ale Historisk tidskrift för Skåneland Nr 2 1963
' ale
Historisk tidskrift för Skåneland utges av De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening.
Redaktör Landsantikvarie Sven E. Noreen, Kristianstad.
Redaktionskommitté Docent Erik Cinthio, Lund Fil. lic. Sten Körner, Lund Docent Birgitta Odén-Dunér, Lund Assistent Bengt Salomonsson, Lund Intendent Gustaf Åberg, Simrishamn
Föreningens styrelse Professor Jerker Rosén, Lund, ordf., professor Holger Arbman, Lund, v. ordf., docent Jörgen Weibuli, Lund, sekr., docent Erik Cinthio, Lund, v. sekr., museichef Bengt-Arne Persson, Varberg, kassör samt lektor Hilbert Andersson, Ystad, intendent Bengt Bengts¬ son, Lund, docent Bertil Ejder, Lund, museiintendent Lars-Göran Kindström, Hälsingborg, rektor Salomon Kraft, Malmö, professor Sven Köllerström, Lund, fil, lic. Sten Körner, Lund, museiintendent Harald Lindal, Trelleborg, docent Gösta Lindeberg, Lund, lands- antikv. Sven E. Noreen, Kristianstad, stationsmastare Sven Nöjd, Örkclljunga, docent Bir¬ gitta Odén-Dunér, Lund, disponent Birger Persson, Ystad, riksdagsman Per Edvin Sköld, N. Rörum, kyrkoherde Gunnar Wallin, Skurup, intendent Gustaf Åberg, Simrishamn.
ALE utkommer med 3 häften årligen. Brev och manus till redaktio¬ nen adresseras till landsantikvarie Noreen, Nya Boulevarden 9, Kristian¬ stad, tel 044/134 28. Medlem erhåller tidskriften kostnadsfritt. Årsavgiften 10:— kan insättas på De skånska landskapens historiska och arkeologiska förenings postgiro¬ konto Lund nr 246831, c/o museichef B.-A. Person, Varberg.
Omslaget har komponerats av Harry Kumfien.
Omslagsbilden efter teckning av Bengt Salomonsson visar ett hästspann från hällristningen i Frännarp, Gryt socken.
Lund 1965, Skånska Centraler yckeriet En väg och en bygd i gammal tid
Av Per Edvin Sköld
h
\1l
ij\
! ! V i r i
De gamla färdvägarna är viktiga fornlämningar, något som nun bör minnas i dessa dagar, dä de sista resterna av dem hotar att försvinna genom trafiksäkerhetens krav. Vägarnas historia är i hög grad ett försummat kapitel. En krokig väg är inte alltid en gammal väg och äldern är oftast mycket svär att ange. Här krävs en ingående analys av äldre kartor, terrängförhållanden, ortnamn m. m. Per Edvin Sköld, f. finansministern, riksdagsman och lokalhistoriker lämnar här ett bidrag till vägväsendets historia och analyserar fram den färdled som av ålder utgjort huvudförbindelsen mellan söderslätt och bygderna norrut vid Lund.
I början av september 1552 hade två på kungens vägnar tidigare uppburit befullmäktigade ombud för bönderna i fyra läster två pund1 korn och två¬ Oxie och Skytts härader, Jens Andersen hundra tunnor havre av bönderna i de och Thomes Hansen, haft företräde för båda häraderna för att underhålla bron kung Christian i Köpenhamn. Härifrån i 24 år.2 Bönderna hade fått betala hade de med sig ett kungligt brev till men Kronan hade inte fullgjort sin del Lensmanden pa Malmöhus slott Mogens av avtalet. I äldre tider var det skick Gyldensterne, vari denne fick befallning och bruk att befolkningen i en trakt att hålla Görslövs bro i försvarligt hade att utge spannmål, s. k. brokorn, skick. Av brevets innehåll framgår, att till bestridande av underhållet av en Eyler Hardenberg, en annan Lensmand, viss bro. Ofta fick en adelsman, en stad
1 eller någon annan uppbära spannmålen Bara härader ingav till den s. k. Skånska med skyldighet att underhålla bron. I kommissionen den 26 november 1669.* förevarande fall uppbar tydligen Kro¬ I denna framställning säges följande. nan själv brokornet och hade därför Av ålder hade det s. k. Kungsbetet mel¬ att svara för brons underhåll. len ö. Skrävlinge och Tullstorps byar Ovannämnda brev upplyser oss så¬ varit fritt för dem som reste från de lunda om att byamännen i Oxie och nämnda tre häraderna till Lund och för Skytts härader hade skyldighet att be¬ de skogsbönder som for till Malmö och kosta bro över Sege å vid Görslöv. Söderslätt eller till Trelleborgs mark¬ Denna bro ansågs tydligen ha ett all¬ nad. Vid tiden för supplikens avgivande mänt intresse för hela denna landsända, hade vice guvernören förbjudit använd¬ ty varför skulle eljest befolkningen ningen av detta bete. Befolkningen bad gjort sig besvär med att sända ombud nu kommissionen att betet skulle friges till kungen för att begära brons upp¬ igen, så att inte de kringliggande byar¬ rustning. Detta intresse kan, om man na i brise på fritt bete åt de vägfarande ser saken från vår horisont, verka skulle lida skada på säden och den något förvånande. Den väg som där¬ ringa äng som fanns av dem som ”reste ifrån ledde söderut borde ytligt sett av och an”. knappast vid denna tid ha varit av vä¬ Av dessa notiser finner man att bron sentlig betydelse för större delen av de vid Görslöv i huvudsak betraktades som båda häraderna. Men uppfattningen om en del av vägförbindelsen mellan Lund ett dylikt intresse för den allmänna och Söderslätt. Hur vägen i fråga gick samfärdseln hävdades dock. Den stod i fram kan man i stora drag se av Buhr- verkligheten kvar långt efter 1550- mans karta.5 Enligt denna gick vägen talct. I 1671-års jordrevningsproto- från Lund förbi Uppåkra kyrka till koll3 anges att under de närmast före- Kvarnby. Därefter fortsatte den i en ende åren hade varje gård i vissa sock¬ elegant sväng över Husies och Oxies nar av Oxie härad fått bidraga till mark till Lockarps by. Härifrån ledde reparation av bron med fyra öre silver¬ vägen mellan Glostorps och V. Klags- mynt som häradsmännen uppburit. Av torps byar, gick strax öster om Tygel¬ samma källa framgår att normalt sett sjö kyrka till Hököpinge by och vidare hade varje gård i häradet att vart tju¬ förbi S. Äkarp, V. Grevie, Fuglie och gonde år bidraga till brons underhåll ö. Värlinge. Från denna sista by är med en kappe korn, d. v. s. c:a fem li¬ vägen angiven att gå rakt ner till ter. Att hela Oxie härad inbegreps i Trelleborg. bidragsskyldigheten tyder väl just på Gerhard Buhrman var en bemärkt att vägen alltjämt hade ett allmänt fortifikationsofficer. Han deltog med intresse. I fråga om andra broar i trak¬ utmärkelse i 1676— 79 års svensk¬ ten var det endast de närmaste sock¬ danska krig. Det var härefter han fick narna som fick utgiva brokorn, (se Karl XI:s befallning att uppgöra en not 3). karta över Skåne. Denna blev färdig Hur denna vägförbindelse vid denna 1684 och kan nog betraktas som ett tid betraktades visar också en supplik mästerverk för sin tid. Det är vår första som befolkningen i Oxie, Skytts och topografiska karta över Skåne, som för-
2 utom städer och byar, herrgårdar, fiske¬ allmänhet följa de där angivna väg- lägen och kvarnar upptar även höjder, sträckningarna. Ett viktigt undantag är vattendrag, sankmarker och skogar. emellertid sträckningen mellan Kvarnby Dessa senare jämte vägar och vatten är och Lockarp. När man ser den blir man färglagda. Häradernas belägenhet är an¬ villrådig. Var skall den återfinnas i given. Men de större vägarna var det dagens eller gångna tiders vägnät? Det¬ väsentligaste. Kartans syfte var militär- ta är ett problem. strategiskt. Tre år senare var Buhrman Tre alternativ erbjuder sig. Ett som färdig med en annan upplaga av sin här betecknas I utgörs av vägen från Skånekarta. Den är i större skala och Kvarnby över Oxie by till Lockarp. därför överskådligare samt i viss mån Ett annat är att följa vägen västerut också mera detaljerad. Framför allt ut¬ förbi Husie kyrka mot V. Skrävlingc. märker den sig för upplysningar om Efter en knapp kilometer tar man av seglationsförhållandena vid kusterna och söderut över V. Kattarps mark förbi kallas därför Buhrmans kustkarta.e Jägersro till Lockarp. Detta alternativ Trots alla förtjänster kan naturligtvis betecknas IL Beträffande denna väg Buhrmans kartor inte i exakthet mäta kan ett par anteckningar på en lant¬ sig med nutidens. Den kartografiska mäterikarta över V. Kattarps ägor upp¬ tekniken var ganska primitiv. Det är gjord 17747 vara värd viss uppmärk- därför inte så underligt att fel insmugit samhet. I kartans norra kant står vid sig. Sådana kan nog var och en som är Jägersrovägen ”väg till Lund” och i förtrogen med en trakts topografi iakt¬ dess södra ”byeväg till Södra Slätten”. taga. Närmast roande är t. ex. att se en Ett tredje åter, III, är att välja en väg bäck rinna upp på Kungshög i Oxie som på den s. k. Skånska rekognosce- och klättra över vattendelaren i Arrie ringskartan8 går söderut från vägen — Glostorp för att sen falla ut i Öre¬ Kvarnby-Husie kyrka strax öster om sund vid Pile. Denna felaktighet är denna. Nämnda väg träffar vägen Oxie- rättad på 1687 års upplaga. Men allt Malmö vid socken-gränsen. Strax öster är inte korrigerat. Ett sådant fall möter om denna punkt fortsätter en annan vi, när det gäller att fastställa sträck¬ väg ytterligare söderut. Vid Kristine- ningen av vägen Görslövs bro söderut. berg utmynnar den i vägen Oxie- Lockarp. Här nämnda södergående väg fortsatte i ännu äldre tider till Käglinge by. Strax norr om nämnda ort har Vägens sträckning enligt Buhrmans troligen Oxie härads ting haft sin sam¬ karta har ovan angivits. Tydligt är att lingsplats inom Oxie bys södra vång.n denna skulle, om den varit korrekt, För översiktlighetens skull har en kunnat återfinnas i ännu befintliga vä¬ skiss av vägförbindelserna mellan Kvarn¬ gar eller i sådana som upphört att by och Lockarp upprättats efter Skånska existera efter Buhrmans tid. Vad dessa rekognosceringskartan, skiss 1. Ett yt¬ senare beträffar har man god ledning terligare alternativ, IV, återges även i de lantmäterikartor Över olika byar där. Förklaringen till detta följer här som inte är särskilt mycket yngre än nedan. Buhrmans väg har lagts in lik¬ Buhrmans karta. Det går också att i som även ett större kärr.
3 SKISS I Det är uppenbart att någon väg, allra Vilket av dessa alternativ kan Buhr- minst en med strategisk betydelse, aldrig gått fram i den ovan angivna sträckningen. man ha avsett? För att få svar på den Varken i vår tid eller i Buhrmans kan en frågan kan det vara lämpligt att ta dylik väg påvisas. Den skulle i så fall ha Skånska rekognosceringskartan till hjälp. lämnat något spär efter sig i lantmäteri¬ Den är långt mera exakt än Buhrmans. kartorna från Küüses över Oxie 1703 och framöver. Men säkert är å andra sidan att Den stora skalan tillåter även en detal¬ vägen från Görslövs bro ner genom Oxie jerad framställning av landskapet. Kar¬ och Skytts härader har funnits och såsom tan återger förhållandena ungefär vid tidigare visats haft en viss betydelse även tiden för enskiftets genomförande, vil¬ på Buhrmans tid. Annars skulle den för ket har väsentlig betydelse för lösningen övrigt inte kommit med på hans karta, som ju endast upptar de viktigaste vägarna. av det föreliggande problemet. Ännu Det skulle därför vara beklagligt om inte hade inte sumpmarkerna utdikats och sträckningen mellan Kvarnby och Lockarp uppodlats. For att få klarhet över den skulle kunna utrönas. Buhrmanska vägens mera exakta sträck¬ Kanske går det att komma problemet ning har jag låtit byrådirektören i Ri¬ närmare in på livet med hjälp av Buhrmans kets allmänna kartverk, Per Lennart kustkarta. Å denna har sockengränserna angivits. Det visar sig nu att å denna karta Johnsson, lägga in denna väg pa veder¬ Buhrmans väg, som har samma sträckning börande avsnitt av Skånska rekognosce¬ som på den tidigare kartan, på ett ställe ringskartan. Den har där angetts med löper i sockengränsen mellan Oxie och Fosie avbrutna dubbelstreck. socknar. Att dessa båda socknars mark gränsar intill varandra pä en mycket kort Om den sålunda konstruerade vägsträck- sträcka överensstämmer med verkligheten. ningen är helt exakt kan naturligtvis vara Det sker pi ömse sidor om järnvägsöver¬ osäkert. Vid inläggandet av vägen har kyr¬ gången på Malmö— Ystads järnväg vid korna i Husic, V. Skrävlinge, Lockarp och Fredriksberg längs en bit av vägen Oxie— Oxie använts som stödpunkter. De har alla Malmö. Eftersom sockengränserna inte änd- kommit till i tidig medeltid och alltid le¬ racs åtminstone sedan 1700-talets början gat där de ligger. Men en annan fråga är föreligger här en fast punkt för oriente¬ ju om de blivit rätt inmätta på Buhrmans ringen. Dessa sammanstötande sockengrän¬ karta. Med denna reservation antages här ser framgår av Skiss 1. Härigenom syns vägens sträckning vara klarlagd i förhål¬ dock problemet bli ännu mera invecklat. lande till rekognosceringskartan. Resultatet Varken alternativet 1 eller II kan passas in har blivit överraskande, ja, förvirrande. Till i bilden. I intetdera fallet berörs de sam¬ en början ansluter sig Buhrmans väg till manstötande sockengränserna för Oxie och ovan angivna alternativ I, d. v. s. den följer Fosie. Hade Buhrmans väg när den nådde vägen Kvarnby— Oxie. Men efter c:a en fram till vägen Oxie— Malmö följt denna, kilometer viker den av i en som tidigare skulle den i det avseendet legat rätt. Men sagts elegant sväng sydväst ut. Över kullar då återstår spörsmålet om sträckningen och kärr leder den över Husies mark in pa tvärs över markerna mellan vägarna Kvarn¬ Oxics västra vång, går Över nordvästsidan by Oxie och Oxie— Malmö, där något av Oxie backar en halv kilometer nedanför spår— av väg inte står att finna vare sig på Kungshög. Vid sockengränsen Husie— Oxie marken eller i kartorna. Frågan är om inte korsar den vägen Oxie— Malmö. I andra utgångspunkten för bedömningen av vä¬ kanten av nämnda vång passerar den lands¬ gens sträckning mellan Kvarnby och vägen Malmö— Ystad strax norr om en Lockarp bör tas i alternativ III. Följer man grusbacke som kallas Lingebjär. Därefter detta men vid framkomsten till vägen fortsätter den över ett kilometerbretc kärr, Oxie— Malmö inte fortsätter vidare söderut i vilket sockengränsen Oxie— Lockarp går. utan tar av åt väster längs vägen Oxie— 4 Till T«Cktr>íarklorinq- K 5kr°Hinÿ I + KyrkQ O By •o o Gård HUSIE •£ Vag to .....Sockengräns inlagd (m) ...... Buhrmans vóg, inlagd n i, 'í/o Korr KVARNBY I-EZ 1 lextcn r«dovisoöe oií«rnoíiv.
ll Ht %; (E) Husie v socken Fosie Socken TV (: ■ // K 1 / • Fred¬ jjt sf riks m ♦* (nr) n, Oxie / i Socken S S S 4 ** A --5- Ä-\ V in 4 V OXIE
(nr) il ** 'i LQCKARP ** -P I K.RI5TINEBERG (m) M % iP -?7 %
Skiss 1. Buhrmans väg och de fyra vägalternativcn inlagda med den skånska rekognosceringskartan såsom underlag.
