RKIV •• SAMHALLE OCH \. FORS~NING

SVENSM ARKIVSAMFUNDET ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 1992:2

Arkiv samhälle och forskning

SVENSKA ARKIVSAMFUNDET ARKiv, SAMHÄLLE OCH FORSKNING utges med stöd av Humanistisk-Samhällsvetenskapliga Forskningsrådet av Svenska Arkivsam­ fundet. Tidskriften utkommer med tre häften om året. Den kan erhållas genom medlemskap i Svenska Arkivsamfundet. Årsavgiften för 1992 är 100 kr för personliga medlemmar. För institu­ tioner (motsv) 200 kr. Svenska Arkivsamfundet som bildades 1952, har till ändamål att väcka och vidmakthålla intres­ set för arkiv i offentlig och enskild ägo, att arbeta för den svenska arkivvårdens utveckling och att sprida kännedom om dess uppgifter och villkor. I redaktionen för tidskriften ingår förste arkivarie Lars Ericson, förste arkivarie Kent Zetterberg och byråchef Lars-Olof Welander (huvudredaktör). Redaktionens adress: Riksarkivet, Box 12541, 10229 Stockholm Tel. 08/73763 50. Telefax 08/737 6474 Anmälan om medlemskap eller adressförändring göres till redaktionen. Manuskript avsedda för publicering i kommande nummer bör vara redaktionen tillhanda senast den 15 januari (nr 1 1993) och 30 maj (nr 2 1993).

ISSN 0349-0505 Omslag och grafisk formgivning Sven-Gunnar Lidmar

Schmidts Boktryckeri AB, Helsingborg 1992 INNEHÅLL Evabritta Wallberg, Krigsarkivets enskilda arkiv 7 Werner Pursche, Landsarkivet i Vadstena och de enskilda arkiven 27 Peeter Mark, Operation Stockholms Idrottsminnen. Erfaren­ heter från ett insamlingsprojekt 37 Stellan Andersson, Kontorsrationalisering och forskarservice 49 Claes Gränström, Bevarande och gallring av personregister inom enskilda sektorn 61 Ole Kolsrud, På sporet av en flyktning 67

Konferenser Arkivkongressen i Montreal: En habitue summerar (Lars-Olof Skoglund) 75 Sektionen för företagsarkiv (Anna Christina Ulfsparre) 76 Automation Committee (Claes Gränström) 78 ICA:s ad hoc commission on descriptive standards (Jan Dahlin) 80 Det internationella terminologiarbetet (Björn Lindh) 82 Yrkesroll, standards och funktionell ar kivistik (Helmut Backhaus) 84 Erfarenheter från kongressen (Börje Justrell) 85 Rapport från en kongressdebutant (Lars-Olof Welander) 88

Svenska arkivsamfundets årsmöte 1992: CIHM och de militära arkiven (Lars Ericson) 90 FIAT- en ung organisation (Stellan Norrlander) 91

SMA- Section of municipal Archives under ICA (Birgit Arfwidsson Bäck) 93 FIAT:s IX:e generalförsamling (Stel~an Norrlander) 95 Svenska arkivsamfundets temadag arkiv, bibliotek och museer i forskningens tjänst (Lars-Olof Welander) 96

Översikter och recensioner Arkivlagen. Bakgrund och kommentarer (Axel Norberg) 99 Kansliet under 1500-talet (Jan Brunius) 102 släktforskarförbundets Släkten ... l (Lars Ericson) 103 Två nya handböcker från Nordiska museet (jan Per/inge) 104

Arkivfrågor i nyare utländsk litteratur Danmark och Norge (Lars Rumar) 107

Meddelanden Datasaabs historiska arkiv (Sven Malmberg) 110

Medverkande i detta nummer 112 Krigsarkivets enskilda arkiv

EVABRITTA WALLBERG

Inledning Krigsarkivets enskilda arkiv har presenterats i olika sammanhang. Den förs• ta större översikten gav Bertil Broorne i uppsatsen "Krigsarkivet och de privata arkiven" i Personhistorisk tidskrift 1958. Enbart personarkiven behandlades och tyngdpunkten i framställningen låg på arkiv från 17- och 1800-talen. I Kommissionens för de enskilda arkiven första bulletin 1963 redovisade dess sekreterare Lars O BergKrigsarkivet s bestånd av person- och gårdsarkiv t o m 1962. I Riksarkivets broschyr serie, RA-Nytt har senare accessioner av person-, släkt-, gårds- och föreningsarkiv redovisats 1972 av Alf Åberg och 1981 och 1991 av Evabritta Wallberg. I Krigsarkivets "Interna meddelanden", som utkommer med tre nummer per år (maskinskrift), och distribueras till arkiv, bibliotek, museer och myn­ digheter under försvarsdepartementet rapporteras nytillkomna enskilda arkiv ibland med en kortare beskrivning av innehållet. En samlad bestånds• översikt över Krigsarkivets enskilda arkiv planeras till 1993/94. Rappor­ tering sker till Nationalregistret för de enskilda arkiven. Avsikten med denna uppsats är att beskriva framväxten av Krigsarkivets samling av enskilda arkiv. Hur har insamlingsarbetet gått till under olika tider, vilka resurser har man haft och hur har resultatet blivit? Detta är några frågeställningar som skall besvaras. Tyngdpunkten har lagts på personarki­ ven. Föreningsarkiven behandlas enbart översiktligt. Problematiken med militära handbrev tas upp och avslutningsvis berörs framtiden något.

Tiden före 1873 En viktig uppgift för Krigsarkivet har alltid varit att samla in arkiv efter offi­ cerare.1 Redan när det första förslaget att inrätta ett krigsarkiv väcktes på 1770-talet av fortifikationsofficeren Sven Jacob Cronstedt framfördes som

1. Uppgifter om Krigsarkivets äldre insamlingsverksamhet har hämtats ur B Broome, Krigsarki­ vet och de privata arkiven, PHT 1958, s 97-123. En allmän översikt över inventering av enskilda arkiv ges av E Personne, Inventering och insamling av enskilda arkiv, HT 1968, s 58-71.

7 en av de viktigaste uppgifterna för ett krigsarkiv att samla in enskilda arkiv.2 Alltsedan tillkomsten har Krigsarkivet också bedrivit en aktiv insamlings­ verksamhet. Ursprungligen var den en följd av Krigsarkivets huvuduppgift att vara ett forskningsarkiv åt först Fältmätningskåren och sedan fr o m 1873 Generalstabens krigshistoriska avdelning.3 Denna tidiga insamlingsverk­ samhet var huvudsakligen inriktad på tjänstehandlingar. Inom militär stabs­ och förvaltningstjänst var det under äldre tid vanligt att tjänstehandlingar förvarades av befattningshavarna själva. En orsak till detta var enligt krigs­ historiska avdelningens chef 1878-1881, Johan Gustaf Kleen, att det högre befälet i krig utsågs tillfälligt. När kriget var över och befälet frånträddes, fanns ingen att överlämna arkiven till. Handlingarna förstördes eller behölls av befälhavaren och kunde sedan gå i arv. Ä ven i modern tid har traditionen att betrakta vissa tjänstehandlingar som privat egendom hållits levande bland officerare i chefsställning. Traditionen att skriva handbrev i tjänsten kan i viss mån sägas höra hit. De första decenniernas förvärv till Krigsarkivet var huvudsakligen kartor, krigsplaner och stads- och fästningsplaner.

1873-1930-talet Insamlingsarbetet intensifierades efter Generalstabens tillkomst och man kan konstatera en större planmässighet i arbetet. För första gången togs massmedia till hjälp. Avdelningschefen Johan Gustaf Kleen vädjade i sin uppsats, "Anteckningar om svenska krigsarkivet" i Krigsvetenskapsakade­ miens tidskrift 1880 till ägare av privata arkiv att överlämna dessa till Krigs­ arkivet till nytta för forskningen. Uppmaningen inskränkte sig här till såda• na handlingar som rörde de forskningsuppgifter som avdelningen hade, nämligen tjänstehandlingar gällande vissa regementen, 1808-1809-års krig, 30-åriga kriget samt Stora Nordiska kriget.4 I andra årgången av Historisk tidskrift 1882 redovisades under rubriken, "Det svenska krigsarkivet" de senaste årens stora arkivförvärv från myndigheter och enskilda. En orsak till redovisningen, nämligen att väcka intresse bland enskilda för att över• lämna handlingar till krigsarkivet, anar man bakom följande formuleringar: " . .. och det är med tillfredsställelse vi se, huru även enskilda genom över• låtande av familjepapper visat sig ha blicken öppen för vikten av dessas be-

2. Krigsmannasällskapets handlingar 1797, s 172 ff. 3. Om Fältmätningskårens och Generalstabens forskningsverksamhet se B Broome, Krigs­ historiska avdelningens förhistoria och verksamhet t o m 1917, Aktuellt och historiskt 1973, s 173-205. 4. Krigsvetenskapsakademiens tidskrift 1880, s 240 ff.

8 1~,~8Go~.:~.,!~~. 9kr~:i~~,i!~~t . t ~ nin~ för närvarande är sysselsatt med skil­ 1 ' ' dringen af Sveriges krig åren 1808 och • 1809, får jag h!irmed äran anhålla att en- ~ 1\4 l!kilde personer, hvilka möjligen i sin ego "" h:.!.fVa. handlingar, bref eller dylikt, som r-: röra nämnda krig, ville benäget i forsknin­ • "\ ·gena intr.esse lemna krigshistoriska afdel- ~• ningen tillfälle att der:.\f taga. del. Stockholm i December 1895. 'Chefen N Generalstabens krigs­ ~ historiska afdelning. Den 7 december 1895 var denna annons införd i Stockholms dagblad, Svenska dagbladet, Nya dagligt allehanda, Dagens nyheter, Aftonbladet samt Vårt land. varande och tillgänglighet för forskarne." Bland enskilda arkiv som redo­ visas är generalen Adam Horns handlingar från pommerska kriget 1757- 1762, fältmarskalken Augustin Ehrensvärds handlingar från samma krig samt handlingar från generalen G A Siegroths befäl under kriget mot Ryss­ land 1788-1790. Andra enskilda arkiv som nämndes var Sandelska arkivet med handlingar från medlemmar av släkten Sandels, överlämnade av gene­ ralintendenten L G Sandels, Gustaf Wilhelm af Tibells arkiv överlämnat av fröken Wilhelmina af Tibell samt Georg Carl von Döbelns arkiv. För alla arkiven gäller att det är fråga om tjänstearkiv. En hel del av de värdefulla arkiven efter officerare överlämnades från Riksarkivet och Kungliga biblio­ teket som följd av ett kungligt brev den 21 november 1879.5 Som ett led i det stora forskningsarbetet om 1808-1809 års krig infördes i slutet av 1895 ett upprop i Historisk tidskrift och de stora dagstidningarna Stockholms Dagblad, Svenska Dagbladet, Nya Dagliga Allehanda, Dagens Nyheter, Aftonbladet och Vårt Land samt i Krigsvetenskapsakademiens tid­ skrift. De som hade handlingar rörande kriget uppmanades att sända in dem till krigshistoriska avdelningen. En hel del handlingar kom att överlämnas från privatpersoner. Huvudsakligen inordnades dessa i samlingen Krigs­ handlingar 1808-1809 där de flesta förvärven alltjämt återfinns. I några fall tycks handlingarna senare brutits ut och införlivats med de enskilda arkiven, t ex af Klerckerska och Hederstiernska arkiven.6

5. H istorisk tidskrift 1882, s 67 ff. 6. Krigsarkivet, Utgående skrivelser 1895, nr 24, 1895-12.{)6. Om samlingen Krigshandlingar 1808-1809 se B Broome, Bidrag till Krigskollegiets arkivs historia, Meddelanden från Krigs­ arkivet vm, 1981, s 101 ff.

9 Stor betydelse för kännedomen om officerares handlingar ute i landet tycks Johannes Petrellis, krigsarkivarie 1898-1918, insatser ha haft. Han skaffade in förteckningar och lånade in arkiv för avskrift. Vissa av de upp­ spårade arkiven har senare kunnat tillföras Krigsarkivets samlingar. Krigsarkivet var också kund vid bokauktioner och hos autografsamlare. Handlingar från de stora Hammerska auktionerna och handlingar ur G Kassmans samling har införlivats med krigsarkivets samlingar.7 Ett mer systematiskt försök att spåra handlingar efter officerare gjordes 1929, samma år för övrigt som Riksarkivet och N ordiska museet gemensamt startade en inventering av herrgårdsarkiv.8 Krigsarkivet vände sig till med­ lemmar av Armensänke-och p u pillkassa och Föreningen Pensionerade offi­ cerare med förfrågan om man i sin ägo hade "fotografier, biografiska hand­ lingar, brevsamlingar m m" att överlämna till Krigsarkivet antingen som gåva eller deposition. Totalt utsändes cirka 1700 skrivelser. Aktionen tycks egentligen inte ha givit någonting när det gällde arkivalier. I 1929 års acces­ sionskatalog över handskrifter u p p tas inga enskilda arkiv och i 1930 års en­ bart ett par dagböcker. Däremot överlämnades en hel del fotografier och vissa enstaka handlingar, som kom att inordnas i Krigsarkiv<;ts Biografica­ samling som slutförtecknades 1930.9

1940-1950-talen F rån slutet av 1940-talet och framåt kan man se ett ökat intresse för de privata arkiven bland historiker och arkivarier. Deras betydelse för den humanis­ tiska forskningen betonas i olika sammanhang. Dessutom hade vindsröj• ningarna och pappersinsamlingarna under kriget visat hur oskyddade pri­ vata papper många gånger var och hur lätt ett värdefullt kulturarv kunde för• skingras utan att det egentligen var meningen. Räddningsaktioner sattes igång på många håll. Radioföredrag hölls och tidningsartiklar skrevs. I Histo­ risk tidskrift skrev Daniel Almqvist 1948, Åke Kromnow 1950 och Birger Steckzen 1952 om farorna för enskilda arkiv i privat ägo. Olika inventerings­ företag igångsattes. 10 Man vände sig till Ecklesiastikdepartementet och i

7. E Naumann, Hammersamlin gen, Meddelanden från svenska Riksarkivet Ny Följd. Ser I, 7, s 97ff. B Broome, Handskriftsamlarna och de svenska arkiven, passim, 1977. 8. E Personne aa, s 62. Rapporter om inventeringarna finns i Riksarkivets årsberättelser som trycktes i Meddelanden från svenska Riksarkivet. 9. Krigsarkivet, Utgående skrivelser 1929, nr 127, 1930 nr 10, Rapporter rörande krigsarkivets verksamhet 1929, 1930, Accessionskatalogen över handskrifter 1918-1940. 10. E Personne, aa.

10 Bertil Broorne var med sin stora kontaktyta, sin personkännedom och sitt lidelse­ fulla personhistoriska intresse synnerligen lämpad att leda Krigsarkivets inven­ tering och insamling av enskilda arkiv först som chefför Krigsarkivets sektion 1 under 1950-talet och fr o m 19 59 som krigsarkivarie. Som ledamot av Kommis­ sionens för riksinventering av de enskilda arkiven arbetsutskott gjorde han också stora insatser.

