E:\PRODUCTION\Namn Och Bygd\Untitled.Prn.Book

$E:\PRODUCTION\Namn Och Bygd\Untitled.Prn.Book$

NAMN OCH

TIDSKRIFT FÖR NORDISK ORTNAMNSFORSKNING BYGD

97 · 2009

001- titel.fm Page 1 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

NAMN OCH

TIDSKRIFT FÖR NORDISK ORTNAMNSFORSKNING BYGD

UNDER MEDVERKAN AV VIBEKE DALBERG, LARS-ERIK EDLUND, LENNART ELMEVIK, LARS HULDÉN, BENT JØRGENSEN, EERO KIVINIEMI, STAFFAN NYSTRÖM, ALLAN ROSTVIK, TOM SCHMIDT, INGE SÆRHEIM

UTGIVEN AV SVANTE STRANDBERG

REDAKTIONSSEKRETERARE STAFFAN FRIDELL

With English summaries

Årg. 97 · 2009

KUNGL. Distribution GUSTAV ADOLFS AKADEMIEN SWEDISH SCIENCE PRESS FÖR SVENSK FOLKKULTUR UPPSALA UPPSALA 001- titel.fm Page 2 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

001- titel.fm Page 3 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Innehåll

Andersson, Thorsten: Altgermanische Ethnika ...... 5 Dmitriev, Alexander: On the problem of place-names on historical maps of Ingria from the Swedish period (17th century): an overview ...... 99 Elmevik, Lennart: Karl Inge Sandred 7/5 1925–25/9 2008 ...... 125 — De uppländska bynamnen Vappa och Vavd ...... 41 Källström, Magnus: Ortnamnet Hedeby på runstenen vid Kattnäs kyrka (Sö 16) ...... 51 Nordisk namnforskning 2008 ...... 131 Nyström, Staffan: Nyttigt och nytt om namnteori. Två böcker om namns funktionalitet, status och typologi ...... 113 Petrulevich, Alexandra: On the etymology of at Jómi, Jumne and Jómsborg ...... 65

Smärre bidrag

Andersson, Thorsten: Tiwdungen ...... 157 Fridell, Staffan: Alan ...... 159 Jørgensen, Bent: Tullstorp i Skåne ...... 161 Lerche Nielsen, Michael: Pejtrup eller Pitterup? – Et torpnavns storhed og fald ...... 164 — Stripperup og et sønavn på afveje ...... 166 Vikstrand, Per: Anläggningsnamn. Ett terminologiskt bidrag ...... 169

Recensioner

Agertz, Jan: Om ortnamn i Jönköpings län (2008). Rec. av Göran Hallberg ...... 171 Auctoritate papae. The Church Province of Uppsala and the Apostolic Penitentiary 1410–1526. Edition by Sara Risberg. Introduction by Kirsi Salonen (2008) . Rec. av Per-Axel Wiktorsson . . . . . 172 Blandade namnstudier (2007). Rec. av Kristina Neumüller ...... 173 Brendler, Silvio: Nomematik. Identitätstheoretische Grundlagen der Namenforschung (insbesondere der Namengeschichte, Namenlexikographie, Namengeographie, Namenstatistik und Namens- theorie) (2008). Rec. av Gunnstein Akselberg ...... 175 Dalen, Arnold, Hagland, Jan Ragnar, Hårstad, Stian, Rydving, Håkan & Stemshaug, Ola: Trøndersk språkhistorie. Språkforhold i ein region (2008). Rec. av Staffan Fridell ...... 178 Denkler, Markus: Sterbfallinventare. Text- und variablenlinguistische Untersuchungen zum Schreib- sprachenwechsel in Westfalen (1500–1800) (2006). Rec. av Stefan Mähl ...... 180 Europäische Personennamensysteme. Ein Handbuch von Abasisch bis Zentralladinisch. Anlässlich der 65. Geburtstage von Rosa Kohlheim und Volker Kohlheim hrsg. von Andrea Brendler & Silvio Brendler. Mit einem Geleitwort von Ernst Eichler (2007). Rec. av Lennart Ryman ...... 182 Folkkultur i fokus. Tretton jubileumsföreläsningar. Red.: Maj Reinhammar (2009). Rec. av Elin Pihl . . . 183 Fridell, Staffan: Ortnamn i stilistisk variation (2006). Rec. av Lars-Erik Edlund ...... 184 Glossarium till medeltidslatinet i Sverige. Supplement. a–Zweuicus. Av Eva Odelman (2009). Rec. av Per-Axel Wiktorsson ...... 186 Győrffy, Erzsébet: Similarities and dissimilarities between Swedish and Hungarian hydronyms (2008). Rec. av Kristina Neumüller ...... 189 Heuser, Rita: Namen der Mainzer Straßen und Örtlichkeiten. Sammlung, Deutung, sprach- und motivgeschichtliche Auswertung (2008). Rec. av Carina Johansson ...... 190 Hoel, Kåre: Bustadnavn i Østfold 8. Idd. Utg. ... ved Margit Harsson (2008). Rec. av Göran Hallberg . . 193 Jørgensen, Bent: Danske stednavne. 3. udg. (2008). Rec. av Svante Strandberg ...... 194 Koß, Gerhard: Warennamen – Marken – Kunstnamen. Transposition und Kreation in der Wirtschaft. Ausgewählte Beiträge 1976–2006. Festschrift für Gerhard Koß zum 75. Geburtstag. Hrsg. von Kurt Franz, Albrecht Greule & Stefan Hackl (2008). Rec. av Katharina Leibring ...... 195 Language contact in the place-names of Britain and Ireland. Ed. by Paul Cavill & George Broderick (2007). Rec. av Mats Wahlberg ...... 196 Det medeltida Sverige 4. Småland 5. Tjust. Av Roger Axelsson (2008). Rec. av Staffan Fridell ...... 197 001- titel.fm Page 4 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Names in commerce and industry. Past and present. Ed. by Ludger Kremer & Elke Ronneberger-Sibold (2007). Rec. av Rosemarie Gläser ...... 197 Namn frå by og bø. Veneskrift til Tom Schmidt på 60-årsdagen 26. juni 2008. Red. av Margit Harsson & Terje Larsen (2008). Rec. av Mats Wahlberg ...... 202 Namn i flerspråkiga och mångkulturella miljöer. Handlingar från NORNA:s 36:e symposium i Umeå 16–18 november 2006 red. av Lars-Erik Edlund & Susanne Haugen (2009). Rec. av Elin Pihl . . . . . 203 Namn och mångkultur – flerspråkiga miljöer och kulturella influenser. Föredrag vid Ortnamnssällskapets i Uppsala 70-årssymposium 21–22 oktober 2006. Utg. … Red. av Katharina Leibring, Staffan Nyström & Mats Wahlberg (2007). Rec. av Inge Særheim ...... 205 Neumann, Günter: Namenstudien zum Altgermanischen. Hrsg. von Heinrich Hettrich & Astrid van Nahl (2008). Rec. av Svante Strandberg ...... 207 Neumüller, Kristina: Vattensjön och Vattenån. Samband mellan sjönamn och ånamn i Medelpad (2007). Rec. av Gunilla Harling-Kranck ...... 209 Nomen et fraternitas. Festschrift für Dieter Geuenich zum 65. Geburtstag. Hrsg. von Uwe Ludwig & Thomas Schilp (2008). Rec. av Thorsten Andersson ...... 212 Pesch, Alexandra: Die Goldbrakteaten der Völkerwanderungszeit – Tema und Variation (2007). Rec. av Svante Fischer ...... 215 Seibicke, Wilfried: Die Personennamen im Deutschen. Eine Einführung. 2. überarbeitete Aufl. (2008). Rec. av Emilia Aldrin ...... 217 Skånes ortnamn. Serie A. Bebyggelsenamn 13. Norra Åsbo härad. Av Carl-Erik Lundbladh (2008). Rec. av Staffan Fridell ...... 218 Skånes ortnamn. Serie A. Bebyggelsenamn 22. Västra Göinge härad med Hässleholms stad. Av Claes Ringdahl (2008). Rec. av Svante Strandberg ...... 220 Språk i Norden 2008. Namn (2008). Rec. av Lennart Dehlin ...... 221 Stedsnavn i Kjose. Red. av Botolv Helleland (2008). Rec. av Staffan Nyström ...... 223 Striden i Gestilren 1210. Varför? Vad hände? Och sen då? Red.: Ingegerd Troedsson. Bitr. red.: Sven Sandblom (2009). Rec. av Svante Strandberg ...... 225 Suffixbildungen in alten Ortsnamen. Akten eines internationalen Symposiums in Uppsala 14.–16. Mai 2004. Hrsg. von Thorsten Andersson & Eva Nyman (2004). Rec. av Lars-Erik Edlund ...... 226 Tingsprotokoll från Svärdsjö socken åren 1545–1619. Utg. av Allan Rostvik (2008). Rec. av Svante Strandberg ...... 233 Watts, Victor: The place-names of County Durham 1. Stockton Ward. Ed. by Paul Cavill (2007). Rec. av Christer Johansson ...... 234 Wetås, Åse: Kasusbortfallet i mellomnorsk. Ein komparativ studie av proprialt og appellativisk materiale (2008). Rec. av Vibeke Dalberg ...... 237 22 Congresso internazionale di scienze onomastiche. 22nd International Congress of Onomastic Sciences. … Pisa, 28.8.–4.9.2005. Atti/Proceedings/Akten/Actes 3. A cura di/ed. by … Maria Giovanna Arcamone, Donatella Bremer, Davide De Camilli & Bruno Porcelli (2006). Rec. av Mats Wahlberg ...... 239

Författarna i denna årgång ...... 243 Insänd litteratur ...... 245 Förkortningar ...... 251

005- andersson (page).fm Page 5 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Ein großer Fortschritt der Altgermanistik ist durch Hermann Reicherts Lexi- kon der altgermanischen Namen (1–2, 1987–90, Rezensionen in NoB von Andersson 1989 und 1991) erzielt worden. In diesem Lexikon (hinfort: LaN) werden Eigennamen erfasst, die bis zum Jahre 600 bei antiken Autoren und in germanischen Quellen auftreten. Die Zeitgrenze ist für nordische Na- men etwas erweitert, so dass auch Namen in Runeninschriften aus dem 7. Jahrhundert, die mit dem älteren Futhark geschrieben sind, mit einbezogen werden. In LaN werden neben Personen- und Ortsnamen sowie Namen von Gott- heiten, Sachen und Tieren auch Völker- und Stammesbezeichnungen verzeichnet, die also als Namen angesehen werden. In diesem terminologischen Brauch folgt das Lexikon einer alten Tradition, die z.B. im Titel des bekannten Lexikons von M. Schönfeld, Wörterbuch der altgermanischen Per- sonen- und Völkernamen (1911), zum Ausdruck kommt und die noch in älterer nordischer Literatur ihre direkte Entsprechung hat. Es ist in diesem Zusammenhang zu beachten, dass Benennungen von Völkerschaften verschiedener Art oft auf Einwohnerbezeichnungen zurückgehen und eben deswegen zusammen mit Ortsnamen analysiert werden, was eine Affinität zu Ei- gennamen beinhaltet. Mit einer strikten Definition von Eigennamen, nomina propria, scheiden aber Völkerbezeichnungen wie Franken und Sachsen und Einwohnerbe- zeichnungen wie Berliner und aisl. laxdœlir ‘Einwohner von Laxárdalr’ aus

1 ISBN falsch auf der Rückseite des Titelblattes, korrekt auf dem hinteren Deckel sowie auf der Web- seite des Verlags, www.fassbaender.com. 005- andersson (page).fm Page 6 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

dem Onomastikon aus; sie sind als Appellative, nomina appellativa, zu betrachten und gehören somit in den nichtproprialen Teil des Lexikons. Zwar ist es in der Gemeinsprache üblich, von Völkernamen zu sprechen, und zwar ist dieser Terminus ebenso wie Insassenname auch unter Fachleuten verbreitet, aber in einer stringenteren Fachsprache wären solche Termini zu vermeiden (vgl. Rübekeil 2004 S. 745 f., 2006 S. 487). Dasselbe gilt für das Fremd- wort Ethnonym, das neben Völkername oft benutzt wird, so im Titel des hier besprochenen Werkes. In nordischer Terminologie werden Name und -onym, das ja ebenso wie Name proprialen oder onymischen Status angibt, vermieden (s. Dalberg 1997, Andersson 2004 S. 10). Als Fachterminus fremden Ursprungs wird hier Ethnikon vorgezogen, das auch – neben dem häu- figeren Ethnonym – in deutscher Fachsprache vorkommt. Trotz – oder besser dank – der terminologischen Differenz können wir uns freuen, dass die altgermanischen Ethnika, die einen Sonderwortschatz von größter philologischer und historischer Bedeutung bilden, in LaN zusammengestellt vorliegen. Es war anfangs geplant, dass auf die beiden ersten Bände von LaN auch ein Band mit vor allem etymologischen Erklärungen folgen sollte (LaN 2 S. VII, X f.). Dieser Plan hat sich als unrealistisch herausgestellt. Dafür ist innerhalb eines großen Projekts, Studien zur altgermanischen Namenkunde, eine Reihe von Einzelwerken vorgesehen. Ein vorläufiger Plan nimmt Anthroponyme, Theonyme, „Ethnonyme“ (d.h. Ethnika) und Toponyme auf (Nedoma 2002 S. 105 ff.). Zuerst ist ein Teilband innerhalb der Anthroponymie erschienen, nämlich Robert Nedoma, Personennamen in südgermanischen Runenin- schriften (2004, Rezension in NoB von Fischer 2006), und jetzt liegt der Band Die altgermanischen Ethnonyme (hinfort: AE) von Alexander Sitz- mann und Friedrich E. Grünzweig vor. Beide Projekte wurden vom österrei- chischen Fonds zur Förderung der wissenschaftlichen Forschung finanziert. Über den hier kurz zusammengefassten Werdegang in der Bearbeitung des Lexikonmaterials berichtet Reichert ausführlicher im Vorwort des hier besprochenen Werkes (S. 5 ff.). Er teilt dort auch mit, dass eine in Aussicht ge- stellte Neuauflage von LaN 1 nicht verwirklicht wird. Als Interimslösung verweist er dafür auf eine Internetausgabe. (S. 6 f.) Von den beiden Verfassern von AE hat Alexander Sitzmann die Bearbei- tung begonnen und auch die meisten Artikel (235) geschrieben. Friedrich E. Grünzweig hat die Arbeit fortgesetzt, eine geringere Anzahl von Artikeln (97) geschrieben und außerdem die Schlussredaktion durchgeführt. (Vor- wort S. 6.) Die einzelnen Artikel sind signiert, mit AS bzw. FG, gelegentlich AS/FG. Die von den beiden Bearbeitern verfasste Einleitung gibt Auskunft 005- andersson (page).fm Page 7 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

über die Herstellung des Buches. Grundlegend für die etymologische Analyse ist eine von Robert Nedoma zusammengestellte Bibliographie zu altgermanischen Namen und Ethnika (S. 11). Auch nordische Literatur ist in AE gut vertreten. Lücken sind natürlich nicht ganz zu vermeiden (s. unten). Von den nationalen nordischen Ortsnamenlexika ist nur das norwegische, NSL, aufgenommen worden (Druckfehler in der Bibliographie S. 354: Stadnes statt Sandnes). Das dänische Lexikon, DSt (1. Aufl. 1981–83), und das schwe- dische, SOL (2003), fehlen leider. Behandelt werden in AE altgermanische Ethnika, die in LaN verzeichnet sind, d.h. bis 600 (vgl. oben) belegt sind. Aus speziellen Gründen werden auch gewisse Ethnika berücksichtigt, die nicht oder nicht sicher germanisch sind. Definitionen von Begriffen wie Volk, Stamm, Ethnie erübrigen sich, da die Wahl von Stichwörtern von LaN 1 bestimmt wird. Unter Ethnika werden in AE „alle altgermanischen Völkernamen und Bezeichnungen für Kol- lektive“ (S. 11) verstanden. Es handelt sich um Benennungen von Völker- schaften, Ethnien, verschiedener Art und Größe, von Völkern wie Svear, Gö- tar, Goten sowie von kleineren Siedlungsgemeinschaften wie – in Jordanes’ Form – Bergio, Hallin2 (s. Abschnitt 3.4). Auch Benennungen von Fabelvöl- kern wie Hellusios (Akk. Pl.) und Oxionas (Akk. Pl.) werden berücksichtigt (S. 175 f., 220). Die praktisch eingerichtete Definition von Ethnikon ist sogar so weit erfasst, dass auch Personengruppen, die Ethnien fern stehen, mit aufgenommen werden. Ein Beispiel ist der Artikel HALIURUNN (S. 165 f.) über die in Jordanes’ Getica (24, 1213) genannten Haliurunnas (Akk. Pl.), „magas mulieres“, d.h. Zauberinnen oder Hexen, die in der gotischen Geschichte auftreten. Weitere Beispiele bieten die Artikel AMAL (S. 26) und ANS (S. 34 ff.). Die Amaler (Amalis Dat. Pl.; Jordanes 5, 42) sind das ostgotische Königs- geschlecht. (Vgl. Hasdingi in Abschnitt 2.) Bei ANS handelt es sich um die bekannten paganen Götter, die Asen, awn. áss m., Pl. æsir (germ. *ansu-). Zwei Belege werden angeführt, teils asau (Dat. Sg.) in einer Runeninschrift, teils Ansis (Akk. Pl.) bei Jordanes (13, 78). Der Runenbeleg bezieht sich auf einen einzelnen Gott. Im Beleg bei Jordanes geht es um die bekannte Aussage, dass die Goten ihre Häuptlinge oder Heroen nicht bloß als gewöhnliche Men- schen, sondern als Halbgötter oder Asen betrachteten und sie so benannten

2 Die u.a. in AE angewandte Konvention, die bei antiken Autoren belegten Ethnika groß zu schreiben, wird hier beibehalten. Die zwei genannten Ethnika in Jordanes’ Getica werden in den Handschriften klein geschrieben (s. Svennung 1967 Tafel II). 3 Die Hinweise zu Jordanes’ Getica beziehen sich auf Kapitel und Abschnitt (Paragraph). In AE wird z.T. auch Zeile in der Ausgabe von Theodor Mommsen angegeben, so unten im Zitat des Kopfes des Ar- tikels BERGIO. 005- andersson (page).fm Page 8 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

(„non puros homines, sed semideos id est Ansis vocaverunt“; s. weiter Ab- schnitt 3.2). Die Flexionsform Ansis ist von größtem Gewicht. Hier liegt nämlich offensichtlich die gotische Flexion eines konsonantischen Stammes vor, die älter ist als die sonst germanisch bezeugte Flexion eines u-Stammes (Bammesberger 1996; vgl. AE S. 34 f., Bjorvand 2008 S. 32). Dies spricht für die Authentizität gotischer Überlieferung bei Jordanes, was für die Beurtei- lung seines Textes wichtig ist (s. Abschnitt 3.2). Auch für die Etymologie von germ. *ans- scheint die ursprüngliche Stammbildung von Bedeutung zu sein (AE S. 36; vgl. Bjorvand 2008 S. 32 f.). Die Stichwörter sind aus LaN 1 übernommen. Sie erscheinen „ohne The- menvokal bzw. bei n-Stämmen endungslos ohne Stammformans“ (S. 12), z.B. GAUT, SVIO. Eine Ausnahme machen gewisse beibehaltene germanische Flexionsformen bei Jordanes aus, z.B. BERGIO, HALLIN (s. Andersson 2005b S. 597), dagegen z.B. AUSTROGOT, THEUST mit den lateinischen Belegen Ostrogothae, Theustes (beide Nom. Pl.) (vgl. Andersson 1989 S. 154). Der Kopf der Artikel wird mit Hinweisen auf die beiden Teile von LaN eingeleitet. Nach der Belegreihe (in Auswahl, wenn umfangreich in LaN 1) folgen in der Regel Angaben von Lokalisierung und Kontext. Als Beispiel sei hier der Kopf des Artikels BERGIO angeführt (S. 61): BERGIO Referenz: LaN I, 135; II, 481. Überlieferung: Iord. Get. 3,22,2 (Bergio, Nom. Pl.). Kontext und Lokalisierung: Bewohner der fruchtbaren Ebenen der Skandza, zwischen Theustes und Hallin genannt. Den Hauptteil der AE-Artikel macht die etymologische Analyse aus. Vor- liegende Deutungen werden konzentriert vorgestellt, kritisch gesichtet und bewertet. Zum Teil werden auch neue Erklärungen vorgeschlagen. Über viele Ethnika liegt eine umfassende Literatur vor, was eine entsprechende Zahl von Literaturhinweisen zur Folge hat. Es kommt ab und zu vor, dass bestimmte Etymologievorschläge nicht mehr ernsthaft erwogen werden, sondern als obsolet zu betrachten sind. Auch solche Deutungen werden aufgenommen, und zwar am Ende der betreffenden Artikel verzeichnet. Unter SVIO (Svear) finden sich nicht weniger als fünf derartige Vorschläge (S. 263 f.). Die Verfasser streben somit danach, nicht nur den Stand der heutigen Forschung vorzuführen, sondern dazu die ganze Diskussion der einzelnen Ethnika forschungsgeschichtlich vorzulegen. Wie aus dieser Beschreibung hervorgeht, ist AE ein ideales Hilfsmittel für weitere Forschung über germanische Ethnika. Es ist jetzt die Aufgabe der Forschung, von verschiedenen Seiten aus AE kritisch zu begutachten, die 005- andersson (page).fm Page 9 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Stellungnahmen zur Deutung der einzelnen Ethnika zu beurteilen und nicht zuletzt auch die neuen Vorschläge auf ihre Haltbarkeit zu prüfen. Im Mittel- punkt des Interesses stehen dabei Ethnika, deren Etymologie immer noch zur Debatte steht. In dieser Rezension werden in einem ersten Teil zunächst hauptsächlich kontinentalgermanische Ethnika besprochen, die Fragen unterschiedlicher Art vergegenwärtigen. Die Rezension konzentriert sich dann auf nordische Ethnika sowie auf andere germanische Ethnika, die irgendeine nordische An- knüpfung zeigen, d.h. auf Ethnika, mit denen ich mich in meiner eigenen Forschung vorwiegend beschäftigt habe.

Viele Ethnika haben eine durchsichtige Etymologie. Die Benennung Ale- mannen ist einfach mit ‘alle Männer (Menschen)’ wiederzugeben, was allerdings inhaltlich unterschiedlich interpretiert werden kann (AE S. 24 ff.). Durchsichtig ist auch das Ethnikon Markomannen, ‘die Männer an der Grenze’ (S. 202 f.), das in Skandinavien eine Entsprechung hat, nämlich anorw. markamenn zu Markir in den Landschaften Østfold in Norwegen, Dalsland und Värmland in Schweden (Andersson 2001b). Die Franken sind eben „die Franken“, was allerdings nicht eindeutig ist, sondern entweder als ‘die Kühnen’ oder ‘die Freien’ zu verstehen ist (S. 128 f.). Nach ihren ty- pischen Saxschwertern sind die Sachsen benannt (S. 238 f.). Die Langobar- den sind dagegen wahrscheinlich nicht nach speziellen Waffen, Barten, sondern nach ihrer Barttracht benannt, die religiös bedingt sein kann, aber nicht muss (S. 191 f.). Eine ähnliche Etymologie hat das bei antiken Autoren bezeugte Ethnikon Hasdingi, das in der altwestnordischen Literatur als haddingjar auftritt. Dieser Ableitung liegt awn. haddr m. ‘(langes) Frauenhaar’ zugrunde. Es ist allerdings unsicher, ob wir es hier mit der Benennung einer Völkerschaft oder eines Königsgeschlechts zu tun haben. (S. 173 f.; s. weiter Halvorsen 1961 und vgl. NSL S. 192 s.n. Hallingdal.) Ziemlich sicher sind auch die Etymologien von Cherusker und Angeln. Für Cherusker wird eine theriophore Ableitung der germanischen Tierbezeich- nung dt. Hirsch, awn. hjortr± m., *herutskōz ‘Hirschleute’, vorgezogen (S. 95 f.), so auch von Günter Neumann (1981c). Für Angeln wird meistens eine Ableitung eines Landschaftsnamens, dän. Angel, dt. Angeln, angenommen, der sich am ehesten ursprünglich auf die Schlei bezogen hat (Hald 1965 S. 244 f.). In erster Linie wird der Name mit awn. ongull± m. ‘Angelhaken’, nicht 005- andersson (page).fm Page 10 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

mit awn. ongr± ‘eng’ in Verbindung gebracht (S. 32). Hier wäre zusätzlich auf Gösta Holm (1991 S. 690 Anm. 27) hinzuweisen. Als Parallele führt er den altnorwegischen Landschaftsnamen (Inselnamen) O±ngull m. an; die Insel hat lange, krumme Landzungen (NSL S. 136 s.n. Engeløya). Die Voraussetzung der Deutung des Ethnikons Angeln ist die Lokalisie- rung des zugrunde liegenden Ortsnamens. Benennungen der beiden Goten- stämme, Greutungi (Ostgoten) und Tervingi (Westgoten), die auch topogra- phischen Bezug haben, lassen sich nur formal deuten, und zwar als Ablei- tungen germanischer Wörter, awn. grjót n. ‘Gestein’ bzw. tré n. ‘Baum’. Der sachliche Hintergrund dieser beiden Ethnika lässt sich nicht sicher ermitteln. (S. 159 f., 268 f.) Wie schon erwähnt, werden nicht nur germanische, sondern unter Umstän- den auch nichtgermanische Ethnika aufgenommen. Es handelt sich begreif- licherweise oft um Benennungen keltischer Völkerschaften, z.B. CARITN (S. 79), CATUALI (S. 80 f.). Eine weit entfernte Ethnie ist z.B. CARMAN, ein persisches Volk (S. 79). Ein literarisches Beispiel ist die aus dem Griechischen stammende Benennung Hyperboreer, die als ‘hinter dem Nordwind Woh- nende’ oder ‘hinter den Bergen Wohnende’ zu verstehen ist (S. 178). Nicht selten ist die sprachliche Zugehörigkeit unsicher (Beispiele unten). Viele Ethnika bereiten große Deutungsprobleme, manche sind sogar als undeutbar zu betrachten, z.B. ATMON („germ.?“; S. 42). Zu den klassischen Problemen gehören das Ethnikon Chatti und dessen eventueller Zusammen- hang mit Hessen (S. 91 ff.). Die Diskussion wird wie üblich eingehend beschrieben, aber als Ergebnis wird festgestellt, dass die Etymologie „bis heute als nicht geklärt“ gelte. Eine überzeugende Deutung fehlt auch für das Ethni- kon Friesen (S. 130 ff.), für das mehrere germanische Erklärungen vorgeschlagen worden sind. Außerdem rechnet Hans Kuhn mit vorgermanischem Ur- sprung. Das Ethnikon gehöre ihm nach zum Nordwestblock, diesem Sprach- gebiet im nordwestlichen Mitteleuropa mit angenommener indogerma- nischer Sprache, die weder Keltisch noch Germanisch sei. Diese Idee, die in der Einleitung zu AE kurz beschrieben wird (S. 14), spielt in der Diskussion der alten europäischen Sprachgeschichte immer noch eine hervortretende Rolle. Auch andere Ethnika möchte Kuhn zum Nordwestblock zählen, z.B. – wegen der Suffixe (dazu AE S. 16) – CHAMAV („germ.?“; S. 86 ff.), TEXUANDR (S. 273 f.). Unsicherheit über die sprachliche Zugehörigkeit gilt auch für das übergrei- fende Ethnikon Germanen, das die germanischsprechenden Völker zusam- menfasst. Erwogen wurde lateinischer, keltischer, germanischer und indoger- manischer Ursprung, was in AE (S. 147 ff.) ausführlich besprochen wird. Lei- 005- andersson (page).fm Page 11 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

der ist die letzte ausführliche Analyse von Stefan Zimmer (2004) übersehen worden, die seinerseits von der in AE beachteten Darstellung Günter Neu- manns (1998) ausgeht. Diese beiden Beiträge geben zusammen einen guten Überblick über die heutige Forschungslage. Einigkeit besteht darüber, dass die Benennung Germanen zunächst eine kleinere Gruppe bezeichnet hat und dass erst durch Caesars Distinktion zwischen Kelten und Germanen die Grundlage für die später übliche Bedeutung geschaffen wurde. Mehrfach ist angenommen worden, Germanen als lateinische Übersetzung eines germanischen Ethnikons aufzufassen, wobei von lat. germanus ‘leiblich, echt, recht, wahr, wirklich’ ausgegangen wird. Neumann lehnt diese Idee ab und sucht eher einen einheimisch germanischen Ursprung. Er knüpft an eine germanische Wurzel *ger- ‘begehren, gierig sein’ an und möchte das Ethnikon als ‘die das Erwünschte haben/bringen’ deuten. Als Stüt- ze für germanischen Ursprung führt er westfränkische Personennamen wie Germenberga, Germenulfus (mit Germen- < *German-) an. Die Römer hätten germ. *ge´rmana- mit dem zufällig anklingenden germānus wiedergegeben. Zimmer lehnt aus phonologischen, morphologischen und semantischen Grün- den diese Erklärung ab und kehrt zur Idee lateinischen Ursprungs zurück (S. 7): „Am ehesten ist […] ein lateinisches Wort4, also eine Fremdbezeichnung, vielleicht – aber das ist völlig unbeweisbar – eine Übersetzung, anzunehmen.“ Interessant ist in diesem Zusammenhang ein Beitrag von Allan A. Lund (1998). Er weist die Idee einer Übersetzung als spekulativ zurück (S. 69) und argumentiert stattdessen dafür, dass die Römer die Germanen mit ihrem Appel- lativ germani (Pl.) benannt hätten, das sich sekundär zum Ethnikon entwickelt habe (S. 77 ff.). Eine Schwäche dieser Idee ist die offen gelassene Frage, was die Römer mit ihrer Benennung eigentlich gemeint haben mögen (S. 78). Die Beiträge von Lund, Neumann und Zimmer bilden die natürliche Grundlage für die fortgesetzte Diskussion über das Ethnikon Germanen. Eine nähere Analyse der von Neumann angeführten Personennamen scheint wünschenswert zu sein (vgl. Andersson 2006a S. 132). Im Artikel über das Ethnikon Germanen ist also neuere Literatur über- sehen worden. In einem anderen Fall hätte die herangezogene Literatur besser ausgenutzt werden können. Es handelt sich um die Ingwionen (Ingwäo- nen), die wohl einen Kultverband ausgemacht haben. Im betreffenden Arti- kel, INGAEVO (S. 180 ff.), hätte die grundlegende Darstellung von Wolf- gang Krause (1944) stärker beachtet werden sollen. Krause argumentiert

4 In einer Anmerkung zu „lateinisches Wort“ (S. 7 Anm. 19) werden lat. germanus, -a ‘Bruder (Schwes- ter) von derselben Familie’ und das dazu sekundäre Adjektiv (s. oben) angeführt. 005- andersson (page).fm Page 12 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

meines Erachtens überzeugend dafür, dass trotz der Belege bei antiken Auto- ren, Ingvaeones ~ Ingaevones (Pl.), von germ. *ingwianiz5 auszugehen sei (S. 238; zustimmend Neumann 2000). Die Ingwionen sind nach einem Gott oder Heros eponymos, germ. *Ingwaz (ae. Ing), benannt: ‘die zu *Ingwaz Ge- hörenden, *Ingwaz-Verehrer’ o.Ä. (S. 232). Die Singularform des Ethnikons liegt in awn. Yngvi, aschw. Ingi (< *Ingvi), dem Namen des göttlichen Spitzen- ahns des Geschlechts der Ynglingar (S. 235 ff.), und zweifellos im Erstglied zahlreicher Personennamen vor (S. 232 ff.; vgl. AE S. 181), z.B. awn. Ingimarr (germ.-lat. Inguiomerus entsprechend). Sie tritt auch im altwestnordischen Namen Yngvifreyr/Ingifreyr m. auf, der einem Stammvater der Svear zuge- schrieben wird. Der letztere Name wird von Krause mit ‘der Ingwionenherr, der Herr der (unter den) Ingwionen’ wiedergegeben (S. 239). Das hier ange- führte Erstglied, Ingi-, nicht *Ing-, zeigt, dass Yngvi/Ingi nicht mit AE (S. 182) als -an-Ableitung, *Ingwan-, zu verstehen ist, sondern dass hier eine -ian-Ableitung, *Ingwian-, vorliegt. Ein Erstglied Ingi- tritt auch in zentral- schwedischen Ortsnamen auf. Lars Hellberg sieht in diesem Ingi- die Be- zeichnung des Königs der Svear und verknüpft die Ingi-Siedlungen mit Ver- waltungszentren. (Andersson 2005c S. 444 f., SMP 3 Sp. 635 f. jeweils mit Lit., Andersson im Druck.) Die Etymologie von *Ingwaz bleibt trotz verschiedener Deutungsversuche unklar.

Das Volk der Svear, aschw. svēar, awn. svíar, im Mälarseegebiet in Zentral- schweden, nach dem sowohl das alte Reich Sveþiuþ (‘das Volk der Svear’) um den Mälarsee als auch das jüngere und größere Svearike (‘das Reich der Svear’) benannt worden sind (Andersson 2005a), ist außerhalb Skandina- viens früh bezeugt: Svionum (Gen. Pl.) und andere Formen, d.h. im Nom. Pl. Sviones, in Tacitus’ Germania (98 n. Chr.)6, Suehans in Jordanes’ Getica

5 Die Notation -ian- usw., die auch Krause (1944, 1968) verwendet, entspricht alter nordischer Tradi- tion. In deutscher Fachsprache dürfte heutzutage die Notation -ijan- usw. (so AE) häufiger sein. Vgl. Anm. 15 unten. 6 Ein mit den Belegen bei Tacitus übereinstimmender Beleg liegt wahrscheinlich – trotz Kritik in AE (S. 177) – in entstellter Form schon etwas früher bei Plinius d.Ä. vor. Der Ausdruck Hilleuionum gente (Abl.), auf ein großes skandinavisches Volk bezogen, wird als illa Suionum gente ‘das namhafte Volk der Svear’ emendiert, was von J. Svennung (1974 S. 57 ff.) sowohl inhaltlich wie paläographisch ausführlich begründet wird (Andersson 1999d, 2005a S. 54). Ein skandinavisches Volk Hilleviones ist jedenfalls völlig unbekannt. 005- andersson (page).fm Page 13 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

(Mitte des 6. Jahrhunderts), Sueones in Einhards Biographie über Karl den Großen (830er Jahre) und auch bei Adam von Bremen (um 1075) (Anders- son 2005a S. 54 f., AE S. 255, 261). Diese Belege bestätigen, dass sowohl mit i- wie e-Formen zu rechnen ist. Schon Ende des 19. Jahrhunderts wurde die Völkerbezeichnung Svear von Axel Erdmann und Ludwig Laistner mit der indogermanischen Wurzel *sue̯ -/*suē̯ - ‘eigen, sich, selbst’ verbunden, und nach mehreren alternativen Vorschlägen (Nyman 2005 S. 164 f., AE S. 263 f.) ist unter Fachleuten diese Etymologie heute allgemein anerkannt (Andersson 2005a S. 53 f., Nyman 2005, AE S. 261). Svear, etwa mit der Bedeutung ‘die Eigenen, wir selbst’, ist eine typische Selbstbenennung. Auch die Wurzelvariante mit langem e, *suē̯ -, ist im Germanischen vertreten, im Ethnikon Suebi (AE S. 254) und in got. swēs ‘eigen, eigentümlich’, awn. sváss ‘lieb, angenehm’ (s. weiter AE S. 261). Problematisch ist aber das Nebeneinander der e- und i-Formen, in der nordischen Überlieferung aschw. svēar und awn. svíar7. Dieses Problem, das von Ludwig Rübekeil (1992 S. 148 ff., Rezension in NoB von Andersson 1995) eingehend diskutiert wird (s. dazu AE S. 262), habe ich in seiner Nachfolge weiter behandelt (Andersson 2005a S. 53 ff.). Ich fasse hier meine Darstel- lung kurz zusammen8. Die beiden nordischen Formen lassen sich meiner Ansicht nach durch das Ansetzen zweier germanischer Ausgangsvarianten erklären, und zwar *sweianiz̯ und *sweaniz, von denen die letztere Form mit einem Vorschlag von Otto von Friesen (1915 S. 11, bei Nerman 1925 S. 15), geschrieben *sweoniz, übereinstimmt9. Aus germ. *sweianiz̯ > *swīaniz lässt sich awn. svíar erklären, und in aschw. svēar möchte ich ebenso wie von Friesen eine Entwicklung aus *sweaniz sehen. Zu dieser Variante passt gut das allgemein als Ablautform aufgefasste urn. *swā- (< germ. *swē-) in dem mit -iska- abgeleiteten ethnischen Adjektiv aschw. svæ¯ nsker (mit i-Umlaut) ‘schwedisch’. Die vorauszusetzende Deh- nung des kurzen e in *sweaniz > svēar bereitet gewisse Schwierigkeiten. Meines Erachtens ist das e aus phonotaktischen Gründen in der ungewöhn- lichen, nach v bewahrten Hiatverbindung (vgl. awn. véa Gen. Pl. von vé n. ‘Heiligtum, Kultstätte’) gedehnt worden. Sichere Parallelen zu dieser Laut-

7 Aus aschw. svēar entwickelt sich im Mittelalter eine sekundäre Form svīar (ēa > īa), die sich aber nicht durchsetzt (Andersson 2005a S. 57; vgl. AE S. 263, wo awn. svíar und aschw. svīar zusammengehalten werden). 8 S. auch Nyman 2005. Mit dieser Autorin, Privatdozentin Dr. Eva Nyman, Härnösand, habe ich das Problem svēar : svíar lange eingehend diskutiert. S. Andersson 2005a S. 57 Anm. 5. 9 Hier hätte, wie in AE (S. 262) bemerkt wird, auch auf eine entsprechende Rekonstruktionsform von J. Svennung (1974 S. 210), *Sueoniz̯ , hingewiesen werden können. 005- andersson (page).fm Page 14 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

entwicklung lassen sich aber nicht nachweisen. Wahrscheinlich liegt jedoch ein entsprechendes své- (durch Verkürzung auch svi-) in Termini für ‘von selbst gestorben, eingegangen (von Vieh)’ in der altnorwegischen und alt- isländischen Gesetzessprache vor, die in verschiedenen Varianten auftreten: svid(d)ái, svedae, svid(d)auðr, svid(d)a (Zweitglied ist das Adjektiv awn. dauðr ‘tot’ ~ -dái mit derselben Bedeutung). Eine nähere Untersuchung dieser Varianten, die auch got. swikunþs/swekunþs ‘offenbar’ (vgl. Andersson 2005a S. 54, 57 mit Anm. 4, AE S. 261) und das Hapax legomenon awn. svévíss ‘selbstklug, eigensinnig’ zu beachten hätte, wäre für die Beurteilung des Ethnikons Svear wichtig. Die Darstellung in AE besteht zum großen Teil aus einer Auseinanderset- zung mit meinem Versuch, die beiden Varianten aschw. svēar und awn. svíar auf einen gemeinsamen Nenner zu bringen (AE S. 262 f.). AE richtet Kritik gegen die Erklärung des ethnischen Adjektivs aschw. svæ¯ nsker als Bildung zu einem mit germ. *swĕ- ablautenden *swē- (> urn. *swā-). Die Frage wird gestellt, „ob eine dehnstufige Ableitung zur Zeit der Bildung von svænsker noch möglich war“. Parallele -iska-Ableitungen scheinen zwar zu fehlen, aber Ablaut (analogischer Art) ist in germanischer Zeit keinesfalls selten (Andersson 1998a S. 282, 1998c; s. auch den nächsten Ab- schnitt). Meiner Meinung nach ist eine urnordische ablautende Form *swā(a)niskaz (die Lautfolge -āa- sicherlich früh kontrahiert) anzusetzen; vgl. -iska-Ableitungen zu anderen an-Stämmen, z.B. aschw. gutnisker ‘gutnisch, gotländisch’ < urn. *gutaniskaz zu *gutaniz (s. den folgenden Abschnitt). Warum für eine -iska-Bildung zu germ. *swĕaniz die Ablautform *swēan- (> *swāan-) der Grundform *swĕan- vorgezogen wurde, lässt sich wohl schwerlich ermitteln. Für die dehnstufige Form hat es möglicherweise eine Rolle gespielt, dass im Germanischen neben *swĕ- die Ablautform *swē- durchaus bezeugt ist (s. oben). Die von mir vorgeschlagene einheitliche Erklärung der drei zusammenge- hörigen Formen aschw. svēar, awn. svíar und aschw. svæ¯ nsker ist für meine Auffassung weiterhin als eine haltbare Lösung zu betrachten. Es ist die Frage, ob sich der verschiedene Vokalismus der drei Wörter einfacher deuten lässt. Ein neuer Vorschlag wird in AE (S. 262 f.) vorgelegt. Es wird ein alternativer Anschluss an die indogermanische Wurzel *sue̯ -/ *suē̯ - erwogen. AE möchte eine Variante mit Langdiphthong, ēi-,̯ ansetzen,

und dieses -ēi-̯ habe sich zu germ. -ē2- entwickeln können. Parallelen zu einem Nebeneinander von germ. ī und ē2 werden angeführt, z.B. ahd. stīgan ‘steigen’ und ahd. stiega f. ‘Treppe, Steigung’ (germ. -ē2- > ahd. -ia-/-ie-), aber für die angesetzte Wurzelform mit Langdiphthong wird keine Stütze angegeben. 005- andersson (page).fm Page 15 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Zu germ. *swē- mit ē2 sei eine -jan-Ableitung, germ. *swēian̯ -, gebildet worden, aus der sowohl awn. svíar (-ēi-̯ > -ei-̯ > -ī-) als auch aschw. svēar (-ēi-̯ >

-ē2-) entstanden seien. Hier wird auch Suehans bei Jordanes herangezogen, das allgemein als eine gotische Form mit -h- als Hiattilger betrachtet wird. Von der Annahme des Langdiphthongs ausgehend, wird dagegen in AE (S. 255 f.) alternativ vorgeschlagen, -h- als ein Zeichen für -j- aufzufassen; Suehans stünde für *Swējans, und das -ēj- dieser Form sei eben die Vorstufe

des -ē2-. Diese Annahme dürfte schwerlich Zustimmung finden. Auch der in svæ¯ nsker vorliegende lange Vokal (ā mit i-Umlaut) sei aus der angenommenen germanischen Grundform *swē- zu erklären. Mit der vorge- schlagenen Etymologie, so heißt es in AE (S. 263), „wäre auch die Dehnstufe im Nationalitätsadj. erklärbar“. Hier ist mir nicht ganz klar, wie die urnordische Form *swā- entstanden sein soll; handelt es sich doch hier um germ.

*swē- mit ē2, das nicht zu urn. ā übergeht. Der in AE vorgelegte Vorschlag, die verschiedenen germanischen Formen, aschw. svēar, awn. svíar und aschw. svæ¯ nsker, aus einer Wurzel mit Langdiphthong zu erklären, ist überhaupt sehr kompliziert. Er ist zwar theoretisch interessant, scheint aber keine überzeu- gende Lösung des Problems zu bieten. Eine Lösung ohne Heranziehen des

ē2-Phonems scheint vorzuziehen zu sein. Nach erneuter Musterung der Probleme, die mit dem Ethnikon Svear verbunden sind, scheint mir die von mir vorgeschlagene Erklärung eine sicherere Grundlage für die Beurteilung auszumachen. Das beinhaltet aber keinesfalls, dass die Diskussion abgeschlossen ist. Ich habe oben eine nähere Untersu- chung von awn. svid(d)ái etc., svévíss, got. swikunþs/swekunþs befürwortet. Auch die Frage des Ablauts in svæ¯ nsker ließe sich vielleicht näher beleuchten.

Das Volk der Götar, aschw. gøtar, awn. gautar, das südlich der Svear in (jedenfalls hauptsächlich) Østragøtland (‘das östliche Gøtland’), heute Öster- götland, und Væstragøtland (‘das westliche Gøtland’), heute Västergötland, gelebt hat, ist ebenso wie das Nachbarvolk der Svear früh bezeugt, durch Γαυτοί bei Prokop um die Mitte des 6. Jahrhunderts und wahrscheinlich schon durch Гоυται˜ (als *Γαυται˜ emendiert) bei Ptolemaios um die Mitte des 2. Jahrhunderts (Andersson 1996a S. 33 f., 1998a S. 279, AE S. 140, 161 f.). Ein mit germ. *gautōz ablautendes Ethnikon liegt in nächster nordischer Nähe vor, und zwar in der alten einheimischen Benennung der Gotländer, aschw. gutar Pl., ein an-Stamm, was bezeugt wird durch Sg. Guti, belegt als Beiname, Gen. Pl. gutna in agutn. gutnalþing n., aufgefasst als gutna alþing 005- andersson (page).fm Page 16 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

(alþing ‘Thing aller Männer’), das Adjektiv aschw. gutnisker (Andersson 1996a S. 36; zu gutnisker s. den vorigen Abschnitt) und nicht zuletzt auch durch das heute noch auf Gotland gebrauchte gute ‘Gotländer’, Pl. gutar. Aschw. gutar ist also auf germ. *gutaniz zurückzuführen, das bekanntlich auch die Ausgangsform des Ethnikons Goten ist, das im Gegensatz zu Gutar bei den antiken Autoren früh bezeugt ist: Gutones bei Plinius d.Ä. im 1. Jahr- hundert, Got(h)ones bei Tacitus Ende des 1. und Anfang des 2. Jahrhunderts, Γυπ ϑωνες bei Ptolemaios um die Mitte des 2. Jahrhunderts (dazu ein paar emendierte Belege; Andersson 1996a S. 35 f., 1996b S. 5, AE S. 162). Ein einheimisch gotischer Beleg liegt in der wahrscheinlich in die zweite Hälfte des 4. Jahrhunderts zu datierenden Inschrift auf dem Ring von Pietroasa vor, nämlich gutani Gen. Pl., entsprechend gutanē in der klassischen gotischen Sprache und somit gutans als Nom. Pl. (Andersson 1996a S. 36, 1996b S. 5, Nedoma 2003 S. 157; AE S. 162 f. etwas vorsichtiger: „Gen. Pl. (?)“). Neben den Belegen in den antiken Quellen, die dem germanischen an-Stamm ent- sprechen, kommen ab dem 3. Jahrhundert Belege vor, die auf starke Flexion deuten, lat. Got(h)i, griech. Γοπ τϑοι u. dgl., die aber in der germanischen Über- lieferung keine Entsprechung haben (Andersson 1996a S. 36, 1998b, AE S. 154 ff.). Germ. *gutaniz bezieht sich also sowohl auf die Gutar (Gotländer) als auch auf die Goten, die etwa um Christi Geburt durch Ptolemaios an der Weichsel im heutigen Polen bezeugt sind. Es handelt sich um ein und dasselbe Volk mit gemeinsamer Sprache, einer Sprache, die durch den Abzug der Goten zum Schwarzen Meer in nordgermanisches Gutnisch und ostgermanisches Go- tisch zersplittert wurde. Die Gutar sind auf Gotland alteingesessen, die Go- ten an der Weichsel dagegen offensichtlich nicht. Dieser Schluss lässt sich aus dem Fehlen alter germanischer Ortsnamen in Polen ziehen (Andersson 2007 S. 15, im Druck). Die Goten stammen offensichtlich aus dem Norden, aus Gotland oder eventuell aus dem skandinavischen Festland, wo sie allerdings nicht bezeugt sind. Das skandinavische Volk Γουται˜ bei Ptolemaios bezieht sich wahrscheinlich auf die Götar (s. oben), und verschiedene Ethnika auf -goth(-) bei Jordanes, Gauthigoth, Ostrogothae, Vagoth, sind auch keine Be- weise gotischer Anwesenheit in Südskandinavien. Solche Formen zeigen, dass die beiden Formen gaut- und got- nicht strikt auseinandergehalten wurden. Ostrogothae, auf aschw. østgøtar i Østragøtland bezogen, ist an die Benen- nung des berühmten gotischen Stammes angepasst10, und Gauthtigoth (mit

10 In AE (S. 45 s.v. AUSTROGOT) wird der skandinavische Beleg mit den Belegen des ostgotischen Stammes zusammengehalten. 005- andersson (page).fm Page 17 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

beiden Ablautformen) ist wohl am ehesten als eine Ad-hoc-Bildung für ‘Go- ten im Lande der Gauten’, auf aschw. væstgøtar in Væstragøtland bezogen, zu verstehen; nach Jordanes stammen ja die Goten aus Skandinavien (Anders- son 1996a S. 34, 1998a S. 279; vgl. AE S. 142 f.). Über Vagoth s. Abschnitt 3.4. Das Nebeneinander der beiden Ethnika Götar und Gutar/Goten, die also aus dem südlichen Teil des zukünftigen nordgermanischen Sprachgebiets emanieren, ist lange und eifrig diskutiert worden. Eine Zusammenfassung der umfangreichen Literatur bietet AE in den Artikeln GAUT (S. 140 f.) und GUTO (S. 162 ff.). Wie aus ihnen hervorgeht, gehören beide Ethnika, im Singular germ. *gautaz und *gutan-, zur germanischen Verbalwurzel *geuta- ‘gießen’, und zwar nach der Ansicht der meisten Forscher mit der Be- deutung ‘Samenergießer, Mann’. Diese Feststellung bildet eine feste Grund- lage für die fortgesetzte Diskussion. Das Ablautverhältnis lässt sich grundsätzlich in zweierlei Weisen verstehen. Es kann sich um genetische Zusammengehörigkeit handeln, d.h., dass das eine Ethnikon vom anderen abhängig ist, oder aber einfach um selbstän- dige, parallele Bildungen. AE (S. 164) stellt einleitend fest: „Ein direkter Zu- sammenhang […] kann, muß aber nicht bestehen.“ Das Handbuch kommt zu dem Schluss, dass es sich wahrscheinlich um zwei selbständig gebildete No- mina Agentis handelt: eine -a-Ableitung zur Vollstufe au und eine -an-Ablei- tung zur Schwundstufe u; die Altertümlichkeit der Bildung *gautaz wird betont (AE S. 140 f., 163 ff.). Häufiger dürfte aber die Auffassung einer nahen Zusammengehörigkeit sein (vgl. Andersson 1996b S. 7 ff.). Nach Heinrich Beck (1998 S. 983) sprechen die zwei, auf drei Völker bezogenen Ethnika „für eine ideelle Gemeinschaft dieser drei südlichen Ostseeanrainer“. Es fragt sich, ob die von AE vertretene Ansicht die wahrscheinlichste Lösung ist. Dies zu beurteilen, ist die Aufgabe der weiteren Diskussion. Eine erste Frage ist dabei, ob *gautōz und *gutaniz nur als Ethnika vorkommen. Diese Frage ist nicht leicht zu beantworten, da es üblich ist, dass Ethnika oft eine allgemeinere Bedeutung, ‘Männer, Helden’ u. dgl., annehmen. Das ist in der Tat mit sowohl awn. gautar wie awn. gotar/gotnar (mit -n- vom Gen. Pl.) der Fall. Das letztere Wort scheint aber auch als unabhängige Personenbe- zeichnung vorzuliegen; land gotna auf dem Runenstein von Eggja (650–700) wird meistens als ‘Land der Menschen’ (Männer als Vertreter der Menschen) verstanden. (Andersson 1996a S. 39, 1996b S. 9, 15 f.) Dies ließe sich als Ar- gument für die Annahme unabhängiger Herkunft des Ethnikons *gutan- an- führen, ist aber nicht entscheidend (s. unten). Für einen genetischen Zusammenhang zwischen *gautōz und *gutaniz 005- andersson (page).fm Page 18 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

spricht das Auftreten eines Stammvaters namens Gaut (emendiert aus Gapt), d.h. germ. *Gautaz, in der Genealogie des ostgotischen Königsgeschlechts der Amaler bei Jordanes, und zwar ein paar Generationen vor Amal, dem Ahn- herrn der Amaler, und somit wohl am ehesten als der Stammvater der Goten aufzufassen (Rübekeil 1992 S. 127 f.; vgl. Reichert 2000 S. 166, AE S. 164). Gapt/Gaut steht an der Spitze der Ansis, der Asen, und wird als Odin identifiziert (vgl. den Odinsbeinamen awn. Gautr; Andersson 1996b S. 7). Die Auffassung von Gaut ‘der Gaute’ als Bindeglied zwischen *gautōz und *gutaniz wird in den letzten Jahrzehnten vor allem von Ludwig Rübekeil und mir vertreten. Gegen diese Kombination von einem eponymischen *Gautaz und dem Ethnikon *gutaniz richtet AE (S. 164) den Einwand, dass „diese Gottheit allgemein in den Ahnenreihen germ. Königsgeschlechter auftritt“. Dabei wird nicht beachtet, dass Rübekeil (1992 S. 228 ff.) auf einen deut- licheren und direkteren Zusammenhang zwischen awn. Gautr und Odin in gotischer und nordischer Überlieferung hinweist (Andersson 1996b S. 7). Hinzu kommt die enge geographische Zusammengehörigkeit zwischen Gö- tar und Gutar/Goten auf einem begrenzten Raum. Mit dieser Nähe hat es den *gutaniz besonders naheliegen können, den mit dem Nachbarvolk *gautōz engstens verbundenen *Gautaz als Stammvater aufzufassen. Mit dem Dreieck *gautōz – *Gautaz – *gutaniz wird noch eine Streitfrage angeschnitten, nämlich das Problem, inwieweit Jordanes’ Getica einheimische gotische Tradition wiedergibt. Diese Frage kann hier nur kurz angedeu- tet werden. Am weitesten in der Kritik geht Arne Søby Christensen in einer Dissertation von 2002. In der Nachfolge der quellenkritischen Weibull-Tra- dition gelangt er zu dem Schluss, dass aus gotischer Tradition nichts übrig bleibt, sondern dass alle Angaben bei Jordanes entweder aus der Literatur stammen oder erfunden sind (Kap. 12, Conclusion). Er geht offensichtlich zu weit, was auch hervorgehoben worden ist, u.a. vom offiziellen Oppo- nenten der Fakultät bei der Disputation, Ian Wood (2003). Es ist ein Grund- fehler in Søby Christensens Untersuchung, dass er von der geographischen Nähe zwischen Götar, Gutar und auch den kontinentalen Goten völlig ab- sieht. Jordanes Getica enthält zweifellos Anteile gotischer Tradition; die altertümliche Flexion, die in der Pluralform Ansis zum Ausdruck kommt, ist, wie oben (Abschnitt 1) erwähnt, in diesem Zusammenhang ein wichtiges In- diz (vgl. zu dieser Frage z.B. Wolfram 2005, Kap. 6, Origo gentis). Die moderne Diskussion über das Dreieck *gautōz – *Gautaz – *gutaniz wird von Ludwig Rübekeil (1992 S. 127 ff., 145 f., 151 ff.) eingeleitet. Er betrachtet *gutaniz als die ursprüngliche Form, zu der sowohl der Götterbeina- me *Gautaz wie das Ethnikon *gautōz retrograde Bildungen seien. Ich habe 005- andersson (page).fm Page 19 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

schon Einwände dagegen gerichtet (Andersson 1995, 1996b S. 10 ff., 1998a S. 281 ff.) und möchte hier ergänzend kurz die Idee retrograder Bildung auf- nehmen. Als Muster führt Rübekeil (1992 S. 132 f.) Wortpaare wie awn. heitr ‘heiß’ und hiti m. ‘Hitze’ an. Zum schwundstufigen hiti sei vollstufiges heitr gebildet worden, und in derselben Weise sei *gauta- aus *gutan- zu erklä- ren. Das Verhältnis zwischen heitr und hiti wird aber meistens anders beur- teilt. Frank Heidermanns (1993 S. 271) betrachtet heitr als ein Primäradjek- tiv, das neben sich „mehrere primäre Abstrakta“ hat, außer hiti auch got. heito f. ‘Fieber’ (germ. *hītōn-) und dt. Hitze (germ. *hitiō̯ ), wobei also die drei Ab- lautstufen germ. ī – ai – i vertreten sind. (S. auch Kluge 1926 § 105, Kluge & Seebold 2002 S. 415 s.v. Hitze.) Die Erklärung von *gautōz aus *gutaniz vertritt Rübekeil (2002a S. 210 Anm. 944) noch ein Jahrzehnt später eifrig. Allmählich kommt daneben die alternative Vorstellung zum Ausdruck, dass es sich doch um zwei selbstän- dige Bildungen handeln könnte (Rübekeil 2002b S. 603 f., 2004 S. 756, 764 f.; vgl. Rübekeil 2006 S. 492). Dies beinhaltet, dass Rübekeil dem göttlichen Stammvater Gaut nicht mehr dieselbe Bedeutung wie früher beimisst. Was die von Rübekeil vorgeschlagene Etymologie betrifft, lehnt AE (S. 141) die Bildung des altertümlichen a-Stammes *gauta- zum an-Stamm *gutan- strikt ab. Im Gegensatz zu Rübekeil schreibe ich dem eponymen Gaut weiterhin entscheidende Bedeutung zu. Im Anschluss an Erik Brate und Elias Wessén habe ich die Möglichkeit befürwortet, *gutaniz als ursprüngliches Zweitglied einer Zusammensetzung zu erklären (Andersson 1996b S. 12 ff., 1998a S. 282). Neben *gautōz hätten wir dann *x-gutaniz gehabt, dessen Erstglied als überflüssig entfernt worden wäre. Ein schwundstufiger an-Stamm als Zweit- glied, *-gutaniz, würde mit einem bekannten Wortbildungsmuster, z.B. durch ae. lēadgota m. ‘Bleigießer’11 vertreten, bestens übereinstimmen. Be- sonders deutlich sind a- und an-stämmige Parallelbildungen wie awn. brjótr m. ‘Brecher’ neben baugbroti m., hringbroti m. ‘Häuptling’, eigentlich ‘Ring- brecher’. Wenn *gutaniz als Zweitgliedvariante entstanden ist, ist am ehesten an ein einziges Kompositum zu denken (vgl. Andersson 1996b S. 13), und dabei lenkt sich das Hauptinteresse auf das einzige Gebiet, wo das so benannte Volk beweisbar autochthon ist, d.h. auf Gotland. Ein Kompositum mit dem Erst- glied awn. ey f. ‘Insel’, germ. *auiagutaniz̯ ‘Insel-*gautōz’, ist auch früh von Erik Brate (1910 S. 112 f.) vorgeschlagen und von Elias Wessén (1924 S. 114

11 Aus Versehen ist dieses Beispiel in AE (S. 164) falsch verstanden worden. 005- andersson (page).fm Page 20 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

ff.) näher begründet worden. Das Erstglied – besagend, dass das Volk auf einer Insel wohnte – mag als überflüssig aufgefasst worden sein, und in dieser Weise hätte das Ethnikon *gutaniz entstehen können, das dann zum Konti- nent übertragen und mit den Goten weit verbreitet worden wäre (Andersson 2003a S. 76 f.; vgl. Strid 2008 S. 27). Selbstverständlich lässt sich eine solche Entwicklung keineswegs beweisen. Eine Bezeichnung der Gutar als Insel- Gutar liegt aber nahe. Das zeigt der Ortsname Eygotaland in der altwestnordischen Literatur, der sich, wie eine nähere Untersuchung zeigt, zweifellos eben auf Gotland bezieht (Andersson 2008). Neben der Erklärung von *gutaniz als Zweitgliedvariante zu *gautōz sind auch andere Versuche erwogen worden, die beiden Ethnika zusammenzuhalten (Andersson 1996b S. 13 ff., 1998a S. 282 f.). Das wahrscheinliche Vor- handensein eines Appellativs *gutan- ‘Mann’ dürfte für das Ethnikon *gutaniz, wie auch entstanden, eine Stütze gewesen sein, wenigstens so lange für *gautaz und *gutan- eine ursprüngliche Bedeutung ‘Mann’ noch lebendig oder nachvollziehbar war (Andersson 1996b S. 15 f., 1998a S. 283; vgl. oben). Die Ethnika *gautōz und *gutaniz, auf ‘Männer, Menschen’ bezogen, ge- hören zu einem Typ von Selbstbenennungen, der über die ganze Welt verbreitet ist. Eine sichere Lösung des Problems, wie sich die beiden Ethnika zu- einander verhalten, ist aber noch nicht erzielt worden. Der eponymische Gaut in der gotischen Tradition und die geographische und damit sprachliche Nähe der beiden Völker sprechen aber meines Erachtens dafür, dass diese Ethnika, durch Ablaut verbunden, genetisch zusammengehören.

Wie im vorigen Abschnitt gezeigt wird, können germanische Ethnika Aus- kunft über vorgeschichtliche Völkerwanderungen geben. Das gilt auch für Benennungen anderer Völkerschaften als *gutaniz. In verschiedenen Zusam- menhängen habe ich germanische Ethnika und ihren Zusammenhang mit Wanderungen der so benannten Ethnien behandelt (Andersson 2004, 2005b, 2007, im Druck; zu einzelnen Ethnika Andersson 1999e, 2000, 2003b). Hier werden einige mit solchen Ethnika verbundene Fragen aufgenommen, zu denen die Darstellung in AE Anlass gibt. Die Wandalen sind mit adän. *Wændil m., d.h. mit dem Namen einer nordjütischen Landschaft, zusammenzuhalten (AE S. 295 f.). Der Name hat sich mit der Bedeutung ‘der sich Windende’ ursprünglich auf den Limfjord bezogen, nicht, wie es in AE (S. 296) heißt, auf „die Wendung des Landes/ Meeres an der Spitze der Halbinsel“ (Andersson 2005b S. 599). Lat. Vandali 005- andersson (page).fm Page 21 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

(Nom. Pl.) mit Varianten und mit einheimisch germanischen Entspre- chungen ist als Einwohnerbezeichnung zum Landschaftsnamen zu verstehen (Andersson a.a.O.). Das von AE erwogene umgekehrte Verhältnis, dass der Landschaftsname zu einem primären Ethnikon gebildet sein könnte, ist ab- zulehnen. AE erwähnt auch einen älteren Vorschlag, für die Benennung der Wanda- len nicht vom dänischen *Wændil, sondern von einem homonymen schwedischen Namen, Vendel (aschw. Vændil) in der Landschaft Uppland, auszugehen. Diese Idee ist in der Forschung längst aufgegeben worden und wird auch von AE abgelehnt, allerdings mit einer Begründung, die auf einem Irr- tum beruht. Vændil in Uppland käme als „Ortsname“ weniger in Frage als der dänische Landschaftsname. Vændil ist aber nicht der Name einer Ortschaft, sondern einer Siedlungsgemeinschaft oder Kleinlandschaft, die im Mittelal- ter als hundare-/hæraþ-Bezirk und Kirchspiel bekannt ist (Andersson 2001a S. 561, SOL S. 346)12. Nicht nur die Wandalen stammen aus Jütland. Antiken Autoren zufolge sind auch Kimbern und Teutonen von dieser Halbinsel ausgezogen. Die Teu- tonen sind mit dem Landschaftsnamen Thy (adän. Thiuth) zusammenzuhalten (Zimmer 2005). Das Ethnikon Teutonen ist vom Landschaftsnamen oder allenfalls von dem ihm zugrunde liegenden Appellativ, germ. *þeuðō f. ‘Volk’, abgeleitet (vgl. AE S. 271 f.). Die in AE (S. 271) geäußerte Ansicht, Stefan Zimmer möchte das Ethnikon als primär zum Landschaftsnamen betrachten, beruht auf einem Missverständnis. Zimmer stellt nur fest, dass das Fortleben der Ethnika Teutonen und auch Kimbern in jütischen Ortsnamen für die Richtigkeit der antiken Nachrichten über die Herkunft der beiden Stämme spreche. Auch das Ethnikon Kimbern (Cimbri Nom. Pl.; AE S. 97) lässt sich mit einem jütischen Ortsnamen verknüpfen, nämlich mit dem Bezirksnamen Himmersyssel, zu dem in der Neuzeit eine Variante, Himmerland, gebildet worden ist. Als germanischer a-Stamm lässt sich Kimbern (mit keltischer Lautung, K statt H) aber nicht detoponymisch deuten, obwohl ein germa- nisches Adjektiv *himra- ‘glänzend, schimmernd’, auf Gewässer bezogen, durchaus in nordischen Ortsnamen bezeugt ist. Dagegen kann Kimbern direkt aus diesem Adjektiv erklärt werden. (Andersson 1999e.) In AE (S. 98 ff.) wird Ableitung des Ethnikons aus einem Ortsnamen erwogen, aber auch das Problem mit einem fehlenden Ableitungssuffix hervorgehoben (S. 100). Der

12 Dagegen ist awn. Vendill m. (á Vendli) im Gedicht Ynglingatal wahrscheinlich nicht im Anschluss an Snorri Sturluson mit der dänischen Landschaft, sondern mit Vendel in Uppland zu identifizieren (Vikstrand 2004, Andersson 2008 S. 5). 005- andersson (page).fm Page 22 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Schluss, der aus dieser Komplikation gezogen wird, klingt etwas kryptisch; „In diesem Falle läge am ehesten ein Adj. vor […], das sich sowohl auf eine ap- pellativische Bedeutung als auch auf den Landschaftsnamen beziehen könnte.“ Wenn das genannte Adjektiv dem Ethnikon Cimbri zugrunde liegt, erklärt sich Himmersyssel einfach als ‘syssel-Bezirk der Cimbri’. In diesem Zusammenhang könnten auch die Ambronen (Ambrones Nom. Pl.; AE S. 27 ff.) erwähnt werden. Es ist möglich, dass sie aus der nordfrie- sischen Insel Amrum stammen und danach benannt worden sind (Wenskus 1973; vgl. Zimmer 2005). Wie Hans Kuhn (1973) hervorhebt, ist aber Ambr- als Ortsnamenelement in Europa weit verbreitet (gegen Kuhn auch in Skandinavien; s. Flemström 1970, Andersson 1972 S. 18 f.) und detopony- mische Herkunft keinesfalls sicher. Die Möglichkeit, das Ethnikon als Ablei- tung zum Inselnamen zu erklären, wird auch in AE (S. 28) erwähnt. Die Ety- mologie ist aber unsicher und mit verschiedenen Problemen verbunden. Es ist, wie AE (S. 27) betont, nicht einmal sicher, dass das Ethnikon germanisch ist. Der Artikel über das Ethnikon Burgunden (AE S. 69) lädt durch seine knappe, nur referierende Darstellung zu gewisser Ergänzung ein. Zunächst ist für die Etymologie des Inselnamens Bornholm nunmehr auf die grundlegende Analyse von Eva Nyman (2000 S. 242 ff.) hinzuweisen. In ihrer Dis- kussion über Burgunden (S. 246) wird der Darstellung Günter Neumanns (1981a) in RGA, die in AE nur am Rande erscheint, ein zentraler Platz ein- geräumt. Das Ethnikon ist in zwei lateinischen Formen belegt, Burgundiones und Burgundii, die germanische Ableitungen mit -ian- bzw. -ia- widerspie- geln. Das beinhaltet, wie Neumann, einer der besten Kenner altgermanischer Ethnika, betont, dass nicht direkt vom angesetzten germanischen Adjektiv *bur¢und- ‘hoch’ auszugehen ist; „metaphorische Beziehung des VN [Völ- kernamens] auf Charakter oder Körpergestalt der Stammesangehörigen“ wird somit abgelehnt. Vielmehr sprechen die Ableitungen dafür, dass es sich um Einwohnerbezeichnungen handelt (vgl. Rübekeil 2006 S. 495 ff.). Nun gibt es viele Borgund-Namen, hauptsächlich in Skandinavien, aber auch auf dem Kontinent (Nyman 2000 S. 215 ff.). Der mit Abstand bekannteste unter ihnen ist aber Bornholm, und aus der so benannten Insel, die am Ende des neunten Jahrhunderts einen eigenen König hatte (Wulfstans Bericht in Oro- sius S. 16), stammen wahrscheinlich die Burgunden oder – mit Reinhard Wenskus (1961) – ein traditionstragender Kern dieses Volkes (s. zuletzt An- dersson im Druck). Ethnika wie Burgunden, Kimbern, Teutonen und Wandalen können posi- tive Auskunft über Wanderungen von Völkern vermitteln. In anderen Fällen 005- andersson (page).fm Page 23 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

sind negative Schlüsse zu ziehen. Die Rugier, die nach Tacitus (Rugii Nom. Pl.) zusammen mit den Goten an der östlichen Südküste der Ostsee saßen, sind mit der nordischen Völkerschaft anorw. rygir in Rogaland in Norwegen zusammenzuhalten, aber wegen der Etymologie – wenn zu awn. rugr m. ‘Rog- gen’ oder einem damit zusammengesetzten Ortsnamen – können sie weder aus den Wohnsitzen südlich der Ostsee noch aus Norwegen herstammen, weil der Roggen an diesen Stellen nicht früh genug angebaut wurde (Anders- son 2003b). AE (S. 233) betrachtet zwar die Etymologie des Ethnikons als „nicht befriedigend geklärt“, aber persönlich finde ich die Roggen-Etymolo- gie weiterhin als formal und semantisch unproblematisch13. Während das Ethnikon Rugier gewisse Wanderrichtungen ausschließt, gibt die Benennung Haruden/Hordar (awn. horðar˛ ) überhaupt keine Hilfe, vorgeschichtliche Wanderungen zu beleuchten. Dieses Ethnikon (AE S. 170 ff.) ist durch Ortsnamen in Jütland (Hardsyssel), Norwegen (Hordaland) und Thüringen (Hardagā) bezeugt, und wahrscheinlich handelt es sich um ein und dasselbe Volk, aber dessen Wanderwege sind uns unbekannt. Die Etymologie des Ethnikons, das nach allgemeiner Auffassung auch durch die entstellte Form Arochi bei Jordanes vertreten ist (AE S. 40), ist ungewiss. Es gibt mehrere Vorschläge, aber keine Etymologie wird allgemein anerkannt. Ich bin mir mit AE (S. 171) einig, dass eine Ableitung zu ahd. hart ‘Wald’ mit zu großen Schwierigkeiten verbunden ist (Andersson 2000; in AE über- sehen). Ich habe dafür eine andere, auch in AE (S. 171) besprochene Etymo- logie befürwortet, nach der sich Haruden/Hordar auf idg. *karuts- zurück- führen lässt, das in air. caur, cur ‘Held’ vorliegt. Dies wäre dann eine typische Selbstbenennung. Es sei über dieses Ethnikon zuletzt hinzugefügt, dass nach meinem Artikel im Jahre 2000 eine ganz neue, in AE übersehene Etymologie vorgeschlagen worden ist. Ausgehend vom Männernamen Haruðr auf dem Rökstein, setzt Norbert Oettinger (2004 S. 654) eine indogermanische Grundform *koruto´̑ - ‘mit Horn Versehener, Hirsch’ an. Die Diskussion über Haruden/ Hordar wird also fortgesetzt.

Die meisten nordischen Ethnika bei antiken Autoren finden sich in der Be- schreibung der Skandinavischen Halbinsel in Jordanes’ Getica aus der Mitte

13 In meinem Artikel über Rugier (Andersson 2003b S. 454) werden auch das Ethnikon Ulmerugi bei Jordanes und das bei ihm eventuell zu restituierende Aetelrugi kommentiert. Dies wird in AE unter ULMERUG (S. 291), nicht aber unter TAETEL (S. 264) beachtet. 005- andersson (page).fm Page 24 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

des 6. Jahrhunderts. Älter ist ein Beleg in einer Arbeit von Ptolemaios um die Mitte des 2. Jahrhunderts. Es handelt sich um Χαιδεινοιπ (Nom. Pl.), das zweifellos mit anorw. heinir (< *heiðnir), der Bezeichnung der Einwohner der norwegischen Landschaft Hedmark (anorw. Heiðmork˛ f.), zu identifizieren ist. Die Darstellung im Artikel CHAIDEIN in AE (S. 84) ist auffallend knapp gehalten. Es wird auf den Artikel Chaideinoi in RGA von Günter Neumann (1981b) verwiesen, dagegen nicht auf meine beiden Artikel Hede- mark und Heinir im selben Lexikon (Andersson 1999b, c) und somit auch nicht auf eine in ihnen erwähnte ausführlichere Darstellung von mir (An- dersson 1998d). Kurz lassen sich meine Ergebnisse in der folgenden Weise zusammenfassen. Anorw. Heiðmork˛ , dessen Zweitglied awn. mork˛ f. ‘Wald, Grenzwald’ enthält, ist nicht mit dem iō-Stamm awn. heiðr f., dt. Heide zu- sammengesetzt (vgl. noch Rübekeil 2002a S. 325 f.), was eine Kompositions- form *Heiði- ergeben hätte, sondern mit einem diesem Wort zugrunde liegenden Appellativ, germ. *haiþa- m./n., evtl. *haiþō f. ‘Wald’. Zu diesem Ap- pellativ oder wohl eher zu einem dieses Appellativ enthaltenden Namen ist heinir gebildet worden, und zwar als Substantivierung eines Adjektivs, das ‘diejenigen, die zu Heið(-)/*heið(-) gehören’ bedeutet und wahrscheinlich mit awn. heiðinn ‘heidnisch’ formal identisch ist. Für einen Namen Heið(-) sprechen auch gewisse toponymische Spuren. Für Einzelheiten sei auf die genannten Darstellungen hingewiesen. Die vielen Ethnika in Jordanes’ Scandia-Beschreibung, die zum großen Teil auf Auskünfte aus dem Beginn des 6. Jahrhunderts zurückzuführen sein dürften, bieten viele Probleme. Mehrere Forscher waren mit Fragen der Iden- tifizierung und Deutung dieser skandinavischen Völkerschaftsbezeich- nungen beschäftigt, bis J. Svennung (1967) seine zusammenfassende Studie veröffentlichte, die als Grundlage für weitere Diskussion dient und auch in AE eine entsprechend zentrale Stellung einnimmt. Die von Jordanes angeführten Formen der Ethnika sind mehrmals verdor- ben, und die Deutung einiger Sequenzen, die als Bezeichnungen von Völker- schaften aufgefasst worden sind, sind unsicher (Andersson 2005b S. 597 f.). Es ist sogar versucht worden (Svennung 1967 S. 79 ff.), mixi (Jordanes 3, 22) als eine Bezeichnung der Einwohner der Insel Hisingen in Göteborg zu erklä- ren. Zu einem angenommen älteren Inselnamen, *Hīs, sei eine Einwohnerbe- zeichnung „hiskiR“ gebildet worden, aus der durch Metathese eine konjizierte lateinische Form *hiksi, *hixi (für mixi) entstanden sei. Diese spekulative Er- klärung wird in AE (S. 209) mit Recht abgelehnt. Wir müssen einsehen, dass vieles in Jordanes’ Katalog über Völkerschaften einfach nicht zu erklären ist; mixi wäre mit AE eher als Verschreibung für mixti ‘gemischt’, das in der Tat 005- andersson (page).fm Page 25 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

als Lesart vertreten ist (Svennung 1967 S. 79), zu verstehen, allerdings ohne dass ein syntaktisch zufriedenstellender Zusammenhang aus dem überliefer- ten Text zu ersehen wäre. Einige Ethnika bei Jordanes sind schon oben besprochen worden: Götar (Abschnitt 3.2), Svear (3.1), Hordar und Rugier (3.3). Einige weitere, die dazu Anlass geben, werden hier beachtet. Über Adogit (Jordanes 3, 19) heißt es in AE (S. 21) einleitend: „Die A. wurden trotz beträchtlicher Probleme bisher beinahe unisono mit den awn. Háleygir (den Bewohnern Hálogalands in Nordnorwegen; …) identifiziert“. AE stellt sich kritisch zu verschiedenen Versuchen, diese Identifikation zu er- klären. Die Zusammenstellung von Adogit mit háleygir geht von der Lokali- sierung des Volkes bei Jordanes aus (Übersetzung von Svennung 1967 S. 3). Das Volk Adogit lebt im „arktischen“ Teil Skandinaviens, wo es im Sommer 40 Tage lang hell und im Winter ebenso lang dunkel ist. Trotz der nördlichen Lage ist aber die Schwierigkeit, durch verschiedene Emendationen Adogit mit háleygir zusammenzubringen, allzu groß. In einem Artikel über die Etymolo- gie des Ethnikons háleygir in RGA (Andersson 1999a), der in AE übersehen worden ist, lehne ich auch eine Identifikation ab (s. auch Andersson 2005b S. 597). Das Ethnikon Augandzi (Jordanes 3, 24; -dzi nach vulgärlateinischer Aus- sprache für -dii) bezieht sich wahrscheinlich auf anorw. egðir, das die Ein- wohner der Landschaft Agder an der Südküste Norwegens bezeichnet, deren Name, anorw. Agðir (fem. Pl.), sich auf die für die Küste der Landschaft charakteristischen Landzungen bezieht (vgl. dt. Egge, ahd. egida) (Andersson 2005b S. 593). AE (S. 44) beruft sich auf Mattias Tveitane (1986), der die Identifikation von Augandzi mit egðir „vom topographisch/histor. Gesichts- punkt wenig plausibel“ findet. Leider fehlt eine ausführlichere Argumenta- tion für diese Stellungnahme Tveitanes, weshalb es schwierig ist, sie zu beurteilen. Für die Identifikation spricht jedenfalls die Nachbarschaft der Augandzi zu den Grannii in Grenland (s. unten), die bei Jordanes unmittelbar vor den Augandzi erwähnt werden. Der Vorschlag Svennungs (1967 S. 103 f.), in Augandzi eine zu egðir parallele einheimische Einwohnerbezeich- nung zu sehen, muss abgelehnt werden. Vielmehr dürfte hier, wenn die Iden- tifikation richtig ist, eine Umbildung nach irgendeinem fremden Vorbild vorliegen (Andersson 2005b S. 593). Zwei Ethnika, Grannii (Jordanes 3, 24) und Theu(s)tes (3, 22), erfordern eine ausführlichere Auseinandersetzung mit der Darstellung in AE. Mit Granii, verbesserter Form von Jordanes’ Grannii, werden die Einwoh- ner der Landschaft Grenland an der norwegischen Südküste bezeichnet. Alt- 005- andersson (page).fm Page 26 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

norwegische Benennungen dieser Völkerschaft sind *grenir und grœnir, und diese beiden Varianten des Ethnikons treten (in Stammform) auch im Land- schaftsnamen, anorw. Grenland bzw. Grœnland, auf 14. Zu einem Artikel in RGA (Andersson 1998c) habe ich inhaltlich nichts hinzuzufügen, aber gewisse Präzisierungen scheinen wegen der Kommentare in AE (S. 157 f.) an- gebracht zu sein. *Grenir ist eine -ja-Ableitung zu *gran-, grœnir eine -ia- Ableitung zum ablautenden *grōn-15, in beiden Fällen mit Übergang zur i-Stammflexion (s. dazu Andersson 2005b S. 596; vgl. AE S. 233). Eine in AE (S. 158) vorgeschlagene Entwicklung „*grœni (Grœnland, Grœnir) > *greni(?) (Grenland, Grenir und awn. greni > norw. grene)“ ist ab- zulehnen. AE zieht hier auch den neutralen ia-Stamm awn. greni ‘Fichte’16, nnorw. grene ‘Fichtenwald’ (Fries 1957 S. 233, NO 4 Sp. 763), nisl. greni ‘Fichte, Fichtenbauholz’ (Blöndal 1920–24 S. 271, Fries 1957 S. 232) heran. Wegen der Kurzsilbigkeit wäre ja ein ja-Stamm, awn. *gren, zu erwarten (wie in awn. gren n. ‘Tierbau’; Fries 1957 S. 18 Anm. 5, AE S. 158). Die zweisilbige Form lässt sich mit Sigurd Fries (1957 S. 232 ff.) leicht als analogische Bil- dung nach langsilbigen -ia-Ableitungen wie awn. espi n., hesli n. (zu osp˛ f. ‘Espe’, hasl m. ‘Hasel’) erklären. Das dem Ethnikon *grenir zugrunde liegende *gran- könnte awn. gron˛ f. ‘Schnurrbart, Bart’ sein, ist aber aus typologischen Gründen wahrscheinlich eher gron˛ f., schw. gran ‘Fichte’, ein spezifisch nordisches Wort (Hellquist 1948 S. 295, Fries 1957 S. 220). Mit dieser Herleitung ist *grenir als ‘Fichten- waldleute’ zu verstehen, eine Erklärung, die sachlich bestens passt. Die von Osten her in Skandinavien eingewanderte Fichte hat das südöstliche Norwe- gen erst um Christi Geburt erreicht; Grenland liegt an der Peripherie des Verbreitungsgebiets nach Westen (zur Verbreitung der Fichte in Skandina- vien sei zusätzlich auf Hultén 1971 Karte 73 und Fries 1957 S. 220 f. hingewiesen). AE zögert, gron˛ auf die Baumart Fichte (Picea abies) zu beziehen, und zieht es vor, ganz allgemein von Nadelbäumen zu sprechen. Es handelt sich jedoch

14 Anorw. *grenir ist im Gegensatz zu grœnir offenbar nicht als selbständiges Wort belegt (Hjärne 1947 S. 30 f., Andersson 1998c). Belege fehlen in den Sammlungen für das Wörterbuch Ordbog over det norrøne prosasprog, Den arnamagnæanske kommission, Kopenhagen (E-Mail vom 5.1.2009). 15 Zur Notation, die dem Verfasser des AE-Artikels (S. 158) nicht bekannt zu sein scheint, s. Anm. 5 oben. 16 In den in Anm. 14 genannten Wörterbuchsammlungen liegt ein einziger Beleg von awn. greni n. ‘Fichte’ vor (E-Mail vom 5.1.2009). Das Wort fehlt im Wörterbuch von Fritzner (mit Ergänzungsband) und in Norrøn ordbok (s. auch Fries 1957 S. 29, 232), wird aber in den Wörterbüchern von Cleasby & Vigfusson (1957 S. 214) und de Vries (1962 S. 187) verzeichnet, mit den Bedeutungsangaben ‘pine timber’ bzw. ‘Tanne, Fichte’ (s. auch Noreen 1923 § 372: grene n. ‘Fichtenholz’). 005- andersson (page).fm Page 27 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

aus botanischen Gründen eindeutig um Fichte und Fichtenwälder (Høeg 1960, Behre 1994; s. auch Fries 1957 S. 220). AE beruft sich auf J. Svennung (1967 S. 102), der *grenir/grœnir mit ‘Tannenwaldleute’ wiedergibt. Sven- nung spricht aber von derselben Baumart wie ich. Zwar benutzt er die Be- zeichnung Rottanne, aber damit ist eben Fichte (Picea abies) gemeint (Behre 2005). Der weihnachtliche Tannenbaum ist auf der Skandinavischen Halb- insel, wenn einheimisch, eine Fichte. Das Ethnikon Theustes bei Jordanes wird in AE (S. 274) ohne Kommentar mit dem Namen der vorgeschichtlichen Landschaft Tjust in Småland an der schwedischen Ostküste kombiniert. Über die Form des Ethnikons und damit über Identifikation und Platzierung des Volkes herrscht aber Uneinigkeit. Es gibt zwei Lesarten in Jordanes’ Getica; Theustes wird von zwei Handschrif- tenklassen (II, III) vertreten, während eine Klasse (I) die Lesart Theutes auf- weist. In der grundlegenden Ausgabe von Theodor Mommsen wird, seinen Editionsprinzipien zufolge, die Form Theustes gewählt (Svennung 1967 S. 51), von der in der älteren Diskussion ausgegangen wurde, bis Lauritz Wei- bull (1925) für die Lesart Theutes eintrat. J. Svennung (1967 S. 51 ff.) schließt sich der Auffassung Weibulls an. Die betreffende Stelle bei Jordanes (3, 22) lautet so: „sequitur deinde di- versarum turba nationum, Theustes (Lesart: Theutes), Vagoth, Bergio, Hal- lin, Liothida, quorum omnium sedes sub uno plani ac fertilis“. Svennung (1967 S. 3) übersetzt, mit Auslassung der Ethnika: „Es folgt dann ein Haufe verschiedener Stämme: […], deren Wohnsitze allesamt eben und fruchtbar sind“. Theu(s)tes tritt hier zusammen mit Benennungen anderer Völker- schaften auf, von denen Bergio und Hallin sicher identifiziert sind. Bergio ist mit dem Bezirk Bjäre härad im nordwestlichen Schonen und Hallin mit der ursprünglichen Landschaft Halland, d.h. mit dem Südteil der heutigen Land- schaft, zusammenzuhalten. Auch die Völkerschaft Liothida saß vielleicht im nordwestlichen Schonen; sie wird mit dem Bezirk Luggude härad zusammengehalten. (Andersson 2005b S. 592, 594; vgl. Karte bei Svennung 1967 S. 30.) Über die hier erwähnten Völkerschaften heißt es, dass ihre Wohnsitze „eben und fruchtbar“ waren. Gegen die Identifikation der Theustes mit den Einwohnern von Tjust ist eingewandt worden, dass Tjust nicht gut mit einer ebenen Lage zu verknüpfen sei (Svennung 1967 S. 52). Eine solche Angabe kann aber nicht entscheidend sein. Wichtiger für die Identifikation scheint mit Weibull (1925 S. 226, 230 f.) das Präpositionalgefüge „sub uno“ zu sein, das angibt, dass die genannten Völkerschaften innerhalb ein und desselben Gebietes wohnen. Auch Svennung (1967 S. 52) hebt diesen Ausdruck hervor (= lat. uno loco ‘an ein und demselben Platz’), gibt ihn aber in seiner Überset- 005- andersson (page).fm Page 28 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

zung weniger eindeutig mit ‘allesamt’ wieder. Der Ausdruck „sub uno“ besagt offensichtlich, dass die Theu(s)tes mit den Bergio und den Hallin benachbart seien. Eine Verbindung mit Tjust wäre dann nicht mehr aufrechtzuerhalten. Problematisch ist aber, dass für eine Völkerschaft Theutes im südwest- lichen Schweden jegliche lokale Anknüpfung fehlt, während Bergio und Hallin mit Ortsnamen eindeutig zu verbinden sind. Die Lesart Theutes ist mit dem Fluss Tjuteå (Thiuta amnis bei Saxo), einem kleinen Nebenfluss des größeren Flusses Råån, in Verbindung gebracht worden (Svennung 1967 S. 52 f.). Eine Siedlungsgemeinschaft, die mit dem Fluss Tjuteå zu verbinden wäre, ist aber völlig unbekannt. Alternativ denkt sich deswegen Svennung (S. 53), allerdings ohne jeglichen Grund anzuführen, dass sich der Name Thiuta ursprünglich auf den größeren Fluss Råån bezogen habe, aber auch dann wäre auf keine demographische Grundlage hinzuweisen. Diese Sachlage spricht dafür, dass die Lesart Theustes in Kombination mit der alten Landschaft Tjust wieder mal zu prüfen ist. In der Aufzählung der Völker bei Jordanes sind bekanntlich zwei Gruppen zu erkennen (Svennung 1967 S. 141 ff.). Zuerst kommt die Reihe mit den weit auseinanderliegenden Völkern Adogit im nördlichen Skandinavien, Screrefennae, d.h. den Samen (Abschnitt 3.5), auch im nördlichen Skandinavien und Suehans, d.h. den Svear im Mälarseegebiet in Zentralschweden (Abschnitt 3.1). Nach dieser nördlich-östlichen Reihe folgen die zum großen Teil kleineren Völker- schaften, die hauptsächlich an der westschwedischen und norwegischen Küs- te leben. Diese Reihe fängt mit Theu(s)tes an. Es liegt aber nahe anzunehmen, dass diese nach Suehans erwähnte Völkerschaft ursprünglich auch zur ersten Reihe gehört hat, aber aus Versehen in die andere, westliche Reihe hingeraten ist. So wurde der Text auch aufgefasst, bis sich Lauritz Weibull für die Umlo- kalisierung der betreffenden Völkerschaft von der Ostküste zur Westküste einsetzte. Im Hinblick auf alle Fehler und Ungenauigkeiten in den Angaben über nordische Völkerschaften bei Jordanes fällt der hier angenommene Fehler an der Grenze der beiden Völkerreihen keinesfalls auf. Wir brauchen keine Be- denken zu haben, die alte Identifikation der Theustes mit dem Volk von Tjust beizubehalten, die AE vertritt und die ich schon früher befürwortet (Anders- son 2005b S. 594) und hier näher zu begründen versucht habe. Wenn wir von der Lesart Theustes ausgehen, lässt sich die Lesart Theutes vielleicht durch Einfluss des Ethnikons Teutonen (s. Abschnitt 3.3) erklären (Svennung 1967 S. 53). Über die Etymologie des Landschaftsnamens Tjust äußert sich AE auffallend knapp. Außer der Erwähnung einer Idee, Tjust als -st-Ableitung zu awn. 005- andersson (page).fm Page 29 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

þjóð f. ‘Volk’ (< germ. *þeuðō) zu verstehen, begnügt sich AE mit einem Hin- weis auf das etymologische Wörterbuch von Jan de Vries (1962 S. 614), in dem Tjust mit awn. þjóstr m. ‘Zorn, Heftigkeit, Gewalt’ zusammengebracht wird. Die Kombination mit diesem Wort ist zweifellos richtig, aber über den näheren Zusammenhang äußert sich AE nicht. Das liegt daran, dass die Ver- fasser die Darstellungen sowohl in SOL (S. 226 s.n. Norra Tjusts härad) wie in einem Artikel in RGA (Andersson 2005b S. 594) übersehen haben, in denen eine topographisch unterbaute Deutung des Namens von Lennart Mo- berg wiedergegeben wird. Als altschwedische Namenform ist Þiuster m. anzusetzen (â þiusti, d.h. a (‘in’, eigentlich ‘auf ’) Þiusti, in einer Runeninschrift aus dem Beginn des 11. Jahrhunderts). Eine Siedlungsgemeinschaft mit zentraler Bedeutung hat wahrscheinlich den Namen einer Bucht, *Þiuster m., übernommen, der seinerseits als sekundär zu einem Flussnamen, *Þiust f. ‘die Brausende’, zu erklären ist. Die Kombination von Theustes mit der Landschaft Tjust eröffnet auch eine Möglichkeit, Vagoth (AE S. 294), das unmittelbar zusammen mit Theus- tes auftritt (s. oben), vielleicht sicherer zu verstehen. Dieses Ethnikon, für das eine sichere Identifikation noch fehlt, ist am ehesten ein Kompositum mit -goth als Zweitglied (s. Abschnitt 3.2) und aschw. vagher m. ‘Bucht’ als Erst- glied (mit Vereinfachung -gg- zu -g-; Svennung 1967 S. 55 ff.). Im Nordosten wird die Landschaft Tjust von der Bucht Valdemarsviken begrenzt. Im in- nersten Teil dieser Bucht liegt Valdemarsvik, eine Ortschaft, die nach einem Dorf namens Vammar (j Wagmare 1383) benannt worden ist. Das Erstglied dieses Namens ist eben aschw. vagher, auf die Bucht Valdemarsviken bezogen; das Zweitglied, -mar, bedeutet ‘seichte und sumpfige Bucht’ (SOL S. 341). Es ist gut möglich, dass sich Vag- in Vagoth auf das in Vammar enthal- tene vagher bezieht. Dies ist jedenfalls bis jetzt die einzige Kombination von Vagoth mit einem tatsächlich vorhandenen Ortsnamen, der das Element Vag- enthält. Die Lokalisierung der Vagoth zur Bucht Valdemarsviken ist ernsthaft zu erwägen.