Malmö, passerar denna det ställe, där Oxics mer med sträckningen på Buhrmans och Fosies sockengränser sammanfaller. karta. Det gör en vänstersvängning åt Strax därefter utmynnar vägen Oxie— sydväst, visserligen mera knyckig än Malmö i landsvägen Malmö— Ystad och elegant, det erbjuder den näst efter nära därintill finns en kort förbindelseväg till vägen Jagcrsro— Lockarp. På detta sätt Buhrmans kortaste väglängden och det framkommer ovannämnda alternativ IV. berör den på kustkartan utpekade sam¬ manstötningen av Oxies och Fosies Av de föreliggande möjligheterna är sockengränser. Vad orsaken kan vara alternativ IV det som bäst överensstäm- till att Buhrmans karta avviker från
5 verkligheten på detta sätt kan inte och Lund. Men att se saken på detta klarläggas. Kanske har han och hans sätt måste tydligen vara felaktigt, ty medhjälpare vid sammanräkningen av inte ens på 1600-talet sattes som vi ti¬ de vidlyftiga mätningarna tagit miste, digare sett vägens betydelse i detta av¬ kanske har han medvetet schematiserat seende i fråga. Orsaken till att vägen vägsträckningen. Troligen har den här från Lund över Görslövs bro till Söder¬ konstruerade leden varit den på Buhr- slätt kommit till och fått sin betydelse mans tid använda. I fortsättningen an¬ torde man fåfängt söka i historiska ur¬ tas därför här att alternativet IV utgör kunder. För att erhålla ett svar på frå¬ en del av Buhrmans väg. gan får vi nog gå till Malmötraktens Vägens fortsättning söderut vållar geologiska historia. inga särskilda bryderier förrän den nått Som bekant inträdde efter den stora ö. Värlinge. Enligt Buhrman går vägen inlandsisens avsmältning i Nordeuropa därifrån rakt ner till Trelleborg. Att en kraftig landhöjning som gjorde Ös¬ den i huvudsak haft en dylik sträck¬ tersjön till en insjö, Ancylussjön. För ning på hans tid kan inte betvivlas. fem till sex tusen år sedan blev vatten¬ Trelleborg hade under medeltiden varit ståndet högre igen. Östersjön blev en en hamnstad, som dock till gynnande havsvik, Litorinahavct. Öresund upp¬ av Malmö och Ystad i början av 1600- kom nu, men dess vattenstånd var c:a talet fråntagits sina stadsrättigheter. Då fem meter högre än i vår tid. Detta Buhrmans karta främst var av militär- medförde att åtskilligt som nu är fasta strategisk natur, är det naturligt att landet då låg under vatten. Nordost om Trelleborg, där det säkerligen fortfa¬ platsen för Malmö stad gick Lomma- rande gick att lägga till med fartyg, bukten ett gott stycke längre in i landet drogs in i vägnätet. Under den tid den¬ än nu. Den inre vik som sålunda upp¬ na plats varit en stapelstad måste vä¬ kom framgår av här återgivna skiss gens förbindelse med Trelleborg även över de postglaciala avlagringarna kring haft stor ekonomisk betydelse. Sege ås nedre lopp.10 Skiss 2.
SKISS 2 Den kan beskrivas sålunda. Öresund Ovan har antytts att vi nu för tiden nådde en kilometer längre in i landet skulle kunna tycka att denna väg under (på vissa ställen mera) från en punkt 1500-talet näppeligen kunde vara av strax nedanför Segeåns utlopp och tre väsentlig betydelse för den större delen och en halv kilometer längre norrut. av Oxie och Skytts härader. Varpå kan Där Arlövs stationssamhälle ligger stod en sådan uppfattning vila? Naturligtvis vatten. Just på detta ställe hade sundets därpå att vid denna tid fanns redan utvidgning sin största bredd, ända till landsvägarna Malmö Ystad över ö. två kilometer. Strax söder om Segeåns Grevic och Malmö — Trelleborg över utlopp följde viken åns dalgång och var Vcllinge. Vag gick — dessutom mellan här c:a en kilometer bred. Där dal¬ Malmö och Lund Över Äkarp. Det är gången kröker åt öster utbredde sig ju dessa som i dag tar upp den huvud¬ vattnet över hela det nuvarande flyg¬ sakliga vägtrafiken mellan Söderslätt fältet vid Bulltofta ända ned till Ho-
6 A
n
Görsfövs bro m 1: :*S
__X \Bulltofta‘\y- Malmö
-I— ~~ Kung Kar/s hög
! f Postglacial avlagring. i
Kvarnby
Jj
Skiss 2. Den topografiska situationen öster om Malmö för 6000 år sedan.
hög och Håkanstorp. Även öster om nivå knappast möjlig längre väster ut detta vatten var ån i allmänhet mycket än just där Görslövs bro ligger. Så små¬ bred ända bort till den plats där Görs- ningom sjönk vattnet undan igen och lövs bro är belägen. efterföljdes av träskmarker. Men det Som syns var en vägförbindelse mel¬ gick långsamt. Ännu på Buhrmans karta lan Söderslätt och trakterna norr därom kan man se rester av dessa kärr. Det är vid tiden för här angivna vattenstånds- tydligt att det är dessa naturförhållan-
7 den som gjorde, att Söderslätts vägför- och -hög. Den sistnämnda slutleden är bindelse med bygderna i norr kom att som bekant ofta i Skåne förvanskad till ligga vid Görslöv. -ie eller enbart -e. Uppkomsten av dessa ortnamn anses ha skett från vår tide¬ räknings början till fram emot mitten av första årtusendet. Denna tidsbedöm- Har naturaförhållandena kring Sege ning har på sista tiden fått stöd av ås nedre lopp varit orsaken till att för¬ metroanalysen, en metod som syftar till bindelserna mellan Söderslätt och byg¬ att på grundval av gamla lantmäteri¬ derna norr därom kom att gå över kartor klarlägga efter vilket måttsystem Görslöv, och detta är säkerligen troligt, de olika åkrarna inom en by under ti¬ vidgar sig perspektivet bakåt i tiden dernas lopp uppdelades. Denna metod väsentligt. Man kan antaga att vägen har t. ex. tillämpats i fråga om en öst- kom till så snart en bygd uppkommit skånsk by, Virrestad, där den keltiska på Söderslätt och denna fick behov av alnen visat sig vara använd vid den att komma i kontakt med bygderna första delningen, medan därefter den norrut. När detta inträffade går inte romerska o. s. v. kommit i bruk. Detta att klarlägga. Några fornfynd som har visar väl att bosättningen här går till¬ med vägen att göra har inte påträffats. baka åtminstone till de första århundra¬ Den enda möjlighet som föreligger torde dena av vår tideräkning.12 De boplat¬ vara att söka indicier från olika tider ser, som förr eller senare utvecklat sig som kan peka på att vägen just då till byar med namn, vari någon av de fanns. nämnda slutlederna ingår, kan därför En förutsättning för vägens existens antas ha utgjort bygden vid mitten av är tydligen att det existerade något som första årtusendet. Det kan ha sitt in¬ kan kallas bygd.11 En inte alltför ringa tresse att se hur desamma är belägna i bofast befolkning på Söderslätt skulle förhållande till den här behandlade vä¬ man också kunna säga. Och denna kan gen från Görslöv ned över Söderslätt. inte tänkas bestå av enbart spridda iso¬ Med utgångspunkt från dessa resone¬ lerade familjer. Man får tänka sig en mang har på en kartskiss, Skiss 3, över viss koncentration av bebyggelsen. Frå¬ Skånes sydvästra hörn lagts in de ort¬ gan blir då om det går att i den för¬ namn som har någon av de ovannämn¬ historiska tiden konstatera dylika bo- da slutlederna. Härtill bör fogas några sattningscentra. För den tidens sista år¬ anmärkningar. Dels finns även andra tusende är detta nog möjligt med till- namn som nog är lika gamla. Deras an¬ hjälp av ortnamnen. tal är sa ringa att de inte påverkar Ortnamnsforskarna har sedan länge bilden, därför har de inte medtagits ansett sig kunna dela upp dessa namn utom i två fall. Detta gäller Lomma i olika åldersgrupper. Den relativa upp¬ och Bara och härför föreligger särskilda delningen torde vara rätt säker. Men skäl. Dels kan det vara möjligt, att alla även för den absoluta åldern ligger be¬ upptagna namn inte har den förutsatta dömningen inom ramen för det sanno¬ åldern. Förvanskningar kan ha skett lika. Till ett äldre skikt hör bl. a. ort¬ under tiderna och ortnamnsforskningen namn som slutar på -löv, -stad, -inge har ännu inte på långa vägar hunnit att
8 behandla alla namn. Endast kyrkbyarna Vemmerlöv. Kyrkoköpinge kanske in¬ ha mera allmänt ägnats uppmärksam¬ tresserar oss mest. Många historiker het. Men även i fråga om förekomsten håller före att gamla bosättningar, vil¬ av dylika förvanskade namn kan sägas kas namn slutar på -köpinge under att inte heller de kan vara så många forntiden varit handelsplatser. Tydligt att helhetsbilden störs. Slutligen före¬ är väl att en huvudled under järnåldern kommer på skissen namn, som visser¬ berört denna ort. Härmed har vi följt ligen varit föremål för forskning men denna förmodade väg ner till östersjö¬ där tvist råder om den rätta tolkningen. kusten och hamnat i Trelleborgs före¬ Detta gäller t. ex. Tygelsjö och Skegrie. gångare. — På kartskissen har också lagts in dels Här har aldrig funnits någon bygde- vägen Lund— Görslöv— ö. Värlinge, gräns. De gamla bosättningarna österut dels landsvägarna Malmö— Ystad över hör också till Söderslätt. I själva verket ö. Grcvie och Malmö Trelleborg över går gränsen vid Skivarpsån. På dess Vcllinge. — andra strand låg den i medeltida källor omnämnda Ljunitsskogen. Dess område SKISS 3 är fattigt på fornfynd. Mats P. Malmers Kartskissen visar alldeles uppenbart isaritmkartor över fynd av tunnackiga att det vid mitten av vår tideräknings flintyxor, båtyxor, flintdolkar o. s. v. första årtusende fanns en betydande visar alla tydligt, att nämnda område bygd på Söderslätt och att den här be¬ under stenåldern utgjorde ett tomrum.13 handlade vägen ligger centralt i denna Det är därför rätt naturligt att även gamla järnåldersbygd, medan de båda förutsätta en förhistorisk vägförbin- landsvägarna är belägna i dess ytter¬ delse från Trelleborgstrakten till Skiv¬ kanter. Dessa senare har tydligen till¬ arpsån. Här slutade därför Söderslätt. kommit i samband med de ovan nämn¬ Men längre österut är givetvis en annan da städernas behov av bättre förbindel¬ bygd. ser med varandra, sannolikt på högre Om vi återgår till Buhrmans karta myndigheters bud. Men dessa städer är finner vi där två vägar från Trelleborg många hundra år yngre än den nämnda åt nämnda håll. Den ena går på själva järnåldersbygden. Om vägen över Sege östersjöstranden och leder till Ystad. å vid Görslöv går tillbaka till äldre Den ligger emellertid helt utanför by¬ järnåldern, som skissen ger indicium arna med namn ur det äldsta ortnamns- för, får man också antaga att den till¬ skiktet. Dessa är i regel belägna åt¬ kommit spontant i takt med bygdens minstone någon kilometer från stran¬ behov av förbindelser med yttervärlden. den. Frågan är väl därför om den vä¬ Därför kan vägen inte gärna ha nått gen på Buhrmans tid kan ha haft någon sitt slut i ö. Värlinge. Den gamla bo¬ betydelse. Den finns t. ex. inte alls upp¬ sättningen öster därom måste också ha tagen på den s. k. Skånekartan av 1742. berörts därav. Här kommer först Ham¬ Från 1790 finns ett uttalande om ”att marlöv, Gylle och därefter Vemmerlöv den likväl sällan nyttjas”.11 Det är i fråga. Därefter ligger Fjärdingslöv först nu i bilismens tidevarv som den österut och Kyrkoköpinge i söder. Båda rustats upp och blivit en frekventerad orterna har gamla vägförbindelser med turistled. Den andra vägen på kartan
9 recker-forklaring- ■T0 LUND A Vó gen Górslóv - SKivarp O B 1 Malmó -Ystad o° o o C Nolmo - Trelleborg 12 D Yngre vågor po BuhrmOM kartor fa 3 j f-63 Byor med ur romn óldrc ortnamns- A//° % o ! skikfet. / ° 5 o Bronsåldershög i & K i O 5 -ID Bronsåldershögar 15 O 13 15 7 j O 10-15 r 5 O OJ 65 0 o MALNÖ o O. O o o O o >0 9 O B 19° 16 10 20 o Cl o1 21 1 o SP 0 11 22 lo 25j°o o o 67 .24 c° 26feVy* 261 >° o zA 61 31 o\30 55 o
29 c|° Oo 60 33 CØD o B 56 57 °\o oo% o o »34 30 °\o O H \37 / M 0 49 O \ o 50 \° %°o » O o -t4j° o ° « «0 O » o \£Jr°- »\ O P« ct» « o ?0 « VTKDU» 5fl ,OC o o A 0 =te> 52 o 2ÿ 'ÓS1E&S3QV3 _o ooÿ£~
Skiss 3. Karta över Söderslätt. Siffrorna anger följande byar: 1. Lomma, 2. Värpinge, 3. Kvarlöv, 4. Kyrkheddinge, 5. Önneslöv, 6. Gödelöv, 7. Ncvishög, 8. Vinninge, 9. Bara, 1Ü. Vismarlöv, 11. Yddinge, 12. Hällestad, 13. Arlöv, 14. Burlöv, 15. Görslöv, 16. Djurslöv, 17. Särslöv, 18. Husic, 19. V. Skrävlinge, 20. Hyllie, 21. Fosie, 22. Vintrie, 23. Oxie, 24. Käglinge, 25. Fjärdingslöv, 26. Törringe, 27. Arrie, 28. Tygelsjö, 29. V. lngelstad, 30. Hököpinge, 31. Gässie, 32. Ö. Grevie, 33. Veliinge, 34. Fuglic, 35. Villie, 36. Ö. Värlinge, 37. Häslöv, 38. Skegrie, 39. Stavie, 40. Kämpingc, 41. Ham¬ marlöv, 42. V. Vemmerlöv, 43. Gylle, 44. Kyrkoköpinge, 45. Fjärdingslöv, 46. Gislöv, 47. Virestad, 48. Fru Alstad, 49. St. Markie, 50. Anderslöv, 51. Simlinge, 52. St. Isie, 5 3. Brönnestad, 54. Hönsinge, 5 5. Börringe, 5 6. Gärdslöv, 57. Saritslöv, 5 8. L. Bed- dinge, 59. Ö. Vemmenhög, 60. Villie, 61. Slimminge, 62. Ölöv, 63. Everlöv. Av byar som uppdelats i t. ex. Östra och Västra, Stora och Lilla har endast en delby intagits — såsom Kyrkheddinge men ej Moss- och Kornheddinge.