11 riksdagen väcktes motioner i frågan 1955. Man ville få till stånd en statlig utredning. Ingen,ting hände emellertid och hösten 1956 tillsatte de lärda verken ge­ mensamt ett arbetsorgan för inventering av enskilda arkiv. Man antog nam­ net Kommissionen för riksinventering av de enskilda arkiven. Krigsarki­ varie Birger Steckzen blev ordförande. I arbetsutskottet ingick bl a Bertil Broome, Krigsarkivet, Robert Swedlund, Riksarkivet, Åke Kromnow, Ut­ rikesdepartementet, Tage Lindbom, Arbetarrörelsens arkiv och Nils Staf, Stockholms stadsarkiv .11 Även sedan Krigsarkivet 1947 skiljts från krigshistoriska avdelningen och blivit en självständig myndighet med en modern arkivmyndighets ansvar och uppgifter har hela tiden plats funnits för de enskilda arkiven i instruktio­ ner och i praktiskt arbete. Handlingar från enskilda liksom från släkter och föreningar har tagits emot och inordnats bland samlingarna. Bokauktioner har bevakats och inventeringar har gjorts. Då Flottans arkiv 1948 överfördes från Riksarkivet överlämnades också ett 20-tal enskilda arkiv som huvudsakligen härrörde från högre marinoffice­ rare.12 Det var överlag fråga om små arkiv, som i de flesta fall omfattade en eller ett par volymer. Det var officersfullmakter, dagböcker och övriga hand­ lingar från diverse sjöexpeditioner. Två större arkiv, det Cederströmska släktarkivet, 54 volymer, med tjänstehandlingar från bl a generallöjtnant Bror Cederström, 1754-1816, handlingar från krigen 1780-1790, 1808- 1809 och generalamiralen och statsrådet Olof Rudolf Cederström, 1764- 1833, brev och handlingar rörande marina frågor samt amiralen Wilhelm Dyrssens, 1858-1929, arkiv, 33 volymer, med handlingar rörande flottan, resor m m ingick också. Riktlinjer för en systematisk inventering av arkiv efter militära chefer drogs upp under åren 1950 och 1951. I inventeringsarbetet deltog förutom Krigsarkivets egen personal även forskare i Krigsarkivet som översten Curt Kempff och kaptenen Gösta Hoff. Man samarbetade också med den store kännaren av enskilda arkiv, bibliotekarien vid Uppsala universitetsbiblio­ tek, Otto Walde. Med ledning av försvarets tryckta rullor 1850-1950 upp­ rättades listor över mer bemärkta officerare, i första hand överstar och gene­ raler. Själva kontaktarbetet koncentrerades huvudsakligen till hösten 1952. Officerarna själva eller deras efterlevande kontaktades skriftligen eller per

11. Kommissionen för inventering av de enskilda arkiven, Bulletin nr l, 1963. Om kommissio­ nens tillkomst, verksamhet och avveckling se Lars O Berg, Kommissionen för riksinvente­ ring av de enskilda arkiven i Arkivvetenskapliga studier 6, s 19-31, 1987. 12. Krigsarkivet, Accessionskatalog 1941-1952, accession 1948/16.

12 telefon. Under tiden 20 augusti-30 december fick drygt 200 personer brev från Krigsarkivet. Motsvarande siffra för hela året 1953 var 29. I första hand önskade man kartlägga vilka arkiv som fanns, vad de innehöll och var de för• varades och först därefter söka införliva dem med Krigsarkivets samlingar. Man var intresserad av alla typer av handlingar, privatbrev, tjänstehand• lingar och naturligtvis dagböcker. 13 Det var inte fråga om stereotypa rundskrivelser. Breven är personligt utformade och många vittnar om personlig kännedom om den tillfrågade, hans verksamhet och kontakter. Oftast är det Bertil Broorne som står för for­ muleringarna, men ibland har krigsarkivarien Birger Steckzen fört pennan. Den första skrivelsen, daterad den 20 augusti 1952, gick till förre armechefen, generallöjtnanten Ivar Holmquist, 1879-1954, med förfrågan om han hade kvar korrespondens, dagböcker m m från sin militära verksamhet: "Om så skulle vara fallet, vore det för Krigsarkivet av stort värde att få uppgift därom och eventuellt mottaga handlingarna som lån eller gåva. Ett flertal officerare ha till Krigsarkivet överlämnat sina papper att där förvaras, om så önskas kan detta ske i sluten form under viss tid." I samma skrivelse tillfrågades Ivar Holmquist om han förvarade handlingar efter sin far, generallöjtnanten P A F Holmquist. Brevet avslutades med förfrågan om något nytt hade fram­ kommit rörande generalmajor Hugo Raabs "av forskningen ivrigt efter­ frågade papper". I telefonsamtal den 29 oktober samma år uppgav Ivar Holmquist att han hade mycket papper och skulle återkomma.14 Så skedde inte. Ivar Holmquist avled två år därefter 1954 utan att ha överlämnat några handlingar. År 1963 överlämnades från Militärhögskolan två volymer som hade tillhört Ivar Holmquist och som gällde Ålandsdetachementet samt Ålandsförhandlingarna i Nationernas förbund. Holmquist var stabschef för detachementet och sekreterare vid förhandlingarna om Ålands befästningar. Senare, år 1971 överlämnade fru Astrid Holmquist ytterligare sex volymer från makens militära tjänst med bl a en del handbrev från tiden som chef för armen. Från många av de tillfrågade kom snabba och konkreta svar. Arkiv överlämnades eller lånades in för genomgång och kopiering. Ibland skedde inventeringar på platsen. I vissa fall blev ett överlämnande aktuellt långt se­ nare. Ibland var svaren, om det ens blev några svar, intetsägande eller t o m missvisande. Så svarade t ex förre överbefälhavaren Olof Thörnell, 1877- 1977, att han inte hade "några handlingar av det slag som där avses". 24 år senare, 1976, överlämnade sonen Per Thörnell sin fars 30 volymer stora, värdefulla arkiv med bl a dagböcker, brev och handlingar rörande tjänsten.

13. Krigsarkivet, Årsberättelser 1950-1954. 14. Krigsarkivet, Utgående skrivelser 1952, nr 466, 1952-08-20.

13 KUNGL KRIGSARKIVET Ink d 2.~18 19:[.-tn..Y.!f­ eq;, ti l 19__ nr-•- J i.,

/.:Lt ~~-'- "1 ~v--1-.. .

· - · - - ~-- -~~ - - - ~- - - ~~ "'b~ .Le- 24. ..R._. • .. , r~ __.... __ IL..A ' ' • - '::. ~.~ - <:t._-4 -,?t;· -ze "'" . ~ - .. -----. . ~ '- ~ - ~- - ~~ - ~~ - - ~ -- - ~ - -~ -- ~C-1· d~~ve.. ~2J-.~~- /fS~. ~

F d överbefälhavaren Olof7hörnell tillfrågades i brev från krigsarkivarie Birger Steckzen den 2O augusti 19 52 om han hade brev, dagböcker eller andra handling­ ar från sin tjänstgöring "Om så skulle vara fallet vore det för krigsarkivet av stort värde att erhålla uppgift härom, eventuellt mottaga dem som lån eller gåva': Redan den 25 augusti förklarade OlofThörnell att han inte hade sådana handlingar. Ar 1976 överlämnade sonen Per Thörnell sin fars stora och värde• fulla arkiv till K rA, 30 volymer. Ar 1977 avled Olof1hörnell100 år gammal.

14 Förfrågningarna 1953 hade i viss mån en annan karaktär än föregående år. Man sökte nu även kontakter ute i landet för att få in uppgifter om militära arkiv. Så tillskrevs t ex översten O Ramel, Helsingborg i mars 1953. "Med kännedom om överstens starka historiska intresse har jag därför äran fråga om översten möjligen skulle kunna ge anvisningar på några innehavare av sådana privata arkiv i Skåne, jag tänker då även på skånska slott och herr­ gårdar. Jag är tacksam för alla uppslag och anvisningar som kan tjäna till att bringa i dagen sådana papper. 15 Vad gav då den här ganska omfattande aktionen rent konkret i form av överlämnade arkiv? Antalet accessioner ökade påtagligt. Under det tidiga 1940-talet mottogs ett eller ett par enskilda arkiv per år. År 1948 mottogs sex, 1949 fem och 1950 likaledes fem enskilda arkiv. År 1951 överlämnades 10 arkiv, 1952 33 och 1953 26 arkiv. I tre bilagor till Krigsarkivets årsberättelser 1952 och 1953 redovisades de överlämnade arkiven, de arkiv som hade in­ lånats till Krigsarkivet för genomgång eller undersökts på platsen samt en förteckning på personer, vilkas arkiv hade blivit kända genom inventeringen men som ej undersökts närmare. Antalet uppspårade men ej överlämnade arkiv uppgick till 50. Många var omfattande och för forskningen värdefulla. De flesta har sedermera överlämnats till Krigsarkivet. Under det fortsatta 1950-talet uppgick antalet accessioner till mellan 15 och 20 per år. Bland viktiga arkiv som mottogs 1952 återfinns förre flygvapenchefen Torsten Friis', 1882-1967, dagböcker och anteckningar från tiden 1934-1942, det Schoughska arkivet med handlingar rörande Norrlands näringsliv och kom­ munikationer, Nordensvanska arkivet med generalerna Otto Nordensvans, 1811-1892, och Carl Otto Nordensvans, 1851-1924, anteckningar i mili­ tära frågor, samt generalen Ernst Linders, 1868-1947, arkiv med brev och övriga handlingar från deltagandet i Finlands krig 1918 och 1939-1940. Bland arkiven överlämnade 1953 märks kommendören och riksdagsmannen Axel Adlersparres, 1812-1879, arkiv med bl a handlingar gällande sjöför• svaret, generalfältläkaren FritzJacob Bauers, 1864-1956, handlingar röran• de Röda Korsets Serbienambulans 1913-1914 och krigssjukhuset i Wien 1915-1916 och generalmajoren Pehr Christian Lovens, 1791-1878, stora arkiv med handlingar från tjänst vid regemente, militärdistrikt och lamfÖr• svarets kommandoexpedition. Syftet med aktionen var inte enbart att införliva enskilda arkiv med Krigs­ arkivets samlingar, även om det naturligtvis var det yttersta målet. Det var här som handlingarna kunde få ett fullgott skydd och det var här som forsk­ ningen lättast kunde ta del av materialet. Men som tidigare framhållits var

15. Krigsarkivet, Utgående skrivelser, 1953, nr 128, 1953-03-03.

15 det lika viktigt att kartlägga var handlingar efter militär personal förvara• des. En första kontakt hade tagits med arkivbildare och deras anhöriga. I många fall kom arkiv att överlämnas vid senare och för givaren kanske lämpligare tillfälle. Man fick också en annan effekt, som kanske var minst lika värdefull. Den nya självständiga myndigheten spred och utvecklade kännedomen om sin existens och verksamhet både inom och utanför försvarsmakten. Krigsarkivet profilerade sig även på annat sätt under de här första åren som självständig myndighet. Man fick nya och för första gången egna lokaler, där forskare kunde erbjudas en fullgod service. Den under 1930-talet utvecklade kontrollverksamheten riktad mot försvars• myndigheternas arkiv utvecklades och fördjupades under 1950-talet mot ett aktivt myndighetsstöd. Vid arkivinspektioner och myndighetsbesök knöts kontakter med enskilda arkivbildare, vilket så småningom ofta re­ sulterade i att privata handlingar från militära befattningshavare överläm• nades. Med utgångspunkt från de uppgifter om arkiv ute i landet som hade er­ hållits genom arkivförfrågningarna upprättades ett kortregister över arkiv­ bildare, "Uppgifter om privata militära arkiv". Det alfabetiskt ordnade registret omfattar drygt 400 kort. På korten antecknades arkivbildarens namn, titel, födelse- och eventuellt dödsår samt arkivets innehåll. Ä ven upp­ gifter om skriftväxling och telefonkontakter påfördes. På vissa kort finns uppgifter om besök som gjorts av Krigsarkivet liksom om gjorda invente­ ringar. Inte sällan uppges att handlingar har bränts. Förnyade förfrågningar om handlingar har antecknats liksom uppgifter om arkiv påträffade i littera­ turen. Registret har varit och är till stor nytta i efterforskningsarbetet. Det hålls aktuellt.

1960-talet fram till i dag, Under 1950-talet fortsatte och slutfördes den påbörjade inventerings­ verksamheten. Därefter har Krigsarkivet inte bedrivit någon mer syste­ matiskt upplagd inventerings- och insamlingsverksamhet, om man bort­ ser från 1961 och 1962, då en viss uppföljning av 1952 års aktion gjordes med utgångspunkt från de anteckningar om uteliggande militära person­ arkiv som fanns bl a i kortregistret. A v intresse i sammanhanget är dock den insamlingsverksamhet, som utgick från militärhistoriska avdelning­ en vid Militärhögskolan och som gällde material från beredskapstiden. Avsikten var att få in material för den forskning som avdelningen be­ drev delvis i samverkan med Stockholms universitet. En hel del värde-

16 fullt materi'al kom fram. Det har sedermera överlämnats till Krigsa:r­ kivet. 16' Den växande betydelse som myndighetsservicen fick för Krigsarkivet bl a dokumenterade i 1960-talets arkivförfattningar gav inte samma utrymme som tidigare för en stor, mer aktiv satsning pi den ensk{lda arkiven. Det fanns helt enkelt inte personresurser att lägga på ett mer omfattande inven­ teringsarbete. D~rtitl kom att 1950-talets stora arbete hade givit ganska mycket när det gällde de äldre militära privatarkiven. Man kounde inte räkna med att få fram så många fler okända arkiv. Nu gä1lde det, att med de resurser m:ln hade få in de sedan 1950-talet kända arkiv som alltjämt fanns ute i landet och göra dem' kända och tillgängliga för forskriingen och att re·gistrera, ordna och förteckna dem. En viktig uppgift blev också att bevaka ett högre aktiva officerares hand~ lingar, i första hand de som hade anknytning till tjänsten, överlämnades till K.r{gsarkivet - gärna i samband med officerarnas pensionering. Detta har varit särskilt viktigt eftersom traditionen att skriva handbrev och att betrak­ ta handbrev som privat egendom, länge levt kvar inom försvaret.17 Trots Krigsarkivets till synes mer passiva roll gentemot enskilda arkiv­ bildare kan vi konstatera ett ökat aötal accessioner under 1960-1970-taien. Under 1950-talet uppgick antalet accessioner från enskilda till 179, mot­ svarande siffra för 1960-talet var 206, och för 1970-talet 433. År 1977 över• lämnades 48 , 1978 61 och 1979 47 arkiv. Den stora Ökningen kan till viss del förklaras av etf ökat antal tillägg till red.an levererade arkiv. 1980-talets accessioner uppgick til1262. Siffrorna för 1990, 1991 och 1992 tyder på att totalsiffran-för 1990-taiet kommer att ligga på 1980-talets nivå. Procentuellt tycks andelen föreningsarkiv öka.

Personarkiv

1700:talsarkiv Vad är det· för petsonarkiv som under d'e senaste årtiondena har överlämnats· till Krigsarkivet? Rent allmänt kan sägas att sedart 1950-talet har· relativt sett få arki'v ined handlingar äldre än 100 år mottagits. :När så har skett har det i

16. E Wallberg, Beredskapsverket-ett arbete med förhi~der, Meddelanden från Krigsarkivet XH, s · 3~4-3r,o . l'l:bln hari'dbrev inotil'föfsval'd se' R~ Mal:mgren\· Sv'ei'iges·gtundiagat och tillli'örande författ­ iii~gai' medifotltl\rri'ngar, 'Ft yc kfti fi'ers föro"rd~inge ii' n 4 med' kommentarer, 1957. Miliiie­ oinbutfs ni"::nriens · öerättel~ e i95f, s z?t!41ff, zsblff,. R:iltsakgstiycket. de flesta fall gällt mer omfattande familje- och släktarkiv. Bland de större kan nämnas det Nordenskiöldska familjearkivet från 1700- och 1800-talen med huvudsakligen brev till och från medlemmar av släkten Nordenskiöld, det J uelska släktarkivet med brev till och från släktmedlemmar 1779-1973 samt det stora Mannerfeltska släktarkivet från 1700- och 1800-talen, som även omfattar handlingar från släkterna Schwartzenhoff, Björnberg och Gran­ berg. Här återfinns brev, släkt- och gårdshandlingar från fideikommisset Trestena, boställeshandlingar, bouppteckningar och militära tjänstehand• lingar. Bland övriga fåtaliga 1700-talsarkiv återfinns viceamiralen Gustaf af Klints dagböcker från tiden 1778-1825, regementskvartersmästaren Per Johan N auckhoffs "Journal över campaignen i Tyskland 1757-1762" och general­ majoren och landshövdingen Lorentz Christoffer Stobees, 1676-1756, arkiv med handlingar gällande högmålsprocessen mot honom samt hand­ lingar och ritningar över befästningar. Lorentz Christoffer Stobee och hans arkiv har presenterats av Erik Norberg i krigsarkivets Interna meddelanden 1987:2.