Bei antiken Autoren tritt ein Volk Fenni/Finni (Pl.) auf. Die ursprüngliche Form dieses germanischen Ethnikons ist unsicher. Ende des 1. Jahrhunderts benutzt Tacitus die -e-Form: Fennorum (Gen. Pl.), Fennis (Dat. Pl.), Fennos (Akk. Pl.), Ptolemaios im folgenden Jahrhundert dagegen die -i-Form: Φιπ ννοι, auch Φι˜ννοι (Nom. Pl.), und die -i-Form findet sich auch bei Jordanes im 6. Jahrhundert: Finni (Nom. Pl.) (AE S. 123). Neben Fenni/Finni ist bei 005- andersson (page).fm Page 30 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Jordanes und seinem Zeitgenossen Prokop auch ein Kompositum bezeugt, dessen Erstglied sich auf das für die Samen kennzeichnende Skilaufen bezieht. Prokop erwähnt Σκριϑιπ ϕινοι (Nom. Pl.), Σκριϑιϕιπ νων17 (Gen. Pl.), Jor- danes hat eine entstellte Form: Screrefennae (AE S. 241). Die lateinischen und griechischen Formen sprechen für einen germanischen a-Stamm, was mit awn. finnr m. ‘Same; Finne’, ae. finnas (Pl.) übereinstimmt (Koivulehto 1995 S. 82). Bei den antiken Autoren bezieht sich Fenni/Finni nach allgemeiner Auf- fassung wahrscheinlich, jedenfalls hauptsächlich, auf die Samen in Nordskan- dinavien, d.h. auf das finnisch-ugrische Volk, das in Skandinavien mit den Germanen in Kontakt kam (Andersson 2006b S. 610 f., im Druck)18. Noch deutlicher kommt der Bezug auf die Samen durch das genannte Komposi- tum, Schrittfinnen (so RGA 27, 2004, S. 330), zum Ausdruck. Fenni/Finni hat ursprünglich keine ethnische Bedeutung gehabt, sondern ist, ausgehend von der appellativischen Bedeutung des Wortes, von den Ger- manen als Benennung ihrer Nachbarn in Nordskandinavien gebraucht worden. Die Etymologie des Wortes ist nicht sicher ermittelt worden. Zwei Al- ternativen werden als besonders erwägenswert genannt (Koivulehto 1995 S. 82, AE S. 124): Zusammenhang mit dem Verb finden oder mit dt. Finne, schw. fena ‘Flosse’, im letzteren Fall eventuell eine Lehnübersetzung. Mit der ersten Alternative wäre eine ursprüngliche Bedeutung ‘Sammler’, ‘Wande- rer’, ‘(Spur-)Jäger’ o.Ä. anzunehmen. Fenni/Finni hätte dann ursprünglich Lebensart und Erwerb angegeben und wäre speziell auf die Samen bezogen worden. Für die letztere Erklärung des Wortes spricht der Umstand, dass es mit der angegebenen Bedeutung wahrscheinlich auch in einem germanischen Land- schaftsnamen, Finnveden, im südskandinavischen Småland vorliegt. Die Ein- wohner von Finnveden sind bei Jordanes (3, 22) als Finnaithae (Nom. Pl.) er- wähnt (AE S. 126 f.). Der Name der Landschaft ist in Runeninschriften aus der Zeit um 1000 belegt: â finhiþi Sm Nr. 52 (S. 157 ff.), â finaiþi U Nr. 130 (S. 192 ff.), d.h. a (‘in’, eigentlich ‘auf ’) Finn(h)æiði (NRL S. 311 f.). Der letztere Beleg steht im Dativ (Befindlichkeit), der erstere im Akkusativ (Rich- tung)19.

17 Korrigiert nach der Ausgabe; Druckfehler in AE (S. 241): -ον. 18 In Nordskandinavien ist nach Jordanes (3, 23) noch ein Volk, Vinoviloth, bezeugt, das u.a. mit den Kwänen, d.h. den Finnen, in Verbindung gebracht worden ist. Es hat aber wenig Zweck zu versuchen, dieses Ethnikon, dessen germanische Herkunft unsicher ist, zu deuten; es ist am ehesten als undeutbar zu bezeichnen (AE S. 305 f.; vgl. Eggers 2001). Es ist also unsicher, ob die Finnen in Jordanes’ Skandia-Beschreibung auftreten. 19 Sm gibt korrekt „till Finnveden“ (till ‘nach’) an, bezeichnet aber aus Versehen Finnhæiði als Dativ. 005- andersson (page).fm Page 31 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Das Zweitglied des Namens (a) Finn(h)æiði ist nach allgemeiner Meinung entweder awn. heiðr f., wahrscheinlich im Sinne von ‘Wald’ (s. dazu Anders- son 1999b mit Lit.), oder awn. eið n./eiði20 n. ‘Landenge; Strecke, wo man den Wasserweg verlassen und über Land gehen muss’ (de Vries 1962 S. 95 s.v. eið), hier in einer ursprünglicheren Bedeutung ‘Weg’ (sekundär auf die Land- schaft übertragen). Die Belege, mit -h- nur in einem Runenbeleg (Elmevik 1978 S. 43 f.), können die Wahl nicht entscheiden, da ein -h- in dieser Stel- lung früh schwinden musste. Schon im Mittelalter wurde übrigens das Zweit- glied oft als aschw. viþer m. ‘Wald’ umgedeutet. (SOL S. 74.) Die Flexion in der Runeninschrift Sm Nr. 52 spricht wegen der Akkusativ- form Finnhæiði am ehesten für heiðr, lässt sich aber auch durch die Annahme der Alternativform eiði erklären21. In einem Landschaftsnamen mit einer Völkerschaftsbezeichnung als Erstglied erwartet man als Zweitglied am ehesten eine Raumbezeichnung. Solche Namen bilden einen Hauptteil der Namen von Landschaften und Siedlungsgemeinschaften, z.B. Hordaland, Värmland, Finnmark, Telemark, Ringerike, Trondheim; aschw. Sæbohæraþ, Sioboraþ (-hæraþ n., -raþ n. ‘Siedlungsgemeinschaft’, Sæbo(a)-, Siobo(a)- Gen. Pl. ‘Einwohner am See’) (Andersson 2001a S. 563 ff.). Auch typologisch ist also heiðr als Zweitglied der Alternative eiði vorzuziehen. Die alternative Deutung des Zweitglieds als eið(i) ist dadurch aufgekom- men, dass sich durch Finnveden am Fluss Lagan entlang eine vorgeschichtliche Hauptstraße erstreckt, die von Süden in die Skandinavische Halbinsel hineinführt (Elmevik 1978 S. 44 mit. Lit.). Nach dieser Straße sei die umge- bende Landschaft benannt worden. Landschaftsnamen dieser Art kommen zwar nicht sehr häufig vor, sind aber eindeutig bezeugt. Ein Beispiel ist aschw. Reþvægher m. ‘Reitweg, Fahrweg’, der Name einer Siedlungsgemeinschaft in Västergötland. Bekannter ist der Ländername Norwegen, der sich ursprüng- lich auf die Seestraße an der norwegischen Küste entlang bezieht. (Andersson 2001a S. 558, 562.) Beispiele dieses Namentyps mit einer Völkerschaftsbe- zeichnung als Erstglied sind mir nicht bekannt. Es dürfte ausgeschlossen sein, dass sich das Erstglied von Finnveden auf ein in Südskandinavien lebendes finnisch-ugrisches Volk bezieht. Allem An- schein nach handelt es sich vielmehr um eine germanische Völkerschaft, die mit dem germanischen Wort „Finnen“ benannt worden ist, und zwar am ehesten mit Bezug auf ihre Lebensart als Sammler und Jäger (Brink 1998 S.

20 Zu eiði s. Elmevik 1978 S. 35 f. 21 NRL (S. 312) gibt als Kasus „Ack. (?)“ an; das Zögern ist, wie mir die Autorin mitteilt, durch die Al- ternative eið bedingt. 005- andersson (page).fm Page 32 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

314 f., Vikstrand 1999 S. 17, SOL S. 74). Dies würde dafür sprechen, dass sich das Wort Fenni/Finni ursprünglich auf solchen Erwerb bezogen hat. Die alternativ zu erwägende Etymologie von Fenni/Finni überzeugt jedenfalls nicht. Neulich haben zwei Forscher, Jurij Kusmenko (2008 S. 333 f.) und Staffan Fridell (2008 S. 43 f.), von der eið(i)-Alternative ausgehend, vorgeschlagen bzw. erwogen, dass sich Finn- nicht auf die Einwohner von Finnveden, sondern auf ein weit nördlicheres, nördlich von Zentralschweden wohnendes Volk bezieht. Finnæiði wäre dann der Beginn eines langen Landweges zu einem entfernten Ziel. Kusmenko schlägt vor, Finnveden als ‘Weg zu den Finnen (d.h. Samen)’ zu erklären22. Er geht dabei von einer südlichen Verbreitung der Samen aus, die nicht realistisch ist. Das germanische Gebiet auf der Skandinavischen Halb- insel erstreckt sich nördlich bis zum Tröndelag in Norwegen und bis Jämt- land und Ångermanland in Schweden; südlich davon sind Samen nicht in größerem Umfang nachgewiesen worden (dazu zuletzt Andersson im Druck). Fridell nimmt im Gegensatz zu Kusmenko dieselbe Bedeutung von Finn- an wie Brink und Vikstrand, und da eine ältere Kulturstufe ohne Landwirt- schaft in Finnveden nicht für die Eisenzeit anzunehmen sei, könnte sich Finn- nach der Meinung Fridells auf eine nördlichere Bevölkerung beziehen. Eher ist aber mit Brink und Vikstrand anzunehmen, dass Finn- mit einer bronzezeitlichen (oder gar älteren) Kulturstufe in Finnveden zusammen- hängt. Günter Neumann (1995, referiert in AE S. 127) nimmt die Frage auf, ob dem durch Finnaithae bei Jordanes bezeugten a-Stamm eine entsprechende Stammbildung in Skandinavien zugrunde liegen könnte. Eine solche Bildung ist aber unwahrscheinlich. Am ehesten ist die von Jordanes überlieferte lateinische Einwohnerbezeichnung direkt zum Landschaftsnamen gebildet worden. Eine alte einheimische Benennung der Einwohner von Finnveden scheint nicht bekannt zu sein.

22 Kusmenko (2008 S. 336) erwägt auch die Möglichkeit, dass Finnveden „den Personennamen Finnr (nur etymologisch ‘Same’) enthält“. Awn. Finnr, Gen. Finns, kommt ja nicht in Frage; formal denkbar wäre die schwache Nebenform Finni, Gen. Finna. Die Erklärung des Landschaftsnamens aus einem Per- sonennamen ist aber abwegig. 005- andersson (page).fm Page 33 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

In Anbetracht des riesigen Materials ist die Beherrschung der formalen Seite in AE gut gelungen. Die große Bibliographie (S. 315–372) ist sorgfältig zusammengestellt. Mir ist nur das Fehlen eines einzigen Titels aufgefallen: Teleman 1981 (S. 126). Gemeint ist ein Aufsatz von 1980 (nicht 1981; s. Quellen und Literatur). Russisches etymologisches Wörterbuch von Max Vasmer erscheint in der Bibliographie als „Vasmer REW“ (S. 357). Im Text wird aber als Hinweis gelegentlich auch nur REW angegeben (S. 117, 201), was man dann in der Bibliographie nicht findet. Von Herwig Wolfram, Die Goten, wird die dritte Auflage (1990) angegeben (S. 360). Dieses Werk liegt jetzt in der vierten Auflage (2001) vor. Elis Wadstein, in der Bibliographie durch mehrere Titel vertreten (S. 358), wird als Forscherin aufgefasst (S. 109, 248). Elis ist aber ein Männername, eine Variante von Elias (Brylla 2004 S. 68). Für altwestnordische Sprache treten neben „awn.“ drei Benennungen auf: altisländisch (aisl.), altnordisch (an.) und altnorwegisch (anorw.). Deutscher Tradition entsprechend wird altnordisch auch in AE irreführend im Sinne von ‘altwestnordisch’ gebraucht. Altisländisch und altnorwegisch sind vor allem dann auseinanderzuhalten, wenn es sich um Ortsnamen oder Einwoh- nerbezeichnungen in Island oder Norwegen handelt. Es ist somit völlig korrekt, „anorw.“ in den Artikeln GRANNI (S. 157), RANI (S. 225 f.) und RAUMARIC (S. 226) zu benutzen. Dagegen stört „anorw.“ in den Artikeln über Franken (S. 128) und Kimbern (S. 99). Ausnahmsweise werden mit „aisl.“ und „anorw.“ verschiedene Sprachvarianten angegeben: „aisl. konungr, anorw. kunungr“ (S. 159). Normalerweise wird aber „aisl.“ durch das ganze Buch hindurch als Bezeichnung für altwestnordisch benutzt. Auch „an.“ tritt häufig im ganzen Buch auf. Dagegen kommt „awn.“ eher selten vor. Ich habe den Eindruck, dass die beiden Verfasser unterschiedliche Präferenzen haben, was aber hier dahingestellt bleiben muss. Für eine eventuelle zweite Auflage wären „awn.“ und, wenn besonders motiviert, „aisl.“ und „anorw.“ zu emp- fehlen. Das Korrekturlesen hätte etwas sorgfältiger sein können. Aus der Biblio- graphie können einige Beispiele von Druckfehlern angeführt werden: Namn och bydg (S. 315) – recte: Namn och bygd, Sammlund (S. 318) – recte: Sammlung, Greuenich (S. 324) – recte: Geuenich, sophus (S. 336) – recte: Sophus, Stadnes (S. 354) – recte: Sandnes (s. Abschnitt 1), oslo (ib.) – recte: Oslo, folkenamnen (S. 355) – recte: folknamnen. Einige inkorrekte altwest- 005- andersson (page).fm Page 34 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

nordische Wortformen habe ich in den Artikeln notiert: hœttr für hottr˛ (S. 91), vidr für viðr (S. 126), sudr für suðr (S. 252), Þjóð für þjóð (S. 271), dróttin für dróttinn (S. 272).

In der Erforschung altgermanischer Ethnika bildet das Handbuch AE einen kaum zu überschätzenden Fortschritt. Seit der Mitte des vorvorigen Jahr- hunderts bis heute wird dieser Wortschatz intensiv und anhaltend diskutiert, mit Beiträgen von Caspar Zeuß, Karl Müllenhoff, Sophus Bugge, Theodor von Grienberger, Moritz Schönfeld, Adolf Noreen, Rudolf Much, Otto von Friesen, Elias Wessén, Ernst Schwarz, Josef Svennung, Günter Neumann, Norbert Wagner, um nur einige der führenden Vertreter zu nennen. Diese Diskussion liegt jetzt in AE in konzentrierter Form vorbildlich zusammenge- fasst vor. In dieser Rezension wird nur ein sehr begrenzter Teil der in AE behandel- ten Ethnika besprochen, aber hoffentlich gibt sie trotzdem eine Auffassung von den Qualitäten des Handbuchs. AE enthält, der Forschungslage entsprechend, neben vielen Antworten auch manche Fragen, die noch zu stellen und möglichst zu beantworten sind. Dessen größter Wert liegt darin, dass hier eine sichere Grundlage für die weitere Forschung über altgermanische Ethni- ka geschaffen worden ist. Zu dieser Diskussion möchte diese Rezension bei- tragen und vor allem anregen.

Andersson, Thorsten, 1972: Norden och det forna Europa. Några synpunkter på ortnamnens ålder och samband. In: NoB 60. S. 5–58. — 1989: Rezension von Reichert 1987. In: NoB 77. S. 153–155. — 1991: Rezension von Reichert 1990. In: NoB 79. S. 245 f. — 1995: Rezension von Rübekeil 1992. In: NoB 83. S. 216 f. — 1996a: Götar. In: Från götarna till Noreens kor. Hyllningsskrift till Lennart Elmevik på 60-årsdagen 2 februari 1996. Redigerad av Eva Brylla, Svante Strandberg & Mats Wahl- berg. Uppsala. (Skrifter utgivna genom Ortnamnsarkivet i Uppsala. Serie B. Meddelan- den 11.) S. 33–50. — 1996b: Götar, goter, gutar. In: NoB 84. S. 5–21. — 1998a: Gøtar. Namenkundliches. In: RGA 12. S. 278–283. — 1998b: Goten. Philologisches. Namenkundliches. In: RGA 12. S. 402 f. — 1998c: Granii. In: RGA 12. S. 589 f. 005- andersson (page).fm Page 35 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

— 1998d: Heiðmork˛ – heinir. Ett diskussionsbidrag. In: Ord etter ord. Heidersskrift til Oddvar Nes 27. desember 1998. Redigert av Gunnstein Akselberg & Jarle Bondevik. Bergen. S. 31–41. — 1999a: Háleygir. In: RGA 13. S. 407–410. — 1999b: Hedemark. Namenkundliches. In: RGA 13. S. 103 f. — 1999c: Heinir. In: RGA 14. S. 250 f. — 1999d: Hilleviones. In: RGA 14. S. 575. — 1999e: Himmerland. In: RGA 14. S. 583 f. — 2000: Hordar. In: RGA 15. S. 115 f. — 2001a: Länder- und Landschaftsnamen. Skandinavien. In: RGA 17. S. 557–569. — 2001b: Markamenn. In: RGA 19. S. 284 f. — 2003a: Gutþiuda och Gutland – en tillfällig likhet? In: Namn och kulturella kontakter i Östersjöområdet. Handlingar från NORNA:s 30:e symposium i Visby 14–16 september 2001. Redigerade av Staffan Nyström. Uppsala. (NORNA-rapporter 78.) S. 74–86. — 2003b: Rugier. Namenkundliches. In: RGA 25. S. 452–455. — 2004: Landschaften – Stämme – Reiche. Sprachliche Zusammenhänge in altnordischer Zeit. In: Völkernamen – Ländernamen – Landschaftsnamen. Protokoll der gleichnami- gen Tagung im Herbst 2003 in Leipzig. Hrsg. von Ernst Eichler, Heinrich Tiefenbach & Jürgen Udolph. Redaktion: Kirstin Casemir & Uwe Ohainski. Leipzig. (Onomastica Lipsiensia 2.) S. 9–32. — 2005a: Från Svethiudh till Svearike ur språklig synvinkel. In: Namnens dynamik. Utveck- lingstendenser och drivkrafter inom nordiskt namnskick. Handlingar från den trettonde nordiska namnforskarkongressen i Tällberg 15–18 augusti 2003. Redigerade av Staffan Nyström. Uppsala. (NORNA-rapporter 80.) S. 53–76. — 2005b: Skandinavische Stämme § 1–6. In: RGA 28. S. 587–602. — 2005c: Theophore Namen. In: RGA 30. S. 442–452. — 2006a: Rezension von Zur Geschichte der Gleichung „germanisch–deutsch“. Sprache und Namen, Geschichte und Institutionen. Hrsg. von Heinrich Beck, Dieter Geuenich, Heiko Steuer & Dietrich Hakelberg (2004). In: SAS 24. S. 131–135. — 2006b: Vorgermanisch/Vorindogermanisch. Skandinavien. In: RGA 32. S. 608–612. — 2007: Svear, goter och burgunder. Germanska stammar med en spännande historia. In: Namn och mångkultur – flerspråkiga miljöer och kulturella influenser. Föredrag vid Ort- namnssällskapets i Uppsala 70-årssymposium 21–22 oktober 2006. Redigerade av Ka- tharina Leibring, Staffan Nyström & Mats Wahlberg. Uppsala. S. 13–20. — 2008: Eygotaland in der altwestnordischen Literatur. In: NoB 96. S. 5–11. — im Druck: Der nordgermanische Sprachzweig. In: Das Reallexikon der germanischen Al- tertumskunde. Ergebnisse und Perspektiven (vorläufiger Titel). Hrsg. von Heinrich Beck, Dieter Geuenich & Heiko Steuer. Berlin–New York. (Ergänzungsbände zum Re- allexikon der germanischen Altertumskunde.) Bammesberger, Alfred, 1996: Gotisch ansis und urgermanisch *ans(u)-. In: BNF NF 31. S. 231–240. Beck, Heinrich, 1998: Die germanischen Sprachen der Völkerwanderungszeit. In: Sprachge- schichte. Ein Handbuch zur Geschichte der deutschen Sprache und ihrer Erforschung. 2., vollständig neu bearbeitete und erweiterte Aufl. Hrsg. von Werner Besch, Anne Bet- ten, Oskar Reichmann & Stefan Sonderegger. 1. Berlin–New York. (Handbücher zur Sprach- und Kommunikationswissenschaft 2.1.) S. 979–993. Behre, K.-E., 1994: Fichte. Botanisches. In: RGA 8. S. 608 f. — 2005: Tanne. Botanisch. In: RGA 30. S. 283–285. Bjorvand, Harald, 2008: Oslo. In: NoB 96. S. 25–34. 005- andersson (page).fm Page 36 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Blöndal, Sigfús, 1920–24: Íslensk-dönsk orðabók/Islandsk-dansk Ordbog. Reykjavík. Brate, Erik, 1910: Hünen. In: Zeitschrift für deutsche Wortforschung 12. S. 108–115. Brink, Stefan, 1998: Land, bygd, distrikt och centralort i Sydsverige. Några bebyggelsehisto- riska nedslag. In: Centrala platser – centrala frågor. Samhällsstrukturen under järnål- dern. En vänbok till Berta Stjernquist. Redaktion: Lars Larsson & Birgitta Hårdh. Stock- holm. (Acta archaeologica Lundensia. Series in 8o 28. Uppåkrastudier 1.) S. 297–326. Brylla, Eva, 2004: Förnamn i Sverige. Kortfattat namnlexikon. Stockholm. (Skrifter utgivna av Svenska språknämnden 88.) Cleasby, Richard & Vigfusson, Gudbrand, 1957: An Icelandic-English dictionary. Initiated by Richard Cleasby. Subsequently revised, enlarged and completed by Gudbrand Vigfus- son. 2nd ed. with a supplement by William A. Craigie. Oxford … Dalberg, Vibeke, 1997: Zum fragwürdigen proprialen Status der Ethnonyme. In: Wort und Name im deutsch-slavischen Sprachkontakt. Ernst Eichler von seinen Schülern und Freunden. Hrsg. von Karlheinz Hengst, Dietlind Krüger & Hans Walther unter Mitar- beit von Inge Bily. Köln–Weimar–Wien. S. 33–47. Eggers, M., 2001: Kvenir. In: RGA 17. S. 514 f. Elmevik, Lennart, 1978: Utvecklingen av urnord. ai i icke huvudtonig ställning. Ett ljudhis- toriskt problem i ny belysning. In: Meijerbergs arkiv för svensk ordforskning 15. S. 5–85. Fischer, Svante, 2006: Rezension von Nedoma 2004. In: NoB 94. S. 175 f. Flemström, Bertil, 1970: Bynamnet Ammer. In: NoB 58. S. 118–152. Fridell, Staffan, 2008: Ortnamn och inbyggarbeteckningar i kronobergska runinskrifter. In: Kronobergsboken. S. 43–46. Fries, Sigurd, 1957: Studier över nordiska trädnamn. Uppsala. (Skrifter utgivna av Kungl. Gustav Adolfs Akademien 29. Studier till en svensk dialektgeografisk atlas 3.) von Friesen, Otto, 1915: Om det svenska rikets uppkomst. Stockholm. (Studentföreningen Verdandis småskrifter 200.) Fritzner = Fritzner, Johan: Ordbog over det gamle norske Sprog. Omarbeidet, forøget og forbedret Udgave 1–3. 1886–96. Kristiania … – 4. Rettelser og tillegg ved Finn Hødne- bø. 1972. Oslo–Bergen–Tromsø. Hald, Kristian, 1965: Vore Stednavne. 2. reviderede og forøgede Udgave. København. Halvorsen, Eyvind Fjeld, 1961: Haddingjar. In: KL 6. Sp. 40 f. Heidermanns, Frank, 1993: Etymologisches Wörterbuch der germanischen Primäradjek- tive. Berlin–New York. (Studia linguistica Germanica 33.) Hellquist, Elof, 1948: Svensk etymologisk ordbok. 3 upplagan. Lund. Hjärne, Erland, 1947: Vestmarr och Grenland. En tolkningsfråga i Ynglingatal och ett kapitel ur Norges historiska geografi. In: SaoS. S. 19–68. Høeg, Ove Arbo, 1960: Gran. In: KL 5. Sp. 419 f. Holm, Gösta, 1991: De nordiska anger-namnen. Lund. (Det Norske videnskaps-akademi 2. Hist.-filos. klasse. Skrifter. Ny serie 18.) Hultén, Eric, 1971: Atlas över växternas utbredning i Norden. Fanerogamer och ormbunks- växter/Atlas of the distribution of vascular plants in northwestern Europe. Andra helt omarbetade upplagan. Stockholm. Jordanes = Iordanis Romana et Getica. Recensuit Theodorus Mommsen. 1882. Berolini. (Monumenta Germaniae historica. Auctores antiquissimi 5.1.) (Hinweise auf Getica bezogen.) Kluge, Friedrich, 1926: Nominale stammbildungslehre der altgermanischen dialekte. 3. aufl. bearbeitet von Ludwig Sütterlin & Ernst Ochs. Halle (Saale). (Sammlung kurzer grammatiken germanischer dialekte. Ergänzungsreihe 1.) 005- andersson (page).fm Page 37 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

— & Seebold, Elmar, 2002: Etymologisches Wörterbuch der deutschen Sprache. 24., durch- gesehene und erweiterte Aufl. Berlin–New York. Koivulehto, J., 1995: Finnland. Sprachliches. In: RGA 9. S. 77–89. Krause, Wolfgang, 1944: Ing. In: Nachrichten von der Akademie der Wissenschaften in Göttingen aus dem Jahre 1944. Philologisch-historische Klasse. S. 229–254. — 1968: Handbuch des Gotischen. 3., neubearbeitete Aufl. München. (Handbücher für das Studium der Germanistik.) Kuhn, H., 1973: Ambronen. Sprachliches. In: RGA 1. S. 252. Kusmenko, Jurij, 2008: Der samische Einfluss auf die skandinavischen Sprachen. Ein Beitrag zur skandinavischen Sprachgeschichte. Berlin. (Berliner Beiträge zur Skandinavistik 10.) LaN 1, 2 = Reichert 1987 bzw. 1990. Lund, Allan A., 1998: Die ersten Germanen. Ethnizität und Ethnogenese. Heidelberg. Nedoma, Robert, 2002: Altgermanische Anthroponyme in runenepigraphischen (und anderen) Quellen. Ein Projektbericht. In: Person und Name. Methodische Probleme bei der Erstellung eines Personennamenbuches des Frühmittelalters. Hrsg. von Dieter Geuenich, Wolfgang Haubrichs & Jörg Jarnut. Berlin–New York. (Ergänzungsbände zum Reallexikon der germanischen Altertumskunde 32.) S. 105–126. — 2003: Pietroassa. Runologisches. Lesung, Deutung. In: RGA 23. S. 155–158. — 2004: Personennamen in südgermanischen Runeninschriften. Studien zur altgermanischen Namenkunde 1.1.1. Heidelberg. (Indogermanische Bibliothek. 3. Reihe.) Nerman, Birger, 1925: Det svenska rikets uppkomst. Stockholm. (Föreningen för svensk kulturhistoria. Böcker 6.) Neumann, Günter, 1981a: Burgunden. Namenkundliches. In: RGA 4. S. 230 f. (Neudruck in: Neumann 2008. S. 314 f.) — 1981b: Chaideinoi. In: RGA 4. S. 364 f. (Neudruck in: Neumann 2008. S. 317.) — 1981c: Cherusker. Namenkundliches. In: RGA 4. S. 430 f. (Neudruck in: Neumann 2008. S. 325 f.) — 1995: Finnaithae. In: RGA 9. S. 70. (Neudruck in: Neumann 2008. S. 355 f.) — 1998: Germanen, Germania, Germanische Altertumskunde 2. Sprache und Dichtung A. Name und Namen. Die Deutungen des Ethnonyms ,Germani‘. In: RGA 11. S. 259–265. (Neudruck in: Neumann 2008. S. 371–378.) — 2000: Ingwäonen. In: RGA 15. S. 431 f. (Neudruck in: Neumann 2008. S. 380–382.) — 2008: Namenstudien zum Altgermanischen. Hrsg. von Heinrich Hettrich & Astrid van Nahl. Berlin–New York. (Ergänzungsbände zum Reallexikon der germanischen Alter- tumskunde 59.) Noreen, Adolf, 1923: Altisländische und altnorwegische grammatik (laut- und flexionslehre) unter berücksichtigung des urnordischen. 4. vollständig umgearbeitete aufl. Halle (Saale). (Sammlung kurzer grammatiken germanischer dialekte 4. Altnordische grammatik 1.) Norrøn ordbok = Heggstad, Leiv, Hødnebø, Finn & Simensen, Erik: Norrøn ordbok. 5. ut- gåva av Gamalnorsk ordbok ved Hægstad & Torp. 2008. Oslo. Nyman, Eva, 2000: Nordiska ortnamn på -und. Uppsala. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 70. Studier till en svensk ortnamnsatlas 16.) — 2005: Svear. Sprachlich. In: RGA 30. S. 163–165. Oettinger, Norbert, 2004: Zu nordischen Runeninschriften. In: Namenwelten. Orts- und Personennamen in historischer Sicht. Hrsg. von Astrid van Nahl, Lennart Elmevik & Stefan Brink. Berlin–New York. (Ergänzungsbände zum Reallexikon der germanischen Altertumskunde 44.) S. 652–658. 005- andersson (page).fm Page 38 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Orosius = The Old English Orosius. Ed. by Janet Bately. 1980. Oxford … (Early English text society. Supplementary series 6.) Reichert, Hermann, 1987: Lexikon der altgermanischen Namen 1. Text. EDV: Willibald Kraml & Hermann Reichert. Wien. (Österreichische Akademie der Wissenschaften. Schriftenreihe der Kommission für Altgermanistik. Thesaurus Palaeogermanicus 1.1.) — 1990: Lexikon der altgermanischen Namen 2. Register. Erstellt von Robert Nedoma & Hermann Reichert. Wien. (Österreichische Akademie der Wissenschaften. Schriften- reihe der Kommission für Altgermanistik. Thesaurus Palaeogermanicus 1.2.) — 2000: Rezension von Lund 1998. In: Göttingische gelehrte Anzeigen 252. S. 139–175. Rübekeil, Ludwig, 1992: Suebica. Völkernamen und Ethnos. Innsbruck. (Innsbrucker Beiträge zur Sprachwissenschaft 68.) — 2002a: Diachrone Studien zur Kontaktzone zwischen Kelten und Germanen. Wien. (Österreichische Akademie der Wissenschaften. Philosophisch-historische Klasse. Sit- zungsberichte 699.) — 2002b: Scandinavia in the light of ancient tradition. In: The Nordic languages. An international handbook of the history of the North Germanic languages. Ed. by Oskar Bandle (main ed.) & al. 1. Berlin–New York. (Handbücher zur Sprach- und Kommunikations- wissenschaft 22.1.) S. 594–604. — 2004: Stammes- und Völkernamen. In: Namenarten und ihre Erforschung. Ein Lehr- buch für das Studium der Onomastik. Anlässlich des 70. Geburtstages von Karlheinz Hengst hrsg. von Andrea Brendler & Silvio Brendler. Mit einem Geleitwort von Volk- mar Hellfritzsch. Hamburg. (Lehr- und Handbücher zur Onomastik 1.) S. 743–771. — 2006: Völker- und Stammesnamen. Sprachlich-philologisch. In: RGA 32. S. 487–500. Schönfeld, M., 1911: Wörterbuch der altgermanischen Personen- und Völkernamen. Nach der Überlieferung des klassischen Altertums bearbeitet. Heidelberg. (Germanische Bibliothek 1. Sammlung germanischer Elementar- und Handbücher. 4. Reihe. Wörter- bücher 2.) (2., unveränderte Aufl. 1965. Heidelberg.) Sm = Smålands runinskrifter. Granskade och tolkade av Ragnar Kinander. 1. Text. 1935– 61. Stockholm. (Sveriges runinskrifter 4.1.) Søby Christensen, Arne, 2002: Cassiodorus, Jordanes and the history of the Goths. Studies in a migration myth. Copenhagen. Strid, Jan Paul, 2008: De origine Gothorum. In: Gotisk workshop. Et uformelt formidlings- træf. Odense. (Mindre skrifter udgivet af Center for middelalderstudier, Syddansk Uni- versitet, Odense 26.) S. 23–34. Svennung, J., 1967: Jordanes und Scandia. Kritisch-exegetische Studien. Stockholm. (Skrif- ter utgivna av K. Humanistiska vetenskapssamfundet i Uppsala 44.2 A.) — 1974: Skandinavien bei Plinius und Ptolemaios. Kritisch-exegetische Forschungen zu den ältesten nordischen Sprachdenkmälern. Uppsala. (Skrifter utgivna av K. Humanistiska vetenskapssamfundet i Uppsala 45.) Teleman, Ulf, 1980: Occam’s razor and the rise and fall of a Germanic phoneme. In: ALVAR. A linguistically varied assortment of readings. Studies presented to Alvar El- legård on the occasion of his 60th birthday. Stockholm. (Stockholm papers in English language and literature 1.) S. 207–218. Tveitane, M., 1986: Egðir. Namenkundliches. In: RGA 6. S. 456 f. U = Upplands runinskrifter. Granskade och tolkade av Elias Wessén & Sven B. F. Jansson. 1. Text. 1940–43. Stockholm. (Sveriges runinskrifter 6.1.1.) Vikstrand, Per, 1999: Ortnamn, centralplatser och det meningsfulla landskapet. In: NoB 87. S. 13–24. — 2004: Skúta and Vendil. Two place names in Ynglingatal. In: Namenwelten. Orts- und 005- andersson (page).fm Page 39 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Personennamen in historischer Sicht. Hrsg. von Astrid van Nahl, Lennart Elmevik & Stefan Brink. Berlin–New York. (Ergänzungsbände zum Reallexikon der germanischen Altertumskunde 44.) S. 372–387. de Vries, Jan, 1962: Altnordisches etymologisches wörterbuch. 2. verbesserte aufl. Leiden. Weibull, Lauritz, 1925: Skandza und ihre Völker in der Darstellung des Jordanes. In: ANF 41. S. 213–246. Wenskus, Reinhard, 1961: Stammesbildung und Verfassung. Das Werden der frühmittelal- terlichen gentes. Köln–Graz. (2., unveränderte Aufl. 1977. Köln–Wien.) — 1973: Ambronen. Geschichtliches. In: RGA 1. S. 252. Wessén, Elias, 1924: Studier till Sveriges hedna mytologi och fornhistoria. Uppsala. (Uppsa- la universitets årsskrift 1924. Filosofi, språkvetenskap och historiska vetenskaper 6.) Wolfram, Herwig, 2001: Die Goten. Von den Anfängen bis zur Mitte des sechsten Jahrhun- derts. Entwurf einer historischen Ethnographie. 4. Aufl. München. (Reihe ,Frühe Völ- ker‘.) — 2005: Gotische Studien. Volk und Herrschaft im frühen Mittelalter. München. Wood, Ian, 2003: Rezension von Søby Christensen 2002. In: Historisk tidsskrift 103. S. 465–484. Zimmer, Stefan, 2004: Germani und die Benennungsmotive für Völkernamen in der Anti- ke. In: Zur Geschichte der Gleichung „germanisch–deutsch“. Sprache und Namen, Ge- schichte und Institutionen. Hrsg. von Heinrich Beck, Dieter Geuenich, Heiko Steuer & Dietrich Hakelberg. Berlin–New York. (Ergänzungsbände zum Reallexikon der germanischen Altertumskunde 34.) S. 1–23. — 2005: Teutonen. In: RGA 30. S. 368 f. 005- andersson (page).fm Page 40 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

041- elmevik vappa (page).fm Page 41 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Byn Vappa återfinns i Tillinge sn, Åsunda hd, några kilometer väster om En- köping. Den är, som jag kunnat konstatera vid ett besök på platsen och som framgår också av t.ex. T 11H NO, belägen på krönet av en markant sluttning österut mot vidsträckt lågmark, gammal havsbotten. Något förslag till tolkning av namnet har veterligen inte framlagts. Av kända medeltida skrivningar av namnet är den äldsta från 1303 2/11: (in) huappa Knivsta SD 2 s. 399 or.1 Det finns ytterligare tre 1300-talsbelägg: (Jn) wappæ (parochia thyllinghæ) 1347 2/4 Stockholm SD 5 s. 653 or., (de) Wappa 1356 22/7 u.o. SD 7:1 s. 75 avskr. från 1600-talet (Hadorphs stora kopiebok) och (in) Hwappa 1375 21/7 Vappa SD 10 s. 494 avskr. från 1600-t. (en av Sparres kopieböcker). De första 1400-talsbeläggen härrör från 1430 5/2 u.o. SRAp or.: (j) hwappe (2 ggr) och 1431 18/2 Ovikens prästgård JHD 1 s. 220 or.: (j) hwappa ængh (i tyllinghe sokn). I ett brev från 1439 u.d. utfärdat på Åsunda härads tingsstad (SRAp or.) uppträder skrivningen (j) hwamppa.Under resten av 1400-talet dominerar skrivningar av typen (i, j) hwappa, men det finns också inte så få exempel på former med ett slutljudande e: (i) hwappe (i tillinge sogn) mitten av 1400-talet C 4 f. 2r, (j) hwappe 1457 2/5 Anundshög SRAp or., (j) hwappe 1457 C 7 f. 1v, (j) wappe 1458 7/2 Upp- sala SRAp or. Till beläggen av denna typ ansluter sig (i) huappe 1544 7/5 En- köpings stads tänkeböcker 1540–95 s. 31 or. Ortsuttalet av namnet har 1922 och 1935 upptecknats som v2À_pÀ. De föreliggande skrivningarna ger inget helt entydigt besked om vilken namnets äldsta fornsvenska form varit. Den tidigast betygade skriftformen skulle kunna tas till intäkt för att det rör sig om ett som ett svagt maskulinum böjt *Hwappe, och på samma sätt skulle 1400-talsskrivningarna (Oppa, i, j) hwappa kunna tolkas. I skrivningen (Jn) wappæ 1347, i ett brev vilket som Carl Ivar Ståhle (1946 s. 279) har gjort sannolikt är avfattat av en tysk skri- vare, kan æ stå för både a och e (se Ståhle a.a. s. 137); skrivarens proveniens för- klarar sannolikt också det initiala w för väntat hw i det aktuella belägget. Jag

1 Äldre skriftformer liksom nutida uttalsformer av i uppsatsen behandlade ortnamn är hämtade ur sam- lingarna i OAU. 041- elmevik vappa (page).fm Page 42 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

gör bedömningen att æ här står för e och anknyter till 1400-talsskrivningarna med slutljudande e, som vore svåra att förstå med en äldre nominativform *Hwappe som grund. Som en konsekvens av detta konstaterande bedömer jag den tidigast betygade skriftformen som icke vittnesgill och ansätter som äldsta fornsvenska grundform för namnet *Hwapper m. eller *Hwapp n. For- merna på -a är då att förklara som beroende på anslutning till den stora gruppen av plurala bebyggelsenamn på -a, sannolikt utifrån Hwappe som en stelnad singular dativform. Se om denna företeelse utförligt Brylla 1987 s. 38 ff., 78. Det uppländska Vappa kan enligt min mening sammanhållas med nyisl. hvappur m. ’Lavning, lille Dal’ och hvapp n. ’Fordybning, Sænkning’ (Blöndal s. 372). Som en -ia-avledning till hvapp(ur) är nyisl. hveppi n. ’dalsänka, liten fördjupning’ (Ísl. orðabók s. 429) att förstå. Detta sålunda endast från ny- isländsk tid betygade hvapp(ur) har vad härledningen beträffar såvitt jag kunnat finna behandlats endast av Alexander Jóhannesson (Jóhannesson s. 261) och Ásgeir Blöndal Magnússon (Magnússon s. 393). Jóhannesson anger som en möjlighet, men betecknar den som problema- tisk, att hvapp(ur) skulle kunna vara besläktat med bl.a. det starka verbet no. dial. kvekka < *hwekk- ’plötzlich erschrecken, zusammenfahren’ och nyisl. hvekkja ’ärgern, beleidigen, foppen’, som kunde tänkas höra till en indoeuropeisk rot »qeq- (qek-?)» i bl.a. lat. conquinisco, conquexi ’bücke mich nieder’ (s. 260). Motiveringen vore (jfr Falk & Torp s. 604 f.) att »guttural- und la- bialerweiterungen in parallelwurzeln häufig wechseln». Magnússon sammanhåller hvapp(ur) med verbet nyisl. hvappa i förbin- delserna hvappa sér frá ’ge sig i väg snabbt’ (Blöndal a.st. ger betydelsen ’göre en Afstikker’) och hvappa sig ’flacka omkring, ränna’, refl. hvappast ’komma oväntat, som en överraskning’, och vidare med det starka verbet fär. hveppa ’rycka till, bli förskräckt’, no. dial. kveppa ’ds.’ (som dock enligt Torp s. 346 har ursprungligt kw-; Torp uppger a.st. för övrigt felaktigt fär. kveppa i stället för det korrekta hveppa), shetl. hwepp ’rycka till plötsligt’, ’gripa, snappa efter något’. Till denna grupp hör enligt hans mening även da. dial. hwimpe ’slänga med huvudet, om häst’. – Det kan tilläggas att färöiskan också har ia-verbet hveppa (i förbindelsen hveppa seg) eller hveppast ’bevæges pludselig (el. rykvis), fare sammen, trække sig pludselig tilbage’, även hveppast við ’kvie seg ved’ (Ja- cobsen & Matras s. 177). Isl. hvapp(ur) är enligt Magnússon (a.st.) möjligen att förstå som ett urgerm. *hwampa- och fär. hveppa som utgående från urgerm. *hwempan > *hwimpan. Ordstammens ursprungliga betydelse tycks, säger han, vara ’böja, sätta hastigt i rörelse’ (»að beygja, hreyfa snöggt») e.d., och hwimp- skulle 041- elmevik vappa (page).fm Page 43 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

troligen avspegla en ursprungligen nasalerad (»n-innskeytt») form (väl då *hwenp- > *hwemp-) av *hwep- och knappast en ursprunglig rotform. Huru- vida det är möjligt att påvisa släktskap mellan de aktuella nordiska orden och ord i andra indoeuropeiska språk betecknar han som alldeles ovisst. Magnússons enda stöd för att hvapp(ur) skulle vara att återföra på ett *hwamp- är det ovan nämnda verbet nyisl. hvappa(st). Dock förefaller det med tanke på dettas betydelse vanskligt att räkna med etymologisk samhö- righet mellan orden i fråga. Det förefaller fullt möjligt att det starka verbet fär. hveppa (och det till dettas preteritumstam i singularis bildade likalydande svaga verbet) och nyisl. hvappa återgår på ett urgerm. *hwemp- respektive ett härmed avljudande *hwamp- ’göra en hastig rörelse’ e.d. (jfr bl.a. ä. da. hvimpe ’slå bag op som en kåd hest’ (Kalkar 2 s. 323). Men som ett äldre *hwamp- skall alltså enligt min bedömning isl. hvapp(ur) inte förstås utan som innehållande ett urgermanskt *hwapp-, en ordstam som jag antar är att hänföra till en (labialutvidgad?) rot urgerm. *hwep(p)-, *hwap(p)- med betydelsen ’böja (sig), luta (sig)’. Ett med *hwapp- avljudande *hwepp- föreligger sannolikt i följande ny- isländska ordgrupp: hvippa f. ’Løkke, Slynge’, »spec. = kappmella [dvs. ’löp- knut’]», ’Bugt, Pose (paa et Næt el. lign.)’ (Blöndal s. 376), ’slags vid jacka, hopsnörd i mitten, använd av fågelfängare som firas ned längs en bergvägg’, ’ögla på metkrok som reven är fäst i’ (Ísl. orðabók s. 434), hvippi n. ’Løkke, fastbundet til en Medekrog’ (Blöndal a.st.), ’liten sänka, gräsrik ängsplätt’ (Ísl. orðabók a.st.). Hos Magnússon (s. 399), som för hvippa även anför betydelserna ’lång kjol av säckväv’ (»sítt strigapils»), ’den böjda delen på en metkrok’ och, ej längre levande, ’nedsättande benämning på kvinna’, upptas även hvippi m. ’ögla på metkrok’. För hvippa har man då att ansätta ett urgerm. *hweppiōn, för hvippi n. ett *hweppia- och för det maskulina hvippi, om detta genus hos ordet verkligen är gammalt, ett *hweppian. De nämnda orden hör enligt Magnússon sannolikt till urgerm. *hwep(p)-, *hwe(m)p- ’böja, svinga, svänga’. Hit för han även nyisl. hvippur m. ’nyck, egendomligt infall’ och adjektivet hvipinn ’skygg, som lätt skenar (om häst)’, vilka enligt honom troligen skall sammanhållas med ä. da. hvippe ’bevæge sig hurtig, svippe, springe’ (Kalkar 2 s. 324) och kanske också med no. dial. kvifsa (kv- < hw-) ’famle skyndsomt efter’ (Torp s. 349). De båda sistnämnda orden har dock med all sannolikhet ett annat ursprung (se, med olika förklaringar till hw-, Hellquist s. 1353 art. 1. vippa och Torp a.st.). Ett stöd för den härledning av nyisl. hvapp(ur) som jag här har föreslagit ut- gör enligt min mening fvn. hváptr, hvaptr m. ’käke’, i pluralis ’käft, mun’, nyisl. hvoftur (< hváptr) ’käke; kind; käft, gap’ (se gängse ordböcker). De försök 041- elmevik vappa (page).fm Page 44 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

till förklaring av ordets ursprung som gjorts måste betecknas som mycket osäkra. Ferdinand Holthausen (1927 s. 191) fäster uppmärksamheten på att Evald Lidén 1913 på undanskymd plats publicerat ett antal armeniska etymologier, »die auch für Germanisten von Bedeutung sind, aber bisher ganz übersehen zu sein scheinen». Till dem skulle höra den av hváptr, »zu arm. šurth-n ‘Lip- pe’, npers. sufra ‘anus’, suftan ‘ein Loch bohren’, sunb ‘Höhle, Öffnung’, lit. szumpis ‘Dickdarm’, russ. svepet ‘Bienenloch’». Hos Hellquist (s. 544, art. käft) jämförs »isl. hvaptr, i pl.: mun, väl eg. (ss. flera likbet. ord) ’hål’» med »ry. svepetŭ, vildbinas hål i träd, armen. sunb, hål, öppning (Lidén)». Jóhannesson (s. 327) ser som en möjlighet att hváptr är besläktat med det likbetydande kjaptr, »vielleicht durch anlehnung an hvap», ett först från ny- isländsk tid belagt ord med neutralt genus och med betydelsen ’slappt kött, fetma, slapphet (i musklerna)’ o.d. de Vries (s. 269), som endast anger formen hvaptr (och nyisl. hvoptur), betecknar den av Lidén föreslagna anknytningen till de armeniska och nypersiska orden som en osäker förmodan och tillägger: »Oder ein reimwort zu kjaptr?» Magnússon (s. 400) konstaterar att ordets ursprung är dunkelt och att det inte finns några direkta motsvarigheter (»beinar samsvaranir») i besläktade grannspråk (vilket eller vilka ord i ett eller flera av sådana språk som eventuellt skulle kunna dras in i diskussionen nämner han inte). Som osannolik betecknar han Lidéns förmodan att det föreligger släktskap med arm. šurt`n ’läpp’ och som ingenting att fästa sig vid tanken att ordet skulle kunna ha uppkommit som ett rimord till kjaptr. Dess ursprungliga betydelse anser han sannolikt ha varit ’munhåla’. Som tänkbar betecknar han släktskap med hvapp och hvippa, »af germ. *hwep-, *hwe(m)p-». I fornvästnordiskan finns alltså av det aktuella ordet för ’käke’ former med såväl långt som kort a: hváptr och hvaptr. I Lexicon poeticum (s. 296) åter- finns ordet under uppslagsformen hvaptr. Det konstateras att hos skalden Máni »vokalen er kort i rimet: kjapt : hvapta, […] hvis den ikke er forkortet; nyisl. hvoptur forudsætter á, der mulig er det oprindelige; i så fald har Máni for rimets skyld forkortet vokalen». Det vore i och för sig möjligt att tänka sig att det rör sig om avljudsformer, på samma sätt som vid sidan av fvn. strúpi ’strupe’ < *strūp- finns det härmed avljudande strjúpi < *streup- (en tredje av- ljudsform föreligger för övrigt i det åtminstone från Västergötland och Dals- land kända stråpe < *strŭp-, se Götlind 1940 s. 200, E. Noreen 1917–43 s. 88). Rimligare är det emellertid att räkna med hváptr som den ursprungligare formen, varav hvaptr genom förkortning av det långa a-et framför konsonant- gruppen pt(r); jfr t.ex. fvn. jarn v.s.a. járn och skald v.s.a. skáld (se för dessa och 041- elmevik vappa (page).fm Page 45 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

flera exempel A. Noreen 1923 § 127:1). Utvecklingen kan ha haft stöd av det likbetydande kjaptr. Jag vill i sammanhanget nämna att Harald Bjorvand och Fredrik Otto Lindeman (2007 s. 567 f.) ger goda skäl för att kjaptr skall åter- föras på ett urgermanskt *kef(a)ta- och, i strid med den tidigare rådande uppfattningen, betraktas som primärt i förhållande till fvn. kjoptr˛ , en form som ansetts återgå på urgerm. *kebuta- eller *kefuta- men som nu förklaras som sen, uppkommen efter mönster av t.ex. fvn. groptr˛ m., genitiv graptar och kroptr˛ m. vid sidan av kraptr. Jag vill föra även fvn. hváptr till en urgermansk rot *hwep(p)-, *hwap(p)- ’böja (sig), luta (sig)’ och förklara ordet som en dentalavledning, urgerm. *hwēpta-, till en med de nämnda rotformerna avljudande form urgerm. *hwēp-. (Om avledningar av den typ som jag menar att hváptr representerar se t.ex. Olson 1916 s. 314 ff.) Ordet hváptr med en grundbetydelse ’någonting böjt’ kan jämföras med fvn. kjalki m. ’käke, käkben’ – sekundärt ’kälke’ därför att käkben användes till kälkmedar eller kanske på grund av likheten mellan de böjda medarna och käkben –, som i varje fall enligt den vanligaste meningen uppvisar en sådan betydelseutveckling. Som framgått redan av det inledande stycket i denna uppsats talar ter- rängen vid det uppländska Vappa för att byns namn, i fornsvensk tid enligt mitt antagande äldst *Hwapper m. eller *Hwapp n., kan innehålla ett ord för ’sluttning’. De ord som jag velat anknyta Vappa till, nyisl. hvappur m. och hvapp n., har dock betydelsen ’fördjupning, sänka, liten dal’. Kan ekvationen ändå tänkas gå ihop? Enligt min mening är detta fullt möjligt. Det finns näm- ligen klara exempel på att ord med betydelsen ’sluttning’ också uppvisar den av ’fördjupning, sänka’ o.d. Ett sådant fall är det med verbet sv. luta och dess motsvarigheter i de övriga nordiska språken avljudande appellativet »fsv. löt, fgutn. laut, (betes)mark, fält, sv. dial. löt (laut, löut m. m.) gräsbevuxen dal (mellan åkrar), betesmark, fägata, fägård, motsv. nor. dial. laut, fördjupning (i marken), liten dal, gräs- mark m. m., isl. laut, fördjupning, land, jord m. m.; av germ. lautō, med urspr. bet.: lutning, sluttning, sänka» (SAOB L 1957). För i vissa fall mer detaljerade betydelseuppgifter liksom ett klargörande resonemang om betydelseskrid- ningen och en övertygande förklaring till att grundbetydelsen ’lutning, sluttning’ hos ordet inte kommer till synes i beläggen härpå se Sahlgren 1919 s. 102 ff. Ett andra exempel är no. dial. slad n. ’en Skraaning eller Fordybning i Jor- den, saasom paa Siderne af en Bæk’ (Aasen s. 697 f.), ’en vid aaben Dal med svagt skraanende Sider’ (Ross s. 699), slade m. ’en Skraaning, svagt hældende Plan; Skraaslade’ (Aasen s. 698), ’Terrasse’ (Ross s. 700). Orden är bildade till 041- elmevik vappa (page).fm Page 46 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

adjektivet no. dial. slad, sla(d)en ’svakt heldende, om grund’ (Torp s. 639). Jfr -ur-avledningen nyisl. slöður n., använd om fördjupningar av olika slag (se Ísl. orðabók s. 908, Magnússon s. 901 f.). Hjalmar Lindroth (1914 s. 187) har med hänvisning till no. dial. slad(e) räknat med ett *slað- ’(trång) dalgång’ i några svenska ortnamn, bl.a. bynamnet Slada i Hållnäs sn, Olands hd, Upp- land (»gården ligger i en insänkning»). Senare har Stefan Brink (1992 s. 19) tänkt sig att namnet kan ha åsyftat en havsvik, något som med hänsyn till de reala förhållandena i området förefaller mig vara ett bättre förslag än att, som Lindroth menade, en (trång) dalgång skulle vara namngivningsgrunden; det är i varje fall svårt att utifrån kartan (se T 13I SV) se att det finns någon dal- gång vid Slada. Om ett från Norrbotten och Västerbotten känt slade m., för vilket tycks kunna ansättas en gammal betydelse ’vik’, se Wiklund 1987 s. 49 ff., Söderström 1993 s. 196 ff.; enligt Gösta Holm (1949 s. 152) har man för de aktuella trakternas vidkommande att utgå från grundbetydelsen ’sänka’, som »övergått till ’vattensjuk eller vattenfylld sänka’ och till ’sjö’ eller ’vik’». Andra, mestadels ur ortnamn utlästa betydelser hos ordet som ’äng’, ’slåtter- myr’, ’sankmark’ är »sekundära till följd av landhöjning och uppgrundning» (Wiklund a.a. s. 51). Jfr att tidigare Torsten Bucht (1928 s. 324) noterat att det i Norrbotten på »flera håll förekomma vikar kallade Sladan, vilket åter- givits med ’ett litet grunt, med havet sammanhängande vatten’, men som, sedan uppgrundning skett, också kan komma att beteckna ’slåtteräng’». Några hithörande gotländska ortnamn, bildade till en motsvarighet till det ovan nämnda adjektivet no. dial. slad, har behandlats av Ingemar Olsson (1956 s. 13). Vid mitt förslag till tolkning av det säkerligen mycket gamla uppländska bynamnet Vappa har jag alltså velat finna stöd i ett endast från nyisländskan känt ordpar, hvappur m. och hvapp n. ’fördjupning, sänka, liten dal’. En sådan kombination av ett östnordiskt ortnamn av hög ålder och ett från senare is- ländska belagt ord är inte unik. I en uppsats postumt publicerad i denna tid- skrifts årgång 2006 har Lennart Moberg övertygande tolkat namnet Håmö på en gård i Läby sn i Uppland, strax sydväst om Uppsala, som ett ursprungligt ånamn fsv. *Hwāma ’ån som slukar, tar för sig, blir lite för stor’ e.d., som han sammanhåller med nyisl. hvoma ’äta glupskt, sluka’ (och de härtill hörande substantiven hvomur m. ’storätare’ och hvoma f. ’svalg, stort kärl’), ett verb som om, för att citera Moberg (s. 30), »vi får tro etymologerna har […] sina rötter långt nere i indoeuropeiskan med släktingar som find. cmati och camati ’dricka med välbehag, sörpla i sig’». Huruvida nyisl. hvapp(ur) på samma sätt kan tänkas ha släktingar i utomgermanska indoeuropeiska språk mås- te som framgått i det föregående bedömas som högst osäkert. 041- elmevik vappa (page).fm Page 47 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Vavd är namnet på en by i Hållnäs sn, Olands hd. Ortsuttalet upptecknades 1935 som vÀ-vd. Den äldsta kända skrivningen av namnet, och den som en diskussion om dettas ursprung måste bygga på, är (De) Huafdi, (De) huafdi 1312 u.d. u.o. SD 3 s. 100 f. or. Senare skrivningar är bl.a. (i) wafft 1492, (i) Wadh 1569, (i) Vaffid, (i) vadh 1571, Wafdt 1635, (i) Vafdh 1638, Waffd 1646. Som fornsvensk nominativform kan ansättas *Hwafdher m. eller *Hwafdh n. Något försök till tolkning av namnet har veterligen inte presenterats. Stefan Brink (a.st.) har uttalat att Vavd liksom Slada – i båda fallen utan språklig motivering – kan ha avsett en havsvik. Om detta namn skall jag fatta mig kort. Min framställning kan ändå förhoppningsvis tjäna som en användbar grund för fortsatt diskussion. Vid mitt förslag till tolkning anknyter jag till min behandling av namnet Vappa ovan. Jag tänker mig möjligheten att vid sidan av rotformen urgerm. *hwap(p)- funnits formen *hwab- och att till denna med dentalsuffix (-þa eller -ða, se Ol- son ovan a.st.) bildats ett *hwabþa- eller *hwabða-, fsv. *hvafdh med grundbetydelsen ’böjning, lutning’. Betydelsen ’(havs)vik (av viss typ)’ hos ett sådant appellativ låter sig osökt jämföras med den hos det ovan nämnda nord- norrländska slade med denna innebörd. För exempel på växling urgerm. pp : b och p : b (ieur. b : bh) se t.ex. Hellquist artiklarna ramsvart (s. 814 f.) och 1. rapp (s. 817) respektive gapa (s. 270) och strupe (s. 1089). Värda att nämnas i sammanhanget är också no. dial. dap n. ’snöslask’, nyisl. dap n. ’gyttja, sumpigt område, träsk, smutspartikel’, sv. och no. dial. dape m. ’liten vattensamling, pöl, vattenhål’, sv. dial. dapp m. ’liten vattensamling, vattenpuss’ och sv. dial. däpp m., däppa f. ’vattenhål, sumphål’, däpp n. ’grop på ett hedland’, vilka med all sannolikhet är etymologiskt samhöriga med sv. och no. dial. dave (< *dab-) ’vattenpöl, mindre tjärn’ m.m. Se Jonsson 1966 s. 342 f., 345, Elmevik 2006 s. 11, 2008 s. 18.

Aasen = Aasen, Ivar: Norsk Ordbog med dansk Forklaring. 4. uforandrede Udg. 1918. Kris- tiania. Bjorvand, Harald & Lindeman, Fredrik Otto, 2007: Våre arveord. Etymologisk ordbok. Re- vidert og utvidet utg. Oslo. (Instituttet for sammenlignende kulturforskning. Serie B. Skrifter 105.) Blöndal = Blöndal, Sigfús: Íslensk-dönsk orðabók/Islandsk-dansk Ordbog. 1920–24. Reykjavík. Brink, Stefan, 1992: Edsätra i Hållnäs. I: OUN 10. S. 19. Brylla, Eva, 1987: Singular ortnamnsböjning i fornsvenskan. Starkt böjda namn med ut- 041- elmevik vappa (page).fm Page 48 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

gångspunkt från sörmländskt material. Uppsala. (Skrifter utg. genom Ortnamnsarkivet i Uppsala. Serie B. Meddelanden 6.) Bucht, Torsten, 1928: Norrbottens svenska ortnamn. I: Bergfors, Georg & Neander, Albin: Norrbotten. Läsebok för skola och hem 2. Uppsala. S. 321–330. C 4 = Register över Karl Knutssons och drottning Katarinas jordabrev, sannolikt till största delen upprättat på 1450-talet. SRA. C 7 = jb från 1457. SRA. Elmevik, Lennart, 2006: Frosta härad och »Dapra härad». I: OUÅ. S. 7–14. — 2008: De gotländska ortnamnen på -städe, -städar. I: NoB. S. 13–24. Enköpings stads tänkeböcker 1540–95. Utg. av Sven Ljung. 1960–66. Stockholm. (Sam- lingar utg. av Svenska fornskriftsällskapet. Ser. 1. Svenska skrifter 65.) Falk & Torp = Falk H. S. & Torp, Alf: Norwegisch-dänisches etymologisches wörterbuch. 1910–11. Heidelberg. (Germanische bibliothek 1. Sammlung germanischer elementar- und handbücher. 4. Reihe. Wörterbücher 1.) Götlind, Johan, 1940: Västergötlands folkmål 1. Uppsala. (Skrifter utg. av Kungl. Gustav Adolfs Akademien 6:1.) Hellquist = Hellquist, Elof: Svensk etymologisk ordbok. 3 uppl. 1948. Lund. Holm, Gösta, 1949: Ortnamnen i Lövånger. I: Lövånger. En sockenbeskrivning under medverkan av flera fackmän 2. Utg. av Gösta Holm. Umeå. S. 90–157. Holthausen, Ferdinand, 1927: Grammatisches Allerlei. I: Indogermanische Forschungen 44. S. 191–192. Ísl. orðabók = Íslensk orðabók handa skólum og almenningi. Ritstjóri: Árni Böðvarsson. Önnur útg. 1990. Reykjavík. Jacobsen & Matras = Jacobsen, M. A. & Matras, Chr.: Føroysk-donsk orðabók/ Færøsk-dansk ordbog. 2. útg. 1961. Tórshavn. Jóhannesson = Jóhannesson, Alexander: Isländisches etymologisches Wörterbuch. 1956. Bern. Jonsson, Hans, 1966: Nordiska ord för vattensamling. Lund. (Lundastudier i nordisk språk- vetenskap 16.) Kalkar = Kalkar, Otto: Ordbog til det ældre danske sprog (1300–1700) 1–5. 1881–1918. København. Lexicon poeticum = Lexicon poeticum antiquæ linguæ septentrionalis/Ordbog over det norsk-islandske skjaldesprog. Oprindelig forfattet af Sveinbjörn Egilsson. Forøget og påny udg. for Det kongelige nordiske Oldskriftselskab ved Finnur Jónsson. 1931. Køben- havn. Lindroth, Hjalmar, 1914: En omdebatterad önamnsgrupp. I: Fornvännen. S. 125–202. Magnússon = Magnússon, Ásgeir Blöndal: Íslensk orðsifjabók. 1989. Reykjavík. Moberg, Lennart, 2006: Håmö – en etymologisk resa över Island till Indien. I: NoB 94. S. 25–34. Noreen, Adolf, 1923: Altisländische und altnorwegische grammatik (laut- und flexionslehre) unter berücksichigung des urnordischen. 4. aufl. Halle (Saale). (Sammlung kurzer grammatiken germanischer dialekte 4. Altnordische grammatik 1.) Noreen, Erik, 1917–43: Ärtemarksmålets ljudlära. Deskriptiv ljudlära. Historisk ljudlära: Vokaler. Stockholm. (SvLm B 18.) Olson, Emil, 1916: De appellativa substantivens bildning i fornsvenskan. Bidrag till den fornsvenska ordbildningsläran. Lund. Olsson, Ingemar, 1956: Några strand- och fiskeplatsnamn från Östergarn. I: OUÅ. S. 3–16. Ross = Ross, Hans: Norsk Ordbog. Tillæg til „Norsk Ordbog“ af Ivar Aasen. 1895–1913. Christiania. 041- elmevik vappa (page).fm Page 49 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Sahlgren, Jöran, 1919: Svenska ortnamn och svensk bebyggelsehistoria. I: NoB 7. S. 81–108. Ståhle, Carl Ivar, 1946: Studier över de svenska ortnamnen på -inge på grundval av under- sökningar i Stockholms län. Uppsala. (Skrifter utg. av Kungl. Gustav Adolfs Akademien 16. Studier till en svensk ortnamnsatlas 3.) Söderström, Sven, 1993: Ordet slädan i västerbottniska ortnamn. I: Nordiska orter och ord. Festskrift till Bengt Pamp på 65-årsdagen den 3 november 1993. Red.: Göran Hallberg, Stig Isaksson & al. Lund. (Skrifter utg. genom Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund 7.) Torp = Torp, Alf: Nynorsk etymologisk ordbok. 1919. Kristiania. Wiklund, Staffan, 1987: Våtmarksord i Lule älvdal. I: Dialektala terrängords semantik. Före- drag hållna vid ett minisymposium arrangerat av Institutionen för nordiska språk vid Umeå universitet den 2–3 december 1986. Red.: Lars-Erik Edlund. Umeå. (Diabas 2.) S. 47–58. de Vries = de Vries, Jan: Altnordisches etymologisches wörterbuch. 2. verbesserte aufl. 1962. Leiden.

u u ō u u ēē u b 041- elmevik vappa (page).fm Page 50 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

051- källström (page).fm Page 51 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Hedeby i dagens Schleswig-Holstein är den vikingatida stadsbildning, vars namn har bevarats på flest runstenar.1 Namnet förekommer sammanlagt fyra eller fem gånger i olika delar av Skandinavien. Två av dessa belägg finns på ett par runstenar som ursprungligen hade sin plats i stadens omedelbara närhet (DR 1 och DR 3 Haddeby). Den förstnämnda är rest av Torulv efter hans kamrat Erik, Svens hirdman, ias x uarþ : tauþr x þâ x trekiaR satu x um x haiþa x bu »som fandt døden, da ’drenge’ belejrede Hedeby» (DR sp. 7). Den senare har tillkommit på initiativ av en kung Sven och är tillägnad hans hirdman Skarde, ias : uas : : farin : uestr : iân : nu : : uarþ : tauþr : at : hiþa : bu »som var draget vesterpå, men nu fandt døden ved Hedeby» (DR sp. 10). Den Sven som nämns i inskrifterna antas allmänt vara den danske kungen Sven Tveskägg (se Stoklund 1999 s. 385 med hänvisn.), och för- modligen åsyftas en och samma händelse. Möjligen gäller detta också det tredje exemplet som finns på den mera avlägsna DR 63 från Århus på Jyl- land (Moltke 1985 s. 197 f.). Texten är här visserligen ytterst fragmenta- riskt bevarad, men att runföljden hiþabu återger ortnamnet Hedeby har ingen betvivlat. De övriga två beläggen härrör från Mälardalen. Det ena återfinns på runstenen U 1048 vid Björklinge kyrka i Uppland, vilken är rest av Gillög efter hennes son Jorund, som enligt inskriften !to ' i haiþaby »dog i Hedeby». Det andra belägget har antagits på den svårt skadade runstenen Sö 16 från Katt- näs kyrka i Södermanland (fig. 1). Detta exempel har ansetts som mera osä- kert och det är också ämnet för denna artikel. Kattnässtenen är känd sedan slutet av 1600-talet och den avbildades första gången av Johan Peringskiöld. Förmodligen skedde detta 1685, då han un- dersökte runstenar i bl.a. Daga härad (se SöR s. LXXXII). Tyvärr är inte ori- ginalteckningen bevarad, men ett träsnitt som bygger på denna är reproduce- rat i Bautil (Göransson 1750) under nummer 719 och ett avdrag av samma

1 Om ortnamnet HæiðabȳR se Laur (1999 s. 361 ff. med hänvisn.). 051- källström (page).fm Page 52 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Fig. 1. Runstenen Sö 16 vid Kattnäs kyrka, Södermanland, som den ser ut i dag. Foto: förf. 2008.

träsnitt finns även inklistrat i det tredje bandet av handskriften Monumenta (Fh 3 bl. 53b, se fig. 2). Enligt Peringskiölds egenhändiga anteckning i den senare källan fanns stenen »J Kattnäs Wapnhuus dörr». Av träsnittet framgår att den där har legat som trappsten med en del av ristningen dold under den ena dörrposten. Stenen har sedermera blivit uttagen, men det är lite oklart när detta har skett. Erik Brate har i sina anteckningar från 1899 (ATA) föl- jande upplysningar: 051- källström (page).fm Page 53 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Fig. 2. Kattnässtenen enligt träsnitt i Pering- skiölds Monumenta (Fh 3 bl. 53b). Foto: KB.

Stenen, som utgör ett fragment af en runsten, ligger på en berghäll å kyrkogårdens norra del. Boije uppgifver, att kyrkan reparerades på 1870-talet. Stenen fanns då enligt en uppgift på kyrkogården, enligt en annan uttogs den ur vapenhuset. »Enligt uppgift af en arbetare från Kattnäs by, som var med, då stenen flyttades till sin nuvarande plats, låg den förut i porten till kyrkogården åt väster.» I dag står stenen uppställd väster om kyrkan, på insidan av kyrkogårds- muren och intill hörnet av ett gravkapell. I SöR (s. 12) återger Brate inskriften på följande sätt:2

Slingan med rättvända runor: — uþin * han * unR * tauþr * i[hail] 5 10 15 20

Slingan med vänderunor: — [iþaby] halbi * kuþ * aat * 25 30 35

» – Ödin. Han blev död – i (vid) Hedeby. Gud hjälpe anden!»

2 Dessutom har EliasWessén (i SöR s. 367) påpekat följande: »På baksidan, nära den övre jämna kanten, som har uppstått genom stenens klyvning i senare tid, stå runorna az (eller ma), tämligen djupt inhuggna.» Runorna är 5 cm höga och befinner sig 6–8 cm från den nämnda brottkanten. Tänker man sig stenen som upprest blir raden närmast vågrät och runorna bör då i första hand läsas aR. Framför a har aldrig funnits något ristat (se fig. 3) och det är därför svårt att förstå vad dessa runor har haft för funktion. Kanske rör det sig om en provristning eller också är de sekundärt inhuggna. Runan R har raka bi- stavar, vilket skiljer den från den R-runa som förekommer på framsidan. Tecknens höjd stämmer dock väl med storleken på övriga runor i inskriften (3,5–6,0 cm) och man kan därför inte utesluta att rist- ningarna är samtida. 051- källström (page).fm Page 54 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Fig. 3. Detalj av baksidan av Sö 16 med runorna aR. Foto: förf. 2008.

Runorna inom hakparentes har Brate supplerat efter Peringskiölds träsnitt (B 719).3 Den dödes namn uppfattade han (s. 11) som resterna av [a]uþin och som en motsvarighet till fsv. Ødhin. Sven B. F. Jansson (1954b s. 2) har dock föreslagit att runföljden också kan ha varit [l]uþin dvs. ack. av mansnamnet Luðinn. Vilket alternativ som är riktigt går knappast att avgöra, eftersom båda namnen förekommer i runsvenskan (se NRL s. 36, 161). Runföljden 16–20 i[hail] har Brate lämnat utan tolkning i översättningen, men nämner i kommentaren (s. 11) att det »synes vara att uppfatta som fsv. i hæl ’ihjäl’ och antyda en våldsam död». Han menar därför att platsen i stället »angives i den slinga, som ormhuvudet korsar, genom iþaby som är ristat med vänderunor och vars þ i B. 719 därför måhända oriktigt är tecknat rätt- vänt». Enligt Brate måste dessa runor avse det danska Hedeby och han hän- visar till runbeläggen på de tre danska runstenarna.

3 Ett par detaljer i läsningen måste dock kommenteras. Beträffande runorna 5–7 han skriver Brate (i SöR s. 11) att a-runan »först [har] felhuggits till n n, vars bistav dock ej fördjupats». Eftersom runan har fått formen h bör den dock translittereras som h, även om ristaren har avsett a. Bistaven i runan 14 þ är numera i stort sett utplånad (jfr Wesséns uppmålning i SöR pl. 19), men spår kan ses vid snedbelys- ning och runan har utan tvivel haft formen î (egen iakttagelse den 14 oktober 2008). 051- källström (page).fm Page 55 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Brates tolkningsförslag har mötts av lite olika reaktioner i den senare litteraturen. Wessén är exempelvis relativt försiktig i inledningen till SöR (s. LIX) och anser där att inskriften endast »möjligen haft meningen ’han blev död i Hedeby’». När han nästan tjugo år senare (i UR 4 s. 311) behandlar den ovan nämnda Björklingestenen (U 1048) är han mera positiv till tolkningen och menar nu att namnet Hedeby »sannolikt» har funnits på Sö 16. Samma åsikt har Sven B. F. Jansson (1954a s. 46) gett uttryck för: »Den skadade runstenen från Kattnäs (Sö 16) har sannolikt bl.a. meddelat om Luden, att han ’va dauðr i Hæiðaby’.» Den senast publicerade översättningen (Snædal Brink & Wachtmeister 1984 s. 112) följer i stort sett Brate, men utelämnar personnamnet: »… Han blev död … i Hedeby. Gud hjälpe anden.» Den hävdvunna tolkningen av Kattnässtenens …iþaby som dat. av ortnamnet HæiðabȳR är givetvis tilltalande, men man undrar samtidigt vilken funktion runföljden 16–20 i[hail] kan ha haft och hur förhållandet mellan runslingorna på stenen egentligen har varit. En fråga som också inställer sig är varför en del av inskriften är ristad med vändrunor. Beträffande runföljden i[hail] har redan J. G. Liljegren försökt sig på en förklaring. I sin Run-lära anför han (1832 s. 110) som exempel på olika »dödssätt» på runstenarna bl.a. »sotdog, warþ þaudr i hail» med hänvis- ning till Kattnässtenen.4 Gissningsvis har Liljegren sammanställt denna del av inskriften med Snorres bekanta uppgift om Hel som mottagaren av de män- niskor som dött av sjukdom eller ålder (sóttdauðir menn ok ellidauðir, se Fritz- ner 3 s. 481, s.v. sóttdauðr, jfr SE s. 55). Kanske har han också associerat till subst. fvn. helsótt f. ’dræbende Sygdom, Sygdom som volder ens Død’ (Fritz- ner 1 s. 787), fsv. hælsot ’helsot, dödssjukdom’ (Söderwall 1 s. 552) och antagit att uttrycket på Kattnässtenen har kunnat användas synonymt med detta. Ordböckerna ger dock inget exempel på att prepositionsfrasen fvn. í hel, fsv. i hæl har haft denna betydelse. Som nämnts menade Brate att uttrycket eventuellt kunde antyda en våld- sam död, men inte heller här finns någon egentlig parallell. I de exempel som anförs av Schlyter (s. 301) från det svenska lagspråket är frasen i hæl nästan alltid kombinerad med ett verb som anger en aktiv och medveten handling som exempelvis fsv. sla ’slå’, stenka ’stena’, hugga ’hugga’ och bita ’bita’. Samma sak är fallet i Söderwall (1 s. 548, Suppl. s. 329), där samma fras även uppträder efter verb som fsv. bæria ’slå’, tyrfa ’utsätta för kastning (med torv eller sten)’, syrgia ’sörja’ och stanga ’stånga’.5 Något exempel på fsv. døia i en motsvarande

4 I Run-urkunder (Liljegren 1833 s. 97, nr 924) återges Bautils text på följande sätt: »– … Kuþ halbi (med vände-runor) … – … tauþr. i hail.» 5 Samma typ av verb uppträder i liknande förbindelser i fornvästnordiskan, och Fritzner (1 s. 780 f.) förtecknar här företrädesvis ord inom betydelsefältet ’slå’: fvn. berja, ljósta, drepa e-n í hel. 051- källström (page).fm Page 56 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Fig. 4. Rekonstruktion av de kända delarna av Sö 16 med utgångspunkt från det bevarade fragmentet och äldre avbildningar. Teckning: förf.

förbindelse verkar inte förekomma. I nysvenska källor finns dock ett dö ihjäl med ett belägg från 1740 (SAOB I 145) samt ett dö ihjäl sig från 1712 respektive 1885 (SAOB D 2551). Det senare uttrycket betecknas i SAOB som vardagligt och skämtsamt, och det är därför knappast troligt att denna konstruktion har någon högre ålder i det svenska språket. Av allt att döma kan man alltså bortse från möjligheten att i[hail] har något med fsv. i hæl att göra, och denna del av inskriften måste i stället förklaras på ett annat sätt. Granskar man den bevarade delen av stenen och Peringskiölds träsnitt, slås man av det stora oristade parti som i dag utgör stenens vänstra del. Detta har rimligtvis varit runstenens rotända, vilket betyder att den i dag vilar på sin högra kant. Vänder man stenen rätt kommer det numera försvunna rundjurshuvudet, som biter över slingan, att hamna nära den vänstra kanten (se fig. 4). De runor som står till höger om huvudet är av någon anledning ristade med stupade vändrunor, medan den þ-runa som finns till vänster om rundjurshuvudet är rättvänd i förhållande till dessa. Detta påpekades redan av Brate (i SöR s. 11), som dock menade att det kunde röra sig om ett misstag av tecknaren. Hur runslingan på Kattnässtenen har varit utformad i sin helhet är inte känt, men det verkar troligt att ristningen har utgjorts av ett enda rundjur. Inskriften måste i så fall ha börjat någonstans i slingan till vänster på stenen, och vad är rimligare än att just den punkt där rundjuret biter över runslingan har markerat inskriftens inledning. Man kan alltså misstänka att den rättvän- da þ-runan har tillhört textens början och att runföljden 21–22 skall läsas först och i motsatt riktning. De runor som står till höger om rundjurshuvudet bör alltså i stället följa direkt efter 16–20 i[hail], och detta är säkert också anledningen till att de har ristats som vändrunor. På detta sätt kunde ristaren lå- 051- källström (page).fm Page 57 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Fig. 5. Detalj av Sö 16 med ristningen belyst snett nedifrån höger. De inledande runorna * þi… finns nå- got till vänster om och ovanför den imålade runslingan. Foto: förf. 2008.

ta inskriften fortsätta från vänster till höger i rundjurets svans och samtidigt ge en antydan om att denna del av texten hänger ihop med inskriften i rundjurets hals. Att detta verkligen är den rätta läsordningen bekräftas även av själva 051- källström (page).fm Page 58 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

stenen. Denna är nämligen ganska nyligen rengjord, och en närmare under- sökning avslöjar att de båda runorna þi faktiskt fortfarande är bevarade, vilket varken Brate eller Wessén har iakttagit (se fig. 5, jfr SöR pl. 19).6 Den första runan þ är 7 cm hög och har på den högra sidan en bågformig bistav som ansluter till huvudstavens båda ändar. 4,5 cm från denna runa finns en 6 cm hög huvudstav, som är betydligt vidgad genom vittring. Runan saknar spår av bi- stavar och bör därför i första hand läsas som i. Det intressantaste är dock att den inledande þ-runan föregås av en djup punkt, som är jämn i botten och som måste tolkas som ett skiljetecken. Detta är ett starkt stöd för att man skall läsa dessa runor i den föreslagna ordningen þi och att de utgör resterna av inskriftens första ord. Snett till vänster om skiljetecknet finns också ett litet stycke av rundjurets nos i behåll. Jag har senare funnit att redan Sten Boije måste ha gjort samma iakttagelser som jag. På odaterat foto i ATA, som sannolikt härrör från hans undersökning 1883, är både runorna þi och det fö- regående skiljetecknet uppmålade på stenen.7 Texten på Sö 16 bör alltså läsas i följande ordning:

* þ!i … uþin * hhn * unR * tauþr * i[hailaby] halbi * kuþ * aat *

De inledande runorna þ!i bör ha tillhört ett personnamn, men det är knappast lönt att spekulera kring vilket detta kan ha varit. Bara bland de namn som är belagda i sörmländska runinskrifter går det att finna tänkbara alternativ som Þiagn, Þialfi, Þiūðmundr, ÞiūðulfR och ÞiustulfR. Möjligen skulle det också kunna röra sig om början av ett demonstrativt pronomen þæiR pl. nom. m. ’de’, men den digrafiska beteckningen för diftongen i tauþr dauðr talar emot en sådan tolkning. Det viktigaste med den nya läsordningen är att vi får en sammanhängande text i inskriftens slut, där det om den döde sägs att Hann vaR dauðr ī hailaby »Han dog i hailaby». Den försvunna runföljden [hailaby] svarar givetvis mot ett ortnamn och den senare leden måste återge dat. av runsv. bȳR. Svårare är att finna en förled som direkt kan förenas med läsningen [haila]. Runorna ai bör här i första hand tolkas som en skrivning för diftongen /æi/ och man

6 Egen granskning den 8 mars 2008. 7 På detta foto har Boije dessutom målat delar av runorna by i ortnamnet, vilka även är markerade på Brates fotografi från 1899 (ATA). Vid en förnyad undersökning den 14 oktober 2008 kunde jag konstatera att också dessa ristningsspår fortfarande går att iaktta på stenen. Av b-runan finns ett stycke av den nedre bågböjda bistaven och av y återstår 2,5 cm av bistavens nedre del. I kanten av en flagring återfinns också den nedre hälften av stingningen i den senare runan. Namnet skulle alltså kunna återges som [haila]£b2y, men eftersom de två sista runorna inte skulle kunna identifieras utan Peringskiölds av- bildning, väljer jag i det följande att supplera hela namnet efter denna. 051- källström (page).fm Page 59 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

kan då laborera med motsvarigheter till exempelvis subst. fvn. heili m. ’hjär- na’, heill n. och f. ’lycka; varsel’ eller adj. heill ’hel’. Samtidigt verkar det inte finnas några namn på -by, där något av dessa ord uppträder som förled, vilket talar emot en sådan lösning. En tänkbar möjlighet är att ai i stället skall uppfattas som en digrafisk skrivning för /æ/. Denna skrivning förekommer i flera sörmländska runinskrifter, men kan inte betecknas som särskilt frekvent (se SöR s. LXXI). De flesta av exemplen finns dock i den östra delen av landskapet och ett eventuellt belägg på en runsten i Kattnäs vore därför inte särskilt anmärkningsvärt. Förleden i [hailaby] skulle då utan problem kunna återge pl. gen. av subst. hæll f. ’häll’. Ortnamnet Häll(e)by är inte ovanligt i Mellansverige och det har antagits återgå på såväl fsv. Hællaby som Hælliby (Hellquist 1918 s. 6, 8). Bara i Sö- dermanland förekommer detta ortnamn i bl.a. Fogdö, Gillberga, Taxinge och Vansö socknar samt i Torshälla landsförsamling. Av de äldsta skrivningarna att döma verkar dock inte förleden i något av dessa namn utgöras av pl. gen., utan de återgår i stället på en stamkomposition motsvarande ett fsv. Hælliby.8 Enligt Lars Hellberg (1967 s. 251) är en sådan sammansättning med stam- form allmänt kännetecknande för »järnåldersbygdernas namn på -by med appellativiska förleder, då dessa icke ange levande väsen». Han nämner dock samtidigt att sammansättningar med genitiv kan förekomma när förleden har plural form, vilket skulle kunna förenas med skrivningen på Kattnässtenen. Att det bakom [hailaby] kan dölja sig dativformen av ett runsv. *HællabȳR är alltså fullt möjligt, och det finns ju inte heller något som säger att denna ort måste sökas i Södermanland. Ytterligare ett par alternativ måste dock övervägas. Eftersom runföljden numera är i stort sett utplånad, går det inte utesluta att det kan förekomma någon form av felläsning. Kanske har det strax före rundjurets huvud funnits ytterligare en runa som Peringskiöld har förbisett, varvid namnet förslagsvis kan ha haft formen hail[k]aby, dvs. dativ av ett runsv. *HælgabȳR.9 Detta svarar mot ett par mellansvenska bebyggelsenamn: Häljeby i Munktorps sn, Snevringe hd, Västm. l. (i helghaby 1385 12/10 Snevringe ting SRAp or.) och Helgeby i Rasbokils sn, Rasbo hd, Upps. l. (j hælghaby 1382 22/5 u.o. SRAp or.). Båda bebyggelserna har uppenbarligen forntida ursprung och förleden

8 Medeltida skrivningar där förleden slutar på a förekommer visserligen, men de är då uppenbarligen se- kundära. Hällby i Torshälla lfs, Västerrekarne hd, Söd. l., uppträder exempelvis i formen hellaby i mitten av 1400-talet (1449 26/3 Stockholm SRAp or.), men skrivs hællyby i det äldsta kända belägget (1322 25/ 8 Västerås SD 3 s. 557 or.). 9 Det bör nämnas att skrivningen hailka för ack. av mansnamnet Hælgi förekommer på runstenen Sö 129 Lids kyrkogård. 051- källström (page).fm Page 60 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

har vanligtvis uppfattats som genitiv av personnamnet Hælgi (se t.ex. Hell- quist 1918 s. 53, 64, 71, Hellberg 1967 s. 256). Nyligen har dock Per Vikstrand (2001 s. 390) diskuterat om dessa namn i stället kan innehålla en kultfunktionärsbeteckning, vilket skulle göra enheterna mer speciella. Om man är villig att räkna med en felläsning i runföljden [hailaby] får det inte glömmas bort att denna skrivning faktiskt också kan avse HæiðabȳR. Visserligen visar Peringskiölds träsnitt en l-runa (l) i stället för väntat þ, men som framgår av den bevarade delen av inskriften har ristaren använt två varianter av þ-runan: d och î. I det senare fallet ansluter den bågböjda bistaven till runans båda ändar, och om denna variant har förekommit i ordet är en felläsning lättförståelig. Dessutom kan den nedre delen av þ-bistaven ha varit otydlig redan på 1600-talet. Tankarna går givetvis i första hand till Hedeby i Schleswig-Holstein, men det bör nämnas att motsvarigheter till detta namn i den nedslipade formen Heby också förekommer som gårdnamn på flera ställen i Mellansverige. I Södermanland finns tre sådana bebyggelser som åt- minstone går tillbaka till medeltiden, varav en till och med i grannsocknen Gåsinge-Dillnäs, se vidare Strandberg (1985 s. 60). De äldsta skrivningarna för de sörmländska namnen talar dock för att det i samtliga fall rör sig om en stamkomposition med förleden (runsv.) *Hæiði-, vilket borde utesluta att Kattnässtenens eventuella Hæi[ð]abȳ (ack.) skulle syfta på någon av dessa bebyggelser.10 Vi har alltså åtminstone tre möjliga tolkningar av runföljden [hailaby] på Kattnässtenen: HællabȳR, Hæl[g]abȳR och Hæi[ð]abȳR. Av dessa svarar den första direkt mot vad som en gång har lästs på stenen, vilket borde sätta detta alternativ i första rummet. Samtidigt förutsätter tolkningen att digrafen ai har använts för att beteckna /æ/, vilket är ett relativt ovanligt ortografiskt drag. Denna invändning drabbar även alternativet HælgabȳR, som dessutom lider av svagheten att en runa måste suppleras. I ett antaget HæiðabȳR står runorna ai med sitt förväntade ljudvärde dvs. diftongen /æi/, men även detta förslag bygger på antagandet om en felläsning. Samtliga tolkningarna är alltså behäftade med vissa problem. Beträffande alternativen HællabȳR och HælgabȳR måste det dessutom framhållas att de

10 Jfr Heby i Kjula socken (in villa hedheby 1323 15/2 u.o. SRAp or., SD 3 s. 584), som av Hellberg (1950 s. 126) tolkas som innehållande stamformen fsv. hēþi-. I Heby i Gåsinge-Dillnäs sn skall förleden enligt Svensk uppslagsbok (12 sp. 1267) utgöras »av gen. sing. el. plur. av fsv. hedh», men detta stöds inte av de äldsta originalskrivningarna (hii heþeby 1365 29/12 u.o. SRAp or., SD 8 s. 739, j hedheby yfra 1366 30/5 u.o. SRAp or., SD 9 s. 58). Visserligen finns ett tidigt belägg där förleden slutar på -a (innan bådum Hedabyum 1362 26/10 Ökna, SD 8 s. 230 avskr.), men det rör sig om en avskrift från 1600-talet (Lars Sparre), som knappast kan läggas till grund för en tolkning. 051- källström (page).fm Page 61 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

ortnamn som de eventuellt skall identifieras med genomgående utgörs av går- dar eller byar. Detta väcker frågan om det är sannolikt att en sådan bebyggelse skulle omnämnas på en runsten på detta sätt. I de vikingatida runinskrifterna finns visserligen ett femtontal namn på -bȳR belagda (se NRL s. 310 ff.), men dessa förekommer alltid i speciella sammanhang. Det vanligaste är att de ingår i en sats som anger var en person har hört hemma, som exempelvis byggi ī Ārbȳ »(Han) bodde i Årby» (Sö 214) eller i konkreta ägaruppgifter som eR ātti Haugbȳ »som ägde Högby» (Ög 82). Ibland kan också ett namn på -bȳR an- vändas för att närmare identifiera en person, som har haft någon särskild relation till den döde, som t.ex. ack. faður FrøygærðaR ī Væsbȳ»fader till Frögärd i Väsby» (U 203) eller ack. sun Uggs i Svanabȳ »son till Ugg i Svanby» (U 1146). Endast ett enda namn på -bȳR tycks förekomma när det handlar om att beskriva dödsplatsen och det är just namnet på den kända handelssta- den Hedeby. En granskning av övriga gård- eller bynamn på runstenarna ger samma bild. Dessa används nästan aldrig för att ange någons dödsort, men om detta sker så är det tillsammans med en mer övergripande lokalisering som på den småländska Forshedastenen (Sm 52): Es varð dauðr ā Skānøy ī(?) Garðstangum »Han dog i Skåne i Gårdstånga», eller också rör det sig om en ort som måste ha varit vida känd som exempelvis Uppsala: SāR flō æigi at Upp- salum »Han flydde inte vid Uppsala» (DR 279, DR 295). Man kan därför ifrågasätta om de gård- och bynamn som skulle kunna svara mot Kattnässtenens [hailaby] har varit tillräckligt lokaliserande för att utan närmare specificering nämnas på en sörmländsk runsten. HæiðabȳR i dagens Schleswig-Holstein bör därför vara det starkaste alternativet, även om det förutsätter en mindre felläsning. Den tolkning som Brate 1924 föreslog i SöR är alltså fortfarande den troligaste, men textunderlaget för ortnamnet bör inte återges som …[iþaby] utan som [hailaby]. Sammanställer man de iakttagelser som har gjorts ovan får inskriften på runstenen vid Kattnäs kyrka denna lydelse (med det inom hakparentes efter B 719):

* þ!i … uþin * hhn * unR * tauþr * i [hailaby] halbi * kuþ * aat * || aR … Auðin (el. [L]uðin). Hann vaR dauðr ī Hæi[ð]abȳ. Hialpi Guð and … »… [efter] Ödin (el. Luden). Han dog i Hedeby. Hjälpe Gud anden …»

ATA = Antikvarisk-topografiska arkivet, RAÄ. B = Bautil, se Göransson 1750. 051- källström (page).fm Page 62 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

DR = Danmarks runeindskrifter. Ved Lis Jacobsen & Erik Moltke under medvirkning af Anders Bæksted & Karl Martin Nielsen. Text. Atlas. Registre. 1941–42. København. DR + nr = nummer i DR. Fh 1–10 = Peringskiöld, Johan: Monumenta Sveo-Gothorum antiqua et recita 1–10. Handskrift i KB. Fritzner = Fritzner, Johan, 1886–96: Ordbog over det gamle norske sprog 1–3. Kristiania. 4. Rettelser og tillegg ved Finn Hødnebo. 1972. Oslo–Bergen–Tromsø. Göransson, Johan, 1750: Bautil. Det är: Alle Svea ok Götha rikens runstenar… Stockholm. Hellberg, Lars, 1950: Inbyggarnamn på -karlar i svenska ortnamn 1. Uppsala. (Skrifter utg. av Kungl. Gustav Adolfs Akademien 21:1. Studier till en svensk ortnamnsatlas 6.) — 1967: Kumlabygdens ortnamn och äldre bebyggelse. Kumla. (Kumlabygden. Forntid – nutid – framtid 3.) Hellquist, Elof, 1918: De svenska ortnamnen på -by. En öfversikt. Göteborg. (Göteborgs kungl. vetenskaps- och vitterhetssamhälles handlingar. Följd 4. 20:2.) Jansson, Sven B. F., 1954a: Om främmande länders och orters namn i svenska runinskrifter. Första avsnittet. I: OUÅ. S. 32–55. — 1954b: Uppländska, småländska och sörmländska runstensfynd. I: Fornvännen 49. S. 1– 25. Laur, Wolfgang, 1999: Haiðaby 1. Namenkundliches. I: RGA 13. S. 361–363. Liljegren, J. G., 1832: Run-lära. Stockholm. — 1833: Run-urkunder. Stockholm. Moltke, Erik, 1985: Runes and their origin. Denmark and elsewhere. Copenhagen. Schlyter = Schlyter, C. J., 1877: Ordbok till samlingen af Sweriges gamla lagar. Lund. (Sam- ling af Sweriges gamla lagar 13.) SE = Edda Snorra Sturlusonar. Udg. efter håndskrifterne af Kommissionen for det Arna- magnæanske legat ved Finnur Jónsson. 1931. København. Sm + nr = nummer i Smålands runinskrifter. Granskade och tolkade av Ragnar Kinander. 1935–61. Stockholm. (Sveriges runinskrifter 3.) Snædal Brink, Thorgunn & Wachtmeister, Ingegerd, 1984: Runstenar i Södermanland. Vägvisare till runristningar i Södermanlands län. Nyköping. (Sörmländska handlingar 40.) Stoklund, Marie, 1999: Haiðaby 9. Runeninschriften. I: RGA 13. S. 384–397. Strandberg, Svante, 1985: Femton sörmländska sjönamn. Etymologi och formutveckling. I: SaoS. S. 49–102. Svensk uppslagsbok. 2 omarbetade och utvidgade uppl. 1947–55. Malmö. Sö + nr = nummer i SöR. Söderwall = Söderwall, K. F.: Ordbok öfver svenska medeltidsspråket 1–2. 1884–1918. Supplement av K. F. Söderwall, W. Åkerlund, K. G. Ljunggren & E. Wessén. 1925–73. Lund. SöR = Södermanlands runinskrifter. Granskade och tolkade av Erik Brate & Elias Wessén. 1924–36. Stockholm. (Sveriges runinskrifter 3.) U + nr = nummer i UR. UR = Upplands runinskrifter 1–4. Granskade och tolkade av Elias Wessén & Sven B. F. Jansson. 1940–58. Stockholm. (Sveriges runinskrifter 6–9.) Vikstrand, Per, 2001: Gudarnas platser. Förkristna sakrala ortnamn i Mälarlandskapen. Uppsala. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 77. Studier till en svensk ortnamnsatlas 17.) Ög + nr = nummer i Östergötlands runinskrifter. Granskade och tolkade av Erik Brate. 1911–18. Stockholm. (Sveriges runinskrifter 2.) 051- källström (page).fm Page 63 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

…iþaby] ihail] …iþaby] þi… hailaby] ýR]ýR llhailaby]þî ýR 051- källström (page).fm Page 64 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

065- petrulevich (page).fm Page 65 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

On the etymology of at Jómi, Jumne and Jómsborg

By Alexandra Petrulevich

1. General introduction The situation regarding the toponyms under study here (at Jómi, Jumne and Jómsborg) is extremely complex, since there are more than 10 place-name forms (to mention just a few: at Jómi, Jumne, Julin, Wolin) recorded in Scan- dinavian, German and Slavic primary sources which, according to the majority of scholars,1 denote one and the same place – identified, as a rule, as the town of Wolin, situated on the southern tip of Wolin island in Polish Pomer- ania.