10 anges gå över Gislöv, S. Äby, Vallby, mans kustkarta. Detta spörsmål syns ö. Klagstorp, Hasslemölla till lands¬ emellertid inte väsentligt. vägen inom V. Vemmenhögs mark. De vägsträckningar som finns upp¬ öster om Gislöv går som syns denna tagna på skiss 3 från Görslövs bro till väg helt Över orter med namn som är Skivarp existerar i regel alltjämt i vår yngre än det äldsta ortnamnsskiktet. tid. Där så inte är fallet har vägarna Om denna väg verkligen funnits pä kunnat beläggas i äldre kartmaterial. Buhrmans tid skulle man kunna anta Slutsatsen tycks mig given. Denna väg- att dess tillkomst berott av Trelleborgs sträckning gick i centrum av järnålders- behov och på högre myndigheters till- bygden på Söderslätt. skyndan. Den raka sträckningen skulle kunna tyda på detta. Vägen är dock inte antydd på Skånekartan av är 1742 (jfr not 14). På Buhrmans kustkarta Då ingenting tyder på att vägför- finns den visserligen men den går ej bindelsen uppkommit först vid mitten från Hasslemölla till landsvägen i V. av första årtusendet av vår tideräkning, Vemmenhög utan till Jordberga slott, till vilken tid undersökningen ovan om där den slutar. vägens belägenhet till orter med namn Den förhistoriska vägförbindclsen ge¬ ur det äldsta ortnamnsskiktet hänför nom Söderslätt öster ut kan på ett mera sig, finns intet motiv för att stanna knyckigt sätt ha letat sig fram från just här. Man kan mycket väl fråga sig den ena gamla orten till den andra. hur det var under bronsåldern. Om det Från Gislöv kan den ha gått till Sim- går att få något indicium som antyder linge, därifrån till St. Isie i Hemmes- ett svar på denna fråga, måste det dynge socken och över Beddinge gamla emellertid bygga på fornminnen, som kyrkby till V. eller ö. Vemmenhög och klart kan hänföras till denna tidsperiod. därifrån förbi Ölöv till Skivarpsån med Arkeologiska ströfynd räcker inte. De dess vadställe, där sedermera bron bygg¬ säger i och för sig för litet om för¬ des. Efter brons tillkomst fick samtliga hållandena just på det ställe där före¬ hemman i Vemmenhögs härad skyldig¬ målet upphittades. Helt annat kan det het att lämna bidrag till dess underhåll. självklart vara med gravfynd. I detta Detta brokorn uppbars i slutet av 1500- avseende ger Söderslätt ett rikt material talct av Gabriella Sparre på Svaneholm. frän bronsåldern genom de många stora En annan adlig person hade samma för- gravhögarna. De kallas i allmänhet för liining i början av 1600-talet,1 r> Dessa bronsåldershögar. Beteckningen tycks hade följaktligen att hålla bron i stånd. vara riktig. Inom Oxie, Skytts och Eftersom bron var en häradets gemen¬ Vemmenhögs härader finns över 180 samma angelägenhet gällde troligen det¬ dylika högar redovisade på de geolo¬ samma om vägen som ledde dit. På giska kartbladen.in Av dessa har ett skiss 3 har även härovan sist angivna femtontal undersökts sakkunnigt. I alla sträckning lagts in. Den verkar mest dessa fall har högarna visat sig till- sannolik. Men givetvis kan vägen ha komna under tiden något århundrade haft en sådan som mera överensstäm- in på bronsåldern och till dess mitt. Ä mer med vägen till Jordberga på Buhr- andra sidan har ingen gravhög fran nä-
11 gon annan arkeologisk epok konstate¬ Inom Oxie, Skytts och Vemmenhögs rats i denna landsända. Detta gör att härader upptar de geologiska kartbla¬ man kan ha rätt att hänföra dessa grav¬ den 183 gravhögar, därav i Oxie 36, i högar till bronsåldern. Den på de geo¬ Skytts 74 och i Vemmenhögs 53. De logiska kartbladen redovisade invente¬ har lagts in på Skiss 3. Man kan inte ringen torde ge en ganska trogen bild undgå intrycket att gravhögarna har en av högarnas förekomst på Söderslätt i belägenhet som väl överensstämmer med slutet av förra och början av detta år¬ byarnas. hundrade. Naturligtvis är dess riktighet Skissen har karaktär av punktkarta. relativ. Vissa högar kan ha förbisetts, Dylika kartor över arkeologiska fynds i andra fall kanske naturliga bildningar spridning har använts flitigt men också har upptagits. Möjligheten kan ju trots varit utsatta för åtskillig kritik. Meto¬ allt stå kvar att någon gravhög här¬ dens svagheter har nu sist starkt under¬ stammar från en annan tidsepok. Det strukits av Mats P. Malmer.37 Hans bör väl också anmärkas, att lika väl mening kan sammanfattas sålunda. Ef¬ som många högar förstörts efter ovan¬ tersom kartorna måste ha en liten skala nämnda inventerings genomförande ha¬ kommer punkterna ofta att trängas med de ännu flera raserats under de före¬ varandra. Att avgöra om de ligger i gående årtusendena. Men detta förhål¬ breda eller smala bälten, tätt eller glest lande har så vitt man kan finna inte blir helt subjektivt. Man betraktar en rubbat högarnas relativa fördelning karta impressionistiskt och finner att mellan de olika orterna. den visar vad man önskar. — Åtskillig En stor arkeologisk tvistefråga har sanning ligger nog i denna kritik. Det varit om dessa högar låg i anslutning är därför helt visst av värde om en till eller avlägsna från de dåtida män¬ punktkartas intryck kan kontrolleras niskornas bosättning. Eftersom så ytter¬ genom någon statistisk behandling av ligt få boplatser från bronsåldern upp¬ materialet. täckts har detta problem inte kunnat En dylik kontroll syns vara möjlig lösas genom direkta bevis. Men numera att genomföra i fråga om bronsålders¬ syns ganska stor enighet råda bland högarnas lägen på skissen. Man kan fackmännen om att även under denna jämföra förekomsten av högar i rela¬ tid begrov man sina avlidna anförvan¬ tion till arealen inom dels de socknar ter i närheten av boplatsen. Att hö¬ som berörs av vägen Görslövs bro till garna ofta kom att ligga på mindre Skivarps bro och dels de som inte be¬ bördig jord berodde nog på en benägen¬ rörs därav. För att en dylik jämförelse het att placera dem på högre belägna skall ge rättvisande resultat får man ställen, som på slätten i regel är grusiga emellertid se till att de däri deltagande eller sandiga. Härpå skulle många socknarna har ungefär samma förut¬ exempel kunna anföras. Ett kan näm¬ sättningar för mänsklig bosättning. nas: de båda högarna söder om Skump- Vissa uteslutningar är därför motive¬ arps by i V. Klagstorps socken ligger rade. på ett par grusfläckar, som är av ringa Jämförelsen kan lämpligen ske häradsvis. omfattning och helt ensamma om sin Vi börjar med Oxie härad. Till de socknar jordmån i de omgivande lermarkerna. som berörs av vägen har räknats: S. Sallc-
12 rup, Husk, Oxie, Fosie, Lockarp, Glostorp, nämnda impedimenten inte kan ha ändrat V. Klagstorp, Tygelsjö, Hököpitigc och S. dess principiella karaktär. Resultatet över¬ Åkarp. Hit har räknats inte bara de sock¬ ensstämmer därför med det som framkom¬ nar, genom vars område vägen går, utan mit för Oxie härads del. även de där den ingår i sockengränsen. Beträffande Vemmenhögs härad bör först Anmärkas bör även att de gamla socknar anmärkas att fyra socknar, nämligen, Bör- som numera inkorporerats med Malmö be¬ ringe, Gärdslöv, Skurup och Slimminge handlas som självständiga. Den nu nämnda skjuter långt upp i nordostmoränens om¬ gruppen av socknar har en areal av 10,864 råde. De innefattar c:a 1 5,000 hektar och hektar. De har inom sitt område 41 grav¬ har tillsammans endast en gravhög. De har högar. Det blir en hög per 265 hektar. Öv¬ frånräknats. 1 fråga om de socknar som riga socknar som alltså inte berör vägen berörs av vägen har räknats med två alter¬ blir då: Särslöv, V. Skrävlinge, Malmö nativ. Det första bygger på förutsättningen (före inkorporeringarna), Hyllie, Bunkeflo, att vägen gått över Simlinge, S. Åby, Hem- Törnnge, Arrie, V. Kärrstorp, V. Ingelstad, mesdynge, Äspö, Beddinge, Tullstorp, V. Ö. Grevie, Mcllan-Grevie, Gässic och Eskils- Vemmenhög, Ö. Vemmenhög och Skivarp. torp. Svedala har uteslutits, emedan den vä¬ För denna grupp blir resultatet en hög på sentligen i motsats till alla övriga socknar 250 hektar, medan för gruppen med ej av ligger inom nordostmoränens område. De vägen berörda socknar det blir en hög på medräknade socknarna har en sammanlagd 867 hektar. Det andra alternativet med vä¬ areal av 12,647 hektar med 15 högar, gen över Simlinge, S. Åby, Ö. Klagstorp, d. v. s. en hög på 843 hektar. Av de sock¬ Källstorp, Tullstorp, V. Vemmenhög, O. nar som ej berörs av vägen ligger 7 öster Vemmenhög och Skivarp överensstämmer ut från vägen och 6 västerut. Denna sta¬ mera med vägen pä Buhrmans karta, Flär tistiska kontroll bestyrker väl intrycket av blir relationen för socknarna som berörs av skissen att vägen går mitt igenom brons- vägen en hög på 305 hektar och för övriga åldersbygden. en på 5 54. Även i det senare alternativet För Skytts härad går inte motsvarande ligger vägen klart inom bronsåldershögar¬ beräkningar att göra med samma säkerhet. nas koncentrationsområde. Skanör med Falsterbo, som av gammalt mest består av impediment och saknar grav¬ Det ovan anförda torde ge belägg för högar, har inte medtagits i jämförelsen. tillvaron av en betydande bygd på Sö¬ Socknarna St. Hammar och Reng har också inom sina områden en del impediment, som derslätt under bronsåldern och att den¬ inte kunnat användas till jordbruk. Det na hade sin starkaste koncentration i gäller de gamla ljungmarkerna åt Skanör samma åkerbruksbygd som under järn¬ till. Det är svårt att räkna dem ifrån. Re¬ åldern vid mitten av vår tideräknings sultatet blir därigenom något för ogynn¬ första årtusende. Att vägen Görslöv samt för de socknar som ej berörs av vä¬ — gen. Till denna kategori räknas följande Skivarp visat sig nära knuten till denna socknar: Magiarp, V. Tomarp, Reng, Vel- bygd under sistnämnda tid har bär ti¬ linge, Håslöv, St. Hammar, Lilla Slågarp, digare visats. • Utredningen om brons¬ St. Slågarp, V. Alstad, Fru Alstad, Anders- åldershögarnas belägenhet i förhållande löv, Skegrie, Trelleborg och Bosarp. De ha till denna väg ger anledning att för¬ en sammanlagd areal av 17,966 hektar med 33 gravhögar, d. v. s. en på 544 hektar. De moda att den existerade redan under socknar som berörs av vägen är Fuglic, bronsåldern. Förutsättningarna fanns Bodarp, Hammarlöv, V. Vemmerlöv, Gylle, onekligen. Utom tillvaron av en vid¬ Kyrkoköpinge, Dalköpinge och Gislöv. De sträckt bygd visar också fornfynden innefattar 6,610 hektar med 41 gravhögar, att dragare fanns på den tiden liksom d. v. s. en på 161 hektar. Relationen mellan areal och antalet gravhögar är för den se¬ också att hjulet var känt. nare gruppen så gynnsam att de ovan- Det ligger nära till hands att lockas
13 fortsätta än vidare in i förhistoriens åldern var bygderna i stort sett de¬ töcken. Även under stenåldern fanns samma fast efterhand allt mera ut¬ det tydligen bygder i Skåne, också vidgade. på Söderslätt. Malmers tidigare om¬ Vägen från Görslöv norrut ledde till nämnda isaritmkartor över fynd från Lunda-trakten. Mellan Sege- och Höjc- yngre stenåldern tycks visa detta. De åarna fanns av ortnamnen att döma låg tydligen inom samma områden som ingen så gammal bygd längs vägen. bronsåldersbygderna. Men låt oss hejda Endast intill själva åarna finner man fantasin. Fanns det dragare då? Hade ortnamn ur det äldre ortnamnsskiktet. kunskapen om hjulet nått fram till Sö¬ Där ligger också några bronsåldershö¬ derslätt under denna tid? Det vet vi gar. I Lunda-trakten fanns sannolikt inte med säkerhet. Det blir nog bäst inte heller någon gammal bygd. Man att hänvisa till Malmer som säger: ”Vä¬ får därför tänka sig att vägen fortsatte gar anlades säkerligen inte under sten¬ nordväst ut till Lödde å vid Kävlinge. åldern utan var då helt enkelt stigar i Här kommer man in i ett annat om¬ terrängen”.18 råde med rika minnen från alla skeden i Skånes förhistoria. Här låg en gammal bygd som, om man utgår från de änldsta ortnamnen, kan i sin sydkant anges med Kävlinge i väster och Hastad i öster över Sege å vid Görslöv och Skiv- och norrut med Öslöv i öster och Sva- arpsån vid Skivarp gick förbindelserna löv i väster. Den har också utlöpare vidare åt norr och öster. Man kan fråga längs Lödde ås övre lopp. Den går vi¬ varthän? Till andra bygder. Samma dare ut till kusten av Öresund med slags vittnesbörd som åberopats för Sö¬ Löddeköpinge, Flädie, Stävie och Fjelie. derslätt kan användas i fråga om andra Till denna bygd får man nog också skånska bygder. Malmers ovan om¬ räkna de båda byarna vid Höje å, nämnda isaritmkartor säger oss att un¬ Lomma och Värpinge. Den nu angivna der stenåldern bodde den tidens jord¬ bygden kallade Sture Bolin för Västra brukare i kusttrakterna på de kalkhal- inlandsbygden.*0 tiga baltiska moränernas mark samt i österut slutade Söderslätt vid Skiv- Kristianstadstrakten på dess likartade arpsån. På dess östra sida utbredde sig jordmån. Dessa trakter utgjorde inte som tidigare nämnts den fyndtomma något sammanhängande bälte. Jökel¬ Ljunitsskogen. Här kommer närmast leran är visst inte överallt dominerande Östersjön Snårestad som det första jordmån ens i kusttrakterna. På grund namnet ur det äldsta ortnamnsskiktet därav uppdelades dessa i olika bygder. en halv mil från ån. Högre upp var Förekomsten av gravhögar och andra ödemarken bredare. Där ligger Sövestad fynd från bronsåldern ger en likartad en mil öster om nämnda å. Med de nu bild, ehuru en och annan ny bygd till¬ nämnda båda orterna möter i forntiden kommit, t. ex. i Bjäre. De tidigare byg¬ västra gränsen för en annan stor bygd, derna har också blivit något större.50 Österlen. Den uppfyller hela Skånes En likartad iakttagelse kan man göra i sydöstra hörn liksom Söderslätt dess fråga om ortnamnen. Även under järn- sydvästra. Österlen är lika gammal.
14 Både fornminnen och ortnamn vittnar 4 Riksarkivet: Skänska kommissionen, därom. litt. vol. U. sid. 876. 5 Ingenjörkaptenen Gerhard Buhrmans pä Vägen genom Söderslätt Görs- från Karl XI:s befallning 1684 uppgjorda karta löv bro i norr till Skivarps bro i öster över Skåne, utgiven av F. Wernstedt 1927. var helt säkert inte blott ett medel för c Krigsarkivet: Topografiska kartor inre förbindelser. Den länkade sanno¬ XVII:4. 7 likt denna bygd samman med andra, i Lantmäteriarkivet i Malmö. s Fältmätarbrigadens skånska rekognosce- första hand de båda ovan nämnda. Där ringskarta: I Krigsarkivet. vägen passerade de åar som utgjorde 0 P. E. Sköld: Oxie by och Oxie härad, Söderslätts gränser låg utfarterna. Där Namn och Bygd 1913. fanns vadställena på samma plats ge¬ 10 Sveriges geologiska kartverk: Kartbla¬ nom tiderna. En dag ledde utvecklingen det Börringekloster. 11 Mats P. Malmer: Jungneolithische Görs- Jfr dithän att de ersattes med broar. Studien, sid. 782: ”Vägar kommer till där lövs och Skivarps broar kan därför be¬ många människor bo”. tecknas som minnesmärken över en av 12 Hilberf Andersson: Parzelierung und Skånes äldsta mellanbygdsförbindelser. Gemengelage. nii Mats P. Maimer: A. a. sid. 700— 701. 14 Enghoff: Vägarna i Malmöhus län, sid. 143 och 224. Noter lu Enghoff: A. a. sid. 41. lß Geologiska kartverket: Kartbladen 1 En läst 12 pund, ett pund 20 skäppor, Malmö, Skanör, Trelleborg, Börringekloster, sex skäppor cn tunna (Sam Owen Jansson: Sövdeborg och Ystad. Måttordbok). 17 A. a. sid. 681 och 684. 2 Bricka: Kancelliets Brevboger 1551— 18 A. a. sid. 782. 1 5 5 5, sid. 18 5, K. Enghoff: De allmänna 10 Evert Baudou: Die regionale und chro¬ vägarna i Malmöhus län, sid. 43. nologische Einteilung der jüngeren Bronze¬ A Kammarkollegii arkiv: 1671 års jord- zeit im Nordischen Kreis, kartorna i bokens revningsprotokoll för Oxie, Skytts och Bara slut. härader, 2. provinskontoret, vol. 5 52, sid. 20 Sture Bolin: Skånelands historia II, 163—338. sid. 60,
Illustrationer Bengt Salomonsson.
15 Christian IV och Halmstad
Av Märta Hähnel
Christian IV var livligt intresserad av arkitektur och stadsplanering och tog som enväldig monark aktiv del i utformningen av sina nya eller nyordnade städer och byggnadsverk. Till de städer som konungen särskilt intresserade sig för hör Halmstad. Hans betydelse för staden behandlas här av Märta Hähnel ur två skilda aspekter. åSm Författaren, som till yrket är lärare och filolog, har sedan länge specialiserat sig pa Halmstads historia DP och bl. a. publicerat delar av stadens domböcker. fxk 'tári e %ij I ett senare nummer av ALE kommer lektor — Hähnel att behandla stadens befästningar under ðéí' Christian IV:s tid. Halmstads sigill, 160}.