Arkiv från utlandstjänst Till de mer intressanta 1800-talsarkiven hör handlingar från deltagande på inom- och utomeuropeiska krigsskådeplatser. Från Dansk-tyska kriget 1849-1850 finns brevväxlingen mellan generalmajor Claes Sandels och hans hustru Augusta, överste Gustaf Edvard Tåubes dagbok och generallöjtnant Otto August Malmborgs brev. Malmborg var chef för den svensk-norska ockupationskåren i norra Schlesvig 1849-1850. Vi har kapten Axel Wil­ helm Schmidts dagbÖcker från kriget i Tyskland och Norge 1813-1814, generalmajor Johan Fredrik Lilliehööks dagböcker från fransk trupptjänst 1859-1860, sedermera generalen Hugo Raabs minnen och fotografier från kriget i Danmark 1864 samt den unge löjtnanten Elof Oscar Hultmans min­ nesanteckningar 1861-1863 från tjänstgöring i Alger, USA och Mexiko. Hultman dog 1866 endast 29 år gammal. Under 1900-talet har många svenska officerare varit i utländsk krigstjänst och haft utländska kommenderingar av olika slag. Från många håll har ett ofta spektakulärt privat material överlämnats till Krigsarkivet. Svenska officerares uppdrag att organisera ett gendarmeri i Persien 1919. finns väl dokumenterat i tolv enskilda arkiv. Innehållsrika arkiv är majoren Ivan Folkesarkiv med dagböcker, handlingar och fotografier 1911-1915, marinintendenten Gustaf Hjalmar Pravitz' arkiv med dagboksanteckningar 1914-1915, översten Boris Möllers arkiv med dagböcker, fotografier mm.

18 1912-1914 samt överstelöjtnant Carl Petersens arkiv med bl a lönelistor och förteckningar över gendarmer. Medlemmar av svenska armeofficersgrup­ perna i Etiopien har överlämnat handlingar från sin tjänst där. Det mest om­ fattande arkivet härrör från gruppens förste chef, Viking Tamm. Arkivet omfattar handlingar från tjänsten i Etiopien under olika perioder 1934- 1960.18 Svenska humanitära hjälpinsatser bl a i tyska och ryska krigsfångeläger under och efter första världskriget finns dokumenterade, i kapten David Mauritz von Heijnes arkiv, rödakorsuppdrag i Tyskland och Ryssland 1916, 1917, i Anna Linders arkiv, verksamheten bland krigsfångar i Ryssland bl a som chef för krigsfångelägret i Samara 1915-1920 och i Ruhr 1923-1924, där hon ledde svensk hjälpverksamhet samt i kyrkoherde John August Clan­ mans arkiv, handlingar från ryska krigsfångeläger utanför Wien. Det svens­ ka militära intresset för Finland återspeglas på olika sätt i Krigsarkivet såväl i myndigheternas arkiv som i de enskilda arkiven. De större enskilda arkiven har anknytning till svenska frivilliginsatser under krigen i Finland 1918- 1944. Där märks Finlandskommitten, Svenska frivilligkåren m fl, som över• lämnats av Finlandskommittens avvecklingsdeputerade 1960. Många är de officerare, som har överlämnat handlingar från sin verksamhet i F inland. De flesta arkiven, drygt ett tiotal, innehåller handlingar från Vinterkriget och Fortsättningskriget t ex handlingar efter Björn Bjuggren, Magnus Dyrssen, Uno Engström, Sven Hedengren och Harald Folke. Handlingar har även överlämnats från några officerare som ingick i Svenska brigaden 1918 t ex Ivan Folke, G A Hallström och Einar Lund borg. De två senares arkiv inne­ håller även handlingar från deltagandet i det föga ärofulla estniska befrielse­ kriget. Handlingar från Ålandsdetachementet 1918 och demoleringen av Ålandsbefästningarna återfinns i Ivar Holmquists, Carl-Erik Wilckes och Hugo Wikners arkiv. Handlingar rörande den svenska Saarbataljonen 1934 påträffas bl a i Gösta Callmers, Arthur Nordenswahns, Harald Swenssons och Ivar af Sillens arkiv. Svenska officerares utländska engagement efter andra världskriget har huvudsakligen varit knutet till FN-tjänst. Handlingar från FN-kommende­ ringar har överlämnats till Krigsarkivet. Materialet är dock magert med tanke på det stora antalet officerare och andra som under årens lopp varit engagerade i FN-arbete. Förhoppningsvis har vi mer material att vänta. En aktiv insamlingsverksamhet från Krigsarkivets sida skulle säkert ge resultat.

18. Om Armegruppen i Etiopien och dess arkiv se Krigsarkivets interna meddelanden 1988:3 (E Wallberg).

19 Det enskilda material som för närvarande finns i Krigsarkivet gäller huvud­ sakligen Korea och Kongo. I Karl Ångströms arkiv finns ett ganska om­ fattande material från hans tjänst i Korea 1959-1960. Handlingar från Korea återfinns också i Magnus Bruzelius och O F Enderleins arkiv. Carl von Horns arkiv innehåller ett stort material från Kongo. Stig von Bayer och Carl Gustaf Hellberg har också överlämnat handlingar från Kongo. I Carl von Horns arkiv finns även handlingar från Israel och Cypern.

Försvarskommissioner m m Arkivmaterialet från försvarsutredningar, försvarsberedningar och försvars• kommissioner uppvisar ofta stora luckor bl a beroende på de oreglerade arbetsformer som har rått. Kontinuitet har saknats. Delvis kan bristerna uppvägas av material i Generalstabens, Försvarsstabens och försvarsgren• stabernas arkiv. Stor betydelse får emellertid de handlingar som har bevarats av ledamöter i beredningar och kommissioner. För Krigsarkivets del har det varit en viktig uppgift att ta tillvara och på olika sätt sprida kännedom om sådant material. Redan under 1920-1940-talen överlämnades Lars Tingstens arkiv med bl a handlingar från 191 0-1920-talens generalskommissioner. År 1951 inkom C G V Hammarskjölds arkiv med handlingar från samma kom­ missioner. Det mesta av denna materialtyp har tillförts Krigsarkivet under 1960- och 1970-talen. Viktiga arkiv när det gäller 1907 års försvarskommis• sion är amiralen Hans Ericsons arkiv, försvars-, och generalskommissioner­ na på 1910-talet, Gabriel Hedengrens, Erland Mossbergs och Joachim Åker­ mans arkiv, 1920~talets kommissioner, Axel Bredbergs, Ivar Holmquists, N ils Rosenblads och Erik Testrups arkiv. 19 År·1947 överlämnade Helge J ung handlingar från 1930 års försvarskom• mission, som han hade samlat i egenskap av armesekreterare i kommissio­ nen. Under 1960- och 1970-talen utökades handlingsbeståndet rörande 1930 års forsvarskommission med handlingar från S E Allstrin, Gunnar Berggren, Jacques de Lwai, Marc Giron, Henning Hammargren, R von der Lancken, JolilFI Stenbe&, G A Westring m fl. 1989 överlämnade Riksarkivet Axel Gyl­ lenkroks arkiv också: med handlingar från 1930 års försvarskommission. HaNdtingar fFån t9"49 års försvarsutredning återfinns i Nils Swedlunds och ftrån t9.S7 års försvarsutredning i Rickar-d Åkermans arkiv. Ett. tj'äB;stearkiv med växlande öden härrör från Curt Kempff. Curt Keml"f.t tlf~Jlt,....-1970 ', var bl a militärattache i Helsingfors 1937-1940, chef för forsvansstiafuerrs utrikesavdd'n1rrg l9'4'J-1946 och: dess· sekti'c5n.m l9l4~ t:9!.J bachim.Åke r.mans aFIUv. se·K;rigsar.ki :Vets· ii1ter.na· medli~ l !m&h • 1991':31 (~ Whllberg) .. 1949. Under dessa dramatiska år samlade han ett stort och för forskningen värdefullt material. Ofta är det fråga om allmänna handlingar. Curt Kempff, som på 1950-talet gjorde Krigsarkivet stora tjänster när det gällde insamling av enskilda arkiv, överlämnade av skäl, som det inte finns anledning att här gå närmare in på, sitt tjänstearkiv till Kungliga biblioteket. Då det upptäck­ tes att arkivet innehöll sekretessbelagt material, indrogs arkivet till För• svarsstaben, ordnades och förtecknades där för att 1979 överlämnas till Krigsarkivet. Det är numera tillgängligt för forskning.

Försvarsmaktens högsta ledning En viktig uppgift för Krigsarkivet är att se till att handlingar efter försvars• maktens högsta ledning dvs överbefälhavare och försvarsgrenschefer med stabschefer överlämnas till Krigsarkivet som komplement till de centrala stabernas arkiv. Det gäller privat material, dagböcker, privatbrev m m. Än viktigare är sådant officiellt material, som kanske inte har bevarats hos myndigheterna, utan har medförts av befattningshavaren i samband med av­ gång ur eller byte av tjänst. Problematiken med handbrev har tidigare be­ rörts liksom den inverkan som oreglerade arbetsformer i arbetsgrupper och kommitteer kan få på arkivbildningen hos myndigheter. Därtill kommer försvarsmaktens klassifikationssystem, (KMÄ), utvecklat under 1940-talet för i första hand förbanden, antaget av Flygstaben 1950 och försvars- och armestaberna 1962. KMÄ är ett saknummersystem och inte ett dossier­ system, även om det finns möjlighet att inom ramen för systemet bilda dossi­ erer. Det vanliga är att endast den in- och utgående handlingen i ett ärende bevarats. Utan tvivel är KMÄ en huvudorsak till att så mycket av utrednings­ material saknas i försvarsmaktens myndighetsarkiv.20 Krigsarkivets innehav av arkiv efter överbefälhavare och försvarsstabs• chefer är ganska stort. Här förvaras arkiv efter O l of Thörnell, försvarsstabs• chef 1937-1939 och överbefälhavare 1939-1944, Helge Jung överbefäl• havare 1944-1951, Nils Swedlund försvarsstabschef 1947-1951 och över• befälhavare 1951-1961, Torsten Rapp, flygvapenchef 1960-1961 och över• befälhavare 1961-1970. Nils Swedlunds arkiv innehåller bl a handbrev från försvarsstabs- och ÖB-tiden medan Torsten Rapps, Stig Synnergrens och Lennart Ljungs handbrev återfinns i Försvarsstabens arkiv. Därtill kommer handlingar efter följande försvarsstabschefer: Axel Rappe, försvarsstabschef

20. Centrala stabernas expeditionstjänst med bl a diarieföring, arkivbildning och de enskilda arkiven har behandlats av E W allberg "Arkivbildningen vid centrala staber". Dokumenta­ tion från symposiet "Försvarets arkiv och forskning- utvecklingstendenser", Krigsarki­ vets utgående handlingar, nr 399, 198MJ3-17.

21 J

1940-1941,21 Axel Bredberg 1942-1944, Rickard Åkerman J951-1957, Curt Göransson 1957-1961 och Gunnar Eklund 1972-1976. Vissa av Ric­ kard Åkermans handbrev förvaras i hans eget arkiv medan de flesta återfinns i Försvarsstabens arkiv.22 Carl Erik Almgrens handbrev och andra tjänste• handlingar från tiden som försvarsstabschef och chef för armen förvaras för närvarande av honom själv men kommer att överföras till Krigsarkivet. Arkiv efter försvarsgrenschefer och deras stabschefer är betydligt magrare både vad gäller antal och innehåll. Armecheferna PG Sylvan 1937-1940, Ivar Holmquist 1940-1944, Ar­ chibald Douglas 1944-1948 och Curt Göransson 1963-1969 har arkiv i Krigsarkivet, dock mycket litet från armechefstiden. C A Ehrensvärds arkiv ingår i T osterupsamlingen i Riksarkivet. Ehrensvärd var emellertid en ivrig brevskrivare och många av hans temperamentsfulla brev påträffas i olika privatarkiv i Krigsarkivet.23 Arkiv efter följande armestabschefer förvaras i Krigsarkivet: IHelge Jung, armestabschef 1937-1942, Viking Tamm 1948-1953 och Bert Carpelan 1953-1957. I den senares arkiv saknas dock handlingar från stabschefstiden. Från följande marinchefer finns privatarkiv: Charles De Champs, marin­ chef1937-1939,Fabian Tamm 1939-1945, StigH:sonEricson 1953-1961, Åke Lindemalm 1961-1970 samt Bengt Schubach, 1984-1990. Bengt Sebu­ bachs arkiv omfattar dagboksanteckningar från marinchefstiden, Åke Lin­ demalms arkiv, dagböcker och handbrev liksom Stig H:son Ericsons. För Stig H:son Ericson gäller dock att de viktigaste handbreven förvaras i Ma­ rinstabens arkiv. De Champs arkiv saknar helt handlingar från marinchefs­ tiden. Enbart marinstabscheferna Gösta Ehrensvärd, marinstabschef 1937- 1929 och Bo Varenius 1972-1984 har arkiv i Krigsarkivet. Bo Varenius arkiv består av dagboksanteckningar från tiden som marinstabschef. Det mycket utnyttjade arkivet efter den förste flygvapenchefen Torsten Friis, flygvapenchef 1934-1942, överlämnades i omgångar under 1950- och 1960-talen. Det är främst Torsten Friis dagböcker som har utnyttjats av forskningen. Andra arkiv efter flygvapenchefer är Torsten Rapps arkiv, tidigare omnämnt, Lage Thunbergs arkiv, flygvapenchef 1961-1968, Axel Ljungdahls och Stig Norens arkiv, flygvapenchefer 1954-1961 och 1968-

21. Beredskapsverket, avd 8, Kr A. Handlingar från O Thörnells tid som överbefälhavare åter• finns också i Beredskapsverket, avd 7. 22. E Wallberg, Sammanställning av överbefälhavares och försvarsstabschefers förvaring av handbrev, dagböcker, dagsprogram mm återfinns i Krigsarkivets interna meddelanden 1991:3. 23. En sammanställning av C A Ehrensvärds brev i Krigsarkivet återfinns i Krigsarkivets interna meddelanden 1989:3 (E Wallberg).

22 1973. Stig Norens arkiv saknar dock handlingar från tiden som chef för flyg­ vapnet. Axel Ljungdahls arkiv innehåller också handlingar från tiden som flygstabschef 1942-1947. Samma sak gäller G A Westrings, flygstabschef 1947-1957, arkiv.

Föreningsarkiven Föreningsarkiven är en viktig del av Krigsarkivets samling av enskilda arkiv. År 1924 överlämnades de äldsta delarna av Allmänna försvarsföreningens arkiv. Först på 1950-talet blev det vanligt att överlämna föreningsarkiv till Krigsarkivet. De större föreningarna började ta kontakt för att få råd och anvisningar i arkivfrågor. Tankar på en aktiv inventering och insamling av föreningsarkiv har funnits men några särskilt riktade insatser har inte gjorts. Det är svårt att uppskatta det totala antalet föreningsarkiv i Krigsarkivet. Drygt ett hundratal föreningar bildar egna arkiv. Dessa är redovisade i RA­ Nytt 1972, 1981 och 1991. Därtill kommer enskilda fonders och stiftelsers arkiv, vars antal torde uppgå till cirka 150. Åtskilliga föreningsarkiv åter• finns inordnade i förbands- och övriga myndighetsarkiv. Detta gäller arkiv efter kamratföreningar, officerskårer, officerskassor, musikkassor, olika understödsfonder och pensionskassor m m. Här kan det ofta vara fråga om små arkivbildningar. Delar av föreningsarkiv återfinns även i personarkiv. Grovt räknat kan antalet föreningsarkiv i den här vida betydelsen uppgå till 350. I den fortsatta framställningen undantas fonder och pensionskassor. Våra äldsta föreningsarkiv är på något undantag när arkiv efter föreningar med uppgift att bilda opinion för ett starkt svenskt försvar, föreningar som Allmänna försvarsföreningen, handlingar fr o m 1890, Värnpliktens vänner, handlingar 1875-1890, Föreningen för Norrlands fasta försvar, handlingar 1893-1955, Svenska kvinnaföreningen för fosterlandets försvar, handlingar 1884-1936, Kvinnoförbundet för Sveriges sjöförsvar, handlingar 1895...:.... 1959, Sällskapet Skuld, handlingar 1882-1902. En betydelsefull del av föreningsarkiven är de frivilliga försvarsorganisa• tionernas arkiv, som i stor utsträckning successivt levereras. skytteförbun• dets överstyrelse 1889-, Frivilliga automobilkåren 1913-, Svenska blå stjär• nan (to m 1941 Svenska röda stjärnan) 1917-, Riksförbundet Sveriges lotta­ kårer 1929-, Sveriges landstormsföreningars centralförbund (fr o m 1943 Centralförbundet för befälsutbildning) 1910-, Sveriges civilförsvarsför• bund 19J7- etc. Det bör tilläggas att det är föreningarnas centrala kansliers handlingar som förvaras i Krigsarkivet samt i vissa falllokalavdelningar från Stockholmsområdet.

