KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIENS HANDLINGAR OCH TIDSKRIFT

ÖB som högste lobbyist

av redaktör Olof Santesson

Magnus Hjort: ”Nationens livsfråga” – Propaganda och upplysning i försvarets tjänst 1944-1963, Santérus förlag, Tallinn 2004.

akkunskapen fanns hos militären, lationerna mellan de politiska organen och och den måste absolut nå ut till all- förvaltningen, d v s den civila kontrollen Smänheten. Nej, i Grå huset intrige- över försvaret. Avhandlingen konstrueras rade man mot regeringen. Det är två synsätt utifrån vad Hjort kallar kontroll-autono- hämtade från det kalla krigets första tid, miproblemet, i sin renodlade form således när kampen ännu stod kring en substan- två idealtyper. tiell svensk krigsmakt på beredskapens Författaren tar avstamp i 1944-1945 års grund. upplysningsutredning, i vilken utredarna Över en av stridbara herrar präglad försökte få ett fast grepp om privata orga- period, som i våra dagars krympta militär- nisationer, samtidigt som dåvarande över- tillvaro ter sig besynnerligt avlägsen, har befälhavaren Helge Jung försökte, men Magnus Hjort med Nationens livsfråga misslyckades, att centralisera all infor- spritt delvis nytt ljus. Sin avhandling i mationsverksamhet inom försvaret. Men ämnet historia försvarade han vid en det var heller inte tal om att statsmakterna disputation hösten 2004 med akademile- borde kontrollera eller styra den militära damoten, professor Kent Zetterberg vid förvaltningens utåtriktade verksamhet. Försvarshögskolan, som opponent. Det vetenskapliga angreppssättet i Författaren utgår från ett antal frågor, avhandlingen kommer fram i ett antal av vilka de viktigaste gäller sådant som fallstudier, gällande bl a femtiotalets kamp hur en opinion väcks och formuleras. mot spioneri, sabotage och ”femte kolon- Vem styr den försvarspolitiska agendan? I nen”, i vilken Centralkommittén Folk och vilken mån utövar regeringen kontroll och Försvar hade en aktiv roll; debatten kring inflytande? Över vilka metoder förfogar en svensk atombomb; och litet vid sidan militärledningen? militärmyndigheternas strävan att bli kvitt Det gällde efter krigsslutet att staka ut re- Försvarsfrämjandet med dess naziststäm-

2-2005 87 KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIENS HANDLINGAR OCH TIDSKRIFT

