Svenska Arkeologer

2 3 158 ACTA ACADEMIAE REGIAE GUSTAVI ADOLPHI CLVIII Ämnet2 arkeologi började formas vid sekelskiftet 1800. Arkeologins tidiga historiaÄmnet arkeologioch framväxten började av dess formas institutioner vid sekelskiftet skildras 1800. i boken Arkeologins genom korta tidiga bio- grafierhistoria över och framväxten60 företrädare av dessfrån slutetinstitutioner av 1700-talet skildras till i boken andra genomhälften korta av 1900- bio- Svenska arkeologer – i det förflutna talet.grafier Här över presenteras 60 företrädare professorer, från slutet museimän av 1700-talet och fältarkeologer, till andra hälften deras av forsk-1900- arkeologer Svenska ningsområdentalet. Här presenteras och verksamheter. professorer, Många museimän av dem och är fältarkeologer, internationellt deras kända, forsk- alla medningsområden det gemensamt och verksamheter. att deras födelseår Många är av senast dem 1921.är internationellt De olika artiklarna kända, allager tillsammansmed det gemensamt en initierad att deras bild av födelseår ämnets ärutveckling senast 1921. under De mer olika än artiklarna200 år. ger tillsammans Bokens redaktör en initierad är Anne-Sofie bild av ämnets Gräslund, utveckling professor under emeritus mer än i arkeologi200 år. vid Uppsala Bokens universitet. redaktör är Anne-Sofie Gräslund, professor emeritus i arkeologi vid Uppsala universitet. Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur är en riksakademi medKungl. säte Gustav i Uppsala. Adolfs Sin Akademien uppgift att förfrämja svensk forskning folkkultur rörande är en svensk riksakademi folklig Svenska arkeologer – i det förflutna kultur,med säte begreppet i Uppsala. taget Sin i uppgift vid mening, att främja skall forskning Akademien rörande enligt svensk sina stadgarfolklig blandkultur, annat begreppet fullgöra taget genom i vid att mening, i sina skriftserier skall Akademien offentliggöra enligt forskningsrön sina stadgar Redaktör: Anne-Sofie Gräslund inombland ämnesområdenannat fullgöra genomsom den att har i sinatill uppgift skriftserier att vårda offentliggöra sig om. Huvudserien forskningsrön är Actainom Academiaeämnesområden Regiae som Gustavi den har Adolphi,till uppgift vars att vårda första sig nummer om. Huvudserien utkom 1933. är ActaBland Academiae övriga serier Regiae kan nämnas Gustavi Folklivsskildringar Adolphi, vars första och nummer bygdestudier, utkom Kungl. 1933. GustavBland övriga Adolfs serier Akademiens kan nämnas småskrifter Folklivsskildringar och Svenska ochsagor bygdestudier, och sägner. Kungl. Gustav Adolfs Akademiens småskrifter och Svenska sagor och sägner. Redaktör för skriftserierna är docent Maj Reinhammar, [email protected]ör för skriftserierna är docent Maj Reinhammar, [email protected].

Svenska arkeologer Redaktör: Anne-Sofie Gräslund

UPPSALA 2020

Kungl. Gustav Adolfs Akademien Distribution: för svensk folkkultur Distribution:eddy.se ab eddy.see-post: [email protected] UPPSALA 2020 e-post:Box 1310, [email protected] 621 24 Visby. Telefon: 0498-25 39 00 ISSN 0065-0897 Boxhttp://kgaa.bokorder.se 1310, 621 24 Visby. Telefon: 0498-25 39 00 ISSNISBN 0065-0897978-91-87403-38-5 http://kgaa.bokorder.se ISBN 978-91-87403-38-5 Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur

ACTA ACADEMIAE REGIAE GUSTAVI ADOLPHI 158

ACTA ACADEMIAE REGIAE GUSTAVI ADOLPHI CLVIII

Svenska arkeologer

Redaktör: Anne-Sofie Gräslund

UPPSALA 2020

Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur 4

Omslagsbild: Från historikern Olof Palmes (1884–1918) utgrävning på vad som senare blev Fornhemmets/Sigtuna museums tomt i Sigtuna sommaren 1915, då murrester och skelettgravar påträffades. Stående från vänster Eskil Olsson och Bengt Thordeman, sittande från vänster Nils Palmgren, Olov Janse, Carl Mörner, Evald Uggla och Oscar Almgren. Framför dem ses några skelettgravar. (Foto troligen Olof Palme. UUB.) – Den oavslutade grävningen fullföljdes 1923 av Otto Janse med hjälp av Erik Floderus.

ISSN 0065-0897 ISBN 978-91-87403-38-5

Printed in Sweden 2020 Textgruppen i Uppsala AB & RK tryck, Uppsala 5 Innehåll

Förord ...... 7 Nils Henrik Sjöborg (1767–1838). Av Jarl Nordbladh ...... 9 Magnus Bruzelius (1786–1883). Av Påvel Nicklasson ...... 17 Sven Nilsson (1787–1855). Av Johan Hegardt ...... 23 Carl Georg Brunius (1792–1869). Av Anders Andrén ...... 29 Bror Emil Hildebrand (1806–1884). Av Johan Hegardt ...... 35 Nils Gustaf Bruzelius (1826–1895). Av Bertil Helgesson ...... 41 Hjalmar Stolpe (1841–1905). Av Charlotte Hedenstierna-Jonson ...... 47 Hans Hildebrand (1842–1913). Av Evert Baudou ...... 55 Oscar Montelius (1843–1921). Av Anders Kaliff ...... 61 Emil Eckhoff (1846–1923). Av Jes Wienberg ...... 69 Bernhard Salin (1861–1913). Av Anne-Sofie Gräslund ...... 75 Georg Sarauw (1862–1928). Av Tove Hjørungdahl & Carl Holmberg . . 83 Otto Janse (1867–1957) och Olov Janse (1892–1985). Av Johan Hegardt . 91 Oscar Almgren (1869–1945). Av Fredrik Ekengren ...... 99 Oskar Lidén (1870–1957). Av Kristina Jennbert ...... 107 Otto Rydbeck (1872–1954). Av Lars Ersgård ...... 113 Knut Stjerna (1874–1909). Av Patrik Nordström ...... 119 Johan Alin (1879–1944). Av Stina Andersson ...... 131 Ture Johnsson Arne (1879–1965). Av Ingmar Jansson ...... 137 Gustaf Hallström (1880–1962). Av Evert Baudou ...... 147 Otto Frödin (1881–1953). Av Lars Ersgård ...... 153 Bror Schnittger (1882–1924). Av Lars Ersgård ...... 161 Nils Lithberg (1883–1934). Av Gustaf Svedjemo ...... 169 Gunnar Ekholm (1884–1974). Av Fredrik Ekengren ...... 177 Karl Esaias Sahlström (1884–1964). Av Tony Axelsson ...... 183 Sune Lindqvist (1887–1976). Av Bo Gräslund ...... 189 Nils Åberg (1888–1957). Av Birgit Arrhenius ...... 197 Birger Nerman (1888–1971). Av Patrik Nordström ...... 207 Nils Niklasson (1890–1966). Av Johan Wigforss ...... 217 Hanna Rydh (1891–1964). Av Elisabeth Arwill-Nordbladh ...... 223 Arthur Nordén (1891–1965). Av Anders Kaliff ...... 233 Andreas Oldeberg (1892–1980). Av Helena Victor ...... 241 Bengt Thordeman (1893–1990). Av Anders Andrén ...... 247 Axel Bagge (1894–1953). Av Stig Welinder ...... 255 Mårten Stenberger (1898–1973). Av Anne-Sofie Gräslund ...... 261 Agnes Geijer (1898–1989). Av Margareta Nockert ...... 269 John Nihlén (1901–1983). Av Gert Magnusson ...... 275 6

Ragnar Blomqvist (1901–1983). Av Anders Andrén ...... 281 Erik Floderus (1902–1955). Av Sten Tesch ...... 289 John-Elof Forssander (1904–1944). Av Stig Welinder ...... 295 Holger Arbman (1904–1968). Av Charlotte Hedenstierna-Jonson . . . . . 301 Sten Florin (1905–1987). Av Stig Welinder ...... 309 Wilhelm Holmqvist (1905–1989). Av Torun Zachrisson & Kristina Lamm 317 Greta Arwidsson (1906–1998). Av Birgit Arrhenius ...... 325 Hans Hansson (1907–1972). Av Kerstin Söderlund ...... 335 Nils-Gustaf Gejvall (1911–1991). Av Sabine Sten ...... 341 Dagmar Selling (1912–1987). Av Inger Zachrisson ...... 349 Åke Fredsjö (1913–1978). Av Oscar Ortman ...... 355 Carl-Axel Althin (1915–1973). Av Lars Larsson ...... 363 Carl-Axel Moberg (1915–1987). Av Jarl Nordbladh ...... 369 Hans Christiansson (1916–2001). Av Kjel Knutsson ...... 379 Berta Stjernquist (1918–2010). Av Lars Larsson ...... 387 Bertil Almgren (1918–2011). Av Frands Herschend ...... 395 Erik Nylén (1918–2017). Av Gustaf Trotzig ...... 405 Lili Kaelas (1919–2007). Av Ingegerd Särlvik ...... 413 Inga Serning (1920–1987). Av Inger Zachrisson ...... 421 Erik Cinthio (1921–2018). Av Hans Andersson ...... 427 Mats P. Malmer (1921–2007). Av Anders Andrén ...... 435 Märta Strömberg (1921–2012). Av Kristina Jennbert ...... 443 Förkortningar och källor till bildtexter ...... 449 Författare ...... 451 7 Förord

Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur gav 2010 i sin Acta- serie ut en volym med titeln Svenska etnologer och folklorister, innehållande korta biografier över 35 för ämnet betydelsefulla personer. Boken mottogs väl och Akademien beslöt att gå vidare med en motsvarande volym behandlande äldre svenska arkeologer och utsåg mig till redaktör. Arbete påbörjades redan hösten 2016 och först nu föreligger det färdiga resultatet. Det har varit ett stort, tidskrävande och mödosamt arbete. En första lista över tänkbara personer blev alldeles för lång. Med hjälp av övriga arkeologer i Akademien begränsandes antalet personer, framför allt genom att det senaste födelseåret sattes till 1921. Vi enades om en lista på 57 personer, som senare kom att utökas till 60. Nästa uppgift gällde att hitta hugade skribenter. Personal och emeriti från de arkeologiska institutionerna i Göteborg, Lund, Stockholm, Mittuniversitetet, Uppsala och Umeå åtog sig – utan övertalningar – att skriva, ofta om mer än en person. Även från flera av de större museerna har skribenter anmält sig. Totalt medverkar som författare 26 män och 15 kvinnor, vilket kan jämföras med de biograferade, där 52 är män och åtta kvinnor. Jag tackar varmt alla författarna för ett gott samarbete. Författarnas uppdrag var att producera en fem till åtta sidor lång biografi. De fick göra sina presentationer efter eget omdöme. Dock skulle den avporträtte- rades bakgrund och levnadsmiljö, utbildning, examina och anställningsperio- der vid olika institutioner redovisas, liksom de viktigaste arbetena och deras re- ception. De biograferade skulle i görligaste mån skildras utifrån sin samtid, men även deras aktualitet i senare tid borde belysas. Artiklarna fick gärna ha en personlig ton med såväl positiva som kritiska värderingar. Under planeringstiden framlades ett förslag om att också olika arkeologiska miljöer, som museer och universitetsinstitutioner, skulle skildras, men det skrinlades eftersom det ansågs alltför stort och komplicerat. När jag nu läser det färdiga resultatet är det påtagligt att miljöerna finns indirekt beskrivna genom att texterna om de biograferade personerna så att säga länkar i varandra och skildrar samarbeten och miljöer. Förhoppningsvis ska detta arbete om våra föregångare vara givande för yngre generationer arkeologer, men även för en intresserad allmänhet. En viktig del av mitt arbete har varit att leta fram illustrationer. Åtskilliga författare hade förslag på porträtt, men några lämnade i stället förslag på vad man kan kalla verksamhetsbilder. Det födde idén att – åtminstone för de arkeologer som huvudsakligen var verksamma på 1900-talet – förse texten med en eller ett par verksamhetsbilder, något som ger en mer levande framställning 8 av personen i fråga. Många förekommer dessutom även på foton i artiklar om andra personer, ett fint exempel på vad som just nämnts om samarbeten och miljöer. Några, som t.ex. den först biograferade personen Nils Henrik Sjöborg, visas i stället genom mer än ett porträtt. Den äldsta litografin fick jag genom personalen på LUHM (Lunds universitets historiska museum), som tyckte det kunde vara motiverat att visa eftersom den i tid stämmer överens med den tid Sjöborg var verksam i Lund och som han själv lät trycka upp och distribuera. Många, många har varit behjälpliga vid fotoletandet. Jag tackar alla, alldeles särskilt personalen vid ATA (Antikvarisk-topografiska arkivet) i Stockholm, LUHM i Lund och Digitalt museum vid Upplandsmuseet i Uppsala. En mycket viktig person i sammanhanget har varit Mats Melin på RK tryck i Uppsala som med en ängels tålamod har förbättrat de ibland ganska usla bild- förlagor som jag kommit med. Ett stort tack också till Akademiens redaktör Maj Reinhammar, till John Wilkinson, Textgruppen, för den tekniska produk- tionen och till min man Bosse för ständiga diskussioner om texter.

Uppsala i december 2019 Anne-Sofie Gräslund Nils Henrik Sjöborg (1767–1838) 9 Nils Henrik Sjöborg (1767–1838)

Jarl Nordbladh Foto: UUB.

Forskarbiografiska undersökningar handlar om sökande efter spår och olika former av dokument, som kan vara mer eller mindre väl omhändertagna och ordnade, allt detta för att återskapa en tidigare kollega och dennes liv och gär- ningar. Den svenska arkeologihistoriens mest prominenta personligheter har haft kraftigt stöd av att forskarna till sitt förfogande haft just välordnade, sammanhållna arkiv och att dessa ordnats vid arbetsplatserna, ofta av lojala, familjeanknutna tjänstemän. Goda exempel på detta är far och son Hilde- brand, som sammanlagt och efter varandra tjänstgjorde som riksantikvarier i hela 70 år. Oscar Montelius blev på samma sätt en viktig person också som arkivpost. Dessa personer har av tradition uppfattats som en vetenskaplig arkeologis skapare, något som senare yrkesmän kunnat identifiera sig med. Föregångare har man haft svårare att förstå i sådana verksamheter och tanke- gångar, som inte senare återfinns i den framgångsrika, vedertagna arkeologin. Nils Henrik Sjöborgs arkivöde är symtomatiskt: inget huvudarkiv, inget personarkiv, nästan ingen om honom själv mer ingående forskning och ingen biograf. Dokument som handlar om Sjöborg är mycket spridda och ofta – som för breven – enkelriktade.

Bakgrund Sjöborg växte upp i prästgården i Högestad, nordost om Ystad, en miljö som han roande och detaljrikt beskrivit i dokument, förvarade på Nordiska Museet och Kungliga Biblioteket. Han påbörjade sina universitetsstudier i Lund 1783, blev docent 1790, adjunkt 1796 och professor i historia 1799. Slutet av 1700-talet och början av nästa århundrade var politiskt händelserika och om- tumlande både på kontinenten och i Sverige: franska revolutionen, upplysning- en, vidare den napoleonska eran och för Sveriges del förlusten av Finland, byte av kungahus och sammankopplande med Norge. Det var på intet sätt en lugn 10 Jarl Nordbladh

Ungdomsporträtt från ca 1800 som Sjöborg lät trycka upp. Privat ägo. tillvaro med alla dessa händelser. Exempelvis hotade Napoleon att invadera Skåne från Själland. Studiemiljön i Lund var runt sekelskiftet mycket gynnsam för antikvarisk förkovran, och över tid fanns där en grupp som senare kom att göra stora insatser i en arkeologi, som ännu inte fullt ut blivit en egen akademisk disciplin. I kraft av sina akademiska positioner och befattningar kunde enskilda forskare och lärare forma grupper av studenter kring sig, som de senare höll kontakten med. Men inte bara universitetens ökade självständighet blev en viktig del av samhällslivet; också studenterna som samhällsklass framträdde, med krav på reformer och plats i samhället. Studietiderna förlängdes och i en tid av meritering som viktigare än börd blev det avgörande med examina som språngbräda ut i yrkeslivet. Ett nytt ämbetsmannaideal introducerades, där det professionella yrkesutövandet skulle bygga på filosofisk grund. Ofta behöll männen som vuxna studentkontakterna livet ut, och detta fick betydelse bl.a. i politiska sammanhang. I mycket av detta var Sjöborg en föregångsman och inspiratör. De historiska samlingarna, som var en omvandling, omgruppering och påfyllning av Sto- baeus’ museum, blev för Sjöborg och hans medhjälpare en utgångspunkt för undervisning och inte minst en uppvisning av materialklassificeringar, något som hett intresserade dåtidens antikvarier. Den stora förebilden i materialuppdelning var naturligtvis Linnés system, men någon allomfattande princip lyckades man inte finna för människornas artefakter. Under en följd av år förekom samtidigt ett flertal olikartade mate- rialuppdelningar i Sverige, Norden och hela Europa. Systemen blev fyllda av Nils Henrik Sjöborg (1767–1838) 11

prestige, både på individuell och senare också på nationell nivå. För Sjöborg var det klart att föremålen för alla antikvariska iakttagelser hörde samman, och detta blev ett slags trygghet för experimentella kategoriseringar, helhetsupp- fattningar och sammanhang, men också för visioner om framtida verksamheter och mål.

Antikviteterna och landskapet Med en viss överdrift kan man säga att antikvarierna från och med 1700- talets senare del lämnade biblioteksmiljön och begav sig ut för att utforska landskapet och därmed historien. Allt upptäckt material var ju inte möjligt att samla och flytta på. Men samtidigt sågs belägenhet som något av en geografisk garanti för funderingar kring spridning och förtätning. De museala samlingarna blev till ett laboratorium, där sortering av artefakterna prövades, och utställningen blev en viktig del av ett argument. Sjöborg är både teoretiskt och praktiskt intresserad. Här är han både pionjär och upplysningsman. I mängder av skrifter vill han presentera det arkeologiska grundmaterialet, med början i Inledning till kännedom af fäderneslandets antiquiteter från 1797. Bara detta att publicera en text på svenska var radikalt; latinet förlorade sin allmängiltighet. De flesta kyrkor hade ett sockenbibliotek, med olika handböcker för bl.a. jordbruk och djursjukdomar. Till dessa boklådor lyckades Sjöborg få utsänt sin Fornlämningars kännetecken (1815 och senare). Här syns att Sjöborg kunde lämna det akademiska och söka en mer folklig anknytning av sin kunskap. Denna tunna skrift utkom i flera upplagor, den sista sju år efter hans bortgång.

Fornlämningarna får utökat skydd Redan från början av sina antikvariska och historiska studier visade Sjöborg en omtanke om landskapets minnesmärken. Dessa sågs av många, även Vitter- hetsakademien, som ett hinder för samhällets och främst jordbrukets expansion. Med hjälp av Götiska Förbundet argumenterades för att monumenten, dvs. främst de största, tydligaste minnesmärkena, skulle lagskyddas och åver- kan beivras. För detta behövdes utökad kännedom om fornlämningars belägen- het, utseende, konstruktion och tillstånd. Ett stort arbete startades för att få fram mer generella lagtexter för antikvi- teters bevarande, som också skulle vara framåtblickande. Olika förslag togs fram, bl.a. av Sjöborg, och när en lagtext om forntida minnesmärkens fredande och bevarande till slut blev klar 1828, fick man som styrinstrument en samman- hållen framställning. Äldre förordningar var dessutom tänkta att framgent vara giltiga. 12 Jarl Nordbladh

Sjöborgs resande Tidigt intresserar sig Sjöborg för att topografera större områden, som Blekinge och Skåne. Den geografiska beskrivningen ger en ram också för de antikvariska observationerna. Forskningsresan är en annan typ av resa än 1600- och 1700-talets bildningsresor, mer fokuserad, med frågelistor, uppletande och uppsökande av monument, deras beskrivning och deras utseende. Text och bild blir det kunskapspar som finner sin antikvariska form med hjälp av bl.a. olika reproduktionstekniker. Man kan se en utveckling från träsnitt, över till kopparstick och vidare till det vid denna tid introducerade litografiska trycket, där det sista blir mycket lättare för antikvarierna att han- tera på egen hand. Själv var Sjöborg en medioker tecknare, och han tycks inte ha haft en stor medvetenhet om hur en bra bild skulle se ut. I stället lånar han friskt ur andras böcker och arkiv för sina egna behov. Hans storverk Sam- lingar för Nordens fornälskare, i tre band och med ett fjärde opublicerat, är en märklig uppvisning av fornsaker, monument och fantasifulla framställ- ningar ur den nordiska mytologin. Trots all praktisk arkeologi fanns det ett tidighistoriskt textunderlag i de isländska sagorna, som förankrade en del av antikviteterna i historien – en hållning som arkeologin behöll ända till senare delen av 1800-talet. Med ett sådant grepp blir arkeologin främst en illustra- tion till historien. Sjöborg tänkte mycket på sitt fädernesland, men ville också att Sveriges forntid skulle bli känd i utlandet. Han försökte få sina Samlingar utgivna i Paris, utan resultat (Uppsala universitetsbiblioteks arkiv). Det är svårt att i alla hans resor urskilja en plan, som nedlagt arbete kunde avläsas mot. Det var främst i de södra landskapen, upp till Gästrikland, som han rörde sig, med sina medhjälpare. Målet är naturligtvis ouppnåeligt: samtliga fornlämningar i hela landet. Många andra antikvarier hamnade i samma situation, då och senare. Pehr Tham var av mycket stor betydelse för Sjöborg, som på sätt och vis ut- gör en fortsättning på godsägarens egen antikvarie, Hilfeling, som sändes ut på omfattande resor i Västergötland, Bohuslän och Gotland, med frågelistor och instruktion. Dessa inventeringar redovisades inför Tham. Sjöborg var till en början otroligt ambitiös när det gällde att återställa skadade monument, vilket syns särskilt i monumenten vid Kivik och Hunnestad. Sjöborg övertolkade sitt reseuppdrag då han efter landets sammankoppling med Norge begav sig dit, för att lära känna sina »nya» domäner. Att han inte blev särskilt väl mottagen är inte att förundra sig över.

Mentorer Sjöborg innehade endast två olika anställningar, först lärartjänster vid Lunds akademi och dess historiska museum, som 1814 avbröts av ett högst ovanligt uppdrag, nämligen att ansvara för rikets fornminnen och deras registrering Nils Henrik Sjöborg (1767–1838) 13 och bevarande, med redovisningsskyldighet inför Vitterhetsakademien. Från och med 1816 fick han fortsätta uppdraget på livstid, med bibehållen lön från professorstjänsten i Lund. Bakom detta arrangemang stod Lunds universitets kansler, utrikesstatsminister Lars von Engeström, som hade ett stort antikvariskt intresse och ett omfattande privatbibliotek och dokumentarkiv. Under- ligt nog skedde detta utan att Vitterhetsakademien eller riksantikvarien hör- des. Pehr Tham har redan nämnts. Att uppsöka och dokumentera landets fornminnen var ungefär samma mission, oavsett beställare, men i och med att det inte fanns något självklart centrum för nationell antikvarisk kunskap, fanns det inte heller någon enskild som ansvarade för fältarbetets helhet, samman- hållning och vidareförande. Historien kan visa på mängder av oavslutade projekt. En mycket viktig person för Sjöborg var Götiska förbundets ledare Jacob Adlerbeth, tänkt att efterträda Jonas Hallenberg som riksantikvarie. Adlerbeth avböjde, men deltog som mycket arbetsam och initiativrik ledamot i Akade- mien. Genom att tongivande personer, som dessa Sjöborgs tillskyndare, ingick i mängder av sällskap och organisationer, kunde idéer spridas och realiseras. Man kunde samtidigt vara ledamot i Vitterhetsakademien, i Götiska Förbundet, i rikets styrelse, i Frimurarlogen och även i utländska sällskap. I Danmark fann Sjöborg stöd och inspiration vid universitetet, vid Univer- sitetets Museum på Trinitatis kyrkvind samt hos Oldsagskommissionen. Sjö- borg var mycket nöjd, medan motparten ofta var skeptisk och avvisande. Sjöborg orkade inte riktigt hänga med i denna snabba utveckling utan mar- ginaliserades med stigande ålder. Man ansåg att han inte längre förde det stora projektet med forskningsresorna framåt.

Undervisning och forskning Nils Henrik Sjöborg var en studenternas man och förtrogne. Hans föreläsningar var mycket välbesökta, hans exkursioner i det antikvariska och historiska landskapet mycket populära. Sjöborg var præses vid 63 disputationer. Han var även rektor för Lunds universitet en kortare tid. Han fungerade som inspektor för Blekinges nation i femton år, och han deltog i studentjubileer och andra upptåg. Bl.a. introducerade han kranskullorna som ett inslag vid installationer och pro- motioner. Redan i barndomshemmet hade han övat sig på piano och violin och blev sedermera invald i Kungl. Musikaliska Akademien. Han transkriberade Mozart till zittra och i hans bouppteckning nämns flera musikinstrument. Sjöborg var intresserad av museala frågor. Samlingar som saknade struk- tur i framvisandet stod han inte ut med. Historiska museet var länge ett av de mest framstående i Norden. Han ville gärna att det skulle inrättas ett centralt, 14 Jarl Nordbladh

Gouache från 1832. LUHM 3129. arkeologiskt nationalmuseum, men för detta fick han föga respons. Även experimentella och laborativa grepp på det arkeologiska materialet prövades. I ett brev till fornforskaren och prosten Abraham Ahlqvist på Öland 1831 skriver han: Af de ben, som finnas i gamla grifter skall alltid vara ganska svårt och sälsynt att kunna urskilja kön och ålder. Hufvudsakligt är att till hjelpreda väl betrackta uppsat- te Skelett uti Anatomi-Salar och dylika samlingar. Jag har härom noga rådfrågat, så väl min doktor Dellvik, som rätta mannen min vän Cedersköld. Resultatet däraf är väl inte mycket, dock något. Qvinliga Skelettet har ett Bäcken, som är mera utstående åt sidorna, och framtill mera rundat. På mannen är det mera spetsat, eller vinkelformigt. Främre och öfra delen af Nyckelbenet, Extremitas Sternalis Claviculae är på mannen mera rät, på qvin- nan mera böjt, i denna form. Det är denna Extremitas Sternalis Claviculae, mot vilken vi spelmän stöda bakdelen af vårt Instrument. Slutligen igenkännes Fruntimmers hufvudskål af ett mera utstående Nack-ben. Denna lilla knöl är Galls-Organ för mo- ders-Kärleken och Könsdriften. Dödgräfvarne i Stockholm anse detta för ett så sä- kert tecken, att de kalla det utstående Nackbenet för Nattmösse-Benet, och tro att vår Herre skapat det, på det nattmösse-bandet därvid skulle få fäste. I allmänhet äro man- nens ben mera skråfliga men qvinnans mera släta och fina. Hvad ålderen vidkommer. Bedömmes den af tänderna. Äfven visas ett trubbvink- ligt Käkben hög ålder, men i ungdomen och mannaåren är käkbenet rätvinckligt. Om refbenen sammanväxt och fästat sig vid bröstbenet, betyder det ålderdom. Mer lär inte vara att säga härom. Det är inte första gången anatomi och arkeologi möts. Magnus Bruzelius un- dersökte en hög i Skåne och fick därpå hjälp av anatomen A. H. Floman och zoologen Sven Nilsson med bestämningar av människo- och djurbenen. Det är intressant att Sjöborg inte intresserar sig speciellt för kranierna och absolut inte för deras eventuella rasindikationer. Han har i Stockholm andra sagesmän än de lundabundna forskarna. Märkligt är att här görs en anknytning till de utgräv- ningsspecialister som alltid uteslutits från den arkeologiska arenan – nämligen Nils Henrik Sjöborg (1767–1838) 15 dödgrävarna. Kanske skulle man därigenom hamna i en hamletsk situation, till förfång för professionen?

Sjöborgs eftermäle Nils Henrik Sjöborg har inte behandlats väl i arkeologihistorien. Liksom t.ex. Johan Gustaf Liljegren har han använts av en senare generation forskare som varnande exempel för hur man kan missköta sitt tjänsteuppdrag och därmed naturligtvis för att framhäva egna förtjänster. Men Sjöborg är för viktig för att ig- noreras. På senare tid har han aktualiserats genom sina arbeten. Joakim Gold- hahn (2013), och framför allt Påvel Nicklasson (2015) och Torkel Molin (2003), har inte fallit in i tidigare uppfattningar utan har i stället funnit en kollega, väl värd att studera. Därvid försöker de inte höja personen till skyarna utan med hans hjälp få en god inblick i hur arkeologi görs och vilka tillkortakommanden som kan dyka upp.

Referenser Otryckta källor Dokument rörande Nils Henrik Sjöborg Antikvarisk-Topografiska Arkivet (ATA) vid Riksantikvarieämbetet och Kungl. Vitter- hets Historie och Antikvitets Akademien, Stockholm; Kungl. Biblioteket, Stock- holm; Riksarkivet, Stockholm; Nordiska museet, Stockholm; Lunds Universitets- bibliotek, Handskriftssamlingen; Uppsala universitetsbibliotek, Handskriftsavdel- ningen; Kongl. Bibliotek, Köpenhamn.

Litteratur Goldhahn, Joakim, 2013: Bredarör på Kivik – en arkeologisk odyssé. Kalmar Studies in Archaeology IX, Linnéuniversitetet. Kalmar. Hildebrand, Bengt, 1937: C. J. Thomsen och hans lärda förbindelser i Sverige 1816– 1837. Bidrag till den nordiska forn- och hävdaforskningens historia. Del I. Tiden till 1826. Stockholm. — 1938: C. J. Thomsen och hans lärda förbindelser i Sverige 1816–1837. Bidrag till den nordiska forn- och hävdaforskningens historia. Del II. Tiden 1826–1837. Stock- holm. Molin, Torkel, 2003: Den rätta tidens mått. Göthiska förbundet, fornforskningen och det antikvariska landskapet. Skrifter från forskningsprogrammet Landskapet som arena nr 6. Umeå. Nicklasson, Påvel, 2015: Baronens tårar. Arkeologi och passion i Götiska förbundet. Acta Archaeologica Lundensia. Series Prima in 4º, No 34. Sjöborg, Nils Henrik, 1797: Inledning till kännedom af fäderneslandets antiquiteter. Lund. — 1815, 1818, 1836, 1845: Uppgift på fornlemningars kännetecken, på Kongl. maj:ts befallning tryckt och utdelad till kyrkorna i landsorterna. Stockholm. — 1822–30: Samlingar till Nordens fornälskare. Del I–III. Stockholm. 16 Jarl Nordbladh Magnus Bruzelius (1786–1855) 17 Magnus Bruzelius (1786–1855)

Påvel Nicklasson

Magnus Bruzelius var en av de skickligaste svenska antikvarierna under tidigt 1800-tal. Hans främsta bidrag till arkeologin var att han myntade termen sten- ålder och definierade perioden utifrån arkeologiska fynd. Hans slutsatser byggde på egna utgrävningar, en viktig metodisk nyhet. Bruzelius ägde en av Skå- nes och Sveriges finaste fornsakssamlingar men ägnade sig åt fornforskning under endast några år. Därefter blev han präst i sydöstra Skåne och avslutade sin forskning. Bruzelius var en känd skånsk prästsläkt där flera ägnade sig åt fornforskning och fornsakssamlande. Mest känd är Bruzelius’ brorson Nils Gustaf Bruzelius (1826–95), som lämnade viktiga bidrag till bl.a. bronsåldersforskningen. Magnus Bruzelius började en akademisk bana vid Lunds universitet som natur- forskare. Efter några år blev han extra ordinarie amanuens vid Lunds Univer- sitets Historiska Museum. Magnus Bruzelius blev på 1810-talet känd som en framstående fornsaks- samlare. Hans samling var en av Sveriges största och finaste. Exakt hur stor den var vet vi inte, men det finns vaga uppgifter från 1810-talet om att den omfattade 300–400 nummer. Samlingen överträffade emellertid Lunds Universitets Historiska Museums vad gällde både storlek och kvalitet. Besökare som den danske historikern Christina Molbech skrev om Magister Bryzelius [sic], en ung Mand med et lyst og aabent Hoved, megen Beske- denhed og et indtagande Væsen. […] og har maaske en af de største private Sam- linger af nordiske Oldsager i Sverrige (Molbech 1814:40). Soldaten och författaren Claes Livijn beskrev en ung fornforskare Bruzelius, hvars samling, särdeles af gamla offerknifvar, stenyxor och dylikt, är den fullständigaste jag sett. Han samlar med ifver och åhåga (Livijn till Rääf 28 juli 1814, citerat i Livijn 1909:198). Ryktet om den lovande fornforskaren nådde Götiska förbundet, en patriotisk sammanslutning med stort intresse för arkeologi. Förbundets skriftvårdare, Jacob Adlerbeth (1785–1844) kallade 1816 Bruzelius som förbundsbroder. Kontakten blev en vändpunkt och Bruzelius gick från entusiastisk fornsaks- samlare till forskare. Han genomförde utgrävningar som gav honom ett rikt arkeologiskt material att dra slutsatser från. Götiska förbundets tidning, Iduna, blev hans viktigaste kanal att nå ut med resultat. Han utvecklade en nära rela- 18 Påvel Nicklasson tion till Adlerbeth och de förde en tät brevväxling. Bruzelius tog förbundsnam- net Svipdager (Nicklasson 2015). Bruzelius publicerade praktföremål ur sin samling i Iduna. Han lade störst vikt vid kopparsaker, dvs. föremål från bronsåldern (Bruzelius 1816, 1817, 1820). Den mest anmärkningsvärda av dessa uppsatser är »Nordiska fornlemningar» från 1820, i vilken han redovisade utgrävningen av en storhög från äldre bronsålder vid Bosgården i Norrvidinge socken utanför Landskrona. De praktfulla fynden visade att »någon fordom mäktig Kämpe eller Fylkis- konung» hade gravlagts, men Bruzelius kunde inte hitta några upplysningar om honom i sagorna. Det fick honom att dra slutsatsen att graven var äldre än sagorna. Han spekulerade därmed om en tid före de skriftliga källorna, en för- historia, ett begrepp som myntades först på 1830-talet. Bruzelius’ uppsatser kännetecknas av noggranna beskrivningar av föremål i text och bild. Han strä- vade efter att identifiera och fastställa hur artefakter använts. Detta var nya grepp inom fornforskningen. Bruzelius’ viktigaste utgrävning var av en gånggrift i Kvistofta utanför Hel- singborg år 1819, som bildade underlag för hans slutsatser om stenåldern (Bru- zelius 1822; Nicklasson 2011). Han undersökte gravkammaren som var skadad av markarbeten, men i det närmaste intakt. Skelett framkom i två lager med rika fynd från neolitisk stenålder. Bruzelius gjorde etnografiska jämförelser utifrån kapten Cooks reseberättelser från »Otaheiti» (Tahiti). Bruzelius hade några år tidigare i en disputation ställt upp en hypotes om en period då man använde föremål av sten (Bruzelius 1816–18). Han hade noterat att stensaker var vanliga runt gånggrifter. Även här använde han begreppet stenålder. Eftersom uppsatsen var på latin hette den aetas lapidae. Genom sina utgrävningar fick han belägg för att hypotesen stämde. Han hittade bara före- mål av sten, ben, lera och bärnsten i Åsahögen och ingen metall. Slutsatsen blev att det i historien funnes ett tidehwarf, som kunde utmärkas med namn af sten-åldern, under hwilket ett slägte lefwat i bildning fullkomligt likt med de inwånare på Söder- hafwets öar, hwilka i sednare tid så ofta blifwit beskrifna (Bruzelius 1822:305). Bruzelius definierade därmed nittio procent av människans tillvaro. Publiceringen blev en utdragen historia och uppsatsen trycktes först i Idunas nionde häfte 1822. Bruzelius’ akademiska karriär hade gått i baklås och han sökte förtvivlat efter en trygg försörjning. Han var på väg att skänka bort sin epokgörande uppsats för att gynna sina befordringschanser, men Adlerbeth hindrade honom i sista stund. En avgörande händelse var att Adlerbeth sommaren 1821 besökte Lund. Han och Bruzelius förde avancerade samtal om arkeologi och Adlerbeths djupa kunskaper och stöd fick Bruzelius att färdigställa sin uppsats. Bruzelius utvecklade konceptet stenålder ännu ett steg i Fysiografiska sällskapets årsberättelse 1823 (Bruzelius 1823). Han menade här att »instrumenter förfärdigade af sten, såsom knifvar, viggar, hamrar m.m. tillhöra ett tidehvarf före den tredje eller siste Oden, och äro således minnesmärken efter Magnus Bruzelius (1786–1855) 19

Magnus Bruzelius viktigaste undersökning var gånggriften Åsahögen utanför Helsingborg. Fynd därifrån gjorde att han kunde definiera stenåldern utifrån arkeologiska fynd. Han använde skickligt teckningar för att analysera artefakter. Sida ur Iduna 9 1822, där den nedre högra delen handlar om indiska skrivtecken på runstenar, beskrivna av Johan Haquin Wallman. Det visar på den stora spännvidden i den arkeologiska forskningen under tidigt 1800-tal. LUB Media.

Scandinaviens aldraäldste Invånare – dess Aborigines». Orsaken till att man använt sten var »bristen på jern och all slags metall i ante-Odinianska tide- hvarfvet». Det går att skilja stenartefakter från metallföremål kronologiskt genom att »sten-instrumenter ganska sällan finnas ihop med dem af metall». Bruzelius tillbakavisade föreställningen att stenartefakter skulle ha varit kult- föremål eller religiösa symboler med att stenföremålen är alldeles för praktiskt utformade för att inte ha haft praktiska funktioner. Uppsatsen var ännu ett vetenskapligt genombrott. Det tragiska är att den blev det sista Bruzelius skrev om arkeologi. Parallellt med arkeologiska utgrävningar och uppsatsskrivande kämpade Bruzelius för att hålla sig flytande ekonomiskt. Hans förtvivlade läge framgår av hans brev till Adlerbeth, vilka andas besvikelse över att hans vetenskapliga och litterära insatser inte hade gett utdelning. Jag är snart 40 år, står efter alla mina bekanta i befordringsvägen, äfven dem som verkat ingen ting hvarken för Litteratur eller uppfostran. […] Går jag miste om detta kan jag icke mer sätta min hand på papperet i något litterärt ämne; ty då måste det vara något annat än Litterata förtjenster, som skänker en fristad på ålderdomen (ATA GFOJAA Bruzelius till Adlerbeth odat. [1823?]). 20 Påvel Nicklasson

Den akademiska banan var föga inkomstbringande. Därför lät han prästviga sig och sökte pastorat med prebende. Efter bittra tillsättningsstrider fick han år 1823 ett pastorat i Löderups och Hörups församlingar i sydöstra Skåne. Han gifte sig och lämnade Lund, vilket Esaias Tegnér kommenterade med att »Aca- demien upplöses allt mer och mer. Slutligen blir här väl idel skräp quar» (Teg- nér till Adlerbeth 18 april 1824. Citerat i Palmborg 1955:81). Den slitsamma prästtjänstgöringen var en intellektuell exil. Tiden blev för knapp och det var för långt till bibliotek för att Bruzelius skulle kunna fortsätta forska. I allt vä- sentligt avslutade han sin antikvariska gärning och kom därmed att skriva om arkeologi under endast sju år. Flera antikvarier, som Bror Emil Hildebrand, Christian Jürgensen Thomsen och Sven Nilsson, hälsade på i Löderup och studerade hans fornsakssamling. Den fick betydelse för Nilsson då denne på 1830-talet började ägna sig åt arkeologi. Bruzelius närde ett visst intresse för arkeologi och brevväxlade sporadiskt med några danska antikvarier. Han blev omkring 1830 kallad som korrespondent i Vitterhetsakademien och det danska Oldskriftselskabet men uträttade ingenting för dem. Efter hans död splittrades hans fornsakssamling och såldes i delar till Vitterhetsakademien. Idag förvaras den vid Statens Historiska Museum i Stockholm. Förutom arkeologi ägnade sig Magnus Bruzelius framgångsrikt åt historia. Hans Swerges Historia för ungdom (Bruzelius 1817–21) blev en standardbok i skolundervisningen och trycktes i flera upplagor. Svenska Akademien belöna- de den med Lundbladska priset i konkurrens med Erik Johan Stagnelius’ Liljor i Saron. Tillsammans med Carl Adolph Agardh startade Bruzelius en förbere- dande skola i Lund baserad på schweizaren Johann Heinrich Pestalozzis pedagogik. Eleverna skulle fostras i medborgerlig anda och uppmuntras att tro mindre på skriftliga auktoriteter och undersöka hur saker förhåller sig praktiskt. Dessa drag går igen i Bruzelius’ arkeologiska forskning. Bruzelius definierade stenåldern arkeologiskt, och genom att jämföra stensaker och fornlämningar etnografiskt gav han dem en kulturell kontext. Han ansåg också att koppar- eller bronsåldern var en egen period som föregått de tider som beskrivs i de skriftliga källorna. Hans historiska arbeten visar att han var väl förtrogen med den järnåldersvärld som beskrivs i de isländska sagorna. Bruzelius var en viktig föregångare och nosade på centrala begrepp som treperiodsystemet, den komparativa metoden och termen förhistoria, även om han inte formulerade sina tankar klart. Detta beror på att han ägnade sig åt arkeologisk forskning under endast några år och inte deltog i de stora genombrott som skedde på 1830-talet, då många termer och begrepp definierades. I äldre arkeologihistoriska framställningar anmärkte man på att han använde ålder- domliga termer och satt fast i den litterära referensramen, och man tillskrev honom begränsad betydelse (Hildebrand 1937). Hans forskning var dock fram- åtsyftande och många av de koncept han använde blev centrala i den vetenskapliga arkeologin. Christian Jürgensen Thomsen använde hans resultat då han utvecklade det arkeologiska treperiodsystemet. Nilssons komparativa sten- åldersforskning var i många avseenden en fortsättning på Bruzelius’ forskning. Magnus Bruzelius (1786–1855) 21

Referenser Otryckta källor Antikvarisk-Topografiska Arkivet: Götiska Förbundets och Jacob Adlerbeths Arkiv (ATA GFOJAA): Brev från Magnus Bruzelius till Jacob Adlerbeth.

Litteratur Bruzelius, Magnus, 1816–1818: Specimen antiquitatum borealium. Lundae. — 1816: Beskrifning af några antikviteter af koppar funna i Skytts härad, Malmöhus Län. Iduna Sjätte häftet. S. 45–70. — 1817: Nordiska fornlemningar. Iduna Sjunde häftet. S. 89–105. — 1817–1824: Swerges historia för Ungdom. I–II. Lund. — 1820: Nordiska fornlemningar. Iduna Åttonde häftet. S. 189–205. — 1822: Nordiska fornlemningar från Skåne. Iduna Nionde häftet. S. 285–333. — 1823: Om Nordiska Sten-Antiquiteternas ålder och bruk. Physiographiska Sällska- pets Årsberättelse. Lund. S. 53–55. Hildebrand, Bengt, 1937: C. J. Thomsen och hans lärda förbindelser i Sverige 1816– 1837. Bidrag till den Nordiska forn- och hävdaforskningens historia. I–II. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens Handlingar Del 44. Uppsala. Livijn, Clas. 1909. Bref från fälttågen i Tyskland och Norge 1813 och 1814 utgifna med en inledning af Johan Mortensen. Stockholm. Molbech, Christian, 1814: Breve fra Sverrige i Aaret 1812. Første Deel. Kiøben- havn. Nicklasson, Påvel, 2011: Magnus Bruzelius, Jacob Adlerbeth and the Invention of the Stone Age. Lund Archaeological Review 17. S. 61–83. — 2015: Baronens tårar. Arkeologi och passion i Götiska förbundet. Acta Archaeolo- gica Lundensia. Series Prima in 4o, No. 34. Arkeologiska Institutionen. Lunds Uni- versitet. Lund. Palmborg, Nils, 1955: Esaias Tegnérs brev. III. 1824–1825. Malmö. 22 Påvel Nicklasson Sven Nilsson (1787–1883) 23 Sven Nilsson (1787–1883)

Johan Hegardt Foto: ATA.

Sven Nilsson föddes i Asmundtorps socken utanför Landskrona den 8 mars 1787 som den yngste i en syskonskara av sex. Han dog den 30 november 1883 i Lund och ligger begravd på Östra kyrkogården. Hans föräldrar var Nils Nils- son och Tora Svensdotter. Sven Nilsson gifte sig 1824 med Elisabet Cecilia Berg (1802–81). Nilsson var ledamot av Vetenskapsakademien och Vitterhetsakademien, professor i naturalhistoria vid Lunds universitet, zoolog, geolog och arkeolog. Geologen och zoologen Sven Nilsson arbetade hand i hand med arkeologen med samma namn, som Gerhard Regnéll uttrycker det (1983b:72). År 1806 skrivs Nilsson in vid Lunds universitet i syfte att bli präst. Under sin första termin tar han examen i teologi och 1809 examen i filologi. Han studerar grekiska, orientaliska språk, latin, estetik och historia och når filosofisk examen 1811 med högsta betyg i naturalhistoria samt teoretisk och praktisk filosofi. Nilsson uttryckte sig obesvärat på latin, franska, engelska och tyska. För att förekomma att Nilsson blir präst erbjuds han 1812 en amanuens- tjänst vid Lunds naturaliekabinett samt en docentur i naturalhistoria. För att kunna tillträda befattningarna skriver han en disputationsavhandling i däggdjurssystematik. Han fortsätter sina studier i zoologi men bedriver även studier i geologi och anatomi. 1816 utnämns han till adjunkt i ekonomi och 1818 avlägger han medicine kandidatexamen (Regnéll 1983a:12, Löwegren 1983:88). Lunds naturvetenskapliga samlingar var ett kuriositetskabinett, och 1788 fö- reslås en uppdelning av detta i tre skilda avdelningar: kuriosa och artefakter, fornfynd och etnografica samt naturföremål. Nya byggnader uppförs 1800. Samlingen innehåller 1700 nummer, vari ingår en komplett subfossil bisonoxe. 24 Johan Hegardt

Genom att Nilsson står för uppordningen kommer han i kontakt med torvmos- sarnas subfossila lämningar och den subfossila forskningen (Löwegren 1983: 88). År 1828 kallas Nilsson till en intendentur vid Vetenskapsakademiens naturhistoriska museum – Riksmuseet – i Stockholm. Samma år hålls i Berlin det första internationella naturforskarmötet. Nilsson har redan 1821 invalts i Ve- tenskapsakademien och kan genom statliga anslag delta i mötet. I Berlin gör Nilsson, tillsammans med akademiens sekreterare Jöns Jacob Berzelius (1779– 1848) upp planerna för Riksmuseets utformning. Han skaffar en ny typ av skåp efter ritningar från Berlin och blir den förste i landet att använda arsenik för att skydda samlingarna. Ett mål är att få en komplett samling av den skandinaviska faunan. Tillförseln av djur ökar också efter det att Nilsson medverkar till bildandet av Svenska Jägareförbundet 1830 och uppmuntrar jägarna att skaffa djur till museet. Nilsson är den bidragande kraften bakom museets utveckling till ett modernt vetenskapligt museum (Löwegren 1983:104 ff.). Kort efter tillsättningen får han emellertid en vikarierande professur i Lund med löfte om professors lön, när han har blivit ordinarie. Detta blir han 1832. Han lämnar sin tjänst 1856. Framför allt av ekonomiska skäl tar han präst- och pastoralexamen 1835 (Regnéll 1983a:12, 19). Nilsson har en banbrytande, kraftfull och dynamisk personlighet och en hårt arbetande, rastlös forskarsjäl. Han är inspirerad av den berömda franska geologen och paleontologen Georges Cuvier (1769–1832) och ser i honom naturve- tarnas »öfversteprest» (Nilsson 1875:45). I hans omfattande korrespondens kan nämnas kontakterna med Charles Lyell (1797–1875), Charles Darwin (1809–82), Alexandre Brongniart (1770–1847) och Adolphe Brongniart (1801–76). Han har en radikal utbildningssyn och pläderar för naturvetenska- pens logiska och erfarenhetsmässiga uppbyggnad. Han kritiserar konservativa krafter, som såg ett samband mellan vetenskapernas framåtskridande och Eu- ropas revolutioner. Eftersom forskaren enbart ser ett successivt framåtskridan- de utan våldsamma ombildningar, är det freden som utgör grunden för vetenskapens framgång. Naturforskaren, menar Nilsson, är därför varken stationär eller revolutionär, snarare det lugna och säkra framåtskridandets man (Nilsson 1875:48). Enligt Nilsson själv förekommer under hans tid två allmänt accepterade kulturhistoriska satser. Den ena hävdar att den mänskliga kulturen är en pro- dukt av den högsta mänskliga ädelheten och visheten. Den andra menar att människan ursprungligen stått på den lägsta nivån av vildhet. Nilsson förfäk- tar den senare och understryker att varje enskilt folkslag successivt utvecklats till ett ädlare skick (Nilsson 1835:XXII). Nilssons vetenskapliga tänkande förankras således i ett utvecklingstänkande, som utgör grunden för hans forskning och som bygger på referenser till Aristoteles, Linné, de Lamarck, Cuvier m.fl. Nilsson är pionjär inom den moderna zoologin, geologin och or- nitologin. Sven Nilsson (1787–1883) 25

Året 1820 påbörjar han utgivandet av sitt berömda arbete Skandinavisk Fau- na. I en serie upplagor beskriver han fåglarna, däggdjuren, fiskarna och amfi- bierna. Den andra och omarbetade upplagan av Foglarna (1835) inleder han med en historik över jaktens och fiskeriets historia i Skandinavien. Här använ- der han två parallella kronologier. Den ena bygger på ekonomi och den andra på vapen. Den förstnämnda indelas i tre perioder: vilden, nomaden och åker- brukaren. Den andra behandlar perioden fram till gevärsteknologins införande. Gevärsteknologin har en egen kronologi. Ingen av dessa kronologier är i egentlig mening arkeologisk. Det kulturhistoriska avsnittet väcker emellertid upp- märksamhet inom antikvariska kretsar och publiceras fristående 1836 på danska och norska (Nilsson 1836a, b). Sedan 1831 hade Christian Jürgensen Thomsens (1788–1865) publicerat ett antal arbeten som behandlade treperiodsystemet. I Sverige hade Bror Emil Hil- debrand (1806–84) ordnat Lunds universitets arkeologiska samlingar efter Thomsens system redan 1830. Detta hade undgått Nilsson, eftersom han var i Stockholm under denna tid. När han sedan återkommer till Lund ägnar han sin tid åt Skandinavisk Fauna och zoologisk undervisning. Thomsen och Nilsson blir därför lika förvånade, när de 1836 kommer i kontakt med varandras arbeten. De blir snart vänner, och i Nilssons efterlämnade papper finns 44 brev från Thomsen. Nilssons kulturhistoriska »treperiodsystem» ska inte läsas som en social- ekonomisk variant av Thomsens treperiodsystem utan som en självständigt formulerad modell för kulturutvecklingen. Modellen ger dock treperiodsystemet den kulturhistoriska kropp som saknas i Thomsens kronologiska hjälpmedel för vidare undersökningar. Nilssons intresse för kulturutvecklingen söker såle- des sin utgångspunkt i andra frågor än de rent antikvariska. Redan i sitt utkast över jaktens och fiskets historia från 1835 beskriver han »Vilden» som ursprunget, som vårdade sin avkomma instinktlikt och enbart handlade för dagen. Den förstår inte att använda metaller vid tillverkning av sina redskap. En sådan människa kan enbart vara jägare och fiskare, menar Nilsson. Han noterar även att den som slagit bössflintor inser det svåra i att till- verka dessa stenredskap. För att behärska tekniken att slå en flintkniv bör det därför ha krävts övning sedan barndomen. Nilsson är också klar över att skä- rande eggar bara kan uppnås om flintan slås, eftersom en tunn egg inte kan sli- pas fram. Han påpekar även att stenarna som används vid flintknackning är vanligt förekommande i samlingarna. Nilsson har som första svensk identifie- rat knackstenarnas funktion. Vilden blir efter hand nomad genom ökad erfarenhet. Människan kommer till insikt och tar hand om kalven vars moder man fällt. Till slut har man samlat en hjord. Människan är nu nomad. Till att börja med är nomadens ekonomi en blandekonomi bestående av både jakt och boskapsskötsel, som successivt över- går i herdeekonomi. Herden uppför skjul för sig själv och sin boskap och samlar foder i lador. Därefter inleds en period av svedjebruk. Den första plogen är en hacka. Så småningom blir nomaden åkerbrukare och ett mer bestämt sam- 26 Johan Hegardt hällsskick tar form. Nilsson använder sig av sina geologiska kunskaper och på- pekar att enbart en relativ datering kan fastställas. Detta torde vara första gång- en förhållandet mellan relativ och absolut datering explicit uttrycks inom svensk arkeologi. Folksagor och andra berättelser som florerar bland allmogen i södra Sverige är viktiga för Nilsson, men inte helt pålitliga eftersom det inte går att skilja sanning från dikt. Därför bör man återgå till verkligheten – till de arkeologiska lämningarna. Dessa talar klarspråk. Föremålen bör tolkas som bruksföremål och dess bruk klargöras. Att från nutida förhållanden leta sig tillbaka i tiden är den metod Nilsson praktiserar inom naturvetenskapen, och den kommer här till användning inom hans kulturhistoriska forskning. De etnografiska, etnologiska och historiska analogierna, den systematiska empirin samt det kronologiska upplägget är grunden för den arkeologi som Nilsson fortsätter att utveckla. Efter Foglarna ägnar sig Nilsson i högre grad åt arkeologin och mellan åren 1838 och 1843 utkommer hans bok om stenåldern. En andra upplaga publiceras 1866. Denna är omarbetad, försedd med tillägg samt ett sjätte kapitel som behandlar bronsålderskulturens orientaliska ursprung. Denna upplaga översätts till tyska, franska och engelska 1868. Han använder begreppet förhistoria redan i den första upplagan och lägger till ett fjärde stadium till sitt utvecklingsschema från 1835, nämligen åkerbru- karna, som har ett skriftspråk och myntproduktion samt en arbetsfördelning mellan samhällets medlemmar. Nilssons utvecklingsmodell skapar en helhet där den mänskliga kulturens utveckling inte bara betraktas som materiell utan även som andlig och intellektuell. Det materiella utgör emellertid den synbara delen av denna utveckling. Däremot är det den immateriella utvecklingen som är den verkande och väsent- liga. Framåtskridandet är därför i egentlig mening det immateriellas, andens, och intelligensens utveckling, ett tänkande som ligger nära den tyska romanti- ken, vars tankar om förnuftets strävan mot en allt högre frihet är högaktuella under denna tid. Däremot kan utvecklingen enbart mätas genom det som empiriskt kan fast- ställas, nämligen den teknologiska förändringen. Genom att betrakta utvecklingen på detta sätt kan Nilsson använda sig av sin komparativa metod och samla ihop spåren efter förgångna kulturer, jämföra dem med liknande, som fortfarande förekommer på jorden, och därigenom leta sig fram till en kunskap om de förhållanden som varit genom att jämföra med dem som är. Den komparativa etnografin, eller den komparativa etnografiska arkeologin som han också kallar den, är naturligtvis ingen ny idé, men Nilsson är den förs- ta att begagna detta tänkande på kulturhistorien. Oscar Montelius, som i andra sammanhang kritiserade Nilsson, ansåg att Nilssons komparativa metod och hans utvecklingsschema, tillsammans med Thomsens treperiodsystem, hade upphöjt fornforskningen till vetenskap (Mon- telius 1873). Nilssons slutsatser möts också av stor uppskattning inte bara i Sven Nilsson (1787–1883) 27

Sverige utan också i Europa och betraktas som en reaktion mot ett spekulativt och poetiskt ståtande med den nordiska forntiden. Han överför sålunda en naturvetenskaplig metod, som han själv anser utvecklats av Cuvier, till en komplex humanistisk metod. Efter hand förlorar Sven Nilsson alltmer prestige inom det arkeologiska etablissemanget. I huvudsak beror detta på hans försök att fastställa uppkomsten av den svenska bronsåldern och kronologiska missbedömningar. Nils- son är aldrig arkeolog i antikvarisk mening. Genom sitt breda naturvetenskaplig kunnande fogar han i stället samman en bild av förhistorien, som är mer komplex än vad som är vanligt förekommande. Men det är kronologin och inte minst typologin som kommer att bilda stommen i det sena 1800-talets arkeologi och inte samhällsekonomiska teorier. Mycket av Nilssons tänkande åter- kommer emellertid indirekt och i en annan skepnad långt senare, nämligen inom den processuella arkeologin, en arkeologi som aldrig var så ny som dess förespråkare försökte hävda. Sven Nilsson var, som Gerhard Regnéll så poetiskt påpekar, en europeiskt ryktbar lärd med djupa rötter i den skånska jorden (1983a:19).

Referenser Löwegren, Yngve, 1983: Sven Nilsson, zoologen. Sven Nilsson. En lärd i 1800-talets Lund. Red. Gerhard Regnéll. Studier utgivna av Kungl. fysiografiska sällskapet i Lund. Lund. S. 85–149. Montelius, Oscar, 1873: Om lifvet i Sverige under hednatiden. Stockholm. Nilsson, Sven, 1835: Skandinavisk fauna. Foglarna. Första bandet. Ny, omarbetad upplaga. Bd 1–2. Lund. — 1836a: Udkast til Jagtens og Fiskeriets ældste Historie i Skandinavien. Dansk Uge- skrift, Bd 8. Nr 206 og 207. Med nogle Anmærkninger og et Tillæg ved C. Molbech. København. — 1836b: Udkast til Jagtens og Fiskeriets Historie paa den scandinaviske halvøe. Ud- draget af Professor S. Nilssons Skandinaviske Fauna, det nye omarbeided Oplag af 1835, Inledning § 8, og oversat af W. F. A. Christie. Bergen. — 1838–43: Skandinaviska Nordens ur-invånare, ett försök i komparativa ethnografien och ett bidrag till menniskoslägtets utvecklings-historia. Första delen. Lund. — 1875: Promotorsprogram, hvarigenom inbjudning utfärdades till filosofiska fakultetens promotionsfest i Lund den 23:dje juni 1853. Samlade smärre skrifter af Profes- sor Sven Nilsson. Första häftet. Stockholm. Regnéll, Gerhard, 1983a: Av stubbotan rot. Sven Nilsson. En lärd i 1800-talets Lund. Red. Gerhard Regnéll. Studier utgivna av Kungl. fysiografiska sällskapet i Lund. Lund. S. 11–23. — 1983b: Zoologen och arkeologen som var geolog. Sven Nilsson. En lärd i 1800-talets Lund. Red. Gerhard Regnéll. Studier utgivna av Kungl. fysiografiska sällskapet i Lund. Lund. S. 23–85. 28 Johan Hegardt Carl Georg Brunius (1792–1869) 29 Carl Georg Brunius (1792–1869)

Anders Andrén Litografi 1842: Magnus Körner. LUB.

Carl Georg Brunius föddes i Tanum i Bohuslän 1792. Han var son till kyrkoherden i Tanum, och tidigare skeppsprästen vid Ostindiska kompaniet, Gomer Brunius (1748–1819) och hans hustru Mariana Rodhe (1755–1839). Faderns släkt kom från Halland och Danmark, medan modern tillhörde den skånska släkten Rodhe. Carl Georg Brunius växte upp i en stor syskonskara med tio barn som nådde vuxen ålder, varav sex syskon var äldre och tre var yngre än han. Barnen undervisades i hemmet av informatorer och av fadern, som gav dem grundläggande utbildning i klassiska och moderna språk. Söner- na uppmuntrades dessutom att lära sig olika hantverk, och att simma, åka skrid- skor, segla, jaga och fiska. I tioårsåldern behärskade sonen Carl Georg latin flytande, och redan 1803 skrevs den brådmogne 11-årige pojken in vid Lunds universitet, bl.a. för att förkovra sig i ritning. Men de följande åren vistades han mest i föräldrahemmet och fick av fadern grundläggande kunskaper i engelska, franska, italienska och spanska (Grandien 1974:37–46). Efter avlagd studentexamen 1811 studerade Carl Georg Brunius matematik, geometri, fysik, astronomi och landskapsmålning i Uppsala 1811–12. Därefter fortsatte han sina studier i Lund under åren 1812–14, då han läste grekiska, latin, österländska språk, historia, estetik, filosofi, teologi, matematik, kemi, fysik och astronomi. Brunius’ huvudämne var grekiska, och efter att ha skrivit en provavhandling 1814 utnämndes han 1815 till docent i grekiska och 1816 till extra ordinarie adjunkt i samma ämne. Titlarna innebar dock inga löneförmå- ner, och därför återvände han till hemmet i Tanum, där han ägnade sig åt fornforskning och skrev flera långa latinska dikter. År 1818 flyttade han till Stock- holm för att vara informator för fyra barn till en klädesfabrikör. Men efter tre år återvände Brunius 1821 till Lund för att där fortsätta sina teologiska studier, med tanke på en framtida prästbana. Han publicerade en teologisk avhandling 1823 och prästvigdes samma år. Men redan 1824 blev Brunius utnämnd till professor i grekiska vid Lunds universitet, när den tidigare professorn Esaias Tegnér hade blivit biskop i Växjö. Denna tjänst innehade Brunius i 34 år fram 30 Anders Andrén till sitt avsked 1858, även om han var tjänstledig i flera perioder (Grandien 1974:65–80). Han blev 1848 även prebendekyrkoherde i Stävie och Lackalänga utanför Lund, framför allt för att dryga ut sina inkomster. Men Bru- nius’ långa professorsverksamhet lämnade »ringa spår» efter sig (Wieselgren 1880:14), och hans prästerliga gärning var »högst obetydlig» (Carlquist 1952: 369). I stället blev han i sin samtid och för eftervärlden främst känd som fornforskare samt som arkitekt och byggnadshistoriker inriktad på medeltida byggnader. Inspirerad av sin samtids götiska intresse för den nordiska forntiden skrev Brunius en lång latinsk dikt om den nordiska gudavärlden, vilken trycktes 1822 (Grandien 1974:44). Men redan under sin studietid 1815–17 började han, med inspiration från sin studiekamrat Magnus Bruzelius, att studera sin hembygds fornlämningar, först och främst de många hällristningarna i Ta- numbygden. Även om enstaka av dem var kända sedan 1600-talet, blev det Brunius’ upptäckter och omfattande dokumentation som gjorde dem allmänt kända i den dåtida fornforskningen. Han dokumenterade hällristningarna så exakt som möjligt genom ett rutnätsystem, eftersom han menade att noggranna avbildningar var nödvändiga för att kunna datera och tolka bilderna. Bru- nius skrev en första opublicerad studie av hällristningarna 1818 och återkom till frågan i en reseskildring 1839. Men först 1868 sammanfattade han sin syn på hällbilderna i studien Försök till förklaringar öfver hällristningar (Gran- dien 1974:47–64). Tillsammans med en annan studiekamrat, Johan Gustaf Liljegren, som senare blev riksantikvarie, påbörjade Brunius även en utgivning av nordiska fornlämningar 1819–23, men detta projekt avslutades aldrig (Liljegren & Brunius 1819–23). I stället kom Brunius att från och med 1830-talet helt och hållet ägna sig åt medeltida byggnader. Samtliga arbeten inom detta område publicerade han mellan 44 och 74 års ålder. Bakgrunden till detta scenbyte var flerfaldig. Brunius skriver själv i sina minnen att den avgörande förändringen inträffa- de när han blev vald till rektor för Lunds universitet för läsåret 1831–32. Han blev då också ordförande för domkyrkorådet och fick snabbt inblick i Lunds domkyrkas dåliga tillstånd. Hovarkitekten Axel Nyström (1793–1868) fick 1832 i uppdrag att föreslå en genomgripande restaurering av domkyrkan. Men han var främst verksam i Stockholm, och därför kom i stället Brunius att leda den radikala omgestaltningen av domkyrkans interiör och exteriör under åren 1833–59. Utan formell arkitektutbildning förkovrade han sig snabbt inom då- tidens historiserande arkitekturstilar och blev den främste företrädaren för då- tidens medeltidsstilar, framför allt nyromanik (Grandien 1974:81–105, 339– 357). Med erfarenheterna från domkyrkorestaureringen lät Brunius 1836–61 restaurera och »försköna» ett stort antal skånska sockenkyrkor, skånska slott och några större stadskyrkor och domkyrkor (Grandien 1974:301–338, 358– 452). Han ritade dessutom några nya kyrkor och profana byggnader, bl.a. sin egen professorsbostad i Lund, i en för honom typisk nyromansk tegelarkitektur (Grandien 1974:267–300). Brunius omsatte också sina praktiska erfarenheter Carl Georg Brunius (1792–1869) 31 av restaureringar och nybyggnader i en privat arkitektskola i Lund, vilken delvis tillkom i motsättning till Konstakademien och Överintendentämbetet i Stockholm (Rydbeck 1926, Grandien 1974:237–252). I början av 1830-talet lärde Brunius även känna den danske historikern, litteraturhistorikern och konsthistorikern Christian Molbech (1783–1857). Mol- bech var en av de första som på ett positivt sätt skrev om medeltiden och dess byggnader, och i Brevet fra Sverrige i Aaret 1812 betonade han särskilt värdet av svenska medeltidsbyggnader. Inspirerad av Molbech började Brunius på allvar publicera undersökningar av medeltida byggnader (Grandien 1974:101– 105). Det första arbetet var Nordens äldsta metropolitankyrka eller Historisk och arkitektonisk beskrifning öfver Lunds domkyrka (Brunius 1836). I denna grundläggande arkitekturhistoriska studie utgick Brunius från byggnaden och dess olika byggnadsfaser i stället för att blint lita på de skriftliga källorna. Han frigjorde sig därmed från äldre texter på samma sätt som Christian Jürgensen Thomsen gjorde i den samma år publicerade Ledetraad til nordisk Oldkyndig- hed. Brunius hade också flera kontakter med Thomsen, eftersom denne be- stämde mynt åt Brunius, vilka påträffades vid domkyrkorestaureringen. Efter undersökningen av Lunds domkyrka fortsatte Brunius sina studier av Dalby kyrka och kloster (Brunius 1840), Glimmingehus (1844) och Kärnan i Helsingborg (1845). Han systematiserade sina kunskaper om Skånes medeltida kyrkor och profana byggnader i den stort anlagda Skånes konsthistoria för medeltiden (Brunius 1850). Här grupperar han olika byggnader utifrån yttre kän- netecken som rundbågestil, spetsbågestil, tornens utseende och koravslutning- arnas utseende. En ny och reviderad upplaga av undersökningen av Lunds domkyrka publicerades dessutom fyra år senare (Brunius 1854). Inspiration till sina undersökningar fick han främst från tysk, fransk och engelsk arkitekturhistoria rörande medeltida byggnader, exempelvis John Ruskins The Stones of Venice 1851–53 (Grandien 1975:467–470). Brunius intresserade sig även för historiska byggnader i andra landskap än Skåne. Dessa granskade han kritiskt genom flera antikvariska reseberättelser. Den första resan ställdes mot Halland, Bohuslän, Dalsland, Värmland och Väs- tergötland (Brunius 1839). Den andra resan gick genom Småland, Östergöt- land, Uppland och Dalarna (Brunius 1851), den tredje omfattade Blekinge och sydöstra Småland (Brunius 1859), och den fjärde gick till Bornholm (Brunius 1860). Slutligen besökte han Gotland under somrarna 1860–63, för att få underlag till Gotlands konsthistoria, som publicerades i tre band (Brunius 1864– 66). Det är Brunius’ mest systematiska landskapsöversikt, eftersom han i den beskriver varje enskild kyrka och kyrkoruin på ön, liksom vissa profana byggnader. Kyrkorna är endast grovt kronologiskt grupperade, men de byggnadshistoriska beskrivningarna bygger på mycket skarpa iakttagelser av Brunius, som vid denna tid hade flera decenniers praktisk erfarenhet av kyrkorestaure- ringar. I några fall, t.ex. i fråga om kyrkan i Lau, är hans byggnadshistoria faktiskt mer korrekt än Sveriges Kyrkors byggnadsbeskrivning drygt 100 år senare (Lagerlöf & Stolt 1975). 32 Anders Andrén

Carl Georg Brunius’ omfattande byggnadshistoriska studier ledde till att han invaldes i Videnskabernes Selskab 1852 och i Vitterhetsakademien 1853. Likväl uppfattade samtiden flera av Brunius’ byggnadshistoriska publice- ringar som svårlästa och otillgängliga. Många saknade ett enklare och mer lit- terärt eller tolkande språk. Inte minst var det svårt att förstå den byggnadshistoriska terminologi som Brunius introducerade, dels från inhemska hant- verkstraditioner, dels från tysk arkitekturhistoria. Men Brunius försvarade sig med att noggranna och systematiska empiriska beskrivningar var nödvän- diga för att till fullo förstå de medeltida byggnaderna och deras historiska potential (Grandien 1974:467–500). Det grundläggande perspektivet i alla hans arbeten var att »[e]tt urgammalt byggnadsverk bär, om det nemligen rätt för- stås, ett säkrare vittnesbörd om sin byggnadstid än de högst torftiga och stundom missledande underrättelser, som blifvit derom antecknade» (Bru- nius 1851:416). Idag representerar Brunius’ publicerade och opublicerade byggnadsbeskrivningar och byggnadsanalyser inledningen av den moderna, empiriskt undersökande, arkitekturhistorien och byggnadsarkeologin, och därför kallas han ibland Sveriges förste medeltidsarkeolog (Andersson 1993). Dessutom utgör alla hans arbeten ett ovärderligt källmaterial, som skildrar många historiska byggnaders tillstånd vid mitten av 1800-talet, före senare restaureringar och renoveringar. Gotlands konsthistoria (1864–66) tillkom efter att Brunius fått avsked som professor i grekiska 1858. Trebandsverket blev hans sista stora arbete, men han återvände även till sin ungdoms intresse för hällristningarna i Bohuslän (Bru- nius 1868). Hans sista år fördunklades av hårda strider med den nye domkyr- koarkitekten Helgo Zettervall (1831–1907), som tillträdde sin tjänst 1860. Zet- tervall ifrågasatte flera av Brunius’ renoveringar av domkyrkan såsom tekniskt bristfälliga, och han förordade ytterligare en radikal ombyggnad och delvis ny- byggnad av domkyrkan (jfr Brunius 1869). Dagen efter att domkyrkorådet hös- ten 1869 beslutade sig för att följa Zettervalls planer, drabbades Brunius av ett slaganfall. Han avled några veckor senare, drygt 77 år gammal (Grandien 1974: 501–512). Carl Georg Brunius var en mycket komplex person. Han var en spränglärd mångsysslare och samtidigt mycket praktisk. Men han var också en stridbar och hetlevrad människa, som kunde vara hänsynslös. Flera personer i hans samtid ogillade att han kunde smickra överordnade och vara despotisk mot un- derordnade. Bland mer jämbördiga personer var han känd för sitt häftiga temperament, men även för sin kvickhet, sin slagfärdighet och sitt speciella språk, som var späckat av mer eller mindre egendomliga svordomar (Grandien 1974: 513–523). Han var politiskt och religiöst mycket konservativ, men samtidigt vetenskapligt nydanande genom sina krav på exakta empiriska iakttagelser. Brunius gifte sig 1829 med den tolv år yngre Maria Charlotta Tillander (1804– 83), som hade varit en av hans elever när han var informator i Stockholm 1818– 21. De fick tre söner (Grandien 1974:453–466). Carl Georg Brunius (1792–1869) 33

Referenser Andersson, Hans, 1991: Medieval archaeology in Scandinavia. The Study of Medieval Archaeology. Red. Hans Andersson & Jes Wienberg. Lund Studies in Medieval Ar- chaeology 13. Stockholm. S. 7–21. Brunius, Carl Georg, 1836: Nordens äldsta metropolitankyrka eller Historisk och arkitektonisk beskrifning öfver Lunds domkyrka. Lund. — 1839: Antiqvarisk och arkitektonisk resa genom Halland, Bohuslän, Dalsland, Wermland och Westergötland år 1838. Lund. — 1840: Kort Efterretning om Dalby Kirke og Kloster i Skaane. [Dansk] Historisk Tidsskrift 1. — 1844: Glimminge faste Steenhus i Christianstads Lehn i Skaane. [Dansk] Historisk Tidsskrift 5. — 1845: Historisk och arkitektonisk beskrifning öfver Helsingborgs Kärna. Lund. — 1850: Skånes konsthistoria för medeltiden. Skånes historia och beskrifning. Lund. — 1851: Konstanteckningar under en resa 1849 från Lund om Linköping och Strengnäs till Fahlun och åter om Upsala, Stockholm och Vexiö. Lund. — 1854: Nordens äldsta metropolitankyrka eller Historisk och arkitektonisk beskrifning öfver Lunds domkyrka. Omarbetad och mycket tillökad upplaga. Lund. — 1859: Korta anteckningar på en genomresa af Blekinge till Kalmar 1854. Lund. — 1860: Konstanteckningar under en resa till Bornholm år 1857. Lund. — 1864–66: Gotlands konsthistoria 1–3. Lund. — 1868: Försök till förklaringar öfver hällristningar. Lund. — 1869: Erinran vid förslag till nytt vattentak å Lunds domkyrka. Lund. Carlquist, Gunnar, 1952: Lunds stifts herdaminne, från reformationen till nyaste tid. Serie 2 Biografier. Del 4 Torna härad. Lund. Grandien, Bo, 1974: Drömmen om medeltiden. Carl Georg Brunius som byggmästare och idéförmedlare. Nordiska Museets handlingar 82. Stockholm. Lagerlöf, Erland & Stolt, Bengt, 1975: Lau kyrka. Sveriges Kyrkor 165. Stockholm. Liljegren, Johan Gustaf & Brunius, Carl Georg, 1819–23: Nordiska fornlemningar 1–2. Stockholm. Rydbeck, Otto, 1926: Carl Georg Brunius. Svenskt Biografiskt Lexikon. Band 6. Stock- holm. S. 506–514. Wieselgren, Harald, 1880: Ur vår samtid. Femtio porträtt med nekrologer. Stockholm. 34 Anders Andrén Bror Emil Hildebrand (1806–1884) 35 Bror Emil Hildebrand (1806–1884)

Johan Hegardt Foto: ATA.

När Bror Emil Hildebrand 1833 knöts till Vitterhetsakademien var det som riksantikvarien Johan Gustaf Liljegrens (1791–1837) assistent. Han skulle hjälpa Liljegren att ordna akademiens myntsamling. Det var således som numismatiker Hildebrand först kom till Stockholm – han skulle komma att göra betydande insatser för numismatiken (Wiséhn 2006) – men en numismatiker med full insikt i hur ett modernt historiskt museum skulle ordnas, en kunskap som han hade fått från Christian Jürgensen Thomsen (1788–1865). Med Hilde- brand hade, skriver Inge Jonsson, »akademien förvärvat en kraft, som skulle komma att göra den sannolikt mest betydelsefulla enskilda insatsen i dess historia» (Jonsson 2003:71). Vem var då denna person? Bror Emil Hildebrand föddes den 22 februari 1806 i Madesjö i Småland och avled i Stockholm den 30 augusti 1884. Hans grav finns på Solna kyrkogård. Föräldrarna var bergsingenjör Hildebrand Hil- debrandsson och Lovisa Mörck. Året 1841 gifte sig Bror Emil med Mathilda Ekecrantz. Tillsammans fick de dottern Elisabeth samt sönerna Hans, Albin, Hildemar och Emil. Hildebrand var riksantikvarie och ständig sekreterare i Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien åren 1837 till 1879. Han var ledamot av Svenska Akademien från 1866 till sin död 1884. Åren 1881 till 1883 var han akademiens ständiga sekreterare. Hildebrand var även ledamot av Vetenskaps- akademien från 1847 och under en period riksarkivarie. Bror Emil Hildebrand påbörjade studier vid Lunds universitet 1820 för att bli präst, men han kom snart att inrikta sig mot numismatik och de historiska vetenskaperna. 1826 blev han filosofie magister och 1830 docent i numismatik. Samma år blev han amanuens vid Lunds universitets historiska museum. Lunds universitets historiska museum blev ett eget museum 1805 (Söder- berg 1897:1), och under 1800-talets början är Lund centrum för svensk forn- 36 Johan Hegardt forskning (Montelius 1875:280). Det var Anders Jahan Retzius (1742–1821) och Nils Henrik Sjöborg (1767–1838) som fick fart på de annars ganska misskötta samlingarna (Rydbeck 1910:1 f.). Sjöborg är för övrigt en intressant person. Han var nämligen en utmärkt föreläsare och omgav sig med en stor skara studenter under sin tid i Lund, bland andra just Liljegren och Hildebrand. Han har beskrivits som en »’leverantör’ av mer professionella arkeologer till statens akademier och ämbetsverk» (Nordbladh 2003–06). Vintern 1815–16 besökte Sven Nilsson Köpenhamn för att studera mineralogi och zoologi (Löwegren 1983:94), men han passade också på att besöka antikvitetssamlingarna (Stjernquist 1983:159), som han ansåg obetydliga och mindre än de som fanns i Lund. Men, skrev Nilsson långt senare, efter 1816, då Thomsen övertagit de danska samlingarna, utökades dessa betydligt (Nilsson 1866:II). Under sin studietid kom Hildebrand också i kontakt med Nilsson. När Nilsson gick miste om en ordinarie professur – något som hade inneburit en avsevärd ekonomisk favör – mottogs detta med häpnad och besvikelse bland studenterna. Hildebrand var en av studenternas talesmän (Regnéll 1983:16). Den 22 juni 1830 besökte Hildebrand Thomsen i Köpenhamn. Hans avhandling behandlade de anglosaxiska mynten och han hade skickat den till Thomsen, som bjöd in honom till Köpenhamn (Jensen 1992:92). Hildebrand studerade inte bara mynt i Thomsens samlingar; han tog även del av samlingarna över Nordiske Oldsager samt arbetade fram en omsorgsfull beskrivning över dessa samlingars ordning. Som amanuens vid Lunds historiska museum hade Hildebrand som uppgift att vaka över samlingarna. Den plan som han hade arbetat fram i Köpenhamn låg därför till grund för hans egen omorganisation av samlingarna (Jensen 1992:93). Hildebrand sammanställde också en specialkatalog över föremål från sten- åldern i Lunds historiska museum. Detta var den första »speciella, systematiskt ordnade och beskrifvande katalog, som museum egt» (Tegnér 1871:26). Med Thomsens hjälp hade Hildebrand nu en tydlig kronologisk systematik att utgå ifrån. Hildebrand och Thomsen skulle efter deras första möte komma att brev- växla ända fram till Thomsens död 1865. Thomsens betydelse för Hildebrand kan inte överskattas. Hildebrand lämnade Lund 1833 för Stockholm med den uttalade uppgiften att hjälpa riksantikvarien Liljegren, som alltså också var lundensare. Den 2 juni 1837 begår en utarbetad och sjuk Liljegren självmord, och bara några månader därefter utnämns Hildebrand till riksantikvarie. Han hade hunnit arbeta några år för Liljegren och hade god kännedom om situationen och hade skaffa sig ett högt anseende (Jonsson 2003:77 f.). Liljegren byggde mycket av sina perspektiv på den anda som utgick från det Götiska förbundets idéer, ett förbund som i praktiken redan var upplöst vid denna tid men där de flesta av dess medlemmar hade flyttat över till Vitterhets- akademien (Jonsson 2003:70). Liljegren beskrivs också som en person som var mer intresserad av att samla än att ordna, men hans förteckning över de vikti- Bror Emil Hildebrand (1806–1884) 37 gaste markfynden av olika föremål visar ett visst intresse för en mer systematisk fornforskning. I detta arbete fick han stöd av Hildebrand. Det är samtidigt känt att deras samarbete inte alltid fungerade på grund av deras olika syn på forskning. Liljegren kom ur en äldre litteratur-antikvarisk tradition, en tradition som Hildebrand tillsammans med Thomsen hade gjort upp med, och Liljegren förstod nog aldrig vad Hildebrand talade om (Jonsson 2003:72). Hildebrand tog således fornforskningen och de historiska museerna in i en ny tid. Denna diskrepans mellan en äldre tradition och Hildebrands nya radikala perspektiv är värd att notera. Till att börja med hade Vitterhetsakademien disponerat två små rum på nedre botten i Kungliga slottets nordöstra flygel. Något senare flyttades samlingen till en fyra rum stor våning i kommendantsflygeln på den yttre borg- gården (Jonsson 2003:72). 1845 köpte staten det Ridderstolpeska huset vid hörnet Skeppsbron–Slottsbacken. Två år senare flyttade Vitterhetsakademien dit och fick samtidigt höjda anslag till sina samlingar, som nu förvaltades av Hildebrand. Samlingarna öppnades också för allmänheten. Det var fritt till- träde varje onsdag mellan 12 och 15 (Jonsson 2003:85). Under Hildebrands ledning fick museet under 1850-talet namnet Statens historiska museum och antalet föremål i samlingarna ökade dramatiskt. När Hildebrand tillträdde bestod samlingen av ca 200 stenföremål, ca 60 bronsföremål och ca 130 silver- och guldföremål. När Hildebrand avled 1884 fanns ca 20 000 sten- föremål, 1600 bronsföremål och ca 600 silver- och guldföremål (Jonsson 2003:80). Även om Thomsen spelade en betydande roll för Hildebrand var han inte den enda som gav sitt stöd till honom. I Vitterhetsakademien satt Hans Järta (1774–1847), ett förhållande som Hildebrand beskriver ingående i sin egen levnadsteckning (Hildebrand [1876] 2014). Järta hade stor del i att Hildebrand tilldelades tjänsten som riksantikvarie. Förhållandet mellan Hildebrand och Järta var nära, och Hildebrand kallade Järta för sin andra far och döpte sin förstfödda son Hans efter honom (Jonsson 2003:77 f.). Själv lär Järta ha beskrivit Hilde- brand som en av sina »upptäckter» (Landberg 1973–75). Järta var under 1700-talets slut och 1800-talets början en politisk, filosofisk och litterär auktoritet och ledamot av Svenska akademien, Vitterhetsaka- demien och Vetenskapsakademien. Han var förtrogen med en mängd namnkunniga filosofer, exempelvis Kant, Rousseau, Adam Smith och Edmund Burke. Utifrån dessa olika filosofiska perspektiv manövrerade Järta inom de litterära, filosofiska och inte minst politiska fälten under det turbulenta tidiga 1800-talet. Om Hildebrand uppfattade Järta som sin andra far, måste Järta också ha funnit en själsfrände i Hildebrand. De måste ha delat i varje fall delar av Järtas politiska, filosofiska och kulturella bildning; framför allt måste de ha delat sådana perspektiv som gav grundläggande argument för treperiodsystemet. Det var ju ändå detta system som Hildebrand hade med sig i bagaget när han kom från Lund, ett system som han 1845, två år före Järtas död, presenterade för akade- 38 Johan Hegardt mien i en promemoria över ett nytt Nationalmuseum (Jonsson 2003:85). Detta förklarar också varför Hildebrands perspektiv på fornforskningen och musei- verksamheten nådde den framgång som de gjorde. Hildebrands vilja till förnyelse kan också spåras i den konflikt som uppstod mellan honom och Nilsson (Jonsson 2003:80, 94 ff.). Den kraftigaste kritiken kom emellertid från Svenska fornminnesföreningen och från folklivsforskaren och konstnären Nils Månsson Mandelgren (1813–99). Konflikten handlade huvudsakligen om rätten till privata samlingar samt om förhållandet mellan centrum och periferi. Att Nilsson tog parti för Fornminnesföreningen behöver inte innebära att han ansåg att föreningens arbete var viktigt. Han var ju själv ledamot i Vitterhetsakademien och Vetenskapsakademien och kan knappast ha tyckt att uppstickaren Fornminnesföreningen – som han själv var medlem i – hade mycket att komma med ur ett vetenskapligt perspektiv. Nilsson menade att Hildebrands planer om en inlämningsplikt även när det gällde föremål av brons och inte enbart för föremål av silver och guld – sten- föremål fick man samla relativt fritt – hotade forskningen. Hildebrands argument var att det var viktigt för forskningen att så mycket av materialet som möj- ligt samlades på en enda plats, dvs. i hans museum. Nilsson argumenterade att det var viktigt för forskningen, dvs. för honom själv, att privata samlingar kunde upprättas. Däri låg konflikten. Mandelgrens kritik handlade om landsorten och fornlämningar och fornminnen i allmänhet. Svenska fornminnesförening- en, där Mandelgren ingick i styrelsen, ville sprida kunskapen om Sveriges historia utanför Stockholm och fick här stöd av många mäktiga privatsamlare som försökte upprätta samlingar på olika håll utanför Stockholm. Efter många år av diskussioner fattar Riksdagen 1845 ett beslut om att bygga ett nationalmuseum. På detta beslut svarade Hildebrand (1845) med den nämnda promemorian till Vitterhetsakademien, där han i detalj beskrev hur det nya historiska museet skulle disponeras i Nationalmuseum. I sin PM presenterade han sina synpunkter på »behofvet af utrymme i det blifvande Natio- nal-Museum för de Numismatiska och Historiska samlingarna, som stå under Kongl. Witterhets Historie och Antiquitets Akademiens vetenskapliga inseende och i min närmaste vård, eller, på andra ställen förvarade, med dessa bör för- enas.» Med »på andra ställen förvarade» menade Hildebrand bl.a. de privata samlingarna. Redan här visade han att han ville skapa ett centralt museum för forskningen, dvs. de tankar som senare skulle ifrågasättas av bland andra Sven Nilsson. Enligt Hildebrand borde samlingarna fördelas på tre huvudavdelningar: »Kongl. Myntkabinettet, Historiska Museum och Akademiens Bibliothek». Ef- ter denna indelning gav Hildebrand en detaljerad beskrivning av hur många rum som behövdes och hur föremålen skulle ställas ut. Han beskrev till och med montrarna, deras bredd och djup, lutningen på planerna där föremålen skulle ligga och så vidare. Utöver detta beskrev han behovet av rum för tjäns- temännen, för forskare som »undersöka någon eller några enskilda delar af Samlingarna», förrådsrum och magasin där »oordnade delar af jordfynd och Bror Emil Hildebrand (1806–1884) 39 andra samlingar» kan förvaras. Det borde även finnas ett entrérum, »der Vakt- mästarne kunna uppehålla sig samt kappor och galoscher afläggas, en vedlår insättas m.m.» Museet behövde också tre avdelningar: 1. »Fäderneslandets fornlemningar från hedniska tiden», 2. »Fornsaker från Katholska perioden och Riddaretiden eller i allmänhet den christna afdelningen af medeltiden» och 3. »Historiska Märkvärdigheter, pretiosa och konstsaker från de sista tre seklerna». I sin PM hänvisade Hildebrand återkommande till Thomsens museer i Christiansborg, för att på så sätt understryka behovet av stora lokaler. Det står med andra ord helt klart att promemorian var fullt ut baserad på Hildebrands kontakter med Thomsen, vilket tydliggjordes i Hildebrands beskrivning av »Fädernelandets fornlemningar». Här delades rummen in efter de tre perioderna i Thomsens treperiodsystem. Till sist skrev han något som kanske trots allt är viktigast: Det är af största vigt att lokalen för Historiska Museum så ordnas, att vid de offentliga förevisningarna allmänheten kan inkomma i rummet N-o 1, der de nordiska stenantiquiteterna förvaras, och derefter föras från rum till rum, i ordning efter de der förvarade sakernas ålder, samt slutligen utsläppas vid andra ändan. Med detta vill Hildebrand undvika trängsel, och han påpekade att det Antiqua- riska Museum i Köpenhamn, alltså Thomsens museum, kunde ha flera hundra besökare varje dag. Men systemet undvek inte bara trängsel utan skapade också en kronologisk vandringsled genom historien. När Nationalmuseum öppnade 1866 förverkligades Hildebrands tankar från hans PM nästan fullt ut. Samma år öppnade också Riksmuseet med nya lokaler på Drottninggatan. På så sätt fick Stockholm två centrala nationalmuseer, som omfattade allt från kultur till natur. Några år senare öppnade Artur Hazelius sin Skandinaviska-etnografiska samling i små lokaler på Drottninggatan, en samling som senare blev Nordiska museet. Under det sena 1800-talet blev Stock- holm alltmer en utpräglad lärdomsstad. Bror Emil Hildebrand var en ledande aktör i denna betydande omdaning av det svenska kunskapssamhället.

Referenser Hildebrand, Bror Emil, 1845: Pro Memoria. Utdrag ur Academiens Protocoller. — [1876] 2014: Lefnadsteckning. Sammanställd av Kerstin Assarsson-Rizzi. KVHAA. Stockholm Jensen, Jørgen, 1992: Thomsens museum. Historien om Nationalmuseet. Copenhagen. Jonsson, Inge, 2003: Vitterhetsakademien 1753–2003. KVHAA. Stockholm. Landberg, Georg, 1973–1975: Hans Järta. Svenskt biografiskt lexikon, band 20. Stock- holm. S. 525–535. https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=12286 Löwegren, Yngve, 1983: Sven Nilsson, zoologen. Sven Nilsson. En lärd i 1800-talets Lund. Red. Gerhard Regnéll. Studier utgivna av Kungl. fysiografiska sällskapet i Lund. Lund. S. 85–149. Montelius, Oscar, 1875: Svenska fornsakssamlingar. Svenska fornminnesföreningens tidskrift 2, 1873–1874. Stockholm. S. 256–287. 40 Johan Hegardt

Nilsson, Sven, 1866: Skandinaviska Nordens ur-invånare, ett försök i komparativa ethnografien och ett bidrag till menniskoslägtets utvecklings historia: Stenåldern. Andra upplagan. Stockholm. Nordbladh, Jarl, 2003–06: Nils Henrik Sjöborg. Svenskt biografiskt lexikon, band 32. Stockholm. S. 331–333. https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=5982 Regnéll, Gerhard, 1983: Av stubbotan rot. Sven Nilsson. En lärd i 1800 talets Lund. Red. Gerhard Regnéll. Studier utgivna av Kungl. fysiografiska sällskapet i Lund. Lund. S. 11–23. Rydbeck, Otto, 1910: Lunds universitets historiska museum. Lund. Stjernquist, Berta, 1983: Sven Nilsson som banbrytare i svensk arkeologi. Sven Nilsson. En lärd i 1800-talets Lund. Red. Gerhard Regnéll. Studier utgivna av Kungl. fysiografiska sällskapet i Lund. Lund. S. 157–213. Söderberg, Sven, 1897: Lunds universitets historiska museum och Myntkabinett 1872– 1897 jemte öfversigt af Myntkabinettets äldre historia. Aftryck ur Lunds universitets festskrift med anledning af H. M. Konungens regeringsjubileum 1897. Lund. Tegnér, Elof, 1870–71: Om Lunds universitets Historiska museum. Aftryck ur Samling- ar till Skånes Historia, Fornkunskap och Beskrifning. Lund. Wiséhn, Ian et al., 2006 = Kerstin Assarsson-Rizzi, Frédéric Elfver, Lars O. Lagerqvist, Ulf Nordlind, Torbjörn Sundquist, Per Widén, Eva Wiséhn, Ian Wiséhn & Marie- Astrid Voisini, 2006: Bror Emil Hildebrand. Kungliga Myntkabinettet. Stockholm. Nils Gustaf Bruzelius (1826–1895) 41 Nils Gustaf Bruzelius (1826–1895)

Bertil Helgesson Foto: LUB.

Nils Gustaf Bruzelius föddes den 28 april 1826 i Västra Tommarps socken, Skytts härad i Malmöhus län, Skåne. Hans mor var Sophia Jakobina, född Kru- se, bördig från en grosshandlarfamilj i Stockholm. Fadern var Johan Bruzelius som blev pastor i Västra Tommarp och Skegrie socknar 1824. Samma år ny- uppfördes prästgården i Västra Tommarp, som kom att bli Nils Gustaf Bruze- lius’ barndomshem. Johan Bruzelius var den fjärde i rakt nedstigande släktled som tillhörde det andliga ståndet. I släkten fanns en rad kultur- och historie- intresserade personer, bl.a. farfadern Nils Bruzelius och framför allt farbrodern Magnus Bruzelius. År 1863 gifte sig Nils Gustaf Bruzelius med Ida Charlotta Dyberg, som avled 1864. Tre år senare gifte han om sig med Carolina Gabriella Alexandra Hallbeck. I sitt första äktenskap fick Bruzelius en son, Nils. Som sextonåring, 1842, skrevs Bruzelius in vid Lunds universitet och avlade studentexamen samma år. Efter fem års studier avlade han filosofie kandidatexamen och disputerade för filosofie doktorsgrad samma år på en avhandling med titeln Theorierna angående människoslägtets racer. År 1850 var det dags för ny disputation, denna gång inom arkeologi. Avhandlingen, Beskrif- ning öfver fornsaker funna i Skåne, räknas som den första inom modern arkeologi från Lunds universitet. Första delen av denna avhandling inleds med en beskrivning av historieutvecklingen i Sverige och är klart färgad av C. J. Thom- sen och treperiodsystemet, som var relativt nytt vid denna tid. Andra delen är en beskrivning av en grupp föremål och deras fyndkontexter. I denna framställ- ning försöker Bruzelius också att datera och funktionsbestämma dem. Även om framställningen inte är korrekt var detta säkert ett nödvändigt sätt att närma sig det arkeologiska materialet vid denna tid. Redan 1849 hade Bruzelius knutits till Lunds Universitets Historiska Mu- seum och Myntkabinett. Han skulle komma att inneha olika amanuenstjänster tills han 1855 blev föreståndare för museet. Samma år blev han docent i nordisk 42 Bertil Helgesson fornkunskap. Hans gärning i museets tjänst kom att bli omfattande. Hans vetenskapliga position ledde till en rad vetenskapliga arbeten. I dessa betonades systematisering och bevarandet av fornlämningar. Hans arbete med fornläm- ningar blev grundläggande. Gravformer som dösar, gånggrifter, högar och skeppssättningar beskrevs noga och inplacerades i rätt period. Fyndens anknytning till dem var centrala. Hans arbeten berörde också kronologiska problem, där han, bl.a. genom egna undersökningar, kunde dela in bronsåldern i en äldre och en yngre period. Bruzelius’ grävningar och arbeten kom att omfatta flera av de mer spekta- kulära fynden och fornlämningarna i Skåne. 1853 publicerade han undersök- ningar av tre skeppssättningar på det stora Vätterydsgravfältet i N.Mellby socken; det bäst bevarade i landskapet. Man anar dock här en viss besvikelse hos Bruzelius, då han »bara» påträffade krukskärvor och brända ben. 1858 publicerar han båtgraven från Lackalänga, som hade skadats vid jordbruksar- beten 1853. Denna grav från 700-talet är fortfarande den enda kända i sitt slag från Skåne. Ett fynd av en tidig vendeltida grav från Önsvala i Mölleberga socken publicerades 1859. Senare har ett av Skånes rikaste och mera omfattande gravfält från tiden sen romersk järnålder–vikingatid undersökts i samma by. Troligen har vapengraven ett samband med detta gravfält. Ett annat arbetsfält blev att katalogisera Historiska Museets samlingar och upprätta en katalog över fynden. Katalogen är fortfarande den enda över museets samlingar, och den används än idag. En grundpelare här var den lärde professor Kilian Stobaeus’ kuriosakabinett som efter hans död hade donerats till universitetet. Kuriosakabinettet hade ett högst varierat innehåll, bl.a. skånska fornfynd och antikviteter. Bruzelius kom själv att utöka samlingarna genom insamlade fynd och sina egna utgrävningar i Skåne, Blekinge, Halland och Små- land. Som stipendiat 1858–59 fick Nils Gustaf Bruzelius möjlighet att få en över- blick över det europeiska materialet. Hans resa omfattade städerna Köpen- hamn, Berlin, Dresden, Prag, Wien, Salzburg, Műnchen, Augsburg, Zűrich, Bern, Lausanne, Genève, Dijon, Paris, Strassburg, Karlsruhe, Heidelberg, Mainz och Hannover. Denna resa kan göra vilken turist som helst avundsjuk, men av Bruzelius’ efterlämnade resealbum och anteckningsböcker att döma kunde han kombinera nytta med nöje. Det var säkert också nyetablerade kontakter som gjorde att han publicerade Önsvala-graven på tyska i en schweizisk tidskrift 1859. På uppdrag av Vitterhetsakademien gjorde Bruzelius 1859–66 arkeologiska och antikvariska beskrivningar över Torna, Bara, Oxie, Skytts, Wemmenhögs, Ljunits, Herrestads, Ingelstads, Järrestads och Albo härader i Skåne. I samband med detta upptäcktes ett antal nya fynd, bl.a. flera av Skånes runstenar som dittills varit okända. År 1861 gör ekonomiska omständigheter att Bruzelius tvingas att lämna sin tjänst på Historiska Museet. Han får tjänst som adjunkt vid Malmö högre ele- mentarläroverk, där han stannar till 1865. Under denna tid publicerar han näs- Nils Gustaf Bruzelius (1826–1895) 43 tan ingenting. Det är också nu han gifter sig för första gången, men hans fru avlider efter knappt ett års äktenskap. År 1865 tillträder Bruzelius tjänsten som rektor för Ystads Elementarläro- verk, sedermera Ystads högre allmänna läroverk (idag Österportgymnasiet). 1881 drabbas han av ett slaganfall, eller en stroke som vi skulle säga idag. Han var visserligen tillbaka i tjänst 1883–84 men därefter tjänstledig. Tjänsten skulle han dock inneha till 1891. Vid läroverket undervisade Bruzelius i naturalhistoria, historia och geografi. Där fanns också en liten föremålssamling om 84 nummer, och denna skulle genom Bruzelius’ försorg komma att utökas till över 5000 nummer. Samlingen var indelad i en arkeologisk och en naturalhistorisk del. Det hela finns dokumenterat i en skrift med namn Katalog öfver Ystads Femklassiga Läroverks Museum. Museet var på sin tid det största i sitt slag i landet. Säkerligen skulle samlingen blivit ännu större, men slaganfallet gjorde att hans samlande avstan- nade. Under åren 1868–69 företogs omfattande arbeten i Ystad i samband med fördjupning och utvidgning av hamnen. Här påträffades 25 skeppsvrak, och de flesta kunde dateras till 1400- eller 1500-talet. Man grävde sig igenom två fyndförande kulturlager, åtskilda av ett torvlager med trädstubbar. Resultaten väckte stor internationell uppmärksamhet, eftersom de visade att den syd- skånska kustlinjen varit utsatt för havets kontinuerliga påverkan med skiftande havsnivåer. Undersökningsresultaten publicerades av Bruzelius 1871 i en skrift med titeln Fynden i Ystad hamn. År 1872 påträffades den välkända graven från Öremölla i Skivarps sn i Skå- ne. Graven är en av de förnämsta i landet med romersk import. Fyndet publiceras i fem nummer av Månadsbladet 1874. Den första delen, som är en över- siktlig beskrivning av fyndet och fyndplatsen, publicerades av Bruzelius. Öv- riga fyra delar är en mer noggrann beskrivning av fynden och de hade Hans Hil- debrand som upphovsman. Det är dock Bruzelius’ förtjänst att detta fynd överhuvudtaget kunde säkras för eftervärlden. Bruzelius var en hängiven samlare, vilket hans gärningar både i Lund och i Ystad visat. Redan 1856 hade han lärt känna Artur Hazelius, grundare av Nor- diska museet och Skansen. I Bruzelius fick denne en god vän, som även bidrog till Nordiska museets samlingar. Välkänd blev Ingelstadsstugan, en interiör från en stuga från Ingelstads härad i Skåne. Bruzelius hade många strängar på sin lyra och kunde ikläda sig rollen som både arkeolog, naturalhistoriker och folklivsforskare. Mest känd för eftervärl- den är han troligen som folklivsforskare. Den lilla boken Allmogelivet i Ingel- stads härad i Skåne under slutet av förra och början av detta århundrade från 1876 är ett lysande dokument över en svunnen, men inte alltför avlägsen, tid. Boken anses vara en oersättlig källa till kännedom om skånsk bondekultur i gången tid och har fortfarande sin givna plats inom folklivsforskningen – eller etnologin som vi skulle säga idag. Man kan läsa den strikt vetenskapligt, men det är också en lättläst och underhållande bok. Förtjusande är beskrivningarna 44 Bertil Helgesson av alla de bestyr som var nödvändiga vid ett bröllop och av vad som inmundi- gades i dagarna tre i samband med en begravning. Nils Gustaf Bruzelius erhöll avsked från sin tjänst i Ystad 1891 men hade sedan slaganfallet mest varit tjänstledig. 1884 hade han flyttat till Lund och han var ofta sedd vid föreläsningar och på museer. Den 23 april 1895, strax innan sin 69:e födelsedag, avled han. Han begravdes på Norra kyrkogården i Lund och hans gravsten är klart inspirerad av runstenar. Det finns ganska lite dokumenterat om Bruzelius som person, men vissa passusar i hans arbeten kan nyansera bilden av honom. Hans ställning som prästson, akademiker och rektor gav honom självklart en privilegierad position i samhället. Det är tydligt att han benämner sina gelikar respektfullt med titlar som »Herr Professorn», »Nämndemannen» och »Herr Kyrkoherden». Han var född och uppfostrad på det gamla ståndssamhällets tid, som delade upp befolkningen i grupper och vid flera tillfällen generaliserar han. På ett ställe framhåller han arbetare som »råa», och på ett annat ställe skriver han att »allmogen har ett särdeles begär att förstöra allting.» Samtidigt kan han höja allmogekulturen till skyarna i andra skrifter. Även mot sina gelikar kunde han vara kritisk, och efter en schism med Artur Hazelius 1882 skriver han i ett brev till honom: För egen del ämnar jag numera sedan jag blivit sjuklig draga mig från samlandet, både för den egna och andra institutioner, ty jag har sannerligen härför hittills ej haft den minsta tack eller ersättning, men väl utgifter. Löjligt nog har jag blivit kallad till Hedersledamot av Edert sällskap men ej fått något diplom, då däremot alla andra fått dylika. Bakom de fakta som finns om Bruzelius anar man en principfast man, som drabbades av flera personliga olyckor, men också en hängiven forskare och samlare, och en man som kunde uppskatta de sköna tingen.

Källor och litteratur Källor Antikvariska beskrivningar över Torna, Bara, Oxie, Skytts, Wemmenhögs, Ljunits, Herrestads, Ingelstads, Järrestads och Albo härader i Skåne, 1859–80 (Antikv.- topogr. arkivet, HA). LUHM = Lunds Universitets Historiska Museum.

Litteratur Bruzelius, L. H., Nils G. Bruzelius (1826–1895). Bruzelianska släktföreningen. Hämtad 2016-11-14. http://bruzelius.org/konda_medlemmar_-_nils_g_bruzelius.htm Bruzelius, Nils Gustaf, 1847: Theorierna angående människoslägtets racer. Lund. — 1850: Beskrifning öfver fornsaker, funna i Skåne. Lund. — 1853: Svenska Fornlemningar. Första häftet. Skåne. Lund. — 1855–57: Beskrifning om fornlemningar i Skåne. Antiquarisk Tidskrift. København. S. 72–87. — 1858: Beskrifning om ett i Skåne anträffadt fynd från jernåldern. Annaler for nord. oldkyndighed og historie. S. 177–190. Nils Gustaf Bruzelius (1826–1895) 45

— 1859: Beschreibung von einigen im Dorf Önsvala, Bara Gerichts-Districte, Schonen, Schweden, gefundenen Alterthümern. Anzieger für schweiz. Geschichte und Alter- thumskunde V:I. S. 13–16. — 1860: Beskrifning öfver Svenska Fornlemningar jemte en kort framställning af den äldre Jernåldern i norra och mellersta Europa. Lund. — 1870: Fynden i Ystads hamn år 1868-69. Lund. — 1874: Öremöllafyndet. Månadsbladet 1874. S. 9–11. — 1876: Allmogelivet i Ingelstads härad i Skåne under slutet av förra och början av detta århundrade. Lund. — 1885: Katalog öfver Ystads Femklassiga Läroverks Museum. Malmö. Engström, Bengt Arvid, 1930: Inledning till andra upplagan. Allmogelivet i Ingelstads härad i Skåne under slutet av förra och början av detta århundrade. Malmö. Gräslund, Bo, 1987: The Birth of Prehistoric Chronology. New Studies in Archaeology. Cambridge. Larsson, Lars, 1982: Gräber und Siedlungsreste der Jüngeren Eizenzeit bei Önsvala im südwestlichen Schonen. Acta Archaeologica 52. Köpenhamn. S. 125–195. Löfqvist, Karl Erik, 1947: Nils Gustaf Bruzelius. Ystads Fornminnesförening 1947 (Till föreningens 40-årsjubileum). Ystad. S. 119–131. Stjernquist, Berta, 2005: The Historical Museum and Archaeological Research at Lund University 1805–2005. Papers of the Historical Museum, University of Lund. No. 1. Lund. 46 Bertil Helgesson Hjalmar Stolpe (1841–1905) 47 Hjalmar Stolpe (1841–1905)

Charlotte Hedenstierna-Jonson Foto: ATA.

»Tisdagen den 3 oktober 1871 steg filosofie kandidaten Hjalmar Stolpe […] iland på Björkö i Mälaren. […] Sålunda inleddes av en slump ett av de stora arkeologiska äventyren i Sverige» (Erikson 2015:40). Så skriver Bo G. Erikson i sin förnämliga biografi över Hjalmar Stolpe, Kungen av Birka. Och det var sannerligen ett äventyr, men det var också starten på en fältarkeologisk forskningsinsats som kommit att forma den svenska arkeologin fram i nutid. Knut Hjalmar Stolpe föddes år 1841 som fjärde barnet till justitieborgmäs- tare Carl Johan Stolpe och Katarina Vilhelmina Charlotta Eckhoff. Han växte upp under privilegierade förhållanden och fick sin grundläggande utbildning vid det privata läroverket Stockholms lyceum. Medan Stolpe var en relativt or- dinär student i ämnen som latin, matematik och filosofi, fick han i de naturvetenskapliga ämnena högsta möjliga betyg. Han var även en duktig tecknare, trä- nad vid Kungliga Akademien för de fria konsterna, något som återspeglas i de detaljerade teckningar av skelett som återfinns i Stolpes arkeologiska dokumentation. Efter studentexamen följde studier vid Uppsala universitet, där Stolpe deltog livligt i nationslivet. Han var en erkänt duktig sångare och ingick som bas i Orphei Drängar. Studierna fortsatte på den inslagna naturvetenskapliga banan med zoologi, botanik och geologi/mineralogi som huvudämnen. Främst var det studiet av insekter som fascinerade honom och de revolutionerande nya idéerna om arternas uppkomst och utveckling som Charles Darwin nyligen publicerat. Stolpe var övertygande i sina geologiska/mineralogiska framsteg och förespeg- lades efter tentamen en docentur i geologi förutsatt att han förbättrade sina kunskaper i fysik och kemi och kompletterade sin bärnstensavhandling (Eriksson 2015:39). Han erbjöds också att som geolog få följa med på Adolf Erik Nor- denskiölds expedition till Spetsbergen. Erbjudandet måste ha varit mycket lockande. Polarexpeditionerna var de ultimata äventyren och polarforskarna 48 Charlotte Hedenstierna-Jonson

Teckning 1882 av Hjalmar Stolpe förestäl- lande honom själv som ängel bönfallande Oscar Montelius om pengar till Birkagräv- ningen. ATA. sin tids stora hjältar. Men Björkö med sina arkeologiska lämningar kom emellan. Historien bakom Stolpes ankomst till Björkö är välkänd och omskriven. En- ligt Stolpe själv föranleddes resan ut till ön av behovet att komplettera hans på- gående arbete kring bärnstenens geologi genom att undersöka »under hvilka förhållanden den derstädes sedan långliga tider kända bernstenen förekommer» (Stolpe 1872:4). Redan under sin första vandring runt ön, morgonen den 4 oktober, börjar Stolpe »skrapa» i strandkanten. Han noterar i sin dagbok att ju längre norrut han kommer på sin promenad, desto fler trä- och kolfragment finner han. Utanför Kugghamn räcker de insamlade trä- och kolfragmenten till att fylla en cigarrlåda. Cigarrlådorna med kol- och trärester kommer under de kommande åren att bli många, och flera – om inte alla – finns bevarade i Historiska museets magasin –fortfarande fyllda. Stolpe nöjde sig inte med att plocka det han såg för hand. Vid vidare sållning av materialet fann han kol, träd, hasselnötter, körsbärskärnor, alkottar och »en liten bernstenbit!» (Stolpes dagbok för 1870–71). Skrapningarna övergick i borrningar, som utvecklades till »gräfningar». Fredagen den 6 oktober, tre dagar efter ankomsten till ön, skissar Stolpe en första stratigrafi för Björkös svarta jord i sin dagbok. De arkeologiska undersökningarna av det vikingatida Birka hade inletts. Geologen Stolpe tycks ha gripits av arkeologifeber. Han ansåg sig inte kunna lämna ön utan att ha skaffat sig »närmare kännedom om den jord, på hvilken enligt någras åsigt det gamla Birca skulle hafva stått» (Stolpe 1872:5). Entu- siasmen för den återuppväckta Birkaforskningen var stor bland Stolpes kolleger och lärare inom naturvetenskaperna och stöddes av Vetenskapsakademien. En exkursion med deltagare från Vetenskapsakademien och med Nordenskiöld Hjalmar Stolpe (1841–1905) 49 i spetsen reste tidigt ut till ön för att ta del av de nya resultaten. Men alla var inte lika förtjusta. Hans Hildebrand, son till dåvarande riksantikvarien Bror Emil Hildebrand och själv amanuens vid Vitterhetsakademien, deltog i Nor- denskiölds vetenskapliga exkursion. Han fascinerades av de arkeologiska läm- ningarna, men i Stolpe såg han en ovälkommen konkurrent. Bara några år tidigare hade lagskyddet för fornlämningar förstärkts, och Vitterhetsakademien med riksantikvarien i spetsen höll ett vakande öga över att förordningen efter- levdes. Stolpes självsvåldiga undersökningar var genomförda utan tillstånd och Stolpe var inte yrkesman. Vitterhetsakademien förordade visserligen fortsatta undersökningar, men utan amanuens Hjalmar Stolpe som ansvarig. Grävning- arna på Björkö kom att utvecklas till en strid mellan akademierna, en strid som fördes upp till högsta politiska nivå, och det blev efter många turer slutligen regeringen som i konselj anslog pengar till Björköundersökningen och beslutade att den skulle ledas av Hjalmar Stolpe. Det är på ett sätt svårt att förstå hur de arkeologiska lämningarna i Birkas svarta jord fick Stolpe att tacka nej både till den docentur han blivit erbjuden och till Nordenskiölds planerade expedition till Spetsbergen. Kanske säger det något om det intryck dessa första undersökningar gav av direkt koppling till förhistoriens människor. Kanske fanns andra underliggande orsaker, som gjorde att Stolpe vid den här tiden inte ville ge sig iväg från Sverige. I hans efter- lämnade korrespondens med fadern framgår tydligt att han tog illa vid sig av den förtalskampanj som drevs, främst av Hans Hildebrand, och mycket stod plötsligt på spel genom det högt upptrissade tonläget mellan akademierna (se Arbman 1941:149; Erikson 2015 kap. 2). Stolpes kamplusta och känsla för rätt- visa tycks ha väckts. Han tar till sig kritiken kring sin avsaknad av arkeologisk bakgrund, och när han året efter lägger fram sin doktorsavhandling Natur- historiska och archæologiska undersökningar på Björkö i Mälaren (1872) har den geologiska studien utökats med arkeologi. I avhandlingen presenterade Stolpe sin syn på vad han kallade den nya arkeologin. Han underströk behovet av en naturvetenskaplig underbyggnad med geologin som förebild. Vitterhetsakademien var fortsatt skeptisk; stödet fanns i stället hos Vetenskapsakademien. Hjalmar Stolpes utveckling av den fältar- keologiska metodiken omfattar både grävmetod och dokumentation. I en rapport till Vetenskapsakademien 1873 redogör han för hur jorden noggrant ge- nomsöks spadtag för spadtag, så att även små fynd som pärlor såväl som fisk- ben kan samlas in och läggas i papperskuvert (rapport till Vetenskapsakade- mien den 8 januari 1873, se Erikson 2015:76). Redan i fält noteras också på vilket djup och i vilket sammanhang fyndet påträffats. Undersökningsytorna utgjordes inte längre av gropar utan av långsmala schakt uppmätta i fot. Stolpe beskriver den omsorg med vilken schaktkanterna sköts, så att det inte ska rasa in material från kanterna, samtidigt som schaktväggarna utgör måttstock för måttangivelserna som noteras. Grävmetodiken uppmärksammades internationellt i samband med den antropologisk-arkeologiska världskongressens besök på Björkö 1874. 50 Charlotte Hedenstierna-Jonson

Men även dokumentationen förändrades då Stolpe utförde skalenliga ritningar på papper med förtryckta rutor i decimaltum. Stolpe skriver i en popu- lärvetenskapligt hållen text i Ny Illustrerad Tidning 1889: Jag lägger […] en i fot och halfva tum indelad stång längs midten af grafven och mäter från denna baslinie antingen med tumstock eller med graderadt vinkelmått, vinkelrätt ut till alla punkter, som skola fixeras. Det blifver ofta en oändlighet af mätningar, men så har också ritningen, utförd på rutpapper i 1/10 skala, nästan samma vitsord som grafven själf (Stolpe 1889). Hjamar Stolpes anteckningsböcker från åren på Björkö utgör idag en skatt som många studenter och forskare bläddrat genom och förtjust tagit del av personliga kommentarer och teckningar lika väl som av arkeologiska data, skisser och listor över inköp. Det är som ett fönster in i en arkeologisk expedition. Nu finns dagböckerna tillgängliga via Historiska museets Birkaportal, där även annat tidigare opublicerat arkivmaterial samlats. Det är lätt hänt att Stolpes undersökningar av Birka överskuggar hans övriga arkeologiska gärningar. Den grävmetodik och dokumentation som han uppar- betat under åren på Birka kom att utgöra en god bas, när han senare tog sig an de komplicerade utgrävningarna av de delvis förstörda båtgravarna i Vendel (1881–82, 1893) men även i Tuna i Alsike (1894–96) och Tuna i Badelunda (1896) (jfr Arbman 1941:148 ff.). Genom sina båtgravsundersökningar kastade han också ljus på en för dåtidens arkeologer okänd tidsålder, som vi nu känner som vendeltid. »Det tidsskede, som närmast föregår den egentliga s.k. vikingatiden, var länge en af de dunklaste perioderna i den svenska järnålderns historia» (Stolpe 1895a). Den gamla kontroversen till trots var det Hans Hildebrand, nu riksantikvarie, som år 1881 gav uppdraget att undersöka en rovgrävd grav vid Vendels kyrka till Hjalmar Stolpe. Graven hade visat sig innehålla föremål utöver det vanliga, daterade till strax före vikingatiden, en tid som fortfarande var höljd i dunkel. Det var i samband med dikesgrävning vid kyrkan i Vendel som några arbetare hade stött på en hjälm och två svärd med rikt dekorerade hjalt med både guld och granater. I tron att de hade hittat en guldskatt tog en ivrig jakt på guld vid. »Järnspett och hackor komma genast i rörelse» och »verkningarna af denna framfart låta lätt tänka sig» (Stolpe & Arne 1912:5). Stolpes undersök- ningar startade med andra ord som en form av restvärdesräddning. Grävningen inleddes i december 1881 under eländiga förhållanden. När Stolpe återkom i maj året efter var det i första hand för att slutföra undersökningen och i andra hand för att se om det fanns några liknande lämningar. Resultatet överträffade allas förväntningar. Stolpe konstaterar i sin sammanställning av grävningarna i Antikvarisk Tidskrift för Sverige (1884) att gravskicket följer vad han kallar för konstant detaljordning, men även att gravfältet i Vendel omfattar flera generationers gravar, genom vilka man kan följa utvecklingen under den fortfarande så okända tidsperioden och ända fram i vikingatid, där ju Stolpes egna under- sökningar i Birka genererat mycken kunskap. Hjalmar Stolpe (1841–1905) 51

Redan vid de första två årens grävningar i Birka framgår att en viktig drivkraft för Stolpe var människors liv och den kultur de formade. Han påpekar i sin avhandling att frågan om Birkas läge och relation till Adam av Bremens Birka inte är det viktigaste med Björköundersökningarna. I stället är det svarta jordens potential att belysa »våra förfäders hvardagslif under hednatiden». Stolpe poängterar att denna kunskap inte kan erhållas genom gravundersök- ningar, vilka fram till nu varit det enda fält »till hvilket våra archæologer kunnat vända sig med planmässiga undersökningar» (Stolpe 1872:85). Intresset för det mänskliga ger också en förståelse för Stolpes byte av forskningsdisciplin och fortsatta bana som etnograf. Det första egentliga mötet med etnografin ägde rum i Köpenhamn sommaren 1872, i samband med Stolpes arkeologiska studier vid Lunds universitet. Besöket i Köpenhamn hade öppnat hans ögon för etnografin, och enligt hans nära vän Gustaf Retzius formades redan då Stolpes dröm att upprätta ett etnografiskt museum i Sverige (Retzius 1905:7; se även Culin 1906:151). Stolpes etnografiska intresse löpte hela tiden parallellt med hans arkeologiska under- sökningar. Under åren 1883–85 gav han sig så äntligen ut på en expedition, som kanhända även överträffade Nordenskiölds resa till Spetsbergen. Stolpe lyckades med både list och hårt arbete ta plats som etnograf bland de veten- skapsmän som fick följa med på den av svenska flottan arrangerade världsom- seglingen med fregatten Vanadis. Under resan, som bl.a. tog honom till Syd- amerika, Söderhavet/Franska Polynesien, Indien och Japan, samlade Stolpe in ett stort och unikt etnografiskt material i form av föremål och fotografiska bilder på glasplåtar. Hans studier innefattade även vissa utgrävningar, främst gravundersökningar i Peru. Det insamlade etnografiska materialet tillfördes vid

Hjalmar Stolpe 1905 vid sitt arbetsbord i lägenheten på Karlavägen. ATA. 52 Charlotte Hedenstierna-Jonson hemkomsten Riksmuseets samlingar, eftersom Stolpe ännu inte fått sin dröm om ett etnografiskt museum förverkligad. Först år 1900 utses Hjalmar Stolpe till föreståndare för Riksmuseets etnografiska samlingar och tre år senare utnämns han till professor. 1905 avlider Stolpe, 64 år gammal. Han har under sin akademiska karriär spänt över tre olika discipliner, geologi, arkeologi och etnografi, och hans karriär karakteriserades på många sätt av nyfikenhet, framåtanda och metodutveckling. Han flyttade fram och stökade om forskningsfronten inom både arkeologi och etnografi. Han låter de olika disciplinerna korsbefrukta varandra, och hans intresse för respektive fält tycks fortgå genom hela livet. Exempelvis omfattar Stolpes publikationer från året 1895 en artikel om Tunafyndet i tidskriften Ymer (1895a), ett bidrag i Svenska jägarförbundets nya tidskrift om »foglarnas flyttningshistoria» (1895b) samt en notis, även den i Ymer, »Om vårt etnografiska museum» (1895c). Men även om Hjalmar Stolpes publikationslista är omfattande, särskilt när det gäller det etnografiska, utgörs hans stora arkeologiska arv av hans noggranna dokumentation av Birka (för publikationslista se Erikson 2015 samt Svenskt biografiskt lexikon). När dottern Estrid Fabricius 1942 sänder över den första av Stolpes Birka-dagböcker skriver hon att anteckningarna i denna är knappa, men då det inte fanns andra eller bättre källor som rörde grävningens första bör- jan kanske anteckningarna trots allt »kunna nödtorfteligen fylla en lucka». Se- dan tillägger hon: »Man får komma ihåg att de gjorts av en ung man som vid den tidpunkten icke anade hvad grävningen av dessa första ’hål’ skulle föra till.»

Referenser Opublicerat material Birkaportalen. Där finns bl.a. Stolpes grävdagböcker och anteckningar. http://historiska.se/birka/ Fabricius, Estrid. 1942: Brev till riksantikvarie Sigurd Curman angående den första Bir- kadagboken. Brevet finns tillgängligt på Historiska museets Birkaportal i anslutning till dagbok 1a. http://historiska.se/birka/digitala-resurser/filer/pdf/Bok1a.pdf Fotografi av Hjalmar Stolpe, ATA (A747-163B). Svenskt biografiskt lexikon. Knut Hjalmar Stolpe, artikel av Bo G. Erikson. https:// sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20306.

Litteratur Arbman, Holger, 1941: Hjalmar Stolpe som fornforskare. Fornvännen 36. S. 146–162. Culin, Stewart, 1906: Hjalmar Stolpe. American Anthropologist, New Series, Vol. 8, No. 1. S. 150–156. Erikson, Bo G., 2015: Kungen av Birka. Hjalmar Stolpe – arkeolog och etnograf. Stock- holm. Retzius, Gustaf, 1906: Hjalmar Stolpe. Ymer, årg. 25. 1905. Stockholm. S. 5–16. Stolpe, Hjalmar, 1872: Naturhistoriska och archæologiska undersökningar på Björkö i Mälaren. Stockholm. Hjalmar Stolpe (1841–1905) 53

— 1884: Vendelfyndet – en förberedande öfversikt. Antikvarisk tidskrift för Sverige 8:1. S. 1–34. — 1889: Ett och annat på Björkö. Ny Illustrerad Tidning, årg. 25, december. Stock- holm. — 1895a: Tuna-fyndet. Alsike socken, Uppland. Ymer, årg. 15. Stockholm. S. 219–234. — 1895b: Ett etnografiskt bidrag till foglarnas flyttningshistoria. Bivråken (Pernis apivorus). Svenska jägarförbundets nya tidskrift , årg. 33. Stockholm. S. 42–54. — 1895: Om vårt Etnografiska museum, särskildt om dess afdelning II. Ymer, årg. 15. Stockholm. S. 132–180. Stolpe, Hjalmar & Arne, Ture, 1912: Graffältet vid Vendel. Stockholm. 54 Charlotte Hedenstierna-Jonson Hans Hildebrand (1842–1913) 55 Hans Hildebrand (1842–1913)

Evert Baudou Foto: UUB.

Hans Hildebrand var äldsta barnet i riksantikvarien Bror Emil Hildebrands familj som då bodde i Stockholm. Bland sina många uppgifter ansvarade riksantikvarien för fornfynd, som förvarades i Ridderstolpska huset på Skeppsbron nedanför Slottet. Fynden där och den stora samlingen i det senare Historiska museet är den fasta punkten i Hans Hildebrands liv. I sitt inträdestal i Vitter- hetsakademien 1875 berättar han om sitt vördnadsfulla intresse när han steg in i sin fars arbetsrum. Under lek blev fornsakerna i lådorna och skåpen gamla bekanta. Hans började studera vid Uppsala universitet 1860 men arbetade tidvis i museet redan då. Filosofie doktor i historia blev han 1866 och 1871 förste amanuens vid Vitterhetsakademien och museet. Efter många framgångsrika år ut- nämndes han till riksantikvarie vid sin fars pensionering 1879. Hans Hildebrands vetenskapliga skrifter sträcker sig över många områden, främst arkeologi, medeltidshistoria, konsthistoria och numismatik. Hans brorson, Bengt Hildebrand (1893–1967), har skrivit en längre biografi i Scandia 1943, en kortare med annan uppläggning i Fornvännen samma år. I Svenskt biografiskt lexikon finns också en bibliografi. Hans Hildebrand behandlas ock- så utförligt i några biografier över samtida arkeologer (Baudou 2012; Eriksson 2015). Källorna till en levnadsteckning över Hans Hildebrand är rika och mycket är obearbetat. En del ligger i privata, ofullständigt kända arkiv. De största samlingarna ligger i Antikvarisk-topografiska arkivet (ATA) i Riksantikvarieäm- betet i Stockholm och i universiteten i Uppsala och Lund. Materialet består till största delen av den rika korrespondensen och manus till tryckta eller opublicerade artiklar. Med undantag av lösa blad ur dagböcker från Hans’ tid i gymnasiet och ett löst blad från 1867 saknas denna källa. De okända dagböckerna ersätts av starkt personliga brev till fadern Bror Emil och särskilt till hustrun Elin. 56 Evert Baudou

I dagbokstexten från gymnasietiden nämner Hans besöken i museet, men det som präglar texten är den religiösa andan med citat från Bibeln och Arndts postilla. Det är mor Mathilda, född Ekecrantz, som med sin svärmiska religiösa tro påverkar den unge Hans. Dagboksbladen återspeglar också Hans’ lust att ständigt söka det nya i vetenskap och skönlitteratur. När han med högsta betyg lämnar gymnasiet är han på väg att söka en bild av världen vid sidan av den kristna tron. Då Hans Hildebrand började i Uppsala kan man följa hans studier och åsik- ter om kurser och professorer i brevväxlingen mellan far och son fram till våren 1865. Hans inledde med kurser i matematik, den grekiska filosofins historia och kemiska laborationer, en till synes förvirrande inledning. Hans sökte sig fram i tankevärlden på flera vägar. Han bodde hos Bror Emils svägerska, Ebba Hildebrandsson (1813–99) född af Wirsén, änka efter Bror Emils äldsta bror, Hildebrand. I hennes stora hem vid Dombron bodde en grupp studenter från släkterna Hildebrand och af Wirsén eller nära vänner (Grenholm 1955:191 ff.). Ungdomarna bildade »Dombronationen» med universitetets nationer som fö- rebild. I breven till Bror Emil skildrar Ebba samvaron och den goda stämningen med fester, uppläsningar och diskussioner. Till de framträdande hörde Hugo Hildebrandsson, Carl David af Wirsén, Hans Hildebrand och från 1863, på Bror Emil Hildebrands rekommendation, Oscar Montelius. Han deltog i um- gänget och matlaget men hade egen bostad (Baudou 2012:55 ff). Sommaren 1861gjorde far och son Hildebrand en tio veckors resa på kontinenten. Det nya museet var snart färdigbyggt och den antikvariska utställning- en måste planeras. Riksantikvarien behövde studera motsvarande utställningar i Europa. Resan blev avgörande för Hans’ kommande forskning. C. L. Stein- hauer i Ethnografisk Museum i Köpenhamn gav »mången blick in i folkslagens olika charakter», en visning som Hans aldrig glömde. Samlingarna i Wien från utgrävningarna i Hallstatt fyllde Hans’ anteckningsböcker med uppgifter och små, skickligt tecknade skisser. Hans skrev också en reseskildring i brevform till sin förtrogna vän Linn; det är Christina Wimmerstedt, Hans’ syssling, som han kände från Dombronatio- nen. Hans skriver med entusiasm om vetenskapens vidd och oändliga möjlig- heter. Breven till Linn berättar om Hans just när han börjar sin bana som forskare. I mars 1862 blev Hans Hildebrand och några andra av de mest lovande studenterna bjudna hem till professorn i historia F. F. Carlson (1811–87) för att diskutera tillkomsten av en historisk förening i Uppsala. Carlson hade studerat en tid i Berlin hos historikern Leopold von Ranke och lärt känna hans »Semi- nar» och flera av hans studenter (Torstendahl 2012). Övningarna skedde vid ett runt bord varannan vecka och utan äldre lärare. Carlson liksom Ranke startade seminarieövningarna, men de skulle drivas av studenterna själva i samverkan. Studenterna skulle genom föreningen tvingas till vetenskaplig skolning (Tors- tendahl 1962:28). Redan samma höst fick dock Carlson uppgifter i riksdagen och senare blev han ecklesiastikminister. Hans Hildebrand (1842–1913) 57

Seminarierna fortsatte: Åren 1862–65 deltog Hans Hildebrand med sex namngivna övningar. Det av Torstendahl publicerade protokollet visar att deltagarna efter några år inte bara övat avancerade diskussioner utan också fått en bred orientering om ny forskning. Hans Hildebrand upplevde, att döma av breven till fadern, föreningen som den rätta miljön för sina kritiska inlägg. Inbjudna till London av finansmannen och amatörarkeologen Henry Christy fick Hans Hildebrand och vännen Gustaf Retzius hösten 1862 uppleva en inspirerande internationell forskarmiljö. Christys palatslika hem hade blivit en mötesplats för forskare från olika vetenskaper, som vid luncher och middagar diskuterade aktuell forskning. Vid den tiden gjorde Christy och den franske geologen E. Lartet upp planer på hur de mycket gamla spåren efter människor och djur i grottor i bergsområden i Frankrike skulle kunna undersökas. Hilde- brand lärde känna den växande paleolitiska forskningen. Han fick också arbeta med Christys egyptiska samling och studera hans stora etnografiska samlingar, där C. L. Steinhauer just arbetade med den sydamerikanska etnografiska samlingen. Hans Hildebrand hade fängslats av Hallstattfynden och hade gärna fortsatt studierna av den tidiga järnåldern i Nordeuropa till en avhandling. När det inte var möjligt att avlägga examen i arkeologi, disputerade han den 12 maj 1865 för graden på Folk och land uti Sverige före 1250. Med ändringar publicerades den 1866 som Svenska folket under hednatiden. Ethnografisk afhandling. Det är en källkritisk uppgörelse med den tidigare forskningen, som leder till kapitlet »Fornsakernas betydelse för ethnografi och historia». Fornsaksvetenskapen är enligt Hildebrand en naturvetenskap som systematiserar ett stort material. Den jämförande etnografin gör det sedan möjligt att skilja mellan götar, svear och gutar. Järnålderns och bronsålderns föremål i Sverige är enligt Hildebrands uppfattning så olika att de måste tillhöra skilda folk. Järnålderns folk var germaner. Hildebrand fick högsta betyg på avhandlingen och blev primus i den promoverade gruppen. I juni 1865 blev Hans Hildebrand extra ordinarie amanuens hos Vitterhets- akademien och deltog i arbetet med den nya utställningen i Statens historiska museum. Den 31 maj 1866 fick han sin doktorsgrad och den 15 juni öppnades museet. Hans hade lämnat Historiska föreningens inspirerande diskussioner och ställdes inför annorlunda problem. Ute i landet växte intresset för fornminnen och hembygd. Far och son Hildebrand mottogs inte med glädje, när de för- de fram centralmuseets krav och önskemål. Svenska Fornminnesföreningen bildades 1869–70 och föreningens möte i Växjö i juni 1870 i Gunnar Olof Hyltén-Cavallius’ museum skärpte motsättningarna (Baudou 2012:141 ff.). När Fornminnesföreningen började ge ut en regelbundet återkommande tidskrift svarade Vitterhetsakademien 1872 med KVHAA:s Månadsblad för att hålla kontakt med intresserade. Hans Hildebrand skötte utgivningen och skrev de flesta artiklarna. Ett år tidigare hade han förordnats som förste amanuens vid Vitterhetsakademien. 58 Evert Baudou

Hans Hildebrand vid Rökstenen 1872. ATA.

1870-talet blev de framgångsrikaste åren i Hans Hildebrands forskning. Han fick Letterstedts stipendium för utrikes forskningsresor och resan blev utgångs- punkten för hans jämförande fornforskning. Han samlade material i ett fyrtiotal museer, främst i Mellaneuropa ner till Italien (Baudou 2012:153 ff.). Breven till hustrun Elin, född Martin, och till fadern Bror Emil berättar om den års- långa ensamheten utan familjen och om framgångsrik forskning. Sedan kunde han i artiklar i Antiqvarisk Tidskrift 1872–80 klargöra begreppen »typologi» och »jämförande fornforskning» (Gräslund 1974). Arkeologernas perspektiv vidgades genom tillkomsten av Antropologiska sällskapet i Stockholm 1873, från 1877 Svenska sällskapet för antropologi och geografi (SSAG). Hildebrand var en av grundarna och ständigt aktiv. I augusti 1874 höll den sjunde internationella kongressen för antropologi och förhisto- risk arkeologi sitt möte i Stockholm med Hans Hildebrand som generalsekre- terare. Han publicerade som redaktör de många föredragen och diskussionerna 1876 i två omfattande och rikt illustrerade volymer på kongressens språk, franska. Hans Hildebrand blev ett namn i den internationella arkeologin. Ett annat resultat av Hildebrands internationella studier blev De förhistoriska folken i Europa. En handbok i jämförande fornkunskap, som publicerades i häften 1873–80. Den samlade volymen omfattar 688 sidor. Den teoretiska grunden är Hans Hildebrand (1842–1913) 59 studiet av typerna »hvilka svara mot arterna inom den organiska verlden» (s. 54). När Hans Hildebrand i december 1879 blev riksantikvarie och garde des médailles och Vitterhetsakademiens ständige sekreterare förändrades situationen i museet. Förste amanuensen Oscar Montelius ville koncentrera sin uppgift till sten- och bronsåldern, andre amanuensen Hjalmar Stolpe ansåg att järnål- dern var hans uppgift. Hans Hildebrand accepterade en sådan ordning och äg- nade sig själv främst åt medeltiden. Han tog också initiativ som på sikt fick stor betydelse. Det gäller främst det 1880 inrättade Antikvarisk-topografiska arkivet (ATA), som då blev ett register över förhistoriska och kulturhistoriska läm- ningar, ordnade efter landskap och socken. Hildebrands intresse för runor och runstenar ledde till att han samma år planerade för ett register över runskrifter. Han publicerade också numismatisk forskning i artiklar om den förhistoriska solidusimporten till Sverige och om de medeltida mynten. Perioden 1879–1903 arbetade Hans Hildebrand på sitt största verk Sveriges medeltid. Det omfattar fem volymer med tillsammans 3124 sidor men är inte avslutat. Skildringen rör livet på landsbygden och i städerna, näringar och sam- färdsel, kungamakten och stormännens liv, krigsväsendet och kyrkan. Ytterli- gare fem böcker skulle ingå: »en om litteratur och vetenskap, en om konst, en om sjukdomar och sociala förhållanden, en om lag och hävd. Den sista och tionde boken skulle ge en framställning av medeltidens livsåskådning» (Isaks- son 1983:11).

Hans Hildebrand iförd riksantikvarieuniform vid Ismantorps borg tillsammans med Elsa Aulén vid T. J. Arnes provgrävning 1904. ATA. 60 Evert Baudou

Omkring 1903 märks en påfallande nedgång i Hildebrands verksamhet. Kanske blev de många arbetsuppgifterna och den gamla personliga och vetenskapliga motsättningen till Montelius alltför pressande. Hildebrands begäran att få förlängd tjänstetid avslogs till hans besvikelse. Montelius blev hans efter- trädare1907. Ser man tillbaka på Hans Hildebrands vetenskapliga gärning kan man urskilja några särskilt viktiga punkter. Avhandlingen 1866 med sin hårda källkri- tik ledde till en ny syn på övergångstiden mellan förhistoria och historia. Skrif- terna på 1870-talet gav en grund för den jämförande fornkunskapen. Titlarna på flera av hans verk visar att studiet av forntida »folk» var centralt för Hilde- brand. För Montelius var typologin främst ett kronologiskt hjälpmedel, som kan ge ett historiskt sammanhang i förhistorisk tid. Hildebrand bidrog till att »kulturhistoria» blev ett begrepp. Vitterhetsakade- miens och Statens historiska museums uppgifter vidgades, främst genom tillkomsten av ATA. Hildebrands publicerade numismatiska forskning gav vä- sentliga resultat. Hans insats för att klarlägga medeltidens historia i Sverige var väldig. Den fullbordades inte, men de publicerade delarna och tanken, planen, är en tillgång som han skapade.

Referenser Källor Hans Hildebrands arkiv, ATA. Bror Emil Hildebrands arkiv, ATA. Familjen Heimbürgers släktarkiv, Stockholm. Privatarkiv.

Litteratur Baudou, Evert, 2012: Oscar Montelius. Om tidens gång och kulturens vandringar. KVHAA. Svenska lärde. Stockholm. — u.å.: Hans Hildebrands biografi. (Ännu ej avslutad.) Erikson, Bo G., 2015: Kungen av Birka. Hjalmar Stolpe – arkeolog och etnograf. Stock- holm. Grenholm, Ebba, 1955: Din tillgivna Ebba. Ett människoöde speglat i brev. Stockholm. Gräslund. Bo, 1974: Relativ datering. Om kronologisk metod i nordisk arkeologi. Tor 16. Uppsala. Hildebrand, Bengt, 1943: Hans Hildebrand. Ett sekelminne 1842–1942. Fornvännen 38. S. 1–27. — 1943: Hans Hildebrand. Till hundraårsminnet. Scandia. S. 96–157. — 1971–73: Hans Olof Hildebrand. Svenskt biografiskt lexikon 19. S. 43–48. Isaksson, Olof, 1983: Hildebrand och medeltiden. Inledning till Hans Hildebrand, Sve- riges medeltid. Malmö. Torstendahl, Rolf, 1962: Disputation eller information. Den pedagogiska linjen i Histo- riska Föreningens verksamhet. Hundra års historisk diskussion. Historiska före- ningen i Uppsala 1862–1962. Studia historica Upsaliensia 8. Stockholm. S. 9–48. — 2012: Att göra studenter till professionella historiker. Historiker i vardag och fest. Historiska föreningen i Uppsala 1862–2012. Red. David Ludvigsson. Uppsala. S. 25–40. Oscar Montelius (1843–1921) 61 Oscar Montelius (1843–1921)

Anders Kaliff Foto: ATA.