23 Flera militära idrottsföreningars arkiv återfinns i Krig~arkivet. Det största är Sveriges militära idrottsförbunds arhv med handlingar fr o m 1909. Andra är Före.ningen för befrämjandet av skolungdomens vapenövningar, Marin­ ledningens idrottsförening etc. Föreningar för olika militära yrkeskategorier liksom fackför,eningsarkiv återfinns ~ckså, t ex Sveriges krigsfiskaler~ arkiv, SveQska m.ilitärläk;lrför• eninge,ns arkiv, Sveriges militärmusikers och Sveriges indelta soldatfprbunds arkiv. Svenska officersförbundets arkiv 1931-1981 leverl!rades 1989 och 1990. Till kategorin föreningsarkiv får också räknas Örlogsm

Sammanf(lttning och blick mot framtiden Hur ser Krigsarkivets program för de enskilda arkiven ut inför framtiden? Vi har kunnat konstatera att särskilda satsningar på insamlingsverksamhet har gjorts under vissa perioder. Vi har seJ;t en resultatrik satsning under ett uppbyggnadsskede i samband med Krigsarkivets tillkomst och första år• tionden, en framgångsrik satsning i samband med Generalstabens tillkomst föranledd av den intensiva forskningsverksamheten vid krigshistoriska av­ delningen, en föga lyckad kampanj omkring 1930 och slutligen en stor akti­ vitet i början av 1950-talet. Därefter har ingen samlad större aktion genom­ förts. Orsak till detta har inte i första hand varit resursknapphet, utan insik­ ten om att den tidigare typen av brett upplagda inventeringar inte länge skulle ge så mycket. D;1gens arkivbildare nåddes bäst genom annan kontakt­ verksamhet som väl kunde kombineras med den prioriterade myndighets­ servicen. Denna uppfattning gäller även i dag. I tjänsten träffar vi besluts­ fattare på olika nivåer och kan väcka frågan om privatarkiv och träffa över• enskommelse om ett eventuellt överlämnande av arkiv. Detta hindrar naturligtvis inte att vi också i särskilda fall tar brevkontakter. De resurser som har kunnat avsättas till de enskilda arkiven från 1960-talet och framåt har till stor del inriktats på att sprida kännedom om Krigsarkivets enskilda arkiv genom att ge ut sammanställningar över arkiven, förbättra existerande förteckningar, upprätta och årsvis komplettera sakregister till personarki­ ven och förteckna nytillkomna arkiv. Detta arbete kommer att fortsätta och inom de närmaste åren kommer en samlad beståndsöversikt över enskilda arkiv att ges ut. Det finns anledning anta att privatarkivens betydelse för militärhistorisk

24 forskning ko!Jlmer att minska i framtiden. Den viktiga andelen "tjänste• handlingar", spm vi i varje fall från 1700-talet och framåt funnit i de militära privatarkiven, komm~r att kraftigt minska i framtiden. Detta är bl a en följd av I)lyndigheterna,s allt fastare .ad~inist.rativa rutiner, när det gäller expedi­ ~ions- och arkivtjä_nsr. "Tjän.stehandlingarna" blir k-var där de hör hemma~ i myndigheternas arkiv. Kunskapen om att handbrev om de berör tjänsten är allmänna handlingar och inte någonting som befattningshavaren själv kan förfoga över, är en ~nnan viktig faktor. Det allt mindre privata brevskrivan" det liksom ett förmodat minskat dagboksskrivande, utarmar också privat­ arkiven. Föreningsarkiven och då i första hand frivilligorganisationernas arkiv kommer att kräva ökade r.esurser från Krigsarkivets sida för att inte värde• fullt material skall gå förlorat. Detta gäller både stöd och hjälp ute i organisa­ tionerna O!=h i depåarbete. En angelägen uppgift är att erbjuda de centrala kansliernas personal utbildning i arkivfrågor för att få välordnade arkiv att införliva med Krigsarkivet.

25

Landsarkivet i Vadstena och de enskilda arkiven

WERNER PURSCHE

Allmänt Redan i instruktionen för landsarkivet i Vadstena -landets första - före• skrevs att landsarkivet hade till uppgift att, förutom statliga arkiv, ta emot arkiv från "kommuner, korporationer, anstalter och enskilda personer" inom landsarkivets verksamhetsområde. 1 Uppdraget att ta emot enskilda arkiv har sedan dess tillhört landsarkivens arbetsuppgifter och finns kodifie­ rat i 1990 års arkivlag.2 Då behandlingen av enskilda arkiv inte är reglerad i lag (bortsett från iakt­ tagandet av vissa preskriptionsregler) har i arkivförfattningarna inte när• mare föreskrivits hur insamlaodet av enskilda arkiv skulle gå till. I den tidiga­ re separata instruktionen för landsarkiven gavs genom formuleringen i 4 § en antydan om att en viss restriktivitet ifråga om emottagaodet av enskilda arkiv skulle iakttas. Paragrafen hade följande lydelse: "I den omfattning som är möjlig må landsarkiv som deposition eller gåva mottaga arkivhandlingar från kommunal myndighet eller enskild." 3 Någon sådan inskränkande skrivning finns inte i arkivlagen. Landsarkiven har alltså hela tiden haft och har fortfarande fria händer att utforma en egen policy då det gäller emottagaodet av enskilda arkiv. Inställ• ningen till de enskilda arkiven torde även ha varierat från landsarkiv till landsarkiv kanske inte minst beroende på landsarkivariernas varierande inställning till emottagaodet överhuvudtaget av enskilda arkiv och even­ tuella preferenser för vissa typer av arkiv. Särskilt då det gäller företagsarki• ven har man efterlyst en gemensam policy t ex ifråga om urval av arkiv, men frågan är uppenbarligen mycket svårlöst, då några tvångsmedel från lands-

1. SFS 1899:73, § 1. 2. SFS 1990:782, § 13. 3. SFS 1965:743.

27 arkivens sida gentemot enskilda arkivbildare inte föreligger. Allt måste ske på frivillig basis och svårigheterna är många. Olika utvägar är tänkbara och många av dem har prövats då det gällt att tillföra landsarkiven enskilda arkiv: - passiv avvaktan på att enskilda arkivbildare hör av sig och erbjuder lands­ arkiven arkiv som gåva eller som deposition -"marknadsföring" (genom föredrag, artiklar, visningar mm) av lands­ arkiven såsom depåer för enskilda arkiv - inventeringar av olika typer av arkiv - förvärvsförsök på grundval av uppgifter om enskilda arkiv erhållna i sam- band med inspektioner av och besök hos statliga arkivbildare - dito genom landsarkivstjänstemäns personliga kontakter med företrädare för enskilda arkivbildare (genom deltagande i föreningsliv etc) -inköp (genom bevakningar av auktioner etc) eller genom kontakter med "handlande" i arkivalier - genom samarbete med museer, bibliotek och andra institutioner samt forskare som ägt kännedom och gett "tips" om enskilda arkiv - genom annonsenng.

För landsarkivets i Vadstena del torde främst de två första strecksatserna ha gällt. Urvalet har härigenom också i viss mån blivit slumpartat. I enstaka fall har inventeringar ägt rum. Genom bidrag från riksarkivets nämnd för en­ skilda arkiv kunde sålunda under åren 1975-1976 en inventering av före• tagsarkiv i Östergötlands län genomföras. Inventeringen skedde inför bil­ dandet av den numera upphörda Föreningen Östergötlands Näringslivs• arkiv. Resultatet av inventeringen och föreningens verksamhet blev förhållandevis magert, ett 20-tal mindre arkiv omfattande tillsammans 175 hm. Arkiven har efter föreningens upplösning omhändertagits av lands­ arkivet. Upplysningar om arkiv i samband med inspektioner och besök har fram­ förallt erhållits vid dylika förrättningar hos pastorsämbeten. I förrättningen deltagande representanter för kyrkorådet har ofta haft kännedom om arkiv förvarade inom församlingen, t ex hos kommunen, hos hembygdsförening• en eller hos hembygdsmuseet. Trots att arkiv hos dylika lokala samman­ slutningar ofta förvarats under m y ck et ogynnsamma förhållanden (t ex före• tagsarkiv staplade i små skrubbar eller kassavalv och i praktiken otillgäng• liga) har det varit svårt att få sådana arkiv deponerade hos eller överlämnade till landsarkivet. Lokalpatriotismen har varit starkare än omsorgen om ifrå• gavarande arkiv. Endast i mindre omfattning har arkiv tillförts genom personliga kontakter.

28 Under senare tid har landsarkivet kunnat förvärva åtskilligt arkivmaterial genom inköp. Det har varit fråga om små personatkiv, brev, biographi(;;a, enstaka pergamentsbrev och kartor. Inköpen har främst möjliggjorts genom kontakter med en f d anställd med stort intresse för handeln med arkivalier och antikviteter. Vederbötande har goda kontakter med likasinnade. Lands­ arkivet har genom nämnda kontakt även kunnat förmedla arkivalier till andra arkivinstitutioner. Samarbetet med bibliotek, museer och andra institutioner har varierat under åren. Tidvis har bibliotek och museer snarast uppträtt som konkur­ renter. Med tiden har dock flera av dem insett a:tt de varken har personella: resurser eller tillräckligt stora arkivlokaler för att ta hand om storre arkiv­ mängder. Dels har därför arkiv som mari erhållit lämnats vidare till lands­ arkivet, dels har man gett tips om arkiv sorri dkat i farozonen och har här• igenom möjliggjort räddningsaktioner från landsarkivets sida. bet har sär• skilt varit större företagsarkiv som på så sätt hamnat hds landsarkivet. Mindre arkiv har man gärna behållit. Vid några t!lifällen har dock även pergamentbrevssamlingar och personarkiv lotsats vidare till landsarkivet. I vissa fall har nämnda institutioner hos landsarkivet Inhämtat råd orri hur man skall ordna och förteckna enskilda arkiv. Det bör i sammanhanget ihåg.: kommas, att museer och bibliotek i åtskilliga faH erhållit arkiv som gåvor eller donationer på sådana villkor, att ett överlärtmande'till annan institutio·n inte varit möjligt. Det skall dock inte helier döljas, att museer och bibliotek med någorlunda lätt hjärta gjort s'ig av med skrymmande och "tdkiga''' före• tagsar kiv, niedan man behåflit och även aktivt bemodat sig att "komma over" intressantare och mera leckande gårds- och personar kiv. Annonsering, slutligen, är en: utväg, som landsarkivet visserligen har över~ vägt, men inte praktiserat.

Tidigare översikt över de enskilda arkiven I en uppsats år 19'69 redogjorde sedermera landsarkivarien i: G0teberg, Lars Nilsson, för de ertskilda arkiven' ilandsarkivet i Vadstena. 4 Han gav i deal). a en översikt över det enski!da' arkivbestå'ndets framväxt och Fedogjorde bh· for beståadets omfattning,. forteckningst1get, register och akter över de enskilda· arkiven samt lämnade i ett bihang en fortecknin:g· över viktigare e~skilda ~rkiv fördel~de på olika katego:rleF. Redogörelsen avsåg tid~n f~am· ti~i~ årrsslt;iitet. ~ 9~8lf69 '. Det finns ingen anledning att här rekapitulera innehållet i Lars Nilssons uppsats. Några punkter skall dock i korthet beröras. Det framhålls sålunda att leveranser av enskilda arkiv började med gårds-, person- och släktarkiv, vilka följdes av leveranser av företagsarkiv. Föreningsarkiv tillkom i större utsträckning först åren närmast före 1969. Vid årsskiftet 1968/669 fanns i landsarkivet ca 190 enskilda arkiv omfattande ca 1200 hyllmeter. Lars Nilsson påpekar vidare att man redan tidigt upplade register över de enskilda arkiven, vilka register systematiserades under landsarkivarien Sten Engströms tid. Dessa register ersattes år 1968 av ett register på lösblad lagda på arkivbildarnas namn. I registret upptogs både arkiv som fanns i lands­ arkivet och arkiv, som förvarades på annat håll inom distriktet. I många fall fanns akter över de i registret upptagna arkivbildarna.

Utvecklingen under tiden 1969-1991 Vad gäller den kvantitativa utvecklingen under den rubricerade perioden kan följande siffror lämnas. Våren 1987 hade landsarkivet ett totalt bestånd om ca 26 000 hyllmeter, varav 20 500 hm statliga arkiv (79 %) och 5 500 hm enskilda arkiv (21 %). 5 Under åren 1987-1991 ökade det totala beståndet med 3 220 hm till drygt 29 000 hm. De enskilda arkivens andel av den totala accessionen under femårsperioden utgjorde ca 1600 hm. I slutet av år 1991 uppgick sålunda landsarkivets bestånd av enskilda arkiv till 7100 hm, eller 24,5% av det totala beståndet. Under drygt 20 år har det enskilda arkiv­ beståndet ungefär sexdubblats och dess andel av det totala beståndet ökat till i det närmaste 1/4. Ser vi på de enskilda arkivens fördelning på olika typer av arkiv (i hyll­ meter räknat) kan konstateras att företagsarkiven på våren 1987 utgjorde 94,6% av samtliga enskilda arkiv. Personarkiven svarade för 1,7% och för• eningsarkiven för 3,7% av det enskilda beståndet.6 Denna tendens till före• tagsarkivens dominans torde ytterligare ha förstärkts under femårsperioden 1987-1991. Tio nytillkomna företagsarkiv svarade för 95,6% (1530 hm) av den totala enskilda accessionen, 1600 hm. Trots att det pågående arbetet med en beståndsöversikt ännu inte har avslutats har en preliminär beräkning av antalet enskilda arkiv och deras fördelning på olika kategorier gjorts. Följande resultat har erhållits:

5. Öppenhet och minne, Arkivens roll i samhället (SOU 1988:11), s 121. 6. Ibid s 122.

30 Person- och släktarkiv 87 Gårdsarkiv 85 Föreningsarkiv 410 Företagsarkiv 198 Samlingar 17 Diverse 3 Summa 800

Jämfört med läget 1968/69 har antalet enskilda arkiv mer än fyrdubblats. Den höga siffran för föreningsarkiven kräver en särskild kommentar. I siff­ ran ingår sålunda 242 sjukkassearkiv samt stiftelsearkiv, diverse hjälpkasse• arkiv, arkiv från loger, byalag m m. Vidare har de talrika vadstenaföreningar• na i stor utsträckning tilllandsarkivet överlämnat eller där deponerat sina arkiv.7 Vad gäller föreningsarkiven hänvisar landsarkivet numera regel­ bundet till de existerande folkrörelsearkiven. En del föreningar har dock föredragit att lämna sina arkiv till landsarkivet. I förhållande tilllandsarkivdistriktets storlek får antalet person- och släkt• arkiv betecknas som ringa. Delvis hänger detta samman med att - som an­ tytts i det föregående- bibliotek, museer, hembygdsföreningar etc relativt lätt kan härbärgera person- och släktarkiven p g a dessas i regel ringa omfång. Samtidigt bör dock beaktas, att gårdsarkiven ofta innehåller mycket material av person- och släkthistoriskt intresse. Ifråga om gårdsarkiven gäller annars detsamma som om person- och släktarkiven. Antalet är förhållandevis lågt. Bland företagsarkiven kan som en särskilt stor grupp nämnas ett 60-tal sparbanksarkiv.8 Den angivna siffran över antalet företagsarkiv torde vara för låg. I åtskilliga fall har med ett stort arkiv även inkommit en rad smärre, övertagna företags arkiv. P g a eftersläpningar ifråga om förtecknandet av företagsarkiven, har alla dessa mindre företagsarkiv ännu inte registrerats. Den lilla gruppen samlingar ligger person- och släktarkiven nära. Det rör sig i de flesta fall om excerptsamlingar o dyl härrörande från enskilda per­ soner. I åtskilliga personarkiv finns även inslag av dylikt material. Som exempel kan nämnas Victor Örnbergs arkiv.9

7. Beträffande de vadsteniensiska föreningsarkiven se W Pursche, Vadstenaarkivalier i lands· arkivet i Vadstena (i Föreningen Gamla Vadstenas Småskriftsserie nr 22, Vadstena 1976), s 30ff. 8. Se lista över dessa arkiv i Företagsminnen, Arsmeddelande 1990 från Föreningen Stockholms Företagsminnen, s 86 ff; sedan listan publicerats har ytterligare några sparbanksarkiv över• lämnats till landsarkivet. 9. Om detta se W Pursche, Victor Örnbergs samling i landsarkivet i Vadstena (i släkthistoriskt Forum 4/1984, s 1 ff).

