1 Sven Rosborn

Den skånska historien Före skrivkonsten

3 Tryck: Team Offset & Media Papper: 130 g Silverblade art Malmö 1999 ISBN: 91-973777-0-8

Bilden på titelsidan: Framgrävning av skelett från vikingatiden från gravfältet vid Grötehögen i Fosieområdet. Foto Göran Winge.

Då inget annat anges kommer fotografierna i denna bok från författarens eget bildarkiv.

Copyright Sven Rosborn 1999.

4 Innehåll

Inledning Bronsets tid (1.800 f.Kr. – 500 f.Kr.) Vad är tid? Forntidssiluetter mot horisonten 83 Högarnas folk 89 Att datera forntiden 9 Stridsvagnarna i Göingeskogen 94 Bilder från bronsåldern 103 De äldsta spåren Bronset och vattnet 111 (10.000 f.Kr. – 4.000 f.Kr.) Med lågorna till dödsriket 123 Det spökar vid fornminnena 127 En renjägarfamiljs lägerplats 13 Ett annorlunda landskap 18 Smidessläggans tidevarv På den skånske jägarens boplats 20 (500 f.Kr. – 1000 e.Kr.)

De som började odla jorden Om järn och romare 137 (4.000 f.Kr. – 1.800 f.Kr.) En krigisk tid 141 Om tron 146 Från jägare till bonde 33 De döda i mossarna 149 mosse 38 Men gravarna finns kvar 153 De slipade flintyxorna 41 Och de hade tak över huvudet 161 Bönderna reser stenmonument 49 Uppåkra 169 Skåningen börjar markera revir 58 Vikingar i Fosie 174 Samtal med en död kvinna 63 Gamla skånska hus 74

5 Förord

Föreliggande bok är ett gott exempel på samar- svenskan, Arbetet och Skånska Dagbladet - som bete på olika plan. Fotevikens Museum har sedan bidragit med olika tidningsartiklar. länge haft planer på att komma ut med ett antal böcker om Skånes äldre historia; Fosie stadsdels- På Malmö Museum och på Stadsantikvariska förvaltning har samtidigt haft en önskan att de många avdelningen vill jag framföra mitt tack till Ingmar och viktiga utgrävningar som gjordes i området un- Billberg och Catharina Ödman som hjälpt mig med der 1960-1970-talen bättre kommer till allmänhe- att uppdatera vissa fynd. Raimond Thörn och Nils tens kännedom än vad som hittills varit fallet. När Björhem var bistått med viktigt fotomaterial och stadsdelschef Jürgen Lindemann därför kontaktade Göran Winge har med sin goda kunskap om de äldre undertecknad var det naturligt att starta det bok- Fosieutgrävningarna varit ett bra ”bollplank”. Han projekt som du här ser resultatet av. har också hjälpt till med framtagning av många tid- ningsartiklar. Stort tack även för bra samarbete med Det är mycket arbete med att producera en bok. övriga arkeologer och museets fotoavdelning. Att skriva ett manus kan i säg vara en stor arbets- prestation men när väl manuset ligger färdigt är du Utan stadsdelsförvaltningen i Fosie hade denna bara knappt halvvägs. Det ska fram bilder, det ska bok fått vänta många år på fullbordan. Tack Linda läggas layout, det ska korrigeras och korrekturlä- Allansson för att du sände det e-mail som startade sas m.m. Under mitt arbete med denna bok har jag vårt samarbete. Linda har lagt ned ett förtjänstfullt i dessa stadier av bokens tillkomst haft ett antal per- arbete med de två tidigare böckerna om Fosie stads- soner och institutioner som välvilligt stött mig och dels historia och har också lämnat förslag på för- som jag gärna vill omnämna. projekteringen till denna bok. Göran R Buckhorn har bistått på ett förtjänstfullt sätt med arbetet kring Lunds Universitets Historiska museum är givet- det äldre tidningsmaterial som ingår i boken. vis en viktig institution om man vill sätta sig in i Skå- nes förhistoria och arkeologi. Stort tack till Ham- Slutligen ett stort tack till museichef Björn M pus Cinthio, Ulla Silvegren och Bengt Almgren för Jakobsen vid Fotevikens Museum som aktivt tagit deras hjälpsamhet. Antikvarisk Topografiska arki- del i mina många våndor kring denna produkt. Det vet i Stockholm har jag haft anledning att besöka tacket ska också högt ljuda för alla mina arbets- ett antal gånger i jakten på den skånska forntiden. kollegor på samma museum. Personalen har alltid ställt upp på ett positivt sätt. Så också personalen vid Malmö Stadsarkiv när jag Foteviken 1999-10-19 sökt i detta arkivs stora samling av tidningsklipp. Tack också till de journalister och tidningar - Syd- Sven Rosborn

6 Inledning

Ofta när man är ute och håller föredrag om vår särskild del av storstaden, stadsdelsområde Fosie. skånska forntid och historia är det någon eller några I boken återvänder jag ständigt hit efter mina ut- som kommer fram efteråt och ställer frågan: blickar och nedslag på andra platser i Skåne och i -”Var kan jag läsa mer om det du berättat?” Danmark. Det har känts naturligt att knyta upp be- rättelsen till just Fosie. Ingen annan socken i hela Vilket svar får de nyfikna? Bibliotekens katalo- Norden har nämligen blivit så genomsökt av arkeo- ger över litteratur om Skåne är imponerande; man loger som denna gamla jordbruksbygd. Här kan vi kan t.ex. sitta i evigheter i den fantastiska samlingen följa historien från äldsta tid fram till det moderna i Skånerummet på Malmö stadsbibliotek. Men de samhällets intågande på den historiska arenan. flesta böcker är skrivna för redan frälsta - för alla de som har så mycket kunskap i bagaget att det Det var i samband med den stora industribyggar- känns naturligt att kasta sig över en faktaspäckad, epoken och bostadsexpansionen under främst 1960- ofta lite ”torrt” skriven bok. Så är det definitivt inte och 1970-talet som bönderna och deras traktorer i för merparten av dagens skåningar. Fosie ersattes av byggjobbare med sina schaktmas- kiner. Socknen övergick vid denna tid till att bli en Den här boken vänder sig till en bred kategori viktig del av det mångfasetterade moderna sam- av de som söker Skånes långa historia på ett lite hället. Än i dag finns emellertid spåren efter tiotu- annorlunda sätt. Här finns inga diagram och jag har sen års historia ganska så påtagligt i Fosie. Du kan inte ansett mig behöva långa akademiskt inriktade se det i kvarters- och gatunamn, i gamla bondgår- försvarstal över ståndpunkter som framförs. De är dar som har överlevt, i en del gators sträckningar helt enkelt min syn på vår historia; en syn som jag m.m. Men har du inget facit till den skånska histo- förvärvat genom ett långt liv som främst museiman rien kan du omöjligtvis förstå den. Den här boken och arkeolog. Med boken hoppas jag i framtiden ger dig en inblick till denna annorlunda värld. lätt kunna svara på frågan om vad för bok man ska läsa om man vill få inblick i vår spännande skånska Stadsdelsförvaltningen i Fosie har under ledning historia. Jag kan ju sedan bara hoppas att du som av stadsdelschef Jürgen Lindemann tidigare produ- läser denna bok blir så intresserade att du går vi- cerat ett antal böcker om stadsdelens historia. Av- dare och lättare kan ta del av den rika och viktiga sikten har varit att erbjuda befolkningen ett hjälp- litteratur som finns i ämnet och som skapats av medel att lättare förstå historien i den nutidsbygd många andra forskare och författare. man lever och verkar i. Den här boken sätter in forntiden i Fosie i ett övergripande skånskt perspek- Boken har sin hemvist i Fosie, en gammal kyrk- tiv. För att rätt förstå sin egen lilla värld måste man socken söder om det forna Malmö som i dag är en ju även ha ett brett synfält.

7 8 Vad är tid?

Enligt strikt vetenskaplig definition är det mänsk- den s.k. bondestenåldern. Den varade här i Norden liga begreppet ”tid” baserad på periodiskt återkom- under en längre tidsrymd än den tid som förflutit mande astronomiska fenomen som t.ex. växlingen mellan nutid och den stund som Jesus vandrade i mellan dag och natt. Men tiden kan faktiskt också Galileen … mer än tvåtusen år. Ger man sig tid att vara något synnerligen abstrakt ... ”för länge se- riktigt tänka efter är detta faktiskt en enormt stor dan”, ”när seklet var ungt” och ”i forntiden”. Det tidsrymd. finns underbart exakta mätningar för tiden men när människor upplever distansen till en händelse funge- I den svenska skolans historieböcker är tids- rar plötsligt inte längre hjärnans välprogrammerade aspekten emellertid helt omvänd den faktiska tiden. uppfattningsförmåga. Ju längre bort från nutid, ju Här är jägarstenålder och bondestenålder ofta en- mera abstrakt blir verklighetsförnimmelsen. Den dast några sidor lång medan sidantalet ökar i takt egna släkten har ofta medlemmar som någon gång med närheten till nuet. Detta fenomen är i sig inte träffat släktingar vilka levt för ett sekel sedan. Ingen onaturligt; det är viktigt att lära den historia som kan däremot ståta med att ha mött människor som skett ”bakom knuten” för att få perspektiv på sam- levde när Gustav III mördades 1792. För att inte tiden. Men exemplen illustrerar hur svårt det kan tala om Gustav Vasas tid på 1500-talet. Och dessa vara för en som inte är väl insatt i forntid och av- exempel på tidsavstånd mellan nutid och dåtid är lägsen historia att verkligen begripa hur ofantliga ändå så oändligt små i jämförelse med hela den tids- tidsdimensioner det är frågan om; att begripa hur period som det finns spår efter människor här uppe oändligt mycket som har utspelats under dessa långa i Norden och i Skåne. perioder ... och framför allt, hur ofantligt lite som blivit bevarat av det som kunnat berätta om bara en En blick i historieböckerna visar denna bristande liten smula av allt det som en gång hänt. tidsuppfattning. För att hålla ordning på årtusendena har forskarna indelat vår historia i så kända begrepp som stenåldern, bronsåldern och järnåldern vilken Att datera forntiden ju avslutas med vikingatiden. Ju längre bortåt i ti- den man når, desto längre i antal år mätt tenderar Norden är egentligen något av världsarkeologins de olika tidsepokerna att bli. Bronsåldern är fyra vagga. Kanske för många ett märkligt påstående; gånger så lång som vikingatiden, bondestenåldern kanske är det också något storvulet att nämna detta sju gånger så lång ... jägarstenåldern ska vi bara men det är faktiskt inte helt fel. Arkeologin är ju inte tala om. Ändå behandlas ofta dessa egentligen konsten att få stumma föremål och lämningar efter gigantiska tidsskillnader som tämligen lika långa för oss anonyma människor att tala, att berätta om perioder. Tag bara den sista delen av stenåldern, människor och dagligt liv i en dimmig forntid. Hur

9 kan föremål berätta en historia? Låt oss börja denna Det skulle komma att bli de lärde i Lund i Skåne bok med en gammal dansk! som först anammade Thomsens s.k. treperiods- system. Snart koncentrerades emellertid forskar- Christian Thomsen föddes i Köpenhamn 1788. insatserna till Stockholm. Här satt Oscar Montelius Som tonåring fick ynglingen en gåva i form av några på Statens Historiska museum. Treperiodsystemet gamla, utländska mynt. Presenten väckte Thomsens hade också lärt honom att lägga den stora mängd intresse för samlandets magi. Vid engelsmännens av fornsaker i museet i tre gigantiska högar med beskjutning av Köpenhamn 1807 råkade en kanon- sten, brons och järn var för sig. Den revolutione- kula rasera ett hus i vilket en ovärderlig myntsam- rande tanke som emellertid Montelius kläckte, där ling förvarades. Thomsen lyckades i nattens mör- han satt dold bakom sina fornsakshögar, var att man ker rädda samlingen och han var själv med att föra skulle kunna uppdela varje hög i ännu mindre högar de räddade föremålen till föreståndaren i det Kung- - eller perioder - och samtidigt inordna alla dessa liga antikvitetskabinettet. Därmed hade ödet knutit högar i en kronologi från äldsta till yngsta tid. För samman de nödvändiga trådarna; de personliga kon- att lyckas måste man noga studera föremålen och takterna var skapade och nu gick det av sig själv. katalogisera dem genom att detaljbeskriva föremå- Thomsen kom snart med i den kommission som lens utseendet och deras fyndomständigheter. Då danska staten utsett för att bevara landets synliga skulle man efterhand kunna finna att vissa föremål fornlämningar. Mängder av fornsaker hade då re- alltid hade hittats tillsammans med andra föremåls- dan samlats in från hela Danmark. De låg nu och former - alltså måste de vara samtida. Man skulle skräpade på hyllor och i lådor. Berget av föremål också få klart för sig vilka föremål som aldrig på- var högt samtidigt som kunskapen om dem i stort träffades tillsammans - vilka alltså måste vara åt- var lika med noll. Man visste inte ens vilka föremål skilda i tid. När Montelius på detta sätt gått igenom som var de äldsta och vilka som var de yngsta! t.ex. hela bronsålderns föremålsbestånd hade han kunnat urskilja sex underperioder av grupper med Med hela sin ungdomliga energi började Thom- föremål som uppträdde samtidigt. sen ordna upp föremålen efter de principer som han var van vid från faderns handelsmagasin - sten, Montelius gick vidare. Klassiskt är hans exem- metall och keramik hamnade var för sig. Året 1819 pel hämtad från utseendet på de engelska tågvag- öppnade han sitt museum på kyrkvinden till Trini- narna! När en nymodighet, som t.ex. en tågvagn, tatis kyrka. Entrén gjordes från kyrktornet i väster, introducerades för första gången, var konstruktio- det kanske icke obekanta Rundetårn mitt i Köpen- nen enkel och funktionsduglig; en fyrkantig låda på hamn. I det första rummet möttes besökaren av hjul. Allteftersom tiden gick utvecklades emellertid stensaker, i nästa rum av bronsföremål och i det formerna beroende på tekniska nyvinningar men tredje av järnsaker. Thomsen hade med sin till sy- också i allra högsta grad på människans önskan att nes enkla uppdelning skapat världens första veten- dekorera och utsmycka vagnarna. Montelius fann skapligt inriktade arkeologiska museum med de se- att samma förfarande gällde för forntidens före- nare så klassiska begreppen sten-, brons- och järn- mål. Under bronsåldern introducerades t.ex. fibulan, ålder. En fast tidsuppdelning av den stora och dit- våra dagars säkerhetsnål. Från början var detta en tills okända forntiden hade tagit sin början. mycket enkel konstruktion, men den blev snart allt-

10 Den stora nackdelen var emellertid fortfarande i början av 1900-talet att både Thomsen och Monte- lius skapat en relativ kronologi, inte en kronologi i absoluta årtal. När slutade t.ex. stenåldern och när började järnåldern? Hur många faktiska år repre- senterade t.ex. bronsålderns tredje period? Lös- ningen på problemet skulle emellertid snart komma.

Mellan åren 1890 och 1920 blev Stockholm fak- tiskt ett av dåtidens internationella centra för arkeo- logivetenskap. Montelius och ytterligare två män skulle bli banbrytande genom sina sensationella be- drifter i studiet av forntiden. På den elfte interna- tionella geologkongressen i Stockholm 1910 höll Gerard De Geer inledningsanförandet. Föredraget väckte sensation. Med ett stort antal studenter hade De Geer genom provtagningar utmed hela vårt av- långa land lyckats sammankoppla olika lerlager som inlandsisen lämnat efter sig när den för länge sedan drog sig norrut. På kartor kunde man nu exakt av- läsa var inlandsisen befann sig vid olika århundrade; man hade fått en absolut kronologi, en tidsmätare omkodad i verkliga årtal. Det hade tagit något min- dre än 5.000 år för det som i dag är Sverige att bli helt isfritt. Efter anförandet ställde sig hundratals geologer upp och applåderade. Triumfen var full- Exempel på Montelius typologiska uppdelning; utveck- ständig. lingen av s.k. fibulor - nutida säkerhetsnålar - under bronsåldern. På mötet fanns också en ung student, Lennart von Post. Han skulle bli det tredje stora svenska forskarnamnet i arkeologin-geologins forsknings- mer avancerad och otymplig med stora dekorplat- historia. De Geer hade studerat hur inlandsisen bil- tor och överväldigande dekor. Genom jämförande dat lager på lager av leror, von Post studerade hur studier kunde man alltså sortera upp föremålen inom det i mossar och sjöar varje år avsattes pollenlager. varje period i en utvecklingsserie. Hela forntiden All omgivande växtlighet avgav pollen och de pol- kunde på detta sätt indelas i efter varandra följande len som föll ner i sjöar sjönk till botten och skapade tidsperioder där man visste vilka föremålstyper som i bästa fall obrutna serier av pollenlager. Genom att använts. Montelius typologiska system hade sett mäta olika pollens frekvens i varje lager kunde man dagens ljus. göra sig en bild av hur landskap och miljö föränd-

11 rats år från år från forntid till nutid. Hittade man mar eller höst-vinter ett speciellt år. Resultaten är forntida föremål i mossar med avläsbara pollenlager förbluffande exakta. Först ut att datera skånsk his- kunde man få en absolut datering av saker. Ju fler toria med denna nya vetenskap var Thomas Bartho- fynd desto säkrare kunde man knyta samman Mon- lin i Lund på 1970-talet. Ett annat känt namn inom telius relativa kronologi med en kronologi i verkliga årsringsdateringsarbetet i Sverige är Alf Bråthen. årtal. Efter denna mycket korta introduktion till fornti- Efter 1920 var Stockholms storhetsepok i inter- den och till det spännande forskningsarbete som nationell arkeologisk forskning förbi. Med atom- skett av både arkeologer på museer och forskare forskningen i USA skulle arkeologen få ytterligare på laboratorier, kastar vi oss nu handlöst ut i den hjälpmedel för att bestämma föremåls ålder i exak- skånska forntiden. Du kommer att finna att många ta årtal. Radioaktivt kol finns i konstant mängd i exempel för att belysa den fantastiska berättelsen varje levande ting. När en organism dör börjar detta om människor under mer än tiotusen år är hämtade radioaktiva kol att sönderdelas och successivt min- från Malmö och då speciellt Fosieområdet. Det som ska i en bestämd hastighet. På 5.568 år minskar hände i Fosie från slutet av 1960-talet och fram till mängden radioaktivt kol med hälften. Genom att ta början av 1980-talet var nämligen något tämligen prover på föremål som innehåller kol kan man alltså unikt för den dåtida arkeologin i Sverige. En enorm med en viss noggrannhet bestämma föremålets ål- industribebyggelse skulle anläggas och arkeologer- der. Denna metod kallas C-14-metoden. na hade beslutat att varje schaktning skulle beva- kas och alla fornlämningar som kom fram under Den mest exakta dateringsmetoden är i dag den den avbanade matjorden skulle grävas ut. Succes- s.k. dendrokronologin eller årsringsdateringen. Ett sivt växte hela det forntida landskap fram som le- träds årsringar blir olika tjocka beroende på skif- gat dolt under jorden. Fram till då hade det varit tande klimatförhållanden under växtåret. Ett tvär- brukligt att göra smärre s.k. ”provgrävningar”; små snitt av ett träd från kärnan till barken kan alltså titthål ner i forntiden. Var dessa grävningar förla- genom mätningar av årsringarnas bredd ställas upp des var upp till forskarnas godtycke. Nu fick man i i ett diagram. Genom att ta träprover från träd som stället hela bebyggelsemönstret över stora ytor. Ar- växt under olika tider har man kunnat koppla sam- keologin gick på allvar från sakforskning över till man dessa diagram till en obruten kurva långt ner i miljöforskning. Resultaten från Fosie var bland de forntiden. Vill man sedan ha ett träföremål daterat, första inom arkeologin som berättade det skånska, kontrollerar man var detta föremåls egen kurva ja faktiskt det svenska, kulturlandskapets historia; sammanfaller med den långa kurvan. Har man tu- med byar, gravfält och vägar. De resultat som ska- ren att ha bark kvar på provet kan man t.o.m. be- pades den gången har legat till grund för mycket av stämma om träprovet ifråga huggits under vår-som- den moderna skånska arkeologin.

12 De äldsta spåren (10.000 f.Kr. – 4.000 f.Kr.)

En renjägarfamiljs lägerplats dukt och platsen för Sydsvenskans höghus hade förvandlats till en sumphåla. Den ynkligt smala Sege- I dag kan platsen vara ett inferno av bilar, avga- ån hade blivit till en bred vik med gnistrande, kris- ser och jäktade människor. Själv fastnade jag en tallklart vatten. Vi hade stått där tillsammans, du morgon i en bilkö som aldrig ville ta slut. Sakta kröp och jag, vid den sandiga vattenkanten, och undrat – bilen upp för motorvägsakvedukten över Segeå vid du mest eftersom du aldrig sysslat med arkeologi. Malmö norra infart. Jag hade själv ingen tid att passa. Inget träd så långt ögat kunde se, bara sly och låga Annat var det uppenbart för grannen i bilen i den buskar. På en liten förhöjning i terrängen ett hund- andra körfilen. Han satt lika hårt fast och han var ratal meter bort har några människor slagit upp några smått förbannad. Jag däremot hade tid att fundera, märkliga tält strax intill vattnet. inte att svära och banna Vägverket och Malmö kommun. Tänk om jag kunde ta dig med på en an- -”Ser ut som en sameby för turister i Lappland”, norlunda resa, min anonyme granne i bilen bred- hade du säker sagt. ”Hur tusan hamnade vi här?” vid. Platsen där vi satt var nämligen väl vald för en historisk resa så där tiotusen år bakåt i tiden. Vad Nej, några lappkåtor har det inte varit frågan förvånad både du och jag skulle bli! om. Tycker jag mig inte se ett större tält av upp- spända skinn. Framför tältet sitter de på huk, våra Det är konstigt med oss människor. Vi lever så förfäder. En ren ligger död och uppsprättad på mar- mycket i nuet att vi nästan över huvud taget aldrig ken och det pågår ett väldigt skärande och skra- funderar på hur saker och ting varit lite längre bakåt pande med stenverktyg. Kommer vi lite närmare i tiden. Det är nu vi lever och allting tillhör oss; na- kan vi definitivt avslå tanken på likheter med same- turen, vattnet och luften. Likadant var det för tusen kulturen. Tyg lyser t.ex. helt med sin frånvaro. Skinn- år sedan, för tretusen år sedan, för tiotusen år se- kläder täcker kropparna och det är inte mycket som dan. De människor som då trampade vår jord tänkte lämnas bart. För det är inte någon angenäm värme antagligen på samma sätt. Men med en väsentlig precis, trots att vi är inne i sensommaren. skillnad. De levde hand i hand med moder natur; tog det de behövde men aktade sig nog att våldföra Men myggen är lika ihärdiga som i nutida Norr- sig på livsgåvorna. Tänk om jag kunde ta dig med land. Flugorna likaså. Egentligen är det märkligt att på en baklängesresa! Hade du gillat det, föraren i det inte är större olikheter mellan denna tid och vår Wolksvagen GOH 609? egen - bortsett från människorna. De sitter där borta på huk och oförståeliga ord bubblar upp ur deras Plötsligt skulle alla kända orienteringspunkter ha munnar. Någon håller på att frenetiskt tugga på en varit som bortsopade. Ingen motorväg, ingen akve- större skinnbit, antagligen för att göra den mjuk.

13 -”Primitiva satar!”, säger du. kats och använts och man kunde genom pollen- analyser och andra naturvetenskapliga metoder få Stilla tänker jag att du borde ha haft förmånen fram lite om den dåtida naturen och miljön. För att att träffa Lars Persson. Han var kurskamrat med rätt förstå dessa avlägsna släktingar måste man mig i Lund; vi läste arkeologi tillsammans 1970. emellertid själv möta dem, tala med dem, uppleva Egentligen var han antropolog men tyckte att han dem som människor och inte bara se dem som ett borde veta lite mer om arkeologi. Kunde vara bra varusortiment av prylar. att ha när han drog genom Sydamerikas regnskogar och träskmarker. Det hände att han anlitades av Ta bara det gröna apoteket. Hur många av oss FN för att hjälpa till att utreda urindianernas lagliga kan i dag använda vildväxterna i vår hage för att ha rättigheter. Han var hatad av många regimer som till hands vid allehanda tillfällen? Lars berättade om terroriserade indianerna eftersom han rörde sig i jämförelser mellan en lärd professor i USA, som skogarna lika naturligt som en infödd stockholmare ansåg sig kunna allt om växterna i urskogen, och en vet att nyttja tunnelbanan. Indianerna var hans vän- av dessa många urindianer som han själv lärt känna. ner och han svek dem inte. Alla dessa stunder då Urinnevånaren kunde betydligt mer om växterna Lars berättade om indianernas liv var fascinerande. och deras egenskaper än vad professorn någonsin Vid en lägereld ute på Löddesnäs sommaren 1970 skulle få kunskap om. Så var det också med våra kom vi in på ”det gröna apoteket”. Kursdeltagarna förfäder här i Skåne. De levde tillsammans med hade just avslutat den obligatoriska utgrävningsprak- naturen på ett sätt som vi moderna människor ald- tiken på ett boplatsområde invid Löddeå nära Öre- rig riktigt kan sätta oss in i. sund. Här hade det bott människor för sådär en sex - sjutusen år sedan och vi, framtidens arkeologer, Tyvärr kan du aldrig träffa honom. Lars Pers- hade under en vecka prydligt förpassat framgrävda son, en av våra främsta experter på vad du kanske stenverktyg, pilspetsar och flintavslag till papplådor kallar ”primitiva” människor, dog i en bilolycka i av olika storlek. Nu var det tid till eftertanke. Vad Sydafrika bara några år efter kvällen vid Öresund. var det egentligen för människor som levt här? Hur hade dom fungerat tillsammans? Tillbaka till nutid. Den anonyme föraren till bilen GOH 609 har fått fritt körfält och försvinner för I papplådorna låg deras testamente till oss i nu- alltid för min syn. Själv har jag förpassat mig över tiden. Jordiga föremål av sten. Inget annat hade Segeå och lämnat den gamla boplatsen bakom mig. bevarats. Utifrån dessa enkla och till synes okom- För bara ett fåtal decennier sedan var detta en lugn plicerade stenfynd var det väldigt lätt att se ett an- idyll och man kunde då bättre än i dag förstå hur tal ”primitiva” Löddesnäsinnevånare annu dazumal. det en gång sett ut här vid strandkanten till Segeå. Lars berättade emellertid en annan historia. För ho- nom var föremålen bara ett sätt att få kontakt mel- Sedan länge hade man haft kunskap om att det lan dåtid och nutid. Flintbitarna i lådorna berättade här fanns en stenåldersboplats och våren 1960 drog egentligen väldigt lite om människorna. Man kunde Lunds universitet ut för att göra en större utgräv- få reda på åldern på boplatsen, man kunde se ett ning. Mycket riktigt fann man tjocka kulturlager med ytterst litet urval av de föremål som en gång tillver- föremål och andra rester efter en större boplats från

14 så där en femtusen år före vår tideräknings början. turlager. Upphetsningen i grävarlaget måste ha va- Ordet kulturlager är arkeologernas benämning på rit på kokpunkten för i detta lager fanns flintred- jord med rester efter mänsklig aktivitet. I kulturla- skap som var drygt tiotusen år gamla. Sveriges då ger kan man hitta dåtida sopor men också tappade äldsta boplats hade hittats. föremål eller rester efter hus och härdar m.m. Dessa lager vid Segeå låg direkt på den finaste sjösand; Under en kortare tid hade en eller flera renjägar- sand som skapats av naturen. Historien kunde ha familjer slagit sig ned här för att jaga. Kvar fanns varit slut där men en tillfällighet gjorde att ett gräv- bl.a. ett stort antal bearbetade flintstenar som en ningsschakt blev djupare och en sensationell upp- gång utgjort redskap. Lägerplatsen hade varit be- täckt kom i dagen. Under det av naturen skapade, gränsad till ytan men indirekta spår efter ett stort tjocka sandlagret dök det upp ett nytt, jordigt kul- tält kunde påvisas. Vid två platser hade renjägarna

Vid utgrävningar brukar arkeologerna spara lodräta schaktväggar. När dessa renskrapats syns tydligt de olika jordlagren. Bilden visar Segebroboplatsen. Nederst jordlager med fynd från den äldre jägarstenåldern. Därefter ett av naturen ditforslat sandlager och överst jordlager med fynd från den yngre jägarstenåldern.

15 suttit och knackat flintstenar till skrapor, knivar och amatörarkeologer faktiskt lyckats att finna fler spår pilspetsar. Här låg halvfärdiga redskap och flint- av renjägare i Skåne. En hel del lösfynd har inrap- avfall i högar. Med hjälp av runda knackstenar har porterats och i dag finns ett trettiotal kända platser man slagit flisor - ”spån” - ut ur större flintblock, där riktigt gamla stenåldersfynd gjorts; de flesta i s.k. spånblock. Dessa avlånga spån har man sedan Skånes inland. Äldst verkar en boplats vid Finja- knackat till ytterligare. Vissa har blivit till karakte- sjöns norra strand att vara. Här har man vid Mölle- ristiska s.k. tångespetsar som användes till vapen. röd funnit stenredskap efter en troligtvis tillfällig rast- Andra har fått en trubbig kant och blivit till använd- plats för förbiströvande renjägare redan för så där bara skrapor. Dessa första Malmöbor var noma- en 14.000 år sedan. Funna pilspetsar är gjorda dels der. Djuren man jagade var livsviktiga för existen- av en typisk flinta från området norr om Kristian- sen. Av främst ren och älg fick man kött men också stad men också av flinta som bevisligen kommer skinn till kläder, tält, transportemballage och mycket från södra Skåne. mera. Djurens senor blev till symaterial, benen och hornen blev arbetsredskap. Man reste sina tält av Dessa bevis för att renjägarna i Skåne rört sig djurhudar; kvinnorna tillredde det kött som männen över stora områden och på detta sätt använt sig av efter lyckade jaktfärder kunde föra hem till läger- olika sorter av flintsten är också belagt i ett nyligen platsen. Med flintredskapen kunde man bearbeta gjort fynd från Fjälkinge norr om Kristianstad. En hudar, trä och djurens horn och ben. amatörarkeolog kunde till Regionmuseet i Kristian- stad inrapportera en samling flintföremål som vi- Det var rena turen som gjorde att boplatsen vid sade sig vara ungefär 11.000 år gamla. Åtta red- Segebro kunde hittas. Lek bara med tanken på hur skap och tio flintavslag har denne amatörforskare stor sannolikhet det är att så här gamla fynd över genom sina kontakter med museet berikat den skån- huvud taget kan göras. Hur många människor har ska stenåldersforskningen med. Tre av dessa är ca det varit som den gången som renjägare strövat ge- sju centimeter långa flintspetsar. En av spetsarna nom Skåne? Kanske runt hundra familjer eller grup- har troligen varit fäst i ett horn och använts som per. Och av allt skräp man kastat finns bara till- spetsigt huggvapen medan de andra varit spjut- huggna stenar och några smärre benföremål kvar- spetsar - kanske pilspetsar. Liksom redskapen från lämnade på boplatsområden som endast är på ett Mölleröd är fynden från Fjälkinge gjorda av flinta hundratal kvadratmeter. Du har många gånger större från dels sydvästra, dels nordöstra Skåne. chans att vinna stort på Lotto än att hitta spåren efter våra äldsta släktingar. Som arkeolog har du Egentligen är det inte mycket vi har kvar efter dock lite ”stalltips” att tillgå. Jägarboplatserna låg dessa första ”skåningar”; lite sten insamlade i papp- t.ex. gärna på platser invid rinnande vatten, på uddar lådor, placerade i museernas magasin eller också eller vid trånga vattenpassager. Platser som i dag hittar du dem i utställningsmontrar. Men jag kan lova är igenväxta men fortfarande kan omges av sanka dig att det är något alldeles speciellt om man får marker, typ mossar eller liknande. privilegiet att hålla ett sådant här riktigt gammalt flintföremål i sin hand. Känna skärpan som fortfa- Efter fyndet vid Segeå 1960 har arkeologer un- rande finns kvar i flintpilens egg. Tiotusen år blir i der 1990-talet tillsammans med ivrigt spejande ett nu till intet. Vem var den man som en gång lik-

16 som jag lät tummen avgöra skärpan? En av våra mellan två akter. Så var det givetvis inte. Föränd- första invandrare som hade fränder vida omkring. ringen har tagit sin tid men eftersom vi har en viss Dessa jägare har nämligen att döma av de likar- benägenhet att bortse från att tusen år i forntiden tade redskapsformerna ingått i en sammanhängan- faktiskt var lika långt som en tusenårig period i dag de kultur som sträckt sig från dagens England ända verkar allting ha skett så hastigt. Det tog kanske till Ryssland. femton till tjugofem människogenerationer för land- skapet att totalt skifta karaktär, från ett öppet, låg- I Malmöområdet är det inte enbart vid Segås buskigt scenario under senglacial tid till en frodig, mynning som intressanta fynd från våra jägarsläk- ljus och sommarfuktig skog. tingar finns. Segeå gick för tusentals år sedan in i landet som en relativt bred å eller snarare som en Med vegetationens förändring följde också en smal havsvik. Inåt landet delade ån upp sig i en önskan hos människorna att bättre och mera effek- mängd vattenleder. Det är här, kring de forna sjöar- tivt utnyttja naturresurserna till egen fördel. Denna na och åloppen, som vi kan finna många av jägar- instinkt och uppfinningsrikedom har alltid varit för- stenålderns boplatser. I en stor, igenvuxen mosse i knippat med människorasen, både nu som då. Skulle Bara har man t.ex. hittat ett renhorn med små in- man bearbeta de grövre träden behövdes andra ty- skärningar gjorda av människohand och i Aggarp per av redskap än de som renjägarna i det tundra- vid Svedala hittades i en mosse en vacker benhar- liknande landskapet haft. Skånes forntida välsignel- pun. En del av Segeås våtmarker sträckte sig i en se, flintan, fanns över stora områden. Det var en båge runt nuvarande Malmö och vidare söderut. praktisk sten, lätt att hugga till. Därtill både vass gamla flygfält var på den tiden en sjö, ge- och funktionsduglig om den hanterades på rätt sätt. nomfluten av ån, och längre söderut låg en stor sjö Tidigare hade man använt den till pilspetsar, skrapor invid nuvarande Hindby och Fosie, klassiska arkeo- och andra småföremål där kraften i handen varit logiska områden med rika fynd från i stort sett hela ensamt avgörande. Nu började man sätta in större vår skånska forntid. flintor i skaft som förlängde armen och fick på detta sätt med fysikens hjälp ett förträffligt slagredskap, Renjägarna levde under en klimatperiod vilken yxan gjorde entré på allvar. arkeologer och geologer kallar för den senglaciala tiden. Vid slutet av denna period började den låga I Lund satt en dag på 1850-talet museimannen markvegetationen skjuta i höjden och en ljus, gles Nils Gustaf Bruzelius och arbetade med sin livs- skog började sprida ut sig över Skåne. Det kalla uppgift och sin hobby, studiet av skånska fornsaker. klimatet vek successivt undan och det blev allt mera Sida efter sida plitade han ner uppgifter i sin digra angenämt att bo här. Björk och tall gav skugga åt handskrift om märkliga skånska fynd, om utgräv- en rik undervegetation och för åttatusen år sedan ningar men också om spöklegender som var kopp- fanns också alm, ek, lind, ask och al; kort sagt de lade till de skånska fornminnena. Nils Gustaf skulle flesta av våra trädslag i dag. Granen lyste dock med snart sluta sin museimannabana och 1860 ansluta sin frånvaro. Tittar man i äldre litteratur framställs sig som lärare till Malmö latinskola. Men sitt stora nästan denna scenförändring på naturens teater som intresse för forntiden bibehöll han livet ut. Just nu något som skett tämligen snabbt, närmast i pausen satt han emellertid här på Lunds Universitets His-

17 toriska museum och studerade i detalj den fina och en gång suttit. Tyvärr har det även bland skånska stora samling av fornfynd som ryttmästaren Edvard bönder funnits dumbommar. Varför i hela friden skar von Gerber lämnat in. Ett märkligt fynd i samlingen man av senorna och kastade bort flintyxan! Nu kan intresserade honom speciellt. Det kom från Hindby man bara ana sig till att det varit en större flinta i Fosie socken strax söder om dåtida Malmö och som i åtta - tiotusen år tillsammans med hornet le- var så intressant att den kom med i den blivande gat och väntat på sin burduse upphittare ute vid mos- adjunktens handskrift: sen mellan Hindby och Fosie.

”En likaledes högst märkvärdig fornsak, funnen i en torfmosse i Hindby, är en yxa af elghorn med Ett annorlunda landskap skafthål. Hvad som gjorde detta fynd så högst säll- På Segebroboplatsen överraskades arkeologer- na av att det fanns ett boplatslager under ett av naturen, genom översvämning bildat tjockt sand- lager. Havets vattenyta måste således under de se- naste 12.000 åren ha stått åtminstone ett par meter högre än det gör i dag. För att man bättre ska för- stå detta fenomen måste jag här sticka in ett avsnitt om moder naturs nyckfulla beteende. Det hela är egentligen en otrolig historia om något så primärt som is, vatten och jord.

Fram till för 15.000 år sedan var Skåne och öv- riga Norden en tämligen ogästvänlig plats. Marken Älghornsfyndet från Hyllie mosse som en bonde fördärvade på 1800-talet. täcktes då av ett enormt islager, bildat tack vare en köldperiod på tiotusentals år som lagt de norra de- larna av jordklotet i fryst tillstånd. Enorma globala vattenmängder låg förpackade som bunden is. Isen synt, var den omständigheten att vid yxans uppta- bröt med sin tyngd och sin ständigt långsamma för- gande qvarsatt ännu som egg en liten flintbila, hvil- flyttning successivt ned även den hårdaste bergart. ken var omvirad till en del jemte nedra ändan af Genom stora isvattenälvar forslades dessa krossade hornet med djursenor. Upphittaren lösbröt stenen massor i form av lera, sand och grus bort av ström- och afskar med sin knif påbindningen, efter hvilket marna för att lagras utanför själva nedisningsom- dock ännu synas tydliga spår på hornet.” rådet. När klimatet började bli varmare började också isen dra sig tillbaka. Vid isranden lagrades Detta redskap är imponerande; drygt två deci- det sönderbrutna materialet som bildade långa och meter långt och i ena änden genomborrad för fäste höga strängar i det successivt frilagda landskapet, till ett numera försvunnet träskaft. I den andra än- likt utmatad korvmassa bildar långa korvar i mo- den är det urholkat och det är här som ”flintbilan” derna charkuterifabriker. Nu bildades många av våra

18 skånska landskapsdrag; det vackert backiga land- Öresunds grundaste del, den mellan Limhamn och skapet med sina rullstensåsar och svagt markerade Dragör lagts under vatten. Under kort tid kunde sänkor där en gång ett kraftigt isvattenflöde gått man plaskande ta sig fram på denna mark som i fram. dag ligger sju meter under vattenytan. Vattnet fort- satte emellertid att stiga och Själland förlorade land- Landskapet i t.ex. sydöstra Malmö är en pro- kontakt med både Skåne och Fyn; Öresund och Bäl- dukt av denna tid. Strax öster om Fosie och Malmö ten hade skapats. För drygt sjutusen år sedan stod inre ringväg ligger en dominant höjdsträckning. Trots vattenytan på den nivå den har i dag. Men den fort- att den moderna bebyggelsen inte lämnar några satte att stiga. Knappt 5.000 f.Kr. stod vattnet upp större friytor för naturen har människan vackert fått mot tre meter över dagens nivå och stora strand- lov att följa vad naturen skapade för tiotusentals år områden som i dag är land kom att ligga under vat- sedan. Går du upp på de mäktiga gravhögarna i ten. Det var bl.a. nu som det täckande sandlagret t.ex. Fosie, utbreder sig stora delar av staden fram- vid Segebro kom till. Slutligen drog sig vattnet till- för dina fötter. Här uppe är det lättare att förstå det baka till den kustlinje som vi numera känner. forntida landskapet. Du kan fortfarande skönja de lägre liggande landskapstarmar som en gång ut- Detta är givetvis en ytterst förenklad version av gjorde Segeås delta. Du kan se hur villor och små- vad som verkligen hände. Vattenytan både steg och hus fortfarande följer den mjukt böljande terrängen sjönk under årtusenden. Landet, som varit ned- som formades av naturens krafter under ett obe- pressat under inlandsisens tyngd, började resa sig; gripligt stort antal år. olika fort på olika avsnitt beroende på berggrunden. Det mest fascinerande i hela denna historia tycker När mycket vatten var bundet i is var havsytan jag dock är det faktum att vi i dag kan finna boplat- betydligt lägre än i våra dagar. Detta förklarar var- ser efter människor djupt under vattenytan. Åtskil- för det står mängder av trästubbar efter furor djup liga jägarstenålderboplatser har t.ex. lokaliserats på nere på Östersjöns botten. Fiskare har under hela Öresunds botten, de flesta runt sjutusen år gamla. 1900-talet med sina nät dragit upp stubbar från både Som ett exempel kan nämnas att när man muddrade 30 och 80 meters djup, bevis på hur lågt vattenytan utanför Limhamns hamn år 1891 följde det i mud- en gång stod. Den typiska skånska kartbilden fanns dermassorna med både torv och stenåldersföremål inte; Skåne hängde samman med kontinenten och varav inte mindre än 13 stenyxor. Fynden kommer man kunde nästan torrskodd ta sig ända bort till från en sjutusenårig boplats på två-tre meters djup dagens England. under Öresunds vattenyta.

I samband med att temperaturen globalt sett höj- Visst är det spännande att stå ombord på någon des, frigjordes en mängd is och världshavsytan steg. av Danmarksfärjorna och blicka ut över Öresunds Under en tidsperiod från ca 7.500 f.Kr. till 6.000 vattenspegel och veta att det långt där nere i djupet f.Kr. höjdes t.ex. vattenytan i Öresund med femton döljer sig lämningar efter våra förfäders bostäder. meter. Det var under denna tidsrymd som Skåne Faktiskt är det en helt jungfrulig arkeologisk mark definitivt förlorade sin landbrygga med Själland. Ca som finns där under båten; bland spättor, spigg och 6.500 f.Kr. hade vattenytan stigit så mycket att krabbor. Det är först på senare år som det på allvar

19 blivit intressant att utforska Öresunds botten. Åren Med tanke på den kulturskatt som bevisligen 1979-1980 kunde idoga sundsbetraktare notera att döljer sig under vattenytan som omger Skåne är det ofta låg en dykbåt vid den djupränna som Saxån det beklagligt att svenska staten tydligen fullstän- bildat ut i Öresund. Saxån mynnar i dag strax söder digt ignorerar dessa gamla kulturspår. När kraft- om Landskrona men under stenåldern gick den ut i kabeln från Blekinge till Polen började grävas ner nuvarande Öresund, genom hamnen i Landskrona på Östersjöns botten 1999 gavs från regeringen inga och mynnade ute vid Ven. Av denna forna å åter- möjligheter till arkeologiska undersökningar trots att står i dag en djupränna på botten av sundet. Genom man skulle muddra sig igenom klassiska områden att undersöka åravinens sidor har dykare kunnat med fynd av trädstubbar på stort djup. En kraftig, spåra flera under vatten dolda boplatser. En av des- forntida åravin på 30 meters djup under vattnet vid sa ligger på grundet Pilhaken. Hanöbukten uppvisar t.ex. alla de förutsättningar som en riktigt gammal renjägarboplats ska innehål- Från en bottennivå på sju meter under vatten- la. Här drogs utan förbarmande mudderverket rakt ytan stupar den forna åravinen ner till ett djup av genom det forntida landskapet. Om kulturarvet un- fjorton meter. På kanten till ravinen hittade arkeo- der vatten kan man bara krasst konstatera att det logerna rester efter en boplats. Föremål låg ned- man inte kan se från landbacken heller inte verkat bäddade i ett tjockt gyttjelager. Mängder med flint- vara intressant att undersöka! avslag, flintskrapor och s.k. flintsticklar - dvs små skärverktyg för finbearbetning av horn eller ben - kunde samlats ihop. Ben från uroxe, kronhjort och På den skånske jägarens boplats rådjur visade att de som en gång levt här vid en åmynning till Öresund inte bara livnärt sig på fiske. År 1935 genomfördes en avloppsgrävning pa- Bland fynden finns också flera trästickor av en fing- rallellt med Segeå invid järnvägen Malmö-Lund. ers tjocklek vilka blivit brända i ena änden. Utgrävar- Plötsligt fann man ett stort, genomborrat hjorthorn. na tror att dessa kan ha fungerat som bloss vid t.ex. Efter avtvättning kunde man tydligt se att ett möns- ljustring av ål under nattens mörka timmar. ter inristats i hornet. Personal från Malmö museum

Kronhjortsyxan från Segebro. Fyndet ledde till att man 1935 hittade en sjutusen år gammal skånsk boplats. Efter teckning av Ingeborg Kalling.

20 strömmade till och man kunde nu kartlägga en bo- plats från jägarstenålderns yngre del. Det var bl.a. denna boplats man åter grävde i när fyndet av den äldre renjägarboplatsen påträffades 1960. Under åren har det blivit många utgrävningar i området, den sista företogs 1976. En datering av denna bo- plats ger vid handen att den existerat i perioden 5.800 f.Kr. till 5.500 f.Kr. ”Tuggummit” från Segebro med tandavtryck efter Mal- Ibland gör arkeologer lite udda fynd; fynd som mös äldsta påvisbara tonåring. kastar en nyfikenhetens ljuskägla bakåt i tiden, fynd som råkar belysa någon vardaglig forntida händel- se. En dag för väldigt längesedan, för sådär sjutu- dens äldsta tuggummi. Säg den lycka som varar för sen år tillbaka i tiden, stod ett barn vid stranden till evigt. Åren 1993-1994 grävde man ut en stor bo- Segeån. Barnet njöt av godis; stod och tuggade på plats i Huseby klev på Orust som var niotusen år en kåd- eller hartsbit från ett träd. Detta var dåti- gammal. I en grop hittade man närmare hundra dens tuggummi. Med en kraftig spottbloska seg- hartsstycken, många med tandavtryck. Intressant lade kådbiten slutligen ut i vattnet och sjönk ner till är att nästan samtliga tandavtryck kommer från ton- botten. Slam och sand täckte denna munsbit ända åringar. Det var tydligen de som med sina starka fram till den dag då en förvånad arkeolog grävde tänder hade att utföra tuggandet. En del av dessa fram det svarta godiset. De ännu bevarade tand- avtryck hade på ena sidan mönster efter träfibrer avtrycken i kådan berättar historien. Barnet bör ha vilket visar att man använt hartsen att täta trä- varit äldre än 13-14 år men tänderna har inte varit föremål med. I just Orustfallet misstänker arkeo- utsatta för slitage vilket gör det troligt att vi här står logerna att man tätat en enklare typ av båt med just inför Malmös äldsta kända tonåring, låt vara endast tuggad harts. representerad i ett tuggummiavtryck! Genom sitt fyndmaterial har Segebrofynden i hög Nu ska vi nog vara lite försiktiga om vi för ner grad ökat vår förståelse om den skånska jägarsten- modern godisindustri till stenåldern. Den fyra cm åldern. Men detta är inget jämfört med de fynd som långa klumpen är troligtvis av harts. Harts fram- för tjugo år sedan gjordes vid Skånes sydkust. Dessa ställdes genom destillation av bark, främst björk- började nämligen i grund att förändra vår tidigare bark. Materialet har använts som fogmassa, t.ex. syn på denna avlägsna del av vår historia. när man satte in små skarpa flintbitar i skåror i benharpuner för att gör dessa mera effektiva. Ge- En god vän till mig, Sven Persson från Limhamn, nom att tugga hartsen har man mjukat upp den före är en idog amatörarkeolog, ständigt på jakt efter användning. nya upptäckter. Under många år har han strövat igenom det skånska landskapet och sökt efter spå- Länge låg tuggklumpen i en monter på Malmö ren av människor tusentals år tillbaka. Många är de museum och vi kunde stolt annonsera den som värl- fynd som han kunnat inrapportera till den arkeolo-

21 giska institutionen vid Lunds universitet. Det finaste nog mycket bockande den där dagen. På ett om- fyndet är nog upptäckten av Skateholmsfolket. råde av 50*100 meter fanns nämligen rikligt med av människohand bearbetad flinta. Sven Persson En höstdag 1979 hade Sven fått med sig forska- hade hos gårdsägaren observerat några flintföremål ren Lars Larsson ut till gården Sjöslätt vid Skate- på en bokhylla och på detta sätt kommit fyndplatsen holm, belägen mitt emellan Trelleborg och Ystad, på spåren. En av Skånes mest berömda boplatser endast ca sexhundra meter från den nuvarande från jägarstenålder hade dykt upp. kusten. Här spankulerade de två herrarna omkring på den plöjda jorden, ivrigt sökande, ständigt boc- Lars Larsson skulle under ett flertal år bedriva kande sig för att ta upp intressanta stenar. Det blev utgrävningarna vid Skateholm. Redan vid undersök-

En skånsk jägare, död och begraven vid våra dagars Skateholm för sju och ett halvt tusen år sedan.

22 människor utan också en människa som kunde kopp- las till dessa lämningar.

Genom de stora utgrävningarna som följde efter 1980 kunde man på ett säkert sätt klargöra hur mil- jön här vid Skånes sydkust förändrats från ca 5.600 f.Kr. till ca 4.700 f.Kr., dvs under den period som tre olika boplatser avlöst varandra. Östersjöns vat- tenytan hade under den första boplatsens existens legat ca två meter över dagens vattenyta. Tull- storpsån rann på den tiden ut i en lagun i vilken funnits en avlång, sandig ö. På denna ö hade jägar- folket slagit upp sina bopålar. Endast genom att fär- das med båt, dvs stambåtar eller skinnbåtar, har man kunnat komma ut till boplatsen. Runt lagunen har lövskogen trängt på med ek och hassel som domi- nerande trädslag. Dessa ger möjligheter för en rik undervegetation så man kan lätt föreställa sig det gröna, heltäckande bälte av löv och växter som omgärdat strandmarkerna. Längre in från stranden har trädslag som alm och lind dominerat. Dessa träd kännetecknas av att de lämnar djup skugga och därför måste här undervegetationen varit betydligt öppnare än ute vid strandbrynet.

Den mycket skicklige benexperten, osteologen Ove Det är märkligt att stå på samma plats i dag. Persson (t.h.), utför en första besiktning av en grav Ögat kan följa markens mjuka böljande drag. Det från Skateholm. som en gång var en ö utmärker sig i dag som en mindre höjdsträckning. Det som en gång var en vat- tenlagun skönjer man som en svag sänka i det öpp- ningens öppnande våren 1980 kom det fram spän- na åkerlandskapet. Om du skulle berätta för en oin- nande fynd i de två små schakt som då grävdes. I vigd att han stod på platsen för en gammal ”skå- det ena hålet konstaterades ett bottenlager av sot nings” bostad och att detta hem, när det begav sig, och kol med mängder av ben och bearbetad flinta. var omgivet av en tät urskogsliknande grönska, hade I det andra saknades nästan detta bottenlager men han ifrågasatt din nykterhet. Det ska till mycket fan- här dök det istället upp ett människokranie. Det var tasi för att begripa att detta verkligen en gång har säker mycket upphetsade arkeologer som gjorde varit sant i Skateholm. Tack vare arkeologernas en- fyndet. För första gången i Sverige hade man hittat visa och dryga forskningsarbete både i fält och vid inte bara föremål och kulturlager från jägartidens skrivbord kan emellertid fantasin bli till verklighet.

