Det Grå Brödraskapet. En Berättelse Om IB
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
11 Rapportering och registrering 11.1 Inledning Grupp B/IB:s s.k. åsiktsregister har inte påträffats. Under SÄKO:s arbete har dock en stor mängd handlingar som kan knytas till Elmér lokaliserats, i princip från hela Elmérs karriär vid försvars- staben, som kan sägas innefatta åren från början av 1950-talet till slutet på 1970-talet. De rapporter som återfunnits är följande: MUST:s arkiv: 1. Rapporter som stämplats som ingående hand- ling vid Fst/In under perioden 1957–1961. Som upphov till rapporterna anges antingen ”Elmér”, Detalj VI, Fst/In Bearb eller Grupp B. 2. Rapporter som stämplats som inkommande handling vid Fst/Säk 1961–1979. Handlingarna kommer från Källa KU 14 vilket är den beteck- ning som Grupp B gavs av Fst/Säk från 1961. 3. Rapporter som inkommit till Fst/In från Grupp B/KU 14 under åren 1961–1963 samt 1968–1969 och som mikrofilmats. Av intresse är här att större delen av de i filmerna förekommande handlingarna gallrades vid Fst/Säk i samband med IB-avslöjan- det. Rps/Säk:s arkiv 1. Rapporter som åren 1959–1979 inkommit från Grupp B/IB direkt till Säpo under beteckningen ”Erik”, vilket var Elmérs källbeteckning vid Säpo. 2. Rapporter som under åren 1963–1969 inkom från Ingvar Paues och Rolf Nyström till Säpo. Rapporterna går under benämningen ”Mac”. 349 Rapportering och registrering SOU 2002:92 3. Rapporter som emanerar från IB/Gunnar Ekbergs in- filtrationsverksamhet i Göteborg 1968–1972. Rapporterna har lämnats från IB direkt till Säpo och förvaras där under källbeteckningen ”Ada”. Som framgått var alltså Grupp B:s rapportering till kontraspionage- detaljen under de första åren 1957–1961 mycket inkonsekvent och det är svårt att finna förklaringar till detta. Man kan möjligen anta att framför allt personalkontrolldetaljen fick ta emot ett mer kom- plett material, kanske i samma utsträckning som Säpo fick under samma period. Klart är att omkring hälften av rapporterna rör svenska medborgare och förhållanden. 11.2 Fältarbete och rekrytering av kontaktmän Uppgifter om Grupp B:s inhämtning av uppgifter ute på fältet har lämnats till kommissionen av främst Ingvar Paues, en person anställd vid IB i början av 1960-talet, här kallad ”Martinsson”, samt några av kontaktmännen ute i landet. Det är viktigt att komma ihåg att inhämtningen vanligen gjorts av personer på tre nivåer; den första utgörs av de vid Grupp B anställda, den andra av deras kontaktmän ute i landet, den tredje av de personer som dessa i sin tur fick uppgifter från, bl.a. de s.k. arbetsplatsombuden. I arbetet reste Paues från hösten 1959 ofta tillsammans med Karl-Erik Pettersson men efter några år började Paues allt oftare resa ensam. Man tog kontakt med en person i ett län som gav tips om vidare kontaktpersoner vilka sedan i sin tur hämtade in upp- gifter från egna källor. Antingen for Paues ut till kontaktmännen eller också kom dessa till Stockholm. De rapporterade allmänt om läget på arbetsplatserna och det var inte minst viktigt att få information om de fackliga valen. Därutöver följde man det poli- tiska spelet inom vänstergrupperna, bl.a. kampen mellan stalinister och andra. Man rapporterade i någon utsträckning också om nazister. Paues gjorde sedan återbesök, hos en del oftare än andra. Han minns och namnger ett antal kontaktmän på olika platser i landet; Haparanda, Pajala, Korpilombolo, Övertorneå, Kukkola, Karesuando, Sangi, Båtskärsnäs, Luleå, Älvsbyn, Kiruna, Malm- berget, Örebro, Malmö och Stockholm (av Grupp B:s rapportering, som senare kommer att belysas framgår att Paues också hade kontakter i bl.a. Gävleborg, Värmland, Västmanland, Jönköping samt Kalmar län). Det gemensamma för kontaktmännen var att de 350 SOU 2002:92 Rapportering och registrering skulle ha en position i samhället med kontakter, vara omdömesgilla och ”till 100% pålitliga”. Samtliga personer som Paues hade kontakt med var socialdemokrater ”eftersom det var de som kände till kommunistverksamheten och kom nära den”. De som var anställda vid Grupp B – och efter 1965 IB – uppgav alltid för sina kontaktmän att de kom från försvarsstaben, men kontaktmännen fick i sina vidare förbindelser inte avslöja för vems räkning de ville ha uppgifterna. Det bekymrade inte Paues om de sade att de frågade för SAP:s räkning. En del av kontaktmännen skötte sig själva medan andra hade många medarbetare. Han uppskattar att de 100–200 han personligen hade kontakt med, i sin tur hade omkring 700–900 rapportörer. Paues träffade alltid kontaktmännen ”en och en”. Det förekom att Grupp B/IB och Säpo hade samma kontakt- män och särskilt tulltjänstemän var intressanta eftersom ”de var duktiga och kände folk och dessutom visste vilka personer som passerade gränsen”. Det hände till och med att de båda säker- hetstjänsterna vid ett tillfälle hade dubbelbokat en källa, men trots detta stötte sällan GruppB /IB och Säpo direkt på varandra ute på fältet.1 En av Paues kontaktmän, som också framträtt offentligt på senare år, är förre socialdemokratiske riksdagsmannen