Oscar Montelius (1843–1921) är utan tvekan den mest kända av alla svenska arkeologer, tillika en av de mera betydande i arkeologihistorien. Också i skrivande stund, nästan 100 år efter hans bortgång, är hans namn välbekant för varje arkeologistudent, och inte enbart av idéhistoriska skäl. Hans insatser är ännu av grundläggande betydelse för kronologi, datering och typologisk metod. Inte minst är Montelius’ periodindelning av den skandinaviska bronsåldern fortfarande i allt väsentligt giltig. Även internationellt betraktas han som en av de stora inom arkeologin. Jag ska inledningsvis nämna ett personligt vittnesbörd om det, från ett samarbete jag i början av 2000-talet hade med kinesiska arkeologer från Chinese Academy of Social Sciences (CASS). Jag minns hur deras dåvarande chef, professor Liu Qingzhu, särskilt lyfte fram Oscar Montelius som en ledstjärna för honom själv. Han nämnde Montelius tillsammans med de i Kina särskilt högaktade (men i hemlandet mindre omsorgsfullt hågkomna) svenska forskarna Johan Gunnar Andersson (»Kina-Gunnar»), Sven Hedin, Bernhard Karlgren och Folke Bergman. Oscar Montelius föddes 1843 på S:t Paulsgatan 11 på Södermalm i Stock- holm, som son till hovrättsrådet Oscar Augustin Montelius och hans hustru Clara (född Norin). Huset, där han föddes och förblev boende livet ut, finns ännu kvar. Släkten härstammade från Uppland, där en förfader som var kyrkoherde hade antagit efternamnet Montelius i början av 1700-talet. I flera generationer var sedan släktens manliga företrädare präster och lägre ämbetsmän. Oscar visade från unga år prov på studiebegåvning, och genom familjens nära vänskap med riksantikvarien Bror Emil Hildebrand och dennes familj fann han tidigt sitt intresse för fornforskning. Oscar var jämnårig med Bror Emils son Hans, sedermera riksantikvarie liksom fadern. Även Montelius kom så små- ningom att beträda denna post. 62 Anders Kaliff

År 1861 skrevs Oscar Montelius in för studier vid Uppsala universitet, och från att först ha studerat naturvetenskap valde han en inriktning mot historia och fornkunskap. Genom kontakten med Bror Emil Hildebrand, en vänskap som hade stor betydelse för valet av studier och forskarbana, tjänstgjorde han under studietiden också som assistent åt riksantikvarien vid det nyskapade Sta- tens Historiska Museum i Stockholm, till vilket Hildebrand varit tillskyndare. Trots dessa erfarenheter var Montelius’ väg in på den arkeologiska forskningens bana inte helt rak. Han var en tid tveksam om han verkligen skulle gå vidare till doktorsgraden med ett arkeologiskt ämne eller avsluta sina akademiska studier för att direkt fortsätta en antikvarisk bana inom museet. Förmodligen var riksantikvarien Bror Emil Hildebrand också då ett viktigt stöd för Montelius, och han fick honom att fortsätta forskarkarriären (Baudou 2012:55–92). Efter studier som varvats med arbete på Historiska museet tog Montelius sin kandidatexamen i Uppsala 1868, och redan året efter disputerade han för doktorsgraden. 1868 förordnades han som extra ordinarie amanuens vid Vitterhetsakade- mien, för arbete på Statens Historiska Museum, för att 1871 bli ordinarie sådan och från 1880 förste amanuens. Det faktum att Montelius under en stor del av sin yrkeskarriär tjänstgjorde som förste amanuens har varit föremål för viss skämtsamhet. Samma titel var min egen första, när jag erhöll tjänst vid Riks- antikvarieämbetet och Statens Historiska Museum på 1980-talet. Vi som innehade den då lägsta tjänstetiteln för fast antikvarisk tjänst inom myndigheten skojade ofta om att självaste Montelius minsann också varit just förste amanuens. Oscar Montelius föddes i en tid då den moderna arkeologin formades av personer som C. J. Thomsen, J. J. A. Worsaae och Sven Nilsson. Trots att arkeologin som vetenskap vuxit fram redan under första hälften av 1800-talet dröjde det länge innan den blev en egen självständig disciplin. Montelius’ livslopp sammanfaller därför med tiden från arkeologins första steg som en egen vetenskap fram till dess fullständiga professionalisering. När han disputerade för doktorsgraden på den arkeologiska avhandlingen Från Jernåldern (1869), skedde det i ämnet historia. Från att ha varit ett ämne som egentligen inte fanns i den akademiska världen, existerade vid Oscar Montelius’ död 1921 lärostolar i arkeologi (nordisk fornkunskap), inte enbart i Uppsala utan även i Lund. Under hans tid blir arkeologin också i hög grad en del av en bä- rande samhällsideologi, där den egna nationens äldre historia och ursprung var nära sammanlänkade med den dagsaktuella politiken. Det gällde i ett flertal länder, och Sverige var inget undantag. Montelius själv var förstås en del av detta skeende, men hans livsgärning karaktäriserades samtidigt av en för sin tid relativt kritisk hållning till en överdriven betoning av den egna nationens förhistoria. År 1871 gifter han sig med Agda Reuterskiöld (1850–1920), som kom att få en mycket stor betydelse för honom, också professionellt. Under lång tid följde hustrun med på forsknings-, konferens- och föreläsningsresor runt om i Euro- Oscar Montelius (1843–1921) 63 pa. Hon gjorde också en hel del av det grundläggande dokumentationsarbetet, när det gäller teckning av föremål i olika samlingar som besöktes. På så sätt kom Agda Montelius att fungera som Oscars ständigt närvarande forsknings- sekreterare och även som en kritisk och betydelsefull läsare av hans manus. De- ras relation beskrivs på ett mycket fint och utförligt sätt av Evert Baudou i dennes gedigna biografi över Oscar Montelius från 2012. En av Bror Emil Hildebrands bärande idéer var att det behövdes stora mate- rialsamlingar för att man skulle kunna bedriva verkligt god arkeologisk forskning. Det var en av grundtankarna bakom Statens Historiska Museum som en central, nationell institution. Samtidigt orsakade museets tillkomst en schism mellan den nyligen tillkomna Svenska fornminnesföreningen och Vitterhets- akademien, huvudman för museet och med Hildebrand som dominerande före- trädare. Inom Fornminnesföreningen, vilken inte främst riktade sig till professionella antikvarier och fornforskare utan till en intresserad, bildad allmänhet, uppfattades i stället lokala fornsakssamlingar som något positivt. Särskilt synlig blev den här konflikten i förhållandet mellan Hildebrand och den i Fornmin- nesföreningens begynnelse mycket tongivande konstnären och kulturhistoriska skildraren Nils Månsson Mandelgren. Ett ursprungligt syfte med föreningen var att skapa nationell samling kring svensk arkitektur och tradition, men inte minst via Montelius’ inflytande för- ändrades fokus mot ett mera vetenskapligt intresse för arkeologi och konsthistoria. Ett engagemang i Fornminnesföreningen passade Montelius väl. Han blev invald redan 1870, trots att han som amanuens vid Statens Historiska Museum associerades med en verksamhet som stod i opposition mot delar av föreningens strävanden. Han blev tidigt redaktör för årsskriften, Svenska Forn- minnesföreningens Tidskrift, som han omvandlade till en kvalificerad antikvarisk tidskrift med god spridning. 1906 slogs denna samman med Kungl. Vitter- hets-, historie- och antikvitetsakademiens månadsblad, varvid den ännu exis- terande tidskriften Fornvännen skapades. 1874 utsågs Montelius till Fornmin- nesföreningens sekreterare, en post som han innehade ända fram till 1908, då han blev ordförande. Rollen som sekreterare passade honom väl och möjlig- gjorde kontakter med stora grupper av antikvariskt intresserade personer. Mon- telius hade en mycket utåtriktad läggning och lätt för att skapa förtroende. Hans person och engagemang bidrog i hög grad till att överbrygga motsättningarna mellan Svenska fornminnesföreningen och Vitterhetsakademien. Hans inflytande gjorde sig också märkbart genom att många utländska ledamöter valdes in i föreningen, bland dessa ett antal av de mest namnkunniga arkeologerna vid denna tid (jfr Baudou 2001; Salin 1922). I en tid då föreläsningar om arkeologi och forntid rönte stort intresse blev Montelius en omtyckt och uppskattad föreläsare. Han reste mycket och höll föreläsningar runt om i landet liksom vid Statens Historiska Museum i Stock- holm, där han regelbundet föreläste för allmänheten fram till sin död. Monte- lius tycks ha haft en sällsynt god förmåga att kommunicera med både akademiskt skolade kolleger och en intresserad allmänhet. Genom sin vinnande per- 64 Anders Kaliff

Oscar Montelius besöker Gabriel Gustafsson vid utgrävningen av Osebergsskeppet 4 september 1904. ATA. sonlighet skapade han sig ett stort kontaktnät såväl inom Sverige som internationellt, och hans skrifter fick snabbt internationell ryktbarhet. Den för- stärktes av hans frekventa resande och framträdanden vid internationella konferenser, av vilka särskilt kan nämnas de internationella kongresser som anordnades i Köpenhamn 1869 och 1873, i Bologna 1871, i Stockholm 1874 och i Budapest 1876. Montelius for ständigt på forsknings- och studieresor i Sverige liksom på vidsträckta utländska sådana. Han reste ovanligt mycket för sin tid, vilket förmodligen är en viktig anledning till hans framgång och genomslagskraft, likaså till förmågan att upprätthålla nätverk och förmedla forskningsrön. Han besökte flertalet viktiga arkeologiska samlingar i Europa men också samlingar och utgrävningar i såväl Nordafrika som Mindre Asien. Särskilt intresse ägnade han arkeologin i Italien, dit han reste ett stort antal gånger. Under åren 1869–85 besökte han samtliga europeiska länder förutom Grek- land och Turkiet, och i samband med resorna deltog han i arkeologiska kongresser och möten. Genom sina frekventa studieresor fick Montelius en personlig inblick i fornsaksmaterialet som ingen annan samtida arkeolog, och han blev väl förtrogen med så gott som allt väsentligt källmaterial som var känt i dåtiden. Resorna blev därigenom en viktig förutsättning för att han skulle kunna göra den allsidiga bedömning av Europas bronsålderskultur som blev så betydelsefull för hans forskningsresultat, inte minst om brons- ålderns tidsindelning. Oscar Montelius (1843–1921) 65

Förutom med periodindelningen förknippas Montelius’ namn vanligen med skapandet av den typologiska metoden, en insats han inte var ensam om. Trots de konflikter mellan Hans Hildebrand och Montelius som med tiden blev allt större, även om de sällan märktes utåt, har de två gått till arkeologihistorien för att tillsammans ha introducerat typologin i början av 1870-talet. Den bygger på att föremål ordnas kronologiskt i relation till varandra efter deras grad av likhet och det sätt på vilket de kan ha utvecklats ur varandra. Metoden påminner mycket om Darwins utvecklingslära för den biologiska evolutionen, vilken då var högst aktuell. Sannolikt finns också ett visst inflytande därifrån, även om den åtminstone från början inte var direkt uttalad. Montelius’ bronsålderskronologi har för eftervärlden ofta framstått som direkt sprungen ur en tillämpning av den typologiska metoden. Det är dock en uppfattning som kan ifrågasättas. Bo Gräslund anser i sin text om Montelius för Svenskt Biografiskt Lexikon (1985–87; jfr Gräslund 1974) att Montelius’ kronologi i allt väsentligt baseras på de slutna fynden och att typologin egentligen underordnades fyndsammanhangen. Gräslund menar att Hildebrand nog i hög- re grad var den typologiske tänkaren, medan Montelius’ storhet var av annan art. Som forskare var han en utpräglad empiriker, betydligt mera än teoretiker. Hans kanske främsta styrka låg i det omfattande och metodiska sättet att samla information och att systematisera mycket stora källmaterial. Det arbetet utgjorde grunden för hans övertygande analyser och för möjligheten att se de stora sammanhangen. Trots en livslång forskargärning inom arkeologin blev Montelius aldrig chef för någon universitetsinstitution. Det fanns under 1800-talets sista decennier och de första åren på 1900-talet en strävan mot att förmå statsmakterna att satsa medel på att inrätta en lärostol i arkeologi. Montelius hade i så fall varit en san- nolik kandidat att inta en sådan plats. Det kom dock att dröja innan tankarna om en professur förverkligades. Först 1913, samma år som Montelius fyllde 70 år, inrättades den första lärostolen i arkeologiämnet i Sverige, vid Uppsala universitet. Det skedde samma år som Montelius avslutade sin sexåriga period som riksantikvarie, och hans tid som den arkeologiska forskningens front- gestalt var redan passerad. Även utan lärostol höll dock Montelius 1889–93 föreläsningar i »jämförande fornforskning» vid Stockholms högskola. Bland de namnkunniga arkeologer som deltog vid föreläsningarna märks bland andra Oscar Almgren och Bernhard Salin. Oscar Montelius fick visserligen professors namn 1888, men han var ändå under större delen av sitt yrkesliv underställd riksantikvarien, som i egenskap av ordförande för Vitterhetsakademien var museets chef. När Bror Emil Hildebrand avgick som riksantikvarie 1879, efterträddes han av sonen Hans, som i sin tur satt kvar på posten fram till 1907. Sina mest banbrytande forskningsinsatser gjorde därför Oscar Montelius i en formellt underordnad position som tjänsteman vid Statens Historiska Museum. Man kan med rätta fråga om inte Montelius långt tidigare borde ha kommit i åtanke för en högre tjänst än den han innehade fram till 1907. Samtidigt är det förmodligen så 66 Anders Kaliff att just de tjänster och uppdrag han hade, som förste amanuens vid Historis- ka museet och som sekreterare i Fornminnesföreningen, i hög grad möjlig- gjorde hans forskning. En högre administrativ tjänst skulle ha tvingat hans energi att ta sig andra uttryck, något som också blev fallet under tiden som riksantikvarie. Kanske var det på grund av att han under lång tid inte främst behövde befatta sig med representativa och administrativa göromål som Montelius fick tid och kraft till sin imponerande forskargärning (Baudou 2012:327–343). Efter att Hans Hildebrand avgått med pension, blev Montelius trots allt slutligen utnämnd till riksantikvarie år 1907. Han skulle då inom ett par dagar fylla 64 år och utnämningen får nog delvis ses som en hedersbetygelse till den då världsberömde forskaren, som erkänsla för de stora insatser han gjort för svensk arkeologi. Uppdraget var i hög grad representativt och hans forsknings- verksamhet blev inte längre lika omfattande. Han hade dock stora planer för fortsatt publicering, såväl när det gällde skandinavisk arkeologi som rörande Centraleuropa och Medelhavsområdet. Montelius kom under 1910-talet i allt högre grad att ägna sig också åt andra frågor än arkeologin, och han hade ett stort samhällsengagemang med intresse för bland annat kvinnors rättigheter. Han var nu en i hög grad offentlig person och kunde uppträda med stor auktoritet. År 1917 blev han invald i Svenska

Oscar Montelius på promenad i Bretagne med Knut Stjerna 1908. UUB. Oscar Montelius (1843–1921) 67

Akademien på stol nummer 18 efter filosofen Vitalis Norström. Också i detta fall kom Montelius att följa efter Hans Hildebrand som avlidit samma år, även om det inte var just dennes stol som tillföll Montelius. Oscar Montelius var då redan ledamot av ett flertal utländska lärda sällskap och akademier och sedan länge ledamot av Vitterhetsakademien (1877) och från 1895 av Vetenskaps- akademien. Den mycket produktive Montelius bidrog genom sina arbeten på ett avgö- rande sätt till fastställandet av relativa och absoluta kronologier för Europas förhistoria. Med utgångspunkt i Christian Jürgensen Thomsens treperiods- system och Jens Jacob Worsaaes arbeten byggde han upp kronologier för dittills odaterade fornfynd. Om tidsbestämning inom bronsåldern med särskildt afseende på Skandinavien från 1885 var det arbete som lade grunden till den indelning av bronsåldern i sex perioder som ännu används. Under många år var Montelius’ forskningar främst inriktade på bronsåldern, och han skrev en mängd uppsatser på olika språk om ämnet. Den förhistoriska periodindelningen utvecklades dock ytterligare i Den nordiska järnålderns kronologi, 1895– 97. Oscar Montelius skrev och publicerade mycket, mer än 400 skrifter, och höll därtill ett oräkneligt antal föreläsningar, vanligen utan manus. Av hans tryckta verk kan jag här endast nämna några få. Förutom de ovan nämnda fram- träder bland andra Zur Chronologie der jüngeren Steinzeit in Skandinavien (1891) och Die Chronologie der ältesten Bronzezeit in Norddeutschland und Skandinavien (1900). Förutom åt svensk och skandinavisk arkeologi, ägnade Montelius, som nämnts, även stor uppmärksamhet åt Centraleuropa och Me- delhavsvärlden, inte minst Italien och Främre Orienten, bl.a. med det betydelsefulla verket La civilisation primitive en Italie depuis l’introduction des métaux, del 1–3 (1895, 1904, 1910). Förutom att vara en uppskattad förmedlare av arkeologi via föreläsningar gjorde Montelius också en motsvarande skriftlig gärning för att popularisera och sprida arkeologisk kunskap. Bland hans populärvetenskapliga böcker kan nämnas Lifvet i Sverige under hednatiden (1873), som också gavs ut på franska, tyska och engelska i omarbetad form, och inte minst Minnen från vår forntid (1917). Den senare används i viss mån fortfarande i grundläggande fornsaksundervisning, inte minst på grund av de av Olof Sörling ytterst noggrant och skickligt avbildade föremålen. Oscar Montelius gick bort i sviterna av lunginflammation i början av november år 1921, i en ålder av 78 år. Han var mycket aktiv in i det sista, och som föreläsare framträdde han så sent som månaden före sin död. Sina sista år som forskare ägnade han främst åt studiet av Greklands och Främre Orientens för- historiska kulturer. Postumt utgavs verken Die älteren Kulturperioden im Orient und Europa, Vol. 2 (1923) och La Grèce préclassique (1924–28). Oscar och hans 1920 bortgångna hustru Agda ligger begravda på Norra begravnings- platsen i Stockholm under ett egenartat utformat gravmonument i form av en dös. 68 Anders Kaliff

Litteratur Baudou, Evert, 2001: Svenska Fornminnesföreningen och arkeologins etablering. Forn- vännen 96. Stockholm. S. 89–98. — 2012: Oscar Montelius. Om tidens återkomst och kulturens vandringar. Svenska lär- de. Utgivna av Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien i samverkan med Bokförlaget Atlantis. Stockholm. Gräslund, Bo, 1974: Relativ datering: Om kronologisk metod i nordisk arkeologi. Utgi- ven som vol. 16 av Tor. Tidskrift för nordisk fornkunskap. Uppsala. — 1985–87: G Oscar A Montelius. Svenskt biografiskt lexikon, band 25. Stockholm. S. 679–684. Montelius, Oscar, 1869: Från Jernåldern: Akademisk Afhandling som för filosofiska gradens erhållande Kommer att offentligen försvaras af Oscar Montelius den 22 Maj 1869. Stockholm. — 1873: Om lifvet i Sverige under hednatiden. Stockholm. — 1880–82: Spännen från bronsåldern och ur dem närmast utvecklade former: typologisk studie. Stockholm. — 1885: Om tidsbestämning inom bronsåldern: med särskildt afseende på Skandina- vien. Avec un résumé français. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akade- miens Handlingar, Vol. 30. Stockholm. — 1895–97: Den nordiska jernålderns kronologi. Svenska fornminnesföreningens tidskrift, Vol. 9 och 10. Stockholm. S. 155–274 resp. 55–130. — 1895–1910: Civilisation primitive en Italie depuis l’introduction des métaux. Band 1–3. Stockholm & Berlin. — 1900: Die Chronologie der ältesten Bronzezeit in Nord-Deutschland und Skandina- vien. Braunschweig. — 1903: Die Älteren Kulturperioden im Orient und Europa. Stockholm. — 1917: Minnen från vår forntid, ordnade och beskrifna af Oscar Montelius. Stock- holm. — 1923: Die älteren Kulturperioden im Orient und in Europa , Vol. 2. Stockholm. — 1924–28: La Grèce préclassique. Stockholm. Salin, Bernhard, 1922: Minnesteckning över Oscar Montelius. Kungl. Vitterhets Histo- rie och Antikvitets Akademiens Handlingar, Vol. 34. Stockholm.

Webbsidor G Oscar A Montelius, urn:sbl:9465, Svenskt biografiskt lexikon (art. av Bo Gräslund), hämtad 2016-12-06. http://www.svenskaakademien.se/svenska-akademien/ ledamotsregister/montelius-oscar Emil Eckhoff (1846–1923) 69 Emil Eckhoff (1846–1923)

Jes Wienberg Foto: Wikimedia commons.

År 1919 tillfogades ett litet c till släktnamnet. Emil Ekhoff blev Emil Eckhoff de återstående fyra åren av sitt liv. Ändringen var emellertid bara ett av åt- skilliga byten av identitet och intresseområden, som Eckhoff genomgick. Hans bana tog nya och oväntade riktningar i en blandning av tillfälligheter och medvetna val, av plikt som ämbetsman och av egen nyfikenhet. Han bör- jade som zoologen Ekhoff och slutade som antikvarien Eckhoff, började sin skriftliga produktion med en avhandling om fisk och slutade med en recension om hednatemplet i Uppsala (Eckhoff 1923). Ett Sverige i radikal för- vandling möjliggjorde intellektuell rörlighet. Samtidigt var den personliga utgångspunkten ständigt Stockholmstrakten, där han föddes, levde, arbetade och dog. Per Emil Cornelius Eckhoff föddes 1846 i Stockholm och dog 1923 i Djurs- holm. Han blev student vid Uppsala universitet 1866, fil. kand. 1873 och fil. dr 1875. Han blev amanuens vid Vitterhetsakademien 1880 med tjänstgöring vid Myntkabinettet 1889–93, intendent för Livrustkammaren 1883–93, biträde vid Statens historiska museum 1893 och antikvarie vid Vitterhetsakademien från 1910 till 1915, då han pensionerades. Eckhoff var redaktör för Vitterhetsaka- demiens tidskrifter, således redaktör för Fornvännen från dess början 1906 och fram till sin död. Utöver detta var han politiskt aktiv som kommunalfullmäktig i Djursholm och styrelseledamot i flera föreningar, bl.a. Svenska turistföre- ningen. Eckhoff gifte sig 1885 med Ann-Charlotte Ambrosiani och efter hennes död med friherrinnan Märta Sofia Leijonhufvud. Hon skulle några år efter Eckhoffs död gifta om sig med hans kollega, antikvarien Otto Theodor Janse (Hallström 1923; Arne 1949). I likhet med flera andra arkeologer under 1800-talet, t.ex. entomologen Hjalmar Stolpe och botanikern Georg Sarauw, började Eckhoff som naturvetare. Han disputerade på en avhandling om glansfiskens ben (Ekhoff 1875). Som 70 Jes Wienberg

Emil Eckhoff vid sin arbetsplats på SHM. ATA. biträdande geolog deltog han i Sveriges geologiska undersökningar i Östergöt- land, Närke och Värmland 1874–76. Han övervägde emellertid att bli bok- tryckare och prövade faktiskt att arbeta som sådan under några månader. Han var även verksam vid Folkhögskolan Hvilan i Skåne 1877 samt 1877–78 som t.f. lektor vid Skogsinstitutet i Stockholm (senare Skogshögskolan och nu en del av Sveriges lantbruksuniversitet). Eckhoff var då med om att förbereda Vega-expeditionen och fick efteråt ordna Vega-utställningen i Stockholm 1880 och senare 1881 i Venedig. Han redigerade fyra av fem band som redovisade expeditionens resultat. Som en utlöpare av naturvetenskapen kan även ses hans roll som konservator, där han tog initiativ till att utveckla och tillämpa nya metoder för konservering av järnföremål (Ekhoff 1885; jfr Hallström 1923: 251 f.). Eckhoff verkade som förhistorisk arkeolog under 1880-talet. Han fick från vännen Oscar Montelius 1879 överta ansvaret att genomföra arkeologisk-topografiska undersökningar i Bohuslän med början i Kville härad. Eckhoff bidrog här med en naturvetenskaplig systematik i beskrivningen av fornlämningarna. Liksom vid de geologiska undersökningarna blev lämningarna nu markerade Emil Eckhoff (1846–1923) 71 med symboler på generalstabskartor, ett kartblad för sten- och bronsålder och ett för järnålder, något som kom att bilda skola. Resultaten från undersökning- arna av både fornlämningar och fornsaker framlades i serien Bidrag till känne- dom om Göteborgs och Bohusläns fornminnen och historia (t.ex. Ekhoff 1880; jfr Hallström 1923:252 ff., Gustafsson & Karlsson 2004:46 ff.). Metodiskt nytt var även att han dokumenterade nyupptäckta hällristningar på Kinnekulle i Västergötland med tjockt filterpapper (Ekhoff 1892). På 1890-talet övergick Eckhoff gradvis till att arbeta med medeltiden och dess byggnader, men det hade börjat tidigare. Redan 1883 hade han grävt ut en ödekyrka i Östra Granhammar i Närke, som han sedan publicerade (Ekhoff 1888). I kontakten med olika restaureringsprojekt, som han utövade tillsyn över eller ansvarade för, fick han inspiration till en ny forskningsbana. Han fick t.ex. ansvar för restaureringen av Husaby kyrka i Västergötland, Alvastra kloster i Östergötland, Trefaldighetskyrkan i Uppsala, kyrkoruinerna i Sigtuna och Visby samt Visby ringmur, Roma kloster på Gotland, Kronobergs slott, Brahe- hus och Visingsborg i Småland. Eckhoff verkade för den då fortfarande kontroversiella uppfattningen att byggnader inte skulle restaureras enligt stilprin- cipen, då de återförs till ett ursprungligt utseende, utan att man skulle bevara och visa hela utvecklingen (Edman 1999:34 ff.). En restaurering av S:t Per i Sigtuna 1895 blev utgångspunkt för en uppmärk- sammad artikel få år senare, »Om kyrkornas forna egenskap av försvarsverk» (Ekhoff 1899). I likhet med sin chef Hans Hildebrand ansåg Eckhoff att det hade funnits medeltida försvarskyrkor i Sigtuna i ett försvar mot Östersjöns an- fallande hedningar. Artikeln om kyrkornas aktiva och passiva försvar blev startskottet för en debatt med inlägg från Danmark och Sverige, där exemplen och åsikterna böljade fram och åter under ett par årtionden och där den grund- läggande frågan kring kyrkors flerfunktionalitet fortfarande är aktuell. Eck- hoffs teser har vunnit stor och uthållig popularitet, även om de har övergivits i kyrkoforskningen (jfr Wienberg 2004). På Gotland gav fyndet av i golvet återanvända plankor från en tidigmedeltida stavkyrka i Hemse kyrka 1896 ett nytt forskningsuppslag. Plankorna tillät en rekonstruktion av den rikt dekorerade kyrkan och de fördes till Historiska museet i Stockholm, där de ställdes ut. Eckhoff inledde en inventering av andra möjliga träkyrkor från medeltiden, vilket så småningom resulterade i redovisningen Svenska Stavkyrkor jämte iakttagelser över de norska samt redogörelse för i Danmark och England kända lämningar av stavkonstruktioner (Ekhoff 1914–16); ett storverk i alla avseenden som fortfarande har relevans, inte minst genom sina förnämliga illustrationer. Eckhoffs undersökningar på Gotland, som kombinerade utgrävning och byggnadsarkeologisk analys, blev talrika. Här kan nämnas undersökningen av S:t Clemens i Visby, där han i en större monografi kunde redovisa kyrkans många byggnadsfaser (Ekhoff 1912). Flera liknande verk var påtänkta, men det sista stora verket skulle bli om Visby ringmur. Han lyckades färdigställa planschbandet, som kunde presenteras på Nordiska arkeologmötet i Stockholm 72 Jes Wienberg

Emil Eckhoff i fält. ATA.

(Eckhoff 1922), medan textbandet slutfördes av hans kollega Otto Janse i samarbete med änkan (Eckhoff & Janse 1936). Ett planerat arbete om kastalerna blev däremot aldrig av. Fram till dagens nya tekniker med fotodokumentation och scanning har man vid studier av muren haft god nytta av uppmätningarna i Eckhoffs planschverk, medan hans dateringar av Kruttornet till 1000-talet och muren till 1100-talet har visat sig vara för tidiga. Kollegan och vännen Gustaf Hallström, som hade börjat sin bana som inventerare i Bohuslän, skrev en fyllig minnesruna i Fornvännen samma år som Eckhoff dog (Hallström 1923). Till runan finns även en bibliografisk översikt. Hallström redogör för Eckhoffs studier och karriär och ger en bild av honom som naturvän, sportig, energisk och pliktuppfyllande. Därtill finns i Svenskt Biografiskt lexikon en kortare artikel om honom (Arne 1949). I Nationalen- cyklopedin uppträder Eckhoff enbart indirekt som en litteraturhänvisning under uppslagsordet »Stavkyrka» (NE 17, 1995:217). Inte oväntat har betydelsen av hans arbete minskat med åren. Här, ett århundrade efter sin död, finner Eckhoff sin plats i raden av företrä- desvis, men inte uteslutande, män, som lade grunden till svensk arkeologi både som akademisk disciplin och som antikvarisk praxis (jfr Nicklasson 2014a, 2014b). Eckhoff är idag mest känd för sina arbeten om stavkyrkorna och Visby stadsmur men har annars hamnat litet mellan stolarna när det gäller den tillba- kablickande ämneshistoriken. Eckhoff har inte samma metodiska lyskraft som de inbördes vännerna och rivalerna, riksantikvarierna Montelius och Hildebrand. Han var en uppskattad medlem av Vitterhetsakademien, men inte en av dess ledande gestalter (jfr Jonsson 2003:104, 116, 121 f., 125, 155), endast värd ett kort omnämnande i samband med fornminnesinventeringen, men till synes annars inte intressant i Emil Eckhoff (1846–1923) 73 en översikt över arkeologins utveckling (jfr Baudou 2004:143, 209 f.). Han har inte heller tillagts betydelse för framväxten av medeltidsarkeologin, som fick sin tyngdpunkt i Skåne (jfr Wienberg 2014). Men Eckhoff visade genom sin gärning en imponerande öppenhet, mångsidighet och påhittighet som problem- lösare. Han hade den nödvändiga framåtandan och energin, och han arbetade med flit och noggrannhet, så länge krafterna räckte, och han kan på detta sätt än idag fungera som förebild. Utöver sina publikationer och restaureringar har Eckhoff lämnat efter sig en omfattande mängd arkivalier, brev, reseanteckningar, resedagböcker och mycket annat, som väntar på att utforskas i ATA, Antikvarisk-topografiska arkivet i Stockholm. Här finns kanske mer att hitta om varför ett litet c fogades till efternamnet. Hallström skrev att Eckhoff återtog den tyska stavningen av släktnamnet för att visa sin solidaritet med »släktens gamla stamland» i en tid av nöd efter världskriget (Hallström 1923:244), alltså ett uttryck för vänskap med Tyskland innan det tyska på allvar blev kontroversiellt.

Referenser Arne, T. J., 1949: Eckhoff, Per Emil Cornelius. Svenskt Biografiskt lexikon 12. Stock- holm. S. 39–43. Baudou, Evert, 2004: Den nordiska arkeologin – historia och tolkningar. Kungl. Vitter- hets Historie och Antikvitets Akademien. Stockholm. Eckhoff, Emil & Janse, Otto, 1936: Visby stadsmur, I. Text. Stockholm. Edman, Victor, 1999: En svensk restaureringstradition. Tre arkitekter gestaltar 1900-talets historiesyn. Stockholm. Ekhoff, Emil, 1875: Beskrifning öfver benbyggnaden hos glansfisken (Lampris gutta- tus. Retz). 1. Skallens ben. Akademisk afhandling, Upsala universitet. Uppsala. — 1880: Qville härads fasta fornlemningar. Bidrag till kännedom om Göteborgs och Bohusläns fornminnen och historia, hft. 6. S. 117–234. — 1885: Konservering af äldre jernföremål. Kongl. Vitterhets Historie och Antiqvitets Akademiens Månadsblad 160–162. S. 134–141. — 1888: Kyrka vid Granhammar i Vintrosa socken, Nerike. Kongl. Vitterhets Historie och Antiqvitets Akademiens Månadsblad 202–204. S. 164–181. — 1892: Hällristningar på Kinnekulle. Svenska Fornminnesföreningens tidskrift 8 hft. 2. S. 102–126. — 1899: Om kyrkornas forna egenskap av försvarsverk. Aarbøger for nordisk Oldkyn- dighed og Historie 1899. S. 19–80. — 1912: S:t Clemens kyrka i Visby. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akade- mien. Stockholm. — 1914–16: Svenska Stavkyrkor jämte iakttagelser över de norska samt redogörelse för i Danmark och England kända lämningar av stavkonstruktioner. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Stockholm. — 1922: Visby stadsmur, II. Planscher. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Aka- demien. Stockholm. — 1923: Uttalande med anl. av S. Lindqvist: Hednatemplet i Uppsala. Fornvännen 18. S. 118. Gustafsson, Anders & Karlsson, Håkan, 2004: Plats på scen. Kring beskrivning och för- medling av Bohusläns fasta fornlämningar genom tiderna. Uddevalla. (Bohusläns museum, Kulturhistoriska dokumentationer 17.) 74 Jes Wienberg

Hallström, Gustaf, 1923: Emil Eckhoff. Fornvännen 18. S. 243–281. Jonsson, Inge, 2003: Vitterhetsakademien 1753–2003. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Stockholm. NE = Nationalencyklopedin, 1–20. Höganäs 1989–96. Nicklasson, Påvel, 2014a: Kvinnliga pionjärer i eller utanför arkeologin: Eva Brag och Ida Nilsson. Fornvännen 109. S. 127–138. — 2014b: Sven Nilssons kvinnliga korrespondenter. Fornvännen 109. S. 197–214. Wienberg, Jes, 2004: Fortresses, Storehouses and Symbols – ambiguous churches of the Baltic Sea. Der Ostseeraum und Kontinentaleuropa 1100–1600. Einflußnahme – Rezeption – Wandel. (Hrsg.) Detlef Kattinger, Jens E. Olesen & Horst Wernicke. Greifswald. S. 35–50. (CCC, Culture Clash or Compromise VIII.) — 2014: Historical Archaeology in Sweden. PCA, European Journal of Post-Classical Archaeologies 4. S. 447–470. Bernhard Salin (1861–1931) 75 Bernhard Salin (1861–1931)

Anne-Sofie Gräslund Foto ca 1880: ATA.

Karl Bernhard Salin var född i Örebro. Hans far var arkitekten och ingenjören Carl Johan Salin, som byggde både kyrkor och järnvägar. Hans mor Anna, född Wohlfart, från Henriksholm i Dalsland, dog redan 1863, när Bernhard var bara två år gammal. Av henne hade Bernhard enligt släktingar ärvt sin musikaliska begåvning, medan hans konstnärliga begåvning var ett arv från fadern arkitekten. Han hade också en anknytning till Stockholm genom farfadern som var to- bakshandlare där. Bernhard var den yngste brodern i en ovanligt begåvad syskonskara, i vilken ingick också medicinprofessorn Mauritz Salin vid Karo- linska Institutet och stadsarkitekten i Stockholm, Kasper Salin. Bernhard gick i läroverk först i Örebro och sedan i Nyköping, dit familjen flyttade 1874. Där avlade han mogenhetsexamen våren 1880. Om gymnasie- studierna har han själv berättat att han struntade i läxorna, eftersom han alltid bara ville rita och måla. Men han klarade sig bra ändå. Under gymnasieåren funderade han allvarligt på att ägna sig åt konstnärskap och måleri som fram- tidssyssla. Mycket av innehållet i detta kapitel baserar sig på Oscar Almgrens lysande och utförliga minnesteckning i Fornvännen efter Salins död 29 oktober 1931 (Almgren 1933), där även utdrag ur flera långa brev från Salin till Oscar Mon- telius under hans resor på 1890-talet återges, liksom brev från Salin till Oscar Almgren. Av minnesteckningen framgår klart vilken oerhörd betydelse dessa resor hade för Bernhard Salins fortsatta forskning och verksamhet som kultur- minnesvårdare, museiman och organisatör. Det är tydligt att Salin kan ses som lärjunge till Oscar Montelius och – längre fram – att Oscar Almgren kan ses som lärjunge till Salin. I båda dessa fall innebar den täta kontakten också en nära vänskap. En skolkamrat från gymnasiet i Nyköping har berättat om hur Salins intresse för konst och litteratur gjorde honom till en aktiv medlem i gymnasist- 76 Anne-Sofie Gräslund föreningen »Bragevännerna» och hur han tillsammans med några sångar- kamrater bildade en dubbelkvartett som sjöng serenader under vårkvällarna före studentexamen. Salin fortsatte sina studier vid Uppsala universitet, först inom medicin, men han sadlade snart om till humaniora. Redan under första terminen av sin Upp- salavistelse blev han på Södermanlands-Nerikes nation anförtrodd en av hu- vudrollerna i studentspexet På Madagaskar, och han lyckades utmärkt i sin roll som överstepräst. Mycket snart blev han invald i kören Orphei Drängar, där han glänste som solist. Fil. kand.-examen avlade han i januari 1885 med nordiska språk och estetik som huvudämnen samt historia, statskunskap, latin och astronomi som bi- ämnen. I konsthistorien fann han sitt rätta element, där både forskar- och konstnärsanlagen kunde göra sig gällande. Konsthistoria ingick på den tiden tillsammans med litteraturhistoria i examensämnet estetik. Han blev fil. lic. i estetik, med historia och statskunskap som biämnen, i december 1888. Det sista studieåret före licentiatexamen tillbringade Salin inte längre i Uppsala utan hos sina släktingar i Stockholm; från den tiden förblev han stockholma- re. I februari 1889 antogs han på egen begäran av Vitterhetsakademien till »extra biträde vid vården av de under Akademiens inseende ställda statssam- lingarna». Samtidigt med denna tjänstgöring bedrev han musei- och biblioteksstudier för sin avhandling. Med titeln Ur djur- och växtmotivens utvecklingshistoria ventilerades denna den 7 maj 1890 med Oscar Montelius som opponent. Mon- telius var mycket positiv och lär efteråt av ämnesprofessorn, Carl Rupert Ny- blom, ha kritiserats för att han varit alldeles för välvillig; »man måste lägga fäl- lor för respondenten och snärja honom riktigt.» Montelius avfattade skriftligt sitt omdöme i tre punkter: 1. Afhandlingen synes mig vittna om en mer än vanlig förmåga af själfständig forskning och om en högst betydande litteraturkännedom. 2. Författarens behandling af det föreliggande ämnet visar, att han tillgodogjort sig de nyaste och bästa metoder, som inom det ifrågavarande forskningsområdet kunna användas. 3. Författaren har på ett sätt, som i huvudsak torde vara riktigt, löst det problem han föresatt sig, ett problem så mycket svårare att behandla som det gällde att under mer än tvåtusen år följa de viktigaste ornamentmotivens historia, och detta inte inom ett visst land utan i hela Europa (Almgren 1933:8). I avhandlingen behandlar Salin först huvuddragen av djur- och växtmotivens historia från den mykenska konsten genom den klassiska eran fram till den karolingiska renässansen. De långlivade växtmotiven lotusblomman, palmetten och akantusrankan intresserar honom särskilt. I avhandlingens andra del behandlar han sedan huvuddragen av de romanska djur- och växtmotivens historia i Sverige. Han visar på den blandning av fornnordisk och romansk ornamentik som finns på en del runstenar och hävdar också att den romanska ornamentiken i sin intrikata uppbyggnad har mer gemensamt med den germanska konsten än med den klassiska. Bernhard Salin (1861–1931) 77

Åren närmast efter disputationen publicerar han några artiklar om medeltida föremål, Broddetorpsaltaret och kors och krucifix i Statens historiska museum. Samtidigt ägnar han sig alltmer åt förhistorisk arkeologi, uppenbarligen under Montelius’ intresserade ledning, vilket ledde till livslång vänskap och samverkan. År 1891–92 företog Salin en nästan årslång resa i Europa, till en början tillsammans med Montelius. De besökte tyska antropologiska sällskapets möte i Danzig, där Montelius presenterade sitt kronologiska system för den nordiska stenåldern, och därefter åtskilliga andra museistäder. Sedan återvände Monte- lius till Stockholm, medan Salin med besök på museer fortsatte till Sydtysk- land, Ungern, Kroatien, Bosnien och Dalmatien. Från Sydtyskland rapporterar han i ett brev till Montelius: Museerna i södra Tyskland stå långt tillbaka för dem i norra. Ju längre mot söder dess mer dilettantism och vice versa. I synnerhet ha några gamla militärer förargat mig. Det är ju mycket aktningsvärdt, att de ha intressen åt detta håll, men det vore visst bättre ändå, om de inte hade det. Magistratspersoner, läkare och apotekare äro dock mer resonabla i allmänhet. På vissa trakter arbetas dock mycket och gräfves alldeles för mycket, emedan man ännu ej lärt konsten att gräfva. I Augsburg hade museets custos just hemkommit från en gräfning och då karlen […] föreföll att vara in- telligent, så tänkte jag, att det ej kunde skada att redogöra för, hur det gräfves hos oss. Han såg helt förvånad ut och utbrast slutligen, när han hunnit hemta sig »men det är ju ren vetenskap!» (Almgren 1933:9 ff.). Salin reste vidare till Italien där han sedan vistades i fem månader. Förutom Rom besökte han bl.a. Sicilien, Capri, Florens, Bologna, Venedig och Ra- venna. I hans skissbok finns ornamentmotiv från Ravenna avritade (Almgren 1933:13, fig. 4). Från Bologna skriver han till Montelius: […] att jag nu samlat ett så pass stort material, att jag gärna efter min hemkomst skulle vilja få ut litet om folkvandringstidens ornamentik och därmed sammanhängande frågor […] kunde ju bli en fortsättning af mina ornamentstudier, ty ornamentiken kommer att spela en hufvudroll i denna uppsats, emedan jag tror, att speciellt under folkvandringstiden ornamenten kunna ge oss säkra och goda upplysningar. […] och det som verkligen gör mig glad i själen är att jag känner, hur jag mer och mer går upp i arkeologien, jag arbetar med öfvertygelse och glädje och känner mig lycklig därvid, emedan jag omfattar ämnet med kärlek (Almgren 1933:12). Efter hemkomsten befordrades Salin till amanuens och fick uppdraget att inventera de gotländska järnåldersfynden på Historiska museet, något som innebar början till bokprojektet Die Ältere Eisenzeit Gotlands. Den första publikationen utkom inte förrän 1914, då med Oscar Almgren som författare. Salins inventeringsarbete koncentrerades i stället på museets guldföremål. Han fascinerades av guldbrakteaterna och publicerade 1895 ett större arbete om dem; det var hans första mer omfattande arkeologiska publikation. 1895 var det dags för Salins nästa utlandsresa, denna gång som Letterstedtsk stipendiat. Ändamålet för resan uppges vara: 1:o) att studera minnena från århundradena närmast före och efter Kristi födelse för att om möjligt få en öfverblick öfver de intressanta kulturformer, som under dessa århund- raden bröto sig mot hvarandra i mellersta Europa, och hvilka förhållanden starkt inver- 78 Anne-Sofie Gräslund

Salins teckningar av ornamentmotiv i Ravenna. Efter Almgren 1933.

kat på vårt eget lands utveckling under dessa tider, 2:o) att studera ornamentens utveckling och utbredning, hvilken branche af arkeologien alltmer visat sig vara af stor betydelse vid utredandet af olika kulturströmningar, och speciellt är af stor vigt för utforskandet af vårt lands förbindelser under äldre tider (Almgren 1933:18). Under sin resa besöker han England, Irland och Skottland, därefter Frankrike, Belgien och Holland, och slutligen Tyskland. I sin redogörelse till Vitterhets- akademien uppehåller han sig mycket vid de olika ländernas centralmuseer och deras möjligheter att vara centralorgan för den arkeologiska forskningen och för att tillhandahålla en utbildning för vetenskapliga utgrävningar. I fråga om både England och Frankrike beklagar han att den inhemska forskningen inte har en så gynnad ställning i jämförelse med forskningen gällande de gamla kul- turländerna vid Medelhavet, i Asien och Afrika. För engelska pengar utgräfves i de gamla kulturländerna äfven rätt obetydliga min- nesmärken under det man förstör rester af romerska villor belägna på engelsk botten och det ännu år 1895. Och likväl finnes ej så få fornminnesföreningar, som nog göra, vad de kunna för höjandet af intresset för de inhemska fornlemningarna och studiet af dem, men man saknar i England ett centralorgan för den inhemska arkeologien. Först när de arkeologiska intressena höjas öfver lokalpatriotismens nivå, blifva de till ett verkligt och varaktigt gagn (Almgren 1933:20). Här förebådas Salins senare uppgifter som organisatör av kulturminnesvården. Bernhard Salin (1861–1931) 79

Efter hemkomsten publicerar han flera artiklar om föremål i Statens historiska museums samlingar och deras ornamentik, Finjasjöskatten, Vendelfynden och Skabersjöspännet, och ger därmed prov på alla de stilarter han urskiljer inom den nordiska djurornamentiken under skedet 400–800. Han behandlar också det upp- ländska Litslenafyndet och förmodar att man måste räkna med en invandring av germaner söderifrån. Detta får ses som en förberedelse för hans livs största och viktigaste arbete, Die altgermanische Thierornamentik. Typologische Studie über Germanische Metallgegenstände aus dem IV. bis IX. Jahrhundert, nebst einer Studie über irische Ornamentik (översatt av professor Johanna Mestorf i Kiel), vilket utkom 1904. Det är en volym på nästan 400 sidor, med 741 illustrationer, som blivit en klassiker. Salin delade in djurornamentiken i tre på varandra följande stilar: stil I som är folkvandringstidens stil, stil II som tillhör äldre vendeltid och stil III som bildar övergången till vikingatidens stilar. Stilforskningen kom att bli en viktig kronologisk referensram, vilket den fortfarande i viss mån är (Arrhenius 1994:191 ff.). Först på 1980-talet började man ifrågasätta Salins grundtes att den germanska djurornamentiken var urgermansk. Den tyske konsthistorikern Günther Haseloff anser att den uppkom där germanerna hade kontakt med de provinsialromerska verkstäderna vid limes, vilket förklarar den stora betydelsen av inslag av mer eller mindre stiliserad växtornamentik. Stil I karakteriseras av sönderdelande av djurfigurerna och förkortning, dvs. att man i en enda bild sammanfattar ett komplext skeende (Arrhenius 1994:195 ff.). »Synnerligen fyndig är hans metod att lära sina läsare att ’stava och lägga ihop’», skriver Oscar Almgren och illustrerar med Salins bild av en D-brakteat, där man först ser huvud och rygglinje, varefter bog och framben kopplas på och slutligen lår och bakben (Almgren 1933:26, fig. 6). Under 500-talet övergår djurornamentiken i stil II, som till skillnad från den abrupta sönderdelningen i stil I i stället karakteriseras av djurhuvuden, ibland hela djurkroppar, i lugnt böljande bandflätning. Stil III, som vi idag daterar till ca 650–750, kännetecknas av knutbandsflätor. Den har sedermera delats upp i stilarna C och D; C har gärna en trekantig hästliknande djurfigur som central- motiv, medan D har bandformiga djurfigurer lagda i åttaformade öglor, båda omgivna av knutbandsflätor, i C-stilen i form av heltäckande oregelbundna fält, i D-stilen inom begränsade paneler. Salins dateringar var för stil I slutet av 400-talet till ca 600, stil II från slutet av 500-talet till ca 700 och stil III från ca 700 till 800-talets början (Östergren 2002). Salins kulturhistoriska resultat av ornamentikstudierna är påvisandet av tre mäktiga kulturströmmar: en nord- gående från Sydryssland mot norra Tyskland och Skandinavien ca 200–350, en västgående från Sydryssland ca 375 mot södra, mellersta och västra Europa, och slutligen ca 500 en sydgående från Danmark och Nordtyskland till Mellan- europa och vidare till Italien (Almgren 1933:27 f.). När Thierornamentik utkom var Salin sedan ett år tillbaka anställd först som intendent, senare som styresman på Nordiska museet, dit han kallats för att arbeta med museets inredning och uppställning i den nya museibyggnaden. Nils Edvard Hammarstedt berättar i sina minnesord över Salins verksamhet vid Nordiska museet att han många gånger hörde Salin försäkra 80 Anne-Sofie Gräslund

Bernhard Salin i sitt tjänsterum på Nordiska museet. Efter Hammarstedt 1932.

att tiden för hans arbete med Nordiska museets installation trots all möda, allt mot- stånd, som han stundom hade att övervinna, varit den lyckligaste perioden i hans liv. Han njöt synbart av att få omsätta sin museitekniska erfarenhet i verklighet. Härvid voro etnologiska och kulturhistoriska principer de ledande, varvid dock sorgfälligt undveks, att det hela hemföll åt någon vetenskaplig torrhet eller stelhet (Hammar- stedt 1932:272). Från 1905 var Salin även föreståndare för Skansen, vilket medförde att den redan tunga arbetsbördan blev än tyngre. Han var rastlöst verksam. I samband med hans insats vid Nordiska museet bör även nämnas grundandet av den vetenskapliga tidskriften Fataburen 1906 och uppläggningen av ett systematiskt folklivsarkiv. Åren vid Nordiska museet hade varit oerhört pressande, och det var med vikande krafter han tillträdde posten som riksantikvarie efter Monte- lius’ avgång 1913. Han grep sig dock med intresse an bl.a. arbetet som forn- vårdskommitténs ordförande. 1916 drabbades han av hjärtbesvär och 1918 fick han ett slaganfall, som i väsentlig grad bröt hans kraft. Lyckligtvis kunde han ända in i det sista röra sig något ute. 1923 tog han formellt avsked från Riks- antikvarieämbetet. Nerman avslutar sina minnesord med att det som främst karakteriserade Salin var en sällsynt hjärtats godhet, i samvaron med människor utmärkt av stilla vänlighet och enkelhet. Detta uteslöt emellertid inte ett intryck av samlad kraft och naturlig auktoritet (Nerman 1932:281 f.).

Ett forskningsfält som intresserade Salin särskilt var det religionshistoriska. Redan i sitt stora brakteatarbete kom han in på detta, då han hävdade att bild- Bernhard Salin (1861–1931) 81 framställningarna med en fågel bredvid ryttaren syftade på Oden, medan de brakteater där fyrfotadjuret under människohuvudet är en bock avsåg Tor (Almgren 1933:34). Under sin tid på Nordiska museet ömmade Salin för arkivet för svensk folklivsforskning som omfattade forntro och folksed. Vid sin död efterlämnade han ett större manuskript i ofullbordat skick om svenska offer- och kultkällor (Hammarstedt 1932:274 f.). I slutet av sitt kapitel om sten- åldern i det stora arbetet om landskapet Uppland har Salin ett avsnitt med titeln »Den hedna religionen». Här framlägger han i korthet resultaten av sina själv- ständiga forskningar om religionsutvecklingen i Skandinavien, där han försö- ker åstadkomma en kronologisering av det religionshistoriska materialet på samma sätt som av fornsaksbeståndet för att därigenom nå fram till en tolkning av kulturströmmar och inflytanden. Två mindre uppsatser i de båda festskrif- terna till Oscar Montelius 1903 och 1913 behandlar detta (Almgren 1933:35). Särskilt artikeln från 1903 »Heimskringlas tradition om asarnes invandring. Ett arkeologiskt-religionshistoriskt utkast» har fått betydelse som utgångspunkt för Dumézils strukturalistiska arbete om Nordens gudar och myter.1 Bernhard Salin var också mycket intresserad av arkeologiska utgrävningar och grävningsmetodik, men på grund av andra arbetsuppgifter hade han inte möjlighet att ägna sig åt det så mycket som han hade önskat. Under sommar- säsongerna 1890–93 och 1897–1902 undersökte han många olika typer av fornlämningar på många olika platser, under den förra perioden vid något till- fälle tillsammans med den finländske arkeologen Alfred Hackman, under den senare perioden ibland tillsammans med Oscar Almgren. De diskuterade ingå- ende grävningsmetoder och ansåg att den av Hjalmar Stolpe utarbetade metoden med skalenliga gravplaner ritade på rutpapper direkt på platsen var utmärkt och borde utsträckas till att omfatta även brandgravar. De fann det emellertid nödvändigt att efter danskt mönster införa bruket av avvägningsinstrument samt en flitigare användning av fotografering (Almgren 1933:37 f.). Salin lät 1902 inköpa två bälgkameror för 13x18 foton; den ena togs i bruk samma sommar vid Åloppegrävningen, som blev hans största och sista undersökning (Almgren 1933:39 f., fig. 8). Almgren avslutar sin minnesteckning om Bernhard Salins hängivna och hel- gjutna forskargärning, vars gedigna skapelser skola äga bestånd till gagn och glädje, så länge de fornkonstens alster begrundas, vilkas underfundiga slingor han bättre än någon annan lärt oss att tyda. För dem som haft lyckan att stå honom nära i livet, är det en saknadens tröst att inför yngre släkten tacksamt vittna om hans blida, vänsälla och impulsgivande vä- sen. Han hörde till de lyckliga människor, som förbli trogna det bästa inom sig och finna sin rätta plats i livet, där deras gåvor bli till största gagn.

1 Tack till Olof Sundqvist för denna upplysning. 82 Anne-Sofie Gräslund

Referenser Almgren, Oscar, 1933: Bernhard Salin. Fornforskaren med konstnärshågen. Fornvän- nen 28. S. 1–48. — 1914: Die ältere Eisenzeit Gotlands: nach den in Statens historiska museum, Stock- holm, aufbewahrten Funden und Ausgrabungsberichten im Auftrage der Kungl. Vit- terhets Historie och Antikvitets Akademien dargestellt. H. 1. Stockholm. Arrhenius, Birgit, 1994: Järnåldern. Signums svenska konsthistoria, band 1. Stenåldern, bronsåldern, järnåldern. Lund. S. 162–225. Dumézil, Georges, 1962: De nordiska gudarna. En undersökning av den skandinaviska religionen. Stockholm. Hammarstedt, Nils Edvard, 1932: Bernhard Salin. Några minnesord. Fataburen 1932. S. 271–276. Haseloff, Günther, 1981: Die germanische Tierornamentik der Völkerwanderungszeit: Studien zu Salin’s Stil I. Band 1–3. Berlin, New York. Nerman, Birger, 1932: Bernhard Salin. Ymer 1932. S. 277–282. Salin, Bernhard, 1890: Ur djur och växtmotivens utvecklingshistoria. Studier i ornamentik. Akad. afhandling. Stockholm. — 1891: Altarprydnaden från Broddetorps kyrka. Svenska fornminnesföreningens tidskrift. Band 8:1. S. 24–52. — 1893: Några krucifix och kors i Statens Historiska Museum. Svenska fornminnes- föreningens tidskrift. Band 8:3. S. 277–312. — 1895: De nordiska guldbrakteaterna. Några bidrag till kännedomen om brakteaternas utbredning och kulturhistoriska betydelse. En arkeologisk studie. Antikvarisk tidskrift för Sverige. 14:2. — 1902: Den förhistoriska tiden [i Uppland]. Uppland, skildring af land och folk. Red. Axel Erdman & Karl Hildebrand. Band 1, häfte 2. Uppsala. — 1903: Heimskringlas tradition om asarnes invandring. Ett arkeologiskt-religionshistoriskt utkast. Studier tillägnade Oscar Montelius 19 9/9 03 af lärjungar. Stock- holm. S. 133–141. — 1904: Die altgermanische Thierornamentik. Typologische Studie über germanische Metallgegenstände aus dem IV. bis IX. Jahrhundert nebst eine Studie über irische Ornamentik. Stockholm. — 1913: Några ord om en Fröbild. Opuscula archæologica Oscari Montelio septuagenario dicata d. IX m. sept. a. MCMXIII. Stockholm. S. 405–412. Östergren, Stefan, 2002: C. Bernhard Salin. Svenskt biografiskt lexikon. Band 31. Stockholm. S. 291–296. Georg Sarauw (1862–1928) 83 Georg Sarauw (1862–1928)

Tove Hjørungdal & Carl Holmberg Foto 1914: Göteborgs Stadsmuseum.

Utan Georg Sarauw skulle såväl tolkningen av stenåldern som Västsveriges arkeologioch museivärld ha sett annorlunda ut. Sedan 1912 var intendenten Sarauw anställd vid Göteborgs Museum med uppdraget att utveckla museets nyinrättade arkeologiska verksamhet. Uppmanad av Oscar Almgren hade Sarauw sökt tjänsten, som han fick i konkurrens med Gabriel Gustafson, Ose- bergsskeppets utgrävare (Sjöberg 2000:30). Sarauw var dansk; han hade en europeisk och mångsidig vetenskaplig bakgrund och tog sig systematiskt an uppgifterna i det nya landet. Han behöll sitt danska medborgarskap, men redan hans ansökan till Göteborgs Museum var skriven på korrekt svenska (Sjöberg 2005a:9). Språkkunskaperna underlättade kommunikationen i tjänsten och gynnade såväl integrering som erkännande. Som den förste professionella arkeologen i Göteborg blev Sarauw en synlig kraft i kunskaps- och kulturstadens utveckling. Georg Frederik Ludvig Sarauw föddes på södra Själland och växte upp i en kulturellt, akademiskt och politiskt aktiv familj. Pojken Georg fick en solid utbildning vid Herlufsholms internatskola i språk, klassiska och humanistiska ämnen. Som vuxen blev Sarauw först forstmester (jägmästare) som sin far. Ar- betsmarknaden för jägmästare i Danmark var svag. Han funderade därför på att emigrera till Nya Zeeland i syfte att studera maorisamhällen, men övergav idén. I stället fortsatte han studera naturvetenskap i Tyskland och i Frankrike, förutom hemma i Köpenhamn, där han även arbetade vid olika vetenskapliga institutioner. Han bytte bana till botaniker, med ett antal publikationer om mossarnas bildningshistoria samt om ljunghedarna (Sarauw 1898). Även inom zoologin gjorde han sig bemärkt, nu genom arbeten om reptiler i Danmark (Sarauw 1894). Han tog tre licentiatexamina: i skogsvetenskap, botanik och arkeologi, den sistnämnda för Oscar Almgren i Uppsala (Sjöberg 2000, 2005a). 84 Tove Hjørungdal & Carl Holmberg

Forstkandidaten och botanikern fick sadla om till arkeolog när han 1894 an- ställdes på Nationalmuseet i Köpenhamn. Uppgiften var där att klassificera de sädeskornsavtryck i förhistorisk keramik forskarna börjat uppmärksamma. Ar- betet blev aldrig den doktorsavhandling som planerats (Sjöberg 2000:29 f., 2005a, 2005b), då han efter hand fick ansvar för betydelsefulla arkeologiska undersökningar. Främst märks utgrävningen och tolkningen av boplatsen Mul- lerup. Lokalen skrevs in i Europas arkeologihistoria som den första undersökta boplatsen med ett kulturlager definierat som mesolitiskt. Sarauw döpte denna till Maglemosekulturen efter boplatsens mossområde. Arkivmaterialet från un- dersökningen ger utförliga exempel på metoder praktiserade av en forskare med flera vetenskapliga ben att stå på, som med stor energi gick in för uppgiften att tolka och datera det då främmande kulturlagret i Mullerup. Trots samarbete med experter och amatörer utförde han själv omfattande mikroskopi på vedartsprov och frön; dessutom var lämplig packning av fyndmaterial en viktig konserveringsfråga (Sarauw 1903; Sjöberg 2005a; Holmberg & Hjørungdal 2016). I de handskrivna arkivrapporterna framstår det som om han tänker genom att skriva; dessutom gör han små skisser i marginalerna, vilka ytterligare markerar hans väg genom tolkningsprocesserna. Dokumentationsmaterial kan vara föremål för intressanta diskussioner och Rutger Sernander delgav i sin recension av Mullerup-artikeln synpunkter på stratigrafins dokumentation och tolkning (Sernander 1905). Författare och recensent företrädde varsin av tidens huvuduppfattningar kring Östersjöns utveckling. Sarauw fann med hjälp av botanik, kvartärgeologi och zoologi argument för Mullerups samtidighet med An- cylussjön, en tolkning som småningom stödde etableringen av en mesolitisk period, vars existens forskarna dryftat sedan 1860-talet (första publicerade bidrag var Westropp 1872). Fältarbetet följde Sarauw genom livet. Framför allt kom han att leda den omfattande Göteborgsinventeringen. Den var en del av förarbetet inför Göte- borgsutställningen 1923. Syftet med inventeringen var att visa fram potentialen i områdets fornminnen, tillsammans med valda utländska jämförelsematerial. Konkreta resultat av inventeringen visades i en topografisk karta som blev mitt- punkten i den arkeologiska delen av Göteborgsutställningen (Sjöberg 2000: 33). En betydande del av inventeringsarbetet utfördes av skollärare, och förar- betet för utställningen skapade förmodligen en växande arbetsmarknad för mu- seiyrken och påskyndade en påbörjad professionaliseringsprocess (Hofrén 1997:129). Ett bestående resultat av Göteborgsinventeringen är boken Götaälvsområ- dets fornminnen – författad tillsammans med läraren Johan Alin – en milstolpe i västsvensk arkeologi (Sarauw & Alin 1923; Olsson 2007:25). I samband med Göteborgsutställningen hedrades de som utsetts att genomföra synliga insatser för staden, och Sarauw återfinns bland hedersdoktorerna den 9 maj 1923 (Ols- son 2007:25). Sarauws uppdrag som sekreterare i Fornminnesföreningen användes aktivt till arkeologins utveckling, med tillhörande förmedling genom föredrag, exkur- Georg Sarauw (1862–1928) 85 sioner och artiklar i dagspress. För studerande vid Göteborgs högskola var Sarauw från 1918 lärare vid en kurs i nordisk och jämförande fornkunskap. Han bidrog således konkret till att skapa samarbete museum–högskola (Nord- bladh 1997:200), medan S. A. Hedlunds tidigare önskemål om att arkeologi skulle bli ett examensämne vid högskolan, uppfylldes långt senare (Lindberg & Nilsson 1996:26 ff., Sjöberg 2005a). Georg Sarauw gifte sig med Elin Åkerstein (1886–1971), av adlig västgötsk militärsläkt. Hon anställdes med av museet efterfrågade kompetenser: utbildning i teckning och språk samt kontorsutbildning vid Filip Holmqvists handels- institut i Göteborg. Elin Sarauw arbetade på Göteborgs museum 1913–48. Bio- grafen Sjöberg ger Elin ett eget kapitel (2005a:129 ff.), där det framgår att hon under drygt tre decennier var bland de medarbetare som skötte museets dagliga rutiner, katalogisering av såväl böcker som fornsaker. Dessutom deltog hon som fältarkeolog. Hon gjorde en rad högkvalitativa teckningar och akvareller till Sarauws rapporter och publikationer. Den centrala aspekten av Elin Sarauws verksamhet är att hon genom sin dagliga och avlönade gärning på museet och i fält var integrerad i den synliga offentligheten. En viktig aspekt är att Georg Sarauw så aktivt arbetade för att skaffa lön till hennes arbete. Det var förmodligen aldrig avsikten att hon skulle vara gratis biträde åt maken utan en bland kollegerna på museet. När Elin 1915 gifte sig hade hon som kvinnlig svensk medborgare ännu sex år kvar innan hon blev röstberättigad. Som gift

Från den produktiva vardagen vid Göteborgs Arkeologiska Museum. Makarna Sarauw vid skrivbordet. Stående: intendenterna Signe Flach och Leonhard Franz. Göteborgs Stadsmuseum. 86 Tove Hjørungdal & Carl Holmberg museianställd kvinna hade hon däremot en ovanlig position, och i sitt samtida Sverige var makarna Sarauw i praktiken professionella kolleger i ovanligt hög grad. Sarauw var forskaren och museimannen som utmärktes av mångsidighet och kontraster. Hans arkeologiska verksamhet omfattade fältundersökningar från förhistorisk såväl som från nyare tid: förhistoriska platser, tidiga städer samt 1600-talslager. En sådan bredd kom att bli ovanlig bland senare kolleger, på samma sätt som hans omfattande och multivetenskapliga utbildning och praktik. Karakteristiskt var även att han i hög grad dokumenterade sitt arbete i skrift och skapade ett systematiskt vetenskapligt arkiv i en tid då en rad akademiska discipliner genomgick grundläggande förändring, professionalisering eller etablering. För denna mängd diversifierat källmaterial kan eftervärlden vara ytterst tacksam, då det åskådliggör centrala aspekter av dåtidens vetenskap. Ett omfattande urval av källmaterialet har bearbetats vidare i bokform (Sjöberg 2005a; Brorsson & Lönn 2015), medan Mullerup-akterna har behandlats i ett projekt från Vetenskapsrådet (Holmberg & Hjørungdal 2015, 2016). Sjöberg upptäckte dessutom att Sarauws gamla, välskötta grävredskap fanns bevarade i hans gamla skrivpulpet, på dess dåvarande hedersplats på Jarl Nord- bladhs kontor (Sjöberg 2005a:2, 2005b:99 ff.). Väl etablerad i Göteborg byggde Sarauw på sin kompetens i medeltidshistoria ytterligare genom att följa föreläsningar på högskolan. Georg Sarauw blev arkeologen som på sin repertoar hade såväl hela förhistorien som medeltiden, och genom stadsgrävningarna även den moderna tidens arkeologi. Göte- borg och museet fick dock behålla Sarauws kapacitet under alltför kort tid. Han kom att lida av hjärtbesvär, och de sista åren av sitt liv fick han delvis tillbringa som patient. Georg Sarauws kulturarv är betydande. Det omfattar en rad ofullbordade projekt i manuskript samt ett ansenligt arkivmaterial i Göteborg och Köpen- hamn. Genom att följa hans arbetsprocesser i fältrapporter och brev får vi en detaljerad insikt i hur han och hans medarbetare arbetade, hur fält- och tolk- ningspraktik kunde utföras på hans tid, under hans utövande eller överinsyn. Genom att jämföra Sarauws utbildning och fackkunskaper med resultatet av Mullerup-tolkningen kan 1800-talets nya vetenskapliga metoder och praktiker, dess motstridande och ambivalenta strömningar och idéer relateras till den progressiva modell han skapar för livet på Mullerup: »Jordlagrens, Planternas, Djurens, samt Människans och hennes redskaps utveckling» (Sarauw 1903). Således är kunskaperna från både arkeologi och naturvetenskap tydliga och samverkande. Påverkan från Darwin och andra evolutionister kan skönjas genom den progressiva bilden av livet. Påverkan från Marx’ idéer om social utveckling skymtar när människans utveckling på Mullerup direkt knyts till utvecklingen av hennes materiella föremål (Holmberg & Hjørungdal 2015, 2016). Att definiera en ny epok genom tolkning av kulturlagren i fält kommer ett fåtal kolleger till del. Georg Sarauw (1862–1928) 87

Från slutet av 1800-talet blev det allt vanligare att lärosätena etablerade arkeologiska studier med egna professurer i arkeologi. Jarl Nordbladh nämner i sin artikel om Göteborgsutställningen och arkeologin en rad tidsaktuella aspekter, ämnets identitet och position, relationen till historievetenskapen såväl som kvinnliga arkeologers roller (Nordbladh 1997). Under Sarauws studietid präg- lades samhällsklimatet av motsatserna Harald Høffding och Georg Brandes, vilka han även kom i kontakt med (Sjöberg 2005a:20). Tiden för Sarauws formativa år kan kallas en brytningstid mellan kontraster som grundtvigianism, naturalism och modernism, idealism och materialism. Vid Sarauws debut som arkeolog hade arkeologiämnet länge samverkat med geologi och botanik i stratigrafiska boplatstolkningar. Arkeologer presenterade på naturvetenskapliga kongresser sina undersökningar inför intresserade naturvetare. Sarauw tillhör- de kollegerna som besökte de stora museerna i Europa i syfte att undersöka jämförelsematerial. På den första prehistorikerkongressen i Perigueux 1905 mötte han både bifall och motstånd för sin tolkning av Mullerup-stratigrafin från de stora vetenskapsmännen de Mortillet och Cartailhac (Sarauw 1906; Sjöberg 2005:71). Runt år 1900 slog i övrigt typologin igenom i arkeologin, samtidigt som kulturkretsläran utvecklades. Kvinnliga studenter – i Sverige Hanna Rydh som den första disputerade – började snart ta plats i arkeologin (Arwill Nordbladh 1998). Arkeologiämnets avskiljande från den historiska källtraditionen blev allt tydligare. Under föregående decennier inträffade om- välvande vetenskapliga upptäckter och omdaningar inom arkeologin och främst inom naturvetenskaperna. Under Sarauws tid i Göteborg, år 1922, mottog t.ex. hans landsman Niels Bohr Nobelpriset för sina tidigare upptäckter inom fysiken (Kjærgaard, red., 2006). Sedan slutet på 1800-talet, när Sarauw började synas i arkeologin, var arkeologin i Norden således mycket sammansatt, dels med naturvetenskapliga referenser, dels med konstvetenskapliga och språkvetenskapliga referenser (Baudou 2004:182 ff.). På 1910-talet blev nationalistiska drag och frågor kring folkens ursprung mer uttalade, då språkforska- ren Gustav Kossinnas idéer fann gehör hos arkeologerna. Men de starka naturvetenskapliga traditionerna i Danmark var då redan brutna genom Sophus Mül- lers etniskt relaterade perspektiv på materialen. Fokus på identiteter ser vi även uttalat genom danska Nationalmuseets gruppering av gravfynd enligt principen om att två olika kön samt individer med olika skallformer skulle återfinnas i gravmaterialen (Aarbøger 1870–90-tal; Hjørungdal 1997). Sedan ett par decennier tillbaka hade även skandinavisk arkeologi relaterat sig mer explicit till kontinenten genom Hans Hildebrands och Ingvald Undsets korrelationer av järnålderns typologier och kronologier, på bl.a. romerska kärl och fibulor (t.ex. Hildebrand 1872; Undset 1881). Georg Sarauw måste ses mot en mångvetenskaplig europeisk bakgrund samt mot miljö- och kulturbyggarens fond. Med ett europeiskt utbildningsideal i sitt bagage, omfattande naturvetenskaper och humaniora, språkkunskaper, och med sina studieresor och sitt kontaktnät hade han möjligheter att påverka och att slå en brygga mellan vetenskapliga discipliner, liksom mellan nordisk 88 Tove Hjørungdal & Carl Holmberg förhistoria och den europeiska kontinentens förhistoria, samt mellan vetenskapen, skolan och allmänheten. En rad priser och utmärkelser, hemma såväl som utomlands, kom honom till del för hans mångsidiga insats (Sjöberg 2005a: 219). För den kritiskt granskande intellektuelle är Georg Sarauw en inspirerande kontrast till vår tids kvantitativt, bibliometriskt inriktade vetenskapsideal: han representerar den »oklickbara» kunskapen – nya insikter fordrar solida bakgrundskunskaper. Han visar betydelsen av mångsidig utbildning och goda språkkunskaper, av studie- och bildningsresor, av internationella kon- taktnät och vikten av att varje arkeolog skall kunna arbeta med flera än en enda period. Även om det samarbete Sarauw initierade mellan museum och universitet – och som senare stimulerades genom Carl-Axel Mobergs tjänst – idag är brutet på organisatoriska grunder, finns viljan att kollegialt skapa mötesplatser, bl.a. genom »Västsvenska arkeologidagen». Med sina över 300 tryckta arbeten, ett digert arkiv- och dokumentationsmaterial, har Sarauw skaffat arkeologer arbete i generationer, både i fält och på museum, i akademisk forskning och utbildning och i samverkan med allmänheten. Sarauw skapade således ett fysiskt kulturarv, vilket gör honom själv till ett monument i arkeologioch museivärlden. Som fantomen på museet lär han ha »följt» sin biograf Jan Eric Sjöberg genom arbetsåren (Sjöberg 2005a:1 ff.). Sjöberg förmedlar Sarauws ord om att det på 1920-talet fanns en sådan ordning på museet att om han själv skulle falla ifrån, skulle en efterträdare strax kunna finna sig till rätta (Sjöberg 2000:35). Men då han lär ha varit en paradoxens man, vill vi gärna tro att Georg Sarauw ville göra sig intressant när han, som Sjöberg även skriver, vid ett tillfälle gett uttryck för att han ville låta sig gå obemärkt till historien.

Sjöbergs biografi (2005) anses oöverträffad. Det arkivmaterial vi har läst producerades av Georg Sarauw i samband med Mullerup-tolkningen. Detta förva- ras i Nationalmuseet, Köpenhamn, vid Göteborgs Stadsmuseum, samt på UB, Göteborgs universitet (Översikt: Sjöberg 2005:302 ff.).1

Litteratur En översikt över Georg Sarauws samlade skrifter är publicerad i Göteborgs och Bohus- läns fornminnesförenings tidskrift 1927. Aarbøger for nordisk Oldkyndighed og Historie. København. Arwill Nordbladh, Elisabeth, 1998: Archaeology, gender and emancipation: the para- dox of Hanna Rydh. Excavating women: a history of women in European archaeology. Red. Margarita Díaz-Andreu & Marie Louise Stig Sørensen. London. S. 155– 174.

1 Tack till Jarl Nordbladh för användbara synpunkter på tidigare utkast till artikeln. Georg Sarauw (1862–1928) 89

Baudou, Evert, 2004: Den nordiska arkeologin – historia och tolkningar. Kungl. Vitter- hets Historie och Antikvitets Akademien. Stockholm. Brorsson, Torbjörn & Lönn, Marianne, 2015: Ytter Restad. Bearbetning och fördjup- ning av Georg Sarauws rapport från utgrävningen av gravfältet Hålta 12 och 14, 1914–1917. Göteborgs Stadsmuseum. Göteborg. Göteborgs Högskolas Årsskrift 1918 band 24. Göteborg. Hildebrand, Hans, 1872: Studier i jämförande fornforskning: Bidrag till spännets historia. Stockholm. Hjørungdal, Tove, 1997: Engendering Antiquities. Some inquiries into the construction of archaeological scholarship in a nineteenth century context. Vom Knochenmann zur Menschenfrau. Feministische Theorie und archäologische Praxis. Red. Sigrun Karlisch et al. Agenda Frauen 9. Münster. S. 36–48. — 2012: Møder i mosen. Metodmöten i Maglemoses forskningshistoria. Att återupp- täcka det glömda. Aktuell forskning om forntidens förflutna i Norden. Red. Påvel Nicklasson & Bodil Petersson. Acta Archaeologica Lundensia. Series Prima in 4◦, No. 32. Lund. S. 325–336. Hofrén, Erik, 1997: 1923 års Göteborgsutställning. Kunskapsarv och museum. Red. Bengt Lundberg & Per Råberg. Papers in Museology 2. Umeå. S. 129. Holmberg, Carl & Hjørungdal, Tove, 2015: Archaeology and History as Companion Disciplines. Co-analysing Georg Sarauw’s Work on the Mullerup Excavation at the Start of the 1900s. LAR, Lund Archaeological Review . Vol. 21, S. 7–20. Holmberg, Carl & Hjørungdal, Tove 2016: An archaeological model and its historical setting. Assets of different situatednesses in academic teamwork. LAR, Lund Archaeological Review, Vol. 22. S. 89–104. Kjærgaard, Peter C. (red.), 2006: Lys over landet 1850–1920. Dansk naturvidenskabs historie. Bind 3. Aarhus. Lindberg, Bo & Nilsson, Ingemar, 1996: Göteborgs Universitets Historia I. På hög- skolans tid. Göteborgs universitet. Göteborg. Nordbladh, Jarl, 1997: Arkeologin i 1923 års Göteborgsutställning. Kunskapsarv och museum. Red. Bengt Lundberg & Per Råberg. Papers in Museology 2. Umeå. S. 198–207. Olsson, Claes-Olof, 2007: Hedersdoktorer vid Göteborgs universitet under 100 år 1907–2007. Göteborgs universitet. Göteborg. Sarauw, Georg, 1894: Haslingen eller Glatsnogen. Naturen og Mennesket Bd. II. Kø- benhavn. S. 379–392. — 1898: Lyngheden i Oldtiden. Iagttagelser fra Gravhøje. Aarbøger for nordisk Old- kyndighed og Historie. S. 69–124. — 1903: En stenalders boplads i Maglemose ved Mullerup, sammenholdt med beslæg- tede fund. Bidrag til Nystenalderens begyndelse i Norden. Aarbøger for nordisk Oldkyndighed og Historie 1903. S. 148–315. — 1906: Sur les trouvailles faites dans le nord de l’Europe datant de la période dite de l’hiatus. Congrès préhistorique de France. Compte rendu de la première session – Perigueux 1905. https://openlibrary.org/books/OL20611383M/Compte_renduO Sarauw, Georg & Alin, Johan, 1923: Götaälvsområdets fornminnen. Göteborgs Jubi- leumspublikationer III. Göteborg. Sernander, Rutger, 1905: Review of Georg F. L. Sarauw. En stenalders boplads i Mag- lemose ved Mullerup, sammenholdt med beslægtede fund. Bidrag til nystenalderens begyndelse i Norden. Aarbøger for nordisk Oldkyndighed og Historie 1903, pp. 148–315. Anmälan och kritiker. Geol. Fören. Förhandl. N:o 232. Bd 27. Häft 1. S. 85–91. Sjöberg, Jan Eric, 2000: Georg Sarauw – botanikern som blev arkeolog. Profiler i väst- svensk arkeologi. Fynd – Tidskrift för Göteborgs stadsmuseum och Fornminnes- föreningen i Göteborg. Nr 1–2/2000. S. 29–35. 90 Tove Hjørungdal & Carl Holmberg

— 2005a: Att återerövra det förflutna. Georg F. L. Sarauw. Botanikern som blev arkeolog. Göteborgs stadsmuseum, Göteborg. — 2005b: Som att skaka hand med det förflutna. Från Worm till Welinder. Åtta essäer om arkeologins disciplinhistoriska praxis. Red. Joakim Goldhahn. Göteborg. S. 99– 108. Undset, Ingvald, 1881: Jernalderens Begyndelse i Nordeuropa. Christiania. Westropp, Hodder M., 1872: Pre-historic phases; or, introductory essays on prehistoric archæology. London. Otto T. Janse (1867–1957) och Olov R. T. Janse (1892–1985) 91 Otto T. Janse (1867–1957) och Olov R. T. Janse (1892–1985)

Johan Hegardt

Otto. Foto: efter KVHAA:s porträtt- Olov. Foto i privat ägo. matrikel.

Otto Theodor Janse föddes i Ringarum i Östergötland den 10 september 1867 och dog den 3 mars 1957 i Djursholm utanför Stockholm. Ottos far hette Erik och hans mor Johanna. Erik ägde det berömda Hotell Janse i Valdemarsvik, och området kring Valdemarsvik och inte minst Norrköping skulle komma att bli betydelsefullt för både Ottos och Olovs intresse för arkeologi. Otto hade fyra bröder och två systrar. En av dessa bröder var Thure Johan, som var tre år äldre än Otto och far till Olov Robert Thure Janse. Olovs mor hette Hilma. Thure var framgångsrik karamellfabrikör i Norrköping fram till först världskriget, när importen av viktiga råvaror stoppades. Olov Janse föd- des den 3 augusti 1892 i Norrköping och dog den 6 mars 1985 i Washington D.C. Ture Nerman har i sin självbiografi Allt var ungt beskrivit Norrköping under de första decennierna av 1900-talet. År 1903 var befolkningen i Norr- köping 43 000, och Stockholm hade vid samma tid 310 000 invånare. In- komstskillnaderna i Norrköping var under slutet av 1800-talet enorma. En person i Norrköping hade en årsinkomst på 50 000 kr, vilket omräknat till dagens penningvärde motsvarar 2 830 239 kr. Tusentals personer hade års- inkomster på mellan 400 och 800 kr, vilket i snitt motsvarar 33 963 kr i dagens penningvärde. 1894 hade 24 % av samtliga som hade dött detta år avlidit i tbc (Nerman 1948:39–40). Men trakten runt Norrköping vittnar också om en djup historia. Den historiska och kulturhistoriska dimensionen påverkade 92 Johan Hegardt givetvis den borgerliga och intellektuella eliten i staden, en elit till vilken både Otto och Olov hörde. Trots att Otto och Olov valde arkeologins bana och trots att deras vägar ofta korsades tog deras karriärer synnerligen olika banor. Deras gemensamma bakgrund till trots skulle intresset för arkeologin leda Otto allt djupare in i den svenska medeltida kyrkokonsten och Olov ut i världen, först till Paris, Indokina och till sist till USA. Otto Janse tog studenten vid Högre allmänna läroverket i Norrköping vår- terminen 1888. I september året efter skriver han in sig vid Uppsala universitet för studier i historia och når sin fil. kand. i januari 1893 vid samma universitet. Våren 1893 flyttar han till Lund för en tjänst som amanuens vid Kul- turhistoriska museet, vilken han uppehåller till 1895. År 1896 blir han extra ordinarie amanuens vid Statens historiska museum i Stockholm (Thordeman 1973–75). Sedan Nationalmuseum öppnades 1866 är Historiska museet inhyst i husets bottenvåning. Museet får en egen byggnad 1939, när samlingarna flyttas till den nuvarande byggnaden på Narvavägen. År 1900 blir Otto Janse fil. lic. vid Lunds universitet. Först 1907 blir han ordinarie amanuens vid Historiska museet i Stockholm. Han är från detta år fram till 1933 före-

Otto Janse i sitt arbetsrum som t.f. riksantikvarie. ATA. Otto T. Janse (1867–1957) och Olov R. T. Janse (1892–1985) 93 ståndare för medeltidsavdelningen vid museet (Nerman 1957). Janse blir hedersdoktor vid Lunds universitet 1918 och är tillförordnad riksantikvarie åren 1918 till 1923. Som amanuens på Statens historiska museum fick Otto Janse i uppdrag att ta hand om museets inre sysslor samt att bevaka kulturmiljövården i landet. Museet hade få tjänstemän och arbetsbördan blev därför både bred och omfattande. Verksamheten utanför museet kom huvudsakligen att handla om de äldre medeltida kyrkorna vilket passade historikern Janse bra (Thordeman 1973–75). Konstprofessorn, arkeologen och folklivsforskaren Andreas Lindblom (1889–1977), anställd 1910 på Historiska museet, har i en inspelad intervju av Lars O. Lagerqvist, vittnat om Ottos engagemang för de medeltida inventarier- na, ett engagemang som under 1910-talet också ledde till en omfattande aktivi- tet från museets sida när det gällde att samla in medeltida kyrkoföremål och även att ställa ut dem på ett genomtänkt sätt på museet i Stockholm (Thorde- man 1958). Under några veckor somrarna 1908, 1910 och 1912 genomförde Otto Janse också utgrävningar av en borg från 1300-talet nära Norrköping (Thordeman 1973–75). 1933 går Otto Janse i pension vid en ålder av 66 år. Nu tar en ny tid vid för Otto, som bl.a. lägger ned ett stort arbete på ett för tiden banbrytande verk om den medeltida ringmuren i Visby (se t.ex. Janse et al. 1970). Otto Janse har beskrivits som en sakforskare och en timid person. Han hade stort fokus på källkritiska frågor och ägnade sig inte åt alltför vidlyftiga histo- rieteoretiska spekulationer (Thordeman 1973–75). Han var också fast förank- rad i Sverige och hans forskning var orienterad mot svenskt material. Otto och Olov höll kontakten varandra under hela Ottos liv, och Olov besökte honom i Djursholm de gånger han kom till Sverige. Otto Janse var en av tre personer som skulle komma att spela en viktig roll för Olov Janses livsval. Olov återkom till Ottos betydelse för hans arkeologiska intresse i ett föredrag han höll i Saigon i januari 1959. De andra två var bröder- na Birger (1888–1971) och Ture Nerman (1886–1969). Kyrkornas medeltida inventarier var i dåligt skick, och redan 1906 öppnade Otto Janse en utställning i Norrköping som bl.a. propagerade för vården av dessa konstföremål, en utställning som sågs av Birger Nerman (Nerman 1957). Inför utställningen 1906 reste Otto runt i Norrköpingstrakten för att inventera de medeltida kyrkorna. Ottos bror Thure hade häst och vagn som ställdes till Ottos förfogande. Olov Janse fick ofta följa med på dessa resor och fick förstås även ta del av utställningen (Janse 1959:14). Redan som ung befann sig Olov Janse i ett mellanrum. Hans far var kara- mellfabrikör och entreprenör. Hans farbror var akademiker, historiker och arkeolog. Hans vänner Birger och Ture var söner till en bokhandlare och därmed orienterade mot det skrivna ordet. Olov valde inte industriyrket utan följde i stället sin farbrors och sina vänners bana, men det finns trots detta en ton av 94 Johan Hegardt

Olov Janse på utgrävningen i Sig- tuna 1915. UUB. entreprenörskap hos Olov Janse. Att stå med ett ben i varje läger – eller snarare förmågan att uppträda i mellanrummet mellan mer stabila enheter – skulle visa sig vara en förmåga som han kunde slå mynt av. Det blev Olov Janses tillgång, men också, och inte sällan, även hans akilleshäl.1 Redan tidigt blev Olov Janse intresserad av att resa och 1911 reser han till Island. Inspirerad av inte minst Ture Nermans författarskap skriver han en serie artiklar för Norrköpings Tidning. Men Ture är också den som, tillsammans med Otto, först för in Olov på arkeologins bana. Ture, som är sex år äldre än

1 Jag har valt att utelämna alla referenser till avsnittet om Olov Janse eftersom all information om honom bygger på ett av Riksbankens jubileumsfond finansierat forskningsprojekt som jag och Anna Källén har drivit. Jag hänvisar här i stället till Hegardt & Källén 2014, Källén & Hegardt 2014 samt till Källén 2014. Otto T. Janse (1867–1957) och Olov R. T. Janse (1892–1985) 95

Olov, har redan 1905 och 1906 genomfört arkeologiska undersökningar av den berömda stenåldersboplatsen i Säter. Detta gör han tillsammans med Oscar Almgren, som också är hans lärare i Uppsala. Olov kommer 1913 att tillsammans med Birger Nerman genomföra utgrävningar i Säter. År 1912 skriver Olov Janse in sig vid Uppsala universitet för att bedriva studier i arkeologi. Till skillnad från Birger, som var mycket aktiv i en mängd föreningar under sin tid vid universitetet, är Olov aktiv i enbart en förening, den socialdemokratiska Laboremus. Han bor också under långa perioder i Stock- holm. 1914 finner vi honom i Paris och i Frankrike, ett land som han senare kommer att kalla för sin själs hemland. När kriget bryter ut tar Olov omedelbart parti för Frankrike. »Vive la France!» skriver han i ett brev till Birger och han önskar att tyskarna skall straffas hårt. Under kriget bedriver Olov Janse studier, genomför en del utgrävningar, men kriget kommer också att drabba hans far hårt. Importen av viktiga ingre- dienser till hans fabrik upphör och 1917 dör Hilma. Thure säljer sin karamellfabrik och gifter kort efter Hilmas bortgång om sig med Signe Karolina, som har en son, Bengt, sedan tidigare. Olov nämner aldrig Signe eller Bengt. Allt detta drabbar uppenbarligen Olov hårt, och två månader efter freden 1919 finner vi Olov Janse ombord på fartyget D/S Jupiter. Han är på väg från Bergen till London för vidare resa till Paris. På tips från Haakon Shetelig, Norges mest kosmopolitiska arkeolog, skriver Janse in sig vid École pratique des hautes études. Nu tar en svindlande karriär fart. Han blir snabbt både vän och kollega med Henri Hubert (1872–1927), som uppskattar Janse så mycket att han senare inte bara anställer honom som amanuens på Musée d’Archéologie nationale de Saint-Germain-en-Laye. Han får också vikariera för Hubert på École du Louvre och École pratique des hautes études, som den första utlänningen någonsin. Under somrarna är han i Sverige och genomför en del arkeologiska utgrävning- ar för Historiska museets räkning. Denna pendling mellan Sverige och Frank- rike drar Janse nytta av. Han förmedlar kontakter för svenskar i Paris, skickar föremål till Historiska museet från museet i Paris, men livet som spindeln i nä- tet får ett abrupt slut i maj 1927 när Henri Hubert dör. Den besynnerliga affären med fynden i Glozel, en humbug, som Janse kallar det, innebär att han kommer i onåd hos Salomon Reinach, som tror på bluffen men som tidigare har uppskattat Janse. Eftersom Hubert är död måste Reinach återvända till museet och Janse känner inte längre något stöd. Han tar 1928 kontakt med Johan Gunnar Andersson som just har öppnat sitt museum över sin östasiatiska samling. An- dersson och Janse kommer att samarbeta under en serie år. Sedan tidigare har Janse visat ett visst intresse för Asien, ett intresse som nu ökar avsevärt. 1930 gifter sig Olov Janse med ryskan Ronny (Rachel) Semenova Sokolsky (1903–2000), som lämnar ett jobb på den ryska ambassaden. 1948 tar hon för- namnet Renée. De bosätter sig i Paris. Här har Janse nu fått kontakt med andra franska akademiker. Den berömda sociologen Marcel Maus kände han sedan tidigare. Ny är Renée Grousset, som är chef över Musée Cernuschi. Olov Janse engageras nu av en serie inflytelserika personer, alla med intresse för den 96 Johan Hegardt franska kolonin Indokina, och 1934 reser Olov och Renée till Indokina för att under åtta månader genomföra arkeologiska utgrävningar. Olov och Renée återvänder 1935 i triumf till Paris. De ställer ut sina omfattande fynd på Musée Cernuschi, en utställning som den svenska kronprinsen också besöker. Prinsen fick i gåva av Janse en hel keramisk behållare, 72 kera- mikskärvor, 25 stenföremål, 32 bronsföremål, 34 pärlor och ytterligare 30 olika föremål från ett flertal av Olov Janses utgrävningar i Indokina, huvudsakligen från fyndplatserna Dong Son och Samrong Sen. Hela samlingen doneras senare av kronprinsen till Östasiatiska museet. Efter besök i Sverige och arbete i Paris återvänder paret Janse 1937 till Indokina, men nu är världen stadd i förändring. Olov Janses dröm om att ta över de östasiatiska samlingarna efter Andersson visar sig också vara just en dröm. Anderssons vapendragare Bernhard Karlgren tilldelas tjänsten. På grund av det annalkande kriget ser sig fransmännen tvingade att sluta stödja personer som inte är franska medborgare, och Olov och Re- née befinner sig i ett utsatt läge. Nätverk mobiliseras och Olov Janse tilldelas ett Rockefeller-stipendium för studier i amerikanska museer, huvudsakligen Buffalo Science Museum. Olov och Renée reser via Japan och Hawaii till USA. På Harvard Yenching Institute, Harvard University, sitter Olovs vän från Paris, Serge Elisséeff (1889–1975). Janse lyckas övertyga Elisséeff om att finansiera utgrävningar i Indokina, och hösten 1938 reser han och Renée åter till Indo- kina. Det sino-japanska kriget närmar sig dock, och Olov och Renée ser inga andra möjligheter än att efter en tids utgrävningar lämna Indokina för Filippi- nerna. Här görs ytterligare utgrävningar innan de tvingas fly undan kriget. Väl tillbaka i USA 1940 tas de emot som hjältar, och pressen i Boston skriver att de har räddat ovärderliga skatter undan japanerna. Olov och Renée stannar i Cam- bridge i två år. Som expert på Indokina får Janse 1943 tjänst i den amerikanska underrättelsetjänsten. Efter krigsslutet blir han kvar i det amerikanska utrikes- departementet, och Renée anställs vid Library of Congress. 1947 hittar vi Janse i Paris där han bidrar till utarbetandet av UNESCO. 1948 blir Olov och Renée amerikanska medborgare. 1959 gör Olov Janse en sista resa till Indokina eller – som det nu heter – Vietnam, en goodwill-resa för amerikanska intressen, och det är under ett av sina föredrag i Saigon som han alltså återkopplar till sin farbror Otto, som femtiotre år tidigare hade tagit honom på resor i Norrköpings- trakten. Paret Janse genomför framför allt utgrävningar i Annam, norra Vietnam, där de gräver Han-gravar och keramikugnar, men de är mest kända för sina utgräv- ningar av den berömda Dong Son-boplatsen. Fynd från paret Janses utgräv- ningar finns i museer i Vietnam, Singapore, Frankrike, Sverige och USA. De har efterlämnat dokument, bilder, filmer och brev,spridda på ett tjugotal arkiv, huvudsakligen i de nämnda länderna.

Varmt tack till Per Janse för tillåtelse att använda fotot av Olov. Otto T. Janse (1867–1957) och Olov R. T. Janse (1892–1985) 97

Referenser Hegardt, Johan & Källén, Anna, 2014: Translated Objects: The Olov Janse Case. Mu- seum Worlds: Advances in Research 2 (2014). S. 42–62. Janse, Olov, 1959: Ljusmannens gåta. Arkeologiska upplevelser i Sydöstasien. Stock- holm. Janse, Otto, Svanström, Gunnar & Eckhoff, Emil, 1970: Visby stadsmur. Stockholm. Källén, Anna, 2014: The invisible archaeologist: Letters from the UNESCO Secretariat 1946–1947. Journal of Social Archaeology, October 2014, vol. 14, no. 3. S. 383– 405. Källen, Anna & Hegardt, Johan, 2014: A Cosmopolitan History of Archaeology: The Olov Janse Case. Bulletin of the History of Archaeology, 24, 7. S. 1–13. Nerman, Birger, 1957: Otto Janse död. Svenska Dagbladet, 5 mars 1957. Nerman, Ture, 1948: Allt var ungt. Minne och redovisning. Stockholm. Thordeman, Bengt, 1958: In memoriam. Otto Janse. Fornvännen 53. S. 72–74. — 1973–75: Otto T. Janse. Svenskt biografiskt lexikon, band 20. S. 108–110. https:// sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=12037 98 Johan Hegardt Oscar Almgren (1869–1945) 99 Oscar Almgren (1869–1945)

Fredrik Ekengren Ungdomsfoto i privat ägo.

Oscar Almgren anses som en av portalgestalterna inom svensk arkeologi och är en av de personer som haft störst betydelse för arkeologins framväxt som akademisk disciplin. Han föddes i Stockholm den 9 november 1869 som son till Oscar M. Almgren och Louise Elisabeth Carolina Schmidt. Fadern var en namnkunnig sidenfabrikör och politiker, vars yrkesbana den unge Oscar ursprungligen var tänkt att följa. Men det blev strax tydligt för familjen att Oscars lugna sinnelag passade en akademisk karriär bättre. Han tog studentexamen vid Högre allmänna läroverket på Södermalm 1886, och skrevs samma år in vid Uppsala universitet, där han studerade grekiska, latin och nordiska språk, inklusive runologi. Han avlade filosofie kandidatexamen 1889 i dessa ämnen, en licentiatexamen 1893, och hans ursprungliga plan var att bli lärare (B. Alm- gren & Böhner 2002:20). Men under det tidiga 1890-talet började Almgren föl- ja Oscar Montelius’ föreläsningar i »jämförande fornforskning» vid Stock- holms högskola, vilket öppnade för en ny bana i hans akademiska karriär. Mon- telius, som var nära vän till familjen och tidigare studiekamrat till Almgrens far, var således Almgrens introduktion till arkeologin, och bland åhörarna vid Montelius’ föreläsningar fanns inte bara Almgren utan även andra framtida arkeologer och museimän, såsom Emil Ekhoff, Alfred Hackman, Fredrik Martin och Bernhard Salin (Baudou 2001:95, 2010:39–40). Som en följd av studierna i arkeologi, och sannolikt även av den personliga relationen mellan Montelius’ och Almgrens familjer, erbjöd Montelius honom att tillsammans med Salin arbeta med förberedelserna för en utställning om Gotlands järnålder vid Natio- nalmuseum i Stockholm. Salin, som i sitt arbete med den germanska djurornamentiken nyligen bedrivit omfattande studieresor utomlands, gjorde vid den här tiden Almgren uppmärksam på den ansenliga mängd romartida fibulor som förekom vid europeiska museer samt på den omdebatterade frågan om deras provinsialromerska eller germanska ursprung (B. Almgren & Böhner 2002: 20–21; Lindqvist 1945:88). Detta kom att bli ämnet för Almgrens doktorsavhandling. 100 Fredrik Ekengren

Oscar Almgrens avhandling om de nordeuropeiska fibulornas typologi och utbredning under de första århundradena e.Kr. lades fram till försvar den 18 maj 1897, med Oscar Montelius som opponent. Publikationen har kommit att förbli ett av svensk arkeologis nyckelverk och representerar kulmen av vetenskapens första decennier av formering och metodutveckling under inte minst Oscar Montelius, Almgrens lärare (Baudou 2004:201). Arbetet, i vilket Alm- gren konstaterade fibulornas germanska ursprung och diskuterade deras kulturhistoriska betydelse, byggde på noggranna observationer gjorda vid över hundra europeiska museisamlingar besökta under åren 1895–96. Avhandlingens omfattning och ambitionsnivå gav forskningen, genom en heltäckande kart- läggning av fibulornas typologiska utveckling och datering, ett historiskt ramverk för järnålderns första århundraden norr om Alperna. Det har i tidigare sammanhang framhållits att Almgrens avhandling representerade en nordisk forskningstradition, vars mål var att ta sig an de stora frågorna i ett europeiskt perspektiv, vilket skilde den från samtida forskning i övriga Europa och även förklarar dess särställning vad gäller vetenskapens snabba utveckling i Norden (B. Almgren & Böhner 2002:20–21; Baudou 2004:202). Avhandlingens genomslagskraft renderade Almgren ett internationellt rykte och gav honom en docentur i nordisk och jämförande fornforskning i Uppsala samma år, 1897. Boken publicerades därefter i en andra upplaga år 1923 som band nr 32 i monografiserien Mannus-Bibliothek, utgiven av Gustaf Kossinna i Leipzig, och fick därmed en vidare spridning bland Europas arkeologer. Än i dag utgör avhandlingen ett av de mest frekvent citerade standardverken i arkeologisk forskning. Detta framgår bl.a. genom publikationer som 100 Jahre Fibelformen nach Oscar Almgren, publicerad 2002, resultatet av en internationell konferens i Kleinmachnov, Land Brandenburg, år 1997, där Almgrens fibulatypologi diskuterades och vidareutvecklades. Med Almgrens docentur vid Uppsala universitet fick Sverige sin förste uni- versitetslärare i ämnet Nordisk och jämförande fornkunskap. Almgrens tjänst kan därmed sägas representera arkeologins etablering som autonomt akademiskt ämne i landet, och ett säkerställande av den fortlöpande undervisningen och forskningen vid universitetet. Detta var inte bara unikt i Sverige utan även i jämförelse med de andra nordiska länderna, där ditintills endast sporadisk universitetsundervisning i ämnet förekommit. Fornkunskapen i Uppsala, med Almgren i spetsen, kom att knyta till sig inte bara studenter i arkeologi utan även forskare och studenter från andra discipliner, såsom kvartärgeologi, botanik och språk. Därmed formades en tvärvetenskaplig forskarmiljö, varur många av det tidiga 1900- talets nya generation av professionella arkeologer föddes (Baudou 2001:96, 2004:209). Parallellt med undervisningen i Uppsala fortsatte Almgren emellertid sitt arbete vid Statens historiska museum i Stockholm, där han varit amanuens sedan 1894. I samband med att han befordrades till förste amanuens år 1907 och fick andra arbetsuppgifter, vilka möjliggjorde mer forskningstid, tog han avsked från sin tjänst vid universitetet för att koncentrera sina insatser till museet i Oscar Almgren (1869–1945) 101

Oscar Almgren leder sitt seminarium 1 december 1905. T.v. om Almgren bl.a. Ture Nerman, Sigurd Curman och Arvid Julius, t.h. om honom Knut Stjerna, Otto Pettersson och Sune Lind- qvist. UMF.

Stockholm. I hans ställe i Uppsala trädde Knut Stjerna in, som hade blivit docent 1906. Emellertid avled Stjerna tragiskt nog 1909, varpå Almgren återin- trädde som docent i Uppsala (Baudou 2004:214–215; Lindqvist 1945:89; Ner- man 1945:360). Almgrens undervisning i Uppsala bestod av en blandning av föreläsningar, seminarier, utgrävningar och exkursioner. Under somrarna företog han därtill systematiska studieresor runtom i landet, vilka skulle komma att lägga grunden för en rad viktiga forskningsprojekt, där hans elever från Uppsala kom att delta. Som exempel på dessa projekt kan nämnas Almgrens seminariegrävningar av järnåldersgravfält i Uppland, vars mål var både att träna studenterna och att kartlägga landskapets gravtyper (Almgren 1902). Almgrens seminariegräv- ningar var en ny undervisningsform, och som studiematerial lät han 1901 producera ett häfte med titeln Sveriges fasta fornlämningar från hednatiden, vilket innehöll en översiktlig klassifikation av fornlämningarna samt en över- sikt av de svenska landskapens kulturmiljöer. Häftet, som utgör den första svenska översikten av denna typ av lämningar, kom att publiceras och upp- dateras i tre upplagor, allteftersom forskningen framskred och kunskapen för- ändrades (Baudou 2004:210–211). 102 Fredrik Ekengren

Ytterligare fältverksamhet av vikt var undersökningarna av den stora och berömda Hågahögen i Uppsala, sedan 1600-talet kallad »Kung Björns hög», utförda av Almgren under två utgrävningskampanjer 1902 och 1903. De gräv- tekniskt betydelsefulla utgrävningarna skedde på initiativ av prins Gustaf Adolf – sedermera kung Gustaf VI Adolf – som vid denna tid var student vid det arkeologiska seminariet i Uppsala. Gravfyndet visade sig vara exceptionellt rikt, samt daterat till bronsåldern i stället för till folkvandringstid, som ursprungligen förmodats. Därmed kom det att få en framträdande plats i Statens historiska museums utställning över bronsåldern. Dessutom publicerades fyndet i en vacker volym av Almgren (Baudou 2004:210; Almgren 1905). Under sin tid som amanuens vid museet i Stockholm påbörjade Almgren även arbetet med ett stort och betydelsefullt verk över Gotlands äldre järnålder, ett ämne som sannolikt sysselsatt honom alltsedan studietidens arbete med

Oscar Almgren i SHM:s sten- åldersutställning i National- museum. ATA. Oscar Almgren (1869–1945) 103

Gotlandsutställningen vid Nationalmuseum. Arbetet resulterade i Die ältere Eisenzeit Gotlands i två volymer, den första publicerad av honom själv 1914, och den andra publicerad tillsammans Birger Nerman 1923; sammantaget ut- gör publikationerna ett standardverk över öns järnålder. Under hela sin karriär strävade Almgren efter att upprätthålla goda relationer med fornminnesföreningarna i landet. Dessa, som t.ex. Svenska fornmin- nesföreningen, hade traditionellt haft en stor betydelse för arkeologin i Sverige, men de kom i slutet av 1800-talet att förlora allt fler medlemmar som ett resultat av hembygdsrörelsens framväxt och arkeologins etablering vid universitetet. Men Almgren insåg under sina många resor runtom i landet att dessa för- eningar, inklusive hembygdsföreningarna, spelade en betydelsefull antikvarisk roll genom sina inventeringar av fasta fornlämningar och genom insamlandet av kulturhistoriskt material. Därtill fyllde den lokalt förankrade forskningen och förmedlingen en social och folkbildande funktion genom att samla allmän- heten och odla dess kulturhistoriska intresse (Baudou 2001:96, 2004:212–214; Almgren 1906). Särskilt viktiga var kontakterna med Upplands fornminnesförening, som bildats 1869 och i vars styrelse Almgren själv var ledamot 1901–41. I dess tidskrift publicerades en rad olika arbeten som speglade verksamheten vid universitetet och samarbetet med föreningen. År 1902 verkade Almgren även för bildandet av den kulturhistoriska föreningen Urd i Uppsala, vars medlemmar kom att bestå främst av studenter och universitetslärare i olika ämnen. Han försökte även driva igenom att denna skulle bli en dotterförening till Svenska fornmin- nesföreningen, också den grundad 1869. På Almgrens inrådan slogs därtill Svenska fornminnesföreningens tidskrift och Vitterhetsakademiens Månads- blad samman till Fornvännen år 1906, vilket stärkte banden mellan fornmin- nesföreningarna och den statliga fornminnesvården vid Historiska museet i Stockholm. Almgren själv valdes därefter in som ledamot i både Vitterhetsaka- demien och Svenska fornminnesföreningen år 1908 (Baudou 2001:96, 2004: 212, 2006:77; Nerman 1945:361). År 1911 biföll Sveriges riksdag förslaget från Uppsala universitets rektor Henrik Schück att omvandla Almgrens universitetslärartjänst till en professur, och i januari 1914 installerades Almgren som Sveriges förste professor i nordisk och jämförande fornkunskap. Hans tid på professorsstolen blev dock ganska kortvarig, och 1920 tvingades han begära tjänstledighet på grund av sin kraftigt försämrade syn. Fram till Almgrens förtidspensionering 1925 sköttes undervisningen i arkeologi i stället av Gunnar Ekholm. Men Almgrens nedsatta synförmåga hindrade honom inte från att vara vetenskapligt aktiv på olika sätt. Han utnämndes till hedersdoktor vid universitetet i Königsberg 1924, deltog i bildandet av Disastiftelsen 1927, Stiftelsen Geijersgården 1934 och Kommit- tén för tillvaratagande av fornfynd i Uppsala 1934. Han utsågs till hedersledamot i Finska fornminnesföreningen 1920, i Svenska fornminnesföreningen 1930, samt i Upplands fornminnesförening vid sin avgång som styrelseledamot 1941 (Lindqvist 1945:91–92). Han var en flitig föredragshållare, och publicerade med bl.a. sin hustrus hjälp som lektör och sekreterare en lång rad veten- 104 Fredrik Ekengren skapliga arbeten fram till ett par år innan sin död 1945. Till den mest betydelsefulla forskningen Almgren bedrev efter pensioneringen hör den om hällrist- ningar. I början av 1900-talet hade Almgren inventerat hällristningar tillsammans med sina studenter, och under hans ledning kom institutionen i Uppsala att inta en ledande ställning i svensk hällristningsforskning. Inspirerad av den svenske religionshistorikern Josef Helander, vilken tolkade hällristningarnas hjulkorsbärande människofigurer som avbildningar av förhistoriska ritualer (B. Almgren & Böhner 2002:25; jfr Helander 1906), gick Almgren redan på 1910-talet emot den gängse arkeologiska tolkningen av hällristningarna som mytologiska framställningar. Han publicerade sina argument för att ristningarna var realistiska avbildningar av ritualer och ceremonier i en fruktbarhetskult i boken Hällristningar och kultbruk 1927. Verket översattes till tyska 1934 och kom vid sidan av avhandlingen att bli ett av Almgrens internationellt mest inflytelserika arbeten.

Litteratur 100 Jahre Fibelformen nach Oscar Almgren. Internationale Arbeitstagung 25.–28. Mai 1997 Kleinmachnov, Land Brandenburg. Red. Jürgen Kunow. 2002. Wünsdorf. (Forschungen zur Archäologie im Land Brandenburg 5.) Almgren, Bertil & Böhner, Kurt, 2002: Oscar Almgren – zum 100jährigen Jubiläum seines Buches. 100 Jahre Fibelformen nach Oscar Almgren. Internationale Arbeits- tagung 25.–28. Mai 1997 Kleinmachnov, Land Brandenburg. Red. Jürgen Kunow. 2002. Wünsdorf. (Forschungen zur Archäologie im Land Brandenburg 5.) S. 19–25. Almgren, Oscar, 1897: Studien über nordeuropäische Fibelformen der ersten nachchristlichen Jahrhunderte: mit Berücksichtigung der provinzialrömischen und südrussischen Formen. Stockholm. — 1901: Sveriges fasta fornlämningar från hednatiden. Uppsala. (Sommarkurserna i Uppsala 1901.) — 1902: Från uppländska gravfält. 1. Ekeby i Lena socken, Norunda härad. Upplands fornminnesförenings tidskrift 22, bd 4. S. 437–443. — 1905: »Kung Björns hög» och andra fornlämningar vid Håga, på föranstaltande af H.K.H. Prins Gustaf Adolf undersökta 1902–03 af Oscar Almgren. Stockholm. (Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien monografier 1.) — 1906: Uppgifter för fornforskningen i Östergötland. Ur ett föredrag vid Östergöt- lands fornminnesförenings årsmöte i Linköping den 8 December 1906. Meddelan- den från Östergötlands fornminnesförening 1906. S. 31–37. — 1914: Die ältere Eisenzeit Gotlands. Nach den in Statens historiska museum, Stock- holm, aufbewahrten Funden und Ausgrabungsberichten im Auftrage der Kungl. Vit- terhets-, Historie- och Antikvitets Akademien dargestellt von Oscar Almgren. H. 1. Stockholm. (KVHAA monografier 4.) — 1923: Studien über nordeuropäische Fibelformen der ersten nachchristlichen Jahr- hunderte: mit Berücksichtigung der provinzialrömischen und südrussischen For- men. 2. Aufl. Leipzig. (Mannus-Bibliothek 32.) — 1927: Hällristningar och kultbruk. Bidrag till belysning av de nordiska bronsålders- ristningarnas innebörd. Stockholm. (KVHAA handlingar 35.) — 1934: Nordische Felszeichnungen als religiöse Urkunden. Frankfurt. Almgren, Oscar & Nerman, Birger, 1923: Die ältere Eisenzeit Gotlands. Nach den in Statens historiska museum, Stockholm, aufbewahrten Funden und Ausgrabungs- berichten im Auftrage der Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien Oscar Almgren (1869–1945) 105

dargestellt von Oscar Almgren und Birger Nerman. Stockholm. (KVHAA monografier 4.) Baudou, Evert, 2001: Svenska Fornminnesföreningen och arkeologins etablering. Forn- vännen 96. S. 89–98. — 2004: Den nordiska arkeologin – historia och tolkningar. Stockholm. — 2006: Det arkeologiska året 1906. Oscar Almgren, Oscar Montelius och Fornvännen. Fornvännen 101. S. 77–84. — 2010: Arkeologins socialisering och de första föreläsningarna vid Stockholms hög- skola. Fornvännen 105. S. 30–42. Helander, Josef, 1906: Den svenske solguden och den svenske Tyr. Ord och Bild. Illust- rerad månadsskrift, femtonde år gången. S. 177–194. Lindqvist, Sune, 1945: In memoriam. Oscar Almgren. Uppland. Årsbok för medlemmarna i Upplands fornminnesförening . S. 87–93. Nerman, Birger, 1945: In memoriam. Oscar Almgren 9.11.1869 – 13.5.1945. Fornvän- nen 40. S. 359–361. 106 Fredrik Ekengren Oskar Lidén (1870–1957) 107 Oskar Lidén (1870–1957)

Kristina Jennbert Foto 1945: Bilder i Syd, Malmö.

Oskar Linus Lidén föddes på gården Korpås i Ornunga socken, Älvsborgs län, Västergötland. Fadern var lantbrukare och modern småskollärarinna. Han hade sex syskon och med sin övertalningsförmåga blev han som äldste sonen den ende som gick vidare med läroverksstudier. I tidig ålder lämnade han hemmet under skolveckorna för att inackorderas i Alingsås, senare i Göteborg. Han tog mogenhetsexamen vid Göteborgs högre läroverk 1892 och folk- skollärarexamen 1894. Sin första tjänst som folkskollärare hade han i Eskilstu- na 1894–95, och därefter fortsatte han sin lärargärning i Norberg 1896–1908. Lidén var rektor för Jonstorps högre folkskola 1909–18, folkskoleinspektör i Upplands södra inspektionsområde 1919 och i Sydsmålands västra inspek- tionsområde 1920 fram till sin pensionering 1935. Under sin lärargärning fortsatte Lidén med sin utbildning. Han skrev in sig vid Göteborgs högskola 1909 och vid Lunds universitet 1915, där han tog en filosofie kandidatexamen i arkeologi 1917. Efter sin pensionering avlade han en licentiatexamen 1937 vid Lunds universitet och disputerade för doktorsgraden i arkeologi den 31 maj 1938. Oskar Lidén gifte sig 1894 med Selma Augusta Strömberg och de fick fem söner. Familjen blev en betydelsefull del av hans arkeologiska forskning, och alla familjemedlemmarna deltog på ett eller annat sätt i inventeringar, renskriv- ningar och framställningar av de många publikationerna. Rektorn och läraren Oskar Lidén kom år 1909 till den då nästan nybyggda Högre folkskolan i Jonstorp. I trädgården till skolhuset, tillika kommunhus, fann han sina första flintföremål och insåg hur många stenåldersföremål som låg outforskade i markerna runtom i Kullabygden. Han hade sedan barndomen varit intresserad av arkeologi, och han insåg snabbt möjligheterna att fortsätta med sitt intresse i Kullabygden. Han inledde ett drygt 30-årigt arbete med systematisk inventering, insamling och dokumentation av stenåldersfynd i åkrarna och längs stränderna, framför allt i Jonstorps socken. Med hjälp av sin familj – sina fem söner och sin hustru – samt sina kontakter i bygden lokaliserade han många stenåldersplatser. Pojkarna hjälpte till att inventera, mäta in fynden och att väga av på vilken nivå över havet som de olika platserna var belägna. Hustrun skrev rent alla anteckningar på maskin. Famil- 108 Kristina Jennbert jen stannade i Jonstorp fram till 1919 och bodde därefter en kort tid i Stock- holm, innan de bosatte sig i Ljungbytrakten och på gården Sjögård vid södra Bolmen. Under alla åren i Småland återvände familjen varje höst och vår till Jonstorp för att fortsätta inventeringen och dokumentationen av stenåldersbo- platserna i de då öppna åkerytorna. Det material han samlade i Jonstorp bildade också grunden för hans fortsatta akademiska studier. På grund av en aktiv yr- kesperiod som folkskoleinspektör dröjde det många år innan han kunde fortsät- ta med dessa. Redan 1930 publicerade han en artikel i Kullens hembygds- förenings årsskrift, där han detaljerat beskriver sitt arbete och de olika strandboplatserna i socknen (Lidén 1930). Resultaten växte fram under flera årtion- den. Under tiden i Småland kom han också att ägna sig åt lokal arkeologi och kulturhistoria. När Lund blev bostadsorten efter pensioneringen 1935, publicerade Lidén sin forskning och disputerade 1938 på avhandlingen Sydsvensk stenålder belyst av fynden på boplatserna i Jonstorp. I, Skivyxkulturen (1938a). Disputationen uppmärksammades mycket i dagstidningar på grund av att Lidén då var 67 år gammal. John-Elof Forssander och Bror-Magnus Vifot var opponenter. Sten Lidén, en av hans söner, agerade tredje opponent under disputationen, dvs. han skulle skoja till allvaret. Ett par år senare kom den andra delen om Jonstorps- materialen med publikationen Sydsvensk stenålder belyst av fynden på boplatserna i Jonstorp. II, Gropkeramikskulturen (1940). Därmed fullföljde han sin forskning om Jonstorps stenålder, för att flera år senare reflektera över sina resultat och konfrontationen med sina lärare och kolleger främst inom lunda- arkeologin. Det är främst Oskar Lidéns mångåriga arbete i Jonstorps socken som väckt stort intresse både nationellt och internationellt. Man hade tidigare ingen kunskap om den rika stenåldersmiljön som han identifierade, och Jonstorpsplatser- na tillhör de mest välkända stenåldersplatserna inom Skandinavien. Han lokaliserade en mängd stenåldersfynd runt ett forntida näs som omfattar drygt 4000 år (5000–2000 f.Kr.). Där låg det framför allt föremål från ertebølleperioden (ca 5000–4000 f.Kr.) och den s.k. gropkeramiska perioden (3000–2600 f.Kr.). Även yngre stenåldersfynd fram till den senneolitiska perioden (ca 2000 f.Kr.) påträffades i området. Det fanns stora mängder av ertebøllekulturens skivyxor, kärnyxor och grönstensyxor men också flintfragment och flintkärnor från tillverkningen av flintredskap. På de gropkeramiska platserna fann Oskar Lidén slipade tjocknackiga flintyxor, spånpilspetsar, cylindriska spånblock från till- slagningen av flintspån och keramik. Den gropkeramiska keramiken har spets- runda bottnar och är dekorerad med gropar, sicksackmönster och geometriska mönster i många olika variationer. Fyndplatserna ligger längs de gamla strand- linjerna, idag ca 6 meter över havet. Det var flera arkeologiska problem som kom att uppta Lidéns arkeologiska forskning. De främsta berörde just stenåldersboplatserna i Jonstorps socken, nämligen att få ordning på dateringar och stenålderskronologin. Men han ägna- de sig också åt studier av skålgropar och hällristningar från stenålder och Oskar Lidén (1870–1957) 109 bronsålder. Samtidigt som han disputerade, publicerade han en stor material- insamling av skålgropar och urgröpta rännor från de platser han vistats i under större delen av sitt liv, dvs. i sin hembygd i Västergötland, på Bjärehalvön och Kullaberg i nordvästra Skåne samt Finnveden i Småland. Med samma noggranna dokumentationsmetod som vid inventeringen av stenåldersplatserna vid Jonstorp beskriver och jämför Lidén de olika lokalerna. Publikationen Häll- gröpningsstudier i anslutning till nya sydsvenska fynd (1938b) vittnar om hans breda arkeologiska intresse och hans oräddhet att ta sig an komplicerade frågor, som tolkningar av abstrakta bilder. Liksom idag blev ofta tolkningar av kultis- ka objekt många gånger alltför yviga. Ett annat arkeologiskt problem var den äldre stenålderns flinteggade har- punspetsar. Han ställdes inför denna föremålsgrupp när han studerade en sådan harpun inskjuten i en hund, som dödats av den och gått ner sig i nuvarande Allerums mosse. Publikationen De flinteggade benspetsarnas nordiska kulturfas. Studier i anslutning till nya sydsvenska fynd (1942) är ytterligare ett av hans grundläggande arkeologiska arbeten. Arkeologin följde Oskar Lidén hela livet. När familjen bodde på Sjögård vid Bolmen fann han även där stenåldersboplatser från den gropkeramiska perioden. Även här resulterade arbetet i publikationer, gärna med jämförelser med stenåldersfynden i Jonstorp (Lidén 1924). Arbetet med fynden i Jonstorps socken ledde honom till studierna i arkeologi i Lund och till många resor för att studera motsvarande arkeologiska material i Sverige, Danmark och Tyskland. Han följde Otto Rydbecks arkeologiska seminarier i Lund på 1910-talet. När Oskar Lidén år 1919 presenterade sina resultat på den Nordiska arkeologkongressen i Köpenhamn häpnade publiken. Aldrig tidigare hade man hört om dessa fynd i Kullabygden. Han lade då för första gången fram den s.k. parallellteorin. Kunde det vara så att en äldre fångstkultur (ertebøllekulturen) och en yngre fångstkultur (gropkeramisk kultur) var parallella med en åkerbrukande trattbägarkultur? Åsikterna gick isär och Oskar Lidén gick emot sina tidigare lärare Otto Rydbeck och John-Elof Forssander. Hans parallellteori skapade en livlig debatt om sambandet mellan de olika kulturerna, skriver han flera decennier senare (Lidén 1948). Efter många års grundläggande forskning och debatt med sina lärare Rydbeck och den för tidigt bortgångne Forssander gav Lidén ut en debattskrift om sin parallellteori i publikationen Aktuella sydsvenska stenåldersproblem: Jonstorp, Sjö- holmen och Barumsgraven (1948). Oskar Lidén var mest fascinerad och gripen av arkeologin, men han hade också intresse för botanik, hembygdsforskning, religion, idéhistoria, folklori- stik och naturligtvis pedagogik, uppfostran och andra skolfrågor. Han var en person som gillade att reda ut olika sorters frågor och att berätta för andra om sina framsteg. Hans publicerade artiklar och publikationer i dessa många gånger vitt skilda ämnesområden vittnar om en eftertänksamhet som grundar sig på många års forskning och till stor del hans egen erfarenhet från sin hembygd. Flera av hans skrifter handlar om hans engagemang i person- och lokal- 110 Kristina Jennbert

Oskar Lidén 1953 vid sin stenålderssamling i Jonstorp. Foto Syd- svenskan, Bilder i Syd, Malmö. historiska frågor, inte minst hans självbiografiska Svältorna och Livet i Svält- bygden förr och nu (1949) om människors livsvillkor. Han berättar om sin upp- växt, sin familj och om människor i sin hemtrakt och på gården Korpås i Väs- tergötland. Något år tidigare skriver han om sitt arbetsfält inom skolväsendet i boken Bland prästmän och skolfolk. Bilder från mitt småländska arbetsfält (1947). Den självbiografiska tillbakablicken ger en inblick i Lidéns egen skol- tid och hela hans yrkesliv inom skolan, som präglades av en reformanda, att alla barn skulle få gå i skolan på heltid. De skulle också möta en helt annan kris- tendomsundervisning än att lära sig katekesen, som Lidén beskriver som en trångsynt religiös, naivt ensidig social och politisk uppfattning av religion. Lidéns arkeologiska forskning var i hög grad koncentrerad till föremålsstu- dier och det man idag skulle kalla landskapsarkeologi. Han var intresserad av boplatsernas läge i landskapet och hur de var placerade längs dåtidens strand- linjer. Hans karteringar och insamlingar av föremål var mycket noggrant utför- da. Hans integritet gentemot vetenskapssamhället är beundransvärd. Han vila- Oskar Lidén (1870–1957) 111 de i sina tolkningar på sina egna slutsatser, något som visar på hans intellektuella skärpa. Oskar Lidén var påläst, kunnig och väl insatt i forskningsfrågorna. Hans resultat var banbrytande och väckte stort uppseende bland kollegerna. Trots sina då djärva tolkningar och teorier om stenålderskronologin var han en mycket respekterad arkeolog. Holger Arbman skriver att han tillsammans med Otto Rydbeck och John-Elof Forssander var en av de stora skånska 1900-talsarkeo- logerna (Arbman 1949). Han arkeologiska verksamhet har fått stor betydelse för den fortsatta arkeologiska forskningen. Värdet i Oskar Lidéns arkeologiska samling är att fynden kommer från ett och samma område. Fynden är noggrant inmätta på alla de olika platser han studerade. Detta insåg säkert Lidén själv och han såg till att fynden omhänder- togs, när han hade avslutat sitt arbete och publicerat sina resultat. Det viktiga för honom var att fynden kunde hållas samman, så att de inte splittrades till olika privata samlare för att så småningom glömmas bort i brist på en icke-profes- sionell förvaring och kunskap. Lidén donerade därför mellan åren 1939 och 1941 sin unika samling av sten- åldersföremål. En del fynd donerade han till Lunds Universitets Historiska museum. På museet inrättades två museisalar för hans samling; den ena innehöll fynden från ertebølleplatserna, den andra de gropkeramiska fynden. I samband med ombyggnader på 1970-talet och under 2010 har fynden numera ett mer be- gränsat utrymme i museet, desto större i det arkeologiska magasinet. Oskar Lidén såg också till att delar av hans samling skulle finnas kvar i Jons- torp. I två montrar i det forna kommunalhuset i Jonstorp, sedermera Jonstorps bibliotek, ordnade man en utställning. En mindre del av denna samling av sten- åldersföremål finns idag utställd i Jonstorps bibliotek invid Oskar Lidéns plats och minnesmärket över honom. Det finns i dagens Jonstorp ett stort engagemang att ta till vara de fynd och resultat som Oskar Lidén lämnade efter sig. Hans person väcker även idag intresse på orten. Gatunamnen lokaliserar några av de områden där Lidéns platser är belägna. Vid byns östra del finns Lidénvägen, Fornminnesvägen, och Skiv- yxevägen, och i närheten av Gerdas äng ligger Fångstvägen. För att hedra hans forskargärning invigdes 2013 Oskar Lidéns plats i Jonstorp, i direkt anslutning till den om- och tillbyggda Jonstorpsskolan intill den förutvarande Högre folkskolan, där Lidén bodde och arbetade. I biblioteket skall också en mindre sten- ålderutställning få plats, med fynd från Oskar Lidéns donation. Jonstorps Kul- tursällskap har även låtit göra ett minnesmärke över Oskar Lidén. Konstnären Jonas Högströms skulptur invigdes den 21 november 2015. Sedan 2016 finns dessutom planer på att inrätta ett stenåldersmuseum i den gamla brandstationen i Jonstorp. Idag är stenålderslandskapet knappt skönjbart i Jonstorp. Lagunen som av- skilde näset på den forntida ön dränerades på 1800-talet och är numera torrlagd. En bit från byn finns en liten rest kvar av en slingrande Görslövså. Stenålderns platser är kända för invånarna i Jonstorp, men för en förbipasserande besökare 112 Kristina Jennbert

är de dolda, inte alls synliga i det moderna landskapet. Inom det arkeologiska forskarsamhället är emellertid framför allt de gropkeramiska fynden i Jonstorp mycket välkända. Oskar Lidéns uppmärksammande inventeringar och publice- ringar av dem på 1930- och 1940 talen är fortsatt intressanta. Endast några få av stenålderslokalerna undersöktes av arkeologer på 1960- och 1970-talen (Malmer 1969). Man påträffade stora mängder flintyxor, flintredskap och keramik, men inga rester av hus. Bevaringsförhållandena för organiskt material var dåliga, men nötkreatur, svin, får/get/rådjur, vildkatt, fisk och säl (vikare, gråsäl och grönlandssäl) har dokumenterats. Idag finns det ett bestående underlagsmaterial för studier av stenåldern i Jonstorp. Tack vare Oskar Lidéns forskningar har Jonstorp fått en framträdande plats i efterföljande generationers stenåldersforskning.

Referenser Arbman, Holger, 1949: Det sjunde nordiska arkeologimötet den 22–25 augusti 1948. Fornvännen 44. S. 61–68. Lidén, Oskar, 1924: Boplatsen vid Gettersö jämte andra sydvästsmåländska stenålders- boplatser i belysning av de stora boplatsfynden i nordvästra Skåne. Meddelande från Norra Smålands fornminnesförening VII. S. 110–124. — 1930: Strandboplatserna från stenåldern i Jonstorp. Kullens hembygdsförenings års- skrift. S. 3–24. — 1938a: Sydsvensk stenålder belyst av fynden på boplatserna i Jonstorp. I, Skivyxkul- turen. Diss. Lunds universitet. Lund. — 1938b: Hällgröpningsstudier i anslutning till nya sydsvenska fynd. Lund. — 1940: Sydsvensk stenålder belyst av fynden på boplatserna i Jonstorp. II, Gropkera- mikskulturen. Lund. — 1942: De flinteggade benspetsarnas nordiska kulturfas. Studier i anslutning till nya sydsvenska fynd. Skrifter utgivna av Kungl. Humanistiska Vetenskapssamfundet i Lund XXXIII. Lund. — 1948: Aktuella sydsvenska stenåldersproblem: Jonstorp, Sjöholmen och Barumsgra- ven. Lund. — 1947: Bland prästmän och skolfolk. Bilder från mitt småländska arbetsfält. Lund. — 1949. Svältorna och Livet i Svältbygden förr och nu. Lund. Lidén, Oskar Linus. urn:sbl:11335, Svenskt biografiskt lexikon (artikel av Berta Stjern- quist), hämtad 2015-11-16. Malmer, Mats P., 1969: Gropkeramiksboplatsen Jonstorp RÄ. Antivariskt arkiv 36. Stockholm. Otto Rydbeck (1872–1954) 113 Otto Rydbeck (1872 – 1954)

Lars Ersgård Foto: LUB.

Otto Rydbeck föddes i Lund 1872 som son till urmakaren Carl Henrik Rydbeck och dennes hustru Christina Friberg. I Lund skulle Rydbeck leva och verka under hela sitt liv fram till sin död 1954. Studentexamen avlade han vid stadens högre allmänna läroverk, Katedralskolan, år 1890 och påbörjade därefter universitetsstudier i medicin. Under 1890-talet lämnade han dock medicinstudier- na och började i stället läsa konsthistoria och fornkunskap. Fil. kand. blev Ryd- beck 1899, och fyra år senare, 1903, avlade han filosofie licentiatexamen. Re- dan året därpå disputerade han på avhandlingen Medeltida kalkmålningar i Skånes kyrkor (Rydbeck 1904) och efter ytterligare fyra år, 1909, erhöll Ryd- beck en docentur i nordisk konstarkeologi. När arkeologiprofessuren inrättades i Lund 1919 som den andra i landet, blev Otto Rydbeck kallad till denna tjänst. Tjänsten som då benämndes nordisk och jämförande fornkunskap och medeltidsarkeologi skulle han upprätthålla fram till sin pensionering 1937. Redan 1901 hade Rydbeck blivit e.o. amanuens vid Lunds universitets historiska museum, och 1904 blev han museets föreståndare, en befattning han innehade vid sidan av professuren fram till pensioneringen. Därmed kom Ryd- beck att verka som såväl museiman som akademisk lärare och forskare, två verksamheter som under hans tid blev nära integrerade. Inom bägge arbetsfäl- ten skulle han komma att göra banbrytande insatser. Det museum som Otto Rydbeck blev chef över ledde sitt ursprung tillbaka till 1700-talet och till de samlingar som professorn i naturvetenskaperna Kilian Stobéus donerade till universitetet på 1740-talet. År 1904, då föreståndartjäns- ten inrättades, var museets samlingar inrymda i källarvåningen till Lunds universitets huvudbyggnad men flyttades 1908–10 över till det s.k. Kungshuset i Lundagård. 1918 flyttades samlingarna ännu en gång, nu till den stora tegel- byggnad, som en gång uppförts som biskopsbostad vid Kraftstorg strax nordost om domkyrkan. Här har museet alltsedan dess varit beläget, och det var här 114 Lars Ersgård

Otto Rydbeck skulle göra det till ett av de mest betydande museerna för arkeologi och kyrklig konst i Sverige efter Statens historiska museum i Stockholm. Lunds universitets historiska museum var dock inte det enda i staden vid början av 1900-talet. Bara ett stenkast från byggnaden vid Kraftstorg hade på 1880-talet Lunds kulturhistoriska museum, »Kulturen i Lund», grundats av Georg Karlin. Detta museum bedrev arkeologisk verksamhet i Lunds medeltida stadskärna med undantag av området kring domkyrkan, som kom att utgöra Rydbecks arkeologiska »revir» i staden. Att Karlin skulle bli Rydbecks främste konkurrent och antagonist på den museala »hemmaplanen» är knappast förvå- nande. Det material som Lunds universitets historiska museum förfogade över i början av 1900-talet bestod förutom av förhistoriska och medeltida fynd också av en betydande samling mynt och medaljer. Otto Rydbeck var tidigt klar över vilket grundläggande syfte museet skulle ha och hur detta skulle förverkligas i utställningssalarna. Det skulle i första hand vara ett vetenskapligt museum rik- tat mot forskningen och inte mot undervisning i skolorna. Det viktiga blev, som Rydbeck själv uttryckte det, att då det rör sig om ett för vetenskapligt studium avsett museum […] uppställa hela materialet i dess kronologiska och typologiska samt lokala sammanhang, utan luckor och utan inskränkningar men naturligtvis med tillbörligt markerande av de sällsyn- taste och dyrbaraste föremålen (Rydbeck 1943:202). Under Rydbecks tid kom museets samlingar att avsevärt öka i omfattning. Sär- skilt gällde detta den medeltida, kyrkliga konsten, som var ett av hans egna, vetenskapliga intresseområden. Många av de medeltida kyrkorna i Skåne hade fa- rit ganska illa av samhällsutvecklingen under senare delen av 1800-talet. Flera hade rivits, andra hade renoverats och »förskönats» till oigenkännlighet. Äldre inredningsdetaljer och träskulpturer hade ofta förpassats upp till en ogynnsam förvaring på kyrkvindarna. En omfattande insats för att rädda detta material för framtiden gjordes – under ledning av Rydbeck – i samband med Baltiska ut- ställningen i Malmö 1914, i vilken även ingick en särskild utställning av äldre kyrklig konst. En stor samling av medeltida träskulptur och andra föremål in- venterades och insamlades för detta ändamål, ett material som efter utställning- ens slut i Malmö till stor del deponerades på museet i Lund och som där kom att utgöra stommen i den fasta medeltidsutställningen på museets andra våning. Ett komplement till denna utställning tillkom 1932 då ett särskilt domkyr- komuseum inrättades i det närliggande domkapitelhuset, där föremål med anknytning till domkyrkan – arkitekturfragment, textilier o.d. – kom att förvaras. Formellt sett förvaltades detta museum av domkapitlet men sköttes av personalen på det intilliggande historiska museet. Även de förhistoriska samlingarna växte i omfattning under den tid som Rydbeck förestod museet. En del av tillväxten bestod av donationer av före- målssamlingar till museet från privata samlare och amatörarkeologer. En viktig sådan var Carl Stadlers donation från 1929–30, vilken till största delen bestod av fynd från stenåldersbosättningar vid Ringsjön (Stjernquist 1984:152). Den- Otto Rydbeck (1872–1954) 115 na donation blev en av utgångspunkterna för den mångåriga forskning som från museets sida kom att bedrivas kring bosättningskomplexen vid Ringsjön. Ryd- beck själv tog initiativet till en utgrävning i boplatsen Sjöholmen, vilken kom att följas av fortsatta undersökningar i området på 1940-, 1950- och 1970-talen under ledning av forskare som Carl-Axel Althin och Lars Larsson. Den fältverksamhet som bedrevs från museets sida kom efter hand att alltmer expandera, och som medarbetare till Rydbeck i samband med denna verksamhet knöts under 1920-talet John-Elof Forssander och Folke Hansen. Den förre blev för övrigt Rydbecks efterträdare på professorsstolen i arkeologi år 1938. Vad gäller Otto Rydbecks egen forskning kom den till stor del att handla om den medeltida epoken, i synnerhet om medeltiden i Skånes många kyrkor. Som redan nämnts, blev kalkmålningarna i dessa kyrkor ämnet för doktorsavhandlingen 1904. Året innan hade han publicerat en uppsats med titeln »Baldakinen öfver nordöstra kapellet i Lunds domkyrka», där han för första gången behandlade den byggnad som han skulle arbeta med under återstoden av sitt liv, dom- kyrkokatedralen i hemstaden Lund (Rydbeck 1903). Därefter publicerade han 1915 och 1923 två större verk om byggnaden, Bidrag till Lunds domkyrkas byggnadshistoria respektive Lunds domkyrkas byggnadshistoria, det senare i samband med högtidlighållandet av 800-årsminnet av invigningen av kyrkans kryptaltare 1123 (Rydbeck 1915 och 1923). I de artiklar kring domkyrkans historia som Otto Rydbeck publicerade under senare delen av sin levnad var han särskilt sysselsatt med problematiken kring en äldre föregångare till 1100-talets domkyrka. Skriftliga källor gav vid handen att det funnits en tidig Laurentiuskyrka under 1000-talet, och vid arkeologiska undersökningar såväl inne i som utanför domkyrkan hade murar och gravar äldre än denna påträffats, fynd som indikerade att föregångaren legat på samma plats som 1100-talets domkyrka. I uppsatsen »Knut den heliges Lauren- tiuskyrka. Grundmurar och gravar från tusentalets Lund» utvecklade Rydbeck sina tankar kring denna äldre föregångare, som han sålunda menade hade upp- förts under kungen Knut den heliges regeringstid 1080–1086 (Rydbeck 1942). Kring frågan hur denna kyrka sett ut kom det att utvecklas en långvarig och ibland ganska hetsig debatt, där förutom Rydbeck även forskare som Sten Anjou, Ragnar Blomqvist och Erik Cinthio deltog. Så sent som under sitt sista levnadsår 1954 gick Rydbeck i en Fornvännen-artikel till angrepp mot Erik Cinthio och försökte där avfärda dennes tes att Knut den heliges biskopskyrka skulle ha haft anglosachsiskt ursprung (Rydbeck 1954). Som medeltidsarkeolog kom Rydbeck även att göra en viktig insats inom borgforskningen. Åren 1907–09 undersökte han den medeltida borganlägg- ningen i Skanör, en undersökning som publicerades 1935 i verket Den medeltida borgen i Skanör. Historik, undersökningar och fynd (Rydbeck 1935). Den påbörjade omvandlingen av samhällena Skanör och Falsterbo till moderna bad- orter kring sekelskiftet 1900 hade medfört ett ökande intresse för Falsterbo- halvöns märkliga historia under medeltiden, då nämnda orter var centra för in- 116 Lars Ersgård

Otto Rydbeck under ordnandet av Domkyr- komuseet i Lund, ca 1930. Foto LUHM. ternationellt betydelsefulla marknadsplatser, de s.k. Skånemarknaderna vid landskapets sydvästhörn. 1887 hade den tyske historikern Dietrich Schäfer gett ut ett uppmärksammat verk om de medeltida marknaderna på halvön, och under samma årtionde hade arkeologiska undersökningar av den medeltida borgen i Falsterbo påbörjats av Georg Karlin, grundaren av Kulturen i Lund. Ca 20 år senare fick Otto Rydbeck möjlighet att undersöka borgen i Skanör, som i början av 1900-talet var synlig som en gräsbevuxen kulle omgiven av dubbla vallgravar, belägen strax norr om kyrkan och stadsbebyggelsen. Jämfört med många andra utgrävningar av liknande lämningar från samma tid, som endast gick ut på att frilägga murar, framstår Rydbecks undersökning som ovanligt mönstergill, utförd med en stark medvetenhet om de komplicerade stratigrafiska relationerna mellan kulturlagren och de byggnadsrester som påträffades i borgkullen. Först och främst kartlade han den medeltida bebyggelsen på borgplatån, vilken dominerades av en rektangulär, murad byggnad, uppförd vid 1200-talets mitt. Dessutom kunde Rydbeck rekonstruera borgkul- lens inre uppbyggnad och anläggningens kronologiska relation till en äldre Otto Rydbeck (1872–1954) 117 bebyggelse, som funnits på platsen innan borgen uppfördes. Han diskuterade också de arkeologiska resultatens betydelse för kunskapen om de medeltida Skånemarknaderna i ett vidare historiskt sammanhang och lade därmed en betydelsefull grund till en fortsatt historisk-arkeologisk forskning om Falsterbo- halvöns medeltida historia. Rydbecks bok om borgen i Skanör innehöll även en detaljerad redovisning av det stora och rikt varierade fyndmaterialet från undersökningen, generellt sett en av de första av ett medeltida, profant föremålsbestånd. Som sådan kom Rydbecks publikation att fungera som en värdefull referens för den fortsatta arkeologiska forskningen kring medeltida materiell kultur. Det var emellertid inte endast medeltiden som Otto Rydbeck kom att ägna sig åt i sin forskning. Hans intresse för stenåldern har ovan nämnts, och i en rad texter har han behandlat olika problem kring denna epok. Ett av de viktigaste av dessa alster bär titeln Stenåldershavets nivåförändringar och Nordens älds- ta bebyggelse, där han som en av de första inom svensk arkeologi tar upp relationen mellan den geologiska process, som havsnivåns fluktuationer utgör, och den forntida bebyggelseutvecklingen (Rydbeck 1928). Även den skånska megalitkulturen är ett ämne som Rydbeck har berört i flera artiklar (Rydbeck 1930 och 1932). Otto Rydbecks betydelse för arkeologin, i första hand i Skåne, är svår att överskatta. Hans yrkesliv tog sin början kring sekelskiftet 1900, under det av- görande skede då arkeologin började institutionaliseras. En rad nya museer såg dagens ljus, där föregående århundradens fornsakssamlingar nu fick en profes- sionell vård och förvaltning. Samtidigt fick ämnet arkeologi vid denna tid ock- så en permanent akademisk förankring genom tillkomsten av professurer vid lärosätena i Uppsala och Lund. Otto Rydbeck visade sig vara ovanligt väl skickad att leda det museum han vid 1900-talets början fick ta hand om. Detta utvecklade han till en institution, präglad av stor vetenskaplig bredd och genomtänkt planering, där forskning och museal verksamhet kom att samverka på ett framgångsrikt sätt. Hans egen konstnärliga begåvning var för övrigt till stor hjälp, när museets fasta utställ- ningar skulle gestaltas. Mycket av det han skapade under sin tid som museets ledare finns fortfarande kvar i dag, i synnerhet i den medeltida avdelningen och i domkyrkomuseet. Museet vid Kraftstorg utvecklades under Rydbecks tid till ett naturligt centrum för den arkeologiska forskningen i Skåne. Flera av hans egna vetenskapliga initiativ kom att få en bestående betydelse. Ovan har redan nämnts de tidiga insatserna kring stenålderslämningarna vid Ringsjön, som skulle generera nya viktiga projekt längre fram på 1900-talet. Även om Otto Rydbeck i sin forskning behandlade ämnen från både förhis- torisk tid och medeltid, var det som medeltidsarkeolog han skulle få sin största betydelse. I sina arbeten kring den medeltida epoken profilerade hans sig tidigt som både arkeolog och konsthistoriker, och förmodligen var detta anledningen till att hans docentur 1909 fick den något ovanliga ämnesinriktningen »konst- 118 Lars Ersgård arkeologi». Genom att tillämpa ett byggnadsarkeologiskt perspektiv i studiet av de medeltida kyrkorna skulle hans insatser bli banbrytande, och i detta sammanhang kunde Rydbeck knyta an till traditionen från 1800-talets store kyrko- forskare i Skåne, Carl Georg Brunius. Den tjänst som Otto Rydbeck år 1919 kallades till var inrättad särskilt för honom, och följaktligen blev han professor både i förhistorisk arkeologi (nordisk fornkunskap) och i medeltidsarkeologi. Han hade därmed lagt en första grund för utvecklingen av den moderna medeltidsarkeologin i Sverige, en utveckling som skulle leda fram till att denna arkeologi år 1962 fick status som självständig disciplin i Lund med Erik Cinthio som förste ämnesföreträdare.

Referenser Rydbeck, Otto, 1903: Baldakinen öfver nordöstra kapellet i Lunds domkyrka. Studier tillägnade Oscar Montelius 1903 . Stockholm. S. 53–62. — 1904: Medeltida kalkmålningar i Skånes kyrkor. Lund. — 1915: Bidrag till Lunds domkyrkas byggnadshistoria. Lunds universitets årsskrift. Första avdelningen. Teologi, juridik och humanistiska ämnen 10:3. Lund. — 1923: Lunds domkyrkas byggnadshistoria. Lund. — 1928: Stenåldershavets nivåförändringar och Nordens äldsta bebyggelse. Kungl. Humanistiska Vetenskapssamfundets Årsberättelse 1927–1928. Lund. S. 35–170. — 1930: Om orsaken till de megalitiska hällkistornas sparsamma förekomst i Skåne. Studier tillägnade Efraim Liljeqvist Lund den 24 september 1930. Lund. S. 581–586. — 1932: Stenkammargravar i Barsebäck. Arkeologiska studier tillägnade H. K. H. kronprins Gustaf Adolf. Utgivna av Svenska Fornminnesföreningen. Stockholm. S. 28–47. — 1935: Den medeltida borgen i Skanör. Historik, undersökningar och fynd. Acta Re- giae Societatis humaniorum litterarum Lundensis 20. Lund. — 1942: Knut den heliges Laurentiuskyrka. Grundmurar och gravar från tusentalets Lund. Meddelanden från Lunds universitets historiska museum 1942. Kungl. Huma- nistiska Vetenskapssamfundet i Lund Årsberättelse 1941–42. Lund. — 1943: Den arkeologiska forskningen och historiska museet vid Lunds universitet under tvåhundra år, 1735–1937. Meddelanden från Lunds universitets historiska museum, Kungl. Humanistiska Vetenskapssamfundet i Lund Årsberättelse 1942–43, III. Lund. — 1954: Var Knut den heliges Lundadom av anglosachsiskt ursprung? Fornvännen 50. S. 116–135. Stjernquist, Berta, 1984: 180 Years (1805–1985) of Archaeological Research at the Historical Museum of the University of Lund. Meddelanden från Lunds universitets historiska museum 1983–84. S. 138–173. Knut Stjerna (1874–1909) 119 Knut Stjerna (1874–1909)

Patrik Nordström Foto: UUB.