23 Fisket har varit betydande för dessa jägare. Ben sjöns vattenyta stigit så mycket att man fick överge efter olika fisksorter visar att man tillrett ett brett boplatsen ute på ön, helt enkelt därför att den blivit sortiment av fisk som fångats i lagunens bräckta allt mindre. Tvåhundra år senare, runt 5.200 f.Kr. vatten, både mört, abborre och gädda - ja, t.o.m. ål. dyker det upp en ny boplats några stenkast längre Bland fisksorterna finns också torsk, plattfisk och inåt i landet; på den tiden på en mindre ö invid den sill, alltså saltvattensfisk som fångats ute på öppna havsvik som vattenhöjningen bildat. Runt 4.800 f.Kr. havet. Givetvis har man förutom fisk kunnat nyttja var det åter dags att flytta p.g.a. det stigande Öster- den rikedom av vilt som skogen gett. Av allt detta, sjövattnet. En ny och högre ö utvaldes till boplats det forntida skafferiet av fisk och kött, återstår i och här har man kunnat följa de mänskliga spåren dag endast mängder med benavfall. till runt 4.700 f.Kr.

Runt 5.400 f.Kr., alltså efter en bosättningstid Det säger sig självt att man i Skateholm, genom vid Skateholm på kanske tvåhundra år, hade Öster- att boplatsen successivt fått flytta, har ett utmärkt

I projektet Forntid i Nutid i Skånes Djurpark rekonstruerades på 1980-talet en av jägarsten- ålderns sommarhyddor utifrån arkeologiska kunskaper om skånska boplatsfynd.

24 fyndmaterial för att beskriva den skånska stenål- lagt i knät. Hon har haft en skinndräkt med påsydda dersjägaren under nästan tusen år. Det kanske mest prydnader i form av en mängd genomborrade vild- spännande är dock alla de gravar som påträffades. svinständer. På resan till dödsriket har hon fått med Plötsligt hade man fått närkontakt med dåtidens sig ett matknyte med olika fiskar och en stor benbit människor. De döda har begravts i direkt närhet till med vidhängande rådjurskött. boplatsen, ett tecken på en nära relation mellan för- fäder och levande individer. I många gravar hade De flesta vuxna har dött i en ålder av 35-50 år. man strött ut rödockra över de döda, dvs ett rött Om man räknar med att en generation, dvs barna- pulver som framställts genom bränning av jord inne- födande ålder, motsvarat kanske 25 år, skulle den hållande någon järnförening. Fortfarande efter sju- äldsta boplatsen ha existerat i ca 8 generationer och tusen år framträdde den röda färgen tydligt i grav- den mellersta dubbelt så lång tid. Detta skulle be- groparna. Det är ingen tvekan om att denna röda tyda att endast 2-5 individer per generation påträf- färg måste ha med själva begravningsritualen att fats i jordgrävda gravar. Var är resten? Även om göra. Tyvärr vet vi föga om dessa människor reli- man räknar med att boplatserna kanske inte varit i gion. Det faktum att man i flera gravar hittat spår bruk så länge eller att man använt dem endast i efter mat som den döde fått med sig måste emeller- återkommande perioder under åren, fattas rimligt- tid tyda på en tro på ett liv efter detta. vis de flesta människorna. Man har t.ex. ansett att upp mot ett femtiotal människor kan ha ingått i ge- På den äldsta boplatsen vid Skateholm påträffa- menskapen vid Skateholm. Om så är fallet är det des 22 gravar och på den därefter följande boplat- en försvinnande liten del som redovisas i gravarna. sen inte mindre än 63 människor. Gravskicket har En förklaring kan vara att man haft ett annorlunda varit väldigt varierat; här finns gravar där man lagt gravskick som skett parallellt med begravning i den döde horisontellt i graven, eller där den döde marken. Kanske har de döda satts ut i naturen på placerats sittande eller halvsittande i gravgropen. samma sätt som t.ex. är belagt bland indiankulturer. I så fall kan de som begravts på själva boplatsen ha En framgrävning av ett skelett väcker osökt frå- haft en särställning, utgjort någon form av elit. gor om t.ex. hur den döde en gång sett sin omvärld, vad som hänt henne eller honom och på vilket sätt I samband med den nya Västkustbanans byg- döden en gång hann ifatt tiden. I en grav möter vi gande har nyligen, dvs 1999, en stor utgrävning vid troligtvis dåtidens skicklige och ärade jägare. En Saxån söder om Landskrona avslöjat forntidsläm- 20-åring har som gravgåvor fått med sig sju stora ningar som för all framtid kommer att befinna sig kronhjortshorn, alla placerade över fötterna. Av stor- högt upp på listan över de arkeologiska upptäckter leken att döma måste hornen ha suttit på mycket som format vår kunskap om nordborna, och ”skå- stora tjurar. En annan grav avslöjar kontakten mel- ningarna”, för sju-åttatusen år sedan. Vad de gamla lan man och kvinna. En 40-50 års man har grav- rallarna inte kände till - de som en gång för länge lagts tillsammans med en flicka i 17-19-års åldern. sedan byggde järnvägsbanken här ute vid Öresunds- I en tredje grav möter vi kvinnornas gissel genom kusten vid Tågerup - var att man byggde på en mark tiderna, döden i barnsäng. En medelålders kvinna som i forntiden legat vid stranden till den betydligt har satts ned sittande i graven med ett spädbarn bredare ån precis där denna hade sitt utlopp i det

25 Utgrävningen vid Skateholm fordrade försiktig frampreparering av de ömtåliga skeletten. En del gravar togs upp i orubbat tillstånd och finns nu till beskådande på olika museer. dåvarande Öresund. Numera följer arkeologerna mängder av organiska föremål bevarats. Innan ut- nybyggena med helt annat intresse och resultaten grävningen kände man t.ex. inte till s.k. mjärdar från låter inte vänta på sig. Men de fantastiska fynd som stenåldern annat än genom några ytterst fragmen- dök upp här hade ingen kunnat förvänta sig! tariska och obetydliga fynd. En mjärde är en strut- liknande, flätad behållare där fisken lockas in i en Under jägarstenåldern har det funnits en mycket smal öppning och sedan inte kan hitta ut igen. På stor boplats nere vid stranden. Rester efter hus och boplatsen vid Tågerup har grävts fram mer än tio- alldagliga lämningar efter människor kunde doku- talet mjärdar, många mycket välbevarade. För att menteras. Vattnet direkt utanför boplatsen har an- locka in fisken hade man ute i vattnet anordnat långa vänts som soptipp och de föremål som inte sköljdes fångstarmar, gjorda av nedslagna pålar och flätverk. bort sjönk till botten och bäddades in i bottenleran. Dessa pålkonstruktioner kunde också dokumente- Tack vare detta lufttäta förpackningsmaterial har ras i detalj vid utgrävningen.

26 Boplatsen har haft pålverk och bryggor för an- haft mer än hundra innevånare. Kanske har folk- göring av båtar. Några båtfynd gjordes dock inte. tätheten i det dåtida Skåne varit betydligt större än Kanske ligger båtresterna på det område som i forn- vad man tidigare trott. tiden var lite djupare vatten, i dag det område där den gamla banvallen går fram. Uppe på själva bo- Några av boplatsens människor dök också upp platsen hittade man också mängder av avfall men på ett påtagligt sätt under utgrävningen. En 35-årig givetvis endast sådant gjort av sten eftersom allt kvinna har t.ex. blivit begravd i en djup grav. Ske- annat förmultnat. Tonvis med slagen flinta berättar lettet är otroligt välbevarat; så till den grad att t.o.m. om en livlig hantverksaktivitet. Genom att med horn- tandsten kunnat påvisas. Tänderna är i övrigt kraf- föremål slå på större flintstycken har långa, smala tigt slitna men i det närmaste i total avsaknad av flintspån kunnat utvinnas. Dessa påträffades i tu- karies. Lite högre upp i gravgropen låg ett barn i sentals. Av spånen kunde stenåldershantverkarna femårsåldern. Barnet har ett halsband gjort av kron- sedan göra mindre flintföremål. hjortständer. Två flintknivar har också fått följa med i graven. På traditionellt jägarstenålderssätt har man På boplatsen hittades också spår efter ett antal spridit ut rödockra i barngraven. Tron på de högre hus i olika former och storlekar. Här fanns ett runt, makterna går igen även i de fynd som gjorts i vatt- kåtliknande hus på ca åtta meters diameter; här net utanför boplatsen. Ett sådant offerfynd är ett fanns ett troligt verkstadshus på knappt tjugo me- stort yxskaft, tillverkat av horn. Skaftet är helt täckt ters längd men också ett bostadshus på drygt fem- av inristade ornament; dvs av tidstypiska geomet- ton meters längd. Husen storlek överraskade arkeo- riska figurer. Här har du ett av de första spåren logerna. En sådan här boplats kan mycket väl ha efter skånska konstnärer!

Hacka av älghorn, påträffat i Malmötrakten. Det sedan länge försvunna trähandtaget har suttit fästat i det borrade hålet.

27 28 Okänd tidning 8/1 1928

29 30 31 Trattbägaren från ; ett av Skånes äldsta, mera hela keramikfynd. De delar som saknas har ersatts med färgad gips.

32 De som började odla jorden (4.000 f.Kr. – 1.800 f.Kr.)

Från jägare till bonde traktat nykomlingarna med deras egendomliga va- nor. Denna äldre befolkning fördrevs nog från den Hur gick det egentligen till när den skånske bon- för jordbruk och boskapsskötsel tjänliga jorden men den skapades ur den skånske jägaren? Ja, detta är fortsatte inte desto mindre att inom stora områden faktiskt en av de stora arkeologiska frågor som man leva sitt eget liv.” sedan länge sökt svaret på. Det är ju inte helt lätt att av de stumma arkeologiska fynden göra sig en uppfattning om mänskliga relationer och idéer. Men till viss grad går det. Jag ska inte gå in på detaljer, endast konstatera att arkeologin i dag inte så mycket handlar om enbart föremål utan om olika försök att sätta in dessa i ett mänskligt perspektiv. Helt enkelt låta människan komma fram ur historiens dimma. Även om dimman är kompakt kan man här och var skönja konturer som berättar om idéer och tros- föreställningar, om mänskliga kontakter, handels- och vänrelationer m.m.

Tidigare trodde man att införandet av bonde- kulturen i Norden varit frågan om en tämligen agg- ressiv invandrarhandling. Så sent som 1964 skrev den erkänt skicklige arkeologen Mårten Stenber- ger följande:

”Denna invandring får inte betraktas som en mäktig folkbölja som oemotståndligt och på en gång sköljde in över länderna och drev undan eller förin- tade den äldre befolkningen. Snarare har det varit små grupper av människor, som efterhand vandrat in .… Helt utan konflikter har väl ett sådant inträng- ande knappast kunnat ske. I Sydskandinavien fanns en äldre befolkning, må vara gles och utan inbördes sammanhållning, som med oblida ögon måste ha be- Flintyxa från Oxieboplatsen.

33 Ett förändrat livsmönster och förändrat utnytt- Denna följdes ett antal hundra år senare, under den jande av de naturliga resurserna sågs alltså som en efterföljande s.k. mellanneolitiska perioden, av yt- invandring av ett nytt folkslag. En jämförelse med terligare en skogsavhuggningsperiod. övriga delar av norra Europa visade tidigare fors- kare att detta ”erövrarfolk” fanns spritt över hela Så kom då den s.k. almsjukan 1979 och farsoten området. P.g.a. den speciella keramiken kallades slog i Skåne ned med förödande kraft. Den vackra kulturen för ”trattbägarkultur”. Numera talar man Örups almskog vid Ystad förtvinade på bara några inte gärna om en forntida invandring. Förändringar få år. Man fick plötsligt upp ögonen för att ”alm- inom livsföringen kan lika gärna - vilket faktiskt är fallet” i förhistorisk tid faktiskt kunde bero på natu- mest troligt - ha att göra med mänskliga handels- ren själv och inte bara som resultat av människans och vänskapskontakter. Det kan ha varit idéerna svettiga odlingsansträngningar. I dag är forskarna som invandrat, inte människorna. överens om att almens radikala minskning under stenåldern ska ses som ett resultat av flera faktorer, Under slutet av jägarstenåldern fanns i Skåne som t.ex. almsjuka, klimatförändringar, mänsklig utomordentligt rika lövskogar med ett flertal träd- påverkan osv. slag representerade men där lind och alm domine- rade. Förändringar skulle emellertid komma. Ge- Även om både almar, lindar, ekar och askar – nom att studera pollenavlagringar i gamla mossar träd som det fanns rikligt av för sextusen år sedan kunde man redan före mitten av 1900-talet kons- i Skåne – kan bli väldiga i sina dimensioner, kan tatera att almbeståndet runt 4.000 f.Kr. plötsligt bör- man faktiskt med viss möda och under längre tid jat minska så mycket att trädslaget nästan blivit ”tämja” dessa utan att ha tillgång till stora yxor. sällsynt. Där tidigare täta almbestånd varje år gett Genom ringbarkning kunde man effektivt hålla nere rikligt med pollen, som vid sjöar sjönk till botten och skogen. Barken flås av runt trädet på manshöjd och lagrades i sjösedimenten, upphörde eller kraftigt delen över ingreppet dör medan stubb och rotskott minskade nu plötsligt inslaget av almpollen i lagren. slår upp och ger låga, lövrika ”trädbuskar”. Den En första reaktion på dessa forskningsresultat var sena jägarstenålderns små flintyxor kan mycket ef- givetvis att se almens försvinnande som ett resultat fektivt ha använts vid denna typ av avbarkning. På av att människan har börjat röja skog för åkrar. Den detta sätt kan man ha skaffat sig speciella marker forntida täta lövskogen hade fått ge vika och i stället för rika lövtäkter och det härigenom öppnare stubb- öppnade sig landskapet. landskapet gjorde det också lättare för tamboskap att beta. Genom att bränna av en del frigjord mark Nu skulle det snart visa sig att det troligtvis inte mellan stubbarna kunde också små åkerytor ska- gått så snabbt med miljöförändringen som forskarna pas. Förlagan till de långt senare så stora skånska först tänkt sig. I Skåne var det speciellt välbevarade sädesfälten hade sett dagens ljus. pollenlager i den stora, torrlagda Bjärsjöholmssjön vid Ystad som gav klara indikationer på att upp- Den jägarkultur som föregick bondstenåldern har odlingen inte skett med en gång utan i olika etap- kommit att kallas för ”Erteböllekultur”. Namnet kan per. I början av bondestenåldern, den s.k. tidigneo- verka konstigt men förklaringen är enkel. En av de litikum, skedde en förändring till en glesare skog. först påträffade boplatserna från denna kultur gräv-

34 des fram i Ertebölle i Jylland. Vår arkeologiska his- haft nära kontakter med varandra. Genom olikheter toria vimlar av sådana kulturer eller kulturgrupper i bl.a. ornering av keramik kan arkeologerna sär- med ortnamn inblandade: Brommekultur, Magle- skilja olika grupper vilka motsvarar olika kortare mosekultur, Oxiegruppen osv. Det är ett sätt för tidsperioder under tidigneolitikum. I Skåne återfin- arkeologerna att hålla isär olika perioder som kän- ner vi t.ex. grupperna Oxie, Svenstorp, Mossby och netecknas av olika föremålsbestånd. För den oin- Bellevuegården. Under varje namn döljer sig en vigde kan dock alla dessa märkliga namn bli lite i utgrävd boplats. Till den äldsta fasen av tidigneo- mäktigaste laget. Trots detta måste jag kort nämna litikum, TN I, hör Oxie, Svenstorp och Mossbyfynden en del sådana namn på boplatser, vilka alla har be- medan fynden från Bellevuegården i södra Malmö tydelse för stenåldern i Skåne. är yngre och placeras i TN II. Oxiegruppen känne- tecknas av s.k. trattbägare med en kort hals på vil- Erteböllekulturen slutade ca 4.000 f.Kr. Däref- ken finns ornament av korta streck och små gropar ter kom en period som forskarna kallar för tidig- runt mynningen. År 1962 hittades av en tillfällighet neoltitikum. Denna uppdelas i två skeden. Tidigneo- stenåldersboplatsen vid Svenstorp i Skabersjö. De litikum I, eller ”TN I”, är daterad till 3.950 f.Kr. - forntida keramikerna i Svenstorpgruppen har, till 3.650 f.Kr. Den efterföljdes av tidigneolitikum II, skillnad från sina fränder i närbelägna Oxie, använt eller ”TN II”, som varade under perioden 3.650 sig av snörornamentik, dvs i den fuktiga leran har f.Kr. - 3.300 f.Kr. Ett karakteristiskt drag för bo- man tryckt in ett snöre som gett ett mycket karak- platslämningar från tidigneolitikum är förekomsten teristiskt mönster. av keramik, och då av en alldeles speciell typ av keramik, s.k. trattbägare. Av namnet framgår det Givetvis finns det också föremål av sten från att keramiken har formen av bägare med halsparti dessa boplatser från den tidiga skånska bondesten- utvinklade som en tratt. Den äldsta trattbägar- åldern. Genast vid en snabbtitt kan man konstatera keramiken är oftast formad till stora och tämligen att det är Oxiegruppen som haft de flintföremål som otympliga keramikkärl. De människor som använt stått den sena erteböllekulturen närmast. Här finns en sådan keramik måste ha varit hårt rotade; defi- skivyxor, kärnyxor, tvärpilar och spetsnackiga yxor, nitivt inga som ständigt skiftat boplats. Trattbägar- vilka alla indikerar att Oxiegruppen kan vara den keramiken har därför kommit att bli ett signum för äldsta representanten för bondestenåldern i Skåne. de första bönderna i Skåne. Dessa stenåldersfynd från Oxie kommer från den stora höjdsträckning, jag skulle vilja kalla det backe, Redan i denna tidiga typ av keramik framträder som finns söder om Oxie kyrka. Upptäckten av människans konstnärliga ådra. Den våta leran var boplatsen gjordes tidigt men tyvärr skedde ingen ett förträffligt material, dels vid själva formgivningen ordentlig kontroll av marken när villor skulle uppfö- men också vid dekoreringen. Intressant att konsta- ras. Något riktigt kulturlager efter en boplats sak- tera är att den sparsamma dekor som finns verkar nas därför. Däremot finns lösfynd från plöjning, fynd ha varit ungefär den samma på olika men samtida från äldre grustäkter och fynd från tre igenfyllda boplatser men däremot skiftat med relativt korta avfallsgropar vilka kom fram vid planeringen av tidsintervall. Förhållandet tyder på att befolkningen nybebyggelsen. I en av dessa gropar låg ett till stora i Skåne, eller i varje fall i större delar av landskapet, delar bevarat keramikkärl av typisk trattbägarform,

35 Flintredskap från Oxieboplatsen. Överst olika typer av yxor, i tredje raden spånblock, borrar och tvärpilar och i den nedersta raden olika typer av skrapor.

36 ett praktfynd tillverkat av en av Skånes genom fyn- desodling i den äldsta delen av trattbägarkulturen är det äldsta dokumenterade men tyvärr numera ano- ytterst få. Från den tidiga trattbägarboplatsen i Moss- nyma keramiker. by i Skåne har man dock lyckats hitta ett fåtal beva- rade sädeskorn; i övrigt har man enstaka bevis på Lösfynd som tidigt kommit i dagen vid bl.a. plöj- sädesproduktion genom att sädeskorn av misstag ning avslöjar att Oxieboplatsen täckt en yta på åt- lämnat avtryck i fuktig keramiklera. minstone 5.000 kvadratmeter. Den bristande ut- grävningstekniken gör det dock omöjligt att säga Viktigt för förståelsen av den äldsta fasen av om bosättningen varit uppdelad på ett eller flera helt trattbägarkulturen är också det faktum att man för avskilda områden. Karakteristiskt för dessa sten- första gången här i Sydskandinavien börjat uppföra åldersbosättningar under sen ertebölletid och tidig- större gemensamma gravanläggningar. Detta tyder neolitikum verkar nämligen ha varit smärre boplat- på ett väl sammanhållet samhälle där de mindre ser på kanske en familjs storlek, vilka legat spridda i grupperna i ett område ändå känt så stor inbördes områden med lätta sandjordar. Från början kan inte samhörighet att de förenats med ättens medlem- odlingsarbetet ha varit alltför omfattande. Att man mar i döden. Samtidigt visar den enhetliga keramik- gärna lade sina boplatser på lättodlade jordar som typen att man måste ha haft intensiva kontakter saknar tung lera tyder dock på en medveten form mellan grupper i hela Sydskandinavien och i norra av ett primitivt jordbruk vilket gått hand i hand med Östersjöområdet. Hur ska man utifrån denna bild jaktnäringar. av det dåtida samhället kunna förklara att man på ett antal hundra år gick över från en urgammal eko- Tillbaka till den intressanta frågan om hur det nomi baserad på jakt och fiske till en blandekonomi egentligen gick till när jägaren blev bonde. Vad var där odling och boskapshållning alltmera kom att spela det för saker som styrde en så genomsyrad föränd- huvudrollen? Kan det vara så enkelt att mindre grup- ring i det dåtida samhället? Övergången från jägar- per lättare har möjlighet att anamma något nytt än nas erteböllekultur till böndernas trattbägarkultur fallet varit om man levt samman i stora bebyggelse- verkar ha gått snabbt. Under den yngre delen av koncentrationer? Och när väl någon börjat anamma erteböllekulturen kan arkeologerna påvisa att tidi- det nya följer andra då lättare med? Ja, exempel på gare större jägarbosättningar, typ Skateholm, ver- att så är fallet finns faktiskt i mängder ända in i vårt kar ha spruckit upp i mindre grupper på kanske ner eget moderna samhälle. till en familjs storlek. Det verkar ha varit dessa små grupper som först började odla den skånska mar- Från de första bönderna – eller snarare jägare- ken. Spåren efter de äldsta odlingarna finns i de bönderna – under tidigneolitikum förflyttar vi oss orörda jordlager som bl.a. finns kvar under den ti- nu en bra bit fram i tiden, till så där 2.500 f.Kr. Vi dens uppkastade gravanläggningar, de s.k. långhö- befinner oss då i en period som arkeologerna kallar garna. I dessa har forskarna funnit pollenbevis på för mellanneolitikum, dvs mitt under bondestenål- hur den tidiga jägaren/bonden öppnade landskapet dern. Nu har åter forntidens ”skåningar” samlats i och en gles skog med björk och hassel tog vid. Spår större flerfamiljsbosättningar. Vi ska hälsa på i en efter brandlager med efterföljande sädesodling har ”by” från den tiden invid Fosie kyrka i dagens Mal- också kunnat beläggas även om just bevisen för sä- mö. Men först ett snabbt besök till 1970-talet!

37 Utgrävningen i Hindby mosse sommaren 1969. Arkeologerna gräver i rutor på en gånger en meter och fynden från olika lager läggs i olika kartonger för vidare bearbetning. I bakgrunden Gullviksskolan. Foto Göran Winge.

Hindby mosse cykel förflyttade jag mig varje morgon från de östra delarna av Malmö till de södra. Mestadels gick fär- Tänk så mycket som kan förändras i ett land- den utmed villagator och förbi åkrar och ängar. I skap under mindre än en mansålder! Som ung arkeo- dag finns det inte en enda bit odlad mark kvar på logistudent i Lund 1970 hade jag fått mitt första ar- denna sträcka. Utgrävningsplatsen var en idyll, be- bete som grävningsledare på Malmö museum. Det lägen bakom några kolonier. Jordlagret var inte hade kommit på mitt ansvar att säkra de sista spå- tjockt, mindre än en meter. Man kunde nästan inte ren efter det centrala partiet av en stor stenåldersbo- kalla det för jord eftersom det var minst lika mycket plats, Hindby mosse. Nu skulle det städas upp efter gråsvart torv som mylla. Fastän vi bara var två som några intensiva grävningssäsonger; nu skulle de sista grävde vilade ansvaret för utgrävningen tungt på ytorna grävas fram; de sista jordproverna tas. Med mina axlar. Bredvid mig arbetade amatörarkeologen

38 Malte Gullstrand. Vem som ansvarade för vem kan Lämningarna efter denna stora boplats är inte ifrågasättas. Malte var en människa som man lyss- helt lätta att tolka trots den stora fyndmängden. Tack nade till, inte kommenderade. Vi blev vänner för vare den under höst och vår fortfarande mycket livet under de tre veckor utgrävningen varade. vattensjuka marken hade området skonats från allt- för omfattande djupplöjning. Jordlagret var därför Malte hade aldrig gått på universitet eller brytt endast omrört i de översta delarna medan alla före- sig mycket om bokstudier. Han var självlärd. Över- mål och stenkonstruktioner djupare ner fanns kvar allt där schaktningar pågick dök han upp, spanande på samma plats där de lämnats för femtusen år se- och hittande. Ständigt fick arkeologerna på Malmö dan. Centralområdet utgjordes av ett tjockt, svart, museum kommenderas ut till nya fynd. sotigt, nästan fettaktigt s.k. kulturlager; dvs jorden var nedsmutsad av mänsklig aktivitet. Detta lager -”Jag har näsa för det här. Jag kan lukta mig tunnades ut åt sidorna, klart markerande det om- fram till ett fornfynd”, sa han alltid. råde som en gång varit mest använt.

Och jag var böjd att hålla med. Alltid när det Husen då? Ja, tyvärr är det så att man i tjocka gällde att gräva fram gamla igenfyllda avfallsgro- kulturlager, där inte organiskt material som t.ex. trä- par från forntiden spelade hans luktsinne in. När vi konstruktioner bevarats, har svårt att hitta spår av andra arkeologer kunde ligga i timmar och kanske huskonstruktioner. Så var det här i Hindby mosse. bara hitta några ynka keramikskärvor, kunde Malte När väl kulturlagret var bortgrävt avtecknade sig ligga bara några meter bort och fylla den ena fynd- flera igenfyllda stolphål i den underliggande ljusa lådan efter den andra med de mest fantastiska sa- sanden. Av alla de stolphål som måste ha funnits i ker. Det måste ha varit hans näsa! själva kulturlagret fanns däremot inget att se när arkeologerna grävde sig igenom den mörka jorden. Hindby mosse var ett stort, låglänt område som Med dessa brister i dokumentationen kunde man en gång ingått i Segeås stora vattenområde men inte skapa någon klar bild över de hus som bevisli- som under årtusendenas lopp alltmera torkat upp. gen måste ha stått på platsen. Givetvis en missräk- Vid ingången till bondestenåldern var delar av om- ning, men sådant får man finna sig i som arkeolog. rådet dock fortfarande en mindre sjö. Åt norr och Det rika fyndmaterial av sten, ben, horn och kera- väster bildade sjön en svagare sluttande strandkant mik som kunde bärgas från det mörka kulturlagret och här låg boplatsen. Öster om mossen reste sig var däremot nog med plåster på såren. terrängen tämligen högt och bildade den långa och breda höjdsträckning som än i dag är så dominant i Benmaterialet från boplatsen i Hindby mosse det här befintliga industriområdet. Här, vid strand- visar tydligt att de människor som levt här varit bön- kanten, hade någon eller några människor för så der. Man har nämligen hållit tamboskap. Detta hind- där en femtusen år sedan stått och planerat ett då- rade emellertid inte att pilbågen och kogret med pi- tida bostadsområde. Så måste det ha gått till. Nå- larna ändå har hängt löst på väggen. Ofta har den gon måste ha sagt de förlösande orden: -”Här byg- tagits ner när bonden velat utnyttja de omgivande ger vi våra nya hus!” Vem var dom, de nya hus- skogarnas förråd av vilt. Mängder med benavfall byggarna vid stranden? från boskap, svin, får och getter låg blandat med

39 ben från kronhjort och rådjur. Vi befinner oss i forn- Det är spännande att sitta med en jordig benbit i tiden, återvinningens tidevarv. För dessa männis- handen, kanske nyss framgrävd ur ett kulturlager. kor har djuren, både tama som vilda, varit en av de Med fingrarna är det lätt att peta bort jorden. Är främsta råvarutillgångarna. De gav inte bara kött det frågan om en bortslängd rest efter en måltid och hudar. Senorna togs tillvara som bindmaterial, eller har min anonyme köttätare från historien läm- benen och hornen bearbetades till redskap och ge- nat efter sig ett personligt visitkort? Några skåror i nom att koka klövarna kunde dessa tillsammans med benet efter en flintegg visar att så har varit fallet. andra lämpliga ingredienser omvandlas till hållbart Kanske finns det ett borrat hål, kanske har ben- lim och tätningsmedel. biten slipats eller så har den medvetet skurits av,

Kohornet strax efter friläggning i Hindby mosse. Foto Göran Winge.

40 allt tydliga tecken på att den kommit till användning De slipade flintyxorna efter måltiden. Benprylar, dvs bennålar i olika dimen- sioner, var de vanligaste bensakerna som hittades Jag tror att den sista flintyxan vid Hindby mosse- på boplatsen i Hindby mosse. Med sådana här verk- boplatsen hittades den 12 juli 1970. Vi höll just på tyg har våra stenålderssläktingar effektivt kunnat med att avsluta grävningen av det centrala boplats- arbeta med skinn och skinnsömnad. Genom att spjäl- lagret, endast de två sista kvadratmeterna av kul- ka djurben på längden har man fått användbara turjord skulle undersökas. Och där låg den framför mejslar, vilka i ena änden genom slipning försetts mina ögon, lika vass nu som den var för femtusen med en vass egg. Av kronhjortshornen har man till- år sedan. Yxan var uthuggen ur ett stort flintstens- verkat olika former av slagverktyg. Dessa har ofta block och den hade sedan blivit slipad och blankpo- slagmärken och nötningsspår i båda ändar; tecken lerad. Ytan var så blank att man nästan kunde spegla på att de använts som mejslar vid stenarbeten, t.ex. sig i den. Hur lång tid hade det tagit att slipa yxan? vid tillverkning av flintyxor. Här hade du suttit i solen i åtskilliga timmar och sli- tit med att få verktyget blankpolerat, du min anonyme Ett speciellt intressant fynd var ett helt kohorn men genom redskapet högst påtaglige förfader. Vad som plötsligt dök upp ur den mörka kulturjorden. hade du använt för slipmaterial? Antagligen sand Hade det varit på vilken annan utgrävning som helst från sjön men flintan är hård och kunskapen hur ar- hade man som arkeolog bara förpassat ett sådant betet i detalj gått till har du för alltid tagit med dig i horn till en märkt papplåda som sedan antagligen graven. glömts bort i ett arkeologiskt magasin. Så blev inte fallet med detta horn. Vi befinner oss i bondesten- Men - olyckan hade varit framme. Ett missrik- åldern och tamboskap var ett nytt inslag som inför- tat hugg med yxan hade knäckt den. Det var bara des med de första bönderna. Även om kossan från den främre delen av verktyget som vi hittat. Hade Hindby mosse inte levt tillsammans med de allra yxan gått sönder under det första provhugget eller första bönderna hade hon ändå en anmärknings- hade den varit i bruk en tid innan felhugget? Var värt hög ålder. Hennes horn hamnade därför i en det lätt att ha sönder dessa flintyxor - eller snarare monter på Malmö museum. - hur svårt var det egentligen att använda dessa?

Våra nötkreatur härstammar från den s.k. ur- Flintyxan som föremål är i allra högsta grad nå- oxen, en djurart som tyvärr numera är utdöd. För- gonting som man förknippar med bondestenåldern. vandlingen från djur i vilt tillstånd till tamboskap Och visst är det riktigt att göra så. Det fordrades anses ha påbörjats i medelhavsländerna för så där kraftiga yxor för att rå på de stora träd, främst löv- en åttatusen år sedan. De första nötkreaturen i nor- träd, som för drygt femtusen år sedan bildade djupa ra Europa har antagligen varit storvuxna och mycket och täta skogar i landskapet. Redan under jägarsten- lika anfadern uroxen. Så småningom minskade de- åldern hade man visserligen haft yxor men dessa ras storlek och under t.ex. medeltiden fanns det full- var lätta och mäktade inte gärna med att fälla stora vuxna kor som bara hade en mankhöjd på runt en träd. Jägarnas flintyxor var dels s.k. ”kärnyxor” som meter; att jämföras med mått runt 1.30 som är van- tämligen rått huggits till ur en mindre, avlång flint- ligt i dag. bit, dels s.k. ”skivyxor” som man fått fram genom

41 Amatörarkeologer!

Ett ord som både kan väcka entusiasm och irritation. I dag sker avschaktning för nybyggen ofta som gi- Under åren har jag haft förmånen att träffa många av gantiska markarbeten. Arkeologerna tvingas, dels av dessa historiskt intresserade, ”självlärde” arkeologer. För kostnadsskäl, dels av prioriteringsskäl att släppa områ- mig har det varit självklart att man tar till vara det djupa den som man inte undersöker för att i stället koncentrera intresse som finns här och var i stugorna. Redan på ett sig på sådana som kan tillföra ny vetenskaplig kunskap. arkeologmöte i Stockholm 1972 fick jag emellertid klart Här borde det kunna finnas utrymmen för intresserade för mig att det inte var rumsrent att som seriös arkeolog att få sin ”historiekick”. Under ledning av en museiman gå utanför de akademiskt skolade kretsarna. Sådant hyck- från det lokala museet skulle man kunna arrangera gräv- leri känner jag väldigt lite för. Självklart måste all arkeolo- ningar en eller ett par dagar tillsammans med föredrag. gisk verksamhet ledas av fullt utbildad personal, själv- Tala om framtidens levande museer. klart måste man ta hänsyn till att de utövare av det mycket kompetenta arkeologiyrke som i dag finns har tryggade Den skånska arkeologin har många framstående ama- arbetsförhållanden. Men kunskapen och jakten på vårt törarkeologer att tacka för upptäckter av fornlämningar kulturarv får inte enbart bli till en sysselsättningsfråga. vilka berikat forskningen. På 1970-talet startades Lim- Vi har alla rätt till vårt kulturarv. Det bästa sättet att väcka hamns arkeologiförening, en förening som troligtvis är historieanden inom dig är när du får vara med på en ut- en av landets främsta i sitt slag. Varje år bjuder man in grävning. Har du då dessutom förmånen att finna en ke- mängder med ytterst kompetenta föreläsare. Bilden visar ramikskärva eller ett flintredskap så är du med stor san- en av föreningens första exkursioner till utgrävningen nolikhet såld för arkeologi för resten av ditt liv. av en boplats i Fosie.

42 att med ett hårt slag ”skiva” ett större flintblock. handstora ”knackstenar” gett ett stort, avlångt flint- Dessa tidiga flintyxor var säkert funktionsdugliga, stycke en första grov bearbetning. Denne skicklige men knappast effektiva nog att börja röja urskog ”flintsmed” hade med kraftiga slag mot yxämnet med, om man med röjning menar nedhuggning av huggit bort den ena stora flintflisan efter den andra. större träd. Sakta men säkert hade redskapet vuxit fram i man- nens hand. Antagligen var det inte alla män som Under tidigneolitisk tid, ca 3.950 f.Kr. - ca 3.300 hade privilegiet att räknas som flintyxehuggare. Kan- f.Kr. var det däremot dags för de slipade flintyxornas ske har handlaget varit förbehållet en mindre grupp? intåg på historiens arena i Sydskandinavien. Först Kanske har dessa behandlats mera vördsamt än ut var de s.k. ”spetsnackiga” yxorna som är typis- andra i släkten? Det som en gång varit en självklar- ka under den tidigneolitiska perioden och som före- het finns emellertid inte längre några upplysningar kommer redan på den s.k. Oxiegruppens äldsta om, men fundera får man däremot alltid lov att göra. boplatser. Yxtypen påträffas i stor myckenhet i just De stora flintyxorna måste nämligen bevisligen inne- Skåne. Redan den legendariske svenske arkeologi- haft en magiskt makt. Det visar inte minst många forskaren Montelius insåg i slutet av 1800-talet att offerfynd där dessa ingår. typen tillhörde de äldsta slipade flintyxorna. Den spetsnackiga yxan är helslipad och jämnt tillspet- Förr hade åtskilliga skånska bönder sitt eget ar- sad mot nacken. Den saknar smalsidor; yxans två keologiska museum. När man plöjde marken med välvda sidor möter istället varandra i en markerad häst eller mindre traktor kunde man hela tiden lätt kant. se vad plogen drog upp ur jorden. Stenföremål, som var lätt igenkännbara som gamla redskap, tog man Under mellanneolitisk tid kommer en helt ny typ gärna hand om och stoppade i en skokartong i by- av yxa, den oftast betydligt större och framför allt rån hemma på gården. Slipade flintyxor var på detta längre flintyxan. Denna kallas för ”tunnackig” yxa. sätt typiska inventarier i många skånska bondgår- Kännetecknande för typen är att yxorna är flata, dar. Fortfarande finns en del sådana privata bonde- lätt avsmalnande mot nacken och fyrsidiga i ge- samlingar kvar men de blir tyvärr allt färre. I dag nomskärning. Längden kan ligga på mellan 15 cm går det ju att sälja gamla fornfynd på öppna mark- ända upp till 40 cm. Förändringen av flintyxetyp från naden. Saker som påträffats vid plöjning och som spetsnackig till tunnackig måste, med beaktande av inte har ett metallvärde av typ silver och guld, faller storleksskillnaderna, ha haft ett speciellt ändamål. inte under fornminneslagen utan är upphittarens Med de större flintyxorna har man fått ett effekti- egendom. Fynden från åkrarna försvinner på detta vare redskap när det gällde att röja landskapet på sätt från de gårdar och de jordar där de haft sin de verkligt stora trädstammarna. Naturen har allt- hemort sedan tusentals år. En del av bygdens histo- mera fått inrätta sig efter stenåldersmänniskans ria går för alltid förlorad. Som samlarobjekt i antik- önskemål. vitetssammanhang på den internationella prylmark- naden övergår de bara till att bli anonyma och hem- Jag skulle gärna ha velat få träffa en av dessa lösa föremål utan annat värde än det rent ekono- flintyxetillverkare. Antagligen hade jag stått i stum miska köp- och säljvärdet. En sådan man som Gun- beundran och åsett när han med hjälp av runda, nar Jakobsson hade inte gillat utvecklingen.

43 Jag träffade Gunnar många gånger ute i Fosie. Sin arbetsplats hade han vid Lockarps bageri, sitt hjärta hade han hos den skånske forntiden. Både han och Malte Gullstrand var pionjärer när det gällde att leta rätt på de förhistoriska lämningar som dök upp vid de många schaktningar som skedde runt Malmö på 1960-70-talen. Till skillnad mot Malte samlade Gunnar också på föremål. Hans samlarnit gällde dock inte bara sådant som han själv hittat på schakthögarna utan även i hög grad sådana gårds- samlingar som hotade att försvinna. Föremålen re- gistrerades noggrant; det var viktigt att inte mista kunskapen om var föremålet hittats. Gunnars hem var som ett bättre arkeologiskt museum. Men som alltid när det gäller privata samlingar, hur noggrant och omsorgsfullt de än vårdas, riskerar de att sking- ras. Jag vet inte om Gunnar lever i dag och jag vet definitivt inte om hans stora samling lever kvar in- takt. Hoppas kan man ju.

Numera sitter bönderna i väldiga maskiner högt över den jord som föder dem. Eventuella fornfynd som plogen drar upp tas inte längre till vara. De lig- ger framme vid ytan något år för att sedan åter för- svinna i djupet vid nästa plöjning. Mycket kunskap om det forntida Skåne försvinner på detta sätt. För det är faktiskt tack vare de äldre plöjningsmeto- derna, när bonden hade en chans att se lösfynden i markerna, som gör att vi vet mycket om stenåldern, inte minst om s.k. offerfynd av flintyxor.

Samtidigt som de äldsta jordbrukarna börjar upp- träda i Skåne dyker det också upp s.k. ”slutna fynd” i form av offerfynd. Med ett ”slutet” fynd menar arkeologen ett fynd av flera föremål som bevisli- gen måste ha lagts ner samtidigt och alltså varit samtida. Bland offerfynden är flintyxan ofta före- kommande. Ta t.ex. de två vackra flintyxor, 35 res- De två praktyxorna från Björnstorpsgatan i Malmö pektive 39 cm långa, som påträffades invid Björn- offrades en gång till okända gudar.

44 storpsgatan i södra Malmö. Med all rätt har de un- bredvid varandra med eggarna åt samma håll. Han der lång tid haft en framträdande plats i fornsalen lyckades också ta tillvara yxorna som nu finns på på Malmö museum. Att yxorna en gång nedlagts Malmö museum. på en helig plats, troligtvis ett vattensjukt område, kan man nog våga utgå ifrån. Yxorna är inte sli- Flintyxorna från har med stor sanno- pade men detta har tydligen inte varit något hinder likhet lagts ut i en dåtida mosse som legat i närhe- för att använda dem som gåva till numera okända ten av en boplats. Även på boplatser kan det dock gudar. Inte långt från detta fynd påträffades ytter- konstateras att offerfynd grävts ner i marken. Ett ligare ett offerfynd från stenåldern. En bonde vid exempel är faktiskt boplatsen vid Hindby mosse. Djupadals gård var igång med djupplöjning. Plöts- Under en större, markfast sten hade man grävt ner ligt låg de bara där; fem vackert slipade flintyxor. två flintyxor och två flintmejslar. Stenen, eller det Tack vare dåtidens relativt långsamma plöjnings- väsen som förknippades med den, måste ha räk- metod hann bonden notera att yxorna prydligt lagts nats som helig. Kanske har stenbumlingen haft en

Tidstypisk keramik och stenverktyg från Hindby mosse.

45 speciellt attraktiv form, kanske har den sedan ur- menterade långhus från stenåldern. Nu slog vi ihop minnes tider varit känd som hemvist för små över- våra påsar och började under några år att rekon- naturliga varelser som det gällde att hålla sig vän struera stenåldern i full skala. med. Man kan i vårt upplysta samhälle skratta åt dylik skrock men om du till äventyrs gör det är det Det hela började en snöig och kall januaridag bara att sända en tanke till det moderna Island. Än 1981. Först ut var försöken med att fälla träd med i våra dagar händer det här att vissa jordfasta ste- dåtida flintyxor. En grupp holländska arkeologer nar får bli kvar vid modern nybebyggelse. En ny ledde försöken med flintyxehuggningen. Nytillver- väg kan utstakas i en båge runt ett stenblock enbart kade, slipade yxor hade skaftats i långa trähandtag. av omtanke för de väsen som kan finnas här. De Denna vinterdag började yxhugg från flintyxor åter övernaturliga skulle nämligen inte gilla att stenen att höras i den skånska naturen - första gången det sprängdes. Av stenblocket i Hindby finns dock inget hade hänt var för sextusen år sedan. En manstjock kvar. Arkeologerna kunde bara konstatera att detta ekstam blev föremålet för huggen. I yxskaftet satt sprängts, troligtvis i samband med uppodlingen av en kopia av en s.k. spetsnackig flintyxa. Vi var nog mossen i sen tid. Det var under sprängskärvorna många som blev ordentligt överraskade den här som fynden gjordes. Bland offerfynden låg också dagen. Det tog nämligen bara en dryg timme att få två flintdolkar från en yngre period av stenåldern ner trädet. Flintyxan var efter användandet helt oska- än själva boplatsen. Stenens magi hade alltså levt dad och hade kvar sin skärpa. kvar även efter det att människorna slagit ned sina bopålar någon annanstans. Det var genom slipning som flintyxorna blev vassa och släta. Det känns naturligt att här och nu Flintyxor kan för oss moderna människor verka berätta om en av Skånes märkligare fornlämningar, ytterst primitiva. Dessa redskap har emellertid ut- belägen vid Gantofta sydöst om Helsingborg. Du vecklats under lång tid av påhittiga och praktiskt hittar den väster om järnvägen strax söder om be- lagda människor. Och resultatet är faktiskt inte då- byggelsen. Från sevärdhetskringlan med texten ligt. Hur snabbt går det t.ex. att hugga ner ett bas- ”Sliprännor” vid stora landsvägen går en liten grus- tant träd med en simpel flintyxa? Många skulle inte väg fram mot något som på ett hundratal meters ens våga sig på en gissning, bara sucka inför en så avstånd ser ut som en större träddunge mitt på den kanske till synes omöjlig uppgift. För att utröna bl.a. uppodlade slätten. Förvåningen blir garanterat stor effektiviteten i dåtida röjningsverktyg, var vi några när du upptäcker att det mestadels är topparna på stycken som i Skånes Djurpark vintern 1981 drog mycket höga träd som är synliga. En mäktig och igång ett stort och publikdragande stenåldersprojekt, djup bäckravin skär sig nämligen här in i slättland- ”Forntid i Nutid”. Vid den tidpunkten var Lars Lars- skapet, en ravin täckt av tjock, lummig grönska. son från arkeologiska institutionen i Lund igång med att gräva fram spännande jägarstenåldersboplatser Via en brant stig med trätrappor låter vi gröns- i Skateholm vid Skånes sydkust, arkeologen Göran kan sluta sig över våra huvuden. Den lilla bäcken i Burenhult hade specialiserat sig på stenålderns stora ravinbottnen avger en fuktighet som t.o.m. mitt på stenkammargravar och själva höll vi i Malmö på sommaren är mycket påtaglig. Allt är på något sätt med att gräva fram Sveriges första ordentligt doku- så overkligt på denna plats. Ravinsidan med sin

46 porösa sandsten reser sig majestätisk över huvudet tas hela sträckan fram av dessa märkliga skålfor- på besökarna ... bokstavligt talat. Berget välter sig made sliprännor. De finns här i tusentals ... och ingen ut över ravinen ... det randiga berget! vet egentligen vad de använts till!

I hela bergssidan finns nämligen tusentals skål- Sliprännor är i vetenskaplig litteratur kända från formade sliprännor. De täcker det synliga sand- Gotland sedan 1850-talet. Då kallades de ”slipare- stensberget från botten till hjässan. T.o.m. på un- stenar”. Snart skulle de emellertid få det fantasieg- dersidan av bergets övre uthäng ser man sliprännor. gande namnet ”svärdslipningsstenar”. Det väcktes Sliprännor döljs säkert också under markytan. Mar- dock röster mot tolkningen att skårorna uppkommit ken nere i ravinen består ju av tonvis med nedra- vid slipning av svärd. Slipskårornas bågform gjorde sade jordmassor. Glöm inte att följa den hala och ju tanken omöjlig. Även mängden slipskåror trot- branta stigen utmed ravinkanten. Bergväggen kan- sade tanken på vapenslipar. Enbart på Gotland re-

Berget i Gantofta är ett av Skånes mera spektakulära fornminnen. De tusentals slipspår som finns här måste ha uppstått när man med hjälp av stora träställningar slipat okända föremål.

47 gistrerades i en undersökning år 1933 drygt 500 slip- I funderingarna vad för funktion sliprännorna block och sliphällar. Fynden av sliprännor var jämnt spelat har man i mångt och mycket stirrat sig blind fördelade över hela ön. Det konstaterades då också på problemet enbart utifrån Gotlandsförekomsterna. att ”ej sällan gå rännorna i samma block i olika rikt- Ska gåtan om dessa sliprännor någonsin kunna lö- ningar, någon gång även tvärs över andra. Liknande sas är det kanske i stället just vid Gantofta invid är fallet å hällytor.” Helsingborg detta kan låta sig göras. Här faller t.ex. de smått fantastiska teorier som lagts fram som Slipskåror finns på ett flertal platser, varav Got- äpplen i höststorm! Astronomiska siktskåror mot land står i en särklass för sig. Av andra platser i måne och andra himlafenomen är en omöjlighet; i Sverige kan nämnas den nordvästra delen av Skå- Gantofta går rännorna i alla väderstreck, även neråt ne samt Halland medan utländska exempel på slip- och inåt berget. Den smått fantastiska teorin om skåror finns i t.ex. Tavastland i Finland och i Lux- att rännorna skulle vara utskjutningsplatser typ golf- emburg. Trots att de finns på flera ställen är slipskå- spel faller på sin egen orimlighet. Ingen golfboll, om rornas dateringen mycket osäker. På några s.k. bild- än av sten, kan ligga kvar i rännor på undersidan av stenar från Gotlands yngre järnålder, dvs ca 600- en klippa som den i Gantofta. 700-talen e.Kr., finns emellertid sliprännor. Dessa bör ha tillkommit efter det att bildstenarna gått ur Gantoftaravinen lämnar faktiskt inget annat al- bruk, alltså under vikingatid. ternativ kvar än själva slipningsfunktionen. Det man en gång slipat måste ha varit runda och/eller kor- Under 1970-talet lanserades den astronomiska tare föremål. Placeringen av rännorna tyder dess- slipränneteorin. Med utgångspunkt från fyndplatser utom på att ställningar har använts för att under- med i det närmaste parallella rännor kunde gåtans lätta arbetet. De jämnt rundbågiga skårorna visar pusselbitar falla på plats. Trodde man! Rännorna också att man använt sig av flyttbara, roterande skulle ha varit siktlinjer mot himlavalvet. De dåtida hjulkonstruktioner. Vad har man då slipat för nå- prästerna graverade med 19 års intervall in månens gonting? När har detta skett? Stora och till skillnad läge vid viss tidpunkt på året. Ett stort fel med denna från Gantofta även breda sliprännor invid Husaby i teori var emellertid att man valt ut ett fåtal platser Västergötland har i efterhand använts som inknack- där resultatet svarade mot det man ville försöka att ningsplats för hällristningar från bronsåldern. Alltså bevisa. Dessutom ... varför skulle man gravera in måste sliprännorna vara äldre än dessa. Kanske är siktrännor på maximalt endast metern i längd mot det redan på stenåldern som sliprännorna i Gantofta avlägsna himlafenomen! kommit till?

En frisk fläkt av humor dammade av slipränne- Dessa frågor går inte att besvara ... än så länge. problemet på 1980-talet. Den minst sagt märkliga Vid slipväggen i Gantofta döljs emellertid ravinens teori som då lades fram utgick från golfspelet. Rän- botten av tjocka jordlager som under tidernas lopp norna var skapade för stenprojektiler, vilka medelst rasat ner. I jorden bör finnas spår efter arbetsställ- träklubbor sändes iväg mot landstigande fiender vid ningar och efter restprodukter från själva tillverk- Gotlands kuster. Dåtidens svenska kustartilleri hade ningen. Egentligen är det fantastiskt; ravinen bara trätt i funktion! ligger och väntar på att avlockas sina hemligheter.

