligen först efter sekelskiftet 1900.5 Den byggnad som Berlinuniversitetet inrymdes i, och som ännu är Humboldt- Universitäts huvudbyggnad, har knappast påverkat utformningen av 1800-talets universitetshus på andra håll, i motsats till vad flera enskilda institutionsbyggnader i samma stad har gjort. Universitetet förfogar över det palats vid Unter den Linden, som vid mitten av 1700-talet uppförts för Fredrik II:s bror prins Henrik (Heinrich). Utanför huvudentrén mot Unter den Linden sitter Wilhelm von Humboldt och Alexander von Humboldt staty, skulpterade av Paul Otto resp. Reinhold Begas. Också det några år senare, 1818, öppnade universitetet i Bonn fick överta en pa- latsbyggnad, kurfurstliga residenset. Naturvetenskapliga ämnen och samlingar fick disponera lustslottet Clemensruhe i den närbelägna stadsdelen Poppelsdorf. Berlins universitet tog alltså över ett 1700-talspalats, och generellt gäller för 1800-talets universitet att huvudbyggnadernas normaltyp kan liknas vid barock

14 Den tyska bakgrunden

Göttingens universitet, Aula-Gebäude. Foto: Hans-Olof Boström. palatsets, ofta med monumentalt trapphus och med aulan som motsvarighet till palatsets festsal. Under 1800-talets första hälft tillämpades vanligen ett klassicerande formspråk, vilket ju ligger i linje med nyhumanismens hyllande av den klassiska antiken. Göttingens Aula-Gebäude, uppförd 1831–36 efter ritningar av universitets- byggmästaren Otto Praël, är kanske det vackraste exemplet.6 Hans-Dieter Nägelke skriver om byggnaden:

[…] hier habe sich eine Art innerer Konvergenz von Bildungsideologie und Archi- tektur vollzogen, deren gräzisierende Stil ebenso die Antikenbindung des Neu humanismus spiegelte, wie ihre typologische Referenz an Tempelbauten dem pseudoreligiösen (Selbst-)verständnis der Wissenschaftsgemeinde als ”Bewahrern und Priestern des heiligen Lichts [der Bildung]” zu entsprechen scheine.7

Det inskjutna citatet är hämtat ur ett av Friedrich Hegels ”Gymnasialreden” från 1809, medan hakparentesen är Nägelkes egen. Under historicismens herravälde valdes vanligen en utformning i italiensk renäs- sansstil från slutet av 1860-talet och framåt; Beaux-Arts-traditionen och Gottfried Sempers Polytechnicum i Zürich var de främsta inspirationskällorna. Jacob Burck- hardt hade i sin Cicerone från 1855 skrivit om ungrenässansstilen: ”[…] wenn ein

15 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Vorbild für Bauten, wie sie unser Jahrhundert bedarf, rückwärts und auswärts ge- sucht werden soll, so hat dieser Styl, der allein ähnliche Aufgaben ganz schön löste, gewiß den Vorzug vor allen andern.”8 De äldsta universiteten i de tyskspråkiga län- derna hade visserligen grundats under senmedeltiden (Prag 1348, Wien 1365, Erfurt 1379, Heidelberg 1386, Köln 1388), men renässansen sågs som en blomstringsperiod för universitetsväsendet.9 Det gällde inte minst inom protestantiska universitetsmil- jöer (Wittenberg, grundat 1502 och på 1520-talet ett centrum för reformationen på grund av Luthers verksamhet i staden, Rostock, grundat 1419 och protestantiskt sedan 1540-talet, Greifswald, grundat 1456 och reformerat på 1530-talet, Marburg 1527, Königsberg 1544, Jena 1558, Gießen 1607). Karlsruhearkitekten Josef Durm hävdade 1867, i Burckhardts efterföljd, rentav:

Die Renaissance mit ihren weichen Mannigfaltigkeit der Planformen, die allen Zwecken des Lebens gerecht zu werden weiss, bleibt für die Bedürfnisse der modernen Zeit der entsprechende Baustil.10

Gottfried Semper skriver i Der Stil om ”[…] die grossartige Ueberlegenheit der Renaissancekunst […], welche sie über alles Vorherdagewesene, mit Einschluss so- gar der höchsten Kunst der Griechen, stellt”.11 Och konsthistorikern Wilhelm Lübke var 1886, i en sen upplaga av sin Geschichte der Architektur, av liknande uppfattning:

Die unendliche Mannichfaltigkeit der Aufgaben, welche dem modernen Profanbau gestellt sind, lassen sich im Sinne der italienischen, französischen und deutschen Früh- und Hochrenaissance mit einem Reichtum der Ausdrucksmittel lösen, wie kein anderer Styl sie zu bieten vermag. Gerade die Beweglichkeit dieses Styles, die ihm für die Praxis einen unverkennbaren Vorzug vor den streng organischen Bau- weisen, der griechischen und gothischen, verleihen, machen ihn vor Allem zum Trä- ger der nach Freiheit strebenden modernen Subjectivität.12

Medeltidsinspiration var ovanlig inom universitetsarkitekturen men förekom. Den senmedeltida dominikanklosterkyrka som integrerades i anläggningen togs som förebild för Marburgs ännu bevarade nygotiska universitet av Carl Schäfer (auditoriebyggnad 1874–79, aulaflygel 1887–92).13 Karl Friedrich Schinkel hade, då han på 1830-talet fått i uppdrag att göra ritningar till en nybyggnad för Königsbergs universitet, skisserat en oputsad tegelbyggnad i medeltidsstil i likhet med hans planerade Altstädtische Kirche mitt emot den tilltänkta universitetsbyggnaden. Kron- prinsen, sedermera kung Fredrik Wilhelm IV, föredrog emellertid klassisk stil, och Schinkel presenterade ett nytt förslag i enkel nyklassicism. Uppförandet kunde dock inte påbörjas före Schinkels död 1841, och då byggnaden äntligen invigdes 1863 var det efter ritningar av hans elev Friedrich August Stüler i ”rundbogenstil” (byggnaden förstördes under andra världskriget).14 Samme Fredrik Wilhelm hade stött Schinkels förslag från slutet av 1820-talet att omvandla ruinen av den senmedeltida Moritzburg i Halle till en universitetsbyggnad i gotisk stil. Därav blev intet, och då

16 Den tyska bakgrunden

Halles universitet. Foto: Paul Muster. universitetet invigdes 1834 på annan plats i staden efter ritningar av Ernst Friedrich Zwirner bar det klassicerande stildräkt (byggnaden är ännu intakt).15 Enligt Uppsalaskrivelsen från 1876 hade vid denna tid seminarier ännu inte införts vid filosofiska fakulteten. Sådana förutsågs i ”den närmaste framtiden”, men brist på erfarenhet av denna undervisningsform gjorde att seminarielokaler inte kunde upptas i programmet för det planerade universitetshuset.16 I Tyskland hade ”reformuniversiteten” i Göttingen och Halle infört filologiska seminarier redan på 1700-talet.17 Först genom en ny examensstadga 1891 blev seminarier obligatoriska inom de filosofiska fakulteternas båda sektioner i Lund och Uppsala (1876 hade de filosofiska fakulteterna uppdelats i humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga sektionerna), men redan i slutet av 1870-talet hade i Uppsala seminarier inrättats i klassiska språk, romanska språk och nordiska språk. Dåvarande docenten i nordiska språk Adolf Noreen hörde där till pionjärerna för denna typ av undervisning. Snart tillkom också ett matematiskt seminarium. I Lund gavs seminarier i klassiska språk redan vid mitten av 1860-talet, och tidigt ute var man också i nordiska språk och matematik. Under 1880-talet inrättades seminarier också inom andra ämnen, och på 90-talet infördes seminarieundervisning i flertalet ämnen inom humanistiska sek- tionen både i Lund och Uppsala i enlighet med statuterna i 1891 års examensstadga. Seminarieundervisningen krävde därför lämpade lokaler, likaväl som naturvetenskaperna sedan längre tillbaka haft sina laboratorier. Några seminarierum hade inte planerats i universitetshusen vare sig i Lund eller Uppsala, trots att dessa uppfördes vid en tid då seminarieinstitutionen började etableras. Man nöjde sig vanligen med

17 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

att inrätta seminarielokaler i redan befintliga byggnader; det var de naturvetenskapliga ämnena som krävde nya institutionsbyggnader.18 Liknande förhållanden rådde vid de andra nordiska universiteten; i Helsingfors infördes seminarier i historia och filosofi i början av 1880-talet, och seminarieundervisning etablerades vid ungefär samma tid också i Köpenhamn och Kristiania. När separata institutionsbyggnader blev nödvändiga också i de nordiska länderna reste professorerna gärna till Tyskland för att studera förebilder. Hjördis Kristenson redovisar i sin avhandling Vetenskapens byggnader under 1800-talet en rad universitet och polytekniska skolor, som de nordiska professorerna besökte inför planerandet av egna observatorier och naturvetenskapliga institutioner: i bokstavsordning Berlin, Bonn, Dresden, Gießen, Greifswald, Göttingen, Halle, Heidelberg, Karlsruhe, Königsberg, Leipzig, München, Strassburg, Stuttgart, Würzburg.19 Då Göttingens universitet på 1830-talet fick ny huvudbyggnad i den ännu väl bevarade nyklassicistiska Aula-Gebäude hade det redan flera institutionsbyggnader: kvinnoklinik (1753), ”Academisches Hospital” (1781), kemiskt laboratorium (1783), fysikaliskt kabinett (1793), observatorium (1802–16; det ersatte en äldre byggnad från 1751), kirurgisk klinik (1809–11), anatomisk teater (1827–29).20 En liknande utveckling hade skett i det lika prestigefulla ”reformuniversitetet” i Halle, där den på 1830-talet uppförda huvudbyggnaden bara inrymde aula, hörsalar samt lokaler för förvaltning och samlingar.21 Motsvarande förhållanden rådde i Tübingen och Königsberg, där nya huvudbyggnader uppförts på 1840-talet resp. åren kring 1860.22 I Rostock inrymde den 1866–70 uppförda nya huvudbyggnaden också universitetsbiblioteket, men även där hade en rad institutionsbyggnader byggts för naturvetenskapliga och medicinska discipliner.23 Sedan Strassburgs universitet nygrundats år 1872 som Kaiser-Wilhelms-Universität efter Tysklands erövring av Elsass-Lothringen uppfördes inte bara det imposanta universitetspalatset utan ock- så bibliotek, elva naturvetenskapliga och medicinska institutioner och fyra kliniker inom loppet av tjugo år.24 På många universitetsorter fick enbart de humanistiska ämnena förfoga över lärosalar i huvudbyggnaden under 1800-talets senare hälft och framöver. Detta gällde också sedan seminarieundervisning införts. På 1890-talet byggdes Augusteum, universitetets huvudbyggnad i Leipzig, om för att anpassas till seminariernas behov.25 I arkitekten Otto Warths huvudbyggnad, ”Kollegien gebäude” (1879–84), vid Strassburgs universitet fanns redan från början seminarie- och institutionslokaler.26 De nordiska universiteten försökte i möjligaste mån att följa de tyska mönstren.

18 Åbo akademi

Åbo akademis äldre byggnader från 1600- och 1700-talen invid domkyrkomuren var vid sekelskiftet 1800 i dåligt skick, och nybyggnader hade länge varit på tal. År 1799 beslöts att två tomter strax sydöst om domkyrkan skulle inlösas och att en ny byggnad skulle uppföras för flertalet av universitetets funktioner. Samma år gavs arkitektuppdraget till Carl Christoffer Gjörwell (1766–1837), och året därpå före- låg slutgiltiga ritningar. Vid finsk-ryska krigets utbrott 1808 var byggnaden ännu ofullbordad, och först 1817 kunde akademihuset invigas. Akademin hade då döpts om till Kejserliga Akademin i Åbo efter den nye landsherren, kejsar Alexander I.1

Carl Christoffer Gjörwell: Åbo Akademi, plan. Kopparstick av J. U. Ekvall.

19 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Gamla akademihuset, huvudfasaden. Foto: Hans-Olof Boström.

Åbo akademi var det största och mest prestigefyllda byggnadsföretag som på- börjats i Sverige under Gustav IV Adolfs regering. Universitetsbyggnaden är av betydande dimensioner och upptar ett helt kvarter. Två långsträckta byggnadskroppar sammanbinds kring två öppna gårdar medelst två sidolängor och en bredare mitt- länga. I den sistnämnda inrymdes akademins festsal, solennitetssalen. Den tvåvå- niga huvudfasaden, som vetter mot domkyrkan, imponerar genom sin slutna, gulputsade mur med ovanligt bred mittrisalit krönt av trekantgavel och med rusticerad bottenvåning i mittrisaliten. Bakre långsidan upprepar schemat, frånsett att mittrisaliten är smalare. Kolonn- eller pilastermotiv saknas helt, likaså hörnkedjor. Vid Åbo brand 1827 skadades byggnaden, men solennitetssal och konsistoriesal förblev intakta. Skadorna var inte värre än att huset raskt kunde återuppbyggas med smärre förändringar, som i viss mån mildrade det stränga ursprungliga uttrycket. Bland annat tillfogades små rektangulära fönster i vindsvåningens ytterfasader, dock ej på huvudfasadens mittrisalit. Byggnaden förlorade efter branden sina akademiska funktioner – universitetet flyttades till Helsingfors – men numera används solennitetssalen som festsal för den nya Åbo Akademi och för det finskspråkiga Åbo universitet. Större delen av byggnaden disponeras dock av Åbo hovrätt. Arvet efter Louis Jean Desprez, Gjörwells lärare, gör sig gällande i den tungt slutna arkitekturen. En samtida byggnad som Fredrik Bloms livgardeskasern på Storgatan i Stockholm är visserligen ännu strängare med sin attika i stället för trekantgavel och med sina fönster utan omfattningar, skurna med skarpa snitt ur den massiva murmassan. Men man väntar sig inte finna samma kärvt avvisande uttryck hos en akademisk byggnad som hos en militär anläggning.

20 Åbo akademi

Gamla akademihuset, bakre fasaden. Foto: Hans-Olof Boström.

Fasaderna ger inte vid handen att det är en universitetsbyggnad vi står inför i Åbo. Från början fanns emellertid inskrifter på båda längdfasadernas tympanonfält: mot domkyrkan ”Fennicis musis munificentia augustorum” (”Till de finska muserna genom härskarnas frikostighet”), på den bakre fasaden byggnadens tillkomstår (denna inskrift finns ännu kvar). Kopplingen till statsmakten (inskrifterna hänsyftar både på Gustav IV Adolf och Alexander I) kom att markeras också i den nya universitetsbyggnaden i Helsingfors, och den har motsvarigheter vid de andra nordiska 1800-talsuniversiteten. Genom huvudfasadens tre portar träder man in i en relativt låg vestibul, vars av meanderbårder och rosetter prydda kassettak bärs upp av toskanska kolonner av opolerad granit. Fondens dubbeldörrar i mahogny (det är kopior, originaldörrarna överfördes till Helsingfors universitet) har förgylld reliefdekor med lyra, lagerrankor och ymnighetshorn – syftande på den akademiska bildningens ära och rikedom – samt örnar med utbredda vingar inom lagerkransar, den furstliga maktens symboler. Som en trolig förebild till vestibulen har man pekat på Erik Palmstedts entréhall i Sophia Albertinas palats (Arvfurstens palats) i Stockholm. Till grund för denna ligger det romerska atriet ”di quattro colonne” så som det på grundval av Vitruvius uppfattats av Palladio.2 Två trappsteg upp kommer man genom mahognydörrarna in i solennitetssalen. Kontrasten är stor gentemot den stränga fasadarkitekturen och den värdiga vesti-

21 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Gamla akademihusets vestibul. Foto: © Lars Berggren, Åbo Akademi.

Solennitetssalen. Foto: © Lars Berggren, Åbo Akademi.

22 Åbo akademi

Solennitetssalen, den ursprungliga katedern, nu i Helsingfors. Foto: Kari Hakli. bulen, som med sin martialiskt toskanska ordning betonar funktionen som förrum, vaktrum. Solennitetssalen öppnar sig som en vid basilika, med mittskeppet krönt av ett rikt stuckornerat tunnvalv med lunettfönster i rektangulära stickkappor och avslutat med en absid, där katedern hade sin plats. Rummet ger associationer till en kyrka men naturligtvis också till romerska basilikor. Mittskeppet avskiljs från sidoskeppen av polerade granitkolonner i jonisk ordning. Den ursprungliga av Gjörwell ritade och av hovstolmakaren Ephraim Ståhl utförda mahognykatedern – liksom dörrarna överförd till Helsingfors universitet och nu ersatt av en föreläsnings- och disputationskateder från 1830 – pryds av förgyllda reliefer: Medusahuvudet från Minervas egid, hennes uggla inom en lagerkrans, bevingade Prometheusfacklor,

23 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

akademiska lagerrankor och lagerkransar samt bevingade sfinxer. De sistnämnda står som symboler för de ”gåtor” eller vetenskapliga problem som utmanar forsk- ningen. Bakom katedern stod den ryske skulptören Ivan Martos kolossalbyst av Alexander I som lagerkransad romersk imperator, i inskriften betecknad som fäder- neslandets och akademins fader: ALEXANDER I PATRIAE ET ACADEMIAE PATER. 3 Den fördes till Helsingfors i och med att universitetet flyttades dit (se nedan). Mellan vestibulen och solennitetssalens till planen kvadratiska huvudrum är inskjuten en smal tvärställd rumsenhet med absidalt avslutade kortväggar, vilken bär upp en musikläktare. Henrik Lilius menar att detta rum i sekvensen vestibul- solennitetssal motsvarar tablinum i den romerska antikens rumssekvens atrium- tablinum-peristyl. För att kunna pressa in Åbo akademihus i detta schema måste Lilius emellertid ersätta peristylen med basilikan, till vilken Gjörwell skulle ha inspirerats av Palladios rekonstruktion av den romerska rättsbasilikan.4 Ursula Sjöberg har påpekat att Lilius därvid endast ser till planen och bortser från att den palladianska basilikan hade kolonnställningar i två våningar.5 Till detta kan läggas att den främsta förebilden för nyklassicismens tunnvälvda och absidförsedda basilikor inom sakralarkitekturen brukar anses vara Jean François Chalgrins kyrka Saint Philippe du Roule i Paris från 1772–84. Också Chalgrin avskiljer liksom Gjörwell mittskeppet från sidoskeppen med joniska kolonner, och det är väl troligt att hans kyrka gett impulser till Gjörwells solennitetssal. På sidoskeppens väggar är sex gipsreliefer infällda, tre på varje sida, utförda av Sergeleleven Erik Cainberg (1771–1816) åren 1813–14. De bygger på ett program från 1807 av Frans Michael Franzén, som då var professor i Åbo, och syftar till att åskådliggöra ”Upplysningens och wettenskapernas fortgång i Finland samt de grundelser som gjort epoken i deras Historia”.6 Franzén hade föreslagit framställ- ningar av: 1) den hedniska kulturen, 2) kristendomens införande, 3) reformationen, 4) akademiens stiftande, 5) Gustav III:s tidevarv, 6) det nya akademihusets grund- läggning. Förslaget underställdes Vitterhetsakademien för granskning, och det är intressant att konstatera att akademien ansåg att de nationellt historiska – särskilt de provinsiellt finländska – motiven borde utbytas mot allmängiltiga akademiska allegorier. Särskilt Louis Masreliez hävdade att flera av relieferna bröt mot dekorum: de båda relieferna med grundningsceremonierna kunde bibehållas, men övriga reliefer borde ersättas av allegorier över de fyra fakulteterna.7 I den förändrade politiska situationen efter 1809 behövde man inte ta hänsyn till dessa erinringar, utan programmet genomfördes med den ändringen att Gustav III-motivet slopades och ersattes av Alexander I:s besök i Åbo 1809, som blev det motiv som fick avsluta serien. I dessa reliefer hämtas för första gången i Finlands bildkonst motiv ur den in- hemska sångskatten. Här återfinner vi bland annat Väinämöinen spelande på kantele som en finsk Orfeus eller Apollo. Han hade fört den materiella och andliga odlingen till människorna i likhet med Heimdall eller Prometheus – ”[…] jag förklarade hur

24 Åbo akademi

Erik Cainberg: Den hedniska kulturen, Väinämöinen. Foto: © Lars Berggren, Åbo Akademi.

Erik Cainberg: Reformationen, Gustav Vasa mottar Mikael Agricolas översättning av Nya Testamentet. Foto: © Lars Berggren, Åbo Akademi.

25 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Erik Cainberg: Akademiens stiftande, detalj med drottning Kristina och Gustav II Adolfs porträttmedaljong. Foto: © Lars Berggren, Åbo Akademi.

Erik Cainberg: Nya akademihusets grundläggning. Foto: © Lars Berggren, Åbo Akademi.

26 Åbo akademi

stjärnorna på himlen stiger och går ner. Jag gav dem också siffrorna att räkna med, min främsta uppfinning, och även skrivkonsten […]”, säger Prometheus i Aischylos Den fjättrade Prometheus.8 Ett liknande utbyte av klassiska motiv mot motsvarande nationella förekommer inte i de övriga nordiska ländernas universitetsikonografi under 1800-talet.9 Väinämöinen återkommer dock i utsmyckningen av trapphallen i Helsingfors universitet (se nedan). Cainberg har klätt sina figurer i klassisk dräkt, och Kaarina Pöykkö har hos Väinämöinen funnit formala drag hämtade från grekisk porträttkonst och från Michelangelos Moses.10 I de övriga relieferna spelar svenska kungar och drottningar huvudrollerna i scener som illustrerar den nationella bildningens – inklusive Finlands kristnande – och Åbo akademis historia: Erik den helige i bilden med kristendomens införande, Gustav Vasa i reformationsbilden, drottning Kristina i reliefen med akademigrun- dandet (med fadern Gustav II Adolfs medaljongporträtt på väggen), Gustav IV Adolf och hans gemål Fredrika (som var svägerska till Alexander I) i grundstens- läggningsbilden. I den sista reliefen välkomnas Alexander I i Apollos skepnad till akademin av Minerva och Aura, universitetets sångmö. I bakgrunden avvaktar fyra studenter, och de fakulteter de representerar åskådliggörs i symbolisk form av med- aljonger på väggen. En ikonografiskt intressant målningssvit återfinns i konsistorierummet en trappa upp. En serie av nio lunettformade överstycken har grisaillemålningar på koppar utförda av Emanuel Limnell (1766–1861), professor vid konstakademien i Stock- holm. Deras mytologiskt-allegoriska motiv föreställer: 1) Themis med vågskål och svärd (symboliserande juridiken); 2) Minerva (filosofin eller ”föreningen av de skö- na konsterna och vetenskapen”); 3) Apollo (dito); 4) Prometheus skänker med den himmelska lågan från sin fackla ande, symboliserad av en fjäril, åt sin nyskapade människa; 5) Kentauren Chiron undervisar Akilles i musik; 6) En bedjande vid ett antikt tempel invid en helig lund (teologin); 7) Hygieia (medicinen); 8) Ceres, lag- stifterskan (= Demeter Thesmoforos; juridiken); 9) Ariadne räcker Theseus ledtrå- den utanför labyrinten på Kreta (forskningens förmåga att finna den rätta vägen till lösning av vetenskapliga problem).11 Det finns anledning att något dröja vid punkt 4. Ytterst går motivet tillbaka på antika auktorer som Platon, Ovidius och Lukianos. Vanligen framställs det så att Athena/Minerva med fjärilen – Psyche – besjälar den på en sockel stående, av Pro- metheus skapade människostoden, men här lyfter Prometheus med högra handen den brinnande facklan mot den, medan han med en bjudande gest av andra handen låter fjärilen sänka sig mot dess huvud. Motivet går tillbaka på Boccaccios Genea- logia deorum och har gestaltats av bland andra Piero di Cosimo på en cassonetavla eller spalliera från omkring 1515 på Musée des Beaux-Arts i Strasbourg: till vänster i bilden lyfter Prometheus facklan i form av en fänkålsstjälk mot människostoden för att ge den liv; i bakgrunden ser vi hur han stjäl elden från Helios vagn uppe på himlavalvet.12 På liknande sätt beskrivs människans skapelse i Karl Philipp Moritz

27 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Emanuel Limnell: Chiron undervisar Akilles. Foto: Konstvetenskapliga institutionen, Åbo Akademi.

Emanuel Limnell: Bedjande vid antikt tempel. Foto: Konstvetenskapliga institutionen, Åbo Akademi.

Götterlehre från 1791, där fjärilen ses som ”den beseelenden Hauch […], wodurch die todte Masse belebt wird”.13 Inte heller här finns Athena med i bilden, lika lite som i Asmus Jakob Carstens kopparstickillustration efter en antik gem till episoden. I akademihusets andra våning inrymdes också biblioteket i tre salar. Här uppställdes en samling gipsbyster, som införskaffats från S:t Petersburg. De i första bibliotekssalen föreställde antika filosofer, lärde och skalder: Hesiodos, Thales, Bias, Solon, Pythagoras, Anakreon, Herakleitos, Demokritos,Euripides, Sokrates, Aristofanes, Sofokles, Platon, Demosthenes, Theofrastos, Zenon, Kleanthes, Diokles, Theokritos och Karneades. Här fick också en byst avHenrik Gabriel Porthan, huggen i marmor av Erik Cainberg efter en gips av hans lä- rare Johan Tobias Sergel, sin plats. Fennofilen Porthan (1739–1804) hade varit universitetsbibliotekarie och eloquentiae professor (professor i vältalighet) och en av

28 Åbo akademi

Emanuel Limnell: Ariadne och Theseus. Foto: Konstvetenskapliga institutionen, Åbo Akademi.

Emanuel Limnell: Prometheus skapar människan. Foto: Konstvetenskapliga institutionen, Åbo Akademi.

tillskyndarna av det nya universitetshuset. Nyhumanisten Porthan hade säkert trivts i detta sällskap. I andra bibliotekssalen fanns fler byster av antika stormän, också av romare: Ver- gilius och Cicero. Bibliotekets kanslirum hade med sin disparata samling av por- trättmålningar och medaljer, historiska kuriositeter och exotiska naturalier närmast karaktären av en ”Kunst- und Wunderkammer”. Bibliotekets inventarier och samlingar utplånades helt och hållet vid 1827 års brand; man hade försummat att stänga de fönsterluckor av järn som kunde ha räddat biblioteket från förstörelse. Cainbergs reliefsvit knyter universitetsideologin, med dess grundvalar i religio- nen och nationen, till härskarna, vilka figurerar i historiska händelser i fem av bil- derna. Limnells målningar visar tidlösa allegorier, som innehållsligt och formalt går tillbaka på den klassiska antiken. Vitterhetsakademien skulle knappast ha haft

29 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

några invändningar mot motivvalet. Också i konsistorierummet finns emellertid en hänsyftning på den världsliga makten i form av de örnar med utbredda vingar som smyckar pilasterkapitälen. Dessutom var från början marmorbyster av akademiens båda ”grundare”, drottning Kristina och Alexander I (nu i Helsingfors universitets solennitetssal), placerade i väggnischer, och här fanns också en gipsstaty av Apollo. I biblioteket hyllade antikerna den lärdomstradition man ansåg sig vara del av, och Porthanbysten var en tribut till akademins kanske störste humanist. Om hans betydelse för Åbo akademi vittnar också den staty av Carl Eneas Sjöstrand som 1864 restes i Porthanskvären sydväst om domkyrkan. Ännu större betydelse för akademin hade naturligtvis dess grundare Per Brahe haft, och även han har ägnats en staty, utförd av Walter Runeberg och avtäckt på Braheskvären strax söder om domkyrkan år 1888.

Observatoriet Gjörwells akademihus avsågs inrymma lokaler för alla akademins funktioner: läro- salar, laboratorier, bibliotek, administrativa utrymmen och aula (solennitetssalen). Dock saknades astronomiskt observatorium. Ett sådant hade på 1790-talet föresla- gits ingå i det planerade akademihuset i form av ”någon tornliknande öfverbygg- nad”.14 Men först då akademihuset närmade sig sin fullbordan väckte fysikprofes- sorn Gustaf Gabriel Hällström åter planerna på ett observatorium, nu som separat byggnad med placering på Vårdberget sydväst om domkyrkan och akademihuset. År 1816 förelåg ritningar utförda av Carlo Bassi, som vid denna tid var chef för finländ- ska storfurstendömets intendentkontor för allmänna byggnader (1824 efterträdd av Carl Ludwig Engel). På grundval av Bassis ritningar utförde Carl Ludwig Engel (1778–1840) i S:t Petersburg egna, som antogs för uppförande av observatoriet, som byggdes under åren 1817–19.15 Det blev Engels första offentliga byggnad i Finland. Byggnaden präglas av en enkel och funktionell utformning med huvudfasaden mot norr, artikulerad av en tempelgavel i mittpartiet, och med T-formad grundplan, som kan beskrivas med termer hämtade från kyrkoarkitekturen: kort långhus, tvär- skepp och absid. Över ”korsmitten” reser sig på en hög fönsterförsedd tambur en flack kupol. I exteriören avtrappas denna stegvis mot en balustradomgärdad, svagt konisk plattform, som kröns av ett litet torn med en blå stjärnbeströdd himmelsglob, klart signalerande den i övrigt i ljust gult putsade byggnadens funktion. Professor Hällström hade inför uppförandet inhämtat upplysningar om observatorier i andra länder. Planformen och avsaknaden av vridbart refraktortorn – det var annars praxis vid denna tid – visar att han i sina anvisningar till arkitekten påverkats av Carl Hårlemans ålderdomligare observatorium i Stockholm.16 Bottenvåningen inrymde ursprungligen, förutom den stora entréhallen, vakt- mästarbostad, medan observatorn – föreståndaren – hade sin bostad en trappa upp.

30 Åbo akademi

Carl Ludwig Engel: Åbo observatorium, syd- och nordfasaderna.

31 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Observatoriet, östfasaden. Foto: Hans-Olof Boström.

Observatoriet, detalj av kupolsalen. Foto: Hans-Olof Boström.

32 Åbo akademi

Här låg också i absiden observationssalen med sju rundbågiga fönster, vilka motsvaras av valvbågar i den halvcirkelformade arkad, som skiljer absidens omgång i söder från det inre av rummet. I tredje våningens cirkelrunda kupolsal är väggar och tak ljusblå och kupolen rikt stuckatursmyckad med till byggnadens funktion anpassad ikonografi: bårder med palmetter, äggstavar och stjärnor inramar i kupolens nedre välvning kvadratiska fält med zodiakens tecken och vetekärvar och ymnighetshorn, inramade av eklövskransar. Mitt i rummet leder en spiraltrappa i gjutjärn upp till plattformen ovanpå kupolen. Observatoriet kvarstod så gott som oskadat efter stadsbranden 1827 men fick andra uppgifter efter akademins överflyttning till Helsingfors, bland annat som navigationsskola och sjöhistoriskt museum. Sedan år 2008 inryms kanslilokaler för Stiftelsen för Åbo Akademi i byggnaden. Ett kliniskt institut hade också uppförts efter Engels ritningar i ”Nystaden” i Åbo, väster om Aura å. Det klarade sig undan branden men hade inte hunnit tas i bruk.

33 Carl Ludwig Engel: Universitetshusets västfasad och huvudfasaden mot öster. Foto: Helsingfors universitetsmuseum.

Carl Ludwig Engel: Universitetshusets fasad mot söder, tvärsektion och plan. Foto: Helsingfors universitetsmuseum. Helsingfors universitet

Åbo brand år 1827 gav statsmakten en välkommen förevändning att flytta Kejser liga Alexandersuniversitetet (namnet bibehölls till 1919) till Helsingfors; samman- stötningar hade förekommit mellan de svensksinnade studenterna och den ryska garnisonen, och Åbo ansågs ligga alltför nära det forna moderlandet och för långt från S:t Petersburg. Med stor snabbhet koncipierades och uppfördes under åren 1828–32 Carl Ludwig Engels imposanta universitetspalats som en pendang till hans tio år tidigare byggda senatshus (statsrådsborgen). I ett tal vid byggnadens invigning menade professorn i vältalighet och skaldekonst Johan Gabriel Linsén att ”[f]örvånad, finner [hvarje själ] inom mindre än ett femåratal det förlorade ersatt, en föryngrad Phoenix uppväxt ur askan, en ny lifskraft höja dess vingars raska flygt […]”.1 Både senatshuset och universitetshuset visar att Engel tagit starkare intryck av S:t Petersburgs nyklassicistiska arkitektur, som han lärt känna under sin vistelse där åren 1815–16, före överflyttningen till Helsingfors, än av arkitekturen i hans studieårs Berlin. Särskilt Giacomo Quarenghis palladianska byggnader, sådana som Vetenskapsakademien, Assignatbanken, Katarinainstitutet och Smolnyjinstitutet torde ha verkat inspirerande på honom.2 De båda byggnadernas trevåniga gulputsade huvudfasader med vita arkitek- turelement – Petersburgempirens färger – flankerar Senatstorget i väster och öster. Norr om torget reser sig domkyrkan på sitt väldiga podium, i nordväst sekunderad av universitetsbiblioteket (numera Nationalbiblioteket); också dessa båda byggnader är ritade av Engel. Universitetets och senatshusets fasader artikuleras av sidorisaliter och av mittrisalit med kolonnställning över den rusticerade bottenvåningen. Universitetsfasaden uppvisar jonisk och – på sidorisaliterna – toskansk ordning, senatsbyggnaden uteslutande korintisk. Båda byggnaderna ger prov på en rikare och festligare arkitektur än Åbo akademihus men är ändå värdiga i sin mäktiga Peters- burginfluerade empire. Den nye kejsaren, Nikolaj I, följde i detalj planeringsarbetet och genomdrev flera detaljkorrekturer av Engels projekt. Hans engagemang bottnade inte bara i hans arkitekturintresse utan också i förhoppningen att genom universitetet kunna knyta

35 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Universitetshusets huvudfasad mot Senatstorget. Foto: Jutta Kübler Boström.

Universitetshuset, trapphuset. Foto: Helsingfors universitetsmuseum.

36 Helsingfors universitet

Detalj av Carl Eneas Sjöstrands fris i trapphuset. Foto: Yrjö Lintunen. storfurstendömet Finland med större lojalitet till kejsarriket. Storslagenheten och rikedomen i Engels tidiga projekt stramades i viss mån åt av ekonomiska skäl. Mar- mor och andra dyrbara material försakades. Under projekteringsarbetet bringades också universitetets fasad successivt i bättre samklang med senatshusets. Liksom i Åbo kommer man genom någon av mittrisalitens tre portar in i en vestibul, men här bildar den mittpartiet i ett rymligt trapphus som sträcker sig genom alla tre våningarna. I bottenvåningen inramas vestibulen av toskanska putskolonner, i andra våningen av doriska kolonner och i tredje våningen av kompositapilastrar. Utrymmet innanför kolonnerna på bottenvåningen är nedsänkt tre trappsteg i för- hållande till omgången och får därmed i viss mån gårdskaraktär. Över huvudin- gången är en lyra med svan, och andra våningens fris smyckas av lagerkransar, d.v.s. Apolloattribut. Nils Erik Wickberg har betecknat trapphuset som en av nyklassicismens vackraste rumsskapelser.3 Från den mörka vestibulens bottenvåning träder man genom de från Åbo över- förda mahognydörrarna in i solennitetssalen, som med sitt välvda tak omfattar alla tre våningarna och som med sin rumsrektangel till mer än hälften skjuter ut ur byggnadslängan. De korintiska kolossalkolonnernas placering ger den karaktären av ett halvcirkelformat rum med periferin vänd in mot byggnadskroppen. Amfitea- traliskt ordnade gradänger sänker sig mot ytterväggen och tar därmed också en del av källarvåningen i anspråk. Väggen var ursprungligen genombruten av fönster i två våningar, och mittpartiet accentuerades av katedern och Alexander I:s imperators- byst, båda medförda från Åbo. Alexanderbysten avlägsnades 1932, och 1957 ställdes den upp framför universitetsbibliotekets södra fasad; när detta skrivs är den maga- sinerad. Solennitetssalen brandskadades efter bombning 1944 och återuppbyggdes i delvis förändrad form. Universitetsbyggnaden hade redan tidigare genomgått vissa förändringar. Trapp- husets bottenvåning hade på 1860-talet fått en utsmyckning i form av Carl Eneas

37 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Sjöstrands (1828–1906) figurmyllrande gipsfris Väinämöinens sång, d.v.s. samma motiv som i den första av Cainbergs reliefer i Åbo. Frisen var ursprungligen avsedd för Nya Teatern i Helsingfors men ansågs vara alltför ”grekisk”.4 I universitetets nyklassicistiska miljö kom den bättre till sin rätt. För solennitetssalen hade Albert Edelfelt 1904–05 i en serie på tre målningar i halvcirkelperiferins intercolumnier skildrat festtåget vid Åbo akademis grundande med Per Brahe i centrum (ett alter- nativförslag hade Alma Mater och Pallas Athena som centralmotiv).5 De komplet- terades 1916 resp. 1920 med Eero Järnefelts Auroraförbundet och Florafesten, var och en omfattande två intercolumnier. Alla målningarna förstördes under bombning- arna 1944, men kopior av Edelfelts verk uppsattes 1962. Kalevi Pöykkö har betonat solennitetssalens romerska karaktär, som han menar i första hand skulle vara betingad av kolossalbysten av Alexander I som romersk imperator. Också senatsbyggnaden med sina korintiska kolonner ansluter till denna romerska imperieikonografi, enligt Pöykkö.6 Kanske kan man dock lika gärna uppfatta de korintiska kolonnerna som praktordning rätt och slätt, lika lämpad för en festsal som för en senatsbyggnad. En tydligare anknytning till universitetets ny- grundare kunde man finna i Alexander I:s senare avlägsnade namnchiffer på mittrisalitens tympanonfält. I övrigt ser Pöykkö den grekiska arkitekturen som viktigaste impulsgivare till universitetets formspråk. Mittrisalitens kolonner är av Erechteiontyp, och i vestibulen finns formlån från Thrasyllosmonumentet i Athen. Den joniska kolonnordningen i mittrisaliten hör samman med Apollo, liksom de lagerkransar som är insatta i piano nobiles segmentformade fönsteröverstycken och likaså lagerkransarna, lyran och svanen i trapphuset. Universitetet hade i än högre grad framstått som en åt Apollo vigd byggnad om den skulptur av Apollo Musagetes som Engel avsett skulle kröna mittrisalitens gavelfält kommit till utförande.7 Pöykkö är något oklar beträffande kopplingen mellan den joniska kolonnordningen och Apollo, konsternas och vetenskapernas gud. Vitruvius nämner inte uttryckligen Apollo bland de gudar vilkas tempel bör följa jonisk ordning, men denne är underförstådd i hans framställning (Minervatempel bör däremot ha dorisk ordning).8 Palladio följer härvidlag Vitruvius nästan ordagrant, medan Serlio uttryckligen för den joniska ordningen till Apollo och ser den som lämpad för byggnader ägnade ”huomini litterati”.9 Några fakultetssymboler finns inte i universitetshusets ikonografi, däremot pryds attikan över det intilliggande universitetsbibliotekets mittrisalit av reliefer med kvinnliga personifikationer av de fyra fakulteterna, utförda av Carl Magnus Mell- gren (se nedan). I konsistoriesalen upphängdes såsom en hyllning till kejsaren – som också var storfurste av Finland och som kronprins varit universitetets kansler – hel- figursporträtt av Nikolaj I, utfört av George Dawe, och av hans bror och företrädare på tronen Alexander I av François Gérard (nu i universitetsmuseet i universitetets 1930-talstillbyggnad mot Fabiansgatan).