Halmstads krönta hjärta
Halmstads äldsta sigill visar bilden av Är 1603 uppträder ett helt nytt si¬ en tornérhjälm, prydd med fyra i form gill, det första som man kan kalla för av ett W ställda vippor eller ax. Det ett regelrätt vapen. Det är ur flera syn¬ har daterats till förra hälften av 1300- punkter märkligt. De tre halmkärvarna talet på grund av hjälmens typ. Flera har fått sin plats som hjälmprydnad. liknande sigill finns bevarade. På dessa Det är mycket ovanligt att stadsvapen har de fyra halmstråna utvecklats till utöver skölden förses med hjälm och tre kärvar, men bilden domineras fort¬ hjälmprydnad. Det finns endast två farande av hjälmen, även om dess form exempel härpå inom gammalt danskt undergått vissa förändringar. Det sista område: Malmö och Halmstad. En ny¬ kända sigillet av denna typ bär årtalet het som varken anknöt till Halmstads 1584. namn eller äldre sigill var de tre krönta
16 hjärtana i skölden. Någon tillfredsstäl¬ fallningsmannen i Halmstads härad all¬ lande förklaring till denna vapcnbilds tid kan ha sin bostad där” som det står ursprung har icke givits. Prosten S. P. i ett kungligt brev. Köpet kom till Bexell säger visserligen i sin omkring stånd 1595, och några år senare (1599) 1818 utgivna Hallands historia och be¬ bröts även Årstads härad ut ur Laholms skrivning, att Halmstad erhållit till¬ län och förenades med Halmstads hä¬ stånd av den danske konungen Fred¬ rad till ett län, Halmstadgård och län. rik II att föra tre hjärtan i sitt vapen Samtidigt lät Christian IV förvandla på grund av borgerskapets tappra för¬ Halmstad till en verklig fästning ge¬ svar av staden vid Erik XIV:s beläg¬ nom att bygga en helt ny och tidsenlig ring 1563. Men alldeles bortsett från befästningsgördel runt staden. Den på¬ att denna förklaring blott är att be¬ börjades 1598 och torde ha stått färdig trakta som en sägen, så motsäges den i sina huvuddrag 1603. av det faktum, att staden 1584 — om¬ Med anledning av det förestående kring tjugo år efter belägringen — fick gränsmötet mellan svenskar och danskar ett nytt sigill av den gamla typen. vid Flabäck i norra Halland 1603 Kanske ligger det ändå ett korn av mönstrade Christian IV tre fanor ryt¬ sannin i denna tradition. tare i Halmstad, dit stora förråd av Halmstad var vid sekelskiftet 1600 i livsmedel fraktats. Vid detta möte särskilt hög grad föremål för den skulle åtskilliga tvistefrågor tagas upp danske konungen Christian IV:s in¬ till behandling, bland andra den seg¬ tresse. Han rustade för krig mot Sverige slitna frågan om ”tre kronor” i det och förstärkte i samband därmed sina danska riksvapnet. Det är onekligen en gränsfästningar. En av hans första åt¬ händelse som ser ut som en tanke, att gärder var att göra även Halmstad till den ungdomligt övermodige Christian IV en fästning och residensstad i ett nytt samma år gav sin nya fästningsstad ett halländskt huvudlän. I äldre tid hade nytt sigill och vapen innehållande tre Halland varit delat i två län: Norra kronor. Det var visserligen oantastligt, Halland med Varbergs slott som resi¬ eftersom det var i form av tre krönta dens för länsherren och Södra Halland hjärtan. Men varför just hjärtan? med Laholms slott som centrum. Var¬ dera länet omfattade fyra härader, och gränsen gick vid Falkenberg och Ätran. Halmstads härad hade visserligen redan vid början av 1500-talet brutits ut ur Laholms län och bildat en särskild för- läning, men något residens för läntagaren ~i 2 fanns ej i Halmstad vid denna tid. o n Lensmanden Povel Huitfeldt, som inne¬ E-l hade Halmstads härad i fjorton år i följd (1578 1592), hade skaffat sig en egen gård i—staden. Den låg på det nu¬ varande slottets plats. Efter hans död Christian IV:s personliga sigill. Förstorat köpte Christian IV gården ”för att bc- två gånger. Efter P. B. Grandjean.
17 K i A ■fe*. '' íí*'-ÿ II rifli '•--i ? ■ yp% ,;#• s' v- ■x&sM JS* T: ! i dim&i m f 41 scmvTio. IB i&i ;.V 'rnmm
- * ai:: m ■% ■.la*fS
*r>“- "Sig - - -' »nvÿV.-ÿfes' i a M J5:a ft H Ä s i A: Í i I! Im1 ti ;• ■- < sl rs tV, m I * • r-n*“* • -ÿ • ’' s<‘å.’ !Í! S >. SåBI 1' & mimmm m HH§* a Ü Rundetårn i Köpenhamn med den rebusartade inskriften på västra fasaden. Kopparstick av H. A. Greyss, 1646. 18 Nu vet man att Christian var syn¬ Bexell, S. P. Hallands historia och be¬ nerligen intresserad av symbolik. Ett skrivning (ny upplaga 1931) berömt exempel härpå är Rundetårn i Grandjean, Poul Bredo, Danske Kob- Köpenhamn, på vilket den rebusartade stæders Segl indtil 1660, København dekorationen bestående av en latinsk¬ 1937 hebreisk inskription kompletteras med — Danske Kongelige Segl fra Fredrik flera symboler, bland dem ett hjärta II.s, Christian IV.s og Fredrik III.s och kungens krönta namnchiffer. Hjär¬ Tid, 1559— 1670, København 1951 tat synes ha varit Christians högst per¬ Hamberg, Per Gustaf, Tempelbygge för sonliga symbol, ett krönt hjärta åter¬ protestanter, Stockholm 1955 finnes på hans eget sigill. Det är därför Hähnel, Märta, Det okända Halmstad sannolikt att det förstärkta och i (GHÄ 1949) konungens utvidgningsplaner viktiga Christian IV:s fastighetsköp i Halm¬ Halmstad förärades ett tretal av denna — stad (GHÄ 1950) symbol, alldeles som han åt sina tre Kancelliets Brevboger nyanlagda städer, Kristianstad, Kristia- Ljunggren, Karl Gustav, Halmstads nopel och Christianshavn senare gav sitt äldsta sigill och medeltida tolkningar eget krönta namnchiffer att anbringas av namnet Halmstad (GHÅ 1937) i deras sigill. Denna företeelse var inga¬ Rudbeck, Fredric, Några reflexioner lunda unik i heraldikens historia. Erik om ortvapen (Vår Bygd 1953) av Pommern gav Malmö stad 1437 det Thiset, A., Skaanske By- og Herreds- krönta griphuvudet, som ingick i hans vaaben i den danske Tid (Historisk och de pommerska hertigarnas vapen. skrift för Skåneland I) 1903 Wanscher, Vilhelm, Christian 4.s Byg¬ Litteratur ninger, København 1937 Danström, Ludvig, Halmstads sigill Weibull, Lauritz, MalmÖ stads medel¬ (Föreningen Gamla Halmstads års¬ tida sigiller (Historisk tidskrift för bok (GHÅ) 1924) Skåneland I) Bengtsson, Bengt, Halmstad som fäst¬ Westman, Axel, Halmstads sigill och ning (GHÅ 1942) vapen (GHÅ 1929) 19 Vem byggde Halmstads slott? Halmstads fyrlängade slott har aldrig Sedan Christian IV köpt gården, ut¬ blivit föremål för någon mera ingående fördes, som Bengt Bengtsson påpekar, byggnadshistorisk undersökning. Man till att börja med endast vissa inred¬ kan dock vid en ytlig besiktning kon¬ ningsarbeten.a Ett stall av korsvirke för statera, att den västra längan har andra 24 hästar byggdes visserligen 1602, men proportioner än de övriga, den är bre¬ detta har icke ingått i gårdskomplexet dare och har tjockare murar, samt att utan lagts utanför detta (se bild sid. 22).° partier av den västra och den norra Vid sina besök i Halmstad i början av längan, vars norra mur har samma 1600-talet synes konungen icke ha bott bredd som den västra längans murar, i gården. År 1602 bodde han i ”arkliet” innehåller en blandning av natursten vid torget och 1603 nämnes konungens och tegel. Därav har man dragit den ”herberge”.7 Detta tyder på att föga säkerligen riktiga slutsatsen, att vissa om ens någonting gjorts under det delar av slottet är betydligt äldre än första årtiondet för att utvidga eller 1600-talet. August Hahr och efter ho¬ bygga om den nyförvärvade gården. nom Torsten Allgulin och Bengt Bengts¬ Betydligt viktigare var vid denna tid son har till och med uttryckt en för¬ befästningsarbetena. Det var först om¬ modan, att de skulle ha tillhört en borg kring tio år senare som några större med anor från 1200-talet. För detta byggnadsarbeten på gården tycks ha antagande finns dock intet dokumenta¬ kommit till stånd. riskt stöd.1 År 1609 gav konungen visserligen or¬ De äldsta partiernas ursprung är allt¬ der att flera borgargårdar i närheten så hittills okänt. Någon kungsgård i av kungsgården skulle inköpas, men Halmstad har icke kunnat beläggas först 1611 fick ägarna betalningen för förrän 1595, då Christian IV köpte sina gårdar, samma år som några ”gra¬ Povel Huitfeldts gård.2 För marken be¬ vere” (ingeniörcr) skickades till Halm¬ talades emellertid jordskyld till kyrkan, stad för att gräva en vallgrav mellan vilket tyder på att det kan vara fråga gården och staden.8 Fortfarande domi¬ om resterna av någon gammal kyrklig nerade de fortifikatoriska synpunkter¬ institution.3 na. Vid denna tidpunkt pågick Kalmar¬ Den västra längan har emellertid va¬ kriget, och Halmstads fästningsverk rit huvudlängan i det huitfeldtska gårds- förstärktes ytterligare genom så kallade komplexet, som delvis synes ha stått utanverk eller ”halvmånar” framför under byggnad i början av 1580-talet, några av portarna.9 Konungen besökte ty 1585 omtalas att Huitfeldt låtit upp¬ själv Halmstad 1612, samma år som de föra ett ”brøggerhus”, troligen identisk första notiserna om ombyggnad av med slottets östra länga, och ett ”tuer- kungsgården dyker upp.10 Framför allt hus” ut till gatan.4 tycks det vara de västra och södra 20 1 s. A n W ■ - AJ jljJ m LZ ■ ■ Halmstads slott frän öster efter en lavering fran mitten av 1800-talet. längorna som blir föremål för föränd¬ komst eller i de partier av slottet som ringar. Den södra längan göres till hu¬ ombyggdes omkring tolv år efter hans vudlänga i det delvis ombyggda kom¬ död. Bengt Bengtsson, som tidigare häv¬ plexet, i den västra inhyses proviant¬ dat denna åsikt, har emellertid i Hal¬ hus, kök m. m. Ännu så sent som 1611 lands historia gjort gällande, att slotts- omtalas ”den gamle brøggergaard” i ett arkitekten skulle ha varit Willum Cor- sådant sammanhang, att man vågar nelissen, samme man som fullbordade identifiera den med den östra längan, befästningsverken efter Steenwinkels som senare inreddes till slottskyrka.11 död 1601.14 Den danske forskaren Vil¬ Bengtsson har påpekat att någon ny¬ helm Wanscher däremot har i sitt väl byggnad på den östra längans plats icke dokumenterade arbete Christian 4.s omnämnes i rapporterna.12 Han drar Bygninger påpekat, att under åren därav den slutsatsen, att den byggts 1601— 1619 var konungen sin egen ar¬ utan att lämna några spår i dessa, men kitekt.15 Christian IV, som personligen troligare är att längan stått kvar sedan tog så livlig del i alla offentliga bygg¬ Huitfeldts tid. År 1615 talas nämligen nadsföretag i sitt rike, har säkert själv om ”den nye port synden for vandpor¬ vid sina besök i Halmstad 1609 och ten indenfor muren”. 1612 givit de där verksamma bygg¬ Halmstads slott är sålunda byggt och mästarna direktiv om önskvärda för¬ ombyggt i etapper under loppet av en ändringar i det gamla gårdskomplexet, lång tid, kanske mer än hundra år. Som på det att det skulle motsvara såväl detta heterogena verks upphovsman har administrativa som fortifikatoriska krav. man utpekat Hans van Steenwinkel Att Willum Cornelissen varit verksam d. ä.13 Det finns emellertid inga bevis som byggmästare är säkert, men hur för att han skulle ha haft någon del stor andel han har i slottets utformning varken i den huitfeldtska gårdens till¬ är icke möjligt att avgöra. Det finns ett 21 kungligt brev, av den 5 maj 1614, med Man kan alltså konstatera att till en order for ”Mester Villom, Bygmester i medeltida byggnad av troligen eckle- Halmstad at være til Stede i Helsing¬ siastiskt ursprung fogade Povel Huit- borg paa Onsdag Morgon /11. Maj/ i feldt några nyttobyggnader. Dessa om¬ god Tid for at erfare Kongens Vilje”, byggdes delvis under åren 1614— 1616 som kan tyda på konungen som ledare av Willum Cornelissen efter detaljerade av slottsbygget med 'Willum Cornelissen anvisningar av Christian IV själv. Ko¬ som byggmästare. Ett annat kungligt nungen har här som vid så många andra brev, daterat den 2 april 1618, visar byggen varit idégivaren och som den otvetydigt detta: detaljmänniska han var givit noggranna ”Brev, hvorved Bygmester Villom instruktioner till och med när det gällt Cornillissen i Halmstads Befæstning så obetydliga arbeten som tillbyggnaden forpligter sig til att lave en Kælder av en källare. uden Provianthuset paa Halmstad Slot, Bengtsson har i motsats till tidigare som skal være 12. AI. bred, 39 Al. lang forskare som Hahr och Allgulin gjort og 3 Al. dyb, med Hul og Døre, udfore gällande, att Halmstads slott saknat Jorden derfra paa Volden, lægge det forcifikatorisk betydelse och att det bör nederste Gulv, lægge Bjælkerne og betraktas blott och bart som ett lust¬ Planker ovenpaa Bjælkerne samt Gulvet slott.17 Tornet skulle enligt hans mening af Sten ovenpaa, dønnike Muren ind¬ enbart vara ett rangtecken.lh Man bör vendig og gøre Kælderen helt færdig observera att termen ”slott” alltsedan med Trappe og Indgang med det aller¬ 1530-talet användes i betydelsen borg.la første. Han skal have 70 Rigsdir. for Frånvaron av sandstensdekorationer, dette Arbejde.’>1« som är så vanliga på kungliga slott från t'5 £ Skiss över Halmstads m slott är 1651. Den streckmarkerade 'WiJJTiTrnrfri utbyggnaden ovanför (väster om) slottet skulle vara källaren som Willum Cornelis¬ sen byggde. Den fri¬ stående byggnaden till vänster (söder) är stallet av korsvirke. 22 renässanstiden, ja, till ocH med på lagda. I min uppsats Christian IV:s fastig¬ stadsportar och privata slott, visar bäst hetsköp i Halmstad, GHÅ 1950 s. 2 ff, finns lösningen på detta problem, vilken cj att ”slottet” var avsett som en nytto- observerats av Bengtsson. Det där publice¬ byggnad i första hand. Christian IV:s rade köpebrevet av den 26 november 159 5 avsikter med Halmstads modernisering lyder i sammandrag: ”Jeg, Margrethe Huit- var krigiska, staden skulle bli en stark feldt, salig Mogens Ericksens efterleverska länk i den östdanska fästningskedjan. giør vitterligt, at jeg haver soldt till Herr en gaard Att under sådana omständigheter be¬ Christian den fierde min och ejendom liggende uti Halmstad, nti den trakta slottet som helt betydelselöst ur sønderste ende ved porten med gaard och fortifikatorisk synpunkt — man får ej gaardsrum, have och haverum, som jeg ar¬ heller glömma tidens bondeuppror — vede efter min salig broder Povil Huitfeldt är enligt min mening att gå för långt, och han selv uti bode och der till en brøg- gergaardt, der tvert over liggende, med den även om det ej kunde göra skäl för besked, at av samme ejendom udgives till namnet citadell. Hahr har av stilistiska kirken den aarlige jordskyld som der plejer skäl daterat spiran till omkring 1630, av at gange.” Bengtsson har kaliat ett hy¬ vilket stämmer väl med en uppgift hos potetiskt medeltida residens ”Halmstad- Bexell, att i tornet fanns en ”ring¬ gård”. I realiteten är det den huitfeldtska gården, som under åren 1596—1620 bär kyrkklockor van¬ klocka” med den på detta namn omväxlande med ”Kongens liga inskriptionen: ”SI DEUS PRO Gaard", men först dock sedan den blivit NOBIS, QUIS CONTRA NOS. ANNO kungens egendom genom köp. Det nya lä¬ MDCXXXIV”. Tornet måste sålunda net, Halmstadgårds län byggdes upp under ha gjort tjänst som slottskyrkans klock¬ aren 1599— 1606. 