48 Bönderna reser stenmonument vintern 1970 ute i Fosie en knapp halvkilometer från Hindby mosse. Fornfyndet hade först väckt en hel Under stenåldersarbetet i Skånes Djurpark ge- del bekymrade miner hos museifolket. Ett stort om- nomfördes också något så annorlunda som att åter- råde direkt under matjorden var täckt av småsten skapa ett skånskt gravmonument som varit för- som bildade en ordentlig stenpackning. Vad var detta svunnet sedan många hundra år. Vad var detta för för något? Efter ett tröstlöst och ihärdigt bortren- en grav och varför skulle man göra något sådant? sande av den täckande jorden, avtecknade sig den av människor stensatta ytan som en närmast oval Idén kom egentligen från arkeologen Göran Bu- form på drygt 22 meters längd och 18 meters bredd. renhult. Han hade då blivit anställd på Malmö mu- I ytterkanterna saknades emellertid stenläggningen seum för att leda utgrävningen av en långdös, dvs i begränsade områden vilka återkom med jämna en speciell typ av grav från stenåldern, påträffad mellanrum. Detta gjorde att tveksamheten i utgräv-

Havängsdösen med sitt magnifika strandläge. I bakgrunden sticker Stenshuvud upp som ett förstenat sjömärke.

49 Hans Hildebrands teckning av långdösen vid Haväng år 1869. Teckning och rapport i ATA, Stockholm. ningsteamet snart förbyttes mot spänningskittlande Skegriedösen på Söderslätt och Bröt Anunds grav visshet. Vi arkeologer stod här inför resterna efter vid Åraslöv. De kan också vara helt dolda i en grav- en grav, en s.k. långdös, från den äldre bondesten- hög men tillgängliga genom en smal krypgång som åldern. Av de stora, upprättstående stenarna fanns fallet är för gånggrifterna vid Gillhög och vid Öre- endast de igenfyllda, stenfria hålen kvar. Själva sten- näs nära Glumslöv. blocken var sedan länge borttagna, troligtvis åter- använda vid husbygge eller liknande. Det är inte alltid bönderna som forslat bort jor- den runt många av våra megalitgravar. Moder na- Dösar och gånggrifter, s.k. ”megalitgravar”, är tur kan också ha spela ett spratt. Så har fallet t.ex. något som man länge förknippat de första bönder- varit med den vackra Havängsdösen ute vid Skå- na med här i Skandinavien. De står lite varstans på nes östra kust. Den senare riksantikvarien Hans den skånska slätten; stora stenar med ett eller flera Hildebrand företog 1869 en resa i Skåne och be- pålagda takblock, ofta omotiverat placerade mitt ute skriver fornminnet vid Haväng på detta sätt: på den moderna bondens grönskande fält. Inte säl- lan är de helt frilagda så att både takblock och stöd- ”Nere vid hafsstranden fann jag ett annat exem- jande stenar är helt synliga, som t.ex. fallet är med pel på hafsvindarnes styrka. Der låg på en stenom- Havängsdösen på Österlen, Trollasten vid Ystad, satt sandkulle en s.k. lång dyss, som nästan kunde Eskilstorp vid Vellinge och Hofterupsdösen vid Löd- kallas skeletterad af blåsten. För 23 år sedan var deköpinge. Ibland är de halvt dolda i en jordhög som kullen och dess icke obetydliga stenar alldeles öfver- 50 höljda af sand, men blefvo helt oväntadt genom en det tillhörde således - hvilket man kunde vänta - stark vind blottade och hafva sedan blifvit synliga. den slipade stenens ålder.”

Å föregående sida har jag aftecknat hela dys- Från Skånes östra sida till dess västra. Jag tycker sen, sedt från sidan … Tyvärr hade grafkammaren vi ska göra ett besök inne i Örenäs gånggrift! Gång- för några år sedan blifvit af ett par bönder under- griften ligger bara ett stenkast från Öresunds vå- sökt. Löjtnant Martas uppgaf med säkerhet, att man gor. Det hela ser inte speciellt imponerande ut, be- der funnit ben af menniska, derbland ett fullkommet traktat utifrån och kanske på lite avstånd. En vanlig oskadadt cranium, som sedan det blifvit uttaget, gräsbevuxen kulle … om det nu inte hade varit för förstördes samt en större, slipad stenmejsel. Fyn- det där svarta hålet i kullens kant. Här är ingången

Besök vid ingången till gånggriften i Örenäs i början av 1900-talet. Foto i LUHM:s arkiv.

51 till den äkta skånska stenåldern. Det har regnat och ”Kyrkoköpinge: På nr 11 Mellanköpinge helt marken i hålet är föga inbjudande, snarare kleggig nära Dalköpinge å ligger mittemot en stendyss på för att uttrycka sig på skånska. Beväpnad med fick- sistnämnde bys ägor en stensättning till en långdyss. lampa bär det in i mörkret. Hålet är så lågt att det Omgivningsbanan som ännu omfattas av 40 mer blir till att åla sig de första meterna. Stenblocken i eller mindre synliga stenar, har en längd av 118 alnar, taket känns psykologiskt mycket tunga och sten- bredd av 12 dito. Den kallas av allmogen ”Jätte- väggarna står så nära att de vill krama luften ur graven”. Vid dess västra ände ligger en stendyss, besökaren. På något märkligt sätt känner man sig av vilken man ser endast fyra stenar. Dessa tre inte välkommen. Det är i en sådan här situation som monumenter står tydligen i sammanhang med var- tankarna kan få fritt spelrum. Hur kom man på idén andra och tillhör utan tvivel stenåldern.” att bygga dessa väldiga stengravar? Infördes se- den med stenbyggandet nästan över en natt eller Jo, den gode Bruzelius hade rätt. De två forn- har det funnits förenklade prototyper i t.ex. trä som lämningarna som han beskrev tillhör stenåldern och föregick dessa stenålderns bastanta dödshus? Innan de är faktiskt de allra äldsta monumentalgravar som den frågan kan besvaras ska vi åter göra sällskap vi i dag känner i Skåne. Vår gode fornminnesned- med forskaren Bruzelius på 1800-talet. Vi bläddrar tecknare på 1800-talet hade däremot delvis fel när i hans efterlämnade manuskript och finner två plat- han kallade dem dösar; de är i själva verket en typ ser med en alldeles speciell typ av minnesmärken av gravar som föregick själva dösbyggandet. Vi från den skånska stenåldern. Den ena ligger i Ska- kallar numera sådana här långsträckta gravhögar bersjö öster om Malmö. Bruzelius skriver: för rätt och slätt ”långhögar”. De är daterade till den äldsta delen av bondestenåldern, dvs till tidig- ”Skabersjö socken, n:r 7 och 15: ligger på en li- neolitikum. I tid betyder detta att vi ligger runt 4.000 ten avlång upphöjning en ganska ansenlig långdös f.Kr. fram till ca 3.500 f.Kr. med en del omgivningsstenar kvar. Av allmogen kallas den ”Dyssesten” och säges det, att man flera Långhögarna kan vara riktigt imponerande trots gånger sett en man rida på en ”hoelös hane” (hu- att höjden på själva högen kanske bara är någon vudlös tupp) till närliggande sandkulle. Såsom teck- meter. Bredden ligger under tio meter medan läng- ningen visar (ej medtagen här) består fornläm- den, som framgår av Bruzelius beskrivningar, kan ningen, vilken är omkring 172 fot lång, av en stor vara avsevärd. Det som framhäver en långhög är överliggare. I nordöstra ändan finnes kvar 10 om- emellertid det faktum att hela det avlånga, rektangu- givningsstenar vid ena och 7 dito vid andra sidan. lära gravområdet har en kantskoning av resta ste- Inalles är dessutom 15 stenar synliga.” nar. Båda gravarna finns kvar än i dag. Vi ska där- för titta lite närmare på långhögen vid Kyrkoköpinge. Denna grav finns fortfarande bevarad och går I denna ”Jättegrav” vid Trelleborg återstår ett sex- numera under namnet ”Örnakulladösen”. Det and- tiotal stenar i kantkedjan – Bruzelius räknade alltså ra stenåldersmonumentet, som vi ska plocka fram fel - men antalet bör ha varit minst lika många till genom att tacksamt bläddra i Bruzelius efterläm- under stenåldern. Graven är bara drygt fem meter nade papper, ligger invid sydkusten strax öster om bred men däremot hela 64 meter lång. Detta gör Trelleborg: den till den största i sitt slag i Sverige.

52 Långhögarna är de första monumentala gravar för dödskulten. Samtidigt visar utgrävningar av då- ovan mark som vi känner. En av skillnaderna mot tidens boplatser att människorna troligtvis levde i de senare långdösarna är att själva gravkamrarna i små isolerade familjegrupper. Vad var det som drev långhögarna inte varit uppbyggda av sten utan av dem att, när det gällde döden, förenas i större mo- trä. Detta förgängliga material kan ibland göra det numentala gravplatser? Var det en social elit i sam- svårt att som arkeolog hitta fram till rester efter hället som dikterade villkoren? Var drivkraften käns- gravkamrarna. Att döma av ett antal utgrävnings- lan att tillhöra en ätt, känslan av ett gemensamt ur- resultat verkar dessa emellertid ha placerats i lång- sprung ur historiens töcken? Vi kan bara gissa. Men högarnas östra del. Gravkamrarna, eller dödshusen, en sak är säker; med dåtida verktyg – ta bara spa- har antingen bränts ner eller fått stå tills de ruttnat darna som måste ha varit av trä – kan det inte ha sönder. Det torde ha varit frågan om stabila trä- varit alltför lätt att t.ex. kasta upp jordmassorna inne konstruktioner. Från en långhög i Danmark finns mellan kantstenarna. spår efter träplank på upp mot 80 cm bredd. Man förstår att jägarnas enkla och små flintyxor, de s.k. Arkeologen Lars Larsson från Lund ledde 1991- skiv- och kärnyxorna, inte kunnat användas i detta 1993 en utgrävning av ”Jättegraven” vid Trelleborg. omfattande träarbete. Här har istället den slipade, Undersökningarna koncentrerades till begränsade spetsnackiga flintyxan fått komma till sin rätt. Det schakt, dels i mitten av långhögen, dels i dess östra var denna yxtyp som hade visat sig så effektiv i kortsida. Hålet i mitten skulle försöka ge svar på försöken i Skånes Djurpark. Just den spetsnackiga frågan om det en gång funnits en stendös mitt i den flintyxan är ju faktiskt också speciellt känneteck- avlånga stenrektangeln eller om det verkligen var nande för de som uppförde långhögarna; våra förs- frågan om en långhög. Som så ofta när det är frå- ta bönder. gan om arkeologi kunde man inte få fram ett berg- säkert svar. Visserligen påträffades inga större ste- Långhögarna är inget inhemskt gravskick här i nar men arkeologerna hittade däremot tre bärnstens- Sydskandinavien. De är spridda över en stor del av smycken som rimligtvis måste ha varit en del av en norra Europa; över samma område som den s.k. människas sista prydnad inför dödsresan. Om den trattbägarkulturen till vilken de första bönderna hör- döde legat i en gravkammare i trä kunde dock inte de. Jag talar om ett brett bälte från Brittiska öarna, fastställas. över nordvästra Europa, Danmark, norra Tyskland till Polen. Dessa stenåldersgravar kunde bli verk- Schakten i gravens östra del gav däremot kon- ligt imponerande i storlek. I Tyskland finns gravar kreta svar på många frågor. Det är känt från andra med upp till 150 meters längd. Tyvärr är ofta de långhögar att man vid den östra kortändan haft nå- omgivande kantstenarna helt eller delvis borttagna gon form av träkonstruktion ovan mark, antagligen men det är ändå lätt att föreställa sig hur dessa gra- utformad som en högre trävägg, uppburen och stöt- var sett ut under sin storhetstid. Och ändå är de på tad av kraftiga trästolpar. Jättegraven vid Trelle- många sätt så gåtfulla! borg visade tydliga spår efter en sådan kraftig trä- fasad i öster. I direkt anslutning till denna hittades En stor mängd människor måste ha gått sam- också en välbevarad stenläggning. Mellan och ovan- man och beslutat att uppföra dessa anläggningar på stenarna kunde rikligt med keramikskärvor till

53 s.k. trattbägare tas till vara. Att utgrävarna här stod lertid troligt att gravmonumentet från början varit inför resterna efter forntida gravoffer var det ingen en långhög som senare fått inrymma en dös. Bruze- som helst tvekan om. Keramikens dekor kunde dess- lius omtalar en legend om en huvudlös tupp. Som utom datera graven till tidigneolitikum. så många av våra minnesmärken har alltså även detta fornminne begåvats med ett flertal olika sago- Vad det gäller Örnakulladösen i Skabersjö är det berättelser som vi i dag bara kan skratta åt. Det frågan om en långdös från stenåldern; stenkamma- stora takblocket vänder sig t.ex. varje gång det kän- ren med sex stenar och ett takblock finns fortfa- ner doften av nybakat bröd och kommer folk nära rande kvar i mitten. Den enorma längden på den högen på natten går man hopplöst vilse. Även om avlånga högen med sin omgivande stenram på 44 vi kan skratta åt den gamla folktron får vi samtidigt bevarade stenar, upp mot sextio meter, gör det emel- vara evigt tacksamma att den funnits. Tack vare

Utgrävningsplan över långdösen i Fosie. Utgrävningen skedde i rutor på en kvadratmeters storlek. På planen är de rutor där man hittade keramik markerade med svart.

54 dessa spöklegender var det inte många som förr vå- kom i samband med att långdösen såg dagens ljus. gade förstöra fornlämningarna. Jag kommer att ta Det var sedan ur dösarna som gånggrifterna ut- upp detta längre fram under bronsåldersavsnittet. vecklades. Långdösar började byggas i Skåne runt 3.500 f.Kr. Det var rester efter en sådan som vin- Vi ska efter denna utflykt till Skånes sydkust och tern 1970 plötsligt hade dykt upp i Fosie. till trakterna kring Skabersjö återvända till gånggrif- ten vid Örenäs. Jordgolvet i ingångstunneln sluttar Genom utgrävningsresultaten från just Fosie lite nedåt och halvvägs in blir gången trängre, näs- kunde vi arkeologer skönja hur det gått till att en tan som om stenålderskonstruktören velat göra en gång bygga dösar. Lämpliga stenar hade transpor- dörrkarm i sten. Kanske har det här en gång stått terats till den blivande megalitgraven. 26 stora sten- en blockerande dörr av sten eller trä? Placeringen block, vardera vägande ett par ton, har format en är logisk. Innanför var nämligen de dödas bostad. rektangulär ram runt själva gravhögen. Sex stenar Från den låga krypgången kan du nu plötsligt stå har bildat vägg i själva gravkammaren och ett större nästan helt upprätt – i varje fall lätt hukande - i en block har legat som tak. Efter det att stenblocken större stengrotta. Väggarna bildas av väldiga sten- kommit på plats har man börjat skyffla in den omgi- block som rests på högkant. Över ditt huvud vilar vande jorden innanför den rektangulära stenramen ett antal stora stenblock. Tänk inte på tyngden, du och på detta sätt dolt själva gravkammaren i en stor blir bara orolig för att väggstenarna som håller upp jordhög. Utanför stenramen på den östra sidan, mot takblocken inte kan orka med påfrestningen. Och vilken hålet in till gravkammaren varit riktat, har en tänk definitivt inte på den stackars arkeolog som i stensatt plan anlagts. Vad som en gång utspelats på början av seklet vid utgrävning av en dös i Bohus- denna stenläggning får överlåtas till fantasien. Nå- län fick hela taket över sig. Studera i stället lugnt got påtagligt kultinslag måste det dock ha varit. Över det sätt som man tätat mellanrummet mellan vägg- hela stensättningen påträffades nämligen rikligt med stenarna. Här har man staplat och kilat fast mindre keramikskärvor efter vackert formade och deko- sten. Sådan ”fogmassa” av småsten blir dock allt rerade trattbägarkärl; rester efter offrade föremål sällsyntare i bevarade megalitgravar. Souvenirjägare som antagligen innehållit matvaror till de dödas väl- finns överallt och det är tyvärr inte ovanligt att just befinnande. tätningsstenarna tas med i bilens bagageutrymme som minne av besöket i forntiden. De fina Snarringe- Utgrävningen av Fosiedösen var på sin tid unik dösarna söder om Vellinge har t.ex. förlorat alla ur- eftersom det var första gången man hade möjlighet sprungliga tätningsstenar på detta sätt. att undersöka ett helt område som ingick i en lång- dös, alltså inte enbart själva gravkammaren. Några Nej, någon infallande jord från väggarna skulle av fynden väckte också förvåning – diskussionerna inte få förekomma i denna stengrotta vid Örenäs. kändes t.o.m. en aning osmakliga bland oss utgrä- Liksom den till synes eviga stenen skulle detta döds- vare. Plötsligt framstod nämligen inte våra ”sten- rum vara i evighet, till skillnad från gravkamrarna åldersskåningar” i en alltför vänligt sinnad dager - av trä som funnits i de äldsta långhögarna. Införan- och det historiska skånska matbordet hade kanske det av just stenen i själva gravkammaren - alltså fått en ny läckerhet som, tack och lov, sedan varit inte enbart som en kantmarkering runt gravhögen, försvunnit. Historien är denna:

55 Innan den stensatta planen lagts på plats fram- len, finns brända människoben. Även fynd från de för den färdiga graven har man kremerat ett antal lite senare s.k. gånggrifterna visar människooffer, människor invid gravkammarens öppning. En stor t.ex. gånggriften Gillhög vid Barsebäck och Carls- mängd brandskadade skelettdelar, sammanlagt ett högen på Österlen. I Fosiedösen kunde t.o.m. den drygt kilo varav de flesta benbitar i blygsam stor- troliga bålplatsen lokaliseras. Innanför stenramen lek, kunde grävas fram under stensättningen. En men strax utanför själva döskammaren hade man s.k. osteolog, benexpert, undersökte benflisorna från gjort en kullerstensläggning och här har man tänt dessa forntida Fosiebor och kunde lämna en rap- ett stort bål. I detta ”reningsbål” bör man ha utfört port som i all sin torrhet avspeglade en tänkbar – kremeringen. Båloffer kan ha varit vanligare än vad men samtidigt svårtänkbar – teori. Våra stenålders- det arkeologiska materialet normalt har möjligheter fränder har varit kannibaler! att avslöja. Vid utgrävningar i bl.a. Tyskland har man på några platser funnit bålrester i de hål som Att de brandskadade benbitarna tillhört kreme- grävts för stenblocken till megalitgravar. Stora offer- rade människorna som offrats för att inviga graven handlingar under stenåldern i form av bål har också torde vara svårt att bortförklara. Helt säkert är att under år 1999 sensationellt påträffats på en boplats tre människor fått sätta livet till men mängden frag- i Kverrestad på Österlen. mentariska skallben skulle faktiskt kunna räcka till upp emot ett tiotal personer. Något som förundrade Fosiegraven har alltså varit en dös; en megalit- forskarna var att nästan samtliga kremerade män- grav som är något äldre än gånggrifterna. Dösarna niskoben kommer från skallar; endast sex procent har troligtvis varit avsedda för en person till skillnad från övriga kroppsdelar. Denna totala snedfördel- från gånggrifternas flerbegravningar. Förutom kam- ning måste kunna förklaras på något sätt. Osteo- marens storlek är en av skillnaderna mellan dösar logen framkastar sin tolkning: och gånggrifter att de senare har en ingångstunnel från gravhögens kant. I Skåne finns två gånggrifter ”Benresterna måste med andra ord tolkas som som jag kan rekommendera dig att besöka om du människooffer i samband med den megalitiska bi- vill åla dig in genom en sådan tunnel - Örenäs och sättningen, med eller utan kannibalistiska inslag. Det Gillhög. Upplevelsen när du reser dig upp inne i grav- eventuella kannibalistiska inslaget kan dels ha ut- kammaren är mäktig. Det är inte så lite kusligt att gjorts av antropofagi, där hjärnan ätits upp och skall- stå halvhukad här inne i mörkret. Men samtidigt är resterna bränts och bisatts utanför dösens ingång i det sanslöst spännande. Det är faktiskt först när du samband med rösets tillkomst och gravens förslu- är inne i våra gånggrifter som du har den bästa tande, dels kan den resterande delen av kroppen ha möjligheten att få närkontakt med din femtusenåriga utgjort själva måltiden.” historia. Museer i all ära, men de är bara prylmark- nader med gamla saker inslagna i moderna mont- Det får vara hur som helst med kannibalism- rar, belysta med elektricitet och försedda med ofta teorin. Det faktum att ett antal människor kremerats föga läsvärda texter. Men här inne i graven, i mörk- efter att de troligtvis offrats är däremot belagt från ret och den råa fukten, är människorna påtagliga flera andra skånska megalitgravar. Från dösen i trots att de i högsta grad är frånvarande. I tusentals Haväng, Jarladösen och Trollasten, alla på Öster- år satt de här, de som en gång när deras hjärtan

56 slog och blodet pulserade stått på stranden utanför dösen från Fosie. Det hela gjordes så autentiskt som och sett slänten vid Ålabodarna, det glittrande Öre- möjligt även om vi fick fuska lite när offerbålet tän- sund och det ståtliga Ven på samma sätt som du des. Inga frivilliga ställde nämligen upp så dockor kan se landskapet i dag. De sattes in här i mörkret, fick agera ihjälslagna människor. Det som experi- individ efter individ, generation efter generation. mentet kom att visa var att man ofta överdriver när Intet återstå av dem, endast det stenhus som man man talar om hur svårt det måste ha varit att bygga byggt för att hysa döden. med stora stenblock. Genom hävstänger gick det förvånansvärt lätt att baxa ner de stora stenarna i Det händer att man får frågan hur stenålderns sina grävda hål och resa dem. När gravkamma- människor kunde bygga dessa stenkammargravar. rens stenväggar var på plats i Skånes Djurpark, fyll- Hur fick man upp takstenarna? Det var för att bl.a. des hela gravrummet med sand och jord. Fyra kraf- få svar på detta som vi i projekt Forntid i Nutid i tiga stockar lades parallellt upp mot den på detta Skånes Djurpark beslutade oss för att rekonstruera sätt konstgjorda högen. Träet smordes in med fett

Takblocket till långdösen i Skånes Djurpark förs på plats med till synes enkla redskap. Foto Nils Björhem.

57 och så var det dags för själva draget. Ett tjugotal gemenskaperna och tvingade bönderna att flytta ut kraftiga karlar tog tag i repet som lagts runt det sina bondgårdar från byarna så att i stället hela land- blivande takblocket. Det som sedan följde gick så skapet täcktes av hus och gårdar. Samtidigt påbör- snabbt att den tv-producent som skulle föreviga jades en utdikning i Skåne som aldrig tidigare skå- händelsen inte hann med. Med några snabba knyck dats. Kanske så mycket som åttio procent av slätt- låg det flera ton tunga stenblocket på plats. Sedan landskapets öppna vattendrag och fuktiga mossar var det bara att gräva bort jorden under blocket försvann på två-tre generationer. De många små och på detta sätt frilägga gravkammaren. Med åkrarna slogs samman och den lövvegetation som hävstångsprincipen, det lutande planet och minsk- avskiljt de forna åkrarna försvann. Den skånska ning av friktionen med fett hade det till synes svåra horisontlinjen över de väldiga odlingsarealerna blev arbetet gått som en dans. Allt behöver kanske inte på 1800-talet plötsligt en realitet. vara så väldigt märkvärdigt som det vid ett första påseende verkar. Skånes i dag öppna åkerslätter fanns alltså inte på 1700-talet och definitivt inte för fem-sex tusen år sedan. Men under dessa första ”skånska” bön- Skåningen börjar markera revir ders arbete genomgick landskapet trots allt en stor förändring, även om det tog många generationer. Idén bakom uppförandet av stengravarna, mega- Det var genom synliga ingrepp i naturen av typen litgravarna, ska inte bara ses som en teknisk nymo- åkrar och betesmarker som de första bönderna dighet. Genom att bygga synliga stenmonument markerade sin närvaro och sin rätt till jorden. Men skapade dåtidens människor något som deras jä- det var också genom stabilare konstruktioner av garförfäder inte befattat sig med. Man började kon- både bostadshus och väl synliga gemensamhets- kurrera med själva naturen som kreationsmakare. gravar som man markerade sina revir. Till detta kom Människorna började tämja naturen till sina egna ytterligare en sak som var viktigt att placera in i det ändamål och symbolvärden. Successivt formade ”tämjda” landskapet, nämligen de heliga platser där man miljön i landskapet till att passa nya syften och man under livstiden offrade till gudar och allehanda behov. Insprängda bland lövskogen fanns de små övernaturliga väsen. åkrarna i nära anslutning till familjernas boplatser; först oansenliga öppningar i skogen men under år- Under avsnittet om flintyxor ovan berättade jag hundraden blev det till allt större odlingslotter på att man under bondestenåldern gärna offrade stora vilka skogen helt fått ge vika. flintyxor genom att lägga ner dessa i dåtida mossar och vattendrag. Det har inte enbart varit yxor som Tittar vi ut över vårt skånska slättlandskap av i nedlagts för att blidka andra makter. Har man som dag ska vi dock akta oss för att dra några jämförel- arkeolog möjlighet att gräva ut en sådan helig mosse ser mellan dåtid och nutid. Det ska vi göra helt en- i sin helhet kan man få en god uppfattning om de kelt därför att det inte finns något att jämföra med. saker gudarna den gången fordrade av människorna. Det moderna skånska kulturlandskapet är en sen- Ett sådant tillfälle gavs när man inte långt från bo- tida produkt, från början av 1800-talet. För snart platsen vid Hindby mosse och Fosiedösen i början tvåhundra år sedan slog man sönder de gamla by- av 1990-talet upptäckte en stor offerplats. Det var

58 under en schaktning för nybebyggelse vid den s.k. vara. Många av djurbenen var kluvna, således vitt- Hindbygården som plötsligt arkeologen som kontrol- nesbörd om att de var rester efter måltider. Vid mos- lerade schaktningen höjde på armen och stoppade sens forna strandkant hittades härdar och också s.k. den stora bulldozern. För hand grävande arkeolo- ”kokgropar”. Kokgropstekniken är ett sofistikerat ger sattes in och fyndet blev till en så stor svensk sätt att tillaga mat på. I gropar på en knapp meters sensation att t.o.m. representanter från det avlägsna diameter och en halv meters djup har man med hjälp Riksantikvarieämbetet i Stockholm ansåg det mö- av upphettade stenar tillagat mat. Maten emballe- dan värt att bege sig söderut. ras i gröna blad och det hela täcks av grästorvor. Efter någon eller några timmar är köttet eller fis- Området var vid tiden för avschaktningen helt ken kokt. Det är inte svårt att föreställa sig hur de utdikat och hade så varit under lång tid. Vad arkeo- rituella måltiderna tillagats här vid mossen och hur logerna dock kunde visa var att det här för sextu- man sedan kastat ut matresterna i vattnet. sen år sedan hade funnits en sumpig s.k. dödishåla, kanske med delvis öppen vattenyta. Av någon för För att komma ut i den djupare delen av mossen oss obegriplig anledning har denna sumpmark räk- har forntidsfolket slagit ned en rad med pålar och nats som helig. Hit har befolkningen i det dåtida pinnar och lagt ut ett flertal horisontella stockar. Två Fosieområdet kommit för att skänka de övernatur- kluvna trästammar lagda på mindre, tvärsgående liga sin tribut. Fynden visar att tron på mossens heliga stockar kunde följas upp till åtta meters längd. kraft bevarats under mycket lång tid. De äldsta fyn- Träkonstruktionerna är rester efter enklare spångar den lades ned under jägarstenålderns slutskede, kan- som gjort det möjligt för offring ute i mossen, inte ske runt 4.000 f.Kr., de yngsta under mitten av enbart vid dess kant. En mängd redskap kunde av bronsåldern två och ett halvt årtusende senare. Det arkeologerna återtas från de okända hedniska gu- är ju egentligen helt otroligt att tänka sig att ett kult- dar till vilka de en gång offrats. Ett sextiotal yxor, område bevarats i mänskligt sinne under så lång två spjutspetsar, två mejslar, sex dolkar och två skä- tid! Visserligen fördelade sig fynden i två olika la- ror, alla av flinta, hamnade nu på museum. Dol- ger, det ena över det andra. Detta kan dock, enligt karna har en gång offrats genom att man tryckt min mening, inte tolkas så att det skulle varit ett dem snett ner i torven. Bland redskapen kan också avbrott i gudatillbedjan på denna plats. Sannolikhe- nämnas ett hundratal mal- eller krosstenar vilka an- ten skulle nämligen ha varit försvinnande liten att vänts när säden malts till mjöl. Offermossen i Fosie man, efter det att platsen en gång glömts bort, skulle är den enda helt intakta offerplatsen som under- återkomma till samma område och åter bruka den sökts i sin helhet i Sverige. Den stora mängd offer- som helig mark, ovetande om dess tidigare historia. fynd gör mossen till en av landets större.

Offerfynden vid Hindbygården fördelar sig över Bland fynden återfinns också en bronsyxa från en stor yta. De flesta föremålen har lagts ner som bronsåldern. Detta fynd gör det troligt att man även enskilda offergåvor men man kan också urskilja ett bör kunna koppla två 1800-tals fynd till just denna antal s.k. depåfynd, dvs en samling av föremål har offermosse. I ett tidigare avsnitt har jag berättat lagts ned vid ett och samma tillfälle. Över större om Bruzelius beskrivning av en flintyxhållare av älg- delen av mossen kunde benrester efter djur tas till- horn från antagligen den här mossen i Hindby. I

59 samma mosse hade då också hittats ett synnerligen bondekulturerna. De heliga platserna ska alltså sät- spännande föremål från bronsåldern: tas in i det mönster som dessa kulturer skapade när det gällde att tämja och planera landskapet. Lika ”I en torfmosse i Hindby anträffades för något väl som det dagliga livet fordrade sitt bestämda över 10 år sedan (ca 1850) en bronslur, af hvilken centrum i form av den fasta bebyggelsen, lika väl större stycken, tillsammans utgörande en längd af skulle gudarna ha sin placering i den reella miljön 28 tum, förvaras i Ryttmästare Edv. v. Gerbers och på samma sätt skulle de döda ha sitt territo- vackra samling af fornsaker. Med undantag af en rium. Människan hade på allvar börjat planera na- alldeles fullständig, i Lunds Museum förvarad lur, turen efter sitt tycke. Revirgränser har säkert exis- är denna den enda, som blifvit funna i Sverige. Hel terat i olika former redan under jägarstenåldern men

Bronsluren från Hindby mosse, numera utställd på Lunds Universitets Historiska museum.

har den troligen, att döma efter quarvarande brott- nu under bondestenåldern blev marken troligtvis styckena, haft en längd af 2 á 3 alnar.” väldigt mycket mera påtaglig som maktobjekt. Med ägandet av jord har säkert också människans många I dag dundrar trafiken från Malmös inre ringväg onda sidor kommit fram; ha-begär, egoism, ovän- på mindre än hundra meters avstånd förbi den gamla skap, krig och annat elände. Varför skulle dessa offermossen. Det är förvisso ingen lämplig miljö till inbyggda ingredienser, som är så typiska hos män- eftertanke och djupare funderingar över olösta gå- niskan i dag, inte ha funnits redan under bondesten- tor ur forntiden. Men den skräniga nutidsmiljön till åldern? trots … här är platsen där man svårligen kan undgå att fundera över en hel del forntidsfrågor. Varför Människor föds, lever och dör. Minnet efter oss en offerplats just här? Hur kunde en helig vatten- är lika flyktigt som de fallande höstlöven från trä- håla leva i folks medvetande under så många gene- den. En kort tid lever vi efter döden kvar i minnet, rationer som det här varit frågan om? Vilka var de sedan är allt borta. Berättelser om människor förs gudar man tillbett? vidare från generation till generation men till slut är historierna så förvanskade eller bortglömda att in- Föremålsoffer på bestämda platser är något som tet är kvar av det som först sades. Endast en sak verkar ha blivit vanligt i samband med de äldsta har egentligen en benägenhet att bita sig kvar hos

60 människan; religionen. För varje generation är det leva vidare är det visserligen ingen tvekan om. Det samma övergripande frågor som pockar på svar – visar de många mat- och redskapsofferna i gravar- vem är jag, vad är meningen med livet och varför na. Men hur uppfattades det gudomliga mera kon- är det på detta sätt? Antagligen är det därför som kret? Det är först under den efterföljande perio- en kultplats som Hindbygården aktivt kan ha levt den, under bronsåldern, som vi tror oss veta lite mera kvar i folks medvetande under en så enorm tids- i detta avseende. Hällristningarna från denna tid vi- rymd som kanske mer än tvåtusen år. Jag är den sar att man haft en rik gudakult att stödja sin livs- förste att medge att det verkar konstigt men de ar- uppfattning på. Naturligtvis har man tillbett natur- keologiska spåren finns där bevisligen. fenomen av skilda slag. Solskivan som drogs av en häst över himlen är t.ex. säkert belagd som kult- Vem var det då man frambar sina offer till? Reli- objekt. Den dåtida religionen har också krävt män- gionen under stenåldern har vi tyvärr nästan ingen niskoliv. Vid megalitgravarna har man offrat män- uppfattning om. Att man trodde att den döde skulle niskor och även vid offermossar som Hindbygården

Pallisadrester från stridsyxekulturen vid Annetorpsleden i Malmö. Stolphålen markerade med nedslagna pinnar. Foto Stadsantikvariska avd, Malmö museum. 61 har man nog också använt sig av samma typ av Utanför Sveriges gränser har ett flertal liknande offergåvor. Hur ska man annars kunna förklara de anläggningar kunnat dokumenteras. I Danmark går spridda människoben som man hittade i mossen. de under benämningen ”Saarupanläggningar” ef- Vilka gudar man velat behaga med dessa människo- ter ett fynd på Fyn. De dateras till tidig- och mellan- gåvor är emellertid för alltid glömda. neolitisk tid. Hylliepallisaden har t.ex. kunnat date- ras till den s.k. stridsyxekulturen, dels genom fynd i En spännande mänsklig markering i själva land- stolphålen, dels genom s.k. C14-dateringar. Ett av skapet utgör de enorma anläggningar i form av pal- stolphålen har dessutom grävts ner i en äldre grop lisadverk från stenåldern som under de senaste åren med fynd från tidigneolitisk tid, alltså måste pallisa- dykt upp i Malmö. Det hela började med att man år den vara yngre än denna. I ett av stolphålen till port- 1988 skulle anlägga en ny förbindelseväg mellan öppningen i pallisaden har man stuckit ner en flint- den Inre ringvägen och färjeläget i Limhamn, den yxa som kan dateras till stridsyxekulturen. Denna s.k. Annetorpsleden i Hyllie. Landskapsarkitekter- datering motsägs ej heller av C14-dateringarna vilka na hade ritat in en enormt stor rondell där den nya ligger kring 2.100 f.Kr. leden skulle ta sin början. Vad man inte visste var att man redan för fyratusen år sedan hade skapat Pallisadanläggningen i Hyllie fick inte länge vara en rondell i området - eller snarare en enormt stor, den enda i sitt slag som hittats i Sverige. För några oval inhägnad i form av en tät pallisad av grova, år sedan fann arkeologerna en liknande anläggning upprättstående stockar. Den forntida inhägnaden vid Kalkbrottet i Limhamn i samband med motor- var så stor att det tog lite tid för arkeologerna att få vägsbygget till Öresundsbron. Här, endast fyra kilo- grepp om vad det verkligen var frågan om; det kor- meter från den förra, har det legat en enormt stor taste måttet tvärs över ovalen var 170 meter. Då träpallisadkonstruktion med fem rader av stolphål. endast begränsade partier av fornlämningen gräv- Bredden på ovalen har uppskattats till tvåhundra des fram i samband med vägbygget vet vi ännu inte meter, längden är okänd. Området innanför pallisa- exakt hur lång den har varit, men 250 meter torde den har undersökts genom s.k. fosfatkartering. Hade vara ett minimimått. det i forntiden funnits en fastare bosättning på plat- sen hade gödsel och urin lämnat förhöjda fosfat- Det västra pallisadområde som grävdes fram be- värden. Då detta inte kunde konstateras måste man stod av tre parallella stolphålsrader, placerade på nog våga påstå att dessa gigantiska anläggningar ett par meters avstånd från varandra. Genom de uppförts som kultplatser. två yttre pallisaderna gick en ingångsport som mar- kerades med kraftiga stolphål. Det östra pallisadom- I avsnittet om stenåldersjägarna har jag tidigare rådet hade inte mindre än fem parallella stolphåls- berättat om de fantastiska fynd som gjort för den rader. Totalt hittade arkeologerna 862 stolphål till nya Västkustbanan söder om Landskrona. Ännu denna i särklass märkliga anläggning. Med tanke längre söderut, vid Dösjebro invid stranden till Saxån, på att mindre än tjugo procent av ovalen berördes har den senast utgrävda pallisadanläggningen kom- av vägdragningen framstår det hela som ett gigan- mit i dagen. Ett jätteområdet har i en u-form omgär- tiskt träbygge. När har då denna skapelse uppförts dats med uppresta trästammar nedkörda i djupa och vad har den tjänat för funktion? stolphål. Ut mot ån har däremot anläggningen varit

62 helt öppen. Stolparna har placerats med ca en me- samhället, inte några vandrande nomader. Jag vill ters mellanrum och arkeologerna misstänker där- här passa på tillfället att låta dig möta en av dessa för att de varit förbundna med ett flätverk. Träet är människor ur det gåtfulla stridsyxefolkets skara! givetvis sedan länge förmultnat i dessa hål men man har funnit mängder med träkol och sot i hålens övre delar vilket tyder på att anläggningen förstörts av Samtal med en död kvinna brand. I stolphålen har också hittats flera offergåvor i form av flintyxor. Strax söder om Fosie kyrka ligger i dag ett villa- område som heter Kastanjegården. Här mötte jag Innanför pallisaden har lokaliserats tillverknings- år 1973 min andra stora förälskelse. Hon var runt platser för flintyxor. De flintavslag som bildats vid 25 år, jag var lika gammal och mötet blev spän- tillhuggningen av yxorna har sorterats och lagts i nande. Vi hade svårt att kommunicera - för att vara högar, ett tydligt bevis på återvinning redan för mer ärlig har vi aldrig talat med varandra, om man med än fyratusen år sedan. Restprodukterna har nämli- tal menar olika läten framtvingade genom luft- gen kunnat användas till småredskap. Strax utan- strupen. Detta är nämligen en fysisk omöjlighet. Hon för pallisaden fanns ett stort kulturlager nere vid har ju varit död i fyra och ett halvt årtusende. Trots ån, dvs rester efter mänsklig aktivitet. Till de många detta kom hon och jag att under ett antal år bli ett fynden i och runt pallisaden kan också nämnas åtta oskiljaktigt par. Här är historien: gravar från stridsyxekulturen. Dessa gravar date- rar anläggningen till troligtvis samma tid som Hyllie- Husen på Kastanjegården ligger på fornläm- pallisaden. ningsrik mark. Vid avschaktning av matjorden dök det upp boplatslämningar från både yngre stenål- På kort tid har alltså tre mycket stora pallisad- der, från äldre järnålder och från vikingatid. Bland anläggningar av en typ som inte tidigare varit känd stenåldersfynden fanns fyra gravar från den s.k. i Sverige dykt upp i Skåne; två i nära anslutning till ”stridsyxekulturen”. Detta slagkraftiga namn har det rika fornlämningsområdet vid Fosie. Vad har getts denna speciella kulturgren av vår bondesten- dessa byggnadsverk använts till? Den stora mäng- ålder. Jag talar om mellanneolitisk tid, dvs tiden runt den stenyxor i Dösjebro antyder att man tillverkat 2.000 f.Kr. Namnet kommer av de mycket vackra yxorna för en större marknad, inte för ”hemma- stenyxor, stridsyxor, som återfinns i kulturgruppens bruk”. Kulturlagret i Dösjebro kan tolkas som en mansgravar. Kärt barn har många namn. Kulturen permanent bosättning men det kan också ha upp- kallas också för ”båtyxekultur” eftersom stridsyxor- kommit när människor år efter år samlats till speciel- na är svagt böjda och med en icke ringa grad av la högtider; alltså skulle platsen kunna ha med kult fantasi kan sägas likna formen av båtar. Ett annat att göra. Tidigare har forskarna utgått från teorin namn är ”snörkeramisk kultur”, ett uttryck som här- att den mera bondepräglade trattbägarkulturen över- stammar från att man försåg sin keramik med or- gått till den mera nomadpräglade stridsyxekulturen. namentik efter snören som tryckts in i den fuktiga Detta antagande måste nog revideras grundligt. Det leran innan bränning. Gravar från denna kultur på- s.k. stridsyxefolket i sina säregna ensamgravar rep- träffas vanligtvis ensamma. Att hitta flera stridsyxe- resenterar kanske en elit i det dåtida stenålders- gravar är därför ovanligt men Malmöområdet runt

63 Fosie kan faktiskt ståta med inte mindre än sju så- på de fragment som var bevarade av skallen fann dana stenåldersgravar. han en intressant sak. Den döde hade fått ett slag av ett runt föremål vilket åsamkat ett fingertjockt Vid Fredriksbergs gård mellan Fosie och Oxie hål i vänstra tinningsbenet. Trots att benet var borta har två av dessa stridsyxegravar påträffats varav har den drabbade överlevt. Benkanterna runt såret en är synnerligen välbevarad. En kvinna har blivit var nämligen jämnt avrundade, vilket de inte skulle begravd på det för denna kultur så karakteristiska ha varit om döden följt strax efter slaget. Osteolo- sättet dvs på sidan med ögonen blickande åt öster gen grubblade länge över upptäckten. Det var näm- och med benen kraftigt ihopdragna i s.k. hockerställ- ligen inte säkert att mannen drabbats av våld, det ning. I graven fanns lerkärl, flintskrapor och olika kunde lika gärna vara frågan om en s.k. trepane- benredskap. Till skillnad från den andra graven som ring. Från flera gravar känner vi nämligen till att påträffades strax intill kvinnan, körde man en stål- man under sten- och bronsåldern har borrat hål i plåt under kvinnograven och tog in den i sin helhet kranierna på levande människor. Antagligen har för vidare undersökning i Lund. I dag ligger kvin- ingreppen gjorts för att bota sjuka människor. nan som utställningsobjekt i sin glassarkofag i Lunds Universitets Historiska museum. Tänk er bara in i situationen. Man har med flint- verktyg satt igång med att borra och skrapa i huvu- Nära långdösen i Fosie kunde 1970 ytterligare det på den sjuke. Hur i hela friden har man velat en medlem av stridsyxefolket återvända från de underkasta sig en sådan behandling? Endast om pa- döda – om man nu får uttrycka sig så vanvördigt tienten varit medvetslös kan man rimligtvis klara av om våra forntidsgravar. Under nästan femhundra ett sådant ingrepp. Vad det gällde mannen från Fosie stenar låg djup ner i en stor gravgrop resterna efter ansåg osteologen dock att skadan uppkommit ge- en människas sista viloplats. Den döde har varit pla- nom ett slag av en stridsyxa. Det är inte mycket cerad i en träkista men till skillnad från kvinnan vid som i dag återstår av denna forntida Fosieman, en- Fredriksberg var bevaringsförhållandet för orga- dast några käk- och tinningsfragment i en papplåda niska föremål obefintligt. Det var knappt att ens i Malmö museums magasin. Men hur lite det än är skelettet var synligt vid framtagningen. En otroligt kvar väcker fyndet frågor. Vem var det som dängt vacker, långsmal stridsyxa låg vid den dödes huvud en stridsyxa i hans huvud? Vad har hänt denne ma- och strax intill en arbetsyxa av flinta. Denna hade rodör? Har offret varit tvungen att leva med stän- en bågformad egg – en typisk form för just strids- dig huvudvärk? yxekulturen. I graven fanns också keramikfragment, diverse flintredskap och en stor svinbete som var Från Skåne känner man ett antal kranier med genomborrad. Denna låg intill huvudet och arkeo- trepaneringshål. En dubbelgrav från Nymölla från log Bengt Salomonsson, som grävde ut graven, tol- bondestenåldern innehöll en 30-40-års kvinna och kade den därför som en hårprydnad. en 17-18-års man. Ynglingen hade varit utsatt för

Den döde mannens ålder kunde med hjälp av Bild på nästa sida: Fredriksbergskvinnan som hon i bevarade tänder bestämmas till mellan 30 och 40 dag förevisas på Lunds Universitets Historiska museum. år. När osteologen, benexperten, tittade lite närmare Foto i LUHM:s arkiv.

64 65 Den trepanerade mannen från Abbekås. Foto Bengt Almgren, LUHM:s arkiv.

håltagning i huvudet. Ett 35 mm stort runt hål visar stenåldern till den äldre bronsåldern. En av de döda, på en smärtsam operation. Från gånggriften i Gill- en man på 40-50 år, har genomgått en helt otrolig hög, utgrävd 1931, kommer ytterligare ett trepane- operation. Ett ovalt hål i bakhuvudet på inte mindre rat kranie, denna gång från en 40-50 år gammal än 63*50 mm har tagits upp genom skrapning av man. Den mest spektakulära skånska trepaneringen flintverktyg. Ingreppet måste ha förutsatt antingen härstammar dock från Abbekås vid Skånes syd- en medvetslös eller också en hårt bunden, av smärta kust. I en gravhög påträffades här inte mindre än fullkomligt vansinnig ”forntidsskåning”. De runda 15 olika gravar, vilka i tid spänner från den sena benkanterna visar att mannen överlevt ingreppet.

66 De fyra stridsyxegravarna i Kastanjegården var också varit frågan om en pojke visade den pilspets spännande att gräva ut. Jag vet, eftersom jag var av flinta som han fått med sig i graven. Givetvis har en av dem som hade privilegiet att få göra detta. även en pilbåge hört till gravgodset men denna var De låg alla på en rad, som om de anlagts utmed en sedan länge spårlöst förmultnad. Runt halsen har forntida väg. Av denna eventuella färdväg fanns barnet haft ett halsband av bärnstenspärlor. Bred- inga spår, endast gravarna markerade historiens vid honom har en omtänksam förälder lagt ner en närvaro på just denna plats. Gravgrävarna har inte mindre, håleggad flintyxa och även satt ett keramik- haft svårt att begrava sina döda; marken under den kärl med mat. halvmeter tjocka matjorden utgjordes av fast sand. Med spänning rensades de fyra gravarnas täckande I den tredje graven gav en undersökning av tän- stenskikt fram. Alla stenar ritades in och lager för derna till svar att vi stod inför ytterligare ett sten- lager kunde vi på detta sätt avancera mot gravarnas åldersbarn, endast 4-6 år gammalt. Inga av grav- bottnar där de döda väntade. Vad skulle vi finna? gåvorna avslöjade könet, endast önskan om ett bra Det är prövande att gå så här metodiskt fram men liv efter detta. Barnet har fått med sig en flintyxa, vi var arkeologer, inte gravplundrare. Eftersom vi två flintknivar och en flintskrapa, så också ett kera- var de sista som skulle se gravarna intakta gällde mikkärl; en gång var det kanske fyllt med resegröt. det att bevara så mycket information som möjligt i Tre vackra bärnstenssmycken har hängt runt hal- form av detaljerade ritningar och fotografier. sen. Vem har en gång suttit med detta barn i knäet? Vem har en gång hängt detta bärnstenshalsband runt Så var vi då äntligen i botten. Besvikelsen blev barnets hals? Kanske den person som låg i den sista stor; moder natur hade varit omild mot oss. Sanden graven – kvinnan som jag så länge skulle komma som gravarna var nedgrävda i gav nämligen allt att bli så fascinerad av. regnvatten fritt spelrum. Under årtusendena hade detta vatten lakat ut och förintat nästan alla före- Framgrävningen av denna kvinna blev en märk- mål som inte var av sten. De döda hade placerats i lig upplevelse. Skikt på skikt frilade vi det sandiga träkistor, troligen urholkade stamkistor. I botten på bottenlagret i graven. Kroppen var sedan länge för- varje grav kunde man nämligen notera fyra hörn- multnad och hade övergått i skepnad av färgad sand stenar vars plana ovansidor låg snett vinklade som i alla gråskalenyanser. Man kunde tydligt se att kvin- om de en gång varit kilstenar under en tjock trä- nan legat med huvudet i söder och tittat mot öster stam. Av träet fanns däremot inget som helst spår och att benen varit hårt uppdragna. Men när man tog i kroppen var det bara grå sand – inget annat. I en av gravarna låg en vacker stridsyxa men När man en gång för mer än fyratusen år sedan den döde hade också fått med sig två håleggade, skottat igen graven hade emellertid ett stort stycke fint slipade flintyxor och fyra flintspån, kanske an- av lera rasat ner och lagt sig över huvudändan på vända som knivar. Troligtvis är det frågan om en kistan. Kistan hade förmultnat men leran, som kom mansgrav. Tänderna var bevarade och tack vare att täcka huvudet, hade under årtusenden hindrat dessa kunde den döde bestämmas ha varit en ton- vattnet att sippra genom. När vi med tandläkare- åring. I en annan grav gav de bevarade tänderna verktyg försiktigt frilade kraniet hade benet en kon- en ålder på den döde till mellan 8-10 år. Att det här sistens som uppblött läskpapper. Efter några minu-

67 ter i luften stabiliserades dock de blottade partierna Trodde kvinnan från Kastanjegården på ett liv och friläggningen kunde fortsätta. På detta sätt fick efter detta? Det är högst troligt eftersom alla döda vi till slut fram ett välbevarat kranie och även be- i stridsyxekulturen ligger med ansiktet vänt mot den nen till den dödes händer, vilka hon i sovställning uppåtgående solen. Gravgåvorna som hon fått med har haft under huvudet. Huvudet kunde vi således sig talar också sitt tydliga språk. Två keramikkärl rädda men resten av kroppen var endast grå sand; med mat, en stor flintyxa och två flintskrapor att en i sanning märklig och overklig upplevelse. rengöra hudar med. Därtill en malsten att mala säd till mjöl med. Beslut togs att huvudet skulle lyftas in till mu- seet. En djup ränna grävdes runt kraniet och väg- Har hennes liv varit lyckligt? Det är kanske tro- garna gipsades in. Sedan var det bara att köra in en ligt … om det inte hade varit för det här med det stålplåt under gipset och kraniet. Den döda stenål- som spåren i hennes välbevarade kranie och fram- derskvinnan fick göra resan till museet i bagageut- för allt hennes tänder visar – ett klart exempel på rymmet till min lilla vita Fiat. dåtida kvinnomisshandel!