1.1. Objectives and points of departure The abundance of the place-name forms suggests that, apart from considering the etymology of at Jómi, Jómsborg and Jumne, I will have to try to answer the following questions: 1. whether the forms mentioned in the primary sources are in any way related; 2. if so, what their relationships may have been; and 3. what could possibly have led to this sort of diversity.

The answer to the first question is the most crucial, as it affects the points of departure of the present research. Having examined most of the primary and secondary sources, I am convinced that all the toponym forms denoting Wolin are in some way connected (of course, not all the name forms in question share the same etymology). It is natural to assume that there are a few groups of place-name forms, related in different ways, within the ‘Wolin group’ as a whole, given the linguistic and historical evidence (e.g. the forms themselves, the correlation between the names used and the events described, suggesting the way the place-names were transmitted, the author’s competence etc.). More-

1 See Lexicon 1, р. 328; Saga of the Jomsvikings, p. vii; Labuda 1964, p. 184; Schmidt 2000, pp. 120 f.; Słupecki 2000 and references there. 065- petrulevich (page).fm Page 66 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

over, this is the only way the problem of the various Wolin names can be solved. Owing to the limitations of this article, I will not be able to deal with all the toponym forms at length. I have therefore picked out the names recorded in Scandinavian sources (skaldic poetry, sagas, chronicles written in Latin): at Jómi, Jomne, Hynnisburg, Jómsborg, Jumpne, ath Jomune, af Jomni, and forms from German sources that are related to them (Jumne, Jum(ne)ta), using an etymological criterion. I shall consider these toponym forms to be the subject of my investigation and shall examine them in the greatest possible detail. Saxonis Gesta danorum is an exception among the Scandinavian sources. Saxo does not follow the common Scandinavian practice, but uses the forms Julinum, Jumensis provincia/Julinensis provincia to denote the town of Wolin and the ‘region of Wolin’, respectively. I shall analyse these variants with other place-name forms, which are not related to Scandinavian forms, ex- plaining why Saxo used these toponyms, and how he came to have two forms for the region of Julin – Jumensis provincia and Julinensis provincia. As for the place-names that are not related to Scandinavian forms (in Slavic chronicles and documents, as well as in related German chronicles), I shall limit myself to a concise summary of what has been done by other scholars, who have suggested different etymologies and hence ways in which the toponyms within the group are related. To make the writing process easier, I am dividing the toponym forms denoting Wolin into two major groups: Group 1 or ‘Scandinavian place-names’, i.e. the place-names used in Scandinavian and related German sources, excluding Saxonis Gesta danorum (see Table 1), and Group 2 or ‘Slavic place-names’, i.e. the place-names used in Slavic and related German sources, including Saxonis Gesta danorum (see Table 3). I would like to emphasise that the names of these groups have nothing to do with etymology, but reflect the frequency of certain forms in written sources in particular territories.

2. The evidence of Scandinavian and related German sources

2.1. Base forms There are two base forms of the place-names studied, recorded in the mid and late 11th century respectively: a form in the dative, at Jómi, which is used by 065- petrulevich (page).fm Page 67 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Arnórr jarlaskáld Þórðarson2 (c.1046), and Jumne, a form used by Adam of Bremen (c.1072). In Hrynhenda and Magnúsdrápa, devoted to Magnús góði, Arnórr depicts Magnús’s victory over the Wends, mentioning some sort of Wendish ‘habi- tat’ (see Table 1). The source used by the skald is unknown. However, it is likely that the toponym at Jómi was either taken from the oral tradition or borrowed by the author from one of the eyewitnesses of the events. The magnificent Slavic town of Jumne appears in Adam of Bremen’s Gesta Hammaburgensis Ecclesiae Pontificum (see Table 1). It is primarily described as a commercial port, but the author gives accounts of Harald Bluetooth’s es- cape and of Magnús’s siege as well. Adam could have obtained the name of the town from two possible sources – German merchants (who described the town as a trading port) or Sven II Estridsson of Denmark (Adam’s main informant on Danish history).

2.2. The forms at Jómi and Jumne in later sources The two base forms at Jómi and Jumne were borrowed into later sources, either changed or distorted to a varying degree. It is worthwhile to divide the primary sources mentioning these toponyms into two groups or traditions: Old Norse (skaldic poetry, konunga sögur, including Ágrip af Nóregs konunga sogum˛ and Ágrip af sogu˛ danakonunga) and Latin (chronicles). I am aware of the narrowness of this approach, which does not take into account the familiarity of authors with works written in both languages and, accordingly, the mutual influence of the traditions. Nevertheless, such a division will best enable me to trace the development of the base forms. A compound Jómsborg and its derivatives appear in Old Norse sources by the end of the 12th century (see Table 1). The compound is formed in accordance with the standard model (dat. (at) Jómi > gen. Jóms + the generic -borg, cf. Steinsborg (Kamień Pomorski), Burstaborg (bursta is a gen. pl. of burst) (Szczecin), Jórsalaborg (sala is a gen. pl. of salr) (Jerusalem)). It is interesting that the aforementioned declension of the toponym at Jómi is the only one found in primary sources. It is likely that the name was considered to be either masculine or neuter, which was enough to form a genitive, but not enough to determine a nominative, resulting in ‘fossilisation’: the form at Jó- mi was used only in combination with the preposition at (ath, af) and in most

2 Apart from in the poetic works of Arnórr jarlaskáld, the form at Jómi is encountered once again in the Jómsvíkingadrápa (c.1200) by Bjarni Kolbeinsson, the bishop of Orkney (see Table 1). 065- petrulevich (page).fm Page 68 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

cases functioned in parallel with the compound Jómsborg (JómS., p. 74, Fsk., pp. 80, 115, 208, Hkr. 3, p. 43), the declension of which did not cause any problems. Naturally, the form Jómsborg is much more frequent than at Jómi. In the Latin tradition, the form Jumne was transformed into Ium(ne)ta and Vinneta in Helmold’s3 Chronica Slavorum (c.1172); into Jomne in His- toria Norvegiae (12th–13th centuries); into Hynnisburgh in Svenonis (1185– 9); and into Iumpne4 in AL (14th century) (see Table 1). I would like once again to emphasise the possible interrelationship between the two base forms. It is likely that Adam’s form Jumne alone is behind the variants from Helmold and AL, Jum(ne)ta and Iumpne, whereas the author of Historia Norvegiae was apparently familiar with both Latin (HN, p. XXI) – Adam’s Gesta is one of the sources used – and Old Norse names (cf. at Jómi), and his choice of the root vowel o (Jomne) in a Latin text can be seen as a correction of Adam’s form. Wolfgang Laur (2005, pp. 14, 22) adduces two more forms, Junume and Iulinum, which are said to be used in Annalista Saxo under the year 1160. First, Annalista Saxo incorporates the years 741–1139 and, second, the town of Wolin is not mentioned there (AnS, pp. 1–616). Perhaps Laur had Saxo Grammaticus in mind, who described events that happened in 1160 and used the toponyms Julinum and Jumensis provincia/Julinensis provincia in his work. The form Jomne in Historia Norvegiæ was corrected by Gustav Storm to Jome (HN, p. 113), which, to my mind, only obscures the situation. Appar- ently, dat. Jómi can denote a town only in combination with the preposition at (see 5.1). I see no possibility of using the form to name a town in the con-

3 According to Roderich Schmidt (2000, p. 121), the oldest manuscript suggests the reading uineta, which was changed by a copyist into iumta = iumenta or iumneta. Mikołaj Rudnicki (1936, p. 91) points out that the suffix -eta is not known in Polish or even Slavic toponymy, but in names like Lgota < Lьg-ota from lekki (‘light’) < *lьg-ъkъ, u-lg-a etc. there is the suffix -ota, which stands in an apophonic relationship to the probable -*eta, cf. the male suffix kok-ot < kok-otъ : kocz-ot (kok-etъ); however, there are no such examples for the female suffix -*eta. The form Vinneta ‘beruht auf einer falschen Lesung oder einem Schreibfehler für Jumneta’ (Bach 1953, p. 26). For more information on Helmold’s forms, see Schmidt 2000, p. 121, and Rudnicki 1936, p. 91. 4 Inserting -p- in the consonant cluster mn in Slavic -nь-names was quite common in Latin documents, cf. Črmno: Cermule, Cermulepotoka (1269), terra Chermona (1293), Chrmna (1300), Cherempne, Cherumpna (1352), Czermnuo; Łomno: de Hompno… Lompno (1440), Lomno (1480), Lomno (1578); Lomná: Lompna (1382), Lumpna (1390); Słomno: Slomno (1283), Slompno (1283), Slomno (1291, 1295), etc. (Borek 1968, pp. 41, 132, 221). According to Johs. Brøndum-Nielsen (1957, p. 275), inserting -p- in the consonant clusters mt (md) and mn is characteristic of East Danish, Scanian in particular; -p- is possibly an ‘ortografisk Udtryk for Ophævelsen af Læbelukket ved Artikulationsovergangen fra La- bial til Dental’. The appearance of -p- in Jumne in a text from Lund is not surprising; Jumne and Jumpne should be seen as equivalents. 065- petrulevich (page).fm Page 69 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

text (see Table 1), unless a further preposition is added (in civitate in/at Jome). Naturally, the author of Historia Norvegiæ copies Adam’s form, which in Gesta denotes both the town and, apparently, the island it is situated on (see 5.2). The form Hynnisburgh is most likely a result of copyists’ mistakes. How- ever, I do not accept the original form Hyumsburgh suggested by some scholars.5 I am convinced that the genuine form was a logical development of Jumne, which was seen as an ia-stem by the Danish author. Irrespective of the root vowel and the gender, one can expect a form *Jumnesborg/*Jumnisborg6 in the circumstances. The scribal version Hynnisburgh was it seems a result of orthographical transformations. An h- before the initial vowel was quite common in Latin texts, cf. horebro, herjcjs, Hæspíryd ~ espiryd; hæsabro ~ Esibro (Nordberg 1926, pp. 165 f.). The letters nn appeared because of a miswriting of mn. However, the change of iu- into -y- can hardly be satisfactorily explained. Ac- cording to Stig Olsson Nordberg (1926, pp. 141 f., 144 ff.), the letters u/ui could be substituted for y in Swedish Latin texts, e.g. Wicbu, wigbui, Walby; dalbui, dalby˙ etc., but not the other way around. The German element -burgh is natural for the Latin chronicles used by the author, cf. Hammaburg, Magdeburg, Mersiburg, Brandanburg, Aldinburg etc. (Adam). The late compilation Flateyjarbók (14th century) uses variants of both base forms, Old Norse at Jómi > a Jome and Latin Jumne > af Jomni, ath Jomune, as well as the commonest form Jómsborg (see Table 1). Although the Old Norse and Latin forms appear in one work, they are mentioned in different sagas (a Jome in Óláfs saga Tryggvasonar and Jómsvíkinga saga, and af Jom- ni/ath Jomune in Magnús saga hins góða ok Haralds saga harðráða). If the saga contexts are compared with those of Adam’s Gesta (a short abstract of which is included in the manuscript), it is possible to explain the presence of Latin forms in the Old Norse text. Adam makes no mention of Jomsvikings and their connection with the Slavic town of Jumne, but the siege of Jumne by Magnús góði is briefly described (Adam, p. 137). Apparently, the Flateyjar- bók authors used the forms ath Jomune and af Jomni to correspond to the Latin source.

5 See Svenonis, р. 118, Labuda 1964, p. 184. Hyumsburgh is hardly possible at all from the point of view of the linguistic evidence. The only condition under which -n- ‘im inlaute’ can be dropped in Old Norse is in a combination of three consonants (Noreen 1923, p. 214). One cannot possibly get a form *Jumnsburg that would allow -n- to be eliminated from an ia-stem Jumne. 6 Mímer is the only exception known to me which ‘nicht ganz selten’ takes an a-stem gen. Míms (Noreen 1923, p. 258). 065- petrulevich (page).fm Page 70 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Clearly, af Jomni and ath Jomune are late orthographical variants of Jumne. If, as I believe, the two forms are related, it is not easy to determine which of them is the original one. The form af Jomni is used in skaldic poetry (Arn. Magndr., Flat. 3, see Table 1), which is believed to be a highly reliable source. However, if af Jomni is accepted as the genuine form, the epenthetic vowel in the prose form ath Jomune is difficult to explain. More likely, the original form Jomune is based on the spelling variants of Jumne, which contain an epenthetic vowel, cf. Junume, Iuminne, Iuminem, Iunine etc. (see Table 2). Jomune was then adjusted to suit the requirements of skaldic verse, i.e. short- ened to the disyllabic Jomni by the loss of a short unstressed vowel in the pen- ultimate syllable. The Latin forms are combined with prepositions in the Old Norse text, which is natural in a place-name derived from the name of a landscape feature. The most plausible explanation for the different prepositions – af in the poetic text and ath in the prose – is a mistake (f was written instead of t), which is suggested by parallels with Hulda-Hrokkinskinna, cf. af Jomni/ ath Jomune (‘away from *Jómn’) in Flateyjarbók and at Jómi (‘at *Jóm’) in Hulda-Hrokkinskinna (Table 1). Otherwise the meaning of the skaldic verse is distorted. In the context, with no motion implied, the preposition af most likely denotes ‘direction from but at the same time continuous connection with an object from which an act or thing proceeds, from’ (e.g. ‘gengr þar af Meðalfellsströnd’) according to Cleasby (p. 4); ‘away from, off’ (e.g. ‘.iiii. milur af Jerusalem’) according to ONP (p. 55). Cf. Arn. Magndr. 8 in Hulda-Hrokkinskinna: ‘at *Jóm’, and Flateyjarbók: ‘away from *Jómn’.

2.3. Conclusions: the root vowel and the relationship between at Jómi and Jumne Having examined the toponyms in question (at Jómi/Jómsborg and Jumne), the German researchers Wolfgang P. Schmid, Laur and Jürgen Udolph come to the conclusion that the vowel u in the root is authentic, and that the base form for these place-names is *Jum(i)na. In his RGA article on Jumne, Roderich Schmidt (2000, p. 120) does not establish possible base forms or the etymology of the place-name, but he does comment on the relationship between Jumne and Jómsborg: ‘Man nimmt an, daß Adam diese singuläre Form [Jumne] einem dän. Gewährsmann verdankt, und hat gemeint, es sei eine Wiederlatinisierung des nord. Jomsborg.’ Schmid (1979, p. 266) discusses the meaning of the IE root *iem- , which in 065- petrulevich (page).fm Page 71 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

his view is suitable for denoting river confluences, river forks and settlements in such places, e.g. ‘die nobilissima civitas Jumne, die Jomsburg an der Oder- mündung, zur Zeit Adams v. Bremen ein von Slaven besiedelter internationaler Handelsplatz. Dieser Name lässt sich auf ein *Jumina- zurückführen.’ Laur (2005, p. 22) is convinced that both Jumne (which he sees as an Old Danish form) and Jómsborg are derived from *Jum(i)na: ‘Ortsnamen aus einer anderen Sprache können wie Lehnwörter auf der lautlichen und der formalen Ebene in die eigene integriert, das heißt eingegliedert werden. Ein Beispiel dafür in unserem Zusammenhang stellen Jóm und Jómsborg mit der Hinzufügung des eigensprachlichen Grundwortes borg = «Burg» im Alt- westnordischen oder Jumne im Altdänischen zu wohl *Jum(i)na für Wollin dar.’ Udolph (2007, p. 219) retells Schmid’s hypothesis concerning the base form ‘Jumna oder Jumina’, after assuming that ‘Unter Berücksichtigung der nord. Parallele Jomsborg und vielleicht der wenigstens im Anlaut verläßlichen Form Iulin darf man für die mutmaßliche Grdf. aber wohl von einem Ansatz Jumne ausgehen.’ First, I do not think that it is correct to consider the form Julin when dealing with the original root vowel of at Jómi and Jumne and their possible base form, as Udolph seems to do, since the former has no etymological connection with the latter two forms. Second, the relationship between the forms Jumne and Jόmsborg needs to be borne in mind. If it were accepted that Jumne was the base form, it would not be possible to derive the form Jόmsborg from it without forcing the linguistic evidence, as I have already pointed out (see footnote 5). I would like to add that a derivation in the other direction, i.e. of Jumne from the forms at Jόmi/Jόmsborg, is also rather problematic, since there is no plausible explanation for where an extra nasal -n- comes from. Third, I cannot agree that the original root vowel of the forms at Jómi and Jumne was u. To examine this problem properly I will have to use the findings of the analysis carried out in detail in other parts of the article. References to the corresponding sections of the paper are given. The place-name forms from Group 1 and Group 2 existed in parallel, as can be seen from the datings (see Tables 1 and 3). They were also used to denote the town of Wolin within parallel types of sources: Group 1 in Scandi- navian, and Group 2 in Slavic (on the form Julin, see 4.1–4.3). Overlapping occurs in German chronicles, which were influenced by either a Scandinavian or a Slavic element. Since the name of the town in question was always Wolin to Slavs, the 065- petrulevich (page).fm Page 72 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

place-name Jumne was obviously the name of something else used as a name for the Slavic town. In my view, both Jómi and Jumne were names of a waterway used as oikonyms, i.e. names for an inhabited place (for details, see 5.3– 5.4). The direct transmission of Jumne from Wolinians to Adam of Bremen seems very unlikely. The toponym was most probably obtained either through German merchants or through Sven Estridsson, the Danish king. Scandinavians were more likely to denote the town by the name of a nearby landscape feature. Thus, in all probability, Jumne was transmitted through Sven Estridsson. Apparently, the forms at Jómi and Jumne shared the same root and were used in parallel, since it is not possible to derive one from the other, cf. the parallel usage a Jome and ath Jomune/af Jomne in Flateyjarbók. In the manuscripts of Adam’s Gesta, only the forms with a root vowel u can be found (Labuda 1964, p. 187 – see Table 2 – and Udolph 2007, p. 219). Danish authors retained the Latin tradition of a u. However, in West Scan- dinavian sources (both Latin and Old Norse), Jumne was corrected to Jomne and Jomune in accordance with the form at Jómi preserved in skaldic poetry. The preserved forms at Jómi and Jumne are authentic. Taking into account the adoption of the Latin name Rōma > Old Norse Róm, Rúm, one can assume that the root vowel was most likely -o-, and there could be two variants of each name form in Scandinavia, i.e. at Jómi, *Júmi and *Jómne, *Júmne (the ending is of minor importance), but only two were preserved in written sources.

3. The evidence of Slavic and related German and Scandinavian sources

3.1. Various Wolin forms and their interpretation The first toponym from Group 2 that appears in a primary source is Livilni, used by Thietmar of Merseburg in his account from 1007: ‘Sed quia raro il- lucescit serenitas, quam non sequatur caliginosae nubis obscuratis, regi pascha Ratisbone celebrati de Liuticis et ab hiis, qui a civitate magna Livilni dicta missi fuerant et a Iaremiro duce, Bolizlavum multa sibi contraria molyri cupientem asserebant seque ad haec perficienda verbis ac pecunia ab eodem introduci affirmabant’ (Thietmari, p. 153).7 A generally accepted identifica- 065- petrulevich (page).fm Page 73 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

tion of Thietmar’s Livilni with Wolin is based, first, on the phonetic similarity (Li-vilni), the relativity of which is explained by the inaccuracy of German adaptation; and second, on the political situation mentioned, i.e. the con- frontation between the Polish king and the ‘anti-Polish coalition’, since Wo- lin could belong to the latter, being an active participant in a constant strug- gle for the independence of Pomerania. The names Julin and Wolin (in different spelling variants) are consistently used to denote the town of Wolin in Latin works from the early 12th century on. Julin is first mentioned in Vitæ Ottonis episcopi Bambergensis (Vitæ Otto- nis, pp. 788, 841) by Ebbo (1153) and Herbordus (1158), and, in all probability, is borrowed from there by Saxo Grammaticus (Saxonis, p. 480). Wolin is first mentioned in a Latin document from 1140 as civitas Wulinensis and Willin (PU 1, p. 33). Rudnicki (1936, pp. 70, 73) drew attention to the peculiar distribution of the forms Wolin and Julin in primary sources: Julin is mostly used in Latin chronicles, Wolin (Volyn, Wolyn etc.) in acts and other documents. The possible reason for the frequency of Julin in chronicles is popular etymology, which connected the form with the name of Julius Caesar and was first mentioned in Vitæ Ottonis by Ebbo (Lehr-Spławiński 1935, p. 42, Rudnicki 1936, p. 73). The relationship between the forms Livilni, Julin and Wolin has been interpreted in different ways. Udolph (2007, p. 219) refuses to acknowledge any possible etymological connection between the forms: ‘Die unterschied- lichen Schreibungen Liuilni, Julin, Willin, Velin, Vulin, Wolin lassen sich etym. nicht vereinen.’ Polish scholars are inclined to believe that the forms are connected, although there is no consensus on how. Tadeusz Lehr-Spławiński (1935, p. 40) examined different forms of the place-name in question, as well as the name variants of the tribe associated with the town, and came to the conclusion that there were several parallel forms of the place-name: a primary name Wołyń and secondary forms based on the root Vel-: Wieleń, Wieluń, Wieluniec. The following parallels to the form Wołyń are given: a historical region of Wołyń (Volhynia) in Ukraine (Old Russian also Vełynь and Vełynjane), a town Volyně and a river Volynka in the Czech Republic, a village Wołyń, forest districts of Wołynie and Wołyny in Poland, and Wolёńa in German Pomerania. The forms Vuloini, Vulini and Wolin are said to be root equivalents, since

7 ‘It is rare for the heavens to shine brightly without the shadows of dark clouds following. Thus, while the king [Henry II] was celebrating Easter at Regensburg, representatives of the Liutizi and the large city of Wollin, and also Duke Jaromir, informed him that Boleslav was trying to instigate a great conspiracy against him and employing both his words and riches to lure them into it’ (Chronicon, p. 259). 065- petrulevich (page).fm Page 74 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

using the letters o and u for the vowel o in Slavic names is very common in the German-Latin tradition. The forms Volin, Wolin and Julin are said to be graphic variants of the form v’ołyń, since v could be written as V or W, I or J (to highlight its palatal quality), o as o or u, ł as l, y as i, and ń as n (Lehr-Spławiński 1935, pp. 39 ff.). Rudnicki (1936, pp. 70 f.) suggests an early ablaut in the initial syllable of the root ovel-/*euel- from which, according to him, the name Wolin should be derived: vol- : vel- : ul- (jul-) (cf. von- : ven- : (j)un- from *euen- ). The pro- nunciation variants *vol- : *vel- : *ŭl- are seen as possible from an Indo-Euro- pean perspective, cf. vod- : ud- : ved- (Old Indic udán-, Greek ὕδωρ, Umbrian utur, Latin unda, Old Prussian unds : Lithuanian vandů, Old Church Slavon- ic voda, Gothic watō, Old High German wazzar : Armenian get < *vedo-) (Rudnicki 1936, p. 72). Thus, there were three parallel primary forms, *Vol-inъ/*Vol-ynъ, *Vel-inъ and *Jul-inъ/*Ul-inъ, which explains the variety of the place-name forms recorded in Latin documents. However, Udolph (2007, p. 220) objects to the idea of an early ablaut and writes that such a view ‘ist mit dem idg. Ablautsystem und dessen Weiterentwicklung im Slaw. nicht zu vereinigen.’ It is also suggested that two different forms can be distinguished, one for the island and one for the town of Wolin: *Vol-ynъ and *Vol-inъ, respectively (Rudnicki 1936, pp. 70 f.). Stanisław Rospond (1984, p. 436) argues that the form Julin arose as the result of a transformation of Wo- into О-, due to the similarity of the pronun- ciation (cf. Wołogoszcz – Ołogoszcz). Laur (2005, p. 22) considers the form Julin to be a contamination: ‘Wahr- scheinlich liegt eine Kontamination vor, eine Vermengung der Namenform Wollin mit einer, die mit einem j beginnt wie Jumne und Jómsborg.’

3.2. The origins of Julin The first author to use Julin, Ebbo, most probably acquired the form from one of the people directly involved in the conversion of Pomerania, e.g. from his informant Udalricus, who had been Otto’s close friend and companion (The Life of Otto, pp. 10 f.). Thus, the place-name was apparently not a contamination of Wolin and Jumne created by somebody who did not have access to authentic sources of information. Rudnicki adduces the evidence of the only Pomeranian document, No. 74 from 1178, which mentions Julin (‘castellano Iuliensi’) (PU 1, p. 58). The document is of major importance, since it seems to use the form independ- 065- petrulevich (page).fm Page 75 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

ently, with no possible allusions to Vitæ Ottonis. It was composed in the presence of Pomeranian witnesses: Jakso, a prince (domino Iaczone), Bogusław I, a prince (domino Bogozlauo), Kasimierz I, a prince (domino Cazimero), Warcisław, a castellan of Szczecin (Wartizlauo castellano de Stetin), Zawist, a castellan of Kamień Pomorski (Zauist castellano Caminensi), Więcesław, a castellan of Wolin (Venzezlauo castellano Iuliensi), Gościsław, a castellan of Usedom (Gustizlauo castellano Vznomiensi), Dzirżko, a castellan of Dem- min (Dirskone castellano Diminensi), and Budowoj, his relative (Budowoy cognate eius) (Rudnicki 1936, p. 73). Rudnicki is therefore convinced that the toponym Julin, used in the presence of Pomeranians and the castellan of the town in question, has to be authentic (Rudnicki 1936, p. 73). The form was seen as a rare one (cf. the name of the lake Wonieść, which was almost always recorded as Von- (Van-) in 1258–1397, but once as Uneszce = *Unieście = Pom. Uneste (1397), and as Onyeszcze in the 15th century), which disappeared from the spoken language, but was preserved in written texts, partly thanks to the popularity acquired by its association with Julius Caesar (Rud- nicki 1936, p. 73). However, there are two more Pomeranian documents that mention Więcesław, a castellan of Wolin: No. 66 from 1175 and No. 97 from 1184 (see Table 3), the evidence of which does not seem to be taken into account by Rudnicki. No. 66 is an act of Kasimierz I (Kasimerus Pomoranorum princeps), by which he presents a village of Schlatkow to the Grobe monastery. Among the witnesses we find: Zauist castellanus de Camyn (Zauist castellano Caminensi from No. 74), Vencezlaws castellanus de Wolyn (Venzezlauo castellano Iuliensi from No. 74), Dyrsk castellanus de Dymyn (Dirskone castellano Diminensi), and Buduwyn (most likely corresponds to Budowoy from No. 74). No. 97 is an act of Bogusław I (Boguzlauus princeps Pomoranorum), by which he presents another village to the Grobe monastery. The document is witnessed by Wenzeslauus castellanus de Wolin. Thus, Więcesław, a castellan of Wolin, appears in three documents: as a castellan of Wolin in 1175, of Julin in 1178, and of Wolin in 1184. Moreover, the documents Nos. 66 and 74 were composed in the presence of almost the same witnesses. In the circumstances, and taking into account the different spellings of the same names in the documents cited above (cf. Vencezlaws – Venzezlauo – Wenzeslauus, Buduwyn – Budowoy), I doubt that Julin could be a rare form of the place-name Wolin. I would rather agree with Lehr-Spławiński (1935, pp. 41 f.) that Julin is most likely a spelling variant (cf. the variants of the place-name Wolin from the decree of Pope Calixtus II, cited by Ekkehard of 065- petrulevich (page).fm Page 76 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Aura: Vulin, Wilîn, Ulin; Ekkehardi, p. 264), which became widespread owing to popular etymology.

3.3. Julin and Jumne in Gesta danorum The original manuscript and early copies of Gesta danorum are lost, except for a few pages. The earliest edition was published by Jodocus Badius Ascen- sius in 1514. Doubts were cast upon the authenticity of the form Julin, which was believed by Richard Hennig (1935, p. 50), for example, to be a later correction from Jumne to Julin. Hennig (pp. 51 f.) also accused Petrus Erasmus Müller of inventing the form Julinensis provincia and using it instead of Ju- mensis provincia. First of all, a change of the form from whatever it might have been to Julin can hardly be proved, since Julin is used in a later summary of Saxo’s Gesta danorum, the Compendium Saxonis (13th century), the earliest copy of which is dated to the 15th century. Second, Jumensis provincia and Julinensis provincia are two separate forms, the first used in Book 8, the second in Books 14 and 16 (Saxonis, pp. 379, 859). I assume that if Müller had wanted to correct the name, he would have been consistent in his ‘Berichtigungs-Wut’ and used the form Julinensis provincia in all cases. I therefore consider the forms Julin, Julinensis and Jumensis provinciae to be authentic. Jumensis and Julinensis provinciae are used in different contexts: ‘Post quos Toki Jumensi provincia ortus cum Otrito, cui agnomen Juvenis erat, illustris agnoscitur’ (Saxonis, p. 379),8 which refers to Pálna-Tόki, one of the Joms- vikings; and ‘Cumque rex eodem die Julinensis provinciæ denuo invadendæ consilium agitasset, Absalon concubia nocte opportuna ascensui loca scruta- tus’ (Saxonis, p. 859),9 which refers to the campaign of Absalon and Valdemar I against Wolin. It is not clear whether Saxo was in any way equating the toponyms. He was aware of the pirates of Danish origin (whose names suggest they were Jomsvikings) living in Wolin: ‘Post hec Haraldus, armis Sclauia potitus, apud Iulinum, … Sturbiorno duce, competencia militum pre- sidia collocauit. Quorum piratica, egregio animorum robore celebrata ac finitimus paulatim tropheis alita, eo demum ferocitatis excessit, ut continuis nautarum cladibus septentrionalem repleret Oceanum. … Inter quos fuere Bo, Vlff, Karlshefni, Siualdus …’ (SaxonisG., p. 325).10 It can therefore be as-

8 ‘After these, Toki, born in the province of Jomsborg, is known to fame together with Othrik, called the Young’ (Saxo Grammaticus, p. 238). 9 ‘As the king had formed the plan of invading the district round Wolin once more, on that same day, Absalon had reconnoitred the best ways of gaining access on a night watch’ (Saxo 2, p. 521). 065- petrulevich (page).fm Page 77 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

sumed that he considered Julin and Jόmsborg to be the same town, and, since Pálna-Tóki was the leader of the Jomsvikings, Jumensis provincia11 and the earldom at Jόmi shared their denotation as well. It is not clear, then, why two different names are used to denote the area around Wolin. I assume that, although Saxo obviously associated both Jumensis and Julinensis provinciae with the same town, he did not know whether (or believe that) their borders were identical. The use of both Jumensis and Julinensis provinciae can be seen as a linking of two independent traditions: a Scandinavian tradition, which is based on the name of a landscape feature used as the name of the town and the area around it (see 5.1–5.2), and a Slavic tradition, which later took over, based on the name of the town used as the name of the area (see 5.2). Thus, the form Jumensis provincia is a ‘Scandinavian relic’ in Saxo’s work.

4. The denotations of at Jómi, Jumne and provincia Wolin

4.1. The denotation of at Jómi The toponym at Jómi is used either on its own (at Jómi, e.g. Arn. Hryn., see Table 1) or in combination with the verb heita (hæitir at Jómi, e.g. Fsk., see Table 1). According to Cleasby (p. 26), the preposition at, used in combination with a proper name in the dative in contexts in which no motion is implied, has the following meanings: (а) it denotes ‘the kingdom or residence of a king or princely person’, e.g. ‘konungr, jarl, att öllum Nóregi, king, earl over all N.’, konungr at Dyflinni … but í or yfir Englandi; ‘cp. the phrase, sitja at landi, to reside, of a king when at home’, e.g. ‘at Jómi’; ‘used of a bishop’, e.g. ‘biskup at Hólum’, but ‘biskup í Skálaholti … : at Rómi’; (b) ‘in denoting a man’s abode the preposition “at” is used where the local name implies the notion of by the side of, and is therefore esp. applied to words denoting a river, brook, rock,

10 ‘After which, as Haraldus was master of Sclavia he put Sturbiornus in charge of a formidable garrison at Wolin … The piracies of these men made their bravery notorious, and were encouraged by victories over their neighbours, until at last they grew so bold that they covered the waters of the north with the continual destruction of seafarers. … Among them were Bo, Ulff, Karlshefni, Sivaldus …’ (Saxo 1, p. 6). 11 The Jomsvikings are not mentioned in Adam’s Gesta, and it seems strange to use the name based on Adam’s Jumne to refer to the province owned by one of them. The usage of the u-form is, most likely, connected with the Danish tradition of following Adam even when relying on West Scandinavian sources. However, the form confirms that Jumne, at Jόmi and Jόmsborg share (one of) their denotation(s). 065- petrulevich (page).fm Page 78 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

mountain, grove, or the like, and in some other instances’, e.g. ‘at Hofi (a temple) … at Borg (a castle) … at Helgafelli (a mountain) … at Hálsi (a hill)’ etc. According to ONP (pp. 658 f.), at + proper names in the dative has the following semantics (excluding the indication of origin): (a) ‘at, in’: at kirkio, at scipe … at Borg; (b) ‘(… as part of a place-name, usually in conn. with the vb. kalla, heita, nefna)’, e.g. ‘Kona hét Þorgerðr … ok bjó í Fljótsdal, þar sem nú heitir at Þorgerðarstoðum’;˛ ‘Hann … setti þar bæ, ok kallaði at Borg, en fjorðinn Borgarfjorð’); (c) (denoting dominion) over, of, e.g. ‘hann setti Er- lennd jarl Haralldz son at Orknéyivm’, ‘hinn hælghi Petr at Rumi’. Skaldic verses do not provide sufficient evidence to clearly determine the denotation of the toponym at Jómi. The lines of Magnúsdrápa are the most ambiguous (see Table 1), with at Jómi denoting either the Wendish area of *Jóm wasted by Magnús góði, or his earldom at Jómi, or the Wendish town at Jómi. However, it seems that in the context of Hrynhenda we are dealing with an oikonym derived from a topographical feature, which can be literally translated as ‘a settlement at *Jóm’. It is impossible to define with certainty the type of settlement involved. But taking into consideration the phrase ‘í virki breiðu’, as well as the meaning of the Old Norse word virki (‘a work … wall, stronghold, castle’; Cleasby, p. 710), one can say that the Wendish settlement burnt by Magnús góði was at least ramparted with a wall. Comparing the use of the formulae heita + preposition + toponym in the dative and heita + toponym in the nominative in Landnámabók and Íslen- dinga sögur, Jan Nilsson came to the conclusion that the former was typical of oikonyms and the latter typical of names of topographical features. Cf. ‘Þor- bjorn˛ hét maðr, er bjó á þeim bæ, er í Árskógi heitir’ (Reykdæla saga); ‘hann bjó þar, sem heitir á Blámýri’ (Hávarðar saga) and ‘þat er suðr frá holti því, er Smiðjuholt heitir’ (Fόstbræðra saga); ‘Er ekki sagt frá ferð þeira, fyrr en þeir kómu í ey þá, er Hoð˛ heitir’ (Egils saga) (Nilsson 1986, pp. 14 ff., 33 f., 36 f.). Thus, at Jómi is referred to as: (a) a stronghold at Jómi named after some area/landscape feature called *Jóm (Fsk., p. 80); (b) the area called *Jóm, an administrative district, an earldom according to Cleasby, or an area ‘domin- ated over’ according to ONP (Fsk., pp. 115, 208). In Jómsvíkinga saga, Búris- leifr/Búrisláfr, the king of the Wends, promises Pálna-Tóki a district of his land named *Jóm (‘heitir at Jómi’) on condition that he will constantly live there and defend the country (JómS., p. 74). It seems that the use of the for- mula heita + preposition + toponym is a discrepancy in the context, since in the sentence the toponym at Jómi clearly refers to a certain piece of land (from which the name of the town could be formed: at Jómi), and thus the 065- petrulevich (page).fm Page 79 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

nominative is much more frequent. However, the context becomes logical if one assumes that both the name of the earldom and the name of the town at Jómi are derived from the name of a landscape feature *Jóm.

4.2. The denotations of Jumne and provincia Wolin Adam (pp. 79 f.) writes: ‘Urbs illa mercibus omnium septentrionalium nationum locuples nihil non habet iocundi aut rari. … Ibi cernitur Neptunus triplicis naturae: tribus enim fretis alluitur illa insula, quorum aiunt unum esse viridissimae speciei, alterum subalbidae, tertium motu furibundo perpe- tuis saevit tempestatibus. Ab illa civitate brevi remigio traiicitur hinc ad Dyminem urbem, quae sita est in hostio Peanis fluvii, ugi et Runi habitant.’12 It seems that the author equated the Slavic town of Jumne with the island it was situated on. Thus, relying on the example, I assume that the town of the Wends and the island could have had the same name, Jumne. Hennig (1935, p. 94) mentions that in the Sorøer Handschrift of Adam’s Gesta, which was lost in 1728, the town Jumne is once called Jumnö, ‘Jumn-Insel’. The manuscript was transmitted through the 1579 publication by A. S. Vedel (who, most likely, used several manuscripts (Adam, p. XXI)) and thus, as Hennig (1935, pp. 94 f.) admits, the evidence cannot be relied on. Although in B2 (Vedel’s publication), Jumne is indeed twice named Ium- noe, I doubt that this form can be interpreted as ‘the island of Jumne’, since there are no parallels: the islands mentioned in Gesta are not usually given ad- ditional endings, but are indicated by the word insula, e.g. ‘insula Bant’ and ‘Ceterum insulae Funi adiacent aliae VII minores ab euro, quas supra diximus frugibus opulentas, hoc est Moyland, Imbra, Falstra, Laland, Langland …’ (Adam, pp. 239, 243). Moreover, the generic ø in the island names Sprogø, Morsø, Samsø is transmitted via a or e, e.g. Morse, Samse (Adam, pp. 233, 242). The name provincia Wolin/provincia Volin is used in two Latin documents (Nos. 127 and 171) from 1195 and 1216, which are almost identical in their enumeration of settlements (PU 1, pp. 169 ff., 212 ff.). Rudnicki (1936, p. 68) assumes that the toponym provincia Wolin denotes the island of Wolin in

12 ‘Rich in the wares of all the northern nations, that city lacks nothing that is either pleasing or rare. … There Neptune may be observed in a threefold mood: that island is washed by the waters of three straits, one of which they say is of a very green appearance; another, rather whitish; the third rages furiously in perpetual tempests. From that city it is a short passage in one direction to the city of Demmin, which is situated at the mouth of the Peene River, where the Rugiani also live’ (Adam of Bremen, p. 67, italics mine). 065- petrulevich (page).fm Page 80 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

the context. However, the village of Dramino (villa Drammine; German Drammin), which is located in provincia Wolin (No. 127: in provincia Wolin villam Drammine; No. 171: in provincia Volin villam Drammine), is not situated on the island, but on the mainland. Thus, in my view, provincia Wolin denoted not the island, but the coastal area on either side of the river Dziwna.

4.3. Conclusions The toponyms at Jόmi and Jumne seem to have two denotations each, in con- trast to the place-names from Group 2, Livilni, Julin, Wolin, which exclusively denote the town of Wolin. In the 11th century, at Jόmi most probably denoted a town, and Jumne both a town and the island it was situated on. In later Scandinavian sources (Fagrskinna, Jómsvíkinga saga), at Jόmi came to denote an administrative region with unknown borders. I do not have enough evidence to claim that the area denoted by at Jόmi in sagas and poetry and Jumne in Adam’s Gesta is identical to that denoted by provincia Wolin in Latin documents (although Jómsvíkinga saga clearly states that Búrisleifr/Búrisláfr gave Pálna-Tóki a fylki of his land). However, it is possible to claim a continuity of denotation, from provincia Wolin in the 12th century to the present gmina (district, commune) of Wolin, which still includes two coastal areas of land separated by the Dziwna and the town of Dramino. The administrative boundaries of the earldom at Jόmi could therefore have included the island (Adam),13 or the island and the immediate coastal area on the other side of the Dziwna.

5. The etymology of at Jómi and Jumne In my view, the forms at Jómi and Jumne share the same root: at Jómi is primary, and Jumne, which has a suffix -n-, secondary. I will therefore begin with the etymology of at Jómi, and then show how Jumne could have been formed, and what relationship could have existed between the two in Slavic society.

13 An island having the same administrative and natural boundaries is not an exception: Gotland was considered to be an independent administrative unit under the nominal control of a jarl (Guta saga, p. 7). 065- petrulevich (page).fm Page 81 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

5.1. Introduction The ‘fossilisation’ of the form at Jómi suggests that it was, most likely, a ‘foreign’ toponym, i.e. not Scandinavian. It seems logical to look for the origins of at Jómi and Jumne in the region they come from – Polish Pomerania, which is part of the area earlier inhabited by Balts. It is known that hydronyms usually survive an ethnic shift, and Baltic hydronymy occurs widely in Slavic territories. However, I am convinced that the hydronym in question is of Slavic origin, as are the other hydronyms at the mouth of the Oder, e.g. Dziwna, Świna and Peene. Gerard Labuda (1964, p. 188) questioned the possibility of deriving the toponyms under study from Slavic languages. He assumed that the place- names ‘Jóm : Jómsborg’ and Wolin denoted the same Slavic town, and claimed that the existence of two Slavic names for one and the same place was very unlikely. The toponym at Jómi, which denotes both a town and an earldom, is derived from the name of a landscape feature that characterised the town, as well as a considerable area of land around it. I would therefore propose the hypothesis that the toponym in question was formed from one of the names of the waterways at the mouth of the Oder, cf. e.g. ‘at Á (river) … at Bægisá, … Giljá, … Myrká, … Vatnsá, … Þverá, …at Lækjamóti (waters-meeting)’ etc. (Cleasby, p. 26). Thus, the names *Jóm/*Jómr and Wolin could originate in Slavic languages, since they functioned in parallel in Wolinian society, as the names of the waterway and the town, respectively. Indigenous local names could be treated in different ways by Scandinavians – the toponyms in question could either be borrowed into Old Norse or else be rejected and replaced with newly coined Scandinavian ones. To illustrate the first possibility: several settlements in Yorkshire, the names of which contain the Scandinavian element -bý, existed before the arrival of Scandinavians, who adopted the Old English elements: Eppleby (from OE æppel), Huby (from OE hōh ‘spur’), Swainby (from OE swān ‘young man’) in the East Rid- ing, and Wauldby (from OE wald ‘wold’) in the West Riding (Fellows-Jensen 1995, p. 175). To this I can add the toponyms Jórsalir and Orkneyiar, behind which there most probably lies a purely phonetic ‘Scandinavian modification’ of indigenous place-names: Jór-salir from Jerusalem (phonological adaptation: Jór + salir, pl. of salr); cf. Cleasby, p. 468, Blöndal Magnússon, p. 693, on the toponym Orkn-eyiar. Peder Gammeltoft draws an interesting conclusion about the possible origins of the names of the three Shetland Islands ‘in the extreme northeast of 065- petrulevich (page).fm Page 82 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Shetland, the area closest to Norway’: Unst, Yell and Fetlar. He argues that these island names ‘appear to be pre-Norse in origin but have been given a thin layer of Scandinavian “varnish”. This layer of “varnish” has not been applied in order to conceal the fact that they are not Scandinavian – after all, a place-name only needs to function, not to mean anything – but rather to make them palatable to the Scandinavian tongue and morphology’ (Gam- meltoft 2004, p. 93). Gammeltoft (op. cit., p. 94) states that there are no pre-Norse toponyms in Orkney and suggests that the type of contact is a major factor determining name borrowing by Scandinavians: ‘Only under these circumstances [a peaceful contact of a mercantile and exploratory nature], it seems, would it make sense to transfer place-names of a Pictish origin into Old Norse. When the Scandinavian settlement of the Northern Isles began, the Scandinavians assumed a much more active naming role and named places exclusively in Old Norse.’ It is quite problematic to determine how Scandinavians dealt with the Pomeranian place-names mentioned in sagas. Steinsborg (now Kamień Pomorski) and Burstaborg (bursta is a gen. pl. of burst) (now Szczecin), for example, appear to have sound Old Norse etymologies. However, it can still be argued, for instance, that they may represent originally West Slavic names adapted by speakers of Old Norse (in these two cases, the West Slavic com- ponents were translated and an Old Norse generic was then added). It is plausible to assume that Magnús góði’s campaign against Wolin was preceded by a period of peaceful contact. Most probably, Scandinavians were often guests in Pomerania (taking into account that in 1043 they apparently punished the Wends for not paying tribute) and used the waterways to get into the bay to the island of Wolin and the town situated on it. Thus, they may have adopted the name of one of the waterways, which sur- vived in written sources in the name of the town and the region around it – at Jόmi.

5.2. The etymology of at Jómi My etymological starting point is the suggestion presented in earlier works, e.g. by Hennig (1935, pp. 92 ff.) and Rudnicki (1936, pp. 90 f.), that the toponym at Jómi might be derived from the Slavic jama f., ‘pit; ditch’. The root jama is very productive toponymically on Polish territory, e.g. Jama (1), Jamka (1), Jamna (1), Jamno (6), Jamy (2), Jamieńskie Góry (Rospond 1951, p. 101) etc. The toponyms derived from jama are mostly oikonyms; however, there is also an oronym Jamieńskie Góry, and the hydronyms Jamno (a lake), 065- petrulevich (page).fm Page 83 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Jamieńskie Bagno (a bog) and Jamieński Nurt (a stream) in West Pomerania, which is of special interest to me. Friedrich Lorentz (1958, p. 298) adduces two forms of the word jama f. – jama and joma˛ 14 – in Pomeranian, a variant of which was spoken on the island of Wolin and in the nearby area. Taking into account the direct transmission of the place-name at Jómi from Wends to Scandinavians, I assume the toponym to be formed from the Pomeranian form joma˛ , which corresponds well with the root vowel o attested in West Scandinavian sources. However, the Scandinavian toponym at Jómi, formed, as I believe, from feminine joma˛ , can be either neuter or masculine. As a rule, Slavic feminine words preserved their gender when borrowed into Old Norse, e.g. káza f. (‘porridge’) < Russian kaša f.; leðja f. ‘a type of boat’ < Old Slavonic ladija f. (de Vries 1962, pp. 5, 304, 349); but cf. Latin Rōma f., borrowed both as Róm, Rúm neut. and Róma- f. I would like to point out that the difference in the borrowing pattern of feminine toponyms might be connected with the time of actual adoption, a possibility I can demonstrate with the example of Róm/Róma-. The toponyms Róm or Rúm neut. (Sigv. 13, 25; Mark. 1, 10, 12; Eil. 3; Ív. 2; Skapti), as well as a compound Rúmsborg (Pl. 15), are used in skaldic poetry of the 11th– 12th centuries (Lexicon 2, pp. 472 f.). The element Róma- f. in the compound Rómaveldi is mentioned once in a poem from Ragnarssaga loðbrókar (Ragn. 8), 13th–14th centuries (Lexicon 2, p. 472). Compounds with the elements róma-/rúma- or rómaborgar-/rúmaborgar-, e.g. rómaborgarhofðingi˛ , rómaborgarlýðr, rómaborgarmaðr, rúmarveldi, appear in prose sources in the 13th–15th centuries (Rómv. 11732, Heilag. 2 23022 21514-15, DN 4 866 (1437), Lars. AM 645 6714-15 etc. (Fritzner 1972, pp. 292 f.)). Latin Rōma f. was therefore apparently borrowed twice – first as Róm, Rúm neut., and then as Róma- f. It seems possible that the Slavic toponym *Joma˛ f. was borrowed into Old Norse as *Jóm (and, possibly, *Júm) neut., according to the pattern Rōma f. > Róm, Rúm neut.

14 In Lorentz’s dictionary the letters o ˛ o o ō ω ọ denote different o-allophones (‘ō = gpom. o oder o, ọ = gpom. o oder o’,˛ Lorentz 1958, p. XX). Lorentz (op. cit.) writes: ‘Ich ziehe es … vor, einige Hilfzeichen einzuführen, die keine neuen Laute darstellen, sondern nur besagen sollen, daß für die gemeinpomora- nische Form mehrere Laute in Betracht kommen.’ 065- petrulevich (page).fm Page 84 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

5.3. The etymology of Jumne Place-names with the suffix -ьn- occur widely in all Slavic territories and belong to the most ancient type of Slavic toponyms (Borek 1972, p. 90). The suffix -ьn- is still very productive and forms adjectives from nouns, adverbs, prepositional phrases and compounds. The process of toponym formation can be illustrated thus: (1) An adjective is formed with one of the three variants of the suffix -ьn- (-ьnъ m., -ьna f., -ьno neut.), according to the gender of the head noun, e.g. *brezьnъ > *brezьno polje (‘a field’, neut.); (2) The head noun is dropped, and the adjective becomes a toponym, e.g. *brezьno polje (‘a field’, neut.) > *Brezьno. Typical head nouns are *ezero (‘lake’, neut.), *gora (‘mountain’, f.), *polje (‘field’, neut.), *rěka (‘river’, f.), *sedlo (‘village’, neut.) etc. (Borek 1968, pp. 305 ff.). The choice of the suffix may also be determined by analogy, depending on what suffix prevailed in a certain region, or even changed from the original to a commoner one: the suffix -no, for example, is common in West Slavic territory (in modern times also occurring as -ne/-né), thus Bielne, Górne, Chłodne (łąka ‘grassland’, although the head noun is feminine); Nadrożny > Nadrożno. The affix -ьn- could also be used to create secondary place-names from other toponyms, e.g. Kosobudno : Kosobudy, cf. primary toponyms like *brezьnъ : *Brezьno. (Borek 1968, pp. 307 ff.) The form Jumne apparently originates in either *Jomna˛ or *Jomno˛ . In the first variant, the suffix -na corresponds to the most likely head noun, Pom. zωtoka f.15 (‘a bight; bay’, see below). In the second variant, the suffix -no is a result of analogy, since, as can be seen from Map 1, -no toponyms in fact prevailed in West Pomerania until the 14th century (and still do).

5.4. The denotation of and explanation for *Joma˛ and *Jomna˛ /no Rudnicki (1936, pp. 66, 90) raises the question whether Zalew Szczeciński (Szczecin Lagoon) ever had an early Slavic name16 before it became known by the name of the town Szczecin, and considers it possible that the Scandina- vian toponym *Jóm, from Slavic jama, could have been this name. I second

15 Cf. Pom. zωtoka f. ‘Wiek, Bucht’ (Lorentz 1971, p. 1129) and Polish zatoka f. ‘bay’. Although Pom. hώviŋga f. ‘Hafen’ (Lorentz 1958, p. 1129) is used in modern toponyms, cf. Kash. Pùckô Hôwinga and Polish Zatoka Pucka, Kash. Gduńskô Hôwinga and Polish Zatoka Gdańska, it is a loan word from Middle Low German (SEK, p. 254). 16 Szczecin Bay is first mentioned in 1244 as ‘in … aqua meatum habente aqua dicta Kele usque Stetyn, de Stetyn usque Vkermundis et ab Vkermundis usque ad aquam, que vulgariter Pene’ or ‘water between Kehle, Szeczin, Ueckermünde and Peene’ (PU 1, No. 428, p. 507). 065- petrulevich (page).fm Page 85 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Map 1. Poland. The distribution of -ьn- place-names before the 14th century. The map is taken from Rospond 1976, Map 6. • = -no place-names – × = -na place-names

the proposal that the toponym *Jóm/*Jómr could be a Scandinavian variant of an early Slavic name for the Szczecin Lagoon (or, more likely, the Wielki Zalew (Great Lagoon), one of the two parts of Szczecin Lagoon, closest to the island of Wolin), as it fits perfectly into the overall picture of at Jόmi – Jumne – Wolin relations. The relationship between the forms *Joma˛ and *Jomna˛ /no could be different. If the toponyms in question shared their denotation, *Jomna˛ /no could be either a later variant of *Joma˛ , cf. Chełmno, a village, Szamotuły – Chelm (1396), Chelmno (1478); Borowna, a lake, Złotów – lacus duo, unus Borowo (1583–4), inter la. Borowna (1766–7) (Borek 1968, pp. 29, 83); or a parallel variant of *Joma˛ , cf. Bělno (German Biehlen), a town, Hoyerswerda – Bylen, Byla (1529); Čermná, Klatovy – na vsi Čermné (1444), ves Czerma (1630) (Borek 1968, pp. 065- petrulevich (page).fm Page 86 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

24, 41). It is possible that *Joma˛ and *Jomna˛ /no had different denotations and indicated a bay and an island/a piece of land, respectively. However, there is in- sufficient evidence either to support or to reject this proposal. The explanation for *Joma˛ , as well as for Jamno, the name of a lake in the gmina (district, commune) of Koszalin, could be connected with one of the meanings of the word jama = zatoka ‘bay, gulf’, suggested by Rudnicki (1936, p. 90). The lake and the village of Jamno were first mentioned in 1278 (Jamno: German Jamund, a village and a lake, Powiat Koszaliński: Jamene 1278, in stagnum Jamene 1289 (Borek 1968, p. 88)). Today the lake is separated from the Baltic by a narrow sandbar approx. 600 m wide, but up to the 17th century it was navigable and served as a harbour for the town of Koszalin, as there was a passage through the bar (Jamieński Nurt, which still exists, although sand periodically blocks the outflow). I believe that the lake could have been seen as a bay by early inhabitants and named *Jama. The name of the village, Jamno, was thus formed from that of the bay and later replaced it. In the same way, the toponym *Jomna˛ /no could have been formed from the name of the bay *Joma˛ , and denote the island of Wolin or part of it. However, I have not been able to find any confirmation that in Polish or Pomeranian jama, like zatoka, means ‘bay’ (jama and zatoka ‘sinus’ are syno- nyms in the anatomical sense in Polish; Słownik, p. 132). In spite of this, I consider it quite possible that the toponym *Joma˛ means – perhaps meta- phorically – the ‘bay’, but more likely the toponyms *Joma˛ and *Jomna˛ have a semantic explanation connected with the meaning of Pom. joma˛ ‘a pit’. ‘The major parts of the two main sections of the [Szczecin] Lagoon are formed by a relatively flat and poorly differentiated bottom’; however, ‘diverse bottom topography is found in the northern part of the Great Lagoon where extensive sand banks …, stretching for a few km into the lagoon (Wyskok Krzecki, Mielizna Wolińska), are dissected by a trough-like depression 4–6.5 m deep’ (Osadczuk, Musielak & Bórowka 2007, pp. 90 f.). In my view, the abrupt depression in the bottom of the Great Lagoon just a few kilometres off the southern tip of the island of Wolin could be the reason for naming the bay *Joma˛ ‘the pit’.

5.5. Conclusions All the place-name forms denoting Wolin in primary sources can undoubtedly be divided into two main groups: (1) at Jómi, Jumne, Jomne, Hynnisburg, Jómsborg, Jumpne, ath Jomune, af Jomni, Jumneta and (2) Livilni, Wulinensis civitas, Willin, Julin, Wolyn, Wolin, Volin etc. 065- petrulevich (page).fm Page 87 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

The coexistence of these two groups is explained by a difference in origin. The toponym Wolin was the original name of (and served exclusively to denote) the town. The forms at Jόmi and Jumne are derived from *Joma˛ and *Jomna˛ /no, which most likely go back to the appellative joma˛ and denoted the Great Lagoon, a part of Szczecin Lagoon. These toponyms were used by Scandinavians to name both the town of Wolin and the land around it. The authentic names of the Great Lagoon (*Joma˛ and *Jomna˛ /no), which were preserved thanks to Arnórr jarlaskáld and Adam, disappeared from the Slavic onomasticon. There are two base forms in Group 1, at Jόmi and Jumne, which were most likely used in parallel by Scandinavians to refer to the town and the region of Wolin; all other forms are either spelling variations or compounds based on them. I have not carried out a detailed study of the Group 2 toponyms, but it seems that most of the forms are spelling variants of the base form Wolin (the form Willin 1140 still needs to be clarified, as does the question whether the author of Chronica Poloniae Maioris may have confused Wieleń with Wolin; see Table 3 and commentary there). The names attested in primary sources suggest the following scenario for the development of the Group 1 base forms. (1) In the period when they were es- tablishing trade with Wolin (10th–11th centuries), Scandinavians adopted the Slavic names for the Great Lagoon, *Joma˛ and *Jomna˛ /no, which became a part of oral tradition. The declension of the names did not cause any difficulties; *Joma˛ is preserved in the dative in Arnórr jarlaskáld’s poetry (at Jómi), *Jomno/˛ na in Adam’s Gesta (Jumne). (2) By the time the sagas were created (end of the 12th century), the genuine name of the bay had already been forgotten, and Wolin lost its status as a prosperous trading port owing to devastating Danish campaigns. As a result, saga authors had at their disposal only Arnórr jar- laskáld’s at Jómi in the dative (and, most likely, could not identify the nominative), and chroniclers Adam’s Jumne. (3) The late variants, Jomne, Hynnisburg, Jómsborg, Jumpne, ath Jomune, af Jomni, Jumneta, appeared for various reasons (spelling mistakes, the need for clearer denotation etc.).

Bibliography Adam = Magistri Adam Bremensis Gesta Hammaburgensis Ecclesiae pontificum. Hambur- gische Kirchengeschichte. 3. Aufl. Hrsg. von Bernhard Schmeidler. 1917. Hannover–Leip- zig. (Scriptores rerum Germanicarum in usum scholarum ex Monumentis Germaniae historicis separatim editi.) Adam of Bremen = Adam of Bremen: History of the archbishops of Hamburg-Bremen. Transl. with an introduction and notes by Francis J. Tschan. 1959. New York. 065- petrulevich (page).fm Page 88 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Ágrip = Ágrip af Nóregs konunga sogum˛ . Hrsg. von Finnur Jónsson. 1929. Halle (Saale). (Alt- nordische Sagabibliothek 18.) ÁgripSDan. = Ágrip af sogu˛ danakonunga. Bjarni Guđnason gaf út. Íslenzk fornrit 35. (Danakonunga sogur.)˛ 1982. Reykjavík. Pp. 323–36. AL = Annales Lundenses. Danmarks Middelalderlige Annaler. Udg. ved Erik Kroman på grundlag af M. Cl. Gertz’, Marcus Lorenzens & Ellen Jørgensens udgaver. 1980. Køben- havn. Pp. 21–71. AnS = Die Reichschronik des Annalista Saxo. Hrsg. von Klaus Nass. 2006. Hannover. (Monumenta Germaniae historica. Scriptores 37.) Bach, Adolf, 1953: Deutsche Namenkunde 1. Die deutschen Ortsnamen 1. Heidelberg. Blöndal Magnússon = Ásgeir Blöndal Magnússon, 1989: Íslensk orðsifjabók. Reykjavík. Boguphali Episcopi = Boguphali Episcopi Posnaniensis chronicon Polonicum cum continua- tione Ioannis Basconis custodis Posnaniensis. Conf. P. W. de Sommersberg. 1730. Lipsiae. (Silesicarum rerum scriptores.) Borek, Henryk, 1968: Zachodnosłowiańskie nazwy toponimiczne z formantem -ьn-. Wrocław. — 1972: Vostočnoslavjanskie toponymy s formantom -ьn-. Vostočnoslavjanskaja onomasti- ka. Redakcionnaja kollegija: A. A. Reformatskij. Moskva. Pp. 90–143. Brøndum-Nielsen, Johs., 1957: Gammeldansk Grammatik i sproghistorisk Fremstilling 2. Konsonantisme. København. Chronicon = Ottonian Germany: The Chronicon of Thietmar of Merseburg. Transl. and an- notated by David A. Warner. 2001. Manchester–New York. Cleasby = Richard Cleasby & Gudbrand Vigfusson, 1874: Icelandic-English dictionary. Ox- ford. Compendium Saxonis = Saxonis Gesta danorum in compendium redacta. Udg. af Selskabet for Udgivelse af Kilder til dansk Historie. Scriptores minores historiae Danicae medii aevi 1. Ex codicibus denuo recensuit M. Cl. Gertz. 1917–18. København. Pp. 216–439. Ekkehardi = Ekkehardi Uraugiensis chronica edente D. G. Waitz Prof. P. Kilon. Monumen- ta Germaniae historica. Scriptores 6. 1844. Hannoverae. Pp. 33–231. Fellows-Jensen, Gillian, 1995: Scandinavian settlement in Yorkshire – through the rear-view mirror. Scandinavian settlement in Northern Britain. Ed. by Barbara E. Craw- ford. London–New York. Pp. 170–87. Flat. 1 = Flateyjarbók. En Samling af norske Konge-Sagaer med indskudte mindre Fortællinger om Begivenheder i og udenfor Norge samt Annaler 1. Udg. efter offentlig Foranstaltning. 1860. Christiania. Flat. 3 = Flateyjarbók. En Samling af norske Konge-Sagaer med indskudte mindre Fortællinger om Begivenheder i og udenfor Norge samt Annaler 3. Udg. efter offentlig Foranstaltning. 1868. Christiania. Fritzner, Johan, 1972: Ordbog over det gamle norske Sprog 4. Bergen. Fsk. = Fagrskinna. Nóregs kononga tal. Udg. … ved Finnur Jónsson. 1902–03. København. (Samfund til udgivelse af gammel nordisk litteratur 30.) Gammeltoft, Peder, 2004: Contact or conflict? What can we learn from the island-names of the Northern Isles? Scandinavia and Europe 800–1350. Contact, conflict, and coexistence. Ed. by Jonathan Adams & Katherine Holman. Turnhout. (Medieval texts and cultures of Northern Europe 4.) Pp. 87–97. Guta saga. The history of the Gotlanders. Ed. by Christine Peel. 1999. Exeter. Helmold = Helmolds Slavenchronik. Hrsg. von Reichsinstitut für ältere deutsche Geschichts- kunde. Bearb. von Bernhard Schmeidler. 1937. Hannover. (Scriptores rerum Germanica- rum in usum scholarum ex Monumentis Germaniae historicis separatum editi.) Hennig, Richard, 1935: Wo lag Vineta? Leipzig. (Mannus-Bücherei 53.) 065- petrulevich (page).fm Page 89 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Historia Norwegie = Historia Norwegie. Ed. by Inger Ekrem & Lars Boje Mortensen; transl. by Peter Fisher. 2003. København. Hkr. 3 = Snorri Sturluson: Heimskringla. Nóregs konunga sogur.˛ 3. Udg. … ved Finnur Jóns- son. 1893–1900. København. (Samfund til Udgivelse af gammel nordisk Litteratur 23.) HN = Historia Norvegiæ. Monumenta historica Norvegiae: latinske Kildeskrifter til Noregs Historie i Middelalderen. Udg. … ved Gustav Storm. 1880. Kristiania. Pp. 69–125. JómS. = Jómsvíkíngasaga. Fornmanna sögur 11. 1828. Kaupmannahöfn. Pp. 1–162. Knyt. = Knýtlingasaga. Bjarni Guđnason gaf út. Íslenzk fornrit 35. (Danakonunga sogur.)˛ 1982. Reykjavík. Pp. 93–321. Labuda, Gerard, 1964: Fragmenty Dziejów Słowiańszczyzny Zachodniej. Poznań. Laur, Wolfgang, 2005: Die alten Handelsplätze an der Ostsee und ihre Namen. Riga und der Ostseeraum. Von der Gründung 1201 bis in die Frühe Neuzeit. Hrsg. von Ilgvars Misāns & Horst Wernicke. Marburg. Pp. 10–23. Lehr-Spławiński, Tadeusz, 1935: O nazwie pomorskiego grodu Wolin-Julin u ujścia Odry. Rocznik Gdański 7–8. Wrocław. Pp. 37–43. Lexicon 1 = Sveinbjörn Egilsson, 1913–16: Lexicon poeticum antiquæ linguæ septentrionalis. Ordbog over det norsk-islandske skjaldesprog … udg. … ved Finnur Jónsson. København. Lexicon 2 = Sveinbjörn Egilsson & Finnur Jónsson, 1931: Lexicon poeticum antiquae linguae septentrionalis. Ordbog over det norsk-islandske skjaldesprog. København. The Life of Otto, Apostle of Pomerania, 1060–1139, by Ebbo and Herbordus. Ed.: Charles H. Robinson. 1920. London–New York. Lorentz, Friedrich, 1958, 1971: Pomoranisches Wörterbuch 1, 3. Berlin. Magn. Fms. = Saga Magnusar konungs ens goda. Fornmanna sögur 6. Kaupmannahöfn. 1831. Pp. 3–124. MPH 2 = Monumenta Poloniae historica 2. Wyd.: August Bielowski. 1872. Lwów. Nilsson, Jan, 1986: Relation och namn. Två kapitel om nordiska prepositionsnamn och liknande ortnamnskonstruktioner. Stockholm. Nordberg, Stig Olsson, 1926: Fornsvenskan i våra latinska originaldiplom före 1300 1. Upp- sala. Noreen, Adolf, 1923: Altisländische und altnorwegische grammatik (laut- und flexionslehre) unter berücksichtigung des urnordischen. 4., vollst. umgearb. aufl. Halle (Saale). (Sammlung kurzer grammatiken germanischer dialekte 4. Altnordische grammatik 1.) Oddr = Oddr Snorrason. Saga Óláfs Tryggvasonar. Udg. af Finnur Jónsson. 1932. Køben- havn. ONP = Ordbog over det norrøne prosasprog 1. Red. af Helle Degnbol, Bent Chr. Jacobsen, Eva Rode, Christofer Sanders & Þorbjörg Helgadóttir. 1995. København. Osadczuk, Andrzej, Musielak, Stanisław & Borówka, Ryszard K., 2007: Why should the Odra River mouth area not be regarded as an estuary? A geologist’s point of view. Ocean- ological and hydrobiological studies 36:2. Gdańsk. Pp. 87–99. PU 1 = Pommersches Urkundenbuch 1 (786–1253). 2. Aufl. Neu bearb. von Klaus Conrad. 1970. Köln–Wien. Rospond, Stanisław, 1951: Słownik nazw geograficznych polski zachodniej i północnej 1. Wrocław–Warszawa. — 1984: Słownik etymologiczny miast i gmin PRL. Wrocław–Warszawa–Kraków–Gdańsk– Łódź. Rudnicki, Mikołaj, 1936: Studia nad nazwami rzek lechickich. Odra i jej ujścia. Slavia Occi- dentalis 15. Poznań. Pp. 46–101. Rzetelska-Feleszko, Ewa & Duma, Jerzy, 1991: Dawne słowiańskie nazwy miejscowe Pomorza Szczecińskiego. Warszawa. 065- petrulevich (page).fm Page 90 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

The Saga of the Jomsvikings. Transl. from the Icelandic with introd., notes and appendices by N. F. Blake. 1962. London–New York. Saxo 1 = Saxo Grammaticus: Danorum Regum heroumque historia. Books 10–16. 1. The text of the first ed. with transl. and comment. in three volumes [by] Eric Christiansen. 1980. Oxford. (BAR international series 84.) Saxo 2 = Saxo Grammaticus: Danorum Regum heroumque historia. Books 10–16. 2. The text of the first ed. with transl. and comment. in three volumes [by] Eric Christiansen. 1981. Oxford. (BAR international series 118 (i).) Saxo Grammaticus = Saxo Grammaticus: The history of the Danes. Books 1–9. 1. Translated by Peter Fisher; ed. by Hilda Ellis Davidson. 1979. Cambridge. Saxonis = Saxonis Grammatici Historia Danica. Recensuit et commentariis illustravit Petrus Erasmus Müller. 1839. Havniæ. SaxonisG. = Saxonis Grammatici Gesta Danorum. Hrsg. von Alfred Holder. 1886. Strass- burg. Schmid, Wolfgang P., 1979: Lett. JUMIS, eine sprachwissenschaftliche Nachprüfung. Hu- manitas religiosa. Festschrift für Haralds Biezais zu seinem 70. Geburtstag. Stockholm. Pp. 261–7. Schmidt, Roderich, 2000: Jumne. RGA 16. Pp. 120–1. SEK = Wiesław Boryś & Hanna Popowska-Taborska, 1997: Słownik etymologiczny Kaszubszczyny 2. Warszawa. Skj B 1 = Den norsk-islandske skjaldedigtning 1. Udg. af Kommissionen for det Arnamag- næanske Legat ved Finnur Jónsson. 1912. København. Skj B 2 = Den norsk-islandske skjaldedigtning 2. Udg. af Kommissionen for det Arnamag- næanske Legat ved Finnur Jónsson. 1915. København. Słownik = Słownik języka polskiego 2. Ułożony pod redakcją Jana Karłowicza, Adama Kryńskiego & Władysława Niedźwiedzkiego. 1902. Warszawa. Słupecki, Leszek P., 2000: Jómsvíkingalög, Jómsvíkings, Jomsborg/Wolin and Danish Circu- lar Strongholds. The Neighbours of Poland in the tenth century. Ed.: Przemysław Ur- bańczyk. Warsaw. Pp. 49–59. Svenonis = Svenonis Aggonis Filii Brevis historia regum Dacie. Udg. af Selskabet for Udgi- velse af Kilder til dansk Historie. Scriptores minores historiae Danicae medii aevi 1. Ex codicibus denuo recensuit M. Cl. Gertz. 1917–18. København. Pp. 94–141. Thietmari = Thietmari Merseburgensis episcopi chronicon. Post editionem Ion. M. Lappen- bergii; recognovit Fridericus Kurze. 1889. Hannoverae. (Scriptores rerum Germanica- rum in usum scholarum ex Monumentis Germaniae historicis recusi.) Udolph, Jürgen, 2007: Wollin. RGA 34. Pp. 218–20. VCh = “Velikaja chronika” o Polše, Rusi i ich sosedjach 11–13 vv.: Chronica Poloniae Maioris. Pod redakciej V. L. Janina. 1987. Moskva. Vitæ Ottonis = Vitæ Ottonis episcopi Bambergensis (Herbordi et Ebbonis). Edidit R. Kopke. Monumenta Germaniae historica. Scriptores 12. 1856. Hannoverae. Pp. 746– 883. de Vries, Jan, 1962: Altnordisches etymologisches wörterbuch. 2. verbesserte aufl. Leiden. Whaley, Diana, 1998: The Poetry of Arnórr jarlaskáld. An edition and study. Turnhout.

See also Abbreviations. 065- petrulevich (page).fm Page 91 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Table 1. The transmission of the Group 1 place-names. No. Year Place-name Primary source Text and reference 1. 1043 at Jómi Hrynhenda and Arn. Hryn. 12: ‘hæstan kynduð, hlenna Magnúsdrápa by Arnórr þrýstir, hyrjar ljóma suðr at Jómi; hvergi Þórðarson jarlaskáld þorði hallir varða heiðit folk í virki breiðu; buðlungr, unnuð borgar-monnum˛ bjortum˛ eldi stalldræp hjortu’˛ (Skj B 1, p. 309)17 Arn. Magndr. 8: ‘Vann, þás Vinðr of minnir vápnhríð konungr, síðan; sveið ófám at Jómi illvirkja hræ stillir; búk dró bráðla steikðan blóðugr vargr af glóðum; rann á óskírð enni allfrekr bani hallar’ (Skj B 1, p. 313)18 2. 1072 Jumne Magistri Adam Bremensis II, XXII: ‘In cuius ostio, qua Scythicas Gesta Hammaburg- alluit paludes, nobilissima civitas Iumne ensis Ecclesiae pontificum celeberrimam prestat stacionem Barbaris et Grecis, qui sunt in circuitu. … Est sane maxima omnium, quas Europa claudit, civitatum, quam incolunt Sclavi cum aliis gentibus, Grecis et Barbaris’ (Adam, p. 79)19 3. earliest 1152, Jomne Historia Norvegiae De ortu regum: ‘Augmentabant enim latest 1264 ejus classem Norwegenses ac Dani, Gautones et Sclavi, qui cum illo in20 civitate Jome, quæ est firmissima inter Sclaviæ urbes’ (HN, p. 113) 4. c.1172 Jum(ne)ta, Helmoldi Presbyteri I, II: ‘De civitate Vinneta’, ‘In cuius Vinneta Bozoviensis Chronica ostio, qua Balthicum alluit pelagus, Slavorum quondam fuit nobilissima civitas Iumneta, prestans celeberrimam stacionem barbaris et Grecis, qui sunt in circuitu.’ (Helmold, pp. 7 f.) 5. 1185–1189 Hynnis- Svenonis Aggonis Filii VIII: ‘primus urbem fundasse dicitur, burgh Brevis historia regum que Hynnisburg nuncupatur.’ Dacie (Svenonis, p. 119)

17 ‘crasher of thieves, you kindled a towering blaze of fire south at Jóm. No wise dared they halls defend, the heathen host in the broad stronghold; royal one, you wrought in the townsmen, by bright flame, terror-struck hearts’. Transl. by Diana Whaley (1998, p. 116). 18 ‘the ruler singed not a few wrong-doers’ corpses at Jóm. A body swift-roasted the bloody wolf dragged from the embers; darted on unbaptised brows the most ravenous death of the hall’. Transl. by Whaley (1998, p. 120). 19 ‘At its [Oder] mouth, where it feeds the Scythian marshes, Jumne, a most noble city, affords a very widely known trading center for the barbarians and Greeks who live round about. … It is truly the largest of all the cities in Europe, and there live in it Slavs and many other peoples, Greeks and barbarians’ (Adam of Bremen, pp. 66 f.). 20 Lars Boje Mortensen, in the commentary to his edition of Historia Norvegiæ, states: ‘There is no reason to insert in, as Storm does. The author of HN often makes use of a pure ablative without in’ (Historia Norwegie, p. 145). 065- petrulevich (page).fm Page 92 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

6. c.1190 Iómsborg Ágrip af Nóregs konunga XIX, 1: ‘Hann [Óláfr Tryggvason] sogum˛ drýgþi víþa herskap bæþi á Vendlandi ok á Flæmingialandi, á Englandi ok á Scotlandi, á Írlandi ok á morgom˛ oþrom˛ londom.˛ Hafþi iþuliga vetrseto sína á Vendlandi í borg þeiri, er hét Iómsborg.’ (Ágrip, pp. 20 f.) 7. c.1190 iomsborg Saga Óláfs konungs 11: ‘Oc með þessum sigri ferr Olafr aptr Tryggvasonar by Oddr oc fórði drotningu gull oc silfr oc ageta Snorrason gripi þat hava menn firir satt at þessi hafi verit Iomsborg er Olafr sat um oc menn villdu suikia hann oc var hann byrgþr ib. með lx manna.’ (Oddr, p. 35) 8. c.1200 at Jómi Jómsvíkinga-drápa by Bjbp. Jóms. 6: ‘Suðr frogum˛ vér sitja Bjarni Kolbeinsson (seima guðr) at Jómi (fogr˛ rænir mik flaumi) fimm hofðingja˛ snemma’ (Skj B 2, p. 2) 9. c.1200 at Iome, Fagrskinna 17: ‘(H)aralldr konongr Gorms sunr Iomsborgh hæriaðe a Vinlannd. oc let þar gera borg mikla er hæitir at Iome. oc er sub org callað siðan Iomsborgh.’ 22: ‘Olafr konongr fær mikit fe. oc allt eignaðezk hann þat er han villdi. oc olle þui mest liðvæizla Astriðar dottor Burizlæifs konongs er ate Sigvallde iarll at Iome.’ 41: ‘vinna aftr iarls riki þat er Dana konongr hafðe att at Iome.’ (Fsk. 1902– 03, pp. 80, 115, 208) 10. c.1200 Jómsborg, Jómsvíkinga saga 23: ‘Þat lét hann [Búrizlafr] ok fylgja at Jόmi þessu heimboði, at hann bauð at gefa honum [to Pálna-Tóki] eitt fylki eða ríki af landi síno, þat er heitir at Jóme’; ‘Ok þetta þiggr Pálnatóki ok aller hans menn, at því er sagt er; ok þar lætr hann gera brátt í síno ríki sævarborg eina mikla ok rammgjörva, þá er Jómsborg er kölluð síðan.’ (JómS., p. 74) 11. 13th c. Jómsborg Ágrip af sogu˛ ‘varð Haraldr konungr sárr ok flýði til danakonunga Jómsborgar i Vinðland.’ (ÁgripSDan., p. 328) 12. c.1230 Jómsborg, Heimskringla Magn., 24: ‘En er hann kom þar, spurði at Jόmi by Snorri Sturluson hann þau tíðendi af Vindlandi, at Vinðr hofðu˛ horfit undan hlýðni við hann í Jómsborg; þar hofðu˛ Dana-konungar haft jarls-ríki mikit, hófu þeir Jómsborg at uphafi, ok var þat orðit allstyrkt vígi.’ (Hkr. 3, p. 43) 13. c.1260–70 Jómsborg Knýtlinga saga 1: ‘Haraldr Gormsson var tekinn til konungs í Danmork˛ eptir foður˛ sinn. … hafði hann mikit jarlsríki í Vindlandi. Hann lét þar gera Jómsborg’ (Knyt., p. 179) 065- petrulevich (page).fm Page 93 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

14. c.1270–1300 at Jómi, Hulda-Hrokkinskinna SMagn., 28: ‘Síðan sigldi hann með Jómsborg flotann yfir til Vindlands, ok kom með herinn utan at Jómi; gekk Magnús konúngr þar á land ok herjaði, brendi bæði bygðir ok menn’; Arn. Magndr., K. 28: ‘Vann, þá er Vindr um minnir, vapnhríð konúngr síðan; sveið ófám at Jómi illvirkja hræ stillir’ (Magn. Fms., p. 55) 15. 14th c. a Jome, Flateyjarbók ÓTryg, 132: ‘konung [Burizlafr] let þat af Jomni/ ok fylgia þessu heimbode at hann baud ath Jomune, at gefa honum [Pálna-Tóki] ætit fylki Jomsborg edr riki af lande sinu þat er a Jome heitir’; ‘ok þa letr Palnatoki gera æina borg mikla. þat var sæborg ok handla uid ok ramgeor su var kollut Jomsborg.’ (Flat. 1, pp. 165 f.) (cf. JómS., K. 23) Magn.o.Har., 5: ‘Sidan sigldi hann [Magnús góði] med flotanum yfir til Vindlandz og kom med herinn vt ath Jomune. geingu þeir aa land vpp og heriodu˛ og brendu þar bædi bygdir og men.’ (cf. Hulda-Hrokkinskinna, SMagn., K. 28); Arn. Magndr., K. 5: ‘Vann þa er Vindr of minner vopnhrid konungr sedan suefns ofan af Jomni’ (cf. Hulda-Hrokkinskinna, Arn. Magndr., K. 28) (Flat. 3, p. 275) 16. 14th c. Iumpne Annales Lundenses 936: ‘In quo, miserabili morte et plus quam ciuili bello uicta est pars Haraldi. Ipse autem uulneratus fugiens ex acie ascensa naue elapsus est ad ciuitatem Sclauorum, que Iumpne dicitur.’ (AL, pp. 45 f.)

Table 2. Jumne in Adam’s Gesta21 Lib., c., p. A, A1 and A2 B, B1 and B2 C, C1 and C2 II, 22 (79) Uimne Jumne, Junume, Umme Jumne, Julinum II, 22 (80) Uimne Iummem, Iumme, Jumnoe II, 22 (80) Uimne Iummem, Iumme, Iumnem Iumnem, Iuminem II, 22 (81) Uimnem Iummem, Iummen Iuminem II, 27 (87) Iumne (Uimne?) Iumme, Iumnoe Iulinum schol. 56 (137) Iummem Iuminem schol. 121 (245) Iuminne, Iumme Iunine IV, 20 (249) Iummem, Iümmen Iuminem

21 This table is taken from Labuda 1964, p. 187. The signa A, A1 etc. refer to different text versions. 065- petrulevich (page).fm Page 94 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Table 3. The transmission of the Group 2 place-names in the 11th–14th centuries No. Year Place-name Primary source Reference 1. 1012–1018 Livilni Thietmari Merseburgensis Thietmari, p. 153 episcopi chronicon 2. 1124 (cf. Nomina civitatum: Piriz, Chronica Ekehardi Ekkehardi, p. 264 Rzetelska- Stetin, Vulin (Wilîn, Uraugiensis Feleszko & Ulin), Gamen, Colbrech, Duma 1991, Belgrado, Lubin, Gresch p. 88) 3. 1140 in civitate Wulinensi, Rom; Innocentius PU 1, No. 30, pp. 32 ff. Willin episcopus 4. 1153 (Vita Iulina, Iulin Vitæ Ottonis episcopi Vitæ Ottonis, auctore Bambergensis pp. 788 ff., 841 ff. Ebbone), 1158 (Vita auctore Herbordo) (The Life of Otto, p. 10)22 5. 1175 Vencezlaws castellanus de Treptow; Kasimerus PU 1, No. 66, pp. 84 f. Wolyn Pomoranorum princeps 6. 1178 Venzezlauo castellano Ueckermünde; Condradus PU 1, No. 74 (see 51a), Iuliensi episcopus p. 97 (56 f.) 7. 1184 Wenzeslauus castellanus de Boguzlauus princeps PU 1, No. 97, Wolin Pomeranorum pp. 126 f. 8. 1188 Wolyn cum foro, Wolyn Rom; Clemens episcopus PU 1, No. 111, dicitur pp. 145 ff. 9. before 1223 circa Velen (Weylen, Magistri Vincentii MPH 2, p. 334 Wyelen, Welen, Velyen, Chronicon Polonorum Vyelun)23 10. 1195 Sulistrig et Dobeslau de A. Pomeranie ducissa PU 1, No. 126, Wolyn pp. 167 f. 11. 1195 item in provincia Wolin24 Rom; Celestinus episcopus PU 1, No. 127, villam Drammine pp. 169 ff.