38 Helsingfors universitet

Vad den halvcirkelformade solennitetssalen beträffar går den givetvis i sista hand tillbaka på den romerska teatern, men denna förmedlades till 1800-talet av mel- lanled som Palladios Teatro Olimpico i Vicenza, i viss mån Christopher Wrens Sheldonian Theatre i Oxford och framför allt franska nyklassicistiska samlingssalar som Jacques Gondouins École de Chirurgie från 1771–86 eller Jacques Pierre Gisors och Étienne Chérubin Lecontes Conseil des Cinq-Cents (Chambre des Députés) i Palais Bourbon från 1795–97, båda i Paris. Förslag till sådana rum ges också i Jean Nicolas Louis Durands Précis des leçons d’architecture données à l’Ecole polytechnique från 1802–05, ett mycket spritt arbete som Engel säkert haft tillgång till. Ovan- ligt var emellertid att vända halvcirkelperiferin inåt byggnadskroppen (mera därom nedan). I Moskvas universitet av Matvey Kazakov (1782–93, ombyggt av Domenico Gillardi 1817–19) finns dock en ”förlängd” halvcirkelformad aula med periferin inåt men utan gradänger, och kanske kan solennitetssalens inplacering i byggnadskroppen ha inspirerats därifrån.10 I universitetsparken bakom universitetshuset mot Fabiansgatan placerades Engels exercitiebyggnad (fäktsal med musiksal och ritsal) från 1830-talet i anslutning till av samme arkitekt ritade ekonomibyggnader. Byggnadens mittparti bibehölls, men ekonomibyggnaderna om- och tillbyggdes på 1890-talet för universitetets gymnas- tiklärarutbildning, och ritsalen flyttades till Kemiska laboratoriet (se nedan).11

Universitetsbiblioteket Flertalet av universitetets övriga byggnader från 1800-talet kom att ligga vid Hel- singfors nord-sydliga huvudgata, Unionsgatan, och vid dess båda parallellgator Fabiansgatan och Nikolaigatan (numera Snellmansgatan). Längst i söder bildade observatoriet ett nästan slottsliknande blickfång (innan träden i Observatorieparken kom att skymma sikten), och i norr anslöt universitetets botaniska trädgård i Kajsa- niemiparken väster om Unionsgatan. De få böcker som kunnat räddas från Åbo placerades till att börja med i det s.k. Offentliga biblioteket i Senatshusets östra flygel (bibliotekssalen riven på 1910-talet i samband med ombyggnad). Här påbörjades återuppbyggandet av bokbeståndet, och man tänkte sig att biblioteket skulle komma att inrymmas i universitetets huvudbyggnad när den väl stod klar. Men det lät sig inte göras av brandsäkerhetsskäl; de skisser Carl Ludwig Engel 1831–33 utförde avsåg en byggnad norr om universitetet på Unionsgatan.12 Efter att Nikolaj I år 1836 granskat tre skilda fasadförslag och valt det som Engel själv höll för det minst lyckade och påfordrat smärre ändringar uppfördes byggnaden 1836–40. Det sistnämnda året avled Engel, och inredningsarbetena fullföljdes intill år 1844 av universitetsarkitekten Jean Wik (1804–76). Nils Erik Wickbergs omdöme om universitetsbiblioteket som Engels ”architektonisch wohl vornehmsten Profanbau” är välgrundat. Han hävdar rentav att byggnaden vad

39 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Helsingfors, stadsplan av Claes Kjerrström 1878, detalj.

40 Helsingfors universitet

Carl Ludwig Engel: Universitetsbibliotekets huvudfasad. Foto: Helsingfors universitetsmuseum, Timo Huvilinna. interiörernas prakt beträffar bland europeiska bibliotek bara överträffas av Johann Bernhard Fischer von Erlachs Hofbibliothek i Wien.13 Engel har skickligt anpassat biblioteket till sina övriga byggnader kring Senats torget. Det är liksom senatshuset och universitetet gulputsat med vita kolonner och pilastrar. Med huvudfasadens korintiska kolossalordning – åtta engagerade kolonner utan kannelyrer i mittrisaliten och fem starkt utskjutande pilastrar på vardera sidan (pilastrarna fortsätter runt byggnaden) – gör det ett imposant intryck fastän det är mycket mindre än universitetshuset och senatshuset. Genom att det är skilt från universitetsbyggnaden av en backe och således ligger på en högre nivå har Engel kunnat lägga bibliotekets huvudgesims på samma nivå som universitetets krans gesims. Den attika som bärs upp av kolonnerna och pilastrarna har sin taklist i samma nivå som universitetshusets takås. Därmed kommer också de båda byggnadernas kolonn- och pilasterställningar på samma nivå. En motsvarande anpass- ning har gjorts till de lägre kolossalkolonnerna och -pilastrarna i jonisk ordning på den norr om biblioteket liggande kantonistskolan (”Soldatbarnhuset”), en inter- natskola för militärutbildning av söner till ryska soldater (på 1830-talet omvandlad till militärlasarett, nu använd av Helsingfors universitet), som uppförts efter Engels ritningar 1821–23 (de tvärställda flygelbyggnaderna tycks dock ha ritats av en rysk militärarkitekt).

41 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Carl Ludwig Engel: Universitetsbiblioteket, plan. Foto: Helsingfors universitetsmuseum, Timo Huvilinna.

Engels tre byggnadskomplex på västra sidan av Unionsgatan har en sammanlagd längd av över 300 meter och bildar en nyklassicistisk sekvens i vilken byggnadernas inbördes status kommer till uttryck: universitetshuset ligger lägre än biblioteket, men genom sin storlek hotas dess förstarangsställning inte av det mindre bibliotekets mer majestätiska enkelhet. Kantonistskolan underordnar sig naturligt nog dessa praktbyggnader, men också den pryds av kolonner och pilastrar i kolossalordning (och av toskanska kolonner kring portarna i de murar som sammanbinder huvudbyggnaden med de båda flyglarna). Den dominerande Nikolaikyrkan (senare Storkyrkan, nu domkyrkan) har likaså harmoniskt kunnat infogas i helheten genom att Engel låtit bibliotekets mittaxel motsvara kyrkans väst-östaxel och genom att bibliotekets mittrisalit har så gott som samma bredd som kyrkans korsarmsfasader. Den korintiska kolonnordningen har de båda byggnaderna gemensam. Esko Häkli ser universitetsbiblioteket ”som en fondbyggnad för kyrkans huvudingång”, och han finner att ”bibliotekets kupol bildade en lämplig bakgrund för kyrkans kupol, när helheten betraktades från torget”.14 En viss rangskillnad mellan de båda byggnaderna markeras, påpekar Nils Erik Wickberg, genom att bibliotekets mittrisalit har engagerade kolonner, medan Nikolaikyrkans är fristående.15

42 Helsingfors universitet

Carl Ludwig Engel: Universitetsbiblioteket, nord-sydsektion. Foto: Helsingfors universitetsmuseum, Timo Huvilinna.

Universitetsbiblioteket, huvudfasaden. Foto: Hans-Olof Boström.

43 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Universitetsbiblioteket, detalj med Carl Magnus Mellgrens personifikationer av Teologin och Juridiken. Foto: Hans-Olof Boström.

Engel hade tänkt sig att attikan under den meanderfris som under takfallet löper runt biblioteksbyggnaden skulle smyckas av två reliefer med fakultetspersonifikatio- ner och mellan dem inskriften BIBLIOTHECA VNIVERSITATIS IMPERIA- LIS ALEXANDREAE (”Kejserliga Alexandersuniversitetets bibliotek”), senare av konsistoriet modifierad till BIBLIOTHECA ACADEMICA A. MDCCCXL EXSTRUCTA (”Universitetsbibliotek uppfört år 1840”), men någon inskrift kom aldrig på plats. Däremot uppsattes på 1850-talet två gipsreliefer utförda av den svenskfödde medaljgravören och skulptören Carl Magnus Mellgren (1806–66), var och en i form av två sittande kvinnofigurer som flankerar en trefot med flammande låga, den vänstra personifierande Filosofi och Medicin, den högra Teologi och Juridik. Planen uppvisar tre stora rektangulära salar. Den mittersta har längdaxeln i nord- sydlig riktning, parallellt med Unionsgatan, och kröns av en kupol, vars tambur ge- nombryts av åtta stora lunettfönster och vars krönande skorstensattrapp enligt Lars

44 Helsingfors universitet

Universitetsbibliotekets vestibul, kolonnkapitäl. Foto: Hans-Olof Boström.

Pettersson påminner om ett runt offeraltare; detta har dock knappast varit Engels intention. På ömse sidor under kupolen, i norr och söder, täcks salens återstående smala partier av tunnvalv. Rummet uppvisar likheter med Brunelleschis Pazzikapell i Florens. I 90° vinkel mot kupolsalen flankeras denna i norr och söder av två långa tunnvälvda salar. Alla tre salarna har längs väggarna 28 fristående korintiska kolonner (4:12 i sidosalarna, 6:10 i den bredare kupolsalen), utförda i trä men belagda med stucco lustro som ger illusion av äkta marmor. Bakom kolonnaderna och deras av målade lagerkransar prydda bjälklag med kraftigt utskjutande gesims är bokgallerier i två våningar. Illusionen av öppen peristylgård ökas i alla salarna av att tunnvalvet inte vilar på kolonnadernas bjälklag utan bärs upp av väggarnas murar; de fristående kolonnaderna ger en känsla av transparens och luftighet åt salarna. Deras bjälklag bildar räcke till det övre galleriet, medan det nedre har träräcken i intercolumnierna, fanerade med sockerkist (västindisk mahogny). Systemet med gallerier under tunnvalv återfinns i många europeiska kloster- och hovbibliotek från barocken och framåt; bland universitetsbibliotek kan man jämföra med biblioteket (numera aulan) i Greifswalds universitet från 1750, men där är taket platt och gallerierna bärs upp av joniska kolonner. Rainer Knapas associerar också till Étienne-Louis Boullées gigantiska projekt från 1785 till ett Bibliothèque du Roi. Också Boullée använder kassettprydda tunnvalv, men kolonnerna är inte i kolossal

45 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Universitetsbiblioteket, kupolen. Foto: Hans-Olof Boström.

ordning och de har även här joniska kapitäl, vilket egentligen är mera passande till ett bibliotek än Engels korintiska praktkolonner. Jämfört med det övervägande grekiska formspråket i Helsingforsuniversitetets huvudbyggnad ter sig biblioteket romerskt och huvudfasaden med sin kolossalordning utpräglat palladiansk. Rumssekvensen med sidosalar och kupolsal torde vara ett självständigt påfund av Engel. Han har, som Lars Pettersson visat, hämtat uppslaget från romerska termers planlösning. Engel ägde i sitt bibliotek I dieci libri di architettura, en italiensk utgåva från 1784 av Leon Battista Albertis arkitekturtraktat, och Les thermes des Romains dessinées par André Palladio i en utgåva från 1785. Båda innehåller planer av Diocle- tianus termer, och särskilt Palladios mera noggranna uppmätningsritning visar i de öppna peristylernas proportioner och i deras tvärvändning gentemot tepidariet

46 Helsingfors universitet

Kupolsalen, pendentiv. Foto: Hans-Olof Boström. likhet med universitetsbibliotekets båda sidosalar. Mittsalens kupol och sidosalarnas tunnvalv motsvarades däremot i termernas tepidarium av enkla kryssvalv. Också de lunettformade fönstren i kupoltamburen och i attikavåningen på byggnadens kortsidor har förebilder i termerna, medan vestibulen med dess fyra kolonner – även här i korintisk ordning och med Apollos lyra insmugen i kapitälens akantuslövverk – erinrar om det romerska atriet. I anslutning till vestibulen inreddes en liten läsesal till höger om ingången; de stora salarna fungerade enbart som boksalar. Kupolsalen var ursprungligen målad i blått, södra salen i grönt och norra salen i gult; det motsvarar den ännu bevarade svaga färgnyansen på kolonnernas stucco lustro. Vestibulen var rödbrun. Engel hade tänkt sig en rik dekor, men en sådan kom till stånd först vid en renovering 1879–81, nödvändiggjord av slarv vid byggnadens uppförande. Tunnvalven gavs då en övervägande grå färgsättning i norra och södra salen, medan kupolsalen fick en rikare kolorit. Rosettprydda kassetter, antikiserande listverk och stiliserad växtornamentik målades i trompe l’oeil för att att ge illusion av stuckdekor, vilket Engel syftat till, i nära anslutning till dennes originalritningar. Arbetet utfördes av dekorationsmålaren C. H. Carlsson efter kartonger av arkitekten Frans Anatolius Sjöström. Kupolsalens pendentiv fick inom nyrenässansmäs- sig växtornamentik varsin fågel, som inte tycks ha ingått i Engels projekt och som

47 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Rainer Knapas vill uttyda sålunda: ”Ugglan var Minervas och vishetens sinnebild, tuppen vaksamhetens, svanen Apollons, skönhetens och skaldekonstens symbol och örnen skarpsynthetens och styrkans.”16 Innan norra salen i slutet av århundradet blev läsesal fanns gott om utrymme både där och i kupolsalen och södra salen för uppställande av skulpturer, och biblioteket blev något av ett konstmuseum. Nationens andliga stormän, Henrik Gab- riel Porthan, Johan Ludvig Runeberg och Elias Lönnrot, hedrades med byster, och Shakespeare och Beethoven hyllades med kolossalbyster utförda av Carl Eneas Sjö- strand inför 300-årsminnet av Shakespeares födelse och 100-årsminnet av Beetho- vens. I biblioteket var ursprungligen också universitetets gipsavgjutningar av antik skulptur uppställda, däribland Laokoongruppen, Apollo di Belvedere och Diana de Versailles. Att sådana skulle ingå i ett universitets samlingar sågs nära nog som en självklarhet, helt i linje med nyhumanismens och Wilhelm von Humboldts vurm för den klassiska grekiska antiken. Åtta lunettmålningar i grisaille av den svenskbördige Severin Falkman (1831– 89), fyra i kupolsalen och två i vardera sidosalen, följer Engels intentioner (även om denne tänkt sig reliefer) men tillkom först vid renoveringen 1879–81. Målningarna åskådliggör i allegorisk form de olika vetenskaperna och studieområdena. På kupolsalens västra vägg finner vi Skaldekonsten representerad av inte helt lättolkade personifikationer av Elegin, Herdedikten, Hjältedikten, Fabeln, Kärleksdikten, Tragedin och Komedin, en revidering av antikens nio muser. Mittemot, på östra väggen, omges Filosofin, med uggla och dödskalle som attribut, av De bildande konsterna och av unga representanter för olika vetenskaper. På norra väggen möter vi Juridiken med Iustitia omgiven av brottsling, åklagare, försvarare och väktare, och på kupolsalens södra vägg Språkvetenskapen med representanter för olika folkslag och språk. Här får också Skandinavien och Finland sin tribut i form av en runsten och en kantele. I södra salen finner vi på östra väggen Isis omgiven av representanter för Na- turvetenskaperna och på västra väggen Historieforskningen med sina hjälpveten- skaper. Norra salens båda lunettmålningar var ägnade Medicinen på östra väggen och Teologin på motsatta väggen, men efter att rummet inretts till läsesal år 1893 kom målningarna att betraktas som föråldrade, fula, ja rentav omoraliska. Teologin täcktes över och ersattes 1904 med Magnus Enckells oljemålning Guldåldern med Kunskapens träd. En planerad målning av Enckell för östra väggen kom aldrig till utförande. Severin Falkman var ingen stor konstnär, och de alltför talrika figurerna ter sig valhänt och osäkert tecknade, hopträngda i tillkrånglade ställningar i de svårbemäs- trade lunettfälten och dessutom svårtolkade; Engels skissartade förslag på sektions- ritningarna hade heller inte gett mycken ledning. Konsthistoriskt är grisaillerna av intresse såsom varande Finlands första monumentalmålningar med profana motiv. En rotundaformad tillbyggnad på bibliotekets baksida efter ritningar av Gustaf Nyström tillkom 1902–06 för att fungera som bokmagasin. Därvid måste en del

48 Helsingfors universitet

Universitetsbiblioteket, norra väggen i kupolsalen med Severin Falkmans Juridiken. Foto: Helsingfors universitetsmuseum.

Universitetsbiblioteket, södra väggen i kupolsalen med Severin Falkmans Språkvetenskapen. Foto: Helsingfors universitetsmuseum.

49 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

av byggnaden väster om kupolsalen, som bland annat inrymde seminariebiblioteket rivas. Detta gick tillbaka på de volymer, som varit utlånade ur ”seminarium theologicum” (ej att förväxla med den nya typ av seminarier som etablerades mot slutet av 1800-talet) i Åbo och därigenom räddats undan branden 1827. I Helsingfors utvid- gades seminariebiblioteket till att omfatta elementär litteratur också för andra fa- kulteters studenter, och det bytte år 1852 namn till ”handbiblioteket för studerande”.

Observatoriet Redan under 1600- och 1700-talen hade separata observatoriebyggnader uppförts för europeiska universitet (som exempel kan nämnas Celsiushuset i Uppsala, en äld- re byggnad som åren kring 1740 ombyggdes till astronomiskt observatorium efter Carl Hårlemans ritningar). Helsingfors universitets observatorium byggdes i samråd med astronomiprofessorn Friedrich Argelander 1831–34 efter ritningar av Engel, approberade 1830.17 Det ligger på Ulrikasborgsberget (nu kallat Observatorieberget) ovanför Unionsgatans södra avslutning. Höjden är sedan tidigt 1900-tal en träd- bevuxen park, men då observatoriet stod klart saknade den träd, varför byggnaden kom att få en dominerande placering i stadsbilden. De i ljusgult putsade byggnadsvolymerna är rikt artikulerade med framskjutande flyglar och oktogon- och rundbyggnader. Inga kolonner har kommit till använd-

Observatoriets huvudfasad. Foto: Hans-Olof Boström.

50 Helsingfors universitet

Carl Ludwig Engel: Observatoriet, huvudfasad och plan. Foto: Helsingfors universitetsmuseum, Timo Huvilinna.

51 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

ning, enbart toskanska pilastrar pryder den sju fönsteraxlar breda mittrisaliten på huvudfasaden mot norr. Liksom i Åbo observatorium utgörs huvudpartiet av en bred rektangel med ett rakt avlutat korliknande parti mot söder, inte en rundad ”absid” som i Åbo. De korta ”tvärskeppsarmarna” där motsvaras i Helsingfors observatoriet av långsträckta flyglar, utgående från mittpartiet; den västra inrymmer meridiansalen. I stället för ett enda centralt kupolförsett observationstorn finns tre vridbara rundtorn: över den kupoltäckta trapphallen i mittpartiet reser sig en cirkel- rund balustradomgiven plattform till centraltornet och längst ut på de båda flyglarna sidotornens balustradkrönta oktogonala underbyggnader, vilka vilar på den massiva granitsockeln, som följer markens sluttning. Liksom i Åbo inrymde observatoriet tjänstebostäder – för professor och amanuens – samt föreläsningssal. På sluttningen mot norr innesluter två låga flyglar (ursprungligen inrymmande bagarstuga och tvättstuga, lider, stall, ladugård och avträde) en öppen gård, som även den hjälper till att överbrygga höjdskillnaderna. Sydöst om Engels byggnad uppfördes 1888–90 ännu ett torn efter Gustaf Nyströms ritningar, avsett för en astrograf för astrono- misk fotografering i form av ett dubbelteleskop. Helsingfors observatorium påverkade utformningen av Pulkovoobservatoriet vid S:t Petersburg, som i sin tur blev mönsterbildande för andra observatorier i hela världen. Astronomerna lämnade slutgiltigt Helsingforsobservatoriet år 2009, och nu fungerar det som museum över astronomins historia och utgör en del av Helsingfors universitetsmuseum.

52 Helsingfors universitet

Palmhuset i botaniska trädgården. Foto: Hans-Olof Boström.

Botaniska trädgården Våren 1829 skickades överträdgårdsmästaren vid S:t Petersburgs botaniska träd- gård Franz Faldermann till Helsingfors för att undersöka möjligheten att anlägga en botanisk trädgård i Kajsaniemiparken väster om Unionsgatans nordligaste del och söder om Kajsaniemiviken.18 Efter hans skisser utförde Carl Ludwig Engel ritningar till ett orangeri, som stod klart 1832. Utrymmena var dock otillräckliga, och efter provisorier med renoveringar och tillbyggnader revs det på 1880-talet. År 1889 uppfördes ett palmhus i smidesjärn efter ritningar av Gustaf Nyström (1856–1917), 1896 kompletterat med två anslutande lägre växthus av samme arkitekt. Ett envånigt trähus hade uppförts 1830–31 som föreståndarbostad efter ritningar av Petersburgarkitekten Johann Riegler. Det blev den först färdigställda av universitetets byggnader. På 1840-talet påbyggdes den med en våning för auditorium och samlingar efter ritning av Jean Wik. Den revs i slutet av århundradet och fick lämna material för en ny föreståndarvilla i parkens västra del. En botanisk institution efter Gustaf Nyströms ritningar uppfördes efter sekelskiftet och kunde tas i bruk 1903.

53 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Anatomiska institutionen Universitetets huvudbyggnad och biblioteket var representativa praktbyggnader, som med sitt läge mittemot senatshuset resp. Nikolaikyrkan betonade den fasta anknytningen till statsmakten och kyrkan. I och med naturvetenskapernas alltmer påtagliga specialisering och behov av avancerad teknisk utrustning, och även med hänsyn till brandrisken och trångboddheten i huvudbyggnaden till följd av växande studentantal, gjorde sig snart behovet av separata institutionsbyggnader gällande, utöver det redan uppförda observatoriet och botaniska trädgårdens byggnader. Vid Fabiansgatan, i samma kvarter som universitetsbiblioteket, uppfördes 1844–46 institutionen för kemi och anatomi efter ritningar av Jean Wik. Anatomisal och kemiskt laboratorium hade dessförinnan varit inrymda i huvudbyggnadens bottenvå- ning. I två etapper på 1880- och 90-talen tillbyggdes anatomibyggnaden med flyglar mot Regeringsgatan (nuvarande Universitetsgatan) och Kyrkogatan och förlängdes mot Fabiansgatan efter ritningar av Gustaf Nyström för att också kunna inrymma farmaceutiska institutionen. Nyström anslöt nära till Wiks utformning men lade till 11 fönsteraxlar på huvudfasaden, medräknat tre kopplade rundbågiga fönster på de nytillkomna sidorisaliterna. Tilläggen korresponderar väl med den bredare mittrisaliten med dess rektangulära fönster. 1840-talsbyggnaden betecknas av Rainer Knapas som ”konstlös och rutinmässig, en typisk kronobyggnad, jämfört med 1830-talets glansfulla universitetsmiljö”. Efter tillbyggnaden kom fasaden mot Fabiansgatan att omfatta 26 fönsteraxlar, och trots dess etappvisa tillkomsthistoria framstår den som helgjuten men föga originell, med bottenvåning i putsrustik och andra våningen slätputsad. Åren 1998–2000 renoverades byggnaden och kunde år 2000 invigas som annex till universitetsbiblioteket under namnet ”Fabiania”.19

Gamla kliniken och andra sjukhusbyggnader De flesta av universitetets under 1800-talet uppförda byggnader avsåg att täcka medicinska fakultetens behov. Redan 1828–29 hade Carl Ludwig Engel utfört ritningar för universitetskliniken (Gamla kliniken) på östra sidan av Unionsgatan, längst i norr vid korsningen med Elisabetsgatan.20 Han utgick därvid delvis från det akademiska sjukhus han ritat för Åbo. Hans förslag till huvudbyggnad gilla- des emellertid inte av Nikolaj I, utan uppgiften anförtroddes Petersburgarkitekten Alexander Jegorovitj Staubert (1780–1843), och byggnaden uppfördes 1830–33. Två flygelbyggnader in mot gården i riktning mot Snellmansgatan går dock tillbaka på Engels förslag, liksom ett ”accouchementshus” (förlossningsklinik) vid samma gata. Fasaderna är enkla, utan kolonner eller pilastrar. Enkla fönsterinfattningar i huvudvåningen och en avtrappad attika över mittrisaliten är det enda som livar

54 Helsingfors universitet

Kirurgiska sjukhuset, norra längan. Foto: Hans-Olof Boström.

huvudbyggnadens släta murytor mot Unionsgatan. Byggnadskomplexet inrymmer nu universitetets institutioner för politik och ekonomi resp. socialvetenskap. Efter att Nylands länslasarett 1835 fogats till universitetskliniken (en ordning som efter några år upphävdes) utökades den något med ytterligare byggnader efter ritningar av Engel. Viktigast var två nya flygelbyggnader, sammanfogade med huvudbyggnaden. Ett nytt kliniskt institut, Nya kliniken, byggdes för universitetet på Unionsgatan söder om Gamla kliniken. År 1842 förelåg ritningar av Engels efter- trädare som chef för storfurstendömets intendentkontor, den tyskfödde arkitekten Ernst Lohrmann (1803–70). Byggnaden stod klar 1848. Det är en tvåvånig lång- sträckt byggnad i ”enkel, kasernartad kronoklassicism”.21 Den disponerades länge av Finlands bank men används nu åter delvis av universitetet. År 1835 utförde Engel ritningar till Finlands första mentalsjukhus, där också lä- kare inom psykiatrin utbildades. Det förlades till Lappviken (Lapinlahti) på landet strax väster om Helsingfors, numera en del av staden, men kunde tas i bruk först

55 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

1847, flera år efter Engels död.22 Det är en stor, till planen H-formad tvåvånig byggnad med personalens bostäder, matsal och kapell i huvudbyggnaden och sjuksalar i de båda långa flyglarna. Exteriören är mycket enkel, helt utan artikulering i ver- tikalled. Byggnaden har genomgått åtskilliga mindre förändringar men användes länge för sitt ursprungliga ändamål. När detta skrivs står den tom i väntan på att staden skall finna ny användning för lokalerna. År 1860 sammanslogs universitetskliniken och länslasarettet till Allmänna hospitalet i Helsingfors (snart namnändrat till Allmänna sjukhuset i Helsingfors). År 1878 fick man ett nytt förlossningssjukhus på Fabriksgatan i södra Helsingfors, och tio år senare fick universitetet en kirurgisk klinik i det nya kirurgiska sjukhuset på Kaserngatan invid Observatorieberget.23 Arkitekten Frans Anatolius Sjöström (1840–85) hade 1879 färdigställt ritningar, som bearbetades av en kommitté, till det omfattande projektet. Här introducerades i Finland paviljongsystemet med kliniker och läkarbostäder samlade i huvudbyggnaden och sjuksalar i paviljonger. Fyra sjukpaviljonger norr och söder om huvudbyggnaden sammanbinds med denna av gallerier och har långa balkonger mot söder. Strikt symmetri råder inom an- läggningen, och de enskilda byggnaderna har uniform stildräkt i nyrenässans med rundbågiga fönster. Byggnaderna används ännu för sitt ursprungliga ändamål, och fasadernas ursprungliga utformning har i stort sett bevarats. På 1870-talet tillkom i södra delen av ”Klinikkvarteret”, mellan Unionsgatan och Snellmansgatan och i närheten av Nya kliniken, en patologisk-anatomisk institution, ritad av den svenske arkitekten Johan Erik Söderlund (1826–75), som några år tidigare stått för en motsvarande byggnad för Karolinska institutet.24 Institutionen representerar en ny inriktning, såtillvida som man nu ville uppföra mindre byggnader för en enda institution, inte mastodontbyggnader för olika verksamheter. De putsrusticerade fasaderna är hållna i ”rundbogenstil” med vissa stildrag lånade från florentinsk quattrocento-arkitektur. Fasaderna är så gott som intakta, medan inte- riörerna förändrats genom ombyggnad till kemiinstitution på 1970-talet. Numera disponeras byggnaden av universitetets statsvetenskapliga fakultet.

Kemiska laboratoriet Åren 1866–69, ett par årtionden efter att det första byggnadsskedet i universitetets historia avslutats, uppfördes vid Snellmansgatan vid Senatstorgets nordöstra hörn öster om Nikolaikyrkan ett nytt stort kemiskt laboratorium med Carl Albert Edelfelt (1818–69; han var far till målaren Albert Edelfelt) som arkitekt.25 Det var universitetets största byggnadsprojekt under 1800-talets andra hälft. Univer- sitetets rektor, kemiprofessorn Adolf Edvard Arppes synpunkter fick betydelse för den slutgiltiga utformningen, och byggnaden kom att kallas Arppeanum. Den har

56 Helsingfors universitet

Kemiska laboratoriet. Foto: Hans-Olof Boström. fyra våningar med sidorisaliter och har venetiansk-bysantinsk karaktär genom sina kopplade rundbågiga fönster med toskanska kolonnetter. Fönstren sammanbinds av ramverk med delvis goticerande dekor, och byggnaden kröns av en kraftigt utskjutande kornisch med rundbågefris. Både fasader och tak var ursprungligen målade i sandstensrött i syfte att ge intryck av en tegelbyggnad. Det imponerande trapphuset med trappor och räcken i gjutjärn visar prov på klassisk akantusornamentik men också målad dekor av moriskt/islamiskt ursprung. Edelfelt hade under en åttamånaders studieresa besökt Venedig men också vistats en tid i Hamburg, och man har förutom direkta influenser från Venedig pekat på byggnader i ”rundbogenstil” i Hamburg, vilkas Venediginspirerade dekor tjänat Edelfelt som förebilder. Som ett svenskt exempel på liknande venetianskt inspirerad

57 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Kemiska laboratoriet, trapphuset. Foto: Jussi Tiainen.

fasadutformning kan man kanske nämna Sturebadet i Stockholm. I universitetsarkitekturen introducerades ”rundbågsstilen” med Friedrich von Gärtners universitetsbyggnad från 1840 vid Ludwigstraße i München (dock hade Heinrich Hübschs Polytechnicum i Karlsruhe redan vid mitten av 1830-talet gestaltats i rundbågsstil). Edelfelts byggnad äger inte samma majestätiska enkelhet som Senatshuset på andra sidan Regeringsgatan, men med sin harmoniska proportionering och rika detalje- ring utgör det en värdig motspelare till detta. Byggnadens första två våningar var ursprungligen kemiska laboratorier, de båda övre inrymde mineralogiskt museum, historiskt-etnografiskt museum och universitetets skulptursamling. På översta våningen fanns också ritsal och musiksal och salar för tillfälliga konstutställningar. Också professorns bostad inrymdes i byggnaden, och snart tillkom fysikaliska, farmakologiska, fysiologisk-kemiska laboratorier och

58 Helsingfors universitet

de histologiska och fysiologiska institutionerna. Edelfelt stod för laboratoriernas och auditoriets delvis nygotiska inredning. Kemiska laboratoriet flyttade redan 1887 till en anslutande byggnad, Nya laboratoriet, ritad av Gustaf Nyström. Arppeanum inrymde under några år i början av 2000-talet universitetsmuseet men disponeras nu av Statsrådets kansli. Helsingfors universitets byggnader inne i staden används i övrigt numera av humanistiska och samhällsvetenskapliga institutioner, av de teologiska och juridiska fakulteterna samt för administration och representation. Naturvetenskaperna har flyttats till Gumtäkt (Kumpula) campus nordöst om innerstaden, och där har också universitetet fått ytterligare en botanisk trädgård. Vik (Viikki) campus längre åt nordöst har blivit en ”science park” för biovetenskaper, veterinärmedicin och lant- bruks- och skogsvetenskaper. Medicinska vetenskaper håller till i Mejlans (Meilahti) campus strax nordväst om city.

59 Peder Malling: Köpenhamns universitet, huvudfasad och plan. Köpenhamns universitet

Köpenhamns universitet var i behov av ny huvudbyggnad efter att de gamla universitetsbyggnaderna norr om Vor Frue Kirke skadats svårt och delvis blivit helt utbrända vid engelsmännens bombardemang i september 1807. Först 1819 levere- rade Köpenhamns stadsarkitekt Peder Malling (1781–1865) ritningar till ett stort universitetskomplex i sträng nyklassicism med tvåvånig huvudfasad mot Frue Plads och med en mittrisalit krönt av en avtrappad attika som samlande motiv. Med två

Universitetshuset sett från Nørregade. Akvarell av Laurits Albert Winstrup 1836.

61 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

öppna gårdar och med en av en nisch eller absid avslutad rektangulär festsal visade projektet vissa likheter med Gjörwells Åboakademi. Av ekonomiska skäl fick projektet tills vidare vila, och då byggnaden uppfördes 1831–36 efter nya ritningar av Malling hade huvudfasaden blivit betydligt kortare, och av hela komplexet kvarstod bara längan mot Frue Plads och den vinkelrätt mot denna ställda festsalen, med platt tak och nu utan absid.1 Men framför allt hade formspråket genomgått en förändring som innebar ett radikalt brott mot den nyklassicistiska köpenhamnsarkitekturen med Mallings lärare C. F. Hansen som ledande namn. Kvarvarande klassicerande element i byggnaden är portalinfattningen och de kolossalpilastrar med kompositakapitäl som bär upp bjälklaget. Men över detta skjuter en rad spetsgavlar ut ur byggnadens valmade sadeltak, och i dessa är lunettfönster med goticerande spröjsverk insatta. Mittrisaliten höjer sig över sidopartiernas bjälklag och avslutas likaså av en brant trekantgavel. Porten och ett stort rektangulärt fönster samt även här ett avslutande lunettfönster är infattade i en avtrappad rundbågsnisch som för tankarna till en medeltida kyrkoportal. ”Indgangen til Videnskabens Tempel vækker Forestillinger om Kathedralens høje Porte”, skriver Christian Elling.2 Helhetsintrycket är gotiskt, men man kan om man så vill uppfatta rundbågsmo- tiven som ett romanskt inslag. Kanske ville Malling med valet av medievaliserande formspråk anknyta till universitetets tidiga historia: det av bombardemanget skona- de konsistoriehuset inne på universitetsgården hade visserligen genom ombyggnader förlorat mycket av sin gotiska prägel, men det var ändå en kvarleva från medeltiden. Sedd i snedperspektiv från Nørregade eller från Frue Plads östsida hävdar den gråputsade universitetsfasaden med sin markerade höjdsträvan och livliga ljus- och skuggverkan väl sin egenart gentemot C. F. Hansens stränga klassicism i Vor Frue Kirke söder om platsen och samma arkitekts Metropolitanskola öster om den, båda färdigställda flera år tidigare. Christian Elling betecknar universitetshuset som ”vor romantiske Arkitekturs Hovedmonument, ja egentlig dens eneste fuldt typiske Mindesmærke i den store Stil”.3 De båda breda murpelarna kring mittrisalitens rundbågsnisch bär krönta vapen- sköldar med grundläggaren, Christian I:s, och återupprättaren Christian III:s namnchiffer. Mellan dessa, över det rektangulära fönstret ovanför huvudportalen, ger inskriften FREDERICUS SEXTUS INSTAURAVIT Ao MDCCCXXXVI besked om under vilken konung och vid vilken tidpunkt universitetet förnyades. Över portalen är en skulptur med ett motiv som lånats från 1500- och 1600-talsemblemati- ken: en uppåtblickande örn ledsagad av inskriften ”Coelestem adspicit lucem”, ”Han skådar det himmelska ljuset”.4 Trefötter med fyrfat flankerar portalen, och stjärnor i mittrisalitens och sidopartiernas trekantgavlar, liksom en davidsstjärna i vestibulen som symbol för salomonisk vishet, kompletterar denna upplysningsikonografi. Det gör också freskerna i vestibulen, ett i det närmaste kubiskt rum med en en- keltrappa som för upp mot festsalsportarna och mot dubbla trapplopp som utefter

62 Köpenhamns universitet

Universitetshusets mittrisalit. Foto: Hans-Olof Boström. sidoväggarna leder upp till ett galleri innanför mittrisalitens stora fönster, varifrån lärosalarna i byggnadens längdriktning kan nås, fem i varje våning. Malling hade utan att höra byggnadskommittén uppdragit åt sin vän Christian Fædder Høyer att utsmycka vestibulen.5 Detta ledde till en konflikt med universitetsledningen, arbetet avbröts och Malling avskedades knappt ett år före universitetets invigning. Först 1844–53 dekorerades vestibulen i praktfull ”pompejansk” stil av Georg Hilker (1807–75), som stod för det dekorativa måleriet på pilastrarna och frisen under taket, och Constantin Hansen (1804–80) som al fresco målade plafonden samt tre stora bildfält på väggen mot festsalen och två på vardera sidoväggen och dessutom kompletterande lunetter och friser i grisaille. Hansen hade själv utformat programmet i samråd med Hilker, med Apollo- och Athenamyterna som huvudtema. Med freskerna samspelar två marmorstatyer av Herman Wilhelm Bissen (1798–1868) föreställande dessa båda gudar och uppställ- da år 1855. De flankerar trappan mot festsalen och ersatte tidigare gipsversioner. Takmålningen visar den bevingade, ljusomstrålade Eos (Hansen använde de grekiska gudanamnen), som med en graciös gest sprider rosor, medan Lucifer, mor- gonstjärnan i form av en bevingad fackelbärande pojke, flyr dagens ljus; samma motiv hade Bertel Thorvaldsen gestaltat i sin ofta reproducerade och imiterade tondo

63 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Constantin Hansen: Vestibulens plafond med Eos och Lucifer. Foto: Hans-Olof Boström.

Dagen. I kvadratiska fält längs takets ytterkanter ses djurkretstecknen. ”Herved ud- dybes den kosmiske symbolik, der korresponderer smukt med solens og lysets gen- komst”, enligt Kirsten Nørregaard Pedersen.6 Mitt på väggen mot festsalen ses Athena besjäla den människa Prometheus ska- pat av lera. Liksom i Emanuel Limnells målning med motsvarande motiv i Åbo symboliseras själen, Psyche, av en fjäril. Motivet är relativt ovanligt i bildkonsten – desto vanligare är framställningar av hur Prometheus med sin fackla skänker män- niskorna den från de olympiska gudarna stulna elden – men Constantin Hansen hänvisar själv till Thorvaldsens gestaltning av det i en marmortondo på Christian- borgs fasad, där det symboliserade visheten.7 Det förekommer på romerska sarko-

64 Köpenhamns universitet

Constantin Hansen: Athena besjälar Prometheus nyskapade människa. Foto: Hans-Olof Boström. fagreliefer från 200- och 300-talen, bland annat på en sådan i Capitolinska museet i Rom som Hansen, liksom Thorvaldsen, säkerligen själv hade sett.8 Prometheus ställningsmotiv är inspirerat av den etruskiska cista Ficoroni på Villa Giuliamuseet i Rom, som också varit förebild för argonautmotivet i en av grisaillemålningarna, enligt vad Hansen själv meddelar.9 Samma episod ur Prometheuscykeln hade gestaltats i en av de under andra världs- kriget förstörda freskerna från 1820-talet av Peter Cornelius i vestibulen till Glyp- toteket i München, sannolikt direkt inspirerad av Thorvaldsens tondo.10 Cornelius återanvände samma motiv i en kartong till en av kupolfreskerna i loggiorna på Alte Pinakotheks sydsida (freskerna utfördes av Clemens Zimmermann och gick för- lorade under andra världskriget).11 På väg hem från Rom 1843 hade Constantin Hansen gjort ett uppehåll i München för att studera Cornelius freskteknik. Ock- så i Karl Friedrich Schinkels Neuer Pavillon i Charlottenburgs slottspark i Berlin återfinns motivet bland de ”pompejanska” väggmålningarna i trappuppgången. I en senare epok ingick det, tillsammans med bland annat en Athena-cykel, i aulan till Eidgenössische Technische Hochschule i Zürich i det omfattande utsmycknings-

65 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

program som utfördes 1867–68 av den franske konstnären Émile Bin efter Gottfried Sempers skisser. Också i Gottfried Neureuthers huvudbyggnad från 1865–68 för Polytechnicum i München (numera Technische Universität) ingick Prometheus som människoskapare i den stora krigsförstörda målningscykel över naturvetenskapernas och teknikens historia som utförts av arkitektens bror, Eugen Neureuther.12 I litteraturen förekommer motivet i Goethes Sturm und Drang-dikt ”Prometheus” från 1770-talet, där skalden i sista strofen låter Prometheus säga:

Hier sitz ich, forme Menschen Nach meinem Bilde, Ein Geschlecht, das mir gleich sei, Zu leiden, zu weinen, Zu genießen und zu freuen sich, Und dein [Zeus] nicht zu achten, Wie ich!

