Belönade av Hitler Svenska mottagare av Tyska örnens orden 1937‒1945 Av Simon Olsson Version 1.06 Innehållsförteckning 1. Inledning 2 2. Bakrund 3 2.1. Ursprunglig ordenstatut 3 2.2. Nya regler 1939 4 2.3. Ordern revideras 1943 6 2.4. Utformning 1939‒1943 6 2.5. Utformning 1943‒1945 8 3. Svenska mottagare 11 3.1. Källor och problem 11 3.2. Vad vi vet om mottagarna 11 3.3. Storkorset av tyska örnens orden 12 3.4. Storofficer av tyska örnens orden 14 4. Biografier över svenska mottagare 1937‒1945 16 5. Frågetecken 57 6. Förkortningar 58 7. Källförteckning 59 8. Tack 59 2 1. Inledning Sverige intog vid krigsutbrottet 1939 officiellt en neutral hållning till konflikten i Europa. Sverige skulle enligt denna neutralitet inte ta ställning för någon av de krigförande parterna och genom ett härefter skickligt säkerhets- och utrikespolitiskt spel undslapp vi svenskar – men likväl även alla som tagit tillflykt till vårt land – världskrigets fasor. Per Albin Hanssons samlingsregering är värd allt beröm för denna bed- rift där partipolitiken tillfälligt lades åt sidan för landets och befolkningens bästa. Att denna politiska balansgång många gånger tänjde på neutraliteten är välkänt – tyska tåg- och fartygstransiteringar, tvek- samma kullageraffärer, utbildning av norska och danska soldater samt allierade baser på svensk mark är bara några exempel på vad som försiggick inom Sveriges gränser. Allt detta skedde med regeringens goda minne – allt för Sveriges bästa. Den svenska säkerhets- och utrikespolitiken under beredskapsåren utgjordes av ett nödvändigt – men inte alltid vackert – spel. Sverige var trots kriget ingen isolerad ö i norra Europa – varken vid krigsutbrottet 1939 eller vid freden 1945. Handel bedrevs före och under kriget med både axelmakternas och de allierades nationer. Vik- tiga varor importerades och den svenska exporten gick i alla riktningar. Kontakterna med Tyskland var av naturliga orsaker särskilt omfattande. Den geografiska närheten och de historiska banden förenade länderna. Handelsförbindelserna gick långt tillbaka i tiden och samma sak gällde det kulturella utbytet. Att detta fortsatte efter Hitlers maktövertagande 1933 och likaså efter krigsutbrottet 1939 var med sam- tidens ögon inte svårt att förstå. Kontakterna med de allierade nationerna försvårades samtidigt efter den tyska ockupationen av Danmark och Norge. Sverige fick härefter så gott som uteslutande förlita sig på import av viktiga varor från Tyskland som likaså förblev den viktigaste exportnationen. Behovet av sten- kol, koks, gödningsämnen, kemikalier och en rad industriella produkter gick inte att bortse från. Efter det tyska anfallet på Sovjetunionen 1941 var Sverige så gott som omringat av tyska trupper – ett faktum som skulle bestå nära på ända till krigsslutet 1945. Situationen innebar oundvikliga svensk-tyska kontakter på en rad fronter. De diplomatiska kontakterna länderna emellan var naturligtvis av oerhörd vikt för Sveriges balansgång och innebar i förlängningen kontakter på lägre nivå. Till exempel efter beslutet 1940 om tysk tågtransitering genom Sverige engagerades tjänstemän vid Statens Järnvägar på alla nivåer – från gen- eraldirektören och flera av hans byrådirektörer till enskilda trafik- och stationsinspektörer. Likaså engag- erades en rad andra myndighetspersoner i transiteringen – tullkontrollörer, stadsfiskaler, ångfärjebefäl- havare och en rad andra tjänstemän. På samma sätt kom flera svenskar att engageras i samband med fartygstransiteringen genom svenska vatten – marinofficerare, hamnchefer, lotsar med flera. På andra områden skedde kontakter och utbyten mellan militärer, kulturpersonligheter, affärsmän, akademiker, idrottare med flera. I kontakter som dessa var ordensväsendet ett internationellt gångbart och beprövat smörjmedel. I Sver- iges fall gavs i regel kungliga nordstjärneorden som uppmuntran till utländska medborgare som verkade för Sveriges intressen. Denna orden kan i Europa jämföras med brittiska imperieorden eller franska hed- erslegionen som i många fall delades ut till svenska medborgare som på olika sätt verkat för brittiska re- spektive franska intressen. Motsvarigheten i Hitlers Tyskland var från 1937 Tyska örnens orden som även denna hittade svenska mottagare. I denna sammanställning ges en kortare bakgrund om just denna tyska orden. Vilka klasser fanns, hur såg den ut och hur förändrades ordenstatuten 1937‒1945? Dessa frågor har tidigare fått sitt svar om än möjligen inte på svenska språket. Något som däremot är föga utforskat är de svenska mottagarna. Vilka var de och varför förlänades de denna orden? Detta är två frågor som jag vill hitta svar på vilket är grunden till denna sammanställning. Syftet är att med hjälp av dig som läsare korrigera och komplettera den information som här ges och få