3 Denna fråga måste tills vidare lämnas stapel. Om datering riktig, Hahrs är öppen. kan tornet tidigare ha haft en annan 4 Rigsarkivet. Originale Skøder 1611 avslutning och då varit utsiktstorn. Det 2 5/10. Bland dessa handlingar finns ett har i senare tid även tjänat som sjö¬ köpebrev daterat den 8 november 1 5 8 5 av märke.20 Dess ursprungliga funktion följande lydelse: ”Nills Hannsønn Borge¬ mester udi Hallemstedt, Raadmænd og kan knappast fastställas med full sä¬ Hanns Markusøn Byfoged smstds. gør vit¬ kerhet, men den har troligen varit av terligt, at 8/11 1 5 8 5 paa vort Raadhus var praktisk art. vi nærværende ved at Skøde mellem pouill Huittffcld til Snestrup paa den ene og ge- ritt Markusøn vor Medbroder og Borgmes¬ ter her sammesteds paa den anden Side udi saa Maade, at Geritt Markusøn efter Kong. Majestæts Brevs Lydelse skødede til pouill Noter Huittffeldt en Hustoft og Jord, som er en Byggested liggende udi søndre Treding her 1 August Hahr, Svenska slott och herre¬ udi Hallimstedt paa Aastredet, som pouill säten, Ny följd, 1923 s. 4. Torsten Ailgu- Huittffeldt hauer ladett Satt oc opebøgtt lin, Halmstads slott. En studie till dess ett Brøgerhusz och ett tuerhuusz vd till äldre byggnadshistoria, GHÅ 1931, s. 18. gaden opaa huilchen thofftt oc Jord er fraa Bengt Bengtsson, Halmstad som fästning, gaden och ned till Aaen wdy Lengdt och GHÅ 1942, s. 96 f. Hallands historia I, bredt ope och neder som then nu forffun- 1954, s. 782. den er oc Aff Arells thid werkt hauer.” 2 Bengtsson gör i Hallands historia I. s. Detta köpebrev ingår i en samling med på¬ 848 gällande, att äganderätten och läget skriften ”Schiøder och Adkomst Breffue av vad han kallar Halmstadgård ej är klar- paa Nogle Gaarde og Boeliger som Kong. 23 I Mayes: Loed kiøbe wdi Hallmstedt thend 12 GHÄ 1942 s. 175. 25 Octob: 1611”. Se vidare GHÄ 1950 13 Bengtsson, Bengt, Halland. En bok s. 1 ff. om hembygden, 1938 s. 134. Ä GHÅ 1942 s. 170. 14 Bengtsson, Bengt, Hallands fästningar I, lands¬ c GHÄ 1942 s. 168. ”Er och ophoggen (Hallands historia utg. av Hallands s. 851. Reesferdig ett nytt Huus tved Gaarden ud ting 1954) 15 Vilhelm Wanscher, Christian 4.s Byg¬ imod den søndre Runnddcll eff ter K. M:ts ninger, København 1937 s. 43. naadigste Befaling” (1602). Detta hus är 16 med all sannolikhet identiskt med det stall Kanceliets Brevbøger. Denna källare vara med den på av korsvirke som konungen gav order om måste identisk utbyggnad västra flygeln som syns på äldre kartor 1601. Bengtsson tror emellertid att det är över är numera identiskt med södra längan. Se bild sid. 22. slottet. Den försvunnen. Den västra flygeln saknade tidigare källare. Jfr GHÄ 1942 s. 110. Slottets yttre mått är 54 m. gånger 48 m., 7 GHÅ 1942 160. År 1602 byggde s. borggården är 36 m. gånger 3 0 m. Källa¬ ett ”vagthuus man paa torffuet till Knegt- rens mått (troligen själländska alnar) blir ten som vagter offuer archelijet ther Kong. då 2 5,12 m gånger 7,73 m., vilket stämmer I Maj:t laa i Halmsted”. Sivert Grubbes väl med utbyggnadens mått pä kartskissen. H-, dagbok (ed. Rørdam, Danske Magasin, Allgulin har feltolkat denna notis (GHÄ finns för 3 Fjerde Række) den april 1603 1931 s. 21). följande anteckning: ”Valet i kongens her¬ 17 GHÅ 1942 s. 66. Hallands historia I berge i Halmstad”. s. 848, 851 f. 8 GHÄ 1942 s 117. 18 GHÄ 1942 s. 175 f. Hallands histo¬ 9 GHÅ 1942 s. 115. ria 1 s. 8 59. 10 Enligt uppgift i C. F. Bricka og 19 Vilh. Lorenzen, Vore Byer I, Køben¬ J. A. Fredericia, Kong Christian den fjerdes havn 1947 s. 83. egenhændige breve ( 1 589— 1625, s. 72) 20 Ale nr 3, 1962, s. 31. Bcxcll a. a. s. uppehöll sig konungen i Halmstad 1612 175. från den 2 5 februari till den 4 mars. Förkortning: GHÅ = Föreningen Gamla " Se not 2. Halmstads årsbok. 24 Husdjurens historia i Skåneland Av Johannes Lepiksaar Osteologi, läran om skelettet är en viktig hjälpvetenskap för historiker och arkeologer. De otaliga mängder av djurben som tillvaratages vid arkeologiska undersökningar av boplatser och gravar kan genom sakkunnig bearbetning gc oss värdefull kunskap om forna tider. Intendenten vid Naturhistoriska Museet i Göteborg, Johannes Lepiksaar ger en välbehövlig översikt av vad forskningen f. n. vet om husdjurens historia i Skåneland. Författaren är född i Estland men sedan 1945 verksam i Sverige, först i Uppsala sedan i Göteborg. Här beröres mänga frågor av intresse för vår kulturhistoria. Genom husdjurens historia tecknas även människans. Hällristning från Möcklcryd i Torhamn sn. Samtliga teckningar Bengt Salomonsson. Husdjurens historia är ett forsknings- under senglacial tid, sedan istäcket fält där arkeologer och zoologer möts dragit sig tillbaka har man hittills icke vid det gemensamma källmaterialet, funnit några spår av husdjur. Icke hel¬ utgrävda djurrester eller avbildningar ler känner man sådana från kontinen- av husdjuren i forntida konst. Här tens rika senpaleolitiska fyndlokaler. skall göras ett försök att sammanfatta Den paleolitiska människan, som i ett åsikter och resultat från zoologiska un- lätt överskådligt, öppet landskap av dersökningar av husdjursrester från arktiskt prägel jagade stora rörliga landets sydligaste landskap Hal- hjordar av större vilt hade knappast land, Skåne och Blekinge. — behov av eller möjlighet till att hålla Hos de stammar, som invandrade husdjur. 25 För översiktlighetens skull är det och bronsålder {ca 1.400 år un¬ lämpligt att urskilja 9 domestikations- der senare delen av subboreal tid eller tämjningshistoriska perioder för i den postglaciala varmetidens slutskede, från ca år 1800 till området: 400 f.Kr.). Kännetecknas av hästresternas större talrikhet. I — Senpaleolitikum (ca 4.000 år, Häst och hund som likfölje, häst- omfattande senglacial tid med rester på offerställen. Troligen klimatperioderna äldre och yngre den senaste förekomsten av Dryas — jämte den mellanlig¬ uroxar och vildkatter. gande AllerÖd-tiden, frän ca år VI Järnålder (ca 1400 år under den 12.000 till 8.000 f.Kr.). Inga första delen av subatlantisk tid spår av husdjur. med försämrat klimat, från ca II Mcsolitikum (ca 4.000 år om- år 400 f.Kr. till 1000 c.Kr. — fattande preboreal, boreal och ti- (Förra hälften föga känd.) Yngre digatlantisk tid, från ca är 8.000 järnålder kännetecknas av söder¬ till 4.000 f.Kr.). Hunden det ifrån införda tamhöns och tam¬ enda husdjuret. Tecken på kyno- katt. Storleksminskning hos svin fagi. och häst. Främmande hundtyper. III — ”Protoneolitikum” (ca 600 ar Gås (tam eller vild?). under den senare deltiden av at¬ VII Medeltid (ca 5 00 år). Hästben lantisk tid, från ca år 4.000 till blir sällsynta bland matrester. 3.400 f.Kr.). En övergångspe¬ Större hästar införes. Småväxta riod, då man på grund av fynd individer dominerar hos svin och från sydliga grannländer kan nötboskap. Kattrester mycket misstänka att vildsvinet (och vanliga. Under denna period in¬ möjligen även uroxen) knyts till föres troligen kaniner, frett och människans boplatser för första karp. gängen. VIII — Nyare tid (ca 3 50 år). Känne¬ IV • Neolitikum (ca 1.600 år under tecknas av med tiden ökande in¬ — subboreala tidens första del, frän försel av främmande husdjursra¬ ca ar 3.400 till 1.800 f.Kr.). ser, vilka blandas med eller er¬ Under detta skede lämnar res¬ sätter den gamla inhemska stam¬ terna av dc söderifrån införda men. Skogssvin och skogsök dör småboviderna (getter och får) ut. Fjäderfä av amerikanskt ur¬ ett säkert bevis för boskapssköt¬ sprung (kalkon, ytterst sällan seln i landet. Svin och nötkreatur myskand) införes. ännu tämligen storväxta, dock IX Modern tid. Planenlig rasavel. med tydligt utbildade domestika¬ — Nya kategorier av husdjur (päls¬ tionstecken. (Början till hundens djur, bur- och prydnadsfåglar, bisättning i gravar?). damm- och akvariefiskar, labora- V — Tidig metalltid = senneolitikum toriedjur). //( T; Lä Förhållandet mel¬ lan vildsvin och K tamsvin under äldre tider är nå¬ IP? got oklart. 26 peiska hundfynden visar domestika¬ m tionstecken i storlek och tandsättning, vilka skiljer dem tydligt från samtida lokala vargar, torde tämjningen ha m skett ännu tidigare och troligen inom ett område med småväxta och mindre K rin ren köttdiet anpassade underarter av varg (hundens enda vilda stam¬ form). Man har som sådana främst ve¬ HUNDEN lat utpeka Främre Orientens och In¬ Redan under tidigaste mesolitikum diens vargformer. En ostasiatisk (nu¬ har det postglaciala skogslandskapets mera redan försvunnen?) varg skulle invånare haft hunden till följeslagare, dock kunna lämna en bättre förklaring såsom det preboreala fyndet från Star till att hunden redan mycket tidigt har Carr i mellersta England och möj¬ hunnit följa människan både till den ligen även ett fynd från Frankfurt Nya Världen och till Australien (där am Main i Västtyskland visar. I det den beryktade dingon troligen bara är slutna skogslandskapet har hundens dess förvildade form). Slutlig klarhet i skarpa luktsinne säkerligen hjälpt jä¬ hundens ursprung kan man endast fa garen att spåra upp skogens mera genom kommande fynd utanför Nord¬ spridda och gömda vilt. De rikliga europa. Till dags dato hör fynd från måltidsrester, som med tiden hopades Danmark, Skåne, Estland, England, på de mesolitiska människornas boplat¬ Västtyskland och Palestina (Jericho) ser, vilka var belägna på för fiske och till de tidigaste man med säkerhet kän¬ jakt gynnsamma ställen, erbjöd också ner. Från Skåne känner man hundrcs- hunden rikligt dukat bord. Detta var ter såväl från den boreala fastlandsti¬ kanske den primära orsaken till att den (Ageröd) som från atlantisk tid hundens vilda anfader en gång in¬ (Segebro och Soldattorpet). Hundres¬ trädde i samlevnad med människan. terna från Segebro tyder med sina mått Av benresterna framgår ibland att t. ex. nedre rovtandens längd av 22,5 hundar styckats på samma sätt som vil¬ mm, Överarmbenets längd 162 mm) på tet på dessa fyndplatser. Därav har djur som liknar större individer från man dragit den slutsatsen att kynofa- den danska Maglemosekulturen samt gin (hundköttets förtärande) förekom¬ hundar från den delvis samtida delvis mit hos mesolitiska stammar. I förhål¬ något yngre Kundakulturen i Estland. lande till viltet är dock hundresterna De danska hundfynden har blivit jäm¬ alltför fåtaliga, för att man skall be¬ förda med eskimåhundar i storlek och höva tillmäta dessa tillfällen av kyno- i fråga om vissa drag i kranieformen. fagi någon större betydelse i hundens Storleken och den därav avhängiga for¬ tämjningshistoria. Sannolikt har hun¬ men har dock varierat hos danska dens huvudfunktion i människans tjänst fynd. Vid sidan av stora exemplar har redan då, varit att varsko boplatsens man på samma boplats även funnit invånare om fienders annalkande. rester efter endast lapphundsstora indi¬ Då redan de allra tidigaste nordeuro- vider. 27 Fran skånsk stenålder har Dahr 1937 men i Norden eller blivit införda till¬ beskrivit en rad hundfynd från Sjöhol¬ sammans med småbovidhjordarna sö¬ men vid Ringsjön, en plats som enligt derifrån. senare arkeologiska undersökningar har Gravläggning av hundar förekom¬ varit bebodd under olika skeden frän mer senare vid många tillfällen fram senare mesolitikum till in i mellanneo- till kristen tid. Vanligen är dessa hun¬ litikum. Dessa hundar, varav bland an¬ dar medelstora eller små. Dä det ofta nat framdelen av ett sammanhängande är fråga om brända fragment är det skelett förvaras i Lunds Universitets svårt att närmare karakterisera dem. Historiska Museum, har i några fal! Från yngre järnålder påträffar man varit mindre än de förut omtalade i södra Sverige ett mycket skiftande Segebro-hundarna (nedre rovtandens hundbestånd. Från vendeltidens Valle- längd bos Sjöholmenhundarna varierar berga i Skåne föreligger t. ex. två kra¬ från 20.5 till 23.3 mm och överarm¬ nier av rakpannade hundar, vallhund benets längd hos det ovannämnda ske¬ — eller Matris optimae-typen, och från lettet ar endast 149 mm). Hundarna en vikingatida boplats i samma land¬ har haft påfallande robusta käkar med skap tandrester av två stora hundar höga mandibelgrenar. med rovtänder i överkäken av 20.5 och Under yngre stenåldern kan cn be¬ i underkäken av 25 mm längd. Dessa tydelsefull ändring ha skett i förhål¬ sistnämnda värden motsvarar måtten landet hund människa. Visserligen hos nutida mycket stora hundraser som kommer vittnesbördet— därom utanför Sanktbernhardshund och Grand Danois. Skåneland, dock torde liknande för¬ Da man vet att under vikingatid i hållanden gälla även där. I en nära Norge, Uppland och Danmark viking¬ Linköping i Östergötland funnen dub- arna från sina långfärder medfört syd¬ belgrav, tillhörande den mellanneoli- liga hundar av vinthundstyp, får man tiska stridsyxkulturen, låg ett helt också för Sydsveriges del räkna med hundskclctt tillsammans med två män- eventuell import av främmande hund- niskoskclctt och några styckade delar ty per under yngre järnålder. av get eller får och bäver. De sist¬ Mycket varierande i storlek och ut¬ nämnda kan tolkas som gravgavor, seende torde även hundarna i det me¬ men hunden torde ha blivit gravsatt deltida Lund ha varit. De rester som med sina herrar med tanke på att den påträffats har mestadels hört till me¬ skulle följa dem även i livet efter delstora hundar liknande s. k. jakt¬ detta. Det är sannerligen ett rätt av¬ hunds- eller Intermedius-typ. Vid sidan vikande sätt att behandla hunden i av dessa större hundar har man också jämförelse med den tidigare kynofagin. funnit ett överarmsben av bara 95,5 Möjligen har hunden alltsedan neoliti- mms längd. Skelettdelarna från de lun¬ kum fått denna ”hedersplats” på grund densiska hundarna har visat patolo¬ av sin nya, viktiga funktion att valla giska förändringar kring leddelarna och boskapshjordar. Ett mycket intressant kranierna (ett från ett halshugget djur!) problem att lösa i framtiden är om bär spår av svåra men läkta sårskador. dessa hundar haft genetiskt samband Dessa djur kan icke ha varit föremål med den gamla mesolitiska hundstam- för någon mild behandling eller Öm 28 skötsel. Man frågar sig vid åsynen av att bedöma. Det förhållandet att så skadorna om hunderna rentav icke va¬ många rester av ungdjur påträffats ger rit herrelösa gatuhundar, som utgjort dock en antydan om att djuren varit en parallelforeteelse till sydliga städers tama. beryktade pariahundar. En viss ökning av svinresterna redan under slutet av atlantisk tid (vår pe¬ riod III) kan utläsas på de frekvens- .Tiv* diagram för skånska mesolitiska djur¬ rester, som publicerades av Althin i Medd. fr. Lunds Univ. Hist. Museum 1954. Svinresterna (betecknade som vildsvin) ökar från 4 % i Ageröd V till 15 % i Soldattorpet. Istället för att ha sin grund i klimatiska m. fl. SVINET faktorer kan denna ökning möjligen också betyda början till en närmare Sedan Pira 1909 i sm för domestika- anknytning av halvvilda svinhjordar tionshistorien ”klassiska” avhandling till boplatserna. Avfallshögarna kring om de svenska svinraserna påvisat en fångstmannens boplatser bör alltid ha jämn övergång mellan den mycket verkat lockande på skogens allätare stora stenåldersformen av vildsvinet och skyddet mot skogens stora rovdjur (Sus scrofa antiquus), vilken man här i i boplatsernas närhet kan ha bidragit landet bäst känner genom fynd från till, att ett naturligt samlevnadsförhål- skånska torvmossar, och alla senare ti¬ lande kunde komma till stånd mellan ders många tamsvinsformer, har man de vilda svinen och människan. Från räknat med en lokal domestikation av ett sådant inledande stadium torde ste¬ svinet under yngre stenåldern. Svin¬ get till medvetet skyddade, stundom fynd från detta skede är mycket van¬ utfodrade och vid behov försiktigt liga, särskilt på lokaler tillhörande beskattade bestånd av utegångssvin forna kustbor med gropkeramisk kul¬ icke vara så långt. Exempel från nu¬ tur (t. ex. på boplatser vid Siretorp i varande tid på liknande förhållanden Blekinge och Gröninge i Halland). Det mellan stenåldersfolk och deras svin är dock ofta för osteologen svårt att har man från Nya Guinea. säkert avgöra om dessa rester härstam¬ Huruvida svindomestikationen i södra mar från den vilda eller tama svinfor¬ Sverige har följt denna naturliga väg men. För detta skulle fordras helst oska¬ eller om tämjningsidén kommit utifrån dade överskallar eller åtminstone stora kan naturligtvis icke med bestämdhet partier av bakskallen eller käkarna. Ben¬ avgöras. Enligt nyare rön har man i materialet består i regel av sönderslagna Främre Orienten haft tamsvin redan i bitar eftersom man omsorgsfullt tillvara¬ det sjunde förkristna årtusendet. Do- tagit varje ätbar bit av kött och märg. mestikationsidén har sålunda haft god Dessutom tillhör de funna resterna till tid på sig för att till vår period III nå största delen unga, ännu outvuxna indi¬ även till Nordeuropas skogsbor. vider, vars slutliga storlek icke är lätt Svinskötseln i södra Sverige hade 29 länge cn ganska ”naturlig” och fri ka¬ de samlades till gårdarna, på andra raktär, vilket framgår bl. a. av den ställen vårdades de av svinaherdar. Det långsamhet varmed svenska tamsvin var vanligt, att skogsägare mot ”ollon- har avlägsnat sig från den vilda stam¬ gäld” i reda pengar eller i ”ollonfläsk” formens storlek och kranieform. Ännu utarrenderade sina ollonskogar för sä¬ under bronsåldern har tamsvin från bo¬ songvis indrivning av främmande ”ol¬ platsen i Landskrona enligt Berlin ”vis¬ lonsvin”. Siaktning av de halvvilda serligen varit mindre än vildsvinet, skogs- eller ollonsvinen synes ha skett dock större än skogssvinet från medel- rätt oregelbundet. Galtarna hann ofta och nyare tid”. bli gamla och utveckla sina betar till mycket farliga vapen. Den gamla inhemska ursprungliga g: > ( svinstammen av utegångsdjur har hållit \ sig kvar i skogstrakterna ända in i 1800-talets senare del. Redan 1749 kunde dock Linné i sin Skånska Resa berätta att han i Kristianstadstrakten fått se kinesiska svin, de första i Europa, vilka Jonas Alströmer hade Först med medeltiden blir de påfal¬ infört några år tidigare. Sen den tiden lande småväxta individerna inom tam- har införseln av främmande svintyper svinbeståndet vanliga. Även dessa små och övergång till en intensivare svin¬ svin har dock i regel ett kranium med skötsel med bättre avkastning mer och rak övre profil och föga upplyft nacke, mer ersatt både gamla skogssvin och varigenom de starkt påminner om vild¬ den forna utegångsdriften. svinet. Dessa medeltida, små tamsvin Ett intressant problem i samband överensstämmer härigenom med ”skogs¬ med den forna svinskötseln är hur svinet” under historisk tid. Enligt be¬ länge riktiga vildsvin höll sig kvar i skrivning i Norings Handbok i Hus- landet tillsammans med de stora hjor¬ djurs-Skötsel från 1841 har skogssvinet darna av halvvilda utegångssvin. Säker¬ varit ett tämligen litet svin, högbent ligen har båda bestånden ömsesidigt på¬ och med litet huvud, små uppstående, verkat varandra. Ännu från vikingatid framåtriktade öron och en fin, spetsig har man i Rinkaby bland ett stort an¬ nos. Skogssvinets grisar lär ha haft tal tamsvinsrester av skogssvinstyp hit¬ vildsvinsungarnas karaktäristiska lång¬ tat en pannbensbit av ett ungt svin i randiga färgteckning. Enligt skriftliga det recenta mellaneuropeiska vildsvi¬ källor hölls skogssvinen mestadels året nets storleksklass. Redan tidigare har om som utegångssvin i ek- och bok¬ man bland tamsvinsrester från järn- skogarna. På vissa ställen lär de ha åldersboplatsen vid Kvarnby misstänkt varit vanda till vissa anrop, vid vilka inblandning av vildsvinsben. 30 från Främre Orienten till Mellan- och Nordeuropa. á Teoreriskt sett är det möjligt, att s\ lokala uroxhjordar så småningom, på {t\ Jr samma naturliga sätt som omtalats vid hundens och svinets domestikation kan (;:l i ha förvandlats till halvvilda utegångs- djur vid människans boplatser. Den saf¬ tiga och salthaltiga vegetationen som uppstod på och kring boplatsernas göds¬ NÖTBOSKAP lade mark kunde fresta dåtidens stora Det sydsvenska nötboskapets ursprung gräsätare på ett liknande sätt som da¬ är mindre klarlagt än svinets. Hittills gens trädgårdar och parker lockar älgar. har man på grund av storleksskillnad Att ha detta stora vilt inom bekvämt mellan tamboskapen och uroxen varit räckhåll, och trots försiktig beskattning benägen att räkna med en införsel sö¬ av enstaka djur, möjligen t. o. m. vänja derifrån av den tidigaste neolitiska dem till sig med viss utfodring och nötboskapen. Nya undersökningar i lockbeten, kunde för den nordeurope¬ Danmark och norra Tyskland tyder iska skogsbon vara lika nyttigt som för på att man överskattat skillnaden mel¬ de nutida djungelinvånarna i Burma, lan uroxe och tamboskap, d. v. s. mi- där ett sådant förhållande lär före¬ nimivarianterna av uroxar (främst ur¬ komma mellan bybefolkningen och halv¬ kor) når i storlek in i variationsräck- vilda gayal-hjordarna (gayal — halv- vidden hos den neolitiska boskapen. tam eller förvildad form av gauroxen). En lokal domestikation kan sålunda Teoretiskt sett kan även den lokala även för detta djur ligga inom möjlig¬ domestikationen av storboviderna (i hetens gränser. motsats till de mera skygga cerviderna) I norra Irak har man funnit rester väl ha uppkommit här utan impulser av småvuxet tamboskap redan från ti¬ fjärrifrån. den kring 5000 f.Kr. De tidigaste säkra Tidiga nötboskapsrester från södra resterna efter tamboskap i Sverige kom¬ Sverige känner man på Siretorpsboplat- mer för närvarande från den tidig- sen i Blekinge, Järavallen vid Limhamn neolitiska trattbägarkulturen (Vrå-kul¬ och Sjöholmen vid Ringsjön i Skåne turen) i Södermanland (vår period IV). samt Gröninge i norra Halland. Dessa Man har därifrån torftiga, dock väl neolitiska fynd är tyvärr för fragmen¬ identifierbara, emaljskiktsplitter från de tariska för en närmare karaktäristik annars helt upplösta kindtänderna, i av den dåtida boskapen. De redan av ett kulturskikt vilket genom C 14-me- Sven Nilsson år 1849 beskrivna extre- toden blivit daterat till slutet av det mitetsbenen från Järavallen synes tyda fjärde årtusendet f.Kr. Dessa fynd är på medelstora kor. Man vet dock, att sålunda nästan 2000 år yngre än de könsskillnaderna hos den yngre sten¬ ovannämnda tamboskapsresterna från ålderns nötboskap enligt fynd från an¬ Banahilk i Irak. Under en så lång tid nat håll kan vara lika betydande som kunde boskapsskötsel gott och väl hinna hos de vilda formerna. Nya fynd bör 31 kunna ge oss klarare insikt men också från de vikingatida från Rinkaby i överraskningar. En analys av det in¬ Skåne kan beräknas ha varierat från samlade uroxmaterialet, med hänsyn till ca 115— 124 cm. Mera sällsynt före¬ fakta som under tiden framkommit be¬ kommer benrester, som tyder pa stora träffande storleksförhållandet hos ur¬ dragoxar. oxar och de första tamboskapsformerna, Först under medeltiden blir nötbo¬ vore ett välbehövligt tillskott för hus- skapsbeståndet liksom svinstammen do¬ djursforskningen i landet. minerat av småväxta individer. I det I de tidigare undersökningarna över medeltida Lund (1020— 1400 c. Kr.) den sydsvenska nötboskapens historia minskar kornas mankhöjd till 100— har man enligt den då gängse typolo¬ 124 cm. Större varianter träffas dock giska inställningen och på grund av det vid sidan av dessa dvärgar och torde ringa antalet fynd räknat med minst ha bidragit till bildandet av den be¬ tre olika raser i området. Av dessa römda skånska herrgårdsrasen under torde två, den långpannade, småväxta nyare tid. Denna torde dock till en stor och korthorniga ”torvkon” eller Lon- del ha skapats av djur införda från gifrons-rasen jämte den större Fron- Danmark och Friisland. Småvarianter tosus-rasen, som karaktäriserades av en med bara 111 cm i mankhöjd, s. k. knölig, uppdriven bakre del av pannan ”göingekor”, av den gamla lantrasen och stjälkade hornkvicken antingen i skall ännu under nuvarande seklets bör¬ rent eller blandat skick varit domine¬ jan ha funnits kvar i Skånes nordvästra rande beståndet vid sidan av den skogstrakter. mycket sällsyntare Primigenius-rasen, med uroxelikt bred och jämn panna med nackkanter. är dock raka Det Dc smäväxta korna i det medeltida Lund mycket sannolikt, att dessa ’’raser” enligt tecknarens uppfattning. mera beror på könsskillnader (kor, kastrater och tjurar) än verkliga, gene¬ tiskt betingande rasdifferenser. Under de tidigaste avsnitten av neo- litikum torde nötboskap huvudsakligen ha tjänstgjort som slaktdjur. På brons¬ ålderns hällristningar ser man dock oxar, med karaktäristiska, långa horn, J parvis draga plogen. Senast från denna i) tid bör alltså nordborna ha känt till hur man genom kastration kunde om¬ vandla tjurarnas, från uroxen nedärvda, obändiga muskelstyrka till de besked¬ liga oxarnas nyttiga arbetskraft. övervägande medelstora har korna i| i södra Sverige vant också under yngre järnåldern. Mankhöjden för de vendel- tida korna i Vallebergamaterialet och 3 32 I Ystads hamn och i staden Lund har grekiska öar. Deras huvudområde lig¬ man funnit några kranier efter kulliga ger i Mindre Asien och Iran. Enligt (hornlösa) nötkreatur, troligen av me¬ nya fynd har man i Främre Orienten deltida ursprung. Dylika kan som mu¬ hållit tama får för minst 11000 år se¬ tanter uppträda i behornade bestånd. dan. Av många forskare utpekas fåret De kan också vara norrifrån impor¬ istället för hunden som människans terade djur om man, som i Norrland, äldsta husdjur. Finland, Estland och norra Ryssland, De tidigaste kända fynden av små- har föredragit att hålla kulliga djur, bovider (får eller get) i södra Sverige som lättare kunde skötas i stall under är resterna från det gropkeramiska de långvariga snövintrarna. Södra Sve¬ skiktet på Siretorpboplatsen i Blekinge. riges nötboskap har i regel under alla I Schleswig och Danmark har man dy¬ tider burit korta till medellånga horn. lika benrester redan från tidigt neo- Hornkvickefynd är med undantag för litikum. Tyvärr är det ofta omöjligt rester från medeltida hornsnidares verk¬ att artbestämma småbovidresterna som städer i Lund mycket sällsynta. Hor¬ i regel är i ett mycket fragmentariskt nen har i regel med flit avhuggits från skick. Tydliga artskillnader har man kranierna. Av hornslidorna tillverkades endast hos vissa skelettdelar (t. ex. horn- dryckeskärl, biåsinstrument m. m. eller kvickcn, tårbenomgivningen och kanon¬ också användes de som ”vahorn” vid benen). Både får och get synes ha bli¬ pirk- och dörjfisket (norra Halland). vit införda till Nordeuropa nästan sam¬ tidigt. Redan från början har de haft olika funktioner att fylla i den mänsk¬ I £8 liga ekonomin. Geten har nog alltid framförallt varit ett mjölkdjur och på grund därav blivit slaktad mera sällan 5T än fåret. Under de tidigaste skedena ä i" ."i- har fåret främst varit ett slaktdjur, som lämnat fettrikt kött, talg till be¬ lysning och varma pälsar för klädes- plaggtillvcrkning. Ullfår har framod- GET OCH FÅR lats mycket senare. Ett intressant prob¬ De båda småbovidartema get och får lem är om neolitiska får redan i nor¬ är för landets fauna helt främmande disk neolitikum varit ullproducenter för husdjursarter, som har domesticerats befolkningen. Troligen kan problemet annorstädes och införts söderifrån. Sen bättre lösas av arkeologer än zoologer istidens slut är vilda får i västra delen efter ev. förekomst av sländtrissor. av Europa endast kända från norra Hos vissa arkeologer och pollenfors¬ Medelhavets klippiga öar samt Balkan- kare har under de senaste åren funnits bergen (nya grottfynd i Dobrogea). en strävan att sammanbinda en mar¬ Vildgetter, av denna grupp, besoarget, kant almpollenminskning kring över¬ som ensam kan komma ifråga som våra gångstiden mellan meso- och neolitikum tamgetters stamform, känner man i respektive atlantisk och subboreal tid nutiden från Kreta och några andra med boskapsskötselns införande. Man 33 antager härvid, att den första boska¬ ka nyligen bearbetats överskådligt av pen av brist på betesmarker hölls i Møhi, torde fåren redan under mellan- trånga fållor vid själva boplatsen, där neolitikum ha varit rätt vanliga hus¬ de utfodrades med lövruskor, samlade djur i landet. från lövträd, främst alm, vilket hind¬ Det förefaller som om de forna små¬ rade blomning och nedsatte pollenpro¬ boviderna icke mycket skiljde sig i duktionen. För nötboskapens del är denna storlek och form från de sentida gamla hypotes mindre sannolik, men för den utegångsraserna i landet. Enligt fynd äldsta småbovidskötseln i det ännu från hantverkskvarteren i det medel¬ slutna skogslandskapet kunde den passa tida Lund synes får och getter av båda bättre. Av de båda småboviderna är könen ha varit behornade. Baggarna geten en naturlig ”browser” (fackterm har utvecklat kraftiga snäckvridna horn som av engelskspråkiga zoologer har med bred framsida, tackornas horn har införts som beteckning för däggdjur varit mindre och sammantryckta (”torv- vilka hämtar sin föda icke i grässkiktet får”-typen). Intresseväckande är två som ”grazers” utan från buskarnas och fynd av den fyrahorniga-mutationen trädens kvistar och löv.) bland de normalt behornade. Spår efter hornens begynnande reduktion synes också föreligga. Getterna har i Lund miki- Mi haft i regel enkla sabellikt böjda horn- &> kvicken, såsom man än i dag kan se fe dem hos lantrasgetter. »1! y (£. v h Småbovidfynden från neolitikum och [Æí bronsålder i södra Sverige är ännu för m/ fåtaliga och fragmentariska för att man w w & av dem skall dra säkra slutsatser om djurens utseende och storleksvariatio¬ ner. Det är beklagligt, att man icke har HÄSTEN material från neolitiska boplatser med inlandets bondekultur (trattbägarkultur Många ännu olösta problem är förknip¬ och stridsyxkultur). Med undantag av pade med hästens forna förekomst i de fynd man gjort på gropkeramiska området. Man har