31 Det ovari omtalade, år 1968 uppiagda, lösbladsregistret över enskilda årkiv och arkivbildare upphörde att foras omkring 1980. Akter över eriskllda arkivbildare upplaggs doak som tidigare. Ett bio·gråphica- och brevskrivar­ register (kortregister) har dä:remot tiHkornmi:t .. I detta' hat äveri registrerats dels nytiiikomna enskilda arkiv, de'ls enskiit a'rkivrilatefiai som redovisats i forteckningar över statliga arkiv. I enstaka fall hat sidana eiiskiida arkiv utbrutits ur det statliga arkrvet och fone·cknats separat .. Detta gäller t ex det Lohmska arkivet. 10 Det nämnda kortregistret kommer att fortsättas av ett ADB-baserat re·gi:ster. Någon detaljerad redovisnrngför enskilda arkiv tillkomria under perioden 1969-1991 kan naturligtvis inte komma ifråga i detta sammanhang. Acces­ stonerna har i årsberättelserna rapporterats till riksarkivet (Nationalregisttet över enskilda: arkiv) och kommer att tedovisas i det kommande be'stårids• registret. Några av de större· företagsarkiven kan dock nämnas. S~lundå har landsarkivet emottagit arkiven från: Arikarsnims bruk, Boxholms b-ruk, Elme glasbruk, Fiskeby AB, Gunnebo bruk, Göta kanal AB, Husqvarna vapenfabrik, Motala Ströms Kraft AB, Mötala verkstad,.Munksjö AB, Sons-· torps bruk, Strömsnäs bruks AB, Swedish Matchkoncernen (inkl Kreuger­ materialet}, Åbro bryggeri AB och ÖverU:ms bruk. Några ord kan vidare vara motiverade betr:i:ffande en· for landsarkive·r ny verksamhet, uppbyggandet av en: bi:ographicasamling. baridsarkiveil'tillko·m så pass sent, att de i regei inte torde ha skåpat några :imnesördn'ade samlingar så som t ex skedde i riksarkivet. I landsarkivet i Vadstena: fårins eiri'e!ietiid sedari gammalt e'ri de i,.,. opia'cera­ de" handlingar med blographicakaraktär. Då: d'essa handi'ingar egentligen var oåtkomliga för fotskni:ngen',·sa:mtn:anfördes de tiH riig"ra buntar·och registre­ rades i det ovan nämrida' biogiaphica- och brevsktivaretegistret.- Ge·nom den' tidigare nämn

1 1 tÖ.- se 15err dkit'a'WPh rsc:J\e,.En•' 'tffer- uWI! en'd ~ mer on'ö'dlga Wn6i:l i~·· pll i~ a't' t5.rev&oil'' • ~~ ~rR i\i:· veteiislta'pfiga• st'ucll~r ,. sj~'tte sämii)igi!n·,

Härtill kommer brev med uppgifter om sociala förhållanden och brev från olika yrkeskategorier (bl a lärare, präster, militärer och jurister). Bland amerikabreven kan nämnas en stor samling härrörande från en familj Linden och omfattade tiden 1901-1972. I samlingen ingår från år 1906 två brev från San Francisco med ögonvittnesbeskrivningar av följder• na av den stora jordbävningen därstädes. Bland övriga utiandsbrev märkes brev från en läkare verksam i Afrika och brev från Los Angeles från hustrun till en svensk skådespelare/ regissör med skildringar av livet inom film­ världen. Frireligiösa brev, eller brev delvis med frireligiöst innehåll är vanligt före• kommande. De ger bl a inblickar i olika gruppers interna verksamhet, fram­ eller motgångar i väckelsearbetet m m. Brev växlade mellan fästfolk har ju ej sällan haft ett visst affektionsvärde för berörda parter och har därför ofta bevarats till eftervärlden. Breven här• rör från vitt skilda sociala kategorier. Sålunda finns brev växlade mellan friherren Carl Sack och hans blivande hustru, grevinnan Sigrid Christina (Stina) Rudenschöld och brev från sedermera översten och krigshistorikern Willy Kleen till sin blivande hustru Elsa Berling. Ett annat socialt skikt representerar brev till en Ida Sofia Köhler från den blivande mannen, skräd• daren Arvid Eek i Vadstena. De bevarade militärbreven belyser beredskapstidens besvärligheter under 2:a världskriget. Trots det stundom banala innehållet ger de en uppfattning om gemene mans svårigheter och problem, men även förväntningarna inför permissioner eller inkallelsetidens slut. En speciell inblick i en fd textilarbetares i Norrköping, Frans Gustaf Olssons, sociala och ekonomiska förhållanden ger de ca 100 (ofta långa) brev skrivna till dottern Eva, gift med miniatyrmålaren Rudolf Jernström, Stock­ holm. Denne utförde arbeten åt kungafamiljen - han målade bl a 11 minia-

33 tyrporträtt av Gustav V - och medlemmar av hovet. Dottern hade alltså "stigit" socialt, vilket även avspeglas i faderns brev. I det inköpta materialet ingår även brev m m som egentligen härrör från andra landsarkivdistrikt. Det har dock inte alltid varit praktiskt möjligt att vidarebefordra breven till rätt landsarkiv. Breven har ofta fått inköpas i klump och en utsortering av eventuellt ovidkommande brev har inte varit praktiskt genomförbart. Då breven etc kommer att registreras med ADB­ hjälp, kan register till samlingen så småningom spridas till andra arkiv. Med hjälp av utlån eller kopiering kan breven sedan lätt tillställas forskare på andra orter.

Framtiden Som framgår av det föregående har beståndet av enskilda arkiv vuxit mycket kraftigt under de senaste årtiondena. Denna tillväxt har naturligtvis vållat problem både lokalmässigt och personellt. För att kunna härbärgera fram­ förallt nytillkomna företagsarkiv, har vissa äldre företagsarkiv fått göras till föremål för gallringsåtgärder. Främst har verifikationer, verifikationsbila­ gor och rutinkorrespondens utgallrats. Sedan landsarkivet e;hållit ytterliga­ re en depå, har situationen förbättrats. Utrymmesproblemet torde man dock aldrig komma ifrån. Hänsyn måste tas till den enskilda sektorns behov och plats måste alltid finnas för oväntade leveranser inte minst av företags• arkiv. I den mån ytterligare speciella näringslivsarkiv tillkommer, kan lands­ arkiven naturligtvis avlastas. Den ekonomiska situationen är emellertid för närvarande sådan, att man sannolikt inte på länge kan räkna med tillkomsten av dylika arkiv. Härtill kommer att stora koncerner, som hitintills förvarat betydande arkivmängder, även får utrymmesproblem. Ibland är det även fråga om att använda arkivlokaler till annat ändamål eller att göra besparing­ ar genom att dra ned på kostnaderna för arkivvården. Både ekonomiska och utrymmesskällåg sålunda bakom leveransen av Motala Verkstads stora och betydande arkiv tilllandsarkivet från Nordstjernan AB - Axel Johnson AB:s centralarkiv i Engelsberg. Arkivet tog 580 hm i anspråk, vartill kom en mycket stor ritningssamling (motsvarande 10-12 A-O-skåp om 10 fack) . Andra leveranser av företagsarkiv har haft liknande bakgrund. I extrema fall har arkiv fått räddas ur sopcontainern (Elme glasbruks arkiv). Ett lika stort problem är personaltillgången eller snarare bristen på per­ sonal för dels ett omhändertagande av levererade arkiv, dels aktiva insatser (genom inventeringar odyl) för att rädda enskilda arkiv. I landsarkivet i

34 Vadstena har de enskilda arkiven fått skötas av landsarkivarien med hjälp av en lönebidragsanställd arkivassistent, som numera gått i pension. Av och till har andra arkivtjänstemän gjort insatser på det enskilda området. Det har dock inte varit möjligt att göra några permanenta omprioriteringar. Fält• arbete, utredningsarbete, omhändertagandet av det statliga arkivmaterialet och serviceverksamheten tar praktiskt taget all personal i anspråk. Med tanke på att i Vadstena - och även hos andra landsarkiv - det en­ skilda materialet utgör ca 1/4 av beståndet, torde det krävas minst en arkiva­ rie och två arkivassistenter för att någorlunda hinna med ordnings-, förteck• nings- och registreringsarbetena på det enskilda området. Då det gäller resurser för att ordna och förteckna arkiv har man anledning att efterlysa större insatser från företagens sida. Som ett föredömligt exempel kan nämnas Storas (Stora Kopparbergs Bergslags AB) donation till lands­ arkivet om 100 000 kr för ordnandet och förtecknandet av Swedish Match­ koncernens i landsarkivet deponerade arkiv. Donationen är desto mera berömvärd, som Swedish Match inte längre tillhör Stora. Att företag även i dagens kärva läge kan sponsra olika verksamheter med stora belopp, är känt. Anledningen härtill är givetvis den publicitet, som företaget uppnår genom sponsringen. Att stödja arkivverksamhet torde inte framstå som lockande ur publicitetssynpunkt. Detta beror givetvis på arkivväsendets svårigheter att nå ut till en större publik. Här finns sannolikt mycket att göra. Ju mer arki­ ven kan göra sig hörda desto större är möjligheten att få yttre stöd t ex från företagen. Inte minst viktigt är vidare att man i framtiden kan göra inventeringar på fältet och hålla kontakten med olika enskilda arkivbildare. Folkrörelse• arkiven och museerna samt måhända även näringslivsarkiven kan arbeta på detta sätt. Landsarkiven borde ges resurser för liknande insatser. Vidare borde riksarkivets och landsarkivets inventeringar måhända bättre samordnas. Det har hänt att riksarkivet inventerat enskilda arkiv inom ett landsarkivsdistrikt utan att ta någon kontakt med landsarkivet ifråga. Detta är givetvis olyckligt. Det finns även en tendens till att riksarkivet till sig vill dra in "finare" enskilda arkiv, medan de mera ointressanta får komma på landsarkivens lott. Ä ven på denna punkt är kanske ett nytänkande önskvärt. Hos folkrörelsearkiven finns numera även en tendens att vidga sin verk­ samhet genom att försöka ta över andra arkiv än folkrörelsearkiv. Om detta är en lycklig utveckling kan diskuteras. Risken är att vi får en alltför stor splittring av arkiv beståndet, så att på sin höjd den mycket lokala forskningen blir nöjd, medan svårigheterna ökar för den mera seriösa forskningen. Denna folkrörelsearkivens vidgade verksamhet blir särskilt betänklig i de fall, där arkivet ifråga inte ens har en för hela upptagningsormådet gemensam

35 arkivlokal, utan de föreningen tillhörande arkiven är splittrade och förvaras på 5-6 eller t o m flera olika ställen. Det ter sig också egendomligt, att folk­ rörelsearkiven genom riksarkivet erhåller stora ekonomiska bidrag, medan de statliga landsarkiven saknar resurser för t ex inventeringar. En ompriori­ tering synes i någon mån vara på gång, vilket naturligtvis är att hälsa med tillfredsställelse från landsarkiven sida. Det är, som framgått ovan, även nödvändigt att landsarkiven kan bevaka handeln med enskilt arkivmaterial. Att landsarkivet i Vadstena kunnat göra inköp - och även kunnat förmedla sådana - av enskilt arkivmaterial har mera berott på en slump. Även i övrigt har det i många fall varit slumpen, som avgjort vilka arkiv som har kunnat räddas och det är otillfredsställande att det förhåller sig på det sättet. Till sist. När det gäller de enskilda arkiven är det alltid bråttom. Varje år skingras, försäljs och förstörs värdefullt arkivmaterial. Det är därför i hög grad angeläget att landsarkiven ges resurser för omedelbara insatser ifråga om de enskilda arkiven.

36 Operation Stockholms Idrottsminnen

PEETERMARK

En folkrörelse- ett insamlingsprojekt F ram till1960-talet bestod de enskilda arkivbestånden i Stockholms stadsar­ kiv till större delen av person- och släktarkiv. Endast ett fåtal föreningsarkiv på folkrörelsesidan fanns deponerade. Ett nyvaket intresse för folkrörelsear• kiven kunde emellertid skönjas vid denna tid. Detta intresse för de traditio­ nella folkrörelserna och insikten om detta källmaterials forskningsvärde fick flera viktiga konsekvenser. Tillkomsten av forskningsprojektet Det svenska klassamhällets funktioner: folkrörelserna vid Uppsala Universitet 1965 fick även arkivinstitutionerna att på allvar öppna ögonen för i första hand arbetar-, frikyrko- och nykterhetsrörelsernas organisationer. Den fjärde sto­ ra folkrörelsen, idrotten, var emellertid fortfarande styvmoderligt behand­ lad av den akademiska forskningen. Något aktivt uppsökande arbete gent­ emot idrottens organisationer genomfördes inte heller på arkivinstitutioner­ na runt om i landet. Vid Stockholms stadsarkiv satte insamlingsarbetet av de lokala folkrörelse• arkiven i huvudstaden igång på allvar under dåvarande stadsarkivarien Nils Stafs ledning.1 Att Staf, själv frikyrkoman, kände ett personligt engagemang i denna sak bidrog naturligtvis i högsta grad till de beaktansvärda insatser som gjordes för att tillvarata i första hand just de lokala frikyrko- och nykter­ hetsorganisationernas material i Stockholms stadsarkiv. Under 1950- och 60- talet levererades därför huvudparten av det traditionella folkrörelsematerial som idag förvaras i stadsarkivet, de lokala frikyrkliga samfundens arkiv lik­ som nykterhetsrörelsens organisationer. Men det var också Nils Staf som tog

1. Framställningen om Operation Stockholms idrottsminnens uppkomst och första verksam· hetstid bygger huvudsakligen på Jordell, B., Operation Stockholms Idrottsminnen, en pre· sentation. Idrott, historia och samhälle 1983.

37 det första initiativet till att försöka få till stånd en insamling av arkivmaterial från idrottens organisationer och föreningar till stadsarkivet. I sa~band med en inspektion av idrotts- och friluftsstyrelsens arkiv 1961 väckte Staf frågan om att samla in och förvara handlingar som bildats inom Stockholms idrottsförbund och idrottsföreningarna i staden. Direktören för idrottsstyrelsen skulle närmare undersöka saken. Åtgärder skulle vidtas för att rädda och tillvarata arkivmaterial som bildats hos stockholmsidrotten. Detta utmynnade konkret i att idrottsförbundets arkiv samt ett blygsamt an­ tal föreningsarkiv deponerades i stadsarkivet. Mer än så blev inte gjort den gången. Bristen på kontaktytor gentemot idrottsrörelsen kombinerad med en avvaktande attityd från idrotts- och friluftsstyrelsens sida medförde att in­ samlingsarbetet snart avstannade. Ett intresse hade i alla fall väckts. Drygt 10 år senare togs frågan upp igen. Stadsarkivet hade 1972 fått en stads­ arkivarie, Sven Olsson, varm vän av idrottsrörelsen och med stort intresse för dess arkivproblem. I ett rådslag våren 1973 mellan Olsson och idrottsdi­ rektören Bengt Schelin konstaterades att tiden nu var mogen för en mer kraftfull insats. Sven Olsson drog nu, tillsammans med stadsantikvarien Harald Hvarfner, upp konturerna till vad som kom att kallas Operation Stockholms Idrottsminnen. Operationens skyddspatron blev borgarrådet Thorsten Sundström. En beredningsgrupp tillsattes som förutom Sven Ols­ son bestod av representanter från stadsmuseet, idrottsförvaltningen och id­ rottsförbundet. Idrottsförvaltningen åtog sig att svara för det praktiska in­ samlingsarbetet. Redaktören Sten "Stabben" Ahlner kom att fungera som en länk mellan initiativtagarna och idrottsrörelsen. En enkel broschyr utarbetades och skickades ut till distriktsförbund och föreningar i Stockholm. I utskicket beskrevs de faror som hotade Stock­ holms idrottsminnen genom bristen på säkra arkivlokaler etc. Föreningarna och förbunden erbjöds nu moderna lokaler där arkiven skulle förvaras, vida­ re skulle de få sina arkivalier ordnade, förtecknande och etiketterade samt er­ hålla ett exemplar av arkivförteckningen- allt kostnadsfritt. De uppmana­ des att förutom traditionellt arkivmaterial även deponera fotografier, priser och föremål. Den ursprungliga tanken var att stadsmuseet skulle förvara och registrera de överlämnade föremålen. På lång sikt tänkte sig initiativtagarna skapandet av ett kombineratidrottsmuseum-arkiv för Stockholm, där sam­ lingarna skulle presenteras för allmänheten. Gensvaret var tillräckligt som en bas för fortsatt verksamhet. I december samma år presenterades projek­ tet i samband med en liten utställning på Zinkensdamms lP på Södermalm. Det rönte positiva reaktioner, inte minst från massmediahålL Det var meningen att Sten Ahlner skulle bryta väg för projektet ute hos idrottsfolket. Snart deponerades också de första arkiven i stadsarkivet.