Uteslutet är väl inte att Constantin Hansen kan ha stött på dikten, kanske i Franz Schuberts tonsättning från 1819. Mittbilden flankeras till vänster av en fresk föreställande Apollo, som med sitt kitharaspel söker lindra plågorna för den vid klippan fjättrade Prometheus; detta motiv torde vara Hansens eget påfund, korresponderande med Bissens lyrspelande Apollo, vars gipsversion redan var på plats då freskerna målades. I högra bilden befrias Prometheus av Herakles. Kirsten Nørregaard Pedersen påpekar att ”Pro- metheusmotivet var overordentlig populært på dette tidspunkt, fordi man fortolkede helten som indbegrebet af liberal reformpolitik, frihedens forkæmper mod uviden- hed og undertrykkelse.” Hon menar också att samtiden läste in en kristen symbolik i Prometheusmyten.13 På de båda sidoväggarna återges episoder ur Apollo- och Athenamyterna: Athe- nas vapendans efter sin födelse och Apollo sittande på trefoten i Delfi på vänstra väggen och på högra väggen Athenas seger över Poseidon i striden om vem som skall bli Athens skyddsgudomlighet samt musiktävlingen mellan Apollo och Marsyas. I grisaillemålningarna utökas programmet med motiv ur Psychesagan, Orfeus- och Eurydikesagan, argonautsagan m.m. Motiv som de nio muserna, striden mellan lapither och kentaurer (efter gipsavgjutningar av Parthenonmetoperna i Kunstaka- demiets afstøbningssamling), Apollo hos herdarna, Bellerofon dräpande chimae- ran eller kentauren Chiron undervisande Akilles (jfr samma motiv bland Limnells Åbomålningar) åskådliggör kulturens seger över naturen, konstens och kunskapens triumf över barbariet. Allt infogas i tidens dimension, dag och natt, genom bilder av Helios och Selene i lunettfält på festsalsväggen, huvudväggen. Constantin Hansens väggfält kompletteras av väggpilastrarnas dekor, som ut- fördes i samarbete med Georg Hilker, som stod för det ornamentala, inspirerad av

66 Köpenhamns universitet

Herman Wilhelm Bissen: Apollo samt Constantin Herman Wilhelm Bissen: Athena samt Constantin Hansen: Apollo spelar kithara för Prometheus. Hansen: Prometheus befrias av Herakles. Foto: Hans-Olof Boström. Foto: Hans-Olof Boström.

Rafaels loggior i Vatikanen, medan Hansen på kapitälen målade motiv ”af den ældre Gudeverden”, som han själv uttrycker det.14 Pilastern till vänster om dubbeldörrarna till festsalen ägnas Demeter, den till höger Dionysos, vilket passar till festsalens funktion. På de båda sidoväggarnas pilastrar finner vi närmast huvudväggen Thetis och Okeanos, närmast fönstret Saturnus och Rhea. På pilasterskaften kompletteras respektive gudoms verksamhet med mindre scener och figurer i Hilkers groteskor- namentik. Det skulle inte vara alldeles lätt att förstå systematiken bakom detta omfattande bildprogram, om inte Constantin Hansen själv publicerat en detaljerad beskrivning. Enligt denna symboliserar huvudväggens bilder ”Livets Strid og Seier over Underverdens Magter”, motiven på vänstra väggen ”den digteriske og konstneriske Aandsvirksomhed” och de på högra väggen ”Kulturens Seier over Raaheden”.15 Kanske hade programmet blivit mera helgjutet om Hansen i stället för plafondens Eos kunnat genomföra sin ursprungliga motividé: Ganymedes som förs till himlen

67 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Contantin Hansen: Athenas vapendans och Apollo på trefoten i Delfi. Foto: Hans-Olof Boström.

Bild 9. Constantin Hansen: Tre av muserna. Foto: Hans-Olof Boström.

68 Köpenhamns universitet

av Zeus örn. Det hade inneburit en närmast nyplatonsk gestaltning av den andens kamp med och seger över materien som inte enbart Prometheuscykeln utan bildprogrammet i sin helhet söker åskådliggöra. Men också Prometheusmotivet hade kommit att få nyplatonska övertoner. I den grisaillemålning som utgör förmedlande led mellan plafonden och bilden av Prometheus som människans skapare ser vi hur Psyche av Eros förs inför Zeus tron. Den Psyche med vilken Athena besjälar män- niskan i huvudfresken söker sig åter till sitt himmelska ursprung, liksom Gany- medes hämtas hem till Olympen.16 Filologiprofessorn och arkeologen Johan Louis Ussing tolkade motiven i tidskrif- ten Fædrelandet efter färdigställandet 1853. Om Prometheusgestalten säger han att Prometheus selv ikke er et Menneske, men han er Repræsentant for den stræbende Menneskeforstand, som trodser Fordomme og ydre Hindringer, og ved Udholden- hed og Tillid til sin egen Kraft til sidst vinder Seir. Men denne Berettigelse har Forstanden kun, naar den tænkes i sin fulde guddomelige Storhed og Ufejlbarlighed. Menneskets lod er en anden; han er svag og bestandig hildet i de jordiske Lyster; det er kun ved en lang Prøvelse i Ulykker og Gjenvordigheder at han lærer at erkjende det Timeliges Intethed, og at ikkun den guddommelige Kjærlighed kan frelse ham.17

I sin årsberättelse för 1837–38 hade universitetets rektor, teologen Henrik Nicolai Clausen, fastslagit att universitetet skulle ”staa som et Minde om det sandes og skønnes højere Enhed”.18 Samma idealistiska uppfattning ges uttryck i vestibulfres- kerna. Mera prosaiskt men inte oriktigt har Henrik Sten Møller betecknat dem som ”denne strålende farvelagte tegneserie på den antikke drøm”.19 År 1979 restaurera- des de svårt skadade freskerna, och de strålar numera i ursprunglig glans. Constantin Hansen hade hoppats få utföra målningarna också i fest- eller solennitetssalen. Han hade tänkt sig ”i 12 Hovedbilleder en Fremstilling af de betydnings- fuldeste Momenter i Verdens Kulturhistorie, og i Midten som Centrum og Hoved- gruppe Christendommens Komme til Verden, fremstillet i Christi Himmelsfart”.20 Det hade blivit en intressant utvidgning av vestibulens antikt-hedniska frälsnings- lära med Kristus som motsvarighet till Prometheus och Eos (liksom till den först påtänkta Ganymedes). Kristna motiv lyser med sin frånvaro i 1800-talets nordiska universitetsikonografi, frånsett episoder ur kyrkans historia, allegorier eller personifikationer av den teologiska fakulteten. Universitetets utsmyckningskommitté ville emellertid att blott den danska kul- turhistorien skulle illustreras och uppdrog åt den nye universitetsbyggmästaren Gottlieb Bindesbøll (1800–56) att i samarbete med Hansen och Hilker presentera ett utsmyckningsprogram. Redan innan uppdraget getts hade dessa tre tillsammans i sju akvarellerade skisser från 1854 lagt fram ett förslag till utsmyckning av salens väggar och tak. Projektet kom aldrig till utförande men är intressant inte minst där- för att det är enda gången som skandinavismen sätter tydligt avtryck i universitetsikonografin. På en av kortväggarna illustreras skandinaviska studentmötet i Köpen-

69 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

hamn 1845: ”De norske och svenske studenters ankomst till Københavns Toldbod 23. Maj 1845”, och på motsatta kortväggen tänktes motivet ”Tegnér laurbærkranser Oehlenschläger i Lund Domkirke”. Till yttermera visso föreslogs för en av lång- väggarna ”Kong Gustav II Adolf falder under slaget ved Lützen 1632” vid sidan av ”Hans Tausen prædiker på kirkegården i Viborg”. Sannolikt ligger tankeutbyte med skandinavisten – han hade varit huvudtalare vid skandinaviska studentmötet 1845 – och nationalliberalen Orla Lehmann bakom motivvalet. Constantin Hansen hade diskuterat universitetets utsmyckning med denne redan 1843 i Rom, där deras livslånga vänskap hade grundlagts. Kommitténs önskemål om enbart danska motiv tillgodosågs som synes inte i detta projekt. Georg Hilker fick 1859 genom Christian Hansen, som efterträtt Bindesbøll, uppdraget att utföra skisser till dekorativt ramverk kring solennitetssalens tomma väggfält. Åren 1862–65 kom detta också till utförande men nu efter nya skisser, som än en gång hade utförts tillsammans med Constantin Hansen, vilken i skisserna infogat sju målningar på väggfälten. Ramverket är i huvudsak hållet i renässans- stil, och även Hansen har övergett sin tidigare ”pompejanska” klassicism. I stället anpassade han stilen till de tilltänkta målningsscenernas renässans och barock. Han redogör själv för motivvalet:

Billederne skulle fremstille vore udmærkede Repræsentanter for de forskellige Videnskabsfag, nemlig Niels Hemmingsen som Theologiens, Thycho Brahe som Naturvidenskabens, Arild Hvidtfeldt som Historiens, Griffenfeldt som Jurispru- dentsens, Bartholin som Medicinens og Holberg som Poesiens.21

Därtill skulle komma som en större mittbild på västra väggen ”Christian den förste, som modtager den pavelige Bulle angaaende Universitetets Stiftelse”. I ekpanelen under väggfälten, på ömse sidor om talarstolen, tänkte han sig tio infällda porträtt av samtida professorer vid universitetet. Georg Hilker fullbordade som nämnts de dekorativa målningarna år 1865, men återstoden av salens utsmyckning tillkom utan Constantin Hansens medverkan först på 1870-talet och framöver med sju målningar som tar sin början med Wilhelm Marstrands (1810–73) framställning av universitetets invigning i Vor Frue Kirke den 1 juni 1479 och sedan fortsätter med scener ur landets och universitetets historia av Carl Bloch (1834–90), Vilhelm Rosenstand (1838–1915) och Erik Henningsen (1855–1930). Av de motiv Hansen tänkt sig kom också Tycho Brahe, Peder Grif- fenfeld och Ludvig Holberg med. Henningsen avslutade på 1890-talet serien med en skildring av det skandinaviska naturforskarmötet i Roskilde den 14 juli 1847. Detta motiv är det enda som betonar den skandinaviska samkänsla som var så viktig i projektet från 1854. Men reformationen får sin tribut i Carl Blochs målning ”Hans Tausen beskytter biskop Rønnow”. Universitetets anknytning till kungamakten betonas av profilreliefer i trä av Christian I, Christian III, Fredrik II och Christian IV.

70 Köpenhamns universitet

Den högstämda idealismen i förhallens fresker har fått ge vika för profana, pe- dantiskt realistiska historiebilder som med sitt rika figurgalleri knappast når upp till förhallsmålningarnas formala och innehållsmässiga pregnans. Också i Åbo hade Cainbergs reliefer skildrat landets och universitetets historia, men där hade den klassicerande formen höjt dem över det alldagliga.

Universitetsbiblioteket Universitetsbiblioteket var alltsedan mitten av 1600-talet inrymt i den då nyupp- förda Trinitatiskyrkans vind, med ingång från Rundetårn. Efter att det nya universitetshuset tillkommit fick man till slut ett rymligare och mera tidsenligt bibliotek i den byggnad som 1857–61 uppfördes efter ritningar av Johan Daniel Herholdt (1818–1902).22 Herholdt hade vunnit en tävling om byggnaden, i vilken också den mera namnkunnige Gottlieb Bindesbøll deltagit, och biblioteket blev hans huvud- verk. Det placerades utmed Fiolstræde men med södra gaveln mot Frue Plads, i liv med universitetshusets huvudfasad och förenad med denna genom ett portvalv mot

Johan Daniel Herholdt: Universitetsbiblioteket, huvudfasad och plan.

71 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Universitetsbiblioteket, gaveln mot Frue Plads. Foto: Hans-Olof Boström.

gården. Denna gavelsida avslutar en trapphusbyggnad, som är smalare och lägre än bibliotekets dubbelt så breda huvudlänga, som tar ytterligare ett stycke mark i anspråk i väster, mot universitetsgården. Gaveln mot Frue Plads är utformad som pendang till Peder Mallings sydgavel på kommunitetsbyggnaden, som har motsvarande läge väster om universitetet, mot Nørregade. Denna byggnad från 1730-talet inrymde ursprungligen studentrum och senare bostäder för professorer och profes- sorsänkor och hade skonats under det engelska bombardemanget. Universitetsbibliotekets trapphusgavel varierar motiven från kommunitetshusets gavel: två stora rundbågsnischer som sträcker sig genom båda våningarna (och i kommunitetsbyggnaden även innefattar vindsvåningens lunettfönster) – men kom- munitetsbyggnadens putsfasad motsvaras i biblioteket av oputsade fasader i rött tegel. Därmed inledde Herholdt en kort period av köpenhamnsk tegelarkitektur, där det traditionella gula teglet ersatts av rött, som dock efter några år kom att avlösas av en ny våg av putsarkitektur i rikt historistiskt formspråk, innan arvet från Herholdt på nytt togs upp av Martin Nyrop i Köpenhamns rådhus (1892–1905).

72 Köpenhamns universitet

Universitetsbiblioteket, detalj av huvudfasaden. Foto: Hans-Olof Boström.

Gaveln mot Frue Plads präglas liksom kommunitetshusgaveln av sträng symmetri och kröns därtill av ett palmettakroterion. Men i universitetsbibliotekets längdfa- sader bröt Herholdt mot nyklassicismens krav på symmetri kring en mittaxel, vilket iakttagits också i Mallings universitetshus. Här upprepas i stället rytmiskt ett stort rundbågsmotiv innefattande övervåningens höga rundbågiga fönster, därunder ett dvärggalleri av rundbågiga blindnischer och nederst bottenvåningens stående rek- tangulära fönster. Varje fönsterenhet kröns av en vimpergliknande, brant spetsbågig fronton – i viss anslutning till Mallings universitetsfasad –, var och en i gavelfältet dekorerad med ett fyrklövermotiv inom rund terrakottaram. Mellan var fjärde föns- terenhet är murpelare, som mot Fiolstræde kröns av koniska mönstermurade och svagt entasissvällande fialer. Över de något lägre och smäckrare pelare, som inom dessa bredare fack stabiliserar muren mellan varannan fönsterenhet, förs i fasaden mot Fiolstræde regnvattnet via varghuvuden i koppar till en klöverbladformad skål och vidare ned i stuprännor i samma material. I övrigt accentueras långsidefasaderna av geometrisk ornamentik i kritsten eller av rosmotiv i konststen och av kakelde- kor i form av gröna och blå plattor med omväxlande treklöver- och rombmotiv i rundbågsfrisen under gesimsen. Varianter av samma dekorativa schema återfinns på gavelfasaderna.

73 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Inspirationskällor till denna rika blandstil av romanik och gotik hade Herholdt funnit under en studieresa till Tyskland, Italien, Frankrike och England 1852–54, särskilt i norditaliensk medeltida tegelarkitektur. De viktigaste förebilderna har varit ett par kyrkor i Verona: San Fermo Maggiore, som gett uppslag till långsidornas frontoner (”vimperger”) och fialer, och San Zeno, vars västfasad fått lämna motiv till bibliotekets nordgavel mot Krystalgade, universitetskvarterets avgränsning mot norr. Som den slutligen gestaltades upprepar denna gavel i mera finlemmad form långsidor- nas rundbågsfris, rundbågar och murpelare, liksom dvärggalleriet och den rombiska mönstermurningen i kritsten, men de stora fönstren har utgått, rundbågarna blivit till blinderingar, och de enda ljusinsläppen har fått formen av ett stort rosfönster under gavelkrönet (det har glasmålningar med palmett- och treklövermotiv i blått och vitt mot ockrafärgad botten) och fyra mindre treklöverbladkrönta fönster symmetriskt grupperade på olika nivåer kring detta. Över fönstret reser sig en kort hängpelare över takåsen, krönt av en tegelfial, liksom de båda murpelare som inramar fasaden. Trapphusgaveln är betydligt enklare; den skall ju samspela med Mallings enkelt klassicerande kommunitetshusgavel. Här saknas rundbågsfrisen under takfallet; en sådan återfinns i stället mellan övervåningens båda rosfönster och bottenvåningens relativt låga stående rektangulära fönster. Över frisen är ett mönstermurat band med romber inneslutande fyrklövermotiv, allt avgränsat av de stora rundbågarna. Gavelns rundbågsmotiv – här utan spetsbågiga frontoner – fortsätter på trapphusets fasader mot Fiolstræde och in mot universitetsgården. På fasaden mot Fiolstræde är två runda bronsplaketter, den ena med universitetets vapen, den andra med Fredrik VII:s monogram, under vars regering byggnaden uppfördes. Man stiger in i trapphuset genom en rikt profilerad rundbågsportal under spets- bågsgaveln intill trapphusets anlutning till huvudlängans fasad mot Fiolstræde. Interiören uppvisar ett tämligen smäckert romanskt formspråk i delvis mönstermu- rat gult tegel, med rundbågar och halvkolonner. Taket i brunlaserat trä med sparsam dekor i blått och grönt är tredelat och ger med sina djärvt svingade konsoler i si- dopartierna illusionen av ett treklövervalv. Det torde vara inspirerat av mittskeppets treklövervalv i San Fermo, och trapphuset ger som helhet något av kyrkostämning med ljuset silande genom rundfönstren med deras starkt stiliserade växtornamentik i distinkta men dämpade färger. Den stora boksalen i huvudlängan är ett långt treskeppigt rum, som även det kan ge associationer till en kyrka och vars mittskepp täcks av ett tunnvalv i gjutjärn, mot vilket sidoskeppens gallerier ansluter i två våningar med bokhyllor – ritade av Herholdt, liksom övriga inventarier och innerdörrar – ställda i tvärriktningen. Si- doskeppens bottenvåning har kassettak i trä, medan övervåningen har svagt välvda murade transversalvalv. Gallerierna och mittskeppets tunnvalv bärs upp av smäckra kannelerade gjutjärnskolonner med fritt utformade kapitäl i rikt formspråk. Kolon- nerna är i varannan travé parvis kopplade och förenas upptill av ett dekorativt utformat järngaller med fyrklövermotiv. Ett smäckert räckverk avskiljer gallerigångarna

74 Köpenhamns universitet

Universitetsbiblioteket, boksalen. Foto: Jens Lindhe. från mittskeppet och bidrar ytterligare till interiörens precisa, spröda och findetalje- rade uttryck. Denna för sin tid och plats tämligen djärva gjutjärnsarkitektur har väl som sin främsta inspirationskälla Henri Labroustes Bibliothèque Sainte-Geneviève i Paris, kanske också Joseph Paxtons Crystal Palace i London, byggnader som Her- holdt kunnat studera under sin studieresa i början av 1850-talet. Den målade dekoren i boksalens mittskeppsvalv ger illusionen av tältdukar i bru- tet vitt, vilka spänts mellan gördelbågarna och i valvhjässan och vid anslutningen till gallerierna inramas av bårder med växtornamentik i blått, engelskt rött och lejongult. De kopplade gjutjärnskolonnerna mellan varannan travé motsvaras i valvets tvärriktning av en bred ornamentbård med akantusrankor i vitt mot gul botten och rosetter i en färgsättning som korresponderar med takdekoren i övrigt och med kolonnernas grågröna skaft och deras kapitäl i blått, lejongult och engelskt rött. Gal- leriernas transversalvalv uppvisar i sin målade ornamentik – på plastisk stuckgrund – mot ultramarinblå grund stora åttauddiga stjärnor i lejongult, grönt och engelskt rött och inramas på kortsidorna av löpande hund-bårder i vitt mot gul botten. Man tycker sig här, liksom i glasmålningarna, ana ett visst inflytande från Owen Jones Grammar of ornament från 1856, inte minst i färgvalet.

75 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

En trappa upp i huvudbyggnadens södra parti hade Herholdt inrymt ett auditorium, vars tak uppbärs av ”pompejanska” gjutjärnskolonner och takbjälkar med meanderdekor. Auditoriet omvandlades 1881 till bokmagasin och blev 1891 läse- sal. Ytterligare två läsesalar hade redan från början inrymts i bottenvåningen (1895 omvandlade till handskriftsrum, senare låneexpedition), åtskilda från tjänsterum (senare seminarierum) ut mot Fiolstræde av en mittgång med toskanska pilastrar, vilken för från förstugan in i boksalen. Dess tak är dekorerat av Georg Hilker, som ju utfört ”pompejanska” målningar också i universitetshusets vestibul. Här har Hil- ker nöjt sig med att i vitt mot brunröd grund avbilda trefötter, kandelabrar och lagerrankor i varandra parvis motställda fält, åtskilda av smala bårder, samt större fält med stjärnor i blå kvadrater. Dessa målningar och övriga dekorativa insatser av Hilker, främst i boksalen och auditoriet, är de enda entydigt klassiska referen- serna i byggnaden, frånsett Herholdts ”pompejanska” kolonner och trapphusgavelns palmettakroterion. Om man skall tillskriva varghuvudena mot Fiolstræde, liksom tre- och fyrklöverdekoren i exteriör och boksal, något bestämt symbolinnehåll är tveksamt. Italiensk medeltid, klassiska dekormotiv och modern gjutjärnskonstruk- tion har av Herholdt, med biträde av Hilker, sammansmälts till en originell men uttrycksmässigt heterogen helhet. Åren 1905–07 uppfördes en tillbyggnad på gården för att lösa bibliotekets ut- rymmesproblem. 1996–97 genomgick Herholdts biblioteksbyggnad en grundlig restaurering i syfte att i möjligaste mån återställa den till ursprungsskick, men år 2009 flyttade biblioteket ut och byggnaden fick nya funktioner inom universitets- förvaltningen.

Observatoriet År 1857 hade man lyckats knyta den framstående tyske astronomen Heinrich Louis d’Arrest som professor till Köpenhamns universitet. Sannolikt hade man då han kallades förutskickat att ett nytt astronomiskt observatorium inom kort skulle komma att uppföras. Mycket riktigt kunde universitetet år 1861 lämna sitt gamla observatorium i Rundetårn och flytta in i en nyuppförd byggnad på Rosenborg bastion på Østervold.23 I byggnadskommittén hade d’Arrest varit en verksam ledamot, men arkitekt blev Christian Hansen (1803–83), elev till C. F. Hansen och Gustav Frie- drich Hetsch. Christian Hansen hade två decennier tidigare ritat Athens universitet i enkel och upphöjd nyklassicism. För observatoriet valde han en bysantiniserande stildräkt i gult tegel. Han hade viss erfarenhet av observatoriearkitektur, eftersom han delat arkitektkontor med sin bror Theophilus Hansen då denne uppförde Athens nyklassicistiska observatorium på 1840-talet. Observatoriet är en långsträckt byggnad med ett närmast kubiskt mittparti, som bär upp ett runt vridbart refraktortorn och har fyra ”korsarmar”, med vestibul och

76 Köpenhamns universitet

Observatoriet med statyn av Tycho Brahe. Foto: Hans-Olof Boström. bibliotek i den södra och passageinstrument i den norra, vilken har tresidig avslutning som ett kyrkokor; liksom beträffande observatorierna i Åbo och Helsingfors ligger det nära till hands att använda en terminologi hämtad från kyrkoarkitekturen. De båda övriga korsarmarna, med meridiancirkel och passageinstrument (ett nytt sådant från 1872), förbinder mittdelen med två stora paviljonger, den västra inrymmande direktörbostad och den östra lägenheter för observatorn och övrig personal. Planen går tillbaka på det ett par decennier äldre mönsterbildande Pulkovoobserva- toriet utanför S:t Petersburg. Bortsett från paviljongerna visar byggnadens planform överensstämmelse med den grekisk-ortodoxa centralkyrkan, och tornet för också tanken till denna bygg- nadstyp. Mittpartiet korresponderar med motsvarande kupolkrönta mittdel på det på andra sidan Botanisk have liggande Kommunehospitalet, som uppfördes ungefär samtidigt, också det med Christian Hansen som arkitekt. En viss anknytning till Rundetårn finner man i kupoltamburens lisener och rundbågsfris. År 1876 restes Herman Wilhelm Bissens staty av Tycho Brahe utanför observatoriet. Byggnaden används nu av universitetets Institut for Naturfagenes Didaktik. Observatoriet var den första av universitetets byggnader som förlades utanför innerstaden, men det skulle snart komma att följas av flera institutioner som placerades i dess närhet.

77 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Zoologiska Museet Ett projekt till zoologiskt museum vid Fiolstræde av Gottlieb Bindesbøll från 1840-talet hade stannat på papperet. I stället uppfördes under åren 1864–69 ett så- dant vid Krystalgade i norra delen av universitetskvarteret, mellan universitetsbiblioteket och kommunitetsbyggnaden (där de zoologiska och mineralogiska samlingarna inrymts de senaste decennierna).24 Också för denna byggnad anlitades Christian Hansen som arkitekt. Byggnadskroppen har fyra flyglar kring en stor glasövertäckt hall, omgiven av gallerier i tre våningar. Byggnaden utformades i samråd med zoo- logiprofessorn Japetus Steenstrup, och samlingarna ordnades enligt sträng systematik: de ryggradslösa djuren i bottenvåningen, leddjuren i mezzaninvåningen och ryggradsdjuren i översta våningen. Den glastäckta hallen hade till att börja med enbart representativ funktion men användes senare också för utställningsändamål. Museibyggnaden är uppförd i rött tegel på granitsockel och både exteriört och interiört rikt utformad. I observatoriet hade Hansen använt bysantinsk stil, här valde han snarare florentinsk renässans som förebild, med rundbågiga fönster och en rundbågsfris under takfallet. Bysantinska och romanska stilelement förekom- mer, t.ex. i de bysantiniserande kapitälen på de kopplade pilastrar som åtskiljer de stora rundbågarna kring övre våningens och mezzaninvåningens fönster. Under takgesimsen är i svicklarna mellan rundbågarna skulpterade djurhuvuden placerade – varg, lejon – signalerande byggnadens funktion. Om byggnadens exteriör trots allt är förhållandevis enkel är interiören desto rikare, så som man möter den i hallen, där det skiftande ljusinfallet ständigt förändrar intrycket. ”Glastaket […] skulde ved at indtage det himmelske lys vække til videns- kabelig inspiration”, menar Henrik Sten Møller.25 Bottenvåningens klassicerande engagerade kolonner mellan arkadbågarna byts i mezzanin- och övervåningen ut mot originellt bysantiniserande kolonner, vilkas skaft har spiraldekor och på vilkas kapitäl stora rovfåglar, men också stork och häger, i stuck slagit sig ned som om de spanade efter byte. Över de tre gallerivåningarna är under glastaket ett blindgalleri, dekorerat med målat lövverk i vilket småfåglar söker skydd; det är som om man blickade ut mot trädtoppar som avtecknar sig mot blå himmel. Kanske har vestibulen i Henri Labroustes Bibliothèque Sainte-Geneviève tjänat som förebild; där är sidoväggarnas övre del likaledes dekorerad med trädtoppar mot blå himmelsbak- grund.26 Trädkronor pryder också lunetterna i stora läsesalen i Labroustes Biblio thèque Nationale, men det invigdes först 1868, vilket kanske var alltför sent för att det skulle kunna komma ifråga som inspirationskälla. Byggnaden är nu inte längre museum utan används av universitetets administration.

78 Köpenhamns universitet

Zoologiska Museet, detalj av exteriören. Foto: Hans-Olof Boström.

Zoologiska Museet, detalj av interiören. Foto: Hans-Olof Boström.

79 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Palmhuset i botaniska trädgården. Foto: Hans-Olof Boström.

Botaniska Museet. Foto: Hans-Olof Boström.

80 Köpenhamns universitet

Botaniska trädgården Universitetets botaniska trädgård låg på Gammelholm, där förhållandena var långt ifrån optimala. Dessutom planerades bostadsbebyggelse i området. Man beslöt att flytta anläggningen till det gamla vallområdet intill observatoriet, varvid den kom att ingå i den krans av parker som anlades kring Köpenhamns innerstad i och med att försvarsvallarna inte längre fyllde någon funktion.27 1874 var överflyttningen klar och då stod också två stora växthus i glas, gjutjärn och trä klara. Det imposanta palmhuset har tillskrivits skilda arkitekter, bland andra Peter Christian Bøneke, senare Köpenhamns stadsbyggmästare, men också Christian Hansen. Strax planerade man också ett botaniskt museum, till vilket Hansen utförde ritningar. Hans första projekt ansågs emellertid alltför kostsamt, och hans skiss till en mindre byggnad förde heller inte till resultat. Slutligen genomfördes 1875–77 ett bantat projekt av murarmästaren Hans Nielsen Fussing (1838–1914) efter anvisningar av botanikprofessorn Ferdinand Didrichsen i södra delen av parken. Ida Haugsted menar att det trots allt var Christian Hansen som stått för ritningarna.28 Det är en enkel klassicerande byggnad i rött tegel under lågt valmat sadeltak, med sockel och markanta hörnkedjor utförda i cement och en manieristisk portalomfatt- ning, likaledes i cement, som tycks vara inspirerad av Sebastiano Serlio.

Fysiologiska laboratoriet I universitetskvarteret disponerade medicinska fakulteten under 1700-talet en anatomisk teater i den auditoriebyggnad som då var universitetets huvudbyggnad och som under följande sekel skulle ge plats för det nuvarande universitetshuset. På 1750-talet uppfördes i den nyanlagda Frederiksstaden ett civilt sjukhus, Det kongelige Frederiks hospital, utan anknytning till universitetet. Dess skilda institutioner kom dock att utnyttjas för universitetets medicinarutbildning. På 1780-talet upp- förde hospitalet Kirurgisk Akademis byggnad på Bredgade. Den sorterade intill år 1842 under barberarskrået men knöts det året till universitetets medicinska fakultet. 1866–67 uppfördes inne på gården ett enkelt trevåningshus i gult tegel efter Christian Hansens ritningar för ett fysiologiskt laboratorium.29

81 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Polyteknisk läroanstalt I slutet av 1880-talet uppfördes flera nya byggnader för universitetet i samband med att den Polytekniske læreanstalt för ingenjörsutbildning, som utan att formellt vara en del av universitetet upprättats av detta år 1829 på initiativ av fysikern Hans Christian Ørsted, flyttade från Studiestræde och Sankt Peders stræde intill universitetskvarteret ut till Østervold invid botaniska trädgården. Ett stort komplex i rött tegel med tre flyglar i italiensk renässanstil uppfördes 1887–90 med Johan Daniel Herholdt som arkitekt. De båda trevåniga sidoflyglarna innehöll lärosalar och laboratorier, en sammanbindande tvåvånig länga auditorier, festsal och professorsbostä- der. Ut mot Sølvgade avgränsades anläggningen av en låg portlänga.30 Under åren 1929–54 tillkom nya byggnader, men expansionen av läroanstalten (från 1933 kallad Danmarks Tekniske Højskole, numera Danmarks Tekniske Uni- versitet) nödvändiggjorde en flytt till Lyngby år 1974. Numera disponeras Herholdts byggnadskomplex från 1890 av Statens Naturhistoriske Museum, som har en ny stor byggnadskropp under uppförande med planerad invigning 2023.

Mineralogiskt museum och nytt kemiskt laboratorium Universitetets mineralogiska museum var inrymt i alltför trånga lokaler i kommunitetsbyggnaden i universitetskvarteret intill dess att Herholdts elev Hans J. Holm (1835–1916), mera känd som Det kongelige biblioteks arkitekt, under åren 1888–93 uppförde ett nytt komplex, som även inrymde kemiskt laboratorium.31 Detta ersatte det kemiska laboratorium, som uppförts 1859 med Niels Sigfred Nebelong (1806–71) som arkitekt inne på gården på Ny Vestergade 11, en tomt som förvärvats av universitetet. Det är en rödputsad tegelbyggnad i enkel klassicerande rundbågs- stil.32 Den nya byggnaden placerades invid nordöstra hörnet av botaniska trädgården. Den har tre flyglar i rött tegel i florentinsk renässansstil och öppnar sig mot Øster Voldgade i två våningar innanför järngallergrindar; den sammanbindande längan mot Botanisk have är trevånig. Mot Øster Voldgade avslutas komplexet av två lägre professorsbostäder. Det kemiska laboratoriet lämnade byggnaden år 1962, och den disponeras nu i sin helhet av universitetets geologiska museum. Ingångarna till de båda institutionerna låg i gårdens hörn och är utformade som ett slags kupolkrönta hörntorn med stora trapprotundor. Båda kom att få omfattande utsmyckning; den ena är prydd med fresker av Oscar Matthiesen (1861–1957), den andra med målningar från 2004 av Per Kirkeby, som var utbildad geolog. Matthiesen, som en gång varit elev till Pierre Puvis de Chavannes, utgick från ett projekt från 1896, men freskerna utfördes först 1940. De grundar sig enligt hans

82 Köpenhamns universitet

Mineralogiskt museum och kemiskt laboratorium, nu Geologiskt Museum. Foto: Hans-Olof Boström. egen utsaga på 1600-talsforskaren Nicolaus Stenos (Niels Steensens) nydanande tankar inom geologin. I förhallens valv skildras i form av nakna personifikationer fyra ”naturkrafter”: vulkanism, havet, regnet och isen. I trappan möter vi Niels Steensen själv, och under kupolen är en allegorisk framställning av hur ”sanningens ljus besegrar mörkret” eller hur ”ljusets här förföljer mörkrets”. Dessa symboltyng- da målningar kompletteras av framställningar av en droppstensgrotta, en gejser i Yellowstone, Vesuvius krater m.m. Bilder av fossil kompletterar målningssviten, som är den mest omfattande i universitetets 1800-talsbyggnader vid sidan av universitetsbyggnaden på Frue Plads.

83 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Botaniskt laboratorium. Foto: Hans-Olof Boström.

Botaniskt laboratorium Johan Daniel Herholdt hade under 1800-talets sista decennier övertagit Christian Hansens roll som universitetets ledande arkitekt. På 1880-talet gjorde han planer till ett botaniskt laboratorium i form av en tvåvånig byggnad i T-form som uppfördes i botaniska trädgårdens västra parti.33 I bottenvåningen inrymdes professorsbostäder, i andra våningen laboratorier i längan mot Gothersgade och hörsal i tvärflygeln in mot trädgården. Fasaden är en originell och elegant variation av italiensk palatsarkitektur från renässansen, med rektangulära fönster i bottenvåningen och höga rundbågsfönster i andra våningen, varav flertalet reser sig över blindarkader, vilande på ett smäckert våningsband. Två fönsterpar förenas av grunda balustradbalkonger. Fasadmaterialet är rött tegel, som vanligt hos Herholdt, berikat med detaljer i sandsten. Det är ett av arkitektens sista verk, och dess påkostade och genomarbetade gestaltning vittnar om den höga status naturvetenskaperna åtnjöt under byggnadens tillkomsttid. Utanför laboratoriet står byster av botanikprofessorn Eugen Warming och ärftlighetsforskaren professor Wilhelm Johannsen. Byggnaden inrymmer nu universitetets Samfundvidenskabe- lige fakultetsbibliotek.

84 Oslo universitet

Universitetet i Oslo, eller Christiania som staden då hette, grundades 1811 och fick efter Fredrik VI namnet Det Kongelige Frederiks Universitet, en beteckning som behölls till 1939. Den dansk-norske kungen hade länge varit ovillig att ge sitt till- stånd till ett eget norskt universitet i oro över att det kunde komma att bli ett centrum för separatistiska rörelser. Undervisningen bedrevs till att börja med i olika byggnader inne i stadsområdet, och först 1828 hade man efter mycken diskussion kommit så långt att den nyutnämnde stadskonduktören (motsvarande vår stadsarkitekt) Christian Heinrich Grosch (1801–65), kunde engageras som arkitekt.1 Meningen var att universitetet skulle läggas nära Akershus fästning, och Grosch presenterade ett par förslag för denna placering. Det lades vikt vid att universitetsbyggnaden skulle ges ett värdigt utseende, universitetet skulle stå för nationell självständighet och för upplysning och vetenskap. År 1837 fick saken emellertid en helt ny vändning, då det föreslogs att univer- sitetsanläggningen skulle anslutas till slottsarkitekten Hans Linstows projekterade förbindelseväg mellan det ännu ofullbordade kungliga slottet och staden. Linstow (1787–1851) hade inspirerats av hur Münchens nya universitet (det bayerska universitetet hade år 1826 överförts från Landshut till München) lagts intill stadens nya praktgata Ludwigstraße. Förslaget stadfästes i januari 1838, och universitetet kom att ingå i Linstows monumentala gestaltning av området kring Karl Johans gate. Våren 1838 kunde Grosch lägga fram omarbetade planer. I en kommentar till dessa skriver han om valet av stil:

Bey der Wahl des Styls für die Façaden war ich lange im Zweifel, ob nicht vielleicht ein mehr malerischer, gothischer, oder vielleicht florentinischer dem gewählten griechischen Styl vorzuziehen sey. Jedoch bestimmte die Betrachtung, dass jene beyden ein mehr alterthümliches Aussehen hervorbringen, mich für den griechischen, indem diese Gebäude, bestimmt für Wissenschaften, die täglich fortschreiten und die seit jenen Zeiten ganz umgewandelt sind, auch einen neueren Styl zu erfordern scheinen. Nun ist zwar dieser Styl noch älter als jene; allein derselbe ist in den neuesten Zeiten so ausgebildet und leichter sich anschmiegend an die neureren Forderungen, dass ich

85 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Oslo universitet, sett fran Studenterlunden. Foto: Universitetet i Oslo.

ihn wählen zu können glaubte. [...] Oeffentliche Gebäude sind Monumente der Zeit, in der sie aufgeführt worden sind, und sie sollen, gleich einem Spiegel, den Geist der Zeit darstellen.2

Efter rekommendation av Linstow och enligt beslut av byggnadskommittén till- ställdes ritningarna omedelbart tidens ledande arkitekt, Karl Friedrich Schinkel (1781–1841), för granskning. Grosch reste själv till Berlin för att överlägga med denne. Redan i maj sände Schinkel sitt svar, till vilket han fogade sju blad ritningar med ändringsförslag. Dessa kom att även i enskildheter följas vid uppförandet av de tre universitetsbyggnaderna. Arbetet påbörjades 1841 och avslutades först 1856 med fullbordandet av festsalen. Universitetet ligger på Karl Johans gates norra sida ungefär halvvägs mellan slottet och Stortinget och mitt emot det senare uppförda Nationaltheatret. Anlägg- ningen består av tre vitputsade tvåvåningsbyggnader, grupperade kring ett torg som öppnar sig mot gatan. Byggnadernas gruppering ansluter i huvudsak till ett utkast av Linstow från 1838, avseende en offentlig plats invid den nya paradgatan. I fonden ligger den största byggnaden, kallad Domus media, till vänster biblioteket, Domus bibliotheca, och till höger Domus academica. Domus media inrymde ursprungligen föreläsningssalar och laboratorier för naturvetenskap och medicin och därtill natur-

86 Oslo universitet

Domus medias huvudfasad.

Domus media. Foto: Universitetet i Oslo. vetenskapliga samlingar. Att helt och hållet reservera ett universitets huvudbyggnad för naturvetenskaperna var ovanligt men hade främst praktiska orsaker. Grosch skriver därom: ”Das Haus für die Naturwissenschaften musste als das grösste in der Mitte liegen, und als Hauptgebäude sich darstellen.” 3 Domus medias plan har formen av ett brett U, vars fasad mot torget accentueras av en framskjutande kolonnportik i byggnadens hela höjd. Innanför denna ligger en stor trapphall, som sträcker sig genom längans hela bredd och skjuter ut mot gården, som på ömse sidor inramas av kortare sidolängor som ansluter till huvudlängan. Sidoflyglarna har kraftigt framskjutande pilastersmyckade mittrisaliter med varsitt

87 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Karl Friedrich Schinkel: Schauspielhaus, Berlin, södra sidofasaden.

stort rundbågsfönster, som sträcker sig genom båda våningarna. Där innanför placerades hörsalar med trappstegsformigt ordnade sittplatser i halvcirkelform. Gården kom att tillslutas av den aula som invigdes till universitetets 100-årsjubileum 1911 och i vilken Edvard Munch några år senare fullbordade sina berömda väggmål- ningar. Trekantgaveln i Domus medias portik bärs upp av fyra mäktiga joniska granitkolonner mellan breda granitkvaderklädda anter. Gaveln kröntes ursprungligen av en ”medianfigur” i zink från den Schinkel närstående firman Moritz Geiß i Ber- lin – som också levererat andra byggnadsdetaljer – föreställande en bevingad genie som i handen håller en liten Minervaskulptur, alltså en vetenskapens genius.4 Den blev mycket kritiserad och ersattes i början av 1900-talet av ett palmettakroterion, liksom hörnakroterierna prytt med Minervas uggla. Takgesimsen under det låga valmade sadeltaket på alla tre byggnaderna smyckas av antefix utformade som lejon- masker. Mittrisaliternas trekantgavlar på sidobyggnaderna kröns av akroterier med Apollohuvuden. Apollo- och Minervahuvuden i profil återfinns också på de grindar som på ömse sidor av Domus media leder till universitetsparken.