Vad hade denna människa kunnat berätta för oss Den unga kvinnan har under sin livstid fått ett om den tid som hon upplevt – om hennes korta stund eller flera mycket kraftiga slag på vänster sida av på jorden? Var det hennes familj som låg begravda huvudet. Slagen har varit så våldsamma att en tand här ute i Fosie? Det är troligt eftersom gravgropar- i vänster överkäke och en tand i nedre käken ska- na grävts på linje med nästan lika stora avstånd dats så svårt att de inflammerats. Kvinnan har ge- mellan varandra. Tillhörde hon en privilegierad klass nom denna misshandel under senare delen av sin i det dåtida Skåne? Det är väl också högst troligt livstid troligen fått dras med ihållande smärta och eftersom denna typ av gravar är sällsynta och grav- svår tandvärk. Tänderna i den ena käkhalvan var gåvorna ofta påkostade. Men samtidigt med strids- också mera slitna än i den skadade vilket tyder på yxekulturen, som omspänner århundradet strax före att hon haft ont av att tugga födan. och efter 2.000 f.Kr., fanns andra kulturyttringar i det dåtida Skåne. I nordöstra delen av landskapet Något som förbryllade de konservatorer som fanns inslag av en kulturgrupp som kallas grop- frilade kraniet inne på konserveringsateljén var att keramisk kultur medan det i västra och södra Skåne det också fanns småbarnständer i graven strax in- verkar ha varit den gamla trattbägarkulturen med vid kvinnans huvud. Dessa små och nästan osyn- visst inslag av gropkeramisk kultur som har frodats. liga tandfragment kunde bestämmas ha tillhört ett Till dessa kommer så den gåtfulla stridsyxekulturen, 5-7 år gammalt barn. Även i gravens fotparti hitta- vars gravar speciellt finns spridda utmed Öresund, des barntänder från ett lika gammalt barn. Hur ska utmed sydkusten samt uppe i Kristianstadstrakten. man nu tolka dessa fynd? Varför har dessa barn Stridsyxekulturen skiljer sig markant i gravskick, i lagts ner i samma grav som kvinnan. Frågan är be- gravgåvor och keramik mot de övriga grupperna. rättigad eftersom strax intill har ett barn i samma Kulturen kan spåras över stora områden i norra Eu- ålder bevisligen fått en egen grav. Min personliga ropa och upp genom Sveriges kustland ända upp tolkning är att dessa barn ofrivilligt fått följa med utmed Norrlands kuster. sin härskarinna som tjänare i dödsriket. Även om

68 tanken är ruskig - barnoffer i dåtida Fosie – är den allt i Europa. Fynd från Danmark visar att tamhästen inte orimlig. Som vi snart ska se finns från vår brons- fanns här i varje fall redan under senneolitisk tid. ålder flera exempel på att man offrat människor, Från Ullstorpsån i Skåne finns ett gammalt fynd av även barn, så att dess kunnat agera som hjälpredor ett hästkranie. Kraniet kom fram vid muddring i ån till de döda. Offrandet av människor vid långdösen år 1900. Det som gjort denna häst berömd är att i Fosie talar ju också sitt tydliga språk om en dåtida den inte verkar ha dött en naturlig död. I pannbenet rå verklighet. sitter nämligen en inslagen senneolitisk flintdolk. Det finns egentligen tre tänkbara förklaringar till detta Stridsyxekulturen har sedan länge förknippats märkliga fynd. En häst har under slutet av sten- med tamhästens införande. Tamhästar började an- åldern, ca 2.000 f.Kr., offrats i ån. Flintdolken har vändas i södra Ryssland redan runt 4.000 f.Kr. och tryckts mot pannan och med hjälp av något tillhygge spreds sedan så att den runt 2.000 f.Kr. fanns över- har den slagits in i hjärnan varvid dolken brustit.

Stridsyxekvinnan från Kastanjegården, Fosie. Kraniet finns nu på Malmö museum. Foto Göran Winge.

69 Den andra förklaringen skulle vara att en häst gått des skiljer tretusen år mellan det redskap som skulle ner sig i sankmarkerna vid ån och att en barmhärtig ha dödat hästen och hästens egen livstid! Det kan stenåldersmänniska offrat sin fina flintdolk för att alltså inte ha varit en stenåldersmänniska som dö- göra slut på djurets lidande. Det tredje alternativet dat hästen. Tänkbart är att hästen offrats för tusen är att kraniet och dolken inte kommer från samma år sedan med hjälp av en återfunnen stenålders- tid; att det är frågan om ett falsarium. dolk. Sådana föremål vet vi har haft en magisk inne- börd långt fram i tiden. Lika tänkbart är att en forn- Om något av de två första alternativen skulle ha tidsförfalskare varit framme; en förfalskare som för visat sig vara rätt, stod vi här inför ett ytterst spek- hundra år sedan pressat in dolken i ett gammalt kra- takulärt fynd från sen stenålder med hästen i hu- niefynd och i hemlighet fröjdats åt sitt tilltag. vudrollen. Så trodde man tidigare. Med modern teknik kan vi emellertid numera fastslå att det tredje Var det stridsyxefolket som introducerade tam- alternativet är det riktiga. Det är egentligen rätt så hästen här i Norden? Det märkliga gravskick som otroligt vad folk kan göra för att försöka vilseleda denna kultur uppvisar kännetecknas bl.a. av att man forskare. Själv har jag varit med att avslöja ett an- lagt den döde på sidan med kraftigt uppdragna ben, tal moderna sätt att försöka förfalska vår forntid. s.k. hockerställning. Liknande ställningar kan note- År 1972 fick min dåvarande chef Bengt Salomons- ras om den döde satts ner i en grav och kroppen son på Malmö museum in ett fynd som två skolpoj- sedan fallit åt sidan. I stridsyxegravarna är detta kar skulle ha gjort ute i Limhamn. På två kalkstenar emellertid omöjligt. Träkistan gör att de medvetet fanns inristade figurer av en typ som direkt hade lagts ner med uppdragna fötter. Man har ibland för- paralleller i sten- och bronsålderns konstvärld. Mu- sökt förklara hockerställningen med att de dödas seet köpte in stenarna eftersom ristningarna uppvi- ben surrats för att man inte skulle gå igen; en väl sade klara vittringsskador som borde antyda hög långsökt förklaring. En helt annan förklaring skulle ålder. Men Bengt Salomonsson var misstänksam – kunna vara att de på resan till dödsriket färdades och han hade all rätt att vara det. Efter ett idogt på det sätt som kanske utgjort kännetecknet för efterforskande fann han i en bok tryckt år 1936 en denna forntida elitgrupp. Man reste kanske symbo- avbildning av en ristning i Norge som var identisk liskt på hästryggen med en sadelkonstruktion som med bilden på en av stenarna. Falsariet var ett fak- vinklade benen. Genom några bevarade bilder och tum. Det är dock häpnadsväckande att förfalska- skulpturer med häst och ryttare från Kaukasus från ren inte nöjt sig med att rista in bilderna utan även ca 1.000 f.Kr. känner vi steppryttare med kraftigt under längre tid utsatt stenarna för någon form av uppböjda ben. förslitning som t.o.m. kunde lura mikroskåpgrans- kande geologer. Detta kapitel har jag kallat ”Samtal med en död kvinna”, dvs en pratstund med ”min” stridsyxe- Efter denna lektion i misstänktsamhetens för- kvinna från Fosie. Jag har tänkt att avsluta det med tjänstfullhet, kan det vara intressant att åter kasta samtal med en levande kvinna. Det bar sig nämli- blicken på Ullstorpshästen. En C14-analys av häst- gen inte bättre än att Fotevikens Museum i augusti skallen som nyligen utförts visar nämligen att huvu- 1999 hade en marinarkeologisk expedition förlagd det kan dateras till vikingatid/tidig medeltid. Såle- till Lervik fiskeläge vid Skälderviken. På kvällen

70 samlades ett sjuttiotal av bygdens innevånare på den hade genom kontakter söderut vetskap om att det blåsiga stranden invid museets fältläger och jag fick fanns en märklig, guldbrun massa som vi kallar brons möjlighet att ge lite personligt präglade blickar till- och att man många och långa dagsresor härifrån baka till den skånska bronsåldern. Nästa morgon bröt råvarorna till denna ur berg, smälte det sam- stod hon bara där, nästan lite urskuldande för att man och formade av metallen de skönaste före- hon fanns till. mål. Ibland hittade ett och annat av dessa sällsynta föremål även vägen hit upp till Norden redan i slu- -”Jag var med på ditt föredrag här i går kväll tet av stenåldern. och plötsligt kom jag att tänka på att jag hittat en konstig sten. Kan det vara något?” Här hemma satt skickliga flinthantverkare och tittade avundsjukt på de rara och glänsande brons- Handen öppnades och jag kunde direkt bemöta föremålen. Självklart kunde man inte finna sig i att frågan: bli distanserade. Man tog tag i problemet och bör- jade efterlikna en del av bronserna - i flinta. Det -”Det här är en typisk senneolitisk pilspets, så- redskap som mest lämpade sig till detta var dolken. där 2.100 f.Kr. till 1.800 f.Kr. Fint exemplar. Var Genom att ”trycka” ut flintspån ur råämnet kunde har du hittat den?” stenåldersmannen få fram tunna och långa flintdol- kar. Till att börja med gjorde man formen på dessa Effekten av mina ord var stor. Kvinnan tog ett som en utdragen, spetsig oval men snart utforma- djupt andetag, handen började märkbart att darra des ena kortsidan som ett riktigt, tjockt handtag. och hon kunde bara få fram: Ofta ser man i dessa dolkar att förlagan har varit en bronsdolk. Handtagen blev nämligen utformade -”Nämen!” med upphöjda åsar likt de gjutsömmar som fanns på bronsdolkarna. Efter att ha sett mängder med sådana här forn- fynd i museernas magasin blir man tyvärr lätt blasé. Ofta påträffas flintdolkar i de speciella gravkistor Det var som när jag i Fosie stolt visade upp min som man under senneolitikum började bygga för sina första framgrävda flintyxa för amatörarkeologen döda, s.k. ”hällkistor”. Större flata stenar bildar ett Gunnar Jakobsson. Den var ju inte ens hel. Han litet rum kring den döde. Stenkistan har sedan täckts måste ha trott att jag inte var riktigt klok. Han hade av jord eller småsten. Som två exempel på senneo- ju själv drivor av sådana i sin samling. litiska hällkistor i Skåne kan nämnas Maglarpskis- torna och kistan vid Gislövshammar. Strax intill Nu var det verkligen ett praktexemplar som Europavägen väster om Trelleborg ligger två häll- denna kvinna hittat i sin trädgård. En gång hade en kistor utmed den gamla landsväg som säkert har skicklig ”flintsmed” huggit till råämnet till det som anor ner i forntiden. Kistorna är rektangulära och skulle bli en pilspets. Sedan hade han med ett horn- ligger fullt synliga i en uppkastad hög. De kring- verktyg försiktigt tryckt ut små flintspånor och på gärdas av femton större stenar. Gravarna är sedan detta sätt finputsat pilspetsen. Vi befinner oss i sten- länge plundrade men runt högen har man påträffat ålderns sista fas. Befolkningen här uppe i Norden ett flertal redskap av flinta.

71 Det andra exemplet på senneolitisk hällkista är monumentet söder om Simrishamn, vid Gislövs- hammar. I en rund hög, ca tolv meter i diameter, finns en stensättning och mitt i denna står en häll- kista av sandstenshällar. Själva kistan är omgiven av en stenmur. När graven undersöktes 1942 hit- tade man rester efter begravningar från tre olika tillfällen under bronsåldern och en från vikingatiden. Dessa är samtliga senare än den äldsta graven. Man har helt enkelt kastat ut gravens förste stenålders- ägare. Att hela gravanläggningen är från slutet av stenåldern avslöjades nämligen under utgrävningen. I den södra delen av högen låg nämligen ytterligare en stenkista och i denna grav, som inte blivit plund- rad, fanns bl.a. en flintdolk.

Längre upp i Sverige är förekomsten riklig vad det gäller hällkistor från senneolitikum. Södra Små- land vid källorna till den långa Helgeå kan t.ex. upp- visa ett mycket rikt hällkistebestånd. I det odlings- intensiva Skåne har emellertid sådana relativt små anläggningar som hällkistor snabbt försvunnit. Häll- kistor från stenålderns sista tid finns också nedgräv- da under jord. Dessa stenkammargravar ligger of- tast ensamma. Vid utgrävningen till industribyn Fosie IV hittade t.ex. arkeologerna en grav från senneo- litikum tillsammans med en mängd samtida lång- hus. Under en annan utgrävning strax söder om Fo- sie undersöktes resterna efter en annan stenålders- människa från ”dolktiden”. Frågan är dock om inte det fynd som gjordes en vårdag ute i kv. Tannhäu- ser i Fosie är det gravfynd som är mest känt från Malmö sena stenålder. För ovanlighetens skull hit- tade man inte en grav utan ett helt gravfält.

Två flintdolkar från den s.k. Höjahögen invid Jägersro i Malmö. Nästan identiska dolkar påträffades i det stora gravfältet i kv Tannhäuser i Fosie. Foto i LUHM:s arkiv.

72 Det var året 1966 … det var under den begyn- samma objekt för arkeologer. De är ju så lätta att nande väldiga bostadsbyggarepoken i Sverige. HSB finna eller snarare höra. När schaktmaskinens skop- i Malmö hade bestämt sig för att på den bördiga blad skär över eller igenom en sådan stenpackningen åkermarken strax intill storstadsbebyggelsen upp- hörs ofta ett skärande ljud, inte olikt en gammal kritas föra ett nytt bostadsområde. Redan i början av bort- rasp på skolsalens svarta tavla. Ett sådant hjärtskä- schaktningen av matjorden körde schaktmakinen in rande ljud hördes i närheten av Lockarps bageri år i några stenpackningar, dolda under jord. Tack vare 1981 och mycket riktigt - ljudet förebådade en sten- amatörarkeolog Gunnar Jakobsson blev fyndet in- åldersgrav! Under stenpackningen fann arkeologen rapporterat till Malmö museum och en stor utgräv- Billy Nielsen en trolig pilbågsskytt från stenåldern. ning drog igång. På en yta av tvåhundra kvadrat- Av personen ifråga fanns dock intet bevarat men meter påträffades elva gravar, samtliga från den vid huvudändan låg två pilspetsar och ett skiffer- tidiga delen av senneolitikum, dvs runt 2.000 f.Kr. bryne. Givetvis har pilspetsarna suttit infästa i trä- Alla gravarna täcktes av kraftiga stenpackningar skaft och givetvis har den döde fått sin träbåge med men när man kom längre ner i jorden kunde tydliga sig på resan till det okända men tiden utslätar många färgningar efter träkistor eller urholkade trästammar spår. Att graven grävts ner på en boplats vittnar skönjas runt de döda. I en grav låg två personer, den stora mängd av avslag från flintredskapstillverk- inte som brukligt är sida vid sida utan ”skavfötters”. ning som låg i den över stenhögen påförda jorden. Graven blev på detta sätt väldigt lång, drygt tre me- Här låg också en sönderslagen stenyxa med borrat ter. Av de döda fanns bara tänderna kvar, ett inte hål för träskaftet. Sådana här yxor, närmast sten- ovanligt fenomen om den omgivande jorden inne- klubbor, var vanliga under senneolitikum och äldre håller mycket sand som gör att skeletten lätt lakas bronsålder. ut av regnvatten. Tandemaljen är ju bland det star- kaste och mest motståndskraftiga vi har i kroppen. De två pilspetsarna från var av samma Av de tretton döda i sina elva gravar kunde faktiskt typ som min besökare vid Skälderviken hade haft endast ett helare skelett framgrävas medan däre- med sig. Kortsidan har ett jack och pilspetsen kal- mot tänder bevarats i alla gravarna. las därför i den arkeologiska världen för ”pilspets med urnupen bas”. Sådana här stenåldersredskap Endast en del av de döda kv Tannhäuser hade är sällsynta som lösfynd, helt enkelt därför att de är försetts med bevarade gravgåvor inför färden till så små. Annat är det med flintdolkarna. Dessa fö- dödsriket. Bevaringsförhållandena för organiskt ma- rekommer rikligt som lösfynd, upprivna ur den skån- terial var emellertid uselt och det är därför inte osan- ska myllan av böndernas plogar. Ja, de är faktiskt nolikt att alla döda fått med sig nödvändiga saker så rikligt förekommande att man i äldre litteratur på färden. Av de bevarade föremålen var givetvis finner namnet ”dolktid” som beteckning för slutet de som var tillverkade av sten helt intakta. Fem av stenåldern. Vill man vara lite mera modern och flintdolkar, en spjutspets och två skifferhängen blev lärd, men samtidigt inte så lite tråkig, bör man säga arkeologernas föremålsskörd. ”senneolitikum”. Från denna tid finns förutom de karakteristiska flintdolkarna också flintskäror som Sådana gravar där gravgropen efter det att kis- är gjorda i samma avancerade teknik där man tryckt torna satts ned täckts av stenpackningar är tack- ut små flintspån. Och så naturligtvis pilspetsar av

73 den typ som Billy Nielsen fann och som kvinnan i forntidens människor. Den fuktiga mossen har också Lervik så överväldigad höll i sin hand. medfört att saker av organiskt material bevarats. Ljusterspetsar av ben som använts vid fiske men -”Den ska ligga på hedersplats i min bokhylla”, också rester efter en fiskmjärde i trä visar två olika var det sista hon sa till mig innan hon försvann. sätt att tömma den dåtida Ringsjön på fisk. En 70 cm lång pilbåge av alm är ett av de mera spektaku- lära fynden. Mänsklig fåfänga avspeglas i ett av Gamla skånska hus Skånes äldsta bevarade halsband, tillverkat av ge- nomborrade hasselnötter. Det behöver inte ha varit Hur bodde då stenåldersmänniskorna? I vårt sto- en kvinna som burit det. Män var på den tiden sä- ra stenåldersprojekt i Skånes Djurpark återskapa- kert lika intresserade av kroppslig utsmyckning. des inte bara en dös från Fosie. Vi gick snart också igång med att rekonstruera jägarstenålderns hyddor Spåren efter bl.a. jägarnas relativt enkla hyddor och bondestenålderns hus. Nere vid en liten sjö upp- vid Ageröd gör att man misstänker att dessa bo- förde en grupp entusiaster under bl.a. arkeolog Lars platser endast användes under den varma sommar- Larssons ledning en stor oval hydda som man trodde tiden för smärre grupper på en familjs storlek. Un- dessa sett ut för sjutusen år sedan. Det var utgräv- der vintertid samlades man troligtvis ute vid kus- ningsresultaten från främst de berömda jägarbo- terna i större grupper och här hade man också be- platserna i Ageröds mosse som fick stå som före- tydligt mera klimattåliga hyddor. De nya fynden från bild. Denna mosse hade tidigare varit en grund sjö Tågerup visar ju på detta. I Skånes Djurpark gällde som anslutit direkt till den västra delen av Ringsjön det alltså att presentera två olika typer av hyddor. mitt i Skåne. Under tretusen år, mellan ca 8.000 Den ovala sommarhyddan öppnade sin ena kort- f.Kr. till 5.000 f.Kr., hade sjön slammat igen och sida mot sjön. Att föra upp hyddan gick lätt. Långa övergått till att bli en veritabel träskmark. Här fanns vidjor stacks ner i marken, böjdes och flätades sam- omgivande djupa skogar som gav bra skydd och ett man. Över denna gigantiska korg lades sedan ett rikt djurliv och goda fiskevatten – helt enkelt ett enkelt vasstak. Vinterhyddan blev större, grävdes utsökt boplatsläge för en stenåldersjägare. Redan ned lite i marken för att man skulle få bättre värme- ca 7.600 f.Kr. – 7.300 f.Kr. hade människan etab- skydd och vasstaket var betydligt tjockare. lerat sig på platsen. Ibland är även arkeologer tokiga. Som den da- Jägarstenåldern i Ageröd är numera en klassisk gen när jägarfolket i vårt projekt kom fram till att del av skånsk arkeologi eftersom boplatserna här det var dags att bränna ner sommarhyddan. Djur- tillhör Skånes första vetenskapligt utgrävda från parkens ledning var väl lite tveksam till företaget: denna riktigt gamla epok. Under åren 1946-1949 skedde stora utgrävningar i mossen och under 1970- -”Vad ska detta vara bra för? Då får ju publiken talet var arkeologerna åter igång här. Man har fun- inget att titta på!” nit flera olika boplatser i den stora mossen. På en- bart en enda av dessa har samlats in runt 200.000 Frågan kunde tyckas väl befogad. Men nu var flintskärvor som mer eller mindre bearbetats av projekt Forntid i Nutid i första hand ett experiment-

74 projekt och då fick publiken ge vika. Men det blev en höjd strax intill och åsåg eldens härjningar. Jag en imponerande - om än kort - eldsvåda för de be- kommer ihåg en tanke som flög genom mitt huvud: sökare som råkade vara på plats när det väl hän- de. Varför då medvetet bränna ner något som man -”Bara inte detta händer med vårt hus!” med möda byggt upp? Arkeologerna ville helt en- kelt se hur mycket spår i marken en bränd hydda Vi höll nämligen på med att rekonstruera ett av lämnar efter sig när det gått några år. Genom att stenålderns verkligt stora byggnader, ett långhus - gräva ut brandplatsen och jämföra med resultat från med betoning på ordet lång. Vetenskapligt skulle en riktig boplats kunde man kanske få bättre klar- det vara. Förlagan till huset var hämtad från de ut- het i detta. grävningsresultat som erhållits från det stora indu- striområdet i Fosie. Här hade arkeologerna på en Den dagen jägarhyddan brann i Skåne Djurpark höjdrygg lyckats hitta ett flertal hus från senneo- stod jag tillsammans med en grupp husbyggare på litikum, dvs slutet av stenåldern sådär 2.300 f.Kr. -

Det rekonstruerade stenåldershuset från Fosie i sin miljö i Skånes Djurpark. Foto Nils Björhem.

75 1.800 f.Kr. Det var frågan om riktigt stora byggna- des nio stycken brunnar av vilka några hade en ris- der, mellan fem och sex meter i bredd och femton flätad korgkonstruktion i botten, antagligen för att meter långa. hindra den omgivande sanden att fylla igen brun- nen. I närheten av husen påträffades också graven Hade vi redan i starten vetat hur lång tid det från senneolitikum som jag berättat tidigare. Ske- skulle ta att få huset färdigt är det nog tveksamt om lettet var helt borta men den vackra flintdolken gav vi överhuvud taget satt igång. Men nu var det 1981 en säker datering. och entusiasmen kände inga gränser. Varje week- end packades matkorgar, verktyg och arbetskläder Det är endast genom de igenfyllda stolphålen till in i bilar och så bar det iväg till Skånes mittpunkt, de forna stenåldershusen som man alltså kan göra djurparken vid Frostavallen. Aldrig har väl så många sig en uppfattning om hur dessa en gång sett ut. engagerat sig i skånsk stenålder som just dessa som- Spår efter allt som en gång legat vid markytan så- rar. Arkeologer, museimän, lärare och deltagare från som eldstäder, golvbeläggning, spår efter inredning studieförbund runt hela Skåne, totalt kanske upp emot etc är för längesedan borta. Det är i sanning inte tvåhundra människor. mycket att utgå ifrån om man ska till och bygga ett nytt hus efter sådana torftiga ritningar! Vid utgräv- Forntidshusen från Fosie har legat i tre olika hus- ningen gjordes emellertid en intressant upptäckt. klungor strax bredvid en bäck eller dåtida å. Även Grundplanen till fem av långhusen var så lika var- om huslämningarna påträffats tätt intill varandra, andra att man nästan kunde tro att de haft en mo- maximala avståndet mellan de två yttersta husen i dern arkitektritning som förlaga. Eftersom husen gruppen var bara knappt tvåhundra meter, betyder använts efter varandra under en lång tidsrymd sä- inte detta att de en gång existerat samtidigt. Efter- ger detta mycket om hur traditionsmedvetna och som senneolitikum i tid motsvarar ett halvt årtusende konstruktivt kunniga man varit redan vid denna tid. har det funnit flera generationer av hus. Två hus Vi har att göra med människor som kunde bygga skar dessutom varandra, vilket varit omöjligt om de både stort och komplicerat. varit samtida. Dateringen av husen till slutet av bon- destenåldern har skett med hjälp av C14-dateringar Sakta men säkert växte stenåldershuset upp i men också av de tidstypiska fynd som gjordes, dels Skånes Djurpark. När det äntligen var klart var det i själva husen, dels i de tiotalet brunnar som påträf- emellertid dags att lägga ner hela projektet. Den fades mellan husen och bäcken. driftige Arne Axelsson hade ersatts av annan i djur- parkens ledning. Nu sköt man den uroxekalv som Markytan i Fosie låg före jordavbaningen på vi lärt dra ett s.k. årder, dvs en föregångare till plo- ungefär på samma nivå som under forntiden. Ef- gen. Samtidigt arrenderade man ut hela forntids- tersom marken i modern tid odlats med djupgående bebyggelsen till en campingägare. Ett större förakt plog var alla gamla lager förstörda ned till ca 50 cm för vårt kulturarv och för vad intresserade skåningar djup. Det som arkeologerna kunde dokumentera och lagt ner av sin fritid har jag sällan skådat. Och detta gräva ut var således fynd som redan för fyratusen av en stiftelse som uppbar stora pengar av kommu- år sedan funnits långt ner i marken, som igenfyllda nerna i Skåne. Långhuset står dock fortfarande kvar stolphål, avskrädesgropar, brunnar etc. Totalt frila- men låt oss dra ett glömskans täckelse över resten.

76 77 78 79 80 81 82 Bronsets tid (1.800 f.Kr. – 500 f.Kr.)

Forntidssiluetter mot horisonten Skånes mest dominanta fornlämning är gravhö- garna från bronsåldern. I landskapet finns kanske När vår tidigare gjorda bekantskap, fornforskaren runt tvåtusen högar bevarade, merparten utmed våra Bruzelius, vid mitten av 1800-talet besökte kusten kust- och slättbygder. Uppe i Trehögsparken i Fosie mellan Malmö och Skanör, stannade han upp söder industriområden ligger bronsåldern nära. Tre mäk- om . Här noterade han i sin antecknings- tiga gravhögar dominerar fortfarande området trots bok: den omgivande industribebyggelsen. Fram till 1960- talet var detta ett stycke skånskt bondelandskap där ”I V:a Klagstorps socken på nr 9 och 11 är en plogen varje år vände jorden och bönderna aktsamt slät, något upphöjd plan belägen, där under 20 års lämnade högarna i fred. För gravhögarna var, och tid grus blivit taget till väglagning. Man har där ofta är, skyddade genom vår svenska fornminneslag. Det funnit hela skeletter av människor och inalles har är därför som de fortfarande finns kvar här uppe man grävt upp 50. Här hava flera slags fornsaker på höjden. Stadsplanerarna fick allt vackert rita in blivit funna såväl av sten som brons. Det märkvär- grönområden runt dessa historiska miljöer. Egentli- digaste fynd som där blivit gjort, är dock ett på His- gen är det fantastiskt att de här pucklarna kunnat toriska Museum i Lund förvarat människokranie i bevarats i tre årtusenden. Det är ju bara frågan om vilket sitter en kastspjutspets. Av de funna sakerna något så bräckligt som några högar med jord! skulle man kunna tro att det på eller i närheten av denna plats stått en strid mellan sten- och brons- Förr kunde det hända att man inte alltid behand- folket, vilken senare förklaring professor Nilsson lade våra fornminnen med den respekt de borde antager för sannolik.” ha. År 1756 sände t.ex. lärde män från Antikvitets- arkivet i Stockholm ut en delegation till Skåne för Det var således inte för så speciellt länge sedan att göra antikvariska undersökningar. Ledaren Nils som t.o.m. de lärde i Lund tilläts fantisera vilt. Arkeo- Wessman hade till uppgift att avrita och beskriva login är en ung vetenskap men trots detta har stora ”äldre och nyare förstörda Skansar, Domsäten, landvinningar gjorts, inte minst under de allra se- Begrafnings Platser, Runstenar, Kyrckor, Städers naste decennierna. Numera tror givetvis inte fors- utsikt och Sätesgårdar.” Under denna resa försökte karna på att ”bronsåldersfolket” mött ”stenålders- Wessman även sig på att gräva ut gravhögar. I en folket” i stor strid – men medge att den osannolika hage med många gravhögar, belägen mellan Söder- tanken ändå är fascinerande. Nej, det hela försig- vidinge och Särslövs byar sysselsatte han ”30 á 40 gick säkert som en följd av utveckling, inte av krig. arbetare, som inom tre veckors tid kastade öfver Troligtvis har det inte ens varit frågan om att brons- ända 10 stycken högar”. Det var här givetvis inte ålderfolket varit ett erövrarfolk. Eller …? frågan om någon arkeologisk utgrävning i dagens

83 mening. Det enda som gällde var att snabbt komma bronsåldershög, ”Skäfehögen”. År 1854 gjordes här ner till gravarna i högarnas mitt och plundra dessa en intressant upptäckt. Markägaren skulle bygga på föremål. en jordkällare i gravhögen och han stötte då på spän- nande saker, bl.a. brända människoben, en lång Självklart har den inhemska skånska nyfikenhe- bronsdolk, ett litet bronssvärd samt rester efter trä- ten också ibland tagit överhand. När väl skräcken kistor. Bronssakerna blev sönderbrutna vid uppta- för allt övernaturligt som sades finnas i gamla hö- gandet. Fornforskaren Nils Gustaf Bruzelius fick gar lagt sig, speciellt på 1800-talet, kunde det hända höra talas om upptäckten och han begav sig genast att spadar och skyfflar kom fram. Man grävde sig till platsen. Läs själv vad han hittade vid sin under- ovanifrån in i högarna och plundrade mittpartierna. sökning: Urgröpningar i många skånska högar talar i dag sitt tydliga språk. Strax intill dagens stora köpcentra BW ”Med ägarens tillåtelse och med biträde av går- invid Jägersro travbana i Malmö ligger en mäktig dens arbetare gjordes under min ledning en valv-

Den s.k. Skäfehögen i Malmö är utgrävd under 1800-talet men högen återställdes till sin forna höjd efter undersökningen. 84 formig fördjupning in i högen, då man snart upp- endast 10 stenar i norr och söder, hvarjemte ej obe- täckte en av kullerstenar lagd kista, vilken syntes tydligt jord blifvit under tidernas lopp bortförd från ha varit täckt med plankor, ty från ena sidan till den dess nordöstra sida. andra sträckte sig ett 1 1/2 tum tjockt lager förmult- nat trä. I denna kista, som genom trycket var hop- Vid den först från sydvest till sydöst företagna fallen, anträffades ett till en del multnat, obränt ytgrävningen anträffades på sluttningen, i allmän- människoskelett, inbäddat i tång, samt nedlagt med het blott ett spadtag under ytan, 9 grafurnor samt huvudet i söder och fötterna i norr. Vid sidan låg ett en stensatt grop med brända ben och de vanliga i 5 quarter långt bronssvärd med gjutet handtag, in- graffynd från denna tid förekommande småsaker- lagt i ett fodral av bark, samt tvenne små brons- na af brons: knifvar, pincetter, knappar osv. bucklor, 1½ tum i diameter. Genom trycket av ste- narna var såväl svärdet som fodralet sönderbrutet i Urnorna voro samtlige så illa åtgångna af fukt, 7 stycken, vilka dock alla anträffades. Svärdet är nedträngande gräsrötter och omkullfallna stenar att ovanligt väl arbetat och synes härstamma från brons- oaktat all försiktighet endast en, den minsta, kunde ålderns bästa tid.” i någorlunda oskadat skick upptagas, hvarjemte det lyckades mig att af ett femtiotal bitar åter hopsätta Vid genomgång av det förnämliga Antikvarisk en andra.” Topografiska arkivet (ATA) i Stockholm kan man läsa åtskilliga rapporter om äldre utgrävningar av Från Steglarp förflyttar vi oss så någon dryg mil skånska bronsåldershögar. Jag har här nedan valt norrut till Fosie. Även här finns ännu många grav- ett exempel ur den digra samlingen. Grundaren av högar bevarade, ett flertal i och nära den s.k. Tre- Kulturhistoriska museet i Lund, G. J:son Karlin, högsparken. Århundraden av plöjning i kombina- förfasades på sin tid över de omfattande plundring- tion med den skånske bondens ibland giriga önskan ar som skedde av de skånska fornlämningarna, bl.a. om att kunna odla maximalt på sina ägor har emel- i bronsåldersbygden i Fuglie mellan Malmö och Trel- lertid gjort att flera gravmonument försvunnit. Trots leborg. År 1886 företog han därför själv flera gräv- att Skånes bevarade bronsåldershögar är skyddade ningar i sydvästra Skåne för att förekomma plund- enligt lag kan man varje höst se att det på vissa håll rarna. Bl.a. undersöktes under hans ledning en grav- fortfarande existerar tämligen historielösa bönder. hög i Steglarp. På nästa uppslag återges en av de Man är uppe och kör så nära gravhögarna att man teckningar som han sände in till riksantikvarien i varje år förstör alltmer av själva högarna och, inte Stockholm tillsammans med en handskriven rapport. minst, alla de urnebegravningar som finns i marken i direkt anslutning till fornminnena. Ingen gör något Den utgrävda högen kallades ”Spetshög” och åt detta skandalösa beteende. I dag kan man få var ”på samma gång den minste på graffältet och EU-bidrag för att låta bli att odla den skånska jor- en af de minst oskadade bronsåldershögar jag sett.” den. Varför inte få våra Brysselpolitiker att förklara Karlin fick uppenbart till stånd utgrävningen i sista en radie på fem till tio meter runt varje gravhög för stund eftersom markägaren redan börjat utnyttja sådant bidragsberättigat område? Så enkelt är det marken som grustag. ”Af den ursprungliga sten- att skona det verkliga kulturlandskapet om man bara sättningen som omgifvit högen återstodo numera vill lägga manken till.

85 År 1978 skulle en ny fabriksbyggnad anläggas komma först under vikingatiden, tusen år efter Kristi ute i Fosie industriområde. Döm om vår häpnad när födelse. vi arkeologer upptäckte att det legat en bronsålders- hög på platsen. Den var helt utplöjd och det borde En stenåldershövding ute i Höja har dött knappt rimligtvis inte vara mycket kvar att hämta. Som tur två årtusenden före vår tideräkning. Den döde pla- var hade emellertid gravbyggarna i forntiden grävt cerades i en urholkad trästam. Med sig i graven ner den blivande centralgraven under den dåvarande fick han ett antal stenföremål; en ovanligt vacker marknivån. Trots att gravhögen försvunnit, var alltså flintdolk, ett skifferspänne och en liten pilspets av själva gravkammaren intakt. Nu hade vi ändå inte flinta med s.k. urnupen bas. Ett sten- och jordröse så mycket ut av grävningen. Skelettet var i det när- kastades upp över träkistan. Snart var det dags för maste upplöst och bronsdolken, eller det lilla brons- nästa begravning, även denna från slutet av sten- svärdet, som den döde fått med sig var sönderbräckt. åldern, eller senneolitikum. Nu var det frågan om En liten del av svärdsskidan av trä fanns dock kvar att begrava två personer i samma grav. Gravkistan och kunde räddas genom konservering. lades bredvid det äldre gravröset och både den äld- re och den nya graven täcktes av en låg hög upp- Nej, denna tretusenåriga Fosiegrav var ingen byggd av grästorvor. På detta sätt växte den ur- guldgruva för arkeologerna. Annat var det när man sprungliga högen i både höjd och omfång. 1966 grävde ut en stor gravhög några kilometer längre norrut, vid Höja strax intill Jägersro travba- Gravhögen vid Höja skulle komma att bli allt na. Även här hade bönderna under lång tid försökt större. Inte mindre än elva begravningar har skett plöja ned den stora gravhögen som mätte närmare under den äldre bronsåldern fram till ca 1.000 f.Kr. trettio meter i diameter. Från början hade den nog och vid vissa av dessa har man passat på att bygga varit tre – fyra meter hög men när arkeologerna ut gravhögen med nya lager av grästorv. Grav- tog sig an den hade höjden reducerats till endast lite gåvorna i de elva gravarna är inte överväldigande; mer än en och en halv meter. Trots detta är Höja- ett fåtal bronsföremål är allt som överlevt årtusen- högen en bland de rikaste bronsåldershögar som denas nedbrytande krafter. Av den yngre bronsål- grävts ut i sydvästra Skåne. dern finns däremot inga som helst spår i Höjahögen. Detta beror på att man vid denna period började Under slutet av stenåldern hade marken där kremera de döda och lägga benresterna i gravkrukor gravhögen senare skulle komma att uppföras an- som grävdes ned i de redan befintliga högarna. Ef- vänts som åkermark. Detta kunde arkeologerna tyd- tersom mycket av högen vid Höja redan försvunnit ligt se genom de årderspår som fanns bevarade ef- innan utgrävningens början var dessa gravar sedan ter de sista bearbetningarna av forntidsåkern som länge bortodlade. Däremot upptäckte arkeologerna skett innan gravhögen kastades upp och blev till ett vid gravhögens kant en grav från romersk järnålder, skyddande täcke för dessa i marken rispade spår. alltså från ca 300 e.Kr. Någon kontinuitet bakåt till På den tiden hade plogen ännu inte uppfunnits utan den avlägsna bronsåldern kan det dock knappast man använde det s.k. årdret. Skillnaden dem emel- vara frågan om. Under järnåldern har man bara lan var att årdret endast rispade marken så att bon- ansett att den urgamla gravhögen kunde tjäna som den kunde så; den vände inte på jorden. Plogen skulle en bra plats för en ny begravning.

86 Spetshögen i Steglarp som grävdes ut 1886. Karlin har bl.a. tecknat av några av de grav- urnor med brända ben som påträffades. 87 Högarnas folk ska kontaktnätet över Öresund bröts. De fantastiska fynd som finns på Nationalmuseet speglar alltså i De arkeologiska fynden i skånska bronsålders- hög grad även vår skånska forntid. högar inskränker sig ofta till rena metallföremål och mer eller mindre bevarade människoben. Vill vi få Egentligen är det helt otroligt vilken massiv en bättre inblick i vad högarna innehållit är ett be- kulturbarriär Öresund har varit faktiskt till långt in sök i Köpenhamn att rekommendera. Varför denna på 1980-talet - och delvis fortfarande är i skrivande utflykt över Öresund? Helt enkelt därför att i Dan- stund, dvs ett halvt år innan Öresundsbrons invig- marks huvudstad finns ypperliga möjligheter att stu- ning. Tänk bara följande tanke. Avståndet mellan dera även vår skånska forntid. Under många år har Malmö och Nationalmuseet i Köpenhamn är lika jag hållit lärarekurser om vår dansk – skånska his- stort som mellan Bromma och Statens Historiska toria. Mindre än tjugo procent av lärarna vet att det museum i Stockholm. Varje skolklass i mellansta- på andra sidan sundet existerar något som heter diet i Bromma har varit på obligatorisk studiebesök Nationalmuseum. Nästan inga skånska skolklasser i huvudstadens historisk/arkeologiska museum. I besöker museet, ett av världens främsta arkeolo- Malmö har i stort sett ingen skolklass varit på mot- giska museer! Visserligen kommer fynden i mont- svarande riksmuseum, låt vara att Öresund skiljer. rarna från Danmark, inte från Skåne. Men det gör Egentligen vill jag inte säga ”motsvarande”. Jäm- inget. Under årtusenden har skåningarna haft sam- fört med de skatter som danska Nationalmuseet kan ma kultur som övriga Danmark. Det var först under visa upp är Statens Historiska museum i Stockholm Karl X Gustav på 1650-talet som det uråldriga skån- en lättviktare.

Två bronsföremål från Höjahögen i Malmö; en bronsdolk och en rakkniv. Foto i LUHM:s arkiv.

88 För att rätt förstå vår sydskandinaviska bronsål- en svamp, vilken underifrån sög till sig vatten. I fuk- der är ett besök i Köpenhamn ett måste. I det här tigheten kunde nu i speciella fall bildas hårda avlag- kapitlet ska jag därför ta er med på en tillfällig tur ringar av järn - manganutfällningar. På detta sätt över sundet. Jag börjar resan i sällskap med en känd blev högens inre kärna, med den döde i sin urhol- svensk författare. För Jan Fridegård var National- kade ekstamskista, inkapslad i ett hårt, vattentätt museet i Köpenhamn en välkänd plats. Ofta verkar hölje. Från utgrävningar av flera högar med beva- hans vägar ha gått hit. En ensam kvinnas utstrål- rade ekstamskistor vet man att vattnet har forsat ning attraherade honom! Nu var inte kvinnan nå- fram när arkeologerna har grävt sig in till kistan gon av museets anställda. Nej, hon låg alldeles stilla och knackat hål på det av naturen själv skapade och tyst i en stor glassarkofag. Att kommunicera kapselhöljet. med henne var för Fridegård, liksom det är för oss nu levande, lite svårt; kvinnan har nämligen varit Året är 1921. Invid det lilla samhället Egtved i död i mer än tretusen år! Trots detta kunde Jan Jylland pågår en utgrävning av en bronsåldershög. långa stunder sitta bredvid glasmontern i försök att Det är den s.k. ”Storhögen” som nu ska avlockas nå mänsklig kontakt över årtusenden. Vaktmästarna, sina hemligheter. Under arbetet med att utjämna dessa gemytliga men plikttrogna danskar, kastade högen hade markägaren Peder Platz stött på en säkert många misstänksamma blickar på den märk- urholkad trästam med trälock. Peder skickade ge- lige svensken. nast ett telegram om fyndet till det danska National- museet. Om man nu tror att de danska arkeologer- Jag talar här om en kvinna som tillhört den nor- na hoppade högt av glädje inför en sådan uppgift, diska bronsåldern; en varm period i ”landet som en misstar man sig grundligt. Det var nämligen vinter; gång var”. I tid befinner vi oss runt åren 1.800 f.Kr. en skön tid att sitta i varma tjänsterum; definitivt - 500 f.Kr. Från mitten av bronsåldern, alltså ca inte en tid att vara ute och frysa om sina akade- 1.300 f.Kr., finns i Danmark ett fåtal, för norra Eu- miskt skolade huvuden. I telegram till gårdsägaren ropa helt enastående gravfynd, de danska ekstams- försöker man senarelägga undersökningen av grav- gravarna. högen till våren. Bortschaktandet av högen fortsät- ter dock och till slut vädjar den gamle museichefen Chansen att organiskt material, dvs föremål av till sina yngre kolleger att resa. trä, skinn och hår, ska kunna bevaras i naturen un- der lång tid är inte stor. Flera olika faktorer, vilka -”Vem vill helst?” frågar han. alla är viktiga för konserveringen, måste nämligen uppfyllas. I Jylland i Danmark har ödet skapat en -”Kan inte”, säger någon. mängd goda konserveringsförutsättningar för vissa gravhögar från just bronsåldern. När man byggde -”Ogärna”, säger en annan. högarna, dessa ståtliga monument i många av våra nordiska slättbygder, torvade man först av ett jätte- -”Är inte frisk”, säger en tredje. område runt varje tilltänkt hög. Torven användes sedan som byggnadsmaterial. Grässvålen lades ned- En av museets äldste tar då över ärendet, tittar åt, och i bästa fall blev på detta sätt hela högen som kanske lite föraktfullt på sina yngre medarbetare

89 och reser till Jylland. Det är i början av mars 1921; ter på ett ylletyg i gravens ena kortända, blir huvud- den gamle arkeologen Thomas Thomsen kommer håret av den döda synligt. Allt ligger på samma sätt snart att göra sitt livs viktigaste utgrävning! som man för mer än tretusen år sedan lade det innan trälocket sattes på kistan. Thomsen har redan in- Avschaktningen av högen har redan kommit så sett att han står inför en av Nordens märkligare långt att den drygt två meter långa och mycket tjocka arkeologiska upptäckter. Trälocket sätts på plats och ekstammen är helt frilagd. Endast en smal springa utan vidare undersökning förs graven till National- runt hela stammen vittnar om att träet är ihålig. För- museet i Köpenhamn. Triumfen inför de bekväma siktigt bänder Thomsen upp kistlocket. Ett täcke av arkeologkollegerna måste ha varit stor. djurhår ligger över hela kistans inre; under det skym- tar han här och var vävda tygstycken. När den häp- En ung kvinna har avlidit när den nordiska som- ne utgrävaren och hans medhjälpare försiktigt lyf- maren var som allra skönast. I en avspjälkad och

Egtvedpigens utmanande klädsel väckte bekymmer vid framgrävningen år 1921. Här ses repkjolen och magprydnaden i form av en rund och spetsig bronsplatta.

90 med bronsyxor urhuggen ekstam har man berett hen- På Nationalmuseet i Köpenhamn finns flera and- nes sista viloplats. Den döda har lagts på ett sov- ra ekstamskistor från just bronsåldern. Från den s.k. täcke av kohud, iklädd de kläder hon burit i sin livs- ”Borum Eshöj” i Mittjylland kommer faktiskt en hel tid. Överkroppen har täckts av en tröja med halv- familj, eller i varje fall några nära släktingar. En man långa ärmar. Tröjan lämnade magen bar, en naken- och en äldre kvinna har begravts i var sin kista; het som ytterligare framhävts genom att den kort- kvinnan har för färden till dödsriket fått en hel del korta kjolen hängt långt ner på höften. Kjolen har föremål med sig i graven. En ung man, också han i bestått av ett långt sammanhängande stycke av tätt en stor ekstamskista, har däremot endast förärats hängande, lodräta snören, vilket varit omvirat två en spånask, en benkam och en lång svärdsskida av gånger runt höften och sammanbundits framtill. trä med ett bronssvärd. När arkeologerna skulle dra Kvinnans bara mage har delvis dolts av ett runt och ut bronssvärdet ur skidan kom det emellertid en- stort praktspänne i brons, fastbundet med rep runt dast fram en liten bronsdolk, betydligt mindre dyr- midjan. På fötterna har hon haft mockasinliknande bar än ett stort svärd. Snåla arvingar fanns det tyd- skor, vilka stoppats med gräs. ligen redan under bronsåldern!

För forskarna blev kvinnans klädedräkt en chock. Vid utgrävningen av ”Borum Eshöj” år 1875 Kunde verkligen våra unga bronsålderskvinnor ha kunde man konstatera att ekstammarna formats till gått omkring, klädda på detta ytterst oanständiga kistor på platsen för den tilltänkta högen. Runt stam- sätt. Givetvis inte! Man hade naturligtvis glömt en kistorna låg nämligen mängder med bevarade trä- del av hennes kläder när man en gång klätt på liket. spånor och bark. I spånhögen hittade man en lång I en av de rekonstruktionsteckningar som utfördes hasselkäpp som försetts med fem skåror. Avstån- av den döda, klädde man henne därför i anständig det mellan skårorna var exakt 6 tum, 6 tum, 12 tum fotsid klänning. Utanpå klänningen hängde man så och 6 tum. Just den här hasselkäppen bör vara vår den kort-korta kjolen. Nu såg kvinnan ut precis som äldsta kända nordiska måttstock. Avståndet 12 tum hembiträdena i 1920-talets samhälle. Den utmanan- svarar dessutom väl till längden på en fot. de kjolen hade i det prydda samhället som då var förhärskande blivit till ett passande förkläde. Hur Flertalet av ekstamskistorna från bronsåldern har lätt är det egentligen inte att förfalska vår historia! varit otroligt väl bibehållna. På 1830-talet grävde t.ex. en bonde fram en kista ur den s.k. ”Trindhö- Den döda kvinnan från Egtved - hon kallas nu- gen” i södra Jylland. Den urholkade trästammen mera rätt och slätt för ”Egtvedpigen” - har burit användes under många år som vattenho på bond- fler spännen än det stora magspännet. Kvinnors, gården. Vid en senare, mera vetenskaplig utgräv- och faktiskt även mäns, glädje inför sådana saker ning, påträffades inte mindre än fyra ekkistor i är intimt förknippad med vår historia allt sedan ti- samma hög. Tyvärr blev endast en av dessa mera dernas gryning. Egtvedpigen har burit två handleds- noggrant undersökt. I kistan låg resterna efter en ringar av brons och en enkel bronsring i vänster man. Av skelettet var intet tillbaka, medan däremot öra. I bältet har hängt en vacker benkam. Några den blonde mannens hår hade bevarats. Liket var vildar med rufsiga frisyrer har minsann inte våra svept i kohud. Över svepningen låg en kappa eller bronsålderssläktingar varit. mantel av tyg. Runt kroppen har mannen haft virat

91 Skrydstrupspigen på Nationalmuseet i Köpenhamn, död runt 1350 f.Kr. men väl bibehållen trots sin ålder. Lägg märke till gravkläderna och den helt intakta hårfrisyren. ett långt livstycke, uppburet av en läderrem över Mellan stenarna mitt i röset och insvept i ett stort axeln. Kläderna har hållits samman av ett tygbälte tygstycke låg liket efter en ca 18-årig flicka, som runt midjan. Vid fötterna låg rester efter fotlappar dött någon gång 1.400 f.Kr. - 1.300 f.Kr. Träkistan, och lädersandaler. På huvudet har suttit en rund- i vilken hon en gång lagts till evig vila, var däremot kullig huva. i stort helt förmultnad.

År 1935 ville en bonde anlägga en jordkällare i Fyndet av bronsåldersflickan väckte en enorm en gravhög i Skrydstrup i södra Jylland. En musei- uppståndelse. Tusentals människor skyndade sig till man intresserade sig för grävningen. En bit in i hö- fyndplatsen. Utgrävarna fick nu kämpa både mot gen kunde man med en käpp känna en större sten- tiden, som hotade att förstöra fyndet, och männis- sättning. Man frilade den avlångt formade sten- kor som krävde ständiga visningar och föredrag. packningen, lyfte några stenar ... och där låg hon! Liksom Egtvedpigen kunde emellertid Skrydstrups-

92 pigen relativt snabbt forslas till Köpenhamn för vi- dare konservering.

När de täckande tygstyckena började rullas av, kom den verkligt stora överraskningen. Kvinnan var försedd med en högt uppsatt och mycket invecklad frisyr; Nordens i dag äldsta bevarade kvinnofrisyr. Att kvinnan tillhört en förnäm släkt framgår t.ex. av guldringarna som hängde runt öronen. Den ca 170 cm långa kvinnan var klädd i en tröja med halv- långa ärmar samt i en fotsid klänning. Runt fötterna hade hon fotlappar och lädermockasiner. För att få en behaglig sula att trampa på, hade hon lagt in ett tunt lager av gräs och hår i skorna.

Om Egtvedpigen är berömd för sin kort-korta kjol är Skrydstrupspigen känd för sin fantastiska frisyr. Frisyren är på sätt och vis snarlik det hår- mode på 1960-talet som föreskrev högt uppsatta frisyrer medelst instoppade ”vetebullar”. På brons- Skrydstrupspigens frisyr, rekonstruerad på Malmö TV åldern använde man sig dock av hästtagel. inför en serie om sydskandinavisk forntid.

Tillbaka till Jan Fridegårds Egtvedpige. Pigen har kunnat ställa upp ett diagram från nutid till forntid. varit en prinsessa eller drottning i ”landet längese- Vill man få reda på ett träföremåls ålder, kan man dan”. Det var endast få förunnat att begravas i hög gå in och jämföra dess årsringar med diagrammet. och dessutom med så mycket dyrbart gravgods. Även om detta kanske låter krångligt, är tekniken Maktställningen skulle bibehållas även bortom dö- rätt enkel och resultaten förbluffande säkra. Trä- den. Med sig på färden till dödsriket har den unga stamskistan i Egtvedsgraven höggs sensommaren kvinnan fått mat och dryck. I ett litet kärl av björk- 1.370 f.Kr. näver har funnits en dryck gjord på vete, lingon el- ler kanske tranbär, spetsad med pors och honung. Egtvedgraven på Nationalmuseet i Köpenhamn Rester efter drycken fanns bevarad som en intorkad, är så märklig på många sätt. De välbevarade klä- tjock och brun bottensats. derna, smyckena och andra gravgåvor ... men också omtänksamheten om en för tidigt avliden mor eller När levde då denna kvinna? Ja, i dag kan vi ar- hustru. Strax innan locket lades på Egtvedpigens keologer använda oss av en mycket exakt daterings- kista under sommaren för 3.370 år sedan, placera- metod, den s.k. årsringsdateringen. Avståndet mel- de någon en vacker blomma, en rölleka, vid den lan årsringarna i trä beror på variationer i klimatet dödes vänstra knä. Kanske ... kanske ... var det ett under olika år. Genom att mäta avstånden, har man litet barns avskedsgåva till sin älskade mor.

