DET SVARTA BLOCKET I VÄRLDEN Läsningar, Samtal, Transkript
Total Page：16
File Type：pdf, Size：1020Kb
DET SVARTA BLOCKET I VÄRLDEN Läsningar, samtal, transkript HANNA NORDENHÖK DET SVARTA BLOCKET I VÄRLDEN Läsningar, samtal, transkript Av Hanna Nordenhök: Hiatus, 2007 Bländare, 2009 Promenaderna i Dalby Hage, 2011 Jaktscener (Lorcatranskription), 2011 Kritik 06–12, 2013 Det vita huset i Simpang, 2013 Asparna, 2017 Doktorsavhandling ledande till konstnärlig doktorsexamen i ämnet Litterär gestaltning vid Akademin Valand, Konstnärliga fakulteten, Göteborgs universitet. Avhandlingen ingår som nummer 67 i serien ArtMonitor www.konst.gu.se/artmonitor Forskningsprojektet som ligger till grund för denna bok har i delar finansierats av Vetenskapsrådet © Hanna Nordenhök & Rámus., 2018 Omslag & grafisk form: Martin Högström Tryck: Livonia Print, Riga 2018 ISBN: 978-91-86703-87-5 www.ramusforlag.se Till L., som läste mig INNEHÅLL 8 32 34 56 84 98 100 124 158 172 174 196 232 248 258 266 292 302 312 ETT SVART BLOCK MITT I VÄRLDEN [ÖPPNINGAR] FÖRSTA BLOCKET [GLORIA GERVITZ] Extatiska subjekt eller O Mother, Where Art Thou? Resan i det mest ensamma måste delas. Gervitztranskript Att läsa mellan närheter på avstånd. Epilog ANDRA BLOCKET [ANJA UTLER] Plats, väv, oändlighet Delta. Utlertopografi Sammanrinna eller Läsningar av en kommande plats. Epilog TREDJE BLOCKET [ANN JÄDERLUND] Varför är vi inte i paradiset? Världen som kött Känseln är det viktigaste organet. Ytläsningar Jag ekar i dina ord. Brev till en Ann. Epilog ATT LÄSA DET ÄNNU OBEFINTLIGA [UTGÅNGAR] UTSIKTER FRÅN ETT BRINNANDE HUS [IRRGÅNGAR] NOTER KÄLLFÖRTECKNING SUMMARY TACK ETT SVART BLOCK MITT I VÄRLDEN [ÖPPNINGAR] SKRIVA, LÄSA / ATT GÅ FÖRLORAD — EN BÖRJAN Det är från Marguerite Duras jag har bilden av det svarta blocket. Den finns i en liten flammande text om skrivandets, som hon uttrycker det, ”instinkt”. Instinkten är kanske den här: att i utsprånget mot språket samlas till beredskap inför en händelse av läsning – inför sträckningen mot en främmande skrift ”som ännu inte kan tydas”, men likväl ”redan finns där i natten”.1 Jag har behållit den där bilden av ett formlöst någonting i väntan, av en ännu ogenomtränglig massa den skrivande måste springa ut i. Skrivblock, klippblock, koalitionsblock. Ett stycke, en koloss av innebörder i anländande – och en allians, ett förbund. För vad det svarta blocket ger kropp är just det där ögonblicket av relation, det sättande-sig-i-förbindelse, som inställer sig i skrivandets mitt: ett slags mötets fysiska volym. Blocket, så tänker jag mig det, markerar en skrift i färd med att bli till, och anger på samma gång interpretationen av denna skrift, som både är av mig och inte-alls-mig. I skarven mellan eget och annat blir jag, den som skriver, samtidigt någon som läser och blir läst tillbaka, i spelet, som Duras skriver ”mellan det som redan finns där och det som ska komma i dess ställe”.2 I den där känslan av ömsesidigt läsande i skrivandet, av att någonting ser tillbaka på mig och skaffar sig en kunskap om mig bortom min egen kunskap, finns en upplevelse av fullständig förlust. Det jag förlorar är kanske mig själv, detta ”jag” som jag tagit för vana att föreställa mig som mig själv. Det är inte betryg- gande. Det är att ge sig åt ett trädande i beröring som också upplöser mig, ja, som gör detta ”mig” omöjligt – 11 Man tar sats inför någonting, man sätter sig i rörelse, det blir aldrig som man hade tänkt. Jag trodde att den här boken, som också är en avhand- ling i litterär gestaltning, skulle handla om kritik. Om den tilldragelse av läsning, det ”svarta block”, som kunde vara litteraturkritikens – och inom vars oenhetliga fält jag framförallt sysslat med dagsrecensionen: detta massmediala format som på många sätt är poesins motsats, men som jag ändå, ibland motvilligt, har älskat. Jag ville spåra min egen ihållande känsla av att mitt kritiska skrivande alltid stått i absolut skuld till poesin, trots att jag i allt mindre utsträckning skriver den. Jag ville tänka kring det jag känt: att arbetet med dikten danar en särskild sorts läsare. Eller, kanske: att det att vara i dikten är att bli en läsare i världen. Att dikten, på sitt eget sätt men i likhet med den kritiska texten, utgör en förmedlad – i bemärkelsen gestaltad – läsning, eftersom den förutsätter en sammanstötning med annanheter: med den sortens främlingar som kommer oss till mötes i form av en värld, en bok, en bild, ett teater- stycke, en annan människa, ett språk på väg att bli till, eller bara av en dunklare sida av mig själv. Jag ville tänka över den kritiska texten längs denna sin egen början i läsningen som skalv, som omstörtande relation: en läsning påminnande om dikten själv. För så har jag upp- fattat poesin, som den konstform som exaktare och kanske också mer hänsynslöst än någon annan gör mig synlig för mig