88 Oslo universitet

Fasaderna artikuleras både på Domus media och de båda flygelbyggnaderna av enkla kolossalpilastrar i närmast toskansk ordning. I båda våningarna inramas fönstren av mindre, pilasterartade fyrkantpelare. Detta medför en tvåskiktig fa- saduppbyggnad som nära ansluter till Schinkels Schauspielhaus i Berlin, och det är också denne som genomfört denna gestaltning av förhållandet vägg/fönster. Det förefaller dock som om Grosch på skisstadiet varit inne på samma lösning; han var redan tidigare väl förtrogen med Schinkels arkitektur. Han hade varit elev till C. F. Hansen vid Kunstakademiet i Köpenhamn, och en tungt sluten empire i dennes anda präglar Groschs tidiga byggnader, sådana som Oslo Börs (1826–28) och Norges Bank (1826–30), men Schinkelinflytandet började göra sig gällande redan i Christiania Theater (1835–37, riven 1899). Påverkan från Schinkel är påtaglig också i universitetskomplexets uthus. Ett första sådant i korsvirkeskonstruktion hade tillkommit innan övriga byggnader färdigställts, men det brann ned år 1852. Grosch gjorde nya planer till en tegelbyggnad, men krav restes att den skulle inrymma både gymnastiksal, bostad för kemidocenten och dissektionssalar samtidigt som den inte fick stänga utsikten mot huvudbyggnaden från Tullinløkka. Grosch valde då att dela upp ”uthuset” i två byggnader, belägna i västra resp. östra hörnet av tomten bakom universitetsbyggnaderna. Ritningar förelåg 1855, och året därpå var byggnaderna resta. I delar av östra uthusets fasadgestaltning har Grosch funnit en tillämpning av Thrasyllosmotivet (jfr Helsingfors universitet ovan) som Truls Aslaksby finner ”humoristisk, ja nesten ’Reutersvärdsk’”: på det obetydliga avståndet från solbänkarna till fönstrens övre avslutning förvandlas väggen från bakgrund till figur. Aslaksby påpekar att motivet återfinns hos både Durand och C. F. Hansen men menar att Grosch kan ha hämtat uppslaget från Schinkels ridhus för ”Lehr-skvadronen” i Berlin (ej bevarat).5 Trapphallen innanför Domus medias portik är vid sidan av festsalen komplexets praktfullaste rum, med kassettak, från början målat i flera färger, samt med väggar- nas övre partier ursprungligen grönmålade med enkel fältdekor, de nedre sandstens- röda med kvadermålning. Via en bred trappa rakt fram kommer man till ett nedre galleri med sex doriska zinkkolonner, gjutna hos Moritz Geiß och uppbärande ett övre galleri, som nås via dubbla trapplopp. Övre galleriet med motsvarande kolonner i jonisk ordning har formen av en fritt liggande brygga, som via korridorer i längdaxeln står i förbindelse med lärosalarna. Portiken och trapphuset visar betydande likheter med trapphuset i Schinkels Altes Museum – de med akantusornamentik smyckade trapp- och galleriräckena är rentav identiskt lika i Oslo och Berlin – och utgör Schinkels viktigaste tillägg till Groschs planer. Schinkel hade tänkt sig en staty av Fredrik VI i portiken, som därigenom skulle bli något av en kunglig ”Ruhmeshalle”. Detta förslag kunde av politiska skäl inte antas. Redan då universitetet grundades hade norrmännen velat uppfatta det som en garant för åtminstone kulturell självständighet inom sitt danska lydrike, och samma synsätt gällde givetvis i den svensk-norska unionen.

89 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Oslo universitet, trapphallen. Foto: Francesco Saggio, Universitetet i Oslo.

Karl Friedrich Schinkel: Altes Museum, Berlin, trapphallens galleri.

90 Oslo universitet

Oslo universitet, Domus academica, plan av bottenvåningen.

Domus academica, Gamla festsalen, sektion.

Domus bibliotheca och Domus academica vetter med sina långsidor mot Karl Johans gate och med de kortare huvudfasaderna mot Universitetsplassen. Som nämnts återkommer samma artikulering av väggytorna som på Domus media här: kolossalpilastrar och mellan dem mindre pilastrar, inramande fönstren i varje våning. Torgfasaderna har mittrisaliter med fyra korintiska pilastrar, som uppbär en

91 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Domus Academica, Gamla festsalen. Foto: Anders Lien, Universitetet i Oslo.

odekorerad trekantgavel. Mellan pilastrarna är i nedre våningen tre dubbelportar i pylonliknande infattningar och med akantusornerade överstycken. Fasaderna mot Karl Johans gate har i sidorisaliterna trefönstergrupper, som går tillbaka på Schin- kels korrektur. Någon aula eller festsal fanns ursprungligen inte i Domus media. En sådan förlades i stället efter mycken diskussion till den högra flygelbyggnaden, Domus academica, som i övrigt inrymde universitetets samlingar av fornsaker och mynt, förutom lärosalar. Festsalen vetter mot parken bakom universitetskomplexet och är alltså osynlig från Karl Johans gate. Man hade ansett att det skulle störa anlägg- ningens symmetri, om festsalen kunde ses från Karl Johan, men huvudorsaken till denna placering, och inte i byggnadens mittaxel, är en annan. Domus academica hade tidigare planerats ligga där i stället Domus bibliotheca kom att uppföras. Här hade ”rotundan” kunnat läggas axialt i förhållande till portarna, d.v.s. vettande mot slottskullen. I det nya läget, som betingades av att man på grund av brandfaran ville

92 Oslo universitet

Domus Academica, Gamla festsalen. Foto: Anders Lien, Universitetet i Oslo. ha biblioteket så långt från stadsbebyggelsen som möjligt, fick inte festsalen plats i byggnadens mittaxel, eftersom tomten var alltför trång. Festsalen har teaterform och upptar båda våningarna. Den är i princip av samma typ som Helsingforsuniversitetets solennitetssal, men här vetter halvcirkelperiferin på traditionellt sätt utåt. Även här gjorde Schinkel betydande korrigeringar av Groschs ritningar, bland annat lät han katedern i en nisch i fondväggen flankeras av två joniska kolossalkolonner. Bänkraderna är ordnade i gradänger, men här finns också en gallerivåning uppburen av korintiska zinkkolonner. Grosch hade från bör- jan tänkt sig smala järnkolonner i salens hela höjd, vilka skulle bära upp ett svagt välvt tak. Den attika som löper runt salen ovanför bjälklaget smyckas av aderton draperi- figurer i gips – av tre olika typer – utförda av Christian Borch (1817–96). På vardera sidan om katedernischen är avgjutningar av Bertel Thorvaldsens årstidsmedaljong- er; här hade man ursprungligen velat ha målningar. Det platta taket alluderar på ett

93 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Mathias Skeibrok: Gavelgruppen på Domus media. Foto: Francesco Saggio, Universitetet i Oslo.

antikt velum och är rikt arabesksmyckat av dekorationsmålaren Peter Wergmann (1802–69). Den magnifika takkronan torde vara ritad av Grosch, medan däremot de förgyllda zinkkandelabrarna kring katedern och på gradängerna importerats från Berlin. Även vestibulen till Domus academica går tillbaka på Schinkels korrekturer. Dess kassettak bärs upp av fyra doriska kolonner från firman Geiß, varigenom ka- raktären av vaktrum betonas. Omfattningen av Schinkels insatser var intill år 1982 inte helt klarlagd. Då påträffades emellertid hans korrekturritningar, som trotts vara förlorade.6 De visar att Schinkel förutom redan nämnda överarbetningar gjort stora ingrepp bland annat på mittrisaliterna på Domus medias sidoflyglar och i den anatomiska hörsal som inrymdes i den östra av dessa. Sammanfattningsvis kan man konstatera att Schinkel betytt mera för universitetets utformning än Grosch. Då inte ens byggnadernas gruppering kan tillskrivas Grosch – den hade ju skisserats av Linstow i hans förslag till en öppen plats invid Karl Johans gate – återstår av stadskonduk- törens hand inte mycket mer än byggnadernas proportionering och rumsindelning samt viss utformning av detaljer och dekorativa inslag. Grosch har dock lyhört och lojalt förverkligat Schinkels intentioner och tycks snarare ha känt stolthet än smälek över att få göra det. Schinkel hade föreslagit att man skulle anlita Johan Niklas Byström för att utsmycka mittbyggnadens tympanon.7 Detta tedde sig för de nationalistiskt sinnade norrmännen mindre lockande, och efter mycken debatt och ej fullföljda projekt utlystes 1885 en tävling, i vilken Brynjulf Bergslien, Otto Sinding och Mathias Skeibrok (1851–96) deltog. Tävlingen vanns av Skeibrok, vars gavelskulpturer göts i brons och kunde avtäckas 1894.8 Temat hade föreslagits av konsthistorieprofessorn

94 Oslo universitet

Lorentz Dietrichson: Athena besjälar den av Prometheus skapade människan, d.v.s. samma motiv som vi mött i Åbo och Köpenhamn men här berikat med flera bifigu- rer, som Eros, Nemesis och Hermes Psychopompos. Den sistnämnde har beskyd- dande lagt armen om två små människobarn som skall föras till dödsriket. I högra gavelfältet sitter bakom Athena de tre parcerna, och i svickeln vilar Dödens genius mot en sfinx med sin nedåtvända fackla i handen. I högtidstalet vid avtäckningen betecknades Prometheus av Dietrichson som ”Kulturbringeren, den trodsigt Skabende” och ”den kritisk sondrende Tankes Bæ- rer, den erkjendende Menneskeaands mest tragisk-ophøjede Symbol”. Prometheus skänkte människan elden, vid vilken hon ”lærte Skrift og Tal, Bygningskunst og Lægekunst, Stjernekyndighed og Sjøfart – alt det enkelte, som Mennesket kan vide”. Dietrichsons kristet färgade idealism tar sig högstämt retoriska uttryck också i hans uttydning av Athena som den udødelige Sædelighedstanke, den ”Ethos”, der formaaede at adle vor Erkjendelse og forsone den med Livets Endelighed, fordi den peger ud over denne, hæver den evige Viden op i Lyset af den evige Visdom, smelter de enkelte Erkjendelser sammen i den ene store Erkjendelse, at om end Resultatet af enkelte virksomme Menneskeliv kun synes at være, tilfældigt at afskjæres af Parcernes Saks og at ende, hvor Døden sidder med den vendte Fakkel, saa styres dog Slæktens som den enkeltes Liv af en evig Magt, der for vort endelige Øje bryder sig i to Straaler: den evige Retfærd og den evige Kjærlighed, der atter for vor Erkjendelse samler sig i den store Tanke om en sædelig Verdensorden, i hvilken Maalet for al vor Viden bunder.9

Utformningen av gruppen påminner mycket om en romersk sarkofagrelief i Louv- ren, som Skeibrok säkert sett under sina studieår i Paris.10 De tre parcerna visar vissa likheter med de tre gudinnorna på Parthenontemplets östgavel, vilka även de tolkats som ödesgudinnorna. Hermes Psychopompos och Dödens genius har lånat former från de halvliggande mansfigurerna i Parthenons tympanonsvicklar. Jan Kokkin finner resultatet inte helt lyckat:

Til tross for at S. hadde de beste forbilder (senromerske sarkofager og Parthenon- gruppen) har han ikke maktet å løse den vanskelige oppgaven på en fullt ut tilfreds- stillende måte. De klassiske figurene har fått et noe stivt og livløst preg, komposisjo- nen mangler dynamikk og rytme.11

Universitetsbyggnaderna vid Karl Johan används nu av juridiska fakulteten. Med början på 1930-talet har flertalet övriga institutioner flyttat till Blindern, som sedan 1980-talet utvidgats till Campus Blindern. Medicinska fakulteten har sitt centrum i Gaustad.

95 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Universitetsbiblioteket Som nämnts var universitetsbiblioteket inrymt i den vänstra byggnaden i universitetskomplexet. Grosch hade för inredningen tagit intryck av Friedrich von Gärt- ners år 1843 färdigställda Hof- und Staatsbibliothek vid Ludwigstraße i München, som han besökt under planeringsarbetet. Domus bibliotheca befanns efter några decennier vara för litet för det expanderande biblioteket och ersattes 1913 av Holger Sinding-Larsens universitetsbibliotek vid Solli Plass vid Drammensveien, intill det gamla observatoriet (se nedan). Denna biblioteksbyggnad avlöstes i sin tur 1998 av en nybyggnad på Blindern. Groschs Domus bibliotheca är till det inre ombyggt, och interiörens ursprungliga uttryck har i stor utsträckning gått förlorat.

Observatoriet Som den första av universitetets till vår tid bevarade byggnader uppfördes 1831–34 observatoriet vid Solliløkka efter ritningar av Grosch.12 Några år tidigare, 1827–28, hade han byggt om en äldre byggnad vid Øvre Slottsgate till kemiskt laboratorium och fysiskt kabinett, men detta finns inte kvar. Observatoriet, som placerades på en kulle utanför den dåtida stadsbebyggelsen, uppfördes i nära samarbete mellan arkitekten och astronomiprofessorn Christopher Hansteen, som redan 1815 för eget bruk låtit uppföra en provisorisk liten observatoriebyggnad i trä invid Akershus. Det vitputsade observatoriet har planformen av en lång rektangel med en i 90° anslutande kortare rektangulär länga, i vars attikakrönta mittrisalit huvudingången öppnar sig mellan enkla toskanska pilastrar. Byggnadens mittparti är tvåvånigt, och ur detta skjuter det cirkelrunda observationstornet upp ovanför taket. På båda sidor flankeras mittbyggnaden av korta envåniga flyglar. Ingångshallen under tornet har formen av en rotunda, som medelst en balustradomgiven öppning står i förbindelse med det runda galleriet en trappa upp. Över det hela är spänt ett flackt kupolvalv, som från början avsågs bli bemålat med stjärnor mot blå grund men i stället blev vitputsat. Sju senare igensatta ljusöppningar har nyligen rekonstruerats. En bild- mässig anknytning till byggnadens funktion ger också de tolv djurkretstecknen, som i vit stuckrelief pryder listen under den cirkelrunda öppningen mellan våningarna. Därtill kommer dekoren på det utkragade takparti som under öppningen inramar denna och skiljer de båda våningarna åt: stjärnströdda vita tältdukar med rödbrun schablondekor är spända mot blå botten mellan dekorativt ornerade bronsglänsande ”tältpinnar”, allt utfört i festligt illusionsskapande måleri. Torntaket är vridbart och kunde ursprungligen öppnas mot stjärnhimlen. Innan- för hallen fanns instrumentrum i de båda flyglarnas bottenvåning – där taket kunde

96 Oslo universitet

Gamla observatoriet. Foto: Universitetet i Oslo.

Gamla observatoriet, rotundan. Foto: Francesco Saggio, Universitetet i Oslo.

97 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

öppnas – medan huvudlängan innehöll arbetsrum och kök. Våningen en trappa upp inrymde professor Hansteens bostad. Den nås via en ingång mitt på den längre byggnadskroppens fasad. Porten har en egyptiserande, pylonformad inramning, kanske en hänsyftning på de forntida egypternas insatser inom astronomin men också ett lån ur C. F. Hansens formrepertoar. Inflytande från Schinkel kan man redan i detta tidiga verk av Grosch skönja i grupperingen av byggnadsvolymerna och i de fyra pilastrar som inramar huvudportalen. Observatoriet förblev i bruk till 1934 och har sedan fått andra uppgifter i universitetets tjänst.

Rikshospitalet Rikshospitalet var inte formellt knutet till universitetet men användes av medicinska fakulteten vid läkarutbildningen. Till att börja med skedde utbildningen i Militär- sjukhuset, som var inrymt i en stor timmerbyggnad från 1807 i ”Empirekvartalet”, men på 1820-talet planerades en egen byggnad för Rikshospitalet på tomten bred- vid.13 Det kom att bli Groschs första självständiga arkitektuppdrag i Norge. Rit- ningar förelåg 1825, men byggnaden stod helt klar först 1842. Den 70 meter långa byggnaden präglades av den tunga nyklassicism som Grosch lärt av C. F. Hansen. Den revs på 1950-talet, och Militärsjukhuset flyttades till Grev Wedels plass. År 1883 stod en ny sjukhusbyggnad klar vid Pilestredet i utkanten av stadskär- nan, ritad av Heinrich E. Schirmer i anslutning till samma moderna paviljongsys- tem som tillämpats av Frans Anatolius Sjöström vid kirurgiska sjukhuset i Helsing- fors.14 Ett patologiskt-anatomiskt institut, som sorterade direkt under universitetet, uppfördes intill sjukhusbyggnaderna. År 2000 flyttade Rikshospitalet till Gaustad och är nu en del av Oslo universitetssjukhus.

Domus chemica Ett kemiskt och metallurgiskt laboratorium, Domus chemica vid Frederiks gate strax nordväst om universitetskomplexet tillkom på 1870-talet efter ritningar av Georg Andreas Bull (1829–1917). Det är en nyrenässansbyggnad i två våningar med bred mittrisalit och rundbågiga fönster i övre våningen, rektangulära i bottenvå- ningen. Brandfaran och det ökade studentantalet hade nödvändiggjort flytten från Domus media. Byggnaden är inte längre i universitetets ägo. Trots att också andra naturvetenskaper och museisamlingar besvärades av trångboddhet uppfördes inga nya institutionsbyggnader före sekelskiftet 1900. Först år 1904 fick universitetet ännu en nybyggnad i Historisk museum.

98 Oslo universitet

Botaniska trädgården med Palmehuset och Victoriahuset till höger. Foto: Universitetet i Oslo.

Botaniska trädgården Botanisk hage grundades 1814 vid Tøyen hovedgård från 1600- och 1700-talen efter att Fredrik VI skänkt egendomen till universitetet. Från början hade man hyst planer på att förlägga universitetets huvudbyggnad dit. År 1868 byggdes Palmehuset och 1876 Victoriahuset. Det är enkla byggnader, uppförda för de ändamål namnen vittnar om; Victoriahuset konstruerades speciellt för victorianäckrosen. Universite- tets botaniska museum i parken tillkom först på 1910-talet.

99 Universitetshusets huvudfasad enligt Helgo Zettervalls förslag från 1874.

Huvudfasaden enligt Helgo Zettervalls slutgiltiga förslag från 1877. Lunds universitet

Lunds universitets gamla huvudbyggnad, Lundagårdshuset eller Kungshuset, mot- svarade redan omkring 1800 långt ifrån behoven, och det strax efter sekelskiftet 1800 uppförda nya akademihuset (”Kuggis”) innebar bara en marginell förbättring. Men först på 1870-talet beslöt man att uppföra en ny universitetsbyggnad i gamla botaniska trädgården, strax nordväst om Lundagårdshuset och norr om domkyrkan.1 Helgo Zettervall (1831–1907), sedan 1860 verksam i Lund som domkyrkoarkitekt, lämnade 1874 ett förslag med huvudfasad i två våningar och med bred mittrisalit med joniska kolonner i bottenvåningens portik och korintiska kolonner, uppbäran- de tre rundbågsnischer, i övre våningen. Mittrisaliten avslutas av en skulpturprydd attika, medan de paviljongartade sidorisaliterna har trekantgavlar. Bottenvåningens fönster är rundbågiga, övervåningens rektangulära. Zettervall var förtrogen med

Universitetshusets huvudfasad. Foto: Mikael Risedal.

101 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Helgo Zettervalls planförslag från 1874 till källar- och bottenvåning.

uppgiften, eftersom han hösten 1858 deltagit i Konstakademiens tävling om förslag till ett universitetshus, dock utan att vinna den åstundade Hertigliga medaljen.2 Hans första nyrenässansmässiga förslag omarbetades 1877 i mera klassicerande riktning (”grekisk renässancestil”, enligt universitetets rektor Gustaf Ljunggren i in- bjudningsskriften till invigningen) i ett projekt som med få ändringar kom att följas då byggnaden uppfördes 1878–82.3 Zettervall hade 1881 flyttat till Stockholm och överintendentsämbetet, och byggnadsledare blev nu hans elev Henrik Sjöström, som brevledes gav honom täta rapporter om arbetets framskridande. Bottenvåningen fick rektangulära fönster, och kolonnerna i mittrisalitens bottenvåning slopades och ersattes av murpelare med fyra framförställda ”fakultetsmadammer” i cement, borttagna i början av 1900-talet. En rik klassisk ornamentik präglar fasaderna, bland annat rosettsmyckade metoper i bottenvåningens doriska fris och lotusblommor och sexuddiga stjärnor i övre våningens joniska fris. Över portarna har i mittrisaliten tillkommit korintiska kolossalkolonner, som bär upp attikan utan förmedlande rundbågar. Fasaden har bibehållit sin ursprungliga färgsättning, vit puts, svagt bruten i gult; kolonnernas och pilastrarnas kapitäl var ursprungligen förgyllda.

102 Lunds universitet

Tvärsektion enligt Helgo Zettervalls slutgiltiga förslag från 1877.

Tvärställd mot huvudlängan i byggnadens mittaxel skjuter den mäktiga aula flygeln ut, med övre våningen artikulerad av ett dubbelt system av korintiska pilastrar, vilket ger muren en schinkelsk tvåskiktighet som påminner om Oslo universitet. Den välvda källarvåningen användes ursprungligen för universitetets historiska samlingar och tjänar nu som representationslokal. Däröver reser sig genom båda våningarna den absidavslutade aulan. Dess anslutning till huvudlängan har mot svarigheter i Zettervalls Högre elementarläroverk i Helsingborg (1861) och hans Norra Latin i Stockholm (1876), liksom i hans lärare Fredrik Wilhelm Scholanders Elementarläroverk i Uppsala (1867); sådan T-formad plan kom att bli vanlig i skolbyggnader (även den romerska teaterns planform kom att användas för läroverks aulor, kanske särskilt imposant i Malmö latinskola av Axel Kumlien från 1879; se nedan).4 Också Norra Latins aulalänga är absidalt avslutad. Kanske hade Zettervall inspirerats till planen av Theophilus Hansens Vetenskapsakademi i Athen, som Sten Åke Nilsson föreslår.5 I förslaget från 1874 hade Zettervall tänkt sig att absiden

103 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Kandelaber vid universitetshusets huvudingång. Foto: Nina Ransmyr.

skulle få en upphöjd ”parnass” med U-formigt ordnade stolar, något som möjligen kunde påminna om det dåtida arrangemanget av korstolarna i domkyrkans absid.6 Universitetshusets fasader uppvisar en rik arkitekturikonografi, som tar sin bör- jan redan med de praktfulla kandelabrar som flankerar huvudingångens trappa. De- ras socklar bärs upp av gripar och smyckas av brinnande facklor innanför lagerkransar (och är stämplade ”Bolinders i Stockholm, Helgo Zettervall 1882”). Attikans hörnpartier skulle enligt både 1874 och 1877 års ritningar krönas av draperifigu- rer, vilka åtminstone i det äldre förslaget tycks ha avsetts personifiera fakulteterna (bottenvåningens fakultetsmadammer lanserades först i 1877 års projekt). Vid upp förandet ersattes draperifigurerna av fyra cementsfinxer, som svårt skadade togs ned på 1950-talet, men kopior uppsattes 1993. I 1877 års förslag kröntes sidorisaliternas trekantgavlar av en Minervafigur resp. en Apollo Musagetes.7 I den förverkligade byggnaden har gudarna ersatts av sina attribut: ugglor sittande med utbredda vingar på lyror pryder gavelkrönen och flankeras av hörnakroterier i form av gripar med uppslagna böcker i tassarna. Ugglan, medusahuvudet från Minervas egid samt lagerkransar ingår också i fasadernas reliefutsmyckning, liksom heraldiskt uppställ-

104 Lunds universitet

Södra sidofasaden. Foto: Mikael Risedal. da gripar kring fakultetssymbolerna, vilka kompletteras med flammande fyrfat. Mittrisalitattikans hörnpartier bär sköldar med Carl X Gustafs och Oscar II:s namnchiffer, flankerande inskriften REGIA ACADEMIA CAROLINA. Tripo- der och gripar återfinns på andra håll i takregionen, och på fasaden mot Lundagård är kvinnliga hermer, sex- och femuddiga stjärnor och lotuskvistar. Oscar II jämförde i det tal han höll vid universitetshusets invigning byggnaden inte bara med kristna kyrkor, vilka ”sträcka sina spiror upp mot de rymder, der fö- reställningen spanar vishetens urkälla” utan också med antikens tempel ”helgade åt Pallas Athena”.8 Athena/Minerva skulle i än högre grad ha framstått som universitetets skyddsgudinna om den fontän med Minerva på en hög kolonn som ingick i Zettervalls första förslag från 1874 hade kommit till utförande på Universitets- platsen. Den ersattes av hans 1889 invigda fontän med ”fakultetsgrodorna”, efter donatorn, textilfabrikören Carl Otto Borg, kallad ”Borgs fontän”.9 En erinran om de länge sedan svunna tider, då inga universitet ännu fanns, ger de sex runstenar från olika platser i Skåne, som 1868 – vid universitetets 200-årsjubileum och under nygöticismens glansdagar – restes på en liten kulle i nordöstra hörnet av Univer- sitetsplatsen. De hade skänkts av Föreningen för Skånes fornminnen och historia. Ytterligare en runsten, den nästan fyra meter höga ”Lundagårdsstenen”, krönte ursprungligen kullen, men den flyttades på 1950-talet till universitetsbiblioteket.10

105 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Atriet. Foto: Kungl. Konsthögskolan.

Också i Uppsala minner flera runstenar i Universitetsparken om ett förflutet som uppfattades som ärorikt. Bysten av historikern Sven Lagerbring invid runstenskul- len i Lund restes först några år in på 1900-talet. Universitetets vestibul, Zettervalls ”mästerverk” enligt Erik Lundberg, betecknas på ritningarna som atrium, och intrycket av atrium förstärks av att impluvium markerats i golvets stenläggning (här fanns ursprungligen också ett galler för venti- lation och ljusinsläpp till källarvåningen).11 Men något compluvium finns inte, utan vestibulen täcks av ett välvt glastak smyckat med stjärnor och palmetter. Rummet omges av gallerier i två våningar med polerade toskanska resp. joniska granitkolonner. Bottenvåningens doriska fris har stjärna och palmkvistar resp. lagerkrans och fackla i metoperna, symboler för teologiska och filosofiska fakulteterna, medan övre

106 Lunds universitet

Atriet, galleriet. Foto: Petra Francke. Atriet, ljuskronan. Foto: Petra Francke. våningens joniska fris pryds av målade palmetter och lotusblommor. I galleriet en trappa upp hyllades tidigare kungamakten i en rad där uppställda byster: Karl XI, Karl XIII, Karl XIV Johan och Oscar II samt därtill en staty av Karl XII. Via en kolonnflankerad trappa når man i universitetshusets ”festaxel” dubbeldör- rarna till aulan, över vilka man kan läsa inskriften MH∆EN AMOYΣON, ”Intet omusiskt”. Aulan öppnar sig som en rymlig hall med ”karaktär av både tempel och kyrka”, som Sten Åke Nilsson skriver.12 Den har kassetterat tunnvalv och gallerier med mäktiga joniska cementkolonner, vilkas kapitäl smyckas av en förgylld lyra mellan voluterna. Kolonnerna vilar på höga plintar med doriska triglyfer och rosettprydda metoper under gesimsen, och de bär upp rikt ornerade entablement, som i sin tur uppbär tvärställda tunnvalv, vilka tillsammans med mittskeppets gördelbågar styckar upp rummet i fem travéer. I sin helhet står aulan i nära beroendeförhållande till Christopher Wrens S:t James vid Piccadilly i London. Rummets färgverkan är

107 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Trappan upp till aulan. Foto: Kennet Ruona. Aulan. Foto: Charlotte Carlberg Bärg.

rik och praktfull, med zonen under galleriet dominerad av brunt och ockra, medan valvet och absidens halvkupol är djupblå med gyllene stjärnor i kassetterna. Fem stora ljuskronor förhöjer salens prakt. Tilltänkta fresker på absidväggen kom aldrig till utförande. I lunetterna över gallerifönstren är fakulteternas emblem, därtill i resterande lunettfält Minervas uggla och Apollos lyra. Målade palmett- och lo- tusfriser samt entrelacbårder och lagerrankor fullbordar dekoren, vilken utförts av Svante Thulin (1837–1918), som även dekorerat vestibulen samt konsistorie- och fakultetsrummen. Thulin hade varit Zettervall behjälplig vid flera byggnadsföretag, bland annat i Lunds domkyrka, där dock hans målningar avlägsnades på 1960-talet. Också inredning och möbler, inte bara i praktsalarna utan också i lärosalarna, ”auditorierna”, ritades av Zettervall. Bo Ossian Lindberg ser aulans mörka fönsterlösa bottenvåning och takets stjärn- gnistrande himlavalv som ”Antitesen mellan fenomenvärlden och idévärlden”.13

108 Lunds universitet

Inskriften över auladörrarna. Foto: Mikael Risedal.

Ljuskrona framför aulans absid. Foto: Kennet Ruona.

109 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Kuggis och ombyggnad av Lundagårdshuset I mars 1798 förelåg Carl Fredrik Sundvalls (1754–1831) förslag till nybyggnad vid akademihuset i form av två friliggande flyglar på ömse sidor om detta. Bara den öst- ra flygeln uppfördes; grundstenen lades våren 1800, och två år senare kunde det nya akademihuset eller konsistoriehuset, som vanligtvis fick gå under namnet ”Kuggis”, invigas.14 Byggnaden inrymde konsistoriesal, rektors ämbetsrum, räntekammare och kansli, och här fanns också universitetets arrestlokal, ”proban” eller ”carcer” (universiteten i Lund och Uppsala hade självständig jurisdiktion intill år 1852). I övre våningen inrymdes universitetets naturaliesamlingar. Byggnaden revs 1897. Gamla akademihuset, Lundagårdshuset eller Kungshuset från sent 1500-tal, om- och tillbyggdes; Carl Georg Brunius (1792–1869) uppgjorde ritningar som förelåg i februari 1835 – hans första profana arkitekturprojekt.15 Ett alternativt för- slag, vars realiserande skulle ställa sig mycket billigare, framlades av matematik- professorn Carl Johan Hill (målaren Carl Fredrik Hills far). Dock fastställde i april 1836 Kungl. Maj:t ritningar av Axel Nyström (1793–1868), som på överintendents- ämbetet granskat Brunius och Hills förslag men inte funnit dem nöjaktiga utan själv tagit över uppgiften. Brunius utsågs emellertid till ledare av byggnadsarbetet, som genomfördes 1837–39. Han såg till att ge byggnaden en medeltida stildräkt, bland annat genom att byta ut 1700-talsportalen i sydfasadens torn mot en av honom själv ritad sandstensportal. Han hade därvid visserligen behållit den krönande spetsgaveln från Axel Nyströms projekt men i övrigt åstadkommit en pastisch på domkyrkans romanska ytterportaler, med Simson och lejonet i tympanonfältet – ”en urgammal afbild af ljusets seger öfver mörkrets makt”, enligt Brunius.16 I förstugan placerade han framför ingången till det stora auditoriet, ”Carolinasalen”, den portal, som suttit i den rivna lektoriemur i domkyrkan som avskilt prästkyrkan från lek- mannakyrkan, och inne i salen lät han taket bäras upp av två rader kolonner med tärningskapitäl av romansk typ. Också biblioteket i den nyuppförda tredje våningen fick liknande kolonner; det disponerade också stora läsesalen eller ”Kanslerssalen” i andra våningen. Sedan det nya observatoriet invigts 1867 fick biblioteket också överta dess lokaler i Lundagårdshuset. Brunius var vid denna tid övertygad om att Lundagårdshuset var av medeltida ursprung. Under Carl Hårlemans restaurering på 1740-talet hade huset putsats, men putsen avlägsnades inte av Brunius utan först 1877–79, då Helgo Zettervall, som var Brunius kanske värste antagonist och från 1860 hans efterträdare som domkyrkoarkitekt, gjorde smärre justeringar; bland annat försågs tornet och gavlarna med kreneleringar. Under 1900-talet höll flera av filosofiska fakultetens institutioner till i Lundagårdshuset.

110 Lunds universitet

Axel Nyströms ritning från 1836 till ombyggnad av Lundagårdshuset (Kungshuset).

111 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Lundagårdshuset. Foto: Petra Francke.

Lundagårdshusets portal. Foto: Petra Francke.

112 Lunds universitet

Nya byggnader för naturvetenskapliga ämnen Under 1800-talets första decennier var alla universitetets funktioner koncentrerade till Lundagårdshuset och det nyuppförda ”Kuggis” (nya akademihuset eller konsistoriehuset), kompletterat med kemiskt laboratorium i den gamla domkyrkoskolan framför domkyrkans västfasad, fäktsal i Liberiet vid Krafts torg, lärosal för bo- tanik i orangeribyggnaden och anatomisal i dess övervåning. Från 1840-talet och framåt uppfördes flera nya institutionsbyggnader, åtskilliga för ett enskilt ämne (benämningen ”institution” användes länge för en sådan byggnad, inte för ämnet eller ”seminariet”). Dessa nytillkomna byggnader kom delvis att ligga långt från universitetets kärnområde vid Krafts torg, Lundagård och Paradislyckan.17

Axel Nyströms ritning från 1839 till biskopshus, senare inrymmande naturvetenskapliga institutioner och nu Historiska museet.

113 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Historiska museet. Foto: Mikael Risedal.

År 1842 fick Carl Georg Brunius i uppdrag att för en av universitetet förvärvad tomt på Helgonabacken norr om Sandgatan utföra ritningar till en institutionsbyggnad, som uppfördes 1843–45.18 Det är en trevånig tegelbyggnad ”i ädel medeltidsstil”, och hit flyttade de kemiska, fysiska och zoologiska institutionerna. Medeltidsstil var den enda byggnadsstil Brunius accepterade, men den kom att sätta sin prägel också på många av hans efterföljares byggnader i Lunds akademiska miljö, ända fram till det i början av 1900-talet uppförda universitetsbiblioteket. Snart ansågs byggnaden ligga för långt från universitetets andra byggnader, och zoologiska institutionens lokaler var otillräckliga. Redan 1849 flyttade de tre institutionerna i stället in i det efter Axel Nyströms ritningar (obetydligt reviderade av byggnadsledaren Brunius, som riktade skarp kritik mot dem) uppförda nya biskopshuset från 1845 vid Krafts torg, nu Historiska museet.19 Med sina genom alla tre våningar löpande blindarkader har denna tegelbyggnad jämförts med Karl Friedrich Schinkels icke realiserade förslag från 1835 till biblioteksbyggnad i Berlin, men valet av rundbågsmotiv är nog främst betingat av att byggnaden därigenom stilmässigt ansluter till den intilliggande domkyrkoabsiden; denna har också fått lämna uppslaget till den rundbågsfris som skiljer sockelvåningen från våningen en trappa upp. Med sina oputsade murar i rött tegel markerar byggnaden ett brott mot den dittills förhärskande putsade empi- rearkitekturen i Lund. Den uppskattades inte av biskopen, och i stället blev Brunius byggnad vid Helgonabacken biskopshus efter en bytesaffär med universitetet. Sedan 1993 har lundabiskopen annan bostad, och den gamla kallas Gamla Biskopshuset. Detta ägs åter av universitetet och används nu som konferenslokal.

114 Lunds universitet

Anatomiska institutionen År 1847 fastställdes ritningar av Carl Georg Brunius till en ny anatomibyggnad invid den ännu inte av universitetet övergivna naturvetenskapliga institutionsbyggnaden på Helgonabacken (Gamla Biskopshuset); anatomisal hade tidigare funnits i orangeribyggnaden, och dessförinnan hade sedan 1730-talet en anatomisk teater varit inrymd i Lundagårdshuset. I och med bytesaktionen med biskopen var den tilltänkta placeringen inte längre aktuell, och ny plats blev i stället korsningen Pa- radisgatan-Sandgatan i nordöstra hörnet av botaniska trädgården. Nya ritningar uppgjordes av Bruniusadepten Hans Jacob Strömberg (1821–72), och efter att de bearbetats av överintendentsämbetet uppfördes byggnaden 1852–53 (senare har den växelvis inrymt Geologicum, Theologicum, Arkeologicum och universitetets löne- kontor).20 Det är en mycket enkel tegelbyggnad med huvudfasaden artikulerad endast av lisener och en tandsnittsfris under taklisten.

F.d. Anatomen vid Sandgatan. Foto: Petra Francke.

115 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Ny kemisk institution De naturvetenskapliga institutionerna vid Krafts torg fick snart utrymmesbrist, och kemiska institutionens lokaler beskrevs som ”otjenliga”.21 Kemiska institutionen fick 1860 ritningar fastställda till en envånig byggnad, och 1863 stod byggnaden klar på tomten mellan Magle Stora och Magle Lilla kyrkogata, en placering som genomdrivits av kemiprofessorn Nils Johan Berlin, trots motstånd i konsistoriet; bland annat ansågs läget vara alltför avlägset. Arkitektens, dansken Ludvig Fengers (1833–1905), ritningar, följdes bara delvis; fasaden ändrades av Ludvig Hawerman (1821–1908). I motsats till Gamla Biskopshusets och Historiska museets mörkröda tegelmurar är den uppförd i gult tegel, därigenom påminnande om arkitektens hem- land men också om enklare bostadsbebyggelse i Lund. Fasaderna är helt osmyckade, och byggnaden vann föga uppskattning i samtiden. Hjördis Kristenson betecknar det nya laboratoriet som ”ett för sin tid och i sin art unikt exempel på anspråkslös- het”, och Tomas Tägil jämför det med Klas Anshelms byggnader för Lunds universitet hundra år senare, något som vittnar om en helt ny förståelse i vår egen tid för denna ”avskalade” arkitektur.22 Komplexet fick tvåvåniga flyglar mellan gatorna, i övrigt endast en våning, men det tillbyggdes på 1870-talet. 1935 ersattes kemisterna av limnologer, och på 1950-talet tog historiska institutionen över fram till 2014, då den flyttade till LUX. Den gamla institutionsbyggnaden vid Krafts torg fick sedan kemisterna lämnat den ett nytillskott i form av de entomologiska samlingar som tidigare inrymts i Sjö- strömska gården, en privatvilla som förvärvats av universitetet på 1840-talet, men som skulle komma att rivas på 1870-talet för att bereda plats åt det nya universitetshuset.

116 Lunds universitet

Ludvig Fengers förslag till kemisk institution.

117 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Botaniska trädgården Uppförandet av det nya universitetshuset och planläggandet av Universitetsplatsen drabbade också den av Carl Hårleman planlagda gamla botaniska trädgården. På initiativ av botanikprofessorn Jacob Georg Agardh (son till den berömde Karlstad- biskopen Carl Adolph Agardh och liksom denne framstående algolog) flyttades trädgården till Tornalyckan i östra delen av staden, där växthus och institutionsbyggnad (”Agardhianum”) stod klara 1867, uppförda efter ritningar av Peder Chris- tian Sörensen (1824–87), som utgick från förslag av Agardh själv. Invid den damm som fått namn efter Jacob Georg Agardh restes 1899 Walter Runebergs (1838–1920) byst föreställande denne. Den lilla åttkantiga institutionsbyggnaden i gult tegel med utskjutande armar åt de fyra väderstrecken skulle lika väl passa till en romantisk engelsk park som till en vetenskaplig botanisk trädgård. Detsamma gäller kolhuset intill det östra

Peder Christian Sörensens ritningar till Agardhianum.

118 Lunds universitet

Agardhianum. Foto: Petra Francke. Kolhuset i Botaniska tradgarden. Foto: Petra Francke.

orangeriet, som gestaltats som en liten borg i rött tegel med krenelerat murkrön, små rundbågiga fönster med vitputsade omfattningar och klassicerande vitputsade por- taler, ”en märklig hybrid mellan medeltid och nyantik”, enligt Hjördis Kristenson.23 Raden av sammanbyggda växthus avslutas i båda ändar av paviljongartade byggnader, ”kallhusen”, med höga rundbågiga fönster. Dessa paviljonger är upp- förda i oputsat gult tegel, medan däremot den nya institutionsbyggnad som byggdes 1889–91 i södra delen av trädgården är en putsad klassicerande byggnad med sidorisaliterna artikulerade av joniska pilastrar i övre våningen. Byggnaden kallades tidigare Vita huset, numera efter ny färgsättning Gula villan. Arkitekt var Her- man Teodor Holmgren (1842–1914), som stått för den några år tidigare invigda huvudbyggnaden till Uppsala universitet. Tomas Tägil menar också att ”[s]ådana institutionsbyggnader hittar man snarare i Uppsala än i Lund.”24 Hjördis Kristenson påpekar däremot likheten med Zettervalls universitetshus: ”Ingen annan institutionsbyggnad står nämligen universitetshuset så nära som denna.” 25

119 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Observatoriet Observatoriet i Lundagårdshusets torn och på dettas tak var otidsenligt och otill- räckligt. Astronomiprofessorn John Mortimer Agardh verkade som riksdagsman för uppförandet av ett nytt observatorium men avled 1862 och fick aldrig uppleva tillkomsten av ett sådant. I stället blev det hans kusin, Jacob Georg Agardh, som vid riksdagen 1862–63 lyckades genomdriva att anslag beviljades för ny observa toriebyggnad. Den uppfördes 1864–67 på Svanelyckan vid nuvarande Stadsparken i samarbete mellan byggmästaren Peder Christian Sörensen och Helgo Zettervall. Denne ritade fasaderna i borgliknande medeltidsromantisk stil med krenelerade murar i gult tegel, frånsett västra flygeln med meridiancirkel, som är uppförd i trä. Detta var Zettervalls första uppdrag för universitetet. Han kom framöver att i stor utsträckning sätta sin prägel på universitetets byggnadsbestånd, precis som hans företrädare som domkyrkoarkitekt i Lund, Carl Georg Brunius, hade gjort.

