Regionernas Bilder
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
Regionernas bilder Regionernas bilder Estetiska uttryck från och om periferin Red Heidi Hansson, Maria Lindgren Leavenworth och Lennart Pettersson Institutionen för språkstudier 901 87 Umeå Umeå 2010 Umeå Universitet Institutionen för språkstudier 901 87 Umeå http://www.sprak.umu.se http://umu.diva-portal.org Regionernas bilder publiceras med stöd från Vetenskapsrådet Copyright©Författarna Omslag: Ida Holmgren, Print & Media Tryck: Print & Media, Umeå, 2010 ISBN: 978-91-7264-964-4 Innehåll Inledning 7 Heidi Hansson, Maria Lindgren Leavenworth och Lennart Pettersson Isbjörn i snöstorm – bilder av regionen Norr 15 Heidi Hansson ”Att sjunga opp landet” – Norrland och gestaltningsproblemet 29 Anders Öhman Regioner, det globala och konsten – en problematisk historia 38 Lennart Pettersson Om bilder och branding i nordliga regioner 51 Peter Stadius Del II Ingress 65 Maria Lindgren Leavenworth Att skapa lappar: Om en debatt och två expeditioner till lappmarkerna 74 Mattias Bäckström Finland – ett land av smultron? 88 Tuuli Forsgren Att bedöma risker i polarlandskapet – riskens estetik 100 Lisbeth Lewander Del III Ingress 113 Anders Persson Mytologi eller mytografi? Om platsens magi i Sara Lidmans och Kerstin Ekmans Norrlands-romaner 118 Annelie Bränström Öhman Arkitekturen och det regionala uttrycket – om Campus Sundsvall 127 Katrin Holmqvist Sten Naturlandskapet som kommersiell resurs– Icehotels mytologi om Torneälvens vatten 138 Per Strömberg ”Because he was a genius!” Konst av Charles Rennie Mackintosh och Margaret Macdonald som varumärke och turistattraktion 152 Ann-Catrine Eriksson Index 163 Heidi Hansson, Maria Lindgren Leavenworth och Lennart Pettersson Inledning Omslagets illustration är hämtad från den holländska utgåvan av den tyske resenären Friedrich Wilhelm von Schuberts (1788-1856) reseskildring från en resa i Norden, Reis door Zweden, Noorwegen, Lappland, Finnland en Ingermanland in de jaren 1817, 1818 en 1820, Band 2, (1826). Bilden före- ställer Avasaxa i midnattssol och ger prov på flera karakteristiska drag för beskrivningen i av ett landskap eller en region. Naturen är storslagen och präglar allt vad som kan ske i detta landskap. Vidare är landskapet obefolkat och orört och finns där för att upptäcka och exploatera. I älven ligger en liten båt ses och människorna i båten fungerar både som betraktarnas förlängda arm in i landskapet och som en skala genom vilken landskapets storslagen- het framträder. Tanken att det är dessa personer som också ska utforska landskapet och göra det till en befolkad region. Samtidigt visar illustrationen den starka intertextualitet som präglar faktiska och mentala bilder av regio- ner i allmänhet och reseskildringar i synnerhet. Teckningen som ligger till grund för kopparsticket är utförd av den svenske militären och konstnären Anders Fredrik Sköldebrand (1757-1834), troligen när han 1798-99 reste tillsammans med italienaren Giuseppe Acerbi (1773-1846). En bild som ska signalera det storslagna Norden i en bok skriven av en tysk resenär och utgi- ven i Holland är alltså koncipierad av en svensk konstnär som 20 år tidigare reste tillsammans med en italienare. I studiet av regioners estetiska uttryck har man att ta hänsyn både till de långa historiska förlopp det är frågan om och det faktum att bilderna har en förmåga att överleva långt efter det att såväl landskapet som vad som äger rum i det har förändrats. Det innebär inte att bilderna är statiska och omslagets version av bilden är betydligt mer färgglad än originalet. Denna förändring ger en ny bild av Avasaxa i mid- nattssol som är ett resultat av mötet mellan gammal kopparsticksteknik och nya datorgenererade möjligheter. Ingen av bilderna innehåller hela sanning- en, men ingen av dem är heller helt osann. *** Regionernas bilder En nation finns inte förrän den skapas av kartritare, museiintendenter, lag- stadgare eller andra aktörer som upprättar ett sammanhang. Ibland är det nationella sammanhanget påtvingat, och åtskilliga nationer har skapats ge- nom ogenomtänkta penndrag och diplomatiska överenskommelser. Det mest kända exemplet är förmodligen de raka linjerna på Afrikas karta, en effekt av kolonialmakternas uppdelning av den afrikanska kontinenten vid Berlinkon- ferensen 1884-85 som gjordes utan några hänsyn till traditionella stamom- råden eller kulturella samhörigheter. Men hur skapas en region? Regioner- nas framväxt ses ofta som en organisk process som sker av sig själv, utan politisk styrning eller gemensamhetsskapande insatser. Detta är förstås en sanning med modifikation. Ordet region är bildat av stammen i regere med betydelsen rikta eller styra. Samma stam ger upphov till ord som ‘regera‘, och denna etymologiska bakgrund för tankarna just till politiska beslut och