22 Rzetelska-Feleszko & Duma (1991, p. 88) have 1088 for Ebbo’s and 1124 for Herbord’s Vita Ottonis (the years when the events are believed to have taken place; however, the chronicle was written after Ot- to’s death). Udolph (2007, p. 218) follows them, as does Laur (2005, p. 22), who ascribes Herbord’s work to Herbort von Fritzlar, a German poet (c.1180–after 1217). 23 In 1108, while at war with Gnyewomir, Boleslav captured Wieleń, a town on the river Noteć, not Wolin (VCh, p. 216). In my view, Winsenty Kadłubek’s Velen clearly denotes Wieleń, while the author of Chroni- ca Maioris seems to confuse Wieleń with Wolin (op. cit., p. 216). The authors who considered Velen to be a form of the name Wolin (to mention just a few: Lehr-Spławiński 1935, Rzetelska-Feleszko & Duma 1991 etc.) were misled by the references in MPH 2 (p. 994). Velen in Chronica Polonorum by Wincenty Kadłubek cannot be seen as a form of the name Wolin; the Wol- variants found in some copies of Chronica Maioris in accounts of the siege of Wieleń (MPH 2, p. 501) are the result of the author’s mistake. 24 Rudnicki (1936, p. 68) assumes the toponym provincia Wolin to denote the island of Wolin. How- ever, although the village of Drammin (Polish Dramino) belongs to the gmina (district, commune) of Wolin, it is situated on the mainland, some 17 km south-west of Kamień Pomorski. See 4.2 on the denotation of provincia Wolin. 065- petrulevich (page).fm Page 95 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

12. 1190–1208 Julinum, Julinensis Saxonis Grammatici Saxonis, pp. 379 provincia, Jumensis Historia Danica (Jumensis), 859 provincia (Julinensis), 480, 490, 491 ff. (Julinum) 13. 1216 in provincia Volin villam Grobe; Siguinus episcopus PU 1, No. 171, Drammine pp. 212 ff. 14. 1217 Wolin cum foro, que Wolin Rom; to Seguino episcopo PU 1, No. 177 (see dicitur 178a), p. 222 (223 ff.) 15. 1232 Wolin Wollin; Condradus PU 1, No. 283, pp. 345 episcopus f. 16. 1240 in villa Woldin ? (K. Stolpe; Barnim dux PU 1, No. 377, pp. 451 Conrad: wohl Wollin) Sclauorum ff. 17. 1243 Wolyn Wollin; Barnen et PU 1, No. 412, p. 490 Wartizlaus Slauorum duces 18. 1243 Gherardus de Woldin ? Stettin; Marianna ducissa PU 1, No. 414, p. 492 19. 1260 in villa Wolin Hermannus Cominensis Rudnicki 1936, p. 69 episc. (PU 2, No. 684) 20. 1263 in Wolin Wartizlaus d. Diminensis Rudnicki 1936, p. 69 (PU 2, No. 744) 21. 1265 Wolin Barnim d. Slauorum (PU 2, Rudnicki 1936, p. 69 No. 772) 22. 1270 in Wolin Zwerin (PU 2, No. 744) Rudnicki 1936, p. 69 23. 1277 opidum nostrum Wolin Barnim d. Slauorum (PU 2, Rudnicki 1936, p. 69 (twice) No. 1058) 24. 1279 in civitate Wolyn Buggeslaus d. Slauorum Rudnicki 1936, p. 69 (PU 2, No. 1130) 25. 1279 Wolyn Buggeslaus d. Slauorum Rudnicki 1936, p. 69 (PU 2, No. 1147) 26. 1280 in civitate Wolin Zarnowe; Buggeslaus d. Rudnicki 1936, p. 69 Slauorum (PU 2, No. 1182) 27. 1283 civitatem Wolin (twice) Stetin; Bugeslaus d. Rudnicki 1936, p. 69 Slauorum (PU 2, No. 1262) 28. 1286 burgensibus in Wolin Nientrebetowe; Buguslaus Rudnicki 1936, p. 69 d. Slauorum et Cassubie (PU 2, No. 1397) 29. 1288 in civitate nostra Wolin (5 Vkirmunde; Bugeslaus d. Rudnicki 1936, p. 69 times) Slauorum et Cassubie (PU 3, No. 1453) 30. 1288 opidi Wolin (3 times), Wollin (PU 3, No. 1478) Rudnicki 1936, p. 69 Wolyn (twice) 31. 1293 castrum Wollin (PU 3, No. 1667) Rudnicki 1936, p. 69 32. 1294 civitate Wolin (twice) Barnym et Otto duces Rudnicki 1936, p. 69 Slauorum et Cassubie (PU 3, No. 1680) 33. 1295 civitatem Wolin cum terra Stetin; Bugeslaus d. Rudnicki 1936, p. 69 adiacente Slauorum et Cassubie (PU 3, No. 1730) 065- petrulevich (page).fm Page 96 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

34. 1297 villam Darghebanz, sitam Buguzlaus (PU 3, No. Rudnicki 1936, p. 69 in terra Wolyn 1806) 35. 1297 monasterii in Wolin (3 Camyn; Petrus epics. Rudnicki 1936, p. 69 times) Camyn. (PU 3, No. 1812) 36. 1298 in Wolin (twice) Camyn; Bugzlaus (PU 3, Rudnicki 1936, p. 69 No. 1871) 37. 1299 consules civitatis Wolin (PU 3, No. 1903) Rudnicki 1936, p. 69 (twice) 38. 1299 in Wolin (twice) Wollin; Bugeslaus (PU 3, Rudnicki 1936, p. 69 379, No. 1904) 39. 1299 Wolin (3 times) Wollin; Bugeslaus (PU 3, Rudnicki 1936, p. 69 380, No. 1904) 40. 1299 Wolin Wollin; Bugeslaus (PU 3, Rudnicki 1936, p. 69 No. 1905) 41. 1299 Wolin (4 times) Wollin; Bugeslaus (PU 3, Rudnicki 1936, p. 69 No. 1907) 42. 1301 Wolin (3 times) Bugeslaus d. Slauorum et Rudnicki 1936, p. 69 Cassubie (PU 3, No. 1953) 43. 1321 nec portum Wolin Otto et Wartislaus Slavie, Rudnicki 1936, p. 69 Cassubie, Pomeranie duces (PU 6, No. 3530) 44. 1347 Anno d, MCLXX obiit Kronika p. t. Genealogia de Rudnicki 1936, p. 68 Bugiczlaus Leuticie, 1347 Pomeranie, Stetinensis d… quem beatissimus presul Otto personaliter baptisavit; Julin sedem episcopalem 45. 1464–1472 a.d. millesimo centicimo Cronica de ducatu Rudnicki 1936, p. 68 XLV obit … Julin sedem Stetinensi episcopalem 46. 13th–14th c. aliud vero Julin quod nunc Chronica Poloniae Maioris MPH 2, pp. 476, 481, (VCh, pp. Volin dicitur (Julin q. n. (Chronicon Boguphali 499, 501 12 ff.)25 Welen dicitur); Welunecz Episcopi) (Wolmiecz, Wolimesz, Waluuecz), quod alias Julin dicebatur; in castro Wolinensi (Welinensi, Welunensi), Wolin (Welin, Welun) 26 castro. 47. 13th c. apud Iulinum Compendium Saxonis Compendium Saxonis, pp. 353, 387

25 The dating and authorship of the Chronica Poloniae Maioris are still disputed. Since the edition of Sommersberg (Boguphali Episcopi), the chronicle has been ascribed to Boguchwał, an archbishop of Poznań, and Godysław Pasko, a kustosz of Poznań, who continued Boguchwał’s work; Chronica Maioris was dated to their lifetime, the 13th c. Since the second half of the 19th c. the chronicle has been dated to the 13th–14th c., on the basis of the text structure, sources analysis etc.; Jan of Czarnkow (Jancone de Czarnekow) is one of the proposed authors (VCh, pp. 12 ff.). 26 See note 23. 065- petrulevich (page).fm Page 97 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Abbreviations Arn. Hryn. = Hrynhenda by Arnórr Þórðarson lib. = liber jarlaskáld Magn. = Magnúss saga góða Arn. Magndr. = Magnúsdrápa by Arnórr Þórðar- Magn.o.Har. = Magnúss saga hins góða ok son jarlaskáld Haralds Saga harðráða Bjbp. Jóms. = Jómsvíkingadrápa by Bjarni Kol- Mark. = Markús Skeggjason beinsson ÓTryg = Óláfs saga Tryggvasonar cp. = compare Pl. = Plácítúsdrápa Eil. = Eilífr Goðrúnarson Pom. = Pomeranian g. = gotisch PU = Pommersches Urkundenbuch Gesta = Gesta Hammaburgensis Ecclesiae Pon- Ragn. = Ragnarssaga (verse af) tificum Rómv. = Rómveriasaga gpom. = gemeinpomoranisch s. = saga Heilag. = Heilagra manna sögur schol. = scholium Ív. = Ívarr Ingimundarson Sigv. = Sigvatr Þórðarson Kash. = Kashubian Skapti = Skapti Þóroddson Lars. AM 645 = Isländska handskriften No 645 Slaw. = slawisch 4º i den Arnamagnaeanske samlingen SMagn. = Saga Magnusar konungs ens goda 065- petrulevich (page).fm Page 98 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

099- dimitriev (page).fm Page 99 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Ingria, or Ingermanland (Finnish: Inkeri or Inkerinmaa, Russian: Ингерман- ландия, Swedish: Ingermanland, Estonian: Ingeri or Ingerimaa), is a historical region of Russia, comprising the southern bank of the river Neva, between the Gulf of Finland, the river Narva and Lake Peipus in the west, and Lake Ladoga and the western bank of the river Volkhov in the east. Originally the Neva constituted the border between Ingria and Karelia, but in the late 15th–early 16th century it was moved north to the Karelian Isthmus and it now follows the river Sestra and then turns east towards Lake Ladoga. Ingria covers some 15,000 square kilometres. I have chosen to treat this area, first, because it represents the earliest zone of engagement between the two ethnic groups of Ingria – Russians and Finns – and, second, because it was formed over several centuries by the interaction and cooperation of three different types of culture: Pre-Finno-Ugric, Finnish and Russian- Finnish. These prolonged and complex processes have led to the formation of a quite distinctive toponymic system on the territory of present-day Ingria which, even now, is changing and developing, although the migration of Finns to the region came to an end a long time ago. The kernel of this system consists of Russian geographical names, most of which reflect an influence from Finnish, Izhorian and Votic place-names. Thus an important layer of present-day Ingrian toponymy hails from substrate place-names. Nonetheless, the remaining Baltic-Finnic peoples often use place-names of their own, i.e. Vepsian, Karelian, Izhorian and Votic names. Frequently, then, single geographical entities have multiple names, but on account of the affinities among the different Baltic-Finnic languages it is not always possible to correlate such names with a particular language with any degree of certainty. The first Swedish attempts to establish dominion over the territory of 099- dimitriev (page).fm Page 100 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Ingria can be traced back to the early 14th century, when the Swedes founded the fortress and small town of Landskrona at the confluence of the Okhta and the Neva. Ingria did not become a Swedish dominion until the 1580s, however, and was returned to Russia in the Treaty of Teusina (1595), only to be ceded to Sweden once more, after the Ingrian War, in the Treaty of Stol- bova (1617). Sweden’s interest in the territory was mainly strategic: the area constituted a buffer zone against Russian attacks on the Karelian Isthmus and present-day Finland, then the eastern half of the Swedish realm; furthermore, Russia’s Baltic trade had to pass through Swedish territory. The townships of Ivangorod, Jama (now Kingisepp), Caporie (now Koporye) and Nöteborg (now Shlisselburg) became the centres of the four Ingrian counties (slottslän), and Nyen became the main trading centre of the territory. Ingria remained sparsely populated. In 1664 the total population num- bered 15,000. Swedish attempts to introduce Lutheranism met with repug- nance among the majority of the Orthodox peasantry, who were obliged to attend Lutheran services. Lutheran gains were mostly due to voluntary resettlement of Finns from Savonia and Finnish Karelia (mainly from Äyräpää). The proportion of Lu- theran Finns increased from 40 % to 70 % over the period 1656–95. How- ever, a small number of Russian Orthodox churches remained in use until the very end of the Swedish dominion, and the forceful conversion of ethnic Rus- sian Orthodox was forbidden by law. In the early 1700s the area was reconquered by Russia in the Great North- ern War, after being a Swedish possession for about 100 years. Near the site of the Swedish town of Nyen, close to the estuary of the Neva in the Gulf of Finland, the new Russian capital of St Petersburg was founded in 1703. In 1708 Ingria was designated a government (guberniia; the Government of Ingermanland in 1708–10, the Government of St Petersburg in 1710–1914, the Government of Petrograd 1914–24, and the Government of Leningrad in 1924–7). The parishes of Haapakangas, Keltto, Lempaala, Mikkulainen, Rääpyvä, Toksova, Valkeasaari, Vuole (northern Ingria), Hevaa, Hietamäki, Inkere, Skuoritsa, Spankkova, Tuutari, Tyrö, Venjoki (central Ingria) and Soikkola (western Ingria) had an almost purely Baltic-Finnic population as recently as the beginning of the 20th century. 099- dimitriev (page).fm Page 101 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

It may be noted that we know of no scholarly works on the place-names of Ingria from earlier than the second half of the 19th century. However, some descriptive late-18th-century studies are extant on features of the Baltic- Finnic languages and on the customs of the region’s inhabitants. In particular, the works of A. W. Hupel and F. L. Trefurt should be mentioned here. These scholars speak in passing of several villages in Ingria, which in their view could be described as ‘Votic’ or ‘Izhorian’ villages (Hupel 1785, Trefurt 1783). In 1851 the renowned work of P. I. Köppen, Vod’ v Sankt-Peterburgskoj gubernii, appeared. Köppen was the first to carry out a statistical calculation of the Votic, Izhorian and Finnish populations of the Government of St Peters- burg. He drew up tables of ‘Votic’, ‘Izhorian’ and ‘Finnish’ villages, arranging them by parish, but did not provide etymologies of the place-names used (1851). As a final result of this work, Köppen (1867) compiled an ethno- graphical map, on which he pointed out, in particular, micro-geographical areas inhabited by Votic, Izhorian and Ingermanlandian people. The first attempts to describe the place-names of Ingria in a scholarly fashion can nevertheless be traced back to the 19th century, when the out- standing historian of the region A. I. Hipping set out to make a careful study of the Baltic-Finnic toponymy. In his famous work Neva och Nyenskans, published in 1863, there is a separate chapter devoted to this subject. He used old Swedish maps from the 17th century and collated them, trying to reveal dis- crepancies in the spelling and location of several place-names of the region. He brought to notice a number of Baltic-Finnic formants (name-forming elements) such as -la, -lä, -lå, -stå, -is, -ris, -oja, -joki, -järvi, -korpi and many others while comparing the Swedish maps of Ingria. Moreover, he attempted to interpret them and to correlate them with known geographical entities, ex- plaining, for example, that formants such as -la, -lä, -lå could be ambiguously correlated with places where villages were situated, whereas the elements -oja, -joki, -järvi, -korpi unequivocally denoted that the villages in question were situated by a stream, a river, a lake or a forest, respectively. As a result, he published a list of cartographical place-names, compiled from Swedish maps, at the end of his book, which also includes the names of several Swedish noblemen and landowners from the period (Gipping 2003). In the early 20th century, several works appeared in which attempts were made to provide more or less systematic and scholarly etymologies for the place-names of Ingria. Among their authors were scholars such as V. Hildén, 099- dimitriev (page).fm Page 102 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

J. V. Ronimus and J. J. Mikkola, who, though as yet only in part, had thus be- gun to study the place-names of the province in structural and morphological terms (Mikkola 1901, Hildén 1906, Ronimus 1906). These works by Hildén, Ronimus and Mikkola were to prompt yet further research. In the 1930s, the Estonian linguist P. Ariste undertook a series of studies with a view to arranging Votic place-names according to micro-geographical areas inhabited by Votes. He thus identified five areas (pooli) in the ‘Votic world’: maa-pooli, orko, vađđa-pooli, julä-pooli, ranta-pooli. Maa-pooli (‘the back of the land’) was the largest area, comprising more than 20 Votic villages. It was the heart, as it were, of the ‘Votic world’. The next was orko (‘the vale’), where the Izhorian area began and to which some 15 villages could be assigned. In vađđa-pooli (‘the Votic border’), where a mix of Izhor- ians and Votes lived, there were only three villages. Julä-pooli and ranta-pooli were inhabited by Finns, Izhorians and Votes, and it was consequently difficult to distinguish purely Votic villages there. Alongside the geographical ar- rangement of Votic villages, Ariste analysed many linguistic features of the Votic toponyms: their grammatical functions (grammatical case and number), alternative variants, and morphemic and morphological structure, and also gave examples of Votic proper names for rivers, lakes, hills, forests and swamps within and around the ‘Votic world’ (1968, pp. 24–30). In addition, we may mention Kr. Fasoúlas, who devoted himself in particular to -si inflections in the place-names of Ingria (1977), and also V. Nis- silä. Together with other Finnish scholars, the latter managed to introduce the complete range of place-names across the whole of Ingria. Nissilä, M. Sar- mela and A. Sinisalo thus consider Baltic-Finnic place-names in Ingria ending in -tsa/-tsä, -si, -sto/-stö, -la/-lä. According to them, place-names with the formants -tsa/-tsä have been recorded in 14 parishes (9 % of the place-names studied). In western Ingria, names ending in -tsa/-tsä are distributed as follows: 15 % of the villages are Äyräpäin and Izhorian, 18 % Savakotian, 22 % Votic and 23 % Russian. Place-names with the formant -si are known from 23 parishes (10 % of the names). In the western part of Ingria, names ending in -si are borne by 9 % of the Izhorian, 10 % of the Russian and Savakotian, and 13 % of the Äyräpäin and Votic villages. Furthermore, the authors note that there are only three place-names with the ending -sto in Ingria: Humalisto, Nurmisto, Someristo. As Nissilä, Sarmela and Sinisalo (1970) point out, the formant -tsa/-tsä is one of the most frequently occurring ones in western Ingria. Second in frequency are -la/-lä and -si (the order is independent of the ethnographic structure of the population). 099- dimitriev (page).fm Page 103 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

The German historian E. Amburger has also concerned himself with Ingrian place-names, though to a limited extent. Although his work is chiefly devoted to the history of Ingria in post-Swedish times (18th century), there is nevertheless a separate chapter in his book in which he considers a number of place-names. He notes, for example, that many places in Ingria have two names – one Russian and one Finnish. Most of these originally had the ending -icy, from an earlier layer of Russian colonisation, which changed to -itz under Swedish dominion in the 17th century. Further, he considers a number of phonetic features of Ingrian place-names: CC (Russ.) > C (Finn.) – Shpankovo > Pankovo, Vruda > Ruda; z, zh, sh, ch > s – Cherenkovicy > Seren- kovits, Shishkino > Siskina, Zherebjaty > Serebetta; ch > h – Lachta > Lahta; g > h – Gatchina > Hatsina; d > t – Dubrovka > Tubrova; b > p – Kobrino > Koprina. Amburger proposes to derive the place-name Jam (Jamburg fortress) from the Finnish ethnicon häm (Hämälaiset is Finnish for Tavast- ians) and points to a small number of Swedish toponyms in Ingria (Nöteborg, Duderhof, Nyenskans and others), as well as to several place-names derived from the names of Russian noblemen and women (1980, pp. 665–73). Among contemporary foreign scholars we may in addition mention P. Nevalainen. His work contains comprehensive lists of Finnish, Izhorian and Votic villages from the first half of the 20th century. Nevalainen (1992) has thus improved and expanded the 19th-century data of Köppen. The Swedish linguist P. Ambrosiani also studies the place-names of Ingria, although from a slightly different angle. He compares several Swedish historical documents of the 17th century (mainly from the NOA – the Novgorod Occupation Archives – and Swedish cadastres (jordeböcker)) and analyses, using the example of Dudorovskij Pogost, the system of place-names within a single pogost. He adduces 83 place-names from this pogost, found in the NOA, and holds that more than half of them (53) have more or less certain analogues in other sources (the works of historians and linguists, as well as other documents). Fifty-eight villages do not have contemporary analogues, while 25 entities have alternative names: translated, ‘intralanguage’ or ‘inter- language’ names. Ambrosiani also draws attention to the most productive toponymic model in this area, namely borrowings from one language to another (2003, pp. 8–20). In Russia (USSR) the first actual studies on the Baltic-Finnic place-names of Ingria were carried out only in the late 1940s, when A. I. Popov indicated a number of place-names in the Leningrad region as having a Sami etymology and attempted to determine their relationship with other place-names on the Kola Peninsula, as well as in various other Finno-Ugric areas of European 099- dimitriev (page).fm Page 104 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Russia (Meryan and Permian) (1948). He later (1981) collated his results on the toponymy of the Leningrad region in a book, which was in fact devoted to Baltic-Finnic place-names in both that and adjacent regions. The new phase of Baltic-Finnic research began with the publication of works by Z. M. Dubrovina (1969) and N. V. Podolskaja (1983). Dubrovina has studied substrate place-names in the Leningrad region. Her work is devoted to the study of Baltic-Finnic elements in different layers of place- names. Among the diverse toponymic formants making up the Baltic-Finnic toponymic system, Dubrovina draws particular attention to such formants as -лово, -лево, which are derived from the Baltic-Finnic formative suffix -la/lä/ -l, meaning ‘place’, and -зи, derived from the original partitive plural of Fin- nish surnames in -inen. Dubrovina notes the predominance of the elements -кюля/-кюль/-куля/-киль/-киля/-кули (kylä ‘village’), -гонт (kontu ‘allot- ment’, ‘estate’), -мяки (mäki ‘hill’), -сары/-сари (saari ‘island’), and -оя/-уя/ -уй/-ое (oja ‘brook’), all of which go back to Baltic-Finnic names and nouns. She points out that there are also several examples with the formants -нема (niemi ‘cape’), -вары (vaara ‘knoll’), -сельки (selkä ‘back’, ‘range’), but these are comparatively rare. Dubrovina reaches the conclusion that the dissimilarity of diverse Baltic- Finnic place-names is a result of the coexistence of Votic, Izhorian, Finnish, Estonian and Vepsian names within the region. A large number of place- names are of Karelian and East Finnish origin. According to Dubrovina, the problem of Pre-Finno-Ugric toponymy is still current, especially in the eastern part of the Leningrad region: Мга, Паша, Шамокша, Капша, Ретеша, Нунгоша and so forth (1969). Тhe main method used in the works that we have been considering thus far, i.e. the formant-based method, is widely accepted and developed in toponymic studies. Most scholars have recourse to it, particularly during and after fieldwork. Another approach can be found in the works of N. O. Kirsanov, who considers the place-names of Ingria in the light of their phonetic and prosodic characteristics. He argues that the present-day toponymy of the Leningrad region, as reflected in maps and other sources, is highly normalised; such nor- malisation, furthermore, is similar to popular etymology: e.g. Стремление for Стромлйние (Somero), Кербуково for Кeрбукало (Korpikyla). He develops a hypothesis which he refers to as the ‘boomerang origins’ of the place-names of Ingria. The hypothesis implies that in an initial stage these toponyms were borrowed from East Slavic dialects into Baltic-Finnic ones, and after that they were borrowed back into East Slavic dialects. He presumes that East Slavic 099- dimitriev (page).fm Page 105 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

place-names, having been assimilated into Baltic-Finnic dialects, received Baltic-Finnic stress: A-stress on even syllables and B-stress on uneven syllables (2000). A number of scholars, mentioned below, are developing the cartographical method in toponymic research. The Finnish historian S. Kepsu, for instance, is studying the place-names of St Petersburg and its surroundings. He draws on a vast number of Swedish maps from the 17th century, compares them and proposes numerous historical ‘toponymic arrangements’, which in contemporary linguistics and inter alia toponymy means a sequence of word forms or lexical items. Speaking of a village Хаапаси, situated in the 17th century near the present centre of St Petersburg, Kepsu introduces the following toponymic arrangements: Osinowoie Ödhe (1634), Osinouie (1638), Offzi- noua (1643), Oszinowa By (1656), Oszinowa (1678), Ossinefwa ligger öde, Esinowo öde (1680), Ossinofwa kallas Hapasi (1693), Hapase (1695), Hapasi by (1696), Hapasi (1699), Hapahoff (1701). Хаапаси means ‘aspen village’. Kepsu notes that in documents from before 1693, the Russian form with the element for ‘aspen’ is fixed in the root of the place-name, and after 1693 we can see the Finnish form haapa (‘aspen’) in the root of the same place-name (2000, pp. 76–7). D. S. Rjabov is another follower of the cartographical method. It might be said that he keeps to the toponymic tradition introduced by Hipping. Rjabov considers place-names on the basis of maps and cadastres created by Swedes at different points in the 17th century. He mainly analyses Finnish place-names and the ways they have been transformed and assimilated owing to Russian linguistic influence. He is also interested in the problem of the process of naming of the same entities by Russians and Finns. As regards Ingrian place-names of Swedish origin, Rjabov (2007, p. 37) asserts that in the southern part of the province there are just a few such names: Sixenburg (the estate of the Dutch merchant Baron Abraham Six van Sandeljer), Lilien- hagen and a number of names ending in -berg.

Overall, taking as our point of departure the Swedish maps of Ingria from the 17th century, it is possible to speak of: 1. Swedish toponymy proper, which is only occasionally represented in Ingria (names such as Johannesthal – the estate of Baron Johan Skytte – 099- dimitriev (page).fm Page 106 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

and Carlsborg – the domain of the first governor of Ingria, Carl Gyllen- hielm – are also among the toponyms mentioned by Rjabov). 2. Toponymy with a Swedish formational structure (see definition below).

There are a large number of different Swedish maps of Ingria: political- administrative, geometrical, military, cadastral maps, plans of cities, fortifica- tion plans, systems of inhabited localities, hydrographical and global maps. Surveys of the region and the insertion of place-names were performed by the Swedes themselves, relying to a large degree on their own topographical data (Ehrensvärd 1998, pp. 18–25; 2005, pp. 135–8). Swedish surveyors were the first to begin recording Ingrian place-names rooted in the original Baltic-Finnic languages of this area: Votic, Izhorian and Ingrian Finnish ones. Thus, on the maps there are a great many place-names with the formants la/lä and kyla/kÿla/kylä (both meaning ‘village’): Kar- venkÿla, Mattekÿla, Korpkÿla, Sokÿla, Savvikÿla, Welenkÿla, Wanakÿla, Peräkÿla, Udenkÿla, Pumala, Rannola, Rudiala, Rättila, Udensala, Pillola, Koskela, Hamala, Kurgula, Serednosola (Wassander 1699) and so forth. It should be noted that the type of toponymic formation consisting of is practically absent from the maps. However, we should take into consideration the fact that, in the process of mapping, Swedish surveyors made use of their own language and may have created many place-names using their native language model. There is a problem intrinsic to a morphological interpretation of Swedish formants. Let us consider here the most frequent toponymic formants on the Swedish maps of the 17th century. a. The formant -hof (‘estate’, ‘yard’). Judging from the Swedish maps, this is the most useful and frequently repeated formant: Wrudahof, Wetikahof, Festrobinahof, Holvahof, Croneberghof, Solkovahof, Sastrogahof, Säbinahof, Köttinahof, Ontossahof, Borohof, Svinkovahof, Profokhof. In 90 % of the cases -hof is attached to the very end of a place-name. It should be noted that there is a corresponding formant in the structure of Finnish toponyms, viz. -kontu, which also means ‘estate’ or some kind of ‘al- lotment’, but it can be found exclusively in place-names of strictly Finnish origin (not Votic or Izhorian) and only appeared in the 17th century after Finnish peasants had moved to Ingria from a number of parishes in Finland proper. Since many Finnish peasants knew about the presence of estates near their villages, they began to apply the same names to villages that belonged to 099- dimitriev (page).fm Page 107 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

landowners and included an estate belonging to the gentry (see e.g. Geo- graphCarta). b. The formant -by/-bÿ (‘village’). This is also widely used for place-names and is added to the end of the place-name in a similar manner to -hof: Wolleby, Ustiaby, Imenitsaby, Kullaby, Wattikåttaby, Walkoviby, Joalaby, Wassegara- by, Koidamaby, Itsepinaby, Pasteloswaby (Wassander 1699) and so on. We might then assume a corresponding formant -kylä for the original Finnish place-names. But here two serious problems arise: (1) the functionality of the two formants in the two different language systems, and the influence of this functionality on the toponymy; (2) the identification of the formant -by in place-names which already include the similar Baltic-Finnic elements -kylä and -la. The core of the first problem involves the typological resemblance between the Finnish formant -kylä and the Swedish -by: both can be applied to large as well as small villages. Why did the Swedish surveyors use -kylä, e.g. in Mat- tikylä, and -by, e.g. in Ustiaby? In other words: was there a logical system at hand, or some sort of toponymic model for constructing place-names for the Swedish maps? The answer to these questions will no doubt be found when we are in a position to investigate the history of individual villages in depth and at close quarters, the process of forming farmsteads, whether a village belonged to a landowner, where the nearest natural features are, whether there is a church in the village, and so forth. All these facts will help us to interpret the given formant correctly, with a basis in actually existing models of object typologisation within a given language system, and to study the morphological structure of the toponymy. The second problem is the following: there are several place-names with both the formant -by and yet another one with the same meaning. For instance, the name Pillolaby simultaneously has two such formants: the first is a grammatical marker: -la; the second, -by, is a typological feature of the name. Both formants thus serve to express ‘what is in this village’: Pillolaby may be translated as ‘Rowan Village’, ‘a village where rowan grows’ (from Votic pihla ‘rowan’, -la, and Sw. -by). This example clearly shows that the Swedish surveyors may be assumed not to have known Finnish at the time, or to have known it very poorly and of necessity. The structure of the place- name Ingermanland is similarly absurd: originally it had the spoken form In- kerinmaa (as the first Finnish literary texts did not appear until the 19th century), meaning ‘the land of Inkeri’, ‘place where Inkeri live’. But then late in the 16th century, in charters issued by John III of Sweden, it first became 099- dimitriev (page).fm Page 108 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

known as Ingermanland (Åbo tidningar). The Swedes, in other words, added the ending -land to the form Inkerinmaa, since they did not know what it meant, but had heard only of some tribe living in this land and called the In- keri. For the present, this is the common assumption, put forward by as early a scholar as A. M. Sjögren (1833, pp. 123–241), and up to now it has been considered irrefutable. Beyond this, a wide range of research has been devoted to the problem of the etymology of the place-name Ingermanland (i.e. Mägis- te 1955, pp. 71–88; Nissilä 1961, pp. 133–9, 1962, pp. 398–404; Folkesten 1980, pp. 13–15; Musaev 2001, pp. 15–16). In the last-mentioned work, Ingermanland is considered by V. I. Musaev to be a name with the element -land, as found in the names of Swedish provinces (cf. Västmanland, Söder- manland). c. The formant -tz(a). Many scholars refer to this as a Swedish modification of the Finnish formant -tsa/-tsä. Here, one can point to place-names such as Lukoitzabÿ, Gubanitz, Laskowitzaby, Rukolitzaby, Ruchulitz, Kämmäritzby, Narfwitzby (Wassander 1699) and so on. In fact, this formant can be defined as ‘Swedish’ in a fairly nominal sense, just as the formant -лово may be described as ‘Russian’, but it is Swedish in spelling, because it appears in this form on almost all Swedish maps of Ingria. d. The formant -berg (‘hill’, ‘altitude’). This formant is an occasional one, and place-names with it occur only rarely on 17th-century Swedish maps of Ingria. On examining Swedish maps, we notice that -hof and -by may also act as independent lexical items in place-names: Hoff/-hof, By/-by. The two forms of each can be interpreted as the same formant. In the 17th century, Swedish did not yet have a unified orthographic norm, meaning that many Swedish words could be written in different ways: över–öfver–öfwer, och–ock etc., and there may at the time have been no semantic difference between names such as Rät- tila Hoff and Rättilahof. Taken together, Swedish formants (such as Hoff/-hof, By/-by, -berg, -tz(a)) and Baltic-Finnic toponymy seem to constitute a toponymy with Swedish formational structure on the maps of Ingria from the 17th century. It has its basis in the old toponymy of Ingria, which had been forming for centuries in the original Baltic-Finnic languages (Votic and Izhorian), but which in the 17th century was influenced to a certain degree by Swedish and to some extent by Finnish, on a morphological, syntactic and semantic level. 099- dimitriev (page).fm Page 109 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Summing up, we may conclude the following. As yet, no in-depth studies have been made of Ingrian maps from the 17th century. There are basic works dealing with the history of Ingrian cartography in the 17th–19th centuries, but they are few in number. Drawing on the results already obtained from pertinent toponymic cartographical research, we are currently in a position to present the following conclusions. The Swedish formants enable us to speak of a model for naming topographical entities in Ingria which once existed within the Swedish toponymic system proper. We should be aware that, when analysing the cartographical toponymy of Ingria, we need to be familiar with the toponymic models according to which Swedish place-names in general are built. In other words, in studies of this toponymy it is crucial to know the principles for structuring place-names in the language system concerned. It can thus be concluded that it would be difficult to attempt a reconstruc- tion of the original Baltic-Finnic toponymy of Ingria relying exclusively on maps of the region. However, by means of the toponymy with a Swedish formational structure that we have outlined here, and using administrative-terri- torial divisions, we can reconstruct toponymic landscapes which existed a long time ago. The cartographical toponymy of Ingria in the 17th century presents us with many complex but solvable problems and requires careful analysis on every level, including that of phonetics and morphophonetics.

Åbo tidningar = Åbo tidningar (Абовские ведомости), 1778:18, 1794:31, 33; 1795:9. Ambrosiani, Per, 2003: Toponimika Novgorodskoj zemli v Novgorodskom okupacionnom arhive goroda Stokholma: Dudorovskij pogost. Swedish contributions to the Thirteenth International Congress of Slavists, Ljubljana, 15–21 August 2003. Lund. Pp. 7–20. Amburger, E., 1980: Ingermanland. Eine junge Provinz Rußlands im Wirkungsbereich der Residenz und Weltstadt St. Petersburg – Leningrad. Köln–Wien. Ariste, P., 1968: Über wotische Ortsnamen. Congressus secundus internationalis Fenno- Ugristarum. Helsingiae habitus 23.–28.8. 1965. Helsinki. Pp. 24–30. Dubrovina, Z. M., 1969: Pribaltijsko-finskije elementy v toponimike Leningradskoj oblasti. Voprosy finno-ugorskoj filologii 2. Uchenye zapiski Leningradskogo universiteta 335. Serija filologicheskih nauk 71. Leningrad. Pp. 76–87. Ehrensvärd, U., 1998: Shvedskoe kartografirovanie Ingermanlandii. Shvedy na beregah Nevy. Stockholm. Pp. 19–25. 099- dimitriev (page).fm Page 110 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

— 2005: V poiskah shvedskih/russkih kart i planov s 1959 goda. Sankt Peterburg i Inger- manlandija v arhivah Shvecii. Shvecija v arhivah Sankt Peterburga. Sankt Peterburg. Pp. 130–53. Fasoúlas, Kr., 1977: Inkerin -si-loppuiset kylännimet. Suomen kielen pro gradu työ. Helsinki. Folkesten, T., 1980: Namnet Ingermanland. Inkeriläisten viesti 6. Pp. 13–15. Gipping, A. I., 2003: Neva i Nienshants. Sankt Peterburg. GeographCarta = Geographisk carta som tienar till efterrättelse att rangera och tillhopa foga 33. special cartor efter dee nummern som finnes antecknade i desse indelte qvadrater, som på wart särskild roÿal arck, hwilke i denn ordning föllia på hwar annan med lÿka anteckning öfwer Curland, Lifland, Estland, Ingermanland och Wÿborgs lähn // SE/KrA/Utländska kartor/Ryssland, detaljkartor/0403:32:048, Krigsarkivet, Stockholm. Hildén, V., 1906: Kaprion ja Jaaman piirikuntien suomalainen nimistö v. 1500 Novgorodin verokirjojen mukaan. Laudaturtyö. Hupel, A. W., 1785: Kurze Anmerkungen über die in Ingermanland befindlichen Tschu- den. Hupel, A. W.: Nordische Miscellaneen 9–10. Riga. Pp. 325–35. Kepsu, S., 2000: Peterburg do Peterburga: istorija ust´ja Nevy do osnovanija goroda Petra. Sankt Peterburg. Kirsanov, N. O., 2000: Prosodicheskie osobennosti russkih toponimov Ingermanlandii kak svidetel’stvo etnicheskoj istorii kraja, Etnograficheskoe izuchenie Severo-zapada Rossii (itogi polevyh issledovanij 2000 g. v Leningradskoj, Pskovskoj i Novgorodskoj oblastjah): Vmezhvedomstvennaja nauchnaja konferencija aspirantov i studentov. Sankt Peterburg. Köppen, P. I., 1851: Vod’ v Sankt-Peterburgskoj gubernii. Sankt Peterburg. — 1967: Erklärender Text der Ethnographischen Karte des St. Petersburger gouvernements. 1867. Sankt Petersburg, Mägiste, J.,1955: Drei ostseefinnischen Ortsnamen. Annales Societatis litterarum Estonicae in Svecia 2. Pp. 71–87. Mikkola, J. J., 1901: Muutamista paikannimistä. Virittäjä 5. Pp. 100–1. Musaev, V. I., 2001: Politicheskaja istorija Ingermanlandii v konce XIX–XX veke. Kishinev. Nevalainen, P., 1992: Inkerinmaan suomalaiset seurakunnat kylästä kylään ennen neu- vostoaikka. Nevalainen P. & Sihvo H.: Inkeri: historia, kanse, kultturi. Helsinki. Pp. 402–9. Nissilä, V., 1961: Inkeri-nimen etymologioista. Kalevalaseuran vuosikirja 41. Pp. 133–9. — 1962: Ingermanland. Som stednavn. KL 7. Col. 401–4. — ,Sarmela, M. & Sinisalo, A., 1970: Ethnologisches Ortschafts- und Dorfregister des fin- nischen Sprachgebiets in Finnland, Karelien, Ingermanland, Norrbotten, Finnmark und auf der Halbinsel Kola. Helsinki. Podolskaja, N. V., 1983: Tipovye vostochnoslavjanskie topoosnovy: Slovoobrazovatel’nyj ana- liz. Moskva. Popov, A. I., 1948: Toponimika Belozerskogo kraja. Sovetskoe finno-ugrovedenije. Uchenye zapiski Leningradskogo universiteta 105. Serija vostokovedcheskih nauk 2. Leningrad. Pp. 164–74. — 1981: Sledy vremen minuvshih. Iz istorii geograficheskih nazvanij Leningradskoj, Pskovskoj i Novgorodskoj oblastej. Leningrad. Rjabov, D. S., 2007: Toponimija juzhnoj chasti Ingermanlandii v XVII veke. Novyj toponi- micheskij zhurnal. Pp. 33–46. Ronimus, J. V., 1906: Novgorodin Vatjalaisen viidenneksen verokirja v. 1500 ja Karjalan sil- loinen asutus: Yliopistollinen väitöskirja. Joensuu. Sjögren, А. М., 1833: Ueber die finnische Bevölkerung des St. Petersburgischen Gouverne- ments und über den Ursprung des Namens Ingermanland. Mémoires de l’Académie im- périale des sciences de St-Pétersbourg. 6. série. 2. Sankt Peterburg. Pp. 123–241. 099- dimitriev (page).fm Page 111 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Trefurt, F. L., 1783: Von den Tschuden. Gadebusch, F. K.: Versuche in der livländischen Ge- schichtskunde und Rechtsgelehrsamkeit 1:5. Riga. Pp. 1–28. Wassander 1699 = Denna land carta öfwer några pogoster vthi Ingermanland är efter een stör- re carte, som anno 1679. Geometrice aftagit, renoverat och --- till detta format ock rätta stor- leck bracht uthi Martio A: 1699 // SE/KrA/Sveriges Krig/0425:09:031, Krigsarkivet, Stockholm. 099- dimitriev (page).fm Page 112 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

113- nyström (page).fm Page 113 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Under de senaste åren har namnforskningen berikats av flera större arbeten med utpräglat teoretisk-lingvistisk profil. Klassiska problem och tvistefrågor angrips från nya utgångspunkter och med nya metoder, ofta tagna från eller inspirerade av andra vetenskaper. Antti Leino utnyttjar i sin doktorsavhandling (2007) en kombination av sannolikhetsberäkningar, konstruktionsgrammatik och s.k. computer mining för att kasta nytt ljus över analogi och mönsternamnbildning bland finska sjönamn1 och Silvio Brendler (2008) lan- serar en formaliserad, närmast matematisk teori och metod kallad Nomema- tik för att kunna bedöma identitet och likhet mellan namn i olika sammanhang2 – för att bara nämna ett par exempel. Men också sedan länge etablerade forskare bidrar kontinuerligt med nya alster. Till floran av teoretiskt inriktade böcker kan man nu lägga ytterligare två, den ena av Vibeke Dalberg och den andra av belgaren Willy Van Langendonck. Bägge är välkän- da i namnforskarkretsar och har figurerat länge i den onomastiska debatten. De har genom åren gett oss en lång rad teoretiskt värdefulla arbeten.

1 Jfr Nyström 2007 och 2008. 2 Jfr Nyström 2009. 113- nyström (page).fm Page 114 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Vibeke Dalberg fyllde 70 år i augusti 2008 och hedrades då av sina kolleger i Köpenhamn med en välförtjänt festskrift kallad Name and place. Ten essays on the dynamics of place-names. Skriften inleds med en tabula gratulatoria, avslutas med en förteckning över jubilarens publicerade skrifter 1964–2008, sammanställd av Rob Rentenaar, och består däremellan av tio av Dalbergs egna artiklar, tidigare publicerade på danska åren 1976 till 2005. Artiklarna har nu översatts till engelska och gjorts digitalt tillgängliga, varigenom de får en betydligt större potentiell läsekrets och också förnyad aktualitet.3 Därmed kan de också lättare integreras i den pågående internationella forskningen och debatten. Det är viktigt av många skäl att framstående nordiska namnforskare syns och hörs också utanför Norden. Alla artiklarna i Name and place sägs vara »revised and translated», vilket antyder att de kan ha förändrats, men i så fall av vem, varför, på vilket sätt och i vilken grad framgår inte av förord eller noter. Min bedömning är att endast marginella justeringar gjorts mot de danska originalen. Exemplen är fortfarande danska men i vissa fall kommenteras dessa för att bli begripligare för en internationell publik. I de tio artiklarna finns en naturlig progression i och med att de författats av en och samma person i en viss följd under en längre tid. I festskriften presenteras de dock inte i kronologisk ordning och heller inte i alfabetisk. Varför de kommer som de nu gör framgår inte någonstans, såvitt jag kan se. Det betyder dock att eventuella samband och berörings- punkter mellan artiklarna endast signaleras med hjälp av de ursprungliga re- ferenserna bakåt, från en artikel till en tidigare, och givetvis också att vissa överlappningar och upprepningar förekommer. Varje artikel i boken är en avgränsad enhet som fungerar på i princip samma sätt som när den först kom ut. Ett specifikt fenomen och dess orsaker tas upp till granskning, ofta rörande namnens form och struktur (t.ex. epexeges och ellips) eller förändringar och utveckling (t.ex. folketymologier och partiellt namnbyte). Studierna kännetecknas alla av noggrannhet, terminologisk stringens och en analytisk skärpa utöver det vanliga. Inga generella slutsatser är dock formulerade någonstans och inga sammanfattande kommentarer eller synteser finns. Det förringar givetvis inte värdet av de enskilda artiklarna men det är lite synd, för sådana hade varit användbara och det hade underlät- tat jämförelser med andra forskare. Den som söker sådant – den som vill veta vad Vibeke Dalberg anser – får alltså själv läsa artikel efter artikel, leta och jämföra. Willy Van Langendonck har med monografin Theory and typology of

3 Adressen är http://nfi.ku.dk/publikationer/webpublikationer/nameandplace. 113- nyström (page).fm Page 115 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

proper names valt en annan väg. Han sammanfattar däri sin tidigare forskning, relaterar den till andras, och med det som utgångspunkt lägger han fram sin syn på vissa grundläggande frågor och presenterar en generell teori över hur namn fungerar i västeuropeiska språk, särskilt i nederländska och engelska. Van Langendoncks bok är mycket grundlig, mångsidig, informativ och klok; jag drar mig inte för att utse den till den bästa namnteoretiska framställ- ning jag hittills har läst. Intressant vore förstås att ställa Vibeke Dalbergs argument och slutsatser mot Willy Van Langendoncks; det var också min avsikt när jag inledde granskningen av deras arbeten. Men de två böckerna har så olika upprinnelse och disposition att det försvårar, snarast omöjliggör, en jämförelse mellan dem. Dessutom fokuserar författarna i mångt och mycket på olika aspekter, olika problem, olika sidor av saken. Van Langendoncks bok är mer generell, samlad och övergripande. Den behandlar alla slags namn. Där finns alltid propriernas status och egenskaper i centrum, och framställningens överord- nade struktur styr hans argumentation och hans analys av enskilda aspekter och problem. Exemplen är illustrativa men ofta av mer hypotetisk art. Dal- bergs bok är av alldeles naturliga skäl mer fragmenterad och mer specifikt punktvis inriktad. Den handlar så gott som uteslutande om ortnamn. Skarp- sinniga djupdykningar görs i enskilda detaljer, språkliga och onomastiska karakteristika penetreras och analyseras utifrån ett konkret, danskt namnmaterial. Gemensamt för de båda forskarna är dock att de starkt betonar att namnteoretiska frågor och överväganden leder till slutsatsen att namn måste betraktas i funktion och att namn bäst förstås som mentala fenomen och processer. I någon mån ska jag i det följande kommentera de bägge författarnas tankar i förhållande till varandra men i huvudsak kommer jag att referera deras böcker en och en. Först några ord om Vibeke Dalbergs tio artiklar; därefter ger jag en översiktlig bild av innehållet i Van Langendoncks bok.

Ett par av Vibeke Dalbergs tio artiklar ligger ganska långt vid sidan av det som Willy Van Langendonck diskuterar, t.ex. On the concept of locality (1976) som innehåller en kritisk kommentar till två inlägg om lokaler och namn vid ett NORNA-symposium 1975. Här är huvudfrågan vilka platser/objekt som får namn och vilka som inte får det. Man har ju ofta antagit att lokaler med 113- nyström (page).fm Page 116 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

en given funktion lättare namnges än lokaler utan särskild funktion. Dalberg välkomnar den här typen av teoretiska anslag, som hon menar har saknats inom nordisk namnforskning, men metodiskt ifrågasätter hon de undersök- ningar som redovisas i artikeln. Nästan trettio år yngre är Possible influence of patterns in some Danish place-names (2005) där Dalberg försöker påvisa inflytande från en efter- ledstyp till en annan i ett konkret ortnamnsmaterial. Hon kallar detta möns- terpåverkan och understryker att det rör sig om ett mentalt fenomen. Hennes material består av hus- och villanamn i Postadressboken 1921 som har ett abstrakt begrepp som efterled, t.ex. -minde, -ly, -lyst (de tre mest frekventa le- derna, vilka också granskas närmare) samt -håb, -fred, -blik, -sikt, -hvile. De tre undersökta efterledstyperna har påverkat varandra när det gäller val av förle- der, säger Dalberg, en påverkan som underlättas av att ingen av de tre ledernas abstrakta betydelse har sakligt stöd i de namngivna platserna. – Om nu betydelsen överhuvudtaget spelar in när det gäller namn, tillägger hon för säker- hets skull. Artikeln The psychology of place-name changes (1977) ligger närmare in- nehållet i Van Langendoncks bok. Temat är hur och varför namn förändras. Omedvetna förändringar som sker på t.ex. fonologisk och lexikal nivå kan ibland göra namn obegripliga, men vi behöver inte förstå namn, säger Dal- berg. Vi bryr oss inte om »betydelsen». Namns primära funktion är inte att beskriva utan att identifiera och särskilja. Men samtidigt påpekar hon att också medvetna namnförändringar görs, och sådana visar att betydelsen trots allt inte är helt irrelevant. Snarare krävs en viss medvetenhet om det semantiska innehållet i ett namn för att en sådan namnförändring ska initieras. Bakom förändringarna ligger psykologiskt betingade drivkrafter hos namnbrukarna. Orsaken kan t.ex. vara att en ändring på marken (ändrat denotatum) leder till ändrat namn, namnkollisioner likaså, samt fall av namntabu, etiska och estetiska värderingar, politiska och religiösa skäl, ägarbyten, t.ex. i slotts- och herrgårdsnamn. Vidare kan krav på ett nytt memorialnamn fram- tvinga ett namnbyte, och aktuella moden och trender kan leda till att gamla, förment trista namn rensas bort. Ibland möter vi analogisk ombildning (krä- ver vissa fonetiska likheter) och s.k. folketymologier (se nedan). Som en mot- instans visar dock Dalberg att elliptiska namn, alltså namn med reducerad lexikal och semantisk information, också fungerar. Ellipser görs trots att de tar bort information. Detta innebär enligt Dalberg att i den krets där ett elliptiskt namn används är informationsvärdet lika stort i det ellipterade namnet som i det fullständiga. Det viktiga är att namnets funktionalitet inte för- sämras. 113- nyström (page).fm Page 117 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Folketymologiska ombildningar drabbar i regel sammansättningar eller delar av sådana, inte enkla ord eller namn. I artikeln So-called folk-etymological reshaping of place-names (1980) visar Vibeke Dalberg att termen folketymo- logisk ombildning, myntad (i sin tyska form) av Ernst Förstemann redan 1858, är oprecis och därför olämplig. Den process som termen vill fånga för- siggår i namnbrukarens hjärna, men det handlar inte om någon medveten lingvistisk reflektion eller eftertänksam etymologisk analys, enligt Dalberg. Nej, det handlar alltid om en funktionell förbättring, en förbättring i kom- munikationen: kanske en talteknisk förbättring, kanske en ekonomisk vinst eller en minnesvinst. Det finns också tydliga skillnader mellan ord och ortnamn i dessa sammanhang. Mönstertrycket verkar vara större i vårt mentala onomastikon än i vårt lexikon i övrigt, olika anpassningar till befintliga strukturer är mer uppenbara bland namnen. Även The concept of partial place-name replacement (1986) behandlar namnförändringar. Två tidigare definitioner av det rubricerade fenomenet ställs mot varandra och prövas med hjälp av en rad konkreta exempel. Defini- tionerna visar sig ha olika styrkor och svagheter. Det handlar t.ex. om att en led i ett namn byts ut mot en annan och om huruvida det då uppstår ett nytt namn eller en fortsättning av det gamla namnet. Frågan är särskilt svår att be- svara om den utbytta leden tydligt anspelar på lokalen i fråga, och så är ju fallet ofta när det gäller namnens efterleder. Om Storgatan ändras till Långgatan, beror då efterleden gata i det senare namnet på att denna led övertagits från det förra namnet eller på att det bevisligen är en gata som bär namnet? Loka- len kan medföra begränsningar i den lingvistiska friheten. Saken kompliceras också av t.ex. epexegetiska namn och av reciprokerande namn. Dalberg kommer fram till att fenomenet »partiellt namnbyte» är så komplext att inte nå- gon av de prövade definitionerna räcker till. Individuella beskrivningar krävs. I Denotation shift and shift in denotatum (1988) definierar Vibeke Dal- berg denotation som »a linguistic symbol for an extra-linguistic phenome- non, a denotatum». Hon problematiserar denotationsbyte och denotatumsbyte och utgår då från konkreta exempel och från fyra typfall: 1) en metony- misk »name transfer» (ånamnet Skærbæk blir kärrnamnet Skærbæk på grund av närheten mellan lokalerna); 2) ånamnet Nivå blir också namn på bebyggelsen Nivå; 3) den ursprungliga namnbäraren får ett nytt namn (sjön Glumsø får det nya sjönamnet Glumsø sø, där det ursprungliga sjönamnet Glumsø i funktion som bebyggelsenamn utgör förled i det nya sjönamnet); 4) den gamla namnbäraren förlorar sitt namn och den nya namnbäraren tar över namnet helt. Problemet är huruvida det rör sig om ett denotationsbyte eller ett denotatumsbyte i dessa och andra fall. Kanske ska vi inte tala om denotationsbyte 113- nyström (page).fm Page 118 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

utan om två olika denotata – två namnbärare – och två olika, homonyma namn? Och när har en lokaltyp ersatts av en annan, dvs. när handlar det om denotatumsbyte? Detta kan ytterst ha att göra med vår förmåga att med språkets hjälp kategorisera verkligheten. Vad har vi för ordförråd, för nyanser, för möjligheter att dela in och gruppera terrängen? Både denotatumsbyte och denotationsbyte är viktiga ting för namnforskningen, men det gäller att hålla isär dem, så vi vet vad vi talar om. Tolkningsmässigt och för en säker etymologi måste vi känna till ursprungligt denotatum. Men i övrigt har detta inget med denotationsförändringar att göra. I artikeln The role of toponymic analogy in the reshaping of place-names (1991) är undersökningsobjektet befintliga ortnamn som omformas genom påverkan från andra ortnamn. Namnens yttre form förändras så att de mer överensstämmer med det/de påverkande namnet/namnen. I regel drabbas bara delar av ett namn, och då inte alltid någon av de etymologiskt »riktiga» delarna, alltså de ursprungliga namnsegmenten, utan något som av namnbru- karen synkront uppfattas som en beståndsdel i namnet. Eftersom valmöj- ligheterna är långt fler i bestämningsleder än i huvudleder är det betydligt svårare att se ett mönster i förändringarna av namnens första del än av deras andra del. Mönstertrycket är större i namnets slut än i dess början. Det kan för övrigt vara svårt att överhuvudtaget se vinsten med en dylik analogisk namnförändring. Men vinsten är, menar Dalberg återigen, att det påverkade namnet blir mer funktionellt. I och med att det mer ser ut som namn brukar göra i namnbrukarens onomastikon fungerar det bättre. I sin nya, anpassade form signalerar namnet tydligare att det är ett ortnamn och inget annat. Danska naturnamn skiljer sig från naturnamnen i övriga nordiska och germanska länder genom att enkla namn av typen svenska Vättern och norska Kvina är jämförelsevis ovanliga. Mycket mer frekventa är sammansatta namn med en artbeskrivande sista led: Gudenå, Furesø etc. Orsaken till denna skillnad mellan länderna har länge sagts vara epexeges, alltså att de ursprungliga danska naturnamnen i högre grad skulle ha försetts med ett förklarande epexegetiskt tillägg, svarande mot ett homonymt ord som beskriver arten hos den namnbärande lokalen: Gurre > Gurre Sø. Ett redan brukat namn kommer således att användas i en ny namnbildning med en tillagd förklarande slutled. I artikeln On the question of epexegesis in Danish nature names (1991) visar dock Vibeke Dalberg att utvecklingen i många fall varit en annan. Efter ett denotatumsbyte eller en denotatumsförändring kommer det ursprungliga simplexnamnet att beteckna en intilliggande bebyggelse i stället för (bara) den ursprungliga naturlokalen, och senare läggs bebyggelsenamnet till grund för ett formellt sekundärt naturnamn med vanlig artbeskrivande 113- nyström (page).fm Page 119 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

huvudled. Detta händelseförlopp medför att exepeges blir en mindre tillämp- bar förklaring. Epexegesen har alltså inte varit lika vanlig som man tidigare trott, men detta betyder förstås inte att antalet forna simplexnamn i Dan- mark minskar. Dessa har funnits men de har ersatts av andra bildningstyper. I Ellipsis in place-names (2001) behandlar Dalberg fenomenet ellips i ortnamn med utgångspunkt i två tidigare framställningar: dels en kortare passage av Wolfgang Laur (1996) i den internationella handboken Namenfor- schung, dels en längre redogörelse av John Kousgård Sørensen i hans stora verk Danske sø- og ånavne (DSÅ 8, 1996, s. 459 ff.). Den förre ser fenomenet som ett fall av namnbildning, den senare som ett fall av namnutveckling. Kousgård Sørensen menar att den ellipterade formen av ett namn är ett nytt namn i förhållande till basnamnet. Dalberg håller inte helt med om det. Ellip- sen är förvisso en inskränkning av ett basnamn men inte ett nytt namn. Ett elliptiskt namn kan inte analyseras som en ny syntaktisk-semantisk enhet och är inte en ny bildning. Däremot, påpekar hon, leder reciprokering och epexeges till nya namn, då ursprungsnamnet och tillägget kommer att fungera som huvudled och bestämningsled i det nya namnet. Dalberg resonerar också om orsakerna till ellipser och menar att det ännu saknas en större undersökning av detta. Hon instämmer dock i tidigare forskares förmodanden att ellipterade former skapar en familjär känsla och tycks vara enklare att använda för namnbrukarna. Detta stöds av att ellipterade namn ofta antar bestämd form. I många fall lever också fullformen kvar sida vid sida med den ellipterade formen i en sorts stilistisk variation – en intressant iakttagelse mot bakgrund av vad som på senare år kommit fram om annan stilistisk variation i ortnamn (Fridell 2006). För att återknyta till de två framställningar Dalberg utgick från kan man sä- ga att ellips vid själva namnbildningen är att betrakta som ett ordbildningsfe- nomen, medan ellips under namnets funktionsperiod måste ses på annat sätt. Om en elliptisk namnform avlöser en icke-elliptisk rör det sig om en namn- förändring, men inte ett namnbyte, menar Dalberg. Här och var i de tio artiklarna kommer Vibeke Dalberg in på »större» frå- gor och »eviga» problem av mer generell art. Det kan handla om huruvida namn har betydelse eller inte, och det kan handla om vad som kännetecknar proprierna gentemot resten av ordförrådet. I sin artikel The characteristic properties of proper names – a contribution to the discussion (2002) tar hon med sedvanlig skärpa upp propriernas särdrag till diskussion, och jag fick året därefter anledning att kommentera hennes synpunkter i en recension (Ny- ström 2003 s. 150 f.). Så här skrev jag då: 113- nyström (page).fm Page 120 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Som mycket omdiskuterade men i grunden ändå oproblematiska kategoriseringsfall nämner hon s.k. halvt appellativiska ortnamn av typen Backen och Lergraven och även vissa personbinamn. Hon avfärdar komplikationerna med ett kort konstaterande att det rör sig om »en synkron afsmitning fra det appellative ordforråd, og at hele problemet skal ses i lyset af den interaktion der til stadighet foregår mellem sprogets appellative og propriale del» (s. 13). Detta är ju helt riktigt, men slutsatsen är enligt min mening alldeles för viktig för att bara hänföras till dessa klassiska gränsfall. I själva verket är den nämnda interaktionen något man borde försöka reda ut och beskriva mycket mer ingående, något som kunde göras till en huvudpoäng i den teoretiska diskussionen. I och med Willy Van Langendoncks bok har jag blivit åtminstone delvis bönhörd. Där tas grepp som i stor utsträckning saknats i debatten tidigare, och det görs ytterst grundligt. Boken problematiserar, diskuterar och reder ut vad ett namn är, den behandlar och klargör namnens avgränsning, status, sär- drag och grammatiska egenskaper, den tar upp alla slags namn, från de mest prototypiska namnen till de minst prototypiska.

Willy Van Langendoncks bok innehåller fyra långa kapitel. Det första behandlar namns referentiella-semantiska status och nominella karaktär. Det andra tar upp namns formella karakteristika, t.ex. vilka grammatiska strukturer namn kan och brukar ingå i. Det tredje redovisar en utförlig synkron namntypologi. Ortnamn, personnamn och djurnamn pekas där ut som prototypiska namn medan namn på t.ex. filmer, valutor, språk och sjukdomar sägs vara icke-prototypiska. Slutligen finns ett fjärde kapitel rubricerat Dia- linguistic aspects of Flemish personal names, som innehåller en mer tillämpad och geografiskt avgränsad undersökning med, enligt författaren, ny lingvistisk metodologi som grund. Jag går i det följande lite närmare in på särskilt det första av dessa kapitel; de övriga berör jag mer kortfattat. I kapitel 1 (s. 6–118) skärskådas fenomenet namn från lingvistiska, filoso- fiska, språkpsykologiska och neurologiska utgångspunkter. Frågan om namns status och avgränsning i språksystemet reds ut synnerligen ingående liksom frågan huruvida namn har betydelse (eng. meaning) eller bara referens, och i så fall vad för slags betydelse. Rader av forskare och tänkare från antiken till våra dagar dras in i resonemanget, argument och slutsatser ställs mot varandra och värderas i olika avseenden. Den inriktning inom lingvistisk analys som kallas radikal konstruktionsgrammatik används som ram och utgångspunkt för en beskrivning av proprierna (jfr t.ex. Croft 2000 och 2001). Kapitlet är 113- nyström (page).fm Page 121 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

uppbyggt på så sätt att något ofta först antyds eller postuleras helt kort och senare tas upp igen i fördjupad form. Exempelvis gör Van Langendonck en fun- damental distinktion redan i avsnitt 1.1 på s. 7 mellan proper names och proprial lemmas4 och först på s. 84 följer ett längre avsnitt rubricerat Towards a more precise characterization and definition of proper names and proprial lemmas, där han utvecklar denna verkligt springande punkt. Van Langendonck beskriver ett lemma som ett isolerat uppslagsord i ett lexikon. Ett lemma är ett abstrakt, mentalt begrepp, som inte existerar i sig, utan bara utgör ett teoretiskt paraply för de konkreta fallen i funktion. För- utom propriella lemman finns appellativiska lemman och proprio-appellativiska lemman. På samma sätt som att uppslagsordet i ordboken har många olika tillämpningar, alltså konkreta representationer i en verklig, funktionell situation, så har också ett lemma det. De lemman som prototypiskt fungerar som proprier (namn), t.ex. ort- och personnamn, är utpräglat propriella lemman. Men också appellativiska lemman kan fungera som proprier, fast på ett mycket marginellt sätt, dvs. ord som i de allra flesta situationer och använd- ningar är just appellativ kan i särskilda sammanhang komma att nyttjas som namn. Detta innebär att dessa namn är synnerligen icke-prototypiska namn, men att det ändå finns en propriell potential i lemmat. Ett lemma kan således ibland otvetydigt betraktas som namn, i andra sammanhang har det mer ka- raktär av ett vanligt substantiv, allt beroende på den semantiska, grammatiska, pragmatiska kontexten. Att vissa proprier kan bedömas som mer prototypiska än andra beror på att deras lemman oftare än andra realiseras som just namn. Ett prototypiskt namn uppkommer t.ex. när ett propriellt lemma knyts till en ad hoc-referent (en slumpvis vald referent) genom en ad hoc-namngivningsakt. Men lika prototypiska är de namn som tillkommer gradvis genom det som Van Langendonck kallar »semantic bleaching» (semantisk blek- ning). Ett appellativiskt uttryck övergår då successivt till ett namn utan någon särskild namngivningsakt. De här två processerna hänger bägge ihop med det faktum att namn inte har någon »asserted lexikal meaning» (ungefär ’given lexikal betydelse’), men däremot alltid via själva namnbäraren eller namnformen aktualiserar presuppositionella betydelser av många slag: t.ex. »cate- gorical (basic level) meaning», »grammatical meaning», »associative sen- ses». Det är här vi finner »the continuous interaction between the proprial and the lexical component of language», för att använda Vibeke Dalbergs

4 Den minnesgode erinrar sig kanske att just så löd rubriken på Van Langendoncks föredrag vid ICOS-kongressen i Uppsala 2002. 113- nyström (page).fm Page 122 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

ovan citerade ord i deras engelska översättning (s. 5). Dessa olika betydelser, vilka alltså följer med namnet i funktion, exemplifieras och kommenteras in- gående i boken; jag bemödar mig därför inte om att i det här sammanhanget förklara dem och försöka finna passande svenska översättningar. Kapitel 2 (s. 119–182) beskriver namnens formella karakteristika, bl.a. vad som grammatiskt kännetecknar dem gentemot andra lexikala klasser och vilka konstruktioner och strukturer de kan ingå i. Det visar sig t.ex. att namn delar många formella egenskaper med personliga pronomina. Van Langen- donck hävdar också – i polemik med bl.a. Ronald Langacker, en av den kogni- tiva lingvistikens förgrundsfigurer – att namn är de omarkerade fallen gentemot vanliga appellativiska substantiv, dvs. att namn är de mest prototypiska av alla substantiv. Kapitel 3 (s. 183–255) innehåller en synkron typologi över namn. Fyra undergrupper framträder. I den mest prototypiska gruppen finns klart propriella lemman: främst ortnamn, personnamn och djurnamn. I den andra gruppen hittar vi några räkningsbara och några icke räkningsbara namn med oftast proprio-appellativiska lemman, såsom namn på månader, valutor, siffror, färger m.m. Den tredje och den fjärde gruppen innehåller ännu mer marginella kategorier, alltså kategorier som inte konstitueras av vare sig propriella eller proprio-appellativiska lemman utan av helt appellativiska. Här finner vi exempelvis autonymer, metalingvistiska namn som bank i uttrycket ordet bank och substantiv med mycket begränsad propriell funktion, såsom guld i appo- sitionella konstruktioner som metallen guld. Vän av ordning frågar sig säkert hur substantiven bank och guld överhuvudtaget kan betraktas som namn men detta förklaras och motiveras grundligt i kapitlet. Här kan det bara anty- das. Kapitel 4 (s. 256–320) skiljer sig från de övriga i och med att det behandlar autentiska namnbestånd och vissa därmed sammanhängande frågeställ- ningar. Man kan i viss mån se kapitlet som en sorts tillämpning av teorin. Ma- terialet är flamländska personnamn brukade i södra delen av Belgien och dessa undersöks i första hand ur ett socioonomastiskt perspektiv. Det handlar bl.a. om den geografiska spridningen av vissa namnmönster, det handlar om binamn och det handlar om ungdomars s.k. nicknames på internet. Van Langendonck närmar sig problemen på ett utpräglat lingvistiskt snarare än onomastiskt sätt. 113- nyström (page).fm Page 123 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Willy Van Langendoncks bok kastar nytt och förklarande ljus över namn och deras ställning och status i språksystemet. De fruktlösa diskussionerna om antingen namn eller appellativ, om namn antingen har betydelse eller saknar betydelse blir inte längre relevanta. Ett namn måste ännu mer än tidigare ses som en abstrakt och mental föreställning, inte som ett fast objekt. I samband med den ovan nämnda recensionen av volymen Avgränsning av namnkategorier (Nyström 2003 s. 151) skrev jag: I många framställningar om propriernas status får man tvärtom intrycket att dessa betraktas som om de vore absoluta storheter, närmast materiella objekt, som – likt himlakroppar i rymden – svävar runt i tillvaron och visserligen låter sig påverkas och smittas (på något svårfångat och obeskrivet sätt) men som ändå alltid är namn. Men ett namn i sig är ju inte något absolut, utan »resultatet» av en komplex mental process, ibland en individuell och situationell analys av en icke-materiell ljudföljd, ibland det omvända, en verbalisering av ett tankeinnehåll. Det vore märkligt om resultatet av varje sådan process varje gång skulle bli det optimala, det rena och otvety- diga propriet. Redan det faktum att bara vissa proprier låter sig »besmittas» av resten av språket signalerar att alla namn inte har samma självklara propriala hemvist. Jag vill gärna upprepa detta. Kanske ska man inte alls fråga sig vad namn egentligen är utan vad namn gör; att använda namn handlar trots allt om att sätta igång processer i hjärnan, vilka i sin tur aktiverar vårt minne, vår fantasi, vår språkförmåga, våra känslor och mycket, mycket annat. Det blir då kontra- produktivt att t.ex. kategoriskt slå fast att namn saknar betydelse. Namn kan hänföras till ett abstrakt, mer eller mindre prototypiskt, mer eller mindre »namnigt» lemma, vilket konkretiseras i en given situation och då drar med sig en rad funktionellt betingade, presuppositionella betydelser, som varierar alltefter person och situation. Det är detta som är »den interaktion der til stadighet foregår mellem sprogets appellative og propriale del», för att än en gång använda Vibeke Dalbergs ord.

Brendler, Silvio, 2008: Nomematik. Identitätstheoretische Grundlagen der Namenfor- schung (insbesondere der Namengeschichte, Namenlexikographie, Namengeographie, Namenstatistik und Namenstheorie). Hamburg. Croft, William, 2000: Parts of speech as language universals and as language-particular cate- gories. I: Approaches to the typology of word classes. Eds.: Petra M. Vogel & Bernard Comrie. Berlin. S. 65–102. — 2001: Radical construction grammar. Syntactic theory in typological perspective. Ox- ford. 113- nyström (page).fm Page 124 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Fridell, Staffan, 2006: Ortnamn i stilistisk variation. Uppsala. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 95). Laur, Wolfgang, 1996: Elliptische Namen. I: Namenforschung/Name studies/Les noms propres. Ein internationales Handbuch zur Onomastik. 2. Eds.: Ernst Eichler & al. Ber- lin–New York. (Handbücher zur Sprach- und Kommunikationswissenschaft 11:2.) Leino, Antti, 2007: On toponymic constructions as an alternative to naming patterns in describing Finnish lake names. Helsinki. (Studia Fennica. Linguistica 13.) Nyström, Staffan, 2003: Rec. av Avgränsning av namnkategorier. Rapport från NORNA:s tjugonionde symposium på Svidja 20–22 april 2001. Red.: Terhi Ainiala & Peter Slotte. 2002. Helsingfors. (Forskningscentralen för de inhemska språken. Skrifter 4.) I: NoB 91. S. 150–152. — 2007: Rec. av Leino 2007 (se ovan). I: NoB 95. S. 128–130. — 2008: Järvennimet, tiedonlouhinta ja konstruktiokielioppi – jännittävä kohtaaminen. I: Virittäjä 2008:1. S. 21–26. (Även publicerad på svenska på Virittäjäs webbplats [http: //www.kotikielenseura.fi/virittaja/verkkolehti/index.html] under rubriken Sjönamn, data mining och konstruktionsgrammatik – ett spännande möte.) — 2009: Rec. av Brendler 2008 (se ovan). I: SAS 27. S. 119–121.

125- runa sandred (page).fm Page 125 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Den 25 september 2008 avled docent Karl Inge Sandred, Uppsala, efter en längre tids sjukdom, 83 år gammal. Han tillhörde redaktionen för Namn och bygd sedan årgång 58 (1970). I denna tidskrift publicerade han en inte obe- tydlig del av sina vetenskapliga alster. Karl Inge Sandred var född 1925 i Uppsala. Han hade småländska rötter; familjenamnet visar på hans släkts anknytning till byn Sandreda vid sjön Madkroken i Kronobergs län. Efter studentexamen vid Uppsala högre all- männa läroverk studerade han vid Uppsala universitet, där han blev fil. mag. 1952 (med ämnena engelska, nordiska språk och litteraturhistoria) och disputerade för doktorsgraden i engelska 1963. Avhandlingen ledde genast till docentur i ämnet. År 1969 utnämndes Sandred till universitetslektor i engelska vid Uppsala universitet. Kompetensförklarad till professur i ämnet blev han första gången redan 1971. Han uppehöll engelskprofessuren vid Umeå universitet 1973 och 1979–1980 och motsvarande professur vid Uppsala universitet 1984 och 1989. Hösten 1970 undervisade Sandred som »Northern Scholars Lecturer» vid universitetet i Edinburgh. Åren 1971–1972 var han gästforskare vid uni- 125- runa sandred (page).fm Page 126 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

versitetet i Nottingham och 1975 vid Institute for Advanced Studies in the Humanities i Aberdeen. Han gästföreläste vid University of Texas 1987 och vid Columbiauniversitetet i New York 1991. Sandreds vetenskapliga författarskap är omfattande (hans bibliografi 1955–2003 är publicerad i OUÅ 2003). Det hänför sig i första hand till om- rådena ortnamnsforskning, textfilologi och dialektologi/sociolingvistik. Bidrag till engelsk ordforskning är bl.a. On the terminology of the plough in England (1966) och Two dialect words in the Fenland (1974) och till engelsk ljudhistoria t.ex. A river-name, a linguistic change and the importance of non-linguistic evidence (1984). Ett fonologiskt-morfologiskt problem, diskuterat också av några tidigare forskare, har han, genom att fästa uppmärksam- heten vid material som dittills beaktats bara i ringa utsträckning, mönstergillt behandlat i Nominal inflection in the Old English of the Anglo-Saxon land charters. Reduction of medial an in toponymical composition. A case for socio- historical linguistics (1988), en uppsats som återgår på ett föredrag som han höll vid det internationella symposiet Probleme der Namenbildung i Uppsala 1986. En suffixstudie är The derivative suffix -et, -ett(e). Some observations on its use in Kentish field-names (1967). Sina främsta insatser gjorde han som ortnamnsforskare. Sandreds huvudarbete inom ortnamnsforskningen är doktorsavhandlingen English place-names in -stead, som fick ett mycket positivt mottagande i fackkretsar. Intresse hos företrädare för nordisk ortnamnsforskning väckte inte minst en av Sandred behandlad, endast inom ett begränsat område i syd- östra England uppträdande speciell typ av bebyggelsebetecknande ortnamn sammansatta med feng. stede m. (< *staði-), etymologiskt identiskt och likty- digt med fvn. staðr, fsv. stadher, fda. stath ’plats, ställe’. Den slutsats han drog av den grundliga utredning han bestod denna sydöstengelska namngrupp var att det rör sig om ursprungliga ägonamn och att stede här inte har sin vanliga innebörd utan betyder ’betesmark (sannolikt inhägnad)’, alternativt ’ut- marksäga’, ’inhägnat område för annat ändamål än betesgång’ e.d. Avhand- lingen har haft betydelse för den tidvis intensiva för att inte säga eldfängda diskussion som förts – och i viss mån fortfarande förs – om de nordiska plurala ortnamnen på -sta(d), -sted (< -staðir), en diskussion som Sandred kom att delta i med stort engagemang. Redan som nydisputerad fick han en hed- rande inbjudan att delta i ett 1963 i Lund anordnat symposium om denna namngrupp och därvid hålla inledningsföredrag inför diskussionen av tre av symposiets fem huvudteman, nämligen de rörande »äkta» och »oäkta» -sta-namn, -sta-namnens förleder och den ursprungliga innebörden hos ortnamnselementet. 125- runa sandred (page).fm Page 127 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Vad gäller ortnamnsdelen av Sandreds vetenskapliga produktion utöver doktorsavhandlingen, kom den att till största delen ägnas åt grevskapet Nor- folk (inklusive den gamla provinshuvudstaden Norwich) i East Anglia, ett område i Danelagen, den del av England som under vikingatiden fick avträdas till danska erövrare. En tid kunde han bedriva sin forskning inom ramen för ett av dåvarande Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet finansierat projekt benämnt Det nordiska Norfolk. Han visade att Norfolk, som i stort sett varit en vit fläck på den engelska ortnamnskartan, ett av den engelska ortnamnsforskningen gravt försummat område, är ett mycket givande objekt för studium av språkkontakt mellan engelsk- och nordisktalande under vikingatiden. Det var nu ingen tillfällighet att Sandred kom att ägna en så stor del av sitt forskarliv åt ortnamn i just Norfolk. En lärare och forskare vid universitetet i Edinburgh, O. K. Schram, hade under cirka 40 års tid samlat material rörande ortnamn i Norfolk. Vid hans bortgång 1968 skänktes samlingen till English Place-Name Society, som lät placera den på institutionen för engelska vid universitetet i Nottingham. År 1975 fick Sandred en förfrågan från nämnda sällskap om han skulle vilja åta sig att sörja för att samlingen uppordnades för att kunna bli användbar för forskningsändamål. Svaret blev positivt, varpå samlingen överfördes till Uppsala universitet, där den inrymdes i Sandreds tjänsterum i dåvarande Humanistiskt-samhällsvetenskapligt centrum. Upp- ordningen av materialet och organiseringen av det till vad som kom att be- nämnas Norfolk-arkivet skedde delvis med finansiellt stöd från dåvarande Humanistiska forskningsrådet. Vid Sandreds pensionering upplät dåvarande Ortnamnsarkivet i Uppsala plats för samlingen i sina lokaler. Vid Sandreds bortgång var den placerad vid Institutet för språk och folkminnens namnav- delning i Uppsala. Den har nyligen återbördats till England. Sandreds forskning rörande ortnamnen i Norfolk, som i rikt mått belyser samspelet mellan engelskt och nordiskt i ortnamnsskicket och ger viktiga bidrag till kännedomen om dåtida nordiskt namn- och ordförråd, publicerades – förutom i en rad uppsatser, bland andra Det nordiska Norfolk. Onomastiska och lingvistiska iakttagelser i ett språkkontaktsområde (1997) – i tre volymer med huvudtiteln The place-names of Norfolk, utkomna 1989, 1996 och 2002 i serien English Place-Name Society Publications. I den första delen, till vilken Sandred hade en annan anglist och nära medarbetare, docent Bengt Lindström, som medförfattare, utgör de där redovisade forskningsresultaten ett värdefullt komplement till de upptäckter som arkeologerna gjort vid sina omfattande utgrävningar i staden. Det vittnar vältaligt om uppskattningen av och förtroendet för Karl Inge 125- runa sandred (page).fm Page 128 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Sandred inom English Place-Name Society att han av sällskapet anförtroddes uppgiften att bearbeta och utge Norfolkmaterialet. Han var, som hans mångårige gode vän professor Kenneth Cameron, ortnamnsforskare och he- dersdoktor vid Uppsala universitet, påpekade i ett brev till mig 1994, »the first non-English scholar to publish for the Society». Ett vittnesbörd som ger samma budskap är att Sandred många år var ledamot av sällskapets styrelse. År 1985 tilldelades Sandred ett pris av Kungl. Gustav Adolfs Akademien (numera Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur) för sina be- tydelsefulla bidrag till forskningen om engelska ortnamn av nordiskt ursprung. Ett år tidigare hade han invalts i Akademien som arbetande ledamot. Som textfilolog framträdde Sandred med en utgåva av en av de fyra kända handskrifterna (Gloucester Cathedral MS 22) av Gesta Romanorum (’Ro- marnas bedrifter’), en samling på latin innehållande anekdoter och sagor i moraliserande form, tillkommen i slutet av 1200-talet eller början av 1300-talet. Som dialektolog/sociolingvist möter vi honom i flera skrifter, som även de innehåller mycket av betydande intresse för nordister. Särskilt kan nämnas hans arbeten om skotsk engelska och bland dem i första hand boken Good or bad Scots? Attitudes to optimal lexical and grammatical usages in Edinburgh (1983). Ett vittnesbörd om vidden av Sandreds vetenskapliga intressefält är att han omkring 1990 engagerade sig i ett projekt om det engelskbaserade västafri- kanska kreolspråket krio. Samarbetet mellan uppsaliensiska och engelska namnforskare har under lång tid kännetecknats av att vara nära och gott. Då Ortnamnssällskapet i Uppsala grundades 1935 valdes en anglist, Robert Eugen Zachrisson, professor i engelska vid Uppsala universitet och bl.a. ortnamnsforskare, till sällska- pets förste ordförande. Sekreterarna de första sex åren var anglister med inriktning mot namnforskning: docenterna Helge Kökeritz, som senare blev professor vid Yale University i USA, och Erik Tengstrand, senare professor i engelska vid Uppsala universitet. Sandred hade alltså goda föredömen inom sin egen disciplin då han 1975 valdes till posten som sällskapets sekreterare och utgivare av dess årskrift, en post som han skulle komma att inneha i hela 30 år. Han tog sin uppgift på stort allvar och fullgjorde den med beundrans- värt nit. Det var uppenbart för var och en att den beredde honom stor glädje och att han kände stark samhörighet med forskning och forskare inom ämnet nordiska språk, särskilt grenen ortnamnsforskning. Det är omvittnat att det var ett hårt slag för honom när han till följd av en sjukdom som tärde alltmer på hans krafter tvingades lämna sekreterarposten. Sandred var i första hand en framstående anglist, men hans forskning har 125- runa sandred (page).fm Page 129 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

som jag, om än kortfattat, sökt visa avkastat resultat av stort värde också för nordistiken. Han tillförde, både i större arbeten och i sådana i uppsatsens form, på ett fruktbart sätt två vetenskapliga discipliner nya rön. Med Karl Inge Sandred gick en hängiven och framgångsrik språkforskare, en viktig och mycket uppskattad länk i samarbetet mellan nordisk och engelsk ortnamnsforskning och en för många kär och trofast vän ur tiden.

Lennart Elmevik 125- runa sandred (page).fm Page 130 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

131- krönikan (page).fm Page 131 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

NORNA-komitéen holdt to møter i 2008, i Oslo 31. januar–1. februar og i Uppsala 15.–16. september. Referatene kan leses på NORNAs hjemmeside (www.norna.org) under Anslagstavlan/Protokoll. NORNAs 37. symposium, Namn och kulturella kontakter i Östersjöom- rådet 2, ble avholdt i Hapsal, Estland, 22.–25. mai med Leila Mattfolk og Terhi Ainiala som arrangører. På symposiet deltok 31 personer med 16 foredrag om så vel person- som stedsnavn, foruten om fartøynavn og om barn som navnebrukere og -givere. På NORNA-förlaget kom i 2008 ut NORNA-rapporter 84, Norræn nöfn – Nöfn á Norðurlöndum. Hefðir og endurnýjun. Nordiska namn – Namn i Norden. Tradition och förnyelse. Handlingar från Den fjortonde nordiska namnforskarkongressen i Borgarnes 11–14 augusti 2007. Red.: Guðrún Kva- ran, Hallgrímur J. Ámundason, Jónína Hafsteinsdóttir & Svavar Sigmunds- son. Nordisk navnebibliografi 2007 ble lagt ut på hjemmesiden på vårparten, og NORNAs nyhetsbrev ble lagt ut i juni og i oktober. Nordisk namnforskning 2007 ble som tidligere publisert i NoB (96, 2008). NORNA-stipendet 2008 ble tildelt Riitta Rajasuu, Finland. Ole-Jørgen Johannessen Tom Schmidt

Den 22. august udkom festskriftet Name and place. Ten essays on the dynamics of place-names (Ed. and translated by Gillian Fellows-Jensen, Peder Gam- meltoft, Bent Jørgensen & Berit Sandnes, København 2008, Navnestudier 40. Internetpubl.: http://nfi.ku.dk/publikationer/nameandplace/) i anledning af Vibeke Dalbergs 70 års fødselsdag. Festskriftet indeholder ti centrale artikler af fødselaren selv som er blevet oversat til engelsk. Det betyder at de ti artikler, som især sætter fokus på navneteori og terminologi, nu har mulig- hed for at få den internationale udbredelse som de fortjener. 131- krönikan (page).fm Page 132 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

I NORNA-rapporter 84 (se 1) findes syv danske bidrag med meget forskellige emner hvilket viser at den danske navneforskning stadig er alsidig og har meget at byde på. JOHNNY G. G. JAKOBSEN fortæller i artiklen Dominikanske klosternavne i Norden – nordiske helgennavne hos dominikanerne om hvilke helgener dominikanerne foretrak at indvie deres klostre og kirker til, og dermed hvilke navne disse klostre og kirker bar. PEDER DAM har i sin artikel De nordiske -torper: torp-grupper eller torp-variationer? sammenfattet andres og egne undersøgelser og konkluderer at -torp’erne sandsynligvis er senvikingeti- dige eller middelalderlige – ikke ældre som en række andre forskere mener – samt at torp-navnene er dannet i én sammenhængende periode. I samme kongresrapport finder man PEDER GAMMELTOFT og TORBEN EGEBERGs artikel Gamle navne i et nyt medium – om anvendelsen af GIS i navneforskning. Med udgangspunkt i pilotprojektet Stednavne i Egvad Sogn belyses GIS (Geografisk informationssystem) forvaltningsmæssige potentiale samt dets store anvendelighed som formidlings- og arbejdsredskab i navneforskningen. I artiklen Nordisk navnerenæssance i Danmark. Indledende studier problema- tiserer BIRGIT EGGERT den nordiske navnerenæssance idet en undersøgelse af første fornavn af hele Danmarks befolkning i to digitaliserede folketællinger fra 1801 og 1845 viser at det ikke er alle de navne som man hidtil har regnet med, der faktisk får en renæssance. BENT JØRGENSEN sætter i sin artikel Avns- lev eller Aunslev. Ældre skrivemåder som udtryk for fornyelse fokus på det fæ- nomen at en række kommuner ønsker en ældre og etymologisk set afvigende stavemåde af bynavne frem for den stavemåde som var godkendt af Stednavneudvalget. SUSANNE VOGT har i Reskriptet af 1/11 1771 og hvordan det blev modtaget i Sønderjylland undersøgt hvordan bestemmelsen om at alle skulle bære fast efternavn blev efterlevet, og hun når frem til at man nogle steder har forsøgt at sno sig udenom, mens man andre steder i landsdelen tog fas- te efternavne som bestemmelsen bød. Kongresrapporten afrundes af BENTE HOLMBERG som i sin opsummering Nordiske navne – navne i Norden. Tradi- tion og fornyelse. Den fjortonde nordiska namnforskarkongressen i Borgarnes giver et flot overblik over kongressens mange bidrag. Dansk navneforskning er aktuel i flere tværfaglige udgivelser. To af disse udgivelser findes i bogen Regionalitet i Danmark i vikingetid og middelalder. Tværfagligt symposium på Aarhus Universitet 26. januar 2007. Red.: Peder Gammeltoft, Søren Sindbæk & Jens Vellev, Højbjerg 2008 (Hikuin 35). I den ene af disse to, Regionalitet og sproglig kontakt i vikingetid og middelalder. Strofer om silke og ærlig pæl af PEDER GAMMELTOFT og JAKOB POVL HOLCK, fortælles det hvordan det danske sprog er blevet påvirket af engelsk og slavisk i vikingetiden og middelalderen. Stednavne er her inddraget som en vigtig 131- krönikan (page).fm Page 133 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

faktor i bedømmelsen af de to sprogs indflydelse i Danmark i dette tidsrum. I den anden artikel, Regionalitet i danske stednavne, med fokus på torp-, rød-, tved- og holt-navne, beskriver BIRGIT EGGERT hvordan udbredelsen af de nævnte stednavnetyper både ligner og adskiller sig fra hinanden på forskellige måder, og hvordan de alle er dele af større udbredelsesområder som rækker ud over Danmarks grænser. Stednavnes brug i historisk geografi belyses i flere afsnit i PEDER DAM og JOHNNY G. G. JAKOBSENs flotte værk Historisk-geografisk atlas, København 2008 (Atlas over Danmark 7). Atlasset præsenterer tradition, anvendelse og perspektiver inden for den historiske geografi i Nordvesteuropa og Sydskan- dinavien, og to mere specifikke studier beskriver landbrug og bebyggelse i Danmark i tidlig moderne tid samt bebyggelsesudviklingen i Nordvestsjæl- land i perioden fra omkring år 1000 til 1688. Går vi lidt længere op i tiden, men bliver i det tværfaglige, skal det nævnes at ASTRID KRARUP ANDERSEN i sin artikel Samlinger af gårde og huse – landbrugsbebyggelse opstået efter udskiftningen (i Landbohistorisk Tidsskrift 2008:2) belyser den forskningshistorisk hidtil oversete bebyggelsestype »samling af gårde og huse« og konstaterer at ikke alle bebyggelser af denne type har et navn. Vender vi os mod nordiske navne i britiske områder, har GILLIAN FEL- LOWS-JENSEN produceret en grundig oversigtsartikel, Scandinavian place names in the British Isles (i The Viking World. Ed.: Stefan Brink … , London– New York 2008), over stednavne af skandinavisk oprindelse på de Britiske Øer. Derudover gennemgår hun også på ny de problematiske Grimston- hybrider, dvs. stednavne der antageligvis er sammensat med et skandinavisk personnavn og det engelske bebyggelsesnavneelement tūn, i artiklen Grimston revisited (i A commodity of good names. Essays in honour of Mar- garet Gelling. Ed.: Oliver J. Padel & David N. Parsons, Donington, Lincoln- shire 2008). I samme festskrift undersøger PEDER GAMMELTOFT desuden et muligt sakralt skandinavisk stednavn i Wales i artiklen Freysthrop: a sacral Scandinavian place-name in Wales? Hvis vi et øjeblik bliver uden for de nuværende danske grænser, skal det nævnes at ROB RENTENAAR i artiklen Afscheid van een diplomatische era. Bij de verschijning van het laatste deel van het Oorkondenboek van Holland en Zee- land (i Naamkunde 36, 2005–06, publ. 2008) beskriver hvordan udgivelsen af diplomer fra provinserne Holland og Zeeland nu er afsluttet mere end 250 år efter udgivelsen påbegyndtes. Navnelovgivning og -normering er temaet i årsskriftet Språk i Norden 2008. Tema: Namn. Red.: Charlotta af Hällström-Reijonen (Oslo 2008). 131- krönikan (page).fm Page 134 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Her findes tre bidrag om danske forhold: DORRIT SYLVEST NIELSEN skriver i artiklen Dansk navnelov – en succes? at den nye personnavnelov blandt andet har frembragt mange ændringer af efternavne og godkendelser af nye fornav- ne, og hun konkluderer at den nye navnelov er blevet en succes. Stednavne- udvalgets autorisation af stednavne beskrives af udvalgets formand BENTE HOLMBERG i Danske stednavne – officielt og uofficielt. Her tages også enkelt- personers og offentlige myndigheders brug af de autoriserede former under lup – det er nemlig ikke alle der følger Stednavneudvalgets anvisninger. Stav- ning af varemærker kan være en vanskelig affære, og det tages op af JØRGEN SCHACK i artiklen Varemærker i den sproglige rådgivning hvor han foreslår forskellige løsninger på stavemåder i forbindelse med bøjning, brug af vare- mærker som appellativer m.m. Blandt publikationerne fra 2008 finder vi også to bidrag som hver især kon- centrerer sig om ét stednavn. VIBEKE DALBERGs indlæg som førsteopponent ved Roger Lockertsens doktordisputats findes i bidraget Namnet på byen Trondheim. Ei språkhistorisk og faghistorisk tilnærming (i NN 24, 2007, publ. 2008). Her kritiserer Dalberg forskellige unøjagtigheder i afhandlingens behandling af onomastisk teori og metode, men konkluderer til sidst at det »er en engageret og kompetent faghistorisk og sproghistorisk analyse, der frem- lægges« (s. 20). BENT JØRGENSEN præsterer et forbilledligt godt og solidt eksempel på stednavneforskning i sin artikel Tølløse om forleddet i det sjæl- landske bynavn (i NoB 95, 2007, publ. 2008). Efterleddet -løse er relativt sik- kert, mens forleddet oftest angives som uvist. Bent Jørgensen diskuterer en række formelle muligheder for identifikation af forleddet og kommer frem til at den mest sandsynlige tolkning af navnets forled er et ældre navn på et nær- liggende markant bakkeområde. Birgit Eggert Peder Gammeltoft