fram ytterligare information. Skicka gärna ett mail om du vill kommentera något. Stockholm, november 2015 Simon Olsson [email protected] 3 2. Bakgrund 2.1. Ursprunglig ordensstatut Någon nationell förtjänstorden hade inte existerat i Tyskland sedan nederlaget i första världskriget 1918 då Adolf Hitler den 1 maj 1937 instiftade Tyska örnens orden. Samtliga ordnar i Preussen och i de övriga kunga- och furstendömena hade helt och hållet avskaffats som ett resultat av det militära nederlaget i november 1918. Tysklands många kungar och furstar blev med freden avsatta och landet omformades till en republik. Weimarrepubliken var helt ”ordenslös” men behovet av en förtjänstorden gjorde sig med tiden allt mer kännbart. Det var med andra ord en inte helt oviktig smörjolja i det diplomatiska navet som tillfördes i samband med instiftandet av Tyska örnens orden 1937. Inspiration till den nya ordens utformn- ing kan härledas till de avskaffade preussiska Svarta örns orden (Orden des schwarzen Adlers) och Röda örns orden (Roter Adlerorden). Orden var förbehållen utländska representanter och delades ut för diplomatiska, politiska, handelsmäs- siga och sociala förtjänster för Tyska riket. Det skulle dock inte allt för snart att ske undantag i denna re- gel ‒ ett antal tyska medborgare återfinns bland mottagarna. De klasser som instiftades den 1 maj 1937 var: – Grosskreuz des Ordens vom Deutschenadler (Grand Cross of the Order of the German Eagle, Storkors): En åttauddig stjärna, 80 mm, buren på vänster bröst samt 100 mm rött ordensband med 60 mm kors. – Verdienstkreutz mit Stern des Ordens vom Deutschen Adler (Order of the German Eagle with Star, Förtjänstkors med stjärna ‒ kommendör av första klass): En sexuddig stjärna, 75 mm, buren på väster bröst, samt 45 mm nackband med 50 mm kors. – Verdienstkreuz des Ordens vom Deutschen Adler Erster Stufe (Order of the German Eagle 1st Class, Förtjänstkors av första klass – kommendör): 45 mm nackband med 50 mm kors. – Verdienstkreuz des Ordens vom Deutschen Adler Zweiter Stufe (Order of the German Eagle 2nd Class, Förtjänstkors av andra klass ‒ riddare av första klass): 50 mm bröstkors, buren på vänster bröst. – Verdienstkreuz des Ordens vom Deutschen Adler Dritter Stufe (Order of the German Eagle 3rd Class, Förtjänstkors av tredje klass – riddare): 45 mm kors med 40 mm band. – Deutschen Verdienstmedaille (German Medal of Merit, Förtjänstmedalj): Medalj med rött band och gotisk text. Flera utländska, däribland ett flertal svenska, representanter inom olika områden skulle snart få motta- or dens olika klasser. Under första året fanns till exempel president för den internationella handelskammar- en, Thomas J. Watson och den tyska industriledaren Emil Kirdorf bland mottagarna. Redan här hade alltså en tysk medborgare fått motta orden, detta då Kirdorf den 8 april fyllde 90 år, alltså nästan en månad innan själva orden instiftades. Följande år mottog bland andra Henry Ford, Charles Lindbergh, James D. Mooney vid General Moters och den svenske utrikesministern Christian Günther samma orden. Första året kom även en specialversion av Tyska örnens orden att tillverkas för den italienska diktatorn Benito Mussolini. Detta “Grosskreuz des Deutschen Adlerordens in Gold und Brillanten“ (Storkors i guld och briljanter) tilldelades Mussolini den 25 september 1937 och var en engångshändelse som inte skulle upprepas. Detta unika exemplar förvaras idag på den italienska centralbanken, Banca d’Italia, i Rom. 2.2. Nya regler 1939 Införandet 1937 av Tyska örnens orden i fem ordensklasser samt en medalj hade inte varit utan problem när det gäller matchningen av respektive klass till respektive mottagares tjänsteställning. Även lägre tjän- stemän med långvarig tjänst mottog orden av kommendör- eller riddarklass. Officerare mottog bröstkors, högre officerare nackband och generaler nackband och bröstkors. När det kom till statsöverhuvud, fält- 4 Italiens utrikesminister Galeazzo Ciano Conte di Cortelazzo mot- Japans ambassadör i Tyskland, Hiroshi Oshima, mottar tar Storkorset i guld av Adolf Hitler 1939. Storkorset i guld av Adolf Hitler 1941. marskalkar och andra representanter i det högsta styrelseskicket fanns dock ingen högre orden. Behovet löstes den 20 april 1939 med ”Goldenes Grosskreuz des Deutschen Adlerordens” (Storkors i guld) vilket ända tills krigsslutet kom att förbli ordens högsta klass. Storkorset i guld skulle högst vara tilldelad -sex ton personer på en gång och totalt kom åtta att delas ut följande år. Tysklands tidigare utrikesminister, Constantin von Neurath, tilldelades omgående en specialversion (Sonderstufe) av Storkorset i guld för sina förtjänster 1933‒1938 och strax därefter kom hans efterträdare, Joachim von Ribbentrop, att motta samma orden. Denna specialversion var dock till utseendet