Gamla observatoriet.

120 Lunds universitet

Gamla observatoriet, plan.

Observatoriet med sin grekiska korsplan och sin vridbara refraktorcylinder i trä kännetecknas av ”en miniatyrlik precision som ger den lilla byggnaden monumentalitet”, noterar Anders Bodin.26 Bara ett par sexuddiga stjärnor kring huvudingången ger symboliskt uttryck åt byggnadens funktion. För det inre hade Pulkovoobser- vatoriet vid S:t Petersburg i viss mån stått modell. Astronomiska institutionen var inrymd här ända till år 2001.

121 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Gamla kirurgen År 1868 kunde en ny kirurgisk klinik tas i bruk i Paradislyckan, som i sin helhet hade övertagits av länslasarettet efter botaniska trädgårdens flytt. Ännu till 1918 höll lasarettet helt och hållet till i Paradislyckan. Universitetet tog på 1950- och 60-talen över alla till länslasarettet knutna lokaler på det s.k. södra lasarettsområdet. Kirurgiska kliniken hade tjänat som undervisningssjukhus för medicinska fakulteten men fick efter ombyggnad nya funktioner; den används nu av samhällsveten- skapliga fakulteten. Arkitekt till Gamla kirurgen, som den numera kallas, var Helgo Zettervall. Byggnaden i gult tegel i självständigt utformad ”tidigmedeltida” eller ”tidigengelsk” stil har rikt artikulerade fasader, där mittpartiet drar uppmärksamheten till sig med sitt rosfönster till den tidigare bönsalen en trappa upp och med sitt krönande torn, som döljer en ventilationsanläggning.27 Också Patologen från 1885–87 (riven) ritades av Zettervall.

Gamla kirurgen. Foto: Mikael Risedal.

122 Lunds universitet

Nya institutionsbyggnader vid Biskopsgatan I övrigt kom de nya institutionsbyggnaderna att uppföras norr och nordöst om universitetets traditionella område, dit expansionen fortsatte under 1900-talet. Längs Biskopsgatan, som leder fram till den nya botaniska trädgården, byggdes separata institutionsbyggnader: först för fysik (1886, nu det tvärvetenskapliga Pufendorfin- stitutet) efter ritningar av Henrik Sjöström (1856–1934), sedan för fysiologi (1893, när detta skrivs använd av universitetsledningen) och anatomi (1897, nu gymna- sieskola), de båda sistnämnda med Salomon Sörensen (1856–1937; han var son till Peder Christian Sörensen) som arkitekt; ritningarna till Fysiologen överarbetades på överintendentsämbetet av Herman Teodor Holmgren. Anatomin hade ju redan en egen byggnad men fick alltså en ny efter knappt ett halvsekel.

Henrik Sjöströms förslag till fysisk institution.

123 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Gamla Fysiska institutionen, nu Pufendorfinstitutet. Foto: Petra Francke.

Gamla Fysiologen (Wrangel). Foto: Petra Francke.

124 Lunds universitet

Gamla Anatomen. Foto: Petra Francke.

Alla tre byggnaderna, helt eller delvis uppförda i rött maskinslaget tegel, uppvisar praktfull historiserande stildräkt: Fysicum ”medeltidsromantik”, Fysiologen och Anatomen nyrenässans (med syftning på den epok då modern medicinsk vetenskap började växa fram). På fysiologiska institutionens baksida återfinner man ett medal- jongporträtt av blodomloppets upptäckare, William Harvey, utfört av anatomiprofessorn Carl Magnus Fürst (1854–1935), på Anatomen röjer Asklepios orm byggnadens funktion. ”Som små palats, eller som förstorade villor, ligger de på behörigt avstånd från gatan, omgivna av en lummig park”, skriver Tomas Tägil.28

125 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Palaestra et Odeum År 1883 uppfördes efter Helgo Zettervalls ritningar en byggnad för gymnastik- och musikundervisningen, Palaestra et Odeum, på platsen för Carl Hårlemans orangeri, varav rester innesluts i den nya byggnaden.29 Den gavs formen av en spetsig triangel för att kunna fogas in mellan den rektangulära Universitetsplatsen och Paradisgatan norr om denna. Genom byggnadsmaterialet, mörkrött tegel, och med sina osmyckade fasader samspelar byggnaden med Lundagårdshuset mittemot, på andra sidan Universitetsplatsen. Byggnaden skadades i en brand 1980, och vid iståndsättandet inreddes gymnastiksalen till föreläsningslokal. I ”Kapellsalen” framtogs och restau- rerades Svante Thulins ursprungliga dekorativa takmålningar. I den klassicerande dekorativa apparaten ingår lyror som en hänsyftning på salens funktion.30

Palaestra et Odeum. Foto: Mikael Risedal.

126 Uppsala universitet

Inför Uppsala universitets 400-årsjubileum började man diskutera ett nytt universitetshus; man hade börjat växa ur Gustavianum och konsistoriehuset, och Carolina salen i universitetsbiblioteket behövde ersättas av en större festsal. År 1875 presenterades ett projekt av den samma år bortgångne Per Ulrik Stenhammar, renritat av Axel och Hjalmar Kumlien, men tiden var alltför knapp för ett förverkligande till jubileumsåret 1877.1 Projektet var också för dyrbart, och 1877 inbjöd universitetet till tävling efter ett noga specificerat program.2 Uppsala blev därmed det enda nordiska 1800-talsuniversitet som var resultatet av en arkitekttävling då det invigdes 1887. Elva tävlingsförslag hade inlämnats, men enbart sju finns bevarade, och av dem har ett inte kunnat attribueras. Första pris vanns av Herman Teodor Holmgren med förslaget ”Les monuments sont la véritable écriture des peuples”, andra priset gick till Anselm Liljeström för ”Fiat lux” (en tidsenlig titel, syftande på universitetens prometheusmission som ljusspridare). Övriga identifierade förslag är uppgjorda av Claes Grundström, Helgo Zettervall, Axel Lignell och Victor Adler. Aulans åhörarrum har i samtliga fall – inklusive Stenhammars projekt, som blev riktnings- givande för de följande – getts halvcirkelns planform. I fyra av förslagen, Holm- grens, Grundströms, Zettervalls och det oidentifierade, vetter halvcirkelperiferin utåt och åhörarrummet är fogat till den rektangulära byggnadskroppen (som i Oslo). I övriga fall vetter periferin inåt, mot vestibulen (som i Helsingfors), och aulan innesluts helt i byggnadens rektangel. Halvcirkelformade aulor med periferin utåt var en vanlig planform i svenska läroverksaulor eller bönsalar under 1800-talets andra hälft, alltifrån Johan Adolf Hawermans förslag till läroverk i Växjö från 1854 via Helgo Zettervalls icke realiserade projekt för läroverk i Malmö (1866) och Axel Kumliens latinskola i samma stad (färdigställd 1879) till Per Emanuel Wermings Norra real och Södra latin i Stockholm från åren kring 1890.3 Bortre delen av podiet, avsedd för kör eller orkester, har i inte mindre än sex av fallen – undantagen utgörs av Liljeströms och Zettervalls förslag – fått formen av en absidal eller exedraformad rumsutvidgning mitt på aulans fondvägg. Estetik-

127 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Herman Teodor Holmgren: Universitetshuset, plan av bottenvåningen. Ritning i Uppsala universitets arkiv. Foto: Uppsala universitetsbibliotek.

professorn Carl Rupert Nyblom, som var medlem av universitetets byggnadskom- mitté, säger uttryckligen om den inåt byggnadskroppen vända aulan i Stenhammars förslag att den utförts ”efter förebilden af ENGELS universitetshus i Helsingfors”.4 Absiden har emellertid ingen motsvarighet där. Kanske har detta motiv inspirerats av motsvarande lösning i den likaledes teaterformade Salle des séances du Sénat i Palais du Luxembourg i Paris av Alphonse de Gisors (1835–41; ursprungligen uppförd av Jean François Chalgrin 1803–07). Ett liknande arrangemang finns för övrigt också i ett projekt till konsertsal av Desprez från omkring 1790.5 Frånsett absiden finns också likheter med Jacques Pierre Gisors Conseil des Cinq-Cents i Palais Bourbon (1795–97; ombyggd av Jules de Joly 1828–33). Ett originellt projekt till Uppsala universitet uppgjordes av Emil Langlet (1824– 98), fastän han tydligen inte deltog i tävlingen. Aulan har åttkantig planform i en-

128 Uppsala universitet

Herman Teodor Holmgren: Universitetshuset, längdsektion. Ritning i Uppsala universitets arkiv. Foto: Uppsala universitetsbibliotek. lighet med Langlets omhuldade centralkyrkotyp, här i anslutning till Jean de la Vallées Hedvig Eleonora kyrka i Stockholm.6 Holmgrens fasader var hållna i ”rundbågsstil”, en medeltidsinfluerad blandstil med renässansinslag, och tänktes utförda i fogstruket tegel. Detta utslag av den nyväckta vurmen för ”äkta” material i stället för putsarkitektur präglar också hans slutliga projekt och den uppförda byggnaden. Där vilar tegelmurarna på granitsockel och livas av arkitekturdetaljer i kalksten (och i någon mån cement) och av röda polerade granitkolonner med korintiska kapitäl i mittrisalitens övre våning och kring samma vånings fönster; dessa har nu blivit rektangulära och fått trekantgavlar. I väsentliga avseenden avviker byggnaden från tävlingsförslaget. Aulans periferi är nu vänd inåt byggnadskroppen, och absiden och halva åhörarrummet skjuter ut ur byggnadens planrektangel. Formspråket har ändrats till vad Carl Rupert Nyblom kallar ”fullt utvecklad renässans”. Han menar att ”det kan icke nekas att för uni- versitetsidéens uttryck i arkitektonisk form var nog denna den lämpligaste, eftersom universitetens uppkomst och utveckling så nära sammanhänger med humanism och renässans”.7 Kanske har Holmgren i sitt utförda projekt hämtat uppslag från Zettervalls täv- lingsförslag för Uppsala; dennes huvudfasad anslöt nära till hans Lundaprojekt från

129 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Herman Teodor Holmgren: Universitetshuset, tvärsektion. Ritning i Uppsala universitets arkiv. Foto: Uppsala universitetsbibliotek.

Herman Teodor Holmgren: Universitetshuset, huvudfasaden, presentationsförslag 1878. Ritning i Uppsala universitets arkiv. Foto: Uppsala universitetsbibliotek.

130 Uppsala universitet

Universitetshuset, huvudfasaden. Foto: Hans-Olof Boström.

1874, med kolonnrik mittrisalit med stora rundbågsmotiv i övre våningen, i övrigt rundbågsfönster i bottenvåningen och rektangulära fönster i övre våningen. Fasaden i Uppsala präglas av ”färgrikedom och färgkontraster och en påfallande skulptural kraft hos detaljerna”, som Thomas Heinemann och Anders Åman formulerar det.8 De övriga fasaderna har var och en sin särprägel, men den plastiska rikedomen har i någon mån dämpats och ersatts av stram värdighet hos sidofasadernas breda risali- ter, bland annat genom att kolonnerna här motsvaras av pilastrar. Göran Lindahl hävdar att ”[l]ikheterna är […] utomordentligt stora med det universitet, som tyskarna efter kriget mot Frankrike 1870–71 lät bygga i det erövrade Strassburg”.9 Ännu större är dock likheterna med den av arkitekterna Constantin Uhde och Karl Körner ritade och 1877 invigda huvudbyggnaden till Polytechnische Schule (numera Technische Universität) i Braunschweig.10 Skillnaderna i huvudfa- sadernas gestaltning består främst i att Polytechnicum i båda våningarna har rund- bågiga fönster och att bottenvåningen där är rusticerad, medan Uppsala universitet har rakt avslutade fönster med trekantgavlar i övervåningen och oputsade tegelmurar i båda våningarna. Särskilt de båda byggnadernas mittrisaliter med sina tre dub- beldörrar inom rundbågiga öppningar och motsvarande fönster i den attikakrönta övervåningen är mycket likartade. Till och med de kandelabrar på stensocklar som

131 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Universitetshusets fasad mot söder. Foto: Hans-Olof Boström.

flankerar trappan upp till huvudingången på Uppsala universitet hade ursprungligen mycket likartade motsvarigheter i Braunschweig. I sin första bearbetning av sitt tävlingsbidrag hade Holmgren låtit attikan genombrytas av en ädikula med en urtavla flankerad av karyatider, men denna slopades snart i överensstämmelse med lösningen i Braunschweig. Uppsalauniversitetets fasader mot Biskopsgatan och S:t Olofsgatan med sina breda mittrisaliter med fem fönsteraxlar med rundbågiga fönster i båda våning- arna, med rusticerad bottenvåning och med över takgesimsen uppskjutande attika har nästan identiska motsvarigheter i sidorisaliterna på Braunschweiguniversitetets nordfasad. Byggnaden hade ännu inte uppförts under Herman Teodor Holmgrens

132 Uppsala universitet

Polytechnische Schule, Braunschweig, xylografi. studieresa på kontintenten 1871–74 – och han tycks för övrigt inte ha besökt Braunschweig – men han kan ha studerat den i någon av de arkitekturtidskrifter där den presenterades. Den skadades svårt under andra världskriget, och bara öst- och nordfasaderna har återställts till ursprungsskick. Bo Grandien har väl karakteriserat den skiljaktighet i synen på universitetets uppgift som förefaller komma till uttryck i den skilda gestaltningen av Lunds och Uppsalas universitet: ”Lunds universitetshus, med sina ljusa fasader och fantasi rika bevingade ornament, tycks åskådliggöra Esaias Tegnérs ljusfyllda vision av den grekiska antiken, medan Uppsalas med dovare kolorit och tyngre arkitektur före faller förkroppsliga Erik Gustaf Geijers övertygelse att universitetets främsta uppgift är att tjäna staten och utbilda ämbetsmän.” 11 Möjligen kan universitetet också ses som ett fysiskt gestaltande av boströmianismens tanke om den förnuftiga värl- dens förverkligande i det timliga livet. Det förtjänar att framhållas att universitetets rektor då universitetshuset uppfördes, Carl Yngve Sahlin, hörde till Christopher Jacob Boströms trognaste lärjungar. Svante Nordin kallar universitetshusen i Lund och Uppsala ”en sorts monument i sten åt tidens akademiska anda”.12 Denna anda var i Uppsala liktydig med boströmianismens idealistiska universitetsfilosofi. Att arkitekten skulle ha låtit denna påverka hans utformning av universitetsbyggnaden är dock föga sannolikt (i så fall snarare programskrivarna). Med sin stränga symmetri och logiska regelmässighet fogar den sig till den så kallade Beaux-Arts- arkitekturens tradition.13 Gottfried Sempers Eidgenössisches Polytechnicum (Eid- genössische Technische Hochschule) i Zürich från 1858–64 (starkt ombyggt och

133 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Apollosymbolik på kandelaber vid universitetshusets huvudingång. Foto: Hans-Olof Boström.

Universitetshusets nordöstra sidorisalit. Foto: Hans-Olof Boström.

utvidgat under 1900-talet) bör också nämnas; med sin palatsliknande nyrenässans- arkitektur och sitt dominerande läge i staden tillhör det samma typ av universitetspalats som Uppsalauniversitetets huvudbyggnad, liksom flera av Semper mer eller mindre påverkade universitetsbyggnader på kontinenten (och även polytekniska skolor, däribland den i Braunschweig).14 Fasaderna uppvisar i sin ”tyngre arkitektur” en lika rik ikonografi i Uppsala som i Lund – ja, liksom där har till och med kandelabrarna som flankerar huvudfasadens trappa smyckats med akademiska symboler: Apollos lagerkrans och lyra – men den är här av annat slag. Mellan de kopplade korintiska granitkolonnerna på mittrisalitens övervåning står de fyra fakulteternas kvinnliga personifikationer i form av bronserade zinkskulpturer av Oscar Berg (1839–1914). Attikans inskription UNIVERSITAS REGIA UPSALIENSIS inramas av putti hållande lilla riks- vapnet och folkungavapnet. I svicklarna mellan mittrisalitens fönster och portar är namnchiffer för de åtta svenska regenter ”som särskildt äga betydelse i universi-

134 Uppsala universitet

tetets historia”: Karl IX, Gustav II Adolf, Kristina, Karl XI, Gustav III, Karl XIV Johan, Karl XV och Oscar II.15 Den sistnämnde hade vid grundstensläggningen den 30 april 1879 använt samma hammare och murslev som Karl XIV Johan hanterat då han lade grunden till Carolina Rediviva sextio år tidigare (se nedan). Under trekantgavlarna till andra våningens fönster återfinns landskapsvapen samt stadsvapen för Stockholm, Uppsala, Kalmar och Göteborg, de äldsta student- nationerna. På norra och västra fasaderna sitter fyra inskriftstavlor som hugfäster viktiga händelser i universitetets historia: grundandet 1477, återupprättandet 1593, Gustav II Adolfs säkrande av dess fortbestånd genom donationer samt invigningen av den nya byggnaden 1887. På västra fasaden smyckar lyror och lagerkvistar ädikulan över dubbeldörrarna till aulans absid, och mellan de runda fönstren i halv kupolen är ytterligare ett Apolloattribut i form av flammande fyrfat. På alla fasader lyser i guldskrift på svart marmor namnen på fyrtio framstående lärde som varit knutna till universitetet, antingen i enskilda festongprydda kartuscher med brinnande facklor i relief eller också i kartuscher som kopplats samman tre och tre till av örnar krönta ”romerska segertecken”.16 Man kan jämföra med konstmuseers hyllning till berömda målare och skulptörer i form av porträtt eller inskriftstavlor, t.ex. fasadskulpturerna på Alte och Neue Pinakothek i München (krigsförstörda) eller namninskrifterna i guld på Alte Nationalgalerie i Berlin. Men också universiteten kunde hylla sina stora bortgångna lärde på liknande sätt; i aulan till Friedrich- Wilhelms-Universität i Berlin (nuvarande Humboldt-Universität) hade år 1899 inte mindre än 37 professorsbyster hunnit uppställas i enlighet med ett år 1836 fattat beslut.17 I sitt tävlingsförslag hade Holmgren tänkt sig att man via vestibulen skulle nå en bred trappa som förde upp till gallerier varifrån man via förbindelser på ömse sidor om podiumabsiden kunde nå aulan. I det utförda förslaget lade han i stället innanför den med joniska granitkolonner smyckade vestibulen en bred förhall i två våningar i byggnadens längdriktning. Dess mäktiga dimensioner har ingen motsvarighet i de andra nordiska universitetshusen. Från hallen träder man via en trappa rakt fram upp till aulan, och via dubbla sidotrappor kommer man upp till de gallerier som löper utefter kortsidorna och den mot fasaden vettande långsidan. Detta imposanta rum, av Göran Lindahl karakteriserat som ”en av den svenska 1800-talsarkitektu- rens förnämsta rumsskapelser”, täcks av tre kassetterade kupoler med oculi, som via glaslanterniner släpper in ett mjukt dagsljus.18 Lindahl har betonat den romerska profana byggnadskonstens betydelse för förhallens och aulans utformning: termerna resp. teatrarna har tjänat som förebilder.19 Jämför man förhallen med kontinentala projekt eller utförda rumsskapelser från 1800-talet finner man motsvarigheter både i Durands planschverk och i Pierre Vig- nons Madeleinekyrka i Paris (1807–28, fullbordad av Jean Jacques Huvé 1828–42).

135 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Förhallen, östra galleriet. Foto: Hans-Olof Boström.

Också Madeleinekyrkan är en hall med tre travéer täckta av kassettprydda oculus- kupoler. Liksom i Uppsala accentueras spänsten och den latenta rörelseenergin i arkitektoniken av det skarpt tecknade dekorativa måleriet. Naturligtvis finns ock- så skillnader, främst den ymniga plastiska dekoren och mängden av joniska och korintiska kolonner, de senare i kolossalformat, som ger en mycket rikare vägg artikulering åt La Madeleine. I Uppsala bär visserligen toskanska kolonner i kol- mårdsmarmor upp gallerierna, men de halvcirkelbågar som bär kupolerna svingar sig från i ockra och brunt putsade pelare och murpelare. Färgverkan här påminner om den nedre regionen i Lundaaulan, och gördel- och arkadbågarnas entrelacmotiv har sin exakta motsvarighet i Lundaabsidens tribunbåge. Pendentivens rika gro- teskornamentik saknar däremot direkta motsvarigheter i Lund. Men målaren är densamme, Svante Thulin, som också dekorerat övriga paradrum. Planerade lunett- målningar i form av allegorier över de fyra fakulteterna, kompletterade med en serie bilder ur den andliga odlingens historia i Sverige, på långväggen mot aulan kom aldrig till utförande, men ett anonymt förslag finns bevarat. Juridiken representeras här av en tingsförsamling i en domarring, ett inslag från en fornnordisk motivkrets som annars i stort sett lyser med sin frånvaro i universitetsikonografin.

136 Uppsala universitet

Förhallens kupoler. Foto: Hans-Olof Boström.

137 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Förhallen, porten till aulan. Foto: Hans-Olof Boström.

Porten in till aulan flankeras av två bronserade palmkvistbärande zinkkaryatider av Oscar Berg, vilka ovanpå det förkroppade bjälklaget bär upp flammande fyrfat och däremellan en kartusch med det omdebatterade Thorildcitatet ”TÄNKA FRITT ÄR STORT MEN TÄNKA RÄTT ÄR STÖRRE” (jfr MH∆EN AMOYΣON i Lund) och i trekantgaveln däröver ett Minervahuvud med ugglekrönt hjälm, om- givet av lagerkrans och ekrankor. Arrangemanget påminner om Charles Garniers Parisopera men också om Henri Labroustes Bibliothèque Nationale, där ingången till parketten resp. uppgången från stora läsesalen till bokmagasinet likaledes flankeras av två rikt draperade karyatider. Holmgren hade flitigt tecknat av byggnader i Paris under sitt stipendiatuppehåll där 1873–74, men från de nämnda monumenten finns inget kvar i hans material i Konstakademiens arkiv, möjligen just därför att sådana teckningar kommit till användning vid arbetet med universitetshuset.20 Aulan är som sig bör byggnadens praktfullaste rum, strålande av guld från arkitekturdetaljer och dekorativt måleri. Runt halvcirkelperiferin bär romersk-doriska kolonner upp ett galleri med korintiska kolonner, på vilka nedre tredjedelen av skaf- tet är omvirad av förgyllda lagerkvistar i relief mot blå botten. Det svagt välvda

138 Uppsala universitet

Universitetsaulan. Foto: Carl Frängsmyr.

Universitetsaulans podium. Foto: Carl Frängsmyr.

139 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Universitetsaulan, halvkupolen over absiden. Foto: Hans-Olof Boström.

velumtaket har radierande fält med gyllene ekrankor mot blå botten utgående från en glastäckt oculus, från vars mitt en pampig ljuskrona hänger, importerad från Wien. På ömse sidor om podiet är väggnischer med gipsstatyer av Sofokles och Demosthenes, företrädare för diktkonst och retorik. Podiumabsiden inramas av en trekantgavel med rundbågig öppning och med svicklarna prydda av universitetets sigill, lagerkransar, lyror, facklor och harpspelande gripar. Den av Holmgren ritade valnötskatedern – han ritade även övriga möbler och all inredning i universitetshuset, liksom Zettervall gjort i Lund 21 – bär också den på akademisk symbolik i snidade reliefer: gripar med lejonhuvuden, lagerrankor, ek- och palmblad. Absidens halvkupol har kring en halvcirkelformad oculus en stjärnhimmel som i Lund, där- under på nytt lagerkvistar, nu i naturliga färger mot guldbotten, och slutligen en rad rundfönster ovanför den pompejanskt röda muren. Gunnar Eriksson menar att kontrasten mellan aulans obekväma brunmålade bänkar och dämpade färgskala i brunt och rött i dess nedre partier och de av guld och färger strålande övre partierna ”tycks på ett förundransvärt sätt överensstämma med den förhärskande boströmska filosofin. [...] Kontrasten mellan sinnevärld och idévärld stod uppenbarad för var och en som här inträdde”.22 På liknande sätt har Bo Ossian Lindberg tolkat Lundauni- versitetets aula (jfr ovan).

140 Uppsala universitet

Kanslersrummet. Foto: Hans-Olof Boström.

Också konsistorierummet på nedre botten och kanslersrummet och fakultetsrummen på övre våningen har en rik målad dekor av Svante Thulin. På konsistorie rummets väggar hängde porträtt av Sveriges konungar från Gustav Vasa till Karl XV med undantag av Gustav IV Adolf. Jag går här inte närmare in på enskilda motiv i Thulins dekorativa målningar utan hänvisar till Allan Ellenius de- taljerade undersökning av målningarnas symbolik och bildspråk.23 Tillsammans med förhallens pendentivdekor ger de en överflödande rik provkarta på det akademiska symbolförråd den klassiska traditionen kunde erbjuda, i en ornamentik vars motiv inspirerats av romerskt måleri och än mera av renässansens groteskmåleri. Här finns mer eller mindre konventionella fakultetssymboler samt ugglor, lagerkransar, facklor, stjärnor, ymnighetshorn, palmkvistar, ryktesgudinnor, flygande genier med upplysningens fackla och klokhetens spegel, evighetens orm som biter sig själv i svansen, Pegasus vid Hippokrenes källa etc. Om de statyer av Apollo och Minerva som hade planerats för de tomma nischerna på norra fasaden kommit till utförande hade universitetets status som kunskapens och vishetens tempel i ännu högre grad markerats. Man hade i så fall kunnat få associationer till Rafaels Skolan i Athen i Stanza della Segnatura, där Apollo och Minerva i väggnischerna agerar skyddspatroner för filosofer och lärde, låt vara att dessas upsaliensiska motsvarigheter på universitetsfasaden fått nöja sig med sina namn i guldskrift.

141 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Universitetsbiblioteket Uppsala universitetsbibliotek, Carolina Rediviva, utgör med sin placering högst upp vid Drottninggatans krön ett ännu mera dominant inslag i Uppsalas stadsbild än universitetshuset.24 Det uppfördes 1817–41 och avlöste Gustavianum, där universitetsbiblioteket varit inrymt på översta våningen alltsedan 1690-talet. Dessförinnan hade biblioteket sedan 1620-talet förfogat över ett litet stenhus strax nordväst om domkyrkan, d.v.s. med motsvarande läge som konsistoriehusets vinkelställda flygel, i vars grund murverk från byggnaden överlevt den genomgripande ombyggnaden på 1750-talet. Carl Fredrik Adelcrantz storslagna projekt från början av 1780-talet till nytt bibliotekshus hade stannat på papperet. Placeringen av det nya universitetsbiblioteket hade utpekats i november 1811 av universitetets kansler, kronprins Karl Johan – med ”[f]ältherrens skarpa blick och snillets intuition”, som Claes Annerstedt formulerat det.25 Ett decennium senare kom han att välja platsen för slottet i Christiania, som fick ett lika dominerande läge över Karl Johans gate som Carolina Rediviva över Drottninggatan. Som kung Karl XIV Johan förrättade han den 19 oktober 1819 den högtidliga grundstens läggningen till universitetsbiblioteket, varvid han under stenen placerade en koppar plåt, vars latinska inskrift betecknade byggnaden som ett ”aedis Apollinaris”, ett tempel helgat åt Apollo (Apollosymbolik återkommer i lyran på ytterportarnas nyckelskyltar).26 Byggenskapen hade emellertid påbörjats redan ett par år tidigare, och då ceremonin äntligen kunde äga rum hade murarna redan rests till i nivå med första våningens fönster. Arkitekt var hovintendenten Carl Fredrik Sundvall (1754–1831), i övrigt mest känd för Stjernsunds slott i Närke, färdigställt 1801 (för Lunds universitet hade han som ovan nämnts ritat konsistoriehuset, ”Kuggis”). Redan 1813 hade han presenterat ett första projekt i form av en trevånig byggnad mot Drottninggatan med flyglar mot baksidan, mot Carolinaparken. Dimensionerna var ännu tämli- gen modesta: 11 fönsteraxlar i stället för 15 i den uppförda byggnaden. Projektets stränga nyklassicism har drag av romersk palatsarkitektur från högrenässansen. Detta förslag följdes av ytterligare fyra. I Sundvalls projekt 2 har fasaden mot Drottninggatan förlängts med sex fönsteraxlar, och denna imponerande längd bi- behålls i tredje projektet, där planen utvidgats till att omfatta en stor rektangulär anläggning med längor kring två slutna gårdar. Monumentala trapphus planerades i de båda sidolängorna mot norr och söder, och den bredare längan i komplexets mittaxel skjuter mot parken ut i en mittrisalit och skulle i första våningen inrymma bibliotekets solennitetssal; redan från början hade universitetet stipulerat att en så- dan skulle ingå. Mittlängan avslutas mot väster, i risaliten, av en absid, i vilken markerats en sockel för en staty av Karl Johan; salen betecknas på ritningen som SALLE DE CHARLES JEAN. Mot öster, mot Drottninggatsbacken, bär de båda doriska kolonnerna kring bottenvåningens huvudportal upp en balkong, från vilken

142 Uppsala universitet

Carl Fredrik Sundvalls femte förslag till Carolina Rediviva, huvudfasaden.

Carl Fredrik Sundvalls femte förslag till Carolina Rediviva, tvärsektion.

143 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

kungen skulle kunna mottaga folkets hyllning. Utspridda i byggnaden skulle ligga åtta kupoltäckta ”cabinets”, ett ”Cabinet de Bibliothec” och sju kabinett ägnade den grekiska antikens sju vise: Solon, Chilon, Bias, Thales, Pittakos, Kleoboulos och Periander. Detta betonande av det grekiska motsvarar nyhumanismens och Wilhelm von Humboldts dyrkan av Grekland snarare än Rom. I Sundvalls andra projekt i ordningen hade sex motsvarande rum projekterats, men där presenterades de rätt och slätt som ”cabinets de lecture”. Under takfoten har i projekt 4 tillkommit liggande rektangulära mezzaninföns- ter. I det femte och slutgiltiga förslaget, från 1819, har mezzaninfönstren gjorts runda, medan liggande rektangulära halvvåningsfönster införts mellan bottenvå- ningen och första våningen. Fasadlängden har minskats till femton fönsteraxlar, och av flyglarna på baksidan kvarstår bara de längor i norr och söder, som fanns med redan i första projektet, samt mittflygeln. I denna har festsalen nu fått lämna plats för ett monumentalt trapphus – större än trapphusen i Drottningholms slott och Stockholms slott – där en Karl Johanstaty avsågs möta betraktarens blickar vid uppstigandet till första vilplanet. Solennitetssalen, Carolinasalen som den kom att kallas, förlades till huvudlängans andra våning, med läktare på mezzaninvåningen, och fick ökat ljusinsläpp genom att taket, som i de tidigare projekten haft formen av ett flackt valmat sadeltak, nu omvandlats till säteritak. Därigenom fick byggnaden i denna variant ett mer barockklassicistiskt drag i anslutning till Tessintraditionen. Värda att notera är projektets personifikationer av de fyra fakulteterna över portikens kolonner, som nu utvidgats från två till fyra, samt den kartusch mellan mittaxelfönstren i första och andra våningen som bär inskriften BIBLIOTHECA CAROLO JOHANNAEA. Den Karl Johan-kult, som i projekt 3 och 4 kommit till uttryck i solennitetssalens namn och i dess Karl Johanstaty, har nu fått ge namn åt institutionen i dess helhet. En lika stark betoning av universitetets knytning till re- genten finner vi bara i Åbo akademi och i Helsingfors universitet, vilkas festsalar ju pryddes av Alexander I:s byst. Den breda fritrappan upp mot portiken flankeras av två liggande sfinxer, symboler för vetenskapens sökande efter svar på tillvarons gåtor och ett populärt motiv i empirens konst och konsthantverk. Salen innanför bal- kongen över portiken pryds i projekt 5 av två lunettfält med heraldiskt mot varandra ställda gripar, vilka flankerar Apollos delfiska trefot. Enligt Carl Fredrik Sundvall borde arkitektens talang komma till uttryck i ”form och proportion förenade med uttryck och caracter”, och ändringar i hans i detalj genomarbetade slutliga projekt vore att öva våld mot hans estetiska principer.27 Till byggnadsledare utsågs emellertid överstelöjtnanten Jacob Magnus Nordencreutz, väl meriterad genom motsvarande uppgift vid uppförandet av Botanicum i Uppsala. När Nordencreutz självsvåldigt – men med universitetets goda minne – frångick ritningarna, bland annat vad beträffade placeringen av trappor på byggnadens ga- velsidor, ledde det till en konflikt som fick Sundvall att i februari 1821 avsäga sig arkitektuppdraget.

144 Uppsala universitet

Carolina Rediviva. Foto: Hans-Olof Boström.

Konsistoriet fann snart en ersättare i dekorationsmålaren vid Kungliga teatern professor Carl Jakob Hjelm (1771–1827), elev till Louis Jean Desprez men i stort sett oprövad som arkitekt. Åtskilliga ändringar genomfördes nu både i exteriören, som putsades ljust gul (Sundvall hade tänkt sig mörkt grått), och framför allt i inte- riörerna, i huvudsak syftande till större prakt; empirens strängaste fas gick nu mot sitt slut. Sidoflyglarna mot baksidan kom aldrig att uppföras, säteritaket ersattes av ett valmat sadeltak, och rundfönstren högst upp i Sundvalls slutliga projekt byttes ut mot kvadratiska fönster. Fakultetspersonifikationerna på den doriska portiken slopades, liksom trappans sfinxer, och den planerade inskriften i kartuschen ersattes med CAROLINA REDIVIVA, som nu blev byggnadens namn. Benämningen ”det återupplivade Carolina” hänsyftade på den 1778 rivna Academia Carolina vid Riddartorget, som uppkallats efter Karl IX. Men Karl – Carolus – ingick ju också i Karl XIV Johans kunganamn. Den prakt som Hjelm syftat till i interiörerna kunde bara till en del förverkligas på grund av universitetets dåliga ekonomi, som också medförde att byggnadstiden drog ut på tiden ända till 1841, innan byggnaden i huvudsak stod färdig. I bottenvåningen inrymdes boksalar – för inkunabler, manuskript, nordisk litteratur och tidskrifter – och arbetsrum på ömse sidor av entréhallen, som är välvd med nio kryssvalv och i stort

145 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

sett oförändrad än idag. Till att börja med användes stora entrén enbart i samband med festligheter i Carolinasalen; till vardags nyttjades gavelingångarna. I entresolvå- ningen inrymdes bland annat låneexpedition; någon läsesal fanns ännu inte. Första våningens fyra boksalar hade gallerier uppburna av konsoler i yppig barockstil (en av boksalarna återfick 1971 i stor utsträckning sitt ursprungliga utseende i samband med den om- och tillbyggnad av biblioteket som genomfördes av Peter Celsing). Carolinasalen högst upp hade i Sundvalls femte projekt avslutats i söder av en enkel absid med en Minervastaty. På väggen där ovanför sänker ryktesgudinnor lagerkransar över vetenskapens beskyddarinna, och absiden flankeras av ytterligare ett par lagerkransar och två rykande prometheusfacklor. Denna tämligen strama men symbolmättade utsmyckning ersattes i Hjelms projekt av en absid med en kolonn- ställning under en kassetterad halvkupol, allt i ett rikt renässansmässigt formspråk. Detta präglar även salen i övrigt, där gallerier med korintiska kolonner omväxlande med hermer mitt på långsidorna avsågs bäras upp av toskanska kolonner. De fasces med instuckna bilor som fanns med i Sundvalls femte projekt kom verkligen till utförande som dekor av de enkla pelare som fick ersätta de toskanska kolonnerna. Romersk kejsarikonografi var en viktig impulsgivare åt empirestilens dekorativa ap- parat, och fasces utgör ett dekorelement också i Karl Johans lustslott Rosendal på Djurgården och på det kommandotält som ursprungligen krönte Borgen vid Ladu- gårdsgärde.28 Också gjutjärnsstolparna i staketet kring parken på baksidan av Åbo akademihus är utformade som fasces, här krönta av pinjekottar. Fasces flertydiga symbolik medför att de kunde stå både för franska revolutionens republikanska sam- manhållning (”enighet ger styrka”) och för den kejserliga eller kungliga maktens straffande myndighet. Carolinasalen fullbordades aldrig i enlighet med Hjelms intentioner, men när inredningsarbetena förts till en provisorisk avslutning stod på kortsidorna podier, det norra avsett som musikestrad, det södra smyckat med den franske skulptören François Joseph Bosios (1768–1845) bronsbyst av Karl XIV Johan.29 Som framgår av Alexander Nays litografi från 1870 av en av boksalarna i första våningen var här en byst av Gustav II Adolf uppställd mittemot ännu en byst av Karl XIV Johan (dessa byster är efter den senaste ombyggnaden placerade i bibliotekets vestibul).30 Hedras den som hedras bör; Karl XIV Johan hade varit en drivande kraft bakom bibliotekets tillkomst och hade ur egen kassa donerat 30 000 riksdaler till dess uppförande. I övrigt hade byggnadskostnaderna fått täckas av avkastningen från de gustavianska arvegodsen, Gustav II Adolfs storartade donation till universitetet från 1620-talet, samt med hjälp av ett av riksdagen beviljat lån på 50 000 riksdaler. Ytterligare en hyllning till Karl XIV Johan utgör Bengt Erland Fogelbergs (1786–1854) bronsbyst av kungen, vilken restes 1854, tio år efter hans död, i Carolinaparkens (Engelska parkens) mittgång, med blicken riktad mot biblioteket. På 1860-talet uppställdes i södra delen av Carolinasalen ett trettiotal gipsavgjutningar av antik skulptur, som på universitetets uppdrag beställts av skulptören Johan

146 Uppsala universitet

Peter Molin från gipsgjutare i London, Paris, Berlin och Dresden. För placeringen i Carolinasalen svarade dåvarande docenten Lorentz Dietrichson. Efter tillkomsten av det nya universitetshuset överfördes gipserna till dess förhall, där flertalet placerades på gallerivåningen; flera har ännu sin plats där. Helfigursstatyerna föreställande Sofokles och Demosthenes fick som ovan nämnts sin plats i nischerna på ömse sidor om aulans podium, där de ännu står kvar.31 Även i Helsingfors hade Alexanders universitetets samling av gipser efter antika original ursprungligen sin placering i universitetsbiblioteket. Också i kontinentens universitet sågs avgjutningar av antik skulptur som en självklarhet, och det gällde också de tekniska högskolorna. Gottfried Sempers Poly technicum i Zürich inrymde rentav en stor ”Antikenhalle” mellan de båda huvud- längornas trapphus, och i Aachens Technische Hochschule smyckades trapphuset med de ”bedeutendsten Statuen altclassischer Kunst”.32 Det förtjänar att påpekas att den humboldtska ”universitetsidéns” upphovsman trodde på konstens ”Einfluss auf Bildung und Moralität”, och på sitt slott Tegel utanför Berlin inredde Wilhelm von Humboldt, biträdd av Karl Friedrich Schinkel, en ”Antikensaal” med gipsav gjutningar av antika skulpturer och reliefer men också med marmororiginal.33 I hans samlingar ingick även skulpturer av Thorvaldsen, som både han själv och hans hustru Caroline varmt beundrade. Carolinasalen ansågs av många i sin samtid vara ett mycket vackert rum, fastän den aldrig fullbordades vare sig så som Sundvall eller Hjelm hade tänkt sig. Den användes bland annat för konserter och promotionsbaler men kom inte att bli gam- mal. Utrymmesbrist föranledde förslag att den skulle ombyggas till boksalar och arbetsrum, men så länge Uppsala inte hade någon annan festsal av motsvarande storlek stannade projekten på papperet. I och med tillkomsten av det nya universitetshuset med dess stora aula förändrades situationen. Nu genomfördes åren 1888–92 en ombyggnad av Carl August Kihlberg (1839–1908), som varit kontrollant vid uppföran- det av det nya universitetshuset och är mest känd som arkitekt till Östgöta nationshus på Trädgårdsgatan. Sedan han redan sommaren 1888 emigrerat till Argentina – där han tidigare varit verksam – efterträddes han som byggnadsledare av Emil Langlet. Ombyggnaden avsåg i första hand trapphusflygeln, som i bottenvåningen fick låneexpedition och läsesal – bibliotekets första – och i övriga våningar bokmagasin. Carolinasalen delades upp av mellanväggar i tre delar, men först efter Axel Anderbergs ombyggnad 1913–17 togs den i bruk som bokmagasin efter att ha inde- lats i tre plan.34 Exteriören berikades genom att Kihlberg tillfogade rundfönster, som ger belysning åt nyuppförda gallerier i första våningens boksalar, vilka medelst mel- lanväggar delats upp i mindre rum. Den stränga nyklassicismen mjukades också upp av rusticerade hörnkedjor. Mot Drottninggatan fick Carolina Rediviva detutseende byggnaden behållit till i dag. De om- och tillbyggnader som under 1900-talet ut- fördes av Axel Anderberg, Jöran Curman och Peter Celsing faller utanför ramen för denna undersökning, liksom Johan Celsings år 2019 avslutade ombyggnad.