År 2008 utkom en efterlängtad översikt över den finska onomastiken. I TERHI AINIALAs, MINNA SAARELMAs och PAULA SJÖBLOMs omfattande bok Nimistöntutkimuksen perusteet (’Namnforskningens grunder’; Helsinki 2008, Tietolipas 221) presenteras hela forskningsområdet som det ser ut i dag. Boken redogör för metoderna inom finsk onomastik och presenterar resultat ur modern forskningssynvinkel utan att glömma viktiga internationella rön. Boken är först och främst tänkt för universitetsstuderande men den är skriven så att alla som är intresserade av namn kan ha nytta och nöje av den. 131- krönikan (page).fm Page 135 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Läsaren kan ta del av allmänna namnteoretiska diskussioner och får en presentation av finsk namnforskning i går och i dag. De mest omfattande avsnitten handlar om ortnamn och personnamn, men också kommersiella namn får en grundlig presentation. Det finns även information om namn på djur och om namn i litteraturen, samt om flera andra namnkategorier. Eftersom boken är en lärobok innehåller den också övningar i relation till de olika namnkategorierna. Boken har även ett namnterminologiskt index. TERHI AINIALA har även publicerat en annan översikt under året, nämligen uppslagsartikeln Socio-onomastics (i Handbook of pragmatics, 2008 Install- ment. Ed.: Jan-Ola Östman & Jef Verschueren, Amsterdam 2008) där hon ger en generell presentation av socioonomastiken. Hon redogör för hur namn ska ses i relation till språk och samhälle, och hur onomastiken ska betraktas som en del av språkforskningen. Efter en kort presentation av socioonomas- tisk forskning om personnamn, kommersiella namn och husdjursnamn, ger hon sig desto djupare in på ortnamn och diskuterar såväl namnkompetens som (variation i) namnbruk. Med hjälp av olika exempel visar hon att män- niskan genom sitt namnbruk och val av namn uppvisar en lingvistisk och kulturellt samhällsspecifik identitet, som dock kan variera i olika kontexter. Den socioonomastiska forskningen är livlig i Finland. Det är i synnerhet namn i staden som intresserar, och identitet är ett nyckelord. I artikeln Urban identities seen through place names (i NN 46, 2007, tr. 2008) beskriver TERHI AINIALA hur olika urbana identiteter manifesteras i stadsbornas namnbruk. Det material som Ainiala granskar i artikeln är insamlat för forskningsprojek- tet Förändringar i namnlandskapet i stadsdelar i Helsingfors med allt större sociolingvistisk variation. Samma material utgör också grund för Ainialas artikel Förändringar i namnlandskapet i Helsingfors och RIIKKA ESKELINENs artikel Namnbruket i stadsdelen Berghäll i Helsingfors (båda i NORNA-rapporter 84, se 1). Ainiala studerar här i ett diakront perspektiv de officiella namnen i den numera mångkulturella stadsdelen Nordsjö i Helsingfors, och kan bl.a. konstatera en förändring mot allt starkare koppling till ekonomiska intressen också inom namnplaneringen; de gamla, naturnära namnen har fått ge vika för namn som ger en urban, elitistisk prägel som rimmar väl med de sloganer som nya bostadsområden marknadsförs med. Eskelinen granskar i sin artikel de funktionella egenskaper som namnen har i stadsbornas namnbruk. Med hjälp av utdrag ur intervjuer visar hon att stadsborna genom sitt namnbruk bl.a. uttrycker tillhörighet till en viss ort eller en viss grupp och att namnen visar eller avslöjar ens attityder till platser, andra människor eller till olika språk. I samma konferensvolym beskriver MARIA VIDBERG i Urbana ortnamn i 131- krönikan (page).fm Page 136 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Nykarleby och attityder till dem namnbruk i en betydligt mindre stad. Hon har granskat ett tjugotal informanters användning av officiella respektive inofficiella namn och hur deras val mellan dessa kan avspegla deras identitet som infödda eller inflyttade stadsbor. I konferensvolymen ingår även PAULA SJÖBLOMs artikel Namnens tolkning som en kognitiv process: exemplet kom- mersiellt namnförråd där förf. skriver om namnsemantik ur synkron synvinkel. Hon har testat hur 56 informanter tolkar firmanamn som till största delen är okända för dem. Undersökningen visar att språkbrukarna vill upp- täcka en betydelserelation mellan namn och referent och prioriterar raka och enkla relationer. De förväntar sig att namnet ska berätta någonting om före- taget. Om det inte direkt tycks finnas någon sådan information i namnet sö- ker språkbrukaren metonymiska eller mera komplicerade samband mellan uttryck och referent. Företagsnamn är också i fokus för PAULA SJÖBLOMs artikel Jobs vacant: seeking to employ a good company name. The structure, meaning and function of Finnish company names (i NoB 96). I denna artikel presenterar Sjöblom de mest centrala resultaten i sin doktorsavhandling från 2006. Hon analyserar de finska företagsnamnens struktur, semantik och funktioner och lyfter samtidigt upp några teoretiska och metodologiska frågor. Hon påminner om att kommersiella namn – såväl företagsnamn som produktnamn – alltid är ska- pade för affärslivets behov och med ekonomiska syften. De har ett jobb att sköta. Men samtidigt är de språkbrukarnas gemensamma egendom som har producerats av individer. Deras betydelse har skapats i samförstånd och i interaktion mellan människor. Inte bara namnforskning utan även namnvård har gett upphov till en del publikationer under året. De finska namnvårdarna på Forskningscentralen för de inhemska språken (Focis) har i boken Kielitoimiston nimiopas (’Finska språkbyråns namnguide’; red.: Pirjo Mikkonen, Minna Salonen & Tiina Manni-Lindqvist, Helsinki 2008, Kotimaisten kielten tutkimuskeskuksen julkaisuja 148) samlat råd och rekommendationer kring bruket av egennamn i finskan. Läsaren får råd om böjning, uttal, stavning osv. av namn. Rekom- mendationerna gäller inte bara finska ort- och personnamn, utan i hög grad även bruket av utländska namn i finskan. Även företagsnamn behandlas. Bo- ken innehåller bl.a. rekommendationer som getts av Finska språknämnden, standarder fastställda av Finlands standardiseringsförbund samt de lösningar som namnvårdarna vid Focis under årens lopp har kommit fram till när de ställts inför olika namnfrågor. SIRKKA PAIKKALA och TEEMU LESKINEN har i två artiklar dokumenterat resultat från den nionde FN-konferensen för standardisering av ortnamn som 131- krönikan (page).fm Page 137 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

hölls i New York 21–30 augusti 2007. Nätpublikationen YK:n yhdeksäs paikannimien standardointikonferenssi 21.–30.8.2007, New York (http:// www.kotus.fi/files/960/UNCSGN_2007-raportti.pdf) är en detaljerad rapport från konferensen, medan YK:n 9. paikannimien standardointikonferenssi 2007 New Yorkissa (i Virittäjä 112, 2008) ger en mer analytisk bild av resultaten av konferensen. Den senare ger också en tillbakablick på arbetet med standardisering av geografiska namn. I Språk i Norden 2008 (se 2.1) ingår fyra artiklar om namn i Finland. I Fin- ländsk personnamnslagstiftning. Får man själv bestämma över sitt namn? re- dogör PIRJO MIKKONEN för innehållet i den finska namnlagen och hur den har tolkats under de etthundra år den har funnits. Hon konstaterar att vi nu är på väg mot en allt större frihet där individen i hög grad själv får bestämma över sina namn. I artikeln Svenska ortnamn i Finland i internationellt perspektiv konstaterar MIKAEL REUTER att de svenska ortnamnen i Finland har en starkare ställning än namn på minoritetsspråk i många andra länder, tack vare den officiella tvåspråkigheten och av historiska skäl. Han beskriver det tvåspråkiga namnbruket i Finland och ger bl.a. råd om hur man ska behandla namn på finländska orter i texter på andra språk än finska eller svenska. Tvåspråkigheten är även ämnet för JOHANNA LEHTONENs artikel i samma volym, Ortnamn och tvåspråkighet – praktiska problem, där förf. beskriver det praktiska arbetet kring officiell namnplanering i det tvåspråkiga Helsingfors. Också på samiska områden borde tvåspråkighet vara synlig på t.ex. skyltar. I sin artikel Samiska ortnamn i Finland och Norge jämför KAARINA VUOLAB- LOHI lagstiftningen kring de samiska ortnamnen i de båda länderna samt hur de samiska ortnamnen behandlas på t.ex. vägskyltar. Hon konstaterar brister i bägge länderna. Den fjärde volymen i serien Onomastica Uralica (red.: Ritva Liisa Pitkänen & Janne Saarikivi, Debrecen–Helsinki 2007) är i sin helhet ägnad åt ort- namnslån i de uraliska språken. Två av artiklarna handlar om namnlån på finskt territorium. RITVA LIISA PITKÄNEN visar i sin artikel Finnish-Swedish contacts in Finnish nomenclature hur det finska och det svenska namnförrådet har påverkat varandra längs den s.k. språkgränsen i Finland och hur man i bägge namnförråden kan se mer och mindre genomskinliga namnlån från det andra språket. De lånade namnen består till största delen av anpassade lån, men man kan även se epexegetiskt anpassade lån, hybrider, översättningslån och s.k. pingponglån där namnlederna har lånats fram och tillbaka mellan språken. I artikeln The study of Saami substrate toponyms in Finland diskuterar ANTE AIKIO metodologiska frågor i studiet av samiska ortnamnssub- strat i Finland, belysta med exempel på samiska substratnamn i mellersta och 131- krönikan (page).fm Page 138 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

södra Finland. Aikio föreslår olika kriterier som bör beaktas i studiet av substratnamn, bl.a. bör man ta hänsyn till ljudlikheter och fonologisk nativise- ring i kontakten mellan språken. Språkkontakt tangeras också i den studie ANTTI LEINO presenterar i Re- gional variation in Finnish lake and hill names (i NORNA-rapporter 82, se Nordisk namnforskning 2007). Leino har med datavetenskapliga medel gjort intressanta komponentanalyser av finska namn på berg och sjöar, och han kan utgående från resultaten peka ut olika regioner för de finska toponymerna. Den regionala variationen återspeglar till en del språkkontakt mellan finska och svenska, finska och samiska och mellan de två huvudsakliga karelska dialektgrupperna. Under året har det också kommit ut en del publikationer som beskriver mer lokala namnsystem. Namnforskarna på stadsplaneringskontoret vid Esbo stad har gett ut en presentation av bebyggelsenamnen i Esbo. Boken bär titeln Kylä-Espoo (’by-Esbo’) och är redigerad av Kaija Mallat, Sami Suviranta och Reima T. A. Luoto (Espoon kaupunki, 2008). Huvudparten av boken består av SAULO KEPSUs artikel Espoon vanha asutusnimistö (’De gamla bebyggelsenamnen i Esbo’), som utifrån ingående studier av by- och hemmans- namnen redogör för Esbos bebyggelsehistoria. Boken är rikt illustrerad med fotografier och gamla kartor. ULLA KOISTINEN redogör i sin undersökning Espoon kadunnimikysely 2007 (’Esbo gatunamnsförfrågan 2007’, www.espoo.fi/nimisto > Espoon kadunnimet > Espoon kadunnimikysely 2007; Esbo 2008), för vad invånarna tänker om gatunamn och vilka gatunamn som är bra eller dåliga efter deras åsikt. GUNILLA HARLING-KRANCK ger i sin artikel Drombom, Embom, Jossas och Kuggantas – ortnamnen i Liljendal (i Dialekt i östra Nyland. Fältarbete i Lil- jendal med omnejd. Red.: Caroline Sandström, Helena Palmén & Jan-Ola Östman, Helsingfors 2008, Nordica Helsingiensia 14) en översikt av ortnamnsskicket och -förrådet i Liljendal i östra Nyland. På några få sidor redo- gör Harling-Kranck såväl för bebyggelsenamnen som för ägonamn och naturnamn. Till och med namnen på de gamla »brännankällorna» (platser där man olagligt brände brännvin) diskuteras. Dessa namn är också studieobjekt för Harling-Krancks artikel Täcknamn Kalkutta (i NORNA-rapporter 82). I denna artikel diskuterar hon också själva begreppet täcknamn. Förutom namnen på de hemliga brännankällorna presenterar hon även täcknamn på olika orter vid fronten under Finlands krig, dvs. i vinterkriget 1939–1940 och fortsättningskriget 1941–1945. Bland de studier som presenterar lokala namnsystem kan även nämnas TIMO ALANENs Lapin kunnan vanha asutusnimistö (’De gamla bebyggel- 131- krönikan (page).fm Page 139 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

senamnen i Lappi kommun’; Lapin kunta 2008, Kotimaisten kielten tutkimuskeskuksen julkaisuja 153) där förf. diskuterar bynamnen och hemmans- namnen i kommunen Lappi. Boken är rikt illustrerad med gamla kartor och fotografier. Lappi kommun gick den 1 januari 2009 samman med Raumo stad. Tusentals ortnamn, förnamn, patronymika och släktnamn nämns i Lars Röösin Pien-Savon verollepanomaakirjan tilusselitykset vuosilta 1643–1646 (’Lars Röös ägobeskrivningar i skattläggningsjordeboken för Norra Savolax 1643–1646’; Helsinki 2008, Kotimaisten kielten tutkimuskeskuksen julkaisuja 150), redigerad av Timo Alanen. Boken innehåller ägobeskrivningar från Sääminge, Kerimäki, Puumala och Sulkava. Ägobeskrivningarna är baserade på den jordrevning som gjordes på 1560-talet av Nyslotts läns lantmätare Lars Röös. Boken är försedd med ett omfattande namnregister. En intressant studie av ett något ovanligare material är BIRGIT FALCK- KJÄLLQUISTs Namn på vattenlotter i Ålands och Åbolands skärgård (i Namn från land och stad, se 2.6). Hon analyserar ett hundratal namn på vattenlotter i några byar i Ålands och Åbolands skärgårdsområden, och konstaterar att det mest utmärkande för namnen är att de på ett eller annat sätt anger vattenlot- tens läge. Förutom analysen redogör Falck-Kjällquist också för själva vatten- lottssystemet, dvs. en indelning av fiskevattnen mellan byborna. År 2008 bjöd på en finländsk doktorsavhandling om namn, nämligen SOFIA KOTILAINENs Suvun nimissä. Nimenannon käytännöt Sisä-Suomessa 1700-luvun alusta 1950-luvulle (’I släktens namn. Namngivningsprinciper i de inre delarna av Finland från början av 1700-talet till 1950-talet’; Helsinki, Bibliotheca historica 120). Kotilainen disputerade vid Jyväskylä universitet. Hon har granskat namngivningen i två rurala släkter i Mellersta Finland under 250 år. Studien är gjord inom historieforskningen, men med en tvär- vetenskaplig synvinkel; metodologiskt använder sig Kotilainen av släktforsk- ning, kombinerad med historiska, etnologiska, sociologiska och lingvistiska infallsvinklar. Primärmaterialet består av namn på 4 500 personer. Kotilai- nen konstaterar att personnamnen är kulturella symboler som bl.a. berättar om samhälleliga normer, attityder, värderingar och om känslor inom fa- miljerna. Föräldrarnas val av namn för sina barn signalerar vad familjetradi- tioner och samtida samhällsfenomen betyder för dem. I det gamla bondesam- hället har familjetraditionerna varit viktiga, och namnets funktion verkar i många fall primärt ha varit att knyta barnet till familjen och släkten, medan den individualiserande funktionen har varit sekundär. Att ge barnet namn efter släktingar har varit vanligt under hela undersökningsperioden. Det är först in på 1800-talet som man kan se tecken på att man i namngivningen i 131- krönikan (page).fm Page 140 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

viss mån överger de ärvda namnen för att följa rådande namnmode i samhäl- let. Boken har en relativt omfattande engelsk sammanfattning. Om de frekventa namnen i det samhälle Kotilainen beskriver hade ett mycket stort antal bärare så är situationen i dagens samhälle den motsatta. EERO KIVINIEMI och MINNA SAARELMA visar i nätpublikationen Nimipäivä- kalenterin tarkistus vuodeksi 2010 (’Revision av namnsdagskalendern för år 2010’; i Universitetets namnsdagsalmanacka 2009, http://almanakka.helsinki.fi/namnsdagar) att de individuella, unika namnen blir allt fler; största delen av den finska befolkningen har namn som bärarna är ensamma om eller delar med ett fåtal, medan de namn som har 100 000 bärare eller fler är endast 14 till antalet. I namnsdagsarbetet har Kiviniemi och Saarelma därför sett sig tvungna att justera den frekvensprincip som tillämpas på de namn som tas med i almanackan från 1 000 bärare till ca 500. I 2010 års finska namnsdags- kalender tas 25 nya kvinnonamn och 14 nya mansnamn med (bl.a. Minea, Tinja, Max, Frans och Niki). I samma webbskrift ingår även MARIANNE BLOMQVISTs artikel Nya namn i den finlandssvenska almanackan 2010 där Blomqvist redogör för ändringar i den finlandssvenska namnlängden. De nya namn som kommer in i almanackan 2010 är 21 till antalet: 13 kvinnonamn och 8 mansnamn (bl.a. Angelika, Luna, Minea, Alvin och Liam). I artikeln Nya namn i almanackan 2010 (i Språkbruk 2008:4) presenterar Blomqvist principerna för vilka namn som tas med i almanackan och vilka som lämnas utanför. Hon konstaterar att de individuella namnen blir allt mer frekventa även på finlandssvenskt håll. Leila Mattfolk Paula Sjöblom

EIVIND WEYHE behandler i artiklen Akrar ella Agrar? (i Fróðskaparrit 56) dette bygdenavn. Han accepterer i princippet den tolkning, som før er frem- sat, at navnet ikke indeholder substantivet akur m. ‘ager’, men det oldnordis- ke ogr˛ n. ‘lille vig’. Forf. fremsætter nye sproglige og saglige argumenter for denne tolkning. Konklusionen er, at en mere korrekt stavemåde ville være Agrar. Samme forf. behandler stednavnet Skúvanes og andre navne på samme sted i artiklen Skúvanes, Skúvisnøs, Nøsin ella Vesturi í Nøs (i Fróðskaparrit 56). På målebordsbladene fra 1901 er navnet på et forbjerg i Vágur Skúvanes, men lokalbefolkningen har aldrig vedkendt sig dette navn. Artiklen drejer sig om dette navn, og forf. fremsætter den navnetolkning, at stedet har heddet Skúvisnøs. Forleddet er fuglebetegnelsen skúgvur (Stercocarius skua) i gen. 131- krönikan (page).fm Page 141 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

sing. og efterleddet nøs ‘fremstående klippeparti, forbjerg’. Lokalt har stedet dog været nævnt Vesturi í Nøs. KRISTIN MAGNUSSEN giver i artiklen Eyðargøta og Frammi í Dali – tradition og fornyelse i færøske gadenavne (i NORNA-rapporter 84, se 1) en kort indførelse og nogle iagttagelser i forbindelse med de færøske gadenavne, der pr. 1. maj 2007 var blevet godkendt af Landsadresseregistreringen. Forf. laver nogle nedslag i materialet med kommunernes gadenavne, 1 679 i alt, for at vise eksempler på de træk, der findes repræsenteret i det godkendte gade- navnemateriale. Fx viser artiklens overskrift et eksempel på et memorialnavn med efterleddet -gøta og et sammensætningsnavn med adverbium + præposi- tion + substantiv. ANFINNUR JOHANSEN behandler i artiklen Færøsk personnavnelovgivning (i Språk i Norden 2008, se 2.1) tre færøske personnavnelove fra henholdsvis 1992, 2002 og 2007. Samme forf. gennemgår i artiklen Færøske personnavnelove og personnavnegivning 1992–2006 – tradition og fornyelse (i NORNA- rapporter 84, se 1) færøsk personnavnelovgivning samt navnene på alle børn, 9 794 i alt, født i tidsperioden 16.10.1992–31.12.2006. I Fólkanavnahagtøl fyri ár 2007 (i Álmanakkin 2009, Tórshavn 2008) gennemgår samme forf. statistikken over alle døbte/navngivne børns (296 drenge og 342 piger) for-, mellem- og efternavne for året 2007, samt årets giftenavne. Anfinnur Johansen

Årets oversigt over islandsk navneforskning indledes med tre artikler af SVAVAR SIGMUNDSSON. Den første, Cultural landscape in Iceland (i Símunar- bók. Heiðursrit til Símun V. Arge á 60 ára degnum 5. september 2008. Red.: Caroline Paulsen & Helgi D. Michelsen, Tórshavn 2008), beskriver en typisk islandsk bondegård i det 19. århundrede og de vigtigste navne på enkelte dele af gårdens område. Den anden, Varifrån kom ortnamnen till Island? (i ”Vi ska alla vara väl- komna!” Nordiska studier tillägnade Kristinn Jóhannesson. Red.: Auður G. Magnúsdóttir, Henrik Janson, Karl G. Johansson, Mats Malm & Lena Rog- ström, Göteborg 2008, Meijerbergs arkiv för svensk ordforskning 35), behandler de islandske stednavne set i sammenhæng med de første indbyggeres oprindelige hjemsted. Den tredje artikel, Dictionary of Icelandic place names (i Proceedings of the 21st International congress of onomastic sciences. Uppsala 19–24 August 131- krönikan (page).fm Page 142 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

2002. 4. Ed.: Eva Brylla & Mats Wahlberg in collaboration with Dieter Kre- mer & Botolv Helleland, Uppsala 2008; forkortet ICOS Proceedings 4) viser forf:s tanker om et opslagsværk om islandske stednavne som han arbejder på. GUÐRÚN KVARAN har også publiceret tre artikler i 2008. Den første, Glem- te og genopvakte navne fra sagaerne i nutidens navngivning (i ”Vi ska alla vara välkomna!”, se ovenfor), handler om navne som var kendte ved landets bo- sættelse, hvorfor de gik ud af brug og hvorfor en del af dem blev genopvakt. Den anden artikel, Geschichte der Nachnamengebung in Island (i Zunamen 3:2), fortæller om islandske patronymika, metronymika, mellemnavne og slægtsnavne i tidens løb. Den tredje, Nye tendenser i islandsk navngivning, er en af syv artikler fra Is- land i NORNA-rapporter 84 (se 1). De andre er: GUÐRÚN BJARKADÓTTIR, Namn på trälar och leysingjar i de isländska sa- gorna, HARALDUR BERNHARÐSSON, Lokal markerethed i islandske stednavne, MARTEINN H. SIGURÐSSON, “Perfectly mammilary”: Breasts, nipples and teats in West Norse toponymy, RÚNA K. TETZSCHNER, Nogle stednavne i nærheden af Hólar, KENDRA J. WILLSON, 1400 Icelandic nicknames og ÞÓRHALLUR VIL- MUNDARSON, Skáney og Skandinavien. I artiklen Stedsnavn på Island – lov og forvaltning (i Språk i Norden 2008, se 2.1) skriver ARI PÁLL KRISTINSSON om den islandske lov om navne på bon- degårde og hvorledes den er praktiseret i dag. Efter 1998 blev loven ændret og omfatter nu også navne på landkort og nye navne på kommuner. I sin artikel Den islandske navnelov (i Språk i Norden 2008) skriver HARALDUR BERNHARÐSSON om nogle af de vigtigste paragrafer i den nugæl- dende lov om personnavne, bl.a. om personnavneudvalget, navnelisten og om islandske statsborgere af udenlandsk oprindelse og deres ret under den islandske navnelov. HJÖRLEIFUR GUTTORMSSON skrev artiklen Brýnar úrbætur í kortagerð og skráningu (i Lesbók Morgunblaðsins 12. april) hvori han lægger stor vægt på hvor vigtigt det er at navne på landkort er rigtige og sat på rigtige steder. Til slut nævnes bogen Geographic names of Iceland’s glaciers: Historic and modern (Reston, Virginia 2008) af ODDUR SIGURÐSSON og RICHARD S. WILLIAMS JR., hvori navne på islandske bræer i fortid og nutid behandles. Guðrún Kvaran

Tidsskriftet Namn og nemne 24 (2007) kom ut våren 2008, og 25 (2008) kom ut like før jul. Medlemsbladet Nytt om namn 46 (2007) kom ut tidlig i 131- krönikan (page).fm Page 143 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

januar 2008, 47 (2008) kom ut i september og 48 (2008) ble sluttført like før jul, men utsendt først etter nyttår. Nytt om namn 46 er et utvidet nummer som inneholder om lag 70 sider med foredrag og innlegg fra konferansen Namn og identitet, Blindern 16. november 2007, og Norsk namnebibliografi 2006, forfattet av KLAUS JOHN MYRVOLL. MARGIT HARSSON har gitt ut bind 8, Idd kommune (Oslo 2008), i serien Bustadnavn i Østfold; utgaven følger det innarbeidde mønsteret, nemlig én del som inneholder alle bustadnavnene, og én kommentardel der spesielle navnegrupper og spesielle uttaleformer er kommentert. Til slutt følger fire registre. Botolv Helleland har redigert boka Stedsnavn i Kjose (Oslo 2008), og to festskrift har vært publisert i inneværende år, nemlig Namn frå by og bø. Ve- neskrift til Tom Schmidt på 60-årsdagen 26. juni 2008 (red.: Margit Harsson & Terje Larsen, Oslo 2008), som blant annet inneholder seks artikler om stedsnavn og fem artikler om personnavn pluss en bibliografi over jubilantens faglige arbeider, og Nes om namn. Heidersskrift til Oddvar Nes på 70-årsdagen 27. desember 2008 (red.: Jarle Bondevik & Ole-Jørgen Johannessen, Bergen 2008), der blant annet ni av hans sentrale artikler om navn og navnetolk- ninger er opptrykt, og en bibliografi over hans vitenskapelige publikasjoner er publisert. I NORNA-rapporter 84 (se 1) er det trykt sju norske bidrag. Mest ruvende i årets navnefaglige produksjon er dr. artium-avhandlingen til ÅSE WETÅS, Kasusbortfallet i mellomnorsk. Ein komparativ studie av proprialt og appellativisk materiale (Oslo 2008). Det er en omfattende studie, byg- get på knapt 100 brev fra Vest-Telemark fra seinmiddelalderen. Målsettingen er å vise bortfallet av kasus, og hennes tese er at proprier og appellativer mister kasusbøying til ulik tid, og at det er semantiske ulikheter som er grunnen til at propria tar opp i seg endringer i kasusbøyingen tidligere enn appellativene. Avhandlingen framstår som teoretisk velfundert, metodisk og kildekritisk sikker, og er svært godt empirisk underbygget. OLA STEMSHAUG demonstrerer i to kapitler i samleverket Trøndersk språk- historie. Språkforhold i ein region (red.: Arnold Dalen & al., Trondheim 2008) hvorledes navnehistorien kan skrives baklengs, det vil si at med utgangspunkt i nåtid føres linjene tilbake i tid. I det første kapitlet tar han for seg navn og navngivning tilbake til reformasjonstiden, i det andre er det tids- rommet fra seinmiddelalderen og tilbake til de eldste overleveringer som beskrives. Det er ikke bare person- og stedsnavn som får plass i disse to bidra- gene, men han tar også for seg gatenavn og skipsnavn. TOM SCHMIDT drøfter i Navneleddet -holt i Norge. Forledd og utbredelse i Norge med hovedvekt på Østlandet (i NORNA-rapporter 84) denne navneklassens plass i Norge, og legger fram en detaljert semantisk inndeling av forleddstypene og en omfat- 131- krönikan (page).fm Page 144 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

tende materialliste. Arbeidet viser godt hvorledes en navneklasse som står sterkt i Danmark, også har en klar videreføring på norsk område, og resulta- tene hos Schmidt knyttes sammen med Birgit Eggerts (2006) dr. phil.- avhandling om denne navneklassen i Danmark. HARALD BJORVAND oppsummerer debatten om bynavnet Oslo i artikkelen Oslo (i NoB 96), og etter en formell analyse kommer han fram til at navnet Ósló etter all sannsynlighet har betydd ‘gudeslette’. I artikkelen Mjær (i NoB 96) avviser han tanken om at dette gamle innsjønavnet har sammenheng med elvenavnet Mors. I stedet argumenterer han for at vi har å gjøre med germans- ke ō- og a-stammer *múrs-ō f., *mérs-ō f. og *mers-á- m. til en s-utvidet størrelse germ. *mers-/*murs-. BOTOLV HELLELAND drøfter de semantiske kategoriene som foreligger i vestnorske elvenavn i konferanseinnlegget Les catégories semantiques des noms de rivières dans la Norvège l'Ouest (i Atti del XXII Congresso internazionale di scienze onomastiche. Pisa, 28 agosto–4 settembre 2005. 1. Red.: M. G. Arcamone & al., Pisa 2008, Nominatio. Collana di studi onomastici fondata da Maria Giovanna Arcamone. Serie miscellanee; forkortet ICOS 22:1), og i Genus som formell og semantisk kategori i usamansette vassførnamn (i NORNA-rapporter 84) drøfter han unntak fra hovedregelen om at usammensatte elvenavn er femininer og usammensatte innsjønavn er maskuliner. Blant unntakene anfører han Mjøsa, som han mener skyldes at innsjøen har en lang og relativt trang/smal form, mens han i forleddet Rand- i Randsfjor- den ser en indikasjon på at det har foregått et genusskifte før den nåværende sammensetning ble etablert. Videre redegjør han for to tilfeller der innsjø- navn og elvenavn er homonyme, *Márr m. (innsjø) og *Már f. (elv), og et liknende forhold har vi i Drafn (fjord) og Drôfn (elv). GUNNSTEIN AKSELBERG gjør rede for navnet Folgefonna og dialektformene for appellativet bre og beslektede uttrykk i artikkelen Breen, Brea, Breo. Om dialektgrenser og namnetydingar (i Folgefonna og fjordbygdene. Red.: Nils Georg Brekke & Svein Nord, Bergen 2008). Det samme brenavnet tar BOTOLV HELLELAND opp (i samme publikasjon), sammen med navnene på Folgefonnas brearmer, for det aller meste sekundærnavn laget av gårdsnavn eller dalnavn i landskapet rundt breen. I IRENE ANDREASSENs artikkel Kvenske stedsnavn i Nord-Norge (i Språk i Norden 2008, se 2.1) omtales en rekke forhold som angår de kvenske navnenes historie i Norge. Forf. skisserer kort den kvenske bosettingshistorien, historiske forhold med hensyn til innsamling av kvenske navn, eksempler på flerspråklig navnebruk, navnelovgivningen, normeringsspørsmål og ikke minst lånestrategier. 131- krönikan (page).fm Page 145 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

AUDUN DYBDAHLs artikkel Navneskikken i Trøndelagsregionen i senmid- delalderen. Personnavnforrådet i lys av helgenkulten (i MM 2008) utfyller på den ene side vår kunnskap om det nasjonale personnavnforrådet i seinmiddelalderen, og på den andre siden det regionale navneforrådet i Trøndelag, der bl.a. Aslak Bolts jordebok og skattemanntallene fra 1500- og 1600-tallet er gjennomgått. På grunnlag av dette materialet diskuterer han i hvilken grad man kan se sammenhenger mellom kirkededikasjoner, helgenkultus og nav- neforrådet. GULBRAND ALHAUG i samarbeid med MINNA SAARELMA legger i Eeva Tör- mänen eller Eva Dørmænen? Møte mellom finsk og norsk namnesystem i Noreg (i NORNA-rapporter 84) fram sine undersøkelser om navnebruken i finske familier som bor i Norge. GURO REISÆTER tar opp et liknende forhold i to artikler, nemlig Islendingar fer austover. Kva heiter barna som blir fødde i Noreg? i den samme rapporten, og Innvandrarar og namneval i Tromsø – vidarefø- ring eller tilpassing? (i NN 46) der hun ser på sammenhengen mellom lokalt/ nasjonalt navneforråd blant innvandrere i Tromsø. IVAR UTNE legger fram en del problemer som det offentlige møter når det gjelder fremmedkulturelle navn i norsk offentlig sammenheng i Afrikanske, asiatiske, og aust-europeiske namneskikkar i det norske folkeregisteret (i Språk i Norden, se 2.1), bl.a. problemene i forhold til norsk ortografi. Et språkmøte/navnemøte gjør også GUDLAUG NEDRELID greie for i artikkelen Stanley Kvinlaug og Gladys Hoveland. Amerikanske førenamn og rotnorske etternamn i vestre Vest-Agder (i Namn frå by og bø) der disse tilsynela- tende uvanlige kombinasjonene settes i sammenheng med lokale arbeids- vandringsforhold. Det er nemlig lang tradisjon for midlertidig emigrering til USA fra denne regionen, og det finner vi altså spor av i fornavnsforrådet. I Namn frå by og bø finner vi for øvrig tre andre bidrag innenfor personnavn- forskningen: I KRISTOFFER KRUKENs Endringstakt i norske manns- og kvinnenamn på 2000-tallet er hovedkonklusjon at mannsnavnene nå er kommet på høyde med kvinnenavnene med hensyn til endringstakt. GULBRAND ALHAUG tar for seg den ortografiske variasjon i 1801-folketellingen i jubilantens slektsnavn (sju varianter) og i kvinnenavnene Gjertrud (51 varianter) og Charlotte (36 varianter) i artikkelen Schmidt, Smith, Smidt, Smit, Smitt – og annan ortografisk variasjon i personnamn. I artikkelen Litt om Tom og enda mindre om T(h)omas og Tommy peker OLE-JØRGEN JOHANNESSEN på at navnet kan ha kommet til landet både via Holland og England. Innenfor feltet litterær onomastikk har GUNNSTEIN AKSELBERG sett på lyrikeren Jakob Sandes litterære onomastikon (i Jakob Sande. Årbok 2008), der han kartlegger dikterens bruk av steds- og personnavn, som han deler opp i tre 131- krönikan (page).fm Page 146 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

sektorer, den hjemlige, den pikareske og den bibelske, og ser på strukturelle og semantiske forhold ved propriene. Dessuten har han med en opplisting av Sandes litterære onomastikon, og en tilsvarende oppstilling over lyrikeren Olav H. Hauges onomastikon. BENEDICTA WINDT har levert fire bidrag innenfor det samme feltet, mest omfattende er Islandske navn i Sigrid Undsets verk. Fortællingen om Viga-Ljot og Vigdis (i NORNA-rapporter 84), der forskningsgjenstanden for den litterære onomastikken drøftes, og der dikterens bruk av norrøne navn og navngiving settes under lupen. En oversikt over gate- og veinavn i to byer i Rogaland drøftes av INGE SÆR- HEIM i Urbane namn og kulturell identitet. Offisiell namngjeving i ein europeisk kulturhovudstad (i NN 24), der han trekker linjene fra middelalderbyen Sta- vanger fram til i dag og legger fram det relativt sett spinkle overleverte materialet på bygårdsnavnene fra seinmiddelalderen, før han setter fokus på prinsippene for den moderne navngivningen som springer ut fra kulturelle tradi- sjoner og aktiviteter. Videre trekkes bruken av memorialnavn og prinsippene for og bruken av gruppenavngivning inn, og ikke minst drøfter han bruken av lokale dialektformer i gate- og veinavnene. Ulike sider ved regionale og lokale gatenavn drøfter PETER HALLARÅKER i artikkelen Frå Kårstadvegen til Li- navegen. Personnamn i veg- og gatenamn frå Møre og Romsdal (i Namn frå by og bø), der det blant annet pekes på den store overrepresentasjon av menn som hedres med et memorialnavn og den sosiale skjevfordeling som også viser seg. OLE-JØRGEN JOHANNESSEN trekker i artikkelen Fra Nordahl Griegs vei til Willy Valentinsens vei. Krigshelter og motstandsmenn som navnemotivasjon for norske vei- og gatenavn (i NN 25) fram et knapt hundretall slike navn og gir en oversikt over disse navnenes struktur, geografisk distribusjon og tidsrom- met for denne type navngivning. Studier som tar for seg navnegrupper som hører under det vi vanligvis kal- ler øvrige navn, er få, men OLA STEMSHAUG redegjør for én kategori, nemlig navn på biler i Bilnamn nordafjells (i NN 25) der han trekker fram folkelige navn på individuelle biler, der navngivingsmotivene kan være navn etter eier eller bruker, navn etter farge eller lyte. Forf. drøfter også utbredingen og bru- kerkretsen av navnene og alderen på navnene. Arbeidet er en artig gløtt inn i et felt som ellers er lite undersøkt. OLE-JØRGEN JOHANNESSEN tar for seg en annen navnekategori innen feltet øvrige navn. I Skipsnavn i oljevirksomheten (i NORNA-rapporter 84) settes fokus på de navn og navnestrukturer som kom i bruk da den såkalte offshore-skipsfarten tok til i norske farvann, og overgangen fra tradisjonelle norske skipsnavn til internasjonalt baserte nav- netyper belyses ved en gjennomgang av noen rederiers navngivningstradisjo- ner. 131- krönikan (page).fm Page 147 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Stridsspørsmål i sammenheng med norsk stedsnavnnormering er trukket fram i tre bidrag. TERJE LARSEN gjør rede for debatten slik den stod rundt år- hundreskiftet i Reaktionen auf die Namenstandardisierung nach dem norwegischen Ortsnamengesetz (i ICOS Proceedings 4, se 2.4), BOTOLV HELLELAND viderefører synspunktene og holdningene i den norske debatten i Namenkon- flikte in Norwegen (i Namen und ihr Konfliktpotential im europäischen Kontekst. Hrsg.: Nicole Eller, Stefan Hackl & Marek L'upták, Regensburg 2008), og den dagsaktuelle situasjonen drøfter han i Striden om gardsnamna (i NN 47). Ole-Jørgen Johannessen

Under de första dagarna av 2009 når oss den tragiska nyheten att Sydsvenska ortnamnssällskapet troligen kommer att upplösas och att 2008 års utgåva av Sydsvenska ortnamnssällskapets årsskrift då blir den sista. Detta innebär en utarmning av svensk och nordisk namnforskning. Samtidigt tvingas man konstatera att sällskapet och dess årsskrift inte har lyckats förnya sig och att undergången därför inte är helt oväntad. Förutom denna årsskrift har av tidskrifterna också Studia anthroponymica Scandinavica utkommit med årgång 26 och Namn och bygd med årgångarna 95, 2007 (tr. 2008), och 96, 2008. Sent omsider kom även Ortnamnssällska- pets i Uppsala årsskrift 2008. I serien Skånes ortnamn har utkommit inte mindre än två delar, Västra Göinge härad med Hässleholms stad (A 22) av CLAES RINGDAHL (Lund 2008) och Norra Åsbo härad (A 13) av CARL-ERIK LUNDBLADH (Lund 2008). I bå- da delarna är namntolkningarna kortfattade och huvudsakligen ordseman- tiska. I den senare har vissa försiktiga förändringar av seriens innehåll och layout införts. Bl.a. har avdelningen Hemmansdelar och lägenheter ersatts av Namn i området och givits en luftigare layout. Boken har också illustrerats med ett knippe bilder, varav flertalet i färg. Det här är klart ett steg i rätt riktning för serien. I den smakfullt formgivna och illustrerade boken Om ortnamn i Jönköpings län. Småländska kulturbilder 2008 (Jönköping 2008, Meddelanden från Jönköpings läns hembygdsförbund och Stiftelsen Jön- köpings läns museum 77) presenterar JAN AGERTZ inte mindre än 2 500 ortnamn med äldre belägg, uppgifter om stavningsförändringar samt namntolk- ningar. Alfabetiskt inordnade i lexikonet finns också en lång rad artiklar som förklarar namntyper, vanliga ortnamnselement och även facktermer. Boken 131- krönikan (page).fm Page 148 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

innehåller dessutom två uppsatser: dels en presentation av ortnamn och ortnamnsforskning, dels en ingående redogörelse för Smålands administrativa indelning från äldsta tid och framåt. Man kan ha vissa invändningar, t.ex. mot behandlingen av namnen på -inge och -stad, men det är hur som helst en imponerande arbetsinsats som ligger bakom denna pedagogiska och på det hela taget pålitliga bok. I den lilla boken Similarities and dissimilarities between Swedish and Hungarian hydronyms (Uppsala 2008, Namn och samhälle 22) presenterar den ungerska namnforskaren ERZSÉBET GYŐRFFY István Hoff- manns modell för analys och indelning av ortnamn. För en nordbo känns modellen måhända något tillkrånglad och osystematisk. T.ex. indelas sammansatta namn i tre undergrupper »referring to quantity, quality or express- ing formally possessive phrases» (s. 21). Här blandas friskt äpplen med pä- ron, och mot just denna kategorisering är Győrffy själv kritisk. Annars innehåller boken många intressanta jämförelser mellan svensk och ungersk hydronymi. NORNA:s f.d. ordförande Mats Wahlberg har under året förärats en festskrift, Namn från land och stad. Hyllningsskrift till Mats Wahlberg 25 maj 2008 (red.: Eva Brylla & Svante Strandberg, Uppsala 2008, Namn och samhälle 21). Boken innehåller inte mindre än 25 uppsatser, varav de flesta behandlas nedan. I februari 2009 kom också NORNA-rapporter 84 med tryckår 2008 (se 1). Volymen innehåller 15 uppsatser som rör svenska för- hållanden. Av utrymmesskäl kommer dessa att behandlas i nästa års krö- nika. THORSTEN ANDERSSON polemiserar i Al- i ortnamn (i NoB 95) mot Ha- rald Bjorvand, som hävdat att ortnamnselementet al- inte skulle kunna ha en betydelse ’växa’, i vattendragsnamn t.ex. syftande på tendens till översväm- ning. Med exempel från gotiskt och annat germanskt ordmaterial visar dock Andersson att en sådan betydelse är högst plausibel. Samme förf. menar i Folk – fylki, kind – *kindi (i Namn från land och stad) att de tre namnen Väskinde, Frökinds härad och Kinneved alla innehåller en till kind f. ’ätt; folkslag, stam’ bildad -ia-avledning, kanske motiverad av efterledsställning. I samband här- med kan det passa bra att nämna STEFAN BRINKs initierade diskussion av hur folk och territorier benämndes och namngavs i Skandinavien under järnål- dern i People and land in early Scandinavia (i Franks, Northmen, and Slavs. Identities and state formation in early medieval Europe. Ed.: Ildar H. Garip- zanov, Patrick J. Geary & Przemysław Urbańczyk, Turnhout 2008, Cursor mundi 5). Brink vill också ompröva betydelsen av det *hund som ingår bl.a. i namnen på de uppländska folklanden (Attundaland, Fjädrundaland och Tiundaland). I Landskap och plats som mentala konstruktioner (i Facets of ar- 131- krönikan (page).fm Page 149 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

chaeology. Essays in honour of Lotte Hedeager on her 60th birthday. Ed.: Christopher Prescott & al., Oslo 2008, Oslo archaeological series 10) diskuterar samme förf. de för ortnamnsforskningen så centrala begreppen landskap och plats. Han visar bl.a. på att en viss begreppsförvirring råder på grund av betydelseskillnader gentemot de motsvarande engelska termerna landscape och place. LENNART ELMEVIK tar sig an en omdebatterad ortnamnsgrupp i De got- ländska ortnamnen på -städe, -städar (i NoB 96). Elmevik menar att grunden för -städe är ett fgutn. *steþ n. ’plats för något’ (en -ia-avledning av fgutn. steþr m.) som i efterledsposition erhållit formen -steþi. Formen -städar ska förstås som en sekundärt utvecklad ägonamnsplural. STAFFAN FRIDELL diskuterar i Skånska -hög-namn. Ljudutveckling och stilvariation (i NoB 95) ljudutvecklingen i skånska ortnamn på -hög. Liksom tidigare Bengt Pamp förklarar han den komplicerade variation som dessa namn uppvisar i termer av en stilvariation. Hans beskrivning av ljudutvecklingen skiljer sig dock på några punkter från Pamps, bl.a. menar han att formerna på -ie utvecklats ur ett -øje och inte ett -øe. I Hå, Håtuna och anahahai (i NoB 96) klargör samme förf. det semantiska förhållandet mellan betydelserna ’årtull’ och ’vik’ o.d. för ordet hå. Han visar på den forntida vik som förleden i Håtuna syftar på och vill slutligen återfinna ordet hå i form av ett ortnamn i Möjbrostenens ristning. Han läser där frawaradaR ana hahai slaginaR ’Fråråd på Hå (är) dödad’ eller ’Fråråd (är) dödad vid Hå’. I en tredje uppsats, Sjönamnet Tjurken (i NoB 96), behandlar Fridell det tre gånger uppträdande sjönamnet Tjurken, som han vill tolka som en substantivering i svag form av ett adjektiv fsv. *thiudhugher ’god, mild, välvillig’, kanske syftande på gott fiske i sjöarna. Intressant är att Fridell tar hjälp av modern evolutionary phonology för att förklara de oväntade skrivningarna med Tiudhk- o.d. Namnet Skåne har på senare år varit föremål för en förnyad diskussion, se Nordisk namnforskning 2007. I Skandinavien och Skåne. Syftning och betydelse (i NoB 95) går EVA NYMAN tillrätta med Harald Bjorvands uppenbarligen förfelade nytolkning (i NoB 94). Det finns knappast någon anledning att frångå den etablerade uppfattningen att namnet ursprungligen syftat på Falsterbohalvön med dess farliga rev, en tolkning som Nyman också ytterligare underbygger sakligt. I Eygotaland in der altwestnordischen Literatur (i NoB 96) visar THORSTEN ANDERSSON, i Elias Wesséns efterföljd, att namnet Eygo- taland torde ha syftat på Gotland, liksom Hreiðgotaland syftat på goternas land vid södra Östersjökusten. Namnen ska enligt Andersson ses i relation till varandra. Den etymologiska samhörigheten mellan gutar och goter, som An- dersson tidigare påvisat, stärks därigenom ytterligare. Man får hoppas att An- 131- krönikan (page).fm Page 150 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

derssons omvärdering av detta språkliga problemkomplex vinner fotfäste inom den livaktiga, internationella forskningen kring goterna och andra folkvandringstida stammar i Europa, bl.a. inom projektet The transformation of the Roman world. LENNART ELMEVIK fortsätter sin etymologiska granskning av sakrala eller förment sakrala ortnamn. Det omstridda uppländska ortnamnet Gödåker – i vars förled många velat se en kvinnlig kultfunktionärsbeteckning *gydhia – ska enligt Elmevik i Gödåker – ett försök till nytolkning (i NoB 95) i stället in- nehålla gen. pl. av ett maskulint *gydhir ’hednisk präst’. I Ludgo, Luggavi, Luggude härad – och Locknevi (i Namn från land och stad) vidhåller Elmevik sin tidigare tolkning av titelns tre första namn som *Liudhgudhavi ’äringsgu- darnas vi’. Locknevi ska enligt Elmevik inte uppfattas som ett -vi-namn utan som en sammansättning med fsv. vidher (*vidhi) ’skog’ med betydelsen ’troll- kvinnans skog’. Sakral anknytning har också MATS G. LARSSONs uppsats Vallsgärdebebyggelsens äldsta namn och funktion (i NoB 95). Utifrån ägonam- net Vijorden i Fullerö föreslår han att bebyggelsen vid Vallsgärde – med sitt berömda båtgravfält – har hetat *Vi, och att detta varit platsen för svearnas centralhelgedom – avståndet till Gamla Uppsala är bara tre kilometer. Det är två djärva hypoteser som säkert kommer väcka debatt. Att bebyggelsen vid Vallsgärde skulle ha burit ett för de centrala sveabygderna atypiskt osammansatt *Vi är inte omedelbart övertygande. De komplicerade ortnamnsförhållanden som kan råda i flerspråkiga områ- den illustreras av ULLA SWEDELL i Ortnamnens vittnesbörd om språkmöten i norra Norrland (i Revitalisera mera! En artikelsamling om den språkliga mångfalden i Norden tillägnad Leena Huss. Red.: Ulla Börenstam, Satu Gröndahl & Boglárka Straszer, Uppsala 2008, Uppsala multiethnic papers 50). Här utreds bl.a. hur namnen Skröveln, Röytiö, Reution och Lainisjoki – som på svenska, finska och samiska alla avser samma by i Gällivare – har uppkommit och förhåller sig till varandra. Swedell torde vara en av mycket få forskare som besitter den alldeles extraordinära språk- och namnforsknings- kompetens som krävs för att bedriva kvalificerad ortnamnsforskning i dessa områden. I Hjortekrog, Skvagerfall och *Hörtinge – finns det ortnamn från bronsåldern? (i Gropar & monument. En vänbok till Dag Widholm. Red.: Joakim Goldhahn, Kalmar 2008, Kalmar studies in archaeology 4) argumenterar arkeologen ALF ERICSSON övertygande för att -hem-namnet Mem (< *Mæhem) ska dateras till bronsåldern. En annan arkeolog, RUNE EDBERG, diskuterar i Heliga hägnader. Ett inlägg om Sigtuna, tunaproblemet och forn- borgarna (i Situne Dei 2008) tuna-namnen och särskilt Sigtuna. Edberg dam- mar av den gamla hypotesen att tuna syftar på fornborgar och presenterar den 131- krönikan (page).fm Page 151 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

som ny. I framställningen blandas på ett kuriöst och osunt sätt den primiti- vistiska syn på järnåldern som var vanlig under 1970-talet med substanslösa spekulationer om ortnamn och kult. Roligare är då att ett antal klassiska »ortnamnsgåtor» under året fått för- slag till lösning; det gäller namnen Gnesta, Tierp och Vantör. Stationsnamnet Gnesta i Sörmland diskuteras av SVANTE STRANDBERG i Gnesta–Stockholm. Kring namn på järnvägsstationer (i Sörmlandsbygden 76, 2008). Han fram- håller där möjligheten av att namnets förled kan innehålla ett äldre namn på Frösjön, *Gnitle eller *Gnitlir, att sammanhålla med dialektordet gnet ’sand- korn, gruskorn, liten sten’. Ett förslag till tolkning av det gåtfulla sockennamnet Tierp presenterades av STEFAN BRINK redan förra året (se Nordisk namnforskning 2007). I Namnet Tierp (i Namn från land och stad) utvecklar och underbygger han denna tolkning ytterligare. I korthet menar han att namnet ursprungligen har avsett en fors i Tämnarån och är sammansatt av ett fsv. *ti(-) ’gudar’ eller ’offer’ och ett med fvn. varpa ’kasta’ besläktat varp som i hydronymer kan syfta på forsar. Nu lanseras en alternativ förklaring av samma namn av LENNART ELMEVIK i Tierp. Till tolkningen av ett dunkelt ortnamn (i NoB 96). Enligt Elmevik ska namnet förstås som ett *Twi-wærp, sammansatt av urn. *twī- ’tvedelad’ och ett med verbet varpa ’kasta’ besläktat *warpiō- ’höjdsträckning, ås’. Namnet skulle syfta på Uppsalaåsen och dess tudelning genom åsgenombrottet vid Torslunda. I Vantör. Ett gammalt namn i ny funktion (i Medeltidens mångfald. Studier i samhällsliv, kultur och kommunikation tillägnade Olle Ferm på 60-årsdagen den 8 mars 2007. Red.: Göran Dahlbäck & al., Stockholm 2008, Runica et mediævalia. Scripta mino- ra 16) argumenterar STAFFAN NYSTRÖM för att den hittills otolkade förleden i sockennamnet Vantör i Södermanland är en reducerad form av ordet fsv. vatn ’vatten’. Ett par andra klassiska ortnamnsgåtor, Ejratal och Åbrolla i Göinge, diskuteras av GÖRAN HALLBERG i Tjatta i slanejt med Erjatal och Åbrolla (i SOÅ), dock utan att han kommer fram till några fullständiga tolk- ningsförslag. I Hydronymer i Uppland (i Namn från land och stad) presenterar SVANTE STRANDBERG bl.a. en nytolkning av sjönamnet Fysingen, vilket han menar kan härledas ur ett *fausa-, snarast med betydelsen ’sankmark’. Det sörm- ländska bynamnet Bärle tolkas i Bärle i Vingåker (i NoB 96) av samme förf. som ett fsv. ånamn *Bærdhla f. ’kantån’, en avledning till fsv. *bardh ’kant’. Att det trots det äldsta belägget berløff (omkr. 1500) inte rör sig om ett -löv-namn visas av STAFFAN FRIDELL i -löv-namnens nordgräns (i NoB 96) där han presenterar en bedömning av vissa antagna -löv-namn norr om Skåne. I Trosa (i NoB 95) tolkar LENNART ELMEVIK nämnda stads- och sockennamn 131- krönikan (page).fm Page 152 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

som en avledning till ett fsv. *trødher, motsvarande fvn. trauðr ’trög, ovillig’. Namnet syftar i så fall ursprungligen på Trosaån och tar fasta på dess långsam- ma lopp. KRISTINA NEUMÜLLER konstaterar i Styggberget, Fulberget och Fel- åsen (i Namn från land och stad) att dylika pejorativa namn på berg vanligen syftar på oländig terräng. Namnen på två hälsingska stenformationer utreds i Balsten och Käringlåret (i Namn från land och stad) av LENNART HAGÅSEN. I Blöttjan och Kimsjön (i Namn från land och stad) argumenterar ELIN FORS- BERG bl.a. för att Blöttjan är ett ursprungligt ängsnamn bildat till en avljuds- form till adj. blöt. I Äldre ortnamn i Össeby-Garns socken (i Namn från land och stad) ger PER VIKSTRAND en översikt över socknens ortnamn och presenterar ett förslag till tolkning av det omdiskuterade namnet Husa. KATHARINA LEIBRING beskriver och kategoriserar smånamn i Tuggelite, Uppslo och Gräv- lingsholm. Några namn på torp och lägenheter runt Uddeholmsbolaget (i Namn från land och stad). Intressant är att det i Klarälvsdalen verkar finnas semantiskt primära bebyggelsenamn på -heden. I senaste delen av Sveriges na- tionalatlas (Stockholm-Mälarregionen, Stockholm 2008) finns ett avsnitt om ort- och personnamn typiska för Mälardalen – Namn på platser, landskap och människor – av PER VIKSTRAND. Avsnittet är också publicerat på engelska i en engelskspråkig utgåva av atlasdelen. Flera uppsatser och artiklar berör det konkreta arbetet med ortnamn i olika samhällsfunktioner. LEIF NILSSON sprider oförtröttligt kännedom om ort- namnsarbetet i FN:s expertorgan UNGEGN, denna gång i Ortnamnsvård i FN (i Språk i Norden, se 2.1). I Hur vårdar vi ortnamnen vid adressering? (i Namn från land och stad) behandlar samme förf. det problematiska arbetet med belägenhetsadresser i kommunerna, ett arbete som oftast sker helt utan assistans från namnvetenskaplig expertis. STAFFAN NYSTRÖM redogör i Stabi- la socknar eller flyktiga församlingar (i Språk i Norden) för turerna i försöken att återinföra socknen som territoriell enhet i folkbokföringen – troligen en nödvändighet för sockennamnens överlevnad på sikt. Om Lantmäteriverkets arbete med ortnamn på våra allmänna kartor berättar ANNETTE C. TOREN- SJÖ i Ortnamnen och kartan (i Kartan i våra hjärtan. Kartografiska sällskapet 100 år 2008. Red.: Mats Halling, Gävle 2008). Slutligen, vad gäller ortnamn, vill jag nämna KJELL WIGERs trevliga populärvetenskapliga bok Ortnamn i västra Sverige (Stockholm 2008). Boken innehåller ett hundratal små artiklar om lika många västsvenska ortnamn, behandlade lättsamt men på det hela taget korrekt. Värt att citera är hur Wigers ortnamnsintresse väcktes: »Då, nå- gon mil före Torup, ser jag skylten Humse Lynga – och jag måste få veta var- för.» Så över till personnamnen. REINERT KVILLERUD presenterar i boken Smek- 131- krönikan (page).fm Page 153 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

namn och öknamn på personer nämnda i dagspressen (Göteborg 2007, Meijer- bergs arkiv för svensk ordforskning 33) en bred undersökning av vad han kallar inofficiella personnamn. Dessa indelar han i förnamnsformer, efter- namnsformer och särnamn. Med särnamn menar han namnbildningar utan någon språklig förbindelse med namnbärarens officiella namn, t.ex. Dykarn och Luggen. Undersökningen baserar sig på ca 7 600 namn excerperade ur Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten och Nya Wermlands-Tidningen och omfattar diskussioner av bl.a. namnens ursprung och funktion, namnbildning, namnformer som stilmedel, småbarnsnamn m.m. En intressant synpunkt är att den omfattande invandringen tycks främja bruket av inofficiella namn, då dessa kan fungera som gångbara tvärspråkliga namn. En särskild kategori av inofficiella namn är föremål för ett forskningsprojekt som presenteras av LEIF NILSSON i Smeknamn i den svenska idrotten under 1900-talet – presentation av projektet Från Nora-Anna till Foppa (i Svensk idrottsforskning 2008:2) samt i Idrottens »smeknamn» under 1900-talet. Presentation av projektet Från Nora-Anna till Foppa. Framväxten av det moderna Sverige och vår svenska idrott speglad i utövares binamn (i SAS 26). Det finns en intressant skillnad mellan hur de båda forskarna förhåller sig till den kategori som Kvil- lerud kallar särnamn. Medan Nilsson (s. 12) misströstar inför möjligheten att komma tillrätta med namngivningsgrunden för t.ex. ett namn som Nacka märks ingen sådan tveksamhet hos Kvillerud (s. 51, 93). KATHARINA LEIBRINGs docenturföreläsning från 2006, Förnamnsgivning inspirerad av fiktionslitteratur, har i bearbetat skick publicerats i SAS 26. Det är en god översikt, skriven med klok medvetenhet om de komplicerade för- lopp som kan föra ett namn från litteraturen till antroponomastikonet. En svår fråga är hur litteraturbegreppet ska förstås i detta sammanhang. Kan man motivera att man inbegriper äldre dramatik som t.ex. Shakespeare men ute- sluter yngre som t.ex. manus för TV och film? En undersökning av vilka restriktioner som gäller för kombinerandet av namnleder i tvåledade svenska efternamn redovisas av LENNART HAGÅSEN i Euphony and dignity in the formation of Swedish two-element surnames of the type of Berggren, Grönstedt, Stenkvist, Västlund etc. (i ICOS 22:1). Restrik- tionerna gäller framför allt slutrim och allitteration mellan namnlederna, men också vokalidentitet. Öländska båtsmansnamn och deras relation till det framväxande släktnamnskicket vid 1800-talets slut diskuteras av SONJA ENT- ZENBERG i Qvick, Topplänta, Hvalfisk och Söderberg (i Namn från land och stad). Högre upp på samhällsstegen rör sig LENNART RYMANs Kungsfraser. Om omtal av kungar och drottningar under svensk medeltid (i Namn från land och stad). Med kungsfras avser Ryman en namnfras brukad om regerande mo- 131- krönikan (page).fm Page 154 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

nark. Han analyserar i uppsatsen omtal av drottning Margareta och kung Erik under 1400-talets början. Personnamn i runinskrifter har i sedvanlig ordning tilldragit sig stort intresse. I Personnamnen i Kronobergs läns runinskrifter (i Runor i Kronobergs län, Kronobergsboken 2008, Växjö 2008) går ANITA ELDBLAD sakkunnigt igenom personnamnen i länets runinskrifter. Särskilt intressant är att hon diskuterar de enskilda namnens geografiska spridning. I Ett tidigare otolkat mansnamn och ett defekt ortnamn på runstenen U 707 i Kungs-Husby kyrka (i SAS 26) kan MAGNUS KÄLLSTRÖM visa att runstensfragmentet U 710 i själva verket utgör en del av runstenen U 707. Han trollar därigenom fram det äldsta nordiska originalbelägget för mansnamnet Kaupmaðr. HENRIK WILLIAMS argumenterar i Gris men inte Svin? (i Namn från land och stad) för att runföljden suin, som vanligen tolkats som mansnamnet Svæinn, snarare borde uppfattas som ett mansnamn *Svin. I slutändan avvisar han dock denna tolkning då det visar sig att det Svin som uppträder som binamn under medeltiden är ett lån från tyskan. Även andra äldre namn och namnelement har diskuterats. STAFFAN FRI- DELL argumenterar i De forngutniska kvinnonamnen på -þiauð (i SAS 26) övertygande för att efterleden -þiauð inte är identisk med fvn. þióð ’folk’. I stället rör det sig enligt Fridell om ett adj. fgutn. *þiauðr ’god, mild’, motsvarande det adjektiv som ligger till grund för got. þiuþ n. ’det goda’. LENA PETERSON visar i Mansnamnet fsv. Hyggiolf (i SAS 26) att namnet i fråga är en regelbunden utveckling av ett germ. *Hughi-wulfaz. ANITA ELDBLAD konstaterar i Ingegærdh eller Ingridh – ett namnidentifieringsproblem (i Namn från land och stad) att svårigheterna att i medeltida källor hålla isär titelns kvinnonamn har ställt till problem för verket Sveriges medeltida personnamn. Svårigheterna beror, menar hon, troligast på skrivarnas otydliga bruk av förkortningstecken. STAFFAN FRIDELL anser i Har det funnits ett fornsvenskt mansnamn *Haghul? (i Namn från land och stad) att Hagersryd i Småland snarare innehåller ett mansnamn *Haghul än ett *Haghulf. Att Mats är en svensk form av Mattias eller Matteus kan man läsa i EVA BRYLLAs Mat- tias, Matteus och Mats. Några namn med varianter (i Namn från land och stad). Sådana namn, dvs. inlånade namn som förändrats genom inhemska ljudförändringar, vill hon kalla anpassade namn. Intresset för medeltida personbinamn tycks vara på uppgång. PATRIK LARSSON tolkar i Pedhir Mædh kulonne och Anders Persson Mædh kilen (i Namn från land och stad) de båda binamnen Mædh kulonne och Mædh kilen som ’med knölen, med puckeln’ el. likn. AGNETA SUNDSTRÖM har i Panka, Sokkofot, Hynda och Kunta. Användning av binamn i Arboga med rättsligt ef- 131- krönikan (page).fm Page 155 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

terspel (i Namn från land och stad) utrett vilka öknamn som ledde till åtal i Arboga under perioden 1450–1500. Hennes slutsats är att det rör sig om namn som ifrågasatt äran hos högt uppsatta borgare, antingen genom att kasta tvivel över deras manlighet eller genom anklagelser för stöld. I Klok-Berse, Skald-Räv och Dräpar-Kol. Prefigerade maskulina binamn i Brennu-Njáls saga (i Namn från land och stad) jämför AGNETA NEY bl.a. binamnsbruket under landnamstid med det från sagatid. De prefigerade binamnen synes vara vanligare under den tidigare perioden och uppvisar då också större semantisk variation. Endast få uppsater om moderna personnamn och deras vilkor har publicerats. Ett par har redan nämnts. I Från Ehrenstråle till Eaglewing. Om svenska personnamnsregler (i Språk i Norden, se 2.1) ger EVA BRYLLA och SONJA ENT- ZENBERG en fin översikt över personnamnslagar och -förordningar i Sverige, liksom över den offentliga diskussionen av personnamnsfrågor under främst 1900-talet. Att i en framtida översyn av namnlagen låta denna gälla endast för »etniskt födda svenskar» – vilket av författarna nämns som en möjlighet – framstår dock som orimligt, då likhet inför lagen är en grundläggande rätts- princip. En intressant inblick i teckenspråkets namnvärld ges av TOMAS HEDBERG i Persontecken inom teckenspråket (i Språk i Norden, se 2.1). Särskilt fäster man sig vid den typ av namn där ett karakteriserande persontecken tecknas med händerna samtidigt som personens svenska namn återges med munrörelser. Huvudnamn och binamn förmedlas således samtidigt av sända- ren – det är ett raffinerat namnbruk. Tyvärr är uppsatsen undermåligt redigerad, särskilt med tanke på att det rör sig om en språkvetenskaplig publika- tion. Per Vikstrand 131- krönikan (page).fm Page 156 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

157- smärre (page).fm Page 157 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

u ] ] u u u u u u uu uu u u

D 12 = Vadstena klosters jordebok 1502, SRA. DMS 4:5 = Det medeltida Sverige 4. Småland 5. Tjust av Roger Axelsson. 2008. Kalmar. Fridell, Staffan, 2008a: De forngutniska kvinnonamnen på -þiauð. I: SAS 26. S. 25–33. — 2008b: Sjönamnet Tjurken. I: NoB 96. S. 95–100.

1 Med nøgardh avses Nygård, herrgård i Lofta sn, N. Tjusts hd. Birgitta identifieras i DMS 4:5 s. 347 som Birgitta Haraldsdotter (Ängaätten). 157- smärre (page).fm Page 158 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Heidermanns, Frank, 1993: Etymologisches Wörterbuch der germanischen Primäradjek- tive. Berlin–New York. (Studia linguistica Germanica 33.) Ståhle, Carl Ivar, 1946: Studier över de svenska ortnamnen på -inge på grundval av under- sökningar i Stockholms län. Uppsala. (Skrifter utg. av Kungl. Gustav Adolfs Akademien 16. Studier till en svensk ortnamnsatlas 3.) Vkjb = Vadstena klosters jordebok 1500 jemte tillägg ur klostrets äldre jordeböcker utg. af Kongl. Samfundet för utgifvande af handskrifter rörande Skandinaviens historia genom Carl Silfverstolpe. 1897. Stockholm. (Historiska handlingar 16:1.)

157- smärre (page).fm Page 159 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

2-A§b'a-KEn 'A§an1--æsE'-Alan1-æsEa§an1-æsE2-A§an'-æsE 2-A§an2-Alan2-A§a¹'-øn På kartor från 1600-talet i lantmäteriverkets arkiv stavas det [sjönamnet Alan] Allunsiön och Alunsiön. Dessa former skall troligen förstås som ’Alan-sjön’, dvs. ’sjön Alan’. Sjönamnet kan knappast ha något samband med trädnamnet al, då detta ord inte brukas i östjämtsk dialekt utan ersättes av en längre form alder, i Hällesjö uttalad ’ärder’. Förf. [Bertil Flemström] tänker sig i stället något samband med verbet ala ’avla’, vars stam tycks ingå i en del svenska sjönamn. I fornisländskan betyder ala ’uppföda, föda’, och det gotiska språkets motsvarighet till verbet ala har innebörden ’växa till’. Kanske skall Alan förstås som ’den fiskrika’. Vid Gimåns inflöde i Alan bör det alltid ha varit gott om fisk, det kan man säkert räkna med. Man kan inte heller utesluta, att sjönamnet, om man följer denna språkliga linje, kan syfta på att hela sjön brukat ’tillväxa’ snabbt genom flödet från Gimån vid vårflod och nederbördsperioder och att namnet ursprungligen kommit till av denna anledning. Alan är en böjd form av ett fornsvenskt *Ale. Sjönamnet är ett fsv. *Ale, som hör samman med verbet ala ’avla’. Här får man tänka sig sjönam- nets innebörd antingen som ’den som ger mat, föder (genom bra fisktillgång)’ eller också som ’den som växer till’ (genom vattenflödet i Gimån, som rinner ut i sjön). u u uu uu u uuu u uu u u 157- smärre (page).fm Page 160 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

uu uuuu uuu ] u u uu uu u u h2-Agan h2-Aran u

Andersson, Thorsten, 2007: Al- i ortnamn. I: NoB 95. S. 5–13. Flemström, Bertil, 1981: Ortnamnen i Hällesjö socken. I: Bidrag till Hällesjö sockens historia 2. Ortnamn, skogsarbete m.m. Hällesjö. S. 10–39. — 1983: Ortnamn i Jämtland. Stockholm. Nyman, Eva, 2000: Nordiska ortnamn på -und. Uppsala. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adol- phi 70. Studier till en svensk ortnamnsatlas 16.) OSDs = samlingar till Ordbok över Sveriges dialekter, SOFI.

157- smärre (page).fm Page 161 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

u u u u 157- smärre (page).fm Page 162 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

u u u ] u u u 157- smärre (page).fm Page 163 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

u uuu u uu

B 16 = Lars Eriksson Sparres kopiebok, SRA. Decimantboken 1651 för Skåne, Blekinge och Bornholm. Skånsk senmedeltid och renässans 21. Utg. av Sten Skansjö & BirgittaTuvestrand. 2007. Lund. Erslev, Kristian, 1879: Danmarks Len og Lensmænd i det sextende Aarhundrede (1513–1596). Køben- havn. Larsson, Lars Olof, 1975: Det medeltida Värend. Växjö. ÆDA = De ældste danske Archivregistraturer 1–5. Udg. af T. A. Becker & al. 1854–1910. København.

Bent Jørgensen 157- smärre (page).fm Page 164 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

u u ēë] u u u uuu uu uuuuuu ] u ē u u 157- smärre (page).fm Page 165 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

u uuuuuuu u u u u

Christensen, Vibeke & Kousgård Sørensen, John, 1972: Stednavneforskning 1. Afgrænsning. Terminologi. Metode. Datering. København. Feilberg, H. F.,1894–1904: Ordbog over jyske almuesmål 1–4. Kjøbenhavn. Kronens Skøder paa afhændet og erhvervet Jordegods i Danmark. Fra Reformationen til Nutiden. 1. 1535–1648. Udg. af L. Laursen.1892. København. Lerche Nielsen, Michael, 1997: Vikingetidens personnavne i Danmark belyst gennem runeind- skrifternes personnavne og stednavne på -torp sammensat med personnavneforled. 1. Tekst. 2. Bilag. Utrykt ph.d.-afhandling, Københavns Universitet. — 2003: Fra Hellerup til Klattrup. En præsentation af begrebet “nyere torp- navne”. I: Nordiske torp-navne. Rapport fra NORNAs 31. symposium i Jaruplund 25.–28. april 2002. Red. af Pe- der Gammeltoft & Bent Jørgensen. Uppsala. ( NORNA-rapporter 76.) S. 243–252.

157- smärre (page).fm Page 166 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

u u 8/6 1199 (afskrift ca. 1440, DD 1. række 3, nr. 253) Strubethorp, 1205 (afskrift ca. 1440, DD 1. række 4, nr. 104) Strubethorp, ca. 1370–80 (RJb s. 65) Stripporp, 1371 (afskrift ca. 1570, DD 3. række 9, nr. 159) Streuerup, ca. 1371 (RJb s. 37 afskrift af indførslen s. 65) Stripporp, 1376 (afskrift ca. 1570, DD 4. række 1, nr. 161) Streffuerup, 9/4 1384 (DD 4. række 2, nr. 460) Strippethorp, 16/10 1389 (DD 4. række 4, nr. 98) Strippethorp, ? 1395 (DD 4. række 5, nr. 483) Skrepperup, 1460 (afskrift ca. 1570, ÆDA 3 s. 317) Streuerup. uuu u

uu u uuuuuu u uu 157- smärre (page).fm Page 167 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

uu u u

u u u ] ]

u 157- smärre (page).fm Page 168 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Atlas over Danmarks administrative inddeling efter 1660. 1. Atlasbind. 2. Tekstbind. Udg. af Karl-Erik Frandsen. 1984. København. Hasle, Theodor, 1844: Holbeks Amt. Beskrevet, efter Opfordring af det Kgl. Landhuus- holdnings-Selskab. Kjøbenhavn. (Bidrag til Kundskab om de danske Provindsers nærvæ- rende Tilstand i oeconomisk Henseende 18.) Jørgensen, Bent, 1984–85: Forsvundne stednavne i Roskilde Amt. I: Historisk Årbog for Roskilde Amt. S. 35–58. Kousgård Sørensen, John, 1960: Roskildebispens Jordebog. I: Ti Afhandlinger. Udg. i anledning af Stednavneudvalgets 50 års jubilæum. København. (Skrifter udg. af Institut for Navneforskning 2.) S. 215–291. RJb = Roskildebispens Jordebøger og Regnskaber udg. ved C. A. Christensen. 1956. Køben- havn. (Danske Middelalderlige Regnskaber. 3. række. 1.) ÆDA = De ældste danske Archivregistraturer 1–5. Udg. af T. A. Becker & al. 1854–1910. København.

Fig. 1: Udsnit over Hol- bæks opland fra Atlas over Danmarks administrative inddeling efter 1660 (1984) med de formodede grænser på markbøgernes tid, 1682. En ring er indsat, hvor Stripperup må for- modes at have ligget. Her- redsgrænsen vest for Hol- bæk må ud fra denne analyse flyttes mod øst, ligesom et formodet sønavn *Strippi bør opgives. 157- smärre (page).fm Page 169 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Än så länge saknas en term för sådana företeelser i terrängen som inte är åker eller äng men ändå resultatet av ett mänskligt ingripande, såsom vägar och broar. Något oegentligt förs sådana namn ibland in under naturnamnen, helt enkelt därför att man hittills inte har kunnat enas om en lämplig term för dem (det vore kanske annars inte otänkbart att döpa företeelserna till a r t e f a k t e r och kalla namnen på dem för a r t e f a k t n a m n ). Resten av kulturnamnen utgör en ganska heterogen samling: här finns benämningar på olika slags människoskapade företeelser som parker och lekplatser, gator och vägar, hamnar och dam- mar, broar och monument m m; de kallas med en numera vedertagen term för artefaktnamn. u uuu 157- smärre (page).fm Page 170 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

u u u u

171- rec (page).fm Page 171 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Jan Agertz: Om ortnamn i Jönköpings län. 264 s. Jönköping: Jönköpings läns museum 2008. (Småländska kulturbilder 2008. Meddelanden från Jön- köpings läns hembygdsförbund och Stiftelsen Jönköpings läns museum 77.) ISBN 978-91-85692-74-3.

Den här boken har en konsekvent genomförd utrymmesbesparande metod att redovisa ett brett urval av det språk- och kulturhistoriskt intressanta namnstoffet i ett helt län, på ett sätt som förenar vetenskapliga krav med en för den breda allmänheten lättillgänglig form. Bo- kens huvuddel, drygt 190 sidor, upptas av ett »Ortnamnslexikon» från Abbarp till Öxneha- ga. Namnurvalet begränsas framför allt till de ca 2 500 namnen på ca 2 800 namnlokaler avseende existerande bebyggelser som även redovisas i de äldsta jordeböckerna vid 1500-talets mitt. Lexikonet upptar också viktigare naturnamn, främst namn på vissa sjöar och vattendrag. I den alfabetiska namnsviten med uppslagsformer i rött insprängs korta uppslag i grönt om de namnelement som ingår i ortnamnen, t.ex. kvill ’åförgrening, åsammanflöde’ och om namnvetenskapliga termer, t.ex. onomastikon → lexikon. Så avslutas artikeln om namnet Ralingsås med namntolkningen: »Förleden är sjönamnet → Ralången med efterleden → ås ’höjdsträckning’.» Pilarna betyder att läsaren i lexikonet också kan slå upp termen lexikon, sjönamnet Ralången och namnelementet ås. Formuleringen »Förleden är» avser enligt förf:s bedömning säkra tolkningar, medan »Förleden kan vara» avser osäkert tolkade namn. När ett osammansatt namn innehåller ett ord i grundform, eller oftare i någon böjningsform, skrivs »Ortnamnet är», t.ex. vid sjönam- net Eckern, 1420 skrivet Æker: »Ortnamnet är Äkir ’(sjön som är) omgiven av ek’.» Lexikonet inleds med en kort redogörelse för syfte, urval, namnens stavning och tolkningar. Därpå följer en allmännyttig översikt över länets territoriella indelningar i folkland, hära- der, län, stift, lagsagor, inklusive medeltida tingsplatser, socknar och kommuner m.m. plus en populärvetenskaplig redogörelse för termen ortnamn, namnens kategorier, bildning, tolkning, kronologi, geografiska utbredning, betydelse för bebyggelsehistorien och forskningen. Själva lexikondelen inleds sedan med korta redogörelser för lexikonets innehåll och uppställ- ning (uppslagsformer, lokaliseringar, äldre namnbelägg, tolkningar, namnändringar, stav- ningsformer, språklig terminologi o.l.). Efter lexikondelen följer så en lista med litteratur- referenser – och tio linjerade blanka sidor för läsarens egna anteckningar. Lexikonet illustreras rikligt med ett åttiotal foton och kartutsnitt i färg. Göran Hallberg 171- rec (page).fm Page 172 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Auctoritate papae. The Church Province of Uppsala and the Apostolic Peni- tentiary 1410–1526. Edition by Sara Risberg. Introduction by Kirsi Salonen. 520 s. Stockholm: The National Archives of Sweden 2008. (Diplomatarium Suecanum. Appendix. Acta pontificum Suecica 2. Acta poenitentiariae.) ISBN 978-91-88366-82-5.

Volymen innehåller de bevarade dokumenten beträffande den påvliga rättsutövningen i Uppsala medeltida kyrkoprovins, omfattande den tidens Sverige. Det är fråga om 453 texter av varierande längd som här publiceras. De flesta av dem förvaras i Vatikanarkivet, i de medeltida rättsregister som blev tillgängliga för forskningen så sent som på 1980-talet. I regel har dessa texter inte tidigare givits ut av trycket. Arbetet har bedrivits interdisciplinärt och har engagerat forskare från en rad olika äm- nen. För merparten av arbetet svarar två forskare: historikern Kirsi Salonen, som har skrivit den vetenskapliga inledningen, och latinisten Sara Risberg, som står för själva utgåvan av texterna. Inledningen omfattar fyra huvudavsnitt: 1) om den påvliga rättsutövningen under medeltiden, 2) om källorna till den påvliga rättsutövningen, 3) om rättsutövningen i Uppsa- la-provinsen samt 4) två exkurser: den ena om referenser i materialet till klosterliv och den andra om alkohol och våldsamt beteende, såsom det skildras i texterna. Slutet av inledningen utgörs av Sara Risbergs beskrivning av principerna för utgivningen. Hon berör bland annat identifieringen av ingångarna till brevregistren, ingångar som utgörs av stiftsnamnen. Här nämner Sara Risberg bland annat att Strängnäs stift (Strengnensis) kan förväxlas med stiftet Esztergom (Strigonensis) i Ungern och att Västerås stift (Arosiensis) kan sammanblandas med Århus (Arusiensis) i Danmark. »Aloensis» kan stå för Aboensis (Åbo) eller Asloensis (Oslo) och ett »Abrensis» kan avse Aboensis (Åbo) eller Abrincensis. För att lösa sådana problem har personnamnen tagits till hjälp. I brev 106 har en Oleff »Vacuum», Strigonensis, med tanke på förnamnet identifierats som svensk. I brev 12 har en Ricardus Sy- mich, Lincopensis, betraktats som engelsman, eftersom förnamnet Ricardus var ovanligt i det medeltida Sverige och eftersom »Symich» kan tolkas som »Smith». Brevet förs därför till stiftet Lincoln i England. Låt oss gå på upptäcktsfärd i volymen! Här hittar man många intressanta uppgifter. En sådan är texternas fördelning på olika årtionden. Den visar att 1470-talet är rikligast representerat (105 brev). Därnäst följer 1460-talet (77 brev), 1490-talet (59 brev) och 1450-talet (58 brev). Svagt representerade är 1410-talet (4 brev), 1420-talet (1 brev) och 1430-talet (6 brev). En annan intressant uppgift är att de stift som nämns oftast är Uppsala och Åbo (drygt 110 gånger vardera). Därefter följer Linköping (drygt 70 gånger), Skara (drygt 50 gånger), Strängnäs (drygt 40 gånger), Västerås (drygt 35 gånger) och slutligen Växjö (10 gånger). I materialet omtalas omkring 550 svenskar. Materialet lämnar en del nya uppgifter till våra herdaminnen. Beträffande exempelvis Strängnäs stift träffar vi sålunda i Asker den tidigare okände kyrkoherden Petrus Johannis år 1500 (brev 382). Ericus Olavi sägs år 1471 tidigare ha varit en hitintills okänd kyrkoherde i Noraskog (brev 170). I Näshulta omtalas år 1477 kyrkoherden Haraldus Halstani, intill nu okänd (brev 236). Från Skara stift, som Dalsland då tillhörde, lär vi för första gången känna kyrkoherde Andreas i (Dals-)Ed år 1526 (brev 453) och i Högsäter år 1473 kyrkoherde Mi- chael Nicolai (brev 192). För namnforskaren är registren i volymen av särskilt intresse. Dessa är av ett ganska spartanskt slag – av den typ som man numera hittar i utgåvor och som naturligtvis är en nödvändighet i dylika sammanhang. Volymen är utrustad med ett person- och ett ortregis- ter. I personregistret dominerar givetvis bland förnamnen den katolska kyrkans namn: Jo- 171- rec (page).fm Page 173 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

hannes (Johan) 94 gånger, Petrus (Peter) 83 gånger, Olavus (Olof) 65 gånger, Nicolaus (Nils) 42 gånger, Laurentius (Lars) 37 gånger, Ericus (Erik) 32 gånger och Magnus 18 gånger. Här finns emellertid också några ovanliga förnamn. Ett oproblematiskt sådant är Snorre i den latinska formen »Snorronus» (brev 168). Andra förnamn får stundom avvikande skrivningar: Åke skrivs en gång »Agonus» (brev 422). Alissa skrivs både »Allecia» (brev 156) och »Adlecie» (brev 167). Formen »Amberinus» (brev 119) borde ha förts till namnet Arnbjörn. Av namnformerna i tillnamnsställning bör ett par anses som missuppfattade patronymika: Andreas »Lanxii» (brev 289) torde avse en Andreas Laurencii och Sven »Peris» (brev 170) en Sven Pe(te)rsson. Vissa andra namnformer i denna ställning är troligen missuppfattade tillnamn (eller ortnamn i tillnamnsställning). Sådana former kan misstänkas i Henrik »Haclher» (brev 366), Johannes »Jawart» (brev 316), Johannes »Ragbo» (brev 446) (som skulle kunna vara en skrivares missuppfattning av Rasbo, även om brevet härrör från Sträng- näs stift), Katarina »Fierda» (brev 201), Lars »Sowffthen» (brev 144), Nicolaus »Pruz» (brev 380) (som troligen avser det medeltida tillnamnet Prytz), Olof »Vacuum» (brev 106), Peter »Gemp» (brev 232), Peter »Kerweynis» (brev 411) (från Åbo stift) och Sigfridus »Neugugni» (brev 326). Minst lika intressanta som personnamnen är ortnamnen i volymen. Av landskapsnamnen visar Dalarna formerna »in Dalen» (brev 198) och »Vallensis» (brev 387), Gästrikland: »[ad] Gestriciam» (brev 452), Gotland: »[in] Gotlandia» (brev 451), Hälsingland: »[ad] Helsingiam» (brev 452), Skåne: »Sconensis» (brev 199) och Värmland: (gen.) »Wermlan- die» (brev 112) och »in Vermelandia» (brev 419). Flera namn på svenska socknar finns med i materialet. De är påfallande ofta »korrekt» skrivna, exempelvis »in Biørnaskog» (brev 303), »in Solne» (brev 148), »Stenbrohult» (brev 450) och »in Swenaliunga» (brev 267). Avvikande skrivningar visar däremot »Hu- merdoel» (= Hammerdal, brev 280), »Hygeseter» (= Högsäter, brev 192) och »Rensberg» (= Ransberg, brev 261). I namnmaterialet finns det också några former som uttryckligen anges med citatformer: »in Alawick» (brev 407) i Uppsala ärkestift bör åsyfta Alvik, som numera ligger inom Stockholms hank och stör. Ett »de Nakko» (brev 212) i Åbo stift kan avse Nakkila (nära Björneborg). Medeltida person- och ortnamn, som har en av latinet påverkad form, betraktas stundom med en viss misstro. När man tar del av denna volym, slås man lätt av tanken att sådana namn vore väl värda att uppmärksammas av namnforskningen i ett eget sammanhang. Det är ett gediget arbete, som Kirsi Salonen och Sara Risberg har utfört och för vilket Claes Gejrot är huvudredaktör. Naturligtvis känns det tryggt att veta att Svenskt diplomata- riums framtid ligger i dessa forskares händer. Per-Axel Wiktorsson

Blandade namnstudier. 94 s. Uppsala: Uppsala universitet 2007. (Namn och samhälle 19.) ISBN 978-91-506-1958-4.

Blandade namnstudier innehåller tre uppsatser. Två av bidragen, skrivna av Dag Gundersen respektive Per-Axel Wiktorsson, behandlar likartade ämnen, nämligen namn som på olika sätt fått sekundära användningar. Den tredje uppsatsen i volymen är skriven av Elin Forsberg och handlar om namn på frisersalonger i Uppsala. Titeln på Dag Gundersens uppsats är Eponyme vandringer. Gundersen ger oss en tema- 171- rec (page).fm Page 174 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

tisk guidning genom olika typer av eponymer, dvs. namnbärare vilkas namn fått en sekundär – halvt eller helt – appellativisk användning på grund av att de kommit att förknippas med en viss egenskap, handling, ett särskilt utseende e.d. Till de mest kända exemplen hör använd- ningen av en krösus om en rik person, efter den grekiske kungen Kroisos (se s. 55). Gundersen ger några exempel på ortnamn som på detta sätt fått sekundär funktion, till exempel Otaheiti, ett gammalt namn på Tahiti som i förvanskade former används om avlägset belägna platser i allmänhet (s. 54). Långt vanligare är det dock att personnamn genomgått denna utveckling, och det är framför allt dessa som Gundersen behandlar. Tematiskt rör sig förf. från namn med anknytning till religion, via bland annat nationalitet, politik, vetenskap och litteratur, till namn som anknyter till traditioner och talesätt. Namnord i svenskan är titeln på Per-Axel Wiktorssons bidrag. Med namnord avser Wiktorsson »ord som har uppstått ur namn, såväl ortnamn som personnamn» (s. 67). Namnorden kan vara identiska med namnet de utgår ifrån (som i adonis ’vacker ung man’), men de kan även vara avledningar till eller sammansättningar med namnet de bygger på (som i sokratisk respektive molotovcocktail). I denna uppsats har Wiktorsson valt att koncentrera sig på sådana namnord som bygger på personnamn, och han delar in dessa i åtta kategorier. Bland kategorierna återfinns bl.a. namn ur mytologin och ur Bibeln, kända västerlänningars namn, namn på personer ur fiktionens värld och anonymer. I den sistnämnda kategorin tas ord upp som har sitt ursprung hos namn som inte kan föras till någon identifierbar person, till exempel emma om ett slags fåtölj (s. 88). Den tredje uppsatsen i volymen utgörs av Elin Forsbergs undersökning av namn på frisersalonger i Uppsala. Forsberg har samlat material från tre olika tidpunkter (1925, 1966 och 2005) och diskuterar vad som har skett med frisörnamnen under denna tidsperiod. Mate- rialet har hämtats från Uppsala stads Adresskalender (1925) och från telefonkataloger (1966 och 2005). Namnen i undersökningsmaterialet har i första hand kategoriserats utifrån om de innehåller personnamn, ortnamn eller andra ord, och därefter har en finare indelning gjorts. Forsberg undersöker vilka språk som förekommer i namnen och vilka verksamhetsdefinierande ord som används vid de tre tidpunkterna. Forsbergs undersökning visar att frisörnamnen blivit allt fler och allt mer varierade under den undersökta tidsperioden. Materialet från 1925 består av 25 namn och domineras nästan helt av personnamn, bara tre namn är bildade på annat vis. Intressant är att samtliga namn som är bildade till personnamn innehåller både för- och efternamn, i fullständig eller förkor- tad form. Kännetecknande för namnen från denna tid är också att verksamhetsdefinierande ord ofta saknas i namnen (dock gäller detta endast namn bildade till personnamn). När verksamhetsdefinierande ord förekommer finns det en tydlig skillnad mellan herrfrisörer och damfrisörer: de förstnämnda har nämligen efterleden salong, de sistnämnda efterleden frise- ring. Som typiska exempel på frisörnamn från 1925 kan nämnas Edv. Vilh. Dahlqvist och Carl Grotérus Rak & Frisersalong. 1966 har namnen blivit betydligt fler – över hundra – och mer varierade. Fortfarande dominerar dock personnamnen; 83 av namnen tillhör denna kategori. Fortfarande är det också mycket vanligt att namnet består av för- och efternamn utan något verksamhetsdefinierande ord, men typerna Astrids Damfrisering och Almgrens Herrfrisering har också många representanter. Inom kategorin ortnamn återfinns 1966 13 frisörnamn (t.ex. Sommarros Damfrisering) och kategorin andra ord rymmer 10 namn (t.ex. Perma Damfrisering och La Frisure). De verksamhetsdefinierande orden har blivit fler, liksom de olika språk som förekommer i namnen. 2005 finns det 120 frisörnamn, och nu är det inte längre personnamnen som dominerar. Vanligast är istället att frisörnamnen är bildade till andra ord än egennamn, som till exempel Hårfager och Hairmony Beauty Center. Dessa exempel visar också på två andra tendenser i materialet, nämligen att namnen blivit mer lekfulla och humoristiska och att andra språk än 171- rec (page).fm Page 175 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

svenska blivit vanligare än tidigare. Även de verksamhetsdefinierande orden uppvisar en större bredd än tidigare. Populärast är salong och olika böjningsformer av frisör, men många har valt mer fantasifulla benämningar än så. Som exempel kan nämnas hårstudio, klipphörna, hårservice och beauty center. Forsbergs undersökning visar på intressanta tendenser i ett spännande och föränderligt namnmaterial. Företagsnamn är en typ av namn som på svenskt område inte undersökts i nå- gon större omfattning, vilket gör denna studie särskilt välkommen. Tankeväckande är att ett ungt undersökningsmaterial som på ytan kan förefalla ganska banalt vid en närmare betrak- telse visar sig rymma betydande svårigheter. Namnen är ofta svåra att säkert tolka och klassi- ficera; inte minst gäller detta namnen från 2005. Forsbergs resonemang kring namnen är intressanta att följa, och även om man inte håller med om hennes slutsatser i alla detaljer så är de övergripande resultaten mycket övertygande. Sammanfattningsvis erbjuder Blandade namnstudier varierad och intressant läsning. Gundersens och Wiktorssons genomgångar överlappar visserligen delvis varandra, men framställningssättet i de båda uppsatserna skiljer sig så pass mycket åt att de snarare komplet- terar än konkurrerar med varandra. Det mest nyskapande bidraget i volymen får Forsbergs uppsats sägas vara. Företagsnamn är en namnkategori som förtjänar fortsatt uppmärksamhet i namnforskarkretsar. Kristina Neumüller

Silvio Brendler: Nomematik. Identitätstheoretische Grundlagen der Namen- forschung (inbesondere der Namengeschichte, Namenlexikographie, Na- mengeographie, Namenstatistik und Namenstheorie). 448 s. Hamburg: Baar-Verlag 2008. ISBN 978-3-935536-54-7.

Hovudemnet til Silvio Brendler er namneidentitet. Han er ein av dei få som har teke opp dette temaet i onomastikken. Målet til Brendler er å etablera namns identitet (ty. Nameniden- tität, eng. identity of names) – eller heller det han kallar onymisk identitet (ty. onymische Iden- tität, eng. onymic identity) og isonymi – som eit onomastisk prinsipp. På denne måten vil vi få eit identitetsteoretisk grunnlag for namnegranskinga, noko han meiner det er viktig å få etablert. Vi er alle kjende med den nære samanhengen som finst mellom identitet og namn. Både person- og stadnamn kan vera knytte til identitet, særleg individuell og personleg identitet, men også til andre typar som kulturell, sosial, etnisk og nasjonal identitet. Tilhøvet mellom namn og identitet finst det ein del studiar om, sjølv om det enno er mykje ugjort på dette feltet. Når det gjeld namneidentitet derimot, hevdar Brendler, med rette, at namnegranskinga har oversett dette fagemnet, og difor er det ikkje vorte studert eksplisitt, sjølv om namneidentitet har vore ei viktig utfordring heilt sidan den moderne namnegranskinga såg dagsens ljos. Brendel meiner slike tilnærmingar ikkje fangar godt nok opp namneidentiteten. Namneidentitet vert ofte oppfatta som ei form for relativ identitet, og er tentativt forstått som ‘det same namnet’. Tradisjonelt har ein rekna med ulike hovudtypar namneidentitet: Etymologisk namneidentitet (t.d. ty. Chemnitz, bynamn nord for Erzgebirge i Sachsen = ty. Kemnitz, landsbynamn søraust for Löbau, Sachsen = ty. Kemmlitz, landsby søraust for Oschatz, Sachsen, av di alle skal vera laga til gamalsorbisk *Kamencia ‘busetjinga ved Kamen- cia’); formell namneidentitet (ty. Kummer, gardsnamn nordaust i Unterneukirchen, Bayern 171- rec (page).fm Page 176 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

= ty. Kummer, landsbynamn vest for Ludwigslust, Mecklenburg, West-Pommern = ty. Kummer, landsbynamn sør-aust for Schmöll i Thüringen); semantisk identitet (gælisk Art ‘bjørn’ = da. Bjørn ‘bjørn’ = estnisk Karu ‘bjørn’ = udmurtisk (Russland) Gondir ‘bjørn’ = mari (Russland) Maska ‘bjørn’) og referensiell namneidentitet (eng. Morning Star ‘den andre planeten frå sola i solsystemet vårt’ = eng. Evening Star ‘den andre planeten frå sola i solsystemet vårt’ = Venus ‘den andre planeten frå sola i solsystemet vårt’). Brendler meiner fagområdet namneidentitet stiller fundamentale metodiske spørsmål knytte til t.d. etymologi (er t.d.*Kamencia, som er etymon for busetjingsnamnet Chemnitz, tilfredstillande parafrasert som ‘busetjinga ved Kamencia’ eller som ‘busetjinga ved den steinete elva’?), statistikk (kva vert rekna som namn?) og geografi (kva er kartfesta?). For å handsama desse spørsmåla, meiner Brendler at vi treng eit klart bilete av fagområdet namneidentitet. Og han hevdar at eit slikt bilete kan ein få tilgang til gjennom nomematikken. No- mematikk er såleis for han eit analytisk system som ein kan nytta som ein tenleg reiskap for å gripa onymisk identitet. Nomematikk byggjer på ein dynamisk språkmodell der sentrum er dei tre prosessane konkretisering, realisering og systematisering, som er bundne saman ved og gjennom abstraksjon og spesifikasjon. Konkretisering, realisering og systematisering representerer tre ulike mani- festeringsnivå. Samanhengen mellom manifesteringsnivå og namnemanifestering er slik: Konkretiseringsnivået vert representert med den konkrete namneforma (nom). Dette er det mest spesifiserte og minst abstrakte nivået. Realisasjonsnivået vert representert ved ein nam- nevariant (allonom) som eit mellomnivå med meir eller mindre likevekt mellom spesifikasjon og abstraksjon. Systematiseringsnivået vert representert ved namnet (nomemet) som er det mest abstrakte og minst spesifikke nivået. Namneidentiteten strekkjer seg over mani- festasjonane til eit namn. Nomemet fungerer som eit identifikasjonsskjema, og onymiske einingar er identiske berre dersom dei oppfyller identifikasjonsskjemaet. Ved bruk av ein slik modell for å illustrera namneidentitet, kan det ikkje så heilt sjeldan visa seg at det ein har sett på som namnevariantar (allonomi) eigenleg er ulike namn på same objekt (allonymi, hetero- nymi, polynymi) eller ulike namn på ulike objekt. Boka har to hovudbolkar. Den fyrste hovudbolken er ein presentasjon av den lingvistiske modellen nomematikk (Nomematik, s. 81–170). Den andre hovudbolken er ei framstilling av nomematikk for fem namnegrupper: Nomematikk for busetjingsnamn (Nomematik der Siedlungsnamen, s. 171–198), nomematikk for teignamn (Nomematik der Flurnamen, s. 199–226), nomematikk for vassdragsnamn (Nomematik der Gewässernamen, s. 227–254), nomematikk for plantenamn (Nomematik der Planzennamen, s. 255–281) og nomematikk for personnamn (Nomematik der Personennamen, s. 283–311). I tillegg kjem ei innleiing, der han set namneidentitet inn i ein fagspesifikk kontekst med vekt på terminologi og lingvistiske modellar (Einleitung, s. 25–52) og eit vitskapshistorisk oversyn (Wissenschafts- historischer Überblick, s. 53–80), der Brendler gjer greie for det viktige arbeidet som Volker Kohlheim gjorde då han utvikla nomematikken med utgangspunkt i personnamnmateriale. Brendler rosar Kohlheim for det nybrotsarbeidet han har gjort, eit arbeid som Brendler i all hovudsak sluttar seg til. Innvendingane hans går mest på terminologien sett i relasjon til Kohlheim si lingvistiske identitetsmodellering. I det allmenne nomematikk-kapitlet går Brendler grundig inn på den nomematiske iden- titetsmodellen. Han legg særleg vekt på dei nomematiske einingane nomem, allonom, nom, arkenomem og arkeallonom (s. 87–130), og relasjonane mellom dei nomematiske einingane (s. 130–140). Dinest legg han vekt på konsekvensane som nomematikken har for namnegranskinga, og på den nevrologiske og psykologiske forankringa. Diverre ser han heilt vekk frå sosioonomastiske og folkeonomastiske aspekt ved namneidentiteten (dvs. den onymiske identiteten). 171- rec (page).fm Page 177 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Dei namnespesifikke nomematikk-kapitla er alle bygde opp på same måten med fem pa- rallelle underkapittel (her døme frå landskapsnamnkapitlet): 1. Siedlungsnamenidentität als Problem, 2. Nomematik als Lösung des Problems, 3. Siedlungsnamen als nomematische Ein- heiten, 4. Siedlungsnamenidentität(en) als Beziehung(en) zwischen nomematischen Einhei- ten, og 5. Konsequenzen für die Siedlungsnamenforschung. Dei namnespesifikke delkapitla er altså bygde opp omkring ein struktur som reflekterer ein forskingsprosess: 1. Diagnostise- ring og stadfesting av namneidentitet som problem, 2. føreskriving av nomematikk som «medisin», 3. identifisering av namn som nomematiske einingar, 4. namneidentitet som relasjon mellom nomematiske einingar, og 5. konsekvensar av diagnostiseringa og «medisine- ringa» for namnegranskinga. Eit trekk som går igjen i alle diagnostiseringskapitla, er det Brendler kallar «klassiske» problem, med t.d. forveksling av namneidentitet med namnelikskap eller etymologisk eller også funksjonell identitet. Til dømes er det ofte forveksling mellom arkeallonom og nomem som gjer at ein kan finna formuleringar i litteraturen som «Auch unter den Sied- lungsnamen sind mehrmals vorkommende E[igen] N[amen] zu finden, vgl. dt. Buchen- wald, Lidendorf, Neustadt, Reuth» (s. 171). Og det er ikkje sjeldan forveksling mellom etymologisk identitet og namneidentitet, som han illustrerer med framstillinga av namnet Chiswick, der dette landskapsnamnet vert sett i relasjon til andre namn: «‘specialized farm or trading settlement where cheese is made’, from Old English *ciese and wic. The same name occurs with the same spelling in Essex and in the variant forms Cheswick in North- umberland and Keswick in Cumbria and Norfolk.» (S. 172.) Slik viser han for kvar nam- negruppe mange døme på forvekslingar. I personnamnkapitlet nyttar han t.d. formule- ringane «Bei weitem der beliebste Personenname war in unser Gegend seit dem 15. og 16. Jahrhundert Johannes» (s. 283) og «populär war dagegen der Vorname Marianna» (s. 283) som døme på korleis samanfallande namneformer vert oppfatta som eitt og same namnet. Målet til Brendler er at ein kan løysa forvekslingane ved å identifisera dei nomematiske einingane og granska relasjonane mellom dei. I eit nomematisk personnamnsystem tilsvarar personnamna nomema (systematiseringa), personnamnvariantane allonoma (realiseringa- ne) og personnamnførekomstane noma (konkretiseringane) (s. 285). Kohlheim sin modell for namneidentitet, som Brendler byggjer vidare på, har ein sterk strukturalistisk karakter. Både sjølve modellen og ikkje minst terminologien er strukturalistisk inspirert. Brendler si store forteneste er at han elaborerer modellen til Kohlheim og at han utvidar den til også å gjelda andre namn enn personnamn. Det Brendler diverre lèt vera, er å problematisera den strukturalistisk inspirerte modellen og tilnærminga, som han sjølv og Kohlheim er dei fremste representantane for, til temaet namneidentitet. Dét ville styrkt både framstillinga og ikkje minst bruken av den nomematiske modellen. Dessutan ville ei vidare kontekstualisering ha auka verdien av framstellinga og av modellen sin funksjon. No er det berre kort referert til nevrologisk og psykologisk forankring, men som nemnt ovanfor mang- lar t.d. eit sosioonomastisk og folkeonomastisk perspektiv. Desse perspektiva er viktige når ein studerer namns funksjon og identitet. Boka ber dessutan sterkt preg av idéen om at strukturalistisk fundert onomastikk kan gje fasitsvar på sentrale onomastiske grunnspørsmål. Dét kan diskuterast. Den store føremonen med det grundige arbeidet til Brendler er at vi her har fått ei solid fundert tilnærming som gjev oss alternativ og viktig innsikt i namnestrukturar og namneidentitet, som set andre tradisjonelle og meir «umedvitne» tilnærmingar i eit nyttig perspektiv. Brendler har utført viktig onomastisk grunnforsking og tilført onomastikken ny innsikt, teori og metode. Kva kan denne innsikta og nyvinninga så nyttast til? Innleiingsvis seier Brendler at 171- rec (page).fm Page 178 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Namenidentität ist ein praxisrelevantes Thema, und zwar nicht nur für die Namen- forschung. In vielen Bereichen des Lebens kommt ihr eine herausragende, wenn auch weithin kaum bemerkte Rolle zu. Nur dort, wo Fehler bei der Feststellung von Namenidentität gravierende Folgen haben, wird Namenidentität gelegentlich als Problem thematisiert, wie ein aktuelles Beispiel verdeutlichen soll. Zu den Heraus- forderungen unserer Zeit gehört die Bekämpfung des internationalen Terrorismus, die unter anderem auch Industrie und Handel auf besondere Weise betrifft. (S. 25.) Dette skulle vi gjerne høyra meir om, men Brendler slepper fort dette temaet for å presen- tera terminologien og modellen. Boka er ikkje alltid like lett tilgjengeleg både på grunn av sin teoretisk abstrakte karakter og den særlege strukturalismeinspirerte terminologien, som enno ikkje er vorten ein fast del av den allmennonomastiske terminologien. I tillegg til terminologien er dessutan klamme- konvensjonane og dei typografiske konvensjonane (jfr. s. 23–24) som er nytta i den store mengda av symbolske formaliseringar som finst i boka, ei utfordring for lesaren av di dei i stor grad vik av frå den bruken som elles er vanleg i lingvistikken og i nærskylde symbolvitskapar. Framstillinga har dessutan fleire symbolske særkonstruksjonar – til bruk i nomematikken – som også kan vera ein barriere. Ei stor utfordring er ogå bruken av alle formaliseringane, som ein kan diskutera verdien av både i eit illustrasjonsperspektiv og i eit bruksperspektiv. Formaliseringane kan fort bli formalisme for formaliseringa si eiga skuld og få ein tung klassifikatorisk eller taksonomisk funksjon. Formaliseringane kan difor gje oss eit statisk bilete av manifestasjonsnivåa og relasjonane mellom dei, medan den viktige dynamikken i identifiseringsprosessane vert redu- sert eller forsvinn. I eit større bruksperspektiv vil alle formaliseringane dessutan vera lite ten- lege. I ei slik melding er det ikkje lett å yta Brendler den honnøren og respekten han fortener for ein vel gjennomført, systematisk, logisk og omfattande studie. Med dette har han ført onomastikken eit steg framover. Avhandlinga er velstrukturert og systematisk oppbygd, og ho reflekterer såleis den nomematiske modellen som boka presenterer. Forf. har lagt ned eit stort og omfattande arbeid som det er få forunt å gjera etter. Boka har ei omfattande litteraturliste (s. 393– 419), eit praktisk namneregister (s. 421– 428) og eit svært brukarvenleg sakregister (s. 429–448). Særleg må nemnast den omfattande dokumentasjonen av konkretiseringar (s. 321–391), og den svært nyttige samanfatninga (s. 313–318). Gunnstein Akselberg

Arnold Dalen, Jan Ragnar Hagland, Stian Hårstad, Håkan Rydving & Ola Stemshaug: Trøndersk språkhistorie. Språkforhold i ein region. 442 s. Trond- heim: Tapir akademisk forlag 2008. (Det Kongelige Norske Videnskabers Selskab. Skrifter 2008:3.) ISBN 978-82-519-2330-9.