Kvart över nio på kvällen den 15 november 1909 skulle en av den svenska arkeologins snabbaste karriärer ta slut. Docenten i nordisk och jämförande fornkunskap, Knut Stjerna, som just beställt in kvällsmiddag på sitt stamlokus Kafé Solidar i Uppsala sågs plötsligt sjunka ihop. I tron att det var fråga om ett svim- ningsanfall skyndade några studenter till hans hjälp, lade ner honom på golvet och baddade honom med vatten. Doktor Bolin som genast hade eftertelefone- rats kunde, då han anlände fyra minuter senare bara konstatera dödsfallet, en trolig hjärtförlamning. Döden hade varit ögonblicklig. Knut Stjerna blev 35 år.1 Stjernas verksamma tid inom svensk arkeologi blev kort, snävt räknat fyra år: 1905–09. En fotnot i den svenska arkeologihistorien kan tyckas, men hans framfart rörde om och fick efterverkningar. Skolad som litteraturvetare och med en stor tilltro till sin egen förmåga svängde han in på det arkeologiska fäl- tet utan hämningar. Han kom med en idéburen arkeologi i ett skede då det arkeologiska källmaterialet började bli geografiskt heltäckande, samtidigt som det var sparsamt nog att ge tolkningarna spelrum. Att han var djärv i sina slutsatser är ett omdöme som följde Stjerna från inträdet i arkeologin med disputationen 1905 till minnesorden efter hans död. Ett omdöme som också rymde en varning, för Stjerna lät ofta en god idé gå före noggrann källkritik. Det här kan tyckas paradoxalt, för med sin akademiska debut som litteraturhistoriker 1898 hade Stjerna gjort sig ett namn som hårdför källkritiker. I det följande ligger fokus på Stjernas väg in i arkeologin fram till och med disputationen, åren 1901–05, den period då huvudparten av hans publicerade arkeologiska skrifter tillkom, och kan ses som ett komplement till en tidigare kort biografi över Stjerna (Nordström 2010; se även de två noggrant biografis- ka nekrologerna Almgren 1909 och Erdmann 1910). Knut Stjerna som var född och uppvuxen i Malmö började sin universitets- bana i Lund 1892 med konst- och litteraturhistoria som huvudintresse. Stort in-

1 Inledningen bygger på notiser om Stjernas död i UNT och tidningen Upsala 16/11 1909. 120 Patrik Nordström flytande fick litteraturhistorikern Henrik Schück, vars föreläsningar Stjerna följde från sitt första universitetsår. Med bland andra barndomsvännen Lauritz Weibull kom han efter sin fil. kand. 1894 att ingå i Schücks inflytelserika litte- raturseminarium, en ny och inspirerande undervisningsform som med Schück inriktades på källkritiska studier (Jonsson 2002:709; brev från Stjerna till Schück i SAA). Här publicerade Stjerna 1898 sitt första vetenskapliga arbete, Erik den helige. En sagohistorisk studie. Med skoningslös källkritik skalade Stjerna av myterna kring sagokungen Erik så grundligt att bara en liten rest av den historiske Erik fanns kvar; en småkung som aldrig hade övergivit sina aversioner mot kristendomen. Det här väckte både uppmärksamhet och ilska. En anonym penna i Historisk Tidskrifts redaktion skrev om en »hyperkritik» som hotade att »få många af våra historiska personligheter upplösta i myter» (HT 1899:3). Polemiken som följde blev hård och långdragen, och Stjerna för- svarade sig med en ihärdighet som senare skulle bli kännetecknande för honom (Tunberg 1941:259 f. med anförd litteratur; brev från Stjerna till Schück i SAA). I efterhand framstår Erikstudien som en märkligt isolerad företeelse i Stjernas produktion. Som föregångare till Lauritz Weibulls senare källkritiska genombrott skulle den långt senare återigen dras in i en helt annan debatt (Hol- gersson & Sanders 2011:14 med anförd litteratur, särskilt Arvidsson 1971 och Odén 1975). Den hårda kritiken mot Erikstudien fick följder. Stjerna fick skjuta på den fil. lic.-examen han siktat på, och när hans far vid samma tid dog tvingades han att ta hand om familjens ekonomi. I december 1900 tog Stjerna anställning på Sydsvenska Dagbladet Snällposten. Ägaren Carl Herslow handplockade honom som redaktör för tidningens nystartade söndagsbilaga med ansvar för vetenskap, konst och litteratur. Trots att han hade en arbetsvecka på 40–60 timmar och – som Lauritz Weibull såg det – uttnyttjades »över hövan i tidningen för ringa betalning», övergav Stjerna inte vetenskapen helt (Lindskog 1948:66; ATA, O. Montelius arkiv, Stjerna till Montelius 22/12 [1901]; LUB, saml. Weibull L., Weibull till Almgren 9/12 1909). Under hösten 1901 skrev Stjerna en artikelserie om hällristningarna vid Simrishamn för söndagsbilagan. Uppslaget kom efter ett besök i trakten tillsammans med den danske konsthistorikern och vännen Francis Beckett som kommit för att studera Kiviksgravens ristningar (»En dag vid Simrishamn I– III»: 25/8, 1/9 och 8/9 1901). Stjerna som geografiskt kopplade hällristningarna till gravar skrev om dödskult, klanhövdingar eller det moderniserade »clan- chef», om »skulpturskolor» och ursprunglig färgläggning, om evolution och folkvandringar, och han drar jämförelser med antikens medelhavskulturer. Stjerna visade sig arkeologiskt insatt, samtidigt som hans grundidé byggde på idéer som kunde påminna om Sven Nilssons sedan länge övergivna tankar om fenicisk invandring. Utan att känna honom personligen skickade Stjerna artiklarna innan de gick i tryck till Oscar Montelius, med förhoppningen att få höra hans åsikt. Uppenbart medveten om att Montelius ogillade löst hållna invand- ringsteorier, ursäktade sig Stjerna och förtydligade att det gällde »stammar från Knut Stjerna (1874–1909) 121

Pommerns kuster [som] vandrat öfver och slagit sig ner vid Simriskusten etc på samma sätt som exempelvis Belgerna från fastlandet till England» (ATA, O. Montelius arkiv, Stjerna till Montelius, odat.). Redan i denna första arkeologiska – om än populärvetenskapliga – text syns karaktäristika som blev centrala för Stjernas kommande vetenskapliga verksamhet: det tvärvetenskapliga angreppssättet, redan synligt i Erik-studien, den närmast otyglade idérikedo- men och en förklaringsmodell som byggde på idéer om folkförflyttningar. Montelius, som vid samma tid var i Ängelholm för utgrävningar, tog av ett tackbrev från Stjerna att döma kontakt och de tillbringade några dagar tillsammans. Tackbrevet, som inleds med »Ärade Broder», är skrivet med en förtro- lighet som vittnar om en snabbt uppkommen vänskap (ATA, O. Montelius arkiv, Stjerna till Montelius, odat.). Montelius i sin tur kallar honom »min ar- keologiske vän» när han den tionde oktober för första gången i brev omnämner Stjerna för sin fru Agda (Nordström 2014:372). Det speciella adept–mentorför- hållande som nu växte fram kan följas både i brevväxlingen mellan makarna Montelius och i breven från Stjerna i Oscar Montelius’ arkiv, med sina 140 brev den största enskilda posten i Montelius’ arkeologiska korrespondens. Här ses en lika ihärdig som frispråkig och inte minst självständig adept och en mentor som är omtänksam och generös, överseende men ibland snarstucken. Stjernas nyorientering var av mer pragmatisk art. I april 1901 hade förestån- daren för Lunds universitets historiska museum Sven Söderberg oväntat dött 52 år gammal. Martin Weibull (Lauritz’ far), som var historieprofessor och inspektor för museet, hade planer för den vakanta platsen och i dessa involverade han Knut Stjerna. Hur planerna i realiteten såg ut framgår inte, då Martin Weibull dog våren 1902 utan att de hann förverkligas. Av brev framgår det att Stjerna från vintern 1901–02 i föreståndarposten såg en ny möjlighet till in- komst inom det akademiska (ATA, O. Montelius arkiv, Stjerna till Montelius 22/12 1901 och 6/12 1903; LUB, saml. M. Weibull, Stjerna till Weibull 21/1 1902). Efter Weibulls död togs inspektoratet över av estetikprofessorn Ewert Wrangel, som hade andra planer för föreståndarplatsen och förordade adepten Otto Rydbeck. Nu startade en kapplöpning för att meritera sig. Den uppskjutna licentiatexamen avklarades på kort tid i januari 1902 i äm- nena estetik och teoretisk filosofi. Med Montelius’ hjälp påbörjades studierna för att utöka examen med arkeologi. I maj samma år skrev Stjerna till Monte- lius att han förutom den föreslagna litteraturen även läst Oscar Almgren, Bern- hard Salin, Hans Hildebrand och dessutom Emil Vedels arbeten om Bornholm (ATA, O. Montelius arkiv, Stjerna till Montelius 17/5 1902). Ett knappt halvår in i de arkeologiska studierna för Montelius hade Stjernas avhandlingsämne börjat utkristalliseras: Bornholms järnålder. Om Vedels arbeten, med sina 4000 inventerade och 1550 utgrävda gravar, blev utgångspunkt och grund för den kommande avhandlingen, skulle Salins och Almgrens bli centrala för Stjernas tolkningar (för Vedel se Gräslund 1987:57 ff.). I snabb följd påbörjade Stjerna samtidigt en serie artiklar som sammantaget skulle bli hans mest genomförda arbete och något av ett livsverk: Beowulfstu- 122 Patrik Nordström dierna. Här kunde Stjerna utnyttja sina tidigare litteraturstudier i kombination med den arkeologi han nu med hög hastighet satte sig in i. I juni 1902 nämner Stjerna i brev till Montelius upprinnelsen: Ännu en liten sak. Jag är – gunnås – allt för starkt behagad med ideer. En af dem rör Vendelfyndet. Men som jag endast sett planchen af det, vore jag dig särdeles tacksam om du, då du kommer hit ner ville berätta mig dess möjligt, noggrannaste kronologi. Här skall jag sedan redogöra för »idén», som får hvila i dina knän, till dess du afgjort, om den eger värde eller ej (ATA, O. Montelius arkiv, Stjerna till Monte- lius odat.). Stjernas idé får sin förklaring i ett brev från Oscar till Agda Montelius, där vi också får en inblick i diskussionerna mellan lärare och elev. Den 18 juni rap- porterade Oscar från Malmö: Stjerna och jag diskuterade hela gårdagen Vendelfynden och Beowulf. Han förmo- dar, att de af Beowulf besjungna Skilfingarna hvila i Vendelgrafvarna. Saken är dock mycket problematisk. Den enda direkta anknytningen med Vendel är att Ottar, som omtalas af Beowulf, troligen är densamma som Snorres Ottar Vendelkråka. Kråka har sannolikt betydelsen »höfding». Tiden skulle möjligen kunna stämma. Men det är inte nog. Det är ett godt stycke mellan »möjligt» och »säkert» (Nordström 2014: 375). Citaten ger en bild av två skilda forskartyper: den idédrivna och snabbt ageran- de Stjerna mot den noggranne och eftertänksamme Montelius. För Stjerna var avståndet mellan »möjligt» och »säkert» betydligt kortare än för Montelius. Stjerna lät sig inte nedslås av eventuella invändningar. I början av oktober höll han i sällskapet Heimdall ett föredrag om »Vendel och skilfingarna – ett bidrag till vår fornhistoria», i Lunds Dagblad refererat med förtydligandet att det byggde på Stjernas egen forskning (LD 6/10 1902). Året efter kom den första av Beowulfstudierna i skrift, »Hjälmar och svärd i Beowulf», i en hyllningsskrift till Montelius’ 60-årsdag (Stjerna 1903). Här visar Stjerna sitt första typologiseringsförsök. Med ett mycket knapert underlag ordnade Stjerna de nordiska hjälmarna i fem tidsmässigt skilda typer med en metod som knappast kunde ha gjort typologins fäder nöjda. Vad Montelius tyckte är oklart, men Hans Hildebrands påtagliga upprördhet finns dokumenterad: »en parodi på Montelius’ periodbyggande», »humbug», »Stjernas storhet som vetenskapsman [...] är illusorisk.» I ett omtalat brev till Magnus Blix, Lunds universitets rektor, gav Hildebrand en utförlig lektion i hur typologi inte skulle utföras. »Det är mig omöjligt att fatta, huru en arkeolog, som tagit kännedom om Stjer- nas fem grupper, kan anse honom vara vetenskapligt skolad.» Brevet som för- anleddes av tillsättningen av museiföreståndartjänsten i Lund måste mest ses som en uppgörelse med Montelius men var trots allt ett gediget nedklassande av Stjerna från landets högste auktoritet i ämnet, riksantikvarien (LUB, saml. Hildebrand, B.O.H., Hildebrand till Blix 26/1 1904; Baudou 2012:314 ff. som här inte nämner Hildebrands typologikritik). Den hårda kritiken hindrade inte Hildebrand från att mindre än ett år senare godkänna Stjernas avhandling för tryckning i Antikvarisk Tidskrift. »Du har ju denna gång rent af trollat», skriver Knut Stjerna (1874–1909) 123

Stjerna i ett tackbrev till Montelius och tillägger att han skrivit till Hildebrand »enligt ditt råd och satt ut en massa titlar på kuvertet» (ATA, O. Montelius arkiv, Stjerna till Montelius 2/10 1904). Stjerna själv såg Beowulfstudierna som en sammanhängande serie. Åtta artiklar hann det bli, publicerade 1903–08, som han allteftersom de trycktes privat lät binda in i en samlad volym (Stjerna 1905:339; LUB, saml. Weibull L., Stjerna till Weibull 9/11 1906). Efter Stjernas död publicerades artiklarna genom Oscar Almgrens försorg i en påkostad engelsk utgåva (Stjerna 1912). I de många breven till Almgren från redaktören och översättaren, Beowulfkännaren John R. Clark Hall, framkommer det att den samvetsgranne och inledningsvis entusiastiske Clark Hall under arbetets gång fick allt större problem med texterna. Stjerna hade uppenbarligen arbetat efter en föråldrad upplaga av Beo- wulf och då byggt sina tolkningar på rena felöversättningar, men än värre – Stjerna hade behandlat sitt skriftliga källmaterial selektivt och tendentiöst. Clark Hall, som inledningsvis hade stora planer för boken med publicering på Cambridges eller Oxfords universitetsförlag, fick till slut se den publicerad genom det mer obetydliga sällskapet för sagaforskning Viking Club (ATA, O. Almgrens arkiv, Clark Hall till Almgren 5/12 1910; se även förordet i Stjer- na 1912:xxvii). Om Stjernas tolkningar snabbt kom att sjunka i värde så skulle greppet att kombinera sagalitteratur och arkeologi liksom det i Stjernas händer nationalistiska ämnet inspirera efterföljare som Sune Lindqvist och framför allt Birger Nerman. Arbetet mot den hägrande föreståndarplatsen förvandlades snart till en infekterad tillsättningsstrid som, trots att det rörde sig om en förhållandevis enkel tjänst, kunde mäta sig med den bittraste av professorsstrider. Här kan konstateras att Stjerna och Rydbeck genom sin kamp blev indragna i ett bakomliggande maktspel med svåröverskådliga förgreningar och oanade följder. Evert Baudou har närmare beskrivit en av dessa: det krackelerande förhållandet mellan Hans Hildebrand och Oscar Montelius. Bakom det som kom att bli rent personliga motsättningar låg synen på arkeologiämnet (Baudou 2012:314 ff.). Därtill kom den starka motsättningen mellan Schück och Wrangel och synen på estetikäm- net (då innefattande konst- och litteraturhistoria). Den Schückska historisk- filologiska riktning som Stjernas Erikstudie var typexempel på representerade allt vad Wrangel ogillade, medan Rydbecks både konsthistoriska och konstnär- liga inriktning uppskattades av Wrangel (om Schück och Wrangel, se Ahlund 2003:54 ff. och 67 ff.).2 Den femte november 1904, efter nära två års arbete med sikte på förestån- darplatsen och med en avhandling som nära nog var klar, kom universitetets slutgiltiga beslut: Otto Rydbeck skulle få tjänsten. »Nu är således allt hopp

2 Föreståndarstriden har avsatt många spår i tidningar och arkiv. En utgångspunkt är: LD: 24/12 och 29/12 1903, 21/1, 26/3 och 27/5 1904, och för arkiven: ATA, Hans Hildebrands arkiv, brev från Otto Rydbeck och Ewert Wrangel; O. Montelius arkiv brev från och till Stjerna och A. M. Alexanderson; KVA, Gustaf Retzius arkiv, brev från C. M. Fürst och Hans Hildebrand; LUB, Ewert Wrangels arkiv, brev från Oscar Almgren och Otto Rydbeck. 124 Patrik Nordström slut», skrev en slagen Stjerna till Montelius. »För första gången i mitt lif vill jag kasta yxan i sjön. Det är för svårt» (ATA, O. Montelius arkiv, Stjerna till Montelius 5/11 1904). I linje med Wrangels kravsättning hade Rydbeck vunnit på sin större museivana. Här var Stjerna från början uträknad. Den 23 september 1905 lade Stjerna fram sin avhandling vid Uppsala universitet. Avhandlingen som i manusform var klar redan i början på året hade först varit tänkt för Lund, men planerna ändrades. Den 25 maj 1905 fick Oscar Almgren en fast tjänst som andre antikvarie vid Historiska museet i Stockholm. Det här öppnade upp för en ny möjlighet. Stjerna skulle nu kunna ta över den arkeologiundervisning som Almgren startat vid Uppsala universitet 1897, för- utsatt att avhandlingen gav honom docentur. Denna rockad var uppenbart planerad, men hur planerna drogs upp är inte klarlagt. Säkert är att Montelius var planläggaren och att Stjerna redan i mars hade överlagt med Lunds universitets prorektor Aron Alexanderson om universitetsbyte (ATA, O. Montelius arkiv, Stjerna till Montelius 26/3 1905). För att få planen att gå i lås hade Montelius tagit hjälp av Henrik Schück som nu var universitetets rektor och av Adolf No- reen som tidigare varit Almgrens och arkeologiämnets inkörsport till universitetet (SAA, H. Schücks arkiv, Stjerna till Schück 1/8 1905; UUB, A. Noreens saml., Almgren till Noreen 5/12 1897). I april 1905 – innan Almgrens musei- tjänst blev klar – gjorde Noreen en framställning till universitetet där han yrka- de på en höjning av anslaget för arkeologiundervisningen för den händelse att »Almgren blefve af den ena eller andra anledningen tvungen att lämna denna sin universitetstjänstgöring». Noreen menade att en höjning av anslaget var nödvändig för att »någon annan fullt kompetent person skulle vara villig att på de nu nämnda ogynnsamma villkoren inträda i hans ställe». Almgren som genom sin familj var välsituerad, hade haft ett närmast symboliskt arvode på 900 kronor om året; nu borde anslaget höjas till det mer rimliga 2500 kronor.3 Ma- negen var krattad för Stjerna. Bornholms befolkningshistoria under järnåldern – redan namnet på Stjer- nas avhandling signalerade ett nytt grepp: en arkeologisk undersökning av etnologisk-historiska skeenden. Stjernas ursprungsidé handlade om folkvandringar, som vi sett tidigare något av en startmotor för hans idéflöde. Här handlade det i Stjernas tolkningar om burgundernas utvandring från Bornholm lite före 300 efter vår tideräkning, och en invandring till den då sparsamt bebodda ön vid 500-talets mitt, med en kolonisering av »stammar» från Öland och Kal- marsundsområdet och »flockar» från Gotland, något som Stjerna för säkerhets skull avslöjade redan i avhandlingens inledning (Stjerna 1905:5). Uppslaget kom efter att Montelius hade uppmanat Stjerna att »se igenom Vedel» efter de gravar från 400-talets mitt och senare, som överlagrat och förstört äldre gravar. Stjerna skriver till Montelius att han ägnat »några timmar» åt saken och funnit

3 Noreens framställning godkändes 20/10 1905 av universitetskanslern att gå vidare som proposi- tion till Riksdagen, då med en yrkan på en höjning av arvodet till 2500 kronor (Riksdagens protokoll 1906: Prop 1:8, 189). Här framkommer att Noreens framställning behandlades av Större akademiska konsistoriet vid Uppsala universitet den 18/5 1905. Knut Stjerna (1874–1909) 125 att han haft alldeles rätt i sina »förut temligen lösa, endast vid genomläsningen gjorda observationer». I brevet, som framstår som ett embryo till avhandlingen, ger Stjerna en lång rad exempel på överlagrade gravar. Slutsatsen blir att »ett senare folk har bosatt sig på ön, utan att känna den föregående befolkningens begrafningstraditioner» (ATA, O. Montelius arkiv, Stjerna till Montelius, 20/8 1902). Det här var den arkeologiska grunden som möjliggjorde avhandlingens många utläggningar om folkförflyttningar, kolonisation och »nya folkele- ment». Med lån från geologin införde Stjerna ett nytt uttryck för detta kon- tinuitetsbrott, »arkeologisk diskordans», här använt för första, men inte sista gången i svensk arkeologi (Stjerna 1905:4 f. och 285 ff.; SAOB 1916). Av- handlingen utmärks av ett tvärvetenskapliga angreppssätt där olika ämnen, som ortnamnsforskning, lingvistik, etnologi och geografi, kombineras med längre arkeologiska gravfälts- och föremålsstudier, allt för att passas in i de tolkningar Stjerna till stor del på förhand utgått från. I sin yvighet kan avhandlingen ses som en »förvetenskapligad» variant av den tidigare artikelserien om hällrist- ningarna vid Simrishamn, om än större och i annat ämne. Till opponent hade fakulteten utsett Oscar Almgren. Ett iögonfallande val kan tyckas, då Almgren får ses som part i målet. Andre opponent var den 25-årige filosofie kandidaten Gustaf Hallström, Almgrens elev sedan vårtermi- nen 1900. Från själva disputationsakten har vi ett ögonvittne i den unge arkeo- logistudenten Ture Nerman, som i sin dagbok med nystavning skriver: »Halva dan ha ja suttit på en föresten ganska tråki disputation i arkeålågi. Författaren till avhandlingen, såm rörde Bårnhålms befålkning under förhistorisk tid, va Knut Stjerna, lundensare.»4 Av Nermans korta kommentarer framgår också att det var en långsam akt. Vi kan sluta oss till att avhandlingen fick en grundlig genomgång och att den knappast väckte några högljudda invändningar av det slag som kunde vara vanliga. Vi kan också notera att Nerman skriver Born- holms »befålkning» och inte det korrekta »befolkningshistoria». Medvetet eller ej beskriver det träffande avhandlingens etnologiska särprägel. Oscar Almgren var allmänt sett positiv i sitt utlåtande och förordade ett »med utmärkt beröm godkänt», det näst högsta betyget. Almgren framhåller en »ovanlig idérikedom och kombinationsförmåga»; när det gäller metodik under- stryks Stjernas »egna originella uppslag» och sammanfattningen blir hög- stämd: »Det är sålunda ett på samma gång solidt och genialt arbete», ett slut- omdöme som efter Stjernas död fyra år senare kom att förevigas i minnesord (Erdmann 1910). Men tittar vi närmare på utlåtandet blir bilden mer tvetydig. Invävt i de positiva omdömena ligger en finstilt kritik som också kan bli ut- tryckligen hård: Författarens största svaghet är att han ibland tror sig kunna bevisa mer än hvad materialet tillåter, och att han t.o.m. någon gång, naturligtvis utan klart uppsåt, fram-

4 En varmt tacksam tanke går till den nu bortgångne Bengt Nerman, Tures son, som 2004 kopie- rade och gav mig alla sidor ur Tures dagböcker med arkeologisk anknytning. Några av Tures dag- böcker fanns redan på Arbetarrörelsens arkiv, men denna »Dagbok VI» hade Bengt Nerman i sin ägo. 126 Patrik Nordström

ställer materialet i en för sin hypotes fördelaktigare form än hvad som öfverensstäm- mer med de faktiska förhållandena. Därjämte är hans stil stundom mer än lofvligt vårdslösad.5 Här är det svårt att se genialiteten, vilken nog snarare syftade på Stjernas inno- vativa och orädda kombinationsförmåga. När Almgren, åter i positiva ordalag avslutade sitt utlåtande, skriver han att avhandlingen »otvifvelaktigt kommer att i viss mån stå som en märkestafla i den nordiska fornforskningens historia».6 Dissonansen mellan »otvifvelaktigt» och det insmugna »i viss mån» ger formuleringen en gåtfull andemening. I avhandlingen, liksom i Stjernas övriga arbeten, är det själva slutsatsen som är den svaga punkten som oavsett hur idérika uppslagen är inte lyckas skaka av sig sin intuitiva karaktär. Det officiella erkännande Stjernas avhandling fick innebar också ett erkän- nande av den arkeologisk-etnologiska inriktningen. I minnesorden över Stjerna fyra år senare pekar Almgren på hur denna inriktning tidigare stått i misskredit. Kossinnas och Salins arbeten hade visat att det var möjligt med »verkligt vetenskapliga forskningar i etnologisk riktning» (Almgren 1909:318). Stjerna nämner i brev Salins stora betydelse för hans arbete. Av Kossinna finns det där- emot inga spår förutom i en fotnot i avhandlingen, och då i en lingvistisk utredning om Bornholms namn (Stjerna 1905:132; se även Baudou 2005:127 f.). Med sitt fokus på tidens etnologiska intresseområden som »folkstammar» och »folkvandringar» ingick Bornholmsavhandlingen i en större idéströmning. Samtidigt blev den genom Stjernas och senare Almgrens elever utgångspunkt för den kommande generationen svenska arkeologer. När Stjerna den 29 december 1905 erhöll docentur i nordisk och jämförande fornkunskap vid Uppsala universitet öppnades vägen till det som skulle ha kunnat bli Stjernas verkligt stora insats inom svensk arkeologi: lärarrollen. Nu blev det, borträknat resor och sjukdomsperioder, knappt två års aktiv verksamhet vid Uppsala universitet under perioden 1907–09. Här kom Stjernas omtalade idérikedom till sin rätt. Utgrävningarna på Studentholmen under 1907 och den nya seminarieform Stjerna införde gav arkeologstudenterna en direktväg in i arkeologin som måste vara unik i svensk arkeologihistoria. På Studentholms- grävningarna, en av sin tids största stadsgrävningar, fick studenterna stort eget ansvar av Stjerna, som själv hade liten erfarenhet av utgrävningar (Lithberg 1922), i det som kom att kallas Stjernas seminarium likaså (Nerman 1963–64). Seminarieformen hade Stjerna uppenbarligen plockat upp från sin tid hos Schück i Lund. Här kastades studenterna in i helt självständiga undersökningar av Sveriges stenålder i ett arkeologiskt projekt som låg alldeles i framkanten av sin tids forskningsfront. När Stjerna dog i november 1909 av den hjärtåkomma

5 UUB:s arkiv, fakultetens arkiv AI:b12, Almgrens handskrivna utlåtande daterat 27/9 1905. Stort tack till Evert Baudou som kommit med tips och generöst skickat kopior och egna avskrifter av Almgrens utlåtande. 6 Här är Almgrens formulering ett eko av ett omdöme i en artikel i Idun 11/5 samma år. Georg von Rosens tavla »Sfinxen» hade väckt uppseende när den ställdes ut i Nationalmuseum, våning- arna över Historiska museet. Om tavlan skriver en anonym recensent: »på samma gång det utan tvifvel kommer att bli en märkestafla i det 20.de århundradets svenska konst» (Idun 1905:238). Knut Stjerna (1874–1909) 127

Knut Stjerna 1908 på Studentholmen, Uppsala. Foto H. B. Goodwin: UUB. 128 Patrik Nordström han länge känt av, blev det Almgren som fick ta över den undervisning som han själv hade startat. Den injektion arkeologiundervisningen hade fått i och med Stjerna vårdade sig Almgren om i något som för en tid tycks ha liknat en min- neskult. När Almgren vid sin professorsinstallation föreläste om de pågående stenåldersundersökningarna hyllade han Stjernas minne: »Den gnista Stjerna tänt i sina lärjungars håg släcktes ej med hans livslåga; den fick genom minnet av hans eldsjäl en ännu mer värmande kraft, som alltjämt drivit arbetet framåt» (Almgren 1914:3).

Referenser Otryckta källor ATA = Antikvarisk-topografiska arkivet: Oscar Almgrens arkiv (oförtecknat material); Hans Hildebrands arkiv; Oscar Montelius arkiv. GA = Gustavianums arkiv: Knut Stjernas arkiv; Arkivet för Nordisk och jämförande fornforskning. KVA = Vetenskapsakademiens arkiv: Gustav Retzius arkiv. LUB = Lunds universitetsbibliotek: Saml. Martin P. Nilsson; Saml. Lauritz Weibull; Saml. Martin Weibull; Saml. Evert Wrangel. SAA = Svenska Akademiens arkiv: Henrik Schück. UUB = Uppsala universitetsbibliotek: Adolf Noreen.

Tidningspress LD = Lunds Dagblad. SDS = Sydsvenska Dagbladet Snällposten. Upsala. UNT = Uppsala Nya Tidning.

Litteratur Ahlund, Claes, 2003: Litteraturämnets etableringsfas. Från 1890 till 1919. Från etableringsfas till konsolidering. Svensk akademisk litteraturundervisning 1890–1946. Acta Universitatis Upsaliensis. Historia Litterarum, 24. Uppsala. S. 15–116. Almgren, Oscar, 1909: Knut Stjerna. Historisk tidskrift för Skåneland 3. S. 316–330. — 1914: De pågående undersökningarna om Sveriges första bebyggelse: installations- föreläsning vid Upsala universitet den 15:e januari 1914. Fornvännen 9. S. 1–16. Arvidsson, Rolf, 1971: Källkritisk radikalism och litteraturhistorisk forskning: Lauritz Weibull, Henrik Schück, Joseph Bédier. Scandia 1971:2. S. 287–339. Baudou, Evert, 2005: Kossinna meets the Nordic archaeologists. Current Swedish Ar- chaeology 13. S. 121–139. — 2012: Oscar Montelius : Om tidens återkomst och kulturens vandringar. Stockholm. Erdmann, Axel, 1910: Knut Stjerna. Upplands fornminnesförenings tidskrift 6:1. S. 117–126. Gräslund, Bo, 1987: The birth of prehistoric chronology: dating methods and dating systems in nineteenth-century Scandinavian archaeology. Cambridge. Holgersson, Ulrika & Sanders, Helena, 2011: Tillbaka till metoden: en framåtblick. Scandia 2011:2. S. 13–17. Jonsson, Inge, 2002: Henrik Schück. Svenskt Biografiskt Lexikon, band 31. Stockholm. S. 702–726. Lindskog, Claes, 1948: Ett sekel speglat i en tidning. Sydsvenska Dagbladet Snällposten 100 år. Malmö. Knut Stjerna (1874–1909) 129

Lithberg, Nils, 1922: Knut Stjernas grävningar å Studentholmen. Upplands fornminnes- förenings tidskrift 36. S. 237–266. Nerman, Birger, 1963–64: Knut Stjerna och hans seminarium för utforskningen av Sve- riges stenålder. Lychnos. Lärdomshistoriska samfundets årsbok 1963–64. Nordström, Patrik, 2010: Knut Martin Stjerna. Svenskt Biografiskt Lexikon, band 33, häfte 164. Stockholm. S. 497–502. — 2014: Arkeologin och livet. Ett dubbelporträtt av paret Agda och Oscar Montelius genom dess brevväxling 1870–1907. Stockholm. Odén, Birgitta, 1973: Lauritz Weibull och forskarsamhället. Lund. SAOB = Ordbok över svenska språket utg. av Svenska Akademien 1–. 1898–. Lund. Stjerna, Knut, 1898: Erik den helige. En sagohistorisk studie. Lund. — 1903: Hjälmar och svärd i Beowulf. Studier tillägnade Oscar Montelius 9/9 1903. Stockholm. S. 99–120. — 1905: Bidrag till Bornholms befolkningshistoria under järnåldern. Stockholm. — 1912: Essays on Questions Connected with the Old English Poem of Beowulf. Red. John R. Clark Hall. Coventry. Tunberg, Sven, 1941: Erik den Helige, Sveriges helgonkung: några synpunkter. Forn- vännen 36. S. 257–278. 130 Patrik Nordström Johan Alin (1879–1944) 131 Johan Alin (1879–1944)

Stina Andersson Foto: efter KVHAA:s porträttmatrikel.

Johan Alin var bondson från Österlen i Skåne. Han föddes 1 mars 1879 på en gård i Östra Vemmerlöv i trakten av Simrishamn. Redan som barn intresserade han sig för geologi och fornsaker, intressen som skulle vara livet ut. Efter skolan i hemtrakten fortsatte han sina studier i Lund och tog där folkskollärarexa- men 1901. I Lund deltog han också i en arkeologisk kurs på universitetet. Sam- ma år som han tog sin lärarexamen fick han anställning i Göteborg, först som folkskollärare och från 1927 som överlärare. 1940 avgick han med pension som överlärare på den stora Kungsladugårdsskolan. Som lärare följde han kurser i geografi, historia och nationalekonomi vid Göteborgs högskola åren 1901–1909. Alin var en duktig pedagog och engagerade sig i många olika skolfrågor. Hembygdsundervisning intresserade honom speciellt och han tog ofta med skolbarnen ut på exkursion. Flera hembygdsböcker och utflyktsguider skrev han ensam eller tillsammans med någon lärarkollega och han var en omtyckt föredragshållare. Från 1915 och fram till sin död 1944 kom han också att ägna mycket tid åt västsvenska stenåldersstudier. År 1909 gifte han sig med Viktoria Olsson och de fick fem barn, tre pojkar och två flickor. Med tanke på Alins stora engagemang både för skolan och senare också för stenåldersforskningen kunde man tänka sig att han inte hann med att ägna sig åt sin familj, men så lär inte ha varit fallet enligt yngste sonen Lars. När fadern om somrarna var ute och studerade fornlämningar på olika ställen i Bohuslän hyrde man t.ex. ofta in sig i något hus så att hela familjen kunde följa med (muntligt meddelande av Lars Alin 2006-11-20). Den första fornminnesinventeringen i Göteborgs och Bohus län gjordes av arkeologer från Östsverige. Arbetet startade 1879 och pågick till 1911, men då var endast mellersta delen av länet inventerat. När Georg Sarauw 1912 kom till Göteborg som intendent för den nya arkeologiska avdelningen vid Göteborgs Museum började han snart planera för en fortsatt inventering. Han lyckades 1914 få Göteborgs och Bohusläns Fornminnesförening att avsätta en mindre 132 Stina Andersson summa pengar för detta ändamål. Johan Alin som tidigt kommit i kontakt med Sarauw fick uppdraget. Sommaren 1915 påbörjade Alin inventeringar i Askim, Västra Frölunda och Styrsö, länets sydligaste delar. Inga fornlämningar var då kända i inventeringsområdet, men redan efter första året fanns mer än 300 platser antecknade, främst stenåldersboplatser, rösen och stenhägnader. Detta var en liten början på något som snart skulle bli mycket stort. Tack vare att Göteborg planerade att fira sitt 300-årsjubileum 1921 med en stor kulturhistorisk utställning fick Sarauw möjlighet att fortsätta fornminnesinventeringen i länet. Hösten 1915 blev han nämligen ombedd att för Jubileumsutställningens räkning göra en genomgång och kartering av fornminnena i Göteborgstrakten och på båda sidor om Göta älv. Området blev nu större och omfattade förutom hela Bohuslän även norra Halland ner till Var- berg samt västra delen av Västergötland och södra Dalsland. Även i denna större inventering, kallad »Göteborgsinventeringen», blev Alin i högsta grad involverad. Johan Alin har själv beskrivit det tillfälle då Sarauw informerade honom om denna nya möjlighet till fortsatt inventering: »En eftermiddag hösten 1915 bad Sarauw mig komma upp till museet för en överläggning. Jag märkte vid min ankomst, att han var ovanligt högtidligt stämd. Vi avhandlade först några till- fälliga ärenden, men då jag ämnade gå, bad Sarauw mig stanna en stund till» (Almgren & Alin 1928:9–10). Sarauw informerade då Alin om det erbjudna uppdraget som skulle innebära att inventeringen i länet skulle kunna genom- föras inom rimlig tid. Alin fortsätter: »Denna kväll diskuterades undersök- ningsområdets omfattning och de första medarbetarna utsågos.» Redan några veckor senare hade Sarauw hela planen klar. Det var Sarauw som planerade och ledde det stora inventeringsarbetet, medan Alin var nyckelpersonen i själva fältarbetet. I detta deltog sammanlagt 15 lärare, flera nära vänner och kolleger till Alin. Sarauw var en omtyckt ledare och varje sommar gjorde han inspektionsresor till de aktuella områdena, då alla inventerare som hade möjlighet deltog. Dessa resor var enligt Alin »högtidsda- gar för såväl undersökarna som ledaren. Sarauw var vid dessa tillfällen glad och spänstig som en yngling» (Almgren & Alin 1928:10). Eftersom jubileumsfirandet sköts upp till 1923 kunde inventeringarna för Jubileumsutställningen pågå 1916–22. Alin deltog alla åren tillsammans med flera andra lärare. De tycks ha tillbringat stora delar av sina sommarlov ute i fält, ibland även påskloven. Man strövade igenom områdena på jakt efter forn- lämningar av olika slag, och på stenåldersboplatserna samlade man in flintskär- vor och redskap, som togs med till museet i Göteborg. Fornlämningarna beskrevs, fotograferades, markerades på kartor och ibland ritades små skisser över t.ex. gravfält och stenkammargravar, allt i speciella små anteckningsböck- er, de s.k. dagböckerna, som förvaras på Göteborgs stadsmuseum. Man tog också kontakt med folket i bygderna och Alin missade aldrig ett tillfälle att informera om vikten av att vårda hembygdens fornminnen. Ibland höll han också föredrag ute i inventeringsområdena. Johan Alin (1879–1944) 133

Johan Alin i fält på platsen för fyndet av stenåldersmannen från Rolfsåker i norra Hal- land. Foto Göteborgs Stadsmuseum.

Vid Jubileumsutställningen 1923 visades resultaten av fornminnesinventeringen på en stor karta, där olika fornlämningstyper markerades med nålar av olika form och färg. På utställningen visades också föremål och bilder från de utgrävningar som Sarauw gjort för denna utställnings räkning. Dessa utgräv- ningsfynd liksom den stora s.k. nålkartan visades sedan under många år i museets arkeologiska utställning. I jubileumsfirandet ingick också utgivningen av en serie böcker, av vilka en behandlade forntiden. Den senare, kallad Götaälvs- områdets fornminnen, var skriven av Sarauw och Alin, där Alin svarade för stenåldersavsnittet och Sarauw för övriga delar (Sarauw & Alin 1923). För denna bok tilldelades de båda författarna Vitterhetsakademiens Monteliuspris 1928, bara några månader efter Sarauws död. Hela Bohuslän var inte färdiginventerat 1923. Det återstående arbetet bekostades av Fornminnesföreningen och först 1929 var hela länet färdiginvente- rat, 50 år efter starten 1879. Under dessa senare år ägnade sig Alin mest åt bo- platsinventeringar och strandlinjestudier, främst i de tidigt inventerade socknarna i mellersta Bohuslän, där man inte tagit med stenåldersboplatserna. Här letade Alin nu upp boplatserna, samlade in fynd och avvägde höjden över havs- ytan. Han studerade också forntida strandvallar och strandhak. Vid dessa arbeten hade Alin ofta hjälp av sina vänner och lärarkolleger Axel Stene, John Ek- ström och Anders Haglund, vilka alla deltagit i inventeringarna för Jubileums- utställningen. 134 Stina Andersson

När inventeringsarbetet närmade sig sitt slut önskade Fornminnesförening- en få en samlad översikt presenterad i en skrift. Vintern 1927–28 gjorde Sarauw och Alin upp en plan för arbetet, som skulle delas mellan dem. Sarauw hann dock aldrig påbörja sin del. Han avled någon månad senare. Det blev Sarauws efterträdare Nils Niklasson som i stället fick uppgiften att skriva Bo- husläns forntid, medan Alin genast påbörjade sin del Bohusläns stenålder, som skulle omfatta alla kända stenåldersboplatser, enstaka funna föremål och stenkammargravar i Bohuslän. Alin ägnade nu mycket tid åt att gå igenom olika samlingar av föremål från Bohuslän såväl i museer som hos privatpersoner. Han gjorde också studieresor till Danmark, Tyskland och Norge för att gå igenom museisamlingar och besö- ka fornlämningsmiljöer. Arbetet med boken växte undan för undan. Alin tyckte sig behöva göra di- verse kompletteringar ute i fält. Framför allt ville han undersöka högt liggande boplatser som, om de legat vid stranden, borde vara mycket gamla. Flera såda- na boplatser på 70 meters höjd över havet hade man funnit i Uddevallatrakten, bl.a. den kända Hensbackaboplatsen. Lågt liggande boplatser i Göteborgsom- rådet intresserade honom speciellt. Här hade han bl.a. funnit kraftigt rundnötta kärnyxor i strandklapper så lågt som på 19 meters nivå över havet. Att dessa yxor var gamla och tillhörde en s.k. överlagrad boplats, dvs. att havet stigit upp över platsen efter bosättningen i samband med den s.k. postglaciala transgres- sionen och rört om i boplatslagret så att föremålen blivit svallade och rund- nötta, förstod Alin säkert tidigt. Att han var på det klara med detta i alla fall redan före 1923 framgår av ett brev från Alin till Gunnar Ekholm 1934. Här beklagar han bristerna i Götaälvsområdets fornminnen och skriver att det inte var »möjligt att skaffa fram det bevismaterial, jag ansåg mig behöva för att fastslå att vissa platser övertransgredierats. Jag rev därför ur manuskriptet allt vad jag i den vägen skrivit …» (Alin 1934). När det gäller överlagrade boplatser intar förstås Sandarnaboplatsen i Göte- borg en särställning. Redan 1916 började Alin intressera sig för platsen och ritade bl.a. en profilskiss över grusterrassen. I åkrarna ovanpå terrassen kunde man plocka flinta från stenåldersbosättningar och när man 1918 började schakta och ta grus kom flera härdar fram. Detta upptäckte Alin och han höll därför området »under ständig uppsikt för insamling, fotografering och mätning» (Alin 1920:45). 1919 ritade han en karta med höjdkurvor över området med hjälp av sina »skolgossar», som enligt honom själv troget bistod honom som hantlangare (Alin 1920:46). Alin höll kontakt med arbetarna i grustaget och tack vare dem fick han reda på fyndet av en stenhacka som 1930 påträffades i grusväggen 2,5 m under markytan. När Alin tillsammans med Nils Niklasson besiktigade platsen såg de ett sotigt fyndrikt kulturlager under den 3 m höga grusvallen. Detta innebar upptäckten av den klassiska Sandarnaboplatsen som grävdes ut senare samma år. Det var Niklasson som stod för den arkeologiska undersökningen, medan Alin studerade lagerföljden och gjorde en mycket detaljerad ritning över den långa schaktväggen. Läroverksadjunkten Harald Tho- Johan Alin (1879–1944) 135 masson gjorde pollenanalyser och framställde en strandförskjutningskurva. Undersökningen resulterade 1934 i en tvärvetenskaplig skrift, där Alin svarade för den geologiska delen och tolkningen av lagerföljden (Alin, Niklasson & Thomasson 1934). Under utgrävningen tog Alin kontakt med riksantikvarien och vädjade om hjälp att rädda den återstående delen av grusvallen som täckte det undre kulturlagret, vilket också med arkeologisk och geologisk experthjälp från Stockholm och Lund lyckades. Stadsplanen ändrades. Under 1930- och 1940-talen gjorde Alin flera egna arkeologiska utgräv- ningar. Den viktigaste var undersökningen 1934 av en lihultboplats vid Rot- tjärnslid i Dragsmarks socken på Bokenäset (Alin 1935). Förutom en stor mängd flint- och bergartsredskap fanns här också en liten kökkenmödding med bevarat benmaterial. I denna grävning deltog förutom ett par lärarkolleger även äldste sonen Nils. År 1942 gjorde Alin en kompletterande utgrävning av det undre kulturlagret på Sandarna. Hans sista grävning blev den vid Sötorp i Bro socken. Här undersökte han delar av en stenåldersboplats under några dagar i augusti 1944 tillsammans med en av sina inventerarkompanjoner, seminarielä- raren Anders Haglund. Grävningsberättelsen härifrån är daterad 25 augusti, endast en månad före hans död. Förutom några större utgrävningar gjorde Alin många besiktningar och smågrävningar i samband med restaurering av skadade fornlämningar på uppdrag av riksantikvarien. Detta resulterade i ett flertal artiklar i olika hembygds- skrifter. 1936 utnämndes Alin till filosofie hedersdoktor vid Stockholms hög- skola för sina arkeologiska och geologiska insatser. Det stora projektet som skulle redovisa resultaten av 50 års fornminnesinventering i Bohuslän blev aldrig avslutat, varken Alins eller Niklassons del. Alin trodde att han skulle bli klar 1945 eller 1946, men den 28 september 1944 avled han på natten i sitt hem efter att under dagen ha fått en hjärtattack under en exkursion till Onsala i norra Halland. Den del av den planerade stenåldersboken som Alin tänkt sig som en inledning publicerades 1953 som en egen skrift med titeln Stenåldersforskningen i Bohuslän (Alin 1953). I boken, som till stor del handlar om forntida strandlin- jer och havsnivåförändringar i Bohuslän, finns också ett kortare tillägg av geologen Ragnar Sandegren, som slutar med ett tack till Alin »för mångårig vän- skap och inspirerande vetenskapligt samarbete» (Alin 1953:58). År 1955 gavs ytterligare en del av Alins manus ut, Förteckningar över stenåldersboplatser i norra Bohuslän, med kompletteringar av Nils Niklasson och Åke Fredsjö (Alin 1955). Även om dessa två skrifter är värdefulla för den västsvenska stenålders- forskningen skulle man verkligen ha önskat att Alin fått slutföra sitt stora sten- åldersprojekt. För oss som ägnar oss åt stenåldersstudier i Göteborgsområdet lever Alin vidare genom alla de boplatsbeskrivningar, detaljerade skisser och planritningar som han gjort och inte minst tack vare hans utomordentligt fina fotografier av ett tidigt 1900-talslandskap, bilder som fortfarande ofta kommer till användning. 136 Stina Andersson

Litteratur Alin, Johan, 1920: Bil. 89. Redogörelse för de antikvarisk-topografiska undersökning- arna utförda 1919. Göteborgs och Bohusläns fornminnesförenings tidskrift 1919. S. 45–46. — 1934: Brev till Gunnar Ekholm 16 febr. 1934. (Göteborgs stadsmuseums arkiv.) — 1935: En bohuslänsk kökkenmödding på Rotekärrslid, Dragsmark. Göteborgs och Bohusläns fornminnesförenings tidskrift 1935. S. 1–42. — 1953: Stenåldersforskningen i Bohuslän. Göteborg. Utgiven av Göteborgs och Bo- husläns fornminnesförening. — 1955: Förteckning över stenåldersboplatser i norra Bohuslän. Göteborg. Utgiven av Göteborgs och Bohusläns fornminnesförening. Alin, Johan, Niklasson, Nils & Thomasson, Harald, 1934: Stenåldersboplatsen på San- darna vid Göteborg. Göteborg. Göteborgs Kungliga Vetenskaps och Vitterhetssam- hälles handlingar. Femte följden. Ser A. Band 3, nr 6. Almgren, Oscar & Alin, Johan, 1928: Georg F. L. Sarauw. Några minnesord. Göteborgs och Bohusläns fornminnesförenings tidskrift 1927. S. 1–14. Sarauw, Georg & Alin, Johan, 1923: Götaälvsområdets fornminnen. Göteborg. Skrifter utgivna till Göteborgs stads trehundraårsjubileum genom Jubileumsutställningens publikationskommitté, III. Ture Johnsson Arne (1879–1965) 137 Ture Johnsson Arne (1879–1965)

Ingmar Jansson Foto: ATA.

Ture Algot Johnsson (Arne tillagt 1902) föddes i Söderköping som son till trädgårdsmästaren Sven August Johnsson och hans hustru Kristina Karolina. Modern dog när han var sex år och fadern när han var sju. Han växte sedan upp hos en farbror i Årdala i Södermanland. År 1897 tog han studenten vid Nyköpings läroverk och skrev samma år in sig vid Uppsala universitet och Södermanland-Nerikes nation. År 1900 blev han fil. kand. med finsk-ugriska språk, statskunskap med geografi, estetik, romanska språk och nordiska språk i examen. År 1909 blev han fil. lic. i nordisk och jämförande fornkunskap med avhandlingen Studier öfver den förromerska järnåldern i Nordeuropa. Examinator var Knut Stjerna. Den 25 maj 1914 försvarade han sin doktorsavhandling La Suède et l’Orient med Oscar Almgren som både opponent och examinator. Redan 1902 hade han fått anställning som e.o. amanuens vid Statens historiska museum, och 1909 blev han antikvarie och föreståndare för museets järnåldersavdelning. År 1921 valdes han in i Vitterhetsakademien. År 1926 sökte han professuren i nordisk och jämförande fornkunskap i Uppsala men drog tillbaka sin ansökan, när han förstod att han inte skulle få tjänsten. Han blev kvar på Historiska museet fram till pensionen 1944, från 1939 med titeln förste antikvarie. Året innan hedrades han med professors namn. Under ett besök i Paris år 1906 träffade Arne Ida Meyersberg från Wien, och i november samma år gifte de sig. Paret fick inga barn. Ida följde Ture på i stort sett alla resor inom och utom Sverige. Ture Arne var en person med intresse för praktiskt taget all mänsklig verksamhet under alla tider, i Sverige och i andra länder. Hans bibliografi omfattar 338 arbeten, tryckta mellan 1902 och 1962 (Bachman 1959 med tillägg). De sökande till professuren var Ture Arne, Gunnar Ekholm, Sune Lindqvist, Birger Nerman och Nils Åberg. De sakkunniga var inte eniga. Norrmännen 138 Ingmar Jansson

Ture Arne i sitt tjänsterum på »Kaos» (troligen 1910- tal). ATA.

Shetelig och Brøgger satte Arne i första rummet, medan Alfred Hackman i Hel- singfors och Oscar Almgren satte honom i tredje. Brøgger skriver att Arne är »den langt overlegsne av ansøkerne. Hans frie, ledige, uavhengige og omfat- tende forskerpersonlighet, hans modne og rike evner gjør ham selvskreven til det ledige professorat.» Shetelig säger samma sak med andra ord. Hackman an- märker i stället att Arnes produktion endast omfattar ett fåtal arbeten av större omfång och bärvidd och till stor del ut- göras av mer eller mindre deskriptiva skrifter. Arne har i sina mer syntetiska arbeten lagt i dagen ett så grundligt och mångsidigt vetande och så gedigna forskar- egenskaper, framför allt ett moget, självständigt och säkert vetenskapligt omdö- me, att dessa hans egenskaper väl uppväga den anförda bristen. Därtill kommer den stora förtjänsten han har att som den första bland svenska arkeologer ha fört sin forskning över till ett för nordisk arkeologi så viktigt område som Östeuropas forntid och att ha gjort detta med en så odisputabel framgång. Almgren uttrycker betänkligheter över att Arne saknar erfarenhet av akademisk undervisning även om han är känd som en god föreläsare. Han företar »blott sällan någon mera ingående problemanalys». Shetelig och Hackman anmärker, Ture Johnsson Arne (1879–1965) 139 snarast i positiva ordalag, att typologiska undersökningar med något undantag saknas hos Arne (Handlingar 1927). Karakteristiken av Arne som forskare känns på många sätt riktig men ändå lite missvisande. Arne var en utpräglad positivist. I sina större arbeten var han alltid inriktad på att ta upp viktiga problem, alltid med stöd av fakta. Fyndredovisningar intar därför en central plats. Han är mån om att inte dra sina tolkningar för långt. Arne försökte också publicera alla andra fakta han stötte på i fält, i museer, bibliotek och arkiv ‒ i Sverige och utomlands. Re- sultatet blev en brokig samling uppsatser och smärre meddelanden om före- teelser från paleolitikum fram till hans egen tid. Man kan tycka att detta var ett plottrande med detaljer, men här finns observationer som han var först att göra, och denna uppmärksamhet gav honom vida kunskaper som han utnyttjade i olika arbeten.

Fältarbeten i Sverige Mellan 1901 och 1937 var Arne i fält varje år, i Sverige eller ibland i andra län- der (1913 bara i Ryssland, 1932–33 bara i Iran). Han arbetade i alla Götalands och Svealands landskap men i Norrland endast i Gästrikland och Ångerman- land. Många utgrävningar var små, och många var »räddningsgrävningar», sär- skilt under de tidiga åren. År 1901 grävde han på Smörkullen, det stora grav- fältet från äldre järnåldern i Alvastra i Östergötland, där Almgren börjat år 1900 och Arne fortsatte 1901–1904 och 1906. Sedan tog andra vid fram till 1917. Närmare 300 gravar undersöktes, ungefär hälften av Arne. Under 1900-talets första år undersökte Almgren och Arne även andra äldre järnålders- gravfält, framför allt i Östergötland och Västergötland, och dessa grävningar ledde till valet av ämne för licentiatavhandlingen. Den tycks inte vara bevarad men utgör förmodligen grunden för uppsatsen »Den senare förromerska järnål- dern i Sverige I. Gravskicket» (1919). Arnes ena provföreläsning gällde för öv- rigt den förromerska järnålderns problem (1926). I Södermanland genomförde Arne fältarbeten under 18 år. Två artiklar från 1909 och 1915 ger en faktaspäckad översikt över fornlämningar och fynd från landskapet. På Öland var han verksam under 17 år. En undersökning gällde gånggriften i Mysinge (1909, kompletterande undersökning 1937), men fram- för allt undersökte han järnåldersgravar. Några ledde till ett viktigt diskussions- inlägg, »Domarringarna äro gravar» (1938). När »arvet» efter Hjalmar Stolpe skulle delas upp, föll båtgravarna i Vendel på Arnes lott. Redan 1912 kunde monografin tryckas, med både Stolpe och Arne angivna som författare, och 1927 utkom en fransk upplaga. Oscar Alm- gren tycker i sitt utlåtande 1926 att det är märkligt att arbetet inte lett till »fortsatta studier över denna märkliga kultur och dess stilarter, såsom däremot är fallet med de flesta av hans medsökande». Mig förefaller det vara en god insats att snabbt redigera och publicera Stolpes texter, lägga till en kort översikt över kronologin och inte fördröja utgivningen med egna diskussioner. 1928 tog 140 Ingmar Jansson

Arne itu med Stolpes båtgravsgrävningar i Tuna i Alsike. Publikationen på tyska från 1934 är i allt väsentligt deskriptiv, men genom kompletterande gräv- ningar, gjorda tillsammans med Nils Åberg och studenter från Stockholms hög- skola, möjliggjorde han en diskussion om variationer i det uppländska båtgrav- skicket. Samma sak gäller hans utgrävningar 1930–31 tillsammans med Åberg på gravfältet vid Hovgårdsberg i Vendel, där gravar från tiden före båtgravarna belyser »Vendel före vendeltiden» (Arne 1932). Från sydligaste Sverige kan nämnas undersökningen av några stengrunder i Vessige i Halland och Kivik i Skåne. Med stöd av fornlämningsmiljön daterar Arne dem till bronsåldern och tolkar dem som något slags kultplatser (1925). Det är tolkningar som fortfarande är giltiga. Arnes nordligaste utgrävning gäll- de höggravfältet från vikingatid–tidig medeltid på Långön i Tåsjö sn, Ånger- manland. I en grav fann han en pung för eldstål och flinta, enligt Naturhistoris- ka riksmuseets expert gjord av skinnet av en varanödla från södra Asien, och Arne diskuterar hur skinnet kommit till Långön. Gravarna anser han ha tillhört en »skandinavisk» befolkning (1926). Nu uppfattas de ofta vara samiska gravar. Och nyss har ett förslag kommit att skinnet är från en bäver (Råhlander 2017). I uppsatsen »Enmansgravar från stenåldern» (1909) beskriver Arne som den förste fynd som antyder att den jylländska stridsyxkulturens »enkeltgravar» har motsvarigheter i den svenska stridsyxkulturen.

Komparativa samlingar Historiska museet i Nationalmuseums bottenvåning kallades allmänt Kaos, inte bara på grund av trångboddheten utan även för att medarbetarna var mer inriktade på egen forskning än på samlingarnas vård. Arne var en typisk representant för detta. År 1923 tillträdde Sigurd Curman som riksantikvarie och inledde en omorganisation. Arne var nog inte särskilt aktiv i detta arbete. En tanke har dock engagerat honom: att utveckla museet till en institution för inte bara Sveriges utan hela världens äldre historia, ungefär som Nationalmuseet i Köpenhamn. I två artiklar 1925 och 1936 redovisar han de »komparativa samlingarna» på Historiska museet som han själv till en del sammanbragt. År 1906 hade Arne tilldelats Vegastipendiet och givit sig ut på en nio må- nader lång resa till dåtidens Turkiet: till Konstantinopel, Mindre Asien och norra Syrien. Det var på vägen dit som Ida och han gifte sig i rådhuset i Pressburg (Bratislava). Under resan samlade de in arkeologiska fynd och etnografika, som nu finns på Medelhavsmuseet och Etnografiska museet. I Konstantinopel träffade de den märklige Fredrik Martin, som under 1890-talet gjort utgräv- ningar i västra Sibirien. Fynden förvaras på Historiska museet och publicerades av Arne. År 1935 kom boken Barsoff Gorodok, om ett gravfält med rika fynd från vikingatiden, och 1945 en uppsats om Tojanoff Gorodok med gravar och andra fynd från 1600-talet. Fynden har publicerats på nytt av ryska forskare. De är viktiga pusselbitar i Sibiriens historia (Arne 2005; Jakovlev 2009). Ture Johnsson Arne (1879–1965) 141

Sverige och Östern Efter hemkomsten från Turkiet börjar skrifter dyka upp som berör det som kom att bli Arnes främsta forskningsinsats och ämnet för hans doktorsavhandling: La Suède et l’Orient. Études archéologiques sur les relations de la Suède et de l’Orient pendant l’âge des vikings (1914). Östern är alla länder öster om Sve- rige, men hans särskilda intresse var Östeuropa, bysantinska riket, kalifatet och än avlägsnare delar av Asien. År 1911 var Arne för första gången i Ryssland, på en allrysk arkeologisk konferens, och i oktober 1912 kunde han och Ida med stöd av ett Letterstedt- stipendium ge sig ut på en 13 månader lång resa till det dåtida Ryssland: till Ukraina i söder, Polen i väster och Volga och Kama i öster. Överallt ritade han av fornsaker i museerna, studerade bibliotek och arkiv, diskuterade med kolleger och besökte fornminnesplatser. På tre platser gjorde han utgrävningar: Verchnij Saltov i Ukraina (ett berömt khazariskt gravfält, fynden förvaras på Historiska museet), Michajlovskoe vid övre Volga (ett gravfält med många skandinaviska föremål, fynden finns i Sankt Petersburg) och en plats vid nedre Volga, där han förgäves sökte khazarernas huvudstad. I maj 1914 lade han fram sin avhandling. Dess viktigaste resultat var en i det närmaste fullständig, rikt illustrerad översikt över skandinaviska fynd i öster och östliga fynd i Sverige. De senare har i huvudsak samband med det persisk- islamiska kulturområdet, inte bara de »arabiska» mynten utan även många bäl- tebeslag och andra föremål ornerade i »postsasanidisk stil». Detsamma gäller enligt Arne vågar och vikter och det med dem sammanhörande viktsystemet, som han ägnar en ingående studie. Khazarerna, menar han, har spelat en viktig roll som förmedlare. Arnes slutsats blir därför att handeln är den viktigaste förklaringen till för- bindelserna mellan Sverige och Östern. De skandinaviska fynden i öster visar främst samband med Birka och mälarlandskapen. De är koncentrerade till vissa platser längs floderna, och han tolkar dessa platser som svenska kolonier, som stödjepunkter för färderna i österled. Men han gör inga större försök att fördju- pa bilden av kolonierna (s. 33, 36 f., 54, 61 f., 88 f., 157 f., 221–223, 225). Och när det gäller den gamla stridsfrågan om det fornryska rikets framväxt säger han bara att de skriftliga källorna »lär oss dessutom vilken betydelse svenskar- nas verksamhet haft för organisationen av det ryska riket» (s. 230). Hackman menar i sitt utlåtande 1926 att boken visar brister i Arnes »förmå- ga av syntes». En viktig orsak till ojämnheterna är brådskan att bli färdig för disputation. Men mycket är också typiskt för Arne. Han vill inte göra långa ut- läggningar utan stöd av fakta. Hans tolkningar finns utspridda i redovisningen av materialet. Denna närhet mellan fakta och slutsatser gör att boken fortfarande kan läsas med god behållning. Bokens undertitel, »Études archéologiques», anger en viktig avgränsning. Det är tydligt att tolkningar av riksbildningen enligt Arne måste byggas på de skriftliga källorna, som han bara presenterar summariskt i bokens inledning. I senare arbeten, och särskilt i populärvetenskapli- ga skrifter, börjar han i regel med att redovisa de skriftliga källorna, och då talar 142 Ingmar Jansson

Ture Arne stående i schaktet genom gravhög nr 1 i Čemichino i sydöstra Ladoga-området, som han undersökte tillsammans med Vladislav Ravdonikas år 1928. Där Arne håller sin högra hand hittade man beslag med dekor i »postsasanidisk stil» tillhörande ett bälte och en bälteväska (jfr Jansson 2006, fig. 1). Foto i T. J. Arnes arkiv, F 11 A, vol. 71, D2. han om svenskarna som det fornryska rikets grundläggare. Det arkeologiska materialet stöder tolkningen och fördjupar bilden. I Arnes populärvetenskapliga bok Det stora Svitjod från 1917 finns en artikel om vikingatiden. Här refererar han rätt utförligt Nestorskrönikan, som han knappt nämnde i avhandlingen. Och han presenterar några av kolonierna, sär- skilt Gnezdovo, mer utförligt. Han talar också om skandinaviskt hantverk i Ryssland: dels om den blandning av skandinavisk och persisk (»postsasanidisk») ornamentik som han diskuterat i avhandlingen (1914:46 f., 57‒59, 62, 228–230, fig. 26, 42‒43, 133; 1917:53), dels om en viss särart i utformningen av enklare smycken (1917:60–62; ej anförd 1914). Och som slutkläm: »Svensk- arna blevo den ryska storstatens grundare och organisatörer» (s. 63). Praktiskt taget varje år framöver kompletterade Arne La Suède et l’Orient med uppsatser om viktiga fynd och forskningar i både Sverige och Östern. När det gäller Sverige, kan nämnas ödleskinnet från Långön (1926), bronsflaskan från Aska i Hagebyhöga i Östergötland (1932), rökelsebrännaren från Åbyn i Hamrånge i Gästrikland (1943) och »Birkagraven nr 632 och kejsar Theophi- los’ mynt» (1946). När det gäller Östern bör först nämnas att han 1918 publicerade sina egna grävningar i Michajlovskoe. Revolutionen satte inte stopp för hans förbindelser. Han besökte Sovjetunionen 1926, 1928, 1929 och 1935, deltog i kongresser och studerade i museer. 1928 studerade han fynden från kam- margravarna i Šestovica i Ukraina, de första påträffade i Östeuropa (1931). På 1920- och 1930-talen publicerade han några artiklar i Sovjetunionen, och i Sve- Ture Johnsson Arne (1879–1965) 143 rige skrev han fram till 1950-talet om viktiga utgrävningar utifrån information i sovjetiska tidskrifter. Han presenterade också arabiska skriftkällor och diskuterade sovjetisk och annan historisk forskning om Östeuropas vikingatid. På den baltiska arkeologkongressen i Riga 1930 gav Arne en översikt över rysk forskning kring »normannerfrågan» (tryckt 1931). Han kritiserar åtskilli- ga forskare men finner intressanta synpunkter hos kejsartidens historiker Vasi- lij Ključevskij och den sovjetiske arkeologen Vladislav Ravdonikas, med vilken Arne grävt ut gravhögar i sydöstra Ladoga-området 1928. År 1930 kunde Ravdonikas med bl.a. Arnes hjälp publicera sin bok Die Normannen der Wikingerzeit und das Ladogagebiet och 1931 en artikel i Fornvännen. Arne fick här ta ställning till en marxistisk tolkning av de skandinaviska fynden syd- öst om Ladogasjön. Gravskicket visar enligt Ravdonikas att högarna inte tillhör skandinaver utan en finsk befolkning. De skandinaviska föremålen har de finska grupperna erhållit genom handel med nordborna vid dessas stödjepunk- ter längs handelsrutterna. Den viktigaste var Staraja Ladoga. Det är framför allt 900-talsgravarna som är rika på skandinaviska föremål. Det hänger samman med att handelsutbytet med skandinaverna under denna tid blev fastare organiserat, vilket ledde till en förstärkning av de lokala hövdingarnas makt och en feodalisering av samhället. Detta kan knappast vara riktigt, säger Arne, när hela gravinnehållet är skandinaviskt. Och i en populärvetenskaplig artikel föreslår han att »svenskarna under 900-talet utgjorde en överklass bland den finska befolkningen» (»Svenska vikingaspår i Ryssland», 1932:57). År 1940 publicerar Arne en uppsats om »De svenska fynden i guv. Vladi- mir», det andra området i öst med skandinaviska fynd spridda över ett större område. Här är han djärv. Han ser byarna som »ett slags förläningar till svenska hirdmän, som voro underställda de nordiska hövdingarna» i städerna. Sanno- likt är han influerad av Artemij Arcichovskijs tolkning (1934:48 f.; 1939) av gravhögarna som »hirdmannagravar» tillhörande den lokala eliten. I tre artiklar från 1949‒51 utsätts Arne för hård kritik av den unge, för honom okände arkeologen Daniil Avdusin, elev till Arcichovskij. Avdusin går igenom de gravar i Gnezdovo och Michajlovskoe, som innehåller föremål tolkade som skandinaviska. Han finner att de äkta skandinaviska föremålen är få (torshammarringarna i Gnezdovo är av en lokal typ, menar han) och sammanfattar triumferande: »Alltså har Gnezdovo aldrig varit en skandinavisk koloni, och varjagerna har aldrig varit skapare av den ryska kulturen, av det ryska riket» (citerat efter Arne 1952:341). Arne svarar i två artiklar från 1952 och 1953, där man märker att han känner sig vara den kunnigare. Men Avdusin svarar 1953, nu i ännu hårdare ordalag. Arne skriver ett svar, även han med hårdare ord men också med mer fakta om svenska fynd. Detta sista svar blev aldrig publicerat (manus i Arnes arkiv, ATA, F4a vol. 15). Ett fragment blev dock till slut tryckt (1962). Där visar han att Avdusins och en annan sovjetisk forskares försök att bestämma svärd som tillverkade i Östeuropa inte håller. Det är mycket man kan diskutera i Arnes uppfattning om »de svenska kolonierna» i Östeuropa. Hans jämförelse med Frankrikes och Portugals »stödje- 144 Ingmar Jansson punkter» i Indien (1953:146) är väl snarare en »pedagogisk» förenkling än en fördjupad tolkning. Hans tolkning är emellertid inte så extrem, och i diskussionerna med sovjetiska forskare är han i regel den som visar den bredaste kunskapen om det arkeologiska materialet. Efter Sovjetunionens upplösning diskuteras normannerproblemet öppet, och Avdusin blev i slutet av sitt liv nästan »normannist» (Avdusin 1993). Ture Arne var museiman, inte lärare. Men en av medarbetarna på Historiska museet kan man kalla hans lärjunge: Holger Arbman, som under Arnes tid publicerade Birkas gravar utgrävda av Hjalmar Stolpe (Arbman 1940–43). År 1955 gav han ut boken Svear i österviking som i många avseenden sammanfattar Arnes arbeten. Och efter besök i Leningrad och Moskva, då han fick möjlighet att studera en del fynd i museerna, publicerade han den uppmärksammade artikeln »Skandinavisches Handwerk in Russland zur Wikingerzeit» (Arbman 1960). Där har han inspirerats av Arnes tankar om föremål med en blandning av skandinavisk och orientalisk stil och andra med »förvanskad» djurornamentik. Artikeln har haft stort inflytande på rysk forskning. Idén om förvanskad djurornamentik framförde Arne bara i Det stora Svitjod 1917. Han måste ha blivit osäker om den är riktig. Jag är också osäker.

Kina och Västern När geologen Johan Gunnar Andersson upptäckte den neolitiska Yangshao- kulturen i Kina, blev Arne en nära medarbetare. Han publicerade en bok om den målade keramiken och dess paralleller i väster (1925), däribland Tripol’e- keramiken i Ukraina som han kände från sina musei- och litteraturstudier. Arne ville finna länken mellan Yangshao och Tripol’e, och sedan försöken att få grä- va i sovjetiska Centralasien gått i stöpet, vände han sig till Iran och genomförde där 1933, på Turkmenstäppen i norr, sin största utgrävning. Excavations at Shah Tepé, Iran (1945) är Arnes största publikation. En särskild volym behandlar de osteologiska fynden (Fürst & Amschler 1939). Shah Tepé fick goda recensioner, bl.a. av Gordon Childe (1946).

Samhällsmedborgaren Arne var en engagerad samhällsmedborgare, höll mängder av föredrag på Stockholms arbetarinstitut och i andra föreningar, skrev artiklar i olika äm- nen i tidningar, tidskrifter och uppslagsverk. Därtill gav han ut fyra populär- vetenskapliga böcker. I sin första skrift utanför arkeologin (1903) pläderar han för att man i Sverige liksom i New York bör skapa goda bibliotek, inte bara för forskare utan också för den breda allmänheten. 1916 reste han och Ida för Röda Korsets räkning till Tyskland och Österrike-Ungern för att hjäl- pa ryska krigsfångar. Februarirevolutionen i Ryssland 1917 hälsade han med tillfredsställelse (Arnes arkiv F4b vol. 17); oktoberrevolutionen stod han Ture Johnsson Arne (1879–1965) 145

»rådvill och spörjande» inför (Arne 1917:VIII). Senare, i boken Det moderna Ryssland (1929), berättar han om det Sovjetunionen han lärt känna genom läsning och resor. Det stora Svitjod (1917) redogör för svensk-ryska förbindelser från sten- åldern till 1800-talet, Europa upptäcker Ryssland (1944) om europeiska förbindelser från antiken till 1800-talet, Svenskarna och österlandet (1952) om svenska förbindelser med hela Orienten från vikingatid till Arnes egen tid.

Referenser Otryckta källor ATA: T. J. Arnes arkiv; Letterstedt-rapporter. Riksarkivet med landsarkiven i Vadstena och Uppsala. Uppsala universitets arkiv: Filosofiska fakultetens arkiv; Studentföreningen Verdandis arkiv.

Litteratur (Hänvisningarna till Arnes skrifter har i regel förenklats till uppgift om årtal och ibland titel, som gör det möjligt att återfinna dem i Bachman 1959 med tillägg. De flesta kan också sökas via http://vitalis.raa.se/F/. Endast då problem kan uppstå att finna skrifter- na, har fullständiga referenser givits nedan.)

Arbman, Holger, 1940–43: Birka I. Die Gräber. Text (1943), Tafeln (1940). KVHAA monografier. Stockholm. — 1955: Svear i österviking. Stockholm. — 1960: Skandinavisches Handwerk in Russland zur Wikingerzeit. Meddelanden från Lunds universitets historiska museum 1959 (tryckt 1960). S. 110–135. — 1966: [Minnesord över] Ture Arne. Vetenskaps-societeten i Lund, Årsbok 1966. S. 111–116. Arcichovskij, Artemij V., 1934: Archeologičeskie dannye o vozniknovenii feodalizma v Suzdal’skoj i Smolenskoj zemljach. Problemy istorii dokapitalističeskich obščestv 1934:11‒12. S. 35‒60. ‒ 1939: Russkaja družina po archeologičeskim dannym. Istorik marksist 1939:1. S. 193-195. Arne, T. J., 1935: Barsoff Gorodok. Ein westsibirisches Gräberfeld aus der jüngeren Eisenzeit. KVHAA Handlingar 39:5. Stockholm. — 1945a: Excavations at Shah Tepé. Reports from the scientific expedition to the north-western provinces of China under the leadership of Dr. Sven Hedin – The Sino-Swedish expedition. Publication 27 (VII:5). Stockholm. — 1945b: Ett tatariskt gravfält i Sibirien. Doktor Fredrik Martins grävningar i Tojanoff Gorodok, vid floden Tom, guv. Tomsk, Sibirien. Strena archaeologica A. M. Tall- gren dedicata. Finska fornminnesföreningens tidskrift 45. Helsingfors. S. 246‒254. — 1952: Det vikingatida Gnezdovo ‒ Smolensks föregångare. Arkeologiska forskningar och fynd. Studier utgivna med anledning av H. M. Konung Gustaf VI Adolfs sjut- tioårsdag 11.11.1952. Stockholm. S. 335–344, noter s. 461. — 1953: Die Warägerfrage und die sowjetrussische Forschung. Acta archaeologica 23, 1952 (tryckt 1953). S. 138–147. — 1962: Was bedeutet das Vorkommen von Nickel in vor- und frühgeschichtlichen eisernen Gegenständen? Fornvännen 57. S. 335–337. – Även publicerad i Swiatowit 146 Ingmar Jansson

34, 1962 (festskrift till Włodzimierz Antoniewicz). S. 405–407. (Manus inlämnat dit 1957 enligt Fornvännen 54, s. 294.) — 2005: Barsov gorodok. Zapadno-sibirskij mogil’nik železnogo veka. Ekaterinburg– Surgut. – Rysk översättning av Arne 1935 jämte tillägg av F. R. Martin och ryska forskare. Avdusin, Daniil A.,1949: Varjažskij vopros po archeologičeskim dannym. Kratkie soobščenija Instituta istorii material’noj kul’tury 30. S. 3‒14. — 1951: Raskopki v Gnezdove (1949). Kratkie soobščenija Instituta istorii material’noj kul’tury 38. S. 72‒81. — 1953: Neonormanistskie izmyšlenija buržuaznych istorikov. Voprosy istorii 1953: 12. S. 114‒120. — 1993: Ob ėtničeskom sostave naselenija Gnëzdova. XII konferencija po izučeniju istorii, ėkonomiki i jazyka skandinavskich stran i Finljandii. Tezisy dokladov. Mosk- va. S. 106 f. Avdusin, Daniil A. & Tichomirov, Michail N., 1950: Drevnejšaja russkaja nadpis’. Vestnik Akademii Nauk SSSR 20:4. S. 71‒79. Bachman, Marie-Louise, 1959: T. J. Arne, Tryckta skrifter 1902–1959. Sammanställda av Marie-Louise Bachman. Uppsala. Tillägg till förteckningen: Fornvännen 54. S. 294; Fornvännen 88. S. 176. Childe, V. Gordon, 1946: Recension av Arne 1945a. The Antiquaries Journal 1946. S. 195–197. Fürst, Carl M. & Amschler, J. Wolfgang, 1939: The skeletal material collected during the excavations of Dr. T. J. Arne in Shah Tepé at Astrabad-Gorgan in Iran (by Fürst). Tierreste der Ausgrabungen von dem »grossen Königshügel». Shah Tepé in Nordiran (von Amschler). Reports from the scientific expedition to the north-western provinces of China under the leadership of Dr. Sven Hedin – The Sino-Swedish expedition – Publication 9 (VII:4). Stockholm. – Förord av T. J. Arne. S. 9–12. Handlingar angående professuren i nordisk och jämförande fornkunskap vid Uppsala universitet. Sökandenas meritförteckningar, sakkunnigas utlåtanden, humanistiska sektionens betänkande. Uppsala 1927. Jakovlev, Jakov A., 2009: Mogil’nik Tojanov Gorodok. Katalog kollekcii F. R. Martina 1891 g. iz fondov Gosudarstvennogo Istoričeskogo muzeja (g. Stokgol’m). Cemetery Toyanov Gorodok: Catalogue of F. R. Martin’s collection of 1891. State Historical Museum (Stockholm). Tomsk–Surgut. – Rysk och engelsk text. (S. 327–332 finns en rysk översättning av Arne 1945b.) Jansson, Ingmar, 2006: Fornvännens förbindelser med Östern under 100 år. Fornvän- nen 101. S. 131–142. Kirpičnikov, Anatolij N., 1969: Pamjati Ture Arne [minnesord]. Sovetskaja archeologi- ja 1969 Nr 2. S. 242‒243. Lindqvist, Sune, 1920: Ture A. Johnsson Arne. Svenskt biografiskt lexikon 2. Stock- holm. S. 229–231. – Tillgängligt på https://sok.riksarkivet.se/sbl/Start.aspx. Nerman, Birger, 1966. [Minnesord över] Ture Arne. KVHAA Årsbok. S. 55–72. Raudonikas, Wladislaw J., 1930: Die Normannen der Wikingerzeit und das Ladogage- biet. KVHAA Handlingar 40:3. Stockholm. (Författarens namn på ryska: Vladislav I. Ravdonikas.) — 1931: Svenskt och finskt i Gardarike. Grävningar i Ladogaområdet. Fornvännen 26. S. 352–370. Gustaf Hallström (1880–1962) 147 Gustaf Hallström (1880–1962)

Evert Baudou Foto: UUB.

Gustaf Hallström växte upp i ett skollärarhem på Söder i Stockholm. Fadern, August Reinhold, var ett barnhusbarn från Stockholm, som adopterats av en torparfamilj vid Indalsälven i Medelpads skogsland (Baudou 1997:29 ff.). Ef- ter många umbäranden studerade han vid folkskoleseminariet i Härnösand och fick tjänst i Stockholm 1872. Genom sina berättelser om livet i Norrland väckte han sonens intresse för människor och natur i norr. Gustaf inspirerades till studier i arkeologi, kulturgeografi och etnografi vid universitetet i Uppsala. Hans självständighet och koncentration på en bestämd men rikt varierad uppgift gav framgång i forskningen. Den 15 september 1900 skriver August Reinhold i dagboken med stor stil: »Gustaf reser till Uppsala!!» Fattigdom och socialt utanförskap hade hindrat honom själv, nu skulle sonen uppfylla hans dröm. Efter en tids lingvistiska studier gick Gustaf över till jämförande fornkunskap och fick Oscar Almgren som lärare. Gustafs dagbok talar också om föreläsningar i runskrift hösten 1901 och om Harald Hjärnes kurs i Sveriges medeltidshistoria våren 1902. Avgörande blev studierna för Karl Ahlenius vid geografiska institutionen med inriktning mot etnografi och antropogeografi. Av mindre betydelse blev den praktiska filosofin hos Axel Hägerström. Oscar Almgren såg tidigt betydelsen av inventering av landets fasta forn- lämningar och arbetade själv med Bohuslän. År 1903–04 deltog Gustaf Hall- ström och Otto Frödin i inventeringen av Tanums härad och 1905–06 grävde Hallström på flera platser i Västsverige. De många hällristningarna i Tanum gjorde honom förtrogen med de sydsvenska ristningarnas bildvärld och med fornlämningslandskapet. Han engagerades också av Karl Ahlenius för att sköta avdelningen »Fasta fornlämningar» i det stora verket Sverige. Geografisk topografisk statistisk beskrifning. I det geografiska seminariet skrev Hallström 1903 uppsatsen »Om lapparna i Skandinavien och deras utbredning mot sö- 148 Evert Baudou der», med bilagan »Om lapparnas renbetesmarker och flyttningsvägar i Sverige i våra dagar» (Baudou 1997:77). Vid Ahlenius’ institution lade han grunden till sin forskning om den samiska kulturen. I januari 1904 blev Hallström filosofie kandidat med jämförande fornkunskap som huvudämne. I november 1905 skrev Hallström överraskande till Svenska Dagbladet och anhöll att få bli medarbetare (Baudou 1997:73). Han redogjorde utförligt för sina meriter och förbindelser. Nu skulle han bli tidningsman. Anhållan ledde inte till något men har ändå intresse. Senare skrev han ofta artiklar i dagspress och tidskrifter om sina färder och om kulturhistoria. Han tog ställning i politiska frågor redan vid unionsupplösningen 1905. Hans politiska intresse spelade stor roll i hans liv, men han skilde forskning från politik. I december 1905 inledde Gustaf Hallström sin museibana. Han började vid Livrustkammaren, fortsatte en kort tid vid Nordiska museet och tjänstgjorde 1907 och våren 1908 som amanuens vid Riksmuseets etnografiska avdelning. I samråd med K. B. Wiklund planerade han våren 1907 sin första »expedition». Wiklund var då docent i finsk-ugriska språk i Uppsala och framstående kännare av samisk kultur. I en ansökan om medel skriver Hallström: Hufvudvikten af min resa är lagd på arkeologiska undersökningar af lappgrafvar, boplatser, offerplatser m.m. Sådana ha nämligen aldrig blifvit gjorda trots att man där väntar på lösningen af åtskilliga viktiga arkeologiska och äfven antropologiska frå- gor, framför allt den om den s.k. arktiska stenåldern. Massan af sådana fornlämning- ar lofvar ett godt resultat för mina undersökningar. Afsikten med den arkeologiska undersökningen är dels att konstatera den större eller mindre graden af germanskt inflytande, dels att skaffa ett rent lappskt arkeologiskt material, hvilket hittills totalt saknas. Sådana lämningar som hällmålningarna t.ex. i Kallsjötrakten äro äfven för viktiga för att längre ligga oundersökta (Baudou 1997:80). Han skall också insamla etnografiska föremål från dagens samer för att lämnas till Riksmuseets etnografiska avdelning som nästan helt saknade »en lappsk samling». Från de arkeologiska undersökningarna hoppas Hallström få lämna »ett viktigt antropologiskt material och lägga grunden till en blifvande lappsk antropologisk samling», ett vetenskapligt mål i tidens anda. Hallström hade med sig utrustning för skallmätning på levande människor. Några sådana gjordes dock aldrig. Till medhjälpare hade Hallström Helmer Smith, språkforskare och senare professor i jämförande filologi och sanskrit. Hans kunnighet vidgade fältet och gjorde kontakterna med samerna lättare. Först publicerades de nyfunna hällrist- ningarna i Fornvännen 1907–1909 och Ymer 1909. Ristningarna vid Nämfor- sen var inte helt okända, men nu blev bildrikedomen och dess centrala betydelse för forskningen tydlig. Samma år, 1907, inledde Knut Stjerna i Uppsala det stora projektet om Sve- riges första bebyggelse. Fynden från stenåldern delades landskapsvis mellan studenterna i seminariet (Almgren 1914). Hallström fick ansvar för Västerbot- ten (med Norrbotten) och Lappland. Projektet resulterade i viktiga publikationer, men Hallström arbetade vidare med sina »expeditioner». Gustaf Hallström (1880–1962) 149

År 1909 anställdes Gustaf Hallström vid Statens historiska museum. Han fick i uppdrag av Vitterhetsakademien »att redigera Stolpes anteckningar samt inventarisera och beskrifva det stora materialet för att efter hand publicera det hela» (Hallström 1913a:V). Stolpe hade avlidit 1905. Av något skäl kom endast första häftet av del 1 ut. Men i museets rika samlingar byggde Hallström upp sin kunskap om fynden i Norrland. Både före och efter kriget publicerade han väsentliga artiklar, såsom »Fjällbygdernas järnålder» (1913b) med många vikingatidsfynd av sydsvensk karaktär och artiklar om sydliga bronser funna i Norrland, t.ex. Hallström 1918. Samtidigt fortsatte han resorna i norr, från Nordnorge till Kolahalvön i öster. Resultatet blev en rad uppsatser, såsom Hall- ström 1922, och en stor samling ovärderliga fotografier av naturen, männi- skorna och hällristningarna. I maj 1914 avlade han licentiatexamen. Hallström befann sig på resa vid Onegasjön i norra Ryssland när kriget bröt ut i augusti 1914 och återvände då hem (Baudou 1997:182 ff.). I september 1915 fick han en förfrågan om han ville följa Röda korsets tåg med hjälp från Tyskland till de tyska krigsfångarna i Sibirien. Han uppfattade det som en mo- ralisk plikt att medverka, ett politiskt neutralt beslut. Även Astrid, hans hustru sedan 1907, deltog i Röda korsets arbete i Sibirien. I januari 1918 bröt inbör- deskriget i Finland ut; de vita stod mot de röda. I Sverige var meningarna delade. Hallström åtog sig att organisera en frivilligkår, Svenska brigaden, som stred för de vita och Finlands frihet. I maj var kriget slut och de vita hade segrat.

Gustaf Hallström på färd mot Norra Ishavet vårvintern 1926. Efter Baudou 1997. 150 Evert Baudou

Gustaf Hallström vid sin arbetsplats på SHM. ATA.

I Baltikum fortsatte kriget och Hallström verkade för en svensk frivilligkår. Kriget slutade 1920 utan svenska insatser och Hallström återvände till museet (Baudou 1887:189 f.). När Sigurd Curman blev riksantikvarie 1923 betonade han fornminnesvår- dens och fornminnesinventeringens betydelse. Hallström blev antikvarie vid Riksantikvarieämbetet 1925. Följer man den publicerade bibliografin finner man dels en fortsättning på Hallströms norrländska linje, t.ex. Hallström 1929, dels titlar som hör samman med Curmans program. Hallströms planerade utgivning av hällristningarna krävde tid och resurser. Humanistiska fonden vid Vitterhetsakademien gav stora anslag, men han kunde ändå inte slutföra verket. När han dessutom hade svårt att följa »systemet» vid ämbetsverket tvingades han av riksantikvarien att ta tjänstledigt utan lön år efter år tills boken om de norska hällristningarna kom ut 1938 (Baudou 1997:224 ff.). Vid verkets omorganisation samma år blev Hallström antikvarie vid fornminnesavdelningen, en tjänst som han behöll till sin pensionering 1945. Under 30-talet var Hallström starkt politiskt engagerad (Baudou 1997:231 ff.). Liksom flertalet svenska akademiker värderade han Tyskland och den gamla tyska kulturen högt. Reaktionen på freden i Versailles hade blivit stark. När Tyskland överföll Danmark och Norge den 9 april 1940 valde han Nordens Gustaf Hallström (1880–1962) 151 frihet och gjorde bl.a. en aktiv insats för den svenska underrättelsetjänsten i Nordnorge, vilken finns dokumenterad i tre rapporter från maj 1942 (Baudou 1997:256 ff.). De berör förhållanden av militärt intresse och gick till överbefäl- havaren i norr, generalmajor A. Douglas. Officiellt gällde resan etnografiska studier som stöddes av riksantikvarien. Hallström drev samtidigt sin forskning vidare. I en 40 sidor lång artikel från 1942 ställs en mängd problem med målet att nå en helhetsbild av Norrlands bebyggelsehistoria. I en ansökan till Humanistiska fonden 1941, publicerad 1988, preciserar han problemen och anhåller om anslag för fem månaders fältarbete. Ansökan avslogs men delar av projektet genomfördes på annat sätt. Så bearbetades Hallströms material från samiska offerplatser av Inga Serning och publicerades i hennes doktorsavhandling 1956. Men det stora verket blev liggande som ej färdigt manuskript. År 1960 publicerade Hallström Nämforsens hällristningar som väckte internationellt intresse. Vid den tiden hade en livlig debatt om teori och tolkning börjat i arkeologvärlden. Hallström avslutar sin bok med »The Author’s Re- flections», tolv sidor som man inte kan gå förbi. Den jaktmagiska tolkningen är universell men inte tillräcklig. Den måste ses i samband med »the general economy of the tribe» (Hallström 1960:366). Han gjorde själv1958 en tolkning av hällristningarna vid Gärde i Jämtland i en festskrift till en kollega vid Historiska museet (Baudou 1997:276 ff.). Skriften kom inte i tryck och Hall- ströms bidrag förblev okänt. »Fångstkulturens hällristningar» kan ses som ett experiment som inte fördes vidare. Hallström hade med minst 12 expeditioner byggt upp en mångsidig kunskap om livet i forntid och nutid över ett vidsträckt land i norr. Resultatet blev ett 60-tal publicerade uppsatser och två volymer hällristningar och en samling med 220 volymer text och ca 10 000 fotografier från expeditionerna. Materialet ligger i Forskningsarkivet vid Umeå universitet för kommande forskning.

Referenser Källor Forskningsarkivet, Umeå universitetsbibliotek. Övriga arkiv se Baudou 1997, s. 315–316. Bibliografi se Janson 1971.

Litteratur Almgren, Oscar, 1914: De pågående undersökningarna om Sveriges första bebyggelse. Fornvännen 9. S. 1–16. Baudou, Evert, 1988: Gustaf Hallströms forskningsplan för Norrlands forntid 1941 och forskningsläget 1987. Arkeologi i norr 1. S. 17–28. — 1997: Gustaf Hallström – arkeolog i världskrigens epok. KVHAA:s serie Svenska lärde. Stockholm. — 2003: Hallström-samlingen och arkeologin idag. Arkiven i forskningens tjänst. Red. Göran Larsson, Scriptum 52. Umeå. S. 137–145. Hallström, Gustaf, 1907: Nordskandinaviska hällristningar. Fornvännen 2. S. 160–189. 152 Evert Baudou

— 1913a: Birka I. Hjalmar Stolpes grafundersökningar. Första häftet. Utg. av KVHAA. — 1913b: Fjällbygdernas järnålder. I. Jämtland. Jämtlands läns fornminnesförenings tidskrift.1912. S. 97–142. — 1918: Bronsåldersfynd i Norrland. Jämtlands läns fornminnesförenings tidskrift 1917. — 1922: Gravplatser och offerplatser i ryska lappmarken. Rig 5. S. 162–192. — 1929: Kan lapparnas invandringstid fixeras? Norrlands försvar. S. 39–92. — 1938: Monumental Art of Northern Europe from the Stone Age. I. The Norwegian localities. Vol. I. Stockholm. — 1942: Norrlands bebyggelsehistoria och förhistoriska utveckling. Norrland. Natur, befolkning och näringar. Red. Magnus Lundqvist. Geografiska förbundet i Stock- holm och Industriens Utredningsinstitut. Stockholm. S. 191–232. — 1960: Monumental Art of Northern Sweden from the Stone Age. Nämforsen and other localities. Stockholm. Janson, Sverker, 1971: Hallström Gustaf Axel. Svenskt Biografiskt Lexikon XVIII. S. 64–68. Serning, Inga, 1956: Lapska offerplatsfynd från järnålder och medeltid i de svenska lappmarkerna. Nordiska museet. Acta Lapponica XI. Stockholm.

Foto taget av Otto von Friesen 3 maj 1901 på en hög vid Åshusby gästgivargård i Norrsunda socken i Uppland. Nr 5 är Gustaf Hallström, 9 Rudolf Cederström, 11 Rutger Sernander och 12 Ture J. Arne. UUB. Otto Frödin (1881–1953) 153 Otto Frödin (1881–1953)

Lars Ersgård Foto: efter KVHAA:s porträttmatrikel.

Otto Frödin föddes i Uppsala 1881. Hans föräldrar var musikdirektören vid folkskoleseminariet i staden Otto Frödin och Vilhelmina Löfgren. Otto och hans båda bröder kom alla att välja den akademiska banan om än med lite olika inriktning. John, den äldre av bröderna blev professor i geografi i Uppsala, medan den yngre brodern Gustaf blev docent i geologi i samma stad. Otto valde däremot en humanistisk karriär med arkeologin. Efter att ha avlagt studentexamen på latinlinjens helklassiska linje 1899 fortsatte han med universitetsstudier i Uppsala, som förutom nordisk och jämförande fornkunskap, som äm- net då hette, också kom att omfatta romanska språk, nordiska språk, historia och geologi. 1903 avlade han fil. kand.-examen. För Otto Frödins fortsatta forskarutbildning i Uppsala kom – som för så många andra arkeologer i hans generation – dåvarande docenten i nordisk och jämförande fornkunskap Oscar Almgren att spela en stor roll. Redan som ung arkeologistudent hade Frödin fått delta i Almgrens uppmärksammade under- sökning av Hågahögen utanför Uppsala, och efter kandidatexamen hamnade han genom Almgrens försorg i Bohuslän, där han under flera år tillsammans med studiekamraten Gustaf Hallström utförde utgrävningar och inventeringar av i första hand stenålderslämningar, bl.a. i Tanums härad. År 1905 blev Otto Frödin antagen som e.o. amanuens vid Statens historiska museum i Stockholm, där han kom att arbeta med material från sten- och brons- åldern. Fyra år senare, 1909, avlade Frödin licentiatexamen i Uppsala. 1911 blev tjänsten som antikvarie och föreståndare för sten- och bronsåldersavdel- ningen vid SHM ledig, sedan Oscar Almgren, som upprätthållit tjänsten, åter- vänt till sin docentur i Uppsala. Otto Frödin övertog då denna befattning vilken han kom att inneha i 35 år, fram till sin pensionering 1946. Redan 1909 började Otto Frödin att arbeta vid Alvastra, nedanför berget Omberg i västra Östergötland. Här skulle han vara verksam nästan varje sommar under återstoden av sitt liv. Platsen var sedan länge känd för de omfattande ruinlämningarna efter det medeltida cistercienserklostret, men det var först ge- 154 Lars Ersgård

Otto Frödin vid sitt arbetsbord på SHM. ATA. nom de år 1900 påbörjade undersökningarna av det stora gravfältet på grusåsen Smörkullen som Alvastra på allvar hade hamnat på den arkeologiska kartan. Flera av Sveriges då verksamma arkeologer kom att gräva på Smörkullen under de två första decennierna av 1900-talet, och 1909 fick Otto Frödin bege sig dit (om Smörkullen och undersökningarna där, se Browall 2003:140 ff.). Förutom att gräva gravar var hans uppdrag i Alvastra också att undersöka platsen för en del stenåldersfynd, som strax innan gjorts i en uppodlad mossmark i närheten av Smörkullen. Därmed inleddes undersökningarna av stenål- dersboplatsen »Alvastra pålbyggnad», som i sin inledande etapp skulle pågå till 1919. I slutet av 1920-talet, under fältsäsongerna 1928 till 1930, gjordes ytterligare undersökningar och dokumentation av tidigare framgrävda lämningar på platsen. Fram till 1916 stod stenåldern i fokus för Frödins forskning. Redan 1910 publicerade han en längre uppsats i Fornvännen om det första årets undersök- ningar i Alvastra påbyggnad. Han beskriver där de unika bebyggelselämning- arna, uppförda på pålar ute i en ursprunglig våtmark, och daterar dem till yngre Otto Frödin (1881–1953) 155

Otto Frödin begrun- dar en modell av Al- vastra. ATA. neolitisk tid. Han presenterar vidare det rikt varierade fyndmaterialet och menar att boplatsen kan uppfattas som en utlöpare av den västsvenska gånggrifts- kulturen (Frödin 1910). Mellan åren 1906 och 1916 presenterade Frödin även artiklar om Bohusläns och Bornholms stenålder (Frödin 1906 och 1916). Därefter sker emellertid en avgörande men något förvånande förändring av hans forskningsinriktning. Trots att Frödin etablerat sig som en av de främsta stenåldersforskarna i landet, väljer han 1916 att i fortsättningen ägna sig åt de medeltida lämningarna i Al- vastraområdet. Visserligen fortsatte han, som ovan nämnts, med undersökning- arna av pålbyggnaden ytterligare några år men åstadkom aldrig någon slutlig publicering av resultaten. 1916 började Otto Frödin gräva i en trädbevuxen kulle nere vid Vättern- stranden, vilken visade sig innehålla grunden till en rektangulär, murad byggnad av medeltida ursprung. På en platå några hundra meter närmare Omberg undersökte han ännu en murad byggnadslämning i vilken fanns ett nedsänkt, kryptliknande rum med pelarfundament. I anslutning till denna påträffades ett stort antal kristna gravar och hällar till Eskilstunakistor. Slutligen undersökte Frödin, i ett söndersprängt stenimpediment strax öster om den senare bygg- nadslämningen, ett impediment som visat sig innehålla människoben. I sin tolkning av dessa tre platser knöt Frödin an till den östgötska kunga- släkten Sverkersätten och dess historia under 1100-talet. Byggnaden med det kryptliknande rummet tolkade han som en del av denna ätts stamgård, där det nämnda rummet skulle ha utgjort ett mindre kapell i en större tornbyggnad. An- läggningen benämnde han sålunda »Sverkersgården». Den rektangulära byggnaden nere vid Vättern kallade han »Sverkerskapellet» och ville i denna bygg- 156 Lars Ersgård nad se ett gravkapell över medlemmar av Sverkersätten, vilket uppförts på den plats där kung Sverker d.ä. år 1156 mördades på väg till julottan i Västra Toll- stads kyrka. Det söndersprängda stenimpedimentet tolkade Frödin som en medeltida avrättningsplats där nämnde Sverkers mördare skulle ha avrättats. De ovan nämnda undersökningarna, som pågick mellan 1916 och 1921, redovisade Frödin i en rad artiklar, en för varje grävningsår (Frödin 1918, 1919a, 1920 och 1921). De tre första årens resultat sammanställde han sedan i en läng- re text med titeln Alvastrabygden under medeltiden, på vilken han disputerade år 1919 (Frödin 1919b). En del av bakgrunden till Otto Frödins vetenskapliga kursändring 1916 står otvivelaktigt att finna i den mycket speciella kulturella miljö som han kom att vistas i om somrarna under sitt mångåriga arbete i Alvastra. Frödin blev där bekant med två av det litterära Sveriges mest berömda personer vid den tiden, Ellen Key och Verner von Heidenstam. Den förra, som blivit internationellt känd genom sina reformpedagogiska skrifter, lät 1910 bygga sin villa Strand vid Vätternstranden nedanför Omberg, och hennes hem kom att bli en mötespunkt för stora delar av den dåtida svenska kultureliten. Ett stenkast från Strand, i det lilla torpet Gråtorp, hade Otto Frödin sitt sommarviste från och med 1917. Verner von Heidenstam, som ofta kom på besök till Strand, var sedan 1902 bosatt i västra Östergötland, först på Naddö och från 1923 på Övralid vid Mo- tala. År 1916, när Otto Frödin började undersöka de medeltida monumenten vid Alvastra, hade Heidenstam uppnått en obestridd status som nationalskald och var dessutom nybliven nobelpristagare. Några av hans historiska romaner har motiv från östgötsk medeltid, såsom Folke Filbyter och Bjälboarvet. Hei- denstam följde Frödins utgrävningar med stort intresse och de båda blev med tiden nära vänner. Sannolikt var Frödin starkt inspirerad av Heidenstam och dennes nationalromantiskt färgade, litterära verk, när han fyllde sina undersök- ningsplatser med innehåll från Sverkersättens ofta mycket dramatiska historia under 1100-talet och lät dem framtona i landskapet som suggestiva, materiella manifestationer av ett ödesmättat, historiskt drama. Vänskapen med Heidenstam bestod fram till dennes död 1940. Därefter blev Frödin engagerad i Övralidsstiftelsen, vars syfte var att förvalta arvet efter för- fattaren. Tyvärr kom arbetet i stiftelsen under de första åren att präglas av uppslitande stridigheter mellan styrelsemedlemmarna (Gedin 2006:574 ff.). Alla arkeologer accepterade inte Frödins tolkningar av de framgrävda monumenten i Alvastra. Redan 1923 riktade T. J. Arne skarp kritik mot tolkningen av den s.k. avrättningsplatsen, vilken han ansåg vara en megalitgrav från sten- åldern (Arne 1923 och 1924). Frödin tillbakavisade Arnes kritik, men nya arkeologiska undersökningar av platsen på 1980-talet visade att Arne hade haft helt rätt (Frödin 1923; Browall 2003:167 f.). Inte heller Frödins tolkningar av de andra undersökta monumenten vid Al- vastra har överlevt. Det ovan nämnda »Sverkerskapellet» har knappast varit ett kapell utan snarare en profan byggnad med ekonomisk funktion, möjligen ett Otto Frödin (1881–1953) 157 garveri för tillverkning av pergament (Holmström 2012:185 ff.). Sannolikt har den uppförts av cistercienserna och ingått i ett större produktionsområde vid Vätternstranden, knutet till klostret, där olika verksamheter som fiske, tegel- bränning, kvarndrift etc. kunnat beläggas (Holmström 2012:160 ff.). Även det tredje av Frödins undersökta monument, »Sverkersgården», har blivit föremål för omtolkning. Det har inte varit ett kapell i en gårdsanläggning utan en fristående liten kryptkyrka av unik karaktär, som uppförts i östra kanten av en stor tidigkristen gravplats. Sannolikt kan denna kyrka ha byggts någon gång under 1100-talet med syftet att hysa en helgongrav (Ersgård 2006:77). År 1921 avslutade Frödin sina utgrävningar av de ovan nämnda platserna i Alvastra, dock utan att ha fullföljt undersökningen av »Sverkersgården». Han påbörjade därefter arbetet med att gräva ut lämningarna efter cistercienserklostret i Alvastra, vilket han var sysselsatt med fram till sin död 1953. Anlagt år 1143 är detta kloster vid sidan av Nydala i Småland det äldsta i sitt slag i det medeltida Sverige. Undersökningen av klostret, som ägde rum varje sommar med undantag av några år på 1920-och 1940-talen, blev ett stort och komplicerat företag. För- utom regelrätt utgrävning innebar detta också röjning, friläggning och restaurering av klosterområdet, som befann sig i starkt vanvårdat skick när Frödin på- började sin undersökning. Hans arbete med Alvastra kloster blev därmed också ett omfattande fornvårdsprojekt. Otto Frödin var under sin yrkesverksamma tid en av landets skickligaste fältarkeologer, och hans utgrävningar kom att få stor betydelse för utvecklingen av den arkeologiska dokumentationsmetodiken i Sverige. Bl.a. var han en av de första i landet som tillämpade vertikal fotografering av utgrävningsytor med hjälp av fototorn (Browall 1991). Undersökningarna i Alvastra, såväl i pålbyggnaden som i klostret, kom därmed också att fungera som ett »tränings- läger» för många svenska arkeologistudenter under första hälften av 1900-talet (Browall 2003:162). Tack vare sina färdigheter som fältarkeolog kom Otto Frödin att få uppdrag långt ifrån Alvastra och Sverige. I början av 1920-talet startade ett svenskt ut- grävningsprojekt på Peloponnesos i Grekland, närmare bestämt på den antika akropolen Asine, omnämnd av Homeros i Iliaden. Initiativtagare var bland andra den dåvarande svenske kronprinsen Gustav Adolf och ledare för projektet var den klassiske arkeologen och filologen Axel W. Persson samt Otto Frö- din. Mellan 1922 och 1930 utfördes omfattande undersökningar i Asine, bl.a. av två gravplatser. Resultaten publicerades 1938 i verket Asine. Results of the Swedish excavations 1922–1930, där Frödin främst bidrog med avrapporte- ringen av fältarbetena (Frödin & Persson 1938). Undersökningarna av klostret i Alvastra fortsatte ytterligare några år efter Frödins död 1953. Själv presenterade han aldrig någon större, sammanfattande redovisning av resultaten, endast några mindre artiklar av i huvudsak deskriptiv karaktär (t.ex. Frödin 1942). Det arkeologiska källmaterialet har här en i första hand illustrerande funktion i beskrivningen av klostermiljön. I något enstaka 158 Lars Ersgård fall bidrog arkeologin med något nytt, som när Frödin kunde knyta en av gravarna i klostret till en historiskt känd person, lagmannen och herren till Ulvåsa- godset Ulf Gudmarsson, tillika make till Birgitta Birgersdotter, sedermera He- liga Birgitta (Frödin 1942:158 f.). Över huvud taget publicerade Frödin förhållandevis lite efter doktorsavhandlingen från 1919. Att han inte fullföljde något av sina större projekt med någon form av slutpublikation, vare sig pålbyggnaden eller klostret, hade för- modligen flera orsaker. Vad gäller klostret kan arbetet med att redovisa och sammanfatta flera decenniers grävande i en stor, komplex anläggning säkerli- gen ha tett sig som en näst intill övermäktig uppgift. Kanske tog han också intryck av den hårda kritiken från T. J. Arne och avstod från vidare nationalromantiskt inspirerade tolkningar av det slag som präglat hans tidigare arbete med de medeltida monumenten. Även om Otto Frödin själv aldrig fick tillfälle att fullt ut utnyttja kunskaps- potentialen i de platser han undersökte, kom hans för sin tid föredömligt dokumenterade undersökningslokaler att bilda utgångspunkt för nya forskningsprojekt i Alvastra i slutet av 1900-talet. 1976 startades projektet »Alvastra pål- byggnad» med nya fältinsatser i anslutning till Frödins gamla schakt, och 1992 påbörjades projektet »Det medeltida Alvastra», där nya undersökningar vid så- väl »Sverkersgården» som »Sverkerskapellet» kom att spela en central roll (Browall 2003:162 ff., 1986, 2016; Ersgård (red.) 2006 och 2012). Det omfattande fyndmaterialet från klosterundersökningen blev dessutom den empiriska grunden för Elisabeth Regners doktorsavhandling från 2005, Den reformerade världen. Monastisk och materiell kultur i Alvastra kloster från medeltid till modern tid. Otto Frödins metodiskt noggranna arbete med att arkeologiskt synliggöra kulturlandskapet kring Alvastra och Omberg kom att få stor betydelse för såväl stenåldersarkeologin som medeltidsarkeologin i Sverige. Området med sitt stora tidsdjup och sina unika lämningar räknas idag som ett av landets intressan- tare fornlämningsområden. Störst betydelse för svensk arkeologi, generellt sett, fick Frödin dock för sin banbrytande utveckling av den arkeologiska fält- metodiken.

Referenser Arne, Ture J., 1923: Avrättningsplatsen vid Alvastra – en stenåldersgrav. Fornvännen 18. S. 81–84. — 1924: Avrättningsplatsen vid Alvastra – en stenåldersgrav. Fornvännen 19. S. 101– 105. Browall, Hans, 1991: »Jättestativet» i Alvastra – en föregångare till dagens fototorn. Fornvännen 86. S. 191–200. — 1986: Alvastra pålbyggnad. Social och ekonomisk bas. Theses and papers in North-European archaeology 15. Stockholm. — 2003: Det forntida Alvastra. The Museum of National Antiquities/Stockholm Monographs 6. Stockholm. Otto Frödin (1881–1953) 159

— 2016: Alvastra pålbyggnad. 1976–1980 års utgrävningar, västra schaktet. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens handlingar. Antikvariska serien 52. Stockholm. Ersgård, Lars, 2006: Dödens berg och Guds hus – förfäderskult, kristnande och klostret i Alvastra i den tidiga medeltidens Östergötland. Helgonets boning. Studier från forskningsprojektet »Det medeltida Alvastra». Red. Lars Ersgård. Lund Studies in Historical Archaeology 5. Lund. S. 23–140. — (red.), 2006: Helgonets boning. Studier från forskningsprojektet »Det medeltida Alvastra». Lund Studies in Historical Archaeology 5. Lund. — (red.), 2012: Munkar och magnater vid Vättern. Studier från forskningsprojektet »Det medeltida Alvastra». Lund Studies in Historical Archaeology 15. Lund. Frödin, Otto, 1906: En svensk kjökkenmödding. Ett bidrag till de postglaciala nivåför- ändringarnas historia. Ymer Årgång 26. S. 17–35. — 1910: En svensk pålbyggnad från stenåldern. Fornvännen 5. S. 29–77. — 1916: Några lerkärl från Bornholms stenålder. Fornvännen 11. S. 181–200. — 1918: Från det medeltida Alvastra. Undersökningarna åren 1916 och 1917. Fornvän- nen 13. S. 105–198. — 1919a: Från det medeltida Alvastra. Undersökningarna året 1918. Fornvännen 14. S. 43–68. — 1919b: Alvastrabygden under medeltiden. Arkeologiska undersökningar 1916–1918. Stockholm. — 1920: Från det medeltida Alvastra. Undersökningarna året 1919. Fornvännen 15. S. 169–197. — 1921: Från det medeltida Alvastra. Undersökningarna året 1920. Meddelanden från Östergötlands Fornminnes- och Museiförening 1921. S. 74–84. — 1923: Avrättningsplatsen vid Alvastra – en stenåldersgrav. Ett genmäle. Fornvännen 18. S. 183–200. — 1942: Alvastra kloster. Inför ett 800-årsminne. Svenska Turistföreningens årsskrift 1942. S. 137–164. Frödin, Otto & Persson, Axel W., 1938: Asine: results of the Swedish excavations 1922– 1930. Stockholm. Gedin, Per I., 2006: Verner von Heidenstam. Ett liv. Stockholm. Holmström, Marie, 2012: Kontinental ideologi i monastisk regi – cistercienserna och »Sverkerskapellet» vid Alvastra kloster i ny belysning. Munkar och magnater vid Vättern. Studier från forskningsprojektet »Det medeltida Alvastra». Red. Lars Ers- gård. Lund Studies in Historical Archaeology 15. Lund. S. 151–262. Regner, Elisabeth, 2005: Den reformerade världen. Monastisk och materiell kultur i Alvastra kloster från medeltid till modern tid. Stockholm Studies in Archaeology 35. Stockholm. 160 Lars Ersgård Bror Schnittger (1882–1924) 161 Bror Schnittger (1882 – 1924)

Lars Ersgård Foto: ATA.

Bror Schnittger föddes i Helsingborg 1882 som son till regementsveterinären Johannes Schnittger och Edla Maria Gödecke. Efter avlagd studentexamen vid Malmö Latinskola år 1900 påbörjade han universitetsstudier i Lund och Köpenhamn, där han skaffade sig en bred humanistisk utbildning. Innan han gav sig i kast med fornkunskapen kom studierna först att handla om nordiska språk och litteraturhistoria. 1904 avlade han filosofie kandidatexamen i Lund. En kortare tid tjänstgjorde Bror Schnittger som amanuens vid Lunds universitets historiska museum, innan han 1907 blev amanuens vid Kungl. Vitterhets- akademien i Stockholm. Hans fortsatta akademiska karriär förlades därefter till Mellansverige, där han kom att knytas till den dynamiska arkeologiska forskar- miljön kring först Knut Stjerna och sedan Oscar Almgren i Uppsala. Här blev han 1910 filosofie licentiat i nordisk fornkunskap och samma år lade han fram sin doktorsavhandling. Denna behandlade stenålder i Malmötrakten och bar titeln Förhistoriska flintgruvor och kulturlager vid Kvarnby och S. Sallerup i Skåne (Schnittger 1911a). Schnittger blev därefter utnämnd till docent i nordisk och jämförande fornkunskap vid Stockholms högskola, en tjänst som han innehade från 1910 och fram till 1916. Under denna tid som akademisk lärare i arkeologi i Stockholm blev han handledare för Hanna Rydh, den kvinna han skulle gifta sig med 1919. Hon blev för övrigt den första kvinna i Sverige som disputerade i arkeologi, vilket också skedde 1919. Med Hanna Rydh kom Schnitt- ger att samarbeta i flera av sina projekt, såsom bearbetningen av det stora materialet från grottan Stora Förvar på Gotland och utgrävningen av medeltids- borgen Aranäs i Västergötland. År 1915 erhöll Schnittger den s.k. Hjertbergska antikvariebefattningen vid Statens historiska museum, en tjänst som tillkommit genom en donation i slutet av 1800-talet av protokollssekreteraren och tillika myntsamlaren E. G. Hjert- 162 Lars Ersgård berg. I tjänsten ingick chefsansvar för Kungliga Myntkabinettets samlingar. Som antikvarie vid SHM arbetade Schnittger från 1915 och fram till sin död i juni 1924. Betraktar man Schnittgers samlade vetenskapliga produktion, är det an- märkningsvärt hur många arkeologiska teman han hann med att belysa under sitt korta liv. Hans arbeten uppvisar en ovanligt stor bredd, kronologiskt såväl som geografiskt. De berör i princip alla epoker från stenålder till medeltid, och han rör sig mellan en rad olika landsändar, från Skåne till Gotland till Göta- landskapen. Den första betydande insatsen kom, som ovan nämnts, att handla om det stora neolitiska boplatskomplexet vid Kvarnby och Södra Sallerup öster om Mal- mö, uppmärksammat framför allt på grund av de unika flintgruvorna. De hade upptäckts i slutet av 1800-talet i samband med kritbrytning, och Schnittger blev därmed en av de första som kom att vetenskapligt kartlägga och beskriva dessa lämningar. Redan innan han lade fram sina resultat i doktorsavhandlingen 1910 hade han själv utfört fältarbeten i området. Efter disputationen kom Schnittger att fortsätta med stenåldersforskning, men nu i en annan del av landet. På 1880-talet hade man upptäckt de omfattande kulturlagren från främst neolitisk tid i grottan Stora Förvar på Stora Karlsö utanför Gotlands västkust, lämningar som blev föremål för arkeolo-

Bror Schnittger utanför grottan Stora Förvar. ATA. Bror Schnittger (1882–1924) 163 giska undersökningar av Lars Kolmodin och Hjalmar Stolpe mellan åren 1888 och 1893. Bror Schnittger fick nu uppdraget att bearbeta och publicera det stora materialet från dessa undersökningar. 1913 gav han ut en första skrift om denna märkliga lämning, som främst handlade om Karlsöarna och deras naturtopografi (Schnittger 1913a). Dessutom företog han själv kompletterande undersökningar i Stora Förvar. Vid sin död var Schnittger fortfarande sysselsatt med bearbetningen av materialet från grottan, och det blev därför hans hustru Hanna Rydh som långt senare skulle fullfölja projektet (Schnittger & Rydh 1940). På Gotland undersökte Schnittger även ett större antal skeppsformiga sten- sättningar, en anläggningskategori som han daterade till sen bronsålder–tidig järnålder. Parallellt med stenåldersprojekten gav sig Schnittger i kast med en ny fornlämningskategori från en annan tidsepok, nämligen fornborgarna från järnåldern i framför allt Östergötland. Här skulle hans insatser komma att bli banbrytande. Oscar Almgren hade 1906 och 1907 påbörjat undersökningar av Boberget, en av fornborgarna på Vikbolandet, och Schnittger kom att fort- sätta detta arbete mellan åren 1908 och 1913. Han företog då utgrävningar inte bara på Boberget utan också i fornborgarna Brudberget, Gullborg och Torsklint. Man hade tidigare trott att dessa anläggningar tillhörde övergångs- skedet yngre järnålder–tidig medeltid, men genom Schnittgers undersökning- ar kunde de ges en betydligt tidigare datering till sen romersk järnålder–bör- jan av folkvandringstid. Han kunde även visa att dessa fornborgar inte endast haft rent militära funktioner utan snarare var att betrakta som befästa boplatser och centra för handel och hantverk och sannolikt även kult (Schnittger 1908a och 1913b). I Östergötland var Schnittger inte endast sysselsatt med fornborgarna på Vikbolandet utan företog mellan åren 1908 och 1913 en rad undersökningar i landskapet, av vilka ett flertal var föranledda av modern exploatering. Ett exempel på hur en sådan undersökning kunde generera ytterligare arkeologiska upptäckter av Schnittger var järnåldersgravfältet på grusåsen Smörkullen vid Alvastra, som man hade börjat schakta bort i början av 1900-talet inför ett fö- restående järnvägsbygge. 1908 ledde Schnittger detta utgrävningsprojekt, som pågick under många år och där ett antal av Sveriges då verksamma arkeologer kom att avlösa varandra. Han blev emellertid då också en av de första att här uppmärksamma spåren av en neolitisk boplats, som gjorts ute i en mossmark i närheten av Smörkullen (Schnittger 1908b). Året efter skulle hans kollega Otto Frödin påbörja undersökningen av denna unika boplats som kom att få namnet »Alvastra pålbyggnad» (Browall 2003:143 ff.). År 1911 var Schnittger tillbaka vid Smörkullen och passade då också på att göra en mindre forskningsunder- sökning i den s.k. Hjässaborgen, en av fornborgarna uppe på krönet av berget Omberg ovanför Smörkullen. Han kunde där konstatera kulturlager, sannolikt från äldre järnålder, liknande dem som han påträffat på borgarna på Vikbolan- det (Browall 2003:124). Ännu i slutet av sitt liv arbetade Schnittger med 164 Lars Ersgård

Bror Schnittger studerar en karta vid sitt arbetsbord på SHM. ATA.

Östergötland och färdigställde kort före sin död en studie över Bjärka- Säbytraktens förhistoria (Schnittger 1926). Som numismatisk forskare utmärkte sig Schnittger främst genom ett större arbete om gotländska vikingatida silverskatter, vilket han publicerade som meritering inför sin ansökan till antikvarietjänsten vid SHM år 1915. Han behandlade där skatten från Stora Sojdeby, påträffad 1910 i Fole socken, en av de största kända vid den tiden (Schnittger 1915). Schnittgers arbete utgörs till största delen av en utförlig beskrivning av fyndet, bestående av ca 2300 mynt och 51 enheter bitsilver. Den följande analysen är emellertid inte endast rent numismatisk till sin karaktär utan innehåller även ett försök att rekonstruera en vidare kulturhistorisk kontext kring fyndet. Intressant är hans diskussion kring motiven bakom sedvänjan att gräva ner rikedom i jorden, där han argumenterar för en i första hand religiös tolkning av fenomenet. Något liknande större numismatiskt arbete skulle Schnittger inte hinna med att publicera under sin levnad. Han förberedde en undersökning av Olof Sköt- konungs mynt men den blev aldrig utförd. Verksamheten som föreståndare för Bror Schnittger (1882–1924) 165

Kungliga Myntkabinettet kom han i stället att ägna i första hand åt utställningar och annat praktiskt arbete med samlingarna. 1916 påbörjade Schnittger en arkeologisk undersökning av Aranäs borg, be- lägen på en udde vid Vänerns södra del. I denna undersökning, som skulle komma att pågå till 1923, deltog även hans blivande hustru Hanna Rydh. Av den till synes välbefästa borgen frilades tornbyggnaden längst ut på udden. Schnittger daterade anläggningen till 1100-tal, vilket dock i enlighet med vad senare undersökningar visat var en alltför tidig datering (Lundqvist & Stibéus 2003). Borgen har av allt att döma uppförts tidigast vid mitten av 1200-talet. Icke desto mindre är Schnittgers och Rydhs undersökning av Aranäsborgen en viktig milstolpe i den moderna svenska borgforskningen. Schnittger hann själv inte med att fullfölja publiceringen av undersökningen; det fick Hanna Rydh göra 1927, tre år efter Schnittgers död (Schnittger & Rydh 1927). Han presenterade dock en längre uppsats i Fornvännen om undersökningens mest spekta- kulära fynd – en välbevarad kittelhjälm från tiden kring 1300 – vilket han satte i samband med borgens siste ägare, Torgils Knutsson (Schnittger 1920 och 1921). Utöver de ovan nämnda texterna publicerade Schnittger under åren 1911 till 1922 en rad artiklar om olika ämnen. Flera av dessa har en utgångspunkt i hans egna undersökningar i Östergötland, t.ex. den på fornborgen Boberget 1908, där fynd av förhistoriskt, förkolnat bröd påträffades (Schnittger 1908a och 1912a). Andra texter behandlade ett fynd av ett mindre vanligt engelskt 800-talsmynt, hittat i en gravhög i Rimforsa i Östergötland, och rika vapengra- var från ett gravfält vid Linga i Södermanland (Schnittger 1912b och 1917). Flera artiklar handlar om hällristningar, och här demonstrerar Schnittger sitt stora intresse för religionshistoriska frågeställningar, när han diskuterar ristningarnas betydelse (Schnittger 1911b, 1922a och 1922b). Vi kunde se ett prov på detta också i den långa texten om myntskatten från Stora Sojdeby. Ytterli- gare exempel på Schnittgers religionshistoriska intresse är några artiklar om folklig tro – »Storken som livsbringare i våra fäders tro» och »En trolldosa från vikingatiden› (Schnittger 1912 och 1916). Bror Schnittger var även engagerad i kulturminnesvård och i förmedling av arkeologiska resultat till en intresserad allmänhet. Bl.a. yttrade han sig 1922 om Den föreslagna lagen ang. kulturminnesvård ur arkeologisk synpunkt (Schnittger 1922c). Tillsammans med hustrun Hanna gav han ut boken Där fädrens kummel stå, som var tänkt att fungera som guide vid exkursioner i Stockholms omgivningar (Schnittger & Rydh 1922). Schnittgers yrkesverksamma bana kom inte att sträcka sig över mer än ca femton år, men under denna korta tid förefaller han ha varit ständigt aktiv och engagerad inom sitt ämnesområde, först som akademisk lärare och därefter som museiantikvarie. Hans skrifter ger bilden av en arkeolog med ett brett, hu- manistiskt intresse, något som sannolikt bidrog till att han inte kom att specia- lisera sig inom en viss epok eller materialkategori. Som T. J. Arne skrev i sitt minnesord år 1924, »var Schnittger en allround man, intresserad för den 166 Lars Ersgård mänskliga kulturutvecklingen alltifrån dess första gryning» (Arne 1924:131). Detta kulturhistoriska intresse fick honom också att söka sig utanför Sveriges gränser, på forskningsresor till en rad länder i Europa. Den tid då Bror Schnittger var verksam, dvs. i huvudsak de två första decennierna av 1900-talet, innebar ett skede av dynamisk förändring såväl för arkeologin som för samhället i stort. Sverige höll på att förändras till en modern industrination med allt vad detta innebar av påverkan på kulturlandskapet och därmed också nya utmaningar för arkeologin. Ämnet var dock nytt som akademisk disciplin och de professionella arkeologerna förhållandevis få. Som en i denna yrkesgrupp fick Schnittger ge sig ut på uppdrag i olika delar av landet, där mycket återstod att utforska i början av 1900-talet. Mycket av det han gjorde har otvivelaktigt karaktären av pionjärinsatser i den meningen att han synliggjorde och skapade en ny kunskapsbas för en rad fornlämningskategorier som då var ofullständigt kända, såsom flintgruvorna utanför Malmö, fornborgarna i Östergötland och de medeltida borgarna i Västergötland. Bror Schnittgers bortgång i juni 1924 vid endast 42 års ålder innebar ett abrupt slut på ett ovanligt aktivt och mångsidigt yrkesliv. Flera av de projekt, som han igångsatt, kom därför att stanna vid ansatser, ofta endast redovisade i kortare artiklar. Några av de större undersökningarna, såsom grottan Stora Förvar på Gotland och Aranäsborgen i Västergötland var oavslutade vid hans död men kom på ett berömvärt sätt att fullföljas av Schnittgers änka Hanna Rydh.

Referenser Arne, Ture J., 1924: Bror Schnittger. Fornvännen 19. S. 129–135. Lundqvist, Lars & Stibéus, Magnus (red.), 2003: Aranäsborgen: arkeologisk undersök- ning 2000. Kungsbacka. Schnittger, Bror, 1908a: Östergötlands fornborgar. Meddelanden från Östergötlands fornminnesförening 1908. S. 29–33. — 1908b: Mossfynd från stenåldern vid Alvastra. Meddelanden från Östergötlands fornminnesförening 1908. S. 33–35. — 1911a: Förhistoriska flintgruvor och kulturlager vid Kvarnby och S. Sallerup i Skå- ne. Antikvarisk Tidskrift för Sverige XIX. S. 1–102. — 1911b: En hällristning i Västergötland. Fornvännen 6. S. 196–203. — 1912a: Några förhistoriska brödfynd. Fornvännen 7. S. 1–6. — 1912b: Några undersökningar å Linga graffält. Fornvännen 7. S. 19–35. — 1912c: En trolldosa från vikingatiden. Fataburen 1912. S. 98–109. — 1913a: Grottan Stora Förvar på Stora Karlsö. I. Stockholm. — 1913b: Die vorgeschichtlichen Burgwälle in Schweden. Opuscula Archaeologica Oscari Montelio Septuagenario dicata D. IX. M. Sept. A. MCMXIII. Stockholm. S. 335–350. — 1915: Silverskatten från Stora Sojdeby. Fornvännen 10. S. 53–116, 189–246. — 1916: Storken som livsbringare i våra fäders tro. Fornvännen 11. S. 104–118. — 1917: Ett Alfred den stores mynt funnet i svensk jord. Fornvännen 12. S. 191–192. — 1920: Hjälmen från Årnäs. Med en översikt över den medeltida hjälmens förutsätt- ningar och utveckling intill 1400. Fornvännen 15. S. 1–22. Bror Schnittger (1882–1924) 167

— 1921: Ein mittelalterlicher Helm von Årnäs in Schweden. Zeitschrift für Hist. Waffen- und Kostumkunde 1921. — 1922a: En hällristning vid Berga-Tuna i Södermanland jämte några allmänna synpunkter på hällristningsproblematiken. Fornvännen 17. S. 77–112. — 1922b: Hällristningarnas kronologi och betydelse. Ett genmäle till docent Ekholm. Fornvännen 17. S. 229–239. — 1922c: Den föreslagna lagen ang. kulturminnesvård ur arkeologisk synpunkt. Tid- skrift för hembygdsvård 1922. — 1926: Bjärka-Säby under forntiden. Stockholm. Schnittger, Bror & Rydh, Hanna, 1922: Där fädrens kummel stå. En utfärdsbok för Stockholmstraktens fornlämningar. Stockholm. — 1927: Aranæs: en 1100-talsborg i Västergötland. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Monografiserien N:o 16. Stockholm. — 1940: Grottan Stora Förvar på Stora Karlsö. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvi- tets Akademien, Arkeologiska monografier 5. Stockholm. 168 Lars Ersgård Nils Lithberg (1883–1934) 169 Nils Lithberg (1883–1934)

Gustaf Svedjemo Ungdomsfoto: Wikimedia commons.

Det har skrivits många kortare biografier och runor över Nils Lithberg (t.ex. Ambrosiani 1934; Berg 1934, 1981; von Sydow 1934; Erixon 1935; Nihlén 1976; Sollerman 1994; Svensson 2010). Nästan alla har fokuserat på honom som etnolog, det ämne han blev professor i. Hans gärningar inom arkeologin har behandlats mer summariskt. Jag ger här en bild av hans verksamhet som arkeolog, som främst ligger tidigt i hans liv men där ett arbete spänner över mer än två decennier. Nils Lithberg föddes på Gotland 1883 som äldste son i en trehövdad barna- skara. Hans kulturhistoriska intresse berodde nog på att hans far var folkskol- lärare med ett stort intresse för speciellt gotländsk allmogekultur, vilket han delade med sin hustru (Nihlén 1976). Även hans lärare i Visby läroverk, lektor Mattias Klintberg – tillika föreståndare för Gotlands fornsal och folklivsforskare, med djupa kunskaper om Gotlands kulturhistoria och allmogeliv – torde ha betytt mycket. Lithberg hade en stor kärlek till Gotland, och även om han flyttade från ön redan 1902, var hans besök på ön frekventa om somrarna, och han behöll sin gotländska dialekt livet ut (Celander 1934:53). År 1924 återkö- per han sin mors födelsegård Hajdeby i Kräklingbo, som varit i släktens ägo i flera sekler fram till 1907, och tillbringar där somrarna med forskning men ock- så med folkbildning (Ambrosiani 1934:8 f.). Efter sin professorsutnämning ut- gör han tillsammans med konstprofessorn Jonny Roosval det nav som det mesta kretsar kring avseende kulturfrågor på Gotland (Nihlén 1976). Förutom mitt intresse för Gotlandsforskning är gården Hajdeby den för- enande länken mellan Lithberg och mig. Under fem år i början på millenniet satt jag på denna pärla bland gotländska gårdar och skrev min licentiatavhandling i hans arbetsrum, med utsikt över Torsburgen. 1902 skrivs Nils Lithberg in vid Uppsala universitet, efter avlagd mogenhetsexamen i Visby samma år. Han stannar i Uppsala till 1908, dock utan att 170 Gustaf Svedjemo avlägga examen. Under dessa år blir hans huvudintresse arkeologi, och han var synnerligen aktiv som fältarkeolog och deltog i utgrävningar på många platser i landet, ibland ledda av hans kreativa och entusiasmerande lärare Knut Stjerna och Oscar Almgren, men även av andra, bl.a. Oscar Montelius (von Sydow 1934:174). Han utförde också en del självständiga utgrävningar och uppdrag för RAÄ och Vitterhetsakademien i samband med laga skiften och nyodlingar, något som tyder på betydande fältvana. Att han inte tar examen oroar hans föräldrar, och redan hösten 1904 skriver hans mor till Sune Ambrosiani och ber att han skall förmå Nils att ta ut examen (Sune Ambro- sianis arkiv). Lithberg är även den som 1905 upptäcker och påbörjar utgrävningen vid Levide i Valls socken (Fornvännen 1906:294) av det som länge räknades som den enda kända vikingatida bosättningen på Gotland. Samma år deltar han med den legendariske gotlandsforskaren doktor O. W. Wennersten, på den första utgrävningen av massgravarna vid Korsbetningen utanför Visby, där de stupade efter det blodiga slaget mot Valdemar Atterdags armé 1361 begravdes. Denna utgrävning var väldigt komplex (Lithberg 1928:94), vilket gav Lithberg insikter i att gräva platser med komplexa stratigrafier och fynd- sammanhang. Samtidigt undersöktes resterna av det medeltida Solberga kloster (Thordeman 1929:35). Lithberg deltog även i utgrävningar inne i Vis- by (Falk 1976:7). Bland de utgrävningar Lithberg tog del i under studietiden kan nämnas sten- åldersboplatsen Mjölkbo hage i Uppland 1905 (Almgren 1906:10). I Öster- götland grävde han 1907 under Almgrens ledning tillsammans med bl.a. Bror Schnittger ut fornborgen Boberget (Almgren 1907:85). Under Stjernas ledning deltog han i den kända medeltida stadsundersökningen på Studentholmen i Uppsala 1907. Han publicerade också den enda redogörelsen för grävningen (Lithberg 1921). Lithberg fick stor fältvana och rykte som skicklig fältarkeolog under sina studieår (von Sydow 1934:174). År 1908 får han anställning som ordinarie amanuens vid Kulturen i Lund, där han stannar till 1912. Det är sannolikt bredden och djupet i hans kunskaper som gör att han får denna tjänst, då det var flera sökande (Ämbetsarkivet 1908). Både Oscar Almgren och Knut Stjerna re- kommenderade Lithberg till tjänsten för museichefen George J:son Karlin, som betonar Lithbergs breda kunskaper inom både arkeologi, konsthistoria och »allmogekultur» samt folklivsforskning. Stjerna menar att det nog är vidden i Lithbergs intressen som hindrat honom att ta ut sin kandidatexamen, men i Lund tar han slutligen sin examen 1910 med högsta betyg i nordisk och jämfö- rande fornkunskap. Lithberg tycks ha medverkat vid de flesta stadsundersökningar i Lund 1909 och 1910 (Kulturen; Mårtensson 1979:113). Bland dessa utgrävningar bör nämnas de vid »Ohlins hörna», som länge var den största och fyndrikaste som utförts i Lund (Karlin 1932:151). Även några utgrävningar utanför Lund utför- des. Bl.a. av en stenåldersboplats i Västra Klagstorps socken och undersök- Nils Lithberg (1883–1934) 171

Nils Lithberg med grevinnan Wilhelmina von Hallwyl t.v. och hennes trogna sällskapsdam Ida Uhse i mitten. Fotot taget vid Schloss Hallwyl i Schweiz 1911 eller 1912. Hallwylska museets arkiv. ningar vid Falsterbohus, då två medeltida pråmar påträffades (ATA Dnr: 85/ 1910; Sune Ambrosianis arkiv). Under sina lundaår blir Lithberg rekommenderad till den mycket förmögna grevinnan von Hallwyl (född Kempe), som sökte en arkeolog som kunde företa arkeologiska utgrävningar av hennes makes släktslott, Schloss Hallwil utanför Zürich i Schweiz. I september 1910 påbörjar Lithberg arbetet med att gräva ut vallgraven runt slottet. Till sin hjälp hade han en arbetsstyrka på inte mindre än 100 personer. Genom sitt öppna sätt och genom att förklara de vetenskapliga ställningstaganden han gjorde vann han grevinnans både förtroende och vän- skap (Cassel-Pihl 2006:187). Detta möte blev avgörande för Lithbergs kommande liv och karriär, då han nu blev »gunstling» till en av den tidens största mecenater. Hon donerade stora summor till kulturhistoriska ändamål, vilket öppnade nya möjligheter. Medaljen hade dock en baksida, då arbetet med Schloss Hallwil kom att pågå av och till i 22 år, även om själva utgrävningen var avklarad på tre år (Erixon 1934:133). Arbetet som Lithberg var ansvarig för innebar en total bearbetning och konservering av alla fynd, en bebyggelsehistorisk dokumentation och restaurering av slottet. Detta var bitvis mycket be- tungande och lite av ett sisyfosarbete. I ett brev till Martin P:n Nilsson i Lund beskrev han det som »… min gamla arfsynd från Hallwil i Schweiz …» (Bringéus 2009:84). Arbetet publicerades successivt i fem exklusiva band och var helt klart 1932. År 1912 fick Lithberg anställning som amanuens vid Nordiska museet (Fa- taburen 1912:4), och därmed tog han steget över till etnologin. Tack vare en 172 Gustaf Svedjemo stor donation av paret Hallwyl blev han 1919 Sveriges första professor i nordisk och jämförande folklivsforskning, en tjänst han innehade till sin för tidiga död. Arbetet med doktorsavhandlingen Gotlands stenålder, som Lithberg framlade i arkeologi 1914, torde ha börjat ganska tidigt. På ett seminarium i Uppsala 1907 höll han ett föredrag om Gotlands stenålder, som enligt Knut Stjerna visade så märkliga resultat att de föranledde honom att starta ett nationellt projekt om den »svenska bygdens grundläggande». Hans studenter fick sig olika landskap tilldelade, och Nils Lithberg fick självklart Gotland på sin lott (Almgren 1914:3). På Lithbergs tid var det ingen skarp gräns mellan ämnena etnologi och arkeologi. Exempelvis var Stjerna en av grundarna till Etnologiska föreningen i Lund (Bringéus 1997:143), och innehållet i tidskriften Rig, som Lithberg var med om att grunda 1918, hade den första tiden artiklar som rörde både arkeologiska och etnologiska spörsmål. Att bruka etnologiskt material för att tolka förhistorien var inget nytt, men Lithberg var en av dem som lät ämnena korsbefrukta varandra mest, då han hade sin grundläggande skolning i arkeologin men verkade inom det etnologiska fältet (Bringéus 1997:145). Detta märks tydligt i hans avhandling, där han tolkar stenålderns kustbosättningar som sä- songsmässiga fiskeplatser för en jordbrukande inlandsbefolkning, likt dem som ännu fanns på hans tid. Han illustrerar även hur säljakten kan ha gått till på stenåldern med hur säljakt bedrevs i historisk tid, nedtecknat av P. A. Säve vid 1800-talets mitt. I sin installationsföreläsning som nyutnämnd professor (Lithberg 1920) redogör han för sin syn på mänsklighetens utveckling. Det är de långa tidsperspektiven som står i centrum, nu levande »relikta kulturyttring- ar» i ett geografiskt område kan ha sin grund i forntida företeelser i ett annat område. Han ansåg att arkeologin med dess stora tidsdjup är nödvändig för att kunna tolka nutida företeelser inom etnologin. Han menade att en etnolog mås- te känna till arkeologins resultat för att rätt kunna tolka sina studieobjekt men även att arkeologin är beroende av etnologin för att tolka det arkeologiska materialet (Lithberg 1920:13 ff.). Han uttrycker det på följande vis i installa- tionsföreläsningen: Handelsförbindelserna hava varit kulturspridningens pionjärer. Det är därför som den materiella kulturens företeelser, och därvid i all synnerhet föremålen, erhålla den största betydelse för avgörandet av kulturella härstamningsfrågor. Sitt perspektiv bakåt i tiden erhålla dessa frågor genom arkeologien. Och dennas forskningsmaterial erhåller i gengäld själ och blod av etnologien. Dessa här berörda forskningsområden äro strängt taget endast delar av ett och samma, vetenskapen om människan. Och det, denna ytterst syftar till, är att vinna svaret på människoandens gåta. Det svaret skall till äventyrs evigt jagas; nya lös- ningar skola endast öppna nya frågor. Måhända böra vi hoppas, att svaret aldrig skall nås. Grubblet är syret, som får tanken att brinna (Lithberg 1920:15). Nils Lithberg menade att analogier från äldre lokala sedvänjor hade ett högre förklaringsvärde än jämförelser med mer avlägsna nu levande »primitiva» samhällen. Genom att tolka stenålderns sälfångst och fiske med hjälp av äldre etnologiska redogörelser från Gotland, ansåg han i sin avhandling att man kan Nils Lithberg (1883–1934) 173 komma stenålderns människor närmare, både avseende arbetssätt, riter och seder. Med den framträdande roll fångstdonen spela i stenåldersmänniskans inventarium och fisket och säljakten för hennes uppehälle, torde det därför vara lämpligt, att här lämna en framställning af de gotländska Kustjakterna och fisket, sådana dessa bedrefvos ännu vid förra århundradets midt. Först då blifva de arkeologiska fenomenen realiteter och kunna förstås. … Liksom de mest primitiva religiösa föreställningar ända in i sista tider ha bevarat sig hos vårt folk, så bibehöll sig också ett primitivt lefnadssätt så godt som ända ner till vår tid hos största delen af vår allmoge. Lämnar det senare icke exakta fö- reställningar om forna tiders seder, så kastar det dock så skarpa reflexer öfver dem, att deras gröfsta konturer kunna skönjas (Lithberg 1914:118). Även efter sin anställning på Nordiska museet behöll Lithberg ett engagemang och en kärlek till arkeologin, avspeglat både i hans publikationer och även i viss fältverksamhet. Bl.a. deltog han i provgrävningar på Alsnö Hus på Adelsö 1916 och åren 1915–16 ansvarade han för den första vetenskapliga utgrävning- en av ett skeppsvrak i Stockholm (Lithberg 1917). Till ett av hans mer spekta- kulära uppdrag hörde att leda kommissionen som tog hand om och dokumenterade de år 1930 på Vitön funna resterna efter ingenjör Andrées misslyckade ballongexpedition till Nordpolen 1897. Detta fynd och återbördandet av expe- ditionsmedlemmarnas kvarlevor till Sverige omgavs av en stark nationell yra och var mycket uppmärksammat i samtiden. Expeditionens båt, fylld med utrustning, återfanns och grävdes ut och dokumenterades exemplariskt (Andrée et al. 1930), säkerligen under ledning av Lithberg som var den ende skolade arkeologen i den sju man starka kommissionen.

Nils Lithberg talar ombord på skeppet Svensksund före avresan från Tromsö med Vitöfynden. Foto Dagens Nyheter 1930. 174 Gustaf Svedjemo

Under 1920-talet var Lithberg periodvis mycket engagerad i organiserandet av den svenska kulturminnesvården. I slutet av 1920-talet fick han även i uppdrag att komma med förslag om hur den unga irländska staten skulle organisera sitt kulturhistoriska arbete. Hans idéer fick stor betydelse genom att Irlands nationalmuseum fick en central roll i formandet av den unga nationens identitet och framtida arkeologiska verksamhet (Carew 2008). Lithbergs 116 publikationer, varav en del postuma, berör många olika äm- nen. Mer än hälften kan hänföras till etnologi, men bara ett femtontal är av mer arkeologisk natur; många av dem handlar om Gotland. Hur står sig då Lithbergs arbete idag? Han slog med sin avhandling om Got- lands stenålder an en ton, som sedan följts av många, genom ett uttalat rumsligt perspektiv, där spridningskartor har en central roll i framställningen. Även om han fick en del kritik för tolkningen av Gotlands kustbosättningar som säsongs- bosättningar (Andersson 2016:32), så har likartade tolkningar senare framförts (Carlsson 1991; Bärenfeldt 1992; Gill 2003 i Andersson 2016). I Helena Anders- sons avhandling ges Lithbergs tolkningar stort utrymme, och hon konstaterar att flera av dem i högsta grad är aktuella även idag (Andersson 2016:28, 39, 47). Även andra av Lithberg framförda idéer har på senare tid åter aktualiserats. Några av hans tankar om gårdar (1932) och byar (1913) på Gotland har diskuterats av historikern Nils Blomkvist (2010) och mig själv (Svedjemo 2014). Så sent som på 1990-talet diskuterades och försvarades de av Lithberg 1924 fram- förda ståndpunkterna om det äldsta Visby av bl.a. Hugo Yrwing (1992) i polemik med Gun Westholm, som starkt kritiserade Lithberg. Det mest tidskrävande arbetet var onekligen fembandsverket om Schloss Hallwil. Det är ett vetenskapligt arbete av hög kvalitet som visar på Lithbergs bredd, då det avhandlar arkitekturhistoria, konsthistoria, arkeologi m.m. – allt dokumenterat och presenterat på ett föredömligt sätt med mängder av planritningar, profilritningar, kartor och fotografier. Härigenom blev Lithberg känd över stora delar av Europa, och arbetet blev en viktig typologisk kugge i studiet av föremål för stora delar av Centraleuropa från 1100-talet fram till 1600-talet (von Sydow 1934:175 f.). Speciellt volym III, om de arkeologiska fynden, var i högsta grad relevant ända fram till 1980-talet, eftersom det var den enda studien av medeltida fynd i Schweiz. Detta gäller även den bebyggelsehistoriska forskningen kring Schloss Hallwil (Baeriswyl 2016). Lithberg karaktäriseras i många nekrologer och runor som en »märkligt mångsidig forskare» (Berg 1935:217), med ett »säkert minne, en episk bredd och reproduktiv talang … konstruktiv fantasi, som på ett fruktbart sätt förena- des med iakttagelseförmåga och energi» (Erixon 1934:137) och »en spelande intelligens» (von Sydow 1934:177). Han skall också ha varit en mycket uppskattad sällskapsmänniska med stora musikaliska färdigheter, som gärna festa- de till (Rehnberg 1993:43 ff.). Lithberg dog efter en kort tids sjukdom endast 50 år gammal på Valborgsmässoafton 1934 och är begravd på Östra kyrkogår- den i Visby, under ett ståtligt gravmonument utfört av Ellen Roosval von Hallwyl. Nils Lithberg (1883–1934) 175

Referenser Otryckta källor ATA: Topografiska arkivet; Sune Ambrosianis arkiv. Kulturen i Lunds arkiv: Ämbetsarkivet. Personlig kommunikation: Beariswyl, Armand 2016 (Leiter des Ressorts Archäolo- gische Untersuchungen und Auswertungen. Bern). Epostkommunikation 29 feb 2016.