38 Torsten Tegner, idrottsman, ledare, redaktör för Idrottsbladet. Här i en stil­ studie på Stockholms stadion 1926. Ur T. T.:s arkiv, SSA.

39 Ahlner kom dock att engageras av fotbollförbundet inför 1974 års VM- -turnering varigenom aktionen fördröjdes. Tre år efter startskottet hade endast ett tiotal arkiv inkommit. Det stod klart att utan en fältansvarig med stort förtroendekapital hos stockholmsidrotten skulle operationen få problem. Ett par år senare, 1976, iklädde sig den välkända radiorösten och nyligen pensionerade journalisten Bertil El be Ahlners mantel. Detta visade sig bli ett verkligt lyckokast. Att fritidsförvaltningen och stadsarkivet lyckades knyta Elbe till sig kom att få en avgörande betydelse under de kommande åren. Tack vare sin kunnighet, breda personkännedom och entusiasm lyckades han redan det första året ensam samla in trettiotalet arkiv från föreningar, förbund och enskilda. Ytterligare en skriftlig påminnelse gjordes och arkiven strömmade in. Elbe visade redan från början vägen genom att lyckas få den riksbekante redaktören Thorsten Tegner att deponera sin stora samling. Tegner u tryckte personligen sitt intresse för operationen vilket säkerligen fick betydelse för det förtroende stockholmsidrotten nu visade stadsarkivet. Här ska inte heller förglömmas Sven Olssons egen insats. I samma takt som arkiven depo­ nerades blev de också ordnade och förtecknade i en rasande fart - av stads­ arkivarien själv! Han skötte också all korrespondens och alla övriga kon­ takter med föreningarna och förbunden. Fram till sin pensionering 1979 gjorde han en imponerande insats till projektets fromma. Att föreningarna snabbt fick se ett resultat av insamlingsarbetet bidrog naturligtvis till det lyckade slutresultatet. För att ytterligare slå på trumman för insamlingen arrangerade stads­ arkivet en utställning i Kulturhuset under namnet "Stockholms idrotts­ minnen" i samband med Stockholms idrottsförbunds 80-årsjubileum 1978. I samband med öppnandet av utställningen anordnades en paneldebatt som just diskuterade idrottsrörelsens svårigheter med att dokumentera sin historia. Tanken var att föreningarnas prissamlingar och föremål skulle förvaras i stadsmuseet i väntan på tillkomsten av ett idrottsmuseum/arkiv i Stock­ holm. Så blev nu inte fallet - stadsarkivet fick ta på sig ansvaret också för denna bit. Fortfarande förvaras dessa föremål i stadsarkivets magasin. I och med tillkomsten av Riksidrottsmuseet i Globenområdet kan förhoppnings• vis större delen av samlingarna överföras dit. Ytterligare ett led i satsningen gentemot idrottsrörelsen var den 1981 av Riksidrottsförbundet - med benägen hjälp från Riksarkivet - utgivna in­ formationsskriften Att ordna arkivet, som riktade sig direkt till idrottsföre• ningarna ute i landet.

40 Ur en informationsbroschyr riktad till idrottsföreningar och förbund i Stock­ holm 1973. SSA.

Under 1980-talet var projektet självgående men 1988 gjordes ett sista ut­ skick till de föreningar och förbund vilka inte lämnat in material tidigare. De klubbar och förbund vilka gav positiva svar bearbetades sedan ytterligare. Samma år gavs en arkivinformation till personal vid Stockholms idrottsför-

41 bund och en del specialdistriktsförbund om insamlingsprojektet. En införd artikel i Riksidrottsförbundet organ Svensk Idrott om projektet gav vidare god reklam. Resultatet blev ett tillskott på ytterligare ett tiotal arkiv. Det aktiva insamlingsarbetet pågick i totalt 15 år. Bara någon månad innan Bertil El bes bortgång 1991 fick stadsarkivet den sista leveransen personligen överlämnad. Han var då 84 år. På egen hand lyckades han samla in drygt 150 arkiv från idrottsföreningar och förbund, idrottsmän och ledare till stadsar­ kivet. Därutöver gjorde han även ett stort antal bandade intervjuer med gam­ la idrottsmän och ledare för projektets räkning vilka förvaras i hans egen in­ nehållsrika samling. Det aktiva insamlandet fick också en "ringar på vatt­ net" - effekt. Ryktet om projektet spred sig och många föreningar tog självmant kontakt med stadsarkivet och erbjöd sig leverera material. Idag har stadsarkivet ett 250-tal idrottsarkiv i sina magasin omfattande drygt 600 hyll­ meter, den troligen största samlingen av idrottsarkiv i Europa. Samlingarna växer fortlöpande trots att endast enstaka aktiva insatser numera görs.

Erfarenheter Vilka slutsatser och erfarenheter kan då dras efter drygt femtontalet års ak­ tivt insamlingsarbete? Vilka faktorer bidrog till att göra Operation Stock­ holms Idrottsminnen till ett så lyckat projekt? För något år sedan genomförde stadsarkivet två nya insamlingsprojekt­ den här gången var målgruppen politiker i Stockholm. Syftet var att fånga in dels borgarråds- och f d borgarrådsarkiv till stadsarkivet, dels samla in dagens fullmäktigeledamöters privata arkiv och då i första hand handlingar med an­ knytning till deras politiska verksamhet. Efter genomfört inventeringsarbe­ te skickades en informationsfolder till borgarråden, anhöriga till avlidna borgarråd, fullmäktigeledamöter och suppleanter från samtliga partier. In­ nehållet var det vanliga. Vikten av underlagsmaterial förbeslutsprocesser vid forskning i politisk historia betonades. För känsligt material erbjöds möjlig• heten till begränsningar vad gällde tillgängligheten. Förväntningarna var sto­ ra. Hur många svar skulle strömma in och hur många arkiv skulle levereras? 10? 20? Kanske 50? Resultat blev minst sagt en besvikelse. Fyra borgarrådsarkiv överlämnades visserligen men inget svar erhölls vad gällde fullmäktigeledamöternas privat­ samlingar. Orsakerna kan naturligtvis diskuteras. En sannolik orsak till det magra resultatet var säkerligen att de flesta politiker inte har några privat­ samlingar att tala om. Politikern av idag sparar inte på underlagsmaterial av det slag vi i första hand eftersökte, dvs dagböcker, agendor, korrespondens,

42 utkast osv. skrivandet har ersatts av telefonsamtal; vid informella möten förs inte längre minnesanteckningar och-finns det idag någon politiker som för dagbok? Vad gällde de avlidna borgarrådens privata papper hade uppenbarli­ gen mycket gått förlorat. Men trots de annorlunda förutsättningarna - varför blev detta insam­ lingsprojekt så misslyckat jämfört med idrottsprojektet och- vilka slutsat­ ser kan dras utifrån detta?

1. Det är näst intill omöjligt att bedriva en dylik verksamhet från skrivbor­ det. Informationsbroschyrer och utskick- hur välformulerade och slag­ kraftiga de än är- räcker inte. Det är nödvändigt med ett resurskrävande och omfattande fältarbete. Föreningar, organisationer eller privatperso­ ner måste besökas och relationer på personlig nivå etableras. Hos arkiv­ bildaren finns alltsomoftast någon form av intresse för det egna arkiv­ materialet. Detta intresse tar sig dock ofta uttrycket att en förening känner ett visst obehag inför tanken att lämna ifrån sig, och därmed förlora, den direkta dagliga kontrollen över handlingarna. Materialet ses av naturliga skäl inte som ett i första hand historiskt källmaterial för framtida forsk­ ning utan utgör för föreningen en minnesskatt med stort affektionsvärde. Okunnigheten om de stora resurser som en arkivinstitution förfogar över vad gäller vården och förvaringen av handlingarna är också stor. Institu­ tionen måste därför etablera ett förtroendefullt förhållande till varje en­ skild arkivbildare för att kunna förmå denna att deponera handlingarna. När det gällde idrottsprojektet lyckades man dessutom etablera ett gott förhållande till hela den stockholmska idrottsrörelsen med idrottsför• bundet i spetsen. 2. Mycket är vunnet om arkivinstitutionen kan knyta till sig någon inifrån målgruppen som kan knyta kontakterna med arkivbildarna och sköta det praktiska inventerings- och insamlingsarbetet. Operation Stockholms idrottsminnen lyckades knyta till sig Sten Ahlner och Bertil Elbe, båda kända och respekterade bland idrottsfolk i huvudstaden. Att dessa fält­ ansvariga fått representera projektet utåt har i idrottsrörelsens ögon fun~ gerat som en garant för att deras eget deltagande i projektet gynnat rörel• sen. Att insamlingsarbetet ombesörjts av personer utan arkivistiska kun­ skaper kan naturligtvis ibland medföra olägenheter, tex vad gäller gallringsfrågor. Ett nära samarbete med den ansvariga arkivarien löser dock oftast den typen av problem.

3. Det är viktigt att visa snabba resultat utåt. Det räcker inte att ta emot arki­ ven och lämna dem oförtecknade. I och med att man snabbt kan visa upp

43 Stockholmsderby på Tranebergs lP vid seklets början. Djurgårdens IF möter AIK Ur Djurgårdens IF:s arkiv.

ordnade, förtecknande och etiketterade arkiv samt en liten förenings• historisk har mycket vunnits. Kontrasten mellan ett inlämnat oordnat arkiv och detsamma prydligt ordnat och förtecknat är ju slående. Sven Olssons raska ordnings- och förteckningsarbete hade därför naturligtvis ett klart syfte - att genom det goda exemplets makt få ytterligare för• eningar att ansluta sig till projektet.

4. Att insamlingsprojektet är klart och tydligt förankrat inom arkivledning­ en är också viktigt för att erhålla ett bra resultat. Ledningen ska ha en så aktiv roll i projektet som möjligt, allt för att få ett förtroendefullt sam­ arbete till stånd med den fältansvarige och även med målgruppen, särskilt i initialskedet. Även här är idrottsprojektet ett föredöme. Sven Olssons personliga insats, hans breda kontaktnät och kännedom om idrottsrörel• sen var en pådrivande faktor på alla inblandade parter som inte får under­ skattas. Att stadsarkivarien i Stockholm i så hög grad engagerade sig i projektet kändes naturligtvis smickrande för den stockholmska idrotts­ rörelsen.

Medan Operation Stockholms idrottsminnen kan sägas uppfylla samtliga här ovan skisserade förutsättningar gällde detta inte politikerprojekten. Där uppfylldes endast punkterna 3 och 4 vilket helt enkelt inte var till-

44 räckligt för nå ett fullgott resultat. Trots att förutsättningarna var annor­ lunda i det senare fallet fanns ändå en övertro på att en postledes översänd informationsfolder skulle räcka för att få dessa privatpersoner att överlämna handlingar var ofta mycket personlig karaktär till en offentlig arkivinstitu­ tionen. I det här sammanhanget ska också framhållas de speciella svårigheter som är förenade med den här typen av insamlingsarbete i en stad av Stockholms storlek. I mindre städer finns ofta ett kontaktnät föreningar och privatperso­ ner emellan som saknas i Stockholm och andra storstäder. Många kontakter knyts i t ex Rotary-och Inner Wheelcirklar. Det går ofta fortare att bygga upp ett förtroende mellan arkivinstitutionen och den målgrupp eller den arkivbildare man vänder sig till. Avståndet är mindre på alla nivåer. Dess­ utom finns ibland en misstänksamhet gentemot en offentlig arkivinstitution både inom föreningslivet och bland privatpersoner. Den misstänksamheten kan ta längre tid att övervinna i städer av Stockholms storlek.

Levandegörande och utnyttjande Idag finns alltså många hundra hyllmeter idrottsligt källmaterial som väntar på att bli utnyttjat av en förhoppningsvis kunskapstörstande allmänhet och av professionella idrottshistoriker. Här skall i korthet beskrivas hur materialet så här långt levandegjorts för allmänheten och utnyttjats av an­ vändarna. Utställningar där arkivalier och föremål presenterats har varit det vanligas­ te sättet att presentera idrottsarkiven för stadsarkivets besökare. Redan 1977 arrangerade stadsarkivet en egen uppmärksammad utställning där projektet presenterades. Som nämnts ovan arrangerade stadsarkivet året därpå en ut­ ställning i Kulturhuset tillsammans med Stockholms idrottsförbund där en del av det insamlade materialet visades upp. 1979 presenterades projektet med en skärmutställning på Skeppsholmen i anledning av diskussioner om Långholmsfängelsets framtida utnyttjande. 1979 var det dags igen. T orsten Tegner blev föremålet för en utställning i stadsarkivets lokaler. Hans omfångsrika och intressanta samling hade ju de­ ponerats bara ett par år tidigare, strax innan hans död 1977. 1991, med anledning av stockholmsklubbarna AIK och Djurgårdens IF:s 100-årsjubileer, arrangerades slutligen en utställning där tvillingklubbarnas handlingar tillsammans med en del föremål visades upp. Ä ven denna utställ• ning blev rejält uppmärksammad av de stora dagstidningarna och i idrotts­ rörelsens egna tidskrifter.

45 Stockholms Gymnastikförenings elittrupp tränar i Katarina Realskolas gymnas­ tikskolas gymnastiksal på 1890-talet. SGF:s arkiv, SSA.

Dessutom har föremål och arkivalier vid flera tillfällen lånats ut till museer i samband med olika utställningar, senast till utställningen Fotboll i Postmu­ seet i samband med europamästerskapen i somras. I och med tillkomsten av Riksidrottsmuseet har redan ett givande samarbete inletts. Vad gäller utnyttjandegraden av materialet var den av naturliga skällåg de första åren. Ä ven om någon statistik inte föreligger kan ändå slås fast att id­ rottsarkiven utnyttjas i större omfattning idag än för tio år sedan. Dels av för• eningarna själva, framför allt i samband med författandet av jubileumskrif­ ter, dels av uppsatsskrivande studenter vid i första hand Stockholms univer­ sitets historiska institution. Arkiven har också utnyttjats på doktorandnivå, bl a om en studie kring stockholmsidrottens uppkomst. Tillkomsten av den nya professuren vid Stockholms universitet, med speciell inriktning på idrottshistoria, gör att framtiden ser ljus ut vad gäller materialets utnyttjan­ de. Dessutom fyller Stockholms idrottsförbund 100 år 1998 och kommer i samband därmed att initiera en del forskning. Bland användarna av arkiven finns förstås kategorin "övriga", i det här fallet fritidsforskare, journalister och en och annan kalenderbitare.