Denna bok är något så ovanligt som en regional språkhistoria. Idén är god och skulle kunna vara förebildlig för andra. Varför inte t.ex. en värmländsk, jämtländsk eller skånsk språkhistoria? Problemet blir väl att få pengar till sådana bokprojekt. Föreliggande verk är ett resultat av ett forskningsprojekt finansierat av Det Kongelige Norske Videnskabers 171- rec (page).fm Page 179 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Selskab. Ett annat potentiellt problem – om inte tillräckligt seriösa forskare deltar – är en uppenbar risk för lokalchauvinism. Trøndersk språkhistorie är dock skriven av forskare med högsta kompetens inom sina gebit och uppvisar därför inte några som helst tendenser i den riktningen. Den beskrivna regionen avgränsas såsom det trönderska dialektområdet, dvs. inte bara Trøndelag utan även Nordmøre, smärre angränsande delar av Hedmark och Nordmark, samt västra delen av Frostvikens socken i Jämtland (se karta på pärmens främre insida). Frostviken behandlas dock i praktiken nästan inte alls i bokens text, vilket är lite synd. Boken använder i huvudsak det originella greppet att skriva språkhistorien »baklänges», dvs. börja med nutid och gå bakåt. Undantaget är det insiktsfulla och synnerligen intressanta kapitlet Kva skjer i dag? av Stian Hårstad, som inkonsekvent är placerat sist. Själva metoden att skriva baklänges känns något sökt och tillför egentligen inte så mycket. De första avsnitten på tillsammans knappt 130 sidor, skrivna av Arnold Dalen, handlar om trönderdialekterna och deras historia bakåt till reformationstiden (det dialektala ordför- rådet är utbrutet i ett separat kapitel på ca 20 sidor). Inte bara landsbygdens dialekter behandlas utan också stadsmålen – först och främst i Trondheim, men också i Kristiansund och det intressanta fallet med språket i gruvstaden Røros – och samspelet mellan stadens och landsbygdens språk. Hela tiden är perspektivet att dialekten är något som förändras över tiden, inte en statisk enhet. Ett stort antal kartor (delvis i färg) över olika dialektdrags utbredning i undersökningsområdet med omnejd finns med. Ibland återges också, något schablon- artat, motsvarande former i angränsande delar av Sverige (Idre, Härjedalen, Jämtland). So- ciolingvistiskt inriktade förklaringar till förändringar ges ofta och existensen av variation i målen framhävs. Så beskrivs t.ex. i några fall hur en tidigare variation mellan stark- och svag- tonsformer har utjämnats genom att svagtonsformerna tagit över (t.ex. s. 83). Det är alltså fråga om modern dialektologi av bästa sort, skriven så att det är av intresse både för fackfors- karen och en språkintresserad allmänhet. Namn behandlas på tre olika ställen i boken. Ola Stemshaug behandlar norska namn i två kronologiskt indelade avsnitt (efter respektive före reformationen) på sammanlagt ca 100 sidor. Det rör sig om namn av olika slag, både ortnamn (stads-, by-, gård- och gatunamn), personnamn (för-, efter- och tillnamn), husdjursnamn och övriga namn. Framställningssättet är populärt hållet och presenterar de vedertagna uppfattningarna utan några större överrask- ningar. Någon gång kan en svensk namnforskare ha anledning att något höja på ögonbrynen, så t.ex. när förf. beskriver flernamnsskicket för förnamn som »unorsk» (s. 180). För en svensk hörs namn av typen Jan Ragnar och Tor Erik som ett purnorskt fenomen. Att seden importerats utifrån för några hundra år sedan är väl inte relevant. I så fall är det mycket i nutida norska som skulle kunna kallas för onorskt. Det tredje avsnittet om namn utgörs av sex sidor i Håkan Rydvings kapitel om sydsamiska som för övrigt innehåller en allmän presentation av språket och dess historia. Det är på många sätt positivt att också det samiska språket inkluderas i denna regionala språkhistoria. Jan Ragnar Hagland medverkar med en översikt över trönderspråket under medeltid och dessförinnan utgående från tillgängliga källor (inkl. en kort jämförelse med jämtländska medeltida texter). Hit hör också ett särskilt avsnitt med titeln Runer og trøndersk språkhis- torie. Staffan Fridell 171- rec (page).fm Page 180 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Markus Denkler: Sterbfallinventare. Text- und variablenlinguistische Unter- suchungen zum Schreibsprachenwechsel in Westfalen (1500–1800). 332 s. Köln–Weimar–Wien: Böhlau Verlag 2006. (Niederdeutsche Studien 52.) ISBN 10: 3-412-09506-0, 13: 978-3-412-09506-2.

I en tid då intresset för lågtyska bland forskare såväl i Tyskland som i Skandinavien är svalt och där den lågtyska språkforskningen idag främst behandlar dialektologiska frågeställningar ur ett synkront perspektiv är det högst glädjande att Markus Denkler med avhandlingen Sterbfallinventare. Text- und variablenlinguistische Untersuchungen zum Schreibsprachen- wechsel in Westfalen (1500–1800) knyter an till den äldre forskningstraditionen med främst språkhistoriska intressen. Arbetet behandlar en för den lågtyska språkhistorien oer- hört viktig period, där en samhällelig nyorientering ledde till språkliga förändringar på olika plan. I Nordtyskland ägde under 1500- och 1600-talen en skriftspråklig process rum, där högtyska sakteliga trängde bort lågtyska som officiellt skriftspråk. Man skulle kunna säga att Nordtyskland under perioden 1650–1800 präglades av medial diglossi. Lågtyska var i första hand ett talat språk, medan högtyska användes i skrift. Städernas och furstehovens kanslier var föregångare i processen. Bidragande faktorer till övergången var bland annat de ekonomiska och politiska processer som ägde rum före och efter Hansans fall. Framhållas bör även Martin Luthers på många sätt framgångsrika bibelöversättning som även i Nordtyskland fick ett stort genomslag. I den lågtyska språkforskningen har man länge utgått från Artur Gab- rielssons under den senare delen av 1900-talet utvecklade trestegsmodell (Dreiphasenmo- dell) för beskrivningen av övergången lågtyska > högtyska: I den första fasen existerar enstaka högtyska element (till exempel specifika morfem, tilltalsfraser, kanslispråkliga vändningar) i de för övrigt helt lågtyska texterna. I den andra fasen försöker skrivarna att förhögtyska de lågtyska språkformerna på ett mer konsekvent sätt. I den tredje fasen uppträder enstaka låg- tyska element i de för övrigt helt högtyska texterna. Gabrielssons modell har trots dess enkel- het stått sig väl i forskningen, men har även kritiserats för bland annat den stora fokuseringen på processens kronologi. I Denklers avhandling står övergången från lågtyska till högtyska i en i språkhistoriska undersökningar sällan behandlad textsort i centrum, nämligen bouppteckningar (Sterbfallinventare). Med hjälp av textlingvistiska och variabellingvistiska metoder försöker förf. beskriva den språkliga variationen i westfaliska bouppteckningar mellan 1500–1800. I det följande kommer jag kortfattat att redogöra för avhandlingens innehåll. Därefter behandlas några intressanta områden i arbetet. Monografin är försedd med ett förord (s. 5) och är indelad i fem huvudavsnitt: 1) Einleitung (s. 11–19), 2) Quellen: Rechts- und soziohisto- rischer Hintergrund (s. 21–39), 3) Textlinguistische Analysen der Sterbfallinventare (s. 41– 120), 4) Variablenlinguistische Analysen der Sterbfallinventare (s. 121–199) och 5) Ergeb- nisse (s. 201–213). Arbetet avslutas med diverse förteckningar (s. 215–296), bland annat en värdefull ordlista (s. 218–235), och ett antal språkprov i ett Anhang (s. 297–332). I det inledande kapitlet redogör förf. ingående för forskningsläget samt för arbetets frågeställningar och metoder. Valet av variabellingvistisk metod är enligt min mening mycket lämpligt, eftersom övergångsprocessen lågtyska > högtyska per automatik leder till en konkurrens mellan interna (lågtyska) och externa (högtyska) varianter. Andra arbeten som har behandlat liknande frågeställningar, till exempel Christian Fischers avhandling Die Stadtsprache von Soest im 16. und 17. Jahrhundert (1998), visar att metoden är framgångsrik. I kap. 2 redogör Denkler inledningsvis för textsorten bouppteckning ur såväl ett historiskt som ett kulturellt perspektiv på ett överskådligt och informativt sätt. Intressant är bl.a. förf:s redogörelse för textsortens framväxt i norra Tyskland. De tidigare rent muntliga förhandlingarna (erfdach 171- rec (page).fm Page 181 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

holden) började först under 1400-talets senare del att tecknas ned. De tidiga bouppteckningarna visar följaktligen tydliga spår av en muntlig rättskultur. Därefter presenterar han sin korpus. Förf. konstaterar att materialet i första hand kommer från det »ostmünsterlän- disch-ravensbergischen Kerngebiet» (s. 36). Materialet består av inte mindre än 1 618 bouppteckningar som samtliga har undersökts i original. Förf. har translittererat originalen och därefter skapat en databas, för att på så sätt kunna genomföra de text- och variabellingvistiska undersökningarna inom en rimlig tidsram. Med tanke på monografins titel och dess krono- logiska begränsning 1500–1800 är det något förvånande att i materialförteckningen (kap. 6.5) hitta bouppteckningar från Kloster Vinnenberg som är daterade under 1400-talets senare hälft (s. 272 f.). Förf. anger till sitt försvar att de inte tillmäts någon större vikt i arbetets analys (s. 38). Frågan är om inte Denkler hade kunnat utesluta dem ur sitt material, om de som han framhåller inte har någon funktion i den för arbetet väsentliga analysen. Kärnan i arbetet består av de text- och variabellingvistiska analyserna av de 1 618 bouppteckningarna (kap. 3–4). I den textlingvistiska analysen beskrivs ingående bouppteckningens inre struktur och uppbyggnad. Bouppteckningen består makro-strukturellt av två delar: Kopfteil (Meta- Text) och Inventarliste (s. 42 ff.). I meta-texten finns uppgifter om datum för inventeringen, inventeringsprocessen och den avlidnes namn och bostadsort. I inventarielistan finns uppgifter om den avlidnes ägodelar. Denkler visar med hjälp av talrika språkliga, framför allt syntaktiska delundersökningar att bouppteckningens inre struktur ändras under undersök- ningsperioden. I början av perioden fungerade bouppteckningen som ett protokoll av en rättshandling. Under 1600-talets andra hälft förlorade bouppteckningen karaktären av ett protokoll och blev till en förteckning: »aus Protokollen werden Verzeichnisse» (s. 120). Förteckningen modifierades ytterligare under 1700-talet. Den textlingvistiska delen av arbetet är väldisponerad, mycket informativ och har ett stort vetenskapligt värde. Att med hjälp av textlingvistisk metod undersöka bouppteckningens inre struktur visar sig vara mycket fruktbart. I den variabellingvistiska analysen undersöker Denkler med hjälp av belagda lexem i bouppteckningarna vissa fenomen inom konsonantismen och vokalismen. Det är inom ramen för min recension omöjligt att på ett rättvist sätt redogöra för de omfångsrika och vär- defulla delundersökningarna. Jag ska här belysa viktigt område inom konsonantismen i kontakten mellan hög- och lågtyska. Förf. undersöker förekomsten av förskjutna konsonanter p > pf (andra ljudskridningen) i initial ställning (kap. 4.1.1): t.ex. panne > pfanne, perd > pferd. I språkmötet mellan låg- och högtyska är en konkurrens mellan oförskjutna (lågtyska) och förskjutna (högtyska) konsonanter att vänta. Denkler visar att övergången från till äger rum först efter 1570. Användandet av ökar snabbt mellan 1570–1600. Denkler talar om 60 % högtyska former kring 1600 (s. 123). Under 1600- och 1700-talen ökar bruket av den förskjutna konsonanten, om ej i samma takt, och kring 1800 har det nått cirka 95 % (s. 123). Det visar sig alltså att det i undersökningsperiodens slut finns ett litet låg- tyskt inslag – lexem med initialt – kvar i bouppteckningarna, som under hela under- sökningsperioden kan konkurrera med det högtyska . Variationen mellan lexemen är emellertid stor, varför förf. menar att »lexikalische Diffusion» är en plausibel delförklaring till variationen. Med begreppet avses att språkliga förändringar sker graduellt, från ord till ord. Vissa lexem blir innovatörer i förändringsprocessen medan andra lexem konserverar den ursprungliga formen. Intressant är vidare förekomsten av de många hyperkorrekta formerna i beläggmaterialet, som t.ex. pfar för paar ’par’ (s. 125), där endast paar förekommer i såväl hög- som lågtyska, och även de talrika hybridformerna, som till exempel pflog och plug ’plog’ (< lågty. plog + högty. pflug). Att de westfaliska skrivarna, ibland icke yrkesverksamma skri- vare, understundom lät sig influeras av både låg- och högtyska former vid författandet av bouppteckningar är förståeligt. Att även talspråket i regionen har haft en viss betydelse för variationen bör också framhållas (s. 211 f.). Resultatet av delundersökningen p-/pf- är represen- 171- rec (page).fm Page 182 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

tativt för arbetets resultat i stort. Det högtyska inslaget i de westfaliska bouppteckningarna ökar föga förvånande under hela undersökningsperioden utan att helt kunna tränga undan de lågtyska formerna. Kring 1800 utgör det högtyska inslaget i texterna cirka 90 % (s. 201).

Markus Denkler har författat en i många hänseenden högkvalitativ avhandling. Jag vill sär- skilt framhålla hans metodiska säkerhet och teoretiska medvetenhet med förankring i internationell forskning. Att hans dissertation har en hög vetenskaplig kvalitet vittnar även flera tyska vetenskapliga utmärkelser om, av vilka det prestigefulla Agathe-Lasch-Preis 2007 sär- skilt bör framhållas. Förhoppningsvis kommer förf. att fortsätta med sina undersökningar av de westfaliska bouppteckningarna, vilket han antyder i kapitlet Ausblick. Enligt min mening finns det fler områden som förtjänar uppmärksamhet, t.ex. flexionsmorfologin och ordbild- ningen. Denklers arbete kan säkerligen stimulera fler forskare inom germanistiken och andra besläktade discipliner att ta sig an den här intressanta textsorten. Avhandlingen bör framför allt intressera språkhistoriker, men även historiker och kulturvetare i vidare mening har stor glädje av monografin. Stefan Mähl

Europäische Personennamensysteme. Ein Handbuch von Abasisch bis Zentral- ladinisch. Anlässlich der 65. Geburtstage von Rosa Kohlheim und Volker Kohlheim herausgegeben von Andrea Brendler & Silvio Brendler. Mit einem Geleitwort von Ernst Eichler. 863 s. Hamburg: Baar-Verlag 2007. (Lehr- und Handbücher zur Onomastik 2.) ISBN 978-3-935536-65-3.

Som en hyllning till de äkta makarna Rosa och Volker Kohlheim har de äkta makarna And- rea och Silvio Brendler utgivit en handbok över personnamnsskicken inom 77 europeiska språk, beskrivna i 77 alfabetiskt uppställda uppsatser, vilka beskriver läget i dag och den historiska utvecklingen. I ett »Geleitwort» av Ernst Eichler tecknas makarna Kohlheims gärning som person- namnsforskare. I inledningen, av Silvio Brendler, ges kortfattade upplysningar om bokens syfte och uppställning, och de i boken behandlade språken räknas upp efter språkfamiljer. Brendler karakteriserar boken som ett uppslagsverk, som skall göra uppgifter om »eine re- präsentative Auswahl an sprachspezifischen Personennamensystemen» tillgängliga för forskare och en vidare allmänhet. De enskilda uppsatserna är skrivna av en lång rad specialister. De nordiska bidragen är för- fattade av Eva Villarsen Meldgaard (danska), Sirkka Paikkala (finska), Anfinnur Johansen (färöiska), Guðrún Kvaran (isländska), Botolv Helleland (norska), Samuli Aikio (samiska) och Eva Brylla (svenska). Av språk som fått officiell status i något nordiskt land saknas grön- ländska, meänkieli (tornedalsfinska), romani och jiddisch. Artikeln om finskt personnamnsskick behandlar inte förhållanden i Sverige och Norge och artikeln om svenskt personnamnsskick inte förhållanden i Finland. Författarna har förstås prioriterat att skildra förhål- landena för den stora majoriteten namnbärare, men ändå kan man beklaga att moderna riks- gränser så lätt kan komma att styra framställningen. Europäische Personennamensysteme är en rik källa att ösa ur för upplysningar om personnamn i vitt skilda språk. Det är en imponerande bedrift att ha sammanfört så många kva- lificerade bidrag i ett sammanhang. På grund av artiklarnas skiftande uppläggning och fakta- urval är det dock i viss mån vanskligt att systematiskt samla uppgifter kring ett visst tema. 171- rec (page).fm Page 183 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Men det är ändå lätt att slås av likheter och olikheter. En likhet är hur nära personnamnens utveckling hänger samman med den allmänna historiska utvecklingen – vilket förstås är som mest uppenbart bland minoritetsspråk eller före detta minoritetsspråk, vilka utgör den stora merparten av de behandlade språken. Man kan också slås av hur vanligt det är att släktnamn, på olikartade sätt, grundar sig på ortnamn och topografiska ord. Lennart Ryman

Folkkultur i fokus. Tretton jubileumsföreläsningar. Redaktör: Maj Reinham- mar. 156 s. Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur 2009. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 106.) ISBN 978-91- 85352-79-1.

I samband med att Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur fyllde 75 år hölls under 2007 två symposier med offentliga och populärvetenskapliga föreläsningar, och nu har tretton av de fjorton föreläsningarna publicerats i en skrift med titeln Folkkultur i fokus. Fö- redragshållarna representerar forskningsdiscipliner som på olika sätt kommer i kontakt med begreppet folkkultur. I förordet tar preses Lennart Elmevik upp problemet med att definiera folkkultur, vilket många av föreläsarna har tagit fasta på och i sina artiklar aktualiserat för att på olika sätt belysa hur begreppet har använts tidigare och i vissa fall hur det används eller inte används idag. Birgitta Svensson skriver att inom etnologin används inte begreppet folkkultur längre, det har till stor del ersatts av kulturell identitet, och därför försöker hon istället beskriva de tre begreppen svensk, folk och kultur genom att visa hur forskningen har gått från särartstän- kandet till likhets- och mångfaldstänkande. Även Ulf Palmenfelt, Bo Lindberg och Nils- Arvid Bringéus diskuterar på olika sätt innehållet hos begreppet folkkultur, antingen genom att dela upp det i folk och kultur och analysera delarna var för sig, eller genom att se hur begreppet har använts tidigare, när det uppstod och hur det har utvecklats eller till och med för- svunnit. De flesta andra föredragshållarna har istället för att diskutera begreppet folkkultur för- sökt visa hur deras ämne speglar folkkultur. Lars-Gunnar Larsson belyser begreppet folkkultur ur uralisk synvinkel och tar exempel från dikter, epos och samiska bruksföremål. Han visar också att folkkulturen kan vara ett viktigt verktyg för att markera nationalitet och tillhö- righet. Lena Johannesson beskriver i sin artikel hur folkkonsten har behandlats något styv- moderligt inom konstvetenskapen och hur det idag ligger ett slags romantiskt skimmer över begreppet som sådant, samtidigt som hon undrar vad det finns idag som kommer att karak- täriseras som folkkultur i framtiden. Bengt af Klintberg vill uppmärksamma läsaren på vilka folkkulturskatter det finns bland Kungl. Gustav Adolfs Akademiens utgivna skrifter. Olle Edström tar Evert Taube som ett exempel på något som härstammar från det folkliga i mu- siken, även om en folkvisa per definition saknar en känd upphovsman (s. 143). Anders Hult- gård försöker definiera folkreligion och ger som exempel husgudar och traditionen med korngudar som man bar runt på fälten för att välsigna skörden. I samband med dessa korngudar tar han upp sakrala ortnamn (s. 110 f.) med hänvisning till Per Vikstrand. Torkel Jans- son har koncentrerat sig på studiet av folklivsforskning inom historieforskningen, och han tar upp olika typer av folkrörelser. Till folkrörelserna räknar han fackföreningsrörelsen och religiösa rörelser, men också ståndscirkulation och emigrationen till Amerika. Bo Gräslund tar ett lite annorlunda grepp, han tar aldrig ställning till begreppet folkkul- 171- rec (page).fm Page 184 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

tur, utan beskriver istället hur människan under järnåldern levde. Han konstaterar dock att dagens människa nog skulle se den tidens kultur som väsensskild från dagens kultur. Av särskilt intresse i vårt sammanhang är Svante Strandbergs artikel där han tar upp folkkultur i samband med ortnamn. Han använder folkkultur om de företeelser som inte är ytt- ringar av högreståndskultur (s. 117) och konstaterar att svenska ortnamn i stor utsträckning måste anses vara uttryck för folkkultur. Det finns många exempel på äldre ortnamn som uttrycker olika folkliga aktiviteter, t.ex. Sorkvallen (s. 120) och bynamnet Avla i Gåsinge-Dill- näs sn i Sörmland som sannolikt är ett gammalt namn på en sjö där fiskafänget har varit gott (s. 121). Han diskuterar även önamnet Fifång (s. 120) utanför Trosa som troligtvis syftar på tillvaratagandet av vrakgods efter förlista fartyg. Särskilt lätt är det att se kopplingen till folkkulturen i namn som anknyter till folksägner, t.ex. Glysas grav, Jättens tvålkopp och Ramun- derberget; det sistnämnda står i samband med den nordiska sagogestalten Ramund (s. 123). Strandberg nöjer sig inte med enbart de äldre namnen utan tar också upp modernare namn såsom Ackis för Akademiska sjukhuset i Uppsala och Snobbrännan för ett promenadstråk i Kungsträdgården (s. 120); dessa namn betraktar han som folkliga men inte som vittnesbörd om folkkultur. Lars-Erik Edlund skriver i sin artikel om dialekterna och folkkulturen att studiet av dialektala ord kan ge »spännande perspektiv på äldre tiders folkkultur och på svunna kunskapssamhällen» (s. 136). Som exempel lyfter han bland andra fram orden nork, som betecknar den minsta typen av vik och som troligtvis har lånats in i samband med jakt av alfågel (s. 135 f.), och tåning, i uttrycket »sprang taninga» vilket verkar betyda att man springer mellan barfläckar där snön har smält om våren för att snabbare ta sig fram när man jagar tjä- der (s. 127). Avslutningsvis vill jag understryka det intressanta och viktiga i att ett samfund som Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur reflekterar över vad som egentligen ligger i dess eget namn och på ett spännande sätt presenterar olika berörda forskares åsikter i frågan. Elin Pihl

Staffan Fridell: Ortnamn i stilistisk variation. 166 s. Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur 2006. (Acta Academiae Regiae Gus- tavi Adolphi 95.) ISBN 91-85352-67-5.

Att ortnamn kan ha två eller flera samexisterande, till formerna helt skilda varianter som funnits över tid, är något som varje ortnamnsforskare väl känner till. Hur har dessa varianter uppstått, och varför upprätthålls varianterna inom språksamfundet? Staffan Fridells monografi Ortnamn i stilistisk variation söker ge oss svar på sådana frågor. Fridells monografi är det framgångsrika resultatet av ett tvåårigt av Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond finansierat projekt. Men frågor rörande varierande ortnamnsformer vid varandras sida har intresserat förf. under lång tid. I Fridells tidiga uppsats om namnen på -ryd i Sunnerbo härad i NoB 75 (1987; s. 136) berörs problemet och hänförs snarast till skillnader mellan tal och skrift, och i en senare artikel, om Gästre och Gæstilren i OUÅ 2004 (s. 42) aktualiseras återigen dessa frågor. Så småningom har de varierande formerna av förf. snarast kommit att relateras till en stilistisk variation. Detta klargörs tidigt i monografin, där en teoretisk anknytning görs till det man efter sociolingvisterna Edward Finegan och Douglas Biber skulle kunna kalla registervariation (eng. register variation). Utan att ägna de teoretiska frågorna alltför stor uppmärksamhet, fastslår Fridell att namnen kan hänföras till tre stil- 171- rec (page).fm Page 185 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

nivåer, högstil, mellanstil och lågstil. Man frågar sig redan här hur det ställer sig att utifrån ett äldre källmaterial avgöra vilken stilnivå namnen tillhör. »I vissa enstaka fall kan det vara svårt att göra det, men källmaterialet ger ändå oftast någon form av vägledning och de val jag har gjort är nog i allmänhet okontroversiella» (s. 13), konstateras helt kort. Nog kan jag tycka att förf. både hade kunnat belysa komplexet tal–skrift mer ingående och hade kunnat resonera utförligare om den företagna stildifferentieringen, men Fridell är uppenbart ivrig att utan alltför långa preludier komma in på sin empiri. Och vad gäller den delen av under- sökningen arbetar han sig – det skall understrykas – målmedvetet igenom en stor och i många fall spretig empiri på ett mestadels mycket förtroendeingivande sätt. Dessförinnan har han i avslutningen av det första kapitlet, också det kortfattat, visat hur han principiellt ser på fonologisk förändring i syntaktisk kontext (detta sker under rubriken Lexfrasreduk- tion, s. 15 f.), ellipsbildning, analogi och restitution (s. 16 ff.). Huvuddelen av studien utgör hans genomgång av namnen, vilken sker i kap. 2 om cirka 110 sidor. Såsom empiriskt material har valts ortnamn i Småland, och för att få långa sviter av namnbelägg har han valt sådana namn som är belagda senast på 1500-talet och som har senare upptecknande former. Namn som uppvisar en intressant variation har medtagits, i första hand »gäller det namn där uttal och nutida skriftform skiljer sig väsentligt och oför- utsebart» (s. 19). Detta innebär, som förf. framhåller, att ett empiriskt material valts »för att illustrera och konfrontera mina teorier och hypoteser, snarare än att dra slutsatser utifrån ett insamlat empiriskt material» (ibid.). Riktigt hur dessa bakomliggande teorier och hypoteser tar sig ut framgår inte klart, om nu inte menas att de inledande ställningstagandena i boken utgör denna grund. En undersökning där slutsatser mer förutsättningslöst dragits ut- ifrån ett konkret empiriskt material, hade, som jag ser det, i hög grad kunnat försvaras som en alternativ uppläggning. Vissa namntyper, såsom namnen på -hult, har väsentligen lämnats utanför denna studie, även om det för också dessa finns ett betydande avstånd mellan dialekt- uttal och skriftformer – men för dessa namn bedöms variationen tydligen vara »förutsägbar enligt relativt enkla fonetiska regler» (ibid.). I de enskilda analyserna redovisas skriftformer och uttalsformer liksom (mestadels kortfattat) härledning, varefter förf. schematiskt visar vilka former som enligt hans bedömning är, i förekommande fall, högstils-, mellanstils- och lågstilsformer. Generellt tycker jag att fast- ställandet av vad som skulle vara mellanstilsformer känns mest problematiskt. Också vad gäl- ler enskilda analyser kan man göra andra bedömningar, men det är ju inte så anmärknings- värt när så många olika namnformer skall diskuteras. Några exempel på frågor som infinner sig vid läsningen skall redovisas. På flera ställen har enskilda namnformer inplacerats i schemat som högstils-, mellanstils- eller lågstilsfor- mer, och man frågar sig naturligtvis varför så är fallet. Detta gäller, för att ta ett exempel, Haungzhestra/Haugzhestra i förbindelse med Hagshestra (s. 58). En kommentar till dessa senare skriftformer hade i varje fall inte skadat. Man frågar sig också hur man kan styrka att Hampnadt och Hampnedt 1599 av Hamneda (s. 61) varit hyperkorrekta stavningar utan motsvarighet i uttal. Kan påståendet om »det slående och affektiva, ja nästan komiska, i uttalet» Gnoks av Gnosjö (s. 51) på något sätt styrkas? Det talas i förbindelse med namnet Götskögle (s. 56) om förekomsten av ett äldre, numera försvunnet dialektdrag gh > f, något man gärna hade sett styrkt med hjälp av paralleller. Detta är exempel på frågor som inställer sig vid läsningen. Det skall dock först som sist sägas att det inte rör sig om några särskilt all- varliga invändningar utan mer är randanteckningar gjorda av en nyfiken läsare. Mera undrande är jag då inför ett par andra, mer grundläggande förhållanden. Skall man exempelvis, som förf. tycks mena, tänka sig att språksystemet med någon sorts automatik har ett behov av att stildifferentiera? Fridell hävdar explicit att »det förefaller finnas ett generellt behov av att stildifferentiera ortnamnsformer» (s. 128). Och så här heter det exempelvis 171- rec (page).fm Page 186 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

i förbindelse med Kulltorp (s. 83): »Det verkar närmast som om formen Kullarp har bildats för att fylla ett behov av stildifferentiering i ett läge där dialektformen och högspråksformen legat alltför nära varandra.» Nu förekommer det ju trots allt en del fall där t.ex. högstilsfor- men tagit över och lågstilsformen försvunnit, såsom i Ljuder (s. 87), så tvingande kan stildifferentieringen i varje fall inte vara. En härmed förknippad fråga som egentligen inte diskuteras av förf. är hur många stilvarianter som samtidigt kunnat existera av ett ortnamn, och hur de olika namnbrukarkretsarna konkret såg ut. I samband med Algutsboda (s. 19 f.) sägs explicit att fem stilvarianter sannolikt existerat parallellt med varandra sedan 1400-talet. Och för Rudu visar enligt förf. upp- teckningarna fyra olika stilnivåer (s. 97). Och hur många stilvarianter skall man tänka sig be- träffande det komplicerade Skvagerfall med dess många former (s. 104)? Fridell säger inledningsvis om den stilistiska variationen att den är »funktionellt styrd och beror på kommu- nikationssituationen i vid bemärkelse (syfte, ämne, relation mellan sändare och mottagare, grad av gemensam kontext, möjlighet att planera språkproduktionen, formalitetsgrad). Vissa typer av situationer favoriserar (eller kräver) ett tydligare uttryck, vilket gynnar språkvarian- ter som är utförligare och mer explicita, medan andra kommunikativa situationer tvärtom favoriserar (eller kräver) ett snabbare och därmed enklare språk. Inte minst är graden av gemensam kontext mellan sändare och mottagare viktig här. Finns det en gemensam referens- ram kan det språkliga uttrycket vara kortare och enklare. [---] Saknas gemensam kontext måste det språkliga uttrycket vara tydligt och därmed explicit och mer komplext» (s. 10 f.). Jag får vid min läsning av boken tyvärr inte grepp om de fyra eller fem olika kommunika- tionssituationer som konkret har funnits och som alltså enligt förf. skulle ha motiverat behovet av stilistisk variation med fyra eller fem samtidigt existerande, till formerna skilda varianter av ortnamnet. Hur såg egentligen de språkbrukarkretsar ut som behövde detta omfattande register? I detta avseende hittar jag inga helt klargörande resonemang i monografin. Intressanta och viktiga frågor såsom den om olika skrivares (utifrån kommande skrivares, lokala skrivares) kännedom om »stilvariationskoden» och hur detta speglas i källmaterialet antyds i slutdiskussionen (s. 147 f.), liksom frågan om stildifferentieringens eventuella förut- sättning i en skriftkultur (s. 149). Också beträffande dessa spörsmål hade förf. kunnat föra resonemangen vidare. Även om en del både teoretiska och metodologiska viktiga frågor kvarstår obesvarade ock- så efter läsningen av Staffan Fridells monografi Ortnamn i stilistisk variation, skall förbe- hållslöst framhållas att förf. i boken med stöd i ett material han suveränt behärskar, belyst viktiga frågor hur och varför flera samexisterande varianter av ett ortnamn genom århundra- den bibehålls inom ett språksamfund. Han har därmed lagt en stabil grund för all framtida diskussion på området. Lars-Erik Edlund

Glossarium till medeltidslatinet i Sverige. Supplement. a–Zweuicus. Av Eva Odelman. 83 s. Stockholm: Riksarkivet 2009. ISBN 91-88366-58-8.

Ett storverk är fullbordat! Det latinska glossariet som påbörjades av Ulla Westerbergh med häfte 1 1968 fortsattes av Eva Odelman med 11 häften 1969–2002 och har nu också avslu- tats av Eva Odelman med ett supplementhäfte 2009. Ett fyrtioårigt arbete är därmed till än- da. När man bläddrar sig igenom ordboken inser man lätt att det är en enorm insats av både arbete, tålamod och klokskap från Eva Odelmans sida som har fört detta arbete i hamn. Att Eva Odelman i så hög grad har satt sin prägel på ordboken gör också att den ger ett ovanligt 171- rec (page).fm Page 187 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

homogent intryck. Man får hoppas att forskarsamhället förstår att till fullo uppskatta denna insats i vetenskapens tjänst. Sedan länge känner de flesta forskare till att detta är ett mycket användbart arbete. Som namnintresserad fäster man sig i förstone kanske främst vid uppslagsorden med stor bokstav. Hit hör månaders och vissa kyrkliga högtiders namn. Hit räknas också titlar på litterära verk från medeltiden. De senare vore värda ett eget kapitel. Men låt oss gå vidare till beteckningar för personer och orter. Det är en smula ovanligt att namnmaterialet och det övriga ordförrå- det samsas i en och samma ordbok. Detta är dock här mycket praktiskt, eftersom namnen i latinsk språkdräkt ofta är svåra att genomskåda och skilja från det övriga språkmaterialet. De uppslagsord som kan föras tillbaka på personnamn och personbeteckningar är relativt få. Här kan dock nämnas Benedictinus ’benediktinsk, härrörande från påven Benedictus XII’, Mosaicus ’mosaisk, som tillhör (påminner om) Moses’, och Nicolaita ’nikolait (medlem av kättersk sekt, uppkallad efter diakonen Nikolaus)’. Tillnamn skymtar bakom Hussita ’an- hängare till Jan Hus’ och Hussiticus ’hussitisk, hörande till Jan Hus anhängare’, Lutherosus ’lutheran’ och Luther(i)anus (Luter-, Lutter-) ’luthersk, lutheran’ samt Guelfi ’guelfer’ (kejsarfientligt parti i Italien; går tillbaka på namnet för den tyska släkten Welf). Här finns också ett par termer med anknytning till mytologiska namn, t.ex. Bacchicus ’tillhörande guden Bacchus, bacchisk’ och Scyllanus ’sådant som hör till Skylla, blindskär, faror’. Två andra personbeteckningar är Humiliati ’humiliaterna’ (’de ödmjuka’), ’religiöst brödraskap’ och Nazaraeus ’nasir’ (av ett hebreiskt ord med betydelsen ’invigd’, ’person vigd åt Gud’). I Glossariets ortnamnsanknutna material intresserar framför allt de lemman som avser svenska förhållanden. Själva landet betecknas Suecia (Suacia, Suechia, Suesia, Suessia, Suethia, Suetia) men även Suedia. Suecia kan också beteckna ’Svealand, Uppsverige’. Adjek- tivet svensk motsvaras av en mängd former och varianter, såsom Suecanus, Suecianus (Sueti- anus), Suenensis (Suenencis), Suenicalis, Suenicus, Suericalis, Sueticus, Suetiensis, Sueuicalis, Sueuicanus och Sueuicus (Zweuicus). Suenicus kan också beteckna ’svenska språket’. Kombi- nerat som adjektiv ’svensk’ och substantiv ’svensk’ används Suecus (Suechus), Sueus, Suenus (Suwenus) och Sueuus; Sueus, Suenus och Sueuus kan också översättas med ’svear, upp- svenskar’. Sueones betyder ’svear, svenskar’. En särskild betydelse ’född i Sverige’ kan ses i Suecigena. Liknande betydelser poppar också upp vid andra ord. Scythae betecknar såväl ’skyter’ som ’svenskar’ och substantivet Gothia står stundom för ’Sverige’, även om det främst har inne- börden ’goternas land, Götaland, Östergötland’. Adjektivet Gothicus har innebörden ’svensk’ men också ’gotisk, götisk, östgötsk’. Härmed hör samman Gothialis ’götisk, östgötsk’ och Gothi (Gutti), som betyder ’goter, götar, östgötar, svenskar’. Vi går över till de svenska landskapens namn. Landskapet Dalarnaheter Ualles (ett lemma som också kan beteckna klostret Mariental i Estland). Uallensis betyder ’dalkarl’ och för ’morabo’ finns beteckningen Morensis. Beträffande Gotland märks Gutenses och Guti i betydelsen ’gotlänningar’ och Gutensis (Gottensis, Gothensis) ’gotländsk’. Den senare betydelsen har också Gotenensis. Vid Hälsingland kan noteras Helsingus ’hälsing’ och Helsingonicus, Helsingonius ’från Hälsingland’. Beträffande Öland betecknar Oeningus en ’ölänning’. Ös- tergötland aktualiseras inte bara med de nämnda Gothia, Gothialis och Gothicus utan också genom Östgoticus ’östgötsk’. Huvudstaden framträder i Holmensis ’stockholmsk, som hör till Stockholm’. Från Decem heræth finns en hänvisning till Decem prouinci(a)e, som kan beteckna både ’Tiohärad(s lagsaga)’ i Småland och ’Tiundaland’ i Uppland. Smålandfår också representeras av Nouauallis (Noueuallis) som avser ’Nydala (kloster)’ och Noueuallensis ’tillhö- rande Nydala (kloster)’. Låt oss gå över till våra grannländer i Norden. Danmark har på latin beteckningen Dacia (som också kan beteckna Norden). Dani betyder ’danskar’ och adjektivet Dacianus står för 171- rec (page).fm Page 188 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

’dansk, som hör till Dacia’. Till Norge hör Normannus (Norrmannus), som betyder ’norrman’ och Noricus, som betyder ’norrman, norsk’ och även ’norska språket’ samt Noricanus ’norsk’. Hit hör också Baggo ’norrbagge’. Till Finland hör Finnones ’finnar’ och Finnonicus ’finsk’. Sammanfattande om invånare i Norden används Nordmanni ’nordmän’. Om vi går ut i Europa hamnar vi först i Estland, där Reualis (Renalis) och Reualiensis betecknar ’revalsk, från Reval (nu Tallinn)’. Osiliensis (Oziliensis) betyder ’från Ösel’. Vi går vidare till Ryssland. Rutenus (Ruthenus, Rytenus) betyder ’ruten (tillhörande keltiskt folk)’ men också ’ryss’. Betydelsen ’rysk’ finns också hos Rutenicalis och Rutenicus. På tyskt område finner vi Teutonicus (Teuthon-, Teuthun-, Theut(h)on-, Theutun-) ’tysk’, ’tyska språket’ men även ’teutonisk, germansk’. Formerna Lubicensis (Lubecensis, Lybicensis, Lybycensis) betyder ’lybsk, från Lybeck’. Mecklenburg åsyftas med Magnopolensis (Magnipo- lensis) och Magnopolitanus ’från Mecklenburg’. Hit för vi också Friso ’fris (person från Fris- land)’. Floden Rhen skymtar i Rhenensis (Renensis, Rinensis) ’rhensk’. Ön Rügen åsyftas i Ruianus (Roianus, Ryanus) med innebörden ’från Rügen’. Staden Köln framträder i Coloni- ensis ’från Köln’ och staden Stralsund i Sundensis (Zundensis) ’i (från) Stralsund’. Det franska området är väl representerat. Man bör väl börja med lemmat Gallicus ’gallisk’. Francigena betyder ’fransman’. Andra lemman som pekar på det franska området är Fonte- nensis ’(munk) från Fontenay (i Bourgogne)’, Gandauensis (Gandeuensis) ’från Gent’, Pope- rensis ’från Poperinghe (i Flandern)’, Turonensis (Thuronensis) ’från Tours’. Så har vi klos- terordnarna: Carthusanus, Carthusiensis (Cartusiensis) ’kartusian, eg. från dalen La Chart- reuse’, Cisterciensis (Cystersiensis, Sistersiensis) ’från Citeaux’, Clarauallis ’från Clairvaux’, Cluniacensis ’från Cluny’ och Praemonstratensis ’eg. från Prémontré’. Spanien aktualiseras av Hispanus ’spansk’. Italien träder oss till mötes i Italicus ’italisk, från Italien’. Hit hör också Sabinensis ’sa- binsk, från Sabina’. Här bör också nämnas de Orbe och andra former av substantivet urbs ’stad’, som syftar på Rom, t.ex. Urbs uetus ’Orvieto’, eg. ’den gamla staden’. Centralt i sammanhanget är Romanus (Rhomanus) ’romersk, romare’ och Romicola ’invånare i Rom, romare’ liksom Romipeta ’romfarare, pilgrim till Rom’. Kanske skall vi också föra Uandali ’vanda- ler’ hit. Till Grekland hör Graecus ’grekisk’. Rumaniensis betecknar ’ett slags grekiskt vin (från Napoli di Romania på Morea)’. IPalestina träffar vi på Hierosolymitanus ’som hör till eller är från Jerusalem’ och vi når ända till Egypten genom (A)egyptiacus ’olycksdag (eg. egyptisk dag)’. Därmed har vi tagit steget in i arabvärlden. Här möter vi Saraceni ’saracener, araber, muslimer’, Saracenicus (även Sarracen-) ’saracensk, arabisk, muslimsk’. Agareni står för ’saracener, muslimer’, eg. ’Hagars barn’. Från Turkiet känner vi Teucri (Theucri), som kan betyda ’trojaner’ men också ’turkar’. Hit hör också Turcus (Thurc-) ’turk’. Slutligen har vi också Tartari ’ta[r]tarer, urspr. om mongoler, senare om asiatiska folk i allmänhet’. Materialet visar en klar tendens till variation, då det gäller formerna. Detta framgår tydligast då det gäller ord för ’Sverige’ och ’svensk’, där variationen är mycket kraftig. Det är tan- keväckande att medeltidens latinkunniga svenskar inte visar någon större strävan till norma- lisering av sin stavning av de latinska namnformerna. Det här presenterade namnförrådet ger en liten uppfattning om vårt lands plats i världen. Vi ser att så fort vi kommer bortom de tyska och franska områdena minskar kontakterna drastiskt. Det visste vi i och för sig redan förut, men här får vi ännu en bekräftelse på att det förhåller sig så. Per-Axel Wiktorsson 171- rec (page).fm Page 189 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Erzsébet Győrffy: Similarities and dissimilarities between Swedish and Hun- garian hydronyms. 50 s. Uppsala: Uppsala universitet 2008. (Namn och sam- hälle 22.) ISBN 978-91-506-2016-0.

Den ungerska forskaren Erzsébet Győrffy var under en period gästforskare vid Seminariet för nordisk namnforskning vid Uppsala universitet. Ett resultat av denna vistelse är den nu utkomna studien där Győrffy jämför svenska och ungerska hydronymer. En viktig utgångs- punkt för jämförelserna är en analysmodell som utvecklats av namnforskaren István Hoff- man, och Győrffy inleder därför med en genomgång av den terminologi som Hoffman an- vänder. Därefter jämför hon det svenska och det ungerska vattennamnsskicket med avseende på bildningssätt, bakomliggande namngivningsmotiv och strukturella förändringar som namnen kunnat genomgå. När det gäller namngivningsmotiven uppvisar de båda systemen stora likheter. Det är vanligt att namnen utgår från vattnets karaktär, lokalitetens läge och form, olika bottenför- hållanden och växtligheten och djurlivet på platsen. Som exempel kan nämnas Közep-ér ’middle brooklet’ och Mellomsjön, Bükk-patak ’beech brook’ och Ek(e)sjön, Köves-to ’stony lake’ och Sandsjön (s. 17). Jämförelsen mellan de svenska och de ungerska namnens bildningssätt visar naturligt nog på större skillnader. Detta gäller dock främst de avledda namnen (morphematic constructions med Győrffys terminologi), där det finns skillnader både vad gäller suffix och huvudord. De ungerska hydronymerna bildas med hjälp av två suffix, -s och -d ~ -gy (s. 27). Dessa fogas till substantiv som ofta åsyftar växter och djur. Exempel på avledda ungerska namn är Almás (almá ’äpple’ + -s) och Disznód (disznó ’svin’ + -d). I de svenska namnen är antalet suffix betydligt fler, och dessa har kunnat läggas även till verbalstammar. När det gäller de sammansatta namnen (syntactic constructions) är likheterna större. Både i de ungerska och i de svenska namnen är det vanligen en attributiv bestämning som har fo- gats till ett huvudord. Bestämningen är ofta av kvalitativ karaktär, som i Nagy-tó ’den stora sjön’ och Bredsjön (s. 21). Kvantitativa bestämningar finns (t.ex. Sju strömmar) men är ovanliga. Possessiva bestämningar är lättare att hitta exempel på både bland ungerska och svenska namn (t.ex. Zakariás pataka ’Zakariás bäck’ och Hallbosjön). Något som tycks skilja de ungerska och de svenska vattennamnen åt är att dehydronymiska bildningar (som Mörtsjöbäcken) är betydligt vanligare i Sverige (s. 24). Győrffy verkar vilja förklara detta med att de geografiska förutsättningarna skiljer sig åt mellan de två länderna. En annan skillnad är att det är svårt att hitta ungerska exempel på uppkallelsenamn. Detta kan dock bero på att denna typ av namn än så länge inte är närmare undersökt på ungerskt område. Metonymiska och metaforiska namn finns det däremot gott om i båda länderna. De strukturella förändringar som namnen kan genomgå uppvisar stora likheter på båda språkområdena, med processer som ellips, reduktion och epexeges. Svårigheterna med att av- göra vad som är den ursprungliga namnformen och vad som är resultatet av sekundära ut- vecklingar är med andra ord något som både svenska och ungerska namnforskare brottas med. Något som den ungerska namnforskaren dock på ett annat sätt än den svenska måste ta hänsyn till är frågan om olika språksubstrat och om inlånade namn som resultat av kontakter med andra språkgrupper. För en svensk namnforskare erbjuder Győrffys studie en intressant inblick i det ungerska vattennamnsskicket och i vad som skiljer detta från det svenska. Tyvärr är boken ganska svår- överskådlig; ett avslutande kapitel där likheter och olikheter mellan de båda systemen sam- manfattats skulle ha underlättat för läsaren. Bland de många viktiga frågor som Győrffy lyfter fram saknar jag också en diskussion kring hydronymernas ålder i de båda länderna. Denna 171- rec (page).fm Page 190 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

komplexa fråga är förstås inte lätt att ta sig an, men är av stort intresse vid jämförelsen av de två vattennamnsskicken. Kristina Neumüller

Rita Heuser: Namen der Mainzer Straßen und Örtlichkeiten. Sammlung, Deutung, sprach- und motivgeschichtliche Auswertung. XIII, 675 s., två kartor, en CD-skiva. Stuttgart: Franz Steiner Verlag 2008. (Geschichtliche Lan- deskunde 66.) ISBN 978-3-515-08574-8.

Rita Heusers omfångsrika verk om gatunamn och övriga ortnamn i Mainz lades fram som en doktorsavhandling i tysk filologi vid Mainz universitet 2004 och publicerades 2008 i serien Geschichtliche Landeskunde. Boken har följande huvuddelar: Inledning (s. 1–73), namnbok (s. 75–521), utvärdering (s. 523–628), litteraturförteckning (s. 629–675). Dessutom finns på s. 676 och 677 utsnitt av kartor över centrala Mainz. Bokens huvuddel, namnboken, är en uppslagsbok där förf. presenterar och tolkar alla i källmaterialet förekommande toponymer i Mainz från tidig medeltid fram till idag. CD-skivan ligger i en plastficka på insidan av bokens bakre pärm. När man öppnar skivan presenteras en översikt över dess innehåll: Namnbok, historiska kartor, källförteckning och en bruksanvisning. Att kunna kopiera filerna med kartor, namnbok och källförteckning till sin dator är en stor fördel för den som vill använda Heusers verk för vidare forskning kring Mainz historia och stadens toponymer. Namnboken på CD-skivan är bra att ha som komplement till den tryckta boken, eftersom man kan göra sökningar i pdf-filen. Filen har samma innehåll som namnboken i den tryckta boken. I den tryckta boken finns namnboken på s. 85–521. På CD-skivan öppnas namnboken som en pdf-fil omfattande 476 sidor, s. 1–476. Namnboken har alltså olika sidindelning och olika sidnumrering i pdf-filen jämfört med den tryckta boken, pagineringen i pdf-filen hade därför med fördel kunnat utelämnas. Förteckningen över det rika källmaterialet finns endast på CD-skivan, i den tryckta boken ges på s. 80–83 bara en beskrivning av urvalet av källor och en översiktlig värdering av olika typer av källor. Källförteckningen på CD-skivan består av en pdf-fil på 52 sidor. I filen presenteras alla tryckta och otryckta källor som Heuser hämtat sitt namnmaterial från. Som hon påpekar är källmaterialet mycket rikt. Det består framför allt av urkunder, stadsböcker, förteckningar över stadens invånare, förteckningar över jordegendomar, reseberättelser och beskrivningar av staden. Viktigast som källmaterial är, skriver Heuser, urkunder från Mainz många kyrkliga institutioner. I CD-skivans avdelning med historiska kartor ges en kort beskrivning av varje karta. Det är totalt nio stycken, den äldsta från år 1575, den yngsta från 1897. Kartorna finns som bild- filer i jpg-format, och de återges med fullt acceptabel skärpa. Däremot saknas på CD-skivan de båda moderna stadskartor som finns s. 676 och 677 i boken. Tyvärr är kartorna i boken av dålig kvalitet. Den ena, Stadtplan Mainz 2005 (Bollmanplan), ger visserligen en schema- tisk överblick över innerstadens kvarters- och gatunätsstruktur, men namnen på kartan kan man i flera fall knappt läsa utan förstoringsglas. I den tryckta boken ges på s. 34–73 en relativt omfattande beskrivning av staden Mainz historiska utveckling, kulturellt, religiöst, ekonomiskt, politiskt och geografiskt, från förro- mersk tid fram till slutet av 1900-talet. Det är en intressant översikt och allmän beskrivning av stadens historiska utveckling och utbyggnad i olika geografiska områden. Ett mycket stort antal ortnamn nämns i framställningen, de utreds dock inte närmare i denna del av boken. 171- rec (page).fm Page 191 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

I den tryckta bokens huvuddel, namnboken, presenterar och tolkar förf. de i källmateria- let förekommande toponymerna. Namnboken är indelad i två delar, en för ortnamn (Orts- namen) och en för mikrotoponymer. Begreppet ortnamn används i namnboken för de 13 namn som betecknar samhällen kring Mainz. Dessa namn behandlas på namnbokens sju första sidor. De övriga 440 sidorna i namnboken ägnas åt mikrotoponymerna. Dessa är av många slag – naturnamn inom staden, namn på områden och namn på typiskt urbana före- teelser såsom gator, torg, byggnader, portar m.m. Att dessa presenteras under den sammanfattande rubriken mikrotoponymer är förståeligt, eftersom dessa typer av namn i en tät urban miljö inte sällan hänger ihop intimt, men den omfattande namnboken är svåröverskåd- lig, en indelning av mikrotoponymerna i undergrupper hade varit önskvärd. Namnboken innehåller uppskattningsvis omkring 1 800 namn. En sökning i pdf-filen gav att runt 1 400 av dessa är markerade med tecknet för historiska namn. En mycket stor andel av namnen i namnboken är alltså inte längre i bruk. Namnen förtecknas som uppslagsord i bokstavsordning, dock inte i strikt bokstavsordning. Flerordiga namn som börjar med preposition placeras efter sitt huvudord, prepositionsnamnet An der Goldgrube (’vid guldgru- van’) hittar man alltså under bokstaven g. Flerordiga namn som börjar med fristående adjek- tivattribut ordnas alfabetiskt efter adjektivet, om adjektivet i nutida muntligt eller officiellt bruk används i en stelnad form. Däremot placeras namn som inleds med böjda adjektiv efter namnfrasens huvudord. Große Langgasse (’stora Långgatan’) och Kleine Langgasse (’lilla Långgatan’) står därför båda under bokstaven l. Med tanke på att en stor del av namnen i namnboken är historiska och återfinns i olika former och olika syntaktiska sammanhang i källmaterialet hade en mer strikt bokstavsordning troligen inte varit möjlig att genomföra. För varje namn i namnboken anges i rubriken grammatiskt genus, om namnet är historiskt eller i bruk, vilken typ av namn det är (byggnadsnamn, gatunamn, naturnamn, vattendragsnamn etc.) och det dialektala uttalet i fonetisk skrift. Därefter presenteras förekomster i källmaterialet av namnets olika former, var i staden namnbäraren är eller var belägen, vilka tidigare namn som har använts för samma namnbärare och vilka ändringar av namnet som gjorts. Heuser tolkar och analyserar namnet utifrån dess lexikala beståndsdelar och alternativa tolkningar ges. Även arkeologiska fynd vid den namnbärande platsen redovisas. Namn- artiklarna är koncentrerade och omfattar i många fall bara 5–10 rader. De längsta artiklarna omfattar vardera en dryg sida, de behandlar namnen Mainz och Judengasse (’judegränden’). I namnbokens inledning skriver Heuser att syftet är att beskriva stadens onomastiska landskap från tidig medeltid till nutid. Hon inskränker sig dock till Mainz innerstad och har alltså valt att inte ta med ortnamn i de i staden införlivade förorterna, med motiveringen att dessa förorter har en agrar struktur utan typisk urban bebyggelse och med få typiskt urbana namn. Hon väljer också bort gatunamnen i förorternas moderna bostadsområden som präg- las av »die typische Namengebungsmotivik der letzten fünfzig Jahre». Hon skriver att för- orternas namn borde behandlas i en egen undersökning. Det framgår inte hur många av stadens namn som hon därmed har valt att inte ta med i sin undersökning. Att utan bättre motivering välja bort många av de senaste 50 årens gatunamn är en brist i undersökningen – moderna gatunamn och andra urbana namn ger ju sin karaktär till en stads toponymiska landskap och kan ses i perspektiv av sin tid, på samma sätt som många namn från tidigare epoker kan vara typiska för och präglade av sin tid. Namnen i namnboken återspeglar naturligtvis Mainz historia i smått och stort. Många namn har naturliga namngivningsmotiv, som t.ex. gatunamnet Brotgasse (’brödgränden’) från 1300-talet, som betecknar gränden där bagarna fanns och sålde sitt bröd. Namnet Bleiche betecknade på 1200-talet det område som vävarna använde för att bleka linne (bleich ’blek’) och som på 1700-talet byggdes ut som en stadsdel. Namnet lever ännu vidare i gatunamn som Hintere Bleiche och Mittlere Bleiche. På 1500-talet fanns en pannkaksgränd, 171- rec (page).fm Page 192 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Pfannkuchengasse. Att korna vallades till bete genom staden vittnar namnet Kuhgasse (’kogränden’) om, belagt på 1380-talet. Institutioner och byggnader har gjort avtryck i gatunamnen, inte minst Mainz många kyrkliga institutioner. Dessa representeras i gatunamn som Franziskanergasse/Franziskanerstraße, Kapuzinergasse/Kapuzinerstraße och Karmeli- tergasse/Karmeliterstraße, vilka går tillbaka på de kloster som tillhörde fransiskanerorden, kapucinorden och karmelitorden. Bland gatunamnen finns även politiska och ideologiska avtryck från olika epoker. Typiska exempel är Kaiserstraße (’kejsargatan’) från 1887, det år då kejsar Wilhelm I fyllde 90 år och hedrades med ett gatunamn. Namnet Bismarckplatz (’Bismarckplatsen’) är från 1901 och syftar på Tyska rikets kansler Otto von Bismarck, som hade en ledande roll i Tysklands en- ande år 1871. Dessa namn finns kvar än idag. Under Tredje rikets mörka epok 1933–1945 fick i nästan alla tyska städer en central plats eller gata namn efter Adolf Hitler. I Mainz döp- tes Halleplatz (’hallplatsen’, efter den intilliggande stadshallen/stadshuset) om till Adolf- Hitler-Platz 1933. 1945 återtogs namnet Halleplatz som dock 1973 byttes ut mot Am Rat- haus (’vid rådhuset’). Namnet Franklin-D.-Roosevelt-Memorial-Bridge visar tydligt det amerikanska inflytandet i staden i slutet av andra världskriget, inte minst genom den engelska huvudleden bridge. Namnet betecknade en järnvägsbro som amerikanerna byggde i slutet av andra världskriget som ersättning för en bro som sprängts. Bron användes 1945–1946. Berömda tyskar inom kultur och litteratur återfinns självklart i Mainz gatunamn. Förfat- taren Johann Wolfgang von Goethe blev exempelvis hedrad med gatunamnet Goethestraße år 1899, 150 år efter sin födelse. Gatan Kantstraße är uppkallad efter filosofen Immanuel Kant och Sebastian-Bach-Straße efter musikern och tonsättaren Johann Sebastian Bach. I bokens avslutande del, utvärderingen, belyser Heuser materialet ur olika perspektiv; ut- ifrån de lokala dialektala dragen speglade i källmaterialets skriftliga namnformer, utifrån namnens morfologi och huvudleder, utifrån ortnamnskontinuitet i området och utifrån namngivningsmotiv. I avsnittet om morfologi och huvudleder gör förf. inga egna språkliga analyser av namnen i Mainz utan beskriver allmänt hur gatunamn brukar delas in efter morfologiska bildnings- sätt, att namn kan vara komposita med appellativ, ortnamn respektive personnamn som be- stämningsled, »bindestreckssammansättningar», prepositionsnamn osv. Flera fall exempli- fierar hon med gatunamn som inte finns i Mainz. I avsnittet om huvudleder lyfter hon fram att huvudleden Straße i flera tyska städer har genomgått en betydelseförskjutning från ’lands- väg’ till ’stadsgata’ och sedan 1800-talet har ersatt huvudleden Gasse (’gränd’) liksom att huvudlederna Platz och Allee har blivit typiska för moderna städer i och med att trånga gränder har breddats eller försvunnit och att gatunätet har anpassats till moderna förhållanden. Det nästan 60 sidor långa kapitlet om namngivningsmotiv handlar enligt rubriken om motiv för gatunamn, men även andra slags mikrotoponymer behandlas på flera ställen. Heu- ser belyser utifrån äldre gatunamn företeelser av betydelse för stadens utveckling, såsom vat- tenförsörjning, djurhållning, odlingar, kloster, textilhantering, boktryckeri och handel. Namnen i Mainz jämförs med namn som undersökts i andra tyska städer och analyseras ut- ifrån generella förhållanden i medeltida städer. Generellt har sedan 1700-talet flera förändringar skett i namngivningen, och Heuser framhåller olika delar av samhällsutvecklingen som har präglat gatunamngivningen på många håll sedan dess, bl.a. att namnen började styras allt starkare av makthavare och myndigheter, att namngivningen sker genom formella beslut, att namngivning ibland har fått politisk-ideologisk prägling, att berömda personer hedras med memorialnamn, att det blivit allt vanligare att namn inom ett geografiskt område tillhör samma semantiska fält eller kategori. Hon tar också upp namngivning och namnändringar med politisk-ideologisk prägel under Nazi-Tyskland. Även namngivningen i DDR tas upp i ett avsnitt. Utvärderingen är ibland 171- rec (page).fm Page 193 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

mycket generell och berör gatunamn i andra tyska städer och gatunamn i allmänhet och är alltså inte alltid relaterad till Mainz. Framställningen kan i vissa avsnitt därför uppfattas som något ofokuserad.

Rita Heusers bok bör få mycket stort värde för staden Mainz och för alla som intresserar sig för stadens namn och historiska utveckling. Genom sin noggranna genomgång av källmate- rial och detaljerade presentation av stadens alla toponymer har Heuser lagt en grund för vidare forskning utifrån andra perspektiv om namnen i Mainz och givit ett värdefullt bidrag till fortsatt jämförande forskning om urbana toponymiska landskap. Carina Johansson

Kåre Hoel: Bustadnavn i Østfold 8. Idd. Utgitt av Institutt for lingvistiske og nordiske studier, Universitetet i Oslo, ved Margit Harsson. 364 s., 1 faksimil, 1 karta på eftersättsblad, 1 lös karta. Oslo: Novus forlag 2008. ISBN 978-82-7099-498-4.

Projektet Bustadnavn i Østfold (BØ), utgivningen av professor Kåre Hoels (1922–1989) manuskript till en reviderad och kompletterad Østfold-utgåva, baserad på Oluf Ryghs Norske Gaardnavne (18 band 1897–1924), omfattar nu åtta delar, ömsevis redigerade av Tom Schmidt (udda nummer) och Margit Harsson (jämna nummer). Del 1, Hobøl (1994) anmäldes av Gordon Albøge i NoB 83, delarna 2, Skiptvet (1997) och 3, Våler (1999) av undertecknad i NoB 87, del 4, Spydeberg (2001) av Claes Börje Hagervall i NoB 90, delarna 5, Rygge og Moss (2004), 6, Askim (2005) och 7, Tune (2007) av undertecknad i NoB 93, 94 respektive 96. I serien särhålls Ryghs, Hoels och redaktörernas bidrag genom typografiska arrangemang. Urvalskriteriet är fortsatt namnen på permanent bosättning fram till ca 1900. I princip redovisas samtliga belägg äldre än ca 1700, därefter görs ett urval. Av hänsyn till en bredare lä- sekrets och seriens funktion som onomastiskt uppslagsverk ges konsekvent tolkningar av fö- rekommande namnelement, både i simplexnamn och i sammansättningarnas bestämnings- och huvudleder. Nytt för den nu aktuella delen är att vissa namn fått nya uppslagsformer enligt rådande skrivregler för officiellt brukade namn (tillämpade i Statens kartverks huvudserie Norge 1: 50 000), dock i ett fyrtiotal i inledningen redovisade fall med en speciell ny uppslagsform an- passad efter lokalt uttal och skrifttradition. Ett fåtal osäkra skriftformer har åsatts normaliserade uppslagsformer med asterisk (*). Bokens första del redovisar först bygde-, härads- och sockennamnet Idd, som inte kunnat ges någon tillfredsställande tolkning. Därpå redovisas områdets övriga bebyggelsenamn i de båda socknarna Idd och Enningdalen, d.v.s. namn på »matrikkelgårder» med underliggan- de »bruk» och »husmannsplasser». Så följer separata avsnitt om försvunna namn i äldre respektive yngre källor, gamla »bygdenavn», några namn på sågar och några namn på älvar, forsar och fjordar. I den andra delen kommenteras i alfabetisk ordning det topografiska ordförrådet i bebyggelsenamnen, så följer några korta avsnitt om imperativ- och uppkallelsenamn, om skämt- samma och nedsättande namn, om speciella uttalsformer: efterledstryck, kvarstående utlju- dande t i neutrer och diftongering av vokal + g. Ett sista specialavsnitt gäller namn med äldre dativformer. Delen avslutas med litteratur- och källförteckningar, förkortningslistor och en 171- rec (page).fm Page 194 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

redogörelse för ljudskriftssystemet. Till sist följer de fyra registren över ortnamnen i respektive utanför Idd och över anförda ord respektive person- och tillnamn. Som i övriga delar illustreras utgåvan med ett faksimil av Ryghs egna uppteckningar från häradet och med en karta över häradsindelningen i Østfold plus ett löst inlagt topografiskt kartblad i skala 1:50 000 över Idds kommun. Påfallande vid en jämförelse med flera av de tidigare utgivna seriedelarna är att längre resonerande artiklar med utförlig forskningshistorik och flerfaldiga tolkningsmöjligheter näs- tan saknas i föreliggande del, medan relativt korta och okomplicerade artiklar dominerar texten. Delvis beror det väl på kulturlandskapets annorlunda karaktär. Gränsbygden Idd och Enningdal skjuter ned söderut som en kil mellan de svenska landskapen Bohuslän och Dals- land, vilket helt naturligt i åtskilliga artiklar medför referenser till bohuslänskt namn- och ordmaterial, redovisat framför allt i serien OGB. Göran Hallberg

Bent Jørgensen: Danske stednavne. 3. udgave. 357 s. København: Gylden- dalske Boghandel, Nordisk Forlag 2008. (Gyldendals røde ordbøger.) ISBN 978-87-02-06928-0.

Bent Jørgensens danska ortnamnslexikon utgavs i en första upplaga åren 1981–1983 (3 volymer) som Dansk Stednavneleksikon (rec. av Leif Nilsson i NoB 71, 1983, s. 186 ff. och NoB 72, 1984, s. 161). År 1994 utgavs den i ett enda band med titeln Stednavneordbog (StO; rec. av undertecknad i NoB 83, 1995, s. 204 f.). Med titeln Danske stednavne (DSt) har ordboken nu 14 år senare utkommit i en reviderad och uppdaterad upplaga. I sitt förord framhåller förf. (s. 5) att nya forskningsrön givetvis föranlett vissa ändringar i ordboken. Artiklar som Anholt och Tølløse ger exempel på detta. Framställningen om ele- mentet land innehåller en mindre ändring, medan artiklarna om bl.a. -inge, -hem, -lev, -løse och -und har samma utformning som tidigare. Vissa danska ortnamn har sedan 1994 fått nya auktoriserade skriftformer, vilket givit dem ändrad placering i lexikonets alfabetiska ordning. Tre namn med formen Hov i föregående upplaga uppträder i den nyutgivna som Hou (s. 129). DSt innehåller liksom StO en vägledning till god hjälp för bokens läsare (s. 6–16). I denna bruksanvisning påpekar förf. bl.a. (s. 6) att namntolkningarna ger »den betydning navnet kan antages at have haft, da det blev udmøntet». Upplysningen kan möjligen tyckas överflö- dig från fackforskarens synpunkt men framstår vid närmare eftertanke som välmotiverad. Förf. ger i inledningen litteraturhänvisningar till främst dansk men även annan nordisk namnlitteratur. Den nya upplagan har här aktualiserats och är utökad med några titlar från senare år. I DSt ingående tematiska artiklar och presentationer av ortnamnselement redovisas i en alfabetisk förteckning (s. 9 f.). Ordboken behandlar bl.a. en del ortnamnselement som vi inte möter var som helst i den svenska handbokslitteraturen, t.ex. balle, doppe, hvarre, -itse och marsk.

I kraft av tidigare upplagor är ju DSt redan ett välkänt och uppskattat standardverk i den nordiska namnlitteraturen. En mer ingående redogörelse för den tredje upplagans innehåll torde här inte vara nödvändig. Det står klart att DSt ingalunda mindre än förut är en oum- bärlig och mycket inspirerande ordbok. Svante Strandberg 171- rec (page).fm Page 195 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Gerhard Koß: Warennamen – Marken – Kunstnamen. Transposition und Kreation in der Wirtschaft. Ausgewählte Beiträge 1976–2006. Festschrift für Gerhard Koß zum 75. Geburtstag. Herausgegeben von Kurt Franz, Albrecht Greule & Stefan Hackl. 256 s. Regensburg: edition vulpes 2008. (Regensburger Studien zur Namenforschung 5.) ISBN 978-3-939112-04-4.

Under 2000-talet har vi i Europa sett ett uppsving i studiet av s.k. kommersiella namn, främst då varumärkesnamn och företagsnamn. Inom området ryms också undersökningar om hur egennamn avspeglar den ekonomiska utvecklingen och om deras roll som ekonomiskt och sociokulturellt kapital. Ett bevis på det ökande intresset är de tre internationella konferen- serna Names in the economy som hållits i respektive Antwerpen (2006), Wien (2007) och Amsterdam (2009). En fjärde konferens i serien är planerad till Åbo 2012. Vid konferensen i Antwerpen 2006 deltog också en av pionjärerna inom forskningen kring kommersiella namn, nämligen den tyske namnforskaren Gerhard Koß, och till hans 75-åriga födelsedag 2008 har en tilltalande samlingsvolym av ett urval av hans texter, med i vissa fall senare tillägg av förf., sammanställts och publicerats. Festskriften inleds med en kort levnadsbeskrivning och avslutas med en bibliografi. Däremellan ryms totalt 15 bidrag från en 30-årsperiod med fokus på främst varumärkesnamn. Också texter med mer namnteoretiskt tema, gärna utgående från kommersiella namn, och ett charmerande förut otryckt föredrag för barn: Alles hat einen Namen, har givits utrymme. I det sistnämnda bidraget kommer förf:s långa erfarenhet som lärare och hans omvittnade pedagogiska entusiasm till sin rätt. Hans grundläggande bok Namenforschung är ju välkänd – den har hittills kommit i tre upplagor, senast 2004. Koß har också författat artiklar om varumärkesnamn i den stora Handbuch der Onomastik (1996), varav två återges i den här aktuella volymen. Gerhard Koß har bland annat studerat och beskrivit varumärkesnamn inom medicin och farmaci, vad som på tyska kan benämnas som Pharmakonymie, och tre av bidragen behandlar detta, främst då namngivning och namnbildning inom området. De intressantaste bidragen är nog ändå de mer allmänt namnteoretiska, där man redan i det första bidraget Eigennamen als Warennamen från 1976 ser ett försök och en vilja till att föra in de kommersiella namnen i ett vidare onomastiskt sammanhang. Förf. återkommer till varumärkesnamnen, såväl i all- männa diskussioner som i mer specifika sammanhang under hela 30-årsperioden, och det är fascinerande att via hans bidrag (och de flitiga litteraturhänvisningarna) kunna följa det ökande intresset för och den större kunskapen om dessa inom namnforskarkåren. Det till omfånget största bidraget (inkl. litteraturlista närmare 50 sidor) är en recensions- uppsats från 1999, utgående från Christoph Platens lingvistiskt inriktade monografi Öko- nymie (1997), där förf. också drar in frågor kring lagstiftning och marknadsföring samt glo- baliseringsaspekter på de kommersiella namnen. Globalisering och namn i förhållande till sin tid står i fokus för en artikel, ursprungligen i festskriften till Karlheinz Hengst 2004, med titeln Unsere Welt in unseren Namen, där förf. på ett fruktbart sätt vandrar mellan bruk av varumärkesnamn och förnamn. Detta tema utvecklas och fördjupas i senare arbeten som behandlar tendenser vid namngivning av porslinsprodukter och hur dessa namn förhåller sig till förnamnsmodet i stort. Det är glädjande att få ett så stort och varierande utsnitt av Gerhard Koß viktigaste onomastiska produktion samlad i denna bok. Förutom själva texterna gör de omfattande littera- turlistorna och de senare tilläggen av förf. Warennamen – Marken – Kunstnamen till en viktig och synnerligen användbar volym. Katharina Leibring 171- rec (page).fm Page 196 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Language contact in the place-names of Britain and Ireland. Edited by Paul Cavill & George Broderick. 183 s. Nottingham: English Place-Name Society 2007. (English Place-Name Society. Extra Series 3.) ISBN 978-0-904889- 78-9.

De nio uppsatser som ryms i denna volym behandlar ortnamn i språkkontakt i Storbritan- nien och på Irland, varav fem kontakter mellan skandinaviska och keltiska och engelska. George Broderick granskar ortnamn med skandinaviskt ursprung på ön Man i sitt bidrag Goidelic-Scandinavian language contact in the place-names of the Isle of Man. Han urskiljer därvid fyra grupper, nämligen namn tillkomna under den skandinaviska perioden (ca 900– 1266) och fortfarande igenkännbara som skandinaviska, skandinaviska namn som utvecklats under inflytande av det lokala keltiska språket manx, namn som tillkommit på manx men innehåller skandinaviska lånord samt angliserade former av namn från de övriga grupperna. Bland ortnamnselementen kan nämnas bý, garðr, heygarðr, staðir och vík, vilka utvecklats till by, garey, haggard, -st/-ll/-ch/-d/-se/-dale resp. wick. Dingesmere är ett omdiskuterat ortnamn, endast känt från den fornengelska dikten The battle of Brunanburh, som finns i en anglosaxisk krönika för året 937. I Coming back to Dingesmere gör Paul Cavill gällande att namnet återgår på en skandinavisk-fornengelsk hybridform þings-mere, med syftning på en våtmark vid det ting som hölls i Thingwall i Wirral på en halvö väster om Liverpool. Utgå- ende från både appellativ och ortnamn ägnar Richard Cox ett fonologiskt problem en ingå- ende studie i uppsatsen The development of Old Norse -rð(-) in (Scottish) Gaelic. Det skandinaviska språket norn dog ut på Shetland senast omkring 1800, men ändå hävdar många shetländare i dag med emfas att det fortfarande lever. I sitt bidrag From the ‘banks-gaet’ to the ‘hill-grind’: Norn and Scots in the place-names of Shetland försöker Doreen Waugh reda ut den intima och komplicerade samverkan mellan norn och skotska på Shetland och om man överhuvud taget kan hävda att något i dialekten eller i ortnamnen i dag kan karakteri- seras som norn. Svaret blir nej. Även de dialektord med ursprung i norn som är i bruk i dag och som också kan finnas som ortnamnselement måste naturligtvis betraktas som helt inte- grerade i den lokala skotska dialekten. En intressant aspekt på ortnamn och språkkontakt på Shetland i dag är att många namn nyskapas i syfte att påvisa att öarna och deras befolkning fortfarande har kulturella och språkliga förbindelser med Skandinavien. Sådana exempel är gatunamnet Sandveien och husnamn som Kjærhemmet, Solheim och Vakkersted. En uppsats av principiell betydelse för ortnamn och språkkontakt är Describing language contact in place-names av Berit Sandnes. Utgående från skandinaviskt-skotskt kontaktområde på Ork- neyöarna vill hon framför allt visa att ortnamn som innehåller element från två olika språk kan vara enspråkiga bildningar, som innehåller inlånade appellativ eller ortnamn (där hon menar att termen hybridnamn inte är särskilt lyckad, eftersom ortnamn rimligen bildas med ett språk som utgångspunkt), eller också olika slag av omformningar av inlånade namn. Men frågan är om man, som sannolikt på Orkneyöarna, verkligen kan tala om inlån av ortnamn från ett annat språk om det rör sig om en kontinuerlig namnbrukarkrets, som gradvis byter språk. Kanske borde man tala om inlån bara när två språkgrupper som lever sida vid sida lånar varandras ortnamn. De övriga uppsatserna i volymen är Invisible Britons: the view from toponomastics (Richard Coates), Some thoughts on English influence on names in Man (Gillian Fel- lows-Jensen), The change from Pictish to Gaelic in Scotland (W. F. H. Nicolaisen) och Pre-Celtic, Old Celtic layers, Brittonic and Goidelic in ancient Ireland (Patrizia de Bernardo Stempel). Mats Wahlberg 171- rec (page).fm Page 197 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Det medeltida Sverige 4. Småland. 5. Tjust. Av Roger Axelsson. 596 s. Kalmar: Länsstyrelsen, Kalmar län 2008. ISBN 978-91-975549-5-4.

Genom utgivningen av Tjustdelen av DMS är nu östra Småland (omfattande ungefärligen fastlandsdelen av nuvarande Kalmar län, samt några östgötasocknar som på 1970-talet av- söndrades från länet) fullständigt utgivet. Kalmar län är därmed, som framhålls i förordet, DMS-projektets först fullständigt undersökta län. Huvudman för utgivningen av Tjustvoly- men är Länsstyrelsen i Kalmar län, men även RAÄ (den tidigare huvudmannen för DMS) och Vitterhetsakademien har varit involverade. Volymen är den mest omfattande av Smålandsdelarna, eftersom det rör sig om ett stort och bebyggelsetätt område, som därmed förstås även är mycket namnrikt. Men det förefaller även som om det medeltida diplommaterialet är särskilt rikt för området. Ortnamnsforskaren har som vanligt en mycket stor glädje och nytta av det material som samlats här. Det gäller både uppgifterna om äldre belägg och de instruktiva sockenkartorna över den senmedeltida bygden och bebyggelsen. Så till exempel anförs (s. 133, 140 f.) några tidiga belägg för det mycket omdiskuterade namnet Locknevi, vilka inte förefaller att ha beaktats i diskussionen bland namnforskare. Namnet Sondered i Loftahammars socken finns med i min avhandling (Ortnamn på -ryd i Småland, 1992, s. 196) bland exempel på s.k. oursprungliga -ryd-namn, där jag tolkar efterleden som -eþ(e) ’ed’, men nyfunna belägg (s. 288) talar nu i stället för att den är -iæþur ’kant, rand’ o.d. Jag har inte kunnat hitta några egentliga felaktigheter eller tveksamheter i denna utgåva av DMS, men jag ställer mig undrande inför hur en gård vid namn Rygandarydh som nämns 1554 kan identifieras med Ranglebo i Locknevi sn, eftersom den senare bebyggelsen före- kommer i jordeböckerna först 1715 och då heter Ragnelsbo, ett namn som behålls ända till 1945. Kanske finns det en förklaring i ett dokument från 1403, som också påstås innehålla ett belägg för Ranglebo (utan att namnformen citeras)? Staffan Fridell

Names in commerce and industry. Past and present. Edited by Ludger Kremer & Elke Ronneberger-Sibold. 433 S. Berlin: Logos Verlag 2007. ISBN 978-3-8325-1788-5.

Die Untersuchung von Produktnamen und von Firmennamen hat im vergangenen Jahrzehnt nicht nur eine immer stärkere Präsenz auf internationalen Kongressen der Onomastik erlangt, sondern sich bereits als tragfähig für Tagungen ausschließlich dieser Thematik erwiesen. Der hier vorzustellende Sammelband „Names in Commerce and Industry. Past and Present“, herausgegeben von Ludger Kremer und Elke Ronneberger-Sibold, dokumentiert das erste internationale Symposium dieser Art, das vom 15.–17. Juni 2006 an der Universität Antwerpen zu dem Thema „Names in the Economy and Economic History“ stattfand und für Nachfolge- konferenzen richtungsweisend wurde. Gastgeber der Konferenz „Names in the Economy 2: Where Business Strategies Meet Onomastics“ vom 14.–16. Juni 2007 war die Wirtschaftsuni- versität Wien (University of Economics and Business Administration). Das jüngste Sympo- sium zum Thema „Names in the Economy III – Names as Language and Capital“ vom 11.–13. Juni 2009 wurde von dem Meertens Instituut in Amsterdam ausgerichtet. 171- rec (page).fm Page 198 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Wie die Beiträge des Konferenzbandes von 2007 verdeutlichen, nimmt eine neue, eigen- ständige Forschungsrichtung innerhalb der Onomastik schärfere Konturen an. Die bisheri- gen Bezeichnungen dieser Teildisziplin lauten „Produktonomastik“ (Christian Platen 1997, Fiorenza Fischer 2007), „economic onomastics“ (Christian Weyers 2007), „Ökonymie“ und „Ergonymy“ (Holger Wochele 2007). Julia Kuhn definiert die „ergonyms“, die sprachlichen Einheiten dieser Disziplin, als „names of enterprises and institutions“ (2007 S. 273), was jedoch nur für einen Teilbereich der Ergonymie gilt. Für den Begriff „Ergonymy“ unterbreitet Holger Wochele in seinem Konferenzbeitrag (in Anlehnung an Gerhard Bauer 1998) eine akzeptable Umfangsdefinition: „Ergonymy deals not only with trade and product names, but also with names of man-made establishments that serve production“ (2007 S. 317, Hervor- hebung von R.G.). Eine Begründung der neuen Forschungsrichtung „Produktonomastik“ versucht Fiorenza Fischer (2007 S. 144) zu geben: „Der enge Zusammenhang zwischen der Entwicklung der wirtschaftlichen Realität und der Entwicklung der Sprache bei der Bildung von neuen Pro- duktnamen sowie die enorme Häufigkeit ihrer Verwendung in der alltäglichen Kommuni- kation [...] machen aus der Produktonomastik [Hervorhebung von R.G.] einen Forschungs- bereich, der immer mehr gesellschaftliche Relevanz gewinnt, zumal Produktnamen wegen ihrer häufigen Verwendung zunehmend Teil der allgemeinen Sprache werden.“ Die Produktonomastik untersucht Produkt- und Firmennamen in ihrem jeweiligen öko- nomischen und juristischen Bedingungsgefüge. In beiden Forschungsbereichen hat sich jedoch noch keine einheitliche Terminologie für die zu untersuchende onymische Einheit durchgesetzt. Obwohl in dem Konferenzband der Terminus Produktname empfohlen wird, zirkulieren noch die traditionellen Termini Warenname/brand name; Handelsname/trade name; Markenname, Freizeichen und nom de marque, nom de produit. Neben dem Firmennamen im weiteren Sinne sind noch andere Termini üblich wie Herstellername; company name/name of companies; business name; corporate name, ergonym; noms des compagnies. Hinzu kommen Namen von Produktionsstätten (names of industrial sites, business premises) und sogar von Lagerstätten sowie von Bodenschätzen und Rohstoff- vorkommen, die von Eisenhütten und Ziegeleien genutzt werden. Die 29 Einzelbeiträge des Konferenzbandes in deutscher, englischer und französischer Sprache vermitteln Einblicke in eine erstaunliche Themenbreite, Methodenvielfalt und interdis- ziplinäre Verflechtung der Produktonomastik in ihrem gegenwärtigen Entwicklungsstadium. Die Herausgeber haben die Aufsätze vier Hauptteilen des Bandes zugeordnet: Part 1: „Theoretical and Legal Perspectives“; Part 2: „Product Names“; Part 3: „Company Names“; Part 4: „Names in Economic History“. In ihrer Einleitung erläutern sie die Produktnamen („Names in Commerce and Indust- ry“) hinsichtlich ihres ökonomischen und juristischen Aspekts und in ihrer pragmatischen Funktion und geben abschließend eine Vorschau über die Thematik der Beiträge. Der erste Teil, „Theoretical and Legal Perspectives“, umfasst vier Aufsätze allgemeinen theoretischen und methodologischen Inhalts. Willy Van Langendonck bemüht sich um eine Abgrenzung zwischen Produktnamen („trade and brand names“), Eigennamen und Appel- lativa. Er schlägt eine Skalierung des onymischen Gehalts von Lexemen vor: von prototypi- schen Eigennamen über Mischformen („proprio-appellatives“) zu den echten Appellativa. Die Produktnamen haben demzufolge den Übergangscharakter der zweiten Gruppe. Der nächste Beitrag von Bénédicte Laurent („Le nom de marque et de produit, quand la linguis- tique pose aussi ses marques“) geht ähnlichen Problemen nach und betont die Werbefunk- tion von Produktnamen. Der Beitrag von Christian Weyers beschäftigt sich mit „Brand Name, Herkunftsangabe und Freizeichen im Grenzbereich zwischen Proprium und Appellativum“, ferner mit der in- 171- rec (page).fm Page 199 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

ternationalen Verbreitung von Marken, mit Entwicklungsbesonderheiten von Firmen- und Markennamen nach 1945 und der Wechselwirkung von Wort und Bild. Der Beitrag von Gabriël-Luc Ballon konzentriert sich auf den juristischen Schutz von Produktnamen in der belgischen, französischen, niederländischen und deutschen Gesetzgebung. Teil 2 vereint unter dem übergreifenden Thema „Product Names“ zehn empirische, kenntnisreiche Arbeiten zur Form, Funktion und Wirkung von Produktnamen in verschiedenen europäischen Ländern, darunter Deutschland, England, Italien, Portugal, Russland und Spanien. In diesem globalen Zusammenhang treten die ökonomischen Unterschiede, die sich auf die Schaffung von Produktnamen auswirken, deutlicher hervor. Werner Brandl stellt die Grundzüge eines Forschungsprojekts vor, das als Langzeitstudie die Verwendung englischer Warenbezeichnungen und englischsprachiger Werbetexte auf dem deutschen Markt zwischen 1993 und 2003 zum Gegenstand hat. Das Thema „Buy English? Changes in German Product Naming“ ist auch auf Informantenbefragungen hinsichtlich des Prestigewertes englischer Produktnamen gegenüber den deutschen gerichtet. Der Autor erläu- tert seine Arbeitshypothesen und liefert erste statistische Ergebnisse über die Verwendung englischer bzw. deutscher Namen und von Mischformen. Brandls Ergebnisse dürften interessant werden im Hinblick auf die vehementen Aktionen von „Vereinen Deutsche Sprache e.V.“, die sich in verschiedenen deutschen Bundesländern gegen die Verwendung englischer Produktna- men auf dem deutschen Binnenmarkt artikulieren und das Konsumverhalten der Käufer zu- gunsten deutscher Produkte und ihrer Namen zu beeinflussen suchen. Christian Schmitts Beitrag behandelt „Formen und Funktionen spanischer und portu- giesischer Firmen- und Produktnamen“ mit Blick auf die Suggestivkraft und Motivation des sprachlichen Materials. Er bietet eine Liste von „Euromorphemen“ (S. 104), die in der Bildung von Produktnamen stark frequentierte und produktive Wortbildungselemente sind. Sie erinnern teilweise an die „combining forms” und die „neo-classical word-formation“ der englischen Sprachgeschichte (eco-, aqua-, fibra-, nec-, dent-, nutri- etc.). In den ro- manischen Sprachen sind sie motiviert und transparent. Andreas Lötscher behandelt „Modellnamen für Automobile in geografisch-historischer Perspektive“ und erklärt die Entstehung der Autonamen Mercedes und Xsara, die ursprüng- lich als Pseudonyme dienten. Besonders aufschlussreich ist der Beitrag von Sergey Goryaev über „Stylistic Features of Business Names in Modern Russia“. In der ökonomischen Umbruchphase des Postsozialis- mus prägte man russische Firmennamen, die sich an vorrevolutionären Bildungsmustern orientierten (sogar das Härtezeichen verwandten). Es folgte eine Periode der Rückbesin- nung auf Firmennamen aus der Sowjetzeit, die nach den wirtschaftlichen Erfahrungen mit dem „Western way of life“ eine Aufwertung erfuhren. Im 21. Jahrhundert sucht man Pro- duktnamen, die an die Geschichte und Kultur des russischen Volkes erinnern sollen (Kutu- sov, Nakhimov), (S. 139). Eine verdienstvolle Wortbildungsstudie über griechische und lateinische Elemente in der „Pharmakonymie“ (S. 148) ist der Aufsatz von Fiorenza Fischer, „Produktname und Infor- mation: Cui prodest nomen?“ Beschrieben werden die üblichen Benennungsmotive in der Pharmaindustrie. Der Beitrag von Stephanie Hughes und Diana Phillips („Branding Has Never Been so Sweet“) gilt den Produktnamen in der Süßwarenindustrie Großbritanniens, ergänzt durch zahlreiche Fotos ihrer attraktiven Verpackungen. Eine materialintensive und statistisch abgestützte diachrone Arbeit hat Paola Cotticelli Kurras in ihrem Aufsatz „Die Entwicklung der hybriden Wortschöpfungen bei den italieni- schen Markennamen“ vorgelegt. Die daran beteiligten Sprachen sind Lateinisch-Griechisch, Englisch, Französisch, Deutsch, Spanisch, „Orientalisch“, andere Sprachen (nicht spezi- 171- rec (page).fm Page 200 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

fische) und Italienisch (S. 169). Das Korpus besteht aus „Markennamen“ der Lebensmittel- branche. Einen damit thematisch verbundenen und methodisch verzahnten Folgebeitrag leistet Elke Ronneberger-Sibold mit ihrem Thema „Sprachlich hybride Markennamen im Deut- schen: Ein geschichtlicher Überblick“. Die diachronischen Schnitte aus der Quelle, dem deutschen „Warenzeichenblatt“, sind die Jahre 1894 – 1904 – 1914 usw. bis 1984, im jeweiligen Stichprobenumfang von 500–600 Produktnamen (S. 188); für 1994 wurden ca. 1 200 Namen exzerpiert. Das Untersuchungsmaterial umfasst ganz unterschiedliche Branchen. Den Aspekt der Werbung mit Produktnamen behandelt Sandra Reimann in ihrem Beitrag „Medialisierung von Marken- und Produktnamen in der Hörfunkwerbung – eine Klassifikation“. Zum visuellen Vergleich bietet die Autorin Anzeigen und Plakate der be- worbenen Erzeugnisse. Der letzte Artikel dieses Teiles, überschrieben „Asphalttiger und Grossstadt-Gazellen“ (sic!) von Elwys De Stefani befasst sich mit „Handelsnamen als sprachlichen Ressourcen in Zeitungsberichten und im Gespräch“. Teil 3 des Konferenzbandes enthält sechs Aufsätze zum Thema „Company Names“. In dem einleitenden sozio-onomastischen Aufsatz „In Search of the Perfect Name“ erörtert Angelika Bergien „Prototypical and Iconic Effects of Linguistic Patterns in Company Names“. Anhand eines Korpus von ca. 100 Firmennamen aus dem deutschen Bundesland Sachsen-Anhalt untersucht die Autorin in einer Fragebogenaktion die Motive der Firmen für eine bestimmte Namenwahl und die Erwartungen und Assoziationen der Verbraucher (ca. 200 Informanten) in Bezug auf den Firmennamen. Die Ergebnisse der Befragungen (z.T. unterschiedliche, auch altersbedingte Ansichten über die Wirkung des fremdsprachi- gen Firmennamenmaterials) werden statistisch ausgewertet. Die Studie von Julia Kuhn gilt der „Religion als persuasivem Element in externer Unterneh- menskommunikation“, dargestellt „am Beispiel von MEXICO DF“. Es handelt sich dabei um Namen historischer Persönlichkeiten, die innerhalb der katholischen Kirche Mexikos eine hohe Wertschätzung erfahren, sodass sie als Zusatz für den Namen eines Unternehmens oder einer Schule (Colegio Fray Bartolomé De Las Casas) gewählt werden und Ausdruck frommer Verehrung sind. Der Beitrag von Marcienne Martin behandelt die Veränderung von Bergwerksnamen im Gebiet von Abitibi-Témiscamingue, Québec, Kanada. Paula Sjöblom untersucht die Form und Funktion finnischer Firmennamen auf der Grundlage eines Korpus von 3 300 Beispielen. Dabei unterscheidet sie obligatorische und fa- kultative Konstituenten des Namens. Obligatorisch sind die Identifikation und der Typ der Firma (zumal bei beschränkter Haftpflicht); fakultativ sind die Angabe der Branche und zu- sätzliche Hinweise auf den Firmeninhaber. Der Aufsatz von José Antonio Saura Rami und Xavier Tomàs Arias untersucht Firmen- namen im spanischen Landesteil Aragon („Ergonymy in Northern Aragon (Spain)“). Der wirtschaftliche Aufschwung einer ländlichen Bergregion hat zu Firmengründungen geführt, in deren Namen einheimische Toponyme und Anthroponyme erhalten geblieben sind. Ei- nen interessanten Vergleich der Firmennamen in einem ehemals sozialistischen Land und einem Land der freien Marktwirtschaft bietet der Beitrag von Holger Wochele zu „Hotel Names in Italy and Romania – A Comparative Analysis“. Der Autor konstatiert regionale Unterschiede in der Infrastruktur und im Gaststätten- und Hotelgewerbe Italiens und Ru- mäniens und die Schwierigkeiten, ein ausgewogenes Namenkorpus zu gewinnen. Er entwickelt eine umfangreiche Kategorisierung von Hotelnamen, die er statistisch auswertet und wirtschaftspolitisch kommentiert. Teil 4 versammelt unter dem weiter gefassten Thema „Names in Economic History“ acht Beiträge zu den Folgen gesellschaftlicher Veränderungen für die Namen von Produkten, Dienstleistungen, Lager- und Produktionsstätten. Der nur punktuell betrachtete Zeitraum 171- rec (page).fm Page 201 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

reicht vom Mittelalter über die frühe Neuzeit des 16./17. Jahrhunderts bis in die Gegenwart. Auch in dieser Abteilung liegt der Schwerpunkt auf empirischen Namenuntersuchungen im historischen Kontext. Martina Pitz analysiert das Vorkommen von Ländereien- und Herrschaftsnamen in Schenkungsurkunden und Steuerlisten der Karolingerzeit. Diese Archivalien ermöglichen Rückschlüsse auf die Gesellschaftsstruktur im frühen Mittelalter („Éléments pour une approche onomastique du grand domaine carolingien“). – Eine interessante Einzelstudie bietet Angelo Garovi mit seinem Aufsatz „Von den Lombarden zum Lombardzins oder: Der Einfluss italienischer Kaufleute auf die Rechts- und Wirtschaftssprache“. Er verfolgt den Einfluss der lombardischen Bankiers, die sich in Flandern und in der Schweiz niederließen, hinsichtlich ihrer Gepflogenheiten im Geldverkehr als Geldwechsler und Geldverleiher. Noch 1452 trägt ein Haus in Aachen den mittelfränkischen Namen „lombarden huiss und bank“. Der folgende Aufsatz von Lieve Vangehuchten und Almudena Basanta y Romero- Valdespino untersucht den Einfluss flämischer Lehnwörter, die im Spanischen auf die Ge- schäftstätigkeit flämischer Einwanderer im Handel und Gewerbe auf der iberischen Halbin- sel im 16.–18. Jahrhundert hindeuten. Das Lehngut erlaubt Schlussfolgerungen hinsichtlich der damaligen Gesellschaftsstruktur. Gerhard Koß befasst sich mit den Namenänderungen „Von der Krankenkasse zur Gesundheitskasse“ als Spiegel der Wirtschafts- und Sozialgeschichte. – Der Aufsatz von Christa Jochum-Godglück gilt dem „Steinkohlenbergbau und seinen Spuren in Siedlungs- namen des Saarlandes und Lothringens“ im Lichte der Industrialisierung im 19. und 20. Jahrhundert. Anhand von Quellenstudien entwickelt die Autorin eine Typologie der Sied- lungsnamen, die bereits vorhandene Toponyme, Anthroponyme oder Appellativa ein- schließen. Neben Neubenennungsnamen erweisen sich metaphorische Bildungen als produktive Vorgänge. Einen ähnlichen historischen Bezug auf Lagerstätten und Verhüttung hat die Studie von Katharina Leibring über „Names of Early Swedish Ironworks – Landmarks of Forgotten Production“ mit Bezug auf die Provinz Värmland. Den Abschluss des Bandes bilden zwei Aufsätze zu Mikrotoponymen, die an einen vergangenen Produktionszweig erinnern. Loes H. Maas wählt die Namen von Ziegeleien und Eisenhüttenwerken im östlichen Teil der holländischen Provinz „Gelderland, dem Achterhoek und Liemers“. Christian Zschieschang als letzter Beiträger behandelt Flurnamen an der mittleren Elbe, die Rückschlüsse auf Weidewirtschaft bzw. Ackerbau ermöglichen. Die Untersuchungsergeb- nisse werden durch anschauliche Flurkarten illustriert. Insgesamt leistet der vorliegende Konferenzband eine umfangreiche Bestandsaufnahme der internationalen Forschungstätigkeit auf dem produktiven und sich konsolidierenden Gebiet der Produktonomastik. Die Einzelbeiträge beweisen eine beträchtliche Erweiterung des Gegenstandsbereichs der Ausgangsdisziplin Onomastik, aber auch eine Kontinuität der strukturellen und funktionalen Analysemethoden und sozio-onomastischen Erklärung des onymischen Materials. Informantenbefragungen von Firmenvertretern über die Wirkungs- absichten eines gewählten Produkt- oder Firmennamens weisen in die richtige interdiszipli- näre Richtung. Mit hoher Wahrscheinlichkeit wird ein Großteil der hier abgehandelten Themen auch künftig von aktuellem Interesse sein. Das betrifft insbesondere Firmen- und Produktnamen im Gefolge der internationalen Banken- und Finanzkrisen der Jahre 2008–2009 mit ihren Zusammenbrüchen von Unternehmen unterschiedlicher Produktionszweige, aber vor allem den Turbulenzen und Fusionierungen in der Automobilbranche. Insofern wird die Pro- duktonomastik den sozialen Begleiterscheinungen solcher Vorgänge in der Weltwirtschaft und der Reaktion der Verbraucher erhöhte Beachtung schenken müssen. Rosemarie Gläser 171- rec (page).fm Page 202 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Namn frå by og bø. Veneskrift til Tom Schmidt på 60-årsdagen 26. juni 2008. Redigert av Margit Harsson & Terje Larsen. 168 s. Oslo: Institutt for lingvistiske og nordiske studier, Universitetet i Oslo 2008. ISBN 978-82- 92596-16-6.