TIDSKRIFT Litteratur pel. Utifrån recensentens egocentriska tvinga Rosenblad i disponibilitet. I fallet intressesfär diskuteras dock här endast Kellgren anser sig Hjort kunna sprida nytt bokens avgjort tyngsta studie med rubriken ljus över en famös artikel i den brittiska ”ÖB Jung, försvarsstaben och försvarspro- tidskriften Reynolds News med avslöjade pagandan 1944-1951”. hemliga underrättelseuppgifter som gjorde De grundläggande frågeställningarna gällande att Kellgren hade gått tyskarnas känns igen även i vår blekare tid. I en ärenden. viljornas kraftmätning rör det sig på den Militärledningen hade inget direkt med ena sidan om militära anspråk på att bäst saken att göra, den som läckt tycks ha hantera Sveriges militära säkerhet, in- varit en överste i reserven som hyste agg klusive redan tidigt yrkanden på en klar, till Kellgren. Regeringen uppfattade att öppen och förberedd anknytning till väst, trycket mot Kellgren också riktades mot detta som en nationell överlevandefråga. det egna fögderiet under krigsåren. Med På den andra står en regering som slår vakt en vitbok slog man vakt om Kellgrens om alliansfriheten och neutralitetspolitiken rykte, och ganska snart upphörde slutli- och ser försvaret som en budgetpost bland gen försöken att mota bort Thörnell. Det andra. Och Jungs tid som ÖB framstår var ingen särskilt lyckad början för Jung/ enligt författaren som ”den militära pro- Ehrensvärd. pagandans glansdagar”. Som en mer central uppgift såg Jung Låt oss som en början ta avsikten våren att hindra nedskärningar i försvaret efter 1946 hos Jung och en annan stark man, krigsårens upprustning. Medlet blev fram- Carl August Ehrensvärd, först försvars- för allt förstärkning av försvarsstabens stabschef och senare arméchef, att komma upplysnings- och propagandaverksamhet. åt vad de såg som beredskapsårens alltför Nyttiga verktyg var Olof Sundell, som tyskvänliga högre officerare. Två aktiva 1947 blev direktör för TT, och andra högre officerare ville man avskeda. Den ene var officerare med befattningar i organisatio- militärbefälhavaren i Boden, generalma- ner som Riksförbundet för Sveriges försvar jor Nils Rosenblad, som hade avslöjats och Centralkommittén Folk och Försvar. inneha aktier i den pronazistiska tidningen En nyckelman i formuleringen av budskap Dagsposten. Den andre var chefen för var stabsredaktören Ejnar Fors Bergström, lantförsvarets kommandoexpedition, städse kallad med det lätt egendomliga Henry Kellgren. Dessutom namnet ”Hosiannah”. önskade man förhindra att den tidigare I fråga om ÖB:s eget försvarsförslag, ÖB överbefälhavaren, Olof Thörnell, 47, har tidigare forskning uppehållit sig skulle leda den sammanställning över be- vid doktrininnehållet; Hjort ser det kanske redskapen som kallas Beredskapsverket. framför allt som ett exempel på opinions- Det lyckades Jung/Ehrensvärd att genom bildning. Stark försenad utkom så 1949 bl a lobbyverksamhet hos kung Gustaf V, som en fritt skriven uppföljare boken För

2-2005 88 KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIENS HANDLINGAR OCH TIDSKRIFT

Nordens frihet. Vad som i praktiken var tidigare hade framträtt i samma forum. ett led i en informell försvarspropaganda Vem denne var avslöjas i Hjorts avhand- hade skrivits av överstelöjtnant Malcolm ling av dåvarande Tiden-redaktören Kaj Murray och Stig Löfgren, båda Björk. Signaturen var Rosenblad, som på tillhörande den grupp inom försvarsstaben detta sätt kunde ge igen för Jungs kampanj som av en kollega döptes till ”välfärdsut- mot honom. Han uppges nu ha introdu- skottet”. cerats i tidskriften av en av recensentens Själv framträdde Jung med ett på sin tid föregångare, Dagens Nyheters dåvarande ryktbart tal i Lund i november 1949, som utrikesredaktör Johannes Wickman, som tycktes ställa kontroll-autonomiproblemet i sin tur ville avreagera sig mot chefre- på sin spets. Anförandet, ”Frihetens värde daktören Herbert Tingstens NATO-linje. och frihetens pris”, var inget den militära Den liberale Wickman som Rosenblads sakkunskapens frontalangrepp mot reger- beskyddare – det tar emot. Men så kunde ingen. Men det bröt mot dennas optimis- det gå till! tiska omvärldstolkning med en mörk bild Flera av regeringens ministrar tyckte att av Sveriges möjligheter att ensamt försvara Strategos artikel ”inte kunde skada”: ÖB sig mot ett sovjetiskt angrepp; det enda hade gått för långt. Intressant i avhand- som kunde hota landet. lingsperspektivet är ändå hur Erlander Regeringen, som samma dag hade för- undvek att föra upp kontrollfrågan till en längt Jungs ÖB-förordnande med ett år, var politiskt känslig nivå. I riksdagen gled han besvärad. Statsminister Tage Erlander såg undan med att det inte fanns några sakliga Lundatalet som ett intrång på politikens motsättningar mellan regeringen och ÖB område, han oroade sig främst inrikes- och tonade ned sin kritik till att ÖB hade politiskt för försvarsnegativa effekter på varit ”otydlig”. Att notera är att Ehrensvärd socialdemokratin. Allan Vougt, försvars- intog distans till Lundatalet, och försvars- ministern, visste inte först hur han skulle stabschefen tyckte att det ställa sig men ilsknade snart till och talade borde ha ”omarbetats eller ej hållits”. om militärens ”föråldrade bilder av tredje För Jung var det en pressande tid. Reger- världskriget”. Som utrikesminister tog ingen ville att han skulle kritiseras, och av Östen Undén fasta på eventuella utrikes- Erlanders dagbok – denna nya superkälla politiska effekter och gick, sin vana trogen, – framgår att man hade kontakter med till motangrepp med en ledare (anonym socialdemokratiska chefredaktörer inför som brukligt) i den socialdemokratiska deras skriverier i ärendet. Och Undén hade idétidskriften Tiden. som vanligt pennan i sin hand, behövdes Inom regeringen fick man också under- det skrev han ledarstick i regeringsorganet handsbesked om en annan artikel i tid- Morgontidningen, ofta med beröm av sin skriften, med utfall mot Jung och skriven egen politik; här gick det snabbare än i av signaturen ”Strategos” som en gång Tiden. Det hedrar knappast Erlander att han