själv som någonting i grunden relationellt, otänkbar utanför det större nät av förbindelser och rörlighet som är min förutsättning. Jag har tänkt att vad poesin i sitt sökande efter epifani, förståelse, insikt – ja, i sitt läsande begär – oavbrutet gör, är att formulera förståelseskeenden genom gestaltningen av relationer och relationaliteter, av beroenden av, och en mottaglig- het inför, det främmande.3 I diktens samtidiga sökande efter förståelse och förbindelse finns en upplevelse både av mobilisering och förlust av det jag trodde att jag var. För hur kan en varelse ingå i relation med en annan utan att låta sitt själv krossas av henne? som författaren och etikern Elisabeth Hjorth frågar i filosofen Emmanuel Lévinas efter- följd.4 Det var i den här rörelsen av möte, läsning och förkrosselse jag ville söka vägen in mot kritiken – denna akt av responsivitet inför ”[n]ågot”, som litteraturkritikern Madeleine Gustafsson beskriver den, ”utanför mig själv”.5 Ty, fortsätter hon, ”[d]et jag vill säga kan jag bara hitta utanför mig själv. Det vill säga, jag vet ännu inte 12 vad det är, jag kan bara hitta det utanför, och här får jag nu en bok: något att undersöka, att vända och vrida på och tala om. Eller kanske ännu hellre: något att tala med. Boken som mötesplats? Också så har jag uttryckt det ibland. Kanske också: något att tala igenom.”6 Man börjar vid en punkt, man hamnar någon annanstans. Men också avvägen brukar ha sin logik, sin plats i helheten. Den här avhandlin- gen har blivit en bok som i stor utsträckning handlar om poesi och skrivandet av poesi. Den handlar också om samtalet mellan skrivande människor, förstått som ett betydelsemättat moment i en litterär praktik. I synnerhet handlar den om läsning. Ja, mer än något annat har jag känt skrivandet – i sina skiftande former av tystnad, skrift, overksam- het, mani – som en läsande verksamhet, ett läsande görande. Det gäller särskilt arbetet med poesin. Jag tror att början till den här boken måste finnas här: i en tanke om läsning som ett kraftfält i paritet med skrivan- det självt, men också som en oupplöslig del av det. ÖPPNA, SLUTA / ATT VÄNDA SIG MOT DE(T) ANDRA — FRÅGESTÄLLNING, SYFTEN, AVGRÄNSNINGAR (OCH NÅGRA HUVUDSAKLIGA BEGREPP) ”Världen är oläsbar och ordens materia skapar en struktur: dikten”, skriver poeten Jean Daive i Paul Celans fotspår.7 Man skulle kunna säga att den här boken utgår från att poesi är ett arbete med språket som ”läser” – genom ständiga framskrivanden av kopplingar, relationaliteter, förbindelser. I en sekvens av texter ställer jag mig den övergripande frågan: Hur gestaltar sig poesi som en händelse 13 av läsning, och denna läsning som relation? Bokens syfte är att pröva den frågan mot tre diktmaterial och skrivhållningar – Gloria Gervitz (Mexiko), Anja Utler (Tyskland) och Ann Jäderlund (Sverige) – att i läs- ningar av deras verk, och i samtal med författarna själva, undersöka dess bäring. Avgränsningen av material står i förbindelse med hur Gervitz’, Utlers och Jäderlunds poesier i min förståelse, och på sinsemellan olika och specifika sätt, iscensätter sig som just ”läshändelser”. Det är en avgränsning som knyts till det läsbegrepp jag själv uppfinner och skriver fram i bokens texter, liksom den korresponderar med de poetiker8 jag läser fram ur diktmaterialen. I Gervitz processuella och oavslutbara dikt Migraciones, som hon skrivit på sedan 1979 och sedan dess gett ut i fler- talet utvidgade och reviderade versioner, ser jag hur diktens särpräglade sätt att ”läsa jaget” sker genom en migratorisk poetik och artikulationen av rörliga subjektiviteter, ständigt flytande mellan erfarenheter, tider, rum och kroppar.9 I Utlers poesi urskiljer jag, från och med münden – entzüngeln (2004) till och med hennes senast publicerade poesibok jana – vermacht (2009), en topografisk poetik som förutsättningen för en ”läsning av platsen” som ett korsfält av mänskliga och andra material- iteter och agenser.10 Slutligen förstår jag hos Jäderlund den kursiverade och s p ä r r a d e skrivart som syns i hennes sena diktning – visserli- gen i samklang med hennes tidigare böcker, men här än mer elaborerad och konturskarp – som ett sätt att genom en köttets poetik ”läsa vid ytan” hos en värld gestaltad som ett enda kött av sammanhänganden och avbrott.11 Inom ramen för mina analyser av de poetiker jag lyfter fram ur diktmaterialen urskiljer jag också tre övergripande motiv som framträder som avgörande moment i och för läsningen som händelse: jag, plats och yta (mer om dessa nedan). Valet av varje enskild poet handlar således om hur jag i deras respektive poesi och skrivpraktik utläser tyngdpunkter, laddningar och densiteter i förhållande till dessa motiv och poetiker som kan knytas till min övergripande frågeställning. Men vad den här boken vill uppmärksamma är samtidigt inte bara vad dikten på papperet