46 Några reflektioner Sammanfattningsvis kan konstateras att Operation Stockholms Idrottsmin­ nen efter femton års verksamhet måste betraktas som en stor framgång. En helt ny materialgrupp finns i dag till forskarnas förfogande. Idag förvaras i stadsarkivets magasin en formlig skatt som väntar på att tas i bruk av i första hand den idrottshistoriska forskningen. Mycket har som nämnts redan ut­ nyttjats. Idrottsrörelsen är idag på ett annat sätt än tidigare medveten om det histo­ riska värdet som arkivhandlingarna besitter. Trots att idrotten jämfört med andra folkrörelser i högre grad "lever i nuet" har förhoppningsvis projektet lett till någon form av ökat historiskt medvetande hos föreningarnas och för• bundens styrelsefunktionärer men också inom idrottsrörelsen i stort. För den idrottshistoriska forskningen är det väl ordnat vad gäller det loka­ la stockholmsmaterialet. Förhoppningsvis kommer föreningar och förbund även i framtiden att självmant deponera sina arkiv i stadsarkivet. stads­ arkivet får i framtiden initiera utåtriktade satsningar gentemot andra mål• grupper vars arkiv lyser med sin frånvaro i våra magasin, t ex politiker, poli­ tiska organisationer, kulturföreningar och miljöorganisationer. Mycket finns att göra om bara resurser står till förfogande. Redogörelsen för projek­ tet visar att det krävs ett långsiktigt och tålmodigt arbete för att lyckas med ett insamlingsarbete. Mycket är vunnet om den fältansvarige har en anknytning till den målgrupp man vill nå. Ytterligare ett exempel: scout­ rörelsens många arkiv i Stockholm har sedan ett antal år samlats in och finns nu deponerade i stadsarkivet. En ambitiös scoutledare med intresse för rörel• sens arkivfrågor har självmant tagit sig an ordningsarbetet av det digra mate­ rialet på sin fritid. Vidare står han som organisatör av insamlaodet av hand­ lingar som finns kvar hos kårerna. Detta insamlingsarbete hade knappast kunnat åstadkommits av arkivets egen personal utan kunskap och insikt i scoutrörelsens komplicerade organisationsstruktur. Ett motsvarande in­ samlingsarbete bedrivs också avseende Frälsningsarmens stockholmskårer -också det med hjälp "inifrån". Mycket hänger naturligtvis också på de resurser som arkivinstitutionen har att förfoga över. I det kärva ekonomiska klimat som idag råder ges arbe­ tet med de enskilda arkiven ingen prioritet. Stadsarkivet i Stockholm har idag endast 11/2 tjänst som arbetar med dessa arkiv. Depåarbetet måste där• för av nödvändighet prioriteras och de utåtriktade insatserna skjutas på fram­ tiden. Att idag bedriva ett konstruktivt inventerings- och insamlingsarbete utan hjälp utifrån är inte särskilt meningsfullt eller resursmässigt försvar• bart.

47 Idag ser vi en utveckling mot att den enskilda sektorn tar över vissa uppgif­ ter som tidigare bedrivits i offentlig regi, t ex inom socialsektorn. Att doku­ mentera privata verksamheter, vare sig det gäller organisationer, företag eller enskilda personer, blir därför i framtiden ännu viktigare. Det är bara att hop­ pas att dagens nedskärningar kan bromsas och snart vändas till en behövlig prioritering av verksamheten med de enskilda arkiven.

48 Kontorsrationalisering och forskarservice

STELLAN ANDERSSON

Något om ARAB:s arbete med bl a LOjörbundens dokumenthanterings- och arkivfrågor Allt oftare hör numera organisationer av sig till Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ARAB) och ber: "Ni måste genast komma och hjälpa oss med vårt arkiv!" Det är givetvis mycket glädjande att så sker, men hur ska vi som arkivarier på de institutioner som har att ta till vara enskilda arkiv prioritera våra arbetsuppgifter? Frågeställningen har alltmer kommit att aktualiseras under senare tid, då målkonflikterna på grund av ökade arbetsuppgifter och relativt minskade resurser blivit allt tydligare. Vid sidan av det traditionella arbetet med att omhänderta arkiv, vårda och bevara dem, ordna och förteck• na och för forskarna tillhandahålla materialet i våra samlingar, ska vi nu mer aktivt än tidigare medverka till att levandegöra innehållet genom utställning• ar, visningar, seminarier och föreläsningar. Önskvärt är det också om vi som arkivarier kan avsätta tid till egen forskning för att därigenom kunna publi­ cera uppsatser, artiklar och böcker från våra ämnesområden. Samtidigt ökar antalet och omfånget av nya accessioner starkt. Ofta levere­ ras arkiven från enskilda arkivbildare i mycket oordnat skick. Men forskar­ na kräver, i den ekonomiska pressade situation de själva befinner sig i, väl• ordnade arkiv för snabb tillgång till den information de söker. Brister i förteckningar och register föranleder irriterade kommentarer till vår expedi­ tionspersonaL Allt större insatser krävs därför av arkivarierna för att vi något så när ska kunna hålla jämna steg med tillströmningen av nya arkiv och svara upp till de krav som ställs på oss från forskarvärlden. För att långsiktigt kunna lösa målkonflikterna måste problemen angripas från flera håll och med delvis nya metoder, då resursförstärkningar i form av fler tjänster förefaller vara helt orealistiskt. Dels måste arkiveringsproblema­ tiken angripas vid "källan", dvs att också för de enskilda arkivbildarna måste det finnas riktlinjer, om än ·"frivjlliga", att arbeta efter vad ~äller arkive-

49 ringen, dels måste vi på arkivinstitutionerna hitta nya arbetsmetoder som är rationellare och effektivare än de vi hittills arbetat med. Det mer systematis­ ka arbete som nu påbörjats vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek med bl a LO-förbundens dokumenthanterings- och arkivfrågor är ett försök att hitta nya vägar för att komma tillrätta med en del av problemen. Översiktligt ska här redovisas något om detta arbete. Under 1980-talet påbörjade vi på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek diskussioner med representanter för de olika LO-förbunden om de problem vid dokumenthantering och arkivering som uppstod i samband med datorns snabba intåg på i stort sett alla verksamhetsområden på förbunds- och avdel­ ningsexpeditionerna. Diskussionerna resulterade i en rapport av Leif Gren, LDG Konsult AB, kallad En studie av nya arkivmedia samt nya hjälpmedel för datafångst och datalagring inom några tillämpningsområden. Denna rapport var en sammanställning av dåläget för den nya tekniken och dess effekter på arkiveringen. Tillsammans med nyare information kommer den att bli en av utgångspunkterna för vidare diskussioner och beslut om gemensamma åt• gärder så småningom. Förutom denna studie resulterade diskussionerna i att behovet av en helhetssyn på arkiveringen i förbunden började framstå som nödvändig, där ADB-frågorna endast ingick som en del. Det visade sig att i stort sett samtliga förbund saknade arkivbildningsplaner och med förteck• ningar över det äldre materialet var det både si och så. I regel hade man vid större organisationsförändringar, sammanslagningar och liknande över• lämnat arkiven till Arbetarrörelsens arkiv och inte mer tagit ansvar för vad som sedan hade hänt med dem. I mån av tid och möjligheter har de där ordnats och förtecknats. 1 Förbundens egna arkiv i källare och skrubbar var ofta eftersatta och ibland i stor oordning. Någon gång har en pensionerad ombudsman gjort en berömvärd insats. Diskussionerna ledde vidare fram till att en redaktionsgrupp tillsattes med uppgift att ta fram en handbok för förbundens arkiveringsfrågor. En första version, kallad Arkivplanering och arkivvård i medlemsorganisationer, också den författad av Leif Gren i samarbete med personal på ARAB, var klar 1991. Handboken var "anpassad för förbunden och skriven även för personer, som inte har arkivplanering och arkivvård som sin huvuduppgift", hette det i förordet. Huvudtanken var vidare enligt förordet att" arkivrutinerna inte längre kan betraktas som fristående från övriga kontorsrutiner, utan måste ingå i det integrerade system tänkandet". Syftet med den första versionen av

l. För en översikt över de fackliga organisationer som finns och funnits inom svensk arbetar­ rörelse, se: Fackliga arbetarorganisationer i Sverige av Stellan Andersson, Arbetarhistoria nr 31-32, 1986, s 34-38.

50 handboken var begränsat. Med en enkel handledning ville vi peka på arkiv­ problematiken och med exempel åskådliggöra hur man skulle kunna gå till­ väga. Nya diskussioner och vunna erfarenheter kommer därför att leda till en delvis reviderad och utvidgad upplaga. Vid ett seminarium med LO-förbunden på våren 1991 betonades vikten av att dokumenthanterings- och arkivfrågorna ges en mera framträdande roll i informationsbehandlingen på LO-förbunden. Handboken bör därför ingå i ett "arkivpaket" där också utbildning av förbundens personal blir ett viktigt inslag. Utbildningen ska genomföras samtidigt för flera förbund, så att de personer som speciellt arbetar med arkivfrågor får träffas och utbyta erfaren­ heter. Man ansåg det också vara önskvärt att större avdelningars behov av arkivtjänster och utbildning tillgodosågs. Seminariet ansåg vidare arkiv- och dokumenthanteringsfrågorna vara av sådan vikt, inte minst i samband med datorisering och organisationsförändringar att Arbetarrörelsens arkiv skulle ges en aktiv samordnarroll i dessa frågor. Arkivet fick i uppdrag att regel­ bundet, minst två gånger per år genomföra seminarier för förbunden. En referensgrupp fick i uppdrag att utforma förslag till utbildningsplan, att utforma förslag till informationsprogram till förbund och avdelningar om dokumenthanterings- och arkivfrågor och att utarbeta en gemensam arkiv­ strategi för LO-förbunden. Det ansågs dock viktigt att framhålla, att även om man enas om gemensamma riktlinjer, kommer förbundsvisa anpass­ ningar att krävas. Det markerades också särskilt, att såväl kurser som projekt riktade till viss organisation skall betalas direkt av organisationen enligt en taxa som ger full kostnadstäckning. Dessa riktlinjer antogs senare av LO­ förbundens stödförenings styrelse.2 Inför det seminarium med LO-förbunden som ägde rum i oktober 1991 fick samtliga förbund en enkät om behovet av utbildning i dokumenthante­ rings-och arkivfrågor, detta för att söka klarlägga var man ansåg behoven vara störst. Det gällde t ex vilka krav som måste ställas på en riktig arkive­ ring, hur arkivbildningsplaner skall utformas, hur man ordnar och förteck• nar arkiv, gallringsfrågor, diarieföring och ärendehantering, arkivering av ADB-material och/eller förbundsspecifik utbildning. Enkäten och semina­ riediskussionen underströk än en gång behovet av allmän utbildning i dessa frågor av förbundsexpeditionernas personal (en sådan första större utbild­ ning kommer att äga rum hösten 1992); mest framhävdes dock problemen

2. Stödföreningen för Arbetarrörelsens arkiv (SAA) har till uppgift att bland anslutna organisa­ tioner verka för ökat intresse för Arbetarrörelsens arkiv samt ekonomiskt stödja dess verk­ samhet. Medlemmar är fackförbund anslutna till LO samt LO-distriktet i Stockholms län. Fr o m hösten 1992 kan också andra intresserade organisationer inom arbetarrörelsen ansluta sig som medlemmar.

51 med gallringsfrågorna och den ADB-baserade diarieföringen. Viktigt var också, menade man, att man verkligen nådde fram till de ansvariga inom varje förbund, varför det beslöts att ge ARAB i uppdrag att uppsöka varje förbund för diskussion om arkiveringsfrågorna och samla upp den informa­ tion om de olika behov som fanns. Man beslöt också att ett seminarium skulle äga rum på Statsanställdas förbund för att man där skulle få möjlighet att speciellt studera och diskutera för- och nackdelar med det förbundets datorbaserade diarieföring. Samtidigt med framtagandet av handboken gjorde Leif Gren, under ARAB:s överinseende, två förstudier för att vinna erfarenheter inför det fortsatta arbetet. På Svenska pappersindustriarbetareförbundet togs en ar­ kivbildningsplan fram och på Svenska byggnadsarbetareförbundet gjordes en arkivinventering, vars resultat sammanställdes med hjälp av dator. Bygg­ nadsarbetareförbundet tillsatte därefter en arkivkommine med representan­ ter från förbundet centralt och från avdelningarna för att långsiktigt lägga upp riktlinjer för arkiveringen inom hela förbundet. Med en representant från ARAB, som är adjungerad i kommitten, har också diskussioner om arkiverings- och gallringsfrågor påbörjats. Så småningom kommer avdel­ ningarna att kontakta "sina" folkrörelsearkiv ute i landet för att få råd och hjälp. En följd av detta arbete är också att Byggnadsarbetareförbundets äldre arkiv, Svenska murareförbundets och Svenska murareförbundets avdelning 5 i Stockholm m fl nu överförts till ARAB. Parallellt med detta ägde en intern utbildning rum bland arkivarierna på ARAB, en utbildning som syftade till att väsentligt höja kompetensen hos personalen inför de arbets­ uppgifter som väntade. Under 1991 genomfördes en rad träffar där vi gick igenom :gällande lagstiftning och ny litteratur på de aktuella områdena. Vi inbjöd också och diskuterade med erfarna personer "utifrån". Studiebesök gjordes för att studera t ex datorbaserade diarieföringssystem, som säljs till och används av förbund och avdelningar på LO-sidan. En arkivarie på ARAB påbörjade samtidigt ett arbete med att ordna upp och förteckna Svenska musikerförbundets arkiv (som egentligen utgörs av flera stora arkiv: förbundets, erkända .arbetslöshetskassans, förmedlingscentralens och ett flertal mindre) och utarbetade arkivbildningsplaner för de olika arkivbildar­ na där. Erfarenheterna från dessa arbeten och från vår internutbildning kom sedan att vägas in i uppläggningen och planeringen av de riktade insatser, som nu påbörjades av ARAB. Efter diskussioner utarbetades förslag till arbetsmetod för hur vi med mycket begränsade resurser, ca 1,5 tjänster per verksamhetsår (=ca 30% av tillgänglig arkivarietid), skulle kunna försöka leva upp till de önskemål och förväntningar som ställdes på ARAB. Under

52 sommaren och tidig höst 1991 lades planerna upp för de s k FKP-arbeten (fält, konsult, projekt) vi skulle göra på Fastighetsanställdas förbund (med ca 38 000 medlemmar) och på Handels avdelning 20 i Stockholm (med ca 27 000 medlemmar). Samtidigt ägde en planering rum för motsvarande arbeten som också skulle göras under det kommande verksamhetsåret hos Riksförbundet för sexuell upplysning, RFSU, och Riksbyggen. Avsiktligt valdes olika typer av arkivbildare för att vi i inledningsskedet skulle vinna så allsidiga erfaren­ heter som möjligt. Under hösten 1991 sattes så dessa arbeten i gång. Personal från ARAB medverkade samtidigt även med kortare utbildningsinsatser i arkivfrågor hos LO rättsskydd AB (i samband med leverans av 10 000 akter), hos Försäkringsanställdas förbund och vid LO:s funktionärsutbildning i administrativa frågor på Täljöviken. Hjälpbehovet har visat sig vara mycket stort, också på organisationer och företag utanför LO-sidan, varför vi nu har fått lägga upp en "orderkatalog" för flera år framöver. Enbart inom arbetar­ rörelsen, eller med nära anknytning till denna, finns f n drygt 50 arkivbildare verksamma på riksnivå. Antalet distrikts- och lokalorganisationer är givetvis mångdubbelt större. (I våra magasin finns uppskattningsvis arkiv efter ca 10 000 arkivbildare). Två huvudsyften är klara med vårt arbete på LO-förbunden: för det första att effektivisera och underlätta den dagliga verksamheten för personalen på expeditionerna genom att göra önskad information tillgänglig så snabbt som möjligt, och för det andra att bevara och göra viktig information tillgänglig för den framtida forskningen, dvs målen är att tillsammans med förbundets personal upprätta fungerande arkivbildningsplaner samordnade med ADB­ baserade diarie- och ärendeplaner och att ordna och förteckna organisatio­ nernas hela arkiv. De delar av arkiven som inte behövs för den dagliga verk­ samheten överförs till ARAB för slutförvaring. Samtidigt ska förbundsper• sonalen utbildas i de frågor som berör arkivering och dokumenthantering. Vad gäller ADB är vår målsättning att dels kunna förvara databärarna, liksom mikrofilm och andra s k nya media, dels erbjuda återsökning i materi­ alet för arkivbildarna själva och forskare. Vi ska dessutom kunna fungera som samtalspartner till de ADB- och AR-konsulter som våra arkivbildare anlitar, så att arkivfrågorna blir beaktade. Det sistnämnda gäller särskilt Union Data, som är LO:s och TCO:s eget konsultföretag. Alla uppgifter kan förstås inte göras samtidigt, varför en noggrann analys och planering av hur arbetet ska gå till förutsätts om vi inte ska misslyckas och låta allt sluta i kaos. I vårt dagliga s a s vanliga arbete har vi som arkivarier inte kravet på oss att ett arbete skall vara avslutat vid en viss tidpunkt. Men beställarna av FKP-arbeten betalar direkt för våra insatser: ett arbete av den och den omfattningen bör vara slutfört vid ett visst datum. Nya beställare