93 Stridsvagnarna i Göingeskogen det vara intressant att få veta akademiens tankar angående ristningen ifråga.” Från danska Nationalmuseet kastar vi oss rakt ut i den skånska naturen! Vi ska in i Göinges djupa Redan nästa vår företogs en vetenskaplig un- skogar, till den nordöstra delen av landskapet. Det dersökning och nu kunde hela hällen med ristningar var här som hembygdsforskaren Pehr Johnsson en friläggas. På den stora, av inlandsisen blankslipade höstdag 1906 fann en unik sak. Vi låter honom själv stenhällen vid Frännarp finner vi ett tiotal tvåhjuliga berätta genom det brev som han insände till ”Kung- vagnar inknackade i berget. De bågformade vagns- liga Vitterhets- Historie- och Antikvitetsakademien” korgarna är avbildade sedda ovanifrån medan hjul i Stockholm: och hästar ses från sidan. Varje vagn har två häs- tar. Medan vagnskorgarna är synnerligen detalje- ”Ett viktigare fynd råkade jag emellertid samma rade - man kan t.o.m. se trappsteget bak på vag- dag göra. Det var vid Frännarp, ca 2 km vester om nen - är hästarna endast markerade som några små Gryt kyrka. I en brant backe bestående af en enda krumelurer. väldig klippa fann jag nämligen en uthuggning, som efter alla tecken att döma, måste vara en hällrist- ning. … Angående fyndomständigheterna berät- tade arrendatorn af gården, som lyder under Wanås, Nils Nilsson följande.

Herr Nilsson har under sommarens lopp haft sina kor på en nedanför bergsluttningen belägen äng- eller mossmark, och måste de, då de skulle drivas hem, taga vägen öfver backen. Härvid hade de kom- mit att afskrapa det gräs och den mossa som växte öfver stenhällen, så att vissa delar af ristningen en dag upptäcktes. Nilsson blef intresserad af densam- ma, samt afskrapade vidare jord så att ristningen blef fullständigt blottad, hvarvid den företedde det utseende den har å teckningen. Jag blef nu intres- serad af fyndet samt anskaffade spade och kvast för att afskrapa ytterligare gräs och mossa. Därvid fann jag ännu en liknande ristning i stenhällen, ca 1 meter från den förut varande … Herr N, som är född å platsen, berättade vidare, att stenens yta ald- rig, sedan han mindes tillbaka, varit blottad, att en mindre sjö varit belägen nedanför berghällen, där nu är äng och mosse, hvilken sjö hans äldre förfä- Den av Pehr Johnsson till riksantikvarien inlämnade der, farfar och farmor, kunde minnas. ... Och skulle första skissen på en av vagnsbilderna i Frännarp.

94 En av de berömda hällristningsvagnarna från Frännarpshällen i nordöstra Skåne.

Annat är det på en inristad bild i den märkliga i Göinge är bland det mest fantasieggande som vår kungagraven i Kivik på Österlen. Själva hällkistan i skånska förhistoria kan bjuda på. Åtminstone tycker det stora stenrösets mitt består av ett flertal ristade jag det. När man står uppe i den göingska gransko- bildstenar. På en av dessa bilder kör en man just en gen i Frännarp känns Hollywoodfilmen om ”Ben- sådan här tvåhjulig vagn, dragen av två smäckert Hur” märkligt nära. Bilderna är dock tusen år äldre tecknade hästar. Själva vagnskorgen är dock inte än den romareepok som denna klassiska storfilm medtagen i Kivik. En liknande vagn som den i Ki- skildrade. Varför står det i Frännarp en hel rad med vik finns på den s.k. Villfarastenen. Stenen har stått stridsvagnar från antikens medelhavsländer? på Villfarahögen i Vallby socken strax väster om Simrishamn. Gravhögen har vid utgrävning visat sig Forskaren Gad Rausing är en av de som tagit tillhöra den äldre bronsåldern. Vagnarna från Kivik upp detta problem. Han jämför med bilder av an- och Villfarahögen tillsammans med vagnarna uppe tika stridsvagnar och har sin uppfattning klar. Från

95 medelhavsområdet, Grekland och Egypten, har bru- från medelhavsländerna har byggts och körts här i ket av stridsvagnar spritts ända upp till Norden. Sy- Norden. Men kan vi verkligen jämföra politiska vill- riska och egyptiska stridsvagnar, som alla har två kor och militär organisation i Skandinavien med hjul, har fram till ca 1.400 f.Kr. haft fyra ekrar per motsvarande i Egypten vid denna tid? Frågan stäl- hjul, därefter ökar antalet till sex eller åtta. Axelns ler han själv och svarar lika snabbt. Lek med tan- placering flyttar också, från att tidigare ha suttit mitt ken att vi endast hade haft kunskap om var den under vagnkorgen till att placeras bakom föraren. I egyptiska högkulturen stod vid denna tid utifrån Grekland finns tvåhjuliga stridsvagnar belagda i denna kulturs fåtaliga metallsaker. Den egyptiska Mykene ca 1.500 f.Kr. Dessa vagnar har fyrekrade kulturen skulle ha framstått som väldigt fattig. När hjul och mittplacerade hjulaxlar. de barbariska folken i mellersta och norra Europa några århundrade efter bronsåldern framträder i För Gad Rausing kan det vara högst troligt att grekisk och romersk litteratur skymtar dessa mera verkliga stridsvagnar med förlagor direkt hämtade som ”nationer” än som folkstammar. Detta faktiska

Vagnsryttaren på en av Kiviksgravens många bildstenar.

96 förhållande kan ha lång historia, faktiskt ända ner i neolitisk tid, allt enligt Gad Rausing.

Jag håller till fullo med. Brister i det bevarade källmaterialet gör det väldigt lätt att se vår nordiska forntid i ett mycket primitivt ljus i jämförelse med de länder som kunde konsten att bevara berättelser till framtiden i form av bokstäver eller sammanhäng- ande bilder. Dateringen av de skånska stridsvag- narna skulle falla runt 1.400 f.Kr. Detta stämmer förbluffande väl med tiden för byggandet av de stora gravhögarna, åtminstone om man får tro resultaten Solvagnen från Trundholm i Danmark. från alla de danska ekstamskistor som man genom s.k. årsringsdatering har kunnat få en exaktare da- tering på. mest berömda är bronsvagnen från Trundholm i Att stridsvagnar tidigt använts i norra Europa Danmark. Vagnen med häst är mindre än en meter framgår av händelserna i samband med Caesars lång. Den hittades redan år 1902 i en torvmosse på erövring av England strax före Kristi födelse. Det Själland och är nu en av danska Nationalmuseets berättas bl.a. att innevånarna på ön ofta använde verkliga klenoder. En häst som är uppsatt på fyra sig av stora mängder med stridsvagnar och strids- stora vridbara hjul är med en smal stång länkad till tekniken med vagn beskrivs på följande sätt: ett bakre hjulpar som bär upp en stor, rund brons- skiva. En tunn guldfolie med ingraverad rik orna- ”Först kör de fram över hela slagfältet och slungar mentik täcker skivan. En liten ögla antyder att den- kastspjut och lyckas då vanligen vålla upplösning i na ursprungligen varit länkad till hästarna. Jag an- fiendens led redan genom den skräck, som hästarna ger dragdjuren i pluralis eftersom man anser att det framkallar, och dånet från hjulen. När de sedan lyc- kan ha funnits ytterligare en häst till vagnen. kats tränga in mellan rytteriavdelningarna, hoppar de av vagnarna och strider till fots. Körsvennerna Trundholmsvagnen är vid närmare eftertanke drar sig under tiden undan från striden och placerar märklig på många sätt. Om man nu åsyftat, som vagnarna så, att de stridande lätt och snabbt kan den allmänna meningen är, att visa hur solen dras retirera till sina kamrater, om de blir ansatta av en av hästar över himlen, så har solen placerats på ett övermäktig fientlig numerär.” ytterst ologiskt sätt. Det vore nämligen rimligt att placera solen på en fyrhjulad vagn. Och ska man Om vagnbilderna på våra hällristningar är tvådi- nu envisas med att ha endast ett hjulpar under sol- mensionella, finns det, hur otroligt det än låter, fak- skivan bör denna ha placerats mitt över hjulaxeln, tiskt tredimensionella vagnar bevarade från vår inte med en asymmetrisk förskjutning framför denna. nordiska bronsålder. Dessa är modellvagnar, tillver- Denna förskjutning måste ha varit medveten. Den kade i brons och använda som kultiska föremål. Den har ju dels inneburit att bronsgjutaren fått en mera

97 komplicerad modell att tillverka, dels att solskivans tidigare finansminister Per Edvin Sköld (1891-1972) tyngd belastar vagnen på ett mycket svårbegripligt hade känsla för den skånska myllan och för denne sätt. Men låt oss göra ett tankeexperiment. politiker var arkeologin något mycket spännande. År 1968 kom han ut med boken Söderslätts förhis- Låt oss bortse från den faktiska runda solskivan toria, ett på sin tid imponerande verk. Redan fem på Trundholmsvagnen och den lika verkliga man- år tidigare hade han emellertid publicerat några av nen på Kiviksgraven. De två vagnarnas konstruk- sina bronsålderstankar. Sköld hade studerat den tion blir då densamma; nämligen stridsvagnens. Två urgamla landsvägen som löper mellan Malmö till hästar och en vagn med endast ett hjulpar. Både Ystad. Utmed landsvägen ligger en stor mängd kusken och solskivan är placerade framför själva bronsåldershögar likt pärlorna i ett pärlhalsband. vagnsaxeln. En detalj att notera; kusken i Kivik står Detta tydliga mönster såg den tidigare finansminis- faktiskt på en liten cirkel. Kanske är det så att tern som ett klart tecken på att vägen existerat re- stridsvagnarna ska symbolisera den vagn som so- dan för mer än tretusen år sedan. len färdas i över himlen. I praktgraven från Kivik har en stor hövding blivit begravd. Här finns också Den gamla landsvägen har även gått fram över en av de få vagnframställningar som har en kusk Fosie socken. På höjdryggen öster om Fosie kyr- eller förare. Har Kivikshövdingen haft sin höga rang ka låg fram till början av 1800-talet en del av Sveri- som ett kall av himmelska makter? Jämställdes han ges kanske äldsta kända väg. Tyvärr bekymrade med den gudomliga solen eller var han dess främs- detta inte stadsplanerarna. Ett nytt industriområde te tillbedjare? skulle byggas, nya vägar skulle dras. Den gamla landsvägen fick stryka på foten. I dag är det endast Gad Rausing kan tänka sig att man bokstavligt de fem bronsåldershögarna här uppe som minner talat kört omkring med hästdragna stridsvagnar här om forntiden. Åter ett exempel på dålig anpass- uppe i Skåne redan runt 1.400 f.Kr. Det är inte otro- ningsförmåga till historiska värden - ett utslag av ligt men dessa kan svårligen i det skogrika och ofta den fruktansvärda historielöshet, eller snarare för- svårtillgängliga landskapet ha haft en annan funk- akt för historien, som i mycket präglade samhälls- tion än som rena ”representationsvagnar”. Strids- byggandet i Sverige fram till 1980-talet. vagnen kan däremot samtidigt också vara en sym- bol för en gyllene gudom. Detta skulle kunna för- I samband med uppförandet av fabriker vid den klara varför det finns så många stridsvagnar sam- s.k. Trehögsparken i Fosie, kunde vi arkeologer grä- lade uppe i Göinges otillgängliga skogs- och sank- va ut ett område strax intill landsvägen. Här fann vi marker. Att man kört stridsvagnar i mängd i dessa boplatsrester från yngre bronsåldern och även ett områden faller på sin egen fysiska omöjlighet. Vag- antal fragmentariska brandgravar. Det intressanta nar fordrar bredare vägar än skogsstigar. var att dessa forntidsgravar gick fram till vägen men de fortsatte inte på andra sidan. Således ett belägg Återigen ska vi emellertid vara försiktiga när vi för att Per Edvin Sköld hade haft rätt; vägen kan ser forntiden i ett alltför primitivt sken. Att man på ha funnits redan för tretusen år sedan. Tack och slättbygderna haft vägsystem redan under brons- lov finns ”bronsåldersvägen” fortfarande kvar utan- åldern har t.ex. varit känt sedan länge. Sveriges för Malmö stad. Tag gärna bilen en härlig kväll när

98 solen står lågt; kör den gamla vägen mellan Lockarp tadels varit av samma typ och sort som man sedan och Hököpinge men kör sakta och räkna gravhö- länge känt till men ett antal nya upptäckter har gjorts. garna som ligger utmed vägen. Ta gärna och gå En bevarad del av en bronsåldersväg tillhör väl de upp på några av dem. Landskapet är vackert - och mera spekulativa. Det var ute i öster om historien ligger för dina fötter. Malmö som fyndet gjordes. I en svacka hade un- der årtusenden bildats ett tjockare jordlager, varför Under senare år har bronsålderns vägar dykt den moderna plöjningen inte hade kommit så djupt. upp ur den skånska myllan på ytterst påtagliga sätt. Fornlämningen har härigenom skonats från förstö- De enorma schaktningarna för Yttre ringvägen till relse. Vid avschaktning hittade man en sträng med Öresundsbron har för all framtid omformat stora småsten och grus. Två djupa hjulspår gick fram över delar av Malmös topografi. Arkeologerna har hela den stensatta vägen. När väl vägen under fornti- tiden legat före schaktmaskinerna. Fynden har mes- den upphört att existera hade den snart täckts av

Utgrävningsbild av bronsåldersvägen vid Kvarnby. På ömse sidor om mätpinnen ses fördjupningar i stenläggningen efter tunga vagnar. Foto Stadsantikvariska avd, Malmö museum.

99 jord. Fynd av keramikskärvor från den yngre brons- åldern i dessa täckande jordlager gör att vägen bör vara äldre än dessa. Det är inte osannolikt att pla- cera den i den äldre delen av bronsåldern.

De djupa hjulspåren ute vid Kvarnby visar att det varit tungt lastade vagnar som trafikerat dessa våra äldsta vägar. Nu är det inte enbart stridsvag- nar som vi har kännedom om från bronsåldern. Exempel på mera ”normala” vagnar finns också. Bland kända modellvagnar kan förutom den redan omtalade Trundholmsvagnen nämnas en sådan från speciellt Skåne. Jag tänker på den bronsvagn som Bronsvagnen från Ystad. Kopparstick 1860. ett lekande skolbarn redan år 1855 råkade finna i en sydskånsk sjö. Fornforskaren Nils Gustaf Bruze- lius skrev följande om fyndet fem år efter att det hittats: Vagnen är endast 30 cm lång och den har med största sannolikhet burit en kittel av brons. En näs- ”En af de ovanligaste fornsaker, som på sed- tan identisk vagn med bevarad kittel har nämligen nare åren blifvit anträffad i Sverige, är otvivelak- återfunnits i en gravhög i Mecklenburg i norra Tysk- tigt den å pl. V aftecknade bronzvagnen. Den fanns land. Kitteln har en smal och hög fot medan själva 1855 af en skolgosse i en vattendam, förmodligen kärlet är betydligt större och vidare än vagnen. En en gammal torfmosse, helt nära Ystad under föl- tredje kittelvagn, något olik de två andra, hittades jande nog egna omständigheter. Några gossar roade 1895 i en gravhög på Själland. Samtliga vagnar är sig med att låta små skepp segla i nämnde dam, då daterade till yngre bronsålder. Det kan vara intres- helt hastigt det ena fastnade vid något föremål, som sant att jämföra dessa vagnar med Trundholms- var dolt under vattnet. Då egaren af skeppet va- vagnen. Den avgörande skillnaden är ju att kittel- dade ut och sökte lösgöra detsamma, följde bronz- vagnarna med fyra hjul visar riktiga arbetsvagnar vagnen med. Upphittaren sålde den för en obetyd- som burit stora tyngder medan Trundholmsvagnen lighet till en af sina kamrater, n.m. Studerande F. och hällristningsvagnarna har haft en helt annan Lundh, som införlifvade den med sin Faders, Kyrko- funktion. herden Lundhs i Hammenhög, betydliga samling. Här stod den till följe af egarens sjukdom obekant, Det är ju tragiskt att själva kitteln till vagnen från till dess jag vid ett besök hos nämnde Kyrkoherde Ystad, eller närmare bestämt från Hedenskoga soc- blef uppmärksam på densamma och erhöll tillåtelse ken, inte finns bevarad. Den borde ju ha funnits att beskrifva den. Sedermera har, genom författa- kvar eftersom fyndet rimligtvis varit en offergåva rens bemedling, Kyrkoherden Lunds betydliga sam- som nedsatts i den forntida sjön eller mossen. Även ling af fornsaker blifvit inköpt af Kongl. Witterhets- Bruzelius på sin tid retade sig över att delar sakna- Historie- och Antiquitets-Academien.” des. I hans senare handskrivna berättelse står det:

100 ”Då det bästa sättet för undersökning av torv- hvilken efter sluten fred här öfvervintrat. Då den mossen, vari nämnda vagn fanns, vore att uttappa under tiden förlorat sin anförare, hade det ifråga- vattnet, har jag flera gånger skärskådat densamma, varande monumentet blifvit till hans ära upprättadt. men anser att detta skulle medför en alltför betyd- lig kostnad, alldenstund mossen intager en ganska Suhm däremot tror, att det blifvit uppfördt till betydlig rymd och har flera alnar djupt vatten och minne af Ragnar Lodbroks son, Rongvald, hvilken därunder ett betydligt dylager. I händelse av en varm föll mot de upproriska Skåningarna vid Hvitaby. och torr sommar har jag, om hälsa och krafter till- Denna mening delas af Sjöborg med den modifi- låta, dock ämnat med något slags instrument, kratta kation, att ristningarne äro anbragta af någon tysk med långa tänder eller hov, undersöka botten på eller Dansk artist. Wieselgren vill häri se framställ- det ställe, där vagnen anträffades.” ningen af en Nerthus-fest, hvilken enligt Tacitus fi- rades på en ö i oceanen. Dock torde denna förkla- Om tolkningarna av det märkliga gravröset vid ring vara något långväga sökt. Kivik som allmänt går under benämningen ”Kungs- graven” ger Bruzelius besked redan år 1853: Mig synes, att Herr Holmbergs, i Skandinaviens Hällristningar framställda, åsigt är den rättaste. En- ”Af alla i Norden upptäckta grafrör, är det be- ligt denna skulle ifrågavarande monument härstam- römda Kiviksmonumentet, Bredarör eller Penninge- ma från bronzåldren och vara af en hel meninghet grafven kalladt, det märkvärdigaste. Det utgör ett, utarbetadt åt någon berömd höfding, hvars bedrif- af flera tusen lass kullersten sammankastadt sten- ter äro på grafstenarne inristade.” rör af vid pass 360 alnars omkrets, uti hvars midt en grafkista finnes, bildad af stenhällar, ungefär 2 Som så mycket i Bruzelius arbeten slår han hu- aln höga, 1½ aln breda. Kistans längd är 7 aln., bred vudet på spiken i sin datering av Kiviksröset. Kiviks- 1½ aln. Vid södra ändan är en mindre dylik af 2 graven plundrades redan på 1700-talet men in i sen alnars längd. På vägghällarne i den förra finnas en tid fanns det ytterst små bronsfragment kvar efter mängd figurer inslipade eller inhuggna, bestående gravgåvorna. Dessa tillsammans med bilderna da- af stridsyxor, skäror, menniskofigurer, samt flera terar graven till mitten av bronsåldern. På en av andra föremål, hvilkas betydelse varit på samma stenarna finns en märklig strutbild. För att få en gång ett tvistämne som ett fält för Nordens utmärk- tänkbar förklaring till denna måste vi snabbt bege taste fornforskares skarpsinnighet.” oss in i Göingeskogarna. Vi färdas uppför Helgeå, förbi hällristningen vid Frännarp och kommer till Bruzelius fortsätter sin utläggning om Kiviksgra- Loshult, endast en kortare sträcka från den långa vens bilder på följande sätt: åns biflöden. Här inne i Skånes ”urskog” - om ut- trycket förlåts - avlossade man år 1900 vid jordar- ”Flera olika meningar hafva också härom blifvit bete en stor sprängladdning. Effekten var en helt framställda, af hvilka de vigtigaste här anföras. Så annan än den som åsyftats. Stenen var visserligen t.ex. anser Lagerbring att de skulle föreställa ett bortsprängd men fram hade kommit en forntida Romerskt triumftåg, anstäldt till följe af någon se- skatt. En mängd vackra, dekorerade föremål från ger vunnen öfver Skåningarne af en Romersk flotta, äldre bronsåldern låg utspridda på marken. 6 yxor,

101 3 halskragar, 2 bältesplattor, 35 runda bältespryd- ristningar. Eftersom forsar inte är utmärkta på kar- nader, 1 spjutspets och en mängd armringar, allt av tor, fick det hela utforskas direkt i naturen. Vi var grönaste brons. två som startade färden utför i hemmagjorda kajaker sommaren 1971; vi var också fortfarande två som I fyndet fanns också två bronsstatyer, förestäl- någorlunda framgångsrikt kunde avsluta färden. For- lande män som på huvudet har spetsiga hattar med sarna fanns där de skulle vara! bräm. Svårt plågad av vårt moderna kulturarv skulle man kunna likna dessa med de strutar som olydiga skolelever i början av 1900-talet fick ikläda sig. Så har emellertid inte varit fallet. På flera platser i Euro- pa har man från bronsåldern funnit stora hövdinge- gravar med guldbeklädda spetsiga hattar, kanske en typ av värdighetskronor. Det är inte osannolikt att hällbilden av den spetsiga struten i Kiviksgraven avser att visa en sådan härskarsymbol.

Varför ligger ett sådant praktfynd som Loshults- bronserna mitt inne i den skånska storskogen och varför finns stridsvagnarna inhuggna i samma trak- ter? Svaret är med stor sannolikhet Helgeå. Denna å börjar uppe i södra Småland och rinner sedan ner i Hanöbukten vid Åhus. Uppe vid åns källor finns ett mycket stort geografiskt område med hällkistor från slutet av stenåldern - tidig bronsålder. Ån har helt enkelt varit en transportled från denna central- bygd inne i landet ut till kusten. Med bronsålderns paddelkanoter har man relativt lätt kunnat ta sig inåt landet. Varför skulle man inte det. Jag själv kunde ju göra det sommaren 1971.

Jag höll på att skriva min arkeologiuppsats, vil- ken handlade om Skånes skålgropar, dvs enklare former av hällristningar, och hade då upptäckt att skålgropsförekomsterna samlade sig till vissa om- råden utmed Helgeå. Min tanke var att detta var på just de platser där man p.g.a. forsar varit tvungna att dra kanoterna över land. Här har det varit na- turligt att etablera en fast bosättning och det var Bronsåldersgubbarna från Loshult. därför som det här också fanns skålgropar och häll- Foto i LUHM:s arkiv.

102 Bilder från bronsåldern

Skålgropar är den enklaste formen av hällrist- ningar som vi känner. Några gånger har det dykt upp sådana hällristningar i Fosieområdet i Malmö. Det har tyvärr inte i något av fallen varit frågan om spännande bilder av människor eller djur. Nej, bara vanliga skålgropar - cirkelrunda, oftast mycket grun- da fördjupningar inhuggna i sten. I den ovan omta- lade stridsyxegraven vid Kastanjegården hade kvin- nan på resan till dödsriket fått med en vackert rund, större sten med två skålgropar. Stenen kan ha legat i själva gravkistan eller också har den legat direkt över kistlocket. Att den är samtida med graven är det således ingen tvekan om. Detta konstaterande är faktiskt viktigt eftersom fyndet från Kastanje- gården troligtvis är det äldsta daterbara skålgrops- fyndet i Sverige.

Lite mera show blev det när skålgropar för and- ra gången upptäcktes i Fosie. En av utgrävningsle- darna för den stora utgrävningen Fosie IV, Nils Björ- hem, stod en dag och berättade för en grupp intres- serade om bronsåldern. Bredvid låg ett stort sten- block som en grävmaskin tagit upp ur marken. Nils berättade hur svårt det kunde vara att finna skål- gropar; att man nästan fick känna på stenytan för att hitta dem. Som den pedagog han var, och fort- farande är, demonstrerade han med handen hur man känner på en stenyta om man vill utge sig att vara en modern hällristningsjägare. Döm om allas för- våning när det visade sig att det tunga stenblocket faktiskt hade skålgropar, något som tidigare helt und- gått arkeologernas skarpa blickar.

Stenen i Fosie IV har troligtvis ingått i en rase- rad stenåldersdös. På bönders sätt har man grävt ner stenblocken för att lättare kunna odla marken. Den nyfunna hällristningsstenen låg sedan länge på

103 utgrävningsplatsen men en dag gick storlarm. Ste- området där det fortfarande ligger på en gräsmatta nen, två ton tung, var borta! Hur var detta möjligt? invid det gamla slottet. Förklaringen kom fram efter ett stort antal telefon- samtal. Malmö kommun behövde stenfyllning ute Skålgropar finns runt om i Skåne, med en tydlig på Bulltofta gamla flygplats och en nitisk tjänste- koncentration till kustområdena eller Skånes större man hade åkt runt och noterat var i kommunen det vattendrag. De finns speciellt utmed Helgeå i nord- fanns lämpligt ”hämtmaterial”. Dösblocket ingick i öst och på Bjärehalvön i nordväst. Men man kan dessa noteringar. Efter detta klargörande utsändes också finna dem på takblocken till många megalit- en arkeologisk expedition och efter att ha rört runt gravar ute på slättlandet i södra delarna av Skåne. bland tonvis med sten kunde dösblocket med hjälp Ta bara Snarringedösen invid Skegrie som exem- av en stor schaktmaskin i triumf återföras till bas- pel. Här kunde jag efter idogt räknande konstatera lägret. Sedan transporterades det till Malmöhus- 268 skålgropar på ovansidan av ett av takblocken

Inhuggna skålgropar i takblocket till en stendös vid Sjötorp, ett par stenkast från Öresund i södra Malmö. 104 samt sju gropar på stödstenarna. Under ett sådant att det bara fanns en hällristning söder om staden. fasligt räknande hinner man faktiskt fundera över Var det här som den berömde dansande mannen varför man egentligen under forntiden gjort sig be- fanns? Om detta kunde man inte ge svar. Jag bad sväret att hugga in dessa gropar. honom, lite diskret, att följa efter oss i sin bil så skulle jag visa vägen till det han så hårt trängtade Skålgropar har alltid fascinerat forskarna. Pro- efter. Vi var nämligen själva på väg till den vita häl- fessor Sjöberg i Lund såg i skålgroparna antydningar len vid Järrestad. till kartsystem över pålar och skeppsankringsplatser vid hamnar! En annan tidig 1800-talsforskare an- Egentligen är det märkligt, det här att det ibland såg att de var stjärnkartor. Konsthistorikern Bru- ska vara så svårt att hitta till vår historia. Kommer nius ansåg att skålgroparna var negativa avtryck man t.ex. till Västergötland finns det sevärdhets- av gravhögar och att de därför betydde död och skyltar, dvs den berömda kringlan, på det mesta. ofärd. Det var först 1869 som det skulle komma ett Det är kringlor var man ser. I Skåne har vi på något mera vettigt inlägg i frågan. I Hans Hildebrands vis haft avsmak för kringlor, även om det i ärlighe- uppsats ”Till hvilken tid och hvilket folk böra de tens namn bättrats något på senare tid. Men fortfa- Svenska Hällristningarna hänföras” slår författa- rande finns mycket att göra. Det är inte utan att jag ren fast att hällristningarna i Östergötland, där även känner en viss stolhet när jag kör förbi Stjärneholms skålgropar ingick, måste stamma från bronsåldern. borgruin invid stora vägen Malmö - Ystad. Under Under bronsåldern hade man nämligen just sådana ett år fick jag förmånen att prata om Skånes histo- former på vapnen som de som var inknackade i ria varje söndagsmorgon i Bosse Hallströms pro- hällristningarna. gram i Radio Malmöhus. Ständigt försökte jag få in frasen: Men varför då skålgropar? Att de symboliserat någonting som varit viktigt att framhäva för tre-fyra -”För övrigt anser jag att det ska sättas upp en tusen år sedan är utom all tvivel. Men vad? Över sevärdhetskringla vid Stjärneholm.” huvud taget har vi svårt att förstå innebörden av hällristningarna, dessa märkliga bilder som så gåt- Den historiebevandrade vet ju att denna innöt- fullt finns lite varstans. Uppåt landet ligger de med ningsteknik användes redan på romaretiden. Det en dominerande koncentration till väst och östkus- gav resultat då och metoden visade sig vara lika ten. I Skåne är Österlen en sådan rik hällristnings- effektivt även i modern tid. Det tog nämligen inte bygd - om vi med hällristningar menar bronsålders- speciellt lång tid förrän sevärdhetsskylten kom upp bilder, inte enbart skålgropar. Det är emellertid inte vid Stjärneholm! hur lätt som helst att finna fram till dessa ristnings- platser. För ett tiotal år sedan var jag på besök i Medan denna indoktrinering via radion höll på, Simrishamn och skulle införskaffa en turistbroschyr tog jag kontakt med länsstyrelse och Riksantikvarie- på stadens turistbyrå. En man framför mig försökte ämbete i ärendet och fick då till min förvåning veta få fram fakta om hur man tog sig till de olika häll- att en skylt med kringla ofta fordrade en viss servi- ristningarna men var tydligen missnöjd med den in- cenivå på anläggningen! Ordentliga parkeringsytor, formation som gavs. Han fick endast besked om helst asfalterade, och gärna en handikapptoalett var

105 106 att föredra! Låter detta tokigt? Åk då till Österlen dan på hjälmen är också modellerad som ett an- den dag som i dag är och konstatera själv faktum. sikte; med ögon, ögonbryn och kroknäsa. Vid den berömda hällristningen från bronsåldern i Järrestad finns ingen skylt, men så finns det här Den dansande mannen från Järrestad har kraf- varken parkeringsplats eller toalett så långt ögat kan tiga och brett markerade underben. Detta är inte se. Vid den lika berömda ristningen nere vid havet i helt ovanligt bland bronsåldersristningar och man Simrislund fick man för ett antal år sedan upp en har menat att dansaren har haft benskenor i brons asfalterad parkering, rastbord och en handikapp- eller läder på sig. Att mannen dessutom haft ett toalett med rinnande vatten. Då kom också kring- bronssvärd hängande från midjan torde vara utom leskylten upp. Att man sedan råkat sätta fornläm- all diskussion. Ett brett inhugget streck visar på detta ningspilen så att den pekar på de utplacerade bor- vapen. Att vi här står inför en religiös bild framgår den och inte på själva fornlämningen - som ligger av det sätt som mannen återges. Hans båda hän- 180 grader från den riktning pilen visar - är kanske der sträcks ut i en tillbedjande position. Samma öd- ett sätt att markera vad som i dag är viktigast på mjuka, uppåtriktade handställning skulle den helige denna plats. Franciskus införa i den kristna bönen mer än tvåtu- sen år efter det att ristaren i Järrestad lagt ned sina Förutom hällristningen med stridsvagnar uppe vid ristningsverktyg. Till skillnad från Franciskus, som Frännarp är det ristningshällen vid Järrestad och satt stilla på marken i sin bön till högre makt, har den vid Simrislund, båda på Österlen, som är de Österlensdyrkaren med stor sannolikhet framfört största och mest sevärda i Skåne. Järrestadsrist- mera livliga kroppsrörelser. Det är troligtvis inte en ningens mest kända motiv är den dansande man- tillfällighet att benen fått så stora dimensioner; man nen. På en stor vit stenhäll som ligger högt i land- har helt enkelt velat framhålla en dansrörelse i all skapet och svagt sluttar mot söder framför denna den stelhet som berget tvingat konstnären till. Men fantasieggande figur sin sedan årtusende stelnade man kan faktiskt få mannen i Järrestad att dansa dans. Egentligen är det en skrämmande figur. Be- på riktigt! nen är dubbelt så långa som kroppen och huvudet med sina två horn är extremt litet. Vad gör hornen År 1985 deltog jag aktivt med att producera fem här? Antagligen sitter de fast på en hjälm eftersom stycken en timmes långa TV-program om vår syd- bronsåldersfolket faktiskt hade horn på sina hjäl- skandinaviska forntid. Järrestad var givetvis en plats mar. Några helt unika bronshjälmar, förvarade på som bara måste vara med - men vi skulle besöka Nationalmuseet i Köpenhamn, bevisar detta. Två hällen mitt i natten. Det var många i TV-huset i höga, böjda bronshorn sitter fästade på vardera hjäl- Malmö som förvånat höjde på ögonbrynen inför men. En sådan hjälm har givetvis inte kunnat haft nattbesöket men en mörk men stjärnklar natt åkte någon praktisk funktion som skyddsutrustning. Nej, vi ändå ut, beväpnade med starka strålkastare och här är det frågan om ceremoniella saker. Framsi- stora bloss. Kameran riggades, blossen tändes och då inträffade det häpnadsväckande som jag ville ha fram; mannen reste sig ur hällen! Detta ljusfeno- Föregående sida: Den berömde dansande mannen på men är svårt att förklara för någon som inte själv hällristningen vid Järrestad är inhuggen i hällen under bronsåldern. har varit med om det. På något underligt sätt vänds

107 de inåtgående ristningsstrecken och blir istället utåt- gående, som om de var upphöjda ur hällen. Givet- vis är detta skuggeffekternas lek men effekten är våldsam. Tar du din hand och för den över hällens yta är det som om du kan föra handen genom den upphöjda bilden. Och ändrar du ljuset så att det kom- mer in snett och lågt ändras också skuggverkan; bilden börjar röra sig - bara lite men ändå tillräckligt för att du ska bli förstummad. Antagligen är det just så här som bronsålderns människor upplevt bil- derna; i nattens mörker och med blossens rörelser.

Tillbaka till dygnets ljusa timmar! Direkt nedan- för hällen finns en mindre våtmark – i dag äng, un- der bronsåldern kanske med en liten vattenspegel. Det är faktiskt inte ovanligt att hällristningarna lig- ger i någon form av närhet till vatten. Många av de stora hällristningsplatserna i Bohuslän har haft rin- Ryttaren på Järrestadsristningen. nande vatten t.o.m. över själva ristningshällen. Vad döljer sig t.ex. i den igenvuxna sjö som enligt ovan funnits nedanför Frännarpsristningen? Kanske är det just sankmarken nedanför Järrestadsristningen ningar kan du upptäcka på hällen. Människorna är som gjort platsen till en kultplats för tretusen år se- placerade ovanför djuren och två tömmar går från dan. Bara en halv kilometer längre bort finns en lik- händerna till djurhuvudet. Står mannen - eller kvin- nande plan, vit häll som dessutom ligger på den ab- nan, eftersom könsattribut saknas, bredvid djuret solut högsta punkten i terrängen. Här finns emel- eller rider man på det? Jag är böjd att hålla på det lertid inga ristningar, men så finns här heller ingen sistnämnda. Hade konstnären satt människorna på våtmark. Exemplet från offerplatsen i Hindbymosse hästen skulle bilden i all sin enkelhet endast bli ett visar att vattnet varit en viktig ingrediens vid forn- antal svårtydda streck. Jag tror att vi här har en tida kultutövande. medveten komposition för att förtydliga samban- det mellan människa och djur. Eftersom djuret inte Järrestadshällen innehåller mycket mer än en drar något efter sig kan vi mycket väl här stå inför danslärare från bronsåldern. Givetvis finns det ett ryttare och hästar. Dessa bilder skulle i så fall vara flertal skepp, de är ju signum för de flesta brons- våra äldsta ryttarbilder i Skåne. åldersristningar. Skålgropar finns i mängder, också dessa de främsta motiven från dåtidens bildvärld. Om ryttarbilderna är spännande så är den andra Men så finns det två andra typer av motiv som är motivtypen på hällen fullständigt sanslöst nervkitt- särskilt spännande. Det ena är människor som med lande. En mängd fotspår finns, utströdda över hela tömmar håller fast djur. Minst två sådana framställ- stenytan. Här har bronsåldersmänniskor stått bar-

108 fota. Antagligen har fötterna varit våta och sedan spelrum. Vad har hänt här en gång? Vilka var de har man lätt kunnat rita av avtrycken på hällen innan människor som vågade sig hit upp till den vita häl- man började knacka. Jodå, de hade fem tår även len och vilket syfte hade de med sitt besök? Du vet på bronsåldern. Och det var minsann inte bara frå- det inte, sedan kvittar det om du är forskare vid gan om plattfotade ”skåningar” på den tiden. En Lunds högskola, bagare i Lockarps bageri eller kas- del bilder visar troligtvis avtryck av skor - eller rät- sörska på BW i Malmö. Ingen i framtiden kommer tare mockasiner. Givetvis är dessa också spännande heller att få veta. Men det är tillåtet att fantisera. men de går inte upp mot de nakna fotavtrycken. Man ser lång här uppe vid hällen. Man kan svagt Tag av dig skorna och strumporna och ställ dig med skymta Bornholm och man anar att Skåne möter din fot över en av fotristningarna. Du står nu på Östersjön bara några kilometer bort. Där ... där vå- exakt samma plats som en okänd människa för tre- gorna slår mot den skånska kusten, ligger den and- tusen år sedan. Känner du urkraften stiga upp ur ra hällen med berömda tretusenåriga ristningar. hällen? Det kan låta lite heltokigt men själv tycker jag att handlingen ger unik kontakt med vår avlägsna Simrislund; en plats fyra stenkast från stranden historia. drygt två kilometer söder om Simrishamn på kust- vägen till Brantevik. Här ligger en stor, vit och flat Kan det finnas något mera fridfullt än att sitta stenhäll med en mängd av figurer inhuggna. De har på Järrestadshällen en vacker, stilla sommardag och med all sannolikhet varit fler men det stora sten- bara filosofera? Givetvis i sällskap med en god kopp brott som man tidigare hade här har skoningslöst kaffe och ett härligt wienerbröd från något öster- förstört dessa gamla konstverk. Nils Gustaf Bruze- lenskt bageri. Det är nu som tankarna kan få fritt lius berättar i sin opublicerade handskrift följande om några av hällristningarna söder om Simrishamn vid mitten av 1800-talet: En av de nakna fotavtrycken på Järrestadsristningen. ”Simris socken. Helt nära byn på nr 10 ligger en hög ”Thorehög” kallad, i vilken en brytstuga är byggd. Denna hög vilar på själva stenhällen och då jord borttogs vid ena sidan av högen, blottades för omkring 10 år sedan en större del av stenens yta. På densamma var enligt berättelse av åboen Nils Nilsson anbringade en mängd figurer, däribland tre cirklar med ett kors, och i varje av korsets vinklar en punkt, flera skeppsfigurer etc. Ett par år efter upptäckten bortsprängdes stenens övre yta, så att nu finnes ej ringaste spår efter figurer. Stenens stycken skulle ha blivit bortkörda och använda till husbyggnad, med undantag av ett stycke, som var lagt till bro över en markväg. Detta stycke, som är 2 alnar 6 tum brett och 1 aln 8 tum högt, försett

109 Ett typiskt hällristningsskepp samt två skaftade bronsyxor på hällristningen vid Simrislund på Österlen. med fem skeppsfigurer, bland vilka ett skepp är upp ”Då jag samtalade om nämnde sten med åtskil- och nedvänt och två stå i vinkel med de övriga. liga personer i Simris by, nämnde en stenhuggare, Dessutom finnas där tre hålor. ... Genom slitning att han sett streck inhuggna på flata klippor när- av vagnshjul, som under flera år passerat över ste- mare stranden, varför jag strax begav mig ut på nen, hade somliga av strecken blivit mindre tydliga undersökning, varvid flera skeppsristningar upptäck- ... Själva stenen köpte jag av ägaren och lät upp- tes under följande förhållanden: ställa den vid kyrkan, där kyrkoherden Schröder lovade förvara densamma.” Där fordom den så kallade Simrislund stått, vil- ken skulle ha sträckt sig ända till en liten skogs- Nils Gustaf Bruzelius fortsätter sin berättelse dunge inom Nöbbelövs socken, ”Gislövs stjärna” från Österlen: kallad nära intill det så kallade ”Stenkilskärret” på

110 nr 27 Simris, ligger en liten, omkring 1 aln hög grav- och ytterst hemlighetsfulla. Om man som arkeolog kulle. Helt nära denne sträcker sig en häll av grå- inte förstår i vilket sammanhang ett föremål kan ha sten (kvartsartad sandsten), söndersprucken i åt- använts är det alltid lätt att placera det under rubri- skilliga stycken, i vilka är ingnidna 9 mycket tydliga ken ”kultföremål”. Från bronsåldern finns många skeppsristningar. Närmast intill högen upptäcktes sådana föremål, skulpturerna från Fosie är några av ett 1 aln 21 tum långt skepp med 20 uppstående dessa. De hittades inte tillsammans utan i två helt streck, mycket tydligt utarbetad. Nio alnar från geografiskt åtskilda avfallsgropar. Ja, de är inte ens nämnda skeppsfigurer upptäcktes fyra skepp över samtida. Den vänstra är daterad till runt 800 f.Kr. varandra. Det översta var 17 tum långt, det nästin- medan den högra är något äldre men ändå från brons- till 14 tum, det nästa 13 tum samt det nedersta 9 åldern. Arkeologerna som stod bakom fynden kal- tum långt. Längre ner mot havet finns flera mindre lade dessa små stenar för ”gumman” respektive högar, samt två av flata stenflisor bildade kistor, vilka ”gubben”, åsyftande formerna som kunde tänkas dock båda har blivit för längre tid sedan uppbrutna återge kvinnans könsorgan och mannens fallos, pe- och skadade. nis. Att ”gumman” haft en kultisk funktion antyder det faktum att det finns spår av rödmålning på ste- Enligt allmogens berättelser, skulle rövare for- nen, dels som streck utmed urgröpningen eller slidan, dom haft sitt tillhåll i Simrislund och därifrån plund- dels som små trianglar på baksidan. ”Gubben” är rat närliggande trakter. Närmare Simrishamns gräns, mera problematisk. Den övre delen har försetts med ej långt från havet, ligger en större hög, ´Jungfru- två ögon och ett tvärdraget streck som liknar en högen´ kallad, samt i densammas närhet en källa mun. Fyra längsgående slipspår täcker också figu- ´Jungfrukällan´.” ren. Att dessa spår använts till att vässa småverktyg verkar troligt. Denna skulptur har alltså haft en prak- Av Bruzelius beskrivning framgår att det funnits tiskt funktion samtidigt som man inte kan bortse åtskilliga platser med hällristningar och fornminnen från det kultiska inslaget. vid kusten. Simrislundsristningen var tydligen inte känd på 1800-talet, den ligger inte långt från den ovan omtalade. På denna häll kan man bl.a. se en Bronset och vattnet mängd skepp, s.k. solkors dvs kors inskrivna i cirk- lar, yxor och män som bär yxor. Till skillnad från Brons är en legerering, en blandning av koppar Järrestadsristningen visar denna ristning kultiska och andra metaller, vanligtvis enbart tenn. Denna inslag där fruktbarhetsriter uppenbart spelat en roll. gyllene legering har fått en speciell forntida tidsål- Männens kraftigt markerade könsorgan lämnar in- der uppkallad efter sig. Egentligen skulle man också tet att missförstå. Fruktbarhetssymbolen möter oss kunna kalla bronsåldern för ”den gyllene åldern”, också i två annorlunda stenbilder; unika fynd av eftersom bronset har en gyllene färg. Men också stenskulpturer från bronsåldern, båda hittade under för att bronsålderns människor även kände till gul- utgrävningen av Fosie IV industriområde i Malmö! det, om än i mindre mängder. Om du går på museer och ser på metallföremål från bronsåldern är det Stenskulpturerna är inte stora vilket framgår av kanske frestande att du vill lägga till ett tredje tänk- bilden på nästa sida. De är båda gjorda i sandsten bart namn, ”den gröna åldern”. Brons ärgar nämli-

111 gen när det kommer i jord och alla metallföremål len har kommit från Mellaneuropa och den brons från vår bronsålder har fått en djupgrön färg. som använts här i norr har med stor sannolikhet förts på floderna mot Östersjön. Allteftersom man Bronsen tog lång tid på sig att komma till Nor- själva utvecklat tekniken att gjuta med brons har den. Redan för sex tusen år sedan användes den- folken i Skandinavien skapat sina egna produkter. na metall sporadiskt i Främre Orienten och i de syd- Brons är ju tacksamt på det sättet att man lätt kan östra delarna av Europa. Först för knappt fyra tu- smälta om äldre föremål. S.k. deglar, dvs små ler- sen år sedan börjar bronsföremål uppträda i en så skopor med pip, har använts att smälta mindre mäng- stor skala här uppe i norra Europa att vi verkligen der brons i. Fragment efter sådana här deglar är in- kan tala om en ”bronsålder”. Merparten av metal- te ovanliga att finna på bronsåldersboplatser. I t.ex.

Kultföremål från skånsk bronsålder, avbildande kvinnligt och manligt könsorgan. Föremålen, som är av sten, påträffades vid utgrävningar i Fosie.

112 Fosie har ett flertal degelfragment under årens lopp yxa. Det som är unikt med Abbekåsfyndet är att hämtats upp ur jordens gömmor. läderlindningen finns kvar och vittnar om hur det hela en gång måste ha sett ut. Den äldre bronsål- Beroende på hur mycket tenn som finns i bron- derns avsatsyxor är ofta stora och tunga. Under set får det gjutna föremålet olika egenskaper. En den yngre bronsåldern förändrades infästnings- myckenhet av tenn ger lägre smältpunkt och håll- tekniken mellan yxa och trähandtag till det bättre. barare men mjukare föremål; mindre tenn ger hår- Man fann då på att i stället för att trycka in yxorna dare och sprödare metall. För bronsyxor var det i spjälkade träskaft fick skaften gå in i hål i yxorna, första alternativet det bästa. Under en TV-inspel- de s.k. holkyxorna var uppfunna. Dessa är ofta ning av sydskandinavisk bronsålder kom jag för mindre än den äldre typen av yxor men minst lika länge sedan i kontakt med en forntida försöksby effektiva. I Odense försöksby kunde man med lätt- vid Odense i Danmark. Här hade man bl.a. specia- het fälla en grov trädstam på mycket kort tid bara liserat sig på att tillverka och testa bronsyxor. Man med hjälp av en liten holkyxa. Ibland behövde verk- göt olika typer av yxkopior av original från äldre tyget skärpas. Då tog man fram en fin knacksten bronsålder, alltifrån de äldsta bronsyxorna som var och knackade till eggen. Ingen slipning här alltså. flata med utsvängda eggar till de yngre yxorna med en sidokant och en upphöjd tvärkant som löpte tvärs Inför vissa föremål från vår skånska bronsålder över yxan, s.k. avsatsyxor. Originalyxorna ornera- står man förstummad över den skicklighet som våra des ofta med vackra mönster som är typiska för nordiska metallgjutare kunde visa upp redan för tre- bronsåldern, bl.a. med spiralornamentik. Två sådan tusen år sedan. Under den äldre bronsåldern fram praktyxor är funna i närheten av Fosie; en i Glos- till runt tusen år före Krisi födelse har svärden varit torp och den andra ”i Malmötrakten”. viktiga som gravgåvor. Att gjuta ett sådant långt svärd som det som t.ex. hittades i Fosie för länge De flata yxorna och avsatsyxorna har varit in- sedan har krävt sin yrkesman. Jag tänker på svär- satta i uppspjälkade träskaft och omlindade med det från de s.k. ”Fosie Borror”, en höjdsträckning läderremmar. Från en gravhög vid Abbekås fiske- där den uråldriga kustvägen mot Trelleborg löper läge på Skånes sydkust kommer en sådan avsats- fram, i dag döpt till Per Albin Hanssons väg. Till för

Praktyxa från bronsåldern, s.k. avsatsyxa, funnen i Malmötrakten.

113 ett halvt sekel sedan låg här några dominerande grus- backar och på dessa fanns ett antal bronsåldershögar. I dag finns endast en gravhög kvar, hopplöst inbyggd i en modern minigolfbana. Ibland, när jag svingar klubban här, går mina tankar till vad de döda i hö- gen skulle ha sagt om de oförhappandes skulle fått chansen att komma in i deras framtid.

Bronsåldershögen vid golfbanan har varit utsatt för gravplundring, det syns tydligt på den stora ur- gröpning som finns mitt i högen. Kanske är det häri- från som svärdet från Fosie, nu på Malmö museum, kommer. Det är 74 cm långt och är av en typ som arkeologerna kallar ”grepptungetyp”. Sammannitad med själva klingan finns nämligen ett handtag som kallas grepptunga. Handtaget har haft en fyllnad av trä eller benskivor men denna har sedan länge försvunnit. Just formen på handtagen är viktiga för att man ska kunna bestämma åldern på bronssvär- den. Grepptungetypen ger t.ex. en datering till över- gången mellan äldre och yngre bronsålder.

Bengt Jacobsson, ansvarig för många stora och viktiga utgrävningar i Skåne under 1980- och 1990- talen, kunde berätta om ett märkligt fynd som en bonde en gång gjorde:

”Den 12 maj 1981 var Bo Bengtsson, son till lantbrukare Sture Bengtsson på Ågård i Lilla Slåg- arps socken i Skåne, i färd med att harva hemma på gården. En bit skrot som under arbetets gång fastnat i harven tog han med hem till sin av gam- malt och fornt starkt intresserade fader. ”Skrotet” kunde konstateras vara något så unikt som ett krum- svärd!”

Nu var inte svärdet bevarat i sin helhet. Hand- tagspartiet saknades och finns antagligen kvar, gömt Tre bronsålderssvärd från Skåne, det till vänster av s.k. i åkerns jord. Det som är spännande med fyndet är grepptungetyp.

114 att man tidigare gjort fyra liknande fynd i Skandina- vien; ett från Östergötland, två från Själland och ett från Skåne. Samtliga svärd är exakt lika till utseen- det vilket rimligt vis måste betyda att de tillverkats i en och samma form.