skapade geografier. Einar Niemi beskriver, t ex hur benämningen Nord- Norge kom till runt ett kafébord i Kristiania 1884 och genom att namnet fastslogs skapades också den region som benämndes.1 Tornedalsregionen kom att ligga delvis i Finland, delvis i Sverige när kartan ritades om efter 1808-09 års krig mot Ryssland, trots att en kulturellt sett lämpligare gräns- dragning kanske hade varit Kalix älv några tiotal mil längre söderut. Resulta- tet har blivit meänmaa eller ‘vårt land‘, ett område som är varken svenskt eller finskt. Det som framför allt utmärker en region är att den utgörs av ett avgränsat geografiskt område med identifierbara kännetecken och att den alltid är del av något större, som en stad, en landsände, en nation, en kontinent eller vår planet. Regionens gränser kan fluktuera, men på något sätt måste den ha eller ges en identitet som särskiljer den från det större sammanhang den ingår i. Samspelet mellan regionens egna estetiska uttryck och de kulturella bilder som skapas omkring området har ett avgörande inflytande på denna process. Ofta knyts regionens identitet till en viss företeelse, som när Dalar- na får representera ursprunglig folkkultur och bonderomantik, understött av de författare och konstnärer som avbildar landskapet. Inom turistindustrin lyfts inflytelserika kulturpersonligheter fram, som när Värmland blir Selma Lagerlöfs eller Erik Gustaf Geijers landskap och sjödistriktet i England ut- nämns till ‖Wordsworth country‖, inte långt bort från de ljunghedar som blir systrarna Brontës hemvist. Det uppstår en cirkelprocess där bilderna av re- gionen återprojiceras på området och bidrar till att upprätthålla den regiona- la särart som först gav upphov till dem. Men som fallen Lagerlöf, Geijer, 1 Einar Niemi, ‖North Norway: An Invention‖, Journal of Northern Studies 1-2 (2007), 84. 8 Inledning Wordsworth och Brontë antyder får de ursprungligen regionala kulturytt- ringarna ofta nationell och ibland global status. Ett tydligt exempel är de klassiska kolonnordningarna från Jonien, Dorien och Korint som blir vägle- dande för västerländsk arkitektur i flera tusen år. På senare tid har det blivit alltmer uppenbart att regionerna spelar en viktig roll och ibland kanske har större betydelse än nationerna. Det blir därför alltmer väsentligt att granska de bilder, symboler och begrepp som bidrar till att bygga upp en region., och omvänt, att uppmärksamma de regionala estetiska och kulturella uttryck som får global verkan. Inom irländsk litteraturkritik förekommer ibland begreppet topomani, dvs. platssjuka, som en beskrivning av det ibland allt uppslukande intresset för platserna, regionerna och landet självt som kännetecknar den irländska litteraturen. En viktig tradition är de s k dindsenchas, korta verser eller poe- tiska berättelser som förklarar hur olika platser fick sina namn.2 Förklaring- arna är framför allt exempel på folketymologier och har ofta tillkommit långt efter det att platsnamnet har etablerats, och fungerar som minneshjälpmedel och kanske också underhållning. De irländska barderna förväntades kunna recitera alla dessa namndikter och svara på frågor om de olika platsbenäm- ningarna. Samtidigt kunde berättelserna om en enskild plats skilja sig vä- sentligt från varandra. En av de viktigaste källorna idag är den samling som kallas The Rennes Dindsenchas och översattes till engelska av Whitley Sto- kes (1830-1909) i slutet av artonhundratalet. I denna samling avlöser detal- jerade berättelser om en och samma plats varandra utan synbarlig hierarkisk ordning. Det finns ingen absolut sanning, utan områdena ges ständigt nya historier och sätts in i nya sammanhang. På ett filosofiskt plan skulle denna instabilitet beträffande geografiska benämningar kunna förstås som en med- veten strategi, ett motstånd mot de begränsningar som finns i en auktorita- tiv, fastslagen betydelse. Varken områden, platser eller regioner har ju någon inneboende betydelse utan blir betydelsefulla genom våra föreställningar och projektioner, som historikern Simon Schama poängterar.3 Med utgångs- punkt i ett sådant synsätt skulle man kunna hävda att de irländska folkety- mologierna, just genom att de är så instabila, drar uppmärksamheten till det faktum att en region kan ge upphov till ett myller av bilder som ibland för- stärker varandra och skapar en lokalt sammanhållen identitet, ibland motsä- ger varandra och framhäver de oskarpa konturerna i en platsberoende sam- hörighet. 2 Ett antal stavningsvarianter som ‖dindseanchas‖, ‖dinnsennchas‖, ‖dindshenchas‖ mm förekommer. 3 Simon Schama, Landscape and Memory (New York: Vintage, 1996 [1995]), 61. 9 Regionernas bilder Topomanin kan jämföras med vad Michel Foucault kallar heterotopi, eller ett utrymme präglat av olikhet och kontraster där företeelser som normalt inte förekommer tillsammans finns sida vid