Litteratur Almgren, Oscar, 1906: Uppländska stenåldersboplatser. Fornvännen 1. S. 1–19, 101– 118. — 1907: Undersökningar på Boberget. Meddelanden från Östergötlands fornminnes- förening 1908–1909. S. 16–23. — 1914: De pågående undersökningarna om Sveriges första bebyggelse: installations- föreläsning vid Upsala universitet den 15 jan. 1914. Fornvännen 9. S. 1–16. Ambrosiani, Sune, 1934: Nils Lithberg: 1883–1934. Rig 1933. S. 113–120. Andersson, Helena, 2016: Gotländska stenåldersstudier – människor och djur, platser och landskap. Stockholm Studies in Archaeology 68. Stockholm. Andrée, S. A., Strindberg, Nils & Frænkel, Knut, 1930: Med Örnen mot polen. Stock- holm. Berg, Gösta, 1935: Nils Lithberg. Fataburen 1935. S. 217–224. — 1981: Nils J. M. Lithberg. Svenskt biografiskt lexikon (SBL). Band 23 (1980–1981). S. 744. (https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=10764) Blomkvist, Nils, 2010: Folk och gårdar på medeltidens Gotland – En nyckelfråga för östersjöforskningen. Från Gutabygd 2010. S. 61–126. Bringéus, Nils-Arvid, 2009: Etnologiämnets tillkomst och examensrätt. Rig 92/2. S. 79–88. Carew, Mairéad, 2008: The Glamour of Ancient Greatnes. Archaeology Ireland 22/1. S. 20–22. Cassel-Pihl, Eva Helena, 2006: För en långt avlägsen framtid. En bok om Wilhelmina von Hallwyl. Hallwyliana nr 8. Stockholm Celander, Hilding, 1934: Nils Lithberg, In memoriam. Folkminnen och Folktankar 21. S. 53–55. Falk, Waldemar, 1976: Medeltidsarkeologi på Gotland. Fornvännen 71. S. 4–22. Karlin, G., J:son, 1932: Kulturhistorisk förening och museum i Lund. Malmö. Kulturen = Redogörelse för Kulturhistoriska Föreningens för Södra Sverige verksamhet åren 1909–10, 1910–11 & 1911–12. Lund. Lithberg, Nils, 1913: Bebyggelsen å Gottland från äldsta tider till senare delen av 1800-talet. I: H. Munthe, Drag ur Gotlands odlingshistoria i relation till öns geologiska byggnad. Sveriges geologiska undersökning. Ser. Ca nr 11. Stockholm. S. 18–22. — 1914: Gotlands stenålder. Stockholm — 1917: Fartygsfyndet i kvarteret Näckrosen N:o 1, ett bidrag till Norrmalms äldre topografi. Samfundet S:t Eriks årsbok 1917. S. 1–33. — 1920: Allmogeforskningen och etnologin. Fataburen 1919. S. 1–15. — 1921: Knut Stjernas grävningar å Studentholmen. En orientering. Föredrag hållet i föreningen Urd, vid 10-årsminnet av Knut Stjernas död, den 15 november 1919. Upplands Fornminnesförenings Tidskrift Bd 8. S. 237–268. — 1924: Forn-Visby. Gamla svenska städer. Åttonde häftet. Stockholm. S. I–XI. — 1924–1932: Schloss Hallwil 1–5. Stockholm. — 1928 = referat av artikel av Nils Lithberg: Apropå Korsbetningen. Från fars och min tid. En bokfilm om Gotland 1915–1970. Red. Bengt G. Söderberg & Leif Funck. Stockholm. 176 Gustaf Svedjemo

— 1932. By och gård på Gotland. Gotländskt arkiv 1932. S. 21–31. Mårtensson, Anders W., 1980: Kulturen och medeltidsarkeologin. Arkeologi och sam- hälle. Skånes Hembygdsförbunds Årsbok 1979. S. 100–127. Nihlén, John, 1976: Hertigen av Gotland. Gotlands Allehanda 20 mars 1976. Redogörelse för Nordiska museets utveckling och förvaltning år 1912. Fataburen 1912. Rehnberg, Mats, 1993: Wilhelmina von Hallwyl och Nils Lithberg. Kring tillkomsten av professuren i nordisk och jämförande folklivsforskning i Stockholm 1919. Rig. 1989/1. S. 11–51. Sollerman, Ola, 1994: Sagan om grevinnan och vetenskapsmannen. Gotlands Tidningar 16 september 1994. Svedjemo, Gustaf, 2014: Landscape Dynamics –Spatial analyses of villages and farms on Gotland AD 200–1700. Occasional Papers in Archaeology 58. Uppsala. Svensson, Birgitta, 2010: Nils Lithberg (1883–1934). Svenska etnologer och folklorister. Red. Mats Hellspong & Fredrik Skott. Kungl. Gustav Adolfs Akademien. Upp- sala. S. 87–93. von Sydow, Carl Wilhelm, 1934: Nils Lithberg. Vetenskapssocieteten i Lund 1934. S. 171–177. Thordeman, Bengt, 1926: Krigargravarna vid Korsbetningen utanför Visby. Ett prelimi- närt meddelande. Fornvännen 21. S. 27–53. Tillväxten. Fornvännen 1906. Yrwing, Hugo, 1992: Visbysamhällets uppkomst – ett inlägg mot Gun Westholms fram- ställning i Medeltidsstaden. Fornvännen 87. S. 191–200. Gunnar Ekholm (1884–1974) 177 Gunnar Ekholm (1884–1974)

Fredrik Ekengren Ungdomsfoto: UUB.

Gunnar Ekholm föddes 1884 i Knivsta. Föräldrarna var kaptenen och stations- inspektorn Gustaf Ekholm och Lilly Bruun, som var danska. Han studerade nordisk och jämförande fornkunskap i Uppsala under både Oscar Almgren och Knut Stjerna, och var således del av vad man kan kalla arkeologins mest formativa period som universitetsämne i Sverige. Han tog en filosofie kandidatexamen år 1907 och kom 1907–18 att arbeta som amanuens vid Uppsala universitetsbibliotek parallellt med sina studier och undervisning. År 1910 avlade han filosofie licentiatexamen, och 1915 disputerade han för doktorsgraden, vilket gav honom en docentur i nordisk och jämförande fornkunskap vid samma lärosäte, en position han innehade till 1949. Mellan åren 1920 och 1927 uppe- höll han i egenskap av vikarie professuren i arkeologi efter att Oscar Almgren tvingats till tjänstledighet och därefter förtidspension på grund av sin kraftigt försämrade syn. Ekholms forskargärning riktades, likt många av hans samtida kollegers, mot både det generella och det partikulära – mot både specifika, regionala fyndplatser och problem och större, övergripande och internationella frågeställningar. En stor del av sin tid ägnade han åt Upplands förhistoria, speciellt dess sten- ålder, vilken Ekholm blivit tilldelad som doktorandprojekt av Knut Stjerna, docent vid institutionen i Uppsala och lärofader till Ekholm. Ekholms avhandling byggde vidare på den bebyggelsearkeologiska ansats som både Almgren och Stjerna förespråkat för den svenska arkeologin (Almgren 1914:2–4) och kom att bryta ny mark när det gällde hur stenåldern utforskades. Avhandlingen hade ett miljöperspektiv, använde sig av detaljerade nivåkartor för att teckna föränd- ringarna i landskapets bebyggelse, och nyttjade detta som bas för utvecklingen av en ny kronologisk serie som avvek från den utifrån de sydskandinaviska 178 Fredrik Ekengren flintkulturerna etablerade periodindelningen. Avhandlingen lades fram till för- svar 1915 och publicerades i Uppsala universitets årsskrift efterföljande år (Ekholm 1916b). För sitt arbete tilldelades Ekholm Beskowska stipendiet av Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien år 1922. Ekholm var en flitig forskare som publicerade en rad betydande arbeten ända fram till några få år före sin död 1974. Han var en av de flitigaste skribenterna i tidskriften Fornvännen (se Ekholm 1974:9–23, samt Rundkvist 1997: 181). Han gav även ut en serie viktiga översikter av nordisk förhistoria i Max Eberts Reallexikon der Vorgeschichte (1927a) och publicerade översiktsverket Forntid och fornforskning i Skandinavien (1935), vilket utgjorde den grundläg- gande introduktionen till förhistorisk tid i Sverige, Norge och Danmark för mängder av universitetsstudenter såväl som för en intresserad allmänhet. Den forsknings- och undervisningsmiljö som hade formats i Uppsala under Oscar Almgren och Knut Stjerna levde vidare i Gunnar Ekholms gärning som lärare och forskare. Exempelvis samarbetade Ekholm frekvent med andra vetenskaper, något som tidigt hade kommit att känneteckna Uppsalainstitutionen, framför allt med naturvetenskaperna men även med språkvetenskapen och antropologin. Med denna utgångspunkt kom Ekholm att tackla några av den tidiga arkeologins mest centrala problemområden, såsom frågorna om den nordiska stenåldersbefolkningens ursprung och invandring (t.ex. Ekholm 1925b, 1929), germanernas urhem (t.ex. Ekholm 1926), och de skandinaviska hällrist- ningarnas betydelse (t.ex. Ekholm 1916a, 1922b, 1931; Schnittger 1922). Ekholm var en stridbar forskare som inte tvekade att gå i polemik med sina meningsmotståndare (Ekholm 1927b:10, 14–15). Detta blev särskilt tydligt i debatten rörande den finska stridsyxekulturens ursprung, vilken blossade upp under 1910- och 1920-talen, främst i meningsutbytet med den finländske arkeologen Aarne Europaeus. Denne framförde 1915 teorin om stridsyxekulturens invandring till Finland direkt från Centraleuropa och inte via Sverige, vilket var den gängse tolkningen (Europaeus 1915; se även Europaeus 1922, 1924). Ekholm motsatte sig Europaeus’ tolkning och vidhöll idén om ett svenskt ursprung med hänvisning till såväl språkvetenskapliga teorier som typologiska observationer, vilka han samlat ansåg stödja synen på Sveriges kulturella överlägsenhet bland länderna runt Östersjön under stenåldern (t.ex. Ek- holm 1920, 1921a, 1922a, 1925a; se även Salminen 2014). Ekholms inlägg i debatten fick stor uppmärksamhet och föranledde en omfattande diskussion, som kom att engagera forskare från båda länderna. Europaeus tycks ha reagerat hårt på den ihärdiga och mästrande kritiken från Ekholm (Salminen 2014:271– 273), något som Ekholm senare antyder var en förklaring till det ofördelaktiga sakkunnigutlåtandet från den finländske arkeologen Alfred Hackman i samband med Ekholms ansökan om professorstjänsten efter Oscar Almgren i Upp- sala (Ekholm 1927b:13–15). Den uppländska bebyggelsens vidare utveckling under bronsåldern, där allt lägre liggande områden i landskapet togs i besittning av människor, skildrade Ekholm i Upplands bebyggelsehistoria II, Bronsåldern, 1921. Där fick han Gunnar Ekholm (1884–1974) 179

Gunnar Ekholm 1958 på besök vid seminarie- grävningen i Dragby, Skuttunge. Foto Olov Isaksson. också möjlighet att behandla de uppländska hällristningarna som han redan tidigare varit inne på (Olsén 1978:13–14). Ekholms forskning om järnåldern kom framför allt att koncentreras till ett antal undersökningar av uppländska gravfält från äldre järnålder, samt en rad betydelsefulla publikationer som behandlade den romerska importen i Norden. År 1924 och 1925 fortsatte Ekholm undersökningarna av gravfältet vid Göd- åker i Tensta sn, Uppland, vilka initierats av Eskil Olsson 1915 och som publicerades året efter av Oscar Almgren (1916). Denna undersökning kom på många sätt att bilda den fond gentemot vilken han diskuterade frågan om den romerska importen och de processer som låg bakom dess inträde i Skandina- vien. Det är inom forskningen om den romerska importen som Ekholm rönt störst internationella framgångar och hans omfattande publicering i ämnet, vilken spänner mellan åren 1933 och 1965 och avhandlar såväl enskilda före- målstyper som frågor om kronologi och handelsvägar, ingår i en samlingsvo- lym som utkom på hans 90-årsdag år 1974. Som docent vid Uppsala universitet kom Ekholm, sin stridbarhet till trots, att beskrivas som kännetecknad av »en enastående och pedagogisk betydelsefull kraft och klarhet» (B. Almgren 1974:7). När Oscar Almgren lämnade tjänsten som professor i ämnet 1920 på grund av tilltagande blindhet, trädde Ekholm in som vikarie och kom att ansvara för professuren fram till dess att tjänsten åter tillsattes 1927. Ekholm var en av de sökande när professuren ut- lystes, tillsammans med T. J. Arne, Sune Lindqvist, Birger Nerman och Nils Åberg. Oscar Almgren, som var en av de sakkunniga vid tillsättningen, föror- 180 Fredrik Ekengren dade Ekholm till tjänsten och framhöll främst hans pedagogiska meriter. Ek- holm hade ju trots allt ansvarat för den arkeologiska undervisningen och seminarieverksamheten i Uppsala under många år. Almgren framhöll vikten av arkeologisk bredd och mångvetenskapliga samarbeten, förtjänster som båda karakteriserade Ekholms forskning och undervisning (Ekholm 1927b; Hand- lingar angående professuren i nordisk arkeologi och jämförande fornkunskap vid Uppsala universitet). Efter att samtliga sakkunnigas utlåtanden beaktats valde dock den humanistiska sektionen i Uppsala att föreslå Sune Lindqvist som ny professor i nordisk och jämförande fornkunskap. Gunnar Ekholm gick tillbaka till sin tidigare tjänst vid Uppsala universitetsbibliotek. Han fortsatte dock med sin arkeologiska forskning och erhöll professors namn år 1939.

Referenser Almgren, Bertil, 1974: [Utan titel]. Ekholm, Gunnar, 1974: Romersk import i Norden jämte bibliografi 1910–1971 utgiven till nittioårsdagen av Institutionen för Nord- europeisk arkeologi vid Uppsala universitet . Uppsala. S. 7–8. Almgren, Oscar, 1914: De pågående undersökningarna om Sveriges första bebyggelse. Fornvännen 9. S. 1–16. — 1916: Ett uppländskt gravfält med romerska kärl. Fornvännen 11. S. 76–103. Ekholm, Gunnar, 1916a: De skandinaviska hällristningarna och deras betydelse. Ymer 36. S. 275–308. — 1916b: Studier i Upplands bebyggelsehistoria. 1. Stenåldern. Uppsala. (Uppsala universitets årsskrift.) — 1920: Det baltiska kulturområdet. Fornvännen 15. S. 207–217. — 1921a: När kommo svenskarne till Finland? Fornvännen 16. S. 48–60. — 1921b: Studier i Upplands bebyggelsehistoria 2. Bronsåldern. Uppsala universitets årsskrift. Uppsala. — 1922a: Finländska stenåldersfrågor ur svensk synpunkt. Fornvännen 17. S. 141–157. — 1922b: Hällristningsproblemet. Ett genmäle. Fornvännen 17. S. 213–229. — 1925a: De ostbaltiska nationalitetsförhållandena i förhistorisk tid. Rig 8. S. 37–48. — 1925b: Människor i Skandinavien under sista interglacialen? Ymer 45. S. 416–422. — 1926: The original home of the Indo-Europeans. The Racial Characters of the Swedish Nation. Red. Herman Lundborg & Frans Josua Linders. Uppsala. S. 27–30. — 1927a: Nordischer Kreis. 1. Steinzeit. 2. Bronzezeit. Reallexikon der Vorgeschichte. Red. Max Ebert. Berlin. S. 6–89. — 1927b: Till det större akademiska konsistoriet i Uppsala. Erinringar med anledning av de sakkunnigas förslag till besättande av den lediga professuren i Nordisk och jämförande fornkunskap vid Uppsala universitet. Uppsala. — 1929: Ett nordskandinaviskt paleoliticum? Fornvännen 24. S. 193–201. — 1931: Bronsålderns hällristningar. Nordisk Kultur: Samlingsverk. 27, Kunst. Utg. av Haakon Shetelig. Stockholm. S. 81–94. — 1935: Forntid och fornforskning i Skandinavien. Stockholm. — 1974: Romersk import i Norden jämte bibliografi 1910–1971 utgiven till nittio- årsdagen av Institutionen för Nordeuropeisk arkeologi vid Uppsala universitet. Uppsala. Europaeus, Aarne, 1915: Förvärv till Statens Historiska Museum år 1913. Den förhis- toriska avdelningen. I. Stenåldern. Finskt Museum 22. S. 1–19. — 1922: Fornfynd från Kyrkslätt och Esbo socknar. Helsinki. (Finska Fornminnes- föreningens Tidskrift 32:1.) Gunnar Ekholm (1884–1974) 181

— 1924: Polemik i nordiska stenåldersfrågor. Finskt museum 31. S. 31–64. Handlingar angående professuren i nordisk arkeologi och jämförande fornkunskap vid Uppsala universitet. Sökandes meritförteckning, sakkunniges utlåtanden, Humanis- tiska sektionens betänkanden. 1927. Uppsala. Olsén, Pär, 1978: Gunnar Ekholm 13.3 1884 – 19.10 1974. Tor 17. S. 12–15. Rundkvist, Martin, 1997: Fornvännens innehåll och skribenter 1956–1995. Svensk antikvarisk verksamhet speglad i Tidskrift för Svensk Antikvarisk Forskning. Forn- vännen 92. S. 177–182. Salminen, Timo, 2014: The Finnish-Swedish debate on the Battle Axe Culture of the 1910s and 1920s. Fornvännen 109. S. 267–283. Schnittger, Bror, 1922: Hällristningarnas kronologi och betydelse. Ett genmäle till docent Ekholm. Fornvännen 17. S. 229–239. 182 Fredrik Ekengren Karl Esaias Sahlström (1884–1964) 183 Karl Esaias Sahlström (1884–1964)

Tony Axelsson Foto: ATA.

Karl Esaias Sahlström kom jag i kontakt med då mitt intresse för stenålder i centrala Västergötland väcktes i början av 1990-talet. Sahlströms uppteckningar och skrifter om Falbygdens megalitgravar utgjorde viktiga komplement till Riksantikvarieämbetets inventeringar under 1960- och 1980-talet (Axelsson 2001 och 2010). Karl Esaias Sahlström föddes 1884 i Kyrkefalla i Västergötland. Han blev student i Skara 1904 och studerade sedan bl.a. arkeologi i Uppsala, där han avlade fil. kand.-examen 1908. Sina högre studier ägnade han dock främst åt de naturvetenskapliga ämnena geografi och geologi. Han blev fil. lic. i geografi våren 1912 och utökade licentiatexamen med geologi 1914 (Nerman 1965). Att Sahlström kom att intressera sig för Västergötland är inte förvånande. Åren 1907–09 deltog han i Knut Stjernas seminarium, där deltagarna studerade stenåldern i olika svenska landskap. Sahlström fick sig tilldelat Västergötlands stenålder. Det resulterade i att hans avhandling Om Västergötlands stenålders- bebyggelse utkom 1915 (1915a). »Avhandlingen var ett förträffligt arbete, allt- jämt en av de allra bästa bebyggelsehistoriska undersökningarna i svensk arkeologi», skriver Birger Nerman (1965:61). Efter det att Sahlström avhandlat stenåldern i sin avhandling fortsatte han med att studera bronsåldersmaterialet. Resultatet från dessa studier presenterade han i uppsatsen »Några ord om Väs- tergötlands bronsåldersfynd» (1919). Han var extrageolog och vikarierande geolog vid SGU åren 1909–13, ak- tuarie där 1914 och sekreterare åren 1915–50 (Geologiska Föreningen i Stock- holm 1964; Geijer & Åhman 1965). Sahlström har publicerat kvartärgeologis- ka arbeten samt fortlöpande redogörelser för jordskalv i Sverige sedan 1907. Han var åren 1917–49 Geologiska Föreningens skattmästare. År 1929 blev Sahlström korresponderande ledamot av Vitterhetsakademien. Efter pensioneringen ägnade han sig åt SGU:s bibliotek, där han tjänstgjorde tills sjukdom hindrade honom. Han avled 1964, 80 år gammal. 184 Tony Axelsson

K. E. Sahlström iklädd en kopia av Gerums- manteln. »Dolkar» visar hur sticken kan ha träffat den som bar manteln och åstadkom- mit de hål som finns i originalet. ATA.

Vid sidan om tjänsten vid SGU genomförde Sahlström en stor mängd arkeologiska uppdrag, och han producerade ett stort antal arkeologiska arbeten kring Västergötlands förhistoria. Samma år som avhandlingen kom publicerades Förteckning över Skaraborgs Läns stenkammargravar i Västergöt- lands Fornminnesförenings tidskrift (1915b). Mellan åren 1928 och 1939 publicerar Sahlström ett flertal inventeringar som utfördes och utgavs härads- vis (Kåkinds härads fornminnen 1928, Gudhems härads fornminnen 1931– 32 och Valle härads fornminnen 1939). Sahlström behandlade efter avhandlingen stenåldersproblematiken i Västergötland i ett flertal av de ovannämn- da häradsbeskrivningarna, men den enda separata undersökningen utöver avhandlingen är Väglederna inom den västgötska gånggriftsbygden (1935). Han gör också några mindre delundersökningar i samband med restaureringar av hällkistor och gånggrifter (Axelsson 2001 och 2010). I Falbygden genom tiderna (1940) och Skövdeortens Hembygds- och fornminnesförenings skriftserie (1957) har han skrivit översikter om de olika områdenas förhisto- Karl Esaias Sahlström (1884–1964) 185 ria. I övrigt kom Sahlströms forskning att beröra järnåldern och då främst för- romersk järnålder. Under 1940-talet utförde han ett stort antal undersökning- ar av järnåldersgravfält. Hans viktigaste arbeten rörande järnålderproblema- tiken i Västergötland är Gravfältet på kyrkbacken i Horns socken, Västergöt- land (1948b), Gravfältet i Mellby by, Kållands härad (1951) och Bankälla och Stora Ro. Två västgötska brandgropsgravfält (1954). Sahlströms skrifter är värdefulla, då de fick en avgörande betydelse för en ny kronologisk och bebyggelsehistorisk förståelse av den förromerska järnåldern i Västergötland (Nerman 1965:63 ff.). Sahlström framträder genom sina inventeringar och besiktningar i arkiv- materialen på ATA i Stockholm. Det finns också sedan tidigare material som Sahlström efterlämnat på Västergötlands museum, bl.a. en stor särtryckssam- ling som omfattar drygt 1200 titlar samt en del inventeringspapper. 2012 blev jag kontaktad av Västergötlands museum angående K. E. Sahlström. Släk- tingar skulle sälja huset i Stocksund, och de hade nu påbörjat en total tömning av huset. Jag blev ombedd att åka upp till Stockholm för att bedöma om det fanns material som var intressant att tillföra Västergötlands museums arkiv. Min resa resulterade i att ytterligare material i form av brev, dagböcker/ anteckningsböcker, foton m.m. kunde flyttas till Västergötlands museums arkiv. Av det material jag studerat tidigare, dvs. olika besiktnings- och invente- ringshandlingar i ATA samt en del andra officiella handlingar från hans olika uppdrag i Västergötland, ges inga direkta ledtrådar till personen Sahlström. Birger Nerman beskriver honom på följande sätt: »Personligen var K. E. Sahl- ström ytterst försynt, anspråkslös och fridsam.» Nerman berömmer också Sahl- ströms geografiska och geologiska kunskaper: Som geograf och geolog hade han en eminent förmåga att sätta in fornlämningar och fynd i deras miljö, att avvinna dem resultat i fråga om bebyggelse, näringsliv och levnadsförhållanden. När man var ute i fältet med K. E., som han kallades i vänkret- sen, levde den forntida bygden upp under hans förklaringar; man förstod på ett rea- listiskt sätt vad områdena haft att erbjuda människan under olika skedens naturför- hållanden […] (Nerman 1965:69). Det arkivmaterial som av Sahlströms efterlevande skänktes till Västergötlands museum omfattar ett trettiotal arkivkapslar, som innehåller brev, dagböcker/ anteckningsböcker och foton. En del av breven har Sahlström själv betecknat som inte intressanta för eftervärlden. De utgörs av korrespondens från studie- åren. Den stora majoriteten av de brev som Sahlström sparat är tackbrev från personer som mottagit någon av hans skrifter. Det är även flera brev som berör de olika illustrationerna till hans böcker. I brevsamlingen finns också en del brev av mer social karaktär från arkeologer i Stockholm och Uppsala (Lind- qvist, Nerman, Oxenstierna m.fl.). Majoriteten av de foton som bevarats är bilder av artefakter som publicerats i hans skrifter, men där finns också bilder från undersökningar som inte publicerats. 186 Tony Axelsson

En serie sådana bilder är tagna av Hilding Svensson i Falköping i samband med undersökningen av den s.k. Hallonflickan i slutet av maj 1943. Det här fyndet är kanske ett av de mer uppmärksammade som Sahlström var delaktig i. I hans dagbok finns följande noterat: Måndag 24 maj Avreste kl 16 till Falköping för en undersökning av i Luttra funnet skelett i kanten av Mönarps mosse. Svensson mötte och vi gjorde upp att följas åt till platsen kl 9 i morgon. Tisdag 25 maj Med Svensson till Ledsgården. Prov 1. Röret nedtrycktes invid en lårkota så att un- derlaget erhölls. Prov togs invid skallegropen från 0.3–1.10 m. 1.20 på sned bakom skallen, 1,20b–1.50b fortsatte 2 dm åt sidan. 2. Togs i skallmärket nedåt. En 6 m lång torvskärning var blottad till 1.20. I botten av den var blottat märke efter skallen och ¾ m SV dessa sågs bäckenben. Under kom kalkgyttja. I den blöta gyttjan uppsamlades en del ben. Togs pollenprov ned till 1.50. Avgrävde branten ovanför skelettläget till 1.5 x 1 m ner till skelettnivån. Då flera ben här synes, beslöts att upptaga hela återstoden. Grävdes omkring och så insticka under en plywoodskiva och brädor och lyckades få allt på en vagn. Tog prov med borr var 10 cm 1.50–4.20. Med Svenssons hjälp. 40 m V om sockengräns 70 m S kröken 12 m N om en liten lada. Låda 1.60 x 65 x 40 beställdes Fredriksson Ledsgården. Luttra 14 (rådman i Slutarp). Johan Claesson Sundet Vårkumla (Kinnarp 74 Vartofta) är finnare till pilspetsen, låg 1,2 m djupt, med 20 cm djup torv under. Till Capt. Vilhemsson på kaffe. Cykel hemåt. Solbackens lägenhet under Mönarp Lillegården. Bertel Andersson. Ca 12 m V om den nya byggnaden på backkrönet ojämn rösebotten 10 m i diam. Här och var kantstenar men ingen sammanhängande stenkrets. Stenar 2–3 dm tydligen omplockat. ligger nu ett 12 m långt växthus på cementgrund. Här vill ägaren bygga ett cirka 2 m brett bränsleskjul.

K. E. Sahlström vid utgräv- ningen av Hallonflickan i Mölnarps mosse, maj 1943. Foto Hilding Svensson. Väs- tergötlands museum. Karl Esaias Sahlström (1884–1964) 187

Vill taga ca 1 m av rösekanten. Tillstyrktes med skyldighet att anmäla. Vill ha svar i nästa vecka. Box 10 Slutarp. Cykel Falköping i härlig kväll. Tel Richard. Onsdag 26 maj Cykel Korpagården till Eriksson som står på trädet och bränner ris, 93 år. Paul på lasarettet i Falköping för halskatarr. Vidare till Slutarp. Lådan bra. Hämtades av Rune Fredriksson Aron Fredriksson Ledsgården. Skelettet emballerades och kördes på hästskjuts till Slutarp och vidare Stockholm jämte utrustningen. Åter Falköping halv fem. Cykel till Rumpegården i Jättene Gillshögen har plöjts upp och var nu besådd med vårsådd. Träffade ägaren Darius, som ämnade fortsätta att plöja och så havre. Jag sade honom att det nog blir förbud för vidare plöjning. Med tåg Hjo och cykel Backen. Det var nu roligt att komma dit. Fredag 28 maj Från Backen till Bretorp och sen buss Skövde och persontåget. Tisdag 1 juni Uppackar skelettfyndet som hållit sig bra. Började framprep. Beslöt att tillkalla Dahr. Lördag 5 juni Med Dahr och C. Larsson till skelettet. Enl Dahr troligen flicka. Enl C. L Cladium torv. Blött Kärr. 7 cm bakom skalle gick gyttja gyttjekontakten runt 9 cm högre än i skalle avtryckets djupaste del. En första preliminär rapport om fyndet publicerades av Axel Bagge (1947). En mer ingående artikel kring resultaten utkom 1952 (Gejvall et al. 1952). Hallon- flickan har under senare år också diskuterats av Ahlström & Sten (1995) och av Jankavs (2011). Hallonflickan har nu ca sjuttio år efter upptäckten genom nya dateringar och analyser åter blivit intressant (Sjögren et al. 2017). Gejvall et al. (1952) och Bagge (1947) ville datera Hallonflickan till mellanneolitisk tid utifrån pollen- iakttagelser respektive med hänvisning till en i närheten påträffad pilspets. Nya dateringar (Sjögren et al. 2017) slår nu fast att Hallonflickan är från tidigneolitisk tid. Sjögren et al. har också genom strontiumanalyser kunnat påvisa att Hallonflickan inte är uppvuxen på Falbygden utan kommer från södra Skåne. Sahlström anade inte att det var en av de första neolitikerna på Falbygden han i maj 1943 plockade upp från Mönarps mosse och transporterade till Stock- holm. Utan Sahlströms noggranna undersökning hade de nya tolkningarna inte varit möjliga.

Referenser Otryckta källor Västergötlands museum: Sahlströms arkiv Sa257. ATA, Riksantikvarieämbetet: Sahlström, Karl Esaias, 1910, Beskrivning till en karta över Västergötlands gånggrifter. Manuskript. 188 Tony Axelsson

Litteratur Ahlström, Torbjörn & Sten, Sven, 1995: Hallonflickan. Forntid på Falbygden 1995. S. 22–25. Axelsson, Tony, 2001: Västgötaforskaren Karl Esaias Sahlström. Fynd / tidskrift för Göteborgs stadsmuseum och Fornminnesföreningen i Göteborg. 2000:1/2. S. 42– 46. — 2010: Landskap – visuella & rumsliga relationer i Falbygdens neolitikum. Diss. Gö- teborg. Bagge, Axel, 1947: Ett märkligt skelettfynd från gånggriftstiden. Fornvännen 52. S. 248–249. Geijer, Per & Åhman, Erik, 1965: Karl Esaias Sahlström: * den 6 juli 1884, † den 14 april 1964, Geologiska Föreningen i Stockholm Förhandlingar, 86:4, s. 515–523, DOI:10.1080/11035897.1965.9626401 Gejvall, Nils-Gustaf, Hjortsjö, Carl-Herman & Sahlström, Karl Esaias, 1952: Stenål- derskvinnan från Luttra i svensk antropologisk belysning. Arkeologiska forskningar och fynd. Svenska arkeologiska samfundets hyllningsskrift till H M Konungen 11 nov 1952. Stockholm. S. 410–425. Geologiska Föreningen i Stockholm, 1964: Corrigenda, Geologiska Föreningen i Stock- holm Förhandlingar, 86:3, s. 324, DOI: 10.1080/11035897.1964.9626384 Jankavs, Peter, 2011: Att ge forntiden ett ansikte. Falbygden 2011. S. 75–83. Nerman, Birger, 1965: K. E. Sahlström in memoriam. Fornvännen 60. S. 60–70. Sahlström, Karl Esaias, 1915a: Om Västergötlands stenåldersbebyggelse. Uppsala. — 1915b: Förteckning över Skaraborgs läns stenkammargravar. Västergötlands forn- minnesförenings tidskrift bd III:7–8. Mariestad. — 1919: Några ord om Västergötlands bronsåldersfynd. Studier tillägnade Oscar Alm- gren 6.11.1919. Stockholm. S. 227–236. — 1928: Kåkinds härads fornminnen. Skövdeortens Hembygds- och Fornminnesföre- nings skriftserie 2. Skövde. — 1932: Gudhems härads fornminnen. Skövdeortens Hembygds- och Fornminnes- förenings skriftserie 3. Skövde. — 1935: Väglederna inom den västgötska gånggriftsbygden. Västergötlands fornmin- nesförenings tidskrift bd IV:9. Mariestad. — 1939: Valle härads fornminnen. Skövdeortens Hembygds- och Fornminnesförenings skriftserie 4. Skövde. — 1940: Falbygdens förhistoria. Falköping. — 1948a: Hilding Svensson in memoriam. Falbygden 1948 nr 7. S. 8–9. — 1948b: Gravfältet på kyrkbacken i Horns socken, Västergötland. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens Handlingar, del 60:2. Stockholm. — 1951: Gravfältet i Mellby by Kållands härad. Västergötlands fornminnesförenings tidskrift bd V:6. Mariestad. — 1954: Bankälla och Stora Ro. Två västgötska brandgropsgravfält. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens Handlingar, del 89. Stockholm. — 1957: Skövde stads fornminnen. Inventering 1954. Skövdeortens Hembygds- och Fornminnesförenings skriftserie Nr 7. Skövde. Sjögren, Karl-Göran, Ahlström, Torbjörn, Blank, Malou, Price, Douglas T., Frei, Karin Margarita, Hollund, Hege, 2017: Early Neolithic human bog finds from Falbygden, western Sweden: New Isotopic, Osteological and Histological Investigations. Journal of Neolithic Archaeology 19, 2017. S. 97–126. Sune Lindqvist (1887–1976) 189 Sune Lindqvist (1887–1976)

Bo Gräslund Foto: UUB.

Sune Lindqvist var en av 1900-talets mest inflytelserika svenska arkeologer. Han föddes i Eskilstuna den 20 mars 1887. Föräldrar var läroverksläraren Carl Axel Lindqvist och Hermannia Brambeck, prostdotter från Jäder i Söderman- land. Pappan dog när Sune var fem år, och för att försörja sig och fyra små barn startade mamma Hermannia en modeaffär. Sune gifte sig år 1919 med Ingeborg Wilcke (1891–1974), dotter till kom- mendörkapten Johan Erik Wilcke och Hanna Andersson-Dömle. Ingeborg var konsthistoriker och under hela sitt verksamma liv knuten till avdelningen Sveriges Kyrkor på Riksantikvarieämbetet. Paret hade en dotter och två sö- ner. Sune Lindqvist avled i Uppsala den 23 mars 1976 strax efter sin 89-års- dag. Efter studenten vid Strängnäs högre allmänna läroverk 1905 började Sune i september samma år studera vid Uppsala universitet. I oktober 1908 blev han filosofie kandidat i nordisk och jämförande fornkunskap, nordiska språk och geologi. Efter filosofie licentiatexamen i nordisk fornkunskap den 29 maj 1915 disputerade han den 15 december samma år och promoverades till filosofie doktor den 31 maj 1916. Studierna i nordisk fornkunskap bedrevs för Oscar Almgren och Knut Stjer- na. Av dem fick Lindqvist en för tiden ovanlig god fältarkeologisk utbildning och han blev själv en föregångare på detta område. Lindqvist hade också för- månen att i unga år få lära känna vetenskapligt högvilt av en äldre generation, som Oscar Montelius, Hans Hildebrand och Bernhard Salin i Stockholm och Sophus Müller i Köpenhamn. Under 1909 var Sune Lindqvist e.o. amanuens vid Uppsala universitets Mu- seum för nordiska fornsaker. Under hela perioden 1910–27 var han sedan amanuens vid Statens historiska museum med särskilt ansvar för nyordningen av utställningen och med upprepade förordnanden också som antikvarie. Parallellt 190 Bo Gräslund därmed var han under åren 1916–27 docent och tillförordnad lärare i nordisk och jämförande fornkunskap vid Stockholms högskola. År 1926 ledigförklarades professuren i nordisk och jämförande fornkunskap vid Uppsala universitet, som under Oscar Almgrens sjukledighet sedan 1920 upprätthållits på vikariat av Gunnar Ekholm. I konkurrens med Ture Ar- ne, Gunnar Ekholm, Nils Åberg och Birger Nerman fick Lindqvist av de fyra sakkunniga inte ett enda första förslagsrum, medan Ture Arne fick tre, men han fick ändå genomsnittligt så goda omdömen som vetenskapsman och forskar- personlighet att han i Humanistiska sektionens avgörande omröstning fick en klar röstövervikt. Han utnämndes till professor den 13 oktober 1927 med till- träde den 4 februari 1928, en tjänst han innehade till sin pensionering den 1 januari 1953. Lindqvist blev ledamot av Det Kongelige Nordiske Oldskriftsselskab i Kö- penhamn 1918, Kungl. Humanistiska Vetenskapssamfundet i Uppsala 1928, Finska Fornminnesföreningen 1928, Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien 1932, Kungl. Gustav Adolfs Akademien 1932, Deutsches Ar- chaeologisches Institut 1933, Kungl. Vetenskaps-Societeten i Uppsala 1938, Det Kongl. Videnskabernes Selskab 1951, Det Kongl. Norske Videnskabers Selskab 1953, Det Norske Videnskabs Akademi i Oslo 1953 och Finska Veten- skapsakademien 1953. Han blev hedersledamot av Gotlands Fornvänner 1942, Society of Antiquaries of London 1950, Upplands Fornminnesförening 1950, Jysk Arkaeologisk Selskab 1956 och Svenska arkeologiska samfundet 1963. Sedan Lindqvist 1928 tagit över ledningen för seminariet för nordisk fornkunskap i Uppsala, skiftades fokus där snart från en i huvudsak redovisande till en diskuterande och ifrågasättande form (Sundqvist 2008). Vetenskapligt för- ordade Lindqvist en förutsättningslös och mångsidig forskning fri från aukto- ritetstro. »Kan det inte vara tvärtom?» frågade han ofta, om inte annat för att provocera till självständigt tänkande. På äldre dagar skrev han: Många svårlösta problem har under dessa år genom skilda forskares insatser funnit nya, ofta mer tilltalande lösningar […]. Det har härdat mig mot tron att det senaste och nyaste är det rätta och slutgiltiga. Jag tror ej att ett antagande blir sannare genom att ideligen upprepas (1963:33). Som social och lättsam och helt fri från högtidlighet var Lindqvist en uppskattad inspektor på Värmlands nation 1938–49 och hedersledamot av inte mindre än fem olika studentnationer, tre i Uppsala, en i Lund och en i Helsingfors. Un- der hans ledning vitaliserades arkeologiska institutionens årsfest »Grävsvinet» genom spex, skämtsamma visor, skämttidningar samt instiftande av Valsgär- defonden, som fick sina grundplåtar genom böter för s.k. dåliga vitsar på post- seminarier, utgrävningar och exkursioner. Som person, lärare och forskare var Lindqvist allmänt liberal i sitt förhållningssätt. Han roades av att bli motsagd av yngre och visade elever och medarbetare stor generositet med material och åsikter. Av sin omgivning betraktades han med en blandning av tillgivenhet och milt överseende för sin något professorliga virrighet, föranledd av alltför många bollar i luften samtidigt. Sune Lindqvist (1887–1976) 191

Pressvisning 1948 av några av Valsgärdefynden. Fr.v. Sune Lindqvist, Else Nordahl, Bengt Schönbäck, Björn Allard och Hilmer Gelin. Digitalt museum/Upplandsmuseet.

Men Lindqvist var inte utan temperament; han visste vad han ville och kunde vara både stridbar och polemisk. Hans långvariga kamp med Riksantikva- rien för att få Valsgärdefynden till Museet för nordiska fornsaker i Uppsala har sin motsvarighet i Otto Rydbecks lika envisa och framgångsrika strid för att få fynden från Sösdala till Lunds universitets historiska museum. Själv allt annat än en vetenskaplig torrboll hade Lindqvist svårt för detta släkte och kunde, på tal om ett par koniska bronssmycken från bronsåldern, undslippa sig en kommentar som denna: »Torra vetenskapsmän ha knutit samman dem med […] bältekupor, kallat dem spännen o.s.v. Men […] varje ung spirande skönhet visste deras rätta plats» (Lindqvist 1944:90). Lindqvists tid som professor i Uppsala blev nära knuten till Valsgärde strax norr om Uppsala med femton välutrustade obrända båtgravar, lika många obrända kammar- och kistbegravningar och över sextio brandgravar, tillsammans täckande hela tidsspannet från början av folkvandringstid till äldsta medeltid. Av en bonde hade han blivit uppmärksammad på platsen redan 1926 i samband med grävningar i Gamla Uppsala och kunde starta undersökningarna redan sin första sommar som professor år 1928. Utgrävningarna pågick under en stor del av hans ämbetstid med avbrott för åren 1936–45 som följd av konflikten med Riksantikvarien och andra världskriget. Mot bakgrund av dåtidens brist på erfarenhet och avancerad teknik måste Lindqvist anses ha löst de ex- tremt komplicerade dokumentations- och konserveringsförhållandena utomordentligt väl. Den slutliga bearbetningen och publiceringen av det totala 192 Bo Gräslund

Valsgärdematerialet var dock en omöjlig uppgift, som glädjande nog projektet »The Viking Phenomenon» under ledning av Neil Price nyligen tagit ansvar för. Det är lätt att tro att Lindqvist var helt insnöad på Valsgärdetid. Inget kan vara felaktigare. Han hade en mycket omfattande vetenskaplig produktion om hela forntiden, alltifrån äldsta stenåldern till sen vikingatid, och han väjde inte ens för medeltida mirakler, altartavlor eller kyrkobyggnader. Lindqvist är vid sidan av Birger Nerman den svenska arkeolog som i störst utsträckning kombinerat skriftliga källor och arkeologiskt material och som gjort det med störst framgång. Typexempel är de stora artiklarna »Ynglinga- ättens gravskick» 1921 och »Gravskick och norrön diktning» 1922 och de två storverken Gamla Uppsala Högar och Ottarshögen 1936 och Gotlands Bild- steine 1941–42. Ett sent exempel är hans fascinerande omtolkning av sägen- motivet på bildstenen St. Hammars 1 i Lärbro på Gotland 1968 – för att nu inte tala om hans översättning av två tredjedelar av det fornengelska Beowulfkvädet 1958 med viktiga enskilda omtolkningar, inte minst hans för förståelsen av hela dikten avgörande konstaterande att det fornengelska folkepitetet weder här står för ’vädur’ och inte ´väder´ (Lindqvist 1958:144, 1963:197). Sune Lindqvists starka verklighetssinne gjorde honom kritisk till att Monte- lius’ och Hildebrands ursprungligen på fyndsammanhangen baserade kronologiska metod under 1900-talets början ofta förvanskades till ytligt hafsverk. I en respektfull minnesruna över Montelius 1921 morrade han: »’Av typologiska skäl’ har blivit en trollformel, som läses över de mest tillfälligt hoprafsade sam- manställningar och förmenas onödiggöra närmare bevisföring.» Långt senare skrev han: »Under 1800-talets sista decennier nödgades arkeologerna ägna sig mest åt att skriva yxornas, svärdens, spännenas och andra fornsakers historia. Nu ha vi fått möjlighet att ägna oss mer åt att skriva människornas – samhällets – historia» (Lindqvist 1963:33). Det var också vad Lindqvist genomgående försökte leva upp till. Symptomatiskt nog är flera av hans populärvetenskapliga böcker, som Svenskarna i heden tid 1933 och Svenskt forntidsliv 1944, inte kronologiskt utan tematiskt ordnade. Ett exempel på Sune Lindqvists ytterst på empiri grundade intuitiva förmå- ga var den utställningsmodell han lät göra för Museet för nordiska fornsaker, som tämligen korrekt rekonstruerar de stora hallbyggnaderna på södra och norra Kungsgårdsplatåerna i Gamla Uppsala, långt innan dessa eller någon annan hallplatå dokumenterats genom utgrävning. Hans samtidiga och av många förhånade modell av templet i Gamla Uppsala är inte heller så olik den arkeologiskt välbelagda kultbyggnaden i Uppåkra. Lindqvists inlevelseförmåga kom också till nytta i hans publika verksamhet som museiman i Stockholm och Uppsala och som livfull förevisare av arkeologiska samlingar. Som museiguidande »tant-tjusare» hade Lindqvist nog ingen annan än Oscar Montelius som överman. Han var också en flitig förfat- tare av populärvetenskapliga handledningar för museer som Statens historiska Sune Lindqvist (1887–1976) 193

Sune Lindqvist gräver i Valsgärde våren 1951. UMF. museum och Museet för nordiska fornsaker i Uppsala och för fornminnesplatser som Björkö, Gamla Uppsala och Valsgärde. I kontrast till Lindqvists lättsamma tal står hans ofta ganska tunga skriftliga stil med långa meningar, kryllande av bisatser, tankesprång och ålderdomliga uttryck. Det är inte alltid glasklart vad han försöker säga. Det kan ibland också gälla hans populärvetenskapliga arbeten trots deras ofta friska ton och spännan- de tankegångar. Lindqvists två klassiska populärvetenskapliga arbeten om den mellersta järnåldern, Vår svenska guldålder 1925 och Vendelkulturens ålder och ursprung 1926, har med sina nya grepp och kombinationer haft stort inflytande också vetenskapligt och som undervisnings- och handbokslitteratur. I Svenskt forntidsliv 1935 och Svenskarna i heden tid 1944 presenterade han sin syn på forntiden i kortare essäer om de mest skilda frågor och epoker av forntiden. I Forntidens Kumla och omvärlden 1963 sammanfattar han på ålderns höst på närmare trehundra sidor sin frejdiga syn på forntiden och på arkeologin som vetenskap och sätter denna lilla bygd i relation till nästan hela världshistorien – eller om det nu inte är tvärtom. En forskare som uttrycker åsikter om praktiskt taget allt undgår inte att emellanåt hugga i sten. Och det gjorde Lindqvist ibland rejält, som i polemiken med Nils Åberg om Uppsala högars datering (Ljungkvist 2005). I själva verket byggde Åbergs metod i mindre grad på typologi och mer på empiri än vad Lindqvist antog och Åberg själv lät förmoda. Lindqvists doktorsavhandling Den Helige Eskils biskopsdöme 1915 och hans arbeten om Uppsala Domkyrkas byggnadshistoria har inte heller lämnat djupare avtryck, och hans försök i 194 Bo Gräslund

Beowulf dissectus 1958 att mejsla fram en Ur-Beowulf ledde mest in i en åter- vändsgränd. Till Sune Lindqvists mest bestående vetenskapliga insatser hör hans mäkti- ga arbete Gamla Uppsala Högar och Ottarshögen 1936 och det stora verket Gotlands Bildsteine i två band 1940–41. Det senare var baserat på minutiöst fältarbete och uppfattas än i dag internationellt som ett mästerverk för sin tid. Även genom sin omfattande populärvetenskapliga gärning med livfulla mu- seivisningar, föredrag och framträdanden i radio och genom sin förmåga att inspirera och dela med sig kom Lindqvists inflytande att bestå långt efter hans död. Till hans mest bestående vetenskapliga insatser räknas självklart också prestationen att med minimala resurser så professionellt ha genomfört de ytterst komplicerade utgrävningarna i Valsgärde och åtföljande lika komplicerade konserverings- och publiceringsprojekt. Inte så få besökande främmande forskare tog djupa intryck av Sune Lind- qvists karismatiska personlighet, t.ex. Sutton Hoo-experten Rupert Bruce- Mitford vid British Museum och den engelske vikingatidshistorikern Peter Sawyer. Sawyer har själv för mig vittnat om hur en årslång vistelse som ung student i Uppsala under Sune Lindqvists vingar kom denne att för honom alltid framstå i en ljus, nästan mytisk dager. Länge vilade en mörk skugga över Sune Lindqvists eftermäle i form av ett rykte som nazistsympatisör, hur motsägelsefullt det än tedde sig för dem som kände hans frisinnade väsen. Precis som de flesta dåtida nordiska forskare hade Lindqvist stor respekt för och nära relationer med tysk forskning, som han på intet sätt dolde och till dels upprätthöll ännu i början av kriget. Vad man inte visste var att Lindqvist under täckmantel av allmän tyskvänlighet tidigt samarbetade med Allmänna Säkerhetstjänsten om att informera om och motverka tysk och inhemsk nazistisk infiltration vid Uppsala universitet, en insats som troligen verksamt bidrog till att hålla brunfärgningen av detta lärosäte på en ovanligt låg nivå. Lindqvist gömde själv judiska och antinazistiska politiska flyktingar i sitt hem i Uppsala och hjälpte andra till skyddat boende på annat håll, bland dem anhöriga till hans professorskollega i Köpenhamn Johannes Brøndsted och den antinazistiske tyske översättaren av Gotlands Bildsteine Bernd Ludewig. Men om Lindqvists svenska omgivning ofta var okunnig, var den tyska underrättelsetjänsten desto bättre underrättad om hans antinazistiska verksamhet. Genom långvarig tystnadsplikt tvangs Lindqvist leva livet ut med dessa rykten om nazistiska sympatier. Det säger mycket om hans personlighet att han redan från början måste ha insett hur det skulle bli. Det gick så långt att en av hans främsta elever, Greta Arwidsson, som hade fränder som råkat illa ut genom nazismen, tog så illa vid sig att hon drog sig undan från sin avhållne lä- rare för att ta tjänst som landsantikvarie på Gotland (Arrhenius 2019). Det län- der Magnus Alkarp till stor heder att utifrån Säkerhetstjänstens arkiv i böcker, artiklar, föredrag, ja, till och med i en teaterpjäs på Uppsala stadsteater 2012, ha gett Sune Lindqvist och hans familj postum upprättelse (Alkarp 2007, 2008, 2009:349–354, 2013). Sune Lindqvist (1887–1976) 195

På initiativ av Neil Price, Sune Lindqvists femte efterträdare på lärostolen, hyllas dennes minne sedan 2015 årligen vid Uppsala universitet genom Sune Lindqvist Memorial Lecture.

Referenser Alkarp, Magnus, 2007: »Från gästabudet i Valhall till konferensen i Wannsee – den nazistiska infiltrationen av svensk arkeologi 1933–1945». Manuskript. Uppsala. — 2008: Professorn som inte var nazist. Upsala Nya Tidning 13/1 2008. — 2009: Det Gamla Uppsala: berättelser & metamorfoser kring en alldeles särskild plats. Institutionen för arkeologi, Uppsala universitet. Uppsala. — 2013: Fyra dagar i april. Påskkravallerna i Uppsala 1943. Historiska media. Lund. Almgren, Bertil, 2001: Sune Lindqvist. Reallexikon der germanischen Altertumskunde. Band 18. S. 468–471. Arrhenius, Birgit, 2019: Forngreta. En biografi om Greta Arwidsson, den första kvinnan som blev landsantikvarie och professor i arkeologi. (Lärda i Sverige.) Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Stockholm. Arwidsson, Greta, 1977: Sune Lindqvist. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Aka- demiens Årsbok 1977. S. 30–34. Handlingar angående professuren i nordisk och jämförande fornkunskap vid Uppsala universitet. Sökandenas meritförteckningar, sakkunniges utlåtande, humanistiska sektionens betänkande. Uppsala 1927. Lindqvist, Sune, 1915: Den Helige Eskils biskopsdöme. Några arkeologiska vittnesbörd om den kristna kyrkans första organisation inom mellersta Sverige. Stockholm. — 1921: Ynglingaättens gravskick. Fornvännen 16. S. 83–194. — 1922: Snorres uppgifter om hednatidens gravskick och gravar. Fornvännen 15. S. 56–105. — 1925: Vår svenska guldålder. Uppsala. — 1926: Vendelkulturens ålder och ursprung. Stockholm. — 1935. Svenskt forntidsliv. Stockholm. — 1936: Gamla Uppsala Högar och Ottarshögen. Kungl. Vitterhets Historie och Anti- kvitets Akademien, Stockholm. — 1941–1942: Gotlands Bildsteine I–II. Gesammelt und untersucht von Gabriel Gus- tafson und Fredrik Nordin, Mit Zeichnungen von Olof Sörling, Photographien von Harald Faith-Ell. Nach erneuter Durchsicht und Ergänzung des Materiales hrsg. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Stockholm. — 1944: Svenskarna i heden tid. Stockholm. — 1958: Beowulf dissectus. Snitt ur fornkvädet jämte svensk tydning. 1. Text och allmän kommentar. Kungl. Humanistiska Vetenskaps-samfundet i Uppsala. Årsbok. Uppsa- la. — 1969: Uppsala domkyrka 1260–1300. Humanistiska Vetenskaps-samfundet i Uppsa- la. Årsbok, 1967–1968. S. 126–206. — 1970: Uppsalakapitlets byggfrågor under decennierna kring år 1300. Humanistiska Vetenskaps-samfundet i Uppsala. Årsbok 1969–1970. S. 215–261. — 1963: Forntidens Kumla och omvärlden. Kumla. — 1968: Sagnet om Hild. Skalk 1968,3. S. 18–27. Ljungqvist, John, 2005: Uppsala högars datering. Fornvännen 100. S. 245–259. Sundkvist, Anneli, 2008: How a Site Shaped a Seminar. Valsgärde and the Seminar of Archaeology in Uppsala 1928–1936. Valsgärde Studies: the Place and its People, Past and Present. Red. Svante Norr. OPIA 42. S. 115–166. 196 Bo Gräslund

För Sune Lindqvists övriga tryckta arbeten se nedanstående bibliografier: Bachman, Marie-Louise, 1962: Sune Lindqvist. Tryckta skrifter 1909–1962. Uppsala. Ambatsis, Jannis, 1978: Tillägg till förteckning över Sune Lindqvists tryckta skrifter. Fornvännen 73. S. 239–241. Nyman, Sten, 1992: Bibliografiska kompletteringar. Tillägg till Oscar Almgrens, Inga Sernings och Sune Lindqvists tryckta skrifter. Fornvännen 1992. S. 186–187. Nils Åberg (1888–1957) 197 Nils Åberg (1888–1957)

Birgit Arrhenius Foto 1920: UUB.

Mina första minnen av Nils Åberg Under mitt sista skolår (1950) följde jag Nils Åbergs föreläsningar och seminarier på Stockholms högskola. Föreläsningarna liksom seminarierna försig- gick i Statens historiska museums föreläsningssal. I föreläsningarna för grundkursen var vi, när kursen började på hösten, bara tre, av vilka två avvek vid mitten av terminen för att återkomma mot terminens slut. Åberg stod framme vid katedern och bilder ur böcker visades direkt i en balloptikonapparat av en för detta ändamål särskilt inkallad vaktmästare. Apparaten hade ett surrande ljud, alltmedan Åberg talade i vi-form utan att låta sig påverkas av att jag var den enda åhöraren. Helt annorlunda var seminarierna som hölls en gång i veckan på kvällstid. Då var salen minst halvfull; där satt alla elever från de mera för- sigkomna som redan passerat grundkursen till nybörjare, tjänstemännen från både Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museum samt en eller annan av Åbergs utländska kolleger och inte minst äldre pensionerade arkeologer som t.ex. Ture Arne och Karl Esaias Sahlström. Diskussionerna på seminarierna blev ofta livliga och avslutades med postseminarium på en närbelägen restau- rang. Seminarierna kunde bestå av framlagda trebetygsuppsatser eller föreläs- ningar av tillresande arkeologer. Där var tyska och engelska liksom de andra nordiska språken lika vanligt som svenska. Efter varje föreläsning gav Åberg alltid en klarläggande resumé av föreläsningens viktigaste innehåll, något som inte minst för en nybörjare var till stor nytta. På våren och hösten ägde ett 14 dagars fältarbete rum, vilket 1951 innebar utgrävningar på ett gravfält från tidig järnålder, inte långt från Salems kyrka. Dit åkte vi med tåg kl. 7.30 från Sthlm C till dåvarande Uttrans station. Sedan var det en fotvandring på ca 4–5 km innan vi kom till utgrävningsplatsen. Först i truppen av fotvandrare gick Nils Åberg själv, iklädd golfbyxor och med lin- 198 Birgit Arrhenius

Nils Åberg med en student vid seminarie- grävning. Foto: Arne Biörnstad. dade ben. Därefter följde den särskilda grävningsamanuensen, som denna gång var Arne Biörnstad (sedemera intendent på Skansen), och därefter följde en lång svans av ett tiotal studenter av olika årgångar. Studenterna var inte lika vana och snabba fotvandrare som täten. Själva gravfältet bestod av stora runda stensättningar, av vilka en nu skulle rensas fram, karteras och förses med en mittprofil. Vid mittprofilen anträffades en gravgömma med ett lerkärl innehål- lande brända ben och en fibula. Det blev mitt uppdrag att efter fältarbetet under Åbergs överinseende utarbeta en grävningsrapport. Jag hade besvär med ordet »bålmörja», som han kallade brandlagret. Jag skrev ut det som »bålsmörja», vilket roade honom. Nästa höst blev det ånyo fältkurs och nu var det jag som blev fältamanuens. Denna gång hade Åberg förutom eleverna lyckats förmå dr Valdemar Ginters, f.d. museidirektör för Lettlands nationalmuseum och ledare av stora arkeologiska fältarbeten men nu flykting i Sverige, att delta. Utgräv- ningen gick av stapeln i Tibble, Badelunda, Västmanland. Målet var en stor gravhög, Tibble nr 5, som tidigare i samband med en skada delvis blivit under- sökt av landsantikvarie Sven Drakenberg, då det bl.a. kommit fram en guld- knapp med granatcloisonné som Åberg publicerade i Den historiska relationen mellan folkvandringstid och vendeltid. Denna gång bodde hela grävnings- gänget i ett hus som Drakenberg ställt till förfogande. Åbergs fru Gunhild och yngsta dottern följde med för att sköta hushållet. Stämningen var gemytlig, och Åberg och Ginters underhöll oss om kvällarna med historier om tidigare expeditioner och utgrävningar, medan vi avnjöt Gunhild Åbergs goda bullar och kaffe. Det visade sig att gravhögen innehöll flera gravar från folkvandringstid och tidig vendeltid (Arrhenius 2006). Nils Åberg (1888–1957) 199

Studier och hemmiljö Nils Åberg föddes 1888 i Norrköping. Föräldrarna var disponent Otto Fritjof Åberg och Ellen Johanna, född Svanström. Fadern var disponent för Litogra- fiska anstalten i Norrköping, grundad av hans far. Det hade vuxit från ett litet företag med ett trettiotal anställda till ett av Europas största företag i branschen med en arbetsstyrka uppemot 500 personer. Nils Åberg gick i Norrköpings högre allmänna läroverk samtidigt som brö- derna Birger och Einar Nerman samt Sigurd Erixon (etnolog). Åberg gick liksom Birger Nerman direkt efter studentexamen 1907 till Uppsala universitet, medan Sigurd Erixon fick en tjänst på Nordiska museet och först senare sökte sig till Uppsala. Birger Nerman läste nordiska språk, litteraturhistoria och arkeologi. Åberg sökte sig till naturvetenskaplig fakultet där han avlade en kandidatexamen i geografi, geologi och matematik 1910. Han måste emellertid liksom Birger Nerman, samtidigt som han studerade naturvetenskap, ha deltagit i Knut Stjernas seminarium i nordisk fornkunskap. Stjerna var lektor men ledde ett par år under Oscar Almgrens tjänstledighet seminariet i Nordisk fornkunskap i Uppsala. Seminariet har blivit berömt på grund av att sex av deltagarna sedermera blev professorer men också genom att Stjerna samlade seminariedeltagarna till att studera Sveriges stenålder. Den förste som avlade sin doktorsgrad inom detta område var Nils Åberg, som 1912 disputerade på avhandlingen Studier över stenåldern i Norden och Västeuropa. Han var då 24 år. Ef- ter ytterligare meritering blev han docent vid Uppsala universitet 1915. 1928 flyttade han till Stockholms högskola, där han hade en lektorstjänst i nordisk och jämförande fornkunskap; den omvandlades 1949 till en professur.

Praktik och studieresor Under sitt docentförordnande vid Uppsala universitet var Nils Åberg tjänstle- dig för att under delar av 1916 upprätthålla en tjänst vid Provinzialmuseum i Halle an der Saale, och han hade motsvarande tjänstgöring vid Statens historiska museum 1927. Redan 1910 hade hans far avlidit och 1915 övergick Litografiska anstalten till en annan ägare. Sannolikt fick Åberg genom detta ägarskifte vissa medel, som han bl.a. använde för årliga studieresor 1911–36. Dessa resor gick över stora delar av Europa från Skandinavien till Tyskland, Storbritannien, Frankri- ke, Polen, Österrike, Tjeckoslovakien, Italien, Grekland och Portugal. Bara i Tyskland besökte han mer än 70 museer. Sammanlagt har beräknats att han be- sökte 16 olika länder och drygt 300 museer (Reisborg ATA). I svarta vaxduks- häften gjorde han skisser av arkeologiska föremål i museerna. Speciellt ska noteras hur han 1918 i Prussia museum i Königsberg fyllde nästan tre vaxduks- häften med skisser av fibulor och bältebeslag, föremål som sedermera genom kriget förkommit. 200 Birgit Arrhenius

Montelius’ inflytande på Åbergs vetenskapliga verksamhet Under de första åren efter sin disputation fortsatte Nils Åberg sin forskning om stenåldern och publicerade en bok om de nordiska stridsyxornas typologi. Han ägnade sig också åt att publicera det utomnordiska material han studerat i anslutning till avhandlingsarbetet; det resulterade i ett arbete om stenåldern i Nederländerna och ett om stenåldern på Iberiska halvön. En genomgående metodik i alla framställningarna är att han klassificerade föremålen i enlighet med den utvecklingstypologi som Montelius förespråkat. Föremålen ordnades där efter inbördes likheter i serier, där på föremålen tillagda nya element uppfattades som en utveckling med kronologisk innebörd (jfr Baudou 2004: 187 ff. och där anförd litteratur). Det starka inflytande som Montelius hade på Åbergs forskning framgår inte minst av hans artikel 1943 till hundra- årsminnet av Montelius’ födelse. Där skriver han: »På sin dödsbädd lät Mon- telius kalla till sig en vän (dvs. Åberg själv, förf.:s kommentar) och där tog han löfte av denne att fullborda det verk som han själv måste lämna» (Åberg 1943). En direkt följd av detta löfte var Åbergs bearbetning av bronsålderns uppkomst och fortsatta utveckling i Europa, ett omfattande studium som utkom i fem stora monografier under 1930-talet. Efter Montelius’ död fick Åberg också uppdraget att i Eberts Reallexikon författa artikeln om Typolo- gin, där han bl.a. anför att typologi inte är en metod utan något som man gör med hjälp av intuition, ett uttalande som kritiserats. Som Baudou påpekar (2002) var intuitionens roll inom vetenskap något som Åberg grubblade över under hela sin karriär och som han framlade i det omfattande filosofiska arbetet Skapande fantasi. En studie i intuitionens natur, vilken han publicerade i början av 1950-talet. Han byggde detta arbete på Spinosa och Fichte från 1600- och 1700-talen, men det finns i detta verk vissa tankar som erinrar om postmodernistisk filosofi.

Kossinnas inflytande Innan Åberg skrev sina bronsålderstudier på 1930-talet, ägnade han sig åt publicering av fyndmaterial från folkvandringstiden, som han påträffat på många av museerna i framför allt Västeuropa men också i Italien. Han författade ett flertal monografier med början 1919. Då gav han ut boken om Ostpreussen, baserad på det material han, som ovan nämnts, dokumenterat från Königsberg. Detta arbete uppmärksammades av den tyske professorn Kos- sinna, som tydligen ursprungligen kom från Ostpreussen (Baudou 2002; jfr också Baudou 2005). Åberg hade tidigt influerats av Kossinnas arbeten om germanernas ursprung och metoderna för bebyggelsearkeologi,publicerade i tidskriften Mannus 1911–1927. Den bebyggelsehistoriska metoden bestod i att man lade ut fyndorterna för arkeologiska föremål, som man ansåg sig kunna Nils Åberg (1888–1957) 201 förknippa med givna folkgrupper för att därigenom få ett begrepp om folkgrup- pernas utbredning och gränser.

Den kronologiska bestämningen av övergången mellan stil I och stil II Åbergs val av denna metod för studierna av folkvandringstida germanska folkgrupper, såsom goter, franker, langobarder och anglosaxare, berodde sannolikt på att samtida skriftliga källor fanns att tillgå. Detta innebar en möjlighet till att knyta samman det arkeologiska fyndmaterialet med kronologiskt fixerade historiska händelser. Det Åberg främst intresserade sig för var en kronologisk fixering av övergången mellan germansk djurornamentik i Salins stil I och stil II. Enlig honom hade stil II först uppstått, när langobarderna kom till Italien 568 och där framemot 600 konsoliderat sitt rike. Då hade man under bysan- tinskt inflytande skapat den nya djurstilen, som karakteriseras av att djuren är sammanflätade. Just sammanflätningen av djuren i långa band var enligt Åberg en tydlig influens från bysantinsk konst, där bandflätning spelar en viktig roll. Därigenom erhöll Åberg en kronologisk fixering av stil II till efter 600 e.Kr. Detta innebar t.ex. för svensk arkeologi att kungshögarna i Gamla Uppsala ock- så skulle dateras till 600-talet. Dateringen av kungshögarna i Gamla Uppsala var ett stort tvisteämne mellan Sune Lindqvist och Åberg, något som framgår av vad båda redovisade i ett antal skrifter. Men på kontinenten och i Storbritannien godtogs i allmän- het Åbergs datering av stil II. Först under de sista decennierna av 1900-talet – i samband med att nya fynd visat att stil II fanns hos langobarderna innan de bröt in i Italien och samma stil II fanns hos frankerna under senare delen av 500- talet – har Åbergs härledning och datering av stil II avvisats av många forskare. Detta innebär dock inte att hans många publikationer i detta ämne förlorat sin betydelse. Fortfarande är hans böcker om franker och västgoter (som kom 1922), goter och langobarder (1923) och anglosaxare (1926) samt Den nordiska folkvandringstidens kronologi (utkommen 1924) helt unika som översiktliga materialpublikationer. Man kan inte annat än imponeras av att han förmådde sammanställa allt detta under en så begränsad tid, sammanlagt fyra år.

Tvisten om en professur och överflyttningen till Stock- holms högskola Den kraftiga acceleration av publikationsverksamheten som Åberg redovisar under början av 1920-talet, var sannolikt föranledd av att professuren i Nor- disk fornkunskap i Uppsala skulle ledigförklaras vid Oscar Almgrens från- 202 Birgit Arrhenius träde och att Åberg väntade sig att bli hans efterträdare. Men de sakkunniga hade en annan åsikt, och 1927 utnämndes Sune Lindqvist till innehavare av denna tjänst. Åberg hade skrivit ett långt överklagande av utnämningen som inte vann gehör, och han lämnade därefter Uppsalainstitutionen för att 1928 efterträda Lindqvist som lektor vid Stockholms högskola. Stockholms hög- skola var vid denna tid en ung läroanstalt som hade sin främsta tyngdpunkt inom naturvetenskap, även om Viktor Rydbergs professur i allmänna kultur- studier fanns med från tidig tid. En nyhet, nästan samtidig med att Åberg till- trädde sitt lektorat, var att en humanist för första gången blev rektor för hög- skolan, nämligen medeltidshistorikern Sven Tunberg. Professurerna i humaniora var i många fall donationsprofessurer, och den nordiska fornkunskapen var endast företrädd av en lektorstjänst. På högskolan fanns det inga basre- surser för ämnet, utan Åberg fick hålla till på Statens historiska museum där han hade ett bord i bibliotekets läsesal. Seminarier och föreläsningar ägde rum i museets föreläsningssal. Men de enkla förhållandena vid högskolan var inte bara till nackdel utan innebar också större tid till egen forskning. Det var nu Åberg fullbordade de fem volymer om den europeiska bronsåldern som nämnts ovan. Ett arbete som han tillägnade sina elever var samlingsverket Vorgeschichtliche Kulturkreise in Europa. Bilderatlas mit erläuterndem Text. Som bakgrund till skriften fanns hans kursföreläsningar, men också hans många skrifter. Härigenom fick hans elever en mer internationell skolning än vad som givits vid universiteten i Upp-

Nils Åberg vid utgrävning vid Barkarby flyg- plats 1933. Foto Berit Wallenberg. Nils Åberg (1888–1957) 203 sala och Lund. Eleverna bestod till stor del av tjänstemän vid Riksantikvarie- ämbetet och blivande landsantikvarier. Historier från 1930-talets arkeologistu- derande i Stockholm beskriver en ganska idyllisk tillvaro, där exkursioner kring Mälaren med Åbergs båt »Lommen» samt utgrävning av den stora högen vid Norsborg omtalas. Bland eleverna befann sig också fil. kand. Gunhild Ber- lin, 26 år yngre än Åberg. Med henne ingick Åberg äktenskap 1937, och de skapade tillsammans ett öppet hem med många barn. Redan 1941 fick Åberg professors namn och 1949 kunde högskolan äntli- gen inrätta en professur i Nordisk fornkunskap. 1951 invaldes han i Vitterhets- akademien.

Förnyad stenåldersforskning Under 1930-talet återvänder Åberg också till sin forskning kring stenåldern där han argumenterar gentemot den vid denna tid allmänna åsikten – främst framlagd i John-Elof Forssanders avhandling 1933 Die schwedische Bootaxt- kultur – att båtyxkulturen är föranledd av en invandring av ett främmande folk. Åberg hävdar att denna kultur har ett inhemskt ursprung, där han som bevis pekar på inhemska förebilder i keramiken och s.k. hålmejslar. Han belyser detta i en artikel i Fornvännen och vidareutvecklar tesen i monografin Kulturmotsättningar i Danmarks stenålder. Långt senare får han stöd i denna tes av Mats Malmer (1962). Men den senaste forskningen, där man analyserat DNA från skeletten, antyder motsatsen, nämligen att åtminstone den manliga delen av stridsyxfolket kommit österifrån, från de euroasiatiska stäpperna (Haak et al. 2015).

Vidgade ornamentstudier och svensk bebyggelsehistoria Under 1940-talet återvänder Åberg till ornamentstudierna, men nu med ett vidgat perspektiv, där inte bara ytornament beskrivs utan där dessa ornament ses i relation till andra konstobjekt från tiden. I sammanlagt tre skilda volymer diskuterar han detta ämne med början i Keltiska och orientaliska stil- inflytelser i vikingatidens nordiska konst samt The Occident and the Orient in the art of the seventh century: 1. The British Isles och 2. Lombard, Italy. Dessa skrifter går delvis tillbaka på hans tidigare museistudier i anslutning till studieresorna, men han har här kompletterat materialet med en omfattande litteraturgenomgång. Det innebär att den konsthistoriska bakgrunden för de ofta miniatyrsmå ornamenten på metallsmyckena nu belyses och placeras in i sin riktiga miljö. 204 Birgit Arrhenius

Under 1950-talet ger sig Åberg in i ett helt nytt forskningsområde, nämligen svensk bebyggelsehistoria under järnåldern. Här, liksom när han tidigare bearbetade stenåldern, använder han sig av prickkartor över påträffade arkeologiska föremål för att bestämma de s.k. rikenas uppblomstring och nedgång. Som påpekas av Klas-Göran Selinge (1979), avspeglar dessa prickkartor ofta endast en forskningssituation. Framför allt avvisar Selinge med stöd av senare tiders forskning det av Åberg redovisade s.k. Norrlandsrikets undergång under vendeltid. Mera övertygande är den fyndtäthet som Åberg påvisar för Mälardalen från folkvandringstid, som ger intryck av ett samhälle med mera sammanhållen karaktär, av Åberg kallat Sveariket.

Åberg och nazismen Som beskrivits av Baudou (2002) var Åberg nära vän och stor beundrare av den tyske forskaren Gustaf Kossinna. Kossinna var den som först använde prickkartor med arkeologiska fynd som en indikation för en folkgrupp, en metodik som Åberg tog upp och frekvent använde. Kossinna knöt också till sina prickkartor starkt nationalistiska och rasistiska tolkningar. Han hade visserligen dött innan nazisternas egentliga maktövertagande och var aldrig medlem eller engagerad av nazisterna. Hans tolkningar passade väl in i nazisternas ideologi och blev därför prisade. Åberg däremot avvisade helt den delen av Kossinnas arbeten. Det framgår av Åbergs skrift i Fornvännen 1933, där han varnar för Her- man Wirths ovetenskapliga teser. Herman Wirth utgav 1928 boken Der Aufgang der Menschheit, där han beskriver ett urariskt folk som bodde på Atlantis. När ön sjönk flydde de till Norden. Tillsammans med Himmler grundade Wirth »SS Ahnenerbe». Han var fascinerad av Tanums hällristningar, och han höll 1935 en föreläsning i före- ningen Mannheim i Stockholm. De hyllningar som en del tyska vetenskapsmän ägnade honom på 1930-talet framgår av boken Was bedeutet Herman Wirth für die Wissenschaft? som gavs ut av Alfred Baeumler 1932 och där den berömde bysantinisten Strzygowski fanns bland skribenterna. Åberg skriver 1933 i ovannämnda skrift att Wirth kan ha hämtat sina idéer om de förhärligade germanerna i Kossinnas skrifter. Men om denna idé var en krusning på ytan i en övrigt djupgående vetenskap hos Kossinna, var den hos Wirth ett allomfattande motiv. Slutligen ska också här påpekas Åbergs språkbyte vid 1940-talets början. Han bytte från tyska till engelska i de tre monografierna om ornament som han då producerade. Tidigare dominerade tyskan, som Åberg tydligen själv helt be- härskade och som han återgick till efter Hitlerregimens fall i de två bebyggelsehistoriska volymer han gav ut på 1950-talet. Nils Åberg (1888–1957) 205

Slutord Som framgår av ovanstående har Nils Åberg efterlämnat en enorm produktion som omfattar nästan alla forntidens perioder och arkeologiska fynd från många europeiska länder. Föremålen grupperade han med monteliansk typologi och attribuerade dem genom deras geografiska utbredning till skilda folkgrupper. Än idag har flera av hans monografier aktualitet genom sin översiktliga redovisning av arkeologiska artefakter. Hans ornamentstudier har fått en spridning även utanför arkeologin genom att de sammanställts med annan konst från tiden. Kort efter sin pensionering år 1957 avled Nils Åberg, endast 69 är gammal.

Nils Åberg. Litografi. UUB

Referenser Otryckta källor Nils Åbergs arkiv i ATA, Riksantikvarieämbetet. Sammanställt av Synnöve Reisborg.

Tryckta skrifter En komplett förteckning över Nils Åbergs tryckta skrifter finns i Bachman, Marie- Louise, 1956: Bibliographia Åbergiana: Nils Åbergs tryckta skrifter 1912–1956. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Stockholm.

Övriga referenser Arrhenius, Birgit, 2006: Guldhögen vid Tibble, Badelunda – en generationsgrav i skuggan av tingsplatsen. Badelunda Hembygdsförening. Västerås. Baeumler, Alfred, 1932: Was bedeutet Herman Wirth fúr die Wissenschaft? Leipzig. Baudou, Evert, 2002: Åberg, Montelius och Kossinna. Fornvännen 97. S. 177–190. — 2004: Den nordiska arkeologin – historia och tolkningar. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Stockholm. 206 Birgit Arrhenius

— 2005: Kosinna meets the Nordic archaeologists. Current Swedish archaeology 13. Stockholm Haak, Wolfgang et al., 2015: Massive migration from the steppe was a source for Indo- European language in Europe. Nature, vol 522, issue 7555. Magnusson Staaf, Björn, 2012: Nils Åberg och den skapande fantasin. Att återupptäcka det glömda: aktuell forskning om forntidens förflutna i Norden. Red. Påvel Nicklas- son & Bodil Petersson. Inst. för arkeologi och antikens historia. Lund. S. 355–369. Malmer, Mats P., 1962: Jungneolitische Studien. Lund. Selinge, Klas-Göran, 1979: Järnålderns bondekultur i Västernorrland. Akademilittera- tur. Stockholm. Wirth, Herman, 1928: Der Aufgang der Menschheit: Untersuchungen zur Geschichte der Religion, Symbolik und Schrift der atlantisch-nordischen Rasse. Jena. Birger Nerman (1888–1971) 207 Birger Nerman (1888–1971)

Patrik Nordström Foto: efter KVHAA:s porträttmatrikel.

Den sjätte oktober 1888 föddes Birger in i den norrköpingska bokhandlarfamil- jen Nerman, sju minuter före tvillingbrodern Einar, dryga två år efter storebro- dern Ture. Långt senare, när Ture börjat skriva sina memoarer, skulle han och Birger bli oense om vilken samhällsklass de fötts in i, en viktig fråga för de två bröderna. Överklass tyckte Birger, småborgerlig tyckte Ture, som i memoarerna med övertygande taxeringstabellsexercis nog måste ses som segrare (T. Nerman 1948:88 f.; E. Nerman 1971). Memoarerna visar en kreativ upp- växtmiljö med litteratur, teater och konst som självklara inslag. Brödernas konstnärliga ambitioner var uppenbara. Ture debuterade 1909 med en upp- märksammad diktsamling, året efter kom Einar med sina första bokillustra- tioner och ytterligare två år senare debuterade Birger med diktsamlingen Pan och Eros. Utgiven på Norstedts förlag och med illustrationer av Einar var det en inte helt oäven debutsamling (Rabenius 1913:287). I dikten »Fornkumlet», den enda med arkeologisk anknytning, förebådas det forntidsstora patos som genomsyrar mycket av Birger Nermans senare arkeologiska skrifter av popu- lärvetenskaplig art (Nerman 1912:31). Men poesidebuten ledde inte vidare. När Ture och Einar på olika vägar kom att fortsätta sina konstnärskap, gick Bir- ger i stället helhjärtat in för den vetenskapliga banan. Här kunde hans skrivar- lusta ta en ny väg och han blev med tiden en av Arkeologisveriges absolut flitigaste skribenter (Bachman 1965; Ambatsis 1979). De tre bröderna Nerman blev alla välkända namn i Kultursverige: Ture den radikale tidningsmannen, författaren, poeten och politikern, Einar bildkonstnä- ren och Birger akademikern och folkrättskämpen, som ur kombinationen litteraturhistoria, filologi och arkeologi lyckades skapa ett eget ämne vid universitetet i Uppsala och som slutade yrkeslivet som museidirektör på Historiska museet i Stockholm. I denna artikel ligger fokus främst på tre sidor av Birger Nermans liv och gärning: vägen in i den akademiska banan, Nermans sagahistoria och reflektioner över hans litterära produktion (för en kort men regelrätt biografi över Ner- man, se Stjernquist 1987–89 och även Stenberger 1972). 208 Patrik Nordström

Höstterminen 1907 började den nyblivne studenten Birger Nerman sina universitetsstudier i Uppsala; målet var en fil. kand. med en kombination av nordiska språk, litteraturhistoria och arkeologi eller nordisk och jämförande fornkunskap som det unga universitetsämnet då hette. Intresset för arkeologi hade gått genom storebror Ture som i Uppsala sedan 1904 läst arkeologi och som sommaren 1905 vid familjens sommarställe vid Bråviken upptäckt den senare kända gropkeramiska Säterboplatsen. Här hade Birger som 16-åring varit med vid den av Oscar Almgren ledda utgrävningen 1906, och här skulle Birger senare själv gräva flera somrar. 1913 hade han hjälp av ännu en blivande norrkö- pingsarkeolog, den nära fyra år yngre barndomskamraten Olov Janse, som ock- så han fick sin första arkeologiska praktik vid Säter (Almgren 1905, 1906a och 1906b; Janse 1913; Nerman 1948; om boplatsens upptäckt se också Ture Ner- mans dagböcker i Arbetarrörelsens arkiv). Studentsommaren 1907 tillbringade Birger några veckor på arkeologisk exkursion med Ture, som liksom året innan fått riksantikvariens grävtillstånd (Nerman 1908). Av Tures dagböcker att döma var det nu Birger på allvar blev intresserad av arkeologi, medan Ture, som såg slutet på sina kandidatstudier, hade börjat tappa intresset. Det blev Birger som fick sköta det mesta av det praktiska arkeologiarbetet. Med nystavning inspirerad av sin lärare Adolf No- reen skriver Ture den 21 juli: »Vi gräver å larvar å letar fornfynd. Totalt me- ningslöst.» Dagen efter fortsätter dagboken: »Grävningarna pågår ve ’Domar- eeken’ söder åm Kisa, d.v.s. Birger knogar å ja läser Ellen Key å Storgården.» När bröderna några dagar senare är tillbaka i sommarbostaden är den nu rast- löse Ture trött på arkeologin, Birger däremot har uppslukats. Ture skriver (25/7): »Familjen ä trist såm vanlit, inte minst Birger, såm inga andra intressen har än fornkunskap. Ja ska inte je mej ut me hånåm på tu man hand mera. Ja kan hånåm utantill å vi har inge nöje av varandra.» Det nyväckta arkeologiska intresset till trots var det i språk- och – i synnerhet – sagalitteraturen Birgers engagemang låg. Han valde att först klara av arkeologin, där han snabbt drogs in i det av den nytillträdde ämnesföreträdaren Knut Stjerna startade stenåldersseminariet, ett ambitiöst projekt i tidens forskningsfront som siktade på att med elevernas hjälp kartlägga hela Sveriges sten- ålder. Birger Nerman fick genast Östergötland på sin lott. Som Birger beskrivit det var arbetet helt självständigt, utan någon som helst vägledning från Stjerna (Nerman 1963a). Det var ett stort ansvar för en nybakad student men också ett ansvar som ledde till ett genuint engagemang hos de unga eleverna och för många starten på en akademisk karriär. Studiekamraterna kom också senare att mötas i kampen om de få tjänster som fanns för utbildade arkeologer. Här kan särskilt nämnas namn som Gunnar Ekholm, Sune Lindqvist och Nils Åberg. Andra, som Sigurd Erixon, Nils Lithberg, Lennart von Post och K. E. Sahl- ström gick vidare till närliggande discipliner. Då Nermans stenåldersundersökning kom i tryck 1911 hade han redan på- börjat arbetet mot en doktorsgrad i litteraturhistoria. Doktorsavhandlingen, Studier i Svärges hedna litteratur, som låg klar 1913, byggde på en kombina- Birger Nerman (1888–1971) 209 tion av litteraturhistoria, filologi och arkeologi. Nerman inledde med en längre arkeologisk bakgrund som visar stor påverkan från Knut Stjerna, en kulturhistorisk arkeologi som i Nermans tappning handlade om folkgruppers geo- politiska historia, och främst om svear och götar, ett ämne Stjerna behandlat i ett flertal arbeten. »Striden mellan svear och götar är den största folkmotsätt- ningen i Norden arkeologien känner sedan den yngre stenålderns dagar», skrev Nerman året innan i en tidningsartikel (Nerman 1912). Genom Stjernas lär- jungar, som Nerman och Sune Lindqvist, skulle denna forskningsinriktning under många år få stort utrymme i svensk arkeologi. I avhandlingen hittar vi flera av de ämnen som Nerman senare skulle åter- komma till. Ett som blev centralt för Nermans fortsatta forskning var Ynglinga- tals kungalängder, som han i det lilla häftet Vilka konungar ligga i Uppsala högar? samma år ytterligare preciserade; ett verk som i sin djärva självsäkerhet väckte uppmärksamhet. I avhandlingens första rad visas grundförutsättningen för Nermans forskning, en grund han höll fast vid livet ut: »Ett folks jältedikt- ning står alltid i närmaste samband med dess värkliga historia» (Nerman 1913: 3). Sagalitteraturen byggde på traditioner som enligt Nerman var återberättade verkliga händelser, där verkliga personer figurerade. Med hjälp av kombinationen språkvetenskap och arkeologi kunde dessa traditioner avkodas, just så som han kunde göra med Ynglingatals kungalängder. Disputationen blev en missräkning. Den arkeologiska inledningen fick hård kritik, och språkforskaren Adolf Noreen reagerade starkt mot den språkliga delen. Nerman fick ingen docentkompetens, vilket omöjliggjorde en fortsatt kar- riär inom litteraturvetenskapen. I sina opublicerade memoarer i Riksarkivet up- pehåller Nerman sig länge vid disputationen, som då ännu var ett sårigt minne. I stället öppnade sig en väg in i arkeologin. Oscar Almgren, som efter Stjernas död 1909 återkommit till Uppsala, behövde hjälp med fortsättningen på det stora publiceringsprojekt han 1914 inlett med första delen av Die ältere Eisenzeit Gotlands, tänkt som en del i ett större verk om Gotlands järnålder. Almgrens syn hade på grund av en ögonsjukdom börjat avta och redan samma år tog Ner- man över arbetet, som blev klart först 1923 (Almgren & Nerman 1923). Det var här fråga om en ren materialpublikation där Nerman strikt följde samma upp- lägg och form som Almgren använt i sin första del, något Nerman också skulle fortsätta med i de två senare delarna om Gotlands folkvandringstid och vendeltid (Almgren & Nerman 1923, där Nerman tar över från sidan 57, Nerman 1935 och postumt 1975). Efter stenåldersundersökningen 1911 var det här hans första större rent arkeologiska arbete, om än inte helt i Nermans smak. »Jag skulle också f.n. gärna vilja göra en paus i mitt Gotlandsarbete – det blir litet enformigt efter över 1 års sysselsättning nästan uteslutande därmed», skriver Nerman till Almgren hösten 1915. Samma sommar hade han börjat gräva i det stora Trullhalsargravfältet på Gotland, och nu siktade Nerman i stället på en licentiatexamen i arkeologi: »[J]ag hoppas endera veckan ha avhandlingen klar» (ATA, Almgrens arkiv, Nerman till Almgren 20/9 1915). 210 Patrik Nordström

Birger Nerman balanserar på en stege i stenåldersmagasi- net, SHM. ATA.

Lic.-examen skulle dröja. Året därpå var Nerman inne på nya karriärmöjlig- heter. För Almgren lade han fram idén om att skapa en docentur i sagohistoria vid universitetet. I ett långt brev till Nerman diskuterar Almgren förslaget. Almgren hade sonderat möjligheterna med språkforskaren Otto von Friesen som »syns lika mycket bortvänd i, att du på grund af den språkliga svagheten i din afhandling omöjligen kan påräkna en docentur med tyngdpunkt inom filo- login. Han tycks vilja med all kraft drifva dig så långt öfver i arkeologien som möjligt.» Almgren som redan hade två docenter (Gunnar Ekholm och Nils Åberg), hade egentligen inte något behov av ytterligare en, men »en docentur i ’nordisk fornforskning och sagohistoria’, och alltså din själfständiga speciali- tet», kunde han tänka sig: »en slags variant», skriver Almgren, på »klassisk arkeologi och antikens historia» (RA, Nermans arkiv, Almgren till Nerman 12/11 1916). Efter en lic.-examen i arkeologi 1918 fick Nerman året därpå med Almgrens hjälp den eftertraktade docenturen. »Nordisk och jämförande fornkunskap med nordisk sagohistoria», som docenturen kom att kallas, blev en kortvarig företeelse i universitetets historia. 1923 lämnade Nerman Uppsala för Birger Nerman (1888–1971) 211 en professur i arkeologi vid det lilla och nyligen återuppväckta universitetet i Dorpat, nuvarande Tartu, i Estland (Nerman 1943a). En frukt av den specialsydda docenturen var den 1925 publicerade Det svenska rikets uppkomst, en grundbok i det nermanska specialämnet som byggde på hans föreläsningar i Uppsala 1920–21. Bernhard Salin, som fått boken sig tillsänd, skrev i ett tackbrev att han, visserligen utan att ha läst hela boken, fann sig föranlåten att lyckönska både Dig och den svenska forskningen. Montelius och jag språkade ofta om denna uppgift och hoppades att när tiden var mogen skulle också den rätta mannen infinna sig. Nu förefaller det mig som om detta inträffat och Du har rest Dig ett minnesmärke (RA, Nermans arkiv, Salin till Nerman 23/12 1925). Nerman återvände ofta till detta sitt »minnesmärke». Mitt under andra världs- kriget skulle han också omarbeta den till en populärvetenskaplig bok, Sveriges rikes uppkomst (1941). Detta sätt att i olika form återvinna tidigare texter kän- netecknar, liksom det till viss del förklarar Nermans stora produktion. Han höll livet ut fast vid tidiga övertygelser och återkom gärna till dem, i sina skrifter ofta med närapå identisk ordalydelse. Detta envisa drag hos Nerman kan ses som en styrka men innebar också att han, inte minst när forskningsläget ändra- des, blev en tacksam måltavla för kritik, en kritik han svarade på med samma envishet. Ett exempel – och ett mycket animerat sådant – är mottagandet av just Sveriges rikes uppkomst, som i en recension i Historisk Tidskrift formligen lustmördades av arkeologiprofessorn i Lund, John-Elof Forssander. Nermans forskningsmässigt åldrade bok, grundad som den var på tankar från 1910-talet, var ett lätt mål (Forssander 1942:434 f.). Forssander fick inte stå oemotsagd. »Jag är emellertid för min del icke ömtålig för angrepp», skrev Nerman i ett argt brev till redaktionen, »tvärt om, och jag kommer att svara och slå hårt och fordra att få benämna Forssanders förfaringssätt som intellektuell oredlighet» (RA, Nermans arkiv, kopia av brev till »B.B.», onämnd redaktör H.T., 28/2 1942). Nermans genmäle, osande av ilska, blev ännu ett försvar för traditionens värde som historisk källa, och en kritik mot »den hyperkritiska skolan» som efter det hårda mottagandet av avhandlingen varit ett återkommande mål för Ner- mans kritik (Nerman 1943b, och Nerman 1953 för en häpnadsväckande utveckling av hans tankar om traditionen och hans kritik av den »kritiska skolan»). Bara några år efter den infekterade professorsstriden i Lund, där Forssander 1938 avgick med segern, är det inte svårt att se hur recensionen strödde salt i såren på Nerman. Stridbar som han var hade Nerman i en rad överklaganden under nära två års tid kämpat om professuren mot den yngre, men av den avgå- ende professorn Otto Rydbeck favoriserade Forssander. Nermans kamp var till och med så enveten att han genom en av de sakkunniga, A. W. Brøgger, lyckades få ecklesiastikministern Arthur Engberg involverad. De många breven i ärendet i Nermans arkiv i Riksarkivet är spännande läsning. Till Engberg rap- porterade Brøgger i ett fyrsidigt brev om Rydbecks, i Brøggers ögon suspekta 212 Patrik Nordström

Birger Nerman med medhjälpare vid nedmonteringen av utställningen inför SHM:s flytt till Narvavägen. ATA. metoder för att få över de sakkunniga på sin linje och – som Rydbeck hade skrivit till Brøgger – »forhindre å få en representant for den gamle Stockholmssko- len i svensk arkeologi i dette professorat» (kopia 27/5 1938, understrykningen av Brøgger). Men från politiskt håll ville man inte lägga sig i universitets ären- den, och påpassligt nog inrättades en museidirektörstjänst vid Historiska museet på vilken Kungl. Maj:t den 31 augusti 1938 förordnade Birger Nerman. I ett gratulationsbrev skrev Gunnar Ekholm, tidigare medsökande till professuren och en av Nermans många ivriga påhejare i kampen mot Forssander: »Av min bibliotekskollega Paul Högberg, som just varit i Stockholm och talat med Engberg, hör jag, att Du är designerad till direktör för S. H. M.» (RA, Birger Nermans arkiv, Ekholm till Nerman 29/5 1938. Om museidirektörstjänsten se ATA, Gemensamma handlingar, F2a, vol. 3, där Bengt Thordeman den 13/6 1938 märkligt nog står som museidirektör). På Historiska museet, där Sigurd Curman som riksantikvarie aldrig släpp- te rodret, blev Nermans arkeologi i och med den omskrivna utställningen »10 000 år i Sverige» 1943 ett av vapnen i kampen för den svenska försvars- viljan. Evert Baudou har kallat utställningen »den största nationella försvars- politiska insatsen i arkeologiskt sammanhang under de kritiska åren» (dvs. kriget), och han ställer Nerman tillsammans med Curman och Gustaf Hall- ström i en grupp av antinazistiska men nationellt präglade aktörer inom svensk arkeologi (Baudou 2002:66 f.). I utställningen handlade det om en nationalistisk arkeologi, vilken i Nermans fall hade ett storsvenskt patos, som Birger Nerman (1888–1971) 213 från och med Dorpatvistelsen 1923–25 syns tydligast i hans populärveten- skapliga arbeten (se exempelvis Nerman, 1923, 1929, 1931, 1938, 1950a; se även 1950b). Detta storsvenska drag, som senare kunde förbrylla dem som kände till hans mer radikala engagemang i ungdomen (Stenberger 1972:76), förstärktes också av ett glödande och livslångt folkrättsligt engagemang för de baltiska staterna (Nerman 1969a). I det storsvenska låg upphöjandet av ett forntida svenskt östersjövälde, som hade en bakgrund i Nermans tolkning av Gutasagan och en, som han menade folkvandringstida östlig utvandring (Nerman 1925:168 ff. och Nerman 1918 för tidigare inspiration). De utgräv- ningar han inledde i Estland under Dorpattiden och som han senare fortsatte i Lettland, gav resultat som för Nerman var bevis på tesen att svenskar i forntiden koloniserat östersjöområdet (Nerman 1923, 1958, 1963b). Under krigsåren låg denna historiesyn i samklang med sin tid, mindre så när han flera år efter andra världskriget kunde skriva om sina baltiska utgrävningar, som att de »bestyrkte riktigheten i att det fanns ett ’blodsband’ mellan Sverige och Baltikum» och att det var en »blodsgemenskap [...] som sträcker sig tillbaka till Nordeuropas äldsta bebyggelse och som hållits vid stånd under årtusen- denas lopp» (Nerman 1961:29). Den envishet som återkommande lyser igenom i Nermans vetenskapliga gärning, visar sig på det personliga planet i ett drag av plikttrogenhet och främst i lojal vänskap och solidaritet. I Nermans arkiv blir denna sida tydlig genom de många breven från tacksamma baltflyktingar – här gjorde Nerman en stor insats – liksom från kolleger. Bland arkeologerna måste lyftas fram Ner- mans insats för sin forne studiekamrat Gunnar Ekholm som inte fick en lika lätt resa genom det akademiska som Nerman. Pensioneringen 1955 innebar inget större brott för Birger Nerman, och titlarna i hans bibliografi fortsätter i oavbruten takt. Ordförandeposten i Svenska fornminnesföreningen, som han tillträtt 1939, behöll han till 1969. Mårten Stenberger beskriver i sina minnesord över Nerman en mycket aktiv och när- varande ordförande som gärna mässade vid möten och utflykter: road av att tala och starkt personintresserad som han var kunde han i detalj skildra kungalängder och ätteled, människor och människoöden, gärna med en skämtsam glimt i ögonvrån. Han hade ett imponerande person- och sifferminne, som han också gärna briljerade en smula med i goda vänners lag (Stenberger 1972:77). Åke Hyenstrand har berättat och skrivit om eftermiddagarna på konditoriet Tösse. Här i det anrika Östermalmskaféet höll den äldre Nerman hov för sina yngre kolleger fram till bara någon dag före sin död. Här berättade han arkeologihistoria, vilka arkeologer som »hade starkt nazistiska böjelser» och annat (Hyenstrand 2005:234). Dessa nedslag i Nermans sista år har ett värde utöver anekdoten. Detta sätt att förmedla och befästa sin egen syn på arkeologihistorien var inget nytt för Nerman. Från 1920-talet hade han publicerat en lång räcka artiklar och skrifter som behandlade arkeologihistoria, inte minst i de många minnesorden och nekrologerna. Som Åsa Gillberg observerat var nekrologskrivandet ett sätt för Nerman att samtidigt bekräfta och legitimera 214 Patrik Nordström sina egna forskningsresultat (Gillberg 1999:58). Med sina publikationer inom arkeologihistoria vävde Nerman in sig själv och sin egen bild av vetenskap, arkeologi och arkeologihistoria i den svenska arkeologins historieskriv- ning. Birger Nerman gifte sig 1932 med sin kusin Barbro (född Olin, 1900–61). Dottern Agneta (född 1938, gift Lundström) blev arkeolog och museiman, så småningom överintendent vid Kungliga Husgerådskammaren. Hon fick 1971 Vitterhetsakademiens uppdrag att färdigställa textbandet till Die Vendelzeit Gotlands, som publicerades 1975. Tafelbandet hade Birger Nerman själv publicerat 1969 (1969b). Efter det maktövertagande av den avporträtterade som en biografi som denna innebär, låter jag här Birger Nerman själv få avsluta. Här ur inledningen till hans opublicerade memoarer (RA, Birger Nermans arkiv): Jag har aldrig varit något problembarn eller någon särling, utan en naturlig och sund människa. Högtspända fantasier och impulser från undermedvetna flöden har alltid varit mig främmande. Jag har aldrig haft intresse av att söka tränga in i människors psykologi, och jag är ytterst skeptisk mot psykologiska människokaraktäristiker överhuvud taget. Mänsklig abnormitet – av vad slag den vara månde – har jag aldrig haft någon dragning till; jag kan bara känna medlidande med dem, som avviker från det normala. Jag har aldrig svärmat för historiens hänsynslösa kraftnaturer. Jag har heller aldrig haft beundran för enbart vad som i allmänhet brukar kallas begåvning, de egenskaper, som jag alltid främst satt värde på, är rättrådighet, godhet och hjälp- samhet, och där dessa förenas med begåvning och duglighet kan det bli bestående resultat. [...] Jag är alltså ur psykologisk synpunkt fullständigt ointressant.

Referenser Otryckta källor Arbetarrörelsens arkiv: Ture Nermans arkiv: dagböcker och brev. ATA = Antikvarisk-topografiska arkivet: Gemensamma handlingar, F2a, vol. 3. Kultur- minnesvård Instruktion 1938–1953. Birger Nermans arkiv. Oscar Almgrens okata- logiserade arkiv. RA = Riksarkivet: Birger Nermans arkiv i Baltiska arkivet.

Litteratur Almgren, Oscar, 1905: En nyupptäckt stenåldersboplats vid Bråviken (undertecknad O.A.). Meddelanden från Östergötlands Fornminnesförening 1905. S. 28. — 1906: Stenåldersboplatsen vid Säter i Kvarsebo socken (undertecknad O.A.). Forn- vännen 1906. S. 118. — 1906b: Stenåldersboplatsen vid Bråviken (undertecknad O.A.). Meddelanden från Östergötlands Fornminnesförening 1906. S. 23–31. Almgren, Oscar & Nerman, Birger, 1923: Die ältere Eisenzeit Gotlands. Stockholm. Ambatsis, Jannis, 1979: Tillägg till Birger Nermans tryckta skrifter. Fornvännen 74. S. 45–46. Bachman, Marie-Louise, 1966: Birger Nermans tryckta skrifter 1908–1965: förteck- ning. Stockholm. Baudou, Evert, 2002: Arkeologi och politik i Sverige 1921–1945. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens Årsbok . S. 57–68. Birger Nerman (1888–1971) 215

Forssander, John-Elof, 1942: Om svear och götar [recension av Sven Tunbergs Götar- nas rike (1940) och Birger Nermans Sveriges rikes uppkomst (1941)]. Historisk tidskrift, 1942. S. 428–438. Gillberg, Åsa, 1999: Arkeologiska självbilder. En arkeologihistorisk studie av levnadsteckning och biografi i svensk arkeologi under 1900-talet. Göteborg. Hyenstrand, Åke, 2005: Nerman och hans tid. En lång historia: festskrift till Evert Bau- dou på 80-årsdagen. Archaeology and Environment 19, Kungl. Skytteanska samfundets handlingar 57. S. 231–234. Janse, Olov, 1913: Stenåldersboplatserna vid Bråviken. Nya grävningar. Östergötlands Dagblad 28/6 1913. Nerman, Birger, 1911: Östergötlands stenålder. Meddelanden från Östergötlands Forn- minnesförening 1911. S. 1–39. — 1912a: Pan och Eros. Stockholm. — 1912b: Bråvallaslaget. Upsala Nya Tidning 31/12 1912. — 1913: Studier i Svärges Hedna Litteratur. Uppsala. — 1913: Vilka konungar ligga i Uppsala högar? Uppsala. — 1918: En svensk bosättning i östra Ryssland omkring år 1000 före Kristus. A. M. Tallgrens forskningar om förbindelserna mellan Sverige och Ryssland under yngre bronsåldern. RIG – kulturhistorisk tidskrift. 1/4. S. 193–196. — 1923: Esterna – svenska vikingaättlingar? Veckojournalen, 1923, nr 48. — 1925: Det svenska rikets uppkomst. Stockholm. — 1929: Ivar Vidfamne grundade Seeburg på 600-talet. Stockholms-Tidningen 13/9 1929. — 1931: Ivar Vidfamnes storvälde. Dagens Nyheter 30/8 1931. — 1935: Die Völkerwanderungszeit Gotlands. Stockholm. — 1938: Forntida svenska utvandringar österut. Ett apropå till Delaware-jubileet. Hem- mets årsbok 20. S. 123–125. — 1941: Sveriges rikes uppkomst. Stockholm. — 1943a: Dorpats universitet: Några minnen, aktualiserade av kriget i Balticum. Svensk tidskrift, 1943. S. 549–563. — 1943b: Genmäle. Historisk tidskrift 1943. S. 137–144. — 1950a: De baltiska »konungarna» ursprungligen skandinaver. Svenska Dagbladet 11/1 1950. — 1950b: Yngre bronsåldern – en första svensk vikingatid. Fornvännen 50. S. 257– 285. — 1953: Traditionens betydelse som historisk källa. Svensk tidskrift 1953 häfte 8. S. 438–444. — 1958: Grobin-Seeburg: Ausgrabungen und Funde. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Stockholm. — 1961: Carl Lindhagen – svensk pionjär för balternas frihet. Tre vänner om Carl Lind- hagen. Ture Nerman, Ellen Hagen, Birger Nerman. Stockholm. S. 23–30. — 1963a: Knut Stjerna och hans seminarium för utforskningen av Sveriges stenålder. Lychnos 1963. S. 222–228. — 1963b: Den gotländska utvandringen och sveaväldets expansion. Historia kring Got- land. Red. Åke G. Sjöberg. Stockholm. S. 15–26. — 1969a: För Balticums frihet: Baltiska kommittén 1943–1948. Stockholm. — 1969b: Die Vendelzeit Gotlands. II, Tafeln. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvi- tets Akademien. Stockholm — 1975: Die Vendelzeit Gotlands. I:1 Text. Herausgegeben von Agneta Lundström. Stockholm. Nerman, Einar, 1971: Livet en dröm: Minnen. Stockholm. Nerman, Ture, 1908: Undersökningar i Kisa socken. Meddelanden från Östergötlands fornminnesförening 1908. S. 36–38. 216 Patrik Nordström

— 1948: Allt var ungt. Minne och redovisning. Stockholm. Rabenius, Olof, 1913: Ny svensk lyrik. Ord och Bild. S. 281–287. Stenberger, Mårten, 1972: Birger Nerman. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens Årsbok . Stockholm. S. 71–77. Stjernquist, Berta, 1987–89: Birger Nerman. Svenskt Biografiskt Lexikon, band 26. Stockholm. S. 528–531. Nils Niklasson (1890–1966) 217 Nils Niklasson (1890 –1966)

Johan Wigforss Foto: Göteborgs Stadsmuseum.

Nils Niklasson föddes i arbetarstadsdelen Majorna i Göteborg 1890. Fadern var plåtslagare. Nils fick ändå studera, och efter mogenhetsexamen följde studier vid högskolorna i Göteborg och Stockholm. Hans planer var till en början att bli präst, men snart kom han att i stället följa föreläsningar i bl.a. geografi och nationalekonomi. Så kom arkeologin in i bilden. I Göteborg fick han tidigt kontakt med skolmannen och amatörarkeologen Johan Alin. I Stockholm, där han bevistade föreläsningar i arkeologi, träffade han arkeologer från Uppsala, vilket medförde att han fick tillfälle att under flera somrar delta i utgrävningar i Västsverige och i Uppland. I samband med Vilhelm Ekmans undersökningar 1913 och 1914 av megalitgravar på Orust och Tjörn deltog han som kartritare. I Uppland tog han sig runt med cykel för att med mätinstrument göra karteringar för Gunnar Ekholm. Uppenbarligen var det under dessa olika sommararbe- ten som hans planer att ägna sig åt arkeologin tog form. I Stockholm följde han Bror Schnittgers föreläsningar i arkeologi och deltog i seminarier. År 1915 var det dags att göra militärtjänst. År 1916 var ett viktigt år i Niklassons liv. Samma dag som han förlovade sig begav han sig med sin fästmö Maja till Halle i Tyskland. Detta var mitt under första världskriget. Halle var då en expansiv industri- och handelsstad, som hyste både universitet och ett ansenligt museum för provinsen Sachsen. Museet i Halle var betydande med en stab på ett 20-tal personer, varav sju var vetenskapligt utbildade. Verksamheten var bred, med inriktning på utgrävningar, ut- ställningar, forskning och föreläsningar. Chef för museet var Hans Hahne, som hade livliga kontakter med Sverige. Han hade vänt sig till både Oscar Monte- lius och Oscar Almgren för att få tips på en person, lämplig att biträda med att ordna samlingarna. Niklassons mening var att stanna i Halle några månader, men det var där han bildade familj, fick tre barn och kom att bli kvar i 13 år. Även om hans primära uppgift var att ordna upp samlingarna kom han snart att delta i olika arkeologiska utgrävningar. I Åsa Gillbergs avhandling finns i en bilaga förtecknade Niklassons publicerade arbeten från tiden i Halle. Det är en diger lista som upptar 39 poster. 218 Johan Wigforss

Förteckningen ger vid handen att fältarbetena kom att omfatta fynd och forn- lämningar från allehanda perioder, alltifrån paleolitikum till slaviska 1100-tals- borgar. Av denna lista att döma fick Niklasson i Halle en mycket gedigen erfarenhet av arkeologiskt fältarbete. När han senare ser tillbaka på tiden i Tyskland konstaterar han att han »under Tysklands allra svåraste år» ändå fick en »ordentlig skolning med värdefulla erfarenheter». Redan 1925 kan han lägga fram en avhandling, Studien über die Valternienburg-Bern- burger Kultur, där han går igenom och kronologiskt ordnar ett stort mellan- tyskt neolitiskt keramikmaterial. Denna renderar honom en tysk doktors- examen. Tiden i Halle kommer han sedan att beskriva som den lyckligaste i sitt liv. Niklasson är inte en person som har gått till hävderna som särskilt känd, vare sig som arkeolog eller som museiman. Han hade den otacksamma uppgiften att i juni 1929 efterträda den mer dynamiske Georg Sarauw, som hade varit intendent för den arkeologiska avdelningen vid Göteborgs museum. Niklasson bör dock ihågkommas för att han fullföljde den naturvetenskapliga inriktning på den västsvenska arkeologin som Georg Sarauw hade inlett. Mest känd har han med rätta blivit för att han tillsammans med Johan Alin år 1930 genomförde en omfattande undersökning av den mesolitiska boplatsen vid Sandarna. Denna undersökning är klassisk, då Sandarna är den först upp- täckta och fortfarande idag den mest kända av de s.k. överlagrade boplatserna i Västsverige. Arkeologerna fann där ett kulturlager som var täckt av ett flera meter mäktigt gruslager, bildat vid den havsnivåhöjning som skedde i Väst- sverige mitt under mesolitikum. Detta var – och är fortfarande – unikt för denna typ av boplats, sedan ett drygt 100-tal sådana har undersökts enbart inom Göteborgsområdet. Utgrävningen och den efterföljande publiceringen av Sandarnaboplatsen var för sin tid helt föredömlig, då både upplägget av arbetet i fält och den ef- terföljande analysen var tvärvetenskapliga. Publikationen (Alin 1934) har på så vis blivit en milstolpe i västsvensk mesolitisk forskning och tillsammans med föregångaren Sarauws naturvetenskapliga inriktning kommit att staka ut en tradition för den fortsatta forskningen i Västsverige. Niklasson behandlade den arkeologiska delen, medan Alin och geologen Harald Thomasson ansvarade för den geologiska analysen av lagerföljden. Den sistnämnde genom- förde ett stort antal pollen- och diatoméanalyser i grannskapet till boplatsen, också det ett för sin tid framsynt grepp. Sandarnakultur är fortfarande idag en ofta använd benämning. Genom att Niklasson såg till att förse Sandarna- publikationen med en fyllig sammanfattning på tyska kom Sandarna att bli ett känt namn, inte bara i skandinavisk utan även i internationell arkeologisk litteratur. Niklassons första år i Göteborg kom att präglas av en febril verksamhet på flera plan. Det var inte bara Sandarnautgrävningen som innebar mycket arbete under de första åren. Katalogiseringen behövde påskyndas för att man skulle komma i kapp inflödet av nya fynd. Den år 1928 påträffade Galtabäcksbåten Nils Niklasson (1890–1966) 219

Nils Niklasson i arbete under utgrävningen av Gottskärsboplatsen 1933. Göteborgs Stadsmuseum.

(senare överförd till Sjöfartsmuseet) behövde tas om hand och beredas plats i utställningen. Listan över rapporter som överlämnats till Riksantikvarien över genomförda utgrävningar och restaureringar av fornlämningar upptar 46 nummer från Niklassons tid på museet. 26 av dessa härrör från hans första år till och med år 1932. Det är verkligen en imponerande arbetsinsats. Redan från början fortsatte Niklasson även Sarauws föreläsningsverksam- het vid Göteborgs högskola. Han förklarades också som docent men fick aldrig examensrätt. Det fick han först under efterträdaren Carl-Axel Moberg, som år 1957 övertog rollen som Arkeologiska museets chef. Bland Niklassons mer betydelsefulla undersökningar kan nämnas: Gottskär i Onsala, Halland (mesolitisk överlagrad boplats, postumt publicerad), Uleberg i Tossene, Bohuslän (mesolitisk boplats och dito grav), Bua i Morlanda, Bo- huslän (mellanneolitisk boplats), Rörby i Tossene, Bohuslän (mellanneolitisk boplats). Flera hällkistor har han också undersökt och ibland restaurerat. Redan vid ankomsten till Göteborg fick Nils Niklasson slutföra undersök- ningen av det stora förromerska gravfältet vid Ekehögen i Onsala, Halland, som påbörjades under föregångaren Sarauw. När han sedan år 1957 blivit pen- sionär, fann man honom ofta sittande i ett litet utrymme på museet, flitigt sysselsatt med publiceringsarbete. Under denna tid presenterade han bl.a. en ge- nomgång av det stora ytinsamlade materialet från den mesolitiska boplatsen Hensbacka, Bohuslän (Niklasson 1965), vilken fått ge namn åt ytterligare ett viktigt skede i den västsvenska mesolitiska stenåldern. Om han inte satt på museet höll han troligen till hemma, kanske sysselsatt med ett annat, lite mer privat intresse. Livet igenom var han nämligen uppslukad av intresset för sin barn- 220 Johan Wigforss

Nils Niklasson t.v., arrenda- torn på Lilla Jored i Kville i mitten och ytterligare en deltagare vid Fornminnes- föreningens utflykt till Bo- huslän i juni 1933. Göte- borgs Stadsmuseum. doms hembygd i form av förbundet »Gamla Majpojkar». Åtskilliga artiklar i förbundets skriftserie bär hans namn. Personen Nils Niklasson har ofta skildrats som något kärv med en viss »blyghet och tystlåtenhet» (Gillberg 2001:211). För att nyansera den bilden kan man dock framhålla att han var mycket populär som föreläsare. Som färd- ledare vid t.ex. Fornminnesföreningens utfärder kunde han fylla åtskilliga busslaster med intresserade människor. Han var också en omvittnat mycket skicklig föreläsare, oavsett om publiken bestod av skolbarn eller studenter (Ingegerd Särlvik, personligt meddelande).

Som slutord kan vi citera det eftermäle som Carl-Axel Moberg gav Niklasson i sin nekrolog: »Med orimligt små resurser lyckades han i tysthet lösa stora uppgifter» (Moberg 1967). Till det vill jag säga att han något oförtjänt har kommit att stå i skuggan av mer dynamiska personligheter bland 1900-talets svenska arkeologer.

Referenser Alin, Johan, Niklasson, Nils & Thomasson, Harald, 1934: Stenåldersboplatsen på San- darna vid Göteborg. Göteborgs Kungl. Vetenskaps- och Vitterhetssamhälles handlingar. Femte följden. Ser. A. Band 3, nr 6. Göteborg. Gillberg, Åsa, 2001: En plats i historien. Nils Niklassons liv och arbete. Gotarc Serie B. Gothenburg Archaeological Theses no 18. Göteborg. Nils Niklasson (1890–1966) 221

— 2001: Ett vägskäl i västsvensk arkeologi – om museichef Nils Niklasson. Fynd, 1–2/00. Tidskrift för Göteborgs Stadsmuseum och Fornminnesföreningen i Göte- borg. S. 55–60. Moberg, Carl-Axel, 1967: Nils Niklasson död. Fynd 1967. Göteborgs och Bohusläns Fornminnesförenings Tidskrift. S. 44–45. Niklasson, Nils, 1925: Studien über die Valternienburg-Bernburger Kultur. Phil. Diss. Univ. Halle. — 1933: Ett bidrag till kännedomen om begravningsskicket under stenåldern. Göte- borgs och Bohusläns Fornminnesförenings Tidskrift 1932–1933. S. 211–223. — 1962a: Bua i Morlanda. En mellanneolitisk boplats på Orust. Studier i nordisk arkeologi 3. Göteborg. — 1962b: Rörby. En mellanneolitisk boplats i Tossene sn, Bohuslän. Studier i nordisk arkeologi 4. Göteborg. — 1965: Hensbacka. En mesolitisk boplats i Foss sn, Bohuslän. Studier i nordisk arkeologi 6. Göteborg. — 1973: Gottskär. En stenåldersboplats i Onsala sn, Halland. Studier i nordisk arkeologi 8. Göteborg. 222 Johan Wigforss Hanna Rydh (1891–1964) 223 Hanna Rydh (1891–1964)

Elisabeth Arwill-Nordbladh Foto: efter KVHAA:s porträttmatrikel.

Inledning Den 21 februari 1921 skrev Hanna Rydh i sin fickalmanacka: »Kulturhist. för. Hallström Arkeologisk rovdrift och arkeologisk kulturgärning. Bror och jag yttra oss.» Raderna syftar på en diskussion som ordnats av Föreningen för Svensk Kulturhistoria, en sammanslutning av etnologer, arkeologer och andra kulturhistoriskt verksamma samt intresserade privatpersoner (Rig 1922, Bau- dou 1997:114–117). Mötets initiativtagare var konstnären Gunnar Hallström, bror till arkeologen Gustaf Hallström och företrädare för ett romantiserat syn- sätt på fornvårdens syfte och praktik (Baudou 1997:113). Inlägg gjordes av Os- car Montelius, Ture J. Arne, Birger Nerman, Sune Lindqvist, Nils Lithberg, Rydhs make Bror Schnittger samt Hanna själv. Dessa utgjorde majoriteten av huvudstadens arkeologiska forskarsamhälle. De gavs här tillfälle att definiera arkeologi som en verksamhet i nuet med normer och ledande synpunkter. Han- na, sedan två år Sveriges första kvinnliga filosofie doktor i arkeologi, var här en del i den arkeologiska forskargemenskapen, och hennes åsikter och insatser, i detta fall på Adelsö, ingick i den vetenskapliga debatten. Men vägen till en plats i forskarsamhället var för en kvinna under 1900-talets första decennier inte självklar, och som pionjär fick Hanna lotsa sig fram inom en maskulint orienterad disciplin. Än mer speciell blev hennes bana eftersom hon livet igenom strävade efter att kombinera arkeologi med sitt engagemang för kvinnors emancipation. Hon var ordförande både i Fredrika Bremer-förbundet och i den transnationella sammanslutningen The International Alliance of Women, allt förenat med familjeliv och efter hand tre barn (Arwill-Nordbladh 1995).

Familjebakgrund och den tidiga studietiden Hanna Albertina Rydh föddes i Stockholm den 12 februari 1891, yngst i en syskonskara av tre. Fadern, ingenjör J. A. Rydh, hade grundat ett företag i värme- 224 Elisabeth Arwill-Nordbladh ledningsbranschen. Modern verkade före giftermålet som folkskollärarinna. I hemmiljön uppmuntrades studier. Under Hannas gymnasietid flyttade man ut till den nybyggda villastaden Djursholm, präglad av välsituerat familjeliv. Här fanns utrymme för en liberal borgerlighet, en inställning Hanna behöll hela livet och som hon utvecklade i en kvinnoemancipatorisk riktning. Hanna gick i den välrenommerade Wallinska flickskolan och tycks av betygen att döma ha varit en intresserad och vaken elev. Latin, engelska, tyska och franska liksom matematik, biologi och fysik stod på schemat i studentklassen. Som gymnasist var hon engagerad i föreningen SSUH, Sveriges Studerande Ungdoms Helnyk- terhetsförbund. Fickalmanackorna visar ett idogt arbete med arbetskommittéer, kretsutskott och verkställande utskott men också kamratfester och jubileer. Det innebar social träning och en övning i demokratiskt organisationsarbete, en kompetens som inte ska undervärderas, när Hanna stod på tröskeln till den akademiska världen. Hösten 1911 skrev Hanna in sig vid den humanistiska avdelningen vid Stock- holms högskola. Där följde hon Karl Warburgs föreläsningar i litteraturhistoria, Johnny Roosvals i konsthistoria och Bror Schnittgers i arkeologi. Föreläsningar, exkursioner och examinationer i de tre ämnena avlöste varandra, för arkeologins del också kortare fältarbeten. I juli 1914 tog hon laudatur i arkeologi. Efter en sista tentamen i konsthistoria blev hon i december 1915 fil. kand.

De första arkeologåren Fil. kand.-examen innebar en ny position. Hanna Rydh fick snart kortare uppdrag kring fält- och museiarbete, huvudsakligen i Vitterhetsakademiens och Statens historiska museums regi. Störst betydelse fick hennes medverkan i Adelsöprojektet, vars syfte var att studera den sena forntiden och tidiga medeltiden på Adelsö, främst utifrån frågor kring Sveariket och etableringen av det tidiga svenska kungariket. Att Hanna gavs ansvaret för den förhistoriska delen kan tolkas som att hon var väl betrodd av kollegerna, eftersom den svenska nationens uppkomst var ett centralt tema i tiden (Nerman 1918). Här gavs en översikt av öns åttiotal fornminnesplatser och de närmare hundra undersökta gravarna (Rydh 1936). Med sina noggranna fynd- och undersökningsbeskriv- ningar har arbetet fått förnyad aktualitet genom att Birka–Hovgården utnämnts till världsarv. Monografin är här en given referens och startpunkt för forsk- ningspresentationer och diskussioner. 1916 registrerade sig Hanna som seniormedlem vid humanistiska avdelningen vid Stockholms högskola. Hon forskade på gotländska dosformiga spännen, en studie som var tänkt att bli hennes licentiatavhandling när hon skrivit in sig vid Uppsala universitet, där Oscar Almgren var professor. Då »in- grep» Oscar Montelius – Hannas eget ord, när hon berättar om händelseförlop- pet kring sin disputation i sin biografi över Montelius (Rydh 1937:154). Mon- telius gav uppmuntran och praktisk hjälp, så att Hanna kunde trycka arbetet och disputera för doktorsgraden (Rydh 1919). Kort därpå gifte hon sig med Bror Hanna Rydh (1891–1964) 225

Schnittger (1882–1924), antikvarie vid Vitterhetsakademien och docent i arkeologi vid Stockholms högskola. I Monteliusbiografin beskriver Hanna hur den nydisputerade – och nygifte – Montelius var redo att möta världen: De år som närmast följde, blev för den unge doktorn fulla av sjudande liv, just så som livet lyckligt bör förnimmas […] då ungdomens något osäkra tvekan om inriktningen ger vika, examensstudierna är avslutade och marken känns säkrare under ens föt- ter. Man är en samhällsmedlem, färdig att ge sin insats i form av arbete och personlighet (Rydh 1937:38). Som i en dubbelexponering framträder Hanna själv, och det är i det sammanhanget vi möter henne vid Kulturhistoriska föreningens diskussionsmöte. Då hade huvudinriktningen för hennes verksamhet hunnit anta en tydlig form: att alltefter omständigheterna kombinera arkeologi, sociala frågor med fokus på kvinnors situation samt populärvetenskapligt skrivande.

… en samhällsmedlem, färdig att ge sin insats i form av arbete och personlighet I sin nekrolog över Hanna Rydh beskriver Birger Nerman (1965:148) henne som en person »med resning» och »en utpräglad karaktär, rättrådig, pålitlig, i högsta grad generös och vänfast», socialt och kulturhistoriskt intresserad. Av brev och arkivmaterial framgår att hon var handlingskraftig, målinriktad, skicklig på att organisera och delegera. Hon var känd som en entusiasmerande talare och en efterfrågad föredragshållare. Själv har hon menat att hon alltid varit otålig att fort se resultatet av sitt arbete, »och att utan uppskov klara ut för- hållanden om ’något hängt upp sig’» (Rydh 1958:229). Kanske var en av hennes mest märkbara egenskaper en stor arbetsförmåga.

Fotografen H. B. Goodwins (1878–1931) porträtt av Hanna Rydh. Jamtli. 226 Elisabeth Arwill-Nordbladh

För ett ämne som befann sig i en formativ process var det viktigt att värna om några av de mest fundamentala kriterierna för vetenskaplighet: saklighet och ob- jektivitet. Inom tidens forskning fanns föga förståelse för att normalvetenskapens forskningsfrågor kunde färgas av underliggande normer och värderingar. Också Hanna följde normalvetenskapens syn på vad som skulle behandlas inom vetenskapen. Därför är det inte förvånande att det var inom populärvetenskapen som hon kunde kombinera arkeologi och sitt intresse för samhällsfrågor, i synnerhet sådana som rörde kvinnors förhållanden i forntiden (t.ex. Rydh 1920; Ryberg 1990). I Kvinnan i Nordens forntid vävde hon samman fynd och tolkningar kring förhistoriska kvinnor, som hittills endast skymtat som »staffage» i historieskriv- ningen (Rydh 1926a:3). Denna skrift var ända in på 1970-talet den enda svenska arkeologiska bok som hade ett uttalat kvinnoperspektiv. Arkeologi är inte bara utgrävningar och fynd utan i lika hög grad landskapet med dess fornlämningar. Här gjorde Hanna en pionjärinsats, när hon under flera år organiserade och ledde uppskattade utflykter till fornlämningar i Stock- holmstrakten. Utifrån dessa erfarenheter skrev hon, delvis tillsammans med sin make, två »utfärdsböcker» till fornlämningar i Stockholmstrakten (Schnittger & Rydh 1922; Rydh 1928). Där presenterades i praktiskt fickformat utvalda fornlämningar och fornlämningsplatser med beskrivningar och lättillgängliga färdvägar. Med en genomgång av kronologi, fornlämningstyper och en enkel kartkunskap introducerades det arkeologiska språket och därmed den arkeologiska blicken. Via dessa böcker, som är bland de tidigaste i sin genre, blev fornminnena och fornminnesplatserna en del av det offentliga rummet (Arwill- Nordbladh 2005b).

Frankrike År 1922 fick Hanna Rydh det av »International Federation of University Women» nyinstiftade stipendiet på 5000 kronor för sex månaders studier i Frank- rike som amanuens vid Musée des Antiquités Nationales i St-Germain-en-Laye strax utanför Paris. Museet var ett centrum för europeisk stenåldersforskning, och de franska grottfynden var högaktuella. Hannas plan var att Bror Schnittger och deras halvårsgamla son skulle ansluta i Paris. På grund av sjukdom i familjen fick stipendietiden i stället brytas upp i flera etapper under ett par år. Studierna i Frankrike resulterade i en populärvetenskaplig bok om Sydeuro- pas senpaleolitikum. Här gavs en livfull bild av forskningens framväxt, tillva- ron under »grott-tiden» och de fascinerande grottmålningarna (Rydh 1926b). Även om boken inte i första hand riktade sig till fackmannen, var den länge den enda text på svenska som behandlade temat. Hannas närmaste chef i St-Germain var arkeologen och religionsforskaren Henri Hubert, elev till Emile Durkheim och samarbetspartner till Durkheims brorson Marcel Mauss. Det var alltså en modern forskningsmiljö som Hanna vistades i. Det är troligt att hon inspirerats av Huberts durkheimianskt färgade sociologiska syn på myter och ritualer i de två artiklar hon författat om religion, Hanna Rydh (1891–1964) 227 fruktbarhetsritualer, dödskult och keramik i Kina och Skandinaviens neolitikum. Dessa verk omnämns sällan i svensk arkeologi (Rydh 1929, 1931, Arwill-Nordbladh under tryckning).

Ett nytt ansvar Bror Schnittger hade länge varit sjuklig, och i juni 1924, när andre sonen var ett år, avled Schnittger, 42 år gammal. Han efterlämnade då ett par större pågå- ende arbeten. Hanna Rydh såg som sin uppgift att avsluta dem. Det ena var undersökningen av den medeltida borgen Aranäs vid Vänern i Västergötland, där Schnittger under flera år bedrivit utgrävningar. Hanna sammanställde

Hanna Rydh som exkursionsledare vid Historiska museets utflykt till Gotland 1928. ATA. 228 Elisabeth Arwill-Nordbladh materialet, som publicerades 1927. Undersökningen har nyligen aktualiserats genom det projekt som bedrivits av Lars Lundqvist och Magnus Stibéus (1999, 2003). Borgen har tjänat som förebild till Jan Guillous Årnäs i bokserien om Arn. Ytterligare ett digert arbete var publikationen om grottan Stora Förvar på Stora Karlsö, som undersökts vid 1800-talets slut av Hjalmar Stolpe och Lars Kolmodin. Schnittger hade fått i uppdrag att sammanställa och tolka utgräv- ningarna men hann bara genomföra en mindre del. Hanna ägnade sig särskilt åt det stora keramikmaterialet. Detta arbete tog lång tid att slutföra, delvis därför att Hanna fick nya uppgifter (Schnittger & Rydh 1940). Under 1920-talet företog Hanna flera resor i Sydeuropa och Egypten. Där- ifrån skrev hon flera populära skildringar med historisk inriktning (t.ex. Rydh 1927). Hon skrev också omtyckta barnböcker, där de två volymerna Mor be- rättar om hur det var förr i världen (Rydh 1930, 1933) blev mest kända.

»… mitt liv har tagit en oväntad vändning» I ett brev i augusti 1929 till goda vännen, den danska runologen Lis Jacobsen, berättade Hanna Rydh att hennes liv stod inför stora förändringar: hon ämnade gifta sig med statssekreteraren vid Ecklesiastikdepartementet Mortimer Munck af Rosenschöld (1873–1942), vilken kort därpå utnämndes till landshövding i Jämtlands län. Som landshövdingens hustru fylldes hennes tid av representa- tion och olika sociala uppgifter (Lundström 2005). Tiden för arkeologi blev knapp, men ämnet fanns närvarande genom föredrag, forntidsutflykter, kortare artiklar och liknande. Hannas intresse för kulturarvsfrågor syns bl.a. genom hennes stöd till lä- nets hemslöjd, utveckling av friluftsmuseet Jamtli och inventering och åter- skapande av olika folkdräkter från länet. Under Jämtlandstiden erhöll hon ut- märkelsen Illis Quorum för sina insatser inom kulturmiljöområdet. Några år dessförinnan hade hon valts in som korresponderande ledamot av Vitterhets- akademien. 1938 firades i USA 300-årsminnet av den svenska kolonin New Sweden, Delaware, i närvaro av kronprins Gustav Adolf. I programmet ingick en grupp på ett tiotal vetenskapsmän som genomförde föreläsningsturnéer runt om i USA för att presentera aktuell svensk vetenskap. Som enda kvinna deltog Han- na bland så namnkunniga forskare som The Svedberg, Eli Heckscher, Gunnar Myrdal och arkitekten Gunnar Asplund.

Världskrigets utmaningar Vid makens pensionering 1938 återvände familjen till Stockholm. Vid krigsutbrottet tog Hanna Rydh omgående ställning i en hotad omvärld. Våren 1940 Hanna Rydh (1891–1964) 229 publicerade hon skriften Frihet och Demokrati, där hon pläderade för demokra- tiska värderingar och varnade för diktaturer. Efter hand blev hennes öppet antinazistiska hållning så tydlig att den nazistiska skriften Vem är vem i Folkfron- ten karaktäriserade henne som »anglobolsjevik och feminist». Fickalmanackorna visar möten med Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet och den hemliga – men av säkerhetspolisen kända – Tisdags- klubben (Bokholm 2001). Under det dryga år hon var riksdagsledamot för Folkpartiet deltog hon i offentligt beredskaps- och utredningsarbete, där en större familjeutredning avslutades först 1947 (Arwill-Nordbladh 2013). Ka- lendrarna visar också samarbeten mellan Röda Korset och Fredrika Bremer- förbundet för att stötta de nordiska grannländerna. I det mest omfattande projektet initierade hon tillsammans med ministerhustrun Maja Sandler finska krigsbarns evakuering till Sverige.

Indien Efter krigsslutet öppnades dörren till internationella arkeologiska kontakter. 1946 besökte Hanna Rydh Indien, och intresset för indisk arkeologi var väckt (Rydh 1946). Hon lyckades finansiera och organisera en arkeologisk expedition, och 1952–54 undersöktes delar av »ruinkullen» Rang Mahal i Rajastan (Rydh 1959). Utifrån keramik, myntfynd och kol 14-analyser – avancerat för denna tid – daterades bosättningen till ca 400–600 e.Kr. Keramiken med sin målade dekor och speciella kärlformer har fått ge namn till en egen kategori, the Rang Mahal Pottery, som är relevant också för dagens diskussioner (Uesu- gi 2014). Vid undersökningen utfördes många för sin tid moderna tvärveten- skapliga analyser. Utgrävningens kontextbaserade metod skilde sig från den av Mortimer Wheeler influerade lagerbaserade metod, som vid denna tid dominerade indisk arkeologi. Vidare syns en påtaglig skillnad mellan den Wheelerska hierarkiska och disciplinfokuserade utgrävningspraktik som präglade subkon- tinentens arkeologi och Hannas mer inkluderande och demokratiskt hållna till- vägagångssätt (Wheeler 1947–48; Rydh 1956; Arwill-Nordbladh 2012).

Slutord Genom sina olika arkeologiska projekt har Hanna Rydh givit många bidrag till disciplinen. Som kvinnlig pionjär förenade hon familj och forskning och blev en förebild för kvinnliga akademiker (Lundgren 1996:46 f.). Som författare till populära »utfärdsböcker» introducerade hon tillsammans med Bror Schnittger en genre som lyfte fram det arkeologiska landskapet som en viktig resurs för allmänheten. Genom att skriva populärvetenskap, reseskildringar och barn- böcker spred hon ett intresse för ämnet. Monografierna är ännu utgångspunkter för nya forskningsteman. Utöver dessa arkeologiska insatser gav Hanna Rydh rika bidrag till tidens sociala och kvinnopolitiska frågor. 230 Elisabeth Arwill-Nordbladh

Referenser Otryckta källor Hannna Rydhs och Bror Schnittgers arkiv. Antikvarisk-topografiska arkivet (ATA). Vitterhetsakademien. Hanna Rydhs samling. Kvinnohistoriska samlingarna. Göteborgs universitetsbibliotek.

Litteratur Arwill-Nordbladh, Elisabeth, 1995: Paradoxen Hanna Rydh. Arkeologi, emancipation och konstruktion av kvinnlighet. Arkeologiska liv. Red. Jarl Nordbladh. Göteborg. S. 77–103. — 2005a: Tankar om en professionalisering – Hanna Rydhs arkeologiskt formativa tid. Från Worm till Welinder . Red. Joakim Goldhahn. Göteborg. S. 109–142. — 2005b: Där fädrens kummel stå. Om fornminnesplatser som offentligt rum. En lång historia … festskrift till Evert Baudou på 80-årsdagen. Red. Roger Engelmark, Tho- mas B. Larssson & Lilian Rathje. Umeå. S. 35–49. — 2012: Decolonizing Practices? Some reflections based on the Swedish archaeological expedition to Rajastan in India 1952–1954. Histories of archaeological practices. Reflections on methods, strategies and social organisation in past fieldwork. Red. Ola W. Jensen. Stockholm. S. 259–304. — 2013: Ethical Practice and Material Ethics: Domestic Technology and Swedish Modernity in the Early Twentieth Century, Exemplified from the Life of Hanna Rydh. Historical and Archaeological Perspectives on Gender Transformations: From Private to Public . Red. Suzanne M. Spencer-Wood. New York. S. 275–303. — (under tryckning): When the modern was too new. Communities and knowledge production in archaeologi. Red. Kathleen Sheppard, Ulf Hansson, Julia Roberts & Jonathan Trigg. Manchester University Press. Baudou Evert, 1997: Gustaf Hallström – arkeolog i världskrigens epok. Stockholm. Bokholm, Rune, 2001: Tisdagsklubben: om glömda antinazistiska sanningssägare i svenskt 30- och 40-tal. Stockholm. Lundgren, Britta, 1996: Kön och genealogi i etnologisk ämneshistoria. Åtskilja och för- ena. Etnologisk forskning om betydelser av kön. Red. Britta Lundgren, Inger Löv- krona & Lena Martinsson. Stockholm. S. 13–86. Lundqvist, Lars & Stibéus, Magnus (red.), 1999: Aranäsborgen – arkeologisk under- sökning 1999. Göteborg. Lundqvist, Lars & Stibéus, Magnus (red.), 2003: Aranäsborgen - arkeologisk undersök- ning 2000. Göteborg. Lundström, Catarina 2005: Fruars makt och omakt – kön, klass och kulturarv 1900– 1940. Umeå. Nerman, Birger, 1918: Kungshögarna på Adelsö och Sveriges äldsta konungalängder. Fornvännen 13. S. 65–77. — 1965: Hanna Rydh: in memoriam. Fornvännen 60. S. 141–150. Rig 1922: Arkeologerna och vården av de förhistoriska fornminnena. S. 1–18. Ryberg, Eva, 1990: Hanna Rydh – förmedlare av förhistorien. Fornvännen 85. S. 303– 309. Rydh, Hanna, 1919: Dosformiga spännen från vikingatiden. Stockholm. — 1920: En tusenårig kvinnograv. Hertha nr 7. S. 79–80. — 1926a: Kvinnan i Nordens forntid. Stockholm. — 1926b: Grottmänniskornas årtusenden. Stockholm. — 1927: Solskivans land. Skildringar i ord och bild från det gamla och nya Egypten. Stockholm. Hanna Rydh (1891–1964) 231

— 1928a: Där fädrens kummel stå. En utfärdsbok för Stockholmstraktens fornlämning- ar. Del II. Stockholm. — 1929: On Symbolism in mortuary ceramics. Bulletin / The Museum of Far Eastern Antiquities, N:o 1. Östasiatiska museet, Stockholm. S. 71–124. — 1930: Mor berättar om hur det var förr i världen. Stockholm. — 1931: Seasonal fertility rites and the death cult in Scandinavia and China. Bulletin / The Museum of Far Eastern Antiquities, N:o 3. Östasiatiska museet, Stockholm. S. 69–98. — 1933: Mor berättar om hur det var förr i världen 2. Stockholm. — 1936: Förhistoriska undersökningar på Adelsö. Kungl. Vitterhets Historie och Anti- kvitets Akademien: Stockholm. — 1937: Oscar Montelius. En vägrödjare under årtusenden. Stockholm. — 1940b: Frihet och demokrati. Stockholm. — 1946: Min resa till Indien. Stockholm. — 1956: Indisk ökenby. Stockholm. — 1958: Man kan aldrig lära nog. Vad livet lärt mig. En bok om livserfarenhet och lev- nadsvisdom. Svenska män och kvinnor berättar ur sitt liv. Red. Eric Leijonancker. Stockholm. S. 229–234. — 1959: Rang Mahal. The Swedish Archaeological expedition to India 1952–1954. Lund. Schnittger, Bror & Rydh, Hanna, 1922: Där fädrens kummel stå. En utfärdsbok för Stockholmstraktens fornlämningar. Stockholm. Schnittger, Bror & Rydh, Hanna, 1927: Aranaes. En 1100-talsborg i Västergötland. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Stockholm. Schnittger, Bror & Rydh, Hanna, 1940: Grottan Stora Förvar på Stora Karlsö. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Stockholm. Uesugi, Akinoru, 2014: A note on the Rang Mahal Pottery. Heritage: Journal of Multi- disciplinary Studies in Archaeology 2 (2014). S. 125–151. Wheeler, Mortimer, 1947–48: Technical section: 4 – Further notes on digging and re- cording. Ancient India. Bulletin of the Archaeological Survey of India. No 5. S. 311– 321. 232 Elisabeth Arwill-Nordbladh Arthur Nordén (1891–1965) 233 Arthur Nordén (1891–1965)

Anders Kaliff Foto: efter KVHAA:s porträttmatrikel.