hävdat, att även boplatser härrör materialet från gra¬ denna djurart skulle ha blivit tämjd var. Gravfynd kan emellertid icke an¬ här av lokala vildhästar. De fynd som ses vara representativa för det verkliga man hittills äger från området synes boskapsbeståndet, eftersom gravgodset dock icke alla vara fullt kritikfritt da¬ består av ett bestämt urval. Enligt terade och för en lösning av frågan fynd från stridsyxkulturens gravar, vil- behöver de kompletteras med mera be- 34 viskraftiga. Minst två fynd från Skåne att räkna med även det andra alterna¬ (från Anderslov och Allarp) är gjorda tivet. under sådana omständigheter att man Det är betecknande, att hästfynd I ej behöver tvivla på att det är vild¬ nästan samtidigt, omkring andra för¬ hästar. Pollenanalytiskt har de blivit kristliga årtusendets mitt (vår period daterade till den boreala klimatperio¬ V), blir vanliga i områden där de förut den. Dessa djur härstammade från den saknats eller varit fåtaliga: i Nord- stam av vildhästar, av vilka ett stort och Mellaneuropa, Främre Orienten och antal funnits i isfria delar av Mellan¬ Kina. På de sistnämnda två områdena europa under den sista istiden. Att dessa sker det i samband med krigiska in¬ hästar under senistiden tillsammans med vasioner av barbariska folk, som kom¬ andra arter av samma faunakomplex mer från nordost resp. väst. Riktning¬ (främst renar och visenter) följde den arna synes peka på den inreasiatiska vikande iskanten norrut bevisas av några lågstäppen, där förresten in i våra da¬ danska fynd från senglaciala avlag¬ gar den sista lilla resten av verkligt ringar. Men man kan på ekologiska vilda hästar (przewalskiihästar) finnes grunder hysa tvivel om de skånska kvar. Ekologiskt är dessa stäpper häs¬ vildhästarnas förmåga att överleva in tens naturliga hemvist och det är na¬ i den atlantiska tiden med dess täta turligast att tänka sig att även dome- ädellövskogar, vars öppna områden till stikationen har uppstått i dessa områ¬ övervägande del torde ha utgjorts av den. Vid de ovannämnda invasionerna sankmarker, föga lämpade för hästho¬ anländer hästen till nya områden som ven. — Att man under hiscorisk tid på dragare av snabba och lätta stridsvag¬ vissa ställen har haft förvildade ”skogs- nar ett främmande och vida över¬ hästar” bör icke förvilla. Varken ren lägset— vapen eller med andra ord sin ; ! eller visent synes ha överlevt boreal tid tids ”atombomb”. När skrämseln hade i södra Sverige, sannolikt gjorde icke lagt sig, följde enligt historiska källor, hästen det heller. Fynd som blivit hän¬ en kapprustning med det nya vapnet förda till atlantisk tid (från Häggenäs, hos dåtida stormakter. En livlig häst¬ Sege å, Hoby mosse, Dagstorps mosse) handel uppstår, skriftliga instruktioner är icke entydigt daterade. Kritikfria om bästa skötseln författas av experter. är i regel icke heller de dateringar till Vid denna tid, slutet av andra årtusen¬ det subboreala klimatskedets första del det f.Kr., torde rykten om och exempel (tidig och mellanneolitisk tid). Assmåsa- på det nya maktmedlet relativt snabbt fyndet, kan dock på såväl arkeologisk ha kunnat nå även hit till civilisatio¬ som pollenalytisk väg dateras till tidig nens periferi. Innan hästen blivit till neolitisk tid. Fyndet består av ett ler¬ stridsvagnshäst torde inom ett dome- kärl, invid vilket ett hästben påträf¬ stikationsccntrum en lång förberedande fades. Om kärl och ben verkligen är fas ha förflutit. Nog har hästens ur samtidiga är dock en annan fråga. människans synvinkel främsta egenska¬ Säkra neolitiska fynd av häst förelig¬ per, snabbhet och bärkraft, först blivit ger från Mellaneuropa, men de är säll¬ utnyttjade till enklare uppgifter såsom synta. De har ofta ansetts komma från att tjäna som rid- och packhäst. Det vildhästar. Kanske lönar det sig dock finns vissa tecken på att hästen redan 35 k> / 11 r $ ? • • • v. Kl■ r .JÍmJSsasst j • / ;jy f? i T % Ry.' Il é ■I 1 4 jjV i fj »i& *•' V V »te« 1 w V f Offerhästen från Ullstorp Foto Bertil Centerwall 1963. under det tredje och möjligen redan i Ullstorpsån med en i pannbenet in¬ det fjärde förkristliga årtusendet läm¬ stucken flintdolk av senneolitisk typ. nat spår efter sig i Främre Orientens Ett liknande fynd (östra Vemmerlöv) gamla skrifter. Det är troligt att dessa från en ”offerbrunn”, använd intill omnämnanden icke endast gjordes på järnåldern, har blivit daterat till brons¬ grund av lösa rykten utan efter bekant¬ åldern. Jämte hunden har hästen sedan skap med pack- och riddjur tillhöriga bronsåldern (skeppssättning från Västra vandrande handelsmän. På samma sätt Karup) och till vikingatiden ofta blivit kan de enstaka hästfynd man träffat gravlagd med sin herre. Hästens roll på i Mellan- och sydliga Nordeuropas under bronsåldern och tidiga järnåldern boplatser ha kommit till. framgår även av hällristningarna. Häs¬ Den stora uppskattningen av hästen ten avbildas antingen som dragare av under andra förkristliga årtusendets kultfarkoster (skepp eller vagnar) eller slutskede kan kanske ha samband med som ridhäst, men aldrig som arbetsdjur den rituella betydelse som detta djur framför plogen. De redan under brons¬ haft i Norden från senneolitikum intill åldern relativt småväxta hästarna vikingatid. Världsberömt, som exempel (mankhöjden för Nöbbelöv-fyndet från på de tidigaste hästoffren, är det skåns¬ Skåne har av Lundhom beräknats till ka fyndet av ett hästkranium från 144 cm) torde också, trots att i vår 36 tid hästkraften blivit till måttenhet för från medeltidens början. Som arbets¬ arbetsstyrkan, varit underlägsna oxarna djur var de underlägsna oxarna redan som arbetsdjur. förut, som riddjur ersättes de mer och Storleken hos de sydsvenska hästarna mer av starkare och kraftigare, införda synes under järnåldern ytterligare ha hästar. Redan i det medeltida Lund minskat. Mankhöjden hos Valleberga- kan hästarnas mankhöjd vara upp till hästarna från Vendeltid har t. ex. vari¬ 152 cm, om också samtidigt andra med erat från ca 128 till 134 cm. Liksom bara 133 cm ännu finnes i beståndet. de flesta hästar från Sveriges västra Gamla stammens utegångshästar får och sydliga delar har de i storlek föga nog ännu mindre vård och intresse än överträffat gotlandsrussen (den sista förr. Det är icke att förvåna sig över, resten av denna gamla häststam). Lik¬ att man numera talar om förekomsten som gotlandsrussen under historisk tid av ”vilda hästar” kring byarnas utmar¬ torde även järnåldershästarna med un¬ ker. Dessa hästar betraktas nästan som dantag av de till riddjur utvalda och annat vilt och behandlas också därefter, vårdade individerna, ha varit utegångs- De kallades enligt Linné i Skåne hästar i den mening, att de året om ”Skogs-ök” och funnos här kvar åt¬ själva fick sörja för sin näring och för¬ minstone till slutet av 1700-talet. En¬ ökning på betesmarkerna. Att de icke lige Linnés Skånska Resa från 1749 : varit föremål för egentlig skötsel fram¬ ”födde de sig mäst på bokeskogarne” går såväl av de stora åldersskillnader och enligt Pehr Osbeck’s beskrivning av hos de slaktade djuren som av de svåra Laholms prosteri från år 1796 var de skador benresterna uppvisar. Sådana djur vilka ”hafva av ljung och måssar skador hade icke kunnat uppstå om (musci) sin mästa föda”. Vargatiden skötseln varit intensiv och rationell. vid det näst sista sekelskiftet torde ha Hos en häst hade t. ex. första halskotan förintat de sista. Sic transit gloria genom ett olycksfall kilat sig in i skall¬ mundi! — vore väl befogat som slut¬ basen och vid läkningen orörligt sam¬ replik till den tragiska historien om manvuxit med denna. Sjukliga ombild¬ den gamla inhemska häststammens öde, ningar i ledgångarna träffar man på vilken började med det omhuldade of¬ hos flera individer. Det stora antalet ferdjuret och slutade med ett föraktat styckade och delvis brända hästben i Skogs-ök. Valleberga visar, att det icke endast var vid tillfällen av rituell betydelse hästar slaktades utan att dessa små ute- gångshästar spelade en betydande roll även som vardagens köttleverantörer. k Med medeltiden blir dessa små in¬ a hemska hästar synbarligen berövade sina XI viktigaste funktioner i sydsvenskarnas .i 7 ekonomiska liv. Det är troligen den nya religionens aversion mot seden att äta det forna offerdjurets kött som gör att hästben blir sällsynta i kulturlagren 37 FJÄDERFÄ Vad till sist det forna fjäderfäet be¬ träffar så har man de första resterna av tamhöns i landet likaledes från folk- vandringstidens Gotland. I Sydsverige är tamhönsrcsterna rätt vanliga under vendel- och vikingatid på skånska boplatser {Valleberga, Rin- KATTEN kaby m. fl.). Alltsedan de först infördes Av historiska tidens traditionella hus¬ och intill nyare tid synes den ursprung¬ djur är tamkatten en relativ sen med¬ liga stammen ha förändrat sig föga. lem i beståndet. Tidigast synes den i Det ar småväxta djur, bara något större Norden ha blivit införd på Öland och än deras vilda stamform, den indiska Gotland, där man funnit ben av katt djungelhönan. I Europa var tamhöns redan från folkvandringstiden. För med undantag för nordliga delar redan södra Sveriges del har resterna av tam¬ under Laténe-tiden spridda i hela Mel¬ katt först påträffats vid medeltidens laneuropa. I början på en fyndloka) i Skåne från De skånska tamgässen är kända f .0.111. 1000-talets senare hälft. I medeltida yngre järnåldern då ben av stora gäss staden Lund är kattrester relativt van¬ icke är sällsynta (Valleberga, Rinkaby). liga och de har t. o. m. blivit anträffade Eftersom andra fågelrcstcr, med undan¬ i Lahebiagrottans bottcnavlagringar på tag för tamhönsens, är mycket fåtaliga Kullaberg. De första katter man in¬ på dessa lokaler härleder sig gåsbenen förde från sydliga långfärder betrak¬ med största sannolikhet från åtminstone tades nog främst som exotiska ”pets”. i fångenskap uppfödda djur. De över¬ Under medeltidens råttplåga fick de en stiger dock i storlek ännu icke sin vilda viktigare funktion att fylla (småmöss stamfaders, grågåsens, storlek. På rent i boningshus och förrådsrum motades osteoiogiska grunder kan dessa icke sä¬ nog tidigare ganska effektivt med hus- kert skiljas varken från den i Skåne snokar eller aktade ”tomteormar”). häckande grågåsens eller den där mass¬ Med den inhemska sydsvenska stammen vis genomflvttande och rastande nord¬ av vildkatt har tamkatterna aldrig haft liga sädgåsen. någon kontakt. Vildkatten var icke Samma svårighet gäller även benfynd sällsynt under mesolitikum (Segebro) av and av gräsandsstorlek, t. ex. från och neolitikum (Ringsjö, Siretorp). Den Rinkaby. Ett på den sistnämnda platsen överlevde troligen icke klimatförsäm¬ funnet ben är påfallande stort och ringen vid järnålderns inträde. Tam¬ kunde vara från en tamanka. Emeller¬ katten härstammar icke heller från de tid har hittills ännu inga ben av ankor europeiska vildkattraserna utan från påträffats i det medeltida Lund, där en egyptisk underart. Norr om Alperna, man har de bästa förutsättningarna att möjligen med undantag för England, finna dem vid sidan av tamhöns- och infördes de liksom till Sverige först gåsrester, om ankavel redan då hade under folkvandringstiden. varit införd i Skåne. ii 38 !! LITTERAT!. R I laustiere Südschwedens. Zeitschr. f. Tierzücht, u. Züchtungsbiol. Bd. 77. Althin, C. A., 1954: Man and enviroment. Litndholm, B., 1947: Abstammung und A view of the mesolithic material in Domestikation des Hauspferdes. Zool. southern Scandinavia. Medd. fr. Lunds bidrag fr. Uppsala, Bd. 27. univ. hist. mus. Møhi, U ., 1962: Übersicht über Knochen¬ Berlin, H., 1932: De svenska nötboskaps- funde aus Gräbern der schwedisch-nor¬ rasernas härstamning. Lund. wegischen Strcitaxckultur (i Malmer, — 19 54: Das Knochenmaterial des bronze- M. P.: Jungncolithische Studien). Acta zeitlichen Wohnplatzes im Quartier Archaeologica Lundensia, Ser. in 8°, Holländaren, Landskrona. Medd. fr. No. 2. Lunds Univ. Hist. Mus. Nagel, W., 1959: Frühe Tierwelt in Süd¬ Dahr, £., 1935: Recently found bones of westasien (L). Berliner Beiträge zur the wild cat, Felis silvestris, from the Vor- u. Frühgeschichte. Bd. 2. Gandert- Stone Age of Sweden. Arkiv för Zool. Fcstschrift. 28 A. Nilsson, S., 1849: On the extinct and — 1937: Studien über Hunde aus primi¬ existing Bovine Animals of Scandinavia. tiven Stcinzeitkulturen in Nordeuropa. The Annals and Magazine of Nat. Hist. Lunds Univ. Årskrift, N. F. Avd. 2, Vol. IV. Bd. 32. Nobis, G., 1962: Die Tierreste prähistori¬ scher Siedlungen aus dem Satrupholmer — 1939: Benmaterialet från boplatskom- plcxet vid Siretorp (i Bagge, A. och Moor (Schleswig-Holstein). Zeitschr. f. Tierzücht, u. Züchtungsbiol. Bd. Kjellmark, K,: Stenaldersboplatscrna vid 77. Pira, 1909: Studien zur der Siretorp i Blekinge). Stockholm. A., Geschichte Schweinerassen, insbesondere derjenigen Dcgcrbøl, M., 1962: Ur und Hausrind. Schwedens. Zool. Suppl. 10. Zeitschr. f. Tierzucht, u. Züchtungsbiol. Jahrb. Pettersson, 1953: Den svenska skage- Bd. 76. rakskustens fiskebebyggelse, Lund. 1962: Der Hund, das älteste Haustier — Kadulesco, C. et Samson, P., 1962: Sur un Dänemarks. Zeitschr. f. Tierzucht, u. centre de domestication du Mouton Züchtungsbiol. Bd. 76. dans le Mcsolithique de la Grotte "La Ekman, S. och Brehm, A., 1939: Djurens Adam" eu Dobrogca. Zeitschr. f. Tier¬ liv. Däggdjuren IL Stockholm. zucht. u. Züchtungsbiol. Bd. 76. Florin, S., 1958: Vråkulturen. Stockholm. Keed, C. A., 1962: Osteological evidences Gcjwall, N. G., 195 5: Dubbelgraven frän for prehistoric domestication. Zeitschr. stenåldern vid Bergvägen i Linköping. f. Tierzücht, u. Züchtungsbiol. Bd. 76. II. Skelettmaterialet. Östergöd. och Lin¬ Salomonsson, B., 1962: Sveriges äldsta kon¬ köpings Stads Mus. Medd. takt med Västeuropa. Proxima Thule. — 195 5: The animal remains from Vall¬ Stockholm. hagar (i Vallhagar. A migration period Schwabedissen, H., 1962: Die Anfänge settlement on Gotland, Sweden). Stock¬ der Hausticrhaltung in Schleswig Hol¬ holm. stein im Lichte der Archäologie. Zeit¬ Le[iiksaar, ]., 1949: Evidences of the Dog schr. f. Tierzucht, u. Züchtungsbiol. and the Wolf in the Estonian Mesolithic. Bd. 77. Apophoreta Tartuensia. Stockholm. Stenberger, M., 1933: Öland under äldre — 1961: Tierreste der Siedlungen von järnålder. Stockholm. Vnlleberga und Rinkaby (i Strömberg, Strömberg, M., 1961: Die bronzczeitlichen M.: Untersuchungen zur jüngeren Ei¬ Schiffsetzungen im Norden. Medd. fr. senzeit in Schonen). Acta Archeologica Lunds Univ. Hist. Mus. Lundensia, Ser. in 4°, No. 4. Zeuner, F. E., 1963: A History of Dome¬ — 1962: Die vor- und frühgeschichtlichen sticated Animals. London. 