2-2005 89 KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIENS HANDLINGAR OCH TIDSKRIFT

kallar Undéns ledarkommentarer för ”små Ehrensvärd. Skoglund berättar själv att han konstverk”, närmast ”inom nöjesdetaljen”. inte fann vare sig anledning eller möjlig- Seriös är iakttagelsen i varje fall inte. het att protestera. (En så skrivglad officer Att det var Undén själv som ofta skrev måste ju ha funnit uppgiften spännande.) stod inte klart förrän långt senare. Men Skoglund började litet försiktigt som massmedierna utnyttjades inte bara av po- medhjälpare till Otto Järte men kom så litiker och deras meningsfränder utan även småningom att skriva egna ledare. Han av bemyndigade officerare, som militära fullföljde Löfgrens kurs, dock inte vad medarbetare/ledarskribenter. det gäller dennes plädering för en i fred Av Hjorts forskning framgår således att förberedd samverkan med västmakterna. Stig Löfgren under arton månader skrev Angreppen mot Vougt mildrades något ett sextiotal ledare i Svenska Dagbladet. – tydligen på Järtes uppmaning. Det gör bortåt ett inslag per arbetsvecka; En borgerlig trepartimotion i januari man undrar hur han hann med vid sidan av 1951 beskrevs som ”glädjande”. Statsmi- tjänsten. De första ledarna hyllade ÖB 47, nistern uppmanades att tillmötesgå motio- d v s skribenten berömde en text som han nen och ge försvarsministern ”ett befogat själv i hög grad hade varit författare till i misstroendevotum”. Här hoppar en nutida samarbete med ”Hosiannah”. Att SvD så läsare förstås till, när det visar sig att den av obesvärat släppte fram militärer i egen sak Skoglund uppskattade motionen hade ini- kastar onekligen en skugga över den publi- tierats och i utkast skrivits av honom själv. cistiska integriteten hos Otto Järte, tidning- Detta är ju faktiskt inte annorlunda än när ens politiske redaktör vid den tiden. Undén i partipressen anonymt uppskattade Löfgrens ledare med stöd åt ÖB var sina egna insatser på det politiska fältet. påfallande fräna mot regeringen. Vougt Skulle det kunna gå till så idag, med den förklarades i ledare efter ledare att vara anspråksfulla självbild massmedierna har ”omdömeslös”, ”klandervärd”, ”noncha- av sig själva som öppna och självständiga lant mot både och försvarsled- företrädare av läsekretsens/tittarnas/lyss- ning”, driven av ”ansvarslös optimism” narnas ärenden? och präglad av ”lättsinnig självbelåtenhet”. Under eget namn, som ”SvD:s militäre Arméperspektivet var tydligt när skriben- medarbetare”, recenserade Skoglund bo- ten inför en proposition om flygvapnets ken Motstånd mot stormakt. Fakta kontra förstärkning kallade regeringen ”fåkunnig” slagord i försvarsfrågan, utgiven i juni och ”ansvarslös” och rekommenderade 1950, som ett försök att åstadkomma större en artikel i Ny Militär Tidskrift av Gilbert saklighet i försvarsfrågan med undvikande Murray och Claës Skoglund. av ensidigt försvarsgrenstänkande. Det Hösten 1949, när Löfgren lämnade hette att de angivna författarna, en taktik- försvarsstaben, efterträddes han som med- och en strategilärare vid Krigshögskolan, arbetare i SvD av Skoglund på order av genom denna sin verksamhet hade haft