147 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Botanicum, fasaden mot öster. Foto: Hans-Olof Boström.

Botaniska trädgården Botanicum eller Linneanum och den nya botaniska trädgården väster om Uppsala slott – i det som tidigare var slottsträdgård – invigdes i samband med 100-årsjubileet av Linnés födelse 1807. Gustav III hade donerat slottsträdgården till universitetet år 1787, och byggandet av en botanisk institution hade strax påbörjats med Olof Tempelman (1745–1816) som arkitekt; Gustav III lade själv grundstenen den 17 au- gusti samma år. Efter mindre än ett år fråntogs Tempelman uppdraget, som i stället gavs åt Louis Jean Desprez (1743–1804), som omarbetade Tempelmans förslag i stramare klassicistisk riktning. Byggnadsarbetet drog efter kungens död ut på tiden och först tjugo år efter att planerna dragits upp kunde Botanicum således invigas.35 Desprez behöll Tempelmans plan med tre längor kring en rektangulär gård, som öppnar sig mot trädgården i väster, mitt emot Linnésalen innanför portiken i öster. Den södra längan, orangeriet, hade Tempelman utformat som en kolonnad eller stoa med doriska kolonner eller, i ett omarbetat förslag, som en rundbågsarkad. Desprez valde i stället enkla fyrkantpelare, lägre än kolonnerna. Tempelmans doriska fris bytte han ut mot slät mur. Tempelmans fris lyfter fasaden mot höjden, Desprez tunga murmassa tycks nästan pressa ned pelarna i marken.

148 Uppsala universitet

Botanicum, södra fasaden. Foto: Hans-Olof Boström.

Tempelmans förslag till norra längan, avsedd för samlingar och bostäder, gavs en strängare karaktär av Desprez genom att portvalvet mitt på fasaden snittades genom muren som en halvcirkelformad båge. På andra sidan gården inramar en motsvarande båge ingången till orangeriet, fast här omsluten av en kraftig tandsnittslist. Det är ett motiv lånat från de ”sjunkna bågarna” hos Ledoux och Boullée och andra franska revolutionsarkitekter men som Desprez också kunnat studera på flodfasaden till William Chambers Somerset House i London.36 Huvudfasaden mot öster utgör med sin mäktiga doriska portik med godronnerade kolonnkapitäl en värdig motpart till slottets enkla fasader. Den svarar också väl mot den formala tidigare slottsträd- gården, vilken enligt Gustav III:s gåvobrev skulle behålla sin karaktär för all fram- tid; de kring flyglarna och bortom Linneanum liggande delarna av parken kom där-

149 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Botanicum, portvalvet mot gården. Foto: Hans-Olof Boström.

Botanicum, detalj av portiken. Foto: Hans-Olof Boström.

150 Uppsala universitet

Botanicum, auditoriet med Johan Niklas Byströms Botanicum, auditoriet, detalj av valvzonen. Linnéstaty. Foto: Hans-Olof Boström. Foto: Hans-Olof Boström. emot att gestaltas i romantisk anda. Den ursprungligen odelade slottsparken skärs sedan omvandlingen till botanisk trädgård igenom av den gamla Stockholmsvägen, numera kallad Dag Hammarskjölds väg. Den stora salen, auditoriet innanför portiken med dess doriska paestumkolon- ner, kom att bli det minnesrum över Linné, som från början planerats, i och med att Johan Niklas Byströms (1783–1848) marmorstaty av den sittande Linné kunde invigas 1829 (i stället för en byst, som det var tänkt från början) och få sin plats i absiden mot väster; beställningen hade gjorts 1822 under Erik Gustaf Geijers rektorat, och det var Geijer som höll högtidstalet vid avtäckandet.37 På 1940-talet flyttades Linnéstatyn till Carolina Rediviva, men den är nu åter på sin plats, och Linnésalen har genom restaurering återfått sin ursprungliga prakt. Den är genomsyrad av antik anda. Kopparportarna in från portiken har Pantheons portar som förebild. Den smala men höga salen har överljus genom en lanternin över ett oculusförsett him- melsblått velum mitt i rummet och genom en halvkupol i absiden. Mot väster är två lunettformade fönster över gesimsen. Salens sidopartier är tunnvälvda och något

151 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

smalare än mittpartiet. Valven pryds liksom absidens halvkupol av rosettprydda kassetter. Linneanum är en byggnad från sent 1700-tal, fastän fullbordad några år in på 1800-talet. Dess estetiska uttryck är ett annat än Engels universitetsbibliotek i Hel- singfors, ändå kan Linnésalen, mutatis mutandis, i sin disposition av rumsvolymerna föra tanken till detta: de tunnvälvda sidosalarna, det kupoltäckta mittpartiet. Men fasaden utstrålar mera av strängheten hos Desprezeleven Gjörwells Åboakademi, frånsett dennas avsaknad av kolonner. Tre små växthus uppfördes på 1830-talet i botaniska trädgården, men dessa ersattes efter ett par årtionden av ett större växthus. Linneanum inrymde även zoologiska samlingar intill dess att dessa på 1850-talet fördes över till Gustavianum. I södra flygeln är fortfarande orangeriet inrymt. Bostäder för professorn, örtagårdsmästaren och övrig personal och även botaniska samlingar inrymdes i norra flygeln, intill dess att ett nytt tvåvånigt bostadshus, ritat av Emil Langlet, intill växthuset stod klart 1894. I ett område söder om den ursprungliga trädgården, vilket på 1890-talet tillförts densamma, uppfördes ytterligare ett bostadshus för trädgårdspersonalen.

Observatoriet Carl Hårlemans Celsiusobservatorium från början av 1740-talet var förfallet och så gott som oanvändbart för sitt ändamål. Efter mångt och mycket uppfördes 1844–53 en ny observatoriebyggnad bortom Fjärdingstullen norr om Gamla kyrkogården. Astronomiprofessorn Gustaf Svanberg projekterade själv byggnaden men fick hjälp av universitetets ritmästare Johan Way (1792–1873) att utföra ritningarna. Planen hämtades direkt från Karl Friedrich Schinkels Berlinobservatorium, som även på- verkade fasadernas utformning. Svanberg hade besökt Berlin hösten 1834, medan observatoriet där var under uppförande. Ritningens zodiaktecken på fönsterbröstningarna syftar på byggnadens funktion. På överintendentsämbetet överarbetades ritningarna av Carl Gustaf Blom Carls- son, men efter motstånd från Svanberg godkändes slutligen omarbetade ritningar av honom och Way. Bland annat har de sfinxer som ursprungligen tänkts flankera trappan till huvudingången i öster – och som bibehållits på överintendentsämbetets bearbetning – slopats. Det har också djurkretstecknen, men stjärnor på metoperna på refraktortornets doriska fris och i de järnräcken som omger detta och de båda ”kors armarna” symboliserar i den uppförda byggnaden ändå den funktion den fyller.38 Grundstenen lades den 15 juni 1844 av universitetets kansler, den unge kronprins Karl (sedermera Karl XV), men först 1853 kunde byggnaden tas i bruk, och inte förrän 1860 kom refraktorn på plats. Byggnaden består av en vitputsad tvåvå- nig länga med ingång i östfasaden och med envåniga tresidigt avslutade kyrkokor liknande ”korsarmar” under refraktortornet i väster. På övre våningen hade pro-

152 Uppsala universitet

Observatoriet. Foto: Hans-Olof Boström. fessorn sin bostad. Redan 1892 revs det kupolkrönta tornet och ersattes av den nuvarande cylindern med konformat tak, där en nyinskaffad dubbelrefraktor placerades. Med sitt läge på en kulle bortom allén i Observatorieparken dominerar observatoriet sin omgivning, även om det inte har samma imposanta placering som exempelvis Helsingforsobservatoriet. Numera disponerar universitetsbiblioteket och Museum Gustavianum lokaler i byggnaden, men refraktortornet visas för allmän- heten av Uppsala AmatörAstronomer. Observatorieparkens träd och buskar planterades urspungligen för att efterlikna stjärnbilder. I parken uppfördes 1885 också en meteorologisk institutionsbyggnad efter ritningar av Carl August Kihlberg med i putsen utförda trappgavelmotiv på båda längdfasadernas mittrisaliter. Professorsbostaden snett bakom byggnaden tillkom några år senare efter ritningar av Uppsalas stadsarkitekt Carl Axel Ekholm (1845–1932). 39 Meteorologiska institutionen används nu av Föreningen Uppsala ekonomerna.

153 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Chemicum Torbern Bergmans Laboratorium Chymicum från 1750- och 60-talen vid Västra Ågatan fyllde inte längre de krav man ställde. Till att börja med planerades en nybyggnad på gården till denna byggnad, men efter mycken diskussion beslöt man att uppföra det nya Chemicum invid Engelska parken (Carolinaparken) sydväst om Carolina Rediviva. Det blev en stor i gult putsad tegelbyggnad i tre våningar – universitetets största byggnad från 1800-talet vid sidan av universitetshuset och universitetsbiblioteket – som uppfördes 1853–58.40 I sydvästra hörnet höjer sig ett högt sexkantigt ”soltorn” över taket, avsett för fysikerna, som skulle samsas om samma byggnad. Stilvalet lär ha betingats av tornet, som möjliggjorde ”den föga kostsamma Normanniska arten”, men snarare bör väl stilen betecknas som nygotik, ”Oscar I:s gotik ”.41 Byggnaden uppvisar schinkelska stildrag, som kan föra tanken till Schloss Babelsberg i Potsdam eller till Schloss Stolzenfels invid Koblenz (uppfört efter av Schinkel överarbetade ritningar av Johann Claudius von Lassaulx) eller Schinkel eleven Carl August Schramms rådhus i Zittau i Sachsen. Kanske kan också det något äldre Schloss Hohenschwangau i Allgäu av Domenico Quaglio d.y. ha gett impulser. Särskilt tornet påminner om Johan Henrik Nebelongs Oscarshall i Oslo, som färdigställts strax innan uppförandet av Chemicum påbörjades. Direkt eller indirekt påverkan från brittisk nygotik kan inte heller uteslutas. Arkitekten har tidigare inte kunnat identifieras. ”Om arkitekten vet man ingen- ting annat än att han hette Ståhl och titulerades konduktör”, skriver Hjördis Kris- tenson.42 Denne ”Ståhl” låter sig emellertid identifieras som överstelöjtnanten (och sedermera översten) vid ingenjörkåren Carl Stål (1803–84), som en tid var verksam vid överintendentsämbetet och som 1855–66 drev arkitektverksamhet i samarbete med Edvard Medén.43 Tillsammans med denne stod han bland annat för synagogan i Norrköping, som har stildrag gemensamma med Chemicum. Bland flera skrifter om fästnings- och husbyggande av Stål kan nämnas Utkast till allmän byggnadslära från 1854. Att Stål valdes som arkitekt torde ha sin orsak i att den nytillträdde kemiprofessorn i Uppsala, Lars Fredrik Svanberg (ej släkt med Gustaf Svanberg), under vars första tid i Uppsala byggnaden uppfördes, börjat sin karriär som officer i Flottans mekaniska kår och 1839 tjänstgjort som lärare i fysik och kemi vid Krigs akademien på Karlberg, där Carl Stål samtidigt var tjänstgörande major. I bottenvåningen fanns förutom ett auditorium tre laboratorier för allmän och teoretisk kemi och agrikulturkemi, för fysiologisk-medicinsk kemi och för geologi med mineralogi och metallurgi. En trappa upp låg salar för geologiska och mineralogiska samlingar samt två prefektlägenheter, i översta våningen höll Fysiska institutionen till, och där fanns ytterligare två lägenheter. Den långsträckta byggnaden kom att kallas ”Kemiska kasernen” – säkert delvis betingat av att den ritats

154 Uppsala universitet

Chemicum (Philologicum). Foto: Hans-Olof Boström. av en fortifikationsofficer för kaptenen professor Svanberg – men kom senare att bli känd som Philologicum efter att språkämnen flyttat in. Kemister och fysiker fick nya byggnader i början av 1900-talet. Philologicum används nu av teologer och historiker.

155 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Anatomiska institutionen. Foto: Hans-Olof Boström.

Anatomiska institutionen Anatomiundervisningen, som tidigare ägt rum i Olof Rudbecks anatomiska teater i Gustavianum, flyttade under 1700-talets första hälft åtminstone delvis till Noso- comium i Oxenstiernska huset vid Riddartorget och senare till konsistoriehusets bottenvåning. Dessa lokaler fyllde långtifrån de krav som ställdes under 1800-talet. 1848–50 uppfördes Anatomiska institutionen vid Munkgatan mitt emot Svandam- men efter ritningar av anatomiprofessorn Fredric Sundewall med fasadritningar gjorda under medverkan av universitetskanslern kronprins Karl (Karl XV).44 Den utmärks framför allt av sina rundbågiga fönster i bottenvåningen och av den trapp- gavel, som höjer sig över mittpartiet. På 1880-talet tillbyggdes den med två flyglar i samma stil ut mot Munkgatan av Carl August Kihlberg och dessutom med en flygel mot norr. Även övre våningen fick nu rundbågsfönster, också i den ursprungliga byggnaden. Först 1910 kom Carl Eldhs Olof Rudbeck-byst på plats mellan flyglarna ut mot gatan. Byggnaden används numera av juridiska fakulteten.

156 Uppsala universitet

Gamla Regnellianum med gravkapellet. Foto: Hans-Olof Boström.

Patologen och Fysiologen År 1867 invigdes Patologen vid Trädgårdsgatan, en putsad tvåvåningsbyggnad med smal mittrisalit krönt av en trappstegsgavel; ritningar hade levererats av överinten- dentsämbetet. Efter donatorn, läkaren Anders Fredrik Regnell, kallades det Reg- nellianum. Andra våningen var reserverad för fysiologerna, som dessförinnan under några år delat byggnad med anatomiska institutionen. År 1896 tillbyggdes huset, som då endast inrymde Patologen och senare institutionen för matematik och me- kanik. Samma år tillkom ett gravkapell på tomten, ritat av Carl Axel Ekholm, vilket i sitt medeltidsinspirerade formspråk påminner om samme arkitekts större gravkapell på Uppsala gamla kyrkogård från början av 1880-talet. Gamla Regnellianum inrymmer nu Institutet för bostads- och urbanforskning. 1891–92 uppfördes efter ritningar av Carl Axel Ekholm för fysiologerna och pa- tologerna en ny byggnad vid Slottsgränd i två våningar med bottenvåningen i putsrustik, i övrigt slätputsad och med pilasterprydd mittrisalit.45 Längs takåsens mitt-

157 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Regnellianum, sett från Östgöta nations gård. Foto: Hans-Olof Boström.

parti löper en lanternin för fåglar, vilket ger byggnaden en ”alldeles speciell accent” (Hjördis Kristenson).46 Den nya byggnaden fick samma namn som föregångaren, Regnellianum, eftersom donatorn var densamme; DONAVIT REGNELL står att läsa över porten. Den användes för sitt ursprungliga ändamål till 1968 och ombyggdes senare för teologerna men inrymmer nu Dag Hammarskjöld och Juridiska biblioteket.

Akademiska sjukhuset Sedan tidigt 1700-tal hade akademiska sjukhuset varit inrymt i Nosocomium i Oxenstiernska huset, Sveriges första kliniska sjukhus. År 1850 hade Uppsala läns- lasarett flyttat in i Ekermanska huset invid Gustavianum, alltså ett stenkast från Nosocomium. Efter mycken diskussion enades man om att slå ihop de båda sjukhu- sen och bygga en ny anläggning på Bleket söder om slottet. År 1863–67 uppfördes byggnaden efter ritningar av Albert Törnqvist (1819–98).47 Det blev en pampig, palatsliknande byggnad med det fyravåniga (med sockelvåning) mittpartiet krönt av

158 Uppsala universitet

Akademiska sjukhuset, xylografi efter teckning av Ernst Jacobsson. ett torn och med lägre torn också på de båda sidopaviljongerna i tre våningar, som sammanbinds med den störrre mittpaviljongen medelst likaledes trevåniga längor. Liksom på Gamla kirurgen i Lund dolde tornen ventilationskanalernas mynningar. Henrik Lilljebjörn, som 1870 flyttat från Karlstad till Uppsala, ger i sin bok Ett och annat från 1873 en humoristisk beskrivning av sjukhuset, som han ironiskt kallar ”den vackraste byggnad, som Upsala har att framvisa”:

Mången tysk furste – å ja! hvarför icke sjelfva den nybakade tyska kejsaren – skulle med heder kunna bebo ett sådant palats. Det är en gulmenad byggnad med fram gående flyglar och ett skönt mellanparti med lanternintorn öfverst och till yttermera visso tvänne mindre sådana öfver hvar sin flygel. Dessa sednare kunde väl hafva umburits, och det hela vunnit derpå – men se, torn skall det vara i Upsala […].48

Det mesta av denna prakt har gått förlorat vid ombyggnader. Men jämfört med Helgo Zettervalls Gamla kirurgen i Lund, som uppfördes vid samma tid, var det nya lasarettpalatset redan från början en tämligen ordinär byggnad. Den används nu för Akademiska sjukhusets administration.

159

Konklusion

En jämförelse mellan de sex nordiska universitetsmiljöerna från 1800-talet visar på gemensamma särdrag som speglar bakomliggande ideologier på ett sätt som för den klassiskt bildade samtiden säkert var lättare att uppfatta än för vår tid.

Läge i staden Alla de nordiska 1800-talsuniversitetens huvudbyggnader ligger i eller nära stads- kärnorna och med undantag av Oslo universitet i nära anslutning till stadens domkyrka.1 Det sistnämnda förhållandet kan ses som ett arv från medeltiden med dess symbiotiska förhållande mellan universitet och kyrka. Uppsala domkyrka användes för promotioner (inom filosofiska fakulteten) fram till och med 1877 och Lunds och Åbos domkyrkor gör det ännu. Genom sin placering på backkrönet ovanför Gustavianum hävdar sig Uppsala universitetshus väl mot domkyrkan (och gjorde det i än högre grad så länge denna behöll sina ”hårlemanska huvar”), medan universitetshusen i Lund och Köpenhamn och även i Åbo och Helsingfors ter sig mer underordnade gentemot stadens domkyrka. Oslo universitet söker inte närhet till kyrkan utan har fått sin plats vid stadens nya paradgata. Det är en parallell till Münchens universitet, som liksom Chris- tianias universitet var en nygrundning från tidigt 1800-tal och vars byggnadskomplex stod klart få år före det norska universitetets. Hans Linstow hade vid besök i München inspirerats av Ludwigstraße med dess paradbyggnader och ville med Karl Johans gate i Christiania åstadkomma något liknande. Med sitt läge mellan slottet och den på 1860-talet uppförda stortingsbyggnaden spelade universitetet en lika stor roll i ”nationsbygget” som dessa båda byggnader. Att i sitt eget land få utbilda statens ämbetsmän och präster stärkte den nationella självkänslan efter lösgörandet från Danmark. Generellt gäller för 1800-talets universitetsmiljöer att de med sin placering i staden och byggnadernas ofta palatsliknande utformning vittnar om den höjda status i samhället som universiteten fått under århundradet.

161 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Köpenhamns universitetshus ingår i den kanske mest förtätade universitetsmil- jön, i universitetskvarteret intill domkyrkan, Vor Frue Kirke, medan Helsingfors universitet har den mest prominenta placeringen i stadsbilden som pendang till Se- natshuset och intill domkyrkan vid det vidsträckta Senatstorget i det som vid till- komsttiden var stadens absoluta centrum. Lunds universitetshus vänder så att säga baksidan, aulan med dess absid, mot staden och dess huvudstråk, Stora Södergatan-Stortorget-Kyrkogatan-Bredgatan. Men orienteringen mot Sandgatan tedde sig naturlig efter tillkomsten av det naturvetenskapliga institutionshuset vid Krafts torg (nuvarande Historiska museet), Ana- tomicum, Gamla kirurgen och Akademiska föreningens byggnad från 1853. Vid universitetshusets tillkomst spelade för övrigt Sandgatan en större roll än idag, både som genomfartsgata och uppskattat promenadstråk. Liksom i Uppsala ligger Lunds universitetshus i en park, likaväl som Gjörwells akademihus i Åbo vetter mot en park och på baksidan har en liten staketomgärdad park. Även Helsingfors universitet hade ursprungligen på baksidan en parkanläggning inom universitetskvarteret. Också Oslo universitet är placerat framför en park, och på andra sidan Karl Johans gate ligger Studenterlunden. Bara Köpenhamns universitet ligger i ett stadskvarter utan angränsande parkområden. Detta innebär i viss mån en avsöndring från det brusande stadslivet i affärs-, hantverkar- och bostadskvarteren. I Lund hade avskildheten från den borgerliga staden tidigare förstärkts genom den tre meter höga mur som rests kring Lundagård i samband med Carl Hårlemans planering av universitetsområdet på 1740-talet. Muren revs etappvis under 1800-talets första hälft. Ett motsvarande murinhäg- nat område utgjorde Gustavianska Academiens trädgård i Uppsala, det vill säga området väster om Gustavianum upp mot nuvarande universitetshuset. Dess murar revs först i samband med dettas tillkomst på 1880-talet. Uppsala väster om Fyrisån var förr mera än idag universitetets och akademikernas domän, medan den borgerliga staden låg öster om ån. I Åbo bildade akademibyggnaderna före tillkomsten av Gjörwells nya akademihus en muromgärdad enklav tillsammans med domkyrkan och katedralskolan. Att förlägga ett nygrundat eller flyttat universitet till en storstad, en huvudstad, så som man på kontinenten gjort i Berlin och München och i Norden i Christiania och Helsingfors, var ingalunda en självklarhet. Inför grundandet av Berlins universitet yppades farhågor om det ”sittenverderbenden Einflusses der Großstadt auf die studierende Jugend”, och liknande argument framfördes – bland andra, tyngre vä- gande – under debatterna om en eventuell flytt av Uppsala universitet till Stockholm under 1820-talet och de följande decennierna.2 Av praktiska skäl och på grund av speciella fordringar på placeringen kom observatorier, kemiska laboratorier och sjukhusbyggnader redan tidigt att förläggas utanför universitetens centrala område. Detsamma gäller de botaniska trädgårdarna med deras växthus och institutionsbyggnader. När de naturvetenskapliga ämnena

162 Konklusion

fick egna institutionsbyggnader kom dessa oftast att hamna utanför dåvarande stadskärnor, så som de kemiska laboratorierna i Christiania, Köpenhamn, Uppsala och Lund, institutionsbyggnaderna vid Botanisk Have i Köpenhamn och institutionerna vid Biskopsgatan i Lund. Inte heller Uppsala universitetsbibliotek, Carolina Rediviva, ligger i omedelbar anslutning till universitetshuset och de äldre universitetsbyggnaderna i dess närhet.

Planformer Universitetshusens plan är i samtliga fall strikt symmetrisk, med en sekvens längs mittaxeln från huvudingången via en vanligen rätt mörk vestibul uppför en trappa till byggnadens paradrum, aulan. Vestibulen kan som i Åbo, i Oslouniversitetets Domus academica och i Lund vara utformad med det romerska atriet som direkt eller indirekt förebild. Aulan är antingen rektangulär som i Åbo, Köpenhamn och Lund (i Åbo och Lund med tunnvalv och absid och med drag av antik basilika) eller har som i Helsingfors, Oslo och Uppsala romersk teaterform. I Uppsala berikas schemat genom att en förhall, likt ett romerskt tepidarium, skjutits in i tväraxeln mellan vestibulen och aulan. Därigenom upplevs här stegringen – mörk vestibul- ljusare förhall-guldstrålande aula – med särskild påtaglighet. Oslo bryter schemat med sin stora öppna trapphall innanför portiken och med festsalen förlagd till en av flygelbyggnaderna. Gemensamt för alla universiteten är påverkan från den romerska antikens sätt att organisera rumssekvenser. I Lund och Uppsala har också den franska Beaux-Arts-traditionen med sin symmetri och monumentalitet och sitt logiska ordnande av rumssekvenser med genomtänkt rörelsemönster inom byggnaderna spelat en roll som förebild. Symmetri, axialitet och hierarkisk gruppering av byggnadmassorna, med dominerande mittrisalit och – i Helsingfors, Lund och Uppsala – underordnade sidorisaliter, understryker byggnadernas monumentalitet.

Arkitektoniskt formspråk Alla universiteten utom Köpenhamns uppvisar i sina huvudbyggnader ett antikiserande eller klassicerande formspråk, alltifrån den stränga empiren i Åbo till den praktfulla renässansvokabulären i Uppsala. I Åbo och Helsingfors är det delvis betingat av rådande hegemoniska stilideal, men i de yngre historiserande byggnaderna speglar valet av formspråk uppfattningen att universiteten förvaltar ett arv från den klassiska antiken och från renässanshumanismen. Konrad Rückbrod konstaterar om situationen vid 1800-talets slut: ”Klassizismus oder Neorenaissance empfand man bei Bauten für Bildung und Wissenschaft als angemessen, während bei Bauten kommunaler oder staatlicher Repräsentation Neogotik bzw. Neobarock bevorzugt

163 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

wurde.” 3 Jämför Carl Rupert Nybloms i kapitlet om Uppsala universitet citerade yttrande och rektor Carl Yngve Sahlins apostroferande av Grekland som ”den Euro peiska konstens och den Europeiska vetenskapens moderland” i sitt tal vid invigningen av Uppsala universitetshus 1887.4 Joniska kolonner kan ses som en markering av att universiteten är vigda åt Apollo, även om detta kanske inte alltid varit arkitekternas medvetna avsikt. Vestibulernas karaktär av vaktrum betonas på flera håll med toskansk eller dorisk kolonnordning. Korintisk ordning används som praktordning både på fasader och i aulor, i Helsingfors möjligen med koppling till imperietanken. I såväl plastisk som målad dekor överflödar ornament hämtade från antiken eller från renässansgrotesker. Valet av medeltidsinspirerat formspråk för Köpenhamns universitet är väl delvis betingat av en önskan att anknyta till universitetets grund- ningsepok – det är ju annars mycket ovanligt i 1800-talets universitetsarkitektur; Marburg är ett av de få exemplen. Kanske kan man tala om ett hävdande av en regional identitet eller särart också i Lund vid Carl Georg Brunius medeltidsinspirerade om- och nybyggnader för universitetet och även i valet av rött fasadtegel, senare gult och mot 1800-talets slut återigen rött i institutionsbyggnaderna. I övrigt förefaller franska nyklassicistiska eller historistiska byggnader ha spelat större roll som förebilder än vad som i allmänhet beaktats, och i Lunds och Uppsalas universitetshus är anknytningen till Beaux-Arts-arkitekturen påtaglig. Också Gottfried Sempers Eidgenössisches Polytechnicum i Zürich bör nämnas såsom förebildligt för universitetspalats av Uppsalas typ.

Akademisk ikonografi Det klassiska bildningsidealet, som så starkt betonades av Wilhelm von Humboldt och nyhumanismen som grund för all bildning och forskning, understryks i så- väl exteriörer som interiörer. Förutom genom valet av kolonnordning apostroferas Apollo också i fasadikonografin och i interiörernas dekorativa program genom attribut som lager, lyra, trefot och svan. Minerva (Athena) representeras av uggla, egid med medusahuvud eller av sitt eget hjälmkrönta huvud (i Uppsala universitets förhall och även på baldakinen i dess konsistorierum). Skulpturer föreställande dessa konsternas och vetenskapernas skyddsgudar finns i Köpenhamn och i Oslo (”medianfiguren” med sin Minerva är dock avlägsnad) och var planerade för Hel- singfors (Apollo Musagetes), Lund och Uppsala. Därtill fanns gipsavgjutningar av antika Apolloskulpturer bland annat i Åbo konsistoriesal och i förhallens gallerier i Uppsala, där också större delen av återstoden av den omfattande samling gipsavgjutningar av antik skulptur som införskaffats på 1860-talet fick sin plats. De nio muserna ingår i dekorationscykeln i Köpenhamnsvestibulen, och deras attribut återfinns på flera håll. Mera allmängiltiga symboler är ymnighetshorn och ryktesgudinnor (Uppsala), liksom böcker, gripar och sfinxer. Alma Mater uppträder inte

164 Konklusion

i de nordiska 1800-talsuniversitetens ikonografi men var påtänkt i Helsingfors och Uppsala och förverkligades i början av 1900-talet genom Munchs aulamålningar i Oslo. En ljus- eller upplysningssymbolik med (Prometheus-)facklor och stjärnor finns i flertalet universitet, rikast i Lund och Uppsala. Prometheus som människans skapare intar en prominent plats i dekorationsprogrammen i Åbo, Köpenhamn och Oslo. Det är annars ett ovanligt motiv i akademisk ikonografi, medan Prometheus som ljusbringare är desto vanligare som symbol för upplysning och andlig odling. Alla universitet utom Köpenhamn och Oslo har fakultetssymboler i sitt dekorativa program (i Helsingfors på universitetsbibliotekets fasad), rikast utformade i Lund och Uppsala. I viss mån ges Filosofin i alla en särställning.

Regent- och nationsikonografi Kejserliga resp. kungliga namninskrifter eller namnchiffer knyter universiteten till statsmakten i Helsingfors (senare avlägsnat), Köpenhamn, Lund och Uppsala. En staty av Oslo universitets grundare, Fredrik VI, hade föreslagits av Schinkel, och regentbyster finns i flera av universiteten, liksom naturligtvis målade kungaporträtt. Inslag av regent- och/eller nationsikonografi förekommer också i relief- resp. mål- ningscyklerna i Åbo, Helsingfors och Köpenhamn. Nationen och dess provinser re- dovisas i vapnen på Uppsala universitets huvudfasad, vars ställning som riksuniversi- tet därigenom betonas starkare än på andra håll. Hyllandet av fäderneslandet kunde på kontinenten ta sig uttryck sådana som attikainskriften på Strassburgs universitet, ”Litteris et Patriae” (”Åt lärdomen och fosterlandet”), men de nordiska universi- tetsmiljöerna ger sällan uttryck åt nationalism, varken i inskrifter eller ikonografi. Det hänger väl samman med att vetenskapen inte känner några nationsgränser, den förutsätter och odlar internationella kontakter, är till sin natur kosmopolitisk. Pro- fessorerna vid de nordiska 1800-talsuniversiteten hade ofta intensivt vetenskapligt utbyte med kolleger på kontinenten, och utländska vetenskapsmän kunde knytas till nordiska lärdomssäten och vice versa.

Professorsapoteoser Statyer eller byster över framstående professorer finns i eller utanför universitetsbyggnaderna, i Köpenhamn i en lång rad framför huvudfasaden. Att juristen Anton Martin Schweigaard och historikern Peter Andreas Munch står staty utanför Oslo universitet vittnar både om juridiska fakultetens centrala ställning i utbildningen av den unga nationens ämbetsmän och om historieforskningens roll i formandet av nationell identitet och i stärkandet av nationell självkänsla. Uppsala universitets mest berömda professor, Carl von Linné, sitter staty i Botanicum (Linneanum),

165 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

och en av dess främsta 1800-talsprofessorer, historikern och skalden Erik Gustaf Geijer, står staty utanför universitetshuset (John Börjesons staty avtäcktes 1888). En lika berömd värmlänning och skald, grekiskprofessorn och sedermera biskopen Esaias Tegnér, har fått ett minnesmärke i Carl Gustaf Qvarnströms staty från 1853 på Tegnérplatsen nära universitetshuset i Lund. I Åbo har akademins kanske mest berömde humanist, Henrik Gabriel Porthan, tillägnats både en byst och en staty. I Uppsala hyllas inte mindre än fyrtio av universitetets stora lärde i inskriftstavlorna på universitetets fasader. Detta har ingen motsvarighet på övriga nordiska universitet men väl på andra håll, t.ex. i Wien. Också porträttreliefer eller porträttbyster av läroanstaltens mest framstående företrädare, men också av utländska storheter, är mycket vanliga på universitetshus och institutionsbyggnader på kontinenten. Jäm- för konstakademiers, museers och biblioteks fasadporträtt eller namninskrifter över stora konstnärer eller diktare.

Bildcykler Mera omfattande skulpterade eller målade bildcykler finns i Åbo (Cainbergs reliefer och Limnells målningar), Helsingfors (Sjöstrands trapphusreliefer och Edelfelts och Järnefelts aulamålningar, samtliga sekundärt tillkomna) och Köpenhamn (Constan- tin Hansens vestibulfresker samt de sekundärt tillkomna festsalsmålningarna). Där- till kommer Skeibroks tympanonskulpturer i Oslo. Limnells och Hansens cykler har klassiska motiv; i den sistnämnda dominerar Apollo- och Athenamyterna, och båda gudarna finns representerade också bland Limnells målningar. Nationens och universitetets historia och den nationella sångskatten (Väinämöinen) utgör motiv för Cainbergs reliefer i Åbo, men där figurerar även Apollo och Minerva. Väinämöinen återkommer i Sjöstrands reliefsvit i Helsingfors. Åbo- och Helsingforsrelieferna visar på svårigheten att i det förshärskande klassicistiska formspråket gestalta nationella myter och nationell historia men också på Finlands starka vilja till nationell självhävdelse visavi ryska kejsarriket. Detta saknar motsvarighet i utsmyckningen av Oslo universitet, där Norges ställning gentemot Sverige inte getts uttryck i bildprogrammet. Köpenhamns universitets festsal uppvisar teman ur nationens andliga odling och universitetets roll i denna. Prometheus som människans skapare möter vi både i Åbo, Köpenhamn och Oslo. Motivet hör som nämnts inte till den gängse akademiska ikonografin; vanligare är Prometheus som kulturbringare. I Köpen- hamn är bildprogrammet nyplatonskt färgat med vaga kristna övertoner (liksom Skeibroks tympanonskulpturer i Oslo). Påfallande är avsaknaden av motiv hämtade ur den nordiska mytologin eller den mytiska nordiska forntiden, frånsett Väinä möinen-motivet i Åbo och Helsingfors. Motivet med domarringen, som skulle stå som representant för Juridiken i förhallen till Uppsala universitet, kom ju aldrig till utförande.

166 Konklusion

1800-talets universitetsarkitektur kan sägas vara en architecture parlante – om än i annan mening än den franska revolutionsarkitekturen – som blir vältaligare eller i varje fall mera mångordig vartefter seklet framskrider. 1800-talets universitetsmän och universitetsarkitekter såg det som angeläget att i byggnadernas utformning och utsmyckning ge uttryck åt den höga mission universiteten ansågs böra fylla. Redan planformernas symmetri och axiala rumssekvenser implicerar ordning, systematik, värdighet och hierarki. Inskrifter, ornamentik och bildutsmyckning syftar till att hos de studerande inympa vördnad inför nationen och dess regenter, historia och kultur. En på det klassiska arvet grundad och av kristendomen förädlad idealism och ett klassiskt-humanistiskt bildningsetos kommer till uttryck i arkitekturikonografi och bildprogram. Att specifikt kristna motiv spelar en underordnad roll i ikonografin hänger väl samman med att den ideologiska och även organisatoriska kopplingen till kyrkan var en självklarhet som inte behövde särskilt understrykas. Men vid högtidliga tillfällen kunde kristendomens grundläggande betydelse lyftas fram. Vid invigningen av Uppsala universitetshus hävdade Oscar II i sitt tal med högstämt patos att

[…] den fasta grunden betingar byggnadsverkets varaktighet. Och den grundval, som jag här åsyftar, är sann gudsfruktan, detta fasta hälleberg, på hvilket våra fäder stodo i med- och motgång, i verk och strid, i seger, ja, i sjelfva döden.5

Vid samma tillfälle medgav Carl Yngve Sahlin att ”[d]et fans en brist, som häftade vid den Grekiska idéläran, bristen på djup och säker insigt i sjelfva menskligheten och full uppskattning av sjelfva menniskovärdet”. Först kristendomen har lärt oss, att ”det icke är idéer, icke begrepp, icke naturkrafter, utan menniskan sjelf, som har det oinskränkta värdet”.6 Konsthistoriker som Carl Schnaase hade för övrigt under 1800-talets andra hälft i den tidigare så oreserverat beundrade klassiska grekiska konsten funnit brister, som endast den medeltida kristna konsten lyckats övervinna.7

167

Noter

Inledning 16. Om ett nytt universitetshus i Upsala 1876, s. 13. 17. McClelland 1980, s. 174–181. 1. Knapas 1989, s. 223. Jfr Knapas 1991. 18. Geijer 1897; Hellqvist 1988; Fehrman, Westling & 2. Kant 1978, s. 330. Jfr Leffler 2009. Blomqvist 2004, s. 122; Frängsmyr 2010, s. 297–304. 3. Collins 1967, s. 16. 19. Kristenson 1990, s. 32–34, 91, 122–123, 183, 4. Bandmann 1969, s. 8. 195–196, 217–219. 20. Nägelke 2000, s. 22–23. 21. Nägelke 2000, s. 23, 194, not 86. Den tyska bakgrunden 22. Nägelke 2000, s. 23. 1. Collett 2011, s. 468. 23. Nägelke 2000, s. 23–24, 89–90, 438–441. 2. Om ett nytt universitetshus i Upsala 1876, s. 25–27. 24. Hammer-Schenk 1981; Kristenson 1990, s. 5, 3. von Humboldt 1956. Östling 2016, s. 33–55 ger en 218–221; Nägelke 2000, s. 61–64, 95–100, 443–444, god översikt över Humboldts ”universitetsidé”. Jfr 448–451. s. 159–183 hur denna uppfattades av Helmut Schelsky 25. Nägelke 2000, s. 24. (se Schelsky 1971, s. 41–132). Se också Koch 2008, 26. Nägelke 2000, s. 24. s. 128–139; Karlsohn 2016, s. 82–105; Josephson, Karlsohn & Östling 2014; Liedman 1998, s. 235–242; McClelland 1980, s. 101–149. Jfr Ellwein 1997, Åbo akademi s. 111–142. 1. Knapas 1988, s. 277–290; Knapas 1989, s. 216–230; 4. Die Idee der deutschen Universität 1956. Jfr Spranger Knapas 2012, s. 15–90; Sjöberg 1994, s. 94–113; 1965, s. 199–210. Berggren & Landen 2017, s. 162–169. 5. Östling 2016, s. 35, 22. 2. Lilius 1984, s. 40; Sjöberg 1994, s. 110. 6. Bergmann & Freigang 2006. 3. Knapas 1989, s. 225–227; Ars universitaria 1990, s. 50, 7. Nägelke 2000, s. 71. 52–53. Om Alexanderbystens vidare öden se Aitto- 8. Burckhardt 1855, s. 170. maa 2019, s. 35–37, 40–45, 51–90. 9. Jfr Ellwein 1997, s. 23–47. 4. Lilius 1984, s. 42–43. 10. Citerat efter Nägelke 2000, s. 114. 5. Sjöberg 1994, s. 112. 11. Semper 1879, s. 457. 6. Pöykkö 1991 (citatet på s. 171). Om Cainbergs reliefer 12. Lübke 1886, s. 536. se även Ellenius 1970–71, Ringbom 1970, Grandien 13. Schuchard 1979, s. 208–223; Kristenson 1990, 1987, s. 175 och Knapas 1989, s. 226–227. En välöver- s. 9–10; Nägelke 2000, s. 413–416. lagd estetisk värdering gör Wennervirta 1926, s. 248. 14. Börsch-Supan & Ostrowska-Kębłowska 2003, 7. Ellenius 1970–71, s. 8–13. s. 45–64. Jfr Nägelke 2000, s. 23, 85, 89. 8. Aischylos 2011, s. 37. 15. Waetzholdt 1913.