Vissa arkeologer är intimt förknippade med enskilda landskap och platser. Det gäller i hög grad för Arthur Nordén. Även om han under lång tid verkade i andra delar av vårt land, förblev han Östergötland trogen i sin forskning, allra helst trakten kring födelsestaden Norrköping. Jag har själv ett speciellt förhål- lande till Arthur Nordén som forskare, även om vi aldrig träffades (jag var endast två år vid hans bortgång). Uppväxt i samma landskap har jag liksom Nordén ägnat mig åt Östergötlands förhistoria. I flera fall har jag rent fysiskt arbetat i hans fotspår, särskilt i samband med de stora uppdragsarkeologiska ut- grävningarna kring Norrköping i slutet av 1980- och början av 1990-talet. Jag arbetade då under flera år intensivt med arkeologin i Bråbygden, det område som Nordén så ofta skildrade. En särskild länk till honom fick jag också genom fil. dr Björn Helmfrid (1915–99), vilken känt Nordén personligen och i sin ungdom haft honom som lärare i Vasa Real i Stockholm. Senare i livet var han i flera sammanhang Nordéns hävdatecknare (t.ex. Helmfrid 1991). Arthur Nordén föddes under små omständigheter i hamn- och industristaden vid Bråviken år 1891. Fadern var snickare och familjen utan erfarenheter av högre skolgång, än mindre av akademiska traditioner. Den unge Arthurs fallenhet för studier uppmärksammades dock av hans lärare i folkskolan, vilket ledde till att han genom stipendier fick möjlighet att »läsa vidare», som det på den tiden hette. Han tog studentexamen vid Norrköpings högre allmänna läro- verk 1910, med toppbetyg i språk. Med hjälp av ytterligare stipendier kunde han därefter påbörja studier vid Uppsala universitet. I avsaknad av nätverk för råd och »karriärplanering» blev valet av ämnen inte särskilt strategiskt. Han läste helt enkelt de ämnen han tyckte bäst om: tyska, franska och nordiska språk. Det här var ingen kombination som gav behörighet som lärare vid dåti- dens läroverk, varför den yrkesvägen tills vidare var stängd. Då Nordén var en flyhänt skribent, med god stilistisk förmåga, var journa- listiken en alternativ möjlighet till utkomst. Skrivandet blev också en stor passion, och redan under sin tid som gymnasist hade han börjat skriva för Norrkö- 234 Anders Kaliff pings Tidningar (NT), för att sedan regelbundet medverka där fram till sin död. Betydelsefull blev hans kontakt med Erik Sundin (1867–1946), tidningens hu- vudredaktör i mer än tre decennier, vilken tidigt såg Nordéns talang och hjälpte honom till olika uppdrag som journalist. Trots åtskilliga sådana räckte det inte till för försörjningen. En möjlighet som då yppades var arbete som lärare vid folkhögskolor, där kraven på specifika ämneskunskaper inte var lika hög som vid läroverken. Nordén kom att tjänstgöra på tre olika sådana skolor – Molkom i Värmland, Hvilan i Skåne och Lunnevad i Östergötland – och undervisade där i ett flertal ämnen. Han var en omvittnat populär lärare och tillika uppskattad föredragshållare. Parallellt fortsatte han arbeta för NT, som skribent och på olika vikariat. Under perioden 1918–20 arbetade han även som redaktionssekreterare på tidningen. Den som läser föreliggande text utan särskilda förkunskaper om Arthur Nordén, börjar nu säkert undra var arkeologen Arthur Nordén kommer in i bilden. Innan så sker ska dock hans yrkesliv ta ännu större omvägar än de hittills beskrivna. Efter att ha författat en rad filmhistoriska artiklar erhöll han ett stipendium från nystartade Svensk Filmindustri (SF), och arbetade sedan där som litterär rådgivare åren 1920–21. I det sammanhanget träffade han regissören Mauritz Stiller. De blev goda vänner och inledde ett samarbete, med Nordén som manusförfattare. Den rollen passade honom väl och samarbetet resulterade i filmerna »Erotikon» (1920) och »Johan» (1921), varav åtminstone den först- nämnda fick internationellt genomslag. Arthur Nordén medverkar själv i fil- men som statist. Svensk film hade under stumfilmsepoken en förhållandevis stark position, och efter de båda filmerna låg vägen till Hollywood öppen. Nordén tvekade dock inför en flytt och förblev i hemlandet, medan Stiller tillsammans med den av honom upptäckta Greta Garbo flyttade sin verksamhet till Hollywood, där Greta som bekant blev en av filmens världsstjärnor. Som kuriosum bör här nämnas uppgiften att det var Arthur Nordén som hittade på artistnamnet Garbo. Det ska ha skapats som en förvrängning av Gábor Bethlen, 1600-tals- fursten över Transsylvanien, svåger med svenske kungen Gustaf II Adolf. Under sin tid som folkhögskolelärare hade Nordén hållit livfulla föreläsning- ar om fursten, och ur intresset för denna historiska gestalt föddes namnet: Gábor blev Garbo! Jag har inte kunnat få saken helt bekräftad, men det är åt- minstone något som bland andra Björn Helmfrid berättade. Efter att ha avstått från filmkarriär i Hollywood försökte Arthur Nordén återgå till journalistyrket vid Norrköpings Tidningar. Här fanns dock inte läng- re plats för honom, men en annan väg öppnades genom att en s.k. högre folkskola öppnades i Norrköping 1921. Där fick Nordén en ämneslärartjänst. Dess- förinnan hade han dock gift sig. Åter i läraryrket var hans ambition att kvalifi- cera sig för en adjunktstjänst vid läroverket, varför han tog tjänstledigt för att komplettera sin akademiska examen i Uppsala, där han avlagt fil. kand.- examen redan 1913. Han kompletterade med litteraturhistoria, och jämnt tio år efter kandidatexamen avlade han vad som då benämndes ämbetsexamen, vilket Arthur Nordén (1891–1965) 235 gav titeln filosofie magister, för att bli behörig som läroverkslärare. Under Nordéns tjänstledighet hade dock ämneskombinationen tyska-franska ändrats till engelska som krav för ordinarie läroverkstjänst, varför han åter befanns vara obehörig. Det var nu som Arthur Nordén på allvar växlade in på den arkeologiska banan. Intresset för arkeologi hade funnits länge, och redan som yngling hade han 1903 deltagit i Oscar Almgrens utgrävningar i Borgs socken, söder om Norr- köping, där också arvprinsen, sedermera kung Gustav VI Adolf deltog. Nordén hade redan innan arkeologistudierna blev allvar, givit ut skrifter som behandlade fornlämningar, med förkärlek sådana där han tolkade dem i ljuset av det norröna materialet och lokal sägentradition (t.ex. Nordén 1922). Hans kulturhistoriska författarskap omfattade tidigt ett brett register, vid sidan om arkeologi bl.a. skrifter om plats- och gatunamn i Norrköping, liksom i grannstaden Linköping. 1918 hade han också givit ut det stora verket Norrköpings medeltid. Ett diplomatarium norcopense, vilket omfattar tiden 1180–1521 med kommentarer av utgivaren. Redan 1917 hade Nordén också publicerat en liten skrift på 36 sidor om Ki- viksgraven. Dess ristade hällar, liksom bronsålderns hällristningar i allmänhet, var ett återkommande intresse. Angående Kiviksgraven finns från ett senare skede, slutet av 1930- och början av 1940-talet, en intressant brevväxling mellan Nordén och arkeologen Gustaf Hallström bevarad. Hallström fick 1930–31 uppdraget att undersöka Kiviksgraven inför dess restaurering. Nordén, som alltsedan 1910-talet givit ut informativa häften om graven, ville få tillgång till resultaten, men Hallström drog ut på publiceringen. En alltmer frustrerad Nordén skrev upprepat och bad om uppgifter som han behövde för att komplettera sina skrifter. Allra helst ville han få till stånd ett samarbete med Hallström, men denne var hela tiden undvikande och kom heller aldrig att publicera några resultat från Kivik. Nordéns arbete om Kivik kunde därmed inte heller slutföras (Goldhahn 2013:267–294). Väl inne på arkeologins bana gick de akademiska studierna snabbt. Arthur Nordén avlade licentiatexamen i Uppsala hösten 1925, och året efter disputerade han för doktorsgraden, på avhandlingen Östergötlands bronsålder (1926). Avhandlingen fick visserligen betyget »Med beröm godkänd», men med ett tillägg i betygsprotokollet: »med tvekan». Detta hindrade en fortsatt akademisk karriär, något som annars varit rimligt i detta läge. I eftervärldens ögon kan det tyckas olyckligt och orättvist. Avhandlingen är mycket gedigen och jag citerar gärna Birger Nerman i dennes minnesord över Arthur Nordén i Fornvännen 1966: »Ingen svensk arkeolog har tidigare i sin doktorsavhandling framlagt ett så väldigt material, upptäckt av honom själv. Utan tvivel kommer den alltid att betraktas som ett av de stora bestående verken om svensk bronsålder» (Nerman 1966:234). Jag håller med om detta och har själv upplevt den stora betydelse som avhandlingen liksom flera andra av Nordéns skrifter hade ännu på 1980- och 1990-talen, särskilt för arkeologer med Östergötland som arbetsfält (jfr Kaliff 1999). Först med de omfattande undersökningarna som skedde från den- 236 Anders Kaliff na tid och framåt, har kunskapen om Östergötlands förhistoria och bronsåldern väsentligt utökats. Inte minst när det gäller hällristningarna placerade Nordén Östergötland som ett av de mest betydelsefulla områdena i Skandinavien med ett material som han utökade till ca 5000 bilder fördelat på 330 lokaler. Då hade han själv upptäckt mellan 3000 och 4000 av dessa bilder, något som i sig visar vidden av hans fältarbete. När det gäller tolkningen av hällarnas bilder och deras betydelse var Nordéns tidiga uppfattning, i likhet med kollegan Gunnar Ekholms, att de hade en funktion i begravningsritualen och var tillägnade de döda. Med tiden kom han att ändra ståndpunkt och i stället koppla ristningarna till jordbruksmarken, sannolikt under påverkan av sin handledare i Uppsala Oscar Almgren, vilken betraktade hällristningarna som uttryck för en fruktbarhetskult. Vid tiden för publiceringen av Nordéns avhandling 1926 hade dock Almgrens bok om ristningarnas betydelse ännu ej kommit i tryck. Det gjorde den först året efter med titeln Hällristningar och kultbruk (Almgren 1927), och den innebar en svidan- de kritik mot uppfattningen om hällristningarna som uttryck for en kult kopplad till de döda. Nordén var också intresserad av den skandinaviska bronsålderns externa kontakter och förbindelserna söderut. Till skillnad från flertalet samtida forskare betonade han inte kontakter via kontinenten utan i stället sjötransporter längs Europas västkust, ytterst mot den iberiska halvön. Här föregrep Nordén en nutida upptäckt med mer än 80 år. Först i vår tid, genom det projekt som drivs av arkeologen Johan Ling kring ursprungsområden för koppar i skandinaviska bronsföremål, har just denna kontaktväg hamnat i tydlig belysning (Ling et al. 2014). Med en akademisk karriärväg stängd återstod för Nordén att efter disputationen ännu en gång återgå till skolvärlden och värvet som lärare. Han erhöll ett vikariat i Vasa realskola i Stockholm och blev så småningom ordinarie adjunkt där, en tjänst som han behöll fram till sin pensionering 1958. Man skulle kunnat tro att Nordén efter dessa karriärmässiga krumsprång och en missad akademisk karriär skulle ha tappat hågen för vidare arkeologisk forskning. Så var ingalunda fallet. Han förblev en såväl entusiastisk som entusiasmerande forskare, med en obändig energi att gå vidare med nya projekt. Dessa utförde Arthur Nordén under sommarferierna, vid sidan om en såväl mycket krävande som uppskattad lärargärning. Redan under 1910-talet hade Nordén startat egna arkeologiska undersök- ningar i Bråbygden, i flera fall i samarbete med arkeologen Bror Schnittger. Så var fallet med en av de lokaler som särskilt förknippas med hans namn, nämli- gen Ringstad, belägen på Norrköpingsåsen nordväst om staden. Efter att Nils Åberg först undersökt några gravar på platsen, påbörjade Schnittger och Nordén utgrävningar 1917–18, vilka den senare själv fullföljde åren 1925–28, efter att Schnittger gått bort 1924. Vid Ringstad påträffades förutom ett omfattande gravfält två stora komplex med hustomtningar och även spår efter en träbefästning. Dateringarna hade sin tyngdpunkt till romersk järnålder och Arthur Nordén (1891–1965) 237

Arthur Nordén i arbete vid utgrävning av fornminnesområdet Ringstad vid Norrköping. ATA. folkvandringstid, varefter det sker en nedgång i såväl antalet gravar som be- byggelseintensitet, något som Nordén ville sätta i samband med krigiska skeenden, som också kunde förklara de fornborgar som har uppförts längs Kol- mårdsbranten, några kilometer norrut. Undersökningsresultaten från Ringstad och flera andra platser redovisas i den omfattande volymen Östergötlands järnålder I, utgiven 1929. Nordén återvänder här till sitt stora intresse för att knyta sagor och sägentradition till arkeologiska platser. Även om tyngdpunkten i boken vilar på resultat från Norrköpingsbygden, hämtade från Nordéns egna undersökningar, så har den ett betydligt bredare anslag än så. Redovisningen av material och tolkningar är ofta föredömliga, medan de omfattande och ibland mycket detaljerade kopp- lingarna till sagomaterialet kan framstå som vågade för en nutida läsare. En av de forntida händelser som Nordén lade mycket forskarmöda och kraft på att studera gäller det s.k. Bråvalla slag. Det är en mytisk forntida drabbning, som enligt den isländska Hervararsagan och Saxos danska historia ägde rum mellan på ena sidan svear och västgötar under Sigurd Ring och på andra sidan daner och östgötar under dennes morbror Harald Hildetand. Bråvallaslaget, som av vissa förläggs helt till sagornas och myternas värld men lika väl skulle kunna ha en autentisk kärna, var enligt Nordén intimt förknippat med lämningarna i denna trakt, inte minst med Ringstad. I del I av Östergötlands järnålder nämner Nordén också kort några fornläm- ningar vid Bodaviken på norra stranden av Bråviken, upptäckta tidigare på 238 Anders Kaliff

1920-talet av den i fornminnessammanhang mycket aktive folkskolläraren Torsten Engström. De blev nu föremål för Nordéns utgrävningar, och i den andra volymen av Östergötlands järnålder (del I:2) från 1938 presenteras resultaten. I en av de undersökta husgrunderna fann Nordén en s.k. guldgubbe, ett guldbleck från folkvandringstid med religiöst eller mytologiskt motiv, enligt tolkningen invid högsätet i en hallbyggnad. Fyndplatsen vid Boda tolkar Nordén som en föregångare till det medeltida Svintuna, beläget norr därom, en plats med viktig roll för den gamla Eriksgatan. Nordén tillhörde de forskare som ville se ordet swin, i bemärkelsen ’upptorkat eller grunt ställe vid strand’, som grunden för ordet svear. Han utvecklar detta i en artikel i Fornvännen 1931 med titeln »Sverigenamnet och Enköpingsbygden», där en av de platser som ansetts särskilt viktig för tolkningen av swin i denna bemärkelse behandlas, nämligen Svinnegarn i Uppland. Volym I:2 av Östergötlands järnålder, vilken som numreringen antyder var tänkt att följas av flera, ägnas annars främst åt landskapets fornborgar. Dryga 100 borgar återges, var och en med uppmätningar och beskrivningar och i flera fall också med foton. 15 borgar hade varit föremål för mer eller mindre omfattande undersökningar, och baserat på fyndmaterialet daterar Nordén borgarna till i första hand folkvandringstid. Han behandlar även det s.k. Götavirke, två vallar av jord och sten som löper i nordsydlig riktning i Västra Husby socken, vilka tolkas som försvarsvallar byggda för Östergötlands försvar under folk- vandrings- och vendeltid, framför allt mot infall från svearna. Namnet Göta- virke myntade Nordén med inspiration från det mera kända Danevirke. Arthur Nordén var en forskare och skribent med mycket breda register. För- utom sin omfattande arkeologiska och lokalhistoriska produktion hann han även med att skriva teaterhistoria, bl.a. två band om närmare 600 sidor om Norrköpings äldre teatrar, och även skolhistoria, det senare i form av volymen Jacob-Vasa realskola 300 år (1961), en historik över den skola där han verkade under merparten av sitt yrkesliv. Ända in på 1960-talet fortsatte han att ge ut arkeologiska och antikvariska skrifter, varav artikeln i Fornvännen 1961, »Sparlösa och Kälvesten, våra äldsta historiska runinskrifter», blev en av de sista. Samma år gav han också ut den populära skriften Sägen och fornminne i Fiskebybygden, där han en sista gång återvänder till sitt stora intresse – att kombinera saga och sägen med de arkeologiska fynden från hembygden. Arthur Nordén gifte sig 1922 i Stockholm med Disa Gunhild Ingeborg Janzon (1890–1977), som överlevde honom med mer än ett decennium. Till- sammans hade de dottern Monica, gift Rapaport (1925–64), som sorgligt nog gick bort redan året före sin far Arthur.

Litteratur Almgren, Oscar, 1927: Hällristningar och kultbruk. Bidrag till belysning av de nordiska bronsåldersristningarnas innebörd. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Aka- demiens Handlingar del 35. Stockholm. Goldhahn, Joakim, 2013: Bredarör på Kivik – en arkeologisk odyssé. Simrishamn. Arthur Nordén (1891–1965) 239

Helmfrid, Björn, 1992: Ur fil dr Arthur Nordéns brevväxling 1. Brev från fil dr Erik Sundin 1909–1944. Norrköping. — 1990–91: Fornforskaren Arthur Nordén. Norrköpings Tidningar 27/12 1991. — 1991: Arthur Nordén. Svenskt biografiskt lexikon 27. Stockholm. S. 172–177. Kaliff, Anders, 1999: Arkeologi i Östergötland. Scener ur ett landskaps förhistoria. Oc- casional Papers in Archaeology 20. Uppsala. Ling, Johan, Stos-Gale, Zofia, Grandin, Lena, Billström, Kjell, Hjärthner-Holdar, Eva, Persson, Per-Olof, 2014: Moving metals or indigenous mining? Provenancing Scan- dinavian Bronze Age artefacts by lead isotopes and trace elements. Journal of Ar- chaeological Science 41 (2014). S. 106–132. Nerman, Birger, 1966: Arthur Nordén in memoriam. Fornvännen 61. S. 230–241. Nordén, Arthur, 1916: Om Bråvalla slag och andra sagominnen från Norrköping, I–II. Norrköping. — 1917: Bildgåtan i bronsåldersgraven i Kivik. En nyckel till hällristningarnas problem. Ystad. — 1918: Norrköpings medeltid. Ett Diplomatarium Norcopense omfattande bevarade medeltidsbrev rörande staden Norrköping med Ö. Eneby, S. Johannis samt Borg och Löts socknar från tiden 1180–1521. Stockholm. — 1922: Saga och sägen i Bråbygden. Norrköping. — 1925–26: Östergötlands bronsålder. Linköping. — 1931: Sverigenamnet och Enköpingsbygden. Ett arkeologiskt bidrag till ortnamns- forskningen. Fornvännen 26. S. 227–237. — 1929: Östergötlands järnålder del 1:1. Stockholm. — 1938: Östergötlands järnålder del 1:2. Stockholm. — 1955: Norrköpings äldre teatrar 1. 1700-talets teatrar. Föreningen Gamla Norrkö- ping. Publikationsserie berörande Norrköpings och norrköpingstraktens kulturhistoria N:o 6. Norrköping. — 1957: Norrköpings äldre teatrar 2. Saltängsteatern 1798–1850. Föreningen Gamla Norrköping. Publikationsserie berörande Norrköpings och norrköpingstraktens kulturhistoria N:o 7. Norrköping. — 1961a: »Sparlösa» och »Kälvesten» : våra äldsta historiska runinskrifter. Fornvän- nen 56. S. 256–270. — 1961b: Sägen och fornminne i Fiskebybygden. Norrköping. 240 Anders Kaliff Andreas Oldeberg (1892–1980) 241 Andreas Oldeberg (1892–1980)

Helena Victor Foto: efter SBL.

Andreas Oldeberg var en föremålens och metallernas man. Hans omfattande mängd publikationer rörande metallföremål och metalltekniker under förhi- storien har fått en mycket stor genomslagskraft i Skandinavien. Få är de arkeologiska studenter som arbetat med bronsålder eller metallhantverk som inte har flertalet referenser till en artikel eller monografi av Oldeberg i sina litteraturlistor. Han har således också präglat mina egna studier och analyser ända sedan min tid som student i Uppsala och hans verk tillhör dem som jag oftast citerar. Andreas föddes 8 aug 1892 i Läby skolhus, Vänge och Läby församling ös- ter om Uppsala. Hans far var folkskollärare Erik August Andreas Andersson Oldeberg (död 1934) och hans mor Nanna Maria Cecilia Hollvaster Oldeberg (död 1957). Han hade två yngre bröder, Erik August Oldeberg (sedermera präst) och Viktor Harald Oldeberg (sedermera redaktör). Man får förmoda att föräldrarna var mycket stolta över sina framgångsrika söner. Andreas gifte sig 1936 med Margareta Emilia Nilsson (död 1978). Med henne fick han en son, Hans Georg Andreas, som föddes 1937. Efter studentexamen vid Uppsalas Högre Allmänna Läroverk 25 maj 1914 arbetade Andreas Oldeberg inom bank- och affärsverksamhet i ett par år, innan han hösten 1923 påbörjade sina akademiska studier vid Stockholms Högskola. Där fullföljde han sin filosofie kandidatexamen 28 maj 1926 med arkeologi som huvudämne. 1 februari 1928 fick han en anställning som amanuens vid Statens historiska museum. Denna arbetsplats stannade han sedan på under resten av sitt yrkesverksamma liv. Han gick i pension 1958 men fortsatte sin fors- kargärning i många år till. Hösten 1932 skrev han in sig som doktorand vid institutionen för nordisk och jämförande fornkunskap vid Uppsala universitet. I sin avhandling tackar 242 Helena Victor han särskilt sin lärare professor Sune Lindqvist, som verkar ha varit viktig för Oldebergs arbete. Han disputerade redan i slutet av maj 1933, vilket tyder på att mycket av avhandlingsarbetet redan var utfört, innan han blev doktorand. Avhandlingens titel Det nordiska bronsåldersspännets historia med särskild hänsyn till dess gjuttekniska utformning i Sverige beskriver tydligt dess inne- håll. I sin avhandling utgår Oldeberg från Montelius’ periodindelning av brons- föremål och fokuserar på fibulor och spännen i Norden från bronsålder. Syftet beskriver han som att besvara frågan om det funnits självständiga tillverknings- centra under bronsåldern. Han fokuserar också på tillverkningstekniker vid me- tallhantverket samt hur de förändrades under bronsålderns lopp. I sitt arbete kombinerade han föremålsstudier med naturvetenskapliga metoder. Han be- ställde metallurgiska analyser för att klarlägga materialens bearbetning samt möjliga olika tillverkningstekniker, som hamring av kall och varm metall eller gjutning. Avhandlingens innehåll speglar tydligt Oldebergs forskningsfokus under hela hans verksamhetsperiod. Totalt publicerade Andreas Oldeberg 146 artiklar, monografier, kapitel och populärvetenskapliga artiklar (fig. 1), varav av naturliga skäl de flesta var olika typer av artiklar. För en fullständig bibliografi över Oldebergs publikationer hänvisas till Ambatsis, Lundqvist och Sernings sammanställning i Fornvännen 1983. Många av artiklarna (65 %) publicerades i tidskriften Fornvännen och behandlade ofta bronsåldersfynd som t.ex. »Ett bronsålders- fynd från Hjärpetan i Värmland» (1928), »Mörkhultfyndet: ett depåfynd från yngsta bronsåldern» (1940) och »Några gotländska husurnor» (1958). Andra artiklar berörde bevarade förhistoriska träföremål som Andreas verkar ha haft ett särskilt intresse för. Artiklar som »Några förhistoriska föremål från Trolle-Ljungby mosse i Skåne» (1956) och »Är redskapet från Ranstads- mossen i Västergötland en sticktorvspade?» (1945) pekar tydligt på detta intresse. Den stora bredden i hans publikationer speglar hans intresse av förhistoriska föremål, varav många förvarades på Statens historiska museum (SHM) där han hade alla möjligheter att studera dem. I juli 1944 utnämndes han till andre antikvarie vid SHM, han blev antikvarie 1946 och 1953 utnämndes han till förste

Fig. 1. Antal publikationer av olika typer utgivna av Oldeberg under 1929– 80. Kapitel/del betyder att han författat delar av en bok eller kapitel i en bok. Andreas Oldeberg (1892–1980) 243

Andreas Oldeberg närmast kameran vid myndighetens luftskyddsövning i september 1939. Bengt Thordeman tredje från höger. ATA. antikvarie och chef för museets sten- och bronsåldersavdelning. Inom ramen för sitt arbete utförde han också ett par arkeologiska utgrävningar, men hans intresse verkar inte ha gällt fältarbete utan snarare föremålen i magasinen och analyser av dessa. Det är tydligt att han främst intresserade sig för föremål av metall från bronsålder, och de flesta av hans publikationer berör just artefakter från bronsålder (fig. 2). Även metallhantverk, utvinningstekniker och metall- bearbetning låg honom varmt om hjärtat. Under hela sin verksamma tid publicerade sig Oldeberg, och han var sär- skilt produktiv under 1930-talet (fig. 3). Under denna period producerade han mest artiklar, medan han senare med sin stora kunskap och vetgirighet ägna- de sig åt större sammanfattande verk. Förutom sin avhandling författade Ol- deberg ytterligare tre större monografier på det metallurgiska temat näm- ligen: Metallteknik under förhistorisk tid (1942–43), Metallteknik under

Fig. 3. Antal publikationer per årtionde. 1970- Fig. 2. Antal publikationer baserade på be- talet omfattar även den sista publikationen från handlad tidsperiod. 1980. 244 Helena Victor

Andreas Oldeberg vid sitt arbetsbord på SHM. ATA. vikingatid och medeltid (1966) och Die ältere Metallzeit in Schweden (1974– 76). Alla dessa används fortfarande idag som viktiga referensverk. I de båda volymerna Metallteknik systematiserade han stora material, som han kombinerade med tekniska undersökningar. Materialet omfattade allt från metall- malmer och gruvbrytning till ämnen, färdiga föremål och deras ornamentik (Ambatsis et al. 1983). Inför arbetet med publikationen Die ältere Metallzeit in Schweden I och II (1974, 1976) företog Oldeberg omfattande genomgångar av äldre metall i många olika samlingar, förutom vid SHM t.ex. i Göteborgs arkeologiska museum, Kalmar läns museum och Historiska museet i Lund samt i privata samlingar. Verket består av två delar, där den första och tjockaste delen, del I, innehåller bilder i form av foton eller teckningar av fynd och beskrivningar av deras kontexter. Del II innehåller diskussioner om vapen, teknik, religion och gravar samt kartor och tabeller. De båda volymerna kompletterar därmed varandra och är bland de mest använda i mitt bibliotek. Få böcker har så många anteckningar och bokmärken. Det beror delvis på att jag ofta söker information ur dem men också på att dateringarna, dvs. Montelius’ periodindelning, saknas i delen med fyndsammanställningar, varför jag har fått komplettera med den informationen efter hand. En volym med så omfattande föremålsmaterial används ofta än idag som referenssamling vid bestämning av fynd påträffade vid utgrävningar samt vid analyser av äldre föremålstyper från bronsålder. Han skrev även monografin Studien über die schwedische Bootaxtkultur (1952), som betraktas som en sista punkt i den äldre forskningen om båtyxkul- turen, som senare kom att kallas stridsyxekultur. Många av hans resultat har se- Andreas Oldeberg (1892–1980) 245 nare omvärderats, men boken används fortfarande av många som en viktig referenssamling. Att arbeta på ett museum passade nog Oldeberg bra, för han gick verkligen in för det som vi i dag nog skulle kalla museipedagogisk verksamhet, anpassad för sin tid. Folkbildning verkar nämligen ha legat honom varmt om hjärtat. Han bidrog med många uppslagsord och texter (17 st.) mellan åren 1937 och 1939 i den stora publikationen Kunskapens bok, som under flera år gavs ut av förla- get Natur och kultur. Han skrev också en stor mängd artiklar, dels till dagstidningar som Social-Demokraten, Norrbottens-Kuriren och Corren (Östgöta Correspondenten), dels också i fackföreningen Metalls tidning Metallarbeta- ren, där han deltog med flera bidrag. Att publicera i den tidningen låg helt i linje med hans stora intresse för just metallers egenskaper och metallhantverk. Äm- nen som avhandlades rörde allt från bronsåldersfynd, förhistoriskt vagnsbruk, förhistorisk religion, tidig tideräkning till en text »Hur våra förfäder uppfattade sjukdomarna» i Social-Demokraten 23 maj 1937 – en mycket intressant fråga även idag! Andreas Oldeberg var produktiv ända in i det sista och hans sista text »Från runstav till tidur» publicerades i Ystads Allehanda 8 januari 1980. Han avled på nyårsafton 1980 och lämnade en stor forskargärning efter sig. Han mottog bl.a. 1970 det prestigefyllda »Hildebrandspriset», ett svenskt pris inom arkeologi, instiftat av Svenska fornminnesföreningen år 1934. Han beskrivs av sina samtida som en generös man som gärna delade med sig av sitt kunnande (Ambatsis et al. 1983), även om han också beskrivits som »tyskvänlig». Den som vill fördjupa sig i det material som Oldeberg sammanställde och lämnade efter sig måste tyvärr resa ända till Los Angeles i Kaliforniern. Trots att han verkade hela sitt liv på Statens historiska museum förvaras hans personliga forskningsarkiv inte i Stockholm utan på The Getty Research Institute, ett kaliforniskt forskningsinstitut som har stora samlingar av olika typer av arkivmaterial. Samlingen omfattar ett arkiv med analysresultat på främst metall- föremål men också en del träföremål med information och ofta foto eller teckning av föremålen. Materialet i samlingen har legat till grund för de tre publikationerna Metallteknik under förhistorisk tid (1942–43), Metallteknik under vikingatid och medeltid (1966) och Die ältere Metallzeit in Schweden (1974– 76). Det är synd att detta viktiga forskningsmaterial numera är så svåråtkomligt för oss nordbor, men man kan hoppas att hans forskning i stället kan uppmärk- sammas av nya forskare i USA.

Källor och litteratur Ambatsis, Jannis, Lundqvist, Maja & Serning, Inga, 1983: Andreas Oldebergs tryckta skrifter 1927–1980. Fornvännen 78. S. 37–42. Nordström, Hans-Åke, 1992–94: Andreas E Oldeberg, urn:sbl:7692, Svenskt biografiskt lexikon, band 28 sid. 174 (art. av Hans-Åke Nordström), hämtad 2016-11-30. Oldeberg, Andreas, 1928: Ett bronsåldersfynd från Hjärpetan i Värmland. Fornvännen 23. S. 321–345. 246 Helena Victor

— 1933: Det nordiska bronsåldersspännets historia med särskild hänsyn till dess gjuttekniska utformning i Sverige. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akade- miens handlingar. D 38: 3. Stockholm. — 1940: Mörkhultfyndet: ett depåfynd från yngsta bronsåldern. Fornvännen 35. S. 85–91. — 1942: Metallteknik under förhistorisk tid. 1. Lund . — 1943: Metallteknik under förhistorisk tid. 2. Leipzig. — 1945: Är redskapet från Randstadsmossen i Västergötland en sticktorvspade? Forn- vännen 40. S. 69–75. — 1952: Studien über die schwedische Bootaxtkultur. Stockholm. — 1956: Några förhistoriska föremål från Trolle-Ljungby mosse i Skåne. Fornvännen 51. S. 44–49. — 1958: Några gotländska husurnor. Fornvännen 53. S. 1–16. — 1966: Metallteknik under vikingatid och medeltid. Stockholm. — 1974: Die ältere Metallzeit in Schweden. Volym 1. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Stockholm. — 1976: Die ältere Metallzeit in Schweden. Volym 2. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Stockholm. Bengt Thordeman (1893–1990) 247 Bengt Thordeman (1893–1990)

Anders Andrén Foto: efter KVHAA:s porträttmatrikel.

Bengt Thordeman föddes 1893 i Ununge i östra Uppland. Han var son till prosten Johan Thordeman (1849–1916) och hans hustru Hildegard, född Nerén (1857–1937). Fadern härstammade från uppländska bondesläkter, medan modern kom från präst- och bergsmansfamiljer i Bergslagen. Bengt Thordeman var yngst av fem barn och växte upp i en familj med ett »välgörande andligt frisinne». Hans far var en liberal och ekumeniskt inriktad teolog, som var god vän med bl.a. ärkebiskopen Nathan Söderblom och överrabbinen Gottlieb Klein. Båda föräldrarna hade ett »lidelsefullt intresse» för gamla ting, modern för möbler och konsthantverk, fadern för kyrklig konst och fornsaker. Somma- ren 1910 besökte fadern med yngste sonen Bengt utställningen av äldre medeltida kyrklig konst i Strängnäs, vilken var organiserad av Sigurd Curman och Johnny Roosval (Melin 2014). Detta besök blev avgörande för Bengt Thorde- mans levnadsbana. Utställningen »verkade på mig som en uppenbarelse av oanade skönhetsvärden och upptäcktsmöjligheter», meddelar han. Året därpå gjorde fadern med sin son Bengt dessutom en utlandsresa till Tyskland. Thor- deman tog studenten i Uppsala 1912, och fortsatte därefter med universitetsstudier i Uppsala. Han läste arkeologi för Oscar Almgren, konsthistoria för Johnny Roosval och August Hahr samt klassisk arkeologi för Sam Wide, och han tog en fil. kand.-examen 1915 (Thordeman 1960). Genom Oscar Almgrens försorg engagerades Thordeman redan som 23-åring för att gräva på Adelsö tillsammans med Hanna Rydh. Grävningarna var finansierade genom en insamling av Svenska Dagbladet, vilken hade orga- niserats av tidningens kulturjournalist Ernst Klein, som var son till faderns vän Gottlieb Klein och som senare blev intendent vid Nordiska museet. Under som- marsäsongerna 1916–20 grävde Rydh ut de stora gravhögarna från järnåldern (Rydh 1936), medan Thordeman undersökte det medeltida kungapalatset Alsnöhus. Under terminerna fortsatte Thordeman sina studier och var år 1918 också assistent vid det dåvarande Provinzial-Museum i Halle. Han blev fil. lic. i konsthistoria 1919 (Floderus 1954; Lagerqvist 1990; Selling 1991). 248 Anders Andrén

Bengt Thordeman vid utgrävningen i Sigtuna 1915. UUB.

Redan samma år som grävningarna avslutades disputerade Thordeman på doktorsavhandlingen Alsnö hus (Thordeman 1920), i vilken han rekonstruerade tegelpalatset och satte in det i dess europeiska sammanhang. Tack vare den väl mottagna avhandlingen blev han redan samma år docent i »konsthistoria och medeltidsarkeologi» i Uppsala. Under sin tid som docent fortsatte han att undersöka medeltida stenbyggnader, såsom Hörningsholms slott, kyrkoruinerna i Sigtuna, Roggeborgen i Strängnäs och Wiks hus (Thordeman 1921, 1923b, 1924a, 1924b, 1926a, 1928). Inspirerad av den österrikiske konsthistorikern Josef Strzygowskis studier av bysantinsk och orientalisk arkitektur gjorde Thordeman även en stor översikt över Europas kyrkliga arkitekturhistoria i Kyrkoarkitekturens härledning. Liksom Strzygowski betonade han »de betydelsefulla orientaliska insatserna i Västerlandets arkitekturhistoria» (Thorde- man 1923a:119). Vid sidan av sina studier av medeltidens byggnadskonst arbetade han dessutom som amanuens vid Uppsala universitets myntkabinett 1922–24 och fick därigenom ingående kunskaper om de svenska medeltids- mynten (Thordeman 1926b; Floderus 1954; Gamby 1984; Selling 1991). År 1924 sökte Thordeman professuren i konsthistoria vid Stockholms hög- skola. Men han fick inte tjänsten utan vände sig i fortsättningen mot musei- och ämbetsmannavärlden. Redan samma år blev han amanuens vid Statens historiska museum, som då var inhyst i Nationalmuseums bottenvåning. Mycket av sin tid de kommande åren ägnade han åt att ordna upp museets kaotiska sam- Bengt Thordeman (1893–1990) 249

Bengt Thordeman inför pensioneringen 1960. Han står i SHM:s medeltidsutställning med rekonstruerade rustningar från Korsbetningen i Visby. Foto Herman Ronninger, Svenska Dag- bladet. lingar, på uppdrag av den nye riksantikvarien Sigurd Curman. I samband med denna uppordning insåg han betydelsen av några äldre fynd från medeltida massgravar vid Korsbetningen utanför Visby. Thordeman genomförde därför egna undersökningar på platsen under somrarna 1928–30, med bl.a. sin gode vän den danske arkeologen Poul Nørlund. Nya stratigrafiska metoder vid un- dersökningarna blev avgörande för de ingående studierna av de unika medeltida rustningarna i massgravarna (Selling 1991). I samband med bearbetningen av fynden gjorde Thordeman flera studieresor, bl.a. till Sovjetunionen 1935, för att utröna de påträffade rustningstypernas asiatiska ursprung. Undersök- ningarna publicerades med bidrag av Nørlund i det viktiga arbetet Armour from the Battle of Visby 1361 (Thordeman 1939–40). Han publicerade även en po- pulär bok om den danska invasionen av Gotland 1361 och om massgravarna vid Korsbetningen (Thordeman 1944). Under dessa år kom han dessutom att ingå i den första redaktionen för den nordiska tidskriften Acta Archaeologica som startades 1930, tack vare vänskapen med Nørlund (ATA, Bengt Thorde- mans privatarkiv, Korrespondens). Thordeman utnämndes 1933 till chef för Kungliga Myntkabinettet och innehade denna befattning fram till 1946. Under dessa år kom han framför allt att 250 Anders Andrén

ägna sig åt museets myntsamling och numismatisk forskning. Ett nytt fyndre- gister för mynt och myntskatter upprättades inom museet. Han stärkte de internationella kontakterna, genom resor till bl.a. England, Frankrike och Polen, samtidigt som han var med om att skapa Nordisk Numismatisk Union 1935. Under perioden 1935–47 var han dessutom ordförande i Svenska numismatiska föreningen. Med inspiration från dansk och tysk numismatik samt från Sture Bolins myntstudier förnyade Thordeman den svenska numismatiska forskningen, tillsammans med sin närmaste medarbetare Nils Ludvig Rasmusson (Gal- ster & Malmer 1978; Gamby 1984; Lagerqvist 1990; Malmer 1991). De börja- de betona myntskatternas kontexter, och Thordeman var även intresserad av folktraditioner omkring myntskatter. Han publicerade en ny översikt över Sve- riges medeltida mynt (Thordeman 1936), som ersatte Hans Hildebrands nästan 60 år gamla sammanställning. Thordeman gjorde också en ingående studie av den väldiga Lohe-skatten från 1700-talet, vilken påträffades i Gamla Stan 1937. I detta arbete försökte han statistiskt rekonstruera storleken av dåtidens myntning, vilket har kommit att kallats »Thordeman’s law» (Thordeman 1948). Förutom en mängd kortare numismatiska artiklar publicerade han dessutom den populärvetenskapliga artikelsamlingen Dolda skatters hemligheter (Thordeman 1941a), som byggde på en serie radioföredrag om numismatiska frågor. Tillsammans med Mårten Stenberger utvecklade han också den popu- lärvetenskapliga genren vidare med en guidebok om utfärdsmål från Stock- holm (Stenberger & Thordeman 1935). Under 1937–38 påbörjades flyttningen av Statens historiska museum från Nationalmuseums bottenvåning till nya lokaler vid Narvavägen. Thordeman, som efter hand hade blivit Sigurd Curmans närmaste man, blev 1937 tillförord- nad museidirektör, för att ansvara för flyttningen, men till sin besvikelse ut- nämndes han inte till ordinarie museichef 1938. I stället fick Thordeman ansvar för att i det nya museet utforma Myntkabinettets nya lokaler, som successivt stod färdiga 1942 och 1945. Dessutom hade han ansvar för utställningen av de egna fynden från Korsbetningen, vilken var klar 1943 (Selling 1991). I en lång artikel i Sigurd Curmans festskrift skildrar han museets lokaler i ett långt historiskt perspektiv (Thordeman 1946). Thordeman blev 1946 chef för museets medeltidsavdelning och stannade på denna post till 1952. Under denna tid skapade han tillsammans med Monica Rydbeck medeltidsavdelningens permanenta utställning om guld- och sil- versmide 1948. Han ledde också en undersökning 1946 av Erik den heliges skrin och reliker i Uppsala domkyrka (Thordeman 1954). Vidare initierade han utgivningen av Medieval Wooden Sculpture in Sweden, vars första band utkom senare (Thordeman 1964). Under sin tid som chef för medeltidsavdelningen valdes Thordeman in i en rad svenska och utländska lärda sällskap, bl.a. Vitter- hetsakademien 1947. Han var ordförande för Svenska arkeologiska samfundet 1951–53 och deltog i flera internationella samarbeten; bl.a. var han ordförande i den internationella museiorganisationens kommitté för museiteknik 1948–55. Han var även medlem av redaktionen för UNESCOs tidskrift Museum 1948– Bengt Thordeman (1893–1990) 251

58. Dessutom populariserade han museifrågor i en rad tidningsartiklar, som samlades i antologin Från helgedom till museum, vilken utkom i samband med hans 65-årsdag (Thordeman 1958; jfr Lagerqvist 1990; Selling 1991). Redan 1946 var Thordeman på förslag till att bli riksantikvarie efter Sigurd Curman, men Martin Olsson fick i stället tjänsten (Biörnstad 2015:28). Först vid Olssons pensionering 1952 utnämndes Thordeman till riksantikvarie och blev samtidigt ständig sekreterare i Vitterhetsakademien; akademiens förvalt- ningsutskott fungerade då ännu som riksantikvarieämbetets styrelse. Riks- antikvarieämbetet var under hans tid satt under stark press, eftersom inga nya medel tillfördes myndigheten, samtidigt som den fick ett allt större ansvar i samband med den begynnande samhällsomvandlingen. Därför lät Thordeman 1954 omvandla museichefstjänsten vid Historiska museet till en överantikvarie vid Riksantikvarieämbetet, vilken fick ansvar för kontakten med landsantikva- rierna, samtidigt som han själv även blev chef för museet (Lagerqvist 1990; Selling 1991). Han arbetade framför allt med den eftersatta byggnadsminnes- vården och framhöll att Riksantikvarieämbetet saknade maktmedel för att bevara äldre bebyggelse. Som riksantikvarie eftersträvade han en stärkt lagstift- ning och medel till såväl inventeringar som vård och upprustning. En ny bygg- nadsvårdslag antogs 1960, men staten anslog inga extra medel. I stället löstes delar av vården och underhållet av äldre kulturhistoriska byggnader genom flera privata fonder, som skapades under Thordemans tid som riksantikvarie (Biörnstad 2015:139–211). I samarbete med Stockholms stadsmuseum arbetade han även för uppdragsarkeologins etablering i samband med utbyggnaden av Stockholms förorter. Genom externa anslag lyckades han också knyta ett nytt C14-laboratorium till Riksantikvarieämbetet 1960 (Selling 1991; Biörn- stad 2015:139–211). Bengt Thordeman satt i Humanistiska forskningsrådet 1952–62 och var med i redaktionen för utgivningen av verket Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid 1956–78, där han själv skrev flera artiklar (Selling 1991). Som riksantikvarie gjorde han även flera utländska studieresor, bl.a. till USA för att studera hur annorlunda fornminnesvården fungerade där, med storskaliga rekonstruktioner, som i Colonial Williamsburg (Thordeman 1954). Erfarenheterna från sin långa verksamhet i Sverige och från olika utlandsresor sammanfattade han med att sanningen om fornminnesvården var relativ och alltid måste vär- deras från olika tiders »ofullkomliga utsiktspunkter» (Thordeman 1961). Under Thordemans tid som ständig sekreterare i Vitterhetsakademien fick akademien flera stora donationer. Den viktigaste var Rettigska donationen, som omfattade akademiens nuvarande huvudbyggnad på Villagatan i Stock- holm samt Skånelaholms slott i södra Uppland. I samband med akademiens 200-årsjubileum 1953 skisserade Thordeman akademiens uppgifter i en förän- derlig och hotfull värld mot bakgrund av kalla kriget (Thordeman 1953). Efter pensioneringen 1960 kvarstod Thordeman i akademiens förvaltningsutskott fram till 1968. Han fortsatte publiceringen av flera arbeten som var påbörjade tidigare (Thordeman 1964, 1967) och han var aktiv med att skriva understreck- 252 Anders Andrén are i Svenska Dagbladet fram till mitten av 1970-talet. Den sista understrecka- ren (Thordeman 1977) är en mycket uppskattande recension av den första volymen från Eketorp-projektet, och mellan raderna kan man ana en viss famil- jestolthet, eftersom en av de unga arkeologerna som deltog i detta projekt var hans dotterson. Thordeman fortsatte att skriva recensioner till början av 1980-talet och upprätthöll länge sitt gamla intresse för medeltidsarkeologin. När debattidskriften Meta – medeltidsarkeologisk tidskrift startades i Lund 1979 av en grupp unga doktorander och lärare i medeltidsarkeologi var Thor- deman en av tidskriftens första abonnenter. Vid sidan av sin egentliga musei- och ämbetsmannakarriär hade Thordeman ett brinnande intresse för italiensk kultur. Redan sommaren 1914 besökte han för första gången Italien och Rom tillsammans med sin far. Senare gjorde han och hans familj återkommande resor till Italien, vilket bl.a. skildras i hustruns barnböcker, och han kom efter hand att behärska italienska flytande (Thorde- man 1960; Selling 1991). Från en tysk utgåva översatte och kommenterade han Marco Polos resor redan 1917 (Polo 1917). Översättningen kom i flera upplagor, den sista postumt 1991. Genom vänskap med den grävande kronprinsen och senare kungen Gustaf VI Adolf deltog Thordeman även i Svenska Rom-in- stitutets utgrävningar av San Giovenale i centrala Italien och publicerade un- dersökningarna av platsens medeltida borg (Thordeman 1967). Bengt Thordeman förkroppsligar närmast idén om en lärd ämbetsman. Han var en man i staten, som under hela sin karriär skrev vetenskapliga publikationer, populärvetenskapliga arbeten och tidningsartiklar (Lundqvist 1958; Nils- son 1978). Han publicerade understreckare i Svenska Dagbladet under nästan 60 år. Inom varje tjänst som han innehade, forskade och skrev han inom den aktuella tjänstens arbetsområden. Det rörde sig om byggnader, vapen, mynt och träskulpturer från medeltiden, men också om museifrågor och antikvariska frågor. Inom flera av dessa områden förnyade han forskningen med nya perspektiv, nya metoder och nya material. Samtidigt hade han under hela sitt liv en grundläggande konservativ liberal livshållning och var »ingalunda radikal till sin läggning ens i ungdomen» (Lagerqvist 1991). Men han var en varm an- hängare av nordiska och internationella samarbeten och reagerade starkt på så- väl det sovjetiska anfallet av Finland som den tyska ockupationen av Danmark och Norge under andra världskriget (Thordeman 1941a, 1943). I samvaro med nära vänner var han en charmerande person (Lagerqvist 1991). Jämnåriga kolleger uppskattade hans integritet, som yttrade sig genom »en stark respekt för andras meningar» men även genom »en bestämd vilja och en personlig uppfattning» (Wessén 1958). För underställd personal och yngre kolleger kunde han uppfattas som en något kylig och distanserad person (Gamby 1984; Lagerqvist 1991). »Thordeman ingav respekt. Det var ingen tvekan om annat än att han var högste chefen. Han kunde visa humör och vara litet ironisk, men det fanns också tillfällen när jag kände att det bakom den behärskade attityden fanns en mjukare människa med förståelse för medarbetares problem och tillkortakommanden» (Biörnstad 2015:35). Bengt Thordeman (1893–1990) 253

Bengt Thordeman avled 1990, nästan 97 år gammal. Han var från 1921 gift med barnboksförfattaren Karin Thordeman, född Stavenow (1899–1996). Hon var dotter till professorn i statsvetenskap, universitetsrektorn i Uppsala Ludvig Stavenow (1864–1950) och hans hustru Elin, född Carlander (1870–1965). Ka- rin Thordemans bror var konsthistorikern Åke Stavenow, med vilken Bengt Thordeman periodvis samarbetade sedan 1920-talet.

Referenser Källor Antikvarisk Topografiska Arkivet (ATA). Bengt Thordemans privatarkiv, Korrespondens.

Litteratur Biörnstad, Margareta, 2015: Kulturminnesvård i efterkrigstid – med Riksantikvarieäm- betet i centrum. Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Antikva- riska serien 51. Stockholm. Floderus, Erik, 1954: Bengt Thordeman. Svenska män och kvinnor. Biografisk uppslagsbok 7. Red. Torsten Dahl. Stockholm. S. 517. Galster, Georg & Malmer, Brita, 1978: Bengt Thordeman 85 år. Nordisk Numismatisk Unions Medlemsblad 1978(5). S. 82–84. Gamby, Erik, 1984: Bland numismatiker. Minnen från 1920-, 1930- och 1940-talen. Svenska numismatiska föreningen, smärre skrifter nr 3. Stockholm. Lagerqvist, Lars O., 1990: Bengt Thordeman. Svensk numismatisk tidskrift 1990 (4/5). S. 108–110. Lundqvist, Maja, 1958: Bengt Thordemans tryckta arbeten. I: Thordeman, Bengt, 1958: Från helgedom till museum. Resor i tid och rum. Stockholm. S. 182–198. Malmer, Brita, 1990: Bengt Thordeman. Nordisk Numismatisk Unions Medlemsblad 1990(5). S. 109–110. Melin, Pia, 2014: Medeltiden on Display. Uppställningar och utställningar av äldre kyrkokonst från omkring 1850 fram till i dag. Sällskapet Runica et Mediævalia, Scripta maiora 8. Stockholm. Nilsson, Harald, 1978: Bengt Thordemans numismatiska bibliografi. Nordisk Numis- matisk Unions Medlemsblad 1978(5). S. 84–87. Polo, Marco, 1917: Venetianaren Marco Polos resor i det XIII århundradet. Översätt- ning samt inledning och anmärkningar av Bengt Thordeman. Stockholm. Rydh, Hanna, 1936: Förhistoriska undersökningar på Adelsö. Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Monografier 24. Stockholm. Selling, Gösta, 1991: Bengt Thordeman. Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens årsbok 1991. S. 30–33. Stenberger, Mårten & Thordeman, Bengt, 1935: 50 utfärdsmål från Stockholm. Stock- holm. Thordeman, Bengt, 1920: Alsnö hus. Ett svenskt medeltidspalats i sitt konsthistoriska sammanhang. Stockholm. — 1921: Hörningsholms byggnadshistoria. Tidskrift för konstvetenskap 6. S. 61–78. — 1923a: Kyrkoarkitekturens härledning. Uppsala universitets årsskrift. Filosofisk, språkvetenskaplig och historisk vetenskap I. Uppsala. — 1923b: Från det äldsta Sigtuna. Olof Palmes grävning år 1915. Upplands fornmin- nesförenings tidskrift 37. S. 14–32. — 1924a: Sankt Per i Sigtuna. Dess rekonstruktion och konsthistoriska ställning. Forn- vännen 19. S. 204–223. 254 Anders Andrén

— 1924b: Läroverkshuset i Strängnäs – ett medeltidspalats. Fornvännen 19. S. 227– 229. — 1926a: Strängnäs läroverkshus. Regium Gustavianum Gymnasium Strengnense 1626–1926. Red. Albert Falk. Strängnäs läroverkskollegium 5. Strängnäs. S. 1–51. — 1926b: Sigtuna stads ålder. En geografisk-numismatisk studie. Ymer 46. S. 168–188. — 1928: Wiks hus. Svenska fornminnesplatser 9. Stockholm. — 1936: Sveriges medeltidsmynt. Nordisk kultur 29. Stockholm. S. 1–92. — 1939–40: Armour from the battle of Wisby 1361. In collaboration with Poul Nørlund and Bo E. Ingelmark. I–II. Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Stockholm. — 1941a: Dolda skatters hemlighet. Stockholm. — 1941b: Åbo slott. Svenska Dagbladet 1941 16/9. — 1943: Vår i Danmark. Svenska Dagbladet 1943 26/5. — 1944: Invasion på Gotland. Dikt och verklighet. Stockholm. — 1946: Ett museum växer fram. Lokalfrågor och inredningsproblem. Ad patriam il- lustrandam. Hyllningsskrift till Sigurd Curman. Red. Adolf Schück & Bengt Thor- deman. Uppsala. S. 85–176. — 1948: The Lohe hoard. A contribution to the methodology of numismatics. The Nu- mismatic Chronicle 6(8). S. 188–204. — 1953: Vitterhetsakademiens arbetsuppgifter i nutiden. Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens årsbok. S. 102–125. — 1954: Kulturminnesvård i Amerika. Svenska Dagbladet 1954 28/3. — 1958: Från helgedom till museum. Resor i tid och rum. Stockholm. — 1960: Årsbarn med nationalromantiken. Minnen från prästhem i ärkestiftet, ny samling. Red. Carl Wilhelm Palm. Lund. S. 151–164. — 1961: Wagner och Wartburg. Svenska Dagbladet 1961 10/9. — 1964: Medieval wooden sculpture in Sweden. Vol 1. Attitude to the heritage. Stock- holm. — 1967: San Giovenale. Volume 6, Fasc 4/5, The medieval castle of San Giovenale. Svenska Institutet i Rom. Rom. — 1977: Eketorp – Fornborg med levande innehåll. Svenska Dagbladet 1977 6/4. — (red.), 1954: Erik den helige. Historia, kult och reliker. Studier. Stockholm. Wessén, Elias, 1958: Bengt Thordeman 65 år. Svenska Dagbladet 1958 21/9. Axel Bagge (1894–1953) 255 Axel Bagge (1894–1953)

Stig Welinder Foto: efter SBL.

Axel Bagge var rospigg, född i Rimbo socken i Uppland 1894. Hans föräld- rar var sysslomannen Ivar Bagge och dennes hustru Hilma Matsson. Med tiden kom han att göra omfattande utgrävningar av strandnära stenålders- boplatser i flera av landets landskap, dock knappast i just Uppland (jfr Bagge 1947a). I början av 1920-talet studerade Axel Bagge i Uppsala, där huvudämnet – efter några terminers studier i bl.a. experimentalpsykologi – blev arkeologi. Då hade Axel Bagge redan sedan 1925 varit knuten till Statens Historiska Mu- seum. Det blev hans arbetsplats tills han avled 1953, några år före uppnådd pensionsålder. Från 1946 var han 1:e antikvarie och chef för museets sten- och bronsåldersavdelning (Arbman 1953; Malmer 1956:37–38). Axel Bagges bibliografi omfattar tre monografier, alla skrivna tillsammans med medförfattare, 37 artiklar, 27 nekrologer och recensioner, och ett oräknat antal artiklar och notiser i uppslagsverk (Arbman 1953:203–205; Janson & Vessberg 1951:299; Callmer & Holmqvist 1956:236–237; von Essen & We- linder 2001:44). Axel Bagges husorgan var naturligt nog med tanke på hans arbetsplats Kungl. Vitterhetsakademiens serier för monografierna och Forn- vännen för artiklarna, i synnerhet de många recensionerna. Han publicerade emellertid också artiklar i så vitt skilda organ som Svenska Dagbladets årsbok och Oskarshamns Tidnings julnummer, och naturligtvis i landskapsföreningar- nas årsböcker och i festskrifter. Axel Bagges publikationer från 1920-talet är nästan en flod av bagateller i dagstidningar, recensioner och nekrologer. En enstaka artikel om skifferspetsar inflöt i Fornvännen (Bagge 1923). Intrycket är att han skrev för honoraret. Så- dant utbetalades på den tiden också för recensioner. Dessa senare handlar om så vitt skilda ämnen som Helsingborgs historia, medeltida träskulptur och magi och religion. 256 Stig Welinder

Axel Bagge vid myndighetens luftskydds- övning i september 1939. ATA.

Från 1930-talets början hade Axel Bagge funnit sitt fält. Under tjugo år framåt, tills han lade ner sin penna, skrev han uteslutande om den yngre sten- åldern, neolitikum, och inom den perioden mest om krukskärvor. Ofta hade han grävt upp krukskärvorna själv. Boplatsvis publicerade utgrävningar under 1930-talet är bland andra Humlekärrshult (Bagge 1936) och Vivastemåla (Bagge 1941) på ostkusten i Småland, Hakeröd och Brattbergstorp på västkus- ten, och Frugårdssund vid Vänern (Bagge 1937b). En glimt av intresset för me- galitgravarnas keramik finns i en liten artikel om en fotskål från Bohuslän (Bagge 1933). Efter hand kom Axel Bagges boplats- och krukskärvspublikationer att täcka in större delen av landet. Hans nordligaste arbete, om stenåldern vid Torne träsk (Bagge 1937a), omfattade dock ingen keramik till skillnad från arbetet om fynd från Västerbottens inland (Bagge 1943), som avbildar en hel restaure- rad asbestkruka. Det kan emellertid anmärkas att Axel Bagge höll sig borta från Gotland, i stort sett också från Skåne, och egendomligt nog även från Alvastra. Det två förstnämnda vita fläckarna kan förklaras av att fynden inte låg i Statens Historiska Museums magasin, där Axel Bagge huserade. Alvastra fanns dock där. Axel Bagge (1894–1953) 257

Den mäktigaste boplatspublikationen avser boplatskomplexet Siretorp i Blekinge (Bagge & Kjellmark 1939). Där hade gjorts åtskilliga fältundersök- ningar, innan Axel Bagge tillsammans med Knut Kjellmark 1931–1932 och 1935 genomförde probleminriktade stratigrafiska utgrävningar. Syftet var att klarlägga förhållandet mellan olika keramik- eller kulturgrupper och Littorina- havets transgressioner. Trots flera meter djupa profiler genom flygsand och drygt 20 000 krukskärvor ansåg Axel Bagge resultaten av analysen vara ofullständiga och preliminära. I förordet till Siretorpsmonografin deklarerade han sin principiella hållning till arkeologisk forskning (Bagge & Kjellmark 1939:11): Att inom den förhistoriska forskningen, särskilt beträffande stenåldern, söka uppbygga slutsatser av allmännare betydelse på ofullständiga fältarbeten är en synnerligen farlig sak, det har icke minst Siretorpsundersökningarna visat. Grundliga vetenskapligt genomtänkta och ledda fältundersökningar äro till slut det enda säkra grund- material på vilket stenåldersforskningen kan uppbygga sina resultat, om de överhu- vud skola kunna tänkas ha ett någorlunda bestående värde, icke såsom färdiga och avslutade teorier, ty dessas livslängd måste alltid bli relativt kort, men som använd- bara byggstenar i den ständigt påbättrade rekonstruktionen, som avser att avspegla vårt lands äldsta bebyggelsehistoria. Om Axel Bagge hade levt i 30 år till, hade han fått se hela sitt bygge, samman- fattat och motiverat i Siretorpsmonografin, falla samman. På 1940-talet hade han emellertid etablerat sig som den ledande yngre stenåldersforskaren med en chefstjänst vid landets ledande museum. Det är inte utan att man utifrån hans debattinlägg kan få intrycket att han själv ansåg sig vara den ledande auktori- teten på den yngre stenåldern. Detta tog sig uttryck i vittfamnande forsknings- och litteraturöversikter över svensk och nordisk stenåldersarkeologi och relevant kvartärgeologi, ibland med kontinentala utblickar (Bagge 1946a, 1946b, 1947b, 1951b). Ett annat uttryck var att Axel Bagge som chef för Sten- och bronsåldersav- delningen på Statens Historiska Museum lät dela upp de stora neolitiska kruk- skärvssamlingarna i två grupper: mönstrade och profilerade skärvor liggande i lättöverskådliga utdragslådor respektive de övriga, tråkiga, skärvorna i stora staplade kartonger. Ur de topografiska arkiven sorterade han och delvis kopie- rade arkivalier – rapporter, bilagor, fotografier m.m. – till ett »Axel Bagges bo- platsarkiv». Detta skulle naturligtvis underlätta hans egen forskning; arrangemanget kunde på motsvarande sätt försvåra andras. Vid mitten av 1990-talet hade ordningen återförts till den ursprungliga. Under andra världskriget fick Axel Bagge tillfälle att presentera en mäktig stenåldersöversikt i två skepnader: i den nyuppförda museibyggnaden på Narvavägen, där de första tillfälliga utställningarna öppnades 1942 (Nerman 1943) och i en bok. Halva utställningen om forntiden, efter entréhallen, upp- togs av äldre stenålder, yngre stenålder och bronsålder, perioder Axel Bagge hade varit ansvarig för. Från Alvastra pålbyggnad var utställd en modell av de framgrävda och dokumenterade resterna av vad som beskrevs som en liten by, jämte en från utgrävningsplatsen intagen härd. Axel Bagges andra monument över Sveriges forntid i en orolig krigstid var hans medverkan i praktverket Tio- 258 Stig Welinder

Axel Bagge mäter ett lerkärl i SHM:s stenåldersmagasin. ATA. tusen år i Sverige (Curman m.fl. 1945). Axel Bagge skrev en kulturhistorisk kronologiskt ordnad text om äldre stenåldern och yngre stenåldern och därtill kapitel om stenålderns människor, tidens flint- och stenmästare och om kontakterna mellan Norden och Främre Orienten under stenåldern. Boken är i kvarto- format och rikligen illustrerad med fotografier. Tidstypisk är en helsida med »Svenska stenålderskranier». Över ett uppslag sträcker sig ett fotografi av ut- ställningens väggtavla med parallella linjer för kulturutvecklingen i Egypten, Mesopotamien och Sydskandinavien. Axel Bagges sista verksamma år i början av 1950-talet var produktiva. För- utom artiklar utkom då de två stora katalogverken om megalitgravarna. Arbetet utgick från ett förslag 1940 av professor John-Elof Forssander i Lund, eftersom avspärrningen under kriget omöjliggjorde jämförande studier och djupare forskning med dåtidens kronologisk-kulturhistoriska inriktning. Efter uppordningen av museets samlingar efter inflyttningen i den nyuppförda byggnaden avslutades dock bara en bråkdel av det storslaget anlagda katalogarbetet. Av Skånes 43 fyndgivande megalitgravar är nio publicerade i de två färdigställda banden (Bagge & Kaelas 1950, 1952). Den jättelika katalogiseringen av kruk- skärvorna efter ett system av form- och mönsterdefinitioner utfördes av Lili Kaelas. Analys och diskussion är sparsamma i de båda böckerna. Megalitkera- miken delades in i fyra perioder, som relaterades till den dåvarande periodindelningen för de mellanneolitiska boplatserna i Danmark. Med hjälp av en lis- tigt utförd kvantitativ, grafiskt redovisad spridningsbild diskuterades huruvida lerkrukorna utanför ingången till gånggriften Fjälkinge 9 hade ställts utanför gravkammaren som offer eller hade städats ut ur kammaren. Inte heller den andra av 1950-talet stora arbetsuppgifter blev slutförd så som Axel Bagge hade önskat. Han forcerade arbetet, väl medveten om sin vacklande hälsa och dess tänkbara konsekvenser. Fagervik vid Bråviken grävdes ut 1935–36 (Bagge 1938) och sedan återigen 1950. Även denna gång var det Lili Axel Bagge (1894–1953) 259

Kaelas som stod för det tålamodsprövande arbetet att ordna krukskärvorna efter form, mönster och porositet. Den artikel som blev resultatet, denna gång dock utan Lili Kaelas som medförfattare (Bagge 1951a), betecknade Bagge själv som »vorläufig». Axel Bagge, som ständigt sökte stöd för sina kronologiska rekonstruktioner i strandförskjutningen, bearbetade Fagervik utifrån en redan på 1930-talet av honom prövad idé. Vanligen ordnades flera allt lägre belägna boplatser i en kronologisk sekvens, betingad av den vikande havsnivån. På Humlekärrshult (Bagge 1936) med flera platser (Segerberg 1995:200–201, 1999:147) ansåg Axel Bagge att havets tillbakadragande hade resulterat i att allt yngre krukskär- vor låg allt längre ner på boplatsernas flacka sluttningar. Denna tankegång utnyttjade han i en stort anlagd korologisk-kronologisk analys av krukskärvorna. Dessa delades in i de fem stilarna Fagervik I–V, som skulle följa på varandra i tid och omspänna mellanneolitikum från början till slut. Fagervik I är trattbä- garkultur, Fagervik II–IV är gropkeramisk kultur och Fagervik V stridsyxekultur, även om Axel Bagge använde andra namn på kulturerna. Den efterföljande forskningen har accepterat att Axel Bagges indelning Fa- gervik I–V är en realitet. Mats P. Malmer refererade hans artikel kort och neutralt i Swedish Archaeological Bibliography (Malmer 1956:28–29), betydligt mera ingående och kritiskt i sin doktorsavhandling (Malmer 1962:721–725). Hans slutsats var, att Fagervik-kronologin kunde fungera, men det berodde på Axel Bagges intuitiva erfarenhet, inte på de olika krukskärvornas förekomst i förhållande till den vikande havsstranden. Axel Bagge hade konstruerat en il- lusion. Ann Segerberg menade i sin doktorsavhandling att de olika Fager- vik-stilarna var delvis samtida. Hon kunde argumentera utifrån C14-dateringar (Segerberg 1999:79–82). Av Axel Bagges vetenskapliga livsgärning – den yngre stenålderns periodindelning och kulturella sammanhang – finns inte mycket kvar i dag. Bland kollegerna på Statens Historiska Museum hade Axel Bagge anseende för att vara glad, trivsam och försedd med en drastisk humor. Med sin tunga fy- sionomi och sin satta kroppsbyggnad skulle han kanske ha erinrat sig sin ungdoms psykologistudier och som äldre ha klassificerat sig själv som tillhörande den pykniska typen enligt Ernst Kretschmers system (1921). Axel Bagge var hela livet ogift; hans liv fylldes av den yngre stenålderns krukskärvor och strandförskjutningskurvor. Han hade just kunnat höra talas om den omvälvande C14-metoden vid sitt frånfälle 1953. Den skulle få genomgripande konsekvenser för hans storstilade kronologiska byggen.

Litteratur Arbman, Holger, 1953: In memoriam. Axel Bagge. *22/2 1894–12/2 1953†. Fornvän- nen 48. S. 200–205. Bagge, Axel, 1923: Om skifferspetsarna i svensk stenålder. Fornvännen 18. S. 9–38. — 1933: En stenåldersfotskål från Orust. Bohusläns fornminnesförenings och hem- bygdsförbunds årsbok. Vikarvet 1933. S. 16–23. 260 Stig Welinder

— 1936: Stenåldersboplatsen vid Humlekärrshult, Oskarshamn. Meddelanden. Kalmar läns fornminnesförening 24. S. 55–101. — 1937a: Stenåldern vid Torne träsk. Norrbotten. Årsbok 1937. S. 89–106. — 1937b: Västkustens stenåldersboplatser och nivåförändringar. En översikt i anslutning till de senaste årens publikationer. Fornvännen 32. S. 357–369. — 1938: Stenåldersboplatsen vid Fagervik i Krokeks s:n, Östergötland. Ett preliminärt meddelande. Meddelande från Östergötlands fornminnes- och museiförening1937– 1938. S. 151–159. — 1941: Stenåldersboplatsen vid Vivastemåla, Västrums socken, Småland. Kungl. Vit- terhets Historie och Antikvitets Akademiens handlingar 37:7. — 1943: Nya märkliga stenåldersfynd från Västerbottens lappmarker. Västerbottens läns hembygdsförenings årsbok 1943. S. 77–94. — 1946a: Tjugo års nordisk stenåldersforskning. Fornvännen 41. S. 52–61. — 1946b: Tjugo års nordisk stenåldersforskning. Fornvännen 41. S. 117–128. — 1947a: En nyupptäckt keramikboplats i Roslagen. Fornvännen 42. S. 57–59. — 1947b: Nya fynd och forskningar rörande Sveriges äldsta bebyggelse. Fornvännen 42. S. 354–359. — 1951a: Fagervik. Ein Rückgrat für die Periodeneinteilung der ostschwedischen Wohnplatz- und Bootaxtkulturen aus den Mittelneolithikum. Eine vorläufige Mitt- teilung. Acta Archaeologica 22. S. 57–118. — 1951b: I. Stone Age and Bronze Age (including a survey of quaternary geology). Swedish Archaeological Bibliography 1939–1948. Red. Sverker Janson & Olof Vessberg. S. 44–59. Bagge, Axel & Kaelas, Lili, 1950: Die Funde aus Dolmen und Ganggräbern in Scho- nen, Schweden. I. Das Härad Villand. Stockholm. — 1952: Die Funde aus Dolmen und Ganggräbern in Schonen, Schweden. II. Die Hä- rade Gärds, Albo, Järrestad, Ingelstad, Herrestad, Ljunits. Stockholm. Bagge, Axel & Kjellmark, Knut, 1959: Stenåldersboplatserna vid Siretorp i Blekinge. Stockholm. Callmer, Christian & Holmqvist, Wilhelm, 1956: Swedish Archaeological Bibliography 1949–1953. Stockholm. Curman, Sigurd, Nerman, Birger & Selling, Dagmar (red,), 1945: Tiotusen år i Sverige. Statens historiska museum. Stockholm. von Essen, Siri & Welinder, Stig, 2001: Swedish Archaeological Bibliography 1882– 1938. Stockholm. Janson, Sverker & Vessberg, Olof, 1951: Swedish Archaeological Bibliography 1939– 1948. Uppsala. Kretschmer, Ernst, 1921: Körperbau und Charakter. Untersuchungen zum Konstitu- tionsproblem und zur Lehre von den Temperamenten. Berlin. Malmer, Mats P., 1956: The Neolithic Age. Swedish Archaeological Bibliography 1949–1953. Red. Christian Callmer & Wilhelm Holmqvist. S. 23–38. — 1962: Jungneolithische Studien. Lund. Nerman, Birger, 1943: Tiotusen år i Sverige. Vägledning till Statens Historiska Mu- seum. I. Forntiden. Stockholm. Segerberg, Ann, 1995. Torslunda i Tierp. En mellanneolitisk boplats. Tor 27. S. 185– 231. — 1999: Bälinge mossar. Kustbor i Uppland under yngre stenåldern. Uppsala. Mårten Stenberger (1898–1973) 261 Mårten Stenberger (1898–1973)

Anne-Sofie Gräslund Foto: Gunnar Sundgren. UUB.

Mårten Karl Herman Stenberger föddes i Göteborg den 27 mars 1898. Hans föräldrar var köpmannen Karl Nilsson och hans hustru Beda Kristina, född Eriksson; de tog sig senare namnet Stenberger. Mårten Stenberger växte upp i Göteborg och tog studenten där 1919. Efter studier vid Lunds universitet avlade han fil. kand.-examen i januari 1924 med geografi som huvudämne och geologi, mineralogi och nordisk och jämförande fornkunskap som biämnen. Geo- grafi, som då innebar både naturgeografi och kulturgeografi, kom att förbli Stenbergers stora intresse. Synen på landskapet och insikten om hur den forntida bebyggelsen är beroende av landskapets resurser fanns alltid med i hans arkeologiska bebyggelsehistoriska forskning (Almgren 1973; Arwidsson 1973; Baudou 2011). Efter fil. kand.-examen fick han en tjänst som redaktör hos Svenska Turistföreningen (STF). Mårten var en öarnas man. I hans bibliografi utgör de första tryckta alstren tidningsartiklar om Island 1919 och 1920, där han redogör för sina vandringar till olika bosättningsplatser från sagatid och sin fascination inför de då- tida människornas kamp för att överleva i en karg natur och ett hårt klimat. Därefter följer 1921 två tidningsartiklar om Kanarieöarna. Så följer en rad småskrifter och resehandböcker om olika svenska landskap i STF:s regi. Här- till kommer längre fram i hans arkeologiska liv utgrävningar och inventeringar på Gotland, Grönland, Island och Irland. Den första arkeologiska artikeln kom 1925 med titeln »En preliminär undersökning av Ismantorps borg» publicerad i Fornvännen. Samma år behandlade han Ismantorp i »Ett säreget fornminne på Öland» i STF:s årsskrift. Därefter fortsatte han med omfattande utgrävningar av Ölands forntida ödegårdar, som ledde fram till doktorsavhandlingen 1933, Öland under äldre järnåldern, med kapitel om gravar och gravskick, hus och gårdar, näringsförhållanden, inhägnader och borgar. Den gjorde honom till docent i nordisk och jämförande fornkunskap vid Uppsala universitet. Sune Lindqvist skriver i en mycket uppskattande recension att 262 Anne-Sofie Gräslund

Mårten Stenberger talar inför en grupp. Troligen slutet av 1920-talet. Uppsala universitets centralarkiv.

Stenbergers diskussion av kämpgravshusens uppbyggnad, utbredning och härkomst är av särskilt intresse, eftersom resultatet är att hustypen väsentli- gen är en kustföreteelse och kan ses som ett utslag av en kulturströmning som nått Norden från Västeuropa, eller kanske snarare via Västeuropa från Me- delhavstrakterna, jämförbart med spridningen av megalitkulturen under sten- åldern. En utredning av de öländska ringborgarna, varav några kan dateras till vikingatid medan andra tycks ha uppförts under 400-talet, leder fram till Stenbergers helhetsbild av den rika öländska kulturen under äldre järnålder, gynnad av vittomfattande handelsförbindelser. Den grundlades strax före Kristi födelse och stegrades under romersk järnålder för att omkring år 500 mer eller mindre ödeläggas. Stenberger ser orsaken bakom bebyggelsens ödeläggelse i krigiska katastrofer, medan Lindqvist för fram möjligheten av emigration, särskilt till östgoternas Italien (Lindqvist 1934). Mycket betydelsefullt var att han inbjöds medverka i de internordiska fält- undersökningarna 1932 av Erik rödes hus på Brattahli+ på Grönland och 1939 på Island. Här tog han som medarbetare i högkvalificerade forskarlag djupa och bestående intryck av vad internationell gemenskap i arbetet kan betyda. På Brattahli+ ersatte han projektledaren Poul Nørlund under dennes frånvaro för inventeringar i andra fjordar, och de publicerade gemensamt utgrävningarna 1934. På Island deltog han som representant för Sverige tillsammans med et- Mårten Stenberger (1898–1973) 263 nologen Albert Nilsson (Eskeröd) och han medverkade i publikationen Forn- tida gårdar i Island (1943) med flera kapitel; dessutom fungerade han som re- daktör. Dessa samnordiska erfarenheter utgör säkert bakgrunden till hans stora projekt om järnåldersbyn Vallhagar i Fröjels socken på Gotland 1946–1950. Efter krigsslutet och freden 1945 kändes ett starkt behov att få tillbaka den gamla internordiska kontakten på ett fördjupat, mer personligt plan. »Särskilt ungdomen kunde begära att något skulle göras, denna ungdom som tappat många av sina bästa år i beredskap och vakt vid gränserna, i motståndsrörelser och strider i öster», skriver Mårten Stenberger. En inbjudan skickades ut av den svenske riksantikvarien Sigurd Curman, och ett 80-tal yngre och äldre forskare från Danmark, England, Finland, Island, Norge och Sverige deltog i ett stort fri- luftsläger med soliga men slitsamma arbetsdagar, samvaro i baracker och tält på kvällarna och dagslånga utflykter runtom på Gotland. Här knöts vänskaps- band för livet, något som vi som tillhör senare generationer ofta märkte när de äldre talade om Vallhagartiden och om sina nordiska kolleger. Projektet publicerades 1955 i två volymer på tillsammans 1200 sidor, med ett 30-tal unga nordiska arkeologer som medarbetare. Mårten hade gift sig 1930 med Lisa Schörling, föreståndare vid Svenska Tu- ristföreningen. Paret hade inga barn men hade ständigt ungdomar omkring sig, vilket Vallhagarprojektet är ett bra exempel på, liksom Mårtens sista stora projekt Eketorpsundersökningen. I det dagliga arbetet på institutionen hade Mår- ten nära kontakt med amanuenserna, som ofta ombads följa med Mårten och Lisa på utflykter på söndagsförmiddagarna för att besöka fornlämningar, inte alltid så uppskattat av amanuenserna! Från 1932 till 1945 var Mårten varje sommarhalvår verksam som landsantikvarie och museiintendent på Gotland med ansvar för öns fornminnesvård. Han

I matkön på utgrävningen i Brattahlið 1932. Fr.v. en grönländsk kocka, Poul Nørlund, Mårten Stenberger, Emilie Hatt. Uppsala universitets centralarkiv. 264 Anne-Sofie Gräslund

ägnade sig åt nyskapande utställningsverksamhet på Gotlands Fornsal, han ge- nomförde en mängd utgrävningar och han publicerade dem alla i idérika artiklar eller – som när det gällde den gropkeramiska stenåldersboplatsen Väster- bjärs i Gothem – en fullödig publikation. En annan större undersökning gällde den vikingatida delen av gravfältet på Ire i Hellvi, publicerad i Acta Archaeo- logica 1961. Vårterminen 1944 var Stenberger tillförordnad professor i förhistoria och medeltidsarkeologi vid Lunds universitet. Den ledigförklarade professuren efter den alltför tidigt bortgångne John-Elof Forssander hade lockat fem sö- kande, av vilka en, Gunnar Ekholm, tog tillbaka sin ansökan. Kvarvarande sökande var Holger Arbman, Mårten Stenberger, Nils Åberg och Greta Ar- widsson. De fyra sakkunniga hade olika placeringar; Brøndsted och Rydbeck satte Arbman först, Nordman Åberg och Lindqvist Stenberger först. Fakulte- ten såg ett problem i att ingen av de sökande hade någon egentlig erfarenhet av medeltidsarkeologi, men ansåg att Arbman där hade ett visst försteg. Fa- kultetsledamöterna kompetensförklarade dock alla fyra och placerade Arb- man och Stenberger främst, svåra att skilja åt. Resultatet blev att Arbman pla- cerades i första rummet, Stenberger i andra, Arwidsson i tredje och Åberg i fjärde. Utnämningen följde förslaget, Holger Arbman fick tjänsten. Men när man som här speciellt intresserar sig för Stenberger, är det tänkvärt att läsa alla positiva formuleringar om honom, något som i hög grad följdes upp vid professorstillsättningen i Uppsala 1952, då fakulteten enhälligt beslöt kalla honom till tjänsten. Höstterminen 1945 utsågs Stenberger till förste antikvarie och chef för järnåldersavdelningen vid Statens historiska museum. Han hade redan tidigare åtagit sig bearbetning och utgivning av de gotländska silverskatterna från vikingatiden. 1947 publicerades del 2, en mönstergill katalog med fyndbe- skrivningar och foton. Del 1, syntesen, utkom 1958. Resultaten visades landskap för landskap i det s.k. Silverrummet på Historiska museet, en utställning som när man steg in i den verkligen gav ett överväldigande intryck av silver- rikedomen. När Stenberger tillträdde professuren i Uppsala den 1 januari 1953, hade studentantalet ökat dramatiskt sedan hans docenttid där. Han införde snart en kurs i fältarkeologi, som kan ses som den första rent yrkesinriktade univer- sitetskursen. Hans föreläsningar och seminarier var uppskattade; han var en erkänt skicklig föreläsare. Han ledde seminarierna på ett vänligt och tillåtan- de sätt. Han var mycket mån om att alla skulle ha rätt att uttrycka sin åsikt. Jag minns ett högre seminarium när en trebetygsuppsats om Östergötlands skattfynd ventilerades. Författaren hade kritiserat något som Stenberger skrivit i Schatzfunde. Mårten närmast skrockade och tyckte kritiken var mycket bra. Det var ett fint exempel på hur vidsynt han var och inte rädd om sin prestige. Han hade stark självkritik och blygsamhet, ville aldrig framhäva sig själv. Mårten Stenberger (1898–1973) 265

Som akademisk lärare var han mån om att hans studenter skulle få internationella kontakter. Ett vittnesbörd var den seminarieresa som genomfördes 1960 till Leningrad och Tallinn, mitt under det kalla kriget. Ett annat var ut- grävningen på Irland, som företogs tillsammans med några studenter somrarna 1960 och 1961 på inbjudan av Royal Irish Academy med professor Michael O’Kelly, Cork, som kontaktperson. Undersökningen av Raheena- madra (= den lilla hundens gård) vid Knocklong i Limerick, en av Irlands minst 40 000 s.k. boplatskullar, resulterade i fyndet av vad man kan uppfatta som en befäst bondgård, en stor cirkulär jordvall med en djup vallgrav utanför. I området innanför vallen påträffades murarna till ett ovanligt stort i jorden nedgrävt tvårummigt hus med stolphål efter takbärande stolpar (Sten- berger 1962). Kulturlagren var tunna, vilket inte tyder på permanent bosätt- ning. Sannolikt sammanhänger det med den för Irland så typiska extensiva beteskulturen. Senare C14-analyser av kol tyder på en datering till motsvarande vår äldre vikingatid. För att få möjlighet till snabb publicering av material och resultat inte minst från fältkurserna/seminariegrävningarna intensifierade han utgivningen av institutionens tidskrift Tor. Med den som bytesobjekt kunde han bygga upp se- minariebiblioteket till imponerande omfattning. Han hade rik erfarenhet av akademisk undervisning och dess behov av sammanfattningar av aktuell litteratur och nya fynd, vilket gjorde att han under de sista professorsåren och tiden närmast därefter påtog sig att skriva en fullständig, omfångsrik bok om Sveri- ges forntid som, alltsedan den kom ut 1964, har varit en hörnsten i studenternas litteraturkurser. Så småningom (1969) följdes den av en mindre variant Sten, brons, järn. Svensk förhistoria i korta kapitel. Han publicerade också böcker om Sveriges forntid på olika språk, t.ex. Sweden 1962 och La Svezia prima dei vichingi 1964. Med sina många och täta internationella kontakter var det naturligt att han invaldes i åtskilliga svenska och utländska lärda samfund, något som återspeg- lar hans omfattande vetenskapliga förbindelser. 1953 valdes han till medlem av det Kongl. Nordiske Oldskriftselskab, 1955 invaldes han i Deutsches Archäo- logisches Institut och samma år i Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur, 1956 i Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien och i Kungl. Humanistiska Vetenskapssamfundet i Uppsala, 1957 till utländsk ledamot av Finska fornminnesföreningen, 1961 till hedersledamot av Jysk Ar- kæologisk Selskab, 1963 till ledamot i Kungl. Vetenskapssocieteten i Uppsala, 1966 till hedersledamot av Union Internationale d’Archæologie Slave, och 1968 blev han korresponderande ledamot av Akademie der Wissenschaften, Göttingen. Mårtens projekt var alltid tänkta i kolossalformat: Vallhagar, Västerbjärs, Schatzfunde, Det forntida Sverige och Eketorp. Han var obegripligt flitig och produktiv, men det är allmänt omvittnat att han hade mycket god hjälp och stöd av sin hustru Lisa. Utan hennes ständiga deltagande vore hans arbetsprestatio- ner omöjliga. Fältprojekt planlades, större och mindre arbeten för publicering 266 Anne-Sofie Gräslund redigerades och bildsattes. Intressant är att det i hans efterlämnade papper i Uppsala universitetsarkiv finns stora delar av manuskriptet till en bok som aldrig kom ut, påbörjad under 1940-talet. Projektet tycks ha initierats av en bokförläggare som sökte kontakt med Mårten Stenberger. Den var planerad i samarbete med antikvarien vid Statens historiska museums stenåldersavdel- ning, Axel Bagge, som en populär bilderbok över Sveriges forntid och åtskilli- ga av kollegerna vid Historiska museet (och även andra arkeologer) har förfat- tat helt färdiga kapitel. Man kan bara beklaga att projektet aldrig fullföljdes. Förmodligen kom annat emellan; detta var ju under krigsåren med många in- kallelser.

Eketorp När Mårten Stenberger avled, var han mitt uppe i planeringen för de avslutande grävningarna i Eketorps borg sommaren 1973 och med utformningen av den första volymen av Eketorpspublikationen, som han beräknade kunna utge 1974. Direkt efter pensioneringen startade han med ungdomlig entusiasm projektet om Eketorps ringborg, något som man kan se som ett uttryck för att cirkeln hade slutit sig från hans första arkeologiska artikel 1925 om Ismantorps borg. Under tio somrar undersöktes borgen och dess tätbebyggelse från tre olika fa- ser: I) romersk järnålder, II) folkvandringstid–tidig vendeltid och III) tidig medeltid (ca 1000–1300), med avseende på bl.a. byggnadssättet, kontinuiteten, funktionen i ett differentierat järnålderssamhälle, den ekonomiska bakgrunden och den ekologiska miljön. I Stenbergers bibliografi finns 14 artiklar från perioden 1964–1973 med presentationer för svensk och internationell läsekrets av preliminära rapporter om utgrävningarna. Till sist ett personligt minne: Första året av Eketorpsundersökningen skulle Bo, min man, tentera sin sista lic.-kurs, innan Mårten gick i pension 1 juli 1964, och vi åkte ner till Öland sista dagarna i juni. Tentan ägde rum på ett kafé en bit ifrån Eketorp. Själv stannade jag i borgen och deltog i grävandet. Innan vi sedan åkte hem, sa Mårten till mig: »Kom nu ihåg att du har grävt i Eketorp Anne-Sofie!» I den första Eketorpspublikationen, som utkom 1976 med Kaj Borg, Ulf Näsman och Erik Wegræus som redaktörer, finns några sidor med person- och arbetsbilder. Där ser man Mårten i olika situationer tillsammans med de unga studenterna, något som han säkert uppskattade i hög grad. Jag vill avsluta med Bertil Almgrens omdöme om Mårten: »För Mårten Stenberger innebar den verkliga kvintessensen av arkeologin studiet av män- niskan i sin omgivning, i kamp med den karga naturen och dess resurser» (Almgren 1973:13). Även där sluter sig cirkeln med tanke på ämnena i hans fil. kand.-examen: geografi, nordisk fornkunskap och geologi. Mårten Stenberger (1898–1973) 267

Källor och litteratur Otryckta källor Uppsala universitets centralarkiv.

Litteratur För Mårten Stenbergers tryckta skrifter 1919–1973 finns en fullständig bibliografi utarbetad av Lisa Stenberger och Åsa Werner-Ljungström. Ingår i Tor 15. S. 15–30. Almgren, Bertil, 1973: Mårten Stenberger 27.3 1898–19.1 1973. Tor 15. S. 6–13. — 1976: Förord. Eketorp – Fortification and Settlement on Öland/Sweden. The Monu- ment. Stockholm 1976. S. 7–8. Arwidsson, Greta, 1973: Mårten Stenberger. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens årsbok. S. 35–39. Baudou, Evert, 2011: Mårten K. H. Stenberger. Svenskt biografiskt lexikon. Band 33. Stockholm. S. 242–247. Borg, Kaj, Näsman, Ulf & Wegræus, Erik, 1976: Eketorp – Fortification and Settlement on Öland/Sweden. The Monument. Stockholm. Lindqvist, Sune, 1934: Recension av Mårten Stenberger, Öland under äldre järnålder. Fornvännen 29. S. 124–128. Nørlund, Poul & Stenberger, Mårten, 1934: Brattahli+. Researches into Norse culture in Greenland. København. Stenberger, Mårten, 1933. Öland under äldre järnåldern. En bebyggelsehistorisk un- dersökning. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Stockholm. — 1943: Das Grabfeld von Västerbjers auf Gotland. Kungl. Vitterhets, Historie och Antikvitets Akademien. Stockholm 1943. — 1961: Das Gräberfeld bei Ihre im Kirchspiel Hellvi auf Gotland. Der wikingerzeitliche Abschnitt. Acta Archaeologica 32. S. 1–134. — 1962: Raheennamadra – »den lilla hundens gård». Tor 8. S. 252–259. Stenberger, Mårten (red.), 1943: Forntida gårdar i Island. Meddelanden från den nordiska arkeologiska undersökningen i Island sommaren 1939. København/Uppsala. — 1948: Vad jorden gömde. Livet i Vallhagar nu och på 500-talet. Stockholm 1948. Stenberger, Mårten (ed., in collaboration with Ole Klindt-Jensen), 1955: Vallhagar: a Migration Period Settlement on Gotland, Sweden. Part I and II. Copenhagen. 268 Anne-Sofie Gräslund Agnes Geijer (1898–1989) 269 Agnes Geijer (1898–1989)

Margareta Nockert Foto 1985: Dagny Arbman.

Ingrid Bergman skriver i en artikel 2005: Somliga människor förblir ungdomliga hela livet ut. Ett livligt intellekt och starkt engagemang utmärkte Agnes Geijer som under hela sin långa verksamma yrkesbana på olika sätt arbetade med och för textilkonsten. Hon stred för att textilforskningen skulle bli lika accepterad som all annan vetenskap och hon kämpade mot vanvård av Sveriges rika gamla textilkonst i både kyrkor, museer och andra offentliga lokaler. Ibland stötte Agnes Geijer på motstånd som inte ens hennes livliga engagemang och heliga ilska kunde betvinga. Manssamhället hade svårt att öppna dörrarna för denna aktiva, begåvade och belästa textilkvinna (Bergman 2005:102). Vem var då kvinnan som skildrades på detta sätt? Agnes Geijer föddes i Uppsala 1898. Hon var enda barnet till Reinhold Geijer, professor i teoretisk filosofi, och Calla Branting. Callas syster var den kända textilkonstnärinnan Agnes Branting (1862–1930). Branting hade börjat sin karriär på Handarbetets Vänner 1887. Hon startade 1904 Textilateljé Licium, som framför allt blev känd genom sina kyrkliga textilier, och 1908 grundade hon Pietas, en konserveringsanstalt för främst kyrkliga textilier. Agnes Geijer kom genom sin moster tidigt i kontakt med textilkonsten, både den gamla och den nya, liksom med forskning, konservering och nyproduktion under en av de konstnärligt mest framstående perioderna i svensk textilkonst sedan medeltiden. Geijer tog studenten i Uppsala och sedan en fil. kand. med konsthistoria som huvudämne. År 1921 började hon som extraelev vid Fackskolan för huslig ekonomi. Hon undervisade i konsthistoria och textilhistoria samtidigt som hon skaffade sig en handarbetslärarinneexamen 1924. Hon fortsatte sina konsthistoriska studier och hennes licentiatavhandling behandlade det italienska siden- väveriet. Under en period var hon ordboksmedarbetare vid redaktionen för 270 Margareta Nockert

Agnes Geijer vid myndighetens luftskydds- övning i september 1939. ATA.

Nordisk Familjebok och Bonniers konversationslexikon, något som blev av stor betydelse för hennes forskarutveckling med höga krav på exakthet, koncentration och klarhet. Agnes Geijer ärvde föreningen Pietas (senare Riksantikvarieämbetets textilavdelning, numera nedlagd) och textilateljé Licium (numera en del av Hand- arbetets Vänner) av sin moster Agnes Branting, och hon var verksam vid Riks- antikvarieämbetets textilavdelning fram till sin pensionering 1965. Hon engagerade sig i många tekniska frågor under årens lopp. Om hennes verksamhet på detta område skriver konservator Eva Lundwall i sin bok Den ljusskygga textilkonsten. Textilkonservering under 1900-talet (2003). Agnes Geijers stora intresse var sidenkonsten och sidenkonstens historia. Hennes licentiatavhandling behandlade, som nämnts, det italienska sidenväve- riet. Den orientaliska textilkonsten var ett annat omhuldat område. Det var åter- igen sidentygerna som väckte hennes intresse, men också de orientaliska bro- derierna blev föremål för hennes undersökningar. Hon kom att sysselsätta sig med den orientaliska textilkonsten från många områden: med arkeologiska fynd, kyrkotextilier och diplomatiska gåvor. År 1931 kom boken Siden och brokader, där Vivi Sylwan författat den första delen, som omfattar det äldre si- denväveriet, och Agnes Geijers bidrag börjar med det italienska sidenväveriet. Men här berör hon för första gången också Spanien, Turkiet och Persien som sidenproducerande länder. Boken är ett översiktsverk, och just denna del är mycket översiktlig. De sannolikt första och nu äldsta orientaliska textilföremålen som nådde Sverige var de som vikingarna förde med sig hem från sina resor. Arkeolo- giska utgrävningar, främst i Birka, visar detta. Birkatextilierna bearbetades av Agnes Geijer under 1930-talet, och 1938 disputerade hon på avhandlingen Agnes Geijer (1898–1989) 271

Birka III. Die Textilfunde aus den Gräbern. Detta var första gången arkeologiska textilier uppmärksammades och blev föremål för en omfattande under- sökning. Bland yllevävnader av många olika slag och fastkorroderade linne- fragment påträffades siden i mer än 70 gravar. Större delen består av nu bruna samitumfragment, där de ursprungligen polykroma mönstren inte längre kan urskiljas. En mindre del är enkelt, omönstrat siden, som kan vara producerat lite varstans där tillgången på silke varit god. Ett enda sidenfragment är med säkerhet av kinesiskt ursprung (Bj 944), med mönster av flotterande varptrå- dar, det enda i sitt slag i Europa. Framför allt sidenfragmenten kom att föra Geijer i kontakt med många forskare. Den unge ryske forskaren Lubo Lesnichenko vid Eremitaget i Sankt Petersburg knöt hon kontakt med redan i samband med hans avhandlingsarbete om Han-tidens siden, som kom ut 1961, och med Anna Jeroussalimskaja, också hon vid Eremitaget, som vid undersökningar i Kaukasus påträffade ett sidenmaterial, till viss del samtida med Birkafynden, hade hon likaså kontakt. År 1943 invigdes Historiska museets nya byggnad vid Narvavägen i Stock- holm. Den första permanenta textilutställningen, där delar av den stora samlingen kyrkotextilier från medeltid och nyare tid visades, utformades av Agnes Geijer. I museet finns en stor och i internationella sammanhang unik samling orientaliska textilier som använts och bevarats i de svenska kyrkorna. Dessa har beskrivits av Agnes Geijer i ett antal artiklar och större verk. Utställningen »Orientalisk textilkonst» anordnades 1945. Museets egen samling utgjorde stommen i utställningen, men en rad föremål lånades också in från kyrkor och museer. Utställningen ordnades i samarbete med direktören för Kunstindustri- museet i Köpenhamn, Vilhelm Slomann, vars forskning berört liknande material. Det är ett exempel på Geijers samarbete med framstående forskare inom och utom landet. En del av de utställda textilierna utgörs av krigsbyten, men de flesta har sannolikt kommit in på fredlig väg, genom regelrätt handel, som gå- vor vid ambassader eller mer eller mindre diplomatiska resor, som förekom re-

Agnes Geijer och Greta Arwidsson. Troligen slutet av 1930-talet. ATA. 272 Margareta Nockert dan under 1500-talet. För flera av dessa föremål gäller att de är dokumenterade till en viss tidpunkt som sätter en främre gräns för deras tillkomst, vilket gör det i Sverige bevarade materialet extra värdefullt i jämförelse med utländska tex- tilsamlingar, som i stor utsträckning förvärvats genom konst- eller antikhan- deln. Tack vare Agnes Geijers insatser, först genom utställningen 1945 och sedan genom den publikation som grundades på utställningen, Oriental Textiles in Sweden (1951), har de svenska textilierna blivit väl kända och många textil- forskare besöker Sverige just för att studera dessa föremål. Ett av de märkligare textila föremålen i Historiska museets samling är den s.k. Marbymattan. Den, liksom en rad andra mattor, visades på utställningen »Orientaliska mattor» på Nationalmuseum 1946. Agnes Geijer ordnade utställ- ningen och skrev katalogen med viss assistans av Bo Gyllensvärd. Hennes intresse för orientaliska mattor var annars inte speciellt stort. Hon omgav sig med några vackra mattor hemma, som hon betraktade som »bra saker», men hon var inte någon samlarnatur. Saker skulle användas och det skulle vara just »bra saker», och i det begreppet innefattade hon bra material, god form och inte minst användbarheten. Geijer var tidigt klar över textilforskningens internationella och kulturhistoriska betydelse. Hon var en av grundarna till den internationella sammanslutningen Centre International d’Études des Textiles Anciens (CIETA) med säte i Lyon och från starten 1954 en av dess vicepresidenter. Hon var en av initiativtagarna till utarbetandet av en serie textilterminologier på olika språk. År 1967 utgav hon tillsammans med Elisabeth Strömberg, Margrete Hald och Marta Hoffmann en ordbok över Nordisk Textilteknisk Terminolo- gi, som förutom de fem nordiska språken också omfattar engelska, tyska och franska. Den franske forskaren Rudolf Pfister skrev 1948 en artikel, »Le role de l’Iran dans les textiles d’Antinoe», som väckte Agnes Geijers intresse. Hon studerade Gayets kataloger från undersökningarna i Antinoe i Egypten mellan 1896 och 1906 och drog slutsatsen att det borde finnas mer av detta material i Lyon än vad Pfister studerat. Vid ett besök 1963 påträffades ett par undanställ- da kartonger i nuvarande Musée de Tissus och hon fick dem med till Stock- holm. Mera material ingick i de stora bylten som man 1965 och 1966 sände till Stockholm. Detta »skräp» hade hittats på vinden i Handelskammaren, där museet ursprungligen inrymts. Allt hade sannolikt »blivit över» efter någon av de första utställningarna av Antinoe-materialet med åtföljande auktion som Gayet ordnade i Paris på 1890-talet för att finansiera kommande utgrävningar. Frag- menten skickades till Stockholm för undersökning, rekonstruktion och konservering. De bestod av två tämligen fullständiga röda persiska ryttarkappor som iordningsställdes och skickades tillbaka till Lyon, den ena efter att först ha varit deponerad i 25 år på Medelhavsmuseet i Stockholm. Efter sin pensionering började Agnes Geijer arbeta med sitt magnum opus Ur textilkonstens historia, som kom ut på svenska 1972 och i engelsk översätt- ning 1979. Boken bygger på hennes tidigare arbeten, som reviderats och bear- Agnes Geijer (1898–1989) 273 betats, men också på nyare forskning. Detta var första gången nordiska textilier sattes in i ett internationellt sammanhang. I samband med hennes 80-årsdag utgavs en bibliografi över Geijers publicerade arbeten 1928–78. Den omfattar 175 titlar och spänner över ett brett fält inom textilvetenskapen. Till 90-årsdagen 1988 utgavs en festskrift Opera Tex- tilia Variorum Temporum innehållande en rad artiklar författade av textilhisto- riker från flera länder.

Slutord Agnes Geijer har genom sin forskning bidragit till att kasta ljus över viktiga områden inom nordisk, europeisk och orientalisk textilkonst. Hennes arbete har haft som största mål att vinna erkännande för textilforskningen som ämne. Hon beslutade också att hennes kvarlåtenskap skulle tillfalla den av henne in- stiftade »Agnes Geijers fond för nordisk textilforskning», som förvaltas av Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Agnes Geijers insatser inom såväl den svenska som den internationella textilforskningen är betydande. I det huvudsakligen manliga vetenskapliga etablissemanget har den inte rönt särskilt stor uppmärksamhet (Konstnärlig kultur. Agnes Geijer och textilforskningen 2015). Agnes Geijer var hedersledamot i några lärda samfund. Det är anmärkningsvärt att denna banbrytande forskare inte fått större plats i den svenska vetenskapliga världen. Hon har gjort en ovär- derlig vetenskaplig insats och var en internationellt erkänd auktoritet. Agnes Geijer hävdade alltid vikten av närkontakt med det textila materialet. Hon påpekade ständigt nödvändigheten av bra material och god formgivning och dessa båda kriteriers betydelse för proveniens och datering. Man kunde bara lära sig sitt område ordentligt genom att se så mycket material som möj- ligt, genom att undersöka teknik och material lika väl som mönsterutveckling. Hon vände sig alltid till de främsta kännarna. Dilettanteri tålde hon inte på nå- got område, och hennes tämligen rättframma sätt kunde ibland uppfattas som onödigt uppriktigt. När jag lärde känna Agnes var hon pensionerad, men en ofta sedd gäst på den gamla textilavdelningen vid Riksantikvarieämbetet. Hon arbetade då intensivt med färdigställandet av boken Ur textilkonstens historia. Vi kom senare att under flera år samarbeta med monografin över drottning Margaretas gyllene kjortel i Uppsala domkyrka, vilken kom i tryck 1985. Att arbeta med Agnes var lärorikt och spännande. Hon var temperamentsfull, kunnig, nyfiken, idérik och envis. Hon var krävande och samtidigt frikostig med sina kunskaper. I hennes sällskap hade man aldrig tråkigt. Hennes stora engagemang för textilforskning var stimulerande. Hon var en färgstark personlighet, som har betytt mycket för såväl den svenska som den internationella textilhisto- riska forskningen. 274 Margareta Nockert

Litteratur Ambatsis, Jannis, 1978: The Published Writings of Agnes Geijer 1928–1978. A Bibliog- raphy Compiled in Honour of her Eightieth Birthday, 26th October 1978. Stockholm. Bergman, Ingrid, 2005: Textilier i rörelse. Om Märta Måås-Fjetterström, Gerda Boë- thius och Agnes Geijer. Den feminina textilen. Makt och mönster. Red. Birgitta Svensson och Louise Waldén. Stockholm. S. 89–108. Geijer, Agnes, 1938: Birka III. Die Textilfunde aus den Gräbern. Uppsala. — 1946: Orientaliska mattor. Tillsammans med Bo Gyllensvärd. Stockholm. — 1951: Oriental textiles in Sweden. Copenhagen. — 1963: A silk from Antinoe and the Sassanian Textile Art. Orientalia Suecana XII. S. 1–36. — 1972: Ur textilkonstens historia. Lund. Nya upplagor 1980, 1994 och 2006. — 1979: A History of Textile Art. London. Geijer, Agnes & Sylwan, Vivi, 1931: Siden och brokader. Stockholm. Geijer, Agnes, Hoffmann, Marta, Hald, Margrethe & Strömberg, Elisabeth, 1967: Nor- disk textilteknisk terminologi. Förindustriell vävnadsproduktion. Oslo. Geijer, Agnes, Franzén, Anne Marie & Nockert, Margareta, 1985: Drottning Margare- tas gyllene kjortel i Uppsala domkyrka. Stockholm. Andra omarbetade upplagan 1994. Konstnärlig kultur: Agnes Geijer och textilforskningen. Red. Margareta Nockert i samarbete med övriga ledamöter i Agnes Geijers fond för nordisk textilforskning. Upp- sala 2015. Lundwall, Eva, 2003: Den ljusskygga textilkonsten. Textilkonservering under 1900- talet. Stockholm. Opera Textilia Variorum Temporum to honour Agnes Geijer on her ninetieth birthday 26 th October 1988. Red. Inger Estham & Margareta Nockert. Stockholm. Pfister, Rudolf, 1948: Le role de l’Iran dans les textiles d’Antinoe. Ars Islamica. John Nihlén (1901–1983) 275 John Nihlén (1901–1983)

Gert Magnusson Foto: efter SBL.

John Valfrid Nihlén föddes 1901 i Kristinehamn i en lärarfamilj. Han tog studentexamen i Norra Latin i Stockholm som privatist 1919 och skrev in sig vid Uppsala universitet höstterminen 1920. Han studerade nordisk och jämförande fornkunskap hos t.f. professor Gunnar Ekholm. Efter tre år avlade han fil. kand.-examen, på hösten 1926 blev han fil. lic. och året därpå disputerade han efter en rekordsnabb studietid. Under studietiden gifte han sig 1926 med författaren Gun Nordeli. Han arbetade som amanuens vid KVHAA åren 1925–27 och genomförde arkeologiska undersökningar i samband med att man grävde för vatten- ledningarna i Visby. Resultaten från utgrävningarna av stenåldersboplatsen under Stora Torget i Visby redovisades i avhandlingen Gotlands stenålders- boplatser. Under åren 1929–35 arbetade Nihlén med olika arkeologiska projekt. Hans arkeologiska verksamhet ändrades väsentligt efter 1935, då han valdes till VD för Samfundet för Hembygdsvård, något som han fortsatte som fram till pensioneringen 1969. Här blev hans insatser av en annan karaktär och hamnade inom områdena folkbildning, landskapsvård och kulturminnes- vård. Under sina 12 år som arkeolog arbetade Nihlén inom tre betydande arkeologiska forskningsfält, där han senare fick många efterföljare. Det första var de gotländska stenåldersboplatserna, det andra de gotländska stengrunderna från romersk järnålder och folkvandringstid och det tredje den äldre järnhanteringen. I avhandlingen Gotlands stenåldersboplatser (1927a) redovisade Nihlén ett brett perspektiv på gotländsk stenålderskultur och dess relation till motsvarande stenåldersboplatser på svenska fastlandet med europeiska jämförelser. Han hade en förebild i grävningarna av Stora Förvar på Stora Karlsö. En viktig frå- geställning var naturförutsättningarna för stenåldersbosättningarna. Nihlén arbetade med ett ekologiskt synsätt, som blev litet av ett kännemärke i den skandinaviska stenåldersforskningen. Tillsammans med medicinaren Carl M. Fürst 276 Gert Magnusson

John Nihlén gräver stenålder i Visby 1924. Foto U. Pardolin/Gotlands Fornsal. arbetade han med att analysera påträffade skelett. Syftet med dessa studier var flerfaldigt. Ett var att se hälsostatus på stenåldersindividerna; de led bl.a. av ledgångsreumatism och hade mycket slitna tänder. En annan frågeställning var om dessa människor var förfäder till dagen gotlänningar eller om man kunde se om andra grupper hade invandrat till ön. Redan under de tidiga årens fältarbeten på Gotland påverkades Nihlén av det gotländska landskapet och människorna här. Det påverkade hans sätt att se på landskapet och kulturhistorien. Han gled mellan olika universitetsämnen, som arkeologi, etnologi och konsthistoria. Nihlén tog intryck av forskare som Gerda Boëthius, Sten Selander, Carl Fries, Mårten Sjöbeck och Karl Erik Forsslund och deras syn på det historiska landskapet. En kulturhistorisk vidsyn visade sig tydligt i Nihléns fortsatta arkeologiska arbeten på Gotland efter avhandlingen. Den berörde folkvandringstidens stengrundsbebyggelse på ön, som var ett väl bevarat arkeologiskt källmaterial med möjligheter att studera hur ett forntida samhälle var organiserat. Många av sägnerna runt stengrunderna levde fortfarande på 1920-talet i folktraditionen och var en väsentlig del av det muntliga gotländska kulturarvet. Dessa berättelser presenterade Nihlén i flera böcker skrivna som essäer (1928a, 1929, 1945, 1954). I folkmun kallades grunderna efter den gotländska järnåldersbebyggelsen för kämpgravar. Nihlén blev en pionjär, när det gällde studiet av dem. Här samarbetade han med Gerda Boëthius, Sveriges första disputerade kvinnliga konst- John Nihlén (1901–1983) 277 vetare och arkitekturhistoriker. Under 1920-talet arbetade hon med den äldre träarkitekturen, och deras intressen sammanföll. Nihlén sökte fastställa hur husen var byggda, de övergivna gårdarnas utbredning och upprättade specialkar- tor över lämpliga typexempel. Genom sina utgrävningar daterade han olika hustyper och tidfäste dem till romersk järnålder och folkvandringstid (0–600 e.Kr.). I samband med Sveriges geologiska undersöknings kartläggning av Gotland fick Nihlén fram medel till en fornminnesinventering. Genom kurser på flera platser på Gotland väckte han intresset och lyckades därefter med hjälp av ortsbefolkningen få till stånd inventeringen av ön. Ca 1300 husgrunder re- gistrerades av de 1861, som idag finns registrerade i FMIS (Riksantikvarieäm- betets digitala fornminnesinformationssystem). Många av husgrundsområdena var på 1920-talet hotade genom att de gotländska ängena då odlades upp till modernt brukad åkermark. Vid sidan av sin fornminnesinventering arbetade Nihlén med ett grävnings- program med undersökningar av stengrundsområden över hela Gotland. Den första av 14 undersökningar gjordes vid Stavgard, Känne i Burs socken, där Nihlén grävde i fyra säsonger. Han dokumenterade anläggningarna men upp- tecknade även folktraditionerna – i detta fall bl.a. den om Stavers skatt (1932a: 88). En stor silverskatt påträffades här 1975. Samtidigt genomförde Nihlén och Gerda Boëthius en undersökning vid Lojsta slott i Stånga socken. Efter undersökningen önskade de göra en rekonstruktion av den byggnad som stått på husgrunden. Riksantikvariens till- stånd för detta krävde att konstruktionen skulle vara reversibel. Rekonstruktio- nens syfte var att förstå hur den forntida byggnaden varit konstruerad, baserad på grävningsresultaten, men också vad man kunde studera av traditionell bygg- nadskultur (Boëthius & Nihlén 1932:342 ff.). Man ville levandegöra forntiden för en större allmänhet, men det var samtidigt ett djärvt vetenskapligt debattin- lägg, som med tiden blev kritiserat. Resultaten av husgrundsundersökningarna publicerade Nihlén tillsammans med Gerda Boëthius (1933). De arkeologiska och etnologiska bebyggelsestudierna var betydande under senare delen av 1920-talet. Mårten Stenbergers Ölandsstudier blev mycket väl mottagna. Stenberger blev docent i nordisk och jämförande fornkunskap 1933 i konkurrens med Nihlén, som därmed kände att hans akademiska karriär inte hade någon framtid. Stenberger fortsatte senare Nihléns arbeten på Gotland med stenåldersundersökningarna vid Västerbjärs och med det stora projektet om stengrunderna vid Vallhagar. John Nihlén gjorde banbrytande insatser inom den arkeologiska järnforsk- ningen och hans studier har på många sätt blivit klassiska. Under 1920-talet kom han i kontakt med bruksdisponenten Carl Sahlin på Laxå bruk, tillika sty- relseordförande på Jernkontoret, som i början av 1900-talet initierat studier av järnhanteringens historia. Carl Sahlin hade en vision av landskapsstudier och bekostade Nihléns arbeten genom Jernkontoret. I samband med husgrundsun- dersökningarna på Gotland fann Nihlén lämningar av blästerugnar och slagg för framställning av järn ur sjö- eller myrmalmer (1925). Två år senare skrev 278 Gert Magnusson han en uppsats (1927b) om järnhanteringen på ön, som delvis byggde på under- sökningarna i Visby, där han påträffat stora mängder slagg i anslutning till Smedjegatan i stadens norra delar, men även sensationellt nog enstaka stycken av bergmalm från Utö. Fyndet av Utömalm resulterade i en hypotes om att så- dan malm förts till Gotland redan på 1100-talet och sedan varit råvara för järn- tillverkningen där. 1600-talets järnframställning vid Lummelunds bruk var baserad på Utömalm, men hade det verkligen funnits en föregångare redan på 1100-talet? Antagandet har haft stor betydelse för synen på den gotländska järnhanteringen. Nihlén anknöt i en studie i Rig 1928 till Oscar Montelius’ sista vetenskapliga artikel, »Hur länge har järnet tjänat oss?» i festskriften En Bergsbok till Carl Sahlin 1921. Här sammanställer Nihlén uppgifter från hela Europa och Mellan- östern om tidigt bergsbruk (Nihlén 1928b). Omfattande inventeringar av slaggförekomster genomförde Nihlén främst i Småland, Halland och Skåne. I slutet av 1920-talet inventerade han där tillsammans med bergsingenjören Sven Elvius från Västerås och amanuensen Karl Alfred Gustawsson, sedermera överantikvarie vid Riksantikvarieämbetet; de genomförde den första registreringen av järnframställningsplatser (Nihlen 1932b:15). Med hjälp av terränggranskning och intervjuer med lokalbefolk- ningen avgränsade Nihlén två områden med omfattande järnframställning ur sjö- och myrmalmer. Nihléns inventering i östra Småland registrerade ca 250 slaggfyndslokaler av de 1018 som idag finns redovisade i FMIS, men områdets utbredning var densamma. Genom att kombinera sina resultat med andra inventeringar av förhistoriska gravar – eller snarare genom bristen på kombinationer med andra förhistoriska fornlämningar – tidfäste han järnhanteringen i östra Småland till medeltiden, en datering som verifierats av senare forskning. Hans arbeten redovisar en omfattande översikt av kända skriftliga källor. Re- sultaten av Nihléns småländska studier publicerades i två arbeten (1932b, 1939). Här sökte han så mångsidigt som möjligt skildra järnet och järnhante- ringens historia från äldsta tid utifrån olika källmaterial och diskussionerna kring dessa. Sitt arbete med Visbys historiska utveckling avslutade Nihlén med ett samarbete med arkitekten Ferdinand Boberg, arkitekten Erik Lundberg och historikern Ingvar Andersson. Tillsammans gav de ut boken Visbybilder med Bobergs dokumentation av Visbys bebyggelse i en serie akvareller (Andersson, Lundberg & Nihlén 1939). Boberg ägnade 25 år av sitt liv att i teckningar och akvareller dokumentera historiska byggnader i Sverige och Italien. Boberg, Lundberg och Nihlén samarbetade senare i flera projekt. I samband med det skrev Nihlén om Det forntida Visby. Med sina inventeringskurser inledde Nihlén ett arbete som folkbildare inom hembygdsrörelsen. 1935 knöts han till Samfundet för hembygdsvård som VD, och där var han verksam resten av sitt yrkesverksamma liv. Här utvecklade han sin syn på kulturminnesvården och grunden för hans argumentering var: »Av människans hand är dock ingen natur opåverkad – varje generation skapar sina John Nihlén (1901–1983) 279

John Nihlén (i mitten) vid en kurs i hembygdsvård i Uppsala 1942. Digitalt museum/Upplands- museet. egna mönster i kulturbygden.» För Nihlén var landskapet en levande organism i ständig utveckling. Sina tankar spred han i samfundets tidskrift Bygd och natur. Hembygdsrörelsen borde inte stå utanför samtiden och blicka bakåt utan verka inom samhället. Genom att studera den forna vardagens enkla redskap kunde nya generationer få perspektiv på familj, by och samhälle. I arbetet på Samfundet för hembygdsvård förändrade Nihlén sin syn på landskapet. I hand- boken Vi upptäcker hembygden har han en kritisk hållning till den moderna funktionalistiska arkitekturen och dess landskapspåverkan (1955:114), liksom senare i Samfundets 50-årsskrift Landskapsvård – vår tid formar landskapet (1966). I samband med etableringarna av de svenska kärnkraftverken i Ring- hals, Barsebäck och Simpevarp argumenterade Nihlén för att dessa var intressanta nya tillskott i landskapet, trots att de påverkade betydande kulturmiljöer, som gånggriften Gillhög vid Barsebäck, bronsåldersmiljön »Olas våle» vid Ringhals och Simpevarps historiska fiskeläge. Här ville han inte bara »se ett skydd av det bestående» eller att »laga sår» eller »städa» efter en exploatering (Nihlén 1966:23). Nihlén tar här ut svängarna avsevärt: … att forma morgondagens miljö, att forma de olika, av tekniken betingade landskapen: industrilandskapet, stadslandskapet, väglandskapet, fritidslandskapet osv. och göra detta på ett sådant sätt att man skapar nya värden utan att ekonomisk exploatering hindras (Nihlén 1966:23). Med detta formulerade Nihlén att landskapsvården skulle bli ett aktivt skapande av landskap (Krohn Andersson 2012:116). 280 Gert Magnusson

Genom studierna av de gotländska ängena och mötet med människorna, som hade berättelserna, skapade Nihlén sig ett miljömedvetande, och han ivra- de tidigt för att hembygdsrörelsen aktivt skulle delta i landskapsvårdande arbeten. Omsvängningen från ett bevarande och anpassning till den äldre kulturmil- jön till att gestalta moderna industrilandskap måste ha varit en svår resa för hembygdsrörelsen. Här var man i otakt med tiden. Inom några år från 1966 togs riksdagsbesluten om Vindelälven och utredningen om »Hushållningen med mark och vatten› och »Mus 65» förändrade det antikvariska landskapet. Här var John Nihlén inte längre drivande. I samband med pensioneringen 1969 er- höll han professors namn. Han fortsatte sedan som författare till populärveten- skapliga arbeten. Nihlén var då bosatt i Lund, där han avled 1983.

Litteratur (i urval) Boëthius, Gerda & Nihlén, John, 1932: Lojsta hall. Försök till rekonstruktion av hallen på en gotländsk gård från första årtusendets mitt. Fornvännen 27. S. 342–356, — 1933: Gotländska gårdar och byar under äldre järnåldern. Studier till belysning av Gotlands äldre odlingshistoria. Stockholm. Krohn Andersson, Fredrik, 2012, Kärnkraftens poetik. Begreppsliggöranden av svenska kärnkraftverk 1965–1973, Diss. Stockholms universitet. Stockholm. Nihlén, John, 1925: Till den nordiska järnhanteringens historia. Rig. S. 102–106. — 1927a: Gotlands stenåldersboplatser. Akad. avh. [Uppsala]. Stocholm. — 1927b: Äldre järnhantering på Gotland .Jernkontorets annaler. Stockholm. S. 679– 725. — 1928a: Sagornas ö. Sägner och sagor från Gotland. Stockholm. [Ny utg.: Got- ländska sagor. 1975.] — 1928b: Bidrag till frågan om bergsbrukets begynnelse i Sverige. Rig. S. 176–182. — 1929: Från det okända Gotland. Stockholm. 2 rev. uppl. 1977. — 1932 a: En gård från äldre järnåldern på Gotland, ett preliminärt meddelande. Ar- keologiska studier tillägnade H. K. H. kronprins Gustaf Adolf. Utg. av Svenska forn- minnesföreningen. Stockholm. S. 79–91. — 1932 b: Studier rörande äldre svensk järntillverkning med särskild hänsyn till Småland. Jernkontorets bergshistoriska skriftserie 2. Stockholm. — 1934: Höglundar i Stenkyrka. Från undersökningen av en järnåldersby på Gotland. Studier tillägnade Gunnar Ekholm. Red. Hjalmar Larsen. Uppsala. S. 271–283. — 1939a: Äldre järntillverkning i Sydsverige. Studier rörande den primitiva järnhan- teringen i Halland o. Skåne. Jernkontorets bergshistoriska skriftserie 9. Stockholm. — 1939b: Det forntida Visby I: Andersson, Ingvar, Lundberg, Erik & Nihlén, John: Vis- bybilder. Från forntid och hansavälde. Med akvareller av Ferdinand Boberg. Stock- holm. S. 207–251. — 1945: Varulven. Stockholm. — 1954: Den sjunde gästen. Spökhistorier. Stockholm. — 1955: Vi upptäcker hembygden. Handledning i hembygdsstudier och för upplägg- ning av sockenboken. Stockholm, 2 uppl. — 1966: Landskapsvård: vår tid formar landskapet. Utg. i samband med Samfundets för hembygdsvård femtioårsjubileum. Stockholm. — 1974: Vampyren och andra spökhistorier. Falun. — 1977: Det sällsamma Småland. Om folkliv, natur och historia, människor och mil- jöer. Stockholm. — 1979: Sällsamheter i Skåne. Kristianstad. Ragnar Blomqvist (1901–1983) 281 Ragnar Blomqvist (1901–1983)

Anders Andrén Foto 1946: Kulturen.

Ragnar Blomqvist föddes 1901 i Lund. Han var son till järnsvarvaren på Holm- bergs Mekaniska Verkstad Johannes Blomqvist (1868–1948) och hans hustru Elna Zander (1871–1953). Fadern härstammade från södra Småland, medan modern kom från en skånsk släkt med soldater, hantverkare och spelmän. Rag- nar Blomqvist växte upp som näst yngst i en syskonskara på fem barn. Han beskrev själv sin bakgrund som »enkel», men han växte upp i ett arbetarhem med bildningsambitioner. Han tog studenten på reallinjen på Katedralskolan i Lund 1920, där han under sin studietid var med och startade skolans konstförening. Efter sin studentexamen arbetade han på bank och som folkskollärare under ett år, innan han 1921 påbörjade studier vid Lunds universitet. Han läste konsthistoria för Ewert Wrangel, nordisk och jämförande fornkunskap för Otto Ryd- beck och folkminnesforskning för Carl Wilhelm von Sydow. Blomqvist blev färdig fil. kand. i konsthistoria 1925, med ett studieavbrott för militärtjänstgö- ring 1922–23. Under studietiden spelade han fiol i spexkapellet och var även aktiv i den socialistiska studentföreningen Clarté (LUB). Tack vare förmedling av Ewert Wrangel blev Blomqvist 1925 anställd som extra amanuens vid Statens historiska museum, där han bearbetade grävnings- material från den medeltida borgen Falsterbohus. Efter ett år övergick han till arbete vid Riksantikvarieämbetets avdelning för byggnadsvård, för att slutligen arbeta vid Sveriges Kyrkors förberedande inventering av svenska kyrkor. Han snabbinventerade ca 170 kyrkor, i främst Småland och Värmland. Vid sidan om sitt arbete i Stockholm deltog Blomqvist även i teateruppsättningar på Skansen och återupprättade 1925 Stockholmsavdelningen av Clarté, där bl.a. Carl Malmsten blev medlem (LUB). Blomqvist kunde använda delar av sina kyrkoinventeringar till en licentiatavhandling i konsthistoria om Smålands romanska dopfuntar 1929, och 282 Anders Andrén till doktorsavhandlingen Studier i Smålands romanska stenkonst, som lades fram vid Lunds universitet samma år (Blomqvist 1929). Till sin stora sorg fick han endast betyget godkänd på avhandlingen, vilket innebar att han i princip var utestängd från en fortsatt akademisk karriär. I stället lockades han tillbaka till Lund av Georg Karlin, chef för Kulturhistoriska Museet (»Kultu- ren»), där Blomqvist anställdes som förste amanuens 1929. Han fick framför allt ansvaret för museets arkeologiska verksamhet, som Karlin hade inlett 1890, och som Pär-Axel Olsson hade skött 1904–25 (Blomqvist 1982, Mår- tensson 2016). Blomqvist befordrades till antikvarie vid museet 1938 och ut- nämndes 1961 till stadsantikvarie, som ett slags kompensation för att han inte blev museets chef, trots att han hade stöd från både Kulturens medlemmar och många lundabor. Blomqvist förblev museet trogen fram till sin pensionering 1968. Då kunde han efter 39 års verksamhet blicka tillbaka på 455 större och mindre arkeologiska undersökningar i det medeltida Lund. Med stöd av arkeologiprofessorn Holger Arbman och etnologiprofessorn Sigfrid Svens- son sökte och erhöll Blomqvist titeln docent i konsthistoria 1960, vilket han personligen såg som en senkommen upprättelse för det dåliga avhandlings- betyget (LUB). När Ragnar Blomqvist började ansvara för Kulturens arkeologiska verksamhet 1929, ställdes han inför en mängd olika utmaningar. Han hade ingen egen fälterfarenhet, det saknades bra publicerade referensmaterial, det saknades rutiner för verksamheten och det saknades länge lagligt stöd för under- sökningarna (Intervjuer 1979). Därför försökte han successivt lösa dessa olika utmaningar på skilda sätt. I samarbete med geologerna K. A. Grönvall och Tage Nilsson arbetade Blomqvist med att försöka förstå de ofta flera meter tjocka kulturlagren från medeltiden och med att på bästa sätt dokumentera dem (Blomqvist 1941:50). Under lång tid byggde Blomqvists fältarbete på att han successivt dokumenterade vad grovarbetare grävde fram i trappstegsfor- made »bänkar», som användes för att föra upp jordmassor från bottnen till schaktkanten. Han dokumenterade tydligare anläggningar i plan och skapade ett formaliserat sätt att dokumentera sektioner, som med tanke på grävnings- tekniken bäst fångade den komplicerade stratigrafin. Blomqvist började i sina sektionsritningar tidigt att skilja mellan »avsatta» och »påförda» lager, vilka idag kan sägas motsvara primära och sekundära/tertiära lager (jfr Järpe m.fl. 1979; Larsson 2000). Samtidigt som han standardiserade dokumentationen, ägnade han också mycket tid åt att ordna upp arkiv och magasin (Andrén 1980:30). Ragnar Blomqvist insåg tidigt att arkeologin inom ett begränsat område som den medeltida stadskärnan i Lund var en kumulativ verksamhet. Därför var det viktigt att kunna jämföra tidigare utgrävningar med nya undersökningar. Under 1930-talet började han göra kvartersvisa sammanställningar av olika undersök- ningar. Detta väckte intresse hos riksantikvarien Sigurd Curman och antikvarien Erik Lundberg, som uppmanade Blomqvist att söka externa medel för en mer systematisk översikt. Med medel från Humanistiska fonden lät Blomqvist Ragnar Blomqvist (1901–1983) 283

1942–54 upprätta en s.k. Arkeologisk generalkarta över Lund i skala 1:400, med olika typer av symboler för murar, brunnar, gropar, gravar och andra an- läggningar. Generalkartan blev ett mycket viktigt instrument för att snabbt få en överblick över tidigare undersökningar och för att planera kommande verksamhet (Andrén 1980:30, Intervjuer 1979). För att få bra jämförelser till fynden från det medeltida Lund genomför- de Blomqvist tidigt flera studieresor till Danmark, Tyskland, Tjeckoslova- kien och England (LUB). Framför allt inspirerades han av Carl Stephensons arbete om tidiga städer i England (Stephenson 1933; jfr Blomqvist 1941, Intervjuer 1979). Men med tanke på att den arkeologiska verksamheten i de europeiska medeltidsstäderna under lång tid var ringa, tvingades Blomqvist ofta själv skapa sitt referensmaterial. Därför ägnade han sig under många år åt att publicera föremålskategorier och deras dateringar i Kulturens årsbok (se nedan). När Blomqvist började sin verksamhet vid Kulturen fanns det inga rutiner för att anmäla kommande grävningar och schaktningar i staden. Därför byggde mycket av hans verksamhet i början på att han hade goda relationer till bygg- mästarna och i första hand grovarbetarna, som meddelade honom var och när nya arbeten skulle påbörjas. Men när grävmaskiner i slutet av 1930-talet börja- de introduceras för större schaktningar, blev det avgörande att kunna planera verksamheten i förväg. Blomqvist började därför noggrant följa byggnads- nämndens protokoll, för att i god tid få information om kommande grävningar. Arkeologins ställning stärktes också av att han utnämndes till Riksantikvariens ombud i Lund 1944. Genom att engagera sig politiskt för Socialdemokraterna kom han dessutom att sitta i byggnadsnämnden från och med 1948 och kunde därefter aktivt delta i planprocesserna (LUB, Intervjuer 1979). Genom sitt arbete i byggnadsnämnden, genom utställningar på Kulturen, artiklar i Kulturens årsbok samt genom återkommande föredrag och stadsrundvandringar pläderade Blomqvist ständigt för arkeologins betydelse för att förstå det medeltida Lund. Hans ständiga förmedling av stadsarkeologin i Lund ledde till att den successivt blev lokalt accepterad, även om stadsarkeologin länge saknade tydligt lagligt stöd i fornminneslagen. Vid slutet av 1950-talet växte verksamheten i och med att han fick en amanuens som med- hjälpare och en konservator som tog sig an de många fynden. Den första stratigrafiskt genomförda undersökningen ägde rum på Stortorget 1954 och resulterade såväl i osteologiska analyser (Bergquist & Lepiksaar 1957) som i en senare doktorsavhandling (Christophersen 1980). Den första storskaliga arkeologiska undersökningen, med flera deltagande arkeologer, genomfördes 1961 och publicerades redan 1963 med titeln Thulegrävningen (Blomqvist & Mårtensson 1963). Förutom utgrävningar i det medeltida Lund utförde Blomqvist även andra typer av arbeten. Han gjorde byggnadsarkeologiska undersökningar bl.a. av tidigmoderna hus i Lund (Blomqvist 1937a) och av Dalby kyrka (1936a), och han genomförde ytterligare undersökningar av den medeltida borgen Falster- 284 Anders Andrén bohus (1950). Under perioden 1952–68 ägnade han sig åt två stora bygg- nadsinventeringar av Lunds innerstad. Han beskrev den dåvarande stadsbebyggelsen, bl.a. med hjälp av brandförsäkringshandlingar, och kom med re- kommendationer för bevarande av såväl enskilda byggnader som samman- hängande miljöer (Blomqvist 1968). Blomqvist drev också bevarandefrågor som ordförande för Föreningen »Det Gamla Lund» under perioden 1947–71 (LUB). Ragnar Blomqvists forskning var inriktad mot tre delvis relaterade teman, nämligen arkeologiska kronologier för medeltid och tidigmodern tid, stads- topografi samt Lunds historia. Eftersom det länge saknades arkeologiska kronologier för perioder efter vikingatiden, ägnade han mycket tid åt att datera olika fyndkategorier, såsom kakel (Blomqvist 1936), svärd, dolkar och slidor (1937), skor (1938), lås och nycklar (1940), keramik (1941, 1948, 1951b), kammar (1942) samt spännen och söljor (1947). Då dessa fyndkategorier, tack vare de tjocka kulturlagren i Lund, kunde dateras relativt väl, användes Blomqvists artiklar under lång tid som referenser för andra medeltidsarkeo- logiska undersökningar. Den medeltida topografin i Lund är mycket komplex med spår av fem kloster och konvent, ett helgeandshus och ett hospital samt nitton sockenkyrkor. Med hjälp av de systematiska sammanställningarna på Arkeologiska generalkartan och jämförelser med skriftliga källor kunde Blomqvist på ett nytt sätt identifiera i stort sett alla de kyrkliga institutionerna. Dessutom kunde han lokalisera den medeltida stadens avgränsningar och många idag försvunna eller förändrade gatusträckningar. De stadstopografis- ka analyserna presenterade han i det grundläggande arbetet Tusentalets Lund (Blomqvist 1941), i enskilda artiklar (1943, 1944, 1946a-b, 1949) och i den brett upplagda Lunds Historia, som utkom i två band (Blomqvist 1951a, 1978). I den första delen sammanfattade Blomqvist all sin kunskap om det medeltida Lund. I den andra bidrog han med egna studier av det tidigmoderna Lund, men för senare perioder byggde han framför allt på andras forskning. Blomqvist hade egentligen även intresse för ekonomiska och sociala frågor (jfr Blomqvist 1941:105), men de grundläggande kronologiska och topografiska problemen tog överhanden i hans arbeten. Efter andra världskriget började forskningspotentialen i det stadsarkeologiska materialet från Lund på allvar att uppmärksammas internationellt. Länge var fyndmaterialet från Lund det mest omfattande stadsarkeologiska materialet från någon enskild medeltida stad i Europa. Många kolleger från andra länder besökte Lund och studerade materialet. Efter hand började Blomqvist även presentera sina resultat på engelska (Blomqvist 1948), polska (1955), franska (1960) och tyska (1965, 1974). Genom dessa publikationer spreds resultaten, så att det medeltida Lund framstod som typexempel för en europeisk tidigmedeltida stad, exempelvis i Edith Ennens stora översikt Die europäische Stadt des Mittelalters (Ennen 1979:70–71). För Ragnar Blomqvist var förmedlingen avgörande för stadsarkeologins legitimitet i Lund. Därför arrangerade han redan 1936 utställningen »Vad jorden Ragnar Blomqvist (1901–1983) 285

Ragnar Blomqvist 1949 vid Stadsmodellen av Lund ca 1500. Modellen skapades detta år i ett samarbete mellan honom och den ungerske arkitekten Rudolf Vidos. Foto Tidningen Arbetet. gömmer» på Kulturen. Under hela sitt yrkesliv höll han återkommande före- drag, stadsrundvandringar och studiecirklar om Lunds medeltida historia (LUB). En särskild lokal för de arkeologiska samlingarna från Lund skapades med Medeltidshallen på Kulturen, invigd 1957. Här kunde Blomqvist för första gången och i stor skala förmedla kunskapen om det medeltida Lund, genom kronologiskt och tematiskt ordnade fynd, genom en konstnärlig inramning av »Kulturpelaren» (ett utsnitt av den medeltida stratigrafin) och genom en modell över det medeltida Lund omkring 1500. Modellen, som skapades 1949 i ett samarbete med den ungerske arkitekten Rudolf Vidos, kan sägas vara en rent konkret sammanfattning av Blomqvists livslånga engagemang för hemstaden och dess förflutna (LUB). Efter pensioneringen 1968 fortsatte Blomqvist arbetet med andra delen av Lunds Historia, men allvarliga synproblem från och med 1971 gjorde detta arbete mycket långsamt och mödosamt (LUB). Först 1978 publicerades arbetet (Blomqvist 1978). Blomqvist återvände också till några av sina tidiga under- sökningar, men endast ett kortfattat arbete om den medeltida stadsvallen publicerades postumt 1985, efter en redigering av hans änka (Blomqvist & Blom- qvist 1985). Ragnar Blomqvist avled 1983, 82 år gammal. Han var gift två gånger, första gången 1929–53 med Hedvig Nicklasson (1902–73) och andra gången 1954–83 med antikvarien vid Malmö museum Karin Landergren (1912–2005). Genom sitt andra äktenskap kom Blomqvist tydligare att tillhöra Lunds dominerande akademiska cirklar, eftersom hustrun var styvdotter till historieprofessorn Lauritz Weibull (1873–1960) (LUB). 286 Anders Andrén

Ragnar Blomqvist bläddrar i den festskrift han tillägnades vid sin pensionering 1968. Bredvid honom står Anders W. Mårtensson. Kulturen.

Ragnar Blomqvist var känd som en något sträv men vänlig person, med låg- mäld humor. I ett omdöme från 1935 nämns hans »smittande arbetsglädje», hans »konstnärliga egenskaper» hans »praktiska klarhet och reda» och »hans goda sätt med folk». Blomqvists arbetskapacitet var enorm, vilket bl.a. framgår av arbetsdagböcker förda 1934–63 (LUB). Sin ungdoms radikala livssyn släpp- te han aldrig, men han omvandlade den senare i politiskt och fackligt arbete. Blomqvist var med och bildade »Sveriges yngre museimän» 1943, och var ord- förande för »Svenska museimannaföreningen» 1957–59 (LUB). Vid sidan om sitt arbete ägnade han sig åt astronomi och musik. Han fick sin första fiol 1915 av sin mormors bror som var spelman, och han spelade fiol så länge han levde. Idag är Ragnar Blomqvist relativt bortglömd utanför Lund, eftersom han var verksam vid ett museum och inte vid ett universitet. Han fick därför inga elever, som förde hans minne vidare. Men i sin samtid spelade Blomqvist en av- görande roll för den svenska och europeiska medeltidsarkeologins framväxt. Han hade ett omfattande nätverk både i och utanför Sverige, vilket inte minst framgår av den festskrift som publicerades vid hans pensionering (Mårtensson 1968). Artiklarna i den engelskspråkiga festskriften är skrivna av svenska, danska, norska, engelska, tyska och polska kolleger.

Referenser Källor LUB = Lunds universitetsbibliotek: Ragnar Blomqvists samling Serie I, volym 6–13 (Biografica) Serie II, volym 27 (Bibliografi) Serie III, Tillägg 2008, volym 4 (Biografica). Ragnar Blomqvist (1901–1983) 287

Intervjuer: Med Ragnar Blomqvist gjorda av Anders Andrén 28 februari och 9 mars 1979.

Litteratur Andrén, Anders, 1980: Lund. Medeltidsstaden 28. Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museum, rapport. Stockholm. Bergquist, Harry & Lepiksaar, Johannes, 1957: Animal skeletal remains from medieval Lund. Archaeology of Lund. Studies in the Lund excavation material I. Kulturhisto- riska museet. Lund. Blomqvist, Ragnar, 1929: Studier i Smålands romanska stenkonst. Atlas till Sveriges odlingshistoria 4. Lund. — 1935: Brunnar och vattenledningar i Lund under äldre tid. Kulturens årsbok 1935. S. 173–210. — 1936a: Iakttagelser i Dalby kyrka under restaureringen 1936. Tidskrift för konstvetenskap 19. S. 123–132. — 1936b: Kakel och kakeltillverkning i Lund under dansk tid. Kulturens årsbok 1936. S. 180–218. — 1937a: Fru Görvels gård i Lund. Det Gamla Lund 19. Lund. — 1937b: Medeltida svärd, dolkar och slidor, funna i Lund. Kulturens årsbok 1937. S. 134–169. — 1938: Medeltida skor i Lund. Fynden från kvarteret Apotekaren nr 5. Kulturens års- bok 1938. S. 189–219. — 1940: Medeltida bultlås och bultlåsnycklar från Lund. Kulturens årsbok 1940. S. 92– 104. — 1941: Tusentalets Lund. Det gamla Lund 21–22. Lund. — 1942: Kammar från Lunds medeltid. Kulturens årsbok 1942. S. 133–162. — 1943: Danmarks första dominikanerkloster. Svartbrödraklostret i Lund. Kulturens årsbok 1943. S. 107–149. — 1944: S:t Drottens kyrka i Lund. Kulturens årsbok 1944. S. 144–173. — 1946a: Lund på Mogens Madsens tid. Franz Hogenbergs kopparstick, Mogens Madsens Lundabeskrivning och Vedels kartskiss. Det Gamla Lund 28. Lund. — 1946b: Dekanernas residens i Lund. Kulturens årsbok 1946. S. 60–105. — 1947: Spännen och söljor. Kulturens årsbok 1947. S. 120–155. — 1948: Early medieval black earthenware in Lund. Meddelanden från Lunds universitets historiska museum 1948. S. 54–80. — 1949: Hospitalet i Lund. Kulturens årsbok 1949. S. 118–155. — 1950: Falsterbohus. Kulturens årsbok 1950. S. 142–181. — 1951a: Lunds historia. I. Medeltiden. Lund. — 1951b: Lerpottor. Kulturens årsbok 1951. S. 149–171. — 1955: Wczesnosredniowieczne naczynia z czarnej gliny w Lund. Swiatowit 21. S. 331–349. [Polsk översättning av Blomqvist 1948.] — 1960. La vie quotidienne au Moyen Age révélée par l’archéologie. Industrie 1960(6). S. 3–12. — 1965: Die Anfänge der Stadt Lund. Die Zeit der Stadtgründung im Ostseeraum, Red. Mårten Stenberger. Acta Visbyensia 1. Uppsala. S. 54–69. — 1968: Lunds stadsbild. Inventeringskommittén. Lund. — 1974: Die älteste Geschichte der Stadt Lund. Vor- und Frühformen der europäischen Stadt im Mittelalter. Red. Herbert Jankuhn, Walter Schlesinger & Heiko Steuer. Abhandlung der Akademie der Wissenschaften in Göttingen. Philologisch-histo- rische Klasse 3:84. Göttingen. S. 125–143. — 1978: Lunds historia. 2. Nyare tiden. Lund. — 1982: Amanuens hos Karlin. Kulturens årsbok 1982. S. 79–90. 288 Anders Andrén

Blomqvist, Ragnar & Blomqvist, Karin, 1985: Stadsvallen i Lund. Ett unikt byggnads- minne. Det Gamla Lund 67. Lund. Blomqvist, Ragnar & Mårtensson, Anders W., 1963: Thulegrävningen 1961. En berät- telse om vad grävningarna för Thulehuset i Lund avslöjade. Archaeologica Lunden- sia 2. Lund. Christophersen, Axel, 1980: Håndverket i forandring. Studier i horn- och beinhåndver- kets utvikling i Lund c:a 1000–1350. Acta Archaeologica Lundensia, Series in 4o. No 13. Bonn & Lund. Ennen, Edith, 1979: Die europäische Stadt des Mittelalters. Göttingen. Järpe, Anna, Redin, Lars & Wahlöö, Claes, 1979: Ett standardiserat beteckningsschema för sektionsritning. Fornvännen 74. S. 32–44. Larsson, Stefan, 2000: Stadens dolda kulturskikt. Lundaarkeologins förutsättningar och förståelsehorisonter uttryckt genom praxis för källmaterialproduktion 1890–1990. Archaeologica Lundensia 9. Lund. Mårtensson, Anders W., 1984: Ragnar Blomqvist. Kulturens årsbok 1984. S. 84–85. — 2016: Lunds undre värld. En ovärderlig kunskapskälla till stadens äldre historia. Del 1. 1890–1939. Lund. — (red.), 1968: Res Mediaevales. Ragnar Blomqvist Kal. Mai. MCMLXVIII oblata. Ar- chaeologica Lundensia 3. Lund. Stephenson, Carl, 1933: Borough and town. A study of urban origins in England. Mo- nographs of the mediaeval academy of America 7. Cambridge, Mass. Erik Floderus (1902–1955) 289 Erik Floderus (1902–1955)

Sten Tesch Foto: efter Arbman 1955.

Den något oskarpa porträttbild som publicerades i Fornvännen i samband med Erik Floderus’ bortgång är på något sätt symtomatisk för hans person. Den ve- modiga blicken är fäst någonstans i fjärran och leendet milt. I Holger Arbmans minnesord beskrivs han som »en säregen människa, ibland tillknäppt och med något avvisande attityd gentemot omvärlden, ibland, särskilt i kamratkretsar, öppen, glad och humoristisk, och då kunde ännu på senare år mycket av den gamle studenten komma fram» (Arbman 1955:44 f.). Erik Floderus föddes den 6 juni 1902 och var vid sin bortgång endast 52 år gammal. Trots att han under de senare åren var sjuklig var hans gärning som arkeolog, antikvarie, museiman och forskare betydande. I dessa roller verkade han på många håll i landet, men idag är det framför allt för sina insatser i Sig- tuna och för Sigtunaforskningen som Floderus är ihågkommen. Per Erik Gustaf Floderus föddes i Göteborg. Föräldrarna, Matthias (Matts) Floderus (1869–1943) och Maria (Maja) Gustafva Een (1876–1940), gifte sig året innan Erik föddes. Han fick så småningom både en syster och två bröder (tvillingar). Föräldrarna kom båda från borgerliga miljöer, på faderns sida mest akademiker och präster. Eriks morfar var först rådman och polismästare i Upp- sala och därefter under fyrtio år borgmästare i Visby. Fadern Matts Floderus doktorerade i zoologi 1896 och verkade efter detta som gymnasielärare, i Norr- köping från 1903 och därefter under perioden 1905–34 på läroverket i Väster- ås, som lektor i biologi och kemi. Västerås var alltså Erik Floderus’ uppväxt- miljö och det var här som han tog studenten. Man kan tänka sig att fadern som var en flitig föredragshållare och författare till en rad både vetenskapliga och populärvetenskapliga arbeten kan ha påverkat sonens fortsatta livsbana. Matts Floderus var dessutom mycket intresserad av släktforskning och publicerade flera genealogiska arbeten om såväl sin egen som hustruns släkt. Detta intresse skulle även sonen Erik ta upp. 290 Sten Tesch

Erik Floderus under en kafferast på Fornminnes- avdelningen där han arbetade på Inventeringen. ATA.