2-2005 90 KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIENS HANDLINGAR OCH TIDSKRIFT

speciella förutsättningar för författarupp- gett oss en inblick i hur det kunde gå till giften. Särskilt lyftes fram bokens budskap förr. Jag tror att han så här i efterhand också att det skandinaviska basområdet var av har en smula förståelse för hur recensenten strategiskt intresse för båda stormakts- av dennes avhandling, med mer än fyrtio blocken. år i journalistyrket, känner aningen av ett En officer skrev berömmande om några illamående. Hur legärt kunde inte san- kollegers verk. Vad är det med det? Ja ningen i början av det kalla kriget hanteras bara det, att de som författare angivna och vilken ringa respekt hyste inte höga inte var upphovsmännen till Motstånd officerare för massmediernas uppgift i mot stormakt. Liksom För Nordens fri- vakthållningen kring det skrivna ordet. het var även den nya boken något av ett Regeringen kände igen sina militära kollektivt arbete. Enligt Hjort framgår vedersakare i pressen men kom sällan åt det av blivande arméchefen Curt Görans- dem med regel- eller anslagsstyrning, orga- sons otryckta memoarer att de egentliga nisationsförändringar eller informella kon- författarna var han själv och just Claës takter. Man fick ofta nöja sig med att svara Skoglund. Som pådrivare och medhjälpare med samma mynt. Såväl Undéns artiklar i i den språkliga utformningen fungerade än egen sak som åtskilligt av det från militärt en gång Hosiannah. håll emanerade materialet i massmedierna Arméstabschefen Viking Tamm fann det reser hur som helst allvarliga frågor om dock olämpligt att de verkliga författarna demokratiska spelregler, upphovsrätt och lyste med sina namn. I stället fick de två etiska förhållningssätt. KHS-officerarna ta på sig författarskapet, Av Hjorts avhandling får man ett klart tydligen utan att i förväg ens ha läst boken. intryck av det var just mot dagstidningarna ÖB Jung tycks denna gång inte ha haft i som ÖB:s och försvarsstabens samma direkta inflytande över skrivandet ansträngningar att placera ut medarbetare som när det gällde För Nordens frihet. främst riktades. Svenska Dagbladet var Officerare gjorde som de beordrades mest pålitlig och lättast att nå inne på till, under de dåtida förhållandena säkert ledaravdelningen. Dagens Nyheters och övertygade om att de tjänade en god sak, Expressens intresse för flyget bekymrade ”nationens livskraft”, och att man inte all- lantmilitärerna i försvarsstaben och för- tid kunde vara nogräknad med medlen. anledde uppvaktningar hos såväl Tingsten Efteråt har Claës Skoglund, flerfaldigt som ur ägarkretsen Albert Bonnier jr. När belönad för sitt enorma engagemang och det gällde ett angrepp mot försvarsled- skriftställarskap, i decennier uppträtt totalt ningen i Aftonbladet nöjde sig inte Jung sveklöst och under öppet visir. med att Järte och Skoglund i SvD gick till Generöst har därtill ledamoten Skog- motanfall under rubriken ”Otillständigt!”. lund, genom att ha ställt sina otryckta Han ville anmäla saken till Pressens opini- memoarer till Magnus Hjorts förfogande, onsnämnd men blev avrådd.