169 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

9. Nils Asplunds aulafresk från 1907 i Göteborgs 15. Wickberg 1970, s. 32. universitets huvudbyggnad har emellertid motivet 16. Knapas 2012, s. 201. ”Heimdall som kulturbringare i Norden”. Se Boström 17. Wickberg 1970, s. 31, Tapio Markkanen i Yliopiston 1987. Helsinki 1989, s. 32–38 (finska), 196–197 (engelska); 10. Pöykkö 1991, s. 173. Knapas 1989, s. 263–266; Knapas i Ars universitaria 11. Knapas 1989, s. 228–229. 1990, s. 14–16; Kristenson 1990, s. 169–171, 175–176; 12. Boccaccio 2011, s. 532–533, 537–539 (=Genealogia Markkanen 2012. deorum, bok IV, kap. 44:4, 44:13–15). Jfr Raggio 1958, 18. Juha Lemström i Yliopiston Helsinki 1989, s. 55–63 s. 53–54, 56–57; Wagner 1989, s. 227–229; Steiner (finska), 199–200 (engelska); Knapas 1989, 1991, s. 129–131; Geronimus 2006, s. 116–119. s. 258–263; Rainer Knapas i Ars universitaria 1990, 13. Moritz 1791, s. 33. s. 16–17. 14. Berggren & Landen 2017, s. 326. 19. Knapas 1989, s. 269 (citatet), 273–274; Knapas 2012, 15. Willner-Rönnholm 1982; Knapas 1989, s. 220–223; s. 391–394; Jarkko Sinisalo i Yliopiston Helsinki 1989, Kristenson 1990, s. 167–169; Berggren & Landen s. 64–66 (finska), 200–201 (engelska). 2017, s. 326–329. 20. Om Gamla och Nya universitetskliniken se Wickberg 16. Jfr Kristenson 1990, s. 168–169. 1970, s. 31–32; Knapas 1989, s. 255–257; Henrik Lilius i Yliopiston Helsinki 1989, s. 44–46 (finska), 198 (engelska). Helsingfors universitet 21. Citatet från Ars universitaria 1990, s. 11 (Rainer 1. Linsén 1833, s. 26. Knapas). 2. Om Helsingfors universitet se Pöykkö 1972; Wick- 22. Henrik Lilius i Yliopiston Helsinki 1989, s. 47–49 berg 1981, s. 54–57; Knapas 1989, s. 230–244; Kna- (finska), 198 (engelska). pas i Ars universitaria 1990, s. 11–14; Pöykkö 1990, 23. Knapas 1989, s. 273; Henrik Lilius i Yliopiston s. 97–108; Kalevi Pöykkö i Yliopiston Helsinki 1989, Helsinki 1989, s. 50–54 (finska), 198–199 (engelska). s. 14–21 (finska), 193–194 (engelska); Pöykkö i Carl 24. Ville Lukkarinen i Yliopiston Helsinki 1989, s. 73–75 Ludwig Engel 1999, s. 33–35. (finska), 201–202 (engelska); Lukkarinen i Ars 3. Wickberg 1970, s. 31. universitaria 1990, s. 24–26. 4. Ringbom 1970, s. 92. Jfr Grandien 1987, s. 175. 25. Veikko Pakkanen i Yliopiston Helsinki 1989, s. 67–72 5. Hintze, del 2, 1945, s. 180–190; Hintze, del 3, 1945, (finska), 201 (engelska); Ville Lukkarinen i Ars s. 213–224. universitaria 1990, s. 22–24. 6. Pöykkö 1972, s. 183, 193–198; Pöykkö 1990, s. 103–104, 107. 7. Pöykkö 1972, s. 38, 42, 186, 188; Pöykkö 1990, Köpenhamns universitet s. 104. 1. Om Köpenhamns universitet se Lassen 1973; 8. Vitruvius: De architectura libri decem, bok 1, 2:5. Villadsen 1980, s. 203–229; Klassicisme i København 9. Serlio 1619, bok IV, fol. XXXVI verso; jfr Forssman 1998, s. 128–129. 1961, s. 16, 75–76, 88; Onians 1988, s. 273, 291–292. 2. Elling 1944, s. 31. 10. Pöykkö 1972, s. 138–139; Pöykkö 1990, s. 108. 3. Elling 1944, s. 30. 11. Knapas 1989, s. 267–268; Ville Lukkarinen i Ars 4. Jfr Henkel & Schöne 1967, spalt 773–775. universitaria 1990, s. 26–28. 5. Hannover 1901, s. 121- 154; Villadsen 1980, 12. Lars Pettersson i Yliopiston Helsinki 1989, s. 22–31 s. 222–229; Ragn Jensen 1991; Ragn Jensen 1996; (finska), 195–196 (engelska); Knapas 1989, s. 245–255; Ragn Jensen 1997; Ragn Jensen 1999; Ragn Jensen Wickberg 1970, s. 32; Wickberg 1981, s. 57–59; 2002, s. 9–83; Nørregaard Pedersen 2011, band 1, Jörgensen 1980, s. 173–190, 234–237; Häkli 1985; s. 44–45, 53–67, 234–262. Lilius 1984, s. 57–60; Lars Pettersson i Carl Ludwig 6. Nørregaard Pedersen 2011, band 1, s. 250. Engel 1999, s. 35–36; Knapas i Ars universitaria 1990, 7. Hansen 1857, s. 221; Hartmann 1979, s. 150, Tafel s. 17–20; Knapas 2012, s. 194–218. 98:1, 98:4. Jfr Tassinari 1996, särskilt s. 148. Thor- 13. Wickberg 1970, s. 32. valdsens tondo ingick i en serie på fyra, varav de 14. Häkli 1985, s. 6. övriga symboliserade styrka, rättvisa och sanning.

170 Noter

Christiansborgs slott brann ned 1884, och relieferna Oslo universitet är nu placerade vid slottets huvudingång. Gipsen till Prometheustondon, utförd 1807–08, finns på Thor- 1. Om Oslo universitet se Bugge 1928, s. 131–152; valdsens Museum i Köpenhamn (inv.nr A 319). Aslaksby & Hamran 1986; Hamran & Aslaksby 8. Kaiser-Minn 1981, s. 46, 48–50, 54–62, Tafel 23–24. 1989; Seip 2001; Collett 2011, s. 449–466. Jfr Robert 1919, s. 436, 441, Abb. 355, 442–444; Stei- 2. Aslaksby & Hamran 1986, s. 63. ner 1991, s. 104–149, 166–168, 179. 3. Aslaksby & Hamran 1986, s. 62. 9. Hansen 1857, s. 222. 4. Aslaksby & Hamran 1986, s. 54–56; Hierath 2004, 10. Büttner 1980, s. 203–207. s. 202. Jfr Berlin und die Antike 1979, s. 210. 11. Büttner 1999, s. 95, 149. 5. Aslaksby & Hamran 1986, s. 56–58. 12. Nägelke 2000, s. 436; Erben 2018, s. 149–152. 6. Aslaksby & Hamran 1986, s. 4; Hamran & Aslaksby 13. Nørregaard Pedersen 2011, band 1, s. 61, 251. 1989, s. 195. Jfr Myklebust 1987. 14. Hansen 1857, s. 223. Om Hilkers pilastermålningar 7. Aslaksby & Hamran 1986, s. 34–35; Hamran & se Lorenzen 1908, s. 34–39, 44–46. Aslaksby 1989, s. 217. 15. Hansen 1857, s. 221–222. 8. Hals 1961; Kokkin 1990. 16. Hansen 1857, s. 220; Nykjær 1978, s. 336–337. 9. Dagbladet 3/9 1894. Jfr Panofsky 1972, s. 213–218, 223; Kaiser-Minn 10. Robert 1919, s. 437, Abb. 351, 438; Kaiser-Minn 1981, s. 92–97. Om Prometheus i nyplatonsk tolkning 1981, s. 38–39, 95–96, Tafel 18 a. se också Raggio 1958. 11. Kokkin 1986, s. 571. 17. Ragn Jensen 1991, s. 80. 12. Kristenson 1990, s. 171–173; Seip 2001, s. 128–139, 18. Guldalderhistorier 1994, s. 20. 141. 19. Lindhe & Møller 1998, s. 81. 13. Seip 2001, s. 50, 55–61. 20. Nykjær 1978, s. 338; Københavns Universitet 14. Kyllingstad & Rørvik 2011, s. 199–208. 1479–1979 1980, s. 229. Om solennitetssalens utsmyckningshistoria se Nørregaard Pedersen 1994, s. 52–56; Nørregaard Pedersen 2011, band 2, Lunds universitet s. 580–595; Nørregaard Pedersen 2011, band 3, 1. Om Lunds universitets huvudbyggnad se Lunds s. 686–693, 891–905. universitets årsskrift 1882–83; Tegnér 1897, 21. Nørregaard Pedersen 2011, band 3, s. 688–689. s. 136–146; Lasson 1970; Universitetsplatsen i 22. Lundberg 1960, s. 690–695; Millech 1961; Villadsen Lund 1987, s. 8–12; Nilsson 1994; Grandien 2000, 1980, s. 233–239; Lindhe & Møller 1993, s. 94; s. 143–147; Fehrman, Westling & Blomqvist 2004, Bretton-Meyer 1998; Nørregaard Pedersen 2011, s. 156–159; Lunds universitet under 350 år 2017, s. 95 band 3, s. 668–685. (i Fredrik Tersmedens kapitel ”Akademisk profes- 23. Villadsen 1980, s. 240–243; Kristenson 1990, sionalisering och studentikos blomstring 1852–1914”) s. 190–193; Haugsted 2009, s. 140–144. och s. 188 (i Björn Magnusson Staafs kapitel ”Akade- 24. Villadsen 1980, s. 244–248; Lindhe & Møller 1993, miska byggnader i Lund”); Bodin 2016, s. 122–133, s. 100–122; Haugsted 2009, s. 154–158. 161–164; Bodin, vol. 3, 2017, s. 689–724. 25. Lindhe & Møller 1993, s. 122. 2. Zettervall 1981, s. 42; Bodin, vol. 1, 2017, s. 52–54. 26. Van Zanten 1977, s. 207–208. 3. Lunds universitets årsskrift 1882–83, s. 12. 27. Om botaniska trädgården och botaniska museet 4. Lindeberg & Trovik 1987, s. 25–28, 38–42, 47–49; se Villadsen 1980, s. 248–251. Kristenson 1998, s. 261–263; Kristenson 2005, s. 188, 28. Haugsted 2009, s. 185. 195. Jfr Åman 1963, särskilt s. 16–30. 29. Villadsen 1980, s. 252. 5. Nilsson 1995, s. 12. 30. Villadsen 1980, s. 257. 6. Lasson 1970, s. 29. 31. Villadsen 1980, s. 257–258. 7. Lasson 1970, s. 34. Lasson feltolkar Apolloskulpturen 32. Villadsen 1980, s. 240. som ”en lyraförsedd kvinnofigur”. 33. Villadsen 1980, s. 258. 8. Citatet ur Oscar II:s tal i Lunds universitet under 350 år 2017, s. 95. 9. Törje 1973.

171 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

10. Om runstenarna se Universitetsplatsen i Lund 1987, 1990, s. 239, 258–265. Om Anatomicum Tegnér s. 15. 1897, s. 259–265; Kristenson 1990, s. 266–271. 11. Lundberg 1961, s. 261. 29. Tegnér 1897, s. 296–300; Kristenson 1996; Bodin 12. Nilsson 1994, s. 22. 2016, s. 165–167; Bodin, vol. 3, 2017, s. 725–731. 13. Nilsson m.fl. 1986, s. 9. 30. Lindberg 1996. 14. Allmänt om 1800-talsbyggnaderna fram till 1868 se Gierow 1971, s. 85–103. 15. Grandien 1974, s. 106–121; Fehrman, Westling & Uppsala universitet Blomqvist 2004, s. 53; Lunds universitet under 350 år 1. Om ett nytt universitetshus i Upsala 1876, s. 15–18; 2017, s. 30 (i Björn Magnusson Staafs kapitel ”Stor- Bodin, vol. 3, 2017, s. 733–735. maktstidens universitet 1666–1719”). 2. Om universitetshuset se Teknisk tidskrift 1886; 16. Grandien 1974, s. 118. Nyblom 1897; Hahr 1903, s. 5–17, 52–54; Lindahl 17. Om de nya institutionsbyggnaderna se Lunds univer- 1957, s. 101–106; Heinemann 1971; Lindroth 1976, sitet under 350 år 2017, s. 92–96 (i Fredrik Tersmedens s. 194; Segerstedt 1983, s. 33–35; Andersson & Be- kapitel ”Akademisk professionalisering och studenti- doire 1986, s. 118–119; Heinemann & Åman 1987; kos blomstring 1852–1914”) och s. 189–190. Grandien 2000, s. 147–152; Uppsalas arkitekter och 18. Grandien 1974, s. 282–288; Kristenson 1990, arkitekternas Uppsala 2002, s. 65–68 (Anders Åmans s. 12–13, 22–32, 36. kapitel ”Herman Teodor Holmgren och det stora pro- 19. Grandien 1974, s. 277–282; Kristenson 1990, jektet”). Om universitetets byggnader fram till vår tid s. 62–63, 79; Lejdegård 2008, s. 113–121, 357; se Coulson & al. 2015, s. 70–75. Bodin 2016, s. 23–26. Om Zoologiska institutionen 3. Lindeberg & Trovik 1987, s. 18, 35–37, 47–49, 60–63; se Tegnér 1897, s. 226–236. Kristenson 2005, s. 195–198. 20. Tegnér 1897, s. 254–259; Grandien 1974, s. 290–291; 4. Nyblom 1897, s. 10. Kristenson 1990, s. 50–68, 72–76; Lunds universitet 5. Wollin 1939, s. 311, 313. Jfr också Hans Linstows under 350 år 2017, s. 77 (i Fredrik Tersmedens kapitel projekt till stortingsbyggnad i Christiania. Se Peder- ”Idealismens tid 1799–1852”). sen 1974, s. 96–99. Stortingssalen har här formen av 21. Citatet i Lunds universitet under 350 år 2017, s. 92 en grekisk teater. (i Fredrik Tersmedens kapitel ”Akademisk professio- 6. Malmström 1990, s. 123–124. nalisering och studentikos blomstring 1852–1914”). 7. Nyblom 1897, s. 12. 22. Citaten: Kristenson 1990, s. 103; Tägil & Lindhe 8. Heinemann & Åman 1987, s. 20. 2001, s. 50. Om Kemiska institutionen se Tegnér 9. Lindahl 1957, s. 105. 1897, s. 245–253; Kristenson 1990, s. 79–83, 91–93, 10. Pump-Uhlmann 1995; Nägelke 2000, s. 259–262. 96–106, 113–114. 11. Grandien 2000, s. 142–143. 23. Kristenson 1990, s. 131. 12. Nordin 1981, s. 16. Jfr Lindahl 1987. 24. Tägil & Lindhe 2001, s. 61. Om byggnaderna i Bota- 13. Van Zanten 1977 ger en god översikt över Beaux-Art- niska trädgården se Tegnér 1897, s. 208–225; Kristen- traditionen. son 1990, s. 124–133. 14. Jfr Fröhlich 1979 och Fröhlich 1991, s. 76–83. 25. Kristenson 1990, s. 132. 15. Nyblom 1897, s. 21. 26. Bodin 2016, s. 106–107 (citatet på s. 106); Bodin, 16. Ibid. vol. 3, 2017, s. 602–603 (likalydande citat på s. 603). 17. Gandert 1992, s. 96, 163. Se i övrigt Tegnér 1897, s, 205–207; Kristenson 1990, 18. Lindahl 1957, s. 103. s. 194–203. 19. Lindahl 1992, s. 87. Jfr Mårtelius 1987, s. 149. 27. Åman 1976, s. 193–195; Bodin 2016, s. 91–98; Bodin, 20. Kungl. Akad. för de fria konsterna, arkivet: vol. 3, 2017, s. 584–594. kaps. Arkitekturstudier av H. T. Holmgren. Jfr akade- 28. Tägil & Lindhe 2001, s. 50. Om Fysicum se Tegnér miprotokoll 27/5 1871 och 26/8 1871 samt resebrev 1897, s. 195–202; Kristenson 1990, s. 207–208, från Holmgren (vidlagda akademiens protokoll), 230–235; Bodin 2016, s. 158, 160–161. Om daterade Rom 1/7 1872, Verona 14/7 1873 och Fysiologicum Tegnér 1897, s. 284–291; Kristenson Bryssel 20/5 1874. Se också Resan 1988, s. 43–47.

172 Noter

21. Om möblerna se Frick 1978, s. 134–135; Stavenow- 39. Hildebrandsson 1897; Frängsmyr 2010, vol. 2, s. 298. Hidemark 2000, s. 599–601. 40. Cleve 1897, s. 156–165; Hammarsten 1897; Ångström 22. Eriksson 1987, s. 39. 1897; Kristenson 1990, s. 95; Uppsalas arkitekter och 23. Ellenius 1987. arkitekternas Uppsala 2002, s. 51, 56 (i Lars Lamberts 24. Annerstedt 1897; Lindahl 1957, s. 87–94; Davidsson kapitel ”1800-talet i fågelperspektiv”); Frängsmyr 1971; Hornwall 1977; Andersson & Bedoire 1986, 2010, vol. 1, s. 204–208. s. 86–87; Carolina Rediviva 1986; Hodászy Fröberg 41. Citaten från Kristenson 1990, s. 95. Om ”normannisk 1998, s. 122–126; Laine 2001, s. 111–114; Uppsalas stil” jfr Forsberg 2005, s. 73–74. arkitekter och arkitekternas Uppsala 2002, s. 49–50 42. Kristenson 1990, s. 262. (i Lars Lamberts kapitel ”Två monumentalbyggna- 43. Om Carl Stål se Hofberg 1906, s. 556–557; Nordisk der – Botanicum och Carolina Rediviva”); Frängsmyr familjebok 1918, sp. 554–555 (artikeln författad av 2010, vol. 1, s. 243–252, 258–261; Henningsson & generallöjtnant Ludvig Munthe); Wikipedia: Carl Stål Östlund 2019. (militär). 25. Annerstedt 1918, s. 17; jfr Annerstedt 1897, s. 42. 44. Clason 1897; Frängsmyr 2010, vol. 1, s. 215–216. 26. Carolina Rediviva 1986, s. 24 (i Ulrich Langes ka- 45. Om det äldre och yngre Regnellianum se Holm- pitel ”Genomförandet 1817–41”); Östholm 2009, gren 1897; Sundberg 1897; Frängsmyr 2010, vol. 1, s. 226–227. s. 216–218. 27. Laine 2001, s. 114. 46. Kristenson 1990, s. 262. 28. Rosendals slott 2003, s. 48–49 (bilder i Christian 47. ”Sjukhus och kliniker” 1897, s. 67–73; Åman 1976, Laines kapitel ”Lustslottet på Djurgården”), s. 190–193; Frängsmyr 2010, vol. 1, s. 218–224. s. 158–159 (bild i Bo Vahlnes artikel ”Slottets in- 48. Lilljebjörn 1873, s. 74. Jfr Boström 2006. redningar”), s. 242 (bild i Solfrid Söderlinds artikel ”Asars och Karlars ättling”). 29. Carolina Rediviva 1986, s. 30 (i Ulrich Langes kapitel Konklusion ”Genomförandet 1817–41”). 1. Generellt om universitetens förhållande till staden 30. Davidsson 1971, opag. (s. 71); Hornwall 1977, s. 83, se Caldenby 1994. fig. 15; Carolina Rediviva 1986, s. 95, fig. 67. 2. Citatet från Gantner 1992, s. 49. Om Uppsala 31. Om gipsavgjutningssamlingen se Wærn-Sperber se Frängsmyr 2010, vol. 1, s. 96–108. 1999. 3. Rückbrod 1977, s. 155. 32. Nägelke 2000, s. 28, 32 (citatet). 4. Vid invigningen af nya universitetshuset i Upsala 1888, 33. Citerat efter von Heinz 2001, s. 33. s. 11. Jfr Frängsmyr 2012. 34. Carolina Rediviva 1986, s. 100 (i Anders Åmans 5. Upsala 21 maj 1887. kapitel ”Carolina Rediviva – återblick på byggnadens 6. Vid invigningen af nya universitetshuset i Upsala 1888, historia”). s. 13–14. 35. Fries 1897; Wollin 1939, s. 84–89, 150, 331–332; 7. Jfr Karlholm 1996, s. 163–164. Lindahl 1957, s. 85–87; Eliasson 1972; Berg Villner 1997, s. 117–123; Frängsmyr 2010, vol. 1, s. 202–203; Uppsalas arkitekter och arkitekternas Uppsala 2002, s. 48–49 (i Lars Lamberts kapitel ”Två monumental- byggnader – Botanicum och Carolina Rediviva”). 36. Jfr Reutersvärd 1960; Berg Villner 1997, s. 122. 37. Om Byströms Linnéstaty se Uppsala University Art Collections. Painting and sculpture, 2001, s. 74–75 (artikel av Bo Ture Eliasson); von Bonsdorff 2008. Se också Frängsmyr & Östholm 2007, s. 189–190. 38. Dunér 1897; Lindahl 1957, s. 94–96; Kristenson 1990, s. 182–188; Frängsmyr 2010, vol. 2, s. 279, 281–284; Jfr Mellander 2008, s. 122–123.

173

Källor och litteratur

Otryckt

Stockholm, Kungl. Akademien för de fria konsterna, arkivet: Kapsel Arkitekturstudier av H. T. Holmgren. Protokoll 27/5 1871, 26/8 1871. Resebrev från H. T. Holmgren till akademien (vidlagda dess protokoll), daterade Rom 1/7 1872, Verona 14/7 1873, Bryssel 20/5 1874.

Wikipedia: Carl Stål (militär).

Dagstidningar

Dagbladet [Oslo] 3/9 1894. Upsala 21/5 1887.

Tryckta källor och litteratur

Aischylos: Den fjättrade Prometheus, översättning och kommentarer Jan Stolpe & Lars- Håkan Svensson, Lund 2011. Aittomaa, Sofia: Fyra kejserliga monument i Finland. Tillkomst, mottagande och bemötande, Åbo 2019. Andersson, Henrik O. & Bedoire, Fredric: Svensk arkitektur. Ritningar 1640–1970, Stockholm 1986. Annerstedt, Claes: ”Om Karl Johans beröring med Uppsala Universitet och besök i Uppsala”. Karl Johans Förbundets handlingar 1915–18, Uppsala 1918, s. 17–44. Annerstedt, Claes: ”Universitets-Biblioteket”. Upsala universitet 1872–1897, del 2: Univer- sitetets byggnader och institutioner, vetenskapliga samfund och föreningar, studentvärlden, Uppsala 1897, s. 41–66. Ars universitaria. Arkitekturritningar och möbler ur Helsingfors universitets samlingar, Helsingfors 1990.

175 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Aslaksby, Truls & Hamran, Ulf: Arkitektene Christian Heinrich Grosch og Karl Friedrich Schinkel og byggingen av Det Kongelige Frederiks Universitet i Christiania, Øvre Ervik 1986. Bandmann, Günter: Ikonologie der Architektur, Darmstadt 1969. Berg Villner, Lena: Tempelman. Arkitekten Olof Tempelman 1745–1816, Stockholm 1997. Berggren, Lars & Landen, Annette (huvudförfattare och redaktörer): Väggarna talar. Åbo Akademis byggnader under hundra år, Åbo 2017. Bergmann, Marianne & Freigang, Christian: Das Aula-Gebäude der Göttinger Universität. Athen im Königreich Hannover, München & Berlin 2006. Berlin und die Antike. Architektur, Kunstgewerbe, Malerei, Skulptur, Theater und Wissenschaft vom 16. Jahrhundert bis heute, utst.kat., Schloß Charlottenburg, Berlin 1979. Boccaccio, Giovanni: Genealogy of the pagan gods, vol. I, books I-V, edited and translated by Jon Solomon, Cambridge, Mass. & London 2011. Bodin, Anders: Helgo Zettervalls arkitektur, vol. 1: Utgångspunkter & vol. 3: Offentligt, Stockholm 2017. Bodin, Anders: Zettervall i Lund. Arkitektur och stadsbyggnad i 1800-talet, Lund 2016. Bonsdorff, Jan von: ”Den skapande pausen – Linnéstatyn i Botanicum i Uppsala”. En ny sits – humaniora i förvandling. Vänbok till Margaretha Fahlgren, Uppsala 2008, s. 151–155. Boström, Hans-Olof: ”Heimdall som kulturbringare i Norden. Nils Asplunds aulafresk i Göteborgs högskola”. Konsthistorisk tidskrift, årg. 56, 1987, s. 72–81 (även publicerad i Boström, Hans-Olof: Sett, Essäer om 1800- och 1900-talskonst, Stockholm 1992, s. 266–282). Boström, Hans-Olof: ”Henrik Lilljebjörn i Uppsala”. ”Nödder att bo vid Fyris å”. Värm länningar i Uppsala under fyra århundraden (=Nationen och hembygden XVII), Uppsala 2006, s. 73–93. Bretton-Meyer, David (utg.): Det kongelige Bibliotek: Universitetsbiblioteket, Københavns Universitet, Fiolstraede 1, København, Köpenhamn 1998. Bugge, Anders: Arkitekten stadskonduktør Chr. H. Grosch. Hans slekt, hans liv, hans verk, Oslo 1928. Burckhardt, Jacob: Der Cicerone. Eine Anleitung zur Genuss der Kunstwerke Italiens, Basel 1855. Büttner, Frank: Peter Cornelius. Fresken und Freskenprojekte, band 1, Wiesbaden 1980. Büttner, Frank: Peter Cornelius. Fresken und Freskenprojekte, band 2, Stuttgart 1999. Börsch-Supan, Eva & Ostrowska-Kębłowska, Zofia: Karl Friedrich Schinkel. Die Provinzen Ost- und Westpreußen und Großherzogtum Posen, Berlin 2003. Caldenby, Claes: Universitetet och staden. Inför fältstudier!, Göteborg 1994. Carl Ludwig Engel und das klassizistische Helsinki – Pläne und Zeichnungen, utst.kat., Märkisches Museum, Berlin 1999. Carolina Rediviva. Byggnadens historia från 1810-talet till 1980-talet, Uppsala 1986. Clason, Edward: ”Anatomiska institutionen”. Upsala universitet 1872–1897, del 2: Univer- sitetets byggnader och institutioner, vetenskapliga samfund och föreningar, studentvärlden, Uppsala 1897, s. 96–122.

176 Källor och litteratur

Cleve, Per Teodor: ”Institutionerna för kemi samt mineralogi och geologi”. Upsala universitet 1872–1897, del 2: Universitetets byggnader och institutioner, vetenskapliga samfund och föreningar, studentvärlden, Uppsala 1897, s. 156–166. Collett, John Peter: Universitetet i Oslo 1811–2011, Bok 1: 1811–1870. Universitetet i nasjo- nen, Oslo 2011. Collins, Peter: Changing ideals in modern architecture 1750–1950, London 1967 (1:a uppl. 1965). Coulson, Jonathan, Roberts, Paul & Taylor, Isabelle: University planning and architecture. The search for perfection, 2:a uppl., London & New York 2015. Davidsson, Åke: Uppsala universitetsbibliotek 1620–1970. En bildkrönika, Uppsala 1971. Die Idee der deutschen Universität: die fünf Grundschriften aus der Zeit ihrer Neubegründung durch klassischen Idealismus und romantischen Realismus, utg. av Ernst Anrich, Darmstadt 1956. Dunér, Nils Christofer: ”Astronomiska observatoriet”. Upsala universitet 1872–1897, del 2: Universitetets byggnader och institutioner, vetenskapliga samfund och föreningar, student- världen, Uppsala 1897, s. 141–147. Eliasson, Bo Ture: ”Naturens tempel”. Gustaf III. En konstbok från Nationalmuseum (= Årsbok för svenska statens konstsamlingar 19), Stockholm 1972, s. 77–104. Ellenius, Allan: ”Nyklassiskt och nationellt. Kring Cainbergs reliefer i Åbo forna akademihus”. Åbo stads historiska museum. Årsskrift 1970–71, s. 5–15. Ellenius, Allan: ”Symbolik och bildspråk”. Universitetshuset i Uppsala 1887–1987, Uppsala 1987, s. 28–38. Elling, Christian: Det klassiske København. En byæstetisk studie, Köpenhamn 1944. Ellwein, Thomas: Die deutsche Universität. Vom Mittelalter bis zur Gegenwart, 2:a uppl., Wiesbaden 1997. Erben, Dietrich: ”Ästhetisierung der Technik im Historismus. Die neue Polytechnische Schule in München”. Königsschlösser und Fabriken. Ludwig II. und die Architektur, utg. av Andres Lepik & Katrin Bäumler, Basel 2018, s. 146–153. Eriksson, Gunnar: ”Idéerna i det nya huset.” Universitetshuset i Uppsala 1887–1987, Upp- sala 1987, s. 39–50. Forsberg, Maud: En stil för göternas älskling. Oskar I:s nygotik i unionen Sverige-Norge, Karlstad 2005. Forssman, Erik: Dorisch, jonisch, korintisch. Studien über den Gebrauch der Säulenordnungen in der Architektur des 16.-18. Jahrhunderts, Stockholm 1961. Frick, Gunilla: Svenska Slöjdföreningen och konstindustrin före 1905, Stockholm 1978. Fries, Thore M.: ”Botaniska institutionen”. Upsala universitet 1872–1897, del 2: Univer- sitetets byggnader och institutioner, vetenskapliga samfund och föreningar, studentvärlden, Uppsala 1897, s. 167–182. Frängsmyr, Carl: ”Universitetshuset 125 år. Med rektor Carl Yngve Sahlins tal vid dess invigning”. Promotionsfesten i Uppsala den 1 juni 2012 (= Acta Universitatis Upsaliensis, Skrifter rörande Uppsala universitet, B. Inbjudningar 168), Uppsala 2012, s. 8–34. Frängsmyr, Carl: Uppsala universitet 1852–1916 (= Uppsala universitets historia 1793–2000, vol. 2:1 & 2:2), Uppsala 2010. Frängsmyr, Carl & Östholm, Hanna: ”Linné som festföremål, symbol och monument”. Låt inte råttor eller mal fördärva … Linnésamlingar i Uppsala, Uppsala 2007, s. 178–205. Fröhlich, Martin: Gottfried Semper, Zürich & München 1991.

177 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Fröhlich, Martin: Sempers Hauptgebäude der ETH Zürich, Basel 1979. Gandert, Klaus-Dietrich: Vom Prinzenpalais zur Humboldt-Universität. Die historische Entwicklung des Universitätsgebäudes in Berlin mit seinen Gartenanlagen und Denkmälern, 3:e uppl., Berlin 1992. Geijer, Reinhold: ”Seminarier”. Upsala universitet 1872–1897, del 2: Universitetets byggnader och institutioner, vetenskapliga samfund och föreningar, studentvärlden, Uppsala 1897, s. 218–242. Geronimus, Dennis: Piero di Cosimo. Visions beautiful and strange, New Haven & London 2006. Gierow, Krister: Lunds universitets historia, 3: 1790–1867, Lund 1971. Grandien, Bo: ”Arkitekturen”. Signums svenska konsthistoria. Konsten 1845–1890, Lund 2000, s. 26–243. Grandien, Bo: Drömmen om medeltiden. Carl Georg Brunius som byggmästare och idéförmed- lare, Stockholm 1974. Grandien, Bo: Rönndruvans glöd. Nygöticistiskt i tanke, konst och miljö under 1800-talet, Stockholm 1987. Guldalderhistorier. 20 nærbilleder af perioden 1800–1850, red. Bente Scavenius, Köpenhamn 1994. Hahr, August: Uppsala universitetshus och dess konstsamlingar, Uppsala 1903. Hals, Anna-Stina: ”Gavlgruppen på Domus Media”, Byminner, nr 3, Oslo 1961, s. 8–13. Hammarsten, Olof: ”Institutionen för medicinsk och fysiologisk kemi”, Upsala universitet 1872–1897, del 2: Universitetets byggnader och institutioner, vetenskapliga samfund och föreningar, studentvärlden, Uppsala 1897, s. 130–133. Hammer-Schenk, Harold: ”’Wer die Schule hat, hat das Land!’ Gründung und Ausbau der Universität Straßburg nach 1870”. Kunstverwaltung, Bau- und Denkmal-Politik im Kaiserreich, utg. av Ekkehard Mai & Stephan Waetzoldt (=Kunst, Kultur und Politik im Deutschen Kaiserreich, band 1), Berlin 1981, s. 121–145. Hamran, Ulf & Aslaksby, Truls: ”Schinkels Begutachtung des Entwurfes von Christian Heinrich Grosch für die Universität in Oslo”. Karl Friedrich Schinkel. Lebenswerk, hrsg. von Margarete Kühn: Ausland, Bauten und Entwürfe, auf Grund der Vorarbeiten von C. von Lorck bearbeitet von M. Kühn mit Beiträgen von U. Hamran unter Mit arbeit von T. Aslaksby m.fl., München & Berlin 1989, s. 185–229. Hannover, Emil: Maleren Constantin Hansen. En studie i dansk kunsthistorie, Köpenhamn 1901. Hansen, Constantin: ”Freskomalerierne i Universitetets Forhal”. Nordisk Universitets-Tid- skrift, 3:e årg., 1:a häftet, Köpenhamn, Lund, Christiania & Uppsala 1857, s. 219–224. Hartmann, Jørgen Birkedal: Antike Motive bei Thorvaldsen. Studien zur Antikenrezeption des Klassizismus, bearbeitet und herausgegeben von Klaus Parlasca, Tübingen 1979. Haugsted, Ida: Arkitekten Christian Hansen. ”at vende tilbage til Fædrelandet med mange gode Erfaringer”, Köpenhamn 2009. Heinemann, Thomas: ”Universitetshuset i Uppsala”. Upplands nations årsskrift, årg. 34, 1971, s. 38–61. Heinemann, Thomas & Åman, Anders: ”Program, projekt och arkitektur”. Universitets huset i Uppsala 1887–1987, Uppsala 1987, s. 9–27. Heinz, Christine von & Ulrich von: Wilhelm von Humboldt in Tegel. Ein Bildprogramm als Bildungsprogramm, München & Berlin 2001.

178 Källor och litteratur

Hellqvist, Peter: ”Att tänka fritt och att tänka rätt, Seminariet och universitetsreformen 1891”. Sven-Eric Liedman & Lennart Olausson (red.): Ideologi och institution. Om forskning och högre utbildning 1880–2000, Stockholm 1988, s. 63–99. Henkel, Arthur & Schöne, Albrecht: Emblemata. Handbuch zur Sinnbildkunst des XVI. Und XVII. Jahrhunderts, Stuttgart 1967. Henningsson, Åsa & Östlund, Krister: Carolina Rediviva: Från akademiskt palats till veten skaplig mötesplats. Byggnadens historia från 1810-tal till 2010-tal, Uppsala 2019. Hierath, Sabine: Berliner Zinkguß. Architektur und Bildkunst im 19. Jahrhundert, Köln 2004. Hildebrandsson, Hugo Hildebrand: ”Meteorologiska institutionen”. Upsala universitet 1872–1897, del 2: Universitetets byggnader och institutioner, vetenskapliga samfund och föreningar, studentvärlden, Uppsala 1897, s. 210–217. Hintze, Bertel: Albert Edelfelt, del 2 & 3, Stockholm 1945. Hodászy Fröberg, Vilma: Tystnaden och ljuset. Om bibliotekens arkitektur, Stockholm 1998. Hofberg, Herman: Svenskt biografiskt handlexikon, ny uppl., band 2, Stockholm 1906. Holmgren, Frithiof: ”Fysiologiska institutionen”. Universitetets byggnader och institutioner, vetenskapliga samfund och föreningar, studentvärlden, Uppsala 1897, s. 123–129. Holst, Christian: Beskrivelse over de nye universitets-bygninger, Christiania 1852. Hornwall, Gert: ”Carolina Redivivas tillkomsthistoria”. I universitetets tjänst. Studier rörande Uppsala universitetsbiblioteks historia, Uppsala 1977, s. 57–87. Humboldt, Wilhelm von: ”Über die innere und äussere Organisation der höheren wis- senschaftlichen Anstalten in Berlin”. Die Idee der deutschen Universität. Die fünf Grund- schriften aus der Zeit ihrer Neubegründung durch klassischen Idealismus und romantischen Realismus, Darmstadt 1956, s. 375–386. Häkli, Esko: Helsingfors universitetsbibliotek. Arkitektur och byggnadshistoria, Helsingfors 1985. Josephson, Peter, Karlsohn, Thomas & Östling, Johan: ”The Humboldtian tradition and its transformations”. The Humboldtian tradition. Origins and legacies, Leiden & Boston 2014. Jörgensen, Arne: Universitetsbiblioteket i Helsingfors 1827–1848, Helsingfors 1980 (1:a uppl. 1930). Kaiser-Minn, Helga: Die Erschaffung des Menschen auf den spätantiken Monumenten des 3. und 4. Jahrhunderts, Münster 1981. Kant, Immanuel: ”Der Streit der Fakultäten”. Schriften zur Anthropologie, Geschichtsphiloso- phie, Politik und Pädagogik, 2:a uppl., band 1 (= Immanuel Kant, Werkausgabe, band 11), Frankfurt am Main 1978, s. 261–393. Karlholm, Dan: Handböckernas konsthistoria. Om skapandet av ”allmän konsthistoria” i Tysk- land under 1800-talet, Stockholm/Stehag 1996. Karlsohn, Thomas: ”Universitetets idé i samtiden och historien”. Universitetets idé. Sexton nyckeltexter, red. Thomas Karlsohn, Göteborg 2016, s. 17–157. Klassicisme i København. Arkitekturen på C. F. Hansens tid, red. av H. Raabyemagle & C. M. Smidt, Köpenhamn 1998. Knapas, Rainer: Kunskapens rike. Helsingfors universitetsbibliotek – Nationalbiblioteket 1640–2010, Helsingfors 2012. Knapas, Rainer: ”Tempel eller teater. Universitetsarkitektur och idéer under 1800-talet – några problemställningar”. Historisk tidskrift för Finland 3, 1991, s. 358–376.

179 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Knapas, Rainer: ”Universitetets byggnader”. Helsingfors universitet 1640–1990, utg. av M. Klinge m.fl., del 2: Kejserliga Alexandersuniversitetet 1808–1917, Helsingfors 1989, s. 216–276. Knapas, Rainer: ”Universitetets byggnader i Åbo”. Helsingfors universitet 1640–1990, utg. av M. Klinge m.fl., del 1: Kungliga akademien i Åbo 1640–1808, Helsingfors 1988, s. 250–290. Koch, Hans-Albrecht: Die Universität. Geschichte einer europäischen Institution, Darmstadt 2008. Kokkin, Jan: Mathias Skeibrok , utst.kat., Nasjonalgalleriet, Oslo 1990. Kokkin, Jan: ”Skeibrok, Mathias Severin Berntsen”. Norsk kunstnerleksikon, band 3, Oslo 1986, s. 569–572. Kristenson, Hjördis: ”Kapellsalen Odeum. Huset och dess arkitektur”. Spelglädje i Lunda- gård. 250 år med Akademiska kapellet, red. Greger Andersson, Lund 1996, s. 217–221. Kristenson, Hjördis: ”Lydnad, flit och ordning, Om 1800-talets skolbyggnader”. Hall, Thomas & Dunér, Katarina (red.): Den svenska staden. Planering och gestaltning – från medeltid till industrialism, Stockholm 1998, s. 253–266. Kristenson, Hjördis: Skolhuset, Idé och form, Lund 2005. Kristenson, Hjördis: Vetenskapens byggnader under 1800-talet. Lund och Europa, Lund & Stockholm 1990. Kyllingstad, Jon Røyne & Rørvik, Thor Inge: Universitetet i Oslo 1811–2011, Bok 2: 1870–1911. Vitenskapenes universitet, Oslo 2011. Laine, Christian: ”Arkitekten Carl Fredrik Sundvall”. Åman, Anders (red.): Stjernsund i Närke. Slottet och godset, Stockholm 2001, s. 100–131. Lassen, Elsebeth: Københavns universitet: Historie, Köpenhamn 1973. Lasson, Urban (med bidrag av Axel Törje): Universitetsplatsen i Lund (=Det gamla Lund 1969, Gamla Lund Årsskrift 51), Lund 1970. Leffler, Mats: ”Bakgrunden till Kants Striden mellan fakulteterna”. Psykoanalytisk Tid/Skrift 26–27, 2009, s. 47–53. Lejdegård, Thomas: På många stolar. Axel Nyström som arkitekt och kulturbyråkrat, Stock- holm 2008. Liedman, Sven-Eric: I skuggan av framtiden. Modernitetens idéhistoria, Stockholm 1998. Lilius, Henrik: ”Arkitekturikonografiska problem i finsk nyklassicism”. Taidehistoriallisia tutkimuksia (Konsthistoriska studier) 7, Helsingfors 1984, s. 34–63. Lilljebjörn, Henrik: Ett och annat. Tidsfördrif på gamla dagar, Uppsala 1873. Lindahl, Göran: ”Framåt mot 1887”. Arkitektur 7, 1987, s. 50–53. Lindahl, Göran: ”Idén om en offentlig arkitektur”. Det offentliga rummet. Förfall och åter- upprättelse, Uppsala 1992, s. 85–104. Lindahl, Göran: Universitetsmiljö. Byggnader och konstverk vid Uppsala universitet, Uppsala 1957. Lindberg, Ossian: ”Dekorationsmålningen i Kapellsalen”. Spelglädje i Lundagård. 250 år med Akademiska kapellet, red. Greger Andersson, Lund 1996, s. 222–226. Lindeberg, Kjell & Trovik, Olov: Läroverket som arkitektuppgift under 1800-talet, Stock- holm 1987. Lindhe, Jens & Møller, Henrik Sten: Under himlens lys. Københavns Universitet på Frue Plads, Köpenhamn 1993.