Professor Tom Schmidt, sedan länge verksam som namnforskare vid Universitetet i Oslo, hedrades på sin 60-årsdag med en vänskrift, som omfattar 13 vetenskapliga bidrag, Tom Schmidts bibliografi och en inledande personlig presentation av jubilarens verksamhet som forskare och kollega, signerad Botolv Helleland. De vetenskapliga bidragen är indelade i tre avdelningar: Germansk språkvitskap, Stad- namn, Personnamn. Den första avdelningen omfattar endast ett bidrag, nämligen Det svake preteritum, där etymologen Harald Bjorvand ger en översikt av de teorier som finns rörande uppkomsten av denna grammatiska kategori i germanska språk, som han menar knappast kan ges en säker förklaring. Han ger dock ett visst stöd åt Eduard Prokosch, som anser att ur- sprunget kan vara att finna i intensiva, iterativa och konativa verb bildade med ett protoger- manskt -ta-suffix, t.ex. latinets agitare till agere, clamitare till clamare och captare till capere, vilkas aspekt senare antagit en temporal funktion. Av de sex ortnamnsbidragen rör tre officiell namngivning och namnnormering. I Frå Kårstadvegen till Linavegen. Personnamn i veg- og gatenamn frå Møre og Romsdal behandlar Peter Hallaråker de 300 (8 %) gatunamn i regionen som innehåller personnamn, varav endast 30 kvinnonamn. De personer som hedrats är till övervägande delen personer som haft hög status i lokalsamhället. I dessa fall har i regel både för- och efternamn tagits i bruk, medan personer med lägre social status ofta bara ihågkoms med sitt förnamn. Detta senare förhål- lande beklagas av förf., eftersom det leder till att dessa mindre kända personer blir anonyma. I Litt om postadresser og lokal navnebruk i øvre Valdres beskriver Boye Wangensteen vilka namn som tagits i bruk som postadresser i den bygd där jubilaren växt upp. Det gäller huvudsakligen namn på bygdelag (gränder), hotell och gästgiverier. Bara i några få fall har ett post- adressnamn påverkat det lokala namnbruket. Så har t.ex. Skammestein, med nära anknytning till jubilaren, också lokalt kommit att användas om ett större område än den ursprungliga namnbäraren, en enskild gård. Anne Svanevik menar i Er Kartverket på vidåtta? att Kartver- ket ingalunda är på villovägar, när stavning av ortnamn på officiella kartor enligt gällande lag följer det nedärvda lokala uttalet. Motståndet mot sådana former i stället för äldre dansk- präglade former, som ofta överensstämmer med stavningen av motsvarande släktnamn, är ibland mycket stort och klyftan svår att överbrygga. I sitt bidrag Sørvestnorske Bø- og bø-namn menar Inge Særheim att de ifrågavarande be- byggelsernas storlek, fornfynd och deras i många fall konstaterade kontinuerliga jordbruks- drift sedan bronsåldern tyder på att namngruppen, och då särskilt de osammansatta Bø, mås- te ha en mycket hög ålder i detta område. Han menar att den äldsta innebörden av namnelementet sannolikt är ’gard, gardsbusetjing’ med bakgrund i en fast bosättning med åkerbruk och sädesodling. Att Bø-namnen skulle vara unga och sekundärt ha ersatt ett äldre namn, som Lars Hellberg har hävdat, anser han inte vara rimligt, liksom inte heller Hellbergs åsikt att de norska namnen generellt skulle vara yngre än de svenska och kanske inkomna öster- ifrån. Han menar att också klart sekundära bø-bebyggelser kan gå tillbaka till folkvandrings- tid. Margit Harsson gör i Frå Oddsruð till Auserød – om lydlege endringar i gamle rud-namn en förtjänstfull genomgång av vilka typer av ljudförändringar som har drabbat ortnamnselementet rud. Hon listar därvid inte mindre än 40 termer, som hon har använt för att systema- tisera ljudförändringarna och ger också ortnamnsexempel på alla dessa. Särskilt behandlar hon övergången av ruð till rud, kvarstående d i uttalet, ru > rø, ru > ro och ru > rå. Rud-nam- 171- rec (page).fm Page 203 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

nen visar sig utgöra ett utmärkt underlag för vidare studier av ljudförändringar även inom andra ortnamnsgrupper. Åse Wetås tar upp frågan om namngivning med lokal anknytning kontra analogisk namngivning (namnval) i artikeln Namnlaging og namneval – ei problema- tisering av namngjeving illustrert ved nokre øynamn frå kommunane Finnøy og Bok i Roga- land. I området finns flera närliggande, stora öar, som bär likalydande namn. Det faktum att det rör sig om namn av relativt hög ålder, visar enligt Wetås att analogi varit en viktig faktor i namngivningen också i gammal tid, trots att detta sannolikt har kunnat innebära identifi- kationsproblem. Bland personnamnsuppsatserna behandlar tre jubilarens namn, dels hans förnamn (Litt om Tom og enda mindre om T(h)omas og Tommy av Ole-Jørgen Johannessen samt Tom Tangloppe och andre litterære navnebrødre av Benedicta Windt), dels hans efternamn (Gul- brand Alhaug, Schmidt, Smith, Smidt, Smit, Smitt – og annan ortografisk variasjon i personnamn). Tom, med holländska och engelska rötter, visar sig vara tidigare belagt i Norge (1700-talet) än i Danmark och Sverige och blev i modern tid, efter en lång inkubationstid fram till 1930-talet, också populärt tidigare i Norge med en toppnotering 1960. I Endringstakt i norske manns- og kvinnenamn på 2000-talet menar Kristoffer Kruken att mansnamnens ändringstakt under perioden generellt har kommit i nivå med kvinno- namnens. Gudlaug Nedrelid behandlar kontrastrika kombinationer av för- och efternamn i sitt bidrag Stanly Kvinlaug och Gladys Hoveland. Amerikanske førenamn og rotnorske etternamn i vestre Vest-Agder. För att avgöra om ett förnamn är amerikanskt eller ej utgår Nedrelid av praktiska skäl från de namn som i Norsk personnamnleksikon (NPL) anses vara av engelskt eller keltiskt ursprung. Hon är medveten om att detta är diskutabelt, eftersom den vanligen strikt etymologiska utgångspunkten i NPL innebär att t.ex. Doris klassificeras som grekiskt och Vivian som latinskt, trots att deras förekomst i Norge sannolikt beror på angloamerikanskt inflytande. Exempel på andra problemfall är att hon med NPL räknar John som en skrivform av Jon, Rose som franskt, Rosemarie som tyskt och Rosemary som engelskt. Hur namngivarna själva har uppfattat dessa och andra liknande namn är naturligtvis inte möjligt att avgöra i varje enskilt fall. Om den traditionellt etymologiska indelningen skall ersättas med en annan behövs dock, menar Nedrelid, grundlig eftertanke. I uppsatsen Finske krigsbørn – finnebørn beskriver Tuula Eskeland ett planerat projekt om språk, språkskifte och namnval hos de finska barn som kom som krigsbarn till Danmark under andra världskriget. Bidragen i vänskriften till Tom Schmidt bjuder på intressant och varierande läsning. Mats Wahlberg

Namn i flerspråkiga och mångkulturella miljöer. Handlingar från NORNA:s 36:e symposium i Umeå 16–18 november 2006 redigerade av Lars-Erik Ed- lund & Susanne Haugen. 177 s. Umeå: Institutionen för språkstudier, Umeå universitet 2009. (NORNA-rapporter 83; Nordsvenska 16; Kulturens front- linjer 56.) ISBN 978-91-88466-71-6.

På uppdrag av NORNA anordnades 2006 ett symposium om namn i flerspråkiga och mång- kulturella miljöer. Elva av de fjorton föredragen har nu publicerats. De belyser både problem och forskningsmöjligheter i mångkulturella och flerspråkiga miljöer. Tre av bidragen handlar om personnamn. Eva Brylla beskriver hur personnamnsbestån- det i Sverige har förändrats och berikats, inte enbart i modern tid utan även från medeltiden 171- rec (page).fm Page 204 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

och framåt. Guro Reisæter har undersökt vilka efternamn som man väljer inom flerspråkiga familjer och vilka namnmöjligheter och -svårigheter det finns för personer med en annan kulturell bakgrund än den nordiska. Även Märit Frändén har undersökt efternamnsbruket inom en annan kulturell miljö, nämligen den samiska. Hon vill visa vilka namn som samer har velat byta till och från under 1920–1970. Staffan Nyström, Ulla Swedell och Aud-Kirsti Pedersen beskriver i sina respektive artiklar myndigheternas roll när det gäller ortnamn i mångkulturella samhällen. Nyström inleder med en historisk beskrivning av FN:s arbete med ortnamn för att sedan ge en bild av ort- namnsarbetet i Australien, Canada och USA i syfte att undersöka vad vi i Sverige kan för- bättra när det gäller minoriteters ortnamn. Den viktigaste frågan, tycker jag, är hur information om minoriteters namn kan synliggöras via Internet och göras sökbar på kartor. Swedell presenterar hur finska och samiska bebyggelsenamn i Gällivare har behandlats genom tidens gång. När nybyggen började tas upp under 1600-talet var samiska namn vanligt förekom- mande, men så snart namnen blev officiella förfinskades de snabbt (s. 28). Under 1800-talet började man i allt högre grad försvenska de officiella namnen, och Swedell konstaterar att i de fall det har funnits parallella namn har det svenska namnet blivit officiellt. Många av de samiska namn som trots allt finns i dokument och på kartor har fått en felaktig ortografi. Swedell är efter sin genomgång inte nöjd med situationen idag och efterlyser en likvärdig behandling av alla namn (s. 35). Pedersen har undersökt olika institutioners inställning till fler- språkiga vägskyltar inom områden där det finns språkliga minoriteter. Hon ger en ganska tydlig bild av det motstånd eller den brist på förståelse som finns hos många myndigheter i Norge. Pedersens artikel är ett bra exempel på hur forskning kan påverka samhället; hennes undersökning verkar ha lett till att många myndigheter påbörjat arbetet med att sätta upp flerspråkiga vägskyltar. Tryggve Sköld och Olavi Korhonen har koncentrerat sig på två olika ortnamnselement inom samiskspråkiga områden. Sköld lyfter fram det omdiskuterade fornspråkliga *alma och ger i sin artikel exempel på samiska ord som kan ha anknytning till detta *alma. I lulesamis- kan finns ett al’bme (eller al’ma) som betyder ’kraft (i mat)’ och det lulesamiska hal´mē med betydelsen ’god smak, kraftig smak på mat’ (s. 114). Sköld konstaterar att mat som anses kraftig och söt antagligen också är närande, en egenskap som man ofta tillskriver *alma (s. 115). I nord- och enaresamiskan finns också verbalavledningar med betydelsen »rinne full av vann» (s. 115) vilket inte ligger långt ifrån betydelsen ’översvämma’ som antas kunna finnas hos *alma. Korhonen undersöker namn som utgår från ordstammarna savvdie- och *savd- duo- etc. som efter hans mening visar på samernas barktäkt. Korhonen förklarar att (tall)bark var en viktig vitaminkälla för samerna och att det i många fall transporterades och såldes bark till personer som inte kunde få tag på den på egen hand. Genom att kartlägga namnen kan han i många fall hitta bevis för att barktäkt har ägt rum där namnen finns. Per Ambrosianis artikel är teoretiskt upplagd; han redovisar en analysmodell som han har gjort efter Coates teorier om namnreferens, lexikal referens och uppfattad etymologisk betydelse. Han diskuterar även namncitat och fonetiskt adapterade namnlån (Zilliacus termer) och ger exempel från tyskan och slovenskan. Det han vill visa är dock att analysmodellerna som finns innehåller för få kriterier. Till sin hjälp tar han språksituationen i Hongkong, där både engelska och olika varianter av kinesiska talas och skrivs. För att passa in Hongkongs alla varianter behöver man ta ställning inte bara till de olika språken utan också till de olika skrift- och talspråksformerna som finns inom respektive språk. Carina Johansson beskriver ett projekt, och detta gör också Eric De Geer och Erling Wan- de i sin artikel. Johanssons bidrag redogör för en del av hennes avhandling, om namnbrukar- perspektiv på gatunamn i Akalla, en förort till Stockholm som är både mångkulturell och flerspråkig. Även gatunamnen är flerkulturella, eftersom huvudtemat för dem i Akalla är 171- rec (page).fm Page 205 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Finland. Gatunamn med finländska inslag har av vissa kunnat uppfattas som svårförståeliga, men samtidigt är många positiva till »sin» namnkategori. Som ett särskilt exempel tar Jo- hansson upp Sibeliusgången, huvudstråket i Akalla, som de boende i Akalla gärna vill byta namn på, eftersom de anser att det nuvarande namnet har för många negativa konnotationer, till narkomaner o.d., trots att boende utanför Akalla tycker att det låter vackert. Den övergripande frågeställningen i De Geers och Wandes projektpresentation är vad som karakteriserar sjöar med vissa typer av finska namn. Förf. framhåller att det är ett tvärvetenskapligt projekt och att metoder från historia, geografi och lingvistik kommer att användas. Detta lå- ter mycket intressant men jag förstår inte som läsare hur de har tänkt knyta ihop de olika forskningsinriktningarna för att få en fördjupad insikt om sjöar med finska namn. Några resultat presenteras egentligen inte, förutom en jämförelse mellan olika former inom ort- namnstypen samisk -luobbal/-luoppal, fi. -lompolo, sv. dial. -lomb, med formerna -lamb ~ lamp ~ lamm, lambi ~ lampi ~ lammi i Mellansverige. Elin Pihl

Namn och mångkultur – flerspråkiga miljöer och kulturella influenser. Före- drag vid Ortnamnssällskapets i Uppsala 70-årssymposium 21–22 oktober 2006. Utgivna av Ortnamnssällskapet i Uppsala i samarbete med Institutet för språk och folkminnen. Redigerade av Katharina Leibring, Staffan Ny- ström & Mats Wahlberg. 123 s. Uppsala: Ortnamnssällskapet i Uppsala 2007. ISBN 978-91-633-1828-3.

I høve 70-årsjubileet til Ortnamnssällskapet i Uppsala i 2006 vart det arrangert eit symposium med temaet Namn och mångkultur – flerspråkiga miljöer och kulturella influenser. Året 2006 var offisielt utpeika som «mångkulturår», noko som var bakgrunn for temavalet. Rapporten frå symposiet inneheld dei ti føredraga, som omhandlar person- og stadnamn i fleirspråklege miljø i og utanfor Sverige, dessutan person-, dyre- og stadnamn som gjennom tidene er lånte til Sverige frå andre land. I helsingstalen sin viser leiaren for selskapet, Lennart Elmevik, til vedtektene og understrekar at det er eit mål for selskapet å granska både stadnamn, personnamn og andre namnetypar i eit tverrvitskapleg perspektiv, og dessutan gjera forskingsresultata tilgjengelege for forskarar så vel som for den interesserte ålmenta. Sidan skipinga i desember 1935 har selskapet årvisst gjeve ut eit årsskrift med fagartiklar; det første kom i 1936. Ein møter ulike faglege innfallsvinklar i boka Namn och mångkultur, og fleire namnetra- disjonar og namnekulturar er omtala. Blant bidragsytarane finn ein både den yngre fors- kingsgarden, mellomgenerasjonen og nestorane i faget, så godt som alle med nær tilknyting til namnegranskarmiljøet i Uppsala. I den interessevekkjande artikkelen Svear, goter och burgunder. Germanska stammar med en spännande historia tek Thorsten Andersson opp bakgrunnen for namna på folkestammer. Han peikar på sams semantisk innhald og bakgrunn for somme av namna, m.a. gøtar og gotar/gutar, og han drøftar moglege vandringsvegar frå nord til sør for fleire ger- manske folkestammer, t.d. (som nemnt av Gösta Holm) at gotarar kan ha flytta sørover frå Gotland til kontinentet. Han skriv òg at danene kan ha flytta frå Skåne over dei danske øyane til Jylland. Men rygene (jf. Rogaland) skal ha vandra nordover til Noreg frå austre delen av den søre Østersjøkysten, for «råg har inte så tidigt som skulle krävas odlats i Norge». I denne 171- rec (page).fm Page 206 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

samanhengen er det av interesse at arkeologar fleire stader i Rogaland har registrert saman- hengande åkerbruk og korndyrking sidan yngre steinalder og eldre bronsealder; dei eldste kornfunna frå Jæren, som skal vera dei eldste i landet, går 4 200–4 500 år attende i tid (rug skal likevel ikkje vera representert blant dei eldste kornfunna). Også Svante Strandberg skriv om vandring av folk frå Skandinavia. I artikkelen I viking- arnas spår. Nordiska namn utanför Norden følgjer han i fotspora til vikingane både i vester- veg og austerveg, og han ser nærare på namn som dei har etterlate seg i desse områda. Både person- og stadnamn blir omtala. Mats Wahlberg gjev i artikkelen Landskrona, Jeriko och Korea. Inlånade ortnamn genom tiderna eit greitt oversyn over stadnamn i Sverige som er lånte inn frå andre land og språk. Alt sidan mellomalderen har tyske namn vorte nytta om ulike typar buplassar (gardar, byar o.a.), og på 1700-talet kom det inn franske og italienske namn. Pågåande krigar er bakgrunn for namn som Kuba, Port Arthur og Korea. Mange stader finn ein bibelske namn, både nytta om buplassar, teigar og naturlokalitetar. I nokre høve fortel namnet noko om namneobjek- tet, t.d. Sibirien, nytta om ein åker som ligg avleites. I artikkelen Samiskt, finskt och svenskt kulturmöte i ortnamnsperspektiv viser Ulla Swe- dell til kulturminnelova og understrekar at svenske, samiske og finske namn i fleirspråklege område så langt som råd skal nyttast ved sida av einannan på kart og vegskilt. I nokre høve har dette ført til sabotasje mot vegskilt i lokalmiljøet. Det gjeld t.d. Giron, som er det samiske parallellnamnet for Kiruna. Også endringar i innarbeidde skrivemåtar av samiske og finske namn har ført til reaksjonar. Det gjeld bl.a. den samiske namneforma Giebmegáisi for det vel- kjende fjellnamnet Kebnekaise. I artikkelen Städernas namnmiljöer i mångkulturellt perspektiv spør Staffan Nyström om det eigentleg finst fleirkulturelle namnemiljø i byane, og om dette er noko som ein «strävar efter». Svaret hans er nei på båe spørsmåla. Nyström understrekar at «det officiella ortnamnsskicket i våra svenska städer, namn på gator, torg, parker etc., ännu är helt och hållet svenskt, även i de mest mångkulturella områdena i landet», og han legg til: «Mycket ser ut att tala för att det också bör förbli så.» Men blant andre namnetypar, bl.a. namn på «butiker, frisörsalonger, nöjesställen och restauranger», vrimlar det med namn som speglar kulturmangfald, t.d. A Hereford Beefstouw, Hwa Yuan, Kezban, Quomodo (alle frå Göteborg). Leif Nilsson gjer i artikkelen Florens eller Firenze? Global ortnamnsvård greie for det rett- leiingsarbeidet som UNGEGN (United Nations Group of Experts on Geographical Names) driv når det gjeld internasjonal normering (standardisering) av stadnamn. Han presenterer kort dei ti arbeidsgruppene i UNGEGN og nokre viktige publikasjonar og informasjonska- nalar som gjeld arbeidet til FN-organet. I artikkelen Mångfald i det »svenska» förnamnsbeståndet gjev Eva Brylla ein kort presentasjon av utviklinga i det svenske førenamntilfanget når det gjeld internasjonal påverk- nad, frå vikingtida og mellomalderen til våre dagar. Hovudvekta er lagd på utviklinga dei siste tiåra. Brylla går bl.a. inn på bakgrunnen for namnebyte og den klare skilnaden i status som personnamn frå ulike språkkulturar har i det moderne svenske samfunnet. Utviklinga i det svenske slektsnamntilfanget frå om lag 1600 til i dag, særleg med tanke på internasjonal påverknad, er presentert av Lennart Ryman i artikkelen Oxenstierna, Bäfve och Brandamour. Svenska släktnamn i mångkulturellt perspektiv. Den tyske påverknaden har vore svært sterk i delar av denne perioden, men også språk som latin og fransk har gjort seg gjeldande. Ryman diskuterer òg etternamnbruk og namnebyte i nyare tid blant innvandrarar og medlemmer av språklege minoritetar. Folk med namn som har tilknyting til Asia, Afrika og land med slaviske språk, er overrepresenterte blant dei som byter etternamn i svensk ret- ning i 1990-åra. 171- rec (page).fm Page 207 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Märit Frändén gjer i artikkelen Inhemskt, nybildat och majoritetspåverkat. Strömningar i samiskt personnamnsskick greie for samisk personnamnbruk, både føre- og etternamn, og om møtet med den svenske majoritetskulturen. Ho har sett nærare på samiske slektsnamn- byte og ulike grunnar til namnebyte, særleg spenningar mellom ein majoritets- og ein mino- ritetskultur. Tilpassing til majoritetsbefolkninga sin namneskikk har vore ein klar tendens under store delar av 1900-talet, men frå og med dei siste tiåra av 1900-talet har vørdnaden og forståinga for samisk kultur blitt større, noko som òg har ført til endra haldningar til samiske namn. Katharina Leibring greier i artikkelen Kootstra, Simba och Chikai. Inlånade husdjursnamn ut om innlånte husdyrnamn i eldre og nyare tid, bl.a. om årsaker til innlåning av namn. Ho omtalar både landbrukets dyr (storfe og hestar) og familiens dyr (hundar, kattar og ymse smådyr). Ein viktig grunn til bruk av innlånte namn er ønske om at namnet skal spegla dyrets opphav eller avstamming, noko som t.d. gjeld islandshestar, der ein finn namn som Embla, Dimma, Vinur, Frenja, Katla, Saga, Tindra, Askur, Gandur og Perla. Andre grunnar er høg status for namneberaren og eksotisme (eit unikt namn), dessutan at importerte dyr får halda på namnet sitt. Boka Namn och mångkultur gjev ti gode døme på korleis namneforskarar i kortfatta og velskrivne artiklar kan nå fram med forskingsresultata sine både til forskarkollegaer og folk som ikkje har spesialutdanning innom namnegransking. Samla sett gjev den vesle boka eit godt tverrsnitt av pågåande forsking og aktuelle problemstillingar innom svensk og nordisk onomastikk. Inge Særheim

Günter Neumann: Namenstudien zum Altgermanischen. Herausgegeben von Heinrich Hettrich & Astrid van Nahl. XI, 559 s. Berlin–New York: Walter de Gruyter 2008. (Ergänzungsbände zum Reallexikon der germanischen Altertumskunde 59.) ISBN 978-3-11-020100-0.

Efter att tidigare ha tjänstgjort som professor i Gießen och Bonn innehade Günter Neu- mann 1972–1984 lärostolen i jämförande språkvetenskap vid universitetet i Würzburg. Heinrich Hettner, professor i Würzburg, och den bland nordister välkända Astrid van Nahl har 2008 utgivit en imponerande samling namnvetenskapliga bidrag av hans hand, däribland vissa med huvudinriktning på det germanska språket som helhet. I sitt förord framhäver utgivarna (s. VII) tre fält som centrala i Neumanns forskargärning: de indoeuropeiska språken i det gamla Mindre Asien, de klassiska språken grekiska och latin och de forngermanska språ- ken. I sina germanska undersökningar arbetar han i stor utsträckning med namn. Hettrich och van Nahl betonar att förf. generellt är mindre inriktad på språket som abstrakt system än på »der sprechende Mensch in seiner Lebensumgebung» och att hans germanska studier har många anknytningspunkter också utanför språkvetenskapen och har väckt intresse inom mycket olika ämnesområden. De två största kapitlen i Neumanns arbete upptar ortnamnsstudier (s. 69–200) och per- sonnamnsstudier (s. 201–421). Uppsatserna är hämtade ur verk av olika typ, i åtskilliga fall ur BNF och Göttinger Jahrbuch. De mångtaliga bidragen ur RGA redovisas i särskilda un- deravdelningar. Också kap. 4, Beiträge zu Realien (s. 423–447), är uppdelat på »Selbststän- dige Beiträge» och bidrag ur RGA. Referenslitteraturen i bokens olika bidrag har samlats i en gemensam, omfångsrik och avslutande litteraturförteckning (s. 453–559). 171- rec (page).fm Page 208 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

I de utgivna studierna framstår förf. både som inriktad på stora linjer och som en enskild- heternas mästare. Mycket stora och viktiga frågor behandlar han i de tre inledande artiklarna: Substrate im Germanischen? (s. 3 ff.), Die Sprachverhältnisse in den germanischen Pro- vinzen des Römischen Reiches (s. 26 ff.) och Früheste Zeugnisse unserer Sprache (s. 53 ff.). Frågor han diskuterar i den förstnämnda studien, från 1971, är hur stor andel icke-indoeuropeiska språk har i det germanska ordförrådet och huruvida det finns icke-germanska eller till och med icke-indoeuropeiska spår i Nordtysklands ortnamn. Enligt en tidigare mening skulle en tredjedel eller ungefär 30 % av de germanska arvorden ha icke-indoeuropeiskt ursprung. Denna uppfattning har bottnat i svårigheten att inom de indoeuropeiska språken finna en etymologi eller rotanknytning för vissa germanska ord. Man har räknat med tillförsel från substratspråk. Neumann (s. 7 ff.) framhåller gentemot die »Substratomanie» att nya ord kan ha bildats inom germanskan och nämner därvid ellipser, onomatopoetiska bildningar, ljudförändringar, kontaminationer och metaforer. Han påpe- kar vidare att den fortgående forskningen givit nya perspektiv: »manches damals unerklärte Wort hat inzwischen eine indogermanische Deutung gefunden» (s. 12). Som ett exempel bland flera anför han (s. 13) det tidigare oförklarade ty. Weib ’kvinna; hustru’, eng. wife, som Willy Krogmann i Indogermanische Forschungen 64 (1959) givit en efter Neumanns mening rimlig etymologi; jfr Friedrich Kluge, Etymologisches Wörterbuch der deutschen Sprache (21. Aufl., 1975) s. 844 med hänvisning till Alexander Jóhannessons isländska etymologiska ordbok (1956). I sin framställning nämner förf. olika substratteorier berörande germanskan (bl.a. die »Keltomanie») och granskar kritiskt Hans Kuhns lära om der »Nordwestblock» (s. 14 ff.). Hans undersökning av sistnämnda område utmynnar i slutsatsen (s. 23 ff.) att man inte har kunnat påvisa ett förgermanskt substrat. Neumann behandlar i personnamnsdelen det ena välkända folk- eller stamnamnet efter det andra: Bataver, Belgae, Burgunden, Chatten, Dänen, Erminonen, Germanen, Sweben osv. Hans vida utblick, stora lärdom och anseende som forskare gör det angeläget att inhämta hans mening om inte minst sådana namn och andra ord som är mycket omdiskuterade. En sådan bildning är Germanen, lat. Germani. Han är (s. 371 ff.) böjd att – med viss betydelse- modifiering – föredra (»die am wenigsten angreifbare [Deutung]») en av Rudolf Much uttalad mening: Germani kan enligt Neumann översättas med »die das Erwünschte haben / bringen» (s. 377) och då antas ha varit en stamgrupps benämning på sig själva, vilken Caesar givit en vidare syftning. Med det till ortnamn övergångna stamnamnet Falen (Ostfalen, Westfalen), har man för- knippat både landsnamnet Polen och det västgötska Falan (se Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok, 3 uppl., 1948, s. 196; jfr Julius Pokorny, Indogermanisches etymologisches Wörterbuch 1, 1959, s. 805 f., Ivar Lundahl i SOSk 17 s. 138 f. och Dieter Berger, Duden. Geographische Namen in Deutschland, 2. Aufl., 1999, s. 293 f.). Neumann (s. 191 ff.) åter- ger för stambeteckningen, urgerm. *Fal(a)hōz, tre olika tydningsalternativ vilka bedöms som antagliga, utan att förorda något: anknytning till feng. fealg ’plöjt land’ (ie. *pelk- ’vända’), anknytning till ie. *plek-, *plok- *bred: flat’ (urgerm. *flōh-, *flah-) och anknytning till ie. *polko- ’blek; grå’, urgerm. *falha-. Nordiska ord möter gång på gång i Neumanns studier. Han skriver bl.a. (s. 355 f.) om det Finnaithae hos Jordanes som förbundits med Finnveden i Småland (jfr SOL s. 74), om det av Ptolemaios anförda Chaideinoi (s. 317) som satts i samband Hedmark i Norge (jfr Thorsten Andersson i RGA 14, 1999, s. 250 f.) och (s. 379 f.) om folkstamsnamnet heruler. I artikeln om Kimbern ’kimbrer’ vill han (s. 393 f.) inte utesluta möjligheten att stambeteckningen betyder ’folk från Himmerland’ (jfr härtill Andersson i RGA 28, 2005, s. 599). 171- rec (page).fm Page 209 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Utgivningen av Neumanns namnstudier är en välmotiverad och berömvärd åtgärd, som gjort de många spridda studierna lätt tillgängliga i en enda bok, en verklig skattkammare i det fascinerande forngermanska forskningsfältet. Svante Strandberg

Kristina Neumüller: Vattensjön och Vattenån. Samband mellan sjönamn och ånamn i Medelpad. 226 s. Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur 2007. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 96.) ISBN 91-85352-68-3.

Hydronymiska parrelationer är språkliga och geografiska samband mellan vattennamn, till exempel ett sjönamn och ett ånamn. Namnpar av sådant slag har genom tiderna presenterats av flera framstående namnforskare, och Elof Hellquist kan nämnas som en av de första svenska. Långt senare eller först på 1990-talet har namnkomplexen lagts fram och penetrerats i en mer sammanfattande, systematiserande och resonerande form av Sigurd Fries. Fries visar på regionala skillnader i namnparens bildning: ett mönster i södra och mellersta Sverige är att sjöarna namngetts före åarna, medan det i nordligare delar av Sverige är vanligt att åarna fått namn först och innan de sjöar de står i förbindelse med. Då man i namnparen kan avgöra att ånamnet har tillkommit före sjönamnet eller att sjönamnet är det primära i förhållande till ånamnet talar man i termer som ånamnsprioritet och sjönamnsprioritet. I norska hydronymer och namnpar är namnen på åarna eller älvarna oftast det primära och det förefaller naturligt att namnskicket i Norrland skulle ansluta sig till det norska. Det gör det också i många fall då det handlar om stora älvar eller vattendrag som sträcker sig över flera landskap. Men i ett koncentrerat, samlat förråd av vattennamn i avgränsade områden som till exempel delar av ett landskap kan det ändå visa sig att det inte existerar en sådan regelrätt ånamnsprioritet. Kristina Neumüllers undersökning av sjö- och ånam- nen i Medelpad är den första större systematiska studien i sitt slag över sambandet mellan hydronymerna inom ett relativt stort men geografiskt avgränsat område. Där visar det sig att sambandet mellan sjö- och ånamn i huvudsak inte följer det nordliga mönstret, utan ånamnsprioriteten har i många fall och av många olika orsaker fått vika för sjönamnsprio- riteten. Inom landskapet Medelpad undersöker Kristina Neumüller sjönamn och ånamn för att ta reda på om det finns några tydliga mönster när det gäller att avgöra vilket av namnen i ett namnpar som är det primära. Namnpar eller hydronymiska namnpar används här som term om namnpar som består av ett sjönamn och ett ånamn; mellan dem skall råda ett språkligt samband på så sätt att det ena namnet är bildat till det andra. Eller enkelt uttryckt: Är det Mörtsjön eller Mörtbäcken som har namngetts först? I ett namnpar som Mörtsjön och Mört- sjöbäcken kan man utgå från att namnet på sjön har givits först och är primärt i förhållande till ett namn som Mörtsjöbäcken, dvs. namnet på bäcken som rinner till eller från sjön. Bäck- en har fått ett namn som kan ses som senare givet eller sekundärt i förhållande till sjönamnet. Svårare att bedöma är Mörtbäcken, namnet på den bäck som rinner till Mörtsjön. Är det ett primärt namn eller är det något slags ellips av Mörtsjöbäcken? Eller kan man tänka sig att sjön faktiskt skulle fått sitt namn efter bäcken, ett sekundärt *Mörtbäckssjön, för att sedan redu- ceras (elliptiskt?) till Mörtsjön? Sigurd Fries artiklar om sjö- och ånamn hör till incitamenten i Kristina Neumüllers un- dersökning. Stämmer ånamnsprioriteten i norra Sverige också på namnparen i några socknar 171- rec (page).fm Page 210 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

i Medelpad? Materialet förefaller först ganska omfattande då Neumüller har samlat in alla belägg för sjö- och ånamn som bildar namnpar inom utvalda områden i Medelpad. Namnen finns inom ett västligt område bestående av socknarna Haverö och Borgsjö, och i ett östligt eller snarast sydostligt område bestående av de till arealen små men till bebyggelsen stora socknarna Tuna, Attmar och Njurunda. Kristina Neumüller förklarar att namnparen och namnkomplexen skall innehålla minst ett sjönamn och ett ånamn. Mellan sjönamnen och ånamnen finns ett språkligt samband liksom också ett rumsligt samband mellan de lokaler som namnen avser. Sjön ska på något sätt stå eller ha stått i förbindelse med ån. Hon konstaterar att förbindelsen oftast består »i att sjön avvattnas av ån, men det förekommer också att ån istället rinner till sjön, eller genom den» (s. 18). Hon räknar också med vissa specialfall: sjön och ån förbinds kanske av ett annat vattendrag. Åar och sjöar kan dessutom ha en sådan längd eller vidd att de också befinner sig i angränsande landskap som Hälsingland, Härjeda- len och Jämtland. Grundstommen för exempelsamlingen finns i det topografiska registret vid SOFI eller OAU:s topografiska register. De utvalda namnen kompletteras med äldre skrivformer av namnen. De har påträffats i äldre samlingar av kartor eller kartakter, vilket kan betyda ex- cerpter som sträcker sig från 1600-talet fram till 1900-talets första del. Materialet bildar 219 namnpar. Två tredjedelar hämtas i det västliga området med socknarna Haverö och Borgsjö, och resten i det östliga området Attmar, Tuna och Njur- unda. Fördelningen är så till vida ojämn att materialet sägs vara rikast för bygderna längs med Ljungan och för de centrala delarna av Attmar, Njurunda och Tuna, medan källorna för utmarkerna och skogsbygderna däremot är betydligt magrare. Eftersom Neumüller i flera sammanhang menar att namnparen är representativa för hela sjö- och ånamnsbestån- det i Medelpad, hade det varit intressant med ett approximativt överslag över hur stort namnförrådet egentligen kan vara. »Tillsammans med analysen av de sekundära namnen – som visar på vilka olika sätt namnparen bildats – erbjuder undersökningarna av de pri- mära namnen en god överblick över vattennamnsskicket i Medelpad.» Men hur representativa är de egentligen? Här är endast någa socknar och namn utvalda på grund av parnam- net, medan man inte får veta hur många namn på sjöar och åar i Medelpad det egentligen finns? Till exempel de största sjöarna i Medelpad ingår inte i några namnpar, vilket föran- leder Neumüller till reflektionen att den dominerande stora älven Ljungan flyter genom några av de här stora sjöarna. Kristina Neumüller disponerar sitt arbete i fem kapitel. Första kapitlet består av inledningen som omfattar bakgrund, syfte, material, metod och tidigare forskning. I andra kapitlet behandlas hydronymiska namnpar i Medelpad, med presentation av namnmaterialet och analys av de enskilda namnparen. Kap. 3 går ut på diskussion av de hydronymiska namnparen i fråga om frekvens, bildningssätt och struktur samt namnprioritet. I kap. 4 undersöks de primära sjö- och ånamnens morfologi och semantik. Kap. 5 är en sammanfattning av under- sökningen. Ett sammandrag på engelska avslutar den löpande texten. Det är många frågeställningar som är utgångspunkten för undersökningen om sjö- och ånamnen i Medelpad, inte bara att ta reda på i vad mån de ansluter sig till ett nordnorr- ländskt och norskt mönster med namnen på åarna som det primära i namnskicket eller om de ingår i det sydliga mönstret där namnen på sjöarna ingår som det primära eller andelen primära sjönamn är större än primära ånamn. Det finns också inom Medelpad variationer mellan undersökningsområdena, och hur ser de variationerna ut? Beror de på terrängförhål- landen, på bebyggelsekronologi eller på olikheter i näringarna: till exempel jordbruk i mot- sats till jakt och fiske. »Är förhållandet mellan sjönamns- och ånamnsprioritet detsamma i skogsbygderna som i de mer uppodlade områdena vid kusten och längs med Ljungandalen?» frågar Kristina Neumüller. Att närmare utreda vilka faktorer som varit avgörande för namn- 171- rec (page).fm Page 211 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

prioriteten är därför ett viktigt delsyfte i avhandlingen liksom också hur sjö- och ånamnen inte bara är av intresse som delar av namnpar utan också som enskilda hydronymer. På så sätt belyser de också hela vattennamnsskicket i Medelpad, vilket sägs vara ett annat delsyfte i avhandlingen. Analysen av namnen tjänar inte bara till att fastställa namnprioritet utan också att få fram den formella och semantiska strukturen i de primära namnen, dvs. namnens morfologi och semantik. I tolkningen av namnen framgår att namnprioriteten i namnparen visar den variationen inom Medelpad att ju mer åt väster dess vanligare (eller mindre ovanlig) blir ånamnspriori- tet, vilket beror på olikheter i geografin eller topografin och också olika bebyggelsehistoria. Detta stämmer överens med Fries uttalanden som går ut på att sjönamnen i Syd- och Mel- lansverige vanligen är primära, men att det i norr framträder ett mönster att ånamnen och älvnamnen är primära och sjönamnen sekundära. Förhållandet sjönamn – ånamn återspeg- lar olika typer av levnadsförhållanden och resursutnyttjanden. Kap. 2 där hela materialet av hydronymiska namnpar i Medelpad behandlas är också det mest omfattande i avhandlingen (s. 37–163). Det är till största delen överskådligt och klart, men för den oinvigde kan tolkningen ibland bli otydlig eller utan definitivt ställningstagande som till exempel i fallet Borgsjön och Borgsjöån. Ånamnet kan vara bildat till sockennamnet Borgsjö (namnbelägg redan på 1300-talet); det är ju vanligt att benämna ån efter den ort den flyter till, från eller genom. Men *Borgsjöån förekommer bara på en karta 1689, för övrigt heter den Ljungan. En detaljanmärkning kan riktas mot Baktjärnen och Baktjärnbäcken som helt uppenbart är ett hydronymiskt namnpar nuförtiden. De äldre skrivformerna av namnet på tjärnen varierar med förleder på Back- (1700-talet), Bäck- 1812, men samma år också Back-, för att 1886 landa i Bak-, som har blivit den stabiliserade formen. Neumüller ser som den egentliga anledningen till namnet en backe i närheten av tjärnen; *Backtjärnbäcken är på så sätt det egentliga bäck-/ånamnet, men man frågar sig hur tillförlitliga de gamla kartorna, akterna och handlingarna är i fråga om namnformerna. Namnparen har tagits fram med hjälp av namnbelägg, kartor och geografiska förhållan- den. Oftast är det språkliga sambandet i namnparet helt uppenbart. Men hur förklara sambandet mellan å- och sjönamn i namnparet Gissjön och Getterån (s. 67)? Det är inte alldeles uppenbart för en oinvigd. De hydronymiska namnparen i Medelpad ägnas en diskussion i fråga om frekvens, bild- ningssätt och struktur, namnprioritet, geografisk och kronologisk variation. Det framgår att sammansättning är den vanligaste namnbildningen, men det förekommer också avledning, ellips och eventuellt reduktion. Kristina Neumüller konstaterar att sjönamnsprioritet är tio gånger vanligare än ånamnsprioritet i hennes material i Medelpad. Sjönamnsprioritet är det ju också i södra Sverige, men det kan vara ett mönster som blivit vanligare och som inverkar under modern tid i norra Sverige. De primära sjö- och ånamnens morfologi och semantik utreds men kan inte belysa hela vattennamnsskicket i Medelpad, vilket hade varit intressant att få en allmän kartläggning över. I det här materialet blir i alla fall sjönamnsprioriteten helt klar, kanske beroende på namnbelägg från så olika tider, kanske beroende på näringar och jordbruk i modernare tid. Kristina Neumüllers avhandling uppbärs av ett klart och tydligt språk, och några snygga figurer klargör namnbildningar och namnsammanhang. Det är en mycket självständig och helomfattande undersökning med klar fokusering på frågeställningen ånamnsprioritet kontra sjönamnsprioritet. Här önskar man sig helt enkelt fler efterföljare, med samma systematiska genomgång av hydronymiska namnpar i de svenska landskapen, med samma inriktning på ett helt namnförråd och inte bara enstaka parnamn, för att redovisa hela sjö- och ånamngivningen. 171- rec (page).fm Page 212 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Till mina favoritnamn i avhandlingen som ljuder av musik och poesi hör: Bergsänges- bäcken, Biörsiötiernarna, Borgsjön, Gubbatjärnsbäcken och Gubbatjärnsmyran, Huljen, Huljesjön och Huljeån, Jöns-Olsbäcken, Kockelabäcken, Linåsen, Lugnköljan, Malstabodsjön, Mantjärnen, Molkombäcken, Rasåsbäcken, Sotnoret, Stamningsbäcken … Gunilla Harling-Kranck

Nomen et fraternitas. Festschrift für Dieter Geuenich zum 65. Geburtstag. Herausgegeben von Uwe Ludwig & Thomas Schilp. XX, 829 S. Berlin–New York: Walter de Gruyter 2008. (Ergänzungsbände zum Reallexikon der germanischen Altertumskunde 62.) ISBN 978-3-11-020238-0.

Zum jetzt abgeschlossenen Lexikon RGA (1–35, Register 1–2, 1973–2008) erscheint seit 1986 eine Reihe von Ergänzungsbänden, die sich ebenso wie das Lexikon auf die drei Dis- ziplinen Archäologie, Geschichte und Sprachwissenschaft verteilen. In der Ergänzungsreihe sind sowohl Monographien wie thematisch zusammengehaltene Sammelbände erschienen. Unter den letzteren findet sich eine exklusive Sammlung von Festschriften; die letzte von ihnen ist Dieter Geuenich gewidmet. Der Titel der Festschrift, Nomen et fraternitas, fasst in gelungener Weise zwei miteinan- der verschränkte Hauptlinien in der Forschung des Jubilars zusammen: das Studium von Personennamen sowie von Gedenküberlieferung und Verbrüderungswesen des Mittelalters. Geuenich fing als Germanist an, wechselte dann in das Fach Geschichte über. Seine wissen- schaftliche Laufbahn, in der eine Verlagerung des Interesses von onomastischer zu prosopo- graphischer Seite, d.h. von Namen zu Personen, zu beobachten ist, wird im Vorwort der beiden Herausgeber kurz skizziert. Sie lässt sich auch in einer selektiven Bibliographie, die die Festschrift beschließt, ablesen. Die redaktionelle Betreuung des Buches hätte etwas sorgfältiger sein können. Störende Worttrennungen kommen vor. Der griechische Buchstabe χ (für Achlaut) hat S. 109 eine auffallende Form erhalten. Anstatt eines Kreuzes für abgegangene Siedlungen wird S. 187 ff. ein Pluszeichen benutzt. Nordische Spezialzeichen können Schwierigkeiten bereiten; S. 48 steht zweimal Gotna iódann für Gotna þióðann. Die Disposition der Festschrift entspricht dem wissenschaftlichen Profil Geuenichs. Das Buch enthält drei Hauptteile: Beiträge zur Namenkunde, Beiträge zu Memoria, Gebetsden- ken und Verbrüderung, Beiträge zur Geschichte des frühen Mittelalters, daneben auch einen kürzeren Teil, Beiträge zur Archäologie. Die vorliegende Rezension beschränkt sich haupt- sächlich auf den onomastischen Teil; darüber hinaus werden nur ein paar Beiträge in anderen Teilen beachtet. Der onomastische Teil der Festschrift wird mit einem Beitrag von Rudolf Schützeichel, Namen und ihre Träger (S. 3–9), eingeleitet, der die Bedeutung der personenorientierten Forschung Geuenichs konzentriert beschreibt und bewertet. Stefan Sonderegger nimmt ein übergreifendes Thema der germanischen Personennamenforschung auf: Verschriftungspro- bleme bei frühmittelalterlichen germanischen Personennamen. Überlegungen aus philologischer Sicht (S. 11–22). Es geht ihm um die Wiedergabe germanischer Personennamen in anderen, besonders lateinischen, aber auch griechischen Texten sowie um althochdeutsche Verschriftung von Personennamen aus anderen altgermanischen Sprachen, z.B. alt- nordischen Pilgernamen in kontinentalen Verbrüderungsbüchern. Das Heranziehen des Verbrüderungswesens knüpft deutlich an Dieter Geuenichs For- schung an. Das tun auch zwei Beiträge über Personennamen und ethnische Identität oder 171- rec (page).fm Page 213 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

nomen et gens, wie es in einem bekannten Projekt, an dem Geuenich maßgeblich beteiligt ist, ausgedrückt wird. In einem Beitrag mit dem Titel Hûn- in zweigliedrigen germanischen Per- sonennamen und das Ethnonym Hunne(n) (S. 39–52) argumentiert Elmar Neuß dafür, dass Hun- in Rufnamen wie dt. Hunbald/Humbold, Hunberht/Hunpert das Ethnikon (die Stam- mesbezeichnung) Hunne enthält. Der dagegen angeführte Einwand, dass Hun-Namen älter sind als die Hunnenangriffe unter Attila, wird mit Hinweis auf frühere Erwähnungen der Hunnen zurückgewiesen. Chronologisch dürfte somit nichts im Wege stehen, Hun-Namen auf die Hunnen zu beziehen. Allem Anschein nach ist diese Herleitung im Anschluss an Heldensage und Heldendichtung durchaus neben der üblichen Erklärung aus awn. húnn m. ‘Klotz; Bärenjunges; Kind’ zu erwägen. Auch Wolfgang Haubrichs (s. unten) gibt Hun-gast mit ‘Hunnen-Gast’ wieder (S. 65, 68). Ludwig Rübekeil problematisiert das Vorkommen von Ethnika in Personennamen: Eth- nisches in germanischen Personennamen? (S. 23–37). Manche Fälle sind eindeutig zu erklä- ren, z.B. der Beiname ahd. Sahso, durch den sächsische Herkunft angegeben wird. Eine ethnische Anknüpfung anderer Art zeigt der römische Beiname Germanicus ‘der Germanische’, der zuerst dem Feldherrn Drusus wegen seines Feldzugs bis zur Elbe verliehen wurde. Der Gegensatz zwischen den beiden Typen ethnischer Anknüpfung wird mit verschiedenen Beispielen diskutiert, darunter urn. Swabaharjaz auf dem Runenstein von Rö (um 400), dessen Glieder, ‘Schwabe’ und ‘Krieger’, sich – in einem Determinativkompositum – identifizieren lassen, dessen Sinn aber eifrig diskutiert worden ist. In der Nachfolge von Norbert Wagner (in BNF NF 34, 1999, S. 9–16) deutet Rübekeil den Namen als ‘Kämpfer gegen Schwaben’. Seine Untersuchung führt zu dem Schluss, „dass die Simplicia häufiger Her- kunftskategorien thematisieren, die Komposita mit Ethnikon im Vorderglied dagegen eher eine Objektbeziehung“ (S. 35). Es ist dies ein wichtiger Beitrag zur nomen-et-gens-Diskus- sion, der wahrscheinlich zu weiterer Erörterung anregen wird. Zu beachten sind dabei wichtige Gesichtspunkte über Swabaharjaz, die nach Wagners Beitrag angeführt worden sind (Alfred Bammesberger in Pforzen und Bergakker. Neue Untersuchungen zu Runeninschrif- ten. Hrsg. von Alfred Bammesberger, 1999, S. 208, Jón Axel Harðarson in Namenwelten. Orts- und Personennamen in historischer Sicht. Hrsg. von Astrid van Nahl, Lennart Elme- vik & Stefan Brink, 2004, S. 560 f.). Ethnische Implikationen hat auch ein Aufsatz von Martina Pitz, Woher hat frz. allemand (< alamannus) sein -d? Überlegungen zu Romanisierungsvorgängen bei germanischen Per- sonennamen mit auslautendem Nasal in der frühmittelalterlichen Galloromania (S. 169– 185). Die Epithese des -d in allemand ‘deutsch’ und in Personennamen auf -nn wird durch analogische Vorgänge erklärt. Interessanter aus einer gens-Perspektive sind die von der Verf. gegebenen Einblicke in die Verwendung von afrz. tiedeis, mfrz. tiois < frk. *þeuðisk, das als Sprach- und Nationalitätsbezeichnung dem auf den Nachbarstamm der Alemannen bezogenen allemand gewichen ist. Zwei Beiträge der Festschrift haben Personennamen aus anderen germanischen Sprachen als dem Deutschen als Hauptthema. John Insley mustert angelsächsische Personennamen, die in Graffiti im alten Rom belegt sind: Anglo-Saxons in Rome: the evidence of the names (S. 107–113). Er bezeichnet selbst seine Studie als vorläufig. Dasselbe gilt für den Beitrag von Maria Giovanna Arcamone, Zweigliedrige Frauennamen des langobardischen Italiens im 8. Jahrhundert (S. 81–97). Er besteht nur aus einer Materialsammlung, deren Analyse wir er- wartungsvoll entgegensehen. Ins langobardische Italien führt uns auch Jörg Jarnut, Petronaci qui Flavipert. Der Name als sozialer und kultureller Indikator (S. 99–105). Die Namenkombination „Petronaci qui Flavipert“ ist insofern interessant, als in ihr drei Sprachen zum Ausdruck kommen, Latein und Germanisch im Hybridnamen Flavipertus, dazu Griechisch im Suffix -aci in Petronaci. 171- rec (page).fm Page 214 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Jarnut prüft, welche Schlüsse über die soziale und kulturelle Stellung des Namenträgers dar- aus gezogen werden mögen. Personennamen mit mythischer Anknüpfung sind das Thema zweier Aufsätze. Wolf- gang Haubrichs, Namenbrauch und Mythos-Konstruktion. Die Onomastik der Lex-Salica- Prologe (S. 53–79), geht vom Prolog des fränkischen Gesetzes Lex Salica aus. In verschiedenen Fassungen des Prologs wird berichtet, wie vier Rechtsweiser namens Wisogast, Arogast, Salegast und Widogast in drei Orten, *Bōdahaim, *Salihaim und *Widuhaim genannt, über das Recht verhandeln. Die Übereinstimmung der Erstglieder von zwei Personen- und Orts- namen, *sali- ‘Saal, Gebäude, Saalhof’ und *widu- ‘Wald’, zeigt, dass wir uns in der Welt des Mythos befinden, was von Haubrichs näher erläutert wird. Sämtliche Namen werden eingehend analysiert. Onomastisch wichtig ist besonders die Analyse der -gast-Namen, die sich zu einer Studie dieses germanischen Namentyps entwickelt, der ja auch im urnordischen Na- menschatz gut vertreten ist, u.a. eben mit den Namen Saligastiz und Wiðugastiz. Um Personennamen in Mythen und Sagen dreht sich ein Beitrag von Hermann Reichert, Zum Namen des Drachentöters. Siegfried – Sigurd – Sigmund – Ragnar (S. 131–167), in dem neben den bekannten Siegfried und Sigurd auch Sigmund (im Beowulf) und Ragnar (Lodbrok) auftreten. Der Rahmen der Darstellung ist literaturgeschichtlich; es geht um die Verknüpfung der vier Drachentöter in Sagen und Genealogie. Der Wechsel der beiden Na- men Siegfried und Sigurd, in kontinentalgermanischen bzw. nordischen Quellen, wird eingehend erörtert, allerdings ohne dass eine sichere Erklärung erzielt wird. Personennamen sind auch das Thema eines Aufsatzes von Heinrich Tiefenbach, Sprach- liches zum Namenverzeichnis in der Handschrift St. Paul 6/1 (S. 115–129). Die Ergebnisse einer Analyse der Namen in der genannten Handschrift, einer der frühesten Quellen alt- sächsischer Personennamen, werden für die Überlieferungsgeschichte ausgewertet. Ortsnamenstudien sind in der Festschrift schwächer vertreten. In einem Aufsatz mit dem Titel Rodungsnamen auf -ried aus karolingischer Zeit (S. 187–194) kann Wolf-Armin Frhr. von Reitzenstein – gegen frühere Annahme – zeigen, dass Namen mit dem genannten Zweitglied, das ‘Rodung’ bedeutet, in Bayern und anderen südlichen Gegenden schon im 8. und 9. Jahrhundert belegt sind. In einem kurzen Beitrag von Albrecht Greule, Von der Me- moria zum kognitiven Merkzettel. Namentypen und Memoria (S. 197–202), werden im Memoria-Teil der Festschrift sowohl Ortsnamen wie Personennamen herangezogen. Ono- mastische Implikationen hat auch eine religionsgeschichtliche Studie im geschichtlichen Teil, Heike Grahn-Hoeks Heiliges Land – Helgoland und seine frühen Namen (S. 451– 489). Die Verf. zieht auch ältere Namen einer Insel heran, die mit Helgoland identifiziert worden ist, darunter Fositesland nach einem Gott Fosite (awn. Forseti). Diese Identifikatio- nen sind aber unsicher (s. den Artikel Helgoland von E. Meineke in RGA 14, 1999, S. 291– 293). Dasselbe gilt für die Annahme, dass der nach Tacitus in gewissen Germanenstämmen vorkommende Nerthus-Kult zu Helgoland zu lokalisieren sei. Vieles bleibt also hypothe- tisch, und von onomastischer Seite vermissen wir eine Diskussion über den Sinn des Adjek- tivs heilig in altgermanischer Zeit (vgl. z.B. den Artikel Helgö des Rezensenten in RGA 14, 1999, S. 286). Der letzte Beitrag des historischen Festschriftteils hat als Autor Herwig Wolfram, der unter dem Titel Terminologisches (S. 787–802) zentrale Begriffe der alten germanischen Stammesgeschichte aufnimmt, darunter Ethnogenese, ethnische Identität, Stamm, Tradi- tionskern. Es geht dem Verf. um Verdeutlichung und Präzisierung der von ihm vertretenen Standpunkte, vor allem im Gegensatz zu Kritik von Walter Goffart und seiner Schule (zuletzt ausführlich in On barbarian identity. Critical approaches to ethnicity in the early Middle Ages. Ed. by Andrew Gillett, 2002). Für weitere Forschung über germanische Völ- kerschaften ist Wolframs terminologische Klärung von grundlegender Bedeutung. Sein 171- rec (page).fm Page 215 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Beitrag ist – verständlicherweise – in einem recht persönlichen Ton gehalten, und am Schluss werden wir auch an die Schatten, die eine Periode in der deutschen Geschichte des 20. Jahrhunderts noch wirft, erinnert. Die hier selektiv besprochenen Festschriftbeiträge beleuchten von verschiedenen Seiten germanische gentes, ihre Namen, Mythen und Sagen. Sie enthalten nicht nur wichtige Ergeb- nisse, sondern regen auch zu weiterer Forschung an. Thorsten Andersson

Alexandra Pesch: Die Goldbrakteaten der Völkerwanderungszeit – Thema und Variation. 600 s. Berlin–New York: Walter de Gruyter 2007. (Ergän- zungsbände zum Reallexikon der germanischen Altertumskunde 36.) ISBN 978-3-11-020110-9.

Alexandra Peschs senaste verk Die Goldbrakteaten der Völkerwanderungszeit – Thema und Variation är ett försök att ta itu med de huvudsakligen sydskandinaviska folkvandringstida guldbrakteaterna på nytt. Pesch söker att diskutera brakteaterna utifrån begreppen tema och variation. Det är en synnerligen lovvärd gärning, för det finns mycket att gö- ra med brakteaterna, inte minst vad gäller deras typokronologi och spridning, trots att denna bearbetats av många stora forskare, inte minst pionjärerna Bernhard Salin och Mo- gens B. Mackeprang. Man kan inte undgå att uppmärksamma en rad stora problem med dagens brakteatforskning. Det grundläggande problemet är att materialet sedan en generation tillbaka närmast fullständigt monopoliserats av IK-projektet, där tyvärr grundarnas ambitiösa idéer sällan eller aldrig ifrågasätts av den nya generationen efterträdare. På så vis har forskningshistorikens exeges likriktats på ett märkligt sätt så att betydande komparativ forskningshistorik glömts bort eller underordnats. Det kanske bästa exemplet på detta är hur referenser till den svenske kulturhistorikern Sune Ambrosiani (1874–1950) och hans Odinskultens härkomst från 1907 i regel saknas i dagens tyskspråkiga brakteatlitteratur, så även i Peschs senaste verk. Chefen för Nordiska museet, Bernhard Salin, citeras i regel oentusiastiskt men plikttroget, medan intendenten Ambrosiani vid samma institution glömts bort. Istället får den tyske historikern Karl Hauck (1916–2007) oemotsagd fram- stå som allenarådande språkrör för idén att Odenskult kommer till uttryck i brakteaternas ikonografi via de romerska kejsarmedaljongerna. Hauck disputerade vid det då tyskspråki- ga universitetet i det ockuperade Strasbourg 1942 och docentmeriterade sig vid samma lä- rosäte redan året därpå. Men det var först långt senare som professor i Münster som Hauck tog sig an brakteaterna. Noteras bör att Ambrosiani presenterade en helt sammanhängan- de teori om brakteaternas ursprung och roll inom en folkvandringstida Odenskult hela två generationer innan Hauck, som först omkring 1970 påbörjade sitt storstilade brakteatpro- jekt Ikonographischer Katalog der Goldbrakteaten (IK), sedermera publicerat i sju band 1985–1989. Haucks stora eftermäle är teorin att guldbrakteaterna bör tolkas som amulet- ter med gudaframställningar med en apotropeisk effekt, s.k. »Heilsbilder». Konceptet »Heil» kan härledas till den danske religionshistorikern Vilhelm Grønbechs (1874– 1948) begreppsapparat från 1928 men också till tysk forskning från 1930-talet, vilket man dock i regel inte gör i den hauckska forskningen som istället refererar till Haucks artikel om Merseburg-trollformlerna från 1970. Den kanoniska sidolitteraturen inom den hauckska forskningen har därefter till största delen kommit att bestå av referenser till samtida tyskspråkig forskning kring eddadiktning och obligatoriska hänvisningar till Haucks 171- rec (page).fm Page 216 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

minst sagt vågade tolkningar av eddadiktningens gudavärld. Här har man stundtals avskri- vit alla krav på jämförande forskningshistorik och empiri till förmån för ensidig optimis- tisk spekulation inom en korpus om ungefär 900 brakteater. Metoden kallas kontextikono- grafi och består i det att tolkningar av medeltida handskrifter som behandlar senvikinga- tida muntlig tradition oblygt tvingas på bildframställningar från 400-talet. Effekten av att ständigt referera till detta monolitiska och osubstansierade tankegods är att det hämmar nytänkande. Det går heller inte att undgå insikten att detta övervägande skandinaviska material uppvisar relativt stora skillnader gentemot det betydligt blygsammare tyska fynd- materialet som i vissa avseenden måste betraktas som produkten av sekundära imitationer där det ursprungliga formelspråket är imitatörerna fullständigt obekant. Det skulle ju kunna påstås att Haucks idéer vore a priori att betrakta som enbart doxa, och inte som finit episteme. Det vore möjligt att idéerna kunnat få sin genomslagskraft på grund av något liknande det som Theodor W. Adorno och Max Horkheimer 1944 beskrev som »monoto- nins makt». Hur skulle det då kunna te sig istället om man skulle börja argumentera för tanken att det jämnt och ständigt är Oden som avses, utan någon gång ibland en helt annan gestalt som avbildas, t.ex. en romersk kejsare, alternativt en germansk krigsherre? Som Mats P. Malmer en gång påpekade: »Det är omöjligt att veta om de avbildade gudar- na kallades för Oden eller Tor, de kan ha hetat Ull eller Njord eller någonting annat.» Pesch viftar raskt bort alla sådana invändningar med hänvisning till lärofadern Hauck. De andra tolkningarna har uppenbarligen inte samma kraft att övertyga. Man kan då notera att de av Pesch citerade kritikerna allesammans är svenskspråkiga forskare som t.ex. An- ders Andrén, Anders Kaliff , Olof Sundqvist och Gunilla Åkerström Hougen. Pesch bör- jade arbeta med IK-projektet hos Hauck redan 1993 och har 14 år på nacken när hon 2007 publicerar sina preliminära resultat kring tema och variation. Tidigare har hon försökt gö- ra gällande att tyska imitationer av skandinaviska D-brakteater ändå behållit sin ursprungliga betydelse, genom en »idéns immanens». Detta går stick i stäv med t.ex. Walter Ben- jamins berömda essä från 1940 om konstverket i den mekaniska reproduktionens tidsål- der, där just den enskilda artefaktens aura går förlorad genom reproduktion. Eftersom Haucks tolkningsföreträde helt dominerar den tyskspråkiga uppfattningen av brakteaternas ikonografi och Pesch av allt att döma inte känner sig redo att kritisera det nedärvda tankegodset, blir den tvingande lösningen att istället sortera upp de viktigaste bildtyperna enligt ett föregivet nytt system, s.k. »Formularfamilien». Idén är egentligen inte alls ny, redan Herje Öberg arbetade systematiskt på liknande sätt under det tidiga 1940-talet. Till Peschs fördel måste erkännas att hon onekligen varit flitig och städat upp en hel del i det formliga kaoset som brakteatmaterialet utgör, Haucks enorma IK-katalog till trots. Men läsaren får aldrig möjlighet att anamma en hel syntes för vad detta formelinordnande inne- bär. Kan de regionala skillnaderna som Pesch påvisar möjligen vara belägg för att flera olika ideologier och annorlunda riter kan få uttryckas i form av brakteater, de är ju trots allt ganska olika varandra oavsett om Pesch menar att de alla uttrycker en och samma idé? Pesch kritiserar heller inte den ende danske IK-medarbetaren Morten Axboes seriation och korrespondensanalys, trots att den är behäftad med en rad svårigheter och inte ger till- räckligt rena resultat. Men framförallt kontrasterar Pesch inte sina egna resultat med Ax- boes i en sammanhängande argumentation. Man får känslan att av Peschs arbete är en ofullbordad torso. Trots dessa brister finns mycket matnyttigt att hämta. Man kan t.ex. notera att brakteattypen med flest kända stampidentiter endast föreligger i ett dussin ex- emplar. Detta är en fingervisning om hur pass exceptionella fenomen guldbrakteaterna är. En annan viktig insats från Peschs sida är ändå att man kommit en bit på väg mot en väl genomförd seriation av C-brakteaternas riddjur, vilket saknades i Axboes produktion som inriktade sig på A-, B- och C-brakteaternas huvuden. En viktig slutsats är dock att det vore 171- rec (page).fm Page 217 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

angeläget att se en ny sammanhängande tolkning av brakteatmaterialet som inte genast lå- ser sig i en närmast hagiografisk trosövertygelse. Nedärvd ortodoxi bör heller inte kunna stå som substitut för vetenskaplig akribi. Kort sagt så behöver IK-projektet fortsättnings- vis utsättas för uppriktig kritik och välbehövlig konkurrens för att brakteatforskningen alls ska kunna komma vidare. Svante Fischer

Wilfried Seibicke: Die Personennamen im Deutschen. Eine Einführung. 2. überarbeitete Auflage. VI, 235 S. Berlin–New York: Walter de Gruyter 2008. ISBN 978-3-11-020466-7.

Es ist ein angenehmes Erlebnis, die zweite überarbeitete Auflage des Werkes Die Personen- namen im Deutschen zu lesen. Dieses Werk bietet eine umfassende und wichtige Einfüh- rung in den Bereich der deutschen Personennamen und Personennamenforschung an. Die Zielgruppe des Textes ist breit gefasst: alle, die sich für Personennamen und ihre Rolle in der deutschen Gesellschaft interessieren, gehören zu dieser Gruppe. Die Darstellung enthält sowohl einen Überblick über grundlegende Begriffe und Typologien innerhalb der Onomastik als auch einen übersichtlichen Einblick in verschiedene Bereiche der gegenwärtigen deutschen Personennamenforschung sowie die historische Entwicklung der Personennamen im Deutschen. Es werden durchgehend erleuchtende Beispiele erwähnt, die zur unmittelbaren Anerkennung und Vergnügung bieten. Zudem findet sich durch Vergleiche von Verhältnis- sen in verschiedenen Teilen des deutschen Sprachgebiets häufig Gelegenheit zur Vertiefung. Vorteilhaft ist auch die Fülle hochaktueller Forschungsreferenzen, die dem weiteren For- schen dienen können. Das Werk zerfällt in sechs Abschnitte. Im ersten Abschnitt befindet sich eine kurze Ein- leitung, in der der Leser in die Welt der Eigennamen eingeführt und der Begriff Personenna- men abgegrenzt wird. Demgegenüber steht im zweiten Abschnitt der so genannte Gesamtname im Zentrum. Hier werden die Struktur sowie die geographische Variation des Gesamtnamens behandelt. Unter anderem wird ausgeführt, dass in Deutschland der Rufname an beliebiger Stelle in der Namensreihe stehen kann, während er in Österreich immer an erster Stelle stehen muss und dort deshalb auch Erstvorname genannt wird. Die verschiedenen Verwendungsaspekte und Funktionen des Gesamtnamens werden auch behandelt, so wie Namengebung, Namen- recht, Wortbildung, Grammatik, Namengebrauch, Namenpsychologie und Namen in der Literatur. Diese Verhältnisse haben im Wesentlichen international gemeinsame und er- kennbare Züge, jedoch werden auch einige Sonderfälle des deutschsprachigen Gebiets hervorgehoben. Zum Beispiel erfährt der Leser hier, dass im Deutschen die Verwendung des Vornamens mit bestimmtem Artikel üblich und nicht negativ ist, während bestimmter Ar- tikel bei Familiennamen negativ bewertet ist. Es wird in diesem Abschnitt auch erklärt, dass seit 1976 ein einzigartiges Übereinkommen zwischen der Bundesrepublik Deutschland, Österreich, Luxemburg, Griechenland, Italien, den Niederlanden und der Türkei gilt, das die Unveränderbarkeit der Personennamen über die Staatsgrenzen garantiert, damit die Schreibweise der Personennamen in den betreffenden Ländern sprachlich nicht angepasst wird. In den Abschnitten 3 bis 5 werden Vornamen, Familiennamen und Beinamen zusammen mit Übernamen behandelt. Über Vornamen erfährt der Leser von Bildungsweise, Typen, 171- rec (page).fm Page 218 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Lautstruktur, Geschlechtsspezifik, Umfang des Namenbestandes, Beweggründe der Na- menwahl, Geschichte, Namenmode und sozialer Variation. Bemerkenswert ist dabei die Be- schreibung von Namengebrauch und Zwangsnamen im Nationalsozialismus. Die auffälli- gen regionalen Unterschiede innerhalb des deutschsprachigen Gebiets, z.B. in Bezug auf Mehrnamigkeit, sind auch aus internationaler Perspektive von Interesse. Was Familiennamen angeht, stehen Typen, Bildungsweise, Sonderformen, regionale Unterschiede und Geschichte im Vordergrund. Dabei ist interessant zu bemerken, dass deutsche Familiennamen generell nicht mehr neu gebildet werden. Interessant ist auch die hohe Konzentration von Berufsnamen unter den häufigsten Familiennamen im Deut- schen. Vorbildlich ist es, ein Gesamtbild der Personennamen sowie der Personennamenfor- schung in einem Werk zusammenzubringen, das von einem breiten Lesekreis verstanden werden kann. Ähnliche Werke liegen in schwedischer Sprache nicht vor. Das im Vorwort formulierte Ziel, nicht nur einen allgemeinverständlichen Überblick über die Personenna- menforschung zu geben, sondern auch auf die Wichtigkeit und auf das Interessante an der Namenforschung aufmerksam zu machen sowie kompetente Namenswissenschaftler dar- zustellen, scheint durchaus erreicht. Emilia Aldrin

Skånes ortnamn. Serie A. Bebyggelsenamn 13. Norra Åsbo härad. Av Carl-Erik Lundbladh. 318 s. Lund: Institutet för språk och folkminnen, Dia- lekt- och ortnamnsarkivet i Lund 2008. ISBN 978-91-7229-057-0.

Ännu en del av Skånes ortnamn har kommit ut, denna gång om bebyggelsenamnen i Norra Åsbo härad i nordvästra delen av landskapet, det härad där de största tätorterna idag är Klip- pan, Ljungbyhed, Munka-Ljungby, Perstorp och Örkelljunga. Boken har den traditionella uppläggningen för serien Skånes ortnamn, dock med något tydligare typografi och med 25 belysande bilder, huvudsakligen i färg, samlade i mitten av boken. Vad gäller häradets namn ger man två möjliga tolkningar av vilken eller vilka åsar som in- byggarbeteckningen åsbo syftar på. I första hand vill man föreslå Söderåsen, men man säger också att det »kan emellertid inte helt uteslutas att befolkningen benämnts åsbor med syftning på såväl Hallandsåsen som Söderåsen. Bägge syns nämligen från slättlandet emellan och präglar landskapet.» (S. 19.) Tolkningarna av de enskilda bebyggelsenamnen är nästan alltid väl underbyggda och lagom försiktiga. En stor del av häradets namnbestånd är för övrigt medeltida eller yngre och som sådant relativt lättolkat. Några få kritiska kommentarer förtjänar ändå att gö- ras. Beträffande Hagstad i Oderljunga socken sägs följande: »Namnet är ett icke belagt subst. *hagstadh med förmodad betydelse ’inhägnad (där kor mjölkas)’, en bildning till *hagh ’in- hägnad’, ’gärdesgård’ (Sørensen -sted 70 f.).» (S. 115.) Tolkningen är ett källkritiskt intressant exempel på hur en tvivelaktig betydelse genom att citeras och upprepas kan etableras som mer eller mindre ett faktum. Som källa till en »förmodad betydelse ’inhägnad (där kor mjölkas)’» ges alltså John Kousgård Sørensens avhandling Danske bebyggelsesnavne på -sted (1958), som i sin tur hänvisar till Gunnar Lindes avhandling Studier över de svenska sta-namnen (1951) när han säger: »Linde tænker sig med rette i overensstemmelse med en utrykt undersøgelse af Gertrud Hansson-Holmén, at der foreligger et appellativ *haghstath, 171- rec (page).fm Page 219 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

i Sverige med betydningen ’inhägnaden där korna mjölkades’» (s. 71). Går man till Linde (s. 70 f.) finner man följande: namnet [Hagstad, Västra Torsås sn, Allbo hd, Småland] är en ursprunglig samman- sättning *haghstadher […]. [– – –] Namnet har behandlats i en uppsats för prosemi- nariet i Nordiska språk i Lund 1943 av fil. mag. Gertrud Hansson-Holmén, som över- sätter det ’platsen omkring vilken en inhägnad är uppförd’. “Det är än i dag ganska vanligt att mer eller mindre provisoriska inhägnader uppföras för att underlätta mjölkningen ute i markerna. Särskilt i äldre tider, då boskapen antagligen fördes i bete på byallmänningen utanför det inhägnade för höslåtter och sädesodling avsedda bya- gärdet, böra dylika inhägnader ha varit vanliga. Hagstad kan mycket väl ha varit ett appellativ och betytt ’inhägnaden där korna mjölkades’“. Det långa citerade avsnittet ur Hansson-Holméns uppsats är emellertid ett rent plagiat (utan citatangivelse eller källhänvisning) från Eric Elgqvists bok Studier i södra Smålands bebyggelsehistoria (1931 s. 116), där det sägs: Hagstad synes snarast betyda ’platsen där en inhägnad är uppförd’. Det är än i dag ganska vanligt, att mer eller mindre provisoriska inhägnader uppföras för att under- lätta kornas mjölkning. Särskilt i äldre tider, då boskapen antagligen fördes i bete på byallmänningen, utanför det inhägnade för höslåtter och sädesodling avsedda byagär- det, böra dylika inhägnader ha varit vanliga. [---] Hagstad kan mycket väl ha varit ett appellativ och betytt ’inhägnaden där korna mjölkas’. Det är alltså bara ett fritt hugskott av Elgqvist att appellativet *hagstad »mycket väl» kan ha betytt ’inhägnaden där korna mjölkades’ som ligger bakom denna »förmodade betydelse». Ordet är inte belagt med denna betydelse i svenska dialekter, vilket Kousgård Sørensen antyder (utan endast med innebörden ’plats för gärdesgård’). Det enda som med någorlunda sannolikhet kan sägas och som borde stått i tolkningen i Skånes ortnamn är att namnet Hag- stad är bildat till ett appellativ *haghstadh ’plats för inhägnad’. Efterleden i Sorröd antas (s. 173) vara fda. ruth, men det är föga troligt, eftersom det inte verkar som om denna efterled alls är representerad i medeltida (eller äldre) skånska ortnamn (till skillnad från på Själland på andra sidan Öresund, där den är vanlig). I stället är efterleden här sannolikt det vanliga fornskånska ryth (< *riuth; se utförligt hos Bertil Ejder, Ryd och rud, 1979 s. 387 ff.). Förleden i namnet Bosjöholm (Bosseholm 1524) anges som »troligen komp[ositions]- form Bose- av sjönamnet Bosjön» (s. 238), vilket måste vara formellt felaktigt. Det korrekta uttryckssättet vore »försvagad form Bose-, av äldre *Bosioa(r)-». Vid tolkningen av namnet Haglekulla (i haglekulle 1500) väljer man (s. 280) att i första hand utgå från dialektuttalet, som inte stämmer med dialektformen av ordet hagel, detta trots att skrivformer med Hagle- starkt dominerar i äldre tid. Jag vill dock se detta som ett tydligt exempel på att ord i förledsställning i ortnamn kan utsättas för längre gående reduk- tioner och assimilationer (s.k. ordlängsbalans eller bättre, med Gun Widmark, sammansätt- ningsreduktion) än som appellativ och på risken med att i sådana fall använda nutida dialekt som ett facit vid ortnamnstolkningar. De äldre skrivningarna har alltså i detta fall större käll- mässig tyngd än dialektuttalet och förleden är med all sannolikhet hagel. Staffan Fridell 171- rec (page).fm Page 220 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Skånes ortnamn. Serie A. Bebyggelsenamn 22. Västra Göinge härad med Hässleholms stad. Av Claes Ringdahl. 507 s. Lund: Institutet för språk och folkminnen, Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund 2008. ISBN 978-91- 7228-051-8.

SkO A 22 är en mäktig skrift på över 500 sidor med det tilltalande yttre som seriens volymer numera äger. Det behandlade området är Västra Göinge hd med Hässleholm som centralt belägen huvudort. Vid genomläsningen av SkO A 22 kan man bl.a. notera att namnmaterialet under den återkommande rubriken Hemmansdelar och lägenheter (i vissa fall Lägenheter) är överflö- dande rikt samtidigt som tolkningarna av by- och gårdnamn påfallande ofta framställs på enbart ordsemantiskt sätt. Med tanke på det synnerligen omfattande arbete som förf. i övrigt måste ha nedlagt på sitt verk kan man finna det svårförklarligt att sakupplysningar så ofta saknas i namnartiklar avseende by- och gårdnamn. Finja ställs t.ex. till fen ’sankmark’ (s. 74) och Tyringe antas vara bildat till ett fda. *þiur ’höjd’ (s. 86), men ingenting meddelas om platsernas topografi. Öra- holm(a) sägs innehålla ör ’(område med) sand eller grus’ och holm(e) ’upphöjning över om- givande (sank) mark; mindre höjd’, men namnets sakliga bakgrund kommenteras inte (s. 90). Som en av flera tänkbara utgångspunkter vid tolkningen av Skyrup anförs skyr ’skåra’ utan saklig motivering (s. 149). Förf. håller för möjligt att Ranseröd innehåller ramm ’fuktig äng, kärr’ (s. 180); kan något utrönas om de topografiska förutsättningarna för en sådan tyd- ning? I förklaringen av ett Hälleberga sägs inte mer än att namnet innehåller hälla ’sluttning’ och bjär ’berg’ (s. 254). Någon kan måhända finna det överflödigt att bekräfta att en sluttning och ett berg finns eller har funnits på platsen. Men för forskare utan lokalkännedom är det likafullt av värde att få sådan information. Förleden Häll- i ortnamn åsyftar ju inte alltid en sluttning. Bynamnet Berga i det sörmländska Vingåker förtjänar att nämnas i detta sammanhang. Vid tolkningen därav framhåller Carl Ivar Ståhle (Ortnamn och bebyggelse i Västra Vingåker, 1954, s. 100 f.) att byns namn är gåtfullt: boplatsen ligger ute på den jämna slätten i huvudbygden. Han nödgas räkna med att bebyggelsen antingen flyttats från en annan plats eller bär ett uppkallelsenamn av mycket hög ålder. Visseltofta tillhör en stor och i olika tidigare sammanhang behandlad grupp av ortnamn på Vis-. Förf. (s. 366) tänker sig i -tofta-namnets förled ett fordom om Lillån använt *Visla, en l-avledning till »roten *wis ’slingrande’, ’snabb, livlig’, eller kanske till fda. *wis ’sankmark’ (jfr na- turförhållandena längs Lillån)». Förf. har här uppenbarligen beaktat tolkningens namnseman- tiska sida, men den topografiska informationen kunde ha varit tydligare. Man vill gärna veta om naturförhållandena vid Lillån ger stöd åt alla de tre angivna semantiska möjligheterna och, om så är fallet, i lika mån. Natan Lindqvist (Bjärka-Säby ortnamn 1, 1926, s. 430) framhåller att Lillån är mycket krokig, »med ett att döma af kartan snabbt lopp». I rättvisans namn bör tilläggas att man i långtifrån få fall får välkomna sakupplysningar. Vid tolkningen av Kvidala utifrån kved ’mage, kved’ hänvisas t.ex. till en karakteristisk liten dalgång nära gården (s. 394), och då Häglinge ställs till ett fda. *hak eller till *hakull eller *hækill ’framskjutande terrängparti’ ges också en topografisk motivering (s. 103). Skeröd antas innehålla sked(e) ’skilje, gräns’ med syftning på »ett mellan två tidigare sjöar skiljande näs» (s. 62). Till Sjöberga meddelas att bebyggelsen ligger på höjder vid en sjö (s. 107); jfr det redaktionellt kontrasterande fallet Hälleberga ovan. Många gård- och bynamn tolkas utifrån gamla antroponymer; i fall som Attarp (s. 130, 208, 413) och Ballingslöv (s. 232) kan man knappast begära att få veta något närmare om relationen mellan Atte och Baldung och ve- derbörande -torp- respektive -löv-lokal. 171- rec (page).fm Page 221 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Det material i SkO A 22 som avser namn på hemmansdelar och lägenheter är såsom redan framhållits mycket omfattande. Den som vill studera samhällsinslag i yngre tid och den så kallade »folksjälen» bör dessa namn sammantagna kunna erbjuda en hel del. Namn som Svältegnälla (s. 53), Stretens (s. 57), Lyckebo, Mon Repos (s. 88), Vingåker (s. 89), Nurkahuset (s. 125), Fittan (s. 153), Pissarens rögla (s. 203), Brackahuset (s. 230), Svultens, Törsters (s. 250), Skäktesmäll (s. 256), Bråddöden (s. 349) och Krösona-smedens (s. 390) kan rimligtvis få en läsare att reflektera över bakomliggande verkligheter. Vid behandlingen av Evradob- bens, ett lägenhetsnamn i Farstorps kyrkby, använder förf. (s. 47) den intressanta termen in- fantilisering. Han ställer frågan om -dobbens möjligen bottnar i ett medvetet försök till infan- tilisering med app. gubbe som utgångspunkt.

Varje ny volym i en serie som Skånes ortnamn utgör ett värdefullt och inspirerande bidrag till svensk namnforskning, och SkO A 22 utgör inget undantag. Man måste vara förf. tack- sam för det synnerligen omfattande och mödosamma arbete som ligger bakom den nu an- mälda boken. Svante Strandberg

Språk i Norden 2008. Namn. 308 s. Oslo: Språknämnderna i Norden 2008. ISBN 82-7433054-4.