2-2005 91 KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIENS HANDLINGAR OCH TIDSKRIFT

Jung misstänkte att det var hans gamle nemesis Nils Rosenblad som låg bakom den förgripliga artikeln, något som också finner stöd i dennes outgivna memoarer. Rosenblad stod i förbindelse med Afton- bladets politiske redaktör H K Rönnblom, mer känd kanske som deckarförfattare; faktiskt hittar vi sålunda ännu en liberal tidningsman i egendomligt sällskap. Upp- gifter nådde även ÖB om att Rosenblad skulle ha stått bakom en motion 1950 av en känd socialdemokrat att avskaffa ÖB- ämbetet. Författare Hjort nämner slutligen även boken 9 april, författad av Olof Sundell, där denne framhöll hur utrikesledning och militärledning behövde samarbeta. Utrikesledningen måste ha ”en levande Generalmajor Nils Rosenblad kunskap om de militära resurserna och om betingelserna för hur dessa skall kunna utåt än Jung och Ehrensvärd. Där kunde re- tas i bruk”; där har inte mycket hänt sedan geringen i alla fall utnyttja sin utnämnings- dess. Militärledningen måste ”också ha makt mot Försvarsmakten. En annan sak ingående kännedom om villkoren och är att det inte dröjde särskilt länge innan metoderna för utrikespolitiken”, där är det även förhållandena Swedlund-regeringen nog bättre, även om man i dag uttrycker stadigt började försämras. sig litet annorlunda. Hur som helst, när Vad Magnus Hjort har åstadkommit är boken presenterades trädde sedan andra något av en pionjärgärning på centrala delar av det militära propagandanätverket gränssnitt mellan försvars- och riksled- in på scenen. ning. Vi skall inte haka upp oss på att han Mer finns att säga om exempelvis Helge konsekvent talar om militär propaganda; Jungs goda kontakter med näringslivet, för författaren framhåller uttryckligt att be- vilka det här inte finns plats. Var han då greppet inte används i nedsättande mening. en framgångsrik lobbyist? Hjort anger att Här finns under alla omständigheter ett rikt Jung lyckades ungefär lika många gånger material att ösa ur. som han misslyckades. Man anar att Swed- En annan sak är att resultatet ger en lund, som överraskande blev efterträdaren i delvis besvärande bild av militär lobby- ÖB-rollen, förordades av regeringen därför ism, som den var när den ännu gjorde skäl att han dittills hade visat större försiktighet för namnet.

2-2005 92 KUNGL KRIGSVETENSKAPSAKADEMIENS HANDLINGAR OCH TIDSKRIFT

Kort kommentar till ”...militär lobbyism som den var när den ännu gjorde skäl för namnet” av generalmajor Claës Skoglund

Visserligen hade militärledningens far- ten (Wigforss). Det lyckades under 20 år. hågor för antimilitarism, som efter första Man jämför med den militära, före- världskriget, ej besannats. skrivna informationstjänstens fullständiga Men efter försvarspolitikens skärpning misslyckande under de senaste 20 åren låt 1948 återupptogs redan 1949 dragkampen vara under annorlunda säkerhetspolitiskt med socialpolitiken om de ekonomiska läge. Såväl svenska folket som dess s k resurserna. Det gällde därför för ÖB med etablissement saknar uppfattning om en medhjälpare att genom saklig upplysning snart fullföljd nedbrytning av Försvars- om säkerhetspolitik alla aspekter stå emot makten. kraven på nedskärning av försvarsbudge-

Summary The Supreme Commander as Chief Lobbyist by Senior Editor Olof Santesson

The Doctoral Thesis under review here, A sphere. On the other hand, the government question of National survival (Nationens of the day felt the need to counter military livsfråga) deals with relations between arguments and move resources over to ’s national government and the civilian needs. armed forces as a government agency. The One practise on both sides was to work author, a young Swedish historian, refers to from positions within mass media. Both this as the control-autonomy-problem. the foreign minister and officers, seconded Rearmament during the years of World from Defence Headquarters, wrote ano- War II had given Sweden a fairly strong nymous leading articles, the minister app- national defence, with an army of some lauded his own propositions, and military ten infantry divisions and three, later six men several times reviewed books they armoured brigades, all abolished in today’s themselves hade written but which were pitiful army remnant. The upshot was that falsely attributed to other officers. the Supreme Commanders in those days This reviewer, having for more than forty tried to preserve the existing force structure years himself been a journalist, feels a cer- by appealing to the public. At the same tain nausea over such blatant malpractice time they made an effort to influence pri- of the written word. vate auxiliary organisations in the defence

2-2005 93