Krumsvärden har, som namnet anger, en sabel- liknande form där spetsen böjer av kraftigt och bil- dar en cirkel. Vid spetsen finns också två runda upphöjningar, liknande nitar. Med stor sannolikhet har svärden tillverkats i Norden men förebilderna måste ha kommit utifrån. Krumsvärden är klum- piga och kan inte ha haft en praktisk funktion utan de har använts i ceremoniella sammanhang. For- men är egentligen fullständigt omöjlig för ett svärd eftersom man inte kan få ner det i en skida. I stället måste det vara så att den forntida hantverkaren har sett en avbildning av ett svärd, insatt i en skida som nertill avslutats med en krumformad doppsko. Han har trott att bilden visat själva svärdet och på detta sätt har ett av våra första riktigt stora nordiska plagiatfel uppstått. Närmaste förebilder till krum- svärden finns i den hettitiska konsten där män finns avbildade med just sådana här svärd. Hettiterna var ett folk i Mindre Asien som härskade mellan 1.400 f.Kr. - 1.200 f.Kr. Denna datering stämmer också väl överens med den sydskandinaviska bronsålderns höjdpunkt.

Ett annat märkligt fynd från den skånska brons- åldern, vilket har direkta förebilder hämtade lång- väga ifrån, är den s.k. bronstrumman från Balkåkra vid Skånes sydkust. År 1847 hittade man i en mosse en stor bronscylinder med ett löst, runt överstycke på 42 cm diameter. Cylindern är genombruten av stora runda hål och avslutas nedtill av en mängd hjulkors. Den är tillverkad av ett flertal bronsplåtar Krumsvärdet från Lilla Slågarp till vänster och svärdet som nitats samman. Överstycket, som har en orne- från Östergötland till höger. rad sida, har suttit fast till cylindern genom ett brett

115 ”Gongen” från Balkåkra, ett av Skånes mera spektakulära bronsåldersfynd. Foto ATA. band av bleckplåt i vilket det finns ett stort antal ge- cessioner eller kulthandlingar. De tiotalet hål i bleck- nomgående småhål. Vad är detta för en tingest? plåten skulle ha varit upphängningshål. Kanske har det varit på detta sättet; det är i varje fall väldigt Att den är tillverkad i Skandinavien är inte tro- fantasieggande. Men en annan förklaring får man ligt. Bara ett liknande föremål har påträffats i Euro- om man vänder cylindern helt om så att det runda pa. Detta kommer från Ungern, ett område där man överstycket blir ett understycke. Då skulle hela tidigt börjat bryta tenn, koppar och guld. Balkåkra- konstruktionen ha kunnat vara ett stort metallbe- cylindern hör antagligen samman med de kontinen- slag till nederdelen av ett laggat träkärl med metall- tala förbindelsenät som under bronsåldern fanns botten. Hålen kan ha hållit fast beslaget mot trä- med Mellaneuropa. Genom att jämföra med betyd- laggarna. Det är faktiskt också så som ”trumman” ligt yngre musikinstrument från Sydostasien har man eller ”gongen” från Balkåkra första gången avbil- tolkat cylindern som en gonggong, använd vid pro- das i tryck. Men varför ta död på en spännande,

116 tänkbar idé om ett musikinstrument från vår skån- ska forntid!

Musikalstrare eller träbehållare – oavsett vilket visar fyndet att befolkningen i Skåne under brons- åldern haft nära kontakter med övriga Europa och länderna kring Medelhavet. Hur denna kontakt gått till är ett ämne som ofta diskuterats bland arkeolo- gerna. Allt från erövring till handel och till vänskaps- utbyte har sett dagens ljus som tänkbara förkla- Rakkniven av brons från Karpalund i Skåne med stili- serad skeppsdekor. ringar. Hur det nu än är med detta kan vi konsta- tera att för drygt tretusen år sedan var det vatten- vägarna genom Europa och över Östersjön som varit vet med framstäven avslutad som djurhuvud och viktiga. Snabba kommunikationer kunde upprätthål- med en för bronsåldersskeppen karakteristisk ramm las med hjälp av stora paddelkanoter. Dessa måste på vilken sitter något som liknar en fågel. Proble- ha spelat en mycket stor roll för vår bronsålders- met med bilderna i bronserna är att det dekorativa kultur. inslaget har tagit överhand över verkligheten; det kan med detta bildmaterial vara svårt att föreställa Det är genom hällristningarna, ingraverade bil- sig hur verklighetens skepp sett ut. der i bronsföremålen och i vissa gravformer som vi möter bronsålderns skepp. Som exempel på bilder Skeppet är nog det mest avbildade motivet på ingraverade i brons kan vi ta rakkniven från Karpa- våra hällristningar. Tusentals skeppsbilder vittnar om lund, funnen i nordöstra Skåne. Skeppet är återgi- dåtida sjöfart. Exakt vad för båtar som ristningarna visar har dock varit föremål för många och långa diskussioner. Manskapet på dessa skepp är avbil- dade som ett antal streck från relingen och uppåt. På Simrislundsristningen är strecken ordnade par om par, alltså har två paddlare kunnat sitta bredvid varandra. Samtliga båtar saknar segel. Eller hur är det egentligen med detta? På samma plats som den dansande mannen, dvs på den berömda Järrestads- ristningen, finns det en stor mängd skepp inhuggna. Speciellt två av skeppsbilderna kan det vara anled- ning att fundera lite närmare kring. Det märkliga med dessa är nämligen att de faktiskt verkar visa skepp med master och tåg. Är det hela en synvilla? Är det kanske så att vi i dessa enkla streck vill se I en av de äldre avbildningarna av ”gongen” har man igenkännande på en företeelse som vi vet hur den tolkat den som ett beslag till nederdelen av en träbe- hållare. ser ut i dag; att vi helt enkelt feltolkar? Hade segel

117 Bronsåldersskeppet vid Tofta högar på Bjärehalvön. funnits redan på bronsåldern borde ju fler bilder av skepp är det som gömmer sig i den s.k. Lugnaro- sådana ha hittats. Eller var det så att man hade en högen, belägen precis norr om Skånegränsen vid form av lättare segel med master som bara sattes Hallandsås norra sluttning. En hövding har dött vid upp vid gynnsamma vindförhållanden, en typ av mitten av bronsåldern och kremeringsbålets rökpe- utriggade kanoter? lare har setts vida omkring här vid randen av den höga åsen. Bredvid bålet har man rest en mängd Bronsålderns skepp finns också representerade halvstora stenar i form av ett skepp. Sedan har de i vissa gravformer från den yngre delen av perio- av hövdingens ben som inte förintats av lågorna den. På Tofta gravfält nära Torekov finns ett av samlats ihop och lagts i en gravurna. Urnan har låga stenar vackert format skepp från denna tid. märkligt nog inte placerats inne i skeppet utan i stäl- Inne i skeppssättningen hittade arkeologerna en let utanför den ena relingen. Innan locket sattes på stenkista med en urnegrav från yngre bronsåldern, lade någon ner ett antal småföremål av brons; en alltså mellan 1000 f.Kr. till 500 f.Kr. Ett annat grav- miniatyrdolk, en syl och en pincett.

118 Finns det då inga fynd efter dessa stora brons- för denna forntida handel med Polen. Kivikshärs- ålderskanoter? Tyvärr måste svaret bli nej. Visser- karen i sin praktgrav har säkert haft inte så lite att ligen har några båtar från bronsåldern påträffats i säga till om i denna handel eller i detta kontaktnät. Stevns i Danmark och i Bohuslän. Kännetecknande för dessa är emellertid att de samtliga är enkla stock- Ser vi på hällristningarnas belägenhet längre upp- båtar. Det närmaste vi kommer bronsålderns skepp åt i Sverige blir kustkommunikationen mycket tyd- är genom ett mycket välbevarat paddelfartyg, när- lig. De mera betydande hällristningsområdena grup- mast en stor krigskanot, härstammande från Hjort- perar sig nämligen ytterst markant utmed dels ost- spring i Danmark. Båten, som tillhör den äldre järn- kusten, dels västkusten. Från Kivik har paddelfar- åldern ca 300 f.Kr., har drivits fram av paddlar. Ett kosterna nått Blekinges sydöstra kust vid Torhamn. annat välkänt arkeologiskt fynd är skeppen från Här finns åtskilliga skeppsbilder inhuggna i bergen. Nydams mosse, vilka dateras till århundradena ef- Färderna har gått norrut genom Kalmarsund och ter Kristi födelse. Här har paddlarna ersatts av åror. vid Gamleby i nordöstra Smålands kustband finns Master lyser dock fortfarande med sin frånvaro. nästa stora hällristningsområde. Längre norrut, in i Den bysantinske historieskrivaren Prokopius skrev Bråviken, finns vid Himmelstalund i Norrköping ett ca 520 e.Kr. om skeppen i dåtida England: ”Till sjö- stort och berömt hällristningsfält. Slutligen finns även fart känner dessa barbarer inte bruk av segel, men inne i Mälaren på dess norra sida vid Enköping ett använder bara åror.” Först på de gotländska bild- större hällristningsområde. stenarna från 700-talet e.Kr. möter vi de äldsta se- gelskeppen. Den andra ”säkra” sjörouten från södra Öster- sjökusten har gått över de danska öarna och upp Låt oss för en kort stund glömma våra moderna mot Öresund. Här har man kunnat ta sig över till färjelinjer från Ystad, Trelleborg, Malmö och Hel- sydvästra Skåne alternativt via det längre norrut allt singborg. Låt oss glömma allt modernt över huvud trängre Öresund. Liksom Kiviksområdet har varit taget. Hur skulle du med dessa förutsättningar och en viktig handelspunkt på skånska ostkusten kan endast med tillgång till en bräcklig paddelkanot ha faktiskt Foteviken ha varit motsvarande på den tagit dig från norra Östersjökusten till Skåne? skånska västsidan. Här ute i direkt anslutning till kusten fanns det, som jag ska berätta mer om läng- Du hade kunnat lägga ut två router som varit re fram, under järnåldern en större bebyggelse och någorlunda säkra. Låt oss granska den första av dessutom en trolig handelsplats. Något jättelikt grav- dessa två. Från det viktiga Polenområdet med sina röse som det i Kivik saknas visserligen men i det stora flodutlopp hade färden gått över Bornholm. inre av Foteviken ligger en stor gravhög som ut- Denna ö måste mycket tidigt ha varit en viktig mel- märker sig alldeles speciellt vad det gäller sitt inne- lanstation på vägen till Skåne. Vid öns norra spets håll. Det är nämligen i denna hög som riksantikva- finns hällristningar med bl.a. skeppsbilder som än i rien Oscar Montelius år 1890 gjorde ett uppseen- dag vittnar om detta förhållande. Från Bornholm är deväckande fynd. vägen inte lång till Österlen. Vid stranden av Kivik, i skuggan av det mäktiga sjömärket Stenshuvud, Kungshögen vid Foteviken är 22 meter i diame- måste en gång en viktig angöringspunkt ha funnits ter och fem meter hög. Montelius hittade fem gra-

119 var i högen. En yngre grav återfanns i övre delen, ha ett monument som kanske t.o.m. kan mäta sig en annan var anlagd under ett litet stenröse som med Kungsgraven i Kivik. Dels ligger gravhögen lagts på den forntida marknivån och tre gravar var mycket nära vattnet, dels måste Bjärehalvön ha haft nedgrävda under själva högen. Graven under röset en utomordentligt stor betydelse under bronsåldern. var den mest intressanta. Den döde har kremerats Den som styrde över detta område, behärskade ock- och benen har lagts i en s.k. ”husurna”, dvs grav- så den under samma tid viktiga vattenvägen vidare kärlet var utformad som ett runt hus eller hydda. norrut utmed Västkusten. Bohuslän och den sydli- Husurnor har hittats på flera platser i Skåne men gaste delen av Norge vid Oslofjorden är nämligen det som är unikt med Foteviksurnan är att det är norra Europas i särklass största hällristningsområde. den enda som har målad dekor i svart och gult. Tack vare målningen kan man lätt föreställa sig det hus De många gravhögar från bronsåldern som finns som stått modell för urnan. I urnan hittade man, bevarade i Skåne ligger inte jämnt fördelade i land- förutom de brända benen, en bronskniv, en brons- syl och en s.k. dubbelknapp av brons. Således inga direkt uppseendeväckande fynd utan tämligen van- liga jämfört med gravar från yngre bronsåldern. Den målade urnan har däremot klara förebilder söder om Alperna. Då denna grav verkar vara den första på platsen, anlagd under ett litet stenröse som byggts på vid senare gjorda begravningar, har vi kanske här en svag men ändock intressant indikation på att Foteviken har en mycket lång historia som interna- tionell handelsplats.

Förflyttar vi oss nu utmed Öresundskusten norrut kommer vi till Skälderviken och Bjärehalvön. Här finns Skånes i särklass största område av hällrist- ningar i form av skålgropar men här finns också landskapets största gravhög, med stor sannolikhet från bronsåldern. Den s.k. ”Dagshög”, som ligger endast två eller tre stenkast från stranden, mäter hela 42 meter i diameter och fyra meter i höjd. Tra- ditionen berättar att i högen ligger en skånsk kung Dag begravd. Han skulle en gång ha fallit i en stor strid mot hallänningar och blekingar vilka utsänts av kungen i Uppsala. Detta är en spännande skröna som så många andra som är knutna till våra skåns- ka fornlämningar. Tyvärr har Dagshög aldrig grävts Den 3000-åriga husurna som grävdes fram ur en grav- ut men själv håller jag inte för otroligt att vi här kan hög invid Foteviken.

120 Karta över läget av Skånes bevarade bronsåldershögar i förhållande till större vattendrag. Författarens bearbetning av äldre statistiska kartor.

121 Dagshög på sydsidan av Bjärehalvön ligger endast ett hundratal meter från Skäldervikens strand. Högen är Skånes största från troligtvis bronsåldern. skapet. På kartan har jag använt mig av senare fors- den i närheten av varandra; ett vid vägen Östra kares inventeringar av skånska högar men lagt in Sönnarslöv – Borrestad, det andra vid Hommen- dessa på en karta som också visar de större åsys- torps by strax intill Östra Vram. Detta sistnämnda temen i Skåne. Kartan ger en mycket tydlig bild av fornlämningsområde är ett av de större i Skåne om samhörigheten mellan bygder med gravhögar och man betänker det begränsade området. Centrum- vattenleder för paddelfarkoster. Förutom gravhögs- punkten är det s.k. ”Stora Rör”, ett röse på 25 me- koncentrationer utmed vissa kustpartier finner vi så- ters diameter och flera meter högt. Det ligger på dana utmed åar som Rönneå, Råån, Saxån, Löddeå, den högsta punkten i terrängen och härifrån har du Vramsån och Helgeå. Av dessa kan vi ta gravfälten en vidsträckt utsikt över Vramsån och Linderöds- vid Vramsån som exempel. Vid ett begränsat parti åsen. Röset är visserligen svårt skadat men tillräck- nära denna å finns merparten av Gärds härads ca ligt mycket är ändå bevarat för att man ska kunna 150 bronsåldershögar. De fördelar sig på två områ- ana dess forna storhet. Runt röset finns flera min-

122 dre stenhögar och stensättningar vilka sträcker sig plöjts bort. Låt oss vara frikostiga och säga att det ända ner mot Vramsån. totala antalet gravhögar har varit femtusen. Låt oss också anta att det i genomsnitt finns sex begrav- ningar från den äldre bronsåldern i varje hög - en Med lågorna till dödsriket troligtvis för hög siffra - vilket gör runt 30.000 döda under en period på ca fyrahundra år. Med fem ge- Har då alla människor under den äldre bronsål- nerationer per århundrade skulle maximalt ca 1.500 derns högbyggartid, dvs ca 1.500 f.Kr. - 1.000 f.Kr., personer per generation ha gravlagts i hög. Hur stor gravlagts i högar? Nej, långt ifrån. Låt oss en kort har då befolkningen varit i bronsålderns Skåne? stund förfalla till statistik och antaganden. Jag gör Troligtvis har den inte överstigit 1700-talets folk- det för att illustrera min egen teori om vilket som mängd. Om vi reducerar befolkningstalet riktigt or- varit den vanlige skåningens begravningssätt genom dentligt, kan vi kanske ange en siffra på 50.000 – årtusendena. 75.000 som rimlig. Med detta sätt att räkna skulle vi få fram att knappast mer än fem procent av be- Vi kan räkna med att runt tvåtusen gravhögar folkningen under den äldre bronsåldern begravts i från troligtvis bronsåldern i dag finns bevarade i hög. Även om vi skulle förbättra siffrorna; dels Skåne. Många har emellertid plöjts ut och förstörts minska befolkningsmängden, dels minska antalet år under historiens gång. Hur många? Med utgångs- till t.ex. 200 eller 300, skulle högfolket ändå bli en punkt från påträffade, utplöjda gravhögar i Fosie- mycket liten del av den dåtida befolkningen; kan- området kan man våga utgå ifrån att minst hälften ske under tio procent. Var är resten?

Högfolket, liksom människorna i de senneoliti- Danska ekstamskistor som är daterade ska gravarna, liksom stridsyxegravarnas människor, genom årsringsdatering. De årtal som ej liksom megalitgravarnas innevånare, är alla att räkna är exakta kan slå på +/- 25 år. till forntidens elit. De minnesmärken som är kvar efter vår forntida historia är således de besuttnas eftermäle till oss nu levande. De synliga resterna Trindhöj ca 1330 f.Kr. efter vårt forntida kulturlandskap är alltså totalt Trindhöj ca 1333 f.Kr. dominerat av minnesmärken efter den tidens mot- Trindhöj ca 1356 f.Kr. svarigheter till vår tids tunga politiker och maktha- Borum Eshöj ca 1345 f.Kr. vare. Tanken svindlar. Merparten av de ”skåningar” Borum Eshöj ca 1353 f.Kr. som format den forntida historien under tiotusen år Egtved 1370 f.Kr. saknas. Var har de alla blivit av? Varför hittar arkeo- Lille Dragshöj ca 1370 f.Kr. logerna inte resterna efter dessa människor? Storehöj i Barde 1373 f.Kr. Guldhöj ca 1381 f.Kr. Under ett antal generationer, från ingången till Guldhöj ca 1381 f.Kr. bronsåldern, blev det på modet att de mera bety- dande människorna skulle begravas obrända i upp- Mölhöj i Uge ca 1396 f.Kr. kastade gravhögar tillsammans med en mängd av

123 gravgåvor. Kanske varade detta mode inte så länge; har man offrat människor och behandlat dessa med kanske varade den endast några få generationer. en kanske gängse metod, genom kremering. Brända Danska arkeologer har kunnat fastställa merparten benbitar talar sitt tydliga språk. av huggningsåren för de träkistor som tagits tillvara efter utgrävda gravhögar i Jylland. Detta har varit Under slutet av stenåldern möter vi i stridsyxe- möjligt genom s.k. årsringsdatering, ett mycket sä- gravar och hällkistor endast döda människor som kert dateringssätt. Listan för träkistorna har angetts inte kremerats. Skulle befolkningen enbart ha be- på föregående sida. stått av de individer som gravlagts på detta sätt har Skåne varit ohyggligt tom på människor. Så har det Märk att gravhögarna som dessa kistor place- givetvis inte varit och därför kan jag inte komma rats i har uppförts under en så kort period som två- bort från tanken att resten av befolkningen kreme- tre generationer. Detta understryker ett antagande rats och askan antingen strötts för vinden eller också att högarna symboliserar en maktstruktur som inte grävts ner i grunda hål i marken. Så når vi fram till på långa vägar är så primitiv som man kanske kan första hälften av bronsåldern. De bevarade gravarna lockas att tro. Vi kan faktiskt stå inför en form av i form av högar visar på ett socialt högtstående sam- dynasti som under ett antal generationer innehaft hälle men det finns nästan inga andra kända gravar en maktposition. Kan vårt nordiska samhälle ha varit än efter de döda som lagts i hög. Liksom fallet är så utvecklat redan då? Ja, varför inte. med megalitgravarna finns emellertid spår i högarna efter kremerade människor. Ta t.ex. fallet med den Det kan kanske vara så enkelt att det inhemska, tidigare omtalade Egtvedpigen. traditionella begravningssättet i Norden varit kre- mering, alternativt utsättning i naturen som fallet För den sista resan har denna unga bronsålders- varit bland indiankulturer. Efter sådan behandling kvinna även fått med sig något som avspeglar ett av den döde försvinner givetvis alla spår. Det hög- grymt samhälle. Detta något låg insvept i ett litet re sociala skiktet i samhället har då och då kunnat klädbylte vid likets fötter. Byltet innehöll, och inne- manifestera sin makt genom ett annorlunda begrav- håller fortfarande, de brända benresterna efter ett ningssätt. Döden har inte blivit anonym och den döde sju- eller åttaårigt barn. Det faktum att barnet kre- har inte försvunnit fysiskt utan levt kvar i monu- merats tyder på en lägre social ställning. Vi står an- mentala markeringar som ätten haft nytta av för att tagligen här inför härskarinnans betjänt i livet. Bar- fortsätta markera sin rätt till en högre social nivå. net har mördats för att tjäna även i dödsriket. Redan under avsnittet med jägarstenålderns bo- platser vid Skateholm tog jag upp problemet med Vid mitten av bronsåldern upphör högbyggandet att man måste haft olika begravningssätt. De döda och samtidigt övergår man till en kremering även som ligger i sina gravar kan endast ha utgjort en av samhällets sociala elit. Denna process har tagit liten del av befolkningen. Under bondestenåldern ett antal generationer att genomföra. I ett berömt möter vi åter våra forntidsmänniskor, men endast gravfynd från Malmö, inte långt från Fosie, möter de som obrända placerats i megalitgravarna. Här finns vi väldigt påtagligt denna övergångstid då överklas- dock en första antydan om att man kremerat ”van- sen alltmera anammat det kanske allmänna grav- ligt” folk. I samband med stengravarnas byggande skicket med kremering. Jag talar om en gravhög

124 Vid Kvarnby strax intill Södra Sallerup i östra delen av Malmö lokaliseras redan i början av 1900-talet forntida flintgruvor. Under inte minst bronsåldern har man grävt djupa vertikala schakt ner i de här befintliga kritlagren för att komma åt de mängder av flintblock som ligger inbäddade i kritan. Arkeologerna har genom åren lokaliserat hundratals gruvschakt. Här ses några av de igenfyllda runda schakten från luften. Foto Lena Wilhelmsson. vid Bulltofta, kung Karls hög, i äldre tid även kallad en kvinna, begravts i en trästamskista efter det att kung Eriks hög. Året är 1948 och högen ligger i vä- kroppen först kremerats. Man har därefter plockat gen för den stora flygplatsen. Några arkeologer från samman alla de ben som inte förintats i bålet, tvät- Lunds universitet rycker ut. tat dem och sedan spridit ut dem i en sträng i kis- tan. Av själva träkistan syntes endast svaga spår Man väntar sig finna att centralgraven, alltså den men stenramen som stöttat kistan var kvar. Med äldsta graven i högen, har tillkommit under den äldre sig på dödsresan har kvinna fått två spiralvridna bronsåldern som ju är brukligt för dessa högar. Så fingerringar av brons och ett bronsspänne av en är emellertid inte fallet. Graven är från mitten av konstruktion som påminner om en nutida säkerhets- bronsåldern, ca 1.200 f.Kr. - 1.000 f.Kr. Det som nål om än större. Dessa föremål har inte varit med är intressant med just denna grav är att den döda, på gravbålet utan lagts ner i efterhand.

125 Högre upp i högen fann arkeologerna ytterligare Det är spännande att leka lite med tanken kring en brandgrav, något yngre än centralgraven. På en gravgåvorna under den yngre bronsålder. Dessa har bädd av stenar har man spridit ut de brända benen ju lagts ner i urnorna efter likbålet så de måste ju och sedan har man byggt på den redan befintliga representera något speciellt, sett med tanke på li- högen. Fler begravningar har sedan tillkommit. I två vet efter detta. Att hövdingafolket under den äldre gravar har man placerat de brända benen i grav- bronsåldern fått med sig allt som kunnat göra fär- urnor med lock och dessa har, efter det att man lagt den till dödsriket angenäm är inte speciellt märkligt; ner några gravgåvor av brons, grävts ner i högen. det är t.o.m. logiskt om man trodde på ett liv efter

Vi står här inför ett sällsynt pedagogiskt exem- pel på hur gravskicket på bara några generationer under mitten av bronsåldern drastiskt förändrats. Från att ha blivit begravda obrända i träkistor och med rika gravgåvor har man infört kremering även av hövdingafamiljerna. Fortfarande bibehåller man dock en kort tid trästammen som gravkista; fortfa- rande markeras den döde genom att man strör ut de brända benen till människoform. Gravhög kas- tas fortfarande upp men gravgåvorna försvinner näs- tan helt. I nästa steg har man helt övergivit gravhögs- byggandet; man placerar de brända benen i en urna och tillför endast några få gravgåvor.

Det är alltså under just den yngre bronsåldern, ca 1.000 f.Kr. - 600 f.Kr. som vi i det arkeologiska materialet mycket utbrett möter seden att kremera de döda. När likbålet brunnit ner, har man tvättat de benrester som elden inte förintat. Dessa vita ben- bitar har sedan lagts i en urna, överst har benhögen försetts med en gravgåva i form av ett smycke, en rakkniv eller något liknande. Locket har sedan lagts på och urnan har grävts ner i marken, antingen i den gamla, redan befintliga gravhögen, eller också på flat mark i direkt anslutning till gravkullen. Hela den dåtida befolkningen kan emellertid inte ha be- gravts i urnor. Därtill är antalet urnegravar alltför litet. Det är antagligen återigen det högre sociala skiktet som vi möter i dessa gravpottor. Resten har kremerats utan att efterlämna några spår. Rakkniv och pincett - eller mustaschsax.

126 detta. Men varför lade man under den yngre brons- och alla fungerar på detta sätt,” säger Sixten glatt. åldern ner bronsföremål i gravurnorna? Ofta är det ”Har du tänkt på vad som händer om du rakar dig en rakkniv som följt den döde, men det kan också men vill bevara din mustasch? Försök att fixa till en vara ringar, enklare dräktspännen eller bronspincet- mustasch med rakkniv; det är dömt att misslyckas. ter. Det är inte lätt att förstå den verkliga innebör- Det här är ingen pincett. Min vän, det är en mus- den bakom sådana gravgåvor. De har uppenbart taschtrimmare, en sax.” varit viktiga, men på vilket sätt? Jag passade sedan på att testa andra ”pincetter” På tal om pincetter. Jag kan inte underlåta att i museets magasin och alla fungerade på samma berätta om Sixten. Detta gör jag för att visa att till saxliknande sätt. Nya etiketter skrevs därför till synes självklara saker inte alltid är så självklara. utställningsföremålen där texten ändrades till ”pin- Det är som sagt inte ovanligt att man hittar rak- cett eller mustaschsax”. Snabbt blev jag tillrättavi- knivar av brons som gravgåvor. Ibland ligger dessa sad av museiledningen och tvingades ändra texten. tillsammans med bronspincetter. Man har allmänt Än i dag står det bara ”pincett” vid utställningsfö- tolkat dessa som rak- och håransningsverktyg. Pin- remålen. Någon icke utbildad arkeolog skulle min- cetten skulle ha använts till att dra ut långa och sann inte komma och sticka upp mot den etable- krånglande skäggstrån. Jag tror inte på detta längre rade vetenskapen. Jag däremot har min uppfatt- - tack vare Sixten, en gammal god vän. Vi hade en ning klar sedan den dag Sixten steg in i rummet.. gång grävt fram en stilig pincett från en utplöjd grav- hög i Fosie och fyndet låg nu på konserveringsatel- jen på Malmö museum. In kommer skolläraren Six- Det spökar vid fornminnena ten, ser pincetten och tar varsamt upp den. Under alla de år som jag undervisat lärare i -”Aha, ni har hittat en sax! säger han högt och skånsk-dansk historia har jag varit noga med att bestämt på lärares vis. poängtera att den svenska skolan inte alltid för nå- got gott med sig. Ett exempel är våra synliga forn- -”Nej, det är en pincett”, svarar jag i egenskap minnen. Många gravhögar på de skånska slätterna av självsäker arkeolog. uppvisar urgröpningar; tydliga tecken på att rov- grävare varit framme. Vad har dessa illdåd med -”Icke. Titta här!” det svenska skolväsendet att göra? Med den breda upplysning och undervisning som startade under Så gör han något som får nackhåren att resa sig första hälften av 1800-talet, följde också att vid- på mig. Han trycker försiktigt ihop den tretusenåriga skepelse och skrock successivt försvann. Med des- bronsen för att demonstrera hur den en gång fung- sa försvann också det naturliga skydd för forn- erat. Då visar det sig att skänklarnas yttre ändpartier lämningar som funnits i tusentals år. I gammal tid inte fungerar som en pincett utan går mot varand- omhuldades dessa högar och stenkonstruktioner av ra, som på en sax. mystik. Ve den som förstörde fornlämningen. Sa- gor och legender skapades med resta stenar och -”Jag har provat många sådana här på museer högar som centralpunkter:

127 ”Man berättar att en ”tös” med grönt skört utan Jag lät min lilla exempelsamling över fornminnes- huvud står på högen och försöker förvilla den nattlige legender börja med bronsåldershögarna; helt enkelt vandraren, som helst bör undvika att komma i hö- därför det är kring dessa det mesta upptecknade gens närhet, ty på avstånd har trollpackan ingen skånska sägenmaterialet cirklar. Burlövs stora ståt- makt. En gång ska en dräng minsann ha funnit en liga mölla ligger bredvid motorvägen Malmö - Lund. kruka med pengar i högen, men så talte han, innan Denna mölla byggdes vid mitten av 1800-talet på han fått den hem, och så försvann de strax.” en bronsåldershög. Ytterligare en gravhög finns fortfarande kvar strax intill möllehuset. Men bon- Så berättas det om en den s.k. Romelehögen i den som byggde möllan fick enligt legenden prob- V:a Klagstorp strax söder om Fosie. Ofta anknöt lem. Man förstör inte en gravhög ostraffad: sagorna till händelser av betydelse för den lokala bygden. Under början av 1800-talet splittrade t.ex. ”Där var två högar vid den möllan. De byggde lantmätare upp många urgamla byar. Länge skulle möllan på den ena och den andra ligger vid sidan här och var minnet efter hårda och stridbara för- om. Och Hyby ätt ligger i de högarna; där ligger handlingar vid markfördelningen prägla sagotradi- Wrangel begravda. Och där lät Berg bygga möllan tionen för många högar: på den ena högen. Och de ville förhindra honom att bygga. Där blev ett sådant oljud; det knakade och ”När ja tjente i Kvarnby prästgår, snackade de sprakade i möllan hela tiden. Strax efter möllan var mycket om att där vandrade en lyktgubbe mellan byggd, så kom det en fru dit. Och Bergen själv han Frillinge hög och Ärshög. Di sa, att det var en lant- var där och frågade varför hon gick där. Jo, möllan mätare, som varit oärlig mot bönderna vid enskiftet, fick inte vara där. Då svarade han, att den skulle va och så vart han osalig och måtte vandra fram och där och skulle bli där och gå både natt och dag.” tillbaka ute i markerna om nätterna.” ”Frun” som uppenbarade sig var visserligen ett I dag är dessa legender och sagor förpassade spöke men efter att ha hört ägarens åsikt upphörde till arkiv och böcker. Tack vare idoga folklivsfors- hon med spökerierna och sedan dess har möllan kare och nedtecknare av vad de gamle en gång ha- gått utan alltför stort besvär. de att berätta finns denna kulturskatt delvis kvar. Det är unika dokument som visar vilken respekt Färdas man motorvägen vidare norrut kommer man en gång hade för det okända som dessa min- man fram till Gårdstånga strax norr om Lund. Här nesmärken symboliserar. Jag tycker därför att det berättas på 1700-talet om att det minsann var liv är på sin plats att i denna bok ta med ett antal ex- och leverne inne i gravhögarna. Det kunde de empel på denna gamla skånska föreställningsvärld gamle berätta mycket om: som var så levande för endast några få generatio- ner tillbaka. I dag kan man faktiskt se fornlämning- ”Emellan Gårdstånga och Holmby ligger en hög, arna som en symbol för lagstiftning och förbud - all kallad Munkahögen. Där vilade sig en afton en åverkan är skyddad på konstlad väg - men för inte dräng, Åke Andersson, som 1717 var en gammal så länge sedan stod samma fornlämningar som sym- man, och han berättade, bekräftande det med ed, boler för folktro och ”snack” folk emellan. att han hört, hur det hostade och harklade nere i

128 högen, liksom av en levande människa; likaledes Gud är oss en väldig borg.” Då mannen vid bord- hörde han därifrån ett det ljuvligaste spel. En pojke, ändan hörde detta, ropade han: ”För ut honom, för som jämte honom legat på högen, intygade det- ut honom”, och tyckte Sten, att stämman vrålade samma.” värre än byns store ”Hovgåratjur”. Mannen fick nu avlägsna sig ut ur högen och han kom utan vi- Ibland kunde man ha tur - eller otur - att möta dare äventyr hem. innevånarna i våra skånska gravhögar. Otur var det om man blev ”högtagen”, dvs när trollen i högen Vid Fuglie på Söderslätt finns det berömda grav- drog in en människa med våld. Detta hände kons- högsområdet vid Steglarp. Här händer det också tigt nog nästan uteslutande kvinnor. Ville man se att vissa högar öppnar sig - hur märkligt det än lå- trollen var julhögtiden ett alldeles utmärkt ögonblick. ter. Vid dessa högar försiggick nämligen mycket Hör bara vad en bonde i Skarhult var med om på spökeri, allt enligt en 90-årig berättare. Den största 1800-talet: högen upplyftes t.ex. varje julafton på tre guldpelare och trollen dansade till sång och musik därunder. Då Sten Bengtsson på juldagen skulle återvända En hare hade också sitt tillhåll invid högarna. Detta hem från kyrkan, kom han vid skymningen förbi var nu ingen levande hare utan ett typiskt spöke. ”Ljungbjer” och såg då till sin förvåning ljus i hö- Trots att man sköt på den och såg hur pälsen yrde gen. Två pysslingar trädde ut och bjöd honom stiga vid varje träff kunde man inte döda djuret. Haren in och dricka julöl. Sten Bengtsson, som var en o- kallades allmänt för ”Jins Eriks fella”. Nu var det rädd karl och dessutom nyss varit i kyrkan, hör- inte så vidare klokt att jaga just denna hare. De sammade inbjudningen. I högen såg han inga ljus som träffades med skott blev nämligen sjuka och eller ljusstakar, men likväl ett underligt sken. Vid dog ofta kort därefter. Slutet på harspökeriet bland övre bordsändan satt en man, ”som hade ett huvud, högarna kom när en jägare träffade djuret med en lika stort som en fjerding” och stödde sig med ar- silverkula. Något av ett antiklimax blev det dock när marna mot bordet. Här fanns också en gumma, man gick fram för att beskåda bytet. Det visade sig klädd i en gammal skinnpäls, som satt och lagade då att haren endast var ett gammalt stövelskaft och mat. Dessutom var där många pysslingar samlade. tre träpinnar.

Mannen med det stora huvudet bjöd Sten väl- Det är inte bara vid gravhögar som legenderna kommen och räckte honom en bägare, som såg ut berättar om spökerier. Även uppresta stenar, res- som nattvardskalken i kyrkan. Sten såg emellertid ter efter gravfält antingen från stenålder eller järn- att drycken, som till färgen liknade öl, slogs i bäga- ålder, har omhuldats i sagoberättarnas rekvisita. ren upp och nedvänd. Då detta förekom honom Speciellt på Österlen levde dessa gamla berättelser misstänkt, förde han bägaren till munnen och låt- kvar så länge att man hann nedteckna dem innan sade som om han drack, men slog ut drycken bakom de för alltid glömdes bort i samband med det mo- sig på marken. Några droppar kom på rocken och derna samhällets intåg. Hör bara vad som en gång brände hål i tyget. Pysslingarna märkte dock sve- var en bit berättande kulturhistoria kring en stor s.k. ket och skockade sig kring Sten med mycket buller bautasten vid namn ”Höga sten”, belägen mellan men han började då att med hög röst sjunga: ”Vår Hörup och Borrby:

129 ”Enligt traditionen skulle den vara satt över en en s.k. skeppssättning. Så här berättas det om detta sjökonung Borre som där stupat och blivit begra- stenskepp: ven. Fordom stod den på en liten hög, som nu är ut- jämnad. Mycket trolleri, ävensom bloss har där for- ”Fem stenar i närheten av Vä är det enda som dom varit sett. På prästgårdens ägor ligger mellan är bevarat av en skeppssättning belägen på betes- jordhögar en rektangulär upphöjning, omgiven av marken till vänster om vägen Vä - Nöbbelöv och i gravar, varest enligt traditionen, ett kloster har le- omedelbar närhet av grustaget där. Skeppets för- gat, i vilket även en jungfru, vid namn Cecilia, skulle och aktersten är bevarade. Förstenen är impone- ha vistats. Till denna jungfru friade förstnämnde sjö- rande och mäter två meter i höjd. En av stenarna kung Borre, men för att hindra giftermålet dödades har 3 skålgropar. En sägen om förstenen och dess Cecilia av klosterinnevånarna på en i närheten be- närmaste granne är följande: En gång för mycket fintlig plats, varvid sedermera en källa uppsprang, länge sedan fanns i Vä en man och hans hustru, som ännu kallas S:t Cecilas källa, vid vilken ännu vilka båda var mycket giriga. De hade en höst be- för tjugo år sedan offrades av allmogen. Borre för- slutat sig för att de under söndagen skulle hugga störde sedermera klostret, efter att ha förjagat dess och sätta upp sin råg som växte på den nuvarande innevånare. Men dessa fick en tid därefter hjälp i betesmarken. Mannen högg av rågen och hans hust- trakten och tvang honom att fly upp i kyrktornet, ru gick efter och samlade tillhopa rågstråna och band där han i lång tid belägrades. Nära att bli uthung- ihop till kärvar. När de arbetade på åkern började rad, gjorde han med några av sina tappraste käm- Vä Mariakyrkas klockor klinga över nejden, kal- par ett utfall och lyckades hugga sig igenom, men lande folket till gudstjänst. I samma stund som klock- eftersattes och nedhöggs där Borrestenen står vil- klangen nådde de två blev de förvandlade till ste- ken restes till hans minne.” nar, till straff för att de inte hade helgat vilodagen. Skeppssättningens försten ska utmärka mannen och Jag ska avsluta detta kapitel om sagor och le- står lutad, visande den ställning han hade när han gender med ett fornlämningsområde vid Vä någon högg av rågen. Den andra stenen är hustrun, den mil söder om Kristianstad. Här finns rester efter närmast ligger på marken, visande henne när hon gravfält från järnåldern i form av stensättningar, bl.a. samlade upp stråna.”

130 131 132 133 134 135 136 Smidessläggans tidevarv (500 f.Kr. – 1000 e.Kr.)

Om järn och romare varit stora klumpar till att bli mera finfördelad. Själva järnframställningen kan ske antingen med direkt eller Järn kan utvinnas på olika sätt och ur olika rå- indirekt metod. Den direkta metoden ger genast ett material. I Skåne har vi både s.k. rödjord och myr- smidbart järn medan den indirekta metoden resul- eller sjömalm, speciellt i norra delen av landskapet. terar i ett tackjärn som sedan måste färskas till smid- Någon malm i berg som fordrar brytning saknas bart järn i masugnar. Ugnarna under forntiden har men denna teknik var heller inte använd i Skandi- inte varit stora, en grop på en dryg meter i diame- navien under forntiden. Rödjord är en benämning ter, fylld av sot, kol, slagg och bränd lerklining är av rödockra som fällts ut vid markytan. Myrmalm ofta de rester som arkeologen hittar. Över gropen och sjömalm är som namnet anger järnutfällningar har man haft en lerkappa i olika utseende. I Dan- på botten av sjöar och i myrar. Denna råvara använ- mark har man kunnat konstatera att dessa liknat en des i stor drift in i modern tid vid t.ex. Huseby järn- stor öppen cylinder i vars topp man under tillverk- bruk i södra Småland. Under speciellt 1990-talet ningen successivt påfört järnmalm och träkol. Malm har man i norra Skåne påträffat ett flertal förhisto- och slagg har sedan i smält tillstånd sakta runnit ner riska ugnar och mängder med slagghögar efter äldre i gropen. Ett flertal experiment med denna typ av järnutvinning. ugn har på senare år utförts i Skåne vid Fotevikens Museum med mycket gott resultat. Själva arbetsprocessen med järn kan ses i tre faser. Först måste insamlingen av järnet organise- Den tredje och sista fasen i järnframställningen ras. Självklart har man lagt järnugnarna i de områ- är när smeden börjar förädla det utvunna järnet till den där råvaran fanns. Med råvara menas i detta de föremål som man önskar tillverka. Malmen be- fallet också riklig tillgång till virke eftersom verk- arbetas genom smide, dvs ständig varierande upp- samheten är energislukande. För att få upp tempe- hettning och slagning med järnhammare. För att få raturen i ugnen fordras dessutom att träet omvand- ett material som kan användas till eggverktyg måste lats till träkol. En omfattande milningsverksamhet dessutom järnet härdas, dvs en process där man har alltså varit en förutsättning för järnframställning. genom upphettning och snabb avkylning ger mate- rialet speciella egenskaper. Den andra fasen i arbetsprocessen är själva järn- tillverkningen. Först måste malmen rostas, dvs upp- Järnet är något av arkeologens förbannelse. Ett hettas svagt vilket föregår över öppen eld. Allt or- kanske märkligt påstående men ack så sant om man ganiskt material och föroreningar bränns bort och tänker på dess urusla förmåga att bevaras i jord. malmen blir uttorkad. Den övergår nu från att ha Av metaller är det guld som bäst håller sig genom

137 årtusenden. När spaden frilägger ett guldföremål stora skaror. Detta tåg utgör det först kända av de ligger det där och glimmar lika vackert nu som då. s.k. folkvandringarna. Många fler skulle komma, Silver kommer därnäst om man tänker på bevaran- dock först på allvar några århundrade senare. Norr degrad. Visserligen ärgar silvret men föremålen kan om Balkanhalvön stod det första stora slaget mel- relativt lätt fås att återfå något av sin forna glans. lan germaner och romare. Germanerna avgick med Sedan har vi givetvis bronsen men nu börjar det bli segern och sedan vandrade man västerut, vann åter värre. De en gång gyllengula bronserna har antagit ett stort slag mot romarna och härjade år 109 f.Kr. en mörkgrön färg och det är inte ovanligt att de i Frankrike och i norra Spanien. Vid två möten med också delvis smulats sönder. Längst ner på beva- romarna i Italien åren 102 f.Kr. och 101 f.Kr. led randegradslistan finner vi järnet. Så fort det kom- man nederlag som totalt ska ha förintat de båda mer i jorden börjar en förintelseprocess med rost stammarna. Två generationer senare gick den ger- och sönderfall. De flesta järnföremål dyker upp in- manska folkstammen sveberna över Rhen och rik- för arkeologens blickar som rostiga klumpar i olika tade sitt anfall västerut. Den romerske härföraren storlekar. Ofta kan man inte ens gissa sig till vad Julius Caesar slog år 58 f.Kr. tillbaka anfallet. Stora det en gång har varit för föremål. Konservatorn slag med sammantaget hundratusentals krigare kän- röntgar föremålet och går sedan på det med tandlä- netecknade Caesars krigiska framfart i Gallien, dvs karborr och modellerar det i bästa och flesta fall till i nordvästra Europa. den form som det en gång nästan hade. Den ”romerska järnåldern” är den period som Järnåldern är beteckningen på den tredje stora sträcker sig från ca 50 f.Kr. till ca 400 e.Kr. För forntidsperioden efter stenåldern och bronsåldern. romarnas expansion norrut spelade floderna Rhen Självklart är detta endast påhittade perioder, base- och Donau stor roll. Här utvecklades ett gränsbe- rade på dansken Thomsens indelningssystem från vakningssystem, s.k. limes, med befästa stödjepunk- tidigt 1800-tal. Man ska nu inte förledas att tro att ter. Under Domitianus regeringstid (81-96 e.Kr.) järnåldern genast innebar en rik och slösaktig till- kan limes liknas vid en oändligt lång väg kantad med gång på järnföremål. Intet kan vara mera felaktigt. vakttorn i trä. Ett halvt sekel senare hade trätornen Det skulle ta mer än tusen år - in i vikingatiden - börjat ersättas av stentorn och i början av 200-talet innan järn kunde produceras i så stora mängder här anlades jordvallar och vallgravar runt stödjepunk- uppe i Norden att man egentligen kan tala om järn terna. Mer än tusen vakttorn och ett nittiotal kastell som allmänt bruksmaterial. eller borgar har lokaliserats utmed denna gräns ge- nom hela norra Europa. Arkeologerna har indelat järnåldern i olika tids- avsnitt. Den ”förromerska järnåldern” är en period Det är från början av romersk järnålder vi har som sträcker sig fram till Kristi födelse och som en del skriftliga uppgifter om germanernas folkstam- namnet antyder är det tiden före konsolideringen mar och om sederna i norr. Författare som Plinius, av det stora romerska imperiet och dess expansions- Vergilius och greken Strabon beskriver germaner- strävanden norrut som avses. Ca 120 f.Kr. hade de na men mest berömd är kanske den romerske skri- germanska folkslagen kimbrer och teutoner - en del benten Tacitus olika verk från slutet av det första kanske med bopålar i Jylland - dragit söderöver i århundradet efter Kristus. Hans skrift ”Germania”

138 beskriver ingående seder och bruk hos folkslagen i det nu än är med detta ger romaren genom sin penna norra Europa. Detta verk var faktiskt försvunnet en unik bild av norra Europa även om man bara tit- under större delen av medeltiden men återfanns i tar på huvuddragen i berättelsen. Jag kommer där- ett tyskt klosterbibliotek och trycktes år 1470. Länge för att hämta ett antal utdrag från Tacitus för att tog man ordagrannt berättelsen på allvar men dess komplettera beskrivningen av de arkeologiska fyn- värde som källskrift har ifrågasatts under senare den med en aning ”kött och blod”. Fynden från den tid. Man har t.ex. menat att en del uppgifter är s.k. äldre järnåldern är nämligen få; i Malmöområdet etnografiska vandringsmotiv; att Tacitus helt enkelt mycket få om man bortser från spår efter rena hus- plagierat äldre berättelser om nordligare länder och konstruktioner. För att därför inte missledas till att kopplat dessa till vissa germanska folkstammar. Hur tro att denna brist på föremål visar ett dåtida primi-

Järnålderssmide i Vikingareservatet på Fotevikens Museum.

139 Praktfyndet från Öremölla i Skivarp socken. Foto ATA.

140 tivt och enkelt samhälle kan det vara på plats med varor och personliga kontakter mellan romare och dessa citat. Låt oss börja med något som kanske germaner kännetecknar början av vår s.k. romerska skåningen varit känd för ända in i modern tid, gäst- järnålder. Rika fynd av romersktillverkade föremål friheten och matglädjen: i gravar i bl.a. Skåne vittnar om dessa kontakter. Nu uppträder t.ex. de första dricksglasen. Ett prakt- ”Att utesluta någon från sin bostad anses som fynd från Öremölla i Skivarps socken uppvisar två respektlöst; varje german, allt efter sina möjlighe- glasbägare på fot tillsammans med en utsmyckad ter, mottar sin gäst med ett väldukat bord. När hans bronskittel och en bronsslev samt en bronssil, troli- förråd är uttömda, blir han som nyligen var värd en gen använd att filtrera vin med. Vin måste ha varit guide och följeslagare till andra och utan invitation en lyxvara här i Skåne på den tiden. Antagligen har går de till nästa hus. Det gör ingenting, de mottagas silen använts att filtrera bort grums från stormann- med samma hjärtlighet. Ingen gör åtskillnad på en ens egen ölbrygd när den hälldes i hans glas. nära bekant och på en främling när det gäller gäst- frihet. Det är brukligt att ge den ankomne gästen Året 161 e.Kr. bröts freden och ett krig påbör- vad han vill ha och vill man återgälda med en pre- jades utmed limes. Detta varade i tjugo år. Även sent mottagas den med tvekan.” om freden till slut kom förebådade kriget det som komma skulle. År 275 e.Kr. började gotiska stam- Tacitus beskriver, kanske oväntat, att germaner- mar från norra Polen röra sig söderut och de lade na var mycket renliga av sig. Själv hade nämligen under sig stora områden med tidigare romersk do- romarna en mycket högt utvecklad hygien, åtmins- minans. Hundra år senare trängde mongoliska ryt- tone vad det gällde bad: tarstammar långt in i Europa från öster och samti- digt påbörjades väldiga germanska folkvandringar. ”Efter det att de vaknat, vilket de vanligen gör Det romerska riket blev allt mindre och det knaka- långt fram på dagen, tvättar de sig, vanligtvis i varmt de betänkligt i fogarna. Här hemma kallar arkeolo- vatten, vilket är passande i ett land där vintern är gerna perioden ca 400 e.Kr. till ca 550 e.Kr. för det den längsta av årstiderna. Efter tvätten intar de sin betecknande namnet ”folkvandringstid”. måltid; var och en har ett eget säte och bord. Där- efter går de beväpnade till arbetet eller också, som ofta händer, till gästabud. Det räknas inte för nå- En krigisk tid gon skam att dricka oavbrutet dag och natt. De gräl som kan förväntas bland druckna människor av- I Sydskandinavien finns ett stort antal fynd från görs endast sällan med skällsord, mera ofta genom järnåldern som visar på en krigisk och hård verklig- dråp och blodsspillan. Ändå är det under deras fes- het speciellt under den yngre romerska järnåldern ter som de vanligtvis förlikas med sina fiender, det och folkvandringstiden. Stora offerfynd av vapen är då som man beslutar giftermål och om vem som och krigsutrustningar har påträffats, inte minst i ska bli ledare …” Jylland. Föremålen är inte spår efter slag som stått på just dessa fyndplatser; de är i stället saker från Under lång tid var gränsen mellan norra Europa slag vilka medvetet offrats i sjöar eller mossar som och romarriket en relativt fredlig gräns. Utbyte av tack till numera okända gudar. Här har de beseg-

141 rade soldaternas utrustning offrats till gudarna ef- det funnits mer i åns dylager. Spetsarna består av ter det att föremålen först gjorts obrukbara för män- långa, avskurna rörben vilka spetsats i ena änden niskor. Svärd har böjts samman, spjutspetsar har och försetts med ett genomborrat hål i den andra. knäckts, praktdetaljer slagit sönder; ja, det verkar Genom en liten metallsprint har således de vassa nästan som en våldsam ilska har drabbat föremå- spetsarna hållits fast mot det långa spjutskaftet av len innan de skänkts till gudarna. Kännetecknande trä. Benspetsarna tillhör förromersk järnålder, alltså för dessa väldiga offerfynd är att av de olyckliga århundraden strax före Kristi födelse. Totalt har man människor som en gång burit utrustningarna finns i Skåne funnit femton sådana lansspetsar av ben inga som helst spår. De måste antingen ha offrats eller horn. De faller alla inom samma tid som det på annan plats eller också tagits som slavar. berömda offerfyndet i Danmark från Hjortspring, där förutom vapen och krigsutrustning ett helt krigs- Ett lite fynd som antyder ett vapenoffer även i skepp, eller snarare en stor krigskanot, skänkts till Malmöområdet är de åtta lans- eller spjutspetsar gudarnas ära. av ben som tidigt muddrades upp från Segeå. Före- målen kommer från två begränsade områden strax Under en stor del av järnåldern var spjutet ett intill varandra. Tyvärr följdes dessa fynd inte upp av germanernas mest använda vapen. Den romer- av arkeologers nyfikenhet så vi får aldrig veta om ske skribenten Tacitus skriver runt 100 e.Kr.:

Nils Gustaf Bruzelius teckning av gravfältet vid Albäcksbacken väster om Trelleborg år 1853.