Efter avlagd studentexamen 1921 skrevs Floderus in vid Uppsala universitet för att studera arkeologi och konsthistoria. Följande år förlade han dock sina studier i konsthistoria till Berlins universitet. Efter hemkomsten övergick han till att studera vid Stockholms högskola, där han 1926 avlade sin fil. kand.- examen. Licentiatexamen tog han i Uppsala 1939. Då hade han sedan 1928 varit anställd som amanuens vid Riksantikvarieämbetets fornminnesavdelning. År 1945 utnämndes han till antikvarie. Året innan hade Floderus, 42 år gammal, gift sig med Hedvig Elisabeth Marianne Ollén (1916–2003). De fick dock aldrig några barn. Allt för tidigt bröts hans hälsa ned. Den var vacklande från 1950; han beviljades förtidspension 1953 och avled den 16 januari 1955 (Arb- man 1955:44). Erik Floderus gjorde sig tidigt känd som en god tecknare. I författaren Erik Gustaf-Janssons memoarer finns en kort passus om denna talang: »Erik Flode- rus vill jag också nämna, konsthistoriker, en försynt och stillsam gosse som såg mycket bra ut och som tecknade alldeles utmärkt, ritade massor av gubbar inte bara i studenttidningarna (Gaudeamus). Han fick rätt snart anställning på Na- tionalmuseum» (Gustaf-Jansson 1990). Denna förmåga skulle han senare som arkeolog ha god nytta av. Vittnesbörd om detta är de föremålsteckningar av Floderus’ hand som förekommer i många av hans arbeten (t.ex. i Floderus 1927 och 1946). När Floderus gav ut boken »Sigtuna – Sveriges äldsta medeltidsstad» (1941), var den tillägnad Otto Janse »… med djup vördnad och tacksamhet för forna läroår i Sigtuna, under vilka jag infördes i den arkeologiska forskningen, och för en bestående vänskap». De läroår som Floderus syftar på är när han år Erik Floderus (1902–1955) 291

1923 som 21-åring fungerade som »tillhjälp» när Otto Janse upptog och avslutade de utgrävningar i Sigtuna fornhems trädgård som Olof Palme påbörjat 1915 (Floderus 1941a:10; Tesch 2001). Otto Janse (1867–1957) var sedan 1910 föreståndare för medeltids- och nyaretids-avdelningen på Historiska museet. Under åren 1918–23 var Janse tillförordnad riksantikvarie (Thordeman 1958); under flera år var han dessutom ordförande i Stiftelsen Sigtuna Forn- hems styrelse. I Sigtuna hade politikerna år 1925 beslutat att ett vattenledningsnät skulle anläggas i staden. På Otto Janses förslag anställdes två unga studenter, Erik Floderus (22 år) och Holger Arbman (20 år), för uppdraget att ombesörja schaktningsövervakningen. Sammanlagt kontrollerades över en kilometer schakt, och arbetet skulle pågå till och från under nästan åtta månader. Lik- nande antikvariska kontroller gjordes även i andra medeltida städer när dessa nåddes av de moderna tiderna. Här kan särskilt nämnas Erik Lundbergs (1895–1969) banbrytande arbete i Söderköping (Lundberg 1928). Det är viktigt att ha i åtanke att arkeologiska undersökningar av medeltida stadslager på den här tiden ingalunda var någon självklarhet. När det gäller vattenled- ningsgrävningen i Sigtuna var det Janses ingripande som var avgörande. Det skulle dröja länge innan kulturlager i medeltida städer åtnjöt det lagskydd som Kulturminneslagen (1988:950) idag föreskriver. De medeltida städerna uppfyllde nämligen inte det krav som Birka uppfyllde – att vara »varaktigt övergivna». Även om vattenledningsgrävningen inte var Floderus’ första uppdrag i Sig- tuna, innebar den såväl för honom som för Arbman startpunkten för ett nästan livslångt engagemang för både Sigtuna fornhem (från år 1965 Sigtuna Mu- seum) och Sigtunaforskningen. På 1920-talet var Sigtuna en småstad som alldeles nyligen, genom Manfred Björkqvists kristna visionära entreprenörskap, vaknat upp ur den törnrosasömn som varat sedan senmedeltiden. Den nyvaknade staden, där minnena av dess storhetstid stod i bjärt kontrast till den glesa trähusbebyggelsen och de stora trädgårdarna, måste ha gjort ett starkt intryck på de unga arkeologerna. Floderus beskriver dessa kontraster mycket må- lande i en populärt hållen artikel, »Sigtunas underjordiska arkiv», i Svenska Turistföreningens Årsskrift 1927 (Floderus 1927:55 f.). I denna gör han en summering av Sigtunaforskningens läge, som visar på en mognad som pekar fram emot boken Sigtuna. Sveriges äldsta medeltidsstad 1941. I artikeln finns en karta över svarta jordens utbredning, som byggde på resultaten från vatten- ledningsgrävningen.1 För både Floderus och Arbman måste Adolf Schücks avhandling Studier rö- rande det svenska stadsväsendets uppkomst och äldsta utveckling, som utkom året efter vattenledningsgrävningen (Schück 1926), ha varit en viktig inspira-

1 Rune Edberg (f. 1946) har senare sammanställt och redigerat den handskrivna rapporten på drygt 80 foliosidor och publicerat denna tillsammans med några artiklar, som Arbman och Floderus skrev om vattenledningsgrävningen. I en inledning redogör Edberg ingående för gräv- ningens bakgrund, hur den genomfördes och vilka resultat som uppnåddes (Edberg 2005). 292 Sten Tesch tionskälla och ett viktigt avstamp för den gryende stadsarkeologiska forskning som de var en del av. Under de följande åren skulle Floderus bl.a. publicera flera artiklar om Sig- tunakyrkorna – om kyrkogrunden i museets trädgård, den som Olof Palme grävt fram, S:t Nikolai och S:t Per (Floderus 1935). År 1930 deltog han i de arkeologiska utgrävningarna av Hedeby. I mitten av 1930-talet gjordes en omorganisation av Sigtuna fornhems ledning, och i samband med denna tillsattes en fackutbildad föreståndare – Floderus. Detta arbete utförde han vid sidan om sitt ordinarie arbete på Riksantikvarieämbetet. År 1941 utkom Floderus’ chef d’œvre, Sigtuna, Sveriges äldsta medeltidsstad. I förordet framhåller författaren att boken inte i första hand vänder sig till fackmännen, »utan till alla dem som önska tränga in i Sigtunas öden under gången tid» (Floderus 1941a:10). Trots denna blygsamhet och de 75 år som gått är Floderus’ sammanfattning av Sigtunaforskningens dåvarande stånd- punkt fortfarande en värdefull källa – och det även för fackmannen. Inte minst gäller detta det inledande kapitlet »Ur sigtunaforskningens historia», där vi får en noggrann genomgång av och diskussion kring vad som skrivits om Sigtuna och stadens grundläggning -– från 1600-talet och framåt – och om de utgräv- ningar som gjorts. Idag, mer än trehundra utgrävningar senare, har naturligtvis forskningen kring de flesta av de frågor som behandlas i boken nått mycket längre. Det betyder inte att de är lösta, utan diskussionen fortgår (se t.ex. Tesch 2017). Som ovan nämnts var Floderus vid ett par tillfällen i Tyskland för att bedriva konsthistoriska studier och för att skaffa sig arkeologiska erfarenheter. Som vanligt var vid den här tiden, talade han flytande tyska och det till den grad att han vid en visning av utgrävningarna i Hedeby fick en fråga om vilken trakt av Tyskland han kom ifrån (Arbman 1955). Historikern Sofia Gus- tafsson har i sin avhandling (2006) uppmärksammat den extrema ståndpunkt som Floderus senare intog, mitt under ett brinnande världskrig, i frågan om de tyska borgarnas förmenta dominans i de svenska stadsstyrelserna under hög- och senmedeltiden. I Sigtuna. Sveriges äldsta medeltidsstad (1941a: 128) hävdade Floderus att, trots att det finns så få källor bevarade, »kunna vi i själva verket utläsa en främlingsinvasion av stora mått. Tyskarna voro duk- tiga köpmän och hantverkare men förstodo också att sko sig på den inhemska befolkningens bekostnad. På många håll härskade även ett välförståeligt tyskhat.» Man kan lugnt konstatera att forskaren Floderus här har gjort sig till tolk för sin egen tids syn på förhållandet mellan tyskar och svenskar. Enligt dagens forskningssyn handlade tudelningen mellan svenskar och tyskar i stadslagen snarare om att erbjuda de tyska köpmännen full rättssäkerhet, så att de kunde lockas att permanent bosätta sig i de svenska städerna. Frågan om tyskhet och svenskhet spelade nog i det här sammanhanget en mindre roll (Gustafsson 2006:20 ff.). Ett år efter Floderus’ Sigtunabok utkom den första upplagan av Sigtuna fornhems årsbok, Situne Dei, med Holger Arbman som redaktör och Wilhelm Erik Floderus (1902–1955) 293

Holmqvist ingående i redaktionen. Den inledande artikeln »Sigtunaforskning- en – ett arbetsprogram» är skriven av Arbman (1942:7 ff.). I denna tar han Flo- derus’ Sigtunabok som utgångspunkt för en diskussion kring flera klassiska Sigtunaproblem som stadens grundläggning och stadsplanen, där de hade skilda åsikter. I årsboken 1944 skrev Arbman en artikel om »Hornsmidare som konstnä- rer» (Arbman 1945:7 ff.). Året därpå svarade Floderus med en artikel inom samma ämnesområde, »Demonmasken från Sigtuna» (Floderus 1946:27 ff.). Här kan intressanta jämförelser göras när det gäller deras syn på vikingatidens konststilar och inte minst tolkningen av Mammenstilens bildinnehåll (Tesch 2015). Som framgått är det svårt att skriva en artikel om Erik Floderus utan att nämna Holger Arbmans namn. De var uppenbarligen vänner och hade det stora intresset för Sigtuna gemensamt. Kanske kan det även ha funnits ett visst mått av rivalitet dem emellan. Floderus’ blygsamma framtoning och sviktande hälsa hindrade honom dock från att göra den karriär som Arbman gjorde. Även om Floderus’ studentikosa humor inledningsvis nämndes, så slutade hans liv i moll. Ett exempel där hans humoristiska ådra och intresse för god mat samsas med den kulturhistoriska är En bok om kräftor, utgiven 1941 (Floderus 1941b), dvs. samma år som Sigtunaboken. Pappa Matts måste ha varit stolt över sonens båda böcker. Enligt Arbman (1955:45) var kräftboken »en verkligt rolig bok». Den gavs även ut i Finland. En liten guidebok Sigtuna och Sigtunatrakten – en vägledning, utgiven två år före hans död, blev det sista som Floderus publicerade. Den blev därmed en slutpunkt för Erik Floderus’ livslånga intresse för Sigtunaforskningen och hans engagemang för att förmedla stadens äldsta historia i ett bredare sammanhang (Floderus 1953).

Referenser Arbman, Holger, 1942: Sigtunaforskningen. Ett arbetsprogram. Situne Dei, Sigtuna fornhems årsbok 1942. S. 7–23. — 1945: Hornsnidare som konstnärer. Situne Dei, Sigtuna fornhems årsbok 1944. S. 7– 20. — 1955: In Memoriam. Erik Floderus 6/6 1902–16/1 1955. Fornvännen 50. S. 44– 45. Arbman, Holger & Floderus, Erik, 2005: Vattenledningsgrävningen i Sigtuna 1925. Arkeologisk rapport, redigerad och med en inledning av Rune Edberg. Meddelanden och Rapporter från Sigtuna Museum nr 25. Edberg, Rune, 2005: Inledning. Moderna tider, modern arkeologi. I: Arbman, Holger & Floderus, Erik: Vattenledningsgrävningen i Sigtuna 1925. Arkeologisk rapport, redigerad och med en inledning av Rune Edberg. Meddelanden och Rapporter från Sigtuna Museum nr 25. S. 5–11. Floderus, Erik, 1927: Sigtunas underjordiska arkiv. Svenska Turistföreningens Års- skrift. S. 155–166. Stockholm. — 1935: Nya bidrag till kännedomen om Sigtunakyrkorna. Fornvännen 30. S. 206–218. 294 Sten Tesch

— 1941a: Sigtuna. Sveriges äldsta medeltidsstad. Stockholm. — 1941b: En bok om kräftor. Stockholm. — 1946: Demonmasken från Sigtuna. Situne Dei, Sigtuna fornhems årsbok 1945. S. 27–46. — 1953: Sigtuna och Sigtunatrakten – en vägledning. Sigtuna. Gustaf-Jansson, Gösta, 1990: Gubben kom! [andra delen av Gustaf-Jansons memoarer; den handlar om åren 1921–1937]. Stockholm. Gustafsson, Sofia, 2006: Svenska städer i medeltidens Europa. En komparativ studie av stadsorganisation och politisk kultur. Acta Universitatis Stockholmiensis, Stock- holm Studies in History, New Series 86. Stockholm. Lundberg, Erik, 1928: Topografiska stadsundersökningar I. Söderköping. Kungl. Vit- terhets Historie och Antikvitets Akademien, Handlingar 39:1. Schück, Adolf, 1926: Studier rörande det svenska stadsväsendets uppkomst och äldsta utveckling. Uppsala. Tesch, Sten, 2001: Olof Palme, S:ta Gertrud och Sigtunas medeltida kyrkotopografi. Biskopen i museets trädgård. En arkeologisk gåta. Red. Sten Tesch & Rune Edberg. Sigtuna Museers skriftserie 9. S. 9–44. — 2015: Att parera eller paradera. Ett tusenårigt svärdshjalt från Sigtuna och dess europeiska sammanhang. Situne Dei, Årsskrift för Sigtunaforskning och historisk arkeologi 2015. S. 14–27. — 2017: Sigtuna: royal site and Christian town and its regional perspective, c. 980– 1100. Aspects of Viking Age Urbanism, c. 750–1100. Ancient Centres, Special Eco- nomic Zones and – Restart. Red. Charlotte Hedenstierna-Jonson, Lena Holmquist & Sven Kalmring. Thesis and Papers in Archaeology, Stockholm University. Thordeman, Bengt, 1958: Otto Janse 10/9 1867–3/3 1957: in memorian. Fornvännen 53. S. 72 – 74.

Elektronisk resurs O Matts Floderus, http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14248, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sigurd Lindman), hämtad 2016-08-03. John-Elof Forssander (1904–1944) 295 John-Elof Forssander (1904–1944)

Stig Welinder Foto: efter Rydbeck 1944.

Då John-Elof Forssander tillträdde professuren i arkeologi vid Lunds universitet 1938 namngavs lärostolen på samma sätt som för föregångaren Otto Ryd- beck: förhistorisk och medeltidsarkeologi. Rydbecks docentur hade benämnts »konstarkeologi». Att John-Elof Forssander växte in i arkeologin under en konstinriktad lärofader syns i hans publikationslista, som omfattar också konsthistoriska arbeten, t.ex. om medeltida kalkmålningar (Forssander 1939) och järnålderns ornamentikstilar (1937, 1943). Hans egen docentur hade benämnts »nordisk och jämförande fornkunskap». Det karaktäriserar bättre hans arkeologiska bana. John-Elof Forssander föddes i Växjö. Föräldrarna var kronofogden John Edvard Linus Forssander och hans hustru Anna Oskaria, född Hellquist. Han tillbringade sina första år i Växjö, gick i skola i Kristianstad och tog studentexamen vid Katedralskolan i Lund 1922. Universitetsstudierna, som inleddes på hösten, fick en humanistisk inriktning efter en första termin juridik. Det blev nordiska språk, historia och till sist arkeologi, där han blev fast. Under licen- tiandtiden blev han 1927 knuten till Lunds universitets historiska museum, som också var den arkeologiska undervisningsinstitutionen. Där stannade han resten av sitt korta liv som amanuens, docent från 1933 efter disputation samma år, tillförordnad professor 1936 och ordinarie innehavare av lärostolen 1938. Sex år senare dog han. Det blev sammanlagt tolv år som forskare och lärare i arkeologi (LUM 1939; Althin 1944; Rydbeck 1944; Stjernquist & Ambatsis 1979). Hans levnadstecknare har beskrivit den unge amanuensen som en pigg, be- gåvad yngling och professorn som en ännu ung person med ett skolpojksfriskt humör, som dock kunde gripas av en diskussion och använda »ganska våld- samma uttryck till och med om andra forskare» (Arbman 1964–1966). 296 Stig Welinder

Forssander ritar profil vid Hallströms utgrävning i Bredarör, Kivik 1931. Efter Goldhahn 2013.

Som amanuens vid universitetsmuseet kastades John-Elof Forssander omedelbart in i sin första utgrävning sommaren 1927. Den gällde tomten för det blivande Domkapitelhuset i Lund alldeles bakom museibyggnaden, som i sin tur låg – och ligger – alldeles bakom domkyrkans tidigromanska kor. Utgrävning- en blev hans första publikation (Forssander 1928). Hans mera kända utgräv- ningar är gånggriften Gillhög, ytterligare en gånggrift i Västra Hoby, den gropkeramiska boplatsen Möllehusen och den muromgärdade hällkistan i Gis- lövshammar, allt i Skåne. De blev alla med tiden omsorgsfulla publikationer. Vid Lunds universitets historiska museum skrev man länge artiklar och monografier, inte utgrävningsrapporter. Publikationerna blev anmärkningsvärt många. John-Elof Forssanders bibliografi upptar 50 titlar (Stjernquist & Ambatsis 1979, von Essen & Welinder 2001). De avhandlar fynd, fyndplatser och teman från alla treperiodsystemets perioder. Till mesoliticum hör boplatsen Sjöholmen vid Ringsjön, varvid Fors- sander dock med visst förbehåll följde Otto Rydbeck och daterade de mesolitiska föremålen till neoliticum. Aspekter av neolitikum diskuterades i artiklar om gånggriftskeramik och sydsvensk boplatskeramik, i dag betecknad gropkeramik (Forssander 1936a, 1941a). Den äldsta metalltiden fick en mönstergill kronologisk granskning (Forssander 1936b), och ett exempel på en bagatell från järnåldern vid sidan av de ovannämnda mäktigare stilhistoriska arbetena är en artikel om »krigarminnen» (Forssander 1941b). Doktorsavhandlingen från 1933 var den första genomarbetningen av båtyx- kulturens föremålsformer, gravar, kronologi, näringsform och kulturella sam- John-Elof Forssander (1904–1944) 297 manhang, både nordiska och kontinentala (Forssander 1933). Forssander anslöt sig med försiktighet till tanken att båtyxkulturen – numera benämnd stridsyxekulturen – introducerades i Skandinavien genom en invandring från kontinenten, där dess raska utbredning eventuellt sammanhängde med bruket av tam- hästar. Avhandlingen fick en egendomlig recension av docenten, sedermera professorn Nils Åberg vid Stockholm högskola (Åberg 1933). Denne berömde den gedigna materialpresentationen. Hans huvudlinje var emellertid att visa hur hu- vuddelen av avhandlingens analyser och tolkningar redan hade framförts av honom själv i tryck 15–20 år tidigare. Detta hade John-Elof Forssander inte er- känt i sin text. Han hade i stället framfört »understundom kanske något temperamentsfull kritik av sina föregångare», och han »slår bakut som en ung häst på grönbete». Forssander gick i svaromål. Felet låg i Nils Åbergs metod: »en dylik forskningsmetod kan aldrig ge tillförlitliga resultat; resultaten kunna ej bli annat än lösa förmodanden utan skönjbart vetenskapligt värde.» Han hade »tvingats att taga bestämt avstånd från de riktlinjer och resultat Åbergs tidigare forskningar på området skapat» (Forssander 1934). Den detaljerade diskussionen av yxor och krukor med hänvisningar till bilder framstår i dag som tröttande och meningslös. Mats P. Malmer har an- vänt John-Elof Forssanders avhandling som ett huvudexempel i sitt påvisan- de av den äldre arkeologins oprecisa språk, framför allt dess brist på distinkta definitioner, och därmed okrontrollerbarheten i dess materialsammanställ- ningar och tolkningar (Malmer 1957, 1962). Mats Malmer underkände vä- sentliga delar av John-Elof Forssanders slutsatser om stridsyxekulturens upp- trädande. Närmast sarkastisk var han, då han häcklade Forssanders framhål- lande av stratigrafi som en mera tillförlitlig dateringsmetod än typologi. Den- ne beskrev ett exempel på att en yngre grav överraskande låg under en äldre grav i en gravhög. För John-Elof Forssander var slutna fynd – fyndkombinationer – viktigare än typologiska serier som dateringsmetod. Han följde här den beundrade So- phus Müller i spåren (Forssander 1935). Också på den punkten blev han kritiserad av Mats Malmer. I sin kritik skilde emellertid den senare inte på typologisk gruppering och typologisk seriation. Hade de fått träffas och diskutera hade de nog blivit överens. Kärnpunkten i John-Elof Forssanders arkeologi var emellertid det jämföran- de moment, som hade apostroferats i benämningen på hans docentur. Han fö- retog under första halvan av 1930-talet studieresor till Danmark, Tyskland, Ita- lien, Österrike och Tjeckoslovakien. På Nationalmuseet i Köpenhamn tillbringade han en längre stipendietid under ögonen på Sophus Müller. Frågan är om inte Forssander grundlade den lundensiska arkeologitraditionen med resor i syfte att få egen kännedom om kontinentens förhistoriska fynd och insättandet av den – oftast – skånska kulturhistorien i ett kontinentalt sammanhang. Den traditionen skulle förbli framträdande in på 1980-talet. 298 Stig Welinder

Professuren i arkeologi vid Lunds universitet innebar också chefskapet för universitetets historiska museum. Sedan 1932 var det sammanslaget med Dom- kyrkomuseet, påtagligt genom en svävande passage mellan de två byggnaderna. Under John-Elof Forssanders korta tid växte framför allt stenålderssamling- arna. Det var också just stenålderssalen som blev nyordnad under hans ledning med praktfull megalitkeramik och geometriska rader av stående stenyxor, med den längsta i mitten och fallande längder utåt flyglarna i de berömda dammfria montrarna (Rydbeck 1935). På porträtten av John-Elof Forssander i de många minnesorden efter hans bortgång ser han alldeles ovanligt blid ut. Kanske kan man ana det sprudlande gosselynne och den ungdomliga vitalitet, som har blivit hans eftermäle som människa. Särskilt i den skånska hembygdrörelsen var han saknad. En tid var han sekreterare i Skånes hembygdsförbund. Den fornvård som ålåg Lunds universitets historiska museum och dess chef förde honom vida runt i landskapet, i bil med hustrun sedan 1930 Hillevi, född Lindberg, vid ratten. Den överväldigande arbetsbördan som universitetslärare, forskare, museichef och kulturminnesvårdare bröt ner John-Elof Forssanders krafter. Han dog helt plötsligt, inte fullt 40 år gammal – av överansträngning ansåg kretsen runt honom. Lovorden över hans livsgärning i dödsrunorna ger intryck av att vara uppriktigt menade.

Referenser Althin, Carl-Axel, 1944: John-Elof Forssander: In memoriam. Fornvännen 39. S. 45– 47. Arbman, Holger, 1964–1966: John-Elof Forssander. Svenskt Biografiskt Lexikon 16. S. 334–337. von Essen, Solveig & Welinder, Stig, 2001: Swedish Archaeological Bibliography 1882–1938. Stockholm. Forssander, John-Elof, 1928: Utgrävningarna å domkapitelhusets tomt sommaren 1927. Skrifter utgivna av Föreningen Det Gamla Lund 10. — 1930: En märklig stenåldersboplats vid Sjöholmen. Meddelanden från Lunds universitets historiska museum 1930. S. 25–42. — 1933: Die schwedische Bootartkultur und ihre kontinentaleuropäischen Voraus- setzungen. Lund. — 1934: Litteratur och kritik. En kritik i kritisk belysning. Fornvännen 29. S. 182–188. — 1935: Sophus Müller. Vetenskapssocieteten i Lund 1935. S. 143–151. — 1936a: Skånsk megalitkeramik och kontinentaleuropeisk stenålder. Meddelanden från Lunds universitets historiska museum 1936. S. 1–77. — 1936b: Der ostskandinavische Norden während der ältesten Metallzeit Europas. Skrifter utgivna av Kungl. Humanistiska Vetenskapssamfundet i Lund XXII. Lund. — 1937: Provinzialrömisches und Germanisches. Studien zu den schonischen Funden von Sösdala und Sjörup. Meddelanden från Lunds universitets historiska museum 1937. S. 11–100. — 1939: Skånskt kalkmåleri. Skånes hembygdsförbunds årsbok 1939. S. 56–74. — 1941a: Den sydsvenska boplatskulturen. Meddelanden från Lunds universitets historiska museum 1941. S. 128–150. — 1941b: Krigarminnen från Villands järnålder. Handlingar angående Villands härad. John-Elof Forssander (1904–1944) 299

— 1943: Irland – Oseberg. Meddelanden från Lunds universitets historiska museum 1943. S. 130–240. LUM 1939 = Lunds universitets matrikel 1939. 1940. Lund. Malmer, Mats P., 1957: Pleionbegreppets betydelse för studiet av förhistoriska innova- tionsförlopp. Finska fornminnesföreningens tidskrift 58. S. 160–184. — 1962: Jungneolithische Studien. Lund. Rydbeck, Otto, 1935: En »dammfri» montertyp. Meddelanden från Lunds universitets historiska museum 6. S. 1–5. — 1944: Minnesord över John-Elof Forssander. Kungl. humanistiska vetenskapssamfundet i Lund. Årsberättelse 1943–1944. S. LII–LXIII. Stjernquist, Berta & Ambatsis, Jannis, 1979: John-Elof Forssanders tryckta skrifter. Fornvännen 74. S. 174–178. Åberg, Nils, 1933: Recension av Forssander J.-E.: Die schwedische Bootartkultur und ihre kontinentaleuropäischen Voraussetzungen. Fornvännen 29. S. 377–383. 300 Stig Welinder Holger Arbman (1904–1968) 301 Holger Arbman (1904–1968)

Charlotte Hedenstierna-Jonson Foto: ATA.

Det finns förvånansvärt litet skrivet om arkeologen och forskaren Holger Arb- man. Efter hans död i januari 1968 författades ett par korta minnestexter av Mårten Stenberger (1969) respektive Krister Hanell (1969) och en verksför- teckning av Marianne Kuylenstierna (1969). Tillsammans ger de förvisso en övergripande inblick i hans yrkesliv, men det är genom hans egna efterlämnade arbeten – vetenskapliga texter, reflektioner över hembygdsvård och museets roll, men kanske främst av allt genom fältdokumentation, föremålshantering och förmedling, både inom och utanför akademien – som bilden av Arbman som forskare och i viss mån även som person växer fram. För mig har Arbman varit en ständig följeslagare, i undersökningarna i Birkas garnison, i Sigtuna och på Historiska museet. Han har fungerat som förebild genom sin noggranna fältdokumentation, sin bearbetning och pedagogiska publicering av arkeologiska material men även i sitt förhållningssätt till vad materialen representerar och vilket ansvar vi som arkeologer och forskare har, gentemot människorna som levde då, nu och i framtiden. I sitt minnesord skriver Mårten Stenberger att Arbman var en sann vetenskapsman, självkritisk och ödmjuk inför sin uppgift, generös med sin kunskap som han kommunicerade till en bred publik (Sten- berger 1969:12–13). Erik Holger Arbman föddes 1904 i Bettna i Södermanland som enda gemensamma barn till apotekare Gustaf Emanuel Arbman och Ester Bergwall. Efter studenten 1923 påbörjade han sina studier vid Stockholms högskola, där arkeologi snart utgjorde huvudinriktningen. Arbman intresserade sig redan tidigt för övergången mellan det förhistoriska och det tidigmedeltida samhället och följde i Gustaf Hallströms spår, när han publicerade sin första vetenskapliga text i Fornvännen 1926, »Bidrag till kännedomen om det äldsta Sigtuna». Hall- ströms arbeten, såväl avslutade som påbörjade, skulle komma att bli ett åter- kommande inslag i Arbmans egen forskargärning. Under studietiden deltog Arbman i Otto Frödins utgrävningar i Asine i Grekland (1924, 1926 och 1930). När Frödin 1927 återupptog de arkeologiska 302 Charlotte Hedenstierna-Jonson undersökningarna av pålbyggnaden i Alvastra efter en längre tids uppehåll, fungerade Arbman, nybliven fil. kand., som Frödins fältassistent 1928–30. I sitt minnesord karakteriserar Hanell Arbman som en lysande intelligens med ett aldrig sviktande gott humör, fylld av energi och med en vacker baryton som gärna framförde Fridas visor med dramatisk inlevelse (Hanell 1969:19–20). Kompletterar man detta med fotografier tagna under Alvastragrävningen, där Arbman poserar som Heliogabalus i fröken Ljungs nattrock (jfr Browall 1991; Kulturmiljöbild: bwb19060) framskymtar en sällskapsmänniska och spexare. Under tio år, 1928–38, var Arbman amanuens vid Vitterhetsakademien. Un- der denna period fortsatte han sina studier i Uppsala, där han 1937 försvarade sin doktorsavhandling (Arbman 1937a), vilken även gav honom en docentur. I avhandlingen presenterades och diskuterades de arkeologiska spåren av kontakter mellan Skandinavien och det karolingiska riket under vikingatiden. Arb- mans metodiska arbete med Birkas gravar låg till grund för studien. Avhand- lingen Schweden und das Karolingische Reich belönades med Vitterhetsakade- miens Oscar Montelius-pris 1938. Efter doktorsgraden avancerade han 1938 till andre antikvarie vid Statens Historiska Museum och fungerade som sådan fram till 1945, då han utnämndes till professor i förhistorisk arkeologi och medeltidsarkeologi vid Lunds universitet. Till professuren i Lund hörde även det övergripande ansvaret för Lunds universitets historiska museum (LUHM) och den medföljande vetenskapliga uppsikten över fornminnen och fornminnesvård i hela Skåne. Arbman tog detta uppdrag på stort allvar. »I en tid karakteriserad av våldsam teknisk utveckling och en växande materialism är hembygdsvården allas gemensamma sak, stat, landsting, kommuner, samfund, hembygdsföreningar och privatpersoner måste hjälpas åt att göra en så stor och snar insats som möjligt. Det är det vi arbetar för» (Arbman 1958:10). Enligt hans uppfattning var det de kulturhistoriska museernas plikt att vårda det arkeologiska materialet men även att utnyttja det på ett sådant sätt att den intresserade allmänheten kunde skapa sig en bild av »gångna tiders kultur» (Arbman 1933a:19). Allmänhetens fynd såg han som viktiga potentiella länkar i arkeologernas forskningsarbete, och påpekade att »för upphittaren kan det vara till glädje att få sina fynd bestämda till tid och till bruk, för oss att få registrera dem och använda dem i forskningen» (Arbman 1959:11). I Arbmans ögon var föremålen informationsbärare, där människors liv, seder och bruk avspeglades såväl som deras förbindelser med omvärlden (se Arbman 1937b:37). Det är tänkbart att insikten i de arkeologiska föremålens forskningspotential var en frukt av arbetet med det omfattande materialet från Stolpes gravunder- sökningar i Birka. Arbman fick under sin tid vid Historiska museet i uppdrag av Vitterhetsakademien att uppordna och publicera de över 1100 undersökta gravarna. Arbetet hade påbörjats av Gustaf Hallström, som efter de första 100 gravarna fått andra uppdrag (Hallström 1913). Katalogiserandet av gravfynden publicerades i två band, Birka Untersuchungen und Studien 1, Die Gräber: Ta- feln (1940) och Text (1943). Böckerna har kommit att utgöra några av vikinga- Holger Arbman (1904–1968) 303 tidsforskningens mest centrala verk med hög aktualitet som ständigt refereras av nya generationers forskare, både inom och utom Sverige. Under arbetet med Stolpes material genomförde Arbman också egna under- sökningar ute på ön. Även då följde han i Gustaf Hallströms spår. Hallström hade 1925 genomfört en inventering av fornlämningsmiljön i Birka, vilken han sammanfattade i en opublicerad rapport samma år, där vikten av Birkas vallar och befästningsanläggningar betonades. Särskilt nämns stadsvallen och områ- det som sträcker sig mellan borgens norra öppning och vattnet, det som av Stol- pe benämnts »likbränningsplatsen». Hallström ifrågasatte denna tolkning och föreslog i stället att det rörde sig om någon form av fortifikatoriskt byggnadsverk (Hallström 1925, opubl. rapport). När Arbman senare planerade sina un- dersökningar förlade han sina schakt till stadsvallen och uppe vid borgen. Som- maren 1932 genomförde han undersökningar i stadsvallens förlängning, vid den s.k. Kyrkvreten. Undersökningarna finansierades delvis av Ansgarsstiftel- sen och frågeställningen rörde möjliga lämningar efter Ansgars kyrka. I rapporten framskymtar dock det som troligen var det huvudsakliga målet: att klarläg- ga vallens ursprungliga sträckning över Kyrkvreten samt att få den daterad (Arbman 1933, opubl. rapport). År 1934 återkom Arbman för att undersöka den s.k. likbränningsplatsen. Ett långt och smalt schakt drogs från borgen och hela vägen ner till den vikingatida strandlinjen. I rät vinkel mot detta drogs ytterligare ett par schakt på strategiska platser. Det stod då klart att området hade en alldeles speciell karaktär, och Arbman föreslog att det rörde sig om lämningar efter Birkas garnison (Arbman 1934, opubl. rapport). Planerna och sektionerna från denna grävning utgör en verklig skatt av välgjord utgrävningsdokumentation, nå- got som blev uppenbart när garnisonsområdet drygt 60 år senare åter under- söktes. Grävningarna, som utfördes av Arkeologiska forskningslaboratoriet under ledning av Lena Holmquist, bekräftade och förstärkte Arbmans tolkning av platsen som en garnison. Intresset för vikingatida befästningar och militära strukturer återkom i de arkeologiska utgrävningar som Arbman och hans studenter från Lund genomför- de i Normandie i perioder under 1950- och 1960-talen. Åren 1951–52 under- sökte Arbman tillsammans med Michel de Boüard och Thorkild Ramskou den omfattande vallanläggningen Hague-Dike i Normandie. Anläggningen daterades med hjälp av den då revolutionerande nya C14-metoden och kunde på så sätt knytas till vikingatid (Arbman 1953; de Boüard 1953). Samarbetet med de franska kollegerna pågick under lång tid, och 1957 utnämndes Arbman till hedersdoktor vid universitetet i Caen. Åren 1960 och 1964–65 genomfördes nya undersökningar i Normandie, då av ett par befästningsanläggningar strax norr om Rouen. Bearbetningen av dessa grävningar kom att bli något av det sista Arbman arbetade med, och resultatet publicerades efter hans död i Meddelan- den från Lunds universitets historiska museum (1969a:41–73). Att söka efter intressanta motsvarigheter utanför Skandinavien var ingenting nytt för Arbman. Genom forskningsresor och arkeologiska undersökning- 304 Charlotte Hedenstierna-Jonson ar i både Europa och Asien inhämtade han kunskaper och genomförde komparativa studier. Den stadiga förankringen i den arkeologiska metodiken och i fyndmaterialet möjliggjorde jämförelser med ett internationellt material, där kunskapen om de faktiska förhållandena på hemmaplan genom relevanta paralleller sattes in i ett internationellt sammanhang. Arbman besökte upprepade gånger museer i Moskva och dåvarande Leningrad för att studera det ryska vikingatida materialet. I sitt forskningsintresse för de östliga kontaktnäten för- enades han med Ture Arne som kom att bli en viktig kollega och nära vän. Arb- man engagerade sig mycket för Arnes forskning i persiska Shah Tepé i Iran och förmedlade undersökningarna till en bredare publik bl.a. genom ett inlägg i Da- gens Nyheter 1945 under rubriken »En svensk forskargärning i Orienten» (Arbman 1945). Intresset för Asien och de möjliga kontakter som förhistoriens nordbor kunde ha haft med platser utefter Sidenvägen fanns säkerligen med i bilden, när han deltog i Hanna Rydhs arkeologiska undersökningar i Rang Ma- hal i Rajputana, Indien 1953. Delar av undersökningen genomfördes under Arbmans ledning och i den fältdokumentationen återfinner man hans karakteristiskt prydliga renritningar. Arbman betonade återkommande nätverk och kontakter under förhistorien och var noga med att understryka att Nordens förhistoria inte var någon isolerad företeelse. Impulser utifrån befruktade och gav nytt liv, medan perioder av isolering innebar stagnation och nedgång. »Det är ingalunda något nytt för vår tid, att kontakterna med andra länder ingriper på ett starkt sätt i vår livsföring och omformar den» (Arbman 1969b:8). Relationer till omvärlden och olika typer av kulturella, politiska och sociala kontakter var frågor som hade stor sam- tidsrelevans. Arbmans yrkesliv som arkeolog inleddes under en politiskt turbulent period, då han på nära håll kunde följa hur arkeologin missbrukades och förvrängdes för politiska syften. »Då vi nu på vårt område kunna arbeta vidare trots att världen runt omkring oss står i brand och hotar att störta samman, för- stå vi kanske tydligare än förr vad traditionen betyder, vi måste ha något eget att hålla oss till, att försvara som vårt» (Arbman 1942:21). Detta uttalande, yttrat mitt under brinnande krig, skulle kunna tolkas som nationalistiskt och be- gränsa perspektivet på den inhemska förhistorien. Men samtidigt vet vi att Arb- mans utgångspunkt var att sätta in även de små arkeologiska kontexterna i ett större internationellt sammanhang. Frågan om hans förhållande till Tyskland och dess ideologi under kriget har i korthet berörts i samband med att nationalismen i den svenska arkeologin under 1900-talet debatterades i Fornvännen (Werbart 2000; Baudou 2000, 2001; Odelberg 2002). En av huvudfrågorna rör hans relation till arkeologen och sedermera Hauptsturmführer i SS Herbert Jan- kuhn i Kiel och Arbmans deltagande i de arkeologiska undersökningarna i He- deby. De två arkeologerna hade haft kontakt i samband med Arbmans avhandlingsarbete och det då pågående uppordnandet av Birkamaterialet. Jankuhn hade med sina undersökningar i Hedeby arbetat med liknande problemställ- ningar och frågor som Arbman formulerade för Birka, och i förordet till sin avhandling riktar Arbman ett stort tack till sin tyske kollega. För Jankuhn var det Holger Arbman (1904–1968) 305

Holger Arbman i arbete under utgrävning av Königshügel i Hedeby 1938. Museum für Archäologie, Stiftung Schleswig-Holstein- ische Landesmuseen. viktigt att få med skandinaviska kolleger vid undersökningarna i Hedeby. De- ras närvaro var ett sätt att ge undersökningarna legitimitet inom det arkeologiska samfundet, som alltmer började fjärma sig från sina tyska kolleger på grund av den upptrappade politiseringen av tysk arkeologi. Men de skandinaviska deltagarna var också en möjlighet för Jankuhn att kvalitetssäkra det arkeologiska arbetet och tolkningarna gentemot de politiska strömningar som tenderade att ta över. Arbman var en relativt ung men samtidigt erfaren fältarkeolog med stor kunskap om fyndmaterialet från Birka, då han blev inbjuden att delta. Även om Arbman inte var omedveten om de bakomliggande tongångarna, tycks den vetenskapliga diskussionen och kunskapsutbytet ha präglat kontakten forskarna emellan, åtminstone till en början (jfr Hare 2015:150 ff.). Efter Arbmans deltagande i undersökningarna i Hedeby 1939 skedde emellertid en förändring. Jankuhns sympatier och politiska spel blev alltför uppenbara, och i den sammanfattande genomgång över Birka, som Arbman publicerar samma år, drar han paralleller mellan den tyske kejsaren Henrik I:s intåg i Hedeby år 934 och Hitlers intåg i Österrike 1938 (Arbman 1939:70). Det råder inget tvivel om att relationen mellan de båda arkeologerna nu hade förändrats. De politiska spänningarna upphörde dessvärre inte med krigsslutet, och efterkrigstiden präglades av svårigheter att knyta nya forskarkontakter i Europa. Arbman upplevde denna brist på samarbeten forskare emellan och på stora 306 Charlotte Hedenstierna-Jonson långsiktiga projekt som det kanske största hotet mot arkeologin (jfr Moberg 1969:15). Samarbeten och kunskapsutbyten var centrala i hans inställning till vetenskapen, liksom vikten av ett tvärvetenskapligt förhållningssätt. Detta framgår tydligt i det förord som Arbman författade strax före sin död och som skulle inleda en handbok i arkeologisk forskningsmetodik, vilken han aldrig hann avsluta. »En utgrävning måste anpassas efter grävningsobjektet, bearbetning och publicering måste ofta ske i samarbete med andra forskare – geologer, zoologer, botaniker, kulturgeografer, historiker, statistiker osv.» (Arbman 1969b:7). Det är påtagligt att arbetet i fält och den efterföljande föremålshanteringen utgjorde kärnan i Arbmans vetenskapliga drivkraft och övertygelse. »För arkeologen måste ständigt kontakten med jorden finnas likaväl som kontakten med det jorden givit» (Arbman 1933a:20). »Varje år lämnar jorden nya fynd, föremål nedlagda med de döda som gravgåvor, föremål sänkta i mossar och myrar som offer åt gudarna, föremål deponerade i jorden, som var det stora, säkra kassaskåpet, föremål tappade eller glömda av de forna ägarna» (Arbman 1937b:28). Omsorgen om fynden och deras kontexter framgår också tydligt i det systematiska och pedagogiska upplägg som Arbman genomgående använ- de sig av i sina materialpublikationer. Det mest kända exemplet utgörs naturligtvis av Birka. Die Gräber (1940–43), men strukturen syns redan i avhandlingen Schweden und das Karolingische Reich (1937a). I Hanna Rydhs arbete med publicerandet av de arkeologiska undersökningarna i Rang Mahal åter- kommer denna »arbmanska» disposition med »Text und Tafeln» och hans när- varo märks tydligt, inte bara i den prydligt genomförda grävdokumentationen (Rydh 1959 med bidrag av H. Arbman). I sitt minnesord beskriver Mårten Stenberger Holger Arbman som enkel och opretentiös till sitt sätt, alltid villig att hjälpa och alltid redo att lyssna, egenskaper som snabbt gjorde honom populär bland studenter och kolleger (Stenberger 1969:10). Beredvilligheten till diskussion och ett brett mänskligt perspektiv var enligt Carl-Axel Moberg karakteristiskt för Holger Arbman (Moberg 1969:9). Kanske hänger just dessa två egenskaper ihop. I intresset för det mänskliga finns också en insikt i människans komplexitet och det faktum att det sällan eller aldrig finns bara en sanning. Diskussionen är grunden för tolkning och vidare förståelse. Arbman skriver själv att »det arbete som ligger i att självständigt finna vägen till en egen uppfattning om ämnet kanske mer än något annat utvecklar mogenheten inom facket och lägger en god grund för vidare utveckling» (Arbman 1969b:7). Han uppmärksammade frå- gor som urbaniseringsprocesser och handelsförbindelser, kulturpåverkan och utbyten men även hot om våld, krig och maktutövning. Han betraktade upp- förandet och utbyggnaden av försvarsverken på Birka som ett svar på politiska skeenden ute i världen, utan tvivel färgad av den omvärld han levde i. Men genom detta sätt att tolka det arkeologiska materialet kom han att »befolka» de förhistoriska lämningarna och förklara dem genom att förklara deras roll i ett större och mänskligt styrt sammanhang. Han tydliggjorde att de små och Holger Arbman (1904–1968) 307

Holger Arbman och Mårten Stenberger i SHM:s magasin. Troligen 1940-talet. ATA. de stora perspektiven följdes åt genom att visa hur förändringar i samhället också förändrade människorna. »Det är inte stenyxornas eller smyckenas historia arkeologen har som mål att skriva, det är livet och verksamheten, utvecklingen hos de människor som använde yxorna och bar smyckena han vill komma åt» (Arbman 1969b:7–8). Hösten 1967 genomförde Arbman tillsammans med sin fru Dagny en omfattande studieresa som förde dem genom Ryssland, Afghanistan och Indien. Det kom att bli hans sista stora resa. Holger Arbman dog i januari 1968. Efter en viss tids sjukdom kom döden inte helt oväntat, men samtidigt tycks han ha blivit avbruten mitt i sin arkeologiska gärning.

Referenser Opublicerat material Arbman, Holger, 1933b: Rapport rörande undersökningarna på Björkö den 12–29 juli 1932. »Kyrkvreten». ATA. http://historiska.se/birka/digitala-resurser/filer/pdf/Arb- manKyrkvreten.pdf Arbman, Holger, 1934: Rapport för undersökningarna på Björkö 2–28 juli 1934. »Gar- nisonen». ATA. http://historiska.se/birka/digitala-resurser/filer/pdf/ArbmanGarni- sonen.pdf Hallström, Gustaf, 1925: Till Riksantikvarien med iakttagelser rörande befästningar och huslämningar på Björkö samt med förslag till kommande fältarbeten därstädes. ATA. http://historiska.se/birka/digitala-resurser/filer/pdf/Hallstroms_inventering.pdf Jankuhn, Herbert, 1939: Bericht über die Ergebnisse der SS. Grabung in Haithabu 1938 [unpublished excavation-report, 1939-04-26, 44p., 26 pl.] Kulturmiljöbild: http://kmb.raa.se/cocoon/bild/public_search.html foto id:bwb19060 308 Charlotte Hedenstierna-Jonson

Publicerat material Arbman, Holger, 1926: Bidrag till kännedomen om det äldsta Sigtuna: undersökningar sommaren 1925. Fornvännen 21. S. 171–195. — 1933a: Till problemet om den vetenskapliga bearbetningen av de kulturhistoriska museernas material. Svenska museer 1933:1. S. 19–21. — 1937a: Schweden und das Karolingische Reich. Stockholm. — 1937b: Jorden giver. Från Historiska museets arbetsfält. Särtryck ur Jorden Runt, Ja- nuari 1937. Stockholm. — 1939: Birka. Sveriges äldsta handelsstad. Från forntid och medeltid, 1. Stockholm. — 1940–43: Birka. Untersuchungen und Studien 1. Die Gräber: Tafeln und Text. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Stockholm. — 1942: Sigtunaforskningen – ett arbetsprogram. Situne Dei 1942. S. 7–25. — 1945: En svensk forskargärning i Orienten. Dagens Nyheter 4/8 1945. — 1953: Hague-Dike. Les fouilles en 1951 et 1952. Kungl. Humanistiska Vetenskaps- samfundet i Lund. Årsberättelse , 1952–1953. S. 191–222. — 1958: Perspektiv på hembygdsvården. Skånes Hembygdsförbunds årsbok 1958. S. 5–10. — 1959. Historiska museet i Lund. Forskningen och allmänheten. Skånes Hembygds- förbunds årsbok 1959. S. 7–11. — 1969a: Fortifications autour de Buchy. Meddelanden från Lunds universitets Histo- riska museum, 1966 – 68. S. 41–73. — 1969b: Arkeologi i Norden (Efterlämnade fragment). I: Moberg, Carl-Axel, Intro- duktion till Arkeologi. Jämförande och nordisk fornkunskap. Stockholm. S. 7–8, 33– 35. Baudou, Evert, 2000: Nationalismen i den svenska arkeologin under 1900-talet. Forn- vännen 95:1. S. 35–42. — 2001: Svar till Bozena Werbart angående nationalismen i den svenska arkeologin under 1900-talet. Fornvännen 96. S. 35–38. de Boüard, M., 1953: « La Hague, camp retranché des Vikings ? », Annales de Norman- die, tome III, n° 1, janvier 1953. Browall, Hans, 1991: »Jättestativet» i Alvastra – en föregångare till dagens fototorn. Fornvännen 1991. S. 191–200. Hallström, Gustaf, 1913: Birka 1. Hjalmar Stolpes grafundersökningar. Stockholm. Hanell, Krister, 1969: Holger Arbman. Minnesord. Årsberättelse. Bulletin de la Société Royale des Lettres de Lund 1968–1969. S. 19–30. Hare, J. Laurence, 2015: Excavating Nations. Archaeology, Museums, and the German- Danish Borderlands. University of Toronto Press. Toronto Kuylenstierna, Marianne, 1969: Bibliographie des œuvres des Holger Arbman. Särtryck ur Meddelanden från Lunds universitets historiska museum 1966–1968. Moberg, Carl-Axel, 1996: Introduktion till Arkeologi. Jämförande och nordisk fornkunskap. Stockholm. Odelberg, Wilhelm, 2002: Den svenska arkeologin och nazismen – en angelägen debatt? Några minnen av en seminariemedlem från 1930- och 40-talets Gustavianum. Fornvännen 97:2. S. 111–114. Rydh, Hanna, 1959: Rang Mahal. The Swedish Archaeological Expedition to India 1952–1954. With Contributions by Holger Arbman, K. Gösta Eriksson et al. Acta Archaeologica Lundensia Series in 4˚. N˚ 3. Lund. Stenberger, Mårten, 1969: Holger Arbman in memoriam. Meddelanden från Lunds Uni- versitets historiska museum 1966–1968. Lund. Werbart, Bozena, 2000: Svar till Evert Baudou angående nationalismen i den svenska arkeologin under 1900-talet. Fornvännen 95. S. 251–255. Sten Florin (1905–1987) 309 Sten Florin (1905–1987)

Stig Welinder Foto: Digitalt museum/Upplandsmuseet.

Sten Florin tillträdde laboraturen i kvartärgeologi vid Uppsala universitet 1952 efter att ha upprätthållit tjänsten som tillförordnad laborator sedan 1950. Han efterträdde den efter sitt deltagande i Sven Hedins upptäcktsresor i Mongoliet vida mera berömde Nils Hörner. Sten Florin pensionerades från lärostolen 1970 med titeln biträdande professor. Senare ströks ordet »biträdande» för alla innehavare av motsvarande tjänster liksom för Sten Florin i samband med pensioneringen (Dintler & Grönberg 1975:168). Sin studiebana inledde Sten Florin på Södermalm i födelsestaden Stock- holm. Föräldrar var fotografen Arvid Florin och hustrun Matilda (född Törn- blad). Efter studentexamen 1923 vid högre allmänna läroverket på Södermalm skrevs Sten Florin in vid Stockholms högskola höstterminen 1926, där han studerade arkeologi och kvartärgeologi och avlade licentiatexamen i båda disciplinerna 1937. I dag är Sten Florins vetenskapliga publikationer sammanfattade i både geologiska och arkeologiska bibliografier. Vid pensioneringen sammanställdes en så vitt möjligt fullständig bibliografi över hans hela författarskap (Königsson 1971). Den omfattar 65 titlar med början i en bagatellartad medverkan i ett fin- ländskt kartverk 1929. De mera spridda arkeologiska bibliografierna omfattar tillsammans 22 titlar med början 1934 med en notis i Svenska Dagbladet om utgrävningarna av stenåldersboplatsen Dammstugan (Callmer & Holmqvist 1956:247; von Essen & Welinder 2001:67; Janson & Vessberg 1951:309; Odelberg & Thylander 1965:227; Stenberger & Hedvall 1968:253). Av sina båda studieinriktningar vid Stockholms högskola, senare Stock- holms universitet, valde Sten Florin geologin som huvudämne. Han disputerade 1948 på avhandlingen Kustförskjutningen och bebyggelseutvecklingen i öst- ra Mellansverige under senkvartär tid (Florin 1948a, 1948b). Då hade han under studietiden arbetat periodvis såväl vid Stockholms högskolas geografiska 310 Stig Welinder och geologiska institutioner och Sveriges Geologiska Undersökning som vid Riksantikvarieämbetet och Statens Historiska Museum. Efter disputationen var dock vägen utstakad. Han blev 1950 docent i kvartärgeologi vid Stockholms högskola. Sten Florins självständigt genomförda fält- och laboratoriearbeten på 1930-talet var uppenbart arkeologiskt styrda. Tillsammans med hustrun sedan 1930, Maj-Britt Florin, född Fjæstad (1905–93), grävde han ut det sörm- ländska stenålderslandskapet. Utgångspunkten var de av Knut Stjerna och Oscar Almgren organiserade landskapsundersökningarna i det arkeologiska seminariet vid Uppsala universitet på 1910-talet. I dessa utfördes landskapsvisa studier av främst stenålderns befolkande och bebyggelse av landskapen. Söder- manland hade, till skillnad från till exempel Närke, Uppland och Västmanland, aldrig blivit tillfredsställande studerat i seminariet. Sten Florin påtog sig uppgiften. Grundligt. En serie stenåldersboplatser från de då kända äldsta till de yngsta blev ut- grävda. Omfattande strandförskjutningsstudier placerade dem på plats i det för- änderliga skärgårdslandskapet. Utifrån pollenanalytiskt daterade isolerings- kontakter, myrar och stratigrafiskt tolkade strandbildningar skapades en bild av landhöjningsförloppet och därmed landskapets föränderlighet. Maj-Britt Flo- rins uppgift var att med diatoméanalys påvisa övergången från bräckt till sött vatten i de undersökta bassängerna. Forskningsinriktningen gav henne en docentur i biologisk kvartärgeologi 1958 och professors namn 1981. Det blev efter hand många arkeologiskt undersökta stenåldersboplatser, även några efter 1930-talet. De publicerades med en viss fördröjning, den sista 1961 (Florin 1961a). Därefter tog geologin helt överhanden, men hans sista publikation avsåg faktiskt en arkeologisk fyndplats. Den behandlade en vikingatida båt i en torvmark under rådhuset i Nyköping (Florin & Olsson 1965). Sten Florin var i sina arkeologiska arbeten med mycket få undantag landskapet Sö- dermanland trogen. Fram till 1970-talet var hans utgrävningar och publikationer de ledande, för tiden före de gropkeramiska platserna från mellanneoliti- cum praktiskt taget de enda, inte bara i Södermanland utan allmänt i Mälarland- skapen. Därefter har deras betydelse minskat. De har blivit överflyglade av en systematisk och omfattande uppdragsarkeologi, som kom att innefatta också stenåldersboplatser. Att observera är att Sten Florins arkeologi endast mycket begränsat kom att dra nytta av den på 1950-talet nya C14-metoden. Han blev vid den tiden kvartärgeolog med professors ansvar och arbetsbörda. Doktorsarbetet (Florin 1948a, 1948b) tog i landskapsundersökningarnas anda och efterföljd fasta på att relatera de äldsta stenåldersfynden i Söderman- land till landhöjningen. Dess slutresultat är en strandförskjutningskurva för de senaste 10 000 åren med ett stort antal transgressioner och regressioner på kust- linjens väg från 160 m ö.h. till den nutida stranden. Till kurvan hör ett schema över arkeologiska perioder i Danmark, Finland och Södermanland eller östra Mellansverige. Den senare periodindelningen konstruerades av Sten Florin själv och sträcker sig från »Första kolonisationens tid» 7000 f.Kr. till »Nytorp- Sten Florin (1905–1987) 311 tid» under äldre bronsåldern. Sten Florin namngav gärna sina perioder efter av honom själv utgrävda boplatser. Central i doktorsarbetet och i Sten Florins förståelse av den »första koloni- sationen» var boplatsen Dammstugan, nära Katrineholm. Här kunde han stratigrafiskt utvärdera upp till fyra fyndförande lager inneslutna i en många meter mäktig, delvis torvtäckt strandackumulation. Hans egna utgrävningsfynd, tidigare i de sönderplöjda delarna av boplatsen insamlade yxor, och de redan avslutade landskapsundersökningarnas erfarenheter blev för Sten Florin utgångs- punkterna för att konstruera en kronologisk sekvens av stenyxor från rullstens- yxor till något slipade, spetsovala yxor, via allehanda trindyxor m.m. Landskaps- undersökningarna försökte med förtvivlans mod få överblick och ordning i de vresiga mellansvenska stenyxorna. Om dem kan man travestera August Strind- berg: Lade man ett tusen yxor i en säck och skakade om, så skulle inte Fan själv kunna hitta två yxor som var lika. Det är tveksamt, om det ännu finns någon kronologiskt brukbar typologi för de mellansvenska, mesolitiska stenyxorna. Mest ihågkomna i dag är Sten Florins utgrävningar av de första jordbruks- boplatserna i Södermanland. Han sammanfattade dem som »Vråkulturen». Det var karaktäristiskt för honom. Han hittade gärna på egna benämningar för kulturer och perioder. Den moderna beteckningen är tidigneolitisk trattbägarkul- tur, men det språkbruket var inte uppfunnet på 1930-talet. En första publikation av de uppseendeväckande fynden utkom redan tre år efter det att utgrävningar- na påbörjats (Florin 1938). Därefter dröjde det tjugo år till tryckningen av en mäktig, mångvetenskaplig monografi. Den hade som huvudtitel kort och gott Vråkulturen (Florin 1958). Avtryck av sädeskorn – och vindruvor, vilda eller odlade – och något enstaka husdjursben knöt samman de arkeologiskt utgrävda boplatserna med en tidig åkerbruksfas i pollendiagrammen. De första tidigneolitiska husen på Skandinaviska halvön påvisades på utgrävningsplatsen Moge- torp invid Katrineholm. Ett hus fick ligga kvar efter utgrävningens avslutande som ett museiobjekt. Sten Florin undvek nogsamt och försiktigt att ta ställning till huruvida jordbruk hade spritt sig till Mälarlandskapen med invandrare eller såsom en vandrande kunskap. Han betonade dock såsom geolog att den postglaciala värmetidens klimat var en förutsättning för det första, relativt nordliga jordbruket. Också den keramikförande mellanneolitiska stenåldern i Södermanland efter den tidigneolitiska Vråkulturen blev utgrävd och publicerad av Sten Florin. Djupvik på Södertörn med gropkeramik publicerades som en bulletin från Geo- logiska institutionen vid Uppsala universitet (Florin 1961a). Häftet innehåller en instruktiv serie kartor över Södermanland med stenåldersboplatser mot bakgrund av det ur havet stigande landskapet. Utgrävningen av boplatsen Hagtorp nära Malmköping, som var tänkt att resultera i en med Florins egna ord prekeramisk boplats, kom därtill att ge keramik från vad som då ännu hette båtyx- kulturen, numera stridsyxekulturen (Florin 1959). Den var den första utgrävda boplatsen i sitt slag i landet. Det är fascinerande, hur Sten Florin ansträngde sig 312 Stig Welinder

Sten Florin demonstrerar Köpingsåsens strandlinjekurva för en dansk kollega vid en konferens i Uppsala 1954. Digitalt museum/Upplandsmuseet. mera för att datera platsen i förhållande till strandförskjutningen än till den etablerade neolitiska kronologin. Sten Florin förefaller ha arbetat tämligen ensam, avskild från den dominerande stenåldersforskningen vid Statens Historiska Museum. Därifrån kom mot slutet av 1940-talet skarp kritik mot arbetena om »Stenålderslandskapet Södermanland» formulerad av Axel Bagge (1948) med svar av Sten Florin (1950) och ett avslutande genmäle av Axel Bagge (1950). Axel Bagge karaktäriserade Sten Florins ambitioner som ett sisyfosföretag, axlandet av »minst två mäns bördor» – stenåldersspecialistens och den skolade kvartärgeologens. Det ansåg han översteg mänsklig förmåga, och han radade upp tillkortakommanden av Sten Florin. Dateringen av Vråboplatserna till 3700 f.Kr. var hopplös. Den förutsatte att jordbruk hade etablerats i Söderman- land före introduktionen i Danmark. Konstruktionen var uppsvensk lokal- patriotism i Kossinna-stil av en fantasibegåvad byggmästare. Inte heller var boplatserna strandbundna, och husen var inte hus. Stolphålen var naturbildningar, och stenramarna var resultatet av selektiv stenplockning.1

1 Den sista åsikten har jag från ett samtal med Holger Arbman, som var kollega till Axel Bagge vid tiden för kritiken. Yngre arkeologer har föreslagit att husen skulle kunna vara långhögar eller något annat slags gravar (t.ex. Hallgren 2008). Sten Florin (1905–1987) 313

Strandackumulationen vid Dammstugan var i själva verket massor som hade svämmat nedför sluttningen och dragit med sig stenyxor uppifrån. Stenyxorna i fråga hade Sten Florin typbestämt äventyrligt. Några ansåg Axel Bagge till och med vara naturbildningar. De flesta var omöjliga att typbestäm- ma, bl.a. för att de var hårt vittrade. Det blev inte bättre av att Sten Florin hän- visade till sina mer utförliga textbeskrivningar av yxorna. Mellansvenska stenyxor lämpar sig inte för konventionellt typologiskt arbete. Frågan är om ens de av Mats P. Malmer på 1960-talet införda stringenta metoderna skulle kunna leda fram (Malmer 1962). Axel Bagge sammanfattade Sten Florins stratigrafiska analys och yxkronologi för Dammstugan som »ett korthus byggt på lösan sand». Strandförskjutningsstudierna ingår naturligtvis inte längre i aktuell forskning. De är undanskymt omnämnda i den kvartärgeologiska forskningshistori- ken, anmärkningsvärt nog avseende både Östersjöns efteristida historia (t.ex. Hyvärinen & Eronen 1979) och översikter över Östersjöns historia i förhållan- de till stenålderskulturer (Dolukhanov & Liiva 1979). Även om Sten Florins arkeologi var kritiserad i samtiden och geologin för- svunnit i glömska, så hyllades han också. Professorn i kvartärgeologi i Helsing- fors har i en memoarliknande geologihistoria berättat om nyttiga besök på Sten Florins institution i Uppsala i början på 1950-talet (Donner 2003). Festskriften Florilegium Florinis Dedicatum, som 1981 apostroferade forskarparet Maj- Britt och Sten Florin innehåller bidrag från svenska arkeologer och geologer i nio länder i två världsdelar. Sten Florin var en respekterad forskare tidigare i utlandet än i hemlandet. Landskapsundersökningarnas modell för ett arbetande seminarium med ett gemensamt mål från 1910-talet återskapades ett antal gånger inom Uppsala- arkeologin. Maj-Britt och Sten Florin blev involverade i seminariets undersök- ning av hällkistan i Dragby i Skuttunge. De gjorde en fosfatkartering – en metod som för övrigt hade kommit till flitig användning i stenåldersarbetena på 1930-talet – och en landskapsrekonstruktion. Det var inte ofta som Sten Florin arbetade med tiden efter stenåldern. Karaktäristiskt nog dubbelpublicerades artikeln i den arkeologiska institutionens årsbok (Maj-Britt Florin & Sten Florin 1960) och i en skriftserie från geologiska institutionen, båda vid Uppsala universitet. Sten Florins syn på det av honom själv under decennier utmejslade »Stenål- derslandskapet Södermanland» presenterade han under sin professorstid i ett antal sockenböcker. Den mest omfattande, lättlästa texten finns i Vingåkersbo- ken (Florin 1955). Fem kartor visar bebyggelse och landskap vid fem tider från »Äldre skärgårdstid» före 4000 f.Kr. till »Fastlandstid» omkring 1000 f.Kr., då havet sjunkit från 56–58 m ö. h. till 23 m ö. h. Ett sammanfattande schema finns i Kumlabygden (Florin 1961b), som i och för sig avhandlar en socken i Närke. Det bokkapitlet beskriver eljest bara det första jordbruket. Sten Florin hade nu flyttat dateringen till samtidens konventionella 3000 f.Kr. och sålunda övergett det uppseendeväckande och kritiserade 3700 f.Kr. I dag kan det kon- 314 Stig Welinder stateras att denna senare tidpunkt faktiskt ligger nära den nu gällande uppfattningen, grundad på den kalibrerade C14-tidsskalan. Det är förståeligt, eftersom Florin på 1930-talet byggde ytterst på lervarsdateringar – den svenska geokro- nologiska tidsskalan – som avsåg att ge astronomiska årtal, liksom den kalibrerade C14-tidsskalan. Den konventionella dateringen på 1930-talet – 2600– 3000 f.Kr. – byggde på historisk-arkeologisk datering i Mellersta Östern och en hasardartad flyttning av årtal över kontinenten. Det hade blivit fel. Då Sten Florin steg ner ifrån den kvartärgeologiska stolen vid lärosätet i Uppsala 1970, med ett eftermäle som en god lärare och handledare, lade han också pennan åt sidan. Hans forskargärning hade varit ovanligt homogen och långsiktigt målinriktad från fältarbetena på 1930-talet till de sammanfattande publikationerna kring 1960 . Dock skrev han också artiklar om Basedows sjukdom och om täljstenarna i Uppsala domkyrka.

Litteratur Bagge, Axel, 1948: Stenålderslandskapet Södermanland. En kommentar till de senaste årens publicerade forskningsresultat. Fornvännen 43. S. 252–360. — 1950: Några ord med anledning av Sten Florins inlägg rörande »Stenålderslandska- pet Södermanland». Fornvännen 45. S. 56–59. Callmer, Christian & Holmqvist, Wilhelm, 1956: Swedish Archaeological Bibliography 1949–1953. Stockholm. Dintler, Åke & Grönberg, Lennart, 1975: Uppsala universitets matrikel 1951–1960. Uppsala. Dolukhanov, Paul M. & Liiva, A. A., 1979: The Quaternary history of the Baltic prehistoric civilisations in the Baltic Basin. Red. Vytautas Gudelis & Lars-König Kö- nigsson. S. 243–249. Donner, Joakim, 2003: Summing up. Half a century of Quaternary geology. Helsinki. von Essen, Solveig & Welinder, Stig, 2001: Swedish Archaeological Bibliography 1882–1938. Stockholm. Florilegium Florinis Dedicatum. Red. Lars-König Königsson & Katrin Paabo. 1981. Uppsala. Florin, Maj-Britt & Florin, Sten, 1960: Naturhistorisk utveckling vid Dragby under bronsåldern. Från en påbörjad undersökning över områdets kvartärgeologi. Tor 1960. S. 87–121. Florin, Sten, 1938: Vrå-kulturen. En översikt över de senaste årens undersökningar av sörmländska jordbruksboplatser från äldre neolitisk tid. Kulturhistoriska studier till- ägnade Nils Åberg 19 24/7 38. Stockholm. S. 15–51. — 1948a: Kustförskjutningen och bebyggelseutvecklingen i östra Mellansverige under senkvartär tid. I. Allmän översikt. Stockholm. — 1948b: Kustförskjutningen och bebyggelseutvecklingen i östra Mellansverige under senkvartär tid. II. De baltiska strandbildningarna och stenåldersboplatsen vid Dammstugan nära Katrineholm. Stockholm. — 1950: Stenålderslandskapet Södermanland. Svar å antikvarien Axel Bagges kritik i Fornvännen 1948. Fornvännen 45. S. 52–56. — 1955: Geologi och stenåldershistoria. Vingåkersboken. Red. Gustav Helén och Ivar Schnell. Vingåker. S. 379–430. — 1958: Vråkulturen. Stenåldersboplatserna vid Mogetorp, Östra Vrå och Brokvarn. Stockholm. Sten Florin (1905–1987) 315

— 1959: Hagtorp. En prekeramisk kvartsförande fångstboplats från tidig Littorinatid. Tor 1959. S. 7–51. — 1961a: Djupvik, eine ostschwedische Fischersiedlung vom Ende der Steinzeit. The Bulletin of the Geological Institutions of the University of Uppsala. Vol. XL. — 1961b: De äldsta skogarna och det första jordbruket. Kumlabygden. Forntid – nutid – framtid. I. Berg, jord och skogar. Red. Jonas L:son Samzelius & Tage Tapper. S. 331–430. Florin, Sten & Olsson, Ingrid U., 1965: Ett båtfynd från Vikingatiden i torvmark under rådhuset i Nyköping. Geologiska Föreningens i Stockholm Förhandlingar 86. S. 485–495. Hallgren, Fredrik, 2008: Identitet i praktik. Lokala, regionala och överregionala sammanhang inom nordlig trattbägarkultur. Uppsala. Hyvärinen, Hannu, 1979: The Quaternary history of the Baltic. The northern part. The Quaternary history of the Baltic. Red. Vytautas Gudelis & Lars-König Königsson. S. 7–27. Janson, Sverker & Vessberg, Olof, 1951: Swedish Archaeological Bibliography 1939– 1948. Uppsala. Königsson, Lars-König, 1971: Sten Florin, professor in Quaternary Geology, Universi- ty of Uppsala 1952–1970. Geologiska Föreningens i Stockholm Förhandlingar 93. S. 5–10. Malmer, Mats P., 1962: Jungneolithische Studien. Lund. Odelberg, Wilhelm & Thylander, Hilding, 1965: Swedish Archaeological Bibliography 1954–1959. Stockholm. Stenberger, Mårten & Hedvall, Anders, 1968: Swedish Archaeological Bibliography 1960–1965. Stockholm. 316 Stig Welinder Wilhelm Holmqvist (1905–1989) 317 Wilhelm Holmqvist (1905–1989)

Torun Zachrisson & Kristina Lamm Foto: efter J. P. Lamm 1975.

Wilhelm Egon Holmqvist föddes i Hybo nära Ljusdal i Hälsingland den 6 april 1905 och växte upp under enkla förhållanden som sjätte och näst yngsta barn till arbetaren Olof Andersson Holmqvist och hans hustru Margareta Elisabet, född Bergman. Hans studiebegåvning uppmärksammades av apotekare Brun i Hudiksvall. Denne bekostade ynglingens studier vid gymnasiet i Hudiksvall, liksom vidare universitets- och högskolestudier. I den Brunska familjen fick Holmqvist ett andra hem (Stjernquist 1994:9, Riksarkivet). Sven Gustaf Brun (1880–1954) var av apotekarsläkt och en betrodd man med en mängd olika för- troendeuppdrag både lokalt och i regionen, inte sällan i ledande position. Brun var även kulturhistoriskt intresserad. Från 1911 var han sekreterare och ledamot av Hälsinglands fornminnesförening och författade Hudiksvalls historia i två band, som utkom 1932 och 1944 (Vem är vem? 1950:71). Att bli del av den Brunska miljön som ung tonåring tycks på många plan ha varit inspirerande för Holmqvist. Om Brun och sin tid i Hudiksvall talade Holmqvist gärna och med värme, men han var tystlåten om sin barndom (Jan Peder Lamm, muntligen). Vid Uppsala universitet läste Wilhelm Holmqvist nordisk och jämförande fornkunskap, konsthistoria och religionshistoria, innan han for till Stockholm för att studera nordisk och jämförande fornkunskap för docent Nils Åberg (Stjern- quist 1994:9). Han kom att tillägna sig Åbergs typologisk-kronologiska arbets- sätt och inspirerades och fascinerades av dennes förmåga att kunna överblicka de vida europeiska sammanhangen i förhistorien. Denna forskningsinriktning anammade Holmqvist och gjorde till sin. Den stod på sin tid i kontrast till den mer nordiskt orienterade arkeologin, förankrad vid universitetet i Uppsala. Efter kandidatexamen år 1932 kunde Holmqvist med hjälp av tyska och svenska stipendier från bl.a. DADD (det tyska studentutbytet) och Hum- boldt-Stiftung tillbringa flera år i Tyskland, i främst Berlin och Frankfurt am 318 Torun Zachrisson och Kristina Lamm

Main (Werner 1990:1). Från tiden i Tyskland berättar Holmqvists dåvarande fru Varda Holmqvist (1906–1995) i ett öppenhjärtigt brev hem till Nils Åberg i Stockholm om olika vedermödor och det hårdnande klimatet i Berlin. Dess- utom finns nio brev från åren 1936–37 som Wilhelm Holmqvist skickade till sin lärare (ATA, Nils Åbergs arkiv). I december 1939 försvarade Holmqvist sin omfattande doktorsavhandling Kunstprobleme der Merowingerzeit. Impulser från östra Medelhavet tog, ansåg han, i början av vendeltiden vägen via Sydfrankrike och bidrog tillsammans med den kvarvarande antika traditionen där till skapandet av den merovingiska ornamentiken. Hans analyser visade på det bysantinsk-koptiska inflytandet, särskilt vad gällde flätbandsornamentiken som den kom till uttryck i små- konsten liksom i kyrko- och gravarkitekturen. Han synliggjorde sambanden mellan det bysantinska riket, det koptiska Egypten, Mellaneuropa och Skandi- navien. Men då disputationen sammanföll med andra världskrigets utbrott, fick Holmqvists verk, författat på tyska, inte den spridning som det förtjänade. Först under efterkrigstiden blev han känd i internationella kretsar och fick uppskattning och erkänsla (Werner 1990). Holmqvists avhandling gjorde honom direkt till docent i nordisk och jämfö- rande fornkunskap 1940 vid Stockholms högskola, och som sådan fungerade han fram till 1956. Redan från år 1938 var han anställd i olika befattningar på järnålders- eller medeltidsavdelningen på Statens historiska museum, och år 1953 blev han förste antikvarie och chef för järnåldersavdelningen. Den befatt- ningen upprätthöll han till år 1971, då han pensionerades. Som Joachim Werner påpekar i sin runa utkom Holmqvist med talrika artiklar och monografier om olika föremål i museets samlingar. Där lyfter Werner särskilt fram två arbeten: Tauschierte Metallarbeiten des Nordens aus Römerzeit und Völkerwan- derungszeit (1951) och Die Swedischen Goldhalskragen (1980), som visar Holmqvists intresse för och förmåga att belysa både stilhistoriska och teknologiska sammanhang (Werner 1990:2). Året efter att Wilhelm Holmqvist tillträdde som chef för järnåldersavdel- ningen drog undersökningarna på Helgö på Ekerö igång. Om inte Allan Hammarlund våren 1950 hade bestämt sig för att sätta upp en flaggstång framför sin sommarstuga, hade järnåldersboplatsen på Helgö kanske aldrig upptäckts. I sin flaggstångsgrop hittade han nämligen en skopa av brons med elegant dekor. Han tog med sig den till Historiska museet där Wilhelm Holm- qvist, som då var chef för järnåldersavdelningen och hade doktorerat på koptisk konst, kunde konstatera, att skopan var 1400 år gammal och från Egypten. Holm- qvist blev mycket intresserad och for själv ut och grävde i flaggstångsgropen. Grävningarna på Helgö började den 18 maj 1954. – Hur lång tid tror du det tar? frågade hans chef, Birger Nerman, honom. – Tja, det går nog på tre dagar, svarade han. – Det är nog bäst att vi säger tre veckor, replikerade Nerman. Helgöprojektet varade i själva verket i 24 år (Hagberg 1989, intervju med Agneta Lundström, Helgöprojektet). Redan efter en månads grävning var Holmqvist i full gång med att spekulera om platsen och sammanhangen i sina grävdagböcker. Då hade nio guldgubbar, Wilhelm Holmqvist (1905–1989) 319 en mängd glasskärvor och koncentrationer av brons- och järnlås hittats. Särskilt guldgubbarna väckte hans funderingar »men vad har de använts till? Och vad betyder det att de är så många? Har vi hamnat i Mälarhövdingens och godens egen husgrund?» (Grävdagbok 24.4.1954). Redan tidigt stod det klart för Holmqvist att detta inte var en vanlig gård, något som han fick stöd för hos Nils Åberg som besökte grävningsplatsen den första sommaren. Denne ansåg att detta inte var ett vanligt hus utan en kultplats eller något liknande (Grävdagbok 1954). För de första tio åren är Holmqvists grävdagböcker en rik källa att ösa ur. Där noterar han utländska kollegers och andras besök, vädret, liksom »tän- ker högt» kring olika tolkningar av anläggningar och fynd. Efter 1965 är de mer summariska, och informationen förekommer även i de stencilerade Årsrappor- terna från Helgö (ATA, Helgö). I sin insikt om Helgös unika karaktär och betydelse var Holmqvist före sin tid, och många av hans tankar passade varken 1950- och 60-talens objektivt registrerande arkeologiska era eller 1970-talets processuella diskussioner. Han var föregångsman inte bara i att använda sig av ett tvärvetenskapligt ar- betssätt utan även genom att vara visionär, när det gällde att placera in Helgö i sin samtid – men också i det rent konkreta, som att låta röntga järnföremål, sitt sätt att sprida publicitet om undersökningarna både inomvetenskapligt genom ett otal föreläsningar på internationella kongresser och genom radio- föredrag och utomvetenskapliga artiklar i lokalpressen. Detta fortsatte han

Kung Gustav VI Adolf preparerar fram fynd 1955 på Helgö, bebyggelsegrupp 2, under överin- seende av Wilhelm Holmqvist. Efter Clarke & Lamm 2017. 320 Torun Zachrisson och Kristina Lamm med under nästan 30 år. Publicitet behövdes för att få medel för fortsatta un- dersökningar. Stora summor kom därigenom in från Kung Gustav VI Adolfs fond för svensk kultur, Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, Riksbankens Jubileumsfond, Vitterhetsakademien, Berit Wallenbergs stiftelse och Jern- kontoret (Stjernquist 1994:10). Holmqvist själv beskriver, efter att grävningarna på Helgö pågått i en tioårs- period, hur det var att undersöka en så komplex fornlämningsmiljö: När Helgöundersökningen tog sin början sommaren 1954 saknade man i stort sett erfarenhet beträffande undersökningar av järnåldersboplatser på Sveriges fastland. Miljön och de tekniska förutsättningarna för en väl dokumenterad undersökning på Helgö var dessutom de mest komplicerade och sämsta tänkbara. Fornlämningarna var belägna på en stenig moränsluttning, sedan lång tid tillbaka bevuxen med grov- stammig barrskog. Kulturlagren var tunna och genom den långvariga bebyggelsen ofta omrörda, vilket i flertalet fall uteslöt möjligheten att upprätta någon stratigrafi med anspråk på giltighet. Men även om han understryker att de var oförberedda på platsens komplexitet och saknade tidigare paralleller, så tog man avstamp i andra undersökningar när vi redan från början gjorde områdena mellan husgrunderna till föremål för lika omsorgsfull utgrävning som själva husgrunderna. Vi gick därvid ett steg längre än Stenberger vid sin utgrävning av Vallhagar på Gotland, där enbart husgrunderna undersöktes. De sensationellt rika fynden på Helgö ställde oss redan från början i den situationen, att vi i en eller annan form måste göra dem tillgängliga för forskningen. Vi beslöt då att snabbt ge ut preliminärt bearbetade »reports», medan den definitiva bearbetningen med tiden skulle inflyta i en annan serie (Holmqvist 1974a:165). Som plåster på såren för svårtolkade grävningsresultat brukade grävnings- säsongen avslutas med en rejäl fest, då hästkött från Hötorgshallen grillades över en öppen jättebrasa och stora mängder vin konsumerades. Så traditionen från de förhistoriska rituella måltiderna återupplivades. Wilhelm Holmqvist var väl medveten om den europeiska diskussionen kring urbanisering på 1970-talet. Han såg Helgös roll i de vidsträckta nätverk som gjorde att föremål producerade på Helgö nådde Norrland, Finland och Bal- tikum liksom kontinenten och att produkter från dessa regioner nådde Helgö. På ett symposium i Göttingen 1972, där Holmqvist presenterade Helgö, diskuterade man de funktioner som platser som Helgö hade. Man beslöt att kalla dem för centralplatser, eftersom de var administrativa och religiösa centra, liksom centra för lokal- och fjärrhandel och produktion. De var säten för makt och intog en central position i relation till sitt respektive omland och föregångare till städerna (en utförlig översikt av Holmqvists tolkningar av Helgö över tid ges i Clarke & Lamm 2017; Holmqvist 1974b). Att arbetet vid museet många gånger kom att inkräkta på möjligheten för forskningstid visar det förslag som Holmqvist ställde till Riksantikvarien Wilhelm Holmqvist (1905–1989) 321

att för Riksantikvarieämbetet och Statens Historiska Museum borde en forskartjänst begäras, som skulle växla mellan institutionens vetenskapligt välmeriterade tjänste- män. För varje innehavare borde man, liksom för universitetens forskardocenturer, räkna med 6–7 år (Nerman 1962:167–168). Som forskare var Holmqvist en av sin generations främsta och internationellt mest renommerade. Bland svenska arkeologer i sin generation var han den som mest fördjupade samarbetet med tyska forskare. Ett uttryck för det var att han år 1964 blev kallad till professor vid universitetet i Kiel, en befattning han emellertid valde att avstå från, eftersom han tyckte att hans plats var inom Helgöprojektet (Stjernquist 1994:11). Av sina tyska vänner och kolleger vär- desattes han för sin hjälpsamhet, diskussionslystnad och för sin förmåga att sät- ta in den svenska förhistorien i ett europeiskt ramverk (Werner 1990:3). Holm- qvist sökte Stockholmsprofessuren och vid två tillfällen Uppsalaprofessuren. Han blev inte föreslagen till någondera men erhöll den 15 juni 1965 professors namn på förslag av kung Gustav VI Adolf (Nya professorer 2014:137). Han var korresponderande ledamot och hedersledamot av en rad utländska akademier (Stjernquist 1994:15) och riddare av Nordstjärneorden. 1965 fick han Svenska Fornminnesföreningens Hildebrandspris och 1975 tilldelades han dess Oscar Montelius-medalj. Holmqvists publicerade skrifter uppgår till ca 230 titlar (Lamm 1975; Lund- ström & Lamm 1990; Berg 1990). En opublicerad festskrift överlämnades till honom på hans 65-årsdag Studi Egoni dedicata 6.4.1970. Hans förmåga att inta ett ämne och hans eleganta sätt att uttrycka sig, parat med hans spontanitet och kreativa, öppna sinne gjorde honom till en omtyckt föreläsare. Men så hade Holmqvist också en ovanlig bredd i sin forskning och rörde sig ledigt mellan fem parallella fält: järnhantering och smide, konst och hantverk, handel och produktion, kult och religion och slutligen social utveckling (Stjernquist 1994: 14; även Holmqvist 1972). Wilhelm Holmqvist var en stilig man och uppskattad av många, inte minst bland sina kvinnliga kolleger. Hans stora roll som vänlig och outtröttlig mentor vid det fältseminarium som utvecklades på Helgö kan inte nog betonas. Som ung student fick man alltid vänliga svar av Holmqvist, även på stundtals naiva frågor. Fältseminariet på Helgö har kärleksfullt beskrivits av en av dess deltagare, Per Lundström: Som den generösa människa han var, lät han sin lärdom rikligen flöda över med- arbetarskaran, inte minst under de tjugo år som han ledde grävningarna på Helgö. Man kan konstatera att Wilhelm under dessa år skapade ett livaktigt och lärt fält- seminarium. Att föreläsa för oss om den ström av mer eller mindre märkliga fynd som grävningen gav var en uppgift som Wilhelm tyckte mycket om. I sin längtan efter det stora »pangfyndet» skaldade Wilhelm som den skämtare han var »Ach du schöner Eberhelm, komme bald zu Willehelm [Ack du vackra vildsvinshjälm, kom nu raskt till Willehelm]». Så kom »pangfyndet» som gjorde till och med Wilhelm mållös – den formsköna nordindiska Buddhabilden – en av de främsta solitärerna bland de jordfynd som kommit fram i vårt land. Wilhelm var en utomordentligt god pedagog. Som föreläsare var han livlig och ofta drastisk. Wilhelm fick dock aldrig någon av lärostolarna vid våra universitet men erhöll välförtjänt professors 322 Torun Zachrisson och Kristina Lamm

Wilhelm Holmqvist demonstrerar den sjuring- ade guldhalskragen från Möne i Västergötland för drottning Elizabeth II vid hennes stats- besök i Sverige 1956. ATA.

namn. Med kännedom om hans lärdom, pedagogiska ådra, entusiasm och vänlig- het mot den yngre generationen kan man blott beklaga att han aldrig fick en universitetsprofessur. Helgö blev emellertid Wilhelms egen lärostol, varifrån hans lärdom, muntligt eller i skrift fördes ut i vida kretsar. Vi som fick del av allt det han gav sänder Wilhelm vår djupa tacksamhet in memoriam (Lundström 1990: 183). Holmqvist ansåg det viktigt att skriva populärvetenskapliga böcker i en tid när detta var något som betraktades som mindre fint. Hans texter är spänstiga och medryckande och som författare är han högst närvarande. Hans välutvecklade bildsinne, som kom till uttryck i hans starka konsthistoriska intresse, tycks ha gjort att han för sitt inre kunde gestalta hus- och verkstadsmiljöer liksom geografiska sammanhang; det bidrog med all säkerhet till att hans populärveten- skapliga böcker fick så stort genomslag. Helgö den gåtfulla ön (1969), Vår tidiga konst (1977), Guldhalskragarna och Vikingar på Helgö och Birka (båda i tryck 1980) är ytterst läsvärda än idag. Exempelvis höjde sig skriften om guldhalskragarna högt över tidigare publikationer i ämnet. Holmqvist tog nämligen hänsyn till både guldsmedstekniska spörsmål och konst-, kultur- och religionshistoriska sammanhang. Den zonindelning av halskragarna, som är en del av den tekniska och vetenskapliga diskursen kring dem idag, introducerades där (Lamm 2015:64–73). För Holmqvist, som uppskattade att arbeta, var pensioneringen inte något han såg fram emot. Han arbetade dock vidare inom Helgöprojektet från 1971 till 1976. Efter att projektet avslutats år 1978 var han fortsatt aktiv en tid men kom efter hand att bli ganska isolerad; med forskarkolleger i utlandet hade han dock fortsatt kontakt (Stjernquist 1994:15). Uppenbarligen vantrivdes han med livet som pensionär och kände sig marginaliserad. Han kom i senare delen av sitt liv att ge sig in i mindre överlagda debatter. Wilhelm Holmqvist (1905–1989) 323

Wilhelm Holmqvist avled den 9 augusti 1989. Genom hans bortgång blev svensk arkeologi fattigare och förlorade en färgstark personlighet – på många sätt före sin tid – vetenskapligt kreativ med visioner och vidsträckta nätverk och ett tvärvetenskapligt engagemang. Han var en forskare som ständigt strä- vade efter att se de vidare sammanhangen för såväl enskilda fynd som större fornlämningskomplex, vars röst talar till oss än idag genom de många skriftliga bidrag han lämnat efter sig.

Referenser Otryckta källor ATA (Antikvarisk-topografiska arkivet), Nils Åbergs arkiv; Helgö, grävdagböcker. Riksarkivet. Nationell arkivdatabas, Olof Andersson Holmqvist, Ljusdal, folkräkning 1900. www.sok.riksarkivet.se Studi Egoni dedicata 6.4.1970. Otryckt festskrift tillägnad Wilhelm Holmqvist, förvaras i Vitterhetsakademiens bibliotek, Stockholm. Lamm, Jan Peder, muntligen okt. 2016.

Litteratur Berg, Gösta, 1990: Minnesrunor. Sancte Örjens Gille 1990. S. 113–114. Clarke, Helen & Lamm, Kristina, 2017: Helgö revisited: A New Look at the Excavated Evidence for Helgö, Central Sweden. Schleswig. Hagberg, Ulla, 1989: Wilhelm Holmqvist 1905–1989. Populär arkeologi 1989/4. Holmqvist, Wilhelm, 1939: Kunstprobleme der Merowingerzeit. Stockholm. — 1951: Tauschierte Metallarbeiten des Nordens aus Römerzeit und Völkerwande- rungszeit. Stockholm. — 1969: Helgö den gåtfulla ön. Stockholm. — 1972: Framtiden kräver social arkeologi. Svenska Dagbladet 17.5.1972. — 1974a: En festsal på Helgö. Replik till F. Herschend. Fornvännen 69, S. 165–167. — 1974b: Helgö eine Vorform der Stadt? Herbert Jahnkuhn, Wolfgang Schlesinger & Heiko Steuer, Vor- und Frühformen der europäischen Stadt im Mittelalter. Bericht über ein Symposium im Rheinhausen bei Göttingen von 18. bis 24. April 1972:2. Göttingen. S. 21–29. — 1977: Vår tidiga konst. Stockholm. — 1980a: Guldhalskragarna. Stockholm. — 1980b: Die Schwedischen Goldhalskragen. Stockholm. Lamm, Jan Peder, 1975: The Published writings of Wilhelm Holmqvist 1934–1974. Stockholm. — 2015: Forschungsgeschichte. Alexandra Pesch, 2015, Die Kraft der Tiere. Völker- wanderungszeitliche Goldhalskragen und die Grundsätze germanischer Kunst. Vor- und Frühgeschichtliche Altertümer Bd 47. Schriften des Archäologisches Landesmuseums Bd 12. Mainz. S. 41–103. Lundström, Per & Lamm, Jan Peder, 1990: Wilhelm Holmqvist in memoriam – Wil- helm Holmqvist och fältseminariet på Helgö. Tillägg till förteckning över Wilhelm Holmqvists tryckta skrifter. Fornvännen 85. S. 183–185. Lärostolen i arkeologi, särskilt nordeuropeisk. Nya professorer, Installation, 2014. Red. Per Ström. Acta Universitatis Upsaliensis. B Inbjudningar 176. Uppsala universitet. Uppsala. S. 134–137. Nerman, Birger, 1962: De humanistiska s.k. lärda verken och forskningen. Öppen text. Svensk Tidskrift. S. 164–168. http://www.svensktidskrift.se/arkiv100/1962/.txt 324 Torun Zachrisson och Kristina Lamm

Stjernquist, Berta, 1994: Wilhelm Holmqvist – the Helgö scholar. Excavations at Helgö XII. Red. Helen Clarke. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Stockholm. S. 9–16. Vem är vem? 1950. Norrlandsdelen. Stockholm. (Första upplagan.) S. 71. Werner, Joachim, 1990: Wilhelm Holmqvist 6.4.1905–9.8.1989. Jahrbuch der Bayerischen Akademie der Wissenschaften 1990. S. 1–3. Greta Arwidsson (1906–1998) 325 Greta Arwidsson (1906–1998)

Birgit Arrhenius Foto: efter KVHAA:s årsbok 1999.

Mina första minnen av Greta Arwidsson När jag som 18-åring 1950 började förekomma i korridorerna i Statens historiska museums tjänstevåning på Storgatan 41 i Stockholm var Greta Arwidsson redan en mytisk figur, som omnämndes med vördnad i rösten. Hon var då sedan flera år (1946) landsantikvarie på Gotland och det berättades om hur hon ofta cyklande inspekterade antikvariska ärenden på den gotländska landsbygden. Hon hade på Historiska museet lämnat spår i form av s.k. bilagor, en katalog över museets nyförvärv. Emellanåt kunde man också se skymten av henne då hon deltog i Riksantikvarieämbetets landsantikvariemöten etc. Mitt första direkta möte med henne var i samband med den internationella arkeologkongressen i Hamburg 1956 då hon högtidligt lade bort titlarna. Men den stora respekt jag kände för henne gjorde att jag nästan aldrig kom att tilltala henne med du utan genomgående använde hennes förnamn vid tilltal. Under de många år som följde har jag åtskilliga minnen av samtal som inte bara rörde arkeologiska ting utan också kunde beröra personliga förhållanden, där hennes saklighet kombinerad med både inkännande förståelse och en omut- bar redlighet gjorde samtalen minnesvärda.

Hemmiljö och studier Greta Arwidsson föddes 1906 i Uppsala. Hennes farfars far Adolf Ivar Arwids- son är känd genom att han gav ut Svenska fornsånger i tre band (1834–42). Hennes far Ivar var anställd som docent vid Uppsala universitets zoologiska institution. Han hade deltagit i Nathorsts andra expedition till Norra ishavet och 326 Birgit Arrhenius skrev sin avhandling om de skandinaviska och arktiska havsborstmaskarna. Hans kunskaper om fiske och fiskarter var känd och uppskattad i hela Norden. Han gjorde för Nordiska museets räkning ett stort antal uppteckningar av äldre fiskredskap och fiskemetoder (Klein 1937). Även hennes mor Anna var engagerad i uppteckningar för Nordiska museet, uppteckningar som i hennes fall främst gällde folktro och folksägner (Klein 1937). Båda dog 1936 med några få månaders mellanrum. Anna var då 52 år och Ivar 63. Modern hade varit sjuklig sedan länge och Greta har berättat hur hon redan som skolflicka fick ansvaret för hushållet, som förutom modern och fadern bestod av två äldre bröder, Erik och Torsten. Av ovanstående framgår att Gretas föräldrar var aktivt engagerade i kulturhistorisk verksamhet, och hon har också berättat att hon tillsammans med sina för- äldrar hade tillfälle att höra en offentlig föreläsning av Oscar Montelius, liksom en av Gabriel Gustafsson om utgrävningen av den mäktiga Osebergshögen. Gretas framtidsplaner efter studentexamen var emellertid till en början inte att bli arkeolog utan lärarinna, och hon tog därför en kandidatexamen med latin, geografi och historia. Först efter avslutad examen 1929 började hon studera nordisk fornkunskap, där hennes lärare var professor Sune Lindqvist.

Valsgärde Hon blev i samband med dessa studier direkt engagerad i undersökningarna av båtgravfältet vid Valsgärde. Undersökningarna, som utfördes av seminariet för nordisk fornkunskap vid Uppsala universitet under ledning av Sune Lindqvist, påbörjades redan våren 1928, då den första båtgraven, Valsgärde 1 från sen vikingatid, grävdes ut (Fridell 1930). Att döma av Gretas dagböcker var det först 1931 som hon fick en mer ledande roll i Valsgärde, även om hon sannolikt tidigare som elev deltagit i utgrävningarna. Hon kom särskilt att intressera sig för att finna metoder för att lyfta upp fö- remålen ur den omgivande jorden utan att de ytterligare fragmenterades. Den mer än tusenåriga förvaringen i jorden hade som regel orsakat en skörhet och fragmentering, där ofta delar av organiskt material ruttnat bort och delar av me- tallerna omvandlats till korrosionsbeläggningar, vilket gjort att själva metallen mist sin spänst och blivit bräcklig. Med hjälp av paraffin, som smälter och blir flytande redan vid 40 grader och som penslades på de gasbindor som man lin- dat kring föremålen, skapade man stadgade preparat. När paraffinet kallnat och stelnat kunde man sedan lyfta föremålen, utan att de riskerade att falla sönder. Hon har skildrat metoden långt senare. nämligen i samband med publiceringen av Valsgärde 7 (1972), men metoden tycks ha kommit till användning så fort hon fick ledningen av utgrävningen i fält. Främst kan man märka skillnaden när man använder denna metod på svärd, eftersom svärdsskidorna därigenom kunnat bevaras. Tidigare har bara metallbeslagen funnits kvar, men nu fann man också själva träet överdraget av tunt skinn. Skidorna har visat sig vara rikt de- Greta Arwidsson (1906–1998) 327

Greta Arwidsson i Valsgärdeutställningen i Gustavianum som iordningställdes 1938. Digitalt museum/Upplandsmuseet. korerade, där bl.a. bilden av en fängslad man klädd i tunika och luva från Vals- gärde grav 7 visar oss en figural bildkonst nära besläktad med pressblecksde- koren på de hjälmar som påträffades i de vendeltida båtgravarna. Hennes omsorgsfulla behandling av fyndmaterialet i Valsgärde gjorde att materialet från båtgravarna i Valsgärde framstår som mycket rikhaltigare än motsvarande material från båtgravarna i Vendel. Hon fann också en förklaring till de många fragment av näver som påträffats i båtgravarna både i Vendel och i Valsgärde. Det visade sig att näverstyckena i många fall hade spår av sömmar, dvs. styckena hade bildat stora flak eller mattor som sannolikt använts för att skydda båtgravarnas innehåll. 328 Birgit Arrhenius

Disputation Sedan länge hade djurornamentiken på båtgravarnas vapen, inte minst sköldar- na, använts som ett kronologiskt instrument. Greta följde denna praxis, men med sitt sinne för systematik gjorde hon en finare uppdelning av vad hon kallar vendelstilarna än den som tidigare redovisats av Bernhard Salin (Salin 1904). I stället för Salins tre grupper, stil I, stil II och stil III, uppfattade som kronologiskt följande på varandra, gjorde hon en uppdelning i sex grupper, stil A, stil B, stil C, stil D, stil E och stil F, även dessa i kronologisk ordning, där stil A tillhör folkvandringstiden, stil B t.o.m. stil D vendeltiden, och stil E–F över- gången till vikingatid. Dessa stilgrupper redovisades i hennes doktorsavhandling Vendelstile, Email und Glas im 7.–8. Jahrhundert, som utkom 1942, nära nog samtidigt som hennes bearbetning av båtgraven Valsgärde 6. Avhandling- en omfattar de studier hon gjorde för att placera båtgraven i dess rätta kronologiska miljö. I samband med dessa studier gjorde hon 1938 en omfattande studieresa i Västeuropa, där hon besökte ett stort antal museer i Holland, England, Frankrike, Belgien och Tyskland under en tid av stark politisk spänning, just före utbrottet av andra världskriget. Med hänsyn till det politiska läget och den begränsade tid som hennes studieresa omfattade, kan man inte annat än bli imponerad över att hon fann så stort jämförelsematerial till sitt eget material. Se- nare tiders forskning har också bekräftat hennes hypotes om den stora betydelse frankerna i Rhenområdet har haft för handelskontakterna mellan Norden och Västeuropa. Holger Arbman, sedermera professor i Lund, var hennes egen opponent, medan Sune Lindqvist var fakultetsopponent. Däremot har under senare tid en mer sammanpressad kronologi föreslagits. bl.a. genom att man fått dendrodateringar av träkistor från frankiska gravar i Rhenområdet och nya gravfynd, som visar att tidig stil II, vendelstil B, finns redan under 500-talets senare del. Detta gör att Valsgärdes vendeltida båtgravar sannolikt är ca 70–80 år äldre än vad hon ansåg (Arrhenius 1983; jfr Ljungkvist 2008 och Norr 2008).

Docent och antikvarie Disputationen gjorde att Greta Arwidsson blev docent och hon fortsatte de närmaste åren att verka vid Uppsalainstitutionen. Men redan i början av 1940-talet hade hon haft ett vikariat på Jämtlands läns museum i Östersund, och något senare tjänstgjorde hon på Statens historiska museum, där många s.k. bilagor vittnar om hennes flit. År 1946 blev förste antikvarietjänsten på Statens historiska museum ledigförklarad, en tjänst som hon sökte och till vilken hon av de sakkunniga Mårten Stenberger och Birger Nerman blev pla- cerad i första förslagsrummet. Detta överklagades av en av hennes med- sökande, docenten Wilhelm Holmqvist, som åberopade sin långa tjänstgöring (sedan början av 1930-talet) på samma museum. Då Greta samtidigt också Greta Arwidsson (1906–1998) 329

Greta Arwidsson står vid kameran under arkeologisk utgrävning på Högåsen i Gamla Uppsala 1944. Digitalt museum/Upplandsmuseet. hade sökt den ledigförklarade tjänsten som landsantikvarie och chef för Got- lands fornsal, valde hon detta ämbete framför tjänsten på Historiska museet. Det var ett modigt val, inte bara för att hon blev den första kvinnan på en landsantikvarietjänst, utan för att landsantikvarietjänsterna var beryktade för sin tunga arbetsbörda och innebar små möjligheter till fortsatt vetenskaplig verksamhet. Och hos Greta låg de ännu ofullbordade manuskripten gällande båtgravarna Valsgärde 8 och 7.

Landsantikvarie Men hon tog med stor energi sig an de nya uppgifterna. Som chef för Forn- salen blev hon den första inom kulturminnesvården på Gotland, som fick en heltidsanställning. Detta innebar att hon i motsats till tidigare kulturminnes- vårdare på ön var bosatt där på heltid. I hennes uppgifter som kulturminnes- vårdare låg bl.a. Visby stadsmur som höll på att förfalla. Genom kontakter med bankiren Tage Cervin lyckades hon få honom att donera en stor summa pengar för upprustning av muren. Tage Cervin hade överlåtit Cervin bank, som under 1800- talet var en av Sveriges största banker, till Enskilda banken 1944 och disponerade därefter stora medel. Han donerade inte bara medel till Visby stadsmur utan också senare till den arkeologiska utgrävningen av sten- åldersgravfältet vid Ihre i Hangvar. Över huvud taget engagerade sig Greta 330 Birgit Arrhenius starkt för byggnadsvården på Gotland. Ada Block, den första kvinnliga apotekaren på ön, hade köpt den gamla storgården Petes i Hablingbo och med råd av Greta restaurerades gården och försågs med inredning från tiden. Se- dermera donerades gården till Gotlands fornvänner och har blivit en välbe- sökt museigård. Gretas vän keramikern Tyra Lundgren, känd för sina monu- mentala keramiska bildreliefer, köpte på hennes inrådan under tidigt femtio- tal gården Bredkvie, en av de gamla gårdarna på Storsudret i Fide, som omsorgsfullt renoverades. Men även om byggnadsvården, inte minst de många kyrkorna, upptog stora delar av Gretas arbetstid, var det alltjämt fornvården som låg henne närmast om hjärtat. Tillsammans med Fornsalens vaktmästare Einar Johans- son cyklade hon iväg och inspekterade fornlämningar hotade genom exploatering. I vissa fall var utgrävning nödvändig och därvid kom också Einar Johansson till hjälp. Greta blev under de tio år hon verkade på Gotland känd och respekterad över hela ön, där hon fick smeknamnet Forngreta. Under vintrarna hade hon fullt upp med att sammanställa rapporter över de arkeologiska utgrävningarna och antikvariska ärendena. Hennes arbetsbörda, som den framgår av hennes dagböcker och rapporter liksom av publicerade uppsatser, måste ha varit ofantlig. Motsvarande uppgifter handläggs numera för- utom av landsantikvarien och museichefen såväl av länsantikvarie som av några antikvarier.

Professor vid Stockholms högskola När därför professuren i Nordisk fornkunskap vid Stockholms högskola ledig- förklarades efter Nils Åbergs pensionering 1954 sökte hon denna tjänst, bl.a. för att få bättre tid att fullborda det gamla uppdraget från Valsgärde Hon hade med stor möda sammanställt publiceringen av båtgraven Valsgärde 8, som utkom 1954, men kvar fanns ännu Valsgärde båtgrav 7. Som sakkunniga för professuren i Stockholm utsågs professorerna Mårten Stenberger, Uppsala, Holger Arbman, Lund och Ella Kivikoski, Helsingfors. Av utlåtanden framgår att de båda svenska sakkunniga placerade Greta Ar- widsson i första rummet medan Kivikoski placerade hennes medsökande Wil- helm Holmqvist i första och Greta i andra rummet. Sedan högskolan avvisat Holmqvists överklagande, blev hon 1956 utnämnd till professor. Som hon själv berättat var det med tvekan som hon tillträdde tjänsten. Nils Åberg hade som flera av professorerna vid humanistisk fakultet aldrig skapat en egen institution utan höll till på Statens historiska museum. Där hade han en läsplats i biblioteket medan föreläsningar och seminarier skedde i museets fö- reläsningssal. Men Greta lyckades snart få tillgång till egna lokaler inom högskolans om- råde kring Observatoriekullen. Lokalerna inrymdes i en byggnad som tidigare tillhört stiftelsen Pauvres honteux och där ställdes också Åbergs bibliotek upp, Greta Arwidsson (1906–1998) 331 som hon förvärvade. Institutionen försågs också med både amanuens och sekreterare. År 1960 tillkom ytterligare en lärartjänst, då Evert Baudou disputerade och blev utnämnd till docent. Till en början blev institutionens seminariegrävning förlagd till Gotland, där hon avslutade sin tidigare påbörjade utgrävning av det mellanneolitiska grav- fältet på Ihre i Hangvar. Som lärare följde hon nu samma praxis som hennes lärare Sune Lindqvist gjort, nämligen att överlämna den slutgiltiga publiceringen och bearbetningen till en av doktoranderna, i detta fall Gunborg Janzon, som senare blev docent vid institutionen. Sedan Ihre-utgrävningen avslutats blev seminariets fältarbeten förlagda till Lovön i Mälaren, där undersökningarna först började på gravfältet Viken. Här påträffades bl.a. en kammargrav med förgyllda rembeslag och prydnadsknapp ornerade i Salins stil I. Greta publicerade två preliminära uppsatser om den märkliga kammargraven, som plundrats i forntiden, men överlämnade därefter hela materialet från gravfältet till Jan Peder Lamm. Detta gravfält fick bilda ba- sen för hans doktorsavhandling. På Lovön bodde fil. lic. Berit Wallenberg, och Greta lyckades få henne att donera medel för utgrävningar på Lovön, som fortsatte att vara platsen för institutionens seminariegrävningar långt efter det att Greta blivit pensionerad.

Stockholms universitet bildas På Stockholms högskola blev man snabbt medveten om Gretas stora administrativa kapacitet. Hon blev Humanistiska fakultetens dekanus och engagerades i många kommittéer, inte minst i samband med att högskolan blev ett universitet 1960 och planerna att bilda ett samlat campusområde ute i Frescati tog form. Samtidigt upplevde hennes ämne Nordisk fornkunskap en våldsam ökning av antalet studerande, från en handfull nybörjare i slutet av 1950-talet till över hundra 1968! Hon lyckades med att till institutionen knyta professor Nils-Gus- taf Gejvall, som fick en rådsforskartjänst och genom en donation från Gustaf VI Adolf tillgång till ett osteologiskt forskningslaboratorium i en stallbyggnad på Ulriksdals slott 1967. Gretas intresse för tvärvetenskap kunde man notera redan i hennes första publikation från Valsgärde, där hennes far, zoologen, gjorde bestämningar av benen. Under hennes tid vid universitetet knöt hon även nära kontakter med kulturgeograferna och kom därigenom själv att inspireras till bebyggelseforsk- ning i Mälardalen och främja det kulturgeografiska intresset för arkeologiska lämningar. Efter pensioneringen 1973 var det också genom hennes starka stöd som Arkeologiska Forskningslaboratoriet kunde bildas 1976 vid Stockholms universitet. 332 Birgit Arrhenius

Birka projektet Som framgår av ovanstående fick Greta inte de stora möjligheter till fri forskning i sin universitetstjänst, som hon kanske hade föreställt sig. Detta tog hon igen vid sin pensionering, när hon inte bara fullbordade sin Valsgärde-publicering, genom att både ge ut Valgärde 7 och sammanfatta Valsgärde-studierna i några populärvetenskapliga uppsatser. I ett par andra uppsatser tog hon upp fynd som framkommit under hennes Gotlandstid, och tillsammans med Gösta Berg publicerades smedsfyndet från Mästermyr, The Mästermyr Find. A Viking Age Tool Chest (1983). Ett helt nytt stort projekt som hon tog sig an var publiceringen av bearbet- ningar av gravfynden från Birka. Holger Arbman hade sammanställt material- publikationen Birka I, die Gräber 1940–43 och i sin doktorsavhandling skildrat det karolingiska inflytandet i fyndmaterialet, men han hade aldrig gjort någon större sammanfattande analys av de enskilda föremålen. En sådan analys var efterfrågad inom vikingatidsforskningen, och Greta lät nu samla in dylika enskilda föremålsanalyser, ofta framlagda som C- eller D-uppsatser vid skilda universitet, och tillsammans med författarna bearbeta dessa, så att de kunde tryckas. Denna bearbetning, där hon också själv författade ett stort antal fynd- analyser, fyllde tre volymer Birka II: 1–3, Systematische Analysen der Gräber- funde, där den sista utkom 1989.

Greta Arwidsson och kvinnosaken Greta tog i sin ungdom initiativet till att inrätta en post som den första kvinnliga klubbmästaren vid Uppsala universitet – på Upplands nation. Hon blev den första kvinnliga landsantikvarien och den första kvinnliga professorn i arkeologi i Sverige och slutligen den första kvinnan som valdes in i Vitterhetsakade- mien. Kan man därför anse att hon var en kvinnosakskvinna? Nej, snarare tvärtom. Hennes inställning till kvinnosaken belyses av hennes svar till Birgitta Wik vid Vetenskapsmuseet i Trondheim, som bett henne medverka i den nystartade tidskriften K.A.N. (Kvinnor kan). Greta svarade: »Tyvärr kan jag inte medverka med någon vikt i tidskriften K.A.N. Jag saknar intresse och förståel- se för nutidens kvinnosaksfrågor och det sätt på vilket man anser sig kunna på- verka utvecklingen. Med vänliga hälsningar. Stockholm den 20/10 1989, Greta Arwidsson» (citerat ur GA:s arkiv). Betydde svaret att Greta var omedveten om att det fanns särskilda kvin- noproblem? Av de många samtal vi förde under hennes senare år, framgick att så inte alls var fallet. Snarare det motsatta, där hennes avvisande hållning berodde på att hon fruktade att en provocerande hållning kunde skada kvinnosaken, dvs. göra det ännu svårare för kvinnor att göra karriär. Hon återkom många gånger till detta ämne vid våra samtal. Jag tror att denna fruktan var ganska vanlig hos framgångsrika kvinnor i hennes generation som i ungdomen upplevt rösträttskvinnornas strid. Greta Arwidsson (1906–1998) 333

Hennes hållning till trots har hon kommit att spela stor roll som en förebild såväl för kvinnliga arkeologer, som numera dominerar inom ämnet i Sverige och innehar många ledande positioner, som inom andra områden, där t.ex. de kvinnliga klubbmästarna vid nationerna vid Uppsala universitet har bildat föreningen Greta Arwidssons vänner, en förening för vilken hon var inspektor i flera år. Hennes internationella betydelse inom ämnet arkeologi framgår av att hon 1954 blev medlem av det Kgl. Nordiske Oldskriftselskab, vidare 1974 Honorary fellow of the Society of Antiquaries och 1978 medlem av Deutsches Archäologisches Institut. Efter en längre tids sjukdom avled hon 1998, 92 år gammal. Hennes stora intresse för vad som hände inom arkeologin var oförändrat ända till slutet.

Referenser Otryckta källor Greta Arwidssons arkiv i ATA, Riksantikvarieämbetet. Malin Lindqvists redogörelse i samband med utställningen »Kvinnfolket – en helt annan historia». Gotlands museum 2009.

Tryckta arbeten En komplett förteckning av Greta Arwidssons tryckta skrifter finns i Gösta Berg & Jan Peder Lamm, 1991: Greta Arwidsson 85 år. Fornvännen 86. S. 91–97.

Övriga referenser Arrhenius, Birgit, 1983: The chronology of the Vendel graves. Vendel Period Studies, ed. by Jan Peder Lamm & Hans-Åke Nordström. (Statens historiska museum, Stu- dies 2.) Stockholm. S. 39–70. — 2019: Forngreta. En biografi om Greta Arwidsson, den första kvinnan som blev landsantikvarie och professor i arkeologi. (Lärda i Sverige.) Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Stockholm. Fridell, Allan, 1930: Den första båtgraven vid Valsgärde i Gamla Uppsala socken. Fornvännen 25. S. 217–237. Klein, Ernst, 1937: Anna och Ivar Arwidsson. Rig 20. S. 1–4. Ljungkvist, John, 2008: Valsgärde – Development and Change of a Burial Ground over 1300 Years. Valsgärde Studies: the Place and its People, Past and Present, ed. by Svante Norr. Opia 42. Uppsala. S. 13–55. Norr, Svante, 2008: Valsgärde 7 – the Radiocarbon Dates (again). Valsgärde Studies: the Place and its People, Past and Present, ed. by Svante Norr. Opia 42. Uppsala. S. 57–63. Salin, Bernhard, 1904 (1935): Die altgermanische Thierornamentik. Stockholm. 334 Birgit Arrhenius Hans Hansson (1907–1972) 335 Hans Hansson (1907–1972)

Kerstin Söderlund Foto: efter Fataburen 1972.

Hans Hansson föddes den 27 februari 1907 och växte upp i Eke på södra Got- land. Vid 10 års ålder började han i Visby allmänna läroverk där han tog studentexamen på latingymnasiet våren 1926. Studierna fortsatte vid den humanistiska fakulteten vid Stockholms högskola. Huvudämnet var nordisk och jämförande fornkunskap där han hade Nils Åberg som lärare. Fil. kand.-examen avlade han 1933 och i den ingick också etnologi och historia, som han studerade för professorerna Nils Lithberg och Sven Tunberg. År 1937 avlade han även en fil. lic.-examen i nordisk och jämförande arkeologi, där han behandlade Södermanlands järnålder. Avhandlingen Stockholms stadsmurar blev klar 1956. I den sammanfattade Hans Hansson resultaten från de många undersökningar han gjort i samband med små och stora schaktningsarbeten i Gamla stan, men han använde också skriftliga källor, äldre bilder och kartor. Frågor om strandförskjutning- en, Stockholms tillkomst och utveckling, stadsmurar och stadsplan belyses i avhandlingen. Tolkningarna av de arkeologiska lämningarna präglas av god intuition och en medvetenhet om stratigrafins betydelse. Ämnet medeltidsarkeologi, numera historisk arkeologi, var ännu inte fött, och avhandlingen lades fram som en stadshistorisk avhandling vid historiska institutionen vid Stockholms högskola. Hansson ansåg att historia borde vara museimannens grundämne och ibland gav han det skriftliga källmaterialet företräde. Allt hans arbete präglades emellertid av ett brett kulturhistoriskt förhållningssätt med plats för olika vetenskapsområden och han rörde sig med lätthet över ämnesgränserna. Hans Hanssons yrkeskarriär började år 1928 med flera tillfälliga anställ- ningar på Riksantikvarieämbetet, där han arbetade med både utgrävningar och inventeringar i Stockholmstrakten och på Gotland. Vid flera tillfällen biträdde han också Stockholms högskola vid deras seminariegrävningar, bl.a. vid de ve- 336 Kerstin Söderlund tenskapliga undersökningarna av storhögarna i parken vid Norsborg i Botkyr- ka. Under ett par månader 1929 arbetade han också som etnolog och nedteck- nade gotländska folkminnen under professor Nils Lithbergs ledning. Båda var gotlänningar och om Hansson berättas att han under hela sin levnad höll fast vid sin gotländska dialekt. År 1930 deltog han i Birger Nermans undersökning- ar i Grobin i Lettland under en månad. I 30 år kom Hans Hansson att arbeta på Stockholms stadsmuseum. Somma- ren 1930 fick han, 23 år gammal, sin första anställning. Uppgiften var att dokumentera och plocka upp det 21,5 m långa och 6 m breda Riddarholmsskeppet med all dess utrustning i form av kanoner, bössor m.m. Arbetsförhållandena var inte helt lätta och den blivande stadsantikvarien Gösta Selling skriver: »Ur den våta och leriga spånten med länspumparna som ackompanjemang kom den i lerfläckad overall skrudade Hansson uppklättrande och visade stolt upp vad som plockats upp» (Selling 1988:24). Vid detta tillfälle var Stadsmuseet bara en kommitté med en heltidsanställd antikvarie. Under de följande åren fick Hans Hansson en fastare anställning som amanuens och det blivande museets enda arkeolog och etnolog. Som etnolog ägnade han de första åren på museet åt att genom film, uppteckningar och insamling av föremål dokumentera olika hantverk som var att på väg att försvinna från staden (Hansson 1942). Under andra världskriget föreslog han också att livet i Stockholm under den andra krigsvintern skulle dokumenteras på film, vilket var en fortsättning på den dokumentation som gjorts året innan (SSM 429/1941). Detta var ett mycket tidigt exempel på samtidsdokumentation. När Hans Hansson började sitt arbete var stadsarkeologi i stort sett ett oprö- vat område i Stockholm och äldre kolleger som tidigare försökt avrådde honom: »Du kommer att få svårt att skapa respekt för fornminneslagen. Ingen kommer att släppa fram dig till något schakt. Företagarna vill inte bli hindrade. Verkmästarna vill inte ha obehöriga rännande på arbetsplatsen. Och jobbarna kommer att droppa murbruk i hatten på dig» (Hansson 1961:9). Hans Hansson lät sig inte avskräckas och lyckades med att väcka intresse hos både verkmästare och arbetare, som både älskade och beundrade honom (Cramér 1988:95). Från det blivande museets sida ville man inte göra sig im- populär och vågade inte stoppa schaktningarna när något av arkeologiskt intresse framkom. Det medförde att Hansson fick försöka att dokumentera utan att hindra arbetena. Han fick arbeta under raster och göra kompletterande un- dersökningar utanför ordinarie arbetstid, något som krävde ett stort engagemang och som säkert många gånger var slitsamt. Hans sätt att vara och arbeta uppskattades och ledde till att han fick veta var nya arbeten skulle ske och kon- taktades om något påträffades vid schaktningsarbeten. Då ryckte han snabbt ut i paletå och hatt för att undersöka vad som framkommit (Cramér 1988:93). Vis- sa år kunde upp till 300 platser anmälas. Inne i Stockholm anlades en ny avloppsledning i mitten av 1930-talet, vilket medförde krävande arbetsuppgifter. Ledningen drogs från Kungsträdgården över Gustav Adolfs torg och längs hela Skeppsbron. Vid Kungsträdgården Hans Hansson (1907–1972) 337

Hans Hansson undersöker kulturlager i kostym och hatt 1940. Stockholms Stadsmu- seum. framkom rester av palatset Makalös och i Skeppsbron bryggor som föregått gränderna, försvunna gränder samt avloppstrummor som på 1600-talet grävts ned i dem (Hansson 1939). Utanför innerstan började schaktningarna för att anlägga Bromma flygfält 1933. Arbetena med flygplatsen var det sista stora byggprojekt som Stock- holms stad bedrev med handkraft och hästkärror. Hundratals nödhjälpsarbetare var anställda och de »hade alla skäl att förbanna sina låga löner och gjorde det med bister humor». Om arbetarna gjorde något fynd kunde de få en liten hit- telön av Stadsmuseet, vilken utgjorde ett välkommet tillskott. Hans Hansson lärde känna många av arbetarna, och när det gällde arkeologin fortsatte samarbetet när han längre fram i tiden träffade dem på olika arbetsplatser i staden (Hansson 1961:11 f.). Undersökningarna vid Bromma flygfält berörde förhistoriska gravfält, huvudsakligen från vendel- och vikingatid. Intill gravfälten fanns boplatser som anlagts under samma tid och ibland varit i bruk fram till 1800-talet. Genom de arkeologiska undersökningarna kunde man påvisa en lång bebyggelsekon- tinuitet i området. Med hjälp av fosfatanalyser i samarbete med Olof Arrhenius och arkiv- och kartstudier försökte Hans Hansson att identifiera gårdarna. Han knöt samman de förhistoriska gravfälten med de medeltida byarna, varav vissa redan försvunnit i samband med senmedeltidens och stormaktstidens godsbild- ningar (Hansson 1936). 338 Kerstin Söderlund

För Hans Hansson var en bebyggelsearkeologisk inriktning självklar och det som gav mening åt den förhistoriska arkeologin. Uppfattningen delades inte av alla hans samtida kolleger och avfärdades ibland som »torpararkeologi». Själv hade han inte mycket till övers för de arkeologer som betraktade fornlämningar främst som behållare av förhistoriska föremål, vilka sedan kom att ingå i trista museiutställningar, där de exponerades i långa serier med utvecklingsläran som rättesnöre. Jakten på slutna fyndkombinationer ledde till att gravar grävdes ut på löpande band utan att man frågade sig vilken annan information de kunde ge (Hansson 1961:14). År 1937 fick Stadsmuseet en fastare organisation med en byggnad för ut- ställningar, ordinarie tjänster, bland dem tjänsten som 2:e antikvarie med ansvar för arkeologin, vilken Hans Hansson sökte och fick (SSM 178/137). Det arkeologiska arbetet i innerstaden fortsatte, och i ytterstaden startade ett forn- vårdsarbete, där flera gravfält kunde röjas med hjälp av anställda hos arbetslös- hetskommittén. När kriget bröt ut stoppades fornvården och den återupptogs först på 1950-talet. Krigsutbrottet 1939 försvårade allt systematiskt arbete med kulturmiljö, ut- ställningar och undersökningar. För Hans Hanssons del innebar det ständiga in- kallelser till militärtjänst i en granatkastarpluton på Gotland. I Stockholm med- förde kriget arkeologiska beredskapsarbeten för att anlägga skyddsrum vid Centralen och i Slottsbacken, vilka gav nya kunskaper om utfyllnaderna i Klara sjö från 1700-talet och framåt i tiden och om det gamla slottets vallgravar. Un- der samma period pågick också schaktningarna för Södergatan. Efter krigsslutet publicerade Hans Hansson resultaten från undersökning- arna i innerstaden i två större uppsatser i S:t Eriks årsbok. De handlade om strandlinjen och stadsmurarna på Skeppsbrosidan i Gamla stan och om Norr- malms topografi med stormaktstidens utschaktningar och utfyllnader utifrån en kombination av arkeologiska iakttagelser, fynd och skriftliga källor (Hansson 1945, 1946). Mellan åren 1945 och 1948 pågick omfattande under- sökningar inför bygget av kanslihusannexet vid Gamla stans nordvästra strand. Resultaten kunde kombineras med tidigare undersökningar i Mynt- torget, där delar av Norreport framkommit, och de kom att publiceras i Hanssons avhandling (1956). År 1947 öppnade utställningen »Fynd från Gamla staden», där resultaten från arkeologiska undersökningar i staden presenterades, och för första gången kunde Riddarholmsskeppet visas för publik. Efter kriget började Stadsmuseet aktivt att delta i planeringsarbetet vid stör- re exploateringar. Inför vad som sedan skulle bli förorterna Vällingby, Blacke- berg och Hässelby i södra Spånga gjorde Hans Hansson en kulturhistorisk inventering som låg till grund för den stadsplan som lades fram 1946. I planen hade de viktigaste fornlämningarna och kulturhistoriska byggnaderna lagts in som natur- och kulturreservat, vilka skulle omge de nya stadsdelarna (Hansson 1947). Hans Hansson (1907–1972) 339

Den första yrkesinriktade kursen i Sverige för blivande museitjänstemän ägde rum på Stadsmuseet 1951 och som ansvarig för arkeologin undervisade Hans Hanson i ämnet. En av deltagarna var Margareta Biörnstad, som tillsammans med några av de andra kursdeltagarna kom att arbeta med de omfattande utgrävningar som blev följden av utbyggnaden av södra Spångas förorter. Ar- betet pågick under tre år med undersökningar på sommarhalvåret och rapport- arbete på vintern (Biörnstad 1988:11). Det resulterade även i licentiatavhandlingen Järnåldersbebyggelsen i södra Spånga (Biörnstad 1955). I början av 1950-talet pågick också arbetet med tunnelbanan för fullt. I Riddarholmskanalen bestod det till stor del av muddringar. Ett 20-tal båtar påträffades, men det gavs ingen möjlighet att undersöka dem ordentligt, även om deras läge och storlek kunde bestämmas med hjälp av dykare. Att arbetssituationen för arkeologin var långt ifrån tillfredsställande framgår av Hans Hanssons dagböcker från undersökningen (SR 194). Iakttagelserna från det tio år långa tunnelbanebygget, som sträckte sig fram till Centralen, presenterades i en populär bok, Med tunnelbanan till medeltiden (Hansson 1960). När skrovet till regalskeppet Wasa upptäcktes och bärgningen började vid slutet av 1950-talet, knöts Hans Hansson till projektet som expert. Hans fram- gångsrika insats och administrativa talang vid Wasas bärgning var de viktigaste skälen till att han 1960 utnämndes till chef för Sjöhistoriska museet. Under hans tid knöts Wasaskeppet till detta museum och drog stor publik, viket kräv- de både omorganisation och mer personal. Hansson startade marinarkeologiska undersökningar och ett samarbete med sportdykare, som genom fyndet av Wasa fått ökat intresse att leta efter sjunkna skepp. År 1963 blev han styresman och chef för Nordiska museet och arbetade där till sin alltför tidiga bortgång år 1972 (Selling 1973:44). Hansson var en genuin gotlänning och genom hela livet behöll han intresset för hemön. Han hjälpte bl.a. professor Henrik Munthe i dennes geologiska forskningar på ön. Under sin tid som chef för Sjöhistoriska museet startade Hans Hansson ett projekt inom ett då oprövat marinarkeologiskt område: att försöka lokalisera de gotländska hamnarna från yngre järnålder och tidig medeltid, den gotländska sjöfartens storhetstid. Hypotesen var att de gotländska tingen hade egna hamnar. Under åren 1961–63 gjordes rekognosceringar, fosfatkarteringar och mindre provgrävningar, något som bl.a. ledde till att hamn- och handelsplatsen Pa- viken i Västergarns socken upptäcktes. I sitt inträdesföredrag i Vitterhets- akademien den 7 februari 1967 redogjorde Hansson för forskningsprojektet under titeln »Gotländska tingshamnar». Han uttryckte också en förhoppning om att Sjöhistoriska museet skulle fortsätta undersökningarna och en önskan om att man inte skulle gräva ned sig så djupt i Paviken att man glömde bort arbetet med att försöka lokalisera andra hamnplatser. Det sistnämnda borde prioriteras eftersom den växande turismen tog alltmer av Gotlands stränder i anspråk, och i detta sammanhang var det viktigt att veta var de gamla hamnarna legat. Han 340 Kerstin Söderlund ville också att sentida besökare skulle få njuta av det vackraste han visste: en orörd gotländsk strand (Hansson 1967). Hans Hansson fick aldrig möjlighet att fullfölja sitt forskningsprojekt då han gick bort i förtid den 31 augusti 1972, 65 år gammal, men undersökningarna i Paviken fortsattes av hans efterträdare (Lundström 1981:7 ff.). Sökandet efter gamla hamnplatser på Gotland pågår fortfarande.

Referenser Biörnstad, Margareta, 1955: Järnåldersbebyggelsen i södra Spånga. Opublicerad licentiatavhandling. Stockholms högskola. — 1988: Museet i staden. Stadsvandringar 11. Stockholm. S. 11–17. Cramér, Margareta, 1988: 1954 kom jag till Stadsmuseet. Stadsvandringar 11. Stock- holm. S. 92–99. Hansson, Hans, 1936: Bromma flygfälts äldre kulturhistoria. Stockholms stadsfullmäk- tiges handlingar. Bihang 45. S. 7–41. — 1939: Iakttagelser och undersökningar vid gatuarbeten under 1938. Redogörelse för Stockholms stads museinämnds verksamhet under år 1938. S. 13–36. — 1942: Hantverkare i Stockholm. Några synpunkter i samband med Stadsmuseets hantverksundersökningar. Redogörelse för Stockholms stads museinämnds verksamhet under år 1941. S. 9–18. — 1945: Ringmurar och hamnar i det medeltida Stockholm. S:t Eriks årsbok. S. 119– 170. — 1946: Norrmalm i stöpsleven. S:t Eriks årsbok. S. 9–42. — 1947: Fynd från Gamla staden. Förord Ragnar Tomson. Stockholms stadsmuseum. Tillfälliga utställningar. — 1947: Södra Spånga. Några kulturhistoriska synpunkter med anledning av den före- slagna inkorporeringen. Redogörelse för Stockholms stads museinämnds verksamhet under år 1946. S. 13–28. — 1956: Stockholms stadsmurar. Monografier utgivna av Stockholms kommunalför- valtning 18. Stockholm. — 1960: Med tunnelbanan till medeltiden. Stockholm. — 1961: Arkeologi i Stockholm. S:t Eriks årsbok. S. 9–38. — 1967: Gotländska tingshamnar. Gotländskt arkiv 1967. S. 29–33. Lundström, Per, 1981: De kommo vida … Vikingars hamn vid Paviken på Gotland. Stockholm. Selling, Gösta, 1973: Minnesord över Hans Hansson. Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens Årsbok 1973. S. 40–45. — 1988: När Stadsmuseet kom till. Stadsvandringar 11. S. 18–52.

Förkortningar SR = Stadsarkeologiskt register. SSM = Stockholms stadsmuseum. Nils-Gustav Gejvall (1911–1991) 341 Nils-Gustaf Gejvall (1911–1991)

Sabine Sten Foto i privat ägo.

Osteologi, läran om skelettet, är i dag ett väl inarbetat ämne inom arkeologi vid universiteten i Stockholm (sedan 1960-talet), Lund (1980-talet) och Uppsala universitet Campus Gotland (1990-talet). Målet med utbildningen är att lära studenterna att identifiera ben, även kremerade rester, av människa och djur och tolka resultaten i ett arkeologiskt och biologiskt sammanhang. Nils-Gustaf Gejvall föddes 13 december 1911 i Karlsunda, Kalmar län. Hans föräldrar hette Ester Wahlgren och Gustaf Johnsson. Fadern arbetade som trafikassistent vid järnvägen. Gejvall tog studenten i Kalmar och började 1932 studera zoologi vid Lunds universitet. Efter grundexamen kom han 1936 till Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm och arbetade med konservering. Han fick tidigt ett stort intresse för ben av människa och djur i arkeologiska sammanhang. Med hjälp av ett stipendium arbetade han 1937–38 i Grekland och i Troja. En orsak till hans internationella engagemang, framför allt i Troja och på Cypern, var att hans farbror Oscar Broneer var professor i klassisk arkeologi vid University of Chicago och chef för den amerikanska arkeologiska skolan i Aten, där Gejvall arbetade som osteolog 1937 och 1938 (Stjernquist 1992: 116). Före kriget hade Gejvall kontakt med riksantikvarien Sigurd Curman om in- rättandet av en osteologtjänst vid Statens historiska museum (SHM). Under en stor del av kriget 1939–44 var han inkallad. Åren 1945–48 arbetade han tidvis som amanuens vid museet. En personlig tjänst som osteolog inrättades för honom på SHM genom ett riksdagsbeslut 1948. En fast antikvarietjänst på SHM inrättades inte förrän 1971. Inför licentiatstudierna i zoologi vid Stockholms universitet ville Gejvall skriva om djurbensmaterialet från Troja, men ämnet accepterades inte, eftersom det ansågs vara arkeologi. Det rörde sig om 10 000 djurbensfragment – 342 Sabine Sten

Nils-Gustaf Gejvall, biträdande lägerchef i Nils-Gustaf Gejvall avläser avvägningsinstru- Vallhagar. Privat ägo. mentet i Vallhagar. Efter Vad jorden gömde. från stadens första bebyggelse 3500 f.Kr. fram till 500 e.Kr. – från de amerikanska utgrävningarna. Vid Uppsala universitets zoologiska institution var han däremot välkommen att skriva licentiatavhandling om Trojas forntida djur- värld, och den blev färdig 1947. Under åren på SHM deltog Gejvall vid arkeologiska utgrävningar och utförde osteologiska analyser, bl.a. av järnåldersbyn i Vallhagar på Gotland. År 1960 disputerade Gejvall vid zoologiska institutionen i Lund på det medeltida arkeologiska skelettmaterialet från Frösön i Jämtland: Westerhus. Medieval Population and Church in the Light of Skeletal Remains (Gejvall 1960). Betygsnämnden med representanter från zoologi, medicin och genetik visar tydligt bredden på hans forskning. Han fick docentbetyg och blev 1961 docent i antropologi och historisk osteologi vid Stockholms universitet (Stjern- quist 1992:117). Gejvalls många publikationer visar hans vetenskapliga bredd i fråga om paleopatologi, rättsmedicin, veterinärmedicinsk historia, paleodemografi, fysisk antropologi, genetik och om C14 som dateringsmetod. Hans tryckta bibliografi (During & Nyman 1992) omfattar 162 nummer. Här finns osteologiska analyser av obrända och brända ben från människa och djur från sten- åldern till historisk tid. Många artiklar publicerades i tidskriften Ossa, Inter- national Journal of Skeletal Research, för human- och animalosteologi, paleopatologi och rättsmedicin, vilken han själv grundade och som gavs ut 1974–89. Nils-Gustav Gejvall (1911–1991) 343

Osteologiska forskningslaboratoriet bildas Tankarna kring ett osteologiskt laboratorium väcktes tidigt. Riksantikvarie Si- gurd Curmans planer på ett sådant laboratorium kunde förverkligas med bi- stånd av dåvarande kungen Gustaf VI Adolf som hade stort intresse för osteologi som hjälpvetenskap till arkeologi (Gejvall 1991:7). Under Gejvalls arbete vid SHM påbörjades ett samarbete med Stockholms universitet. Han höll ett antal föreläsningar och övningar i antropologi för arkeologer. Det ökade intresset för osteologi gjorde att Gejvall inte hann med allt arbete på museet. Åren 1963–65 var han tjänstledig för en forskardocentur vid Stockholms universitet. Tillsammans med professor Greta Arwidsson tog Gejvall initiativ till Osteo- logiska forskningslaboratoriet. Det knöts till arkeologiska institutionen vid Stockholms universitet och förlades till en f.d. stallbyggnad vid Ulriksdals slott. Här ansvarade Gejvall för utbildningen i historisk osteologi 1967–78, och en utbildning inom human- och animalosteologisk grundforskning byggdes upp, liksom referenssamlingar. Efter ett förslag från Gejvall och Arwidsson fick museets osteolog Hans Sellstedt tjänstelokal vid universitetets osteologiska laboratorium för att få daglig kontakt med dess forskargrupp och resurser. Osteologens uppgift var att katalogisera och vetenskapligt bearbeta nyinkommet benmaterial och artefakter av ben och horn, arkeologiskt fältarbete, bestämning och katalogisering av museets samlingar samt ge bistånd till andra museer och institutioner. Osteolo- giska laboratoriet invigdes 12 april 1967 av kung Gustaf VI Adolf (Gejvall 1991:62).

Humanosteologi Gejvalls avhandling om de medeltida människorna (totalt 371 individer) på storgården Västerhus på Frösön i Jämtland under tiden 1100–1350 väckte stort intresse hos forskare och allmänhet. Den gav en bild av de medeltida männi- skornas livsvillkor. Med hjälp av könsbedömningar kunde han visa att kvinnor begravts norr om och män söder om kyrkan. Under denna tid tillhörde Jämtland Norge. För att förstå den segregerade begravningsformen studerade Gejvall norska lagtexter och fann bl.a. att män och kvinnor skulle begravas på detta sätt. Resultatet kunde senare jämföras med liknande undersökta kyrkogårdar, t.ex. vid Garda kyrka på Gotland, genom könsbedömning på arkeologiska fö- remål (Trotzig 1970:16). Långa män och kvinnor hade begravts närmare kyrkan och korta längre bort från den. Kroppslängd beror till största delen på ärftlighet, men undernäring och sjukdom under uppväxten påverkar också. Sociala skillnader hos befolkningen yttrar sig dessutom genom skillnader i kropplängd. Gejvall studerade även ärftliga morfologiska särdrag, som visade släktskap mellan de begravda. Materialet tydde på stor dödlighet bland barn. Endast ett fåtal individer blev 344 Sabine Sten

äldre än 60 år. De vuxnas tänder visade emaljförändringar på grund av närings- brist under uppväxten. Gejvall beskrev även sjukdomar och trauma som sätter spår i skelettet, såsom artros, lepra, benbrott, dödliga hugg och krigsskador (Gejvall 1975, 1991). Än i dag är skelettmaterialet från Västerhus aktuellt inom arkeologi, naturvetenskap och medicin. Det är ett av Sveriges mest uppmärksammade, både nationellt och internationellt. Kemiska analyser av benens grundämnen visar att kosten i huvudsak bestått av kött från husdjur, mjölkprodukter och rotfrukter. En man, begravd inne i kyrkan, hade ätit mycket saltvattensfisk från Atlanten, vilket visar att han inte bott i Västerhus någon längre tid. Tän- derna pekar också på ärftliga särdrag och att flera generationer män från samma släkt begravts på kyrkogården. Ett annat resultat är att barn med bättre tandstatus påträffades nära kyrkan. Barn i familjer med lägre social status fick en sämre kost och därmed också sämre tänder; dessa barn påträffades längre bort från kyrkan, där familjer med lägre social status jordades. Några av barnens tänder uppvisar skador från fosterstadiet på grund av att mödrarna varit sjuka eller undernärda under graviditeten. Kvinnorna ammade länge; de flesta barn slutade att dia först vid 1½–2 års ålder. Förekomsten av öronin- flammation har också studerats (Iregren et al. 2009). Gejvalls benmätningar från Västerhus har använts för jämförelse med andra samtida befolkningars kroppslängder (Werdelin et al. 2002). Flera andra arkeologiska skelettmaterial av människa och djur analyserade av Gejvall har undersökts på nytt för nya frågeställningar med hjälp av utvecklade metoder. Några av dessa kan nämnas: Den mesolitiska Barumkvinnan är Sveriges äldsta bäst bevarade skelett, i början benämnt »den unge fiskaren från Barum». Gejvalls analys visade att det var en kvinna. Han observerade en djup grop på blygdbenets insida som han misstänkte hade samband med graviditet och barnafödande. Detta bekräftades av professor Angel vid Smithsonian i Washington. Angel ansåg att Barumkvin- nans höggradiga erosion på blygdbenets insida talar för åtminstone 10–12 bar- nafödslar (Gejvall 1970, 1991:11–16). Hon har varit aktuell igen för bl.a. me- dicinska undersökningar (Sten et al. 2000). Såväl Hallonflickan från stenåldern i Västergötland (Gejvall et al. 1952, 1975, 1991:52–54) som Stora Bjersmannen från Gotland (Gejvall 1979a) har tagits upp på nytt (Ahlström & Sten 1995). Stora Bjersmannen har undersökts med hjälp av DNA-analyser för att kartlägga befolkningsmönster i Sverige under stenåldern (Svensson & Fraser 2017:57 ff.; Günther et al. 2018). Granhammarsmannen (Gejvall 1959) från bronsåldern hade utsatts för död- ligt våld. Mordfallet har studerats rättsmedicinskt och behandlats i en populär- vetenskaplig bok av arkeologen Jonathan Lindström (2009). Bockstensmannen (Gejvall 1985, 1991:120–126; Oldeberg & Gejvall 1959) från Halland, som mördades under 1300-talet, är idag aktuell för DNA-analys. Osteologiska undersökningar av djurben från järnålderns offermosse Skede- mosse och borganläggningen Eketorp på Öland (Gejvall 1979b, 1991:72–81) Nils-Gustav Gejvall (1911–1991) 345 har åter studerats inom ramen för en doktorsavhandling med inriktning på pa- leopatologiska förändringar hos häst och nötkreatur (Telldahl 2012). Gejvall har också undersökt kända personer, som Heliga Birgitta (Gejvall 1952a, 1952b, 1991:112–117), hennes man Ulf Gudmarsson i Alvastra kloster (Gejvall 1991:112–117), Emanuel Swedenborg (1668–1772) (Gejvall 1991: 129–137), Lars Gathenhielm/kaparen »Lasse i Gatan» (Gejvall 1957, 1991: 138–146) och Erik XIV (Hjortsjö & Gejvall 1962).

Samarbeten inom medicin- och sjukdomshistoria Nils-Gustaf Gejvall hade ett mycket nära samarbete med medicinare, rättsmedi- cinare, odontologer och rättsodontologer, varav flera lockades att använda arkeologiskt benmaterial i sina doktorandstudier, t.ex. tandläkaren Swärdstedt 1966, läkaren Swedborg 1974, tandläkaren Sagne 1976 och läkaren Fahlström 1981. Gejvall samarbetade också med Statens Kriminaltekniska Anstalt och Sta- tens Polishögskola, där han även undervisade. Han var också polisen behjälplig med identifiering vid mordfall. Han gjorde även rättsmedicinska studier av hår med hjälp av Plus SEM-teknik (Gejvall 1974).

Kremerat skelettmaterial I sin minnesbok In på bara benen skriver Gejvall att antropologen Carl Magnus Fürst år 1922 hade uttalat att brända ben inte hade något vetenskapligt värde och därför inte behövde sparas på SHM. Mot detta hade förste antikvarie Axel Bagge framfört att förhistorikerna på museet borde spara det kremerade benmaterialet för eventuella framtida nya metoder som kunde bidra till ny information (Gejvall 1991:56). Sverige är än idag känt för de metoder som tillämpas vid identifiering av brända ben i arkeologiska sammanhang. Mängder av kremerade skelettmaterial har tagits till vara vid arkeologiska utgrävningar och förvaras på museer. Kremering var i stora delar av vårt land det gravskick som rådde från ca 1100 f.Kr. fram till kristendomens införande. Gejvall ägnade stor del av sitt yrkesliv åt problem i samband med eldbe- gängelsen och brända skelettmaterial, något som han ansåg varit styvmoderligt behandlat inom forskningen. Hans intresse för kremerade skelettrester började i slutet av 1940-talet, då han med fil. dr K. E. Sahlström analyserade material från gravfältet Kyrkbacken i Horns socken, Västergötland. Totalt analyserade Gejvall omsorgsfullt ben från 194 gravar tre gånger (Gejvall 1948). Gejvall undersökte över 6000 kremerade bensamlingar inte bara i Sverige utan även från andra länder (Gejvall 1991:56–71). I slutet av 1940-talet under- sökte han vid universitetet i Oxford material från brandgravar från Karthago från omkring 700 f.Kr. Benresterna härrörde från en fruktbarhetskult där lamm och barn, nyfödda upp till 4-åringar, hade offrats (Gejvall 1991:56–71). Hans 346 Sabine Sten banbrytande arbete med kremerat skelettmaterial fick stor uppmärksamhet också internationellt. Även inom rättsmedicinen kom hans insatser till nytta, när det gällde att identifiera innebrända individer. Misstänkta mordfall kunde läggas ned, när han konstaterade att det rörde sig om brända ben av djur, inte av människor (Gejvall 1991:62–63). Nils-Gustaf Gejvall hade nära samarbete med Tandläkarinstitutet i fråga om tandidentifiering. I arkeologiska kremerade material påträffas oftast tandrester i form av tandrötter som skyddats av omgivande benvävnad. Tänderna bidrar till värdefull information om den dödes ålder. Vidare hade Gejvall kontakt med Norra krematoriet i Stockholm för att studera ett hundratal nutida kremationer av bägge könen i alla åldrar, som han jämförde med de arkeologiska benfyn- den. All hans erfarenhet och kunskap bidrog till diskussioner kring tillvaratagande av de kremerade resterna, de kremerade benresternas färg, vilka fragment som ger mest information etc. Gejvall utvecklade till stor del en metodik för att identifiera flera begravda individer i samma grav, för ålders- och köns- bedömning på kremerat skelettmaterial, för studier av sjukliga förändringar som sätter spår i skelettet och för att avgöra om man lagt ned hela eller delar av djur (Gejvall 1947, 1991:56–71).

Animalosteologi Gejvalls arbete med arkeologiska djurbensmaterial är också omfattande. Han medverkade i projektet om Alvastra pålbyggnad i Östergötland (Malmer 1978) för att utreda jakttider och jaktrevir samt jaktens och fiskets inriktning och metoder. Hans engagemang och kontakter bidrog till ett stort forskningsprojekt i samarbete med veterinärmedicinare och arkeozoologer från Ludwig-Maximi- lians-Universität i München. Forskningsgruppen undersökte djurbensmaterial från två lokaler på Öland: offermossen Skedemosse (Boessneck m.fl. 1968) och Eketorps borg (Gejvall 1979b). Benmaterialet från Eketorp är idag det hittills största djurbensmaterial, ca 2,5 ton, som undersökts i Sverige. Gejvall har visat hur arkeologiska djurbensmaterial kan vittna om mänsklig påverkan på miljön, t.ex. kring Eketorps borg. Under borgens tid som bondesamhälle hade betesmarkerna överbetats och skogen skövlats för att användas till bränsle och husbyggen, vilket bidrog till att jorderosionen ökade och alvarmarker tog över. (Gejvall 1982:12). ***

Nils-Gustaf Gejvall blev 79 år gammal. Under sin tid som pensionär skrev han boken In på bara benen (1991) som gavs ut samma år som han gick bort. Där berättar han om sitt liv som osteolog. Han lyfter fram några exempel på arbeten som han har utfört inom human- och animalosteologi liksom arbetet med arkeologiskt kremerat skelettmaterial och sina arbeten inom klassisk arkeologi på platser som Troja, Cypern, Lerna i Grekland och San Giovenale och Acquarossa i Italien. Nils-Gustav Gejvall (1911–1991) 347

När jag läser hans bok kan jag höra hans entusiasmerande berättelser som fängslade oss osteologstudenter. När jag började studera osteologi hösten 1975 var vi tre arkeologistudenter och en zoologistudent. Vid fältkursen på Lovö i Ekerö visade han vad han kunde identifiera bland de kremerade benresterna i järnåldersgravarna. Vi blev imponerade av hans kunskap, hur han av de små gråsvarta fragmenten kunde se om det var ben av människa eller djur och dessutom bestämma kön och ålder! Hade Gejvall som zoolog valt att placera skelettforskningen på den naturvetenskapliga fakulteten hade inte osteologiämnet utvecklats till vad det är idag. Vi har Nils-Gustaf Gejvall att tacka för att Sverige är ett föregångsland när det gäller osteologiundervisning vid universiteten.