180 Källor och litteratur

Lindroth, Sten: Uppsala universitet 1477–1977, Uppsala 1976. Linsén, Johan Gabriel: ”Tal, vid invigningen af Kejserl. Alexanders Universitetets nya hufvudbyggnad i Helsingfors den 19 Junii 1832”. Handlingar, rörande invigningen af Kejserliga Alexanders Universitetets i Finland nya hufvudbyggnad, Helsingfors 1833, s. 21–36. Lorenzen, Vilhelm: Maleren Hilker, Köpenhamn 1908. Lundberg, Erik: Arkitekturens formspråk, del 9: Vägen till nutiden, 1715–1850, Stockholm 1960. Lundberg, Erik: Arkitekturens formspråk, del 10: Nutiden, 1850–1960, Stockholm 1961. Lunds universitet under 350 år. Historia och historier, 2:a uppl., Lund 2017. Lunds universitets årsskrift, tom. 19, 1882–83 (=Ljunggren, Gustaf: Inbjudningsskrift till den högtidlighet, hvarmed nya universitetshuset i Lund kommer att invigas). Lübke, Wilhelm: Geschichte der Architektur von den ältesten Zeiten bis zur Gegenwart, 6:e uppl., band 2, Leipzig 1886. Malmström, Krister: Centralkyrkor inom svenska kyrkan 1820–1920. Med en byggnads antikvarisk inventering, Stockholm 1990. Markkanen, Tapio: Helsingin observatorio, Helsingfors 2012. McClelland, Charles E.: State, society, and university in Germany 1700–1914, Cambridge 1980. Mellander, Cathrine: Arkitektoniska visioner under statligt förmynderskap. En studie av Överintendentsämbetets verksamhet och organisation 1818–1917, Stockholm 2008. Millech, Knud: J.D. Herholdt og Universitetsbiblioteket i Fiolstraede, Köpenhamn 1961. Moritz, Karl Philipp: Götterlehre oder mythologische Dichtungen der Alten, Berlin 1791. Myklebust, Dag: ”Hvem tegnet Universitetet i Christiania?”. Kunst og Kultur 1, 1987, s. 72–75. Mårtelius, Johan: Göra arkitekturen historisk. Om 1800-talets arkitekturtänkande och I G Clasons Nordiska museum, Stockholm 1987. Nilsson, Sten Åke: ”ATRIUM – det ideala rummet”. Universitetet i Lund: Atrium, Restau- rering 1995, Stockholm 1996, s. 7–12. Nilsson, Sten Åke: Universitetshuset i Lund, Lund 1994 (1:a uppl. 1982). Nilsson, Sten Åke m.fl.: Universitetshuset i Lund: Aulan, Restaurering och förnyelse 1984–1986, Lund 1986. Nordin, Svante: Den Boströmska skolan och den svenska idealismens fall, Lund 1981. Nordisk familjebok, 2:a uppl., band 27, Stockholm 1918. Nyblom, Carl Rupert: ”Det nya universitetshuset”. Upsala universitet 1872–1897, del 2: Universitetets byggnader och institutioner, vetenskapliga samfund och föreningar, student- världen, Uppsala 1897, s. 5–40. Nyblom, Carl Rupert: En sjuttioårings minnen, del 2–3, Stockholm 1908. Nykjær, Mogens: ”Nationalopdragelse, mytologi og historie. Om guldalderens monumen- talmaleri”. En bog om kunst til Else Kai Sass, Köpenhamn 1978, s. 320–340. Nägelke, Hans-Dieter: Hochschulbau im Kaiserreich. Historistische Architektur im Prozess bürgerlicher Konsensbildung, Kiel 2000. Nørregaard Pedersen, Kirsten: ”Dekorationerne i Københavns universitets festsal. Historien bag et aldrig realiseret hovedværk 1836–92”. Architectura, Arkitekturhistorisk Årsskrift , Köpenhamn 1994, s. 30–58.

181 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Nørregaard Pedersen, Kirsten: Pompejanske rumudsmykninger i 1800-tallets Danmark. Antikreception og demokratibevægelse i en nationalliberal opbrudstid, band 1–3, Humlebæk 2011. Om ett nytt universitetshus i Upsala. Skrifvelse från akademiska konsistoriet till universitetets kansler, Uppsala 1876. Onians, John: Bearers of meaning. The classical orders in Antiquity, the Middle Ages, and the Renaissance, Princeton, N. J. 1988. Panofsky, Erwin: Studies in iconology. Humanistic themes in the art of the Renaissance, New York, Hagerstown, San Francisco & London 1972 (1:a uppl. 1939). Pedersen, Bjørn Sverre: ”De tre statsmakters Via triumfalis. En arkitekturide av H. D. F. Linstow”. Hyllest og triumf fra antikken til vår tid (festskrift till Per Palme), Oslo 1974, s. 93–106. Pump-Uhlmann, Holger: ”Repräsentation und Funktion. Der Polytechnikumsneubau von 1873/77”. Technische Universität Braunschweig. Vom Collegium Carolinum zur Technischen Universität 1745–1995, utg. av Walter Kertz, Hildesheim, Zürich & New York 1995, s. 200–227. Pöykkö, Kaarina: Erik Cainberg ja hänen reliefisarjansa Turun vanhassa akatemiatalossa, Jyväskylä 1991. Pöykkö, Kalevi: Carl Ludwig Engel 1778–1840. Huvudstadens arkitekt, Helsingfors 1990. Pöykkö, Kalevi: Das Hauptgebäude der Kaiserlichen Alexander-Universität von Finnland, Helsingfors 1972. Raggio, Olga: ”The myth of Prometheus. Its survival and metamorphoses up to the eighteenth century”. Journal of the Warburg and Courtauld Institutes, 21, nr 1–2 1958, s. 44–62. Ragn Jensen, Hannemarie: ”The decoration of the vestibule at the University of Copen- hagen, Frue Plads by Constantin Hansen and Georg Christian Hilker”, Thorvaldsens Museum, Bulletin (=Meddelelser fra Thorvaldsens Museum), 1997, s. 131–142. Ragn Jensen, Hannemarie: ”De ’Skjönne Kunsters’ Enhed. Maleren Constantin Hansens afhandling og udsmykningen i Københavns Universitets hovedbygning”. Til og fra Norden. Tyve artikler om nordisk billedkunst og arkitektur, Köpenhamn 1999, s. 195–207. Ragn Jensen, Hannemarie: ”Udsmykningerne i Københavns universitets forhal og festsal”, Universitas. Kunst fra samlingen på Københavns Universitet, utst.kat., Köpenhamns universitet 1996, s. 19–26 (finns även på engelska). Ragn Jensen, Hannemarie: ”Universitetets vestibule”, Constantin Hansen 1804–1880, utst. kat., Thorvaldsens Museum, Köpenhamn & Aarhus Kunstmuseum 1991, s. 68–81. Ragn Jensen, Hannemarie: ”De ældre udsmykninger i Københavns universitets hoved bygning”, Kundskabens huse. Kunst på Københavns universitet, Köpenhamn 2002, s. 7–116. Resan. Arkitekturstudier av kungliga medaljörer på 1800-talet ur Konstakademiens samlingar, utst.kat., Kungl. Akademien för de fria konsterna, Stockholm 1988. Reutersvärd, Oscar: ”De sjunkna bågarna hos Ledoux, Boullée, Cellerier och Fontaine”, Konsthistorisk tidskrift, årg. 29, 1960, s. 98–117. Ringbom, Sixten: ”Grek eller karelare? Den nationella konstens skiftande ideal”. Finsk tidskrift, nr 2, 1970, s. 86–104. Robert, Carl: Die antiken Sarkophag-Reliefs, 3. Band, 3. Abteilung, Berlin 1919. Rosendals slott, huvudred. Christian Laine, Stockholm 2003.

182 Källor och litteratur

Rückbrod, Konrad: Universität und Kollegium. Baugeschichte und Bautyp, Darmstadt 1977. Schelsky, Helmut: Einsamkeit und Freiheit. Idee und Gestalt der deutschen Universität und ihrer Reformen, 2:a uppl., Düsseldorf 1971. Schuchard, Jutta: Carl Schäfer 1844–1908. Leben und Werk des Architekten der Neugotik, Müchen 1979. Segerstedt, Torgny T.: Universitetet i Uppsala 1852 till 1977 (=Uppsala stads historia VI:2), Uppsala 1983. Seip, Elisabeth: ”Arkitekt og klassisist”. Chr. H. Grosch. Arkitekten som ga form til det nye Norge, red. Elisabeth Seip, Oslo 2001, s. 50–87. Seip, Elisabeth: ”Det Kongelige Frederiks universitet”. Chr. H. Grosch. Arkitekten som ga form til det nye Norge, red. Elisabeth Seip, Oslo 2001, s. 126–163. Semper, Gottfried: Der Stil in den technischen und tektonischen Künsten oder praktische Aesthetik, 2:a uppl., band 2, München 1879. Serlio, Sebastiano: Tutte l’opere d’architettura et prospetiva di Sebastiano Serlio, Bolognese, Venedig 1619. ”Sjukhus och kliniker”. Upsala universitet 1872–1897, del 2: Universitetets byggnader och institutioner, vetenskapliga samfund och föreningar, studentvärlden, Uppsala 1897, s. 67–95. Sjöberg, Ursula: Carl Christoffer Gjörwell 1766–1837. Byggnader och inredningar i Sverige och Finland, Stockholm 1994. Spranger, Eduard: Wilhelm von Humboldt und die Reform des Bildungswesens, 3:e uppl., Tübingen 1965. Stavenow-Hidemark, Elisabet: ”Möbelkonst och inredningar”. Signums svenska konst historia. Konsten 1845–1890, Lund 2000, s. 540–601. Steiner, Reinhard A.: Prometheus. Ikonologische und anthropologische Aspekte der bildenden Kunst vom 14. bis zum 17. Jahrhundert, München 1991. Sundberg, Carl: ”Patologiska institutionen”. Upsala universitet 1872–1897, del 2: Univer- sitetets byggnader och institutioner, vetenskapliga samfund och föreningar, studentvärlden, Uppsala 1897, s. 136–140. Tassinari, Gabriella: ”Un bassorilievo del Thorvaldsen: Minerva e Prometeo. La sua presenza nella glittica dell’Ottocento e la collezione Poniatowski”. Analecta Romana Instituti Danica, 23, Köpenhamn 1996, s. 147–176. Tegnér, Elof: Lunds universitet 1872–1897, Lund 1897. Teknisk tidskrift, ny följd, 16:e årg., 1886, s. 121–123, osignerad artikel: ”Upsala universitetshus”. Tägil, Tomas & Lindhe, Jens: Universitetsmiljöer i Lund, Lund 2001. Törje, Axel: ”Borgs fontän”. Kulturen 1973, s. 153–172. Universitetsplatsen i Lund, Lund 1987. Uppsalas arkitekter och arkitekternas Uppsala. Från domkyrkan till Ångströmlaboratoriet, red. Lars Lambert, Uppsala 2002. Uppsala University Art Collections. Painting and sculpture, huvudred. Thomas Heinemann, Uppsala 2001. Waetzoldt, Wilhelm: Der Universitätsbau zu Halle und Friedrich Schinkel, Breslau 1913. Wærn-Sperber, Anna: ”I antikstudiets tjänst – Uppsala universitets samling”. Gips, Tradi- tion i konstens form (=Nationalmusei årsbok 45), Stockholm 1999, s. 156–187.

183 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Wagner, Monika: Allegorie und Geschichte. Ausstattungsprogramme öffentlicher Gebäude des 19. Jahrhunderts in Deutschland: von der Cornelius-Schule zur Malerei der Wilhelminischen Ära, Tübingen 1989. Van Zanten, David: ”Architectural composition at the Ecole des Beaux-Arts from Charles Percier to Charles Garnier”. The architecture of the Ecole des Beaux-Arts, red. Arthur Drexler, New York & Cambridge, Mass. 1977, s. 111–323. Wennervirta, Ludvig: Finlands konst, Stockholm 1926. Wickberg, Nils Erik: Carl Ludwig Engel, utst.kat., Kunstbibliothek der Staatlichen Museen Preussischer Kulturbesitz, Berlin 1970. Wickberg, Nils Erik: Senaatintori/Senatstorget/The Senate square/Der Senatsplatz, Rungsted Kyst 1981. Vid invigningen af nya universitetshuset i Upsala den 17 maj 1887, Uppsala 1888. Villadsen, Villads: ”Universitetets bygninger”. Københavns Universitet 1479–1979, band 4: Gods, bygninger, biblioteker under redaktion av Svend Ellehøj & Leif Grane, Köpen- hamn 1980, s. 127–288. Willner-Rönnholm, Margareta: ”Observatoriet i Åbo. En byggnadshistorik”. ABOA. Åbo landskapsmuseum, Årsbok 46, 1982, s. 8–24. Wollin, Nils G.: Desprez en Suède, Sa vie et ses travaux en Suède, en Angleterre, en Russie etc. 1784–1804, Stockholm 1939. Yliopiston Helsinki, University architecture in Helsinki, red. Eea Pekkala-Koskela, Helsing- fors 1989. Zettervall, Helgo: ”Något om mig sjelf ”. Självbiografiska anteckningar, utg. av Christian Callmer, Stockholm 1981. Åman, Anders: ”Inledning till skol-arkitekturen. Om Uppsala läroverk och svenskt skol- husbyggande i de stora undervisningseformernas spår”. Upplands nations årsskrift 25, 1962 (tryckt Uppsala 1963), s. 5–35. Åman, Anders: Om den offentliga vården. Byggnader och verksamheter vid svenska vårdin- stitutioner under 1800- och 1900-talen. En arkitekturhistorisk undersökning, Stockholm 1976. Ångström, Knut: ”Fysiska institutionen”. Upsala universitet 1872–1897, del 2: Universitetets byggnader och institutioner, vetenskapliga samfund och föreningar, studentvärlden, Uppsala 1897, s. 148–155. Östholm, Hanna: ”Carolina Rediviva och de projekterade rummen”. Lychnos 2009, s. 209–254. Östling, Johan: Humboldts universitet, Bildning och vetenskap i det moderna Tyskland, Stock- holm 2016.

184 Summary Motifs and ideas in Nordic university architecture of the 19th century

The 19th century was a period of building universities, in the Nordic countries as well as elsewhere. A new university was founded in 1811 in Christiania (now Oslo), and the old university in Turku (founded in 1640 and with a new main building inaugurated in 1817) was transferred to Helsinki in 1828. To the old universities in Copenhagen, Lund and Uppsala (founded in 1479, 1668 and 1477 respectively) new main buildings were added in the course of the century. The impulse to the underlying ideology and organisation of the Nordic universities as well as to their main buildings, libraries and institutions came from Germany. In 1809/10 Wilhelm von Humboldt had established the university of Berlin (now Humboldt Universität). It was housed in the palace at Unter den Linden built in the mid-18th century for Prince Heinrich, younger brother of Frederick the Great; it is still the university’s main building. Even if its architecture did not directly influ- ence the Nordic universities, its grandeur and its central site in the city, near the Royal palace, the Opera house and the Royal library, corresponded to the Nordic universities. These were all located in or near the city centre and, with the exception of the new university in Oslo, close to the cathedral. This could be seen as a heritage from the Middle Ages with its symbiotic relationship between the Church and the University. Humboldt’s idea of the university implied that research and teaching should go hand in hand, and the universities should not only provide knowledge but also Bildung. The Faculty of philosophy began to be placed on a level with the ‘higher’ faculties, and philosophy and the humanities became more prestigious. The universities were transformed from isolated educational institutes with scarcely any con- tact with the outside world into ideological focuses and moulders of public opinion. They became centres of national revival or bases of International movements. In the Nordic countries, the Fennomania was cultivated at Turku university, and Scandina- vianism had its centres at the universities of Lund, Copenhagen and Uppsala. When it comes to the universities of Turku and Helsinki, the political circum- stances complicate the picture. Until 1809, Finland had been part of Sweden, but

185 MOTIFS AND IDEAS IN NORDIC UNIVERSITY ARCHITECTURE OF THE 19TH CENTURY

after the Swedish defeat in the war of 1808-09, Finland had become a Russian grand duchy. After The Great Fire of Turku in 1827, the Russian state found a welcome pretext to transfer its university to the new capital of Helsinki, where it was opened in the following year. Already in Turku it had been renamed the Imperial Alexander University in Finland after Emperor Alexander I. Turku was considered too close to the former mother country Sweden, which the students tended to sympathise with. A new main building for the Turku University had been initiated during the Swedish reign but was not inaugurated until 1817. It was given austere empire forms by the Swedish architect Carl Christoffer Gjörwell. The nucleus of the vast building is the splendid assembly hall in the form of a barrel-vaulted basilica with apsis. It was undamaged by the fire in 1827. At the pediment of the main façade, there was origi- nally a Latin inscription: “Fennicis musis munificentia augustorum” (To the Finnish Muses through the munificence of the sovereigns”), directed at Emperor Alexander I as well as at King Gustav IV Adolf of Sweden, during whose reign the foundation stone was laid. An allusion to the imperial power was given also in Helsinki with the monogram of Alexander I, later removed. From the entrance hall with its Tuscan columns, visitors enter the assembly hall through a copy of the mahogany double door (the original was transferred to Hel- sinki University) with gilt ornaments, suggesting the glory and richness of academic Bildung: lyre, laurel wreath and cornucopia. The original rostrum, also moved to Helsinki, was likewise adorned with gilt reliefs: the Medusa head from Athena’s aegis, winged Prometheus torches, academic laurel wreaths and winged sphinxes, all symbolising the classic heritage of scholarship. Behind the rostrum stood a colossal bronze bust of the Emperor as Roman Imperator with the inscription “Alexander I Patriae et Academiae Pater” (Father of Country and Academy). The bust is now in Helsinki. The assembly hall gives associations to a church but also to a Roman basilica with its barrel vaulted nave with lunette windows and with an apsis for the rostrum. Gjörwell might have had the Paris church Saint Philippe du Roule by Jean François Chalgrin (about 1780) as a model. In the aisles are six plaster reliefs from 1813-14 by Erik Cainberg, pupil to the Swedish sculptor Johan Tobias Sergel. The mahogany door and the rostrum were adorned with traditional academic iconography with roots in Antiquity, but here we meet something entirely new. The programme was formulated by the poet and Turku professor Frans Michael Franzén (later bishop in Härnösand in Sweden), aiming to illustrate “the progress of enlightenment and sciences in Finland” and comprising representations of the pagan culture, the intro- duction of Christianity, the Reformation, the foundation of the Academy in 1640, the age of Gustav III and the foundation of Gjörwell’s new university building. After the political shift Gustav III was replaced by a representation of Alexander I, visiting Turku in 1809.

186 SUMMARY

Political power is often represented in this way in academic iconography, but from a European perspective, a motif devoted to the national song tradition is unusual. In the relief representing pagan culture we find Väinämöinen, the hero from the Kalevala epic, playing his kantele like a Finnish Orpheus or Apollo. Like the Greek Prometheus or the Scandinavian Heimdall, he had brought material and spiritual culture to Mankind. As a concession to the artistic tradition, however, Cainberg has draped his figures in classical garment. In the other reliefs, Swedish kings and queens play the main part in representations of the national culture, including the Christianisation, and of the history of Turku University. In the final image, emperor Alexander in the guise of Apollo is welcomed to the university by Minerva and Aura, the university Muse. In the Senate room on the first floor there is an iconographically interesting suite of grisaille paintings by the Swedish Art Academy professor Emanuel Limnell. The motifs of seven of the nine lunette lintels are conventional, mythological/allegorical depictions of the faculties and of Music, but two of them have representations that are uncommon in an academic context: Ariadne giving her thread to Theseus, as a symbol of the capacity of research to find the way to solve problems, and Prometheus creating Man out of clay. Usually this motif also shows Athena as she brings the statue to life with the aid of a butterfly Psyche( ). But here Prometheus himself ani- mates his creation with the fennel torch of fire stolen from the Olympian Gods, at the same time as the butterfly lowers itself to the head of his statue. This version of the ancient myth emanates from Boccaccio’s Genealogia deorum and has been depicted, among others, by Piero di Cosimo. We meet the same motif in its traditional form in the universities of Copenha- gen and Oslo. The great fresco suite from the mid 19th century in the vestibule in Copenhagen University by Constantin Hansen centres on the myths of Apollo and Athena. Two marble statues of the same gods by H. W. Bissen complete the programme. Hansen acknowledges a marble tondo by Bertel Thorvaldsen as the source of inspiration for his rendering of Prometheus and Athena creating Man. This motif is fairly uncommon in university buildings; more often we meet Pro- metheus stealing fire from the gods and giving it to Mankind. None the less, Pro- metheus creating Man is depicted in Oslo University too, in the bronze sculptures from the 1890s by Mathias Skeibrok on the main building’s pediment. The theme was proposed by Lorentz Dietrichson, professor of art history, who in his inaugura- tion speech designated Prometheus as the “Giver of Culture, the defiantly creating”, whereas Athena stands for “the immortal idea of morality, the ethos, which is able to ennoble our cognition and reconcile it to the brevity of life”. The main building of Helsinki University (inaugurated in 1832) was built by the German born head architect of the Finnish grand duchy, Carl Ludwig Engel. He transformed the centre of the city into one of the most imposing neoclassical

187 MOTIFS AND IDEAS IN NORDIC UNIVERSITY ARCHITECTURE OF THE 19TH CENTURY

environments in Europe in the first half of the century. His university is a counter- part to his Senate House on the other side of the Senate square, the main square of Helsinki. The university building displays the Ionic, ‘Apollonian’ order, whereas the Senate House has an imperial Corinthian order. The university’s assembly hall has the form of a Roman theatre. On the bottom floor of the stairwell we meet Väinämöinen, like in Turku, in the plaster frieze “Väinämöinen’s song” by the Swed- ish born sculptor Carl Eneas Sjöstrand. His figures have still classical drapery, al- though the Kalevala epic had been published and the Fennomania had earned suc- cess, when Sjöstrand made his frieze in the 1860s. All the other universities are in Neoclassical or Neorenaissance styles with the exception of Copenhagen (inaugurated in 1836), whose architect, Peder Malling, made the main facade into an eccentric mixture of classicising and medievalising forms. The designs for Oslo university (completed in 1853) by the town architect Christian Heinrich Grosch were revised in Berlin by Karl Friedrich Schinkel, who more than Grosch gave the complex its character. The theatre shaped assembly hall is placed in one of the two wings. The university is situated half way between the Royal Palace and the parliament building, both centres of earthly power, but far away from the cathedral. The universities of Lund (1882) and Uppsala (1887), by Helgo Zettervall and Herman Teodor Holmgren respectively, are masterly examples of monumental Neorenaissance, in Lund with an assembly hall of the Turku type, in Uppsala with a Roman theatre, like in Helsinki. In their decorative programmes all the universities vary themes from the Apollo and Minerva iconography. In Turku, Copenhagen and Oslo alike, the myth of Prometheus as the creator of Man and Athena as the provider of his soul (in Copen- hagen and Oslo), plays a prominent part, with idealistic or neoplatonic overtones. The conviction that the ideological foundations of the universities are to be found in Classical Antiquity and in Renaissance humanism gives the imprint to the architec- tonic forms and decorative programmes of all six universities.

188 Personregister

Adelcrantz, Carl Fredrik 142 Blom, Fredrik 20 Adler, Victor 127 Blom Carlsson, Carl Gustaf 152 Agardh, Carl Adolph 118 Boccaccio, Giovanni 27 Agardh, Jacob Georg 118, 120 Bodin, Anders 121 Agardh, John Mortimer 120 Borch, Christian 93 Aischylos 27 Borg, Carl Otto 105 Alberti, Leon Battista 46 Bosio, François Joseph 146 Alexander I, rysk kejsare 19, 21, 24, 27, 30, 37, 38, 144 Boström, Christopher Jacob 133 Anakreon 28 Boullée, Étienne-Louis 45, 149 Anderberg, Axel 147 Brahe d.y., Per 30, 38 Andersson, Fred 7 Brahe, Tycho 70, 77 Annerstedt, Claes 142 Bredekamp, Horst 7 Anshelm, Klas 116 Brunelleschi, Filippo 45 Argelander, Friedrich 50 Brunius, Carl Georg 110, 114, 120, 164 Aristofanes 28 Bull, Georg Andreas 98 Arppe, Adolf Edvard 56 Burckhardt, Jacob 15 d’Arrest, Heinrich Louis 76 Byström, Johan Niklas 94, 151 Aslaksby, Truls 7, 89 Bøneke, Peter Christian 81 Börjeson, John 166 Bandmann, Günter 11 Bartholin, Thomas 70 Cainberg, Erik 24, 27, 28, 29, 38, 71, 166 Bassi, Carlo 30 Carlsson, C. H. 47 Beethoven, Ludwig van 48 Carstens, Asmus Jakob 28 Begas, Reinhold 14 Celsing, Johan 147 Berg, Oscar 134, 138 Celsing, Peter 146, 147 Berggren, Lars 7 Chalgrin, Jean François 24, 128 Bergman, Torbern 154 Chambers, William 149 Bergslien, Brynjulf 94 Chilon 144 Berlin, Nils Johan 116 Christian I, kung av Danmark 62, 70 Bias 28, 144 Christian III, kung av Danmark 62, 70 Bin, Émile 66 Christian IV, kung av Danmark 70 Bindesbøll, Gottlieb 69, 70, 71, 78 Cicero 29 Bissen, Herman Wilhelm 63, 66, 77 Clausen, Henrik Nicolai 11, 69 Bloch, Carl 70 Celsing, Johan 147

189 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Celsing, Peter 146, 147 Garnier, Charles 138 Collins, Peter 10 Geijer, Erik Gustaf 11, 133, 151, 166 Cornelius, Peter 65, 147 Gérard, François 38 Curman, Jöran 147 Gillardi, Domenico 39 Gisors, Alphonse de 128 Dawe, George 38 Gisors, Jacques Pierre 39, 128 Demokritos 28 Gjörwell, Carl Christoffer 19, 20, 23, 24, 30, 62, 152, Demosthenes 28, 140, 147 162 Desprez, Louis Jean 20, 128, 145, 148, 149 Goethe, Johann Wolfgang von 66 Didrichsen, Ferdinand 81 Gondouin, Jacques 39 Dietrichson, Lorentz 95, 147 Grandien, Bo 133 Diocletianus 46 Griffenfeld, Peder 70 Diokles 28 Grosch, Christian Heinrich 85, 86, 87, 88, 89, 93, 94, Durand, Jean Nicolas Louis 39, 89, 135 96, 98 Durm, Josef 16 Grundström, Claes 127 Gustav I (Gustav Vasa) 27, 141 Edelfelt, Albert 38, 56, 166 Gustav II Adolf 27, 70, 135, 146 Edelfelt, Carl Albert 56, 57, 58, 59 Gustav III 24, 135, 148, 149 Ekholm, Carl Axel 153, 157 Gustav IV Adolf 20, 21, 27, 141, 146 Eldh, Carl 156 Gärtner, Friedrich von 58, 96 Ellenius, Allan 141 Elling, Christian 62 Hansen, Christian 70, 76, 77, 78, 81, 84 Enckell, Magnus 48 Hansen, Christian Frederik 62, 76, 89, 98 Engel, Carl Ludwig 30, 33, 35, 37, 38, 39, 41, 42, 44, Hansen, Constantin 63, 64, 65, 66, 67, 69, 70, 166 45, 46, 47, 48, 50, 52, 53, 54, 55, 56, 128, 152 Hansen, Theophilus 76, 103 Erik den helige 27 Hansteen, Christopher 96, 98 Eriksson, Gunnar 140 Harvey, William 125 Euripides 28 Haugsted, Ida 81 Hawerman, Johan Adolf 127 Faldermann, Franz 53 Hawerman, Ludvig 116 Falkman, Severin 48 Hegel, Friedrich 15 Fenger, Ludvig 116 Heinemann, Thomas 131 Fichte, Johann Gottlieb 13 Hemmingsen, Niels 70 Fischer von Erlach, Johann Bernhard 41 Henningsen, Erik 70 Fogelberg, Bengt Erland 146 Henrik (Heinrich), preussisk prins 14 Franzén, Frans Michael 24 Herakleitos 28 Fredrik II, kung av Danmark 70 Herholdt, Johan Daniel 71, 72, 73, 74, 75, 76, 82, 84 Fredrik VI, kung av Danmark 62, 85, 89, 99, 165 Hesiodos 28 Fredrik VII, kung av Danmark 74 Hetsch, Gustav Friedrich 76 Fredrik II, kung av Preussen 14 Hilker, Georg 63, 66, 67, 69, 70, 76 Fredrik Wilhelm III, kung av Preussen 13 Hill, Carl Fredrik 110 Fredrik Wilhelm IV, kung av Preussen 16 Hill, Carl Johan 110 Fredrika, svensk drottning 27 Hjelm, Carl Jakob 145, 146, 147 Frängsmyr, Carl 7 Holberg, Ludvig 70 Fürst, Carl Magnus 125 Holm, Hans J. 82 Holmboe, Christopher Andreas 13 Holmgren, Herman Teodor 119, 123, 127, 129, 132, 135, 138, 140

190 Personregister

Humboldt, Alexander von 13, 14 Lilljebjörn, Henrik 159 Humboldt, Caroline von 147 Limnell, Emanuel 27, 29, 64, 66, 166 Humboldt, Wilhelm von 9, 13, 14, 48, 144, 147, 164 Lindahl, Göran 131, 135 Huvé, Jean Jaques 135 Lindberg, Bo Ossian 108, 140 Hvidtfeldt, Arild 70 Lindhe, Jens 7 Hübsch, Heinrich 58 Linné, Carl von 148, 151, 165 Hårleman, Carl 30, 50, 110, 118, 126, 152, 162 Linsén, Johan Gabriel 35 Häkli, Esko 42 Linstow, Hans 85, 86, 161 Hällström, Gustaf Gabriel 30 Ljunggren, Gustaf 102 Høyer, Christian Fædder 63 Lohrmann, Ernst 55 Lukianos 27 Johannsen, Wilhelm 84 Lundberg, Erik 106 Joly, Jules de 128 Luther, Martin 16 Jones, Owen 75 Lübke, Wilhelm 16 Järnefelt, Eero 38, 166 Lönnrot, Elias 48

Kant, Immanuel 9 Madvig, Johan Nicolai 11 Karl IX 135, 145 Malling, Peder 61, 62, 63, 72, 73, 74 Karl X Gustav 105 Marstrand, Wilhelm 70 Karl XI 107, 135 Martos, Ivan 24 Karl XII 107 Masreliez, Louis 24 Karl XIII 107 Matthiesen, Oscar 82 Karl XIV Johan 107, 135, 142, 144, 145, 146 Medén, Edvard 154 Karl XV 135, 141, 152, 156 Mellgren, Carl Magnus 38, 44 Karneades 28 Michelangelo 27 Kazakov, Matvey 39 Molin, Johan Peter 146–147 Kihlberg, Carl August 147, 153, 156 Moritz, Karl Philipp 27 Kirkeby, Per 82 Munch, Edvard 88, 165 Kleanthes 28 Munch, Peter Andreas 11, 165 Kleoboulos 144 Møller, Henrik Sten 69, 78 Knapas, Rainer 7, 9, 45, 48, 54 Kokkin, Jan 95 Nay, Alexander 146 Kristenson, Hjördis 18, 116, 119, 154, 158 Nebelong, Johan Henrik 154 Kristina, drottning av Sverige 27, 30, 135 Nebelong, Niels Sigfred 82 Kumlien, Axel 103, 127 Neureuther, Eugen 66 Kumlien, Hjalmar 127 Neureuther, Gottfried 66 Körner, Karl 131 Nielsen Fussing, Hans 81 Nikolaj I, rysk kejsare 35, 38, 39, 54 Labrouste, Henri 75, 78, 138 Nilsson, Sten Åke 103, 105 Lagerbring, Sven 106 Nordencreutz, Jacob Magnus 144 Langlet, Emil 128, 147, 152 Nordin, Svante 133 Lassaulx, Johann Claudius von 154 Noreen, Adolf 17 Leconte, Étienne Chérubin 39 Nyblom, Carl Rupert 128, 129, 164 Ledoux, Claude Nicolas 149 Nyrop, Martin 72 Lehmann, Orla 70 Nyström, Axel 110, 114 Lignell, Axel 127 Nyström, Gustaf 48, 52, 53, 54, 59 Lilius, Henrik 24 Nägelke, Hans-Dieter 15 Liljeström, Anselm 127 Nørregaard Pedersen, Kirsten 64, 66

191 MOTIV OCH IDÉER I 1800-TALETS NORDISKA UNIVERSITETSARKITEKTUR

Oehlenschläger, Adam 70 Semper, Gottfried 15, 16, 66, 133, 134, 147, 164 Oscar I 154 Sergel, Johan Tobias 28 Oscar II 105, 107, 135, 167 Serlio, Sebastiano 38, 81 Otto, Paul 14 Shakespeare, William 48 Ovidius 27 Sinding, Otto 94 Sinding-Larsen, Holger 96 Palladio, Andrea 21, 38, 39, 46 Sjöberg, Ursula 24 Palmstedt, Erik 21 Sjöstrand, Carl Eneas 30, 37–38, 48, 166 Paxton, Joseph 75 Sjöström, Frans Anatolius 47, 56, 98 Periander 144 Sjöström, Henrik 102, 123 Pettersson, Lars 44–45, 46 Skeibrok, Mathias 94, 95, 166 Piero di Cosimo 27 Sofokles 28, 140, 147 Pittakos 144 Sokrates 28 Platon 27, 28 Solon 28, 144 Porthan, Henrik Gabriel 11, 28, 29, 30, 48, 166 Staubert, Alexander Jegorovitj 54 Praël, Otto 15 Steensen, Niels (Nicolaus Steno) 83 Puvis de Chavannes, Pierre 82 Steenstrup, Japetus 11, 78 Pythagoras 28 Steffens, Henrik (Heinrich) 13 Pöykkö, Kaarina 27 Stenhammar, Per Ulrik 127, 128 Pöykkö, Kalevi 7, 38 Steno, Nicolaus (Niels Steensen) 83 Strömberg, Hans Jacob 115 Quaglio d.y., Domenico 154 Stüler, Friedrich August 16 Quarenghi, Giacomo 35 Ståhl, Ephraim 23 Qvarnström, Carl Gustaf 166 Stål, Carl 154 Sundewall, Fredric 156 Rafael 67, 141 Sundvall, Carl Fredrik 110, 142, 144, 145, 146, 147 Regnell, Anders Fredrik 157, 158 Svanberg, Gustaf 152, 154 Riegler, Johann 53 Svanberg, Lars Fredrik 154, 155 Rosenstand, Vilhelm 70 Söderlund, Johan Erik 56 Rudbeck, Olof 156 Sörensen, Peder Christian 118, 120, 123 Runeberg, Johan Ludvig 48 Sörensen, Salomon 123 Runeberg, Walter 30, 118 Rückbrod, Konrad 163 Tausen, Hans 70 Tegnér, Esaias 11, 70, 133, 166 Sahlin, Carl Yngve 133, 164, 167 Tempelman, Olof 148, 149 Schelling, Friedrich 13 Tersmeden, Fredrik 7 Schinkel, Karl Friedrich 16, 65, 86, 88, 89, 92, 93, 94, Thales 28, 144 98, 114, 147, 152, 154, 165 Theofrastos 28 Schirmer, Heinrich E. 98 Theokritos 28 Schleiermacher, Friedrich 13 Thorvaldsen, Bertel 63, 64, 65, 93, 147 Schnaase, Carl 167 Thulin, Svante 108, 126, 136, 141 Scholander, Fredrik Wilhelm 103 Tägil, Tomas 7, 116, 119, 125 Schouw, Joakim Frederik 11 Törnqvist, Albert 158 Schramm, Carl August 154 Schubert, Franz 66 Uhde, Constantin 131 Schweigaard, Anton Martin 11, 165 Ussing, Johan Louis 69 Schäfer, Carl 16

192 Personregister

de la Vallée, Jean 129 Zeitler, Rudolf 7 Warming, Eugen 84 Zenon 28 Warth, Otto 18 Zettervall, Helgo 101, 102, 103, 104, 105, 106, 108, Way, Johan 152 110, 119, 120, 122, 126, 127, 129, 140, 159 Wennö, Elisabeth 7 Zimmermann, Clemens 65 Vergilius 29 Zwirner, Ernst Friedrich 17 Wergmann, Peter 94 Werming, Per Emanuel 127 Åman, Anders 131 Wickberg, Nils Erik 37, 39, 42 Vignon, Pierre 135 Ørsted, Hans Christian 82 Wik, Jean 39, 53, 54 Östling, Johan 14 Villadsen, Villads 7 Vitruvius 21, 38 Wolff-Helminen, Pia 7 Wren, Christopher 39, 107

193

Ortregister

Aachen 147 Lund 7, 9, 10, 11, 17, 100–126, 133, 134, 136, 140, Athen 38, 66, 76, 103 142, 159, 161, 162, 163, 164, 165, 166 Berlin 7, 13, 14, 18, 35, 65, 86, 88, 89, 94, 135, 147, Malmö 105, 127 152, 162 Marburg 16, 164 Bonn 18 Moskva 39 Braunschweig 131, 132, 133, 134 München 18, 58, 65, 66, 85, 96, 135, 161, 162 Christiania, se Oslo Norrköping 154 Delfi 66 Oslo 7, 9, 11, 13, 18, 85–99, 103, 142, 154, 161, 162, Dresden 18 163, 164, 165, 166 Erfurt 16 Oxford 39 Florens 45 Paris 24, 39, 75, 95, 128, 135, 138 Gießen 16, 18 Potsdam 154 Greifswald 16, 18, 45 Prag 16 Göteborg 135 Rom 65, 70 Göttingen 14, 15, 17, 18 Roskilde 70 Halle 14, 16, 17, 18 Rostock 16, 18 Hamburg 57 S:t Petersburg 28, 30, 35, 52, 53, 77, 121 Heidelberg 16, 18 Stjernsund 142 Helsingborg 103 Stockholm 20, 21, 27, 30, 102, 103, 104, 127, 129, Helsingfors 7, 9, 10, 18, 20, 21, 24, 27, 30, 33, 135, 162 35–59, 77, 89, 98, 128, 144, 147, 152, 161, 162, Strassburg (Strasbourg) 18, 27, 131, 163, 164, 165, 166 Stuttgart 18 Jena 16 Tübingen 18 Kalmar 135 Uppsala 7, 9, 10, 11, 13, 17, 50, 103, 106, 110, 119, Karlsruhe 18, 58 127–159, 161, 162, 163, 164, 165, 166, 167 Karlstad 7, 159 Venedig 57 Koblenz 154 Verona 74 Kristiania, se Oslo Vicenza 39 Köln 16 Wien 13, 16, 41, 140, 166 Königsberg 16, 18 Wittenberg 16 Köpenhamn 7, 9, 10, 11, 18, 60–84, 89, 95, 161, 162, Würzburg 18 163, 164, 165, 166 Växjö 127 Landshut 85 Zittau 154 Leipzig 13, 18 Zürich 15, 65, 133, 147, 164 London 75, 107, 149 Åbo 7, 9, 10, 11, 19–33, 35, 37, 38, 39, 50, 52, 54, 64, 71, 95, 144, 146, 152, 161, 162, 163, 164, 165, 166

195