53 står då också på tur och väntar otåligt på våra insatser. Detta kräver arbets­ metoder som är så rationella och effektiva som möjligt. En noggrann tids­ rapportering och uppföljning av varje moment blir nödvändig. Detta har lett till att vi i många avseenden har tvingats till att tänka om och hitta andra sätt att arbeta på än vad vi tidigare varit vana vid. Huvudfrågan som vi hela tiden måste ha för ögonen är: Hur arbetar vi bäst och snabbast, med så få arbets­ moment som möjligt, från kartläggningen av organisationens verksamhet och inventeringen av arkivet till det färdigordnade och färdigförtecknade arkivet med en fungerande arkivbildningsplan? F öl jande delar har då särskilt uppmärksammats: planeringen och uppläggningen av arbetet; vårt arbetssätt - att i möjligaste mån göra arbetet i grupp (också som ett led i att bygga upp vår gemensamma kunskapsbas); och användandet av modern teknik, i första hand datorer, i vårt arbete. Arbetet omfattar flera steg: efter inledande samtal och överenskommelse med ansvariga inom förbundet görs en preliminär tids-, bemannings- och arbetsplan upp. Denna presenteras sedan vid en föredragning för hela per­ sonalen på organisationen, som då har tillfälle att komma med synpunkter och frågor. Då utses också ett antal personer som kunniga "källor", oftast ansvariga för olika enheter på förbundet, t ex ekonomi, studier, medlems­ register, som vid senare tillfällen utförligare utfrågas om sitt arbete och den typ av handlingar de har om hand, problem vid informationsåtersökning osv. Hela personalen ombeds också att fylla i en blankett, med enklare an­ visningar, och där ange vilka handlingar de har på sina tjänsterum, och vilka problem de upplever som mest angelägna att komma tillrätta med. Samtidigt planeras arkivariernas arbete: hur inventeringen av arkivet ska gå till, hur registreringen och inmatningen i databasen bäst görs, m m. När arbetet kommit igång rapporterar arkivarierna sedan varje vecka tidsåtgång och utförda arbetsuppgifter. Dessa rapporter ställs samman i en särskild data­ bas, som gör det möjligt att följa upp och kontrollera hur vi ligger till i förhållande till den preliminära planen. Måndag förmiddag klockan 1000 varje vecka samlas arkivarierna för att utvärdera föregående veckas arbe­ te och planera den kommande. Speciellt komplicerade frågor tas då också upp till gemensam diskussion. Dessa träffar har visat sig vara mycket värde• fulla vid sidan av alla de informella samtal som förs mellan arkivarierna under arbetets gång. Med hjälp av underlaget från intervjuerna med personalen, inventeringen (som utförs på plats med hjälp av bärbara datorer), studiet av historik, stad­ gar, verksamhetsberättelser osv, arbetar vi i våra datorer fram ett så färdigt resultat som möjligt (arkivförteckning och arkivbildningsplan), utan att i praktiken ha flyttat på handlingarna. Först när detta preliminärresultat före-

54 ligger påbörjas det "fysiska" omhändertagandet. Genom sök- och sorte­ ringsmöjligheter i datorprogrammen tas preliminära arkivserier fram, som också kan användas som "packningslistor".3 Efter sedvanligt ordnings- och förteckningsarbete och nödvändiga justeringar av inmatade uppgifter (som kan röra sig om flera tusen poster) föreläggs sedan förslag till färdig förteck• ning och ett första förslag till arkivbildningsplan. Detta skede kan dra ut på tiden eftersom personalen som ska leva med den måste känna att både rikt­ linjer och konkretioner är möjliga och bra att arbeta efter. De måste själva vara övertygade om att med hjälp av planen kommer deras arbete att bli effektivare, och detta gör de först när de själv kunnat vara med och påverka den. Först därefter kan en färdig plan fastställas av ledningen för organisa­ tionen. Från ARAB:s sida måste vi därefter regelbundet följa upp arbetet för att kontrollera om någonting i planen måste revideras, etc. För att arkive­ ringen hos LO-förbunden ska fungera krävs naturligtvis i första hand att personalen på organisationerna är motiverad och tar ansvar för att en riktig arkivering sker i fortsättningen. Eftersom ARAB inte har möjlighet att utöva någon "myndighetsfunktion", är det nödvändigt att allt bygger på frivillighetens och förtroendets grund. Information och utbildning i alla led är därför oerhört viktig, men det kräver förstås stor insats och kunskap från arkivariernas sida. Så till några av de problem vi hittills råkat på: Av tradition har ofta arkiva­ rien tilldelats arbetsuppgifter som utförts individuellt. Därvid har han eller hon utvecklat sitt eget sätt att arbeta. Det är viktigt att komma ihåg och respektera detta. Arbetsuppgifter av den omfattning, som ovan redovisats och vilka ska utföras under tidspress kräver emellertid att många personer samarbetar. Därmed måste en anpassning till andras egenheter och arbets­ tempo ske, men hänsyn måste samtidigt tas till skillnader i sätt att arbeta och i kompetens vid fördelning av de olika arbetsuppgifterna. Arkivarien måste också lära sig att konfronteras med personal, som ibland har svårt att förstå varför man ska komma och rota i "deras" papper. Hela denna process är bevärlig; att arbeta på annat sätt än man är van vid, på andras och främmande arbetsplatser, att utnyttja datorer på ett nytt sätt, att få förbundens personal att lära om och arbeta efter fastställda planer. Allt detta kräver sin tid och måste så få göra. Arbetsmiljöfrågorna är det också viktigt att ta hänsyn till. De äldre delarna l

3. De datorer vi använder i vårt arbete är Macintosh Classic, SE/30 och LC, samt Macintosh bärbara PowerBook 140. Programmen vi i första hand utnyttjar är File Maker Pro för inventering, arkivförteckning, arkivbildningsplan och etikettering. För ordbehandling använder vi MacWrite II och MS W ord.

55 av organisationernas arkiv förvaras ibland i källare med mycket dålig luft och bristfällig belysning. Handlingarna kan vara täckta av flera decenniers dammlager, ibland är de fuktskadade och mögliga. Det har hänt att vi tving­ ats begränsa arbetstiden i sådana lokaler till högst en halvtimma åt gången. Trånga utrymmen försvårar de tunga lyft som måste göras. För vissa arbets­ moment krävs det alltså också fysiskt starka arkivarier. Vi ställs dessutom inför mycket stora volymer handlingar (1000-tals pär• mar), av en sådan karaktär som vi vanligtvis inte tidigare har behövt hantera. Speciellt besvärliga områden som vi konfronteras med är räkenskapshand• lingar och handlingar rörande medlemsregistrering (kanske i vissa fall 70% av beståndet), löpande avtal och överenskommelser, handlingar rörande olycksfall och försäkringar, och handlingar rörande personalfrågor. Allt detta är dessutom numera kopplat till en ADB-teknik som vi mycket dåligt behärskar. Dessa handlingar är i den dagliga verksamheten viktiga ur helt andra aspekter än vad vi är vana vid att göra bedömningar ifrån: ekonomiska, juridiska, personliga etc. En felbedömning i t ex gallringsfrågorna skulle kunna få förödande konsekvenser för en enskild individ. Här måste vi därför under arbetets gång bygga upp en ny kompetens som inte alls berör vår traditionellt historiskt forskningsinriktade. De kunskaper som den myndig­ hetsinriktade arkivarieutbildningen har förmedlat är inte heller alla gånger tillämpbara på detta område. Kollegor inom näringslivets arkivvärld har ofta relevantare erfarenheter att dela med sig av. Vi ställs också inför interna åsiktsskillnader på organisationerna själva: huvudorganisationens behov är t ex inte alla gånger desamma som avdelning­ arnas. Som exempel kan nämnas utformningen av registreringen och arkive­ ringen av handlingar från de tusentals arbetsplatser, som regionskyddsom­ bud på en avdelning har att bevaka; om medlemsregistreringen i en huvud­ databas på förbundet tillgodoser önskemål från en avdelningsombudsman ute i landet eller ej. Det kan också gälla gallringsfristerna för handlingar som olika enheter på en avdelning använder sig av i sitt arbete och bedömer all­ deles olika. Eller hur postöppningen och diarieföringen ska gå till. Vidare ställs vi inför helt andra tidsbegrepp: här måste vi lösa problem med att göra information snabbt tillgänglig. Det grova instrument som en arkiv­ förteckning utgör är inte tillräcklig för den dagliga verksamheten. Diarier och ärendeplaner räcker inte heller alla gånger till. Speciellt ADB-baserade register måste därför bli nödvändiga komplement. (Detta har också under senare tid kommit att gälla för arkiv som levererats till ARAB, där handling­ ar numera ibland är årsfärska-och arkivbildaren vill ha en omedelbar och snabb service via fax.) Här kan kanske i en framtid den nya tekniken pre­ senterad i vår första rapport En studie av nya arkivmedia ... bli lösningen.

56 Vi måste som arkivarier gora klart för oss var gränserna går för vad vi kan och inte kan göra. Vi måste vara öppna för samarbete med andra och våga om­ pröva våra inrotade föreställningar och vår roll. T ex är det i många fall bättre om dokumentalister och bibliotekarier utarbetar ADB-register av denna typ. På ARAB har vi förmånen att kunna diskutera dessa problem med sak­ kunniga bibliotekarier. Vi kan inte heller leta oss alltför långt in i alla ADB­ teknikens labyrinter. De frågorna måste överlämnas, med varm hand, till datakonsulterna. Konkurrens och marknad kommer också på vårt område att göra sig gällande, inte minst eftersom vi i allt större utsträckning går mot ett informationsberoende samhälle, där inte någon hänsyn tas till hur infor·· mationen lagras eller av vem den tas fram. Att då försöka klargöra var grän• serna går för vår kompetens blir allt viktigare. Vårt arbete med bl a LO-förbundens dokumenthanterings- och arkiv­ frågor är en stor utmaning, som vi hittills bara sett början på. Tre till fyra FKP-arbeten löper samtidigt, infasade i varandra, vart och ett med en be­ räknad tid av omkringtre månader, eller 450 timmar. Varje år planerar vi att kunna göra ungefär en motsvarande insats. Mer orkar vi, med de begränsade ekonomiska och personella resurser som står till buds, inte med. Erfaren­ heterna från det första verksamhetsåret visar att det, med en så liten per­ sonalstab som vi har till förfogande, blir mycket svårt att klara av det pressa­ de tidsschemat. sjukdomar, liksom hastigt påkommande akuta arbetsupp­ gifter, förskjuter hela tiden de uppgjorda planerna, som därför i stället får bli långsiktiga och sträcka sig över flera år. Det mesta återstår alltså ännu att göra om vi ska leva upp till de ambitiösa målsättningar som i olika sammanhang antagits. Handboken kommer efterhand att revideras, bl a med avsnitt om räkenskaperna och medlemsregistren. Utbildningsprogram för förbunds­ expeditionernas personal kommer successivt att arbetas fram, liksom infor­ mationsmaterial för förbund och avdelningar.4 Hur en gemensam arkiv­ strategi för LO-förbunden ska se ut, återstår att lösa. Häri ligger också de gemensamma problemen med hur man ska kunna göra den ADB-baserade informationen tillgänglig för framtidens forskare. Problemen är stora, lös• ningarna dyrbara, och tekniken utvecklas i allt snabbare takt. Besöken från ARAB:s sida på varje enskilt förbund och på de större avdelningarna i Stock­ holmsområdet kommer att göras i den takt som blir möjlig. I samband med de förbundsvisa riktade insatserna bör också t ex en totalinventering och insamling av alla lokalorganisationernas {och föregångarnas) arkiv göras.5

4. Hösten 1992 publicerasArkivera: en kortfattad handledning för fackliga, politiska och andra organisationer inom arbetarrörelsen, av Stellan Andersson och Kenth Thorbjörnsson. 5. F n pågår ett sådant försök under arbetet med Fastighetsanställdas förbund.

57 Här finns möjligheter för samordnade insatser mellan ARAB, förbund och alla folkrörelsearkiv. Vidare bör vi i samband med varje riktad insats vi gör utförligt presentera respektive organisations arkiv och påpeka möjliga forsk­ ningsområden för forskarvärlden, något som man därifrån länge har efterlyst. Allt detta känns både spännande och stimulerande, men också frustre­ rande. Ofta ställer vi oss frågan: hur ska vi klara det här? För samtidigt måste vi ju också sköta våra ordinarie basuppgifter, huvuduppgiferna, på ARAB: forskarservicen i arkivexpeditionen som måste förbättras, omläggningen och revideringen av våra gamla kataloger och förteckningar till ADB-basera­ de, omhändertagande av allt fler och större accessioner varje år, ordnande och förtecknande av arkiv, levandegöra innehållet, osv ... Och det går inte i vårt arbete att rationalisera och effektivisera arbetsmetoderna hur långt som helst, inte ens med hjälp av datorer, materialet måste gås igenom "för hand" och detta tar sin tid. Finns det då några vinster vi kan göra genom att förändra vår service till forskarna? Ser man detta ur forskarnas synvinkel vore det självklart en vinst för dem att inte behöva lotsa sig fram mellan våra olika expeditioner för att få svar på sina frågor. Den unika situationen vår institution har genom att vara både ett arkiv och ett bibliotek, med kon­ takter åt respektive värld både nationellt och internationellt, (samt med den museala världen), och med en personal i forskarexpeditionerna som har specialistkunskaper på ett relativt begränsat område (förutom rena "yrkes­ kunskaper": i arbetarrörelsens och modern historia), vars främsta uppgift är att så effektivt som möjligt tillhandahålla önskad information, skulle kunna utnyttjas ännu bättre genom en integrerad forskarservice. De tankar som fördes fram i vår rapport nr l, 1989, "En studie av nya arkivmedia . .. " pekar på att i det framtida informationssamhället kommer gränserna alltmer att suddas ut.6 För en forskare kommer det då inte att spela någon roll om informationen som han/hon söker i böcker, i tidningar, i stenciler, i brev, på ljudband, fotografier, film, video eller digitalt på data tillhandahålls av en bibliotekarie eller arkivarie eller någon annan. V ad forskaren kräver är att få hjälp med sökningar av duktiga informationsförmedlare/återsökare, (där hela kedjan från receptionister, arkivarier, bibliotekarier, dokumentalister, vaktmästare m fl ingår), som inte är främmande för någon medie(lagrings)­ form och att det material vi har i och skaffar/får till våra samlingar är till­ gängligt, dvs har vårdats och bevarats, katalogiserats, förtecknats, registre­ rats så bra som möjligt. Kunskaper om det ämnesmässiga innehållet kommer då också att få en ännu större betydelse.

6. Jfr Rapport från symposium Kring modern arkivbildning, av Kent Zetterberg, Arkiv, sam· hälle och forskning nr l, 1991, s 104-105.

58 För att FKP-arbetena ska vara meningsfulla måste de i så stor utsträckning som möjligt samordnas med institutionens basverksamhet, dvs de måste inriktas på att bli till nytta för vår forskarservice. De måste utformas och utföras så, att de inte sker som isolerade insatser enbart till nytta för upp­ dragsgivaren. Det betyder att villkoren och målsättningarna för vår med­ verkan måste vara klart uttalade, i synnerhet som de personella resurser vi har till förfogande är mycket begränsade. I viss mån kommer ändå FPK­ arbetena att påverka och omstrukturera arbetet på ARAB, inte minst genom en än hårdare prioritering, i riktning bort från den traditionella basverk­ samheten. Risken är uppenbar att vi i tider av minskande anslag från våra ordinarie huvudmän, Staten, LO och SAP, tvingas till att i allt större grad ägna oss åt de "externa" projekten, FKP-arbetena, till men för sådan verk­ samhet som forskningen skulle ha haft större nytta av. Därför vill jag sluta med ett tänkvärt citat av Anne-Marie Lenander Fällström, som bör få styra oss när vi ska prioritera arbetsuppgifterna:" Myndighetsservice må vara nöd• vändig men det är service till forskningen som är arkivens djupast moti­ verande uppgift. Arkivarieprofilen bör vetta åt humanismen, inte bara åt kontorsrationalisering." 7

7. Arkiven i dagens forskningspolitik, av Anne·Marie Lenande r, Tema Arkiv nr 2, 1991, s 15.

59