142 ”Järn används inte i större riklighet hos dem, vil- påträffat mängder med svärd, samtliga tillverkade i ket man kan sluta sig till av deras vapen. Endast ett romarriket. Fynden från Illerup vid Aarhus kom- fåtal använder svärd eller långa lansar. De bär alla mer dock inte från ett slag mellan nordbor och ro- i stället ett spjut som de kallar för ”framea” med en mare. Formerna på en del föremål visar att det tro- smal och kort spets men ändå så skarp och lätt att ligtvis är en invasionshär från västra Sverige - syd- hantera att samma vapen, beroende på omständig- östra Norge som besegrats. Romersktillverkade heterna, kan användas både som närvapen och på svärd bars alltså här hemma, troligtvis av de mera avstånd. Ryttaren nöjer sig med en sköld och ett förnäma i samhället. spjut … Endast ett fåtal har bröstharnesk och en- I Skåne har hittills påträffats 43 vapenfynd från järnåldern. Av grav- fält som innehållit vapengravar kan nämnas ett i Simris på Österlen och ett på Albäcksbacken strax väster om Trelleborg. Det sistnämnda ligger i direkt anslutning till Östersjöns strand och är ett av de större gravfälten från järnåldern i Skåne. Gravfältet började undersökas redan 1851-1852 av Nils Gustaf Bruzelius som också medtagit en bild av fältet i sin 1853 utkomna bok om skånska fornlämningar. Även under 1900-talet har ett flertal ut- grävningar avslöjat vad många av de låga jordkullarna döljer. I tre gravar Samma gravfält som på föregående sida men i nutid. fanns t.ex. vapen, dvs lans- eller spjut- spetsar. Gravfältet vid Simris består av 102 gravar av vilka sex är vapen- dast en eller två här och där bär en metall- eller lä- gravar. Lans- och spjutspetsar samt svärd är här derhjälm.” typiska vapen som de döda fått med sig. Gravarna i Simris är betydligt rikare på gravgåvor än de från Snart skulle emellertid vapnen och med dem Albäcksbacken. I en grav fanns t.ex. sköld och stridsskicket ändra karaktär. Under de långvariga sporrar samt beslag till dryckesbägare, två romerska och kontinuerliga kontakterna med romarriket på- bronskärl, en sölja och keramik. verkades givetvis strids- och vapentekniken. Så vi- sar t.ex. de stora krigsofferfynden från ca 200 e.Kr. Två andra vapengravar i Skåne är helt unika i fram till slutet av 400-talet e.Kr. att svärdet tillsam- sin form och sin rikedom, vilket visar på en nära mans med lansen och spjutet blivit viktiga vapen. I kontakt med romarriket. Det ovan omtalade fyndet det berömda fyndet från Illerup i Jylland har man från Öremölla i Skivarp, som hittades redan på 1800-

143 talet, bestod bl.a. av en nedgrävd, stor romersk- tillverkad bronskittel. Den döde har kremerats i sin ringbrynja som tillsammans med benrester nedlagts i kitteln. Han har även fått romersktillverkade glas och järnvapen med sig. Ett liknande praktfynd har nyligen gjorts av arkeologer från Regionsmuseet i Kristianstad. Vid utgrävningar av ett järnåldersgrav- fält i Färlöv norr om Kristianstad påträffades en bronskittel från ca 200 e.Kr., fylld av brända män- niskoben efter två män. Kitteln är romersk import- vara. Två uppsättningar av vapen har lagts ner i kitteln: två svärd, två lansspetsar, två spjutspetsar och två s.k. sköldbucklor som suttit mitt på sköl- darna tillsammans med två sköldhandtag. Till detta ska föras två par sporrar och två små människo- figurer, förfärdigade av tunn bronsplåt.

Trots att de inte kan räknas till vapengravar mås- te i detta sammanhang två andra praktfynd från Skåne framhållas. I Fulltofta och i Sösdala, båda orter mitt i Skåne, har man påträffat spännande rester efter nedgrävda silverbeslag till hästar från 400-talet e.Kr. Sösdalafyndet består av knappt tre- hundra smådelar vilka en gång ingått som utsmyck- ning på två huvudremmar och minst fem sadlar. Föremålen har medvetet förstörts innan de delades upp i fem högar och grävdes ner helt nära varand- ra. I en av högarna lades också en lansspets. Inga eldspår finns, ej heller några människoben. Vad har en gång skett vid denna fyndplats och varför?

En jämförelse med situationen ute i övriga Eu- ropa vid denna tid ger det troliga svaret. Ryttarfolket hunnerna invaderade stora delar av Europa under åren 375 e.Kr. - 451 e.Kr. Offerfynd efter döda hunnerhövdingar uppvisar exakt samma bild på öde- läggelse och nedgrävning av hästutrustningsdetaljer som i Sösdala och i Fulltofta. Tiden stämmer också. Offrade delar till betselbeslag i silver från Sösdala. Detta kan inte vara tillfälligheternas spel. Dessa fynd Foto i LUHM:s arkiv.

144 i Skåne visar antagligen på dåtida förbindelser med Är det hela inte smått fantastiskt! Om du är på Centraleuropa; förbindelser som varit så djupgåen- väg norrut från Höör till Hässleholm passerar du de att de avsatt sig i de religiösa seder som gällde en sevärdhetsskylt vid Vätteryd gravfält. Stanna begravningsskicket. Detta betyder att inte bara en, bilen och gå ut och känn historien. Sösdalafyndet den döde, utan en hel mängd av dåtida ”skåningar” är gjort endast något hundratal meter söder om grav- varit med och format dessa ”internationella” grup- fältet strax öster om vägen. Tänk att här ligger en per. Kanske har man varit i tjänst hos hunnerna skånsk hövding begravd som kanske mött och stått och tagit med sig sederna hem. i tjänst hos själva Attila, hunnernas fruktade och mäktige ledare; en man som satte större delen av hela nuvarande Europa i brand och vars namn folk bävade för. Här i den skånska grönskan ligger res- terna efter en man som kanske var med när Attila, enligt historikern Jordanes, med en halv miljon sol- dater året 451 e.Kr. drog mot Frankrike. Kanske var han med på bröllopet som Attila firade tillsam- mans med den burgundiska kungadottern Ildiko 453 e.Kr. I så fall har han snabbt fått reda på att leda- ren dött av blodstörtning under bröllopsnatten.

Vapengravar och krigsoffer talar sitt nog så tyd- liga språk om en krigisk tillvaro här hemma under de första århundradena av vår tideräkning. Tar man

145 i beaktande alla stora krigsofferfynd som nedlagts, År 1639 fann man ett mycket stort guldhorn i nästan samtliga i Sydskandinavien, kan man fast- södra Jylland. Detta inlämnades genast till kungen ställa att det i området stått åtminstone 47 olika slag som skänkte det till sin son. Sonen lät sätta en guld- inom loppet av trehundra år. Krig, våld och plund- propp i änden på hornet och använde det sedan till ringar har således varit överhängande för befolk- dryckeshorn. Hundra år senare hittades på nästan ningen. Som forskaren Charlotte Fabech framfört samma plats som det förra åter ett guldhorn, en- kan ur detta förhållande en krigararistokrati ha fötts dast delvis bevarat. Även detta horn kom i kungens som lydde helt andra regler än de som hade sitt ur- ägo. I början av 1800-talet stals emellertid hornen sprung i det gamla släkt- och ättesamhället. Ett folk och tjuven hann smälta ner dem innan han greps. som var präglat av att föra krig bör också i grund Kvar fanns ett antal detaljerade teckningar av dessa ha ändrat sina ritualer och sin trosinriktning. Gamla danska riksklenoder från några århundradena efter gudar som främjade åkerbruk och fortplantning Kristi födelse. kanske har fått träda tillbaka för betydligt mera kri- giska och kraftfulla gudar med de styrkeegenskaper Under årens lopp tillverkades många hornkopior som asagudarna Oden, Tyr och Tor långt senare efter dessa teckningar. Det var därför inte så kons- skulle uppvisa för oss nu efterlevande. tigt att en kopia fanns också på Malmö museum. Men de här kopiorna skilde sig från alla andra. De var vridna. Inga andra guldhornskopior i hela värl- Om tron den var vridna; samtliga var raka. Exakt i samma stund som vi fann hornen i Malmö, höll man emel- Detta här kapitlet ska handla om ytterst abstrakta lertid i Köpenhamn på med att tillverka två nya saker, om livet efter detta och om hur man blidkar kopieset. Riksantikvarien Glob hade länge önskat gudar. Vi ska dock börja med något mera påtagligt. att få göra en ny kopia av Danmarks forntida stolt- Den följande historien har aldrig tagits upp i tryck heter och då göra dem vridna så som han menade men eftersom den rör Malmö museum och vår järn- att originalen sett ut. Researrangören Spies stod ålder kan det vara lämpligt att ha med berättelsen i bakom kalaset; han bekostat två set, helt i guld. Sta- den här boken. Det hela hände på 1980-talet. Cajsa ten skulle ha det ena paret och Spies själv, givetvis Lund, känd musikarkeolog, höll på att inventera de skattefritt, det andra. För första gången sedan stöl- svenska museernas magasin på jakt efter förbisedda den skulle alltså kopiorna bli lika originalet, bli ”krum- redskap som kunnat fungera som forntida musikin- mede” som dansken säger. strument. Hon och jag befann oss djupt nere i maga- sinen och plötsligt hade vi dragit fram en dammig Men så var det ju det här med Malmöhornen. trälåda. Locket satt hårt fast men innehållet var värt Stolta bar Cajsa Lund och jag upp dem på Malmö uppbrytningsförsöken. Här låg nämligen de två guld- museums konservering och så ringde vi National- hornen! museet i Köpenhamn. Det blev ingen större reak- tion när vi meddelade att vi hade hittat några guld- Nu måste jag, som en kanske välbehövlig infor- hornskopior utan vi blev länge kopplade fram och mation, ge en kortare bakgrund till de s.k. guldhor- tillbaka till olika tjänstemän. Till slut fick vi tala med nen, danskarnas kanske mest kända fornsaker. inspektör Vedbeck:

146 -”Vi har funnit några guldhornskopior i vårt mu- Effekten var intressant och man önskade att bild- seimagasin här i Malmö.” telefonen varit uppfunnen. Jag hörde hur stolen sköts tillbaka och jag tror den trevlige inspektören reste -”Jaså!” sig i givakt när han med hög och myndig röst sa:

-”Dom är krummede.” -”På danska statens vägnar ber jag att få tacka för denna upplysning. Jag kommer i morgon!” -”Vad säger ni. Det är omöjligt” En smått fantastisk historia rullades nu upp. Glob -”Nej, de är krummede och det står Jydesen hade före andra världskriget varit vän med gjuta- instämplat vid mynningen.” ren Jydesen. Jydesen hade länge ansett att guld-

”Guldhornen” i kungsvåningen på slottet Malmöhus, Malmö museum.

147 hornskopiorna var felaktigt rekonstruerade; att de na. Försök gärna tolka figurerna på hornen - men skulle vara vridna. Utan någons vetskap hade han behåll tolkningen för dig själv! också tillverkat ett set vridna horn. Direkt efter kri- get ville Köpenhamn tacka Malmö stad för flykting- Om nordbornas och germanernas trosuppfatt- hjälpen. Man inköpte hornen och överlämnade des- ning före vikingatid svävar vi i dag i väldig okunnig- sa som gåva. Intresset för dansk historia var på het. När Tacitus beskriver de germanska gudarna den tiden inte översvallande här i Skåne och gåvan använder han sig av en omtolkning till de romerska förpassades direkt ner i ett magasin och där blev gudanamnen: de liggande tills en nyfiken musikarkeolog begrep att det var unika föremål. ”Merkurius är den gudom som de huvudsakli- gen tillber, och vid speciella dagar anser de det rätt Malmös guldhorn kom på den stora utställningen att offra till honom även genom människooffer. i Köpenhamn tillsammans med de nygjorda i äkta Herkules och Mars blidkar de med mera lagliga guld; riksantikvarie Glob bjöd oss på krog men histo- offer. En del av suevierna offrar också till Isis. Om rien slutar inte där. En tid innan utställningen blev anledningen och ursprunget till denna främmande jag uppringd av danska finansministeriet. Man hade rit känner jag intet, men gudabilden, som har for- ett problem. På alla nya checkar skulle man ha en men av en lätt galär, antyder ett importerat krigs- bakgrundsbild av de vridna hornen men guldvarian- skepp. Emellertid anser inte germanerna att det ten hade inte kommit så långt att de kunde plagieras. överensstämmer med gudarnas värdighet att stänga Kunde man få använda Malmö museums kopior in dessa innanför väggar eller att efterlikna dem som förlaga? Vad tror ni svaret blev! med mänskliga drag. De inviger skogar och lundar och de kopplar namnen på gudomligheterna till ab- Det unika med guldhornen är inte bara det fak- strakta saker ...” tum att originalen varit verkligt stora pjäser i glim- mande guld; de hade också en mängd figurer mo- Hur man uttydde gudarnas svar genom att tolka dellerade på sidorna. Inte mindre än 123 figurer och järtecken och djurs beteende lämnar däremot Tacitus ett stort antal ornament finns här. Vad har Lægæst en utförlig beskrivning: velat berätta med dessa figurer? För just så hette den annars okände sydskandinav som runt 400 e.Kr. ”Inga folk praktiserar så mycket järtecken och tillverkat hornen. ”Jag Lægæst, Holtes son, gjorde förutsägelser genom ödet än dessa. Detta sker ge- hornet” står det ingraverat i tidiga runor under myn- nom en enkel form av lottning. En liten trädgren ningsranden på ett av hornen. Många tolkningar av från ett fruktbärande träd kapas av och skärs i små hornens bilder har sett dagens ljus men sanningen bitar. Dessa skiljs åt genom olika märken och kas- är att ingen vet innebörden. Är det en religiös be- tas slarvigt och på måfå på ett vitt klädesplagg. I rättelse? Det skrivna källmaterialet sviker oss. Det officiella frågor åkallar den speciella stammens skulle dröja mer än ett halvt årtusende från det att präst, som i det privata är överhuvud över familjen, hornen tillverkats till dess att de nordiska gudasagor- gudarna och, med sina ögon riktade mot himlen tar na började nedtecknas. Ta gärna och besök Malmö han upp varje bit tre gånger och finner i dem tolk- museum för att beskåda de ”äkta” guldhornskopior- ningar som svarar mot de märken som nyligen sat-

148 tes på dom. Om tecknen är ogynnsamma, blir det Vid en ledningsgrävning år 1960 i Åkarp mellan ingen ytterligare konsultation i ärendet den dagen. Malmö och Lund påträffades ett människoskelett. Om de däremot blir till belåtenhet, behövs ändå en Först trodde arkeologerna att det rörde sig om en bekräftelse av spådomen. De känner nämligen ock- vanlig grav p.g.a. de stenar som täckte den döde. så väl till bruket att konsultera fågelsång och hur Snart spred sig emellertid tveksamheten. Mannen fåglar flyger. Det är också typiskt för detta folk att låg inte horisontellt i graven; bäckenpartiet låg dju- söka varsel och varningar från hästar. Vita hästar pare än huvud och fötter. Vid en närmare kontroll hålls offentligt i skogar eller lundar; hästar som inte visade det sig att den döde lagts ner i en numera blivit vanärade med jordiskt arbete. Dessa är fast- helt uttorkad sumphåla. Lagts ner är kanske att över- spända framför en helig vagn, och följs av prästen driva, snarare slängts i vattnet. Högerarmen hade och kungen eller ledaren av stammen, vilka iakttar på detta bryska sätt hamnat över huvudet, en ställ- deras gnäggningar.” ning som definitivt inte tyder på vanlig begravning. Stenarna över kroppen kan ha varit avsedda att Tusen år efter Tacitus skrev den danska kröni- sänka liket för gott. kören Saxo om händelser som bl.a. timmat under hans eget liv. År 1169 erövrade danskarna det he- Den döde i Arlöv är det enda fynd i Malmötrak- liga templet Arkona på Rügen och förstörde där en ten som eventuellt kan tolkas som ett människoof- bild av Svantevit, hedningarnas främste gud. Saxo fer. I Sverige finns ett antal mer eller mindre säkra berättar i samband med detta att prästen i templet fynd från järnåldern där människor kanske kan ha genom lottkastning tolkade gudens vilja och att han offrats till okända gudar. Annat är det i Danmark, i vita hästars beteende uttolkade framtiden. Tusen speciellt i Jylland. Här har mossarna bevarat de döda år skiljer de båda berättelserna men man talar ändå på ett sätt som i högsta grad är onaturligt. En män- om samma kultiska riter! niska som varit död i kanske tvåtusen år ska inte se ut som om han eller hon fortfarande ligger och so- ver och när som helst kan vakna upp. Så är emel- De döda i mossarna lertid fallet med Tullundmannen som ligger i sin monter på Silkesborg museum i Jylland. När liket I Danmark finns de i stort flertal, i Sverige där- hittades vid torvskärning våren 1950 var merparten emot i mindertal. I Danmark är det speciellt i Jyl- av kroppen bevarad. Den stackars torvarbetaren lands sura mossar man finner dem, i Skåne och Sve- larmade polis då han trodde att ett mord nyligen rige saknas ofta dessa perfekta bevaringsförutsätt- begåtts. Mordet var dock tvåtusen år gammalt och ningar. I det skogfattiga Danmark hade man fram polisen fick konstatera att handlingen faktiskt måste till det tidiga 1900-talet en intensiv torvtäkt efter- räknas som preskriberad. som torven användes som bränsle. I det skogrika Sverige var inte torvtäkten av samma dominans. Museimän inkopplades och liket fördes in för Forntidsfynd i mossar hade alltså inte samma goda undersökning. Tyvärr kunde man endast rädda hu- förutsättningar att påträffas här som de hade i vårt vudet och fötterna för eftervärlden. I dag ligger det grannland i väster. Jag talar om en speciell typ av lilla huvudet; det måste ha krymt något under åren fornfynd; om mosslik. i mossen, i en glasmonter på museet. En undersök-

149 ning av inälvorna i samband med att fyndet gjordes När sedan locket lyftes av kom nästa sakliga gav spännande resultat. Maginnehållet visade t.ex. och mycket trovärdiga kommentar: att mannen inte ätit något kött dagarna innan han dött. Olika växtrester antydde att det var gröt som -”Hon lukter!” utgjort hans sista måltid. Historien bakom Huldremosekvinnan på Natio- Jag har ofta stått och iakttagit hur besökare när- nalmuseet, ett mosslik från den sydskandinaviska mar sig ett mosslik; inte bara i museet i Silkesborg järnåldern, är egentligen en otrolig historia som måste utan även i danska Aarhus och tyska Schloss Got- kunna berättas även i skånskt sammanhang. Kvin- torp. Man blir tysta. Det kvittar hur skräniga skol- nans klädesdräkt gör det nämligen möjligt att före- barnen är i de andra utställningssalarna - i mossli- ställa sig hur även skånska kvinnor gick klädda för kens rum råder tystnad. Det är en respekt inför lite mindre än tvåtusen år sedan. Kroppen i Köpen- döden men också en liten historiechock; historien hamn är också det närmaste vi i Skåne kan komma handlar i detta nu inte om något som varit utan om ett äkta mosslik. något som är en skrämmande verklighet. Tullund- mannens skäggstrån är fortfarande kvar, han mötte Kvinnan hittades redan 1879 av en torvgrävare. döden orakad. Det fridfulla leendet på läpparna är Polis tillkallades, liket blev lagt på bår och fört till en missvisande. En snara kring halsen visar hur han närliggande gård där det blev tvättat och kläderna en gång dog. togs av. När man försökte tvätta den dödas hår loss- nade emellertid hela kalufsen. Vem var hon? Var Jag har själv varit med om en mossliksepisod av det kanske en lösdriverska som mördats? Liket pla- det mera annorlunda slaget. Den inträffade när vi i cerades i en kista och grävdes ner på kyrkogården. mitten av 1980-talet skulle göra en film för televi- Museet fick emellertid nys om fyndet, graven öpp- sionen om den sydskandinaviska järnåldern. TV- nades och den döda transporterades nu in till sjuk- teamet hade kommit in på Nationalmuseets maga- husets likrum. När man frågade efter den dödas sin i Köpenhamn och här fann vi en stor trälåda kläder fick man följande telegram från gårdsäga- med glaslock. En gammal etikett på sidan upplyste ren: om att innehållet var ”Huldremosekvinnen”. För- bluffad tog jag kontakt med en av de äldre inspek- ”Kläderna hänger nu i min gård för att torka törerna på museet och meddelade att mossliket efter det att de blivit tvättade.” ”Huldremosekvinnen” låg i magasinet. Hur kunde det komma sig? Just detta mosslik hade ju varit för- År 1904 ville Nationalmuseet bli av med liket svunnen i många år! ”Det kan inte passa”, upp- eftersom man på den tiden var trångbodda. Kvin- lyste mig museimannen, ”liket är fortfarande för- nan hamnade nu på ett anatomiskt laboratorium och svunnet.” Inspektören gick dock med ner i maga- här försvann hon snart. Strax innan vi besökte Na- sinet. Vid åsynen av kroppen i kistan kom en saklig tionalmuseet hade emellertid en tjänsteman åter- dansk kommentar utan minsta spår av upphetsning: funnit liket och transporterat henne tillbaka till mu- seet, utan inspektörens vetskap. Därav det märk- -”Vad faen gör hon her!” liga sammanträffandet.

150 Tollundmannen på Silkesborgs museum i Jylland, ett nästan tvåtusenårigt mosslik. Mannen har hängts och slängts i mossen.

151 ”Huldremosekvinnan” som vi fann henne i museets magasin.

Huldremosekvinnans kläder hänger nu i den per- av vid tvättningen kunde ögonvittnen berätta att det manenta utställningen i Köpenhamn. Hon har haft varit tvinnat med ett halvmeter långt yllesnöre. Runt en fotsid klänning av ull som hållits uppe av en lä- halsen har hon burit ett halsband med två bärnstens- derrem. Ett stort stycke av ulltyg har vilat över kvin- pärlor. nans högra skuldra och detta har hållits samman av en bennål under vänster arm. Över detta har kvin- Har dessa forntidsmänniskor offrats till gudarna nan haft ett kapuschongliknade plagg som dragits eller har de bestraffats för något som de gjort? Detta över huvudet. Detta var gjort av fårskinn, dels med är en fråga som nästan är omöjlig att svara på. Det håren vända utåt, dels med håren inåtvända vid hals enda vi vet är att de inte självmant sökt döden. Huld- och skulderpartiet. Trots att kvinnans eget hår trillat remosekvinnan var bunden och troligtvis dränkt, Tul-

152 lundmannen var hängd och den s.k. Grauballeman- betydande kvinnor vittnar de rika gravgåvor som nen i Aarhus har fått halsen uppskuren; avslöjande de fått med sig till dödsriket. Här återfanns stora bevis på en hård verklighet. Men vi vet också ge- halsband med mängder av glaspärlor i olika färger nom Tacitus tvåtusenåriga berättelse hur germaner- och här fanns olika typer av vackra bronssmycken. na behandlade sina brottslingar: Gravarna kunde dateras till romersk järnålder.

”I deras domstolar kan en anklagelse bli fram- Från dessa två praktgravar ledde en stensatt förd eller åtal väckas mot ett svårt brott. Straffen ”väg” nerför kullen mot ett dåtida sankmarks- eller beror helt på brottens art. Förrädare och desertörer sjöområde. Var vägen en gång slutat vet ingen i hängs i träden; de fega, de krigsrädda och de som dag; området här nere är fortfarande obebyggt. Det vanhedrats med avskyvärd försyndelse, kastas ner är antagligen inte orealistiskt att tänka sig att själva i sjöarnas myrar med ett spjälverk över sig. De me- boplatsen legat här vid vattnet. Varför jag talar om nar att denna skillnad i bestraffningar visar att brott vägen med ett visst förtecken är det faktum att vi i bör bli synligt straffat, medan vanära bör begravas den breda småstenspackning som utgjorde själva i skymundan. Även mindre lagöverträdelser har beläggningen inte kunde finna några direkta rester bötesstraff kopplat i proportion till förseelsen; han efter hjulspår; i varje fall inte så tydliga som man som är anklagad får böta med en viss mängd häs- vid senare utgrävningar har funnit i närheten av tar eller boskap. Halva bötessatsen får kungen el- Fosieområdet. ler staten, halva går till den person som har drab- bats och till dennes släktingar.” Skelettgravarna skapade problem genast de dök upp. Vi arkeologer var väl medvetna om att det skulle ta tid att gräva ut dessa, något som exploatören Men gravarna finns kvar inte hade. Problemet löstes emellertid elegant. Två stora träramar grävdes ner runt gravarna; två stål- Sommaren 1977 pågick utgrävning i Kristineberg, plåtar sköts sedan in under dem och gravarna kunde ett blivande villaområde mellan Fosie och Oxie. Up- med lastbil transporteras in till museet för fortsatt pe på en stor höjdsträckning hade arkeologerna från utgrävning inför publik inne på museet. Människor Malmö museum hittat ett dittills okänt gravfält från strömmade till; ja det fanns t.o.m. intresserade som den yngre bronsåldern fram till romersk järnålder, kom dagligen och som hade hopfällbara stolar med dvs till ca 400 e.Kr. Totalt kan det ha rört sig om ett sig för att kunna följa konservatorernas idoga ar- åttiotal gravar. Flertalet av dessa var endast små- bete med friläggningen. gropar, fyllda med brända ben, sot- och kolrester vilka låg utspridda över ett stort område. I en grop Innan utgrävningen ute i Kristineberg fanns det påträffades en gravurna med rentvättade, brända ovan mark absolut inget att se av detta stora, forn- ben. Överst låg en praktfull rakkniv av brons vilken tida gravfält. Plogen hade sedan länge utplånat varje kunde dateras till bronsålderns allra sista del. Uppe spår av synliga märken. Att sådana en gång måste på ett markant höjdavsnitt fann vi fyra skelettgravar. ha funnits visar det faktum att när man anlagt nya Två av dessa var det något alldeles speciellt med. gravar hade man inte grävt sönder andra redan be- Båda var kvinnogravar. Att det har varit frågan om fintliga gravar. Troligtvis har alla gravar markerats

153 En av Kristinebergsgravarna från romersk järnålder under utgrävning.Till vänster ses den döda kvinnans lårben. Arkeologerna har just påbörjat friläggningen av hennes smycken, ett arbete som sedan kom att slutföras inne på Malmö museum.

av små uppkastade högar. Det ligger nära till hands Vid genomläsning av denna berättelse tänker man att åter rådfråga romaren Tacitus: osökt på det gravfält vid Albäcksbacken invid Trel- leborg som omtalats tidigare. Än i dag kan man se ”Det finns ingen pompa i deras begravningar; de små jordpucklarna vid strandängarna till Öster- de iakttar helt enkelt bruket av kremering av krop- sjön. De är dock så obetydliga att de nästan för- parna av ärofulla män. De staplar inte klädesplagg svinner under sommarens höga grönska. Annat är eller annat på likbålet. Den dödes vapen och ibland det med de gravfält som utmärker sig genom resta hans häst anförtros åt elden. Graven bildar en gräs- stenar, antingen ensamma s.k. bautastenar eller till- täckt hög. De förnekar imponerande monument som sammans bildande någon geometrisk form. Järnål- med sin storslagenhet skulle vara besvärande för dern har en rik flora av olika gravformer. Du finner den döde.” stenmarkerade gravar i huvudsak i de bygder som i

154 äldre tider saknade större odlingsintensitet. I dessa upp och hoppa på dem. Stenarna har ännu inte hun- områden finns nämligen oftast mycket sten i mar- nit sätta sig ordentligt och det uppstår ibland ett kerna, varför gravmarkeringar skonats. Norra Skå- ”bunkande” ljud i yngre stenansamlingar. Det ska ne har därför än i dag kvar många fullt synliga järn- emellertid betonas att det inte alltid är lätt att vara åldersgravar. De kan bestå av bautastenar eller av fornminnesletare. Ta bara min egen far. Han hitta- olika stenformationer. Runda stencirklar, fyrkantiga de strax invid sitt sommartorp vid Finja ett jordfast formationer, treuddsliknande figurer med långa och block med skålgropar. Runt blocket kunde man i utdragna spetsar, domarringar med endast några terrängen räkna till ett trettiotal smårösen. Var detta stora stenar i en cirkel samt s.k. skeppssättningar. odlingsrösen eller gravar? Lunds universitet gjorde utgrävning på platsen och fann att det var det först- Vad gäller små stenrösen i skogarna kan det vara nämnda. Men en datering av rösena genom C-14- svårt att avgöra om det är frågan om gravar eller metoden visade samtidigt att dessa var uppkastade om s.k. odlingsrösen. När bonden i äldre tid skulle under förromersk järnålder; de var alltså mer än bryta ny åkermark, plockades stenar till en viss stor- tvåtusen år gamla. Rösena i Svärtingstorp vid Finja lek upp från marken och kastades samman i högar. visar alltså inte på rester efter järnålderns männis- När marken var rensad kunde bonden så och skörda kor; de uppvisar i stället unika spår efter det odlings- runt stenrösena och runt de större jordfasta sten- landskap som de dåtida människorna skapade. blocken. Hur ska man då vid endast en ytlig besikt- ning kunna avgöra om det är frågan om odlingsröse Ett av Skånes största järnåldersgravfält med resta eller gravröse? Det är inte lätt men några små knep stenar är det s.k. Vätterydsgravfältet strax söder finns. Avståndet mellan odlingsrösen är t.ex. ofta om Sösdala. Om detta skriver G. Ljunggren i sina det dubbla avståndet som man har orkat kasta ste- böcker åren 1852-63: narna. Odlingsrösen innehåller därför gärna stenar som inte väger mer än en normal ”kasttyngd”. För ”På Vätteryds hed i Mellby socken utmed lands- att urskilja yngre odlingsrösen kan man också gå vägen emellan Gunnarps by och Sösdala gästgivare-

Vätterydsgravfältet återgivet på ett äldre kopparstick. Foto i LUHM:s arkiv.

155 gård finns uppresta en mängd stenar, vilkas antal ”Här stodo på åkerfälten många höga och smala Sjöborg uppskattade till 600, ifrån en till fyra alnar stenar uppreste, och på åtskilliga ställen voro de i höga. Sträckningen går från söder till norr; och rakt avlånga ringar uppställte.” fram i väster ser man en stenhäll, som kallas ”klack”, enligt allmogens utsago så kallad efter jättarnas an- I dag finns endast 28 stenar kvar. Inför en nybe- förare. Anföraren skulle nämligen ha bott i denna byggelse i området kallades Regionmuseet i Kris- häll, vilken haft en järndörr, och dit fördes de av or- tianstad till platsen. När den översta matjorden var tens flickor, vilka av jättarna blev bortsnappade. Ur avschaktad avslöjade mörka fläckar i marken var en gammal folkvisa har man följande fragmenter, det en gång stått uppresta stenar. Två enormt stora vilka avse dessa stenar: skeppssättningar återfanns på detta sätt, antagligen Linnés ”avlånga ringar”. Det minsta skeppet har På Jättery: Wättery: der stånder ett gny, haft en uppskattad längd av 50 meter med en bredd När slaget stod miilan Gunnarp och Medelby.” av 13 meter. Det största har däremot kunnat be- räknas till mellan 74 och 81 meter långt med en Gravfältet är, trots sin storlek, i dag uppenbart bredd på 18 meter; spåren efter Sveriges största intet med vad det var för lite mer än hundra år se- skeppssättning hade därmed sett dagens ljus. Både dan. Nu kan du som besökare kanske se hälften av utanför och innanför dessa båda jättegravar påträf- den forna stenansamlingen; stenar som formerar fades rester efter begravningar i form av brända sig till olika geometriska figurer såsom fyrkanter ben från både människor och djur. En C-14 date- och skeppssättningar men som också utgör en- ring av kol från de gropar som stenarna stått i gav samma bautastenar, resta över döda ”skåningar”. en datering till 700-800-talet e.Kr. för det lilla och Under åren 1955 och 1957 genomförde min högt 800-900-talet e.Kr. för det större skeppet. värderade arkeologilärare Märta Strömberg en stör- re undersökning av flera stensättningar. Hon kunde En av Skånes mest romantiserade, fantasieg- då konstatera att gravfältet rymmer ett stort antal gande och storslagna fornlämningar är Ale stenar kremerade människor från perioden ca 400 e.Kr. vid Kåseberga. På en markant åssträckning som till runt 1000 e.Kr. I en del av de stenmurar som brant stupar mot havet står i dag en 67 meter lång omger gravfältet finns med stor sannolikhet en hel skeppssättning. Den idoge matematikern kan räkna del av de forna gravstenar som oförstående mark- till 58 stenar. Fornlämningen omnämns år 1624 som ägare forslat bort. Min egen farfar, med en släkt- ”Als stene”. Området kallades emellertid redan i gren bördig från området, kunde berätta om en början av 1500-talet för ”Hesten” vilket ligger till bonde som gjort så i början av 1900-talet. Han av- grund för en annan känd benämning, ”Heestenar”. slöjades och fick sätta tillbaka några stenar. Givet- En tredje benämning, ”Urbani” eller ”Urbans” grav vis är det stor risk att han då satte dessa fel. dyker upp i slutet av 1600-talet.

Att de skånska bönderna gått hårt åt t.o.m. stora Fornlämningen vid Kåseberga har under sekler- och imponerande stenmonument råder ingen tve- nas lopp farit illa. Redan en teckning från år 1777 kan om. Ta t.ex.området invid Färlöv norr om Kris- visar att flera stenar fallit och år 1801 kunde man tianstad. Carl Linné noterade sommaren 1749: räkna 19 liggande stenar. År 1916 ”restaurerades”

156 Vätterydsgravfältet under utgrävning på 1950-talet. I denna fyrkantiga stensätt- ning påträffades rester efter en kvinna som kremerats. Foto i LUHM:s arkiv.

157 fornminnet. Stenarna restes åter och ett obekant gryningsläge vid sommarsolståndet, har man t.o.m. antal ”tillrättaskaffades”, vad nu det kan betyda. trott sig få fram ett dateringsunderlag för skeppet! Kanske skaffade man fram tio nya stenar efter- som stenantalet på 1800-talet endast uppges till 48. För att klarlägga skeppets funktion är det vik- Genom 1900-talets intensiva odling runt skeppet tiga att fastslå att det från början inte legat ensamt lösgjordes den sandiga jorden och skeppet överlag- här uppe på höjden. Den pålitlige Bruzelius omnäm- rades snabbt till den grad att flera höga stenar näs- ner nämligen följande på 1870-talet: tan försvann under mark. År 1956 frilades skeppet åter, tyvärr med hjälp av hårda verktyg som gräv- ”Nära sjökanten vid Kåseberga fiskläge ligger maskin och caterpillar. Det är ofrånkomligt att även en ansenlig fornlämning, bestående av ett ofantligt den ursprungliga markytan under flygsanden häri- stort skepp med ett mindre dito på varje sida, av genom skadats. allmogen kallad ”Urbans grav, Ales och Hedeste- nar”. Numera består fornlämningen av ett omkring På 1970-talet framkastades de första teorierna 106 alnar långt och 30 alnar brett, av 48 stenar be- om att Ale stenar skulle vara ett hjälpmedel för ast- stående skepp, liggande i sydost och nordväst. Den ronomiska beräkningar. Denna teori har genomsy- i fören stående stenen, nu kullfallen, är 9 alnar. Som rat den senare diskussionen. Man har bl.a. försökt teckningen visar är de övriga stenarna lägre, samt visa att de forntida konstruktörerna använt sig av de vid ändarna och i mitten högst. I nordvästra än- parabelformen, dvs att stävpartierna inte är spet- dan är skeppet bredare än i den andra. Vid den ena siga utan jämt rundade enligt strikta matematiska sidan ligger ett av åtta mindre stenar bildat skepp, formler. Genom att jämföra stävstenen med solens omkring 32 alnar långt och 10 alnar brett. På andra

C.G. Hilfelings avbildning av Ale stenar år 1777. Notera de stenar som finns utanför båda långsidorna vilka är rester efter två mindre skeppssättningar.

158 sidan är endast ett par stenar kvar, men bonden, 330-540 e.Kr. som ägde jorden för omkring 20 år sedan, omtalade 540-650 e.Kr. att i hans ungdom fanns ett liknande skepp vid and- 540-650 e.Kr. ra sidan.” 545-745 e.Kr. 640-790 e.Kr. Det torde således inte finnas någon tvekan om 820-980 e.Kr. att Ale stenar är en rest efter ett större forntida gravfält. Stenar har ju varit en bristvara i slättbyg- Vi kan alltså med detta tillförlitliga daterings- derna och detta gick förr hårt åt fornlämnings- underlag ange en absolut datering av stenskeppet beståndet. Det är troligen endast genom sin storlek till en tidsperiod någon gång mellan 330 e.Kr. och och givetvis också de till graven knutna legenderna 980 e.Kr. Ser vi på fyndomständigheterna så är prov som gjort att det stora stenskeppet delvis bevarats nummer ett ovan hämtat från en gravurna som hit- in i vår egen tid. tades inne i skeppssättningen. Denna grav kan, och bör troligtvis, tillhöra det äldre gravfält som säkert Vid en utgrävning år 1989 hittades träkol strax funnits på platsen innan skeppet uppfördes. De fem invid en av stenarna. En s.k. C-14-analys gav rikt- övriga proven visar en datering på 540 - 980 e.Kr. värdet 650 e.Kr. Sedan dess har ytterligare fem och det är under denna period som vi helt säkert stycken C-14 dateringar gjorts från Ale stenar. Föl- ska söka Ale stenars anläggande. Ett av de prov jande dateringar finns nu för skeppet (tidsinterval- som anger dateringen till mellan 540-650 e.Kr. är i lerna är angivna med de gränser som visar äldsta sammanhanget mycket intressant. Det kommer respektive yngsta tänkbara årtal för provet): nämligen från botten av den nedgrävningsgrop vari

N.G. Bruzelius teckning av Ale stenar ca 1860. Endast ett sidoskepp, 32 alnar långt, är vid denna tid bevarat bredvid det stora skeppet.

159 man nedsatt ett bevisligen orubbat stenblock. Prov- ser. Egentligen är det inte märkligt att finna ett så biten måste ha kommit på plats i samband med den storslaget begravningsmonument som Ale stenar just ursprungliga stenresningen. Ale stenar är således vid Kåseberga. Skeppsfarten under yngre järnålder uppfört någon gång runt 600 e.Kr. under den pe- måste ha varit betydande. Från havet är höjderna riod som arkeologerna kallar för ”vendeltid”. vid Kåseberga goda riktmärken och man har nära kontakt med Bornholm. Otroligt rika gravfynd från Därmed faller alla fantasirika teorier om att sten- just vendeltiden har påträffats på denna ö. Öns ri- skeppet skulle ha varit från äldre tider. Bronsåldern kedom måste helt enkelt ha varit baserad på en in- är ju en datering som ivrigt förfäktats av några för- tensiv sjöfart även med Skåne. fattare. Man har härigenom behandlat arkeologiska lämningar nästan som fan läser bibeln. Den nu etab- Strax norr om Fotevikens Museum, ytterst på lerade dateringen är nämligen så stark att den svår- det smala näs som finns mellan Höllviken och Fote- ligen kan ifrågasättas. Inte bara den fastslagna date- viken, ligger ett av Skånes största gravfält från järn- ringen utan även omständigheterna kring skeppet åldern. Inte mindre än 141 skelettgravar har påträf- talar sitt tydliga språk. Ale stenar är t.ex. inte längre fats. Det hela började året 1931. En byggmästare Sveriges största skeppssättning. Färlövskeppet från inköpte marken för att där kunna anlägga en grus- yngre järnåldern har distanserat det riktigt ordent- täkt. Genast stötte man på skelett, vilka låg väldigt ligt. Redan innan detta skepp hittades norr om Kris- grunt under det sandblandade jordlager som täcker tianstad kände man emellertid till stora skeppssätt- näset. Arkeologen Folke Hansen tillkallades och un- ningar i Sydskandinavien. Vid Södra Ugglarps gård der fyra somrar grävde han med medhjälpare fram strax sydost om Dalby finns t.ex. ett annat av Skå- gravarna. Våren 1935 möter vi i pressen en för- nes stora stenskepp, passande nog kallat för ”Jätta- tvivlad utgrävningsledare. Pengarna som riksantik- graven”. I Jelling i Jylland finns rester efter ett liknan- varieämbetet bidragit med hade endast varit bidrag de, mycket stort stenskepp, daterad till järnåldern från s.k. ”reseförordnande” och medel för vidare före sen vikingatid. Utgrävningar i Skåne av såda- undersökningar kunde inte beviljas: na här skeppssättningar i samma karakteristiska stil som Kåsebergaskeppet har alla gett entydiga date- - ”Skall något ytterligare göras måste det ske i ringssvar, nämligen vendeltid - vikingatid. Det fanns sommar. Sedan är det för sent. … Att, som skedde alltså redan innan C-14-dateringen av Ale stenar förra våren, fem gravar blev förstörda, kan inte egentligen inga som helst indikationer på att göra byggmästaren lastas för, hur beklaglig händelsen än detta skepp äldre. Sensationslystnaden gick före vil- var i och för sig.” jan till ren faktaredovisning. Den aktive Folke Hansen lyckades dock att via Ale stenars monumentalitet och otroligt vackra privatpersoner få medel till att fortsätta undersök- läge har givetvis bildat grogrund för en massa fab- ningarna. Följande år kunde han därför summera ler och fantasifulla tankar. Journalisters ivriga öns- en mycket lyckad utgrävningsverksamhet vid ett av kan om sensationsarkeologi tillsammans med skicklig Skånes absolut intressantare järnåldersgravfält: marknadsföring gör att man tämligen lätt kan sprida vilseledande bakgrundsfakta om sådana här plat- ”Årets undersökning är koncentrerad till områ-

160 den, som ligga dels väster om det förut undersökta, dels öster om detsamma. På den västra sidan fin- ner man gravar med vackert ornerade lerkärl, kam- mar och vackra mosaikpärlor, under det att på den östra sidan, där en intensiv gravläggning skett, en- dast finns illa brända lerkärl, en eller annan pärla samt enkla föremål av järn. Allt visar emellertid, att gravfältet varit använt genom åtskilliga århundra- den, sannolikt från början av första århundradet efter Kristi födelse och ända in mot hednatidens slut.”

Folke Hansen noterar också att han nu, somma- ren 1936, undersökt ett så stort område runt själva grustäkten att denna verksamhet rimligtvis inte kom- mer att kunna förstöra de viktiga gravlämningar på många år framåt:

”Vad som sedan återstår av det mäktiga grav- fältet hoppas jag kan sparas till kommande tider.”

Därmed glömdes i stor sett gravfältet vid Öre- sund bort. Fotevikens Museum hoppas nu att man åter kan få till nya forskningsinsatser för att räta ut många av de frågetecken som finns. Kommer t.ex. skeletten från en fast bosättning i området eller kom- mer de kanske från den handelsplats som funnits här? Egentligen är detta lätt att konstatera. Med modern genteknik kan man bestämma om de döda varit släkt med varandra. Men någon ska ha viljan att göra det och någon måste betala.

Och de hade tak över huvudet

Länge var våra boplatser från den förromerska En av många skelettgravar från gravfältet ute på det vind- järnåldern i Skåne få och obetydliga. När därför pinade Lilla Hammars näs. Trots att fornlämningen är en av Bengt Salomonsson år 1971 skrev sitt omfattande Skånes största i sitt slag har fortsatta utgrävningen efter verk om Malmös forntidshistoria kunde han bara 1930-talet inte företagits i området. Foto i LUHM:s arkiv. konstatera att:

161 ”Fynden från den äldsta järnåldern, förromersk eller keltisk tid, är snabbt genomgången. Hela pe- rioden representeras (i Malmöområdet) av en fibu- la, några spjutspetsar av ben och ett boplatsfynd.”

Det boplatsfynd som åberopades var ett fynd som gjorts vid det s.k. Per Albins hem, ett bostads- område i södra Malmö mellan och Söder- kulla. När man 1964 schaktade för bebyggelsen kom det under den avbanade jorden fram några stora igenfyllda gropar av vilka några innehåll föremål från yngre bronsålder men det kom också fram gro- par från förromersk tid, alltså från århundraden före Ett s.k. lerblock från en järnåldersbosättning nära Fosie Kristi födelse. Om det varit en kontinuerlig bebyg- i Malmö. gelse under kanske ett halvt årtusende eller om det varit avbrott mellan bronsåldern och järnåldern går dock inte att säga. kade den stora nedgrävningen som grunden till ett I en stor och grund grop kunde arkeologerna hus. I botten fanns nämligen ett stenlager som kan gräva upp mängder med keramikskärvor. Man tol- ha utgjort någon form av golvnivå. Ovanpå stenarna låg lager av bränd lerklining, troligtvis rester efter lerklinade väggar som störtat ihop vid en brand. En- dast fynden av keramik kunde tillvaratas. Efter det att konservatorn på Malmö museum pusslat ihop den stora mängden skärvor till både större bitar och helare kärl kunde man få en överblick över det hela. Här fanns flera småkärl och bägare i ett svartaktigt gods, här fanns ett större kärl med glättad och blank yta som hade ingraverad dekor och här fanns and- ra kärl som säkert använts till matlagning. Dess- utom hade man för tvåtusen år sedan haft stora förrådskärl av keramik med fyra till fem cm gods- tjocklek. Vad dessa enorma kärl varit avsedda att innehålla står var och en fritt att gissa; kanske säd.

Två typiska keramikföremål från den här tiden är lerblocken och silkärlen; båda påträffades i det troliga huset vid Per Albins hem. Silkärlen, som S.k. silkärl från boplatsen vid Per Albins hem i Fosie. börjar uppträda i den allra sista delen av yngre brons-

162 ålder, kan beskrivas som keramikcylindrar, öppna i sätt att undersöka stora avschaktade ytor var fak- båda ändar och kraftigt avsmalnande mot den ena tiskt i Fosie. Det var här som en av grundstenarna änden. Innan leran torkat har man genomborrat till den moderna inhemska arkeologin lades. kärlväggarna med en mängd runda hål. Allmänt anses dessa kärl ha fungerat som silkärl vid ost- Matjorden på våra skånska åkrar ner till ett djup tillverkning. Vasslan har kunnat rinna ut genom hå- av ca en halv meter är ständigt i rörelse; varje år len och lämnat ostmassan kvar inne i behållaren. drar plogen sina nya fåror i marken. Eftersom den När osten stelnat har man tack vare det smalare forntida markytan oftast har legat på samma nivå hålet i ena ändan kunnat trycka ut den. Det hela är som dagens är de dolda fornlämningarna endast dock en enda kvalificerad gissning, något som inte bevarade under ploggången. Detta vill säga att det är helt ovanligt inom arkeologin. endast kan finnas spår bevarade efter de konstruk- tioner som under forntiden stack djupt ner i jorden. Det andra tidstypiska föremålet från det fram- Länge var det så att av järnålderns bebyggelse kände grävda huset är ett fragment av ett s.k. ”lerblock” man endast till s.k. grophus, dvs hus på ett tjugotal eller ”eldbock”. Om man är ute på gissningarnas is kvadratmeter som en gång delvis grävts ner i jor- när det gäller silkärlen har man hamnat på mycket den och som vid schaktningarna lätt kunde ses som tunn is när det gäller att hitta på en funktion för stora mörka fyrkantiga gropar, igenfyllda med jord. dessa märkliga tingestar. Ett i genomskärning kva- dratiskt och avlångt lerblock har ornerats med ribb- Vid mitten av 1970-talet förändrade vi söktek- dekor utmed sidorna. Ribbor bildar också kryss- niken vid schaktningar. Arkeologerna började nu mönster och ofta har blockens kortändar försetts följa schaktmaskinernas arbete och kunde på så sätt med vardera ett stort runt hål. Blocken är inte stora, se den fortfarande fuktiga markyta som avbanats. upp till knappa decimetern i höjd och kanske det Fukten gjorde att mindre mörkfärgningar, typ igen- dubbla i längd. De påträffas nästan alltid i huskon- fyllda stolphål, tydligt avtecknade sig. En träkäpp struktioner, vilket gjort att man tolkat dem som nå- slogs ner vid varje sådan misstänkt plats och mas- gon form av husaltare. Kan man inte förklara nå- kinen fick inte längre tillträde till just det området. got inom arkeologin är det tradition att ta till kult Det gällde att vara snabb med att göra schaktnings- som en tänkbar förklaring! Sanningen är den att vi observationen. Redan en timme efter avschaktning- inte har den blekaste aning om vad man använt en hade marken torkat upp och mörkfärgningarna denna typ av föremål till. hade då försvunnit.

Sedan 1971, när huset från Per Albins hem pu- Resultaten lät inte vänta på sig. Plötsligt var vi blicerades, har det hänt mycket inom den skånska överhopade med igenfyllda stolphål efter långhus arkeologin. Numera är det inte alls ovanligt med från hela vår forntid. Ofta var det endast hålen ef- hus t.o.m. från den äldsta delen av järnåldern. ter de en gång djupgående, bärande stolparna som Arkeologerna har helt enkelt lärt sig att hitta hus- var kvar men arkeologin hade tagit ett stort steg resterna. Vi på Malmö museum var några av de framåt. Nu steg plötsligt hela forntida bebyggelse- som var banbrytande i Sverige på det området un- komplex bokstavligt talat upp ur jorden. Under der 1970-talet. Platsen där vi kunde testa fram olika utgrävningen av industriområdet Fosie IV förfina-

163 des tekniken ytterligare. På en yta av 60 ha eller ligtvis inte använts under stenåldern. Vid mitten och 600.000 kvm hittades på detta sätt 3.203 stolphål slutet av den yngre bronsåldern måste det emeller- till hus från senneolitisk tid, över bronsåldern, in i tid ha varit ett enormt uppsving i husbyggande och järnåldern och fram i vikingatiden. För första gången expansionskraft. Man ser det bl.a. genom att stora i Skåne kunde vi se hur hus, antingen ensamma el- gropar har grävts med det primära syftet att kom- ler tillsammans, grupperade sig i terrängen, hur de ma åt leran i marken. Dessa gropar har sedan fyllts efter en tid flyttats för att åter bli nyuppbyggda på med avfall från boplatserna och är således tack- annan plats någon eller några generationer senare. samma att gräva ut. Det har inte varit någon hejd på lertäkterna under denna tid. Många och stora I ett tidigare kapitel om gamla skånska hus be- ytor i Fosie är t.ex. helt perforerade av sådana igen- rättade jag om de senneolitiska husen från Fosie fyllda lergropar. IV. Dessa har troligtvis varit uppförda av trä och torv. Avsaknaden av igenfyllda gropar där man kun- Lertäkterna är tecken på flera saker i det forn- nat hämta lera visar nämligen att lerklinade hus tro- tida samhället. Uppenbart har det blivit virkesbrist i

Utgrävningsbild från Kristineberg som visar en typisk arbetssituation för arkeologer. I skuggan av de stora schaktmaskinerna arbetas det febrilt med att rädda vårt kulturarv undan förstörelse. Foto Göran Winge.