Referenser Ahlström, Torbjörn & Sten, Sabine, 1995: Hallonflickan. Forntid på Falbygden – En bok till basutställningen. Red. Curry Heimann & Lena Persson. Falköping. S. 22–25. Arwidsson, Greta, 1979: Stenåldersmannen från Stora Bjärs i Stenkyrka. Med ett osteologiskt bidrag av Nils-Gustaf Gejvall. Arkeologi på Gotland. Red. Waldemar Falck. Gotlandica 14. Visby. S. 17–26. Boessneck, Joachim, von den Driesch-Karpf, Angela & Gejvall, Nils-Gustaf, 1968: Die Knochenfunde von Säugetiere und vom Menschen. The Archaeology of Skedemosse III. KVHAA monografier. Stockholm. During, Ebba & Nyman, Sten, 1992: Nils-Gustaf Gejvalls trycka skrifter. Fornvännen 87. S. 121–126. Fahlström, Göran, 1981: The glenohumeral joint in man: an anatomic-experimental and archaeo-osteological study on joint function. OSSA, vol. 8, suppl. 1. Stockholm. Gejvall, Nils-Gustaf, 1947: Bestämning av brända ben från forntida gravar. Fornvännen 42. S. 39–47. — 1948: Bestämning av de brända benen från gravarna i Horn. Sahlström, K. E. & Gej- vall, N.-G., Gravfältet på Kyrkbacken i Horns socken, Västergötland. KVHAA Handlingar 60:2. Stockholm. S. 153–199. — 1952a: Den Heliga Birgitta återupptäckt. Svenska Dagbladet 18.11 1952. — 1952b: Kurirflyg för den Heliga Birgitta. Hertha. Julnummer. S. 29 och 46. — 1957a: The methods used as a study & Anthropological description of cranium and skeleton. Lars Gathenhielms vittnesbörd. Red. Carl-Herman Hjortsjö & Albert Sandklef. Göteborg. S. 31 & 40–52. — 1960: Westerhus. Medieval Population and Church in the Light of Skeletal Remains. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Stockholm. — 1970: The Fisherman from Barum – Mother of Several Children. Paleoanatomic Finds in the Skeleton from Bäckaskog. Fornvännen 65. S. 281–289. — 1974: Forensic corner: Superimposition Plus SEM-comparison of Hair Cuticle for Identification Purpose. OSSA: International Journal of Skeletal Research, no 1. S. 99–103. — 1975: Kvinnoöden. O forna tiders kvinnor. Red. Lena Thålin-Bergman. Statens historiska museum. Stockholm. S. 9–19. — 1979a: Sammandrag av den anatomisk-osteologiska undersökningen av skelett från Stora Bjärs i Stenkyrka. I: Arwidsson, Greta, Stenåldersmannen från Stora Bjärs i Stenkyrka. Arkeologi på Gotland. Red. Waldemar Falck. Gotlandica 14. Visby. S. 24–25. — 1979b: Vorwort & Einsatz von Computerverfahren in der Osteologie, besonderes in Kombination mit den Messgeräten L-V-M-1601-A und B. Die Fauna. Eketorp. Be- 348 Sabine Sten

festigung und Siedlung auf Öland/Schweden. KVHAA. Stockholm. S. 1–2 & 496– 504. — 1982: Benbitar berättar – medeltida miljöförstöring. Forskning och framsteg Nr 5. S. 5–12. — 1985. Osteologisk analys av Bockstensmannen i hans nuvarande skick. I: Nockert, Margareta, Bockstensmannen och hans dräkt. Stiftelsen Hallands länsmuseers skriftserie. Halmstad. S. 23–31. — 1991. In på bara benen. En skelettforskares minnen. Förslöv. Gejvall, Nils-Gustaf, Hjortsjö, Carl-Herman & Sahlström, K. E., 1952: Stenålderskvin- nan från Luttra i svensk antropologisk belysning. II. Antropologisk del. Arkeologis- ka forskningar och fynd. Studier utgivna med anledning av H.M. Konung Gustav VI Adolfs sjuttioårsdag 11/11 1952. Stockholm. S. 414–426. Günther, Torsten, Malmström, Helena, Svensson, Emma M. et al., 2018: Population genomics of Mesolithic Scandinavia: investigating early postglacial migration routes and high-latitude adaption. PLOS Biology. Uppsala. S. 1–22. Hjortsjö, Carl-Herman & Gejvall, Nils-Gustaf, 1962: Antropologisk undersökning av kranium och skelett. En historisk, kulturhistorisk och medicinsk-antropologisk un- dersökning i samband med gravöppningen 1958 i Västerås domkyrka. Stockholm. S. 167–206. Iregren, Elisabeth, Alexandersen, Verner & Redin, Lars (red.), 2009: Västerhus: kapell, kyrkogård och befolkning. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Stockholm. Lindström, Jonathan, 2009: Bronsåldersmordet: om arkeologi och ond bråd död. Stock- holm. Malmer, Mats P., 1978: Forskningsprojektet Alvastra pålbyggnad. Fornvännen 73. S. 149–158. Oldeberg, Andreas & Gejvall, Nils-Gustaf, 1959: Bronsåldersfyndet från Granhammar i Västra Ryds socken, Uppland. Fornvännen 54. S. 225–240. Sagne, Sören, 1976: The jaws and teeth of a medieval population in southern Sweden: an anthropological study of a skull material with special reference to attrition, size of jaws and teeth, and third molar impaction. Ossa vol. 3 Supplement 1. Göteborg Sten, Sabine, Ahlström, Torbjörn, Alexandersen, Verner, Borrman, Hélène, Christensen, Eva, Ekenman, Ingrid, Kloboucek, Jan, Königsson, Lars-König, Possnert, Göran & Ragnesten, Ulf, 2000: Barumkvinnan. Nya forskningsrön. Fornvännen 95. S. 73–87. Stjernquist, Berta. 1992: Nils-Gustaf Gejvall och hans forskning. Fornvännen 87. S. 52–53. Svensson, Emma & Fraser, Magdalena, 2017: Populationsgenetiska mönster på Got- land under Mesolitikum – En studie av Gotlands första invånare. Arkeologi på Got- land 2: Tillbakablickar och nya forskningsrön. Red. Paul Wallin & Helene Martins- son-Wallin. Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet & Got- lands museum. S. 53–65. Swedborg, Iwona, 1974: Degenerative changes of the human spine – a study on dried macerated skeletons. Diss. Stockholm. Swärdstedt, Torsten, 1966: Odontological aspects of Medieval populations in the pro- vince of Jämtland/Mid-Sweden. Diss. Lund. Telldahl, Ylva, 2012: Working animals and skeletal lesions. Palaeopathology of cattle and horse in Iron Age and medieval Öland, Sweden. Theses and Papers in Osteo- archaeology No. 7 Stockholm University. Trotzig, Gustav, 1970: En arkeologisk undersökning i Garda kyrka på Gotland. Forn- vännen 65. S. 1–17. Werdelin, Lars, Myrdal, Janken & Sten, Sabine, 2002: Patterns of stature variation in Medieval Sweden. Hikuin 27. S. 293–306. Dagmar Selling (1912–1987) 349 Dagmar Selling (1912–1987)

Inger Zachrisson Foto: Gunnar Ekelund.

Dagmar Kristina Maria Selling föddes i Stockholm år 1912. Hennes far Hugo var ämneslärare, hennes mor Maria, född Bergh, hemmafru. Hon tog studenten vid Wallinska skolan i Stockholm 1932 och avlade 1937 fil. kand.-examen vid dåvarande Stockholms högskola. Där blev hon också fil. lic. 1943, men hon disputerade för filosofie doktorsgraden i Uppsala i maj 1955. Samma år blev hon docent i nordisk och jämförande fornkunskap vid Uppsala universitet. Hennes familj engagerade sig i hennes avhandling. I förordet tackar hon sin bror Olof Selling för hans tänkvärda principiella frågor och sin mor som kor- rekturläst den. Brodern blev professor i paleobotanik vid Naturhistoriska Riks- museet. Dagmar Sellings första anställning var några somrars fältarbete 1935–37 med Martin Olsson vid de kulturhistoriska undersökningarna i och runt Kalmar slott. Då torrlades och undersöktes Slottsfjärden, som varit stadens och slottets samtida hamn. Därefter deltog hon i undersökningen av Vallhagar fornby i Fröjels socken på Gotland, ett internordiskt projekt efter andra världskrigets slut 1946–50, lett av Mårten Stenberger och Ole Klindt-Jensen. Hösten 1949 var hon inbjuden till Schleswig-Holstein och utgrävningarna i Tofting och Alt- Lübeck. Nästa fältundersökning gällde en av norra Europas rikaste kammargravar från folkvandringstid, den sensationella storhögen nr 2 i Högom vid Sundsvall, med ett 19 diameter stort kärnröse. Dagmar Selling ansvarade för arbetet 1952, och tillsammans med Sverker Janson 1955. Under 1970-talet företog hon tillsammans med Albert Sandklef undersökningar i Pompeji, framför allt för att utröna uppvärmningen av termerna. Ett omfattande efterarbete följde, i form av rapport- och katalogarbete. Dagmar Selling katalogiserade, rekonstruerade och tog hand om det enorma materialet från Kalmar. Det resulterade sedan i det s.k. Kalmar-rummet på Sta- tens historiska museum (SHM). Åren 1937–62 var hon anställd vid SHM, som 350 Inger Zachrisson

SHM:s flytt från Nationalmuseum till Narvavägen 1940. På lastbilsflaket fr.v. Sverker Janson, Dagmar Selling, T. J. Arne, okänd, Bo Hellman. ATA. amanuens 1946–53, som antikvarie 1953–57 och som museilektor 1957–62. Under dessa 25 år ansvarade hon som timarvoderad amanuens också för Stock- holms slottsmuseums samlingar. Hennes yngre kolleger berättar idag hur hon skrev mycket fina katalogbilagor för SHM, att hon var skicklig i att teckna och lavera föremålen, att hon alltid var elegant och välklädd – och att hon hade mycket bestämda uppfattningar om det mesta. Hon lyckades hävda sig i den patriarkala miljö som musei- och universitetsvärlden då var. Dagmar Selling stod i mycket för bearbetningen av de många och ytterst märkliga och välbevarade föremålen från Högom. Här praktiserades för första gången i Sverige metoden att ta in hela centralgraven som preparat till SHM. Där skedde sedan under laboratorieförhållanden ett tålmodigt utgrävnings- och dokumentationsarbete på museets tekniska avdelning. Inom utställningsverksamheten kom Dagmar Selling att göra stora insatser; där var hennes konstnärliga förmåga en värdefull tillgång. Under 1940-talet hade hon huvudansvaret för den uppmärksammade utställningen »Av krukma- karens lera» med husgeråd av lergods från fem årtusenden. Den visades först på SHM i Stockholm och senare på Röhsska konstslöjdsmuseet i Göteborg. Hon författade den förnämliga katalogen med ett pedagogiskt bildmaterial och fick där ett särskilt uppskattande tack av Göran Axel Nilsson, intendent vid Röhsska. Våren 1948 var Dagmar Selling medansvarig i utställningen »Kalmar – medeltida riksfäste», till vilken hon också författade en utförlig katalog, Fynd Dagmar Selling (1912–1987) 351 från Kalmar. Under sin långa verksamhet på SHM kom hon att synnerligen aktivt medverka inte bara i den tillfälliga utställningsverksamheten utan också i omdaningen av den permanenta utställningen, särskilt viktig för fynden från Birka. Vid arkeologiska museet i Göteborg arbetade hon 1973 med utställning- en »Lübeck – Lödöse – Kalmar», som presenterades först i Kronhuset i Göte- borg och senare i Museum am Dom i Lübeck. Hon var utställningens kommis- sarie och katalogredaktör. Gunborg O. Janzon skriver att Dagmar Selling var mycket pedagogiskt intresserad. Hon ägde förmågan att muntligt levandegöra kulturhistorien. Många var de skolklasser, universitetsstuderande, in- och utländska museibesökare och kolleger, som hon presenterat samlingar för. Hennes mycket goda språk- kunskaper var här en stor tillgång. Dagmar Selling dokumenterade sitt starka forskningshistoriska intresse i publikationen om Alexander Seton (1768–1828) som fornforskare (1945), där hon lyfte fram honom ur glömskan. Seton var den förste som företog arkeologiska undersökningar på Björkö; det gjorde han under tre säsonger. Hon för- fattade också det omfattande inledningskapitlet i Vallhagar-publikationen (1955b), vilket berör upptäckten av det forntida bykomplexet. Dagmar Sellings doktorsavhandling 1955 behandlar vikingatida och tidigmedeltida keramik i Sverige. Hon hade fått i uppgift av Holger Arbman att bearbeta keramiken från Birka. Genom Kalmar-undersökningarna kom också medeltida keramik med i avhandlingen. Den blev mycket uppmärksammad och ses som en föregångare i ämnet. Hon delade in keramiken i fyra huvudgrupper, med hänsyn till utbredning och varifrån inflytanden på utformningen kom. Hon studerade teknik, teknologi, material, form, bränning och dekor hos materialet

Dagmar Selling håller lattan för avvägning. Efter Vad jorden gömde. 352 Inger Zachrisson och gjorde utmärkta teckningar av karakteristiska drag i keramiken och vackra kartor. Björn Ambrosiani betonar hur viktig Dagmar Sellings avhandling är, eftersom Birka-materialet visserligen tidigare publicerats men inte analyserats i lika hög grad. Hennes indelning anser han mycket betydelsefull, likaså hennes teori om de starka kontakterna med den del av det slaviska området som låg nära Östersjön. Helen Clarke skriver i Fornvännen 1978 att Dagmar Sellings inledning till Claes Wahlöös bok Keramik 1000–1600 är utmärkt och bygger på hennes avhandling; hennes olika typer av medeltidskeramik har slagit igenom internationellt. Anne-Sofie Gräslund framhåller hennes betydelse för vikingatidsforskningen. Hennes indelning av Birkas keramik används fortfarande; hennes typ AIV är vanlig inhemsk enkel vikingatidskeramik. Hennes artikel i Fornvännen 1951 om Tatinger-kannor är uppskattad. Dagmar Selling medverkade i universitetsundervisningen vid ett flertal till- fällen. Vårterminen 1960 hade hon vid Stockholms universitet en föreläsnings- serie om Sveriges järnålderskeramik. Under höstterminen samma år upprepa- des kursen vid Lunds universitet. Hösten 1960 tjänstgjorde hon som vikarierande docent vid Stockholms universitet och föreläste bl.a. om Högom-fyndet. Som universitetslektor tjänstgjorde hon läsåret 1972–73 vid Göteborgs universitet. Hon var fakultetsopponent vid Märta Strömbergs disputation i Lund 1961 och 1974 vid Inga Häggs disputation i Uppsala. Forskningen kring gravgodset från Högom avspeglas i Dagmar Sellings artikel »Hövdingasvärdet från Högom». Bland opublicerat material finns full- ständiga manus till ett flertal föreläsningar. Förutom provföreläsningen för docentur i september 1955 vid Uppsala universitet föreläste hon i ämnet vid Hel- singfors universitet 1958, vid Uppsala universitet 1959 och 1960 vid Stock- holms universitet. Men det var svårt att samordna bearbetningen av Högom- materialet med Sverker Jansons verksamhet, med den egna avhandlingen och med alla nya arbetsuppgifter i Kalmar. Tiden räckte inte till. 1984 hade hon lo- vat medverka i Umeå universitets nya projekt om Högom-komplexet. Tyvärr satte sjukdom punkt för återupptagandet av detta forskningsarbete, vilket hon ofta nämnde som en mycket angelägen uppgift. Hon skulle ha varit lycklig över att se de förnämliga publikationerna av Per H. Ramqvist och Margareta Nock- ert, och Högom-graven utställd i sin helhet i Sundsvalls museum. Dagmar Sellings språkkänsla och goda formuleringsförmåga togs tidigt i anspråk för redaktionellt arbete. Tillsammans med Sigurd Curman och Birger Nerman var hon redaktör för det stora översiktsverket Tiotusen år i Sverige (1945). 1947–52 var hon redaktionssekreterare för tidskriften Fornvännen och 1961–62 redaktör för Sveriges museer. Hon samarbetade under flera år med Holger Arbman med Birka-publikationerna. I förordet till dem skriver han att mer än någon annan har hon bragt dessa verk till fulländning. Han tackar henne varmt för att hon under många år ständigt tagit del av bearbetningen, texternas och bildernas utformning, teckningarna, skött kontroller och korrektur, utan att någonsin förtröttas. Dagmar Selling (1912–1987) 353

Allt det ovan sagda kvalificerade Dagmar Selling för en landsantikvarie- tjänst. År 1962 kom hon tillbaka till Kalmar, den stad som alltid stod henne nä- ra, nu som landsantikvarie inom den gamla organisationen, med både länets kulturminnesvård och chefskapet för länsmuseet. Det stora Kalmar län omfattar också Öland. Hon var redaktör för årsboken Kalmar län 1963–71 och skrev sedan det mesta om staden under äldre tid i publikationerna om den på 1970- och 1980-talen. I Kalmar län hände det oerhört mycket på kulturminnesvårdens område under 1960- och 1970-talen. Dagmar Selling engagerade sig i samhällsplanering- en av kulturminnesvården; de stora vägbyggena, saneringarna och utgrävning- arna tog fart och det planerades för ett nytt länsmuseum. Museipedagogiken och utställningsverksamheten skulle också utvecklas. För allt det fordrades pengar och personal, något som hon lyckades få fram, fast det satt hårt åt. Mu- seets textilkonservering startade och byggdes upp. I arbetsuppgifterna ingick också att vara självskriven sekreterare i Kalmar läns fornminnesförening (som utgav en årsbok), vald sekreterare i stiftelsen Krusenstjernska gården, ledamot av kommittén och arbetsutskottet för länsmuseets byggnadsfrågor, redaktör i kommittén för Kalmar stads historia, styrelseledamot för Ölands hembygdsför- bund, Kvarnkommittén och Södra Kalmar läns hemslöjdsförening, att vara hedersledamot av Dykarklubben Kalmarsund, ledamot i Kapellagårdens repre- sentantskap och representantskapet för Utvandrarnas hus i Växjö. Dagmar Sel- ling höll ett 50-tal lektioner i förhistoria för lärarhögskolans elever och visade slottet för skol- och vuxengrupper. Hon skrev en 48-sidig vägledning om slottet och Kalmar museum. Gunnel Forsberg Warringer skriver att Dagmar Selling hade en bred kunskap inom de mest skilda områden, alltifrån arkeologi, historia, konstvetenskap och språk, till bokbinderi, smalfilmning, teckning och inte minst matlagning. Det var stimulerande att få arbeta med henne. De som verkade med henne under hennes tio år i länet lärde sig ofantligt mycket. Hon var en varm och humoristisk medmänniska. Hon var dynamisk och kreativ, och en person som gärna delade med sig av sina kunskaper. Efter tio arbetsintensiva år i Kalmar län flyttade Dagmar Selling 1972 till Göteborg. Hon var universitetslektor där 1972, intendent vid Göteborgs arkeologiska museum (GAM) 1972–77 och redaktör för Göteborgs museums års- tryck. Vid GAM byggde Dagmar Selling upp en utställning om medeltidens människor i Kronhuset, »Lübeck – Lödöse – Kalmar: jordfynd berättar om medeltidens människor». Men hennes chef Lili Kaelas kunde inte förstå att Dagmar Selling efter att ha varit chef i Kalmar ville vara underordnad i Göte- borg; det var ju av privata skäl. Kaelas ansåg att Selling hade en konservativ stil när det gällde att redovisa siffror och fakta utan att göra intressanta historiska tolkningar – det var en kollision mellan två utställningsideologier. Men Kaelas ansåg att utställningen visuellt var utmärkt och Sellings publikation ett komplement, som gav en god historisk översikt. 354 Inger Zachrisson

Dagmar Selling gifte sig 1976 med Albert Sandklef (1893–1990) i dennes andra äktenskap. Han var folkminnesforskare och kulturhistoriker, 1921–61 chef för Varbergs museum, som han grundade på Varbergs fästning. Hon avled den 19 juli 1987 efter en längre tids sjukdom, som drabbade henne redan 1984. Vid detta tillfälle hade hon just avslutat sitt avsnitt om senmedeltidens Kalmar i Kalmar stads historia. Det ger en mycket levande bild av den medeltida staden.

Referenser Arbman, Holger, 1940, 1943: Birka. Untersuchungen und Studien. I. Die Gräber. Ta- feln. Text. Stockholm. Forsberg Warringer, Gunnel, 1988: Dagmar Selling in memoriam. Kalmar län 1988. S. 7–8. Gren, Gunvor, 2009: Tre lysande arkeologer: Lili Kaelas, Dagmar Selling och Greta Arwidsson. Göteborgs universitet. Göteborg. Gustafsson, Jessica, 1993: Från Hanna Rydh till Märta Strömberg. En studie av kvin- nornas insatser inom svensk arkeologi. Uppsala universitet. Uppsala. Janzon, Gunborg O., u.å. (efter 1987): Dagmar Selling. Manuskript (ämnat att publiceras i Fornvännen). Nockert, Margareta, 1991: The Högom Find and Other Migration Period Textiles and Costumes in Scandinavia. Archaeology and Environment 9. Umeå. Ramqvist, Per, 1992: Högom. The Excavations 1949–1984. Archaeology and Environ- ment 13. Umeå, Stockholm, Kiel. Neumünster. Selling, Dagmar, 1945: Alexander Seton (1768–1828) som fornforskare. Kungl. Vitter- hets Historie och Antikvitets Akademiens handlingar 59:3. Stockholm. — 1951: Problem kring vikingatida keramikkannor. Fornvännen 56. S. 275–297. — 1952: Hövdingasvärdet från Högom. Arkeologiska forskningar och fynd. Studier utgivna med anledning av H. M. Konung Gustaf VI Adolfs sjuttioårsdag 11.11.1952. Red. Mårten Stenberger. Svenska arkeologiska samfundet. Stockholm. S. 354–362. — 1955a: Wikingerzeitliche und frühmittelalterliche Keramik in Schweden. Diss. Upp- sala. — 1955b: The Discovery of the Vallhagar Settlement. Vallhagar: a Migration Period Settlement on Gotland/Sweden.Part I. Red. Mårten Stenberger & Ole Klindt-Jensen. Copenhagen. S. 71–87. — 1976: Inledning. Claes Wahlöö, Keramik 1000–1600 i svenska fynd. Lund. S. VII– XX. — 1979: Arkeologiska spår av det äldsta Kalmar. Kalmar stads historia 1. Kalmar. S. 309–372. — 1982: Senmedeltidens Kalmar. Miljö / Männskor / Stadsplan. Kalmar stads historia 2. Kalmar. S. 23–192. Vem är det, 1985, 1993. Åke Fredsjö (1913–1978) 355 Åke Fredsjö (1913–1978)

Oscar Ortman Foto 1978 i privat ägo.

I augusti 1954 kunde man i Bohusläningen läsa om de omfattande inventeringarna av hällristningarna i Kville härad som just var avslutade. De hade utförts av Åke Fredsjö, intendent vid Göteborgs arkeologiska museum. I tidningsartikeln berättar Fredsjö att han redan som student vid Nils Niklas- sons seminarium i början på 1930-talet var mycket intresserad av hällristning- arna i Tanum. Enligt artikeln »förstod [han] då att det skulle vara av stor betydelse att få till stånd en mer grundlig undersökning av traktens hällristningar» (Bohusläningen 1954-08-20). Fredsjö beskriver sig som »sommararkeolog», ett underligt uttryck för en arkeolog som varit verksam i 20 år. Kanske avsåg han möjligheterna att ostört i lugn takt kunna arbeta med arkeologi under en be- gränsad tid, något han inte annars kunde. På 1930-talet visade tyska arkeologer intresse för hällristningarna (Ortman 2000), något som inte sågs med blida ögon av Nils Niklasson, chefen för den arkeologiska avdelningen på Göteborgs museum. Det utländska intresset bidrog säkert till att Niklasson började planera för en mer omfattande inventering av hällristningarna. Den påbörjades av den arkeologiska avdelningen i Kville härad 1936 och den avslutades av Fredsjö 1954.

Uppväxt Åke Jönsson (senare Fredsjö) föddes den 4 augusti 1913 i Oscar Fredriks församling i Göteborg. Han var äldst i en syskonskara på fyra. Hans mor, Sofia Johanson, var född och uppvuxen i Bramseröd i den sydöstra delen av Tanumslätten och inflyttad till Göteborg 1904. Fadern, Nils Jönsson, var måla- re. Han var född i Haga. Under Åkes uppväxt bodde familjen på olika adresser 356 Oscar Ortman i Olivedal och Annedal. Som barn hade han säkert besökt sina morföräldrar och då kommit i kontakt med Tanumslättens hällristningar. Åke Jönsson tog studenten vid Göteborgs allmänna realläroverk. I hans pa- rallellklass gick Nils Alin, amatörarkeologen Johan Alins son. 1932, i slutet av Åkes gymnasietid undersökte Nils Niklasson och Johan Alin Sandarnaboplat- sen i västra Göteborg. Efter studentexamen 1932 fullgjorde Åke Jönsson sin värnplikt 1932–33. I januari 1934 började han sina studier vid Göteborgs högskola. Han läste historia, konsthistoria och nordisk och jämförande fornkunskap. I samband med studierna i nordisk fornkunskap träffade han sin blivande fru Ingrid Nilsson.

Tiden vid Göteborgs arkeologiska museum Redan efter första terminen anställdes Åke Jönsson som praktikant på arkeologiska avdelningen vid Göteborgs Museum, där han kom att arbeta som praktikant under kortare perioder ända fram till sin fil. kand.-examen i Uppsala, 1938. Åren 1934–37 deltog han i Sverker Jansons undersökning av den mellan- mesolitiska boplatsen Rörvik i Kville socken. 1938 tog han över inventeringen av Kville härads hällristningar. På våren 1939 bytte Åke och hans syskon efternamn från Jönsson till Fred- sjö. Det nya efternamnet bildade man genom att ta de sista bokstäverna från pappans förnamn Alfred, mamma Sofias första bokstav och det gamla efter- namnets första bokstäver. Åke fortsatte studierna i Uppsala och avlade 1946 sin fil. lic.-examen där. Under andra världskriget varvade han studierna med amanuenstjänstgöring vid Göteborgs arkeologiska museum samt militärtjänstgöring. Under hösten och vintern 1941 gjorde Åke också praktiktjänstgöring vid Statens historiska museum. Som för så många andra i Fredsjös generation innebar andra världskriget ett ofrivilligt vakuum och väntan på att livet skulle ta ny fart. Efter kriget kunde han och Ingrid gifta sig och flytta till en egen lägenhet i Olskroken. De fick tre döttrar. Under 1930- och 1940-talen utgjordes exploateringsgrävningarna främst av enstaka stensättningar eller gravfält som grävdes ut eftersom de låg på områden som var intressanta för exploatering, ofta olika grustäkter. Även två stenålders- boplatser, Västra Hagen, från tidigmesolitikum i Onsala socken, och Dafter i Skee socken undersöktes av samma orsak. Undersökningen i Dafter utgjordes av en gropkeramisk kökkenmödding sö- der om Strömstad. Här påträffades älghornsyxor, metkrokar i ben och ben av vitnosdelfin. Bland fynden fanns också skifferspetsar och gropkeramisk keramik (Fredsjö 1963:47 ff.). Åke Fredsjö (1913–1978) 357

Luciakaffe på Göteborgs museikansli 1951. T.v. Åke Fredsjö, då amanuens vid Göteborgs arkeologiska museum, och t.h. museichefen Nils Niklasson. Foto Claes Claesson.

Resultatet från grävningen av stenåldersboplatsen Västra Hagen utgjorde materialet till Fredsjös licentiatavhandling. I analysen av den överlagrade boplatsen håller Fredsjö fast vid att boplatsen kan kopplas till Sandarnaperio- den, därmed samtida med den närliggande Gottskärsboplatsen som Nils Nik- lasson och Johan Alin grävde ut 1930 och 1931. Detta omtolkar Fredsjö i sin avhandling, där han daterar boplatsens äldre fas till Hensbackatid (Ortman 2007). Det förekom också att fornlämningar undersöktes i samband med husbygge; så var fallet med järnåldersgravfältet i Härlanda i Göteborgs stad, RAÄ 128. Sex stensättningar och två högar från äldre järnåldern undersöktes. Bland fynden fanns en spjutspets, en kniv och ett svärd (Fredsjö 1952). Även flatmarks- gravfältet vid Valtersberg i Kungälv upptäcktes i samband med husbygge. 1947–49 undersöktes 160 brandgravar som daterades till romersk järnålder (Fredsjö 1962:13). I början av 1950-talet undersökte Fredsjö också två överod- lade järnåldershögar på Stångenäs i mellersta Bohuslän. 1952 undersöktes Bro 57:1 på Brobergets marker. Gravgåvorna utgjordes av tre svärd, en kniv, en sköld, ett lerkärl samt ett antal pärlor av glas och bergkristall. Fredsjö daterade graven till vendeltid. Tingshögen, RAÄ 119, ett par hundra meter norr om Bro 57:1, undersöktes 1954. Här fanns inga gravgåvor, bara en upprättstående träpåle. Fredsjö tolkade högen som en tom hög, en kenotaf eller minneshög (Fredsjö 1958:33). Tillsammans med Nils Niklasson deltog han sommaren 1945 i sin första internationella konferens, ett arkeolog- och konsthistorikermöte på Gotland. 358 Oscar Ortman

Mötet var den första internationella konferensen efter världskriget med forskare och studenter från Norden samt inbjudna forskare från Europa och USA. År 1948 deltog Åke Fredsjö i det sjunde Nordiska arkeologmötet i Skåne/ Blekinge. Både det och mötet på Gotland 1945 var viktiga för hans utveckling till självständig forskare. Där fick han möjlighet att knyta kontakter med nordiska studenter och forskare. En annan viktig del i Fredsjös arkeologiska liv var de kontakter som han genom studieresor knutit med utländska arkeologer. En av dessa var den danske arkeologen P. V. Glob. Fredsjö blev erbjuden att delta i Globs expedition till Bahrain, och han deltog i 1959 års fältarbete där (Fredsjö 1959).

Stenåldersstudierna Den händelse som var viktigast för Åke Fredsjös arkeologiska utveckling under 1940-talet var arbetet med Bohusläns bebyggelsehistoria. Projektet startades 1928 av George Sarauw och Johan Alin. Alin fortsatte under 1930- talet med materialinsamlingen som han tänkte publicera i en katalogdel. Då Sarauw dog 1929, fick hans efterträdare Nils Niklasson ärva hans del av projektet. Niklasson hade svårt att få tid till detta och försökte i det längsta få respit från uppdragsgivaren, Fornminnesföreningen i Göteborg och Bohus- län, något han lyckades med fram till Johan Alins död i september 1944. I Fornminnesföreningens protokoll kan man från december 1925 till mars 1948 följa arbetet med projektet. I februari 1945, drygt fyra månader efter Alins död, kan man läsa följande: »Bearbetningen av övriga ofullbordade partier borde överlåtas på Göteborgs museums arkeologiska avdelning» (Gö- teborgs och Bohusläns fornminnesföreningsarkiv, 1945-02-21 styrelseprotokoll). Detta innebar i praktiken att Fredsjö fick i uppdrag att beskriva boplatserna från Uddevalla till Hallandsgränsen, Alins del av Bohusläns Bebyggel- sehistoria. I Alins projektplan till »Bohusläns stenålder» ingick också under- sökningar av tre eller fyra boplatser. Även denna del utförde Fredsjö, och hans undersökning av den tidigmesolitiska boplatsen Tosskärr på Tjörn blev en viktig del av hans avhandling. Arbetet med sammanställningen av Alins inventerade boplatser, Förteck- ning över stenåldersboplatser i norra Bohuslän (1955), utgjorde en grund för Fredsjös avhandlingsarbete. I avhandlingen, Studier i Västsveriges äldre stenålder från 1953, presenterade han en västsvensk mesolitisk kronologi. Här var Hensbackakulturen den äldsta, därefter följde Sandarnakulturen och sist Lihultkulturen. Den stora skillnaden från den förhärskande sydskandinaviska kronologin var att skivyxan, som där kopplades till Erteböllekulturen, i Fredsjös kronologi blev en av huvudartefakterna i den betydligt äldre Hens- backakulturen. Fredsjö lyckades inte förankra den regionala västsvenska me- solitikumkronologin hos de sydskandinaviska kollegerna, och avhandlingen Åke Fredsjö (1913–1978) 359 blev inte speciellt väl mottagen. Det var först i och med undersökningarna av Barmose på Själland på 1960-talet, där skivyxor påträffades i en äldre kontext, som tanken om tidigmesolitiska skivyxor accepterades (Johansson 1990). Även om arbetet med Bohusläns bebyggelsehistoria innebar att Fredsjö fick tillgång till ett material som i sin tur utgjorde grunden för hans avhandling, så innebar det också en markant schism med Nils Niklasson. Niklasson ville i det längsta att Fredsjö skulle sammanställa Alins material så att han själv skulle kunna forska om det (Ortman 2008:157 ff.). I min avhandling konstaterar jag att Åke Fredsjö som mesolitikumforskare var en del av en västsvensk mesolitisk tradition. Denna trygghet tycks han ha saknat i fråga om hällristningar. Hans intresse tycks ha varit koncentrerat till ristningarnas motiv och till att söka upp nya ristningar. Det kan jämföras med de amatörarkeologer som man inom den västsvenska mesolitikumforskningen samarbetade med under större delen av 1900-talet. Även för dem var kartlägg- ningen det viktigaste (Ortman 2008:131). När det gällde hällristningar kom Fredsjö att dokumentera nyfynd ända in på 1960-talet. Fredsjö blev efter disputationen anställd som intendent vid Arkeologiska museet i Göteborg. Förutom hällristningsresorna fortsatte hans arbete som tidigare, med framför allt undersökningar av järnåldersgravar. Inför Nils Niklas- sons pensionering sökte Fredsjö försteintendenttjänsten på museet. I slutändan drog han tillbaka sin ansökan och Carl Axel Moberg blev museichef. I stället sökte Fredsjö tjänsten som landsantikvarie i Bohuslän, en tjänst som han till- trädde under hösten 1957.

Landsantikvarietiden Tjänsten som landsantikvarie innebar mer förvaltande och publika uppdrag. I samband med att Åke Fredsjö tillträdde tjänsten blev han också involverad i Bohusläns hembygdsförbunds styrelse. Det innebar också att han blev chef för Uddevalla museum. Museet hade små och bristfälliga lokaler, saknade inven- tarielistor och biblioteket var inte katalogiserat. I slutet av 1950-talet lät Fredsjö anställa en kanslist och en amanuens till landsantikvariekontoret. Nu hade han samma bemanning som Niklasson hade haft på Göteborgs arkeologiska museum då Fredsjö arbetade där. Museet var fortfarande ett kulturhistoriskt museum med koloniala inslag. I Bohusläns hembygdsförbunds årsskrift kan man följa både museets och landsantikvariekontorets verksamhet. Beträffande Uddevalla museum gällde det att ordna bättre utställningslokaler, magasineringsmöjligheter och kontors- utrymmen. Efter flera år av tillfälliga lösningar kunde Fredsjö i årsberättelsen 1975 meddela att museistyrelsen från och med 1977 skulle arbeta med att ta fram planerna för ett nytt länsmuseum (Fredsjö 1976:91). 360 Oscar Ortman

Åke Fredsjö som landsantikvarie i Uddevalla. Här med sommarvikarien fil. kand. Inger Zetterberg. Bohusläns museum.

Genom landsantikvariekontorets årsberättelse från 1950- och 1960-talen får man inblick i en ganska defensiv kulturmiljövård. Jag tycker mig se hur Fredsjö hade samma arbetssituation som Niklasson haft på Göteborgs arkeologiska museum under 1940- och 1950-talen. Han höll en del guidningar och många föredrag, 20–35 per år, mest om förhistoria men också om konst från museets samlingar. Landsantikvarien, men framför allt amanuensen, skötte den löpande antikvariska verksamheten. Exploateringsgraden hade ökat. Under 1960-talet kan man se hur arbetsbördan ökar. Riksväg 2 moderniserades och de enskilda kommunernas byggplaner, sten och grustäkter m.m. skulle granskas. Enstaka rösen och gravar undersöktes, då de var i vägen för exploatering av olika slag. Gräv- ningsresultaten var ofta mycket lakoniskt redovisade; grävningarna resulterade i brända ben och enstaka krukskärvor. De mer spektakulära fynden gjordes i samband med efterdokumentationer. I augusti 1959 blev Fredsjö kontaktad av Riksantikvarieämbetets ombud på Tjörn. Skolpojkar hade hittat ett brons- smycke vid en gravkista i bronsåldersröset Kuballe vätte på sydvästra Tjörn. Fredsjö mätte upp den frilagda stenkistan, men det var en skolklass som gjorde fynden: ett svärd, en rakkniv och en dubbelknapp av brons (Fredsjö 1961:21). 1961 dokumenterade amanuens Börje Rosén en stenkista i Faxehögen norr om Kungälv. Stenkistan hade blottlagts i samband med grustäkt. Faxehögen är västkustens nordligaste bronsåldershög med mycket rika gravgåvor, bestående av en spiralornerad bälteplatta, delar av två armband, en bronskniv samt en hattformad tutulus (Fredsjö 1962:12). Under början av 1970-talet fick landsantikvariekontoret flera inventerings- uppdrag från länsstyrelsen. Man deltog också aktivt i arbetet med den fysiska riksplanen och kommunernas programskrivning för denna (Fredsjö 1974:74). I Åke Fredsjö (1913–1978) 361

årsberättelsen 1973 kan man läsa att hembygdsförbundet hade yttrat sig över utbildningsdepartementets betänkande angående kulturmiljövård. Tanken var att landsantikvariekontorets arbetsuppgifter skulle övertas av länsstyrelsen. Hembygdsförbundet ville att landsantikvarien skulle ha kvar sina arbetsuppgifter men rapportera in till Länsstyrelsen (Fredsjö 1974:74). De nya tankarna om kulturmiljövård innebar i princip att landsantikvarien skulle ersättas av en läns- antikvarie. Så blev också fallet, och efter halvårsskiftet 1977 var Fredsjö inte längre landsantikvarie utan enbart chef för Bohusläns länsmuseum. Han hade i och med omorganisationen av kulturmiljövården förlorat de huvudsakliga arbetsuppgifter som han 1957 blev anställd för. Med början 1973 startade Carl Cullberg ett projekt kring västsvensk mesolitisk kronologi, där han tillsammans med studenter från den arkeologiska institutionen i Göteborg utförde provgrävningar av några av de boplatser som var centrala i Fredsjös avhandling. Fredsjö ingick också i detta projekt (Fredsjö 1974:74). Genom Carl Cullbergs arbete med mesolitiska boplatser kom Fred- sjös mesolitiska forskning att aktualiseras. Det faktiska planeringsarbetet för det nya länsmuseet tog fart då Carl Cull- berg efterträdde Åke Fredsjö som länsmuseichef 1978. Efter pensioneringen var det tänkt att Fredsjö skulle färdigställa äldre rapporter, något som aldrig blev av då han dog en månad efter sin 65-årsdag.

Referenser Otryckta källor Göteborgs och Bohusläns fornminnesförenings arkiv 1945-02-21 styrelseprotokoll bilaga 1 och 2. Göteborgs stadsmuseum 1956-05-23 Åke Fredsjös Curriculum vitae.

Litteratur Alin, Johan, 1955: Förteckning över stenåldersboplatser i norra Bohuslän. Göteborgs och Bohusläns fornminnesförening. Göteborg. Andersson, Stina, 2001: Johan Alin – fornminnesinventerare och stenåldersforskare. Fynd. 1–2/2000. Tidskrift för Göteborgs Stadsmuseum och Fornminnesförening. S. 36–41. Fredsjö, Åke, 1952: Forngravarna i Härlanda, Göteborg. Gravfält A. Göteborgs museums årstryck 1951–1952. Göteborg. S. 286–324. — 1953: Studier i Västsveriges äldre stenålder. Arkeologiska museet i Göteborg. Göte- borg. — 1959: Arkeologi i Arabien. Hällungen. Svenshögens Patienters Jultidning. S . 8–11. — 1960: Bohusläns Hembygdsförbund, verksamhet 1959. Bohusläns hembygdsför- bunds årsskrift. Red. Åke Fredsjö. Uddevalla. — 1961: Kuballe vette – Storbygge och gravfynd från Bronsåldern. Fynd. Göteborg och Bohusläns fornminnesförenings tidskrift. S. 21–30. — 1962: Faxen – En gravhög från bronsåldern i Kareby socken. Fynd. Göteborg och Bohusläns fornminnesförenings tidskrift. S. 9–12. — 1962: Valtersberg – Några anteckningar om ett flatmarksgravfält i Ytterby socken. Fynd. Göteborg och Bohusläns fornminnesförenings tidskrift. S. 13–15. 362 Oscar Ortman

— 1974: Bohusläns Hembygdsförbund, verksamhet 1973. Bohusläns hembygdsför- bunds årsskrift. Red. Åke Fredsjö. Uddevalla. Hällristningsdokumentationen i Kville avslutad. Bohusläningen 1954-08-20. Johansson, Axel Degn, 1990: Barmose-gruppen. Præboreale bopladsfund i Sydsjæl- land. Aarhus Universitetsforelag. Aarhus. Ortman, Oscar, 2000: »Den store gudens runor». Om nazistiska hällristningsexpeditio- ner i Sydskandinavien på 1930-talet. In Situ. Västsvensk Arkeologisk Tidskrift 1999. S. 103–111. — 2007: När Västra Hagen blev 2000 år äldre. In Situ. Västsvensk Arkeologisk Tidskrift 2004–2005. Göteborg. S. 139–142. — 2008: Se dösen och dö sen. Gentagelser av Åke Fredsjö och västsvenskt mesolitikum. Gotarc Series B, Gothenburg Archaeological Theses no 48. Göteborg. Carl-Axel Althin (1915–1975) 363 Carl-Axel Althin (1915–1975)

Lars Larsson Foto: LUB.

Carl-Axel Althin föddes i skånska Glemminge den 12 februari 1915. Han var son till kyrkoherde Ernst Althin och hans maka Sophie (född Edelstam). Efter studenten i Ystad fortsatte Carl-Axel Althin sina studier vid Lunds universitet, där han avlade fil. kand.-examen 1939. Under åren 1936–39 var han därtill amanuens vid Kulturen i Lund. Hans insatser i studentlivet innebar att han 1939–40 var kurator vid Ystads nation. – Den 19 oktober 1940 gifte han sig med sjukgymnasten Dagmar Cahp (1918–2000). De fick fyra barn. År 1942 avlade Carl-Axel Althin licentiatexamen. Avhandlingen bar titeln »Studier över de väst- och nordeuropeiska hällristningarnas kronologi». Han var anställd som amanuens vid Lunds universitets historiska museum under tiden 1940 till 1945. Av sin handledare professor John-Elof Forssander hade han blivit inspirerad till att betrakta arkeologiämnet i ett brett internationellt perspektiv (Althin 1944). Carl-Axel Althins intresse kom även fortsättningsvis att inriktas på de skånska hällristningarna. Detta arbete, vilket han – i likhet med andra forskare – fick avbryta tillfälligt genom beredskapstjänst under andra världskriget, avslutades 1945 i och med publikationen Studien zu den bronzezeitlichen Fels- zeichnungen von Skåne I+II. Genom en för tiden ovanligt noggrann dokumentation presenteras hällristningslokalerna. Trots att avhandlingsmaterialet berör ett förhållandevis begränsat geografiskt område, kom behandlingen i vissa partier att inriktas mot ett brett, internationellt perspektiv. Den höga kvalitén på avhandlingen gav honom docentkompetens. Carl-Axel Althins intresse för bronsålder resulterade också senare i artiklar, däribland en kreativ analys av hjälmarna från Viksø (1952). För att meritera sig inom andra delar av ämnet kom Althin att inrikta sig på ett helt annat forskningsfält. Carl Stadler var en amatörarkeolog som tillsammans med sina bröder inom varierande intresseområden genomförde olika former av inventeringar i mellersta Skåne. Redan på tjugotalet hade han underrät- 364 Lars Larsson tat Historiska museet i Lund om fyndplatser i det mosskomplex som omfattade Ageröds och Rönneholms mossar, vilka i förhistorisk tid varit en del av nuvarande Ringsjön. I slutet av 1930-talet hade Stadlers insatser medfört att nya stenåldersboplatser utmed kanten av Ageröds mosse uppmärksammats. Profes- sor John-Elof Forssander planerade för utgrävningsinsatser som på grund av kriget fick uppskjutas. Under andra världskriget var kontakterna med kolleger utanför Sverige ytterst begränsade eller obefintliga, något som påverkade Althin med hans intresse för internationell arkeologi. Vid krigets slut fanns där- för omfattande önskemål om kontakter, inte minst med Västeuropa. På grund av John-Elof Forssanders bortgång i unga år blev det Carl-Axel Althin som 1946 inledde utgrävningarna i Ageröd. Deltagarna i det fleråriga grävningsprojektet kom att utgöras av Althins egna elever men också – på grund av hans intresse för internationell arkeologi – av studenter från andra delar av Skandinavien och även från Storbritannien. Flera av dessa blev senare kända forskare, såsom Mats P. Malmer, Brita Alenstam (senare Malmer), Gad Rausing och Märta Strömberg. Av speciell betydelse var att Althin rekryterade forskare inom naturvetenskapliga ämnen som paleoekologi (B. Brorson Christensen och Tage Nilsson) och osteologi (Hervad Berlin). Hans avsikt var att involvera de naturvetenskapliga insatserna på ett mera direkt sätt i såväl utgrävning som bearbetning av fyndmaterialen än vad som tidigare hade varit brukligt. Även nya dokumenta- tionsinsatser introducerades i form av noggranna mätningar av artefakter inom begränsade ytor för att fastställa tillhörigheten för bosättningslagren. Dessa uppträdde i olika stadier som utkastlager från strandnära boplatser i den omfattande torvstratigrafin. Det framgår tydligt av den metodologiska inriktningen att Althin var väl insatt i de arkeologiska insatser som gjorts i Danmark under kriget. Värdefull är hans kronologi vad avser mesolitikum i sydligaste Sverige. Han genomför en tredelning, som fortfarande till stora delar är giltig, även om den idag har specificerats med fler underavdelningar. Flera har berättat om den utmärkta stämning som kännetecknade utgräv- ningarna. Deltagarna bodde i baracker, som tjänat ut efter krigets beredskapsår och som uppförts i anslutning till grävningsplatsen. Ännu på 1970-talet kunde ortsbor berätta om de fester som förekommit i mossen, vilka hållit dem vakna långt in på småtimmarna trots ett mer än kilometerlångt avstånd från baracker- na till bebodda platser. De arkeologiska undersökningarna i Ageröd och på andra platser, som Hälj- arp i Västskåne och Vik i Östskåne, avslutades 1949. Utgrävningarna kom att beröra större boplatser på fastmark men också strandnära boplats- och utkastlager samt mindre lägerplatser ute i forntida vassbälten. För de senare var be- varingshalten ovanligt god. Flera av deltagarna kom att genomföra olika analyser parallellt med andra forskningsinsatser i en speciell lokal i Lund, som gick under benämningen Me- solitiska laboratoriet. Avsikten var dels att publicera resultaten av utgrävning- Carl-Axel Althin (1915–1975) 365

Carl-Axel Althin under utgrävning i Ageröds mosse. LUB. arna, dels att också inventera samtliga stenåldersboplatser i Skåne. Det senare kom att redovisas i publikationen The chronology of the Stone Age Settlement of Scania, Sweden, som var första delen av The Mesolithic Settlement, publicerad 1954. I den ingår en mera utvidgad beskrivning av det arkeologiska fyndmaterialet från de undersökningar som utfördes i slutet av 1940-talet. Den in- gående redovisningen av fyndmaterialet visar att gruppen på Mesolitiska laboratoriet kommit långt, när det gällde att publicera utgrävningarna i Ageröds mosse. Tyvärr kom inte föresatsen att redovisa undersökningarna mer i detalj att realiseras. Av speciell betydelse är Althins kronologi gällande mesolitikum i sydligaste Sverige. I det sammanhanget inför han en tredelning, vilken fortfarande i stora delar är giltig, även om den idag har specificerats med flera underavdelningar. Bland Carl-Axel Althins artiklar bör »Man and Evironment» från 1954 speciellt uppmärksammas. Här presenterar han en utmärkt sammanfattning av de arkeologiska undersökningarna av mesolitiska boplatser. Av speciellt värde är att han på ett för tiden ovanligt och föredömligt sätt sammanlänkar de arkeologiska resultaten med de naturvetenskapliga insatserna till en helhet i ett ekologiskt perspektiv. Här var han banbrytare i skandinavisk arkeologi. I början av 1950-talet var Carl-Axel Althin ledare för två säsongers utgräv- ningar vid Belloy-sur-Somme i närheten av Amiens i nordvästra Frankrike. Det rörde sig här om frilandsbosättningar med en komplex stratigrafi. Fynden representerade främst tidigmesolitikum men även den neolitiska Chassey-kulturen. Tyvärr fick han inte möjlighet att slutföra bearbetningen, som dock kom att färdigställas av en av hans yngre elever, Bengt Salomonsson, som deltog i utgrävningarna (Salomonsson 1960). 366 Lars Larsson

Carl-Axel Althin var mycket uppskattad av sina elever. Ett betydande antal av dem deltog i hans fältarbete och i efterföljande bearbetning. Althin var en charmig, glad och diskussionslysten sällskapsmänniska. Vid sidan av arkeologin visade han stort intresse för musik och idrott. Därtill var han en typisk le- dargestalt av det positiva slaget. Men han kunde också vara ofördragsam och subjektiv och framförde gärna åsikter om dem som enligt honom inte var nog kompetenta. Ett sådant tillfälle var då han tog del i diskussionen rörande dateringen av den s.k. Barumgraven i nordöstra Skåne. Otto Rydbeck, sedan flera år professor emeritus i Lund, framlade 1950 argument för att den gravlagda personen skulle dateras till yngre stenålder (Rydbeck 1950). Stark moteld fick han då från Althin (1951a), som lika kraftfullt argumenterade för att graven till- hörde äldre stenålder. Idag har vi bevis för att graven verkligen tillhör denna tid. Carl-Axel Althin hade ett mycket brett intresse för arkeologiska företeelser, såsom senpaleolitiska renhornsfynd (Althin et al. 1949), mesolitisk ornamentik (1951b), neolitiska flintgruvor (1951c), Aunjetitzkulturens stridsyxor (1954a), bronsålderns offerfynd (1953a) och romerska glasbägare (1953b) och järnål- dersgravar. Althin var också mån om att presentera sin forskning i populärvetenskapliga sammanhang, främst i form av föredrag men också i radioföreläsningar, varav en del fortfarande är tillgängliga i digital form. När han tjänstgjorde som t.f. professor såg han till att Lunds skolklasser kom till universitetets historiska museum för att ta del av nyheter inom arkeologin via tipsrundor, något som rönte stor uppmärksamhet. Han bidrog också med viktigare artiklar i Svensk Uppslagsbok och behandlade vidare förhistorien i några skånska bygder (1947a, 1947b, 1948). Althins förordnande som docent gick ut 1954, och vid denna tid fanns inte så många tjänster inom arkeologin som han kunde söka. Hans ibland hårda kritik mot vissa kolleger kan också ha legat honom till last. Att försörja en fyra- barnsfamilj på en docentlön var inte lätt. Liksom några av sina kolleger, exempelvis Sigge Hommerberg, fick Althin söka sig utanför den akademiska verksamheten. Han fick anställning i bolaget Tetra Pak. Efter olika tjänster inom af- färsvärlden, där hans kreativitet och arbetsförmåga kom väl till pass, anställdes Carl-Axel Althin i Holger Crafoords företag Gambro, som främst inriktades på konstgjorda njurar. Althin avled i Lund den 6 januari 1975. År 1986 etablerade hans son Anders Althin en stiftelse till faderns minne som varje år utdelar medel och har bidragit till att flera unga arkeologer kunnat genomföra betydande forskningsinsatser. Carl-Axel Althins samtliga publikationer redovisas i en bibliografi av Strömberg & Ambatsis 1985.

Referenser Althin, Carl-Axel, 1944: John-Elof Forssander – in memoriam. Fornvännen 1944. S. 45–47. — 1945: Studien zu den bronzezeitlichen Felszeichnungen von Skåne I+II. Lund. Carl-Axel Althin (1915–1975) 367

— 1946: A cemetery with triangular graves from the Iron Age in Bonarp, Riseberga par. Meddelanden från Lunds universitets historiska museum 1946. S. 85–88. — 1947a: Klippanbygden under forntid. Gamla Klippan. S. 5–18. — 1947b: Röstångatraktens forntid. Röstångabygden. Lund. S. 27–43. — 1948: Frosta härads forntid. Frosta härad. Bygden och sparbanken. Minnesskrift. Lund — 1951a: Bäckskogs- och Lummelundagravarnas ålder. Fornvännen 1951. S. 360–364. — 1951b: New finds of mesolithic art in Scania (Sweden). Acta Archaeologica 21. S. 253–260. — 1951c: The Scanian flint mines. Meddelanden från Lunds universitets historiska museum 1951. S. 17–36. — 1952: Hjälmarna från Viksø. Gustaf VI Adolf. Arkeologiska forskningar och fynd. Studier utgivna med anledning av H. M. Konung Gustaf VI Adolfs sjuttioårsdag 11.11. 1952. S. 382–396. — 1953a: Zwei bronzezeitliche Opfergrunde. Meddelanden från Lunds universitets historiska museum 1953. S. 27–38. — 1953b: Zwei Glasbecher mit eingeschliffenen Ovalen in schonischen Privatsamm- lungen. S. 138–142. — 1954a: Eine aunjetitzer Streitaxt aus Schonen. Meddelanden från Lunds universitets historiska museum 1953–1954. S. 138–143. — 1954b: Man and environment. A view of the Mesolithic material in Southern Sweden. Meddelanden från Lunds universitets historiska museum 1954. S. 1–25. — 1954c: The chronology of the Stone Age Settlement of Scania, Sweden. Acta Ar- chaeologica, Series in 4o. No 1. Lund. Althin, Carl-Axel, Brorson-Christensen, B. & Berlin, Herved, 1949: Renfyndet från Näbbe Mosse och Sveriges senglaciala bebyggelse. Meddelanden från Lunds universitets historiska museum 1949. S. 11–32. Rydbeck, Otto, 1950: Om nordisk stenålderskronologi och gravar med sittande hocker. Fornvännen 1950. S. 281–308. Salomonsson, Bengt, 1960: Fouilles à Belloy-sur-Somme en 1952 et 1955. Meddelan- den från Lunds universitets historiska museum 1959. S. 5–109. Strömberg, Märta & Ambatsis, Jannis, 1985: Carl-Axel Althins tryckta skrifter. Forn- vännen 80. S. 20–23. 368 Lars Larsson Carl-Axel Moberg (1915–1987) 369 Carl-Axel Moberg (1915–1987)

Jarl Nordbladh Foto: efter Becker 1987/88.

Framåtlutad och med god fart. Man minns Carl-Axel Mobergs skarpa profil ivrigt ila i dåvarande Göteborgs Arkeologiska Museums och Göteborgs universitets korridorer. Även Nordhalland och den svårforcerade bohuslänska ter- rängen fick ofta besök. I museet var det vita skyddsrockar som gällde för ledning, kontorister och tecknare. I chefsrummet fick bara ett skrivbord och en nedsutten soffa plats. Dåligt ljus, cigarrök och ljudisolerad, madrasserad dörr mot biblioteket, en allt annat än imponerande chefsmiljö, men väl fungerande. Arkeologi behöver sina bibliotek, sina laboratorier och sina föremålsmaga- sin, men kanske viktigast av allt är den undersökta naturen, som ger sammanhang mellan olika lämningar och som tillåter oss att finna mönster och samband, så att riktningar, avstånd, närheter och koncentrationer framskymtar. I landskapet förenas våra observationer och en förhistoria kan sättas samman. Centralt i detta är människan själv, som individ och framför allt som kollektiv. I allt detta var Carl-Axel synnerligen verksam och han är kanske den som oftast och tydligast diskuterat vad arkeologi kan vara, arkeologernas ansvar och vidare vad popularisering och visualisering av förhistorien innebär på gott och ont. Carl-Axel Mobergs bildningsväg är i stora drag typisk för vad som erbjuds och känns naturligt, om man växer upp i en akademisk familj. Fadern, Axel Moberg, var professor i österländska språk vid Lunds universitet och under ett decennium dess rektor. Syskonen blev också professorer, men valde olika kar- riärvägar. Man skulle kunna tänka sig att Carl-Axel, som var sondotterson till en av den svenska arkeologins s.k. fäder, Sven Nilsson, men också på håll släkt med Hjalmar Stolpe, skulle vara intresserad av ämnets historia, men så var inte fallet. I stället var han ständigt upptagen av vad arkeologin kunde bidra med i samhällsutvecklingen. Samtidigt drevs han i sitt sökande av en källkritisk strä- van, vars resultat en del av fackkretsen fruktade. I Lund stannade han fram till inkallelsen våren 1940, som tolk och underrät- telseofficer vid ett mobilt infanteriregemente. Den arkeologiska avhandlingen blev klar till 1941, tack vare ett halvårs tjänstledighet. Avhandlingen, Zonen- 370 Jarl Nordbladh gliederungen der vorchristliche Eisenzeit in Nordeuropa, handlade om kulturutvecklingen i Norden och Nordeuropa under framför allt förromersk järn- ålder ur kontinuitetsaspekt, där den minskade fyndmängden hade en central roll. Dessförinnan studerade han nordisk fornkunskap, historia och slaviska språk. 1937–41 var han också assistent vid Lunds universitets historiska museum. Ett mycket viktigt avbrott i detta var en tjänstgöring under hösten 1937 som svensk lektor i Gdynia och Gdansk, där han dels fick praktisera sin polska, dels kunde följa hur den tyska arkeologin kraftigt politiserades. Krigsåren innebar ett avbräck för det arkeologiska. Det var nog så, att det vid denna tid var ytterst tunnsått med lediga positioner inom det akademiska, och världsläget hämmade utvecklingen av nya tjänster. Det kan också vara så, att Carl-Axel var less på den arkeologi han såg runt sig och på hur den utnyttjades politiskt. Militärtjänsten ledde så småningom fram till en anställning i Stockholm som förste byråsekreterare vid Försvarsstabens Radioavdelning, kryptodetaljen, där FRA blev en egen myndighet. Arbetsuppgifter var utvecklingen av signalspaning, radarsystem, utbildning och analys av vad som kunde uppfattas till lands och från flygplan av främmande makters aktiviteter till sjöss och i luften. En gissning är att det var här grunden lades för ett genuint intresse hos Carl-Axel för meddelandens form, konstruktion, spridning och betydelse. Men verksamheten var ytterst hemlig, och i sitt senare arkeologiska liv nämnde han aldrig något om detta. Hösten 1947 avslutades detta engagemang. I stället återvände Carl-Axel till arkeologin genom att han av Vitterhets- akademien utnämndes till Statens historiska museums förste museilektor, med ansvar för den pedagogiska, utåtriktade verksamheten. Arkeologins kontakt med skolorna sågs som viktig. Härtill kom föreläsningsverksamhet samt samarbete med media, först radion, senare också TV. Delvis parallellt med detta var han 1953–56 docent i nordisk fornkunskap vid Uppsala universitet. Från denna period framgår hans intresse för socialhistoriska frågor, i en tid då »sam- hälle» knappast ens hade definierats i svensk arkeologi. Det är nog så, att hans uppfattning av vad svensk förhistoria skulle handla om krockade med vad man arbetade med vid de två Mälaruniversiteten. En person som blev starkt påver- kad av hans framträdanden var Lili Kaelas, som senare skulle bli nära kollega i Göteborg. Det var med omfattande museikunskaper och kännedom om hur man kom- municerar med allmänheten om arkeologiska frågor som Carl-Axel 1957 flyttade till Göteborgs Arkeologiska Museum som dess chef efter den pensionerade Nils Niklasson. Det speciella göteborgska arrangemanget med museer innebar också att chefstjänsten vid några av dessa kunde bli kombinerad med en personlig professur och därmed med viss akademisk undervisning. För den nordiska fornkunskapen blev början på mer regelbunden utbildning den docentur vid universitetet som Carl-Axel erhöll 1957. Det blev en betydande arbetsbelastning att förena ett expanderande museum med allt fler uppgifter i stadsutvecklingen Carl-Axel Moberg (1915–1987) 371 med ett utbildningsuppdrag, där det nästan helt saknades böcker i arkeologi, författade som akademiska läroböcker. Carl-Axel trivdes med detta omvand- lingsarbete, med sina studenter, med museets mycket kompetenta bibliotek och med ett omgivande landskap, som var så speciellt och annorlunda än Syd- sverige och Mälardalen, som han tidigare var präglad av. Detta var på den tiden då man hade mycket kunniga museichefer och intendenter, och museikollegiet var en viktig del av stadens kulturliv. Som ett exempel kan nämnas att Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning nästan varje vecka hade artiklar av museichefer om aktuella utställningar, konferenser, studieresor, ny facklitteratur, men också kulturpolitik. Oftast var dessa polemiska i en tid då museiverksamhet var historiserande, sällan proble- matiserande och ännu inte upplevelseinriktad – eller argumenterande för re- sursbehov. Flitigast här var chefen för Naturhistoriska museet Bengt Huben- dick och Carl-Axel. På det då självständiga Arkeologiska museet växte fältverksamheten starkt. Där sköttes det praktiska initiativrikt av Kjerstin Cullberg, Ingegerd Särlvik, Stina Andersson, Johan Wigforss och andra, som ville kombinera akademiska studier med utgrävningsverksamhet. Museets utställningar producerades främst av Lili Kaelas med skapande hjälp av Jan-Eric Sjöberg. Utan andras goda insatser hade Carl-Axel knappast kunnat genomföra sitt chefskap.

Carl-Axel Moberg uttalar sig om arkeologernas arbetsmarknad i Göteborgs Handels- och Sjöfarts- tidning 30 mars 1974. 372 Jarl Nordbladh

Arkeologiska museet flyttade delvis till en f.d. konservfabrik i Fiskhamnen, en rockad som nödvändiggjordes av museets allt större engagemang i rädd- ningsgrävningar i den expanderande storstaden. Avbrott i museiskötseln blev deltagandet i en mängd symposier och sam- mankomster i Europa och USA och ibland längre perioder som visiting professor. Då hade han sin museiadress som angiven hemort, ej universitetet. I Chicago mötte han för första gången det som skulle bli en ny inriktning, den s.k. New Archaeology, där flera av de yngre forskarna skulle skapa sig frontnamn, som t.ex. Lewis Binford. Man kan se hur han njuter av att byta ut en del av sina lundensiska lärofäder mot en helt ny argumentationskultur, som passade honom bättre. Som förmedlare av New Archaeology på hemmaplan var Carl-Axel en pionjär. Seminarier hölls med en blygsam början i ett av museets magasinsrum, en långsmal lagerlokal med höga hyllor längs långsidorna. Lämpligt nog blev en vaktmästarbostad i museibyggnaden ledig, med kök, expedition och läsesal. I denna museimiljö kunde övningar bedrivas med museets eget material. Jämfö- relser och ordningar kunde upprättas direkt på stora sorteringsbord. Men också mer avancerade kalkyler kunde utföras, till allas häpnad, nämligen – exempelvis – att utifrån de närvarandes klädsel kunna ange sannolikhet för nästkom- mande, senkommande deltagares klädval. Denna studiemiljö tillät nära kontakt med det framgrävda materialet, som dagligen kunde observeras en passant. Den stora förändringen för museet blev dess omorganisering runt 1968, då bl.a. en förvaltningschef för alla museer tillsattes, där museal fackkunskap inte var ett efterfrågat krav. För Carl-Axel blev detta ett dilemma. De generella, historiska grundfrågor som drev Carl-Axels arkeologiska arbete blev, enligt honom, krympta till en lokal, väl närsynt nivå och delvis oskadliggjorda. Var- för skulle kommunen intressera sig och finansiera den tidiga människans livsvillkor när behovet var de första göteborgarnas liv och leverne? Detta blev den stora och förmodligen oförutsedda konflikten i Göteborgs museivärld. Musei- cheferna visade sig kunna agera tillsammans, med stöd av Kungl. Vetenskaps- och Vitterhetssamhället. Cheferna argumenterade med sina fackkunskaper. De kommunala tjänstemännen dompterade med en blandning av oinfriade löften, hot och maktanspråk. Det museala territoriet försvann som en självständig do- män. Arkeologiska museet och andra museer fick så småningom ingå i en ny konstruktion, Göteborgs Stadsmuseum. År 1968 blev det således dags att lämna museet. Det var omöjligt att harmo- nisera situationen. Därmed bröts också den dagliga samvaron med universitetet i gemensamma lokaler. Carl-Axel hamnade, med sin avvisande hållning, mittemellan, ensam i tillfällig kontorslokal i Vasastan. Från dessa små, trivsamma men opraktiska lokaler flyttade institutionen till sådana just byggda enligt svensk byggstandard och högskoleverkets normer för universitetslokaler. Regelsystemet slog till mot den anspråkslöse Carl-Axel, men snart fann han sig i utvecklingen. Kanske såg han det som en viss kompensation för den planerade nybyggnaden för ett gemensamt arkeologiskt- Carl-Axel Moberg (1915–1987) 373 etnografiskt museum på Sjöbergen vid Göta älvs mynning, ett mycket intressant museikoncept, som aldrig realiserades. Anledningen till flytten var främst att studentantalet plötsligt mångfaldigades. Arbetsbördan kunde lättas med un- dervisningshjälp av Carl Cullberg och Dagmar Selling. Carl-Axels lektorat omvandlades till en personlig professur och institutionen kändes som full- vuxen. De femtio kvadratmeterna blev till femhundrafemtio, på Andra Lång- gatan 29. Flera seminarierum, bibliotek, tjänsterum, studentrum och dok- torandrum fyllde ett helt våningsplan, med en genomgående korridor. Denna utnyttjades av Carl-Axel för tematiska väggtidningar med bild och text i sprit- penneortografi. Det blev stor uppståndelse när brandmyndigheterna gjorde in- spektion och förbjöd denna typ av manifestation, en livsnerv för Carl-Axel, och ibland innehållande små kalligrafiska mästerverk. Samma framställningsform utnyttjade Carl-Axel i stenciler och i sin bok Introduktion till Arkeologi (1969). På Andra Långgatan växte också det politiska intresset hos studenterna, och på- annonserade föreläsningar kunde avbrytas för deltagande i gatudemonstratio- ner, dock ej i samlad trupp, men påtagligt var det. Miljön runt Järntorget var mycket blandad, med systembolag, porrbutiker, tjuverier och en mängd restau- ranger med inspiration från nästan hela världen. Ofta hamnade institutionens folk i lunchkö tillsammans med lätt klädda flickor från traktens stripteaseklub- bar, något som Carl-Axel noterade med viss förtjusning. Men inspiration hämtades inte bara på andra sidan Atlanten. Frankrike, med Sorbonne i Paris samt Marseille och Bordeaux blev samtalspartner i diskussionerna om vart arkeologin var på väg, med tämligen oprövade kvantitativa ana- lysmetoder. François Bordes (och därigenom också Lewis Binford) kom tillsammans med J.-C. Gardin att förutom forskningsupplägg påverka också kurslitteraturens sammansättning. Något senare tillkom David L. Clarke i Cambridge. Man kan gott säga, att den göteborgska arkeologin gjorde en radikal kurs- ändring, inte bara i sitt förespråkande av termen arkeologi i stället för fornkunskap, utan reellt, med ett intagande av orienteringslitteratur långt utöver konventionella nätverk och av Carl-Axels väl planerade besök av gästfors- kare. Från Andra Långgatan med dess utvecklade verksamhet flyttade institutionen några år senare till Sveahuset på Västra Hamngatan 3 och därefter till Gamla Hovrätten vid Näckrosdammen för att till sist inlemmas i storinstitutio- nen Historia, tillsammans med Antikens kultur- och samhällsliv. Men i de senare flyttarna var Carl-Axel inte längre med. Carl-Axel var en ständigt skrivande person, där olika stadier i tänkande presenterades i små korta meddelanden, i stenciler och teckningar och i tryckt form. Efteråt kunde man konstatera att mycket var förstadier till böcker och längre artiklar, som prövades på seminariedeltagarna. Tänkandet kunde också ta andra materiella former, som tre- och flerdimensionella modeller i frigolit (flörtkulor) och trästickor, inte särskilt hållbara, men instruktiva. 374 Jarl Nordbladh

Arkeologens arbetssätt från observation och beskrivning till tolkning, skildrat på Carl-Axel Mobergs eget vis. Efter Persson 2000.

Allt hans vetenskapliga skrivande skedde samtidigt med att lyriska och epis- ka betraktelser kom till, och ibland var dessa kategorier vad man kanske skulle kalla för sammanblandade, men detta var fullt medvetet. De höga kraven på att utställningar skulle handla om något som berörde och som var av etiskt intresse återfanns i hans texter om miljöansvar och om kärnkraftens ohyggliga hot mot mänskligheten, sett i det långa perspektivet. Han försökte, som en av få, att sät- ta in problematiken i ett historiskt sammanhang och inte bara ett här och nu. Utgångspunkten var arkeologisk, som en följd av utvecklingen av C14-metoden för datering av organiskt material. Redan från den tidigaste publikationen, Cykelturer i Skåne (1937), finns just sökandet efter en publikkontakt och en användbarhet, som utvecklas till intro- duktionstexter för arkeologiskt tänkande i anslutning till radio- och TV-program, gärna tillsammans med medieproducenter som Jan Prytz och Erik Berg- sten. Hans svenska var fräsch, spännande och bedrägligt lättläst, där eftertänk- sam omläsning kunde ge texten en djupare klangbotten, ofta med en ganska pessimistisk nyans. Han skrev hellre metatexter om arkeologi än om specifika svunna tider. Carl-Axels kanske mest påverkande publikation blev en introduktions- bok till akademiska studier i arkeologi (2 upplagor), med ibland bearbetade översättningar till franska (2 upplagor), italienska, portugisiska, spanska och serbokroatiska. Det är märkligt att inse att dessa introduktioner varit med och fostrat blivande arkeologer också i Afrika, Sydamerika, Östasien och Balkan förutom de approcherade europeiska länderna. Antagligen beror detta på att bokens diskurs är mindre hierarkisk, att den uppmanar till självtänkande och att arkeologin inte göms bakom en mängd sofistikerade Carl-Axel Moberg (1915–1987) 375 metoder. Märkligt är att den svenska upplagan recenserades av Leo S. Klejn i Leningrad. Carl-Axels egen fackarkeologiska forskning berörde främst den tidiga människan och människoblivandet, vilket framgår av flera symposier, t.ex. ett Nobelsymposium i Karlskoga 1978. Vidare fanns ett stort intresse för vad man kunde göra av arkeologiska frågor och material med hjälp av avancerad matematik, t.ex. likhetsstudier, där mängder kunde jämföras med varandra och presenteras grafiskt. Märklig var en storsatsning på att analysera arkeologiskt flintavfall, för att se om detta också kunde diagnosticera kulturprodu- centen. Mycken forskning ägnades åt översikter och sammanfattningar, åt kronologiska problem och spridningsbilder. Där fanns också ett intresse för nordliga förhistoriska skeenden, vid en tidpunkt då denna inriktning knappt hade tagit fart. I dagens termer skulle Carl-Axel kunna ses som en »arkeolog utan gränser». Han var lika intresserad av hur arkeologin arbetar och omständigheterna kring detta arbete som av villkoren för en verksam arkeologi och hur man under- stöder detta med en framtidsinriktad arkeologi, både teoretiskt och i praktiken. Han var upptagen av att försöka ge större sammanhang, över stora geografiska, kulturella och politiska områden, inklusive arkeologins relationer till andra kunskapsfält och till samhällets behov av att ständigt argumentera kring exi- stentiella frågor – för alla. En sådan inriktning som skisserats här, skulle knappast kunnat ha utvecklats lokalt eller regionalt utan mängder av ständiga impulser och diskussioner med en omfattande omvärld. Kanske den viktigaste ståndpunkten, som också gjorde det möjligt för Carl-Axel att ignorera och motarbeta den nationella tvångströja, där arkeologin bedrevs i tiden runt andra världskriget, var att sätta fokus på människan som social varelse och inte att argumentera för rimligheten med en geopolitisk tolkning av nationen. Denna syn kunde Carl-Axel utveckla via flera studieresor till USA, där arkeologi sågs som en del av antropologin. Där fanns också metodisk hjälp att få för hanterande av stora arkeologiska material, ofta större än vad en enskild forskare kunde överblicka. Liknande synsätt fann han också i Frankrike, där samarbetet växte ut till undervisning och forskningsdel- tagande i olika projekt. Carl-Axel har betytt lika mycket för en ny generation franska arkeologidoktorander som han gjort för sina studenter i hemstaden. Detta kan inte ses som en direkt kunskapsöverföring från lärare till elev utan snarare som en påverkan, som mer handlar om en kreativ miljö, tolerans och ömsesidig respekt. Carl-Axels levande, nästan nerviga intresse för historia och samtidsfrågor framgår klart av de hundratals inlägg han bidrog med i facktidskrifter och dagspress. Dess inspirerande påverkan tycks vara långvarig, och omtryck återfinns t.ex. i Nordisk Tidskrift för Museologi. Få svenska arkeologer är så flitigt citerade som Carl-Axel, inte så mycket för sina forskningsresultat utan mer för sina visioner om vad arkeologin kan uträtta och att fältet är fritt. 376 Jarl Nordbladh

Måhända kan en text om Carl-Axel Moberg bäst avslutas med hans (sär)egna ord:

En avfallshanterares försvarstal Du tycker jag är onyttig, men jag gör rent och den avfallshanteringen har kanske något socialt värde. Kan minska riskerna för olycksfall, öka framkomlighet och förbättra sikt. När ridån har fallit, publiken gått, försäljarna låst in sina varor, då börjar städarnas, renhållarnas, arkeologernas arbete, va’ som blivit över i vårt material. Föreställningen är slut, historien börjar. Som gamar kretsar vi över markerna och spanar efter dött, som hundar gräver vi gropar, tömmer groparna på gamla ben, som råttor kilar vi i avskrädeshögarna och rafsar bland skräpet, som mullvadar letar vi med blinda ögon i underjordiska gångar, som ekorrar samlar vi. Efter hand som nötterna knäcks, lumpen sorteras, benens ordning återställs, avtecknar sig en sorts bild av dej och mej och alla.

Efter vad jag tror är jag en fridens man, men besatt av en osläcklig lust att förevisa retsamma vittnesbörd från soptippens botten. Till förargelse för alla pladdrare, di som säger »nu, bara nu», just när alla åhörare enas i en susning »nu, bara nu». Just då vill jag vara mötesfördärvare, han som från en plats i bakgrunden slamrar med kasserade tillhyggen, slår på rostiga konservburkar, viftar med trasor, för att erinra om att mötesplatsen är byggd på släktledens avskräde och om att ordet »nu» är ett mycket gammalt namn på en obefintlig nolltid mittemellan då och sen. Va’ som blir, blir bara kanske, Men säkert är att Det var en gång … (Avlyssnat från LP, Västsvenska diktarröster 25 år, Göteborgs författarsällskap 1945– 1970).

Referenser Otryckta källor Diskografi: Göteborgs Författarsällskap 1945–1970. »Västsvenska Diktarröster, 10 augusti 1970». Red. Claes Wistrand, Victor Tyus. Inledningsord Karl-Axel Häglund. Ljudtekniker Leif Nordén och Kjell Lehman. (Göteborgs universitetsbibliotek. LP+1783, sid. 2, spår 7.) Carl-Axel Moberg (1915–1987) 377

Skulptur: Britt-Marie Jern. Porträtt av Carl-Axel Moberg. Brons. Uppställningar: a) Göteborgs Stadsmuseum, b) Göteborgs universitet. Institutionen för historiska studier.

Arkiv: Antikvarisk-Topografiska Arkivet, Vitterhetsakademien, Stockholm. Göteborgs universitetsbibliotek, Handskriftssamlingen.

Litteratur Andrzejowski, Jacek & Martens, Jes, 1996: The Wielbark Cemetery. Information on Unpublished Material from the Files of Carl-Axel Moberg. Studia Gothica. In Me- moriam Ryszard Wołagiewicz. Lubin. S. 19–72. Becker, Carl Johan, 1987/88: Minnesord av Carl-Axel Moberg 21/2 1915–3/4 1987. Årsberättelse. Kungl. Humanistiska Vetenskapssamfundet i Lund . Lund. S. 18–24. Eriksson, Nils & Nilsson, Ingemar, 2003: Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborg 1953–2000. Göteborg. Gillberg, Åsa, 2006: Archaeology on the Air. Radio and Archaeology in Sweden 1925– 1950. Current Swedish Archaeology 14. S. 25–45. Kaelas, Lili, 1988: Carl-Axel Moberg 1915–1987: Minnesteckning. Svenska ledamöter av Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborg. Avlidna under 1987: Minnestal hållna på högtidsdagen. 1986–1988. Göteborg. S. 63–69. — 1999: Göteborgs Arkeologiska Museum. En krönika om åren 1957–83. Västsvenska arkeologihistorier. Red. Åsa Gillberg & Anders Gustafsson. Gotarc Serie C. No 24. Göteborg. S. 110–167. Malmer, Mats P., 1988: Carl-Axel Moberg 21.2 1915–3.4 1987. Norwegian Archaeo- logical review 21/2. S. 61–64. Moberg, Carl-Axel, 1937: Cykelturer i Skåne. Stockholm. — 1941: Zonengliederung der vorchristlichen Eisenzeit in Nordeuropa. Lund. — 1950: When did late La Tène begin? A study of the basis of the current absolute dating. Acta Archaeologica 21.København. S. 64–136. — 1952: Between La Tène II and III: studies on the fundamental relative chronology. Acta Archaeologica 23. København. S. 1–29. — 1954: Between Horn and Ornavasso. Studies on chronology and style in the La Tène period. Acta Archaeologica 25. København. S. 1–48. — 1955: Studier i bottnisk stenålder. 1–V. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens handlingar. Antikvariska serien. 3. Stockholm. — 1961: Mängder av fornfynd. Kring aktuella tendenser i arkeologisk metodik. Acta Universitatis Gothoburgensis. Göteborgs Universitets Årsskrift, Vol. LXVII. 1961. Göteborg. — 1963: På tal om forntid. Stockholm. — 1968: Innan Sverige blev Sverige. Stockholm. — 1969: Introduktion till Arkeologi. Jämförande och nordisk fornkunskap. Stockholm. — 1973: Traditioner i arkeologi. Humaniora på undantag? Humanistiska forsknings- traditioner i Sverige: en antologi. Red. Tomas Forser. Stockholm. S. 217–240, 263– 265. — 1984: Den nyttiga fornforskningen – en skiss till en åskådnings historia och karakte- ristik. Lychnos. S. 133–157. Nordbladh, Jarl, 1996: Det oavslutade fallet Carl-Axel Moberg. Tyst, nu talar jag! Tra- dition, information och humanister. Populärvetenskapliga föreläsningar hållna under Humanistdagarna den 12–13 oktober 1996. Utgiven av Humanistiska Fakultets- nämnden, Göteborgs universitet. Göteborg. S. 163–176. 378 Jarl Nordbladh

— 2014: Forskarseminarier i arkeologi med Carl-Axel Moberg. Med hjärta och hjärna. En vänbok till professor Elisabeth Arwill-Nordbladh. Red. Henrik Alexandersson, Alexander Andreeff & Annika Bünz. Gotarc, Series A. Gothenburg Archaeological Studies, Vol. 5. Göteborg. S. 23–34. Persson, Carl, 1995: Carl-Axel Moberg som teoretiker – En analys av ett urval texter (1950–1986), speciellt med avseende på Mobergs användande av och åsikter om vetenskapliga förklaringar. C-Uppsats i Arkeologi VT 1995. Göteborgs universitet. Göteborg. — 2000: Carl-Axel Moberg – arkeologen som inte låter sig klassificeras. Fynd 11-2. S. 75–80. Stjernquist, Berta, 1988: Carl-Axel Moberg som forskare. Fornvännen 83. S. 52–56. Hans Christiansson (1916–2001) 379 Hans Christiansson (1916–2001)

Kjel Knutsson Foto i privat ägo.

Hans Christiansson föddes den 24 september 1916 i Nyköping och växte upp i ett prästhem i Dunker i Södermanland med fadern prosten Gustaf Christiansson och modern Hedvig Drake af Hagelsrum. Efter skolgång i Nyköping och på Solbacka läroverk sökte han sig till Uppsala för studier i konsthistoria och nordisk fornkunskap. Trots tidvis bräcklig hälsa och andra motigheter tog han fil. kand.-examen 1947 och blev efter studier varvade med arbete fil. lic. år 1956. Han disputerade 1959 i nordisk fornkunskap på en originell och framsynt avhandling om senvikingatida konststilar i Skandinavien (Christiansson 1959). Avhandlingen fick för övrigt i och med den kulturella vändningen inom humaniora och samhällsvetenskap förnyad aktualitet och uppmärksammades under 1980-talet av en yngre generation arkeologer. Hans upprätthöll en docenttjänst i fornkunskap vid Uppsala universitet mellan 1961 och 1968 och arbetade som universitetslektor där åren 1969–71. Där- efter var han fram till pensioneringen år 1981 universitetslektor i arkeologi vid Stockholms universitet. Under några år på 1960- och början av 1970-talet gav Hans även kurser i arkeologi vid Kursverksamheten vid Folkuniversitetet i Umeå, en verksamhet som kom att bidra till att en humanistisk fakultet snabbt inrättades vid det nya universitetet i Umeå. Som en följd av detta inrättades också en arkeologisk institution år 1975. Hans Christianssons vetenskapliga arbete har en vid tidslig och rumslig bredd, även om det var stenåldern i Norrland som kom att bli hans främsta forskningsfält. Han började sitt skrivande arbete med arkeologi och kyrkohistoria i anslutning till sin uppväxt i Södermanland (Christiansson 1945, 1946, 1947, 1948), något som han återkom till även senare i karriären. Efter pensioneringen återvände han också till temat för sin doktorsavhandling, där han diskuterade runstensornamentikens symbolinnehåll (Christiansson 1995). 380 Kjel Knutsson

Hans Christiansson studerar brons- åldersföremål på Museet för nordiska fornsaker 1958. Digitalt museum/ Upplandsmuseet.

Hans var också tidigt ute med undersökningar av det moderna samhällets historiska platser och inledde redan som forskarstuderande den första i raden av arkeologiska expeditioner till Spetsbergen. Han tog således initiativet till och ledde under 1950-talet och början av 1960-talet två internationella arkeologiska expeditioner till Spetsbergen tillsammans med sin vän och kollega sedan det tidiga 1950-talets fältarbete i Varanger i Nordnorge, Povl Simonsen från Tromsö museum (Christiansson 1961). Dels ville man söka spår av den stenåldersbosättning som han funnit indikationer på, dels skulle expeditionen undersöka husgrunder från 1600- och 1700-talens valfångststationer. Spets- bergen var under dessa århundraden nämligen världens främsta basområde för fångst av val och valross. Då ingen stenålder stod att finna, kom arbetet helt att inriktas på den tidiga ryska valfångststationen Russekeila, använd under stora delar av 1700-talet (Christiansson 1961; Christiansson & Simonsen 1970). Detta initiativ kom att utgöra inledningen till en lång tradition av fackmässig undersökning av husgrunder av denna typ på Spetsbergen, inte minst de stora undersökningarna av den holländska bosättningen Meerenburg från 1600-talet (Stange 2011). Fynden från undersökningarna, som förvaras i Tromsö museums arkiv, är ännu idag ett viktigt källmaterial för forskningen och har resulterat i ett antal doktorsavhandlingar. Hans Christiansson var också en av de första att inse vilken forskningspotential som låg i den då mycket litet utforskade norrländska stenåldern, ett intresse som grundlades under den tid då han var anställd som museiman vid Västerbottens museum i slutet av 1950-talet. År 1962 inledde Hans ett samarbete med museichefen vid Skellefteå museum, Ernst Westerlund, samt med företrädare för Norrbotten museum. Detta blev början till ett par decennier av banbrytande arkeologisk fältverksamhet i Norrland. Hans mångåriga stora fältarkeologiska projekt i både Norrbottens och Västerbottens län samlades Hans Christiansson (1916–2001) 381 under projektnamnet »Nordarkeologi». Projektet omfattade både inventeringar och arkeologiska undersökningar. I Västerbottens län berörde projektet främst Byske och Kåge älvdalar samt Skellefteälvens gamla mynningsom- råde. Utgångspunkten för hans intresse var att försöka förklara de stora depå- fynden av tjocknackiga flintyxor i Västerbottens kustland (Christiansson 1961b, 1961c, 1965, 1969a, 1970), vilket ledde till de omfattande utgräv- ningarna vid Bjurselet åren 1962 till 1968 (Christiansson & Knutsson 1989a och b) och senare på en rad andra fångstboplatser samt till omfattande inventeringar, där mer än 1 000 boplatser påträffades inom Skellefteåområdet och Byskeälvens dalgång (Christiansson 1980). Projektet resulterade i en första kartläggning och datering av den förhistoriska bebyggelsen i Norrlands kust- och skogsområden. En boplatskronologi byggdes upp utifrån landhöjnings- data. Efter hand började även samiska lämningar och mer sentida lämningar, som kolbottnar, tjärdalar och flottningslämningar, att registreras. Detta har också bidragit till information om bosättning och resursutnyttjande i området under senare tid (Christiansson 1980; Sundqvist 1974, 1975). Projektet samlade under åren mer än 100 arkeologer, och mängder av unga arkeologer har på detta sätt hos Hans Christiansson förvärvat sina första stimulerande fält- erfarenheter. Ett antal av hans medarbetare kom att bedriva sina avhandlingsarbeten på material som tagits fram av »Nordarkeologi» i Hans’ regi (Broad- bent 1979; Knutsson 1988). Med nu klassiska utgrävningsplatser som Bjurselet, Garaselet, Strand- holm och Falmark i Västerbotten och Tärna i Lappland sattes bollar i rull- ning, som i förlängningen kom att helt förändra bilden av Nordsveriges forntid. Hans första – och största – utgrävningsprojekt började med under- sökningarna av Bjurselet, där depåer av mellanneolitiska flintyxor av syd- skandinaviskt ursprung var kända sedan länge. Platsen kom att undersökas arkeologiskt under sju säsonger (Christiansson 1970). Det omfattande fyndmaterialet sammanfattades i tre volymer år 1989 (Christiansson & Knutsson 1989), där det bl.a. kunde visas att fynden från Bjurselet representerade spå- ren av den första jordbruksbosättningen i Norrland 2300 f.Kr., sannolikt som resultat av en migration av jordbrukare från södra Skandinavien (se även Malmer 1962). En pollenanalys utförd av Uppsalageologen L.-K. Königsson (Königsson 1970) styrkte detta antagande, då han kunde visa att det vid tiden för bosättningen (Olsson 1989) odlats korn på platsen. Inom projektet »Nord- arkeologi» undersöktes under denna tid ytterligare tre platser med fynd av sydskandinavisk flinta i området (Christiansson & Knutsson 1989), som kom att bredda och förtydliga bilden av denna första jordbruksbosättning i det norrländska kustlandet. Materialet kom senare att integreras i en mer genom- arbetad analys av dessa händelser (Knutsson 1988), där det kunde beläggas att det var migrerande jordbrukare från Skåne/Danmark som under en tid bosatt sig på den sandiga deltaplatån vid Bjurselet. Arbetet med Bjurselet genererade stort intresse för ämnet arkeologi i områ- det, och besökare kom nära nog dagligen under grävningssäsongerna och be- 382 Kjel Knutsson rättade om fynd de själva påträffat. På så sätt kom andra viktiga fyndplatser i dagen. Det gällde inte minst upptäckten och undersökningen av en av Norr- landsarkeologins viktigaste fyndplatser, Garaselet tio mil uppströms Byske- älven. Även om den platsen under lång tid var Norrlands äldsta boplats, var det fynd av flintföremål identiska med dem som påträffades i Bjurselet som först väckte Hans Christianssons intresse. Garaselet undersöktes av »Nordarkeologi» under några år i början av 1970-talet, och förutom materialet av sydskandinavisk flinta visade det sig att lokalen innehöll en djup och intressant stratigrafi med lager på lager av bosätt- ningsspår från äldre stenålder fram till järnålder (Sundqvist 1975; Knutsson 1993). Det var de äldsta, 9000 år gamla lagren i botten av stratigrafin som kom att förändra förutsättningarna för arkeologin och förståelsen av Norrlands tidigaste förhistoria. Konsekvenserna av denna upptäckt sysselsätter fortfarande arkeologerna. Idag vet vi genom fynden från Garaselet och andra fynd tillkomna senare att den tidigaste bosättningen följer tätt på isavsmältningen och att det var jägare/samlare från den ryska taigan som för 10 000 år sedan först vand- rade in i och bosatte sig i övre Norrland (Olofsson 2003; Knutsson & Knutsson 2012; Sörensen et al. 2013). Hans hade sedan Spetsbergenprojektet en särskild relation till kung Gustav VI Adolf. Den s.k. Kungafonden hade varit med och finansierat delar av detta projekt. Kungen vistades årligen i sin jaktstuga i Tärnafjällen i södra Lappland för jakt och fiske. Som allmänt intresserad av arkeologi visade han intresse för grävningarna i Bjurselet och kontaktade i slutet av 1960-talet Hans på grund av stenåldersfynd som gjorts vid jaktstugan och på en liten holme i Tärnasjön, Rastklippan, där kungen brukade rasta under sina fisketurer. Han erbjöd sig att finansiera en arkeologisk undersökning av fyndplatserna, och Hans arrangerade 1969 en första expedition. Man påträffade snart spåren av en hyddlämning från bronsåldern, kopplade till enorma mängder produktionsavfall från tillverkning av pilspetsar av en lokal kvartsit (Christiansson 1969b). Platsen kom senare att inom ramen för projektet »Norrlands tidiga bebyggelse (NTB)» sät- tas in i sitt kulturhistoriska och ekonomiska sammanhang av forskare från Umeå universitet (Forsberg 1985; Holm 1992). Under grävningens gång in- spekterades även fyndplatsen på Rastklippan. Det insamlade materialet visade sig snart vara av en i Norrland tidigare helt okänd typ och pekade snarast mot västra Norges tidigaste stenåldersbosättning. Rastklippan skulle inte komma att undersökas förrän 20 år senare, men åter- igen finansierad av Kung Gustav VI Adolfs fond för svensk kultur. Platsen visade sig vara en ca 7000 år gammal rund hyddbotten med fynd av en typ som pekade på en helt ny tradition i övre Norrland, intimt förknippad med en expansion av östliga jägare/samlare (Manninen & Knutsson 2012, 2014). En plats med liknande fyndmaterial finns också med i Hans Christianssons arkeologiska kvarlåtenskap, den undersökning »Nordarkeologi» genomförde vid Lapp- viken. Återigen hade ett av Hans’ initiativ, dock först efter hans bortgång, lett till en nytolkning av Norrlands förhistoria. Hans Christiansson (1916–2001) 383

En amerikansk utbytesstudent, Noel Broadbent från San Diego, kom till institutionen i slutet av 1960-talet under Hans’ tid som lektor. De arkeologiska undersökningarna i Norrland var i full gång och Broadbent deltog i flera av grävningarna, bl.a. »Nordarkeologis» undersökning av en serie bosättningsspår vid Lundfors nära Skellefteå. Undersökningarna av dessa bosättningar över- togs av Broadbent som ett led i hans avhandlingsarbete som lades fram i Upp- sala 1979 (Broadbent 1979). Här lades grunden till ett nytt sätt att ta sig an det norrländska materialet, inspirerat av den »Nya Arkeologin» med rötter i amerikansk antropologi. Genom Broadbents arbete inom »Nordarkeologi»-projektet kom den kulturhistoriska skolans fokusering på kultur och kronologi att för- skjutas mot fokus på ekonomi och social organisation. Vid 1960-talets slut hade flera arkeologiska inventeringsarbeten och under- sökningar gjorts i samband med utbyggnaden av vattenkraften, men mycket material var obearbetat och man behövde tidsbestämma boplatserna och deras fyndmaterial, inte minst undersöka dess representativitet. Hans initierade här genom sitt projekt »Nordarkeologi» en stor och nyskapande inventering, som gick ut på att undersöka området mellan de stora älvar som i sjöregleringarnas spår inventerats av arkeologer från 1940-talet fram till den tidpunkt då projektet tog sin början. Hans samarbetade under lång tid med lokala förmågor, bland dem skogsarbetaren Herbert Wigenstam från Nyåker i Lappland. Han hade själv under många år iakttagit hur härdar och skärvsten kommit fram från under vattenytan varje år nära hans boställe vid Hornavan och blivit intresserad av arkeologisk forskning. Det blev Wigenstam som kom att utföra inventeringarna mellan Pite- och Vindelälvens älvdalar (Christiansson 1980). Stora mängder fynd kom i dagen, vilket visade att området mellan de älvdalar där fyndplatser i stor mängd redan var påträffade, innehöll spår av en rik förhistoria. Delar av det stora materialet sammanställdes och presenterades preliminärt av Hans och Herbert i Fornvännen (Christiansson 1980). Inventeringar genomfördes inom Arvidsjaurs kommun men även inom Piteå, Arjeplogs och Älvsbyns kommuner. Fyndmaterialet finns idag på Norrbottens museum. Delar av materialet har använts i avhandlingsarbeten, medan andra delar aldrig har undersökts vidare. Fortfarande år 2016 utgör Hans’ vetenskapliga kvarlåtenskap en dynamisk del av samtida forskning, det långsiktiga resultatet av en enastående gärning inom arkeologin.

Referenser Otryckta källor Skellefteå museum Sundqvist, Lennart, 1974: Preliminär rapport 1969–1975 över undersökningarna av stenåldersboplatsen vid Garaseletviken, Raä 79, Jörns sn, Västerbotten. Västerbot- tens museum i samarbete med Nordarkeologi och Skellefteå museum. Umeå. — 1975: Preliminär rapport över undersökningarna av stenåldersboplatsen vid Ga- raseletviken, Raä 79, Jörns sn, Västerbotten. Västerbottens museum i samarbete med Nordarkeologi och Skellefteå museum. Umeå. 384 Kjel Knutsson

Litteratur Broadbent, Noel D., 1979: Coastal Resources and Settlement Stability. A Critical Study of a Mesolithic Site Complex in Northern Sweden. AUN 3. Societas Archaeologica Upsaliensis. Uppsala. Christiansson, Hans, 1945: Dunkers socken. Södermanlands hembygdsförbunds sockenbeskrivningar för hembygdsundervisning. Nyköping. — 1946: Lilla Malma socken med Malmköping. Södermanlands hembygdsförbunds sockenbeskrivningar för hembygdsundervisning. Nyköping. — 1947: Danvikens kyrka. Sörmländska kyrkor. Red. Ivar Schnell. Södermanlands hembygdsförbund. Nyköping. — 1948: Nacka kyrkor och Erstaviks kapell. Sörmländska kyrkor. Red. Ivar Schnell. Södermanlands hembygdsförbund. Nyköping. — 1959: Sydskandinavisk stil: studier i ornamentiken på de senvikingatida runstenar- na. Uppsala. — 1961a: The Russian settlement at Russekeila and land rise in Vest Spitsbergen. Arctic Institute of North America, vol. 14, No 2. — 1961b: Kring stenåldern i övre Norrland. Västerbotten. Umeå. — 1961c: Norrland och Sydskandinavien: arkeologiska frågeställningar och problem- lösningar under ett sekel. Tor 20, 1963. S. 9–46. — 1965: De arkeologiska undersökningarna vid Bjurselet i Byske. Västerbotten. Läns- museet i Umeå. S. 191–202. — 1969a. Kamkeramiska influenser i Norrland och norra Svealand. Nordsvensk forntid: Studies in North Swedish Archaeology. Kungl. Skytteanska samfundets handlingar, nr 6. Umeå. S. 51–80. — 1969c: »Kungaudden»: en hyddanläggning i stenåldersmiljö vid konungens sportstu- ga, Sorsele sn, Lappland. Nordsvensk forntid: Studies in North Swedish Archaeolo- gy. Kungl. Skytteanska samfundets handlingar, nr 6. Umeå. S. 9–26. — 1970: Nordarkeologi gräver. Västerbotten. Umeå. S. 36–43 — 1980: Det arkeologiska forskningsläget i området mellan Piteälvens och Vindeläl- vens älvdalar. Fornvännen 75. S. 153–162. — 1995: Den onda ormen: runstensornamentikens kristna budskap: ett tolkningsförsök. Tor 27. S. 449–457. Christiansson, Hans & Simonsen, Povl, 1970: Stone Age finds from Spitsbergen. Acta Borealia, B, Humaniora. Tromsø Universitetsforlag, Tromsø. Christiansson, Hans. & Knutsson, Kjel, 1989a: The Bjurselet Settlement III: finds and features, 1. Occasional Papers in Archaeology (OPIA) 1. Societas Archaeologica Upsaliensis, Uppsala. — 1989b: The Bjurselet Settlement III: finds and features, 2. Occasional Papers in Ar- chaeology (OPIA) 1. Societas Archaeologica Upsaliensis, Uppsala. Forsberg, Lars, 1985: Site variability and settlement patterns. Archaeology and En- vironment 5. Umeå. Holm, Lena, 1992: The use of stone and hunting of reindeer. Archaeology and Environ- ment 12. Umeå. Knutsson Kjel, 1988: Making and using stone tools. The analysis of the lithic assem- blages from Middle Neolithic sites with flint in Västerbotten, northern Sweden. AUN 11. Uppsala. — 1993: Garaselet-Lappviken-Rastklippan. Inledning till en diskussion av Norrlands äldsta bebyggelse. Tor 25. S. 5–51. Knutsson, Helena & Knutsson Kjel, 2012: The postglacial colonization of humans, fauna and plants in northern Sweden. Arkeologi i Norr 11. S. 1–28. Königsson, Lars-König, 1970: Traces of neolithic human influence upon the landscape development at the Bjurselet settlement, Västerbotten, northern Sweden. Kungl. Skytteanska samfundets handlingar, The Bjurselet settlement. Umeå. Hans Christiansson (1916–2001) 385

Malmer, Mats, P., 1962: Jungneolithische Studien. Acta archaeologica Lundensia. Lund. Manninen, Mikael A. & Knutsson, Kjel, 2011: Northern inland oblique Point sites – A new look into the Late Mesolithic oblique Point tradition in Eastern Fennoscandia. Interfaces in the Mesolithic Stone Age of Eastern Fenno-scandia, Diversity in Hunter-Gatherer Lithic Technologies Red. T. Rankama. Monographs of the Ar- chaeological Society of Finland, vol. 1. Archaeological Society of Finland. Helsinki. S. 142–175. Manninen, Mikael A. & Knutsson, Kjel, 2014: Lithic raw material diversification as an adaptive strategy – Technology, mobility and site structure in Late Mesolithic northernmost Europe. Journal of Anthropological Archaeology 33. S. 84–98. Olofsson, Anders, 2003: Pioneer settlement in the mesolithic of Northern Sweden. Ar- chaeology and Environment 16. Umeå. Olsson, Ingrid U., 1989: An interpretation of the 14C ages of the samples from the fen at Bjurselet, Västerbotten, Sweden. I: Christiansson, Hans & Knutsson, Kjel, 1989b. Uppsala. S. 264–268. Stange, Richard, 2011: 17th century whaling. Spitzbergen/Spitsbergen, 17 January 2011. Available at http://www.spitsbergen-svalbard.com/spitsbergen-information/ history/17th-century-whaling.html. Accessed 7 June 2012. Sørensen, Mikkel, Glørstad, Håkon, Kankaanpää, Jarmo, Knutsson, Helena, Knutsson, Kjel, Rankama, Tuija, Valentin Eriksen, Berit, 2013: The first eastern migrations of people and knowledge into Skandinavia: evidence from studies of Mesolithic technology, 9–8 millennium BC. Norwegian Archaeological Review 2013. S. 1–38. 386 Kjel Knutsson Berta Stjernquist (1918–2010) 387 Berta Stjernquist (1918–2010)

Lars Larsson Foto: efter KVHAA:s årsbok 2011.

Berta Stjernquist föddes den 26 april 1918 på en gård i byn Kylen i Visseltofta socken i norra Skåne. Hennes föräldrar var Ivar och Ingrid Svensson. Berta blev moderlös vid unga år. Trots en uppväxt i små omständigheter fick hon och hennes syskon möjlighet att bedriva gymnasiestudier i Lund med förhoppning- ar om att fortsätta med akademiska studier. Genom bekantskap med Per Stjern- quist kom hon tidigt i kontakt med den antika världen. Berta och Per gifte sig 1939, och det var först därefter som hon började studera vid Lunds universitet. Hon studerade klassisk fornkunskap, nordisk fornkunskap samt språk som franska och italienska. Redan innan studierna avslutats erhöll Berta Stjernquist en extra ordinarie amanuenstjänst vid Antikmuseet i Lund. Kort efter andra världskrigets slut tog hon tillfället i akt och reste ned till Italien. I en personligt hållen artikel från 2007 berättas livfullt om den första utlandsresan. Hon följde flera kurser vid Svenska institutet i Rom. Tillfälle gavs också till att resa inom nästan hela Ita- lien per båt, tåg och motorcykel. Med plats på den s.k. bönpallen fick Berta Stjernquist tillfälle att besöka alla de forntida platser som under krigsåren varit så avlägsna. Den klassiska arkeologin synes ha varit speciellt lockande. Berta Stjernquist valde likväl att fortsätta sina studier i arkeologi inom den riktning som vid denna tid benämndes nordisk fornkunskap. Hennes fortsatta forskarkarriär kom att baseras på tjänster vid Lunds universitets historiska museum. Vid denna tid var museet ansvarigt för de arkeologiska utgrävningar som på grund av olika former av exploatering genomfördes i Skåne. Som assistent fick Berta Stjernquist därför ta hand om varierande utgrävningsinsatser. Men ibland fanns det också utrymme för undersökningar av mera planerad karaktär. Vä i nordöstra Skåne var välkänd som en medeltida stad. Att det skulle finnas äldre lämningar i den forna stadens närhet var känt, och 1945 inleddes utgrävningar under professor Holger Arbmans ledning. Berta Stjernquist som deltog i arbetet fick ansvaret att bearbeta resultaten, vilket hon alltid utförde noggrant och am- 388 Lars Larsson bitiöst. Insatsen slutfördes som en licentiatavhandling år 1947 och utkom i bokform några år senare med titeln Vä under järnålder (1951). Sannolikt var det med denna undersökning som Berta Stjernquists intresse kom att i första hand inriktas på den senare delen av förhistorien. Väster om Vä utgrävdes en omfattande boplats med huslämningar främst från romersk järnålder (från Kristi fö- delse till 400 e.Kr.). Inom boplatsen undersöktes några större gropar. Vid tolkningen av dessa antydde Berta Stjernquist att de kunde utgöra en form av hant- verksbodar. Hon var här en tidigare okänd anläggningsform på spåren – grop- huset – som idag är en vanligt förekommande fornlämning. Bearbetning av materialet från Vä bidrog till att hon koncentrerade sitt intresse på romersk järnålder. En sådan inriktning gav också rika tillfällen att utnyttja kunskapen inom det klassiska området. Nästa större grävningsinsats omfattade en sandbacke vid Simris i sydöstra Skåne. Vid utgrävningar här påträffades ett drygt hundratal gravar. Bearbet- ningen av dem, som daterades till romersk järnålder, kom att resultera i en doktorsavhandling, vilken framlades 1955 med titeln Simris. On cultural connections of Scania in the Roman Iron Age. Målsättningen var som avhandlings- titeln anger att efterforska de kontakter av regional och interregional karaktär som kunde spåras i gravskicket så som det var utformat i Simris. Avhandlings- arbetet avspeglar Berta Stjernquists flit och kreativitet. Hon presenterar en omfattande kompetens rörande gravskicket inom Skandinavien och betydande delar av Kontinentaleuropa. Det skall tilläggas att hon genom resor i England och Tyskland tillgodogjort sig omfattande kunskap om den materiella kulturen och gravskicket i de provinsialromerska områdena och det s.k. Fria Germanien. Ett

Berta Stjernquist med ett lerkärl vid utgrävning- arna i Simris på 1950-talet. LUHM. Berta Stjernquist (1918–2010) 389 betydande antal gravar innehöll keramik, och detta bidrog till en ingående analys av denna föremålskategori. Slutsatsen blev att hon bl.a. kunde spåra en tydlig skillnad mellan västra och östra Skåne – ett kulturmönster som var påtagligt så sent som för hundra år sedan. Att avhandlingen även skulle innehålla en redovisning av samtliga skånska gravfynd, fortfarande av betydelse för dagens forskare, var en självklarhet för en noggrann forskare som Berta Stjernquist. Avhandlingen tilldrog sig stort intresse nationellt såväl som internationellt, och hon erhöll docentkompetens. Det bör tilläggas att hon senare även publicerade gravmaterialet från bronsåldern och den tidigaste järnåldern (Stjernquist 1961). Redan vid sitt Italienbesök 1946 kom Berta Stjernquist att intressera sig för en form av bronskittlar (ciste a cordoni), närmast att beskriva som rakväggiga spannar av korrugerad bronsplåt. De tillverkades på båda sidor av alpområdet och finns även representerade över betydande delar av kontinenten; därtill kommer ett svenskt fynd från sen bronsålder. Detta kom att bli hennes främsta forskningsinsats efter avhandlingen. Genom att forska om denna föremålsform kunde hon utnyttja sin kompetens i både sydeuropeisk och nordisk arkeologi genom ingående behandling av problematiken avseende övergången mellan brons- och järnåldern. Då Berta Stjernquist inledde sin forskarbana kom hon att hamna i en mans- dominerad miljö. Ändå fanns det inom arkeologin förebilder med kvinnliga professorer både i Oslo och i Stockholm. Berta Stjernquist var speciellt imponerad av Johanna Mestorf, som i Kiel blev den första kvinnliga museidirektö- ren och därtill Tysklands första kvinnliga professor år 1899. Genom aktivt medlemskap i den svenska avdelningen av den internationella föreningen »Delta Kappa Gamma» såg Berta Stjernquist till att stödja unga kvinnliga forskare. För henne var jämlikhet målsättningen. Däremot var hon inte alls intresserad av den mera radikala delen av kvinnorörelsen. I slutet av 1960- och början av 1970-talet gjorde en ny riktning inom arkeologin sitt intåg – kallad new archaeology. Den hade en anglosaxisk bas med en tydlig antropologisk inriktning, där också insatser av naturvetenskaplig art kom att integreras på ett helt annat sätt än tidigare. Till skillnad från vissa ämnes- företrädare på andra universitet kom Berta Stjernquist att snabbt anamma det nya idékomplexet. Hon hade genom resor till USA fått direkta kontakter med initiativtagarna för den nya inriktningen. Flera doktorander upplevde under mitten av 1970-talet en sällsynt givande tid med gästföreläsare och diskussioner som bidrog till en entusiastisk forskarmiljö. Berta Stjernquist hade redan tidigare behandlat exempelvis de sociala struk- turerna i förhistoriska samhällen. Därtill hade hon nära kontakt med flera före- trädare för naturvetenskapliga ämnen. Nu kunde hon omsätta sina tankegångar vid bearbetningen av exempelvis Gårdlösaundersökningen. Redan 1949 fick Berta Stjernquist i uppdrag att genomföra en utgrävning av en grav från 200-talet, som visade sig rymma en ung kvinna med flera smycken, däribland en fibula av silver med en av de äldsta kända runinskrifterna i Skandinavien. Silverflickan, som graven benämns, var en viktig anledning till 390 Lars Larsson att Berta Stjernquist år 1963 inledde ett projektarbete, som omfattade den för- historiska bebyggelsen inom en åsrygg och dess närmaste omgivning i östra Skåne. Projektet kom efter platsens namn att kallas »Gårdlösaundersökning- en». Genom att Berta Stjernquist kunde samla representanter från en rad naturvetenskapliga discipliner, kom behandlingen av samhällena och landskaput- nyttjandet under järnåldern att utmynna i ovanligt gedigna presentationer (Stjernquist 1981, 1993a, 1993b). Berta Stjernquist följde den postprocessuella arkeologin, som under sent 1980-tal slog igenom som en reaktion på new archaeology, men den fann inte hennes gillande. Under flera år bedrev Berta Stjernquist omfattande forskning rörande deponeringar. Hennes teoretiskt baserade analys av termer som offer och skattfynd är fortfarande av betydelse (1963). Men som vanligt räckte det inte för henne att presentera idérika artiklar. Hon genomförde också utgrävningar av olika deponeringar i våtmark såväl som av sådana med flertusenårig depone- ringsaktivitet – Röekillorna på Österlen (1997) – liksom av sådana som var begränsade till några få generationer, såsom Hassle Bösarp i Sydskåne (1974). År 1970 erhöll hon en tjänst i ekologisk arkeologi vid Humanistisk-sam- hällsvetenskapliga forskningsrådet, och fyra år senare utnämndes Berta Stjern- qvist till professor vid institutionen i Lund. Berta Stjernquist deltog aktivt i olika lärda sällskap. I fem år var hon sekreterare i Vetenskapssocieteten i Lund, i 26 år hade hon samma uppdrag i Kung- liga Humanistiska Vetenskapssamfundet i Lund, och därtill skrev hon en bok om samfundets historia (1993c). Hon hade också uppdrag internationellt i Union Internationale des Sciences Pré- et Protohistoriques (UISPP), arkeologins internationella organisation. Det utmärkta samarbetet, när det gällde landskapsarkeologi inom Gård- lösaundersökningen, gav mersmak. Hon ingick i den grupp av initiativtagare som under 1980-talet förverkligade en stor tvärvetenskaplig forskningsinsats, det s.k. Ystadsprojektet, vilket berörde ett område i sydligaste Sverige från det äldsta jordbrukarsamhällets intrång i skogen till dagens fullåkerslandskap (Larsson et al.1992). Hon gjorde också en mycket viktig insats som initiativtagare och tydlig på- drivare inom projektet »Ölands järnåldersgravfält». Sammanlagt fyra tjocka band kom ut inom den planerade tiden (Beskow Sjöberg 1987, Hagberg et al. 1991, 1996, Rasch 2001). Berta Stjernquist deltog med stort engagemang i den arbetsgrupp som formades vid Uppåkraprojektets start 1996, vilket berörde en stor järnåldersfynd- plats i närheten av Lund. Hon påpekade ofta hur väl hon trivdes med att arbeta tillsammans med både studenter, doktorander och mera seniora forskare. Hon färdigställde flera artiklar om bl.a. glas- och fibulafynd (Stjernquist 2003b, 2004). Berta Stjernquist (1918–2010) 391

Berta Stjernquist gjorde också en viktig ämneshistorisk insats genom att intressera sig för Sven Nilsson, professor i naturalhistoria och lärdomsgigant. Re- sultatet blev ett bidrag i en bok om Sven Nilsson i samarbete med andra forskare, som bjöd på ett brett perspektiv av hans insatser (1983). Berta Stjernquist föredrog ett välordnat liv som inte borde rymma oförut- sägbara inslag. Hon kom alltid väl förberedd till möten och förväntade att andra uppträdde på samma sätt. Men trots att hon krävde en hel del av andra var det på sig själv som hon ställde de hårdaste kraven. Arkeologin i dess olika skepnader var huvudsaken. Hon använde merparten av sin vakna tid åt detta. Genom sin framtoning kom Berta Stjernquist att ingjuta respekt, ibland till och med rädsla hos vissa. Det tog därför tid innan doktorander fick närmre kontakt med henne och insåg att hon var en person som tog väl hand om den unga generationen av arkeologiforskare. Utan tillgång på goda argument sade man inte emot henne. Men med dylika kunde hon mycket väl inse att den egna ståndpunkten borde ändras. Efter sin pensionering bidrog hon gärna med råd och synpunkter då de ef- terfrågades, men för övrigt inriktade hon sin kraft på att få avklarat den rap- portering och forskning som hon under professorsåren inte haft tid att slutfö- ra. Hon gjorde »rent bord» när det gällde att publicera tidigare utgrävnings- insatser. Hon inledde ett nytt projekt med titeln »Kulturarv och samhälle», där relationen mellan fornlämningar och modern landskapsexploatering granskades (Stjernquist et al. 1993). Detta projekt kom att inleda forskning kring kulturarvet, som senare har blivit en för arkeologivärlden ytterst livak- tig inriktning. Berta Stjernquist hade många intressen med betydelsefulla perspektiv inom flera andra forskningsområden. Endast ett begränsat antal kan här behandlas. Bosättningsproblematik under både brons- och järnålder kom hon att behandla ingående, flera av dessa baserade på egna fältarbeten (1969, 1971a, 1971b). Hon kom att i olika sammanhang förnya forskningen rörande andra komplexa fenomen, som handel och handelssystem (1967b). Två material kom att tilldra sig ett speciellt intresse, nämligen glas och bärnsten. Glas från hela järnåldern kom att intressera Stjernqust vid bearbetningen av både Gårdlösamaterialet (1986) och fynden från Uppåkra (2004). Bärnsten kom att bli föremål för ingå- ende forskning, gärna i samarbete med internationell expertis (Stjernquist et al. 1994, Stjernquist 2003a). Berta Stjernquist pensionerades från sin professur 1984. Samma år publicerade hon en historik över institutionens historia, vilken hon senare utvidgade till en publikation som sträckte sig fram till 2005. Hon har också på flera olika sätt bidragit till att popularisera arkeologin genom artiklar, skrifter och före- drag (1976, 1977). Hon hedrades med festskrifter vid såväl 70- som 80-års- dagen (Hårdh et al. 1988, Larsson & Hårdh 1998). Berta Stjernquist lade ribban högt, för andra men främst för sig själv. Likt en god handledare såg hon till att ge sina doktorander de nödvändiga redskapen för att kunna ta sig fram som forskare. Och hon fortsatte att ge stöd och råd 392 Lars Larsson långt efter att disputationen var avklarad. Hon var en utmärkt mentor. Hon hade ett omfattande kontaktnät av kolleger inte bara inom arkeologi utan också inom ett flertal andra vetenskapsgrenar, både nationellt och internationellt. Hon gav sina doktorander och unga doktorer generösa möjligheter att utnyttja detta kon- taktnät. Berta Stjernquist avled den 19 augusti 2010 i en ålder av drygt 92 år. Bib- liografin över hennes samlade skrifter fram till 1987 har publicerats av Rolf Petré (1988).

Referenser Beskow Sjöberg, Margareta (red.), 1987: Ölands järnåldersgravfält I. Stockholm. Hagberg, Ulf Erik, Stjernquist, Berta & Rasch, Monika (red.), 1991: Ölands järnålders- gravfält II. Stockholm. Hagberg, Ulf Erik, Stjernquist, Berta & Rasch, Monika (red.), 1996: Ölands järnålders- gravfält III. Stockholm. Hårdh, Birgitta, Larsson, Lars, Olausson, Deborah & Petré, Rolf (red.), 1988: Trade and Exchange in Prehistory. Studies in honour of Berta Stjernquist. Acta Archaeologica Lundensia Series in 8o. No 16. Lund. Larsson, Lars, Callmer, Johan & Stjernquist, Berta (red.), 1992: The Archaeology of the Cultural Landscape. Field work and research in a south Swedish rural landscape. Acta Archaeologica Lundensia Series in 4o. No 19. Lund. Larsson, Lars & Hårdh, Birgitta (red.), 1998: Centrala platser Centrala frågor. Sam- hällsstrukturen under Järnålder. En Vänbok till Berta Stjernquist. Uppåkrastudier 1. Acta Archaeologica Lundensia, Series in 8o. N o. 28. Lund. Petré, Rolf, 1988: Berta Stjernquist – a Bibliograhy 1946–1987. Trade and Exchange in Prehistory. Studies in honour of Berta Stjernquist. Red. Birgitta Hårdh, Lars Lars- son, Deborah Olausson & Rolf Petré. Acta Archaeologica Lundensia, Series in 8o. No 16. Lund. S. 318–330. Rasch, Monika (red.), 2001: Ölands järnåldersgravfält IV. Stockholm. Stjernquist, Berta, 1951: Vä under järnåldern. Acta Regiae Societatis Humaniorum Lit- terarum Lundensis XLVII. Lund. — 1955: Simris. On Cultural Connections of Scania in the Roman Iron Age. Acta Ar- chaeologica Lundensia, Series in 4o. No 2. Lund. — 1961: Simris II. Bronze Age Problems in the Light of the Simris Excavation. Acta Archaeologica Lundensia, Series in 4o. No 5. Lund. — 1963: Präliminarien zu einer Untersuchung von Opferfunden. Begriffbestimmung und Theoriebildung. Meddelanden från Lunds Universitets Historiska Museum 1962–1963. S. 136–147. — 1967a: Ciste a cordoni. (Rippenzisten). Produktion–Funktion–Diffusion. Acta Ar- chaeologica Lundensia, Series in 4o. No 6. Lund. — 1967b: Models of Commercial Diffusion in Prehistoric Times. Scripta Minora 1965– 1966:2. Lund — 1969: Beiträge zum Studium von bronzezeitlichen Siedlungen. Acta Archaeologica Lundensia, Series in 8o. No 8. Lund. — 1971a: Archaeological Analysis of Prehistoric Society. Scripta Minora 1971–1972. Lund. — 1971b: Zur Frage der Siedlungskontinuität der Völkerwanderungszeit. Meddelanden från Lunds Universitets Historiska Museum 1969–1970. S. 99–149. — 1974: Das Opfermoor in Hassle Bösarp, Schweden. Acta Archaeologica XLIV, 1973. S. 19–62. Berta Stjernquist (1918–2010) 393

— 1976: Järnåldersbönder på Gårdlösaåsen. Tomelilla hembygdskrets. Årsbok 1975. S. 13–21. — 1977: Lundabygden före Lund. Lund. — (red.), 1981: Gårdlösa. An Iron Age community in its natural and social setting I. Acta Regiae Societatis Humaniorum Litterarum Lundensis LXXV. Lund. — 1983: Sven Nilsson som banbrytare i svensk arkeologi. Sven Nilsson. En lärd i 1800-talets Lund. Kungl. Fysiografiska Sällskapet i Lund. 1983. S. 157–212. — 1986: Glass from the settlement of Gårdlösa. Papers of the Archaeology Institute University of Lund 1985–1986. S. 139–165. — (red.), 1993a: Gårdlösa. An Iron Age community in its natural and social setting II. The Archaeological Fieldwork, The Features, and The Finds. Acta Regiae Societatis Humaniorum Litterarum Lundensis LXXX. Lund. — (red.), 1993b: Gårdlösa. An Iron Age community in its natural and social setting III. Chronological, Economic, and Social Analyses. Acta Regiae Societatis Huma- niorum Litterarum Lundensis LXXXI. Lund. — 1993c: The Royal Society of Letters at Lund 1968–1993. A historical account. Scrip- ta Minora 1993–1994:1. Lund. — 1997: The Röekillorna Spring: spring-cults in Scandinavian prehistory. Acta Regiae Societatis Humaniorum Litterarum Lundensis LXXXII. Lund. — 2003a: A Grave of a Noble Woman with Many Amber Beads in Järrestad, South-East Sweden. Red. Curt W. Beck, Ilze Loze & Joan M. Todd. Amber in Archaeology. Proceedings of the Fourth International Conference on Amber in Archaeology. Talsi 2001. Riga. S. 139–148. — 2003b: Detector Finds from Uppåkra as a Source of Information, illustrated by Fibu- lae from the Early Iron Age. Centrality–Regionality. The Social Structure of Southern Sweden during the Iron Age. Red. Lars Larsson & Birgitta Hårdh. Uppåkrastudier 7. Acta Archaeologica Lundensia, Series in 8o, No 40. Lund. S. 67– 88. — 2004: A Magnificent Glass Bowl from Uppåkra. Continuity for Centuries. A cere- monial building and its context at Uppåkra, southern Sweden. Red. Lars Larsson. Uppåkrastudier 10. Acta Archaeologica Lundensia, Series in 8o, No 48. Lund. S. 103–151. — 2005: The Historical Museuum and Archaeological Research at Lund University 1805–2005. Papers of the Historical Museum, University of Lund. No. 1. Lund. — 2007: Glimpses of an archaeological journey through sixty years. On the road. Stu- dies in honour of Lars Larsson. Red. Birgitta Hårdh, Kristina Jennbert & Deborah Olausson. Acta Archaeologica Lundensia in 4o, No. 26.Lund. S. 62–66. Stjernquist, Berta, Beck, Curt W. & Bergström, Jan, 1994: Archaeological and scientific Studies of Amber from the Swedish Iron Age. Scripta Minora 1994–1995:1. Lund. Stjernquist, Berta, Carlie, Anne, Ryberg, Ewa & Ödmann, Ella, 1993: Arkeologi och samhälle. Fornlämningars behandling i samhällsplaneringen. Riksantikvarieämbe- tet. Stockholm. 394 Lars Larsson Bertil Almgren (1918–2011) 395 Bertil Almgren (1918–2011)

Frands Herschend Detalj av foto 1958: Digitalt museum/Upplandsmuseet.

Det perspektiv jag valt för att se Bertil Almgren som arkeolog rör texter och arkeologi som akademisk disciplin och dess uppgift. Förmedling, folkbildning och tredje uppgiften var emellertid också viktiga för honom (se Gräslund 2012). Bidragen till Svenska Turistföreningens årsskrift, föredrag på Arbetar- institutet1 och radioföredrag var ambitiösa och allmänbildande. Som populär- vetenskap var boken Vikingen (1967) föredömlig. Bättre finansierade hade flera av hans förmedlingsidéer ledigt kunnat bära egna separata utställningar. Hans breda kulturhistoriska intressen tog sig också uttryck i att han efter sin pensionering engagerade sig i det industrihistoriska Sidenmuseet* (om Alm- grens Sidenväveri, se v. Ajkay 1984:401 ff.). Under och i samklang med denna förmedling och popularisering låg hur som helst grundläggande idéer om vad arkeologi som historisk disciplin borde syssla med.

Bakgrund I dag, sedan arkeologer blivit många, händer det relativt sällan att ett arkeolog- barn följer i en förälders arkeologiska fotspår. Inte heller är det vanligt att en etablerad arkeolog blir förebild nog att bestämma ett barns framtida karriärval. I svensk arkeologis formativa period från ca 1860 och ett drygt halvsekel fram- åt, då arkeologerna var få men betydelsefulla, var avståndet mellan generatio- nerna ofta litet. Hans Hildebrand (född 1840) gick i sin fars, riksantikvarien

1 Jag är mycket tacksam för ett samtal som jag hade med Elisabet Almgren i början av sommaren 2016. Det gav mig möjlighet att ta ställning till familjebakgrundens betydelse och redde ut en mängd detaljer. Några av dessa kom sedan med i texten, där de markerats med asterisk (*). 396 Frands Herschend

Bror Emils fotspår, och Oscar Montelius (född 1842) var bekant med familjen Hildebrand sedan barnsben (B. Hildebrand 1943). Oscar Almgrens far Oscar Mauritz (född 1842) var i sin tur vän med Oscar Montelius. Anledningen till dessa bekantskaper står att finna i att alla tre som barn och tonåringar gick i samma skolor och bodde grannar – Hildebrands på Hornsgatan 26, Montelius’ på Sankt Paulsgatan 11 och Almgrens på Götgatan 26 – dvs. 50–100 m från varandra i hjärtat av Maria församling på Södermalm i Stockholm. De tillhörde alla samma framgångsrika och tidsmedvetna sociala skikt. Hans Hildebrand flyttade från Söder, men Montelius och Almgren bodde kvar. Med tanke på att Oscar Almgren (född 1869) i sin gradualavhandling 1897 visade sig förmögen att med anmärkningsvärd systematik utveckla just Hilde- brands och Montelius’ typologi till ett metodiskt, relativt precist och oumbär- ligt dateringshjälpmedel för generationer av arkeologer, är det inte underligt att Oscar Almgren under sin första och andra docenttid, 1897–1907 och 1909–13, fick förtroendet att bygga upp en universitetsarkeologi i Uppsala (se om Oscar Almgren i denna volym). Det lyckades han med. Almgrens och Stjernas (docent i Uppsala 1905–09; se om Knut Stjerna i denna volym) gemensamma insatser skapade en disciplin, i vilken den rena arkeologin byggd på föremål, gravar, bosättningar och landskap stod i centrum, omgiven av stödjande naturvetenskaper och filologi (Lindqvist 1918:439). Ännu 100 år senare går strukturen att ana. I ett större nordiskt perspektiv är dansk, norsk och svensk arkeologi just traditionell (utgrävningsbaserad), laborativ (naturvetenskaplig) och historisk (historisk-filologisk). I dag är arkeologin givetvis mer gränsöverskridande än den var i sin akademisk-fosterländska barndom då den legitimerade land och folk. Lördagen den 2 november 1913 gifte sig Berta Söderqvist och Oscar Alm- gren. Torsdagen den 7:e tillträdde han i Uppsala landets första professur i Nordisk fornkunskap. Måndagen den 11:e fyllde han 44; hon var 33. De hade träffats då fröken Söderqvist med sina skolklasser kom till Nationalmuseum*, där han visade dem Vitterhetsakademiens arkeologiska utställning. Bjudna till gemensamma vänner på Sankt Paulsgatan 11, Agda och Oscar Montelius, blev de ett par*. I efterhand är det lätt att förstå att mycket föll på plats i början av 1910-talet både för arkeologiämnet och för Oscar Almgren som professionellt kunde se fram emot 20 år av universitetsarkeologi och personligen mot en professors familjeliv på Sveavägen 26 i Kåbo. Sonen Erik föddes 1916, Bertil 1918 och dottern Gerd 1925. Efteråt förstår man, mot bakgrund av Oscars för- sämrade syn, som tvingade honom sluta som ämnesansvarig 1925, och sonen Eriks död 1928, att det också blir en hårt prövad familj. Oscar Almgrens position och engagemang i arkeologi och hans sviktande syn ställde krav på hög- läsning av arkeologiska och antropologiska texter och på beskrivningar av materiell kultur. Det kommer på ett konkret sätt att involvera hela familjens engagemang i arkeologi – den 10-åriga Bertil än mer efter broderns Eriks död*. Om man å andra sidan intresserar sig för arkeologi, kan man inte i 1920-talets Sve- rige tänka sig en bättre mentor än Oscar Almgren. Bertil Almgren (1918–2011) 397

Mårten Stenberger berättade kring 1970 i samband med grävningarna i Eke- torps borg en episod från sina utgrävningar i Brostorp på Öland (1926–28). Det är sommar, en stilla förmiddag 1928. Som han ligger där och gräver, hör Mår- ten och hans »grovisar» en pojkröst närma sig. Han tycks tala till sig själv och berättar sig igenom beteslandskapet med dess hasselbestånd och förhistoriska stensträngar han passerar. Det är Bertil som leder sin far på en arkeologisk exkursion från familjens sommarhus i Glömminge ett par–tre kilometer bort till utgrävningarna i Brostorp. Väl där berättar Mårten om sin grävning och Bertil förtydligar beskrivningen där det behövs. Senare skall det av och till bli just Bertil och Mårten som samarbetar, t.ex. på Stora Karlsö (Almgren 1946). Det är inte så märkligt att Mårten Stenberger tycker att Brostorpscenen är rörande, men kanske är det märkvärdigare att Bertil Almgren redan i 10-årsål- dern har utvecklat en berättande och beskrivande arkeologisk kompetens med en blick för detaljer. Under det att de flesta inleder sina mer fokuserade arkeo- logistudier efter studentexamen, tycks Bertil Almgren ha gjort det minst åtta år tidigare. Bertil Almgren blir student 1936 och börjar läsa arkeologi för Sune Lind- qvist som 1927 hade blivit professor efter Oscar Almgren och efter Gunnar Ek- holm, som under några år var ansvarig för undervisningen och det betydelsefulla högre seminariet (Sundkvist 2008). När Sune Lindqvist tillträdde som professor, framhöll han i Fornvännen, som Oscar Almgren grundat 1906 (Baudou 2006), att Oscar Montelius’ ordnar- värv tillhörde en svunnen tid (Lindqvist 1928:76–77, Baudou 2006:76). Det behövdes en bredare och samtidigt djupare arkeologi. Så hade Worsaae sagt om dansk arkeologi 1870, just på grund av att förhistorien måste vara något mer än föremålens kronologiska ordning och studiet av samhällets basala ka- raktär – studier han själv stått fadder till (Worsaae 1870:382). Man skall inte läsa Sune Lindqvist som en kritik av Oscar Almgren, vars montelianska period tog slut 1897. Lindqvist uttrycker i stället insikten att ett ämne mognar från en initial ordning och enkelhet till en komplex mångfald. Ändå visar sig det arkeologiska ordnarvärvet ha återkommit. Därför kritiserades Worsaae för sin hållning (Kjær 1905:216), och Sophus Müller framhöll »vor Forvisning om at der hersker Orden og Lovmæssighed i Tillværelsen» (Müller 1884:194), som sitt försvar för ordnarvärvet – en tanke som Mats P. Malmer senare gjorde till sin (t.ex. Malmer 1963:15 ff.). För Sune Lindqvist och hans student Bertil Alm- gren var det i stället tal om att arkeologiämnet behövde en ny kurs. Att så var fallet kan inte ha berott på att Bertil Almgren inte förstod den variation och mångfald som Orden og Lovmæssighed kunde ge upphov till. Tvärtom, familjen Almgrens välstånd byggde på en lyckad utsmuggling av jaquardvävstolens hålkort och hålkortsstyrda mekanismer – i ett parti sviskon (v. Ajkay 1984:402) – och den oändliga variation inom en snäv korridor i den materiella kulturen (silke och siden) som hålkortens binära Orden og Lovmæs- sighed kunde leda till. Man får i stället anta att Sune Lindqvists hållning var fri- görande inte bara för arkeologin; den appellerade också till Bertil Almgren*. 398 Frands Herschend

Bertil Almgrens arkeologi Bertil Almgren skrev medryckande och enkelt i mera populära sammanhang (t.ex. Almgren 1942; 1946, 1964). Vikingen (1967) får än i dag 4,22 av 5 möj- liga läsarpoäng i Goodreads. I sina vetenskapliga texter ställer han dock av och till stora krav på sina läsares bildning och förmåga att tänka i flera led. I en artikel i Tor (1963) nämner han i förbigående att Wilhelm Erövraren vid »det sista stora vikingaanfallet» landade med sina arméer vid kanalhamnen Pervensey, och inte vid Hastings, som man kanske kunde tro. Därvid drog de fördel av sina grundgående skepp. Som Bertil Almgren framhåller är Pervensey inte mycket till hamn, men han nämner hur som helst att den tillhör Cinque Ports och att dessa hamnars Lord Warden i dag, dvs. efter andra världskriget, heter Winston Churchill (1963:230). Den läsare som inte vet varför detta är lite roligt och samtidigt inte ytterst relevant, får nöja sig med sin bristande bildning. I dagens Wikipedia-tider är problemet snabbt avhjälpt, men på 1960-talet, då lösningen stod att finna i närmsta exemplar av Encyclopedia Britannica, var det proble- matiska i denna form av bristande bildning mer signifikant. De långa traditionerna och hederstitlarna i samband med invasion och för- svar av England samt invasion av Frankrike är en detalj, även om den i våra dagar inte är utan en sorts brexit-affinitet, men i artikeln om de T-formade skif- ferredskapen i Tor (1957) finns det en liknande krävande och mycket mer betydelsefull passus: Går man då rakt västerut [från mellersta Norrlands kustland, min anm.] till det första skogsområde, man träffar på, nämligen Labrador, som i likhet med Fennoskandia, men till skillnad från Nordasien har kontakt med havet och alltså ej ett typiskt kontinentalt klimat, så finner man hos den indianska Naskapistammen en sommardräkt, som ej är av päls utan av Caribou-renens skinn i snarast sämskad form […]. Det intressanta är nu, att denna dräkt är prydd med mönstrade bårder i färg, och dessa bestå inte som hos lappar och eskimåer av applikationer utan äro instämplade medelst ett litet redskap, som snarare ser ut som en miniatyrsläde med ett par parallella medar på undersidan […]. Detta verktyg har alltså tjänat samma ändamål som här antagits för det T-formade … (s. 16). I vanlig diffusionistisk 1950-talsarkeologi betyder ett sådant utpekande av likhet mellan två geografiska områden och deras materiella kultur att det förelig- ger någon form av kronologisk rumslig kontakt. Här finns det alls ingen. Ändå går de signifikanta likheterna inte att ta miste på. Om 1957 års arkeologiska lä- sare inte har grundat med Lafitaus beskrivning av nordamerikanska indianer (1724) och fyrstadieteorins betydelse för vår förståelse av samhällsformer (se t.ex. diskussion i Eriksson 1988) och dessutom är omedveten om att förkla- ringar kan vara strukturalistiska och inte bara funktionella, så är den hastiga jämförelsen förbryllande. Även om det finns ett naturdeterministiskt element i Bertil Almgrens diskussion, ligger ändå samhället (Naskapi-, Same-, Inuit- eller stenålderssamhäl- let) och deras behov av att manifestera och uttrycka »sommar», »dräkt», identitet m.m. till grund för redskapen, inte tvärtom. Det hindrar naturligtvis inte att Bertil Almgren (1918–2011) 399 det enskilda redskapet är den enskildes uttryck – den materiella variationen antyder det. När man läser fler av Bertil Almgrens texter, som huvudsakligen tillkom efter andra världskriget, märker man till slut att han, sin tid till trots, formades som en internationellt orienterad mellankrigsarkeolog helt utan nationalistisk klangbotten. Det är särskilt två drag som i dag framstår som tydliga: 1) en his- torieförståelse som påminner om Annales-skolans och som därför respekterar olika former av la longue durée, 2) en strukturalistisk dimension som går bort- om funktionalistisk förståelse. Man hade kunnat tänka sig att Bertil Almgren skulle driva dessa två punkter som teser i sin avhandling Bronsnycklar och djurornamentik, som han påbörjade med studieresor redan 1939 (Almgren 1955:7 f.) och vars projekt berördes i en idérik artikel från 1942 (Almgren 1942). Han driver sina teser, men inte under kapitelrubriker och inte understödda av ett batteri av hänvisningar till historia och antropologi. Han står på arkeologins och den materiella kulturens empiriska grund, inte på sociologins, som i Uppsala introducerades 1947, då Torgny Segerstedt, professor i filosofi, till- trädde en nyinrättad professur i sociologi och byggde upp ämnet från grunden (UU hemsida). Inte desto mindre är Almgrens avhandling en systematisk dekonstruktion av arkeologiämnet – studiet av materiell kultur inom den kulturella helheten – med exemplet bronsnycklar och även deras djurornamentik. Därför finns det inte heller ett inledande teoretiskt kapitel om vad texten vill. I stället sätter dekonstruktionen i gång direkt mot bakgrund av vedertagna arkeologiska tillvägagångssätt, som kombinationsdatering och typologi. Dekon- struktionen utvecklar sig i en följd av kapitel till en argumentationskedja som tar upp en serie arkeologiska perspektiv, vilka alla visar sig ha sina brister. Det är arkeologin, sådan den blev i kraft av sin historia, som det är en del fel på. Till sist måste man med författaren fråga sig om inte det arkeologiska materialets hela egenart gör det lättare och riktigare att koncentrera sig på skeenden, som torde ha haft betydligt mindre skarpa gränser och fixa data än det politiska, nämligen det näringshistoriska och det konsthistoriska, vilka tillsammans ytterst gäller den enskilda människans villkor (s. 97). Hänvisningen till »det politiska» refererar till en kritik i stycket innan av »den äldre stamforskningen». I en text av Bertil Almgren får läsaren förlita sig på sin arkeologiska bildning om hen vill förstå hänvisningen. Min gissning är att förståelsen stavas Gustaf Kossinna, men också till en inte ringa del Arkeo- logi. Hur det egentligen är får läsaren dock inte veta. Citatet avslutar sidan och sidan avhandlingen. Den »riktigare» arkeologin har ännu inte skrivits. Som arkeolog arbetade Bertil Almgren kritiskt och brett. Samtidigt representerade han en fjärde arkeologgeneration. I dag, drygt 60 år senare, framstår den metodiska dekonstruktionen inte desto mindre som det vetenskapshisto- riskt mest intressanta. Det beror bl.a. på att svensk arkeologi lyckades värja sig mot denna, i sinom tid postmoderna paradgren, så länge att den aldrig kom att förbindas med Bertil Almgren. Sannolikt hade han blivit bättre läst om han 400 Frands Herschend skrivit på franska. Ännu 1975, 20 år efter sin opposition, var t.ex. hans opponent övertygande oförmögen att förstå den dekonstruktiva och strukturalistiska poängen med den kurvaturmetod som skissades i avhandlingen (Holmqvist 1975). Hos Bertil Almgren ligger ett viktigt skäl till dekonstruktionens berättigan- de i den materiella kulturens blandning av långa traditioner, möjliga problem- lösningar och behov av mode. Det framgår på ett karakteristiskt sätt i en liten serie argument som presenteras i avhandlingen (Almgren 1955:57–62). For- mellt, dvs. under sina respektive rubriker, rör argumenten låsteknik, allmän formgivning och handtagsformer på nordiska nycklar. På sidan 57–58 läser vi först om en longue durée. Mitt i nycklarnas komplexitet, bland lokala variationer samt lås- och nyckelteknologi, finns det generella och det funktionella svaret på frågan: Var, hur, när och till vad använder man lås och nycklar? Trots att svaret inte är självklart, står den materiella »låskulturen» emot förändring under sekler. I nästa avsnitt, sidan 59 sp. 1, vrider författaren på det generella, typiskt rationella och funktionella begreppet »lättare». Man kan frestas att tro att »lättare» i betydelsen ’lättare att göra (nycklar och lås)’ gav den materiella kulturen dess tröghet. Men så är det inte alls. »Lättare» är lättare för att masstill- verkning var viktig, och därför visar sig »lättare» vara styrt av komplexa sociala, produktionstekniska, marknadsanpassade och hantverkstraditionella krav. »Lättare» kan vara både konstant och föränderligt, och det är inte förvånande att »lättare» i citatet ovan måste underordnas begreppet »riktigare». Skulle inte dessa komplexa relationer räcka för att dekonstruera arkeologisk typologi och den överdrivna tron på en enkel Orden og Lovmæssighed, så presenteras vi på sidan 62 för det kortvariga modefenomenet som kan styras av allt möjligt annat, även av modefenomenen själva. Lika fullt skall det flyktiga begreppet »mode» integreras med sekellång »tröghet» och det komplexa »lättare». Det är endast i dag och i ett arkeologihistoriskt perspektiv som man märker dekonstruktionens radikala element. På papperet föreslår avhandlingen endast en korrigering av arkeologins riktning. Det är »riktigare» att fokusera på »den enskilda människans villkor» och inte låta sig förledas av en obefintlig kronologisk precision som öppnar arkeologin för politiskt medlöperi.

Bertil Almgren som professor Bertil Almgren hade den breda bildning, stora förtrogenhet med ämnet och dess historia samt det mått av elitism som krävs för att dekonstruera en akademisk disciplin. I hans fall kan man dessutom tänka sig att det var just dessa kva- litéer och hans bakgrund som framkallade ett dekonstruktivt behov. Självklart spelade också den politiserade kulturvetenskapens skuld i det ruinerade Europa en viktig roll. På sina meriter blev Bertil Almgren professor i Uppsala 1965. I professorsrollen förde han med sig tre forskningsfält: 1) kritisk ämneshistoria, 2) käll- Bertil Almgren (1918–2011) 401

Bertil Almgren på den sassanidiska helgedomen Takht-e-Soleiman i persiska Kurdistan 1959. Foto Sune Zachrisson. kritik i samband med kronologiska metoder och 3) en metod för analys av för- historisk konst (kurvaturanalys). Hans religionshistoriska intresse, som finns redan i avhandlingen, framstod inte på samma sätt som ett forskningsfält. Alla tre fälten hämtades ur avhandlingen som kom att framstå som programskrift. Det skulle visa sig att arkeologistudenter på den tiden var mer intresserade av att bli (grävande) arkeologer – inte kritiska – med en helt traditionell arkeolo- giutbildning byggd på ett grundläggande kronologiskt skelett. I själva verket var arkeologin på väg att bli styrd av sin arbetsmarknad och dess relativt be- gränsade arkeologiska behov, samt av förändrade utbildningspolitiska mål som inte heller de premierade bred bildning, ämneshistoria eller elitism. Ändå gick det ganska bra, om man ser till hur många av Bertil Almgrens doktorander som kom att bli nästa generations universitetslärare. Jämfört med dagens dokto- randutbildning och dess volymer var doktoranderna naturligtvis inte många och flera skrev sina avhandlingar, sedan de lämnat varje form av studentliv bakom sig. I arkeologi hade 1969 års avhandlingsreform inga omedelbara ef- fekter. Bertil Almgrens undervisning var nästan helt baserad på det högre seminariet, på uppsatsventileringar och på enskilda samtal med studenter, gärna fredag förmiddag. I början av 1980-talet och fram till sin pensionering 1984 före- läste han dock på AB-nivåns metodkurs. Handledning mot bakgrund av inläm- nad och sedan grundligt kommenterad text förekom inte – inte ens på C-nivån. Meningen var att studenten genom aktivt deltagande i seminarier m.m. själv 402 Frands Herschend

Bertil Almgren i promotionsmundering besöker seminariegrävningen Broby i Börje i maj 1972 och diskuterar en komplicerad anläggning med grävningsledaren Anne-Sofie Gräslund. Foto Hans-Olof Boström. skulle ha förstått vad som borde skrivas innan hen skrev. Därför kunde det för- våna många att Bertil Almgren först som ordförande vid en uppsatsventilering framförde kritiska synpunkter på en C-uppsats han själv handlett och godkänt. Utbildningsformen präglade och sorterade studenterna i förhållande till en akademisk tradition som redan på 1970-talet tycktes ha kommit i otakt med det moderna universitetet. Å andra sidan var de tre forskningsfälten, kritisk ämnes- historia, källkritik i samband med kronologiska metoder och diskursiv analys av förhistorisk konst (kurvaturanalys), inte otidsenliga i början av 1980-talet. Utbildningens effekt i förhållande till de tre forskningsfälten visade sig hur som helst först i generationen efter Bertil Almgren. Bland arkeologer utbildade i Uppsala kom kritisk forskningshistoria att ligga bakom flera avhandlingar med teoretisk inriktning och blev första kapitlet i de flesta examensarbeten på CD- och MA-nivå. Källkritik, eller kanske snarare dateringskritik, blev en naturlig om än svårhanterlig fråga. Kurvaturanalysen i sin tur kom att ligga bakom datering med »mindre skarpa gränser» av Mälardalens yngre runstenar, dvs. ett typiskt modefenomen. Indirekt visade sig dateringsmetoden användbar för att förstå kristnandet i regionen – dels i artiklar och monografier, dels i två avhandlingar, dels i ett flertal examensarbeten. Kopplingen mellan den enskildes behov av religion och hans vilja att utforma ett konstnärligt monument över sin tro i en passande strecktecknad stil kan sägas vara i linje med Bertil Almgrens idéer, som i dag inte alls är kontroversiella * Bertil Almgren (1918–2011) 403

Till slut framstår Bertil Almgren som en arkeolog som på grund av sin bakgrund och andra världskriget kom i otakt med sin arkeologiska samtid. Hans arkeologikritik kom inte att uppskattas under efterkrigstiden. Den uppskattades inte bland traditionella kulturhistoriska arkeologer och inte bland dem som efter kriget uppfattade sig som moderna, dvs. arkeologer som delvis omedvetet färgades av logisk empirism och positivism. Trots eller tack vare att hans syn på professorsrollen inte kunde anpassas till tanken på universitetet som utbildningsfabrik, kom hans arkeologiska insikter åter i takt med tiden. Under inflytande av den postmoderna kritiken blev dessutom den komplexa kulturhistorien, den enskilda människans villkor i form av mentalitetshistoria och religionshistoria oproblematiska perspektiv. Man kan förenklat säga att Bertil Almgrens insikter överlevde den generation varunder hans professorsroll försvann. Därför blev han inte utan efterföljare, men väl helt utan epigoner.