Roland Sundgren. Denne berättar att han i slutet av 1950-talet, då han bodde i Borås, kontaktades av Paues, som han visste hade varit ombudsman för SAP. Paues berättade att han hade en uppgift för den militära säkerhetstjänsten och ville ha Sundgrens hjälp med viss information. Det gällde att att hålla uppsikt över ett litet företag som man misstänkte utgjorde ett kamouflage för spioneri. Paues uppmanade Sundgren att inte föra noteringar och förbjöd honom att berätta om sitt uppdrag för någon. Rapporteringen skulle ske muntligt i samband med att de träffades under diskreta former, t.ex. på ett hotellrum. Något år senare, troligen 1960, uppsöktes Sundgren åter av Paues och följande år av denne och Karl-Erik Pettersson men Sundgren hade inget att rapportera. I december 1961 flyttade Sundgren till Västerås där han blev SAP:s ombuds- man för Västmanlands län. I Västerås kontaktades han under åren 1962–1964 vid fem tillfällen av Paues och vid det första av dessa var även Pettersson med. Sundgren fick då veta att en svensk kommunist, som enligt Grupp B-männen genomgått utbildning i Moskva, hade flyttat från Luleå till Västerås och börjat arbeta vid ASEA. De frågade om Sundgren kunde få tag på någon i personens 1 Förhör med Ingvar Paues den 26 januari 2000. SÄKO. 351 Rapportering och registrering SOU 2002:92 omgivning som visste vad denne sysslade med. Sundgren kon- taktade då ett par arbetsplatsombud på ASEA och bad dem hålla ögonen på kommunisten med motiveringen att han trodde denne vara en ”riktig yrkesrevolutionär”. Sundgren uppgav för sina kontaktmän att han fått uppgiften från partisekreteraren. Han nämnde inget om att det var försvaret som ville ha uppgifterna.2 Inledningsvis nämnde ”Martinssons” uppgift var, då han 1961 anställdes vid Grupp B (eller Collector som ”Martinsson” kon- sekvent säger), att tillsammans med Ingvar Paues bygga upp ett kontaktnät på arbetsplatserna för att förhindra kommunistisk in- filtration av fackföreningarna. Man fruktade att om kommunister- na skulle lyckas ta över dessa, kunde de utföra en kupp mot riket vilket på sikt kunde leda till ekonomiskt kaos i landet. Den befintliga arbetsplatsorganisationen som SAP redan byggt upp skulle genom Collector kompletteras, dels genom ett utökande av antalet ombud, dels genom att skaffa kontaktmän på nya orter. Dessa utvaldes enligt ”Martinsson” med omsorg. Paues och ”Martinsson” kontaktade exmpelvis arbetarkommunens ord- förande på en viss ort, om denne bedömdes som pålitlig. De redo- gjorde för sitt uppdrag och bad om namn på pålitliga personer på arbetsplasterna, i regel sådana som var fackligt engagerade inom LO. Med dessa tog man sedan kontakt och frågade om de var beredda att engagera sig. Mestadels var det socialdemokrater men även högermän förekom. En person som hjälpte till att finna kontaktmän var för övrigt en högerriksdagsman från Linköping, som var god vän med Karl-Erik Pettersson. ”Martinsson” uppger att det sammanlagda antalet kontaktmän kan ha varit ”ett par tusen”. De hade till uppgift att på sina arbetsplatser följa upp vilka som var aktiva respektive icke aktiva kommunister – ”perifert övervakades även enstaka kommunister”. Det som var av intresse var exempelvis vilka som satt i fackstyrelsen, om mullvadsverksam- het förekom, om någon genomgått utbildning i Sovjetunionen eller Östtyskland samt vilken typ av propaganda som bredrevs. ”Martinsson” besökte tillsammans med Paues varje kontaktman ”en gång per kvartal, en del oftare”. De åkte ”nästan ständigt om- kring i bil mellan olika arbetsplatser över hela landet”, t.ex. i Kiruna, Malmö och Göteborg och de hann med ”en eller ett par arbetsplatser per dag”. Denna uppskattning indikerar att ”Martins- son” knappast kan ha direktkontakt med ”ett par tusen” kontakt- män, utan det avser sannolikt endast de som befann sig på den 2 Samtal med Roland Sundgren den 22 mars 2000. SÄKO. 352 SOU 2002:92 Rapportering och registrering ”andra nivån” och som enligt Paues uppgick till omkring 100–200 personer. Både Paues och ”Martinsson” poängterar att någon ersättning aldrig utbetalades – ibland bjöd Grupp B på lunch eller middag och till jul ”uppmuntrades kontaktmännen med en bokgåva”.3 Mårten Johansson hade fram till 1960 haft fackliga och politiska uppdrag för socialdemokraterna i Arvidsjaur. Följande år anställdes han av SAP som distriktsombudsman i Norrbotten med placering i Luleå. Medan han ännu var kvar i Arvidsjaur uppsöktes han av Birger Elmér och Karl-Erik Pettersson som ville veta hur Johansson tänkte lägga upp arbetet i Kiruna. Han minns inte hur de presenterade sin huvudman, men antar att sade att de kom från ”militären”. Pettersson besökte sedan Johansson vid några tillfällen då de diskuterade hur den senare kommit igång med arbetet och hur han avsåg att organisera de fackliga valen. Pettersson ville också veta hur partiverksamheten fungerade med tonvikt på kampen mot kommunisterna. Han visade dock inget särskilt intresse för förhållandena vid strategiskt viktiga anläggningar som broar, ham- nar, krigsviktiga företag eller militära etablissemang.