164 de skånska slättområdena under den yngre delen terföljande romersk järnålder och folkvandringstid, av bronsåldern. Skogen har blivit skövlad och det alltså fram till tiden ca 550 e.Kr., bibehålls bosätt- öppna landskapet måste ha brett ut sig. Det har ningsmönstret från den tidiga järnåldern. Bosättning- troligtvis varit frågan om en kraftig befolkningsök- arna verkar sedan minska under den s.k. vendel- ning och stort utnyttjande av naturens resurser. För tiden, dvs århundradena strax innan vikingatiden. att möta detta infördes byggtekniken med det ler- Detta är ett något överraskande resultat eftersom klinade huset. Kanske är det också nu som det ty- man t.ex. genom pollendiagram från Ystadsområdet piska skånska korsvirket kommer till. Det ska också klart kunnat påvisa ökad mänsklig aktivitet på det noteras att några fynd från Danmark antyder att skånska landskapet under just vendeltid. de lerklinade väggarna dessutom varit målade. År 1964 startade man i Lejre nära Roskilde en I början av järnåldern försvinner lertäkterna. Det- arkeologisk försöksby, en fornby som speglar mil- ta kan förklaras av att det inträtt en befolknings- jön under yngre järnålder. Man hade redan tidigare stagnation; att odlad mark växt igen och det åter i Danmark gjort små försök med att rekonstruera blivit god tillgång på virke. Då man inte längre har byggnader efter arkeologiska resultat men med Lej- haft djupa gropar att kasta sitt skräp i försvinner reexperimentet blev det fart på denna typ av verk- också mycket av spåren efter vår forntid. Kanske samhet. Lejre skulle komma att få många efterföl- är detta en av flera förklaringar till att det finns så jare; under lång tid enbart i Danmark, sedan också lite föremål bevarade från järnåldern jämfört med i övriga nordiska länder. Arkeologerna rekonstrue- t.ex. bronsåldern. För det är verkligen inte mycket rade; man testade järnåldershusen genom att stän- arkeologen som historisk detektiv har att gå efter digt bo i dem och man anlade åkrar och betesängar när det gäller att rekonstruera vår äldre järnålder. för kreaturen. Husen var långhus med bostad i ena Från Fosie IV-utgrävningen kommer själva fynd- änden och stall i den andra. Mörka invändigt; allt materialet från järnåldern nästan uteslutande från kretsande kring långhärden på golvet. Till Lejre kom grophus och brunnar. Och inte ens detta materialet jag en dag med en modern arkitekt. är rikligt: Året var 1989 och jag hade blivit utsedd av Malmö - ”Fyndmängden i grophus och brunnar varierar stad att ansvara för en vikingautställning i Florens. starkt men generellt sett är materialen inte stora, Till arkitekt hade jag valt den skicklige Ivo Waldör speciellt vid en jämförelse med de från yngre brons- och nu skulle jag visa honom järnålderns bostads- ålder”, utbrister chefsarkeologerna för den stora och skeppsbyggnadsteknik. Först på besökslistan utgrävningen, Nils Björhem och Ulf Säfvestad, när stod Lejre fornby. Ivo gick omkring och förvåna- de gör sin omfattande analys av materialet. des storligen över många detaljer i husen. Jag fick förklara att man visserligen ofta visste hur stolphålen Det verkar som om de bebyggelser som fanns i till husen varit placerade men att man i mångt och Fosie IV-området under den yngre bronsåldern fort- mycket endast gissat sig till hur husen sett ut ovan satt in i järnåldern. Dessutom tillkommer en sam- mark. Några inredningsdetaljer kände man i stort ling av hus som utgrävarna vill karakterisera som sett inte alls till och därför hade man gjort det så den första riktiga bybildningen i området. Under ef- enkelt som möjligt för att det ”inte skulle bli fel.”

165 Från Lejre for vi direkt till Vikingaskibshallen i ”Det är allmänt känt att stammarna i Geramien Roskilde med sina mycket välbevarade original- inte har några städer och att de inte ens tolererar skepp från slutet av järnåldern. Ivo Waldhör behöv- alltför närliggande bostäder. De ligger utspridda och de inte ha sett på dessa skepp många minuter för- för sig själv på den plats där en källa, en äng eller rän jag fick en skopa ovett. Ordvalet var någonting en skog har ansetts fördelaktig. De planerar inte i stil med: sina byar på vårt sätt med byggnaderna kopplade och sammanhållna utan varje person omger sin bo- -”Tror du att jag är hur dum som helst! Du ska stad med en öppen plats, antingen som ett skydd inte inbilla mig att människor som har kunnat skapa mot förödande bränder, eller också för att de inte sådana här formfulländade skepp; som har haft så vet hur man ska bygga. De använder sig inte av stor materialkunskap och så stort hantverkskun- sten eller tegel; de använder timmer för alla ända- nande skulle vilja bo i sådan hus som du just visat mål, grova massor utan ornament eller attraktion. mig. Dom skulle inte ens vilja ha dom till fähus!” Vissa delar av deras byggnader förses mera nog- grant med en lera så ljus och klar att det liknar mål- I det ögonblicket visste jag att jag valt rätt arki- ning eller målat mönster. De är också vana att gräva tekt till utställningen. Ivo vågade ifrågasätta. Jag ut underjordiska hålor och staplar på dem stora hö- delade helt hans syn på problemet. För mig hade gar av dynga till skydd mot vintern och som en för- ögonen öppnats redan 1985 när jag tillsammans med varingsplats för årets skörd, eftersom de genom ett TV-team stod ute på offermossen vid Illerup i sådana lindrar kylans stränghet.” Jylland och såg den enorma mängd av praktföremål som man lyfte upp ur djupet. Folk som gick klädda Om inredning eller husens beskaffenhet fram- i sådana dyrbarheter bodde helt enkelt inte primi- skymtar intet i denna berättelse. Däremot möter vi tivt. Tyvärr är det vanligt att man vid rekonstruktio- i det s.k. Beowulfskvädet, ett anglosaxiskt verk med ner av hus gör alla så enkla som möjligt. Ofta ska- anor ned till troligtvis 700-talet e.Kr., en prakt- pas husen av arkeologer och när källmaterialet inte byggnad som danerkungen Hrodgar byggt, en öl- räcker till verkar det som stora skälvan inträder. hall så stor att dess like inte fanns någonstans: Vad ska kollegerna säga? Resultatet blir att vi får en totalt snedvriden bild av vår forntid; vi vidmakt- Hans uppsåt är håller på detta sätt uppfattningen att vår nordiska att han skall låta göra forntid var primitiv. Speciellt illa är det att detta bud- en gästabudshall, skap når ut till den yngre generationen. Skolbarnen att männen må bygga kan ju lätt jämföra ett besök i ett sådant forntidshus ett mjödhus större med läroböckernas bilder av grekiska tempel och än minnet mält om andra praktbyggnader i medelhavsländerna. bland mänskors barn.

Bristen på skrivna källor som omtalar hur husen De höllo tiden, såg ut är i sådana sammanhang besvärande. Ro- fort fick folket maren Tacitus skrev några generationer efter Kristi färdigt den salen, födelse följande om germanerna: störst ibland hallar.

166 Försöksbyn i Lejre nära Roskilde är en av nordens äldsta i sitt slag. Redan i början av 1960-talet skapade här ett antal arkeologer en unik experimentstation när det gällde att öka förståelsen för hur man byggt och bott under vår nordiska forntid. Men ibland kanske rekonstruktionerna blir lite väl primitiva.

Heort skall den heta, Då kom från heden, så var den hugstores höljd i dimma, härskarvilja. Grendel gående, av Gudsvreden drabbad. Hrodgar fick dock snart problem med odjuret I höga hallen Grendel som hade den ovanan att om nätterna, när hoppades nidingen männen öldruckna sov vid bord och bänkar inne i finna många män den höga salen, hälsa på och döda de sovande. Hjäl- att mörda försåtligt. ten Beowolf kommer då till hjälp. Han övernattar i I skumrasket stiger han huset och möter Grendel: mot stället där han vet

167 Misha Naimark bygger i Fotevikens Museums regi en båt genom att sy samman bordsplankorna med rottrådar enligt gammal teknik, hämtad från nordvästra Ryssland. På liknande sätt har man under hela vår forntid samman- fogat skeppsdelar.

168 att vigmännens gyllene Länge var järnåldern, speciellt dess yngre del vinhall ståndar, som kallas för ”vendeltid”, ca 550 e.Kr. - 800 e.Kr., täckt med fjäll av guld. en fyndfattig del av vår forntid här i Skåne. Denna brist på större fyndmängder stod i skarp kontrast Snart öppnar sig porten till de rika båtgravfynd från Uppland och rika fynd trots smidda riglar, från Gotland och Bornholm som gjorts. På senare när han rör vid den. år har bilden radikalt förändrats. Det är nämligen Så vräkte den illgetne inte så länge sedan som förvånade arkeologer fick vred som han var, upp ögonen på vad som dolde sig strax utanför Lund. upp hallens dörr och hastigt inträdde Grendel på glimmande Uppåkra golvet sedan. År 1997 var de stora rubrikernas år när det gäl- Beowolf och hans män vaknar och en våldsam ler skånsk arkeologi. Vid denna tid började journa- strid börjar inne i byggnaden: listerna ta i bruk helt andra rubriker än tidigare när man talade om arkeologiska fynd i Skåne. Varje Ett under var det artikel eller påannonsering i radio och tv skulle inne- att vinhallen kunde hålla ord som ”unika”, ”märkliga”, ”sensationella” stå emot dessa stridsmän: etc. Några fynd var förvisso sensationella men des- den stöpo ej till marken, den ståtliga byggnaden. sa var egentligen endast ett fåtal. Stilla undrade man Med band av järn om man i Skåne inte längre kunde göra några van- var den utan och innan ligt hederliga, ”intressanta” fynd längre. Risken var av yrkesslög hand ju att den inte invigde läsaren kunde börja tro att stadigt förstärkt. arkeologin mer lade vinn på praktföremål och so- Från syllarna där fistikerade fynd än att försöka få fram ett brett forn- mången mjödbänk slets, tida händelseförlopp. som var smyckad med guld, när de sleto och stredo – Det i särklass viktigaste, och faktiskt sensatio- så har jag hört. nella, arkeologiska fyndet i modern tid i Skåne är nog den forntida bosättningen i Uppåkra söder om Om den ståtliga byggnaden som ovan omtalas i Lund. Tack vare bl.a. de skickliga danska amatörar- Björn Collinders översättning av Beowulfkvädet va- keologer som finns på Bornholm kunde arbetet på rit representativ för större offentliga byggnader i den sedan länge kända fyndplatsen få lite mera sub- Sydskandinavien vid denna tid får vara osagt. Där- stans. Med metalldetektorer avsöktes de översta emot framskymtar i kvädet en byggnad, uppförd på jordlagren på en stor yta invid Uppåkra kyrka. Fynd- så präktigt sätt att den är långt ifrån den uppfatt- materialet är fullständigt överväldigande. Tusentals ning om dåtida byggnadskonst som återspeglas i de föremål, merparten i brons men också många i sil- flesta av våra s.k. fornbyar. ver och guld har tillvaratagits.

169 Bosättningen i detta område sträcker sig från Vill man göra sig en bild av var Skånes central- 100-talet e.Kr till 900-talet e.Kr. De dominerande bygder fanns för tusen år sedan kan man använda fynd som kommit fram tillhör den yngre delen av sig av det förhållande att de medeltida kyrkorna lig- denna period. Detta är inte speciellt märkligt efter- ger olika tätt samlade. Eftersom kyrkorna varit som mycket kommer från områdets övre och följ- många i rikt befolkade områden och få i glesbyg- aktligen också yngsta jordlager. Genom provunder- derna, ger de en klar indikation på bebyggelsemönst- sökningar och borrningar har arkeologerna kunnat ret och innevånartätheten i slutet av järnåldern. På klargöra att det på vissa platser inom området finns kartan över kyrkotätheten på nästa sida har inlagts mycket tjocka kulturlager, mellan en halv och två de köpingar som man menar har varit större han- meter djupa. Härigenom särskiljer sig den forntida delsplatser före de första städernas uppkomst runt bebyggelsen i Uppåkra klart från andra förhisto- år 1000. Köpingarna ligger väl samlade till respek- riska boplatser, där ju kulturlager i allmänhet nästan tive bygders centra. Dessa centra representerar helt saknas eller är ytterst tunna. Tolkningen kan också tyngdpunkten i de medeltida skånska hära- endast bli att det i Uppåkra under lång tid varit frå- derna. Genom att köpingarna är placerade intill gan om ett mycket tättbebyggt samhälle. större åar är aktiviteterna i köpingarna mycket tyd- ligt riktade mot havet. Det torde inte vara någon Indikationer finns nu på vid vilken tidpunkt som tvekan om att dessa köpingar, dvs vikingatida stor- handelsplatsen/tätbebyggelsen Uppåkra upphört att handelsplatser, utgjort viktiga internationella handels- existera. Av påträffade vikingatida mynt är arabiska platser för de olika skånska centralbygderna. Ut- mynt rikt förekommande. Det yngsta arabiska myn- grävningar i Löddeköpinge har visat att denna ”köp- tet är präglat 959 e.Kr. Däremot saknas helt mynt- inge”-handelsplats varit i bruk fram till runt år 1000. typer som är vanliga i skattfynd från tiden närmast För ett härad med en mycket hög koncentration av före och efter år 1000. Detta har föranlett forskar- kyrkor, Bara härad mellan Malmö och Lund, sak- na att sätta Uppåkras övergivande till andra hälften nas emellertid en köpingeort. Som den nordligaste av 900-talet. Det torde sålunda inte vara omöjligt, utlöparen i Bara härads kyrkokoncentration ligger snarare sannolikt, att se Uppåkras försvinnande i Uppåkra. Kanske är det så att Uppåkra som han- samband med att kung Harald Blåtand (död 986) delsplats bör sammankopplas med just Bara härad, erövrar Skåne och anlägger Lund. dvs den rika bygden söder om Höje å.

Det står helt klart att Uppåkra för all framtid Strax norr om Uppåkra ligger Lund som är en skrivits in i den svensk - danska arkeologins histo- av Skånes allra äldsta städer. I diskussionerna om ria som en ytterst betydande plats. Men hur för- Lunds uppkomst har allt sedan slutet av 1500-talet klara sammanhangen? Tyvärr ligger övergivandet figurerat en speciell marknad - ”Tre högars mark- av Uppåkra under vikingatiden, alltså strax före tid- nad” - som skulle ha existerat redan långt före sta- punkten när det skrivna källmaterialet på allvar börjar dens tillkomst. Herman Chytræus berättar 1599 i florera. Tolkningarna kommer därför alltid att bli sin ”Monumenta Scanensia” om ett hedniskt kult- spekulationer, hur mycket som än grävs fram vid ställe, bestående av en ljuvlig lund med många klara kommande utgrävningar. Jag ska här ge några av källor som fordom skulle ha funnits i trakten av tre de historiska pusselbitar som kan komma i fråga. högar öster om staden. Dit strömmade folket sam-

170 Författarens bearbetning av den medeltida kyrkotätheten i Skåne. Ju mörkare områden desto större kyrkotäthet. Skånes alla vikingatida köpingeorter är också inlagda på kartan. 171 man för att dyrka de tre gudarna Tor, Oden och För att få en heltäckande bild av den forntida Frigga, vilka stod som bilder på högarna. Givetvis bebyggelsekoncentrationen utmed Höje å måste vi var denna framställning en fantasiprodukt av sin tid också kasta blickarna öster om Lund och Uppåkra. där man blandat friskt med uppgifterna om hedna- År 1060 omorganiserades den danska kyrkoorga- templet i Uppsala. nisationen och ett antal stift inrättades. I Skåne blev Lund men också Dalby biskopsstift. Dessa två or- Då framstår Mogens Madsen lite mer saklig när ter ligger med endast knappt två mils avstånd, en han på 1580-talet nedtecknade den tradition som till synes fullständigt ologisk placering så nära var- då fanns att: ”Det sägs att engelsmän fordum i stora andra. Den enda förklaring måste vara att området skaror för köpenskaps skull strömmat samman till utmed Höjeås dalgång haft en alldeles speciell be- denna trakt av Skåne och särskilt till Lund, där det tydelse. Både Lund och Dalby kan t.ex. förklaras då långt före Malmös och Köpenhamns grundlägg- som samhällen etablerade av kungamakten under ning skall hava funnits en bekant handelsplats.” Vid slutet av 900-talet - början av 1000-talet, troligtvis medeltidens slut och långt senare hade Lund två av Harald Blåtand (ca 960-986). Väster om den årsmarknader. Den ena inföll den 10 augusti och stora stenkyrkan i Dalby - påbörjad av biskop Egino var domkyrkans skyddshelgon Laurentius festdag, ca 1060 - har t.ex. en kungsgård legat och ett mynt den andra marknaden bar namnet Tre högars mark- från 1017-1023 antyder att anläggningen åtmins- nad och hölls på våren. År 1504 anges marknads- tone funnits redan vid denna tid. tiden för denna till ”näst efter påska” och 1516 till måndagen näst efter Kristi himmelsfärdsdag. Hur ska man då kunna förklara inte bara Lunds uppkomst utan även Dalbys i förhållande till Upp- Att ”Tre högars marknad” mycket väl kan ha åkra? För att vi ska förstå bilden saknas några pus- varit en marknad som har sitt ursprung långt innan selbitar. Ytterligare ett forntida bebyggelsecentrum staden Lunds uppkomst tyder namnet på. Tidigare nära Dalby bör tas med. Problemet i dag är att det har man kopplat denna ursprungliga marknadsplats inte skett några arkeologiska undersökningar i detta till ett område några kilometer öster om Lund. Här område. Den dåtida bebyggelsen indikeras endast låg förr tre bronsåldershögar vilka år 1569 kallades genom kraftigt förhöjda fosfathalter i jorden. ”Östre”- respektive ”Vestre trehöij berg agir”. Det faktum att Lunds utmarker på 1700-talet tämligen Att det måste ha funnit en mäktig forntida be- omotiverat dragits långt åt öster, varvid dessa hö- byggelse i Uppåkra har varit känt ända sedan 1934. gar kommit innanför stadens jordar, gör att man kan Detta år publicerade nämligen Sockerfabriksbolaget tänka sig marknaden här. Fynden i Uppåkra ger en karta över Skåne på vilken man sammanställt emellertid nu ett annat alternativ. Även om det i fosfathalten i de skånska jordarna. Marker med hög dag endast ligger två gravhögar vid Uppåkra kyrka fosfathalt är nämligen bra för odling av sockerbe- har det nämligen ursprungligen funnits tre. Spår efter tor. Vad man fick på köpet var ett forntida bebyg- den sedan länge försvunna tredje gravhögen har gelsemönster eftersom mänsklig aktivitet genom avslöjats vid de arkeologiska undersökningarna. Kan urin och gödsel skapar höga fosfathalter. På kartan ”Tre högars marknad” vara identisk med handels- framstår området runt Uppåkra kyrka som det i platsen Uppåkra? särklass mäktigaste fosfatområdet i hela Skåne. Två

172 av de näst mäktigaste fosfatområdena i Skåne lig- ger emellertid endast 6-8 kilometer inåt landet, i di- rekt anslutning till Höje å. Invid Kyrkheddinge finns det ena medan det andra ligger strax bredvid, intill Kornheddinge. Det som gör dessa två områden yt- terst spännande är att de inte ligger i anslutning till någon medeltida by eller senare känt samhälle. De höga fosfatkoncentrationerna måste därför rimligt- vis härröra från forntida bebyggelse.

Vi ska alltså inte bara tänka oss en stor forntids- bebyggelse enbart i Uppåkra utan även en något längre uppströms ån. Något som också styrker detta är kyrkotätheten i området. På kyrkotäthetskartan avtecknar sig från Bara en utlöpare åt öster. Tätt samlade ligger här också tre orter som alla bär efter- ledet ”heddinge” - Kyrkheddinge, Kornheddinge och Mossheddinge. Är det kanske så att detta namn är en kvarleva efter en större bebyggelse i forntid - vikingatid som senare delats upp i mindre bebyg- gelseenheter? Spelade en gång relationen Heddinge - Dalby samma roll som Uppåkra - Lund? Under Skaft från Uppåkra, utformat till en figur; av arkeolo- gerna tolkad som en Odengestalt. Foto i LUHM:s arkiv. medeltiden finns uppgifter om att Skånes landsting samlats mellan Lund och Dalby. Tingsplats - kult- plats - handelsplats är kanske de tre faktorer som sett om det nuvarande Uppåkra endast innefattas i man ska placera centralt i framtida diskussioner om ett av dessa två begrepp visar det på starkt kungligt de viktiga vikingatida bebyggelserna utmed Höje ås intresse vid slutet av vikingatiden. Redan 4½ bol är dalgång. faktiskt bland de största egendomarna som omta- las i gåvobrevet. Kungen har således ägt mycket Även om den stora handelsplatsen vid Uppåkra stora markområden i Uppåkra även efter det att verkar ha försvunnit i slutet av 900-talet, har säkert handelsplatsen försvunnit i slutet av 900-talet. inte platsen helt avfolkats. År 1085 skänkte kung Knut den helige en mängd kunglig mark till den bli- Det är heller inte omöjligt att tänka sig att någon vande domkyrkan i Lund. I det berömda gåvobrev storman bott kvar i området in på 1000-talet. I Hjä- som bevarats, omtalas att kyrkan bl.a. fick mark rup strax väster om Uppåkra står en runsten. In- från Uppåkra: ”I södra Uppåkra 4½ bol. I det an- skriptionen på denna lyder: ”Navne reste denne sten dra Uppåkra lika många bol.” Troligtvis åsyftar de efter sin broder Toke. Han fann döden västpå.” Da- två Uppåkra dagens kyrkby Uppåkra och det en teringen ligger runt 1000 eller strax därefter. I dag kilometer söder härom liggande Lilla Uppåkra. Oav- finns runstenen på en undanskymd plats i en privat

173 trädgård som tillhör en god vän till mig. Ägaren har den dåtida verkligheten. Forntidens sista stora pe- visserligen klippt ett hål i häcken så att förbigående riod järnåldern slutar med vikingatiden. Det är där- kan se stenen men, som brukligt är i Skåne, saknas för på sin plats att avsluta med ett antal exempel sevärdhetskringlan så ingen vet att det finns ett his- över skånsk vikingatid. Jag gör detta genom att häm- toriskt titthål i häcken. Stenen, som inte står på ur- ta dessa från Fosie, denna gamla kulturbygd i syd- sprunglig plats, bör vara rest efter en storman. Detta östra Malmö som ständigt givit material till berät- är kanske det sista spåret ovan mark som vittnar telsen i denna bok. Vi börjar med några vikinga- om Uppåkras storhetstid? gravar som helt oväntat dök fram i ett järnvägs- spår.

Vikingar i Fosie När man år 1976 skulle anlägga ett nytt industri- spår till det nya industriområdet Fosie IV påträffa- Denna bok har med utgångspunkt från de många des nära en gravhög från bronsåldern, den s.k. ”Grö- fornfynd som gjort i och runt Fosie i Malmö gett ett tehög”, ett flertal gravar från vikingatiden, närmare antal nedslag i Skånes långa forntid innan de beva- bestämt fjorton stycken. Samtliga döda hade blivit rade skriftliga källorna för lite mindre än tusen år jordade utan att kropparna först hade kremerats. sedan börjar att ge en lite mera nyanserad bild av På gravfältet fanns också gravar från den yngre bronsåldern och den förromerska järnåldern, alltså från ca 1.000 f.Kr. fram till tiden för Kristi födelse. Samtliga dessa var brandgravar. I vikingagravarna var det både män och kvinnor som här fått sin sista vila. I några hade man t.o.m. begravt två personer. Under utgrävningen fick jag en sådan där obeskriv- bar känsla som ibland kan drabba en; en känsla som sa mig att dessa gravgropar hade anlagts tämligen snabbt. Rent konkret kunde man konstatera att i en av dubbelgravarna hade man kastat ner den sist gravlagde rakt över den som redan låg nere i grav- gropen. Inga synliga spår efter krigsskador kunde märkas på de dödas ben. Det faktum att det också fanns kvinnor i gravarna tydde ju knappast på att det varit någon krigshandling som resulterat i gra- varnas tillkomst.

Redan vid utgrävningen 1976 kunde arkeologer- na tämligen säkert fastställa tidpunkten för de vi- kingatida begravningarna. I en grav fanns nämli- Denna djurstaty från Uppåkra har satt myror i hu- vudet på många forskare. Någon liknande staty finns gen järnsporrar som låg invid skelettets fötter. Spor- nämligen inte. Foto i LUHM:s arkiv. rarna är av en speciell typ som kan dateras till 900-

174 talet. Den döde, som i livstiden uppenbart varit ryt- des åter en utgrävning i området men schaktningen tare, har gravlagts med stövlarna på. I övrigt hit- var inte omfattande och endast en ny grav dök upp. tade vi, till vår stora besvikelse, mycket lite grav- Graven var en brandgrav som kan dateras till ven- gods. Gravarna kan rubriceras som i stort fyndtom- deltid, ca 550 e.Kr. - 800 e.Kr. Följande år var det ma, bortsett från knivar och några fragmentariska emellertid dags för ytterligare grävningar varvid en småsaker. skelettgrav från vikingatid och fem brandgravar lo- kaliserades. Sedan fortsatte de arkeologiska spår- Gravfältet vid Grötehög skulle under åren som hundarna sitt arbete i takt med att tomterna runt kom avlockas på fler hemligheter. År 1979 utför- gravhögen exploaterades. Under åren 1985-1987 framgrävdes sexton vikingagravar tillsammans med inte mindre än 64 brandgravar. Brandgravarna är tyvärr fortfarande odaterade men merparten här- stammar troligen från den yngre bronsåldern.

Detta exempel från Fosie visar hur viktigt det är att arkeologer ständigt måste få ha kontroll över avschaktningar för nybebyggelse. Det tämligen lil- la gravfältet som vi lokaliserade delar av 1976 fram- står nu som en större begravningsplats. Dels har det varit i bruk under den yngre bronsåldern, dels under den närmare tvåtusen år yngre vikingatiden. Vad är det för vikingamänniskor som begravts här uppe på höjderna sydöst om Fosie nuvarande kyrk- by? Det får vi aldrig veta något om. Vilken tro hade dom? Det sparsamma gravgodset kan tyda på att de varit kristna. Samtidigt visar emellertid sporrar och inte minst de olika väderstreck som gravarna orienterats mot att de döda haft Oden och Tor bland sina gudar. De kristna gravarna kännetecknas ju av en strikt orientering i öster-väster, med den dödes huvudet i väster.

Grötehög ligger direkt invid den gamla bronsål- dersvägen genom Söderslätt. Vid tiden för vikinga- begravningarna här uppe på höjderna fanns troligt- vis ännu inte kyrkbyn Fosie. I stället har det funnits en mycket stor järnåldersby strax söder om högen. Antagligen är det i denna som en hel del av de döda En av de döda från vikingagravfältet vid Grötehög. på gravfältet framlevt sina liv när de en gång tram-

175 pade moder jord. Denna järnåldersby kom fram i tagligen har det rört sig om ensamgårdar före den samband med utgrävningarna för ”Fosie IV”. Ty- stora bysammanslagningen i samband med att Fosie värr hade de moderna djupplöjningsmetoderna för- kyrkby etablerats någon gång runt slutet av 900- stört mycket av de fornlämningar som här doldes talet. Ett antal grophus påträffades t.ex. vid utgräv- under mark. Merparten av byn framstod därför för ning av bostadsområdet Vårsången. Namnet ”grop- arkeologerna endast som ett virrvarr av igenfyllda hus” är faktiskt mycket passande och beskriver på stolphål till forntida huskonstruktioner. Nej, då är ett talande sätt hur dessa hus sett ut. De har haft det lättare att finna s.k. grophus från vikingatiden! en yta på ca fyra gånger fem meter och de har alla varit nedgrävda ca en meter marken. Den uppkas- I Fosie har man på flera ställen lokaliserat smärre tade jorden lades i omgivande jordvallar och fick på vikingatida bebyggelser i form av just grophus. An- detta sätt delvis tjäna som väggar i husen. I varje

De tre gravhögarna i Trehögsparken i Fosie.

176 Utgrävt grophus från området Vårsången i Fosie. I varje kortända ses stolphålen för de takbärande stolparna. Jordbänken som går tvärs över nedgrävningen är endast en markprofil som arkeologerna sparat. gavel har funnits en stor stolpe som burit upp ett miktyp kallas ”vendisk”; är gråaktig och har gärna sadeltak. Den troliga takbeläggningen har varit jord- en karakteristisk dubbelkonad form. torvor. Ett intressant experiment genomfördes vid ut- Grophus har som sagt påträffats lite varstans i grävningen av ett av grophusen i Trehögsparken. Fosie. De är till skillnad från långhusen, som oftast Eftersom den stora grop som huset bildade innehöll endast bevarat sina stolpnedgrävningar, lätta att lo- mängder med keramikskärvor, mättes dessa exakt kalisera eftersom de är djupt nedgrävda. Även uppe in i både i x, y och z-led - dvs även i höjdled. En i Trehögsparken en knapp kilometer öster om Fosie datakörning av fynden visade sedan hur dessa le- kyrka hittades på 1970-talet en mängd grophus. gat på det forna golvet men med datorns hjälp gick Dessa huslämningar var en verklig fröjd att få gräva det också att påvisa att huset haft jordfasta bänkar ut. Fynden var nämligen överväldigande. Pappkar- utmed två av sidorna. Här påträffades nämligen tong efter pappkartong, fyllda med bitar av tidsty- inga keramikskärvor vid golvnivå utan på en hori- pisk keramik fick forslas in till museet. Denna kera- sontell nivå några decimeter högre än golvet, alltså

177 på den forna jordbänken. Analysen visade således ”Skeppet” kom fram i samband med en utgräv- att husen faktiskt haft en primitivare, fast inredning ning av en utplöjd gravhög från bronsåldern. Vid i form av väggbänkar. Ofta påträffas också stora kontroll av marken runt själva högen upptäcktes en runda keramiktyngder till upprättstående vävstolar tre meter lång och drygt en meter bred mörkfärgning i just grophusen. Husen har alltså fungerat som en i jorden. När arkeologerna sakta frilade detta mörk- form av hantverkshus men knappast som bostads- färgade parti i skikt på skikt, kunde man förvånat hus. konstatera att det hela rörde sig om en mycket säll- synt form av fornlämning. Man tolkade fyndet som ”Trehögsparken” är ett modernt namnpåhitt som en liten båtgrav. syftar till att anknyta till forntiden i Fosie industri- område. Alla moderna kvartersnamn och gatunamn I de översta jordlagren syntes en tydlig träfärg- i detta stora område har faktiskt samröre med vår ning som täckte hela nedgrävningsytan. Här påträf- långa historia. ”Stridsyxegatan”, ”Holkyxestigen” fades också ett flertal järnspikar. Under denna färg- och ”Knackstensgatan” är några av de många nam- ning framträdde så en nedgrävning; spetsformig i nen. Kvarteret ”Bronsspannen” är nog ett av de sin ena del men märkligt nog tvärt avskuren i sin mera misslyckade namnsättningarna. Jag har svårt andra kortsida. I bottenskikten återfanns tänderna att se någon spann från bronsåldern framför mig - efter den döde och det gick också att konstatera att det blir i stället för min inre syn alltid den mjölk- det fanns en grund ränna mitt i graven, tolkad som spann av koppar som min mormor i unga dagar bar en köl. Av träet till båten fanns således ingenting hem mjölk i och som hon hade kvar som kuriosasak kvar. Endast nedgrävningsformen och fynd av spi- sitt liv ut. Men initiativet med denna namngivning i kar och järnnitar indikerar en klinkbyggd konstruk- området är storartad. Det visar i hög grad att just tion där plankor på ca 1,5 cm tjocklek lagts om lott Fosie är en av de mest arkeologiskt utgrävda sock- och nitats och spikats fast. narna i hela Skåne. För att över huvud taget tolka fyndet som en De tre högarna i Trehögsparken är troligtvis från båtgrav har utgrävaren måst förklara varför den bronsåldern. Jag måste säga ”troligtvis” eftersom inte varit spetsig i båda ändar. Han tänker sig då att jag alltid haft en gnagande oro för att det i en av man sågat båten mitt av så att endast halva båtens högarna ligger en vikingahövding och sover. Orts- ursprungliga längd var på plats. Detta verkar minst namnet Fosie är ju sammanslaget av två olika ord sagt ologiskt. Till skillnad från andra båtgravar in- där förledet är mansnamnet ”Fose” och efterledet nehöll denna dessutom intet gravgods, bara rester ”hög”, dvs ”höje” (-ie) på gammeldanska. Tänk om efter den döde. Just båtgravar brukar innehålla en Fose ligger här inne i högen, väl skyddad av jord, hel del värdefulla saker som kan vara bra att ha grästorvor och den svenska fornminneslagen! Det med sig på den okända resan. Är det överhuvud är kanske inte omöjligt eftersom man runt högarna taget frågan om en båtgrav? Det finns faktiskt har gjort rika fynd från en tusen år gammal boplats, andra tolkningar. Kanske är graven i Fosie i stället vari ovan omtalade grophus ingått. Man har också en avlyft, klinkbyggd vagnskorg eller slädkorg i trä funnit en vikingabegravning i ett litet skepp. Eller är som fått tjäna som gravkista. För mig är faktiskt det kanske en vagnskorg som använts som likkista? denna tanke mera sannolik än båtteorin.

178 Det vikingatida vagnshjulet i botten på stenbrunnen i Minneslunden, Fosie kyrkogård.

179 I slutet av 900-talet - början av 1000-talet, tro- Vad var det för ett samhälle som kunde genom- ligtvis under kung Harald Blåtands tid, förändrades föra så stora förändringar inom ekonomi, religion i grund det skånska samhället. Kungen enade Dan- och maktstruktur? Vi har ju länge förletts att se mark, han byggde tvångsborgar och höll en stor vikingatiden som de stora busarnas tidevarv. Prob- flotta, han började bygga städer som Roskilde och lemet är att de som hade möjligheterna att förmedla Lund, han anlade myntverk och han införde kris- kunskap till framtiden oftast var de som drabbades tendomen. Även på landsbygden verkar kungamak- av de våldståg som bevisligen ägde rum. Jag talar ten ha haft så stora maktbefogenheter att de eko- här om de kristna munkarna utanför Norden. Men nomiska villkoren i grund har förändrats. Ett stort denna skrivna historia är inte hela sanningen. Skåne antal utgrävningar i våra bondbyar bekräftar detta. och Danmark hade vid den tiden uppenbart redan en väl organiserade samhällsuppbyggnad. Harald Blåtand har under 970-talet erövrat alla de småri- ken som södra Skandinavien tidigare bestått av. Han har säkert styrt med järnhand men styrkan måste också ha legat i en hierarkisk samhällsordning. Ha- rald måste t.ex. ha kunnat lita på sin hird, dvs den inre kretsen av pålitliga krigare. Under denna har stått en mängd stormän och deras underlydande runt omkring i byarna. Det är troligtvis mot en bakgrund av en sådan organisation man ska se det snabba införandet av kristendomen, Uppåkras nedläggning, Lunds och Dalbys uppkomst samt sammandrag- ningen av troligtvis spridda lantbebyggelser till större byar, typ Fosie kyrkby.

Under en fruktansvärt kall och snöig vinter kunde vi arkeologer i slutet av 1970-talet frilägga många Vikingatida bronskam från Fosie. En exakt likadan kam intressanta vikingatida lämningar i just Fosie gamla har påträffats vid en utgrävning i Grädstorp, Järrestad. bykärna. Fynden ger en bild av livet under själva etableringsfasen av byn. Strax öster om kyrkan stu- par marken kraftigt nedåt och här planerade man Den äldsta, arkeologiskt påvisbara bebyggelsen i att anlägga en minneslund för kyrkogården. Malmö dessa byar går nämligen mestadels ner till sen vi- museum gavs tillfälle att undersöka marken innan kingatid, ej längre tillbaka. Denna bild är inte unik denna för all framtid plomberades som kyrkogårds- för Skåne. Redan på 1970-talet genomfördes en mark. Förvåningen var stor när vi satte en liten stor undersökning av byar på Fyn. Arkeologerna schaktmaskin i arbete. Det visade sig nämligen att grävde en mängd provhål i äldre gårdstomtningar det förväntade matjordslagret på kanske knappa och det kunde konstateras att dessa gårdar tillkom- metern i tjocklek i på vissa delar av området i verk- mit i slutet av vikingatiden. ligheten var två-tre meter tjockt. Jorden hade un-

180 der århundradena dels glidit nerför slänten, dels på- mötte man sin barndoms potatiskorg i en vikinga- förts för hand för att utjämna markytan i prästgår- tida version - men tusen år skilde dem åt. dens trädgård som funnits på platsen. Tack vare detta tjocka lager hade lämningar från den äldsta Över större delen av det område som i dag upp- etableringstiden blivit synnerligen välbevarade. I en tas av Minneslunden i Fosie påträffade vi igenfyllda brunn, bestående av återanvända väggplank från rännor. Dessa avtecknade sig mycket tydligt mot vikingahus, påträffades t.ex. en stor, flätad korg från den omgivande ljusa leran. Rännorna tolkades som vikingatid. Det var märkligt att gräva fram denna. de äldsta gränsmarkeringarna mellan olika tomter i Till form och konstruktion var den identisk med de den vikingatida byn. Ett mycket spektakulärt fynd potatiskorgar som man fram till plastkorgarnas in- gjordes i anslutning till en av rännorna. I en sten- förande såg i parti och minut överallt i Sverige. Här satt, rund brunn återfanns i botten ett helt vagnshjul

Den flätade vikingakorgen från Fosie. Tyvärr var fyndet alltför skört för att kunna konserveras.

181 av trä från vikingatid. Ekrarna var borttagna men i övrigt var hjulet mycket väl bibehållet. I dag hänger hjulet på hedersplats på Malmö museum.

Inte långt från Minneslunden står Fosie runsten. Den stod fram till 1999 på samma plats som den med stor sannolikhet alltid stått sedan den sattes upp. Själv fick jag 1971 gå en hård kamp mot vägbyggar- na för att få ha den kvar. Vid en utgrävning kring stenen uppdagades då att den blivit förankrad i ce- ment under jord. En omtänksam cementarbetare hade tryckt in en tioöring från 1931 i cementen. Gamla 1700-talskartor över Fosie visar att runste- nen är placerad exakt mitt i den cirkel som bondgår- darna i byn på den tiden bildade. Under 1600-talet omtalas att den stod vid böndernas gilleshus och på 1700-talet berättas att den stod i en husmans kål- hage. Eftersom husmansbostäder på 1700-talet en- dast fanns i mitten av Fosie bykärna visar detta att runstenen då stått på denna plats.

I runstenens korniga yta möter vi den äldsta kän- da stormannen i Fosie - ja, faktiskt de äldsta namn- givna innevånarna i Fosie överhuvud taget:

”Esbern rejste denne sten efter sin faelle Dvärg, en velbyrdig dreng” står det i dansk översättning. Esbern har alltså bott i byn och rest stenen efter en släkting vid namn Dvärg. Denne måste ha varit en storman - ordet ”dreng” på den tiden visar att han stått kungamakten nära.

Med Fosierunstenen har vi nått fram till den tid då det skrivna ordet, skrivet av inhemska skåningar, bevarats. Därmed har vi också nått resans slut ef- tersom denna bok endast handlat om den långa tid då våra skånska förfäder bokstavligt talat varit stumma för oss. Vi vänder därför nu ryggen åt run- stenen i Fosie och avslutar berättelsen.

182 183 184 185 186 187 188 Litteraturförteckning

Vid mitt arbete med denna bok har jag funnit Björhem, Nils & Säfvestad, Ulf: Stenålders- kunskap, inspiration eller citat hämtad från nedan- hus. Rekonstruktion av ett 4000 år gammalt hus. stående litteratur: Malmö museer 1987.

Almqvist, Ulf & Svensson, Mac: Palissaderna Björhem, Nils & Säfvestad, Ulf: Fosie IV. från Annetorpsleden. Limhamniania 1990. Byggnadstradition och bosättningsmönster under senneolitikum. Malmöfynd 5. Malmö museer Andersson, Magnus: Tranarpshögen. En 1989. gravhög från yngre bronsålder. Carpe Scaniam. Axplock ur Skånes förflutna. Riksantikvarieäm- Björhem, Nils & Säfvestad, Ulf: Fosie IV. betet. Arkeologiska Undersökningar. Skrifter nr Bebyggelsen under brons- och järnålder. Malmö- 22. Lund 1997. fynd 6. Malmö museer 1993.

Arbman, Holger: Två nyfunna praktvapen från Bruzelius, Nils Gustaf: Svenska fornlemningar. bronsåldern. Skånes Hembygdsförbunds årsbok Första häftet. Skåne. Lund 1853. 1948. Brøndsted, Johannes: En oltidsforfattere under Arcini, Caroline: Ståtliga var järnåldersmännen arkæologisk kontroll (Tacitus). Skalk 1966:4. från Albäcksbacken. Carpe Scaniam. Axplock ur Skånes förflutna. Riksantikvarieämbetet. Arkeo- Burenhult, Göran: Ett båtgravfynd i Fosie. logiska Undersökningar. Skrifter nr 22. Lund Limhamniana 1971. 1997. Burenhult, Göran: En långdös vid Hindby Bagge, Axel & Lili Kaelas: Die Funde aus mosse, Malmö. Malmöfynd 2. Malmö museum Dolmen und Ganggräbern in Schonen, Schweden. 1973. I-II. Stockholm 1950-1952. Burenhult, Göran: Länkar till vår forntid – en Biwall, A, Hernek, R, Kihlstedt, B, Larsson, M introduktion i Sveriges arkeologi. Italien 1988. & Torstensdotter Åhlin, I: Stenålderns hyddor och hus i Syd- och mellansverige. Regionalt och Capelle, Torsten: Bronzezeitliche Hausbilder. interregionalt. Stenåldersundersökningar i Syd- Regions and Reflections. Acta Archaeologica och Mellansverige. Riksantikvarieämbetet. Gotab Lundensia. Lund 1991. 1997. Capelle, Torsten: Bronze-Age Stone Ships. Björhem, Nils & Säfvestad, Ulf: Fosie IV. En The Ship as Symbol in Prehistoric and Medieval långdragen historia. Ale 1983:1. Scandinavia. Köpenhamn 1995.

189 Carlie, Anne: På arkeologins bakgård. En Hårdh, Birgitta: Inventering av järnålders- bebyggelsearkeologisk undersökning i norra material i Skytts och Oxie härader. Pugna Skånes inland baserad på synliga gravar. Acta forensis -?. Malmö 1984. archaeologica Lundensia. Stockholm 1994. Ilkjær, Jørgen & Lønstrup, Jørn: Klæder Classon, Christer & Dunér, Anders: Forn- flængedes. Brynjer sønderhuggedes. Skalk minnen i södra och västra Skåne. 1982:2. Landsantikvarien i Malmöhus län. Arlöv 1996. Isendahl, Christian: Förhistorisk järnhantering i Classon, Christer & Dunér, Anders: Forn- nordvästra Skåne. En studie med utgångspunkt minnen i norra och östra Skåne. Länsmuseet i från den vendeltida boplatsen i Haglekulla. Carpe Kristianstad. Arlöv 1997. Scaniam. Axplock ur Skånes förflutna. Riksantik- varieämbetet. Arkeologiska Undersökningar. Collinder, Björn: Beowulf (Översättning). Skrifter nr 22. Lund 1997. Stockholm 1954. Jacobsson, Bengt: Ett nytt skånskt krumsvärd. Davidson, H.R. Ellis: Scandinavian mythology. Ale 1985:3. Verona 1969. Jansson, Ingmar: Gongen från Balkåkra i Den svenska historien. Del 1. Från stenålder Skåne. Klenodier ur äldre svensk historia. Statens till vikingatid. Stockholm 1977. historiska museum 1984.

Fabech, Charlotte: Sydskandinaviske offerfund Jensen, Jörgen: Danmarks oldtid. National- som kilde til jernalderens religion og ideologi. museets vejledninger. Köbenhavn 1993. Arkeologi och religion. Rapport från arkeologidagarna 16-18 januari Jönsson, Karna: Rapport om grophus i Fosie, 1989. Lund 1989. Malmö. Kring Malmöhus. Årsbok från Malmö museum 1973-74. Hernek, Robert & Nordqvist, Bengt: Världens äldsta tuggummi. Ett urval spännande arkeolo- Kalling, Sten: Fynd från stenåldern vid Sege giska fynd och upptäckter som gjordes vid bro. Malmö fornminnesförenings årsbok 1936. Huseby klev, och andra platser, inför väg 178 över Orust. Kalling, Sten: Kung Karls hög. Malmö Riksantikvarieämbetet. Varberg 1995. fornminnesförenings årsbok 1950.

Håkansson, Håkan, Johanson, Gunnar & Karsten, Per: Att kasta yxan i sjön. En studie Salomonsson, Bengt: Ett gravfynd från kv över rituell tradition och förändring utifrån skån- Bronsyxan, Malmö. Malmö fornminnesförenings ska neolitiska offerfynd. Acta archaeologica årsbok 1972. Lundensia. Stockholm 1994.

190 Karsten, Per, Knarrström, Bo & Regnell, Larsson, Lars: Jättegraven. Sveriges äldsta Mats: Forntida tecken – ett unikt ornerat yxskaft monumentala gravanläggning? Ale 1994:3. från Kongemosekultur. Ale 1998:3. Larsson, Lars & Hårdh, Birgitta: Uppåkra – Kaul, Flemming: Ships on Bronzes. The Ship en central plats under skånsk järnålder. Ale as Symbol in Prehistoric and Medieval 1998:1. Scandinavia. Köpenhamn 1995. Larsson, Lars & Theander, Christian: Kihlstedt, B, Larsson, M & Nordqvist, B: Stenåldersboplatser på havets botten. Ale 1999:2. Neolitiseringen i Syd-, Väst- och Mellansverige – ekonomisk och ideologisk förändring. Regionalt Larsson, Mats: Förhistoriska och tidigmedel- och interregionalt. Stenåldersundersökningar i tida hus i södra Sverige. Hus & gård i det för- Syd- och Mellansverige. Riksantikvarieämbetet. urbana samhället – Rapport från ett Gotab 1997. sektorsforskningsprojekt vid Riksantikvarieämbe- tet. Stockholm 1995. Larsson, Lars: Stenåldersjägarnas boplats och gravar vid Skateholm. Limhamniana 1980. Larsson, M, Lindgren, C & Nordqvist, B: Regionalitet under mesolitikum. Regionalt och Larsson, Lars: En 7000-årig sydkustboplats. interregionalt. Stenåldersundersökningar i Syd- Nytt om gammalt från Skateholm. Limhamniana och Mellansverige. Riksantikvarieämbetet. Gotab 1981. 1997.

Larsson, Lars: Segebro. En tidigatlantisk Liljegren, Ronnie & Lagerås, Per: Från boplats vid Sege ås mynning. Malmöfynd 4. mammutstäpp till kohage. Djurens historia i Malmö museum 1982. Sverige. Lund 1993.

Larsson, Lars: Skateholmsprojektet. Jägare – Ljunggren, G: Skånska Herregårdar. Lund fiskare – bönder. Limhamniana 1983. 1852-1863

Larsson, Lars: Skateholmsprojektet. På spåren Med arkeologen Sverige runt. En uppslagsbok. efter gravsedsförändringar, ceremoniplatser och Stockholm 1987. tama rävar. Limhamniana 1984. N.G. Bruzelii beskrivning av Oxie härad år Larsson, Lars (red): Stridsyxekultur i Syd- 1864. Malmö fornminnesförenings årbok 1957. skandinavien. University of Lund. Institute of archaeology. Lund 1989. Nicklasson, Påvel: Svärdet ljuger inte. Vapen- fynd från äldre järnålder på Sveriges fastland. Larsson, Lars: De äldsta boplatslämningarna i Acta archaeologica Lundensia. Stockholm 1997. Sydsverige. Ale 1994:1.

191 Nielsen, Billy: En stenåldersgrav vid Lockarps Sten- och bronsålderns ABC. Statens histo- bageri. Elbogen. Malmö fornminnesförenings riska museum. Borås 1991. årsbok 1981. Stjernquist, Berta: Om järnåldersgravfältet vid Nilsson, Nils-Ove: Fosiegravfältet. Malmöfynd Albäcksån i Maglarp. Ale 1995:3. 66. Malmö museum 1967. Strömberg, Märta: C 14-dateringar vid Ales Nilsson, Sven: Skandinaviska Nordens ur- stenar. Ale 1997:1. invånare. Stockholm 1866. Strömberg, Märta: Fornminne med många Noreen, Sven E: Rare Prospecter. Om uttolkare. Ale stenar inspirerar fackmän och antikvitetstecknaren C.G. Hilfeling. Ale 1964:2. allmänhet. Ale 1995:4.

Projektet Forntid i Nutid. Människa och miljö Strömberg, Märta: Från bågskytt till medeltids- på Skånes Djurpark. Malmö 1982. bonde. 1988

Rausing, Gad: The Chariots of the Strömberg, Märta: Untersuchungen zur Petroglyphs. Regions and Reflections. Acta jüngeren Eisenzeit in Schonen. I-II. Lund 1961 Archaeologica Lundensia. Lund 1991. Svensson, Mac: A Palisade Enclosure in Riddersporre, Mats: Praktiskt kultredskap eller South-West – a Site from the Battle-Axe kultiskt praktredskap. Ale 1984:1. Culture. Regions and Reflections. Acta Archaeologica Lundensia. Lund 1991. Rosborn, Sven: Skånes skålgropsförekomster. Trebetygsuppsats i nordisk och jämförande Voss, Olfert: Tvende bekendte ældgamle fornkunskap. Lund 1971. guldhorn. Skalk 1967:6.

Salomonsson, Bengt: Malmötraktens förhisto- Wahlöö, Claes: Gravhög vid Höja. Malmöfynd ria. Malmö Stads historia del I. Malmö 1971. 66. Malmö museum 1967.

Salomonsson, Bengt: Äkta eller falskt. Kring Winge, Göran: Gravfältet vid Kastanjegården. Malmöhus. Årsbok från Malmö museum 1973- Malmöfynd 3. Malmö museum 1976. 74. Malmö 1974 Åberg, Gustaf: Kring Ale stenar. Saga och Sköld, Per Edvin: En väg och en bygd i gam- sanning om skeppssättningen vid Kåseberga. mal tid. Ale 1963:2. Skånes hembygdsförbunds årsbok 1960.

Sköld, Per Edvin: Söderslätts förhistoria. Lund Öjner, Kerstin: Arkeologi. En introduktion till 1968. svensk forntid. Lund 1997.

192