39 KTUELLT OM NTIKVARISKT UTSTÄLLT liann ske. Under sommarens lopp liar emellertid ett stort antal orörda gra¬ For närvarande pågår i Skåne en foto¬ var kunnat friläggas. De framträder utställning kallad ” Skånsk bygd”, som som stora mörka ovaler i den rena san¬ arrangerats av Skånes hembygdsförbund den. Gravarna är huvudsakligen orien¬ i samarbete med Riksantikvarieämbetet. terade i N— S. Bland det framkomna Det är en idéutställning, som med foto godset kan nämnas järnknivar, brynen, dokumenterar skånska byggnadsminnen pärlor, en sländtrissa och — förmod¬ oeh deras miljö, från slott till koja — ligen — en lädersko. Fynden tyder på Utställningen vill med andra ord ge att gravfältet härrör från vikingatid, ett tvärsnitt av äldre skånsk bebyg¬ men inom området finns även cn brons- gelse och miljö, värd att skydda för aldersplats. skönhetens, traditionens och trivselns skull. Utställningen har hittills visats i Historiska Museet har under som¬ Kristianstad, Simrishamn och Lands¬ maren även utövat stor arkeologisk ak¬ krona och går under hösten vidare till tivitet i Blekinge. Sålunda har under¬ Malmö, Eslöv och Hälsingborg. sökningar pågått i Augerum, i Björk¬ kärr vid Torhamn (gropkeramisk bo¬ plats) och vidare påträffades helt över¬ UTGRÄVT raskande i Inldngan ett gravfält med hällkistor. Aktuellt skall i nästa num¬ I Norrvidinge pågår under ledning av mer återkomma med en närmare rap¬ amanuens Ingeborg Tilander från Lunds port om denna kampanj. Universitets Historiska Museum utgräv¬ Lämningarna av ett medeltida kapell ning av ett skelettgravfält från yngre har upptäckts i Utvälinge vid Skalder- järnålder. Ett flertal gravar raserades viken och undersökts genom landsan¬ av grustäkt innan anmälan om fyndet tikvarien i Malmöhus län. I samband 40 med att den s. k. disponentbostaden vid alet skulle ha använts vid Vegeholm Wegeå tegelbruk nyligen revs, visade till uppförande av ett tingshus, vilket det sig att huset var byggt på en me¬ ödelädes under kriget 1675— 79. deltida gråstensgrund med måtten 16,5 X 8 meter. I södra murens västra del fanns spår efter kapellets enda och tro¬ UPPGRÄVT ligen osmyckade ingång. Mitt i byggna¬ den påträffades rester av den gamla I november 1962 påträffade framlidne golvnivån med några sönderslagna flas¬ lantbrukaren Frans Johansson, Lönn¬ kor av 1600-talstyp. hem (Broby nr 3:32), i ö. Broby soc¬ I Herman Chytraei Monumenta från ken, en båtyxa av grönsten samt en 1598 omnämndes ett ”sacellum” i när¬ hålslipad yxa av vitgrå, fläckig flinta. heten av Veglinge bro vid Vegeholms Fyndet gjordes då upphittaren vid led- slott och i sockenbeskrivning om Vä- ningsgrävning intill boningshusets västra linge 1729 nämnes, att vid kapellrui¬ gavel genombröt ett ovan mark icke nen ligger en kyrkogård för ”strandvas- synligt skärvstensröse. kare” d. v. s. sådana, som drunknat och Dessa båda yxtyper förekommer ofta flutit iland. Kapellet skulle ”med tak tillsammans med halvrunda, omsorgs¬ och wäggar warit någorlunda wid fullt ornerade lerkärl i skelettgravar macht”, heter det i Collectio Rön- under flata, underjordiska rösen. Grav¬ beckiana, tills dess en nedrivning skett typen tillhör den s. k. båtyxkulturen, under greve Otto Stenbock, som köpte vars utbredning i Sverige omfattar hela Vegeholm 1663 och samtidigt förvär¬ södra och mellersta delen av landet. vade kapellet i Utvälinge. Stenmateri¬ Den dateras till omkr. 2000 f. Kr. m ■ : Gravfyndet från Ö. Broby. 41 . Örkelljungaskatten. Skattsökardrömmen gick i uppfyl¬ UPPTÄCKT lelse för sex pojkar och en flicka i ål¬ dern 8— 15 år då de i juli på den nu¬ Nya målningar av stort intresse har i mera rivna klockargårdens tomt i ör- sommar framtagits i två Skånekyrkor. kelljunga påträffade en myntsamling Sensationella kan man beteckna de ro¬ bestående av över 1300 kopparmynt av manska målningar som konservator valören 1/6 öre, 4 kopparmynt av va¬ Våga Lindell-Andersson knackar fram lören 1 öre S. M. och 2 silvermynt, i Vä kyrka. I korets väldiga tunnvalv också av valören 1 öre. Enligt en pre¬ finns inom 24 stora, sinsemellan sam¬ liminär besiktning har mynten präg¬ mankopplade rundlar en mäktig och lats mellan åren 1660 och 1686. märklig framställning av TE DEUM. Skattens sammansättning av nästan I absiden har under 1800-talets lim- enbart 1/6 öre gör det mindre troligt, färgslager upptäckts en ursprunglig att den utgör en privat hopsparad sam¬ framställning av Kristus i Majestät. ling. Sannolikare är att det är ned¬ Målningarna är av hög teknisk och grävt stöldgods, örkelljunga ligger ju konstnärlig kvalitet. Framtagning av i den under hela 1600-talet oroliga medeltidsmålningar är första ledet i en gränsbygden mellan Skåne och Små¬ fullständig inre restaurering av kyrkan. land och de sändningar med bl. a. sold till besättningarna i garnisonsstäderna Hälsingborg och Landskrona, som måst I Båstads senmedeltida, treskeppiga passera platsen på väg från Stockholm, tegelkyrka har vid omputsningsarbeten har naturligtvis utgjort begärligt byte helt överraskande framkommit intres¬ för snapphanar och fredlösa. santa figurmålningar från omkring Nils Arvid Bringéus har påpekat att 1500. Målningarnas framtagning och kuriöst nog för 170 år sedan ett annat konservering pågår nu under överin¬ myntfynd på klockargården i örkel¬ seende av konservator Sven Wahlgren. ljunga gjordes. Dåvarande klockaren På en pelare i kyrkans västra del finns anmälde till länsstyrelsen i Kristian¬ en framställning av den s. k. Gregorii stad, att han vid rivningen av det äldre Mässa och i koromgången har påträf¬ klockarebostället i skorstenen påträffat fats en drastisk skildring av den helige silverpenningar. Erasmus martyrium. 42 r* ■« i .<5* JKl# 'S C-'- Y •• 54*v? i d W • 'V , t m rirS «SSi ,K 2 ðfiHBAm . »#•í 2 y v m -r'A * i,5 EF5 H ”Fulla äro himlar¬ M na och jorden av J- ■ din äras majestät”, » sjunger serafen un¬ ' der korvalvet i Vä i kyrka. *i ik\.« #\Wr Foto MI# Våga ' Lindell- ■ £ Andersson. m . 1? V) MW*— - * «*& -- prgjR 3 ««i» S« 4» . ' å' / t J © » I fe&fP • 'ii «Kf 1 JV. ' WC » •• * 3? Den helige Eras¬ jyV: * ©; •%* mus martyrium i . ,-ÿr Bastad. Grymma ii-' 4 • i bödlar vindar tar¬ i\ '4 > marna ur helgo¬ ' f' Qfe JV> i nets buk. !: t *»ÿ*- "'ÿ* Foto Carin Bunte 14M I 'r’’ ~~ 1963. 43 UTGIVET ningen 1961. Archaeologica Lundensia II.) Aktuellt har anledning att denna gång Förre museichefen i Hälsingborg, uppmärksamma två nyutkomna böc¬ Torsten Mårtensson är i lika grad värd ker. en honnör. Åt honom anförtrodde Sve¬ Ragnar Blomqvist — med biträde av riges Kyrkor den svåra uppgiften att Anders W. Mårtensson, har lyckats att väcka till liv det skånska kyrkoinven- på rekordtid publicera resultaten av teringsarbetet. Och på kort tid förelig¬ den märkliga utgrävningen av ”Thule- ger nu det första resultatet av Mårtens¬ tomten” i centrum av det gamla Lund, sons kyrkoforskningar, Raus, Välluvs där bl. a. en stavkyrka från 1000-talet och Bårslövs kyrkor. De tre beskriv¬ legat. Det snabba offentliggörandet av ningarna kännetecknas av nogrannhet denna viktiga undersökning är beund¬ och metodisk säkerhet. Med särskilt in¬ ransvärd. Därtill kommer att boken är tresse läser man utredningen om de ro¬ både lärorik och lättläst. Må de båda manska takstolarna med gåtfulla run- arkeologernas fingerfärdighet i fältet märken Raus och Välluvs. (Raus, och vid skrivbordet mana senfärdi- Välluvs och Bårslövs kyrkor, Skåne. gare kolleger till efterföljd. (Thulegräv- Sveriges Kyrkor häfte 96). 44 SKAN ELANDSLITT ER ATUR Historisk-antikvarisk bibliografi sammanställd av John Tuneld 1962. Ejwertz, Axel, Laholms historia. 1. Kyrka Ports, frän nr 3, 1962. och skola. Laholm, S:c Knuts gille, 1961 (pubi. 1962). 470, (1) sid., 1 Andersson, Verner, Laholms socken. Byg¬ kartbl. Kr. 30:— . (S:t Knuts gille i den som blev var arvedel. Laholm, Föri., Laholm. Publikation. 1.) 1962. 408, (1) sid., 2 pl.-bl. Kr. 22:— ; inb. Kr. 28:— . Fischer, Ernst, Flamskvävnader i Skänc. Mit deutscher Zusammenfassung. Lund, Bergstrand, Ingrid, Näringslivets föränd¬ Bokförlaget Corona AB, 1962. 33 5 sid., ringar i södra Halland under 1800-talet. 16 färgpl. Inb. Kr. 48: . (Nordiska (Halland. 45(1962), sid. 5—29.) museets handlingar. 59.) — Braunstein, Å., Villands härad och dess sparbank. Minnesskrift med anledning Granlund, Sven, Litteratur om Ilalland. av Willands härads sparbanks hundra¬ Bibliografi. Efter författarens död slut- årsjubileum den 8 juli 1962. Fjälkingc, redigerad av Per Jansson. Lund, Glee¬ Willands härads sparbank, 1962. 131, rup, 1962. XII, 430 sid. Kr. 30:— . ( 1 ) sid. (Institutet för västsvensk kulturforsk¬ Bringmark, Gösta, Erån dagaträl till med¬ ning. Skrifter. 6.) borgare. Malmö stadsfullmäktige 100 är. En krönika i ord och bild om sta¬ Hedwall, Anders, Skånska friskyttechefer dens utveckling 1863— 1962. Teck¬ 1676— 79. Landskrona, E. Vennerberg, ningar och omslag av Ludvig Johnson. 1962. 24 sid. Kr. 3:— . (Meddelelser Malmö, Stadsfullmäktige, 1962. 168 sid. fra Dansk-skaansk forening. 15.) Kr. 15:—; inb. Kr. 2 5:— . Hildebrand, Bengt, Främlingar ser pä Sve¬ Brogårdh, Thore, Folkliv i ord och bild. rige. Reseberättelser frän 400 år. Stock¬ Topografisk beskrivning. Hallaryd, Förf., holm 1962. 11 0 sid. 1962. 148 sid. Kr. 12:50. 2 uppl. Hiiggc, Eric, Fattiglänet blir bördig bygd. 1962. — Hallands läns hushållningssällskap 1812 1962. Halmstad, Hallands läns hushåll¬ Carlsson, Hugo, Kristianstads läns landsting ningssällskap, 1962. 320 sid. Kr. 15: . 1862 1962. Kristianstad, Landstinget, — 1962.— 211, (1) sid. Kr. 25:—. Ingers, Ingemar, Ortnamn i Lund. 1. Stads- området före inkorporeringarna. (Det Dahlgren, Thorild, Upptäcktsrcsa i tiden gamla Lund. Föreningen Det gamla kring den moderna försäkringsverksam- Lund. Årsskrift. 44(1962), sid. 3— 83.) hetens tillkomst i Sverige. Malmö en invandringshamn för försäkringsbolag Jansson, Leonard, Hishult förr och nu. för 100 år sedan. (Nordisk försäkrings- Hälsingborg, Förf., 1962. 311 sid. Inb. tidskrift. 42(1962), sid. 273—309.) Kr. 20:—. 45 Lindblom, Paul, Malmöhus läns landsting lor. Utdrag, redigering och kommen¬ 1863— 1962. Lund, Gleerup, 1962. 119 tarer av Alfred Hässelbcrg. Halmstad, sid. Kr. 1 5:— . K. Larssons bokhandel, 1962. 310, (1) Lindälv, Elof, Scenkammargravar i norra sid. Kr. 15:— . Halland. (Halland. 45(1962), sid. 63 —96.) Malmö 1862— 1962. Byggnadsnämnden 100 år. Malmö, Stadsingenjörskontoret, 1962. 80 sid., 1 kartbl. Minnen från Hälsingborg och dess skola. H. 29. Stockholm, Hälsingborgspojkar- nas gille i Stockholm, 1962. 143 sid. Kr. 12:—. 1963. Nilsson, Marianne, Öresundstullsräkenska- Ahnfeit, P. G., Studentminnen. T urval perna som källa för fraktfarten genom samt med inledning och kommentar av Öresund under perioden 1690 1709. Per Erik Wahlund. Stockholm, Natur -hist. inst, vid— Göte¬ Göteborg, Ekon. och kultur, 1963. 292, (1) sid., 1 Kr. borgs universitet, 1962. 52 sid. 7: . pl.-bl. inb. Kr. 11: . (Levande lit¬ (Meddelanden från Ekonomisk-historiska— — teratur.) institutionen vid Göteborgs universitet. Andersson, Bror A., Ur Allerums sockens 2.) historia. 1800 1850. 3. T idshändelser Noreen, Sven E., Araslövs kyrka. Stock¬ och samhällsförhållanden.— (Kullabygd. holm, Almqvist & Wiksell, 1962. 20 sid. 36(1963), sid. 5—54.) Kr. 1:25. (Svenska fornminnesplatser. Andersson, Helge, Hack Ulfstand och Ge- 46.) narps kyrka. (Säasa. 20(1962/63), sid. 3—11.) Oxic härad i helg och vardag. Förord: Kvarnby gamla prästgård. (Malmö forn¬ Ernst Frostin. Foto: J. Olsson. Trelle¬ — minnesförening.' Årsskrift. 3 1 ( 1963), borg, Trelleborgs allehanda, 1962. (119) sid. 40—57.) sid. Inb. Kr. 14:— . Areskoug, Hugo, Ljudhistoriska bidrag i anslutning till ett skånskt ortnamn Koseiiborg, N. E., Sölvesborg under ett se¬ (Farboret). (Svenska landsmål. 8 5 ( 1962, kel. Minnesskrift till stadsfullmäktiges tr. 1963), sid. 27—48.) jubileum årsskiftet 1962— 1963. Söl¬ vesborg, Stadsfullmäktige, 1962, 143 Blomqvist, Ragnar & Mårtensson, Anders sid. Kr. 15: . W., Thulegrävningen 1961. En berät¬ — telse vad grävningarna för Thulehuset Strandberg, Rolf, Broby vid Helgeån. Min¬ i Lund avslöjade. Under medverkan av nen från seklets början. Malmö, Förf., Einar Bladh, Karin Blomqvist, Hakon 1962. 96 sid. Kr. 8:— . Hjelmqvist. Lund, Kulturhistoriska mu¬ seet, 1963. 300 sid., (3) färgpl., 2 pl. Tommarps urkundsbok 1085— 1600. Klost¬ Kr. 30: . (Archaeologica Lundensia. ret, hospitalet, staden, socknen. [Utg. 2-) — av] Curt Wallin. 1. 108 5—1300. Stock¬ Bringens, Nils-Arvid, Brännodling. En his- holm, Svenska kyrkans diakonistyrelses torisk-etnologisk undersökning. With bokförlag, 1955 62. 337, (3) sid. an English summary. Lund, Gleerup, Kr. 50:—. — 1963. 183 sid. Kr. 20: . (Skrifter från Folklivsarkivet i Lund.— 6.) Ur den halländska folkskolans äldre bygde¬ Hattorv. ( Vetenskaps-socictetcn i Lund. — Årsbok. 1963, sid. 23 51.) historia. Frän tryckta och otryckta käl- — 46 Dahlgren, THorild, Sextio försäkringsagen¬ Sjöbeck, Mårten, Skånes ljunghedar åren ter ”attackerade” Malmöborna förhundra 1 5 50— 1750. (Skånes natur. Skånes na¬ ar sedan. (Malmö fornminnesförening. turskyddsförenings årsskrift. 50(1963), Årsskrift. 31(1963), sid. 5 8— 96.) sid. 168—210.) Stjcrnqnist, Berta, Om Göingebygdens Liljenhcrg, Carl-Gustaf, Notiser om det bronsålder. (Skånes natur. Skånes na¬ medeltida Osby och Loshult. (Osby turskyddsförenings årsskrift. 50(1963), hembygdsförening. Årsbok. 4(1963), sid. 211—233.) sid. 95—108.) — Människor, namn och bygd i Osby och Strömberg, Märta, Jämäldersguld i Skåne. Loshult under 1500-talet. VIII XVIII. Lund, Historiska museet; Gleerup, 1963. — 131, (1) Inb. Kr. 13: (Ibid., sid. 109—130.) sid. — . Krig och ofredsår vid riksgränsen. (Ibid., Stalfelt, Edvin, Lars Dufvas donation. (Os¬ — sid. 131—197.) by hembygdsförening. Årsbok. 4( 1963), Lindälv, Elof, Om bronsåldershögar och sid. 54 79.) bergrösen i norra Halland. (Varbergs — museum. Årsbok. 14(1963), sid. 39 50.) — Wester, Ethel, Östarp under äldre tider. (Kulturen. En årsbok till medlemmarna Mårtensson, Torsten, Kyrkor i Skåne, Lug- av Kulturhistoriska föreningen för södra gude härad, sydvästra delen. Konsthisto¬ Sverige. 1962 (tr. 1963), sid. 17—31.) riskt inventarium. Stockholm, General¬ stabens litografiska anstalt, 1963. Kr. Åberg, Alf, Snapphanarna. [Ny revid. utg.] 38: . (Sveriges kyrkor. Skåne. Bd. 11, Stockholm, Prisma, 1963. 153, (1) sid. h. 1.)— Kr. 6:50. 47 A i jm t * i ■i Grönegutan 14 • LUND Tel. 0412/I02 75 INNEHÅLL Per Edvin Sköld: En väg och en bygd i gammal tid 1 Märta Hähnel: Christian IV och Halmstad 16 Johannes Lepiksaar: Husdjurens historia i Skåneland 25 Aktuellt om antikvariskt 40 John Tuneld: Skånelandslitteratur 45 STÖD De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening BLIV MEDLEM Årsavgiften 10 kr insattes på föreningens postgiro, Lund 246852, c/o kassören, museichef B.-A. Person, Varberg Medlem erhåller kostnadsfritt ALE, Historisk tidskrift för Skåneland. Utkommer med tre häften 1963. ÄLDRE HÄFTEN av ”Samlingar till Skånes historia”, ”Skånska Samlingar” och ”Historisk tidskrift för Skåneland” samt andra av föreningen utgivna skrifter kan erhållas genom hänvändelse till föreningens sekreterare, docent Jörgen Weibull, Lund. CWK GLEERUP BOKFÖRLAG LUND Kr 3: 50