Nordiska språkmötet/Nordmålforum arrangerades i Uppsala den 7–9 september 2007. Te- mat var namn, namnvård och språkpolitik i de nordiska länderna. Mötet resulterade bl.a. i skriften Språk i Norden 2008 med det kort och kärnfullt uttryckta men dock så omfattande temat Namn. Skriften är indelad i tre huvudavdelningar: Personnamn, Ortnamn, Övriga namn. En avslutande del inrymmer bl.a. Nordiska språkmötets uttalande om namnvård, namnskick och namnvårdande myndigheter, en redogörelse för det nordiska språksamarbetet under året samt en förteckning över aktuell nordisk språklitteratur. Avdelningen Personnamn består av åtta artiklar varav sex redogör för de nordiska länder- nas personnamnslagar. Dorrit Sylvest Nielsen presenterar den danska personnamnslagen från 2006, och Pan Farmakis den norska personnamnslagen från 2002. Lagarna är liberala och betonar att ett personnamn i första hand bör betraktas som en privat angelägenhet och i andra hand som något som samhället har intresse av att reglera. Den norska lagen tillåter nynamnbildningar utan några större begränsningar; exv. har man godkänt namn som Cola- automat och Takkskaduha. Farmakis framhäver vikten av namnforskarkompetens när namnlagen ska prövas. Eva Brylla och Sonja Entzenberg tecknar en bild av den svenska personnamnslagen från 1982, där Patentbesvärsrätten ensam tycks ha tillskansat sig tolkningsföreträde av lagen. Språklig expertis har fått allt mindre inflytande, och förf. anser att en översyn av lagen är nöd- vändig. Omsorgen om personnamnen bör tillmätas samma betydelse som övrig språkvård (s. 42). Pirjo Mikkonen redogör för den finska reviderade namnlagen från 1991. Den är mera restriktiv än de danska, norska och svenska, och artikeln redogör för kriterier som bör tas hänsyn till vid namnändring. Förf. (s. 56) anser att det inte är någon privatsak om oacceptabla namn etableras i namnkulturen och att det är språk- och kultursamfundet som avgör vilka namn som är oacceptabla. Hon menar även att namnnämndens arbete kan bli svårare i takt med att samhällsvärderingar, och därmed även synen på namnen, förändras. Den isländska personnamnslagen från 1997 ter sig konservativ mot dansk, norsk och 171- rec (page).fm Page 222 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

svensk bakgrund. Haraldur Bernharđsson skriver att även personnamn är stavningsreglerade i lagen; den avvisar i princip helt egna stavningsvarianter av namn. De måste passa in i det is- ländska språksystemet och följa isländska stavningsregler. Endast namn som har lång hävd av att skrivas på ett annat sätt än det gängse godkänns, exv. Anthony för Ántoni och Christian för Kristján. Lagen är omstridd men ett av dess syften är att skydda den isländska namntra- ditionen. Den färöiska personnamnslagen beskrivs av Anfinnur Johansen. Sedan århundra- den har färingarna använt danska namnformer med färöiskt uttal, något som orsakat förvir- ring om vilka namnformer som är de rätta. Lagen syftar till att stävja denna »namnvan- vård», men i och med den reviderade lagen från 2002 och en kungörelse från 2004 som främst berör uppkallelsenamn, är enligt Johansen den språkliga förnyelse som kom till uttryck i lagen 1992 upphävd. Man är åter i den tradition som varit gällande i århundraden: »Du hedder ét, men skrives noget annet» (s. 84). Avdelningen Ortnamn omfattar elva bidrag och ger en grundlig inblick i nordisk ort- namnsvård. Bente Holmberg inleder med det danska Stednavneudvalgets arbete, och Terje Larsen redogör för händelseförloppet när Østre Totens kommune vände sig till Statens kart- verk för att reda ut de olika stavningssätten som fanns för kommunens gårdnamn. Artiklarna belyser problemet med att få acceptans för officiellt fastställda namnformer; »eig eg jorda, eig eg også namnet!» (s. 128). Den svenske namnvårdaren känner igen diskussionen kring »gammalstavning» av ortnamn. Resultatet av Toten-frågorna kan vi ännu inte se, men den senaste händelseutvecklingen med Stortingsdebatten om detta bådar inte gott för den norska ortnamnsvården. En dansk ortnamnslag är något att se fram emot. Staffan Nyström pläderar för återupprättandet av socknen som bas i den svenska folkbok- föringen. Ett av de äldsta namnskikten i Sverige hotar att försvinna med Svenska kyrkans ra- dikala förändringar i församlingsindelningen, och frågan utreds för närvarande av finansde- partementet. FN-organet UNGEGN presenteras av Leif Nilsson. Speciellt behandlas arbets- grupperna för exonymer, latinisering och terminologifrågor. UNGEGN ser gärna att exo- nymbruket minskas, men ett dilemma finns i att vissa exonymer kan räknas till ett språks kulturarv samtidigt som de motverkar internationell kommunikation. Två bidrag berör Finland och dess tvåspråkighet och diskuterar problemen kring över- sättning av ortnamn. Mikael Reuter menar att den finska tvåspråkigheten i fråga om ortnamnen är en del av kulturtraditionen, och ortnamnsskyltningen är den tydligaste symbolen för detta. Idag är namnvårdare relativt eniga om att ortnamn inte bör översättas; det är som att utrota språkliga fornminnen, i synnerhet om det ursprungliga namnet kommer i skymundan (s. 149). Johanna Lehtonen är namnplanerare i Helsingfors, och belyser de problem som uppstår då nya namn måste fungera på både finska och svenska. Förf. hyser stor tillförsikt vad gäller namnplaneringen i Helsingfors, men anser samtidigt att varje tvåspråkig stad i Finland borde ha utbildade namn- och språkspecialister. Den isländska lagen om gårdnamn och det isländska »Stednavnsutvalgets» arbete behandlas av Ari Páll Kristinsson. Man ägnar sig främst åt de isländska gårdnamnen, men efter en lagändring 1998 även åt nya eller ändrade kommunnamn. Ur svensk namnvårdssynpunkt är det speciellt intressant att se hur strikta bestämmelserna är kring nybildningar och änd- ringar av gårdnamn. Något liknande finns inte alls i Sverige, men vore kanske av nöden med tanke på alla frågor som ställs kring kommunernas belägenhetsadressering. Kristinsson menar att lagändringen 1998 visar att det är nödvändigt för samhället att ha en myndighet med fullmakt att avgöra fler ortnamnsfrågor än gårdnamn. Den grönländska ortnamnsnämnden fastställer sedan 1984 grönländska ortnamn inom de nationella gränserna, och Carl Chr. Ol- sen redogör för detta. Den grönländska ortnamnssituationen är speciell jämfört med övriga Norden, eftersom det inom landets gränser tidigare har funnits även amerikanska namn. Tre bidrag berör situationen för de kvänska, meänkieliska och samiska ortnamnen i Fin- 171- rec (page).fm Page 223 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

land, Norge och Sverige. Irene Andreassen skriver att de kvänska ortnamnen förekommer i en flerspråkig miljö, men att man tidigare från officiellt håll systematiskt har undanhållit dessa från de allmänna kartorna. Situationen har ändrats i och med den norska ortnamnslagen. Artikeln beskriver i vilka namnmiljöer de kvänska namnen återfinns, och avslutas med en ge- nomgång av hur namnlån uppkommer i det flerspråkiga samspelet. Mot bakgrund av den svenska lagen om god ortnamnssed beskriver Ulla Swedell läget för minoritetsspråkens ortnamn i Sverige. En arbetsgrupp med representanter för Sametinget och SOFI bildades 2006 med uppgift att utarbeta hållbara principer för samisk ortnamnsvård. Förf. anser att det hos vissa kommuner, trots gällande lagar, finns brister i hanteringen av minoriteternas ortnamn. Kaarina Vuolab-Lohis artikel inriktar sig främst på Finlands och Norges många gånger god- tyckliga och felaktiga skyltning av samiska ortnamn. I båda länderna finns sedan 1992 samiska språklagar, men samiskan betraktas i Finland som officiellt språk endast inom det s.k. hembygdsområdet. Den norska ortnamnslagen är generösare än den finska språklagen och omfattar alla områden där samiska namn används. Lagen har dock fått den effekten att varje ort i Norge antas ha ett norskt namn, och att detta namn har en av lagen garanterad särställ- ning. De avslutande bidragen behandlar bl.a. varumärkesnamn, och läsaren bjuds även en mini- kurs i finska. Uttalandet från Nordiska språkmötet presenteras, och deklarationen om nordisk språkpolitik från 2006 analyseras av Olle Josephsson. Med titeln Litet grand, jodå, nej! Om uppföljningen av Deklaration om nordisk språkpolitik konstaterar han att det gjorts alldeles för lite för att leva upp till föresatserna i konventionen. Språk i Norden 2008 ger på dryga 200 sidor en omfattande orientering i de nordiska län- dernas lagstiftning kring personnamn och ortnamn. Lagar kan i vissa fall cementera ett för- åldrat personnamnsskick (Färöarna), och i andra har namnvårdare liten eller ingen insyn i personnamnsbildningen (Norge, Sverige). Minoritetsspråkens problem åskådliggörs i samband med redovisning av deras ortnamn på vägskyltar och kartor, och här har språklagarna haft en tydlig inverkan på namnens allt tydligare förekomst i officiella sammanhang. Det finns dock en brist i boken: Den saknar ett avsnitt om färöisk ortnamnsvård. Artiklarna är tryckta med ett tilltalande typsnitt vilket underlättar läsningen. Varje artikel inleds med en bildvinjett och en kort presentation av innehållet, och om läsaren vill fördjupa sig i lagtexterna finns hänvisningar till dessa i källförteckningen. 2008 års upplaga av Språk i Norden är en utmärkt skrift för den som vill förkovra sig i all- mänhet i ämnet namnvård, såväl personnamns- som ortnamnsvård. För den som yrkesmäs- sigt ägnar sig åt den tillämpade språkvetenskapen bör boken närmast betraktas som ett refe- rensverk som väl försvarar sin plats i handbiblioteket. Lennart Dehlin

Stedsnavn i Kjose. Redigert av Botolv Helleland. 309 s., 14 kartor. Oslo: No- vus forlag 2008. ISBN 978-82-7099-482-3.

Kjose är en bygd, en tidigare socken, belägen drygt 10 mil sydväst om Oslo och numera in- lemmad i Larviks storkommun. Bygden gränsar i väster till Telemark och i norr och öster till den stora sjön, förr fjorden, Farris eller Farrisvannet. Den här anmälda boken om ortnamnen i Kjose är ett utmärkt exempel på vad ett genomtänkt samarbete mellan lokala hembygdsvän- ner och professionella forskare kan resultera i. Bakom den ligger mer än tjugo års arbete. Kjose bondelag tillsatte 1985 en arbetsgrupp under ledning av Astrid Johnsen med uppgift att samla in ortnamn i Kjose. Efter två år omfattade deras samling drygt 1 700 namn av 171- rec (page).fm Page 224 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

alla de slag. 1990 kopplades Botolv Helleland vid Universitetet i Oslo in och under hans ledning gjordes ljudinspelningar av samtliga insamlade namn, genuint uttalade av lokala orts- bor. Namnen skrevs in i ett dataregister med uttalet angivet med något förenklad »fone- misk» ljudskrift, och hela materialet överfördes så småningom till en mer användbar och till- gänglig lexikonform. Astrid Johnsen har fortsatt vara en drivande kraft på det lokala planet. Hon har bidragit med kompletterande sakupplysningar och med bildmaterial, medan Hel- leland har haft huvudansvaret för bokens slutliga innehåll och utformning. Han har bl.a. successivt bearbetat och supplerat det omfattande materialet. I Stedsnavn i Kjose presenteras nu närmare 2 000 namn. Boken består av två huvuddelar. Den första (s. 9–87) innehåller dels en rad korta bak- grundskapitel: Bygda Kjose (av Olaf Kroken), Stedsnavn og utmarksressurser (Gunnar Christie Wasberg), Målet i Kjose (John Schulze) och Om lydskrifta, dels ett par längre namnkapitel där Helleland fört pennan. I dessa behandlas Bustadnavn (kap. 4) och De viktigaste navneledda og de tilhørende navna (kap. 5). Av det senare kapitlet framgår att ås, myr och bakke är de mest frekventa huvudlederna i Kjose med 200, 170 resp. 105 representanter, men också dal, ekre f. ’igenlagd åker, äng’, åker och rønning är mycket vanliga namnelement. Efter varje ord i den alfabetiskt ordnade presentationen ges dess genus och eventuella motsvarighet i norrønt språk; dessutom finns en kort förklaring av betydelsen och en uppräkning av alla namn vari ordet ingår. I kapitlet Bustadnavn redovisas och diskuteras, förutom bygdenamnet Kjose, namnen på de tretton i Kjose registrerade matrikelgårdarna: Bakke, Malerød, Slettholt, Strandgår- den, Bjørnøya, Nes, Kroken, Kleppane, Strand, Bærug/Bærogg, Søndre Omsland, Nordre Omsland och Eikenes; därtill alla under dessa liggande enskilda bruk och tomter, inklusive en handfull försvunna namn. Tillsammans blir det bortåt 150 namn av varierande ålder. Om namnen är behandlade i NG återges den tolkningen ordagrant här, med Hellelands egna, ofta ganska utförliga synpunkter och kommentarer tillfogade. Namnet Kjose är belagt första gången 1398 (Kiosa kirkia) och de äldre källorna visar att det först måste ha avsett en gård, inte en hel bygd som idag. Men dess exakta syftning och innebörd kommer vi inte längre åt. Det till grund liggande ordet, en motsvarighet till sv. kjusa, är på norsk mark belagt med både maskulint och feminint genus samt med flera olika syftningar: ’liten dal, fördjupning, sänka’ men också ’smal vik’ och kanske ’skog, buskage’. Det som kan sägas är att namnet Kjose med största sannolikhet motsvarar ett enkelt terrängbeskrivande ord och därtill är mycket gammalt. Bokens andra och längre del (kap. 8, s. 89–253) är en alfabetiskt ordnad lexikondel från Albrekts rønning till Åttetallsmyra. Däri finner vi såväl de i del 1 mer utförligt redovisade och diskuterade bebyggelsenamnen som den stora majoriteten av de insamlade namnen, alltså de artefakt-, natur- och ägonamn som omger bebyggelserna, som ger liv åt både inmark och ut- mark och som skildrar bygdens natur och kultur, försörjning, tro, samfärdsel m.m. De flesta namnartiklarna består av bara några få rader, men stundom kräver ett namn mer utrymme och ibland kan en artikel svälla ut till mer än en sida. Sjönamnet Farris eller Farrisvannet (s. 120–121) är ett sådant exempel. Namnet tolkas i Per Hovdas efterföljd som ett äldre *Fareiðs, en sammansättning i genitiv av far n. ’färd, gång, spår, väg’ och eid, äldre eið ’ed, smalt (gång)ställe mellan vatten’ o. dyl. För varje enskilt namn redovisas först dess normaliserade uppslagsform, sedan det genuina uttalet, eller de genuina uttalen om flera sådana finns, följt av tolkning och andra kommentarer samt till sist en hänvisning till kartblad och till namnets nummer på detta blad. Inte mindre än 14 vikta kartor, med nummerserier inskrivna, bifogas sist i boken åtföljda av två listor till varje karta: en lista över de på kartan redovisade namnen i bokstavsordning, med nummer och kartruta, och en lista över samma namn i nummerordning och med kartruta ef- 171- rec (page).fm Page 225 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

ter respektive namn. Det hela är mycket tydligt redovisat och lätt att använda. Boken är tryckt i A4-format, vilket givetvis underlättar den här typen av kartredovisning. Stedsnavn i Kjose har ett uttalat syfte att tillgängliggöra bygdens alla ortnamn med kommentarer och kartfästning. Själva dokumentationen och bevarandet åt eftervärlden är ett primärt mål. Och med den utformning boken fått och den noggrannhet som finns i redovisningen kan man inte säga annat än att namngruppen och redaktören har lyckats. Den breda allmänheten, speciellt på det lokala planet, kan lätt botanisera bland de många namnen och låta sig roas och upplysas av dem. Andra föreningar, grupper och personer kan inspireras till liknande projekt. Men det faktum att själva redovisningen av namnen, den fullständiga redovisningen, står i centrum betyder inte att bokens vetenskapliga värde är ringa. Även forskningen har en hel del att hämta i Stedsnavn i Kjose. Staffan Nyström

Striden i Gestilren 1210. Varför? Vad hände? Och sen då? Redaktör: Ingegerd Troedsson. Bitr. redaktör: Sven Sandblom. 280 s. Enköping: Enköpings kommuns kulturförvaltning 2009. ISBN 978-91-633-4096-3.

En svenske konung, Sverker den yngre, stupade i slaget vid Gestilren 1210. Det har betraktats som ovisst var striden utkämpades. Varvs socken i Västergötland har haft sina föresprå- kare, och ett monument till minne av slaget uppfördes där 1910. I OUÅ från 1988–1991 gjorde flera forskare inlägg i lokaliseringsdiskussionen utan att nå övertygande resultat. »En- dast ett nytt och överraskande källfynd kan ge klarhet i denna fråga», framhåller Lars Gahrn i OUÅ 1990 (s. 29). I NoB 87 (1999) kunde Lars Otto Berg (s. 81 ff.) rapportera om ett sådant källfynd som Gahrn efterlyst och därvid anknyta till en anteckning om Gestilreen och Swerkehrsbakkan därstädes av Johannes Bureus. Berg hade i kyrkoräkenskaperna från 1500- och 1600-talen för Frösthults sn i Uppland påträffat en mängd ortnamnsbelägg av typen Gestilren, Gästil- reen och funnit personhistoriska samband mellan sådana och byn Gästre i samma socken. Staffan Fridell har senare (i OUÅ 2004 s. 39 ff.) gjort sannolikt att namnformen Gästre utvecklats ur Gæstil(s)ren. Boken Striden i Gestilren 1210 redogör för historisk och språklig forskning kring slag- platsen och ortnamnet och ger samtidigt en mycket vidsträckt och kunskapsrik kontext: olika delar av eller inslag i Sveriges medeltida historia behandlas i det ena avsnittet efter det andra. Redaktören Ingegerd Troedsson har författat inte mindre än fjorton kapitel och bi- trädande redaktören Sven Sandblom bidrar med sju. Vidare medverkar forskarna Lars Otto Berg (två kapitel), Marja Erikson, Staffan Fridell (fyra), Lars Gahrn (fyra), Mats G. Larsson (två) och Sigurd Rahmqvist samt, med förord, landsantikvarien Håkan Liby och kommunal- rådet Åke Hedén. Den anmälda boken påminner om att onomastiken kan spela en viktig roll i svensk me- deltidsforskning. Under den inte oberättigade kapitelrubriken Gestilren – ett genombrott redogör Berg (s. 96 ff.) för fyndet av de viktiga beläggen från Frösthult. Staffan Fridell (s. 101 ff.) behandlar ortnamnets formutveckling och etymologi. Hans undersökning utmynnar i att ett ånamn *Gæist ’den framstormande’ e.d. (jfr Jan Sterner i Från Gästrikland 1999–2000 s. 10), fordom använt om Örsundaån, kan vara basen för ett -l-avlett, i Gæstil(s)ren bevarat vik- eller sjönamn, medan -ren åsyftar en rand eller höjdrygg vid Gästre. Fridell (s. 248) tolkar också våtmarksnamnet Marstallen vid Gästre. I sin framställning om Gästres förhistoria och 171- rec (page).fm Page 226 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

fornlämningar ger Mats G. Larsson (s. 225 ff.) bl.a. intressanta synpunkter på -by-namn, -sta(d)-namn och -tuna-namn. »Sedda som helhet uppvisar tuna-byarna däremot inte nå- gon speciellt framträdande bild när det gäller fornlämningar», framhåller han och finner att detta talar emot tanken att »Tuna varit namnet på särskilt betydande gårdar». Det flerstä- des uppträdande Karleby (Karby) kan efter Larssons mening (s. 228 f.) åsyfta att byarna i frå- ga varit anslagna till karlarnas uppehälle: »Att karlarna varit någon typ av krigare [...] är [...] en vanlig uppfattning». Vilka ortnamn nämns i klostrens årböcker? är rubriken på ett av Troedsson författat kapitel (s. 82 ff.). Hon lyfter fram de medeltida svenska toponymerna i ortnamnsregistret till Annales Suecici medii aevi, utgivna 1974 av Göte Paulsson. Till diskussionen om var slaget vid Gestilren utkämpades hör också frågan om vilken ka- raktär eller ställning Gästre hade på 1200-talet. Sigurd Rahmqvist och Marja Erikson (s. 233 ff.) beskriver Gästre kungsby i äldre tid. Byn var en av de största medeltida kronobyarna i Uppland och under medeltiden och 1500-talet den ojämförligt största byn i Simtuna hd. Förf. (s. 244 ff.) framhåller att flera andra kända slag under äldre medeltid ägde rum just vid kungsgårdar eller kronoegendomar. Utrymmet medger här inte en mer ingående redogörelse för det anmälda arbetet. Belys- ningen från olika håll av det medeltida Sverige präglas av tematisk mångfald – framträdande röda trådar är maktkamp och släktrelationer – och rikt flödande kunskapsstoff. Berg skriver t.ex. om förhållandet mellan konung och kyrka, Gahrn om bl.a. slagen vid Älgarås 1205 och Lena 1208, Mats G. Larsson om runforskaren Johannes Bureus och överstelöjtnanten Sven Sandblom om medeltidens krigföring och om färdleder under tidig medeltid. Och Troeds- son tar upp en rad intressanta ämnen, t.ex. järnframställning, dynastiska förbindelser och medeltida kröningsceremonier. I bokens sammanfattande slutkapitel av Troedsson och Sandblom (s. 250 ff.) presenteras (s. 256) en gemensam slutsats från författargruppen: allt talar för att slaget 1210 stod vid Gästre i Uppland. Striden i Gestilren 1210 är en mycket inspirerande och läsvärd bok och en förnämlig gåva till alla med intresse för medeltida svensk historia och kultur. Svante Strandberg

Suffixbildungen in alten Ortsnamen. Akten eines internationalen Sympo- siums in Uppsala 14.–16. Mai 2004. Herausgegeben von Thorsten Anders- son & Eva Nyman. 220 s. Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur 2004. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 88.) ISBN 91-85352-57-8.

Det är ett mycket centralt ämne inom ortnamnsforskningen som står i fokus i denna symposievolym, nämligen användningen av suffix vid bildningen av äldre typer av ortnamn. Ur- gamla ortnamn – företrädesvis rör det sig här om naturnamn och främst hydronymer men i en uppsats dryftas bebyggelsenamn – i nordvästra Europa behandlas, mer exakt ortnamn i områden där germanska men även slaviska och keltiska språk talas eller talats. Tidsmässigt rör det sig, i varje fall vad gäller de germanska namnen, om bildningar som tillkommit från mitten av första årtusendet f. Kr. fram till mitten, och längst slutet, av första årtusendet e. Kr., detta om man undantar en del senare, analogiskt bildade namn som också tangeras i ett par av bidragen. Allra bäst utbyte har man, som jag ser det, av de uppsatser i volymen som ingå- ende dryftar enskilda namn, då tolkningsproblematiken demonstreras allra tydligast i dessa. Detta hindrar inte att de artiklar som ger översikter också har betydande värde. 171- rec (page).fm Page 227 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Det rör sig här om de utgivna förhandlingarna från ett symposium som gick av stapeln i Kungl. Gustav Adolfs Akademiens regi i maj 2004. Namnforskare från fem länder deltog i symposiet och dessa framlade presentationer på tyska (10 föredrag) och engelska (två före- drag). Dessa inlägg har samlats i denna, av Thorsten Andersson och Eva Nyman, väl redigerade volym som, förutom tolv uppsatser, också innehåller ett ortnamnsregister (där man dock inte återfinner de i bidragen aktualiserade suffixen). Därtill skall läggas den »Einlei- tung» som redaktören Andersson ger. Jag berör först de olika bidragen var för sig. I Thorsten Anderssons eget bidrag, betitlat Die Suffixbildungen in der altgermanischen Toponymie, lämnas en nyttig översikt rörande ortnamnbildning, särskilt suffixbildning, på germanskt område. Man känner här igen flera av de teman som Andersson sedan decennier dryftat. (En del av arbetena återfinns i hans Namn i Norden och det forna Europa. Valda artiklar utgivna med anledning av Thorsten Anderssons sextioårsdag den 23 februari 1989, NORNA-rapporter 40, Uppsala 1989.) Ett återkommande tema, som även finns med i föreliggande symposievolym, rör primär och se- kundär ortnamnsbildning, ett annat rör alteuropäische Hydronymie. Vad gäller hydronymerna företräder Andersson, beträffande det germanska området, åsikten att »[e]ine indogermanische Schicht v o n N a m e n mit einer bestimmten Struktur im Sinne Krahes, ein voreinzelsprachliches Gewässernamensystem, lässt sich aber schwerlich ermitteln, und wenn wir von einem Netz sprechen wollen (um die beiden üblichen Termini zu verwenden), dann ist es weniger ein Netz von Namen als ein Netz von Wörtern, sowohl Namen als auch nicht-proprialen Wörtern» (s. 23). Denna slutsats synes väl grundad i både det som lyfts fram i den här korta uppsatsen och det som Andersson tidigare publicerat på området. Viktig är förf:s avslutande argumentation för fortsatt – och, måste väl understrykas, utbyggt – samarbete mellan germanister och forskare på indoeuropeistikens område. Skall man arbeta med den typ av ortnamn som här aktualiseras erfordras onekligen breda och djupa språkhistoriska perspektiv av just den arten. Svante Strandberg ger i sin uppsats om dehydronymisk ortnamnsbildning en bred ex- emplifiering av ortnamn som bildats med hydronymer som bas. Utgångspunkten för ex- emplifieringen tas i tidigare studier, både sådana som författaren själv lagt fram och sådana som andra forskare presenterat, och exempel på olika suffix som kommit till användning ges. Skillnader vad gäller den dehydronymiska namnbildningen mellan Norden och den europeiska kontinenten lyfts på ett intressant sätt fram. Den viktiga frågan om vad som är primärt när vi har intill varandra stående namn på vattendrag och sjöar tas också upp, och Strandberg visar här att man utifrån sakförhållandena i somliga fall med stor sannolikhet kan avgöra vad som är primärt. Avslutningsvis framhålls, vilket är självklart men därför inte oviktigt, att »[d]ehydronymische Ableitungen haben den großen Vorteil, dass man in diesen mit sekun- därer Namenbildung nicht rechnen kann […]. Sie können damit für die Suffixforschung von großem Belang sein» (s. 40). (På någon punkt har senare forskning kunnat modifiera Strandbergs resonemang, såsom när han (s. 28) säger att avljud i några fall kan uppvisas mellan namn i ett dehydronymiskt komplex och som »[d]as wahrscheinlichste Beispiel unter den betreffenden Namenpaaren» (s. 28) lyfter fram det norska sjönamnet Mjær (e-stadium) och vattendragsnamnet Mors (noll-stadium). Som bekant har Eva Nyman i en uppsats (i Namn och runor. Uppsalastudier i onomastik och runologi till Lennart Elmevik på 70-års- dagen 2 februari 2006 ..., Uppsala 2006, s. 131 ff.), som jag tycker evident, visat att dessa båda namn knappast utgör säkra exempel på en sådan avljudsrelation. Efter en analys som bl.a. noggrant penetrerar de förhållandena för respektive lokal, finner Nyman nämligen att Mjær snarare kan tolkas som ’den som kännetecknas av (en) morän(ås)’ eller ’den steniga’ och då är en proprialisering *MeraR, av urnord. *mera-, medan Mors möjligen uppvisar den ursprungliga betydelsen ’den som kännetecknas av löst, fint material (sediment?)’, ’den 171- rec (page).fm Page 228 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

grumsiga’ och därvid skulle vara en -s-avledning till en stam motsvarande fvn. mor n. Dessa vattennamn står alltså i avljudsförhållande till varandra, och man kan faktiskt berättigat fråga sig om det finns några helt invändningsfria exempel på sådana namn på nordiskt områ- de.) Några av bokens studier rör användningen av enskilda suffix i namn- (och i någon mån ord-)bildningen. Lennart Elmevik tar för sin del sig an -n- och -sn-suffixen i den nordiska appellativ- och ortnamnsbildningen. På basis av egna och andras studier diskuteras instruktivt och kritiskt olika exempel på användningen av dessa suffix i nordiska ortnamnsbildningar, görs nyttiga korrigeringar av tidigare forskning och lanseras dessutom en del nya, intressanta härledningar, såsom beträffande det gotländska Sysne (s. 56). Den berättigade frågan om det i de diskuterade fallen rör sig om primär eller sekundär namnbildning uppmärksammas. Be- träffande ett postulerat fsv. *Barkn, att hålla samman med fvn. barki ’strupe’, som man antagit såsom utgångspunkt för det västgötska häradsnamnet Barne, sägs att namnet »kann eine primäre Namenbildung sein, kann aber auch ein Appellativ *barkn mit der Grundbedeutung ’Landschaftsformation, die einer Kehle ähnelt’ enthalten» (s. 57). Den möjliga existensen av motsvarande namn på andra håll i Norden – på norskt område, i Värmland och i det väster- bottniska kustlandet, se recensentens uppsats i Mål i sikte. Studier i dialektologi tillägnade Lennart Elmevik ..., Uppsala 1996, s. 71 ff. – kunde anföras som ett argument för existensen av en appellativbildning i grunden för de nämnda namnbildningarna, men helt tvingande är detta naturligtvis inte. Thorsten Andersson uttalar sig på följande sätt i sitt bidrag i symposievolymen: »[a]uch bei Namen, die nur an zwei–drei Stellen vorkommen, muss grundsätz- lich die Frage gestellt werden, ob es sich um ein altes Wort handelt, das an verschiedenen Stellen proprialisiert worden ist, und auch einmaligen Vertretungen können natürlich entsprechende Wörter zugrunde liegen» (s. 15). Vid s-suffixet uppehåller sig Eva Nyman. Detta suffix möter i ett antal nordiska naturnamn – främst önamn och vattendragsnamn, såsom i Samsø (äldre *Sams) och i de många norska namnen innehållande Troms- (fvn. Trums-) – och det vill synas som om detta inte är en alldeles enhetlig grupp namn. Vi har säkerligen att göra med olika typer av bildningar, och dessutom finns av allt att döma också olika åldersskikt företrädda bland namnen. Enskilda namn diskuteras i översiktsartikeln på en för Nyman sedvanligt hög nivå. (Jfr beträffande av- ljudsrelationen Mjær : Mors, som behandlas av Nyman (s. 64 ff.), numera hennes ovan citerade artikel, som innebär en välmotiverad omprövning.) Artikeln är emellertid något skiss- artad, vilket förklaras av att den utgör ett slags förarbete till en större suffixstudie. Förutom namnbildningsproblem och kronologi återstår i det fortsatta kartläggningsarbetet att visa »inwieweit Schweden an diesem suffixalen Ortsnamentyp beteiligt ist» (s. 71). På en av de i artikeln presenterade kartorna ser man att de namn som Nyman så här långt för till denna namngrupp finns på Jylland, på några öar uppefter den jylländska kusten och i Norge, med endast några få exempel i de södra och västra delarna av Sverige. Om en djupare penetrering av det svenska namnstoffet väsentligen kommer att justera denna utbredningsbild får Ny- mans fortsatta studier visa. Jan Paul Strid tar i sin artikel Zur Frage eines hydronymbildenden -t-Suffixes im Norden upp det av Elof Hellquist (i Studier öfver de svenska sjönamnen, deras härledning ock historia, 1–6, Stockholm 1903–06; främst 2 s. 38 f.) och senare forskare postulerade -t-suffixet i hydronymbildningen, enligt Hellquist representerat i namn som Filten, Gulten, Järten, Smälten m.fl. Strid diskuterar frågan bl.a. med utgångspunkt i det rika material som de norska vattendragsnamnen erbjuder. Beträffande dessa namn lyfter han fram den redan tidigare framställda möjligheten att ett antal av dessa har sitt »suffix» från det till grund för namnbildningen liggande verbet: Bauta till bauta v. ’slå’ m.m., Drøfta till drøfta v. ’skaka’, ’stöta’ m.m., etc., där verben verkligen kan beläggas, men utvidgat så att man exempelvis bak- 171- rec (page).fm Page 229 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

om ett Fusta kunde anta ett verb *fusta till fusa ’hasta’, ’skynda sig’, ’strömma kraftigt’ m.m. Enligt min mening tål denna härledningsmöjlighet att prövas ytterligare, och bredare, än vad som hittills varit fallet (jfr mitt bidrag i Nionde nordiska namnforskarkongressen. Lund 4– 8 augusti 1985, Lund 1987, NORNA-rapporter 34, s. 118 ff.). Strid diskuterar mer i detalj ett tiotal svenska sjönamn där också -t-suffixet aktualiserats, bl.a. de nämnda Gulten och Smälten samt Täftaren, och lämnar därvid plausibla alternativa (och, som jag ser det, suffix- alternativet överlägsna) härledningar. (För namnet Östen, som behandlas av Strid s. 88 ff., jfr även Strandberg i denna volym s. 36 f.) Föga förvånande resumerar Strid att eftersom hans undersökning inte kunnat uppvisa något entydigt exempel på ett suffigerat namn av den typ som Hellquist antog i sin sjönamnsmonografi, »muss ich den Schluss ziehen, dass Hellquists hydronymbildendes -t-Suffix eine Täuschung ist» (s. 90). Mycket talar för att Strids ställ- ningstagande i detta avseende är riktigt. Suffixbildningar bland ortnamnen inom ett tysk-slaviskt språkområde utgör objektet för Ernst Eichlers bidrag, där morfologiska aspekter står i blickfånget. Man känner här igen de perspektiv som Eichler och andra, honom närstående forskare i »Leipzig-skolan» tidigare lyft fram från detta språkkontaktområde. Ett annat språkkontaktområde sätts under luppen av W. F. H. Nicolaisen i dennes in- lägg, där den skotska hydronymin uppmärksammas. Efter att inledningsvis ha redovisat de komplicerade och klart regionaliserade språkstrata som finns på skotskt område, kommer Nicolaisen in på de eventuella spåren av en alteuropäische Hydronymie i Skottland. Detta är ju inte första gången förf. behandlar hydronymin i Storbritannien ur detta perspektiv – se hans artiklar i NoB 59 (1971) s. 85 ff., i Nomina 6 (1982) s. 37 ff., och i Festschrift für Johannes Hubschmid zum 65. Geburtstag (Bern 1982), s. 130 ff., för att nämna några arbeten – och det är nu intressant att se hur han sammanfattar sig i ljuset av den diskussion som förts om detta uråldriga namnskikt. Nicolaisen menar att något koncept som på ett övertygande sätt kan konkurrera med Krahes och hans efterföljares alteuropäische Hydro- nymie inte existerar, vilket »does not mean that there has been no need for certain re- shapings or for innovative thinking. I have myself argued, without questioning the basic tenets, that a more dynamic approach to the notion of ’Old European’ is called for; one that addresses its perceived rigidity, both in time and space» (s. 113). Han fortsätter och konkretiserar sig: »Postulation of the existence of, let us say, for the sake of argument, se- quential early, middle and late phases, of geographically distant dialectal differentiation, and potentially even of discernible social registers, is inevitable, a vision which is perhaps easier to accept in Scotland and in the British Isles than in other parts of Europe, including the north» (ibid.). Uppsatsen har enligt min mening genom dessa mer flexibla perspektiv stort intresse. I diskussionen om den kraheska modellen rörande alteuropäische Hydronymie – till vilken ju ansluter sig erkända forskare som Wolfgang P. Schmid och Jürgen Udolph – hettade det för några år sedan till. Gottfried Schramm publicerade då en viktig artikel i NoB 89 (2001) s. 5 ff. under rubriken Ein erstarrtes Konzept der Flußnamenphilologie: Alteuropa och Jürgen Udolph svarade med en tämligen skarpt avfattad replik i Namenkundliche Infor- mationen 83–84 (2003) s. 21 ff. Både Schramm och Udolph finns representerade i förelig- gande samlingsvolym. I Schramms artikel kastas man in medias res. På ett par punkter är hans positionsbestämningar tydliga. Dels argumenterar Schramm för att också sammansatta hydronymer »schon im ältesten Stratum vertreten gewesen sein muß» (s. 131). Dels understryker förf. följande grundsats: »[i]n dem Augenblick, wo wir die unmögliche Vorstellung einer gesamt-alteuropäischen, einheitlichen Flußnamen- s c h i c h t über Bord werfen, wird der Blick frei für die Einsicht, daß Alteuropa von vorn- herein r eg io na l u n t er gl ie der t war. Diese Untergliederung entsprach offenbar 171- rec (page).fm Page 230 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

keineswegs durchgängig den späteren Sprachräumen wie Germanisch, Baltisch und Sla- wisch» (s. 135). A priori verkar ju dessa positioner fullt försvarbara, och de styrks av förf. i bidraget – låt vara att argumentationen i det aktuella artikelformatet naturligtvis inte kunnat underbyggas mer i detalj. Man erinrar sig, när man läser Schramms bidrag, den flexibilitet rö- rande frågan om en alteuropäische Hydronymie som också W. F. H. Nicolaisen flerstädes i sitt inlägg gör sig till talesman för. Att det finns hetta i den pågående diskussionen om alt- europäische Hydronymie blir uppenbart av Schramms inlägg och kan inte minst skönjas i enskilda formuleringar, samtidigt som det tydligen från Schramms sida också finns en uttalad vilja att verkligen söka utröna vari åsiktsskillnaderna egentligen ligger – kanske är skillnaderna trots allt inte oöverstigliga. Uppsalasymposiet kan, vad man anar, faktiskt ha haft sin betydelse i att föra diskussionen in på nya, fruktbara spår (jfr s. 129). Jürgen Udolph framlägger volymens mest omfångsrika bidrag. I dess första (och helt dominerande) huvuddel, redovisas i fjorton avdelningar (-d-/-t-suffix, -k-suffix, -l-suffix etc.) en mängd ortnamn i norra och mellersta Tyskland som innehåller sådana suffix som finns fö- reträdda i det äldre skiktet ortnamn. De flesta avdelningarna innehåller dels en grupp av namn som man kan förklara med hjälp av germanska appellativ, dels en grupp »Bildungen ohne sicheren Anschluß im germanischen Wortschatz». Namnen redovisas i listor där graden av argumentation och dokumentation växlar avdelningarna emellan. Det är lättare att ta till sig, och reflektera över, materialet i de avdelningar, t.ex. rörande m-suffixet, där argumentationen är explicit än att penetrera de avdelningar som mest har karaktär av en enumeration. Utbredningsmönstren återges på åtta kartor, vilka geografiskt inskränkts till Niedersachsen, enligt förf:s mening ett kärnområde för denna urgamla typ av namnbildning. Udolphs artikel demonstrerar på ett utomordentligt sätt den typ av argumentation som mer traditionellt förknippas med alteuropäische Hydronymie, däremot för artikeln inte, i varje fall inte så explicit, diskussionen med Schramm vidare, vilket naturligtvis kunde ha varit av särskilt intresse i detta sammanhang. Botolv Helleland granskar för sin del vattendragsnamnen i en mindre del av västra Nor- ge, nämligen i Hordaland och Sogn og Fjordane. Efter att ha gett en forskningsbakgrund granskas det konkreta namnmaterialet, och de olika kategorierna som finns lyfts fram och diskuteras. Avledningar till appellativ exempelvis utgör namn som Bjørno, Sendo och Grø- no, dessutom redovisas namn som bildats till verb (jfr härtill även Strids bidrag i denna volym) och andra typer av suffixbildningar. Några specialfall granskas mer ingående, bl.a. namnet Opo. Detta har av Oddvar Nes (i NN 2, 1985, s. 7) och Inge Særheim (i MM 2001, s. 12) hållits samman med ett vattenbetecknande *ap-, samhörigt med en indoeuropeisk rot *ab- ’vatten’ (se om denna rot och dess användning bl.a. Willy Krogmann i BNF 3, 1951–52, s. 323 ff.). Helleland prövar emellertid också – utan att för den skull helt avvisa det nyssnämnda tolkningsförslaget – en nordisk härledning av namnet i anslutning till norska dialekters apa v. ’rykke tilbage’, jfr nordnorska dialekters ap ’baglængs Gang’, och söker även motivera en sådan härledning sakligt – den motiveringen synes mig för övrigt vara bestickande. Utan att förneka möjligheten av att några av områdets vattendragsnamn skulle kunna föras tillbaka till indoeuropeisk tid, tycks Helleland benägen att i första hand söka förklara dem ur ett mer näraliggande nordgermanskt perspektiv. Det mesta talar för att detta är en klok strategi. Albrecht Greule visar i sin artikel hur olika avledningssuffix använts till de tre germanska ordstammarna *mari- (jfr fvn. marr, sv. dial mar m.fl.), *har-u- (sv. dial. har, hare, hara m.fl.) och *hweita- ’vit’. Greule sammanfattar sig så här i bidragets slut: »meine Ausführungen dürften gezeigt haben, dass die altgermanischen Hydronyme sich restlos mit den Mitteln der germanischen appellativischen Wortbildung erklären lassen och dass sich Appellative und Toponyme geradezu zu einem morphologischen Netzwerk ergänzen» (s. 210). Den avslu- 171- rec (page).fm Page 231 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

tande uppmaningen blir: »Es ist unsere Aufgabe, diesem Netzwerk im Eizelnen noch ge- nauer nachzuspüren» (ibid.). De flesta av bidragen uppehåller sig vid bildningen av äldre naturnamn. I Bent Jørgensens artikel fokuseras emellertid de danska -inge-namnen. Han diskuterar hur man bildningmäs- sigt skall förstå dessa avledda ortnamn. Med utgångspunkt från resonemangen i Carl Ivar Ståhles doktorsavhandling (Studier över de svenska ortnamnen på -inge på grundval av un- dersökningar i Stockholms län, Uppsala 1946) har man antagit att dessa bebyggelsenamn bildats genom att namnbildarna till en topografisk bas först bildat en etnonymavledning på -ing, vartill sedan lagts ett ortnamnssuffix -ia. Frågan är, menar nu artikelförfattaren, om man alls skall räkna med ett mellansteg i form av en etnonym. Jørgensen ser detta mellansteg som onödigt, och -inge-namnen betraktas istället såsom bildade utefter två linjer: »(1) old masculine or feminine -ing derivatives, secondarily derived by the addition of -ia and with a (new) place-denoting meaning, and (2) new formations with the combined suffix -ingia, productive by analogy with names arising according to (1)» (s. 106). Förf:s försök att sätta den äldre tolkningen under debatt – det begränsade utrymmet i symposievolymen har naturligtvis inte medgivit en djuplodande argumentation på alla punkter – kommer säkerligen att locka fram ytterligare inlägg beträffande denna viktiga ortnamnsgrupp (jfr Thorsten An- dersson i symposievolymen s. 17). Bl.a. måste sambandet med vad som synes vara härtill svarande namn på västgermanskt område ytterligare diskuteras.

Enskilda suffix behandlas ingående i symposievolymen Suffixbildungen in alten Ortsnamen (främst av Elmevik och Nyman), i några fall ifrågasätts eller omprövas suffix (främst av Strid och Jørgensen), därjämte lämnas regionala översikter (främst av Helleland, Nicolaisen och Udolph) och lyfts suffixens roll i äldre ortnamnsbildning fram (främst av Andersson och Greule). Dessutom finns viktiga bidrag av Eichler, Schramm och Strandberg. Genom denna mångfald aspekter har det blivit en viktig bok, där styrkan inte minst ligger i att olika namnsystem inom ett större nordvästeuropeiskt område så klart demonstreras. Det är alltid nyttigt att på detta sätt lära känna olika namngivningsmönster. En läsning av de tolv artiklarna ger nämligen läsaren en tämligen god överblick över äldre namnbildning inom ett vidsträckt geografiskt område. Samtidigt är det uppenbart att de enskilda forskarna, i varje fall i huvudsak, i hög grad analyserar mer länderspecifika namnsystem. Detta har sina fördelar eftersom läsaren genom så- dana analyser blir uppmärksam på att namnen i många fall övertygande kan tolkas med ut- gångspunkt tagen i senare språkstadiers ord och bildningsmönster. I detta avseende kan Hel- lelands artikel lyftas fram som ett gott exempel, ett annat exempel från volymen är Strids bidrag, och sådan anläggning har också flera andra av de nordiska bidragen. Somliga teman återkommer självfallet i olika uppsatser. Ett genomgående tema rör, som vi redan sett, alteuropäische Hydronymie där man i volymen kastas in i en som man snart för- står pågående, intressant och rätt häftig diskussion. De forskare som arbetar med utom- nordiska namn och som är representerade i volymen, är i allmänhet inte lika skeptiska till antagandet av en alteuropäische Hydronymie som de nordiska kollegerna. Å andra sidan up- penbaras viktiga nyanseringar och preciseringar i synen på denna urgamla hydronymi i Schramms, Greules och Nicolaisens bidrag, medan Udolph lämnar ett mer traditionellt bidrag till volymen. Frågorna rörande alteuropäische Hydronymie skulle verkligen vara för- tjänta av ytterligare belysning, där exempelvis den roll kompositionen spelat i äldre ortnamnsbildning liksom den regionala variation som bl.a. Schramm med goda argument plä- derat för, uppmärksammades. En »Erweiterung des Konzeptes Alteuropa» utefter dessa linjer lyfts också fram i Anderssons inledning (s. 10 f.), detta i anslutning till Schramms in- lägg. 171- rec (page).fm Page 232 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Ett annat tema, som dock bara tangeras men i sammanhanget naturligtvis äger relevans representerar interferensonomastiken som aktualiseras av ett par bidragsgivare, nämligen av Eichler och Nicolaisen. Aspekterna på suffixen och deras roll är självfallet många i boken – detta utgör ju också bokens huvudtema. En generell reflektion man gör efter läsningen av de tolv bidragen är att suffixen många gånger har en mer komplicerad bakgrund än man först föreställer sig – det är alltså inte så att det finns ett enkelt förhållande mellan ett i exempelvis de germanska namnen uppträdande suffix och en indoeuropeisk utgångsform. Dessa förhållanden borde, tycker man, kunna får större genomslag för forskarnas bedömningar av funktioner, betydelseförhål- landen m.m., än vad som faktiskt synes vara fallet. Den betydelse de enskilda suffixen uppburit tangeras i flera av bidragen, men här är förf. påtagligt försiktiga i sina ställningstaganden. Betydelseangivelserna blir i allmänhet mycket allmänt beskrivna (»Zuhörigkeit», »Zusammanhang», »Diminutivfunktion» etc.). An- dersson säger i sin inledning att »[d]ie Vielfalt der alten Suffixe lässt aber eine feinere Nuan- cierung vermuten, die wir wohl allerdings nur ahnen können» (s. 10). Längre än så kommer man kanske inte, men här kan säkerligen en studie av det slag som Nyman skisserar bli av stort intresse. Också suffixens produktivitetstid tangeras i flera av artiklarna, men även här rör man sig på osäker mark eftersom ju ett suffix kan komma till senare användning i ett analogiskt sammanhang i anslutning till etablerade namn. Sådan »revitalisering» av ett suffix måste väl uppfattas som en mer generell process som torde kunna hålla ett bildningsmönster levande under lång tid, kanske med nya funktioner och betydelser som följd. Också sådana förhållan- den kräver ytterligare belysning. Samtidigt som dessa senare utvecklingslinjer kräver uppmärksamhet, måste behovet av en fördjupad samverkan mellan forskare på indoeuropeistikens område och exempelvis germanister än en gång understrykas, detta för att man med någon grad av framgång skall kunna analysera uråldriga ortnamn av den typ som möter i denna volym. Andersson betonar som vi sett behovet av sådan samverkan i sitt bidrag, och sådana forskningsperspektiv demonstreras mycket konkret på sina ställen i Udolphs artikel. Ett ytterligare annat tema som aktualiseras i volymen rör primär respektive sekundär namnbildning, där frågan alltså är om ett visst suffix primärt hör till ortnamnsbildningen eller hänför sig till en appellativbildning som föregått bildningen av ortnamnet. Detta berör bl.a. Andersson, Strandberg och Elmevik i sina respektive uppsatser, och även på detta fält återstår uppenbarligen ännu mycket att göra. I symposievolymen Suffixbildungen in alten Ortsnamen dryftas som synes flera principiellt viktiga spörsmål på onomastikens område, där frågorna är många och svåra och de säkra svaren lika naturligt få. Så blir det självfallet inom ett fält där man diskuterar så utomordentligt svårtolkade namn som det här är fråga om. Å andra sidan finns på området goda möjligheter att formulera nya och spännande forsk- ningsuppgifter. Man får hoppas att inte minst en yngre generation namnforskare skall inspireras av volymens spännande problemställningar, och söka räta ut i varje fall några av de frå- getecken som ännu kvarstår. Ett brett upplagt forskningsprojekt rörande suffixbildning i äld- re ortnamn skulle verkligen välkomnas. Lars-Erik Edlund 171- rec (page).fm Page 233 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Tingsprotokoll från Svärdsjö socken åren 1545–1619. Utgivna av Allan Rost- vik. 290 s., 1 lös karta. Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur 2008. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 102.) ISBN 978-91-85352-74-6.

De svenska domböckerna utgör ett viktigt källmaterial men är inte alltid lätta att utnyttja. Inte minst namnforskarna har anledning att hälsa de publicerade tingsprotokollen från Svärdsjö med tacksamhet. Redan i Namn och runor. Uppsalastudier i onomastik och runologi till Lennart Elmevik på 70-årsdagen 2 februari 2006 (Uppsala 2006) har Allan Rostvik (s. 179 ff.) givit en mängd upplysningar om det 2008 publicerade domboksmaterialet från Svärdsjö. Han illustrerar där bl.a. materialets värde för namnforskningen. I vissa fall ger domböckerna oss det hittills älds- ta kända belägget för ett ortnamn. Det förekommer att numera okända bebyggelser omtalas. Den i Kungl. Gustav Adolfs Akademiens huvudserie nu föreliggande utgåvan leder sitt ursprung från handskriftsläsning inom en studiecirkel, stödd av hembygdsföreningarna i Svärdsjö och Enviken (Svärdsjö socken inneslöt under tiden 1545–1619 också de senare tillkomna församlingarna Enviken, Sundborn och Svartnäs). Deltagarna studerade Dalarnas äldsta dombok (Jöns Pederssons på Risholen dombok), som omfattar perioden 1544–1559 och bl.a. innehåller 13 protokoll från Svärdsjö. Den förvaras liksom senare domböcker i Landsarkivet i Uppsala. Renovationer i SRA har i vissa fall nyttjats vid utgivningen, när ori- ginaldomböckerna är skadade eller förlorade. I utgåvan presenterar Rostvik efter en innehållsrik och intressant inledning (s. 9–21) dombokstexten diplomatariskt återgiven och parallellt därmed också i »översättning» till nusvenska (s. 22–271). Bokens avslutande del redovisar källor och litteratur (s. 272–274) och har därjämte ortnamnsregister (s. 275–287), personnamnsregister (s. 288 f.) och sakregister (s. 290). Inledningen behandlar bl.a. rättegångarnas genomförande och ger exempel på olika slag av mål. Edgångsförfarandet kommenteras liksom bruket av bomärken. Utgivaren har bl.a. undersökt från vilka byar de flesta nämndemännen hämtats. Flertalet ärenden rör köp, byte, arv och pantsättning av jord, men i vanlig ordning förekommer också brottmål av skilda slag. En verksamhet som lämnat spår i protokollen är finnkoloniseringen – med början omkring år 1600 – av gränstrakterna mellan Svärdsjö, Gästrikland och Hälsingland (s. 13 f.). Om ett nattsvart kapitel i vårt lands historia erinrar det tingsprotokoll som meddelar att en hustru Gertrud fått rykte om sig att ha brukat trolldom; hon befanns dessbättre vara oskyldig (s. 248 f.). Mycket intressant är en gränsbeskrivning för Svärdsjö socken från 1569 med många naturnamn (s. 76 f.). Rostvik behandlar dithörande namn i sin uppsats från 2006 (s. 181 ff.). Luttrade naturnamnsforskare, som tvingas studera urgamla toponymer med sena belägg, inser värdet av att sådant material görs lättillgängligt. I NoB-uppsatsen kommenterar Rostvik (s. 184 f.) även personnamn i tingsprotokollen. Att originalmaterialet och »översättningen» därav till nusvenska redovisas parallellt underlättar läsarnas identifiering av ortnamnsformer. 1500-talsformerna Fremunsbacka och Rånke hyttan motsvaras i dag av Främsbacka och Rankhyttan (s. 70 f.). En samman- hållen ortnamnsgrupp öster om Falun, i området vid Sundbornsån, bildar Hobborn, Häl- singborn, Karlborn, Östborn och det genom Carl Larsson bekanta Sundborn (se Harry Ståhl, Ortnamnen i Kopparbergslagen, 1960, s. 76 f. om dessa med -bor ’bärställe, bär- sträcka’ e.d. sammansatta toponymer). I domboksutgåvan uppträder skrivningarna Hoff borgen för Hobborn (s. 84 f.), Helsinge borgen för Hälsingborn (s. 248 f.), Karleborgen för 171- rec (page).fm Page 234 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Karlborn (s. 158 f.), Sundeborgen för Sundborn (s. 70 f.) och Östansborgen för Östborn (s. 68 f.). Ett protokoll ger oss skrivningen Ule uiken 1597 för namnet Uggelviken (s. 86 f.), i handbokslitteraturen anfört som exempel på långvarig dialektal tradering av ett namns genuina uttal (Harry Ståhl, Ortnamn och ortnamnsforskning, 2 uppl., 1976, s. 42). I domboksutgå- van påträffas också Supar backan och dess nutida motsvarighet Överbacka (s. 248 f.): ett ganska roande exempel på uppsnyggning av ett namn med latinets hjälp (se Ståhl 1960 s. 88 f.). Mycket annat av intresse kunde självfallet anföras ur Svärdsjömaterialet. Både lekt och lärd har mycket att lära av denna värdefulla, språkligt och historiskt givande utgåva. Svante Strandberg

Victor Watts: The place-names of County Durham 1. Stockton Ward. Edited by Paul Cavill. 284 pp., 1 map. Nottingham: English Place-Name Society 2007. (English Place-Name Society 83.) ISBN 978-0-904889-73-4.

The English Place-Name Society, founded in 1923, launched its survey of county place- names in 1925. The survey is based on the traditional division into counties which was used in Britain up until 1974. The first county to be surveyed was Buckinghamshire; the result was published in one volume of 306 pages. Since then, the scope of the county surveys has increased considerably because not only place-names but also field-names and other minor names are included. By way of comparison, The place-names of the West Riding of Yorkshire, published in 1962, comprises no less than 1,726 pages in eight volumes whereas the first part of The place-names of County Durham contains 284 pages. The four most northerly English counties are divided into wards, corresponding to hund- reds or wapentakes in other counties. County Durham is thus made up of five wards and the volume under review here deals with Stockton Ward, which constitutes the south-eastern part of the county. The material for this ward was originally collected by the late Victor Watts of Durham University and has been edited by Paul Cavill, who has also undertaken the arduous task of completing the County Durham survey. Dr Cavill informs me that the survey will eventually comprise six volumes; one for each ward and one volume which will contain an introduction and further analyses. Much of the material for Easington Ward has already been collected but a large amount of work remains to be done before the whole county survey is completed. The material is presented in great detail, parish by parish. An Ordnance Survey grid reference is given for each place-name. Unfortunately there are very few pre-1066 texts or documents extant which contain County Durham names. However, most of the place- names are provided with impressive lists of spellings which sometimes date from as early as the 11th century, in a very few cases even earlier. These lists form a firm basis for the interpretation supplied for each major name. In addition to major names, all field-names are listed, as are names of ways, roads, streets and buildings and other minor names. For minor names, etymologies are often, but not always, suggested. At the end of the book there is an alphabetical list of the nearly 600 elements, other than personal names, used in Stockton Ward place-names and field-names; the list contains both Old English (OE), Old Norse (ON), Old Danish (ODan), Old French (OFr), Middle Eng- lish (ME), and Modern English (ModE) elements. The number of Old English and Scandi- navian words in the list is as follows: OE 317, ON 51 and ODan 3. Old English and Old 171- rec (page).fm Page 235 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Norse were closely related, and it should be remembered that the elements of some originally English place-names may have been modified by cognate Scandinavian words; e.g. ON steinn ‘stone’ and ODan þorp ‘outlying farm’ may sometimes have replaced OE stān and þrop. Other Scandinavian words, such as bý ‘village, homestead’ and gata ‘street’ have no English cognates and names containing words like these are more easily classified as Scandinavian. (There is an excellent treatment of this topic in Margaret Gelling, Signposts to the past, Chi- chester 1997, Chapter 9.) There are also lists of both medieval and later personal names, surnames and bynames which are found in the Stockton Ward material. The medieval personal names are divided into Old English names (31 names), Old Norse names (12 names), and Middle English names (about 60 names). Although the place-names are supplied with several early spellings, there are of course names whose meaning has to be arrived at through educated guesswork. In Billingham, for example, the specific has been interpreted as ‘Billingas, the people called after Billa’; alternatively, ‘Billingas’ might have been ‘the people called after the Bill’, from OE bill ‘sword’ used in the topographical sense ‘edge, prominent hill, promontory’; the preferred interpretation in the present volume is ‘the homestead on the ridge’, that is, the postulated OE appellative *billing ‘hill, prominence, promontory, ridge’ combined with the generic hām ‘village, manor, estate, homestead’. (Interestingly, Billinge, the name of a village in Skåne in southern Sweden, may be derived from Old Danish billingar. The word bill ‘ice pick; ploughshare’ was probably used about one or more hills in the village. The billingar (‘billingas’) would then be the people who lived there. In all likelihood the ODan and OE words go back to the same Proto-Germanic root. Cf SOL, Uppsala 2003, s.n. Billinge; F. Holthausen, Altenglisches etymologisches Wörterbuch, Heidelberg 1934, s.v. bill.) Another difficult name in Stockton Ward is Hart, for which different solutions have been suggested over the years: – OE heorte ‘heart’ in parallel with the use of hjarta ‘heart’ in Norway to denote a place which resembles a heart; – OE heorot ‘hart, stag’; a theory, which has never been fully accepted, suggested that Hart had been the site of Heorot, the Hall of Hrothgar in Beowulf; hence the name.

However, 12th to 14th century spellings such as Hert and Herte do indicate that the like- liest origin is OE heorot. The problem is that there are no other examples in England of simplex animal place-names. Consequently, in spite of the suggestions above, the name seems to remain a mystery. The importance of early spellings is demonstrated by the parish name Sedgefield. At first sight, a reasonable guess would be that the specific is OE secg ‘sedge, reed, rush’, which is evidenced in a number of place-names in other counties. Alternatively it might be OE secg ‘warrior, hero’, or the personal name Secg derived from this word. However, the earliest spelling, a 12th century copy of an original dated c.1040, is Ceddesfeld which indicates that the original name was OE Ceddesfeld, ‘Cedd’s open country’ (Cedd or Ceddi was a personal name of Celtic origin). The modern name would then be the result of a series of sound changes: OE [tʃedɪsfeld] became [tʃedzfeld], then [tʃedʒfeld] and finally, by dissimilation, [sedʒfeld]. All difficult cases like the ones just mentioned are discussed at length and with great in- sight in The place-names of County Durham. However, far from all place-names are difficult to explain and many names provide interesting and useful information. Wynyard Hall in the parish of Grindon, for example, has a number of early spellings (the first one dated 1237) which indicate that the name should be translated as ‘vineyard’, OE wīn-geard. This inter- 171- rec (page).fm Page 236 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

pretation has been rejected by earlier place-name scholars because of the climate, which would be too cold for viticulture, but here it is pointed out that the climate was milder at the time when the name was first used; and that consequently it means exactly what it seems to mean. Before the Industrial Revolution, agriculture was, of course, the most important part of the economy. The alphabetical list of elements mentioned above tells us what crops were produced in the area (the words are listed with the earliest recorded appearance in a Stockton Ward place-name or field-name): barley (OE bere 1316); flax (OE līn no date); hay (OE hēy 1348), oats (ON hafri early 14th century); pease (OE pise 1198); rye (OE ryge 1198); turnips (OE nēp 1635, ME rape 1747); wheat (OE hwæ¯te c.1300). Domestic animals included cows (in ME cow-stall c.1200, OE bula ‘bull’ 1572); dogs (OE hund 1198, ME whalp ‘pup’ 1473); horses (OE hors 1268); oxen (OE oxa 1572); pigs (OE swīn 1198, ON gríss ‘young pig’ 1580); sheep (OE scēap 1198, ON gymbr ‘one-year-old ewe-lamb’ early 13th century; OE weðer ‘wether, castrated lamb’ 1361; OE lamb ‘lamb’ c.1375); OE stot ‘horse; ox; heifer’, no date, is also included in the list. Eleven Stockton Ward parishes are situated on, or close to, the River Tees or on the coast north of the Tees estuary. Consequently, it is not surprising that there are a number of names in the area surveyed which contain elements to do with fishing (the elements are given with the earliest recorded appearance in Stockton Ward): ModE dialect bret ‘turbot’ 1552; OE *cūpe ‘basket (for catching fish)’ 1154; ME damme ‘dam’ 1611; OE fish ‘fish’ no date; OE fishere ‘fisherman’ 1323; OE fishpōl ‘fishpond’ 1258-9; ME fish-garth ‘enclosure in a river for taking fish’ 1540; ModE fish-lock ‘enclosure in a river for catching fish’ no date; OE ēl ‘eel’ no date; OE *gear ‘yair, an enclosure or dam made in a river for catching fish’ 1613; OE hæ¯¯ring ‘herring’ c.1230; OE stell ‘enclosure, especially a place for catching fish’ 1679; OFr tramail ‘trammel, long narrow fishing net’ 1268; ME (from Latin) viver ‘fish-pond’ c.1200; OE wer ‘weir, river-dam, a fishing-enclosure’ c.1375. County Durham belongs to the Lower North Traditional Dialect Area; the dialect in this area has its roots in the variety of Old English spoken in the Anglo-Saxon kingdom of North- umbria. After the Viking raids and invasions, Scandinavian influence was considerable, more so than in any other dialect area according to Peter Trudgill (The Dialects of England, Ox- ford 1990, pp. 110–11). Scandinavian settlement was probably ‘heaviest in a belt bounded to the north by a line running from the Solway to Teesmouth’ (The Cambridge history of the English language 2. Ed.: Norman Blake, Cambridge 1992, p. 416). Most of Stockton Ward is to the south of this line, but in spite of this it has a fairly low number of place-names of Scandinavian origin compared to the neighbouring North Riding of Yorkshire. None of the Stockton Ward parish names, for instance, can be classified as Scandinavian with absolute certainty. Great Stainton (from OE *stāning + tūn ‘settlement, estate at the stony place’) may look like a scandinavianized form, but in this part of the country early ei, ay, ai spellings were the normal ME graphs for OE ā. This is not to say that Stock- ton Ward completely lacks place-names which are of Scandinavian origin; some examples are: Aislaby (ON personal name Áslák + ON bý ‘village, homestead’), Girsby (ON gríss ‘young pig’ or personal name Gríss + ON bý), (High, Low, Middle) Burn Toft (ON brunnr ‘spring’ or ON brún ‘edge, brow of a hill’ + ODan toft ‘building plot, curtilage’). There also seem to be two or three so-called Grimston hybrids in Stockton Ward, for example Blakeston (ON personal name Bleikr + OE tūn). (A Grimston hybrid is a Scandinavian personal name combined with the second element tūn ‘settlement, farm, estate’, see Margaret Gelling, op.cit. pp. 233–4.) Is there a higher proportion of Scandinavian or scandinavianized field-names and other minor names (as opposed to place-names) in the vast and detailed material collected in the 171- rec (page).fm Page 237 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Stockton Ward volume? This is the impression that readers may get when, leafing through the book, they come across names like Billingham Beck (ON bekkr ‘brook’), The Carrs (ON kjarr ‘marsh, bog’), Riggs (ON hryggr, OE hrycg ‘ridge’), Durham Gate (ON gata ‘road’), Garth (ON garðr ‘enclosure’), Amerston Gill (ON gil ‘ravine’), Ridmarshall Slack (ON slakki ‘shallow dell, valley’), Little Scar (ON sker ‘skerry’), Kirk Hill (ON kirkja ‘church’ + OE hyll ‘hill’). The distribution of Old English and Scandinavian (Norwegian and Danish) names will hopefully be discussed in the introductory volume together with analyses of other aspects of County Durham toponymy. The volume under review here is an excellent start to a county survey which promises to be extremely valuable. Stockton Ward is an intriguing area, where the fairly heavy Scandinavian settlement does not seem to correspond to an equally strong Scandinavian influence on the place-names. It will be very interesting to see the results for the other County Durham wards and the material and findings in the six volumes of The place-names of County Durham will undoubtedly shed further light on the county’s early and seemingly complicated history. Christer Johansson

Åse Wetås: Kasusbortfallet i mellomnorsk. Ein komparativ studie av proprialt og appellativisk materiale. 410 s. Oslo: Institutt for lingvistiske og nordiske studier, Det humanistiske fakultet, Universitetet i Oslo 2008. (Doktorav- handlinger forsvart ved Det humanistiske fakultet, Universitetet i Oslo 360.) ISSN 0806-3222.

I 2008 fik Åse Wetås tildelt dr.art.-graden ved Universitetet i Oslo for denne omfattende un- dersøgelse af kasusbortfaldet i appellativt og proprialt materiale fra 1400-tallet. I norsk be- gynder det gamle firekasussystem at forsvinde fra omkring 1350, og doktorafhandlingens ho- vedformål er at dokumentere, på hvilken måde dette bortfald af morfologisk kasus er sket. Da der blandt proprierne er konstateret tidlige eksempler på kasusændringer, er der grund til at formode, at netop denne gruppe substantiver i særlig grad kan have været udsat for ænd- ringer. Det propriale materiale bliver derfor specielt relevant i undersøgelsen, dels som sam- menligningsgrundlag for det appellative materiale, dels til belysning af propriernes særstilling i sproget. Hverken for norsk eller andre nordiske sprog har der været foretaget tilsvarende komparative undersøgelser af morfologiske ændringer med det formål at afdække eventuelle systematiske forskelle mellem appellativer og proprier. Afhandlingen, der udfoldes i 9 store kapitler, har et lingvistisk, et sproghistorisk og et onomastisk aspekt. I kap. 2 om teoretiske forudsætninger argumenterer Wetås således udførligt for valget af kognitiv grammatik som teoretisk ramme for undersøgelsen og for såkaldt naturlig morfologi som morfologisk model. I det følgende kapitel om metode drøftes blandt andet en lang række problemer i forbindelse med historisk, empirisk sprogforskning. Her opstilles tillige et hypotesesæt, således som det er blevet almindeligt i nyere norske doktoraf- handlinger. Wetås første hypotese er, at tekstmaterialet viser ændringer fra et morfologisk system med fire kasus til et uden kasusflektion, og hendes anden, at kasusbortfaldet kommer tidligere til udtryk i proprier end i appllativer. Hendes tredje hypotese – der beskrives som en nærmere specificering af den foregående – er, at personnavne tidligst og i størst omfang vil være uden kasusflektion (s. 51 f.). Forf. understreger, at der bag anden og tredje hypotese ligger en antagelse om, at semantiske og morfologiske forskelle i gruppen af substantiver, 171- rec (page).fm Page 238 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

henholdsvis forskellig grad af »semantisk demotivering« i gruppen af proprier kan være af- gørende for, hvornår de pågældende undergrupper rammes af kasusændring. Skønt Wetås grundlæggende opfattelse er »at språket er prototypeorganisert, at proprialitet er ein gradert storleik og at det ikkje eksisterer eit abrupt skilje mellom kategoriane appellativ og proprium«, så mener hun, at det i den empiriske undersøgelse er nødven- digt at anvende »ein modell der desse kategoriane er eintydiggjorde og fikserte« (s. 55). Nærværende recensent kan erklære sig enig i det sidste, men har i øvrigt meget vanskeligt ved at forstå, hvordan to så modstridende synspunkter kan forenes. Det er heller ikke metodisk uproblematisk, at de empiriske belæg der ikke kan bestemmes som enten appellative eller propriale bliver kategoriseret som proprier og tolket som dokumentation for gradueret proprialitet. Spørgsmålet om »abrupt eller kontinuumbasert tilnærming« tager forf. op til mere detaljeret drøftelse i det følgende kapitel om »Propriumsstatus«, hvor hun også redegør for en række problemer vedrørende propriets definition og semantik. Kapitlet Materialgrunnlag danner optakt til den empiriske undersøgelse, der både med hensyn til indhold og omfang udgør afhandlingens tyngdepunkt. Af de forhåndenværende senmiddelalderlige tekstgenrer, der stort set begrænser sig til jordebøger og diplomer, bliver diplomerne bedømt som de bedst egnede for studiet af flektionsændringer. Som materiale for undersøgelsen har Wetås valgt 96 diplomer fra Vest-Telemark udstedt i årene 1400– 1499, hvis kildeværdi vurderes bl.a. i henseende til sprogform. I ældre forskning har man yt- ret sig skeptisk med hensyn til de senmiddelalderlige diplomers egnethed som vidnesbyrd om norske sprogudviklinger. Wetås analyse viser imidlertid, at det udvalgte diplommateriale hverken er præget af stærk dansk eller svensk indflydelse, men hovedsageligt er nedskrevet i norsk sprogform. Som baggrund for den egentlige analyse af det empiriske materiale præsenteres og disku- teres en detaljeret oversigt over, hvordan bøjningssystemet for nominer tager sig ud i gam- melnorsk normaliseret form. I to omfangsrige kapitler redegøres dernæst for, hvorledes de 7 015 excerperede belæg fra diplommaterialet forholder sig til den gammelnorske norm. Det store materiale underkastes en grundig og omhyggelig analyse, hvor kasusændringer og et væld af interessante omstændigheder i forbindelse hermed registreres, kommenteres og ofte illustreres med opstillinger i skemaform. I det første kapitel behandles appellativerne, som er attesteret med 2 567 belæg, dernæst adjektiver og pronominer; i næste kapitel analyseres proprierne, for hvilke der er excerperet 2 034 belæg. Systematikken svarer overalt til det opstillede gammelnorske bøjningssystem, hvilket gør sammenligninger lette at foretage. Det propriale materiale er ydermere opdelt i tre, nemlig i stednavne, i personnavne med under- opdeling i mandsnavne og kvindenavne, og i propriale førsteled i patronymer. En begrundel- se for at udskille patronymerne som en særlig gruppe er bl.a., at de kan anses for at være primære sammensætninger og fugegenitiven dermed et udtryk for samtidig kasusflektion. Det undrer imidlertid en hel del, at udredningen om personnavnene i patronymer er anbragt som et kapitel parallelt med kapitlet om personnavne og ikke som et underkapitel under personnavne. Trods mange opsummeringer kan det undertiden være lidt vanskeligt at orientere sig i den meget ord- og informationrige fremstilling og i inddelingen i talrige underkapitler. At det også kan glippe for forf. selv fremgår af indledningen til kap. 9, hvor der henvises til underkapitel 9.6. Hverken i indholdsfortegnelsen eller i selve afhandlingen optræder et kapitel med dette nummer. I det vigtige, sammenfattende kap. 9 finder vi Wetås »Sluttanalyse«, hvor de forud- gående kapitlers resultater vedrørende de forskellige nomenkategorier forelægges med udgangspunkt i hver enkelt kasuskategori. Denne fremgangsmåde har nødvendigvis medført en 171- rec (page).fm Page 239 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

del gentagelser, men den samler ikke desto mindre brikkerne til et udmærket billede af un- dersøgelsens væsentligste resultater og konklusioner. Materialet afspejler klart, at der er fore- gået markante ændringer i kasussystemet i senmiddelalderens norsk. Centralt i kapitlet står naturligvis sammenligningen mellem appellativer og proprier, som tydeligt viser, at ka- susændringerne kommer tidligere til udtryk i proprier end i appellativer. Blandt proprierne rammes personnavnene tidligst og i størst omfang. Afhandlingen kan derfor munde ud i en konstatering af, at den empiriske undersøgelse har støttet de fremsatte hypoteser. Bogen afsluttes af et register over »ord og namn«, en »bokliste«, og som appendiks dels en fortegnelse over diplomerne forsynet med datering og vurdering af sprogform, dels en oversigt over excerperede nominer. Man kan kun lykønske Åse Wetås med gennemførelsen af dette store og ambitiøse arbej- de, der vil være af betydelig interesse for både lingvister, sproghistorikere og navneforskere. Vibeke Dalberg

22 Congresso internazionale di scienze onomastiche. 22nd International Con- gress of Onomastic Sciences. 22. Internationaler Kongress für Namenforschung. 22ème Congrès international des sciences onomastiques. Pisa, 28.8.–4.9.2005. Atti/Proceedings/Akten/Actes 3. A cura di/edited by/herausgegeben von/ édités par Maria Giovanna Arcamone, Donatella Bremer, Davide De Camilli & Bruno Porcelli. 719 s. Pisa: Edizioni ETS 2006. (Il nome nel testo. Rivista internazionale di onomastica letteraria 8, 2006).

Den först utkomna delen i handlingarna från den 22:a internationella namnforskarkongressen i Pisa 28.8–4.9. 2005 upptar bidragen inom sektion 3, Litterär onomastik, med de två underavdelningarna Teori och metoder samt Namn i olika litterära genrer. Utgivarna är att gratulera till att den bastanta volymen, som ingår i den italienska tidskriften för litterär onomastik, Il nome nel testo, utkom så snabbt. De 57 bidragen, som behandlar namn i verk från Beowulf till Harry Potter, är skrivna på kongressens fyra officiella språk, italienska, engelska, tyska och franska, med en bedövande övervikt för det förstnämnda (40 st.). Även om inte riktigt alla av dessa har italienare som författare, återspeglar det ändå den starka ställning som den litterära onomastiken har i Italien, vilket ju också kommer till synes genom att man hål- ler sig med en särskild tidskrift för detta ämne. Att de nordiska bidragen endast är två åter- speglar nog ganska väl ämnets ställning bland nordiska namnforskare. Flertalet bidrag behandlar personnamn – författares bruk av personnamn anses väl i regel, inte överraskande, vara ett mer givande studiefält än deras bruk av oftast autentiska ortnamn. Ett tecken på att detta närmast betraktas som underförstått är att »namn» hos många av författarna är synonymt med »personnamn», t.ex. i Die Funktion des Namens bei Jean Paul (Volker Kohl- heim, Bayreuth) och I nomi di Miranda di Antonio Fogazzaro (Elena Landoni, Milano). Ett av personnamnsbidragen har en nordisk författare, nämligen On the use of women’s names in Ian Fleming’s James Bond novels (Per Vikstrand, Uppsala). Här skall emellertid i korthet endast tas upp de elva bidrag som delvis eller enbart behandlar ortnamn. I avdelningen Teori och metoder, med en kortfattad inledning av Karlheinz Hengst (Leipzig), finner vi volymens andra nordiska bidrag, Literary theory – an essential tool in the development of literary onomastics? (Benedicta Windt, Oslo). Hon menar att litterär onomastik måste bygga på en samverkan mellan litteraturteori och namnteori. Hennes resone- 171- rec (page).fm Page 240 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

mang rör främst personnamn, men hon påpekar att autentiska ortnamn ger fiktionen en solid, för läsaren igenkännbar grund att stå på. Dock kan ju litterära ortnamn också vara fiktiva och t.ex. skapa ett intryck av saga och legend. Som exempel på sådana nämner Windt bl.a. Körsbärsdalen och Nangijala i Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta. I Interviste a scrittori italiani sui nomi: un rapporto di ricerca ger Andrea Brendler (Hamburg) en delrapport om ett pågående projekt med syfte att intervjua italienska författare om deras bruk av namn. De exempel hon ger rör mestadels personnamn, men när det gäller frågan om ett namns klang citerar hon ett långt uttalande av Raffaele La Capria. Han påpekar att ortnamnen i trakten kring Neapel och Sicilien i ett helt kapitel i en av hans böcker ges en symbolisk klang av för- gången skönhet, när han kretsar högt över området i ett flygplan. Kanske endast deras namn är verkliga, inte platserna själva, som vid närmare beskådande är vardagligt gråa. Är Taormi- na en ort eller bara ett namn? I Mapping the onymic landscape presenterar Karina Van Dalen-Oskam (Haag) en datorbaserad metod att undersöka inte bara vissa talande namn i en text utan hela namnbeståndet, inklusive ortnamnen, för att därigenom kunna få en bild av olika namntypers funktion i texten. I avdelningen Teori och metoder återfinns egendomligt nog också ett bidrag om personnamn och ortnamn i engelska besvärjelser, Personal and place names in English verbal charms (Jonathan Roper, Sheffield). Namnbeståndet i besvärjelser- na är oftast hämtat från Bibeln, t.ex. Jesus, Petrus, Maria, Jerusalem, Betlehem, Olivberget, Jor- dan. En lokalitet anges oftare som »bron», »vägen» etc. än med ett specifikt ortnamn, även om ett par autentiska sådana förekommer. Någon gång är ett ortnamn fiktivt och beroende av kontexten, t.ex. i »Three crooked cripples went through Cripplegate». Så till den större avdelningen Namn i olika litterära genrer, med en inledning av Bruno Porcelli (Pisa). Paola Baioni (Milano) beskriver i »Il nome non ha limiti neppure di silen- zio...» hur städerna Siena och Firenze i ett verk av Mario Luzi är fyllda med ett för förf. per- sonligt symboliskt innehåll. Dock verkar deras namn enligt rec:s mening inte användas stilistiskt. Är det litterär onomastik att konstatera att en namngiven ort är starkt symbolladdad för förf.? Samma invändning har rec. gentemot ett bidrag av Marina Versace (Pisa), L’onomastica di Fede e belezza, som behandlar en roman av Niccolò Tommaseo. För romanens kärlekspar har Bretagne och flera namngivna orter där starka positiva konnotationer, medan Paris är den negativa motsatsen. Naturligtvis kan man hävda att också själva namnen kan frammana dessa känslor, men det är väl ändå orterna i sig som i första hand är symbolladdade, om nu inte förf. utnyttjar detta faktum också stilistiskt-onomastiskt. Fog för sig har däremot den analys som görs av Antonietta Dettori (Cagliari) i Onomastica dei luoghi nell’opera letteraria di Marcello Fois. Dettori beskriver hur den sardiske författaren Marcello Fois i sina verk stililistiskt utnyttjar skillnaden mellan högitalienska respektive sardiska ortnamnsformer för att skildra sin uppväxtmiljö i och kring staden Nuoro. I Exonyms, endonyms and pseudonyms in the work of Sir Norman Davies studerar Louis Timothy Nau (Ottawa) stilistiska skillnader av ett annat slag, nämligen vilka namnformer, exonymer eller endonymer, historikern Norman Davies använder när han beskriver historiska skeenden. Nau prisar Davies kloka sätt att vara sparsam med engelska exonymer och i stället oftast referera till en ort genom att använda den namnform som var i bruk under den tid och i det språksamman- hang han beskriver. Davies presenterar i sitt verk God’s playground, som behandlar Polens historia, också riktlinjer för hur man bör gå till väga för att välja rätt namnform. Richard Brütting (Herborn) analyserar ort- och personnamn i Thomas Manns berättelse Mario och trollkarlen (Mario und der Zauberer) i sitt bidrag Gli A-MORI di MARIO. L’universo onomastico e lo scenario del primo fascismo nella novella Mario e il mago di Tho- mas Mann. Brütting vill visa hur Mann genom sitt val av namn anspelar på den tidiga fascis- men i Italien. Det icke autentiska ortnamnet Torre di Venere ’Venustornet’ synes vara bildat i anslutning till två existerande ortnamn i trakten av badorten Viareggio (Portoclemente hos 171- rec (page).fm Page 241 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Mann), där berättelsen utspelar sig, nämligen Torre del Lago och Porto Venere. I Torre del Lago hade tonsättaren Puccini, politiskt ointresserad medlöpare och hedersmedlem i fascist- partiet, sin bostad. Namnet, med sina sexuella konnotationer, associationer till veneriska sjukdomar och till Wagner och Venusberget i dennes opera Tannhäuser, är enligt Brütting också en sinnebild för tidens degenererade politik i Italien. Fiktiva ortnamn är ämnet också för Anna Ferrari i Luoghi senza nome e nomi senza luogo nella mitologia classica. Antika sagor utspelar sig ofta i fjärran, geografiskt diffusa trakter utan namn. Myterna utspelar sig där- emot oftast på platser med konkreta, verkliga namn, vilket ger berättelserna trovärdighet. Inte sällan förklarar de namnen på platserna i fråga – t.ex. de många som anges vara uppkal- lade efter en person eller gudomlighet (Monte Circeo söder om Rom efter trollkvinnan Circe, Poseidonia, senare känt som Paestum, efter havsguden Poseidon). Exempel på namn »utan orter» finns också, t.ex. Atlantis och Thule. Den här recenserade symposievolymen upptar flera bidrag inom ett ofta behandlat fält inom den litterära onomastiken, nämligen namn i översättningar. Efter vanligheten berör de flesta av dessa personnamn, endast ett av dem, som behandlar en spansk 1400-talsöversättning av Dan- tes Gudomliga komedi, beaktar också ortnamnen, Onomastica e traduzione: La Divina Com- media in castigliano (Paola Calef, Bologna). Översättaren använder sig ofta en av spansk motsvarighet till Dantes namn eller anpassar dem till spansk standard. Några få namn motsvaras i översättningen av appellativ, t.ex. Bulicame, namnet på en het, framvällande svavelbäck, för vilken översättaren använder ett appellativ med betydelsen ’sjudande vattenkälla’. Mats Wahlberg 171- rec (page).fm Page 242 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

243- författarna (page).fm Page 243 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Gunnstein Akselberg, professor, Nordisk institutt, Universitetet i Bergen. [email protected] Emilia Aldrin, doktorand, Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet. [email protected] Thorsten Andersson, professor emer., Seminariet för nordisk namnforskning, Uppsala universitet. [email protected] Vibeke Dalberg, dr. phil., Nordisk Forskningsinstitut, Afdeling for Navne- forskning, Københavns Universitet. [email protected] Lennart Dehlin, fil. kand., Ortnamnsfunktionen, Lantmäteriet, Gävle. [email protected] Alexander Dmitriev, forskare, Sankt Petersburg. [email protected] Lars-Erik Edlund, professor, Institutionen för litteraturvetenskap och nordiska språk, Umeå universitet. [email protected] Birgit Eggert, ph.d., Nordisk Forskningsinstitut, Afdeling for Navneforsk- ning, Københavns Universitet. [email protected] Lennart Elmevik, professor emer., Seminariet för nordisk namnforskning, Uppsala universitet. [email protected] Svante Fischer, fil. dr, Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet. swantowraetruna@hotmail. com Staffan Fridell, professor, Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet. [email protected] Peder Gammeltoft, ph.d., Nordisk Forskningsinstitut, Afdeling for Navne- forskning, Københavns Universitet. [email protected] Rosemarie Gläser, professor emer., Dresden. Göran Hallberg, docent, Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund. [email protected] Gunilla Harling-Kranck, professor, Institutionen för språk- och översätt- ningsvetenskap/nordiska språk, Tammerfors universitet. [email protected] Ole-Jørgen Johannessen, førsteamanuensis, Nordisk institutt, Universitetet i Bergen. [email protected] Anfinnur Johansen, lektor, Føroyamálsdeildin, Fróðskaparsetur Føroya, Tórshavn. [email protected] Carina Johansson, fil. dr, Handelshögskolan i Stockholm. [email protected] Christer Johansson, fil. dr, Ösmo. [email protected] Bent Jørgensen, professor, Nordisk Forskningsinstitut, Afdeling for Navne- forskning, Københavns universitet. [email protected] 243- författarna (page).fm Page 244 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

Guðrún Kvaran, professor, Stofnun Árna Magnússonar í íslenskum fræðum, Reykjavík. gkvaran@ lexis.hi.is Magnus Källström, fil. dr, RAÄ. [email protected] Katharina Leibring, docent, Institutet för språk och folkminnen, Uppsala. [email protected] Michael Lerche Nielsen, ph.d., Nordisk Forskningsinstitut, Afdeling for Navneforskning, Københavns universitet. [email protected] Leila Mattfolk, forskare, Forskningscentralen för de inhemska språken, Hel- singfors. [email protected] Stefan Mähl, docent, Institutionen för moderna språk, Uppsala universitet. [email protected] Kristina Neumüller, fil. dr, Seminariet för nordisk namnforskning, Uppsala universitet. [email protected] Staffan Nyström, professor, Seminariet för nordisk namnforskning, Uppsala universitet. [email protected] Alexandra Petrulevich, doktorand, Institutet för slaviska språk, Ryska veten- skapsakademin, Moskva. Elin Pihl, doktorand, Seminariet för nordisk namnforskning, Uppsala universitet. [email protected] Lennart Ryman, fil. dr, Institutet för språk och folkminnen. [email protected] Tom Schmidt, professor, Navnegransking, Institutt for lingvistiske og nordiske studier, Universitetet i Oslo. [email protected] Paula Sjöblom, adj. professor, Department of Languages, Turku School of Economics. [email protected] Svante Strandberg, professor emer., Seminariet för nordisk namnforskning, Uppsala universitet. [email protected] Inge Særheim, professor, Institutt for kultur- og språkvitskap, Universitetet i Stavanger. inge.sæ[email protected] Mats Wahlberg, docent, forskningschef, Institutet för språk och folkminnen, Uppsala. [email protected] Per Vikstrand, docent, Institutet för språk och folkminnen, Uppsala. [email protected] Per-Axel Wiktorsson, professor emer., Seminariet för nordisk namnforskning, Uppsala universitet. [email protected]

Auktoriserade translatorn Martin Naylor, Uppsala ([email protected]), har svarat för språkgranskning och översättning till engelska. 245- insänd litteratur (page).fm Page 245 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

u u u u ) uuu u uu uuu u u uu u u

uu u uuu

Ė O 245- insänd litteratur (page).fm Page 246 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

] O uu

uuu uu uilinisþat

uOu u u

uuu u uuuu u u

uu uuu 245- insänd litteratur (page).fm Page 247 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

řč uO uuuu uuuuu uu u

u u u

u u OOO Ouu uu

uu uuu 245- insänd litteratur (page).fm Page 248 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

u u uu uu u uu uuu

u uu uuu uO 245- insänd litteratur (page).fm Page 249 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

u u

u uu uu u uu

u u 245- insänd litteratur (page).fm Page 250 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

251- förk (page).fm Page 251 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

AN =Afdeling for Navneforskning, KB = Kungliga biblioteket, Stockholm Nordisk Forskningsinstitut, Kø- KL =Kulturhistoriskt lexikon för nor- benhavn disk medeltid ANF =Arkiv för nordisk filologi KrA =Krigsarkivet, Stockholm APhS =Acta philologica Scandinavica LB =M. Lundgren, E. Brate & E. H. AS =Anthroponymica Suecana Lind, Svenska personnamn från bek =beskrivning till ekonomisk karta medeltiden (1892–1934) BK =Bergens kalvskinn. Utg. av F. Lind =E. H. Lind, Norsk-isländska dop- Hødnebø (1989) namn ock fingerade namn från BNF =Beiträge zur Namenforschung medeltiden (1905–15) BSH =C. G. Styffe, Bidrag till Skandina- Lind Bin. =E. H. Lind, Norsk-isländska per- viens historia ur utländska arkiver sonbinamn från medeltiden (1920– BØ =Bustadnavn i Østfold 21) DAG =Dialekt-, ortnamns- och folkmin- Lind Suppl. =E. H. Lind, Norsk-isländska dop- nesarkivet i Göteborg, SOFI namn ock fingerade namn från DAL =Dialekt- och ortnamnsarkivet i medeltiden. Supplementband Lund, SOFI (1931) DAUM =Dialekt-, ortnamns- och folkmin- LMV =Forskningsarkivet vid Lantmäteri- nesarkivet i Umeå, SOFI verket, Gävle db =dombok LSB =Stifts- och landsbiblioteket i Lin- DD =Diplomatarium Danicum köping DDa1 =Diplomatarium Dalekarlicum LSBp =pergamentsbrev i LSB DGP =Danmarks gamle Personnavne LUB =Lunds universitetsbibliotek DI =Diplomatarium Islandicum LUP =L. Peterson, Lexikon över urnor- DMS =Det medeltida Sverige diska personnamn (http:// DN =Diplomatarium Norvegicum www.sofi.se, 2004) DRA =Rigsarkivet, København ml =mantalslängd DRAp =pergamentsbrev i DRA MM =Maal og minne DS =Danmarks Stednavne NE =O. Rygh, Norske Elvenavne DSt =B. Jørgensen, Danske stednavne NEn =Nationalencyklopedin (3. udg., 2008) NG =O. Rygh, Norske Gaardnavne DSÅ =J. Kousgård Sørensen, Danske sø- NK =Nordisk kultur og ånavne (1968–96) NN =Namn og nemne ek =ekonomisk karta NO =Norsk ordbok FMU =Finlands medeltidsurkunder NoB =Namn och bygd FRA =Riksarkivet, Helsingfors NRA =Riksarkivet, Oslo G =Generalstabens karta över Sverige, NRL =L. Peterson, Nordiskt runnamns- södra delen lexikon (2007) GFR =Konung Gustaf den förstes regist- NS =Nysvenska studier ratur NSL =Norsk stadnamnleksikon. Red. av glk =geologisk karta J. Sandnes & O. Stemshaug (4. utg., Gn =Generalstabens karta över Sverige, 1997) norra delen OAU =Ortnamnsarkivet i Uppsala, SOFI hd =härad ODS =Ordbog over det danske Sprog jb =jordebok OGB =Ortnamnen i Göteborgs och Bo- JHD =Jämtlands och Härjedalens diplo- hus län matarium or. =original jr =jordregister OUN =Ortnamnssällskapet i Uppsala. KA =Kammararkivet (i SRA), Stock- Namnspalten i UNT holm OUÅ =Ortnamnssällskapets i Uppsala kb =kyrkbok årsskrift 251- förk (page).fm Page 252 Saturday, January 16, 2010 11:33 AM

RAÄ =Riksantikvarieämbetet, Stock- Kopparbergs län holm SOL =Svenskt ortnamnslexikon. Red.: RB =Biskop Eysteins Jordebog (Den M. Wahlberg (2003) röde Bog). Udg. ved H. J. Huitfeldt SOSk =Sveriges ortnamn. Ortnamnen i (1879) Skaraborgs län Rep = Repertorium diplomaticum regni SOU =Sveriges ortnamn. Ortnamnen i Danici mediævalis Uppsala län RGA =Reallexikon der germanischen Al- SOV =Sveriges ortnamn. Ortnamnen i tertumskunde von Johannes Värmlands län Hoops. 2. Aufl. SOVm =Sveriges ortnamn. Ortnamnen i SAOB =Ordbok över svenska språket utg. Västmanlands län av Svenska Akademien SOVn =Sveriges ortnamn. Ortnamnen i SaoS =Saga och sed Västernorrlands län SAS =Studia anthroponymica Scandina- SOÅ =Sydsvenska ortnamnssällskapets vica årsskrift SD =Svenskt diplomatarium SOÄ =Sverges ortnamn. Ortnamnen i SDa =Diplomatarium Svecanum. Ap- Älvsborgs län pendix. Acta pontificum Svecica SOÖg =Sveriges ortnamn. Ortnamnen i SDns =Svenskt diplomatarium [ny serie] Östergötlands län från och med år 1401 SRA =Riksarkivet, Stockholm skg =skeppslag SRAp =pergamentsbrev i SRA SkO =Skånes ortnamn SRApp =pappersbrev i SRA SMP =Sveriges medeltida personnamn SRP =Svenska riks-archivets perga- SMPs = SMP:s samlingar, Uppsala, SOFI mentsbref SMR =Svenska medeltidsregester 1434– StO =B. Jørgensen, Stednavneordbog 1441 (2. udg., 1994) sn =socken SvLm =Svenska landsmål och svenskt SNA =Seksjon for namnegransking, In- folkliv stitutt for nordistikk og litteratur- T =Topografisk karta över Sverige vitskap, Oslo (Terrängkartan) SNF = Studier i nordisk filologi tg =tingslag SOB =Sveriges ortnamn. Ortnamnen i tl =tiondelängd Blekinge län u.d. =utan datum SOD =Sveriges ortnamn. Ortnamnen i u.o. =utan ort Dalarnas län UUB =Uppsala universitetsbibliotek SOFI =Institutet för språk och folkmin- UUBp =pergamentsbrev i UUB nen UUBpp =pappersbrev i UUB SOH =Sveriges ortnamn. Ortnamnen i u.å. =utan år Hallands län vid. =vidimation SOJä =Sveriges ortnamn. Ortnamnen i VJb =Kong Valdemars Jordebog. Udg. Jämtlands län ved S. Aakjær (1926–45) SOJö =Sveriges ortnamn. Ortnamnen i ÖNON =Övre Norrlands ortnamn. Ort- Jönköpings län namnen i Norrbottens län SOKa =Sveriges ortnamn. Ortnamnen i ÖNOV =Övre Norrlands ortnamn. Ort- Kalmar län namnen i Västerbottens län SOKo =Sveriges ortnamn. Ortnamnen i

NAMN OCH BYGD TIDSKRIFT FÖR NORDISK ORTNAMNSFORSKNING

Namn och bygd, grundad 1913 av Jöran Sahlgren, utkommer årligen. Ortnamnsregister ingår i jämna årgångar. Bidrag till tidskriften, böcker som önskas recenserade och skrifter som önskas förtecknade sänds till redaktionen med nedanstående adress. PM för manuskript kan rekvireras från redaktionen. Tidskriften distribueras av Swedish Science Press, Box 118, SE- 75104 Uppsala, Sweden. E-post: [email protected] Telefon: 018-365566. Telefax: 018-365277. Frågor rörande abonnemang och distribution riktas till SSP. Treårsabonnemang till fast pris kan tecknas.

ISSN 0077-2704

NAMN OCH BYGD Box 135 SE-75104 UPPSALA Sweden