Litteratur Almgren, Bertil, 1942: »Thors märke» och himmelrikets nycklar. Uppland. Årsbok för medlemmarna i Upplands fornminnesförening. 1942. S. 7–17. — 1946: Färd till Gotlands Hesperider. Svenska Turistföreningens årsskrift 1946. Stockholm. S. 240–258. — 1955: Bronsnycklar och djurornamentik vid övergången från vendeltid till vikingatid. I. Text. II. Planscher, tabeller. Uppsala. — 1957: Till frågan om de T-formade skifferredskapens användning och därmed sam- manhängande näringsförhållanden. Tor 3. S. 7–26. — 1963: Vikingatågens höjdpunkt och slut. Skepp, hästar och befästningar. Tor 9. S. 215–250. — 1964: Heliga hällar. Svenska Turistföreningens årsskrift 1964. S. 56–74. — 1967: Vikingen. Göteborg. Almgren Oscar, 1897: Studien über nordeuropäische Fibelformen der ersten nachchristlichen Jahrhunderte mit Berücksichtigung der provinzialrömischen und südrussischen Formen. Stockholm. v. Ajkay, Anna, 1984: Värdefulla industrimiljöer i Stockholm. Stockholms stadsmuseum. Stockholm. Baudou, Evert, 2006: Det arkeologiska året 1906. Oscar Almgren, Oscar Montelius och Fornvännen. Fornvännen 101. S. 5–84. Eriksson, Björn, 1988: Samhällsvetenskapens uppkomst: En studie ur den sociologiska traditionens perspektiv. Uppsala. Goodreads. Se http://www.goodreads.com/book/show/17840756-vikingen?rating=5 (besökt 2016-17-31). Gräslund, Bo, 2012: Bertil Almgren. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akade- mien. Årsbok. Stockholm. S. 19–25. Hildebrand, Bengt, 1943: Hans Hildebrand: ett sekelminne 1842–1942. Fornvännen 1943. S. 1–27. Holmqvist, Wilhelm, 1975: Kurvatur som kronologiskt mätinstrument Fornvännen 70. S. 240–244. Kjær, Hans, 1905: Worsaae, Jens Jacob Asmussen 1821–85. Dansk biografisk lexikon. Bd 19. S. 209 219. Lafitau, J., 1724: Moeurs des sauvages amériquains comparées aux moeurs des premiers temps. (Customs of the American Indians compared with the customs 404 Frands Herschend

of primitive limes.) Transl. by W. N. Fenton & E. L. Moore. 1974–1977. Toron- to. Lindqvist, Sune, 1918: Oscar Almgren. Svenskt biografiskt lexikon. Bd 1 1918:435. Se Oscar Almgren, urn:sbl:5683, Svenskt biografiskt lexikon (art. av Lindqvist), häm- tad 2016-08-06. — 1928: Gamla och nya uppgifter för svensk fornforskning. Installationsföreläsning vid Uppsala universitet den 4 febr. 1928. Fornvännen 23. S. 65–88. — 1945: Oscar Almgren in memoriam. Årsskriften Uppland 1945. S. 87–94. Malmer, Mats P., 1963: Metodproblem inom järnålderns konsthistoria. (Acta archaeologica Lundensia. Series in 8o.) Lund. Müller, Sophus, 1884: Mindre Bidrag til den forhistoriske Archæologis Methode. Aar- bøger for nordisk Oldkyndighed og Historie. S. 161–217. Sundkvist, Anneli, 2008: How a Site shaped a Seminar – Valsgärde and the Department of Archaeology 1928–1936. Valsgärde Studies: the Place and its People, Past and Present, ed. by Svante Norr. Opia 42. Uppsala. S. 115–165. UU hemsida = Uppsala universitets hemsida. https://www.uu.se/om-uu/historia/torgny- t-segerstedt/ sist besökt 2018-01-10. Worsaae, Jens Jacob Asmussen, 1870: Om forestilningerna paa Guldbracteaterne. Aar- bøger for nordisk Oldkyndighed og Historie. S. 382–419. Erik Nylén (1918–2017) 405 Erik Nylén (1918–2017)

Gustaf Trotzig Foto: Eva Trotzig.

Mina första minnen av Erik Nylén Våren 1961 kom jag som nybliven fil. kand. för första gången till Gotland för att arbeta som fältarkeolog, på rekommendation av min professor i Lund, Holger Arbman. På ön pågick omfattande markexploateringsprojekt, bl.a. väg- arbeten, och överallt fanns det fornlämningar som berördes, längs vägsträck- ningarna men också på grusåsarna där vägmaterialet skulle hämtas. Jag var engagerad av Gotlands Fornsal, och min chef och arbetsledare var docenten Erik Nylén. Han var en person med ganska koleriskt temperament och mycket burdust språk, så det var med viss nyfikenhet som jag såg fram emot detta möte. På Gotland var han en välkänd kulturminnesvårdare som aldrig skrädde orden när det gällde att försvara kulturminnena. För en större all- mänhet hade han blivit bekant genom en serie TV-program från undersökning- arna vid Vallhagar, som han tog initiativ till och som sändes 1960 under be- nämningen »Forngrav». Detta var för övrigt ett av de första arkeologiska pro- grammen i svensk television. Havorskatten, som kommit fram föregående år, hade spätt på uppmärksamheten. Han hade ingenting emot att stå i centrum för mediernas intresse. Jag blev väl emottagen och introducerad på den arbetsplats som skulle komma att bli min fasta punkt under de kommande sju åren. Det visade sig att Erik Nylén och jag hade lätt att komma överens, och hans kunskap och erfarenheter, som han frikostigt delade med sig av, liksom hans arkeologiska intuition, nyfikenhet och forskningsintresse kom att bli grundläggande för mig i det yrkesliv som nu tog sin början. Vårt samarbete blev långvarigt och fortsatte problemfritt också sedan jag av en ödets nyck och hans ovilja att lämna Gotland blivit hans chef på Riksantikvarieämbetet. 406 Gustaf Trotzig

Bakgrund och studier Klas Vilhelm Erik Nylén var född i Uppsala 1918. Föräldrarna var provinsial- läkaren Klas Nylén och Annie Vilhelmsson. Farfadern var kyrkoherde. Erik Nylén nämnde sällan något om sin bakgrund, men jag tror att en viss benägen- het för hypokondri som plågade honom hela livet kan ha varit en påverkan från barndomen. Redan som gymnasist deltog Erik Nylén i arkeologiska undersökningar i Västerås, där han också tog studenten på naturvetenskaplig linje. Han var en skicklig tecknare och har berättat att han en tid hade funderingar på att bli konstnär. Man kan föreställa sig att denna konstnärliga ådra så småningom bidrog till att han ägnade särskilt intresse åt de gotländska bildstenarna. Efter studentexamen vidtog studier i Uppsala med arkeologi som huvud- ämne.

Forskaren Vid den arkeologiska institutionen hade det runt professorerna Sune Lind- qvist och hans efterträdare Mårten Stenberger vuxit fram en fruktbar akademisk miljö. Flera blivande professorer och andra seriösa forskare var verksamma där. Sune Lindqvist hade i slutet av 1920-talet inlett undersökningar- na av båtgravfältet vid Valsgärde, som skulle pågå till början av 1950-talet och som engagerade hela seminariet samt lade grunden för konserverings- och utställningsverksamhet vid institutionen och Museet för nordiska fornsa-

Kronprins Gustav Adolf studerar ett nyfunnet föremål i en grav på mellersta gravfältet i Vallhagar i slutet av 1940-talet. Erik Nylén tittar intresserat på. Efter Vad jorden gömde. Erik Nylén (1918–2017) 407 ker. Under kriget och beredskapsåren blev många av forskarna inkallade till militärtjänst. När kriget var slut ville Stenberger ge möjlighet för unga arkeologer från olika länder, som varit separerade genom kriget, att träffas i ett gemensamt projekt. Han tog därför initiativ till undersökningen av en järn- åldersby och några närliggande gravfält vid Vallhagar i Fröjels socken på Gotland, där studenter från Sverige och fem andra länder samarbetade. För Erik Nylén kom undersökningen att ge material för både forskningsmerite- ring och fältarkeologisk metodutveckling. Han disputerade 1955 och blev docent på en avhandling om Gotlands yngre förromerska järnålder, i allt väsent- ligt grundad på undersökningen av Vallhagars mellersta gravfält (Nylén 1955). Problemen rörande övergången mellan brons- och järnåldern och den s.k. fyndlösa tiden skulle sysselsätta honom hela livet och inspirera till omfattande gravfältsundersökningar. Han hade dock intresse för alla forntidens epoker och har författat skrifter som berör de flesta, med särskild tyngdpunkt på äldre järnåldern. Gotland har alltid utgjort ett lockande mål för många kolleger både från fastlandet, och inte minst från utlandet. Erik Nylén hade ett mycket stort internationellt kontaktnät, och det hörde till rutinerna att ha öppet hus för talrika utländska besökare. Ön kom att bli ett viktigt andningshål för hårt hållna kolleger från länder dominerade av forna Sovjetunionen, som Polen och Öst- tyskland. Erik Nylén hade en ovanligt progressiv syn på arkeologins samhälls- relevans: »I det problemkomplex som framvuxit ur den nyvaknade insikten om miljövårdens betydelse för den moderna samhällsplaneringen, ingår som en integrerande del behovet av kännedom om hur olika former av mänsklig verksamhet på lång sikt påverkar och har påverkat naturen» (Nylén 1970).

Kavalleristen Under krigsåren fullgjorde Erik Nylén sin värnplikt som kavallerist, något som passade såväl hans fysiska konstitution som hans temperament. Han genomgick officersutbildning, vilken ledde till kaptens grad; han blev således rytt- mästare, som titeln lyder vid kavalleriet. Hästen var alltjämt betydelsefull inom försvaret, särskilt under svåra terrängförhållanden. Livet som kavallerist var krävande under de svåra och oerhört kalla krigs- vintrarna, vilka Erik Nylén bl.a. tillbringade i Norrbotten som gränsvakt mot Finland, men lediga stunder ägnade han åt studier. Intresset för hästar och ridning behöll han hela livet liksom en kritisk men också humoristisk inställ- ning till det militära. Ofta när vi var ute tillsammans på förrättningar berätta- de han anekdoter och delade med sig av sina lärdomar från militärlivet. En sak som särskilt roade honom var de – som han uppfattade – överdrivna kraven på ordning i de mest onödiga sammanhang. Med speciell förtjusning be- 408 Gustaf Trotzig skrev han hur han varje morgon som ansvarig officer fick gå till stallet och kontrollera att högarna bakom hästarna låg i strikt rät linje. Tiden i den mili- tära miljön präglade honom för livet och bidrog säkert till den ledarroll som var självklar för honom. Erik Nylén var också skicklig fäktare, och fäktning var liksom ridning en stimulerande verksamhet som han ägnade sig åt hela livet.

Metodutvecklaren Erik Nylén hade ett livligt intresse för att rationalisera det arkeologiska arbetet. Detta gällde både i fält och för materialbearbetningen. Med effektiva metoder och rutiner skulle man få tid över för fördjupad forskning. En idé gällde ett rit- bord som kunde förenkla och snabba på ritarbetet i fält (Nylén 1954). Det fick så vitt jag vet ingen större spridning. En annan, betydligt mer uppmärksammad konstruktion var fototornet. Genom att hissa upp en kamera i ett högt stativ, »fototornet», kunde man fotografera arkeologiska objekt i exempelvis 5-meters rutor och sammanfoga dessa till »fotokartor». Detta sparade in oerhört mycket tid på ritning men krävde å andra sidan minutiös frampreparering av objektet (Nylén 1951). En grundbult i Erik Nyléns fotografiska fältdokumen- tation var systematik. Från förutbestämda fasta fotopunkter följdes undersök- ningen på marken eller från en stege med kameran från start till sista spadtaget. Dessa översiktliga fotografier följdes upp med detaljbilder och närbilder vid behov. Fototornet kom att dominera det arkeologiska fältarbetet i landet under ett par decennier. Även utomlands kom det i bruk (Nylén 1964). En tanke som emanerade från Valsgärdeundersökningen var att särskilt viktiga arkeologiska preparat skulle tas in från fältet och undersökas vidare i laboratoriet, liksom att föremålskonservering och forskning var nära knutna till varandra. Denna verk-

TV-inspelning 1957 av programmet »Forngrav» med Erik Nyléns utgrävning av en skelettgrav på mellersta gravfältet i Vallhagar. Efter Trotzig 2018. Erik Nylén (1918–2017) 409 samhet, som utvecklats vid den arkeologiska institutionen i Uppsala, kom att kallas »laborativ arkeologi» (Nylén 1968). I viss mån kunde den tanken få praktisk tillämpning också under Erik Nyléns chefskap vid RAGU (Riksantik- varieämbetets Gotlandsundersökningar, se nedan). Han presenterade också en idé om att med hjälp av röntgenfotogrammetri undersöka jordfynd utan att rub- ba föremålens inbördes ordning (Nylén 1977). Genom Birgit Arrhenius utvecklades begreppet »laborativ arkeologi» till ett eget akademiskt ämne med en professur och tillhörande laboratorium vid Stockholms universitet.

Kulturminnesvårdaren Efter sin disputation i Uppsala kom Erik Nylén till Gotland för att biträda Greta Arwidsson, som var landsantikvarie där och så småningom skulle bli professor i Stockholm. Denna tid, som han själv beskrivit i en artikel (Nylén 1990), var början till hans trettioåriga verksamhet som arkeolog på ön. Första uppdraget var att dyka ner och ta prov på Bulverket i Tingstäde träsk, som skulle dateras med den nyuppfunna C14-metoden. Men den viktigaste uppgiften var att hjälpa Greta Arwidsson med hennes eftersläpande rapporter från otaliga förrättningar på ön. Trycket på den enda kulturvårdande myndighetspersonen på Gotland var enormt. Det var allt från räddningsgräv- ningar till efterundersökning av fyndplatser, inte minst skattfynd, och besiktningar av exploateringsområden och allt annat som krävde kulturmin- nesvårdarens uppmärksamhet. Situationen var ohållbar och ledde så små- ningom till att den antikvarietjänst som Erik Nylén innehade blev fast inrät- tad. Så småningom inleddes också de omfattande markarbetena i samband med upprustningen av vägnätet, något som var anledningen till att jag själv hamnade på Gotland. Ett annat stort företag var byggandet av Visby flygfält. I samband med det måste delar av ett stort gravfält undersökas. Detta passade Erik utmärkt eftersom det kunde kopplas samman med två andra stora gravfält, Annelund och Sälle, som ingick i en plan att så småningom total- undersöka gravfält för att dra nytta av den horisontella stratigrafin och belysa vissa dateringsproblem.

Läraren Under efterkrigstiden, när landets ekonomi började komma igång och 1942 års fornminneslag ställde krav på undersökning av fornlämningar innan de fick av- lägsnas, var det stor brist på utbildade arkeologer. På Gotland innebar detta en oerhört stor påfrestning för Erik Nylén som var så gott som ensam under de första åren. Han fick en idé och kontaktade ABF, och med bistånd därifrån kunde han starta en kurs för att utbilda »professionella amatörarkeologer». Efter en 410 Gustaf Trotzig tid kunde hans elever, många av dem sommarlediga folkskollärare, avlägga akademisk examen genom Uppsala universitet, och så hade det »Arkeologiska institutet» vuxit fram, där det fanns både kunskaper och entusiasm för att hjälpa till vid undersökningarna.

RAGU De arkeologiska undersökningarna var traditionellt knutna till länsmuseet Got- lands Fornsal, men efter hand fick de – bl.a. genom Länsarbetsnämndens medverkan – en sådan omfattning att detta inte längre var möjligt. Därför skapades 1970 genom Riksantikvarieämbetet en ny institution, Riksantikvarieämbetets Gotlandsundersökningar, RAGU, som Erik Nylén blev chef för. För denna in- reddes kontors- och laboratorielokaler i ett till Fornsalen angränsande medel- tidshus, en gång vandrarhem. Till verksamheten knöts dels ett antal fältarkeo- loger, dels en stab av tjänstemän. De förra bekostades i stor utsträckning av uppdragsgrävningar. Till detta kom vetenskapliga projekt som bekostades av Arbetsmarknadsstyrelsen, liksom medarbetarna. Bland de senare fanns experter som av olika skäl inte kunnat placeras på den öppna marknaden och som Erik Nylén gav meningsfulla uppgifter inom den laborativa verksamheten, bl.a. med föremålsregistrering och konservering.

I österled Inom ramen för Länsarbetsnämndens sysselsättningspolitik slumpade det sig så att en kvalificerad båtbyggare kunde anställas vid RAGU. Erik Nylén insåg möjligheten att förverkliga ett gammalt drömprojekt, nämligen att bygga en kopia av ett mindre vikingaskepp, liknande dem som är avbildade på en del bild- stenar, för att använda det i »det första realistiska vetenskapliga försöket att med ett från vrakrester rekonstruerat vikingaskepp pröva flodvägarna genom Europa till Istanbul». Under ett vindskydd utomhus sträcktes kölen och skeppet växte fram. Som utgångspunkt vid formgivningen användes vissa skeppsdelar som hittats i Tingstäde träsk. Detta var ett pionjärprojekt och detaljer måste lö- sas efter hand. För konstruktionen av skeppets segel spelade avbildningarna på bildstenarna stor roll. Båtbyggarens största erfarenheter kom från byggandet av fiskefartyg, vilket innebar att det blivande skeppet sannolikt blev aningen gröv- re, stabilare och därmed säkert tyngre och svårhanterligare än sina forntida fö- regångare. Under åren 1980–85 genomfördes så färden under stora ansträng- ningar av besättningen, som prövades på allt från segling i hårt väder, rodd upp- ströms på floderna och otaliga sträckor över land där båten måste släpas, rullas på hjul eller transporteras på annat sätt. Till detta kom duster med byråkrati och andra motsträviga krafter som ibland tvingade expeditionen att ta andra vägar Erik Nylén (1918–2017) 411

än de planerade. Detta vetenskapliga äventyr i österled redovisas i Vikinga- skepp mot Miklagård (Nylén 1987), som förutom noggranna uppgifter om fär- dens olika moment också har ett bullrigt, skämtsamt förhållningssätt till ett manschauvinistiskt vikingaideal.

Professorn Som uppskattning för sina insatser som forskare och kulturminnesvårdare blev Erik Nylén föremål för två mycket sällsynta hedersbetygelser: utnämningen till Professor honoris causa och mottagare av Vitterhetsakademiens jetong i guld. Vid hans pensionering tillägnade man honom också 1984 års upplaga av års- boken Gotländskt Arkiv.

Slutord Erik Nyléns tekniska läggning parad med praktisk idérikedom och vetenskaplig nyfikenhet gjorde honom till en sällsynt mångsidig och seriös yrkesman. Han hade en ganska konservativ livssyn och hade nog svårt att finna sig till rät- ta med de unga arkeologernas uppkäftiga 1968-värderingar. Likaså var hans fasta förankring i materialets direkta information inte alltid lätt att förena med de nya teoriernas luftiga vindar. Likväl kunde han på Gotland med dess otroligt rika arkeologi förverkliga många av sina drömmar och lämna ett omfattande vetenskapligt arv efter sig. När jag ser tillbaka på Erik Nyléns och mitt gemensamma intresse för arkeologi och därmed människors levnadsvillkor, gör jag den reflektionen att det fanns en märklig överensstämmelse i vår bakgrund. Bådas våra fäder var pro- vinsialläkare och våra farfäder var kyrkoherdar.

Referenser Litteratur Gotländskt Arkiv 1984. Tillägnas Erik Nylén, chef för Riksantikvarieämbetets Got- landsundersökningar (RAGU) 1970–1984. Nylén, Erik, 1954: Ett mätbord för arkeologiskt fältarbete. Fornvännen 49. S. 178– 181. — 1955: Die jüngere vorrömische Eisenzeit Gotlands. Funde, Chronologie, Formen- kunde. Uppsala. Omtryckt 1956 av Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Aka- demien. Stockholm. — 1964: A turret for vertical photography. (I samarbete med Björn Ambrosiani.) Antik- variskt arkiv 24. Stockholm. — 1970: Forskningens frihet, museernas funktion och människans rättigheter. Några fundamentala ståndpunktstaganden. Fornvännen 65. S. 250–252. — 1977: Röntgenfotogrammetri – en framtida försäkring av arkeologiskt basmaterial. Kring de stora fyndmängdernas problem. Humanistisk forskning 1977:1. S. 20– 25. 412 Gustaf Trotzig

— 1987: Vikingaskepp mot Miklagård: Krampmacken i Österled. Stockholm. — 1990: Senare Gotländsk Fornforskning. Gotlandia irredenta. Festschrift für Gunnar Svahnström zu seinem 75. Geburtstag. Red. Robert Bohn. Sigmaringen. S. 175– 182. Trotzig, Gustaf, 2018: Arkeologins fotografier. Antikvariskt arkiv 56. Stockholm. Lili Kaelas (1919–2007) 413 Lili Kaelas (1919–2007)

Ingegerd Särlvik Foto 1973: efter Forser 1996.

Lili Kaelas föddes den 30 januari 1919. Hennes föräldrar var sjökapten Johan- nes Lüdig och hans maka Wendla, född Dufwa. Lili växte upp i Tallinn. Hon studerade vid universitetet i Tartu, där hon avlade filosofie magister-examen 1943 med konsthistoria som huvudämne. Lili var gift två gånger, först (1939– 64) med juristen Aleksander Kaelas (1911–64), sedan (1974–93) med Per Ny- ström (1903–93), f.d. landshövding i Göteborgs och Bohus län. Hon dog den 9 december 2007 i Göteborg. I andra världskrigets slutskede bombade ryssarna Tallinn. Många hus i den stadsdel där Lili bodde raserades. Familjen tvingades fly, först till Helsingfors, vilket verkar naturligt eftersom Lilis mor var av finskt ursprung. År 1944, då den finska regeringen meddelade de estniska flyktingarna att den inte längre kunde garantera deras säkerhet, bestämde sig familjen för att fortsätta till Stockholm. I artikeln »Kvinna i arkeologins högborg» (1995a:105–122) beskriver Lili själv den första tiden i Sverige med alla de svårigheter som vi än i dag, 70 år senare, kan se drabbar flyktingar som kommer hit: att inte kunna ett enda ord i det nya språket, att ha svårt att hitta ett arbete att försörja sig på, att tvingas ta ett arbete som inte motsvarar den utbildning man har, att även sedan man skaffat sig tillräckliga kvalifikationer bli förbigången vid tjänstetillsättningar. Genom den kontakt hon tidigare fått med professor Sten Karling, som un- dervisat i konsthistoria i Tartu, kom Lili att hamna på Statens historiska museum (SHM) i Stockholm. Där fick hon i uppgift att bistå forskaren och förste antikvarien Axel Bagge (1894–1953), som då höll på med ett stort arbete om skånsk megalitkeramik, Die Funde aus Dolmen und Ganggräbern in Schonen (I–II,1950–1952). Till en början gällde det för Lili att översätta arkeologisk litteratur från finska och estniska. Det dröjde en tid innan hon klarade av att översätta till svenska; först översatte hon till tyska, ett språk som både hon och Bagge be- 414 Ingegerd Särlvik härskade. Undervisning i svenska fick hon själv bekosta. Tursamt nog fick hon något senare översätta litteratur åt textilkonservatorn Agnes Geijer (1898– 1989) och åt sin landsman, konsthistorikern Armin Tuulse (1907–77), som bl.a. sysslade med kyrkohistoria. Detta var ämnen som låg närmre hennes egna studier i konsthistoria. I den ovan nämnda artikeln ger Lili en intressant bild av ett statligt ämbets- verk under 1940-talet, ideologiskt konservativt och mansdominerat. På 1950- talet ändrades mycket. Kvinnor kom på allvar in i verksamheten. Lili nämner några av pionjärerna. Jag, som började vid Riksantikvarieämbetet i slutet av 1950-talet, kan se att dessa kvinnor, inklusive Lili, har banat väg för min generation, något som vi kanske inte var fullt medvetna om vid den tiden. Riksanti- kvarieämbetet och Statens historiska museum räknades till de lärda verken, där det vid sidan av ordinarie arbete förväntades att den akademiska personalen även bedrev forskning. Lili berättar hur samtalen i verkets lunchrum ofta utvecklade sig till miniseminarier. Lili var mycket noggrann, vilket visar sig av hennes genomgång av den skånska megalitkeramiken. Kanske berodde detta på att hon var konsthistoriker och troligen sysslat med analys av konstverks innehåll. Hon står som medför- fattare till Bagges verk, och hon har skrivit flera av kapitlen som behandlar ke- ramikbeskrivningar. Hon kom senare att anförtros andra uppgifter, som att för Historiska museets räkning sortera östsvensk boplatskeramik och ordna upp museets stenåldersmagasin. Lili, som aldrig tänkt sig att bli arkeolog, blev intresserad av ämnet och då särskilt av yngre stenåldern. Axel Bagge uppmanade henne att läsa in en svensk universitetsexamen i arkeologi. Lili har själv betonat den stora betydelse Axel Bagge hade som hennes mentor. 1953 avlade hon fil.lic.-examen för professor Nils Åberg. Lili blev intendent vid SHM, och 1957 fick hon en tjänst som intendent vid Göteborgs Arkeologiska Museum (GAM). 1968 utsågs hon till museichef på GAM, där hon blev kvar tills hon gick i pension 1983. Under år 1983 var hon även tillförordnad chef för Göteborgs Historiska Museum. Lilis genomgång av den sydsvenska megalitkeramiken resulterade i två större publicerade uppsatser: »Till frågan om ’gånggriftstidens’ början i Syd- skandinavien» (1951: 340–359) och »Den äldre megalitkeramiken under mellan-neolitikum i Sverige» (1953:7–77). Hon bygger sina studier dels på tidigare publicerat material, dels på egna studier av opublicerade fynd i SHM. För tids- bestämningar använder hon danskt material som jämförelse. Särskilt noga beskriver hon ornamentiken och olika kärlformer. Hon ger sig in i debatten om benämningen och dateringen av yngre stenålderns olika perioder. Hon publicerar senare en uppsats, »Ny typ av fotskålar från Danmark» (1958a:72–82). Hennes argument är mycket omsorgsfullt preciserade, och hon påpekar anknytning till Jordansmühl, en grupp inom den bandkeramiska kulturen. Lili publicerade också uppsatser som rör megalitkulturen i Nordeuropa i andra utländska och svenska skriftserier, som t.ex. »Wann sind die ersten Megalithgräber in Holland entstanden?» (1955:47–79), »Dolmen und Gang- Lili Kaelas (1919–2007) 415

Grävningen av gånggriften Viktorshög, Glumslöv, Skåne 1952. Från vänster Lili Kaelas, Axel Bagge, Gustav VI Adolf, kungens adjutant. Efter Kaelas 1995a. gräber in Schweden» (1956a:5–25), »Stenkammargravar i Sverige och deras europeiska bakgrund» (1962a:26–40), »Senneolitikum i Norden» (1964:135– 148), »The Megalithic Tombs in South Scandinavia» (1966a:287–321), »Me- galiths of the Funnel Beaker Culture in Germany and Scandinavia» (1981:141– 155). Samma grundlighet visar sig också i uppsatser i olika hembygdstidskrifter. Gravar och föremålsfynd är noggrant beskrivna och föredömligt presenterade för den intresserade allmänheten, exempelvis i uppsatserna »Stenkammargra- var på Sotenäset och Stångenäset» (1961–1962:39–41), »Stenkammargravarna på Tjörn» (1961a:13–20). Hon stannar inte vid megalitgravskulturen utan publicerar också andra fynd, som t.ex. »De dubbeleggade yxorna i Sverige» (1957a:1–17), »Båtyxfynd från Göteborgs forntida skärgård» (1962b:65–73), »Nya stridsyxgravar från Hol» (1962c:44–51) m.fl. Lili nämner två personer som påverkat hennes forskningsinriktning. Den ena var professor Gordon Childe, vars föreläsningar i Oslo 1948 hon fick möj- lighet att följa. Dessa handlade om förhistoriska folkvandringar. Childe skrev som bekant flera böcker i detta ämne: Prehistoric Migrations in Europe, The Dawn of European Civilisation, The Danube in Prehistory m.fl. Lili lärde ock- så känna Childe personligen och hade kontakt med honom genom åren. Den andra forskaren som hon menar haft stort inflytande över hennes arbete var Carl-Axel Moberg, som hon lärde känna redan vid sin tid på SHM, där han var museilektor. När hon senare kom till GAM fortsatte givetvis samarbetet, dels då han var hennes chef, dels då han senare var professor vid universitetet i Göteborg. Hon menar att hon, eftersom hon kom från en radikal släkt, snabbt kunde ta till sig hans nya och samhällsinriktade tolkningar av arkeologiskt material, något som stod i kontrast mot den mer konservativa ideologi, som om- fattades av en tidigare generation svenska arkeologer. 416 Ingegerd Särlvik

Sedan Lili kommit till GAM måste hon ägna mycken tid åt alla olika uppgifter som ett museum ställs inför. Som framgår ovan släppte hon inte forskningen, även om hon aldrig fick möjlighet att publicera ett större, sammanhållet verk. Hon kunde inte heller fokusera enbart på yngre sten- åldern utan fick behandla nästan alla förhistoriska perioder, vilket klart framgår av hennes olika uppsatser i GAMs årstryck och i Fynd, Tidskrift för Göteborgs Arkeologiska Museum och Fornminnesföreningen i Göteborg. Ett särskilt intresse kom hon att ägna hällristningar. Hon hade deltagit i symposier kring Valcamonica och aktualiserade det stora dokumentationsmaterial, som Nils Niklasson och Åke Fredsjö tagit fram i Kville härad i Bo- huslän. Detta kunde därmed publiceras (Fredsjö, Nordbladh & Rosvall, red., 1971–1981). Lili skrev ett flertal recensioner, både i Fornvännen och i olika utländska tidskrifter. Hennes recensioner förekommer under åren 1961–74 regelbundet i Helinium, en tidskrift som ges ut i Belgien i samarbete med Nederländerna och Luxemburg. Där har hon bl.a. recenserat Märta Strömbergs arbete om megalitgravarna i Hagestad (1972b:195–196). Lili pekar ofta på de nya aspekter som ges i det behandlade arbetet och vad de betyder för svensk arkeologi, som i recensionerna av Piggott, The West Kennet Long Barrow (1963a:54–56) och Braidwood-Moberg, Människor före historien m.fl. (1962d:50–51). Lili skrev dessutom artiklar både i arkeologiska tidskrifter och i dagspressen. Hon medverkade med artiklar i olika uppslagsverk som Focus (1958b och senare), Med arkeologen Sverige runt (1965b), Med arkeologen Danmark rundt (1963b) m.fl. Tillsammans med sin make Per Nyström skrev hon Göteborg växer fram (1982), som är en bearbetning och utvidgning av ett audiosvisuellt läromedel för Göteborgs skolförvaltning. Lili menar att man i Sverige varit starkt inriktad på den lokala arkeologin, och hon betonar att man inte får fastna i denna, även om det är betydelsefullt att ha den klar för sig. Denna fokusering kan ju ha berott på att kontakten med utländska forskare och museer blivit mycket sporadisk under andra världskri- get. Detta ändrade sig dock snabbt under efterkrigstiden. Allteftersom åren gick började arkeologer utvidga sitt samarbete med forskare i andra ämnen än arkeologi, främst naturvetenskapliga, som geologi, osteologi, dendrokronologi, C14-analyser m.m. Kontakter med utländska forskare blev allt viktigare. Detta var något som Lili tog fasta på. Så t.ex. hade hon ett mångårigt samarbete med den polsk-amerikanska forskaren Marija Gimbu- tas. Lili fick själv under våren 1959 möjlighet att bedriva stenåldersforskning i Skottland och delta i seminarier där om neolitiska kulturer och stenkammargravar i norra Europa. Under hösten 1960 deltog hon i ett symposium i Liblice i Tjeckoslovakien om Trattbägarkulturen presenterad i Fornvännen (1960:144– 146). 1967–68 vistades hon en längre tid vid University of California, där hon höll en serie seminarier. Hon blev erbjuden fortsatt vistelse där men bestämde sig för att stanna i Sverige. Lili Kaelas (1919–2007) 417

I ett kapitel i boken Västsvenska arkeologihistorier skriver Lili om den tid hon arbetade vid GAM, »En krönika om Göteborgs Arkeologiska Museum under åren 1957 till 1983» (1999:110–167). Hon redogör för de uppgifter ett museum bör ha och hennes egna ambitioner att fullfölja dessa. Det är intressant att se hur många av dessa hon faktiskt lyckades genomföra. Carl-Axel Moberg hade lagt upp en plan för bebyggelsehistoriska undersökningar och forskning, presenterad i GAMs årstryck 1957. Detta tyckte Lili var intressant och hon var villig att medverka i denna plan. Hon beklagar emellertid att museet inte lyckats få tillräckligt med tid för forskning på de framkomna fynden. Under 1960-talet började en intensiv period av arkeologiska utgrävningar, orsakade av den expansion av byggande som då tog fart. Lili kom att få ägna tid åt att skaffa mer personal och museet fick flera nya tjänster, som kunde be- sättas med kompetenta arkeologer. Trots detta hann man inte med någon mer omfattande forskning. Detta har hon behandlat i artikeln »Rescue Excavations of Stone Age Settlement» (1980:23–25). Hon har också skrivit om kulturmin- nesvård, om lagar och förordningar i Sverige, om mål och medel för att bevara kulturlandskapet, detta i både svenska och utländska tidskrifter, »Museum – miljö – människa» (1970a:7–9), »Spår i landskapet»,(1983–84:11–36), »Mu- seum – Man – Environment» (1972a:5–25). Ett viktigt uppdrag för museer är kunskapsspridning. Lili deltog med detta under hela sin tid vid GAM, genom att t.ex. hålla föreläsningar (bl.a. på Bill- strömska folkhögskolan på Tjörn på 1960-talet). Hon höll specialkurser i arkeologi vid Göteborgs universitet. Som ovan nämnts skrev hon dessutom en rad uppsatser i olika hembygdstidskrifter. En viktig del i kunskapsspridning är utställningar. En rad lokalt förankrade, tillfälliga utställningar genomfördes. På museet visades »Västkustens vikingatid» och »Krukmakeri – så började det» (1970). Flera mindre utställningar ägde rum i de stadsdelar där fynden gjorts. De många utgrävningarna resulterade i att GAM bestämde sig för att trycka och ge ut utgrävningsrapporterna. Detta startade 1968. På Lilis initiativ bytte GAMs årstryck namn till Vid älven (1974) och gavs ut som temanummer (Bygd och viking, Fångst och odling, Landskapet och människan, Att se på forntiden). Lili stod själv som författare till åtskilliga artiklar i dessa. Hon var vanligen medredaktör i de skrifter, som museet gav ut. Lili fick möjlighet att delta i många konferenser, vilket gav kontakter med utländska museer. Detta kom att resultera i ett antal, större utställningar i vitt skilda ämnen, »Guldskatter från Karpaterna» (1970), »Krigare och saltbaroner» (1972), »Lübeck, Lödöse, Kalmar» (1973), »Gudar och människor vid Nilen» (1973), »Cypern – motsättningarnas ö» (1974), »Hunner, Germaner, Avarer» (1975), »När järnet kom» (1976). I samverkan med de museer som ställt sitt material till förfogande stod Lili, tillsammans med sina medarbetare på museet, för innehållet i dessa utställningar, som illustrerades av de inlånade föremålen. Hon skrev också några av de vetenskapligt baserade introduktioner- na i utställningskatalogerna (1970b, 1971c:3–12, 1973:5–6, 1974, 1976a: 107– 418 Ingegerd Särlvik

119, 1976b:15–19). Härigenom förverkligade Lili ett av sina mål: att visa på kontakter mellan Norden och yttervärlden under forntiden. Då GAM inte hade några lokaler för stora utställningar inledde Lili ett samarbete med Röhsska museet, där de flesta av dessa anordnades. Hon har senare berättat om de be- kymmer och problem som genomförandet av de stora utställningarna medförde (1994:37–44). År 1968 omorganiserades museerna i Göteborg. Carl-Axel Moberg över- gick till universitetet och blev professor där. Lili fick tjänsten som hans efter- trädare vid museet. 1970-talet var en turbulent tid, inom både museiverksamhet och andra verksamheter. Trots att hon mötte åtskilligt motstånd lyckades hon förverkliga en stor del av sina visioner om forskning, kunskapsspridning, skapande av kontaktnät med andra forskare och museer. Ett av kommunens önskemål var, vid sidan av inlån av utställningar, en för- nyelse av basutställningarna. Lili lade ner stor möda på detta. Hon introducerade också forntidspromenader med besök vid olika fornlämningar ute i landskapet och lät genomföra korta visningar av olika delar av basutställningen, s.k. lunchkvartar. Båda dessa aktiviteter blev mycket uppskattade. Under 1960-talet drabbades Lili av personliga sorger; både hennes förste make, hennes mor, syster och svåger gick bort. Senare avled också hennes sys- terson, Andres Küng (1945–2002). Hennes andre make, Per Nyström, avled 1993. Som person betraktades Lili ofta som stel. Det är inte omöjligt att detta kan ha haft sin grund i att hon kom till Sverige som vuxen. Kanske blir man ange- lägen om att följa förordningar och regler till punkt och pricka i en situation där man inte under sin uppväxt lärt sig var och när det går att tänja på regelverket. Det är dock omvittnat att hon ingalunda saknade humor. Lili erhöll flera utmärkelser. 1974 blev hon ledamot av Kungliga Veten- skaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg och hedersledamot av Prehistoric Society of Great Britain. Hon fick Göteborgs stads förtjänsttecken 1981. Lili glömde aldrig sitt hemland. År 1965 redigerade hon en bok av sin make, Aleksander Kaelas, Ortnamnen i Estland (1965c), och översatte och redigerade en skrift om exlibris i Sovjet och Baltikum (1963). År 1966 skrev hon om »Es- tonian Bookplates» (1966b) och redigerade en utställningskatalog om »Estnisk lyrik utanför Estland» (1966c). Hon skrev också artiklar i konsthistoria för Ees- ti Entsüklopeedia. Hon arrangerade dessutom en omfattande kulturhistorisk ut- ställning på Göteborgs stadsbibliotek, »Estland – landet mellan öst och väst» (1995b). I slutet av sitt liv inrättade Lili en stiftelse – »Lili Kaelas stiftelse för arkeologisk forskning» – för stipendier »till yngre forskare för att främja arkeologisk forskning rörande förhistoriskt och historiskt material med anknytning till Sve- rige eller Estland». Denna förvaltas av Kungliga Vetenskaps- och Vitterhets- samhället i Göteborg. Stadgarna är daterade redan den 15 december 1999. Det finns två donationsbrev, ett från november 2000 och ett från mars 2004. Stipen- diet har delats ut flera gånger sedan 2006. Lili Kaelas (1919–2007) 419

Referenser Otryckta källor I Göteborgs stadsmuseums arkiv finns handlingar som upptar reportage, intervjuer, fö- redrag, smärre artiklar och recensioner av arkeologisk litteratur, tryckta i dagspressen (Göteborgs-Posten, olika lokala tidningar m.m.).

Litteratur Ovanstående biografi bygger till stor del på två artiklar som Lili Kaelas själv skrivit om sina år i Sverige, »Kvinna i arkeologins högborg» (1995a:105–122) och »Göteborgs Arkeologiska Museum, En krönika om åren 1957–83» (1999:110–167). Lili Kaelas publicerade en lång rad uppsatser, artiklar, presentationer av fornfynd, vetenskapliga sammanfattningar i utställningskataloger, recensioner, artiklar i uppslagsverk m.m. Från och med 1957 finns hennes utgivna arbeten förtecknade årsvis i Göteborgs Arkeologiska Museums Årstryck (från och med 1978 kallat Vid älven). De flesta av hennes recensioner återfinns i tidskrifterna Fornvännen och Helinium. Hu- vudsakligen är bara de skrifter som omnämns i den ovanstående biografin upptagna nedan.

Bagge, Axel & Kaelas, Lili, 1950–52: Die Funde aus Dolmen und Ganggräbern in Schonen, I–II. Stockholm. Childe, Gordon, 1925: The Dawn of European Civilization. London. — 1929: The Danube in Prehistory. Oxford. — 1950: Prehistoric Migrations in Europe. Oslo. Fredsjö, Åke, Nordbladh, Jarl & Rosvall, Jan (red.), 1971–1981: Hällristningar, Kville härad i Bohuslän. Studier i Nordisk arkeologi 7. Göteborg. Kaelas, Lili, 1951: Till frågan om »gånggriftstidens» början i Sydskandinavien. Forn- vännen 46. S. 340–359. — 1953: Den äldre megalitkeramiken under mellan-neolitikum i Sverige. Antikvariska studier V. Stockholm. S. 7–77. — 1955: Wann sind die ersten Megalithgräber in Holland entstanden? Paleohistoria 2. Groningen. S. 47–79. — 1956a: Dolmen und Ganggräbern in Schweden. Offa 15. Neumünster. S. 5–25. — 1956b: Till dateringen av båtyxgraven från Linköping. Fornvännen 51. S. 196–206. — 1957a: De dubbeleggade yxorna i Sverige. Studia neolithica in honorem Aarne Äyräpää 21.10.1957. Finska Fornminnesföreningens tidskrift 58, 1957. S. 1–17. — 1957b (och framåt): Olika artiklar inom ämnet konsthistoria, i Eesti Entsüklopeedia. — 1958a: Ny typ av fotskålar i Danmark. Kuml. S. 72–82. — 1958b (och framåt): Flera artiklar rörande arkeologi. Uppslagsverket Focus. — 1960: Stenålderskonferens i Prag. Fornvännen 55. S. 144–146. — 1961a: Stenkammargravarna på Tjörn. Fynd, Tidskrift för Göteborgs Arkeologiska Museum och Fornminnesföreningen i Göteborg . S. 13–20. — 1961b: Rec. av Glyn Daniel, The Prehistoric Chamber Tombs of France. Fornvän- nen 56. S. 311–315. — 1961–62: Stenkammargravar på Sotenäset och Stångenäset. Vikarvet. Lysekil. S. 39–41. — 1962a: Stenkammargravar i Sverige och deras europeiska bakgrund. Proxima Thule. Sverige och Europa under forntid och medeltid. Hyllningsskrift till H. M. Konungen den 11 november 1962. Svenska arkeologiska samfundet. Stockholm. S. 26–40. — 1962b: Båtyxfynd från Göteborgs forntida skärgård. Fornvännen 57. S. 65–73. — 1962c: Nya stridsyxgravar från Hol. Fynd. S. 44–51. — 1962d: Rec. av Braidwood, Robert J., Människor före historien, under medverkan av C.-A. Moberg. Stockholm 1960. Fornvännen 57. S. 50–51. 420 Ingegerd Särlvik

— 1962e: Rec. av Grimes, W. F., Excavations on Defence Sites 1939–1945. Fornvän- nen 57. S. 246–249. — 1963a: Rec. av Piggott, Stuart, The West Kennet Long Barrow. London 1962. Forn- vännen 58. S. 54–56. — 1963b: Flera avsnitt i Med arkeologen Danmark rundt. Köpenhamn. — 1963c: Översättning och red. av Paul Amber, »Samtida exlibris i Sovjetunionen och i de Baltiska staterna». Svenska exlibrisföreningens årsbok. 16 sidor. — 1964: Senneolitikum i Norden. Tor 10. S. 135–148. — 1965a: Rec. av Bognar-Kutzian, The Copper Age Cemetery of Tiszapolgàr-Basata- nya. Budapest 1963. Helinium 1965:2. S. 90–91. — 1965b: Flera avsnitt i Med arkeologen Sverige runt. Stockholm/Oskarshamn. — 1965c (red.): Kaelas, Aleksander, Ortnamnen i Estland. Stockholm. — 1966a: The Megalithic Tombs in South Scandinavia. Paleohistoria vol 12. Groning- en. S. 287–321. — 1966b: A Collection of Estonian Bookplates. The Yale University Library Gazette 4. — 1966c (red.): Estnisk lyrik utanför Estland. Göteborgs stads folkbiblioteks utställ- ningskatalog. 30 sidor. — 1970a: Museum – miljö – människa. Göteborgs arkeologiska museum (GAM) Års- tryck. Göteborg. S. 7–9. — 1970b: Guldskatter från Karpaterna. Utställningskatalog. GAM. Göteborg. — 1971a: Krukmakeri – så började det. GAM Årstryck. S. 5–6. — 1971b: Den långa vägen till Norden. GAM Årstryck. S. 7–21. — 1971c: Krigare och saltbaroner. Utställningskatalog. GAM. S. 3–12. — 1972a: Museum-Man-Environment. Protection et preservation des sites et des Mo- numents archéologiques, Suède – Pays-Bas – Belgique. Helinium. S. 5–25. — 1972b: Rec. av Strömberg, Märta, Die Megalithgräber von Hagestad. Acta Archaeo- logica Lundensia. Lund 1971. Helinium 1972:2. S. 195–196. — 1972–73: Om glasets äldsta historia. GAM Årstryck. S. 7–12. — 1973: Förord. Gudar och människor vid Nilen. Utställningskatalog. GAM. S. 5–6. — 1974: Cypern – motsättningarnas ö. Utställningskatalog. GAM. — 1976a: Cyprus – Island of Conflict. Museum, Volume XXVIII no 2. S. 107–119. — 1976b: Förord. När järnet kom. Utställningskatalog. GAM. S. 15–19. — 1974–78: Vikingatiden på Bohuskusten – i saga och verklighet. GAM Årstryck. S. 71–84. — 1979–80: Hur var forntidens samhällen organiserade? GAM Årstryck. S. 170–182. — 1980: Rescue Excavations of Stone Age Settlement Sites in Gothenburg. STRIE vol. 14. Uppsala. S. 23–25. — 1981: Megaliths of the Funnel Beaker Culture in Germany and Scandinavia. An- tiquity and Man. Essays in Honour of Glyn Daniel. Red. John D. Evans. London. S. 141–155. — 1982: Basutställningar: en återblick. GAM Årstryck. S. 9–36. — 1983–1984: Spår i landskapet. GAM Årstryck. S. 11–36. — 1994: Utställningar från när och fjärran. Fynd, Tidskrift för Göteborgs Stadsmuseum och Fornminnesföreningen i Göteborg. S. 37–44. — 1995a: Kvinna i arkeologins högborg. Arkeologiska liv. Red. Jarl Nordbladh. GOTARC Serie C: Arkeologiska skrifter No 10. Göteborg. S. 105–122. — 1995b: Estland, landet mellan öst och väst. Utställningspublikation. Grafisk service, Göteborg. — 1999: Göteborgs Arkeologiska Museum, en krönika om åren 1957–83. Västsvenska arkeologihistorier. Red. Åsa Gillberg & Anders Gustafsson. Göteborg. S. 110–167. Kaelas, Lili & Nyström, Per, 1982: Göteborg växer fram. Göteborg. Kaelas, Lili & Söderpalm, Kristina (red.), 1990: För hundra år sedan. Uddevalla. Inga Serning (1920–1987) 421

Inga Serning (1920–1987)

Inger Zachrisson Detalj av foto: efter Hyenstrand 1987.

Inga Serning föddes 1920 i Karlskrona som dotter till flaggunderofficeren Herman Olsson och hans hustru Julia, född Norlin. Hon avlade studentexamen i Karlskrona och fortsatte sina studier vid Stockholms högskola. Hon gifte sig 1941 med bergsingenjören Boris Serning (1915–2011). När han 1942 fick en befattning vid LKAB:s gruvor i Kiruna flyttade paret dit. År 1943 föddes dottern Eva och senare sonen Jan. I samband härmed avbröt Inga Serning sina studier men återupptog dem på 1950-talet. Äktenskapet förde henne till olika delar av Sverige, och det präglade hennes arkeologiska forskning; hon kom att studera material, som endast i mindre omfattning uppmärk- sammats tidigare. Att en kvinna kombinerade familj med yrkeskarriär var därtill sällsynt. Intresset för arkeologi väcktes hos Inga Serning när hon var med då man bröt upp golvet i Jukkasjärvi kyrka år 1947. Det kom fram 86 mumifierade kroppar efter präster, lärare, samer, nybyggare och många barn. Hon deltog i dokumentationsarbetet. Hennes första artikel, 1949, handlade om samebarnen. Kiruna var ett mönstersamhälle och ett kulturellt centrum. Dit kom arkeologen Gustaf Hallström och etnologen Ernst Manker. Inga Serning tog starka intryck av Hallström. Hon skrev en stor licentiatavhandling »Järnåldern i norra Fenno- Skandia» med en omfattande genomgång av Nordkalottens fyndmaterial och frågor, t.ex. om handel. Hallström och Inga Serning delade upp arbetet: Serning skulle behandla föremålen, Hallström fyndplatserna och fornlämningarna. 1932 utkom hans korta översikt över lapska offerplatsfynd, Lapska offerplatser. Inga Serning lade 1956 fram sin doktorsavhandling, Lapska offerplatsfynd från järnålder och medeltid i de svenska lappmarkerna, vid Stockholms hög- skola hos professor Nils Åberg, som gav henne uppmuntran och stöd, och där hon blev docent. Avhandlingen behandlar den äldre gruppen av samiska offerplatser, de metallförande, inom de svenska lappmarkerna. Hallström gick igenom hela avhandlingen i korrektur, skriver Evert Baudou. Hallströms många understrykningar visar hans intresse och de få frågetecknen att han höll med om Inga Sernings tolkningar. I sitt förord nämner hon värdefulla diskussioner 422 Inger Zachrisson med honom om materialet. Hallström skrev till sin bror Thord att denne snart skulle få en bok »om lapska offerplatser. Det allra mesta är från mina grävning- ar i Lappland. En ung dam har jag låtit ta hand om hela detta material för att äntligen få ut det och hon har gjort det inte alltför illa.» Det innebar ett verkligt beröm; Hallström hade högt ställda krav. Inga Serning framhåller att avhandlingen främst avser fyndmaterialets här- ledning och datering, som fick en grundlig beskrivning. Föremålen visar kontakter åt olika håll. Hon daterar de många metallföremålen till 900–1300-talen, med koncentration till 1000–1100-talen, och diskuterar tänkbara orsaker till deras nedläggande och upphörande. Efter en stor föremålskatalog avbildas så gott som alla de tusentals föremålen. I en särskild bilaga redovisas de många mynten, som bestämdes av specialister på Kungliga Myntkabinettet. Arbetet har idag en central plats i forskningen kring den samiska kulturen. Ella Kivikoski skriver i sin recension att Inga Serning utfört ett ståtligt arbete och att det är av utomordentligt stort intresse för den arkeologiska forskningen i hela Nordeuropa. Att lägga fram detta material, till största delen tidigare opublicerat, kan inte ha varit någon lätt uppgift. Men Kivikoski är litet kritisk mot föremålskatalog och planscher och saknar en detaljerad problemställning. Hon anser inte att Inga Serning utnyttjat sitt material och sin analys till fullo. Sernings tolkning att föremålen i offerplatsfynden var resultatet av en skinn- handel organiserad från Birka i Mälaren har därtill blivit ifrågasatt. Så följde Inga Sernings volym om övre Norrlands järnålder 1960. Hon skriver: »Det är knappast troligt att vi någonsin med säkerhet kommer att kunna sätta etiketten ’lapsk’ vid fyndlokaler och föremål.» Från 1958 och fram till sin pensionering hade Boris Serning en direktörsbe- fattning inom Grängesbergsbolaget AB och familjen flyttade dit. Nu blev järnåldern i Dalarna och Bergslagen Inga Sernings centrala forskningsområde. Även här fullföljde hon Hallströms arbete. I inledningen till sin stora monografi Dalarnas järnålder 1966 hänvisar hon direkt till honom och etnologen Dag Trotzig. Hallström hade varit verksam i Dalarna i flera omgångar sedan 1920- talet och där upptäckt en särskild grupp fornlämningar från järnåldern, som han kallade skogsgravar; de låg inte i anslutning till bygd. Lena Thålin-Bergman skriver i sin recension 1967 att bokens kärna är fynd- katalogen, där respektive sockens fornfynd och fornlämningar redovisas. Den ger, tillsammans med textbeskrivningen, en utomordentlig helhetsbild av både gravfält och fynd. Det är svårare att få grepp om socknens eller bygdens utveckling och likaså om gravfältens kronologiska utveckling. Boken fyller dock sin dubbla funktion väl, dels som handbok för hembygdsintresserade, dels som materialkälla för arkeologer. Inga Serning hade följt Hallström i spåren vid sjön Horrmunden i norra Da- larna. Den är med sina femtiotalet kända fångstmarksgravar, som skogsgravar- na nu kallas, en av de på gravar rikaste sjöarna i inlandet norr om limes norlan- dicus. 1942–43 hade Hallström undersökt sju av dem, på fyra ställen. 1961–62 grävde Inga Serning ut ytterligare fyra gravar och publicerade både sina egna Inga Serning (1920–1987) 423

Inga Serning på utgrävning vid Oresjön. Dalarnas museum. och Hallströms undersökningar. Ett rikt material från vendeltid kom fram. Lik- som Hallström såg hon skogsgravarnas samband med stenåldersboplatser som tillfälligheter. Gravarna vid Horrmunden har senare av Åke Hyenstrand och mig setts som samiska. När man skulle anlägga en brudkammare i Leksands kyrka år 1971 påträf- fades ett flertal gravar från övergången forntid–medeltid, med både hedniskt och kristet gravskick, som Inga Serning undersökte (publicerat 1982). Hon för- sökte se vad de begravda varit i livet. Inga Sernings föremålsforskning utgör grunden för studier av övre Norr- lands och Dalarnas järnålder; de har varit en förutsättning för mina egna arbeten om samisk kultur i båda dessa områden. Hon var en viktig pionjär och väg- röjare för flera generationer av arkeologer och har fått många efterföljare, framför allt vid universitetet i Umeå. I Dalarna väcktes också Inga Sernings intresse för äldre järnhantering. I bör- jan av 1960-talet grävde hon ut ett antal blästerugnar, som daterades med då ny teknik, C14. Dateringarna blev sensationella: för första gången i Sverige hade järnframställningsplatser daterats till forntiden. Redan 1963 presenterade hon sina resultat vid en internationell konferens i Schweiz, där man tog initiativet till internationellt samarbete inom en löst sammanhållen organisation, Com- mitté pour la Siderurgie Ancienne, under UNESCO. Där fanns också giganten inom europeisk järnforskning, tjecken Radomir Pleiner, som blev mycket god vän med Inga. I denna krets märktes även engelsmannen Ronald Tylecote, li- kaså en gigant och god vän till Inga. 424 Inger Zachrisson

Inga Serning kom att bli en innovatör av stora mått. År 1967 tog hon initiativ till det Bergshistoriska utskottet vid Jernkontoret, där hon kom att arbeta i 20 år. Hon skapade möjligheter att utnyttja industrins kapacitet att göra analyser av äldre järn och slagg, och hon byggde på kort tid upp ett omfattande kontakt- nät inom och utom landet. Med bland andra Helgöprojektet och andra forskare skapade hon en forskningsfront. Tillsammans med Viking Wedberg och Ola Nilsson grundade Inga Serning 1981 efter internationella förebilder det Arkeometallurgiska Institutet, AMI, i Håksberg. Där ledde hon bl.a. kurser för unga forskare och byggde upp ett malm- och slaggarkiv med material från utgrävda metallframställningsplatser i Skandinavien och Nordeuropa. Det blev en plattform för järnforskningen, sär- skilt vad gäller samordning av tekniska och arkeologiska metoder. Hon upprät- tade typscheman för reduktionsugnar, system för metallurgiska och metallo- grafiska observationer och modeller för järnframställningsplatsernas utseende och miljö. Hon lyfte fram slagg och metallskrot som ett viktigt arkeologiskt källmaterial. Nu blev hennes internationella kontakter av stor betydelse och bidrog till en förstärkning av landets position i den europeiska forskningen. Ge- nom sin stora energi, sin förmåga att skapa originella och speciella kontaktnät och mötesplatser mellan arkeologer, historiker, hembygdsfolk, metallurger och metallografer samt industrifolk skapade Inga Serning helt nya förutsättningar för en forskning kring den äldre järnhanteringen. År 1986 lyckades hon få Stockholms universitet att förlägga sina kurser i arkeometallurgi till AMI. Jessica Gustafsson skriver att Inga Serning var en stark och generös personlighet och att hon var mycket omtyckt på AMI för sin vänlighet och kunnighet. Hon sågs som litet av en idealist, eftersom hon var mycket plikttrogen och inte sparade sig själv utan i stället arbetade hälften av dygnets timmar utan lön. Hennes privilegium att alltid ha stora bostäder brukade hon för att bjuda in yngre forskare för informella men intensiva seminarier. AMI hade efter Inga Sernings död 1987 letts av Viking Wedberg och Ola Nilsson, men tyvärr fungerade det inte. Eva Hjärthner-Holdar, som haft nära kontakt med Inga, skapade därför 1992 med sina chefers hjälp och stöd (Kris- tina Lamm och Sverker Söderberg) Geoarkeologiskt Laboratorium (GAL) i Uppsala. Då var Eva klar med sin avhandling, som hon dedicerade till Inga. Eva tog in geologen docent Peter Kresten, som också arbetat med Inga under många år, i GAL. Under åren före sin död drev Inga Serning tre forskningsprojekt: om »Röda jorden» vid Riddarhyttan, om Siljansbygden och om Lövön i sjön Väsman, där hon prövade sin tes att malmen skapar bosättningar och påverkar bebyggelse- mönstren. Vid sin bortgång år 1987 var hon engagerad i undersökningarna av en förhistorisk järnframställningsplats i Harbo socken. Åke Hyenstrand skriver: Vid sidan av allt detta gjorde Inga Serning en stor lärargärning, både inom ordinarie universitetsutbildning och inom sitt specialområde. Hennes kurser i äldre järnhante- ring var populära och viktiga. […] hon utförde ett 25-tal arkeologiska undersökning- Inga Serning (1920–1987) 425

ar, alltid snabbt och föredömligt publicerade och tillgängliga för forskningen. […] hon tog initiativ till Skytteanska samfundet i Umeå […] fungerade som konsult i projektet Early Norrland och under en kortare period som landsantikvarie i Luleå. Hon blev vidare kompetensförklarad till professur i arkeologi vid Lunds universitet. Han fortsätter: Mindre kända är hennes tidigare arbeten inom Norrlandsforskningen. Sannolikt har detta […] på ett verksamt sätt bidragit till den snabba expansionen av norrlands- arkeologi, bl. a. markerat av universitetsinstitutionen i Umeå. Genom sin starka och generösa personlighet, energi och entusiasm gjorde hon stora insatser [… Hon var] en stimulerande och framgångsrik kollega och en god vän (Hyenstrand 1987:58).

Referenser Baudou, Evert, 1997: Gustaf Hallström – arkeolog i världskrigens epok. Stockholm. Gustafsson, Jessica, 1993: Från Hanna Rydh till Märta Strömberg. En studie av kvin- nornas insatser inom svensk arkeologi. Uppsats CD Institutionen för arkeologi, Uppsala universitet ht 1993. Uppsala. Hallström, Gustaf, 1932: Lapska offerplatser. Arkeologiska studier tillägnade HKH Kronprins Gustaf Adolf . Stockholm. S. 111–131. Hyenstrand, Åke (tillsammans med Jannis Ambatsis), 1987: Förteckning över Inga Ser- nings tryckta skrifter. Fornvännen 82. S. 58–60. Magnusson, Gert, 2008: Arkeologen Inga Serning. Dalarna – Kvinnoliv. Red. Elizabet Ståhl. Dalarnas museum. Falun. S. 239–247. Serning, Inga, 1949: Lappbarnen – deras vård och uppfostran i spädbarnsåldern och lekåldern. Norrbotten 1949. S. 55–109. — 1956: Lapska offerplatsfynd från järnålder och medeltid i de svenska lappmarkerna. Acta Lapponica 11. Stockholm. — 1960: Övre Norrlands järnålder. Skrifter utgivna av Vetenskapliga biblioteket i Umeå 4. Umeå. — 1962: Järnåldersgravarna vid Horrmundsjön i Transtrands socken. Från Dalarnas forntid och medeltid . Dalarnas hembygdsbok 1962. S. 31–86. — 1966: Dalarnas järnålder. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Stockholm. — 1973: Förhistorisk järnhantering i Dalarna. Fältundersökningar och tekniska un- dersökningar. Med bidrag av Hans Hagfeldt och Nils Holm. Jernkontorets forskning Ser. H. 9. Stockholm. — 1977: [Rec. av] Inger Zachrisson, Lapps and Scandinavians. Archaeological finds from Northern Sweden. Early Norrland 10. Fornvännen 72. S. 120–124. — 1979a: Prehistoric iron-production. Iron and man in Prehistoric Sweden. Jernkonto- ret. Stockholm. S. 50–98. — 1979b: Malm, metall, föremål. Kompendium i arkeologi. Stockholms universitet. Stockholm. — 1982: Fyndgravar och gravfynd. Tusen år på Kyrkudden. Leksands kyrka, arkeologi och byggnadshistoria. Red. Birgitta Dandanell. Dalarnas Fornminnes och Hem- bygdsförbunds skrifter 25. Falun. S. 69–141. — 1985: Arkeologiska kommentarer. Modin, Helfrid, Lapphyttejärn: en metallografisk undersökning och guide. Delrapport från Lapphytteprojektet. Riksantikvarieämbe- tet: Jernkontoret. Stockholm. S. 1–17. Serning, Inga, Hagfeldt, Hans & Kresten, Peter, 1982: Vinarhyttan – en medeltida hytt- anläggning vid sjön Haggen, Norrbärke socken, Dalarna. Med bilaga av Birgitta Hulthén. Jernkontorets forskning. Ser. H 21. Stockholm. 426 Inger Zachrisson

Zachrisson, Inger, 1976: Lapps and Scandinavians. Archaeological Finds from North- ern Sweden. Early Norrland 10. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akade- mien. Stockholm. — 1984: De samiska metalldepåerna år 1000–1350 i ljuset av fyndet från Mörtträsket, Lappland. (The Saami Metal Deposits A.D. 1000–1350 in the light of the find from Mörtträsket, Lapland.) Archaeology and Environment 3. Umeå 1984. Erik Cinthio (1921–2018) 427 Erik Cinthio (1921–2018)

Hans Andersson Foto ca 1979: Sofia Cinthio.

Erik Cinthio föddes i Landskrona den 26 februari 1921. Studentexamen tog han i Malmö på latinlinjen. Efter värnpliktstjänstgöring i Karlskrona började han sina universitetsstudier i Lund och då med historia. Efter ytterligare värntjänst återvände han till Lund, och här koncentrerade han sina studier på nordisk och jämförande fornkunskap och konsthistoria. Han disputerade 1957 på avhandlingen Lunds domkyrka under romansk tid och blev samma år docent i konsthistoria och medeltidsarkeologi. Han hade tidigare börjat undervisa i medeltidsarkeologi och lyckades etablera medeltidsarkeologi som ett eget ämne i Lund 1961. 1965 blev han preceptor i ämnet och 1969 professor. Han gick i pension 1986. 1982 blev han ledamot av Vitterhetsakademien. Han avled på nyårsafton 2018. Första några ord om namnet Cinthio, som ju låter lite främmande. Jag trodde en gång, innan jag lärde känna honom, att hans namn Cinthio skulle tyda på en härkomst från sydligare nejder – varför inte Italien? Men namnet har en annan historia. Erik Cinthios farfarsfar var skånsk husar. Hans kapten gav sina soldater namn efter personerna i en rövarroman från tidigt 1800-tal, Ronaldo Ronal- dini av Christian August Vulpius. En av rövarna här hette Cinthio. Så omkring 1840 fick Cinthios förfader efternamnet Cinthio, även om det i dag känns främ- mande att den blide Erik skulle kopplas till en italiensk rövare. I hans grundläggande examen ingick, som redan nämnts, nordisk och jäm- förande fornkunskap och konsthistoria. Hans tidiga skrifter skulle kunna tyda på att det är den medeltida konsthistorien som väckte hans största intresse. Han publicerade 1955 en uppsats med titeln »Kalkmålningar i Äspö kyrka och Adamsbildens samband med senmedeltidens samhällsutveckling», där det är värt att notera de sista orden. Titeln visar på en inställning som kommer att följa honom genom hans vetenskapliga verksamhet. Det blir särskilt tydligt i hans arbete att förverkliga medeltidsarkeologin som ett universitetsämne i Lund. Uppsatsen diskuterar kalkmålningarnas utformning och ikonografi, och i ett 428 Hans Andersson avslutande avsnitt behandlar han Adamsbilden i Äspö som ett uttryck för bondens strävan att få manifestera sitt oberoende och sin frihet. Här blir bilderna viktiga både för sitt innehåll och för sitt beroende av det som sker i samhället runt om. Grunden i hans vetenskapliga syn var inte endast att studera tingen, fynden i sig utan som han formulerade det – kanske lite krångligt men ändå tydligt – i ett symposiebidrag 1984: Vad jag kort har velat antyda är alltså att människans hållning till och syn på det ting- liga kan komma till skilda uttryck under inflytande av den ena eller andra mytiska, ideologiska eller trosmässiga förankringen eller bundenheten. Skulle sådana tendenser i vissa bestämda sammanhang kunna konstateras, bör detta även kunna ha åter- verkningar på en sakanalys med hänsyn till tolkningen av de attributiva egenskaper- na hos de i analysen använda objekten. Med andra ord räcker det ingalunda att enbart redovisa det fysiska föremålet i sig, utan man måste inse att tolkningen av det också är beroende av ett antal immateriella kvalitéer. Slutmålet för det vetenskapliga arbetet skulle vara att skapa förståelse för det samhälle det hade tillkommit i. Det här synsättet, som Cinthio lade grunden till tidigt i sin verksamhet och som han kom att kalla relationsanalys, leder tankarna till den kontextuella arkeologi som t.ex. Ian Hodder formulerade under 1980-talet. Där var Cinthio alltså mycket tidigt ute. Cinthios publicerade skrifter rörde framför allt medeltida kyrkor och deras innehåll. Undersökningarna var visserligen koncentrerade till skånska objekt, men Cinthios kringsyn var stor. Han satte in sina resultat i ett större europeiskt perspektiv. Hans största arbete härvidlag var doktorsavhandlingen från 1957, Lunds domkyrka under romansk tid. Det är intressant att notera att han disputerade för Ragnar Josephson under dennes sista år som professor i Lund. Avhandlingen visar redan i sin uppläggning Erik Cinthios vetenskapliga inriktning, den som han faktiskt redan antytt i den tidigare nämnda uppsatsen om Äspö. Den börjar med att diskutera relativt kortfattat de murar som påträf- fats under domkyrkan och som Cinthio tolkat som lämningar av Knut den heliges kyrka. Avsnittet öppnar med en arkeologisk undersökning, fortsätter med en diskussion om arkitektoniska förbindelser och slutar med en analys av den historiska situationen. När han fortsätter med studien av ärkebiskopskyrkan, upprepas detta schema i större skala. Han börjar med ett kapitel om byggnadsarkeologisk undersökning av kyrkans olika delar, där han lägger fast iakttagelser som bildar utgångspunkt för hans fortsatta diskussioner. Härifrån fortsätter han med en stilhistorisk undersökning. Därefter går han in på bilder och symboler. Han diskuterar influenser från olika håll. Slutligen tar han fasta på i vilka historiska sammanhang man skall sätta in de föregående resultaten för att skapa en helhetsuppfattning av byggnaden och dess roll. Han visar på detta sätt en tämligen sammansatt bild. Den äldsta kyrkan skulle enligt Cinthio ha tillkommit genom traditionella förbindelser med främst det anglosachsiska England. Det är också från området Erik Cinthio (1921–2018) 429 kring Engelska kanalen som påverkan framför allt kommer när det gäller första skedet av ärkebiskopskyrkan. Det andra skedet karakteriseras i första hand av ornamental och figural skulptur som gett kyrkobyggnaden dess slutgiltiga ka- raktär. Han ser utsmyckningen och arkitekturen som sådan som en helhet. Han menar att »denna betoning når sitt starkaste uttryck i den konstnärligt genom- förda absidexteriören såsom omslutande det allra heligaste.» Vissa av resultaten har kommit att diskuteras. Det är främst rekonstruktionen av den äldsta kyrkan som ifrågasatts, men kvar står att hans arbetssätt och krav på helhetsbild av domkyrkan ligger fast och är föredömlig. Som vi kommer att se, ligger också denna uppläggning bakom hans program för medeltidsarkeologin när den etableras. Det var inte endast Lunds domkyrka han lade sin kraft på. Dalby kyrka med sin komplicerade historia var också föremål för hans intresse. I förteckningen över hans skrifter finns redan en liten uppsats från 1947 som behandlar Dalby. Men den kanske viktigaste insatsen härvidlag var undersökningen av ett tidigmedeltida byggnadskomplex i anslutning till Dalby kyrka. Hans tolkning av detta som en kungsgård från 1000-talet är viktig. Cinthio antyder att anlägg- ningen kunde vara inspirerad från kejserliga pfalzanläggningar från Karl den store och framåt. När det gäller både Lund och Dalby har den vetenskapliga forskningen fortsatt och är i dag högaktuell, bl.a. inför Lunds domkyrkas kommande jubileum. Erik Cinthios arbeten har i detta sammanhang varit väsentliga utgångspunkter. Ett annat större arbete som är viktigt att nämna är boken Skånes stenskulptur under 1100-talet, som har en märklig historia. Det var den danske konstnären Asger Jorn som tog initiativet till en serie som han kallade 10 000 års nordisk folkkonst. Erik åtog sig att skriva huvudtexten till bandet om Skånes stenskulptur, medan Asger Jorn engagerade en fransk fotograf, Gérard Franceschi, att ta bilderna till boken. Den första upplagan av boken trycktes bara i 120 exemplar 1966, vilka delades ut till vissa prominenta personer, men bandet utgavs på nytt 1995. Den visar på Eriks djupa förtrogenhet med materialet. Tillsammans med bildmaterialet är det en helt unik bok, som tyvärr är relativt okänd. Även om det var det medeltida kyrkomaterialet som kanske mest upptog Erik Cinthios intresse lämnade han också viktiga bidrag på andra områden. Några viktiga uppsatser tog upp frågor kring den tidigmedeltida urbanisering- en. Uppsatserna är i första hand knutna till utvecklingen i Skåne och inte minst förhållandet mellan de skånska köpingarna och de medeltida städerna. Särskilt vill jag här nämna uppsatsen i Bebyggelsehistorisk tidskrift från 1982 med titeln »Den sydskandinaviska 1200-talsstaden – ett kontinuitets- och omlands- problem». Han visar där på skillnader mellan Skåne å ena sidan och övriga Danmark och Sverige. Han diskuterar framför allt kontinuitetsfrågor, som be- rör övergången från vikingatid till äldre medeltid. På 1970-talet hade han den medeltida staden som tema i sina seminarier. Under hans handledning kom det också flera avhandlingar som rörde medeltida städer. Han var även en av dem som tog initiativet till projektet »Medeltidsstaden». 430 Hans Andersson

Erik Cinthio studerar föremål i LUHM:s magasin. LUHM.

Det är svårt att skilja Cinthios publikationsverksamhet från allt annat han gjorde. Det kanske mest centrala är att han lyckades etablera medeltidsarkeologi som universitetsämne i Lund. Det fanns definitivt en miljö för detta. Me- deltida undersökningar hade genomförts på många håll i Skåne. De mest omfattande och kanske viktigaste genomfördes i Lunds medeltida stadskärna. Den befintliga professuren vid institutionen, som inrättades 1919 och fick Otto Ryd- beck som innehavare, var formulerad som en professur »i förhistorisk och medeltidsarkeologi». Någon systematisk undervisning hade dock inte skett inom medeltidsdelen. Men 8 december 1961 beslöt regeringen att »ämnet medeltidsarkeologi skall tills vidare, så länge docenten vid Lunds universitet Erik Cinthio är villig och oförhindrad att förrätta examination i ämnet, vara examensämne i filosofie licentiatexamen vid nämnda universitet.» Och som Cinthio själv har kommenterat det: »Docenten Cinthio visade sig vara villig.» Lund var också det första universitet i Skandinavien, som på detta sätt fick medeltidsarkeologi som särskilt ämne. Och inte bara det. Ser man till Europa som helhet var det egentligen endast universitetet i Caen som i detta avseende kunde konkur- rera med Lund. Men etablerandet var inte helt lätt. Bl.a. skulle Cinthios docenttjänst förnyas varje år. Men 1962 kom i varje fall den första studieplanen. Några år senare publicerade han en uppsats i Ale, där han diskuterade medeltidsarkeologin och dess uppgifter. Där ger han redan från början en definition av ämnets innehåll Erik Cinthio (1921–2018) 431 med utgångspunkt från den rådande antikvariska situationen, där många läm- ningar från medeltid hotades av en kraftfull exploatering, inte minst i städerna. Viktigt var också att han inte endast syftade på allt det arkeologiska material som togs fram via grävningar utan också drog in det källmaterial som fanns i monument och lämningar ovan mark, det som skulle kallas byggnadsarkeo- logi. Ämnets syfte formulerade Cinthio 1963 på detta sätt: Den metodiska behandlingen är inget mål i sig utan ett medel till den syntes, som i möjligaste mån skulle försöka klarlägga betingelserna för den mänskliga aktivitetens materiella manifestationer och deras verkan i en given kulturmiljö. Man känner igen uppläggningen av avhandlingen om Lunds domkyrka bakom formuleringen. Cinthio har själv i en artikel beskrivit seminarieverksamheten, inte minst under den första tiden av ämnets etablering. Den var i mycket knuten till pågå- ende undersökningar och licentiatarbeten. Denna koppling till det antikvariska arbetet är tydlig från början. Det är viktigt att ge den antikvariska verksamheten en vetenskaplig grund. Så småningom blev verksamheten mera inriktad på generella och teoretiska frågor, bl.a. med anknytning till stadsundersökningar men också till byundersökningar och byggnadsarkeologiska undersökningar. Från början var det undervisning på licentiatnivå, men så småningom utvidga- des den även till grundutbildningen.

Erik Cinthio vid ett seminarium som anordnades på arkeologiska institutionen 2011 med anledning av hans 90-årsdag. Foto Bengt Almgren LUHM. 432 Hans Andersson

Kopplingen till det antikvariska arbetet hade sin grund i den lundensiska arkeologiska institutionens allmänna uppbyggnad. Institutionen var en del av Lunds universitets historiska museum. Som sådan deltog man i det antikvariska arbetet, inte minst i arkeologiska grävningar, alltså inte endast i undersök- ningar som en del av vetenskapliga projekt utan också i exploateringsundersök- ningar och arbeten som antikvariska kontroller i samband med t.ex. kyrko- restaureringar. Men också dessa kunde bli grunden för avhandlingar, till en början licentiatavhandlingar, sedan också doktorsavhandlingar. Själv började Erik när han startade sina studier i arkeologi att delta i sådana undersökningar. Den viktigaste av dessa var de mesolitiska undersökningarna i Ageröd i Skåne, som leddes av Carl-Axel Althin. De som deltog var en grupp som rymde flera sedermera kända arkeologer. De grävningarna blev ett slags skånskt Vallhagar, där blivande arkeologer utbildades. Som antikvarisk kontrollant spelade Erik Cinthio en viktig roll, när de skånska kyrkorna skulle restaureras. Det är här hans långvariga arbete som kontrollant vid Lunds domkyrka kommer in. Det kanske mest omfattande arbetet, när det gäller denna, är deltagandet i den stora restaureringen av domkyrkan från 1950-tal in i 1960-talet. En del av observationerna kunde han utnyttja i sin avhandling. Efter denna period fortsatte han att vara djupt engagerad i domkyrkans byggnadsfrågor. Det går inte att skriva en minnesteckning om Erik Cinthio utan att nämna hans anknytning till Historiska museets medeltidssamlingar. På denna punkt förde han Otto Rydbecks arbete vidare. Rydbeck hade lett flyttningen av samlingarna till det nuvarande huset 1918. Cinthio omskapade vissa delar. En viktig insats var att föra samman domkyrkans och Historiska museets samlingar. Domkyrkans skrudkammare blev hans sista stora insats härvidlag. Cinthio hade strängt taget inte så stor skriftlig produktion, men ser man till hans samlade verk och den inspiration han gav i sin undervisning och hans deltagande i arbeten utanför institutionen, blir man imponerad av hur han byggde upp medeltidsarkeologin i Lund både vetenskapligt och praktiskt. Hans elever fick en god grund att stå på. Tack vare hans pionjärinsats skapades också en grupp kvalificerade medeltidsarkeologer, som blev redo att gripa sig an under- sökningar av medeltida och senare lämningar, när exploateringar hotade att för- störa material, men också att studera vidare och lägga fram avhandlingar i skilda delar av ämnet.

Bibliografi Jes Wienberg har sammanställt två bibliografier över Erik Cinthios skrifter. Den äldre, »Erik Cinthio – en bibliografi 1946–1985», återfinns i Medeltiden och arkeologin. Festskrift till Erik Cinthio. (Lund Studies in Medieval Archaeology 1.) Lund 1986. Den senare är en uppdatering, »Erik Cinthios bibliografi 1946–2011», och återfinns i Medeltiden och arkeologin. Mer än sex decennier. Red. Hans Andersson & Jes Wien- berg. (Lund Studies in Historical Archaeology 14.) Lund 2011. Erik Cinthio (1921–2018) 433

Litteratur nämnd i texten ovan: Cinthio, Erik, 1955: Kalkmålningar i Äspö kyrka och Adamsbildens samband med senmedeltidens samhällsutveckling. Meddelanden från Lunds universitets historiska museum 1955. S. 91–115. — 1957: Lunds domkyrka under romansk tid. (Acta Archaeologica Lundensia. Series Altera in 8˚ No 1.) Lund. — 1963: Medieval Archaeology as a Research Subject. Meddelanden från Lunds universitets historiska museum 1962–63. S. 186–202. — 1965: Vad är medeltidsarkeologi? Ale. Historisk tidskrift för Skåneland 1965:1. S. 21–33. — 1965: Skånes stenskulptur under 1100-talet. (10 000 års nordisk folkkonst. Nordisk medeltid. I.) Tillsammans med Asger Jorn & Gérard Franceschi. Lund. (Nytryck 1995.) — 1983: Dalby kungsgård. Medeltidsarkeologien som historisk vetenskap. Kungl. Vit- terhets Historie och Antikvitets Akademiens årsbok. S. 89–100. (Omtryckt i Erik Cinthio, Minnen från Lund och Dalby. Lund 2006. S. 22–32.) — 1988: Examensämnet Medeltidsarkeologi. Tillblivelse och utveckling. META. Me- deltidsarkeologisk tidskrift. S. 3–14. 434 Hans Andersson Mats P. Malmer (1921–2007) 435 Mats P. Malmer (1921–2007)

Anders Andrén Foto: Rune Edberg.

Mats P. Malmer föddes som Mats Petersson den 18 oktober 1921 i Höganäs. Föräldrarna var lärarparet Sigurd Petersson och Ingeborg Petersson, född Mal- mer. På fädernet härstammade han från Gotland och på mödernet från Väster- götland. Mats Malmer växte upp som yngste sonen i en intellektuell och debattglad trebarnsfamilj. Fadern var en stor matematisk begåvning med starka kulturhistoriska intressen; han var bl.a. med om att grunda biblioteket i Höganäs. Modern var mycket skönlitterärt intresserad, särskilt av fransk och latinsk litteratur på originalspråk. Malmer skriver i sin självbiografiska essä Grunden till mitt arkeologiska liv (Malmer 1995) att han minns sin barndom »som en stän- digt pågående intellektuell diskussion, där föräldrar och barn deltog som alldeles likaberättigade deltagare». I dessa samtal »fanns naturligtvis politik ock- så – mycket politik. Och den politiken var åt vänster, ibland ganska långt åt vänster.» Som för många andra skåningar var perspektiven riktade söderut, mot Danmark och Tyskland. Malmer skriver att för honom var »Köpenhamn den stora staden och Hamburg den mycket stora staden», medan han besökte Stock- holm först i tjugoårsåldern. Eftersom det saknades gymnasium i Höganäs i slutet av 1930-talet, ordnade familjen så att Mats bodde i sin morbror Per Malmers familj i Växjö och han gick reallinjen vid Högre allmänna läroverket i Växjö. Efter studentexamen 1941 blev Mats Malmer som alla sina jämnåriga inkallad till beredskapstjänst. Han hamnade under två år vid kustartilleriet i Karlskrona. Malmer påbörjade sina studier vid Lunds universitet hösten 1943 med siktet inställt på en lärarexamen. Han läste latin för Gerhard Benz, klassisk fornkunskap för Einar Gjerstad och historia för Gottfrid Carlsson. Men studierna gick långsamt, och som han skriver: »Jag läste inte särskilt effektivt – inte för att jag inte tyckte det var roligt utan för att det ansågs att man skulle idka sällskapsliv, och det ansåg jag också» (Malmer 1995). Först hösten 1945 hittade Malmer sitt 436 Anders Andrén

Profilgrävning vid Carl-Axel Althins mesolitiska utgrävningar 1946 i Ageröds mosse. Mats P. Malmer i mitten, Gad Rausing längst bort från kameran. Efter Malmer 1995. livs kall, då han började läsa nordisk och jämförande fornkunskap, det som idag heter arkeologi. Avgörande för detta livsval var framför allt den karismatiske docenten Carl-Axel Althin, som då var mycket aktiv inom arkeologin men som ett decennium senare lämnade universitetet och startade läkemedelsföretaget Gam- bro. Under senare delen av 1940-talet samlade Althin en rad unga ambitiösa svenska och utländska studenter runt sig. Tillsammans genomförde de under flera år undersökningar av mesolitiska boplatser vid Ageröds och Rönneholms mossar i centrala Skåne. Bland utgrävarna fanns förutom Malmer även hans blivande hustru Brita Alenstam, Märta Strömberg samt Gad Rausing och dennes blivande hustru Birgit Mayne. Malmer skriver att »det var en intellektuell utgräv- ning, teoretiskt och metodiskt mycket medveten. Men dessutom var det en oöver- träffad god och glad stämning i det stora grävningslägret. Vi bodde mycket primitivt i gamla militärbaracker på en grön äng, kilometervis från närmaste hus, med stjärnhimlen över våra kvällsfester, och is i tvättfaten på höstmorgnarna» (Malmer 1995). Mats Petersson och Brita Alenstam (1925–2013) gifte sig 1949, och sex år senare antog de gemensamt namnet Malmer efter Mats Malmers morfar. Från och med giftermålet utgjorde Mats och Brita ett tätt ihop arbetande akademiskt par. De fick en dotter, Elin, född 1963. Under 1940- och 1950-talen var den arkeologiska institutionen i Lund direkt knuten till Lunds universitets historiska museum, som vid sidan om Kulturen i Mats P. Malmer (1921–2007) 437

Lund var den enda grävande institutionen i Skåne. Det innebar att studenter och doktorander fick goda möjligheter att skaffa sig erfarenheter från utgrävningar runt om i landskapet. Malmer deltog i och ledde, som amanuens och assistent, ett antal undersökningar rörande allt från mesolitikum till och med medeltiden. Dessutom arbetade han vid Althins s.k. mesolitiska laboratorium med att analysera fynden från Ageröd. Arbetet vid museet och bearbetningen av Ageröds- fynden innebar att det dröjde till 1950 innan Malmer blev färdig med sin filosofie kandidatexamen i nordisk och jämförande fornkunskap. Men samma år fick han ansvaret för undersökningarna av det mellan- och senneolitiska grav- fältet vid Lilla Bedinge i södra Skåne. Med dessa undersökningar ändrade Mal- mer fokus. Han kom alltmer att arbeta tillsammans med professor Holger Arb- man, som blev en viktig och inspirerande förebild. Arbman hade både breda kulturella intressen och en frisinnad inställning till vad arkeologi var och kunde vara. Malmer använde resultaten från Lilla Bedinge-undersökningarna i licentiatavhandlingen »Den svenska båtyxekulturens vinkelbandsornerade keramik», som låg färdig redan 1953. Året därpå påbörjade han sitt stora avhandlingsarbete om stridsyxekulturen i Sverige och Norge med en flera månader lång studieresa genom stora delar av Europa och Nordafrika. Under åren 1954– 58 arbetade han intensivt med såväl fyndregistrering och metodutveckling som skrivande. Innan avhandlingen var färdig blev Malmer 1959 chef för sten- och brons- åldersavdelningen vid Statens historiska museum, och han och hans hustru flyttade till Stockholm. Trots detta ansvarsfulla arbete kunde Malmer genom oerhörd arbetsdisciplin och genom sin hustrus stöd bli färdig med sina forskarstudier, och han disputerade 1962 i Lund på den nästan 1000 sidor tjocka avhandlingen Jungneolitische Studien (Malmer 1962). Han blev samma år docent på sin avhandling och fortsatte med stor energi på nästa arbete, Me- todproblem inom järnålderns konsthistoria, som publicerades året därpå (Malmer 1963). Samma år sökte han professuren i Uppsala, men efter en långvarig och uppslitande konflikt omkring tillsättningen avgjordes ärendet till hans nackdel 1965. Han arbetade i stället vidare på Historiska museet och engagerade sig i nya permanenta och tillfälliga utställningar samt i nya ända- målsenliga magasin för samlingarna. Malmer samarbetade också under 1960-talet med Evert Baudou och Margareta Biörnstad i de s.k. Norrlandsun- dersökningarna i samband med de omfattande vattenkraftregleringarna av de stora älvarna (Biörnstad 2006). Efter elva år vid Historiska museet erhöll Malmer 1970 professuren i nordisk och jämförande fornkunskap i Lund, och han levde därefter ett pendlande liv mellan familjen i Stockholm och arbetet i Lund. Men redan 1973 kallades han till professuren i arkeologi, särskilt nordeuropeisk, vid Stockholms universitet och upprätthöll därefter denna tjänst till sin pensionering 1987. Under sina år som professor i Stockholm var han ordförande i Svenska arkeologiska samfundet 1976–78, och på institutionen ställde han sig positiv till att bredda arkeologins verksamhetsområde mot etnoarkeologi, marinarkeologi och labora- 438 Anders Andrén tiv arkeologi. Kort före sin avgång berättade han för mig att den största utma- ningen för honom under Stockholmsåren var att få sina studenter och doktorander att inse att de befann sig i en forntida periferi, även om de levde i en modern storstad. Malmer bildade aldrig någon egentlig skola, eftersom han hade samma syn på forskningens frihet som sin lärare Holger Arbman. Likväl kan man bland hans många elever se olika men tydliga intressen för grundläggande metodiska problem som låg honom varmt om hjärtat, i första hand kring frågor om tid och rum. Ska man försöka sammanfatta Malmers livsgärning, kan det nog bäst for- muleras som att han var något så ovanligt som en lysande praktisk och teoretisk arkeolog i en och samma person. Kombinationen innebar att han ogärna skrev renodlade metodiska och teoretiska texter utan i stället utvecklade sina nya perspektiv genom empiriska undersökningar. Han hade en ovanlig kronologisk bredd och arbetade med samtliga nordiska arkeologiska perioder, från och med mesolitikum till och med medeltiden. Redan i sin första publikation från 1948, om S:t Jörgens medeltida hospital i Åhus, visar Malmer hur viktig den detaljerade fyndkontexten är för den arkeologiska tolkningen (Petersson 1948). Han föregriper därmed på många sätt den debatt som under det senaste decenniet förts inom arkeologin om kontextuella utgrävningsmetoder. Han betonade alltid att framsteg inom arkeologin, i form av nya förståelsehorisonter, är resultat av såväl nya fynd som nya tankar. Mats Malmer var själv starkt präglad av den analytiska filosofin, inte minst av Ludwig Wittgenstein och Bertrand Russel, vilket kommer till tydligt uttryck i doktorsavhandlingen Jungneolitische Studien (Malmer 1962; jfr Welinder 2016:12). Den handlar som nämnts om den svensk-norska stridsyxekulturen under yngre stenåldern och dess europeiska förbindelser. Arbetet är en kritisk uppgörelse med mellankrigstidens etniska tolkningar inom arkeologin. I stället för att likställa olika arkeologiska kulturgrupper med skilda folk argumenterade Malmer för idéspridning av materiell kultur och för lokala förutsättningar som bakgrund för olika materiella uttrycksformer. Tydligt inspirerad av kultur- geografen Torsten Hägerstrands innovationsstudier och tidsgeografi (Häger- strand 1953) sökte Malmer innovationsprocesser snarare än avgränsade kulturer. Detta perspektiv presenterade han redan i en nyskapande förstudie till avhandlingen, kallad Pleionbegreppets betydelse för studiet av förhistoriska innovationsförlopp (Malmer 1957). Annars var avhandlingen i minst lika hög grad en metodisk uppgörelse med det Malmer kallade »impressionismen» i arkeologin, dvs. det lättvindiga sätt på vilket många arkeologer beskrev sitt material. Han krävde tydliga definitioner av grundläggande kategorier som tid, rum och typologi. Därmed öppnade han för en teoretisk och metodisk debatt omkring positivism och logisk empirism, som på många sätt liknade det som i anglosaxisk tradition har kommit att kallas »den nya arkeologin» från början av 1960-talet. Till skillnad från den mer renodlade nya arkeologin var dock Malmer inte systemteoretiskt inriktad utan ville bevara en mer humanistisk kulturhistoriskt tolkande arkeologi. Dessutom insåg han positivismens be- Mats P. Malmer (1921–2007) 439 gränsningar genom att erkänna de subjektiva dragen i alla definitioner. Han var därför en mer pragmatisk företrädare för den nya arkeologin och hävdade att forskningstraditionen »fått fram ny och mycket viktig kunskap om den arkeologiska forskningsprocessen – men däremot relativt litet om forntiden» (Mal- mer 1995; jfr Stig Sørensen1999). Redan året efter avhandlingen fortsatte Malmer att utmana den arkeologiska impressionismen i Metodproblem inom järnålderns konsthistoria (Mal- mer 1963), som var en kritisk studie av de s.k. guldbrakteaternas typologi. Han fortsatte att utveckla sina idéer om tid, rum och innovationer i två arbeten om bronsålder, nämligen »The Rock Carvings at Nämforsen Sweden, as a Problem of Maritime Adaptation and Circumpolar Interrelations» (Malmer 1975a) och A Chorological Study of North European Rock Art (Malmer 1981). Likväl var det den kulturellt mycket komplexa yngre stenåldern som stod hans hjärta närmast. Han publicerade redan 1969 en rapport om den viktiga gropkeramiska boplatsen Jonstorp i Skåne (Malmer 1969), och sex år senare kom en svenskspråkig uppdaterad sammanfattning av avhandlingen med titeln Stridsyxekulturen i Sverige och Norge (Malmer 1975b). Han åter- vände också till avhandlingens problematik i utgrävningar av Alvastra pål- byggnad 1976–80 (Browall 2016). Platsen hade genom Holger Arbmans för- medling intresserat honom sedan början av 1950-talet, men det var alltså först genom dessa metodiskt nyskapande undersökningar som han kunde följa uppkomsten av den gropkeramiska kulturen på det svenska fastlandet. Och så sent som 2002 sammanfattade han sina idéer om perioden i The Neolithic of South Sweden (Malmer 2002).

Mats P. Malmer och Greta Arwidsson i Alvastra 1987. Foto Gunborg O. Janzon. 440 Anders Andrén

Malmer förde sin metoddiskussion om rationalism och empiri i första hand i en nordisk forskarmiljö, men så småningom uppmärksammades han också internationellt som en av den nya arkeologins tidigaste och mest själv- ständiga representanter. Den kände ryske arkeologen Leo S. Klejn skriver i sin artikel »A Panorama of Theoretical Archaeology» att avhandlingen var en »multiton bomb» som föll »ned i ett fridsamt träsk» (Klejn 1977). Han hävdar att »några av de viktigaste principerna för den nya arkeologin framlades och utvecklades» i just detta arbete. Därför menar Klejn att Malmer tillsammans med amerikanen Lewis Binford och engelsmannen David L. Clarke var de främsta företrädarna för den nya arkeologin. Trots detta fick Malmer aldrig samma genomslag som sina anglosaxiska kolleger, på grund av det lilla språ- kets begränsningar (Stig Sørensen 1999, Welinder 2016:13–15). Dessutom insåg han för sent i sina forskarstudier att tyskan, som var avhandlingens språk, inte hade framtiden för sig som akademiskt kommunikationsmedel. Likväl uppmärksammades Malmers insatser efter hand genom att han invaldes i svenska och utländska lärda sällskap samt genom vetenskapliga priser. Han invaldes som ledamot i Kungliga Humanistiska Vetenskapssamfundet i Lund 1970, Vetenskapssocieteten i Lund 1972, Vitterhetsakademien 1976, Deutsches Archäologisches Institut 1981, Society of Antiquaries 1983 samt British Academy 1994. Han fick dessutom Svenska Fornminnesföreningens Hildebrandspris 1982 och Monteliusmedalj 1995 samt för hela sin livs- gärning Vitterhetsakademiens förtjänstmedalj i guld 2006. Symptomatiskt nog är Malmer en av endast tre svenska arkeologer som uppmärksammas i verket The Great Archaeologists från 1999 (Stig Sørensen 1999). De övriga två är zoologen och fornforskaren Sven Nilsson samt arkeologen Oscar Montelius. På många gjorde Mats Malmer ett stillsamt, nästan tillbakadraget intryck, men i mindre kretsar var han mycket social, engagerad och debattglad. Hans pedagogiska ådra gjorde honom till en uppskattad men också krävande lärare. Som forskare och debattör var han analytiskt skarp men också nyfiken, road och djupt engagerad av såväl samtiden som det avlägset förflutna. Livet igenom var Malmer trogen sin kritiskt realistiska kunskapssyn (Malmer 1993, 1997). I uppgörelsen med 1930-talets politiserade arkeologi valde han att så långt som möjligt skilja på vetenskap och politik, även om han var djupt engagerad inom båda dessa fält. Han sökte den mänskliga och mångfacetterade sanningen om forntiden, i skärningspunkten mellan humaniora, samhällsve- tenskap och naturvetenskap. Malmer var medveten om att han aldrig skulle nå sanningen om det avlägset förflutna, men han menade att man skulle arbeta »som om» den var möjlig att nå (Malmer 1993, 1997). Därför ställde han sig mycket främmande inför senare postmoderna strömningar. För honom öppnade de för den sortens relativism och politiska övertolkningar, som han förknippade med 1930-talets arkeologi och som han ägnade ett helt forskarliv åt att bekämpa. Mats P. Malmer (1921–2007) 441

Malmer hade på 1990-talet planer på att publicera en essäsamling, där han skulle bearbeta och på nytt utge sina viktigaste artiklar, men av detta blev intet på grund av en successivt sämre hälsa. I stället publicerades flera av hans artiklar i en postum antologi (Welinder 2016). Trots sin försämrade hälsa behöll Malmer in i det sista sitt djupa intresse och engagemang för sitt livs kall, arkeologin, som han alltid uppfattade som »alldeles kolossalt roligt» (Malmer 1995). Han avled den 3 oktober 2007, nästan 86 år gammal.

Referenser Biörnstad, Margareta, 2006: Kulturminnesvård och vattenkraft 1942–1980. En studie med utgångspunkt från Riksantikvarieämbetets sjöregleringsundersökningar. Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Stockholm. Browall, Hans, 2016: Alvastra pålbyggnad. 1976–1980 års utgrävningar. Västra schaktet. Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Handling, Antikvaris- ka serien 52. Stockholm. Hägerstrand, Torsten, 1953: Innovationsförloppet ur korologisk synpunkt. Meddelan- den från Lunds universitets geografiska institution. Avhandlingar nr 25. Lund. Klejn, Leo S., 1977: A Panorama of Theoretical Archaeology. Current Anthropology nr 18(1). S. 1–42. Malmer, Brita, 1987: Mats P. Malmer’s published works. A bibliography 1948–1987. Theoretical Approaches to Artefacts, Settlement and Society. Studies in honour of Mats P. Malmer. Red. Göran Burenhult, Anders Carlsson, Åke Hyenstrand & Tor- stein Sjøvold. BAR International Series 366.1–2. Oxford. S. 541–547. — 2001: Mats P. Malmers bibliografi 1987–2001. Fornvännen 96. S.191–194. Malmer, Mats P., 1957: Pleionbegreppets betydelse för studiet av förhistoriska innova- tionsförlopp. Finska Fornminnesföreningens Tidskrift 58. S. 160–184. — 1962: Jungneolitische Studien. Acta Archaeologica Lundensia, Series in 8o, No 2. Bonn & Lund. — 1963: Metodproblem inom järnålderns konsthistoria. Acta Archaeologica Lunden- sia, Series in 8o, No 3. Bonn & Lund. — 1969: Gropkeramikboplatsen Jonstorp RÄ. Kungliga Vitterhets Historie och Anti- kvitets Akademien, Antikvariskt Arkiv 36. Stockholm. — 1975a: The Rock Carvings at Nämforsen Sweden, as a Problem of Maritime Adap- tation and Circumpolar Interrelations. Prehistoric Maritime Adaptations of the Circumpolar Zone. Red. William Fitzburgh. Chicago. S. 41–46. — 1975b: Stridsyxekulturen i Sverige och Norge. Lund. — 1981: A chorological study of North European rock art. Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Handlingar, Antikvariska serien 32. Stockholm. — 1993: On Theoretical Realism in Archaeology. Current Swedish Archaeology 1. S. 145–148. — 1995: Grunden till mitt arkeologiska liv. Arkeologiska liv. Om att leva arkeologiskt. Red. Jarl Nordbladh. Gotarc C:10. Göteborg. S. 123–135. — 1997: On Objectivity and Actualism in Archaeology. Current Swedish Archaeology 5. S. 7–18. — 2002: The Neolithic of South Sweden. TRB, GRK, and STR. The Royal Swedish Academy of Letters History and Antiquities. Stockholm. Petersson (Malmer), Mats, 1948: S:t Jörgen i Åhus. Meddelanden från Lunds universitets historiska museum 1947–48. S. 191–257. Stig Sørensen, Marie Louise, 1999: Mats P. Malmer. Encyclopedia of Archaeology: The Great Archaeologists, volume II. Red. T. Murray. Santa Barbara, Denver & Oxford. 442 Anders Andrén

S. 775–789. Omtryckt som: Stig Sørensen, Marie Louise. 2002: Mats P Malmer. An Intellectual Biography. Current Swedish Archaeology 10. S. 163–177. Welinder, Stig (red.), 2016: Archaeology as fact and fiction. Mats P. Malmer’s archaeological writings 1948–2002. Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Handlingar, Antikvariska serien 50. Stockholm. Märta Strömberg (1921–2012) 443 Märta Strömberg (1921–2012)

Kristina Jennbert Foto 1957 i privat ägo.

Märta Strömberg, född Magnusson, föddes och växte upp i Uddevalla. Direkt efter skoltiden reste hon till Lund för att studera med målet att bli lärare, ett yrke som hon då trodde kunde passa en person intresserad av språk, kultur och historia. Studier i historia, litteraturhistoria, konsthistoria, klassisk fornkunskap samt nordisk och jämförande fornkunskap resulterade i en filosofie kandidatexamen 1943; studier i pedagogik och nordiska språk ledde till en filosofie magisterexamen 1945. Studierna i arkeologi började 1942, då Johan-Elof Fors- sander var professor i förhistorisk och medeltidsarkeologi på Historiska museet i Lund. Ett brinnande intresse ledde till att arkeologin blev hennes yrkesbana. Märta Strömberg avlade en filosofie licentiatexamen i arkeologi 1949 och filosofie doktorsgrad i arkeologi 1961. Redan under studietiden träffade hon sin blivande make, professorn i juridik Håkan Strömberg (1917–2002), och de fick dottern Ylva 1964. Märta Strömberg var anställd vid den arkeologiska institutionen vid Lunds universitet under många år, först som förste amanuens (1946–55) och assistent (1957–61) och därefter som universitetslektor. Hon fick professors namn 1978, och hon tilldelades 2002 Monteliusmedaljen av Svenska Fornminnesförening- en för sin arkeologiska gärning. Den arkeologiska institutionen var under 1940–50-talen direkt knuten till museet, och studenter och doktorander deltog i utgrävningar och räddnings- grävningar i olika delar av Skåne. De skolades in i forskarvärlden genom det praktiska fältarbetet som var kombinerat med att skriva rapporter och artiklar. Docenten Carl-Axel Althin och hans internationella utgrävningar i Ageröds mosse och professorn Holger Arbmans seminarier, exkursioner och internationella nätverk var betydelsefulla i miljön. Båda var inspirerande lärare för Märta Strömberg och kretsen av unga lundaarkeologer under den här tiden, bl.a. Erik Cinthio, Carl Cullberg, Mats P. Malmer och Brita Alenstam (Malmer), Gad 444 Kristina Jennbert

Rausing och Birgit Mayne (Rausing), Anders W. Mårtensson, Bengt Salo- monsson och Berta Stjernquist. Det var en öppen och kreativ miljö där studier och fältarbeten varvades med seminarier, exkursioner, konferenser och studieresor. Efter krigsslutet 1945 öppnades möjligheten att på nytt resa för att möta kolleger, studera platser och samlingar. Märta Strömberg gjorde talrika studieresor i Europa och hennes dagböcker visar hur hennes omfattande kunskap går tillbaka till alla de komparativa studier av material och möten med kolleger hon gjorde under efterkrigstiden. Hennes digra bibliotek med internationella och nationella publikationer och tidskrifter vittnar också om hennes kontaktnät och breda arkeologiska intresse. Dagböckerna innehåller minnesanteckningar från de många besöken i museisamlingar och samtalen med arkeologer (Strömberg 2007). Där finns detaljerade beskrivningar av besök på museer och teckningar av arkeologiska fynd, men också allmänna intryck av platser och av själva resandet i efterkrigstidens Europa, färdvägar, tidtabeller, måltider och kostnader. Resorna gav henne tid att reflektera över sin yrkeskarriär, och hon framhåller i sin dagbok hur viktigt det är att hon använder sin tid på rätt sätt och använder ett relativt begränsat antal år för att bli klar med sin examen »före skocken av unga män och kvinnor! Hu, så allvarligt allt är» (Dagbok 1948). De arkeologiska undersökningarna av vendel- och vikingatida bebyggelse vid Stockholmsgården på Österlen förde med sig ett fördjupat intresse för yngre järnåldern och gav idén till doktorsavhandlingen Untersuchungen zur jüngeren Eisenzeit in Schonen (Strömberg 1961, 1991, Dagböcker 1948–56). Hennes metodiska sammanställning av fynd, gravar och bosättningar i Skå- ne vittnar om omfattande materialkännedom och noggranna efterforskningar i samlingar och arkiv. Avhandlingen ger även idag ett betydelsefullt avstamp för frågor om yngre järnålderns fyndmaterial och fyndplatser. Hon var intresserad av landskapets utnyttjande och konstaterade olika former av förtätade gårdsbo- sättningar. Hon påpekade också vikten av småskaliga analysområden för studier av kontinuitet i förhistorisk och historisk bebyggelse. Ett sådant analysom- råde kom för hennes egen del att bli Hagestad i sydöstra Skåne. Hagestadprojektet på Österlen började redan 1960 och fortsatte långt in på 1980-talet. Hennes ambition var att med ett långtidsperspektiv studera hur människan ordnade sin tillvaro och hur samhället var uppbyggt, hur gemenska- pen var organiserad. Inom ramen för detta undersökte hon megalitgravar, grav- fält och boplatser i socknarna Löderup, Valleberga och Ingelstorp. I kustbyn Hagestad i Löderups socken skedde de mest intensiva undersökningarna för att kompletteras i angränsande socknar för studier av variationerna av bebyggelsens karaktär. Syftet med Hagestadprojektet var att djupstudera ett mindre om- råde men också att resultaten skulle få räckvidd långt utanför det mindre lokala området. I det kraftigt uppodlade landskapet undersökte hon de fragmentariska lämningarna och genomförde fältundersökningar på varje åker och mark- stycke. Återkommande medhjälpare i fält var Anton Nilsson och dennes son Märta Strömberg (1921–2012) 445

Bertil. Märta Strömberg poängterade möjligheterna att arbeta med dolda forn- lämningar och att arbeta med uppodlade ytor. Hon hade en mycket tydlig käll- kritisk grundhållning om det arkeologiska materialets representativitet. I Hagestadsprojektet engagerades ett stort antal forskare. Genom sina besök på gårdarna i jakt på fynd från åkrarna väckte de historieintresset hos lokal- befolkningen. Det visade sig att det fanns ett hundratal gårdssamlingar innehål- lande bl.a. flinta, stenyxor, dolkar, skrapor och vävtyngder. Den tvärvetenskap- liga forskningsansatsen var viktig; geologer, zoologer, osteologer och kulturgeografer deltog i projektet. Hagestadprojektet resulterade i fyra större vetenskapliga publikationer (Strömberg 1968, 1971, 1975a, 1982) och en rad populärvetenskapliga artiklar och mindre skrifter i samband med utställningar på Österlen (t.ex. Strömberg 1985, 1988). Ett av Märta Strömbergs stora intressen blev att studera megalitgravar, och speciellt de fyra som finns inom Hagestadprojektets område. Genom noggranna fältundersökningar av samtliga megaliter kunde hon i detalj studera bygg- nationen och hon klarlade komplexa byggnadsdetaljer, t.ex. hur bränd flinta dränerar leran. Hennes tolkning av gravarna byggde på idén om en konkurrens mellan befolkningsgrupper i den attraktiva bygden och att gravarna markerade ett revir, eftersom de är placerade nära boplatserna med tillgång till och kon- troll av nödvändiga resurser (Strömberg 1968, 1971b). Ett annat forskningsfält som intresserade henne var perioden senneolitikum och bronsålder. Flera av undersökningarna på Österlen ledde henne till nya resultat och slutsatser om gravskick och bosättningar (Strömberg 1975b, 1977).

Märta Strömberg vid Ales stenar 1996. Foto Klas Hyltén-Cavallius. 446 Kristina Jennbert

Det sista stora projektet som Märta Strömberg initierade var det tvärveten- skapliga projektet Ales stenar och Kåsebergaåsen. Syftet med de arkeologiska undersökningarna under åren 1987–2005 var att skapa ett dateringsunderlag och finna stenblockens ursprungliga lägen samt att tolka skeppssättningens möjliga funktioner. En infekterad debatt uppstod i Kåseberga mellan vetenskap och pseudovetenskap både vad gäller dateringen och huruvida skeppet är en grav alternativt en solkalender. Debatten var olycklig, då motparten i denna lokala fejd inte kunde tänka sig andra lösningar än den han själv förespråkade. Märta Strömbergs slutsatser var att skeppet torde tillhöra den yngre järnåldern och ha fungerat i samband med gravritualer. Men hon stod öppen för olika tolkningar (t.ex. Strömberg 1995, 2003; Söderberg et al. 2012). Sedan långt tillbaka framhåller hon tydligt att det krävs en tyglad fantasi i den arkeologiska vetenskapen (Radioföredrag 1987). Märta Strömberg tillhörde den exklusiva gruppen forskare som hade en de- taljkunskap om en mängd olika forskningsfält, alltifrån stenålderns grav- och bosättningsmönster till medeltidens bondesamhälle. Hennes inventeringar och arkeologiska undersökningar av stenålderns megalitgravar, bronsålderns och järnålderns gravar och boplatser blev metodiska förebilder för flera arkeolog- generationer nationellt men i högsta grad internationellt. Ett systemteoretiskt synsätt präglade hennes forskning där det långa tidsper- spektivet och bebyggelsekontinuiteten i landskapet var centrala utgångspunk- ter för att förklara sociala strukturer och ekonomiska förutsättningar. Tyngd- punkten i forskningen var den lokala och regionala analysen av det förhistoris- ka och medeltida landskapet på Österlen. Märta Strömberg har givit ut ett stort antal publikationer som haft stor betydelse för forskningen både nationellt och internationellt. Med sina populärve- tenskapliga artiklar och via media har hon också, som få, lyckats förmedla sin kunskap till en bredare och lokal publik. Som lärare och föreläsare har hennes mentorskap haft stor betydelse för otaliga studenter genom åren och hennes generositet och öppenhet har inte bara omfattat den egna institutionens elever utan även studenter från landets alla hörn. Märta Strömberg var på många sätt en förebild, inte minst genom sitt engagemang att förmedla sin kunskap till en bredare publik. Upprepade gånger betonar hon den specialkunniges ansvar gentemot allmänheten. Av den anledningen har hon producerat en rad utställningar, bl.a. på Gislövs Smidesmuseum (t.ex. Strömberg 1985) och Klostermuseet i Ystad (t.ex. Strömberg 1977, 1988), liksom många populärvetenskapliga publikationer, föredrag, visningar och inte minst flera radioföredrag i Värt att veta och Utbildningsradion, där hon berättade om sina resultat. Märta Strömberg var under hela sitt yrkesverksamma liv forskare, lärare och handledare vid den arkeologiska institutionen vid Lunds universitet. Hon fortsatte efter pensioneringen att vara aktiv på arkeologiseminarierna och hon var bland kollegerna en samtalspartner om allehanda arkeologiska frågor. Engage- manget för yngre liksom äldre kolleger märktes inte minst i hennes arbete i An- Märta Strömberg (1921–2012) 447

Märta Strömberg håller tal 2009. Foto Kristi- na Jennbert. ders Althins stiftelse, där hon aktivt medverkade från stiftelsens grundande 1986 fram till 2012. Hennes kunskap och breda intresse gav henne ett rikt kon- taktnät inte bara med kolleger och vänner i Lund utan också runt omkring i Sve- rige och Europa och som hon gärna delade med sig av (Arrhenius 1991). Märta Strömberg var en av de första kvinnliga arkeologerna som tog plats i universitetsvärlden. Hon har på många sätt varit en förebild för både kvinnor och män med sitt öppna sätt om att arkeologi kan bedrivas på många olika sätt och att man gör det utifrån sina egna villkor. Hon blev därför en engagerad mentor för generationer av studenter, doktorander och kolleger. Hennes arkeologiska undersökningar av stenålderns megalitgravar, bronsålderns och järnål- derns gravar och boplatser blev metodiska förebilder för flera arkeologgenera- tioner. Hon lämnade viktiga bidrag till utforskandet av svenska förhistoriska perioder, särskilt i Skåne, ofta på grundval av stora undersökningar av grav- och bosättningsfynd. Märta Strömberg var en härlig människa, full av kunskap och livsglädje, som hon generöst delade med sig av till kolleger och vänner, inte bara i Lund utan också runt omkring i Sverige och Europa. I lundamiljön var hon också en välkänd person bland lundaspexarna och inom Uarda-akademien, där hennes make Håkan Strömberg var præses under många år. Märta Strömbergs goda humör var välkänt. Hennes högtidstal var alltid ef- terlängtade inslag vid disputationer och mottagningar. Vi såg alla fram emot hennes träffande och kluriga formuleringar. Hennes glada och humoristiska 448 Kristina Jennbert sidor är oförglömliga lika mycket som hennes vetenskapliga insatser inom arkeologin.

Referenser Otryckta källor Dagböcker 1948–1956. Universitetsbiblioteket i Lund. Radioföredrag 1966–1987. KB, Audiovisuella medel, Stockholm.

Litteratur Arrhenius, Birgit, 1991: To Märta Strömberg, 70 years. Regions and reflections: in honour of Märta Strömberg. Red. Kristina Jennbert, Lars Larsson, Rolf Petré & Bozena Wyszomirska-Werbart. Acta Archaeologica Lundensia 8:20. Stockholm. S. 1–4. Strömberg, Märta, 1961: Untersuchungen zur jüngeren Eisenzeit in Schonen: Völker- wanderungzeit-Wikingerzeit. 1, Textband, 2, Katalog und Tafeln. Acta Archaeologi- ca Lundensia 4:2. Diss. Lund. — 1968: Der Dolmen Trollasten in St. Köpinge, Schonen. Acta Archaeologica Lunden- sia 8:7. Lund. — 1971a: Die Megalithgräber von Hagestad. Zur Problematik von Grabbauten und Grabriten. Acta Archaeologica Lundensia 8:9. Lund. — 1971b: Om gånggriften i Tågarp, Ö. Tommarp och andra stenkammargravar på Ös- terlen. Småskrifter 11. Föreningen för fornminnesvård och Hembygdsvård i syd- östra Skåne. Simrishamn. — 1975a: Studien zu einem Gräberfeld in Löderup: Jungneolithikum bis römische Kaiserzeit. Grabsitte, Kontinuität, Sozialstruktur. Acta Archaeologica Lundensia 8:10. Lund. — 1975b: Bronsålder på Österlen: undersökningar i Valleberga, Löderup, Ingelstorp. Kulturnämnden. Lund. — 1977: Bondesamhällen under Ingelstorps forntid. Kulturnämnden. Ystad. — 1982: Ingelstorp: zur Siedlungsentwicklung eines südschwedischen Dorfes. Acta Ar- chaeologica Lundensia 4:14. Lund. — 1985: Jägare, flintsmed, bonde, järnsmed i Gislöv. Gislöfs smidesmuseum. Simris- hamn. — 1988: Från bågskytt till medeltidsbonde: bosättningshistoria i och kring Hagestad: Glemminge, Hörups, Ingelstorps, Löderups och Valleberga socknar. Kulturnämn- den i Ystad i samarbete med Södra Ingelstads härads hembygdsförening. Ystad. — 1991: Student på 40-talet. Under Lundagårds kronor. Samling 5. D. 2 minnen upp- tecknade av gamla studenter. Red. Gunvor Blomquist. Lund. S. 366–379. — 1995: Fornminne med många uttolkare. Ales stenar inspirerar fackmän och allmän- het. Ale 1995:4. S. 1–15. — 2003: Ales Stones. A Monument of Recycled Boulders? Lund Archaelogical Review 7 (2001). S. 77–87. — 2007: Archaeological studies in Switzerland in the late forties. On the road: studies in honour of Lars Larsson. Red. Birgitta Hårdh, Kristina Jennbert & Deborah S. Olausson. Acta Archaeologica Lundensia 4:26. Stockholm. S. 57–61. Söderberg, Bengt, Knarrström, Annika & Stark, Kennet (2012): Ales stenar: fördjupat kunskapsunderlag, Skåne, Ystads kommun, Valleberga socken, Kåseberga 48:29 m.fl., RAÄ 20:1 m.fl., dnr 429-2407-2006 och 429-2723-2009 : arkeologisk utredning. Arkeologiska uppdragsverksamheten (UV Syd), Riksantikvarieämbetet. Lund. 449 Förkortningar och källor till bildtexter

Förkortningar: ATA = Antikvarisk-topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet. Kulturen = Kulturen i Lund, ingår i Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige. KVHAA = Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. LUB = Lunds universitetsbibliotek. LUHM = Lunds universitets historiska museum. Raä/RAÄ = Riksantikvarieämbetet. SBL = Svenskt Biografiskt Lexikon. SHM = Statens historiska museum. UMF = Uppsala universitets museum för nordiska fornsaker. UUB = Uppsala universitetsbibliotek.

Källor till foton som saknas i referenslistan till respektive artikel: Fataburen = Fataburen, Nordiska museets och Skansens årsbok. Stockholm. Forser 1996 = Forser, Tomas, 1996: »Jag har speglat århundradet»: en bok om Per Ny- ström, historikern, publicisten, ämbetsmannen. Stockholm. Goldhahn 2013 = Goldhahn, Joakim, 2013: Bredarör på Kivik – en arkeologisk odyssé. Kalmar studies in archaeology 9. Kalmar. KVHAA:s porträttmatrikel = Porträttmatrikel över ledamöter av Kungl. Vitterhetsaka- demien och Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien 1753–1958. Red. Maj Sondén. Bilaga till KVHAA:s årsbok 1959. Stockholm. KVHAA:s årsböcker 1999 och 2011. Stockholm. Vad jorden gömde = Vad jorden gömde. Livet i Vallhagar nu och på 500-talet. Texten författad av deltagare i Vallhagarutgrävningen 1946–1948. Red. Mårten Sten- berger. Stockholm 1948. 450 451 Författare

Hans Andersson, fil.lic., fil. dr h. c., professor em. i medeltidsarkeologi, Lunds universitet. Stina Andersson, fil. kand., arkeolog, tidigare antikvarie vid Göteborgs stadsmuseum/Göteborgs arkeologiska museum. Anders Andrén, fil. dr, seniorprofessor i arkeologi, Stockholms universitet, tidigare professor i medeltidsarkeologi, Lunds universitet. Birgit Arrhenius, fil. dr, professor em. i laborativ arkeologi, Stockholms universitet. Elisabeth Arwill-Nordbladh, fil. dr, professor em. i arkeologi, Göteborgs universitet. Tony Axelsson, fil. dr, universitetslektor i arkeologi, Göteborgs universitet. Evert Baudou, fil. dr, professor em. i arkeologi, Umeå universitet. Fredrik Ekengren, fil. dr, universitetslektor i arkeologi, Lunds universitet. Lars Ersgård, fil. dr, docent i historisk arkeologi, Lunds universitet. Anne-Sofie Gräslund, fil. dr, professor em. i arkeologi, Uppsala universitet. Bo Gräslund, fil. dr, professor em. i arkeologi, Uppsala universitet. Charlotte Hedenstierna-Jonson, fil. dr, forskare i arkeologi, Uppsala universitet och Statens historiska museer. Johan Hegardt, fil. dr, docent i arkeologi vid Uppsala universitet, f.n. knuten till olika projekt inom filosofiämnet på Södertörns högskola. Bertil Helgesson, fil. dr i arkeologi, tidigare antikvarie och projektledare vid Regionmuseet och Sydsvensk Arkeologi AB i Kristianstad. Frands Herschend, fil. dr, professor em. i arkeologi, Uppsala universitet. Tove Hjørungdal, fil. dr, professor i arkeologi, Göteborgs universitet. Carl Holmberg, fil. dr, universitetslektor i historia, Göteborgs universitet. Ingmar Jansson, fil. dr, docent i arkeologi, tidigare universitetslektor, Stock- holms universitet. Kristina Jennbert, fil. dr, professor em. i arkeologi, Lunds universitet. Anders Kaliff, fil. dr, professor i arkeologi, Uppsala universitet. Kjel Knutsson, fil. dr, professor em. i arkeologi, Uppsala universitet. Kristina Lamm, fil. lic., tidigare avdelningschef vid Riksantikvarieämbetet. Lars Larsson, fil. dr, professor em. i arkeologi, Lunds universitet. Gert Magnusson, fil. dr, docent i arkeologi, tidigare utredare vid Riksantikva- rieämbetet, Stockholm. Påvel Nicklasson, fil. dr, docent i förhistorisk arkeologi, Lunds universitet. Margareta Nockert, fil. dr, professor em. i textilvetenskap, Uppsala universitet. Jarl Nordbladh, fil. dr, professor em. i arkeologi, Göteborgs universitet. 452

Patrik Nordström, fil. mag. i arkeologi, tidigare projektanställd forskare vid Statens historiska museum, Stockholm. Oscar Ortman, fil. dr i arkeologi, uppdragsarkeolog vid Bohusläns museum, Uddevalla. Sabine Sten, fil. dr, professor i osteoarkeologi, Uppsala universitet Campus Gotland. Gustaf Svedjemo, fil. dr, universitetslektor i arkeologi, Uppsala universitet Campus Gotland. Ingegerd Särlvik, fil. dr i arkeologi, tidigare museichef för Göteborgs industri- museum. Sten Tesch, fil. dr i arkeologi, tidigare chef för Sigtuna Museum. Gustaf Trotzig, fil. dr, professor em. i laborativ arkeologi, Stockholms universitet, kultuminnesvårdare och museiman. Helena Victor, fil. dr i arkeologi, enhetschef för arkeologi vid Kalmar läns museum. Stig Welinder, fil. dr, professor em. i arkeologi, Mittuniversitetet. Jes Wienberg, fil. dr, professor, historisk arkeologi, Lunds universitet. Johan Wigforss, fil. kand., arkeolog, tidigare antikvarie vid Göteborgs stadsmuseum/Göteborgs arkeologiska museum. Inger Zachrisson, fil. dr, docent i arkeologi, tidigare förste antikvarie vid Sta- tens historiska museum, Stockholm. Zachrisson, Torun, fil. dr, docent i arkeologi, forskningschef på Upplandsmu- seet, Uppsala. 453

ACTA ACADEMIAE REGIAE GUSTAVI ADOLPHI 1. Ivar Modéer: Småländska skärgårdsnamn. 1933. 2. Inger M. Boberg: Sagnet om den store Pans død. 1934. 3. G. Granberg: Skogsrået i yngre nordisk folktradition. 1935. 4. Gertrud Areskog: Östra Smålands folkmål. 1936. 5. B. Ohlsson: Blekingskusten mellan Mörrums- och Ronnebyån. 1939. 6. Johan Götlind (och Samuel Landtmanson): Västergötlands folkmål. 1–4. 1940–1950. 7. Lennart Björkquist: Jämtlands folkliga kvinnodräkter. 1941. 8. Sven Rothman: Östgötska folkminnen. 1941. 9. Erik Brevner: Sydöstra Närkes sjönamn. 1942. 10. Verner Ekenvall: De svenska ortnamnen på hester. 1942. 11. Lars Levander och Ella Odstedt: Övre Dalarnes bondekultur. 1–4. 1943–1953. 12. Helmer Olsson: Folkliv och folkdikt i Vättle härad under 1800-talet. 1945. 13. Folke Hedblom: De svenska ortnamnen på säter. 1945. 14. Lars Forner: De svenska spannmålsmåtten. 1945. 15. Johan J. Törners »Samling af Widskeppelser». Med inledning och anmärkningar utg. av K. Rob. V. Wikman. 1946. 16. Carl Ivar Ståhle: Studier över de svenska ortnamnen på -inge. 1946. 17. Bengt Holmberg: Tomt och toft som appellativ och ortnamnselement. 1946. 18. Oskar Loorits: Grundzüge des estnischen Volksglaubens. 1–3. 1949–1960. 19. Daniel Harbe: Folkminnen från Edsbergs härad. 1–2. 1950–1956. 20. Harry Ståhl: Kvill och tyll. En studie över några i svenska ortnamn ingående ord med betydelsen ’åmöte’, ’ågren’ o. dyl. 1950. 21. Lars Hellberg: Inbyggarnamn på -karlar i svenska ortnamn. 1. 1950. 22. Per Wieselgren: Ortnamn och bebyggelse i Estlands forna och hittillsvarande svenskbyg- der. Ostharrien med Nargö. 1951. 23. Einar Törnqvist: Substantivböjningen i Östergötlands folkmål. 1–2. 1953. 24. Valter Jansson: Nordiska vin-namn. En ortnamnstyp och dess historia. 1951. 25. Nils Tiberg: Ståndssamhället [i Svensk-Estland]. 1951. 26. Gunnar Linde: Studier över de svenska sta-namnen. 1951. 27. Gideon Danell: Ordbok över Nuckömålet. 1951. 28. Andrus Saareste: Petit atlas des parlers estoniens. 1955. 29. Sigurd Fries: Studier över nordiska trädnamn. 1957. 30. Nils von Hofsten: Eddadikternas djur och växter. 1957. 31. Aleksander Loit och Nils Tiberg: Gammalsvenskbydokument. 1958. 32. Lars Alfvegren: r-genitiv och are-komposition. 1958. 33. Gösta Franzén: Runö ortnamn. 1959. 34. Nils von Hofsten: Segerlöken, Allium victoralis, i folktro och folkmedicin. 1958. 35. Nils Tiberg: Runöbondens ägor. 1959. 36. Nils von Hofsten: Pors och andra humleersättningar och ölkryddor i äldre tider. 1960. 37. Sockenbeskrivningar från Hälsingland 1790–1791. Med efterskrift och register utg. av Nils-Arvid Bringéus. 1961. 38. Nils Tiberg: Estlandssvenska språkdrag. 1962. 39. Elis Åström: Folktro och folkliv i Östergötland. 1962. 40. Olof Gjerdman and Erik Ljungberg: The Language of the Swedish Coppersmith Gipsy Johan Dimitri Taikon. Grammar, Texts, Vocabulary and English Word-Index. 1963. 41. Per Wieselgren: Ormsö ortnamn och bebyggelsehistoria. 1962. 42. Gösta Franzén: Laxdælabygdens ortnamn. 1964. 43. Jöran Sahlgren: Valda ortnamnsstudier. 1964. 44. Allan Rostvik: Har och harg. 1967. 45. Karl Axel Holmberg: De svenska tuna-namnen. 1969. 46. Kustaa Vilkuna: Kainuu – Kvänland, ett finsk-norsk-svenskt problem. 1969. 47. Fridolf Isberg: Supplement till G. Danells Ordbok över Nuckömålet. 1–2. 1970–1971. 48. Dag Strömbäck: Folklore och filologi. Valda uppsatser utgivna av Kungl. Gustav Adolfs Akademien 13.8 1970. 454

49. Claes Åneman: Om utvecklingen av gammalt kort i i ord av typen vidja i nordiska språk. 1–2. 1970. 50. Gustav Ränk: Die älteren baltischen Herrenhöfe in Estland. 1971. 51. Nils Tiberg: Estlandssvenska husdjursnamn. 1972. 52. Sven Söderström: Om kvantitetsutvecklingen i norrländska folkmål. Gammal kort sta- velse i Kalix- och Pitemålen och målen i Nordmalings och Ragunda socknar. 1972. 53. Maj Reinhammar: Om dativ i svenska och norska dialekter. 1. Dativ vid verb. 1973. 54. Vidar Reinhammar: Pronomenstudier. 1975. 55. Roger Johansson: Svensk rommani. 1977. 56. Evert Melefors: Byngen, Smissen och Listar. Inbyggarbeteckningar och husbondenamn på Gotland. 1. Typologi och ordbildning. 1983. 57. Stefan Brink: Sockenbildning och sockennamn. Studier i äldre territoriell indelning i Nor- den. 1990. 58. Lena Moberg: Lågtyskt och svenskt i Stockholms medeltida tänkeböcker. 1989. 59. Bengt Odenstedt: On the Origin and Early History of the Runic Script. Typology and Graphic Variation in the Older Futhark. 1990. 60. Staffan Fridell: Ortnamn på -ryd i Småland. 1992. 61. Isländsk folkdiktning. Med inledning och kommentar av Hallfreður Örn Eiríksson. 1992. 62. John Insley: Scandinavian Personal Names in Norfolk. A Survey Based on Medieval Records and Place-Names. 1994. 63. Estlands svenskar och svenskbygd. Bibliografi sammanställd av Stig Appelgren. 1997. 64. Halvar Nilsson: De värmländska medeltidsbreven. Regester med kommentarer. 1997. 65. Gun Widmark: Stora vokaldansen. Om kvantitativa och kvalitativa förändringar i forn- svenskans vokalsystem. 1998. 66. Sven B. Ek: Polletik eller det föråldrade samhällets slingerbukter. 1998. 67. Eberhard Löfvendahl: Post- och järnvägsstationers namn i Götaland 1860–1940. Namn- givning i spänningsfältet mellan allmänna och enskilda intressen. 1998. 68. Annika Karlholm: Folkligt bildspråk. En studie över djurbenämningar i metaforisk användning i svenska dialekter. 2000. 69. Katharina Leibring: Sommargås och Stjärnberg. Studier i svenska nötkreatursnamn. 2000. 70. Eva Nyman: Nordiska ortnamn på -und. 2000. 71. Food from Nature. Attitudes, Strategies and Culinary Practices. Proceedings of the 12th Conference of the International Commission for Ethnological Food Research, Umeå and Frostviken, 8–14 June, 1998. Ed. by Patricia Lysaght. 2000. 72. Dag Strömbäck: Sejd och andra studier i nordisk själsuppfattning. Med bidrag av Bo Almqvist, Hans Mebius och Gertrud Gidlund. 2000. 73. Prosten Carl Nyréns Afhandling om Östgöthiska dialecten. Utgiven med inledning och kommentarer av Maj Reinhammar. 2000. 74. Etnologin inför 2000-talet. Föredrag och artiklar med anledning av uppsalaetnologins 50- årsjubileum den 8 juni 1998. Red.: Gösta Arvastson, Birgitta Meurling & Per Peterson. 2000. 75. Gösta Holm: Uppväxtmiljö och språk. Agneta Horns språk i dialektgeografisk belysning. Ett bidrag till textlokaliseringens metodik. 2000. 76. Gun Widmark: Det språk som blev vårt. Ursprung och utveckling i svenskan. Urtid – Runtid – Riddartid. 2001. (Nytryck 2004.) 77. Per Vikstrand: Gudarnas platser. Förkristna sakrala ortnamn i Mälarlandskapen. 2001. 78. Sigfrid Svensson som folklivsforskare. En minnesskrift i anledning av hundraårsdagen av hans födelse den 1 juni 1901 under redaktion av Nils-Arvid Bringéus. 2001. 79. Ulla-Britt Kotsinas: Lever Ekenssnacket? Om äldre och nyare Stockholmsslang. 2001. 80. En 1700-talsordlista från Piteå. Utgiven med inledning och kommentarer av Maj Rein- hammar. 2002. 81. Lennart Larsson: Varifrån kom svenskan? Om den svenska vokabulären i en fyrspråkig ordbok utgiven i Riga 1705. 2003. 82. Mats Rydén: Botaniska strövtåg. Svenska och engelska. 2003. 83. Carl Göran Andræ: Sverige och den stora flykten från Estland 1943–1944. 2004. 455

84. Ella Odstedt: Norrländsk folktradition. Uppteckningar i urval och med kommentarer av Bengt af Klintberg. 2004. 85. Sockenbeskrivningar från Gästrikland 1790–1791. Utg. av Nils-Arvid Bringéus. 2004. 86. Anna Westerberg: Norsjömålet under 150 år. 2004. 87. Språkhistoria och flerspråkighet. Föredragen vid ett internationellt symposium i Upp- sala 17–19 januari 2003. Utg. av Lennart Elmevik. 2004. 88. Suffixbildungen in alten Ortsnamen. Akten eines internationalen Symposiums in Upp- sala 14.–16. Mai 2004. Hrsg. von Thorsten Andersson und Eva Nyman. 2004. 89. Maj Reinhammar: Ord för begreppet ’hos’ i äldre svenska och svenska dialekter. 2005. 90. ”Slipp tradisjonene fri – de er våre!” Red. av Bente Alver och Ann Helene Bolstad Skjel- bred. 2005. 91. Andreas Nordberg: Jul, disting och förkyrklig tideräkning. Kalendrar och kalendariska riter i det förkristna Norden. 2006. 92. François-Xavier Dillmann: Les magiciens dans l’Islande ancienne. Études sur la repré- sentation de la magie islandaise et de ses agents dans les sources littéraires norroises. 2006. 93. Festmåltid och vardagsmat. Föredrag vid ett symposium till Anders Salomonssons minne 3–4 juni 2005. Redigerad av Mats Hellspong. 2006. 94. Nils-Arvid Bringéus: Carl Wilhelm von Sydow som folklorist. 2006. 95. Staffan Fridell: Ortnamn i stilistisk variation. 2006. 96. Kristina Neumüller: Vattensjön och Vattenån. Samband mellan sjönamn och ånamn i Medelpad. 2007. 97. Nya perspektiv inom nordisk språkhistoria. Föredrag hållna vid ett symposium i Upp- sala 20–22 januari 2006. Utgivna av Lennart Elmevik. 2007. 98. Masks and Mumming in the Nordic Area. Ed. by Terry Gunnell. 2007 99. Stefan Mähl: geven vnde screven tho deme holme. Variablenlinguistische Unter- suchungen zur mittelniederdeutschen Schreibsprache in Stockholm. 2008. 100. Carl Renmarck: Plurima Lingvæ Gothicæ Rudera. Utgiven med inledning och kommentarer av Maj Reinhammar. 2008. 101. Karin Wilson: Markusevangeliet i Lars Rangius samiska översättning från 1713. 2008. 102. Tingsprotokoll från Svärdsjö socken åren 1545–1619. Utgivna av Allan Rostvik. 2008. 103. Nils-Arvid Bringéus: Åke Campbell som etnolog. 2008. 104. Kartan i forskningens tjänst. Föredragen vid ett symposium i Uppsala 23–25 november 2006. Utgivna av Lars-Erik Edlund, Anne-Sofie Gräslund och Birgitta Svensson. 2008. 105. Samlade visor. Perspektiv på handskrivna visböcker. Föredrag vid ett symposium på Svenskt visarkiv 6–7 februari 2008. Utgivna av Gunnar Ternhag. 2008. 106. Folkkultur i fokus. Tretton jubileumsföreläsningar. Redaktör: Maj Reinhammar. 2009. 107. Döden speglad i aktuell kulturforskning. Symposieföredrag utgivna av Anders Gustavs- son. 2009. 108. Thet Gothlendska Tungomålet. Språkkapitlet i Lars Neogards Gautauminning (1732). Utgivet med inledning och kommentar av Lars Wollin. 2009. 109. Svenska etnologer och folklorister. Redaktörer: Mats Hellspong och Fredrik Skott. 2010. 110. Thorsten Andersson: Vad och vade. Svensk slåtter-, rågångs- och arealterminologi. 2010. 111. Klas-Göran Selinge: Språket i landskapet. Om runstenar, rågångar och byar. 2010. 112. Probleme der Rekonstruktion untergegangener Wörter aus alten Eigennamen. Akten eines internationalen Symposiums in Uppsala 7.–9. April 2010. Herausgegeben von Len- nart Elmevik und Svante Strandberg. 2010. 113. Studier i svenska språkets historia 11. Förhandlingar vid Elfte sammankomsten för svenska språkets historia i Uppsala 23–24 april 2010. Utgivna av Maj Reinhammar under medverkan av Lennart Elmevik, Staffan Fridell, Mats Thelander och Henrik Williams. 2010. 114. En medeltida ordspråkssamling på fornsvenska. Utgiven av Inger Lindell. 2011. 115. Rut Boström: Anders Sparrmans brev till Carl von Linné. En kulturhistorisk och språklig undersökning med naturvetenskapliga inslag. 2011. 456

116. Studier i dialektologi och sociolingvistik. Föredrag vid Nionde nordiska dialektologkon- ferensen i Uppsala 18–20 augusti 2010. Utgivna av Lars-Erik Edlund, Lennart Elmevik och Maj Reinhammar. 2011. 117. Anders Wepsäläinen: Stalotomterna. En kritisk granskning av forskningsläget rörande en omdiskuterad fornlämningstyp. 2011. 118. Matti Mörtbergs värmlandsfinska uppteckningar. Sammanställda och kommenterade av Torbjörn Söder. 2011. 119. Rolf Kjellström: Nybyggarliv i Vilhelmina. 1. Träd och växter som resurs. 2012. 120. Thorsten Andersson: Gamla strand- och önamn i Bråviksbygden. 2012. 121. Contact between Low German and Scandinavian in the Late Middle Ages. 25 Years of Research. Lennart Elmevik and Ernst Håkon Jahr (editors). 2012. 122. Rolf Kjellström: Nybyggarliv i Vilhelmina. 2. Åkerbruk och boskapsskötsel. 2012. 123. Växter och växtnamn – ett möte mellan botanik och språkvetenskap. Föredrag från ett symposium i Stockholm och Uppsala 25–26 november 2010. Utgivna av Lars-Erik Edlund, Inger Larsson och Staffan Nyström. 2013. 124. Mellan nation och tradition. Idéströmningar i 1800-talets insamlingar av folklore. Före- drag från ett symposium i Visby 27–28 september 2011. Utgivna av Ulf Palmenfelt. 2013. 125. Rolf Kjellström: Nybyggarliv i Vilhelmina. 3. Jakt, fångst och fiske. 2013. 126. Andreas Nordberg: Fornnordisk religionsforskning mellan teori och empiri. Kulten av anfäder, solen och vegetationsandar i idéhistorisk belysning. 2013. 127. Talemålsforsking i Norden dei siste 100 åra. Eit symposium i Åseral i 2011 i høve 100- årsjubileet for Didrik Arup Seips hovudfagsavhandling om åsdølmålet. Utg. av Lennart Elmevik & Ernst Håkon Jahr. 2013. 128. Nils-Arvid Bringéus: Örkelljungapåg och Lundaprofessor. 2013. 129. Sigvard Cederroth: Bondsagan. Utgiven av Iréne A. Flygare och Barbro Björnemalm. 2014. 130. Aspekter på ordspråk. Föredrag vid ett symposium i Uppsala 27–28 april 2011. Utgivna av Lars-Erik Edlund och Bengt af Klintberg. 2014. 131. Medeltida storgårdar. 15 uppsatser om ett tvärvetenskapligt forskningsproblem. Utgivna av Olof Karsvall och Kristofer Jupiter. 2014. 132. Rolf Kjellström: Nybyggarliv i Vilhelmina. 4. Hus, hem och handel. 2014. 133. Från renhållningshjon till modeaccessoar. 10 000 år av relationer människa–hund i Sve- rige. Föredrag vid ett symposium i Uppsala 15 februari 2013. Utgivna av Anne-Sofie Gräslund och Ingvar Svanberg. 2014. 134. Tryckta visor. Perspektiv på skillingtryck som källmaterial. Redaktörer: Märta Ramsten, Karin Strand och Gunnar Ternhag. 2015. 135. Åke Sandström: Hå och hamna. Ordhistoriska och ordgeografiska studier av paddlingens och roddens äldsta terminologi i Norden. 2015. 136. Mats Rydén: Johannes Franckenius och den svenska floran. En studie i växt- och namn- kunskap i 1600-talets Sverige. 2015. 137. Rolf Kjellström: Nybyggarliv i Vilhelmina. 5. Från vaggan till graven. 2015. 138. Pär Alexandersson: Ättestupans förvandlingar. Åldrande, hot och rädsla under 350 år. 2015. 139. »En alldeles egen och förträfflig National-Musik». Nio författare om Svenska folk-visor från forntiden (1814–1818). Redaktörer: Märta Ramsten och Gunnar Ternhag. 2015. 140. Lennart Elmevik: Ortnamnsstudier i urval. 2016. 141. Björn Bihl: Med stänk av dialekt. Dialektala och andra stilistiska drag i Frödings riksspråk- liga dikter. 2016. 142. Rolf Kjellström: Nybyggarliv i Vilhelmina. 6. Från nybyggarnas tankevärld. 2016. 143. Bengt af Klintberg: Kvinnan som inte ville ha barn. Sagotypen ATU 755, »Sin and Grace», i muntlig tradition och litterära verk. 2016. 144. Hiob Ludolf: Dictionarium Sueco-Germanicum. Utgivet med inledning och kommentarer av Gunnar Graumann och Lars Holm. 2017. 145. Samiskt liv i äldre tid. Edvin Brännströms uppteckningar från Arvidsjaur och Arjeplog redigerade av Ivan Eriksson med språkliga kommentarer av Olavi Korhonen. 2017. 457

146. Anders Hultgård: Midgård brinner. Ragnarök i religionshistorisk belysning 2017. 147. Musiketnologi – elva repliker om en vetenskap. Utgivna av Owe Ronström och Gunnar Ternhag. 2017. 148. Plurala ortnamn. Föredrag från ett symposium i Uppsala 6–7 oktober 2016. Utgivna av Staffan Nyström och Mats Wahlberg. 2018. 149. Bo Gräslund: Beowulfkvädet. Den nordiska bakgrunden. 2018. 150. Turismhistoria i Norden. Redaktör: Wiebke Kolbe, under medverkan av Anders Gustavsson. 2018. 151. Bengt af Klintberg: Verser i svenska poesialbum 1820–1970. 2018. 152. Perspectives on Two Centuries of Norwegian Language Planning and Policy. Theor- etical Implications and Lessons Learnt. Editor: Ernst Håkon Jahr. 2018. 153. Gunnar Ternhag: Jojksamlaren Karl Tirén. 2018. 154. Johannes Franckenius: Botanologia. Utgiven med inledning, översättning och kommentarer av Inger Larsson, Urban Örneholm & Bengt Jonsell. 2018. 155. Sofia Pereswetoff-Morath: Viking-Age runic plates. Readings and interpretations. 2019. 156. Svenska kulturmöten. Föredrag från ett symposium i Uppsala 14–15 mars 2016. Utgivna av Lars-Erik Edlund, Anne-Sofie Gräslund & Thomas Lindkvist. 2019. 157. Religionshistorikern Folke Ström. Föredrag från ett symposium i Uppsala den 8 november 2017. Utgivna av Andreas Nordberg och Olof Sundqvist. 2019. 158. Svenska arkeologer. Redaktör: Anne-Sofie Gräslund. 2020. 159. Spelmansböcker i Norden. Perspektiv på handskrivna notböcker. Redaktörer Märta Ramsten, Mathias Boström, Karin L. Eriksson & Magnus Gustafsson. 2019.

Svenska arkeologer Redaktör: Anne-Sofie Gräslund

UPPSALA 2020